('angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m.',)

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116. 1

Nr 116.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m.; given Stockholms slott den 18 februari 1927.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de­ partementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. J. F. Almkvist.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden , hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­ holms slott den 18 februari 1927.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden T hyrén , R ibbing , M eurling , G ärde , P ettersson , H ellström , R osen , H amrin , A lmkvist , L yberg .

Departementschefen, statsrådet Almkvist anför härefter: Vid min anmälan inför Kungl. Maj:t den 4 januari 1927 av anslagsbe­ Omorganisa tion av det hoven under riksstatens åttonde huvudtitel för budgetåret 1927—1928 erin­ högre Bkolrade jag, under punkt 124, om det omfattande förslag till ny skolorgani­ väsendet m. in. sation, som på sin tid framlades av den s. k. skolkommissionen och som sedan dess dels varit föremål för uttalanden av ett stort antal myndigheter, korporationer m. fl., dels ock stått under fortsatt utredning av särskilda sakkunniga. Jag uttalade därvid, att tiden nu enligt min mening vore inne att till mera definitiv prövning upptaga hela det omfattande spörsmål, Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 1

2 Kung1. May.ts proposition Nr 116.

som plägade benämnas skolfrågan, och jag hade också för avsikt att i sinom tid föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga denna fråga i viktiga och grundläggande delar. Det härför oundgängliga arbetet påginge sedan någon tid, men ärendet vore ej ännu i det skick, att det kunde före­ läggas Kungl. Maj:t till slutlig prövning. Då ovanberörda utredningsarbeten numera slutförts, anhåller jag nu att inför Kungl. Maj:t få framlägga frågan om det högre skolväsendets om­ organisation jämte åtskilliga andra spörsmål, som därmed stå i närmaste sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 3

I. Utredningar och problemställning.

Åtskilliga grundläggande reformkrav beträffande det högre skolväsendets organisatoriska förhållanden hava under de två årtionden, som förflutit sedan genom 1904 års läroverksreform en ny ordning på detta område kom till stånd, varit föremål för ingående överväganden. Inom kretsen av dem, vilkas dagliga gärning är knuten till skolans värld, hava vid olika tillfällen önskemål om omläggningar i det ena eller andra avseendet gjort sig för­ numna. Kungl. Maj:t och riksdagen hava jämväl i annan ordning haft anledning att ägna hithörande förhållanden närmare uppmärksamhet. Och man har tillika i det offentliga meningsutbytet kunnat konstatera ett an­ märkningsvärt livligt intresse för undervisningsangelägenheterna från den stora allmänhetens sida. Jag erinrar i korthet, att frågan om en ändamålsenligare organisation av gymnasiernas undervisning alltsedan 1909 stått på dagordningen och även föranlett Kungl. Maj:t att genom beslut den 11 oktober 1912, med bifall till en av dåvarande läroverksöverstyrelsen gjord framställning, medgiva, att särskilda sakkunniga inom överstyrelsen finge tillkallas för att biträda vid utredning av berörda fråga i syfte att åvägabringa en begränsning av antalet läroämnen samt anordnande av flera bildningslinjer å gymnasiet. Ehuru ett preliminärt förslag förelåg redan år 1915, hade något slutligt resultat av utredningsarbetet ännu icke kommit till synes vid slutet av år 1918, då, såsom nedan skall närmare omförmälas, här ifrågavarande ange­ lägenhet gjordes till föremål för utredning i annan ordning. Redan år 1911 hade frågan i viss omfattning genom motion bragts under riksdagens pröv­ ning, ehuru motionen på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut icke för­ anledde någon riksdagens åtgärd. Vad angår tillgodoseendet från det allmännas sida av den kvinnliga ung­ domens undervisning, må uppmärksammas, att den av Kungl. Maj:t år 1912 förordnade lärarlönenämnden framlagt en omfattande utredning rörande privatläroverkens ekonomiska och organisatoriska förhållanden. Riksdagen har emellertid hittills endast delvis satts i tillfälle att ingå i prövning av i nämnda utredning behandlade hithörande spörsmål. Ett vid 1918 års lag­ tima riksdag motionsvis framställt förslag, åsyftande statsåtgärder för den kvinnliga ungdomens undervisning, föranledde på grund av kamrarnas skilj­ aktiga beslut ingen åtgärd. Slutligen vill jag framhålla, att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1913 angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel uppmärksammat frågan om sambandet mellan olika förefintliga skolformer för meddelande av högre allmänbildning och därvid givit uttryck åt den

4 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

uppfattningen, att en allmän revision av läroverksfrågan och hela det offent­ liga undervisningsväsendet icke alltför länge kunde undanskjutas. Behovet av en sådan allmän revision har jämväl sedermera från riksdagens sida bragts i erinran.

Tillsättande Under åberopande bl. a. av här berörda svävande undervisningsfrågor av en skoluppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 31 december 1918 åt en skolkommission. kommission att verkställa förarbeten för en revision av det allmänna skolväsendet i enlighet med riktlinjer, som av dåvarande departementsche­ fen, statsrådet K. V. Rydén närmare angåvos i ett särskilt anförande till statsrådsprotokollet. Kommissionen, vars förhandlingar skulle ledas av Rydén, hade från begynnelsen följande sammansättning: generaldirektören B. J:son Bergqvist, lärarinnan A. B. Bergstrand, dåvarande lektorn K. A. W. Björck, läraren N. O. Ekström, rektorn G. R. Fåhraeus, överläraren N. Helger, skolföreståndarinnan G. Martin, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren J. Pålsson, lektorn J. Samuelsson, professor E. S. Staaff, disponenten A. I. Swartling, ledamoten av riksdagens andra kam­ mare ombudsmannen A. V. Sävström, rektorn S. J. Söderlindh och läroverksrådet A. E. Åström. Sedermera avgingo dels Rydén, därvid Berg­ qvist inträdde såsom ordförande, dels ock Bergqvist och Staaff. I nyss omförmälda anförande till statsrådsprotokollet (Skolkommissionens betänkande I: 1, sid. Xff.) framhöll departementschefen, efter att hava erinrat om de skilda spörsmål, som vid utredningsarbetet borde uppmärksammas, bl. a. följande. »Som en första grundläggande princip bör uppställas, att skolväsendet i dess helhet skall i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande enhet med folkskolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstalter, orga­ niskt förbundna med varandra, bygga. Inom den blivande skolorganisa­ tionen bör följaktligen finnas rum för allenast en enda av staten understödd barndomsskola. I den mån, som lärjungarnas individualitet kommer till bestämdare uttryck, skola vägar öppnas för vinnande av fortsatt utbildning i praktisk eller teoretisk riktning. De praktiska överbyggnaderna på folk­ skolan ha ordnats genom 1918 års riksdagsbeslut; motsvarande anordningar böra vid revisionen skapas för den ungdom, som efter genomgången folk­ skola förbereder sig för levnadsbanor, vilka förutsätta högre teoretisk ut­ bildning. Därvidlag gäller det att tillse, att begåvningarna tillvaratagas, från vilka samhällslager de än komma. Kraftiga statsåtgärder i detta syfte äro nödvändiga, därest icke en av landets värdefullaste tillgångar skall i väsentlig utsträckning förfaras. Som en andra grundprincip för den anbefallda revisionen bör förutsättas, att staten tar sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gos­ sarnas. Denna princip förverkligas genom privatskolornas regelmässiga om­ bildning till stats- eller kommunala skolor. Därmed avhjälpas de nuvarande olägenheterna med oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag utrustning av läroanstalterna, varjämte lärarpersonalen erhåller en ekono­ miskt och rättsligt tryggad ställning. En sådan omorganisation får givetvis

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 5

ej avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, lik­ som den ej får gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserar vid en och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom eu god läroverksorganisation bör finnas plats för försöksläroverk under särskilt fram­ stående pedagogisk ledning. Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen fram­ ställer sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än f. n. Gym­ nasialreformen måste inriktas på eu rikare linjeuppdelning, därvid vis­ serligen någon del av det nuvarande mangläseriet till studentexamen för­ svinner, men där i stället uppnås ett större fördjupande inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattar. Till en sådan kvalitativ höj­ ning av nivån hos de från läroverken utexaminerade skulle det även bidraga, därest tillträdet till särskilt gymnasiet i .större utsträckning än nu gjordes beroende av verklig studiebegåvning. Åtgärder i sådan riktningmotiveras även av hänsyn till eu alltmer tilltagande överproduktion a\ studenter. Följaktligen synes detta spörsmål böra tagas under allvarlig omprövning. I övrigt ligger det i sakens natur, att från de av mig förut angivna ut­ gångspunkterna spörsmål om terminsavgifternas bibehållande, om ordnande av flickskolornas ekonomiska förhållanden, om reglering av antalet läro­ anstalter av olika slag och därmed sammanhängande frågor bliva föremål för övervägande. Slutligen torde böra framhållas, att, även om övergången till en ny ord­ ning ej bör i något avseende onödigt fördröjas, förhållandena dock otvivel­ aktigt påkalla en viss varsamhet vid avfattandet av förslag till övergångs­ bestämmelser. »

Skolkommissionen avgav betänkande med grunder för en ny läroverks­ Skolkommis­ sionens ut­ organisation den 28 april 1922 (Skolkommissionens betänkande I—IV). I ett redningar följande betänkande (Skolkommissionens betänkande V), avgivet den 5 och förslag. februari 1923, framlade kommissionen organisatoriska och ekonomiska ut­ redningar rörande den föreslagna läroverksorganisationen. Det av kommissionen framlagda förslaget avsåg i sin principiella del vä­ sentligen följande (Betänkande 1:1, sid. 82 ff.): Med folkskolan såsom grundval skulle ett system av läroanstalter upp­ byggas, som under lika villkor tillgodosåg den manliga och den kvinnliga ungdomens teoretiska utbildning för olika levnadsbanor. Den grundläg­ gande undervisningen skulle meddelas i den allmänna sexåriga folkskolan, vadan inga med denna skolform parallella läroanstalter av stat eller kom­ mun skulle få ekonomiskt understödjas, ej heller i annan form komma i åtnjutande av särskilda statsförmåner. För den högre undervisningen skulle upprättas: realskolor, flickskolor, gymnasier och lyceer. Realskolan skulle hava till mål att, i anslutning till det i folkskolan in­ hämtade kunskapsmåttet, åt såväl gossar som flickor under en fyraårig läro­ kurs meddela allmänt medborgerlig bildning samt i sin helhet utgöra under­ lag för gymnasiet. Realskolan skulle avslutas genom särskild prövning, realexamen.

6 Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 116.

Den speciella flickutbildningen skulle tillgodoses, i väsentlig anslutning till det för realskolan fastställda allmänna bildningsmålet, genom en sär­ skild flickskola, anknuten antingen till sexårig folkskola eller till realskolans tredje, respektive fjärde klass. I förra fallet skulle kursen vara 6-årig (Atyp); den till realskolans tredje klass anknutna flickskolan (B-typ) föreslogs treårig, medan den till sagda skolas fjärde klass anknutna formen (C-typ) avsåg fortsatt utbildning under ytterligare ett läsår. Vid flickskolan borde särskild avslutningsexamen icke förekomma. För inträde i realskola eller ovan angivna på folkskolan omedelbart byg­ gande flickskola skulle krävas vederbörligen godkänd inträdesprövning, vilken tänktes avse det för sexklassig folkskola av A-formen föreskrivna kunskapsmått och för övrigt åsyfta att utröna den inträdessökandes förutsättningar för fortsatta teoretiska studier. Gymnasiet, vilket i likhet med realskolan skulle vara tillgängligt för såväl manlig som kvinnlig ungdom, skulle bygga på det i realskolan meddelade kunskapsmåttet och omfatta en treårig lärokurs. På sätt nu är fallet skulle gymnasiet, utöver den allmänbildande uppgift, som det hade gemensamt med realskolan, hava till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskolor vidare utbildas. Gymnasiet föreslogs delat å tre huvudlinjer, en latinlinje, en nyspråklig linje och en reallinje, varvid skulle gälla, att latinundervisningen skulle för­ beredas redan i realskolans högsta klass. Såväl latingymnasiet som realgymnasiet tänktes innesluta ytterligare differentieringsmöjligheter i de båda högsta ringarna. Tillträde till gymnasiet skulle enligt förslaget stå öppet endast för de lär­ jungar, som inhämtat det för realskolan föreskrivna kunskapsmåttet och vid anställd särskild prövning ådagalagt erforderliga studieförutsättningar. Lyceet, som föreslogs bygga omedelbart på sexklassig folkskola av A-for­ men, skulle hava samma mål som gymnasiet och differentieras på enahanda sätt. Villkoren för inträde å lyceum överensstämde med vad som föresla­ gits beträffande övriga skolor, som bygga omedelbart på folkskolan. Vid gymnast- eller lyceikursens slut skulle anställas särskild kontrollerad avgångsprövning, studentexamen. Genom ifrågasatt begränsning av antalet ämnen i gymnasiets båda högsta ringar och å lyceets motsvarande sta­ dium skulle möjliggöras önskvärd koncentration i studierna kring vissa hu­ vudämnen. Härigenom skulle emellertid även föranledas vissa förändringar i sättet för studentexamens anställande. Vid sidan av nu i korthet antydda organisation skulle enligt kommissio­ nens förslag kunna förekomma jämväl andra statliga försöks- och komple­ mentsläroverk. Tillika hade kommissionen, i överensstämmelse med i stats­ rådsprotokollet uppdragna riktlinjer, förutsatt, att endast ett starkt begränsat antal enskilda läroanstalter framdeles skulle ifrågakomma till erhållande av statsunderstöd. Kommissionen framlade vidare ett program för en genomgripande om­ läggning av skolans inre arbete, i vad detsamma berörde såväl dess intel­ lektuella sida, däri inbegripen jämväl en revision av sättet för anordnande av prövningar och examina, som den fysiska fostran samt förslag till undervisningsplaner för de olika skolformer, vilka förslaget upptog. Vidare före­ slogos nya grundsatser för läroverkens ekonomiska ställning. Ytterligare ifrågasattes vissa förändringar beträffande lärarnas utbildning och kom­ petens. Slutligen meddelade kommissionen preliminära kostnadsberäkningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 7

samt utformade närmare vissa allmänna grunder för övergången till den föreslagna läroverksorganisationen. I det andra av ovannämnda betänkanden meddelade kommissionen en detaljerad plan för organisationens gestaltning å skilda orter, och fram­ ställde i sammanhang härmed även förslag rörande statsunderstöd åt pri­ vata försöks- och komplementsläroverk. Förslaget upptog 51 högre läro­ verk, däri inräknade 2 fristående lyceer. Av dessa 51 läroverk skulle 40 vara samskolor, 8 gosskolor och 3 flickskolor. De fristående realskolorna skulle till antalet bliva 102, varav 99 samskolor och 3 gosskolor. Flick­ skolorna av A-typ skulle bliva 27, de av B-typ 33 och de av C-typ 30. Latinlinje skulle förekomma vid 37 gymnasier och lyceer, och vid 22 av dessa skulle meddelas undervisning i grekiska. Nyspråklig linje skulle in­ rättas vid 33, reallinje vid 41 läroverk, och sistnämnda linje skulle i 28 fall kunna differentieras. Kommissionen lämnade jämväl närmare beräkningar för statens kostnader för den föreslagna organisationen samt angav vissa riktlinjer för beräkning av kommunernas utgifter för densamma (Betänkande V, sid. 211 ff.). Under förutsättning av att organisationen varit fullt genomförd år 1922 skulle den enligt sagda beräkning hava medfört en total merkostnad för statsver­ ket av 4,395,000 kronor, därav för folkskolan 1,200,000 kronor och på grund av upphörda terminsavgifter till statsverket 750,000 kronor. Därest sådana avgifter funnes fortfarande böra utgå enligt samma grunder som hittills, begränsades kostnadsökningen, med hänsyn till det ökade lärjungantalet, till 3,125,000 kronor. Rörande storleken av kommunernas utgifter för det omorganiserade skolväsendet fann sig kommissionen urståndsatt att lämna erforderliga beräkningar. Slutligen gjordes även frågan om övergången till den nya ordningen till föremål för förnyade överväganden i anslutning till de utarbetade detaljerade organisationsplanerna. Det torde böra anmärkas, att delade meningar inom kommissionen kom­ mit till uttryck på åtskilliga punkter (Betänkande I: 2, sid. 729 ff.).

De av skolkommissionen avgivna betänkandena hava varit föremål för en Myndig bete mas omfattande och grundlig remissbehandling. Yttranden över desamma hava yttranden, avgivits av ett stort antal myndigheter och korporationer, över vilka ytt randen på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 23 februari 1923 samman fattande översikter utarbetats inom skolöverstyrelsen (Sammanfattning av utlåtanden och yttranden i anledning av skolkommissionens den 28 april 1922 och den 5 februari 1923 avgivna betänkande, två delar). Jag anser mig av flera skäl icke här kunna inlåta mig på att lämna eu redogörelse för remissbehandlingens resultat, särskilt som jag i samman' han g med angivandet av min ståndpunkt till de olika frågor, vilka jag nu anser böra bliva föremål för riksdagens prövning, avser att giva en över­ siktlig framställning även av myndigheters och korporationers ståndpunkts' tagande, i den mån så kan anses erforderligt. Framhållas må allenast, att meningarna rörande många av kommissionsförslagets punkter varit synner­ ligen skiftande och att förslaget, sådant det ursprungligen framlagts, hos de okala myndigheter, vilka över detsamma yttrat sig, rönt ett övervägande

8 Kung!. Maj:ts proposition Nr Ilo'.

kritiskt mottagande. I övrigt torde jag få hänvisa dels till de utförliga tryckta sammanställningarna, dels till de mera översiktliga referat, som åter­ finnas i de skolsakkunnigas betänkande. Vidare har skolöverstyrelsen den 14 november 1923 avgivit ett vidlyftigt utlåtande i ärendet (kungl. skolöverstyrelsens utlåtande över skolkommissionens betänkande I—V. Statens offentliga utredningar 1924: 24), därvid ämbetsverket (avdelningscheferna Sandberg och Fredriksson samt undervis­ ningsråden Bruce, Berg, Berglund, Nylund, Schenke och Holmén) i huvudsak skänkt kommissionsförslaget sin anslutning, dock med reservation i huvud­ frågan av fyra ledamöter (avdelningschefen överdirektör Falk samt un­ dervisningsråden Rydberg, Johansson och Wallin).

Enligt överstyrelsens mening talade synnerligen starka skäl för att den sexåriga folkskolan borde utgöra bottenskola för den högre undervisningen, vilken anordning vore den enda som motsvarade principen om eu för alla samhällsklassers barn gemensam grundläggande barndomsskola (Uti. sid. 52). Ett omedelbart och fullständigt förverkligande av detta program ansåges emellertid av praktiska skäl icke möjligt. Överstyrelsen hade därför funnit sig böra stanna vid att föreslå, att i första hand vidtoges sådana anord­ ningar, som vore mest nödvändiga (Uti. sid. 56 ff.). Det syntes närmast höra bestämmas att å varje ort, där det allmänna underhölle anstalt för högre undervisning, skulle med direkt anslutning till folkskolans sjätte klass upprättas erforderligt antal avdelningar för utbildning till realskolexamen. Om på ort, där allmänt läroverk nu funnes, antalet lärjungar på realskolestadiet vore så stort, att mer än en realskola där erfordrades, eller att be­ fintlig realskola måste uppdelas i genomgående parallella avdelningar, skulle tills vidare där få bibehållas realskolelinje såsom hittills anknuten till folk­ skolans tredje klass. Detsamma skulle även gälla om högre flickskola, där sådan skola vore motiverad. En konsekvens av den angivna ståndpunkten vore, att under den övergångsperiod, då tvenne olika realskoletyper skulle förekomma, icke några nya läroverk eller avdelningar av den nuvarande realskoletypen inrättades. Erforderlig utvidgning av läroverken skulle alltså ske genom inrättande av realskolelinjer, byggda på folkskolans sjätte klass. Detsamma ägde sin tillämpning även på flickskolorna. Överstyrelsens organisationsförslag upptog 3-årig realskola (under över­ gångstiden även 5-årig) samt 4-årigt gymnasium, byggande på avslutad real­ skola. Åt lyceet ville överstyrelsen giva något större användning än kom­ missionen ifrågasatt, men ansåges lärotiden i denna skolform under vissa förutsättningar kunna begränsas till 6-årig. I fråga om flickundervisningen framhåller överstyrelsen (Uti. sid. 87 ff), att övervägande skäl talade för att det framtida ordnandet måste ske efter i stort sett de huvudlinjer, som kommissionsförslaget angav. Samundervisning börde ifrågakomma, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det för­ anledde. I övrigt borde särundervisning bibehållas. Kommissionsförslaget borde underkastas förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor. Det stode dock för överstyrelsen klart, att man under alla förhållanden måste räkna med att Barnundervisning måste förekomma på jämförelsevis många platser. om det skulle bliva möjligt att tillbörligen tillgodose flickornas undervis-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. fr

ning. De föreslagna flickskoletyperna förordades av ämbetsverket, varvid dock överstyrelsen åt A-typen ville ge en större utbredning än kommissio­ nen åsyftat. Undersökas borde vidare, om ej lärokursen i skolorna av A och B-typen kunde begränsas till 5 resp. 2 år. För inträde i realskolan liksom i gymnasiet och lyceet skulle fordras sär­ skild inträdesprövning, jämförelsevis lindrig i fråga om realskolan, strängare i fråga om gymnasiet och lyceet. Beträffande förstatligandet av kommunala läroanstalter samt begränsningav privatläroverkens antal intager skolöverstyrelsen i stort sett samma prin­ cipiella ståndpunkt som kommissionen. Slutligen understryker överstyrelsen nödvändigheten av att den högre folk­ skolan på ett bättre sätt än hittills inordnas i skolsystemet. Examen från treårig, yrkesbetonad sådan skola borde likställas med examen från den tre­ åriga realskolan, undantagandes därutinnan, att den icke medförde behörig­ het till inträde på gymnasiet.

Reservanterna inom överstyrelsen (Utlåtande sid. 171—300) uttala bl. a följande.

Det praktiska genomförandet av de principiella synpunkter, vilka kom­ missionen i sitt förslag tillämpat, måste leda till ytterst betänkliga resultat i fråga om undervisning och uppfostran av såväl manlig som kvinnlig ung­ dom, oavsett de överväldigande kostnader organisationen utan avsett gagn komme att åsamka såväl stat som kommun. Enligt vad kommissionens ut­ redning ådagalagt, ginge det över huvud icke att på en 6-klassig botten­ skola uppbygga en tillfredsställande skolorganisation. A andra sidan ansåge sig reservanterna ifråga om det nuvarande läroverket hava uppvisat, att detta i avseende på kunskapsresultat och arbetssätt icke blott vore den ifrå­ gasatta skolan överlägset, utan jämväl i och för sig ägde så obestridliga förtjänster, att någon anledning till dess sönderbrytande icke förelåge. Då emellertid erfarenheten givit vid handen, att läroverksorganisationen i vissa avseenden behövde fullständigas eller förbättras, borde enligt reservanternas mening arbetet närmast inriktas på detta syftemål. Reservanterna hemställa, att det av skolkommissionen framlagda förslaget icke måtte läggas till grund för ytterligare åtgärder i frågan samt att Kungl Maj:t måtte föranstalta om vissa försöksanordningar ävensom vissa änd­ ringar av och tillägg till nu gällande skolorganisation, i huvudsaklig anslut­ ning till de synpunkter, som i reservationen gjorts gällande, samt att därvid de frågor närmast måtte komma i åtanke, vilka upptagits i en till reserva­ tionen fogad bilaga (Utlåtande sid. 301). Av sådana frågor med allmänt organisatorisk innebörd må enligt den nämnda bilagan anföras: den högre undervisningens anknytning till folk skolans fjärde klass med därav följande ändringar i skolorganisationen i övrigt; övergångsklass eller övergångslinje från folkskolans klass 6 till real skola och högre flickskola; ny studielinje å större gymnasier med parallell avdelningar, möjligen också någon treårig gymnasielinje; olika former av koncentration i skolarbetet, bl. a. avslutning av ämnen före student examen.

Slutligen har generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen li. J.son Bergqvist, vilken deltagit i skolkommissionens arbeten under år 1919 och

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

en del av år 1920 samt på grund därav icke ansett sig böra leda översty­ relsens förhandlingar vid utarbetandet av det anbefallda utlåtandet, i no­ vember 1923 till Kungl. Maj:t avgivit ett personligt yttrande i frågan (Våra skolor, Stockholm 1923). Ur organisatorisk synpunkt gör Bergqvist gällande, att viktiga skäl läte sig anföras till förmån för att läroverket anknytes till folkskolans 6:te klass, men att åtskilliga omständigheter manade till varsamhet, då det gällde att avgöra, på vad sätt och i vilken utsträckning reformen borde genomföras. Tills vidare borde därför den nuvarande anknytningen bibehållas vid sidan av den förstnämnda. Däremot avböjer Bergqvist principiellt läroverkets an knytning till folkskolans 4:de klass. Realskolan skulle bliva dels 6-klassig, dels 4-klassig samt få karaktär av »allmän realskola»- Vid sidan av denna borde den 3-åriga högre folkskolan såsom »praktisk realskola» få till sär­ skild uppgift att meddela en viss allmän medborgerlig bildning åt do lär­ jungar, som efter avlagd realskolexamen omedelbart ginge ut i det praktiska livet. De kommunala mellanskolorna borde i olika hänseenden förbättras och i flertalet fall förstatligas. Gymnasiet föreslås uppdelat å de tre huvudlinjer, som innefattas i skolkommissionens förslag, latingymnasiet 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass; 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på avslutad realskola borde på lämpliga ställen och i lämpligt antal upp­ rättas. Försök med 6- och 7-klassiga lyceer, byggande på avslutad folkskola, borde komma till utförande. Särundervisning borde föredragas överallt, där icke ekonomiska eller peda­ gogiska omständigheter föranleda Barnundervisning. I övrigt borde den kvinnliga ungdomens undervisning ordnas i huvudsak efter kommissionens förslag. De högre flickskolorna skulle övertagas av staten, varvid dock möj­ lighet borde inom bestämda gränser stå öppen för kommunal eller enskild skola att med bibehållande av viss rörelsefrihet komma i åtnjutande av statsunderstöd. I övrigt förordar Bergqvist anställande av försök för praktisk prövning av olika under meningsutbytet framkomna uppslag av organisatorisk inne­ börd (Våra skolor sid. 316 ff.).

Tillkallande Vid den förberedande omprövning, som ärendet därefter underkastades av sakkun­ niga. inom ecklesiastikdepartementet, anförde dåvarande departementschefen, stats­ rådet Clason i sitt yttrande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 20 juni 1924 bl. a., att han ansåge »uppenbart, att förslaget, även om vid eu närmare finansiell utredning ekonomiska förutsättningar för dess genomförande skulle befinnas föreligga, icke i oförändrat skick lärer kunna läggas till grund för den framtida organisationen av vårt undervisnings­ väsen». I syfte att möjliggöra den ytterligare beredning av ärendet, som syntes av nöden, bemyndigade Kungl. Maj:t, i enlighet med av Clason gjord hemställan nämnda den 20 juni 1924 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att i enlighet med av departements­ chefen angivna grunder inom departementet verkställa ytterligare bearbet­ ning av frågan om det svenska skolväsendets organisation. Genom beslut den 1 augusti 1924 tillkallade departementschefen såsom sakkunniga rektorn

Kung!. May.ts proposition Nr 116. 11 H. M. Dahlgren, undervisningsrådet N. 0. Bruce och lektorn E. L. Wellander, samt genom beslut den 9 augusti 1924 skolföreståndarinnan T. Kull­ gren och förste folkskolinspektören K. Nordlund. De sakkunniga avgåvo den 18 februari 1926 betänkande. (Utredning angående det svenska skol­ väsendets organisation. Statens offentliga utredningar 1926:5). Tillika anbe­ fallde Kung! Maj:t genom beslut den 20 juni 1924 skolöverstyrelsen att åvägabringa fullständig utredning rörande de kostnader, som skulle åtfölja den av skolkommissionen i dess betänkande I—V föreslagna nya läroverks­ organisationen ej mindre i dess ursprungliga skick än även med de jämk­ ningar däri, som förutsattes av överstyrelsen i dess över nämnda betänkande avgivna, den 14 november 1923 dagtecknade utlåtande. Tillika bemyndi­ gades chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla en i praktiskt ekono­ miska värv förfaren person att såsom sakkunnig biträda överstyrelsen vid berörda utredningsarbete och tillkallades såsom sådan sakkunnig den 1 augusti 1924 disponenten A. I. Swartling. Här berörda utredning avgavs av överstyrelsen den 23 oktober 1925. Till ledning för de ovannämnda s. k. skolsakkunnigas arbete lämnade då­ varande departementschefen i ett anförande till statsrådsprotokollet vissa riktlinjer, om vilkas väsentliga innebörd här torde böra i korthet erinras. Den rörande skolkommissionens förslag förda diskussionen ansåges otvety­ digt hava givit vid handen, att frågan om undervisningsväsendets omorga­ nisation icke kunde lösas enbart på teoretisk väg utan att dessförinnan vissa praktiska försök på området blivit satta i verket. Det syntes vid sådant förhållande synnerligen lämpligt, att dylika praktiska försök anordnades redan medan den ekonomiska utredningen påginge, så att man snarast kunde gripa sig an med dem av reformförslagen, som befunnes mest ange­ lägna och ekonomiskt genomförbara. En av den nya utredningens viktigare uppgifter borde alltså bliva att överväga, vilka dylika försök i främsta rum­ met vore att anbefalla och huru de borde anordnas. Under framhållande i fortsättningen, att det borde ankomma på de sak­ kunniga själva att taga under övervägande, på vilka specialproblem deras uppmärksamhet i första hand borde inrikta sig, ansåg dock departements chefen, att vissa önskemål borde fasthållas såsom allmänna utgångspunkter för undersökningen. Härutinnan erinrades om nödvändigheten att undvika en förlängning av studietiden, om vikten att undersöka olika utvägar att befordra en utsträckt användning av folkskolan såsom bottenskola samt om den nuvarande sexåriga folkskolans bärighet såsom bottenskola under till­ börligt beaktande av landsbygdens olika skolformer. Vidare framhölls, att man borde tänka sig en utveckling av skolfrågan, som undveke monopolisering av eu enda utbildningsväg och mekanisering av de skilda skolformerna. Ytterligare syntes jämväl sådana anordningar böra prövas, som kunde under­ lätta övergången från realskolans lägre klasser till förefintliga undervis­ ningskurser av praktisk läggning jämte andra utvägar att motverka en allt­ för stark anhopning på den lärda banan. Likaledes borde en närmare pröv­ ning ägnas den av skolöverstyrelsens majoritet upptagna tanken att låta eu

12 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

realskolexamen avläggas redan efter den nuvarande realskolans femte klass eller kommunala mellanskolans tredje. Särskilt beaktande ansågs frågan om underlättande av övergång från den kommunala mellanskolan till det nu­ varande gymnasiet förtjäna. I fråga om den kvinnliga ungdomens undervisning uttalades: »En bland förslagets bärande grundtankar, som det är av vikt att fasthålla, är nöd­ vändigheten av att flickundervisningen vida kraftigare än för närvarande är fallet omhändertages eller understödjes av staten». Härvid borde beaktas, att icke de skolformer eller undervisningslinjer måtte undanskjutas, som hade till syfte att giva en för hemmet och närstående kvinnliga verksam­ hetsområden särskilt avpassad utbildning. I detta sammanhang betonades jämväl, att statens omhändertagande av hithörande uppgifter icke behövde innebära ett förstatligande av all flickundervisning utan ock kunde taga for­ men av understöd åt på enskilt initiativ upprättade och drivna läroanstalter. lifter att ha erinrat om vikten av ett större utrymme och rörelsefrihet än vad skolkommissionen föreslagit över huvud lämnades privatskolverksam­ heten, framhöll departementschefen slutligen, att de sakkunniga skulle äga att framlägga de förslag, som de kunde finna ägnade att befordra en god lösning av den föreliggande viktiga frågan. För att en dylik lösning icke måtte mer än nödigt uppskjutas, vore det av vikt, att de praktiska försök, varom förut vore talat, och som de sakkunniga funne sig böra förorda, kunde igångsättas så fort ske kunde samt så anordnas och fullföljas, att de snarast möjligt måtte leda till resultat, vilka kunde tjäna till vägledning i avseende å genomförandet av nödiga definitiva organisatoriska förändringar i det nuvarande skolsystemet. Därest detta i något fall vore möjligt, borde dylikt försök så anordnas, att resultat kunde ernås redan med utgången av läsåret 1925—1926.

Enligt vad de sakkunniga i sitt betänkande meddelat, inriktades deras ar­ bete till en början på uppgörande av förslag dels till sådana anordningar, som i större eller mindre omfattning syntes böra försöksvis bringas till ut­ förande för vinnande av erfarenhet i några av organisationsfrågans vikti­ gaste punkter, dels till åtgärder för partiellt avhjälpande av påtalade bris­ ter i det bestående skolsystemet. I överensstämmelse med av vederbörande departementschef, min närmaste företrädare i ämbetet, under hand givna anvisningar, begränsades emellertid arbetet sedermera till verkställandet av utredningar, som kunde anses ägnade att underlätta en slutlig behandling av den föreliggande frågan. Fn avsevärd del av de sakkunnigas utredning åsyftar att mera konkret utforma och belysa de många organisatoriska uppslag av sinsemellan skilj­ aktig karaktär, som framkommit under remissbehandlingen av kommissionsförslaget. De sakkunniga hava med hänsyn härtill utarbetat förslag till undervisningsplaner för ett stort antal skolformer. Vidare har lämnats en över­ sikt av den förda diskussionen i bottenskolefrågan, varvid dock uttryckli­ gen framhållits, att de sakkunniga »icke funnit sig kunna ingå på eu all­ män undersökning av de omfattande spörsmålen om de olika skolorganisa­ tionernas sociala förutsättningar och verkningar». Uppmärksamhet har järn-

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116. 13

väl, i anslutning till de ursprungligen meddelade direktiven, ägnats de be­ tydelsefulla frågorna om folkskolans bärkraft såsom underlag för den fort­ satta undervisningen samt om skoltidens längd. En del pedagogiska spörs­ mål av mera allmän räckvidd har därjämte varit föremål för närmare över­ vägande, bland annat språkundervisningens inriktning och anordning, pröv­ nings- och examensförfarandet m. m. De skolsakkunnigas framställning har, med hänsyn till de syften, som genom densamma skulle tillgodoses, väsent­ ligen erhållit en kritisk refererande och utredande läggning och endast i vissa fall ha de sakkunniga ansett sig böra intaga bestämd ståndpunkt eller framlägga förslag. Uppgiften att utarbeta ett verkligt organisationsförslag har icke ingått i de sakkunnigas uppdrag. I det följande får jag anled­ ning att närmare uppehålla mig vid de synpunkter och överväganden, som framkommit vid de sakkunnigas ventilering av föreliggande frågor.

Såsom ovan i korthet erinrats, undantogs från de s. k. skolsakkunnigas Skolöveraty relsena eko­ uppdrag frågan om de ekonomiska verkningarna av den av skolkommissio- nomiska ut nen föreslagna organisationen och överlämnades till närmare utredning av redning. skolöverstyrelsen under medverkan av disponenten Swartlmg. Sagda utred­ ning avgavs, såsom jämväl i det föregående omförmälts, den 2o oktober 1925. Vid dessa kostnadsberäkningar har, vad angår såväl det ursprungliga kommissionsförslaget som de av skolöverstyrelsen i detsamma vidtagna mo­ difikationerna, utgångspunkten tagits i skolkommissionens betänkande V. Beträffande de kommunalekonomiska förhållandena bygger utredningen på särskilt infordrade uppgifter från varje nuvarande eller föreslagen läro­ verksort. Beräkningarna avse de totala kostnaderna för stat, kommun och enskilda (lärjungeavgifterna), därest organisationen varit fullt genomförd år 1924. Särskilt må erinras, dels att hänsyn tagits icke blott till kostnaderna för läroverksorganisationen utan jämväl för folkskolan a varje särskild ort, dels ock att beräkningarna innesluta samtliga utgiftsposter, sålunda även kost­ naderna för tillhandahållande av lokaler och utrustning. Likaledes synes böra särskilt uppmärksammas, att den av kommissionen föreslagna omlägg­ ningen i läroverkens ekonomiska förhållanden, ävensom vissa pedagogiska reformförslag, ägnade att medföra kostnadsökning för det allmänna, beak­ tats vid beräkningarna.

Resultatet av de mycket omfattande undersökningarna föreligger i form av fyra olika alternativa beräkningar. Beträffande dessa uttalar överstyrel­ sen, att det vore för det dåvarande omöjligt att avgöra, vilken av desamma skulle komma att närmast motsvara verkligheten vid tidpunkten för ett eventuellt ikraftträdande av den föreslagna organisationen. Den olikhet, som förefunnes emellan sagda alternativ, betingades av de skiljaktiga utgångs­ punkter med hänsyn till lärjungarnas placering i folkskolan, som ansetts

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

böra vara vägledande för övervägandena. Enligt alternativ I förutsattes, att hela det barnantal, som på grund av reformen skulle tillföras folkskolan, komme att erfordra nya klassavdelningar, utan hänsyn till huruvida plats i större eller mindre utsträckning kunde beredas i redan förefintliga avdel­ ningar. I de nytillkomna klassavdelningarna räknades med ett lärjungeme­ deltal av 30. Under här angivna förutsättningar skulle förslaget, om det vant i sin ^helhet genomfört år 1924, hava medfört en merkostnad för stats­ verket av 5,3 miljoner kronor och för kommunerna av likaledes 5,3 miljoner i genom det ifrågasatta bortfallandet av lärjungeavgifterna de en­ skilda samtidigt skulle gjort en vinst av 7 miljoner kronor, beräknades den verkliga kostnadsökningen till sammanlagt 3,6 miljoner kronor. I alternativ II räknades med att förefintligt utrymme i folkskolans klassavdelningar utnyttjades, dock så att å ingen ort medeltalet barn per klassavdelning å småskolestadiet överstege 25 och å folkskolestadiet 35. Med denna förut­ sättning skulle statsverkets merkostnad uppgå till 4,1 miljoner kronor och kommunernas till 2,1 miljoner kronor. Då samtidigt de enskildas utgifter skulle hava minskats med 7 miljoner kronor, beräknades förslaget hava med­ fart eu faktisk kostnadsminskning av 0,8 miljoner kronor. Enligt alternativ ill hade den jämkningen vidtagits i det första alternativets förutsättning, att man utginge från ett medeltal av 30 barn redan i folkskolans nuvarande klassavdelningar och beräknar den besparing, som härigenom nu skulle vinnas i utgifterna för folkskolan å läroverksorterna. Denna skulle uppgå till omkring 0,2 miljoner kronor för staten och 0,7 miljoner kronor för kommunerna. Den totala kostnadsökningen skulle alltså jämväl i detta fall hava uppgått till 3 6 miljoner kronor. Slutligen hade i alternativ IV förutsatts, att även efter om­ organisationens genomförande det genomsnittliga barnantalet i folkskolans klasser skulle bliva oförändrat, nämligen 24,4 i småskolavdelning och 30 7 i folkskolavdelnmg. Jämfört med alternativ I skulle under sagda förutsätt­ ning statens kostnader hava varit 0,1 och kommunernas 0,2 miljoner kronor högre. Den totala kostnadsökningen, om kommissionsförslaget varit fullt genomfört år 1924, skulle belöpa sig till 3,9 miljoner kronor, nämligen för statsverket 5,4 och för kommunerna 5,5 miljoner kronor, under det att de enskilda besparats utgifter å 7 miljoner kronor. Överstyrelsen erinrar slutligen därom, att det givetvis varit ägnat att vtterligare fullständiga nu ifrågavarande beräkningar, ifall det låtit sig göra att även anställa undersökningar rörande den ökning i kostnader, som kunde komma att uppstå för lärjungarnas målsmän i anledning av den förlängning av skoltiden, vilken genom den av kommissionen föreslagna skolorganisationen kunde föranledas.

Den av överstyrelsen verkställda ekonomiska utredningen avser, såsom redan framhållits, jämväl kostnaderna för det modifierade förslag, som vun­ nit överstyrelsens tillstyrkan. En icke obetydlig svårighet vid bedömandet hade emellertid mött därutinnan, att överstyrelsens jämkningar icke i de­ talj utformats beträffande varje särskilt läroverk utan allenast angivits i mera allmänna ordalag; ej heller förelågo från överstyrelsens sida utarbe­ tade timplaner för de olika i förslaget upptagna läroanstalterna. Under det fortsatta utredningsarbetet inom ämbetsverket hade man visserligen efter­ strävat att i görligaste mån åvägabringa en fastare grund för beräkningarna, och hade härvid i fråga om skolväsendets organisation å de särskilda or-

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 1 » tema sökts så nära överensstämmelse till kommissionsförslaget som möjligt, i syfte att underlätta kostnadsjämförelsen. Det torde dock böra uppmärk­ sammas, att, med hänsyn till angivna omständigheter, noggrannheten i be­ räkningarna rörande detta modifierade förslag knappast kan anses fullt jäm­ förlig med motsvarande beräkningar i fråga om det ursprungliga organisationsförslaget. De nämnda kostnadsberäkningarna betecknas därför av äm­ betsverket såsom »synnerligen approximativa». Efter en ingående redogörelse för de beräkningsgrunder, som vid under­ sökningen i denna del kommit till användning, framhåller överstyrelsen, att dess organisationsförslag i jämförelse med kommissionsförslaget kunde vän­ tas medföra en minskning i statsverkets kostnader beträffande de allmänna läroverken med 1,562,000 kronor och beträffande folkskolorna med 492,000 kronor, tillsammans alltså 2,054,000 kronor. Däremot skulle samtidigt kost­ naderna för privatläroverken komma att ökas med 968,000 kronor. Total­ kostnaden för statsverket skulle följaktligen minskas med 1,086,000 kronor. Ifråga om kommunernas utgifter kommer ämbetsverket efter en ingående undersökning till det resultatet, att dess förslag kan beräknas reducera den av omorganisationen föranledda kostnadsökningen i fråga om statsläroverken med 1,599,000 kronor och i fråga om folkskolan med 1,379,000 kro­ nor, medan i fråga om privatläroverken en utgiftsökning med 479,000 kro­ nor skulle inträda. Överstyrelsens förslag skulle således beträffande kommu­ nernas utgifter draga en kostnad, som med 2,499,000 kronor understiger de enligt kommissionsförslaget beräknade. Vidkommande slutligen de enskildas utgifter påvisar överstyrelsen, huru­ som dess förslag i jämförelse med skolkommissionens innebär en ökning av 1,961,000 kronor i terminsavgifter vid de privatläroverk, vilka skulle fort­ farande kvarstå; samtidigt skulle de av enskilda burna kostnaderna vid de allmänna läroverken reduceras med 728,000 kronor, vadan totalökningen av sagda kostnader angives till 1,233,000 kronor. De av skolöverstyrelsen förutsatta jämkningarna i skolkommissionens för­ slag beräknas alltså medföra i sin helhet en besparing i de kostnader sist­ nämnda förslag skulle medföra med 2,4 miljoner kronor. I statens och kom munernas utgifter skulle nämligen inträda en kostnadsminskning med re­ spektive 1,1 och 2,5 miljoner kronor, men i de enskildas utgifter däremot en ökning med 1,2 miljoner kronor. I jämförelse med nuvarande kostnader skulle överstyrelsens förslag, om det varit fullt genomfört år 1924, hava medfört en besparing av 3,2 miljö ner kronor. Denna besparing fördelar sig på de enskilda med 5,8 miljoner kronor, och på kommunerna med 0,4 miljoner kronor. Däremot skulle stats­ verket åsamkats en merkostnad av 3,0 miljoner kronor. Departe­ Inom det stora och betydelsefulla komplex av problem, berörande vårt mentschefen. Föreliggande högre skolväsens anordning, vilkas huvudkonturer framträda redan i den reformupp­ gifter.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

här förut lämnade kortfattade redogörelsen för de verkställda vidlyftiga ut­ redningsarbetena, urskiljer man utan svårighet vissa grundläggande spörs­ mål av övervägande organisatorisk innebörd. Men vid sidan av de förelig­ gande kraven på ändringar i skolans yttre gestaltning, har, icke minst un­ der det allmänna meningsutbytet omkring det av skolkommissionen fram­ lagda genomgripande reformförslaget, våra skolors inre pedagogiska anord­ ning tilldragit sig en allt vidsträcktare uppmärksamhet. Då undervisning och skolorganisation, innehåll och form, svårligen kunna strängt hållas i sär, synes det mig varken tillrådligt eller görligt att ensidigt betona den ena eller den andra sidan av problemkomplexet. Brytningar, erinrande om dem, som under de senaste åren framträtt vid granskningen av brister och ofullkomligheter i den bestående skolorganisa­ tionen och vid övervägandena om de verksammaste åtgärderna för deras undanröjande, hava mött jämväl tidigare vid dryftandet av de omläggningar, som gång efter annan varit påkallade i syfte att anpassa skolans yttre och inre liv efter en ny tids ändrade samhälls- och kulturförhållanden. Jag er­ inrar om den motsats mellan humanistisk och real bildning, som vid det gångna seklets mitt föranledde den betydelsefulla längsklyvning av det svenska läroverket, vilken åt de reala ämnena skänkte en med de huma­ nistiska jämbördig ställning. Enahanda iakttagelse kunde ett halvt århund­ rade senare göras. Det sekelgamla kravet på »enhet och medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken», till en början buret och förkunnat av enstaka kulturella föregångsmän, hade efter hand kring sig samlat en stark och livskraftig allmän mening och nådde efter långvariga menings­ motsättningar delvis sitt förverkligande genom 1904 års läroverksreform. Där­ vid fastslogs nämligen omsider den medborgerliga allmänbildningens otve­ tydiga hemortsrätt i den högre skolan, vilken på detta sätt tillfördes ett i väsent­ liga avseenden nytt innehåll, jämsides med att dess organisatoriska förhål­ landen underkastades en betydelsefull förändring. Allmänbildningsuppgiften tillädes i främsta rummet realskolan, medan gymnasiet därutöver erhöll till särskilt ändamål att »grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid univer­ sitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas». Vid detta avgörande blev visserligen kravet på enhetlighet undanskjutet. Såsom jag i fortsätt­ ningen av mitt anförande får anledning ytterligare framhålla, kom emeller­ tid detta undanskjutande i verkligheten att bliva rent tillfälligt. Icke långt efter nämnda avgörande måste nämligen samhället under andra former, om ock från begynnelsen i mera blygsam utsträckning, tillmötesgå önskemål om utbildningsmöjligheter, som i sig inneburo ett förverkligande av det gamla kravet på skolorganisationens enhetlighet. De anförda exemplen ådagalägga, att under den föregående utvecklingen reformkrav i fråga om skolans innehåll och yttre gestaltning städse befunnit sig i nära växelverkan. En likartad problemställning möter i nuvarande situation.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 17

Under inflytande av den livliga vetenskapliga och tekniska utveckling, som utmärkt de senaste årtiondena, ha fordringarna på skolans tillgodose­ ende av allmänbildningsuppgiften i oroväckande grad stegrats. En blick på de mångfaldigt splittrade timplanerna, ävensom på de lärokurser inom skilda humanistiska och naturvetenskapliga ämnesområden, som nu finnas i de mera allmänt använda läroböckerna, torde vara tillräcklig för att ge en föreställning om den mycket starka ökning av lärostoffet, som ägt rum under senast förflutna årtionden. I detta i och för sig naturliga utveck­ lingsförlopp har man tvivelsutan att söka den djupast liggande anledningen till de i mycket berättigade klagomålen över att i skolarbetet förekommer en ödesdiger splittring, vilken utgör ett allvarsamt hot mot de ungas andliga hälsa. I nära samband med nu antydda svaghet står också det ofta påta­ lade faktum, att skolarbetet i alltför ringa utsträckning inriktats på att taga de ungas aktivitet i anspråk. Mot bakgrunden av dessa förhållanden fram­ står kravet på en omläggning av skolans inre arbete såsom naturligt och välgrundat. Under beteckningen »arbetsskolan» möter man ett rikt och djupgående pedagogiskt reformprogram. De bärande principerna i detta program hava visserligen redan i någon utsträckning blivit med framgång prövade inom vårt lands skolor, särskilt inom folkundervisningen, men de förtjäna en långt vidsträcktare tillämpning. Det är emellertid icke enbart undervisningens innehåll och sättet för dess meddelande, som inför vår tids nya förhållanden te sig behäftade med åtskilliga iögonenfallande svagheter och brister. Med rätta har det framhållits, att det moderna kulturlivet med dess komplicerade förhållanden, dess uppdrivna tempo och dess mångahanda lockelser reser ständigt ökade krav på individens karaktärsstyrka och handlingskraft. Här ställes man inför det stora och svårlösta problemet om skolans möjligheter att fylla sin karaktärsfostrande och personlighetsutvecklande uppgift. Väl är det sant, att även nu berörda sida av skolans liv nära sammanhänger med läggning­ en och inriktningen av dess arbete i det hela. Men synpunkten är av den grundläggande vikt, att den väl förtjänar att särskilt hållas i sikte vid allt reformarbete inom skolans värld. I det följande kommer jag att dels utförligare behandla nu berörda spörs­ mål, vilka jag tillmäter avgörande betydelse, dels framlägga mera i detalj gå­ ende riktlinjer för möjliggörande av en skolans nyorientering på detta område. Vad därefter angår den viktiga frågan om skolans yttre organisatoriska anpassning efter tidsförhållandenas krav, önskar jag först understryka, vad som i detta avseende från skolöverstyrelsens sida framhållits, att »skolan intet mål har i sig själv utan fyller sin uppgift blott såsom en samhällets tjänarinna och såsom ett dess redskap för kulturutvecklingen. Bestämmande för hennes organisation och utveckling blir därför samhällets utveckling i det hela.» Om riktigheten härav torde delade meningar knap­ past kunna råda. Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Den svenska skolans historia erbjuder rikliga tillfällen till den iakttagelsen, att betydelsefulla omläggningar i vårt samhällsliv följts av avgörande för­ ändringar även i undervisningsväsendets gestaltning. Vår folkskolas till­ blivelse var en omedelbar följd av bondeklassens ökade allmänna inflytande. Det obestridliga sambandet mellan de allt starkare hävdade kraven på till­ börligt utrymme åt den medborgerliga allmänbildningen inom läroverken och de förändringar i samhällsstrukturen, som markeras av det nya riks­ dagsskickets och den kommunala självstyrelsens inaugurerande efter mitten av förra seklet, utgör ett annat uttryck för samma förhållande. Under det senaste decenniet har som bekant en djupgående inre omläggning och kon­ solidering av vårt samhälle genomförts. Nya stora medborgargrupper hava genom vidtagna reformer i gällande lagstiftning förts fram till starkt vid­ gat inflytande i stat och kommun. Den principiella likställigheten mellan män och kvinnor samt överflyttandet av betydande politisk makt till de bredare folklagren utgöra de senaste faserna i denna utvecklingsprocess. Från deras sida, som genom dessa omdaningar ställts inför helt nya och vittgå­ ende uppgifter, hava krav blivit framställda på ökade kunskaper såsom den enda säkra grundvalen för det ökade inflytandet. I våra närmaste grannländer, för att nu icke tala om de stater, vilkas hela samhälleliga liv varit föremål för grundlig omdaning såsom en följd av världskriget, framträda likartade före­ teelser. Med mycket berättigande låter det sig därför sägas, att problemet om skolans anpassning efter nya samhällsförhållanden äger internationell räckvidd, och att en lösning av detsamma allestädes har blivit en bjudande nödvändighet. Aven om de former, under vilka en dylik lösning står att vinna, givetvis både måste och böra växla, allt efter skilda nationella be­ tingelser och utgångspunkter, ter sig dock det centrala i frågan såsom ge­ mensamt. Det gäller att åvägabringa en sådan utformning av skolsystemet, att de bildningsmöjligheter, de högre skolorna erbjuda, kunna bekvämt ut­ nyttjas icke blott av dem, som av ålder företrädesvis tagit dem i anspråk för sina barns undervisning, utan jämväl av de stora skikt inom samhället, vilka först på senaste tid vunnit politisk fullmyndighet. I detta krav mötas individens välgrundade anspråk och samhällets välförstådda intresse. För den enskilde gäller det att, utan hänsyn till social eller ekonomisk ställning, få åt sig tryggad rätten att vinna den utbildning för verksamhet i samhällets tjänst, som anlag och utrustning anvisa. För samhället framstår det som en bjudande plikt att intet underlåta för att de yttre hinder, som hittills upprest sig mot förhandenvarande bildningstillfällens utnyttjande av alla, oavsett sociala eller ekonomiska villkor, undanröjas. Endast på denna väg kunna i längden de för de skilda samhällsfunktio­ nerna mest skickade personliga krafterna hållas tillgängliga. I senast angivna avseenden kunna även i vårt land i nuvarande läro­ verksorganisation skönjas framträdande brister, vilka visserligen redan tidi­ gare gjort sig påminta och varit föremål för uppmärksamhet, men vilka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 19 mot bakgrunden av nu förefintliga sociala förhållanden avteckna sig med väsentligen ökad skärpa. Jag skall i fortsättningen av mitt anförande ägna ingående uppmärksamhet åt hithörande spörsmål, men anser mig redan nu böra i korthet karakterisera de ifrågavarande bristerna. Uppfattningen härutinnan är nämligen avgörande för min ställning till hela det förelig­ gande problemkomplexet. Den likställighet medborgare emellan i samhälleligt inflytande och sam­ hälleligt ansvar, som den allmänna rösträtten skänker, måste, såsom jagredan antytt, komma till bestämt uttryck även vid de blivande medborgar­ nas undervisning och uppfostran. Givetvis avser jag härmed ingalunda, att alla medborgare skola komma i åtnjutande av samma skolbildning. Ett visst mått av allmänt medborgerlig bildning måste självfallet inhämtas av alla. Men härutöver bör utbildningen till omfattning och art lämpas efter de skilda samhällsuppgifter, som den enskilde går att fylla. Kravet på lika bildningsmöjligheter innebär sålunda icke att alla skulle utöver den allmänt grundläggande utbildningen erhålla samma slags skolundervisning, men väl att alla skola hava lika stora möjligheter att med hänsyn uteslutande till förefintliga anlag och utrustning kunna vinna utbildning för en framtida livsuppgift. Vid den reglering av bildningstillfallena, som sålunda alltjämt är behöv­ lig, inställer sig för samhället uppgiften att på rättvisaste sätt fördela de förefintliga möjligheterna. I detta avseende torde det icke kunna för­ nekas, att för närvarande kännbara brister äro för handen. Full rättvisa lär tyvärr icke vara möjlig att uppnå, åtminstone icke enbart genom organisa­ toriska åtgöranden. Men ingenting får efter min mening underlåtas för att förhindra, att de ungas tillträde till högre undervisningsanstalter blir bero­ ende väsentligen av föräldrarnas sociala och ekonomiska ställning. Den verkställda utredningen har, efter mitt sätt att se, till fullo klarlagt, att det nuvarande allmänna läroverket — trots den demokratiska karaktär detsamma i vissa avseenden äger — organisatoriskt ställer landsbygdens barn, liksom över huvud de barn, vilka utgå ur ekonomiskt svagare hem, i en betydligt mindre gynnsam ställning, än vad fallet är med stadssamhällenas och fram­ för allt de mera burgna hemmens barn. I än högre grad gäller detta om den privata högre flickskolan. Redan teoretiska överväganden hava gjort sanno­ likt, att detta missförhållande har sin grund särskilt däri, att anknyt­ ningen mellan folkskola och läroverk icke är på ett ur olika synpunkter ratio­ nellt och tillfredsställande sätt ordnad. Och en ganska omfattande erfarenhet från skilda delar av landet ådagalägger ytterligare, att den högre undervis­ ningens anknytande till avslutad obligatorisk folkskolekurs av nu bestämd omfattning är ägnad att i påfallande stor utsträckning främja ett vidsträck­ tare och mera allsidigt utnyttjande av bildningsmöjligheterna i fråga. Därtill kommer som en i detta sammanhang mycket betydelsefull om­ ständighet, att de utvägar till fortsatt utbildning för olika praktiska levnads­

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 11C. ställningar, som samhället erbjuder de unga, genom beslut av 1918 års lagtima riksdag, tillrättalagts just med tanken på att den för alla obliga­ toriska folkskolekursen skulle utgöra grundvalen för denna del av skolsyste­ met. Ur synpunkten av den socialt tillfredsställande fördelning av före­ liggande bildningstillfällen, varom jag nyss talat, måste det betraktas såsom synnerligen viktigt, att utbildningsvägarna, de praktiska såväl som de teo­ retiska, löpa samman så länge som möjligt. Vidare lärer det få anses obestridligt och jämväl från alla sidor erkänt, att den nuvarande statliga läroverksorganisationen alltför ensidigt inriktats på att tillgodose den manliga ungdomen. För fyllande av den kvinnliga ungdo­ mens utbildningsbehov har det allmänna endast i förhållandevis blygsam utsträckning vidtagit åtgärder. En dylik hållning kunde i någon mån låta sig försvara, så länge likställigheten mellan man och kvinna i arbetsliv och samhälle ännu icke var realiserad. Sedan numera en annan ordning härut­ innan inträtt, kan efter min mening det allmänna icke undgå att principi­ ellt erkänna sin plikt att — under tillbörligt hänsynstagande vid tillämp­ ningen till det kvinnliga väsendets egenart — under lika villkor tillgodose både den manliga och den kvinnliga ungdomen, i vad det gäller såväl den allmänt medborgerliga utbildningen som förberedelsen för olika levnads­ ställningar inom samhället. Ytterligare gäller, att den kommunala mellanskolans anknytning till det nuvarande gymnasiet icke kan betecknas såsom tillfredsställande. Den starka utveckling, som nämnda skolform kunnat uppvisa under sin förhållandevis korta tillvaro, måste otvivelaktigt medföra förpliktelser för samhället att tillse, att möjlighet till högre teoretiska studier utan omvägar öppnas för de med varje år allt talrikare ungdomsskaror, vilka efter genomgång av sådan skola, önska fullfölja sin utbildning i en dylik riktning. Såsom redan antytts har denna angelägenhet, i anslutning till dåvarande departements­ chefens anförande till statsrådsprotokollet, varit föremål för särskild upp­ märksamhet vid de skolsakkunnigas utredningsarbete. För min del är jag benägen att anse åtgärder i syfte att på denna punkt åvägabringa en bättre ordning såsom trängande, och detta så mycket mera som de mindre städer­ nas realskolor och samskolor härutinnan befinna sig i samma läge som de till antalet vida överlägsna mellanskolorna. De reformkrav i avseende på skolans anordning, som jag nu berört, hava först vid de senaste årens utredningar framträtt i form av ett klart utfor­ mat och samlat program. Kravet på kvinnans jämställande med mannen även i bildningsavseende, liksom det nyss berörda önskemålet angående lämplig anknytning mellan mellanskola och gymnasium, hava under nyaste tid framvuxit och tagit bestämd gestalt under trycket av de, bl. a. av sta­ ten, skapade betingelserna. Vad åter beträffar övriga sociala krav på läroverksorganisationens omläggning, hava de sedan decennier erhållit ett skarpt fixerat uttryck i det reformprogram, som i vårt land vanligen for-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 21

mulerats »folkskolan-bottenskola», men som numera ofta med en något vi­ dare syftning inneslutits i ordet »enhetsskolan».

Innan jag går att närmare utveckla min ståndpunkt i nu berörda frågor Läroverkets torde det få anses oundgängligt att till principiellt övervägande upptaga bildnln”* vissa yrkanden på eu väsentlig förändring i läroverkets nuvarande allmänna mål. bildningsmål, som under ärendets behandling framkommit, och vilka, om och i den mån de anses förtjäna beaktande, äro av beskaffenhet att i vik­ tiga avseenden påverka reformåtgörandenas hela inriktning. Jag åsyftar härvid de uppslag, som från enstaka håll framförts, att i sammanhang med en avkortning av den högre skolan skrida till en mot­ svarande sänkning av dess studiemål. Man har Otvivelaktigt i en dylik åt­ gärd ansett sig äga en utväg att göra rättvisa åt såväl allmänbildningens som fackbildningens stridiga intressen. Genom läroverkets frigörande från ställningen av förberedelseanstalt för fortsatta högskolestudier har man tillika i den nämnda åtgärden velat se ett verksamt medel att undanröja det från så många håll påtalade starka tryck, som vilar framförallt över gymnasiets arbete. Mot de sålunda ifrågasatta åtgärderna hava emellertid vägande invänd­ ningar blivit gjorda såväl av skolöverstyrelsen som av de skolsakkunniga. Över­ styrelsen framhåller sålunda, att oklarhet råder rörande den lämpliga grän­ sen mellan gymnasiets och de vetenskapliga utbildningsanstalternas verk­ samhetsområden, rörande beskaffenheten och omfånget av den för veten­ skapliga studier erforderliga förutbildningen, rörande arten och omfattningen av den högre allmänbildning, som så allmänt omtalades såsom gymnasiets mål men vars egentliga innebörd sällan eller aldrig närmare angåves. En så genomgripande omdaning av gymnasiet, som ifrågavarande uppslag innebure, kunde, enligt överstyrelsens mening, icke anses vara ett aktuellt reform­ program. Den omläggning av gymnasieorganisationen, som för närvarande kunde tänkas ifrågakomma, borde därför gå ut på nödiga förbättringar inom den nuvarande ramen. De skolsakkunniga hava ägnat särskild uppmärksamhet åt såväl vid re­ missbehandlingen av kommissionsförslaget i här åsyftade riktning gående uttalanden som ock åt vissa i den allmänna diskussionen framställda för­ slag med likartad eller nära besläktad innebörd. Vid denna granskning har det bl. a. ådagalagts, att bortåt tre fjärdedelar av de lärjungar, som genomgå våra gymnasier och där avlägga studentexamen, vid fortsatta studier verk­ ligen ha behov av eller i varje fall användning för den kompetens, som stu­ dentexamen skänker. Det synes mig också uppenbart, att, om den egent­ liga skolundervisningen skulle upphöra ett eller annat år före den nuva­ rande studentexamen, en lucka mellan läroverket och högskolan uppstode, som nödvändigtvis måste utfyllas, därest icke högskolorna skulle vara be­ nägna att pruta av på de krav, som nu gälla för inträde. Om eu sådan

22 Kung1. Maj:ts proposition Nr 116. benägenhet har intet försports, snarare hava antydningar i motsatt riktningframkommit. En oavvislig förutsättning för att över huvud tanken på ett sänkande av läroverkets slutmål skall kunna komma under allvarligt över­ vägande måste därför vara, att åtgärden förbindes med anordnande av sär­ skilda kurser till utfyllande av de brister i förutbildningen, som skulle komma att vara för handen vid avgången från läroverket. De sakkunniga hava klart uppvisat, att betydande praktiska svårigheter äro förbundna med eu dylik anordning såväl för högskolorna eller läroverken — alltefter som kurserna förlädes till den ena eller den andra gruppen av utbildningsanstalter — som ock för lärjungarna och deras målsmän. Jag finner mig för­ denskull äga väl grundade skäl att biträda den av de sakkunniga uttalade uppfattningen »att det högsta gymnasiestadiets ersättande genom propedeutiska kurser, förlagda till högskolorna eller till vissa större gymnasier, inne­ bär en synnerligen vittutseende förändring i vårt undervisningsväsen, som under inga omständigheter synes böra genomföras utan att eu allsidig ut­ redning verkställts och samtliga för frågan viktiga faktorer övervägts.» Under dylika omständigheter saknar jag anledning att nu ifrågasätta nå­ gon principiell förändring i läroverkets ställning. Mitt ståndpunktstagande till föreliggande organisationsproblem är alltså grundat på den övertygelsen, att läroverkets och i detta fall närmast gymnasiets allmänna bildningsmål bör förbliva i princip oförändrat.

Den ordning, Av vad jag i det föregående anfört skulle man måhända vilja draga den i vilken re­ formen bör slutsatsen, att jag nu har för avsikt att omedelbart föreslå en generell om­ genomföras. läggning av vårt högre undervisningsväsen i huvudsak efter de linjer, som blivit av skolkommissionen utstakade. Olika skäl av pedagogisk och ekono­ misk natur, ävensom en, enligt min uppfattning, skyldig hänsyn till en ganska allmänt utbredd mening inom av skolfrågan intresserade kretsar mana till ett varsamt fortskridande i fråga om reformarbetets utföran­ de. Efter ingående prövning av det föreliggande utredningsmaterialet och med beaktande av övriga förhållanden, till vilka hänsyn bör tagas, har jag kommit till den uppfattningen, att den lämpligaste formen för frågans lösande är att med utgångspunkt från vissa, för den framtida skolorganisa­ tionen grundläggande principiella synpunkter, genomföra en varsam, successiv anpassning av den nuvarande ordningen efter de ändrade krav, som tids­ förhållandena uppställa. Frågan om den utsträckning, som lämpligen åt sagda anpassning kan och bör givas, torde böra bedömas med anlitande av försökets väg i så måtto, att man prövar sig fram och vid de fortsatta åtgärderna låter sig ledas av erfarenhetens vittnesbörd angående förefintliga behov och ekonomiska möjligheter. Denna fortsatta prövning rörande ombildnings- och utbyggnadsarbetets fullföljande synes mig ändamålsenligen böra ske från fall till fall.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 23

Väljes en sådan väg, som den jag nu angivit, kommer också anledning att saknas för de farhågor för »mekanisering» och »monopolisering», som i den förda diskussionen gjort sig hörda beträffande den av skolkommissionen framlagda organisationsplanen. Tvärtom synas mig de föreslagna åtgärderna ägnade att skänka det högre skolväsendet en väsentligen ökad mångsidighet och smidighet utan att dock det krav på fasthet och stadga, som jag anser vara av grundläggande betydelse, behöver eftergivas.

Huvudsyn­ Såsom grundläggande synpunkt för det reformförslag, jag nu har för avsikt punkter i att framlägga, framstår för mig kravet, att på varje ort i landet, där stat eller fråga om' re­ formens ge­ kommun funnit sig böra eller i eu framtid finner sig böra upprätta eller under­ nomförande. stödja läroanstalter för en högre teoretisk skolundervisning, möjlighet skall bere­ das den ungdom, som fullständigt genomgått obligatorisk folkskola, att i ome­ delbar anslutning till de i folkskolan förvärvade kunskaperna fortsätta sina studier. Vad beträffar det tekniska tillvägagångssättet vid genomförandet av de olika reformer, vilkas ändamål, innebörd och lämpliga omfattning under den hittills förekomna utredningen varit föremål för skilda meningar, har man kunnat iakttaga tvenne från varandra avvikande uppfattningar. Skol­ kommissionen samt de myndigheter och korporationer, vilka ställt sig bakom dess förslag, hava uppenbarligen avsett, att vårt undervisningsväsen på en gång, om än med iakttagande av viss övergångstid, skulle omläggas i enlighet med de uppdragna linjerna. Även skolöverstyrelsen torde i detta avseende hava biträtt kommissionens ståndpunkt beträffande de stora delar av organisationsförslaget, som vunnit ämbetsverkets tillstyrkan. Där­ emot hava av reservanter inom överstyrelsen den åsikten hävdats, att organisationsfrågan borde angripas helt experimentellt och en eventuell nyord­ ning undanskjutas, till dess olika anordningar hunnit i en mera begränsad omfattning praktiskt prövas. En i det hela förmedlande ståndpunkt har i angivna avseende intagits av generaldirektör Bergqvist i det av honom av­ givna särskilda utlåtandet över kommissionsförslaget. I nämnda utlåtande kommer nämligen den uppfattningen till synes, att man i fråga om vissa av de föreslagna huvudsakliga åtgärderna redan måste anses besitta tillräck­ lig erfarenhet för att omedelbart kunna bringa dessa till verkställighet, medan beträffande andra ytterligare försöksverksamhet syntes tillrådlig. Jäm­ väl borde erfarenheten tagas till råds vid bestämmandet av den omfattning olika organisatoriska system framdeles borde erhålla inom vårt undervis­ ningsväsen. De riktlinjer, som av dåvarande departementschefen, statsrådet Clason, uppdrogos för de s. k. skolsakkunnigas övorarbetning av det föreliggande reformförslaget, hava uppenbarligen utformats i nära anslutning till den ståndpunkt, som enligt vad nyss sagts, funnit förespråkare bland reservan­ terna inom skolöverstyrelsen. Emellertid har härutinnan min närmaste

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

företrädare i ämbetet meddelat från de ursprungliga avvikande direktiv, till följd varav den verkställda sakkunniggranskningen icke resulterat i planer för en tidigare åsyftad försöksverksamhet. För min egen del är jag visserligen fullt medveten om att det vid en omorga­ nisation av vårt högre undervisningsväsen kan bliva erforderligt att i viss mån anlita de förberedande försökens väg, men jag finner mig böra bestämt avböja en sådan väg för den nu föreliggande organisationsfrågans lösning, som innebär ett införande av försöksanordningar av den karaktär och omfatt­ ning, att ett fast skolsystem därefter i realiteten näppeligen skulle kunna sägas förefinnas inom riket. Godtagandet av eu ståndpunkt, enligt vilken även själva huvudgrunderna för en ny organisation skulle göras till föremål för en ingående försöksverksamhet, måste givetvis medföra ett mycket avsevärt uppskov med varje avgörande beslut. Resultatet av de vidtagna försöksanordningarna skulle nämligen i bästa fall kunna väntas föreligga först åtskilliga år efter det den på prov ställda organisationen varit i verksamhet. Exempelvis vill jag erinra om, att, då normalt sju år skulle erfordras för att enligt den av skolkommissionen föreslagna läroverksorganisationen föra en enda årgång lär­ jungar från läroverkets första klass fram till studentexamen, man tidigast efter tio eller femton år skulle kunna uppnå en mera stadgad uppfattning om värdet av de försök, som kunde komma att anställas rörande denna organisation. Till detta viktiga praktiska skäl anser jag mig vidare böra foga icke mindre vägande sådana av mera principiell natur. Jag hyser nämligen mycket starka tvivel om möjligheten att nå fram till objektivt giltiga slut­ satser rörande utgången av organisatoriska försök, vilka anställas väsent­ ligen för försökens egen skull. Såsom jag redan inledningsvis uttalat, be­ finna sig en skolas organisation och inre arbete i en ständig, nära växelver­ kan. Då vidare de lokala förutsättningarna, lärarkrafternas beskaffenhet och lärjungematerialets art likaledes måste vara underkastade icke obety­ dande växlingar vid olika läroverk och å skilda orter, skulle man vid här ifrågavarande försöksverksamhet bliva tvungen att räkna med så mång­ tydiga och svåröverskådliga resultat, att man näppeligen annat än i rena undantagsfall kunde bliva i tillfälle att med nödig säkerhet fastställa själva organisationens verkliga betydelse för resultaten. Därtill kommer, när det gäller de större grundläggande organisationstyperna, att de bedömande merendels redan på förhand på mera teoretiska grunder bildat sig en upp­ fattning i frågan, vilken lätt nog kan komma att, låt vara mera omedvetet, utöva ett bestämmande inflytande på det slutliga omdömet. Riktigheten av denna min uppfattning har vunnit eu bestämd bekräftelse genom bl. a. den starkt varierande värdesättning av de kommunala mellanskolornas verk­ samhet, som framträtt i den förda diskussionen. När man efter en mer än femtonårig prövotid, under vilken dessa läroanstalter nått en sådan utveckling, att de i antal överträffa läroverken, nödgats inregistrera så divergerande om-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 25

domen om skolornas arbete som skett, torde det på goda grunder kunna betecknas såsom ytterligt osäkert, huruvida genom anordnande vid ett eller annat läroverk av försökslinjer enligt samma typ, nödiga hållpunkter för ett avgörande domslut skulle vinnas. Till det nu anförda må fogas den erinran, att det för de allmänna läro­ verkens framtida utveckling är av största betydelse, att det provisorium, som beträffande vissa av dessa läroanstalters anslagsförhållanden rått i mer än tio år, snarast möjligt avlöses av eu annan ordning. Min övertygelse är, att förutsättningar för att härutinnan uppnå eu i och för sig önskvärd och väl­ behövlig ändring kunna skapas allenast därigenom, att tillfälle beredes riks­ dagen att taga ställning till de föreliggande organisationsspörsmålens huvud­ punkter. En uraktlåtenhet från min sida att medverka till att organisa­ tionsfrågan bringas ur sitt fleråriga svävande läge måste för de nämnda läroanstalterna innebära fortsatt osäkerhetstillstånd med därav följande häm­ mad utveckling. Går jag så att skärskåda frågan om de av mig i det föregående upptagna reformkravens inbördes sammanhang, torde det till en början gälla, att den omläggning av läroverkets inre arbete, varav jag funnit trängande behov föreligga, i icke ringa utsträckning låter sig åvägabringa genom en gransk­ ning av läroböcker och en revision av lärokurser med därtill hörande metodiska anvisningar och således icke med nödvändighet måste förbindas med mera genomgripande organisatoriska åtgärder. Detta gäller dock icke undantagslöst angående läroverkens samtliga organisationsformer. \ ad sär­ skilt gymnasiet beträffar, är spörsmålet om arbetets omläggning så nära sammankopplat med frågan om ämnesgruppering och linjedelning, att det sannolikt icke är möjligt att bereda väg för ett förändrat studiesätt utan att samtidigt en väsentlig omläggning av gymnasiets organisatoriska gestaltningäger rum. Jag har därför för avsikt att föreslå en sådan. Även i fråga om realskolestadiet ingår det i min plan att vid de organisatoriska föränd­ ringar, som av mig här ifrågasättas, i görligaste mån fästa avseende vid den växelverkan, som äger ram mellan arbetssätt och organisatoriska anordningar. Då jag emellertid icke har för avsikt att nu föreslå en allmän och fullständig omläggning av läroverksorganisationen, utan en­ dast en partiell ombildning, anser jag mig böra framhålla, att jag även i fråga om den tills vidare i yttre organisatoriskt hänseende oförändrade de­ len av den högre skolan åsyftar att i största möjliga utsträckning för under­ visningens inre planläggning bringa i tillämpning vissa av de grundsatser, vilka här förut angivits såsom ämnade att gälla de delar av läroverket, vilka föreslås förändrade jämväl i yttre organisatoriskt avseende. Vid utformningen av mitt förslag har jag låtit mig angeläget vara att tillse, att de i första hand till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skola bliva ekonomiskt alltför betungande för stat och kommun. Tillika har jag

26 Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

ansett det vara av synnerlig betydelse att vid omorganisationens planlägg­ ning sådana åtgärder undvikas, vilkas ekonomiska räckvidd icke kan på förhand klart överblickas. Jag har fördenskull icke funnit mig böra fram­ ställa förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga de anslagsbeviljande korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke uppskattbar storlek och även med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående utbyggnaden erfor­ derlig begränsning. Yad särskilt beträffar spörsmålet om den kvinnliga ungdomens rättmätiga fordran på utbildning under lika villkor med den manliga, är denna angelägenhet ägnad att ställa betydande krav på ekonomiska uppoffringar av stat och kommun. Det framgår nämligen tydligt, att de väsentligt ökade kostnader, vilka ett förverkligande av det av skolkommissionen upp­ dragna reformprogrammet beräknats kräva, främst skulle betingas av just denna sida av förslaget. Därest alltså flickundervisningen framdeles bleve en statens och kommunens angelägenhet i samma mening, som gäller om de nuvarande allmänna läroverken, skulle uppenbarligen de ekonomiska konsekvenserna te sig ännu mera vittutseende, om man underläte att sam­ tidigt tillvarataga de möjligheter till besparing i det allmännas utgifter, som en vidgad tillämpning av enhetsskoleprincipen öppnar. Å andra sidan skulle en reform med enbart sistnämnda syftning medföra svårigheter be­ träffande bl. a. utnyttjandet av tillgängliga lokaler och användandet av fast anställda lärarkrafter. Av vad jag nu sagt torde framgå, att man även av finansiella och praktiska skäl är hänvisad att låta den kvinnliga ungdomens utbildning i allmänna läroanstalter tillgodoses samtidigt med att enhetsskolekravet beaktas. Mera oberoende av nu avhandlade spörsmål är det jämväl förut be­ rörda önskemålet om ordnade gymnasiala utbildningsmöjligheter för den ungdom, som efter genomgång av kommunal mellanskola eller statens realskola önskar fortsätta studierna till studentexamen. Men å andra sidan är det uppenbart att även realiserandet av detta krav medfört vissa eko­ nomiska förpliktelser. Slutligen vill jag framhålla, att av praktiska skäl de åtgärder, som föreslås, knappast kunna annorledes än i mycket begränsad omfattning komma i tillämp­ ning under läsåret 1927—1928 och följaktligen endast rent undantagsvis äro av beskaffenhet att påkalla anslagsäskanden å riksstaten för budgetåret 1927—1928. Den nödtvungna återhållsamheten vid tillmötesgåendet av kraven på läroverksorganisationens utbyggnad medför, att flickorna för sin utbildning alltjämt i ganska avsevärd utsträckning måste hänvisas till privata läro­ anstalter. Emellertid anser jag mig tillika böra redan här framhålla, att jag i detta läge sökt i största möjliga grad tillgodose de synpunkter, vilka jag funnit böra bliva vägledande för det offentliga skolväsendets allmänna anord­ ning, även beträffande privatläroverkens organisatoriska gestaltning. Jämväl torde det böra erinras, att jag av här anförda grunder i stor

Kungl, Maj:ts proposition Nr 116. 27 omfattning måst tills vidare undanskjuta åtgärder för ombildning till all­ männa statsläroverk av sådana kommunala mellanskolor, beträffande vilka enligt min mening under gynnsammare statsfinansiella förhållanden redan nu tillräckligt vägande skäl för statsövertagande skulle varit för handen.

I anslutning till vad jag sålunda anfört angående arten av de mest Reformens huvud­ trängande reformbehoven, kunna de i främsta rummet av föreliggande om­ punkter. ständigheter påkallade och under förhandenvarande betingelser genomförbara åtgärderna grupperas kring följande fem huvudpunkter: l:o) skolarbetets omläggning å läroverkets olika stadier i enlighet med de grundsatser, som jag i det följande skall närmare utveckla; 2:o) läroverkets anknytande till genomgången obligatorisk folkskolekurs; 3:o) beredande av ökade möjligheter för den kvinnliga ungdomen att vinna utbildning i offentliga läroanstalter fram till studentexamen; 4:o) anordnande av gymnasieutbildning i omedelbar anslutning till genom­ gången kommunal mellanskola eller realskola; 5:o) gymnasiets ändamålsenliga uppdelning på bildningslinjer.

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

II. Skolarbetets inre gestaltning.

Det för all skolverksamhet grundläggande spörsmålet om arbetslivets inre gestaltning har givetvis uppmärksammats även vid tidigare regleringar av läroverkens organisation. Och jämväl i det meningsutbyte, som ägt rum i samband med vidtagandet av förberedande åtgärder för den omläggning av sagda organisation, jag nu går att föreslå, hava hithörande förhållanden varit föremål för icke ringa uppmärksamhet, framförallt med hänsyn till gymna­ siets ändamålsenliga anormning.

Skolkommis- I mera samlad form hava, i anslutning till eu kritik av det inre arbetets sionen. nuvarande läggning inom våra läroverk, vissa allmängiltiga synpunkter på ifrågavarande spörsmål framlagts av skolkommissionen, vilken i sitt betän­ kande ägnat en särskild avdelning åt »Arbetets inre organisation» (Bet. 1:1, sid. 194 208). Närliggande spörsmål rörande tillgodoseende av den fysiska fostrans och skolhygienens krav hava likaledes ställts i principiell belysning (sid. 209 229). Vid behandlingen av de skilda skolformernas uppgifter och organisation har kommissionen tillika lämnat närmare anvisningar beträf­ fande de vägledande grundsatsernas tillämpning. Särskilt må erinras därom, att de framlagda motiveringarna för de föreslagna kursplanerna (Bet. I: 2, sid. 585 726.) innesluta åtskilliga värdefulla anvisningar i detta avseende. Inledningsvis betonar kommissionen vikten av att den inre anordningen av skolarbetet icke tränges i skuggan för omsorgerna om skolformernas yttre organisation. Aven om denna senare i väsentliga avseenden måste bestäm­ mas med hänsyn till sociala och praktiska förhållanden, kunde dock skol­ väsendet i dess helhet icke ordnas med utsikt till framgång, utan att största möjliga uppmärksamhet ägnades frågan om lämpliga former för det inre arbetet. Vid den granskning, som det nuvarande skolarbetet därefter underkastas, framhåller kommissionen, att ingen av de anmärkningar, som riktats mot detta arbete, synts mera betydelsefull än den, att den ungdom, som går ut från våra skolor, i allt för stor utsträckning skulle sakna förmåga av mera självständigt arbete samt över huvud att komma till rätta med det prak­ tiska livets uppgifter. Undervisningen anses ännu alltjämt i stor utsträckning bedrivas efter metoder, vilka, trots det arbete, som ålägges lärjungarna, lämnade dessa i en passivitet, som måste ogynnsamt inverka på deras skick­ liggörande för en framtida verksamhet av mera självständig art. I nära och naturligt sammanhang med nu berörda anmärkning stode det ofta hörda påståendet, att de från skolorna utgående lärjungarnas kunskaper skulle lida av en viss ytlighet och obestämdhet, ja förete betänkliga luckor och brist på användbarhet i livet. Gentemot denna senare kritik hävdar kommissionen, att anmärkningen

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116. 29

till en del bottnade i anspråk på mångvetande, som måste tillbakavisas. Delvis föranledes den, anser kommissionen, av ett förbiseende eller ett un­ derskattande av lärjungarnas kunskaper på andra områden än dem, som utgöra föremål för kritiken. Och i detta sammanhang fäster kommissionen uppmärksamheten på att bedömandet av skolans studieresultat icke godtyck­ ligt får grundas på erfarenheterna rörande ett visst begränsat ämnesområde utan med ledning av resultatet i det hela. Även om kritiken sålunda hölles för i vissa avseenden missvisande, uttalar kommissionen, att skolarbetet under trycket av rådande förhållanden försigginge med anlitande av undervisnings­ metoder, enligt vilka kunskapsinhämtandet företrädesvis skedde i form av mekanisk minnesläsning. Detta föranledde lätt ytlighet och bristande säker­ het i vetandet, just därför att detta ofta komme att sakna fotfäste i en verklig sakkännedom och ej bringades i nödigt samband med lärjungarnas aktiva personlighetsliv. Komme så därtill, att eu organisatorisk anordning sådan som den för gymnasiet gällande bortvalsrätten i betydande omfattning missbrukades, vore det rätt förklarligt, att nog så betänkliga luckor kunde yppa sig i lärjungarnas kunskaper. Som en tredje huvudanmärkning mot det nuvarande skolarbetet framhåller kommissionen, »att detta arbete alltför ensidigt tager lärjungarnas förståndsverksamhet i anspråk med försummande av de sidor av de ungas person­ lighetsliv, på vilkas odlande deras karaktärsdaning i väsentlig mån måste uppbyggas». Eu dylik ensidigt intellektualistisk inriktning av arbetet anses så1 mycket lättare kunna uppkomma, då tillfällena till övning i mera prak­ tiska ' verksamhetsgrenar varit starkt beskurna, medan samtidigt de bidrag av karaktärsbildande natur, som eu välorganiserad fysisk fostran skulle kunnat lämna, icke tillräckligt tillvaratagits. Det anses också naturligt, att, i samma mån som från samhällets sida behovet att klarlägga individernas lämplighet för olika samhällsuppgifter framträdde med stegrad styrka, en anordning av skolans arbete, som icke lämnade önskvärd vägledning i fråga om de ungas personliga anlag utan tvärtom i nämnda avseende vore miss­ visande, måste bliva föremål för anmärkningar och klander. I fortsättningen angiver kommissionen sin egen grunduppfattning rörande medlen att råda bot på de nämnda bristerna. Främst lägges härvid vikt på arbetsmetoderna. Genom att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk, borde en förbindelse åstadkommas mellan de ungas intellektuella liv och övriga sidor av personlighetslivet, av vilkas fostran karaktärsdaningen beror. Endast medelst sådana arbetsmetoder anses skolan kunna hos de unga väcka lust till och skapa förmåga av självständigt arbete. Samtidigt kunde man vänta, att de ungas kunskaper vunne i säkerhet och stadga samt att en med verkligheten mera överensstämmande värdesättning av deras anlag och be­ gåvning redan inom skolan bleve möjlig. Av praktiska åtgärder i sådant syfte, vilka kommissionen ifrågasatt, torde böra omnämnas, att de föreslagna undervisningsplanerna för olika skolfor­ mer konsekvent upptaga obligatoriska laborationer i de naturvetenskapliga ämnena. Såsom utomordentligt betydelsefullt hade det vidare synts, att största möjliga utrymme lämnas åt praktiskt arbete samt att de ungas fy­ siska fostran tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt. T nu angivna avseenden erinras om det praktiska arbetets stora värde för utvecklande av lärjungarnas iakttagelseförmåga och sinne för precision. Det ökade också deras möjligheter att lösa de praktiska uppgifter, som möta i livet, samtidigt med att en rätt förståelse skapades av såväl det manuella arbetets som sam-

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

arbetets stora betydelse. I enlighet med denna uppfattning har kommissio­ nen i realskolans samtliga klasser upptagit såsom obligatoriska ämnen slöjd för såväl gossar som flickor, samt för flickorna dessutom hushållsgöromål i en klass; som motsvarighet till sistnämnda ämne skulle för gossarna inträda »praktiskt arbete». Även å gymnasiet skulle tillfälle till frivillig slöjdunder­ visning beredas. Undervisningen i gymnastik och idrott vore ägnad att lämna viktiga bidrag till främjande av lärjungarnas arbetsduglighet samt till utbildandet av deras karaktärer och samfundsanda. För de praktiska för­ slagen i detta avseende lämnas längre fram en kortfattad redogörelse. Kommissionen framhåller emellertid, att redan nu gällande undervisningsplaner med tillhörande anvisningar i ej ringa utsträckning uppburos av strä­ vanden att giva skolarbetet en organisation i den angivna riktningen. Fram­ förallt gällde detta de naturvetenskapliga ämnena, ett område, där de nuva­ rande undervisningsplanerna måste anses hava inlett en ny tid. Av gam­ malt hade i vårt land slöjd och gymnastik på ett lyckligt sätt tillgodosett lärjungarnas övning i praktisk verksamhet och deras fostran i fysiskt av­ seende. Kommissionen ansåge det också ställt utom tvivel, att* lärarna i stor utsträckning besjälades av en åstundan att undervisa och uppfostra ungdomen efter dylika eller därmed nära besläktade grundsatser. Att skolarbetet detta oaktat lede av de antydda bristerna berodde emel­ lertid efter kommissionens uppfattning främst på den frånvaro av samling och koncentration, som gjorde sig gällande. Uppmärksamheten fästes härvid på den förefintliga ämnesträngseln samt på den detaljrikedom, som präglade undervisningen, den senare till stor del föranledd av läroböckernas beskaffen­ het. Botemedlen söker kommissionen dels i en minskning av de samtidigt lästa ämnenas antal, dels i en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment, vilka icke kunde anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet, som den särskilda skolformen avsåge att bibringa. I förstnämnda hänse ende kunde i fråga om gymnasiet mångläseriet begränsas i specialiseringens tecken genom undervisningens successiva samlande kring ett mindre antal centrala ämnen. Denna regel har vid undervisningsplanernas utarbetande lett till att antalet ämnen å de olika föreslagna linjerna nedbragts, lägst till 7. Svårare ställde sig frågan, när det gällde realskolans stadium, »där krav med ungefär lika styrka framställas på en mångfald kunskapsområden och där ett tillfredsställande av dessa krav lätt leder till ett sidoordnande av ett flertal i det hela lika betonade läroämnen». Kommissionen utvecklar i fort­ sättningen betydelsen av att besläktade och samhöriga kunskapsmoment komma att konsekvent stödja varandra vid undervisningen. Stor vikt fästes vidare vid åtgärder för en väsentligt större samling i fråga om den till de olika läroämnena anslagna tiden. I detta avseende framhålles, att de lek­ tioner, som varje vecka anslås till ett visst ämne borde i större utsträckning än hittills läggas i följd, ävensom att den nuvarande anordningen med s. k. entimmesämnen borde ersättas med mera koncentrerad läsning av respektive ämnen. Särskilt understrykes, att s. k. periodläsning med koncentration av ett ämne till viss del av läsåret vore av stor betydelse för ämnesträngselns undanröjande. Vid undervisningsplanernas utarbetande hade kommissionen också beträffande åtskilliga ämnen utgått från att en sådan anordning normalt skulle komma till stånd och försett timplanerna med sär­ skilda anvisningar i sådant syfte. I sammanhang med nu berörda åtgärder riktar kommissionen jämväl upp­ märksamheten på att ökad koncentration bör kunna uppnås även i avseende

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116. 31

på lärarkrafterna. Ett och samma läroämne borde under inga omständig­ heter inom samma årsklass få uppdelas på olika lärarhänder. Tvärtom läge det mycket stor vikt uppå, att samme lärare, särskilt på det lägre stadiet, finge omhänderhava undervisningen i så många av klassens läroämnen, som hans utbildning medgåve. Likaledes understrykes önskemålet, att lärarna i de särskilda ämnena, under förutsättning av nödig kompetens, följde sina lärjungar genom så många klasser som möjligt. Starkt framhäver kommissionen nödvändigheten av en sovring av kunskapsmaterialet under beskärning av kursernas traditionella innehåll. I syfte att befordra eu sådan utveckling hade kommissionen funnit sig vid utfor­ mandet av förslaget till kursplaner böra i stora drag söka antyda, hur eu dylik stoffsovring borde åvägabringas. Sådana anvisningar möter man i motiverna för kursplanerna i olika ämnen, t. ex. svenska, historia, fysik. I detta sammanhang understryker kommissionen jämväl, att läroböckerna ofta lämnade rum för berättigade anmärkningar och det framhålles tillika, att det ingalunda vore uteslutet, att det allmänna, till främjande av en snabb utveckling i önskvärd riktning, härvid ingrepe stödjande. Kommissionen betonar i fortsättningen, att kraven ej mindre på koncen­ tration i skolarbetet än även på lärjungarnas mera aktiva deltagande i detta arbete med nödvändighet ledde till, att antalet av de i en klass samtidigt undervisade lärjungarna så inskränktes, att läraren finge bättre tillfälle till en individuell behandling av dessa, än nu ofta i större klasser vore fallet. Det stode nämligen för kommissionen klart, att de förhärskande massmetoderna, som icke kunde taga tillbörlig hänsyn till de särskilda lärjungeindi­ vidernas olika anlag och utveckling, innebure de största hinder för en under­ visning och uppfostran enligt de av kommissionen angivna riktlinjerna. Endast genom en förnuftig individualisering av arbetet vunnes nödiga förut­ sättningar såväl för rationella undervisningsmetoder som för ett personligt fostrande arbete. Med hänsyn härtill hade kommissionen konsekvent utgått ifrån, att högsta antalet lärjungar i en avdelning skulle utgöra å realskolestadiet 30 och å gymnasiestadiet 25, mot nuvarande 35, respektive 30. Där­ jämte påyrkas möjligheter till uppdelning av de olika avdelningarna vid undervisningen i vissa ämnen, dels naturvetenskapliga och praktiska, på sätt redan hittills vid läroverken skett, dels också i främmande språk, svenska och matematik. Det torde vidare förtjäna erinras, att planläggningen av det nya gymna­ siets arbete skett under beaktande av kravet på ökad individualisering. Så­ lunda innebär förslaget i denna del, att veckotimsummorna reducerats i syfte att medgiva studier på egen hand, bl. a. i form av s. k. tillvalskurser, under de båda sista skolåren. Enahanda är förhållandet beträffande det föreslagna lyceet. Till främjande av här framhävda synpunkter skulle det, enligt kommis­ sionens mening, även bidraga om hemarbetet förbereddes på ett sätt, som icke förkvävde lärjungarnas självverksamhet. I detta sammanhang erinras jämväl därom, att det kontrollerande förhöret (läxförhöret) till sin betydelse i viss mån överskattats. Ofta förbisåges, att kontroll av lärjungarnas kun­ skaper och mognad mången gång lättare skedde genom ett fortgående i stu­ dierna än genom ett mekaniskt förhör av det redan inlärda. Om metoderna härutinnan omlades, vunnes tid för att lärjungarna under lärarnas ledning skulle kunna föras vidare inom det behandlade ämnesområdet. Med sådana metoder skulle läxläsningen i hemmen kunna väsentligen underlättas men

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lärjungarna ändock förmås till ett mera aktivt deltagande vid kunskapsinhämtandet. Kommissionen framhåller i detta sammanhang ytterligare, att det ingalunda kunde anses olämpligt att en eller annan sammanhängande studieuppgift förelädes lärjungarna till utförande under ferierna, blott dessa uppgifter individuellt avpassades samt icke erhölle en omfattning, som kunde betaga ferierna deras egentliga karaktär. Slutligen betonas, att undervisningsplanerna icke borde göras alltför strängt bindande utan lämna möjligheter till undervisningens nödiga anpassning efter skiftande lokala och individuella förhållanden. I detta syfte föreslås, dels att kursplanerna inom alla de olika skolformerna endast skola tjäna »till huvudsaklig ledning», dels ock att i fråga om timplanerna skolöver­ styrelsen må äga att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, efter framställning av vederbörande skolas styrelse, medgiva mindre jämkningar i timfördelningen. I skolkommissionens allmänna redogörelse för planläggningen av den fy­ siska fostran och skolhygienen i den framtida läroverksorganisationen er­ inras inledningsvis om vissa utredningar, som i berörda avseenden blivit under senare tid verkställda. Särskilt torde böra ihågkommas de önskemål, som av svenska läkaresällskapet vid sammanträde den 30 november 1920 sammanfattats i ett uttalande, som tillställts kommissionen, och vari följande krav uppställdes: åt den fysiska fostran bör ägnas minst 45 minuter dagli­ gen i alla klasser; lek och idrott böra införas vid sidan av den Lingska gymnastiken; en dag i veckan böra lektionerna efter frukostlovet helt ägnas åt utbildning i lek och idrott. För egen del gör kommissionen gällande, att skolan f. n. icke till­ räckligt tillgodosett lärjungarnas behov av friluftsliv i förening med stär­ kande och roande kroppsövningar under idrottens och lekens form. En på­ taglig brist anser kommissionen också föreligga däri, att man underskattat gymnastikens, lekens och idrottens betydelse för lärjungarnas karaktärsdaning. Kommissionen erinrar om de betydelsefulla synpunkter, som i detta avseende anlagts av 1913 års gymnastik- och idrottskommitté. Vidare be­ tonar kommissionen, att en väl ordnad fysisk fostran måste inriktas på att meddela praktisk vägledning angående de allmänna villkoren för hälsa och sundhet. Slutligen framhålles betydelsen av att skolläkarinstitutionen ytter­ ligare utvecklas samt att åt den centrala skolmyndigheten beredes tillgång till erforderlig sakkunskap vid handläggningen av hithörande angelägen­ heter. Bland de praktiska åtgärder, som anses böra ifrågakomma för tillgodoseende av den fysiska fostran, ställer kommissionen främst beredande av »nödig sammanhängande tid åt lek, idrott eller över huvud åt stärkande frilufts­ liv». Detta önskemål vill kommissionen realisera därigenom, att i samtliga skolformer undervisningsarbetet ordnas så, att en halv dag varje vecka läm­ nas helt fri från lektioner för att användas väsentligen till idrottsövningar av olika slag. Ihågkommas bör emellertid, att kommissionen icke velat en­ sidigt begränsa nämnda ledighets uppgift, utan skulle det med densamma avsedda syftet, att åvägabringa rekreation och motvikt mot det intellektu­ ella arbetets ansträngningar, kunna vinnas jämväl genom annat friluftsliv, t. ex. utflykter i skog och mark, exkursioner eller praktiska arbeten i det fria. Ledningen av de unga skulle härvid i främsta rummet påvila de av vederbörande lärare, som vore därtill skickade, men vid medelstora och större läroverk erfordrades biträde även av de äldre lärjungarna. Vid över-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 33

vägandet, huruvida den nämnda ledigheten borde förläggas till bestämd eller växlande veckodag, tinner kommissionen avgörande skäl tala för det först­ nämnda alternativet och syntes lördagen i sådant avseende lämpligast. Kom­ missionen föreslår alltså, att en halv dag efter frukostlovet en gång i veckan, i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt exkursioner. Deltagandet i de föreslagna idrottsövningarna ansåges böra vara obligatoriskt för samtliga lärjungar i realskolan och gym­ nasiets första ring samt å flickskolans motsvarande stadium men frivilligt för gymnasiets båda högsta ringar och flickskolans högsta klass. För att praktiskt möjliggöra här berörda anordning utan att arbetstiden i skolan under veckans övriga dagar behövde utsträckas i icke önskvärd grad, för­ ordar kommissionen, att de till tiden efter frukostlovet förlagda lektionerna avkortas till 40 minuter, varjämte rasterna efter första morgonlektionen samt första lektionen efter frukostlovet anses kunna förkortas till 5 minuter i de fall, där förhållandena gjorde sådant lämpligt. På så sätt skulle intill 7 lektioner kunna inläggas å läsordningen utan att lärjungarna behövde vistas i skolan nämnvärt längre än som hittills krävts för 6 lektioner. För att emellertid icke antalet läroämnen under dessa omständigheter skulle bliva större än som ur synpunkten av en rationell koncentration kunde anses lämpligt eller ens försvarligt, har kommissionen samtidigt ifrå­ gasatt en allmän bestämmelse av innebörd att antalet läroämnen icke någon dag må överskrida 4, där icke tvingande skäl föreligga för en mindre av­ vikelse från regeln. I fråga om gymnastikundervisningen påyrkar kommissionen bl. a., att avdelningarnas storlek begränsas till omkring 60 lärjungar, motsvarande två klassavdelningar. Som regel anses för varje avdelning ett antal av 4 lektioner i veckan tillfredsställande, och de föreslagna timplanerna upptaga med undantag för realskolans tredje klass detta antal. I nämnda klass, där det praktiska arbetet erhållit förhållandevis stor omfattning, uppgår timtalet till 3. Erinras må ytterligare därom, att i gymnastikundervisningen avsetts ingå ett starkt inslag av lek och idrott. Ämnet anses också för framtiden böra rubriceras gymnastik med lek och idrott. Vid timplanernas utarbetande har kommissionen särskilt uppmärksam­ mat frågan om den sannolika totala arbetsbelastningen och lämnat jämfö­ rande utredningar av de nuvarande och föreslagna förhållandena å området. Icke ringa betydelse tillmätes i detta avseende den omständigheten, att en­ ligt kommissionens åsikt hemskrivningarna borde bortfalla och de skriftliga arbetena i regeln utföras i skolan, dels å de till respektive ämnen anslagna lektionstimmar, dels å särskilda skrivdagar.

I sammanhang med denna redogörelse för kommissionens huvudsynpunk­ ter i fråga om skolarbetets allmänna läggning och inriktning må tillika er­ inras, att kommissionsförslaget avser en revision av såväl inträdesprövningarnas som de olika examinas anordning, i syfte att uppnå mera rationella former för desamma i nära anslutning till det förändrade undervisningsoch studiesätt, på vilket förslaget i övrigt bygger. Slutligen synes det ock förtjäna i korthet erinras, att vissa ämnen ansetts böra erhålla ett delvis nytt innehåll, och i anslutning härtill i förslagen till undervisningsplaner upptagits under ändrade benämningar. Så har ämnet kristendom å gymnasiet betecknats religionskunskap, det nuvarande ämnet Bihang till riksdagens protokoll 11)27. 1 sand. 101 käft. (Nr llti.) 3

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. historia i real- och flickskolan rubricerats historia med samhällslära, å gym­ nasiet och lyceet historia med samhälls- och ekonomilära, det nuvarande ämnet biologi i realskolan benämnts biologi med hälsolära. Ämnet filosofisk propedeutik har i förslaget betecknats psykologi. Beteckningen modersmålet har ansetts lämpligen böra utbytas mot svenska i samtliga skolformer. Beträffande här berörda delar av skolkommissionens förslag hava särskilda yttranden i vissa punkter avgivits. Så rikta sig ledamöterna Gerda Martin, J. Samuelsson, E. Staaff, I. Swartling och A. Sävström mot tanken på att lärjungarna under ferierna skulle åläggas vissa studieuppgifter, under utta­ lande att bortsett från växtinsamling allenast frivilliga studier borde ifråga­ komma. Rörande timtalet för ämnet gymnastik med lek och idrott å gym­ nasiet hava ledamöterna N. Helger, S. Söderlindh och Gerda Martin påyrkat 5 veckotimmar, varjämte Helger och Söderlindh ansett, att deltagandet i halvdagsledighetens idrottsövningar borde vara obligatoriskt för alla lärjungar. Ledamöterna Anna Brita Bergstrand och Gerda Martin hava hållit före, att lektionstiden inom alla de föreslagna skolformerna borde genomgående fast­ ställas till 40 minuter.

Myndighe­ De av skolkommissionen uppdragna riktlinjerna för det inre arbetets an­ terna. ordning hava i allmänhet mottagits med gillande av de hörda myndighe­ terna, i vad de föreslagna åtgärderna avse ökad koncentration (Sammanfatt­ ning I, sid. 230—31). Likaledes konstateras enhällig anslutning till kravet på minskade klassavdelningar. Det praktiska arbetets vidgade utrymme har visserligen här och var rönt gensagor, medan en och annan röst höjts för en ännu större plats åt dessa ämnen. (Sammanfattning I, sid. 217 ff.). I stort sett synas emellertid de anlagda synpunkterna ha mött förståelse. Föränd­ ringen av de nu frivilliga laborationernas karaktär har i allmänhet förordats (Sammanfattning I, sid. 212 ff.). Mot de föreslagna åtgärderna för tillgodoseende av den fysiska fostran (Sammanfattning I, sid. 271 ff.), hava kollegierna med få undantag icke haft något att erinra. Däremot har anordningen med halvdagsledighet för fri­ luftsliv rönt kritik. Sålunda ha från en del håll tvivelsmål uttalats angå­ ende lämpligheten av en regelbundet varje vecka återkommande ledighet för detta ändamål. Därvid har påyrkats dels s. k. rörlig friluftsdag, dels att de nu existerande månadsloven utökades för att genom hela lovdagar, under vilka friluftsliv skulle bedrivas, giva ungdomen tillfälle till rekrea­ tion. Oftast synes man också hysa den uppfattningen, att deltagandet i idrottsövningarna m. m. borde vara obligatoriskt för alla lärjungar. I detta sammanhang må ock anföras, att avkortningen av lektioner och raster mött gensagor. Om gymnastikundervisningens omläggning till att omfatta även lek och idrott hava delade meningar praktiskt taget icke framträtt. Däremot hava från olika håll anmärkning riktats mot den alltför knappa tid, som anslagits åt sagda undervisning. Dock hava svenska läkaresällskapet och

Kungl. Maj\ts proposition Nr 116. 35

svenska skolläkareföreningen godtagit förslaget om 4 veckotimmars gymna­ stik med lek och idrott, under betonande att detta antal vore ett minimum, som ej finge underskridas för någon klass eller ring. Med avseende på inträdesprövningarnas och examinas läggning samt de ifrågasatta förändringarna av vissa ämnens innehåll och begränsning, hava rätt betydande meningsskiljaktigheter framträtt vid remissbehandlingen. Jag anser mig emellertid icke bär böra redogöra för desamma, då jag i fort­ sättningen av mitt anförande ärnar ägna hithörande ämnen mera ingående uppmärksamhet. Skolöverstyrelsen anför i sitt utlåtande (sid. 115 ff.) i huvudsak följande.

Överstyrelsen delar kommissionens uppfattning angående den stora bety­ delsen av att arbetet inom läroanstalterna får den rätta planläggningen och inriktningen. Djupast anses detta bero av lärarpersonligheterna, deras an­ lag och utbildning, deras intresse och pliktkänsla och kunde alltså icke reg­ leras av yttre bestämmelser. Men det vore icke desto mindre av betydelse, att riktlinjer och anvisningar gåves, som kunde förekomma en oriktig lägg­ ning av arbetet eller ett planlöst famlande. Överstyrelsen skänker i det hela sin anslutning till de synpunkter och förslag, som framförts av kom­ missionen och begränsar sig till några få erinringar. Sålunda framhålles i fråga om den s. k. periodläsningen, att den åtminstone på läroverkets högsta stadium skulle kunna medföra gynnsamma följder. En förutsättning för att den­ samma skulle komma till stånd vore emellertid, att genom ändrad lagstift­ ning större frihet bereddes i fråga om beräkningen av lärarnas tjänstgö­ ringsskyldighet. En viss varsamhet vore likväl av nöden vid anordningens tillämpning. Ungdomen torde i allmänhet ha större behov av omväxling i arbetet än äldre personer, och en stark koncentration kring ett fåtal ämnen syntes åtminstone icke alltid vara ägnad att öka intresset. Överstyrelsen vänder sig i fortsättningen mot tanken på obligatoriskt ferie­ arbete och ansluter sig härutinnan till den inom kommissionen avgivna re­ servationen. Slutligen uttalar överstyrelsen, att det särskilt från flickskolorna framförda önskemålet om frihet till en viss individuell anpassning i fråga om undervisningsplanen efter skiftande lokala förhållanden syntes vara värt allt beaktande. I avseende på det sätt, varpå den fysiska fostran tillgodosetts i kommissionsförslaget, erinrar överstyrelsen (Uti. sid. 117—119), att det ganska allmänt i de avgivna yttrandena erkänts, att kommissionen allvarligt bemödat sig att åt den fysiska fostran bereda en förbättrad ställning vid våra läroan­ stalter. Då detta oaktat särskilt från kroppsvårdens speciella representanter anmärkningar riktats mot kommissionens uttalanden och förslag, hade detta sin grund däruti, att, såsom också från flera håll erkänts, kommissionen stått inför ett olösligt problem. De krav på utrymme i skolans utbildnings­ arbete för den fysiska fostran, som av dennas representanter med stor en­ hällighet gjordes gällande, kunde icke tillgodoses, om nu gällande fordringar på resultatet av det teoretiska utbildningsarbetet alltfort skulle upprätthållas. Det ansåges i detta hänseende upplysande, att några positiva uppslag till genomförande av eu bättre ordning än den kommissionen föreslagit icke egentligen framkommit i de yttranden, som sysselsatt sig med dessa frågor. Huruvida åter de krav, som den fysiska utbildningens förespråkare, fram­ förallt läkare och gymnastiklärare, uppställde, vore i allo befogade, vore ett

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

spörsmål, vars besvarande väl till icke ringa del borde grundas på en klar uppfattning om arbetsbelastningens omfattning i förhållande till lärjungarnas krafter inom den nuvarande skolan. I fortsättningen betonar överstyrelsen, att frågan om ungdomens överansträngning ådragit sig stor uppmärksamhet,' men att några mera systematiska eller ingående undersökningar av detta spörsmål icke hade blivit utförda, utan grundade sig de gjorda uttalandena i allmänhet på mera subjektiva iakttagelser och på enskilda fall, vilkas räckvidd generaliserats. Det syntes önskvärt, att frågan med hänsyn till dess synnerliga betydelse, i den mån så verkligen vore möjligt, bleve före­ mål för ingående och objektiv undersökning. I fråga om detaljerna i kommissionsförslaget uttalar överstyrelsen, i an­ slutning till vid remissbehandlingen framställda ändringsyrkanden, att över­ vägande skäl syntes tala för att friluftsledigheten icke bundes vid en bestämd veckodag utan bleve rörlig. Med eu dylik förläggning saknades anledning att under vissa dagar öka antalet lektioner, och därmed kunde också den ifrågasatta förkortningen av vissa lektioner och raster förfalla.

Aven reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala sig närmare om de av kommissionen framlagda riktlinjerna för skolarbetets inre organisation (Ut­ låtande sid. 284 ff.). Det erinras inledningsvis om den grundliga omläggning av undervisningen vid de allmänna läroverken, som kom till stånd i samband med 1904 års reform och som särskilt för de naturvetenskapliga ämnena innebar uppta­ gandet av arbetsmetoder, vilka syftade att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk i högre grad och på ett verksammare sätt än tidigare. Om så­ lunda den orientering av undervisningen, som i berörda sammanhang gjordes, kunde sägas i det hela ha lagts i god riktning och därför borde vidare full­ följas, uteslöte detta icke, att åtskilligt kunde vara i behov av att ändras och förbättras med ledning av vunna erfarenheter. I första hand anmälde sig härvid behovet av en revision av lärokurserna i de olika undervisnings­ ämnena. Tiden ansåges nu vara inne att i detta avseende »taga ett kraftigt tåg». Den strävan efter största möjliga fullständighet, som i allmänhet präglat våra lärokurser, borde mera få träda tillbaka och giva plats för en grundligare behandling av betydelsefullare delar med förbigående av mindre Väsentliga. Allt som vore möjligt borde göras för att motarbeta det inre mångläseriet. Reservanterna rikta jämväl uppmärksamheten å läroboksframställningarnas betydelse och påyrka en omedelbar revision av vårt läroboksväsende genom en särskild granskningsnämnd. Reservanterna understryka i fortsättningen kravet på koncentration i olika hänseenden och uttala att »varje ny landvinning i denna riktning betecknar ett framsteg i fråga om sunda arbetsförhållanden inom skolan». Likaledes förordades vidsträcktare användning av arbetsmetoder, som taga lärjungar­ nas själv verksamhet i anspråk, ävensom ökat utrymme för det praktiska arbetet. Vad kommissionen i övrigt föreslagit rörande minskat lärjunge­ antal i klasserna och undervisningsplanernas vägledande karaktär tillstyrkes. Vidkommande den fysiska fostran instämma reservanterna i de av kom­ missionen anförda allmänna synpunkterna (Uti. sid. 287 ff.). Förslaget om halvdagsledighet varje vecka för idkande av friluftsliv syntes i princip till­ talande, och ansåges fast dag för ändamålet tjänligast. Däremot syntes det ingalunda nödvändigt och beträffande större skolor knappast lämpligt, att hela skolan hade sådan ledighet samma veckodag. I likhet med kommis-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 37

sionen anse reservanterna, att s. k. rörlig friluftsdag skulle medföra olägen­ heter av flera slag, men ville dock ej motsätta sig, att försök med olika anordningar gjordes. För att emellertid här omförmälda anordning ej måtte förfela sitt syfte, vore det angeläget att tillse, att arbetsbelastningen under veckans övriga (lagar ej bleve alltför betungande. De av kommissionen i sådant avseende framställda förslagen kunde icke förordas. Närmast läge utvägen att söka vid uppgörande av undervisningsplaner nedbringa antalet lektioner i de teoretiska ämnena. Skulle denna väg ej visa sig framkomlig, borde en undersökning göras rörande möjligheten att förkorta samtliga lek­ tioner från 45 till 40 minuter. Ehuru enligt reservanternas mening vissa skäl kunde tala för att deltagandet i de ifrågasatta idrottsövningarna icke bleve obligatoriskt för lärjungarna i gymnasiets båda högsta ringar och flickskolans högsta klass, föreslås dock, att åtminstone tills vidare, tills man vunnit någon erfarenhet i frågan, övningarna måtte bliva frivilliga blott för gymnasiets högsta ring. Beträffande gymnastikavdelningarnas storlek förordas kommissionens för­ slag. Mot beteckningen gymnastik med lek och idrott hade reservanterna intet att erinra. Reservanterna uttala till sist, att de av kommissionen anförda synpunk­ terna och framställda förslagen beträffande skolungdomens fysiska fostran åtminstone i stort sett vore förtjänta att vinna beaktande. Härvid kunde dock reservanterna icke underlåta att framhålla, att ett genomförande av kommissionens förslag om realskolans förkortning till fyraårig och gymna­ siets till treårigt samt om den utsträckta användningen av samskoleformen utan tvivel skulle vara ägnat att försvåra skolans utveckling i sådan rikt­ ning, som tillgodosåge den fysiska och psykiska hygienen.

Utförligast och mest ingående dryftas de här avhandlade skolproblemen i det yttrande, som avgivits av generaldirektör Bergqvist (Våra skolor sid. 135—238). I sagda utlåtande lämnas en utförlig framställning av såväl skolarbetets nuvarande brister som vinsterna av ett samlat arbete. Där­ jämte meddelas en utförlig karakteristik av arbetssättet i vårt lands skilda skolformer ur synpunkten av de grundsatser, som härutinnan ansåges böra vara vägledande.

Inledningsvis erinrar Bergqvist, att det härskande allmänbildningsbegreppet, i sig själv obestämt och konturlöst, för skolans arbete och utveckling hade blivit ödesdigert särskilt i två avseenden. Därigenom hade framkallats en oriktig föreställning om bildningen, om dess natur, om dess uppkomst och om sättet, varpå den manifesterade sig. Såsom en följd härav hade under tidernas lopp en anhopning av lärostoff ägt rum, åsyftande intet mindre än eu brokig rundblick över det mänskliga vetandet. Inom skolan spårade man de ogynnsamma inverkningarna i form av ämnen, som träng­ des på ett ödesdigert sätt; detaljerna hade ökats och nya ämnen hade till­ kommit. Den åt varje särskilt ämne i regeln njuggt tillmätta tiden i förening med de överfyllda klasserna försvårade eller omöjliggjorde för läraren att vid undervisningen finna ro och utrymme för ett arbetssätt, som lät lärjungen arbeta sig själv fram till sina kunskaper och som kunde bereda honom verkliga förutsättningar för att samla, behärska och använda kunskapen.

