med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nytt¬ janderätt till fast egendom m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

1 Nr 182.

Kungl. Maj:tS proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom m. m.; given Stockholms slott den 24 februari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalame ävensom angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i samma lag;

4) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TV. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand

155 höft. (Nr 182.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

om ändring

till

Lag

i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nytt* janderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom 2 kap. 1, 7—9, 11, 12, 14, 17, 18, 33 och 43 §§ samt 3 kap. 6 § skola, 2 kap. 8, 9, 11 och 12 §§ samt 3 kap. 6 § i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse ävensom att i förstnämnda kapitel skola införas tretton nya paragrafer, betecknade 45—57 §§, av den lydelse nedan angives:

2 KAP.

Om arrende.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §•

Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen.

Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits till brukande, vare avtalet dock gällande; och skall, ända att annorlunda avtalats, skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar. Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

7 §.

Åligger arrendatorn att till jordägaren eller annan utgöra dagsverken eller annat bestämt arbete, och är ej ersättningen härför i avtalet sa bestämd att den uppgår till det pris, som vid arbetets utförande är under jämförliga förhållanden i orten gängse, vare jordägaren, där detta pris efter avtalets ingående ökats, pliktig att till arrendatorn utgiva, utöver vad för arbetet må hava betingats, särskild ersättning motsvarande ökningen. Undandrager sig jordägaren att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, njute arrendatorn skäligt skadestånd. Förbehåll, som strider mot vad i detta stycke stadgats, vare utan verkan.

Skola för fastigheten utgöras dagsverken och är ej i avtalet bestämt, huru 'dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock utgöre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördelning, som genom avtalet blivit bestämd.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att på tillsägelse utgöra till jordägaren eller annan tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete; ej heller förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Har dylikt förbehåll eller förbud skett, vare det utan verkan.

Vad i första och tredje styckena stadgas har ej avseende å skjutsning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

I fråga om upplåtelse, som sker från ecklesiastikt boställe, äga bestämmelserna i denna paragraf ej tillämpning.

8 §•

Utan-----— därav.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande femton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid-----— uppsäga avtalet.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

11 §•

Syn, som •—--— ---sagts.

Yppas hos synemännen olika meningar och äro på vardera sidan lika många, skola synemännen välja ytterligare en synemän; och gälle vad de flesta säga eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i första stycket för där avsett fall är stadgat.

Mot--: —--efter valet.

Tillträdessyn---- — avträdesdagen.

12 §.

När-----tiden för förrättningen.

Menar-----befattning.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som av synemännen undertecknas.

Kostnaden —----vidkännas.

14 §.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn, sedan vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp; vill arrendatom hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt skick njute arrendatom skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.

17 §.

Ärrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, som är skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling ske å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

5 Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt sätt förökat, njute arrendatorn av jordägaren ersättning motsvarande det ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen då kan anses äga, dock ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnad, han nedlagt å förbättringen. Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förböjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 § avses, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft; bar den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd, eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande, omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som icke är nödig för anläggningen. Lösen skall utgå för vad arrendatorn å anläggningen kostat i den mån det varit nödigt; dock att därvid avdrag skall ske ej mindre med en tjugondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande. Äro till anläggningen ämnen hämtade från fastigheten, skall dessutom skäligt avdrag därför göras.

Sker hembud i annat fall än då lösningsskyldighet enligt andra stycket föreligger, men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan an-

6 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 182.

läggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger, eller kan överenskommelse ej träffas om vad han enligt denna paragraf bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan avgöras i den ordning, 8 § bestämmer.

33 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning senare sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men eljest till legotidens utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande femton år endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande femton år och han själv uppsade avtalet.

43 §.

Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är sagt, vare utom i fall, som i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§ avses, det avtal gällande.

Om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare.

45 §.

Tillhör jord å landet, vilken upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag eller ekonomisk förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, gälle de bestämmelser, som här nedan upptagas i 46—53 §§.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket. Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jordbruk, skola i samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

46 §.

Upplåtelse, som i 45 § avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år, må förlängas även för kortare tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

47 §.

Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning däri; och skall i ty fall vad i 36 § stadgas angående påföljd av dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det legans lägre belopp blivit slutligen bestämt erlägger detta belopp.

48 §.

Jordägaren åligge att vid tillträdet avlämna för jordbruket nödiga byggnader i sådant skick att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, väggoch takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga brist, för vilkens undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jordägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

49 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader äro nödiga för jordbruket.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatom till last, att nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad sålunda bestämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Underlåter han det, vare lag som i 48 § sägs, dock att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

50 §.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga byggnader, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras; äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

Öl §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår byggnaden i arrendet, gälle angående nybyggnads- och underhållsskyldighet vad om nödig byggnad är stadgat.

52 §.

Förbehåll i arrendeavtal vare mot arrendatorn utan verkan, om det strider mot vad som stadgats i 8 § andra stycket, 9 § första stycket, 12 § sista stycket, 14 eller 17 §, 18 § tredje och fjärde styckena, utom vad angår elektrisk anläggning, eller 47—50 §§.

53 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal, som skriftligen upprättats, undantages från tillämpning av något av stadgandena i 46—50 §§ eller 52 § och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet skall särskilt anses, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga friare bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som nu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Avslås ansökningen, skall, därest arrendeavtalet ej annorlunda stadgar, detsamma anses förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182

9 Om jordbruksarrenden under fideikommiss.

54 §.

Upplåtes fideikommiss jord å landet på arrende och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 46 och 53 §§ äga motsvarande tillämpning.

55 §.

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid eller för arrendatorns livstid, vare avtalet gällande jämväl för annan innehavare av fideikommisset än upplåtaren; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande mot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han ej åtnöjes med den i avtalet tingade legan, berättigad att av arrendatorn bekomma skälig ersättning för den tid, denne efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset suttit kvar i arrendet.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av jordbruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.

Om vissa andra jordbruksarrenden.

56 §.

Upplåter någon i annat fall än i 45 eller 54 § sägs på arrende torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård, och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 46 och 53 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej upplåtelse av jord, som tillhör ecklesiastikt boställe.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

57 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren eller arrendatorn annorlunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§, 18 § utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36—41 §§, 42 § första stycket och 55 § äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

År ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatoms rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om hyra.

6 §•

År ej-----slut.

Vad i 2 kap. 7 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning beträffande hyresavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 10 § i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

I fråga om arrende av viss jord å landet inom Norrland, Dalarne och Värmland är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

11 Förslag

till

Lag

angående ntsträekt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i samma lag.

Härigenom förordnas dels att vad i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne är stadgat skall äga tillämpning jämväl å Värmlands län samt att i anledning härav lagens överskrift skall lyda som nedan sägs, dels ock att 1, 5, 6, 19, 21 och 25 §§ i samma lag skola, 1, 5, 6, 21 och 25 §§ i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse:

Lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland, Dalarne och

Värmland.

1 §•

Arrendeavtal----verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande av brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet kan utredas och med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

5 §.

Lega----bestämd.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas.

Inträffar----densamma.

6 §.

Utan----därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid ej understigande femton år, och vill arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har

12 Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn, som nedan sägs.

Är arrendeavtal gällande för viss tid, understigande femton år, må arrendatorn jämväl pa sätt ovan är stadgat lämna ifrån sig arrendet, sedan fem arrenår tilländagått.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller bar han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, bembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft, vare om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom sägs.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger, och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall fragan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men eljest av skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyss nämnda lag för däri avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkosta!; aterställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk-på inlösen därav slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagt.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, som är skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning av jord.

Arrendatorn vare berättigad-----felande.

Utöver-----avkastning.

25 §.

Försattes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej uppsägningen sist å trettionde dagen från utgången av den för bevakning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande till legotidens utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid ej understigande femton år eller gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Yar avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges-----lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927; och skall inom Värmlands län i avseende å tillämpning av lagen den 25 juni 1909 å avtal, som träffats före den 1 augusti 1927, samt samma lags förhållande till äldre lagstiftning gälla de grunder, vilka beträffande arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

14 Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att till 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall fogas ett tredje stycke av denna lydelse:

Sökes inteckning på grund av domstols beslut, .som enligt vad därom är stadgat skall äga samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, vare upplåtarens börande ej nödigt men må ansökningen icke bifallas förr än beslutet vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1927.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

15 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 november 1926.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén:

»Den arealinventering av den odlade jorden i riket, vilken ägde rum den 1 juni 1919 och för vilken infordrades bland annat vissa uppgifter angående jordens fördelning på olika slag av ägare och brukare, har utvisat, att vid nämnda tidpunkt något mer än en fjärdedel av landets åkerareal brukades av arrendatorer eller torpare och att i det närmaste vart fjärde av landets jordbruk var upplåtet på arrende. Inom landet voro utarrenderade i runt tal 100,000 brukningsdelar om sammanlagt 971,000 hektar åkerjord. Av dessa tillhörde 24.4 procent bolag och ekonomiska föreningar, 7.1 procent fideikommiss, 13.1 procent större enskilda jordägare, varmed avsågos sådana, som ägde en sammanlagd åkerareal av mer än 100 hektar, 38.3 procent mindre enskilda jordägare, 1.2 procent stiftelser och ideella föreningar, medan 15.9 procent ägdes av staten, kyrkan och kommunerna. Mer än 75 procent av de utarrenderade jordbruken utgjordes av lägenheter och småbruk med högst 10 hektar åkerjord.

Med hänsyn till den omfattning, vari alltså jordbruksarrenden och särskilt mindre sådana förekomma i vårt land, är uppenbarligen frågan om arrendeinstitutionens rätta ordnande av vittgående betydelse ur såväl jordbruksekonomiska som sociala synpunkter. Detta har ock länge varit erkänt och beaktat. Rättsförhållandet mellan jordens ägare och brukare blev hos oss redan på ett tidigt stadium av utvecklingen föremål för lagstiftning. De bestämmelser, som reglera detta rättsområde, innefattas numera i ett flertal författningar. De grundläggande stadgandena meddelas i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, vars andra kapitel behandlar arrende och för korthetens skull i det följande av mig benämnes allmänna arrendelagen. Beträffande viss jord i Norrland och Dalarne gäller särskild lag av den 25 juni 1909. Förutom sistnämnda lag, vilken jag i det följande benämner norrländska arrendelagen, finnas särskilda bestämmelser meddelade dels i lagen den 13 maj 1921 med vissa bestäm-

Arrende-

laqstiftnin-

gen.

16 Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

Den allmänna arrendelagen.

melser rörande arrende av fideikommissjord och dels beträffand arrende av ecklesiastika löneboställen i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 och den med stöd av denna förordning av Kungl. Maj :t utfärdade ecklesiastika arrendeförordningen den 21 november 1925. Arrende av kronojord regleras närmare genom kungörelsen den 4 juni 1908 angående förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. Bestämmelser, som avse vissa av arrende härflytande rättsförhållanden, ingå dessutom i några andra författningar, vilka jag i detta sammanhang ej finner nödigt att särskilt omnämna.

Den allmänna arrendelagen avser alla slag av arrendeupplåtelser, för vilka ej gäller särskild lagstiftning. Under dess tillämpning ligga såväl stora jordbesittningar som små jordtorp. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden, för vilka denna lag alltså blir normerande, är det tydligt, att dess bestämmelser i stort sett icke kunna vara av tvingande natur. De faktiska förutsättningarna för jordbrukets bedrivande i skilda delar av landet förete så mångahanda olikheter och växlingar, att en enhetlig och bindande reglering icke skulle kunna genomföras i full utsträckning. Lagen utgår ock från att i allmänhet kontrahenterna själva äro närmast att avgöra, huru deras inbördes ställning bör bäst och tjänligast ordnas. Lagens uppgift blir väsentligen den, att beträffande de frågor, som vanligen förekomma i ett arrendeförhållande., lämna föreskrifter, som kunna tjäna kontrahenterna till ledning vid arrendeavtalets ingående eller vinna tillämpning i sådana avseenden, i vilka avtalet icke innehåller bestämmelser. Emellertid är lagen ingalunda byggd på en oinskränkt avtalsfrihet. Där ett allmänt intresse ansetts fordra iakttagandet av en viss ordning, har denna lagstiftning begränsat avtalsfriheten och stadfäst regler av tvingande natur.

De tvingande bestämmelser, allmänna arrendelagen innehåller, hänföra sig främst till arrendetiden. Arrendeavtalet skall alltid — frånsett livstidsupplåtelse — ingås för viss tid; fideikommissarie, boställshavare eller annan dylik jordinnehavare äger dock upplåta jord på arrende för sin egen besittningstid. År arrendetiden ej sålunda fixerad, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. I sammanhang härmed är föreskrivet, att avtalet i allmänhet icke får innefatta förbehåll om rätt för jordägaren att före den avtalade arrendetiden uppsäga arrendatorn. Endast i några uttryckligen angivna fall, såsom i anledning av arrendatorns konkurs och arrenderättens förverkande på grund av vissa i lagen angivna kontraktsbrott eller annat otillbörligt förhållande å arrendatorns sida, äger jordägaren häva avtalet. Eörsäljes fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma, rubbas ej därav arrendeavtalet, för såvitt det är skriftligen upprättat. Arrendatorn äger emellertid, där ej annorledes är avtalat, i viss ordning rätt att överlåta arrendet, om avtalet är avslutat för längre tid än tjugu år.

Bland de tvingande bestämmelserna äro vidare att märka föreskrifter, som reglera arrendatorn enligt arrendeavtalet åliggande dagsverksskyldighet. Denna förpliktelse skall städse vara till sitt mått bestämd. Förbehåll i avtalet om skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken på till-

Kunyl. Maj:ts proposition nr 182.

sägelse av jordägaren utgöra sådana är förbjudet. Är ej i arrendeavtalet bestämt, huru dagsverkena skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken i den mån det kan ske jämnt fördelas på årets veckor. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av ett antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Arrendatorn är ej pliktig att inställa sig till arbete förr än å andra dagen efter det han erhållit dylik uppgift.

Lagen innehåller däremot icke några tvingande bestämmelser om rätt för arrendatorn att undfå ersättning av jordägaren för förbättringar å fastigheten.

Där ej annorledes är avtalat, äger arrendatorn rätt till ersättning för avhjälpande av verkliga brister å fastigheten samt under vissa förutsättningar till gottgörelse för täckdikning till sa stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av de använda tegelrören. I fråga om fastighetens åbyggnader utgår lagen från att all underhållsskyldighet åligger arrendatorn. Någon nybyggnadsskyldighet vilar däremot icke a honom. Ej heller stadgar lagen i allmänhet någon sådan förpliktelse för jordägaren. Endast för det fall att genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad förstöres är jordägaren skyldig att bekosta nybyggnad. Frågan om gammal byggnads ersättande med ny lämnar lagen således i stort sett öppen.

Den särskilda arrendelagstiftningen för Norrland och Dalarne är till sin ka- Den norrraktär väsentligen skild från den allmänna arrendelagen. Den tillkom för ar~

att rada bot för missförhållanden, vilka framkallats av trävaruindustriens ^

omfattande jordförvärv inom landets nordliga delar. I följd av bolagens fastighetsköp hade i dessa trakter en betydande del av befolkningen övergått från ett självägande bondestånd till en av bolagen ofta strängt beroende arrendatorsklass. Lagstiftningens uppgift blev att söka bereda dessa arrendatorer en stärkt och förbättrad ställning. Därvid fann man nödigt att framgå med en viss stränghet gentemot jordägaren. Detta kunde ske utan större betänklighet, då skogen vid avvittringen tilldelats hemmanen såsom stöd åt jordbruket och den jordägarklass, som berördes av lagstiftningen, i allmänhet hade den ekonomiska styrka, att den kunde underkastas mera vittgående förpliktelser än den allmänna arrendelagen uppställer. Härav har ock följt, att den norrländska arrendelagens bestämmelser i regel äro av tvingande natur. Den anpassning efter växlande förhallanden, som även här är oundgänglig, har lagen sökt ernå genom att åt jordägaren inrymma möjlighet att under vissa betingelser erhålla dispens från lagens bestämmelser.

Om de viktigaste bestämmelserna i den norrländska arrendelagen må i detta sammanhang i korthet erinras. Lagen äger tillämpning, där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar och jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk förening eller av enskild person, vilken icke är mantalsskriven a fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma. Arrendeupplåtelsen skall upprättas skriftligen och ske antingen för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. (1

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 höft. (Nr 182.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

och 2 §§). Är avtalet avslutat för viss tid över tjugu år, äger arrendator:! viss rätt att överlåta arrendet. Sådan rätt tillkommer honom även vid avtal för kortare tid, så framt fem arrendeår tilländagått. (6 §). Legan, som kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete, skall vara till beloppet bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn, där legan är utsatt i penningar eller naturalster, rätt att njuta skälig nedsättning därav. Är arrendatorn enligt arrendeavtalet skyldig att till jordägaren utgöra dagsverken eller annat arbete, skall, förutom vad i allmänna arrendelagen stadgas, gälla, att arbete, som ej består i jordbruksdagsverken, icke må till tiden så utkrävas, att arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk. (5 §). Det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader, att verkställa ombyggnad, då sådan erfordras, samt att bekosta alla större reparationer. Mindre reparationer åligger det däremot arrendatorn att verkställa (8 och 9 §§). Arrendatorn är i lagen tillförsäkrad viss rätt att verkställa nyodling å det arrenderade området samt att vid avträdet undfå gottgörelse för nyodling och annan jordförbättring (11 § och 21 § första stycket). Arrendatorn äger vidare rätt att å skogen taga erforderligt virke till vedbrand, till de honom åliggande reparationer ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdiken samt nödiga redskap (21 § andra stycket). Slutligen må nämnas, att i lagen meddelas vissa bestämmelser om rätt för arrendatorn till nödigt bete (22 §), om husbehovsfiske (23 §) samt om arrendatorns ansvar för skatter och onera (24 §). Dispens kan i vissa fall erhållas från lagens bestämmelser (31 §).

Lagen äger tillämpning inom hela Norrland samt Nedan-Siljans, Ovan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar av Kopparbergs län. I fråga om arrendeupplåtelser i andra fall än nu nämnts gäller även i dessa delar av landet den allmänna arrendelagen.

1921 års lag Beträffande övriga lagbestämmelser, som beröra rättsförhållandet mellan jord- "stämmdser ägare och arrendator, må här endast erinras, att lagen den 13 maj 1921 med rörande ar- vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord avser att bereda tryggfideikom- het åt arrendatorer å fideikommissegendomar för det fall att fideikommisset miss jord. byter innehavare.

Undersök- Redan kort tid efter det den norrländska arrendelagen trätt i tillämpning 'norrländska Lamkommo i riksdagen förslag om ändringar i densamma och om undersökning arrende- av dess verkningar, utan att dock dessa förslag ledde till någon riksdagens åtla9™!„Tk~ gård. Sedan emellertid 1915 års riksdag gjort framställning om en dylik undersökning, erhöllo häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren O. Nilsson uppdrag att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av undersökningen. De avlämnade den 10 november 1921 betänkande i ämnet.

Förslag om Jämsides med att genom den norrländska arrendelagen bereddes en starkare rendelag- ställning åt vissa kategorier av arrendatorer i Norrland och Dalarne, framträdde stiftning önskemål om en liknande lagstiftning för övriga delar av riket. För behandling lersta^och av vissa hithörande spörsmål tillsattes den 22 januari 1909 av Kungl. Maj:t den

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

6. k. torp korn missionen, vilken erhöll till uppgift att utreda frågan om orsakerna till den konstaterade tillbakagången av torparklassen samt om och i vad män denna företeelse kunde vara av beskaffenhet att böra föranleda särskilda åtgärder från statens sida. I sitt den 6 maj 1911 avgivna betänkande föreslog kommissionen, att till dagsverkstorp och andra under huvudgård lydande lägenheter skulle utsträckas de i den norrländska arrendelagen genomförda grundsatserna beträffande jordägares skyldighet att ersätta jordförbättringar samt att vid tillträdet tillhandahålla erforderlig åbyggnad och under arrendetiden underhålla den. Däremot ansågs ej lämpligt att, såsom i nämnda lag skett, giva dessa bestämmelser tvingande natur.

Den s. k. jordundersökningen, vilken den 30 december 1911 tillsattes för att undersöka omfattningen av bolags och större enskilda jordägares jordförvärv i mellersta och södra delarna av riket samt att utreda i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, hemställde i sitt den 30 december 1915 dagtecknade betänkande angående jordförhållandena i Värmlands län bland annat, att en social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklassen, såsom bolagsarrendatorer, landbönder och torpare och med dem jämställda brukare av annans jord, måtte genomföras för hela riket.

Liknande yrkanden framfördes i motioner vid riksdagarna 1911, 1914 samt 1917 och 1918. Förslagen förföllo emellertid på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut. Även vid 1919 och 1920 års riksdagar väcktes motioner om dylik lagstiftning, men avslogos under hänvisning till jordkommissionens pågående arbete.

Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, hade nämligen åt denna uppdragits bland annat att verkställa utredning i vad mån den allmänna arrendelagen kunde behöva jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning. Sedan kommissionen avgivit betänkanden i åtskilliga andra till densamma överlämnade frågor, beslöt Kungl. Maj :t den 24 november 1922 anbefalla kommissionen att senast den 28 februari 1923, med vilken dag kommissionen skulle upphöra, avgiva principuttalande i återstående till kommissionen hänskjutna frågor. I enlighet härmed avlämnade kommissionen sistnämnda dag, under framhållande av att ett slutförande av kommissionens arbete till den anbefallda tiden ej legat inom möjlighetens gräns, ett betänkande (del VI), innehållande bland annat principutlåtande angående en social arrendelagstiftning jämte utkast till sådan lag. Till grund för detta betänkande ligger bland annat en omfattande enquéte rörande förhållandena i vissa orter, innefattad i del V av kommissionens betänkanden. Kommissionens ledamöter voro vid avslutandet av dess arbete: ledamoten av första kammaren borgmästaren Carl Lindhagen, ordförande, revisionssekreteraren Michael Ehrenborg, ledamoten av första kammaren lantbruksdirektören Åke Ingeström, ledamöterna av andra kammaren hemmansägarna Carl Jansson i Edsbäcken, C. J. Johansson i Uppmälby, O. Olsson i Kullenbergstorp och Gust. Pettersson i Hallbäcken samt ledamoten av första kammaren professorn Nils Wohlin.

södra delarna av riket.

Jordkom-

missionens

förslag.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

Beträffande kommissionens förslag i fråga om social arrendelagstiftning må nämnas följande.

Lagen skulle avse riket i dess helhet och således för Norrlands och Dalarnes del ersätta 1909 års särskilda arrendelag. Lagen skulle äga tillämpning beträffande jord å landet, som vid arrendeavtalets ingående tillhörde bolag, ekonomisk förening eller enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte, eller ock annan enskild person eller fideikommiss, där arrendet avsåge till huvudgård hörande hemman, hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet. Lagen skulle således icke erhålla tillämpning vid utarrendering av rena bondgårdar, ej heller å arrende av huvudgårdar under fideikommiss och större gods. Större arrenden eller s. k. affärsarrenden skulle icke omfattas av lagen. Enligt kommissionens mening kunde nämligen vid dylika arrenden arrendatorn ej anses i förhållande till jordägaren vara i den beroende ställning, att han icke kunde utan stödet av en särskild lagstiftning tillvarataga sin rätt. För avskiljande av dessa arrenden föreslogs, att lagen ej skulle äga tillämpning, därest arrendet omfattade odlad jord till större areal än tjugufem hektar. Enligt förslaget borde lagen vidare avse allenast arrende av jord av den omfattning, att en arrendator med medelstor familj kunde hämta sin huvudsakliga bärgning av därå drivet jordbruk. Upplåtelser av rena arbetarlägenheter borde sålunda ej falla därunder. Då det emellertid mången gång ej utan en mera ingående undersökning skulle kunna avgöras, huruvida ett arrende vore av den omfattning, som sålunda angivits, ansåg kommissionen praktiska skäl tala för att lagens tillämplighet även gjordes beroende av en minimiarealgräns. I detta avseende föreslogs, att lagen ej skulle tillämpas, därest i arrendet icke inginge inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst två hektar. För undanröjande av de olägenheter, som givetvis alltid måste vara förenade med att göra en lags tillämplighet beroende av arealgränser, upptogs i förslaget bestämmelse, att, därest särskilda omständigheter därtill föranledde, dispens skulle kunna givas från lagens tillämplighet. Såsom särskild dispensgrund angavs, att det arrenderade området till sin beskaffenhet vore sådant, att därå drivet jordbruk icke lämnade huvudsaklig bärgning åt eu medelstor familj. Slutligen undantogos från lagens tillämplighet även arrendeavtal mellan närmare anförvanter.

I fråga om förslagets huvudgrunder torde vidare böra framhållas. Arrendeavtalet skulle upprättas skriftligen. Upplåtelsen skulle ske antingen för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatoms livstid. Vid arrende för viss tid skulle arrendatorn, oavsett arrendetidens längd och huru länge arrendet fortvarit, äga viss rätt att överlåta arrendet. Vid arrendetidens utgång skulle arrendatorn äga rätt till förnyat arrende för en tid av femton år, för såvitt han ej i märklig mån eftersatt sina förpliktelser i fråga om fastighetens underhåll och hävd eller det på grund av särskilda förhållanden skulle för jordägaren medföra avsevärt men att fortfarande hava fastigheten utarrenderad. Enahanda optionsrätt skulle, där arrendatorn avlidit, tillkomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

vissa hans närmare anhöriga. För den nya arrendeperioden skulle jämkning kunna ske i arrendevillkoren. Dock finge ej av arrendatorn verkställda förbättringar föranleda förhöjning av arrendeavgiften. Tvist om optionsrätt skulle avgöras av skiljemän. — Legan skulle utsättas i penningar eller naturalster och vara till beloppet bestämd. Arrendeavtalet skulle således ej få sammankopplas med ett arbetsavtal. Aid allmän svårare missväxt i orten skulle likasom enligt den norrländska arrendelagen arrendatorn vara berättigad till skälig nedsättning av legan. — Jordägaren skulle vara pliktig att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens förhållanden behörigt skick samt att, där under arrendetiden nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Arrendatorn skulle däremot vara skyldig att ombesörja alla ej blott mindre utan även större reparationer, som erfordrades under arrendetiden. — Beträffande arrendator^ rätt att verkställa nyodling å det arrenderade området samt att erhålla ersättning för sådan nyodling och annan jordförbättring anslöt sig förslaget i det väsentliga till den norrländska arrendelagen. Därjämte föreslogs emellertid, att där den arrenderade jorden utgjorde allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, arrendatom under vissa betingelser skulle äga rätt att för nyodling intaga till fastigheten börande mark, som ej omfattades av arrendet, samt att han under vissa villkor skulle vara berättigad till ersättning för dylik nyodling. -— Vidare föreslogs, att arrendatorn i den mån det överensstämde med ortens sed skulle äga rätt dels att under vissa villkor taga nödigt husbehovsvirke å fastighetens skog dels ock att, därest å den arrenderade jorden ej funnes nödigt bete för de hästar och nötkreatur, som kunde vinterfödas därå, och denna jord utgjorde allenast visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, med viss begränsning erhålla nödigt bete å annan till fastigheten hörande mark. — Arrendatorn skulle ej kunna förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hörde till den arrenderade jorden i vidare mån än såvitt anginge visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för fiskets förbättrande. Omfattade arrendet all till en fastighet hörande inägojord, skulle arrendatorn med angiven begränsning äga rätt att till husbehov begagna den rätt till fiske, som i övrigt hörde till fastigheten. Slutligen upptogs samma bestämmelse om arrendatorns ansvarighet för skatter och onera som den norrländska arrendelagen innehåller. Bestämmelserna skulle, i likhet med vad förhållandet är i nyssnämnda lag, i regel vara tvingande.