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Över skolans arbete lade sig lätt en »passivitetens anda». Huvudsaken vid undervisningen bleve på så sätt lätt nog, att lärjungarna både så mycket som möjligt i sitt minne utan att tillräcklig omsorg kunde ägnas åt sättet, varpå minnesförrådet inhämtades. Förhörandet och examinerandet komme att vid undervisningen spela huvudrollen. Härvid förelåge fara, att formen för arbetet komme att lida brist på en sund och naturlig anpassning efter lärjungarnas behov och mottaglighet. Undervisningen fångade ej längre lärjungarnas intresse och vad som in­ hämtats under en sådan stämning sloge ej heller djupa rötter. Lätt nog skapades också hos de unga arbetsvanor, av vilka de kunde få förtret i livet. De stode handfallna inför de värv, som där mötte dem med anspråk på att de skulle kunna något på egen hand. Och från en annan synpunkt inställde sig faran, att skolans dom lätt nog kunde bliva missvisande i fråga om lärjungarnas begåvning och deras verkliga personliga utrustning. Här mötte alltså risker ur både individuell och social synpunkt. Den bristande fördjupningen i arbetssättet utövade också ett ogynnsamt inflytande på kunskapernas beskaffenhet. Men den verkade även hinderligt på skolans fostrande arbete. Och genom den arbetsisolering i förhållande till kamraterna, som den passiva undervisningsmetoden medförde, berövades undervisningen ett av sina förnämsta medel att tillgodose de ungas sociala fostran. Även för den fysiska sidan av lärjungens personlighetsliv måste ett mångsplittrat skolarbete och eu överbelastad timplan bliva hinderliga. Oavsett den omedelbara faran för överansträngning, komme varken skolan eller livet därutanför att erbjuda tillräckligt intresse och utrymme för tillgodo­ seende av lärjungens fysiska fostran. Sammanfattningsvis betonar Bergqvist, att sålunda ett oriktigt uppfattat och ett oriktigt tillämpat allmänbildningsbegrepp kunde komma att leda till en »allmänbildning», som »intet annat är än en nebulösa av splittrade kunskapselement utan personlighetsutvecklande värde och som jämväl verkar hinderlig för en sund fysisk fostran». Vidare framhåller Bergqvist, att allmänbildningsbegreppet i detta be­ grepps betydelse av ett splittrat mångvetande, även ur skolorganisatorisk synpunkt kunde bliva hinderligt. Så länge huvudvikten i fråga om skolans arbetsresultat lades på det kvantitativa kunskapsmåttet, komme lätt arbetet inom de olika skolformerna att sakna de inre anknytningspunkter, som eljest skulle framstått som en naturlig följd av de för all personlighetsut­ vecklande undervisning och uppfostran gemensamma huvudfunktionerna. De olika skolorna komme att träda i en viss rangtävlan med varandra, bero­ ende på den högre eller lägre valör, som mångvetandet i den ena eller an­ dra skolformen kunde anses äga. I fortsättningen uppdrager Bergqvist riktlinjerna för det nydaningsarbete, som erfordrades. Främst betonas härvid vikten av en »justering» av all­ mänbildningsbegreppet. Den gamla sanningen, att 'bildad, färdig för livet och dess uppgifter, är en människa icke i den mån hon har kunskaper, utan i den mån som en självständig, genomgripande, harmonisk utveckling av hennes krafter och anlag gått för sig’ ägde ännu sin giltighet. Blott samling möjliggjorde fördjupning och blott fördjupning skapade verklig bildning. Samling i kunskaperna krävde i främsta rummet inskränkning i mång­ syssleriet. För varje enskild lärjunge måste det samtidigt behandlade kun-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 39

skapsstoffet i möjligaste mån begränsas. Beträffande de vägar, som härut­ innan borde anlitas, erinras särskilt om inskränkning av antalet samtidigt lästa ämnen samt utrensning av förlegat och onödigt kunskapsstoff i syfte att lätta detaljtvngden, icke minst inom de språkliga ämnena. Vidare be­ tonas vikten av att ekonomisera både med lärjungarnas och med lärarnas tid och kraft. Besläktade och samhöriga kunskapsmoment inom samma eller närbesläktade ämnen borde mera än hittills hållas tillhopa vid under­ visningen, och den tid, vilken på timplanen vore anslagen åt varje särskilt ämne, finge icke alltför mycket sprängas isär på.skolans veckoschema. Sär­ skilt understryker Bergqvist vikten av s. k. periodläsning. Ytterligare på­ kallades eu begränsning av lärjungantalet. Den förnämsta vinsten av de nu berörda åtgärderna vore, att vart och ett av de ämnen, som samtidigt läsas, kunde få så mycken tid, att ett ra­ tionellt arbetssätt kunde komma till användning och att tillräcklig uppmärk­ samhet kunde ägnas åt de ungas fysiska fostran. I fråga om den allmänna inriktningen av arbetssättet framhåller Berg­ qvist, att vi måste värna oss för en minnes- eller åskådningsundervisning, som till huvudverktyg och källa hade detaljöverfyllda läroböcker eller lärarens ymniga meddelanden, eu undervisning, som i det hela lämnade lärjungens själv­ verksamhet och produktiva krafter oberörda och som därmed också gjorde lärjungen ensidigt mottagande. Häremot ställdes självverksamheten som det eftersträvansvärda målet. I denna grundsats läge ingenting mindre än möjligheten för skolan att trots hopade kulturmassor lösa sin uppgift: att skapa personlig arbetsduglighet i livet. Handens arbete spelade härvid en utomordentligt betydelsefull roll. Viktigare än något annat vore emellertid det riktiga greppet på boken. Och även den rent didaktiska formen borde underkastas jämkningar, i syfte att bereda lärjungen ökat tillfälle att själv komma till orda. Bergqvist påvisar ytterligare, hurusom det aktiva arbetssättet genom sm förmåga att samla det personliga intresset och genom den fastare ordning det därmed åstadkomme inom föreställningslivet skänkte en säkrare garanti för uppkomsten av en personlighetsutvecklande känslo- och viljekultur. _ Det lämnade därjämte betydelsefulla reala bidrag till karaktärsdaningen. Aven ur social synpunkt inneslöte den aktiva metoden betydelsefulla ferment för personlighetsutvecklingen, i det den odlade lärjungarnas samhälleliga drifter och anlag och därmed främjade de personliga villkoren för ett samhällsliv, bl. a. därigenom att de unga fördes samman till gemensamma arbeten, var­ vid deras sinnen öppnades för betydelsen av arbetsfördelning och arbets­ gemenskap, deras känsla väcktes för solidaritet och personligt ansvar och deras vilja fostrades till att inordna sig i ett större helt. Självverksamhetens betydelse för personlighetsutvecklingen läge i främsta rummet på denna utvecklings formella sida. Huruvida arbetssättet även reellt skulle befordra individens och samhällets sunda och sedliga växt, be­ rodde av innehållet i de föreställningar, som förlänade de ungas känsloliv dess färg och bildade motiven för deras handlingar. Det läge vid sådant förhållande stor vikt uppå, att, när skolan sökte åstadkomma samling och begränsning inom sitt lärostoff, icke sådana kulturmoment, som vore ägnade att giva den sedliga karaktären dess väsentliga inriktning, utestängdes eller försvagades. Närmast ginge tanken härvid till kulturvärden av religiös och etisk, av konstnärlig och litterär, av historisk och social natur. Efter en orientering kring frågan om skolan och begåvningsproblemet,

40 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

däri bl. a. understrykes vikten av skolans närmande till hemmen, utvecklar Bergqvist vidare sin uppfattning om den fysiska fostrans ställning. Det samlade arbetet beredde möjligheter att i skolan ägna denna angelägenhet ökad uppmärksamhet. Särskilt borde större utrymme lämnas åt leken och den fria idrotten. Men jämte det på den kroppsliga utvecklingen direkt syftande arbetet bleve det också nödigt, att skolan både i sin undervisning och i övrigt uppmärksammade den allmänna och personliga hygienens krav. Vad den hygieniska undervisningen anginge, kunde denna dels på lämpligt sätt anknytas. till gymnastikundervisningen i form av anvisningar och råd från gymnastiklärarens sida, dels ock meddelas i samband med de teore­ tiska lektionerna, främst i hälsolära. Vid avhandlandet av spörsmålet om det samlade arbetets vinster riktar Bergqvist slutligen uppmärksamheten på det gynnsamma inflytande, som arbetssättet kunde få på möjligheten att timra upp ett skolsystem, där varje högre skolform ansluter sig till den närmast lägre och bygger på dess ar­ bete. Under framhållande av att den högre skolans arbete måste i stigande grad antaga ett abstrakt drag, betonas vikten av att lärjungarna från tidi­ gare år gjordes bekanta med och vande sig vid den väg, på vilken abstraktionen vunnes. I motsatt fall riskerade man, att kunskaperna inskränktes till passivt inhämtade minneslärdomar och stannade vid stela och livsfattiga schemata. »Om man nu», fortsätter Bergqvist, »i den lägre skolan låter arbetet allt mer och mer gå ut på att på ett omedelbart konkret och levande sätt göra barnen förtrogna med det verkliga liv, som omgiver dem, och att därvid vänja dem att på grundvalen av denna bekantskap i möjligaste mån självverksamt bygga upp ett större sammanhang av kunskaper inom de gränser, vilka betingas av den lägre skolformens eget bildningsmål, så är det uppen­ bart, att därmed också den högre skolans mera abstrakta arbete kommer att erhålla eu mera verklighetsfylld grundval, än om den lägre skolan sökt genom en mera mekanisk träning inöva vissa formella kategorier, av vilka den högre skolformen måhända kunnat göra ett mera omedelbart bruk, eller om den bjudit sina lärjungar brottstycken av det mera systematiska vetande, som den högre skolan har att meddela. Detta allt under förutsättning, att den lägre skolans arbete verkligen resulterar i bestämda kunskaper och i eu vana icke blott vid tekniskt och naturvetenskapligt utan även vid allmänt litterärt och språkligt orienterande arbetsmoment.» För att emellertid arbetet i en lägre skolform skulle kunna bliva av be­ tydelse för eu högre, måste den högre både i sitt arbetssätt och i sin kun­ skapsmed delelse verkligen söka tillgodogöra sig den arbetsvana och de in­ sikter, som lärjungarna inom den senare skolformen förvärvat. Till sist betonar Bergqvist, att frågan huruvida det såsom eftersträvans­ värt betecknade arbetssättet kunde komma till stånd, berodde av undervisningsplaner och undervisningsmedel. Men det berodde i allra främsta rum­ met av de lärarkrafter, över vilka skolan förfogade. Fn betydelsefull för­ utsättning för framgången i lärarnas arbete vore tillräcklig rörelsefrihet. I detta syfte borde undervisningsplanerna icke vara bindande utan tjäna till huvudsaklig ledning. I en följande avdelning av sitt yttrande går Bergqvist att närmare under­ söka, i vilken utsträckning det aktiva arbetssättet redan präglar våra skolor. Vad folkskolan angår, framhåller Bergqvist, att dess nya år 1919 fastställda undervismngsplan satt som sitt förnämsta ögonmärke att söka åstadkomma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 41

samling i skolans arbete och därmed ock att möjliggöra ett arbetssätt, som kunde främja de ungas kunskapstillägnelse och personlighetsutveckling i överensstämmelse med folkskolans uppgift som den stora grundläggande allmänna barnaskolan. Genom att fortsätta på den väg, varpå hon nu vore inne, skulle folkskolan komma att i vidgad mån bryta ban för det arbetssätt, av vilket alla våra skolor vore i så stort behov. Vad den nya fortsättningsskolan beträffade, funnes f. n. ingen skolform bland de all­ mänt grundläggande skolorna, som i lika hög grad hade sin undervisningsplan lagd efter det aktiva arbetets linjer. I stort sett gällde det om arbetet i folkskolan och fortsättningsskolan sagda även om den högre folkskolan, både den allmänna och den yrkesbestömda. I fråga om de allmänna läroverken gör Bergqvist gällande, att man i den för dessa läroanstalter nu gällande undervisningsplanen så gott som under varje läroämne återfunne närmare anvisningar om självverksamhetsoch aktivitetsprincipens tillämpning. Våra läroverks arbete hade sedan mycket långt tillbaka varit teoretiskt inriktat efter normer, som tenderade åt detta håll. Trots dessa ledande synpunkter, som sålunda kommit till synes i våra skolstadgor, och trots de framgångar som de även i praktiken haft, återstode dock mycket mera att göra, innan marken kunde sägas vara fullt beredd för en läggning av skolans inre gärning i arbetsprincipens tecken. Till undanröjande av de svårigheter och hinder, som sålunda funnes, hade skolkommissionen föreslagit vissa betydelsefulla åtgärder. I fråga om kon­ centration och beskärning av de olika ämnenas traditionella kursinnehåll kunde man efter Bergqvists åsikt gå längre, än kommissionen gjort. Inom alla skolans ämnen funnes både anledning och möjlighet att gå starkare fram och detta utan att varken den 'medborgerliga’ eller den 'högre allmän­ bildningen’ därpå bleve lidande. Huruvida den stoffsovring, som här vore så trängande nödvändig, skulle komma till stånd, berodde, såsom kommis­ sionen riktigt framhåller, i hög grad på att läroböckerna underginge en verksam revision. Kommissionens förslag att bereda de praktiska ämnena ökat utrymme förordades av Bergqvist. I fråga om halvdagsledigheten för friluftsliv, ansåges förslaget att binda densamma vid bestämd veckodag mindre lämp­ ligt, utan borde den efter viss plan ambulerande gå över veckans olika dagar. Bergqvist dryftar härefter närmare gymnasiets arbetsuppgifter ur de förut avhandlade synpunkterna, och torde jag i det följande få anledning åter­ komma till denna del av utlåtandet. I fråga om de högre flickskolornas nuvarande arbetsformer anses »mångläseriets splittrande tryck» hava kommit att lägga sig även över dessa skolor, ehuru de ägt en viss inre kraft att åtminstone i någon mån motverka de menliga följderna därav på grund av dels det utrymme som å deras timplan vore berett det praktiska arbe­ tet, dels frånvaron av examen. I sin mån innebure även den personliga omvårdnaden om lärjungarna ett visst skydd mot mångläseriets vådor. Här funnes alltså goda anknytningspunkter för det inre reformarbetet. Sär­ skilda svårigheter mötte dock i den förefintliga obenägenheten inom dessa skolor att underkasta de olika ämnena den sovring ur synpunkten av huvud­ sak och bisak, som vore oundgängligen nödvändig. Beträffande slutligen de kommunala mellanskolorna förelåge vissa kon­ stitutiva svagheter, som icke kunde undgå att öva en viss ofördelaktig in-

42 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

verkan på dessa skolors inre arbete. Den kortare lärotid, som stode dessa skolor till buds, måste i stegrad grad medföra nödvändigheten av att sörja för en ur den samlande och sammanhållande synpunkten väl uppbyggd undervisningsplan och en sorgfällig sovring av lärokursernas innehåll. I fråga om avgångsexamina förordar Bergqvist i huvudsak de av skolkommissionen framställda förslagen. Likaledes ansluter sig Bergqvist till grundtanken i den reformplan, som kommissionen framlagt beträffande inträdesprövningarnas anordning, en fråga, till vars detaljer jag längre fram återkommer. Vad åter den föreslagna särskilda inträdesprövningen till gym­ nasiet angår, säger sig Bergqvist visserligen dela den grundsyn, som bär uppe detta förslag, men finner sig vid närmare övervägande icke för när­ varande böra förorda, att detsamma realiseras. Skolsak- Med hänsyn till den läggning, som de skolsakkunnigas arbete erhållit, kunniga. hava de endast i jämförelsevis ringa omfattning sysselsatt sig med den vik­ tiga frågan, huru arbetet i skolan bör bedrivas, för att rätt motsvara sitt syfte. Emellertid ådagalägger ett närmare studium av de organisatoriska utredningar, som av de sakkunniga verkställts, att de allmänna grundsatser rörande skolarbetets inre organisation, vilka i det föregående berörts, av de sakkunniga vunnit tillämpning vid planernas utformning.

Så finner man koncentrationsprincipens utnyttjande genom periodläsning berörd (Utredning sid. 189). Den av skolkommissionen tillämpade koncentratio­ nen i fråga om språkundervisningen röner emellertid ett bestämt motstånd (sid. 75 ff.). Studiernas individualisering genom tillval, i vissa fall kombinerat med bortval, avhandlas utförligt (sid. 262 ff.). Vikten av arbetssättets om­ läggning i riktning mot ökad självverksamhet har likaledes vunnit de sak­ kunnigas erkännande. De mot detta mål syftande åtgärderna att ge de naturvetenskapliga ämnenas laborationer obligatorisk karaktär, förordas så­ lunda (sid. 187, sid. 262). Men därjämte ifrågasättes anordnande vid sidan av dessa av frivilliga laborationer för intresserade lärjungar. Slöjd, hushållsgöromål och praktiskt arbete förekomma även i de sakkunnigas förslag till undervisningsplaner (sid. 182 och 188). Jämväl torde böra erinras, att skolkommissionens förslag att undervisningsplanerna endast böra tjäna till huvudsaklig ledning funnit övertygade försvarare i de skolsakkunniga (sid. 435 ff.), vilka i detta avseende önskat göra friheten ännu vidsträcktare än kommissionen genom att underlätta rubbning även av timplanerna. I ett särskilt kapitel (Kap. XVI. Hygieniska synpunkter, sid. 445 ff.) av sitt betänkande hava de sakkunniga avhandlat olika spörsmål rörande arbets­ belastningen samt den fysiska fostrans omedelbara tillgodoseende. I detta sammanhang lämna de sakkunniga en utredning av frågan om den sanno­ lika arbetsbelastningen i olika skolformer, och skulle enligt de framlagda förslagen till timplaner tiden för lärjungarnas arbete i skolan bliva i det hela densamma som enligt skolkommissionens och enligt de nu gällande; de obetydliga skillnaderna innebure i allmänhet någon liten förkortning av ifrågavarande tid. I likhet med skolkommissionen förorda de sakkunniga (sid. 102 ff.), att skrivningarna huvudsakligen förläggas till lärorummet, en åtgärd, som skulle medföra en rätt betydande minskning av lärjungarnas hemarbete. De sakkunniga hålla före,- att deras förslag i jämförelse med nuvarande förhållanden i nu nämnda hänseende innebure en viss förbättring.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 43

I enahanda syfte som skolkommissionen och i anslutning till dess förslag hava de sakkunniga vidare i fråga om examina och inträdesprövningar förordat anordningar och bestämmelser, som synts ägnade att göra dem mindre beroende av tillfälliga omständigheter och därmed också mindre enerverande för lärjungarna. I likhet med skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist anse sig de sakkunniga icke kunna förorda, att den föreslagna idrottsledigheten bindes till bestämd veckodag. Det syntes önskligt att i avseende på förlägg­ ningen rätt stor frihet lämnades, så att hänsyn kunde tagas dels till skol­ arbetet i övrigt, dels till årstid och väderlek. De sakkunniga hade tänkt sig den anordningen såsom möjlig, att under varje läsår de sedvanliga lektionerna inställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle, om­ kring 10 användas till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrottsövningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflykter, friluftsarbete och dylikt, medan de övriga dagarna skulle utgöra fritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, hel dag då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter. De vanliga fasta loven vid påsk och pingst skulle ej inräknas i nämnda ledighet. Le­ digheten borde efter olika omständigheter meddelas antingen åt hela skolan samtidigt eller på särskilda dagar åt olika klasser eller klassavdelningar. Utginge man från att läsåret hade 36 effektiva läsveckor, skulle man kunna beräkna i genomsnitt ungefär ett ledighetstillfälle i veckan. Ledigheten kunde således förutsättas inträffa i ungefär samma omfattning, som skol­ kommissionen föreslagit, men man kunde smidigare anpassa dess placering efter förhållandena. Förkortning av rasterna avböjdes av de sakkunniga. Däremot hava de sakkunniga under förutsättning av s. k. fast skrivdag ansett till 40 minuter avkortade lektioner motiverade och därför funnit det önskligt, att möjlighet bereddes även statsläroverken att försöksvis pröva denna möjlighet (sid. 109). Skolkommissionens förslag med avseende på anordnande av gymnastik­ undervisningen hade ej givit de sakkunniga anledning till något uttalande. Dock påpeka de sakkunniga (sid. 452), att de i fråga om samtliga realskolformer upptagit 4 veckotimmar gymnastik för gossarna, men för flickorna i en av realsamskolornas klasser upptagit endast 3 veckotimmar sådan un­ dervisning för att göra det möjligt att utan höjning av veckotimtalet in­ lägga undervisning i slöjd i alla realskolans klasser.

Departe­ I det föregående har jag redan framhållit, att den samhälleliga och kul­ mentschefen turella utvecklingen städse utövat och måst utöva ett starkt inflytande på Allmänna skolväsendets allmänna gestaltning. Måhända hava under tidigare skeden de synpunkter sociala förhållandena främst blivit bestämmande för kraven på den yttre anordningen, medan det kulturella framåtskridandet särskilt varit ägnat att påverka lärostoffets innehåll och omfattning, ehuru, såsom jag förut erinrat, det icke låter sig göra att i verkningarna bestämt avgränsa de yttre anord­ ningarna och det inre arbetet från varandra. Den nuvarande tidsperioden har emellertid fått bevittna, att de sociala synpunkterna göra sig livligt påminta även i fråga om undervisningens innehåll och arbetssättet i skolan över huvud.

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Över hela den civiliserade världen, kanske dock starkast accentuerat inom anglosachsiskt kulturområde, möter man i våra dagar klart utformade pe­ dagogiska reformprogram, för vilka skolarbetets nyorientering i olika avse­ enden utgör det grundläggande kravet. Det ligger i sakens natur, att jag, då jag nu ämnar föreslå en omläggning i viktiga avseenden av vårt lands högre skolväsen, icke kunnat underlåta att tillse, i vad män dessa allmänna reformsträvanden vid omläggningen böra vinna beaktande, detta desto mera som jag fäster synnerlig vikt vid att arbetsförhållandena inom skolan bliva på ett tillfredsställande sätt ordnade. Till ett sådant övervägande finner jag för övrigt så mycket större anledning som de ansatser till en omlägg­ ning av skolarbetet i närbesläktad riktning, vilka gjordes redan i samband med senaste läroverksreform visat synnerligen goda resultat. Likaledes hava de reformåtgärder, som i samma syfte därefter vidtagits i fråga om såväl undervisningen i folkskoleseminarierna som den allmänna folkundervisnin­ gen, utövat ett mycket välgörande inflytande på undervisningen vid dessa läroanstalter. De här av mig åsyftade reformsträvandena ha sin styrka dels däri, att de söka tillgodogöra sig de resultat, till vilka den psykologisk-pedagogiska forskningen nått vid studiet av barnets och den växande individens utveckling, dels också däri, att de bygga på de mångsidiga erfarenheter, som vun­ nits vid praktiskt pedagogiskt försöksarbete inom skilda länder. På samma sätt som den kroppsliga omvårdnaden om lärjungarna i våra olika skolor sedan länge låtit sig ledas av de forskningsresultat, som å dithörande om­ råden uppnås, synes det mig naturligt och riktigt, att de rön och iakttagel­ ser, med vilka hithörande vetenskaplig forskning riktar vår kunskap, få ut­ öva ett reglerande inflytande på planläggningen och utförandet av skolans undervisande och fostrande arbete. En förutsättning härför är givetvis, att man framgår med en försiktighet, som bestämmes av nödvändigheten att klargöra vad som kan anses med erforderlig säkerhet fastslaget. En revision av de mål, som eftersträvas, och de vägar, som anlitas vid de ungas undervisning och fostran, bör alltså anknyta till vad vi känna om lagarna för individens andliga utveckling. Då det gäller målet för skolans arbete, träder därjämte i våra dagar av skäl, som jag redan inledningsvis antytt, den samhälleliga synpunkten i förgrunden med väsentligen större styrka än tidigare och förbinder sig med hänsynen till nyssberörda fram­ steg i kunskapen om lagarna för individens utveckling och påverkan. En följd härav har blivit, att en förskjutning så småningom inträtt i fråga om skolarbetets sätt att tillgodose de olika sidorna av lärjungarnas själsliv. Under det skolarbetet i äldre tider och ända långt fram i våra dagar mer eller mindre ensidigt inriktat sig på lärjungarnas intellekt (minne, åskåd­ ning, abstrakt tanke), har under den senare tiden arbetet inom skolorna, under påverkan av ovan angivna faktorer, alltmer och mer kommit att taga sikte på vilje- och handlingslivet samt därmed besläktade sidor av själslivet.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 45 De av mig nu angivna reformsträvandena gå också ut på att i det hela starkare inrikta skolarbetet på att sätta viljelivet i rörelse, att mera allmänt och allsidigt utveckla handlingsförmågan. Detta grundläggande önskemål söka de nya strävandena att förverkliga, vad själva kunskapsinhämtandet angår, därigenom, att kunskaperna i vidast möjliga mån skola förvärvas genom och under lärjungarnas eget produktiva arbete. I nära samband därmed åsyftar man att åt det manuella arbetet, idrotten och den ordnade leken bereda en större och fastare plats inom skolan. Våra dagars skola finner sig sålunda icke längre kunna tillfredsställande fylla sin uppgift genom att följa de mera intellektualistiska vägar, som för en äldre tids uppfostringskonst stodo som de naturliga. Även vår tids skola skänker sin höga uppskattning åt det intellektuella livets odling men finner det vara minst lika betydelsefullt, att viljans och handlingslivets fostran, karaktärsdaningen, uppmärksammas och vederbörligen tillgodoses. I en tid, som den nuvarande, då samhällen och individer måst spänna sina krafter till det yttersta för att återställa den förödelse av andliga och materiella värden, som kriget och dess efterverkningar medfört, synes det angelägnare än någonsin, att denna skolans dubbla uppgift klart fattas i sikte och att dess lösning eftersträvas såsom skolarbetets enhetliga mål. Då jag från dessa allmänna utgångspunkter går att tillse, huru skolarbe­ tets förhållanden för närvarande gestalta sig i vårt land, konstaterar jag med stor tillfredsställelse, att den svenska skolvärlden ingalunda står obe­ rörd av de nämnda internationella reformtankarna. Vid nu förevarande ärendes föregående behandling har icke heller någon egentlig meningsskilj­ aktighet framträtt rörande lämpligheten och nödvändigheten av att de nya grundsatserna mera allmänt och mera konsekvent få bliva vägledande även vid ordnande av det högre skolväsendets förhållanden. Sålunda anser jag mig böra erinra därom, att folkskolan genom den nya undervisningsplanen av den 31 oktober 1919 reviderat sitt arbetssätt och sitt mål i anslutning till det pedagogiska program, som inneslutes i be­ teckningen »arbetsskolan». Och om den nya fortsättningsskolan av 1918 års typ torde gälla, att ingen skolform i vårt land i så hög grad har sin undervisningsplan lagd efter det aktiva arbetets linjer. Det har också från sakkunnigt håll vitsordats, att åtskilliga av de anvisningar, som innefattas i gällande stadga för fortsättningsskolan, äga direkt tillämplighet på skolar­ betet i allmänhet. Och vad läroverken angår, hava de nu gällande undervisningsplanerna i åtskilliga avseenden utformats under bestämt beaktande av enahanda synpunkter. Framförallt torde detta äga sin giltighet i fråga om de naturvetenskapliga ämnena, beträffande vilka 1904 års läroverksreform varit banbrytande för vårt lands undervisningsväsen i dess helhet. Jämväl i vissa andra hänseenden torde man vara berättigad förutsätta, att de på­ visbara brister, till vilka jag strax återkommer, mindre ha sin grund i otill-

46 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116. fredsställande planläggning än i en av olika omständigheter betingad ofull­ komlighet i tillämpningen av densamma. Vad de kommunala mellanskolorna beträffar, torde i stort sett enahanda förhållanden gälla, även om vissa ogynnsamma omständigheter, vilka dess bättre synas mig vara av beskaffenhet att kunna avlägsnas, för närvarande i större eller mindre grad utöva ett mindre fördelaktigt inflytande på vissa sidor av arbetet vid dessa läroanstalter. I fråga slutligen om privatläro­ verken är det obestridligt, att även dessa skolors verksamhet påverkats av arbetsskolans idéer, ja, rättvisligen måste erkännas, att vissa av dessa skolor hava i nu ifrågavarande avseende utfört ett banbrytande arbete.

Brister i det Jag övergår nu till att mot bakgrunden av det anförda undersöka det inre arbetet inom det inre arbetets läggning inom de skolor, som jag närmast har att sysselsätta högre skol­ mig med, för att därefter lämna en allmän orientering rörande de åtgärder, väsendet. som, efter min mening, böra vidtagas för de förefintliga bristernas undan­ röjande. De av skolkommissionen anmärkta allmänna bristerna i vårt högre skolväsen synas mig kunna sammanfattas däruti, att lärjungarna under skoltiden icke förvärva erforderlig förmåga av självständigt arbete; att kunskaperna hos de från skolorna utgående lärjungarna i många fall äro alltför ytliga och obestämda samt att skolarbetet alltför ensidigt tager lärjungarnas förståndsverksamhet i anspråk med försummande av de sidor av personlighetslivet, av vilka karaktärsdaningen beror. Av vad som från andra håll uttalats, och särskilt av vad generaldirektör Bergqvist anfört, synes framgå, att skolkommissionen måste anses hava i huvudsak riktigt angivit de områden av skolans inre arbete, på vilka upp­ märksamheten nu framförallt bör inriktas. För min del hyser jag den upp­ fattningen, att samtliga de nämnda bristerna i utbildningsresultatet till vä­ sentlig del måste uppfattas såsom följder av det alltför starkt framträdande intellektualistiska drag, i detta ords vidaste mening, vilket såsom ett arv från flydda tider fått prägla den högre skolans ämneskrets, lärometoder och arbetssätt. Att de förefintliga mindre tillfredsställande förhållandena i detta avseende skärpts under inflytande av ett felbestämt allmänbildningsbegrepp, synes mig likaledes ställt utom tvivel. Den kvantitativa utvidgning av nämnda begrepp, som försiggått under inflytande av den allmänna kulturutvecklingen, har utövat en ogynnsam återverkan på skolan i olika avseenden. I främsta rummet bör erinras om den anhopning av lärostoff, som för varje år blivit alltmer besvärande. Nya ämnen hava tillkommit och tvingat till begränsning av tidsutrymmet för de tidigare förekommande. Inom dessa senare hava samtidigt detaljerna undan för undan ökats; det har inom de skilda läroämnena uppstått »en trängsel mellan ämnets äldre och yngre, mellan dess mer eller mindre förlegade partier». Under trycket av denna ämnes- och detalj trängsel, har tiden tett sig för

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 47

knappt utmätt, varför den ro och den tid, som äro oeftergivliga förutsätt­ ningar för ett självverksamt arbetssätt, icke kunnat vinnas. Inhämtandet av största möjliga mängd minneskunskap har i stor utsträckning blivit det hu­ vudsakliga målet. Förhör och examination hava under trycket härav brett ut sig, och åt andra viktiga uppgifter för skolans verksamhet har förden­ skull endast mindre uppmärksamhet kunnat ägnas. Ett hinder för ett ratio­ nellt arbetssätt hava också de mångenstädes allt för stora klassavdelningarna utgjort. Möjligheterna till individualisering hava därigenom ytterligare i be­ tänklig grad kringskurits. Det är emellertid uppenbart, att icke blott undervisningsplan utan jämväl läroböcker och framför allt lärarpersonligheten öva ett stort inflytande på arbetssättet. Låter den enskilde läraren sig ledas enbart eller övervägande av en strävan att uppnå kvantitativa kunskapsresultat i sin undervisning, lär man, hur vidsynt kursplaner och därtill fogade anvisningar än må vara avfattade, fåfängt vänta ett ändrat sakernas tillstånd. Och den tendens till allt större utförlighet och detaljrikedom i 'de använda läroboksframställningarna inom skilda ämnesområden, som ligger i öppen dag för en var, synes mig ägnad att utgöra ett bestämt hinder för ett rationellt ordnat kunskapsinhämtande. Å ena sidan finna de personliga krafter, vilka önska fort­ sätta sitt arbete utefter tidigare anlitade vägar, häri ett starkt stöd för sina strävanden. Å andra sidan ligger i det angivna förhållandet ett nästan oöver­ komligt hinder för den lärare, som genom arbetets planläggning efter andra linjer anser sig kunna bättre fullfölja sin gärning som undervisare och fost­ rare, att följa dessa. Det lider enligt min mening intet tvivel, att man med full rätt i här antydda omständigheter sökt huvudkällan till de anmärkningar, som riktats mot den nuvarande utbildningen i våra högre skolor. Den bristande självverksamheten vid kunskapsinhämtandet försvagar med nödvändighet de ungas intresse för föreliggande uppgifter. Och därigenom få kunskaperna över sig en ytlig prägel utan rötter i den djupare sakkän­ nedom, som det intressebetonade arbetet har förutsättningar att skänka. Häri ligger en av orsakerna till den bristande användbarhet i livet, som ansetts karakterisera våra dagars skolutbildning. Samtidigt är ett dylikt ar­ betssätt ägnat att bibringa de unga i skolan en oriktig föreställning om de krav, som livet uppställer. Och helt visst är detta senare förhållande i sin ordning icke utan skuld till skolans understundom mindre rättvisande upp­ fattning av den enskilde lärjungens lämplighet för samhällsuppgifterna. Därmed har jag tangerat ett drag i »passivitetens skola» som icke blott ur individens utan också ur social synpunkt är nog så allvarligt. Lika betänkliga framstå inverkningarna av det nämnda arbetssättet, då man granskar dess inflytande på skolans fostrande uppgifter »Det passiva arbetet kommer ej lätt i verkligt levande samband med lärjungarnas pro­ duktiva personiighetsliv», yttrar generaldirektör Bergqvist. »Personlighets-

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

fostran kräver fasthet och samling i föreställningslivet, kräver en intressebetonad central föreställningskrets. En människa, vars intellektuella liv är som ett busksnår utan stigar för vandrarens fot, har givetvis svårt att finna Sig tillrätta, då det gäller att ordna och bestämma motiven för sina hand- 1 ingår, när det gäller att samla sig till beslut och handling. Splittring och oreda på det intellektuella livets område leder så småningom till ytlighet och karaktärslöshet på det sedliga.» Jag delar denna uppfattning, men anser mig böra särskilt betona, att den bristande användningen av de egna krafterna i skolan lätteligen hos den unge åstadkommer ett försvagande av tilltron till den egna förmågan över huvud taget och med hänsyn därtill predisponerar för en osjälvständighet i uppfattning, som illa överensstämmer med den fordran på individuell medborgarduglighet, vilken i våra dagar ter sig mera välgrundad än någon­ sin. Den isolering i förhållande till kamraterna, som det passiva arbetssät­ tet gärna för med sig, berövar vidare undervisningen ett utmärkt medel att hos lärjungarna praktiskt inplanta social ansvars- och solidaritetskänsla. Utöver det nu anförda vill jag slutligen erinra därom, att det här åsyf­ tade arbetssättet är ägnat att ingiva betänkligheter även ur den fysiska fostrans synpunkt.

Samling i Enighet synes råda därom, att, om väsentligt ändrade förhållanden skola skolarbetet. kunna åvägabringas, en fördjupning av kunskaperna är erforderlig, liksom därom, att en viktig förutsättning för detta måls uppnående är, att möjlig­ heter beredas för större samling i de ungas arbete. Reformåtgärderna torde sålunda främst böra gå ut på att skapa de nöd­ vändiga yttre och inre betingelserna för en sådan »samling». Endast på denna väg kan arbetsskolans ledande grundsats: genom självverksamhet i möjligaste mån inhämtat vetande, förverkligas. Här inställa sig skilda krav, vilka visserligen endast till en del äro av beskaffenhet att nu påkalla riksdagens prövning. Men med hänsyn till den principiella vikt jag, såsom i det föregående ofta betonats, tillerkänner nu ifrågavarande ange­ lägenhet, och då det för övrigt synes mig önskvärt, att de olika här åsyf­ tade åtgärderna få framträda i sitt naturliga sammanhang, har jag ansett mig höra i korthet klarlägga min ställning till det program, som i nu före­ varande syfte framlagts av skolkommissionen samt ytterligare utvecklats och fullständigats under ärendets remissbehandling. Jag biträder den av kommissionen uttalade uppfattningen, att man vid undervisningsplanernas utarbetande måste hava uppmärksamheten riktad på koncentrationens stora betydelse. Följaktligen är jag beredd att, i den mån min ståndpunkt delas av riksdagen, vid fastställandet av de nya undervisningsplaner, varav behov skulle komma att föreligga, medverka till att begiansning kommer till stånd i de i realskolan samtidigt lästa ämnenas antal. De jämkningar i gällande avlöningsbestämmelser, som kunna vara erforder-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 49 liga för att möjliggöra s. k. periodläsning, har jag för avsikt att framdeles bringa under riksdagens prövning. Ytterligare anser jag mig böra framhålla, att särskilda åtgärder torde vara behövliga för att besläktade och samhöriga kursmoment på lämpligt sätt hållas tillhopa vid undervisningen, vare sig de förekomma i ett och samma läroämne eller äro tillfinnandes inom flera olika ämnen. För tillgodoseende av sistnämnda synpunkt synas kompletterande bestämmelser i författningsväg vara påkallade för att vid läroverken garan­ tera en utsträckt förekomst av konferenser för gemensam planläggning av undervisningen inom besläktade ämnen å ett visst skolstadium. Det synes mig jämväl önskvärt, att föreskrifter komma till stånd, vilka inskärpa vikten av att arbetsordningen uppgöres med särskild tanke på den »koncentration» i avseende på lärarkrafternas disposition, varom skolkommissionen talat. Här­ vid torde icke kunna undgås, att det jämväl inskärpes, att hänsynen till enskilda lärares ur mera privata förhållanden framsprungna önskemål icke få lägga hinder i vägen för uppgörande av en för arbetets rationella bedri­ vande gynnsam arbetsdag. Vad därefter beträffar den i det föregående avhandlade anhopningen av lärostoff inom de olika ämnena, förefaller det ofrånkomligt, att de kurspla­ ner med tillhörande anvisningar, vilka jag avser att sedermera underställa Kungl. Maj:t, omsorgsfullt beakta nödvändigheten av en grundlig utrensning av överflödigt eller otidsenligt stoff. Såsom reservanterna inom skolöversty­ relsen uttalat behövs här »ett kraftigt tag». I syfte att erforderliga förarbe­ ten för en dylik revision utan dröjsmål må komma till stånd, har jag för avsikt att hemställa om Kungl. Maj:ts uppdrag för skolöverstyrelsen att inkomma med förslag till erforderliga undervisningsplaner i syfte att sådana skola kunna av Kungl. Maj:t fastställas i god tid före verkställig­ heten av de reformer, som kunna komma att av riksdagen beslutas. Ej mindre betydelsefullt är emellertid, att läroböckerna till plan och fram­ ställningssätt komma att främja den läggning av skolarbetet, som i det föregående karakteriserats. Såsom redan skolkommissionen antytt, torde be­ stämda åtgärder från Kungl. Maj:ts sida vara erforderliga för att påskynda en utveckling i denna riktning. Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava jämväl, med understöd för övrigt av de skolsakkunniga, påyrkat omedelbara åtgärder för revision av vårt läroboksväsende genom en särskild granskningsnämnd. Sedermera har överstyrelsen i framställning den 11 november 192(1 påkallat åtgärder i saken. Jag är fullt ense med skolöverstyrelsen om det trängande behovet av en dylik offentlig granskning av olika hithörande förhållanden och sålunda i princip benägen medverka till att en sådan kom­ mer till stånd. Emellertid har det synts mig tvivelaktigt, huruvida den ifrå­ gasatta revisionen lämpligen bör igångsättas, innan riksdagen varit i tillfälle att fatta ställning till de många svävande skolproblemen, och innan åtmin­ stone konturerna till de framtida undervisningsplanerna föreligga. Jag har Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 110.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. därför ansett mig hava goda skäl att låta med detta granskningsarbete an­ stå i avvaktan på det beslut, som riksdagen kan komma att fatta i anled­ ning av här föreliggande förslag. Jag kommer så till spörsmålet om begränsning av antalet lärjungar i de olika klassavdelningarna. Såsom från olika håll betonats, utgör ett rimligt antal lärjungar i klassen en viktig förutsättning för ett rationellt arbetssätt lika väl som för önskvärd individualisering i det hela. Skolkommissionens synpunkter på denna sak hava vunnit enhällig anslutning. För min del har jag också, på grund av den stora betydelse detta moment otvivelaktigt äger, ansett mig böra föreslå ett tillmötesgående av kravet i fråga, trots den kost­ nadsökning som därigenom föranledes. Jag anser alltså, att man bör räkna med ett normalt högsta lärjungantal av 30 i realskolans och kommunala mellanskolans klasser samt 25 i gymnasiets ringar. Vad angår lyceets högre stadium kan ingen tvekan råda, att detta bör följa gymnasiets regler. Men med hänsyn till dessa läroanstalters särskilda uppgift inom skolorganisationen och den mera begränsade tid, som för genomgång av desamma är anslagen, anser jag det nödvändigt att även i de tre nedre klasserna lärjungantalet begränsas till 25. På grund av svårigheterna att i sista stund företaga en omläggning av redan vidtagna dispositioner beträffande lärjungarnas och lärarkrafternas fördelning, finner jag mig emellertid icke kunna förorda, att här ifrågavarande minskning i klassavdelningarnas storlek generellt bringas i tillämpning redan instundande läsår. I den mån de nya läroverk, om vilkas upprättande jag i det följande framställer förslag, hinna träda i verksamhet redan vid nämnda tidpunkt, torde dessa från begynnelsen böra organiseras med iakttagande av här föreslagna regel. I övrigt anser jag mig av praktiska och statsfinansiella grunder böra räkna med, att regeln ifråga successivt bringas i tillämpning. Läsåret 1928—1929 skulle den alltså komma att gälla första klassen av de olika realskoletyperna samt första ringen å gymnasiet, läsåret 1929—1930 respektive första och andra klasserna samt första och andra ringarna, läsåret 1930—1931 respektive första, andra och tredje klasserna samt första, andra och tredje ringarna, läsåret 1931—1932 första till och med fjärde klasserna samt hela gymnasiet, läsåret 1932—1933 hela den fyraåriga realskolan och gymnasiet samt den sexåriga realskolans fem nedre klasser. Följande läsår skulle klassavdelningarna generellt hava nedbragts till den angivna storleken. Jag förutser emellertid, att på en del håll lokala svårigheter skola inställa sig för fullständig tillämpning av regeln i fråga, och givetvis bör skälig hänsyn tagas till hinder av sådan art. I detta sammanhang finner jag mig vidare böra uttala, att jag i princip biträder förslaget att åvägabringa vidsträcktare möjligheter för uppdelning av klassavdelning vid undervisning i vissa ämnen. Min åsikt härutinnan har påverkats framförallt av de mycket gynnsamma erfarenheter, som före-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 51 ligga av en liknande anordning vid andra läroanstalter, särskilt vid folkskoleseminarierna. Då man emellertid först sedan slutgiltigt förslag till undervisningsplaner föreligger, kan bilda sig en säker mening om den omfattning, i vilken sådan delning lämpligen bör förekomma, saknar jag för närvarande nödiga utgångspunkter för frågans ekonomiska bedömande. Jag är under sådana förhållanden icke heller i stånd att nu närmare precisera normerna för här ifrågavarande uppdelningsmöjligheter. Därest riksdagen delar min åsikt, torde det böra ankomma på en följande riksdag att fast­ ställa sådana grunder samt storleken av det anslag som för ändamålet är erforderligt.

De åtgärder, jag i det föregående avhandlat, avse alla att omedelbart Praktiskt ar­ bereda möjligheter för ett rationellt arbetssätt i allmänhet i de skolformer, bete' varom nu är fråga. Men det får icke stanna härvid. Arbetsskolan förutsätter ytterligare, att det mera självständiga, manuella arbetet får en bestämd plats på läsordningen. I denna riktning syfta de av skolkommissionen framställda förslagen angående vidgad tillämpning av det laborativa arbetssättet i de naturvetenskapliga ämnena samt införande av praktiskt arbete av olika slag såsom obligatoriska moment i realskolans undervisning, ävensom frivillig slöjdundervisning å gymnasiestadiet-, De laborationer, vilka med frivillig karaktär kommo till stånd i samband med 1904 års läroverksreform, hava givit enbart gynnsamma erfarenheter. Jag har av de förebragta utredningarna erhållit ett starkt intryck av det välbetänkta uti att nu taga ännu ett steg på samma väg och låta lärjungelaborationerna ingå som ett obligatoriskt moment vid undervisningen. Så­ som redan erinrats, hava de skolsakkunniga ifrågasatt, att tillfälle därjämte skulle beredas för särskilt intresserade lärjungar till frivilliga laborationer utanför timplanen. Ehuru jag i princip icke har något att erinra mot denna tanke, synes det mig knappast möjligt att redan på detta stadium, innan undervisningsplanerna föreligga till fastställelse, taga bestämd ställning till frågan. Givetvis måste den övervägas även ur kostnadssynpunkt, Måhända kan ändamålet tillgodoses i samband med de tillvalskurser, som, enligt vad jag i det .följande föreslår, skulle utgöra ett led i gymnasiets arbete. Förslaget att åt handens arbete giva ett bestämt utrymme på realskolans och givetvis även på mellanskolans — läsordning måste jag från mina redan meddelade utgångspunkter varmt förorda. Jag uppfattar detsamma såsom varande av konstitutiv betydelse för hela den framtida skolans ge­ staltning. Som bekant förekommer för närvarande vid de allmänna läro­ verken och i de kommunala mellanskolorna slöjd i viss begränsad utsträck­ ning såsom frivilligt ämne på tid utom timplanen. Även meddelas i statens samskelor, likaledes utom timplanen, undervisning i kvinnligt handarbete åt flickorna, men kunna dessa efter av målsman gjord skriftlig framställning Irikallas från deltagande i denna undervisning. Skolkommissionens förslag

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. innebär, såsom redan framhållits, att i realskolan gossarna skola undervisas i manlig slöjd och praktiskt arbete, flickorna i såväl kvinnlig slöjd som hushållsgöromål. Sagda undervisning skulle i sin helhet hava obligatorisk karaktär. Det mottagande, som förslaget i här berörda del erhållit av de hörda myndigheterna och korporationerna, har, som nämnts, varit gynn­ samt. Jag anser mig visserligen icke nu kunna taga definitiv ställning till den omfattning, vari undervisningen i fråga skulle förekomma i de olika klasserna. Den saken måste självfallet bedömas i samband med den slutliga prövningen av undervisningsplanen. Men jag kan icke underlåta att uttala, att jag anser att såväl goss- och flickslöjd som hushållsgöromål och »prak­ tiskt arbete» böra upptagas såsom obligatoriska ämnen i realskolan, även om en sådan anordning skulle tvinga till att någon inskränkning i skolans teoretiska arbete måste göras. Jämväl synes mig skolkommissionen i huvud­ sak hava tilldelat de nämnda ämnena en under nuvarande förhållanden lämpligt avvägd ställning på arbetsplanen. Slutligen finner jag mig höra nämna, att tanken, att möjligheter skulle öppnas för de lärjungar som så önska att fortsätta slöjdundervisningen å gymnasiet, förefaller mig värd att realiseras.

Undervis- Då det gäller att bringa arbetsskolans ledande grundsatser i följdriktig ningssättet. tillämpning inom de allmänna läroverken och den kommunala mellanskolan, möter ännu en angelägenhet, som jag icke kan underlåta att i korthet be­ röra. Frågan innesluter visserligen icke några omedelbara ekonomiska konse­ kvenser, men den kan måhända ändock för sin lyckliga lösning komma att in­ direkt i en näraliggande framtid påkalla ekonomiskt stöd av det allmänna. Närmast med tanke härpå anser jag mig böra i detta sammanhang uppe­ hålla mig vid saken. Skolkommissionen har betonat vikten av en rationell avvägning mellan den egentliga undervisningen under lektionerna och det kontrollerande förhöret. För min del sympatiserar jag med den från många håll uttalade åsikten, att förhörandet i våra skolor hittills haft ett alltför stort utrymme sig anvisat. Naturligtvis är det mig alldeles främmande att vilja urgera, att kontrollen över att lärjungarna verkligen inhämtat det genomgångna bör skjutas åt sidan såsom överflödig eller olämplig. Men om det är så, att sagda moment redan under nuvarande förhållanden tager allt­ för mycken tid och uppmärksamhet i anspråk — och detta torde knappast kunna jävas —så lär det vara ovedersägligt, att en liknande disposition av lek­ tionstiden skulle te sig ännu mera olämplig i en skola, där »arbetsprincipen» vore vägledande. Det synes mig under dylika omständigheter vara på sin plats, att också denna betydelsefulla angelägenhet blir såväl i läroverksstadgan som i undervisningsplanens metodiska anvisningar vederbörligen beaktad. Och jag skulle i detta avseende vilja ytterligare betona, att det enbart skulle vara till fördel för de unga, om även vid förhöret deras medverkan toges

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 53 starkare i anspråk ån som ofta sker. Det ligger otvivelaktigt stor vikt uppå, att lärjungarna från begynnelsen vänjas vid att självverksamt lösa sina uppgifter jämväl i den meningen, att de sättas i tillfälle att i mera sam­ manhängande framställning och under mera produktiva former redovisa sina kunskaper. En dylik metod erbjuder, enligt min uppfattning, både formellt och reellt avgjorda företräden framför ett sönderstyckande av föreliggande uppgifter genom en minutiös utfrågning från lärarens sida. De naturvetenskapliga ämnena hava härvid förmånen att kunna bygga på en redan fast tradition. Men även i fråga om de humanistiska ämnena synes mig ett därmed besläktat tillvägagångssätt med framgång kunna komma till användning. Hela denna fråga sammanhänger emellertid på det närmaste med den nutida skolans maktpåliggande, dess bättre alltmer beaktade uppgift att fostra de unga till ett självständigt bruk av boken, både uppslagsböcker och andra böcker. Med full rätt har generaldirektör Bergqvist framhållit, att denna del av undervisningen blir av verklig bety­ delse för en rationell läggning av arbetet först, när den i främsta rummet inriktas på att anvisa lärjungarna utgångspunkter och medel att på egen hand arbeta sig fram till nytt vetande. En sådan ordning förutsätter emel­ lertid tillgång till ett icke alltför torftigt bibliotek, med därtill anslutet läsrum, och i detta avseende äro tyvärr läroverkens resurser i regeln icke alltför betydande. Men sedan någon tid föreligger ett av särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga avgivet betänkande med för­ slag till förbättrade villkor för bland andra läroverksbiblioteken. Det är min förhoppning att inom den närmaste tiden kunna till närmare ompröv­ ning upptaga hithörande spörsmål. Frågan synes mig av stor vikt, ej minst ur synpunkten av skolarbetets inre anordning och saken väl värd att av staten stödjas, så snart ekonomiska möjligheter för ett sådant steg kunna anses vara för handen. Slutligen kan jag i detta sammanhang icke underlåta att erinra om ett moment, som beträffande skolarbetets anordning framhållits i skolkommissionens betänkande. Jag åsyftar härvid uppslaget att begränsa de arbetskrävande skriftliga hemuppgifterna och låta skrivningarna i alla de fall, då så utan men för ämnet kan ske, komma till utförande i skolan. Denna tanke har funnit stöd hos de skolsakkunniga, och även jag anser åtgärden stå i god överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som varit bestäm­ mande för mitt övervägande av hithörande spörsmål. Jag medverkar så mycket hellre till anordningen i fråga som genom densamma en avsevärd lättnad i lärjungarnas totala arbetsbelastning utan tvivel kommer att uppnås. Vad slutligen angår den ändrade inriktningen av vissa av läroämnena i de olika skolformerna, saknar jag anledning att nu göra något uttalande i denna fiol. Det synes mig naturligt, att hithörande spörsmål underkastas sorgfällig ytterligare prövning i samband med undervisningsplanernas fast-

54 Kungl. Maj is proposition Nr 116. ställande. Att vissa jämkningar i hittills föreliggande förslag äro nödvän­ diga, bl. a. av organisatoriska skäl, anser jag redan ådagalagt. Det synes mig också på sin plats, i anslutning till vad jag nyss anfört angående lärarpersonlighetens grundläggande betydelse för framgången i strävandena för ett rationellare arbetssätt, att i detta sammanhang uppmärk­ samhet ägnas åt vikten av att vid lärarutbildningen för skilda skolstadier den experimentalpsykologiska forskningens resultat i tillräcklig utsträckning beaktas. Redan den psykologiska orientering, som präglat arbetsskolans ut­ formning, skänker åt ett dylikt krav ett starkt berättigande. Därtill kom­ mer, att den ifrågavarande forskningsgrenen redan lämnat värdefulla anvis­ ningar för skilda individualiteters behandling och bedömande. För min del anser jag visserligen att värdet av de s. k. intelligensprövningarna i fråga om det åldersstadium, det här närmast gäller, ännu måste betraktas såsom omtvistat och resultaten av desamma såsom icke invändningsfria. Men obestridligt torde dock vara, att i anslutning till undersökningar av be­ släktad innebörd värdefulla bidrag lämnats till förståelsen av olika indivi­ ders läggning och utveckling, vilka bidrag för visso förtjäna att tillgodo­ göras vid undervisning och uppfostran inom alla skolformer. Skall detta bliva möjligt, måste givetvis i första hand hithörande förhållanden vid lärarutbildningen uppmärksammas. Jag finner det därför önskligt, att åt ämnet pedagogik måtte i den filosofiska ämbetsexamen beredas ett större utrymme än nu. Det torde också bliva nödvändigt, att åtgärder träffas för att garantera ett starkare samgående under provåret av den teoretiska och den praktiska sidan av lärarutbildningen. Jämväl synes det bliva erforder­ ligt, att bestämmelser meddelas därom, att lärarkandidaterna under sin praktiska utbildning få på lämpligt sätt göra bekantskap med olika före­ fintliga skolformer. Om kraven på läraren såmedelst stegras, får man icke förbise, att vinsten för arbetsresultatet kommer att framträda därigenom, att lärjungarna inför den individualiserade undervisningen sporras till ökade ansträngningar. Till sist kan jag icke underlåta att erinra om, att, därest lärarbefattningar, omfattande såväl läsämnen som övningsämnen, komma till stånd vid de allmänna läroverken, därigenom skulle åt läroverkens lärare beredas ytterligare möjligheter till ett allsidigt studium av lärjungarnas läggning och begåvning.

Undervis- Enligt skolkommissionens förslag skulle kursplanerna för samtliga skolningsplanens former p.pe l;iuda till ovillkorlig efterrättelse utan allenast tjäna till huvud- -ara ar. gaj.jjg ledning. Även timplanerna skulle, dock under iakttagande av vissa villkor, kunna bliva föremål för jämkning. Härutinnan föreligger för närva­ rande den motsvarigheten, att, enligt gällande bestämmelser, gymnasiets undervisningsplan skall tjäna till huvudsaklig ledning vid undervisningen. Ena­ handa är förhållandet beträffande den för folkskoleseminariema meddelade undervisningsplanen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 55 Jag anser det, med hänsyn till den stora betydelsen av att vederbörande lärare äga nödig rörelsefrihet i sin verksamhet, lämpligt, att de framtida undervisningsplanerna göras mindre strängt bindande än nu är fallet med den för realskolan gällande. För denna min ståndpunkt finner jag jämväl stöd i vad som under remissbehandlingen framkommit. Vad särskilt tim­ planerna angår, hava de skolsakkunniga förordat möjligheter till jämknin­ gar även i dessa. Jag medgiver, att detta önskemål icke saknar berätti­ gande, om det också måste betraktas såsom nödvändigt, att bestämda garan­ tier skapas för att förekomma alltför stor oenhetlighet i berörda avseende. Särskilt hyser jag betänkligheter emot att de i timplanerna upptagna totala veckotimsummorna överskridas, detta såväl med hänsyn till lärjungarnas arbetsbelastning som ock med tanke på de ekonomiska konsekvenser, vilka vid en sådan anordning inställa sig. Utöver det nu anförda anser jag mig i detta sammanhang böra ytter­ ligare framhålla, att hela det arbetssätt, som efter min åsikt bör prägla den framtida skolan, har till ovillkorlig förutsättning, att den enskilde läraren måste äga vidsträckt frihet att i fråga om metoder göra bruk av dem, som synas honom bäst främja en rationellt lagd undervisning. Jag behöver väl knappast tillägga, att en dylik frihet dock förutsätter förhandenvaron hos läraren av god pedagogisk-psykologisk skolning, rika insikter i ämnet samt personlig takt och urskillning. Likaledes ter det sig angeläget, att under­ visningen städse anpassas efter de resultat, till vilka de olika lärjungarna nått. Framför allt gäller detta i fråga om sådana lärjungar, som övergå från en lägre skolform till en högre. Av allt vad jag nu anfört framgår, att jag håller före, att undervisningsplanens metodiska anvisningar mera må inriktas på att giva uppslag och incitament än meddela färdiga, bindande metoder.

Innan jag avslutar denna redogörelse för min ställning till det inre arbe­ Prövningar och examina. tets problem anser jag mig böra något dröja vid ännu en betydelsefull om­ ständighet, nämligen vid frågan om prövningar och examina. Båda hava ett bestämt inflytande på det vardagliga undervisningsarbetets inriktning, inträdesprövningarna på förberedelserna till arbetet i den högre skolan, av­ gångsexamina på arbetet i denna senare. Det torde få anses ligga i sakens natur, att ett undanröjande av detta »tryck» nedifrån och uppifrån skulle hava en i många hänseenden gynnsam inverkan på skolarbetet. Och så långt torde alla vara eniga, att en rationell anordning av eventuella pröv­ ningar och examina är av vital betydelse för skolan i dess helhet. Fn fel­ aktig inriktning av desamma kan med lätthet grusa alla förhoppningar på ett genomfört förnuftigt arbetssätt och omintetgöra alla bemödanden i sådan riktning. Skulle jag uteslutande följa mina personliga sympatier i denna fråga, måste jag tillstå, att jag närmast är benägen att i princip ansluta mig till

56 Kungl. Maj.is proposition Nr 116. den ganska vitt utbredda mening, som i examensväsendet över huvud ser ett hinder för ett realiserande i full utsträckning av arbetsskolans principer. Men jag inser fullväl, att en sådan ståndpunkt, åtminstone under nuva­ rande förhållanden, skulle kunna betecknas såsom verklighetsfrämmande. Fördenskull ämnar jag icke heller ifrågasätta någon principiell brytning med vad som hittills gällt. Av praktiska skäl är det otvivelaktigt av nöden att medelst prövningar konstatera, att de som önska deltaga i en högre skolas undervisning visa sig besitta därför erforderliga förutsättningar. Och av samma grunder lär man vara hänvisad att tillse, att tillräckliga garan­ tier skapas för att även de, som lämna skolan och utträda i livet, det må nu ske efter avslutad realskolekurs eller efter genomgång av gymnasiet, i det väsentliga fylla de krav, som skolan ställer. Men jag önskar än en gång understryka, att det ligger stor vikt uppå att för prövningar och examina väljas sådana former, att resultatet kan bliva möjligast rättvi­ sande. Och prövningsformerna måste tillika naturligt ansluta sig till det arbets­ sätt, som bör vara normerande för de skilda skolorna. Jag får i det följande anledning uttala mig om olika hithörande frågor och skall här, utöver det redan anförda, begränsa mig att erinra, att skolkommissionen framlagt utförliga planer för real- och studentexamens omläggning, vilka i princip åsyfta att tillgodose nyss angivna grundläggande krav. Därjämte har kommissionen uppdragit nya linjer för inträdesprövningen till realskolan samt föreslagit anordnandet av en särskild inträdesprövning även till gymnasiet. Kring dessa förslag har visserhgen utspunnit sig ett vidlyftigt menings­ utbyte. Såvitt jag kunnat finna hava emellertid såväl vid den granskning, som ägnats kommissionsförslaget av skolöverstyrelsen och av generaldirek­ tör Bergqvist som ock vid den ingående prövning, som alla hithörande frå­ gor varit underkastade från de skolsakkunnigas sida, de uppställda grund­ satserna för det framtida prövnings- och examensförfarandet icke lämnat rum för mera allvarliga erinringar, om jag bortser från den ifrågasatta nya inträdesprövningen till gymnasiet. Med hänsyn härtill synes det mig icke omöjhgt att uppnå en väl av­ vägd anpassning av prövnings- och examensförfarandet efter det reviderade arbetssättets fordringar. Till spörsmålet om prövningarnas omfattning och läggning återkommer jag i det följande.

Fysisk I det föregående har jag framhållit, att vid den förestående omlägg­ fostran. ningen av skolarbetet, spörsmålet om ett bättre tillgodoseende av den fy­ siska fostran måste träda i förgrunden. Åt denna angelägenhet har också under olika stadier av det förberedande utredningsarbetet ägnats stor upp­ märksamhet. Jag har förut lämnat en redogörelse för vad som härut-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 57 innan framkommit och kan därför nu begränsa mig till några allmänna erinringar. Det synes mig till eu början klart uppvisat, att en icke alltför knappt tillmätt tid bör anslås åt den fysiska fostran. De timantal, som de skolsakkunniga i sådant avseende förordat, torde icke utan starkt tvingande skäl böra underskridas. Ävenså är jag ense med dem, som gjort gällande, att gymnastiken bör kompletteras med sund idrott och ordnad lek. För att även i yttre avseende markera denna jämkning i den traditionella gym­ nastikundervisningens innehåll, anser jag det följaktligen välbetänkt att rubricera ämnet gymnastik med lek och idrott. Skolkommissionen har vidare förordat en begränsning av gymnastikavdel­ ningarnas storlek till omkring 60 lärjungar eller två klassavdelningar. Samma ståndpunkt har sedermera i huvudsak förfäktats av de särskilt tillkallade sakkunniga för utredning av frågan om gymnastiska centralinstitutets verk­ samhet, vilkas betänkande är dagtecknat den 12 augusti 1926. I princip synes intet vara att erinra mot berörda begränsning. Då emellertid genom beslut av 1925 års riksdag ett stort steg i den angivna riktningen tagits, i det att gymnastikavdelningaroas storlek nedbringats till 80 lärjungar och ifrågavarande angelägenhet i övrigt är nära förknippad med nämnda sakkunnigförslag, torde frågan utan större olägenhet kunna tills vidare anstå. Till ytterligare stärkande av den fysiska fostrans ställning vid våra läro­ anstalter, har skolkommissionen ifrågasatt en anordning med halvdagsledighet för friluftsliv varje vecka. Detta uppslag har föranlett vissa menings­ motsättningar, i stort sett avseende mindre saken i sig själv än det sätt, på vilket syftet ansetts kunna förverkligas. Skolkommissionen har förutsatt att en halv dag efter frukostlovet eu gång i veckan, i regeln lördag, skulle lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt ex­ kursioner. Idrottsledigheten skulle alltså bindas vid viss bestämd veckodag. Häremot har såväl av skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist som av de skolsakkunniga gjorts starka invändningar. Man har bl. a. påpekat de betydande praktiska och organisatoriska svårigheter samt hygieniska olä­ genheter, som ur många synpunkter inställa sig mot en dylik anordning. För min del är jag övertygad därom, att det icke vore lyckligt att i princip fastlåsa den ifrågavarande idrottsledigheten vid en bestämd vecko­ dag. I ett land med så växlande klimatförhållanden som vårt, skulle det säkerligen motverka hela syftet med anordningen, om man valde en sådan form för dess förverkligande. Därtill komma de från åtskilliga håll anförda vanskligheterna att under nuvarande förhållanden finna tillräckligt många kvalificerade ledare av lärjungarnas idrottsutflykter, framförallt vid de större läroverken. På dessa grunder måste jag ställa mig avvisande mot förslaget i nu berörda omfattning. Däremot synas mig de skolsakkunniga hava åt

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

anordningen givit en utformning, som avlägsnar de nämnda betänkligheterna. Enligt denna skulle under varje läsår de sedvanliga lektionerna kunna in­ ställas sammanlagt högst 20 läsdagar. Av dessa skulle omkring 10 använ­ das till av skolan ordnade och ledda sysselsättningar i det fria, såsom idrottsövningar, längre vandringar, biologiska exkursioner och andra studieutflyk­ ter, friluftsarbete och dylikt, medan under de övriga dagarna skulle givas i ritt lov. I flertalet fall borde ledigheten omfatta en halv dag, men hel dag, då densamma avsåge längre exkursioner eller utflykter. För bedömande av innebörden av det sålunda modifierade förslaget torde härtill ytterligare den upplysningen böra fogas, att nu gällande läroverksstadga föreskriver, att ledighet skall lämnas från undervisningen minst fyra, högst sex dagar under läsåret. De skolsakkunniga beräkna alltså för det nya ändamålet en utökning av ifrågavarande möjligheter med högst 16, lägst 14 dagar. Av dessa skulle dock endast omkring 10 disponeras för tillgodoseende av det syfte, som betingat anordningen, vadan förslaget i realiteten innebär en icke närmare motiverad utökning av rätten att inställa det ordinarie skolarbetet med omkring fyra dagar. Till en sådan utökning synas mig skäl så mycket mindre vara för handen, som redan under nuva­ rande förhållanden någon del av de medgivna lovdagarna oftast torde hava tagits i anspråk just för främjande av ungdomens idrottsintressen. Då läs­ året effektivt omfattar omkring 36 veckor, skulle enligt kommissionsförslaget lika många halvdagar eller ungefär 18 hela dagar anslås till friluftsledigheten, och de skolsakkunnigas ståndpunkt innebär sålunda en rätt avsevärd inknappning av den av kommissionen åt friluftsliv anslagna tiden. På samma gång jag, såsom redan antytts, är benägen godtaga både de skolsakkunni­ gas princip och deras förslag att lektionerna under sammanlagt högst 20 läsdagar av året skulle kunna inställas, anser jag skäl saknas till en så be­ tydande inknappning av den rena idrottsledighetens omfattning. För min del anser jag det lämpligare, att det vanliga skolarbetet under högst 20 dagar av läsåret finge inställas, och att av dessa minst 15 dagar fastställdes skola disponeras för främjandet av idrottsliv och frilufts­ verksamhet. Ytterligare vill jag uttala, att jag finner det självklart, att, i nära över­ ensstämmelse med vad som redan i § 99 av gällande stadga för rikets folkskoleseminarier är föreskrivet, samtliga lärare skola vara skyldiga att med­ verka vid ledningen av de nämnda utflykterna i idrottsligt eller annat syfte. Under sådana förhållanden torde förslagets realiserande icke heller komma att medföra särskilda kostnader. Vad slutligen angår frågan om lärjungar­ nas ställning till de ifrågavarande utflykterna, kan jag inskränka mig att framhålla, att under meningsutbytet* de starkaste skälen synas mig hava anförts för den ståndpunkten att deltagandet bör vara obligatoriskt för samt­ liga lärjungar. Slutligen torde jag böra tillägga, att genom den anordning,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 59

jag här ansett mig höra föreslå, anledning saknas att ifrågasätta någon för­ ändring av lektionernas eller rasternas längd.

Samman- Den nyorientering i skolarbetet, vars huvudkonturer jag nu uppdragit, fattning. bör alltså, enligt min mening, gå ut på att i största möjliga utsträckning inrikta den högre skolans verksamhet i enlighet med arbetsskolans ledande grundsatser. För att röja väg för behövlig revision i fråga om såväl mål som medel har jag ansett mig böra föreslå olika åtgärder, som kunna vara ägnade att stödja en utveckling i den nämnda riktningen, främst åsyftande eu ökad samling i skolarbetet. Jag har sålunda ifrågasatt vidsträckt tillämp­ ning av konccntrationsprincipen i studierna å skilda skolstadier. Därjämte har jag förutsatt en grundlig stoffsovring avsedd att komma till uttryck i de undervisningsplaner, som framdeles skola fastställas, samt en kritisk granskning ur enahanda synpunkter av de vid undervisningen använda läroböckerna. En annan grupp av åtgärder, som upptages i mitt förslag, avser att bereda handens arbete vidgat utrymme på läsordningen. I detta syfte har jag fun­ nit mig böra föreslå, dels att de naturvetenskapliga ämnenas laborationer erhålla obligatorisk karaktär, dels att i realskolan och mellanskolan manlig och kvinnlig slöjd, »praktiskt arbete» samt hushållsgöromål bliva obligato­ riska ämnen. Slutligen ingår i planen för det framtida skolarbetets ordnande, att undervisningssättet i det hela omlägges så, att själ v verksamheten såväl vid kunskapsinhämtandet som vid redovisandet därav städse må i större utsträckning än nu komma i tillämpning. Med hänsyn till den stora betydelse, som sär­ skilt i detta avseende måste tillkomma lärarpersonligheten, har jag ansett nödvändigt, att den blivande läraren under sin utbildning erhåller erforderlig pedagogisk-psykologisk skolning samt göres förtrogen med arbetet inom olika skolformer, ävensom att ökad rörelsefrihet tillerkännes den enskilde läraren. Denna synpunkt har jag velat tillgodose bl. a. därigenom, att undervisningsplanerna för framtiden göras mindre bindande och uttryckligen angivas tjäna till huvudsaklig ledning samt i övrigt erhålla en i viss mån annan läggning än nu. Till förekommande av att prövningar och examina genom det tryck, som de lätteligen utöva, skola ställa sig hindrande i vägen för arbetets omläggning i den önskade riktningen, bär jag tillika för avsikt att föreslå sådan ändring i formerna för prövningars och examinas anordnande, att de naturligt ansluta sig till det arbetssätt, som bör vara normerande för de skilda skolformerna. Beträffande tillgodoseendet av lärjungarnas fysiska fostran i den framtida skolorganisationen innebär det framställda förslaget, att arbetsbelastningen skall omsorgsfullt avvägas efter lärjungarnas utveckling och förmåga. Jag bar ock ansett mig böra tillmötesgå kravet på att idrotten och leken må erhålla vidgat utrymme vid lärjungarnas fysiska utbildning genom att före-

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. slå, att i samtliga offentliga högre skolor bestämd tid under läsåret anslås åt friluftsliv. Till främjande av önskvärd individuell handledning av lärjungarna har jag vidare föreslagit, att klassavdelningarnas storlek successivt begränsas, ävensom att ökade möjligheter må beredas att uppdela klassavdelning vid undervisningen i vissa läroämnen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 61

III. Läroverket och folkskolan.

Diskussionen om »enhet och medborgerlighet» inom undervisningsväsendet TJtvecklingslinjtr. går i vårt land tillbaka till en tid, då folkbildningen inom skilda landsdelar Tidigare var skäligen ojämn och grunden till en obligatorisk folkskola ännu icke enhetsskolehunnit läggas. Anders Fryxells lilla skrift »Förslag till enbet och medborgerlig­ strävanden. het i de allmänna undervisningsverken», offentliggjord 1823, blev dock utgångs­ punkten för de kommande årtiondenas livliga meningsutbyte om den högre skolans organisatoriska gestaltning, ett meningsutbyte som efter hand vid­ gade sig till att omfatta förhållandet mellan folkskolan och läroverket i all­ mänhet. I vad denna strid avsåg kravet på »medborgerlighet», torde den kunna sägas hava blivit förd till slut genom 1904 års läroverksreform. Därmed var alltså den ena sidan av det ursprungliga programmet bliven verklighet Enhetssynpunkten gjorde sig påmint redan vid de omfattande utrednings­ arbeten, som ålågo 1825 års stora uppfostringskommitté. I C. A. Agardh erhöll enhetsskolan, i detta ords nuvarande mening, sin måhända förste för­ kunnare. Vid hans sida slöto under det följande årtiondet upp några av samtidens ledande kulturpersonligheter, Johan Olof Wallin och Erik Gustaf Geijer. Från delvis andra utgångspunkter hävdade Torsten Rudensehöld vid mitten av 1800-talet den grundläggande betydelsen av folkskolan såsom nationens gemensamma barndomsskola.

Redan under 1860-talet, innan ännu den obligatoriska folkskolan hunnit Striden om läroverkets fullt genomföras, spårar man de första återverkningarna av dessa brytningar avgränsning inom 'riksdagen. Från upplysningsvänligt bondehåll, Jonas Andersson i Häcke- nedåt. näs, yrkades nämligen i motion vid 1862—1863 års riksdag, att elementar­ läroverkets två lägsta klasser måtte avskiljas från detta och förläggas till folk­ skolan. Uppehållandet av olika skolor för särskilda folkklasser kunde vis­ serligen förefalla ståndsfördomarna behagligt men svårligen försvaras med hänsyn till de förändrade förhållandena inom samhället. Fem år senare krävde en annan motionär, läroverksrektorn P. A. Siljeström, att folkskolan borde bliva en för alla klasser gemensam bottenskola. Visserligen ledde dessa yrkanden icke till åsyftat resultat, men blott ett år senare hemställde riksdagen i anledning av motionsvis framställt förslag, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, om icke första klassen vid de allmänna läroverken kunde indragas. Genom kungörelse den 10 mars 1869 meddelade Kungl. Maj:t föreskrift med den av riksdagen önskade innebörden. Strävandena att successivt realisera enhetsskoleprogrammet genom läro-

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verkskursens förkortande fullföljdes under den följande tiden målmedvetet inom riksdagens andra kammare, men mötte ett bestämt motstånd inom första kammaren. Från 1881 till 1904 har andra kammaren vid fyra olika tillfällen, påkallat åtgärder för omedelbar indragning av läroverkets första klass. Den enda positiva vinsten av dessa meningsyttringar var att i en­ lighet med en av 1894 års riksdag avlåten skrivelse Kungl. Maj:t bestämde, att inträdesfordringarna till läroverkets första klass skulle ansluta sig till de kurser, som enligt gällande normalplan genomginges i första klassen av fast folkskola litt. A. Därmed hade omsider folkskolan och läroverket erhållit eu bestämd anknytningspunkt. Frågan om den nuvarande första klassens indragning inställde sig jämväl i samband med 1904 års läroverksreform. Aven i den begränsade utformning, vari enhetsskolekravet vid denna tid framträdde, avvisades det emellertid av såväl de år 1898 tillkallade sakkunniga som 1899 års läroverkskommitté. Kom­ mitténs hållning bestämdes dock icke av principiella betänkligheter. Lika visst som folkskolans och läroverkets lärjungar en gång måste åtskiljas för att få olika utbildning, lika säkert vore, säger kommittén, att de intill ett visst sta­ dium utan skada kunde undervisas tillsammans. Var punkten för skilsmässan lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga, som till största delen måste bero på ifrågavarande skolors art och utveckling. Ur organisatorisk synpunkt läte det sig mycket väl tänka, att folkskolans an­ knytningspunkt till läroverket ryckte ett år högre upp, så att övergången kunde ske från andra klassen av den bäst utrustade folkskolan till realsko­ lans andra klass. Avgörande borde härvid vara, huruvida en indragning av första klassen, med bibehållande av realskolans slutmål i olika ämnen, kunde genomföras utan alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folk­ skolan. Folkskolans bristfälliga utveckling, liksom ock de erfarenheter, vilka vunnits genom grannländernas åtgärder i samma avseende, syntes innebära en stark maning att i fråga om inskränkningen av läroverkens lägsta sta­ dium gå till väga med varsamhet. Emellertid betonade kommittén samti­ digt, att den ansåge det »icke olämpligt, att försök med första klassens indragning anställas å orter, där kommunerna därtill befinnas villiga och folkskolan är väl utvecklad». Den framställning, som, i huvudsaklig an­ slutning till kommittéförslaget, av Kungl. Maj:t avläts till 1904 års riksdag, intog i nu berörda hänseende samma ställning som kommittén. Föredragande departementschefen motsatte sig på de av kommittén angivna skäl första klassens indragning men sade sig icke hava något att invända mot tanken, att försök i sådant syfte måtte få anställas å sådana orter, där kommu­ nerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Ett stort antal leda­ möter av andra kammaren hävdade emellertid i motion det gamla kravet på första klassens indragning, men detta yrkande, som avstyrkts av det sär­ skilda utskott, till vilket propositionen i läroverksfrågan hänvisats, lyckades icke ens inom andra kammaren vinna majoritet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 63

Enhetsskolesträvandena hade emellertid redan åtskillig tid före riks- Fmltjuvlterg dagens avgörande beslut i läroverksfrågan sökt sig fram också utefter en skolan, annan väg. År 1883 framträdde Fridtjuv Berg med sin märkliga skrift »Folkskolan såsom bottenskola» och gav däri en klar och målmedveten for­ mulering åt enhetsskoleprogrammet av den innebörd, som det alltsedan dess bibehållit. För Berg stod såsom folkskolans mål att utgöra eu för alla sam­ hällsklasser gemensam barndomsskola. Det torde gälla, att i Bergs hela offentliga verksamhet, både som ledare inom folkskolevärlden under ett långt skede och som politiker, den i programskriften hävdade ståndpunkten blev avgörande. Omedelbart efter sitt inträde i aktiv politik framställde Berg tillsammans med Emil Hammarlund i motion vid 1892 års riksdag förslag om inrättande av särskilda 3-åriga läroanstalter, »mellanskolor», vilka skulle meddela allmän medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta sin skolgång utöver den egentliga folkskoleåldern, men som vid konfirmationsåldern måste lämna skolan för att övergå till praktiska levnadsbanor. Att motionen åsyftade att förbereda ett realiserande av bottenskoleprogrammet, därom torde ingen tvekan kunna råda. »Måhända», heter det, »skall man i en framtid, då mellanskolan vunnit tillbörlig utveckling, taga steget fullt ut här — liksom på sina ställen i utlandet — och låta henne bilda grundvalen för gymnasiet.» Motionen föranledde då ingen riksdagens åtgärd. Yrkandet förnyades emellertid följande år, då läroverksfrågan i viss utsträckning gjorts till före­ mål för framställning från Kungl. Maj:t, och förklarade nu statsutskottet uppslaget »förtjänt av synnerlig uppmärksamhet». Utskottets majoritet förordade jämväl en skrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke flertalet av småläroverken skulle kunna indragas och ersättas av läroanstalter, liknande de av motionärerna föreslagna. Denna hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren ställde sig på propositionens ståndpunkt, vadan frågan även denna gång förfallit. Tanken på att i mellanskolan förverkliga enhetsskolans grundsats lät sig emellertid i längden icke avvisa. Redan tidigare hade bottenskolekravets anhängare vänt sig emot att staten lämnade understöd till privatskolor för lärjungar på folkskolans stadium, främst de lägre samskolor, som uppstått i åtskilliga mindre samhällen. Vid 1902 års riksdag kom denna mening till uttryck i anledning av förslag om höjning av statsanslaget till enskilda läroanstalter och torde hava föranlett riksdagens beslut, att understöd från nämnda anslag ej finge utgå till andra samskolor än dem, som redan vore i åtnjutande av understöd från detsamma. Frågan om förhöjt understöd åt privatläroverken aktualiserades vid 1907 års riksdag. Kungl. Maj:ts i ären­ det framställda förslag vann visserligen riksdagens bifall, men riksdagen begärde samtidigt förslag till gemensam plan för fördelningen och använd­ ningen av anslagen till enskilda läroanstalter. I samband med framläggande för riksdagen av ett i nämnda hänseende utarbetat förslag upptog Kungl.

64 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. Maj:t i framställning till 1908 års riksdag jämväl frågan om upprättande av läroanstalter, vilka, omfattande blott klasser utöver den egentliga folkskolan, skulle föra lärjungarna fram till samma bildningsmål som statens realskolor och i synnerhet för mindre samhällen tillgodose behovet av läroanstalter, vilka meddelade en allmänbildning, gående utöver folkskolans mått. Enär Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning kom riksdagen tillhanda vid en så sen tidpunkt, att riksdagen icke ansåg sig äga möjlighet att ingå i pröv­ ning av densamma, föranledde propositionen ingen åtgärd. Förslaget åter­ kom emellertid uti huvudsakligen oförändrat skick vid 1909 års riksdag och vann denna gång med vissa jämkningar riksdagens bifall. Därmed blev den 4-klassiga kommunala mellanskolan verklighet. Det mångåriga kravet att den obligatoriska folkskolan skulle utgöra grundval för den högre under­ visningen hade genom detta beslut blivit partiellt förverkligat. Det torde ock vara förtjänt av att framhållas, att de nya grunder för privatläroverkens understödjande, vilka samtidigt godkändes av riksdagen, medförde i detta sammanhang betydelsefulla förändringar. Direkt statsunderstöd till högre flickskola skulle sålunda utgå allenast till klasser utöver folkskolans stadium. Och vad angår understöd till de lägre samskolorna, varom kamrarna år 1909 stannade i skiljaktiga beslut, fastställde följande års riksdag, att dessa skolor endast intill utgången av år 1920 skulle kunna komma i åtnjutande av understöd från anslaget till enskilda mellanskolor. Efter utgången av den angivna övergångstiden skulle skolorna alltså för att bliva berättigade till statsunderstöd ombildas till mellanskolor, byggande på avslutad folk­ skola.

Andra åtgär­ I nu förevarande sammanhang torde icke böra förbigås, att vid 1908 års der beröran­ de förhållan­ riksdag motion av friherre A. T. Adelsivärd förelåg under yrkande, att folk­ det mellan skolan måtte göras till den första och allmänna avdelningen eller botten­ folkskola och läroverk. skolan inom undervisningsväsendet. På grund av bl. a. Kungl. Maj:ts nyssberörda framställning föranledde motionen emellertid ingen andra kam­ marens åtgärd. Ytterligare synes det förtjänt att framhållas, att under tiden efter 1904 riksdagen avböjt att medverka till upprättande av nya allmänna läroverk under åberopande av en förutsatt revision av läroverksfrågan. Tillika har 1925 års riksdag, vid fastställande av ändrade villkor rörande statsunder­ stöd till privatläroverk, starkt kringskurit tidigare för dessa läroverk före­ fintliga möjligheter att komma i åtnjutande av indirekt statsunderstöd till de s. k. förberedande klasserna, motsvarande folkskolans klasser 1—3.

De praktiska I min förut meddelade redogörelse har jag hittills lämnat å sido de över­ skolorna och folkskolan. byggnader på folkskolan, som kring mitten av förra århundradet kommo till stånd i fortsättningsskolan och särskilt i den högre folkskolan, den se­ nare skolformen upprättad på grund av beslut av 1856—1858 års riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 65 Den högre folkskolans förhållanden hava sedermera vid flera tillfällen varit föremål för omläggning. Jag anser mig icke här kunna inlåta mig på hit­ hörande angelägenheter i vidare mån än att jag erinrar därom, att den under åtskillig tid svävande frågan om olika praktiska utbildningsanstalters orga­ nisation erhöll sin lösning genom beslut av 1918 års lagtima riksdag. I en­ lighet med Kungl. Maj:ts framställning tillrättalädes då i ett sammanhang skilda praktiska utbildningsvägar genom nyorganisation främst av fortsättningsskolan, den högre folkskolan samt de tekniska läroverken. I nu före­ varande sammanhang torde särskilt förtjäna uppmärksammas, att den högre folkskolan erhöll en delvis ny gestaltning, bl. a. genom anordnande av olika typer av yrkesbestämda högre folkskolor, vilka ställts i direkt an­ slutning till den obligatoriska folkskolekursen. Beträffande den principiella innebörden av 1918 års beslut om de praktiska ungdomsskolornas allmänna anordning kan jag här inskränka mig till att fastslå, att genom detsamma den sexåriga folkskolan blev grundvalen för de praktiska skolorna. Det för­ verkligade alltså enhetsskolan inom ett viktigt område av vårt lands under­ visningsväsen.

Enligt den organisation, som jämlikt 1904 års riksdags beslut tillkommer Nuvarande rikets allmänna läroverk , ansluta dessa till folkskolans tredje klass, och hava forhållandeninträdesfordringarna till läroverkets första klass genom kungl. kungörelse den lo april 1921 fastställts i överensstämmelse med de kurser, som genomgås i de tre lägre klasserna av folkskolans A-form. Statens realskolor, vilkas antal sedan år 1905 icke ökats, äro för när­ varande tillsammans 77, av vilka 38 ingå som lägre avdelning i högre all­ männa läroverk, 21 äro fristående gosskolor och 18 fristående samskolor. Antalet lärjungar i dessa läroanstalter utgjorde höstterminen 1926 28,565, flärav på realskolestadiet vid de högre läroverken 12,082, vid realskolorna för gossar 5,581 och vid statssamskolorna 1,543 gossar och 1,421 flickor, tillsammans 2,964. Den kommunala mellanskolan utgör, såsom nyss angivits, en 4-klassig skola, vilken har till ändamål att bereda lärjungar, som genomgått folkskola, an­ ordnad enligt A-formen i gällande undervisningsplan och omfattande minst sexårig lärokurs, eller på annat sätt vunnit motsvarande kunskaper, tillfälle att inhämta den allmänt medborgerliga bildning, som vitsordas genom realskolexamen. Inträdesfordringarna äro jämlikt stadgan för kommunala mellanskolor den 19 november 1918 fastställda att omfatta det kunskapsmått, som inhämtas vid genomgång av minst fyra årsklasser av egentlig folkskola av A-formen. Antalet kommunala mellanskolor har alltsedan 1910 befunnit sig i rask ökning. Medan sagda antal vid början av år 1910 utgjorde 2, uppgick det år 1915 till 30, ar 1920 till 52, år 1925 till 81, samt den 1 januari 1927 till 87. De kommunala mellanskolorna voro alltså vid början av detta år 10 Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 110.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. flera än de allmänna läroverken. Jämsides med antalet skolor har givetvis även lärjungantalet avsevärt ökats. År 1910 uppgick antalet lärjungar till 131 gossar och 46 flickor, tillsammans 177, år 1915 till 1,125 gossar och 1,029 flickor, tillsammans 2,154, år 1920 till 2,631 gossar och 2,701 flickor, tillsammans 5,332, år 1925 till 4,551 gossar och 4,810 flickor, tillsammans 9,361, samt höstterminen 1926 (i 87 skolor) till 4,716 gossar och 5,164 flic­ kor, tillsammans 9,880. Statens normalskola för flickor utgör en åttaklassig läroanstalt, förbunden med en treklassig förberedande skola, och tjänstgör såsom övningsskola för högre lärarinneseminariet. Den privata högre flickskolan är organiserad enligt samma plan som noimalskolan. I de flesta fall äro i anslutning till dessa skolor anordnade tre förberedande klasser; då sådana klasser saknas, ansluter sig flickskolan till folkskolans tredje klass, i likhet med de allmänna läroverken. Vid en av dessa skolor finnes anordnad en särskild linje, som, utgående från skolans fjärde klass, med treårig lärokurs leder till realskolexamen, vid en annan en dylik linje, vilkens lärjungar efter 3-årig flickskolkurs kunna på ytterli­ gare 4 år avlägga nämnda examen. Till flera flickskolor äro dessutom gym­ nasier anknutna. Antalet privata högre flickskolor med normalskolekompetens utgjorde den 1 januari 1927 82. Lärjungantalet i dessa uppgick höstterminen 1926 till 26,323, av vilka i de förberedande klasserna 5,695 (av dessa 1,766 gossar). Ytterligare torde böra omnämnas, att ett antal av 15 privata högre goss- och samskolor av växlande organisation och med anknytningen till folkskolan ordnad enligt olika grunder åtnjuta statsunderstöd. I sistnämnda avseende torde beträffande flertalet gälla, att denna i de få fall, då förberedande klasser saknas, är anordnad på sätt om de allmänna läroverken är stadgat. Lärjungantalet utgjorde höstterminen 1926 5,289 (3,428 gossar och 1,861 flickor). Till gruppen privatläroverk hänföras också de enskilda mellanskolorna, vilka, byggande på avslutad folkskola, omfatta minst fyra årsklasser och hava realskolexamen såsom mål. Statsunderstöd utgar till 5 sådana skolor med ett lärjungantal av 714 (319 gossar och 395 flickor).

Föreliggande I min inledningsvis lämnade redogörelse för innebörden av skolkommisutredningar sionens organisationsförslag har jag redan omnämnt, att detsamma innebär yttranden: ett konsekvent tillämpande av bottenskoleprincipen. Såväl realskolan och Skolkommis- flickskolan som lyceet skulle nämligen bygga på den allmänna sexåriga Bionen' folkskolan. Kommissionens ifrågavarande förslag grundas på en ingående undersök­ ning av frågan om skolformernas inbördes förhållande (Bet. I: 1 sid. 3—84), därvid kommissionen särskilt granskat skälen för bibehållande av ett parallellskolesystem — kommissionen förstår härmed ett skolsystem, som innesluter parallella skolor för bamaålderns stadium.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 67

Till en början uppehåller sig kommissionen vid detta systems betydelse ur undervisningssynpunkt (sid. 26 ff.). Med stöd av bl. a. de erfarenheter, som föreligga från den kommunala mellanskolan, hävdar kommissionen, att ett bibehållande av sagda system icke kan anses påkallat med hänsyn till fyllande av realskolans eller gymnasiets allmänna bildningsmål. Verkställda undersökningar hade nämligen ådagalagt, att examensresultaten vid mellanskolorna vore icke blott fullt jämförliga med utan något överlägsna de all­ männa läroverkens och privatläroverkens. Likaledes hade det kunnat kon­ stateras, att de lärjungar, som från mellanskola vunnit inträde å gymnasium, i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen där likaväl som de lär­ jungar, vilka erhållit sin grundläggande utbildning i en statens realskola, och detta icke minst i främmande språk. Icke heller med hänsyn till under­ visningsarbetets bedrivande kunde parallellskolesystemet anses erbjuda sådana fördelar, att man av denna anledning borde ifrågasätta dess bibe­ hållande. Kommissionen avhandlar vidare frågan om enhetsskolans förment skad­ liga inverkan på den lägre skolans arbete. Farhågorna i detta avseende kunde undanröjas därigenom, att det bestämt fastsloges, att grundvalen för varje skolorganisation måste vara, att en lägre skolform icke genom tryck ovanifrån finge sin egentliga och självständiga uppgift förändrad eller försvårad. De olika skolformernas anknytning till varandra borde sålunda ske med omsorgsfull anpassning av undervisningen i den högre skolformen till det kunskapsmått, som av lärjungarna inhämtats i den lägre. Åt spörsmålet om folkskolans kompetens såsom bottenskola ägnar kom­ missionen särskild uppmärksamhet (sid. 44 ff.) och påvisar denna skolas betydande organisatoriska utveckling från 1880-talets början. Såväl detta faktum som- den försiggående omläggningen av folkskolans inre arbete och den förbättrade lärarutbildningen ansåges utgöra erforderliga garantier för folkskolans duglighet såsom bottenskola, under förutsättning dock att över­ gångstiden, inom vilken den nya ordningen skulle vara genomförd, fast­ ställdes under behörigt hänsynstagande till de å varje ort rådande förhål­ landena. Icke heller ur uppfostringssynpunkt funne kommissionen hinder möta för parallellskolesystemets avskaffande. Sin granskning av parallellskolesystemets fördelar och nackdelar avslutar kommissionen med en detaljerad undersökning av det till stöd för ett fort­ satt bibehållande av detsamma anförda skälet, att enhetsskolan skulle föran­ leda en onödig och skadlig förlängning av studietiden. Kommissionen er­ känner, att en förlängning av skoltiden, rent teoretiskt beräknat, måste bliva en följd av enhetsskolesystemets införande. Vägen till studentexamen från folkskolans första klass över realskolan och gymnasiet krävde nu en tid av 12 år. Vid en organisation med sexårig folkskola och, såsom kommissionen tänkte sig, sjuårig läroverkskurs skulle studentexamen kunna uppnås först efter 13 års skolstudier. Genomsnittsåldern för studentexamens avläggande skulle sålunda komma att höjas från något över 19 till i me­ deltal något över 20 år. Vad som härvid stode som en teoretisk beräkning ansåges dock i verkligheten komma att i ej ringa mån lida inskränkning. Det starkare urval av lärjungarna, som enhetsskolesystemet förutsatte såväl till realskolan som särskilt till gymnasiet, kundo förväntas inverka i sådan riktning, att den genomsnittliga åldersstcgringen skulle kunna ej oväsentligt

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nedbringas. En sådan uppfattning erhölle ett viktigt stöd i faktiskt bestå­ ende förhållanden. En undersökning av genomsnittsåldern hos de vid högre läroverk, real­ skolor, statssamskolor och kommunala mellanskolor under åren 1910—1919 godkända realskoleabiturienterna utvisade, att sagda medelålder vid mellanskolorna understigit eller endast helt obetydligt överstigit medelåldern hos läroverkens examinander. I genomsnitt under nämnda tioårsperiod hade mellanskolornas lärjungar varit 0,05 år yngre än läroverkens. En detaljgransk­ ning gåve vidare vid handen, att i genomsnitt mellanskolornas gossar kon­ stant vore yngre än de högre läroverkens men något äldre (0,06 år) än realskolornas och samskolornas och att mellanskolornas kvinnliga lärjungar vid examens avläggande vore äldre än samskolornas flickor (0,29 år). Vid studentexamen hade medelåldern hos de från de allmänna läroverken ut­ examinerade lärjungarna under samma tioårsperiod varit i det allra närmaste konstant, i genomsnitt 19,37 år. I en på enhetsskolans grund vilande läroverksorganisation skulle student­ examen i regel uppnås efter tre års ytterligare studier från tidpunkten för realskolexamens avläggande. Medelåldern vid studentexamen för gossar och flickor beräknades komma att utgöra 199/4 år eller omkring 0,4 år högre än den nu vid läroverken för de manliga examinanderna förefintliga. De från enskilda skolor utgångna kvinnliga examinanderna hade i medeltal varit något äldre än läroverkens lärjungar eller 19,69 år, vadan för deras del åldersförhöjningen kunde beräknas uppgå allenast till 0,1 år. Till komplettering av denna sin undersökning lämnar kommissionen eu redogörelse för den verkliga och den beräknade fördelningen av abiturienterna på åldersgrupper. För det då­ varande gällde ifråga om de manliga studenterna vid de allmänna läro­ verken, att 21 procent fyllde 18 år det kalenderår, under vilket de blevo studenter, 38 procent 19 år, 25 procent 20 år och 10 procent 21 år. Mot dessa tal beräknades vid enhetsskoleorganisation svara procenttalen 8, 30, 42 och 15 för respektive åldersår. Beträffande de kvinnliga studenterna skulle mot då gällande procenttal 12, 36, 33 och 13 för respektive åldersår 18, 19, 20 och 21 kunna motses procenttalen 9, 27, 44 och 16. För de manliga lärjungarnas del kunde således förutses eu förskjutning uppåt, starkast framträdande beträffande den grupp, som nu avlade student­ examen i 18-årsåldern. I fråga om de kvinnliga studenterna vore förskjut­ ningen mindre framträdande och mest utpräglad beträffande 19- och 20-årsgrupperna. Med hänsyn till den ogynnsamma inverkan, som de högre allmänna läro­ verkens ålderstal utövade på de ifrågavarande genomsnittssiffrorna, hade kommissionen företagit en särskild jämförande undersökning av ålderstalen vid statssamskolorna och mellanskolorna, vilka läroanstalter arbetade under mycket likartade yttre förhållanden, bortsett från den avvikande anknyt­ ningen till folkskolan. I samskolans tredje och mellanskolans första klass förefunnes en åldersskillnad till samskolans förmån på 0,3 år. Vid realskolexamen vore differensen för gossarna 0,06 år, för flickorna 0,29 år till sam­ skolans förmån. Detta härrörde sannolikt av eu starkare avgång från sam­ skolans femte klass till gymnasiet och man borde därför främst hålla sig till den beträffande flickorna påvisbara åldersskillnaden. På grund härav uppskattade kommissionen den åldersförskjutning uppåt, som skulle kunna föranledas av en enhetsskoleorganisation, till omkring 0,3 år. I medvetandet om, att det förda resonemanget byggde på abstrakta medel-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 69

tal, hade kommissionen jämväl sökt för sig närmare klargöra, huru för­ hållandena i antydda avseenden skulle komma att gestalta sig i verklig­ heten. Kommissionen erinrar härvid, hurusom ganska avsevärda avvikelser från medeltalet kunde spåras vid åtskilliga läroverk, särskilt vid sådana, vilka antingen rekryterades ensidigt från läroverksstaden eller ock i större utsträckning erhölle sina lärjungar från den kringliggande landsbygden. I förra fallet tenderade lärjungarnas medelålder att understiga, i senare fallet att överstiga riksmedeltalen. Detta förhållande betingades av att landsbyg­ dens barn hårdare drabbats av den nu bristfälligt ordnade övergången mel­ lan folkskolan och läroverket än städernas eller rättare den del av dessa senare, som i 9-årsåldern kunnat inträda i läroverket. Inträdet i läroverket försenades för landsbygdens barn och härigenom komme medelåldern vid de läroverk, vilka mera utpräglat rekryterades från landsbygden att för­ skjutas uppåt. Då man tillika betänkte, att av barn i skolpliktsåldern (7—14 år) från landsbygd under år 1920 endast omkring 1,2 procent, medan från städerna 13,3 procent undervisades i de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter, innehade tydligen städernas befolkning ett bety­ dande försteg framför landsbygdens, då det gällde möjligheter för vidare utbildning på teoretiska studiebanor. Vad som här sagts rörande barnen från landsb 3 7gden, hade i viss grad sin tillämpning även i fråga om de stadsbarn, som utginge från ekonomiskt mindre välsituerade hem. Även i dessa fall gällde nämligen, att föräldrarna ofta läte barnen avsluta folkskolekursen, innan inträde söktes till läroverket. Det vore sålunda ej nog med att stadsbarnen i mångdubbelt rikare mått hade möjligheter att vinna högre teoretisk utbildning, den nuvarande skolorganisationen tvingade det fåtal landsbygdsbarn, liksom det begränsade antal stadsbarn ur fattigare hem, som hade tillfälle att fortsätta sin utbildning i läroverken, att påbörja och alltså även avsluta studierna i dessa vid en högre ålder än kamraterna inom stadssamhällenas burguare kretsar. Enhetsskolans sannolika inflytande på åldern vid slutad skolgång samman­ fattas av kommissionen så, att åldern visserligen i många fall komme att bliva högre för den grupp, som särskilt gynnades av den nuvarande orga­ nisationen, nämligen de lärjungar, som antingen alls icke begagnat folksko­ lan eller ock avgått från dennas tredje klass, men att åldern för många lärjungar skulle genom en organisk förbindelse mellan folkskola och läro­ verk kunna nedbringas under den nuvarande, och detta särskilt beträffande dem, vilka ett försenat utträde i livet hårdast drabbade. I betraktande här­ av ansåges enhetsskolan från nu förevarande synpunkt tillgodose ett socialt rättfärdighetskrav. »De barn, som utgå ur städernas välsituerade hem, få offra något av sina hittillsvarande företrädesrättigheter, medan landsbygdens och städernas fattigare barn samtidigt erhålla möjligheter att förkorta ut­ bildningen för framtida levnadsställningar.» Det vore kommissionens över­ tygelse, att denna utjämning skulle befinnas vara till gagn för samhället i det hela. Det nu anförda hade närmast avseende på de manliga lärjungarna. För de kvinnliga lärjungarnas del ansåges en enhetsskoleorganisation icke blott möjliggöra studentexamens uppnående vid i stort sett oförändrad genom­ snittsålder, utan även väsentligt öka utsikterna för särskilt landsbygdens ungdom att vinna ifrågavarande bildning. Kommissionen vore emellertid icke blind för de olägenheter, som eu för­ längning av studietiden i vissa fall medförde för den uppväxande ungdomen

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lika väl som för föräldrarna, och erinrar i fortsättningen om de utvägar, som förefunnes att förkorta vägen till studiemålet. Den ifrågavarande om­ ständigheten ansåges likväl icke böra vara avgörande vid ståndpunktsantagandet till det föreliggande huvudspörsmålet. Man finge icke vid bedöman­ det av parallellskolesystemets företräde på denna punkt förlora ur sikte de svagheter, vilka i övrigt vidlådde detta system. Mot den anmärkta olägen­ heten hos enhetsskolesystemet måste ställas en motsvarande praktisk olägen­ het i den nuvarande organisationen, nämligen den tidsförlust för den en­ skilde och det ödslande med nationella krafttillgångar, som vore den ofrån­ komliga följden av att många genom det alltför tidiga valet av studieväg leddes in på en bana, vilken icke motsvarade deras anlag. Denna olägen­ het förefunnes i långt mindre grad hos enhetsskolesystemet. Fortsättningen av sin framställning ägnar skolkommissionen åt att när­ mare belysa enhetsskolans vinster (Bet. 1:1 s. 67 ff.). Främst läge dessa på det sociala området. Känslan av samhörighet mellan nationens alla med­ borgare erhölle ett bestämt uttryck därigenom, att alla samhällsmedlemmar bereddes lika tillfälle till undervisning och uppfostran. Vikten härav stode särskilt klar inför den samhälleliga utveckling, som under de senaste åren försiggått. Det tidiga valet av studiebana ledde till en sortering av lärjunge­ materialet efter målsmännens ställning och yttre omständigheter, ägnad att bestämt motverka det sunda urvalet efter individuell utrustning. Det här­ vid svåraste hindret läge i det bristfälliga sätt, varpå folkskolans anslutning till läroverket vore ordnad. Svårigheterna att från folkskolans högsta klass vinna inträde i en mot åldersutvecklingen svarande klass i läroverket nöd­ vändiggjorde så omfattande enskild undervisning, att de därmed förbundna ekonomiska uppoffringarna för flertalet vore oöverkomliga eller åtminstone svåra att övervinna. Krav på undanröjande av det nämnda hindret kunde med fullaste rätt resas av dem, för vilka detsamma avsevärt begränsade möjligheten att fritt välja levnadsbana. Kommissionen vänder sig därefter mot de farhågor, som ur social syn­ punkt framkommit för att enhetsskolan skulle medföra en »flykt» från det praktiska livet och en ökning av »det lärda proletariatet». I förstnämnda avseende erinras om de nya praktiska ungdomsskolornas avledande inverkan. Vad angår den befarade överproduktionen på intellektuellt utbildade krafter framhåller kommissionen, att skolorganisationens uppgift vore att å ena sidan uppfordra de för den teoretiska studievägen icke lämpade, från vilka samhällslager de än utginge, att söka sin framtid på någon annan än den teoretiska banan, och å andra sidan underlätta för alla begåvningar ur olika ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning. Skolsystemets grundläg­ gande uppgift bleve sålunda att främja ett utbyte av teoretiskt obegåvade, ekonomiskt välsituerade lärjungar mot begåvade och fattiga, att ersätta ett nu i allt för hög grad av ekonomiska omständigheter behärskat urval med ett sådant, där de individuella anlagen i största möjliga utsträckning finge fälla utslaget. Den av kommissionen utvecklade tankegången ansåges också äga stöd i hittillsvarande erfarenhet från främmande länder. Vidare uppehåller sig kommissionen vid enhetsskolans betydelse för ut­ jämnande av klassmotsättningarna i samhället och upptager i detta samman­ hang jämväl till bemötande framkomna invändningar, att en dylik skol­ organisation skulle föranleda en osund utveckling av det enskilda skolväsen­ det, vilken vore ägnad att motverka enhetsskolans utjämnande syfte. Beträffande därefter enhetsskolans pedagogiska vinster, erinrar kommissio-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 71

nen om de avsevärda fördelar, en så beskaffad skolorganisation skulle med­ föra för både folkskolan och den högre skolan. I och med att folkskolan erhölle ställningen av en hela samhällets grundläggande skola skulle den ock se sina intressen beaktade på ett bättre sätt än hittills och ur ren undervisningssynpunkt bliva mera skickad att fylla sina uppgifter. För realsko­ lan och i viss mån även för gymnasiet skulle ett organiskt uppbyggt skol­ system bereda väg för ett jämnare och bättre lärjungematerial och därige­ nom främja undervisningen. Ur statsfinansiell synpunkt medförde ett bortskärande av läroverkens lägre klasser och ett förläggande av den där meddelade undervisningen till folk­ skolan en icke oväsentlig minskning i statsverkets utgifter för undervisnings­ väsendet. På grundvalen av 1919 års riksstat beräknade kommissionen, att statens kostnader för en lärjunge i folkskolan belöpte sig till allenast Va av samma kostnad för en lärjunge i läroverkets lägre klasser. Då emellertid det statliga undervisningsväsendet skulle utvidgas att omfatta även den kvinnliga ungdomen, föranleddes härav ökade utgifter, vilka endast delvis skulle täckas av den besparing, indragningen av läroverkets lägre klasser medförde. Statens övertagande av flickornas skolutbildning med bibehållet parallellskolesystem skulle föranleda avsevärt större kostnader än vid sam­ tidig övergång till enhetsskolesystem. Kravet på enhetsskolans genom­ förande vore därför även ur statsfinansiell synpunkt starkt motiverat. Med avseende på skolkommissionens ställningstagande i nu berörda del torde jag ytterligare böra omnämna, att kommissionen vid detsamma ansett sig böra utgå från följande grundläggande förutsättningar: att folkskolans omläggning ur synpunkten av organisation och arbetssätt fullföljdes, ävensom att de praktiska ungdomsskolorna alljämt utvecklades, att effektivt kontrollerad inträdesprövning anordnades vid övergång såväl från folkskolan till realskolan som från realskolan till gymnasiet, att lärjungarnas tillträde till de högre skolformerna icke bundes genom föreskrifter om bestämd minimiålder, att arbetssättet i de högre skolformerna omlades enligt av kommissionen uppdragna riktlinjer, samt att övergången till den nya ordningen försigginge med nödig varsamhet; i regeln borde de allmänna läroverkens första och andra klasser ingenstädes fullständigt indragas tidigare än hösten 1926, vid vilken tidpunkt den nya undervisningsplanen för sexklassig folkskola hunnit i full utsträckning tilllämpas. Skolkommissionens förslag i nu berörda del har föranlett dess ledamot A. I. Swartling att avgiva ett särskilt yttrande, vari vådan av den förlängda studietiden understrykes, dock under framhållande av »att ingen annan skol­ reform har någon utsikt att kunna genomföras än den, som bygger på folk­ skolan som bottenskola». Swartling uttalar ock, ott hans anslutning till den av kommissionen framlagda planen för omorganisation av skolväsendet skett endast under den bestämda förutsättningen, att folkskolan på lämp­ ligt sätt omändras och att, intill dess att så skett, inga som helst åtgär­ der från statens sida vidtoges, som kunde verka menligt för den nu på

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. detta skolstadium bedrivna privata eller kommunala undervisningsverksam­ heten.

Myndig­ Vid remissbehandlingen av kommissionsförslaget har i allmänhet spörs­ heterna. målet om anknytningen mellan folkskola och läroverk livligt uppmärksam­ mats. I denna grundläggande fråga hava meningarna mycket starkt brutit sig mot varandra. I en mängd yttranden, och dessa utgöra flertalet, av­ givna av akademiska myndigheter, kollegierna vid de allmänna läroverken, de tekniska läroverken, privatläroverken, vid flertalet kommunala mellanskolor och folkskoleseminarier, domkapitlen, länsstyrelserna, samskolornas styrelser, flertalet folkskolestyrelser m. fl., har man bestämt motsatt sig skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation. På andra håll har förslaget i fråga vunnit tillstyrkan. Så är fallet i de yttranden, som avgivits av åt­ skilliga av de kommunala mellanskolornas kollegier, kollegierna vid enstaka privatläroverk, vid ett par folkskoleseminarier, flertalet styrelser vid kom­ munala mellanskolor, det stora flertalet av statens folkskolinspektörer, ett betyd­ ligt antal folkskolestyrelser samt flertalet kommunalfullmäktige. Utlåtandena från stadsfullmäktige äro delade i två ungefär lika stora grupper, den ena avstyrkande, den andra tillstyrkande. Det är givetvis icke möjligt att här lämna en redogörelse för innehållet i berörda till ett antal av omkring 800 uppgående yttranden. En detaljerad sådan redogörelse föreligger i den inom skolöverstyrelsen gjorda samman­ ställningen (Sammanfattning I s. 7—107, och II s. 7—25), och torde jag få hänvisa till denna. Ytterligare anser jag mig böra erinra, att såväl skol­ överstyrelsens utlåtande, och den till detsamma av fyra ledamöter fogade reservationen, som särskilt de skolsakkunniga lämnat översiktliga framställ­ ningar av remissbehandlingens huvudresultat. Vid sådant förhållande fin­ ner jag mig här kunna inskränka mig till ett summariskt återgivande av vissa av de vid ärendets tidigare remissbehandling framkomna uppslag och synpunkter, vilka med hänsyn till frågans nu förevarande handläggningsynas mig ägnade att påkalla särskild uppmärksamhet. I första rummet anser jag mig härvid böra uppehålla mig vid menings­ utbytet kring enhetsskoleprincipen i allmänhet. Likaledes torde böra sär­ skilt avhandlas den grundläggande frågan om »folkskolans bärkraft» såsom grundskola. I centrum för diskussionen har vidare stått spörsmålet om enhetsskolan och skoltidens längd, en sida av organisationsfrågan som synes mig förtjänt av speciellt beaktande. Därjämte torde det få anses starkt motiverat, att här förevarande problem skärskådas ur synpunkten av de före­ fintliga praktiska utbildningslinjerna. Och slutligen hava framkommit åt­ skilliga positiva organisatoriska uppslag, till vilka jag i det följande har att taga ståndpunkt och som följaktligen här icke kunna förbigås. För den allmänna diskussionen rörande bottenskolefrågan hava de skol­ sakkunniga lämnat en sammanfattande översikt i kap. III av sitt betän-

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116. 73

kande (Utredning s. 18—26). Så gott som fullständig enighet råder därom, att folkskolan bör utgöra grundskola för de högre skolorna och organiskt sam­ band således finnas mellan dessa båda slag av läroanstalter. Däremot äro meningarna mycket delade i fråga om den omfattning grundskolan bör äga; förespråkare finnas för såväl 3-årig som 4-årig, 5-årig och 6-årig grundskola. Då meningsbrytningarna särskilt rört sig om den av skolkommissionen för­ ordade 6-åriga grundskolan, har jag ansett mig först böra i korthet erinra om de viktigaste av de skäl, som vid remissbehandlingen funnits tala till förmån för denna ståndpunkt, särskilt i den mån de kunna sägas kom­ plettera kommissionens motivering i denna del.

Vid argumenteringen för enhetsskolan hava de sociala skälen intagit en framskjuten plats. Man har på de håll, där kommissionsförslaget funnit understöd, betonat vikten av att samhällets bildningsmöjligheter rationellt fördelas efter de enskilda samhällsmedlemmarnas anlag och läggning. Detta kunde emellertid ej ske, om valet av levnadsbana försigginge för tidigt och härutinnan bruste den nuvarande skolorganisationen. Den tvingade nämligen till dylikt avgörande redan vid en ålder, då begåvningen ännu ej kunde med någon grad av säkerhet bedömas. I detta sammanhang har ävenledes 1918 års ungdomsskolereform åberopats som ett starkt stöd för en gemen­ sam barndomsskola. Läte man de teoretiska utbildningsvägarna grena ut sig vid en tidigare tidpunkt än de praktiska, vilka som redan framhållits bygga på avslutad folkskolekurs, komme dessa senare i en ogynnsam efterhandsställning. Det bleve aldrig något tillfälle till verkligt val mellan dessa båda vägar, den teoretiska komme att alltför lätt draga till sig lärjungar, ehuru anlagen ännu ej kunnat med säkerhet bedömas, och de praktiska utbildningsanstalterna kunde ofta nog berövas sina bästa adepter. Dessa olägenheter kunde undvikas, endast om avgreningen skedde vid samma punkt och de olika förutsättningarna och möjligheterna alltså kunde sam­ tidigt överblickas och bedömas. Man har vidare understrukit, att den gemensamma barndomsskolan vore ägnad att lägga en fast grund för samförstånd mellan de olika samhälls­ lagren och för utvecklingen av en sund medborgaranda. Likaledes har enhetsskolan, på sätt skolkommissionen framhållit, ansetts vara av stor be­ tydelse för tillgodoseende av de fattigare stadsbarnens intressen. Ej mindre betydelsefull skulle en dylik skolorganisation vara för landsbygdens befolk­ ning, då barnens längre kvarstannande i hemmet innebure en ej oväsentlig besparing för föräldrarna, men även oberoende av föräldrarnas ekonomiska resurser, därför att barnen finge under längre tid åtnjuta hemmets fostran och vård. Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt har till stöd för bottenskoleprincipens tillämpande erinrats, att erfarenheten ådagalade, att studieanlag och läggning framträdde klarare vid början av övergångsåldern, d. v. s. vid 12- ä 13-årsåldern än vid tidigare ålder. Till denna tidpunkt borde således barnen fostras i en gemensam barndomsskola, där deras undervisning kunde lämpligt avpassas efter barnaålderns förutsättningar, och läroämnen och kunskapsstoff, som ej lämpade sig för barnens åldersstadium, kunde und­ vikas. Härigenom tillgodosåges på ett naturligt sätt deras andliga utveck­ ling. Genom det senare inträdet i realskolan kunde barnen i många fall

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

längre stå under hemmens fostrande vård och övervakande tillsyn, en för­ mån, som under nuvarande förhållanden bleve dem förmenad. Ytterligare har betonats den 6-åriga grundskolans förmåga att befordra folkskolans utveckling, därvid även den synpunkten gjort sig gällande, att undervisningen främjades av att de mera studiebegåvade lärjungarna finge helt igenom behållas av folkskolan. Gentemot påståendet, att folkskolans »bärkraft» som grundskola icke vore ådagalagd, har anförts, att folkskolan redan nu ägde dylik bärkraft, om man toge i betraktande, att det dock blott vore ett ringa antal av folkskolans lärjungar, som överginge eller kunde beräknas komma att övergå till högre skola. Det vore ock att vänta, att, om folkskolan genom att bliva verklig grundskola, finge den förkovran, som därav borde bliva en följd, hennes bärkraft ock skulle förstärkas. Enhetsskolans gynnsamma återverkningar på undervisningen i de högre teoretiska läroanstalterna hava jämväl betonats. I de yttranden, som ställt sig avvisande mot en organisation med 6-årig grundskola, riktar man sig i vissa fall mot bottenskoleprincipen såsom sådan, i andra endast mot dess generella genomförande. Ur social synpunkt hava starka invändningar framkommit mot den för­ längning av studietiden, som förslaget medförde och som måste vålla bety­ dande olägenheter, icke minst för de mindre bemedlade. Då vidare åtmin­ stone på landsbygden svagare skolformer alltjämt i mycket stor utsträck­ ning förekomme, bleve det nödvändigt för de barn, som fullständigt genom­ gått dylika folkskolor och som ville fortsätta sina studier, ofta på främ­ mande" ort, att inhämta en tilläggskurs av större eller mindre omfattning. Härigenom skulle möjligheten till högre undervisning för landsbygdens barn ännu mera inskränkas och dessa alltså komma i en försämrad ställning. Utöver de menliga nationalekonomiska verkningarna skulle den förlängda studietiden därjämte kunna gynna uppkomsten av privatskolor och andra former av privatundervisning, med vilkas hjälp skoltiden skulle kunna be­ gränsas, men vilka stode öppna endast för ekonomiskt välsituerade barn. En dylik utveckling skulle motverka de gynnsamma följder, som man hop­ pades av en för alla gemensam grundskola. Det har därjämte påpekats, att tillträdet till de allmänna läroverken stode öppet för alla och att en mycket stor del av läroverkens lärjungar f. n. komme från folkskolan. Även om läroverken ej byggde på avslutad folk­ skola, kunde övergång från folkskolans sjätte klass till lämplig klass i läro­ verket genom vissa anordningar åvägabringas. Ej heller i ekonomiskt hänseende reste den högre skolan några hinder för fattigare barns vistande därstädes. Vidare har anförts, att många av de sociala skäl, som sedan flera decen­ nier åberopats för anordnande av folkskolan som bottenskola, på grund av den senare tidens utveckling på olika områden förlorat mycket av sin forna räckvidd. Vid sidan av det allmänna läroverket hade nya vägar öppnats för begåvningarnas tillvaratagande: yrkesutbildningens, folkhögskolans, det fria folkbildningsarbetets vägar, det kommunala och politiska livets fostringsvägar. Det ofta anförda skälet för bottenskoleprogrammets genomförande, att intresset för folkskolan därigenom skulle främjas, hade med samhällets fortskridande demokratisering och den politiska maktens överflyttande till allt bredare folklager allt mera mist sin forna betydelse. Och beträffande slutligen bottenskolans klassutjämnande inflytande har bland annat fram­ hållits, att det vore i ungdomsåren och icke i barnaåren, som de egentliga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 75

vänskapsbanden knötes. Från andra håll har påpekats, att det ännu ej vore berättigat att draga generella slutsatser om den sociala räckvidden av kamrat­ miljöns inverkan. Ur uppfostrings- och undervisningssynpunkt hava vidare åtskilliga invänd­ ningar rests mot bottenskoleprogrammets genomförande. Särskilt har hävdats vikten av att tillräckligt lång tid stode till förfogande för undervisningen i de främmande levande språken, enär det eljest ej vore möjligt att vinna vad som nu åsyftades med denna undervisning. Därigenom att hela den 6-åriga folkskolan gjordes till grundskola, måste realskolan bliva väsentligen förkortad och skulle sannolikt i längden visa sig vara en alltför svag skol­ form för att utgöra underlag för gymnasiestudierna. Realskolans kunskaps­ stoff bleve för starkt hoppressat — en särskilt för språkundervisningen känn­ bar olägenhet -—• och detta nödvändiggjorde en forcerad arbetstakt och ett för skolans arbetsresultat menligt jäkt. Att förlägga övergången till de teoretiska skolorna till tiden för avgången ur folkskolan vore, har det framhållits, ej lämpligt. Därigenom komme det forcerade arbetet för de stundande inträdesprövningarna att försiggå just vid övergångsålderns början, då det näppeligen vore nyttigt att insätta de unga i helt ny miljö med mera krävande arbete och i viss mån främmande och nya uppgifter. De praktiska ungdomsskolornas ringa grad av utveckling har ansetts för­ hindra avsevärdare avledning av tillströmningen till den teoretiska studie­ banan genom det samtidigt inträdande valet mellan teoretisk och praktisk bildningsväg. Från många håll har man givit uttryck åt betänkligheter för att folk­ skolans funktion som bottenskola skulle framkalla ett menligt tryck på folk­ skolan själv samt förrycka dess egentliga uppgift. Det vore att befara, att de båda högsta folkskoleklassernas undervisning komme att väsentligen in­ riktas på den för ett mindretal lärjungar förestående inträdesprövningen till läroverken —- detta till förfång för flertalets berättigade intressen. Jämväl har den farhågan uttalats, att en 6-årig grundskola skulle verka hämmande på utvecklingen av den sjunde folkskoleklassen. Vidare har det ansetts, att folkskolan på grund av de brister, som i olika hänseenden funnes hos henne, och vilka framförallt berodde på hennes egenskap av obligatorisk läroanstalt, cj kunde lämna ett med avseende å arbetsförutsättningar homogent lärjungematerial till de högre skolorna. Slutligen hava den 6-åriga grundskolans ekonomiska olägenheter från olika håll framhållits. Förlängningen av studietiden medförde, att det stora fler­ talet barn finge sina studier väsentligt fördyrade. Även för det allmänna komme ett genomförande av kommissionens förslag att medföra ökade kost­ nader; kommissionens beräkningar i detta hänseende vore missvisande, i det att de grundade sig på en jämförelse av statens genomsnittliga omkostnader under ett år för å ena sidan en lärjunge i den egentliga folkskolan, å den andra en lärjunge i de fem första klasserna av allmänt läroverk; för att bliva rättvisande måste jämförelsen emellertid avse icke på detta sätt beräk­ nad genomsnittskostnad utan, eftersom realskolans två lägsta klasser skulle ersättas av folkskolans tre högsta, den totala kostnaden för en lärjunge i just de berörda delarna av respektive skolor. Vidare borde i beräkningen medtagas icke blott statens utan även kommunernas kostnader. Ä de håll, där man avvisat kommissionsförslaget, men dock icke ansett den nuvarande ordningen tillfredsställande, har man i stor utsträckning

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 110.

framfört tanken på ett grundskolestadium av ett års längre tid än f. n. alltså 4-årigt, vilket innebär indragning av läroverkets första klass. Till en dylik organisation, generellt eller partiellt tillämpad, hänvisas av en mängd kollegier vid de allmänna läroverken och de högre flickskolorna samt av omkring halva antalet kollegier vid de kommunala mellanskolorna. Över 100 yttranden innehålla ett mer eller mindre direkt förordande av organisa­ tionen i fråga, antingen som allenarådande eller som eu väsentlig bestånds­ del i skolväsendet. Vid sidan av nu berörda förslag finner man mera en­ staka yrkanden på en grundskola av fem år. Framhållas må ytterligare, att ett icke ringa antal yttranden från skolkollegier, myndigheter och kor­ porationer förorda, att 4-årig och 6-årig grundskola bestå vid sidan av var­ andra. Ytterligare må erinras, att ett antal lärarkollegier velat tillgodose önske­ målet om en förbättrad anknytning mellan folkskola och läroverk genom övergångsklass från folkskolans sjätte till realskolans tredje klass. Av be­ släktad innebörd är uppslaget om övergångskurser, avsedda att förmedla omedelbar övergång från folkskolans sjätte klass till en femårig realskolas andra. Kurserna tänkas i regel förlagda till sommarferierna närmast efter avgången från folkskola, stundom med begynnelse i form av extra läsning under sista läsåret. I särskilt syfte att minska eller undanröja olägenheterna av den förut berörda förlängningen av studietiden, hava under remissbehandlingen åt­ skilliga uppslag berörande grundskolans förhållande framkommit. Från flera håll har sålunda ifrågasatts en sänkning av skolpliktsålderns inträde ned till sexårsåldern, varigenom en åldersförhöjning vid examinas avläg­ gande skulle förebyggas. I anslutning till vissa uttalanden av skolkommiss ionen har man vidare tänkt sig en snabbare genomgång av folkskolan ant ingen genom beredande av möjligheter att överhoppa klass eller ock genom utdifferentiering av en särskild linje för mer studiebegåvade och arbetsdugliga lärjungar i folkskolan med uppgift att på kortare tid än den normala meddela lärjungar den sexåriga folkskolans avslutade kurs. Slutligen må erinras, att i åtskilliga utlåtanden förslag framställts, avseende att vid en organisation med 6-årig grundskola undvika skoltidens förlängning genom förkortande av den högre skolan. Bortsett från det redan förut av mig omförmälda uppslaget att i samband med en dylik avkortning sänka den högre skolans bildningsmål, har man ifrågasatt detta syftes uppnående ge­ nom en sexårig lärogång till studentexamen, bl. a. genom att göra lyceet sexårigt. Mera undantagsvis hava i de avgivna utlåtandena den ut­ vägen övervägts att genom en differentiering av folkskolan i förening med en omgestaltning av den högre skolan förkorta skoltiden i den senare med ett år.

Förut har jag i korthet berört skolöverstyrelsens allmänna ståndpunkt till kommissionsförslaget. Jag går nu att i sammanträngd form lämna en re­ dogörelse för överstyrelsens yttrande i de punkter, som i detta sammanhang tilldraga sig särskilt intresse.