Om förslaget förenade sig herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson och Pettersson.

Herr Lindhagen anförde dock i vissa avseenden skiljaktig mening. Han hemställde sålunda bland annat, att arealgränserna måtte utgå eller i varje fall minimiarealgränsen fastställas till ’två hektar odlad jord samt ängs- och hagmark’; att minimiupplåtelsetiden måtte fastställas till tjugu år, såsom norrlandskommittén på sin tid föreslagit och brukligt vore vid utarrendering av kronans och akademiers hemman; att arrendator skulle äga rätt att under arrendetiden när som helst efter vederbörlig uppsägning frånträda arrendet;

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

att prövning av arrendevillkor under pågående arrendetid skulle beredas arrendatorn under vissa förhållanden, såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar; att jordägaren måtte åläggas att svara även för större reparationer; åt t arrendatorn måtte medgivas rätt att verkställa nyodling även å mark, därå funnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd; samt att den nya lagen måtte till alla delar bliva tillämplig även å äldre avtal med möjlighet till därav påkallade jämkningar i arrendevillkoren.

Reservation anfördes vidare dels av herrar Ehrenborg och Jansson och dels av herrar Olsson och Wohlin.

Herrar Ehrenborg och Jansscm framhöllo, att man vid övervägande av de lagstiftningsåtgärder, som kunde vara erforderliga, måste i större utsträckning än som skett av kommissionens majoritet taga hänsyn till ej blott brukarens utan även jordägarens berättigade intressen och särskilt betänka, att en lagstiftning, som skulle givas gentemot parternas avtal tvingande verkan, ej borde erhålla större utsträckning än vad i varje särskilt avseende visat sig vara oundgängligen påkallat. Med hänsyn härtill syntes det ej äga tillräcklig grund att likställa arrenden, tillhöriga bolag och övriga större skogsägare, med arrenden under fideikommiss och andra större enskilda gods. Det kunde ej förnekas, att den större godsägaren fortfarande i allmänhet hade ett helt annat intresse för sina arrendatorer och deras jordbruk än det, som kunde påräknas hos bolagen, för vilka huvudsumman oftast vore att av skogsbruket vinna största möjliga avkastning och vilka förty huvudsakligen ville utnyttja sina arrendejordbruk såsom skogsarbetarbostäder. På grund av den större ekonomiska bärkraft, bolagen jämförda med godsägarna i allmänhet måste antagas äga, kunde det därjämte vara betänkligt att pålägga godsägarna vissa av arrendeförhållandet härflytande ekonomiska bördor, vilka det av angiven grund ej kunde anses obilligt att låta vila på bolagen. Det riktigaste syntes därför vara, att lagstiftningen rörande bolagsarrende, som borde vara gemensam för helt riket och avse jämväl s. k. enskilda spekulanter, icke omfattade torp och därmed jämförliga mindre arrendeställen under gods, tillhöriga andra enskilda personer. Arrendeförhållandena å dessa borde i stället regleras genom lämpliga ändringar i allmänna arrendelagen.

I enlighet med denna uppfattning framlade dessa reservanter utkast dels till lag angående vissa jordbruksarrenden, dels ock till lag om ändring i vissa delar av allmänna arrendelagen. Båda lagarnas tillämplighet skulle vara beroende av samma arealgränser som föreslagits i majoritetens lagutkast.

Det nämnda utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden avsåg arrende av fastighet tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild person, vilken ej vore mantalsskriven å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet. Utkastet anslöt sig i huvudsak till den norrländska arrendelagen. Endast på ett par punkter föreslogos avvikelser från denna lag. Sålunda föreslogs bland annat, att arrendatorn vid arrendetidens utgång skulle äga rätt till förnyat arrende en gång för femton år eller den kortare tid, som kunde erfordras för att sammanlagda arrendetiden skulle uppgå till trettio år, att legan skulle utsättas i penningar eller naturalster, att i avtalet dock finge bestämmas att i stället för

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

legan skulle enligt i orten gångbart pris utgöras till sin omfattning bestämt arbete, samt att arrendatorn under i huvudsak samma betingelser, som angivits i majoritetsförslaget, skulle äga att till odling intaga mark, som ej omfattades av arrendet.

Beträffande arrende av torp och andra under huvudgård lydande lägenheter, hemman och hemmansdelar hava dessa reservanter, för såvitt arrendet omfattar odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och däri ingår inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst två hektar, föreslagit huvudsakligen följande ändringar i allmänna arrendelagen: Upplåtelsen skulle ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. Beträffande arrendeavtalets kombinerande med arbetsskyldighet skulle gälla samma regel, som föreslagits beträffande arrende av bolagsjord. Det skulle åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn bostadshus och för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i brukbart skick. Arrendatorn skulle vara oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling. Vid arrendets avträdande skulle viss ersättning utgå för nyodling och annan jordförbättring. De föreslagna bestämmelserna skulle vara tvingande. Visades särskilda omständigheter föranleda därtill, skulle dock dispens kunna beviljas.

Herrar Olsson och Wohlin uttalade i särskilt principuttalande, att beträffande arrenden under bolag, ekonomiska föreningar och skogs spekulanter en särskild lagstiftning borde utarbetas med den norrländska arrendelagen som förebild, därvid dock på varje punkt borde beaktas skiljaktighetema mellan å ena sidan norra Sverige och å den andra de södra och mellersta delarna av riket. Beträffande arrenden under andra enskilda jordägare stannade dessa reservanter av anförda skäl vid att föreslå dels ett stadgande av innebörd, att arrendeavtalet borde innehålla bestämmelse, huruvida arrendatorn ägde eller icke ägde optionsrätt vid arrendets förnyande, samt att, om någon bestämmelse av detta slag icke förekomme i arrendekontraktet, arrendatorn skulle anses äga optionsrätt, dels ock sådana ändringar i allmänna arrendelagen som torpkommissionen föreslagit efter den överarbetning, behovet kunde anses påkalla.

Över jordkommissionens förslag infordrades yttrande från länsstyrelserna och lantbruksstyrelsen. Samtliga myndigheter utom en länsstyrelse ställde sig avvisande till förslaget. Flertalet uttalade dock den uppfattning, att ett visst behov kunde anses föreligga av en lagstiftning, varigenom brukare av annans jord skulle beredas en mera tryggad ställning.

Frågan om en social arrendelagstiftning drogs år 1924 under riksdagens Riksdagen prövning genom motioner dels inom första kammaren av herr Lindhagen m. fl. 1924. (nr 91) och dels inom andra kammaren av herr Johansson i Uppmälby m. fl.

(nr 172). I motionerna, som voro likalydande, yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till social arrendelag i enlighet med vissa i motio-

Jordsakkunnigas förslag.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

nerna angivna riktlinjer, vilka i det väsentliga överensstämde med jordkommissionens förslag.

I sitt utlåtande (nr 36) upptog andra lagutskottet såväl de av jordkommissionen som de av motionärerna angivna riktlinjerna för en social arrendelagstiftning till närmare granskning. Utskottet framhöll, att enligt dess mening vissa lagstiftningsåtgärder i det av motionärerna angivna syftet vore erforderliga ur såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt. Vid lösandet av detta lagstiftningsspörsmal mötte emellertid ej ringa svårighet. Därest lagstiftningen icke skulle komma att medföra skada för jordbruksnäringens utveckling, krävdes vid dess utformning stor varsamhet och ett vidsynt beaktande av de många olika intressen, som därav berördes. Utlåtandet utmynnade i en hemställan, att riksdagen med anledning av motionerna måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t täcktes snarast låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, syftande till att bereda vissa arrendatorer och brukare av annans jord större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet.

Denna hemställan vann riksdagens bifall. Riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 6 juni 1924 (nr 315).

Sedan chefen för justitiedepartementet den 20 juni 1924 erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga inom departementet för utredning av denna och vissa andra till jordlagstiftningen hörande frågor, har min företrädare i ämbetet såsom sakkunniga tillkallat ledamöterna av andra kammaren O. Nilsson i Tånga, D. Pettersson i Bjälbo och G. H. Andersson i Rasjön samt ledamoten av första kammaren N. Gabrielsson i Teg. Sekreterare har varit förordnade revisionssekreteraren S. Ekberg. I ett den 20 juni 1926 dagtecknat betänkande hava dessa sakkunniga (jordsakkunniga), avgivit yttrande jämte förslag till lag i ämnet. Till grund för detta förslag ligga dels den av jordkommissionen verkställda utredningen dels ock av de sakkunniga själva företagna lokala undersökningar.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen hava de sakkunniga framhållit, att genom utredningen måste anses ådagalagt, att mångenstädes å arrendeställena i de delar av landet, där den norrländska arrendelagen ej gäller, missförhållanden förefunnes, vilka, även om de ej vore jämförliga med dem, som vid tiden för denna lags tillkomst rådde i Norrland och Dalarne, likväl vore av sådan art, att de påkallade lagstiftarens uppmärksamhet. I likhet med jordkommissionen och flertalet av de myndigheter, som yttrat sig över kommissionens förslag, hölle således även de sakkunniga före, att beträffande de delar av landet, där den norrländska arrendelagen ej är tillämplig, en revision av gällande arrendelagstiftning vore i vissa avseenden påkallad ur såväl allmän jordbruksekonomisk som social synpunkt. De sakkunniga hava emellertid framhållit, att stora vanskligheter mötte att genomföra en för riket likformig lagstiftning i förevarande hänseende. Härutinnan hava de sakkunniga erinrat, att jordbrukets förutsättningar och utveckling företedde väsentliga olikheter under olika ägaregrupper i skilda trakter av landet samt att i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

arrendatorernas förhållanden sålunda förelåge en given åtskillnad icke blott mellan de rena jordbruksbygderna å ena och skogstrakterna å andra sidan utan även mellan arrenden i samma trakt under olika kategorier av jordägare.

Beträffande de arrenden, som lyda under bolag, hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande: Det övervägande flertalet bolagsarrenden avsåge jord, tillhörande bolag, vilkas verksamhet vore grundad på utnyttjande av skog, mineralfyndighet, torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturtillgång. Då dessa jordägares intressen således icke i första hand vore inriktade på jordbruksdrift utan deras verksamhet snarare konkurrerade med jordbruket om arbetskraft, förelåge i regel vid dessa arrenden en fara, att jordbruket skulle komma att åsidosättas. Härmed vore ingalunda sagt, att alla jordägande bolag försummade sina arrendebruk. Rättvisligen borde erkännas, att många bolag, särskilt bland de större och kapitalstarka, ägnade stor uppmärksamhet åt jordbrukets skötsel och hade nedlagt betydande kostnader å sina arrendeställens iståndsättande. Förhållandena vore i detta avseende mycket skiftande, beroende dels på de åsikter, som gjorde sig gällande hos de särskilda bolagsledningarna, och dels framför allt på respektive bolags ekonomiska ställning. — Ett annat utmärkande drag för bolagsarrendena, åtminstone då dessa ej avsåge jord av större omfattning, vore att bolaget huvudsakligen betraktade arrendatorn såsom arbetare vid bolagets skogsbruk eller industri. Detta toge sig ofta uttryck i arrendeavtalen genom allehanda inskränkningar i arrendatorns rörelsefrihet. Det beroende, vari arrendatorn härigenom komme till jordägaren, bleve, såsom även jordkommissionen erinrat, desto betänkligare som det härrörde från en husbonde, vilken merendels vore bosatt långt ifrån den arrenderade egendomen och därför måste utöva sin tillsyn genom förvaltare. I stället för det personliga förhållande, som väl åtminstone i viss mån ännu merendels bestode mellan en enskild jordägare och hans arrendator, framträdde sålunda vid bolagsarrenden övervägande ekonomiska hänsyn. Detta bidroge givetvis till att i ej ringa grad skärpa motsättningen mellan de jordägande bolagen och deras arrendatorer. — Vidare erinrades, att bolagsarrendena i allmänhet ägde en mera utpräglat permanent karaktär än arrenden under enskilda jordägare. Vad särskilt de bolag, som driva trävaruindustri, anginge — och dessa utgjorde det ojämförligt största antalet — vore det i allmänhet icke möjligt för dem att själva bruka sina många, ofta i vitt skilda trakter belägna fastigheter. Skulle bolagen behålla sina fastigheter, vore de nödsakade att hava dem utarrenderade. Utarrenderingen upphörde först vid fastigheternas försäljning till självägande jordbrukare. — På grund av bolagsarrendenas säregna beskaffenhet ansåge de sakkunniga i likhet med jordkommissionen, att beträffande dessa arrenden särskilda bestämmelser vore erforderliga för att bereda arrendatorn något av den självägande bondens självständighet och trygghet och för att såmedelst befordra jordbrukets utveckling. Skiljaktigheterna mellan rikets olika delar vore beträffande denna grupp av arrenden icke större än att en för hela riket gemensam lagstiftning syntes vara av behovet påkallad och berättigad. — Vid utformningen av denna lagstiftning vore det emellertid nödigt att framgå med en viss varsamhet. En lagstiftning, som ålade jordägaren alltför betungande för-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

pliktelser, kunde lätt medföra större skada än nytta. En dylik lagstiftning komme sålunda sannolikt att medföra en höjning av arrendeavgifterna och följaktligen ej alltid lända till gagn för dem, vilka man avsåge att hjälpa. Framför allt vore det av vikt, att åt lagstiftningen icke gåves sådan innebörd, att den komme att verka till hinder för bedrivandet av ett rationellt skogsbruk och såmedelst sätta stora nationalekonomiska värden på spel. Härvid vore att beakta, att det sedan gammalt intensivt bedrivna skogsbruket i de delar av landet, där den norrländska arrendelagen ej gäller, i förevarande avseende vore betydligt känsligare än det ända intill senaste tid i stor omfattning under extensiva former arbetande skogsbruket i Norrland. Att oförändrad utsträcka den norrländska arrendelagen till övriga delar av landet ansåge de sakkunniga därför icke kunna ifrågakomma. Ej heller syntes de modifikationer, som jordkommissionen förordat i denna lag, vara till fyllest. Ytterligare jämkningar vore ofrånkomliga.

Vidare hava de sakkunniga erinrat, att med arrenden under bolag borde jämställas såväl arrenden under ekonomiska föreningar som arrenden av sådana enskilda jordägare tillhöriga fastigheter, som förvärvats för utnyttjande av därå befintliga skogstillgångar eller för gruvdrift eller torv fabrikation eller tillgodogörande av vattenkraft eller annan nyttighet.

Även beträffande andra arrenden än nu nämnts hava de sakkunniga ansett behov förefinnas av vissa jämkningar i arrendelagstiftningen. De sakkunniga hava emellertid icke delat jordkommissionens uppfattning, att samma bestämmelser utan skada skulle kunna tillämpas i fråga om bolagsarrenden och arrenden av torp och utgårdar under fideikommiss och gods. De sakkunniga hava härutinnan bland annat framhållit: Vid arrenden under fideikommiss och enskilda jordägare i allmänhet vore förhållandena så skiftande, att det näppeligen utom i undantagsfall läte sig göra att beträffande dem införa tvingande bestämmelser, såsom i fråga om bolagsarrendena i regel vore nödvändigt. De svenska jordägarna saknade ofta de tillgångar, som erfordrades för arrendejordbrukens försättande i behörigt skick, och ännu mindre kunde de alltid bära de kostnader, som kunde vara önskvärda för jordbrukets förbättrande och som driftiga arrendatorer tilläventyrs funne sig föranlåtna att vidtaga. Detta gällde särskilt innehavarna av fideikommissegendomar. En lagstiftning som ville tvinga jordägaren att för sina arrendejordbruk vidkännas ekonomiska uppoffringar av större betydenhet, kunde därför lätteligen för mången jordägare leda till ekonomisk ruin och skulle sannolikt i talrika fall komma att avskräcka jordägaren från upplåtelse på arrende, såsom ock framhållits såväl av lagberedningen vid allmänna arrendelagens utarbetande som av andra lagutskottet i dess utlåtande angående den sociala arrendelagstiftningen vid riksdagen 1924. I betraktande härav vore det enligt de sakkunnigas mening nödigt, att åt de ändrade bestämmelser, som erfordrades beträffande arrenden under andra jordägare än bolag och därmed jämställda rättssubjekt, icke i regel gåves tvingande natur. Vore sålunda enligt de sakkunnigas mening i åtskilliga avseenden inskränkningar och jämkningar i vad jordkommissionen föreslagit av behovet påkallade, så vore i andra avseenden vissa utvidgningar erfor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

derliga. Vid .sin undersökning hade de sakkunniga nämligen funnit, att ett flertal av de bestämmelser, vilka prövats nödiga, icke lämpligen och rättvisligen borde begränsas till de grupper av arrenden, som kommissionen föreslagit, utan med lika fog borde avse jordbruksarrenden i allmänhet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hava de sakkunniga föreslagit flera ändringar och tillägg till de bestämmelser rörande jordbruksarrende i allmänhet, vilka nu innefattas i allmänna arrendelagen. Emellertid hava de sakkunniga jämväl ansett, att de särskilda bestämmelser, som därutöver funnits erforderliga beträffande vissa grupper av arrenden, borde inarbetas i nämnda lag. Genom denna utformning av lagstiftningen skulle enligt de sakkunnigas uppfattning vinnas större överskådlighet och reda än som vore möjligt, om de särskilda bestämmelserna skulle upptagas i en speciell lag.

Beträffande det närmare innehållet av de sakkunnigas förslag må anföras följande. Enligt förslaget skulle 2 kap. av 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom uppdelas i fem avdelningar med särskilda rubriker. Den första avdelningen, vilken skulle benämnas 'allmänna bestämmelser om jordbruksarrende’, skulle omfatta hela nuvarande 2 kap. utom dess sista paragraf (43 §), vilken handlar om arrende för annat ändamål än jordbruk. Den andra avdelningen, omfattande 43—54 §§, skulle innehålla 'särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare’. Den tredje avdelningen, omfattande 55— 57 §§ skulle innehålla 'särskilda bestämmelser om jordbruksarrenden under fideikommiss’ och den fjärde ‘avdelningen, omfattande 58 §, 'särskilda bestämmelser om vissa andra stadigvarande arrenden’. Sista avdelningen i förslaget, omfattande 59 §, skulle benämnas 'om arrende för annat ändamål än jordbruk’ och motsvara nuvarande 43 §.

De viktigaste av jordsakkunniga föreslagna ändringarna beträffande de allmänna bestämmelserna om jordbruksarrende äro följande: Avtal om jordbruksarrende skall avfattas skriftligen, och i avhandlingen skola upptagas samtliga villkor, som betingas. Ändringar eller tillägg, som ej avfattats skriftligen, skola vara utan verkan. Ett muntligt avtal om arrende skall dock ej sakna all rättskraft. Om arrendatorn på grund av ett sådant avtal redan börjat att bruka fastigheten, skall avtalet bestå och såväl arrendatorn som jordägaren äga rätt att få avtalet bekräftat genom skriftlig handling (1 §). Arrendatorns rätt att överlåta arrendet skall vara beroende av att arrendeavtalet avslutats för viss tid, överstigande femton år, i stället för, såsom nu gäller, tjugu år (8 §). Enligt 7 § skall legan ej få utsättas i dagsverken eller annat arbete än tjänstbarhet av allenast ringa betydenhet. Hinder skall dock ej möta för jordägaren att i arrendeavtalet tillförbinda arrendatorn att utgöra visst antal dagsverken eller annat till sin myckenhet bestämt arbete, om därför utgår ersättning efter vid tiden för arbetets utförande i orten gångbart pris. År arrendatorn enligt avtalet skyldig att utgöra visst antal dagsverken eller annat bestämt arbete, skall jordägaren, ändå att annorlunda avtalats, anses hava utfäst att tillhandahålla arrendatorn arbetet; undandrager han sig detta, skall arrendatorn äga rätt till skadestånd. Det skall ej heller

28 Kungl. Mai ds proposition nr 182.

vara tillåtet att i arrendeavtalet förbjuda arrendator! att arbeta hos annan än jordägaren. Paragrafen skall ej äga tillämpning å jord, som tillhör kronan, kommun, municipalsamhälle eller eljest är i allmän ägo. — Det skall åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Erfordras ny byggnad eller större reparation, är alltså jordägaren skyldig besörja därom. Underlåter han det, kan arrendatorn fordra att vid tillträdessynen jordägaren förelägges viss tid för arbetets utförande och plan uppgöres för arbetet med kostnadsberäkning. Utför icke jordägaren arbetet inom föreskriven tid, är arrendatorn berättigad att själv verkställa det och äger, sedan detsamma blivit behörigen utfört, utan avvaktan å arrendets upphörande av jordägaren undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp. Vill han hellre uppsäga avtalet, står det honom fritt, för såvitt ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens försummelse är i bristfälligt skick, äger arrendatorn rätt till nedsättning av arrendet och till skadestånd. Erfordras vid tillträdet endast mindre reparation för att byggnad skall vara i behörigt skick, äger arrendatorn icke påfordra, att jordägaren verkställer densamma, men är arrendatorn berättigad att själv bättra bristen samt att vid avträdet räkna sig tillgodo kostnaden. Allt underhåll av byggnader under arrendetiden skall åligga arrendatorn (10 och 12 §§). -— Arrendatorn skall vara oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling. Å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, eller därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk, skall nyodling dock ej få företagas utan att jordägaren givit sitt tillstånd därtill. (20 § första stycket.) — För nyodling, anläggning av permanent betesvall samt elektrifiering av fastigheten skall arrendatorn under vissa betingelser äga rätt till ersättning vid arrendets avträdande. Dessutom föreslås en utvidgning av den rätt till ersättning för täckdikning, som nu stadgas i allmänna arrendelagen (13 § och 18 § andra stycket). — I den mån det överensstämmer med ortens sed skall enligt förslaget arrendatom med vissa begränsningar vara berättigad att å fastigheten efter anvisning taga bränsle och virke till husbehov ävensom att, för såvitt å den arrenderade jorden ej finnes nödigt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, efter anvisning erhålla nödigt bete å annan till samma fastighet hörande skogs- eller utmark. Arrendatorn skall äga rätt att för husbehov taga torv å den arrenderade jorden (20 § andra och tredje styckena samt 21 §). Av nu omförmälda bestämmelser skulle allenast 1 och 7 §§ vara tvingande.

Beträffande jordbruksarrenden under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare innebär förslaget, att, så framt arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar, skall gälla i huvudsak följande: Upplåtelsen skall ske antingen för arrendatorns livstid eller ock för viss tid, ej understigande fem år (44 §). Vid utgången av arrendet skall arrendatorn äga rätt till nytt arrende (optionsrätt), för såvitt ej då arrendatorn eller föregående arrendator, vars arrenderätt övergått å honom, under sammanlagt femton år innehaft fastigheten på arrende. Om arrendatorn i avsevärd män eftersatt honom såsom arrendator åliggande för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

pliktelser eller om det eljest på grund av särskilda förhållanden måste anses för jordägaren medföra synnerligt men att fortfarande hava fastigheten utarrenderad till honom, skall jordägaren äga rätt att i viss ordning förvägra arrendatorn nytt arrende. Optionsrätten skall inträda automatiskt. Om arrendatorn ej viss tid före arrendetidens utgång givit jordägaren tillkänna, att han ej önskar nytt arrende, eller om jordägaren ej viss tid före arrendets slut gjort gällande, att optionsrätt ej tillkommer arrendatorn av någon anledning, som förut nämnts, skall arrendet anses förlängt för fem år. Det skall stå kontrahenterna öppet att vid varje arrendeperiods utgång påfordra jämkning av arrendevillkoren. Dock skall ej mot arrendatorns bestridande förbättring, som han utfört å fastigheten och varför han ej blivit gottgjord, kunna föranleda förhöjning av arrendeavgiften. Tvist om optionsrätt skall avgöras av skiljemän. Om fastigheten försäljes under arrendetiden, skall arrendatorn allenast under vissa förutsättningar äga att göra optionsrätten gällande mot den nye ägaren. Om optionsrätten genom försäljningen går förlorad för arrendatorn, skall han emellertid äga rätt till skadestånd av den förre ägaren (45—50 §§).

— Lega, som utgår i penningar eller naturalster, skall vara till beloppet bestämd. Inträffar i orten allmän svårare missväxt, äger arrendatorn njuta skälig nedsättning av legan (Öl §). — Arrendatorn skall ej kunna förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, jordägaren dock obetaget att meddela förbud för kräftfångst och fiske i visst vatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande (52 §).

— Omförmälda bestämmelser liksom flera av de bestämmelser, som upptagits i den allmänna delen, skola enligt förslaget vara av tvingande natur. Så är förhållandet bland annat med bestämmelserna om jordägarens byggnadsskyldighet, om ersättning för förbättringar samt om arrendatorns rätt till husbehovsvirke, torv och nödigt bete. Dispens skall dock kunna meddelas, därest särskilda omständigheter visas böra därtill föranleda. Såsom dispensskäl skall särskilt anses, att det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att arrendatorn av därå bedrivet jordbruk icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, så ock om det med hänsyn till av jordägaren bedrivet jordbruk eller skogsbruk är oundgängligen nödigt, att jordägaren äger friare bestämmanderätt över fastigheten än i regel är medgivet (53 och 54 §§). -—- Bestämmelserna skola icke äga tillämpning, där jorden upplåtits till ägare av angränsande fastighet att brukas tillsammans med denna, eller där jorden vid arrendeavtalets ingående tillhör aktiebolag eller förening, som erhållit lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, eller ock av enskild industriidkare eller trävaruhandlare, vilken uppenbarligen besitter jorden för annat ändamål än att i sin rörelse utnyttja till fastigheten hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturtillgång (43 §).

De särskilda bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och om vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden — den sistnämnda gruppen omfattande upplåtelser av dels torp, tillhöriga andra enskilda jordägare än de förut särskilt nämnda, dels andra, dylika jordägare tillhöriga, till huvudgård hörande jordbrukslägenheter och hemman, som lyda under huvudgård, dels ock

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 18£.

andra fastigheter, vilka utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit upplåtna på arrende under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen — avse företrädesvis, att beträffande nu omförmälda grupper av arrenden stadga samma minimitid och optionsrätt som föreslagits i fråga om bolagsarrenden. Förutsättning härför skall dock enligt förslaget vara, att upplåtelsen omfattar odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Bestämmelserna skola vara av tvingande natur men möjlighet förefinnas till dispens i enlighet med vad i fråga om bolagsarrenden föreslagits. I de särskilda bestämmelserna om jordbruksarrende under fideikommiss har inarbetats lagen den 13 maj 1921 med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord (55—58 §§).

Enligt jordsakkunnigas förslag skall den norrländska arrendelagen upphöra att gälla och ersättas av de föreslagna bestämmelserna i 43—54 §§ allmänna arrendelagen.

Reservationer hava i ett par speciella frågor anförts dels av herrar Pettersson och Gabrielsson (s. 240) och dels av herr Andersson (s. 243). Till de särskilda spörsmål, som avses i reservationerna, torde jag få återkomma.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 12 augusti 1926 dagtecknad skrift har borgmästaren Lindhagen framställt vissa anmärkningar mot de sakkunnigas förslag. Därjämte har han hemställt, att norrlandslagstiftningen måtte uppehållas, att jordkommissionens förslag måtte vinna lika mycket beaktande som de jordsakkunnigas, samt att reservationerna från olika håll inom norrlandskommittén och jordbommissionen ej måtte förbises.

Över jordsakkunnigas förslag ävensom herr Lindhagens skrift hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i samtliga län utom i Kopparbergs län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-exportföreningen. Domänstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från domänintendenterna och över jägmästarna.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län, domänintendenten i Göteborgs och Bohus län samt överjägmästarna i Dalarnes och Smålands distrikt.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt domänintendenten i Kalmar län ävensom trävaru-exportföreningen hava avstyrkt förslaget.

I övriga yttranden hava uttalats betänkligheter eller framställts anmärkningar mot vissa särskilda bestämmelser i de sakkunnigas förslag. I den mån jag icke i fortsättningen finner anledning återkomma til] dessa uttalanden, får jag beträffande innehållet av de avgivna yttrandena hänvisa till en inom justitiedepartementet utarbetad sammanställning, vilken torde få såsom bilaga fogas vid dagens protokoll (bil. D).

De utredningar angående arrendeförhållandena i landet, vilka verkställts av ' jordkommissionen och av jordsakkunniga, hava efter min uppfattning ådagalagt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 182. 31

att numera vissa ändringar i den gällande lagstiftningen på detta område äro påkallade.

Den ekonomiska och sociala utveckling, som under tiden efter den allmänna arrendelagens tillkomst fortgått i vårt land, har otvivelaktigt i allt högre grad satt sin prägel även på förhållandet mellan jordägare och arrendator. En intressemotsättning måste här i viss mån städse vara för handen, och lagstiftningens uppgift är att befordra dess utjämnande efter rättvisa och billighet. För en äldre åskådning har det varit naturligt att i detta hänseende väsentligen lita till de enskildes goda vilja; lagen har i stort sett kunnat stanna vid att lämna ordnande och vägledande föreskrifter, vilka kunnat vinna tillämpning i den mån kontrahenterna icke själva fastställt andra regler. Under mer patriarkaliska samhällsförhållanden har måhända ej heller ett starkare ingripande av statsmakten varit påkallat. Åt kontrahenterna har överlämnats att genom ömsesidigt tillmötesgående avlägsna de tvistepunkter, som kunnat förekomma. Numera kan dock icke förbises, att förutsättningarna för en sådan avveckling av motsatser och meningsstrider ej äro desamma som under ett tidigare skede. Förhållandet mellan jordägare och arrendator kan merendels ej längre äga den rent personliga betoning som tillförene. En uppgörelse mellan dem blir ej sällan i stort som smått en maktfråga. I ett sålunda förändrat läge framträder alltmer den ojämnhet, vilken i många fall kännetecknar kontrahenternas inbördes ställning. Lagen måste i större utsträckning bereda den svagare parten ett stöd, utan vilket han saknar möjlighet att vinna avseende även för skäliga och rättvisa anspråk.

Till grund för den gällande lagen i detta ämne ligger otvivelaktigt en sådan uppfattning som nu antytts i fråga om arrendelagstiftningens allmänna uppgift. I det stora hela torde ock 1907 års lag hava inneburit en förtjänstfull lösning av de svåra och grannlaga spörsmål, vilka falla inom dess område. Då numera en revision av densamma synes vara i vissa avseenden påkallad, har detta sin orsak främst i en fortgående tidsutveckling. Under den tid, lagen ägt tillämpning, hava åtskilliga frågor, som vid dess tillkomst knappast voro mogna att upptagas till rättslig reglering, kommit att framstå i en klarare belysning. Erfarenheten kan numera lämna en mera bestämd ledning, då det gäller att genom lagbestämmelser lägga grunden för kontrahenternas ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. I allmänhet torde kunna sägas, att i den allmänna uppfattningen förefinnes en vidgad insikt om betydelsen av att den, som brukar jorden, vinner den trygghet i ekonomiskt såväl som i personligt hänseende, vilken måste förutsättas för ett framgångsrikt bedrivande av jordbruket. För detta syfte kan det synas ligga närmast att fortgå på den väg, som först beträddes genom 1907 års lag och därefter i stor utsträckning anlitades i norrländska arrendelagen, eller att begränsa avtalsfriheten. Otvivelaktigt måste i vissa avseenden de nu förestående ändringarna i den allmänna arrendelagstiftningen gå i sådan riktning. Men av skäl, som jag redan antytt, kan denna lagstiftning icke övergiva avtalsfriheten såsom allmän princip; avvikelserna därifrån bliva fortfarande undantag, även om de erhålla en större räckvidd. Den föreliggande uppgiften kan därför ej

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

inskränkas till att i några fall införa tvingande lagbud, där nu finnas dispositiva rättsregler. Även i de avseenden, i vilka lagen kommer att kvarstå på avtalsfrihetens grund, böra dess stadganden bringas till överensstämmelse med vad förhållandena numera anses kräva. Härutinnan må det tillåtas mig att återgiva lagberedningens ord i motiven till 1907 års arrendelag: Törbises bör icke heller att, även om lagens bud i varje fall kunna sättas ur tillämpning genom kontrahenternas avtal, dessa likväl icke gärna avvika därifrån, om bestämmelserna äro lämpade efter bestående förhållanden och i övrigt grundade på rättvisa och billighet. Den ordning, lagen gör till sin, varder sålunda, oaktat den icke är tvingande, i flertalet fall iakttagen och gällande; lagbestämmelserna få därigenom en större betydelse än att endast så att säga nödfallsvis komma till användning.’

Om den allmänna arrendelagstiftningen skall undergå omarbetning, möter spörsmålet, huruvida däri kunna sammanföras de skilda bestämmelser om jordbruksarrende, vilka nu äro fördelade å olika författningar. Möjligen skulle ett sådant sammanförande erbjuda icke oväsentliga fördelar med hänsyn till reda och överskådlighet. Jordsakkunnigas förslag att genomföra en enhetlig lagstiftning för hela riket rörande arrende av enskild jord är utan tvivel beaktansvärt. Vid ett närmare övervägande härav har jag dock icke kunnat undgå att finna ett försök i denna riktning vara förbundet med vansklighet. Närmast gäller frågan upptagande i den allmänna arrendelagen av bestämmelser, svarande mot den nuvarande norrländska arrendelagen. Förhållandena i landets olika delar äro med hänsyn till jordbrukets naturliga förutsättningar så skiftande, att en dylik gemensam lagstiftning näppeligen skulle vara ägnad att befordra en sund utveckling av jordbruksnäringen, i den mån denna är byggd på arrendesystem i en eller annan form. I en sådan lag måste komma att inrymmas ett flertal bestämmelser, vilka väl kunna motsvara en landsändas behov men för en annan äro till föga eller intet gagn. Tydligen måste dylika bestämmelser för att erbjuda anpassning efter de olikartade förhållandena i ej ringa mån komma att kännetecknas av en så allmänt hållen formulering, att de vid den praktiska tillämpningen i stället för att utjämna meningsskiljaktigheter lätteligen kunna giva rum för olika tolkningar och därmed skapa tvister och missämja i arrendeförhållandet. Åtskilliga av de i ärendet senast avgivna yttrandena innefatta ock varningar för ett schematiskt överflyttande till den allmänna arrendelagstiftningen av vissa för närvarande blott i den norrländska arrendelagen upptagna stadganden, vilka hänföra sig till särskilda förhållanden i fråga om trävaruindustriens arrendehemman i Norrland och Dalarne. Jämväl har från några håll gjorts gällande, att speciallagstiftningens uppgående i den allmänna lagstiftningen, sådan denna föreslagits av jordsakkunniga, icke kan för sistnämnda landsdelar anses innebära en tillfredsställande lösning, då därigenom komme att uppoffras vissa bestämmelser, som visat sig ändamålsenliga. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till vad som anförts dels av vissa ortsrepresentanter (bil. D s. 11) dels ock av herr Lindhagen i hans förut omförmälda skrift (s. 3).

Kungl. Maj:is proposition nr 182.

33 För min del har jag alltså funnit mig böra tillstyrka, att den norrländska arrendelagen bibehålies i gällande kraft med allenast de ändringar, som bliva påkallade för att bringa denna lag till överensstämmelse med en i vissa avseenden reviderad och utvidgad allmän arrendelagstiftning. En sådan lösning synes så mycket mindre kunna möta gensaga som den förut omnämnda, av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen måste anses hava givit vid handen, att den norrländska arrendelagen i det hela verkat på ett gynnsamt och fullt tillfredsställande sätt. De lagstadganden i övrigt, vilka erfordras för att tillgodose behovet av vad i allmänhet betecknats såsom en social arrendelagstiftning i mera speciell bemärkelse, har jag ansett böra införas i 1907 års allmänna arrendelag.

Vad angår den gällande arrendelagstiftningen har jag av skäl, som jag i det följande kommer att framlägga, funnit mig i fråga om föreslagna mera betydande ändringar böra stanna vid bestämmelser om minimitid för vissa jordbruksarrenden, om arrendators arbetsskyldighet och om hans rätt till ersättning för nyodling och vissa andra å fastigheten företagna förbättringar. Väsentliga nyheter innebära de stadganden, vilka jag funnit mig böra föreslå till införande i den allmänna arrendelagstiftningen angående arrenden under bolag och vissa andra rättssubjekt.

I likhet med jordsakkunniga anser nämligen även jag en åtskillnad i legislativ! hänseende böra upprätthållas mellan å ena sidan arrenden, som upplåtas av bolag, ekonomiska föreningar och sådana enskilda personer, vilka förvärvat arrendefastigheterna huvudsakligen för annat ändamål än jordbruksdrift, samt å andra sidan arrenden, som upplåtas av fideikommissarier, godsägare och andra enskilda jordägare. Beträffande den senare gruppen av arrenden torde det i åtskilliga hänseenden icke vara lämpligt eller behövligt att införa lika vittgående bestämmelser som i fråga om den förstnämnda kategorien. På grund av de särskilda förhållanden, som föreligga vid arrenden under bolag och med dem i förevarande hänseende jämställda rättssubjekt, måste lagens bestämmelser bliva av tvingande natur i långt större utsträckning än som är påkallat i fråga om övriga arrenden.

Av vad nu anförts lärer framgå, att jag — även om jag i väsentliga avseenden kunnat ansluta mig till den allmänna uppfattning, som kommit till uttryck i jordsakkunnigas förslag — funnit mig föranlåten att förorda icke obetydliga avvikelser från samma förslag. Såsom resultat av den omarbetning, vilken i följd härav verkställts inom justitiedepartementet, föreligger ett nytt förslag, i det följande betecknat såsom departementsförslaget. För detta förslag ävensom för vissa därav betingade förslag till andra lagändringar anhåller jag nu få lämna en närmare redogörelse, därvid jag, under hänvisning i övrigt till jordsakkunnigas betänkande och de däröver avgivna yttrandena, i allmänhet förbigår sådana från gällande lag eller jordsakkunnigas förslag gjorda avvikelser, vilka tillkommit uteslutande av redaktionella hänsyn.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.)

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Allmän

motivering.

Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom.

Innan jag övergår till en redogörelse för lagförslagets särskilda paragrafer, torde jag få till behandling upptaga några av de frågor, vilka främst komma under övervägande vid en revision av allmänna arréndelagen.

A) I fråga om arrende i allmänhet.

Arrendeavtalets förknippande med arbetsavtal.

(Jordsakkunnigas förslag: 7 §. Allmän motivering: s. 89. Yttrandena: bil. D. s. 14.)

Lika med jordsakkunniga anser jag, att något förbud mot arrendeavtalets kombinerande med arbetsavtal ej kan eller bör stadgas. Lagstiftningens uppgift synes böra inskränkas till att reglera de särskilda förhållanden, som genom en dylik kombination kunna uppstå. Att även med denna begränsning uppnå en under alla förhållanden fullt tillfredsställande lösning torde näppeligen vara möjligt. Dagsverksskyldigheten utgör ett synnerligen ömtåligt moment i arrendeförhållandet; bestämmelserna därom tillhöra otvivelaktigt ett område, som i hög grad påverkats av den senare tidens sociala utveckling. Det är därför icke ägnat att förvåna, att härutinnan vissa ändringar i gällande lagbestämmelser funnits påkallade. Även om av nya stadganden i detta avseende icke kan förväntas, att därmed varje anledning till slitningar och friktioner skall kunna avlägsnas, bör dock icke underlåtas ett försök att i lagen uppställa regler, som närmare ansluta sig till numera rådande uppfattning.

Jordsakkunnigas förslag innebär först och främst, att legan ej skall få utsättas i dagsverken eller annat arbete, som ej är,av allenast ringa betydenhet. Dock skall enligt förslaget det vara jordägaren obetaget att i arrendeavtalet tillförbinda arrendatorn att utgöra visst antal dagsverken eller annat bestämt arbete mot full ersättning enligt det pris, som vid tiden för arbetets utförande är gångbart i orten. Innehåller avtalet i strid häremot förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utan ersättning eller mot lägre ersättning än ortens pris utgöra vissa dagsverken eller annat bestämt arbete, som ej är av allenast ringa betydenhet, skall arrendatorn vara berättigad till ersättning för arbetet efter ortens pris men vara förpliktad att, i den mån legan utsatts i arbete, i stället utgiva lega i penningar efter vad med hänsyn till förhållandena vid tiden för avtalets ingående kan anses skäligt.

Till grund för förslaget i denna del ligger tydligen den uppfattning, att arrendeavgiften och arbetsskyldigheten böra så vitt möjligt hållas åtskilda, så att, medan legan under hela arrendetiden förblir fix, ersättningen för arbetet kommer att följa arbetsmarknadens lönefluktuationer. För jordägaren kommer härvid, såsom även av de sakkunniga framhållits, främst i betraktande vikten av att äga tillgång till stadig arbetskraft för jordbruk eller skogsbruk. Det pris, som detta arbete betingar, lärer merendels för honom komma

Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

i andra rummet. (För arrendatorn åter är det uppenbarligen ett intresse av den största betydelse, att hans arbete icke kommer att underbetalas. Erfarenheten torde hava ådagalagt, att en ej sällan förekommande undervärdering av arrendatorernas arbetsprestationer utgjort en väsentlig orsak till ett obestridligen ganska utbrett missnöje med dagsverksarrendena.

I detta sammanhang må erinras, att de missförhållanden, som i förevarande avseende uppstodo under kristiden, föranledde antagandet av särskilda lagar av den 22 juni 1921 och den 3 mars 1922 om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet. I dessa lagar, vilka gällde vardera ett år, stadgades, att därest arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918, vore pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken, körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst antal prestationer av nyss nämnda slag samt efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring å dylika prestationer, som därvid icke låtit sig beräkna, arrendatorn skulle äga rätt till skälig andel i prisstegringen under förutsättning att värdet av vad arrendatorn enligt avtalet hade att utgöra stode i uppenbart missförhållande till de honom genom avtalet tillförsäkrade förmåner. Denna andel finge dock ej utan att kontrahenterna därom åsämdes överstiga hälften av prisstegringen. Kunde kontrahenterna ej enas om det belopp, som sålunda skulle utgå, skulle detta bestämmas av skiljemän.

Emot jordsakkunnigas förslag har bland annat anmärkts, att legans bestämmande i arbetsskyldighet kan för såväl jordägaren som arrendatorn innebära en betydande fördel, då därigenom legan kommer att anpassas efter ett växlande penningvärde. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Erfarenheten torde nämligen hava visat, att penningvärdet av ett arrende ingalunda varierar på samma sätt som värdet av de arbetsprestationer, vilka merendels pläga åligga arrendatorerna. Och även om, såsom särskilt lantbruksstyrelsen velat göra gällande, en viss överensstämmelse skulle finnas mellan fluktuationerna i löneförmånerna för tillfälliga daglönare vid jordbruket och priserna å vissa naturaprodukter, såsom mjölk och smör, vilka rätt allmänt tjäna såsom mätare vid arrendelegans fastställande, lärer det dock knappast kunna antagas, att .samma förhållande gäller beträffande de av mångahanda orsaker fluktuerande lönerna vid skogsarbeten. Vill man anpassa legan efter det växlande värdet av jordbruksprodukter, synes det för övrigt ligga närmast till hands, att legan bestämmes i vissa naturaprestationer.

Såsom ett väsentligt skäl emot att frågan om dagsverksskyldigheten ordnas i enlighet med de sakkunnigas förslag synes mig emellertid kunna anföras, att arrendatorn därigenom under vissa omständigheter komme att försättas i en ganska ogynnsam ställning. Vid en sjunkande lönekonjunktur inom arbetsmarknaden komme att av honom såsom lega utkrävas en större arbetsprestation än som beräknats vid avtalets ingående. För att skydda arrendatorn mot att hans arbetsprestationer skola bliva underbetalade lärer det icke heller vara nödigt att gå så långt som till ett förbud mot legans utsättande i arbete. För ändamålet torde .vara tillfyllest att i lagen införa vissa bestämmelser, genom vilka verkningarna av tillfälliga prisförändringar kunna i skälig mån regleras med hänsyn till arrendeförhållandet.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Med utgångspunkt från att den lega, som avtalats -— den må vara bestämd att utgå helt eller allenast delvis i dagsverken eller annat arbete —- skall bestå, torde i lagen icke behöva regleras andra fall än sådana, då efter arrendeavtalets avslutande inträffat en stegring av det pris, som i orten under jämförliga förhållanden är gångbart för arbete av ifrågavarande slag. I dessa fall bör arrendatorn tillgodonjuta prisstegringen eller med andra ord vara berättigad att uppbära skillnaden mellan ortens pris vid arbetets utförande och vid avtalets ingående. Tydligt är, att om i avtalet bestämts viss fix ersättning för arbetet, även denna skall tillkomma arrendatorn.

Jag förbiser ingalunda, att fall kunna inträffa, då svårighet föreligger att bestämma det i orten gångbara priset för visst arbete. I åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena har denna omständighet starkt framskjutits. Det vill dock förefalla som om svårigheten i ej ringa mån överskattats. Tydligen bör, såsom de sakkunniga framhållit, vid bestämmandet av priset hänsyn tagas till alla härvid inverkande omständigheter, såsom arbetets beskaffenhet, dess mer eller mindre stadigvarande karaktär m. m.

De anmärkningar, som framställts mot jordsakkunnigas förslag i vad det innebär att i arrendeavtalet ej må intagas förbud för arrendatorn att åtaga sig arbete åt annan person än jordägaren och att jordägaren skall vara skyldig gälda skadestånd, därest han undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn ett i avtalet angivet arbete, hava icke synts mig innefatta tillräckliga skäl att frångå förslaget, vilket i dessa avseenden enligt min .uppfattning är byggt på giltiga grunder. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara uppenbart, att, där jordägaren utan eget förvållande blir förhindrad tillhandahålla arrendatorn arbetet, någon skadeståndsskyldighet ej kan ifrågakomma. Att i lagen angiva de tämligen olikartade fall, då sådan giltig ursäkt kan tänkas föreligga, lärer näppeligen vara möjligt. Det synes ock sannolikt, att i den praktiska tillämpningen saknaden av dylika bestämmelser icke skall komma att bereda någon egentlig svårighet.

I anledning av ett uttalande av länsstyrelsen i Blekinge län må framhållas, att lagen icke innefattar något hinder för att kontrahenterna vid sidan av arrendeavtalet träffa ett avtal, varigenom arrendatorn åtager sig arbetsskyldighet till jordägaren. I fråga om ett dylikt fristående avtal äga uppenbarligen bestämmelserna i arrendelagen icke tillämpning.

De bestämmelser, varom nu är fråga, böra enligt min mening icke gälla vid upplåtelser, som ske från kronan, kommun eller municipalsamhälle. Såsom jämväl av de sakkunniga framhållits, lärer beträffande dylika upplåtelser näppeligen föreligga något behov av de föreslagna bestämmelserna. Vad särskilt angår de ecklesiastika löneboställena, torde dessa stadganden icke bliva fullt ändamålsenliga. Att märka är dock, att undantaget avser allenast upplåtelse, som sker direkt från något av de nämnda rättssubjekten. Därest exempelvis en kronoarréndator i sin ordning på arrende upplåter en torplägenhet, bliva beträffande torparrendet bestämmelserna tillämpliga. I fråga om andra upplåtelser av jord i allmän ägo torde något undantag icke vara erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

37 Skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader.

(Jordsakkunnigas förslag: 10—12 samt 17 §§. Allmän motivering: s. 120. Yttrandena: bil. D s. 32.)

Enligt de sakkunnigas förslag skall det åligga jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla arrendatom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Saknas sådan byggnad eller erfordras å dylikt hus större reparation, skall jordägaren vara skyldig att därom besörja. Mindre reparationer skall arrendatorn äga att själv verkställa, därvid han dock skall vara berättigad att vid avträdet räkna sig tillgodo kostnaden. Under arrendetiden skall någon nybyggnadsskyldighet i regel icke åligga jordägaren. Endast i det fall, att byggnaden genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, förstörts eller så skadats, att nybyggnad eller ombyggnad erfordras och den icke utan olägenhet kan undvaras, skall jordägaren vara skyldig verkställa byggnaden. Allt underhåll av byggnaderna skall åligga arrendatorn. Ifrågvarande bestämmelser skola enligt förslaget icke vara av tvingande natur vid andra arrenden än sådana under bolag och med dem jämställda rättssubjekt.

Enligt min uppfattning möta betänkligheter mot att i lagen stadga eu allmän förpliktelse för jordägaren att iståndsätta åbyggnaderna på arrendestället. Vilkendera av kontrahenterna skall bära denna kostnad är i själva verket en fråga mera av formell än av reell innebörd. Tydligt är nämligen, att legan för fastigheten merendels kommer att bestämmas med hänsyn till den ansvarighet för ifrågavarande kostnad, vilken skall åligga jordägaren eller arrendatorn. Lägges, såsom de sakkunniga föreslagit, å jordägaren skyldighet att i ett efter ortens sed behörigt skick iståndsätta en fastighet, vars åbyggnader äro förfallna eller bristfälliga, kommer utan tvivel legan att fastställas till ett högre belopp än om fastigheten skulle tillträdas i befintligt.skick. För mången arrendator kan det emellertid innebära en bestämd fördel att mot en lägre arrendeavgift få övertaga en sådan fastighet i det skick den befinnes, helst den kanske fullt tillfredsställer hans icke alltför högt ställda anspråk. Skall jordägaren iståndsätta åbyggnaderna, kommer legan tilläventyrs att uppgå till ett så högt belopp, att arrendatorn måste avstå från att övertaga arrendet.

Såsom särskilt framhållits av andra lagutskottet i dess yttrande vid riksdagen 1924 angående den sociala arrendelagstiftningen, bör det ej heller förbises, att då fråga är om andra arrenden än sådana under bolag och med dem här jämställda jordägare, anledningen till åbyggnadernas förfall merendels torde bero på att jordägaren saknar erforderligt kapital för deras iståndsättande. Vid sådant förhållande synes emellertid föga vara att vinna genom en bestämmelse om byggnadsskyldighet. Då denna med hänsyn till de växlande förhållandena tydligen ej kan givas tvingande natur vid arrenden i allmänhet, torde det med all sannolikhet kunna antagas, att jordägaren i flertalet fall komme att genom förbehåll i arrendekontraktet fritaga sig från en dylik förpliktelse. Lagen skulle således huvudsakligen vinna tillämpning

38 Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

i sådana fall, då jordägaren ej varit tillräckligt förutseende att vid arrendeavtalets ingående ordna frågan. Detta vore tydligen mindre lämpligt. En i varje särskilt fall fullt tillfredsställande lösning av detta spörsmål kan enligt min uppfattning knappast vinnas på annan väg än den frivilliga överenskommelsens. Att lita härtill synes mig ock vara naturligast, då det i regel ligger lika mycket i jordägarens som i arrendatorns intresse, att åbyggnaderna å arrendefastigheten ej förfalla. Av dessa skäl har jag ej ansett mig böra bland de allmänna bestämmelserna upptaga några föreskrifter om byggnadsskyldighet.

Nu antydda betänkligheter mot att i allmänhet ålägga jordägaren en dylik skyldighet äga däremot ej samma giltighet i fråga om mindre arrenden under bolag och de i denna lagstiftning med dem jämställda rättssubjekten. De jämförelsevis ringa kostnader, om vilka det i dessa fall kan bliva fråga, torde merendels icke bliva av större betydelse för omförmälda jordägares ekonomi. Beträffande nämnda grupper av arrenden har jag därför föreslagit vissa tvingande förpliktelser för jordägaren i fråga om uppförandet och underhållet av nödiga åbyggnader. Till denna fråga har jag anledning att återkomma vid 47 §.

Rätt för arrendatorn till virke och torv för husbehov

samt till bete.

(Jordsakkunnigas förslag: 20 § andra och tredje styckena samt 21 §. Allmän motivering s. 172. Yttrandena: bil. D s. 56.)

De bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit beträffande rätt för arrendatorn till virke och torv för husbehov samt till nödigt bete, hava i yttrandena från södra och mellersta delarna av riket mötts av ett så gott som enhälligt avstyrkande. Till samma uppfattning har lantbruksstyrelsen anslutit sig. Med hänsyn till de i dessa yttranden åberopade skälen, vilka det icke torde vara nödigt att här upprepa, har jag funnit mig icke kunna tillstyrka, att i lagen upptagas bestämmelser av det innehåll, sakkunnigförslaget utvisar.

Skatter och onera.

Det i jordsakkunnigas betänkande berörda spörsmålet om arrendators ansvarighet för skatter och onera torde bliva föremål för övervägande i samband med det förslag till reformering av den kommunala beskattningen, vilket för närvarande är under utarbetande inom finansdepartementet.

B) Ifråga om särskilda grupper av arrenden.

Minimiarrendetid och optionsrätt.

(Jordsakkunnigas förslag: 43—50, 55, 57 och 58 §§. Allmän motivering: s. 62; reservation: s. 243. Yttrandena: bil. D s. 76 o. 86.)

Enligt jordsakkunnigas förslag skall i fråga om vissa mindre arrenden, vid vilka utarrenderingen är mera permanent, gälla en minimiarrendetid av fem

Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

år. Därjämte skall vid utgången av arrende, som gäller för viss tid, arrendatorn äga rätt till nytt arrende för ytterligare fem år, så framt ej arrendatorn eller föregående arrendator, vars arrenderätt övergått å honom, under sammanlagt femton år på arrende innehaft fastigheten.

Såsom de sakkunniga framhållit, måste det anses oomtvistligt, att endast därest arrendatorn är försäkrad om en viss, icke alltför kort tids tryggad besittning av fastigheten, han kan vara hågad att nedlägga ett större intresse å jordbrukets förkovran. Att söka bereda arrendatorn en sådan tryggad besittning framstår därför såsom en uppgift av största betydelse. Knappast lärer dock för detta syfte en minimiarrendetid av fem år vara tillräcklig. En optionsrätt i enlighet med förslaget torde, såsom ock framhållits av en reservant bland de sakkunniga samt av lantbruksstyrelsen (bil. D s. 79) och herr Lindhagen, ingalunda kunna uppväga värdet av en längre i lag fastställd arrendetid. Optionsrätten är enligt förslaget icke ovillkorlig; arrendatorn kan gå den förlustig av allehanda anledningar, som icke bero av honom. Ej heller innebär den en rätt att få arrendet förlängt utan förhöjning av arrendeavgiften. De betänkligheter, som av de sakkunniga åberopats mot att i lagen fastställa en längre arrendetid, synas mig icke kunna tillmätas avgörande vikt. Företrädesvis är här fråga om fastigheter, vid vilka utarrendering blivit en permanent anordning. Jordägaren avser merendels icke att framdeles taga fastigheten under eget bruk och är i allmänhet ej heller i tillfälle att göra det. Skulle det i något fall för honom vara av betydelse att kunna avsluta ett arrende för kortare tid än den lagstadgade minimiarrendetiden, står honom öppet att söka dispens.