I fråga om den lämpliga anknytningspunkten mellan folkskola och läro­ verk (Uti. sid. 25 ff.) erinrar överstyrelsen, att den nuvarande ord­ ningen har sin förklaring uteslutande i den historiska utvecklingen och icke grundar sig på någon som helst undersökning angående rätta ålderstidpunk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 77

ten för begynnande av mera omfattande teoretiska studier. När det nu från många håll av psykologiska grunder ifrågasattes, att uppskjuta över­ gången till den högre skolan ett år, till 10- ä 11-årsåldern, måste man ihåg­ komma — något som också erkänts — att vetenskapen icke fällt ett av­ görande utslag i detta avseende. Ännu så länge rörde man sig därför mera med antaganden. De påståenden, som framkommit, att arbetet i folkskolan skulle giva stöd för den ifrågavarande uppfattningen hade icke verkat övertygande och ej heller blivit genom några mera allmänna iakttagelser bestyrkta. De gjorda försöken att rent teoretiskt bevisa att 10- å 11-års­ åldern vore den lämpligaste för övergång till mera krävande teoretiska stu­ dier syntes alltså icke kunna jäva den på lång erfarenhet grundade upp­ fattningen, att det i regel vore lättare att bedöma studiebegåvningen hos ett barn, ju äldre detta vore, och att man därför, då barnet vore 12 å 13 år, med större säkerhet kunde avgöra, huruvida det hade förutsättningar att med framgång ägna sig åt teoretiska studier, än två år tidigare kunde ske. Att 12- å 13-årsåldern infölle vid en mycket ömtålig utvecklingsperiod i barnets liv, särskilt hos flickorna, borde givetvis vid undervisningens an­ ordnande beaktas, men utgjorde intet avgörande skäl mot att barnen vid denna tidpunkt överginge till en ny skola, utan talade snarare för att en sådan övergång då borde ske. För ungdom i denna ålder krävdes nämligen en undervisning med i mycket ett annat innehåll och en annan läggning än å ett tidigare stadium. I fortsättningen framhåller överstyrelsen, att de förhållanden, som i Tysk­ land föranlett läroverkets anknytning till folkskolans fjärde klass, icke hade sin motsvarighet i vårt land. Och i Förenta staterna, där den 8-klassiga folk­ skolan vore grundskola, hade röster höjts för övergångens förläggande efter sjätte folkskoleklassen. Icke utan starka skäl borde i den allmänna barndomsskolan införas den splittring, som den högre skolans anknytning till en av folkskolans lägre klasser måste medföra. Barndomsåldern bildade dock i stor utsträckning en enhetlig period i människans utveckling. Folkskolan som barndomsskola ålåge att meddela en sådan undervisning och uppfostran, som med hänsyn till allmänt psykologiska och särskilt barnpsykologiska grunder passade för detta åldersstadium. Men denna uppgift kunde ej bliva hindrande för henne att tjäna som allmän grundskola. Tvärtom vore det väl så, att barnen bäst förbereddes för fortsatta studier, om de erhölle en undervis­ ning, som vore avpassad efter deras ståndpunkt och därför verkligen kunde främja deras utveckling. Något annat varken kunde eller borde den högre skolan fordra av de lärjungar, som hon finge mottaga. För övrigt hade folkskolan redan nu den dubbla uppgiften att vara den allmänna barndoms­ skolan och på samma gång utgöra grundval för ungdomsskolan. Ett starkt skäl till att hos oss den högre skolan anknötos till folkskolans sjätte klass funne överstyrelsen däri, att de på grund av 1918 års riksdags­ beslut inrättade praktiska ungdomsskolorna byggde på den fullständiga folk­ skolan som grundval. De olika bildningsvägarna, såväl den som ginge genom fortsättningsskola, lärlingsskola eller yrkesskola, som de, vilka ledde genom verkstadsskola eller genom högre folkskola — även för de båda senare kunde yrkesskolan utgöra lämplig fortsättning — hade alla såsom gemensam utgångspunkt genomgången folkskola. Vid sådant förhållande läge den tanken nära till hands, att jämväl den skola, som skulle bibringa fortsatt teoretisk undervisning skulle hava samma utgångspunkt. Översty-

78 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116.

relsen påvisar ock, att såväl den nuvarande anordningen av anknytningen för den teoretiska studievägen som en anordning med 4-årig grundskola vore ägnad att göra den teoretiska högre skolan mera lockande. Skulle de praktiska bildningslinjerna kunna motverka den alls icke önskvärda starka tillströmningen till de teoretiska bildningslinjerna, vore det av synnerlig vikt, att utgångspunkten för dessa båda linjer bleve densamma, så att de unga, då de nått denna punkt, på allvar ställdes inför ett val mellan prak­ tisk verksamhet och teoretiska studier, något som tydligen icke kunde in­ träffa, därest utgångspunkten för de båda bildningslinjerna förlädes till olika åldersstadier. Det kunde visserligen sägas, att de praktiska ungdomsskolorna ännu icke nått den utveckling, man skulle önska. Den jämförelsevis korta tidrymd, under vilken de existerat, både i stor utsträckning fått bliva en förbere­ delse- och organisationsperiod. Den ekonomiska depressionen hade också övat ett återhållande inflytande. En förutsättning för att de skulle erhålla den utveckling, som borde tillkomma dem, vore, att de vid sidan av de mera teoretiska skolorna finge en sådan ställning, att icke lärjunge tillström­ ningen till dem hämmades. Detta kunde befaras inträffa, om de teoretiska skolorna erhölle en tidigare utgångspunkt och liksom komme före. Överstyrelsen uppehåller sig i fortsättningen utförligt vid erfarenheterna angående den nuvarande anknytningen och erinrar härvid till en början, att vid den tidigare remissbehandlingen hävdats, att de allmänna lärover­ ken redan med sin nuvarande organisation medgåve studiebegåvade barn tillfälle att, oavsett vilket samhällslager de tillhörde, bedriva studier av den art, som för deras anlag och intresse syntes mest lämplig. Under fram­ hållande av att höstterminen 1921 endast omkring 30 procent av lärover­ kens lärjungar såsom obemedlade befriats från terminsavgifter, gör över­ styrelsen gällande, att dessa siffror icke vittnade om någon starkt framträ­ dande demokratisk karaktär hos dessa läroanstalter. Man stode tydligen inför ett annat urval än efter de befintliga studieförutsättningarna. Möjligheterna till en tidig övergång till läroverket kunde med fördel till­ godogöras huvudsakligen av dem, som vore bosatta i eller i det närmaste grannskapet till någon av de 66 städer, där allmänt läroverk funnes. Er­ farenheten hade emellertid visat, att ej ens för städerna anordningen med tidig övergång till den högre skolan vore i allo fördelaktig. Att åtskilliga starkt anlitade mellanskolor uppstått även där staten upprättat läroverk, syntes oförtydbart vittna om ett bestämt behov av just en sådan skoltyp. För­ klaringen till deras uppkomst kunde visst icke sägas ligga däri, att det icke funnits tillräckligt utrymme inom läroverket å orten. Bristande utrymme i detta hänseende hade icke förefunnits å alla de nämnda orterna. En under­ sökning angående vilka levnadsställningar föräldrarna till lärjungarna i mellanskolorna tillhörde talade bestämt för att de motsvarade ett förefintligt socialt behov. I dessa skolor funnes nämligen förhållandevis väsentligt flera barn till exempelvis arbetare, lägre tjänstemän och hantverkare än i läroverkens motsvarande klasser. Dessa tre grupper utgjorde i Stockholm (vårterminen 1923), Norrköping och Malmö (höstterminen 1922) för de kom­ munala mellanskolorna inemot två tredjedelar men för de allmänna läro­ verken blott något över eu fjärdedel av det samlade lärjungeantalet. Det funnes alltså åtskilliga föräldrar, som icke kunde bestämma sig för att låta sina barn vid 9 ä 10 års ålder avbryta sin skolgång i folkskolan för att övergå till högre skola, även om tillfälle därtill förefunnes. Och någon

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 79

större förändring härutinnan vore icke att förvänta, om avgörandet upp­ skötes ett år. Svårigheten i förevarande hänseende hade sin naturliga för­ klaringsgrund däri, att det icke vore möjligt för föräldrarna att på ett så tidigt stadium avgöra, huruvida deras ekonomiska resurser räckte till att för barnen bekosta daglig skolgång efter avgången från folkskolan eller huruvida barnen verkligen ägde den för studier erforderliga fallenheten eller hade tillräcklig lust därför. Att valet i detta hänseende vore betyd­ ligt lättare för dem, som icke behövde fästa så stor vikt vid kostnadssyn­ punkten, ansåges ligga i öppen dag. Den tidiga anknytningen till folkskolan medförde emellertid enligt över­ styrelsens mening alldeles särskilda svårigheter för studiebegåvade barn från landsbygden att komma över till de allmänna läroverken. Av ekonomiska skäl vore det därför synnerligen angeläget, att den studietid, under vilken barnen vistades borta från hemmet, i möjligaste mån begränsades. Över­ styrelsen betonar i detta sammanhang, att de högre skolorna icke borde organiseras med tanke blott på de samhällen, dit de på grund av befolk­ ningsförhållandena måste förläggas. Det ojämförligt största antalet av lan­ dets invånare vore bosatt på landsbygden, och det funnes ingen anledning antaga, att studiebegåvningarna skulle vara mera sällsynta på landsbygden än i städerna. Överstyrelsen lämnar till närmare belysning av hithörande förhållanden en del sifferuppgifter av intresse. Av de 13,027 lärjungar som höstterminen 1923 tillhörde de allmänna läroverkens realskolestadium och åtnjutit sin föregående undervisning i folkskolan (59,2 procent av samtliga) hade 92,5 procent intagits i första klassen och blott 7,5 i någon av klas­ serna 2—5. Dessa tal vittnade tydligt om huru hindersam en övergång vore från folkskolan till en läroverk sklass över den första och utgjorde en på­ taglig illustration till de nyssberörda svårigheterna för landsbygdens ungdom att komma över till läroverken, om de ville i större utsträckning anlita hembygdens skola. Det framginge vidare, att något mer än hälften av lärjungarna övergått från den klass, som härvidlag skulle vara den normala, nämligen tredje klassen, samt att något mer än tredjedelen kommit från klass 4. Man funne också, att ett ej ringa antal av dessa kommit in i läroverkets klass 1 och alltså blivit väsentligt fördröjda i sina studier. Man toge nog icke miste, om man ginge ut ifrån att dessa lärjungar i regel vore hemma på landsbygden. Olägenheterna av den för tidiga anknytningspunkten fram­ trädde emellertid ännu tydligare, om man fäste uppmärksamheten vid över­ gången från folkskolan till någon av realskolans klasser över den första. Med ledning av förhållandena beträffande de lärjungar, som höstterminen 1923 tillhörde de allmänna läroverken — med undantag av läroverket i Helsingborg — fastslår överstyrelsen, att den mest omfattande övergången från folkskolan till läroverkets klasser 2—5 skedde från folkskolans sjätte klass, alltså efter avslutad folkskola. Det vore även iögonenfallande, att övergången i så ringa utsträckning skett från den klass, som borde anses som den normala. Så understege t, ex. beträffande övergången till klass 2 i läroverket antalet av dem, som kommit från folkskolans klass 4 antalet av dem, som övergått från vardera av klasserna 5 eller 6. Man hade all anledning antaga, att det även i detta fall särskilt vore barn från lands­ bygden, som drabbades av svårigheterna. Överstyrelsen har också inlåtit sig på eu undersökning av de sannolika orsakerna till att övergången från folkskolan skett från högre folkskoleklass

80 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

än den tredje. Den talrikast förekommande anledningen i de härutinnan föreliggande uppgifterna vore »ovisshet om studieanlag», vilken anledning gällde för mer än fjärdedelen av barnen och egentligen borde ökas med »övriga anledningar», vilka redovisas med 8,5 procent av samtliga. Över­ styrelsen riktar också uppmärksamheten på, att endast 3,6 procent angivit bristande utrymme vid läroverket såsom anledning. Denna orsak hade så­ lunda i landet i dess helhet icke den betydelse, som man kanske förmodat. Uppgifter hade också insamlats angående antalet lärjungar i de allmänna läroverken med hem utanför läroverksstaden. Höstterminen 1923 voro 4,249 lärjungar å realskolestadiet eller 19,5 procent bosatta utom läroverksstaden. Av dessa voro* 2,085 inackorderade och 2,164 bodde så nära, att de kunde resa till och från skolan. Vad som härvidlag särskilt syntes böra bemärkas vore det jämförelsevis ringa antal, 9,7 procent, som de inackorderade ut­ gjorde. Detta visade, i vilken betydande grad befolkningen å läroverksorten och i dess grannskap gynnades beträffande tillgången till högre skolunder­ visning, under det att den egentliga landsbygdens befolkning finge stå till­ baka. Den anförda statistiken bekräftade överstyrelsens uppfattning, att an­ knytningen mellan folkskola och läroverk, sådan denna f. n. vore ordnad, missgynnade landsbygdens ungdom. Det kunde enligt överstyrelsens åsikt varken vara riktigt eller lyckligt, om endast omkring 10 procent av lärjungarna i våra realskolor vore hemma på den egentliga landsbygden. I en sådan proportion läge icke blott en orättvisa mot landsbygdens befolk­ ning. Den vittnade om ett förhållande, som kunde bliva till men för hela landet, nämligen om att de, som komme fram till högre skolbildning och därmed ofta också till ledande ställningar i samhället, i avgjort övervägande grad vore stadsbor. Detta vore till skada icke blott på det sättet, att många med de bästa förutsättningar att på framskjutna platser tjäna samhället bleve utestängda därifrån. Det betydde också, att våra ledande personer i allmänhet icke ägde den förtrogenhet med landsbygdens särskilda förhållan­ den, vilken endast den kunde äga, som själv växt upp på landet. Särskilt måste en sådan förtrogenhet vara av största värde för dem, som skulle verka bland landsbygdens befolkning och främja dess bästa. Ett alltför en­ sidigt gynnande av stadskulturen på landsbygdskulturens bekostnad kunde icke bliva till båtnad. Med utgångspunkt i skolkommissionens statistiska undersökningar, konsta­ terar överstyrelsen vidare att de kommunala mellanskolornas talrikaste huvudgrupp lärjungar utgjordes av dem, vilkas fäder tillhörde den lantbru­ kande befolkningen (lantbrukare, arrendatorer m. fl.). Läsåret 1922—1923 utgjorde denna grupp i mellanskolorna 10,8 procent, i realskolorna 5,6 pro­ cent. Frånräknades de tre storstäderna.. Stockholm, Norrköping och Malmö, bleve motsvarande tal 12,5 och 6,9. Överstyrelsen knyter till dessa siffror den erinran, att möjligheterna att anlita de kommunala mellanskolorna tvivelsutan skulle bliva större, om skolorna bleve statliga och undervisningen för lärjungar från andra kommuner ej som nu vore förenad med särskilda av­ gifter. I detta sammanhang (Uti. sid. 37) framhåller överstyrelsen därjämte, att nämnda förhållanden förklarade, varför lärjungar, såsom en av översty­ relsens statistiska avdelning verkställd undersökning ådagalagt, i stor utsträck­ ning hade sökt sig till statsläroverken, fastän de haft lika lätt eller lättare att vända sig till en kommunal mellanskola. Härtill bidroge dessutom åt­ skilliga andra omständigheter, den bristfälliga anknytningen mellan mellan-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116. 81

skolan och gymnasiet, läroverkets »förnämligare» anseende och statliga ställ­ ning. Slutligen riktas mot materialet för sagda undersökning den anmärk­ ningen, att detta avsåge de nu i realskolan varande lärjungarna. På grund av mellanskolornas snabba tillväxt i antal hade man anledning förmoda, att för mången, som nu skulle ha lätt att komma till en mellanskola, en sådan möjlighet icke förelåg, när övergången till realskolan skedde. Överstyrelsen går så att undersöka frågan om folkskolans bärkraft såsom grundskola (Uti. sid. 38—43). Överstyrelsen framhåller den starka yttre och inre utveckling, som folkskolan under senaste tid undergått med resultat, att folkskoleväsendet inom flertalet skoldistrikt i organisatoriskt hänseende kunde sägas intaga en ståndpunkt, vilken motsvarade de rimliga krav, som f. n. kunde ställas på detsamma. Efter en kritisk granskning av olika hithörande förhållanden sammanfattar överstyrelsen sin ståndpunkt på följande sätt: »Att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla av­ seenden är fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan är givetvis icke möjligt och kan väl knappast begäras. Men om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anledning att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sex­ åriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den upp­ giften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rim­ liga gränser kunna fylla. Att folkskolan ännu icke överallt nått den ut­ veckling, som är önskvärd, beror i främsta rummet på att hon icke alltid från kommunernas och tidigare icke heller från statsmakternas sida fått röna den omvårdnad, som rätteligen bör tillkomma henne. Härtill har dua­ lismen inom vårt skolväsen i sin mån bidragit. Om folkskolan på ett bättre sätt inpassas i skolsystemet och därinom erhåller en vidgad uppgift, blir det uppenbarligen samhällets plikt att så långt som möjligt undanröja de brister, som kunna stå hindrande för denna uppgifts fyllande. På så sätt kan folkskolans nya ställning framkalla önskvärda reformer, som kanske annars icke — åtminstone icke så snart — kommit till stånd.» Överstyrelsen avhandlar även ganska utförligt spörsmålet om enhetsskolereformens återverkan på folkskolan (Uti. sid. 43—48). Därvid erinras om att i de avgivna utlåtandena stridiga uppfattningar gjort sig gällande, i det man på vissa håll ansett de väntade följderna övervägande skadliga, på andra håll menat, att återverkningarna skulle huvudsakligen gå i gynnsam riktning. Enligt överstyrelsens mening finge man ej överskatta faran av »trycket» på folkskolan. Från de samhällen, där erfarenhet förelåge, vitt­ nades det, att folkskolan icke lidit av något obehörigt tryck eller att hennes arbete blivit ensidigt och mekaniserat. Särskilt värdefullt vore, vad som härutinnan yttrats från Malmö, där man ju både den längsta och mest om­ fattande erfarenheten av en på folkskolans sjätte klass byggd skola med realskolexamen. Den kommunala folkskoleinspektören i sagda stad, vilken dock icke anslutit sig till tanken på den sexklassiga folkskolan såsom grund­ skola, betygar, att man icke där försport ett otillbörligt tryck på folkskolan. Överstyrelsen erinrar ock, att folkskolan numera i allmänhet finge räkna med, att dess lärjungar överginge till annan läroanstalt. Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 samt. 101 käft. (Nr Ilo.) (>

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Otvivelaktigt ansåges dock nu berörda fara bliva verklig, om man tillmötesginge framkomna krav på en omorganisation av folkskolan med sär­ skild hänsyn till dess uppgift som bottenskola, vare sig man tänkt sig en allmän omläggning av lärokurserna eller en fördelning av lärjungarna på olika linjer efter olika begåvning. Överstyrelsen avböjer dylika krav under framhållande dock, att vid en eventuell revision av folkskolans undervisningsplan, tillbörlig hänsyn borde tagas till den ställning folkskolan kunde hava erhållit såsom grundskola, i den mån sådant med beaktande av folk­ skolans egentliga uppgift kunde ske. I fråga om särskilt sjunde folkskoleklassens ställning anser överstyrelsen, att denna sak icke kunde tillmätas alltför stor betydelse i detta sammanhang. Redan av hänsyn till fortsättningsskolan vore det påkallat, att göra klassen till eu mera fristående på praktiska uppgifter inriktad avslutningsklass. Ytterligare erinrar överstyrel­ sen, att en fyraåiug grundskola uti nu förevarande avseende skulle visa sig ogynnsammare för folkskolan, därigenom att »trycket» skulle komma att drabba ett stadium i barndomsskolan, där det ej vore lämpligt att lägga för stor vikt vid meddelande av kunskaper av den art, att de kunde fastställas genom förhör vid ett prov. Vad angår de gynnsamma återverkningarna på folkskolan, hävdar över­ styrelsen, att det i stort sett kunde sägas, att folkskolan, om hon verkligen bleve den allmänna grundskolan och sålunda en folkskola i verklig mening, därigenom också skulle erhålla bättre omvårdnad av samhället. Den pågå­ ende utvecklingen på området skulle främjas och påskyndas. Åtgärden skulle därjämte bidraga till att framkalla en starkare samhörighetskänsla mellan dem, som arbetade inom de olika skolarterna. Den nuvarande isole­ ringen hade nog på sina håll kunnat fresta till liknöjdhet och slapphet. Därför kunde ett visst tryck uppifrån lända till uppryckning och förbättring. Slutligen gendriver överstyrelsen det stundom hörda talet om att sympa­ tierna för enhetsskolan skulle betingas av ett »kårintresse». Att folkskolans lärare med sådan enhällighet omfattat bottenskoleprogrammet sammanhängde med att de på ett helt annat sätt än andra lärare komme i beröring med de bredare lagren av vårt folk och mer än de flesta finge en ingående kän­ nedom om folkets barn. I fortsättningen framhåller överstyrelsen, hurusom bottenskoleprogrammet i hög grad ägde stöd i den historiska utvecklingen och därigenom erhållit särskild styrka. Redan den hastiga tillväxt och den starka utbredning, som de kommunala mellanskolorna hade att uppvisa, talade på sitt sätt för att dessa skolor motsvarat sin uppgift. Om detta ej varit fallet, skulle de väl näppeligen nått en så snabb och omfattande utveckling. Klagomål skulle väl också med styrka framkommit från barnens föräldrar, från dem som i sin tjänst eller för fortsatt undervisning mottagit lärjungar från dessa sko­ lor, samt från dem, som haft sig tillsynen över desamma anförtrodd. Några dylika klagomål hade åtminstone icke mera offentligt gjort sig gällande före den tidpunkt, då det nya förslaget till skolorganisation framkom. Att de kommunala mellanskolorna lämnade ett gott examensresultat, därom vitt­ nade oförtydbart den utförliga betygsstatistik som skolkommissionen anfört. I samma riktning talade också de omdömen, som avgivits av överstyrelsens ombud vid skolornas realskoleexamina, i regel lärare vid de allmänna läro­ verken. I dessa omdömen vitsordades alltfort ända intill senaste tid i det hela taget enstämmigt, att arbetet vid de kommunala mellanskolorna, så långt man av examina kunnat döma, givit tillfredsställande resultat.

Kungl. Maj ds proposition Nr Hd. 83

I samband med diskussionen om skolkommissionens förslag hade emel­ lertid skarpa anmärkningar framkommit mot mellanskolorna. Det hade sagts, att arbetet bleve allt för forcerat och ledde till överansträngning, att det uppfostrande momentet finge stå tillbaka, att undervisningen måste lägga så stor vikt på det rena kunskapsförvärvet och därför bleve mekanisk och på det hela taget i pedagogiskt hänseende mindre tillfredsställande, att sär­ skilt språkundervisningen erhölle för knapp tid och fördenskull ej kunde giva grundliga insikter och färdigheter utan mera finge syssla med de grammatiska och i allmänhet med de mera formella momenten. Häremot erinrar överstyrelsen, att det vore givet att mellanskolan hade sina brister och att anmärkningarna i viss utsträckning vore befogade. Men brister vidlådde i större eller mindre grad alla skolor. Det kunde emellertid icke vara riktigt, att för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom ifråga­ varande skolart utföres, eller de goda resultat, som den onekligen hade att uppvisa. Det verkade ej fullt övertygande, att kritiken nu så plötsligt fram­ förts med sådan iver. För övrigt berodde bristerna säkerligen till väsentlig del på vissa ogynnsamma förhållanden, som i ej ringa grad kunde undan­ röjas. Överstyrelsen framhåller, hurusom skolornas beroende av ortsbefolk­ ningen haft till följd, att inträdesfordringar och flyttningsbestämmelser icke alltid tillbörligen upprätthållits. Undervisningen hade till väsentlig del fått bestridas av unga lärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Denna olä­ genhet borde kunna övervinnas, i den mån lärarna erhölle större erfarenhet och bättre tillgång på pedagogiskt utbildade lärare kunde åstadkommas. Skolan hade saknat stödet av en särskild undervisningsplan och för denna skolart lämpade läroböcker. Toges tillräcklig hänsyn till de kunskaper, lär­ jungarna förvärvat i folkskolan och erhölle mellanskolan för benne avpas­ sade lärokurser och läroböcker, ansåges faran för forcering av arbetet och för överansträngning i väsentlig grad minskad. Vad undervisningen i främ­ mande språk beträffade, kunde det väl ej förnekas, att vissa svårigheter förelåge på grund av det mindre antalet år, som skolan omfattade. Här hade man emellertid att hänvisa till de goda resultat, som dock vunnits. Givetvis kunde samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hade mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hade den större intel­ lektuella mognad, som följde med ett högre åldersstadium. Att de kommu­ nala mellanskolorna kunde giva gott kunskapsresultat även i främmande språk, vitsordades bl. a. av de erkännsamma uttalanden angående kunskapsnivån i realskolexamen, som avgivits av vissa såsom ombud vid examen tjänstgö­ rande lärare i främmande språk vid allmänna läroverk. Överstyrelsen sam­ manfattar sin ståndpunkt till frågan om mellanskolans vittnesbörd så, att om skolan liksom realskolan bleve statsskola, om hennes lärarfråga ordnades på ett tillfredsställande sätt och hon finge särskilt avpassade lärokurser och läroböcker, torde därmed hennes nuvarande brister kunna i väsentlig mån undanröjas. Även om de anmärkningar, som framställts, må äga ett visst berättigande med hänsyn till de nuvarande förhållandena, syntes de icke därför böra tillmätas en sådan betydelse, att de skulle utgöra ett avgörande hinder för att den högre skolan finge bygga på sexklassig folkskola. Överstyrelsen övergår så att kritiskt granska två huvudinvändningar mot enhetsskoleprogrammct, den befarade förlängningen av studietiden och far­ hågorna för att bildningsnivån skulle komma att sjunka. T förstnämnda avseende erinras därom, att meningsutbytet i skolfrågan i det hela nästan gjorts till en fråga uteslutande om studietidens längd och

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

att detta vore att alltför mycket förenkla problemställningen. Under dis­ kussionen om studietidens förlängning hade det ofta sett ut, som om man velat påstå, att ett genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle medföra en allmän förlängning av studietiden med ett år i jämförelse med nuvarande förhållanden. Kommissionens påstående att för stora grupper av lärjungar redan nu skolkursen fram till studentexamen omfattade tretton år kunde icke jävas. Så vore det i allmänhet för dem. som komme från flickskolorna eller från de kommunala mellanskolorna och vissa enskilda skolor. Detta förhållande syntes icke förut hava betraktats såsom någon så stor olägenhet, och några allvarliga anmärkningar däremot hade icke under den föregående tiden framkommit. Olika omständigheter, såsom se­ nare inträde i realskolan än det beräknade och svårigheten för många lär­ jungar att klass efter klass bliva flyttade, hade gjort, att ej heller i de all­ männa läroverken studietiden bleve så kort som den teoretiskt sett kunde vara. Den förut anförda statistiken över lärjungarnas övergång från folk­ skolan till läroverken visade, att många av dessa lärjungar till följd av den nuvarande skolorganisationen bleve mycket försenade. Särskilt gällde detta dem, som komme från landsbygden. Överstyrelsen ansåge icke möjligt att med hjälp av statistiken kunna med säkerhet förutsäga, vilken förlängning av studietiden ett allmänt genomförande av den sexklassiga bottenskolan skulle medföra. Att förlängningen skulle bliva jämförelsevis ringa, därför talade emellertid jämväl de senast offentliggjorda statistiska uppgifterna an­ gående realskolexamen år 1922. Enligt dessa ställde sig medelåldern vid ■realskolexamen vid olika slag av läroanstalter på följande sätt: högre all­ männa läroverk 17,0; realskolor för gossar 16,8; statssamskolor, gossar 16,8, flickor 16,6; kommunala mellanskolor, gossar 16,9, flickor 16,9; privatläro­ verk, gossar 17,2, flickor 17,1. Siffrorna från mellanskolorna talade icke för att studietiden fram till realskolexamen skulle bliva så väsentligt längre vid genomförande av enhetsskolesystem. Det varken kunde eller borde emeller­ tid förnekas, att för en del lärjungar en sådan förlängning skulle komma att inträffa, och detta vore tydligtvis en olägenhet, som ej kunde bortför­ klaras. Dock påpekar överstyrelsen, att anmärkningen att det nämnda för­ hållandet skulle försvåra studiemöjligheterna för verkliga begåvningar från ekonomiskt sämre ställda befolkningslager, icke vore vägande. Den stora utsträckning, vari de kommunala mellanskolorna rekryterats från ifrågava­ rande befolkningslager, jävade påståendet, att skolor av denna organisa­ tionstyp skulle hindra mindre bemedlade begåvningar från att komma in på studiebanan. Och i fråga om landsbygden både tvivelsutan möjligheterna att behålla barnen hemma under den egentliga barndomstiden och därmed följande minskning i inackorderingskostnader den avgörande betydelsen. En skolorganisation med sexklassig folkskola som bottenskola skulle i stort sett även ekonomiskt i hög grad för de mindre bemedlade klasserna och för landsbygdsbefolkningen underlätta studievägen. De ogynnsamma följder, som den sexklassiga grundskolan i vissa fall skulle komma att medföra, manade dels till varsamhet vid reformens ge­ nomförande, dels till ansträngningar att undanröja nämnda följder. I så­ dant avseende föreslås realskolans avkortning med ett år samt anordnande av sexåriga lyceer. Särskilt ville emellertid överstyrelsen betona, att de ifrågavarande olägenheterna icke finge undanskymma de fördelar framförallt i socialt hänseende, som otvivelaktigt vore att vinna genom den sexklassiga grundskolan.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 85

Gentemot farhågan för att undervisningsnivån genom den sexåriga grund­ skolan skulle komma att sjunka, erinrar överstyrelsen, att sådana klagomål hade upprepats vid nästan varje förändring av skolorna, och de hade också riktats mot våra dagars allmänna läroverk, jämförda med gångna tiders. Bildningsnivån vore icke någonting eu gång för alla bestämt, som kunde mätas med för alla tider gällande mått. Man hade förut i hög grad gjort skolbildningen liktydig med ett förråd av vid behov aktuella minneskunskaper i en mångfald olika ämnen. Det verkliga bildningsvärdet läge där­ emot i en utvecklad omdömesförmåga samt i förmåga av självständiga studier och produktivt arbete. Överstyrelsen ägnar slutligen en granskning åt förslaget om fyraårig grundskola (Uti. sid. 59—62). Ur både skolorganisatorisk och pedagogisk syn­ punkt kunde allvarliga invändningar göras mot detta. De viktiga samhälle­ liga synpunkterna skulle genom eu dylik anordning icke tillgodoses i någon avsevärt större mån än f. n. Särskilt borde bemärkas, att den femklassiga realskola, som inginge i förslaget, vore en ny och hos oss oprövad skolform. Visserligen kunde det sägas, att inom vissa folkskoleformer i de fyra ne­ dersta klasserna genomginges en mera avrundad kurs än i de tre nedersta. Förutsättningen för att anordningen i fråga skulle få verklig betydelse vore emellertid, att realskolan även i praktiken byggde på dessa i folkskolan genomgångna kurspartier. Erfarenheten gåve dock stöd för den förmodan, att man allt fortfarande i realskolan ville hava avrundade kurser även nedåt. Vid sådant förhållande bleve emellertid följden, att de i folkskolan behandlade kursmomenten komme att fullständigt åter genomgås i realsko­ lan. Skulle i det hela taget samma kurser genomgås i den femklassiga, som nu i den sexklassiga realskolan, hade den senare givetvis företräde. Vid jämförelse mellan den fyrklassiga realskolan, byggande på folkskolans klass 6 och den femklassiga, byggande på klass 4, vore det icke riktigt att på förhand räkna med en avgjord överlägsenhet för den senare. Den fyraåriga grundskolan skulle enligt överstyrelsens mening hava ödes­ digra inverkningar på folkskolan, vilken skulle i sina två högsta klasser mista de verkligt studiebegåvade lärjungarna och bliva i intellektuellt hän­ seende en fattigskola. Ett fullständigt genomförande av denna organisation skulle ock medföra, att vid valet av den högre skolan föräldrarnas eko­ nomiska och sociala ställning bleve avgörande med den påföljd att folk­ skolan i sina högsta klasser finge även i materiellt hänseende karaktär av fattigskola. Överstyrelsen tillbakavisar ytterligare i detta sammanhang de yrkanden, vilka i anslutning till samma tankegång framställts på eu differentiering i praktisk riktning av folkskolans högre klasser, såsom skadliga för folksko­ lans mål och utveckling. Överstyrelsen sysselsätter sig ingående med frågan om de praktiska ut­ bildningslinjernas ställning och utveckling, (Utlåtande sid. 94—115) framförallt den högre folkskolans ställning i skolsystemet.

Efter en erinran om den högre folkskolans tillstånd och utveckling fram till 1918, betonar överstyrelsen, att skolan blivit liksom en mellanform mellan de mera teoretiska skolorna för allmänt medborgerlig bildning och de rena yrkesundervisningsanstalterna. Den allmänna högre folkskolans huvudupp­ gift vore att meddela allmänt medborgerlig bildning, men dess undervisning skulle dock erhålla en så praktisk läggning som möjligt med särskild in-

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

riktning på samhällslivet och arbetslivet. I de yrkesbestämda högre folk­ skolorna bleve tydligen de praktiska momenten särskilt framträdande, men dessa skolor hade jämväl att tillgodose den allmänt medborgerliga bildningen och upptoge därför på sin undervisningsplan ämnen av mera allmän karak­ tär. Man hade fördenskull ej velat benämna dem anstalter för yrkesunder­ visning utan i stället låtit dem i likhet med de praktiskt inriktade fortsättningsskolorna betecknas som yrkesbestämda. Den yrkesbestämda högre folkskolan vore i sin mån ägnad att motverka, att de unga i alltför stor utsträckning strömmade till de högre teoretiska skolorna, och hade att tillmötesgå det ganska allmänna önskemålet, att de, som slutat folkskolan, måtte erhålla ett något ökat mått av allmänbildning, särskilt någon kunskap i främmande språk, men riktade på samma gång lärjun­ garnas intresse och tankar mot rent praktiska sysselsättningar. Någon in­ riktning fram mot studentexamen läge däremot icke i hennes undervisning. Skulle emellertid den högre folkskolan kunna hävda sin ställning vid sidan av realskolan, vilket överstyrelsen funne synnerligen önskvärt, måste hennes ställning inom skolsystemet befästas och utvecklas främst därigenom, att hennes examen finge en mera officiell prägel. Examen från högre folk­ skola ansåges också i flera avseenden kunna tillerkännas samma värde som examen vid realskolan, därest denna skola gjordes treårig. Sådan examen syntes också vara väl lämpad såsom förberedelse för fortsatta studier i prak­ tisk riktning. Så syntes den lika väl som realskolexamen böra berättiga till inträde vid utbildningskurser för anställning i vissa slag av allmän tjänst, exempelvis vore en skola med handelsundervisning eller med teknisk under­ visning särskilt lämplig såsom förberedelse för fortsatt utbildning för vissa befattningar inom kommunikationsverken eller tullstaten. Examen vid yrkesbestämd högre folkskola lämpade sig icke såsom underlag för vanliga gymnasialstudier, men sjmtes mycket väl kunna godtagas såsom grundval för fortsatta studier vid högre anstalter för yrkesundervisning inom det om­ råde, som den ifrågavarande högre folkskolans undervisning särskilt avsåge. Det ansåges dock självfallet, att även av de lärjungar som komme från högre folkskola skulle krävas inträdesprövning enligt särskilda grunder.

Jämväl reservanterna inom skolöverstyrelsen hava utförligt sysselsatt sig med bottenskolefrågan (Utlåtande sid. 173—201). Efter en redogörelse för den historiska utvecklingen, avsedd att ådaga­ lägga att riksdagen i det föreliggande organisationsspörsmålet stode obunden, ingå reservanterna i eu kritisk granskning av den för enhetsskolan åvägabragta motiveringen (Utlåtande sid. 179—197), därvid de under remissbehand­ lingen avgivna utlåtandena i ganska stor utsträckning fått bilda underlaget. Då sålunda ifrågavarande framställning delvis sammanfaller med vad som från åtskilliga andra håll anförts, anser jag mig kunna begränsa redogö­ relsen till att företrädesvis omfatta de delar av reservationen som erbjuda mera nya synpunkter.

-Reservanterna bestrida till en början folkskolans kompetens för den nya uppgiften såsom bottenskola och underkänna det indirekta bevis för en mot­ satt uppfattning, som den kommunala mellanskolans arbetsresultat fått lämna. Det erkännes visserligen, att mellanskolan »efter måttet av sin prestationsförmåga utfört ett duktigt arbete och gjort sig väl förtjänt av

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd. 87

allt det stöd och all den hjälp, som den så väl behöver». Men skolans starka utveckling ansåges i detta sammanhang icke talande, då den betin­ gades av riksdagens hållning. Tillfälle till val för hemmen mellan real­ skola och mellanskola hade i mycket ringa utsträckning förelegat, men där sådant funnits, t. ex. vid lika goda möjligheter att komma till de båda skolorna, hade enligt eu för år 1923 verkställd undersökning realskolan haft företräde. Dit både nämligen gått 931 lärjungar, medan under samma förutsättningar 291 gått till den kommunala mellanskolan. För en rätt in­ blick i en skolas värde från undervisningssynpunkt erfordrades kännedom ej blott om dess resultat utan även om dess arbetssätt. Den kommunala mellanskolan kunde i regel ej bygga sin undervisning på det för sexbladig folkskola föreskrivna kunskapsmåttet såsom verkligen inhämtat, utan måste ägna en avsevärd tid åt repetition av folkskolans lärokurs. Då skolan för­ denskull ofta funne sig ställd inför nödvändigheten att på sina fyra år in­ lära så gott som hela det för en sexklassig realskola föreskrivna kunskaps­ stoffet, måste ock dess arbetsmetod och arbetsintensitet bliva helt olika realskolans. Arbetet måste starkt forceras, om någon fördjupning i stu­ dierna kunde det ej bliva tal och det funnes ej heller för begåvade elever någon möjlighet att ägna sig åt studier utanför skolkursen. Mest tryc­ kande, i ail synnerhet för flickorna, vore arbetsbelastningen, som understun­ dom rent av närmade sig bristningsgränsen. Över realskolans arbete vilade eu prägel av lugn strävan, över mellanskolans åter ett starkt mått av ner­ vöst jäkt. Kommissionen hade icke kunnat undgå att till viss grad beakta detta förhållande och sökte råda bot därför genom att i sitt skolsystem av­ lasta vissa kursdelar från realskolan på bottenskolan, eller tänkte sig för­ bättrade metoder, friluftsliv o. s. v. såsom motvikt. Det ändamålslösa i det första av dessa tilltänkta medel, behövde ej betonas. Och ingå metodiska förbättringar kunde ersätta två års förlust av språkundervisningen, vars rätta anordnande vore en av realskolans viktigaste angelägenheter. Reser­ vanterna hävda bestämt, att den rätta åldern för den grundläggande under­ visningen i främmande levande språk vore 9—10 års åldern. Det vore emellertid ej endast arbetsbelastningen i mellanskolan, som väckte reservanternas starka betänkligheter mot denna skolform i dess nu­ varande gestaltning, även svårigheten att åstadkomma en rationell arbets­ fördelning lärarna emellan framträdde skarpt. Särskilt bekymmersam bleve givetvis de sex övningsämnenas ställning, men icke mindre betänkligheter mötte åtgärden att på en så sviktande grund bygga upp ett latingym­ nasium. Reservanterna erinra ytterligare om att från mellanskolorna gjort sig för­ märkt en stark önskan, att erhålla ytterligare ett år till sitt förfogande. Då reservanterna på grund av sin kännedom om skolorna i fråga kommit till den övertygelsen, att de allt framgent hade en bestämd uppgift att fylla och samvetsgrant strävat att motsvara de vid dem knutna förväntningarna, skulle reservanterna under förevarande förhållanden finna det ansvarslöst att neka dem sitt stöd i deras befogade krav på lyckligare arbetsbetingelser. Då emellertid tidsförhållandena knappast redan nu medgåve mera genom­ gripande förbättring av den kommunala mellanskolans byggnad, inskränkte sig reservanterna att föreslå, att vid ett antal kommunala mellanskolor vid sidan av den normala organisationen försök anställdes att genom upprät­ tande av eu på 4-årig folkskola byggd 5-årig studielinje lätta arbetsbördan. Frågan om mellanskolans lämplighet såsom grundläggning för gymnasiet

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ansåge reservanterna tills vidare outredd och påyrkade därför, att vid något större läroverks gymnasium försöksvis upprättades en för lärjungar från kommunal mellanskola avsedd parallellavdelning för att bereda dessa till­ fälle att under samma förutsättningar som läroverkets övriga lärjungar avlägga studentexamen. Reservanterna lämna i fortsättningen en kritik av skolkommissionens granskning av parallellskolesystemet och framhålla bl. a. att användningen av uttrycken »parallella barndomsskolor», »parallellskolesystem» och dylik! för att beteckna förhållandet mellan folkskolan och läroverkets högre klasser vore så till vida oriktig, att man blott toge sikte på den rent yttre omständigheten, att ungdom av delvis samma ålder (9—12 år) undervisades i dessa båda skolor, men bortsåge från olikheten i fråga om undervisningens mål och läroinnehållets omfattning. Den möjligheten vore icke helt och hållet utesluten, att en något senare anknytning av de båda skolorna än den nuva­ rande läte sig förena med fyllandet av bådas syften, men denna fråga hade så stor räckvidd samt krävde en så omfattande utredning av olika hithörande förhållanden, att den borde göras till föremål för en särskild undersökning, vilken reservanterna endast kunde förbereda genom att tillse huruvida från allmän undervisningssynpunkt omständigheter gåves, som talade för en dylik förändring av det bestående skolsystemet. Dessförinnan ville emelltid reservanterna lämna en närmare redogörelse för det nu rådande förhållandet mellan folkskola, mellanskola och läroverk. Genom kommissionsförslaget stode intet av djupare betydelse att vinna, men mycket av beprövat värde ginge förlorat. Tyngst vägde den ofrånkom­ liga förlängningen av studietiden, vilken i väsentliga avseenden försvårade fattiga barns framkomst på lärdomsvägen. Och genom de uppdrivna ford­ ringarna för tillträde till den högre skolan hade landsbygdens barn fått sin ställning försämrad och bleve i vissa delar av vårt land så gott som ute­ stängda från tidigare möjligheter till fortsatt utbildning. I detta samman­ hang betonas ock, att genom den ifrågasatta förändringen av skolformen endast ett litet mindretal lärjungar komme i åtnjutande av den från vissa håll fram­ hållna fördelen, att barnen finge längre stanna i sina hem. Det ojämförligt stör­ sta antalet av mellanskolans lärjungar bodde, enligt verkställda undersök­ ningar, i hemmet och endast 9 procent vore hänvisade till inackordering i främmande hem. Vid läroverken vore motsvarande siffra 9,7 procent. Skill­ naden mellan läroverket och mellanskolan i detta avseende vore således mycket ringa. Om grundskolan i stället vore G årig och läroverkets två lägsta klasser bortskurna, skulle endast ett ytterst ringa antal lärjungar, som för närvarande bodde borta, under denna del av skoltiden få vara kvar i hemmet. Vad i övrigt ur social synpunkt anförts till förmån för bottenskoletanken ansåges på grund av de genomgripande förändriugarna på olika områden hava förlorat mycket av sin forna räckvidd. Reservanterna uppehålla sig därefter vid de av överstyrelsen anförda sta­ tistiska uppgifterna rörande den försenade övergången av lärjungar från folkskola till läroverk och understryka särskilt, dels att ekonomiska skäl ej i större omfattning verkat fördröjande, dels att okunnighet om lämplig över­ gångstid vore ett hinder för barnens framkomst. Beträffande anknytningen mellan folkskola och realskola (Uti. sid. 198—201) erinra reservanterna, att läroverken i alla tider ägt ett utpräglat demokra­ tiskt kynne samt att ett organiskt sammanhang redan nu rådde mellan

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116. 89

folkskola och läroverk och att vägen dem emellan kunde ytterligare jämnas. Det erkännes sålunda att svårigheter förefunnes för en ur avslutad folkskola utgående studiebegåvad lärjunge att vinna inträde i eu mot hans åldersutveckling svarande klass i läroverket. Något argument för 6-klassig botten­ skola utgjorde emellertid icke hänvisningen på denna brist i nuvarande or­ ganisation. Lika litet fog hade kommissionens huvudskäl för anknytningens förläggande till genomgången 6-klassig folkskola: anlagens framträdande vid sagda tidpunkt. Den begynnande övergångsåldern vore den mest olyckligt valda tiden för bedömande av barnens anlagsriktning. Och för yrkesval vore 12- eller 13-åringen alltför outvecklad. Det kunde dock icke förnekas, att 10—11-årsåldern från nu anförda synpunkt vore gynnsammare än den nu stadgade 9—1 O-årsåldern. I själva folkskolans organisation funnes vissa moment, som obetingat talade för denna åtgärd. Iakttagelser från folkskolehåll pekade ävenledes i den riktningen, att inträdesprov efter fjärde skolårets slut komme att ge tillförlitligare resultat än de nuvarande. Ur allmän undervisningssynpunkt ansåges därför mycket vara att vinna genom en något senare anknytning än den nuvarande. Men då en förlängning av skoltiden borde vara helt och hållet utesluten, måste en 4-årig botten­ skola få till konsekvens den nuvarande 6-åriga realskolans förkortning till 5-årig. Enligt reservanternas mening kunde med visst fog sägas, att folkskole­ väsendet numera nått den utveckling, som av 1899 års läroverkskommitté förutsatts som villkor för bottenskolans förlängning till fyraårig. Jämförel­ sen mellan folkskolans och läroverkens undervisningsplaner gåve på grund av läroinnehållets olika omfattning visserligen icke i detta avseende något säkert utslag, men lämnade dock den möjligheten öppen, att eu övergång från folkskolans fjärde klass till läroverkets nuvarande andra klass icke be­ hövde medföra större svårigheter. Emellertid krävdes för ett definitivt av­ görande mera omfattande undersökningar, än som av reservanterna kunnat verkställas. Spörsmålet upptages därför bland de frågor, som borde bliva föremål för ytterligare utredning.

Slutligen hava reservanterna jämväl ingått på en utförlig granskning av de av skolkommissionen meddelade kostnadsberäkningarna (Utlåtande sid. 201- 214). Då emellertid alla hithörande förhållanden sedermera gjorts till före­ mål för förnyade utredningar från skolöverstyrelsens sida, i vilka även vissa av reservanterna deltagit, saknar jag här anledning att närmare inlåta mig på de uti berörda avdelning av reservationen framställda åsikterna. Under uttalande av huvudsaklig anslutning till skolöverstyrelsens utlåtande har avdelningschefen undervisningsrådet N. Fredriksson avgivit ett särskilt yttrande, vilket angives »ej i allt» böra uppfattas som en reservation utan mera såsom en komplettering till överstyrelsens utlåtande, vilket jämväl av Fredriksson biträtts (Utlåtande sid. 321—338). Beträffande nu förevarande spörsmål avser Fredrikssons yttrande ett häv­ dande av nödvändigheten att med anlitande av olika medel begränsa möj­ ligheterna till högre teoretisk undervisning till den omfattning som sam­ hällets behov och intresse gjorde önskvärd och lämplig. I fråga om anknytningen mellan folkskola och läroverk håller Fredriks­ son särskilt före, att anordningen med gemensamma anknytningspunkter för de olika utbildningslinjerna på vissa åldersstadier, alltså vid avgången

90 Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

från folkskolan respektive realskolan, skulle medföra betydande fördelar med hänsyn till valet av levnadsbana. Emellertid måste härvid ofrånkom­ ligt fordras och förutsättas bl. a., att de praktiska utbildningslinjerna bliva så omhuldade och så utvecklade, att de kunde erbjuda tillräckliga utbildningsmöjligheter på ett så vitt möjligt tillfredsställande sätt.

I sitt redan förut berörda underdåniga utlåtande över skolkommissionens betänkande lämnar generaldirektör Bergqvist en redogörelse för våra olika skolformer (Våra skolor sid. 15—134). Med hänsyn till den betydelse, som erfarenheterna rörande den kommunala mellanskolans verksamhet äga för bedömandet av nu förevarande spörsmål, torde jag till en början böra i korthet erinra om Bergqvists värdesättning av sagda skolform (sid. 49 ff.).

Beträffande den kommunala mellanskolans nuvarande svagheter, fastslår Bergqvist, att skolans lärare »f. n. i ganska stor utsträckning brista i pedagogisk utbildning». Vårterminen 1923 hade nämligen icke mer än 22 procent av samtliga lärare genomgått provår. Till följd härav sak­ nades önskvärd kännedom om arbetet i de allmänna läroverken. En annan brist vore att lärarna, ehuru skolans arbete även krävde ett bestämt hän­ synstagande till folkskolans kurser, i regel saknade förtrogenhet med folk­ skolan. Endast 14 procent av lärarna i fråga hade avlagt folkskollärarexarnen. Jämväl hade det inneburit en kännbar olägenhet, att rektorerna nödvändigtvis måst tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av vederbörande skolas egna ordinarie ämneslärare. Vidare gällde, att lärjungeurvalet vid mellanskolan ingalunda alltid präg­ lats av den noggranna sovring, som varit önskvärd och avsedd. Det förhölle ingalunda så, som i ett auktoritativt utlåtande över skolkommissionens förslag generellt påstås, att lärjungematerialet vore bättre i mellanskolor än i realskolor. Tvärtom gåve erfarenheten bestämt stöd för den åsikten, att åtskilliga skolor ej tillämpat gällande inträdesfordringar och att därför lärjungematerialet vore synnerligen ojämnt. ^ Saknaden av en enhetlig undervisningsplan vore mycket kännbar, lillbörlig hänsyn hade icke alltid tagits till själva den grundval, på vilken mellanskolan skulle bygga: genomgången lärokurs i folkskolan. I alltför hög grad hade undervisningen kommit att bliva bunden vid den lärokurs och den plan för undervisningens meddelande, som varit gällande för den sexåriga realskolan. Undervisningen hade därjämte ofördelaktigt påverkats av den fullständiga bristen på för mellanskolans speciella förhållanden avpassad lärobokslitteratur. På många platser hade skolorna också nödgats arbeta under otillfredsställande materiella resurser. T tterligare framhåller Bergqvist, att den kommunala mellanskolan mot­ svarat ett förhandenvarande starkt samhällsbehov, något som fått ett talande uttryck genom den rika utveckling, som skolan på få år vunnit. I första rummet hade denna skolform tillgodosett »de bredare samhällslagrens samt landsbygdens och de mindre samhällenas bildningsbehov». Mellanskolornas examensresultet hade år efter år erkänts i det hela tillfredsställande, och detta vare sig man till grund för omdömet lagt statistiska uppgifter eller de i inånga fall synnerligen fördelaktiga yttranden, som avgivits av ombuden i realskolexamen, i regel valda ur läroverkslärarnas krets. På striden om ^ ärdet av skolkommissionens statistiska utredningar på förevarande område, säger sig Bergqvist ej vilja närmare ingå, »då huvudsaken, nämligen att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 91

examensresultatet vid mellanskolorna visat sig tillfredsställande, synes mig framstå såsom bestämt konstaterad». Om mellanskolans arbete i övrigt uttalar Bergqvist (sid. 59) bl. a. följande: »Av egen personlig erfarenhet — jag har följt den kommunala mellanskolan allt sedan dess tillkomst och under årens lopp besökt en mycket stor del av de kommunala mellanskolorna —, måste jag vitsorda, att jag i de flesta fall kunnat konstatera ett i betraktande av ovan angivna svag­ heter hos skolan anmärkningsvärt gott arbete, ett arbete, som i mångt och mycket väl kunnat uthärda en jämförelse med arbetet i realskolan.» Vad angår klagomålen från mellanskolans eget håll över ett alltför for­ cerat och allt för jäktigt och därför även allt för ansträngande arbete, fram­ håller Bergqvist, att det funnes anledning att med en viss försiktighet mottaga åtskilliga av de mindre fördelaktiga omdömen om skolornas arbete, som förelåge från skolornas egen sida. En skolas arbete, både dettas vardagliga förlopp och dess resultat, berodde i främsta rummet icke av skolans yttre eller inre organisation utan av de lärarkrafter och det lärjungematerial, över vilka skolan förfogade. Nu kunde man väl svårligen av lärarna själva be­ gära ett fullt objektivt bedömande av den inverkan, som de för mellanskolan gällande mindre stränga kraven i fråga om lärarkompetens och de lägre avlöningsförmånerna kunnat utöva på urvalet av lärarkrafter och där­ med givetvis också på skolornas arbete. Man kunde icke begära ett objek­ tivt besked om vilken inverkan skolornas arbete kunnat röna därav, att många av skolornas lärare saknat önskvärd kännedom både om realskolan —- den skola, vars arbetsresultat skolat vinnas — och folkskolan — den skola på vars arbetsresultat mellanskolan haft att bygga. Det vore för visso mer än märkvärdigt, ifall icke här lätteligen en omedveten orsaksförskjutning kunnat äga rum hos de omdömesavgivande lärarna. Att man vid sko­ lorna själva icke saknat känsla härför, framginge också av ett yttrande från Hjo kommunala mellanskola. Och vad lärjungematerialet beträffade, stode många av de kommunala mellanskolorna under ett tryck av lokala önskemål, som tvingade skolorna till en alltför stor medgörlighet i fråga om lärjungarnas intagning och flyttning. Det vore lätt förklarligt, att en skola, som icke såge sig kunna undkomma ett dylikt trj»ck, trodde sig i en förändrad organisation kunna vänta en utväg att undgå de ofördelaktiga följderna av det sämre lärjunge­ materialet.

Att konstitutiva brister vidlåda arbetet i den kommunala mellanskolan, erkänner Bergqvist, liksom att arbetet där behövde omläggas, för att ej bliva allt för jäktigt och dess resultat för ytligt. Bergqvist tillfogar emellertid följande, som torde vara förtjänt att särskilt uppmärksammas (sid. 61).

»Att eu skolform, som ända från sin tillkomst lidit av vissa pedagogiska svagheter, som på grund av ekonomiska svårigheter ofta arbetat under ogynn­ samma yttre omständigheter och som därtill tilldelats pionjärens roll att ofta under en högspänd konkurrens bana väg för något nytt, icke kunnat för­ värva samma lugn, stadga och fasthet i sitt arbete som en skolform, vilken i likhet med det allmänna läroverket bygger på en tlerhundraårig traditions grund, är icke ägnat att väcka förundran. Tvärtom måste det efter mitt förmenande anses såsom mycket anmärkningsvärt, att skolformen kunnat nå så goda och tillfredsställande resultat som den gjort. Och man är enligt

92 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

min bestämda mening berättigad att på detta förhållande bygga den för­ väntan, att eu sådan skolorganisation — om den i fråga om lärare, läro­ böcker och övriga undervisningsmedel utrustas i likhet med de allmänna läroverken, om den beträffande undervisningsplan och arbetssätt utvecklas efter rationella grunder samt slutligen om dess lärjungematerial hålles uppe på vederbörlig nivå — skall kunna utveckla sig så, att den i framtiden tillvinner sig en allt betydelsefullare ställning och uppgift särskilt för till­ godoseende av de bredare befolkningslagrens och landsbygdens växande bildningsbehov. Det är också uppenbart, att de allmänna förutsättningarna för en dylik skolforms verksamhet måste bliva starkare, i samma mån som de senaste årens genomgripande reformer på folkskolans område hunnit visa sina verkningar. Att skolformen skulle, såsom man från vissa håll velat göra gällande, redan nu kunna anses utprovad och därvid befunnen alltför undermålig för att vidare äga anspråk på existens eller tillgodoseende från det allmännas sida, måste jag på grund av vad jag nu sagt beteckna såsom ett bestämt misstag.»

Aven i ett annat av de grundläggande spörsmål, som i detta samman­ hang föreligga till övervägande, nämligen frågan om folkskolans kompetens såsom bottenskola, avger Bergqvist ett bestämt omdöme (sid. 78—82).

Gentemot de olika invändningar, som i detta avseende framkommit, be­ tonar Bergqvist, att det mål vår folkskola genom sin nu gällande under­ visningsplan fått sig föresatt, måste, om det eftersträvades genom rätt av­ vägda kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt erfarenhets­ mässigt kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande ur synpunkten av folk­ skolans bärkraft gentemot realskolan. Vidare vittnade erfarenheten, att studiebegåvade lärjungar, som genomginge våra bättre folkskoleformer, A- och B-formen, också i regel uppnådde det föresätta målet och sålunda besutte en allmän bildning, som satte dem i stånd att tillgodogöra sig undervis­ ningen i den högre skolan. Dessa omdömen byggdes dels på personlig er­ farenhet, dels på talrika vittnesbörd av personer, som väl kände både vår folkskola och våra högre skolor. Beträffande den motsatta uppfattning, som från andra håll kommit till uttryck, och särskilt de ofördelaktiga vittnes­ börd, som härrörde från vissa kommunala mellanskolor, framhåller Bergqvist, att dessas kraft avsevärt försvagades därav, att åtskilliga av dessa skolor hade ett lärjungematerial som till stor del (ända till 40 procent och därut­ över) icke genomgått fullständig folkskola. Betecknande i detta avseende vore, att den av de kommunala mellanskolorna, som ansett sig kunna av­ giva det allra ogynnsammaste omdömet, ja, som enhälligt uttalade, att folk­ skolan icke ens i fråga om sin A-typ vore mogen att tjäna som förskola för fyraårig realskola, hade ett lärjungematerial, av vilket icke mindre än 43,4 procent kommit från andra folkskoleklasser än den sjätte. Från andra mellanskolor, vilkas lärjungar så gott som samtliga genomgått fullständig folkskola, mötte man kraftiga, på mångårig erfarenhet byggda försäkringar, att det icke blott vore möjligt att grunda en fyrklassig realskola på folk­ skolans sjätte klass utan även att denna organisation visat sig lämplig. Till slut framhåller Bergqvist, att folkskolan givetvis icke nått och aldrig kunde nå en sådan ståndpunkt, att varje studiebegåvad lärjunge med av­ gångsbetyg från skolan tillika vore i stånd att utan något som helst mellan­ lägg av kunskaper övergå till och mottaga undervisning i den högre skolan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 93

Men folkskolan komme en sådan ståndpunkt närmare, ju mer utvecklingen fortskrede. Och så långt hade skolan redan nått, att antalet lärjungar som vore i besittning av en allmän bildning, vilken satte dem i stånd att, utan eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodogöra sig undervisningen i den högre skolan, för närvarande vore så stort, att ur denna synpunkt den sexklassiga grundskolan väl läte sig försvara som eu huvudform i vårt skolsystem. Sambandet mellan de olika skolformerna inom skolsystemet avhandlas av Bergqvist med ganska stor utförlighet (sid. 242—291). Tre krav framställas härvid såsom grundläggande. Anknytningen mellan folkskolan å ena sidan och de högre teoretiska och praktiska skolformerna å den andra måste ordnas så, att icke dessa senare komme att ’gå i vägen för varandra’, eller med andra ord, att den ena av dessa skolformer icke berövade den andra de lärjungar, som den bort kunna räkna på. Sammanbindningen mellan de olika skolformerna borde vidare ske på en punkt, där det för skolan bleve möjligt att med någon större grad av tillförlitlighet bedöma de ungas_ per­ sonliga utrustning och intresseriktning och följaktligen att träffa ett så på­ litligt val av bildningslinje som möjligt. Hade man sålunda sörjt för att de olika vägarna på rätt sätt kommunicerade med varandra, gällde det slut­ ligen att se till, att konkurrensen om dem stode öppen för alla. Anknyt­ ningspunkten mellan folkskolan och de högre skolformerna borde därför ordnas så, att övergången till den högre skolan i ekonomiskt avseende bleve möjligast fördelaktig för alla hem. För obemedlade hem och framför allt för sådana hem, som måste sända sina barn till en på annan plats belägen skola, vore det givetvis av största vikt, att barnen kunde så länge som möjligt stanna hemma. Denna förmån vore icke blott av ekonomisk natur utan även ur uppfostringssynpunkt av största betydelse. Till sist erinrar Bergqvist om vikten av att samorganisationen medgåve, att »kulturnivån upprätthålles och att icke genom densamma de högre skolorna komme att verka förryckande eller hämmande på de lägre skolformernas arbete». Den granskning, som Bergqvist, med ledning av de angivna synpunkterna till en början ägnar den nuvarande treåriga grundskolan, resulterar i, »att en dylik organisationstyp trots de obestridliga pedagogiska fördelar den medför, dock genom det hinder den lägger i vägen för eu ur social syn­ punkt nöjaktig samorganisation av våra skolor, genom de svårigheter den vållar en stor mängd av hemmen samt genom de misstag i fråga om de ungas anlag och läggning, vartill den kan föranleda, medför så avsevärda olägenheter, att vårt statliga skolväsen bör under lämpliga former lösas ur sin nuvarande absoluta bundenhet vid den treåriga grundskolan». Den sexåriga grundskolan såsom allmän organisationstyp finner Bergqvist väl ägnad att främja eu rationell fördelning av samhällets bildningsmöjligheter. Den förläde valet av studiedifferentiering till en ålder, då enligt en hos oss gammal erfarenhet gjorde sig förmärkt en större andlig mognad, utmärkt därigenom att individens anlag och läggning med större bestämd­ het gåve sig tillkänna, samtidigt som hans förmåga av verksamhet på egen band framträdde. Den sexklassiga grundskolan erbjöde den ojämförligt största kontingenten av våra folkskolors lärjungar, landsbygdens barn, den betydelsefulla förmånen att under en stor del av sin barndomstid få stanna under hemmens vård. Den medförde vidare såväl för hemmen pa lands­ bygden som för mindre burgna hem i städerna avsevärda ekonomiska lätt­ nader och öppnade därigenom i många fall möjligheter till fortsatta studier,

94 Kungl. May.ts proposition Nr 11G.

vilka eljest icke skulle hava varit för handen. Lärjungarna kunde ock möjligast länge sammanhållas i en och samma undervisningsavdelning, var­ igenom möjliggjordes en för barnens kunskapstillägnelse och personlighetsbildning hälsosam ekonomisering med tid och kraft, på samma gång eu säkrare grund lades för omdömena om de ungas anlag och läggning. För utvecklingen av eu sund medborgaranda vore det av betydelse, att den sexåriga grundskolan beredde tillfälle till en längre tids Barnuppfostran för barnen. Slutligen talade till förmån för nämnda organisation att vi redan ägde ganska omfattande erfarenheter om möjligheten att på den sexåriga folkskolans grund bygga upp en lämplig form för mellanstadiets teoretiska skolor. Bergqvist framhåller emellertid tillika vissa omständigheter, som manade till varsamhet, då det gällde att avgöra »på vad sätt och i vilken utsträck­ ning» reformen borde genomföras (sid. 284—285). I detta avseende fram­ håller han bl. a., hurusom den sexåriga grundskolan, införd i systemet som grundval för en sjuårig högre skola, gör den normala studietiden ett år längre än vad fallet är med den nuvarande statliga organisationen. Man borde därför söka finna tid och tillfälle att utprova utvägar att undvika en dylik förlängning. Genomfördes den sexåriga grundskolan i större omfattning på sådana orter, dar de fackliga utbildningsanstalterna ännu icke nått en tillräckligt stark utveckling eller deras betydelse av allmänheten ännu ej i önskvärd mån insetts, förelåge faran, att tilloppet till de teoretiska utbildningsvägarna skulle taga dimensioner, som kunde bliva hinderliga för eu sund reglering av de ungas levnadsbanor. Ännu vore de erfarenheter, vilka stode oss till buds för bedömande av den fyrklassiga realskolans för­ måga att bära upp gymnasiet, begränsade. Vi förfogade ej heller ännu över ett nog mångsidigt erfarenhetsmaterial i fråga om den inverkan ett skolsystem med sexårig grundskola kunde komma att utöva på arbetet i folkskolan. Vår nuvarande folkskola vore stadd i eu stark yttre och inre utveckling.. .Det vore av. vikt för det pågående nydaningsarbetet, att detta finge i möjligaste mån fortgå utan störande organisatoriska ingrepp. Ge­ nomfördes reformen i .en utsträckning, som icke motsvarade folkskolans nu­ varande förmåga att inträda som grundskola eller som medförde en alltför kännbar förlängning av studietiden, förelåge faran, att privata klassbetonade skolor kunde i en osund utsträckning uppkomma. Eu motsvarande granskning av föreliggande förslag om fyraårig grund­ skola gåve vid handen, att såväl sexårssystemet som det nuvarande treårssystemet vore att föredraga framför fyraårssystemet, Och detta såväl med hänsyn till folkskolan som med tanke på de praktiska skolorna och real­ skolan. Det vore därför enligt Bergqvists mening icke tillrådligt att nu upphöja typen till generell organisationsform för våra högre skolor. Då emellertid förslaget i fråga vunnit stor anslutning bland skolkommissionens kritiker, förelåge givetvis starka skäl att anordna försök med detsamma. Sådana försök borde lämpligast anställas vid några större realskolor inom olika delar av landet, framförallt om därvid samtliga de ifrågasatta grundskoleformerna parallellt kunde bliva föremål för prövning. Då det gällde att avlägsna de mera framträdande bristerna och förbereda och successivt genomföra åtgärder, som åsyftade en mer omfattande om­ gestaltning av undervisningsväsendet, påyrkar Bergqvist, att först och främst på varje ort, där högre ungdomsskola funnes, anordningar borde vidtagas, som möjliggjorde en omedelbar övergång till denna från folkskolans sjätte

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 95

klass. I detta syfte borde de kommunala mellanskolorna såsom fyrklassiga realskolor inorganiseras i skolsystemet i det hela på sätt skolkommissionen föreslagit. De skolor, som icke omedelbart kunde förstatligas, borde kon­ solideras genom ett vidgat statsinflytande. På orter där flera allmänna läroverk funnes, syntes allt efter förevarande behov flera eller färre av läroanstalterna eller, där så kunde finnas lämp­ ligt, flera eller färre parallellinjer lämpas efter treårig, respektive sexåriggrundskola. Funnes å ort blott ett läroverk, men ägde detta mer än en parallellinje, syntes allt efter föreliggande omständigheter de olika linjerna böra lämpas efter treårig — respektive sexårig grundskola. Omfattade läro­ verket endast en linje, borde det bero på prövning i varje särskilt fall, under vilka organisationsformer förbindelsen mellan grundskolan och den högre skolan lämpligen kunde äga rum; antingen kunde den nuvarande organisationen bibehållas och förses på kommunens bekostnad med lämplig anslutningsanordning till folkskolans sjätte klass, eller kunde läroverket för­ vandlas till en statlig fyraklassig realskola, med rätt för kommunen att på egen bekostnad därmed förbinda anslutningsanordning till treårig grundskola. Skol- I enlighet med de direktiv, som av departementschefen meddelats för de sakkunniga. skolsakkunnigas utredningsarbeten hava de sakkunniga ägnat särskild upp­ märksamhet åt frågan om folkskolans bärkraft. (Utredning sid. 27—50.) De sakkunniga säga sig genom egna undersökningar rörande de höstter­ minen 1924 i de kommunala mellanskolorna intagna lärjungarna hade fun­ nit bekräftade de uppfattningar rörande folkskolans duglighet såsom grund­ skola, vilka från ledande folkskolehåll i allmänhet gjorts gällande, särskilt i fråga om folkskolans B 1- och B 2-former. Den ingående granskningen giver de sakkunniga anledning till bl. a. följande uttalande: »Såsom av den föregående framställningen torde framgå, ställer det sig utomordentligt svårt att besvara frågan om folkskolans bärkraft mer för­ behållslöst vare sig i den ena eller den andra riktningen. A ena sidan torde ett obetingat garanterande av den 6-åriga folkskolans bärkraft som grund­ skola icke gärna kunna ur det verkliga sakläget motiveras. Skolöverstyrel­ sens majoritet har icke uttalat sig^ i förbehållslöst gynnsam riktning, gene­ raldirektör Bergqvist icke heller. Å andra sidan synes det de sakkunniga vara långt ifrån klart, att de framkomna vittnesbörden om folkskolans närvarande ståndpunkt hava den allmänna och avgörande räckvidd, att de motivera ett underkännande av den nuvarande 6-åriga folkskolans bärkraftsom grundskola.» I fortsättningen uppehålla sig de sakkunniga vid frågan om den 6-åriga grundskolan med särskild hänsyn till folkskolans självständiga mål, och syntes de sakkunniga icke tillräcklig anledning förefinnas att ur nämnda synpunkt principiellt jäva den 6-åriga folkskolans lämplighet såsom grund­ skola. Beträffande farhågorna för den högre skolans skadliga tryck på folk­ skolans undervisning, framhålla de sakkunniga, att dylika farhågor icke kunde frånkännas allt berättigande men hävda, att ett sådant tryck icke med nödvändighet behövde göra sig gällande. Men härför krävdes särskilt å sådana orter, där riskerna vore mer påtagliga, vissa förutsättningar: en lämplig anordning av inträdesprövningarna samt ett målmedvetet och ratio­ nellt tillrättalagt undervisningsarbete i folkskolan. »Äro dessa iörutsättningar för handen, synes icke föreligga anledning att bestrida möjligheten för folkskolan att fylla sin uppgift som grundskola utan att i arbetets allmänna gång och metodiska inriktning frånfalla sin egentliga uppgift.»

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Med tanke på folkskolans närvarande tillstånd och utvecklingsmöjligheter framhålla de sakkunniga, att givetvis brister och svårigheter, vilka kunna föranleda betänksamhet ur grundskolesynpunkt, förefunnes. Men dessa hade i somliga avseenden utan tvivel överdrivits. Särskilt syntes icke förekom­ sten av de skiftande skolformerna hava den ödesdigra betydelse som från vissa håll ansetts. Ganska goda skäl syntes också tala för den mera opti­ mistiska uppfattning i avseende på folkskolans förutsättningar som grund­ skola, som av skolöverstyrelsen gjorts gällande. Folkskolan befunne sig otvivelaktigt för närvarande i en period av stark utveckling, vilken lovade gott för framtiden. Goda skäl talade även för den uppfattningen, att ut­ vecklingen av folkskolans arbete till större effektivitet skulle påskyndas, därest folkskolan som grundskola komme att ställas inför vidgade uppgifter.

Förhållandet mellan folkskola och läroverk belyses av de sakkunniga dels i vissa delar av kapitel VII Realskolan, dels i kapitel VIII Övergångsanordningar (Utredning sid. 110—200).

De sakkunniga erinra inledningsvis, att de icke haft anledning att beträf­ fande bottenskoleprincipens tillämpning göra egna ståndpunkter gällande, men ansåge sig dock kunna uttala den meningen att det fullständiga genom­ förandet av en organisation, som byggde den högre skolan på ett enda grundskolestadium, vare sig det sexåriga eller ett kortare, näppeligen i. n. syntes tillrådligt, att alltså tills vidare realskoletyper anknutna dels till sexårig grundskola, dels till grundskola av kortare utsträckning syntes böra bestå vid sidan av varandra, intill dess erfarenheten givit vid handen, att en sådan ordning icke vore för vårt land tjänlig. Under erinran att i den förda diskussionen ifrågasatts grundskolestadier från och med 3-årigt till och med 7-årigt, framhålla de sakkunniga, att en organisation av det högre skolväsendet på den sjuklassiga folkskolans grund knappast kunde betraktas som ett aktuellt spörsmål, med hänsyn särskilt till denna skolforms relativa sällsynthet i vårt land. Och vad anginge den 5-åriga grundskolan, innebure systemet 5-årig grundskola och 5-årig realskola samma studietid som den av skolkommissionen föreslagna organisationen, utan att såsom denna fylla bottenskoleprogrammets krav på 6-årig grund­ skola. Ett system med nyssnämnda grundskola och 4-årig realskola" förut­ satte förändringar i folkskolans undervisningsplan, vilka givetvis skulle komma att innebära eu försämring av lärogången för alla de folkskolans lärjungar, som icke överginge till realskolan. Även med dylika förändringar skulle detta system giva den 4-åriga realskolan ett mindre starkt underlag än systemet 6 + 4. Till närmare övervägande upptaga de sakkunniga för­ slagen om 3-årig grundskola och 6-årig realskola (systemet 3 + 6), om 4-årig grundskola och 5-årig realskola (systemet 4 + 5) samt om 6-årig grundskola och 4.årig realskola (systemet 6 + 4). Vid avhandlandet av systemet 6 + 4 betona de sakkunniga till en början vikten av att folkskolans arbetsresultat icke undervärderades. Den koncen­ triska kursanordning, som föranleddes av de »avslutade» kurserna i folk­ skolan vore från flera synpunkter ingalunda ofördelaktig. Ämnet behand­ lades på olika sätt å skilda åldersstadier. Den vore ock gynnsam för ett starkare befästande av minneskunskaperna. Men den tvingade realskolan att på relativt kort tid söka hinna igenom en till omfånget stor kurs, lade därigenom en viss brådska över arbetet och försvårade i sin mån en mera

Kungl. Maj:ts proposition Nr Hd. 97

konkret och fyllig framställning av ämnet. För de främmande språken bleve den 4 ånga realskolan icke fördelaktig. Vad beträffade åldersförhållandena ide kommunala mellanskolorna, visade sig lärjungarna i dessa skolor visserligen i regel vara något äldre än i de allmänna läroverkens motsvarande klasser, men väsentligen yngre än de från organisatoriska synpunkter kunde förmodas skola vara. Efter att hava er­ inrat om de omständigheter, som sannolikt medverkade härtill, framhålla de sakkunniga, att efter deras mening de sänkande faktorerna i mellanskolan icke skulle i alldeles samma grad komma att göra sig gällande, därest den 4-åriga realskolan finge samma ställning i skolsystemet som den 6-åriga nu hade. De sakkunniga uppehålla sig också vid frågan om arbetet och arbets­ resultatet i mellanskolorna och anföra i detta avseende bl. a.: »Det är av det anförda uppenbart, att de kommunala mellanskolorna i flera hänseenden arbeta under förhållanden, som måste menligt inverka på arbetsresultatet, och att de av sina lärjungar måste kräva ett mera ansträn­ gande arbetstempo, än realskolorna behöva kräva av sina. Om detta sakförhål­ lande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas. Att det särskilt framträtt för och framhållits av mellanskolornas lärare är helt naturligt, hän­ visade som de varit att i tävlan med de gynnsammare ställda allmänna läroverken söka nå dessas arbetsresultat. Den särskilda examenskontroll, som lagts på mellanskolorna och som icke har motsvarighet vid realskolor­ na, har i vissa hänseenden haft sin nytta, men den har ock utgjort ett i någon mån enerverande moment och väsentligt bidragit till att inrikta arbetet på examensprestanda.» I fråga om arbetsbelastningen erinras där­ om, att mellanskolan näppeligen skulle erhållit en så stor och hastig utbredning, om skolan fått rykte om sig att vara en för barnen skadlig läroanstalt. Klart vore emellertid, framhålla de sakkunniga sammanfattningsvis, att även om mellanskolan förstatligades och jämväl i övrigt erhölle gynnsam­ mare villkor för sin verksamhet, den dock icke skulle kunna befrias från de olägenheter, som tillhörde den 4-åriga realskolan som sådan och vore grundade i dess organisatoriska förutsättningar. »Att systemet 6 + 4 är en i pedagogiskt avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördel­ aktig organisation torde icke kunna bestridas.» Men i jämförelse med den 6-åriga realskolan vore den 4-åriga en i viss mån sammanträngd och till följd därav forcerad skolform. Sin motivering ägde systemet 6 + 4 i de skäl, som motiverade den 6-åriga grundskolan, och sin väsentliga olägenhet hade det däri, att det innebure en förlängning av studietiden. I fråga om systemet 4 + 5 uttala de sakkunniga, att en fullt säker upp­ fattning om detsamma näppeligen kunde vinnas annat än på den praktiska erfarenhetens väg. Med ledning av dels folkskolans undervisningsplan, dels uppgjorda förslag till undervisningsplan för 5-årig realskola, hava de sak­ kunniga, så långt möjligt varit, sökt bilda sig ett omdöme i frågan, varvid de betona, att den 5-åriga realskolan måste i jämförelse med den 6-åriga bliva en i vissa avseenden sammanträngd skolform, krävande ett mera for­ cerat arbetstempo än det i den nuvarande realskolan förekommande. Det syntes vidare sannolikt, att en sänkning av genomsnittsåldrarna i realskolan skulle föranledas av grundskolestadiets utsträckning till 4-årigt, något som från en annan sida sett icke vore gynnsamt för det mera forcerade arbetet i skolan. Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 höft. (Nr Hd.) 7

98 Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

Att den 5-åriga realskolan i och för sig skulle vara en lika fördelaktig skolform som den 6-åriga», fortsätta de sakkunniga, »har heller icke blivit påstått av dem, som förordat dess införande i skolorganisationen. Det sega motstånd, som i den gamla striden om första klassens indragning restes från läroverkens sida mot den åsyftade avkortningen av det allmänna läro­ verket, motiverades med att villkoren för läroverkets arbete därigenom skulle försämras och dess arbetsresultat försvagas. Om man på samma håll nu synes benägen för tanken på grundskolestadiets utsträckning till 4-årigt och realskolans därmed följande förkortning till 5-årig, torde detta bero på bottenskolefrågans ändrade läge och på ett med folkskolans fort­ gående utveckling ökat förtroende till hennes prestationsförmåga.» De sakkunniga inlåta sig därefter på en jämförande värdesättning av de tre systemen ur skilda synpunkter, vilken granskning sammanfattas på föl­ jande sätt: ’ »Med den reservation, som ligger i en erinran om att den 5-åriga real­ skolan ännu icke blivit praktiskt prövad inom vårt skolväsen, torde man över huvud taget kunna säga om både den 5-åriga och den 4-åriga skolan, att de, om de ock, särskilt med hänsyn till undervisningen i främmande språk, måste anses den 6-åriga underlägsna, likväl äro i pedagogiskt avse­ seende fullt användbara skolformer. I organisatoriskt avseende har systemet 6 + 4, såsom förut framhållits, sin motivering i de skäl, som motivera den sexåriga grundskolan, och sin olägenhet i den förlängda studietiden. Den organisatoriska betydelsen av systemet 4+5 kan sägas ligga däri, att det innebär en utsträckning av grundskolestadiet utöver det nuvarande treåriga utan att medföra förlängning av studievägen till realexamen, något som näppeligen synes möjligt, om grundskolestadiet utsträcktes ytterligare. Dess värde i förhållande till systemet 3 + 6 blir till det huvudsakliga beroende av den betydelse, som tillmätes grundskolestadiets förlängning.» Till sist avhandlas den under remissbehandlingen från flera håll förordade anordningen, att bygga det högre skolväsendet dels på 6-årigt, dels på kor­ tare grundskolestadium, att alltså samtidigt använda två organisationssystem. I detta avseende betona de sakkunniga, att på orter, där en dylik organi­ sation tillämpades, borde antalet parallellavdelningar, tillhörande den längre eller den kortare realskolelinjen, i stort sett avvägas i ungefärlig proportion till det normala antalet godkända inträdessökande till vardera linjen. Vidkommande förut berörda övergångsanordningar, erinra de sakkunniga, att dessa ha en uppgift att fylla endast under förutsättning, att den högre skolan, vare sig å en enskild ort eller i allmänhet uteslutande byggde på kortare grundskola. De sakkunniga framlägga en plan för s. k. övergångs­ klass från folkskolans klass 6 till realskolans klass 4, och rikta uppmärk­ samheten på den nödvändiga hoppressningen av kurserna i vissa ämnen. På den grund komme arbetet att i grundlighet och soliditet i vissa hän­ seenden stå tillbaka för den parallellt löpande realskolans arbete. I fråga om de likaledes förut omnämnda övergångskurser, varom förslag vid remiss­ behandlingen framställts, uttala de sakkunniga, att desamma, hur de än i detalj tillrättalädes, bleve behäftade med bestämda pedagogiska olägenheter. De komme alltid att med hänsyn till resultaten erbjuda de risker, som ett skolaibete under forcerade och extraordinära förhållanden i allmänhet erbjöde. I fråga om dylika anordningar syntes böra gälla, att det företrädesvis borde bliva beroende på vederbörande kommuners initiativ och beredvillig-

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116. 99

het att bestrida kostnaderna, huruvida sådana av den ena eller andra typen borde komma till stånd. Härigenom vunnes garanti för att anordningen vore motiverad av känt och erkänt behov.

Den för ett allsidigt bedömande av spörsmålet om anknytningen mellan folkskola och läroverk betydelsefulla frågan om de praktiska utbildnings­ linjernas förhållande till de teoretiska har, i överensstämmelse med de med­ delade riktlinjerna, av de sakkunniga ägnats särskild uppmärksamhet (Ut­ redning sid. 370—387, Kap. XIII Praktiska utbildningslinjer), i vad det gäller den högre folkskolans ställning.

De sakkunniga uttala, att man vid skolväsendets organisation borde söka på allt sätt undvika sådant, som kunde åstadkomma en för stark tillström­ ning till de teoretiska studiebanorna. I detta syfte borde de praktiska ut­ bildningslinjerna sättas i stånd att med framgång upptaga tävlan med de bildningslinjer, som mera, avsåge teoretiska studier. Vad speciellt den högre folkskolan angår, understryka de sakkunniga att den yrkesbestämda skol­ formen visat en ständigt fortgående utveckling, från 15 skolor med 1,743 lärjungar läsåret 1919—1920 till 21 skolor med 3,927 lärjungar läsåret 1923 —1924. De sakkunniga ingå också i prövning av det framkomna uppslaget att vid de högre folkskolorna införa en särskild avgångsprövning, praktisk realexamen och anföra olika skäl för en sådan anordning. Jämväl hava de sakkunniga övervägt förslaget, att ändra namnet högre folkskola till prak­ tisk realskola, en åtgärd beträffande vilken skäl anföras både för och emot. Därest en praktisk realexamen komme till stånd, borde den närmast till­ komma yrkesbestämd högre folkskola med tre årsklasser ovanpå sexklassig folkskola. De sakkunniga uttala sig tillika om möjligheterna att anknyta praktiska linjer till realskolorna samt om den praktiska realexamens be­ tydelse. En av de sakkunniga, skolföreståndarinnan Thyra Kullgren, har emeller­ tid i ett särskilt yttrande gjort gällande, att det icke vore nödvändigt att avslutning av realskola och högre folkskola skedde genom kontrollerad av­ gångsexamen. Spörsmålet om den sexåriga grundskolan och skoltidens längd hava de sakkunniga upptagit till ingående prövning (Utredning sid. 388-—434).

Efter en erinran om motsvarande förhållanden i några främmande län­ der, belysa de sakkunniga frågan ur statistisk synpunkt och komma därvid till det resultatet, »att den genomsnittliga förlängningen av skoltiden vid över­ gång från nuvarande skolsystem till det av skolkommissionen förordade icke komme att belöpa sig till ett helt år utan ligga ett stycke därunder samt att denna genomsnittliga förlängning sannolikt komme att bliva större i fråga om avläggande av studentexamen än i fråga om avläggande av realskolexamen. Huru stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt komme att bliva, bleve beroende på eu hel del förhållanden, vilka icke till sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutberäknas. Det faktum, att det statistiska medeltalet för förlängningen komme att ligga ett stycke under ett helt år, rubbar emellertid givetvis icke det ofrånkomliga faktum, att lärjunge, som i normal ordning passerar den

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

föreslagna skolorganisationens klassföljd, får en skoltid, som är ett år längre, än vad nuvarande läroverksorganisation förutsätter som den normala.» Med ledning av de siffror, som av reservanterna i skolöverstyrelsen an­ förts till belysning av de nuvarande övergångsförhållandena, beräkna de sakkunniga, att den av skolkommissionen föreslagna organisationen för de till läroverket från folkskolan kommande lärjungarna skulle förlänga skol­ tiden med minst ett år för 55,6 procent, förkorta densamma med minst ett år för 8,5 procent och bliva utan inflytande på studietiden för 36,4 procent. Med hänsyn till att de nu från privatskolor eller efter föregående privat­ undervisning kommande lärjungarna normalt vinna inträde efter 3 år, ansåges emellertid den förstnämnda gruppen i verkligheten bliva större, om hänsyn toges till samtliga lärjungar. De sakkunniga framhålla vidare, att den genomsnittliga åldersskillnaden mellan skolsystem med 4- och 6-årig grundskola bleve större än vid nu berörda jämförelse mellan skolsystem med 3- och 6-årig grundskola. I fortsättningen gå de sakkunniga att pröva olika åtgärder, som vid re­ missbehandlingen föreslagits i syfte att undvika förlängning av studietiden. Härvid avhandlas dels frågan om tidigare inträdande av skolpliktsåldern, dels frågan om snabbare genomgång av folkskolan. I avseende på den högre skolans omfattning diskutera de sakkunniga möjligheterna av förkor­ tad högre skola på såväl odifferentierad som differentierad grundskola. De sakkunniga anse sig böra fastslå, att en 6-årig högre skola ovanom 6-årig odifferentierad folkskola icke f. n. läte sig genomföra såsom generellt tilllämpad organisation, utan att den högre skolans bildningsmål sänktes. Detta omdöme synes främst gälla organisationer med 3-årig realskola och 3-årigt gymnasium samt med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium, byggt på realskolans tredje klass. Däremot ansåges ett 6-årigt lyceum under särskilt gynnsamma förhållanden kunna anlitas för avkortande av studievägen fram till studentexamen. Spörsmålet om förkortad högre skola på differentierad folkskola har gjorts till föremål för ingående undersökning från de sakkunnigas sida under be­ aktande av i utlandet gjorda erfarenheter eller förefintliga strävanden. Dessa överväganden resultera däri, att någon generell lösning av enhetsskoleproblemet med differentierad folkskola som grundval f. n. icke i vårt land kan ifrågasättas. De sakkunniga anse dock goda skäl tala för att »perspektivet hålles öppet även åt detta håll», och förorda därför, att möjlighet beredes att å orter, som härför prövades lämpliga, försöksvis tillämpa en skolorga­ nisation med nu ifrågasatt eller likartad karaktär.

Departe­ Då jag nu går att närmare angiva min ställning till frågan om anknyt­ mentschefen. ningen mellan folkskola och läroverk i den framtida organisationen, synes Allmänna utgångs­ mig icke någon tvekan kunna råda därom, att det allmänna läget med punkter. styrka anvisar ett fullföljande av den väg, som genom 1909 års riks­ dags beslut angående inrättande av kommunala mellanskolor beträddes eller med andra ord, att de högre teoretiska skolorna böra i vidgad ut­ sträckning anknytas till folkskolans sjätte klass. Det är samma väg, som följts vid genomförandet av 1918 års betydelsefulla nyordning av de prak­ tiska ungdomsskolorna, då dessa konsekvent anknötos till genomgången obligatorisk folkskola.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116. 101 Samhälls- Denna ståndpunkt erhåller ett mycket starkt stöd i de samhälleliga hänsyn, rättvisans som jag redan i början av mitt anförande korteligen berört. krav. För det nutida samhället måste det stå som en bjudande plikt att tillse, att social ställning och ekonomiska villkor icke få vara avgörande för de ungas framkomst i livet, Här som annorstädes böra de individuella för­ utsättningarna enbart få bliva bestämmande. Att i verklighetens värld detta mål svårligen låter sig helt uppnå, har jag redan funnit anledning fram­ hålla. Men detta oaktat får samhället icke lämna några ansträngningar osparda för att befrämja målets möjligast fullständiga förverkligande. Under det meningsutbyte, som uppstått kring skolkommissionens förslag, har man också kunnat konstatera, att delade uppfattningar i detta avseende egentligen icke framträtt. Visserligen hava understundom tvivel kommit till synes, huruvida de organisatoriska anordningarna i nu förevarande av­ seende vore av så stor betydelse. Man har hänvisat till att den nuvaran­ de läroverksorganisationen icke kunde frånkännas eu ganska demokratisk prägel, i det att läroverken vore tillgängliga för såväl rika som fattiga. Att våra läroverk för närvarande så tillvida kunna sägas hava en demokratisk prägel, att de äro tillgängliga för lärjungar från skilda samhällslager, lärer icke kunna bestridas. Men det kan å andra sidan icke heller förnekas att det återstår mvcket, innan det med fog kan påstås, att dessa läroanstalter äro i lika grad tillgängliga för barn ur olika miljö. En föreliggande undersökning rörande lärjungarnas vid de allmänna läroverken fördelning efter fädernas yrken höstterminen 1915 är i detta hänseende upplysande nog. Den utvisar, att t, ex. den ojämförligt största gruppen yrkesutövare i det svenska samhället, arbetsförmän, typografer, montörer, åkare, vaktmästare, arbetare, vilken inne­ fattar (enligt folkräkningen 1910) ungefär 1,100,000 manliga yrkesutövare av det till nära 1,700,000 uppgående totalantalet, i de allmänna läroverken repre­ senterades av allenast 2 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Man inhämtar vidare, att den näst nu sagda grupp mångtaligaste, innefattande lantbru­ kare, arrendatorer, mejerister, trädgårdsmästare, alltså landsbygdsbefolknin­ gens huvudmassa, utgörande nära 285,000 yrkesutövare, var företrädd med 5 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En annan jämväl ganska talrik grupp, innefattande utövare av en del hantverksmässiga yrken till ett antal av un­ gefär 60,000, nådde siffran 27 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. En helt annan bild erhåller man, då man går till de socialt mera högt stående eller ekonomiskt mera välbärgade grupperna. Den lilla gruppen »läkare, apote­ kare, veterinärer och tandläkare», inneslutande ej fullt 4,000 yrkesutövare, uppvisar det högsta antalet, 188 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Ej långt efter komma andra grupper, inneslutande intellektuella yrkesutövare, uni­ versitets- och läroverkslärare, med 174 och präster med 177 lärjungar på 1,000 yrkesutövare, samt industriidkare, fabrikörer med 154 lärjungar på 1,000 yrkesutövare. Ännu mera utpräglade framträda här berörda förhållanden i de högre

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

flickskolorna, beträffande vilka skolkommissionen i Betänkande III sid. 184 —185 offentliggjort en motsvarande undersökning på grundvalen av de höstterminen 1918 i klasserna 3—8 närvarande lärjungarna. Även här är arbetargruppen svagast företrädd med den anmärkningsvärt låga siffran av 0,6 lärjunge på 1,000 yrkesutövare. För jordbrukargruppen är motsvarande siffra 2, för de hantverksmässiga yrkena finner man siffran 9, för läkargruppen 114, vilken sistnämnda även vid dessa skolor utgör den högsta fö­ rekommande. De nu angivna siffrorna äro visserligen hämtade ur uppgifter, som ligga ett tiotal år tillbaka i tiden, men mycket talar för att förhållandena under mellantiden icke undergått någon väsentlig förändring. I varje fall tyda de på en — ur social synpunkt sedd — betydande brist i den nuvarande organisationen. Och det råder intet tvivel, att den bristen är att söka i den olämpliga anknytningen mellan läroverket och folkskolan. De som förvärvat någon mera omfattande erfarenhet om de lärjungar, vilka erhålla sin grundläggande utbildning i folkskolan, hava alltjämt kunnat vits­ orda, att mången för fortsatta studier väl lämpad gosse eller flicka vid folkskolekursens slut skulle önskat fullfölja sina studier och att föräldrarna i talrika fall skulle velat och kunnat bringa det ekonomiska offer, som här­ för varit erforderligt. Vägen har emellertid varit stängd, såtillvida att veder­ börande varit hänvisad antingen att taga plats bland väsentligt yngre kam­ rater i en lägre klass än åldersutvecklingen gjort rimlig eller ock att genom en mödosam och dyrbar enskild undervisning komplettera sin utbildning. Nu skall det måhända invändas, att i dessa här åsyftade fall vederbörande genom att fortsätta i folkskolan uraktlåtit att utnyttja förefintliga möjlighe­ ter. Saken är dock ingalunda så enkel. När det gäller de befolkningslager, inom vilka barnens utbildning på den teoretiska studiebanan icke är själv­ klar, vare sig begåvning och anlag anvisa denna väg eller icke, är ett dy­ likt steg förbundet med allvarliga överväganden. Man önskar först och främst någorlunda visshet, att den unge verkligen besitter förutsättningar att med framgång beträda den ifrågavarande vägen, och den vissheten an­ ser man sig i regeln icke äga, förrän anlagsriktningen mera klart fram­ trätt. I detta avseende lämnar 9—10-årsåldern, enligt erfarenhetens vittnes­ börd, i ett stort antal fall icke tillfredsställande vägledning. Det är i regeln först när folkskolekursen avslutats, som man i de under densamma uppnådda resultaten finner en fastare grund för sina överväganden. Och vidare önskar man förklarligt nog någorlunda trygghet för att de ekonomiska förutsätt­ ningarna skola vara för handen, detta i desto högre grad ju större uppoff­ ringarna äro. För de flesta föräldrar i vårt land vilar över de ekonomiska villkoren en så stor osäkerhet, att det över huvud icke är möjligt att träffa några säkrare ekonomiska dispositioner för den period av sex år, som ligger emellan en lärjunges inträde i ett läroverk och hans realskolexamen. På dessa håll blir alltså kravet, att den kostsamma studieperioden må i möjli-

Kun tgl. Maj:ts proposition Nr 116. 103

gaste mån förkortas. För en annan, även den en mycket mångtalig medborgargrupp, vilkens dagliga liv förflyter på avstånd från de orter, dit läro­ verk äro förlagda, komma till nu antydda vanskligheter ytterligare de, som sammanhänga med att barnen i 9—10-årsåldern skola lämna hemmet och inackorderas i främmande hem. Jag vågar i de nyss anförda siffrorna se en bekräftelse på riktigheten av de synpunkter, vilka på erfarenhetens grundval anlagts av socialt inställda människor. Och jag anser att vissa av de upplysningar, som framkommit i skolöverstyrelsens och generaldirektör Bergqvists utlåtanden i avgörande punkter komplettera bilden. Enligt en av skolöverstyrelsen höstterminen 1923 verkställ enquéte vid de allmänna läroverken hava över 43 procent av de lärjungar, vilka från folkskolan vinna inträde i läroverkets första klass, övergått icke från tredje folkskoleklassen, såsom normalt förutsättes, utan från fjärde eller följande klasser och sålunda blivit ett eller flera år för­ dröjda i sina studier. Och alldeles likartade förhållanden hava påvisats i fråga om inträdet i realskolans följande klasser. Även då det gäller orsa­ kerna till den fördröjda övergången, torde man kunna säga, att materialet pekar i just den riktning, i vilken de erfarenhetsmässiga övervägandena gått. Det har visserligen från reservanterna inom skolöverstyrelsen framhål­ lits, att anledningen »ekonomiska skäl» i så relativt få fall redovisats så­ som orsak till förseningen. I detta avseende hyser jag den uppfattningen, att en på lärjungarnas utsago grundad uppgift svårligen kan på denna punkt bliva rättvisande. »Det är av lätt insedda skäl motbjudande för så­ väl föräldrar som barn att lägga fram sin ekonomiska svaghet inför offent­ ligheten», yttrar skolöverstyrelsen, såsom mig synes, med mycket fog. Att också hänsynen till kamraterna i skolan här spelar in, torde man kunna taga för givet. Även i ett annat hänseende har skolöverstyrelsen bidragit att ställa de berörda förhållandena i ny belysning. Jag åsyftar det faktum, att å realskolestadiet vid de allmänna läroverken höstterminen 1923 icke 1'unnos flera än 4,249 lärjungar eller 19,5 procent av samtliga, vilka voro bosatta utom läroverksstaden, och att av dessa endast 2,085 eller 9,7 procent av samtliga voro inackorderade. Detta sakförhållande talar sitt omisstydbara språk om de avsevärda svårigheter, som under nuvarande omständigheter föreligga för föräldrar på den egentliga landsbygden att mäkta övervinna de ekonomiska och organisatoriska hindren, när det gäller att bereda sina barn högre skol­ undervisning i läroverken. För stora befolkningslager inom städerna, företrädesvis utgörande de ekono­ miskt svagast situerade, liksom för landsbygdens befolkning över huvud äro de nuvarande allmänna läroverken otvivelaktigt allt för svårtillgängliga. Såsom jag redan nämnt, har man säkerligen att söka huvudorsaken härtill i det sätt, varpå förbindelsen mellan den grundläggande skolan och läroverket är an­ ordnad. En ytterligare bekräftelse på riktigheten av detta antagande erbjuda

104 Kungl. May.ts -proposition Nr 116.

numera även de kommunala mellanskolorna. De många sådana skolor, som nu äro i verksamhet, äro nämligen, som bekant, anknutna till folkskolans sjätte klass. Generaldirektör Bergqvist har i sitt utlåtande upptagit denna angelägenhet till närmare dryftande och jämväl meddelat en sammanställ­ ning av lärjungarnas fördelning efter deras fäders yrken vid såväl allmänna läroverk som kommunala mellanskolor (Våra skolor sid. 56—57). Uppgifterna avse klasserna 1—6 av läroverket och klasserna 1—4 av kommunala mellanskolan samt hänföra sig till höstterminen 1922 och beträffande kommu­ nala mellanskolan i Stockholm till vårterminen 1923. I detta sammanhang knyter sig givetvis ett särskilt intresse till den procentiska fördelningen av lärjungarna vid läroanstalter av olika organisatorisk typ. Man finner nu, att lärjungar utgångna ur arbetarhem vid läroverken utgöra 8,6 procent av samtliga, men vid mellanskolorna 19,4 procent. Även av barn med fäder ur de hantverksmässiga yrkena uppvisa mellanskolorna ett relativt starkare in­ slag 11,4 procent mot läroverkens 7,2 procent. En påfallande karaktärsskillnad hos de båda skolformerna möter man vidare beträffande lärjungar, vil­ kas fäder tillhöra gruppen lantbrukare, arrendatorer m. fl. Av dessa redovi­ sas i mellanskolorna 10,8 procent, i läroverken 5,6 procent. Begränsar man jämförelsen till storstäderna, Stockholm, Malmö och Norrköping, framstår i fråga om arbetarbarnen skillnaden mellan läroverkens och mellanskolans rekryteringsområde än mer påtaglig; siffrorna utgöra respektive 8,9 procent och 33,2 procent. Beträffande landsbygdsbarnens stora huvudgrupp gäller, att, om de nämnda städernas läroverk och mellanskolor uteslutas, siffrorna bliva 6,9 procent och 12,5 procent. Relativt sett är sålunda inom storstä­ derna inslaget av barn ur arbetarhem nära fyra gånger starkare i mel­ lanskolan än i läroverket, medan i mellanskolorna lärjungar utgångna från den jordbruksidkande befolkningen äro relativt ungefär dubbelt så talrika som i läroverken. Att icke sistnämnda proportion ställer sig än gynnsam­ mare för mellanskolorna kan möjligen, på sätt skolöverstyrelsen antvtt, sam­ manhänga med dessa skolors kommunala karaktär, varigenom tillträdet för lärjungar från den kringliggande nejden blir begränsat och ofta förbundet med väsentligt ökade lärjungeavgifter. Det senast anförda synes mig icke gärna kunna givas någon annan inne­ börd, än att verkligheten infriat de förväntningar, som ställts på den kom­ munala mellanskolans förmåga att tillgodose bildningsbehovet inom de sam­ hällsgrupper, vilka erfarenhetsmässigt missgynnas av den nuvarande läro­ verksorganisationen. Och jag anser mig därmed också hava erhållit ett vik­ tigt stöd för att den sexåriga grundskolan visat sig möjliggöra en socialt sett långt vidsträcktare rekrytering än den treåriga. De farhågor, som under remissbehandlingen kommit till uttryck, att den teoretiskt för­ längda studietiden vid en enhetsskoleorganisation skulle försämra, i stället för förbättra utbildningsmöjligheterna för barn ur ekonomiskt mindre lyek-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 105 ligt lottade hem i stad och på landsbygd, torde alltså på goda skäl kunna avvisas såsom ogrundade. Framstår sålunda läroverkets anknytning till folkskolans sjätte klass såsom ur social rättfärdighetssynpunkt starkt motiverad, påkallar emellertid spörs­ målet om samma anknytnings lämplighet ur psylcologisk-pedagogisk syn­ punkt ytterligare uppmärksamhet. Därom hava betydande meningsskiljaktigheter yppat sig. En starkt bi­ dragande orsak till att så stora divergenser kunnat uppstå, vill jag för min del se däri, att den psykologiska forskningen, såsom också en av dess re­ presentanter i vårt land under diskussionen framhållit, trots livliga ansträng­ ningar ännu icke lyckats skapa erforderliga hållpunkter för frågans besva­ rande. I brist på en fast grund att stå på, nödgas man anlita den egna och allmänna erfarenheten. Och det ligger vid sådant förhållande i öppen dag, att de subjektiva omdömena kunna utfalla ganska olika, så mycket mera, som betydande individuella växlingar i nu berörda avseende otvivel­ aktigt göra sig märkbara. Det må vara riktigt som det blivit sagt, att man i vissa fall redan då en lärjunge befinner sig i 9—10-årsåldem kan med någorlunda tillförlitlighet avgöra, huruvida utsikt till framgång förefinnes, därest den teoretiska stu­ dievägen väljes. Enligt eu ganska samstämmig erfarenhet gäller detta dock ingalunda om det stora flertalet. Riskerna att vid ett till nämnda tidiga tidpunkt förlagt val taga miste, måste därför bliva väsentligen större, än om valet kan ske senare. Betydelsen härav synes mig avsevärt ökad, sedan i våra dagar framgången i den praktiska verksamheten blivit allt mera be­ roende av ordnad skolmässig yrkesutbildning. I en gången tid gällde som bekant, att den som icke lämpade sig för studier, snart hänvisades att söka sin verksamhet på det praktiska livets olika områden. De många, som kopp­ lats in på studiebanan utan erforderliga förutsättningar, växlades alltså ur spåret och fingo i stort sett taga sig fram bäst de kunde. Inför en ny tids skärpta krav, påkallar det praktiska livet i lika hög grad som »de lärda yrkena», sin bestämda grundliga förberedelse, något som också från det allmännas sida i växande utsträckning erkänts och beaktats. I långt vidare mening än tidigare gäller det alltså numera för de unga, att de ställas i valet mellan de båda stora huvudvägarna inom bildningsväsendet, och upp­ giften att välja blir vid sådant förhållande både allvarligare och svårare än förr. Under dessa omständigheter och då den nuvarande anknytningspunk­ ten, vilken, såsom skolöverstyrelsen framhållit, tillkommit utan närmare undersökning, erfarenhetsmässigt måste karakteriseras såsom mindre lycklig, är jag för min del i likhet med åtskilliga, som yttrat sig över detta spörs­ mål, benägen att anse ett ytterligare uppskov till 12—13-årsåldern ur här berörda synpunkt såsom starkt påkallat. Jämväl de skolsakkunniga hava funnit sagda ålder böra tillerkännas något företräde vid anlagsriktningens

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

bedömande, även om oenighet anses råda »om den mer eller mindre avgö­ rande betydelsen av detta företräde». Under remissbehandlingen av skolkommissionens förslag har det erinrats, att nu ifrågavarande åldersstadium utgör eu särskilt för flickorna mycket ömtålig utvecklingsperiod. Detta förhållande påkallar givetvis den allra största uppmärksamhet och kräver uppenbarligen i vissa avseenden — i fråga om både yttre anordningar och arbetets inre läggning — särskild varsamhet. Men de hittills vunna erfarenheterna, och dessa äro dess bättre ej så få, synas-dock bestämt giva vid handen, att den av mig föreslagna anknytningen mellan läroverk och folkskola även för flickornas vidkommande väl låter sig genomföra. Ett ytterligare skäl för anordnande av anknytning mellan läroverk och folkskola vid tidpunkten för den obligatoriska folkskolekursens slut är att hämta från förhållandet mellan våra teoretiska och praktiska ungdomssko­ lor, sådant detta utgestaltats enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag. Skolöverstyrelsen har på ett övertygande sätt klargjort de betydande olä­ genheter ur många olika synpunkter, som skulle vara förbundna med en organisation, där de teoretiska och praktiska studievägarna avgrenades vid skilda stadier av folkskolan. Detta gäller såväl om man tager sikte på folk­ skolans egna förhållanden som ock, om bedömandet försiggår från de prak­ tiska skolornas horisont. Icke minst inför det från många håll påtalade för­ hållandet, att tillströmningen till de lärda yrkena i vårt land är väsentligt större än som av förefintliga behov motiveras, synes det mig vara av syn­ nerlig vikt att intet underlåtes för att skapa förutsättningar för en annan ordning. I detta avseende torde intet medel vara mera rationellt än att sörja för att redan skolorganisationen inbjuder till ett verkligt val vid en bestämd tidpunkt, då det av alla lärjungar och deras föräldrar kräves en prövning av frågan om den ur skilda synpunkter lämpligaste och lyckligaste vägen. Den invändning, som gjorts, att de praktiska ungdomsskolorna ännu skulle befinna sig i alltför svag utveckling för att kunna tjäna såsom avle­ dare, kan jag icke tillmäta någon avgörande betydelse. Det synes mig nämligen uppenbart, att det praktiska skolsystemets effektivitet ur nu be­ rörda synpunkt måste bliva mycket nära förknippad med enhetsskolesystemets tillämpning även på de teoretiska skolornas område. I samma mån som detta i allt mera vidgad omfattning blir fallet, kan den praktiska vägen väntas i större utsträckning bliva anlitad av de unga. Därmed ställes sam­ hället inför nödvändigheten att i ökad omfattning tillgodose de växande be­ hoven av utbildningsmöjligheter även på detta område. Det har i samband med nu förevarande organisationsspörsmål från olika håll påkallats uppmärksamhet för vissa förhållanden i samband med den högre folkskolans ställning i skolsystemet, och det har jämväl framställts vissa positiva förslag i syfte att göra sagda skolform mera lockande för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 107

lärjungarna och därmed tillika stärka dess konkurrenskraft. För innebörden av desamma har jag förut redogjort. Till spörsmålet vad som nu kan och bör åtgöras i nämnda hänseende återkommer jag i fortsättningen av mitt anförande.

Jag har redan framhållit, att kravet på enhet i vår skolorganisation leder Pedagogiska synpunkter. sitt ursprung från socialt ansvarskännande pedagoger. Vid dess utformande hava dessa haft i tankarna icke blott samhällets omedelbara intressen utan också skolans. Det har i sådant avseende framförallt hävdats, att folkskolans ställning av hela folkets grundläggande barndomsskola skulle bliva en mäktig hävstång till denna skolas utveckling och uppryckning. Hos inflytel­ serika medborgargrupper skulle nämligen det personliga intresset för folkskolan stegras, i samma mån som skolan komme att rekryteras av barn från alla samhällslager. Det har nu visserligen gjorts gällande, att denna otvivel­ aktigt praktiskt betydelsefulla synpunkt skulle hava förlorat det väsentliga av sin räckvidd genom den förskjutning maktförhållandena i samhället un­ der senaste tid undergått. Och jag vill icke förneka, att detta betraktelse­ sätt måhända innesluter någon sanning. Men ser man på förhållandena i stort, så torde det allt fortfarande äga sin riktighet att, om den sexåriga folkskolan verkligen bleve grundskola och därmed en »folkskola» i ordets djupare mening, så skulle samhällets omvårdnad om skolan bliva ännu bättre, än vad den nu är. Lika visst är också, att den högre skolan skulle hava åtskilligt att vinna på en enhetsskoleorganisation. Det uppskov, som densamma för lärjungarna medgiver i fråga om valet av studiebana, kan icke undgå att komma till uttryck i lärjungematerialet, vilket bör kunna bliva bättre sovrat. Att undervisningen under dessa omständigheter skulle komma att försiggå under gynnsammare betingelser, synes mig knappast kunna bestridas.

Jag anser mig här icke kunna alldeles förbigå eu annan omständighet, Statsfinansi ella syn som vid bedömande av enhetsskolans fördelar påkallar uppmärksamhet. punkter. Skolkommissionen har erinrat om att en skolorganisation, uppbyggd enligt parallellskolesystemets grundsatser är ägnad att för statsverket medföra större kostnader än en sådan, som anordnats enligt enhetsskolesystemet därigenom, att undervisningen i folkskolan är förbunden med mindre utgifter än den i läroverkets realskola. Mot detta betraktelsesätt hava vid remissbehandlin­ gen invändningar från vissa håll blivit framställda. Även om de siifror, på vilka skolkommissionen byggt sin argumentering på denna punkt kunna tarva jämkning, anser jag det emellertid vara uppenbart, att om de båda lägsta läroverksklassernas uppgifter övertagas av folkskolan, så komma högre kvalificerade och följaktligen också högre avlönade lärarkraftcr att er­ sättas av sådana med lägre kompetens och väsentligen lägre avlöning. Däri­ genom måste otvivelaktigt en besparing ske. Då man vidare betänker, att

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

denna förändring i icke obetydande omfattning låter sig genomföra utan att för folkskolundervisningen nya lärarkrafter behöva tagas i anspråk, så synes det mig obestridligt, att statsverkets totala utgifter för undervisnings­ väsendet måste komma att minskas, även om tre folkskoleklasser skulle komma att ersätta två läroverksklasser.

Av vad jag nu anfört synes mig framgå att den anordning av förbin­ delsen mellan folkskola och läroverk, som starkt påkallas redan av sam­ hälleliga hänsyn, erhållit ett kraftigt och betydelsefullt stöd i omständigheter, som sammanhänga med vår hittillsvarande erfarenhet om de ungas utveck­ ling och framförallt med det allt livligare intresset för de praktiska utbildningsanstalternas rationella tillgodoseende. Samma ståndpunkt stödjes även av viktiga pedagogiska och statsfinansiella hänsyn.

Mot enhets Den redogörelse jag förut lämnat rörande myndigheters och korporatio­ skolan anför­ da skäl. ners ställningstagande till det nu föreliggande, av skolkommissionen utarbe­ tade förslaget till enhetsskolorganisation, har utvisat, att man från en mängd håll ur den högre skolans synpunkt intagit eu starkt kritisk hållning mot det ifrågavarande förslagets grundprincip. Det är uppenbart, att jag icke kan underlåta att noga överväga de framställda invändningarna och ingå­ ende pröva deras hållbarhet. En grupp sådana erinringar hänför sig till folkskolans förhållanden, och innebörden av desamma torde i korthet kunna uttryckas så, att folkskolan skulle sakna tillräcklig bärkraft för att tjäna som grundskola för den högre undervisningen. En andra grupp tager sikte när­ mast på den högre skolans förhållanden, och det hävdas i detta avseende, att den högre skolan vid en enhetsskoleorganisation icke erhåller erforder­ ligt utrymme för ett tillfredsställande arbete och ett nöjaktigt bildningsresultat. Den tredje gruppen av de nämnda erinringarna uppmärksammar särskilt studietiden, och det anmärkes därvid, att det föreslagna skolsyste­ met utan gagn medför en ur den enskildes och samhällets synpunkter betänklig förlängning av den samlade skoltiden.