Såsom skäl mot en lagstadgad längre arrendetid har av de sakkunniga särskilt åberopats svårigheten att för en sådan tid bestämma legan. Denna svårighet synes mig dock hava av de sakkunniga något överskattats. Legan kan, såsom lantbruksstyrelsen framhållit (bil. D s. 19), bestämmas i viss myckenhet naturaprodukter, såsom smör eller mjölk, vilka få avlösas efter gällande markegångspris. Därigenom kommer legan att automatiskt anpassa sig efter rådande konjunkturer inom jordbruket.

Mot lagfästande av en längre minimiarrendetid har vidare anförts, att därigenom skulle uppstå svårighet för försäljning av fastigheterna; jordens övergång till självägare skulle härigenom fördröjas. Häremot må anmärkas, att, om försäljning av dylika fastigheter ifrågakommer, den oftast torde ske till arrendatorerna själva; en längre minimitid för arrendet kan då icke ligga i vägen för en försäljning. Härtill kommer, att om jordägaren har för avsikt att inom en nära framtid försälja fastigheten, detta i allmänhet torde kunna av honom åberopas såsom skäl för dispens.

Slutligen har åberopats, att vid mindre arrendeställen, där arrendatorn huvudsakligen är att anse såsom arbetare vid jordägarens jordbruk eller skogsbruk, fastställande i lag av en längre minimiarrendetid skulle komma att i alltför hög grad begränsa den förfoganderätt över arrendefastigheten, som måste tillkomma jordägaren för att lian skall kunna rationellt bedriva sitt jordbruk eller skogsbruk. Särskilt har framhållits, att det skulle lända jordägaren till avsevärt men, om genom lagstiftningen en för jordbruks- eller skogsarbetet ovillig eller

40 Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

mindre lämplig arrendator för avsevärd tid bleve bunden vid en fastighet, vars egentliga uppgift är att tjäna såsom arbetarboställe. Om, såsom jag kommer att föreslå, den minimiareal, av vilken ifrågavarande bestämmelses tilllämplighet blir beroende, bestämmes till fyra hektar, torde flertalet av de arrendeställen, vilka äro att anse såsom egentliga arbetarboställen, icke komma att inbegripas under stadgandet om minimiarrendetid. Skulle det av anledning, som nu berörts, i något fall för jordägaren vara av synnerlig vikt att äga en friare bestämmanderätt över en fastighet, vars odlade jord överstiger fyra hektar, torde hans intresse kunna i skälig mån tillgodoses i dispensväg.

Då jag sålunda icke kunnat finna någon olägenhet av verklig betydelse vara för de jordägare, om vilka här är fråga, förbunden med minimiarrendetidens fastställande till femton år och en dylik utsträckning av tiden otvivelaktigt är ägnad att befordra stabilitet i arrendeförhållandet, har jag i detta avseende icke ansett mig kunna följa de sakkunnigas förslag. Om minimitiden, på sätt jag tillstyrker, bestämmes till femton år, torde anledning icke föreligga att införa en optionsrätt för arrendatorn eller hans rättsinnehavare; jag kan härutinnan hänvisa till de skäl, som av jordsakkunniga åberopats mot fastställande av optionsrätt vid arrenden för femton år eller längre tidsperioder.

Beträffande de grupper av arrenden, för vilka skall gälla en minimitid av femton år, ansluter jag mig i det väsentliga till jordsakkunnigas förslag. Med hänsyn till den permanens, som regelmässigt utmärker ifrågavarande arrenden, har jag icke kunnat dela de betänkligheter, vilka av två reservanter framförts mot förslaget i denna del. Till arrenden av här avsedda slag kunna efter min uppfattning hänföras icke blott arrenden under bolag och med dem jämställda rättssubjekt utan även flertalet arrenden under fideikommiss samt torp och arrendegårdar, vilka ingå i större godskomplex. Till frågan om bestämmelsernas närmare utformande torde jag få återkomma vid behandlingen av de särskilda paragraferna i departementsförslaget.

Rätt för arrendatorn till husbehovsfiske.

(Jordsahkunnigas förslag: 52 §. Allmän motivering s. 188. Yttrandena: bil. D s. 84.)

Enligt jordsakkunnigas förslag skall vid mindre arrenden av fastigheter, tillhöriga bolag och med dem här jämställda rättssubjekt, arrendatorn äga en ovillkorlig rätt att till husbehov fiska i det vatten, som tillhör den arrenderade jorden, jordägaren dock obetaget att förbjuda kräftfiske ävensom fiske i visst vatten, där jordägaren vidtagit särskilda åtgärder till fiskets förbättrande.

Jag erinrar, att enligt 11 § i lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske arrendator äger, där ej annat är avtalat, nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden. Den fråga, som här föreligger, gäller alltså, huruvida avtalsfriheten bör i ett eller annat avseende inskränkas.

Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, vilken är hämtad från den norrländska arrendelagen, hava betänkligheter uttalats i åtskilliga yttranden, vilka torde kunna anses representativa för uppfattningen inom landets

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sydligare delar. Särskilt har framhållits, att fisket vid ifrågavarande grupper av arrenden mången gång är av den ekonomiska betydelse, att jordägaren kan vilja själv tillgodogöra sig detsamma, exempelvis genom att utarrendera det till särskild person. Medgives i sådana fall arrendatorn rätt att för husbehov begagna fisket, måste det erbjuda svårighet att förhindra honom företaga fiske även i försäljningssyfte. Jämväl med hänsyn till en rationell fiskevård synes mig en ovillkorlig rätt till husbehovsfiske mindre lämplig. Vad södra och mellersta delarna av landet beträffar, har riksdagen också flera gånger, senast år 1921, då frågan i anledning av motioner varit föremål för prövning, ställt sig avvisande till en utvidgning av den rätt till fiske, vilken enligt gällande lagstiftning tillkommer arrendator. För min del har jag funnit övervägande skäl för att nu intaga samma ståndpunkt, och den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen har därför icke upptagits i departementsförslaget.

Sedan jag härmed berört vissa huvudpunkter eller mera fristående spörsmål Speciell i de sakkunnigas förslag, övergår jag till att närmare redogöra för de särskilda motivering. bestämmelserna i departementsförslaget.

2 KAP.

Om arrende.

I likhet med de sakkunniga har jag ansett lämpligt, att då nu i 2 kap. av 1907 års lag införas flera nya paragrafer, kapitlet för vinnande av överskådlighet uppdelas i vissa huvudavdelningar under särskilda underrubriker. De bestämmelser, som äro avsedda att reglera jordbruksarrende i allmänhet, torde kunna sammanföras under rubriken: 'Allmänna bestämmelser om jordbruks-

arrende’. I en ny avdelning synas därefter kunna upptagas de särskilda bestämmelser, som vid sidan av de allmänna bestämmelserna eller i stället för några av dem skola gälla i fråga om vissa grupper av jordbruksarrenden. Efter de särskilda bestämmelserna om vissa jordbruksarrenden torde, såsom de sakkunniga föreslagit, böra under rubrik 'Om arrende för annat ändamål än jordbruk’ upptagas de föreskrifter, som nu meddelas i 43 § allmänna arrendelagen.

1 §•

(Jordsaklcannigas förslag: 1 §. Allmän motivering: s: 58. Speciell motivering: s. 207. Yttrandena: bil. D s. 13.)

I likhet med jordsakkunniga anser jag lagen böra innehålla den allmänna regel, att arrendeavtalet skall upprättas skriftligen. Då det av skäl, som av de sakkunniga framhållits, icke torde låta sig göra att frånkänna en muntlig överenskommelse om arrende varje rättsverkan, har jag i överensstämmelse med sakkunnigförslaget i andra stycket av paragrafen upptagit en bestämmelse

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

av innehåll, att därest på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten redan övertagits av brukaren, avtalet skall vara gällande. Avgörande blir alltså tiden för fastighetens faktiska övertagande av brukaren, en tidpunkt, vilken tydligen icke behöver sammanfalla med den i 5 § angivna fardag för tillträde av arrenderad fastighet.

Om sålunda arrendeavtal, vilket ej skriftligen upprättats, erhåller rättslig verkan, har jag i likhet med de sakkunniga ansett, att, där jordägaren eller arrendatorn det fordrar, skriftligt arrendekontrakt skall upprättas, samt att, där endera kontrahenten motsätter sig att utgiva sådan handling, domstol skall äga efter stämning stadfästa arrendeförhållandet. En motsvarande bestämmelse förekommer i 1 § norrländska arrendelagen. Till grund för ett sådant domstolsbeslut bör, såsom de sakkunniga erinrat, ligga parternas överenskommelse, kompletterad och rättad till överensstämmelse med arrendelagen. Med anledning av vad i de sakkunnigas betänkande (s. 207) anförts vill jag framhålla, att med hänsyn till den omarbetning 7 § undergått i departementsförslaget det icke kommer att tillhöra domstolen att verkställa någon uppskattning i penningar av lega, som bestämts att utgå i arbete, eller att företaga någon jämkning av dylik lega.

Domstols beslut, varigenom stadfästelse.meddelats å ett muntligt arrendeavtal, skall enligt departementsförslaget liksom enligt sakkunnigförslaget medföra samma verkan som ett skriftligt, bevittnat arrendekontrakt. Inteckning skall således kunna meddelas på grund av beslutet, sedan detta vunnit laga kraft. Den erinran härom, vilken enligt sakkunnigförslaget skulle upptagas i förevarande paragraf, har jag ansett lämpligare höra intagas i 40 § inteckningsförordningen, och har jag fördenskull låtit utarbeta förslag till erforderlig ändring av sistnämnda lagrum.

De sakkunniga hava föreslagit, att ändring i eller tillägg till skriftligt arrendeavtal skall vara utan verkan, där ändringen eller tillägget ej skriftligen avfattats. För min del har jag emellertid icke kunnat anse ett dylikt stadgande nödvändigt eller lämpligt. Att för varje fall frånkänna en muntlig överenskommelse vid sidan av det skriftliga avtalet rättsverkan torde kunna medföra konsekvenser, vilka näppeligen skulle godkännas av rådande rättsuppfattning. De särskilda förhållanden, vilka kunna motivera en dylik bestämmelse i den norrländska arrendelagen, lära knappast äga motsvarighet beträffande arrende i allmänhet. Frågan under vilka förutsättningar och i vilken omfattning en muntlig överenskommelse, ingången vid sidan av ett skriftligen upprättat arrendeavtal, bör tilläggas giltighet har icke upptagits till besvarande i den allmänna arrendelagen och torde jämväl med den nu föreslagna lydelsen av 1 § höra: överlämnas åt rättstillämpningen.

7 §•

Beträffande denna paragraf tillåter jag mig hänvisa till vad jag angående dagsverksskyldigheten anfört i den allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

8 och 9 §§.

(■Jordsakkunnigas förslag 8 och 9 §§. Speciell motivering: s. 208. Reservation: s. 244. Yttrandena: bil. D s. 31.)

I fråga om dessa paragrafer har jag icke funnit anledning avvika .från sakkunnigförslaget, till vilket jag alltså tillåter mig hänvisa. Någon rätt för arrendatorn att efter viss tid uppsäga arrendet har jag i likhet med de sakkunnigas flertal icke ansett mig böra föreslå.

10 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 12 § samt 14 § första och andra styckena. Speciell motivering: s. 213 och 219. Yttrandena: bil. D s. 38.)

Jordsakkunniga hava i sitt förslag upptagit en bestämmelse av innehåll, att, om arrendatorn eftersätter sin vårdnadsskyldighet, jordägaren skall äga påkalla syn för,att arrendatorn må föreläggas viss tid för avhjälpande av bristen, samt att, om arrendatorn underlåter att inom den föreskrivna tiden bota densamma, jordägaren skall vara berättigad att själv ^verkställa arbetet och utan avvaktan på arrendets upphörande undfå gottgörelse av arrendatorn med det belopp, vartill bristens avhjälpande uppskattats vid synen. Av de sakkunnigas motivering framgår, att bestämmelsen sammanhänger med de förpliktelser i fråga om iståndsättande av arrendefastighets åbyggnader, som enligt förslaget skulle åligga jordägaren. Med den ståndpunkt jag, på sätt förut angivits, intagit i sistnämnda fråga har denna grund för bestämmelsens införande i lagen bortfallit. Då det även i övrigt synes mindre lämpligt att jordägaren skulle kunna, på sätt av förslaget skulle följa, ingripa i arrendejordbrukets skötsel, har i departementsförslaget icke upptagits någon mot de sakkunnigas förslag i denna del svarande bestämmelse.

Härav följer, att anledning ej föreligger att, såsom de sakkunniga föreslagit, vidtaga ändring i 37 §.

Beträffande formuleringen må anmärkas, att i departementsförslaget 10 § avfattats i närmare anslutning till den nu gällande lydelsen. I första och andra styckena har sålunda ej företagits någon ändring. I tredje stycket första punkten har av redaktionella hänsyn upptagits den bestämmelse, som i gällande lag återfinnes i 12 § tredje stycket första punkten. I tredje stycket andra punkten har i överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit intagits stadgande, att synemännen vid avträdessynen skola verkställa den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

12 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 16 §. Speciell motivering: s. 222.)

I tredje stycket av denna paragraf hava i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag införts bestämmelser om förfarandet, då synemännen stanna i olika meningar.

I departementsförslaget har därjämte upptagits föreskrift av innebörd, att,

44 Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

om särskild synemän tillkallats, hans mening icke under alla förhållanden skall gälla såsom synemännens beslut. Kunna meningarna jämkas till varandra, har den mening synts böra gälla, varom flertalet av synemännen förenar sig. Endast då alla äro av olika mening och jämkning ej kan ske, bör den särskilt tillkallade synemännens mening gälla såsom beslut.

14 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 10 § sista stycket, 14 § sista stycket och 16 § fjärde stycket sista punkten.)

I denna och närmast följande paragraf i lagen stadgas, att, om jordägaren underlåter verkställa visst arbete å fastigheten, vartill han i arrendeavtalet utfäst sig, eller att iståndsätta byggnad, som blivit förstörd genom vådeld eller annat ofall, arrendatorn skall äga själv utföra arbetet på jordägarens bekostnad.

Enligt nuvarande lag synes det kunna vara tveksamt, huruvida arrendatorn är berättigad att uppbära gottgörelse i förevarande fall förr än arbetet i sin helhet slutförts. Då det emellertid vid större företag, såsom nybyggnad och dylikt, uppenbarligen kan vara av betydelse för arrendatorn att allt efter som arbetet fortskrider erhålla gottgörelse för vad han utfört, har jag ansett lämpligt att låta en regel av detta innehåll komma till uttryck i lagen.

I andra stycket av paragrafen meddelas vissa bestämmelser om särskild syn under arrendetiden. Sådan syn kan enligt departementsförslaget, förutom i de fall, som omnämnas i denna paragraf och 15 §, påkallas jämväl enligt 47 och 48 §§. I fråga om denna syn skola, såsom redan nu gäller, bestämmelserna om tillträdes- och avträdessyn äga motsvarande tillämpning. Nuvarande lag lämnar öppet, vilkendera av kontrahenterna skall vidkännas kostnaden för särskild syn. Det torde emellertid få anses ligga i sakens natur, att denna kostnad skall gäldas enligt samma principer, som gälla vid rättegång. I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit har i paragrafen upptagits uttrycklig bestämmelse härom, överensstämmelse vinnes därigenom även med norrländska arrendelagen.

17 §.

(Jordsalckunnigas förslag: 13 § och 20 § första stycket. Allmän motivering: s. 133. Speciell motivering: s. 218. Yttrandena: bil. D s. 38 o. 53.)

I fråga om rätt för arrendatorn att verkställa nyodling samt att erhålla gottgörelse för vissa jordförbättringar har jag i huvudsak kunnat ansluta mig till jordsakkunnigas förslag. Vissa modifikationer hava dock synts erforderliga.

I första stycket av denna paragraf har upptagits den bestämmelse om rätt att verkställa nyodling, vilken i sakkunnigförslaget återfinnes i 20 § första stycket. I detta förslag,har från den allmänna regeln, att arrendatorn skall vara oförhindrad att å det arrenderade området företaga nyodling, gjorts undantag dels för mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

dels för mark, därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk. För nyodling å dylik mark skall enligt förslaget jordägarens medgivande vara en ovillkorlig förutsättning. På grund av vad domänstyrelsen anmärkt (bil. I) s. 55) har uttrycket 'mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd’ i departementsförslaget utbytts mot 'skogbärande mark’. I fråga om nyodling å mark, därå vidtagits åtgärder för betesförbättring, har anledning icke synts mig föreligga att begränsa undantaget till allenast de fall, då förbättringen utförts av jordägaren själv. I departementsförslaget har därför undantaget utsträckts till att avse all mark, därå vidtagits åtgärder av ifrågavarande slag. För varje omläggning till åker av dylik mark skall sålunda fordras jordägarens samtycke. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har i sitt yttrande (bil. D s. 55) hemställt, att icke någon uppodling av ängsmark måtte tillåtas utan att jordägaren givit sitt samtycke därtill. Detta förslag har jag emellertid icke ansett mig kunna biträda. Genom ett dylikt stadgande skulle enligt min mening rätten att företaga nyodling bliva alltför begränsad. Jag erinrar, att bestämmelserna om arrendatorns rätt till nyodling icke äro tvingande. Skulle jordägaren i något särskilt fall vilja bevara en naturlig äng i dess förhandenvarande skick, står det honom följaktligen öppet att i arrendekontraktet intaga förbehåll om att odling av ängen ej får äga rum. Ej heller vad i övrigt från vissa håll anmärkts mot ifrågavarande bestämmelser har givit mig anledning att i vidare mån än nu nämnts frångå de sakkunnigas förslag.

I andra stycket av paragrafen hava upptagits de bestämmelser om rätt för arrendatorn till ersättning för nyodling och betesförbättring, vilka återfinnas i 13 § i sakkunnigförslaget. På grund av vissa anmärkningar, som framkommit mot förslaget, har jag ansett någon jämkning därav böra vidtagas. Enligt förslaget skall ersättningen beräknas efter det ökade värde, fastigheten i följd av förbättringen kan anses äga vid avträdet, utan att dock ersättningen får överstiga den kostnad, som varit nödig för förbättringens utförande. I anledning av vad lantbruksstyrelsen häremot anmärkt (bil. D s. 45) har i departementsförslaget gjorts den avvikelse från sakkunnigförslaget, att till grund för ersättningens beräkning skall läggas allenast den kostnad, som arbetet betingat och som varit nödig för arbetets utförande. Tydligt lärer vara, att, om arrendatorn erhållit statsbidrag till företag av här ifrågavarande beskaffenhet, avdrag därför skall ske. I likhet med ett flertal av de i ärendet hörda myndigheterna hav jag ansett, att vid ersättningens bestämmande bör tagas hänsyn jämväl till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av företaget, Den årliga nyttan har, i enlighet med vad lantbruksstyrelsen hemställt, beräknats vid nyodling till en tjugondedel och vid betesförbättring till en tiondedel av den nödiga kostnaden för företaget. Om arrendatorn låtit en verkställd nyodling förfalla, kommer fastigheten tydligen icke att anses hava undergått sådan värdeökning, vilken berättigar till ersättning.

Någon tvekan torde kunna uppstå vid bestämmande av ersättning i det fall, att arrendatorn under ett visst antal år utan att hava inhämtat jordägarens samtycke verkställt nyodling av mark, överstigande två hektar. Därvid lärer

46 Kungl. Majds proposition nr 18%.

böra så förfaras, att först beräknas nödiga kostnaden för den nyodling arrendatorn under varje år utfört, att därefter å det kostnadsbelopp, som nyodlingen årligen betingat, beräknas amortering för den nytta arrendatorn haft av jordförbättringen, samt att, sedan de sålunda erhållna beloppen sammanlagts, bestämmes huru mycket av denna summa belöper å två hektar.

Enligt 17 § i dess nuvarande lydelse äger arrendatorn vid täckdikning med användande av tegelrör erhålla gottgörelse av jordägaren för viss del av kostnaden under förutsättning, att täckdikningen utförts efter plan, som antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör. Härutinnan hava de sakkunniga föreslagit den ändring, att i fråga om behörighet att upprätta täckdikningsplan skulle med statens lantbruksingenjör jämställas person, vilken av vederbörande hushållningssällskap tillerkänts behörighet därtill. Emot detta förslag har lantbruksstyrelsen (bil. D s. 45) uttalat vissa betänkligheter, vilka jag ansett böra beaktas. I huvudsaklig anslutning till vad lantbruksstyrelsen hemställt innehåller därför departementsförslaget, att såsom villkor för erhållande av ersättning för täckdikning skall gälla, att den utförts efter plan, som antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent.

Enligt såväl gällande lag som sakkunnigförslaget är arrendatorn berättigad att, när täckdikningen behörigen utförts, av jordägaren undfå gottgörelse för så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören. Häri har jag icke ansett mig böra föreslå någon ändring. I anledning av vad lantbruksstyrelsen anmärkt i fråga om beräkningen av denna ersättning må dock framhållas, att ersättning uppenbarligen bör utgå ej blott för tegelrörens inköpspris utan även för den kostnad arrendatorn måst vidkännas för deras transport till ortens järnvägsstation eller båthamn. För att i stadgandet skall inläggas denna innebörd synes emellertid någon ändring av ordalagen icke vara erforderlig.

Lika med de sakkunniga anser jag, att arrendatorn bör utöver kostnaden för tegelrören äga att när fastigheten avträdes erhålla ytterligare gottgörelse av jordägaren för täckdikningen. Enligt sakkunnigförslaget skall denna gottgörelse beräknas huvudsakligen efter samma grunder, som skola gälla i fråga om ersättning för nyodling och betesförbättring. Till grund för ersättningens bestämmande skulle således läggas dels den värdeökning, fastigheten genom företaget vunnit, dels ock den nödiga kostnaden för företaget. I överensstämmelse med vad departementsförslaget innehåller i fråga om ersättning för nyodling och betesförbättring har emellertid gottgörelsen även i nu förevarande avseende synts böra beräknas allenast med hänsyn till den nödiga kostnad, som arrendatorn nedlagt å företaget. Å denna kostnad skall liksom enligt sakkunnigförslaget beräknas viss årlig amortering för den nytta, som arrendatorn utan förhöjning av legan njutit av täckdikningen. Jämlikt lantbruksstyrelsens hemställan har den årliga amorteringen bestämts till en femtondedel i stället för, såsom av de sakkunniga föreslagits, en tiondedel av det belopp, som beräknas utöver kostnaden för rören. Om vid avträdet befinnes, att täckdikningen icke behörigen underhållits, skall avdrag dessutom ske för bristen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

18 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 18 §. Allmän motivering: s. 159. Yttrandena: bil. D s. 48.)

Mot jordsakkunnigas förslag i fråga om rätt för arrendatorn till ersättning för elektrisk anläggning hava i de avgivna yttrandena framställts vissa anmärkningar, vilka emellertid icke synts mig innefatta anledning till någon väsentlig avvikelse från förslaget. Jordägaren bör således enligt min mening vara pliktig att lösa elektrisk anläggning, som utförts enligt en av jordägaren godkänd plan. Har jordägaren ej godkänt planen, bör ändock lösningsskyldighet gälla, därest anläggningen prövas lämplig med hänsyn till fastighetens storlek, belägenhet och förhållandena i övrigt samt fråga icke är om mera kostbara anläggningar, såsom generator-, omformare- eller ackumulatoranläggningar. Att från lösningsskyldigheten undantaga jämväl vanliga transformatorstationer synes icke vara befogat. 1 fråga om löseskillingens beräkning har jag emellertid ansett mig böra föreslå vissa avvikelser från sakkunnigförslaget. Enligt detta förslag skall lösen utgå efter det ökade värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga vid avträdet, men får ej överstiga den kostnad, som varit nödig för anläggningens utförande. Enligt departementsförslaget skall, i överensstämmelse med vad som föreslagits i 17 §, löseskillingen bestämmas allenast med hänsyn till den nödiga kostnad, arrendatorn nedlagt å anläggningen. Vidare skall avdrag ske ej mindre med en tjugondedel av det sålunda beräknade beloppet för varje helt år, under vilket arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

Därest lösningsskyldighet till elektrisk anläggning icke föreligger, bör arrendatorn tydligen äga rätt att bortföra vad han påkostat. Enligt sakkunnigförslaget är tiden härför begränsad till tre månader efter det arrendet upphörde. Denna tid synes under vissa omständigheter kunna vara för knapp. Uteslutet är nämligen ej, att tvist om skyldighet för jordägaren att lösa anläggningen icke blir slutligen avgjord inom berörda tid. Uppenbart obilligt skulle det vara, om arrendatorn, därest avgörandet går honom emot, ej därefter skulle äga bortföra ledningar och annat, som kan vara av något värde. I departementsförslaget har därför tillagts den bestämmelse, att tiden för bortförandet i detta fall skall räknas från det arrendator^ anspråk på inlösen blev slutligen ogillat.

22 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 22 §. Speciell motivering: s. 223.)

I fråga om 22 § har i departementsförslaget ej gjorts annan avvikelse från sakkunnigförslaget än som föranledes därav att i det förra förslaget ej upptagits bestämmelser om rätt för jordägaren att på arrendatorns bekostnad utföra arbete å fastigheten, vilket denne eftersatt.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

33 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 33 §. Speciell motivering: s. 224.)

Från sakkunnigförslaget skiljer sig 33 § i departementsförslaget endast däri, att med hänsyn till den nya konkurslagstiftningen uttrycket 'inställelsedagen i konkursen’ ersatts av ’den för bevakning av fordringar utsatta tid’.

43 §.

I några yttranden över förslaget (bil. D s. 13) har framhållits såsom önskvärt att av lagen på ett klart och lättfattligt sätt må framgå, i vilken omfattning dess bestämmelser äro av tvingande natur eller dispositiva. I anledning härav har i denna paragraf intagits en erinran, att, med undantag av 1 §, 2 § första stycket samt 3 och 7 §§, alla i föregående paragrafer av kapitlet upptagna bestämmelser, som avhandla jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter, äro av dispositiv natur.

44 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 43 §. Allmän motivering: s. 34—40, 42. Speciell motivering: s. 224. Reservation s. 240. Yttrandena: bil. D s. 64.)

Såsom jag redan i det föregående berört, anser jag i likhet med jordsakkunniga särskilda bestämmelser vara påkallade beträffande upplåtelse av jord, som tillhör bolag eller ekonomisk förening eller ock sådan enskild person, vars huvudsakliga intresse av fastigheten icke avser bedrivandet av jordbruk. Den formulering, som i sakkunnigförslaget använts för betecknande av dessa rättssubjekt, har synts mig kunna med någon jämkning godkännas. Enligt min mening föreligger sålunda icke anledning att, såsom lantbruksstyrelsen hemställt, begränsa de särskilda bestämmelsernas tillämplighet till allenast arrenden under sådana bolag, vilka förvärvat arrendefastigheterna enbart eller huvudsakligen i ändamål att antingen direkt eller i spekulationssyfte utnyttja till dem hörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturtillgång. Väl må medgivas, att i fråga om dylika arrenden lagstiftningsåtgärder av här avsedd art i regel äro mest påkallade, men det torde ej kunna förbises, att jämväl i övriga fall, då jorden äges av bolag, ett behov av särskilda bestämmelser till tryggande av arrendatorns ställning kan vara för handen. Ej heller kan jag biträda de förslag, vilka, i vissa yttranden framställts i syfte att utvidga de i förevarande paragraf avsedda jordägaregrupperna. I anledning av vissa anmärkningar, som i övrigt framställts mot förslaget i denna del, må framhållas, att otvivelaktigt gränsfall kunna förekomma, i vilka det icke utan svårighet kan avgöras, huruvida jordägaren driver sådan rörelse eller handel, som i stadgandet avses. Avgörandet i sådana, måhända icke alltför talrika fall måste dock bliva beroende av omständigheter, vilka näppeligen kunna» under allmängiltiga ordalag sammanföras i en lagtext.

Lika med de sakkunniga håller jag före, att ifrågavarande särskilda bestämmelser principiellt böra äga tillämpning allenast beträffande sådana arrenden, vid vilka arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 182.

49 Rena arbetarboställen böra följaktligen icke innefattas under bestämmelserna. För undanröjande av tvekan hos kontrahenterna, huruvida i förekommande fall de allmänna eller de särskilda bestämmelserna äro tillämpliga å arrendet, och till förebyggande av misstag i detta hänseende torde det emellertid vara nödvändigt att söka på ett mera oomtvistligt sätt fastställa dessa stadgandens tilllämpningsområde. Detta lärer knappast kunna ske annorledes än att den arrenderade jorden förklaras skola innehålla viss minimiareal. Den avfattning, som förordats av två reservanter bland de sakkunniga, har synts mig allt för svävande för att kunna lämna tillräcklig ledning vid avgörandet. Skulle ett arrende, som sålunda faller under de särskilda bestämmelserna, likväl icke vara av den beskaffenhet, att arrendatorn kan erhålla sin huvudsakliga bärgning av jordbruket, bör dispens kunna erhållas. Av åtskilliga yttranden i ärendet synes framgå, att den föreslagna minimiarealen, två hektar odlad jord, är för låg med hänsyn till förhållandena i mellersta och södra delarna av landet. I enlighet med vad ett flertal av myndigheterna hemställt har därför i departementsförslaget minimiarealen höjts till fyra hektar odlad jord. Denna ändring bör så mycket mindre kunna möta gensaga som av de sakkunnigas motivering framgår, att vid minimiarealens bestämmande huvudsakligen varit avgörande hänsyn till rikets nordligare delar, där arrendena förutom den odlade jorden merendels omfatta betydande areal ängs- och hagmark; denna hänsyn kommer tydligen icke i betraktande, därest, på sätt jag föreslår, norrländska arrendelagen behålles i gällande kraft.

Även däri är jag ense med de sakkunniga, att för de särskilda bestämmelsernas tillämplighet bör gälla viss maximiarealgräns. Den gräns, tjugufem hektar odlad jord, som de sakkunniga i detta avseende föreslagit, synes mig lämplig.

De sakkunniga hava förordat vissa undantag från de särskilda bestämmelserna. Sålunda skola enligt förslaget dessa bestämmelser icke äga tillämpning, därest jord upplåtes till ägare av angränsande fastighet att brukas tillsammans med denna. Såsom motiv härför har anförts, att ofta förekomme, att inägorna till ett bolagshemman eller viss del av dem utarrenderades till en bonde för sambruk med en honom tillhörig angränsande fastighet, samt att i dylika fall arrendatorn icke i regel kunde gentemot jordägaren anses vara i den ofria ställning, som utgjorde grunden för ifrågavarande särskilda bestämmelser. Detta undantag har icke upptagits i departementsförslaget. Av de sakkunnigas motivering framgår, att med bestämmelsen företrädesvis avsetts vissa i Dalarne rådande förhållanden. Om, på sätt nu föreslås, den norrländska arrendelagen bibehålies, torde emellertid i fråga om flertalet bolagshemman i Dalarne den allmänna arrendelagen komma att sakna tillämpning. Härtill kommer, att de med den föreslagna undantagsbestämmelsen närmast åsyftade arrendefastigheterna i regel torde vara så små, att de icke omfatta den ifrågasatta minimiarealen, fyra hektar odlad jord. Vid dessa förhållanden synes det kunna antagas, att bestämmelsen icke skulle erhålla någon nämnvärd praktisk betydelse. Till dess införande i lagen lärer så mycket mindre föreligga anledning som genom den möjlighet, lagen inrymmer för jordägaren till erhållande av dispens, lärer vara i erforderlig

Bihang till riksdagens protokoll, 1027. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.)

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

mån sörjt för att sådana omständigheter, som framhållits av de sakkunniga, ändock icke bliva obeaktade.

I redaktionellt hänseende har sakkunnigförslaget undergått någon omarbetning.

45 §.

Såsom jag förut nämnt, har minimiarrendetiden i departementsförslaget bestämts till femton år. Denna regel torde emellertid ej böra gälla utan undantag. I överensstämmelse med vad som stadgas i norrländska arrendelagen synes sålunda ett avtal, som varit gällande under femton år, böra kunna förlängas jämväl för kortare tid. Även i sakkunnigförslaget har optionsrätten begränsats till arrenden, vilka icke varit gällande under femton år. Stärka skäl synas tala för ett dylikt undantag från huvudregeln. Ej minst för arrendatorn kan det vid Utgången av en arrendeperiod om femton år vara av betydelse att kunna få arrendet förlängt för eii kottare tid. Någon större risk för att genom en dylik bestämmelse arrendeförhållandet skulle återföras i det osäkerhetstillstånd, man velat förebygga genom bestämmelsen om viss minimiarrendetid, torde ej heller föreligga. Såsom framhållits vid tillkomsten av den norrländska arrendélagen, får det nämligen förutsättas, att arrendeförhållandet under den föregående långa arrendetiden vunnit en stadga, som verkar även under den ytterligare tid, arrendet kommer att bestå.

Vad i 2 § andra stycket stadgas om tyst förlängning bör tydligen äga tilllärtipning jämväl i fråga om sådana arrendeavtal, som här avses.

47 §.

Enligt säkkunnigförslaget skulle, såsom jag tidigare berört, beträffande här ifrågavarande arrenden gälla samma bestämmelser om skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader, som föreslagits med avseende å arrende i allmänhet; dock skulle bestämmelserna vara tvingande vid nu ifrågavarande grupper av arrenden. Jordägaren skulle alltså vara pliktig att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick, men under arrendetiden skulle någon nybyggnadseller underhållsskyldighet icke åligga honom.

Enligt min mening kan det emellertid icke anses lämpligt att fastställa en byggnadsskyldighet, som skulle medföra, att, om en byggnad vid tillträdet befinner sig i ett efter ortens sed väl icke fullt behörigt, men dock brukbart skick, jordägaren skall vara nödsakad verkställa en ombyggnad eller en reparation, med vilken faktiskt kan utan olägenhet anstå under en måhända avsevärd tid. Men även om jordägarens förpliktelse skulle inskränkas till att avse byggnadernas tillhandahållande i brukbart skick, kvarstå likväl vissa betänkligheter. Det kan nämligen icke förbises, att avgörandet, huruvida nybyggnad'eller större reparation skall bekostas av jordägaren eller arrendatorn, kommer att ligga helt och hållet i synemännens händer. Såsom i åtskilliga yttranden framhållits, kommer detta avgörande med all säkerhet mången gång att vara förenat med ej ringa

Rungl. Maj:ts proposition nr 182.

5i

svårighet. För kontrahenterna själva måste clet därför vid ärrendeävtalets ingående bfta främsta såsom ovisst, vem kostnaden för en ombyggnad eller reparation kommer att åligga. Härigenom införes i arrendeförhållandet ett Osäkerhetsmoment, vilket både för jordägaren och för arrendatorn innebär en avgjord olägenhet. Sålunda kan inträffa, att arrendatorn förbundit sig att betala en jämförelsevis hög lega i förlitande på att en viss reparation, vilken han finner behövlig, skall jämlikt lagens bestämmelser verkställas av jordägaren. Befinnes därefter vid synen, att reparationen ej är nödvändig, blir arrendatorn icke blott pliktig att betala den utfästa legan utan nödgas måhända också efter någon tid själv bekosta reparationen. Någon åtskillnad synes mig följaktligen icke kunna göras med hänsyn till den omständigheten, huruvida behov av nybyggnad eller reparation föreligger redan vid tillträdet eller det inträder först under arrendetiden. Med hänsyn härtill har jag i departementsförslaget upptagit bestämmelse, att det skall åligga jordägaren icke blott att svara för den nybyggnad och de större reparationer, som vid tillträdet äro behövliga, utan även att bekosta de arbeten av detta slag, varav behov kan uppkomma under arrendetiden. Då vid ifrågavarande grupp av arrenden jordägaren redan nu ofta ombesörjer alla nybyggnads- och större reparationsarbeten, torde en sådan bestämmelse i verkligheten knappast kotorna att beteckna någon nyhet utan huvudsakligen innebära lagfästande av en hittills i stor utsträckning tilllätapad Ordning. Härigenom vinnes ock överensstämtaelse med nöfrländska arrendelagen.

I enlighet med väd lantbruksstyrelsen vid 10 § i sakkunnigförsläget hemställt (bil. D s. 37) har för det fall, att jordägaren brister i sin byggnadsskyldighet, föreslagits, att vid tillträdessynen skall antingen honom föreläggas viss tid för arbetets utförande eller ock, där arrendatorn det påfordrar och så prövas lämpligt, bestätomas, ätt arrendatorn äger att själv utföra arbetet på jordägarens bekostnad. Underlåter i sistnämnda fall arrendatorn att utföra arbetet inom den tid, som vid synen utsatts, bör han tydligen ej vara berättigad till nedsättning av arrendeavgiften eller till skadestånd för tid, som därefter förflyter.

Verkställer arrendatorn arbetet på jordägarehs bekostnad, bör han i överensstämmelse med vad i 14 § föreslagits äga uppbära gottgörelse för arbetet allt efter som detta fortskrider.

48 §.

I denna paragraf lämnas bestämmelser rörande jordägarens skyldighet att svära för större byggnadsarbeten, sota bliva erforderliga under arrendetiden. Denna skyldighet grundas på bestämmande vid tillträdessynen. Vid denna skall nämligen fastställas, i vilken omfattning de å fastigheten befintliga husen äro nödvändiga för jordbrukets bedrivande. Jordägaren är därefter skyldig att i enlighet härmed hålla husen i stånd. Reparationer av allenast mindre omfattning åligger det däremot jämlikt 49 § arrendatorn att själv ombesörja. Föl-störes under arrendetiden nödig byggnad eller blir den av ålder obrukbar, åligger det alltså jordägaren att bekosta nybyggnad eller ombyggnad. Er-

52 Eungl. Maj:ts proposition nr 182.

fordras ombyggnad eller reparation i följd av något arrendatorns vållande, är jordägaren uppenbarligen ej skyldig att vidkännas kostnaden därför. Förslaget överensstämmer härutinnan med norrländska arrendelagen.

50 §.

Därest å fastigheten finnes byggnad, som icke är nödig för jordbrukets bedrivande, lärer ur allmän synpunkt icke föreligga något intresse av att byggnaden bibehålies. Det torde ej heller vara befogat att beträffande sådan byggnad tillämpa de gentemot jordägaren skärpta bestämmelser, som föreslagits i fråga om nödiga byggnader. I förslaget har därför i överensstämmelse med den norrländska arrendelagen stadgats, att sådan byggnad skall vara undantagen från arrendet, där ej i arrendeavtalet annorlunda bestämmes. Skall byggnaden enligt avtalet ingå i arrendet, böra samma bestämmelser, som föreslagits beträffande nödig byggnad, gälla i avseende å nybyggnads- och underhållsskyldighet. Dock torde det böra vara kontrahenterna obetaget att genom avtal annorledes reglera dessa förhållanden.

52 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 54 §. Allmänna motiv: s. 56. Yttrandena: bil. D s. 85.)

I sakkunnigförslaget har såsom särskild anledning till dispens angivits, att med hänsyn till av jordägaren bedrivet jordbruk eller skogsbruk det vore oundgängligen nödigt, att han ägde friare bestämmanderätt över fastigheten än enligt de särskilda bestämmelserna vore medgivet. Denna dispensgrund synes mig hava blivit alltför snävt begränsad. Enligt min mening föreligger giltigt skäl till dispens, om det för jordägaren med hänsyn till hans jordbruk eller skogsbruk är av synnerlig vikt, att han äger sådan friare bestämmanderätt. Förevarande bestämmelse har avfattats i enlighet härmed.

Övriga avvikelser från sakkunnigförslaget äro endast redaktionella.

53 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 55 och 57 §§. Speciell motivering: s. 237. Reservation: s. 241. Yttrandena: bil. D s. 86.)

Av skäl, som angivits vid 44 §, har minimiarealen höjts från två till fyra hektar odlad jord. Anledning att, såsom i sakkunnigförslaget skett, från bestämmelsens tillämpning undantaga arrende av huvudgård till fideikommiss har icke synts mig vara för handen. Denna fråga torde för övrigt sakna praktisk betydelse, då fastighet, vilken är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, sällan torde komma att omfattas av de föreslagna arealgränsema.

55 §.

- (Jordsakkunnigas förslag: 58 §. Speciell motivering: s. 237. Reservation: s. 241. Yttrandena: bil. D s. 86.)

Enligt sakkunnigförslaget skall bestämmelsen om minimitid tillämpas, förutom å upplåtelser av torp och andra till huvudgård hörande lägen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

heter samt hemman, som lyda under huvudgård, jämväl å arrende av annan jord, vilken utan andra avbrott än av tillfällig beskaffenhet varit utarrenderad under mer än trettio år i följd närmast före upplåtelsen, så framt denna omfattar odlad jord till en viss vidd. Såsom två reservanter bland de sakkunniga och flera myndigheter i avgivna yttranden framhållit, synes det emellertid vara mindre lämpligt och ej heller av något verkligt behov påkallat att till grund för tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse lägga allenast den omständighet, att en fastighet varit under en längre tid utarrenderad. Orsaken härtill kan mången gång vara att finna i rent tillfälliga förhållanden. Någon presumtion för att fastigheten även framdeles kommer att vara upplåten på arrende torde således ej kunna grundas därpå. Härtill kommer, att en sådan bestämmelse lätteligen kan bliva skäligen verkningslös på grund av de nära liggande tillfällen till kringgående, som skulle erbjuda sig. I anledning härav har bestämmelsen i departementsförslaget begränsats till att avse arrenden av torp och andra till huvudgård hörande jordbrukslägenheter samt hemman, som lyda under huvudgård. I överensstämmelse med vad som föreslagits i 44 och 53 §§ har minimiarealen bestämts till fyra hektar odlad jord.

Någon anledning att från bestämmelsens tillämpning undantaga annan allmän jord än sådan, som tillhör kronan, kommun eller municipalsamhälle, har jag ej ansett föreligga.

56 §.

(Jordsakkunnigas förslag: 59 §. Speciell motivering: s. 238).

Den avvikelse, som i denna bestämmelse gjorts från sakkunnigförslaget, är betingad av att i departementsförslaget icke föreslagits någon ändring av 29 §.

Av samma anledning har ej heller föreslagits någon ändring av 3 kap. 19 §.

övergångsbestämmelserna.

Tiden för de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande har synts böra bestämmas till den 1 januari 1928.

I fråga om dessa bestämmelsers tillämplighet å avtal, som ingåtts före den nya lagens ikraftträdande, ävensom denna lags förhållande till äldre lagstiftning torde de grunder böra gälla, vilka finnas stadgade i lagen den 14 juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Någon retroaktiv verkan lärer således icke böra tilläggas de nya stadgandena. Häremot strider ej, att i den mån s. k. tyst förlängning av ett äldre avtal inträder, dessa stadganden bliva därå tillämpliga. Tydligt är, att de undantag beträffande upplåtelse av stadgad åborätt och arrende av viss jord i Norrland och Dalarne, vilka enligt 2 och 10 §§ i förut nämnda promulgationslag gälla i fråga om tillämpligheten av 1907 års lag, böra hänföras även till de nu föreslagna ändringarna i denna lag.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och

Dalarne.

1 §•

I fråga om denna paragraf föreslås ej annan ändring än som följer av det vid 1 § allmänna arrendelagen berörda förslaget att i inteckningsförordningen intaga föreskrift om rätten att erhålla inteckning till säkerhet för arrenderätt, som icke gmndas å skriftligt kontrakt men som blivit stadfäst av domstol.

5 §.

Bestämmelserna i denna paragraf hava. ojnarbetats till överensstämmelse med 7 § allmänna arrendelagen i dess lydelse enligt departementsförslaget. Därvid har emellertid avvikelse ej gjorts från nuvarande bestämmelse i vad den avser förbehåll om tjänstbarheter, vilka ej äro till sin omfattning bestämda. Dylikt förbehåll är således även enligt förslaget utan verkan, jämväl om tjänstbarheterna äro av allenast ringa betydenhet.

6 §.

Denna bestämmelse har omarbetats till överensstämmelse med vad som föreslagits i 8 § allmänna arrendelagen.

19 §.

Den lösningsskyldighet i fråga om elektrisk anläggning, som föreslagits i 18 § allmänna arrendelagen, bör uppenbarligen gälla även de arrenden, vilka avses i förevarande lag. I denna paragraf har intagits bestämmelse härom. I överensstämmelse med vad jordsakkunniga föreslagit har detta stadgande icke erhållit tvingande natur. Det skall således stå kontrahenterna öppet att därom fritt avtala.

20 §.

Den i fråga om denna paragraf föreslagna ändringen är av redaktionell natur.

25 §.

Den i fråga om denna paragraf föreslagna ändringen betingas av sammanhanget med 6 § i dess föreslagna ändrade lydelse. Därjämte hava i redaktionellt hänseende vissa jämkningar företagits.

Kung}. Maj:ts proposition nr 182.

55 Förslag till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Beträffande den föreslagna ändringen i 40 § inteckningsförordningen får jag hänvisa till vad av mig anförts vid 1 § allmänna arrendelagen och 1 § norrländska arrendelagen.

Besvär över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som avses i Ändring i 52 § allmänna arrendelagen enligt dess nu föreslagna lydelse, synas lämpligen böra prövas av regeringsrätten. Härför erfordras ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Då anledning torde förekomma att även i annat hänseende föreslå ändring i denna lag, har jag för avsikt att framdeles anmäla denna fråga till Kungl. Majt:s prövning.

Vad jordsakkunniga hemställt i fråga om biträde åt arrendatorer i arrendefrågor kommer i annat sammanhang att underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.»

Föredragande departementschefen uppläser härefter ovan angivna tre lagförslag av den lydelse, bilägor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte inhämtas för det ändamål, som i § 87 regeringsformen omförmäles.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

II. Stefcnson.

lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Bilaga A.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom 2 kap. 1, 7, 8—10, 12, 14, 17, 18, 22, 33 och 43 §§ samt 3 kap. 6 § skola, 2 kap. 8—10 och 12 §§ samt 3 kap. 6 § i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse ävensom att i förstnämnda kapitel skola införas tretton nya paragrafer, betecknade 44—56 §§, av den lydelse nedan angives:

2 KAP.

Om arrende.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

1 §■

Avtal, varigenom jord upplåtes till brukande mot lega, skall upprättas skriftligen.

Har på grund av avtal, som ej upprättats skriftligen, fastigheten övertagits av brukaren, vare avtalet dock gällande; och skall, ändå att annorlunda avtalats, skriftlig avhandling upprättas, där jordägaren eller brukaren det fordrar. Varder ej sådan handling frivilligt utgiven, må domstol efter stämning stadfästa arrendeförhållandet i överensstämmelse med denna lag och avtalets innehåll. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

7 §.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att till jordägaren eller annan utgöra visst antal dagsverken eller annat bestämt arbete än skjutsning, vedhuggning eller dylik tjänstbarhet av allenast ringa betydenhet, och skall ej enligt avtalet ersättning för arbetet bestämmas efter det pris, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden i orten gångbart, vare jordägaren, där detta pris överstiger ortens på enahanda sätt beräknade pris vid tiden för avtalets ingående, pliktig att till arrendatorn erlägga skillnaden förutom den ersättning för arbetet, som i avtalet må vara bestämd. Undandrager sig jordägaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

att tillhandahålla arrendator! arbetet, njute arrendatorn skäligt skadestånd. Förbehåll, som strider mot vad i detta stycke stadgats, vare utan verkan.

Skall arrendatorn enligt avtalet utgöra jordbruksdagsverken, och är ej däri bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken på årets veckor i den mån det kan ske jämnt fördelas. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid bör jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, arrendatorn pliktig att för arbetes utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom. Annat arbete än nu sagts må ej, ändå att annorlunda är avtalat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete på tillsägelse till jordägaren eller annan utgöra tjänstbarhet, som ej är av allenast ringa betydenhet; ej heller förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Har dylikt förbehåll eller förbud skett, vare det utan verkan.

Yad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse, som sker från kronap, kommun eller municipalsamhälle.

8 §.

Utan----— — därav.

År arrendeavtalet slutet för viss tid överstigande femton år, och vill arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har han ej inom' en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras av tre ojävige skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedde tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den, som ej nöjes med vad de fleste skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så framt han instämmer sin talan inom nittio dagar från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

9 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant fall arrendeavtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarne i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid överstigande femton år, enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 § andra stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid-----uppsäga avtalet.

10 §.

Arrendatorn åligge-----av jordägaren.

Till efterrättelse —-----föras.

Vid syn, som nu sagts, skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Vid avträdessyn skall därjämte verkställas den uppskattning, som erfordras för bestämmande av ersättning enligt 17 §.

12 §.

När-------tiden för förrättningen.

Menar-------befattning.

Yppas hos synemännen olika meningar, och äro på vardera sidan lika många, skola synemännen välja ytterligare ep synemän; och galle vad de flesta säga eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i 11 § första stycket för där avsett fall är stadgat.

Över allt vad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling, som av synemännen undertecknas.

Kostnaden----— vidkännas.

14 §.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn, sedan vid syn, som nedan sägs, beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa arbetet i jordägarens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse intill det vid synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må hållas särskild syn. Beträffande sådan särskild syn galle vad i 11 § första och andra styckena samt 12 och 13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grunder.

17 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande å skogbärande mark eller å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för varaktigt betesbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

59 Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatom genom njodling eller särskilda åtgärder för anordnande av betesbruk blivit på ett varaktigt sätt förökat, njute arrendator ersättning av jordägaren för vad han å förbättringen kostat i den mån det varit nödigt. Därvid skall dock för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av förbättringen, avdrag ske i fråga om nyodling med en tjugondedel och i fråga om åtgärder för betesbruk med en tiondedel. Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig att till arrendatorn utgiva ersättning dels, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, dels ock, när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdikningen i den mån det varit nödigt. Vid avträdet skall dock från det belopp, som sålunda beräknats utöver kostnaden för rören, avdrag ske ej mindre med en femtondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande.

18 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört annan byggnad än sådan, som utgör ersättning för något i arrendet ingående hus, eller har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd, eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande, omformande eller ackumulering av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren skyldig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller är att anse såsom tillbehör till sådan i första stycket avsedd byggnad, som icke är nödig för anläggningen. Lösen, som nu sagts, skall utgå för vad arrendatorn å anläggningen kostat i den män det varit nödigt; dock att därvid avdrag skall ske ej mindre med en tjugondedel för varje helt år, varunder arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, än även, därest å denna finnes brist, med kostnaden för bristens avhjälpande. Äro till anläggningen ämnen hämtade från fastigheten, skall dessutom skäligt avdrag därför ske. Varder arrendatorns anspråk på inlösen av jordägaren bestritt, eller kan ej överenskommelse träffas om den lösen, som bör utgå, skall frågan därom avgöras i den ordning, som i 8 § stadgas.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger, och vill jordägaren lösa men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom likaledes avgöras i den ordning, 8 § bestämmer. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning, 8 § bestämmer.

22 §.

Ej må tillträde till fastigheten förvägras jordägaren, när sådant erfordras för utförande av arbete, som åligger honom, eller för anställande av'besiktning å fastigheten. Om tiden för arbetets utförande eller för besiktningen bör jordägaren i god tid förut underrätta arrendatorn.

33 §.

.Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från den för bevakning av fordringar utsatta tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning senare sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men eljest till legotidens utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock vid arrende för viss tid överstigande femton år endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 8 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare pion innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skadestånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid överstigande femton år och han själv uppsade avtalet.

43 §.

Varder i fråga om jordägarens eller arrendatorns rättigheter eller skyldigheter annorlunda avtalat än ovan i detta kapitel är föreskrivet, vare utom i fall, som i 1 §, 2 § första stycket, 3 och 7 §§ avses, det avtal gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

61 Särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden.

44 §.

Tillhör jord, som upplåtes på arrende, vid avtalets ingående bolag eller ekonomisk förening, och omfattar arrendet odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, galle de bestämmelser, som här nedan upptagas i 45—51 §§.

Lag samma vare i fråga om upplåtelse av jord, tillhörig enskild person, där han driver yrkesmässig handel med skogsprodukter eller industriell rörelse och ej besitter jorden eller fastighet, vartill den hör, huvudsakligen för jordbruk. Vid bedömande av frågan, huruvida fastighet huvudsakligen besittes för jordbruk, skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas såsom en fastighet.

Vad ovan stadgats gälle ej bolag eller förening, som med understöd av staten utövar verksamhet för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk.

45 §.

Upplåtelse, som i 44 § avses, skall ske för viss tid, ej understigande femton år, eller ock för arrendatorns livstid. Avser upplåtelsen fastighet, varöver upplåtaren ej äger förfoga utöver sin egen besittningstid, må den dock jämväl kunna ske för sådan tid. Avtal för viss tid, vilket varit gällande femton år, må ock förlängas för kortare tid. År icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av femton år.

46 §.

Lega, som utsättes i penningar eller naturalster, skall vara till belopp eller myckenhet bestämd.

Inträffar i orten allmän svår missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning i legan; och skall i ty fall vad i 36 § stadgas angående påföljd av dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning i legan och inom en månad efter det legans lägre belopp blivit slutligen bestämt erlägger detta belopp.

47 §.

Vid tillträdet åligge jordägaren att tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader så ock, där det beträffande sådan byggnad finnes erforderligt, hava ombesörjt ombyggnad och de reparationer, som ej äro av allenast mindre omfattning. Såsom reparationer av allenast mindre omfattning skola anses avhjälpande av smärre brister å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Brister jordägaren i vad sålunda åligger honom, skall vid tillträdessynen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Vill arrendatorn hellre själv utföra arbetet, vare därtill berättigad, där synemännen pröva det lämpligt. Varder jordägaren förelagt att utföra arbetet, men verkställer hän det ej inom deri utsatta tiden, äge arrendatorn utföra arbetet i jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jordägarens underlåtenhet i fråga om dess bebyggande eller iståndsättande är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall, som nu sagts, brist i jordägarens ställe, äge han i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse intill det vid synen fastställda belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn bevis, huruvida jordägaren behörigen utfört arbete, som vid syn ålagts honom, väte berättigad att påkalla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

48 §.

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader äro nödiga för jordbrukets bedrivande.

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligget arrendatorn till last, nybyggnad eller ombyggnad av hus, som enligt vad sålunda béstämts är att hänföra till nödig byggnad; eller å sådant hus reparation, som ej är av allenast mindre omfattning, vare jordägaren skyldig att Titan oskäligt dröjsmål därom besörja. Underlåter han det, vare lag som i 47 § sägs, dock att vad där stadgas om tillträdessyn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 § andra stycket sägs.