Folkskolans Jag anser mig böra till granskning upptaga en var av de nämnda invänd­ bärkraft. ningarna och börjar därvid med spörsmålet om »folkskolans bärkraft». Så länge enhetsskolekravet- gjort sig gällande vid de skolpolitiska avgörandena, har man naturligt nog låtit sig angeläget vara att om­ sorgsfullt undersöka grunden för den tilltänkta skolorganisationen. Be­ hov av en sådan prövning förelåg givetvis även, när problemet begrän­ sades till ett successivt förverkligande av enhetskravet genom indragningav läroverkets första klass. Vid de officiella utredningar, som under 1880oeh 1890-talen ägt rum, återfinner man genomgående ett och samma myc­ ket pessimistiska betraktelsesätt på den föreliggande frågan. Folkskolan hade ännu icke nått en sådan utveckling, menade man, att den på ett till-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116. 109

fredsställande sätt kunde i större utsträckning än redan vore fallet, över­ taga uppgiften att grundlägga de kunskaper, som i läroverket skulle vidare utvecklas. Såsom jag redan har anfört, sköts samma argument i förgrun­ den vid 1904 års reform av de allmänna läroverken. I våra dagar har man säkerligen lättare att förstå, att läget med hänsyn framförallt till folkskolans organisatoriska ståndpunkt kunde rättfärdiga ett dyrlikt ståndpunktstagande, än vad fallet var i den tid, då dessa omdömen fälldes. Det torde kunna erbjuda ett visst intresse att erinra om att år 1881, då riksdagens andra kammare första gången beslöt indraga första läroverksklassen, allenast 229 av rikets 3,148 fasta folkskolor voro utrustade med dera än en lärare — endast en del av dessa skolor motsvarade alltså den nuvarande A-formen. Och ännu år 1899, det år, som lagts till grund för den senaste läroverkskommitténs överväganden i nu förevarande avseende, gällde det, att folkskolor av A-formen funnos upprättade blott i 54 av rikets 93 städer samt dessutom i 28 skoldistrikt å landsbygden till ett antal av 145. I dessa skolor undervisades endast 11,7 procent av landets samtliga folkskolbarn. När den kommunala mellanskolan år 1909 tillskapades, hade för­ hållandena så tillvida avsevärt förbättrats, att 27,9 procent av små- och folk­ skolans lärjungar tillhörde skolor av A-formen; i städerna var denna typ redan då praktiskt taget fullständigt genomförd — 96,7 procent av lärjungarna i städerna undervisades i folkskolor av nämnda typ på Iandsb 3 7gden stannade motsvarande procenttal vid siffran 12,2. Landsbygdens barn under­ visades emellertid alltjämt till omkring hälften, 49,3 procent, i skolor, som enligt nuvarande undervisningsplan äro att rubricera såsom undan tagsformer. Då det torde få anses uppenbart, att frågan om den sexklassiga folk­ skolans duglighet såsom grundskola även i vår tid måste bedömas mot bak­ grunden av dess organisatoriska utvecklingsståndpunkt, anser jag mig böra meddela en översiktlig sammanställning av folkskolelärjungarnas fördelning på olika skolformer under åren 1916, 1920 och 1925, varvid inräknats såväl små- som folkskolestadiet. De senast tillgängliga statistiska uppgifterna hänföra sig till redovisningsåret 1 juli 1924—30 juni 1925. Den gjorda sammanställningen, som återfinnes å nästföljande sida, erbjuder ur flera synpunkter ett stort intresse. Den ådagalägger till en början, att det organisatoriska utvecklingsarbetet sedan år 1909 avsatt högst betydande re­ sultat, i det att undantagsformernas förekomst på landsbygden väsentligen be­ gränsats. Från att nämnda år 49,3 procent av landsbygdens folkskolebarn erhöllo sin utbildning i dylika skolor, möter år 1925 siffran 25,7 procent. Och riktas blicken på A-formens utbredning, finner man, att stegringen här är icke mindre anmärkningsvärd, från 12,2 procent till 20,G procent. Även om jämförelsen be­ gränsas till att avse åren 1916 och 1925 är framsteget mycket avsevärt, både i vad det gäller huvudformernas förekomst och undantagsformernas tillbakaträngande. Det må vara till fyllest att erinra om, att lärjungarna i de förra år 1916 utgjorde å landsbygden 55,6 procent av samtliga, men år 1925

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. in

vidsträcktare anlitande. I fortsättningen av mitt anförande skall jag när­ mare uppehålla mig vid frågan om de skilda huvudformernas värde ur grundskolesynpunkt. Här vill jag begränsa mig till att ytterligare uttala, att jag är väl medveten om, att i ett land med Sveriges natur- och befolk­ ningsförhållanden man säkerligen aldrig, åtminstone icke inom överskådlig tid, kan nå så långt, att varje folkskola skulle vara skickad att utgöra grundval för högre undervisning. En sådan ståndpunkt hos folkskolan synes mig icke heller ur nu förevarande synpunkt behövlig. Ty även om vissa barn vid ett genomförande av enhetsskolan finge underkasta sig kom­ pletterande studier, därest de från den sexklassiga folkskolan skulle övergå till en på denna byggd realskola, behöva dessa varken bliva så omfattande eller så besvärliga, som nödvändigt är vid övergång till högre klass i den nuvarande realskolan. Undervisningen kunde utan svårighet i hemorten meddelas av folkskolans lärare och behövde avse endast de lärokurser och de läroböcker, som förekomma i en välordnad folkskola. Om ock de organisatoriska förhållandena givetvis äro ägnade att utgöra ett mycket betydelsefullt uttryck för den redan genomförda förbättringen i folkskolans villkor, så vore det för visso oriktigt att uteslutande fästa av­ seende vid denna sida, då det gäller en jämförelse mellan förr och nu. Hela folkskolans arbete har otvivelaktigt under de senaste årtiondena under­ gått en inre konsolidering av djupgående art. Alldeles särskilt skulle jag vilja betona, att de år, som förflutit efter utfärdandet av 1919 års undervisningsplan, i detta avseende medfört en mycket påtaglig förändring till det bättre. Icke minst äger detta omdöme sitt berättigande, om man upp­ märksammar speciellt de delar av folkskolans undervisning, som mera omedelbart äro ägnade att vara grundläggande för arbetet i den högre sko­ lan, modersmålet och räkning. Flera andra faktorer hava dessutom otvivel­ aktigt bidragit till det nya, förbättrade läget. Lärarutbildningen har sålun­ da under det senaste decenniet varit föremål för en grundlig omläggning, om vars gynnsamma resultat ingen tvekan torde råda. Både i fråga om insikter och pedagogisk utbildning äro de folk- och småskollärare, som utgå från de reformerade seminarierna i regeln väl kvalificerade för de uppgifter, som vänta i folkskolan. Folkskolinspektionens omorganisation, även den verk­ ställd inom eu näraliggande tidsperiod, har likaledes varit ägnad att åt folkskolans yttre och inre arbete skänka verksamt stöd, varförutan, det tryggt torde kunna påstås, att upprycknings- och nydaningsarbetet icke skulle kunnat så snabbt och så grundligt fullföljas. Förgätas får ej heller, att tillvaron av en sakkunnig central ledning, som i mångahanda avseenden kunnat ingripa stödjande, direkt och indirekt, har en betydande andel i det gynnsamma läge, som f. n. karakteriserar vår folkundervisning. Jag anser mig vidare böra i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på do lokala åtgärder, som över hela landet vidtagits och som utgöra eu viktig förutsättning för eu ökad effektivitet i folkskolans arbete. Nya, än-

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. damålsenligt inredda folkskolehus, hava sålunda med betydande uppoffringar från skoldistriktens sida kommit till stånd i en utsträckning, som tidigare icke har motstycke. De materiella resurserna hava jämsides härmed avse­ värt förbättrats. Med dessa fakta för ögonen anser jag mig hava fullgod anledning att göra gällande, att vår folkskola i det hela nått en sådan ståndpunkt, att man icke längre i folkskolans förment bristfälliga utveckling kan hämta skäl mot att den sexklassiga folkskolan göres till grundskola. I1 rågan om folkskolans bärkraft såsom grundskola i full utsträckning kan emellertid genom detta konstaterande icke anses uttömmande besvarad. För ett slutgiltigt omdöme härutinnan kräves hänsynstagande även till de resultat, som vunnits vid enhetsskoleprincipens hittillsvarande partiella tilllämpning inom vår skolorganisation. Ett icke obetydligt erfarenhetsmaterial föreligger också till belysning av hithörande förhållanden, och dessa erfaren­ heter påkalla givetvis särskild uppmärksamhet. Innan jag övergår att avhandla detta spörsmål i dess allmänhet, har det synts mig lämpligt att dröja vid en därmed nära sammanhängande ange­ lägenhet, i fråga om vilken man under den tidigare remissbehandlingen synes hava i ganska stor utsträckning varit offer för ett missförstånd. Jag asyftar härvid spörsmålet om skilda folkskoleformers användbarhet såsom grundskola. Som bekant gäller i detta avseende nu, att inträdesfordringarna till det allmänna läroverkets första klass på grund av beslut av 1894 års riksdag fastställts i enlighet med det i tredje klassen av folkskolans A-form inhämtade kuuskapsmåttet. Och på samma sätt har stadgats, att för inträde i den kommunala mellanskolan skola redovisas kunskaper mot­ svarande vad som inhämtas i en folkskola av A-formen. I principiell över­ ensstämmelse med vad som sålunda allt hittills gällt har skolkommissionen föreslagit, att även för framtiden A-formens kurser skulle vara grundläggan­ de för realskolan, ^u synes man på åtskilliga håll hava åt denna bestäm­ melse velat giva den tolkningen, att nämnda kunskapsmått icke skulle kunna uppnås annorledes än vid undervisningen i folkskolans A-form. Och detta missförstånd har i icke ringa mån varit ägnat att leda hela diskus­ sionen på avvägar, i det man pekat på i hur jämförelsevis obetydlig ut­ sträckning det uppställda kravet vore förverkligat på landsbygden och låtit detta förhållande bliva avgörande för ställningstagandet. Jag anser mig med hänsyn härtill föranledd att bestämt understryka, att åt den omständigheten, att en skola uppställer inträdesfordringar i enlighet med vad som inhämtas i en annan skola, icke kan givas någon vidare in­ nebörd, än att man därmed önskat lämna en kort karakteristik av kunskapsfordringarnas omfattning och beskaffenhet. Men lika litet som man tidigare vid läroverken eller mellanskolorna uppställt deltagande i en A sko­ las undervisning såsom villkor för inträde, lika litet kan det förhållandet

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116. 113 att för inträde i den framtida realskolan förutsatts kunskaper av motsva­ rande omfattning, utestänga de lärjungar, som förvärvat det angivna kunskapsmåttet på annan väg än genom deltagande i en sådan folkskolas undervisning. Såtillvida har emellertid det påtagligt livliga meningsutbytet i denna punkt icke varit alldeles utan gagn, som uppmärksamheten hänletts på de olika folkskoleformernas värde ur de synpunkter, som nu framförallt äga intresse. Den, som varit i tillfälle förvärva en närmare förtrogenhet med folkskolans förhållanden, torde knappast kunna hysa tvekan därom, att väl skötta skolor av Bl- och B2-formerna med rimligt lärjungeantal, då det gäller vakna och för sina uppgifter inresserade lärjungar, icke lämna sämre kunskapsresultat än skolor av A-formen. Nu berörda sida av frågan har varit föremål för ingående övervägande av de skolsakkunniga, bl. a. på grundvalen av upplysningar, som inhämtats från mellanskolorna. Av desamma framgår att höstterminen 1924 ett av­ sevärt antal lärjungar från B-skolor och ett mindre antal sådana från Coch D-skolor utan föregående privatläsning vunnit inträde i mellanskolans första klass. De sakkunniga säga sig också av de från skilda håll före­ liggande vittnesbörden hava letts till den meningen, »att skillnaden mellan de nämnda skolformernas resultat i verkligheten torde vara mindre, än vad från vissa håll förmenats vara fallet». Med hänsyn till nu anförda om­ ständigheter torde anledning saknas att ur grundskolesynpunkt tilldela folk­ skolan av A-formen en allt för markerad särställning framför övriga av undervisningsplanens huvudformer. Då det därefter gäller frågan om folkskolans hittills ådagalagda kompe­ tens såsom grundskola, möter man i de föreliggande utlåtandena starkt skiftande meningar. Även om man i första hand håller sig till de omdö­ men, som härröra från de kommunala mellanskolorna, där man varit i när­ mare beröring med problemet, divergera åsikterna betydligt, På vissa håll, och icke minst vid några av de äldre eller mera frekventerade skolorna, uttala sig kollegierna erkännsamt om folkskolans arbetsresultat. Ett över­ vägande antal kollegier yppar emellertid tvekan eller tvivel angående folk­ skolans bärkraft. Däremot hava av mellanskolornas styrelser jämförelsevis liera visat sig äga förtroende till folkskolan i fråga om dess förmåga att bära upp den högre skolan. Emellertid torde man göra klokt i att icke överdriva värdet av de från kollegiehåll framkomna tvivelsmålen rörande folkskolans kompetens. Många olika omständigheter äro nämligen ägnade att giva åt omdömena en ogynn­ sam inriktning. Särskilt synes mig generaldirektör Bergqvist hava med full rätt fäst uppmärksamheten på att åtskilliga av de ofördelaktiga vittnesbör­ den från mellanskolehåll härröra från skolor, vilka ha ett lärjungematerial, som till stor del (ända till 40 % och därutöver) icke genomgått fullständig folkskola. Icke minst finner jag anmärkningsvärt, att den av de kommu- Bihang till riksdagens protokoll 1927 1 samt. 101 höft. (Nr 116.) 8

114 Kungl. Ma)ds proposition Nr 116. nala mellanskolorna, vilkens kollegium ansett sig berättigat avgiva det allra ogynnsammaste omdömet, vid detta tillfälle hade ett lärjungematerial, av vilket 43,4 procent kommit från andra klasser i folkskolan än den sjätte. Undersöker man nu hur omdömet utfaller på de håll, där man besitter på en gång en ingående kännedom om folkskolans ställning, en närmare förtrogenhet med mellanskolans förhållanden och en önskvärd överblick över skolväsendet i det hela, så finner man, att omdömena i nu föreva­ rande avseende äro väsentligt mindre växlande, ja, att de med vissa skift­ ningar i grundtonen kunna sägas i det hela nära sammanfalla. Skolöverstyrelsen avböjer, såsom naturligt är, »att lämna någon bindande garanti för att folkskolan just nu i alla avseenden är fullt duglig att i hela sin utsträckning tjäna som grundval för den högre skolan», men fastslår tillika, att »om anspråken begränsas till vad som är rimligt och nödvändigt, torde det med fullt fog kunna sägas, att vår folkskola för närvarande befinner sig på en sådan ståndpunkt och i en sådan utveckling, att det icke finnes anled­ ning att på grund av de brister, som hon i vissa avseenden företer, avstå ifrån att giva vårt skolväsen en sådan organisation, som ur samhällets synpunkt är önskvärd, även om denna organisation kommer att innebära, att den sexåriga folkskolan skall bliva den allmänna grundläggande skolan. Den uppgiften får folkskolan icke undandraga sig, och den bör hon även inom rimliga gränser kunna fylla.» I samma riktning uttalar sig general­ direktör Bergqvist: »det mål vår folkskola genom sin nu gällande undervisningsplan fått sig föresatt måste, om det eftersträvas genom rätt avväg­ da kurser och under användande av ett rationellt arbetssätt , erfarenhets­ mässigt kunna betecknas såsom fullt tillfredsställande». Bergqvist uttalar tillika, att »så långt har efter min mening vår folkskola redan hunnit, att antalet lärjungar, som äro i besittning av en allmänbildning, vilken sätter dem i stånd att, utan eller efter en föga krävande mellanläsning, tillgodo­ göra sig undervisningen i den högre skolan, för närvarande är så stort, att ur denna synpunkt den sexklassiga grundskolan väl låter försvara sig som en huvudform i vårt skolsystem». Slutligen må erinras, att de skolsakkunniga vid sin utförliga diskussion av nu förevarande fråga, uttalat den meningen, att ur synpunkten av folkskolans egentliga uppgift tillräcklig anledning icke förefinnes »att principiellt jäva den sexåriga folkskolans lämp­ lighet som grundskola». Och med hänsyn till folkskolans närvarande till­ stånd och utvecklingsmöjligheter finna de sakkunniga »ganska goda skäl» tala för en sådan »mera optimistisk uppfattning», som uttryckts i skolöver­ styrelsens nyss återgivna utlåtande. Den erfarenhet rörande folkskolans verksamhet, som jag för egen del för­ värvat, och detta icke minst i sådana landsändar, där skolan arbetar under mindre gynnsamma yttre betingelser, föranleder mig att utan tveksamhet ansluta mig till den »mera optimistiska uppfattning», som kommit till synes i de uttalanden jag nyss anfört. Ser man i stort på den svenska folksko-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 115 lans nuvarande tillstånd, äger den, enligt min mening, den bärkraft, som erfordras för att den skall kunna utgöra grund för realskolan i den om­ fattning, som påfordras enligt det förslag, vilket nu framlägges.

I detta sammanhang, då jag sett mig nödsakad att med ganska stor ut­ Enhetsskolans återver­ förlighet avhandla folkskolans förhållanden, torde det få anses naturligt, att kan på jag också något närmare uppmärksammar en annan sida av frågan om folkskolan. folkskolans uppgift och ställning inom en enhetsskoleorganisation. Medan man på de håll, där man intagit en avvisande eller kritisk håll­ ning mot bottenskolekravet, ofta sökt ställa folkskolans arbete och resultat i så mörk dager som möjligt, möter man i många utlåtanden, avfattade från denna allmänna utgångspunkt, en glädjande omtanke om folkskolans framtid. Det har icke varit alldeles lätt att undgå det intrycket, att nöd­ tvånget att hårt döma den nuvarande folkskolan, frammanat en så mycket starkare känsla för den skada, som den nya ställningen i skolsystemet skulle kunna tillfoga folkskolan. De nämnda farhågorna, vilka för övrigt gjort sig förnumna även under tidigare diskussioner, motiveras framför allt därmed, att folkskolan genom att tilldelas uppgiften såsom grundskola för den högre teoretiska undervis­ ningen skulle bliva utsatt för ett skadligt tryck från den högre skolan. Till dessa farhågor knyta sig numera därjämte bekymmer för att utvecklingen av folkskolans sjunde klass skulle hämmas, därest den högre skolan grun­ dades på sjätte folkskoleklassen. Vad betänkligheterna i förstnämnda avseende angår, måste jag på grund­ valen av såväl föreliggande gynnsamma erfarenheter från de många sam­ hällen, där enhetsskoleorganisationen redan hunnit visa sina verkningar, som ock skolöverstyrelsens uttalanden i ämnet avvisa dem såsom i det vä­ sentliga ogrundade. Redan den omständigheten, att folkskolan i de sam­ hällen, där något mera betydande antal lärjungar årligen skulle övergå till läroverket, i allmänhet måste räkna med att en avsevärd del av dess lär­ jungar fullfölja sin utbildning i annan läroanstalt, är ägnad att reducera det ifrågavarande argumentets vikt. Härtill kommer, att jag har för avsikt att vid övervägandet av bestämmelserna om prövningsförfarande och inträdesfordringar, så långt ske kan, tillse, att man icke utsätter folkskolan för påfrestningar, som kunna menligt inverka på dess självständiga uppgift. Beträffande slutligen farhågorna för den sjunde folkskoleklassens utveck­ ling, måste jag hålla dessa för ogrundade. Jag delar i detta avseende den uppfattning, som kommit till synes i skolöverstyrelsens utlåtande, och är för min del beredd att medverka till att erforderliga förändringar av gäl­ lande undervisningsplan snarast — och oberoende av den nu föreslagna re­ formen — komma till stånd, i syfte att do lokala skolmyndigheterna må erhålla större frihet att inrikta undervisningen i sjunde klassen på praktiska

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

uPPgifter, varigenom densamma skulle komma att få ställningen av eu mera fristående avslutningsklass. Innan jag lämnar frågan om enhetsskolans återverkningar på folkskolan, anser jag mig böra tillfoga några ord angående vissa principiellt viktiga krav och uppslag, som vid remissbehandlingen framkommit, avseende folk­ skolans undervisningsplan och organisation. Då jag nyss uttalat, att jag icke kan dela farhågorna för att grundskoleuppgiften skulle vara ägnad att medföra ett skadligt tryck på folkskolan, har denna min åsikt givetvis till förutsättning, att någon omläggning av folkskolans lärokurser och arbetssätt icke sker med huvudsaklig hänsyn till det fåtal lärjungar, som kan väntas övergå till högre skolor för teoretisk undervisning. Jag anser mig emellertid böra uttryckligen betona, att jag icke kan medverka till en dylik förändring. Folkskolans undervisningsför­ hållanden böra bedömas med tanke på skolans egentliga uppgift. Denna ståndpunkt utesluter naturligtvis icke att, därest med ledning av vunnen erfarenhet en revision av den gällande undervisningsplanen prövas behövlig, skälig uppmärksamhet ägnas även den ställning folkskolan kan hava er­ hållit såsom allmän grundskola, blott man ständigt har för ögonen det självständiga mål, som är folkskolan förelagt. Under remissbehandlingen och vid meningsutbytet i övrigt hava röster höjts för eu omläggning av folkskolans förhållanden även med den vid­ sträcktare innebörden, att man på enstaka håll ifrågasatt en fördelning av lärjungarna på olika linjer efter olika begåvning. Jag bortser härvid all­ deles från det befogade krav på särskild undervisning åt efterblivna barn, som inställer sig oavsett folkskolans ställning som grundskola, och håller mig uteslutande till den anordning, som plägat benämnas differentiering i folkskolan, och som icke är okänd i utlandet. Åt detta spörsmål hava de skolsakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet med det resultat att »någon generell lösning av enhetsskoleproblemet med differentierad folkskola som grundval för närvarande icke i vårt land kan ifrågasättas». De sakkunniga hava dock ansett sig böra förorda, att möjlighet beredes att å de orter, som härför prövas lämpliga, försöksvis tillämpa en dylik skolorganisation. För min del anser jag, att mot dylika differentieringsåtgärder, vilka under årtionden diskuterats och jämväl på vissa orter i mindre utsträckning försöksvis an­ ordnats, mycket vägande skäl kunna anföras. Jag kan därför icke finna, att föreskrifter om anordnande av försöksdifferentiering på därför lämpliga orter böra utfärdas. Något förbud mot att enskilda lärare med den närmaste skolledningens medgivande experimentera med differentiering anser jag lika litet av behovet påkallat. Jag finner följaktligen anledning saknas att räkna med åtgärder i någondera riktningen på ifrågavarande område.

Mellan sko­ , Naturligt nog har meningsutbytet kring det av skolkommissionen fram­ lans bildningsresultat. ställda organisationsförslaget i betydande utsträckning kommit att röra sig

Kungl. Maj:ts proposition Nr Ilo. 117 om den nuvarande kommunala mellanskolans sätt att fylla sin uppgift. Denna skolform är nämligen, om än icke identisk så dock i många hänse­ enden överensstämmande med den fyraåriga realskola, som kommissionen förordat. Jag har redan inledningsvis haft tillfälle att erinra om de starkt divergerande uppfattningar som i detta avseende kommit till synes. Den kritik, som från olika håll riktats mot arbetet och arbetsresultatet vid de nuvarande mellanskolorna, har i regeln utan vidare ansetts äga tillämplighet även på den föreslagna realskolan. I fortsättningen av mitt anförande skall jag närmare uppehålla mig vid frågan om det berättigade i ett dylikt be­ traktelsesätt. Dessförinnan synes det mig emellertid önskvärt att söka uppnå klarhet, hur erfarenheterna rörande mellanskolans arbetsresultat och arbete objektivt sett kunna anses hava utfallit. Såsom min redan lämnade redogörelse utvisat, har skolkommissionen in­ gående uppmärksammat detta spörsmål. Kommissionen har påvisat, att examensresultaten vid mellanskolorna icke stodo efter de vid de allmänna läroverken uppnådda utan i vissa fall voro »något överlägsna övriga läro­ anstalters», samt att betygssättningen vid de ifrågavarande skolorna icke utmärkt sig för större mildhet än vid motsvarande statliga läroanstalter. Kommissionen säger sig jämväl hava fått ett fördelaktigt intryck av arbetet vid dessa skolor. I förstnämnda avseende har kommissionen kunnat bygga förutom på statistiska utredningar även på de omdömen, som författnings­ enligt avgivits av de av skolöverstyrelsen förordnade ombuden vid mellanskolornas realskolexamen, vilka ombud i regel hämtats ur läroverkslärarnas krets. Det kan icke förnekas, att dessa berättelser ända in i senaste tid i stort sett fördelaktigt vitsordat arbetsresultatet. Jämväl frågan om mellanskolornas betydelse såsom grundval för gymnasiet har skolkommissio­ nen sökt statistiskt belysa med ledning av det kvantitativt dock icke alltför omfattande material, som vid tidpunkten för utredningsarbetena stod till förfogande. Omdömet har även på denna punkt utfallit gynnsamt. Emellertid har kritiken under de senaste åren riktat sig icke blott mot de av skolkommissionen ur det föreliggande materialet dragna slutsatserna utan med skärpa även mot mellanskolornas undervisning och arbete i det hela. Den oförmånliga uppfattning av mellanskolornas verksamhet, som under den tidigare remissbehandlingen från många håll kommit till uttryck, återspeglas ganska bestämt i den reservation, som i skolöverstyrelsen avgi­ vits, ehuru man i denna även finner uttalade vissa erkännanden av den insats, som den ifrågavarande skolformen kunnat göra. Jag skall icke närmare inlåta mig på frågan om det berättigade i den mot skolkommissionens undersökningar framställda detaljkritiken. Det synes mig vid ett bedömande av saken i stort knappast nödvändigt. Jag kan emeller­ tid icke underlåta, att såsom min mening uttala, att även om kommissionen skulle ha varit benägen att se något för ljust på mellanskolornas arbetsre­ sultat, så giva dock de anförda siffrorna, kompletterade med åtskilliga års

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omdömen av vederbörande sakkunniga examensombud vid handen, att mellanskolorna i det hela fullgjort sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Denna slutsats kan jämväl dragas av skolöverstyrelsens och generaldirektör Bergqvists utlåtanden. Även reservanterna inom överstyrelsen hava, trots sin strängt kritiska hållning, funnit sig böra vitsorda det »duktiga» arbete, som av ifrågavarande skolor utförts. Och vänder man sig till de skolsakkunnigas granskning, så lämnar icke heller denna något stöd för ett underkän­ nande av mellanskolans insatser. Skolorna i fråga anses visserligen arbeta »under förhållanden, som måste menligt inverka på arbetsresultatet», var­ jämte de av sina lärjungar anses »kräva ett mera ansträngande arbetstempo, än realskolorna behöva kräva av sina». Men de sakkunniga tillfoga: »Om detta sakförhållande bör konstateras, så bör det emellertid icke överdrivas». Med hänsyn till vad sålunda framkommit håller jag före, att skolöver­ styrelsen måste anses hava ägt goda skäl för sitt uttalande, att man icke får »för bristernas skull underkänna det förtjänstfulla arbete, som inom mellanskolan utföres», eller »de goda resultat, som den onekligen har att uppvisa». Vad vidare beträffar de framställda anmärkningarna mot mellanskolans arbete och arbetssätt, ur synpunkten av de slutsatser, som ur hittills före­ liggande erfarenheter på detta område kunna dragas rörande en fyraårig realskolas arbetsförhållanden, förtjänar denna angelägenhet otvivelaktigt sin särskilda uppmärksamhet. Kritiken mot mellanskolans arbete synes mig kunna sammanfattas däri, att den vore en forcerad och för lärjungarna ansträngande skola. Närmast som en följd härav är jag benägen uppfatta de anmärkningar, som gå ut på att förutsättningar skulle saknas för ett arbetssätt i enlighet med de lin jer, jag i det föregående uppdragit. Och vidare har det ansetts, att under­ visningen i de främmande språken skulle kämpa med stora svårigheter på grund av den kortare tid, som står till förfogande. Det torde icke kunna förnekas, att åtskilligt av vad som framkommit tyder på, att åtminstone vid vissa skolor förhållandena i berörda avseenden nu äro mindre gynn­ samma. Det får likväl icke förbises, att arbetsbelastningen, att döma av till­ gängliga uppgifter, icke i mera påfallande grad synes generellt överstiga den i motsvarande klasser av läroverken förefintliga. De skolsakkunniga hava ock riktat uppmärksamheten på det faktum, att mellanskolornas lärjungar i mycket stor utsträckning (höstterminen 1923 60,8 procent) deltaga i den fri­ villiga undervisningen i franska. Vid sorgfällig prövning av det föreliggande materialet har jag icke kunnat komma till den övertygelsen, att de ifrågavarande bristerna överallt göra sig påminta med samma styrka, icke heller att de äro tillfinnandes vid samtliga skolor. Under sådana omständigheter föreligger för mig eu bestämd anledning att söka vinna klarhet rörande orsakerna till att svårigheter av här antydd art mångenstädes yppat sig. För ett sådant övervägande erbjuda sig, synes det mig, goda utgångspunkter och ledning i de utlåtanden, vilka avgivits

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 119 såväl av skolöverstyrelsen som av generaldirektör Bergqvist. Även de skolsakkunniga hava för övrigt i anslutning till vad sålunda anförts, upptagit saken till skärskådande. Och vid denna granskning har enighet rått på väsentliga punkter, vilket givetvis är ägnat att underlätta bedömandet. Till en del synes man vara benägen återföra bristerna på mellanskolans ställning av en kommunal läroanstalt, till en annan del anses de bottna i otillräckligt stöd från statens sida. Och slutligen finnes skolans relativa ung­ dom icke kunna frånkännas all inverkan i ifrågavarande avseende. Om jag då till en början söker för mig klargöra, i vad mån mellanskolans kommunala ställning kan hava medverkat till att skapa de mindre gynn­ samma arbetsförutsättningarna, måste jag först stanna inför lärjungemateria­ let. Det svnes mig bestämt vitsordat, att man från åtskilliga skolors sida icke i tillbörlig grad upprätthållit de inträdes fordringar, som gällande stadga förutsätter. Jag inser emellertid, att härvidlag för skolornas ledning icke ringa svårigheter kunna hava gjort sig gällande. Man bör nämligen icke förbise, att mellanskolorna i stor utsträckning utvecklat sig ur högre folk­ skolor. Befolkningen å en ort har alltså under längre eller kortare tid före mellanskolans tillkomst för sina barns undervisning ägt tillgång till en överbvggnad å folkskolan, som stått öppen för alla lärjungar, vilka med godkända betyg genomgått folkskolan. I regeln försvinner den högre folk­ skolan i samband med mellanskolans upprättande och därmed inträder på sätt och vis en begränsning i ortens bildningsmöjligheter. Befolkningen har emellertid icke alltid så lätt att omedelbart finna sig tillrätta med den änd­ rade ordningen och man resonerar för övrigt sannolikt också så, att, om ett samhälle med ekonomiska uppoffringar tillhandahåller en högre läroanstalt, så bör ortens ungdom också i rimlig omfattning få tillgodogöra sig den ut­ bildning, som sålunda bjudes. Det kan alltså otvivelaktigt vara berättigat att i nu berörda avseende tala om ett visst »kommunalt tryck» på rnellanskolan, vilket ur synpunkten av dess arbete icke varit till fördel. I någon mån synes det nu sagda äga sin tillämpning även i fråga om flyttningen från klass till klass. Såsom en kommunalt betingad brist i mellanskolans organisation anser jag vidare den olägenheten vara, att läroanstaltens rektor nödvändigtvis måste tagas inom den jämförelsevis begränsade kretsen av vederbörande skolas egna ordinarie ämneslärare. Det säger sig självt, att denna ordning icke alltid kan vara den ändamålsenligaste och lika klart är, att den under­ stundom måste vara ägnad att giva åt skolan en mindre kvalificerad ledare än önskligt är. Jag kan dock icke finna, att det över huvud är möjligt att härutinnan åstadkomma rättelse, så länge skolans hittillsvarande kommunala karaktär bibehålies. Annat blir givetvis förhållandet, därest mellanskolan omorganiseras till en statens realskola. Ställningen såsom en kommunal läroanstalt torde nog i vissa fall hava bidragit att försvåra mellanskolans arbete även i det hänseendet, att skolans

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

materiella resurser, dess lokaler och undervisningsmateriell icke alltid varit fullt tillfredsställande. Jag är dock benägen att uppfatta denna olägenhet såsom varande av mera övergående natur, oftast iakttagbar, men tillika även starkast kännbar under eu tidigare period av skolans tillvaro. Erfarenheten giver nämligen vid handen, att dessa skolor så gott som alltid omfattas med intresse och hängivenhet inom orten. Och det erbjuder inga svårigheter att anföra talrika exempel på den berömvärda offervillighet, som präglat åtgär­ derna för att på bästa sätt fylla rättmätiga krav. Men det kan givetvis emel­ lanåt på grund av allmänt ekonomiska förhållanden framstå såsom nödvän­ digt för en kommun att vinna något rådrum med dylika åtgärder, utan att återhållsamheten behöver betecknas såsom ett utslag av oförstående. Jag kommer så till de brister, som kunna härröra därav, att mellanskolorna av det allmänna icke tillgodosetts i samma utsträckning som de sido­ ordnade realskolorna. I detta avseende är jag benägen att allra främst uppmärksamma lärarfragan. Som bekant åtnjuta mellanskolornas amneslärare lägre avlöning än adjunkterna vid de allmänna läroverken. I gengäld äro också kompetens­ kraven mindre högt ställda. Praktiskt torde de lägre kompetenskraven vara av betydelse framförallt i det hänseendet, att den pedagogiska utbildningen hos ett stort antal lärare brister. Vårterminen 1923 hade föga mer än V# av samtliga lärare genomgått provår. Och endast ungefär 1 7 hade avlagt folkskollärarexamen. Det ligger sålunda i öppen dag, att mellanskolornas lärarkår innesluter eu alltför ringa kännedom om de allmänna läroverkens arbete och en otillräcklig erfarenhet jämväl om folkskolans verksamhet. Bägge dessa omständigheter äro givetvis var i sin mån ägnade att ofördel­ aktigt påverka arbete och arbetsresultat. Man har bland mellanskolans lärare i alltför liten utsträckning ägt förtrogenhet med den skola, till vars slutmål arbetet i mellanskolan skall föra, och man har i alldeles för stor utsträck­ ning befunnit sig i okunnighet om den skola, på vilken mellanskolans un­ dervisning skall bygga. Dessa svårigheter hava påtagligen skärpts under in­ flytandet av den hastiga utveckling, som mellanskolan de senaste åren un­ dergått. Konkurrensen om lediga befattningar har stundom icke varit så stark, och unga oprövade krafter hava på detta sätt erhållit ett större spel­ rum än eljest skulle varit fallet. Jag finner det vidare vara en brist i vår nuvarande praktiska lärarutbildning, att varken provårsläroverken eller högre lärarinneseminariet erbjuda möjligheter för vare sig lärarkandidater eller elever att i någon mån erhålla handledning och övning beträffande den skolform, det här gäller. I betraktande av de speciella problem, som för undervisaren i mellanskolan erbjuda sig, och med tanke på den stora lärar­ kår, som är knuten till mellanskolorna, synes det skäligt och billigt, att den praktiska lärarutbildningen verkligen beaktar denna angelägenhet, ett önske­ mål, som ehuru icke klart utsagt, skymtar bakom de skolsakkunnigas dis­ kussion på denna punkt. Såsom jag strax skall närmare beröra, har jag

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116. 121 för avsikt att i fråga om högre lärarinneseminariet föreslå vissa åtgärder i detta syfte. Och jämväl vad angår provårsläroverken har jag ansett mig böra vid utformningen av läroverksorganisationen ägna erforderlig uppmärk­ samhet åt att det här berörda kravet i icke alltför ringa utsträckning till­ godoses. Men enligt min mening bör det icke stanna härvid. Skall enhetsskoleorganisationen kunna med framgång fylla sin uppgift, framställer sig som en grundläggande fordran, att den högre skolans lärare under sin utbildning vinna förtrogenhet med folkskolan, dess arbete och dess mål. Denna ford­ ran måste provårsutbildningen infria, och det lär fördenskull bliva nödvän­ digt att i stadgan angående provår införa vissa bestämmelser av innebörd, att lärarkandidaten under provåret genom auskultation och undervisning i ortens folkskola förvärvar praktisk erfarenhet om folkskolans arbetsförhål­ landen. En förutsättning härför är givetvis, att ordnat samarbete åväga­ bringas med folkskolemyndigheten i de städer, dit provårsläroverk förlagts. I nu förevarande sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att staten hittills underlåtit att skänka mellanskolan det stöd, som en genom­ arbetad allmän undervisningsplan utgör. Skolans uppgift att bibringa ett kunskapsmått, som vitsordas genom realskolexamen, gjorde det naturligt, att man till eu början lät den för realskolan gällande undervisningsplanen bliva vägledande. Men även i fortsättningen torde man — trots den omsorg, man kan hava ägnat denna fråga — icke alltid i tillbörlig grad tagit hän­ syn till att mellanskolan har en helt annan utgångspunkt än realskolan, i det att den förra bygger på sex, den senare på tre folkskoleklasser. Denna utpräglade karaktärsskillnad mellan skolorna måste självfallet vid undervis­ ningens hela inriktning och planläggning komma till ett bestämt uttryck. Vad slutligen angår den inverkan, som arbetet vid mellanskolorna rönt av skolformens relativa ungdom, dess saknad av en längre tids fast rotade tradition, har uppenbarligen denna omständighet på mångahanda sätt varit ägnad att försvåra arbetet, icke minst på grund av de förhållanden jag nyss berört. Särskilt i ett avseende synes in i g en mera påtaglig sådan inverkan kunna bestämt angivas. Jag åsyftar den bristande tillgången på för denna skolart särskilt avpassade läroböcker. Först på allra senaste tid hava ansat­ ser till ändrade förhållanden härutinnan förmärkts, och för flertalet ämnen är läroboksfrågan alltjämt olöst. När man känner, hur beroende undervis­ ningen ofta är av lärobokens framställning, är det uppenbart, att använd­ ningen av de för realskolan avsedda läroböckerna i flertalet ämnen måste hava varit för arbetet i mellanskolan särdeles otjänlig. På goda grunder torde denna omständighet kunna förutsättas hava lett till tidsförlust vid un­ dervisningen och därmed bidragit till att framalstra det ytliga jäkt, som mera skarpsynta iakttagare trott sig kunna konstatera. När jag summerar mina intryck inför de svårigheter, under vilka mellan­ skolorna nödgats arbeta, finner jag det i grunden föga överraskande, att huvudkällan till bekymren varit den bristande arbetsron, »jäktet» och det

122 Kungl. Maj.is proposition Nr 116. för lärjungarna ansträngande arbetet. Om man uraktlåter att sörja för att undervisningen kan bygga på folkskolans kunskapsmått — genom bristande sovring av lärjungematerialet —, om man på lärarhåll i stor utsträckning brister i förtrogenhet med läroverk och folkskola eller bådadera, om man anser sig böra pressa in en sexårig skolas kurser i tämligen obeskuret skick på fyra läsår, måste jag utan tvekan säga, att det icke är ägnat att för­ våna, att arbetet ofta kan ha erhållit den prägel, som anförts. För mig ligger häri ingenting anmärkningsvärt, snarare då däri, att det, trots allt, varit möjligt att vinna så tillfredsställande resultat, som fallet efter vittnesgilla och erfarna personers uttalanden varit. Uppenbart är emellertid, att de nu avhandlade bristerna skulle avlägsnas, därest en fyraårig statlig realskola trädde i mellanskolans ställe. Det »kommu­ nala trycket» skulle då icke behärska lärjungeintagningen, rektors- och lärarkvalifikationerna skulle komma att nå samma höjd som i realskolan, och under provårsutbildningen skulle både denna skolas och folkskolans förhål­ landen uppmärksammas. Likaledes skulle arbetet få stödet av en allmän undervisningsplan. Och vad läroboksfrågan angår, lider det väl intet tvivel, att även den skulle komma att tillfredsställande ordnas. Slutligen, men icke minst, skulle det enerverande moment, som den särskilda examenskontrollen utgör, av sig själv komma att bortfalla. Jag kan emellertid icke finna annat än att också en kommunal fyrklassig realskola i väsentliga avseenden skall kunna organiseras på ett sådant sätt, att de mest framträdande olägenheterna i huvudsak bringas att försvinna. Frågan om undervisningsplan och läroböcker erbjuder härvidlag inga oöver­ komliga svårigheter. Större vanskligheter inställa sig däremot beträffande lärarfrågan, men en icke oväsentlig ändring till det bättre torde dock även för mellanskolorna kunna uppnås genom den av mig ifrågasatta anordningen av den praktiska lärarutbildningen. Och vad slutligen angår examenskontrollen, kommer jag att i fortsättningen av mitt anförande anvisa vissa ut­ vägar, som synas mig leda fram till en fördelaktigare ordning än den nu­ varande även i detta avseende. Om jag sålunda på grund av den prövning, som ägnats den nu avhand­ lade frågan, anser, att de i det föregående omförmälda bristerna hos den nuvarande kommunala mellanskolan icke kunna gälla en fyraårig statlig realskola, byggande på sexklassig folkskola, hava ytterligare två anmärk­ ningar framställts mot mellanskolans organisation, vilka med i det hela samma styrka kunna riktas mot en realskola av samma organisatoriska typ och som med hänsyn härtill böra särskilt uppmärksammas. Båda hava hävdats av reservanterna i skolöverstyrelsen. Den ena avser olä­ genheterna av uppskovet med språkundervisningen, den andra svårigheten att åstadkomma en rationell arbetsfördelning lärarna emellan. Den förra har tydligtvis allmängiltig innebörd, den senare drabbar egentligen endast de mindre realskolorna utan parallellavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 1 in. 123 Vad angår vanskligheterna att uppnå en ändamålsenlig uppdelning av läro- och övningsämnena mellan tillgängliga lärarkrafter, kan jag ej värja mig för intrycket, att dessa överdrivits. Statliga realskolor med enkla lärjungeavdelningar förekomma som bekant redan nu. För närvarande hava dessa läroverk, förutom rektor, 6 ämneslärare. I den framtida organisationen skulle vid en dylik skola antalet ämneslärare minskas till 4. Även om realskolans 11 läroämnen sålunda skulle komma att fördelas på 5 lärar­ krafter, kan jag icke inse att det behöver möta så avgjorda svårigheter att uppnå en tillfredsställande ämnesfördelning. Tydligen måste i åtminstone en tjänst ingå tre ämnen, men sådana kombinationer äro även nu ganska vanliga. Jag kan alltså icke tillmäta den ifrågavarande anmärkningen nå­ gon synnerlig vikt. Vidkommande därefter den fyraåriga realskolans olämplighet ur synpunk­ ten av undervisningen i främmande språk, bör jag till en början icke lämna oanmärkt, att meningarna i denna punkt redan länge stått skarpt emot varandra. Såvitt jag har mig bekant, bar motståndet mot enhetsskolekravet städse haft ett av sina mest anlitade argument i svårigheterna att uppskjuta den grundläggande språkundervisningen till 12—13-årsåldern. Denna uppfattning återkommer i reservationen till skolöverstyrelsens utlå­ tande. Skolöverstyrelsen, som visserligen icke förnekar, att vissa svårigheter i angivna avseende föreligga, erinrar emellertid om att goda resultat vunnits vid undervisningen i främmande språk i de kommunala mellanskolorna. I detta avseende är den av skolkommissionen lämnade utredningen klargörande. Dess huvudresultat vitsordas för övrigt jämväl av lärare vid allmänna läro­ verk inom ämnesområdet i fråga, vilka tjänstgjort såsom särskilt förordnade ombud vid mellanskolornas realskolexamen. Överstyrelsen betonar tillika, att »givetvis kan samma mått inhämtas på kortare tid, då lärjungarna hava en mera omfattande språklig kunskap att bygga på och hava den större intellektuella mognad, som följer med ett högre åldersstadium». Generaldi­ rektör Bergqvist anser sig icke våga avgiva något eget omdöme men åbe­ ropar ett uttalande av en erfaren och kompetent kritiker, läraren vid Gävle borgarskola D. Elfstrand, vilken ur språkundervisningens egen synpunkt urgerat, att ett uppskov med denna undervisning till 12- ä 13-årsåldern är »den enda sunda utvägen». Enligt de skolsakkunnigas uppfattning är den fyraåriga realskolan »icke fördelaktig» för de främmande språken. Liksom städse tillförne står alltså fortfarande mening mot mening. Ihågkommas måste emellertid härvid, att de skolsakkunniga uttryckligen betecknat orga­ nisationen med sexårig folkskola och fyraårig realskola som »i pedagogiskt avseende fullt användbar och i åtskilliga hänseenden fördelaktig». För min egen del anser jag, att de erfarenheter, som föreligga från de kommunala mellanskolorna, kunna sägas- hava i stort sett hävt de teoretiskt grundade betänkligheterna emot ett uppskov med undervisningen i främmande språk. Men min åsikt erhåller också indirekt stöd i det betydelsefulla faktum, att

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

man vid vissa enskilda läroanstalter funnit fördelaktigt, att utan organisa­ toriskt tvång uppskjuta sagda undervisning till femte skolåret. Genom en lämplig modifiering av de metoder, som anlitats för undervisningen av de ett par år yngre lärjungarna i den nuvarande realskolans första klass, bör det utan tvivel vara möjligt att uppnå en ännu mera tillfredsställande grundläggning av de främmande språkens studium i 12—13-årsåldern än som nu gäller i fråga om mellanskolorna. Att man därvid bör beakta, att lärjungarna å detta åldersstadium, förutom en större allmän mogenhet be­ sitta en väsentligt mera omfattande kännedom om modersmålet än tidigare, synes mig ligga i sakens natur.

Skoltidens Emellertid återstår för mig att överväga ännu en mycket betydelsefull längd. omständighet, innan ståndpunkten i anknytningsspörsmålet slutligt fixeras. Det är det under meningsutbytet flitigt ventilerade spörsmålet om skoltidens längd. Under förutsättning av ett treårigt grundskolestadium uppnås i nuvarande läroverksorganisation realskolexamen efter en samlad skoltid av 9 år, stu­ dentexamen efter 12 år. Enligt det av skolkommissionen framlagda organisationsförslaget skulle med ett grundskolestadium av sex år samt en fyra­ årig realskola och ett på denna byggt treårigt gymnasium, sagda examina uppnås efter 10, respektive 13 skolår, alltså ett år senare än nu. Jämföres sistnämnda organisation med de förhållanden, som föreligga inom den kom­ munala mellanskolan, skulle emellertid skoltiden bliva oförändrad. Enahanda torde gälla vid jämförelse med den ordning, som tillämpas vid flertalet en­ skilda läroanstalter, där flickor kunna avlägga studentexamen, liksom vid flera av de privata högre samskolorna. Såsom jag redan framhållit, har den nämnda konsekvensen av skolkommissionens förslag tilldragit sig en betydande uppmärksamhet såväl vid re­ missbehandlingen som under det offentliga meningsutbytet. Ej sällan har man därvid kunnat iakttaga, att, såsom skolöverstyrelsen framhållit, pro­ blemställningen förenklats till att gälla en fråga uteslutande om studietidens längd. Jag har med hänsyn härtill låtit mig angeläget vara att i den läm­ nade redogörelsen för ärendets behandling åvägabringa möjligast fullstän­ diga belysning av alla förhållanden, som i detta sammanhang förtjäna be­ aktande. Det synes mig främst vara nödvändigt att till en början anföra följande. En allmän förlängning av studietiden till real- och studentexamen kan det framlagda förslaget tydligen icke föranleda. Först och främst måste det beaktas, att de för varje år växande ungdomsskaror, som söka sin ut­ bildning i de kommunala mellanskolorna, icke skulle få sin skoltid utökad. Icke heller skulle organisatoriskt sett den kvinnliga ungdomen — bortsett väsentligen från de flickor, som nu undervisas1 i statens samskolor — utsättas för olägenheten att få sin studietid till studentexamen förlängd. Icke ens vad de allmänna läroverken angår, är man, objektivt sett, berättigad att tala

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 125

om en allmän förlängning av skoltiden. Det får nämligen icke förbises, att ett icke obetydande antal av dessa läroanstalters lärjungar under nuva­ rande organisation icke vinna inträde efter tre års skolgång i grundskolan, såsom normalt förutsatts, utan först efter att i folkskolan hava tillbragt fyra år eller längre tid. Då dessa senare, enligt vad under de skolsakkunnigas utredning framgått, under höstterminen 1923 uppginge till ej mindre än omkring 45 procent av samtliga från folkskolan kommande lärjungar, torde det utan vidare stå klart, att den befarade förlängningen av studietiden, om man vill hålla sig till de faktiskt föreliggande förhållandena, skulle äga tilllämpning endast på en del av de allmänna läroverkens lärjungar. Men sam­ tidigt skulle en annan, låt vara mindre del få sin skoltid med ett eller annat år förkortad. För den, som är förtrogen med dessa fakta, är det därför icke överrask­ ande, att de statistiska beräkningar, som av skolkommissionen med utgångs­ punkt i mellanskolans åldersförhållanden företagits, och som under menings­ utbytet gjorts till föremål för åtskillig kritik, kunnat resultera i att den genomsnittliga förlängningen för gossarna stannade vid 0,3 år eller, såsom man mera åskådligt kan uttrycka saken, träffade 3 lärjungar vid de all­ männa läroverken av 10. Till denna, mer än väntat, låga siffra bidraga sannolikt ytterligare två faktorer: dels vinna en del av mellanskolornas lär­ jungar inträde tidigare än normalt, dels torde kvarsittningen vid de allmänna läroverken hava större omfattning än vid mellanskolorna. Det bör erinras, att de skolsakkunniga från något andra utgångspunkter i stort sett kunnat bekräfta de av skolkommissionen meddelade genomsnittstalen, i det att de sakkunniga därvid beräknat förlängningen till 0,4 år. Av vissa skäl, som jag här ej skall närmare vidröra, hålla de sakkunniga emellertid för sannolikt, att åldersstegringen vid en övergång från nuvarande skolsy­ stem till det av skolkommissionen förordade komme att bliva högre. Huru stor den faktiska genomsnittliga förlängningen exakt komme att bliva, bleve efter de sakkunnigas mening beroende på en del förhållanden, villka icke till sin beskaffenhet och sina verkningar låta sig med större säkerhet förutberäkna. Av vad jag nu anfört lärer framgå, att man under diskussionen kring skolkommissionens förslag uppenbarligen åt den nu föreliggande frågan givit alldeles för stora proportioner och icke vinnlagt sig om att verkligen fast­ ställa invändningens innebörd och räckvidd. Jag avser med detta påpe­ kande ingalunda att förneka, att en bestämd brist vidlåder kommissionsförslaget i nu berörda avseende och att genom densamma det slutliga ståndpunktstagandet försvåras. Men även med denna uppfattning måste jag hålla det för avgjort oriktigt att ensidigt lägga vikt vid olägenheten i fråga med bortseende från de många obestridliga fördelar hos förslaget, vilka jag förut haft anledning framhålla. Det är också anmärkningsvärt, att det nämnda förhållandet varken vid

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mellanskoleorganisationens tillkomst eller senare tillmätts någon större bety­ delse, utan först i samband med diskussionen av skolkorn missionens förslag. Ej heller synes man ute i landet hava låtit den ifrågavarande synpunkten bliva avgörande vid bedömandet av frågan om mellanskolors inrättande. Och jag finner intet överraskande i denna iakttagelse. För breda lager av vårt samhälle är tvivelsutan fördelen av att den högre skolan anknyter till avslutad folkskola så stor, att den icke kan förtagas av den omständig­ heten, att den unge i en del fall får tillbringa ett år längre på skolbänken. Men givetvis kunna förhållandena ligga annorlunda till inom de kretsar, där barnens utbildning till studentexamen betraktas som den naturliga och självklara vägen och där man med hänsyn härtill normalt icke reflekterar på val av en annan studieriktning. I dessa fall får olägenheten i fråga en annan räckvidd. Men även härvid synes det mig ofrånkomligt, att man på många håll gjort sig skyldig till ensidighet vid bedömandet av studietidsförlängningens vådor. Man har efter min mening icke tillbörligt uppmärk­ sammat, att även för lärjungar, vilka utgå ur hem, där det antydda betraktel­ sesättet är förhärskande, den nuvarande organisationen är behäftad med brister, som verka i alldeles samma riktning. Förhållandet är nämligen otvivelaktigt det, att för närvarande ett icke ringa antal lärjungar, som börja sina studier i de allmänna läroverken, efter en kortare eller längre tid nödgas avbryta dessa för att i stället söka utbildning för den ena eller andra praktiska levnadsbanan. Det tillfälliga uppehållet i läroverket föranleder i dessa fall sannolikt icke sällan en »omgång» eller försening, som måhända kunnat undgås, därest den unge erhållit rådrum till folkskolekursens slut och omedelbart kunnat inrikta sig på den praktiska banan under anlitande av därför lämplig läroanstalt. Min avsikt med det nu sagda är emellertid icke att förringa den organi­ satoriska svaghet, som ur nu förevarande synpunkt är till finnandes hos den föreslagna organisationen, utan endast att ställa problemet i en allsidig och riktig belysning. Efter min mening är det dock icke möjligt att på förhand bilda sig en fullt säker uppfattning om den inverkan, som en enhetsskoleorganisation kan komma att utöva i avseende på studietidens längd. Att den påtalade bristen icke hittills tillagts sådan betydelse, att den kunnat för­ hindra inrättande av kommunala mellanskolor i betydande utsträckning eller avhålla föräldrar från att för sina barns undervisning anlita dessa läro­ anstalter är emellertid av erfarenheten klart ådagalagt. Jag har icke heller kunnat tillägna mig den åsikten, att olägenheten är av den svårartade be­ skaffenhet, att den bör få utgöra ett hinder för att nu gå till en utvidg­ ning av enhetsskoleprincipens tillämpning i vår skolorganisation. Men väl finner jag den ovisshet, som råder rörande verkningarna av studietidens förlängning, vara ägnad att mana till varsamhet vid bestämmande av den utsträckning, som en dylik utvidgning nu bör erhålla. Och samma anledning utgör jämväl en stark uppfordran att överväga och pröva utvägar att praktiskt undgå följ­ derna av en förlängd studietid.

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116. 127 För motverkande av den nämnda förlängningen av studietiden hava under ^^studiemeningsutbytet åtskilliga förslag framställts. Skolkommissionen har för sin tidens för­ del knutit vissa förhoppningar till en snabbare genomgång av folkskolan langning, för sådana lärjungar, beträffande vilka detta prövades möjligt men icke sett sig i stånd att angiva organisatoriskt tillrättalagda vägar i fråga om vare sig folkskolan eller den högre skolan. Under remissbehandlingen hava jäm­ väl andra uppslag i samma syfte funnit förespråkare. Jag har redan om­ nämnt det förslag till avkortande av den högre skolan i samband med sän­ kande av dess bildningsmål, som från vissa håll förordats. Av samma prin­ cipiella innebörd, ehuru begränsat till realskolan, är skolöverstyrelsens för­ slag att göra realskolan treårig, till vilket jag i fortsättningen av mitt an­ förande återkommer. Då emellertid denna avkortning tänkts gälla även kvarstående delar av den nuvarande realskolan, är åtgärden tydligen ur nu förevarande synpunkt verkningslös. Vidare har förslag väckts om skilda differentieringsanordningar i folkskolan, eu utväg som jag redan förklarat mig icke kunna acceptera, för så vitt därmed avses, att bestämda föreskrif­ ter i sådant syfte skola utfärdas. Syftet att undgå en teoretisk förlängning av studietiden kan jämväl sägas behärska vissa av de i den förda diskussionen framkomna förslagen att an­ ordna läroverkets anknytning till folkskolan på ett annat sätt än det av skolkommissionen ifrågasatta, om ock desamma betingas även av andra motiv. Detta gäller främst anordningen med fyraårig grundskola och en på denna byggande femårig realskola, vare sig en så beskaffad organisation avsetts bliva allenarådande eller med en på folkskolans sjätte klass byggd fyraårig realskola såsom sidoordnad organisationstyp. Sagda förslag har, såsom jag redan anfört, omfattats med stora sympatier icke minst inom kollegierna vid de allmänna läroverken m. fl., och jämväl vunnit principi­ ellt gillande av reservanterna inom skolöverstyrelsen. För det bedömande, som i övrigt kommit en dylik organisation till del, har jag i det föregående ganska utförligt redogjort. Ur de synpunkter, som jag lägger på frågan om anknytningen mellan folkskola och läroverk, finner jag förslaget vara otillfredsställande. Bl. a. tillgodoser det icke de sociala rättfärdighetskrav, som äro avgörande för min uppfattning. Enligt detsamma uppskjutes visserligen valet av studieriktning ett år, i jämförelse med nuvarande ordning, men därmed torde icke synnerligen mycket vara vunnet varken ur individens eller samhällets synpunkt. För folkskolan och den praktiska ungdomsskolan medför, såsom skolöverstyrelsen uppvisat, realskolans anknytning till fjärde folkskoleklassen större olägenheter än den nuvarande efter tredje klassen. Och ur realsko­ lans synpunkt innebär organisationen otvivelaktigt ett steg ut i det okända. Tillika måste jag betrakta den omständigheten, att de sedan mer än två år­ tionden förefintliga möjligheterna för denna organisations praktiska prövande lämnats alldeles outnyttjade, såsom en fingervisning om att en dylik orga-

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nisation sakligt sett icke heller ur den högre skolans synpunkt har något existensberättigande. Då jag, såsom redan anförts, av allmänna och prin­ cipiella grunder anser den ifrågavarande organisationen såsom otillfreds­ ställande, har jag icke heller funnit mig böra föreslå att försök med den­ samma anställas. I nära sammanhang med det nu senast avhandlade förslaget torde den på vissa håll förordade anordningen med femårig grundskola i förening med eu fyraårig eller femårig realskola böra ställas, även om genom sistnämnda organisation den samlade studietiden icke skulle komma att förkortas. Emot dessa förslag inställa sig ur folkskolans och det praktiska skolsystemets syn­ punkter i stort sett samma betänkligheter, som nyss gjorts gällande mot den fyraåriga grundskolan. Och härtill kommer, med särskild hänsyn till den högre skolan, ytterligare, vad beträffar systemet 5 + 4, att grundskolan skulle försvagas utan att realskolestadiet i motsvarande mån utsträcktes. Under sådana betingelser förefaller det mig mycket svårt att i en dylik organisation uppnå det nuvarande studiemålet. Under alla omständigheter torde bildningsresultatet bliva väsentligen sämre än med ett grundskolestadium av ett års större utsträckning. Och i fråga om systemet 5 + 5 torde det vara tillräckligt att erinra därom, att studietiden icke skulle komma att understiga den enligt skolkommissionens förslag teoretiskt beräknade, medan obestridligen de fördelar, som den sexåriga grundskolan erbjuder, skulle helt saknas. På nu angivna grunder har jag icke ansett mig böra framlägga något förslag i nu berörd riktning. Vidkommande slutligen de föreslagna övergångsanordningarna och -kur­ serna, vilka motiverats bl. a. med uppgiften att åvägabringa förbindelse mellan läroverket och folkskolans sjätte klass, utan att studietiden förlänges, torde dessa åtgärder vara av intresse endast under den förutsättningen, att grundskolestadiet inom läroverksorganisationen generellt är kortare än ö-årigt. Men även från denna utgångspunkt lära så vägande skäl kunna anföras mot anordningen, att den enligt min åsikt icke bör ifrågakomma till vidtagande. Såsom de skolsakkunniga påvisat, skulle undervisningsplanen, liksom även undervisningen, knappast kunna tillfredsställande ordnas. Och själva tan­ ken, att vissa lärjungar från folkskolan, måhända de ekonomiskt ogynn­ sammast ställda, skulle sammanföras i en särskild avdelning och under eu helt visst mycket ansträngande och pressande snabbkurs bibringas nödtorf­ tiga kunskaper för att kunna bestå inträdesprovet till läroverket, ter sig för mig föga tilltalande. Redan med hänsyn härtill, har jag icke ansett lämpligt att ifrågasätta statens medverkan till anordnande av dvlika övergångs­ klasser eller -kurser. Bland alla de anordningar, varom förslag framställts under remissbehand­ lingen, synes mig det av de skolsakkunniga ingående prövade uppslaget att undvika en förlängning av studietiden till studentexamen genom upprät­ tande av sexåriga lyceilinjer och lycéer förtjäna den största uppmärksam-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 129 heten. Jag får senare tillfälle att närmare inlåta mig på spörsmålet om möjligheterna och formerna för förverkligande av detta förslag och anser mig fördenskull här kunna inskränka mig till att nämna, att jag finner starka skäl föreligga för att så snart som möjligt för gossar inrätta ett mindre antal läroanstalter av denna typ. Jag anser, att grundade för­ hoppningar kunna hysas om, att dessa åtgärder skola komma att i väsent­ liga avseenden undanröja de olägenheter av enhetsskolorganisationen, som här förut berörts.

Omorgani­ Jag övergår så att närmare angiva, huru jag tänker mig, att man med sationens iakttagande av den varsamhet, som jag funnit vara av förhållandena på­ innebörd. kallad, bör förfara för att den högre skolan må i vidsträcktare omfattning komma att bygga på avslutad folkskolekurs. Redan i det föregående har jag antytt, att, med hänsyn bl. a. till oviss­ heten om såväl den sexåriga grundskolans verlcliga inflytande på skoltidens längd som lyceiläroverkens förmåga att effektivt undanröja olägenheterna av en utsträckt skoltid för en del av de allmänna läroverkens lärjungar, en generell omläggning av dessa läroanstalters organisation icke nu bör genom­ föras. Jag avser i stället att beträffande dessa läroanstalter åvägabringa ett partiellt förverkligande av kravet på anknytning mellan läroverket och den sexåriga grundskolan i det allmänna syftet, att å varje läroverksort till­ fälle i skälig utsträckning beredes till omedelbar övergång från folkskolans sjätte klass till läroverket. Denna ståndpunkt kommer i princip ganska nära den av skolöverstyrelsen intagna. De skolsakkunniga synas vid sina överväganden jämväl hava nått den övertygelsen, att vad de kalla en organi­ sation med blandade system under nuvarande förhållanden är att föredraga. Alltefter det antal genomgående parallellavdelningar å realskolestadiet, som de skilda läroverken kunna beräknas komma att omfatta, med iakt­ tagande av det högsta lärjungantal i klassavdelning, som jag tidigare an­ givit, kommer omorganisationen att gestalta sig på olika sätt. De allmänna läroverk, som omfatta allenast en genomgående parallellav­ delning å realskolestadiet, skola helt anknyta till folkskolans sjätte klass. Vid de läroverk, som å realskolestadiet omfatta två eller flera genomgående parallellavdelningar, skall i regel anknytning anordnas till såväl folkskolans sjätte som dess tredje klass. På denna väg tillgodoses, såvitt jag kan finna, påsett rättvist sätt skilda behov och intressen. Avvikelse från nu nämnda regel har jag ansett böra förekomma endast i vissa av de läroverksstäder, där nu kommunal mellanskola finnes inrättad, och där alltså enhetsskolekravet redan är i viss utsträckning förverkligat inom respektive sam­ hällens skolorganisation. Därjämte avser jag, att anknytning till folkskolans sjätte klass förmedelst anordnande av lyceum skall komma till stånd vid ett mindre antal läroverk, där förhållandena i sådant avseende synas mig företrädesvis lämpliga. Bihang till riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 101 käft. (Nr 110.) 9

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Vad i övrigt angår motiveringen för omorganisationen av varje särskilt läroverk, får jag hänvisa till vad jag i detta avseende anför i kap. X, där jag jämväl meddelar en detaljerad planläggning av sättet för omorga­ nisationens verkställande vid de olika läroverken. Jag anser mig med hänsyn härtill kunna nu begränsa mig till att fram­ hålla, att omorganisationen av realskolan synes mig kunna och böra be­ gynna med läsåret 1928—1929 samt fortgå successivt. Från denna regel har jag dock ansett skäl föreligga till undantag vad angår de mindre läro­ verk, vilka omfatta endast en serie avdelningar. Det kan nämligen beträffande dessa läroverk icke uteslutas, att mera betydande svårigheter med hänsyn till lokalfrågor eller utnyttjande av tillgängliga lärarkrafter kunna uppstå, vilka skulle undgås, därest något anstånd med den nya organisationens tillämpning vunnes. Jag anser, att hänsyn härtill bör tagas och att uppskov alltså bör kunna ifrågakomma. Emellertid tillåter jag mig särskilt betona, att endast verkligt bärande skäl böra få föranleda ett dylikt upp­ skov. Och givetvis kan ett sådant icke avse längre tid utan bör det begrän­ sas till exempelvis fem år. En naturlig förutsättning för att anstånd skall kunna ifrågakomma bör vara, att detta påyrkas av vederbörande kommu­ nala representation. Jag håller sålunda före, att även i fråga om de här åsyftade läroverken omorganisationen normalt bör begynna med läsåret 1928—1929, med rätt för Kungl. Maj:t att på därom av vederbörande stads­ fullmäktige gjord framställning medgiva att, därest omorganisationens tidigare ikraftträdande visas medföra synnerliga svårigheter, med den nya organisa­ tionens tillämpning må anstå längst till ingången av läsåret 1932—1933. Vidkommande slutligen de nya allmänna läroverk, som enligt mitt förslag skola, upprättas, antingen såsom nybildningar inom organisationen eller genom statens övertagande av redan förefintliga kommunala mellanskolor, finner jag tungt vägande skäl föreligga för att dessa läroverk anknyta uteslutande till sjätte folkskoleklassen. I annat sammanhang har jag framhållit, att de nya flickläroverken böra träda i verksamhet snarast möjligt, även om jag förutser, att detta i allmänhet kan ske först med läsåret 1928—1929. Högre lärar­ Av den ståndpunkt jag intagit föranledes jag också att påyrka vissa för­ inneseminari­ ets övnings­ ändringar i organisationen av den med högre lärarinneseminariet förenade skola. normalskolan för flickor. Såsom jag i det följande föreslår, bör till övnings­ skolan i fråga knytas en särskild realskolelinje, byggande på folkskolans sjätte klass. Tungt vägande skäl synas mig jämväl kunna anföras för att normalskolan anknytes till folkskolans tredje klass, varvid de nuvarande förberedande klasserna torde böra bortfalla. Något behov av desamma synes mig så mycket mindre kunna ur utbildningssynpunkt föreligga som jag i det följande förordar, att detta undervisningsstadium för framtiden icke bör vara representerat vid privatläroverken samt föreslår, att staten icke må vidare understödja detsamma. Avvecklingen av normalskolans förberedande klasser synes böra påbörjas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 131 med läsåret 1928—29 samt successivt fullföljas. Den nya realskolelinjen torde kunna successivt träda i verksamhet med början redan läsåret 1927—28.

Vad därefter beträffar de kvarstående kommunala mellanskolorna samt Kommunala mellanskolor. de läroanstalter tillhörande denna kategori, vilka framdeles kunna komma att inrättas, saknar jag, med den principiella ståndpunkt jag i grundskolefrågan intager, varje anledning att ifrågasätta någon förändring i dessa läroanstalters anknytning till folkskolan.

Beträffande slutligen anknytningsförhållandena vid privatläroverken, kom­ Privat läroverken. mer jag i fortsättningen av mitt anförande att närmare utveckla min upp­ fattning rörande de åtgärder, som på detta område synas mig önskvärda och möjliga för främjande av det allmänna syfte, som mitt förslag avser att tillgodose. Jag kan fördenskull bär begränsa mig till att erinra, att de ifrågavarande åtgärderna torde böra gå ut därpå, att jämväl dessa läroanstalter icke skola anknyta till kortare grundskolestadium än folksko­ lans tredje klass, ävensom att, i all den utsträckning så är möjligt, anknyt­ ning skall åvägabringas också till folkskolans sjätte klass. Detta sistnämnda önskemål gör sig särskilt starkt gällande beträffande privatläroverk å sådana orter, där allmänt läroverk icke finnes eller där den kvinnliga ungdomen icke skulle erhålla tillgång till realskolestadium av allmänt läroverk.

132 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

IV. Flickornas undervisning.

Flickunder- Den uppgift, som sedan gammalt ansågs vara den lärda skolans främsta, vieningens för att ej säga enda: att utbilda kyrkans och, i senare tid, jämväl statens uppkomst och utveck­ tjänare, medförde tydligen ingen anledning för skolans målsmän att på något lingsätt draga försorg om den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning. Häri liksom i en äldre tids på dåvarande samfundsförhållanden grundade all­ männa åskådningssätt i fråga om kvinnan och hennes ställning i samhället har man att söka anledningen till att den högre flickundervisningen så länge betraktats uteslutande som en föräldrars och målsmäns privata ange­ lägenhet. Allt efter som samhällsutvecklingen fortskred, framträdde emellertid på detta som på andra områden behov, som tidigare åtminstone ej offentligen givit sig till känna. Redan under 1800-talets tidigare årtionden möter man därför försök att tillfredsställa det krav på möjlighet för den kvinnliga ung­ domen att vinna högre utbildning, som de ändrade tids- och samhällsför­ hållandena medförde. De skolor för unga kvinnor, som då grundades, voro emellertid helt och hållet beroende av enskilt initiativ och intresse, och de försök, som upprepade gånger gjordes att för saken vinna riksdagens med­ verkan, blevo i det hela utan resultat. Betydelselösa voro dock ej dessa försök, ty de gåvo till sist upphov till ett av 1859—1860 års riksdag fattat beslut om upprättande av ett seminarium för utbildande av lärarinnor. Hösten 1861 begynte sålunda statens högre lärarinneseminarium sin verk­ samhet. Inom kort togo statsmakterna ett nytt steg av vikt för frågan om flickor­ nas högre skolundervisning, i det att år 1864 till lärarinneseminariet anknöts en flickskola, statens normalskola för flickor, avsedd att tjäna till mönsteroch övningsskola för seminarieeleverna. Denna skola fick därjämte mer eller mindre tjäna som förebild för åtskilliga enskilda flickskolor, som under de närmaste tio åren upprättades i landet. Snart väcktes fråga om statens medverkan vid flickundervisningen även i form av ekonomiskt understöd åt de högre flickskolorna, men först år 1874 blevo åtgärder i sådant avseende vidtagna. Nämnda år beslöt nämligen riksdagen på förslag av Kungl. Maj:t att anslå medel till understöd åt skolor av ifrågavarande slag. Härigenom inleddes en statlig understödsverksamhet, som i alltjämt ökad omfattning fortgått intill våra dagar. Under inverkan av de nyare pedagogiska strömningar, som utmynnade i upprättandet av de första samskolorna i vårt land, upptogs under 1800-talets sista decennier frågan om flickors tillträde till de allmänna läroverken, och

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 133 riksdagen hade att behandla åtskilliga förslag i sådant syfte. Sedan 1899 års läroverkskommitté i viss mån anslutit sig till denna tanke, intogs i det för 1904 års riksdag framlagda förslaget till omorganisation av de all­ männa läroverken jämväl förslag om upprättande av ett antal statssamskolor. Kungl. Majrts förslag bifölls av riksdagen. Jämsides med nu antydda utveckling hade intill sekelskiftet de högre flickskolorna hastigt ökats i antal och jämväl vunnit allt större inre stadga och enhetlighet. Under de första årtiondena av detta århundrade kom emel­ lertid frågan om flickornas högre skolundervisning i ett väsentligen annat läge. Jag har nyss antytt riktningen genom omnämnande av de första statssamskolornas inrättande. Nästa steg av liknande slag togs i och med Kungl. Maj:ts proposition till 1909 års riksdag om anslag till kommunala mellan skolor, avsedda även för kvinnliga lärjungar, vilket förslag i huvudsak an­ togs av riksdagen. De nu omnämnda åtgärderna avsågo, som synes, allenast undervisning å realskolestadiet. För sin gymnasiala utbildning hade flickorna — alltsedan rättighet gavs dem att avlägga studentexamen — varit hänvisade till enskilda studier eller privata skolor. Efter enskild motion beslöt emellertid 1923 års riksdag medgiva kvinnliga lärjungar inträde i högre allmänt läroverk, dock blott under vissa förutsättningar, bland andra den, att ett konstant, ej allt för begränsat utrymme funnes vid läroverket. I den kungl. kungörelse av den 5 juli 1923, som utfärdades i anledning av nämnda riksdagsbeslut, är rätten till inträde begränsad till gymnasiet. Gör man en kort sammanfattning av de statliga åtgärder, som hittills vid­ tagits för den kvinnliga ungdomens högre skolundervisning, finner man alltså, att staten upprättat och underhåller en egen högre flickskola, att ett antal — för närvarande 18 —- statsrealskolor mottaga även flickor och således äro anordnade som samskolor, att staten lämnar avsevärda bidrag till uppehål­ lande dels av kommunala mellanskolor — vid början av år 1927 till antalet 87 — dels av enskilda läroanstalter, som äro helt eller delvis avsedda för kvinnlig ungdom, samt att gymnasierna vid de högre allmänna läroverken under vissa villkor äro öppna för kvinnliga lärjungar. Det från många håll framställda kravet på ökade möjligheter för flickor att vinna högre skolbildning och på statens medverkan härtill upptogs som bekant i det av mig i det föregående i väsentliga delar återgivna anförande till statsrådsprotokollet den 31 december 1918, varmed föredragande departe­ mentschefen beledsagade sin hemställan om tillsättande av skolkommissionen. Det finge anses obestridligt, yttrade departementschefen, att det sätt, på vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, gåve anledning till berättigade invändningar. Det vore departementschefens bestämda överty­ gelse, att kravet om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den

134 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

individuella utrustningen medgåve och som medborgarskapet förutsatte såsom nödvändig, inneslöte en djup och ofrånkomlig rättvisa. Beträffande gymna­ siet borde alltså undersökning verkställas ur synpunkten av de välgrundade krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunde göras gällande att bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgjorde förutsättningen för tillträde till universitet. Grundprincipen att staten skulle taga sig an flickor­ nas utbildning i samma utsträckning som gossarnas, skulle förverkligas genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala skolor. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan.

Skolkorn- Skolkommissionen har i sitt utlåtande och förslag upptagit frågan om missionen. flickornas undervisning dels med hänsyn till denna undervisnings organisa­ tion, dels ock med hänsyn till spörsmålet om Barnundervisning eller särundervisning. I överensstämmelse med de direktiv, som blivit kommissionen givna, har kommissionen angivit sin allmänna ståndpunkt så, att med folk­ skolan såsom grundval ett system av läroanstalter skulle uppbyggas, som under lika villkor tillgodosåge den manliga och den kvinnliga ungdomens teoretiska utbildning för olika levnadsbanor. Med utgångspunkt från denna allmänna regel har kommissionen vid över­ vägande av sättet för principens förverkligande funnit anledning att särskilt sysselsätta sig med samundervisningsproblemet. Ty, säger kommissionen, möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga ungdomens likställighet med den manliga i förevarande hänseende bleve i hög grad beroende av den ställning, man intoge till sagda spörsmål. Kommissionen har ägnat kap. II av sitt betänkande åt frågan om »Den manliga och den kvinnliga ungdomens undervisning» (Bet. I: 1, sid. 85— 113), och tillåter jag mig hänvisa till nämnda framställning. Emellertid synes det lämpligt att här i korthet angiva huvudpunkterna av kommissio­ nens uppfattning av denna omstridda och viktiga fråga. Kommissionen konstaterar, att i fråga om det teoretiska kunskapsbehovet i stort sett överensstämmelse förelåge mellan manlig och kvinnlig ungdom, medan det ställde sig något annorlunda i avseende å de praktiska ämnena. Även med hänsyn till familjen och samhället förelåge skäl att anordna gemensam skola. Lades härtill, att en så beskaffad anordning jämväl på­ kallades av betydelsefulla hänsyn av ekonomisk natur, kunde kommissio­ nen icke finna annat, än att samskoleformen vore både berättigad och önskvärd. Kommissionen upptager sedermera till granskning de betänkligheter, som framförts mot gossars och flickors sammanförande till gemensam undervis­ ning och finner, att varken ur undervisningens, uppfostrans eller hygienens synpunkt några bärande skäl mot samundervisningen anförts. Sin uppfatt­ ning av frågan sammanfattar kommissionen slutligen så, att såväl de erfa­ renheter, vilka inom och utom vårt land gjorts beträffande samundervisningen, som kommissionens egna överväganden i detta hänseende lett kom­ missionen till den meningen, att samskolan, under förutsättning av att vid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 135

dess organisation nödig hänsyn toges ej mindre till hygienens krav än även till den differentiering vid undervisningen, som könens olikartade uppgifter påkallade, vore en god skolform både i fråga om undervisning och upp­ fostran. I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekono­ misk art hölle kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skulle finnas, detta i första hand borde anordnas såsom samskola. Vissa krav och önske­ mål borde dock, anser kommissionen, tillgodoses vid organiserandet av samskolor, så borde även vid den grundläggande undervisningen, folkskoleundervisningen, samskoleprincipen vinna allmännare tillämpning, hänsyn till könens olikhet borde mer än hittills tagas, varvid särskilt borde beaktas frågan om erhållande av lärarpersonal med förutsättningar för framgångsrik verksamhet vid samskola samt om lämpligt avvägt förhållande mellan antalet manliga och kvinnliga lärare, varjämte slutligen tillbörligt inflytande vid skolans led­ ning borde beredas såväl den kvinnliga som den manliga parten. Ytterligare uttalar kommissionen den meningen, att i samhällen, där för­ hållandena medgåve anordnandet av två eller flera läroanstalter, tillbörligt utrymme borde givas åt särundervisning och således särskolor inrättas vid sidan av samskolan. Därjämte borde man vid anordnandet av flickornas undervisning, det må nu vara i samskolor eller särskolor, i största möjliga utsträckning tillvarataga den bildningstyp, som så småningom utformats i den s. k. åttaklassiga flickskolan.

I detta sammanhang torde en kort översikt av skolkommissionens förslag till det praktiska utformandet av flickornas undervisning vara på sin plats (skolkommissionens betänkande kap. IX, del I sid. 343—365. Förslag till kursplaner återfinnas sid. 550—569, grunder till kursplaner sid. 704—726). Såsom framgår av min nu lämnade redogörelse för kommissionens uppfatt­ ning av frågan, har kommissionen tänkt sig dylik undervisning skola läm­ nas dels i skolor, gemensamma för både gossar och flickor, och dels i sär­ skilda flickskolor. Den samrealskola, som kommissionen sålunda föreslår, har kommissionen velat anordna så, att i densamma flickundervisningens speciella uppgifter skulle i viss utsträckning tillgodoses. Kommissionen har därför tänkt sig, att inom dylika realskolor en viss differentiering med hänsyn till de kvinn­ liga lärjungarna skulle åstadkommas, avseende i främsta rummet att bereda erforderligt utrymme åt det kvinnliga praktiska arbetet men jämväl berö­ rande vissa sidor av den teoretiska undervisningen. Så har kommissionen föreslagit rätt till utbyte, i fjärde klassen, av mate­ matik mot det tredje språket, d. v. s. normalt franska. Och vidare har i den föreslagna undervisningsplanen inlagts — förutom mot den manliga slöjden svarande kvinnlig slöjd —- ämnet hushållsgöromål, beträffande gos­ sarna utbytt mot praktiskt arbete. Samma anordning avses av kommissio­ nen även för de speciella fiickrealskolor, som skulle kunna förekomma. Där­ jämte borde, i huvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser, möj­ lighet finnas för kvinnliga lärjungar till befrielse från någon del av real­ skolans undervisning. Vad beträffar gymnasialstadiet, utgår kommissionen från att samgymnasier skulle vara regel, detta redan av praktiska hänsyn. Dock ingå även sär­ skilda flickgymnasier i kommissionens organisationsförslag. Grundsatsen för den lokala fördelningen av dessa läroanstalter angives vara, att å varje ort,

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

där gymnasium ansåges böra upprättas, tillfälle till utbildning skulle före­ ligga för såväl manliga som kvinnliga lärjungar. I samhällen med allenast ett gymnasium borde i följd härav detta organiseras som samgymnasiunt. A sådana orter, där lärj ungantalet beräknades nödvändiggöra två eller flera gymnasier, hade kommissionen, i överensstämmelse med sin förut angivna åsikt, förutsatt anordnande av såväl samgymnasium som särgymnasium.

De för den speciella flickundervisningen avsedda skolorna äro av 3 olika typer, betecknade med bokstäverna A, B och C. Frågan om dessa typer, deras organisation, undervisningsplaner in. m. behandlas av kommissionen å sid. 345—361, varefter återgivas dels den för statens normalskola för flickor nu gällande timplanen samt exempel å timplaner för vissa högre flickskolor, dels förslag till timplan för flickskolor av typerna A och B. De olika typerna kunna i korthet beskrivas sålunda.

A-typen, en 6-årig flickskola, byggd på folkskolans sjätte klass, skulle före­ komma i samhällen, där antalet lärjungar i den högre skolan uppnådde en sådan storlek, att tillvaron av mer än en enda läroanstalt kunde anses mo­ tiverad, och kommissionen säger sig ha funnit starka skäl föreligga för att i det väsentliga söka förebilden till denna typ i den nuvarande 8-klassiga flickskolan, vars lämplighet för den speciella kvinnobildningen kommissionen finner uppenbar. I hela landet föreslås 28 skolor av denna typ. Flickskolor av B-typ skulle upprättas å orter, där lärjungantalet i den högre skolan väl icke påkallade upprättandet av särskolor men dock nådde en sådan storlek, att parallellavdelningar inom de olika klasserna måste upprättas. Flickornas undervisning skulle där anordnas på det sätt, att flickorna först undervisades i samskolan men sedan skulle hava tillfälle att från den tredje klassen övergå till en 3-årig flickskollinje, vars uppgift vore att föra dem till ungefär samma kunskapsmått, som nu inhämtas i eu 8-klassig flickskola. Denna linjedelning skulle förberedas redan i den tredje realskolklassen där­ igenom, att de flickor, som ämnade övergå till flickskollinjen, i denna klass befriades från undervisningen i matematik. Kommissionen har tänkt sig inalles 33 sådana flickskolor i landet. C-typen slutligen skulle utgöra eu 1-årig påbyggnad på samrealskolans högsta klass. Denna skoltyp skulle anordnas under jämförelsevis fria for­ mer, och undervisningen skulle där avse dels utvidgande och fördjupande av den i realskolan inhämtade allmänbildningen, dels bibringande av ökade färdigheter i praktiskt arbete. Sådana flickskolor föreslås till ett antal av 30.

Yttrandena. I ett hänseende kan man säga, att så gott som fullständig enighet råder i de avgivna yttrandena, nämligen däri att åt den kvinnliga ungdomen borde genom statens försorg beredas bildningsmöjligheter i samma omfatt­ ning och under lika förmånliga villkor som åt den manliga. I övrigt hava olika meningar uttalats angående skolkommissionens förslag i nu ifråga­ varande hänseende.

Beträffande frågan om samundervisning eller icke har man allmänt fram­ hållit, att genomförandet av principen om gossars och flickors likställighet med avseende på möjlighet till högre skolundervisning i viss utsträckning

Kung}. Maj:ts proposition Nr 116. 137

gjorde Barnundervisning nödvändig samt att i fråga om realskolor i mindre samhällen och om gymnasierna ett strängt tillämpande av särundervisning vore synnerligen oekonomiskt, i vissa fall omöjligt. Men det betonas sam­ tidigt, att samskolor väl borde anordnas i de mindre samhällen, där det av ekonomiska skäl vore nödvändigt, men endast där. I de större städerna, där dylika skäl ej hade samma styrka, borde möjlighet finnas till val mel­ lan de båda skolformerna. Omnämnas bör att av framstående målsmän för samundervisningens idé framhållits, att man för samskolans egen skull borde iakttaga försiktighet vid ett allmännare genomförande av samskolformen, vilken ej borde framforceras. Särskilt från medicinskt håll har den hygieniska synpunkten betonats, och faran för att flickorna skulle överansträngas under de ömtåliga över­ gångsåren framhållits. I organisationsfrågan överensstämmer ett flertal yttranden däri, att 6-årig flickskola avstyrkes. Behovet av åtgärder för underlättande av övergång från flickskola till gymnasium framhålles allmänt. Skolkommissionens Boch C-typer möta på många håll betänkligheter och betecknas soin nödfalls­ utvägar. Bland utlåtandena må särskilt de omnämnas, som avgivits av skolöver­ styrelsen och av reservanter i överstyrelsen samt av överstyrelsens chef.

Skolöverstyrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 91—94) yttrar i fråga om samundervisningen — under framhållande av vanskligheten i att komma till eu säker uppfattning på detta område — att de erfarenheter, man i avseende å dylik undervisning hittills gjort i vårt land, icke påvisat några ogynnsamma verkningar av mera djupgående art, och majoriteten hade därför icke kunnat komma till annan uppfattning, än att samskolan måste betraktas som en tillfredsställande, i varje fall fullt användbar skolform. Vissa förutsättningar måste dock vara för handen, för att samskolan skulle kunna komma fullt till sin rätt. Dit hörde bl. a., att föräldraopinionen ej ställde sig avvisande mot samundervisningen, att icke alltför stor skillnad rådde mellan antalet manliga och kvinnliga lärjungar, att intresse för skolformen funnes bland lärarpersonalen och att förhållandet mellan manliga och kvinnliga lärare vore lämpligt avvägt samt att såväl manligt som kvinnligt inflytande finge göra sig gällande vid ledningen. A andra sidan vore överstyrelsen icke övertygad om att samskolan borde bliva normal­ typen för de högre undervisningsanstalterna i vårt land. Barnundervisning borde därför anordnas, där ekonomiska eller andra särskilda skäl det för­ anledde, men i övrigt borde särundervisning i regel bibehållas. Det syntes därför önskvärt, att kommissionens förslag i nu berörda hänseende under­ kastades förnyad omprövning i syfte att utröna, huruvida icke vissa av kommissionen föreslagna samskolor kunde ersättas av särskolor. Beträffande skolkommissionens förslag till olika flickskoltyper anför över­ styrelsen (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 83—90), att skolor av A-typ vore bäst lämpade att tillgodose de särskilda önskemålen för flickornas utbildning och finner det därför önskvärt, att skolor av denna typ komme till stånd allestädes, där förutsättningar därför funnes, och detta icke minst med hän­ syn till betydelsen av att flickorna icke utan verkliga skäl valde gymnasievägon. Skulle emellertid behovet av tillfälle till realskolbildning för flickor kunna tillgodoses, torde det begränsade lärjungantalet icke kunna göra det

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ekonomiskt försvarligt att upprätthålla flickskolor av A-typ å alla de orter, där nu 8-klassiga flickskolor funnes. Överstyrelsen erinrar vidare om sitt förslag om avkortning av realskolan till 3-årig och påpekar, att därest detta förslag vunne anslutning starka skäl talade för att i så fall A-skolan gjor­ des 5-årig. På denna punkt borde dock ytterligare undersökning företagas. Befunnes det, att A-skolan borde avkortas med ett år, borde B-skolan bliva en 2-årig kurs, byggd på realskolans högsta klass. Vid C-skolan borde jäm­ förelsevis stort utrymme givas åt praktiska sysselsättningar, och det vore önskligt, att denna skoltyp måtte förekomma så talrikt som möjligt. Reservanterna inom skolöverstyrelsen uttala (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 220 227) starka betänkligheter mot ett så allmänt genomförande av samskoleorganisationen, som av kommissionen förordats. Samskolans värde vore synnerligen beroende på den ledning, som funnes att tillgå för skolan. Ju mer samskolan bleve normaltyp för skolväsendet, desto mer måste man räkna med en ledning, som dels icke höjde sig över genomsnittsnivån, dels vore skeptisk mot hela denna skolform, med åtskilliga band på ledningens rörelsefrihet och med ett tämligen heterogent kollegium. Olika behov förelåge för gossar och flickor i avseende å undervisningens innehåll, särskilt med hänsyn till praktiska (husliga) ämnen, och likaså vore förhållandena olika beträffande arbetsmetoder och arbetstakt. Reservanterna påpeka vidare, att lärarfrågan komme att vålla avsevärda svårigheter, att samundervisningeu även i uppfostringshänseende medförde olägenheter samt att den fysiska uppfostran ej kunde tillgodoses på lika tillfredsställande sätt i samskolan som i särskolan. Under erinran om att såväl de hörda myndigheterna som föräldrar, målsmän och pedagoger i stor utsträckning ställt sig minst sagt tveksamma i fråga om samskolans lämplighet, anföra reservanterna som slutomdöme, att de ansåge samskolan underlägsen särskolan, såvida icke de angivna, säreget gynnsamma förutsättningarna förelåge. I de vida övervä­ gande fall, då sådana icke förelåge, vore samskolan en nödfallsform, som kunde användas, då förhållandena icke medgåve särskolor. Reservanterna _ förorda (skolöverstyrelsens utlåtande sid. 227—228) flick­ skolans anknytning till folkskolans fjärde klass men med övergångsanordningar för sådana lärjungar, som lämnade folkskolan först efter dess sjätte klass. Flickskolan skulle alltså bliva 7-årig och borde utan särskild avgångs­ examen leda till en kompetens, som i huvudsak sammanfölle med den nu­ varande normalskolkompetensen. Under framhållande, att den nuvarande högre flickskolan utan all fråga vore den bästa av flickskolbildningens nu­ varande huvudtyper i vårt land, påpeka reservanterna att en bestämd över­ gång till gymnasiet ej funnes, och förordar, att en sådan anknytningspunkt måtte anordnas, men att den med hänsyn till flickornas behov av långsam­ mare arbetstakt och av på hemmet särskilt inriktade bildningsmoment måtte läggas högre upp än motsvarande punkt i realskolan och lämpligen, för övergång till ett 4-årigt gymnasiums första ring, vid avgång från klass, som motsvarade den nuvarande sjätte flickskolklassen. Från denna klass skulle också övergång kunna ske till högsta realskolklassen för flickor, som önskade avlägga realskolexamen. Denna fråga borde dock bliva föremål för särskild undersökning. Generaldirektör Bergqvist har i sitt särskilda yttrande över skolkommissionens förslag (Våra skolor, sid. 104 ff.) erinrat om att beträffande samskolfrågan pedagoger stode mot pedagoger och meningarna även inom de hygieniska auktoriteternas krets vore starkt delade. Hänsyn till hemmens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 139

önskemål och stämningar samt behovet av ett tillförlitligare erfarenhetsmaterial än det nu tillgängliga manade till försiktighet och ledde till den ståndpunkten, att särskolor för närvarande vore att föredraga, så långt så­ dant på grund av ekonomiska och pedagogiska hänsyn vore möjligt. Han anser därför, att i fråga om sär- eller Barnundervisning ett visst utrymme borde lämnas åt den kommunala bestämmande- eller åtminstone förslags­ rätten; särskilt syntes en sådan anordning vara att anbefalla som en försöksväg tills vidare. I yttrandet betonas vidare vikten för samundervisningsproblemcts lyckliga lösning av tillgång till lämpliga lärare men på­ pekas, att svårigheter här yppade sig. I viss mån kunde dessa minskas, om provårskandidaterna finge vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran, liksom de högre semi­ nariernas elever med den manliga ungdomens. Vad beträffar organisationen av de högre flickskolorna tänker sig Bergqvist flera parallella vägar: å ena sidan förstatligande av skolorna, å andra sidan deras bibehållande såsom enskilda eller deras övertagande av kom­ munen. I den mån skolorna skulle förstatligas kunde detta i regeln ske under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att från ett och annat håll den tanken framkastats, att möjlighet borde beredas att inrätta kommunala högre flickskolor likaväl som nu för gossar såväl som flickor avsedda kom­ munala mellanskolor. Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande över skolkommissionens betänkande berört denna fråga och har där (sid. 137) framhållit, att, närmast för att i sin mån motverka en allt för stark tillströmning av unga flickor till gym­ nasierna, det kunde ifrågasättas, att kommunala flickskolor av kommissionens s. k. A-typ Ange upprättas. Överstyrelsen hade ansett det synnerligen önsk­ värt, att dylika (statliga) skolor komme till stånd, där förutsättningar för dem vore för handen. Men även i detta fall gällde det nog, att riks­ dagen ej ville fatta beslut om inrättande av en ny statsskola, utan att ett verkligt behov på ett tydligt sätt blivit ådagalagt. Denna förutsättning syn­ tes lättast kunna vinnas, därigenom att kommunala skolor av den ifråga­ varande typen finge komma till stånd. iiven generaldirektör Bergqvist uttalar sig (Våra skolor sid. 109) i nämnda riktning. I fråga om flickskolas övertagande av kommunen anför Bergqvist, att kommunen i sådant fall borde ikläda sig garantier för dels att lärarperso­ nalens rättsliga och ekonomiska ställning tillgodosåges som vid andra kommu­ nala skolor, dels att anordningar träffades, som medgåve möjlighet till ome­ delbar övergång från avslutad folkskola till den högre skolan, dels slutligen att undervisningen i samma grad som vid statsskolan gjordes tillgänglig för medellösa och mindre bemedlade lärjungar. Samtliga hithörande förhål­ landen borde, såsom fallet redan vore med övriga kommunala skolor (folk­ skolor, fortsättningsskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, lärlingsskolor), regleras genom en av Ivungl. Maj:t, för de kommunala flick­ skolorna utfärdad allmän stadga. Givetvis skulle den friare ställning, som ifrågavarande skolor komme att intaga i förhållande till staten, medföra eu viss större frihet i fråga om organisation och arbetsformer, lärokurser o. s. v.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Skolsak- Skolsakkunniga hava påpekat (Utredning sid. 289 ff.), att de med samktinniga. undervisning förenade svårigheterna framträdde olika starkt och på olika sätt på skilda åldersstadier, samt att bedömandet av frågan om dylik under­ visning därför, främst ur de kvinnliga lärjungarnas synpunkt, syntes böra bliva något olika, allt efter som det gällde Barnundervisning å realskolstadiet eller på gymnasialstadiet, i övergångsåldern eller i högre ålder. Man hade nu­ mera fått uppmärksamheten mera riktad på de svårigheter, som medföljde Barnundervisning å realskolstadiet, medan man tidigare varit benägen att anse, att dessa svårigheter framför allt gällde gymnasialstadiet. De sakkun­ niga hava härvid särskilt framhållit den olika utvecklingsrytmen hos gossar och flickor under uppväxttiden och den därav följande olika graden av mognad, ett förhållande, som givetvis medförde vissa svårigheter vid en för­ häda könen gemensam undervisning. Lätt följde ock härmed eu fara för överansträngning av flickorna. Då dessa olägenheter främst gällde realskol­ stadiet, vore det önskvärt, att samrealskolor upprättades endast i begränsad utsträckning, . när ekonomiska eller organisatoriska förhållanden tvingade därtill. Tydligt vore emellertid, att därest grundsatsen om statens skyldig­ het att sörja för flickornas skolutbildning på samma sätt som för gossarnas skulle genomföras, förhållandena mångenstädes och särskilt å mindre orter komme att göra Barnundervisning nödvändig. Beträffande gymnasialstadiet torde, säga de sakkunniga, Barnundervisning där i förhållandevis ännu större omfattning bliva nödvändig. Mindre betänkligheter mötte på detta stadium, enär vissa av de svårigheter, som mötte på realskolstadiet — främst olik­ heten i utveckling — ej längre gjorde sig gällande med samma styrka. Föi tillgodoseende av flickornas behov .av billigare gymnasieundervisning både skolkommissionen föreslagit upprättandet av dels några få flickgymnasier, dels ett större antal samgymnasier. Det vore självklart, att särskilda flickgymnasier borde förekomma vid sidan av gossgymnasierna även i den framtida skolorganisationen, men tydligt vore också, att sådana av ekono­ miska skäl icke kunde upprättas i större utsträckning. Man måste därför tydligen i erforderlig omfattning anordna samgymnasier, och man syntes alltså ha att räkna med att på vis sa orter realskolstadiets läroanstalter bleve särskolor, medan den gymnasiala undervisningen meddelades i samskolor. Om lämpligheten av en sådan ordning hade meningarna varit delade. Gjorda erfarenheter särskilt från de allmänna läroverk, till vilkas gymna­ sier kvinnliga lärjungar erhållit tillträde, syntes dock visa, att Barnunder­ visning kunde med framgång anordnas, även där sådan undervisning ej förekommit å realskolstadiet. Aven om således eu skolorganisation med särundervisning på realskolstadiet och Barnundervisning på gymnasialstadiet icke borde ingiva några större betänkligheter, vore det dock av svnnerlig vikt, att man erhölle verkliga samgymnasier, i vilkas organisation fika stor hänsyn toges till flickornas som till gossarnas särskilda läggning och behov. De sakkunniga anföra, att även om åtskilliga svårigheter mötte vid anord­ nandet av Barnundervisning å de stadier, det här gällde, torde de anförda skälen mot samskolan icke kunna motivera ett utdömande av denna skol­ form. Tvärtom kunde den anses som eu både berättigad och användbar skolform, men för att dess arbete skulle bliva så gynnsamt som möjligt, måste den kunna räkna med att vissa särskilda förutsättningar vore för handen. Bland dem hava de sakkunniga särskilt framhållit möjligheten att erhålla för samundervisning lämpliga lärare och därvid pekat på de svå­ righeter, som de för vårt land karakteristiska befordringsförhållandena med-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 141

förde, men vilka ej borde få utgöra ett oöverstigligt hinder. Betydelsefullt vore att samskoloma finge sig tillförsäkrad såväl manliga som kvinnliga lärare. Om även i framtiden s. k. ämneslärarinnebefattningar bibehölles, läge häri eu garanti för att en skola ej bleve utan kvinnlig ämneslärare. Med hänsyn till antydda svårigheter och till de särskilda förutsättningar, som fordrades för eu samskolas arbete, syntes det de sakkunniga, att särskolor vore att i regel föredraga, där icke ekonomiska eller organisatoriska om­ ständigheter gjorde samundervisning nödvändig.

Skolsakkunniga hava vid sin utredning fogat av dem utarbetade timoch kursplaner för derå olika flickskolformer (se Bilagor till utredningen, sid. 99—140) och hava i utredningen (sid. 301 ff.) kommenterat dessa pla­ ner. Jag torde kunna i det hela hänvisa till vad de sakkunniga sålunda anfört, och vill blott omnämna, att planer finnas uppgjorda för 8-årig, 7årig och 6-årig flickskola på respektive 3-årig, 4-årig och 6-årig grundskola. Vid uppgörandet av planerna hava de sakkunniga sökt underlätta övergån­ gen från flickskolan såväl till gymnasiet som till klass, i vilken realexamen kan avläggas. Mot den av skolöverstyrelsens majoritet ifrågasatta uppifrån avkortade flickskolan hava de sakkunniga anfört stora betänkligheter (Ut­ redning sid. 303—306).

De sakkunniga hava vidare (Utredning sid. 306 f.) anfört, att de vid uppgörandet av undervisningsplaner för olika former av realskola tänkt sig sådana skolor avsedda för såväl kvinnlig som manlig ungdom, dels i form av samskolor och dels, när förhållandena sådant medgåve, i form av särskolor. Härvid bör omnämnas, att de sakkunniga jämväl sökt så uppgöra kurspla­ nerna för de högre flickskolorna, att ett visst antal klasser (6 i 8-årig, 5 i 7-årig och 4 i 6-årig flickskola) tillsammans med en realskolklass (efter even­ tuell övergång till realskola) bildade en realskollinje för flickor, vars genom­ gång toge ett års längre tid än den motsvarande samrealskolan. Därjämte hava de sakkunniga tänkt sig på motsvarande sätt organiserade särskilda realskolor för flickor, avsedda för sådana flickor, som vore i tillfälle till ett år längre skolgång än i samrealskolan, men som icke hade möjlighet att genomgå en högre flickskola. Den ett år längre skoltiden tilläte undvikande av en eljest inträdande forcerad arbetstakt och kunde bättre tillgodose flic­ kornas utbildning i för hemmet särskilt viktiga praktiska ämnen. Slutligen hava de sakkunniga (sid. 308 ff.) i korthet yttrat sig om gym­ nasier för flickor och lycéer för flickor. De sakkunniga ansåge det vara av stor vikt, att genom statens försorg tillfällen till gymnasiestudier bered­ des flickorna på samma villkor som gossarna. Än starkare framträdde be­ hovet härav, sedan kvinnornas tillträde till statstjänster vidgats så mycket, som under senare år skett. Av stor vikt vore ock, att även flickgynmasier upprättades, i den mån det vore möjligt, och att därvid i undervisningen hänsyn toges till flickornas speciella läggning och intressen, så långt detta kunde ske inom ramen av de för gossar och flickor lika undervisningsplancrna. Vad lycéet beträffar, påpeka de sakkunniga, att de i sitt betänkande framlagt organisationsplan för ett 6-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola, och därvid framhållit att detta lyceum kunde leda till gynnsamma resultat endast för särskilt studiebegåvade lärjungar. Då den korta studietiden måste medföra eu ganska forcerad arbetstakt och arbetet således torde fordra

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

även tillräckliga kroppskrafter, vore det att antaga, att flickor ej i större utsträckning komme att genomgå dylik läroanstalt; dock borde det 6-åriga lycéet under dessa förutsättningar stå öppet även för kvinnliga lärjungar. Till sist uttala sig de sakkunniga för inrättande av flicklyceum med 7-årig studiegång för att därigenom kunna dels giva flickorna mer undervisning i praktiskt arbete, dels göra arbetet mindre forcerat.

Departe­ Den grundprincip i fråga om flickornas högre skolutbildning: samma ut­ mentschefen. Allmänna bildningsmöjligheter under lika ekonomiska villkor för manlig som för kvinn­ synpunkter. lig ungdom, vilken legat till grund för skolkommissionens förslag i fråga om flickundervisningen, har, såsom jag framhållit, redan i början av mitt anförande under denna avdelning, vunnit erkännande från praktiskt taget alla, som yttrat sig över kommissionens förslag eller i anledning av det­ samma. Jag har i det föregående uttryckligen angivit min egen ståndpunkt till detta spörsmål, vilken helt överensstämmer med den allmänt uttalade meningen i detta hänseende. Det torde således ej vara erforderligt, att jag här ytterligare uppehåller mig vid denna fråga. Då enighet alltså råder om själva utgångspunkten för de åtgärder, som allmänneligen erkännas såsom erforderliga i förevarande hänseende, eller kanske hellre om det mål, vartill sådana åtgärder böra syfta, blir tydligen huvuduppgiften att söka finna de vägar, som under nuvarande förhål­ landen kunna beträdas för att i största möjliga utsträckning undanröja de olägenheter i den nu rådande ordningen, vilka måste anses vara mest fram­ trädande. Behovet av bättre möjligheter för den kvinnliga ungdomen att erhålla högre skolundervisning har givetvis länge gjort sig gällande, men det har tydligen blivit alltmer skärpt, i den mån kvinnans anställande på andra områden än dem, som traditionellt ansetts v^ra henne anvisade, undan för undan ökats. Numera har kvinnan i enlighet med statsmakternas beslut nått så gott som fullständig likställdhet med mannen med avseende på rätt till anställning i statstjänst. Därav har följt, att antalet av kvinnliga aspiranter på detta område allt mer ökats. Utan tvivel fordrar konsekvensen, att staten giver kvinnan samma möjlighet att få den för de nya verksam­ hetsområdena nödvändiga förberedande utbildningen, som av ålder kommit mannen till del och som, vad högre fackutbildningsanstalter och högskolor beträffar, redan står även kvinnan till buds. Det fulla förverkligandet härav möter emellertid åtskilliga svårigheter. Den högre flickundervisningen har hittills så gott som uteslutande ombesörjts av enskilda skolor, om än med avsevärt ekonomiskt understöd av stat och kommun. Det är därför oundvikligt, att en åtgärd, varigenom ansvaret för denna angelägenhet i största omfattning flyttas över på det allmänna, måste medföra betydande ekonomiska uppoffringar. I själva verket torde just denna del av det stora komplex av reformkrav, som innefattas i uttrycket skol­ frågan, vara den, som för sitt rationella ordnande kräver de största uppoff-

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 143

ringarna från stat och kommun. Redan denna omständighet gör det till en nödvändighet att vid en omorganisation gå fram med den största varsamhet. Härtill mana ock andra skäl, av pedagogisk såväl som av psykologisk art. Såsom framgår av min nyss lämnade redogörelse för de avgivna utlåtan­ dena, har det sätt, varpå skolkommissionen velat med utgångspunkt från den i det föregående angivna grundprincipen ordna flickundervisningen, icke vunnit enig anslutning. Tvärtom har åtskillig kritik i detta avseende riktats mot kommissionsförslaget. Detta förslag avser, såsom jag redan omnämnt, att tillgodose flickornas undervisning dels genom att för flickor öppna nuvarande och ett antal pla­ nerade läroverk, dels genom upprättande av särskilda flickläroverk med realskola och gymnasium, dels ock genom upprättande av statliga flickskolor av tre olika typer, i fråga om bildningsmålet närmast motsvarande den nu­ varande 8-klassiga flickskolan. Härvid förutsätter kommissionen, att privata flickskolor framdeles skulle i mycket ringa utsträckning erhålla stats­ understöd. Det är huvudsakligen mot två punkter i kommissionens förslag, som starka invändningar gjorts, nämligen dels mot ett så allmänt förstatligande av flickskolan eller med andra ord mot en så kraftig begränsning av den pri­ vata skolverksamheten, som av kommissionen påyrkats, och dels mot den av kommissionen förordade vidsträckta användningen av Barnundervisning. De erinringar, som sålunda gjorts, äro enligt min mening värda den största uppmärksamhet. Jag har redan i det föregående framhållit, att den ifrågasatta omorganisa­ tionen av det högre skolväsendet av åtskilliga skäl bör företagas med var­ samhet, och jag har nyss ytterligare betonat detta, i vad avser flickunder­ visningen. Jag kan under dessa omständigheter icke förorda så långt gå­ ende åtgärder, som skolkommissionen påyrkat. Häremot tala först och främst statsfinansiella skäl, och även till kommunernas ekonomi måste tillbörlig hänsyn tagas. Dessutom anser jag, att de enskilda flickskolorna på grund av det sätt, varpå de i stort sett hittills fyllt sin uppgift, icke böra nu in­ dragas i så stor utsträckning, som kommissionen föreslagit. Man bör därför gå fram i etapper och givetvis börja med de förbätt­ ringar, som måste anses vara mest trängande. Av de tre åtgärder till flickundervisningens befrämjande, som skolkommissionen förordat, är den, som avser upprättandet av statliga flickskolor med samtidig indragning av de privata, å ena sidan ur ekonomisk synpunkt mest betungande och kan å andra sidan av de skäl, jag redan i korthet omnämnt, tills vidare utan större olägenhet undanskjutas. Dess förverkligande bör med hänsyn härtill anstå, till dess de yttre förhållandena prövas vara sådana, att förändringen kan komma att i större eller mindre utsträckning befinnas av behovet på­ kallad.

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Det mål, mot vilket man för närvarande, enligt min tanke, genom direkta statsåtgärder bör sträva och som också synes jämförelsevis lätt att uppnå, vill jag beteckna så, att man bereder flickorna tillfälle att på varje ort, där statsläroverk är upprättat, erhålla utbildning för respektive real- och student­ examen. Därmed vore den förut angivna grundprincipen för flickundervisningens rationella ordnande till sin förra del i stort sett genomförd. Hur jag tänkt mig denna anordning praktiskt tillämpad, får jag tillfälle att i det följande närmare angiva. Det andra huvuddraget i skolkommissionens omorganisationsplan avser ett genomförande i mycket stor omfattning av samundervisningsprincipen. För­ slaget har från många håll framkallat gensagor, även från representanter för samskoleidén och dess praktiska tillämpning. Man har menat, att ett framforcerande av samundervisningen vore olämpligt och mera till skada än gagn. A andra sidan har från alla håll — även av dem, som eljest stå tvekande inför samskolan eller rent av ogilla densamma — uttalats den meningen, att ett verksamt förbättrande av flickornas studiemöjligheter i många fall icke torde kunna förverkligas utan ökad användning av Barn­ undervisning, ehuru man varit angelägen att beteckna en dylik anordning som en nödfallsutväg. Frågan är utan tvivel på en gång ömtålig och svårlöst. Det kan ej be stridas, att samundervisningen kan medföra svårighet och olämpor, isynner­ het där ledning och lärarkrafter sakna nödiga kvalifikationer. Men det kan icke heller förnekas, att även i vårt land mycket goda erfarenheter gjorts rörande dylik undervisning och att samskoletanken omfattas av många erfarna och insiktsfulla representanter för uppfostran och undervisning. Riktigast torde måhända vara att beteckna frågan om samundervisningen såsom icke slutgiltigt besvarad. Ett skäl för anordnande av Barnundervisning kvarstår emellertid alltid: den ekonomiska vinst, som utan gensägelse kan dragas av gossars och flic­ kors sammanförande i gemensamma läroanstalter. Och jag är övertygad om att denna omständighet kommer att för överskådlig tid bliva den avgörande faktorn i många fall, där det helt enkelt gäller, om möjlighet till högre skolutbildning skall kunna beredas flickorna eller icke. Men tydligen är ste­ get långt från en dylik situation till ett mera generellt — och principiellt — genomförande av samskoletanken. Emellertid är varken ett principiellt eller praktiskt ståndpunktstagande till frågan från min sida erforderligt. Då det enligt min uppfattning är till­ rådligt att till ett framtida avgörande uppskjuta spörsmålet om den privata flickskolans förstatligande, står samundervisningsfrågan för mig närmast så­ som en lämplighetsfråga. Vid avgörande av frågan om de allmänna lärover­ kens organisation på olika orter får man således i varje särskilt fall taga under övervägande, huruvida omständigheterna tala för läroanstaltens an­ ordnande såsom samskola eller ej. Vid avgörandet av dylika frågor lärer

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 145 man höra taga hänsyn ej blott till de ekonomiska skäl, som alltid torde komma att göra sig gällande, utan även, i den mån detta visar sig möjligt och förenligt med klok sparsamhet, till pedagogiska och psykologiska fakto­ rer, ej minst till eventuellt framträdande lokal opinion. Jag vill emellertid starkt betona nödvändigheten av att vid dessa avgöran­ den de speciella krav, som uppställas på grund av säregenheter i flickornas kroppsliga och andliga utveckling, bliva i möjligaste mån fyllda. Givetvis bör härvid den rika och mångsidiga erfarenhet, som under årens lopp sam­ lats vid de privata flickskolorna, tillvaratagas och få öva inflytande. I detta sammanhang anser jag mig böra närmare belysa den förut i för­ bigående berörda viktiga och svårlösta lärarfrågan. Det är nämligen intet tvivel om att framgången av samskolans verksamhet framför allt i uppfostringshänseende i mycket beror på huruvida för sådan uppgift lämpliga lärarkrafter stå densamma till buds. Det måste därför anses vara en angelägen­ het av stor vikt att tillse, att denna synpunkt vinner tillbörligt beaktande vid lärartjänsters tillsättande. Hur detta skall kunna ske utan åsidosättande av de allmänna grunderna för befordran i statstjänst, är en ej alldeles lättlöst fråga, på vars besvarande jag i detta sammanhang dock icke behöver närmare inlåta mig. Den får emellertid icke förbises och särskilt bör den beaktas, därest — såsom torde bliva nödvändigt — bestämmelserna om kompetensvillkor för lärartjänster komma att upptagas till granskning. En detalj torde jag dock böra beröra redan här. Generaldirektör Bergqvist har i sitt yttrande över skolkommissionens betänkande fäst uppmärksamheten på önskvärdheten av att lärarkandidaterna under sitt provår sättas i till­ fälle att vinna någon förtrogenhet även med den kvinnliga ungdomens undervisning och uppfostran samt att motsvarande möjlighet beredes för lärarinneseminariernas elever beträffande manlig ungdom. Utan tvivel har här en viktig synpunkt framdragits, och det synes mig uppenbart, att det angivna önskemålets realiserande skulle kunna ej oväsentligt underlätta valet av lämpliga lärarkrafter vid samskolorna. Den självklara följden av den ståndpunkt, jag nu intagit, är tydligen, att den privata flickskolan av nuvarande typ alltjämt bör i erforderlig om­ fattning upprätthållas i den ställning, den hittills intagit, samt att den allt fortfarande bör åtnjuta statsunderstöd. Dock synes det mig knappast rimligt att i ett hänseende lämna en så viktig och omfattande del av hickundervisningen som den, vilken represen­ teras av de statsunderstödda flickskolorna, oberörd av de reformsträvan­ den, till vilka jag i det föregående anslutit mig. Jag syftar här på den anknytning till folkskolan, som jag ansett vara önskvärd i fråga om det högre skolväsendet och som givetvis har avseende ej blott på statsskolor utan även på enskilda läroanstalter av nu ifrågavarande slag. Det torde därför böra övervägas, huruvida ej samma grunder i avseende på anknyt­ ningen till folkskolan böra följas beträffande de privata flickskolorna som Bihang till riksdagens protokoll 1027. I samt. 101 käft. (Nr 116.) 10

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. i fråga om statens läroverk. Till detta spörsmål återkommer jag i fortsätt­ ningen av mitt anförande.

Omorganisa­ Härefter torde det åligga mig att närmare angiva, hur man, enligt min tionens inne­ tanke, nu bör ordna flickornas högre skolundervisning i syfte att i möj­ börd. ligaste mån bereda flickorna tillfälle att utan särskilda svårigheter och ekonomiska uppoffringar erhålla högre utbildning och att samtidigt på ett ekonomiskt klokt sätt genomföra de härför behövliga åtgärderna. Jag har redan påpekat, att, så vitt jag kan se, man för detta önskemåls vinnande lärer bliva nödsakad att i större omfattning än nu tillgripa utvägen att vid statens allmänna läroverk anordna för gossar och flickor gemensam under­ visning. Vad gymnasialstadiet beträffar innebär detta ingen nyhet, då redan omkring hälften av de högre allmänna läroverken å sina gymnasier i viss omfattning mottaga kvinnliga lärjungar. På realskolstadiet har man som bekant hittills inskränkt samundervisningen till statssamskolorna. Det blir alltså huvudsakligen i fråga om statens realskolor, såväl de fristående som de i högre allmänt läroverk ingående, som den nu gällande ordningen i viss utsträckning torde böra förändras. I ett hänseende måste emellertid en ändring ske beträffande alla de statsskolor, som nu äro avsedda — helt eller huvudsakligen — för manliga lärjungar och som skulle framdeles mottaga även kvinnliga. Vid de högre allmänna läroverken, vilkas gymnasier kunna öppnas för flickor, får detta för närvarande ske blott »i den mån ett konstant, ej allt för begränsat ut­ rymme finnes vid läroverket». Det är givet, att en dylik begränsning utgör ett väsentligt hinder för flickorna i deras strävan att på rimligare villkor få fortsatt skolutbildning, och det framstår alltså som ett behov att avlägsna detta hinder. Så kan tydligen ske, blott om den nu i fråga om de allmänna läroverken med undantag av statssamskolorna bestående företrädesrätten för gossar till plats vid läroverken borttages i fråga om de läroanstalter, dit flickor erhållit eller komma att erhålla tillträde, och följaktligen lika rätt i detta hänseende där gives lärjungar av båda könen. Den begränsning i avseende å intagning, som kan förekomma, bör således betingas allenast av lokala hänsyn och av storleken av de anslagsmedel, som för ändamålet beviljas av riksdagen. Den kungl. förordning av år 1923, som medgiver flickor tillträde till gymnasiet vid allmänna läroverk, vilar som nämnts på ett av samma års riksdag fattat beslut. Detta beslut avser, enligt vad vederbörande riksdags­ skrivelse ger vid handen, högre allmänna läroverk överhuvud, således både gymnasiet och realskolan, ehuruväl motiveringen i de motioner, som föran­ ledde riksdagens beslut, tog sikte allenast på gymnasiet. Något nytt riks­ dagsbeslut torde således i sak ej vara erforderligt, vad de högre allmänna läroverken beträffar. Men däremot lämnar riksdagens beslut ej sådan rätt i

Kling!. Maj.is proposition Nr 116 . 147

fråga om statens realskolor för gossar, och riksdagens medgivande torde alltså böra utvidgas till att omfatta även dessa. Såsom jag redan framhållit, är det ingalunda min avsikt att föreslå såsom en allmän regel, att statsläroverken skola ombildas till samskolor. Detta skulle ej sammanfalla med den ståndpunkt, jag förut angivit till samundervisningsspörsmålet. Men jag anser, att de praktiskt ekonomiska skälen äro så vägande, att en så vitt möjligt tillfredsställande lösning av frågan om flickornas fortsatta skolundervisning av ekonomiska skäl för närvarande icke är möjlig, så vida icke ett större antal statsläroverk än nu öppnas för dem. Ett genomförande av samundervisningstanken i den omfattning, jag funnit erforderlig, torde ej heller kunna anses allt för vittomfattande. En­ ligt min plan skulle nämligen fortfarande det stora flertalet av flickskolorna förbliva oförändrade, och möjligheten för föräldrar och målsmän att, om de så önska, giva sina döttrar en undervisning under i stort sett samma former som tillförene, skulle således i mycket stor utsträckning kvarstå. Men för dem, vilkas ekonomiska förhållanden medföra behov av så föga kostsam undervisning som möjligt, liksom för dem, som närmast syfta mot gymnasial utbildning, erbjuder för närvarande samundervisningen den så gott som enda möjliga utvägen. Skulle för övrigt förhållandena i något fall så ändra sig, att de skäl, som nu tala för vederbörande läroverks om­ bildande till samskola, starkt försvagas eller bortfalla, bör givetvis intet hindra, att ett särskiljande av lärjungarna åter företages. Av det nu sagda framgår att vissa läroverk fortfarande skulle helt eller delvis vara organiserade som gossläroverk, även om antalet av dessa läro­ anstalter måste bliva mindre än nu. Särskilt synes man böra alltjämt räkna med gossläroverk, såväl högre allmänna läroverk som realskolor, i vissa större städer, där som bekant antalet godkända inträdessökande sedan lång tid till­ baka regelbundet överstigit antalet av dem, som kunnat mottagas. Den frågan uppstår då självfallet, hur man bör i sådana städer ordna den högre flickundervisningen. Det allmänna målet för denna undervisnings organi­ serande synes mig kräva att vid sidan av de alltjämt kvarvarande enskilda flickskolorna ett eller annat uteslutande för flickor avsett statsläroverk där upprättas. I främsta rummet torde de största städerna i riket därvid böra ifrågakomma. För att i dylika fall tillgodose bildningsbehoven torde man höra organisera dessa läroverk dels såsom fullständiga, omfattande både realskola och gymnasium, dels som realskolor för flickor. I överensstäm­ melse med min allmänna syn på skolfrågan bör realskolan i sådana fall organiseras såsom byggande på folkskolans sjätte klass. Upprättandet av särskilda statsrealskolor för flickor anser jag böra äga rum endast i enstaka fall. Det torde emellertid, såsom jag redan förut påpekat, finnas flera städer, där stadens läge, befolkningsförhållanden, den omgivande nejdens struktur in. m. skulle göra särskild flickrealskola berättigad, men där sådan skolas inrättande av särskilda skäl likväl ej anses kunna komma i

148 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. fråga. A dylika orter synes det avsedda syftet kunna i det hela nås på annan väg. I dessa städer torde den privata flickskolan i regeln omfatta mer än en genomgående klassavdelning. Man torde där kunna med fördel inrätta en parallellavdelning såsom realskollinje, utmynnande i realskolexamen. Vad jag nyss anfört i fråga om organisationen av statlig realskola för flickor gäller givetvis även för dylik realskollinje. Jag återkommer emellertid till detta spörsmål. Jämlikt kungörelsen den 5 juli 1923 har för medgivande att intaga flickor å gymnasiet vid allmänt läroverk förutsatts framställning från vederbörande kommun om sådan åtgärd. Det kan ifrågasättas, huruvida samma förfarings­ sätt bör följas även vid den utvidgning av ifrågavarande rätt, som jag nu åsyftar. För min del anser jag, att den hittills gällande ordningen bör bi­ behållas. Ej minst med hänsyn till de skiftande meningarna om samundervisningens lämplighet torde det uttryck för den å vederbörande läroverksort rådande opinionen i detta hänseende, som en av kommunen gjord fram­ ställning innebär, vara av värde, även om förekomsten av sådant uttryck för ortens önskan givetvis ej bör eller kan vara det för varje fall utslags­ givande. Under diskussionen om skolkommissionens betänkande har, som nämnts, fråga uppstått om inrättande av kommunala högre flickskolor. Förslaget synes mig ur flera synpunkter värt att tagas i övervägande. Dess realise­ rande skulle onekligen undanröja vissa olägenheter, som äro förbundna med den nuvarande flickskolorganisationen. Jag finner uppslaget hava det värde, att en ytterligare utredning i frågan torde böra äga rum. Då emellertid förslag i detta avseende blivit framställt, anser jag mig böra påpeka, att om en organisation med kommunala flickskolor kommer till stånd, densamma i stor utsträckning måste bliva överensstämmande med de kom­ munala mellanskolornas. Ifrågavarande skolor böra alltså bygga på genom­ gången 6-årig folkskola, och kommunen skall ansvara för skolas bestånd samt besluta om dess ekonomiska förhållanden. I fråga om lärarpersonalens anställning, avlöningsförmåner m. m. borde i huvudsak gälla vad i sådant hänseende är stadgat för kommunal mellanskola, varvid dock bör övervägas, huruvida ej särskilda bestämmelser för tryggande av ett visst antal kvinn­ liga lärare äro erforderliga. För inträde i skolan skulle som antytts förut­ sättas kunskaper, motsvarande dem, som inhämtas i någon av folkskolans huvudformer. Skolan borde omfatta fem eller sex årsklasser, och statsbidrag borde utgå med samma belopp och efter i huvudsak samma grunder som nu gälla i fråga om kommunal mellanskola. Jag vill dock ej underlåta att samtidigt erinra om att den olägenheten för närvarande torde föranledas av en mera allmän omläggning av privat högre flickskola till kommunal, att på grund av klassernas lägre antal och skolans minskade omfattning åtskilliga lärarinnor skulle bliva överflödiga.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 149

Under nuvarande förhållanden måste denna omständighet vara ägnad att mana till en viss varsamhet. Såsom bestämda förmåner åter, följande av ifrågavarande organisation, kunna framhållas den säkrare ställning, som skulle beredas den vid skolorna anställda lärarpersonalen, och jämväl de förbättrade löne- och pensionsför­ måner, som kunna förutses tillkomma denna personal. Då det är av vikt, att utredning föreligger i fråga om det sätt, varpå den ifrågasatta nya läroverksorganisationen må genomföras, har jag för avsikt att i det följande i ett sammanhang behandla frågan om den lokala fördel­ ning av läroanstalter med olika organisation, som för den närmare fram­ tiden synes mest ändamålsenlig med hänsyn tagen till de på förhållandena in­ verkande olika faktorerna. De åtgärder, jag föreslår, innebära, att i åtskil­ liga hänseenden ett prövande av olika vägar skall äga rum under den när­ maste framtiden. För närvarande är som bekant upprättandet — liksom vidmakthållandet — av allmänt läroverk förknippat med villkor om vissa åtaganden från veder­ börande kommuns sida, avseende skyldighet för kommunen att dels upplåta och underhålla läroverkshus och dels lämna bostad eller hyresersättning åt läroverkets rektor. Skulle, såsom jag nu ifrågasatt, särskilda statsläroverk för flickor komma till stånd, böra i huvudsak samma villkor uppställas i fråga om dessa läroanstalter. Erforderliga åtgärder från statens och kom­ munens sida torde knappast hinna vidtagas i så god tid, att samtliga dessa flickläroverk kunna upprättas före ingången av läsåret 1928—1929. För att emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret 1927— 1928 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett så­ dant läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—1928. En härmed närbesläktad fråga är, hur förfaras bör i de fall, då, på sätt jag förordat, allmänna läroverk upplåtas för flickor på samma villkor som för gossar. I fråga om de högre allmänna läroverk, vilkas gymnasier äro tillgängliga för kvinnliga lärjungar, gäller att det åligger vederbörande stad att bestrida »jämväl övriga utgifter, som för läroverket må föranledas av de kvinnliga lärjungarnas vistande vid läroverket och deras deltagande i undervisningen». Ett motsvarande villkor synes mig rimligt, även i händelse rätten till intagning av flickor utvidgas. Jag vill ånyo framhålla, att en dylik rätt ej innebär och ej heller kan innebära en obegränsad rätt till utvidgning av vederbörande läroanstalt, utan att den begränsning i avseende på klassav­ delningarnas antal, som vid de allmänna läroverken är föranledd av till­ gången på anslag och av utrymmesförhållanden, alltjämt måste upprätt­ hållas. Under sådana omständigheter torde de lokalförändringar, som flic­ kornas allmännare tillträde till läroverken föranleder, i regel ej bliva mera omfattande än de, som nu visat sig nödvändiga för flickornas undervis-

150 Kungl. May.ts proposition Nr 116. ning vid en del gymnasier, och kommunernas åtaganden i berörda hän­ seende lärer således ej behöva bliva betungande. Förmånen för en stad att på detta sätt få flickundervisningen väl ordnad torde dessutom böra högt skattas. Självfallet är ock, synes det mig, att någon begränsning i avseende å mottagandet av flickor från orter utanför läroverksstaden, liksom beträffande de manliga lärjungarna, ej får ifrågakomma annat än i den mån gällande bestämmelser redan medgiva. För närvarande uppehåller staten en enda för flickor avsedd läroan­ stalt av här ifrågavarande slag, nämligen den till högre lärarinnesemi­ nariet i Stockholm anknutna normalskolan för flickor. Denna skola är nu organiserad som 8-klassig flickskola med 3 förberedande klasser. Då semi­ nariet allt fortfarande skulle vara i verksamhet, måste också dess övnings­ skola bibehållas. Såsom jag i annat sammanhang anfört, böra dock skolans förberedande klasser avvecklas men skolan i övrigt vara organiserad som 8-klassig flickskola. Emellertid synes en utvidgning av skolan kunna med fördel vidtagas på sådant sätt, att en realskolavdelning anknytes till den samma. Denna avdelning bör då anordnas på sätt jag nyss angivit be­ träffande statsrealskolor för flickor. Den bör således anknyta till folkskolans sjätte klass och med 4-årig lärogång leda fram till realexamen. En dylik utvidgning av normalskolan torde kunna genomföras utan större svårigheter. Som bekant har högre lärarinneseminariet länge haft stora vansk­ ligheter att kämpa med i avseende på utrymme. Läroanstaltens lokalfråga är utan tvivel ganska invecklad och svårlöst och kan ej nu upptagas till definitiv prövning. Detta är ej heller erforderligt för realiserandet av mitt nu föreliggande förslag, då bland annat genom de förberedande klassernas indragning erforderliga klassrum skulle bliva disponibla. Såsom jag i annat sammanhang anfört, bör avvecklingen av de förbere­ dande klasserna taga sin början med läsåret 1928—1929. Åtgärder för det ifrågasatta upprättandet av en realskolavdelning vid normalskolan kunna vidtagas redan med ingången av läsåret 1927—1928. Till frågan om bere­ dande av härför behövligt anslag torde jag få tillfälle i annat sammanhang återkomma. Jag har i det föregående omnämnt det framställda önskemålet att man­ liga lärarkandidater måtte under sin utbildningstid få tillfälle att erhålla någon erfarenhet angående flickors undervisning och uppfostran. Detta önske­ mål synes utan svårighet kunna i viss mån fyllas genom det ovan före­ slagna upprättandet i några större städer av särskilda för flickor avsedda högre läroverk. Något av dessa skulle då lämpligen kunna i berörda hän­ seende fungera som provårsläroverk. I Uppsala och Lund, dit provårsläroverk för närvarande jämväl äro förlagda, torde åtminstone tills vidare sär­ skilda högre flickläroverk knappast komma att upprättas. Då emellertid i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 151 båda dessa städer privata högre läroverk för flickor alltfort torde komma att vara i verksamhet, synes det vara möjligt att efter överenskommelse med dessa läroanstalter vid dem vidtaga de anordningar som för ifrågava­ rande syftes vinnande kunna vara erforderliga.