49 §.

Ariendatörn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana under arrendetiden å nödiga bj^ggnader uppkomna brister, som allenast föranleda reparationer av mindre omfattning, samt vårda och underhålla övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämtas; äge dock till botande av brandskada, som utan arrendatorns vållande timät å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Eftersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när fastigheten avträdes. Finnes arrendatorn då hava på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren.

50 §.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet, där ej i avtalet annorlunda bestämmes. Ingår byggnaden i arrendet, gälle, så

Kunc)l. Maj:ts proposition nr 182.

framt fej annat är ävtälat, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet Vad om nödig byggnad är stadgad

51 §.

Har i arrendeavtal intagits villkor, som strider mot vad i 8 § andra stycket, 9 § första stycket, 12 § sista stycket, 14 eller 17 §, 18 § sista stycket eller 46—49 §§ är stadgat, vare det villkor mot arrendatorn utan verkan.

52 §.

Visas särskilda omständigheter föranleda därtill, att arrendeavtal, som skriftligen upprättats, bör undantagas från tillämpning aV något av stadgandena i 45—49 §§ eller 51 § och innehåller avtalet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen, att medgiva sådant undantag.

Såsom skäl för medgivande, som i första stycket sägs, skall särskilt anses, att på grund av det arrenderade områdets beskaffenhet och omfattning arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, eller att med hänsyn till eget jordbruk eller skogsbruk det för jordägaren är av synnerlig vikt att över området äga friate bestämmanderätt än som följer av ovan nämnda stadganden.

Över Konungens befallningshavandes beslut i ärende, som rtu sagts, må klagan föras i den ordning, som för ekönomimål i allmänhet är stadgad.

Innehåller avtalet förbehåll, söm i första stycket sägs, och avslås ansökningeh, skall avtalet, så framt ej däri annorlunda bestämmes, anses förfallet.

53 §.

Upplåtes fideikemmissjord på arrende och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 45 och 52 §§ äga motsvarande tillämpning.

54 §.

Har arrendeavtal rörande fideikommissjord slutits för viss tid feller för arrendatorns livstid, och övergår fideikommissrätten därefter till ny innehavare, vare avtalet gällande mot honom; dock vare, där de avtalade arrendevillkoren med hänsyn till förhållandena vid liden för avtalets ingående icke kunna anses skäliga eller eljest äro i väsentlig mån stridande emot nye innehavarens berättigade anspråk, honom öppet att uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom sex månader efter det nye innehavaren tillträdde fideikommisset, vare han sin rätt därtill förlustig.

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare nye innehavaren, där han ej åtnöjes med den i avtalet tingade legan, berättigad att av arrendatorn bekomma skälig ersättning för den tid, denne efter nye innehavarens tillträde av fideikommisset suttit kvar i arrendet.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Vad i denna paragraf stadgats äger ej tillämpning i fråga om upplåtelse av jordbruk, som är att anse såsom huvudgård till fideikommiss.

55 §.

Upplåter någon i annat fall än i 44 eller 53 § sägs på arrende torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård, och omfattar upplåtelsen odlad jord till en vidd av minst fyra och högst tjugufem hektar, skola bestämmelserna i 45 och 52 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad nu stadgats gälle ej upplåtelse av jord, som tillhör kronan, kommun eller municipalsamhälle.

Om arrende för annat ändamål än jordbruk.

56 §.

Avtal, varigenom jord upplåtes på arrende för annat ändamål än jordbruk, skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 §, 5 § första stycket, 6—9 §§, 18 § första och sista styckena, 22, 25 och 26 §§, 27 § första stycket, 28—34, 36 —41 §§, 42 § första stycket och 54 § äga motsvarande tillämpning; dock att vad 33 § stadgar angående rätt för jordägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett.

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande stadgas annan grund än 36 och 37 §§ bestämma; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Angående upplåtelse av nyttjanderätt till gravplats å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats är särskilt stadgat.

3 KAP.

Om hyra.

6 §.

År ej-----—- slut.

Vad i 2 kap. 7 § stadgas om arrendeavtal skall äga motsvarande tillämpning beträffande hyresavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

65 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

Genom denna lag upphäves lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord.

I avseende å denna lags tillämplighet å avtal, som träffats före lagens ikraftträdande, samt förhållande till äldre lagstiftning gälle de grunder, vilka finnas stadgade i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1927,

1 saml.

155 käft.

(Nr 182.)

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 11)09 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom: förordnas, att 1, 5, 6, 19, 20 och 25 §§ i lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne skola, 1, 5, 6 och 25 §§ i nedan intagna delar, hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Arrendeavtal----verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag avses, och har skriftlig avhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgiva sådan handling, må domstol på yrkande av brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma, enligt vad om avtalet kan utredas och med denna lag överensstämmer, finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut av domstol medför samma verkan som skriftligt arrendekontrakt.

5 §.

Lega----bestämd.

Åligger arrendatorn enligt arrendeavtalet att utgöra dagsverken eller annat arbete, skall lända till efterrättelse vad i 2 kap. 7 § första och andra styckena lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas.

Ej må i avtalet stadgas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken eller annorlunda bestämt arbete på tillsägelse till jordägaren eller annan utgöra någon tjänstbarhet; ej heller förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.

Inträffar----densamma.

6 §.

Utan----därav.

Är arrendeavtal slutet för viss tid överstigande femton år, och vill arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren det, eller har

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga fastigheten, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, varde beloppet bestämt vid avträdessyn, som nedan sägs.

År arrendeavtal gällande för viss kortare tid än nu! sagts, må arrendatorn jämväl på sätt ovan är stadgat lämna från sig arrendet, sedan fem arrendeår tilländagått.

19 §.

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad, eller bär han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.

Hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft, vare. om jordägarens skyldighet att lösa anläggningen, där ej annorlunda är avtalat, lag som i 2 kap. 18 § andra stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom är stadgat.

Sker hembud i fall, då lösningsskyldighet enligt andra stycket ej föreligger, och vill jordägaren lösa, men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras, där så ske kan, vid avträdessynen, men eljest av skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § nyss nämnda lag för däri avsett fall stadgas. Vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. År ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen därav slutligen ogillades, tillfälle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort; skolande ersättningen, där ej överenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagt.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn, när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han, där ej annorlunda avtalats, pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som 19 § sista stycket för däri avsedda fall stadgar.

25 §.

Försattes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga avtalet; sker ej uppsägning sist a trettionde dagen från den för bevakning av fordringar utsatta

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

tid, svare borgenärerna för legoavtalets fullgörande, där uppsägning senare sker, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla, men eljest till legotidens utgång.

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock, där avtalet var ingånget för viss tid överstigande femton år eller gällde för viss kortare tid, varav fem år tilländagått, endast mot skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jordägaren ej uppsäga avtalet, där borgenärerna inom tre månader från den för bevakning av fordringar utsatta tid gitta visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

Uppsäges----lösen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

I avseende å lagens tillämplighet å avtal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande till äldre lagstiftning gälle de grunder, vilka beträffande arrende i allmänhet finnas stadgade i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 22) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

69 Bilaga C.

För s 1 a g

till

Lag

om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 40 § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

Då----införd.

År handlingen----stadgat.

Sökes inteckning på grund av domstols beslut, som enligt vad därom är stadgat skall äga samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, vare upplåtarens hörande ej nödigt men må ansökningen icke bifallas förr än beslutet vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 18Z.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Maj.ts lagråd den 10 januari 1927.

N ärvarande:

justitierådet von Seth, justitierådet Wedbeeg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga, justitierådet Alexandeeson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 november 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 11 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Seve Ekberg.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (ur 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende.

Lagrådet:

Allmänna nyttjanderättslagen bär i hela sin planläggning och avfattning vittne om sitt avsedda framtida ändamål att ingå såsom beståndsdel i en omarbetad allmän civillag, närmare bestämt dess jordabalk. Den utgör således en del av det stora alltjämt pågående lagarbete, av vilket slutliga resultat på vissa områden föreligga i nya giftermålsbalken samt delar av blivande ärvda- och handelsbalkar och som på andra punkter fortskridit därhän att förslag till fullständig jordabalk och till lag om arv äro utarbetade. Målet för hela detta lagarbete har varit att i möjligast klara och enkla linjer uppföra en stomme av allmännare rättsregler, till vilken de mångskiftande privaträttsliga specialför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

fattningarna kunna anslutas såsom utbyggnader; en allmän civillag, tillräckligt fyllig för att giva konkret upplysning om mera allmängiltiga normer för den enskilda sammanlevnaden, men å andra sidan tillräckligt knapp, klar och överskådlig för att icke blott fackmannen utan även lekmannen skall kunna finna sig där till rätta och vinna inblick i lagens ledande grundsatser och deras inbördes sammanhang.

Med insikt om angelägenheten för vårt rättsväsen av detta verks genomförande i rätt anda och om de påfrestningar det har att möta av ett missriktat ivrande för »tydlighet» och »fullständighet», ofta i anledning av tillfälliga och övergående behov och strömningar, följa starka betänkligheter mot ett ingrepp i allmänna nyttjanderättslagen av det slag, varmed man genom förevarande lagförslag velat tillgodose vissa arrenderättsliga önskemål. Vid nyttjanderättslagens utformning har synnerlig omsorg nedlagts på att motsvara de stränga krav, det allmänna civillagverket ställer på lagstiftarens konst. Utsovrandet av det material, som borde bliva föremål för direkt lagreglering, har grundats på noggrant övervägande, och mycken möda har framgångsrikt nedlagts på uppställningens och uttryckssättets klarhet och konsekvens, på det helas slutenhet och avrundning. Det kan icke undgås, att det vunna resultatet komme till skada genom att ändringar av den art, som här föreslås, infogas i lagen.

Trots dessa betänkligheter finner lagrådet sig icke böra avstyrka, att lagförslaget lägges till grund för den avsedda lagstiftningen. Vissa olägenheter synas nämligen i frågans nuvarande läge vara förbundna med en lösning i annan ordning; och den förhoppning torde kunna hysas att, när det en gång gäller att sammanfoga den nya lagboken, en mera enhetlig reglering av arrendeförhållandena inom landet skall visa sig genomförbar, så att både de nu tillämnade stadgandena av s. k. social arrendelags natur och den norrländska arrendelagens bestämmelser kunna, i den mån de då anses fortfarande nödiga, antingen sättas såsom allmänna föreskrifter i lagboken eller ock hänvisas till en och samma speciallag.

1 §•

J ustitierådet Alexander son, med vilken justitierådet von Seth och regeringsrådet Plmting-Gyllenbåga instämde:

På det grannlaga spörsmålet, huruvida arrendeavtal fordrar skriftlig form eller kan med giltig verkan ingås jämväl muntligen, har gällande lag tagit med mycket varsam hand. Man har velat främja det skriftliga arrendeavtalet och angivit detta såsom det normala. Muntligt avtal har icke frånkänts bindande kraft, men genom formuleringen av stadgandet i arrendekapitlets 1 § har man inskärpt kravet på att parterna skola vara klart ense därom, att de vilja redan genom sin muntliga överenskommelse vara bundna vid avtalet, och icke å någondera sidan betraktat denna överenskommelse såsom något preliminärt, som vid närmare besinnande kan ryggas. Mot det ovillkorliga kravet på skriftlig form anförde lagberedningen bland annat, att det skulle te sig för svensk rättsuppfattning stötande, om ett arrendevillkor, som klart och i bindande avsikt avtalats, men ej blivit upptaget i det skrivna kontraktet, finge utan vidare åsido-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sättas; och särskilt erinrades, hurusom man hade att räkna med att senare överenskomna modifikationer i det ursprungliga avtalet mången gång av den ena eller andra anledningen ej bliva bekräftade genom påskrift å kontraktsexemplaren.

Jordsakkunniga hava emellertid ansett sig böra upptaga kravet på skriftlig form och utsträckt det att gälla samtliga kontraktsvillkor och jämväl senare ändringar och tillägg. I denna regel har endast gjorts den modifikation att, om tillträde skett efter blott muntligt avtal, skall detta gälla. Då den avgörande bekräftelsen här ligger i arrendatorns senare tillträde med jordägarens tysta begivande, torde därav följa, att visserligen sådana efter avtalet överenskomna ändringar och tillägg, som tillkommit före tillträdet, jämväl skola gälla, men de, som efter tillträdet avtalats, däremot icke, oaktat arrendatorn sitter på ett blott muntligt avtal.

I det remitterade förslaget föreskrives, att arrendeavtal skall för att vara giltigt upprättas skriftligen eller ock vara bekräftat genom tillträde. Av departementschefens yttrande framgår emellertid, att det icke är meningen, att fordran på skriftlig form skall gälla samtliga avtalsvillkor och senare jämkningar däri. Departementschefen anser ståndpunkten att frånkänna varje muntlig överenskommelse vid sidan av det skriftliga kontraktet giltighet medföra konsekvenser, som knappast godkännas av rådande rättsuppfattning. Frågan under vilka förutsättningar och i vilken omfattning en dylik muntlig överenskommelse vore bindande, behövde dock ej besvaras i lagen, utan kunde detta överlämnas åt rättstillämpningen att besvara; det åberopas, att så skett genom gällande lag.

Sistnämnda uppfattning om gällande lags innehåll kan jag dock icke finna fullt träffande. Lagen godkänner ju muntligt arrendeavtal under förutsättning att parterna åsämjts att erkänna det såsom bindande. Samma betraktelsesätt måste då anläggas på spörsmålet om den bindande karaktären av ett vid sidan av upprättat kontrakt muntligen avtalat villkor eller av en i samma ordning överenskommen jämkning i de ursprungliga kontraktsvillkoren. Det föreslagna stadgandet lämnar ingalunda samma ledning för rättstillämpningen. Finge man bortse från departementschefens yttrande och den därav framgående motsättningen till de jordsakkunnigas förslag, kunde man med fog vara benägen att tolka det nu framlagda förslaget såsom i sak överensstämmande med detta och alltså anse formfordringen omfatta alla kontraktsvillkor. Visserligen är det i princip intet hinder för att begränsa ett dylikt formkrav till själva kärnpunkten i avtalet. Så har i lagberedningens förslag till jordabalk skett i fråga om köp av fast egendom. Men därvid har i lagtexten uttryckligen angivits, att endast själva överlåtelseförklaringen rörande egendomen behöver upprättas skriftligen. Och beträffande arrendeavtal torde med skäl kunna åberopas, att med hänsyn till hela avtalsförhållandets beskaffenhet och varaktighet det icke är blott eller ens främst själva upplåtelsen, som bör skriftligen dokumenteras, utan fastmera upplåtelsevillkoren i alla delar, ej minst de som först vid en långt framskjuten tidpunkt vinna aktualitet.

Om man visserligen måste giva departementschefen rätt däri att de sakkun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

nigas stränga ståndpunkt skulle i tillämpningen komma i betänklig konflikt med rättskänslans krav, synes det å andra sidan vara att befara, att det remitterade förslaget komme att orsaka en lika betänklig rättsosäkerhet, en trevande och principlös rättstillämpning.

Något oavvisligt behov av formkravets uppställande torde ej heller föreligga. Det vill synas som om det närmast vore i arrendatoremas intresse detta formkrav hävdats. Men just i sådana fall, där jordägarens ställning är övermäktigt stark, lärer det skriftliga avtalet vara nästan undantagslös regel. De stora jordägarna med talrika arrendehemman torde hava för vana att förelägga arrendespekulantema tryckt eller eljest mångfaldigat avtalsformulär, upptagande deras städse tillämpade villkor.

Bibehålies muntligt arrendeavtal vid sin nuvarande verkan, synes det föreligga så mycket mindre anledning att införa stadganden om rätt att tilltvinga sig bekräftelse å avtalet genom skriftligt kontrakt eller domstols förklaring. På sätt lagberedningen på sin tid utvecklat, kan en aktion, som ena parten i dylikt syfte igångsätter mot den andra, ej annat än grundlägga en misstämning kontrahenterna emellan, som länder dem ömsesidigt till men. Det torde också förhålla sig så, att motsvarande bestämmelse i norrländska arrendelagen föga eller alls icke tagits i bruk.

Justitierådet Wedberg:

Nu gällande allmänna arrendelag fordrar skriftlig form för avtalet endast »där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas». Men den utrustar det skriftliga avtalet med vissa rättsverkningar som ej tillkomma det muntliga, i syfte, såsom lagberedningens motiv utvisa, att såvitt möjligt befordra användandet av skriftlig form. Detta syfte har ej heller förfelats. Enligt vad som säges i redogörelsen för vissa jordkommissionens undersökningar förhåller det sig numera i stort sett så, att den muntliga avtalsformen är på försvinnande. Och vad angår arrenden av bolagsjord, eller huvudparten av dem som ansetts påkalla särskilda ingripanden från lagstiftarens sida, vitsordas i samma redogörelse att den muntliga avtalsformen ej ifrågakommit annat än i rena undantagsfall.

I betraktande av denna utveckling är det svårt att inse behovet av att nu söka genom lagbud framtvinga skriftligt kontrakt även i fall, då kontrahenterna själva finna sig bäst betjänta med den muntliga formen. Det måste krävas synnerligen starka skäl för att man skall, i enlighet med förslaget men i strid mot nedärvd uppfattning, lämna vardera kontrahenten öppet att, så länge jorden ännu ej övertagits till brukande, rygga ord och avtal. Sådana skäl äro efter min mening ej förebragta, och jag hemställer, att 1 § i gällande allmänna arrendelag måtte få behålla sin nuvarande lydelse.

Skulle det likväl anses att lagstiftaren bör söka starkare betona det skriftliga avtalets principiella företräde framför det muntliga, synas i allt fall vissa anmärkningar vara att göra mot det sätt varpå uppgiften i förslaget blivit löst. Förslaget saknar motsvarighet till norrländska arrendelagens föreskrifter, att arrendeavhandlingen skall upptaga samtliga villkor, som betingas, och att änd-

74 Kungl. Maj:ts proposition nr ]8Z.

ring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, är utan verkan; och enligt föredragande departementschefens yttrande är det ej heller avsett att en muntlig överenskommelse vid sidan av skriftligt avtal skall under alla omständigheter sakna giltighet. Frågan när en sådan överenskommelse må tillerkännas rättsverkan har, enligt samma yttrande, ansetts böra liksom hittills överlämnas åt rättstillämpningen. Det synes emellertid oförnekligt att förslaget skulle ställa denna inför helt andra och större svårigheter än gällande lag. Nu kan omedelbart utläsas ur lagens ord att när kontrahenterna enats att ett villkor, det må vara betingat samtidigt med själva upplåtelsen eller efteråt, icke skall tarva skriftlig avfattning, så gäller villkoret. Annorlunda om förslaget upphöjes till lag. Bör månne förslaget så förstås att senare tillkomna ändringar och tillägg gälla utan skriftlig form, blott de icke innefatta upplåtelse av jord som förut ej var inbegripen i det skriftliga avtalet, medan åter ett med detta samtidigt villkor saknar all verkan? Eller bör förslaget tolkas så, att blott vissa för en arrendeupplåtelse konstitutiva bestämmelser, såsom angående fastigheten och legan, för sin giltighet behöva den skriftliga formen? Och vilken betydelse för verkan av muntlig överenskommelse vid sidan av skriftligt kontrakt har den omständigheten att fastigheten övertagits av arrendator^ Spelar det härutinnan någon roll om överenskommelsen träffats före eller efter övertagandet? Allt detta torde vara frågor, för vilkas besvarande lagskiparen icke borde sakna ledning i lagen. Vad vidare angår förslagets andra stycke förefaller det föga lämpligt att belasta allmänna arrendelagen med norrländska arrendelagens regel om arrendeförhållandets stadfästande genom domstols beslut ■— en säregen och svårhanterlig lagbestämmelse, som veterligen ännu aldrig kommit och, mänskligt att döma, ej heller i framtiden någonsin skall komma till användning.

7 §•

Lagrådet:

Första punkten i första stycket torde böra genom en förändrad redaktion göras mindre svårfattlig än den med nuvarande lydelse är. I visst avseende synes den dessutom otydlig. Meningen lärer vara att från tillämpningen undantaga allenast det fall, då enligt avtalet ersättning skall utgå i noggrann överensstämmelse med gängse ortspris, däremot icke det fall, då ersättningen bestämts i viss relation till detta pris. Men denna innebörd framgår ej klart av punktens lydelse. Andra punkten i stycket torde vara avsedd att gälla alla fall, då arrendatorn jämlikt avtalet är skyldig att mot ersättning utgöra dagsverken eller annat bestämt arbete. Med nuvarande lydelse ligger emellertid närmast till hands att anse den gälla blott sådant arbete, för vilket prisstegringsersättning skall enligt första punkten utgå; med sådan tolkning komme även frågan om skadeståndets storlek i annat läge. Även här lärer förtydligande böra ske.

I andra stycket har nu gällande bestämmelse om viss budningsfrist vid kallelse till dagsverkes utgörande begränsats till att endast gälla jordbruksdagsverken. För denna ändring hava skäl ej anförts, och den är knappast åsyftad. Rättelse kan vidtagas genom att i första punkten ersätta ordet »jordbruksdagsverken» med »dagsverken» och i sista punkten orden »annat arbete än nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sagts» med »annat arbete än jordbruksdagsverken». Det förbises icke, att en dylik ändring komme att återverka på innebörden av det föreslagna andra stycket i 5 § av förslaget till lag om vissa ändringar i norrländska arrendelagen.

I första stycket talas om skjutsning, vedhuggning eller dylik tjänstbarhet av allenast ringa betydenhet; i tredje stycket om tjänstbarhet, som ej är av allenast ringa betydenhet. Det synes antagligt, att med dessa båda uttryck avses att uppdraga enahanda gräns mellan tjänstbarheter av olika slag; i allt fall torde icke bärande skäl föreligga för att upprätthålla någon skillnad. Vid sådant förhållande synes en lättnad i redaktionellt hänseende kunna vinnas, om ifrågavarande tjänstbarheter ej omnämndes i första och tredje styckena, men i stället i ett fjärde stycke uttalades, att vad i förstnämnda stycken stadgas ej har avseende å skjutsning, vedhuggning och därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet. Iakttages detta, bör hänsyn härtill tagas vid den slutliga avfattningen av 5 § norrländska arrendelagen.

Genom 1907 års nyttjanderättslag fastslogs den grundsatsen, att allmänna lagens arrenderättsliga regler skulle äga tillämpning jämväl å jord i allmän ägo. Vad särskilt kronan beträffar framhöll lagberedningen, att det ligger i sakens natur att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträttslig natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande normer och sålunda icke heller vid upplåtelse av nyttjanderätt till kronojord är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka för dylika upplåtelser äro meddelade.

Från denna grundsats föreslås nu en avvikelse genom sista stycket i förevarande paragraf, i det att samtliga i paragrafen upptagna, eljest tvingande lagregler icke skola vara tillämpliga å kronan, kommun eller municipalsamhälle såsom upplåtare. Undantaget avser icke blott de mot jordägaren riktade skärpningar i nu gällande regler, som förslaget inför, utan innebär därutöver ett direkt steg tillbaka från vad i fråga om arrendators arbetsskyldighet redan gäller. Såsom skäl för stadgandet hava de jordsakkunniga •— enligt vilkas förslag undantaget skulle avse jord i statens eller kommunal ägo, oberoende vem upplåtaren vore — åberopat, att behov av paragrafens bestämmelser ej torde föreligga vid upplåtelser av dylik jord samt att dessa bestämmelser ej heller vore lämpade för dylika upplåtelser, något som särskilt framträdde beträffande ecklesiastika boställen, där de komme att stå i strid mot nyligen antagna regler för dessa boställens utarrendering.

I överensstämmelse med den mening, som kommit till uttryck i åtskilliga yttranden i ärendet, kan lagrådet icke finna dessa skäl giva fog för ett undantagsstadgande av den räckvidd, som det föreslagna äger. Finge uttalandet om obehövligheten av ifrågavarande stadganden, såvitt publik jord angår, anses vara uttryck för trygg förväntan, att desamma oberoende av lagbud skola iakttagas vid upplåtelser av dylik jord, kan erinras, att i så fall är det undantagsbestämmelsen som är överflödig. Men därtill kommer att det yttrande, domänstyrelsen avgivit, icke synes tala för att en sådan förväntan utan nödtvång skall uppfyllas. Någon utredning till stöd för åsikten, att paragrafen icke

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

skulle lämpa sig för upplåtelser av publik jord har — frånsett de ecklesiastika boställena — icke blivit förebragt. Att sagda regler kunna å kronan och kommuner — likasom å enskilda jordägare — lägga ett band, som i vissa fall kan vara besvärande, är tydligen intet giltigt skäl mot likställighet, så länge icke särskilda förhållanden visats föreligga, som för de publika rättssubjekten skulle medföra helt andra och svårare verkningar av reglernas tillämpning än för enskilda jordupplåtare. Frågan är av principiell betydelse. Om stat och kommun anses kunna utan fullgoda grunder frikallas från att i privaträttsliga förhållanden iakttaga vad eljest är till allmän efterlevnad påbjudet, helst på ett område, där de borde föregå med gott exempel, så frestas lagstiftaren att icke med tillbörlig omsorg överväga vad ur allmänna välfärdssynpunkter kan billigtvis fordras av de enskilda, och respekten för hans påbud undergräves.

Om i sakens nuvarande läge ett undantag måste göras för ecklesiastika boställen, hemställes dock på grund av det anförda, att det begränsas att gälla allenast dem.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i slutet av första stycket, att om jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet åtagit sig, arrendatorn skall åtnjuta skäligt skadestånd, lärer vila på principiellt riktig grund. I jordsakkunnigas motiv uttalas också den uppfattningen, att det näppeligen vore att befara, att detsamma skulle komma att för jordägarna medföra några mera avsevärda olägenheter. Skulle ett planerat arbete av någon anledning behöva inställas, syntes nämligen jordägaren i flertalet fall hava möjlighet att i stället anvisa arrendatorn annat arbete. I sakens natur läge, att liksom arrendatorn, då han hindrades att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefattade giltig ursäkt, icke borde drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller borde kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste inställas eller inskränkas. Vad sålunda anförts torde obetingat äga sin giltighet, då arbetets inställande eller inskränkande beror på rent faktiska hinder och det arbete jordägaren eventuellt erbjuder i stället för det avtalade är något så när kommensurabelt med detta. Mera tvivelaktig torde däremot saken bliva, om väl icke något egentligt hinder för arbetets utförande inträffat, men detta till följd av ändrade förhållanden förlorat en avsevärdare del av sitt värde för jordägaren och han ej har annat arbete att erbjuda i stället eller vad han kan erbjuda, till följd av det avtalade arbetets strängt specificerade art, ej är i vidare mån jämförligt med detta, än att det ger arrendatorn en motsvarande inkomst. Även för dylikt fall lärer emellertid billigheten kräva, å ena sidan att jordägaren icke skall anses hava undandragit sig sin avtalsenliga skyldighet genom att inställa arbetet samt å andra sidan att jordägaren och arrendatorn böra vara pliktiga att så långt som möjligt tillmötesgå varandra, jordägaren med erbjudande och arrendatorn med antagande av det likvärdiga arbete jordägaren må kunna bereda. Denna billighetssynpunkt vinner uppenbarligen ökad betydelse ju längre ar-

Kungl. Maj ds proposition nr 188.

rendetiden är bestämd. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om ej en jämkning i avfattningen bör göras därhän, att det blir tydligt uttalat, att rätten till skadestånd skall inträda, allenast om jordägaren undandrager sig att tillhandahålla arrendatorn arbetet eller, om detta i avsevärd mån förlorat sitt värde för jordägaren, annat för arrendatorn lika förmånligt arbete.

Iakttages icke vad lagrådet hemställt i fråga om borttagande av undantaget i sista stycket, bör det i varje fall omformuleras så, att det blir klart, att det omfattar även de ecklesiastika boställena, för vilka det i första hand synes vara avsett.

8 §.

Lagrådet:

Av utredningen framgår, att för närvarande en arrendetid överstigande 15 år endast undantagsvis förekommer. Blir nu genom den nya lagen en arrendetid av 15 år fastställd såsom minimum i en mängd fall, finnes anledning antaga, att just denna arrendetid kommer att bliva regel även i sådana fall, då kontrahenterna frivilligt önska ordna förhållandet för en längre tid på en gång. De bestämmelser i förevarande och vissa andra paragrafer av förslaget, vilka med ändring av bestämmelserna i 1907 års lag hänföra sig till en arrendetid överstigande 15 år, lära därför, trots den förkortning, som skett i den relevanta tiden, komma att stå tämligen främmande för det praktiska livet.

Å andra sidan framgår av förarbetena till förslaget, att det från arrendatorernas sida finnes en stark önskan, att, i den mån en minimitid av 15 år fastslås såsom regel, det dock måtte beredas möjlighet för arrendatorn att på något sätt tidigare komma ifrån ett arrende, som det till följd av en eller annan omständighet är svårt för honom att längre behålla. Denna önskan torde ej heller vara alldeles oberättigad. För en arrendator t. ex., som väsentligen byggt sina förhoppningar att kunna reda sig med arrendet på sin egen arbetskraft, men som fått denna nedsatt genom sjukdom, måste det vara synnerligen betänkligt att vara ovillkorligen bunden i 15 år. I de flesta fall lärer han visserligen kunna bliva fri genom godvillig överenskommelse med jordägaren, då det måste ligga i dennes intresse att icke hava en mer eller mindre arbetsoduglig arrendator på fastigheten, men det ligger i sakens natur, att vid en dylik uppgörelse arrendatorns ställning är vida svagare, om han därvid är helt beroende av jordägarens samtycke.

Att giva arrendatorn ovillkorlig uppsägningsrätt, eventuellt efter viss tids förlopp, lärer av skäl, som jordsakkunniga anfört, icke vara lämpligt. Däremot synes den i förevarande paragraf stadgade tidsgränsen böra jämkas så, att den rätt till hembud eller till att sätta annan i sitt ställe, varom paragrafen talar, kunde medgivas, så snart arrendetiden icke understiger 15 år.

Iakttages detta, böra motsvarande jämkningar vidtagas i 9 och 33 §§ av förevarande lag samt i 6 och 25 §§ norrländska arrendelagen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 182. 10—12 §§.

Lagrådet:

Gällande lags bestämmelser om arrendesyn äro uppställda efter följande plan. I 10 § stadgas, att syn är enda tillåtna medel att föra bevis om den arrenderade fastighetens skick vid till- och avträdet. Därpå regleras i 11 § frågorna om synenämndens sammansättning och om laga tid för ssmen. I 12 § slutligen stadgas om förfarandet vid syneförrättningen. Därvid behandlas först de grundläggande formfrågorna: utsättande av tid för förrättningen, parternas underrättande, verkan av parts utevaro, prövning av jäv eller annan invändning mot synemans behörighet. Därnäst handlas om synegången, och avslutningsvis givas bestämmelser om syneinstrument och om kostnaderna.

Denna naturliga och klara uppställning har — såvitt kan ses utan nödtvång — i förslaget brutits. Den bleve återställd, om 10 § i gällande lag lämnades orubbad och tredje stycket i förslagets 12 § finge sin plats såsom andra stycke i 11 §, med en härav betingad jämkning i redaktionen, samt slutligen tredje stycket i förslagets 10 § återflyttades -— med bibehållande av det gjorda tilllägget — till sin gamla plats i 12 § näst framför punkten om syneinstrument, vilken, såsom i förslaget skett, finge utgöra ett särskilt stycke.

14 §.

Lagrådet:

Den hänvisning till andra stycket, vilken med orden »som nedan sägs» inskjutits i nuvarande lydelsen av första styckets första punkt, torde få utgå såsom helt överflödig och icke överensstämmande med lagens teknik. I samma punkt tillerkännes enligt förslaget arrendatom under viss förutsättning gottgörelse »intill» i stället för såsom i gällande lag och i de sakkunnigas förslag »med» det vid synen fastställda belopp. Möjligen har med ändringen åsyftats ett förtydligande, som ansetts påkallat av medgivandet att gottgörelsen får uppbäras successivt i mån av arbetets fortskridande. Något förtydligande av denna anledning lärer icke erfordras, och med det använda uttryckssättet torde rätta meningen tvärtom hava fördunklats.

Iakttages vad ovan hemställts om uppställningen av 10—12 §§, torde i andra styckets andra punkt lämpligen böra sägas, att beträffande den särskilda synen skall gälla i tillämpliga delar vad i 11—13 §§ stadgas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden o. s. v. i enlighet med förslaget.

17 §.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde:

Genom stadgandet i 2 kap. 17 § nyttjanderättslagen om rätt för arrendatorn till gottgörelse för materialkostnad vid täckdikning med tegelrör togs ett första steg att tillmötesgå de gamla önskemålen om ersättning åt arrendatorn för varaktig jordförbättring. Att man fann sig böra stanna härvid berodde, enligt vad lagberedningen utvecklat, på hänsyn till den ekonomiskt svaga ställ-

Kungl. May.ts proposition nr 182.

ning, vari mången upplåtare befinner sig. Beredningens ordförande framhöll i diskussionen om en norrländsk arrendelag med eftertryck, att gentemot kapitalstarka upplåtare, i fråga om vilka nämnda hänsyn icke gällde, vore tvingande bestämmelser om skyldighet att ersätta jordförbättring ur nationalekonomiska likasom ur privatekonomiska synpunkter väl motiverade.

De jordsakkunniga hava funnit sig kunna konstatera att efter nyttjanderättslagens tillkomst en förändring av den allmänna uppfattningen ägt rum till arrendatorns förmån i fråga om rätt till ersättning för förbättringar å fastigheten överhuvud; och utan tvivel äger detta omdöme särskild giltighet beträffande egentliga jordförbättringar och vad därmed har närmaste samband (anordningar för gödsels tillvaratagande och vård o. s. v.). De sakkunniga hava emellertid i sitt förslag begränsat rätten till ersättning för jordförbättring att gälla täckdikning, nyodling och åtgärder för betesbruk; och departementsförslaget har härutinnan följt deras mening. Det synes emellertid kunna starkt ifrågasättas, huruvida man ej på denna punkt förfarit med alltför stor försiktighet med påföljd att stadgandena i tillämpningen skola framstå såsom godtyckligt snäva och ny ändring snart påkallas. Det förhållande, att man i förslaget utskilt en grupp kapitalstarka upplåtare, mot vilka ensamma bestämmelserna i ämnet skola äga tvingande karaktär, medan övriga upplåtare äga frihet att avtalsvis fritaga sig från en ersättningsskyldighet, som i vissa fall kunde medföra en alltför tyngande utgift, synes särskilt framkalla frågan om ej, då ändock lagändringar på området föreslås, man borde taga steget ut till en allmän legal regel om ersättning för varaktig jordförbättring. Med den ståndpunkt, förslaget i förevarande paragraf intager, följer att även upplåtare, varom i 44—52 §§ är fråga, icke äga ersättningsskyldighet för jordförbättring av annat slag än de i 17 § angivna. I avgivna yttranden har dock från olika håll erinrats, att även i sådana fall, där tillfälle till nyodling överhuvud gives, det ofta är händelsen att arbete kunde med bättre ekonomiskt resultat nedläggas på den redan under plog lagda jordens varaktiga förbättring. Invändningen att det i många fall vore vanskligt att bedöma, huruvida och med vilket belopp en värdeökning åstadkommits, synes icke böra tillmätas avgörande betydelse. Det torde nämligen ligga i sakens natur, att dessa vanskligheter endast i rena undantagsfall komme att verka till upplåtarens nackdel; de kunna antagas föranleda synnerlig försiktighet från synemännens sida vid uppskattningen.

Justitierådet vem Seth:

Jag inser väl, att det kan synas mest följdriktigt att utsträcka jordägarens ersättningsskyldighet till att avse alla jordförbättringar av beståndande beskaffenhet. Om jag likväl icke kan annat än i begränsad mån biträda hemställan härom, beror detta alltså på rent praktiska skäl. Beträffande en del åtgärder kunna sålunda enligt mitt förmenande förhållandena vara sådana, att ett rättvist bestämmande av ersättningens storlek möter alldeles särskilda svårigheter. Vidare kan det, om de förbättringsåtgärder, som skola medföra ersättningsskyldighet för jordägaren, icke på ett distinkt sätt angivas i lagen, ofta

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Hiva svårt att i det enskilda fallet avgöra, om en åtgärd är att hänföra till dylika förbättringsåtgärder eller den endast är att anse såsom ett moment i en osedvanligt god skötsel av fastigheten, därför ersättning ju icke skall utgå. Och även om man bortser från dessa omständigheter, synas mig alla skäl föreligga att på ifrågavarande område framgå med största försiktighet. Man får ej förbise, att vid full frihet att vidtaga vilka förbättringar som helst med rätt till ersättning vid arrendetidens slut en företagsam arrendator kan komma att ställa en kapitalfattig jordägare inför en ganska allvarlig situation. Även förbättringar, som varaktigt höja fastighetens värde, kunna för övrigt vara rena lyxförbättringar, som väl höja trevnaden, men icke öka fastighetens avkastnings f örmåga.

För mig ställer sig därför saken så, att jag väl tillstyrker utsträckande av jordägarens ersättningsskyldighet även till andra fall av jordförbättring än de i förslaget angivna, men detta endast under förutsättning, att ersättningsskyldigheten för dylika fall göres beroende av jordägarens föregående samtycke till åtgärden.

Lagrådet:

Stadgandet i första stycket, som tillerkänner arrendatorn rätt att å i arrendet ingående skogsmark verkställa nyodling utan jordägarens medgivande blott marken ej är skogbärande, lider av den oegentligheten, att det ej tager tillbörlig hänsyn till bestämmelserna i den nya skogsvårdslagen. Enligt denna åligger det ägaren att försätta all skogsmark, som icke är skogbärande, i skogbärande skick. Undantag är endast gjort för sådana fall, då skada å skogen, varom sägs i lagens 10 § och som eljest skulle föranlett skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder, uppkommit före lagens trädande i kraft. Ägaren är visserligen oförhindrad att i stället för att vidtaga återväxtåtgärder odla marken till åker o. s. v., men varje sådan omläggningsåtgärd utsätter honom för att vederbörande skogsvårdsstyrelse kan komma att framgå mot honom på sätt angives i lagens 24 §. Samma risk skulle ägaren komma att löpa, om en arrendator med begagnande av den rätt, som skulle tillkomma honom enligt förslaget, företoge sig nyodling å kalmark, varå ägaren enligt skogsvårdslagen vore skyldig företaga återväxtåtgärder. Detta kan ej vara rimligt, med mindre ägaren medgivit odlingen. Det hemställes förty om sådan jämkning i förslaget, att arrendatorn ej kommer att äga utan jordägarens medgivande verkställa nyodling å mark, som är skogbärande eller varå jordägaren vidtagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande.

Vad nu sagts om nyodling äger motsvarande tillämpning beträffande åtgärd för anordnande av varaktigt betesbruk, blott att rätten härtill är underkastad vissa särskilda inskränkningar, som synas gälla även för arrendatorn. Förbudet i lagens 20 § för arrendatorn att i annan mån än arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighetens skog, vilket förbud lärer varit anledning till att i förslagets 17 § första stycket icke något nämnes om jordägarens samtycke som villkor för omläggning till betesbruk, torde ej hänföra sig till annat än den växande skogen. Även omläggning för sådant ändamål av skogsmark,

Kungl. May.ts proposition nr 182.

varom ovan talats, lärer böra vara arrendatorn förbjuden, med mindre han erhållit jordägarens tillstånd till åtgärden.

Att i de fall då, enligt skogsvårdslagen eller annan skogslag, jordägaren själv icke äger företaga omläggning av skogsmark till annat bruk utan särskilt tillstånd, detsamma kommer att gälla arrendatorn, lärer vara så självfallet, att något påpekande därav i förevarande lag ej synes påkallat.

Iakttages vad ovan hemställts, bör motsvarande ändring vidtagas i första stycket av 21 § norrländska arrendelagen.

Enligt departementsförslaget skall, i motsats till vad de sakkunniga hemställt, värdet av verkställd jordförbättring i intet fall vara bestämmande för ersättningens belopp. Val är det en förutsättning för ersättningsrätt, alt en värdeökning åstadkommits; men står det fast, att denna förutsättning är för handen, är arrendatorns nedlagda nödiga kostnad — efter visst avdrag för nytta, som han själv dragit av förbättringen -— norm för ersättningen. Denna ändring i de sakkunnigas förslag synes icke kunna förordas. Har ett företag varit ekonomiskt så föga välbetänkt, att därå måst nedläggas en kostnad, som måhända flerdubbelt överstiger förbättringsvärdet, lärer detta icke böra drabba upplåtaren. Å andra sidan torde det för arrendatorn mången gång — t. ex. i fråga om nyodling — falla sig svårt att förebringa tillfredsställande utredning om beloppet av nedlagda verkliga kostnaden. Enligt’ de sakkunnigas förslag däremot kunde det ej bliva fråga om annat än en jämförande uppskattning av den vunna förbättringens värde och den kostnad den skäligen bort draga; detta nämligen i händelse upplåtaren gör gällande, att det senare beloppet understiger det förra.

Sker, i enlighet med vad sålunda hemställes, återgång till de sakkunnigas förslag, att ersättning skall vid avträde från arrendet tillgodokomma arrendatorn med förbättringens dåvarande värde, dock ej utöver nödiga kostnaden, torde anledning ej förekomma att i fråga om nyodling och betesförbättring föreskriva avdrag för den nytta arrendatorn kan utöver skälig ränta på sitt utlägg hava dragit av företaget. Huruvida, på sätt jordsakkunniga antagit, tillräckliga skäl föreligga att i fråga om täckdikning bedöma saken annorlunda, må lämnas därhän; det må endast erinras därom, att till grund för ersättningsfrågans bedömande ligger även i detta fall det värde förbättringen äger vid tiden för avträdet, samt att arrendatorn är den, som står risken för att arbetskostnaden ställt sig för dyr i förhållande till båtnaden. — Att stadgandet i paragrafens slutord om avdrag för brist å täckdikningen bör utgå, i händelse av återgång till de sakkunnigas ståndpunkt, är tydligt.

18 §.

Lagrådet:

Anledning torde saknas att låta det nya första stycket till ordalagen avvika från lydelsen av paragrafens nuvarande första punkt.

Iakttages vad vid 17 § hemställts om sättet för ersättningens beräknande, lärer därav följa, att motsvarande ändring vidtages i andra punkten av förevarande paragrafs andra stycke.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1027. 1 saml. 155 käft. (Nr 182.) 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

En redaktionell förenkling synes kunna med fördel vidtagas på det sätt, att vad nu på tre ställen säges om att viss fråga skall prövas i den ordning, 8 § bestämmer, sammanföres i ett nytt sista stycke. Sker så, bör i 51 § ej talas om sista stycket i 18 § utan om dess tredje och fjärde stycken utom vad angår elektrisk anläggning, och i 56 § bör i stället för 18 § första och sista styckena citeras 18 § med samma förbehåll.

22 §.

Lagrådet:

Att jordägaren ej må förvägras det tillträde till fastigheten, som är behövligt för att han skall kunna uppfylla sina skyldigheter mot arrendator!! eller mot det allmänna — det senare fallet synes dock ej hava med förslaget åsyftats -— är lika självklart, som att han skall giva arrendatorn varsel i skälig tid, när omständigheterna det påkalla. Detta förhållande lämpar sig dest» mindre att särskilt lagfästas som, på sätt lagberedningen framhållit, en dylik tillträdesrätt måste anses föreligga för jordägaren, närhelst och i den omfattning hans skäliga intressens bevakande det erfordrar. Att en erinran aktats nödig i fråga om besiktning av fastigheten, beror på den särskilt ömtåliga situation just detta syfte med fastighetens beträdande är ägnat att framkalla. Det hemställes alltså, att paragrafen får kvarstå oförändrad i gällande lydelse.

33 §.

Lagrådet:

Någon viss tidpunkt, då bevakning av fordringar i konkurs skall ske, finnes ej stadgad, utan blott en viss tidrymd, inom vilken bevakning skall äga rum. I första stycket och andra styckets andra punkt bör det alltså heta »från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid».

Iakttages detta, bör motsvarande ändring vidtagas i 25 § norrländska arrendelagen.

43 §.

Lagrådet:

Den kommentar av föregående paragrafers innebörd i visst avseende, som här gives, har föranletts av uttalade önskemål om större lättfattlighet. Dessa önskemål är det emellertid en vansklig sak att i denna form efterkomma. Paragrafen är i själva verket missvisande utan att en hänvisning tillika gives till 51 §:s bestämmelser. Sistnämnda paragraf samt 53 och 55 §§ äro i sin ordning, sammanställda med den förevarande, missvisande, ity att i denna sistnämnda framhäves det undantag från avtalsfrihet, som 2 § första stycket enligt sakens natur innebär, medan ett motsvarande Omnämnande av 45 § ej skett i 51, 53 och 55 §§. Avsikten med dessa erinringar, vartill kunde fogas andra, är ingalunda att påyrka ett fullständigande, vilket blott skulle göra saken ytterligare invecklad; i 51 § exempelvis kan 45 § ej omnämnas vid sidan • av övriga där uppräknade, enär dess bestämmelser i motsats mot deras äro ömsesidigt tvingande. Lagrådet vill fastmera hemställa, att paragrafens text må utgå ur förslaget. Att 2 § första stycket, 3 § och delvis 7 § äro av tvin-

Kungl. Majrts proposition nr 182.

gande natur för alla arrendeförhållanden — frånsett det i sistnämnda paragrafs slutstadgande gjorda undantaget — framgår av nämnda lagrums uttryckliga ord; att motsatsen således, i överensstämmelse med den privata avtalsrättens huvudregel, gäller inom den allmänna arrenderätten i övrigt, därom torde icke de jordägare och arrendatorer, som äga önskan och makt att genomdriva avvikande avtalsvillkor, behöva stanna i okunnighet. Detta så mycket mindre som förhållandet numera särskilt framträder genom den särskilda bestämmelsen i annan riktning för bolagsarrenden och därmed jämställda i Öl §. Den nya paragrafen är dessutom i viss mån ägnad att utplåna den åtskillnad, lagstiftaren genom omsorgsfullt val av uttryckssätt velat angiva mellan stadgande^ som innebära ett förord för den ordning han ansett vara den för normala fall rättvisa och billiga, och andra stadganden, som endast hava till syfte att giva en supplementregel för den händelse en viss fråga, som vanligen regleras i kontraktet, skulle blivit där förbigången. Med hänsyn till sistnämnda förhållande är för övrigt förslagets uttryck, att något annorlunda avtalats än ovan i kapitlet »är föreskrivet», tämligen oegentligt.

Dår, i enlighet med vad nu hemställts, paragrafens föreslagna innehåll bortfalla, torde hit böra förflyttas den erinran om särskild lagstiftning rörande det nya åhorättsinstitutet, som enligt lag den 4 juni 1926 utgör arrendekapitlets 44 § och till följd av något förbiseende — jämför förevarande förslags ingress — finge strida om denna plats med den föreslagna nya 44 §.

Särskilda bestämmelser om vissa jordbruksarrenden.

Lagrådet:

Det hemställes att, för vinnande av nödig överskådlighet och reda, 44—55 §§ måtte i huvudsaklig överensstämmelse med vad jordsakkunniga föreslagit uppdelas i tre avdelningar, den första omfattande 44—52 §§ med rubrik »Om jordbruksarrenden under bolag och med dem likställda jordägare», den andra omfattande 53 och 54 §§ med rubrik »Om jordbruksarrenden under fideikommiss» och den tredje rubricerad »Om vissa andra jordbruksarrenden».

44 §.

Lagrådet:

Bestämmelserna i 44—52 §§ äro avsedda att för mellersta och södra Sverige utgöra en motsvarighet till den norrländska arrendelagen, men knappast lärer det hava tänkts, att de skola vinna tillämpning även inom de landsdelar, där norrlandslagen gäller. Så kan dock bliva fallet till följd av de olika sätt, varpå denna och förslaget bestämma kretsen av de enskilda personer, som äro att jämställa med bolag. Norrländska arrendelagen talar om sådan enskild person, »vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma»; förslaget lämnar mantalsskrivningsorten därhän och jämställer med bolag »enskild person, där han driver yrkesmässig handel med skogsprodukter eller industriell rörelse och ej besitter jorden eller fastighet,

84 Kung!,. Maj:ts proposition nr 182.

vartill den hör, huvudsakligen för jordbruk». Uppenbarligen kan även en å fastigheten mantalsskriven person vara så kvalificerad som förslaget anger.

Till förebyggande av en alltför brokig blandning av skilda rättsområden i samma landsända torde förslaget alltså böra ändras därhän, att dess nu ifrågavarande bestämmelser icke bliva tillämpliga å jord, som tillhör enskild person, mantalsskriven å arrendefastigheten eller å fastighet som med denna är i sambruk. Och visserligen lärer det vara riktigt att icke stanna härvid utan göra kretsen av de med bolag likställda personerna trängre än enligt norrländska arrendelagen; men av de skiftande försök i sådan riktning, som efter hand framlagts, synes intet vara tillfredsställande. Vad särskilt det remitterade förslaget angår må anmärkas, att det från kretsen utesluter den, som utan att idka handel eller driva industriell rörelse besitter fastigheten väsentligen i ändamål att exploatera skogen, men å andra sidan låter den omfatta exempelvis en industriidkare, som besitter en fastighet huvudsakligen för att därå hava sitt sommarhem och anser det öka lantvistelsens behag, att jorden brukas på äkta bondevis. Enligt lagrådets åsikt borde med bolag jämställas enskild person, om vilken det gäller — förutom att han såsom norrländska arrendelagen stadgar är mantalsskriven å annan ort — att han uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket.

Det är vidare att märka, att norrländska arrendelagen endast gäller jord å landet. Redan av skäl, som ovan anförts, synes det, som om en motsvarande begränsning borde givas även åt nu ifrågavarande bestämmelser. En sådan begränsning torde jämväl i övrigt vara väl motiverad av de särskilda förhållanden, som råda inom stadssamhällena. Iakttages detta, lär följdriktigheten fordra, att motsvarande ändring vidtages i 53 och 55 §§.

I redaktionellt avseende må erinras att, enligt vedertagna normer för lagstil, användandet av frasen »lag samma vare» i andra stycket innebär varken mer eller mindre än att i fråga om upplåtelse av jord, som där sägs, skall gälla vad som är stadgat i 45—51 §§. Efter orden bliva alltså 45—51 §§ tillämpliga å varje upplåtelse av jord, tillhörig sådan enskild person som i andra stycket avses, oberoende av huru stor areal odlad jord, som ingår i upplåtelsen; och med erforderlig tydlighet framgår knappast, att den relevanta tidpunkten beträffande ägarens förhållanden är, såsom uttryckligen säges i första stjmket, avtalets ingående. En formell överarbetning synes fördenskull vara nödvändig.

Justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Planting-G yllen}) aga:

De jordsakkunnigas majoritet hade föreslagit, att de särskilda bestämmelserna för arrende av jord, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller med dem jämställd enskild person, skulle bliva tillämpliga vid en minimiareal av två hektar odlad jord. Departementsförslaget har godtagit principen: gränsbestämning genom en i lag fixerad minimiareal; men i anledning av anmärkningar från hörda myndigheter och sammanslutningar har gränsen höjts till fyra hektar. Det vill emellertid synas, som om de framställda betänkligheterna väsentligen gällt bestämmelsen om viss minimitid och förbudet att stadga arbetsskyl-

Kungl. Maj:t-s proposition nr 182.

di gliet. Det har nämligen i huvudsak framhållits, att just de mindre torp* ställena utarrenderades åt personer, på vilka jordägaren måste kunna räkna såsom skogsarbetare och som han icke borde vara för en avsevärd framtid tvingad att behålla vid arrendet, om de visade sig olämpliga för skogsarbetet. Då förbudet mot kombination av arrende- och arbetsavtal bortfallit i departementsförslaget, synes det egentligen vara den i 45 § föreskrivna minimitiden, som föranlett höjningen av arealgränsen i förevarande paragraf.

Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke stadgandet i 45 §. ensamt bör till sin giltighet inskränkas till arrenden om minst fyra hektar, men bestämmelserna i följande paragrafer omfatta jämväl mindre arrenden ned till två hektar. Alldeles oavsett den bekanta svårigheten att vare sig genom aYealbestämning eller annorledes angiva vad som är att hänföra till »självständigt jordbruk», förefaller det icke klart, varför lagstiftaren i detta sammanhangskäll sträva att begränsa sin sociala omvårdnad till idkare av ett sådant. Om än det må vara riktigt, att innehavarna av de små arrendena om två till fyra hektar ofta, kanske i regel icke kunna hämta ens sin huvudsakliga bärgning av jordbruk, utgör dock detta ett mycket viktigt stöd för deras ekonomiska existens; och svårigheterna att sörja för tillfredsställande nybyggnad och kostsammare reparationer äro uppenbarligen snarast mera oöverkomliga för dem än för innehavare av större arrenden. Det synes också kunna befaras, att en jordägare med åtskilliga arrendeställen, av vilka somliga falla under de särskilda bestämmelserna, andra däremot icke, vänder sina byggnads- och underhållsomsorger så helt till de förra, ätt föga blir för de senare till övers. Icke heller synas de i 51 § stadgade förbuden för jordägaren att fritaga sig från skyldighet att ersätta förbättringar och deltaga i synekostnader o. s. v. böra äga mindre tillämplighet på ifrågavarande arrenden än på de större.

Såsom lagrådet ovan anmärkt bör de särskilda bestämmelsernas giltighetsområde angivas så, att dessa bestämmelser icke i något fall bliva vid siden av norrländska arrendelagen tillämpliga inom de landsdelar, där denna lag gäller. Anses den minimiareal, fyra hektar inrösningsjord, som bestämts i nämnda lags ingress, böra bibehållas — något, varom här ej skall yttras något omdöme •—skulle alltså en ändring i förevarande särskilda bestämmelser sådan som bär ifrågasatts medföra behovet av ett särskilt stadgande, varav framginge, att dessa bestämmelser ej hava tillämplighet inom norrländska arrendelagens giltighetsområde.

45 §.

Justitierådet von Seth:

Stadgandet i sista punkten är naturligtvis icke tillämpligt om en förmyndare begagnar sin rätt enligt 8 kap. 14 § förmynderskapslagen att utan överförmyndarens samtycke upplåta en sin myndlings fastighet på tid icke överstigande 5 år. Vill förmyndaren icke söka överförmyndarens samtycke till att avtalet må gälla för den lagstadgade minimitiden, lärer det, såsom ifrågavarande stadgande är formulerat, ligga närmast till hands att anse avtalet i dess helhet förfallet. Tvivelaktigt blir förhållandet dock, om båda kontrahenterna äro ense, att avtalet skall tillämpas enligt sin lydelse, och arrendatorn överta-

86 Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

ger fastighetens brukande för den avtalade tiden. Förmynderskapslagen ger i så fall ej anledning till ingripande, och det lär väl då bliva svårt att helt lämna avtalet å sido. Det kan ifrågasättas, om ej det riktiga vore att från stadgandet i förevarande paragraf helt undantaga fastighet, som tillhör omyndig. Någon större olägenhet i socialt hänseende vore säkerligen ej att befara därav.