152 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

V. Realskolan.

Den ordning, jag ansett mig böra föreslå beträffande skolreformens genom­ förande, medför som konsekvens, att man tills vidare har att räkna med realskolor, som bygga på folkskolans tredje klass, jämsides med sådana som anknyta till avslutad folkskolekurs. Såsom jag redan i det föregående uttalat, bör den omläggning av det inre arbetet, som jag funnit nöd­ vändig, äga sin tillämpning på båda dessa parallellt förekommande realskoltyper. Jag anser tillika, att även i åtskilliga andra hänseenden lik­ artade grunder böra gälla, t. ex. i fråga om språkföljd, intagning, flyttning och avgång. Innan jag emellertid går att närmare angiva min egen uppfattning rö­ rande dessa angelägenheter, finner jag mig böra i ett sammanhang lämna en kort redogörelse för vad som under ärendets tidigare behandling före­ kommit.

Skolkommis- Såsom jag redan erinrat, innebär skolkommissionens förslag, att den på sionen. sexårig grundskola vilande realskolan skulle vara fyrklassig och i sin hel­ het bilda underlag för gymnasiet. Kommissionen har väl övervägt möjligheten att förkorta realskolekursen med ett år, men icke funnit en sådan åtgärd tillrådlig. Skolan skulle alltså i stort sett hava samma mal som den nuvarande realskolan och kommunala mellanskolan (Betänkande I: 1, sid. 247 ff.). Vid lösandet av sin uppgift skulle realskolan dock komma att få en annan ställning än den hittillsvarande. Den erhölle en annan utgångspunkt än den nuvarande, den komme att intaga en annan ställning till gymnasiet och den skulle i viss utsträckning sam­ arbeta med den föreslagna flickskolan, något som nu vore främmande för realskolan. Vad angår frågan om de främmande språkens ställning (Betänkande I: 1, sid. 248 ff.), hävdar kommissionen, att realskolan borde bereda obligatoriskt ut­ rymme för två främmande språk. Rörande språkföljden föreslår kommissio­ nen en genomgripande förändring, åsyftande dels att engelskan skulle normalt bliva begynnelsespråk, tyskan andra språk, dels att språkföljden skulle kunna på visst närmare angivet sätt växla inom olika parallellavdelningar av samma skola. För den förstnämnda ändringen i hittillsvarande ordning har kommis­ sionen anfört en utförlig motivering (Betänkande I: 1, sid. 252—256), till vilken jag torde få hänvisa. Enligt förslaget skulle vid den normala språkföljden engelska inträda i första klassen, tyska i andra, varjämte franska såsom frivilligt ämne skulle läsas det sista skolåret. Av avvikande språktyper

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 153

skulle tre former förekomma, eu med kombinationen tyska—engelska, en med kombinationen tyska—franska och en med kombinationen engelska —franska. Även vid dessa typer, skulle det tredje språket kunna frivilligt läsas det sista skolåret. Dock må erinras, att kommissionen därjämte förut­ satt, att genom visst timutbyte latinundervisningen skulle kunna förberedas i fjärde klassen för de lärjungar som så önskade, och att dessa lärjungar icke skulle kunna tillvälja det tredje språket. Mot kommissionens förslag angående begynnelsespråket i realskolan hava dess ledamöter Swartling och Åström avgivit reservation (Betänkande I: 2, sid. 753—759), vari hävdats, att språktypen tyska—engelska borde bliva den normala. Att vid sidan därav, vid större läroanstalter med paral­ lellavdelningar, försök i viss utsträckning gjordes med språkföljden engelska —tyska ansåges emellertid vara lämpligt bl. a. i syfte att vinna ökad er­ farenhet om verkningarna av en sådan språkordning. Däremot hyste reser­ vanterna betänkligheter mot de övriga av kommissionen tilltänkta språk­ typerna för realskolan. I avseende på inträdesprövningarna har jag redan framhållit, att skolkommissionen ifrågasatt förbättrade anordningar, i syfte att dessa må giva ett rättvisare utslag än för närvarande är fallet.

Kommissionen har icke ansett bestämmelser erforderliga angående viss minimiålder vid inträdet i realskolan, men föreslagit, att inträde i första klassen icke borde stå öppet längre än intill dess lärjunge fyllt 16 år; dock med möjligheter till undantag från regeln. Beträffande sättet för inträdesprövningens ordnande (Bet. I: 1, sid. 260 ff.) har kommissionen hållit före, att en ordnad samverkan mellan folkskolans och real­ skolans lärare borde författningsmässigt fastslås som ett normalt led i prövnin­ gen. De avlämnande lärarna skulle sålunda meddela skriftliga omdömen dels rörande den inträdessökandes kunskaper, dels ock i fråga om vissa personliga egenskaper hos denne. Omdömena ansåges höra avse en icke alltför snävt begränsad tidsperiod för att såmedelst kunna lämna en mera trogen bild av vederbörande lärjungars studieförutsättningar. I samband med avgivan­ det av berörda omdömen borde jämväl en statistisk översikt över samtliga inom den inträdessökandes klass under sista året utdelade vitsord tillhanda­ hållas. Karaktärsomdömena borde visserligen avgivas ur bestämda syn­ punkter, men möjlighet också hållas öppen för deras meddelande i mera fri form, på det att de ifrågavarande omdömena måtte erhålla »en omedel­ bar och adekvat prägel». För att underlätta ett allsidigt och rättvist bedö­ mande, föreslår kommissionen vidare, att, då så lämpligen kunde ske, per­ sonliga konferenser borde äga rum mellan de avlämnande och de mot­ tagande lärarna. De här ifrågavarande omdömena från den avlämnande läroanstalten skulle emellertid i intet fall vara för den prövande läraren bindande, utan allenast tjäna till ledning. Vidare uttalar kommissionen, att större vikt, än vad hittills varit fallet, borde läggas på en mera allsidig undersökning av den inträdessökandes så­ väl förståndsutveckling som kunskaper. Prövningen borde därför särskilt inriktas på sådana ämnen, vilka, antingen på grund av sin egenart (t. ex.

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

modersmålet och matematik) eller med hänsyn till de olika inträdessökandenas individuella anlag och fallenhet, kunde vara ägnade att låta vars och ens förutsättningar för ett framgångsrikt fullföljande av studierna träda i dagen. Att för undersökningen anlita det s. k. intelligensprövningsförfaraudet har kommissionen icke kunnat förorda. Kommissionen framhåller därjämte, att prövningarna icke borde erhålla offentlig karaktär. Däremot ifrågasättes, att de förrättades i närvaro av den föreslagna lokalstyrelsens medlemmar, möjligen utökade med ett eller annat av vederbörande kommunala representation utsett vittne. Jämväl föreslås, att prövningarna, för att de måtte bedrivas under möjligast likartade former, skulle av skolöverstyrelsen särskilt kontrolleras. I fortsättningen betonar kommissionen, att farhågorna att den föreslagna inträdesexamen skulle komma att innebära en missvisande och alltför sträng »gallring», skulle visa sig överdrivna. I stället hävdas, att en enligt de uppdragna linjerna verkställd prövning vore ägnad att bliva mera rättvist vägledande än den nuvarande, dels därigenom att lärjungarna befunne sig på ett högre åldersstadium, dels genom den förutsatta samverkan mellan folkskolan och läroverket, dels slutligen genom den mera rationella formen för prövningens verkställande. Vad därefter angår flyttningsbestämmelserna, har kommissionen ansett något skärpta villkor påkallade (Bet. I: 1, sid. 264—266), varjämte föreslagits, att lärjunge i regeln icke skulle få begagna sig av undervisningen i real­ skolan längre än under sammanlagt högst sex år.

Enligt skolkorn missionens uppfattning, skulle, såsom jag redan erinrat, realskolan, i likhet med vad nu sker, avslutas genom en särskild kontrol­ lerad avgångsexamen, vilken föreslås hädanefter benämnd realexamen. Frå­ gan om sättet för anordnande av densamma avhandlar kommissionen å sid. 267—269 och 378—387 av Betänkande I: 1. Vid utformande av sitt förslag har kommissionen sökt avhjälpa de brister, som för närvarande anses vidlåda motsvarande examen. Några mera ge­ nomgripande förändringar i sättet för examens verkställande avser förslaget emellertid icke att medföra. De jämkningar, som ifrågasatts, åsyfta när­ mast att ställa prövningen i mera naturligt samband med den föregående undervisningen samt att låta den skriftliga och den muntliga prövningen bättre komplettera varandra. Därjämte innebär förslaget, att de former för examenskontrollens utövande, som hittills gällt i fråga om de kommunala och enskilda läroanstalterna, skulle komma att gälla även de allmänna läro­ verken. Skolkommissionen har i Betänkande I: 1, sid. 269—282 framställt förslag till undervisningsplan för realskolan och bygger denna på de allmänna grunder, för vilka jag i det föregående redogjort. Ett detaljerat förslag till kursplaner för de olika ämnena har meddelats i Betänkande I: 2, sid. 511'—526. Grunderna för desamma återfinnas i samma betänkande sid. 585—647. Jag saknar anledning att här inlåta mig närmare på dessa frågor och skall begränsa mig till att erinra därom, att kommissionen (sid. 277—279)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 155

mgått på en detaljerad jämförelse mellan arbetsbelastningen i den nya och den nuvarande realskolan, som utvisade att arbetet å lärorummet i den förra icke skulle bliva större än nu å motsvarande skolstadium. Och vad angår det övriga arbete, som kunde komma att påläggas lärjungarna, framhåller kommissionen, att den förutsatt, att en rationell fördelning komme till stånd mellan lärjungarnas arbete i skola och hem, i syfte att sist­ nämnda del av arbetet må kunna i möjligaste mån inskränkas. Då därtill komme, att de skriftliga arbetena i regeln skulle utföras i skolan, ansåges det med fullt fog gälla, att arbetsbelastningen i själva verket för samtliga klasser skulle understiga den nu faktiskt i läroverken och de kommunala mellanskolorna förekommande. Slutligen finge ej förbises, att anordningen med halvdagsledighet för friluftsliv varje vecka skulle kraftigt bidraga att skydda lärjungarna från överansträngningens fara.

Myndig­ I vad det gäller det kombinerade problemet om grundskolans och realheterna. skolekursens längd återfinnes en redogörelse för den tidigare remissbe­ handlingen i Sammanfattning I (sid. 125—151). Ställningstagandet till kurs­ planen för realskolan samt för övriga i förslaget ingående skolformer behand­ las å sid. 194—229, till frågan om inträdesprövningar och flyttningsbestämmelser å sid. 232—244 och sid. 248—251. För ställningstagandet till realexamen redogöres å sid. 252—263 av sammanfattningen. Skolöverstyrelsen har ägnat stor uppmärksamhet åt spörsmålet om real­ skolans bildningsmål och realskolekursens ur olika synpunkter lämpliga om­ fattning (Utlåtande sid. 62—77). Överstyrelsen fastslår, att realskolexamen visat sig fylla ett verkligt be­ hov och i väsentlig mån motsvarat det syfte, för vilket den inrättades. Emellertid ansåges de faktiska förhållandena hava ådagalagt, att de farhågor, som uttalades, då realskolan genom 1904 års beslut, i strid mot riksdagens gamla program, utrustades med en sjätte klass, avslutningsklassen, i huvud­ sak besannats, i all synnerhet vad åldersförhållandena angår. Realskolans utbyggande med en sjätte klass vore enligt överstyrelsens asikt ett miss­ grepp. Med stöd av undersökningar över realskolelevernas val av levnadsbana gör överstyrelsen gällande, att från synpunkten av olika lärjungegruppers behov knappast några avgörande skäl förefinnas för att realskolan måste bibehållas vid sin nuvarande omfattning. Å andra sidan syntes det vara värt att särskilt beaktas, att på många håll den åsikten med styrka fram­ förts, att de många lärjungar, som söka sin utkomst på praktiska levnads­ banor, nu finge börja därmed vid alltför hög ålder. Aven hänsynen till den högre folkskolan finner överstyrelsen motivera avkortande av realskolan med ett år. De invändningar, som ur skilda synpunkter kunde göras här­ emot ansåge överstyrelsen icke avgörande. Överstyrelsens förslag innebär alltså, att den på sexårig grundskola byggda realskolan skulle göras treklassig. Den tills vidare bibehållna linjen i anslut­ ning till folkskolans tredje klass skulle vara femklassig. Visserligen skulle denna organisation nödvändiggöra en sänkning av realskolans bildningsmål,

156 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

och därmed även en beskärning av den kompetens, som realskolexamen nu skänkte. Men starka skäl talade för att realskolan även med den avsedda begränsningen skulle kunna tillbörligen tillgodose sin gamla uppgift att vara en allmänt medborgerlig bildningsanstalt, avsedd att förbereda för inträde på olika levnadsbanor och för fortsatt utbildning i gymnasium eller i sär­ skilda fackskolor. Och dess examensmål skulle nås genom en studiekurs, som icke i något fall behövde bli längre än den, som ledde fram till real­ skolexamen, låt vara att detta mål skulle få en något lägre valör. Slutligen erinrar överstyrelsen, att om realskolekursen kunde på föreslaget sätt göras ekonomiskt mindre betungande, möjligheterna därmed bleve större att låta ett ökat antal ungdomar i övergångsåldern komma i åtnjutande av den ut­ bildning, som genom densamma kunde vinnas. Sin ståndpunkt till frågan om inträdesprövningar och examina angiver överstyrelsen å sid. 119—126 av sitt utlåtande.

Enligt överstyrelsens åsikt talade goda skäl för att icke med alltför stor stränghet begränsa tillfällena att erhålla det mått av utbildning, realskolan skulle meddela. I avseende på sättet för inträdesprövningens ordnande, framhåller överstyrelsen, att skolkommissionens förslag, vilka ej sällan syn­ tes hava missuppfattats eller åtminstone till sin innebörd och syftning över­ drivits, hade delvis vunnit gillande men delvis mötts av kritik. Bl. a. hade därvid framhållits, att det skulle vara att lägga ett allt för stort ansvar på de lärare, som både att förrätta prövningarna, att fordra, att de skulle avgöra, huruvida de sökande ägde tillräckliga förutsättningar för fort­ satt studiearbete eller ej. Häremot betonar överstyrelsen, att inträdesprövningen till realskolan även med de av kommissionen föreslagna förändrin­ garna i huvudsak skulle få samma syfte som den prövning, vilken redan nu förrättades i alla läroverk och mellanskolor och som hittills icke ansetts lägga något oskäligt ansvar på de lärare, som hade att förrätta den. Kunde de föreslagna åtgärderna möjliggöra ett allsidigare och säkrare bedömande av de inträdessökande än som med nuvarande ordning vore möjligt, så syntes detta blott vara ägnat att lätta ansvaret och minska svårigheterna för dem, som prövningen ålåge. Beträffande särskilt förslaget om viss sam­ verkan mellan de avlämnande och de mottagande lärarna, syntes många skäl tala för önskvärdheten av att lämpliga former för en sådan samverkan utfunnes. Det vore emellertid uppenbart, att därvid vissa svårigheter mötte, som icke alltid kunde övervinnas. I varje fall borde, på sätt kommissionen framhållit, de personliga omdömen, som avgåves av de avlämnande lärarna icke vara på något sätt bindande för de prövningsförrättande lärarna utan blott tjäna till ledning. I fråga om realskolexamens bibehållande såsom en kontrollerad avgångsprövning instämmer överstyrelsen med skolkommissionen (Uti. sid. 125— 126). Men examen borde så anordnas, att den så litet som möjligt vore ägnad att medföra oro och nervositet hos examinanderna, och betygsgivningen syntes i allt väsentligt böra bliva beroende av vad som presterats under det dagliga arbetet i skolan och icke förryckas av de tillfälligheter, som alltid åtföljde ett examensprov. Överstyrelsen har funnit sig snarast böjd att avstyrka förslaget om att särskilda ombud skulle förordnas att övervaka examen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 157

Jag har redan redogjort för den principiellt avböjande ståndpunkt, som reservanterna inom skolöverstyrelsen intagit till förslaget om fyraårig realskola byggd på folkskolans sjätte klass.

Under framhållande (Uti. sid. 248—254) av att realskolan allt fortfarande borde i stort sett hava samma uppgift och mål som nu, begränsa sig reser­ vanterna till att beträffande realskolans organisation yttra sig om språk­ frågan och om de allmänna synpunkterna på undervisningsplauen. I först­ nämnda avseende avböja reservanterna förslaget att göra engelska till be­ gynnelsespråk och hålla före, att tyskan fortfarande borde vara det första främmande språket. Dock borde prov med engelska ytterligare och i större omfattning än hittills anställas. Skolkommissionens allmänna synpunkter på undervisningsplanen delas i stort sett av reservanterna. I avseende på frågan om indragning av sjätte realskoleklassen vid vissa läroverk ansåge sig reservanterna icke böra föreslå en sådan, då den utan tvivel skulle med­ föra en sugning till gymnasiet av lärjungar, som vore mindre lämpliga för fortsatta teoretiska studier. I likhet med ett synnerligen stort antal myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, ställde sig reservanterna mycket tveksamma angående lämp­ ligheten och utförbarheten av vad kommissionen anfört i fråga om urvalet av studiebegåvningarna genom inträdesprövningar. Kunskapsproven borde liksom hittills i huvudsak vara avgörande vid inträdesprövningarnas bedö­ mande. I likhet med kommissionen ansåge dock reservanterna, att de inträdessökande borde förete kunskapsbetyg från de skolor, från vilka de komme. Ej heller ville reservanterna motsätta sig, att de avlämnande lä­ rarna meddelade skriftliga omdömen eller att personliga konferenser mellan de avlämnande och mottagande lärarna, där så lämpligen kunde ske, komme till stånd, blott man från början vore fullt medveten om, att dessa anord­ ningar endast i undantagsfall kunde få någon större betydelse och att ifråga­ varande betyg och omdömen i intet fall avsåges vara för den prövande läraren bindande utan allenast borde tjäna till ledning. Reservanterna ansåge sig ej böra tillstyrka, att prövningarna förrättades i närvaro av den lokala styrelsens medlemmar eller av särskilt utsedda vittnen. I motsats till skolkommissionen hölle reservanterna vidare före, att såväl viss minimiålder som viss maximiålder för inträde i realskolan borde bestämmas. Däremot vore föga att erinra emot förslaget till viss skärpning av flyttningsbestämmelserna. Spörsmålet om realskolexamen — reservanterna anse anledning saknas att ändra detta namn — avhandla reservanterna å sid. 271—276. Därvid hävdas, att realskolans högsta klass allt fortfarande borde avslutas med en examen, men anses vissa förändringar i den föreslagna ordningen böra vid­ tagas. Bl. a. stiilla sig reservanterna avvisande mot tanken att ut­ vidga ombudsinstitutionen att gälla även de allmänna läroverken. Tillika uttalas, att en del av de kommunala mellanskolorna numera nått en sådan utveckling, att realskolexamen vid dessa ej alltid behövde övervakas av någon ledamot av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen utsett ombud. Det borde därför tagas under övervägande, huruvida ej överstyrelsen kunde erhålla rätt att för varje särskilt fall bestämma, hur examen lämpligen borde övervakas. Dessa bestämmelser borde då giilla samtliga läroanstalter med rätt att anställa sådan examen, således även de allmänna läroverken.

158 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Såsom jag redan framhållit har generaldirektör Berg qvist i sitt utlåtande tagit till orda för att den nuvarande realskolan tills vidare skulle bestå vid sidan av den 4-åriga. I övrigt anför Bergqvist beträffande nu förevarande ämnen i huvudsak följande.

Den nuvarande realskolan hade i själva verket fått sig pålagd en trefaldig uppgift. Den skulle meddela ett erforderligt mått av medborgerlig bildning åt alla dem, som utan att hava behov av någon högre examen söka sig ut på de många skiftande »praktiska» banor, vilka i våra dagar ute i livet byggas upp av industri, hantverk, handel och samfärdsel, inom den kommu­ nala och enskilda förvaltningen o. s. v. Vidare skulle den leda till en all­ mänt medborgerlig bildning till en utsträckning, som kan erfordras för att — antingen omedelbart eller efter genomgång av särskilda fackliga tilläggskurser — vinna inträde i vissa slag av lägre förvaltningstjänst (post-, tele­ graf-, tull- och järnvägsförvaltntng m. m.). Och slutligen skulle den som gymnasiets organisatoriska underlag förbereda för inträde i detta. Det hade emellertid visat sig svårt för realskolan att tillfredsställande tillgodose samt­ liga dessa uppgifter. Särskilt hade den första av dem lätteligen kommit att bliva lidande på bekostnad av de båda övriga. Bergqvist framkastar därför den tanken, att den förstnämnda uppgiften — den omedelbara förberedelsen för det praktiska livet — skulle kunna övertagas av den nuvarande högre folkskolan, vilken skolform skulle såsom »praktisk realskola» inrangeras i skolsystemet vid sidan av den nuvarande »allmänna» realskolan och avslu­ tas med en »praktisk realexamen». På orter, där inga praktiska realskolor funnes jämte de allmänna, kunde en »praktisk linje» infogas i den all­ männa realskolan. Genom den föreslagna anordningen vunnes två fördelar: den högre folkskolan finge en mera bestämd uppgift än nu och dess arbete vunne en viss auktorisation genom den examen, varmed det avslutades. Den allmänna realskolan erhölle ett mera enhetligt mål och kunde därigenom i sitt arbete uppnå en högre grad av fasthet än nu vore möjligt.

I fråga om inträdesprövningarna framhåller Bergqvist med styrka de brister, med vilka de för närvarande äro behäftade, och anser, att det vore välbetänkt, om en samverkan mellan den avlämnande och den mottagande skolans lärare kunde, på sätt skolkommissionen föreslagit, komma till stånd. Bergqvist synes i övrigt godtaga skolkommissionens förslag till anordnande av inträdesprövningen (Våra skolor sid. 227 ff.).

Skol- Redan i samband med sin diskussion av olika grundskolestadier hava de sakkunniga. sakkunniga övervägt realskolans omfattning. De sakkunniga hava funnit realskolan alltjämt behövlig inom organisa­ tionen samt velat vid realskolekursens slut behålla särskild avgångsexamen, för vilken namnet realexamen godtages. Frågan om den av skolöverstyrel­ sen föreslagna avkortningen av realskolan hava de sakkunniga ingående prövat (Utredning sid. 157—179) och synas dessa överväganden hava ut­ mynnat i att en dylik åtgärd icke är tillrådlig. De sakkunniga hava utarbetat kurs- och timplaner för skilda typer av realskolor och lämna sid. 180—193 en närmare redogörelse för undervis-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 159

ningsplanernas allmänna läggning. Med de avvikelser som nedan sägs, hava de sakkunniga i allt väsentligt anslutit sig till skolkommissionens synpunk­ ter och förslag, De sakkunniga hava dock i motsats till skolkommissionen ansett, att tyskan, åtminstone i normala fall, fortfarande borde vara det först begynnande språket i realskolan, att latinet icke borde dragas ned i realskolan, men att däremot franskan borde ingå i skolans två högsta klas­ ser som frivilligt ämne för lärjungarna i allmänhet och som obligatoriskt ämne för de lärjungar, som skulle övergå till gymnasiet, med rätt för de lärjungar, som läsa franska, att avstå från undervisningen i teckning eller i slöjd eller i båda dessa ämnen. Hithörande organisatoriska och pedago­ giska problem hava de sakkunniga utförligt diskuterat i kap. V (De främ­ mande språken i den högre skolan, sid. 51—101). Spörsmålet om intagning, flyttning och examina inom de skilda i försla­ get ingående skolformerna dryfta de sakkunniga i kap. XII av utredningen sid. 317—369. Vad angår intagningen i realskola, övervägas först bestämmelser angående minimi- och maximiålder för lärjunge vid intagningen.

I fråga om prövningen framhålla de sakkunniga, att enklaste formen av garanti för att det stadgade kunskapsmåttet vore för handen, vore att den mottagande skolan godtoge ett av folkskolan givet betyg, vilket vitsordade, att inträdessökanden vore i besittning av de kunskaper, som grundskolan skulle meddela. Därigenom erhölles på en viktig punkt enhetlighet på det offentliga skolväsendets område, och därigenom onödiggjordes den alltid enerverande, ofta missvisande inträdesprövningen. De sakkunniga anföra emellertid åtskilliga svårigheter, som vore förbundna med en dylik anord­ ning (Utredn. sid. 320—321). Om det ej med fördel ginge för sig att en­ samt lita till de från folkskolan erhållna betygen, bleve det tydligen nöd­ vändigt att underkasta de inträdessökande särskild prövning. Därest dylik prövning skulle bibehållas, bleve det angeläget att se till, att den, på samma gång den bleve så rättvist vägledande som möjligt, ej måtte bliva onödigt betungande eller enerverande för de i densamma deltagande inträ­ dessökande, ej heller komme att utöva ett otillbörligt tryck på grundskolans arbete. De sakkunniga uttala till en början, under anslutning till skolkommissio­ nens förslag, att det syntes ur liera synpunkter önskvärt, att i fråga om övergången till högre skola en lämplig samverkan mellan denna skolas och grundskolans lärare komme till stånd. De sakkunniga betona ytter­ ligare, att formerna för dylikt samarbete måste växla allt efter de lokala förutsättningarna. För egen del framkasta de sakkunniga tanke på en sär­ skild intagningsnämnd (Utredn. sid. 324), som skulle hava att ordna olika med inträdesprövningen sammanhängande förhållanden. Enligt de sakkunnigas mening syntes inträdesprövningarna kunna försig­ gå i nära överensstämmelse med vad som nu gällde vid prövningen till den 6-åriga realskolans första klass. Det vore synnerligen önskvärt, att kunskapsprövningen måtte anordnas så, att den tillika ådagalade de sökandes allmänna mognad och utveckling. I detta syfte borde särskild vikt läggas vid resultatet i sådana ämnen som modersmålet och räkning och förhören

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

i allmänhet få en sådan läggning, att de toge icke blott de prövandes minne utan jämväl deras förstånd i anspråk. De sakkunniga överväga därefter frågan, i vilken omfattning prov borde förekomma och komma till det resultatet, att lärjunge från folkskolans hu­ vudformer borde pröva i modersmålet och räkning, hembygdskunskap, re­ spektive gografi och naturkunnighet, men däremot på anförda skäl icke i kristendomskunskap och historia, därest han från grundskolan hade minst god­ känt vitsord i dessa ämnen. Det syntes emellertid icke kunna tillrådas att låta denna frihet från särskilt prov i kristendomskunskap och historia gälla även inträdessökande, som fått sin förberedande undervisning i folkskola, tillhö­ rande någon av undantagsformerna, i enskilda skolor eller i hemmen. De sakkunniga lämna vidare en redogörelse för hur de tänkt sig, att prövnin­ gen i detalj borde vara anordnad. Med avseende på intagningen i flickskolan hävda de sakkunniga, att en statsunderstödd enskild flickskola, om den i fråga om lärjungarna skulle bliva likställd med realskolan, icke kunde fritagas från allmän inträdesprövning. Som regel måste man enligt de sakkunnigas mening gå ut ifrån att i sådan skola inträdesprövning anordnades. Till förhindrande av att vid flickskola med förberedande klasser dessa klassers lärjungar erhölle en gynn­ sammare ställning än övriga inträdessökande, ansåges det lämpligt, att prövningen försigginge under officiell kontroll, antingen genom den ovan omnämnda intagningsnämnden eller genom särskilt ombud, utsett av skol­ överstyrelsen. I fråga om flyttning i realskolan ansluta sig de sakkunniga i stort sett till vad skolkommissionen anfört (Utredn. sid. 342 ff.). Enahanda gäller formerna för realexamen och villkoren för denna examens godkännande. Beträffande särskilt sättet för examens övervakande hyste de sakkunniga dock en annan mening, i det att särskilda ombud icke borde förordnas så­ som examensledare, utan borde denna uppgift påvila inspektor, i de fall, då medlem av överstyrelsen icke fullgjorde uppdraget.

För de sakkunnigas ställning till förslaget om praktisk realexamen har jag i annat sammanhang (sid. 99) redogjort.

Departe­ Jag har redan i det föregående hävdat den ståndpunkten, att den högre mentschefen. Realskolans skolans nuvarande uppgift och mål icke bör i samband med nu förestående bildningsmål. reform underkastas någon principiell jämkning. Även då det gäller real­ skolan, ställes man inför krav på en avkortning av skolan uppifrån — obero­ ende av grundskolestadiets omfattning och realskolans därav betingade klass­ antal — och därmed inför frågan om en sänkning av skolans mål. För en dylik förändring hava tvivelsutan vissa beaktansvärda skäl blivit anförda. Vid den prövning jag ägnat denna angelägenhet, har jag dock icke blivit övertygad om att det för närvarande vore välbetänkt att låta avgörandet falla i denna riktning. Huvudsakligen på de grunder, som av de skolsakkunniga anförts, finner jag mig böra förutsätta att även inom den framtida organisationen realskolan erhåller enahanda självständiga uppgift och mål, som nu gäller i fråga om såväl realskolan som kommunala mellanskolan. Fn avkortning upptill bör alltså icke ifrågakomma. Härav följer, att den

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 161

till tredje folkskoleklassen anknutna realskolan blir sexklassig och den till sjätte folkskoleklassen anknutna fyrklassig.

På frågan om realskolans undervisningsplan i dess allmänhet anser jag Undervisningsplan. mig här icke hava anledning att närmare inlåta mig. De grundsatser, som efter min mening böra vara vägledande vid dess utformande, har jag förut utförligt klarlagt. Det enda spörsmål av mera central betydelse, som i detta sammanhang synes mig påkalla ett uttalande från min sida, knyter sig till de främmande språkens ställning. Delade meningar hava, såsom redan er­ inrats, gjort sig gällande i denna punkt. Skolkommissionens majoritet har föreslagit, att engelskan generellt skulle bliva begynnelsespråk i den fyrklassiga realskolans normaltyp, men vid sidan av denna skulle förekomma s. k. avvikande språktyper med tyska såsom begynnelsespråk. På andra håll, senast av de skolsakkunniga, har den nuvarande språkföljden funnit för­ svarare. För min del är jag benägen att anse denna senare ståndpunkt såsom den starkast motiverade, framförallt under de organisatoriska för­ hållanden, som vid bifall till mitt förut framställda förslag åtminstone tills vidare skulle komma att bestå. Vad de växlande språktyperna angår, vill jag visserligen icke förneka, att skäl kunna tala till förmån för ett tillmötesgående i viss utsträckning av detta krav. Men då jag närmare tänker mig in i, hur anordningen skulle komma att verka, får jag ett starkt intryck av att mycket avsevärda praktiska olägenheter äro förbundna med densamma. Det synes mig för­ denskull välbetänkt, att ett av de syften, som det nämnda förslaget avsett att främja, tillgodoses under fortsatt anlitande av försöksvägen vid läroverk, där intresse och anslutning äro att påräkna. Jag är alltså enig med de skolsakkunniga därutinnan, att tyska bör in­ träda i den fyrklassiga realskolans första klass och engelska i dess andra klass. I den sexklassiga realskolan skulle förhållandena i nu berörda avse­ ende bliva oförändrade. Vad vidare angår det tredje språket, franskan, har ämnet nu den ställ­ ningen, att det läses frivilligt i realskolans femte och sjätte klasser samt i den kommunala mcllanskolans tredje och fjärde klasser. Skolkommissionen har föreslagit, att franskan skulle frivilligt läsas endast i högsta realskoleklassen, men där med förstärkt timtal. De skolsakkunniga ha uttalat sig för bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen dock med den möjligheten, att franska skulle kunna inträda i stället för vissa övningsämnen. Efter mitt sätt att se tala goda skäl för den förstnämnda anordnin­ gen, vilken är ägnad att effektivt minska språkträngselns olägenheter. Och jag anser mig böra tillägga, att ett ersättande av undervisning i övningsämnen med sådan i teoretiska ämnen från mina utgångspunkter framstår såsom en mindre lycklig åtgärd. Jag anser emellertid, att här berörda spörs- Rihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) It

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

mål svårligen kan slutgiltigt bedömas utan att betraktas i samband med andra kurs- och timplanfrågor. Beträffande skolkommissionens förslag att förbereda gymnasiets latinun­ dervisning genom att skjuta ned ämnet latin i realskolans högsta klass, har den kritik, som anordningen mött, övertygat mig om, att man bör anlita andra vägar än denna för att möta språksvårigheterna på ett treårigt latin­ gymnasium. Härtill återkommer jag längre fram.

Intagning. Det spörsmål beträffande realskolans organisation, som synes hava rönt den liv­ ligaste uppmärksamheten under meningsutbytet, är otvivelaktigt frågan om inintagningen i skolan. Skolkommissionens förslag ansluter sig ganska nära till nu bestående ordning. Kommissionen har utgått ifrån att inträdesprövning fortfa­ rande skall förekomma vid övergång från folkskola till läroverk och avse samt­ liga sjätte folkskoleklassens läroämnen. Och i full anslutning till nu gällande ordning hava inträdesfordringarna hänförts till kurser, genomgångna i folk­ skola av A-formen. Detta är fallet för närvarande vid inträde såväl i real­ skolan som i den kommunala mellanskolan. Skiljaktigheten består allenast i kursernas av skolornas avvikande organisation betingade olika omfattning. Möjligen kan en viss olikhet sägas ligga däri, att skolkommissionen ansett sig böra uttryckligen betona, att prövningen skulle inriktas på att utröna icke blott kunskaperna utan också förståndsutvecklingen. Men jag har svårt att häri se någon principiell nyhet. Det torde nämligen icke kunna sägas, att man hittills vid bedömandet av de till första läroverksklassen inträdessökandes förutsättningar uteslutande lagt vikt vid ensidiga minneskunskaper utan att jämväl lärjungarnas förmåga av eftertanke och deras förståndsmognad beaktats. Om jag alltså ur synpunkten av prövningens omedelbara uppgift icke kunnat tillägna mig den uppfattningen, att skolkommissionen avlägsnat sig från nu bestående förhållanden, är det obestridligt, att dess förslag i avse­ ende på formerna för prövningen och dess bedömande innebär någonting, åtminstone beträffande de allmänna läroverken principiellt nytt. Jag åsyftar härvid den samverkan mellan den avlämnande och den mottagande skolans lärare, som skolkommissionen önskat se fastslagen såsom ett normalt led i inträdesprövningen. Förslaget i fråga avser ingalunda att försvåra tillträdet till läroverket, icke heller att göra de mottagande lärarnas ansvar tyngre. Tvärtom har åtgärden till bestämt syfte att bidraga till att avlägsna de till­ fälligheter, som enligt vad varje erfaren skolman nogsamt känner, äro för­ bundna med alla dylika prövningar, vilka skola försiggå under en knappt tillmätt tid och omfatta ett ofta mycket stort antal lärjungar. Skolkommissionen har tänkt sig, att en dylik samverkan skulle åväga­ bringas på det sättet, att de inträdessökande skulle förete betyg från den avlämnande skolan, kompletterade med dels statistiska översikter över samt­ liga vitsord i klassen, dels mera personligt hållna omdömen. Där så lämp-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 163

ligen kunde ske, borde även muntliga samråd komma till stånd mellan vederbörande lärare. Det torde böra framhållas, att de ifrågavarande skrift­ liga eller muntliga omdömena uttryckligen ansetts böra vara allenast väg­ ledande, icke bindande för de prövande lärarna. Särskilt mot anordningen med personliga överläggningar har på många håll motstånd rests, motiverat av de praktiska svårigheter, med vilka man ansett desamma vara för­ bundna. För min del skulle jag helst sett, att det varit möjligt att låta realskolan utan inträdesprövning stå öppen för alla lärjungar, som genom betyg från folkskola styrkt sig besitta det kunskapsmått, på vilket realskolan skall bygga. Jag behj ärtar emellertid de svårigheter av praktisk art, som inställa sig vid en sådan ordning, särskilt under de förhållanden, då antalet inträdessökande är större än det tillgängliga utrymmet. Man lär alltså under nuvarande betingelser icke kunna undgå en inträdesprövning. För den, som något närmare känner den hets, som den å vissa orter rådande konkurrensen om de till buds stående platserna i läroverkens lägre klasser framkallar i fråga om förberedelserna till inträdesprövningarna, och följaktligen vet, hur lätt dessa prövningar kunna komma att bedömas efter för tillfället inpluggade minneskunskaper, måste det stå som ett viktigt önskemål att prövningarna erhålla sådana former, att de dels bliva möjligast rättvisande, dels icke bliva onödigt betungande för de inträdessökande, dels icke komma att utöva ett ogynnsamt inflytande på grundskolans arbete. Jag har vid min prövning kommit till den övertygelsen, att dessa tre krav kunna tillgodoses genom lämpligt avpassade åtgöranden. Stor vikt fäster jag vid att en ordnad samverkan mellan folkskolans och läroverkets lärare kommer till stånd, i huvudsaklig anslutning till de grundsatser, som skolkommissionen uttalat och vilka vunnit understöd av såväl skol­ överstyrelsen som generaldirektör Bergqvist samt ytterligare utvecklats av de skolsakkunniga. Dessa senare hava ock upplyst, att en dylik samverkan vunnit tillämpning på andra håll i världen. Jag kan icke finna, att de praktiska svårigheterna i detta fall äro oöverkomliga, om man blott är ense om att anordningen är till fördel för de ungas rättvisa bedömande. Vad så angår frågan om formerna för själva prövningen, har jag nu icke anledning att framlägga ett i detaljerna utformat förslag. Liksom skolkommissionen och de skolsakkunniga håller jag före, att ämnena moders­ målet och räkning måste anses vara mest vägledande vid det omedelbara bedömandet av de prövande. Skolkommissionen har förutsatt, att prövnin­ gen skulle omfatta samtliga folkskolans kunskapsämnen. De sakkunniga hava ansett, att ämnena kristendomskunskap och historia på grund av sin karaktär icke borde göras till föremål för förhör, därest den inträdessökande företedde minst godkänt vitsord-i desamma från folkskola, anordnad enligt någon av undervisningsplanens huvudformer. För min del håller jag före, att skäl, liknande dem, som föranlett de sakkunniga att ifrågasätta, att prov-

164 Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

ningen icke bör omfatta de nämnda ämnena, kunna göras gällande även beträffande geografi och naturkunnighet samt, vad angår sexårig realskola, hembygdskunskap, givetvis under enahanda förutsättningar, som de sakkun­ niga angivit i fråga om de båda förstnämnda ämnena. Efter min uppfatt­ ning torde sålunda inträdesprövningen under berörda förutsättningar med fördel kunna begränsas till modersmålet och räkning. Emellertid anser jag mig tillika höra framhålla vikten av att prövningarna icke inskränkas till skriftliga prov utan jämväl komma att omfatta ett på lämpligt sätt anord­ nat samtal med de inträdessökande, i syfte att utröna dessas förståndsut­ veckling och läggning. Jag ansluter mig vidare principiellt till de skolsakkunnigas uttalade uppfatt­ ning, att frihet från inträdesprövning icke i något ämne bör tillkomma inträ­ dessökande, som fått sin förberedande undervisning i enskilda skolor eller i hemmen. En sådan ställning synes mig nämligen icke kunna tilldelas andra än offentliga läroanstalter. Likaledes torde de skolsakkunniga få anses hava förebragt tungt vägande skäl för att intagningen av lärjungar vid de högre flickskolorna och övriga statsunderstödda privatskolor för framtiden bör försiggå enligt regler, som i princip överensstämma med de nu antydda, därvid dock synes skäligt, att de lärjungar, som vid omläggningens ikraftträdande undervisas i förbere­ dande klasser, må vinna inträde i första elementarskoleklassen på hittills tillämpade grunder.

Realexamen. Det återstår mig nu att beröra frågan om realskolans avgångsexamen samt vissa angelägenheter, som därmed äga sammanhang. Jag ansluter mig till dem, som finna realskolan framdeles liksom hittills böra avslutas med en särskild examen, och för denna torde beteckningen realexamen vara lämpligare än den nuvarande. Formerna för densamma torde i stort sett kunna bestämmas i överensstämmelse med det av skolkommissionen fram­ lagda förslaget, vilket i all huvudsak vunnit de skolsakkunnigas tillstyrkan. Den enda mera anmärkningsvärda avvikelse, som synes mig påkallad, gäller ledningen av examen. I detta avseende hade skolkommissionen tänkt sig, att den strängare kontroll, som nu förekommer vid de kommunala mellanskolorna, skulle utsträckas till samtliga examensberättigade läroanstalter. För min del anser jag övervägande skäl tala för en anordning, enligt vil­ ken den önskvärda likformigheten uppnås genom att även vid mellanskolorna tillämpa den ordning, som gällt beträffande de allmänna läro­ verken. Ytterligare anser jag mig böra framhålla, att bedömandet av exa­ men bör försiggå under beaktande av de båda senaste läsårens studie­ resultat.

Praktiska Såsom jag redan i det föregående erinrat, har från olika håll — bl. a. realskoleav skolöverstyrelsen — riktats uppmärkamheten på betydelsen därav, att den linjer.

Kungl. Maj.is proposition Nr 116. 165 högre folkskolan — de skolsakkunniga hava närmare preciserat önskemålet till att gälla de treåriga skolorna av denna typ — jämväl erhölle rätt att anställa särskild avgångsexamen, förslagsvis benämnd praktisk realexamen, med vilken viss behörighet vore förbunden. I samband härmed har utta­ lats tanken på en särskild praktisk bildningslinje vid vissa av de nuvarande realskolorna. Dessa önskemål hava framsprungit ur en lovvärd strävan att stärka de praktiska utbildningslinjernas ställning inom skolsystemet och därmed också deras konkurrenskraft. Jag är för min del gärna villig erkänna, att åtskilligt talar till förmån för de framlagda förslagen. På grund av de högre folkskolornas för när­ varande starkt skiftande organisation synes mig emellertid denna fråga lämpligast böra prövas från fall till fall.

166 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

VI. Gymnasiet.

Utvecklingen Redan under 1800-talets första årtionden började på allvar striden mellan intill år 1904. lärdomsskolan och gymnasiet å ena sidan och den gamla medborgarskolan, apologistskola^ som exponent för kravet på anstalter för allmän medbor­ gerlig bildning å den andra, eller med andra ord mellan den gamla klas­ sisk-humanistiska och den nyare medborgerliga, reala bildningen. Den s. k. stora uppfostringskommittén sökte i sitt år 1828 avgivna betänkande lösa tvisten genom förslag om att apologistskolorna skulle sammanslås med lärdomsskolorna till en enda skola, delad på två linjer, en klassisk och en real. Förslaget ledde emellertid ej till någon förändring av den offentliga skolan, men grundtanken däri levde kvar och vann allt större anslutning. Genom 1849 års kungl. cirkulär förverkligades tanken: befrielse från stu­ diet av de klassiska språken kunde medgivas, lärdoms- och apologistskola skulle förenas till ett läroverk, meddelande den undervisning, läroverkets omfång medgåve, och gymnasiet skulle förenas med lärdoms- och apologistskolan till ett enda sammanhängande läroverk, där med iakttagande av nämnda valfrihet de för undergående av studentexamen erforderliga kun­ skaper skulle meddelas. Tillämpningen av detta cirkulärs bestämmelser kom likväl ej att fullt motsvara, vad bestämmelserna inneburo, och kritiken mot skolorganisationen fortsatte därför även under de följande årtiondena. Härtill bidrog ock den samhälleliga utvecklingens snabba framsteg, som, märkbara ej minst på folkskolans område, allt mer skärpte kravet på tillfredsställande anordningar för den medborgerliga bildningens tillgodoseende. Strävandena inriktades därför mer och mer på sådana förändringar inom läroverkens organisation, som avsågo dessas närmare anslutning till folkskolan och den allmänt med­ borgerliga utbildningens förläggande till läroverkens lägre stadium. Häri låg närmast krav på latinets (och grekiskans) uppskjutande till högre klass i läroverket, och härom stod under många år striden mellan äldre och nyare åskådningar i avseende på skolfrågan. Genom 1878 års läroverksstadga vanns syftet till viss del, i det att lati­ nets inträde sköts upp till fjärde klassen och grekiskans till nedre sjätte. Kravet på en medborgerlig bildningskurs åter blev genom denna stadga ej fyllt. Först genom 1904 års skolorganisation vann sistnämnda spörsmål sin lösning. Härigenom kom det allmänna läroverket att ånyo delas upp i en för meddelandet av allmän medborlig bildning avsedd realskola och ett gymnasium med uppgift att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. En konsekvens

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116. 167

härav blev givetvis, att latinstudiet blev helt begränsat till gymnasiet; så både den mångåriga striden mellan klassisk och real bildning, mellan lär­ domsskola och medborgarskola nått sitt slut, medförande seger för de reala bildningssträvandena och för de medborgerliga bildningsintressena.

Nuvarande Enligt den av 1904 års riksdag godkända läroverksorganisation, som för organisation. närvarande är gällande, är vid de allmänna läroverken gymnasiet uppdelat på ett latin- och ett realgymnasium, båda byggande på realskolans femte klass. Gymnasiet omfattar fyra ettåriga ringar och leder således på fyra år till studentexamen. Latingymnasiet förgrenar sig från och med tredje ringen i en helklassisk linje med grekiska men utan matematik och en halv­ klassisk linje med matematik men utan grekiska. Förutom de med statsläroverk förbundna gymnasierna finnas i vårt land åtskilliga kommunala och enskilda gymnasier med studentexamensrätt. Flera bland dessa äro treåriga, byggande på avslutad realskola eller däremot sva­ rande kunskapsmått, andra åter äro i likhet med statsgymnasierna fyraåriga och bygga på realskolans näst högsta klass. De treåriga gymnasierna äro för närvarande till antalet 11 nämligen de kom­ munala (med statsrealskolor förenade) gymnasierna i Uddevalla och Söder­ hamn samt gymnasierna vid Lunds privata elementarskola, Lunds fullständiga läroverk för flickor, Ebba Lundbergs högre läroverk för flickor i Hälsing­ borg, Sigrid Rudebecks skola i Göteborg, Göteborgs högre samskola, Palm­ grenska och Whitlockska sämskolorna i Stockholm, Uppsala enskilda läro­ verk och privatgymnasium samt Uppsala högre elementarläroverk och gym­ nasium för flickor. Flera kommunala och enskilda gymnasier hava under årens lopp förändrats från treåriga till fyraåriga. Jag har nyss erinrat om den linjedelning, som nu gällande bestämmelser föreskriva för gymnasiet. Den differentiering eller individualisering av stu­ dierna, som linjedelningen medgiver, kan emellertid i viss mån vidgas genom den bortvalsrätt, som den nuvarande läroverksstadgan innehåller. Denna rätt innebär, att lärjunge, som blivit flyttad till gymnasiets tredje ring, äger rätt att vid läsårs början bortvälja ett å den stadgade timplanen förekom­ mande läroämne eller teckning eller ock två av dessa ämnen, såvida de i högsta ringen tillsammans ej upptaga mer än sex timmar i veckan. Den inskränkningen är dock stadgad, att alla lärjungar skola deltaga i under­ visningen i modersmålet och med visst undantag även i kristendom.

Kritik av det Kort tid efter det 1904 års läroverksorganisation trätt i kraft, började nuvarande kritik riktas mot det nya gymnasiet och särskilt mot den nyssnämnda bort- gymnasiet. valsrätten. Bakom kritiken låg främst önskan om eu rikare linjedeluing samt därmed följande starkare ämneskoncentration, och man ansåg, att bortvalsrätten, som ju tillkommit i individualiseringssyfte, icke motsvarade sitt ändamål.

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Läroverks- Den vid olika tillfällen framkomna kritiken föranledde dåvarande läro- Sverstyrelsens utred­ verksöverstyrelsen att till närmare prövning upptaga gymnasiespörsmålet samt ning. att hos Kungl. Maj:t begära rätt att tillkalla sakkunniga för att inom över­ styrelsen biträda vid behandlingen av frågan om gymnasiets omorganisation. Framställningen bifölls, såsom jag redan haft tillfälle erinra, av Kungl. Maj:t, varefter överstyrelsen påbörjade sitt utredningsarbete. Sedan hela frågan om skolväsendets omorganisation överlämnats till utredning av skolkommissionen, upphörde det inom överstyrelsen pågående, delvis slutförda utredningsarbetet, och resultatet överlämnades till kommissionen. Överstyrelsen utgick vid sitt arbete från erkännandet av det principiellt berättigade i kravet på ett starkare specialiserande av studierna på det högre skolstadiet. För detta måls vinnande föreslog överstyrelsen, att gymnasiet skulle delas i två huvudlinjer, det humanistiska gymnasiet och realgymnasiet. Det humanistiska gymnasiet skulle uppdelas i en helklassisk och en halvklassisk linje, den senare linjen alternativt inrymmande en större kurs i matematik, realgymnasiet åter delas i tre linjer, en nyspråklig, inrym­ mande alternativt ryska, en matematisk-fysisk och en biologisk linje. Över­ styrelsen har ej närmare angivit, under vilka förutsättningar dessa linjer borde förekomma vid de olika läroverken.

Skolkommis- I sitt förut omnämnda anförande till statsrådsprotokollet vid tillsättandet sionens di­ rektiv. av skolkommissionen yttrade föredragande departementschefen, bl. a., att som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande läroverksrevisionen framställde sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade ginge kva­ litativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än nu. Gymnasialreformen måste inriktas på eu rikare linjedelning, därvid visser­ ligen någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvunne, men där i stället uppnåddes ett större fördjupande inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattade.

Skoikommis- Innan jag närmare redogör för skolkommissionens förslag beträffande sionens för­ slag. gymnasiets organisation m. in., torde jag böra något omnämna kommissio­ nens uttalande om gymnasiets ställning till realskolan, d. v. s. dess anknyt­ ning till realskolan, samt om gymnasiets antal klasser (Betänkande I sid. 230—246). Gymnasiets Kommissionen framhåller till eu början, det erfarenheten givit vid han­ anknytning och längd. den, att anordningen med särskild avslutningsklass varit mindre lycklig. Lärjungefrekvensen i denna klass hade vid de högre läroverken ej blivit sådan, som man väntat, och hade under årens lopp i stort sett ej oväsent­ ligt avtagit, något som måste hava sin grund i rent organisatoriska svag­ heter. Huvudanledningen till nu nämnda förhållande voro uppenbarligen det urval till det sämre och det därav följande mindre anseende såväl inom som utom skolan, som på grund av klassens ställning vid sidan av första gymnasieringen kommit att prägla densamma. Kommissionen anser, att en

Kung!.. Maj:ts proposition Nr 116. 169

framtida förbindelse mellan realskola och gymnasium måste sökas på eu annan väg än den hittills följda. Efter kommissionens uppfattning borde realskolan i sin helhet utgöra grundvalen för gymnasiet, ehuru avgångs­ examen från realskolan icke behövde krävas, ej heller i och för sig borde få utgöra tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasiet. Beträffande de båda skolstadiernas längd anför kommissionen, att det funnits uppenbart, att den sammanlagda längden av realskolans och gym­ nasiets kurs icke borde eller kunde få normalt överstiga sju år. Det hade ock synts i hög grad önskvärt, att de mellan folkskolans avslutning och studentexamen fallande skolåren kunde nedbringas till sex. I valet mellan treårig och fyraårig realskola stannar kommissionen, då frågan skärskådas uteslutande från realskolans synpunkt, för den senare, vilken i flera hän­ seenden syntes hava företräde framför den treåriga. Såge man frågan med speciell hänsyn till en sådan organisations återverkan på g 3 7mnasiet, förelåge två möjligheter: om realskolan gjordes treårig, kunde gymnasiet bliva antingen fyraårigt eller treårigt, om realskolan däremot gjordes fyraårig, kunde gymnasiet icke bliva mer än treårigt. Kommissionen ville icke för­ neka, att eu fyraårig gymnasiekurs i och för sig måste te sig fördelaktigare än en treårig, och från denna synpunkt skulle alltså under givna förutsätt­ ningar en treårig realskolkurs vara att föredraga. Emellertid utgjorde tyd­ ligen en fyraårig realskola ett avsevärt starkare underlag för ett gymnasium än en treårig, och det forcerade arbetssättet i en treårig realskola komma sannolikt att även kvalitativt försämra utbildningsresultatet i en sådan skol­ form. Kommissionen ville ej heller förneka, att åtminstone i vissa ämnen kursfördelningen lättare läte sig anordnas i ett fyraårigt än i ett treårigt gymnasium. Alldeles särskilt gällde detta de klassiska språken: för ett nå­ got så när ingående latinstudium vore en treårig gymnasiekurs otillräcklig, varjämte oövervinneliga svårigheter mötte att bereda grekiska och det tredje moderna främmande språket behörig plats å detta gymnasium. Nämnda svårigheter avsåge emellertid huvudsakligen ett treårigt gymnasium med den organisation i övrigt, som för närvarande utmärkte gymnasiet. Med den organisation, som kommissionen hade för avsikt att föreslå — avseende rikare linjedelning och förminskat antal ämnen å varje linje — funne kom­ missionen, att ett treårigt gymnasium borde kunna skänka en sådan utbild­ ning, att fortsatta studier vid universitet eller högre tillämpningsskolor bleve på ett tillfredsställande sätt förberedda. Endast med hänsyn till latinet förelåge skäl att vidtaga sådana anordningar, att kursen i detta språk bleve fyraårig. För ett treårigt gymnasium talade också den omständigheten, att en pröv­ ning av lärjungarnas lämplighet för gymnasialstudierna kunde förväntas giva säkrare utslag, ju senare eu sådan prövning ägde rum. Slutligen hade den hittillsvarande erfarenheten lämnat övertygande vittnesbörd om möjlig­ heten att under en treårig kurs meddela eu fullt tillfredsställande gymnasiebildning. I samma riktning talade även nu gällande föreskrifter beträffande realskolexamens värde som kvalifikation för inträde i gymnasiets andra ring. Kommissionen funne det således ådagalagt, att ett treårigt gymnasium icke med fog kunde betecknas såsom ägnat att försvaga gymnasieutbildningen, under förutsättning dels att ämnenas antal lämpligen begränsades å de olika bildningslinjerna. dels att språkanhopningen å latingymnasiet genom ända­ målsenliga anordningar avlägsnades, särskilt därigenom att åtgärder vidtoges i syfte att möjliggöra en under fyra år utsträckt undervisning i latin.

170 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Sexårigt j detta sammanhang har kommissionen berört den redan antydda frågan roverk. om möjligheterna att förkorta den mellan folkskolans avslutning och student­ examen fallande tiden till sex år. Två möjligheter till vinnande av detta syfte hade synts vara av beskaffenhet att höra göras till föremål för när­ mare diskussion, den ena innebärande en treårig realskola med därpå vi­ lande likaledes treårigt gymnasium, den andra utgörande anordning med ett direkt på folkskolan vilande sexårigt gymnasium. Den förra organisa­ tionen nödgades kommissionen avvisa såsom ägnad att sänka den nuvarande bildningsnivån. Vad däremot anginge spörsmålet att inom ett sexårigt gym­ nasium direkt från folkskolan vinna en tillfredsställande utbildning till stu­ dentexamen, läge förhållandena i viss mån annorlunda än i nyss berörda fall. I anslutning till vad kommissionen uttalat rörande den olikhet i syft­ ning och läggning, som förefunnes mellan realskolans och gymnasiets under­ visning torde visserligen, därest studierna från början kunde inriktas direkt på slutmålet, svårigheten att under en sexårig utbildningstid uppnå ett bildningsresultat, motsvarande det, som ernåddes genom en fyraårig realskola och ett därpå grundat treårigt gymnasium, bliva mindre. Eu mera ingående prövning av organisationsproblemets olika sidor hade emellertid övertygat kommissionen om att en tillfredsställande anordning av studierna icke för närvarande kunde ernås i en så beskaffad läroanstalt.

Grymnasiete Jag övergår härefter till skolkommissionens förslag i fråga om ny orgaorganisation. nisation av gymnasiet (Betänkandet I, sid. 283—342).

Skolkorn missionen omnämner till eu början de brister , som funnes hos den nuvarande gymnasieorganisationen, och anser dem kunna återföras på å ena sidan ämnesträngseln och å den andra på vad man kunde kalla lär­ jungeträngseln, d. v. s. att på gymnasiet en stor mängd lärjungar funnes, som ur begåvningssynpunkt icke lämpade sig för högre teoretiska studier. Ämnesträngseln resulterade enligt kommissionens mening dels i eu brist på koncentration i arbetet, dels ock i vissa fall i en risk för de ungas över­ ansträngning. Den bristande koncentrationen medförde, att den mera själv­ ständiga, i viss mån elementärt vetenskapliga arbetsmetod, för vilken den nuvarande organisationen avsett att bereda rum å gymnasiet, i de flesta fall knappast kunnat komma i fråga annat än beträffande en och annan lär­ junge med utpräglad specialbegåvning. Ej sällan lämnade lärjungarna gym­ nasiet utan förmåga eller håg att arbeta på egen hand. Den i 1904 års läroverksorganisation upptagna bortvalsrätten hade, såsom erfarenheten visat, ej lett till det eftersträvade målet. Bortvalet hade icke nått den omfattning, att det för det stora flertalet lärjungar skulle kunna hava eu effektivt lindrande inverkan på ämnesträngseln, och erfarenheten hade därjämte visat, att nyckfullhet och tillfällighet mången gång behär­ skade bortvalet. Med bortvalsrätten vore även förenad den olägenheten, att den gjorde en avdelning ännu mer heterogen, än en skolavdelning enligt sakens egen natur måste vara. Den hittillsvarande rätten hade icke varit ägnad att åstadkomma en rationell studiekoncentration, och detta syfte syn­ tes svårligen kunna uppnås på grundvalen av en bortvalsrätt, som icke närmare reglerats. Vad beträffar lärjungeträngseln framhåller kommissionen, att sedan gam­ malt läroverkens högre klasser inrymt en del lärjungar, som varit obekväma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 171

för högre teoretiska studier, samt att detta missförhållande framträtt starkare, i den mån den livliga tillströmningen till läroverken uppdrivit lärjungean­ talet i gymnasiet och därmed gjort arbetet mera tyngande. Tillströmningen hade därjämte under de senaste decennierna framkallat en stigande över­ produktion på studenter. Liksom ämnesträngseln inverkade icke blott på arbetet vid gymnasierna utan också på de fortsatta studierna vid universitet och högskolor, så måste lärjungeträngseln medföra liknande verkan, då därigenom både för många och för klent förberedda studenter producerades. Det läge i sakens natur, att dessa missförhållanden starkast gjorde sig kännbara vid universiteten, där ingen gallring av lärjungematerialet skedde.

Vid övervägandet av medlen för bristernas avhjälpande utgår kom­ missionen från det principiellt berättigade i kravet på en starkare spe­ cialisering av studierna å gymnasialstadiet. På grund av kunskapsstoffets alltjämt försiggående tillväxt måste en starkare koncentration i skolarbetet åvägabringas. En viss studiekoncentration krävdes jämväl av hänsynen till gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor, i första rum­ met för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Det önskade målet kunde enligt kommissionens mening uppnås endast genom en mera genom­ förd linjedelning än den nu förefintliga, i huvudsaklig anslutning till de grundsatser, som läroverksöverstyrelsen i sitt berörda organisationsförslag sökt tillämpa. I fråga om spörsmålet, hur linjedelningen borde praktiskt anordnas, ansåge kommissionen, att detta spörsmål vore dels ett kulturproblem, dels ett pedagogiskt-psykologiskt problem, dels ock ett rent praktiskt-ekonomiskt problem. Skolans fortgående differentiering utgjorde en naturlig återverkan av kul­ turens egen utveckling, varigenom i stigande grad framkallats krav på högre kvalificerad utbildning hos de ledande inom skilda yrkesgrupper. I stort sett måste man fasthålla vid att den högre skolans linjeförgreningar prak­ tiskt taget föranletts av den högre specialutbildningens krav på en lämpligt tillrättalagd förutbildning. Med hänsyn härtill kunde det sägas, att ingen linje hade existensberättigande, som ej bildade underlag för en grupp av närbesläktade speciella studieområden. Det pedagogiska kravet på studiekoncentration motiverade i och för sig eu linjedelning, men än mera måste detta krav komma till sin rätt vid lin­ jernas uppbyggande, då det gällde att så inpassa ämnena, att de organiskt stödde varandra och i sin sammanfogning främjade en målmedvetet inriktad studiekoncentration. Det vore ock av vikt, att linjevalet förlädes till det rätta åldersstadiet och att icke linjemöjligheterna genom sin brokiga mång­ fald verkade förvirrande i stället för vägledande. Slutligen måste de ekonomiska faktorerna behörigen uppmärksammas. I vårt land med dess stora antal gymnasier med relativt låga lärjungeantal kunde icke gärna en fullständig linjeuppdeluing komma till stånd vid varje läroverk. Eu begränsning av linjernas antal vid de mindre besökta gymna­ sierna måste av statsekonomiska hänsyn anses ofrånkomlig. Jämväl borde av enahanda orsak samläsning mellan de olika linjerna möjliggöras.

Vid behandlingen av frågan om behovet av olika gymnasielinjer bär kommissionen utgått från det faktiska behovet av förutbildning för olika

172 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

fackhögskolor och levnadsbanor samt sökt siffermässigt belysa detta behov. Kommissionen kommer först till den slutsatsen, att ett humanistiskt gym­ nasium, för vilket studiet av de klassiska språken, i främsta rummet latin, och klassisk kultur över huvud bildade tyngdpunkten, vore med styrka motiverat. Inom latingymnasiet kunde differentieringar tänkas. Främst talade ett faktiskt påvisat behov för möjlighet till en differentiering med un­ dervisning i grekiska. Man måste likväl vid bestämmandet av läroverk tillse, att lärjunge frekvensen kunde ekonomiskt försvara dylik anordning. Med hänsyn härtill bleve det oundgängligen nödvändigt att begränsa före­ komsten av sistnämnda differentierade linje till ett mindre antal läroverk. Beträffande behovet av ett realgymnasium med, såsom nu, dominerande ställning för den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen erkändes från alla håll, att ett sådant behov i eminent grad förefunnes. Fråga kunde uppstå, om här en relativ linjedifferentiering vore påkallad. Man både från olika håll föreslagit en uppdelning i en matematisk-fysisk linje, vilken under alla förhållanden måste bliva här förevarande gymnasiums huvudlinje, och en starkare betonad empiriskt-naturvetenskaplig linje med bl. a. biologi som huvudämne. Eu sådan uppdelning läge nära till iiands från rent teoretisk ämnessynpunkt, och den både ock rent pedagogiskt stöd i ofta iakttagna begåvningsförhållanden. Efter en undersökning, huruvida en dylik biologisk linje kunde påräkna tillräcklig anslutning från lärjungarnas sida, kommer kommissionen till den slutsatsen, att möjlighet till differentiering i här be­ rörda allmänna riktning borde föreligga inom realgymnasiet. Under erinran att läroverksöverstyrelsen i sitt preliminära förslag till gymnasieorganisation upptagit jämväl en s. k. nyspråklig linje, anför skolkommissionen vidare, att intet tvivel rådde därom, att ett relativt betydande antal av de nuvarande läroverkens studenter icke erhölle eu för den fram­ tida verksamheten fullt lämplig förutbildning å vare sig latin- eller real­ gymnasiet, Och man kunde förutse, att denna grupp bleve ännu större, sedan tillfälle beretts den kvinnliga ungdomen att på enahanda villkor som den manliga vinna utbildning till studentexamen. Kommissionen anser sig, efter en undersökning av det sannolika relativa antalet lärjungar å en dy­ lik linje, kunna konstatera, att linjen från den beräknade frekvensens syn­ punkt vore ganska väl försvarad. Ur pedagogisk synpunkt kunde mot den­ samma anföras, att linjen lätt kunde komma att lida brist på verklig stu­ diekoncentration, men kommissionen ansåge, att det i och för sig kunde anses lämpligt, att gymnasiet vid sidan av det å övriga linjer mera kon­ centrerade studiearbetet beredde möjlighet för dem, vilkas fortsatta utbild­ ning i mindre grad krävde specialisering av skolstudierna, att bedriva gym­ nasiestudier å en dylik mer allmänbildande linje. För övrigt kunde tim­ planen för en sådan nyspråklig linje så uppgöras, att en verklig studiekon­ centration, åtminstone i högsta ringen, skulle kunna åstadkommas. Läroverksöverstyrelsen hade tänkt sig, att den ny språkliga linjen skulle förgrenas från realgymnasiets andra ring. Enligt skolkommissionens mening pekade emellertid åtskilliga skäl, främst den omständigheten, att kommis­ sionen föresloge, att gymnasiet skulle organiseras som treårigt, hän på en anordning av undervisningsplanen, som möjliggjorde samläsning i viss ut­ sträckning särskilt under första gymnasieåret men därefter successivt ökade differenserna mellan de skilda linjerna; härigenom kunde kravet på mera genomförd studiekoncentration under det sista eller de båda sista gymna­ sieåren vederbörligen genomföras. Under sådana omständigheter borde den

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116. 173

nyspråkliga linjen uppbyggas som ett särskilt gymnasium redan från första ringen. Vid uppbyggandet av do olika gymnasielinjerna hade kommissionen efter­ strävat att begränsa studierna å de skilda bildningslinjerna till ett mindre antal ämnen med huvudvikten lagd på de för varje linje karakteristiska. I gymnasiets högsta ring både sålunda antalet läsämnen begränsats till sju, men även i andra ringen hade kommissionen genom successiv avslutning av vissa ämnen möjliggjort en vidsträcktare koncentration. Särskilt inom det nyspråkliga ämnesområdet hade denna grundsats tillämpats. En följd av nu antydda strävan hade blivit, att för vissa ämnen en av­ slutning måst anordnas i någon av gymnasiets två lägre ringar. I enstaka fall hade kommissionen måst tillgripa den utvägen, att ett ämne återupptoges efter ett års vila. Med den starkare ämneskoncentrationen och den mer utpräglade linjedel­ ningen hade kommissionen ej avsett att bilda verkliga facklinjer. Det borde noga fasthållas, att de högre läroverken hade som en mycket viktig uppgift att sörja för en — övervägande teoretiskt lagd -—- allmänbildning. Efter kommissionens uppfattning kunde gymnasiets uppgift i fråga om allmän­ bildningens omfång formuleras så, att gymnasiet borde främja allmänbild­ ningen men ej, såsom realskolan, en likformigt utbredd allmänbildning utan eu sådan, där med bibehållande så långt möjligt av kontakten med skolans ämnesområde i det hela tyngdpunkten förlädes till vissa mera enhetliga ämnesgrupper. Den starkare linjeförgreningen borde, anser kommissionen, inträda i det treåriga gymnasiets andra ring. Härför talade, förutom rent pedagogiska skäl, jämväl erfarenhetens vittnesbörd angående gången av lärjungarnas andliga utveckling och mognad. Och även den kvinnliga ungdomens in­ tressen torde härigenom bliva på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodosedda.

Med erinran att förutberörda anförande till statsrådsprotokollet angivit, att den förestående omorganisationen av undervisningsväsendet även borde avse att åvägabringa åtgärder mot den alltmer tilltagande överproduktionen av studenter, har skolkommissionen vidare behandlat frågan om inträde , flyttning och avgång (sid. 313—322). Den kvalitativa höjning av nivån hos de från läroverket utgående studenterna, som åsyftades med de av kom­ missionen föreslagna åtgärderna i fråga om gymnasiets omorganisation, skulle, säger kommissionen, allvarligt äventyras, om ej kraven på de i gymnasiet inträdessökande ställdes högre, än vad hittills varit fallet. Då kommissionen förutsatte, att gymnasiet skulle bygga på fullständigt genomgången realskola, inställde sig den frågan, om avlagd realexamen i och för sig skulle medföra behörighet till inträde å gymnasium eller om särskild inträdesprövning borde krävas, samt om realexamen borde utgöra ett obligatoriskt villkor för fortsatta studier å gymnasiet eller icke. Efter kommissionens förmenande måste det ur nyssberörda synpunkt utan vidare anses uteslutet, att vilken realexamen som helst kunde få utgöra en tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasium. Även mot tanken, att en på visst sätt kvalificerad realexamen skulle i och för sig medföra rätt till inträde å gymnasium, kunde avgörande betänkligheter anföras. Realskolans arbete bleve utan tvivel lidande därpå, och dess självständiga uppgift även­ tyrades. Ej heller vore en avlagd realexamen, som blott innebure en under­ sökning av vederbörande examinanders kunskapsmått, tillräcklig som garanti

174 Kung!. Maj-.ts proposition Nr 116.

för att eu inträdessökande besutte för gymnasiestudier erforderlig studiehåg och studiebegåvning. Enda möjligheten vore alltså att för tillträde till gym­ nasiet stadga särskild inträdesprövning. En dylik prövning måste å ena sidan vara verkligt vägledande beträf­ fande den prövades förutsättningar såväl i fråga om nödiga förkunskaper som ock beträffande intelligens och ådagalagd vilja att med allvar bedriva teoretiska studier, å andra sidan vara så litet betungande för de inträdes­ sökande som möjligt. Huvudvikten vid prövningen borde läggas på ämnen, som gåve en inblick i lärjungarnas allmänna studiebegåvning och förmåga av självständigt arbete, varvid eventuellt personlig intresseläggning borde beaktas. Samverkan mellan avlämnande och mottagande läroanstalts lärare borde komma till stånd. Prövningen kunde anordnas antingen genom en försökstid eller genom en kortare inträdesprövning. Av dessa två alternativ ger kommissionen företräde åt det senare. Prövningen borde vara skriftlig och muntlig; de skriftliga proven skulle sammanfalla med motsvarande prov för realexamen. Den muntliga prövningen skulle omfatta 4 ä 5 av realskolans ämnen, bland vilka två av ämnena svenska, ett främmande levande språk och matematik skulle vara obligatoriska, matematik dock ersatt av latin för dem, som i realskolan läst detta språk. De, som ej avlagt realexamen, skulle under­ kastas en mer omfattande och mångsidig prövning. Befrielse från muntlig prövning skulle kunna medgivas, där vederbörandes studieförutsättningar på annat sätt blivit fullt ådagalagda. I fråga om villkor för rätt till flyttning har kommissionen (sid. 320— 321) föreslagit skärpta bestämmelser, innebärande fordran på godkänt betyg för svenska språkets skriftliga behandling samt i de för vederbörande gymnasielinje centrala ämnen. Vad beträffade avgång från gymnasiet, borde gymnasiekursen avslutas med en vederbörligen kontrollerad studentexamen.

Undervis- Kommissionen övergår därefter (sid. 322—342) till en närmare redogörelse uingsplan. för den uppgjorda undervisningsplanen för gymnasiet. Jag har här anled­ ning redogöra för kommissionens uttalanden endast beträffande vissa punk­ ter, som kunna vara av direkt intresse och betydelse för min nu föreva­ rande framställning. I övrigt tillåter jag mig hänvisa till kommissionens betänkande. Beträffande de olika å undervisningsplanen upptagna ämnena torde jag blott böra omnämna, att kommissionen, på sätt förut framhållits, sökt att minska arbetsbelastningen å gymnasiet genom inskränkning i antalet ämnen å de olika linjerna. Resultatet har blivit, att av ämnena skulle samtidigt studeras: å latingymnasiet i ring I 8, i ring II huvudlinjen 8, differentierade linjen 7, i ring III 7; å nyspråkliga gymnasiet i ring I 10, i ring II 9—10, i ring III 7; samt å realgymnasiet i ring I 8, i ring II 8—9 och i ring III 7. I syfte att minska arbetsbelastningen å gymnasiet har kommissionen för de båda högsta ringarna föreslagit ett något lägre veckotimtal än nu. Den individualisering i skolarbetet, som kommissionen velat främja ge­ nom rikare linjedelning, har kommissionen ansett (sid. 334—340) kunna tillgodoses även på annat sätt. Två metoder funnes att använda, bortvalsoch tillvalsmetoderna. Gjorda erfarenheter visade, att tillräckliga motiv

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 17f>

saknades för ett bibehållande av en, om ock modifierad bortvalsrätt. Till­ valsmetoden vore i princip ingen nyhet i vårt land, där tillval av särskilda å den ordinarie timplanen ej upptagna ämnen i viss utsträckning länge förekommit. I vissa andra länder förekomme därjämte tillval i form av specialkurser i ämnen, som redan vore å timplanen upptagna. Tillvalet vore enligt kommissionens mening en vida mer lämplig form för fördju­ pandet av studierna än bortvalet, och kommissionen hade därför velat in­ passa denna metod i den föreslagna organisationen. Tillvalskurserna borde byggas på frivilligt åtagande från lärjungarnas sida och således komma som ett plus till linjens obligatoriska minimiarbete. Dylika kurser skulle kunna förekomma i de båda högsta ringarna och borde i regel planläggas för helt läsår med två veckotimmar för varje kurs. Valet av ämnen borde ske med största möjliga frihet under hänsynstagande till lärjungarnas önskemål och tillgången på villiga och för uppgiften in­ tresserade lärare. I anslutning till kurserna kunde tillfälle beredas lärjun­ garna till mera sammanhängande självständiga arbeten i form av längre uppsatser eller mera omfattande laboratorieundersökningar. Tillvalskurser borde komma till stånd endast där tillräckligt intresse hos lärjungar och lärare vore för handen. Vid mindre läroverk kunde två kur­ ser i var och en av de båda högsta ringarna å varje linje vara tillfyllest; vid större läroverk med parallellavdelningar inom samma linje kunde antalet kurser inom varje ring och linje utsträckas till tre å den dubblerade linjen. Vissa kurser kunde utnyttjas av lärjungar från olika ringar och linjer; varje lärjunge skulle dock i regel endast kunna deltaga i en kurs åt gången. För att en kurs skulle komma till stånd, tänker sig kommissionen ett minimi­ antal av fyra lärjungar. Förutsättning för deltagande vore givetvis, att studiearbetet i övrigt bedreves oklanderligt. Kommissionen antyder ock möjligheten av eu kombination med viss form av bortval för underlättande av tillvalsrättens utnyttjande.

Såsom jag i det föregående omnämnt, har skolkommissionen till prövning lyceum. upptagit tanken på ett läroverk, som med obruten sexårig lärogång ledde till studentexamen och som kunde med ett år förkorta studietiden, men på anförda skäl avvisat denna tanke. Kommissionen har emellertid sedermera i annat sammanhang återkommit till frågan om en högre skolform, som byggde omedelbart på grundskolan och som med obruten lärogång ledde direkt till gymnasiets slutmål. Kommissionen utvecklar sin åsikt härom i ett kapitel om läroanstalter med avvikande organisation (Betänkande I, sid. 366—377) och berör närmast nu nämnda typ av läroanstalter. Denna skoltyp benämner kommissionen lyceum. Enligt kommissionen skulle det 7-åriga lyceet hava till uppgift att vara eu mera sparsamt företrädd komplementsform i ett skolsystem med 4-årig realskola och 3-årigt gymnasium. Erfarenheten både givit vid handen, att det i fråga om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid in­ trädet i det nuvarande läroverkets första klass kunde sägas, att de hade förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen. Detta kunde bedömas ännu säkrare, om i enlighet med kommissionens förslag inträdet i läroverket skedde först två eller tre år senare. Kommissionen tänkte sig 7-åriga lyceer såsom tämligen sparsamt förekommande i några

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

större städer, dels som självständiga lyceer, dels som i allmänt läroverk in­ byggda lyceilinjer. Lyceitypen gåve möjlighet att låta vissa ämnen, som i det vanliga läroverket måste vara hänvisade till det högre stadiet, inträda tidigare och därigenom få en gynnsammare ställning. Speciellt gällde detta de klassiska språken, av vilka latinet kunde få 5 studieår och grekiskan 3. Lämpligt vore emellertid att i försökssyfte anordna utbildningslinjer, mot­ svarande även realskola och nyspråkligt gymnasium, respektive realgymnasium. Kommissionen föreslår, att lyceer eller lyceilinjer skulle förläggas till in­ alles 7 städer.

Studentexa­ Ännu en fråga, som nära sammanhänger med spörsmålet om gymnasiet, men. har av skolkommissionen utförligt behandlats, nämligen frågan om student­ examen (Betänkande I, sid. 388—407). För fullständighetens skull och då denna fråga ej minst under senare år varit föremål för allmänt intresse och åtskilliga ändringsförslag rörande densamma framlagts och diskuterats, torde jag böra här i korthet angiva kommissionens uttalande och förslag i avse­ ende härå.

Kommissionen erinrar om att åtskillig kritik riktats mot studentexamen i dess nuvarande form. De viktigaste anmärkningarna vore, att student­ examen utövade en ofördelaktig inverkan på undervisningen å gymna­ siet i form av examensjäkt och detaljerat minnesplugg, att de allmänna betingelser varunder prövningen, särskilt den skriftliga, försigginge, vore så avvikande från normala förhållanden, att prövningens resultat icke bleve tillräckligt vägledande, samt att examen i sin nuvarande form innebure ett misstroende mot arbetet på gymnasiet, som vore ägnat att verka nedstäm­ mande på arbetslusten hos gymnasiets lärare. Vidare hade det anmärkts, att uppsatsprovet snarast vore ett fackprov, ej ett prov på lärjungarnas för­ måga av språkbehandling, att översättningsproven i främmande språk gåve undervisningen en allt för utpräglat grammatisk läggning samt att vid skriv­ ningarnas bedömande allt för ringa hänsyn toges till lärjungarnas under de föregående skolåren ådagalagda studieresultat. Även mot anordningen av den muntliga prövningen hade anmärkningar gjorts, främst mot det stora antal ämnen, vari lärjungarna måste vara beredda att under loppet av en enda dag underkastas förhör. Understundom saknade ock påpekas det, censorerna tillräcklig erfarenhet på elementarundervisningens område. Kommissionen överväger, huruvida studentexamen borde avskaffas och ersättas med ett avgångsbetyg, men kommer till det resultatet, att även om åtskilliga av de mot examen framställda anmärkningarna måste anses be­ fogade, en avslutningsexamen vid avgången från gymnasiet dock måste betraktas som nödvändig. Examen borde emellertid anordnas under sådana former, att de kunde effektivt ådagalägga, att lärjungarna icke blott in­ hämtat föreskrivna kunskaper utan även förvärvat den mognad i omdömet och den förmåga av självständigt arbete, som vore en betydelsefull förut­ sättning för ett fullföljande av den utbildning, som gymnasiestudierna hade till syfte att grundlägga. Den skriftliga prövningen skulle å alla linjer omfatta tre ämnen. Den skriftliga och den muntliga prövningen borde ställas i närmare samband med varandra än nu vore fallet. Vid provens bedömande borde skälig

Kung!,. May.ts proposition Nr 116. 177

hänsyn tagas till resultatet av skolarbetet. Med undantag för svenska borde i studentbetyget ej upptagas särskilda vitsord för de skriftliga proven. I fråga om dessa provs läggning förordas, att större utrymme bereddes åt uppsatser över sådana ämnen, som ledde till ett av detaljerade minneskunskaper mera obundet författarskap av analyserande, undersökande, själv­ ständigt refererande eller dömande art. De skriftliga proven i främmande levande språk skulle utgöras av översättning från dessa språk till svenska, å det nyspråkliga gymnasiet i ett fall kombinerad med ett översättningsprov från svenska till det främmande språket. Behörighet att undergå muntlig prövning borde vara beroende av den skriftliga prövningens godkännande. Antalet ämnen, i vilka muntliga prov skulle förekomma, föreslås till fyra, med rätt för censor att vid särskild anledning påkalla prövning även i ett femte ämne. Censorsinstitutionen borde bibehållas. Önskvärt vore att de olika vid examen tjänstgörande censorsgrupperna inrymde tillräcklig sakkunskap så­ väl i pedagogiskt hänseende som med hänsyn till de olika ämnena. Cen­ sorerna borde erhålla ökad befogenhet att ingå i särskild prövning av jäm­ väl de skriftliga arbetena. För läroverkens egna lärjungar borde studentexamen anordnas endast eu gång om året, vid slutet av vårterminen, för privatister fortfarande vid både höstterminens och vårterminens slut.

Då jag nu går att lämna en kort sammanfattning av de uttalanden, som Yttranden. av olika myndigheter m. fl. gjorts i anledning av skolkommissionens för­ slag i nu förevarande hänseenden, vill jag först beröra spörsmålet om gym­ nasiets anknytning och längd för att därefter omnämna de frågor i övrigt om gymnasiets organisation in. m., vilka i det föregående berörts.

I de av läroverkskollegier m. fl. avgivna utlåtandena över skolkommissio­ Gymnasiets nens betänkande äro enligt den officiella sammanfattningen uttalandena mot anknytning och längd. den särskilda avslutningsklassen flera än de, som gjorts för en sådan klass. Däremot äro uttalandena för det 4-åriga gymnasiet flera än uttalandena för Myndighe­ terna. det 3-åriga. Förespråkare för det 4-åriga gymnasiet äro de akademiska myn­ digheterna och högskolornas lärarråd, flertalet domkapitel och flertalet kolle­ gier vid de högre allmänna läroverken. Särskilt betonas nödvändigheten av att latingymnasiet förblir 4-årigt. Från flera håll ifrågasättes att realgymnasiet skulle bygga på realskolans högsta (avslutnings-) klass samt att latingymnasiet finge utgå från realskolans näst högsta klass.

Som jag redan omnämnt, föreslår skolöverstyrelsen eu avkortning uppifrån av realskolan. Därmed skulle enligt överstyrelsens mening frågan om 3 eller 4-årigt gymnasium lösas av sig själv till förmån för det 4-åriga.

Reservanterna i skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 264 ff.) ansåge någon för­ ändring i den nuvarande anknytningen mellan realskola och gymnasium ej erforderlig. Den sjätte klassens ställning vore, enligt vad lärjungantalet under de senare åren visade, icke så ogynnsam, som man i allmänhet föreställde sig. Fn indragning av denna klass vore icke tillrådlig, enär de lärjungar, som eljest skolat från sjätte klassen avgå från läroverket, då komme att sugas in i gymnasiet. Vad beträffar gymnasiets längd, vore det en såväl hos censorerna som Bihang till riktningens protokoll 1927. / samt. It) t käft. (Nr 110.) 12

178 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

hos överstyrelsens egna ledamöter på mångårig erfarenhet grundad mening, att det inom en 3-årig gymnasieorganisation vore förenat med stora svårig­ heter att nå fram till ett tillfredsställande bildningsresultat. Forceringen i detta gymnasium innebure vådor särskilt för de kvinnliga lärjungarna. Reservanterna ansåge således en 4-årig gymnasieorganisation, byggd på real­ skolans näst högsta klass, böra bibehållas såsom den normala vid de all­ männa läroverken. Den på avslutad realskola byggda 3-åriga gymnasieformen kunde emellertid allt fortfarande komma till användning vid enskilda och kommunala läroanstalter och borde försöksvis i någon utsträckning prövas även vid allmänna läroverk. Generaldirektör Berg qvist anser (Våra skolor sid. 217 f.) det vara från gymnasiets synpunkt lyckligast, att gymnasiet, i varje fall det klassiska, bibehölles som 4-årigt. Men även ett 3-årigt gymnasium, åtminstone realoch nyspråkligt gymnasium, borde under förutsättning av lämplig avlast­ ning och starkare koncentration i fråga om gymnasiernas timplaner samt sovring av kursplanerna kunna ge ett gott arbetsresultat. Då nu det 4-åriga gymnasiet medförde en för realskolans utveckling i önskvärd riktning och därmed ock för lärjunge tillströmningen till gymnasiet mindre fördelaktig an­ knytning mellan realskola och gymnasium, syntes det rätta vara, att latin­ gymnasiet gjordes 4-årigt, anknutet till realskolans näst högsta klass, och att 3-åriga gymnasier med reallinje och nyspråklig linje, byggande på real­ skolans högsta klass, på lämpliga ställen och i lämpligt antal upprättades, gärna så att 3- och 4-åriga gymnasielinjer av samma typ komme till jäm­ förelse vid samma läroverk.

Skolsakkun- De skolsakkunniga (Utredning sid. 229—237) betona, att man vid en niga. jämförelse mellan 3- och 4-årigt gymnasium måste fasthålla, att det kortare gymnasiet icke innebure eu kortare lärogång i den högre skolan, vilken i båda fallen hade samma längd. Frågan gällde, om det skolår, som i nu­ varande läroverksorganisation representerades av sjätte klassen och den där­ med parallella första ringen, av samtliga lärjungar skulle tillbringas i real­ skolans avslutningsklass eller om de lärjungar, vilka ämnade fullfölja sina studier till studentexamen, redan under detta år skulle åtnjuta eu särskild, på gymnasiets mål inriktad undervisning. Man måste vid frågans bedö­ mande räkna med det faktum, att undervisningen i realskolans avslutnings­ klass icke kunde på samma gång fullt tillgodose både realskolans och gym­ nasiets berättigade krav, icke kunde samtidigt på bästa sätt förbereda en kategori lärjungar för omedelbart utträde i förvärvslivet, en annan kategori för gymnasiestudier. Om gymnasiet för sin särskilda bildningsuppgift finge disponera även det omstridda året, kunde det rent gymnasiala arbetet ut­ sträckas till 4 år. Detta möjliggjorde en rationellare fördelning av arbetet, en lugnare arbetstakt och vidgat utrymme för studiets fördjupande, allt förmåner, som ur pedagogisk synpunkt måste skattas synnerligen högt. För det 4-åriga gymnasiet taiade alltså framför allt pedagogiska skäl: den längre tiden medgåve lugn planmässighet i arbetet; lärjungarna kunde tidigare sammansmältas till en enhällig arbetsgemenskap; studiet kunde för­ djupas; latinundervisningen få de fyra år, som allmänt erkändes vara er­ forderliga; grekiskan behövde ej inträda förrän två år efter latinet; speciali­ seringen av studierna kunde mer komma till sin rätt och bättre få sin av­ sedda verkan. Pedagogiskt sett vore det 4-åriga gymnasiet alltså att beteckna som avgjort överlägset det 3-åriga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 179

För det 3-åriga gymnasiet åter talade betydelsefulla organisatoriska och praktiska skäl: gymnasiet kunde byggas på avslutad realskola, lärjungarnas val av studieriktning kunde uppskjutas ett år; deras lämplighet för gym­ nasiala studier kunde vid denna tidpunkt med större säkerhet bedömas; de elever, som icke hade sina hem inom gymnasieorten, kunde stanna hemma ett år längre. Om alltså det 4-åriga gymnasiet ur vissa synpunkter måste tillerkännas ett betydande företräde framför det 3-åriga, så erbjöde ett generellt genom­ förande av en 4-årig gymnasieorganisation ur andra synpunkter avsevärda svårigheter. De tyngst vägande skäl, som anförts för det 3-åriga gymnasiet, avsåge gynnsammare betingelser för realskolan. Särskilt det stora antalet 4-åriga realskolor (mellanskolor) utgjorde ett starkt skäl för organiserande åtminstone i viss utsträckning av gymnasier, byggande på dessa skolors högsta klass. Därigenom att en 3-årig gymnasieorganisation medgåve många lärjungar att stanna i hemmet ett år längre än som vore möjligt med en 4-årig gymnasiekurs, tillmötesginge den betydelsefulla praktisk-ekonomiska önskemål. Överhuvud taget ville det synas, som om en över hela landet gällande enhetlig gymnasieorganisation icke skulle kunna genomföras utan avsevärda uppoffringar för endera av de båda kategorier av lärjungar, det här gällde. Om skolorganisationen skulle under föreliggande förutsättningar tillgodose de skilda intressena, syntes densamma icke kunna ordnas efter enhetliga linjer utan böra uppbyggas så, att den så smidigt som möjligt anpassade sig efter de olika orternas faktiska behov. Då långvarig erfarenhet visat, att det 3-åriga gymnasiets svaghet fram­ trädde särskilt inom latinlinjen och gjorde sig mindre starkt gällande inom reallinjen, hade förslag framkommit om anordnande av ett gymnasium, fotat med latinlinjen på realskolans näst högsta klass och med reallinjen på den avslutade realskolan. Åtskilligt kunde emellertid anföras mot ett generellt genomförande av en gymnasieorganisation med 3-årigt real- och 4-årigt latingymnasium. Starka skäl talade alltså för att gymnasiet organiserades dels som 4-årigt, dels som 3-årigt. Frågan om i vilken utsträckning de olika gymnasietyperua borde komma till användning på de skilda orterna borde prövas och avgöras i varje särskilt fall med tillbörlig hänsyn till de skilda landsdelarnas och orternas önskemål och behov. Då emellertid väsentligt större pedagogiska svårigheter vidlådde ett 3-årigt latingymnasium än ett 3-årigt gymnasium utan latin, så syntes, om på en ort gymnasielinjer av olika längd anord­ nades, främst latingymnasiet böra bliva 4-årigt.

Från vissa håll har man, som jag omnämnt, framkastat det förslaget, att man skulle kunna på en 3-årig realskola bygga ett 3-årigt gymnasium och således åvägabringa en 6-årig läroverksorganisation.

Beträffande denna tanke hava de skolsakkunniga anfört, bl. a., att om man på en avkortad, 3-årig realskola byggde ett endast 3-årigt gymnasium, det vore uppenbart, att detta icke kunde föra fram till samma slutmål som de andra gymnasietyperna. De sakkunniga hade försöksvis uppgjort tim­ planer för ett dylikt gymnasium och, som ju varit att vänta, vid över­ vägandet av dessa funnit, att från ett så organiserat gymnasium eu direkt övergång till högskolestudier icke vore möjligt; det bleve nödvändigt att på

180 KungI. Maj:ts proposition Kr Ilo.

det sålunda avkortade läroverket anordna minst ettåriga kurser, som skulle garantera den för vetenskapliga studier erforderliga förutbildningen. Något gynnsammare ställde sig arbetsvillkoren för ett på de tre lägre klasserna av en 4-årig realskola byggt 3-årigt gymnasium, i det att tre klasser i eu dy­ lik realskola ur vissa synpunkter måste anses utgöra en något starkare grundval för ett gymnasium än en i sin helhet 3-klassig realskola, där den tredje klassen tillika vore realskolans avslutningsklass. Men även en orga­ nisation av denna art skulle, såsom framginge av utarbetade undervisningsplaner, mellan gymnasiets högsta ring och högskolorna lämna en lucka att utfyllas genom särskilda kurser, vilka, om de skulle kunna bliva effektiva, otvivelaktigt måste ordnas såsom ettåriga.

Skolkommissionen har, som nämnts, sökt finna ett botemedel mot ämnesträngseln och den alltför stora kunskapsbelastningen inom gymnasiet uti en organiserad specialisering av studierna medelst gymnasiets uppdelning på flera linjer, var och en med ett minskat antal ämnen.

Linjedel­ Vad den av kommissionen föreslagna linjedelningen beträffar, har den­ ningen. samma i de avgivna yttrandena blivit föremål för växlande omdömen Myndighe­ (Sammanfattning sid. 161 ff.). Medan åtskilliga myndigheter och enskilda terna. uttala sin anslutning till förslagets bärande princip och det i något fall till och med yrkas på starkare tillgodoseende av huvudämnena å de särskilda linjerna, ställer sig flertalet myndigheter, som yttrat sig i frågan, bestämt avvisande till kommissionens förslag i detta hänseende. Man anser, att kommissionen i otillbörlig grad tillgodosett olika slag av specialutbildning på bekostnad av den allmänbildning, som i själva verket vore långt viktigare även för senare specialstudier. Kommissionens förslag sänkte den allmänna bildningsnivån, utan att ett verkligt fördjupande av kunskaperna i de för linjerna karakteristiska ämnesgrupperna vunnes. Sär­ skilt beklaglig vore inskränkningen i de främmande språkens studium. Aven från högskolehåll har framhållits behovet av en bredare allmänbild­ ning och framför allt nödiga förkunskaper i språk. I många yttranden framhållas de praktiska och ekonomiska svårigheter, som vore förbundna med den starkare linjedelningen. Lärjungarna hade svårt att så tidigt träffa ett avgörande val av levnadsbana; risken för ett felaktigt val av studielinje ökades, och misstag i sådant avseende måste oftare än nu rättas genom tidsödande och kostsamt kompletteringsarbete. Den rikare linjedelningen förde med sig krav på ökat utrymme inom läro­ verket och ökat antal lärarkrafter. Då endast ett fåtal landsortsläroverk kunde erhålla alla linjer, bleve lärjungarna i många fall hänvisade till att antingen välja en linje, för vilken de saknade håg, eller fortsätta sina stu­ dier vid läroverk utom hemorten. Flyttning från en ort till en annan med olika läroverksorganisation bleve också förenad med olägenheter. Flertalet myndigheter synes omfatta den åsikten, att den nuvarande linje­ delningen med en latinlinje och en reallinje i huvudsak borde bibehållas, om ytterligare specialisering ansåges nödvändig, kunde den vinnas genom differentiering av ett eller annat slag. I avseende å de olika linjernas byggnad framställas erinringar av 6kilda slag. Beträffande latingymnasiet betecknas latinets neddragande i realskolan

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 181

allmänt som en ur många synpunkter otillfredsställande anordning. Vissa akademiska myndigheter uttala betänkligheter i fråga om flera ämnens ställning å timplanen. I fråga om den differentierade linjen med grekiska erinras om att dess lärjungar finge sina insikter i grekiska på bekostnad av behövliga kun­ skaper i moderna språk. Särskilt beklagas från teologiskt håll tyskans för­ svagade ställning. Mot kommissionens konstruktion av realgymnasiet riktas främst den an­ märkningen, att den allt för litet tillgodosåge allmänbildningen. De huma­ nistiska ämnena hade försvagats, och särskilt vore de moderna språken undanträngda i en grad, som måste väcka allvarliga betänkligheter med hänsyn till de studerandes senare specialstudier. Den differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen anses allmänt som svag, och dess berättigande betvivlas. Den högre bildningen vore bättre betjänt med en förstärkt allmänbildande kurs i biologi för alla gymnasiets lärjungar än med en fördjupad specialutbildning för ett fåtal. De akade­ miska myndigheterna hava fällt olika omdömen om denna linje; från medi­ cinskt håll har dess värde för blivande medicinska studier vitsordats. Det nyspråkliga gymnasiet slutligen har i det hela rönt ett ogynnsamt mottagande. Linjen vore ur bildningssynpunkt icke likvärdig med de båda andra linjerna: å ena sidan vore allmänbildningen för klent tillgodosedd, å andra sidan hade språken icke fått den starka ställning, som kunde moti­ vera en dylik linje. Den kunde lätteligen komma att draga till sig lär­ jungar, som ville med minsta ansträngning och med minsta bildningsmått bliva studenter. De mot det nyspråkliga gymnasiet mera sympatiskt stämda yrka på dess stärkande genom tilläggande av en kurs i latin och, främst, genom höjande av de moderna språkens timtal. Alla tre språken borde föras upp i samtliga gymnasiets ringar och göras till verkliga huvudämnen genom grundligare grammatikstudier och översättning till de främmande språken.

Skolöverstyrelsen framhåller (Uti. sid. 77—81), att oklarhet ännu alltjämt rådde rörande flera för gymnasieorganisationen grundläggande spörsmål. En genomgripande omdaning av gymnasiet vore under sådana förhållan­ den icke att omedelbart tillråda; den omläggning av gymnasieorganisatio­ nen, som f. n. kunde tänkas ifrågakomma, borde allenast gå ut på nödiga förbättringar inom det nuvarande gymnasiets ram. Överstyrelsen framhåller vidare vikten av att å ena sidan gymnasiestu­ diets överbelastning med olikartat och osammanhängande minnesstoff undvekes, å andra sidan de allmänbildande momenten icke allt för mycket kringskures. Den biologiska linjen vore mindre starkt motiverad än den nyspråkliga och den nyspråkliga, sådan den av kommissionen konstruerats, i behov av eu viss omarbetning i syfte att giva den något större fasthet och tyngd. Beservanterna i överstyrelsen (Uti. sid. 254—263) finna kommissionsförslaget utgöra ett värdefullt bidrag till lösningen av liujedelningsproblemet men påyrkar en fullständig omarbetning av den framlagda undervisningsplanen för gymnasiet. De nya linjerna borde försöksvis prövas vid ett eller annat av de större läroverken. Dessförinnan borde gymnasiets nu­ varande undervisningsplan revideras och över huvud skolans inre arbete underkastas en grundlig omprövning. Generaldirektör Beryqvist (Våra skolor sid. 215) ansluter sig i det hela

182 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116.

till kommissionsförslaget. Tre gymnasielinjer yore nog, en klassisk med latin och grekiska, ytterligare utbildad med eu differentierad linje med la­ tin men utan grekiska, en nyspråklig och en reallinje. I fråga om behovet av en differentierad biologisk linje ställde han sig tveksam. Han hölle före, att med en rationell successiv avkoppling av ämnena den starkare differentie­ ringen med åtföljande koncentration i allmänhet skulle kunna inskränkas till de båda sista skolåren.

Skolsakkun- De skolsakkunniga (Utredning sid. 237—254) anse latin- och realiinjerna nipa. ur pedagogisk och psykologisk synpunkt väl motiverade och latingymnasiets differentiering under de båda sista åren under de givna förutsättningarna en självklar sak. Det funnes ock en hel del lärjungar, som vore bäst be­ tjänta med en linje, som begränsade eller uteslöte det dryga latinstudiet lik­ som de vidlyftiga kurserna i de för reallinjen karakteristiska ämnena och i stället koncentrerade studiet på ämnen, som vore av mer allmänt värde för fortsatta studier över huvud liksom för olika arter av praktisk verksamhet inom det moderna kulturlivet. Dessa vore bäst betjänta med en nyspråklig linje, för vilken alltså starka skäl talade. Det kunde emellertid sättas i fråga, huruvida vid ett fyraårigt gymnasium en genomgående tredelning av gymnasiet kunde anses ur alla synpunkter tillrådlig. Här framträdde svårigheter av rent praktisk natur. Till undvi­ kande av för tidigt val av linje borde detta uppskjutas till inträdet i gym­ nasiets tredje ring. De sakkunniga hade efter verkställd undersökning fun­ nit, att de väsentliga syften, som man velat nå med det föreslagna nyspråk­ liga gymnasiet, kunde vinnas även med en tvåårig differentierad linje. Den borde med hänsyn till sin grundkaraktär i främsta rummet utgrenas från det humanistiska gymnasiet. Enligt vad de sakkunniga vidare funnit, kunde en differentierad nyspråk­ lig linje med fördel byggas på den första latinringen i ett treårigt gym­ nasium. Övergång från ett fyraårigt realgymnasiums andra ring till en nyspråklig linje vore möjlig, medan de sakkunniga däremot funnit svårigheter möta att ordna en liknande övergång från det treåriga realgymnasiets första ring till den från motsvarande latingymnasium differentierade nyspråkliga linjen. För treåriga gymnasier, där lärjungantalet tilläte en rikare linjedelning, syn­ tes snarare ett. från första början självständigt ny språkligt gymnasium vara att förorda. Aven inom det fyraåriga gymnasiet läte naturligtvis en genom­ gående nyspråklig linje tänka sig men kunde blott undantagsvis komma att anordnas. Vad beträffar den föreslagna differentierade empiriskt-naturvetenskapliga linjen, anföra de sakkunniga, att ur allmänbildningens synpunkt allvarligare invändningar knappast kunde göras mot denna linje än mot reallinjen över­ huvud, sådan den föreslagits av skolkommissionen. Även ur pedagogisk och psykologisk synpunkt syntes linjen i vissa avseenden kunna mäta sig med de övriga linjerna. Den tillgodosåge behoven hos en i vårt land icke ovanlig, högt skattad begåvningstyp. De sakkunniga hade därför velat un­ dersöka, huruvida icke syftet med eu dylik linje kunde åtminstone i någon mån ernås med mindre rubbning av reallinjens allmänna karaktär och med mindre uppoffring för matematikstudiet, och hade då trott sig finna, att en linje med starkare inslag av empirisk naturvetenskap skulle kunna avgrenas från och med realgymnasiets högsta ring. Denna linje skulle genom ute-

Klintjl. Maj.is proposition Nr 116. 183

slutande av engelska och matematik bereda plats för ett på bredare bas lagt studium av de sins emellan samhöriga ämnena geografi, biologi, fysik och kemi. Linjen borde försöksvis prövas vid ett eller annat lämpligt större läroverk. Jag övergår nu till de avgivna utlåtandena beträffande övriga frågor an­ gående gymnasiet.

Skolkommissionens förslag ifråga om inträdesprövning till gymnasiet har i Övriga de av läroverkskollegier, skolstyrelser in. fl. avgivna utlåtandena i mycket stor frågor. utsträckning avstyrkts (Sammanfattning sid. 244 ff.). Det vore svårt att med Myndigheter anlitande av en dylik prövning åvägabringa ett verkligt begåvningsurval. na. Inträdesprövning till gymnasiet vore en fullständig nyhet, för vars införande tillräckliga skäl icke kunde anses föreligga. I ett stort antal utlåtanden ut­ talas gillande av kommissionens mening, att för gymnasiet borde krävas ett kvalificerat lärjungeurval. Detta syfte borde emellertid hellre vinnas genom krav på kvalificerade betyg från realskolan.

Skolöverstyrelsen (sid. 123) liksom generaldirektör Berg qvist (sid. 230 ff.) biträder visserligen den meningen, att av dem, som skulle vinna inträde, särskilda studieförutsättningar borde fordras, men ingendera har framlagt något bestämt förslag, huru detta önskemål skulle tillgodoses. Reservanterna i skolöverstyrelsen åter anse (sid. 264—265), att det icke förelåge några tvingande skäl, som skulle påkalla en sådan utvidgning av examensväsende^ som införandet av den nya inträdesprövningen skulle in­ nebära. Däremot syntes goda skäl tala för att eu viss skärpning i fordrin­ garna vid övergång från realskolan till gymnasiet borde ske, i det att genom fordran på vissa kvalificerade betyg kraven på de inträdessökande ställdes högre än hittills varit fallet. Lärjunge, som i sina betyg från vederbörande läroverk icke fyllt fordringarna för intagning å gymnasium, borde äga rätt att vid vederbörlig inträdesprövning ådagalägga, att han uppfyllde sagda fordringar.

De skolsakkunniga (sid. 330—339) framhålla, att ett skärpande av fordring- Skolsakkuu ärna för tillträde till gymnasiet vore det verksammaste medlet för vinnande ni£aav de båda av skolkommissionen framhävda önskemålen: minskning av lärjungeträngseln i gymnasiet och höjning av nivån hos de utexaminerade studenterna. Emellertid kunde också betänkligheter resas mot eu stark gall­ ring av lärjungematerialet, då det gällde inträde å gymnasiet. Det borde ihågkommas, att studentexamen faktiskt krävdes för inträde jämväl å vissa rent praktiska banor; i varje fall komme många, som sedermera ägnade sig åt praktiskt arbete, att ha behov av studentexamen, men den praktiska be­ gåvning, som för dem vore behövlig, skulle helt visst icke alltid komma till sin rätt vid ett strängare kvalitetsurval till gymnasiet. Denna omstän­ dighet manade till eu viss försiktighet vid fastställandet av inträdesfordringarna, och sådan försiktighet motiverades ock av hänsyn till sökande med begåvning av mera ensidig art. En utvidgning av examensväsendet vid läroverken vore långt ifrån efter­ strävansvärd. Eu inträdesprövning verkade alltid enerverande och oroande på de deltagande, kunde lätt utöva ett ohälsosamt tryck på den avlämnande skolan och inrikta dess arbete på mekaniskt plugg, måste för ganska många

184 Kung1. Maj:ts proposition Nr 11G.

av de sökande komma att medföra kostnader för resor och inackordering och de utom gymnasieorten boende blevo ogynnsamt ställda, då de försattes i alldeles obekanta förhållanden och skulle förhöras av lärare, som de icke kände och som icke kände dem. Aven om alltså inträdesprövningen vore förenad med vissa olägenheter, kunde det dock icke förnekas, att detta vore en både framkomlig och ur vissa synpunkter ändamålsenlig väg. I fråga om formerna för prövningen till gymnasiet, därest en sådan skulle ifrågakomma, syntes kommissionens för­ slag i det hela välbetänkt. Vad de sakkunniga uttalat angående formerna för inträdesprövning till realskolan kunde i tillämpliga delar gälla även be­ träffande sådan prövning till gymnasiet. De sakkunniga erinra om att om man räknade med 4-årigt gymnasium, utgående från realskolans näst högsta klass, man såsom skriftlig prövning ej kunde begagna den skriftliga prövningen i realexamen utan måste anordna särskild skriftlig inträdesprövning. Med anledning av de talrika yttranden, som förorda införande av kvali­ ficerade betyg såsom inträdesvillkor, hava de sakkunniga närmare undersökt denna fråga. Vissa av de skäl emot en dylik form för vinnande av inträde å gymnasium, som anförts av skolkommissionen, syntes de sakkunniga näppeligen fullt hållbara. Det mest vägande skälet mot nämnda förslag vore tvivelsutan de praktiska svårigheterna att med ledning av dylika betyg verkligen ernå ett urval av för gymnasiestudier bäst skickade. De sakkun­ niga hade såsom en möjlighet tänkt sig en bestämmelse av innehåll, att inträdessökande borde vara godkänd i samtliga läroämnen samt dessutom i dessa hava förvärvat överbetyg till ett sammanlagt värde av minst två betygsenheter, därav minst en betygsenhet i ämnesgruppen modersmålet, tj^ska, engelska och matematik, dock med dispensrätt för vederbörande läroverks­ kollegium. De sakkunniga påpeka, att svårigheter att på detta sätt rätt be­ döma de sökandes kvalifikationer utan tvivel skulle uppstå, icke minst på grund av den brist på enhetlighet i avseende på betygsgivningeu, som otvivelaktigt förelåge. De sakkunniga hade företagit eu undersökning, huru de nu angivna betygskvalifikationerna skulle hava verkat, därest desamma vårterminen 1925 tillämpats på de lärjungar i femte klassen vid de all­ männa läroverken, som erhållit flyttning till första ringen eller sjätte klas­ sen. Resultatet av undersökningen återfunnes å en vid de sakkunnigas be­ tänkande fogad tabellbilaga (Bilagor sid. 150—151). Det framginge av denna tabell, att endast något över en tredjedel (35,8 procent) av lärjungarna i femte klassen skulle varit kvalificerad för inträde i gymnasium och att även krav på betygskvalifikationer av så anspråkslösa mått som de här ifrå­ gasatta alltså skulle medföra eu ganska stark gallring bland de lärjungar, som enligt nuvarande bestämmelser vore berättigade till inträde i gymna­ sium. Skulle det anses, att man ej borde välja någon av nu nämnda utvägar utan låta i det hela samma villkor som nu vara gällande, borde dock än­ dring i ett viktigt avseende vidtagas. Vid intagning i gymnasiet tillämpa­ des f. n. det förfaringssättet, att om antalet sökande, som vore för flyttning till gymnasiet godkända, vore större än antalet disponibla platser, det högre läroverkets egna lärjungar hade företräde framför lärjungar från andra läro­ verk. Ett sådant förfaringssätt tillfredsställde givetvis icke rättvisans krav och borde icke för framtiden ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 185

Beträffande skolkommissionens förslag till bestämmelser för flyttning inom gymnasiet hava de avgivna utlåtandena i det väsentliga instämt med kom­ missionen (Sammanfattning sid. 248 ff.). Dock har man i vissa fall ansett, att bestämmelserna vore väl stränga och icke toge tillbörlig hänsyn till spe­ cialbegåvningarna. Skolöverstyrelsen har ej uttalat sig rörande detta förslag, medan reservan­ terna i överstyrelsen (sid. 253 f.) i de flesta avseenden instämt med kom­ missionen.

Skolsakkunniga (sid. 344—346) hava anfört, att det, vad vitsord i mo­ Skolsakkun­ niga. dersmålet beträffade, icke syntes vara fullt motiverat att skilja mellan ämnets skriftliga och muntliga del. Förmåga av muntlig framställning syntes icke böra principiellt tillerkännas mindre värde än förmåga av skriftlig fram­ ställning. Det vore vidare svårt att göra en gräns mellan centrala och pe­ riferiska ämnen, varjämte det kunde vara fördelaktigt att icke binda kolle­ giet allt för strängt. Över huvud taget påkallades en viss smidighet i flyttningsbestämmelserna med hänsyn till lärjungar, som företedde en mera ensidig begåvning. I fråga om avgång från gymnasiet hava inga särskilda uttalanden gjorts.

Vad beträffar skolkommissionens förslag i fråga om undervisning spion, hava angående detaljerna i kursplansförslagen en mångfald uttalanden gjorts. Jag har ej anledning att här ingå på dessa frågor.

Skolkommissionens förslag beträffande tillval och hortval bär föga upp­ märksammats i de över kommissionens betänkande avgivna utlåtandena. Blott i ett par fall har frågan i förbigående omnämnts. De skolsakkunniga åter hava mera utförligt behandlat hithörande spörsmål. (Utredning sid. 262—266). Beträffande omdömena om bortvalet i dess nuvarande form instämma de sakkunniga med skolkommissionen. Ensidigt tillämpad lede metoden av en konstitutiv brist: det saknades garanti för att verkliga studieintressen där­ med positivt främjades. I detta hänseende erbjöde tillvalsmetoden helt andra garantier, och detta syntes starkt tala för att tillvalet borde tagas som utgångspunkt för anordningar till de personligt färgade studieintressenas främjande samt att bortvalet främst borde tagas i anspråk för underlättande av tillvalet. De sakkunniga ansluta sig i stort sett till vad skolkommissionen föreslagit rörande anordnande av tillvalskurser. Det vore av vikt, att de lärjungar, som önskade utnyttja förefintliga tillvalsmöjligheter, kunde få någon lättnad i det övriga studiearbetet. För beredande av sådan lättnad syntes den av skolkommissionen anvisade utvägen, att lärjunge under vissa förutsättningar skulle kunna befrias från deltagande i viss ämnesundervisning, borde allvarligt övervägas. För sin del vore de sakkunniga benägna att vidga den föreslagna möjligheten till befrielse från regelmässigt skol­ arbete därhän, att sådan befrielse skulle kunna motiveras även av ett på egen hand bedrivet och för läraren redovisat specialstudium. I vissa fall skulle enligt de sakkunnigas mening tillvalskurser kunna nödtorftigt ersätta linje, som icke funnes anordnad vid gymnasiet. Lärjunge skulle då äga

186 Kungl. Maj:ts proposition N:r 116.

rätt att bortvälja sådana ämneskurser, som icke tillhörde denna linje, under förutsättning att lian med eller utan stöd av tillvalskurser bedreve studier å de ämnesområden, som vore för nämnda linje specifika, samt tentamensvis redovisade för de föreskrivna kurserna å dessa ämnesområden. En sålunda kombinerad anordning med till- och bortval syntes stå i god överensstäm­ melse med de friare och självständigare studiemöjligheter, som från åtskil­ liga håll förordats som överensstämmande med gymnasiets allmänna upp­ gift att på lämpligt sätt förmedla övergång till högskolestudier.

Don av skolkommissionen föreslagna lyceiorganisationen beröres i ett mindre antal av de avgivna yttrandena (Sammanfattning sid. 171—173). I allmänhet framhålles densamma som en synnerligen tillfredsställande skoltyp, ägnad att verka höjande på studentbildningsnivån. Särskilt har man uttryckt tillfredsställelse över att vid nämnda läroanstalter de klassiska språken erhållit en starkare ställning än inom de vanliga gymnasierna. 1 något enstaka fall ställer man sig helt avvisande mot lyceitanken.

Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 81—82) finner starka skäl tala för att ett lyceum, anordnat i huvudsak efter det program, skolkommissionen framlagt, skulle komma att utgöra en i flera hänseenden lämplig och till­ fredsställande utbildningsväg till studentexamen. Särskilt skulle avsevärd tidsbesparing därigenom kunna vinnas. Överstyrelsen ifrågasätter emeller­ tid, om icke denna tidsbesparing vore ägnad att i så pass hög grad öka arbetets effektivitet, att lärokursen skulle kunna, åtminstone i vissa fall, minskas till sex år. En förutsättning härför vore, att ett noggrant elev­ urval skedde, så att icke undervisningsarbetet komme att tyngas av elever, som icke ägde nödig begåvning och tillräckliga krafter för en hastigare arbetstakt. ^Reservanterna i överstyrelsen anse (sid. 265—268) någon avsevärd tillämp­ ning av denna skolform icke kunna ifrågakomma; komme den högre skolan att i stor utsträckning bygga på kortare grundskola än 6-årig, funnes i och för sig föga anledning att vid sidan av den normala organisationen införa lyceitypen. Denna hade sitt berättigande, där lärjungarna vid sitt inträde i skolan redan hunnit en något högre ålder och don framtida lev­ nadsbanan vore så gott som bestämd. Generaldirektör Bergqvist anser, att lämpligheten och möjligheten av ett 6-årigt ljmeum väsentligen berodde på lärjungematerialets beskaffenhet.

Skolsak De skolsakkunniga påpeka (Utredning sid. 267—278), hurusom skol­ kunniga. kommissionen med all rätt fäst mindre vikt vid de vinster — en pedago­ giskt fördelaktig omläggning av studiet samt undvikande av koncentrisk kursanordning och därmed följande dubbelläsning — som vid den normala skoltypens ersättande med lyceityp skulle kunna utvinnas. Dubbelläsning i egentlig mening förekomme redan nu i ganska ringa utsträckning och kunde ej heller i ett lyceum helt undvikas. En viss tidsbesparing kunde väl vinnas, men möjligheterna i detta hänseende vore begränsade. För­ delarna vore att vinna på andra punkter och betingades av lyceets frigörande från hänsynen till behovet av en avslutning på mellanstadiet samt av stu­ diets inriktning från början på slutmålet. I fråga om lyceiorganisationens praktiska möjligheter framhålla de sakkunniga, att lyceum eller lvceilinje

Knngl. Maj:ts proposition N r Uti. 187

borde upprättas endast på ort, där även motsvarande normala läroverks­ organisation funnes. De sakkunniga ville ej förneka, att nu ifrågavarande lyceiform som undantagsform kunde väl försvara en plats i skolsystemet, men densamma kunde under föreliggande förhållanden knappast bliva av nämnvärd betydelse för skolorganisationens utformning i stort sett. Förslagtill timplan för 7-årigt lyceum, byggt på 6-årig grundskola hade utarbetats av de sakkunniga (Bil. 12 till Utredning), som likaledes utarbetat full­ ständiga undervisningsplaner för 6-årigt lyceum (Bil. 13—18 till Utredning); företeende två alternativ, A och B: A-alternativet förläde linjedelningen till tredje klassen, B-alternativet till fjärde. En jämförelse mellan timtalen för detta lyceum A och läroverksorganisa­ tion med 3- respektive 4-årigt gymnasium visade eu oundviklig reduktion för veckotimtalen å lyceet i jämförelse med den normala läroverksorganisa­ tionen i så gott som samtliga ämnen å de skilda linjerna. Av den gjorda jämförelsen bekräftades otvetydigt vad som i allmänhet framhållits från de håll, där intresse för det 6-åriga lyceet försports, nämligen att lyceet endast under särskilt gynnsamma. förutsättningar kunde förväntas giva ett med den 7-åriga högre skolans likvärdigt resultat. Sådan förutsättning vore, främst, att lärjungematerialet vore utvalt med hänsyn såväl till studiebegåvning som till fysiska förutsättningar för ett mer ansträngande skolarbete. En andra förutsättning vore, att lyceet icke i större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor nödgades i högre klasser mottaga genom andra skolformer eller genom enskilda stu­ dier förberedda lärjungar.

Vad slutligen beträffar studentexamen, synes man i de avgivna yttrandena Student­ examen. (Sammanfattning sid. 264—270) i allmänhet förutsätta en studentexamen av i huvudsak samma karaktär som den nuvarande. Men också hava fram­ Myndigheter­ na. kommit yrkanden på att studentexamen skulle genom ändamålsenliga an­ ordningar förenklas eller ock helt avskaffas samt ersättas med avgångsbetyg. I fråga om skolkommissionens förslag angående examens anordning hava åtskilliga erinringar gjorts. Så har man betonat, att de föreslagna skrift­ liga proven i grekiska och kemi vore olämpliga, och förslaget rörande om­ läggning av proven i främmande levande språk har allmänt ogillats. Skolöverstyrelsen (Utlåtande sid. 125—126) anser väl, att i de fram­ ställda anmärkningarna funnes mycket, som förtjänade beaktande, men ett borttagande av studentexamen syntes under nuvarande förhållanden icke kunna ifrågasättas. På frågan om examens anordnande har överstyrelsen ej ingått. Reservanterna inom skolöverstyrelsen (sid. 277—283) avvisa i det hela den framkomna kritiken mot studentexamen och särskilt tanken på åter­ införande av inträdesprövningar vid universitet och högskolor. I det hela kunde den nuvarande studentexamen sägas ha varit till gagn för våra läro­ verk. Anmärkningarna mot skolkommissionens förslag beträffande de skrift­ liga proven vore befogat. Vitsord över resultatet av de skriftliga proven borde fortfarande utsättas på studentbetygen. Censorerna borde ej bindas för starkt genom detaljbestämmelser. Generaldirektör Bergqvist. (Våra skolor sid 166 ff.) anser examensproven fylla eu bestämd uppgift i den moderna skolan och framhåller, att det i själva proven läge något för karaktärens utbildande och härdande värdefullt. Prövningarna borde emellertid så ordnas, att do icke verkade störande eller

188 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

förryckande på skolarbetet eller irriterande och enerverande på lärjungarna. Åtskilligt talade för att det skriftliga provet i svenska borttoges, men då detta ej nu vore genomförbart, måste förbättringar vidtagas i den riktning, kommissionen angivit. I fråga om övriga skriftliga prov instämmer han med kommissionen.

Skol- De skolsakkunniga (Utredning sid. 353—369) anse, att de anmärkningar, sakkunniga. som riktats i allmänhet mot examensväsendet och i synnerhet mot student­ examen i dess nuvarande form, ur flera synpunkter vore beaktansvärda, men icke så tungt vägande, att de skulle kunna utgöra tillräckliga skäl för avskaffande av studentexamen över huvud. Den kunde och borde så an­ ordnas, att de anmärkta olägenheterna i möjligaste mån undanröjdes. I fråga om studentexamens anordnande och villkoren för godkännande hade de sakkunniga i väsentliga punkter kunnat ansluta sig till skolkommissionens förslag. I vissa hänseenden vore dock ändringar behövliga. Vid uppgörande av sitt förslag till kursplaner hade de sakkunniga stannat vid att studentskrivningar skulle förekomma i samma ämnen som hittills, såle­ des ej i grekiska och kemi. Antalet skrivningar å de olika linjerna skulle bliva: å latingymnasiets huvudlinje 4, å dess differentierade linje 3, å det nyspråkliga gymnasiet 4, å realgymnasiets huvudlinje 4, och å dess diffe­ rentierade linje 3. En förändring innebure de sakkunnigas förslag, att ett av de skriftliga proven skulle förläggas till slutet av näst högsta ringen och de övriga till högsta ringen. Denna anordning stode i nära överensstäm­ melse med den koncentration av undervisningen, som sammanhängde med den mera genomförda linjedelningen. Som villkor för den skriftliga prövningens godkännande föreslå de sak­ kunniga, att lärjunge erhållit minst vitsordet godkänd för den svenska upp­ satsen och två andra skriftliga prov, dock med rätt för kollegiet att dispen­ sera i viss omfattning. Underbetyg på den svenska skrivningen borde icke under alla omständigheter vara hinder för tillträde till muntlig prövning. Beträffande den muntliga prövningen föreslå de sakkunniga liksom kom­ missionen antalet i prövningen ingående ämnen till högst fem. Därjämte föreslås att, liksom ifrågasatts beträffande den muntliga realexamen, uppgift å de ämnen, som skulle förekomma i den muntliga prövningen, måtte komma läroanstaltens rektor till hända högst 14 dagar före prövningsdagen. För godkännande av denna prövning föreslås en modifikation av skolkommissionens förslag. Censorsinstitutionen borde bibehållas, och någon ändring i censorernas befogenhet vore ej erforderlig.

Departe Vid eu granskning av det vittomfattande gymnasieproblemet framträda mentschefen. Allmänna närmast vissa frågor av särskilt aktuell betydelse, nämligen om gymnasiets synpunkter. linjedelning, om dess rekrytering samt om övergång till gymnasiet för­ vissa kategorier av lärjungar. De krav, som med avseende på dessa frå­ gor huvudsakligen givit sig till känna, torde kunna korteligen formuleras så: man begär rikare linjedelning i syfte att inskränka mångläseriet, be­ främja önskvärd koncentration och tillgodose behovet av ökad individuali­ sering; man önskar åtgärder för begränsning av tillströmningen till gym­ nasiet och för en sovring av lärjungematerialet, varigenom de lärjungar hölles borta, som saknade tillräckliga förutsättningar för gymnasiala stu-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 189

dier; och slutligen kräver man, att de nuvarande svårigheterna för lärjungar från de kommunala mellanskolorna och över huvud för lärjungar med realskolexamen att övergå till gymnasiet i möjlig mån undanröjas. Jag skall nu till behandling upptaga vart och ett av nämnda tre spörsmål. Vad beträffar det första av dessa — det som avser gymnasiets linjedel­ ning — har detta uppstått av såväl pedagogiska som kulturellt-praktiska synpunkter. Ur pedagogisk synpunkt har man i linjedelningen sett en möjlighet att avhjälpa det mångläseri, med åtföljande timplansöverbelastning, som för närvarande trycker gymnasiet i högre grad än någon annan av våra skol­ former och som även verkar nedåt förryckande på arbetet inom de lägre skolformerna. Till frågans belysning vill jag blott erinra om den nuvarande latinlinjens timplan. Den omfattar i var och en av de två översta ringarna följande 12 samtidigt förekommande ämnen: kristendom (2 timmar), moders­ målet (3 t.), latin (6 t.), tyska (2 t.), engelska (2 t.), franska (5 t.), historia (3 t.), filosofisk propedeutik (1 t.), matematik (respektive 4 och 5 t.), biologi (respektive 2 och 1 t.), fysik (2 t.) och teckning (1 t.). För en var, som äger någon pedagogisk insikt och erfarenhet, måste det stå som ett obe­ stridligt faktum, att en dylik timplan i hög grad försvårar, ja i vissa fall rent av omöjliggör ett ur kunskapstillägnelsens och personlighetsbildningens synpunkt tillfredsställande arbete. Vad som ur en sådan synpunkt här först och främst kräves är en inskränkning av de samtidigt förekommande äm­ nena, Men en dylik inskränkning påkallar i sin ordning med hänsyn till det nutida kulturlivets rikedom och mångsidighet de olika ämnenas fördel­ ning på flera linjer. Det är då en lycklig omständighet, att de kulturella och de pedagogiska synpunkterna kunna samtidigt tillgodoses. Ur pedago­ gisk synpunkt är det önskvärt, att en samling, eu koncentration av kun­ skapsstoffet åvägabringas, ägnad att befrämja såväl inhämtandet av kun­ skaper som personlighetens utbildning. För att de olika gymnasielinjerna skola kunna i detta hänseende fylla sin uppgift, synes studiearbetet inom en var av dem böra koncentreras kring en kärna av ämnen till begränsat antal och med så långt ske kan inre samhörighet. Jag är övertygad om att arbetet komme att avsevärt vinna härpå. Den nuvarande tids- och kraftödande splittringen i studierna skulle kunna åtminstone i väsentlig grad försvinna, och lärjungarna kunde småningom nå fram till eu arbetsmetod, som ledde till större självständighet och gåve dem, åtminstone i någon mån, en uppfattning om vetenskapligt arbetssätt och vetenskaplig metod. Men även ur kulturell synpunkt skulle så anordnade gymnasialstudier vara gagneliga, därigenom att de kunde bättre motsvara det behov av olika slag av bildning, som det nutida, rikt förgrenade kulturlivet kräver, och de skulle jämväl få praktisk betydelse för lärjungarnas förberedelse för framtida levnadsbanor. Här inställer sig nu den gamla frågan om allmänbildning och fackbild­ ning samt avvägningen dom emellan. Gent emot tanken pa eu utsträckt

190 Kungl. Majt:s proposition Nr 116. linjedelning har — särskilt från universitetshåll — framställts den farhågan, att den högre allmänbildningen skulle vid en utsträckt linjedelning komma att bliva lidande. Det är uppenbart, att kravet på solida, ej alltför begrän­ sade allmänbildande insikter måste ligga särskilt universitetsläraren nära. Och det är lätt förklarligt, att de luckor i studenternas gymnasiala för­ kunskaper, som vid universiteten påträffats, äro ägnade att framkalla far­ hågor av den art, som här yppat sig. Nu befaras det, att om linjedelningen ytterligare utsträckes, det skall bli än sämre beställt med allmänbildningen. Jag anser mig kunna uttala den meningen, att de påtalade luckorna i allmän­ bildningen i regel förorsakats av de nuvarande bristerna i det inre arbetet, som framkallats av timplanernas och lärokursens överbelastning. Min över­ tygelse är, att om de samtidigt lästa ämnenas antal begränsas både genom en lämplig linjedelning och genom en därmed sammanhängande successivt fortgående inskränkning i antalet läroämnen, skall också arbetet i gymnasiet i fråga om fördjupning och soliditet göra vinster, vilka skola visa sig såsom kvalitativt betydande tillskott i en verklig allmänbildning. Man bortser alltför ofta från, att den, som ordentligt och grundligt arbetat sig in på ett område, också jämförelsevis lätt gör sig förtrogen med andra därmed besläktade områden. Med rätta har man i detta avseende pekat på, huru man i våra dagar ej sällan möter personer i framskjuten ställning, som utan annan förbildning än den en ofta bristfällig folkskolundervisning kunnat giva, på egen hand förvärvat en allmänbildning av verkligt respekt­ ingivande beskaffenhet. Oftast bar bildaingsförvärvet skett på det sättet, att en viss starkt intressebetonad verksamhet av praktisk eller samhällelig natur (ett yrke eller ett medborgerligt förtroendeuppdrag) undan för undan kommit att draga till sig ett för verksamhetens utövande betydelsefullt, i sig sam­ manhängande vetande. På så sätt har en fast stam av kunskaper eller färdigheter bildats, vilken, i den mån det ena kunskapsmomentet sökt det andra, sänt sina rottrådar till allt flera bildningsområden. Om jag sålunda finner övertygande skäl framförda för en utsträckt linje­ delning på gymnasiet, så är jag å andra sidan ingalunda blind för nöd­ vändigheten att begränsa den ifrågasatta ytterligare linjedelningen.

indelning. Vad beträffar karaktären och antalet av de linjer, som böra finnas represen­ terade inom vår gymnasieorganisation, hyser jag den uppfattningen, att linjer av samma karaktär och allmänna läggning som de nuvarande latinoch reallinjerna alltjämt böra finnas. Jag finner det vidare vara lämp­ ligt, att latinlinjen genom differentiering lämnar utrymme även åt studium av grekiska. Beträffande det framställda förslaget om en differentiering av reallinjen i en biologisk linje erinrar jag om att detsamma mött tveksamhet på åtskilliga håll. En möjlighet att tillgodose det behov, som kan föreligga i detta avseende, kan, synes det mig, åtminstone tills vidare vinnas genom en studieanordning med tillval och bortval. Den tredje gymnasiumje, som föreslagits och som torde kunna ifråga-

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 191 sättas, är en nyspråklig linje, d. v. s. en linje, som skulle förlägga studiets centrum till vissa av de levande kulturspråken. Stora sympatier hava, som jag i det föregående omnämnt, uttalats för en dylik linje, medan från vissa håll givits uttryck åt den farhågan, att en dylik linje skulle bliva allt för lätt och därför skulle draga till sig svagare begåvningar och sådana lärjungar, som med minsta möjliga ansträngning ville nå fram till student­ examen. Dessa anmärkningar hava beaktats av de skolsakkunniga, som i sina planförslag för nyspråklig linje sökt så avpassa kurser och timtal, att de påpekade svagheterna hos linjen skulle i möjligaste mån undvikas. Detta syfte hava (le sakkunniga velat vinna genom att tillförsäkra de moderna språken »timtal, som trygga deras ställning som huvudämnen», genom att föra alla dessa språk »upp i högsta ringen med växande timtal för ämnes­ gruppen i dess helhet i den mån den starkare specialiseringen inträder och de för linjen mindre betydelsefulla ämnena träda tillbaka».----------- »Den för svensk ungdom så välbehövliga formella skolningen måste», fortsätta de sakkunniga, »denna linjes lärjungar förvärva genom studiet av de moderna språken. En förutsättning för detta måls vinnande är givetvis, att tillräck­ lig tid anslås för detta studium och att de formellt bildande elementen icke försummas. Göres emellertid detta arbete grundligt och upprätthållas for­ dringarna icke minst med avseende på de främmande språkens skriftliga behandling i tillbörlig grad, så torde icke behöva befaras, att en så byggd nyspråklig linje i det hela skall bliva vare sig lättare eller till sina studie­ resultat svagare än de båda andra gymnasielinjerna.» Jag anser förslaget om upprättande av en nyspråklig linje fullt berättigat och värt att under­ stödjas. Emellertid torde man böra utgå från att endast ett begränsat antal läroverk för närvarande böra utökas med dylik linje. Härför tala dels ekonomiska och lokala skäl, dels ock den omständigheten, att lärjungantalet vid de högre allmänna läroverken i regel icke är så stort, att man kan för­ utsätta tillräcklig anslutning till tre linjer. Då därjämte den praktiska erfa­ renheten av nyspråklig linje ännu är mycket begränsad, ligger även häri eu anledning att tills vidare vara mera återhållsam i fråga om linjens anord­ nande. Tills vidare torde dylik linje således böra inrättas såsom ny endast vid några större läroverk samt vid de särskilda flickläroverk, som böra komma till stånd. För sistberörda anordning talar särskilt det förhållandet, att den nyspråkliga linjen i avseende å ämnesområde och allmän struktur torde väl motsvara behoven hos den begåvningstyp, som synes i stor ut­ sträckning förefinnas bland kvinnlig ungdom. Skulle det i särskilda fall anses önskvärt att i stället för vid läroverk befintlig latin- eller reallinje upprätta en nyspråklig linje, bör möjlighet härtill beredas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att försök med en nyspråklig linje sedan åtskilliga år pågått vid statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm. Denna linje upprättades år 1912, närmast för att giva plats åt undervisning i ryska. Men även de övriga främmande levande språken

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ange ökat utrymme på timplanen. De härför och för undervisningen i ryska behövliga timmarna erhöllos därigenom att latinet uteslöts. Då det syntes mig av intresse att få närmare kännedom om resultaten av denna undervisning liksom av andra sådana vid allmänna läroverk an­ ordnade försök, anmodade jag i skrivelse den 22 november 1926 skolöver­ styrelsen att inkomma med redogörelse för ifrågavarande försök och uppgift om de ungefärliga kostnader, som dessa medfört för statsverket, samt att efter överläggning med vederbörande rektorer och huvudlärare angiva, vilka planer för framtiden, som kunde böra tagas under övervägande med avseende å försöken. Med skrivelse den 17 januari 1927 har överstyrelsen inkommit med den begärda redogörelsen. De försök, som omnämnas däri, avse: franska som andra främmande levande språk; den nyspråkliga linjen med ryska — båda dessa försök pågående vid nya elementarskolan — samt engelska som begynnelse­ språk, prövat vid högre realläroverket i Göteborg och vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg. Av dessa försök är det i nu förevarande sam­ manhang huvudsakligen försöket med nyspråklig linje, som är av intresse. Redan av vad jag nu anfört framgår, att den nyspråkliga linjen vid nya elementarskolan skiljer sig från det nyspråkliga gymnasium, vartill skolkommissionen och de skolsakkunniga uppgjort förslag, i det att i först­ nämnda linje ämnet ryska intager en central plats. En jämförelse mellan de olika timplanerna visar dessutom viktiga skiljaktigheter. Särskilt bör uppmärksammas att den strävan efter koncentration och minskad ämnesträngsel, som är en av de viktigaste grundprinciperna i fråga om nämnda båda förslag, ej haft tillfälle att göra sig gällande beträffande nya elemen­ tarskolans linje, som med undantag för ryskan och därav betingade ut­ byten i fråga om ämnen och ämnesantal överensstämmer med latingymnasiet. Vad beträffar de av detta försök vunna erfarenheterna har skolöversty­ relsen med hänsyn till den minskade lärjungfrekvensen i sin förenämnda redogörelse anfört, att det visserligen vore önskvärt, att undervisning i ryska fortfarande meddelades vid nya elementarskolan men att nytt undervisningsförsök av samma art som det nu pågående ej borde påbörjas. I dess ställe borde en förenklad rysk linje anordnas. De erfarenheter, som gjorts av den nyspråkliga linjen vid nya elementar­ skolan, äro föga vägledande för bedömandet av de förslag till ett nyspråkligt gymnasium, som nu föreligga till övervägande. Däremot visar det pågående försöket, att undervisning i ryska kan med gott resultat bedrivas vid allmänt läroverk. Det kan icke bestridas, att i vårt land kunskapen i det ryska språket är allt för sällsynt med tanke på vårt grannskap till Ryss­ land och den roll, detta folkrika och vidsträckta rike spelat och spelar för vårt land. Och det vore högeligen önskvärt, att möjlighet kunde i viss ut­ sträckning beredas lärjungarna på våra gymnasier att erhålla undervisning i detta språk. Givetvis kan det ej under nuvarande förhållanden komma

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116. 193 i fråga att giva ryskan en permanent plats på en timplan — detta vore utan tvivel att skjuta långt över målet — men jag har ej velat underlåta att fästa uppmärksamheten på nu berörda spörsmål. En tills vidare god möjlighet att åtminstone delvis nå det önskade syftet erbjuder däremot den förut omnämnda tillvalsmetoden. Åtskilliga av våra läroverkslärare torde numera vara kompetenta att meddela den mer elementära undervisning, varom här kan vara tal, och jag tänker mig därför, att en väl organiserad tillvals- och bortvalsanordning skulle kunna tillåta studium av ryskan vid några läroverk i landet. Beträffande det vid högre realläroverket i Göteborg företagna försöket med engelska som begynnelsespråk, vilket pågått allt sedan år 1908, vill jag nämna, att det numera anordnas så, att engelskan kommer att framföras ända till studentexamen. Försöket hade, säger skolöverstyrelsen, således nu sin huvudsakliga betydelse i fråga om tyskan. Enligt vederbörande rektors mening hade försöket visat, att engelska språket vore lämpligt som begyn­ nelsespråk, om också icke någon överlägsenhet över tyskan i detta hänse­ ende kunde anses konstaterad genom försöket. Det vid högre allmänna läroverket i Hälsingborg sedan år 1921 pågående likartade försöket åter är anordnat så, att studentexamensprov i engelska skall avläggas i tredje rin­ gen. Erfarenheterna av försöket uppgivas hava varit mycket goda. Det nyss omnämnda undervisningsförsöket med franska som andra främ­ mande levande språk har, åtminstone i avseende å gymnasialstadiet, slagit i det hela väl ut. De erfarenheter av försöket, som gjorts, giva ej anled­ ning till övervägande av ett dylikt utbyte vid de allmänna läroverken, men de böra beaktas såsom en erinran om vikten av att en bättre plats beredes franskan, än för närvarande är fallet. Särskilt ett nyspråkligt gymnasium bör i detta hänseende kunna erbjuda göda möjligheter. Nu berörda önske­ mål har beaktats av skolkommissionen, och även de skolsakkunniga hava på sina undervisningsplansförslag givit franskan en väsentligt förbättrad ställning. Vid fastställandet av de undervisningsplaner, som i händelse av bifall till mitt föreliggande förslag komma att erfordras, skall nu berörda fråga tillbörligt uppmärksammas.

Rekryteringen av gymnasierna vid de allmänna läroverken regleras för Inträde. närvarande endast genom de i läroverksstadgan givna flyttningsbestämmelserna, vilka i fråga om första ringen av gymnasiet ej äro mera skärpta än för övriga klasser och ringar. Skolkommissionen har som bekant i syfte att i möjligaste mån förhindra den befarade överproduktionen av studenter och samtidigt höja dessas kvalitet såsom villkor för tillträde till gymnasiet före­ slagit en särskild inträdesprövning. Beträffande denna prövning får jag hän­ visa till min i det föregående lämnade redogörelse. De skolsakkunniga åter ifrågasätta, huruvida icke på visst sätt kvalificerade betyg vore att föredraga såsom inträdesvillkor. Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 höft. (Nr 116.) 13

194 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. Skäl kunna anföras för och emot båda dessa gallringsmetoder, och man kan givetvis även vara tveksam, huruvida över huvud taget restriktiva åt­ gärder i detta hänseende äro att anbefalla. Det har icke utan fog framhål­ lits, dels att studentexamen fordras och otvivelaktigt kommer att fordras för åtskilliga levnadsbanor, för vilkas beträdande någon bestämt markerad teoretisk begåvning ej är nödvändig, dels ock att i många fall studiebegåv­ ningen reellt om än ej formellt kompenseras av en tydlig viljebegåvning och energi. Det skulle med hänsyn härtill säkerligen ej så sällan kunna innebära en orättvisa, om genom stadgebestämmelser nyssnämnda omstän­ digheter bleve förbisedda vid gymnasiets rekrytering. A andra sidan kan det knappast bestridas, att gymnasierna under nuvarande förhållanden ofta nog få mottaga lärjungar, vilkas begåvning och läggning uppenbarligen hän­ visa dem till annan verksamhet. Utan tvivel skulle en minskning av stu­ dentproduktionen vara efterstävansvärd. Vid övervägandet av de anordningar, som i nu berörda avseende böra träffas, har det synts mig mindre lämpligt att tillgripa utvägen med en sär­ skild inträdesprövning, detta icke minst med hänsyn till det osunda tryck, en sådan måste komma att öva på de lägre skolformerna. Däremot torde en skärpning av nu gällande flyttningsbestämmelser böra ifrågasättas. Man torde även hava skäl för den förväntan, att det ökade antal inträdessökande, som den nu planerade läroverksreformen tvivelsutan skulle komma att för­ anleda, skall medföra ett strängare urval — en obegränsad intagning kan tydligen av praktiska och ekonomiska skäl anses utesluten. Men härför for­ dras vissa ändringar i avseende å de nuvarande bestämmelserna för intag­ ning och flyttning. Nu tillämpas det förfaringssättet, att om antalet för flyttning till gymnasiet godkända är större än antalet disponibla platser, det högre läroverkets egna lärjungar erhålla företräde framför lärjungar, som komma från andra håll. Denna bestämmelse hindrar tydligen ett fritt urval bland aspiranterna till gymnasiets första ring och torde därför böra ändras. Jag har för avsikt att medverka härtill.

Undervis- Vad angår undervisningsplanen för gymnasiet har jag redan påpekat, att ninggplan. en inskränkning i antalet samtidigt lästa ämnen är en förutsättning för den omläggning av gymnasiet och dess arbetssätt, som jag åsyftar. Såväl skolkommissionen som de skolsakkunniga hava också vid uppgörandet av sina planförslag utgått från en sådan förutsättning. Om mina förslag i avseende på gymnasiet godtagas, kommer givetvis frågan om undervisningsplaner för detsamma att upptagas till förnyad prövning, varvid redan föreliggande för­ slag kunna tjäna som utgångspunkt. Ett med frågan om undervisningsplan nära samhörande spörsmål har jag berört i min föregående redogörelse för skolkommissionens förslag och därav föranledda uttalanden, nämligen om tillval och bortval. Bortvalet har, sedan 1904 års läroverksreform genomfördes, kommit till rik användning vid våra

Kung}. Majt:s proposition Nr 116. 195 läroverk, och ej heller tillvalet är där okänt. Aven en kombination av bortval och tillval har funnit rum i vår läroverksorganisation genom möjlighe­ ten att i realskolan erhålla undervisning i franska med däremot svarande rätt till befrielse från undervisning i teckning. Rätten till bortval är nu inskränkt till gymnasiets båda högsta ringar och är begränsad till en högsta veckotimsumma av sex timmar. De erfarenheter, som under de gångna åren gjorts ifråga om bortvalet, hava ej varit enbart gynnsamma. Bortvalen hava ofta nog skett planlöst och på ett sätt, som ej överensstämt med det syfte, som därmed avsetts, och från olika håll har man tillstyrkt en förän­ dring av nu gällande förhållanden. Därvid har den anordning särskilt förordats, som består i en kombination av bortval och tillval på sådant sätt, att bortvalet skulle göras beroende av tillval, d. v. s. förändras från att vara en rätt till att bliva en betingad möjlighet. Härigenom skulle man kunna vinna större garanti för att bortvalet ej skedde planlöst och på ett sätt, som innebure skada för studierna i deras helhet. Tillvalsrätten skulle alltså kunna begagnas på två sätt, dels för en­ skilda, efter lärares anvisning och under hans ledning bedrivna studier an­ tingen i ämne, som lärjungen redan studerat eller i annat ämne, dels för verklig kursundervisning i ämne, som tillhör skolans eller linjens undervisningsplan, eller i helt utanför stående ämne. En kombination av dessa båda sätt är även tänkbar. De enskilda studierna, som kunna bedrivas efter enskild överenskommelse mellan lärjungen och vederbörande lärare, skulle ej behöva omedelbar hand­ ledning men väl råd och anvisningar av läraren. Vad däremot beträffar de kursmässigt bedrivna tillvalsstudierna, skulle dessa hava formen av verk­ lig undervisning samt anordnas av rektor i samråd med lärare och eventu­ ellt lärjungar. I vad mån tillval skulle kunna giva rätt till bortval skulle bero på förhållandena och bedömas allt efter vederbörande lärjungars förutsättningar i olika avseenden. Att såväl tillval som bortval måste hållas inom ej allt för vida gränser är uppenbart, i varje fall bör så ske, till dess erfarenhet vunnits om ifrågavarande anordning och dess verkningssätt. Till vad jag nu anfört vill jag här endast framhålla, att jag finner be­ rörda anordning vara ägnad att befordra den specialisering eller kanske hellre individualisering, som framstår såsom ett viktigt önskemål vid för­ ändringar i gymnasiets organisation. Hur detaljerna i detta hänseende böra utformas är en fråga, som lämpligen torde prövas i samband med fast­ ställandet av nya undervisningsplaner för ifrågavarande stadium.

Jag har i det föregående påpekat, att den nuvarande gymnasieorganisa- Förbindelse tionen brister även däri, att inträdet i lämplig ring å gymnasiet för lärjungar med realskolexamen är försvårat. Enligt läroverksstadgan äger lärjunge, som avlagt realskolexamen, att vid inträde i gymnasiets andra ring vara fritagen från förhör i modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi,

196 Kungl. May.ts proposition Nr 116. därest han i nämnda examen erhållit minst vitsordet godkänd i motsvarande ämnen. En viss lättnad är således redan nu beredd lärjunge, som avlagt realskolexamen, men det bör uppmärksammas, att inträdesprövningen det oaktat alltid blir betungande. I all synnerhet blir detta fallet för de lär­ jungar, som ämna övergå till latingymnasiet och vilka således vid pröv­ ningen hava att svara även för första ringens kurs i latin. Det är tydligt, att, vad statsläroverken beträffar, dessa olägenheter kunna åtminstone delvis undvikas, om lärjungen övergår från femte klassen i realskolan till första ringen. Så sker i allmänhet vid de högre allmänna läroverken och i viss ut­ sträckning även vid de sexklassiga realskolorna. Sedan läroverksstadgans bestämmelser formulerades, har emellertid som bekant uppstått en ny kate­ gori av realskolor, de kommunala mellanskolorna, vilkas lärjungar i motsats till de allmänna läroverkens, endast undantagsvis kunna direkt övergå till klass eller ring vid sådant läroverk. För dessa talrika lärjungar är således vägen från realskolans näst högsta klass till första ringen stängd utan full­ ständig inträdesprövning, och för dem äro alltså gymnasiestudierna svåråt­ komligare än för läroverkens lärjungar, ehuru båda kategorierna äro lika ställda i fråga om tillträde till gymnasium efter avlagd realskolexamen. Vad beträffar sistberörda övergång, vill jag erinra om att Kungl. Maj:t redan i åtskilliga fall medgivit kommunala mellanskolor rätt att dimittera lärjungar från vederbörande skolors tredje klass till sjätte klassen eller första ringen å gymnasiet av allmänt läroverk, vad kvinnliga lärjungar beträffar givetvis med den inskränkning i avseende på tillträde till första ringen, som betingas av möjligheten över huvud taget för flickor att vinna sådant till­ träde. Den nu omnämnda möjligheten bör givetvis allt fortfarande stå mellanskolorna öppen på sätt hittills skett. Och när en för nämnda skolor generellt gällande undervisningsplan kommer till stånd — en åtgärd, vars betydelse jag i det föregående framhållit —- bör densamma, så långt sådant kan ske utan menlig inverkan på undervisningsplanen i dess helhet upp­ göras med tillbörligt hänsynstagande till nu omförmälda önskemål. Direkt anknytning mellan gymnasiet och den avslutade realskolan (mellanskolan) åter kan tydligen icke erhållas utan lämplig organisatorisk anordning. Den väg, på vilken nu nämnda syfte torde kunna lättast nås, är upprättan­ det av treåriga gymnasier eller gymnasielinjer vid sidan av de fyraåriga.

Gymnasiets Frågan om gymnasiets längd har, såsom framgår av min förut lämnade längd. översikt, varit mycket omdiskuterad. Skolkommissionen föreslog treårigt gymnasium såsom generell form. Bevekelsegrunden härtill var dock ej nå­ gon övertygelse om denna gymnasieforms företräde utan är att finna däri, att kommissionen önskade bygga gymnasiet på genomgången fyraårig realskola utan överskridande av en tidslängd av sammanlagt sju år för realskola och gymnasium. Skolöverstyrelsen åter ville förkorta realskolan till tre år, vari­ genom gymnasiet bleve fyraårigt. Huvudfrågan här synes mig vara: kan det treåriga gymnasiet leda till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 197

det mål, till vilket undervisningen på gymnasialstadiet måste fora? På grund av erfarenhetens vittnesbörd torde denna fråga kunna besvaras ja­ kande. Som jag förut nämnt, finnas i vårt land åtskilliga treåriga gymna­ sier, och det har vitsordats, att dessa läroanstalter givit ett resultat, som kan betecknas som tillfredsställande. Har ett sådant omdöme kunnat av­ givas om det treåriga gymnasiet under de i olika hänseeenden delvis ogynnsamma förhållanden, som nuvarande organisation och arbetssätt onekligen medföra, synas utsikterna till ett gott resultat av de treåriga gymnasiernas arbete bliva avgjort gynnsammare, därest på sätt jag förordat gymnasiets timplaner revideras i riktning mot en starkare koncentration med lämplig avlastning samt erforderlig sovring av kursplanerna. Då härtill kommer att en anordning med genomgående fyra årsklasser knappast torde medföra något avsevärt gagn för det nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet men däremot lätteligen kan försvaga utbildningen i realskolan, synes man, om hänsyn tages till de skäl i övrigt, som tala för det treåriga gym­ nasiets upptagande bland våra skolformer, hava god anledning att i erfor­ derlig omfattning giva rum åt ifrågavarande gymnasietyp. Allmänt har det påpekats, att det vore lättare att meddela en god utbildning i ett tre­ årigt realgymnasium än i ett treårigt latingymnasium. Det är uppenbart, att en för fyra års studier avsedd latinkurs ej utan svårighet skall kunna inpressas inom ramen av tre år. Skall så grekiskan taga vid i gymnasiets andra ring, blir arbetet utan allt tvivel betungande. Denna omständighet har också föranlett skolkommissionen att för att underlätta latinstudierna låta dessa taga sin början redan i realskolans högsta klass för de lär­ jungar, som ämnade övergå till latingymnasiet. De skolsakkunniga hava vid uppgörandet av sina förslag till undervisningsplaner för realskola och gymnasium tänkt sig latinet helt och hållet begränsat till gymnasiet men för att lätta arbetstrycket inlagt franska å undervisningsplanen för real­ skolan såsom obligatoriskt ämne för de lärjungar, som ämnade övergå till gymnasiet. Sistnämnda anordning pekar på en väg, som sannolikt leder till frågans lösning. Emellertid skulle jag, då det är tydligt, att en fyraårig gymnasiekurs i åtskilliga avseenden äger företräde framför en treårig, icke varit benägen att förorda inrättandet av treåriga gymnasielinjer — åtminstone icke latin­ gymnasier — därest jag icke vore övertygad om att den ämneskoncentration och i samband därmed stående omläggning av skolans inre arbete, som jag önskar befrämja och vid vilka jag fäster stor vikt, skall komma att väsent­ ligen undanröja de olägenheter, som en eljest sammanträngd och hoppressad skolform medför. Jag anser mig alltså kunna utgå ifrån att för tillgodo­ seendet av fortsatta studiemöjligheter för de lärjungar, som avlagt realskolexamen, treåriga latin-, real- och nyspråkliga gymnasier vid sidan av fyra­ åriga upprättas i den omfattning, som jag i annat sammanhang kommer att angiva såsom önskvärd.

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Av vad jag nu sagt framgår, att fyraåriga gymnasier enligt min plan skulle i stor utsträckning fortfarande finnas vid sidan av de treåriga. Före­ komsten av dessa sistnämnda blir givetvis, såsom min föregående motive­ ring torde visa, beroende av förhållandena vid de olika högre läroverken. Där ett läroverks gymnasium i större omfattning rekryteras eller kan beräknas bliva rekryterat från närliggande statsrealskolor (samskolor) och kommunala mellanskolor, där är behovet av treårigt gymnasium tydligt ådagalagt. Åtgärder för ett realiserande av nu nämnda förslag till förändringar böra snarast möjligt vidtagas. Jag anser, att en omläggning av förefintliga linjer och avdelningar bör kunna ske från och med läsåret 1928—1929.

Lyceer. Med gymnasiefrågan nära sammanhängande är frågan om inrättandet av sexåriga lyceer, byggande på avslutad folkskola och ledande till student­ examen. Såsom jag redan omnämnt, hava förslag i sådan riktning fram­ ställts från olika håll, närmast i syfte att undvika den förlängning av skol­ tiden, som en kombination av sexårig grundskola, fyraårig realskola och treårigt gymnasium skulle medföra. Åtskilliga torde rent av i det sex­ åriga lyceet hava sett en väg till lösning av nyssnämnda problem om und­ vikande av skoltidens förlängning. På andra håll har man betvivlat möjlig­ heten att utom under särskilda, speciella förutsättningar med en dylik skol­ form vinna tillfredsställande studieresultat. Det synes mig uppenbart, att den lyceala skolformen ur ren gymnasial synpunkt erbjuder stora fördelar. Först och främst är det här möjligt att från början inrikta studierna mot studentexamens mål utan den distraktion och den studiearbetet tyngande anordning, som eu realexamen måste innebära. Härigenom kunna studierna fördjupas och göras grundligare, och särskilt fördelaktigt kan denna möjlighet verka i fråga om vissa ämnen, som därigenom kunna inträda tidigare på timplanen och således få en gynnsammare ställning. Det bör även i detta sammanhang framhållas att till ett gott resultat av lyceets arbete bör i sin mån kunna bidraga den större möjlighet till undvikande av dubbelläsning, som ifrågavarande skol­ form giver och som spar tid för andra ändamål. Vad det sexåriga lyceet beträffar, tillkommer som en speciell fördel den tidsbesparing, som denna lyceityp medför i jämförelse med såväl det sjuåriga lyceet som kombina­ tionen fyraårig realskola och treårigt gymnasium. Klart är emellertid, att det väntade resultatet icke kan nås utan förhandenvaron av viktiga förut­ sättningar. Sådana förutsättningar äro, att lärjungarna äga god studiebegåv­ ning, ådagalagd genom mera krävande inträdesprov och vid inträdesansökan företedda vitsord, samt hava fysiska förutsättningar för ett mera ansträngande skolarbete, ävensom att anordning vidtagits för att lyceet icke skall nödgas i större utsträckning och i varje fall icke utan betryggande villkor i högre klasser mottaga nya lärjungar. Det torde, enligt min mening, icke vara

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 199

omöjligt att åvägabringa garantier för, att angivna förutsättningar varda fyllda. Och härtill kommer ytterligare, att man torde vara berättigad att även i nu förevarande hänseende fästa stora förhoppningar vid den omlägg­ ning av läroverkens arbetsplan, som av mig i det föregående angivits som en grundförutsättning för alla de reformåtgärder, varom nu är fråga. Det synes mig alltså, som skulle starka skäl tala för att man nu, till en början i begränsad utsträckning, bör realisera tanken på inrättande av sexåriga lyceer, och jag tillstyrker alltså förslag därom. Befinnas dessa för­ sök falla väl ut och läroanstalterna i fråga alltså kunna utan lärjungar­ nas överansträngande inom den tillmätta tiden föra dessa fram till målet, torde tiden vara inne att undersöka, huruvida lyceiformen bör kunna få en rymligare och fastare plats inom skolorganisationen sig tillmätt. Jag kommer att i det följande angiva, var enligt min mening läroanstal­ ter av lyceal natur närmast synas önskvärda. Såsom enda läroanstalt på en ort kan uppenbarligen ett lyceum knappast ifrågakomma utan har sin plats blott tillsammans med vanliga högre läroverk. Ej heller torde man för närvarande böra ifrågasätta upprättandet av självständiga lyceer, dock med ett undantag. Jag har nämligen ansett det vara en lämplig anordning, att statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm ombildas till lyceum med fullständig (trefaldig) linjeutrustning. Denna läroanstalt skulle väl här­ igenom delvis komma att förlora sin hittillsvarande karaktär av provskola, men jag finner häri intet hinder för nämnda ombildning. De skäl, som föran­ lett statsmakterna att upprätta en skola med uppgift att göra tjänst som försöksläroverk, hava tvivelsutan, hur starka de än från början varit, under tidens lopp blivit mindre framträdande. Den ökade pedagogiska livak­ tigheten och det starkare framträdande intresset för hithörande frågor hava nämligen allt mer kommit till uttryck i form av försöksverksamhet vid åt­ skilliga enskilda läroanstalter, vilka på grund av sin mer självständiga och fria ställning måhända understundom haft större möjligheter till rörlighet och smidighet i organisationen. Därtill kommer att, såsom jag redan om­ nämnt, undervisningsförsök under senare år anordnats jämväl vid andra statsläroverk. Under sådana omständigheter synes det mig rimligt att verk­ samheten vid nya elementarskolan i någon mån förändras, så att den av mig förordade lyceiformen där göres till föremål för prövning. Då jag således ej nu tänker mig upprättandet av någon ny läroanstalt för anordnande av lyceum, torde mitt förslag beträffande lyceer ej medföra någon nämnvärd kostnadsökning. Till de åtgärder, som äro erforderliga för nu ifrågava­ rande ändamål, torde jag få tillfälle återkomma i det följande. Jag har i detta sammanhang ej närmare omnämnt det sjuåriga lyceet, vilket förordats av skolkommissionen och haft många förespråkare bland dem, som yttrat sig över kommissionens förslag. Härtill har jag haft ett särskilt skäl. Det framgår av vad jag i dag anfört, att eu omläggning av skolorganisa­ tionen i enlighet med de grunder, jag framställt, skulle i vissa fall kunna medföra

200 Kungl Maj:ts proposition Nr 116.

en förlängning av studietiden. Där så sker, har jag ansett den olägenhet, som otvivelaktigt ligger däri, kunna uppvägas av fördelar, som åtgär­ den i fråga enligt min mening skulle medföra. För inrättandet av sjuåriga lyceer synes ett dylikt skäl knappast kunna anföras, och jag har alltså ej ansett tillräcklig anledning föreligga att åtminstone för närvarande ifråga­ sätta nämnda skolforms införlivande med vårt skolsystem.

Student­ Jag har i det föregående redogjort även för skolkommissionens förslag i examen. fråga om studentexamen och dess anordning, villkor för godkännande och dylikt, så ock för de uttalanden, som gjorts i anledning av nämnda förslag. Det från vissa håll framförda önskemålet om studentexamens borttagande har ej upptagits av kommissionen och har tillbakavisats i många avgivna utlåtanden. Ej heller de skolsakkunniga anse de mot studentexamen riktade anmärkningarna vara av den betydelse, att de utgjorde tillräckliga skäl för examens avskaffande. För min del finner jag ingalunda tillräckligt vägande skäl förebragta vare sig för studentexamens borttagande eller för dess ersättande med en examen av helt annan karaktär och med annat mål. Visserligen är jag fullt medveten därom, att examina, högre som lägre, lätteligen medföra tryck på det före­ gående studiearbetet och således hava en inverkan, som måste anses oför­ månlig. Vad särskilt beträffar studentexamen, är det uppenbart, att den kan komma att återverka på arbetet i gymnasiet, framför allt i dess högsta ringar. Men å andra sidan bör det ej förbises, att ett dylikt tryck icke endast medför nackdelar. Min förhoppning är också, att om gymnasiets orga­ nisation och arbete erhålla den gestaltning, som i det föregående förordats, och studentexamen erhåller en därefter anpassad läggning, denna examens återverkan på arbetet i de lägre klasserna skall bliva av välgörande beskaf­ fenhet. Tillika torde kunna förväntas, att den även i övrigt skall i fråga om både undervisning och uppfostran medföra en förändring till det bättre i jämförelse med nuvarande förhållanden. Beträffande de jämkningar i be­ stämmelserna rörande studentexamen, som kunna bliva erforderliga, har jag här ej anledning att närmare uttala mig. Dock vill jag framhålla, att för lättande av examenstrycket hänsyn i större utsträckning än nu sker bör vid bedömandet av examen tagas till lärjungarnas arbete och betyg under de två senaste åren. Vad slutligen beträffar censorsinstitutionen, tala starka skäl för att den­ samma alltjämt bibehålies. I vad mån de från olika håll framställda önske­ målen i fråga om censorernas antal, befogenhet m. m., böra uppfyllas, är ett spörsmål, som bör upptagas till prövning i samband med frågan om even­ tuell jämkning av bestämmelserna om studentexamens anordnande. De i detalj utarbetade förslag, skolkommissionens och de skolsakkunnigas, som i nu förevarande fråga föreligga till prövning, avvika endast i mindre betydelsefulla avseenden från varandra. Deras huvudsakliga syften sam-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 201 stämma. Det torde icke vara erforderligt att nu upptaga dem till detalj­ granskning. De erforderliga ändringarna kunna genomföras utan riks­ dagens medverkan. Dessa ändringar böra främst avse att bringa student­ examen i överensstämmelse med den ändrade arbetsplan för gymnasiet, som jag velat anbefalla, samt att avlägsna de brister i avseende på examen, som från olika håll anmärkts.

202 Kung!. May.ts proposition Nr 116.

VII. Staten och privatläroverken.

Privatläro­ I det anförande till statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden, varmed verkens ställning. dåvarande departementschefen beledsagade sin hemställan om tillsättande av skolkommissionen, berörde departementschefen jämväl frågan om de pri­ vata skolorna och deras ställning till staten. Såsom en andra grundprincip för den anbefallda revisionen av skolväsen­ det borde, yttrade departementschefen, förutsättas, att staten toge sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Denna princip förverkligades genom privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala skolor. Därmed avhjälptes de nuvarande olägenheterna med oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag utrustning av läro­ anstalterna, varjämte lärarpersonalen erhölle en ekonomiskt och rättsligt tryggad ställning. En sådan omorganisation finge givetvis ej avse att en­ sidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, likasom den ej finge gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserade vid en och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom en god läroverksorga­ nisation borde finnas plats för försöksläroverk under särskilt framstående pedagogisk ledning.

Skolkom- Med utgångspunkt från detta uttalande har skolkommissionen i kapitel missionen. III Skolformernas ställning till det allmänna, upptagit till behandling även frågan om enskilda läroverk och enskild undervisning (sid. 186—193).

Kommissionen ansåge att, i den mån fortvaro — givetvis i begränsad omfattning — av enskilda läroanstalter jämväl i framtiden kunde befinnas vara av betydelse, grundsatsen om folkskolan såsom den enda, gemensamma barndomsskolan skulle vara vägledande även å nu ifrågavarande område. Det hade för kommissionen varit en angelägenhet av synnerlig vikt att ägna särskild omprövning åt spörsmålet, huru staten vid en förändrad organisa­ tion av undervisningsväsendet skulle kunna reglerande ingripa till förhind­ rande av uppkomsten utav möjliga missförhållanden i avseende på privatskoleväsendets ökade utbredning. Kommissionen hade funnit förhållandena nödvändiggöra en stark begräns­ ning av de nuvarande statsunderstödda privatläroverkens antal. Att icke dessa läroanstalter borde i full utsträckning ersättas av statliga läroverk hade sin grund uteslutande däri, att det ansetts önskvärt att fortfarande äga tillgång till ett mindre antal läroanstalter, vilka genom en friare organisation skulle kunna med framgång dels tjänstgöra som försöksläroverk i egentlig mening, dels även i vissa hänseenden komplettera statens undervisningsan­ stalter. De enskilda, statsunderstödda läroverkens föregående verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 203

hade ådagalagt, att åtskilliga av dessa skolor, särskilt under vissa perioder av sin tillvaro, varit av stor betydelse för undervisningsväsendets allmänna utveckling i egenskap av vägröjare för nya uppslag och värdefulla reformer på undervisningens område. Erfarenheten hade sålunda visat, att en friare organisation i förening med insiktsfull och dugande ledning kunde utgöra en° viktig förutsättning för en framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet. Vissa av de enskilda läroverken måste därjämte anses på ett lyckligt sätt fvlla uppgifter, som icke kunnat i lika mån tillgodoses i statens hittillsva­ rande läroanstalter. Detta ägde emellertid giltighet endast beträffande ett mmdretal av de ifrågavarande skolorna. Den av kommissionen föreslagna skolorganisationen tillgodosåge jämväl den kvinnliga ungdomens undervisning inom statliga läroanstalter, och organisationen erhölle därjämte en högre grad av rörlighet än den nuvarande, varigenom värdet av nya organisationsformer och under­ visningsmetoder lättare kunde prövas även vid statens läroanstalter. Beho­ vet av enskilda läroanstalter av motsvarande karaktär bleve härigenom av­ sevärt mindre framträdande än f. n. Ett fåtal av våra bästa enskilda skolor, vilka med hänsyn till tradition och förutsättningar för framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet kunde anses förtjänta av fortsatt understöd, borde bibehållas vid sin hittillsvarande karaktär av enskilda. Vid detta urval borde tillses, att undervisningsarbetets olika sidor bleve behörigen tillgodosedda samt att skolor, som fyllde alldeles särskilda uppgifter, även i framtiden kunde få statsunderstöd. Sådana sär­ skilda uppgifter av betydelsefull natur vore prövande av internatundervisningens lämplighet samt beredande av möjlighet för till mognare ålder komna studiebegåvade lärjungar att vinna utbildning till real- och student­ examen. Understödet till de skolor, som fortfarande borde erhålla sådant, borde för framtiden erhålla större effektivitet än nu och sålunda de ifrågavarande läroanstalternas nuvarande ekonomiska beroende av lärjungarnas terminsav­ gifter kunna förminskas. Endast så vore det möjligt förhindra, att de stats­ understödda läroanstalterna antoge en ensidig klasskaraktär. Kommissionen hade vidare funnit angeläget att i fråga om organisationen av de till statsunderstöd ifrågasatta enskilda läroanstalterna angiva sin stånd­ punkt till frågan om dessa skolors förhållande till folkskolan. Under erin­ ran att statsunderstödet till flickskolorna icke utginge för klasser motsvaran­ de folkskolans stadium, påpekar kommissionen, att ur synpunkten av den pedagogiska försöksverksamhet, som utgjorde förutsättning för statsunder­ stödets utgående vissa skäl kunde anföras mot nyssnämnda begränsning vid statsunderstödets beräknande. Härigenom kunde dessa läroanstalter omfatta både folkskolans och läroverkets stadier och pedagogiska försök å skilda stadier således utföras. Emellertid vore en dylik utsträckning av försöks­ verksamheten icke erforderlig, enär erfarenheten visat, att såväl folkskolorna i allmänhet som i synnerhet folkskoleseminariernas övningsskolor på ett fullt tillfredsställande sätt fyllde behovet av dylik pedagogisk försöksverksamhet. Om det i enstaka fall befunnes erforderligt, borde, i.den man så vore nöd­ vändigt efter vederbörligt medgivande, möjlighet till kontinuitet i arbetet kunna åstadkommas. Ifrågavarande statsunderstödda läroanstalter borde alltså hava samma ställning till folkskolan som den för statsläroverken principiellt fastslagna. Kommissionen framhåller vidare, att rent privata skolor sannolikt komme att framdeles existera utan att taga statens ekonomiska bistånd i anspråk.

204 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Ett allmänt förbud mot bedrivande av privat undervisningsverksamhet bor­ de eller kunde icke ifrågasättas. Men några statsförmåner borde icke till­ erkännas sådana läroanstalter, vilka således ej borde kunna få någon mot­ svarighet till de examens- och dimissionsrättigheter, eller annan kompetens, som f. n. kunde ifrågakomma för enskilda skolor. Och åtgärder borde vid­ tagas, som garanterade, att de olika kommunerna icke genom ekonomiskt understöd främjade uppkomsten av enskilda läroanstalter. Staten borde vidare genom effektiva kontrollföreskrifter förebygga med­ delandet av i ena eller andra avseendet mindervärdig undervisning i dessa skolor. I sådant hänseende borde den centrala skolmyndigheten utfärda skärpta och mera detaljerade bestämmelser. Kontroll borde sålunda utövas på lokalerna, deras inredning och utrustning med undervisningsmateriell, lärarkrafternas förutsättningar borde prövas och behörighetsförklaring utfär­ das av vederbörande skolmyndighet för den, som ville vrkesmässigt bedriva undervisningsverksamhet. Skolkommissionens ordförande, R. Fåhraeus samt ledamöterna G. Martin, E. Staaff, I. Swartling och A. Åström hava i ett särskilt yttrande till kom­ missionens betänkande utvecklat vissa åsikter i fråga om privatskolväsendet, som avvika från de nyss anförda.

Det vore å ena sidan, yttra dessa ledamöter, av största vikt, att den en­ skilda undervisningen ej finge en sådan karaktär eller utsträckning, att däri­ genom en rationel] och effektiv tillämpning av de principer, som läge till grund för organisationsförslaget, äventyrades. Å andra sidan vore det av väsentlig betydelse, att icke något oberättigat intrång gjordes på det enskilda initiativet eller på den frihet, föräldrar borde äga att efter bästa förstånd tillgodose sina barns uppfostran. Bottenskoltanken torde ej ha något att vinna genom att dess tillämpning påtvingades dem, som ännu icke insåge dess fördelar. Icke heller torde dess framgång befordras genom ett doktri­ närt betraktelsesätt eller genom en överdriven räddhåga för värjo även den minsta avvikelse från principen. Kommissionen hade visserligen sökt beakta båda dessa huvudsynpunkter men väl ensidigt låtit sig bestämmas av den först angivna på bekostnad av den. senare. För kommissionen syntes det enskilda skolväsendet närmast te sig. som ett ont, som man väl till viss grad måste tolerera men vars ut­ bredning, så långt möjligt vore, borde förhindras. Kommissionen syntes vara på väg att glömma den högst betydande insats, som de enskilda sko­ lorna gjort i undervisningsarbetet. Här röjdes en misstro emot det enskilda skolväsendet, vilken bottnade i ett underskattande av dess betydelse. Även om den av kommissionen föreslagna skolorganisationen bleve än så förträff­ lig, torde man dock vara berättigad antaga, att jämväl i framtiden viktiga uPPgifter komme att föreligga för enskild företagsamhet på undervisnings­ väsendets område. För att dessa uppgifter skulle kunna behörigen tillgodo­ ses, torde något större utrymme och rörelsefrihet böra beredas de enskilda skolorna, än kommissionen syntes benägen medgiva. Staten borde ej vara allt för njugg med understöd åt enskilda skolor, och det vore ej lämpligt eller behövligt, att riksdagen bestämde antalet understödsberättigade enskilda läroanstalter. Den pedagogiska försöksverksamheten kunde uppenbarligen behöva utsträckas över skolåldern i dess helhet. Effektiv kontroll över de enskilda skolor, som tänktes komma att bestå utan att påkalla eller erhålla statsunderstöd, vore berättigad och nödvändig,

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116. 205

men en dylik kontroll finge ej präglas av något slags utrotningsbegär eller någon ovilja mot den enskilda undervisningen som sådan. Denna under­ visning syntes nämligen fullt berättigad och i många fall både nyttig och nödvändig.

De uttalanden, som i denna fråga gjorts i utlåtandena över skolkommis- Yttrandena. sionens betänkande, innebära i de allra flesta fall en stark kritik av kom­ missionens ståndpunkt (Sammanfattning sid. 116—124). I stor utsträckning har man anslutit sig till det nyss omnämnda särskilda yttrandet. Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande utförligt behandlat nu ifrågava­ rande spörsmål i ett kapitel om statliga, kommunala och enskilda skolor (sid. 126—144). Efter en utredande undersökning av nämnda skolor dels ur ekonomisk och administrativ synpunkt, dels ock i pedagogiskt hänseende behandlar överstyrelsen frågan om dessa skolor i det framtida skolsystemet. Beträffande statliga skolor påpekar överstyrelsen, att det av rent praktiska grunder bleve nödvändigt, att flickornas undervisning lika väl som gossarnas finge ske i statsskolor. Även de för flickor avsedda högre skolorna borde i regel vara statsskolor, vilket dock icke behövde betyda, att inga kommunala eller enskilda flickskolor skulle kunna finnas. Vidare anför överstyrelsen, att enligt dess mening kommunala skolor med realskolexamen fortfarande borde finnas och att möjlighet att efter statlig prövning av förutsättningarna och på av statsmakterna fastställda villkor upprätta nya sådana skolor borde beredas. Det kunde ifrågasättas, att de i stället för kommunala mellanskolor benämndes kommunala realskolor. Beträffande enskilda skolor har överstyrelsen framhållit, att då man givit uttryck åt den åsikten, att kommissionens förslag skulle medföra en för stor begränsning i antalet enskilda skolor, man ibland syntes hava förbisett, att en väsentlig begränsning i detta hänseende måsta bliva en ofrånkomlig följd av den ifrågasatta reformen i det avseende, där den största enstämmigheten rått, nämligen i fråga om statens plikt att i vidgad utsträckning omhänder­ taga flickornas skolbildning. Då man nu talade om enskilda högre skolor, tänkte man i främsta rummet på flickskolorna. Skulle emellertid flickornas högre skolbildning tillgodoses genom statsskolor, försvunne givetvis det stora behovet av enskilda skolor. Statligt understöd åt enskild skola vore berättigat endast i det fall, att sådan skola fyllde en uppgift, som antingen icke alls eller i blott ringa om­ fattning tillgodosåges genom statliga eller kommunala skolor. Det förelåge icke några skäl till statsunderstöd åt med folkskolan parallella enskilda skolor ur den synpunkten, att skolor med uppgiften att bestrida den grundläggande barndomsundervisningen icke skulle förefinnas i erforderligt antal. Ej heller kunde det sägas, att något större behov av med folkskolan parallella för­ söksskolor skulle föreligga. Det syntes dock icke uteslutet, att en sådan skola kunde hava en uppgift av allmänt intresse, och under vissa förutsätt­ ningar syntes det vara befogat, att staten lämnade sitt stöd. Huruvida sta­ ten borde understödja enskilda skolor, motsvarande realskolor, gymnasier, lyceer och flickskolor, bleve framför allt beroende av huru stort antal skolor av sådant slag, som upprättades av det allmänna.

206 Kung1. Maj:ts proposition Nr 116.

Överstyrelsen ansåge emellertid i likhet med kommissionen, att staten borde för vinnande av vissa pedagogiska syftemål, som med fördel kunde tillgodoses av enskilda läroanstalter, ekonomiskt understödja enskild skol­ verksamhet. Yad slutligen beträffar de enskilda skolor, som icke skulle komma att åtnjuta statsunderstöd, framhåller överstyrelsen, att någon skyldighet för föräldrar att anlita av det allmänna upprättade eller understödda skolor icke förefunnes. Ett otillbörligt tvång på den enskilde finge härvidlag icke tilllämpas och något, som skulle innebära ett skolmonopol, borde ej ifrågakomma. Tillräckliga skäl syntes icke föreligga för att det stadgades absolut förbud mot att skola utan statsunderstöd kunde tillerkännas examens- eller dimissionsrätt. Men ett oeftergivligt villkor härför vore, att skolan otvetydigt fyllde eu uppgift, som icke i tillbörlig grad tillgodosåges genom av det allmänna upprättade eller understödda skolor. Ett avgjort förbud för kommun att lämna bidrag till en icke statsunder­ stödd enskild skola torde knappast böra förekomma, men beslut om kommu­ nalt understöd borde i sådant fall fattas med minst 2/s majoritet. Statlig tillsyn och kontroll över enskilda läroanstalter vore emellertid er­ forderliga, och överstyrelsen instämde i detta hänseende i stort sett med skolkommissionen.

Reservanterna i skolöverstyrelsen uttala sig (Utlåtande sid. 239 ff.) bestämt för privatskolornas rätt att fortleva vid sidan av de statliga och kommunala läroanstalterna.

Staten behövde det enskilda skolväsendet i kvalitativt såväl som i kvan­ titativt hänseende: det funnes och komme att finnas vissa specialbehov, som det samhälleliga skolväsendet finge svårt att tillgodose, och man måste all­ tid räkna med att det kommunala behovet av undervisning komme att växa hastigare än de kommunala möjligheterna. Och vidare funnes det barn och ungdomar, som hade tillräckligt god intellektuell utrustning för att böra erhålla högre skolbildning men som av en eller annan anledning icke pas­ sade i en offentlig skola. För dylika lärjungar voro privatskolorna en till­ flyktsort. Det behov av privatskolor, som sålunda förelåge, kunde icke betraktas som övergående eller tillfälligt utan som grundat i sakens natur. Samhället borde därför ställa sig principiellt välvilligt icke blott till de privata flick­ skolorna utan till privatskolorna över huvud. Staten borde icke sträcka sin kontroll över privatskolorna längre än som krävdes av ett verkligt behov, och kontrollens huvuduppgift borde vara att bereda de enskilda skolorna hjälp och stöd. Det borde ock hållas i minne, att det vore en väsentlig skillnad mellan sådana skolor, som vore i ordets fullständiga mening privata, och sådana, som erhållit förmåner från sam­ hällets sida av ett eller annat slag. I samma mån sådana förmåner med­ delades, vare sig de bestode i direkt ekonomiskt understöd eller i annat, vore det i sin fulla ordning, att samhället också betingade sig viss kon­ troll över att de syften, som understödet avsåge, verkhgen bleve vunna. Kommunerna och landstingen borde få största möjliga frihet att själva bedöma, huru de borde ställa sig till de privatskolor, som kunde förekomma inom deras områden. Sammanfattningsvis anföra reservanterna, att staten borde understödja

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 207

alla privatskolor, vilka tjänade ett verkligt samhällsintresse genom att fylla ut luckor i det offentliga skolväsendet.

Generaldirektör Bergqvist ingår i sitt utlåtande utförligt på hithörande frågor (Våra skolor sid. 90—112).

Bergqvist fördelar de enskilda skolorna på fyra olika grupper. Till en första grupp kunde räknas skolor, vilka utförde en verksamhet, för vilken staten själv icke hade några egna motsvarande skolor men som dock till omfattning och art vore för det allmänna av den betydelse, att staten syntes rätteligen böra övertaga det ekonomiska ansvaret för densamma. Hit hörde de högre flickskolorna, de kvinnliga gymnasierna och delvis även högre och lägre gosskolor. En andra grupp utgjordes av skolor, vilka i stort sett i fråga om både organisation och plan motsvarade vissa statsskolor men vilkas lärjungar ej kunnat finna plats i de sistnämnda. Hit hörde i främsta rummet vissa skolor å de större orterna, vilka uppstått på grund av bristande utrymme i statens skolor. Till en tredje grupp kunde man hänföra sådana skolor, vilka väl utförde en verksamhet, som för skolväsendet i allmänhet vore av betydelse, men som krävde en större rörelsefrihet än den, som i regel vore tillfinnandes i statens skolor. Hit hörde skolor, som gjort till sin huvuduppgift att an­ ställa pedagogiska försök av det ena eller andra slaget. En fjärde grupp omfattade skolor, vilka tjänade syften av så begränsad eller enskild natur, att staten i allmänhet varken kunnat eller velat övertaga deras verksamhet. Hithörande skolor vore av mycket skiftande slag. A ena sidan kunde hit räknas skolor, som ställt som sin uppgift t. ex. att be­ reda personer, som först vid en mera mogen ålder begynt studera, möjlig­ het till hjälp i sitt arbete, att tillgodose konfessionella önskemål, att tillva­ rataga särskilda begåvningar m. m. A andra sidan hörde hit skolor, som förberedde lärjungar för inträde i statens skolor eller som för de stude­ rande sökte förkorta vägen till olika examina eller som mottoge lärjungar, vilka av en eller annan anledning icke kunnat följa med statens skolor. Vad beträffade flickskolorna borde, i den mån de komma att förstatligas, detta ske under någon av de av skolkommissionen föreslagna tre typerna. Men å andra sidan bjöde hänsyn både till den historiska utvecklingen och till det kommunala och enskilda initiativets värde att taga under över­ vägande, huruvida icke även på detta område utrymme kunde, åtminstone tills vidare, beredas för en något friare ställning för vissa skolor. Medgåves detta, syntes efter särskild prövning åt skola, som befunnes fylla de erfor­ derliga förutsättningarna beredas möjlighet att organiseras som statsunder­ stödd kommunal eller enskild. Samtliga hithörande förhållanden borde, så­ som fallet redan voro med övriga kommunala skolor, regleras genom en av Kungl. Maj:t för de kommunala flickskolorna utfärdad allmän stadga. Beträffande den andra gruppen av enskilda skolor så upphörde givetvis, i samma mån som staten kunde öppna egna skolor även för dessa skolors lärjungar, det berättigade i skolornas anspråk på statsunderstöd eller annan statsförmån. Vad därefter anginge den tredje gruppens skolor — försöksskolorna — så hade åtskilliga bland dem varit det allmänna skolväsendet till stort gagn. Det syntes önskvärt, att möjligheter måtte hållas öppna för dylika skolor att även i framtiden bestå. Detta förutsatte givetvis, att statsunderstöd i

208 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

en ej allt för beskuren utsträckning bereddes dem och att dem lämnades större rörelsefrihet i fråga om organisation och arbetsformer än den, som kunde komma statsläroverken till del. Av betydelse vore vidare, att dessa skolors verksamhet kunde få sträcka sig till skolans alla åldersstadier. Vad så anginge den fjärde gruppen, vore det uppenbart, att dithörande skolor alltjämt kunde komma att visa sig erforderliga. Allt efter sitt värde för det allmänna borde de även kunna påräkna statsunderstöd eller annan förmån. Detta gällde i främsta rummet de skolor, som på ett för det all­ männa gagneligt sätt kompletterade statsskolornas verksamhet och som re­ dan nu åtnjöte stöd av det allmänna. Vad åter anginge de skolor, vilkas verksamhet vore av den natur, att de icke kunde eller icke ville påräkna statens understöd, måste även dessa skolor ställas under en effektiv kontroll både i pedagogiskt och i hygieniskt avseende. De former, som vid det all­ männas kontroll över skolorna komme till användning, borde bestämmas uteslutande ur synpunkten, att undervisningen vid skolorna bleve den bästa möjliga.

Skol- Jämväl de skolsakkunniga hava (Utredning sid. 440—444) berört frågan sakkunniga. om statsskola och privatskola.

De sakkunniga påpeka, att det varken rådde eller borde råda något hinder för föräldrar att låta undervisa sina barn i privata skolor, därest de ville åtaga sig de därmed förenade kostnaderna och den undervisning, barnen erhölle, vore likvärdig med den, som de skulle få i de allmänna skolorna. Härav följde att kontroll från statens sida måste anordnas över den enskilda undervisning, som skulle ersätta den i de obligatoriska allmänna skolorna meddelade. Det vore självfallet, att kontrollen ej borde präglas av kitslig­ het, långt mindre av fientlighet mot ifrågavarande skolor. I fråga om statligt ekonomiskt understöd åt enskilda skolor kunde, säga de sakkunniga, uppställas som allmän regel, att dylikt understöd ej läm­ nades, utom i det fall, att skolan tjänade ett statligt intresse, som icke alls eller endast i otillräcklig utsträckning tillgodosåges av de allmänna skolorna. Det vore tydligen väl motiverat, att staten, i det fall att det icke funnes tillräckligt antal offentliga skolor av någon skolart, som erkänts böra tillhöra det allmänna skolväsendet, lämnade understöd åt enskild skola, som fyllde den sålunda föreliggande bristen. Och starka skäl talade för att det all­ männa understödde sådana privatskolor, som bedreve eu pedagogisk verk­ samhet, vilken ej kunde vederbörligen tillgodoses i statsläroverken. Aven om statsmakterna skulle bestämma sig för att uppehålla ett tillräck­ ligt antal av både lägre och högre skolor för såväl flickor som gossar, förfölle därmed icke alla skäl för statsunderstöd åt vissa enskilda skolor. Den privata skolan vore nämligen på grund av sin särskilda karaktär väl skic­ kad att bryta nya vägar inom undervisningen och att framarbeta nya skoltyper. Med hänsyn till de betydande insatser, som de enskilda skolorna kunde göra i det pedagogiska reformarbetet, borde staten understödja sådana enskilda skolor, som i detta hänseende kunde tillerkännas särskild betydelse. Det mötte tydligen svårigheter att i detta hänseende på förhand bestämma ett visst antal. A ena sidan läge det givetvis här som eljest i statens be­ stämda intresse att begränsa sina utgifter till sådana, som ur dess egen syn­ punkt kunde anses fylla ett berättigat behov. A andra sidan vore det ömk­ ligt, att de här ifrågavarande enskilda skolorna icke vore för få. Det kunde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 209

i förevarande hänseende icke göras en bestämd skillnad mellan sådana sko­ lor, som erhölle statsunderstöd, därför att de fyllde en brist på offentliga skolor, och sådana som understöddes för att sättas i stånd att främja det pedagogiska reformarbetet. Sistnämnda uppgift kunde mycket väl fyllas genom skolor av förra slaget, därom vittnade erfarenheterna från de f. n. statsunderstödda högre flickskolorna och högre goss- och samskolorna. Man hade även att räkna med enskilda skolor, vilka icke kunde väntas erhålla understöd av staten. Kostnaderna för undervisningen i dessa skolor måste påvila föräldrarna själva. Även dessa skolor, rätt ledda och skötta, kunde få betydelse i det pedagogiska reformarbetets tjänst. Staten kunde emellertid även i annan form än penninganslag bereda be­ tydelsefulla förmåner åt enskilda skolor, såsom tillerkännande av examens­ rätt eller annan motsvarande förmån, dimissionsrätt, rätt för skolans lärare att vid övergång till statsskola under vissa villkor räkna sig till godo tjänst­ göring vid privatskola såsom befordringsmerit eller för lönetur och pension. Särskilt syntes böra framhållas, att statsmyndigheterna icke borde vara allt för sena att, oberoende av om statsanslag utginge eller ej, genom tillerkän­ nande av examensrätt stödja en skola, som försökte nya vägar och upp­ ställde ett mål, som icke vore likformigt med statsskolornas men dock kunde från bildningssynpunkt anses vara med dessas likvärdigt.

I det förut omnämnda departementschefsanförandet framhölls, såsom jag Lärar­ personalens redan erinrat, att privatskolornas ombildning till stats- eller kommunala rättsliga skolor skulle giva lärarpersonalen vid de enskilda skolorna en rättsligt tryg­ ställning. gad ställning. Skollcommissionen har i sitt betänkande (sid. 139) berört denna fråga i samband med en utredning av skolformernas ställning till det allmänna.

Vid konstituerandet, yttrar kommissionen, av de allmänna läroverken så­ som statliga läroanstalter till åtskillnad från folkskolorna, de högre folksko­ lorna och de kommunala mellanskolorna (de kommunala gymnasierna samt de av kommuner upprätthållna flickskolorna och samskolorna vore i fråga om lärarnas rättsliga ställning i regel likställda med de enskilda läroanstal­ terna) såsom kommunala läroanstalter vore lärarpersonalens rättsliga ställ­ ning det principiellt avgörande. ATid de statliga läroanstalterna vore de ordinarie lärarbefattningarna uppförda på stat samt tillsattes genom fullmakt av Kungl. Maj:t eller av skolöverstyrelsen. Lärarna vid de kommunala läroanstalterna vore icke statens befattningshavare utan anställdes av kom­ munen eller dess befullmäktigade organ, varvid dock från statens sida be­ stämda garantier krävts, i syfte att tillförsäkra lärarpersonalen en rättsligt tryggad ställning. Vad anginge samtliga enskilda läroanstalter, hade statsmakterna vid under­ stödets beviljande i stort sett icke formellt förbehållit sig inflytande på lärar­ personalens rättsliga ställning i annan mån, än som betingades av den all­ männa kontroll, som skolöverstyrelsen utövade över sagda läroanstalter. Då emellertid de läroanstalterna tilldelade examensrättigheter och statsbidrag måste förutsätta bestämd prövning av det sätt, varpå undervisningen hand­ hades, vore man dock berättigad göra gällande, att ett statligt inflytande i viss utsträckning även beträffande dessa läroanstalter förefunnes i nu ifråga­ varande hänseende. Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.) 14

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

I sitt betänkande V, Organisatoriska och ekonomiska utredningar har skolkommissionen återupptagit denna fråga till behandling. Kommissionen föreslår, att i fråga om lärarnas till- och avsättning eu ändring i nu gällande ordning skulle ske. Härvid syntes olika vägar kunna komma till användning. Kommissionen utginge ifrån att krav rörande for­ mell kompetens icke vore erforderliga, under förutsättning att ett effektivt inflytande vid tillsättningen förbehölles statens organ. Ledig befattning borde städse offentligen tillkännagivas för ansökan. Själva tillsättningen kunde ske av skolans styrelse, sedan ansökningshandlingarna varit föremål för prövning i skolöverstyrelsen och överstyrelsen angivit, vilka av de sö­ kande kunde anses ur synpunkten av reell kompetens behöriga att ifråga­ komma. Beträffande lärare, som endast anställdes för termin eller läsår, borde gälla, att förordnandet omedelbart anmäldes för överstyrelsen. Vad anginge entledigande av fast anställda lärare, synes även en ändring i nu fullständigt oreglerade förhållanden böra äga rum. Kommissionen ansåge föreskrift böra meddelas därom, att entledigande av fast anställda lärare för att erhålla giltighet skulle underställas skolöverstyrelsen och vinna dess god­ kännande, därest lärare varit i läroanstaltens tjänst under viss tid, förslags­ vis fem år. Vidare borde som villkor för statsunderstöd uppställas krav på för varje skola bestämt minimiantal fast anställda lärare. I de över skolkommissionens förslag avgivna utlåtandena synes berörda spörsmål endast undantagsvis hava gjorts till föremål för uttalanden. 1 fråga om förslaget om bestämmelser för lärarnas entledigande, uttalas i ett par fall tvekan om förslagets lämplighet eller övertygelse om dess olämp­ lighet. Reservanterna i skolöverstyrelsen däremot hava utförligare berört frå­ gan (Uti. sid. 235 f.). Det hade, säga reservanterna, understundom gjorts gällande, att lärarper­ sonalens ställning vore i rättsligt avseende något osäker. Härmed torde huvudsakligen åsyftas bristen på bestämmelser rörande sagda personals an­ tagande och entledigande. De anmärkningar, som i sagda avseenden fram­ ställts, berodde sannolikt i stort sett mera på teoretiska resonemang än på erfarenhet; vore så icke fallet, skulle säkerligen vida flera konkreta fall av påtalade missförhållanden hava kommit till överstyrelsens kännedom, än som faktiskt skett. Reservanterna hade emellertid icke velat förneka, att sagda lärarpersonals ställning teoretiskt sett vore osäker och att detta för­ hållande jämväl i praktiken kunde medföra olägenheter. Det vore därför lämpligt att hithörande frågor underkastades en särskild utredning i sam­ manhang med beviljande av höjda statsbidrag. Några synpunkter för sta­ biliserandet av hithörande förhållanden, vilka borde komma i åtanke vid en dylik utredning kunde i detta sammanhang angivas. Vid varje skola borde finnas en styrelse med å ena sidan klart begrän­ sade uppgifter och icke allt för ringa befogenhet, å andra sidan ett bestämt ansvar. I denna styrelse borde staten och i förekommande fall kommunen vara representerade. Bland de ärenden, som borde falla under styrelsens behandling, vore frågor om lärarpersonalens antagande och entledigande. I fråga om entledigandet liksom i vissa andra avseenden borde det rent prin­ cipiellt sett vara en bestämd skillnad mellan ordinarie och extra ordinarie lärare. Särskilda svårigheter mötte på den grund, att det vore omöjligt att med säkerhet garantera en enskild skolas fortsatta verksamhet och föl jakt-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 211 ligen att giva lärartjänsterna karaktär av i egentlig mening ordinarie. Önsk­ värt vore att man kunde finna någon form för klar och tydlig skillnad mellan tillfällig och fast anställning, varvid, såsom kommissionen påpekat, lärarna med den senare arten av anställning ej borde vara allt för få. Möj­ ligen borde vissa föreskrifter angående proportionen mellan antalet lärare av vartdera slaget inryckas bland villkoren för åtnjutande av statsunderstöd. Fast anställning borde vara förbunden med viss ömsesidig uppsägningstid; möjligen borde en av styrelsen gjord uppsägning med angivande av skäl underställas överstyrelsens prövning.

Departe­ Privatskolans ställning till staten innefattar, såsom även min nu lämnade mentschefen. redogörelse ådagalägger, ett mycket uppmärksammat och även ömtåligt spörsmål. Häri ligger intet överraskande med tanke på den kvalitativt och kvantitativt betydelsefulla roll, som privatskolan sedan lång tid tillbaka spelat i vårt lands undervisningsväsen. Det är mycket betydande luckor på den högre skolans område, som fyllts genom läroanstalter, upprättade och vidmakthållna genom enskilt initiativ och intresse, och mycket osjäl­ viskt och uppoffrande arbete bar inom dessa skolor utförts till fromma för vår nationella kultur. Genom det förslag, som framlagts av skolkommissionen, har emellertid frågan om de enskilda läroanstalterna och deras behövlighet blivit i hög grad aktuell, och meningarna i detta hänseende hava starkt brutit sig mot var­ andra. Såsom framgår av vad jag redan tidigare anfört, ämnar jag icke föreslå ett vidsträckt förstatligande av de privata läroanstalterna. Olika skäl tala, enligt min mening, mot en så vittutseende åtgärd, och jag har således ut­ gått ifrån att de enskilda skolorna i stor utsträckning skola förbliva i sin nuvarande ställning till det allmänna. Endast i några få fall har jag ut­ talat mig för en förändring av allmänna läroverk under sådana yttre för­ hållanden, att en samtidig indragning av högre flickskola på platsen synts mig ofrånkomlig. Under sådana omständigheter hade jag tydligen kunnat gå här ifrågavarande spörsmål helt förbi. På grund av den stora betydelse, man under diskussionen tillmätt dessa frågor, anser jag mig emellertid böra här beröra desamma, Jag vill då först framhålla, att i samma mån som staten eller eventuellt kommunen i tillräcklig omfattning och på ett tillfredsställande sätt bereder tillfälle till högre skolundervisning för de unga, behovet av privatskolor självfallet måste avtaga. Men jag anser det därjämte uppenbart, att i varje fall utrymme för enskild verksamhet på den högre skolans område alltid kommer att finnas. Det privata initiativet kan givetvis alltid lättare och snabbare anpassa sig efter de speciella behov av ena eller andra slaget, som samhällsförhållandena ej minst i vår tid kunna framkalla. Det synes mig under sådana omständigheter olämpligt, att staten med maktmedel tillbakahåller och undertrycker de former, under vilka nyssberörda behov taga sig

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

uttryck. Men å andra sidan är det självklart, att staten med uppmärksam­ het bör följa sådan verksamhet och genom sina organ tillse, att densamma utövas på ett sätt, som tjänar det allmännas såväl som den enskildes verk­ liga intressen. Vidare finner jag det naturligt och önskvärt, att staten, respektive kom­ munen, i ena eller andra formen understöder sådana enskilda skolor, som befinnas utöva en för det allmänna nyttig verksamhet. Givetvis är det gott och väl, om en skola kan genom anordnande av försök bidraga till utveck­ lingen på det pedagogiska området, men det bör klart framhållas, att sådan verksamhet ej bör forceras fram utan uppstå och utvecklas som en frukt av det pedagogiska intresset och initiativkraften vid skolan. Men där en dylik försöksverksamhet av värde framkommit, bör den, även om den skulle för sin fortgång kräva någon avvikelse från eljest genomförda skolorganisatoriska grundsatser, få fortgå i ostört lugn och under de statliga skolmyndigheternas hägn. Sammanfattningsvis skulle jag vilja uttala den meningen, att staten icke bör betrakta det privata skolväsendet såsom något mot det all­ männas intressen stridande utan såsom en organisation med uppgift att efter måttet av sina krafter samarbeta med den statliga skolorganisationen och i vissa fall komplettera densamma, allt under förutsättning, som nämnts, att den enskilda verksamheten ej får större utbredning, än som är förenligt med föreliggande behov. Med den utgångspunkt, jag i föreliggande fråga har, behöver jag alltså ifrågasätta jämkningar i de nuvarande bestämmelserna beträffande privat­ läroverken endast i den mån det nu föreliggande omorganisationsförslaget kan vara ägnat att medföra en ändrad ställning för vissa privatläroverk eller delar av sådana. I det föregående har jag uttalat mig om vissa föränd­ ringar i avseende på privatläroverkens organisation, som kunna bliva en följd av nämnda förslag. Så har jag påpekat, att vid de flickskolor, där detta på grund av förhållandena å orten i skolorganisatoriskt eller annat hänseende anses lämpligt, en realskollinje kan upprättas genom ombildning av en serie parallellavdelningar. Till frågan om sådan linjes organisation, grunderna för statsunderstöd m. m. får jag tillfälle att i det följande mer utförligt återkomma. Ytterligare ett hithörande spörsmål har jag att i detta sammanhang be­ röra, nämligen frågan om de åtgärder, som kunna vara påkallade i syfte att vid privatläroverken åvägabringa en förbättrad anknytning till folkskolan. Såsom jag redan varit i tillfälle att uttala, har jag icke ansett möjligt att nu omedelbart ifrågasätta åtgärder, som allestädes skulle bereda den kvinnliga ungdomen samma utbildningsmöjligheter, vilka hittills tillkommit och alltjämt skulle tillkomma gossarna. Visserligen torde det kunna för­ väntas, att de kommunala organen skola vara benägna att, på sätt jag förutsatt, i icke obetydande utsträckning medverka till att såväl de högre

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 213

läroverken som realskolorna bliva tillgängliga för kvinnlig ungdom även å orter, där jag för min del icke ansett lämpligt att ifrågasätta en dylik organisation såsom obligatorisk. Men kvar står dock ett icke ringa antal städer, särskilt medelstora, där läroverket även vid omlagda anknytningsförhållanden skulle uppnå en sådan storlek, att det icke kan anses rim­ ligt att låta flickor där vinna inträde, och där jag icke heller kunnat nu föreslå upprättande av särskild statlig läroanstalt för flickor. På dessa orter skulle sålunda, därest ingå åtgärder i övrigt vidtoges, den kvinn­ liga ungdomen bliva missgynnad i två olika avseenden. För flickundervisningen skulle alltjämt privatskolor uteslutande anlitas, och de kvinnliga lär­ jungarna skulle under angivna förutsättning sakna alla möjligheter att över­ gå från folkskolans sjätte klass till den högre skolan. Den förstnämnda bristen kan tydligtvis icke avlägsnas förrän i samband med upprättande fram­ deles av de ytterligare statliga flickläroverk, av vilka behovet redan på flera håll kan anses vara vitsordat. Vad åter den andra av förenämnda brister angår, torde det icke vara omöjligt att, såsom jag redan i annat samman­ hang haft tillfälle beröra, i viss utsträckning undanröja densamma. På sätt jag förut erinrat, föreligger mellan flertalet privatläroverk och de allmänna läroverken i fråga om anknytningen till folkskolan den betydande principiella olikheten, att de förra i sina förberedande klasser äga ett undervisningsstadium, som är parallellt med folkskolans tre lägre klasser. Aven om flickskolans första klass bringas i anslutning till folkskolans tredje, äro med hänsyn till nämnda anordning möjligheterna för lärjungar att från folkskolan över huvud vinna inträde i flickskolan långt mera begränsade än vid de allmänna läroverken. De förberedande klassernas lärjungar pläga nämligen härvid hava företräde och äro, efter vad upplyst blivit, befriade från varje inträdesprövning. Detta förhållande har, vid sidan av de högre terminsavgifterna, konstituerat den exklusivitet vid lärjungerekryteringen, som efter vad jag i det föregående uppvisat, i stort sett präglar flickskolorna. Jag kan icke se, att man från de utgångspunkter som varit bestämmande vid nu förevarande övervägande av den högre skolans anknytning till folk­ skolan, kan vara tillfreds med en sådan ordning. Under det livliga meningsutbytet rörande grundskolestadiets omfattning har, såvitt jag kunnat finna, enighet rått såtillvida, att man icke ansett läro­ verket böra anknyta till en lägre folkskoleklass än den tredje. Jag har tidigare anfört, att sagda grundsats för de allmänna läroverkens del fast­ slogs redan 1894, alltså för mer än trettio år sedan. Utvecklingen har be­ träffande flickskolorna gått väsentligt långsammare, om man ock under se­ nare år kunnat konstatera eu något ökad benägenhet från skolornas sida — måhända icke utan påverkan från vederbörande kommuner — att inskränka eller nedlägga denna gren av verksamheten. Från statsverkets sida hava de förberedande klasserna berövats möjligheterna att erhålla understöd annat än på indirekt väg, och jämväl i detta avseende innebär 1925 års riksdags-

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. beslut en bestämd skärpning av tidigare gällande villkor. Jag anser emel­ lertid, att även den nu förefintliga begränsade möjligheten till indirekt statsunderstöd åt de ifrågavarande klasserna bör upphöra. Då jag inom andra områden av undervisningsväsendet föreslår ett längre grundskolestadium såsom det önskvärda, anser jag, att skäl icke kunna anföras för bibehållande av denna kvarleva från en gången tid. Väl äger det sin rik­ tighet, att vid en eller annan privatskola även å nu förevarande undervisningsstadium en betydelsefull pedagogisk försöksverksamhet torde hava be­ drivits. Men detta har uppenbarligen endast undantagsvis varit fallet. Mot folkskolans duglighet och lämplighet att tjäna som grundval för flickskolan i den utsträckning, varom här är fråga, hava inga erinringar blivit gjorda. När samhället sålunda tillhandahåller fullgod undervisning, vilken för gos­ sarna också i betydande utsträckning anlitas, finnas inga avgörande skäl för att en annan ordning skulle vara påkallad beträffande flickorna. Det måste med hänsyn härtill anses riktigt, att, såsom andra kammarens vederbörande utskott redan år 1908 utan meningsskiljaktighet uttalade, föräldrar, som önska och hava tillfälle att i hemmen eller i privata skolor giva sina barn undervis­ ning, vilken i omfång och beskaffenhet motsvarar den, som meddelas i folk­ skolan, må härtill äga full rätt. Men kostnaden för en dylik enskild under­ visning bör vara föräldrarnas ensak. Jag anser fördenskull, att flickskolan, på sätt hittills gällt i fråga om de allmänna läroverken och som jämväl delvis skulle tills vidare gälla, skall an­ knyta till folkskolans tredje klass, men att åtgärder böra vidtagas i avsikt att, 1 den utsträckning så kan ske, anknytningen tillika förlägges till ett högre grundskolestadium. Jag återkommer till denna fråga i fortsättningen av mitt anförande. I detta sammanhang vill jag ytterligare framhålla, att den nu föreslagna skärpningen av villkoren för statsunderstödet icke gärna kan giva anledning till entledigande av lärarinnor. Även i detta fall finner jag mig nämligen på sätt redan föreslagits beträffande statens normalskola för flickor böra ifrågasätta, att förändringen endast successivt må gå i verkställighet med början läsåret 1928—1929. Sagda läsår skulle alltså nu­ varande bestämmelser fortfarande gälla beträffande de förberedande klasserna 2 och 3, läsåret 1929—1930 endast beträffande sagda klass 3, vadan för­ ändringen först från och med läsåret 1930—1931 skulle vara fullt genomförd. f ör att erhålla en överblick över den omfattning, vari ämneslärarinnor nu hava sin tjänstgöring förlagd till de förberedande klasserna har jag från skolöverstyrelsen införskaffat detaljerade uppgifter rörande förhål­ landena läsåren 1925—1926 och 1926—1927. Av den föreliggande samman­ ställningen inhämtar man, att under förstnämnda läsår 71 ämneslärarinnor undervisade sammanlagt 341 2/s veckotimmar i de förberedande klasserna, det vill säga var och en ej fullt 5 veckotimmar i genomsnitt. Rätten i fråga hänförde sig beträffande 128 veckotimmar och 24 lärarinnor till de i kungl. kungörelse 326/1925 meddelade övergångsbestämmelsernas mom. 1,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 215

beträffande 207 3/s veckotimmar och 44 lärarinnor hade saken varit under­ ställd överstyrelsens prövning, ehuru i en del fall övergångsbestämmelserna utan vidare vant tillämpliga. Slutligen har i 3 fall vederbörande skola utan författningsenligt medgivande låtit ämneslärarinna fullgöra en del av sin tjänstgöring å nu ifrågavarande stadium. Vad angår läsåret 1926—1927, kan man icke konstatera en minsk­ ning i omfattningen av ämneslärarinnors tjänstgöring i de förberedande skolorna. Totaliter avser sådan tjänstgöring 342 2A> timmar, fördelade på 77 lärarinnor, alltså i det hela oförändrad omfattning, men med veckotimmarna fördelade på något flera lärarinnor. Enligt berörda övergångsstadgande har detta skett i 84 5A veckotimmar, fördelade på 21 lärarinnor. Beträffande 28 veckotimmar, fördelade på 6 lärarinnor, gäller, att man utan vederbörligt medgivande tillgodogjort sig statsunderstöd. Och slutligen har överstyrelsen ansett sig böra medgiva här ifrågavarande rätt i fråga om 229 2/s veckotim­ mar, fördelade på 50 lärarinnor vid ett tjugutal skolor. Den lämnade redogörelsen giver vid handen, att man av hänsyn till veder­ börande lärarpersonal knappast behöver hysa betänkligheter att genomföra en begränsning med den successiva tillämpning jag nyss föreslagit. Såsom redan tidigare av mig framhållits, hava villkoren för understöd till högre flickskolor av riksdagen utformats på ett sådant sätt, att skolan er­ håller direkt understöd allenast för klasser utöver folkskolans stadium. Sedan numera i form av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg individuella bidrag till lärarpersonalen utgå, har emellertid den år 1909 fastslagna ord­ ningen faktiskt på en avgörande punkt rubbats. Det synes mig dock uppen­ bart, att den definitiva ordning, som inom en näraliggande framtid torde böra komma till stånd, icke i nu berörda avseende kan bygga på andra grundsatser än de år 1909 fastställda. Så länge en nyreglering icke skett, torde vederbörande skolor sakna ome­ delbar anledning att av egen drift tillmötesgå kraven på anknytning till av­ slutad folkskola och jag anser mig icke heller böra ifrågasätta, att föreskrift i detta syfte generellt meddelas genom ändring i statsbidragsvillkoren. Där­ emot hyser jag inga betänkligheter att, i anslutning till vad jag nyss förut yttrat, föreslå, att statsunderstödd flickskola och högre goss- och samskola skall anslutas till den tredje folkskoleklassen, så framt organisationen icke förutsätter anknytning till högre folkskoleklass. Och såsom jag redan uttalat, håller jag före, att de skolsakkunniga anfört bindande skäl för att inträdesprövning till dessa läroanstalter skall anställas med samt­ liga sökande, sålunda även med dem, som komma från en förbere­ dande skola, och avse det kunskapsmått, som inhämtas i folkskolans tre lägre klasser. På denna väg har jag förhoppning att kunna uppnå, att även flickor från folkskolan skola kunna erhålla de möjligheter att vinna högre skolutbildning, som i decennier gällt i fråga om gossarna. I fråga om sättet för sådan prövnings anställande kan jag hänvisa till vad jag i

216 Kungl. Maj ds proposition Nr 116.

dylikt hänseende anfört beträffande realskolan. Samma bestämmelser torde böra gälla för båda dessa skolformer. De lärjungar, som redan tillhöra för­ beredande klasser, böra givetvis vinna inträde i den egentliga skolans första klass enligt hittills tillämpat förfaringssätt. Påpekas må att man, beträffande lärjungars intagande i privatläroverk i enstaka fall måste taga hänsyn till alldeles speciella förhållanden; så bör givetvis i fråga om stiftelseskolor även ] nu förevarande hänseende de bestämmelser, som må finnas i respektive stiftelseurkunder vederbörligen beaktas. Då det åter blir fråga om att tillgodose det önskemål, som jag förut be­ rört, av innebörd, att även vid flickundervisningen, såvitt möjligt, å varje ort tillfälle till övergång från avslutad folkskola till den högre skolan skall beredas, ställa sig förhållandena väsentligen svårare. Å flertalet orter saknar den högre flickskolan genomgående parallellavdelningar, vilket i vissa fall torde få tillskrivas den orsaken att två eller flera flickskolor äro i verksam­ het i samhällen, där man kunnat åtnöja sig med ett allmänt läroverk. Be­ träffande dessa flickskolor med enkla avdelningar anser jag det knappast välbetänkt, att nu tvångsvis genomföra en anslutning till folkskolans sjätte klass. Vad åtel angar flickskolor med genomgående två eller flera avdelningar, ställa sig förhållandena onekligen något annorlunda. I dessa fall synas tungt vägande skäl kunna anföras för att i analogi med vad som föreslagits för de allmänna läroverkens del en serie avdelningar anknytes till folkskolans sjätte klass. Då det gäller det praktiska ordnandet, kan man givetvis tänka sig att så förfara, att föreskrift av dylik innebörd av Kungl. Maj:t utfärdas i samband med statsunderstödets beviljande. Jag anser det emellertid vara lyckligare och värdefullare, om åtgärder för främjande av syftet i fråga kunde komma till stånd på frivillighetens väg, och jag har tidigare i korthet ut­ talat mig om förfaringssättet. För närvarande erhåller flickskolan intet särskilt direkt understöd för parallellavdelningar. I detta avseende skulle en ändring kunna vidtagas i den riktningen, att skola, som anordnar eu särskild realskolelinje, omfattande fyra klasser ovanför sexklassig folkskola, för denna erhåller understöd i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som gälla för s. k. enskilda mellanskolor. Det är min förhoppning, att om skolan på detta sätt till­ försäkras ett särskilt statsunderstöd på 4,800 kronor årligen för dessa 4 klassavdelningar, med vilket rätt följer till motsvarande kommunalt understödsbelopp, den skall finna sig kunna tillmötesgå välgrundade samhällskrav på denna punkt. Då emellertid åtgärden säkerligen skulle förfelas, därest ter­ minsavgifterna utginge med så betydande belopp, som nu i regeln är fallet vid privatskolorna, anser jag, att såsom villkor för dylikt statsunderstöds utgående bör fastställas det särskilda kravet, att terminsavgifternas storlek skall bestämmas av Kungl. Maj:t i samband med understödets fördelning. Man bör härvid, synes det mig, eftersträva, att avgifternas allmänna nivå kommer att ligga så nära statsläroverkens som möjligt är.

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 217

Det återstår mig att avhandla ytterligare en angelägenhet, som med den nu berörda har ett visst sammanhang. De läroanstalter, som anslagsmässigt sammanföras under rubriken högre goss- och samskolor, äro i regeln för­ lagda till orter med allmänt läroverk eller kommunal mellanskola. Bortsett från Lundsbergs skola, vilken genom sin uppgift och hela sin organisation intager en särställning, gäller detta om samtliga med två undantag, Djurs­ holms samskola och Saltsjöbadens samskola. I Djursholms stad, respektive Saltsjöbadens köping tillgodose de nämnda läroanstalterna ensamma samhäl­ lets och i viss mån även ortens bildningsbehov. Vid sådant förhållande måste det betecknas som en uppenbar brist, att de ifrågavarande skolorna äro organiserade med förberedande klasser och sålunda utan anslutning till folkskolans både tredje och sjätte klass, så mycket mera som skolorna äro väl besökta och utrustade med dubbla eller tredubbla parallellavdel­ ningar å realskolestadiet. I fråga om tredje folkskoleklassen torde detta kunna ske på samma väg, som tänkts anlitad för flickskolornas del. Men jag kan icke se något rimligt skäl, varför icke även i dessa nejder berätti­ gade anspråk kunna resas på att erhålla möjligheter till övergång från sjätte folkskoleklassen till den högre skolan, och jag har fördenskull icke kunnat underlåta att söka uppnå en sådan anslutningsordning även för dessa läro­ anstalters vidkommande. Givetvis vore det tänkbart att såsom villkor för statsunderstödets utgående — staten bidrager till dessa skolor med mycket avsevärda belopp — av Kungl. Maj:t föreskreves, att en serie avdelningar skulle anknyta till folk­ skolans sjätte klass. Men jag har trott mig bättre främja syftet med anord­ ningen genom att även i dessa båda fall söka knyta vederbörande läroan­ stalters egna intressen vid tillmötesgåendet av förefintliga krav i nu berörda avseende. Med hänsyn härtill har jag tänkt mig en liknande anordning, som jag föreslagit för de högre flickskolornas del. Då båda de nämnda skolorna i verkligheten äro upprättade av och ägas av vederbörande kommuner, synes det mig icke uteslutet, att här förevarande önskemål skulle kunna tillgodo­ ses under den formen, att kommunen upprättar en kommunal mellanskola, vilken utan olägenhet torde kunna samordnas med den nuvarande läroan­ stalten och dess undervisning bedrivas i samma lokaler samt med använ­ dande av samma materiellutrustning som disponeras av samskolan. Givetvis kunde och borde samskolans realskolestadium i motsvarande grad begränsas. Skulle vederbörande emellertid icke finna skäl medverka till denna anord­ ning, synes man kunna tillgodose kravet på sexårig grundskola under ena­ handa former som förordats i fråga om vissa flickskolor, alltså genom un­ derstödjande av en serie parallellavdelningar i likhet med vad som gäller i fråga om enskilda mellanskolor. Den nu föreslagna avvecklingen av de förberedande klasserna medför tydligen viss ändring i de för ifrågavarande läroanstalter gällande bestäm­ melser. För närvarande gäller enligt kungörelse den 18 juni 1925 (nr 32(5) om

218 Kiingl. Maj:ts proposition Nr 116.

ändring i vissa delar av kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående stats­ understöd åt dessa läroanstalter m. m. att lärarinna vid dylik läroanstalt må, på särskild ansökan och efter skolöverstyrelsens beprövande, kunna fullgöras i de förberedande klasserna eller i övningsämnen, under förutsätt­ ning att starka skäl av pedagogisk art kunna förebringas för denna anord­ ning. För samtliga ämneslärarinnor må dock nämnda tjänstgöring icke till omfattningen motsvara mer än en niondel av deras sammanlagda tjänstgö­ ring vid skolan. Denna bestämmelse blir givetvis överflödig i den mån de förberedande klasserna försvinna. Under övergångstiden bör densamma fortfarande gälla i förut angiven utsträckning.

Jag har i det föregående lämnat eu redogörelse för de uttalanden, som i samband med diskussionen om skolkommissionens förslag gjorts angående frågan om lärarpersonalens vid privatläroverken rättsliga ställning. Såsom framgår av denna redogörelse finnas nu inga bestämmelser, som regel­ binda rättsförhållandet mellan nämnda lärarpersonal och vederbörande sko­ las målsmän. Frågan har vid olika tillfällen varit föremål för uttalanden även i annat sammanhang än det nyss omnämnda. Så har densamma bragts under riksdagens prövning, senast genom motion vid 1926 års riks­ dag, därvid hemställdes, att riksdagen såsom ytterligare villkor för åtnju­ tande av det av Kungl. Maj:t föreslagna anslaget till privatläroverken ville uppställa även den betingelsen, att till tryggande av lärarpersonalens rätts­ liga ställning lärarinna och lärare, som minst tre år biträtt vid undervisnin­ gen, ej måtte kunna entledigas med mindre frågan underställdes skolöver­ styrelsens prövning. Statsutskottet vid 1926 års riksdag anförde vid behandlingen av ifråga­ varande motion, att utskottet, med hänsyn till de utomordentligt stora prak­ tiska svårigheter, som vore förknippade med ett bifall till det i motionen nu framlagda förslaget, icke funnit sig böra tillstyrka detsamma. Riksdagens beslut utföll i enlighet härmed. Skolkommissionen har, som nämnts, uttalat sig för åtgärder i nu berörda hänseende. Jämväl reservanterna i skolöverstyrelsen hava behandlat denna fråga och därvid framhållit vissa åtgärder, som skulle vara ägnade att stärka lärarpersonalens rättsliga ställning. Såsom dylika åtgärder har anförts, att vid varje skola skulle finnas en styrelse, att som villkor för statsunderstöd skulle föreskrivas en viss proportion mellan antalet lärare med tillfällig och med fast anställning, att fast anställning skulle vara förbunden med viss ömsesidig uppsägning, samt att av vederbörande skolstyrelse gjord uppsäg­ ning skulle med angivande av skäl underställas överstyrelsens prövning. Det måste utan allt tvivel betecknas som en brist, att hittills inga åtgär­ der vidtagits för beredande åt den jämförelsevis talrika lärarkåren vid pri-

Kung!. May.ts proposition Nr 116. 219

vatläroverken en ställning, som kan i rättsligt hänseende anses vara tryggad. Då nu, därest mitt föreliggande förslag till omläggning av skolorganisatio­ nen godtages, de enskilda läroanstalterna skulle tills vidare i mycket stor utsträckning behållas vid sin nuvarande ställning i skolsystemet, har berörda fråga fått ny aktualitet. Frågan är ej lättlöst, och jag är ej i tillfälle att i detta sammanhang framlägga något förslag, som kunde ligga till grund för en slutlig prövning av spörsmålet. Emellertid har jag för avsikt att så snart ske kan återupptaga frågan till granskning samt söka åstadkomma en lösning, som kan i möjlig mån anses tillfredsställande. De synpunkter, som under frågans dryftande hittills framlagts och åt vilka särskilt reservanterna i skolöverstyrelsen givit uttryck, böra härvid vinna allt beaktande. Det synes mig sannolikt, att de åtgärder, som skulle kunna anses erforderliga i detta hänseende, kunna vidtagas i samband med fördelningen av statsunderstöd.

I annat sammanhang har jag påpekat, att den om- och nyorganisation av läroverk, som enligt min mening bör äga rum på åtskilliga orter, i vissa fall med nödvändighet torde föranleda jämkningar i avseende på privatläroverkens antal. Så torde det komma att visa sig, att på vissa orter, där nuvarande gossrealskola borde omorganiseras till en samrealskola, denna åtgärd måste förutses komma att medföra så stark minskning i antalet lärjungar vid or­ tens högre flickskola, att ett fortsatt upprätthållande av denna senare ej kan anses skäligt. I sådant fall har jag förutsatt, att flickskolan skulle jämsides med samrealskolans organiserande successivt avvecklas. Eu dylik avveckling medför uppenbarligen vissa svårigheter, därigenom att lärarpersonalen måste undan för undan entledigas. Det synes mig under sådana förhållanden klart, att då lärarinnor genom direkta åtgärder från statens sida gå miste om anställning, staten också måste se till huruvida och på vad sätt dessa lärarinnors intressen må kunna tillgodoses genom åtgöranden från det allmännas sida. Jag vill då erinra därom, att alldeles samma spörsmål tidigare varit före­ mål för statsmakternas överväganden, nämligen då genom 1904 års riksdags beslut om upprättande av statssamskolor ett antal högre flickskolor tvungos att avveckla och försvinna. Redan 1899 års läroverkskommitté, som fram­ lade förslag om samskolors upprättande, hade sin uppmärksamhet riktad på förhållandet i fråga. Kommittén yttrade därom i sitt betänkande: Svårare och mera behjärtansvärd blir lärarinnornas ställning i de städer, där flickskolorna skulle komma att upphöra. Visserligen tillskapas nya lärarinnebefattningar i samskolorna, men dessa motsvara endast en del av de platser, som komma att indragas. För att underlätta tillträdet till desamma föreslår kommittén, att åt de indragna skolornas mera erfarna och bäst vits­ ordade lärarinnor må, därest de ej äga den för ifrågavarande sysslor fast­ ställda examenskompetensen, genom kungl. dispens beredas möjlighet att fortfarande gagna i ett kall, varåt de förut med framgång ägnat sina krafter. Kommittén anser jämväl önskligt, att sådana lärarinnor som därtill befinnas

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

lämpliga, må på liknande sätt erhålla rätt att innehava folkskolelärarinnebefattningar. För övrigt må här tagas i betraktande, att den ifrågasatta omorganisationen ej kan genomföras i ett slag, utan kommer att försiggå successivt och taga åtskilliga (6—8) år i anspråk, varigenom lärarinnorna få tid och rådrum att se sig om efter platser i flickskolor å andra orter, där dessa skolors antal och behov av lärarkrafter ständigt ökas, eller ock inom andra verksamhetsområden. Det är jämväl att hoppas, att de icke självförvållade svårigheter, vari en del lärarinnor komma att vid en omorga­ nisation försättas, skola vid platsers tillsättande av vederbörande var i sin stad behjärtas. Kommittén anser sig därför kunna uttala den förväntan, att olägenheterna av dessa förslag i här berörda avseende i allmänhet skola utan större svårighet låta sig övervinna.

I sin skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till 1904 års riks­ dag angående ändrad anordning av rikets allmänna läroverk m. m. förkla­ rade sig riksdagen instämma i vad kommittén sålunda yttrat. Förhållandena visade sig emellertid påfordra, att från statens sida vissa åtgärder vidtogos, och Kungl. Maj:t föreläde med anledning därav 1907 års riksdag förslag om anvisande av understöd åt vissa lärarinnor, som genom nämnda indragningar komme att förlora sin anställning (X huvudtit. sid. 11). Av det propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet framgår, att åtskilliga av de mera erfarna och skickligaste lärarinnorna vid under in­ dragning varande flickskolor i städer, där statssamskolor inrättats, av Kungl. Maj:t hade erhållit behörighet att söka och innehava lärarinnebefattning, och hade, säger departementschefen, såväl dessa lärarinnor som sådana vid ifrågavarande flickskolor förut anställda, vilka ägde berörda kompetens, re­ dan förordnats till extra ämneslärarinnor vid statens samskolor. Men dylika åtgärder vore tydligtvis icke till något gagn för de lärarinnor, vilka på grund av ålder eller annan orsak icke lämpade sig för tjänstgöringen vid statens skolor och icke kunde på annat sätt försörja sig. Förhållandena te sig nu i det hela på samma sätt som vid sistberörda tidpunkt. Dock visar sig nu den skillnaden, att med all sannolikhet endast i enstaka undantagsfall lärarinna torde sakna kompetens för ordinarie ämneslärarinnebefattning vid samrealskola. Min redogörelse ger vid handen, att man vid det föregående tillfället icke fann sig kunna vidtaga några direkta åtgärder för tillgodoseende av de ifrågavarande lärarinnornas intressen förutom beträffande dem, som nått högre ålder. Förhållandena i detta hänseende synas mig beklagligen föga gynn­ sammare nu. Att överflytta lärarinnor till de tjänster, som skulle komma att inrättas vid nyorganiserade samrealskolor, torde knappast låta sig göra, men det synes mig rätt och billigt, att i den mån så kan ske, vid besättandet av ordinarie ämneslärarinnetjänst, till vilken flickskollärarinna anmält sig som sökande, hänsyn tages till det förhållandet, att sökanden tillhör nu ifrågavarande kategori av lärarinnor. Och beträffande lärarinna, som avlagt för ordinarie adjunktsbefattning stadgade akademiska kunskapsprov men

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 221

ej genomgått provår, bör hennes föregående tjänstgöring kunna i väsentlig mån kompensera denna brist. Emellertid vill jag framhålla, att det särskilda hänsynstagande av olika slag, som sålunda bör iakttagas beträffande lärarinnorna, enligt min mening bör gälla endast dem, som vid början av gossrealskolans ombildning till samrealskola under mer än 5 år innehaft fast anställning vid statsunder­ stödd enskild läroanstalt. Beträffande de äldre ämneslärarinnorna åter bör, synes det mig, samma åtgärd vidtagas, som, enligt vad jag nyss erinrat, tidigare tillgripits. Till nu ifrågavarande kategori höra räknas de ämneslärarinnor, som vid nyss­ nämnda tidpunkt uppnått en ålder av 50 år och före den 1 mars 192 1 vunnit anställning med full tjänstgöring vid skolan. För privatskolornas ämneslärarinnor inträder pensionsåldern vid 60 år, och det bör således vara staten angeläget att under den tid, som kan förflyta till pensionsålderns inträde, bereda dessa lärarinnor ett årligt understöd. Vid övervägande av frågan, med vilket belopp dylikt understöd skäligen bör ut­ gå, har jag stannat för två tredjedelar av den avlöning — tillfällig löne­ förbättring och dyrtidstillägg inberäknade — som vederbörande i enlighet med gällande bestämmelser uppbar vid tiden för anställningens upphörande. Därjämte bör sådan lärarinna tillförsäkras rätt att vid fyllda 60 år komma i åtnjutande av pension med samma belopp, som skulle tillkommit henne, därest hon oavbrutet tjänstgjort intill tiden för pensioneringen. Då pension från lärarinnornas pensionsanstalt utgår allenast i förhållande till de inbetalningar, som gjorts av eller för vederbörande delägare, och någon inbetalning för delägare i varje fall ej kan ske, bör lärarinna vid pensions erhållande få sig tilldelad vederbörlig fyllnad i pensionsbeloppet. I detta sammanhang vill jag betona, att i de fall, där på grund av den nu ifrågasatta omläggningen en begränsning kan komma att inträda i vissa statsunderstödda privatläroverks verksamhetsfält, det är angeläget att tillse, att eventuellt nödvändiga inskränkningar i statens understödsverksamhet försiggå under så mjuka former som möjligt. Det är min avsikt att uppmärksamt pröva alla hithörande förhållanden i syfte att övergången ma försiggå under största möjliga hänsynstagande till berättigade enskilda intressen.

222 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

VIII. Lärarkompetensen m. m.

Skolkommissionen har i sitt betänkande (1:1 sid. 408—449) utförligt sysslat med frågan om lärarnas utbildning och kompetens och har därvid föreslagit åtskilliga ändringar i de nu gällande bestämmelserna för behörighet till lälarbefattning vid de allmänna läroverken. Yttranden i anledning av kom­ missionens förslag hava avgivits av ett flertal läroverkskollegier m. fl., och frågan beröres jämväl av skolöverstyrelsen och av generaldirektör Bergqvist i deras utlåtanden över kommissionens betänkande. Däremot hava de skolsakkunniga icke ingått på denna fråga.

Departe­ Med den omfattning, jag givit det nu föreliggande förslaget, har jag icke mentschefen. funnit det behövligt eller lämpligt att upptaga frågan om lärarkompetensen till prövning, bland annat därför, att beslut av riksdagen ej är erforderligt för hithörande angelägenheters ordnande. Med frågan om kompetens äro dessutom ofta förknippade frågor av avlöningsreglerande innebörd, och jag anser det därför riktigt, att nu berör­ da spörsmål upptages till ny granskning i samband med fråga om lönereg­ lering för vederbörande lärarpersonal. Jag vill härvid erinra om att redan skolkommissionen ansett sig böra påyrka jämkningar i de nuvarande avlöningsgrunderna för vissa kategorier av lärare. De kompetensbestämmelser, som för närvarande äro föreskrivna beträffan­ de ordinarie lärarpersonal vid de allmänna läroverken, böra således tills vi­ dare bibehållas oförändrade. Givetvis böra samma bestämmelser tillämpas i fråga om lärarpersonalen även vid de läroverk, som enligt mitt förslag skulle nyinrättas eller ombildas, således också i fråga om de från kommu­ nala mellanskolor ombildade samrealskolorna. För den kommunala mellanskolan äro ej heller några ändringar i behörighetsvillkoren påkallade. I ett hänseende har jag emellertid att i detta sammanhang beröra frå­ gan om lärarkompetensen, nämligen beträffande lärarpersonalen vid de nyssberörda kommunala mellanskolor, vilka jag föreslår till övertagande av sta­ ten. Jag vill härvid först erinra om att ombildningen från kommunal läro­ anstalt till statsskola ej medför någon ändring i dessa skolors organisation. Såväl den förutvarande som den nytillkommande skolan omfattar fyra års­ klasser, och behovet av lärarkrafter är alltså oförändrat. Den enda för­ ändringen skulle bliva den, att, såsom jag får tillfälle att i ett följande sammanhang ytterligare utveckla, vid den statliga skolan två ordinarie be­ fattningar skulle förbehållas kvinnor. Jag har redan framhållit, att samma kompetensvillkor böra gälla för lä­ rarna vid nämnda skolor som vid övriga samrealskolor. Då emellertid

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 223

kompetensfordringarna för ämneslärarbefattning vid kommunal mellanskola delvis äro mindre omfattande än för adjunktstjänst vid allmänt läro­ verk, äro vid dylika skolor många i saknad av formell adjunktskompetens. Så förhåller det sig ock med åtskilliga bland lärarna vid de nu till förstat­ ligande föreslagna sju skolorna. Undersöker man närmare, hur det i detta hänseende förhåller sig, visar det sig, att av de vid nämnda skolor anställda 43 ordinarie ämneslärarna 18 innehava adjunktskompetens, d. v. s. avlagt akademisk examen och ge­ nomgått provår, att 10 genomgått högre lärarinneseminarium och således äga kompetens till ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor samt att de återstående 15 på grund av beslut av Kungl. Maj:t äga behörighet till ordinarie lärarbefattning vid kommunal mellanskola. Omnämnas bör jäm­ väl att av dem som höra till sistnämnda kategori, sex avlagt filosofisk ämbetsexamen och således brista i fråga om adjunktskompetens endast genom saknad av provår. Frågan är då, huruvida man skall bortse från den bristande for­ mella kompetensen hos nyssnämnda lärare vid den nu påtänkta övergången. För min del anser jag dessa lärares ställning vid den kommunala mellanskolan härvidlag böra vara avgörande. De hava där ordinarie anställning, och även om kommunerna, rättsligt sett, äro skyldiga att svara för de för­ bindelser, de ingått med vederbörande lärare vid dessas anställande, måste hänsyn dock tagas därtill, att staten nu övertager skolorna och ingår som deras huvudman. Under sådana omständigheter synes mig rimligt, att sta­ ten jämväl successivt övertager alla de vid skolorna den 1 mars 1927 an­ ställda ordinarie lärarna, oavsett om de äga formell kompetens till adjunkts­ befattning vid allmänt läroverk eller icke. Det kan emellertid sättas i fråga, huruvida de ordinarie manliga ämneslärare, som sakna berörda kompetens men det oaktat erhålla ordinarie an­ ställning vid sam realskola, även skola få den avlöning, som medföljer sådan anställning. För min del håller jag före, att tillräckligt starka skäl ej kunna anföras härför. Ifrågavarande lärare böra enligt min mening efter sin över­ gång i statstjänst bibehållas vid de avlöningsförmåner, de ägt uppbära vid den kommunala mellanskolan. Härvid bör ihågkommas att ordinarie man­ lig ämneslärare vid sådan skola åtnjuter, utöver den kontanta lönen, fri bo­ stad och bränsle eller motsvarande ersättning, dock minst 500 kronor för manlig och 350 kronor för kvinnlig lärare. Sistberörda ersättning bör utgå till dessa lärare även efter deras övergång till statsskola, och det synes mig rimligt, att vederbörande kommun åtager sig att fortfarande erlägga den­ samma, så länge den överflyttade läraren kvarstår vid samrealskolan. Detta åtagande bör uppställas bland villkoren för statens övertagande av respek­ tive skolor. Liknande gäller ämneslärarinnorna vid de från mellanskolor ombildade samrealskolorna. Samskollärarinnorna hava samma grundlön som mellanskoilärarinnorna, medan de sistnämnda därjämte, som nämnts, äga åtnjuta bo-

224 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

stad och bränsle eller ersättning därför. Denna ersättning bör under deras återstående tjänstetid vid samrealskolan utgå till dem från vederbörande kommun. Enligt gällande bestämmelser må adjunkt, manlig eller kvinnlig, vid all­ mänt läroverk för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräknas de tjänstår utöver tre, han eller hon, efter vunnen behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, tjänstgjort såsom ordinarie ämneslärare vid kommunal mellanskola, dock ej mer än tio år. Dessa bestämmelser äro givetvis utan vidare tillämpliga på de adjunktskompetenta lärare, som övergå till de nya samrealskolorna. Någon motsvarande bestämmelse, om vars berättigande i dylikt fall meningarna för övrigt kunna vara delade, för de icke adjunkts­ kompetenta lärare, som vid kommunal mellanskolas ombildning till samlealskola överflyttas till läroverket, är i varje fall icke erforderlig, enär de enligt mitt förslag skulle bibehållas vid de avlöningsförmåner, som enligt gällande bestämmelser skulle tillkommit dem, därest de kvarstått i tjänst vid kommunal mellanskola. I samband med frågan om dessa lärares avlöningsförmåner torde jag ock beröra deras pensionsförhållanden. Härom har skolkommissionen i sitt be­ tänkande (1:1 sid. 487 f.) uttalat sig på följande sätt:

Vad de kommunala mellanskolornas lärare beträffar, synes frågan om deras tjänstepension vara jämförelsevis lätt ordnad. Dessa lärare äga för närvarande uppbära pension från statens anstalt för pensionering av folk­ skollärare m. fl. Enligt anstaltens reglemente tillkommer rätt till uppskjuten pension den, som avgår från befattning utan rätt till genast börjande pen­ sion och som vid den tidpunkt, då pensionen skulle börja utgå, icke har rätt att vid avgång från då innehavd tjänst räkna sig till godo den tjänst­ göring, varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda sig. Föranledes avgången därigenom, att befattningen indrages — och detta torde kunna anses bliva fallet, då kommunal mellanskola upphör och ersättes med ett statsläroverk äger den avgångne att vid fastställandet av den uppskjutna tjänstepensionen tillgodoräkna sig den fond, som finnes samlad för honom icke blott genom hans egna avgifter utan ock genom den årliga avgift, som huvudmannen och staten för hans räkning haft att årligen inbetala, varvid den avgift, som härrör från staten, till sin storlek avpassats så, att den en­ ligt försäkringsteknisk beräkning skulle föreslå att bereda honom i regle­ mentet tillförsäkrad pension vid uppnådd pensionsålder eller vid avgång dessförinnan på grund av vissa i reglementet närmare angivna omständig­ heter, såsom arbetsoförmåga till följd av sjukdom eller olycksfall m. m. Den totala tjänstepension, en sådan lärare kan påräkna efter en av den kommunala befattningens indragning föranledd övergång från kommunal tjänst till statstjänst, torde således icke avsevärt komma att avvika från den, som han skulle hava fått uppbära, om han från början haft anställning vid statsläroverk.

Till vad kommissionen sålunda anfört har jag — med erinran att statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. numera benämnes statens pensionsanstalt föga att tillägga. Jag anser emellertid lämpligast, att

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 225 ifrågavarande lärares pensionsfråga ordnas så, att de jämväl efter över­ gången i statstjänst beträffande såväl egen pensionering som familjepensionering kvarstå i statens pensionsanstalt. Ovningslärarna vid de kommunala mellanskolorna äro enligt gällande stadgas bestämmelser anställda med viss uppsägningstid och intaga alltså en annan ställning än ämneslärarna. I fråga om de med ordinarie lärare jämförliga lärare i övningsämnen, vilkas tjänstgöring haft sådan omfattning, att den kan sägas utgöra vederbörandes väsentliga sysselsättning och vilka vunnit dylik anställning vid den kommunala mellanskolan före den 1 mars 1927, synes det rimligt att man i anslutning till vad jag i det föregående utvecklat beträffande de ordinarie ämneslärarna söker i möjligaste mån be­ reda dem anställning vid samrealskolan.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 101 käft. (Nr 116.) U.

226 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

IX. Statsläroverkens ekonomiska förhållanden.

I sitt principbetänkande (Betänkande 1:1 sid. 114—-193) har skolkommissionen framlagt ett med hänsyn till såväl de ekonomiska konsekvenserna som den faktiska innebörden vittgående förslag till omläggning av de all­ männa läroverkens ekonomiska förhållanden. Ur principiell synpunkt avser förslaget, att samtliga för realskolans och gym­ nasiets stadier avsedda läroanstalter skulle ordnas såsom statliga läroverk, med tillvaratagande så vitt möjligt av de fördelar, som ansåges vara förknippade med vissa läroanstalters kommunala karaktär. Enahanda ställning till det allmänna i ekonomiskt och rättsligt hänseende borde också flickskolan in­ taga. Det torde böra särskilt betonas, att förslaget sålunda innebär, att den kommunala mellanskolan inordnas i skolsystemet såsom en statens realskola. Dock har kommissionen i sitt senare avgivna Betänkande V funnit sig böra i någon mån modifiera denna sin ståndpunkt genom att bl. a. ifrågasätta bibehållande tillsvidare av enstaka kommunala mellanskolor. Enligt skolkommissionen skulle lärjungeavgifterna till statsverket eller vederbörande läroverkskommun bortfalla samt av motsvarande avgifter till läroverkets kassor allenast för bemedlade lärjungar kvarstå en förhöjd in­ skrivningsavgift, vilken skulle inflyta till en understödskassa och möjliggöra understödjande av fattiga lärjungar. Vad angår avlöning till rektor och lärare, skulle denna vid samtliga ifrågakommande läroanstalter, sålunda även de nuvarande statssamskolorna och det stora flertalet av de kommunala mellanskolorna, bestridas helt av statsmedel. I fråga om kommunens förpliktelser utgår förslaget från rådande ord­ ning så tillvida, att kommunen, på sätt nu är fallet, skulle tillhandahålla erforderliga skollokaler samt bostad eller ersättning därför åt rektor. Den för närvarande beträffande kommunal mellanskola stadgade skyldigheten för kommunen att tillhandahålla eller lämna ersättning för bostad åt ordinarie lärare skulle däremot bortfalla i samband med läroanstaltens ombildning till allmänt läroverk. Skolkommissionen har vidare ifrågasatt, att kommunens förpliktelser skulle utsträckas att gälla även kostnader för anskaffande och underhåll av inredning och möbelutrustning inom lärorum och gymnastiksalar vid läro­ verken, detta i anslutning till vad som under senare tid i regel skett. En betydelsefull omläggning skulle enligt förslaget träffa sättet för bestri­ dande av läroverkens driftskostnader, i det att de medel, som nu erhållas genom lärjungeavgifterna, skulle ersättas från andra håll.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 227 I detta avseende bygger förslaget på en genomförd ekonomisk samverkan mellan vederbörande läroverkskommun och statsverket, enligt i huvudsak följande grunder. Alla läroverkens fastigheter åliggande kostnader för brand­ försäkring, gårds- och gaturenhållning m. m. skulle gäldas av kommunen mot rätt för denna att övertaga respektive byggnadsfonders befintliga till­ gångar. De nu ljus- och vedkassorna påvilande utgifterna för belysning, uppvärmning m. m. föreslås övertagna av vederbörande läroverkskommun med visst fastställt bidrag per undervisningsavdelning av statsmedel. Att märka är att avlöning åt vaktmästare, eldare och övrig betjäning skulle ut­ gå på kommunens stat. Kommissionen har härvid förutsatt att de kost­ nader, det här gäller, borde ungefärligen lika fördelas mellan kommun och stat. Beträffande de nu av läroverkens biblioteks- och materiellkassor gäldade kostnaderna för undervisnings- och biblioteksmateriell föreslår skolkommissionen, att anslag till vederbörande läroverk lämnas av statsmedel, beräknat efter på förhand bestämda, för de olika skoltyperna enhetliga grunder. För detta ändamål borde i riksstaten upptagas ett särskilt reservationsanslag till undervisnings- och biblioteksmateriell samt expeditionskostnader m. m. Vidare torde jag böra erinra, att förslaget upptager såsom ett nytt mo­ ment, att kommun, i vilken realskola eller flickskola är belägen, skulle äga rätt att för lärjunge i någon av dessa skolor, som tillhörde annan kommun, av denna kommun uppbära en ur synpunkten av läroverkskommunens kostnader för vederbörande lärjunges undervisning skälig ersättning. Sagda ersättning skulle fastställas till ett för hela riket gällande belopp. Mot för­ slaget i här berörda del har reservation avgivits av ledamöterna Helger, Samuelsson och Söderlindh. v I samband med den omläggning, som enligt vad nu i korthet framhållits, skulle träffa läroverkens ekonomiska förhållanden, har skolkommissionen tillika föreslagit, att samtliga allmänna läroverk skulle ställas under inse­ ende av lokala styrelser, vilkas befogenhet och sammansättning närmare angives. I fråga om viss del av sådan lokalstyrelses befogenheter har reser­ vation avgivits av ledamöterna Bergstrand, Björck, Samuelsson, Staaff och Söderlindh. Den plan, vars huvuddrag jag nu meddelat, har såsom nämnts till förut­ sättning, att terminsavgifterna avskaffas. Kommissionen hyste emellertid den uppfattningen, att denna förutsättning icke omedelbart och i ett slag läte sig realisera, och hade därför räknat med att den föreslagna nya ordningen allenast successivt bringades i tillämpning från en tidpunkt, som det skulle ankomma på riksdagen att bestämma. Kommissionen har jämväl utvecklat, huru övergångsförhållandena i nu berörda avseende skulle kunna ordnas på grundvalen av viss fördelning av kostnaderna på vederbörande kommuner, staten och lärjungarna. Slutligen anser jag mig böra nämna, att skolkommissionen i nu berörda

228 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sammanhang inlåtit sig på åtskilliga spörsmål, som beröra enskilda läro­ verk och enskild undervisning (Betänkande 1:1 sid. 186—193).

Myndig Även i de nu förevarande frågorna hava delade meningar på flera heterna. punkter kommit till synes. Större enighet råder emellertid beträffande t. ex. de kommunala mellanskolornas omorganisation till realskolor, därvid skolkommissionens förslag i regel vunnit tillstyrkan. Reservanterna inom skol­ överstyrelsen hava dock uttalat, att nämnda skolor icke omedelbart borde bliva statsskolor i den utsträckning kommissionen föreslagit. Beträffande lärjungeavgifterna föreligger praktiskt taget enighet därom, att obemedlade lärjungar böra vara befriade från samtliga avgifter. I övrigt gå åsikterna i sär i flera hänseenden. Skolöverstyrelsen har i allmänhet förordat kommissionsförslaget, bortsett från dess principiella del, vilken icke ansetts f. n. äga aktualitet. Dock av­ styrker överstyrelsen förslaget om särskilda bidrag från lärjungarnas hem­ kommuner till läroverkskommunerna. Reservanterna inom skolöverstyrelsen hava likaledes i åtskilligt uttalat sitt gillande av förslaget. Avgifter borde emellertid fortfarande utgå till ljusoch vedkassan samt till biblioteks- och materiellkassan, varvid dock obemedlade eller mindre bemedlade lärjungar skulle kunna befrias från varje av­ gift. Vaktmästarens avlöning borde bestridas av statsmedel. Jämväl ansåges staten böra lämna bidrag till biblioteks- och materiellkassorna. Generaldirektör Bergqvist har i det väsentliga anslutit sig till det förslag, skolkommissionen framlagt, under särskilt understrykande av vikten därav, att det i vidgad mån sörjdes för att såväl obemedlade som mindre bemed­ lade lärjungar måtte erhålla befrielse från eller lämplig nedsättning i utgå­ ende terminsavgifter.

Departe­ Hela innebörden och karaktären av det förslag, som jag ansett mig böra mentschefen. framställa, gör det naturligt, att jag i möjligaste mån inskränker den prin­ cipiella omläggningens omfattning. På grund härav föreligger för mig skäl att iakttaga varsamhet även i fråga om de av skolkommissionen föreslagna ingripande förändringarna i läroverkens hittillsvarande ekonomiska ställning. Jag har fördenskull ansett mig icke nu böra till närmare övervägande upptaga de principiella spörsmålen om terminsavgifternas borttagande eller om kommunala och statliga bidrag till de nuvarande läroverkens driftskost­ nader i allmänhet. Icke heller har jag under dessa omständigheter funnit mig böra nu föreslå inrättande av särskilda lokala styrelser för de högre läroverken eller realskolorna för gossar. Den ekonomiska samverkan, som hittills vid statssamskolorna — bortsett från den i Haparanda — bestått mellan staten och vederbörande stad, synes mig också, av skäl som jag nedan skall anföra, böra förbliva oförändrad. Därest framdeles en föränd­ ring skulle befinnas önskvärd och möjlig, torde eu sådan kunna ske även utan samband med en organisatorisk och pedagogisk omläggning. Av denna min ståndpunkt följer ock, att jag icke kan medverka till, att läroverkens vaktbetjäning nu erhåller ordinarie statsauställning. Huruvida denna angelägenhet framdeles må kunna ordnas i enlighet med vad skol-

Kungi. Maj.ts proposition Nr 116. 229 kommissionen föreslagit, eller om befattningshavarna i fråga lämpligare böra bliva statsanställda, synes mig icke nu böra avgöras. Däremot torde det för­ tjäna övervägas, huruvida icke vid definitiv lönereglering för de allmänna läroverkens m. fl. läroanstalters personal, bestämda minimilöner för nämnda befattningshavare böra fastställas och i samband härmed jämväl pensionsförhållandena ordnas. Vad vidare beträffar förslaget, att läroverkskommun skulle äga att av hemkommun påkalla särskild ersättning för lärjungar, som vid visst läro­ verk åtnjuta undervisning utan att därstädes vara mantalsskrivna, synas mig de erinringar, som under remissbehandlingen framställts mot detta uppslag, så vägande, att jag icke anser mig böra understödja förslaget härom. Ett grundläggande spörsmål, som i detta sammanhang påkallar ingående övervägande från min sida utgör frågan om den kommunala mellanskolans framtida ställning i ekonomiskt och rättsligt hänseende. Såsom jag redan omnämnt, innebär skolkommissionens förslag i denna del, att de nuvarande kommunala mellanskolorna i regel skulle ombildas till allmänna läroverk. I sitt Betänkande V har kommissionen (sid. 41) när­ mare angivit de grunder, enligt vilka sagda ombildning borde ske och där­ vid uppställt såsom ett villkor, att skolan under den tid, den varit i verk­ samhet, uppvisar ett genomsnittligt lärjungantal av minst 64. Uteslutande har likväl bedömandet icke försiggått efter denna grundsats. Ortens läge i landet och förefintligheten av andra läroverk i grannskapet har också tagits i betraktande. Kommissionen har emellertid varit av den upp­ fattningen, att bildningsanstalter av den karaktär, varom här är fråga, icke utan starkt tvingande skäl böra förvägras samhällen, som önska komma i åtnjutande av sådana. Endast undantagsvis har kommissionen därför an­ sett sig förhindrad att förorda statsövertagande av de kommunala mellanskolor, som voro i verksamhet år 1922, och jämväl i fråga om åtskilliga av de fyrklassiga högre folkskolor, som vid nämnda tidpunkt kunde förut­ ses inom en nära framtid övergå till mellanskolor, har prövningen utfallit i enahanda riktning. Jag är i princip ense med skolkommissionen så långt, att det icke kan anses rimligt, att historiska skäl skola vara ensamt avgörande, huruvida be­ hovet av realskolutbildning å en viss ort skall tillgodoses genom ett allmänt läroverk eller genom en kommunal mellanskoia. Men jag måste å andra sidan bestrida riktigheten av den uppfattning, åt vilken kommissionen tillika givit uttryck, att det icke skulle låta sig försvara, att anordna sagda under­ visning på ett för olika samhällen i ekonomiskt avseende skiljaktigt sätt. Visserligen kan en sådan ordning komma att medföra, att mindre orter få underkasta sig större uppoffringar än sådana med större invånarantal. Detta synes mig emellertid i själva verket ganska naturligt. Staten kan icke gärna å vilken ort som helst och för hur litet lärjungantal som helst ikläda sig de ekonomiska uppoffringar, som inrättande av on statens real­

230 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

skola innebär. Icke ens när det gäller inrättande av en kommunal mellanskola har staten ansett sig kunna förbehållslöst medverka. Det kräves näm­ ligen såsom villkor för statsbidrag ett minimiantal lärjungar uppgående till 32 i skolans fyra klasser. Ett likartat betraktelsesätt har för övrigt måst an­ läggas, även då det gäller fördelningen av gymnasier. Den enda rimliga ordningen synes mig vara, att å de orter, där lärjunge­ antalet uppnår en mera betydande siffra, en statens egen läroanstalt för realskolestadiet är av förhållandena påkallad, vare sig undervisningen nu tillgodoses genom en kommunal mellanskola eller genom en stats­ understödd privatskola. Å de orter åter, där anslutningen till förefint­ lig skolform har eu mindre omfattning, är man hänvisad att taga kom­ munens ekonomiska medverkan i anspråk i vidare mån än som är nödvän­ digt å de förstnämnda orterna. Denna normerande huvudsynpunkt kan dock icke få vara allena avgörande. Hänsyn av annan art kunna jämväl göra anspråk på beaktande. Jag vill erinra därom, att exempelvis redan före­ fintliga utbildningsmöjligheter inom en ort eller dess närmare grannskap måste uppmärksammas vid övervägandet. Å andra sidan kan en orts iso­ lerade läge eller frånvaron av motsvarande utbildningsmöjligheter inom det närmare grannskapet göra det försvarligt, att man i någon mån jämkar på kraven, när det gäller statsläroverkens fördelning. I själva verket har tidigare, om än under andra former, ett dylikt betraktelsesätt varit bestäm­ mande för statsmakternas åtgöranden på detta område. Tid efter annan har eu prövning ägt rum rörande den statliga läroverksorganisationens gestalt­ ning inom landets skilda delar. Denna prövning har föranlett, att vissa svagt frekventerade läroverk ansetts böra nedläggas, medan å andra orter nya funnits böra upprättas. Jag kan i detta avseende inskränka mig till en erinran om den 1904 genomförda läroverksreformen. Eu motsvarande nyprövning kan icke gärna få utebliva i samband med nu förevarande omläggning, även om de statsfinansiella förhållandena icke göra det möjligt att omedelbart i full utsträckning effektuera de resul­ tat, till vilka övervägandet leder. Då jag efter dessa allmänna anmärkningar har att klargöra, i vilken ut­ sträckning nya statsläroverk kunna anses sakligt motiverade ur de syn­ punkter, som nyss angivits, lär det vara nödvändigt att först söka uppnå en allmän norm för statens förpliktelser att å en viss ort tillhandahålla statlig realskola, där sådan nu icke finnes inrättad. Skolkommissonen har, som nämnts, i detta avseende uppställt såsom regel, att för statsövertagande av en kommunal mellanskola borde gälla, att skolan under den period, varunder den varit i verksamhet skulle kunna uppvisa ett genomsnittligt lärj ungantal av minst 64. Beträffande detta villkor synes det mig ofrånkomligt att förutsätta rätt betydande jämk­ ningar i två olika avseenden. Den nämnda siffran är efter min mening för låg. Redan vid övervägandena i samband med 1904 års läroverksre-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 231

form krävde man för anordnande av en statssamskola ett antal lärjungar av 120 i sex klasser eller omkring 20 lärjungar i varje klass. Tillämpat på en fyrklassig realskola, skulle detta innebära ett lägsta antal av 80 lärjungar, räknat för hela skolan. Den omständigheten, att man i vår tid äger till­ gång till den organisationsform, som den kommunala mellanskolan utgör till vilken år 1904 någon annan motsvarighet än de förhållandevis svagt statsunderstödda och ofta även ur andra synpunkter mindre tillfredsställande privata samskolorna icke fanns — synes mig till fullo berättiga, att an­ språken nu ställas något högre. Jag skulle för min del anse ett genom­ snittligt lärjungantal överstigande 100 såsom skäligt. Jag kan vidare icke finna berättigat att för olika skolor i beräkningen medtaga ett växlande antal år, allt efter som skolan existerat en längre eller en kortare period. Man måste nödvändigtvis söka åvägabringa en enhetlig beräkningsgrund även i detta avseende, som medgiver en fullt hållbar jämförelse mellan olika skolor. Som en naturlig utgångspunkt i tiden erbjuder sig härvid det år, då enligt riksdagens beslut fristen för de tidigare statsunderstödda enskilda samskolorna utlöpte, nämligen år 1920. Jag anser alltså, att en mellanskola för att nu kunna ifrågakomma till ombildning till allmänt läro­ verk bör hava varit i verksamhet år 1920 samt under läsåren 1920 1921 till och med 1926—1927 haft ett genomsnittligt lärjungantal överstigande 100. Vid den fortsatta prövningen framdeles bör dock eu annan utgångs­ punkt i tiden kunna komma i betraktande. Såsom en oeftergivlig förutsättning för att nya läroverk skola upprättas måste givetvis uppställas det kravet, att vederbörande kommun underkastar sig de villkor och bestämmelser, som i sådant avseende kunna komma att föreskrivas. I detta hänseende åsyftar jag icke att föreslå någon annan för­ ändring i de föreskrifter, som hittills gällt, än att i fråga om nyupprättade läroverk vederbörande kommuns förpliktelser böra utsträckas att omfatta jämväl kostnaderna för anskaffande och underhåll av inredning och möbel­ utrustning inom lärorum och gymnastiksal. Jag kommer så till frågan om den framtida ekonomiska ordningen be­ träffande dels de allmänna läroverk, som skulle omorganiseras till samläroverk i samband med att ortens privata flickskola icke längre ifrågakommer till statsunderstöd, dels de till nyupprättande föreslagna allmänna läroverk, vilka skulle uppkomma genom ombildning av nuvarande kommunala mellanskolor, dels ock de nybildade högre allmänna läroverken. Vad de bägge först nämnda grupperna angår, synas mig de ekonomiska förhållandena i allmänhet böra och kunna ordnas under principiell anslut­ ning till vad som gäller i fråga om de statssamskolor, vilka kommo till stånd i samband med 1904 års läroverksreform. I fråga om samtliga de till ombildning till samrealskolor föreslagna gossrealskolorna föreligga nämligen likartade skäl, som år 1904 föranledde Kungl. Maj:t och riksdagen att för de nuvarande statssamskolorna fastslå

232 Kungl. Maj.is proposition Nr 116.

en nära ekonomisk samverkan mellan staten och vederbörande städer. I 1899 års läroverkskommittés förslag voro för övrigt flera av de ifrågavarande läroverken upptagna såsom statssamskolor. Visserligen är det icke möjligt att under de ändrade förhållanden, som i flera avseenden äro för handen, söka direkt anknytning till de lärjungantal, som då uppställdes såsom normgivande för en sådan skolas inrättande. Men håller man sig till nu­ varande lärjungantal vid statssamskolorna, gäller det, att de åsyftade real­ skolorna äro de minst besökta av denna läroverkskategori och i flera fall hava ett lärjungantal av samma storhetsordning som de större statssamskolornas antal gossar. Därjämte gäller att flickskolorna i dessa städer äro för­ hållandevis svagt besatta. Då vederbörande städer genom flickskolans ned­ läggande befrias från det till denna skola utgående kommunala bidraget och då vidare befolkningen vinner den obestridliga fördelen, att avgifterna för flickornas undervisning komma att icke oväsentligt sjunka, synes det mig uppenbart, att det för städerna i fråga icke kan medföra några merutgifter för det högre skolväsendet, om bidragsskyldighet, på sätt föreskrives om övriga statens samskolor, påfordras från statsverkets sida. Emot rätt till uppbärande av avgifter, motsvarande de eljest till statsverket utgående, anser jag alltså, att städerna i fråga böra såsom bidrag till samrealskolan årligen utgiva ett belopp motsvarande en fjärdedel av den vid skolan an­ ställda lärarpersonalens begynnelselöner. Till ytterligare belysning av detta för kommunerna givetvis betydelsefulla spörsmål har jag införskaffat vissa upplysningar angående de ifrågavarande bidragens storlek vid de nuvarande statssamskolorna. Dessa uppgifter ut­ visa, att städernas bidrag till samskolorna budgetåret 1923—1924 rörde sig omkring 8,000 kronor för år vid samtliga skolor med undantag av den i Skellefteå, där beloppet uppgick till allenast 5,275 kronor. Mot dessa bidrag svarade terminsavgifter till belopp, växlande mellan 2,300 kronor och 9,000 kronor. Vid ett lärjungantal överstigande 200, synes bidragsbeloppet i huvudsak uppvägas av de uppburna avgifterna. Då flertalet av de nu ifrå­ gavarande läroverken torde kunna beräkuas erhålla ett lärjungantal av denna storlek, torde det kommunala bidraget kunna väntas endast i obetydlig mån överstiga de uppburna lärjungavgifternas summa. Under dylika omständigheter kan man naturligen spörja sig, om det för statsverket förefinnes skäl att upprätthålla den nämnda ordningen. Jag har också övervägt att åvägabringa önskvärd likformighet i nu berörda avse­ ende genom att undanröja samskolornas ifrågavarande särställning. Då en dylik åtgärd emellertid visat sig förbunden med en årlig merutgift för stats­ verket på omkring 50,000 kronor enbart för de nuvarande statssamskolorna, har jag för närvarande ansett mig förhindrad taga detta steg och därför icke kunnat undgå att för de nu närmast förevarande skolornas del föreslå tillämpning av den nu fastslagna grundsatsen. Och härtill hava så mycket starkare skäl synts mig föreligga som de nya realskolor, vilka jag föreslår

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 233

böra komma till stånd genom ombildning av kommunala mellanskolor, lämp­ ligen inordnas i samma grupp. På så sätt komma de statsfinansiella hän­ synen att tala med icke oväsentligt ökad styrka. Av det sagda följer även, att vid de nya samrealskolorna en särskild lokal styrelse bör komma till stånd i enlighet med nu för statens samskolor gällande bestämmelser. Vad i övrigt angår de till upprättande föreslagna nya gymnasierna och högre läroverken för flickor, torde det få anses ligga i sakens natur, att dessa läroanstalter i nu förevarande hänseende skola följa de regler, som gälla om nuvarande läroverk av motsvarande organisation. Beträffande slutligen frågan om terminsavgifterna anser jag mycket goda skäl vara anförda för att för framtiden medellösa lärjungar må kunna helt befrias från eller erhålla nedsättning i avgifter även till ljus- och vedkassan. Behovet av en ändring i denna riktning synes mig ännu starkare motiverat efter den omläggning, som läroverksorganisationen enligt mitt förslag skulle undergå. Jag är också benägen medverka till en dylik ändring, men då det erfordras särskilda undersökningar, huru vid sådant fall garantier skola kunna vinnas att icke övriga lärjungar alltför hårt betungas, har jag icke nu funnit mig kunna framlägga slutligt förslag i ärendet. Då den nya ordningen i regel skulle tillämpas först från och med läsåret 1928—1929, synes mig ingen större olägenhet föranledas därav, att beslut i saken får anstå till 1928 års riksdag.

234 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

X. Den föreslagna läroverksorganisationen.

Utredningar Redan i början av mitt anförande har jag varit i tillfälle framhålla, att och yttranden. skolkommissionen i sitt Betänkande Y meddelat en detaljerad plan för läro­ verksorganisationens gestaltning å de olika orterna. Därvid har kommissio­ nen dels utförligt motiverat behovet av nya läroverk, dels oek angivit organisa­ tionen ur olika synpunkter av samtliga föreslagna läroverk. Vidare har kommissionen lämnat detaljerade beräkningar rörande såväl de olika läro­ verkens omfattning som kostnaderna för desamma å olika orter. Över det ifrågavarande förslaget hava sedermera utlåtanden avgivits av bland andra kollegierna vid olika läroanstalter, domkapitlen, länsstyrelserna, stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige m. fl. (Sammanfattning II). Slut­ ligen hava skolöverstyrelsen och generaldirektör Bergqvist över betänkandet yttrat sig i samband med de över kommissionens betänkande I—IV avgivna utlåtandena. Skolöverstyrelsen har därvid, såsom förut erinrats, begränsat sig till att framställa yrkanden på vissa närmare angivna jämkningar, avseende dels ett för närvarande allenast partiellt tillämpande av enhetsskoleprincipen, dels ett mera begränsat anlitande av samundervisning, dels slutligen ett vidsträcktare tillgodoseende av den speciella flickundervisningen. Reservan­ terna inom överstyrelsen hava, med hänvisning till sin principiellt avböjande ställning till organisationsförslaget i det hela, avstått från att ingå i pröv­ ning av förslagets detaljer. Generaldirektör Bergqvist har för sin del icke heller inlåtit sig på någon detalj prövning av de skilda orternas skolförhållanden utan begränsat sig till de allmänna riktlinjer för omorganisationen, vid vilka jag i det föregående uppehållit mig. Hithörande spörsmål hava av vederbörande departementschef uteslutits från de skolsakkunnigas uppdrag och i enlighet med Kungl. Maj:ts förut omförmälda beslut gjorts till föremål för en förnyad ingående ekonomisk utredning av skolöverstyrelsen, för vars allmänna resultat jag likaledes i det föregående redogjort. Den ifrågavarande utredningen har givetvis förut­ satt en detaljprövning av skolorganisationen å de olika orterna i enlighet med de grundsatser, som av överstyrelsen angivits i dess ovannämnda utlå­ tande.

Departe- Med den begränsning, som enligt mitt förslag skulle karakterisera de *Allmtana ' ome^e^ara åtgärderna för läroverkens omorganisation, är det uppenbart, synpunkter, att jag icke lämpligen kunnat låta skolkommissionens ovannämnda organisa-

Kung!. Maj.ts proposition Nr 116. 235 tionsplan bilda grandvalen för mina överväganden av de organisatoriska förhållandena å de olika orterna. Med den uppgift jag föresatt mig ställer det sig vida naturligare att anknyta till nu bestående ordning och i den­ samma vidtaga de jämkningar och partiella omläggningar, vilkas innebörd och allmänna omfattning redan utförligt klarlagts. Allenast i fråga om de åtgärder, som avse en omedelbar utbyggnad av organisationen genom in­ rättande av nya läroverk eller en utvidgning av redan förefintliga, har jag haft att söka ledning i de verkställda utredningarna samt de i anslutning till desamma avgivna yttrandena. I samband med de principiella övervägandena av föreliggande organisa­ toriska spörsmål har jag redan angivit, hur de av mig föreslagna åtgärderna skulle under skilda förhållanden bringas i tillämpning. Jag har emellertid ansett det ur överskådlighetssynpunkt ändamålsenligt att här i ett sammanhang redogöra för gestaltningen av de organisatoriska förhållandena, i vad de avse såväl de nuvarande allmänna läroverken som ock de nya sådana läro­ anstalter, vilka jag funnit mig böra föreslå till inrättande. Enär emellertid i många fall läroverksorganisationen måste komma att påverka privatläro­ verkens förhållanden å vederbörande orter, har jag, utan att härvid kunna ingå i detaljer, ansett mig böra vid redogörelsen för läroverksorganisa­ tionen i de olika orterna uppmärksamma jämväl hithörande omständigheter, i den mån de över huvud med någon säkerhet kunna förutbedömas. Innan jag går till den ifrågavarande redogörelsen, torde en mera allmänt hållen framställning av de grundsatser, på vilka planen bygger, ävensom av den räckvidd och innebörd densamma äger, vara av behovet påkallad. I anslutning härtill har det ock synts mig lämpligt att i ett sammanhang motivera den föreslagna omedelbara utbyggnaden av organisationen. Jag är till en början angelägen att särskilt uttryckligen betona, att den framlagda planen varken bör eller får i sin helhet uppfattas såsom varande av bindande natur. Det är nämligen, som jag strax skall klargöra, min bestämda uppfattning, att visserligen huvudgrunderna för läroverksorganisa­ tionen böra av riksdagen fastställas, men att tillämpningen av dessa grun­ der inom närmare angivna gränser bör ankomma på Kungl. Maj:t. Där­ emot utgår jag från att anknytningsförhållandena, i enlighet med mitt förut framlagda förslag, skola generellt av riksdagen bestämmas. Lika­ ledes torde en fråga av så grundläggande vikt — även rent budgetmässigt — som gymnasiets organisation (längd och antal linjer) vid skilda läroverk böra av riksdagen i detalj prövas. Däremot torde lämplighetsskälen avgjort få anses tala för att spörsmålet om vilka linjer böra vid ett visst läroverk vara företrädda icke så strängt fastlåses, att mindre avvikelser från den här meddelade planen inom ramen av tillgängliga anslag omöjliggöras, därest sådana prövas påkallade. Och vad angår frågan om samundervisningens tillämpning, har jag redan framhållit, att avgörande skäl synas mig tala för att riksdagen i detta avseende beträffande vissa uppgivna läroverk vis-

236 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

serligen lämnar medgivande, att flickor må under av riksdagen prövade förutsättningar vinna tillträde, men i övrigt låter det ankomma på Kungl. Maj.t att bestämma, när och i vilken omfattning sagda medgivande skall tagas i anspråk. Vid ärendets beredning har den ifrågavarande allmänna planen utgjort utgångspunkten för de ekonomiska beräkningarna. Och då, såsom jag redan antytt och i fortsättningen går att närmare utveckla, planen, vad samundervisningen angår, förutsätter, att de äskade medgivandena i fråga om rätt för kvinnliga lärjungar att vinna tillträde till allmänna läroverk för gossar, i full utsträckning utnyttjas, framgår redan härav att den kostnadssumma, som vid beräkningen framgått, är den högsta, som under de givna förutsättningarna kan komma att bliva erforderlig, sedan organisationen tidigast med ingången av budgetåret 1936—1937 hunnit fullt genomföras. Givetvis måste den successiva utbj^ggnaden, i likhet med vad hittills skett, försiggå efter särskild prövning av anslagsbehoven för varje budgetår. Till dessa förhållanden återkommer jag i det följande. Vad angår frågan om flickornas undervisning, vill jag vidare här erinra, att jag i annat sammanhang utförligare framhållit, att frågan om flickors tillträde till de allmänna läroverken i regel bör bliva beroende av initiativ från vederbörande läroverkssamhällen. Det är vid sådant förhållande givet­ vis icke möjligt att med bestämdhet på förhand beräkna, i vilken utsträck­ ning sådant medgivande kan komma att påkallas och av Kungl. Maj: t läm­ nas. Beträffande ett mindre antal läroverk har en organisation med obli­ gatorisk Barnundervisning funnits motiverad av skäl, som jag strax skall anföra. I fråga om en annan grupp läroverk hava förhållandena från början ansetts utesluta anlitande av den nämnda utvägen, antingen vad angår läroverket i dess helhet eller vad angår realskolestadiet. De åsyftade läroverken har jag följaktligen i planen upptagit såsom gossläroverk, res­ pektive gossrealskolor. Beträffande slutligen den tredje och största gruppen, i fråga om vilken ett säkert förhandsomdöme är uteslutet, gäller alltså, att de till densamma hänförliga läroverken kunna komma att ombildas antin­ gen så, att flickor erhålla tillträde till läroverket i dess helhet, eller så att flickor vinna tillträde allenast till gymnasiet. Vid planläggningen av gym­ nasiets differentieringsmöjligheter har jag dock funnit nödvändigt att utgå ifrån att de läroverk, till vilkas gymnasier flickor redan medgivits tillträde, även framdeles bibehålla samundervisningen å detta stadium. Enahanda är förhållandet i enstaka fall, där kvinnliga lärjungar visserligen icke för när­ varande undervisas å gymnasiet, men där lokala förutsättningar för en så­ dan ordning synts vara för handen. Jämväl eljest har jag i vissa fall med hänsyn till önskvärdheten att dubbla anknytningsmöjligheter öppnas, sett mig nödsakad förutsätta Barnundervisning, men ligger det då i sakens natur, att, om av ena eller andra anledningen denna förutsättning icke skulle komma

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116. 237 att föreligga, anknytningen måste jämkas i enlighet med de grundsatser, som i detta avseende skola vara bestämmande. I de fall, då jag funnit mig böra föreslå ett nuvarande gossläroverks om­ bildning till samläroverk, har detta betingats därav, att enligt företagna undersökningar flickskolan å orten, därest flickor erhölle tillträde till det allmänna läroverket, kunde väntas få sitt lärjungantal så starkt reducerat, att bestämd fara för flickskolans fortsatta tillvaro måste anses föreligga. I stället för att vid en sådan ordning avvakta flickskolans tillbakagång och upphörande har jag funnit mig, icke minst av hänsyn till vederbörande lärarpersonal, handla mest välbetänkt genom att söka organisatoriskt sam­ manfoga de båda förutvarande bildningsanstalterna. Det är givetvis icke uteslutet, att samma läge kan komma att inträda även å en och annan ort, där jag, med ledning av föreliggande uppgifter om lärjung­ antal och dylikt, icke ansett mig äga tillräcklig grund för farhågor i sådan riktning. I dylikt fall förutsätter jag emellertid, att de lokala förhållandena och önskemålen skola vederbörligen klarläggas i samband med den fram­ ställning, på vilken beslut om det allmänna läroverkets öppnande för flickor skall byggas. Vidkommande därefter de grunder, enligt vilka vissa läroverk eller visst undervisningsstadium av sådana ansetts icke lämpligen böra göras tillgäng­ liga för flickor, må framhållas, att härvid läroverkets storlek i första hand fått bliva bestämmande. Det synes mig över huvud, ur synpunkten av de pedagogiska principer, som för mig äro vägledande, otjänligt med alltför stora läroverk och alldeles särskilt torde detta enligt en ganska allmän upp­ fattning gälla i fråga om läroanstalter av samskolenatur. När ett läroverk räknar ett lärjungantal av omkring 600 , synes mig normalt den gräns vara nådd, då betingelser för anordnande av ytterligare ett statsläroverk å orten äro för handen. I någon utsträckning har jag redan kunnat till­ mötesgå krav i sådant avseende. I andra fall hava flickorna måst hänvisas att tillsvidare anlita förefintlig privat flickskola. Som regel har jag emel­ lertid ansett mig berättigad räkna med att efter hand särskilda allmänna flickläroverk eller flickskolor skola kunna, under den ena eller den andra organisationsformen, komma till stånd i dessa städer. Understundom har jag, med hänsyn till förefintlig kommunal mellanskola å orten, funnit mig föranlåten förutsätta, att framställning om flickors tillträde till det allmänna läroverkets realskola icke skall ifrågakomma. Vad vidare beträffar anknytningen till folkskolan, har jag förut uttalat mig om de allmänna grunder, som i detta avseende skola vara bestäm­ mande. Jag anser mig med hänsyn härtill kunna i detta sammanhang in skränka mig till en erinran, att jag som regel, där två eller flera genom­ gående parallellavdelningar redan finnas anordnade eller, i något fall, där under förutsättning av samundervisnings införande så kan väntas bliva för­ hållandet å realskolestadiet, avsett, att eu avdelningsseric skall anknyta till

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

folkskolans sjätte klass. Dock har det av principiella skäl, på grund av den nyintagning av lärjungar, som, enligt vad erfarenheten ådagalagt, försiggår i klasserna över de båda lägsta, och som vid Barnundervisning torde kunna väntas ske i än större omfattning, synts mindre lämpligt att vid fall av tre genomgående parallellavdelningar beräkna dubbel anknytning till tredje folkskoleklassen redan i klass 1. Jag bar ansett riktigare att under angivna förutsättning i regel räkna med allenast en avdelning med denna anknyt­ ning i klasserna 1 och 2, och två sådana avdelningar i klasserna 3, 4 och 5. Såsom redan antytts, har jag vid mina överväganden utgått från de läs­ aret 1926 1927 rådande förhallandena. Skulle framdeles på grund av ned­ gång i lärjungantalet, behovet av genomgående parallellavdelningar vid ett läroverk minskas, följer av mina förut angivna grundsatser, att sådan minskning skall drabba den sexklassiga realskolan. A ort, där kommunal eller enskild mellanskola finnes upprättad, har jag fun­ nit mig för närvarande kunna begränsa antalet läroverksavdelningar med an­ knytning till folkskolans sjätte klass. Avgörande i förekommande fall för så­ dana avdelningars fördelning på ortens läroverk har fått bliva mellanskolans förläggning i respektive städer. Skilda stadsdelar böra i storstäderna rimligen i görligaste mån tillgodoses. Skälig hänsyn till önskvärdheten av att vid provårsläroverken 4-åriga realskolelinjer skola vara representerade har jämväl funnits böra tagas. I några fall har anordnandet av lyceilinje eller lyceum å en ort synts mig motivera en motsvarande begränsning av den till sjätte folkskoleklassen anknutna realskolan. Beträffande slutligen gymnasieorganisationens utformning må först i fråga om förekomsten av treåriga och fyraåriga gymnasielinjer framhållas, att jag vid fördelningen sökt så långt möjligt beakta olika förefintliga intressesyn­ punkter. Högre läroverk i samhälle med kommunal mellanskola å orten eller med ett större antal mellanskolor och statsrealskolor i grannskapet har an­ setts böra utrustas med treårigt gymnasium antingen å viss linje eller å båda eller samtliga förekommande linjer. I nu berörda avseende hava i regel när­ liggande läroverk funnits lämpligen kunna komplettera varandra, så att vid ett latingymnasiet gjorts treårigt, vid ett annat realgymnasiet. Över huvud har jag dock vinnlagt mig om begränsning, när det gällt att föreslå treåriga latingymnasier. Och i de fall, då de nämnda omständigheterna icke före­ legat, har jag saknat anledning ifrågasätta förändring i bestående organisationsförhållanden. I fråga om nyspråkliga gymnasielinjer har jag ansett välbetänkt att endast mera försöksvis föreslå upprättande av sådana vid ett mindre antal väl besökta läroverk i skilda delar av landet. Detta sker lämpligen i vissa fall genom ombildning av nuvarande dubblerade linjer, i andra fall genom nyinrättande. Då beträffande fördelningen av denna linje hänsyn till den kvinnliga ungdomen synts särskilt motiverad och flickorna kunna väntas i ej ringa utsträckning från flickskolan övergå till gymna­ sium, har jag häri sett ett praktiskt skäl att i allmänhet föreslå sagda linjer

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 239

treåriga. Vad angår i övrigt förekomsten av olika linjer, har jag så långt möjligt sökt anslutning till bestående förhållanden och sålunda bibehållit nu­ varande linjedelning. Efter dessa allmänna erinringar vill jag närmare uppehålla mig vid frågor dels om omorganisation av vissa allmänna läroverk, dels om nyinrättande av sådana läroverk, dels slutligen om statsverkets övertagande av vissa kommu­ nala mellanskolor. De organisatoriska omläggningar beträffande nuvarande allmänna läroverk, som enligt min mening böra ifrågakomma att nu föreläggas riksdagen till prövning, avse dels utvidgning av vissa realskolor för gossar till högre all­ männa läroverk, dels ombildning av vissa realskolor för gossar till samrealskolor, dels ock anordnande av nya gymnasie- och lyceilinjer vid vissa högre läroverk.

Vad till en början angår spörsmålet om utvidgning av realskolor till högre utvidgning läroverk, synas mig härvid kunna komma under övervägande såväl de läroverk, till vilka på vederbörande kommuns bekostnad anknutits fullstän- läroverk, diga gymnasier, som ock läroverk, i förbindelse med vilka gymnasium an­ ordnats med understöd av anslaget till högre goss- och samskolor. I enahanda sammanhang torde även lämpligen övervägas frågan om statens övertagande av de av vederbörande kommun bekostade gymnasielinjer, vilka finnas upprättade vid två högre läroverk. Kommunala gymnasier i detta ords tekniskt-ekonomiska mening äro för närvarande anordnade vid realskolorna i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Udde­ valla, Skövde och Söderhamn. Det kommunala gymnasiet i Södertälje, anordnat såsom 4-årigt real- och latingymnasium, inrättades höstterminen 1914. Stadsfullmäktige i Södertälje hava i framställning den 17 september 1920 hemställt om gymnasiets över­ tagande av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen förordats i ut­ låtande den 7 december 1920. Skolkommissionen, som jämväl haft att yttra sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombildning till högre samläroverk med nyspråklig linje. Det kommunala gymnasiet i Eskilstuna har varit anordnat såsom realgymnasium från och med höstterminen 1911 och såsom fyraårigt real- och latingymnasium från och med höstterminen 1917. Stadsfullmäktige i Eskils­ tuna hava i framställning den 27 november 1918 påkallat åtgärder för gym­ nasiets övertagande av staten, vilken framställning av skolöverstyrelsen till­ styrkts i utlåtande den 31 juli 1919. Skolkommissionen, som jämväl haft att yttra sig över berörda framställning, har föreslagit realskolans ombild­ ning till högre samläroverk med nyspråklig och reallinje. Det kommunala gymnasiet i Eksjö började sin verksamhet höstterminen 1915, anordnat såsom fyraårigt real- och latingymnasium. Stadsfullmäktige i Eksjö hava i skrivelse den 19 juli 1919 hemställt, att gymnasiet måtte

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

övertagas av staten. Skolkommissionen har icke ansett försvarligt att för det dåvarande förorda upprättandet av ett statsgymnasium i Eksjö, men, i syfte att ytterligare erfarenhet måtte kunna vinnas om behövligheten av ett statsgymnasium å orten, funnit sig böra föreslå, att gymnasiet bibehålies såsom kommunalt med visst statsunderstöd. Det kommunala gymnasiet i Uddevalla började sin verksamhet höstter­ minen 1912 och är anordnat såsom treårigt real- och latin gymnasium I framställning den 18 december 1919 hava stadsfullmäktige i Uddevalla hemställt om gymnasiets övertagande av staten, vilken framställning skol­ överstyrelsen i utlåtande den 24 november 1920 i princip tillstyrkt. Skol­ kommissionen har funnit tillräckliga skäl föreligga för upprättande av ett högre samläroverk i Uddevalla med nyspråklig gymnasielinje. Det kommunala gymnasiet i Skövde trädde i verksamhet höstterminen 1911, anordnat såsom treårigt realgymnasium. Från och med höstterminen 1915 omorganiserades gymnasiet till 4-årigt realgymnasium. Skolkommis­ sionen har icke funnit tillräcklig anledning föreligga att föreslå upprättande av ett statsgymnasium i Skövde. I yttrande över kommissionens betänkande hava emellertid stadsfullmäktige hemställt, att gymnasiet måtte övertagas av staten, eller, om detta ej vore möjligt, att gymnasiet måtte få uppehållas såsom kommunalt med statsunderstöd. Det kommunala gymnasiet i Söderhamn inrättades höstterminen 1913 såsom 3-årigt realgymnasium. Skolkommissionen har icke ansett sig kunna förorda ett statsgymnasiums förläggande till Söderhamn, men dock uttalat att med hänsyn till föreliggande omständigheter tillräckliga skäl kunde an­ föras lör att, på sätt ifrågasatts beträffande Eksjö, bibehålla gymnasiet vid hittillsvarande rättigheter. Vad slutligen beträffar Landskrona stads gymnasium, vilket åtnjuter stats­ understöd från anslaget till högre goss- och samskolor, började detta gymna­ sium sin verksamhet såsom 3-årigt redan höstterminen 1908. Från och med höstterminen 1918 omfattar gymnasiet 4-årigt real- och latin gymnasium Stadsfullmäktige hava i framställning den 7 januari 1921 begärt, att gym­ nasiet måtte övertagas av staten, vilken framställning skolöverstyrelsen i ut­ låtande den 10 februari 1921 tillstyrkt. Skolkommissionen föreslår, att real­ skolan i Landskrona utvidgas till högre samläroverk med nyspråklig linje. Det torde ytterligare förtjäna framhållas, att kvinnliga lärjungar undervi­ sas å samtliga ovannämnda gymnasier med undantag av de i Södertälje och Söderhamn. Vid högre läroverket i Ystad uppehälles latingymnasiet på kommunens bekostnad, numera med statsunderstöd. Enahanda är vid högre läroverket i Hudiksvall fallet med reallinjen. Skolkommissionens förslag innebär i fråga om dessa båda läroverk, att i Ystad nyspråkligt och latingymnasium skulle förekomma, i Hudiksvall allenast nyspråkligt gymnasium. Båda de nämnda läroverkens gymnasier äro numera tillgängliga för flickor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 241

Ytterligare torde jag böra erinra, att för närvarande fullständiga gymna­ sier äro i verksamhet i Lidingö, Djursholm, Saltsjöbaden, Motala och Eslöv, ofullständiga sådana, omfattande en eller annan ring i Karlshamn och Sol­ lefteå. Yad angår Eslövs och Karlshamns gymnasier har skolkommissionen haft att särskilt pröva frågan om eventuellt högre statsläroverk med ut­ gångspunkt från framställningar av vederbörande stadsfullmäktige. Fram­ ställningar om nyinrättande av gymnasier hava vidare vid skolkommissionens prövning förelegat från stadsfullmäktige i Oskarshamn, Trollhättan och Kristinehamn. Skolkommissionens överväganden hava utmynnat däri, att av de nämnda orterna endast Lidingö och Djursholm ansåges böra ifrågakomma till er­ hållande av statliga gymnasiala utbildningsmöjligheter. I övrigt tillåter jag mig hänvisa till skolkommissionens betänkande V, sid. 13—39, samt beträffande remissbehandlingen till Sammanfattning II. Yad därefter angår min egen prövning av hithörande olikartade frågor, nödgas jag först betona, att det statsfinansiella läget i hög grad begränsat min handlingsfrihet och ålagt mig den största varsamhet, då det gällt åt­ gärder för inrättande av nya högre läroverk. Med den begränsning, som sålunda måste komma att karakterisera förslaget även i nu berörda avseende, har det för mig gällt att söka uppnå hållpunkter för ett bedömande av frågan, å vilka orter behovet av statliga gymnasiemöjligheter kan anses mest trängande och bäst vitsordat. Det synes mig därvid till en början knappast kunna råda någon tvekan därom, att de orter, där nu med icke obetydliga uppoffringar vederbörande samhällen under en följd av år un­ derhållit gymnasier eller linjer av sådana under växlande organisatoriska förhållanden böra hava ett bestämt företräde framför de orter, från vilka ifrågasatts utvidgning av vederbörande läroanstalter utan att fullständigt gymnasium nu finnes. Vad särskilt beträffar städerna Lidingö, Motala och Sollefteå, kommer jag i det följande att föreslå, att de å dessa orter förefintliga kommunala mellanskolorna ombildas till realskolor, och anser mig med hänsyn även till denna omständighet kunna här lämna dessa orter å sido. Beträffande Djursholm, Saltsjöbaden och Eslöv har jag anled­ ning att i annat sammanhang uppehålla mig vid skolförhållandena å dessa orter. Vidkommande därefter de båda gymnasier, där staden nu bestrider kost­ naderna för en av gymnasiets linjer, synas mig förhållandena ligga något olika till i Ystad och i Hudiksvall. Vid läroverket i Ystad är såväl realsom latingymnasiet relativt väl besökt, innevarande läsår räknar realgymnasiet där 57 lärjungar, därav 6 fiickor, och latingymnasiet 79 lärjungar, därav 21 flickor. Jag finner såväl dessa siffror som läroverkets storlek i det hela — dess lärjungantal överstiger 300 — tillfyllest motivera, att den kommunala latinlinjen övertages av staten. Vad åter angår läroverket i Hudiksvall, har realgymnasiet endast 25 lärjungar, därav 3 flickor, latingymnasiet 47 Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 101 käft. (Nr 116.) 16

242 Kungl. May.ts proposition Nr 116. lärjungar, därav 8 flickor. Gymnasiets totala lärjungantal stannar alltså vid en så låg siffra som 72 (11 flickor), och läroverket i dess helhet uppnår ej högre lärjungantal än 196. Jag kan under dessa omständigheter ej finna tillrådligt, att detta läroverk utvidgas med en ny statlig gymnasielinje. Icke obetydligt svårare ställer sig avgörandet, då det gäller att taga ställ­ ning till spörsmålet vilka av de förutnämnda av kommun underhållna gym­ nasierna böra nu övertagas av staten. Jag anser mig böra erinra, att läro­ anstalterna i fråga äro de i Södertälje, Eskilstuna, Eksjö, Uddevalla, Skövde, Söderhamn och Landskrona. Håller jag mig till en början till realskolornas lärjungantal läsåret 1926— 1927, så blir ordningen följande: Södertälje 249 lärjungar, Eskilstuna 247 » Uddevalla 214 Landskrona 196 Söderhamn 151 Skövde 148 och Eksjö 143 Med hänsyn till antalet gossar å gymnasiet kan man ordna läroverken på följande sätt: Södertälje 95 lärjungar, Eksjö 88 Eskilstuna 82 » , Skövde 71 » , Uddevalla 57 > , Landskrona 53 » och Söderhamn 36 » Härvid måste dock uppmärksammas, dels att gymnasierna i Skövde och Söder­ hamn endast omfatta reallinje, dels att gymnasierna i Uddevalla och Söder­ hamn äro 3-åriga, de övriga 4-åriga. Det synes mig uppenbart, att gymnasierna i Södertälje och Eskilstuna med hänsyn till såväl realskolans som gymnasiets lärjungantal måste anses äga ett obestridligt företräde framför de övriga. Och beaktas, som sig bör, även städernas storlek, torde gälla, att ur denna synpunkt Eskilstuna bör i främsta rummet ifrågakomma, därnäst Landskrona, Södertälje och Udde­ valla. Ser man beträffande de tre sistnämnda även på fördelningen av andra gymnasier inom grannskapet, vill det synas, som om starkare skäl kunna åberopas för utvidgning av läroverken i Södertälje och Uddevalla än av det i Landskrona. Stockholms län har nämligen nu intet högre läroverk; Göteborgs och Bohus län har sådana endast i Göteborg, medan inom Malmöhus läu icke mindre än fyra högre läroverk redan äro i verk­ samhet. Jag kommer alltså till det resultatet att med hänsyn till lärjungantalet

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 243

i realskolan och å gymnasiet Eskilstuna- och Södertäljeläro verken hava ett avgjort företräde framför de övriga, att vidare på grund av städernas folk­ mängd och behovet av gymnasium inom orten likaledes de starkaste skälen låta sig anföra för dessa båda läroverk samt det i Uddevalla. Då jag emel­ lertid icke nu ser mig i stånd att föreslå utvidgning av mer än två läro­ verk, böra uppenbarligen realskolorna i Södertälje och Eskilstuna främst komma i fråga. Anslutningen synes mig tillfredsställande motivera, att läroverken utrustas med både real- och latingymnasium, varvid jag emeller­ tid förutsätter, att kvinnliga lärjungar erhålla tillträde till båda läroverkens gymnasier. På grund av de förhållanden, som vid övervägandet äro att beakta, symes vid båda läroverken latingymnasiet böra bliva 4-årigt, realgymnasiet 3-årigt. Omorganisationen torde böra försiggå successivt, så att staten första året övertager nuvarande ring I av båda linjerna. Med hänsyn till de kommunala budgetförhållandena, torde övertagandet lämpligast försiggå den 1 januari 1928. Läsåret 1928—1929 skulle den statliga delen av gymnasiet omfatta latinringarna I och II samt den nuvarande realringen I; någon ny sådan ring skulle sagda läsår icke upprättas, utan lärjungar, som önska övergå till realgymnasiet, undervisas i realskolans klass 6. Med ingången av läsåret 1930—1931 skulle gymnasiets ombildning vara slutförd. Enahanda ordning synes mig tillämplig i fråga om övertagandet av la­ tingymnasiet vid högre allmänna läroverket i Ystad, och skulle ombildnin­ gen även vid detta läroverk vara slutförd vid ingången av läsåret 1930— 1931.

I det föregående har jag redan varit i tillfälle framhålla, att skolkom- Ombildning missionen för flickundervisningens konsekventa tillgodoseende ansett sig av gossläroverk till sam­ böra i stor utsträckning föreslå de nuvarande gossläroverkens ombildning skolor. till samläroverk. Vid nu föreslagna ordning för omläggning av läroverks­ organisationen har jag funnit mig böra gå en annan väg, varigenom undvikes att både principiellt och praktiskt i mera betydande utsträckning för­ ändra de nuvarande allmänna läroverken till samskolor. Enligt det av mig framställda förslaget skulle frågan om sådan omorganisation beträffande flertalet läroverk prövas från fall till fall i anslutning till de önskemål, som kunna förefinnas inom de skilda orterna. Emellertid kan man även vid anlitande av denna väg icke undgå att i fråga om särskilt en del mindre läroverk överväga lämpligheten av att gossarnas och flickornas undervisning för framtiden äger rum i en och samma läroanstalt. Olika synpunkter påkalla ett sådant övervägande. Huvudönskemålet, flickornas likställande i avseende på utbildningsmöjligheter med gossarna, kan givetvis inom mindre städer icke inom överskådlig tid uppnås, därest för undervisningen erfordras två olika statliga läroanstalter. Så framt man alltså vill eftersträva det nämnda målet, är man hänvisad att taga en gemensam läroanstalt i anspråk för

244 Kungl. Maj:ts proportion Nr 116.

utbildningen till realexamen. Men i samma stund, som ett läroverk i en mindre stad göres tillgängligt för flickor, kommer uppenbarligen den privata flickskolans lärjungekrets att begränsas, och är den redan förut för­ hållandevis liten, blir risken betydande att möjligheterna till Barnundervis­ ning skola så starkt reducera flickskolans lärjungantal, att denna icke längre kan uppehållas. Står det därför på förhand klart, att en allvarlig fara i sådant avseende föreligger, synes den mest välbetänkta anordningen vara att från begynnelsen organisatoriskt söka länka de båda läroanstalterna sam­ man. Därtill kommer ytterligare önskemålet, att dubbla anknytningsmöjligheter till folkskolan tills vidare må förefinnas. En realskola utan pa­ rallellklasser är hänvisad att uteslutande anknyta till folkskolans sjätte klass, en flickskola utan parallellklasser kan icke heller erbjuda dubbla anknytningsmöjligheter. Anordnas läroverket däremot såsom samskola, skulle i regel genomgående parallellavdelningar erfordras, och därigenom uppnås den fördelen att för både gossar och flickor anknytning åvägabringas till folkskolans både tredje och sjätte klass. Båda de nämnda synpunkterna, ytterligare understödda av hänsyn till statens och kommunernas ekonomi, hava för mig utgjort tungt vägande skäl att ingående pröva möjligheterna att fullfölja den väg, som beträddes, då vid 1904 års läroverksreform ett antal mindre städer utrustades med statssamskolor. Redan vid undersökningen av vissa högre läroverks organisatoriska gestalt­ ning föranledes man att överväga, huruvida icke det obligatoriska samläroverket vore att föredraga framför det fakultativa. Anslutningen till realskolestadiet vid läroverken i Strängnäs, Västervik, Skara och Hudiksvall är nämligen enligt nu tillgängliga siffror så begränsad, att genomgående pa­ rallellklasser icke synas behövliga, därest i fortsättningen endast gossar skulle äga tillträde till realskolan. Annat blir förhållandet, om flickor medgivas tillgång till realskolestadiet vid läroverken i fråga. Men vid en dylik an­ ordning torde man icke med säkerhet kunna räkna med att flickskolan skall i längden erhålla en sådan anslutning, att dess fortsatta bestånd kan anses tryggat. Efter åtskillig tvekan har jag emellertid funnit försiktigheten bjuda att tills vidare icke ifrågasätta anordnande av obligatorisk Barnundervisning vid de nämnda läroverken. Skulle från vederbörande samhällen önskemål i sådan riktning framkomma, finner jag emellertid skälen för läroverkens förändring till samläroverk så starka, att hänsynen till flickskolan då icke kan få lägga hinder i vägen för en ur övriga synpunkter ändamålsenlig organisation. Om jag alltså för närvarande icke finner tillräcklig anledning föreligga att föreslå, att läroverken i de nämnda städerna omorganiseras till samläroverk, måste övervägandena utfalla i annan riktning vid ett skärskådande av för­ hållandet i vissa städer med realskolor för gossar. Jag lämnar härvid å sido de tre realskolorna i Stockholm, de båda realskolorna i Göteborg och real-

246 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

sårna för närvarande kunna beräknas föranleda anordnande av genomgå­ ende parallellavdelningar. Tänker man sig då, att vid fall av Barnundervis­ ning ett visst antal flickor för sin undervisning utnyttjade realskolan i stället för flickskolan och att detta antal bleve så stort, att realskolans samlade lärjungantal komme att uppgå till den angivna siffran, så re­ sulterar övervägandet däri, att under perioden 1917—1921 för flickskolorna i Enköping och Mariestad praktiskt taget icke skulle återstått några lär­ jungar. I Eksjö, Oskarshamn, Varberg, Lidköping och Arvika skulle flickskolan knappast kunnat påräkna det lärjungantal, söm förutsättes såsom minimum för fortsatt statsunderstöd. I Karlshamn, Skövde och Söderhamn skulle däremot detta minimiantal hava uppnåtts eller över­ skridits. Räknar man på samma sätt beträffande perioden 1922—1926, kommer man till det resultatet, att i Enköping, Oskarshamn, Mariestad och Lidköping flickskolornas lärjungantal skulle hava underskridit det ifråga­ varande minimum. I de övriga städerna skulle sagda antal hava uppnåtts eller överskridits. Håller man sig slutligen till lärjungantalen under inneva­ rande läsår, kommer den förstnämnda gruppen att innesluta städerna Enkö­ ping, Oskarshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika eller, bortsett från sistnämnda stad, samma städer, som redan på grund av medeltalen för pe­ rioden 1922—1926 uppvisat ensartade förhållanden. Det synes mig under dessa omständigheter icke kunna råda någon tvekan därom, att undervisningens intressen bäst främjas, om på de senast nämnda orterna realskolestadiets undervisning för framtiden tillgodoses av en läro­ anstalt av samskolenatur. Vidkommande övriga städer, som här äro i fråga, intager Skövde så till­ vida en särställning, att det sammanlagda lärj ungantalet i realskolan och flickskolan under hela perioden 1917—1926 hållit sig anmärkningsvärt kon­ stant, om ock anslutningen till realskolan är stadd i avtagande. Denna nedgång i realskolans lärjungantal har emellertid praktiskt taget fullstän­ digt kompenserats av en fortskridande ökning i anslutningen till flickskolan. Icke minst sistnämnda faktum synes mig peka hän på, att flickskolan här torde vara önskvärd även i framtiden. Jag styrkes i denna uppfattning av det förhållandet, att inom Skaraborgs län endast en ytterligare flickskola, den i Skara, skulle komma att återstå, därest flickskolorna i Mariestad och Lidköping icke ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Jämväl torde man böra uppmärksamma, att Skövde icke särskilt påverkas av den förändring i försvarsorganisationen, som av 1925 års riksdag beslutats och enligt vilken staden bibehåller ställningen av en bland rikets största garnisons­ orter. Med hänsyn till samtliga nu anmärkta förhållanden anser jag mig icke äga tillräckliga skäl att ifrågasätta obligatorisk ombildning av Skövde realskola till samskola. Realskolan i fråga torde alltså böra ombildas till fyrklassig realskola och flickskolan komma i åtnjutande av fortsatt stats­ understöd.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 247

I fråga om Eksjö te sig förhållandena i någon mån annorlunda. Såsom redan erinrats, skulle på grundvalen av siffrorna från perioden 1917—1921 flickskolan därstädes icke kunnat beräknas erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolans lärjungantal har liksom i Skövde under senare år präglats av en nedåtgående tendens, ehuru här icke särskilt tydlig. Flickskolan har emellertid icke visat ökning i an­ slutningen utan snarast någon minskning. Vid beaktande av den omstän­ digheten att inom Jönköpings län flickskoletypen är företrädd allenast i Jönköping föreligga enligt min mening icke tillräckliga skäl att nu föreslå realskolans ombildning till samskola. Jag har därför ansett mig böra i mitt förslag upptaga realskolan i Eksjö såsom fyrklassig och förutsätter därvid att flickskolan ifrågakommer till fortsatt statsunderstöd. Vad vidare beträffar Karlshamn, bör det bemärkas, att både realskolan och flickskolan i denna stad under perioden 1917—1921 uppvisa de högsta lärjungantal, som tillkom någon av de nu förevarande läroanstalterna. Be­ träffande båda skolorna har härutinnan en avsevärd förändring sedermera inträtt. Realskolan nådde sin största anslutning år 1918, då lärjungantalet uppgick till 181. År 1924 hade siffran sjunkit till 131; under de båda se­ naste åren har dock en mindre stegring åter gjort sig märkbar till 142 år 1925 och 151 år 1926. Flickskolan räknade år 1921 213 lärjungar; antalet har sedermera nedgått till 153, således med mer än en fjärdedel. En ringa ytterligare minskning skulle uppenbarligen kunna bringa ned siffran till gränsen för den för statsunderstöd stadgade. Med hänsyn till den tendens, som sålunda präglar de angivna siffrorna, framförallt anslutningen till flick­ skolan, måste jag hålla det för mest välbetänkt att föreslå realskolans om­ bildning till samrealskola med såväl fyrklassig som sexklassig avdelning. I fråga om förhållandena i Varberg gäller, att realskolans lärjungantal uppvisar en nedgång från 164 år 1923 till 142 år 1926. I verkligheten är förändringen större, än vad dessa siffror omedelbart giva vid handen, i det att antalet lärjungar i första klassen, vilket under åren 1921—1924 översti­ git 30 och år 1924 belöpte sig till 38, år 1925 nedgått till 23 och år 1926 till 21. Flickskolan har däremot haft en ganska konstant anslutning och uppvisar för närvarande ett större antal lärjungar än någon av de skolor, som här äro i fråga. Särskilt med tanke på den sjunkande tendensen hos realskolans lärjungantal har jag icke kunnat undgå att hysa en viss tvekan om lämpligheten att för framtiden räkna med två skilda läroanstalter i sta­ den, men har dock icke ansett tillräcklig anledning föreligga att nu föreslå realskolans ombildning till samskola. Realskolan i Varberg torde alltså böra bliva fyrklassig och flickskolan där fortfarande ifrågakomma till stats­ understöd. Beträffande slutligen Söderhamn, konstateras för realskolans del under åren 1919—1923 ganska jämna lärjungesiffror växlande mellan 156 och 165. År 1924 inträdde någon ökning till 172, vilken därefter följts av en minsk-

248 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ning de båda senaste åren till 161 respektive 151. Flickskolan har under åren 1920—1926 visat en påfallande jämn anslutning, varierande mellan 168 och 156. I det hela erinra förhållandena om de i Skövde, om man bortser från att de båda läroanstalternas i Söderhamn samlade anslutning under femårsperioden 1919—1921 genomsnittligt varit mindre, men under perioden 1922—1926 större än vad fallet varit i Skövde. Med hänsyn här­ till och i betraktande ytterligare av stadens folkmängd samt de särskilda förhållandena inom Norrland, finner jag mig icke äga tillräcklig anledning föreslå obligatorisk ombildning av realskolan i Söderhamn till samskola. Läroverket i fråga torde alltså böra ombildas till en fyrklassig realskola och flickskolan ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Enligt min uppfattning böra sålunda realskolorna i Enköping, Oskars­ hamn, Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika ombildas till samrealskolor, vardera med både fyrklassig och sexklassig avdelning. I samband med denna omorganisation synas flickskolorna i respektive städer icke vidare böra ifrågakomma till statsunderstöd. Ombildningen synes mig kunna genomföras på följande sätt. Läsåret 1928—1929 öppnas realskolans första klass för flickor. Samtidigt anordnas en första klass av realskolans fyrklassiga avdelning, till vilken jämväl både gossar och flickor äga tillträde. Följande läsår, 1929—1930, inträder ena­ handa förhållande i fråga om klasserna 1—2 av båda realskolavdelningarna; läsåret 1930—1931 utsträckes samundervisningen till klasserna 1—3 av båda realskolavdelningarna; läsåret 1931—1932 skulle den fyrklassiga realskolavdelningen vara färdigbildad, samundervisningen skulle tillika omfatta klasserna 1-—4 av realskolans sexklassiga avdelning. Fullt genomförd i hela läroverket skulle ombildningen vara först läsåret 1933—1934. Med hänsyn till de grunder, enligt vilka statsunderstöd till högre flick­ skolor utgår, synes minskning av understödsbeloppet till vederbörande flick­ skolor böra inträda först från och med läsåret 1931—1932. Därest icke från vederbörande läroanstalt en annan ordning påkallas, torde statsunder­ stödets avveckling böra försiggå i enlighet med den ordning, jag förut an­ givit. Med utgången av läsåret 1935—1936 skulle verksamheten vid flick­ skolan icke längre komma i åtnjutande av statsunderstöd.

Fördelningen Såsom jag redan inledningsvis framhållit, har jag i fråga om gymnasiets av gymnasielinjer låtit mig angeläget vara att icke föreslå större förändringar i nu rå­ och lyceilinjer. dande ordning. De väsentliga avvikelserna gälla de till nyupprättande före­ slagna nyspråkliga linjerna vid vissa större läroverk i skilda delar av landet, genom vilken anordning möjlighet vinnes att pröva den ifrågavarande lin­ jens lämplighet och bärkraft. Tillika har jag ansett välbetänkt, att jämväl de nya flickläroverken, som ingå i förslaget, utrustas med dylik linje. . Vid Stockholms gossläroverk har jag räknat med nyspråklig linje endast vid högre latinläroverket å Norrmalm. Denna linje torde lämpligen böra

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 249

bliva fyraårig. Inom mellersta delen av landet i övrigt hava läroverken i Norrköping, Jönköping, Karlstad och Örebro synts mig böra ifrågakomma till att erhålla nyspråkliga linjer, vilka, särskilt med hänsyn till de kvinn­ liga lärjungar, som kunna väntas frekventera linjen i fråga, torde böra bliva treåriga. I Göteborg har jag räknat med en dylik linje vid högre latin­ läroverket. Även denna linje synes, på sätt nyss ifrågasatts beträffande latinläroverket å Norrmalm i Stockholm, böra bliva fyraårig. För tillgodo­ seende av landets sydligaste delar har jag vidare funnit mig föranlåten föreslå, att en treårig nyspråklig linje anordnas vid högre gossläroverket i Malmö. Vad Norrland angår har jag ansett ändamålsenligast att till läro­ verket i Sundsvall knyta den treåriga nyspråkliga linje, som i denna del avriket torde böra anordnas. I övrigt anser jag mig kunna vid redogörelsen för förändringar i linje­ fördelningen begränsa mig till att erinra, att läroverket i Borås hittills varit utrustat uteslutande med realgymnasium, dock med parallellavdelningar till tre ringar. Enligt min uppfattning bör ett läroverk i en stad av så betydande storlek med fog kunna göra anspråk på att erhålla samma linjeutrustning som i allmänhet gäller för jämförliga läroverk. I mitt förslag har jag där­ för upptagit ett fyraårigt latingymnasium vid läroverket i fråga, och anser jag tillika, att realgymnasiet bör omläggas till treårigt. Vad därefter angår frågan om lyceer och lyceiavdelningar av läroverk, må först framhållas, att jag även i detta avseende allenast åsyftar, att för­ sök med denna organisationstyp i mera begränsad omfattning skola anord­ nas vid väl besökta läroverk inom skilda delar av landet. Det har emeller­ tid synts motiverat, att åtminstone ett fullständigt läroverk av denna typ från början kommer till stånd. Ingen tvekan synes mig kunna råda därom, att huvudstaden utgör den lämpligaste förläggningsorten för ett lyceum. Med hänsyn till den särskilda ställning som statens provskola, nya elemen­ tarskolan, intager inom läroverksorganisationen torde det också vara skä­ ligt, att denna läroanstalt ombildas till sexklassigt lyceum med latin-, ny­ språklig och reallinje. Lyceiavdelningar med latin torde vidare böra anord­ nas vid läroverken i Uppsala, Lund, Malmö och Härnösand, samt vid högre latinläroverket i Göteborg. Vid högre realläroverket i Göteborg har jag funnit upprättandet av en reallyceiavdelning väl motiverat. Beträffande slutligen fördelningen av tre- och fyraåriga gymnasier har jag redan i det föregående uttalat, att mitt övervägande av denna angelägenhet skett på grundvalen av föreliggande praktiska behov ur synpunkten av dels mellan- och realskolornas förekomst och anslutning inom skilda läroverksområden, dels önskvärdheten att bereda utbildningsmöjligheter för den kvinnliga ungdomen under anknytning även till den högre flickskolan. Vid följande läroverk ifrågasätter jag icke någon förändring i nuvarande jyraåriga gymnasieorganisation: Stockholm, läroverket å Östermalm, läro-

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. verken i Uppsala, Nyköping, Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund, Ystad, Hudiksvall, Östersund och Umeå. Latingymnasiet skulle dessutom bibehållas oförändrat vid följande läro­ verk: Norrköping, Jönköping, Malmö, Karlstad, Örebro, Falun, Härnösand, Sundsvall och Luleå. Enahanda skulle förhållandet bliva med realgymnasiet vid följande läro­ verk: Karlskrona, Hälsingborg, Skara och Sundsvall. Genom omändring av nu förefintliga linjer eller genom nyinrättande av sådana, i samband med utsträckt tillämpning av samundervisning å gymnasiestadiet, skulle treårigt latingymnasium anordnas vid följande läroverk, nämligen: Stockholm, latinläroverket å Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg, högre latinläroverket, Vänersborg, Skara, Västerås och Gävle. Vid samt­ liga de nämnda läroverken med undantag av det i Gävle skulle tillika förekomma fyraårigt latingymnasium. Treårigt realgymnasium skulle genom ombildning av förefintliga linjer eller genom nyinrättande av sådana enligt mitt förslag anordnas vid föl­ jande läroverk, nämligen: Stockholm, realläroverket å Norrmalm och läroverket å Södermalm, Lin­ köping, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Kristianstad, Malmö, gossläroverket, Halmstad, Göteborg, realläroverket, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand och Luleå. Såväl treårigt som fyraårigt realgymnasium skulle förekomma vid de båda nämnda Stockholmsläroverken, realläroverket i Göteborg, läroverket i Gävle samt, under förutsättning av samundervisning, läroverket i Örebro. Beträffande läroverken i Södertälje, Eskilstuna, Ystad (den nyupprättade linjen) och Borås (latinlinjen) samt de föreslagna flickläroverken bär jag redan i det föregående uttalat mig. Vad angår genomförandet av omläggningen i nu berörda del, torde i all­ mänhet första ringen av det treåriga gymnasiet, ävensom av nyinrättade linjer kunna träda i verksamhet läsåret 1928—1929 och ombildningen suc­ cessivt fullföljas. Lyceiavdelningarna synas jämväl böra anordnas från och med samma läsår och påbyggas med en klass varje följande läsår. Vid nya elementarskolan torde nya lärjungar i den nuvarande första klassen icke böra intagas läsåret 1928—1929 utan i stället en första lyceiklass i två eller tre avdelningar upprättas och ombildningen därefter fullföljas i nyss nämnd ordning.

Upprättande Jag övergår så att avhandla frågan om behovet av särskilda läroverk för av högre flick­ läroverk. flickor. Såsom jag redan haft anledning framhålla, har det statsfinansiella läget gjort det oundgängligt att starkt begränsa kraven i nu förevarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 251

hänseende, och jag inskränker mig därför till att nu föreslå upprättande av allenast fyra sådana läroverk. Det synes mig icke kunna råda någon tvekan därom, att städerna Stock­ holm, Göteborg och Malmö i främsta rummet böra ifrågakomma till er­ hållande av sådana läroverk. Denna ordning anvisas redan av städernas storlek samt det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildningsmöjligheter för flickor. Skolkommissionen har jämväl föreslagit upprättande av högre flickläroverk å dessa orter vid sidan av de statliga flickskolor, som upp­ tagits i dess förslag. Vad därefter beträffar förläggningen av det återstående läroverk av denna typ, om vars upprättande jag finner framställning nu böra göras hos riks­ dagen, är ett särskilt övervägande av nöden. Väljes till utgångspunkt folkmängden, torde prövningen böra särskilt av­ se städerna Norrköping, Hälsingborg, Gävle och Örebro. Uppmärksammas därjämte, som sig bör, den omfattning, vari nu förefintliga gymnasiemöjligheter utnyttjats av den kvinnliga ungdomen, synas därjämte städerna Upp­ sala och Lund böra komma i betraktande. Vad till en början angår Norrköping, erinrar jag därom, att privat flickgymnasium icke i denna stad finnes upprättat. Ytterligare gäller, att kom­ munal mellanskola är anordnad, vadan flickornas realskolutbildning måste anses tillfredsställande tillgodosedd. Jag kan med hänsyn till båda dessa omständigheter icke finna påkallat att nu ifrågasätta upprättande av ett högre flickläroverk i Norrköping. I fråga om Hälsingborg må erinras, att kommunal mellanskola saknas samt att i staden icke mindre än tre statsunderstödda flickskolor äro i verk­ samhet, av vilka en sedan flera år inrymmer latingymnasium. Flickskolorna hava i klasserna över de förberedande ett sammanlagt lärjungantal höst­ terminen 1926 av omkring 700; det treåriga gymnasiet var samtidigt be­ sökt av 66 lärjungar. I Gävle räknade flickskolan samtidigt 290 lärjungar i klasserna över de förberedande. Något flickgymnasium finnes icke anordnat utan är det allmänna läroverkets gymnasium på stadgade villkor tillgängligt för flickor; däremot har staden en statsunderstödd enskild mellanskola. I Örebro finnas två statsunderstödda flickskolor med ett sammanlagt lärjungantal överstigande 550. I anslutning till den ena av dessa skolor finnes anordnat ett icke statsunderstött treårigt latingymnasium med 51 lärjungar. De båda statsunderstödda flickskolorna i Uppsala räknade höstterminen 1926 sammanlagt omkring 550 lärjungar i klasserna över de förberedande. Det vid den ena av dem anordnade treåriga latingymnasiet hade samtidigt 63 lärjungar. Därjämte torde böra uppmärksammas, att det likaledes tre­ åriga gymnasiet vid den statsunderstödda högre samskolan i staden räknade 72 kvinnliga lärjungar. Beträffande slutligen förhållandena i Lund uppnådde sistlidna hösttermin

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

de båda statsunderstödda flickskolorna därstädes ett sammanlagt lärj ung­ antal av omkring 475. Det vid den ena av dem anordnade gymnasiet räk­ nade samtidigt 115 lärjungar i tre ringar. Uppmärksammas bör, att i sta­ den numera finnes upprättad kommunal mellanskola. Ur synpunkten av det ådagalagda behovet av gymnasiala utbildnings­ möjligheter för flickor finner jag alltså, att Gävle och Örebro böra stå till­ baka för de övriga städer, som vid övervägandena kommit i fråga. Beträffande åter valet mellan Uppsala, Hälsingborg och Lund, håller jag före, att den senare staden icke nu bör komma i åtanke, med hänsyn till dels att flickornas realskolutbildning redan är tillgodosedd genom den före­ fintliga mellanskolan, dels också att det till upprättande föreslagna högre flickläroverket i Malmö tills vidare kan anses fylla behovet inom orten. Vad därefter vidkommer spörsmålet, huruvida Uppsala eller Hälsingborg bör främst ifrågakomma till erhållande av högre flickläroverk, är ett be­ stämt ståndpunktstagande förbundet med vissa vanskligheter. Båda städerna äro i det avseendet likställda, att kommunal mellanskola icke finnes in­ rättad. Med hänsyn till folkmängden har Hälsingborg ett mycket stort före­ träde. Enahanda är förhållandet, om man beaktar frekvensen vid de högre flickskolorna. Ser man åter på den utsträckning, i vilken förefintliga gymnasiemöjligheter utnyttjats, måste åt Uppsala tillerkännas företräde. Förbises bör ej heller, att det allmänna läroverket i Hälsingborg har ett något större lärjungantal än det i Uppsala och omfattar 28 klassavdel­ ningar mot 23 i Uppsala. Om redan det nu anförda närmast talar till förmån för läroverkets för­ läggande till Hälsingborg, finner jag avgörande skäl för en dylik stånd­ punkt föreligga i det förhållandet, att nordvästra Skåne uppvisar ett ganska stort antal kommunala mellanskolor, som kunna göra anspråk på att erhålla gynmasieanslutning även för sina kvinnliga lärjungar. Sådana skolor finnas nämligen i Örkelljunga, Klippan, Åstorp, Hässleholm, Svalöv och Höganäs med ett sammanlagt antal flickor nu uppgående till omkring 300. Till detta förhållande saknas motsvarighet för Uppsalas del. Jag finner mig alltså äga grundad anledning föreslå, att Hälsingborg nu bör ifrågakomma att erhålla ett högre flickläroverk. Vad vidare angår spörsmålet om de nämnda flickläroverkens organisation, torde man till en början böra beräkna allenast enkla avdelningar i real­ skolan. Särskilt starka skäl kunna anföras för försiktighet vid organisa­ tionens bestämmande, när det gäller de tre storstäder, i vilka kommunala mellanskolor redan finnas upprättade. Det är ju ock önskemålet att bereda tillgång till erforderliga gymnasiala utbildningsmöjligheter, som främst varit bestämmande vid förslaget om anordnande av särskilda flickläroverk. I fråga åter om gymnasiets omfattning finner jag det motiverat, att i Stockholm samtliga tre linjer äro representerade. Vad åter angår flick­ läroverken i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, torde det få anses välbe-

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 116. 253

tänkt att, åtminstone till en början, åtnöja sig med latin- och nyspråkliga linjer. Av skäl som redan anförts bör gymnasiet vid nu förevarande läro­ verk anordnas genomgående treårigt. De nämnda läroverken torde böra successivt träda i verksamhet. Under första året synas alltså realskolans första klass och gymnasiets första ringar böra upprättas; med tredje verksamhetsåret skulle sålunda gymnasiet och med det fjärde realskolan vara färdigbildad. Givetvis är det icke helt uteslutet, att de nödiga förberedelserna för läro­ verkens igångsättande kunna hinna vidtagas redan till ingången av läsåret 1927—1928. Jag förutser emellertid, att stora svårigheter härutinnan skola yppa sig, och därför har jag icke ansett mig kunna räkna med att lärover­ ken i allmänhet skola kunna träda i verksamhet förrän läsåret 1928—29. För att emellertid möjligheter för verksamhetens begynnande redan läsåret 1927—28 icke skola saknas, har jag beräknat anslag för upprättande av ett av nu förevarande läroverk å riksstaten för budgetåret 1927—28 och kommer att i det följande hemställa, att förslag avlåtes till riksdagen om erforderlig höjning av såväl reservationsanslaget till de allmänna läroverken som ock av anslaget till extra och vikarierande lärare vid dessa läroanstalter.

Ombildning I det föregående har jag framlagt min principiella uppfattning angående av kommu anordnandet av samrealskolor, som skulle övertaga den kommunala mellan- nala mellan skolor till skolans funktioner i de samhällen, där behovet av realskolutbildning för samreal närvarande tillgodoses genom mellauskola. Jag har tillika närmare angivit skolor. de allmänna krav, som enligt min mening böra uppställas för att en sådan åtgärd skall kunna tillfredsställande motiveras. Det återstår emellertid att ingå i den detaljprövning, som är nödvändig för ett avgörande, i vilken omfattning åtgärder i här förevarande syfte kunna anses påkallade och genomförbara. Till en början anser jag mig böra lämna en redogörelse för antalet lär­ jungar vid olika kommunala mellanskolor, som fylla det uppställda grund­ läggande kravet att under läsåren 1920—21 till och med 1926—27 hava upp­ visat ett genomsnittligt lärjungantal överstigande 100. De ifrågavarande uppgif­ terna (sid. 254) hava införskaffats frän skolöverstyrelsens statistiska avdelning. Det angivna kravet fylles av ej mindre än 30 av rikets 87 kommu­ nala mellanskolor, fördelade på 14 olika län. På grund av det statsfinansiella läget är det, såsom förut nämnts, icke möjligt att nu förstatliga ett så betydande antal skolor. En stark begränsning av antalet är alltså ofrån­ komlig. Det vore tänkbart att låta anslutningen bliva företrädesvis avgö­ rande och sålunda i främsta rummet föreslå till statsövertagande de skolor, som under den nämnda perioden visat den starkaste utvecklingen. Jag kan emellertid icke finna, att man på denna väg skulle uppnå en med hänsyn till olika ortsförhållanden rättvis fördelning av de nya statsläroverken. Det synes mig nämligen uppenbart, att skilda landsdelars behov böra i möjli-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 255 gaste mån tillgodoses. Vidare är det naturligt, att tillgången på redan före­ fintliga läroverk å samma ort eller i grannskapet, skolans ålder m. fl. dylika hänsyn skola komma i betraktande. Och givetvis kan vid övervägandet icke den omständigheten förbises, att flera av de ifrågavarande skolorna under senare år visat ett avsevärt reducerat lärjungantal. Med utgångspunkt från vad nu anförts anser jag skäligt att till en början utesluta mellanskola i stad, där allmänt läroverk redan finnes och lämnar fördenskull å sido den avgjort största av de ifrågavarande skolorna, den i Malmö, detta så mycket mera, som jag nyss föreslagit upprättande av ett högre flickläroverk där­ städes. Vidare finner jag mig icke kunna i första hand ifrågasätta upprät­ tande av mer än ett statsläroverk i vart och ett av de län, där mellanskolor, vilka i övrigt fylla de uppställda villkoren, äro i verksamhet. Med hänsyn till det nu anförda blir min första uppgift att tillse, å vilka av de angivna orterna föreliggande förhållanden med den största styrkan tala till förmån för mellanskolans ombildning till allmänt läroverk. Ifråga om Södermanlands, Hallands, Värmlands, Örebro och Västernorrlands län saknas anledning till val mellan skilda skolor. Jag anser mig dock med hänsyn till den anmärkningsvärda nedgången i lärjungesiffrorna vid skolan i Säffle föranlåten att vid nu förestående övervägande lämna denna skola å sido. Vad angår Stockholms län synes mig tvekan knappast kunna råda där­ om, att skolan i Lidingö bör ifrågakomma före den i Vaxholm. Redan skolans storlek utgör härvid ett vägande skäl. Och jämväl ur synpunkten av den rådande trängseln vid huvudstadsläroverken torde det få anses myc­ ket välbetänkt, att ökade statliga utbildningsmöjligheter snarast beredas i Stockholms förortssamhällen. Beträffande de båda skolorna inom Östergötlands län, den i Motala och den i Mjölby, är den sistnämnda visserligen den äldsta. Men anslutningen till densamma har genomgående varit icke oväsentligt mindre än till Motalaskolan. Frekvensen vid skolan i Mjölby har också under senaste tid visat tendens till nedgång, medan lärjungesiffrorna vid Motalaskolan röja en an­ märkningsvärd konstans. Och även de lokala synpunkterna torde få sägas med en viss styrka tala till förmån för ett statsläroverk i Motala, så mycket mera som till denna läroanstalt numera är knutet ett gymnasium, vilket besökes av ett ej ringa antal lärjungar. Inom Jönköpings län äro icke mindre än fyra skolor sedan länge i verk­ samhet, vilka fylla det uppställda huvudkravet. Med hänsyn till lärjung­ antalet intager skolan i Nässjö främsta platsen. På grund av Huskvarnas nära grannskap till Jönköping torde skolan därstädes icke nu böra ifråga­ komma till förstatligande. Ur synpunkten av statsläroverkens möjligast lik­ formiga fördelning inom olika delar av länet, kunna tvivelsutan goda skäl anföras för såväl Nässjö som Tranås och Värnamo. Jag håller dock före, att de föreliggande förhållandena närmast visa hän på, att Nässjö bör före de båda nämnda orterna komma i åtanke till erhållande av allmänt läroverk.

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Vid valet mellan skolorna i Ronneby och Sölvesborg torde den förra sko­ lans ålder och större lärj ungantal kunna åberopas såsom grund för dess föredragande framför skolan i Sölvesborg. Vad angår de tre skolorna inom Kristianstads län, Tomelilla, Åstorp och Hässleholm, kan icke förbises, att skolan i Åstorp visat en anmärkningsvärd tillbakagång. Dess lärjungantal har kontinuerligt sjunkit från 167 år 1921 till 96 år 1926. Denna omständighet torde göra en avvaktande hållning nödvändig. I valet mellan skolan i Tomelilla och den i Hässleholm synes såväl lärj ungantalet som samhällets storlek utgöra tillräckliga motiv för att Hässleholmsskolan ställes främst. Beträffande skolorna i Malmöhus län, Höganäs och Eslöv, är det icke lätt att erhålla säkra hållpunkter för att föredraga den ena framför den andra. Skolan i Höganäs uppvisar obestridligen den jämnaste utvecklingen. Lärj ungantalet har nämligen växlat inom snäva gränser, och medeltalet är högre för de senaste fem åren än för åren 1919—21. För skolan i Eslöv konstaterar man i sistnämnda avseende ett motsatt förhållande; lärjungantalet har också vid denna skola sjunkit från 167 år 1919 till 124 år 1926. Höganäs municipalsamhälle har en betydande folkmängd, uppgående till nära 6,000 personer, och utgör centrum i en tätbefolkad bygd, som icke i det närmare grannskapet har tillgång till statsläroverk. På grund av nu angivna förhållanden torde Höganäs böra före Eslöv ifrågakomma till er­ hållande av statsläroverk. Vidkommande Älvsborgs län torde gälla, att den väl besökta mellanskolan i Trollhättan bör före mellanskolan i Ulricehamn ifrågakomma till förstatli­ gande. Stadens betydande invånarantal utgör också ett tungt vägande skäl för att ett allmänt läroverk snarast kommer till upprättande i Trollhättan. Inom Kopparbergs län finnas icke mindre än fyra kommunala mellanskolor, för vilkas förstatligande goda skäl låta sig anföra. Samtliga hava ägt bestånd under en följd av år och visat en god utveckling. Ur geografisk fördelningssynpunkt måste det tillika anses önskvärt, att läroverk komma till stånd i Mora, Hedemora samt åtminstone i ett av samhällena Stora Tuna och Ludvika. Ställd inför nödvändigheten att behöva angiva en av dessa skolor såsom företrädesvis berättigad och lämpad att nu ifråga­ komma till statsövertagande, har jag kommit till den uppfattningen, att Stora Tuna på grund av särskilt den betydande anslutningen till den nu­ varande mellanskolan med största fog kan göra anspråk på ett statsläro­ verk. Vad slutligen angår Norrbottens län torde mellanskolan i Nederkalix med hänsyn till lärj ungantalets anmärkningsvärt starka tillbakagång under se­ nare år böra lämnas å sido. Vid det ingalunda lätta valet mellan Malm­ berget och Boden såsom förläggningsort för det nya statsläroverk, som när­ mast bör komma till upprättande inom länet, torde den hittillsvarande anslut­ ningen till respektive skolor närmast visa hän på att Boden bör äga företräde.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 257 Jag kan icke heller alldeles bortse ifrån att stadens ställning såsom garni­ sonsort gör det rimligt, att Boden ifrågakommer till att erhålla ett statsläroverk. Min granskning av de föreliggande förhållandena har alltså givit till re­ sultat, att följande kommunala mellanskolor i främsta rummet böra komma under omprövning, när det gäller ombildning till allmänna läroverk: Li­ dingö, Katrineholm, Motala, Nässjö, Ronneby, Hässleholm, Höganäs, Falken­ berg, Trollhättan, Karlskoga, Stora Tuna, Sollefteå och Boden. Av förut angivna skäl kan jag emellertid icke föreslå, att ett beslut om övertagande av samtliga de nämnda skolorna av riksdagen nu fattas. Jag inskränker mig därför till att framställa förslag om successiv ombildning av sju skolor under förhoppning om att förhållandena snarast skola möjliggöra ett full­ följande av ombildningsverket, så att de återstående av de nämnda orterna utan alltför stort dröjsmål må komma i åtnjutande av de förmåner, som realskolans organisation erbjuder. Vid övervägandet vilka av förutnämnda orter höra ifrågakomma till ome­ delbart beslut om samrealskolors inrättande, har jag med beaktande av alla de olika förhållanden, som härvid varit att uppmärksamma, kommit till det resultat, att sådan skola bör upprättas å en var av följande orter nämligen: Lidingö, Katrineholm, Motala, Höganäs, Trollhättan, Sollefteå och Boden. Det torde böra erinras, att gymnasier äro anknutna till mellanskolorna i Lidingö och Motala samt att ofullständiga sådana varit i verksamhet i Sollefteå och Boden. Likaledes bör det ihågkommas, att mellanskolan i Katrineholm vid sidan av den i Malmö utgör den först upprättade läro­ anstalten av denna typ inom landet. Vad angår Trollhättan gäller att städer av samma storlek i regel äro utrustade med högre läroverk. Så är ock förhållandet med åtskilliga städer med lägre befolkningssiffra. Jämväl må framhållas, att realskolor för gossar och statssamskolor finnas upprät­ tade i städer med väsentligen mindre folkmängd än Trollhättan. I fråga om mellanskolan i Sollefteå anser jag mig ytterligare böra omnämna, att stadsfullmäktige i Sollefteå i framställning den 17 november 1926 hem­ ställt om skolans övertagande av staten, vilken framställning skolöverstyrel­ sen i utlåtande den 27 januari 1927 tillstyrkt. Vad slutligen beträffar Hö­ ganäs, vill jag erinra, att det synes mig önskvärt, att statsläroverk kommer till upprättande inom något landsbygdssamhälle, och jag har ansett förhål­ landena inom här ifrågavarande ort ägnade att väl motivera anordnande av en realskola därstädes. Vad angår frågan om ombildningens tekniska genomförande, finner jag detta kunna ske i väsentlig anslutning till den ordning, som skolkommissionen angivit. Statsövertagandet torde alltså böra försiggå successivt och sålunda omfatta en årsklass varje år. I samband med övertagandet av

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 17

258 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

en årsklass böra erforderliga lärarkrafter uppföras på stat och statsunder­ stödet till mellanskolan i motsvarande mån minskas. Med hänsyn bl. a. till att vederbörande kommuner redan torde hava fastställt utgiftsstater för­ skolorna för kalenderåret 1927, synes mig statsövertagandet av första klassen av nämnda sju mellanskolor lämpligen kunna uppskjutas till den 1 januari 1928. Till frågan om erforderliga anslag, liksom till vissa ekonomiska de­ taljer i samband med ombildningen, återkommer jag i det följande. Den fortsatta ombildningen bör budgetåret 1928—1929 utsträckas till mellan skolans klass 2 och budgetåret 1929—1930 till klass 3 samt budget­ året 1930—1931 omfatta skolan i dess helhet. Vad slutligen vidkommer de två orter, där för undervisningen å såväl realskole- som gymnasiestadiet för närvarande anlitas statsunderstödda enskilda läroanstalter, Djursholms stad och Saltsjöbadens köping, bör det näm­ nas, att skolkommissionen föreslagit upprättande av ett högre allmänt läroverk i Djursholm och en realskola i Saltsjöbaden. För egen del finner jag mig icke kunna underlåta att uttala den meningen, att vad angår realskolestadiet ingen tvekan synes mig kunna råda därom, att ett vitsordat behov av allmänt läroverk för detta skolstadium å båda de nämnda orterna är för handen och att sakliga skäl med i det hela samma styrka som i fråga om de nämnda med mellanskolor utrustade samhällena tala för att detta behov också tillgodoses i enahanda ordning. De ifrågavarande läroanstalternas nuvarande organisation är emellertid sådan, att ett upprättande av allmänt läroverk, som skulle komma att över­ taga skolornas nu berörda uppgift, torde förutsätta flera års övergångs­ tid för att möjliggöra den ganska djupgående organisatoriska omläggning, som synes mig ofrånkomlig. Sagda omläggning måste vidare komma att i icke ringa grad påverka även folkskolans förhållanden och därmed respek­ tive kommuners budget. Jag har med hänsyn jämväl till dessa omständig­ heter i det föregående angivit, hur jag tänker mig, att skolorganisationen i de nämnda samhällena skulle kunna modifieras för att bereda väg för de allmänna läroverk, för vilkas upprättande, på sätt jag redan uttalat, vägande skäl äro för handen. Den ytterligare utredning, som i sådant avseende på­ fordras, har jag för avsikt att åvägabringa, sedan riksdagen varit i tillfälle pröva den organisatoriska huvudfrågan, och åsyftar jag att härvid under lämpliga former taga vederbörande samhällens medverkan i anspråk.

*

Efter denna redogörelse för föreslagna förändringar i läroverksorganisa­ tionen har det synts mig ändamålsenligt att sammanfattningsvis lämna en översiktlig framställning av dels anknytniugsförhållandena vid olika läroverk, dels tillämpningen av samskoleprincipen å de skilda orterna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 259 Enligt mitt i det föregående framställda förslag skulle följande läroverk Anknytnin­ gens ordnande tillsvidare hava såväl fyrklassig som sexklassig realskolavdelning. vid olika läroverk. Stockholm, högre läroverket å Södermalm Ängelholm Falköping Södertälje Malmö, realskolan Karlstad Uppsala Hälsingborg Kristinehamn Enköping Ystad Arvika Nyköping Landskrona Örebro Eskilstuna Trälleborg Västerås Linköping Halmstad Falun Norrköping Göteborg, östra real­ Gävle Jönköping skolan Härnösand Växjö Uddevalla Sundsvall Kalmar Vänersborg Örnsköldsvik Oskarshamn Borås Östersund Visby Alingsås Umeå Karlskrona Åmål Skellefteå Karlshamn Mariestad Luleå. Kristianstad Lidköping

Härvid har i fråga om de läroverk, till vilkas realskolestadium enligt för­ slaget flickor skulle kunna erhålla tillträde, räknats med minst oförändrat lärjungantal. Vad angår <de realskolor, vilka i det föregående föreslagits ombildade till samrealskolor, har däremot räknats med det ökade lärjungantal, som förutsatts bliva <3n följd av flickskolans nedläggande. Följande läroverk skulle omfatta endast fyrklassig realskolavdelning: Stockholm, högre Malmö, högre Filipstad flickläroverket flickläroverket Askersund Norrtälje Hälsingborg, högre Sala Lidingö flickläroverket Köping Strängnäs Högauäs Arboga Katrineholm Varberg Hudiksvall Vadstena Göteborg, högre Söderhamn Motala flickläroverket Sollefteå Eksjö Strömstad Piteå Västervik Trollhättan Haparanda Vimmerby Skara Boden. Skövde

Under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet, respektive i läro­ verket, torde vid läroverken i Strängnäs, Eksjö, Västervik, Varberg, Skara, Skövde, Hudiksvall och Söderhamn såväl fyrklassig som sexklassig realskolavdelning förekomma.

260 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

Endast sexklassig realsJeolavdelning skulle enligt förslaget förekomma vid följande läroverk: Stockholm: högre latinläroverket å Norrmalm högre realläroverket å Norrmalm högre läroverket å Östermalm Vasa realskola Katarina » Kungsholmens » Malmö: högre gossläroverket Lund, samt Göteborg: högre latinläroverket högre realläroverket och västra realskolan. Slutligen upptager förslaget ett fullständigt lyceum för gossar, nämligen statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm, samt lyceiavdelningar vid nedannämnda läroverk: Uppsala, Malmö, högre gossläroverket, Lund, Göteborg, högre latinläroverket, » realläroverket och Härnösand.

Samundervis- Ur synpunkten av läroverkens tillgänglighet för lärjungar av olika kön skulle ^Wnvjming följande typer vara företrädda: 1) gossläroverk, 2) flickläroverk, 3) läroverk, inom läro- vilkas realskola förutsättes tillgänglig endast för gossar men till vilkas gym- Ve»"ationen * na8^um enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna erhålla tillträde, 4) läroverk, till vilkas realskola enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna erhålla tillträde, men vilkas gymnasium förutsättes vara tillgängligt för både gossar och flickor, 5) real­ skolor, till vilka enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall flickor skulle kunna erhålla tillträde, samt 6) samrealskolor, tillgängliga för både gossar och flickor. Den grupp av läroverk, till vilka endast gossar skulle äga tillträde, utgöres av följande: Stockholm, högre latinläroverket å Norrmalm, högre realläroverket å Norrmalm, högre läroverket å Östermalm, högre läroverket å Södermalm, Nya elementarskolan, V asa realskola, Katarina » Kungsholmens »

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 261 Uppsala högre läroverk, Malmö, högre gossläroverket, realskolan, Lunds högre läroverk, Hälsingborgs högre läroverk samt Göteborg, högre latinläroverket, högre realläroverket, västra realskolan och östra realskolan. Särskilda högre flickläroverk skulle finnas i följande städer: Stockholm Hälsingborg och Malmö Göteborg. Vid följande läroverk skulle i realskolan undervisas endast gossar , medan till gymnasiet enligt beslut av Kungl. Maj:t även flickor skulle kunna erhålla tillträde: Linköping Karlstad Västerås och Norrköping Örebro Sundsvall. Borås Enahanda skulle förhållandet i fråga om realskolan vara beträffande läro­ verken i Jönköping och Gävle, vilkas gymnasier förutsättas alltjämt vara tillgängliga för både gossar och flickor. Till nedannämnda högre läroverks realskola skulle flickor enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kunna erhålla tillträde; gymnasiet förutsättes däremot vara tillgängligt för hade gossar och flickor: Södertälje Karlskrona (nu icke Skara (nu icke Nyköping tillgängligt för tillgängligt för Strängnäs flickor) flickor) Eskilstuna Kristianstad Falun Växjö Ystad Hudiksvall Kalmar Halmstad Härnösand Västervik Vänersborg Östersund Visby Umeå och Luleå. Till nedannämnda realskolor skulle enligt beslut av Kungl. Maj:t i varje sär skilt fall flickor kunna erhålla tillträde: Eksjö Uddevalla Kristinehamn och Landskrona Skövde Söderhamn. Varberg Följande läroverk skulle vara organiserade såsom samrealskolor: a) nuvarande statens samskolor, Norrtälje Alingsås Köping Vadstena Amål Arboga Vimrnerby Falköping Örnsköldsvik

262 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Ängelholm Filipstad Skellefteå Trälleborg Askersund Piteå och Strömstad Sala Haparanda. b) nuvarande realskolor för gossar, Enköping Karlshamn Lidköping och Oskarshamn Mariestad Arvika. c) nuvarande kommunala mellanskolor, Lidingö Höganäs Sollefteå och Katrineholm Trollhättan Boden. Motala

Plan för läroverksorganisationen. Stockholms Intet läroverk i Stockholm har ansetts lämpligen kunna ifrågakomma att stad. ombildas till samläroverk. Med hänsyn till huvudstadens båda väl besökta kommunala mellanskolor och förefintligheten av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskola har realskolans nuvarande anknytningsförhållanden i regeln förutsatts orub­ bade. Allenast vid högre allmänna läroverket å Södermalm, till vilket prov­ årskurs är förlagd, har jag, på grund av denna omständighet, funnit mig böra föreslå, att en fyrklassig realskolavdelning må ersätta en serie paral­ lellklasser i realskolan. För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett nytt högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola i tills vidare enkla avdelningar samt gymnasium, omfattande latin-, nyspråklig och reallinje, samtliga treåriga. Därjämte torde böra erinras, att högre lärarinne­ seminariets övningsskola delvis skulle ombildas och förses med en enkel realskollinje, omfattande fyra klasser. Med avseende på gymnasiets organisation vid huvudstadsläroverken före­ slår jag följande. Vid högre latinläroverket å Norrmalm bibehålies en latin­ linje oförändrad (4-årig), en latinlinje organiseras treårig och i utbyte mot en latinlinje upprättas en fyraårig nyspråklig linje. Vid högre realläroverket å Norrmalm bibehållas två reallinjer fyraåriga och organiseras en sådan linje såsom treårig. Vid högre läroverket å Södermalm bibehållas en latin- och en reallinje fyra­ åriga och organiseras en latin- och en reallinje såsom treåriga sådana linjer. Vid högre läroverket å Östermalm bibehållas samtliga linjer oförändrade. Vad slutligen angår statens provskola nya elementarskolan torde läroverket böra organiseras såsom sexårigt lyceum, omfattande latin-, nyspråkligt och reallyceum. Läroverket har synts mig böra vara tillgängligt endast för gossar. I fråga om Stockholms tre realskolor har jag icke ansett mig höra föreslå någon förändring. Beträffande slutligen privatläroverken i huvudstaden torde det icke vara

Kung1. Maj:ts proposition Nr 116. 263

uteslutet, att statsunderstödet till något av de nuvarande privata flickgymnasierna kan komma att framdeles indragas. Härutinnan lär det emeller­ tid icke vara möjligt att göra någon säker förutberäkning. I övrigt torde den föreslagna omorganisationen icke kunna väntas medföra någon rubb­ ning i privatläroverkens understödsförhållanden.

Stockholms Realskolan i Södertälje föreslås ombildad till högre läroverk genom statens län. successiva övertagande av det höstterminen 1914 upprättade kommunala gym­ nasiet. Realskolan, till vilken flickor torde kunna erhålla tillträde, skulle om­ fatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsat­ tes bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås under denna förut­ sättning omfatta en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Även under förutsättning av att realskolan göres tillgänglig för flickor, torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Samskolan i Norrtälje föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola. I Lidingö föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorgani­ serad till en fyrklassig statens samrealskola. Beträffande slutligen Djursholm och Saltsjöbaden har jag tänkt mig, att vid de å dessa orter förefintliga statsunderstödda högre samskolorna skulle under någon av de i det föregående angivna former anordnas anknytning till folkskolans sjätte klass.

Högre läroverket i Uppsala , vilket synts böra vara tillgängligt endast för Uppsala län. gossar, föreslås organiserat på följande sätt: Realskolan skulle omfatta en fyrklassig samt en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5; därjämte skulle ny upp­ rättas en lyceiavdelning, förslagsvis med latin. Gymnasiet bibehålies oför­ ändrat med en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje. För flickornas undervisning har jag tänkt mig, att en fyrklassig realskollinje borde anordnas vid Uppsala högre elementarläroverk för flickor. I öv­ rigt torde ingen förändring i privatläroverkens understödsförhållanden vara att förutse. Realskolan i Enköping föreslås omorganiserad till samrealskola med eu fyrklassig och en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Nyköping föreslås oförändrat i vad angår gymnasiets Söderman­ organisation, och förutsätter jag härvid, att kvinnliga lärjungar fortfarande lands län. hava tillgång till detsamma. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

264 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den statsunderstödda flickskolan kunna beräknas erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Högre läroverket i Strängnäs föreslås organiserat med 4-årigt latingym­ nasium, liksom för närvarande tillgängligt även för kvinnliga lärjungar. Därest flickor icke anses böra äga tillträde till realskolan, torde lärjungantalet icke medgiya anordnande av parallellklasser och skolan sålunda böra omfatta en fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samundervisningens utsträckande även till realskolestadiet, för vilken anordning hin­ der icke synes föreligga, torde genomgående parallellklasser bliva erforder­ liga och således sexklassig realskolavdelning kunna bibehållas vid sidan av den fyrklassiga. Även vid sist angivna ordning torde den statsunderstödda flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fort­ satt statsunderstöd. Realskolan i Eskilstuna föreslår jag ombildad till högre läroverk genom sta­ tens successiva övertagande av det höstterminen 1911 upprättade kommunala gymnasiet. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås omfatta en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. I Katrineholm föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorga­ niserad till en fyrklassig statens samrealskola.

Östergötlands Högre läroverket i Linköping föreslås organiserat på följande sätt. Real­ län. skolan, till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta eu fyr­ klassig och en sexklassig avdelning, båda utrustade med parallellavdelningar till respektive klasser 1—3 och 1—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda utrymme även för kvinnliga lärjungar, skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskollinje lämpligen borde anordnas. Högre läroverket i Norrköping föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyr­ klassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klas­ serna 3—5. Gymnasiet, som torde kunna bereda utrymme även för kvinn­ liga lärjungar, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig linje samt en treårig reallinje. Stadens båda statsunderstödda flickskolor torde icke påverkas av den före­ slagna omorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 265

Samskolan i Vadstena föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola. I Motala föreslås den nuvarande kommunala mellanskolan omorganiserad till en fyrklassig statens samrealskola.

Jönköpings Läroverket i Jönköping föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan, län. till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3 5. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta eu fyraårig latinlinje, en treårig nyspråklig linje och en treårig reallinje. Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde sannolikt stadens båda flickskolor kunna beräknas erhålla tillräcklig anslut­ ning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Eksjö, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum, torde lärjungantalet påkalla anordnande av parallellklasser och skolan omfatta även en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan i staden synes även vid samundervisning sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fort­ satt statsunderstöd.

Kronobergs Högre läroverket i Växjö föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan, län. till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje. Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Kalmar län. Högre läroverket i Kalmar föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyra­ årig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Även vid samundervisning å realskolestadiet synes den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Högre läroverket i Västervik föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig avdelning. Under förutsättning av samundervisning å realskole­ stadiet, torde lärjungantalet påkalla parallellklasser och skulle då realskolan

266 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

omfatta jämväl en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes allt­ jämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, bibehålies oförändrat med fyraårig reallinje. Aven vid Barnundervisning i det allmänna läroverket torde den statsunder­ stödda flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Oskarshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan i staden synes vid sådant förhållande icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Samskolan i Vimmerby föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Gotlands län. Högre läroverket i Visby föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, torde böra bibehållas oförändrat med en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje. Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Blekinge lan. Högre läroverket i Karlskrona föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket förutsättes bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning komma att omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje. Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Karlshamn föreslås omorganiserad till samrealskola med en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­ understöd.

Sri8tf£™tads Högre läroverket i Kristianstad föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, vilket förutsättes allt­ jämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyra­ årig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Även under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet synes den

Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. 267

statsunderstödda flickskolan kunna påräkna erforderlig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Samskolan i Ängelholm föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Intet av de nuvarande allmänna läroverken i Malmö har ansetts lämp­ Malmöhus län. ligen kunna ifrågakomma att ombildas till samläroverk. Med hänsyn till stadens väl besökta kommunala mellanskola hava förändringarna i lärover­ kens anknytningsförhållanden icke synts böra bliva av större omfattning. För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan parallellavdelningar, samt gymnasium, omfattande en treårig latinlinje och en likaledes treårig nyspråklig linje. Högre gossläroverket skulle omfatta sexklassig realskola med tre serier parallellavdelningar och gymnasium fördelat på en fyraårig latinlinje, en treårig reallinje och en treårig nyspråklig linje. Ytterligare skulle läro­ verket omfatta en lyceilinje, förslagsvis med latin. Realskolan för gossar skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig av­ delning, båda med parallellklasser till respektive klasser 1—3 och 1—5. I samband med flickläroverkets upprättande bortfaller anledningen att med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet i staden. Jag har därjämte tänkt mig, att vid Tekla Åbergs läroverk för flickor borde anord­ nas en fyrklassig realskolelinje. Det torde icke vara uteslutet, att en av de övriga tre statsunderstödda flickskolorna i staden framdeles icke er­ håller erforderlig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­ understöd. Högre läroverket i Lund , till vilket flickor icke skulle erhålla tillträde, föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle, med hänsyn till förefintlig kommunal mellanskola, omfatta endast sexklassig avdelning, inne­ slutande två parallellklasser. Gymnasiet skulle bibehållas oförändrat med en fyraårig latinlinje och en fyraårig reallinje. Ytterligare skulle läroverket omfatta en lyceiavdelning, förslagsvis med latin. De statsunderstödda privatläroverken i staden torde icke påverkas av de föreslagna förändringarna i det allmänna läroverkets organisation. Jag har dock tänkt mig, att en fyrklassig realskolelinje borde anordnas vid Lunds fullständiga läroverk för flickor. Högre läroverket i Hälsingborg , till vilket flickor icke skulle äga tillträde, föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan skulle omfatta en fyrklas­ sig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje. För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan

268 Kungl. Maj. ts proposition Nr 116. parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande en treårig latinlinje och en treårig nyspråklig linje. I samband med det högre flickläroverkets upprättande bortfaller anled­ ningen att med statsmedel understödja det privata flickgymnasiet. Det torde icke vara omöjligt, att anslutningen till den ena av stadens tre statsunder­ stödda flickskolor framdeles icke blir tillräcklig för att motivera fortsatt statsunderstöd. Högre läroverket i Ystad föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, föreslås successivt utvidgat med av staten bekostad latinlinje. Såväl latin- som reallinjen skulle vara fyra­ åriga. Aven under förutsättning av samundervisning å realskolestadiet torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Landskrona, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den stats­ understödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifråga­ komma till fortsatt statsunderstöd.

Samskolan i Trälléborg föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. I Höganäs föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en fyr­ klassig statens samrealskola.

Hallands län. Högre läroverket i Halmstad föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. I fall av samundervisning torde parallellklasser böra anordnas vid klasserna 3—5. Gymnasiet, som förut­ sättes alltjämt bliva tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Även under förutsättning av samundervisning i realskolan torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Varberg, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, före­ slås ombildad till fyrklassig realskola. Därest samundervisning äger rum, torde 1 ärjungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan omfatta även en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan synes även vid samundervisning sanno­ likt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Kungl. Maj. ts proposition Nr 116. 269

Intet läroverk i Göteborg har ansetts kunna ifrågakomma att ombildas till samlare verk. Med hänsyn till stadens väl besökta kommunala mellanskof och före­ fintligheten av ytterligare en statsunderstödd enskild mellanskof har real­ skolans nuvarande anknytningsförhållanden i regel förutsatts orubbade. För tillgodoseende av flickundervisningen föreslår jag upprättande av ett högre flickläroverk, organiserat med fyrklassig realskola, tills vidare utan parallellavdelningar, samt gymnasium omfattande latin- och nyspråklig linje, båda treåriga. De nuvarande allmänna läroverken i Göteborg föreslås organiserade enligt följande plan. Högre latinläroverkets realskola skulle vara sexkla ssig med tre serier parallellavdelningar, gymnasiet en fyraårig och en treårig latinlinje samt en fyraårig nyspråklig linje. Därjämte föreslås anordnad en lyceiavdelning med latin. Högre realläroverkets realskola skulle vara sexklassig med parallella vdel­ ningar, gymnasiet en fyraårig och en treårig reallinje. Därjämte föreslås anordnad en real lyceiavdelning. Västra realskolan skulle bibehållas vid nuvarande organisation. Östra realskolan skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 1—5. Den föreslagna organisationen torde sannolikt icke föranleda annan för­ ändring i de statsunderstödda privatläroverkens understödsförhållanden, än att det starkt besökta privata flickgymnasiets anslutning kan väntas re­ ducerad. Realskolan i Uddevalla, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den stats­ understödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifråga­ komma till fortsatt statsunderstöd. Barnskolan i Strömstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Vänersborg föreslås organiserat på följande sätt. Re- Älvsborgs län. alskolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsattes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde den stats­ understödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifråga­ komma till fortsatt statsunderstöd. Högre läroverket i Borås föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan, till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5.

270 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta eu fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Detta innebär att en av läroverkets nuvarande två reallinjer skulle ersättas av latinlinje. Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskolelinje borde kunna anordnas. Samskolorna i Alingsås och Åmål föreslås omfatta vardera en fyrklassig och en sexklassig avdelning. I Trollhättan föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en fyrklassig statens samrealskola.

Skaraborgs Högre läroverket i Skara föreslås organiserat på följande sätt. Realsko­ län. lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna förut­ sättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest Barnun­ dervisning icke anses böra ifrågakomma i realskolan, torde lärjungantalet icke medgiva anordnande av genomgående parallellavdelningar, och lärover­ ket sålunda omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som torde böra vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt en fyraårig reallinje. Aven under förutsättning av Barnundervisning i realskolan torde flicksko­ lan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Mariestad föreslås omorganiserad till samrealskola med en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Vid sådant förhållande synes den statsunderstödda flickskolan icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­ understöd. Realskolan i Lidköping föreslås omorganiserad till samrealskola med en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna påräkna tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­ understöd. Realskolan i Skövde , till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, före­ slås under förutsättning av Barnundervisning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest Barnundervisning icke anses böra ifrågakomma, torde lärjungan talet icke medgiva anordnande av parallellklasser, och sko­ lan skulle då ombildas till fyrklassig realskola. Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning kunna erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Samskolan i Falköping föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Värmlimds Högre läroverket i Karlstad föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, som skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en fyr-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 271 klassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde kunna vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje, en nyspråklig och en reallinje, de båda senare treåriga. Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att en realskolelinje borde kunna anordnas. Realskolan i Kristinehamn , till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Bibehålies särundervisning för gossar, torde parallellklasser till den sexklassiga avdel­ ningen vara av behovet påkallade. Även under förutsättning av Barnundervisning i realskolan, torde den stats­ understödda flickskolan kunna erhålla tillräcklig anslutning för att ifråga­ komma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Arvika föreslås omorganiserad till samrealskola, med en fyr­ klassig och en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan synes vid sådant förhållande icke kunna erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt stats­ understöd. Samskolan i Filipstad föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Örebro föreslås organiserat på följande sätt. Realsko­ Örebro län. lan, till vilken flickor icke skulle äga tillgång, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, båda med parallellklasser till klasserna 1—3, respektive 1—-5. Gymnasiet, vilket tills vidare torde kunna vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle under förutsättning av Barnundervisning omfatta en fyraårig latinlinje, en fyraårig och en treårig reallinje samt en treårig nyspråklig linje. Därest Barnundervisning icke anses böra ifråga­ komma skulle den fyraåriga reallinjen bortfalla. Jag har tänkt mig, att vid en av stadens två statsunderstödda flickskolor, förslagsvis den Risbergska, borde kunna anordnas realskolelinje. Samskolan i Askersund föreslås ombildad till fyrklassig samrealskola.

Högre läroverket i Västerås föreslås organiserat på följande sätt. Real­ Västman­ lands län. skolan, vilken skulle vara tillgänglig endast för gossar, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, vilket torde böra vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en fyraårig och en treårig latinlinje samt en treårig reallinje. Därest samundervisning icke anses böra ifrågakomma, skulle den treåriga latinlinjen bortfalla. Jag har tänkt mig, att vid den statsunderstödda flickskolan borde kunna anordnas eu realskolelinje.

272 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Samskolorna i Sala, Köping och Arboga föreslås ombildade till fyrklassiga samrealskolor.

Koppar­ Falun Högre läroverket i föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan, bergs län. till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Under förutsättning av Barnundervisning torde parallellklasser erfordras till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsattes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet, torde den statsunderstödda flickskolan erhålla tillräcklig anslutning för att ifrågakom­ ma till fortsatt statsunderstöd.

Gävleborgs Högre läroverket i Gävle föreslås organiserat på följande sätt. Realskolan, län. till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta en treårig latinlinje samt en fyraårig och en treårig reallinje. Vid den statsunderstödda flickskolan har jag tänkt mig, att realskolelinje borde kunna anordnas. Högre läroverket i Hudiksvall föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle under denna förutsättning omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Därest Barnundervisning å realskolestadiet icke kommer till stånd, torde lärjungantalet icke påkalla anordnande av parallellklasser och läroverket sålunda omfatta fyrklassig realskola. Gymnasiet, som alltjämt skulle vara tillgäng­ ligt för flickor, skulle omfatta en fyraårig latinlinje. Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde deD statsunderstödda flickskolan sannolikt kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Realskolan i Söderhamn, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, föreslås ombildad till fyrklassig reafskola. Därest Barnundervisning äger rum torde lärj ungantalet påkalla anordnande av parallellavdelningar och skolan om­ fatta även en sexklassig avdelning. Den statsunderstödda flickskolan synes även vid Barnundervisning i real­ skolan sannolikt erhålla tillräcklig anslutning för att kunna ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Västernorr- Högre läroverket i Härnösand föreslås organiserat på följande sätt. Real­ lands län. skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta en fyraårig latin-

Kungl. May.ts proposition Nr 116. 273 linje och en treårig reallinje. Till läroverket skulle ytterligare knytas en lyceiavdelning, förslagsvis med latin. Aven under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Högre läroverket i Sundsvall föreslås organiserat på följande sätt. Real­ skolan, till vilken flickor icke skulle äga tillträde, skulle omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som torde böra vara tillgäng­ ligt för både gossar och flickor, skulle under denna förutsättning omfatta fyraåriga latin- och reallinjer samt treårig nyspråklig linje. Vid den statsunderstödda högre flickskolan har jag tänkt mig, att realskolelinje borde kunna anordnas. Samskolan i Örnsköldsvik föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning. I Sollefteå föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en statens fyrklassiga samrealskola.

Högre läroverket i Östersund föreslås organiserat på följande sätt. Real- Jämtland* skolan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en tän fyrklassig och en sexklassig avdelning, den senare i fall av Barnundervisning med parallellklasser till klasserna 3—5. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med fyraåriga latin- och reallinjer. Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd.

Högre läroverket i Umeå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko- Västerbotten» lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta eu fyr- län klassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som alltjämt förutsättes vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle bibehållas oförändrat med fyraåriga latin- och reallinjer. Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Samskolan i Skellefteå föreslås omfatta en fyrklassig och en sexklassig avdelning.

Högre läroverket i Luleå föreslås organiserat på följande sätt. Realsko- Norrbotten* lan, till vilken flickor skulle kunna erhålla tillträde, skulle omfatta en fyr. !änklassig och en sexklassig avdelning. Gymnasiet, som förutsättes alltjämt vara tillgängligt för både gossar och flickor, skulle omfatta eu fyraårig latinlinje och en treårig reallinje. Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 18

274 Kungl. Maj.ts proposition Nr 116. Även under förutsättning av Barnundervisning å realskolestadiet torde den statsunderstödda flickskolan kunna påräkna tillräcklig anslutning för att ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. Samskolorna i Piteå och Haparanda föreslås ombildade till fyrklassiga realskolor. I Boden föreslås den kommunala mellanskolan omorganiserad till en sta­ tens fyrklassiga samrealskola.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 275

XI. Kostnadsberäkning.

Då jag nu går att söka besvara frågan, vilka ekonomiska konsekvenser för statsverket, som skulle medföras av en omläggning av det högre skolväsen­ det i enlighet med de grundsatser, jag i det föregående utvecklat, vill jag förutskicka några allmänna anmärkningar. Jag vill först erinra om hurusom jag förut framhållit, att jag varit an­ gelägen om att vid utformningen av mitt förslag tillse, det de i första hand till vidtagande ifrågasatta åtgärderna icke skulle bliva ekonomiskt allt för betungande för stat och kommun, liksom ock att vid omorganisationens planläggning sådana åtgärder undvekes, vilkas ekonomiska räckvidd icke kunde på förhand klart överblickas. Jag hade, yttrade jag slutligen, icke funnit mig böra framställa förslag, vilka automatiskt skulle kunna pålägga de anslagsbeviljande korporationerna väsentligt ökade utgifter av nu icke uppskattbar storlek och med hänsyn härtill givit den omedelbart förestående utbyggnaden en stark begränsning. Dessa överväganden hava, såsom är lätt att inse, medfört, dels att jag i vissa fall underlåtit att föreslå åtgärder, som i och för sig måste anses syn­ nerligen önskvärda, dels ock att anordningar ifrågasatts, vilka ej stå i full överensstämmelse med de angivna önskemålen. Särskilt har den ekonomiska synpunkten måst spela en väsentlig roll vid övervägandet av de åtgärder, som borde vidtagas för beredande av bättre studiemöjligheter för den kvinn­ liga ungdomen. Härom har jag i det föregående närmare uttalat mig och anhåller få hänvisa till vad sålunda anförts. Det bör vidare framhållas, att den beräkning av de på kommande år fallande kostnaderna för omorganisationen, som nu kan företagas, icke kan bliva fullt exakt i deri meningen, att man kan för varje särskilt år på för­ hand angiva den verkliga totalkostnaden för de allmänna läroverken. Detta är icke möjligt främst på grund därav, att, såsom framgår av det förut sagda, mitt förslag innebär, att i fråga om ett stort antal läroverk flickornas vistande vid läroanstalten skulle närmast bero på initiativ från vederbörande kom­ munala myndigheter. Då det givetvis är omöjligt att förutse, när och i vilken omfattning sådant initiativ kan bliva taget, är det tydligen ej heller möjligt att för de olika åren uppgöra en beräknad stat, som exakt kommer att motsvaras av de faktiska förhållandena. Ännu en omständighet med­ verkar till svårigheten att nu verkställa en hållbar beräkning, nämligen ovisshet om timplanens slutliga utseende. Det inflytande på kostnaderna, eu jämkning i antalet lärotimmar för klass kan öva, torde dock vara jäm­ förelsevis mycket ringa,

27 6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Dessa förhållanden utesluta emellertid icke, att eu i viss mening exakt kostnadsberäkning kan uppgöras, men en dylik kommer av nämnda skäl att strängt taget utgöras av två skilda beräkningar, av vilka den ena avser ett minimibelopp, den andra ett masimibelopp. Det förstnämnda beloppet motsvarar således kostnaderna för en läroverksorganisation utan sådan fa­ kultativ anslutning från de kvinnliga lärjungarnas sida, som jag nyss om­ nämnt, men i övrigt anordnad enligt mina här förut framlagda förslag, det sistnämnda samma organisation men med anslutning av flickor vid alla de läroverk, som av mig i sådant hänseende ifrågasatts. Med all sannolikhet kommer intetdera alternativet att under i övrigt oför­ ändrade organisatoriska förhållanden helt realiseras; verkligheten kommer antagligen att befinna sig mellan de båda gränsvärdena, närmare det ena eller det andra i den mån anslutning av kvinnliga lärjungar kommer att ske vid flera eller färre läroverk. Några praktiska olägenheter av nu omnämnda förhållande torde ej vara att befara. Även om man icke kan på förhand till ett fixt belopp angiva kostnaden, känner man dock den sannolika övre gränsen och kan följaktli­ gen överskåda konsekvenserna av det framlagda förslaget. I skolkommissionens betänkande liksom än mer i de utlåtanden, som av­ givits över nämnda betänkande, har beträffande kostnaderna för kommissionsförslagets genomförande stor uppmärksamhet ägnats åt frågan om kost­ naderna för kommunerna, och på åtskilliga håll hava mer eller mindre ut­ förliga beräkningar i sådant hänseende verkställts. Jag har i de kostnads­ beräkningar, som utförts med anledning av mina förslag, icke ansett mig kunna eller böra ingå på denna sida av den föreliggande frågan. Det synes mig emellertid tydligt, att genomförandet av mitt förslag skulle medföra jämförelsevis ringa ekonomiska konsekvenser för kommunerna. De två fak­ torer i kommissionens förslag, som framför allt skulle hava föranlett bety­ dande kostnader för kommunerna, äro förstatligandet av de privata flick­ skolorna och det konsekventa genomförandet av bottenskoleidén. Då mitt förslag som sagt för sitt genomförande förutsätter vidtagandet av endast den senare av dessa båda åtgärder och detta i jämförelsevis begränsad utsträckning, torde de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna bliva långt mindre betungande än genomförandet av skolkommissionens förslag skulle blivit. Jag vill därtill erinra om att enligt de förut omnämnda beräknin­ garna de ojämförligt största kostnaderna på grund av nyssnämnda förslag skulle drabba städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, men att enligt mitt förslag de skolorganisatoriska förhållandena i dessa städer skulle förbliva i det stora hela oförändrade. Det är också tydligt, att den minskning i an­ talet skolpliktiga barn, som under de senaste åren inträtt, kommer att i ej ringa mån uppväga den ökning i antalet lärjungar i folkskolan, som de föreslagna åtgärderna i avseende på anknytningen till folkskolan på vissa ställen skulle förorsaka.

Kunal. Maj.ts proposition Nr 116. 277

I. Högre lärarinneseminariet.

I riksstaten för budgetåret 1926—1927 finnas för högre lärarinneseminariet och den därmed förenade normalskolan för flickor samt statens skolköksseminarium och hushållsskola uppförda ett ordinarie anslag å 130,285 kro1 nor, ett extra anslag till diverse behov å 54,860 kronor samt ett extra anslag till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor. Vid anmälan av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1927 —1928 hemställde jag, att då mitt planerade förslag rörande omorganisation av det högre skolväsendet kunde komma att inverka på högre lärarinne­ seminariets anslagsbehov för nämnda budgetår, ifrågavarande anslag måtte, i avbidan på proposition, i riksstaten beräknas till vissa belopp. Det ordi­ narie anslaget skulle beräknas till oförändrat belopp, medan de båda extra anslagen föreslogos skola sammanslås och upptagas till sammanlagt 84,860 kronor. Kungl. Maj:t biföll denna min hemställan. I samband med mitt förslag till omläggning av den nuvarande läroverks­ organisationen har jag haft anledning att något beröra även högre lärarinne­ seminariets organisation. De förändringar i densamma, som jag ifrågasatt, avse såsom framgår av min föregående framställning dels de förberedande klassernas avveckling, dels upprättandet vid normalskolan av jämväl en realskollinje. Båda dessa förändringar skulle medföra jämkningar i de för seminariet uppförda anslagens storlek. Vad först beträffar avvecklingen av de förberedande klasserna, har jag utgått ifrån att densamma skulle taga sin början först med läsåret 1928— 1929, i det att ingen första förberedande klass då skulle intagas. Under­ visningen i de förberedande klasserna bestrides för närvarande av tre å or­ dinarie stat upptagna s. k. biträdande ämneslärarinnor med samma tjänst­ göringsskyldighet som ämneslärarinnor vid seminariet (normalskolan). Av­ löningen för biträdande ämneslärarinna utgör 2,800 kronor med 3 ålderstillägg, ett vart å 300 kronor, medan densamma för ämneslärarinna vid seminariet är bestämd till 3,200 kronor med likaledes 3 ålderstillägg å vart­ dera 300 kronor. Av de nu anställda biträdande ämneslärarinnorna har en s. k. högre kompetens, d. v. s. den kompetens, som erfordras för ordinarie anställning vid normalskolan för flickor. Då berörda avveckling skulle taga sin början först med läsåret 1928—1929, har jag ej anledning att nu till­ styrka något förslag till riksdagen i anledning därav. Jag vill blott om­ nämna, att, såvitt jag nu kan bedöma, de biträdande ämneslärarinnorna torde böra successivt uppföras på övergångsstat. Realskollinjen åter skulle träda i verksamhet med eu första årsklass utan parallellavdelning läsåret 1927—1928. Kostnaden under detta läsår skulle utgöra dels arvode åt eu extra ordi­ narie lärare, 3,300 kronor, samt arvode för ett antal timlärartimmar i öv-

278 Kungl. May.ts proposition Nr 116. ningsämneua, uppgående till för teckning 2, för musik 1 ‘/g, för gymnastik 4 och för slöjd 4 veckotimmar. Med de för normalskolan fastställda timlärararvodena skulle kostnaden under nämnda läsår uppgå till 957 kronor eller i runt tal 960 kronor. Det sammanlagda beloppet utgör således 4,260 kronor, med vilket belopp anslaget till arvoden åt timlärare och vikarier vid högre lärarinneseminariet alltså bör höjas. Vad beträffar kostnaderna för realskollinjen under de följande åren, in­ till dess linjen är till fullo upprättad, utgöras dessa av löner och timlärararvoden. Jag har tänkt mig, att under andra året en ordinarie adjunkt och en ordinarie ämneslärarinna skulle vara anställda, den förre med sam­ ma lön som adjunkt vid allmänt läroverk jämte samma särskilda arvode, 500 kronor, som utgår till rektor och lektorer vid seminariet, ävensom tills vidare — liksom till sistnämnda befattningshavare — hyresbidrag till be­ lopp, som bestämmes av Kungl. Maj:t. Ämneslärarinna bör uppbära sam­ ma avlöningsförmåner som annan ämneslärarinna vid seminariet. Det tredje året skulle tillkomma ytterligare en ämneslärarinna och det fjärde, sista äret, ännu en adjunkt. Såsom jag nyss nämnt, skulle genom de förberedande klassernas indrag­ ning tre biträdande ämneslärarinnor bliva överflödiga. Enär det, såsom jag har anledning förmoda, torde bliva möjligt att inom en nära framtid genom lämpliga anordningar taga dessa lärarinnor i anspråk på sådant sätt, att de ej vidare skulle belasta övergångsstaten, skulle en besparing å semi­ nariets ordinarie stat av 8,400 kronor komma att uppstå. Vad lokalfrågan beträffar, har jag redan något berört densamma. Jag vill tillägga, att såsom jag i det följande får tillfälle närmare omnämna, vederbörande rektor gjort framställning om medel till förhyrande av ytter­ ligare en våning för lärarinneseminariets räkning, vilken våning i det hela synes vara under alla omständigheter oundgängligen nödvändig. Därest fram­ ställningen bifalles, kan utrymme där beredas realskollinjens första klass. I den mån de förberedande klasserna försvinna, bliva sedermera tre rum disponibla för nämnda linje. Beträffande anslagsbehovet till högre lärarinneseminariet för budgetåret 1927—1928 får jag påpeka, att det ordinarie anslaget ej detta år beröres av de förslag, jag i det föregående framställt, utan bör uppföras med oför­ ändrat belopp, 130,285 kronor. I fråga om de övriga i riksstaten för bud­ getåret 1926—-1927 uppförda anslagen får jag anföra följande.

Diverse Under åtskilliga år har riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts framställ­ behov vid ningar, på extra stat beviljat anslag för tillgodoseende av vissa behov vid högre lära­ rinnesemina­ högre lärarinneseminariet. Anslaget har utgått med olika belopp under olika riet. år och är, såsom jag redan omnämnt, för budgetåret 1926—1927 bestämt till 54,860 kronor. De i anslaget ingående posterna äro fördelade på föl­ jande sätt:

280 Kling!. Maj:ts proposition Nr 116.

ansluter jag mig till detta förslag och tillstyrker framställning till riksdagen att bevilja ifrågavarande belopp, respektive 4,800, 510, 2,000, 7,000, 7,000, 5,000 och 900 kronor. Till anslagsposten å 650 kronor, avseende tillfällig löneförbättring åt vaktmästaren och eldaren, anhåller jag få återkomma i det följande.

lx>kalfråsror. Såsom jag nyss angivit, ingå i nu förevarande extra anslag två anslags­ poster till förhyrande av lokaler för lärarinneseminariets och normalskolans räkning och en anslagspost till förhyrande av lokaler för skolköksseminariet. Rektor har i sin skrivelse jämväl uttalat sig om behovet av lokaler för ifrågavarande läroanstalt.

Lärarinneseminariet jämte normalskolan och skolköksseminariet disponera för närvarande —- förutom själva seminariebyggnaden — dels två våningar i den till seminariets tomt gränsande byggnaden med adressnummer 11 C Nybrogatan, vilka våningar inrymma lokaler för undervisning i biologi, teckning och handarbete samt för normalskolans första elementarklass och förberedande klasser, dels två våningar i huset nr 10 Riddaregatan, vilka helt och hållet användas av hushållsskolan. Denna skola bär därjämte un­ der de tva sistförfluten läsåren kostnadsfritt disponerat en våning i huset nr 11 Katarinavägen, vilket hus äges av konsumtionsföreningen Stockholm med omnejd. Då konsumtionsföreningen numera behöver för egen räkning använda nämnda våning, är skolan uppsagd till avflyttning men är av för­ eningen erbjuden en annan lägenhet i huset Katarinavägen nr 9 B från och med höstterminen 1926 mot en årlig hyra av 3,300 kronor. Våningen innehåller 4 rum, två kök samt serveringsrum. I priset ingår värme, vartill kommer att konsumtionsföreningen kostnadsfritt verkställer nödig inredning. Då hushållsskolan för sina övriga lokaler betalade en årshyra av 5,700 kronor, skulle, för att skolan skulle få sitt lokalbehov tillfredsställande fyllt, ett anslag å 9,000 kronor behöva äskas, vilket innebär en ökning av det senast av riksdagen beviljade hyresanslaget för hushållsskolan med 1 000 kronor.

Beträffande högre lärarinneseminariets och normalskolans behov av lokaler har rektor vidare erinrat om en av honom år 1917 gjord framställning i detta hänseende.

Rektor hade då framhållit, att bristen på duplikantrum vore synnerligen kännbar och att störa högtidssalen, de naturvetenskapliga lärosalarna och biblioteksrummen måst användas som dylikt rum. Vidare saknade semi­ nariets fjärde avdelning eget rum, vilket vållade stora svårigheter vid an­ ordnandet av denna avdelnings föreläsningar och tentamina. Synnerligen önskvärt vore också att seminariet erhölle ett särskilt studierum för eleverna att användas av dem under de timmar på förmiddagen, då de ej vore upp­ tagna av föreläsningar eller övningar. På grund av de långa avstånden i Stockholm måste eleverna, då tiden för undervisningen vore splittrad, ofta Qvarstanna å seminariet nästan hela förmiddagen och kunde då av brist på studierum föga eller icke alls utnyttja tiden mellan föreläsningarna. För normalskolans räkning behövdes dels ett frukostrum — många av skolans lärjungar hade sin bostad utanför Stockholm — dels ett nytt slöjdrum, då

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 281

det dittillsvaraude slöjdrummet måst användas för att bereda nödigt ut­ rymme åt normalskolans lägsta klasser. Anslag till förhyrande av de lokaler, som sålunda varit behövliga, har, fortsätter rektor, sedermera beviljats av riksdagen men aldrig kunnat tagas i anspråk, då ifrågavarande våning ej blev ledig: hyresgästen vägrade nämligen med stöd av då gällande hyreslag att avflytta. I stället förhyrdes en mindre våning, men från hösten 1924 hade denna ej längre varit disponibel. Det lokalbehov, som riksdagen sålunda under flera år från och med år 1919 visat sig behjärta, är ännu trängande, och i stort sett kunna samma skäl anföras för nya lokalers förhyrande som år 1917. Särskilt torde böra framhållas, att bristen på duplikantrum försvårade uppgörandet av en i pedagogiskt avseende lämplig arbetsordning, och att frånvaron av egen före­ läsningssal för den valfria fjärde årskursen visat sig synnerligen oläglig; av lokala hänsyn få ofta föreläsningar i denna avdelning förläggas till tiden 3—3,45, vilket givetvis icke är lyckligt. Läroverkets lokalbehov skulle, intill dess ny byggnad blir uppförd, kunna fyllas genom förhyrande av samma våning i huset Nybrogatan 11 C, som ifrågasatts till förhyrande redan år 1917 och som torde bliva disponibel för läroverket från hösten 1927. Hyran för densamma utgjorde nu 6,000 kronor, och ett hyresanslag av denna storlek borde alltså, utöver de nu utgående, ifrågasättas för seminariets räkning.

Skolöverstyrelsen har, med hänsyn till vad rektor anfört, tillstyrkt dennes framställning.

Det behov av ökat lokalutrymme för högre lärarinneseminariet, varom Departeseminariets rektor talat, har givetvis blivit starkare framträdande, sedan den n’ent3chp,ei1 av seminariet intill hösten 1924 förhyrda våningen måst frånträdas och den hittills åt skolköksseminariet kostnadsfritt upplåtna lägenheten ej längre får disponeras. Under sådana omständigheter lärer det av rektor framställda förslaget, vilket skulle avhjälpa det nu föreliggande behovet, böra tillstyrkas, och jag ansluter mig alltså till detsamma. Ett ytterligare skäl härtill har jag i det förslag om upprättande vid normalskolan av en realskollinje, som jag tidigare framlagt. Rektors förslag innebär en förhöjning av den till lokaler för skolköksseminariet och hushållsskolan avsedda anslagsposten med 1,000 kronor samt beviljandet av ett nytt hyresanslag för seminariet och normalskolan å 6,000 kronor.

Såsom i det föregående angivits finnes för bestridande av expenser vid Expenser, högre lärarinneseminariet uppförd en anslagspost å 9,000 kronor. Rektor har i sin förenämnda skrivelse berört jämväl nu ifrågavarande anslagsbehov och har härom anfört följande. Sedan bränsleprisen sjunkit, har expensanslaget i stort sett visat sig till­ räckligt för sitt ändamål. Emellertid har stor sparsamhet måst iakttagas, särskilt beträffande kompletteringen av seminariets bibliotek. Enligt läro-

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

verkets räkenskaper har utgiften för bibliotekets underhåll och komplette­ rande under de sistförflutna åren belöpt sig till: under första halvåret 1923 371 kronor 97 öre, budgetåret 1923—1924 954 kronor och budgetåret 1924— 1925 2,476 kronor 74 öre. Att utgifterna för biblioteket under det sista året kunnat så kraftigt ökas, beror på att besparingar då företagits beträf­ fande andra poster. Det syntes i hög grad önskvärt, att läroverket kunde för bibliotekets räk­ ning i allmänhet disponera ett något större belopp, än som hittills skett. Då flertalet seminarieelever äro mindre bemedlade, äro de icke i stånd att själva anskaffa nödig facklitteratur utan äro för sina studier hänvisade till semi­ nariets bibliotek. Detta måste alltså följa med sin tid. Härtill kommer, att bokbeståndet icke blivit fullständigt katalogiserat efter moderna principer, trots det läroverkets bibliotekarier härpå nedlagt ett gott arbete. Rektor hemställer, under åberopande av vad sålunda anförts, att anslaget till expenser måtte med hänsyn särskilt till seminariebibliotekets behov höjas från 9,000 kronor till 11,000 kronor. Skolöverstyrelsen har, under erinran om den gynnsamma ställning, som folkskoleseminarierna med avseende på medel att tillgodose bibliotekens behov i regeln intoge, förordat den av rektor begärda förhöjningen.

Departe­ Nu ifrågavarande framställning synes mig i hög grad beaktansvärd. Det mentschefen. torde vara allmänt erkänt, att en läroanstalt för att kunna rätt fylla sin uppgift har stort behov av att kunna erbjuda sin lärarpersonal såväl som sina lärjungar en ej alltför knapp tillgång på litteratur, och klart är att detta behov är särskilt starkt framträdande i fråga om en läroanstalt, som i likhet med högre lärarinneseminariet är avsedd för blivande lärarinnor. Dessas utbildning sker till stor del genom mera självständiga studier, för vilkas bedrivande tillgång till ett gott bibliotek är så gott som oumbärlig. Beträffande statens folkskoleseminarier har nämnda förhållande behjärtats av riksdagen, som beviljat avsevärda anslag för dessa läroanstalters bib­ liotek. Då enligt min mening högre lärarinneseminariet kan hava lika berättigade anspråk på att få sitt behov av litteratur behörigen tillgodosett, vill jag livligt tillstyrka rektors framställning. Mot den begärda anslagshöjningen synes, med hänsyn tagen till vad folkskoleseminarierna för ändamålet åtnjuta, be­ fogad erinran icke kunna göras.

Arvoden åt I riksstaten har under åttonde huvudtiteln sedan flera år varit upptaget timlärare och vikarier. ett särskilt extra anslag till bestridande av arvoden åt timlärare och vikarier vid högre lärarinneseminariet; anslaget har under de senaste budgetåren uppgått till 21,000 kronor och är även för budgetåret 1926—1927 bestämt till detta belopp. I sin skrivelse av den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen i anledning av vederbörande rektors därom gjorda hemställan tillstyrkt, att anslag av

Kungl. Mgj:ts proposition Nr 116. 28d nämnda storlek måtte för ändamålet beviljas även för budgetåret 1927 1928. Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, ingår i det extra an­ slaget till diverse behov vid högre lärarinneseminariet en anslagspost å 10,000 kronor till arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium och hushållsskola. Skolöverstyrelsen har i sin skrivelse anfört, att denna post, vilken fortfarande är behövlig, lämpligen kunde sammanföras med nyssberörda anslag till arvoden åt timlärare och vikarier å 21,000 kronor till ett gemensamt särskilt anslag å 31,000 kronor.

Departe­ Såsom jag redan anfört, skulle den realskollinje, vars upprättande vid mentschefen. normalskolan jag förordat, taga sin början med en första klass läsåret 1927 —1928. Kostnaden härför skulle, enligt vad jag jag redan angivit, under nämnda budgetår begränsas till arvoden åt en extra ordinarie lärare och åt timlärare och utgöra tillhopa 4,260 kronor. De sålunda behövliga medlen torde böra anvisas genom motsvarande förhöjning av anslaget till arvoden åt timlärare och vikarier vid högre lärarinneseminariet. Detta anslag bör i övrigt ej undergå någon höjning. De i extra anslaget till diverse behov vid seminariet ingående anslagsposterna till arvoden åt timlärare och vikarier vid statens skolköksseminarium och hushållsskola böra för budgetåret 1927 —1928 utgå med oförändrade belopp. Medel för ändamålen böra således för budgetåret 1927—1928 utgå med respektive 25,260 kronor och 10,000 kronor. För den av överstyrelsen förordade sammanslagningen av de nyss­ nämnda båda anslagen kunna goda skäl anföras. Då det emellertid är önskvärt, att antalet särskilda anslag i riksstaten nedbringas, finner jag det lämpligare, att timläraranslaget inflyttas såsom en post i det till diverse behov vid högre lärarinneseminariet avsedda anslaget.

Tillfällig Allt ifrån år 1919 har riksdagen på därom av Kungl. Maj:t gjord fram­ löneförbätt­ ställning medgivit, att vaktmästaren och eldaren vid högre lärarinnesemina­ ring åt vakt­ mästaren och riet finge komma i åtnjutande av tillfällig löneförbättring, vilken bestämts eldaren. till ett årligt belopp av 400 kronor åt vaktmästaren och 250 kronor åt el­ daren. Till bestridande av kostnaderna för dessa avlöningsförbättringar har riksdagen årligen beviljat ett extra anslag å 650 kronor. Medel för bere­ dande av tillfällig löneförbättring åt ifrågavarande befattningshavare äro fortfarande behövliga. För budgetåret 1927—1928 erfordras alltså ett anslag av samma storlek som det för budgetåret 1926—1927 bestämda, eller 650 kronor.

Samtliga under donna punkt omnämnda anslagsposter torde böra upptagas såsom ett gemensamt extra anslag. Fn jämförelse mellan det sammanlagda beloppet av de anslag, jag i detta sammanhang förordat, eller 89,120 kronor,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 285 Maj:t beslöt emellertid 1925 års riksdag att ur reservationsanslaget ut­ bryta de för ålderstillägg åt lärarpersonalen vid de allmänna läroverken av­ sedda anslagsmedlen, av vilka bildades ett särskilt ordinarie anslag av för­ slagsanslags natur. Sistnämnda anslag bestämdes för budgetåret 1925—• 1926 till 1,122,000 kronor och är i riksstaten för budgetåret 1926—1927 uppfört med oförändrat belopp. I enlighet med min hemställan beslöt Kungl. Maj:t vid avlåtandet till 1927 års riksdag av proposition rörande anslagsbehoven under åttonde huvud­ titeln föreslå riksdagen att, i avbidan på proposition angående viss omor­ ganisation av det högre skolväsendet, beräkna det ordinarie reservations­ anslaget till de allmänna läroverken med oförändrat belopp, varemot defini­ tivt förslag avläts beträffande förslagsanslaget till ålderstillägg, som jämväl upptogs till enahanda belopp som i riksstaten 1926—1927. Förutom dessa anslag har Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1927 års riksdag föreslagit riksdagen att för sagda budgetår bevilja för de allmänna läroverken dels ordinarie förslagsanslag till understöd åt extra ordinarie lärare under förfall på grund av sjukdom och till undervisning i manlig slöjd, dels ock åtskilliga extra anslag. I detta sammanhang torde jag behöva särskilt omnämna endast ett, nämligen det extra anslaget till extra och vikarierande lärare, vilket anslag av Kungl. Maj:t förslagsvis beräknades till 601,400 kronor. Vad de övriga extra anslagen beträffar, har Kungl. Maj:t redan gjort framställning hos riksdagen om deras bevil­ jande med de belopp, som angivas i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln. Det är således om nyssnämnda, förslagsvis beräknade anslag, om vilka jag nu har att yttra mig. Jag vill då framhålla, att de förslag i fråga om ändrad organisation av de allmänna läroverken, som jag i det föregående framlagt, skulle, därest de genomfördes, föranleda åtskilliga jämkningar i nämnda anslag. Förslagen skulle medföra å ena sidan ökning i anslagsbeloppen, å andra sidan minskning. De åtgärder, som skulle göra en anslags­ ökning erforderlig, äro i korthet följande: 1. flickors tillträde till gymnasierna i större utsträckning och under andra villkor än nu samt deras tillträde även till realskolorna, de fristående liksom de i högre allmänna läroverk ingående; 2. ombildningen av vissa realskolor för gossar till samrealskolor; 3. ombildningen av vissa kommunala mellanskolor till samrealskolor; 4. statens övertagande av vissa kommunala gymnasier; 5. inrättandet av ett antal allmänna läroverk för flickor; 6. upprättandet vid vissa läroverk av nyspråkliga linjer och av lyceiavdelningar; 7. begränsningen av högsta medgivna antalet lärjungar per klass eller klassavdelning till 30 i realskolan och 25 å gymnasiet och i lyceet; samt

286 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

8. den i realskolan obligatoriska och å gymnasiet frivilliga undervisnin­ gen i slöjd och andra praktiska ämnen. Såsom framgår av denna summariska förteckning, är den inträffande kostnadsökningen föranledd av det ökade behov av lärarkrafter, som blir en följd av åtgärdernas genomförande dels på grund av ökning i antalet undervisningsavdelningar vid vissa bland de nuvarande läroverken, dels ock genom nybildningen av några läroverk eller delar av läroverk. Det är själv­ klart, att de angivna åtgärderna verka mycket olika i berörda hänseende: somliga inverka avsevärt, andra i jämförelsevis ringa grad. Och det bör jämväl erinras om att en eller annan bland åtgärderna skulle komma att genomföras — och följaktligen få ekonomiska konsekvenser — endast un­ der särskilda betingelser; framför allt gäller detta flickornas tillträde till vissa läroverk. Den ifrågasatta omorganisationen skulle emellertid som sagt även i flera hänseenden medföra en minskning i de berörda anslagen. De omständig­ heter, på grund av vilka en dylik inverkan kan förutses, äro huvudsakligen följande: 1. vissa sämskolors ombildning från sexåriga till fyraåriga i enlighet med den av mig framställda grundsatsen i fråga om anknytningen till folkskolan; 2. anordnandet vid vissa läroverk av fyrklassig realskolavdelning jämväl i enlighet med nämnda grundsats; 3. upprättandet i viss omfattning av treåriga gymnasialavdelningar; 4. bidrag från de städer, där nya samrealskolor skulle upprättas, ut­ görande en fjärdedel av beloppet av lärarpersonalens begynnelseavlöning; 5. inrättandet vid de läroverk, där flickor skulle vinna inträde, av ett visst antal ämneslärarinnebefattningar; samt 6. ökning i beloppet av de till statsverket ingående terminsavgifterna, föranledd av den på grund av omorganisationen sannolika ökningen i an­ talet lärjungar vid de allmänna läroverken. Det bör anmärkas, att liksom i fråga om den kostnadsökning, varom jag nyss talat, jämväl minskningen i kostnader i vissa fall är betingad. Så beror den av ämneslärarinnebefattningars inrättande föranledda minskningen därav, i vilken omfattning nämnda befattningar komma att besättas med lärarinnor med ädjunktskompetens, vilka, på sätt jag i det följande kommer att förorda, skulle äga att åtnjuta samma avlöningsförmåner som kvinnlig adjunkt. Det bör jämväl påpekas, att den väntade ökningen i terminsavgiftsbeloppet delvis uppväges därav, att vid de nyinrättade samrealskolorna liksom vid de nuvarande samskolorna ifrågavarande avgifter skola tillfalla vederbörande kommun. Då den sannolika ökningen i antalet lärjungar till stor del kan väntas inträffa genom flickors inträde i de allmänna läroverken och således framför allt torde komma att göra sig gällande vid samläroverken, kan för statsverket berörda ökning i avgiftsbeloppet ej bliva betydande.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 116. 287

Innan jag närmare redogör för de olika kostnaderna, vill jag erinra om en åtgärd, vars genomförande i avsevärd utsträckning skulle kunna beröra de allmänna läroverken. Jag har i det föregående framhållit som önskvärt, att garanti skapas för att vid skola, där flickor undervisas, alltid funnes ett antal kvinnliga lärare. Utan särskilda åtgärder torde detta önskemål näppeligen kunna fyllas, då nu gällande bestämmelser i fråga om behörighet till befattning i statstjänst eljest lära stå hindrande i vägen. Så vitt jag kan se, är enda utvägen den, att särskilda för kvinnor avsedda tjänster inrättas vid ifrågavarande läroan­ stalter. Härför är i den nuvarande organisationen sörjt därigenom, att å varje statssamskolas stat äro uppförda ämneslärarinnebefattningar till visst antal. Enligt den av 1904 års riksdag beslutade organisationen skola vid eu statssamskola normalt finnas, utom rektor, 6 ordinarie ämneslärartjänster, därav 3 adjunkturer och 3 ämneslärarinnebefattningar. I ett eller annat fall har dock sedermera på grund av ökat lärjuugantal antalet adjunkter något ökats. På grund av den förändring i avseende på kvinnas rätt att innehava lärartjänster vid allmänt läroverk, som under senare år inträtt, har riksdagen sedermera medgivit, att en ämneslärarinnebefattning vid en var av statens samskolor finge vid nuvarande innehavares avgång från tjänsten förändras till adjunktsbefattning. Sådan förändring har sedermera vidtagits i sam­ manlagt sex fall. Efter slutligt genomförande av nämnda beslut skulle alltså vid varje nuvarande samskola finnas två ordinarie ämneslärarinnebefatt­ ningar. Även vid de läroverk, som enligt min nu föreliggande plan skulle uppstå dels genom omorganisation i viss omfattning av realskolan vid de allmänna läroverken, dels ock genom statens övertagande av ett antal kommunala mellanskolor, böra kvinnliga lärare finnas anställda till ett antal, som un­ gefär är proportionellt till det nyssnämnda vid samskolorna förefintliga eller 2 av 5, vid läroverk med större antal lärare 4 av 10. Vid vart och ett av dessa samläroverk böra således ordinarie lärarinnebefattningar i lämpligt antal inrättas. Givetvis borde samma åtgärd vidtagas även i fråga om de allmänna läro­ verk, där llickor skulle efter framställning av vederbörande kommun kunna intagas. Det alternativ I i fråga om kostnaderna för genomförandet av min organisationsplan, som uppgjorts, utgår ock från antagandet att flickor i största möjliga omfattning finge tillträde till läroverken och upptager därför också ett antal ämncslärarinnor enligt nyssnämnda regel. Då emellertid den nu framlagda planen ej kan anses motsvara den definitiva ordningen och man ej heller har någon visshet om i vilken omfattning kommunerna kunna komma att begagna sig av möjligheten för llickor att vinna inträde i res­ pektive läroverk, torde man tills vidare böra bibehålla den nuvarande ord-

288 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116.

ningen. Det kan sedermera lättare bedömas, huruvida vid ifrågavarande läroverk några ordinarie ämneslärarinnebefattningar böra inrättas. Vid de läroverk, där efter gjord framställning flickor skulle vinna inträde, bör under sådana omständigheter liksom nu tills vidare en kvinnlig peda­ gogisk sakkunnig vara anställd på kommunens bekostnad. För behörighet till nu ifrågavarande ämneslärarinnebefattningar fordras förutom viss tjänstgöring antingen genomgången kurs vid högre lärarinne­ seminarium eller ock behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt läroverk. Avlöningsförmånerna äro nu i båda fallen lika. Häri bör enligt min mening sådan ändring vidtagas, att ämneslärarinna, vilken innehar behörig­ het för ordinarie adjunktstjänst vid allmänt läroverk, må åtnjuta de för kvinnlig adjunkt bestämda avlöningsförmåner. Som främsta skäl härför vill jag anföra den omständigheten, att genom dessa realskolors avkortning ned­ ifrån skolornas stadium blir avsevärt höjt och att det alltså måste anses önskvärt, att lärarkrafter med högre kompetens i största möjliga utsträck­ ning knytas vid skolorna. Skulle detta mitt förslag godtagas, bör veder­ börlig ändring i nu gällande lönebestämmelser göras. Ännu en fråga beträffande ämneslärarinnorna bör jag i detta sammanhang beröra. Enligt gällande bestämmelser har första lärarinna vid statssamskola en undervisningsskyldighet av 20—22 timmar i veckan, övriga ämneslärarinnor 22 26 timmar, medan adjunkt vid samskola liksom adjunkt vid övriga läroverk med tjänstgöring huvudsakligen i realskolan är skyldig under­ visa 24 28 timmar. Jag finner för min del ej tillräckliga skäl föreligga att uppehålla denna skillnad i avseende på tjänsteåliggandenas omfattning i annan mån, än att första lärarinnas undervisningsskyldighet bör som hit­ tills understiga ämneslärarinnas med 2 timmar. Nämnda skyldighet bör så­ ledes höjas till 22—24 timmar för första lärarinna och till 24—28 timmar för ämneslärarinna. Den ändring i gällande bestämmelser, som erfordras härför, har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t till godkännande. Ytterligare bör jag här upptaga till övervägande några frågor, som avse lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolor, som nu föreslås till om­ bildning till samrealskolor. Jag har redan uttalat mig om de avlöningsför­ måner, som borde tillkomma ifrågavarande lärare. Här avser jag vissa detaljer, som närmast hava betydelse för övergångsåren. Rektor vid mellanskola, som ombildas, bör, enligt min mening, från om­ bildningens början uppbära sin kontanta avlöning av statsmedel. Skäligt är att denna avlöning något varierar under övergångsåren för att vid om­ bildningens slut nå det för rektor vid realskola bestämda beloppet. Jag har därför tänkt mig som lämpliga lönebelopp, första året 5,200 kronor, andra året 5,600 kronor, tredje året 6,000 kronor och fjärde året 6,400 kronor, varav respektive 1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor tjänstgöringspenningar. Härutöver bör givetvis till rektor vid dylik skola utgå dyrtidstillägg såsom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 289 till övriga statens befattningshavare. Tillfällig löneförbättring bör utgå lik­ som till rektor vid realskola. Vad beträffar den tillfälliga löneförbättring, som bör tillkomma sådan ämneslärare vid mellanskola, som överflyttas till samrealskola och som ej innehar full adjunktskompetens, bör löneförbättringen utgå efter samma grunder som för ordinarie lärare vid kommunal mellanskola men bör an­ visas å vederbörande anslag till tillfällig löneförbättring till viss personal inom den civila statsförvaltningen. I den framställning till riksdagen, som avlåtits om beviljande av medel för sistberörda ändamål, har härom intet anförts, då statens övertagande av ifrågavarande mellanskolor är beroende av vissa åtaganden från vederbörande kommuners sida. I händelse av bifall till mitt förslag i nu berörda hänseende torde föreskrift rörande löneförbätt­ ring till ifrågavarande lärare böra lämnas av Kungl. Maj:t. Slutligen bör ock övervägas, vilka avlöningsförmåner, som skulle under ombildningstiden tillkomma den lärarinna vid de från kommunala mellan­ skolor ombildade samrealskolorna, som förordnas till första lärarinna. Första lärarinna vid statssamskola uppbär nu ett särskilt arvode av 500 kronor för år utöver avlöning som ämneslärarinna. Biträdande föreståndarinna vid kommunal mellanskola åter uppbär ett särskilt arvode å 200 kronor för år. Jag anser, att den till första lärarinna förordnade under första ombildningsåret lämpligen bör bibehålla ett arvode av 200 kronor, samt att detta ar­ vode under de två följande åren bör utgå med respektive 300 och 400 kronor för att det fjärde året höjas till sitt slutliga belopp, 500 kronor. Föreskrift torde framdeles böra av Kungl. Maj:t meddelas. Dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring böra till sådan lärarinna utgå med samma be­ lopp som till första lärarinna vid statssamskola. Ännu en fråga angående undervisningsskyldighet bör här omnämnas. Enligt nuvarande bestämmelser skall en rektor vid realskola (samskola) hava en undervisning av 18—20 timmar i veckan med möjlighet till viss ned­ sättning genom beslut av skolöverstyrelsen. Motsvarande skyldighet för rek­ tor vid kommunal mellanskola omfattar 20—22 timmar i veckan med möj­ lighet till minskning på sätt nyss nämnts. Det synes mig riktigt, att i de fall, då jag föreslår skolas ombildning till fyrklassig samrealskola, samma högsta undervisningsskyldighet stadgas för samrealskolans rektor, som nu är stadgad för den med lika många klasser utrustade mellanskolan. Skyl­ digheten bör således avse 18—22 timmar i veckan. Jag torde framdeles få tillfälle göra hemställan hos Kungl. Maj:t i detta hänseende.

Beräkningen av de kostnader, som föranledas av mitt i det föregående Budgetåret framställda organisationsförslag, hava utförts av byråchefen i skolöversty­ 1927—1928 relsen E. Göransson och avse förhållandena under flera olika år. Vad först beträffar budgetåret 1927 — 1928, har jag föreslagit, att medel måtte beviljas för upprättande från början av läsåret 1927—1928 av ett Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 höft. (Nr 116.) 19

294 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

B u d g e t å r Anslag 1928--1929 1929--1930 1930- -1931 Slutlig I II I II I II I II

Reservations­ anslaget . . + 431,700 + 326,100 + 658,100 + 492,300 + 881,700 + 662,800 + 1,121,600 + 913,700 Extra och vik. lärare . . . -158,400 — 59,400 —155,100 — 23,100 —118,800 + 26,400 —323,400 -277,200 Övningslärare + 83.047 + 69,087 + 131,380 + 109,257 + 170,240 + 165,748 + 189,930 + 140,287 + 356,347 + 335,787 + 634,380 -+578,457 + 933,140 + 854,948 + 988,130 + 776,787

Siffrorna angiva i varje fall ökningen respektive minskningen i jämförelse med nuvarande kostnader och under förutsättning att intet nytt läroverk tillkommer. Nettoökningen angives under de olika alternativen. Den slut­ liga kostnaden skulle enligt alternativ I uppgå till omkring 1 million kronor och för alternativ II till omkring 800,000 kronor. Skillnaden mellan alter­ nativen torde kunna sägas vara mindre än man trott sig kunna vänta. Anledningen härtill torde vara den, att i alternativ I ämneslärarinnor med jämförelsevis låg avlöning ingå i ganska stort antal, enligt den proportion, jag i det föregående angivit. Å andra sidan skulle anslaget till extra lärare och vikarier väsentligen minskas, främst därigenom att nya ordinarie lärar­ tjänster förutsatts komma att inrättas. Det bör här erinras om att i den mån ämneslärarinnebefattningarna komma att innehavas av lärarinnor med adjunktskompetens, kostnaden härigenom kommer att stiga med hänsyn till den högre avlöning, som jag föreslår för dem. Kostnaden för övningsämnen stiger, som synes, rätt påfallande. Ökningen är främst föranledd därav, att undervisning i slöjd, manlig och kvinnlig, samt praktiskt arbete förut­ sattes bliva obligatorisk i realskolan och frivillig å gymnasiet. Timtalen för slöjden m. m. liksom för övriga ämnen hava företrädesvis hämtats från de förslag till timplaner, som utarbetats av skolkommissionen. Det bör dock påpekas, att kostnadsberäkningen för övningsämnena av naturliga skäl är tämligen osäker. Till nu angivna beräkningar vill jag ytterligare erinra om att den av lärjungantalets begränsning föranledda kostnaden är här inbegripen, i det att beräkningarna utgått från antagandet, att nämnda begränsning iakttagits. Enligt särskilt gjord beräkning skulle berörda kostnad uppgå till omkring en million kronor. Utan begränsning i nämnda hänseende skulle genom­ förandet av min plan alltså i stort sett ej medföra någon ökad kostnad. Vid bedömandet av kostnaderna bör man ock hava i minnet, att de sam­ hällen, där nya samrealskolor bleve inrättade, skulle liksom nu i dylika fall hava att till statsverket erlägga vissa årliga bidrag, samt att de till stats­ verket ingående terminsavgifterna kunna väntas bliva ökade. Båda dessa

296 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

Det är möjligt, att vissa olägenheter i avseende på lärarpersonalens pla­ cering under de närmaste åren kunna uppstå på grund av realskolstadiets förkortning vid vissa läroverk samt ombildningen av realskolor för gossar till samrealskolor — i det senare fallet på grund av ämneslärarinnetjänsters inrättande. Det synes därför lämpligt, att Kungl. Maj:t förordnar, att ledigblivande adjunktsbefattningar vid de ifrågavarande läroverken under större eller mindre del av övergångstiden tills vidare ej skola besättas med ordinarie innehavare. Jag torde i sinom tid därom få göra hemställan.

Anslagsbe- Jag har nu att tillse, med vilka belopp anslagen för budgetåret 1927-—1928 lopp 1927— 1928. böra upptagas. Härvid bär jag ock att taga hänsyn till de framställningar, som av skolöverstyrelsen gjorts i skrivelse den 31 augusti 1926. Överstyrelsen har först hemställt om medel till inrättande av 8 nya or­ dinarie lektors- och 20 ordinarie adjunktstjänster. Enligt den av mig för­ ordade organisationsplanen skulle vissa nya ordinarie tjänster bliva er­ forderliga under nästkommande budgetår och jag har i det föregående föroidat deras upprättande. I den mån överstyrelsens framställning avser nyinrättande av ett högre antal tjänster kan jag nu icke tillstyrka densamma. Detsamma gäller skolöverstyrelsens framställning om medel för ombild­ ning av en ämneslärarinnebefattning vid statens samskolor till ad­ junktsbefattning. I vad män ämneslärarinnebefattningar skola finnas eller ej, torde böra bestämmas i samband med åtgärder för omorganisationens genomförande i de särskilda fallen. Ytterligare en framställning har jag att omnämna, avseende ökat anslag till resestipendier. I reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingingo tidigare eu post »resestipendier åt lärare i främmande levande språk» å 15,000 kronor och en post »reseunderstöd åt lärare vid de allmänna läroverken, särskilt vid de läroverk, där provårskurs är anordnad» å 6,000 kronor. Till förstär­ kande av dessa anslagsposter anvisade 1920 och 1921 årens riksdagar å extra stat två anslag å respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor. Samtliga dessa anslag blevo emellertid av finansiella skäl och i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag ej anvisade av 1922 års riksdag, som helt ute­ slöt nämnda ordinarie anslagsposter ur reservationsanslaget. Ej heller för budgetåren 1923—1925 funnos medel för ändamålet tillgängliga. På fram­ ställning av Kungl. Maj.t beslöt emellertid 1925 års riksdag att till rese­ stipendier åt lärare i främmande levande språk vid de allmänna läroverken för budgetåret 1925—1926 anvisa ett extra reservationsanslag av 13,000 kronor. Liknande beslut fattades även av 1926 års riksdag beträffande budgetåret 1926—1927. I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen — under framhål­ lande av betydelsen av att möjlighet funnes för lärarna vid de allmänna läroverken att genom studieresor i främmande länder vinna ökade kun­ skaper hemställt, dels att de tidigare i reservationsanslaget ingående an-

Kungl. Maj.ts proposition Nr 116. 297

slagsposterna till resestipendier måtte ånyo där uppföras, dels ock att å extra stat måtte anvisas medel till förstärkande av nämnda anslagsposter med belopp av respektive 15,000 kronor och 6,000 kronor. Förhållandena medgiva beklagligtvis ännu ej, att anslag till resestipendier beviljas i den utsträckning, som tidigare varit möjligt. Jag ser mig därför ej i stånd att nu tillstyrka resestipendieanslagens återuppförande å det or­ dinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken. Då det likväl synts mig vara synnerligen angeläget, att medel för ändamålet finnas tillgängliga, åtminstone i samma utsträckning som för budgetåret 1926—1927, har jag, varom jag här torde få erinra, under punkt 135 av 1927 års åttonde huvud­ titel hemställt om förslag till riksdagen, att till resestipendier åt lärare i främ­ mande levande språk vid de allmänna läroverken måtte för budgetåret 1927 —1928 anvisas ett extra reservationsanslag av 13,000 kronor. Denna min framställning blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Såsom framgår av det föregående, har jag ej funnit mig kunna tillstyrka någon av de framställningar, som jag i det föregående omförinält och vilkas tillmötesgående skulle medfört en höjning av reservationsanslaget till de allmänna läroverken. Emellertid torde jag böra i detta sammanhang yttra några ord angående ett par omständigheter, som nära beröra frågan om anslagets storlek. Jag har förut erinrat om att 1925 års riksdag på förslag av Kungl. Maj: t beslöt ur reservationsanslaget utbryta de för ålderstillägg avsedda anslags­ medlen och uppföra dem såsom ett särskilt förslagsanslag å 1,122,000 kro­ nor. Samtidigt bestämdes reservationsanslagets storlek till 6,666,066 kronor. Jag erinrar ock därom, att riksdagen sedan många år tillbaka årligen an­ visat medel å extra stat till förstärkning av vissa i reservationsanslaget in­ gående anslagsposter, bland dem poster avseende arvoden åt extra lärare ocli vikarier samt för oförutsedda behov samt extra arvoden åt gymnastik­ lärare, åt teckningslärare, åt musiklärare och åt handarbetslärarinnor. Ifråga­ varande förstärkningsanslag sammanföras bokföringsvis med de ordinarie anslagsposter, till vilka de höra. En granskning av riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budget­ året 1925—1926 — alltså det första år, under vilket riksstat»! upptagit de nämnda anslagen vid sidan av varandra — visar, att reservationsanslaget och de nyss omförmälda förstärkningsanslagen tillhopa utgjort 7,336,361 kronor, under det att utgifterna från dessa anslag utgjorde 7,638,383 kro nor. Med tagen hänsyn till särskilda uppbördsmedel under anslaget å sam­ manlagt 101,461 kronor 67 öre, skulle nettobeloppet av den å anslagen be­ löpande merutgiften hava utgjort 200,560 kronor 33 öre. Samtidigt visar det sig emellertid, att förslagsanslaget till ålderstillägg lämnat en behållning av ej mindre än 164,212 kronor 28 öre, vilket belopp således tillförts kassafonden. Då i samband med framläggandet för 1925 års riksdag av förslaget om

298 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

ålderstilläggens uppförande som ett särskilt anslag ny beräkning företagits av storleken å såväl reservationsanslaget som summan av ålderstilläggen, syntes det av budgetredovisningen angivna resultatet av det första året an­ märkningsvärt, och jag fann mig därför föranlåten att ombesörja en under­ sökning av hithörande förhållanden. Undersökningen visade, att heloppet av de ålderstillägg, som faktiskt belöpte på budgetåret 1925—1926, bör hava utgjort 1,111,778 kronor 22 öre, således understigande det beviljade ansla­ get med allenst 10,221 kronor 78 öre. Anslagsberäkningen synes alltså hava varit exakt nog. Det framgår också av nämnda undersökning, att de sammanlagda utgifterna å reservationsanslaget jämte dithörande förstärkningsanslag kunna beräknas hava uppgått till 7,461,795 kronor 14 öre samt att, då vid årets ingång fanns en reservation å anslaget av 127,127 kronor 56 öre, en reservation av 80,557 kronor 73 öre skulle varit att överföra till budgetåret 1926—1927. Den brist på överensstämmelse, som sålunda konstaterats, synes bero på förbiseende vid rekvisitioner från de ifrågavarande anslagen i så måtto, att vissa belopp, som rätteligen bort påföras ålderstilläggsanslaget, i stället på­ förts reservationsanslaget (inklusive förstärkningsanslagen). Jag vill i detta sammanhang omnämna, att åtgärder vidtagits i syfte att för framtiden förebygga en dylik sammanblandning av anslagen samt att genom infordrande av närmare uppgifter från läroverken rörande deras medelsrekvisitioner för budgetåret 1925—1926 skapa en säkrare grundval för bedömande av frågan, i vilken mån utgifterna under reservationsanslaget överstigit det i riksstaten för nämnda budgetår upptagna anslagsbcloppet. Då det tydligen är önskvärt, att de olika anslagen belastas i full över­ ensstämmelse med sina ändamål, synes en omföring av de oriktigt påförda beloppen böra ske och torde kunna verkställas genom riksräkenskapsverkets försorg. Enligt den förenämnda av mig föranstaltade utredningen har gjorts sanno­ likt att reservationerna å anslaget under budgetåret 1925—1926 rätteligen böra beräknas hava minskats från 127,127 kronor 56 öre till 80,557 kronor 73 öre eller således med 46,569 kronor 83 öre. Den slutsatsen ligger då nära till hands, att anslaget blivit för knappt beräknat. Undersökningen bär dock ej bestyrkt ett sådant antagande utan snarare givit vid handen, att nedgången i beloppet av reservationerna beror dels därpå, att retroaktivt beviljade ålderstillägg fortfarande belasta reservationsanslaget, dels — och huvudsakligen — på för högt beräknade rekvisitioner. Då jag utgår ifrån att vid den närmare undersökning av utgifterna under nu ifrågavarande anslag, vilken torde komma att verkställas inom riksräkenskapsverket, om­ föring till reservationsanslaget kommer att ske av de belopp, som oriktigt blivit påförda anslaget, och att anslaget därvid kommer att vid ingången av nu löpande budgetår utvisa tillgång i form av reservationer till avse­ värt belopp, anser jag mig sakna anledning att av berörda skäl påkalla en höjning av anslagsbeloppet. Ännu något års erfarenhet torde göra det

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 299

lättare att mera exakt bedöma hithörande förhållanden och således ock att avgöra, om till äventyrs någon förhöjning av anslaget är erforderlig.

Vad beträffar det för ålderstillägg avsedda förslagsanslaget, har jag, då av den verkställda undersökningen att döma, någon jämkning av anslagsbeloppet ej nu är behövlig, redan i samband med avlåtandet av statsverks­ propositionen hemställt om äskande av samma belopp som för budgetåret 1926—1927, och Kungl. Maj:t har bifallit denna min hemställan. Slutligen har jag att yttra mig om det extra anslaget till extra och vika­ rierande ämneslärare. I det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingår en anslagspost till arvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behov. Denna anslagspost bestämdes av 1918 års lagtima riksdag till 250,000 kronor. Enär det i anslagsposten ingående be­ lopp, som beräknats för avlönande av extra lärare och vikarier, ej varit tillräckligt härför, har riksdagen under åtskilliga år på extra stat beviljat särskilda anslag för ändamålet. För budgetåret 1926 192 1 har härför be­ viljats ett extra anslag av 624,500 kronor. Med detta anslag beräknades att kunna tillgodose ett lärarbehov motsvarande sammanlagt 229 extra ämneslärare. Genom beslut den 18 juni 1926 anvisade Kungl. Maj:t för avlönande under läsåret 1926—1927 av extra ämneslärare vid de allmänna läroverken högst 737,900 kronor att utgå från det i reservationsanslaget till de all­ männa läroverken ingående anslaget till arvoden åt extra lärare och vikarier samt för oförutsedda behov ävensom från ovanherörda extra anslag å 624,500 kronor. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 27 september 1926 meddelat, att an­ talet klassavdelningar blivit något mindre än som beräknats, och att för läsåret 1926—1927 behövt anställas endast 211 extra lärare samt timlärare med 289 veckotimmar, vilket tillsammans kunde anses motsvara 222 extra lärare i stället för beräknade 229. Av det för budgetåret 1926—1927 be­ viljade extra anslaget å 624,500 kronor kunde alltså 23,100 kronor (< X 3,300 kronor) beräknas icke behöva tagas i anspråk. Överstyrelsen, som emeller­ tid för nästkommande budgetår räknar med ökat behov av extra lärarkrafter på grund av, bland annat, ytterligare uppdelning i parallellavdelihngar, hemställer om beviljande för budgetåret 1926- 1927 av extia anslag för nu ifrågavarande ändamål till nu utgående belopp, 624,500 kronoi. Vid beräkningen av ifrågavarande anslag bör man utgå Irån det belopp, som under budgetåret 1925—1926 tagits i anspråk, eller 601,400 kronor. Lägger man härtill det belopp, 16,910 kronor, som, på sätt jag förut om­ nämnt, skulle erfordras för genomförandet under budgetåret 1927 1928 av mina framställda förslag, blir hela det för samma budgetår behövliga anslagsbeloppet 618,310 kronor eller i avrundat tal 618,300 kronor. Jag hem­ ställer, att detta belopp måtte äskas av riksdagen.

300 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. Samman­ Sammanfattar jag nu de anslagsbehov, som här äro i fråga, visar det fattning. sig, att det ordinarie reservationsanslaget till de allmänna läroverken, nu 6,666,066 kronor, bör höjas med 66,950 kronor till 6,733,016 kronor eller med någon avrundning till 6,733,000 kronor. Det extra anslaget till extra och vikarierande ämneslärare vid de allmänna läroverken åter skulle, såsom nyss nämnts, bestämmas till 618,300 kronor. Vad beträffar anslaget till extra arvoden åt övningslärare, har detta redan blivit av riksdagen äskat med bestämt belopp. Min nu förevarande plan förutsätter eu ökad kost­ nad i detta hänseende av 8,827 kronor. Då Kungl. Maj:t redan föreslagit riksdagen att höja ifrågavarande anslag med 4,000 kronor samt lärjungarna i de klasser av under ombildning varande kommunala mellanskolor, som vårterminen 1928 skulle bestridas med statsmedel, torde komma att under återstoden av läsåret fortfarande åtminstone i viss utsträckning åtnjuta un­ dervisning i övningsämnen tillsammans med lärjungarna i mellanskolans övriga klasser, torde det vara möjligt att inom ramen för de tillgängliga medlen tillgodose de behov, som sålunda uppstå. De kostnader, som beräknats komma att uppstå under budgetåret för undervisning i manlig slöjd vid de nytillkommande läroverken, utgöra, som förut nämnts, 1,190 kronor. Dessa kostnader torde böra bestridas av för­ slagsanslaget till undervisning i manlig slöjd vid de allmänna läroverken.

III. Kommunala mellanskolor.

I riksstaten finnes uppfört ett ordinarie förslagsanslag till kommunala mellanskolor, vilket anslag upprepade gånger höjts allt efter ökningen av antalet läroanstalter av detta slag och vid dem förefintliga parallellavdel­ ningar. För budgetåret 1925—1926 utgick anslaget med ett belopp av 1.575.000 kronor och i riksstaten för budgetåret 1926—1927 är detsamma uppfört med 1,650,000 kronor. Detta belopp har av skolöverstyrelsen be­ räknats vara tillräckligt för ett antal av 82 kommunala mellanskolor. Överstyrelsen föreslår nu eu förhöjning av ifrågavarande anslag till 1.725.000 kronor och anför till stöd härför huvudsakligen följande:

Antalet kommunala mellanskolor uppgick den 31 augusti 1925 till 82. Seder­ mera hava tillkommit nya kommunala mellanskolor i Kungsbacka, Bollnäs, Torsby och Lund, varjämte kommunala mellanskolan i Stockholm delats i två skolor. Antalet erkända och av staten understödda kommunala mellanskolor uppgår alltså för närvarande till 87. Till överstyrelsen har ingivits ansök­ ning om erkännande av en högre folkskola, i Alvesta, såsom kommunal mellanskola, och sannolikt är en eller annan sådan ansökan att införvänta under en närmare framtid. Då förevarande anslag för budgetåret 1924— 1925 utgick med omkring 1,650,000 kronor och man under budgetåret 1927 1928 måste räkna med förefintligheten av åtminstone 5 kommunala mel-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 301

lanskolor mera än under budgetåret 1924—1925, synes anslaget böra för budgetåret 1927—1928 något höjas. Tidigare bar i allmänhet räknats med ett statsanslag för varje kommunal mellanskola av i medeltal 15,500 kronor för år, och skulle vid sådant förhållande erfordras en förhöjning av ansla­ get med i runt tal 75,000 kronor. Sedan åtskilliga år tillbaka finnes vidare i riksstaten uppfört ett anslag till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt handarbete vid kommunala mellanskolor. Sin nuvarande benämning erhöll anslaget av 1920 års riksdag, som bestämde detsamma till 4,000 kronor. Sedermera har anslaget vid olika tillfällen höjts och är i riksstaten för budgetåret 1926— 1927 upptaget med ett belopp av 26,000 kronor. I fråga om villkor för anslagets utgående äro bestämmelser meddelade genom kungörelse den 31 december 1920 (nr 938). Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 31 augusti 1926 hemställt om anslag för ändamålet för budgetåret 1927—1928. Vad beträffar läsåret 1925—1926 hade verkställd undersökning givit vid handen, att för sistnämnda läsår understöd utgått till 58 kommunala mel­ lanskolor för 39 avdelningar i manlig slöjd och 154 avdelningar i kvinnlig slöjd och handarbete, tillhopa 193 avdelningar, med 28,950 kronor. An­ talet kommunala mellanskolor hade sedan dess ökats med 5 och uppginge för närvarande till 87. Antagligt vore, att den utveckling, som sålunda ägt rum, komme att i framtiden fortgå. Med hänsyn härtill och då anslaget redan vore otillräckligt för sitt ändamål, torde det vara lämpligt att för budgetåret 1927—1928 beräkna ett anslag, ungefärligen motsvarande det belopp, som under senast förflutna läsår för ifrågavarande ändamål verk­ ligen tagits i anspråk, dock med någon förhöjning, förslagsvis till 30,000 kronor. För de kommunala mellanskolorna är uppfört ännu ett anslag, som här bör komma i betraktande, nämligen det extra förslagsanslaget till tillfällig löne­ förbättring åt lärarpersonalen. Jämlikt riksdagens beslut har från och med år 1920 tillfällig löneförbättring utgått till lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor. Anslag för ändamålet utgick till en början med 130,000 kro­ nor för år men har sedermera vid olika tillfallen höjts och är i riksstaten för budgetåret 1926—1927 uppfört med ett belopp av 360,000 kronor. An­ slaget har förslagsanslags natur. Ifrågavarande löneförbättring utgår för innevarande budgetår med föl­ jande belopp: till ordinarie manlig ämneslärare med 600 kronor; » ordinarie kvinnlig ämneslärare med 500 kronor; » extra ordinarie ämneslärare, övningslärare och timlärare med belopp, som Kungl. Maj:t bestämt i huvudsaklig enlighet med de i sådant hänseende för budgetåret 1926—1927 gällande grunder. Bestämmelser i fråga om löneförbättringen äro givna i kungörelse den 26 juni 1925 (nr 322).

302 Kung!. Maj .in proposition Nr 116.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen hemställt om be­ redande av medel för ifrågavarande löneförbättring under budgetåret 1927 —1928 under framhållande, att, därest någon definitiv lönereglering för kommunala mellanskolornas personal ej kunde åvägabringas till nämnda budgetår, dylika medel fortfarande bleve erforderliga.

Då,° säger överstyrelsen, kostnaden för beredande av tillfällig löneförbätt­ ring åt den lärarpersonal, som förefanns vid de kommunala mellanskolorna vid utgången av vårterminen 1926, kunde beräknas till 368,176 kronor 30 öre och då lärarpersonalens antal vid sagda skolor under budgetåret 1927 —1928 snarare torde komma att överstiga än understiga antalet under bud­ getåret 1925—1926, ansåge överstyrelsen anslaget böra för budgetåret 1927 1928 lämpligen höjas med i runt tal 10,000 kronor samt följaktligen utgå med ett från 360,000 kronor till 370,000 kronor förhöjt belopp.

Vid anmälan den 4 januari 1927 av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln anförde jag beträffande här ifrågavarande anslag, att en rätt väsentlig förhöjning av det förstnämnda anslaget syntes komma att visa sig behövlig och att även slöjdanslaget torde höra undergå ökning Därjämte syntes mig skäl föreligga att sammanföra anslagen till ett enda anslag, vars rubrik kunde fortfarande vara: Kommunala mellanskolor. Med hänsyn till det förslag angående viss omorganisation av det högre skolväsendet, som jag hade för avsikt att framlägga, hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i avbidan på proposition angående nämnda förslag samt med beräknande att ur riksstaten komme att avföras det ordinarie förslagsanslaget till undervisning i manlig och kvinnlig slöjd samt hand­ arbete vid kommunala mellanskolor, i riksstaten för budgetåret 1927—1928 beräkna det ordinarie förslagsanslaget till kommunala mellanskolor till 1,805,000 kronor. Kungl. Maj:t biföll min hemställan. På liknande sätt och av samma skäl är även förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna i riks­ staten för budgetåret 1927—1928 uppfört med ett till 360,000 kronor be­ räknat belopp. Mitt förslag till omorganisation av det högre skolväsendet skulle, såsom torde hava framgått av det förut sagda, hava inverkan på storleken av de anslag till kommunala mellanskolor, om vilka jag nyss talat. Genom sta­ tens övertagande av sju mellanskolor från och med den 1 januari 1928 skulle uppenbarligen nämnda anslags belastning minskas. Enligt de be­ räkningar, som verkställts, skulle för budgetåret 1927—1928 minskningen å förslagsanslaget till kommunala mellanskolor, inberäkna! anslaget till slöjd, uPPgå till 26,000 kronor samt å förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring till 4,500 kronor, allt i runda tal. Ser jag då till, med vilka belopp ifrågavarande anslag böra upptagas i riksstaten för budgetåret 1927—1928, kommer jag till följande resultat.

Kungl. Maj;ts proposition Nr 116. 303

Det hittillsvarande anslaget till kommunala mellanskolor uppgår för bud­ getåret 1926—1927 till 1,650,000 kronor. Av riksräkenskapsverkets bud­ getredovisning för budgetåret 1925—1926 framgår, att nettoutgifterna under nämnda anslagstitel för sistberörda budgetår uppgått till 1,764,994 kronor 5 öre. Med hänsyn härtill anser jag den av skolöverstyrelsen föreslagna anslagsökningen vara för låg. Då emellertid under innevarande budgetår endast en ny mellanskola tillkommit — ansökning om erkännande av ännu en mellanskola är för närvarande föremål för Kungl. Maj:ts prövning skulle man, synes det mig, kunna upptaga anslaget till det belopp, varmed detsamma visat sig hava varit belastat under budgetåret 1925 1926, eller i runt tal 1,765,000 kronor. Härtill skulle komma förslagsanslaget till slöjd, vilket bör beräknas till ett till 30,000 kronor förhöjt belopp och vilket, så­ som jag förut anfört, torde böra sammanföras med det förstnämnda för­ slagsanslaget till ett enda anslag med rubriken: Kommunala mellanskolor. Det sammanslagna anslaget skulle således uppgå till 1,795,000 kronor. Som jag nyss nämnt, beräknas emellertid den av den föreslagna ombildningen föranledda minskningen i kostnader för de kommunala mellanskolorna ut­ göra 25,900 kronor. Det sammanslagna förslagsanslaget bör således bestäm­ mas till 1,769,000 kronor, vilket motsvarar eu ökning av 119,000 kronor jämfört med budgetåret 1926—1927. Beträffande förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid kommunala mellanskolor, nu 360,000 kronor, har detta, av senaste bud­ getredovisning att döma, ej tagits till fullo i anspråk för budgetåret 1925 1926. Mitt föreliggande förslag skulle som nämnts medföra en till 4,500 kronor beräknad minskning av detta anslag. Med hänsyn till det nu an­ förda torde man vara berättigad att för budgetåret 1927 1928 upptaga an­ slaget i fråga till 355,000 kronor. I detta sammanhang torde böra framhållas, att, i den mån det av mig föreslagna förstatligandet av vissa kommunala mellanskolor genomföres, framdeles en icke obetydlig minskning i här berörda förslagsanslag är att förvänta.

IV. Privatläroverk.

Den fjärde grupp av anslag, som kan beröras av min här framlagda omorganisationsplan, utgöres av anslagen till privatläroverk. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t av anslagsbehoven under åttonde huvudtiteln för bud­ getåret 1927—1928 tillstyrkte jag förslag till riksdagen att i avbidan på proposition om viss omorganisation i riksstaten beräkna det ordinarie reser­ vationsanslaget till privatläroverk till 760,500 kronor samt det extra förslags­ anslaget till tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid privat läroverken till 2,395,000 kronor. Kungl. Maj:t beslöt i enlighet med min tillstyrkan.

304 Kungl. May.ts proposition Nr 116.

Vad förstnämnda anslag beträffar, får jag erinra om att från detsamma utgår understöd åt ett flertal enskilda läroanstalter. Anslaget omfattar fyra olika anslagsposter, avsedda för enskilda mellanskolor, högre flickskolor, högre goss- och samskolor samt enskilda lärarinneseminarier. Från och med år 1922 har anslaget utgått med ett belopp av 751,000 kronor, varvid dock bör erinras, att detsamma för budgetåret 1924—1925 var i riksstaten upptaget med endast 675,000 kronor, beroende därpå att samtidigt ett belopp av 76,000 kronor beräknades skola tagas i anspråk av besparingar, som under årens lopp uppstått å anslaget. Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, skulle genomförandet av min organisationsplan i flera avseenden inverka på privatläroverkens ställning. Berörda inverkan skulle emellertid endast i ganska ringa mån göra sig gällande under budgetåret 1927—1928, främst av det skälet, att mitt förslag skulle i huvudsak börja genomföras först med ingången av läsåret 1928—1929. Beträffande de hänseenden, i vilka anslagsbehoven skulle röna inflytande av förslaget, kommer jag att nu yttra mig. I samband därmed vill jag redogöra för de anslagsäskauden, som framställts beträffande privatläroverken.

I skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen upptagit till över­ vägande frågan, huruvida någon ändring beträffande beloppet av de olika i anslaget ingående anslagsposterna kunde anses erforderlig, och har vid beräkningen av anslagsbehovet sökt ledning bland annat av de ansökningar om understöd, som för tiden 1 januari 1925—30 juni 1927 gjorts av veder­ börande läroanstalter, samt av storleken av de understöd, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 juli 1926 beviljats privatläroverken för budgetåret 1926—1927. Vid sin undersökning har skolöverstyrelsen granskat var och en av de i reservationsanslaget ingående anslagsposterna i den ordning, de äro upp­ tagna i riksstaten.

A. Enskilda mellanskolor. Den för enskilda mellanskolor avsedda anslags­ posten har vid olika tillfällen nedsatts och utgör nu 20,000 kronor. Stats­ understödet till dylik skola kan årligen utgå med högst 4,800 kronor, var­ jämte skola, däri flickor undervisas, kan erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 600 kronor. Beträffande denna anslagspost anför skolöverstyrelsen i huvudsak följande. För budgetåret 1926—1927 hade sammanlagt blott 19,000 kronor tagits i anspråk för understödjande av 5 skolor; en skola, som tidigare erhållit understöd, hade nämligen från och med år 1926 omändrats till kommunal mellanskola. Då det emellertid syntes önskvärt och kunde visa sig befogat, att understöd till förhöjt belopp tilldelades en eller ett par av här ifråga­ varande skolor, varförutom möjligen någon ny anslagsberättigad skola kunde tillkomma, ansåge överstyrelsen, att anslagsbeloppet, 20,000 kronor, tills vidare borde bibehållas oförändrat.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 116. 305

I likhet med skolöverstyrelsen anser jag, särskilt med hänsyn till den Departe­ mentschefen. redaktion i avseende å understödsbelopp, som måst vidtagas för här berörda läroanstalter, att anslagsposten bör bibehållas oförändrad. Mitt organisationsförslag inverkar icke på beloppets storlek, vare sig under budgetåret 1927—1928 eller senare.

B. Högre flickskolor. Anslagsposten till högre flickskolor utgör för när­ varande 470,000 kronor. Till sådan skola kan utgå ett årligt statsunderstöd av högst 5,200 kronor, varjämte skolan kan erhålla särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej överstigande 1,000 kronor årligen. Till gymnasium, som är förbundet med flickskola, kan ytterhgare utgå under­ stöd med högst 2,000 kronor årligen. För budgetåret 1926—1927 utgår understöd åt 81 skolor med samman­ lagt 470,400 kronor. I fråga om förevarande anslagspost har skolöverstyrelsen anfört: Överstyrelsen hade ej anledning att under den närmaste framtiden räkna med någon förändring i antalet statsunderstödda högre flickskolor. För bud­ getåret 1926—1927 hade sammanlagt begärts såsom understöd 486,800 kro­ nor, medan med tillämpning av gällande grunder ett belopp av 499,800 kronor kunnat utgå. Det för samma år utdelade anslagsbeloppet fördelade sig med 408,300 kronor för undervisningen i allmänhet, 20,300 kronor för gymnasier och 41,800 kronor för undervisningen i huslig ekonomi. Givetvis kunde eller borde ej alla anslagsberättigade skolor komma i åtnjutande av maximiunderstöd. Detta hade för övrigt ej varit möjligt bl. a. av bristen på tillgängliga medel, som gjort, att avknappningar måst göras även i åt­ skilliga fall, där det varit särdeles önskvärt och befogat, att understödet kunnat utgå med högre belopp än som skett. Detta gällde särskilt under­ stöden till undervisning i huslig ekonomi, vilken undervisning vid de högre flickskolorna under årens lopp allt mer vunnit terräng. År 1913 hade 45 högre flickskolor erhållit anslag till sådan undervisning, år 1916 56, år 1919 58, och budgetåret 1926—1927 70 skolor. Endast 17 av de 70 skolorna hade till undervisning i huslig ekonomi fått understöd med det belopp, var­ till de författningsenligt varit berättigade. Med hänsyn till betydelsen av denna undervisning framstode det såsom ett önskemål, att man beträffande densamma i högre grad än som under de senare åren varit möjligt, måtte kunna tillmötesgå skolornas berättigade framställningar om understöd. Då detta syfte ej kunde nås genom avknappningar på understöden i övrigt, vilka ändock måst avsevärt nedskäras, ansåge överstyrelsen att anslagsposten till högre flickskolor, särskilt för att möjliggöra något rikligare understöd till undervisningen i huslig ekonomi, borde förhöjas, förslagsvis med 5,000 kronor.

Mitt föregående förslag innebär, att sex flickskolor förutsättas bliva in­ Departe­ mentschefen. dragna i samband med den omorganisation av vissa läroverk, som jag ifråga­ sätter. Då denna skulle taga sin början först med läsåret 1928—1929, kommer åtgärden icke att inverka på anslagsbehoven för budgetåret 1927—1928. Vad beträffar de följande budgetåren, kommer givetvis de sex skolornas Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. 101 höft. (Nr 116.) 20

306 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. indragning att föranleda en successiv minskning av reservationsanslaget till privatläroverken. Det möter svårigheter att exakt beräkna, huru stor en sådan minskning kan bliva, bland annat därför, att man knappast kan förutse, om avvecklingen kommer att försiggå i jämn takt eller ej. I varje fall kan den härav föranledda anslagsminskningen ej inträda, förrän avveck­ lingen nått den klass, den fjärde, där statsbidraget börjar utgå. Detta in­ träffar tidigast under läsåret 1931—1932. Den slutliga anslagsminskningen, då avvecklingen helt genomförts, kan beräknas till ungefär 33,000 kronor.

Jag har nu att uttala mig om den framställning i avseende på föreva­ rande anslagspost, som gjorts av skolöverstyrelsen och för vilken jag nyss redogjort. De uppgifter om det konstaterade behovet av understöd till högre flick­ skolor, som sammanställts av skolöverstyrelsen, visa tydligt, att anslagsposten är mycket knappt beräknad. Jag finner det visserligen riktigt, att en skola ej utan vidare får högsta möjliga statsunderstöd, endast därför att hon fyller för understöds erhållande stadgade villkor. Men å andra sidan måste jag anse det rimligt, att den reduktion, som göres, får bestämmas huvudsakligen med hänsyn tagen till vederbörande skolas kvalitet och yttre villkor och mindre av knapphet i avseende å anslagets storlek. Särskilt torde det vara undervisningen i huslig ekonomi, som fått vidkännas reduktion. Detta finner jag otillfredsställande, så mycket mer som det här gäller en under­ visning, om vars stora värde såväl ur allmänt samhällelig som ur pedagogisk synpunkt väl blott en mening kan råda. Till allt detta kommer, att antalet statsunderstödda flickskolor under senare år ökats med två. Jag anser således goda skäl föreligga för en mindre förhöjning av här ifrågavarande anslagspost och finner den av skolöverstyrelsen föreslagna ökningen med 5,000 kronor vara lämplig.

C. Högre goss- och samsJcolor. Den för högre goss- och samskolor avsedda anslagsposten utgör för närvarande 232,500 kronor. Enligt gällande författ­ ningar kan statsunderstödet till högre gosskola eller högre samskola utgå med högst 9,000 kronor för det skolstadium, som motsvarar realskolan, och med högst 6,000 kronor för det stadium, som motsvarar gymnasiet, var­ jämte dylik läroanstalt, som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter, kan för varje av manlig lärare bestridd veckotimme till det antal, som Kungl. Maj:t i varje fall bestämmer, erhålla ett bidrag av 20 kronor årli­ gen. Dessutom kan till sådan läroanstalt, varom här är fråga, efter sär­ skilda grunder utgå dels understöd till undervisning i huslig ekonomi med högst 1,500 kronor för år, dels understöd till undervisning i slöjd eller annat därmed jämförligt praktiskt arbete med högst 2,000 kronor årligen. För budgetåret 1926—1927 utgår statsunderstöd till 15 läroanstalter av detta slag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 307

Med skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen överlämnat en till Kungl. Maj:t ställd ansökning från styrelsen för Motala samskola, däri hemställts, dels att skolans gymnasium måtte av tillgängliga medel komma i åtnjutande av statsbidrag för läsåret 1926—1927, dels ock att Kungl. Maj:t måtte ingå till 1927 års riksdag med begäran om lämpligt tillägg till av riksdagen redan beviljat statsunderstöd åt privatläroverken samt att, därest detta tillägg av riksdagen beviljades, detsamma måtte till­ delas Motala kommunala samgymnasium. Om nu berörda läroanstalt har jag i det föregående talat. Jag vill bär blott erinra om att densamma omfattar dels en kommunal mellanskola, dels ett på mellanskolans tredje klass byggt 4-årigt gymnasium. Gymnasiet, som numera omfattar såväl latin- som reallinje, står under skolöverstyrel­ sens inseende, och dess föreståndare har rätt att anställa studentexamen.

Skolöverstyrelsen har efter en närmare redogörelse för Motala samskola och dess förhållanden förklarat sig anse gymnasiet förtjänt av att erhålla statsunderstöd. Emellertid, fortsätter överstyrelsen, vore anslaget till högre goss- och samskolor till fullo taget i anspråk för budgetåret 1926—1927, och enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat från riksräkenskapsverket, funnes inga besparingar på reservationsanslaget till privatläroverk att tillgå, då anslaget tvärtom balanserade med en mindre brist vid början av bud­ getåret 1926—1927. Under sådana förhållanden hade överstyrelsen funnit sig förhindrad att tillstyrka något statsunderstöd till förevarande gymna­ sium för budgetåret 1926—1927. För kommande år syntes dock möjlighet för beviljande av sådant understöd till Motala gymnasium böra beredas, och detta kunde knappast ske på annan väg än genom någon förhöjning av anslaget till högre goss- och samskolor. Nu utginge liksom under flera föregående år understöd från detta an­ slag till 15 läroanstalter med ett belopp av tillsammans 232,500 kronor. Sammanlagda beloppet av det understöd, som dessa 15 skolor begärt för år 1926—1927, uppginge till omkring 271,600 kronor efter avdrag av de be­ lopp, som några skolor begärt utöver vad de författningsenligt kunnat erhålla. Det maximiunderstöd, som kunnat utgå till de 15 läroanstalterna för bud­ getåret 1926—1927, kunde beräknas till omkring 285,900 kronor. Ingen av ifrågavarande läroanstalter hade erhållit understöd till maximibelopp. Av det för berörda år beviljade understödsbeloppet, 232,500 kronor, hade 151,500 kronor anvisats såsom understöd till undervisningen i allmänhet, 62,650 kronor för anlitande i större omfattning av manliga lärarkrafter och 18,350 kronor till undervisning i särskilt praktiska ämnen (huslig ekonomi, slöjd m. m.). I de av läroanstalterna begärda beloppen till undervisningen i allmänhet hade avsevärda reduktioner måst vidtagas, likaså i understöden till manliga lärarkrafter. Avknappningarna hade enligt överstyrelsens mening i några fall varit större än de bort vara, om rikligare medel funnits, och medel att understödja en nytillkommen skola syntes ej skäligen böra avägabringas genom ytterligare avknappningar på anslagen till de hittills understödda läroanstalterna. Ett dylikt understöd borde därför beredas genom någon förhöjning av anslaget till högre goss- och samskolor, och överstyrelsen

308 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

förordade därför en höjning av detsamma med 7,500 kronor, från 232,500 kronor till 240,000 kronor.

Departe­ De högre goss- och samskolorna skulle, såsom framgår av min föregående mentschefen. framställning, föga beröras av mitt organisationsförslag. I ekonomiskt av­ seende skulle ingen direkt inverkan göra sig gällande åtminstone icke under budgetåret 1927 1928. Det återstår mig således att närmare granska de framställningar om anslag, för vilka jag nyss redogjort. Dessa avse, som nämnt, en höjning av nu ifrågavarande anslagspost dels för att bereda möj­ lighet till anslag åt gymnasiet vid Motala samskola, dels ock för att kunna något öka understöden till manliga lärarkrafter. Beträffande understöd åt Motala samskolas gymnasium får jag erinra om att jag i det föregående föreslagit, att den i nämnda sämsk' >la ingående kommunala mellanskolan skulle från och med den 1 januari 1928 övertagas av staten för att succes­ sivt ombildas till eu samrealskola. Då, därest detta förslag bifalles, Motala stad skulle beredas en betjTdande förmån — även från ekonomisk syn­ punkt synes det mig, som om åtgärd för understödjande av gymnasiet nu ej borde vidtagas. Jag inser, att ökade anslagsmedel till understöd åt manliga lärarkrafter kunna vara önskvärda, men finner mig under nuvarande omständigheter ej kunna förorda någon anslagshöjning för detta ändamål. Nu ifrågavarande anslagspost torde alltså böra upptagas med oförändrat belopp, 232,500 kronor.

T>. Enskilda lärarinneseminarier. Den fjärde i reservationsanslaget till privatläroverk ingående anslagsposten är avsedd för enskilda lärarinnesemi­ narier och utgör för närvarande 28,500 kronor. Med detta belopp har an­ slagsposten utgått från och med år 1919. Understöd från detta anslag åtnjutes sedan åtskilliga år tillbaka av tre högre lärarinneseminarier, privata högre lärarinneseminariet i Stockholm, Anna Sandströms högre lärarinneseminarium i Stockholm och högre lära­ rinneseminariet vid stiftelsen Kjellbergska flickskolan i Göteborg. Fråga har under de senaste åren uppstått, huruvida ej överproduktion av lärarinnor ägde rum samt om ej på grund därav en begränsning av verksamheten vid de enskilda högre lärarinneseminarierna borde ske. Jag torde här böra i korthet erinra om behandlingen av denna fråga vid 1925 och 1926 års riksdagar.

I samband med sina beslut om ändrade — och skärpta — bestämmelser och villkor beträffande statsunderstöd åt enskilda läroanstalter samt avlöning och tillfällig löneförbättring åt lärarpersonalen vid dylika läroanstalter anhöll 1925 års riksdag ej mindre om skyndsam utredning rörande behovet av vid högre lärarinneseminarium utbildade lärarinnor än även om vidtagande av de åtgärder, som kunde befinnas erforderliga för begränsning av de enskilda högre lärarinneseminariernas verksamhet. Utredningen i fråga verkställdes av skolöverstyrelsen, som med skrivelse den 5 november 1925 överlämnade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 309

densamma till Kungl. Maj:t. Den utmynnade i en hemställan om förslag till riksdagen att besluta, att vid utdelande av statsunderstöd till de enskilda seminarierna för budgetåret 1927 —1928 skulle iakttagas, att årsavdelning för intagning av nya lärarinneelever finge för sagda år efter Kungl. Maj:ts beprövande upprättas endast vid ett av de ifrågavarande seminarierna samt att med avseende på tiden efter nämnda år det skulle tillkomma Kungl. Maj:t att på framställning från skolöverstyrelsen efter förnyad undersökning av förhållandena tills vidare för varje år bestämma, i vad mån avdelning för nyintagning av lärjungar finge upprättas vid de särskilda enskilda semi­ narierna. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 7 januari 1926 vid anmälan inför Kungl. Maj:t av frågor rörande utgifterna under åttonde huvudtiteln för budgetåret 1926—1927 anförde föredragande departementschefen, att den verkställda undersökningen visat, att man haft grundad anledning antaga, att lärarinneproduktionen vid de högre lärarinneseminarierna varit för stor. Den visade vidare, att denna överproduktion icke vore av övergående natur samt att de från universitet och högskolor kommande lärarinnorna, vilkas antal vore statt i ökning, väsentligen bidroge till det ökade antal lärarinnor, som saknade anställning. Departementschefen ansåge det emel­ lertid bättre att indraga statsbidrag till ett seminarium än att, såsom skol­ överstyrelsen föreslagit, varje år antaga nya elever endast vid ett eller två av de tre enskilda seminarierna. Med hänsyn härtill hade departements­ chefen anmodat överstyrelsen att inkomma med förslag beträffande den ord­ ning, i vilken de nu statsunderstödda privata lärarinneseminarierna borde förlora rätten till statsanslag. Det sålunda begärda förslaget avgav skolöverstyrelsen i skrivelse den 7 december 1925, däri överstyrelsen som sin mening uttalade, att en indrag­ ning av anslag syntes i första hand böra drabba Anna Sandströms högre lärarinneseminarium och i andra hand privata högre lärarinneseminariet i Stockholm. Först i tredje rummet borde en sådan åtgärd vidtagas beträf­ fande det Kjellbergska seminariet i Göteborg. I sitt nyssberörda yttrande anslöt sig departementschefen till detta skol­ överstyrelsens förslag och ansåg därför, att någon nyintagning av elever vid Anna Sandströms seminarium icke borde ske under år 1926. Följakt­ ligen borde statsanslaget till detta seminarium för läsåret 1926—1927 be­ räknas för endast andra och tredje årsavdelningarna. I enlighet med depar­ tementschefens hemställan föreslog Kuugl. Maj:t alltså riksdagen att minska reservationsanslaget till privatläroverken med 1,500 kronor, d. v. s. årsanslaget till en årskurs. Hela anslaget föreslogs sålunda utgå med 749,500 kronor. Inom riksdagen väcktes sedermera en motion, däri hemställdes, att riks­ dagen, i syfte att bereda Anna Sandströms seminarium samma årsanslag som det förut haft, ville öka det av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagna ordinarie reservationsanslaget till privatläroverk med 1,500 kronor. Riksdagen anförde i sin skrivelse nr 8 A i denna fråga följande: På grund av den av skolöverstyrelsen och departementschefen förebragta utredningen finner riksdagen det vara ställt utom allt tvivel, att åtgärder böra vidtagas för en inskränkning av antalet vid de högre lärarinnesemi­ narierna nyutbildade lärarinnor i landet. Riksdagen finner jämväl, att denna inskränkning måste erhålla minst den omfattning, som Kungl. Maj:ts föreliggande förslag innebär. Emellertid har riksdagen med hänsyn till vad i motionen anförts funnit skäligt, att ett års ytterligare respittid må bero-

310 Kungl. Maj;ts proposition Nr 116.

das den eller de läroanstalter, som må komma att träffas av de förestående inskränkningarna, och har därför beslutat, att anslag skall för budgetåret 1926 1927 i full utsträckning utgå till Anna Sandströms högre lärarinne­ seminarium. Riksdagen förutsätter emellertid, att förslag om inskränkning i ifrågavarande lärarinneproduktion förelägges nästkommande års riksdag och torde det därvid få bero på förnyat övervägande från Kungl. Maj:ts sida, huruvida inskränkningen i fråga bör äga rum genom indragning av Anna Sandströms högre lärarinneseminarium eller privata högre lärarinne­ seminariet i Stockholm eller ock tilläventyrs genom annan anordning, såsåsom t. ex. nyintagning av elever vartannat år alternerande vid nämnda båda seminarier. Riksdagen anmälde slutligen, att riksdagen uppfört det ordinarie reserva­ tionsanslaget till privatläroverk, 751,000 kronor, med oförändrat belopp.

Vid föredragning av riksdagens berörda skrivelse den 28 maj 1926 an­ befallde Kungl. Maj:t skolöverstyrelsen att efter verkställd närmare utred­ ning senast den 1 oktober 1926 till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de åtgärder, som kunde höra vidtagas i det av riksdagen angivna syftet.

I sin skrivelse den 31 augusti 1926 har skolöverstyrelsen , i avvaktan på resultatet av den överstyrelsen anbefallda utredningen, förordat, att här ifrågavarande anslagspost måtte för budgetåret 1927—1928 beräknas till 27,000 kronor. Sedermera har överstyrelsen med skrivelse den 30 september 1926 över­ lämnat den begärda utredningen. Vid skrivelsen voro fogade 9 bilagor. Den ingående och vidlyftiga utredningen torde jag få här återgiva i dess viktigaste delar.

Överstyrelsen erinrar till en början om sin förut omnämnda, den 5 no­ vember 1925 avgivna utredning rörande behovet av vid högre lärarinne­ seminarium utbildade lärarinnor in. m. (se 1926 års åttonde huvudtitel, p. 123). För den nu anbefallda fortsatta utredningen hade överstyrelsen till kom­ plettering av de då infordrade uppgifterna infordrat ytterligare uppgifter avseende dels läsåret 1925—1926, dels läsåren 1926—1928, vilka uppgifter bearbetats och delvis sammanställts i de yttrandet medföljande bilagorna. Genom de infordrade uppgifterna hade överstyrelsen för angivna år sökt få en överblick över å ena sidan platstillgången eller behovet av lärarlnn«r ,me(^ avgångsexamen från högre lärarinneseminarium eller en därmed jämförlig utbildning och å andra sidan tillgången på lärarinnekrafter för besättande av de lediga platserna. Med avseende på platstillgangen hade undersökningen omfattat ej blott privatläroverken utan även statens normalskola för flickor, statens samskolor samt kommunala mellanskolor och högre folkskolor. Enligt de lämnade uppgifterna uppgick an­ talet lärarmneplatser av nu ifrågavarande art, som varit att tillträda under läsåret 1925—1926, till 66. Motsvarande siffror förläsåren 1920—1925 voro för de särskilda åren respektive 109, 119, 107, 88 och 71. Detta gåve för perioden 1920—1926 en medelsiffra av något mer än 93 för år. På grund av de år 1925 skärpta bestämmelserna rörande lärarinnornas undervisningsskyldighet hade 24 lärarinnebefattningar indragits med läsåret

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

J 924 —1925 och 17 med läsåret 1925—1926. Tidigare hade sådana indrag­ ningar endast undantagsvis förekommit. Vad anrnnge tillgången på lärarmnekrafter for besättande av de lediga platserna framginge av inhämtade uppgifter, att från ^tredje avdelningen av de fyra högre lärarinneseminarierna under läsåret 1925 1916 utexaminerats 83 lärarinnor. Motsvarande siffror för läsåren 1920-1925 vore för de sär­ skilda åren respektive Öl, 63 61, 70 och 85 lärarinnor. Sålunda hade i medeltal under perioden 1920-1926 utexaminerats 69 lärarinnor om året. Då antalet lärjungar i varje avdelning kunde uppgå till 25 skulle antalet utexaminerade lärarinnor kunna tänkas nå upp till omkring 100. De flesta av dessa år hade antalet stannat långt därunder, då tillströmningen under de egentliga krisåren betydligt minskats. Aven under de senaste aren hade en minskning ägt rum, sannolikt på grund av de försämrade utsikterna. Av de meddelade sifferuppgifterna framginge, att medan tillgången på lediga platser under den ifrågavarande tidsperioden tämligen konstant minskats, an­ talet av de samtidigt från de högre seminarierna utexaminerade lärarinnorna avsevärt vuxit. Under det att antalet sådana lärarinnor under periodens första år långt ifrån täckte behovet, hade deras antal under de bada se­ naste åren överskridit antalet samma år ledigblivna platser, om ock e] mera avsevärt. Men därjämte borde beaktas att ett avsevärt antal_ kvinnliga stu­ derande årligen vid universitet och högskolor avlade examina, som förde dem över till lärarinnebanan. Under åren 1920 —1925 avlades filosofisk ämbetsexamen, som närmast vore avsedd att meddela lärarutbildning, av sammanlagt 141 kvinnliga studerande, (av dem 33 under 192o), i medeltal sålunda omkring 23 om året, av vilka säkerligen ett e] ringa antal inträtt på lärarinnebanan. Under samma tidsperiod avslutades provårskurs vid högre allmänt läroverk eller folkskoleseminarium av sammanlagt o7 kvinn­ liga lärarkandidater (9 under år 1925) eller av i medeltal inemot 10 om året. Inräknades dessa, som dock på grund av sm utbildning vore behöriga jämväl till adjunktstjänst vid de allmänna läroverken bland de lararmnekrafter som under läsåren 1920—1926 varit disponibla för de lediga ararinnetjänster, vilka därjämte varit tillgängliga för semmarieutbi dåde lära­ rinnor förhöjdes medelsiffran 69 till 79 för år; medräknades samtliga kvinn­ liga studerande, som under motsvarande år avlagt filosofisk ämbetsexamen, stege den årliga medelsiffran för antalet disponibla nya lärarinnor med högre utbildning till 92 eller i det närmaste till medeltalet för lediga platser. Såge man till det faktiska antalet lediga platser och nytillkomna lärarinnor med högre utbildning, hade särskilt under de båda senaste åren de senares antal varit avsevärt större än platstillgången. Härtill komme att skolornas behov av lärarinnekrafter till en del täcktes av lärarinnor, som sokt sin ut­ bildning på andra vägar än dem, som ovan tagits i beräkning. Sålunda avlade åtskilliga kvinnliga studerande filosofie kandidatexamen. Under aren 1920—1925 avlades denna examen av sammanlagt 212 kvinnliga studerande, därav 47 under år 1925. Många av dessa fortsatte studierna för att av­ lägga filosofisk ämbetsexamen, men ej så fa torde omedelbarligen ingå på lärarinnebanan. Andra avlade teologisk examen, andra åter utexaminerades från folkskoleseminarium och kompletterade senare sm utbildning. A andra sidan hade åtskilliga av de från de högre seminarierna utexaminerade fararinnorna av olika anledningar ej inträtt på lärarinnebanan. Efter att hava ytterligare lämnat eu del sifferuppgifter uttalar sig skol­ överstyrelsen om möjligheten att få en säker uppfattning av forhållandet mellan tillgång och efterfrågan på lärarinnor.

312 Kungi. Maj:ts proposition Nr 116.

Fullt pålitlig upplysning härom vore svår att få, men de inhämtade uppgi terna gave vid handen, att svårigheterna för lärarinnorna att vinna önsk­ värd anställning efter hand vuxit, särskilt under de båda sista åren, och att det Pa!a,gllgt> att det »u funnes ett avsevärt överskott av lärarinnor, vilka ei erhålht sådan anställning, som de med sin utbildning torde hava avsett att ernå. Enligt de i samband med 1925 års utredning från seminarierna lämnade uppgifterna hade av de under läsåret 1924-1925 utexaminerade lärarinnorna 85 till antalet, endast 27 fått plats vid under överstyrelsens inseende stående laroanstalter och 7 vid andra skolor, medan 21 vunnit anställning i familj och de Övriga 19 tills vidare voro utan lärariuneanställning och eventuellt agnat sig åt annan verksamhet. Motsvarande från seminarierna nu inhamtade uppgifter beträffande de under läsåret 1925—1926 utexaminerade lararinnorna inalles 83, gåve vid handen, att av dessa endast 25 erhållit plats vid under överstyrelsens inseende stående läroanstalter och 2 vid andra skolor, medan 19 fått anställning i familj. Av återstående 37 hade 4 ägnat sig åt fortsatta studier eller annan verksamhet, under det att 33 unpo|vits såsom platssökande utan anställning. Sannolikt vore att somliga av dessa under läsårets lopp finge plats på uppkomna ledigheter, och anmärkas borde, att jämväl under de föregående åren långt ifrån alla av de vid seminarierna utexaminerade lärarinnorna er­ hållit p ats vid skola under året närmast efter examen, utan de nyexami­ nerade lararinnorna både i ej ringa utsträckning tills vidare fått nöja sig med lararinneplats i familj. Emellertid vore det uppenbart, att förhållan­ dena på det verksamhetsområde, varom nu vore fråga, ur de platssökande lararinnornas synpunkt undergått eu avsevärd försämring under de senaste två a tre aren och även under det sista året i jämförelse med det närmast omgående, samt att utsikterna att vinna anställning på ifrågavarande ar­ betsområde f. n vore väsentligt mindre, än de varit för ett eller an­ nat ar sedan Denna uppfattning bestyrktes av de upplysningar, som i frågan meddelats av fhck- och samskoleföreningens byrå. Enligt dessa hade 7iQodnn\tldwnkt,’ dejU september 1926- då sammanställningen gjorts, 125 (192o:90) platssökande lärarmneaspiranter varit anmälda å byrån. Bland dessa ha.de 80 (1925:55) utexaminerats från de högre seminarierna och 45 avlagt akademisk examen, av dem 31 filosofisk ämbetsexamen, 13 filosofie och en teologie kandidatexamen. Tre av de filosofie magistrarna hade genomgått provar, vadan alltså 83 (1925:57) bland de platssökande förvär­ vat erforderlig såväl teoretisk som praktisk utbildning för lärarinnekallet. Ett temtontal bland de kvarstående platssökande hade erhållit tillfällig an­ ställning for längre eller kortare tid och ett tiotal fått en begränsad tfänstgoring som timlärare. De lämnade uppgifterna bure vittne om att det rådde en ganska omfattande arbetslöshet på nu ifrågavarande verksamhetsornrade, och bestyrkte tillika, att här inträtt en anmärkningsvärd försämring i jämförelse med ställningen närmast föregående år, särskilt för de serafnaneutbildade. Överstyrelsen hade vidare sökt beräkna, huru länge och i vilken omfatt­ ning overtahghet av lärarinnor med högre utbildning komme att fortfara och kommit till det resultatet, att efter några år, sedan mera tillfälliga om­ ständigheter upphört att verka, behovet av lärarinnor under i övrigt oför­ ändrade orgamsationsförhållanden ej skulle väsentligt komma att understiga det, som normalt förefunnits under tidigare år. Vad beträffade tillgången på lärarinnor under de närmaste åren, syntes man

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 313

hava att räkna med förefintligheten av ett avsevärt överskott utöver behovet. Åtgärder i begränsningssyfte vore nu enligt överstyrelsens mening påkallade, och dessa måste tydligen inriktas på de högre lärarinneseminariernas verk­ samhet, då något reglerande ingripande med avseende på universitet och högskolor knappast kunde ifrågasättas. Någon inskränkning i årsavdelningamas elevantal utöver det nu före­ skrivna borde ej vidtagas, detta även av det skälet att en sådan åtgärd, vilken ej vore genomförbar inom ramen av den för seminarierna avsedda anslagsposten, ej nu kunde göras tillräckligt effektiv för därmed avsedda syfte. Vad beträffade utvägen att för här ifrågavarande syfte genom indragning av ett av de enskilda seminarierna minska antalet högre seminarier från fyra till tre, ansåge överstyrelsen alltjämt, att en sådan åtgärd borde tills vidare undvikas. Antagligt vore att när mera tillfälliga omständigheter upp­ hört att verka, seminarierna åter skulle behövas för samma uppgift i större omfattning än för närvarande. Det vore ej lätt att till ersättning för ett seminarium, som redan indragits, efter ett antal år skapa ett tilläventyrs då behövligt nytt sådant seminarium, och det vore därför av betydelse, att de enskilda seminarierna hölles vid makt, tills förhållandena hunnit antaga en mera konstant natur. Den begränsning i seminariernas verksamhet, som tills vidare måste anses av förhållandena påkallad, borde såsom överstyrelsen tidigare förordat, åväga­ bringas därigenom, att årsavdelningar för intagning av nya lärarinneelever ej varje år upprättades vid alla de tre enskilda seminarierna. En sådan åtgärd bleve för det avsedda ändamålet lika effektiv som indragning av ett seminarium eller eventuellt ännu effektivare. Givetvis skulle en dylik an­ ordning medföra betydande olägenheter för de enskilda seminarierna, men dessa syntes vara att föredraga framför indragning av ett seminarium och kunde förväntas bliva av övergående art. Samma uppfattning hade uttalats av en av ifrågavarande läroanstalter. En temporär inskränkning i seminariernas verksamhet underlättades därigenom, att undervisningen därstädes väsent­ ligen bedrives med timlärare, som hade sin huvudsakliga verksamhet på annat håll. Den ifrågasatta anordningen borde tillämpas på sådant sätt, att läsåret 1927—1928 avdelning för nyintagning av lärjungar upprättades endast vid ett av de tre enskilda seminarierna men ej vid de båda andra. Det vore nämligen angeläget, att inskränkningen i verksamheten gjordes tillräckligt effektiv, och att den fördenskull första gången vidtoges vid två seminarier. Någon respittid för åtgärdens vidtagande vore ej nu behövlig. Verkan av densamma borde ej allt för mycket fördröjas, och seminarierna kunde nu anses till en viss grad förberedda på ett dylikt ingripande. Med avseende på tiden efter läsåret 1927—1928 syntes bemyndigande lämpligen böra givas Kungl. Maj:t att på framställning från överstyrelsen efter förnyad undersökning av förhållandena tills vidare för varje år be­ stämma, i vad mån avdelning för nyintagning av lärjungar finge upprättas vid de särskilda enskilda seminarierna, varvid samtliga dessa läroanstalter borde komma i betraktande.

Beträffande den anslagsminskning, som kunde föranledas av en åtgärd, sådan som nu ifrågasatts, har skolöverstyrelsen anfört, att en temporär in­ dragning under ett år av en första avdelning skulle motsvaras av en minsk-

314 Kung!. Maj:ts proposition Nr 116. ning å 1,500 kronor i understödet, vadan indragning av två första avdel­ ningar under budgetåret 1927—1928 borde föranleda en nedsättning med 3,000 kronor i anslagsposten till enskilda lärarinneseminarier och motsva­ rande minskning i reservationsanslaget i det hela.

Departe­ Den förnyade grundliga undersökning av frågan om produktionen av mentschefen. lärarinnor med högre seminarieutbildning, som skolöverstyrelsen nu verk­ ställt, bestyrker den uppfattning rörande detta spörsmål, som överstyrelsens för 1926 års riksdag framlagda utredning framkallat. Intet tvivel kan råda därom, att det för närvarande vid de högre seminarierna utbildas väsentligt flera lärarinnor än som motsvaras av efterfrågan på dylika lärarkrafter, och det måste likaledes anses vara fastslaget, att den sålunda kon­ staterade disproportionen ökats under de senaste åren. Tydligen har ock den ökade tillströmningen till lärarinnebanan av kvinnor med akademisk examen avsevärt bidragit till den minskade efterfrågan på seminarieutbildade lärarinnor. Redan nu omnämnda förhållanden kunde givetvis mana till ett noggrant övervägande, huruvida ej effektiva åtgärder mot den konstaterade överpro­ duktionen vore nödvändiga, men än mer tyckes mig detta bliva fallet med hänsyn till det förslag till omorganisation av det högre skolväsendet, som jag i det föregående framlagt. Visserligen skulle, därest mitt förslag godtages, de läroanstalter, flickskolorna, där huvudparten av seminariernas elever vinna anställning, i mycket stor utsträckning bibehållas, men redan den omorganisation av de allmänna läroverken, som jag föreslår, skulle med all sannolikhet komma att utöva ett icke oväsentligt inflytande på omfatt­ ningen av flickskolornas verksamhet. Och detta inflytande bleve givetvis större, i den mån samundervisningen vunne ökad tillämpning vid de all­ männa läroverken. Man måste således enligt min mening komma till den slutsatsen, att behovet av seminarieutbildade lärarinnor, som under senare år otvivelaktigt minskats, kommer att undan för undan ytterligare avtaga. Visserligen skulle enligt mitt förslag ämneslärarinnebefattningar i rätt avsevärd utsträckning komma att inrättas de nybildade samrealskolorna, men man får ej förbise, att som konkurrenter till dessa tjänster med all sannolikhet komma att uppträda även universitetsutbildade lärarinnor, vilkas antal synes vara statt i avsevärd ökning. Man får ock vid bedömandet av de sannolika förhållandena under kommande år ej förbise, att redan nu för ett betydligt antal lärarinnor utsikten att inom rimlig tid erhålla anställning måste betraktas såsom mindre god. Under sådana omständigheter anser jag, att åtgärder för en effektiv begränsning av antalet seminarieutbildade lärarinnor äro erforderliga. Här­ vid har man två vägar att gå: antingen kan man, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, med bibehållande av nuvarande enskilda seminarier genom en alternativ indragning av inträdesklass vid seminarierna begränsa elevantalet,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 315 eller ock kan man minska antalet seminarier och således i väsentlig om­ fattning helt avbryta lärarinneproduktionen. För den förra åtgärden tala väsentligen skäl av så att säga allmän art. Det är uppenbart, att den stora och värdefulla erfarenhet, som de enskilda seminarierna under åtskilliga års arbete på ifrågavarande område vunnit, är en tillgång, som man ej utan tvingande orsaker vill giva till spillo, och det måste för det pedagogiska livet i vårt land anses vara en kännbar för­ lust, om en eller annan av dessa läroanstalter skulle nödgas upphöra med sin verksamhet. De skäl åter, som tala för ett definitivt nedläggande av något eller några bland seminarierna, avse lärarinnorna själva och äro av mera per­ sonlig art, enär de syfta mot att bringa bättre överensstämmelse mellan tillgång på och efterfrågan av lärarinnor med nu ifrågavarande utbildning. Vid över­ vägande av frågan, vilka åtgärder alltså borde tillgripas, har jag måst fästa synnerlig uppmärksamhet vid det förut påpekade förhållandet, att redan nu antalet lärarinnor utan anställning väsentligt överstiger antalet platser, som kunna beräknas bliva lediga under de närmaste åren, samt att de elever, som för närvarande vistas vid seminarierna, komma att ytterligare öka till­ gången på lärarinnor. Sammanställer jag så nu nämnda förhållande med den minskning i avseende på behov av seminariebildade lärarinnor, som, på sätt jag nyss påpekat, skulle bliva en följd av den ifrågasatta omorga­ nisationen, måste jag komma till den slutsatsen, att en stark begränsning i lärarinneproduktionen måste företagas. Och jag kan ej inse, att en sådan begränsning är möjlig utan eu indragning på här berörda under­ visningsområde. Vad beträffar frågan, hur omfattande nämnda indragning bör bliva, har jag efter noggrant övervägande och med hänsyn tagen till de uppgifter, som nu stå till buds, fått den uppfattningen, att det sannolika behovet av lärarinnor med högre seminarieutbildning torde kunna fyllas av två semi­ narier. Då det givetvis ej kan i detta sammanhang bliva fråga om att in­ draga statens egen läroanstalt, följer härav att endast ett enskilt seminarium hädanefter skulle vara behövligt. Vilket av de tre seminarier, som för när­ varande äro i verksamhet, som skulle fortfarande kunna påräkna stats­ understöd, torde i detta sammanhang ej behöva avgöras. Det lärer böra ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera efter vederbörandes hörande därom fatta beslut. Avvecklingen av de båda seminarier, vilka alltså synas böra upphöra med sin verksamhet, torde böra taga sin början med läsåret 1927—1928, vadan således någon första avdelning ej bör intagas vid nämnda läsårs början. Efter två års förlopp skulle avvecklingen vara fullbordad. Då så gott som alla lärarkrafterna vid de nuvarande enskilda seminarierna utgöras av timlärare, torde olägenheterna av avvecklingen bliva åtskilligt förminskade. En indragning av två årsavdelningar läsåret 1927—1928 medför tydligen en minskning av anslagsbehovet för samma budgetår, motsvarande under-

316 Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

stödet till dessa avdelningar, d. v. s. med 2x1,500 eller 3,000 kronor, och hela anslagsposten skulle kunna utgå med ett till 25,500 kronor sänkt belopp.

De förändringar i avseende å storleken av de i reservationsanslaget till privatläroverk ingående anslagsposterna, som jag i det föregående förordat, bestå i dels en förhöjning av anslagsposterna till högre flickskolor med 5.000 kronor, dels en minskning av posten till enskilda lärarinneseminarier med 3,000 kronor. Anslaget i sin helhet skulle alltså ökas med 2,000 kronor.

Vad slutligen beträffar förslagsanslaget till tillfällig löneförbättring åt lärar­ personalen vid privatläroverken, kommer på grund av den indragning av flickskolor, som förutsatts komma att ske vid genomförandet av mitt för­ slag, en minskning givetvis att inträda även i detta anslag. Denna minsk­ ning kan ej göra sig gällande under läsåret 1927—1928, och anslaget torde följaktligen böra för budgetåret 1927—1928 uppföras med oförändrat belopp, 2.395.000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. En sammanslagning av beloppen för ökning respektive minskning visar följande siffror:

Kronor 36,000 » » 66,934 » 5,000 » » 16,900 » 7,500 Kronor 88,094 Kronor 48,500 Ökningen överstiger minskningen med 39,594 kronor, för vilket belopp medel ej beräknats i riksstaten. Enligt vad jag inhämtat av chefen för finansdepartementet, kunna emellertid dessa medel beredas inom ramen för den riksstat, som förelagts riksdagen. Vid bedömandet av frågan om den verkliga kostnadsökningen bör man, såsom jag redan förut påpekat, taga hänsyn därtill, att under budgetåret 1927—1928 skulle, enligt beräkning, från de samhällen, där samrealskolor skulle upprättas, till statsverket inbetalas i runt tal 12,000 kronor. Härtill kommer ett jämförelsevis obetydligt belopp j form av terminsavgifter från det föreslagna högre läroverket för flickor. Å andra sidan vill jag icke un­ derlåta att framhålla, att genom de av mig föreslagna förändringarna de i riksstaten under åttonde huvudtiteln upptagna förslagsanslagen till tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg till vissa befattningshavare inom den ci­ vila statsförvaltningen komma att utsättas för en något ökad belastning.

Kungl. Majt:s proposition Nr 116. oly Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att m“tgchefeng Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att hemställan.

I. beträffande högre lärarinneseminariet: föreskriva, att från och med läsåret 1928—1929 de för­ beredande klasserna vid statens normalskola för flickor skola successivt indragas; besluta, att från och med läsåret 1927 —1928 vid nämnda skola skall successivt anordnas jämväl en realskollinje för flickor med fyra ettåriga klasser och med avseende å det kunskaps, mått, som erfordras för inträde i realskollinjens första klass, grundad på genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer.

II. beträffande de allmänna läroverken: A. de allmänna läroverkens organisation; dels godkänna följande ändrade huvudgrunder för de all­ männa läroverkens organisation: 1. rikets allmänna läroverk skola vara av tre slag, näm­ ligen dels realskolor, dels högre allmänna läroverk, dels ock lyceer, de sistnämnda anordnade antingen såsom fristående läroanstalter eller såsom avdelningar, knutna vid högre all­ männa läroverk; 2. realskolan skall hava till uppgift att utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning; 3. det högre allmänna läroverket och lyceet skola hava till ändamål, förutom meddelandet av allmän medborgerlig bildning, att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre fackutbildningsanstalt vidare utbildas > 4. realskolan skall på det sätt, som för varje särskilt läroverk av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, vara anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som av mig i det föregående angivits, antingen med fyra ettåriga klasser och med avseende å det kunskapsmått, som erfordras för inträde i realskolans första klass, grundad på genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folk­ skolans huvudformer eller med sex ettåriga klasser och med avseende å kunskapsmåttet för inträde i första klassen grun­ dad på genomgången tredje klass i folkskola, som nyss nämnts, eller ock med såväl fyra som sex ettåriga klassei, anslutna till folkskolan på nu angivet sätt; 5. det högre allmänna läroverket skall bestå av realskola, anordnad på sätt i näst föregående punkt är sagt, och gym-

320 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

nasium, omfattande, på det sätt, som för varje särskilt läro­ verk av Kungl. Maj:t och riksdagen bestämmes, antingen fyra ettåriga ringar och utgående från det i realskolans näst högsta klass inhämtade kunskapsmåttet eller tre ettåriga ringar och utgående från det i realskolans högsta klass in­ hämtade kunskapsmåttet eller ock med såväl fyra som tre ett­ åriga ringar, anknutna till realskolestadiet på nu angivet sätt; 6. lyceet skall bestå av sex ettåriga klasser och med av­ seende å det kunskapsmått, som erfordras för inträde i lyceets första klass, grundat på genomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer; 7. gymnasiet skall, i den omfattning Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmer, kunna delas på tre bildningslinjer, latingymnasium, nyspråkligt gymnasium och realgymnasium, varvid latingymnasiet efter Kungl. Maj:ts be­ prövande må kunna erbjuda tillfälle till undervisning i grekiska; 8. lyceet skall kunna delas på enahanda bildningslinjer som gymnasiet; dels medgiva, att kvinnliga lärjungar må, med undantag för de läroverk eller stadier av sådana vilka genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen avsetts endast för manliga lärjungar, efter framställning från vederbörande kommun kunna av Kungl. Maj:t lämnas tillträde till de högre all­ männa läroverken och realskolorna för gossar, under förut­ sättning att, därest ej vid läroverket finnes anställd ordinarie kvinnlig ämneslärare, kommunen bestrider kostnaderna för skäligt arvode till en på det pedagogiska området erfaren kvinnlig sakkunnig, vilken på rektors förslag av skolöver­ styrelsen förordnas att gå rektor tillhanda med råd och upplysningar i fråga om de kvinnliga lärjungarna, att sär­ skild undervisning i övningsämnen i den mån sådan påkallas på kommunens bekostnad anordnas för de kvinnliga lärjun­ garna samt under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t bestämmer; dels ock förklara sig ej hava något att erinra emot att undervisningsarbetet i de allmänna läroverken ordnas i hu­ vudsaklig anslutning till de grundsatser, som av mig i det föregående angivits. B. upprättande och ombildning av läroverk; besluta: 1. i en var av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg skall från och med den tid, Kungl. Maj.t be-

Kungl. Maj:ts p-oposition Nr 116. 321

stämmer, upprättas ett högre allmänt läroverk för flickor, omfattande fyrklassig realskola och treårigt gymnasium, under villkor att vederbörande kommun åtager sig att till­ handahålla erforderliga undervisningslokaler jämte inredning och möbelutrustning ävensom bostad eller hyresersättning åt rektor; 2. en var av realskolorna i Södertälje och Eskilstuna skall genom successivt övertagande från och med den 1 januari 1928 av de med nämnda läroanstalter förenade kommunala gymnasierna utvidgas till högre allmänt läroverk med såväl fyraårigt som treårigt gymnasium för gossar och flickor, under förutsättning att kommunen åtager sig att till­ handahålla erforderliga undervisningslokaler och bostad eller hyresersättning åt rektor; 3. högre allmänna läroverket i Ystad skall under ena­ handa förutsättning, som under nästföregående punkt sagts, genom successivt övertagande från och med den 1 januari 1928 av den vid nämnda läroverk inrättade kommunala gymnasielinjen utvidgas med en fyraårig gymnasielinje; 4. i vart och ett av samhällena Lidingö, Katrineholm, Motala, Höganäs, Trollhättan, Sollefteå och Boden skall genom succes­ sivt övertagande från och med den 1 januari 1928 av där befintlig kommunal mellanskola upprättas en fyrklassig samrealskola, under villkor att vederbörande kommun åtager sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervisnings­ lokaler jämte inredning och möbelutrustning ävensom bo­ stad eller hyresersättning åt rektor än även att till statsver­ ket årligen inbetala ett belopp, motsvarande en fjärdedel av den vid läroverket anställda lärarpersonalens begynnelselöner ävensom av de till extra lärare och timlärare utgående ar­ voden samt att kommunen i förekommande fall tillhanda­ håller sådan från mellanskolan till läroverket överflyttad ordinarie ämneslärare och ämneslärarinna, som icke äger behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk, bostad och bränsle eller ersättning därför; 5. realskolan i eu var av städerna Enköping, Oskars­ hamn, Karlshamn, Mariestad, Lidköping och Arvika skall ombildas till samrealskola med såväl fyrklassig som sexklassig avdelning under villkor att vederbörande kommun åtager sig ej mindre att tillhandahålla erforderliga undervis­ ningslokaler ävensom bostad och hyresersättning åt rektor än även att till statsverket årligen inbetala ett belopp, mot- Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 101 käft. (Nr 116.) 21

322 Kungl. Maj. ts proposition Nr 116.

svarande en fjärdedel av den vid läroverket anställda lärar­ personalens begynnelselöner; 6. kommunalstyrelse i samhälle, där samrealskola finnes upprättad, äger att av lärjungarna i läroverket upptaga ter­ minsavgifter, dock ej till högre belopp eller under strängare villkor för befrielse, än som stadgas rörande de avgifter, som av realskolornas lärjungar erläggas till statsverket; 7. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stock­ holm: läroverket å Södermalm, Södertälje, Uppsala, Nykö­ ping, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Växjö, Kalmar, Visby, Karlskrona, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad, Halmstad, Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå; föliande realskolor, nämligen i Malmö, Landskrona, Göte­ borg: östra realskolan, Uddevalla och Kristinehamn; samt följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor, nämligen i Ängelholm, Trälleborg, Alingsås, Åmål, Falköping, Örnsköldsvik och Skellefteå skola med avseende på de kunskapsmått, som erfordras för inträde i realskolans första klass, vara grundade på ge­ nomgången tredje, respektive sjätte klass i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer; 8. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Sträng­ näs, Västervik, Skara och Hudiksvall; följande realskolor, nämligen i Eksjö, Varberg, Skövde och Söderhamn; samt följande samskolor, under ändrad benämning av samrealskolor, nämligen i Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Ström­ stad, Filipstad, Askersund, Sala, Köping, Arboga, Piteå och Haparanda skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i realskolans första klass, vara grundade på ge­ nomgången sjätte klass i någon av den sexklassiga folk­ skolans huvudformer; 9. följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stock­ holm: latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å Norr­ malm, läroverket a Östermalm, Malmö: läroverket för gos­ sar, Lund och Göteborg: latinläroverket och realläroverket; samt följande realskolor, nämligen i Stockholm: Vasa, Katarina och Kungsholmens samt Göteborg: västra realskolan skola med avseende på det kunskapsmått, som erfordras

Kungl. Maj: ts proposition Nr 116. 323

för inträde i realskolans första klass, vara grundade på ge­ nomgången tredje klass i någon av den sexklassiga folk­ skolans huvudformer; 10. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stockholm: latinläroverket å Norrmalm, realläroverket å Norrmalm, läroverket å Södermalm, Linköping, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö: läro­ verket för gossar, Hälsingborg, Halmstad, Göteborg: latin­ läroverket och realläroverket, Vänersborg, Borås, Skara, Karl­ stad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Sundsvall och Luleå skall finnas såväl fyraårigt som treårigt gymnasium; 11. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i Stockholm: läroverket å Östermalm, Uppsala, Nyköping, Strängnäs, Växjö, Västervik, Visby, Lund, Ystad, Hudiksvall, Östersund och Umeå skall finnas endast fyraårigt gymnasium; 12. statens provskola, nya elementarskolan i Stockholm, skall successivt ombildas till ett lyceum enbart för manliga lärjungar; 13. vid vart och ett av de högre allmänna läroverken i Uppsala, Malmö: läroverket för gossar, Lund, Göteborg: la­ tinläroverket och realläroverket samt Härnösand skall suc­ cessivt anordnas en lyceiavdelning; 14. följande läroverk, nämligen i Stockholm: latinläro­ verket å Norrmalm, realläroverket å Norrmalm, läroverket å Södermalm, läroverket å Östermalm samt Vasa, Katarina och Kungsholmens realskolor, Uppsala, Malmö: högre läro­ verket och realskolan, Lund, Hälsingborg ävensom Göteborg: latinläroverket, realläroverket samt västra och östra realsko­ lorna skola i sin helhet vara avsedda endast för manliga lärjungar; 15. vid följande högre allmänna läroverk, nämligen i Linköping, Norrköping, Jönköping, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle och Sundsvall skall realskolan vara avsedd endast för manliga lärjungar; 16. den föreslagna ombildningen och utvidgningen även­ som inrättandet av nya läroverk samt de förändringar, som därmed stå i samband, skola försiggå i huvudsaklig enlighet med den plan beträffande tidpunkter för ikraftträdandet och grunder i övrigt, som av mig i det föregående angivits; 17. vad i förut av riksdagen fattade beslut och därpå grundade författningar eller av Kungl. Maj:t meddelade före­ skrifter finnes stadgat om statens samskolor skall i tillämpliga delar avse statens samrealskolor;

324 Kungl. Maj:ts proposition Nr 116.

18. ordinarie ämneslärarinna vid allmänt läroverk, vilken * innehar behörighet för adjunktsbefattning, skall från och med den tidpunkt Kungl. Maj:t äger bestämma åtnjuta av­ löningsförmåner enligt samma grunder som gälla för kvinn­ lig adjunkt vid sådant läroverk; 19. de den 1 mars 1927 anställda ordinarie ämneslärarna vid kommunal mellanskola, som ombildas till allmänt läro­ verk, skola successivt, i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer, såsom adjunkter respektive ämneslärarinnor överflyttas till läroverket, med iakttagande därvid att lärare, som icke innehar behörighet till adjunktsbefattning vid allmänt läro­ verk, skall, intill dess sådan behörighet förvärvats, åtnjuta kontanta avlöningsförmåner, tillfällig löneförbättring och eventuellt utgående dyrtidstillägg däri inberäknade, enligt samma grunder, som äro föreskrivna för ämneslärare vid kommunal mellanskola, med beräknande att av begynnelse­ avlöningen 1,100 kronor skola utgöra tjänstgöringspenningar, och med rätt för sådan lärare till bostad och bränsle eller ersättning därför från vederbörande kommun enligt gällande bestämmelser för lärare vid kommunal mellanskola; 20. sålunda överflyttad lärare skall, så länge han kvarstår vid sin ifrågavarande tjänstebefattning, i pensionshänseende tillhöra statens pensionsanstalt; 21. rektor vid samrealskola under ombildning från kom­ munal mellanskola skall åtnjuta, förutom fri bostad eller ersättning därför, av statsmedel följande kontanta avlönings­ förmåner för år räknat, nämligen under första läsåret av ombildningen 5,200 kronor, därav 3,800 kronor skola utgöra lön och 1,400 kronor tjänstgöringspenningar, under andra läsåret 5,600 kronor, därav 4,000 kronor skola utgöra lön och 1,600 kronor tjänstgöringspenningar, under tredje läs­ året 6,000 kronor, därav 4,200 kronor skola utgöra lön och 1,800 kronor tjänstgöringspenningar samt från och med fjärde läsåret full avlöning såsom rektor vid realskola.

III. beträffande kommunal mellanskola , som står under om­ bildning till allmänt läroverk: besluta, att statsbidrag till kommunal mellanskola, som står under ombildning till allmänt läroverk, skall, utan hin­ der därav att skolan icke omfattar fyra årsklasser, utgå en­ ligt de för statsbidrag till kommunal mellanskola författ­ ningsenligt gällande grunder, dock att statsbidraget beräknas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 116. 325

till 2,800 kronor för varje årsklass eller avdelning av års­ klass samt att statsbidrag till arvode åt rektor bortfaller.

IV. beträffande privatläroverken: föreskriva: 1. såsom villkor för högre flickskola samt högre gossoch samskola för åtnjutande av statsunderstöd från anslaget till privatläroverk skall gälla, att skolan skall med avseende på det kunskapsmått, som erfordras för inträde i skolans första klass, vara grundat minst på genomgången tredje klass i någon av den sexklassiga folkskolans huvudformer; 2. till högre flickskola samt högre goss- och samskola, som anordnar en till folkskolans sjätte klass ansluten realskolelinje med minst fyra årsklasser, må från och med läs­ året 1928—1929 efter Kungl. Maj:ts beprövande utgå ett årligt statsbidrag av 1,200 kronor för årsklass under de vill­ kor och bestämmelser i övrigt, som äro meddelade rörande den i anslaget till privatläroverk ingående anslagsposten till enskilda mellanskolor samt enligt de närmare föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelas; 3. vad i punkten 3 andra stycket av de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 326) meddelade ändrade bestämmelser om avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter finnes föreskrivet därom, att tjänstgöringen må kunna fullgöras i de förberedande klasserna, skall äga tilllämpning allenast beträffande andra och tredje förberedande klasserna under läsåret 1928—1929 och endast beträffande tredje förberedande klassen under läsåret 1929—1930, vid vars utgång bestämmelsen skall upphöra att gälla; samt 4. därest på grund av gossrealskolas ombildning till samrealskola högre flickskola på orten till följd av bristande anslutning icke vidare kan upprätthållas och på den grund vid flickskolan anställd ämneslärarinna med full tjänstgöring går förlustig sin anställning, må hon, under förutsättning att hon vid början av nämnda ombildning uppnått en ålder av 50 år samt vunnit sådan anställning vid skolan som nu angivits före den 1 mars 1927, intill dess hon fyller 60 år av statsmedel åtnjuta en årlig ersättning uppgående till två tredjedelar av den avlöning hon i enlighet med gällande bestämmelser vid entledigandet åtnjöt från skolan, tillfällig löneförbättring och eventuellt utgående dyrtidstillägg däri inberäknade, samt för tiden därefter en årlig pension till samma belopp, som skulle tillkommit henne, därost hon in-