Iakttages detta, bör motsvarande undantag göras från stadgandet i 2 § av norrländska arrendelagen.

46 §.

Justitierådet von Seth:

Enligt vad utredningen visar pläga på vissa håll arrendeavtalen, jämte det de lägga nybyggnadsskyldigheten å jordägaren, innehålla bestämmelse, att, om jordägaren under arrendetiden nödgats företaga nybyggnad, arrendatorn skall under återstående arrendetiden förränta nybyggnadskostnaden efter viss procent. En dylik bestämmelse är ju, särskilt om däri intages bestämmelse jämväl om ett visst amorteringstillägg, synnerligen lämplig. Genom densamma, om den är väl avvägd, framhäves den solidaritet, som jordägaren och arrendatorn, om de se sunt på sina inbördes förhållanden, måste söka upprätthålla sinsemellan. Jordägaren har naturligtvis också, om avtalet avser någon längre tid, svårt att vid avtalets ingående beräkna det tillägg, varmed han bör öka den eljest lämpliga legan för att säkra sig mot förlust till följd av nybyggnadskrav, som kunna uppstå under arrendetiden, och måste följaktligen räkna i överkant för att vara säker vid alla eventualiteter. Ordnas däremot saken i fråga om nybyggnadskrav, som ej tagits i beräkning vid avtalets ingående, på sätt ovan angivits, kan legan, även om arrendetiden sättes så lång som till 15 år, beräknas utan hänsyn till eventuella nybyggnadskostnader. Att detta senare är det för arrendatorn förmånligaste är otvivelaktigt. Stadgandet i första stycket torde kunna utgöra ett hinder för ett sådant sätt att ordna nybyggnadsf rågan.

Även i ett annat hänseende skulle samma stadgande kunna verka hinderlig! för en naturlig utveckling av arrendeförhållandena.

Det torde vara otvivelaktigt, att ett av skälen, varför varken jordägarna eller arrendatorerna på senare tider visat synnerlig benägenhet att binda sig vid arrenden på lång tid, är, att det är så svårt att för sådan tid rättvist avväga legan. Denna svårighet undvikes i viss mån, om t. ex. legan visserligen bestämmes att utgå i penningar, men dess belopp förklaras skola beräknas efter markegångsvärdet av vissa myckenheter olika slags jordbruksprodukter — det i paragrafen använda, från norrländska arrendelagens motsvarande stadgande hämtade uttrycket »naturalster» lärer vara en mindre lyckad beteckning för vad som avses. Nu torde visserligen stadgandet i fråga, rätt förstått, ej utgöra hinder för ett sådant ordnande av förhållandena, men de använda ordalagen, som bland annat genom inskjutande av orden »eller myckenhet» kommit att avvika från uttryckssättet i 5 § av norrländska arrendelagen, kunde giva anledning till den uppfattningen, att en dylik kombination av penning- och produktlega ej skulle vara av lagstiftaren avsedd.

Kung!. Maj:ts proposition nr 182.

87 För att stadgandet må erhålla erforderlig smidighet i ovanangivna hänseenden vore det nog önskligt, om ordalagen kunde jämkas så, att det komme att klart utsägas, att lega, som utsättes i penningar eller produkter, skall vara till belopp eller beräkningssätt eller myckenhet bestämd.

Iakttages detta, lärer även 5 § norrländska arrendelagen böra undergå motsvarande jämkning.

Justitierådet Alexanderson, med vilken justitierådet Wedberg och regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde:

Det hemställes att orden »eller myckenhet», som ej finnas i 5 § norrländska arrendelagen, måtte få utgå.

Lagrådet:

Det kan icke gärna vara avsett att arrendatorn må äga rätt till nedsättning i annan lega än sådan, som är utsatt i penningar eller naturalster (jfr norrländska arrendelagen 5 § sista stycket). Denna begränsning i arrendatorns rätt framgår dock ej av förslagets avfattning.

I överensstämmelse med norrländska arrendelagens 5 § skulle arrendatorn enligt jordkommissionens och jordsakkunnigas förslag njuta nedsättning i legan vid allmän svårare missväxt i orten. Det remitterade förslaget åter talar om svår missväxt. Motivet till ändringen uppges icke i föredragande departementschefens yttrande, men antagligen åsyftas att utmärka, att den missväxt, som enligt förslaget skall berättiga till nedsättning i legan, måste vara svårare än norrländska arrendelagens svårare missväxt. Det lärer emellertid näppeligen kunna förväntas, att i tillämpningen någon skillnad bleve gjord mellan svår och svårare missväxt. Det hemställes förty om återgång till den norrländska arrendelagens uttryckssätt.

47 §.

Lagrådet:

I första stycket första punkten borde på ett enklare och alltså mera nöjaktigt sätt kunna uttryckas, att för jordbruket nödiga byggnader skola av jordägaren vid tillträdet avlämnas i sådant skick, att därå ej tarvas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Andra punkten innehåller ej alldeles detsamma som sin motsvarighet i norrländska arrendelagen (8 § sista stycket); ty medan denna lämnar en uttömmande definition å mindre reparation, kan förslaget tolkas som om det blott angåve exempel. Då någon olikhet,icke lärer vara avsedd, bör en redaktionell jämkning vidtagas.

Avfattningen av andra stycket kunde giva anledning till den uppfattningen, att beträffande fastigheter, om vilka här är fråga, det förutsatts, att tillträdessynen alltid skulle hållas först efter det arrendatorn tillträtt fastigheten. Det lärer emellertid icke hava varit meningen att göra någon ändring i vad 11 § stadgar om tid för tillträdessyn, utan vad man velat utsäga torde vara, att om

88 Kungl. Maj:t$ proposition nr 182.

vid tillträdessynen — oavsett när inom den lagliga tiden den hålles — brist befinnes föreligga i fråga om fastighetens åbyggnader, för vilkens 'undanröjande det enligt första stycket ankommer på jordägaren att ansvara, de i andra stycket meddelade föreskrifterna skola träda i tillämpning. En jämkning i avfattningen, så att detta kommer till tydligt uttryck, synes i varje fall önsklig.

Vad i andra punkten av andra stycket sägs om rätt för arrendatorn att själv i första hand utföra det för åbyggnadernas iståndsättande erforderliga arbetet lärer icke rimligen kunna gälla för annat fall, än att bristen kvarstår ännu vid tillträdet. Hålles tillträdessynen före tillträdesdagen, vore det ju meningslöst att söka förhindra jordägaren att avhjälpa bristen, om han förmår göra det till tillträdesdagen. Och även i övrigt synes billigheten kräva att jordägaren får skälig tid på sig att själv bättra förekommande brister. Meningarna kunna ju vara så pass delade om vilka eller hurudana byggnader med hänsyn till fastighetens storlek och avkastningsförmåga samt ortens sed må anses nödiga för jordbrukets bedrivande, att det mången gång ej kan läggas jordägaren till last som någon försumlighet, att han icke i förevarande hänseende uppfyllt de krav synemännen anse skäligt ställa på honom; och härtill kommer, att det enligt det till lagrådet jämväl remitterade förslaget till uppsiktslag i allt fall skulle bliva jordägaren, som ytterst bleve ansvarig för det sätt, varpå arbetet utfördes.

Det hemställes förty, att stadgandet om arrendatorns rätt att redan i första händ utföra arbetet måtte få utgå.

Andra styckets sista punkt torde böra omredigeras till närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande i norrländska arrendelagen.

Beträffande uttrycket i tredje stycket »intill det vid synen fastställda belopp» hänvisas till vad som förut anförts beträffande motsvarande uttryck i 14 §.

49 §.

Lagrådet:

Smärre brister, som vid tillträdet befinnas å golv, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, murar o. s. v. och vilkas botande är att anse som tillfällig lagning, har enligt 47 § jordägaren ej skyldighet att avhjälpa. Enligt förevarande paragrafs första punkt är emellertid ej heller arrendatorn pliktig att befatta sig härmed ens i sådana fall, där underlåtenhet härav medför, att den med eu ringa brist behäftade byggnaden försämras, t. ex. tager röta av insipprande väta. Endast om bristen uppkommit under arrendetiden, d. v. s. efter tillträdessynen, har han dylik skyldighet. Detta synes icke tillfredsställande. Skyldigheten att tillse, att icke fastigheten genom bristande omvårdnad försämras, torde böra åvila arrendatorn, även om det gäller att bota sådana smärre brister, som befunnos vid tillträdet; detta desto hellre, som bestämmelserna i 47 och 48 §§ onekligen äro ägnade att framkalla en viss risk för likgiltighet hos arrendatorn för byggnadernas behöriga vård. För kostnad och besvär är han ju enligt sista punkten i paragrafen berättigad till ersättning.

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

54 §.

Lagrådet:

Själva huvudstadgandet, som inleder paragrafens första stycke, lärer innebära en saklig olikhet i förhållande till 1 § lagen den 13 maj 1921 med vissa bestämmelser rörande arrende av fideikommissjord. Det föreslagna stadgandets giltighet är nämligen begränsad till det fall, att upplåtelse skett, innan fideikommissrätten övergått till ny innehavare. Om sådan övergång skett, men innehavet av fastigheten ännu är kvar hos förre fideikommissinnehavaren eller hans dödsbo, skulle alltså upplåtelse på arrende av exempelvis ett landbohemman under fideikommisset ej äga den verkan, paragrafen angiver. Denna inskränkning torde icke ligga i någon parts välförstådda intresse och har måhända ej heller varit avsedd. Det hemställes om sådan jämkning i stadgandets lydelse, att den bortfaller.

55 §.

Lagrådet:

Iakttages den anmärkning, som vid 7 § framställts mot nämnda paragrafs sista stycke, lärer jämväl i förevarande paragraf sista stycket böra utgå. Härav bleve visserligen en följd att den befogenhet att meddela undantag från bestämmelsen i 45 § om minimitid för arrende, vilken jämlikt 52 § skall tillkomma Konungens befallningshavande, komme att gälla jämväl då kronan är jordägare. Men detta förhållande torde icke böra få tillmätas betydelse av ett avgörande hinder. Tillämpningen av dispensbefogenheten komme då att ske efter grundsatser, som med vederbörliga modifikationer motsvara dem, som iakttagas i fråga om jord under enskild äganderätt, något som icke med säkerhet kan förväntas bliva fallet, om bestämmanderätten överlämnas åt vederbörande fastighetsförvaltande verk.

56 §.

Lagrådet:

Denna paragraf, som motsvarar 43 § i nu gällande allmänna arrendelag, bör, om 1 § däri lämnas oförändrad, i avfattningen närmare ansluta sig till sin motsvarighet.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Något hinder synes icke föreligga att den nya lagen träder i kraft tidigare än förslaget avser, exempelvis den 1 september 1927.

Vill man, i likhet med förslaget, att de nya bestämmelserna icke skola tilllämpas med avseende å nyttjanderätt, som upplåtits före deras ikraftträdande, lärer varje övergångsstadgande vara obehövligt. Erfarenheterna från den norrländska arrendelagens tillkomst låta emellertid förmoda, att därest nya lagen ej blir gällande beträffande avtal, som upprättats före dess ikraftträdande, en del jordägare skola ombesörja, att äldre avtal dessförinnan ersättas av nya i syfte att undanskjuta lagens tillämplighet. Det är icke tilltalande att lämna

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 18%.

möjlighet därtill öppen. Och det lärer icke innebära något vådligt avsteg från vedertagna regler angående nya privaträttsliga stadgandens tillämplighet, om nya lagen får gälla avtal, tillkomna visserligen före dess ikraftträdande men efter en viss dag, infallande någon kort tid efter förslagets framläggande för riksdagen. Det hemställes, att ett övergångsstadgande av nu angivna innehåll meddelas i stället för det föreslagna tredje stycket.

Lagrådet:

I det föregående har redan framställts ett par erinringar av redaktionell natur. Det synes emellertid önskligt, att förslaget även i andra än sålunda påpekade delar varder i formellt avseende förbättrat, så att ändringarna i nyttjanderättslagen icke bliva stiliserade på ett mot dennas ursprungliga avfattning stridande sätt. Mindre tillfredsställande ordvändningar förekomma exempelvis i 12 § slutet av tredje stycket, 48 § andra stycket, 51 § och 52 §, vilken för övrigt synes lämpligen kunna i ett och annat avseende jämkas närmare till sin motsvarighet i norrländska arrendelagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland

och Dalarne.

1 §‘

Lagrådet:

Om, på sätt lagrådet hemställt, allmänna arrendelagen icke belastas med regler angående domstolsbeslut av samma verkan som skriftligt arrendekontrakt, lärer all anledning saknas att ändra lydelsen av vare sig denna paragraf eller 40 § inteckningsförordningen.

5 §•

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket skilja sig från sin motsvarighet i förslaget rörande allmänna arrendelagen (7 § tredje stycket) blott därutinnan, att de icke medge laga verkan åt förbehåll ens om sådan tjänstbarhet, som är av allenast ringa betydelse. Då emellertid denna skiljaktighet knappast lärer vara av den vikt, att den bör upprätthållas, hemställes, att tredje stycket utbytes mot en hänvisning till allmänna arrendelagen, en hänvisning, som borde givas i omedelbart sammanhang med den i andra stycket.

19 §.

Lagrådet:

Om 2 kap. 18 § allmänna nyttjanderättslagen kommer att bestå av fyra stycken, såsom lagrådet ifrågasatt, bör hänvisningen till sagda lagrum i nu förevarande paragraf något jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

20 §.

Lagrådet:

Giltig anledning att ändra denna paragrafs nuvarande lydelse synes ej föreligga.

Övergångsbestämmelsen.

Lagrådet:

Förevarande lag torde böra träda i kraft samtidigt med den föreslagna lagen om ändring i vissa delar av allmänna nyttjanderättslagen. I övrigt torde någon övergångsbestämmelse icke erfordras.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Lagrådet:

Beträffande detta förslag hänvisas till vad som yttrats vid 1 § norrländska arrendelagen. Skulle dock ändringen anses förtjänt av att vidtagas, lärer en redaktionell jämkning böra ske: lagens ingress borde få utmärka, att till 40 § skall fogas ett tredje stycke, och av själva lagtexten borde ej upptagas något annat än detta nya stycke.

Ur protokollet: Oskar Adelsohn.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari 1927.

N ärv a rande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Thyrén, Bibbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Bosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 10 januari 1927 avgivna utlåtande över de den 5 november 1926 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av vissa paragrafer i lagen den 25 juni 1909 (nr 57 s. 2) om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;

3) lag om ändrad lydelse av 40 § förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

»Vid 1 § allmänna arrendelagen hava lagrådets samtliga ledamöter i fråga om formen för arrendeavtals ingående hemställt om bibehållande av den nuvarande regeln, att avtalet skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas. Mot det remitterade förslaget har i denna del huvudsakligen anförts, att dess genomförande skulle vara ägnat att medföra osäkerhet, huruvida och i vilken utsträckning giltighet kunde tillerkännas muntliga överenskommelser rörande arrendeförhållandet.

Inom arrendelagstiftningen är frågan om avtalets form utan gensägelse en av de mera svårlösta. Att den skriftliga formen äger ett bestämt företräde, lärer vara obestridligt, och lagstiftningen utgår hos oss såväl som i de flesta andra länder från denna form såsom den normala, även om man icke ansett sig böra gå så långt som till att göra den obligatorisk. Såsom jordsakkunniga framhållit, har i vårt land alltmer den ordning blivit rådande, att arrendeavtalen upprättas skriftligen. Att själva arrendeupplåtelsen grundas blott på muntlig överenskommelse lärer numera kunna betecknas såsom ett undan-

Kungl. Maj :ts proposition nr 182.

tåg, vilket i allmänhet faller inom de minsta arrendenas område, Härmed är emellertid ingalunda givet, att muntliga överenskommelser upphört att äga betydelse för bestämmande av arrendeförhållandet. Även om avtalet avfattats med största möjliga fullständighet — vilket faktiskt dock ofta underlåtes —, måste enligt sakens natur anledning ej sällan förekomma att företaga jämkningar i vad ursprungligen avtalats eller att genom särskilda överenskommelser ordna ett eller annat förhållande, som icke kunnat från början förutses eller tillräckligt beaktas. Om giltigheten av dylika ändringar och tillägg bleve beroende av att de avfattades i skriftlig form, vore att befara, att en dylik formföreskrift understundom kunde leda till konsekvenser, som för den allmänna rättsuppfattningen komme att framstå såsom otillfredsställande eller stötande, och det kan knappast betvivlas, att dessa konsekvenser skulle komma att träffa ej minst de arrendatorer, vilka i olika hänseenden äro svagast ställda. På grund härav har jag icke kunnat tillstyrka ett förslag, som skulle göra skriftlig form under alla förhållanden obligatorisk. Enligt det remitterade förslaget skall val såsom huvudregel gälla, att avtal, varigenom jord upplåtes på arrende, skall upprättas skriftligen, men härtill har fogats den bestämmelse, att där på grund av muntligt avtal fastigheten redan övertagits av brukaren avtalet skall äga giltighet. I fråga om muntliga tilläggsöverenskommelser torde innebörden härav vara den, att, om sådan överenskommelse träffats före fastighetens övertagande, densamma likasom ett muntligt arrendeavtal erhåller giltighet i och med fastighetens övertagande. Mera tveksam ställer sig frågan om giltigheten av en muntlig överenskommelse, ingången efter arrendatorns övertagande av fastigheten. För denna frågas avgörande torde det icke låta sig göra att uppställa någon för alla fall tillämplig regel.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att ej heller nu gällande lag innehåller någon bestämmelse om giltigheten av muntliga överenskommelser vid sidan av själva arrendeavtalet. Den inom lagrådet uttalade uppfattningen, att nu berörda spörsmål vore att bedöma enligt samma grund som giltigheten av ett muntligt arrendeavtal, lärer ej vara alldeles oomstridd. Uppenbart är emellertid, att jämväl med sistnämnda uppfattning åtskilliga svårigheter yppa sig för bedömande i det särskilda fallet, huruvida en giltig överenskommelse föreligger eller icke. Att med den i det remitterade förslaget förordade lydelsen av denna paragraf svårigheterna härutinnan skulle bliva större, synes mig icke vara att antaga. Enligt min uppfattning kommer den bestämmelse, som upptagits i det remitterade förslaget, att befordra utvecklingen till eu genomgående användning av skriftlig form i arrendeförhållandet utan att dock medföra ovillkorligt underkännande av varje i annan ordning framgången överenskommelse. Jag har därför ansett mig böra- i denna del vidhålla det remitterade förslaget.

Mot den föreslagna bestämmelsen om arrendeförhållandets stadfästande genom domstols beslut hava inom lagrådet framförts vissa anmärkningar, som dock kunna anses gälla även motsvarande stadgande i norrländska arrendelagen. Visserligen måste det medgivas, att denna bestämmelse icke betecknar någon i och för sig tillfredsställande utväg för att ernå det muntliga avtalets

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

fixerande i skriftlig form. Då emellertid lagen utgår från den skriftliga formen såsom den normala, synes det riktigt, att i de fall, då rättsverkan likväl icke frånkännes det muntliga avtalet, möjlighet beredes för en övergång till den regelmässiga ordningen. Om norrlandslagens bestämmelse, på sätt inom lagrådet anförts, hittills icke erhållit någon omedelbar praktisk tillämpning, lärer detta kunna antagas väsentligen bero därav, att redan befintligheten av ett sådant stadgande varit ägnad att befordra arrendeavtalens upprättande i skriftlig form. Även torde vid de avtal, som falla under norrlandslagen, jordägarna merendels vara att hänföra till dem, vilka, enligt ett uttalande inom lagrådet, hava för vana att förelägga arrendespekulanterna tryckt eller eljest mångfaldigat avtalsformulär. Inom den allmänna arrendelagstiftningen synes emellertid bestämmelsen icke kunna antagas bliva på grund av motsvarande förhållanden överflödig, och jag har därför ansett den böra.bibehållas 'i förslaget.

Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 7 § hava däri vidtagits vissa ändringar, väsentligen av redaktionell natur. I fråga om paragrafens tillämplighet å upplåtelser av publik jord har jag, med hänsyn till lagrådets uttalande, funnit mig böra föreslå, att undantaget inskränkes till att avse upplåtelse, som sker från ecklesiastikt boställe.

I 8 § har vidtagits den jämkning varom lagrådet hemställt, och hava till följd härav motsvarande jämkningar skett i 9 och 33 §§ allmänna arrendelagen samt 6 och 25 §§ norrländska arrendelagen.

Vad lagrådet anfört vid 10—12 §§ och 14 § har jag ansett böra beaktas och har i enlighet härmed erforderlig omarbetning ägt rum.

Beträffande arrendators rätt till ersättning för jordförbättring hava inom lagrådet yppats skilda meningar. Tva ledamöter hava uttalat sig för införande av en allmän regel om ersättning för varaktig jordförbättring. En ledamot har förklarat sig väl tillstyrka utsträckande av jordägarens ersättningsskyldighet även till andra fall av jordförbättring än de i remitterade förslaget angivna, men detta endast under förutsättning, att ersättningsskyldigheten för dylika fall göres beroende av jordägarens föregående samtycke. Den fjärde ledamoten har icke i denna fråga särskilt uttalat sig och torde alltså hava godkänt den ståndpunkt, förslaget härutinnan intager.

I förhållande till gällande lagstiftning, vilken medgiver arrendator rätt till ersättning allenast för täckdikning, innebär det remitterade förslaget en betydande utvidgning av jordägarens ersättningsskyldighet, i det att denna skall avse jämväl nyodling och åtgärder för betesbruk. Härjämte erbjuder förslaget den nyhet, att jordägaren skall under vissa förhållanden vara pliktig inlösa elektrisk anläggning. I likhet med jordsakkunniga har jag icke ansett tillrådligt att fastställa en vidsträcktare ersättningsskyldighet, och vad inom lagrådet anförts till stöd för en annan ståndpunkt har icke synts mig innefatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

tillräckligt skäl att frånträda förslaget. I de fall, där ersättning enligt förslaget skall utgå, torde uppskattningen av förbättringen även efter en längre tids förlopp icke behöva erbjuda alltför stora svårigheter. I andra avseenden åter synes en sådan uppskattning knappast kunna med tillförlitlighet åvägabringas, där förbättringen tillkommit under en mera avsevärd tidrymd. Även om till stöd för nämnda hemställan kunnat åberopas vissa billighetsskäl, möta dock starka betänkligheter häremot, främst ur praktiska synpunkter. Inom lagrådet har framhållits, att på grund av de vanskligheter som härvid måste förekomma en synnerlig försiktighet är att förvänta vid uppskattningen. Enligt min uppfattning måste nu antydda omständigheter komma att verka därhän, att en legal regel om allmän ersättningsrätt för arrendatorn i verkligheten ofta skulle bliva av ganska ringa praktiskt värde. I övrigt kan emot förslaget om ytterligare utvidgning av ersättningsrätten åberopas vad en ledamot av lagrådet anfört beträffande svårigheten att i särskilda fall avgöra, huruvida en åtgärd är att hänföra till de förbättringsåtgärder, som medföra rätt till ersättning, eller om den endast är att anse såsom ett moment i en god skötsel av fastigheten. I detta fall blir rätten till ersättning beroende av i vad mån lagens bestämmelser om rätt till ersättning för avhjälpande av brister kunna erhålla tillämpning.

I anledning av .vad lagrådet anfört vid 17 § rörande beräkningsgrunden för ersättning till arrendatorn för nyodling har jag tagit denna fråga under förnyat övervägande och därvid med hänsyn till vad lagrådet anfört funnit mig böra i denna del tillstyrka återgång till jordsakkunnigas förslag. Angående beräkningen av ersättningsbeloppet vid täckdikning och i fråga om elektrisk anläggning är jag dock av den uppfattning, att samma skäl icke föreligga för ett frångående av det remitterade förslagets ståndpunkt. I dessa fall, då fråga är om vissa bestämda anläggningar och någon större svårighet icke torde föreligga för bedömande av den nedlagda kostnaden, anser jag denna utgöra en säkrare utgångspunkt för bestämmande av ersättningen än den av anläggningen föranledda värdeökningen.

Vad lagrådet i övrigt hemställt rörande avfattningen av 17 § har vunnit beaktande.

Beträffande 18 § hava vidtagits de ändringar, vilka sammanhänga med ändringarna i 17 §.

I enlighet med lagrådets hemställan har jag funnit mig böra föreslå, att 22 § bibehålies vid nu gällande lydelse och att denna paragraf alltså utgår ur förslaget.

Beträffande 33 § allmänna arrendelagen och 25 § norrländska arrendelagen har ändring vidtagits i enlighet med lagrådets erinran.

I fråga om 43 § har lagrådet hemställt, att paragrafen måtte utgå. Då här blott lämnas en sammanfattning av föregående paragrafens innebörd i ett

96 Kungl. Mai:ts proposition nr 182.

särskilt hänseende, är det visserligen tydligt, att någon nödvändighet icke föreligger att bibehålla denna paragraf. Med hänsyn till de talrika uttalanden, som under detta lagstiftningsärendes beredning förekommit om önskvärdheten av att ett dylikt stadgande komme att upptagas i lagen, har jag dock ansett mig icke härutinnan böra frånträda det remitterade förslaget. Att, såsom lagrådet erinrat — dock utan att i detta avseende ifrågasätta någon ändring -— den här gjorda sammanställningen blir i någon mån ofullständig utan hänvisning till vissa efterföljande stadganden i lagen, saknar enligt min uppfattning egentlig betydelse, då sistnämnda stadganden äro av den fristående och speciella karaktär, att de icke kunna anses sammanhöra med de allmänna bestämmelserna rörande arrendeförhållandet, till vilka 43 § i själva verket utgör avslutningen.

Efter nu omhandlade paragraf lärer böra i lagen kvarstå den genom lagen den 4 juni 1926 tillkomna 44 §. Härigenom förskjutes i fortsättningen paragrafföljden på det sätt att det remitterade förslagets 44—56 §§ erhålla beteckningen 45—57 §§.

Av skäl, som lagrådet anfört vid 44 § i det remitterade förslaget (45 §), bär jag ansett mig böra föreslå omarbetning av denna paragraf i överensstämmelse med vad lagrådet tillstyrkt.

Med avseende å 46 § i det remitterade förslaget (47 §) har vad lagrådet eller dess flesta ledamöter hemställt blivit beaktat. Likaledes hava i enlighet med lagrådets uttalanden ändringar vidtagits i 47, 49, 54 och 55 SS (48 50 55 och 56 §§).

Med avseende å övergångsbestämmelserna har lagrådet hemställt, att lagen måtte erhålla giltighet även i fråga om avtal, som tillkommit före lagens ikraftträdande från en viss tidpunkt kort efter förslagets framläggande för riksdagen. Härigenom skulle förhindras, att vissa jordägare kunde före ikraftträdandet låta äldre avtal ersättas av nya i syfte att undanskjuta lagens tilllämplighet. En dylik anordning har i vissa fall vunnit tillämpning vid genomförande av lagstiftningsåtgärder i ämnen, som äro av offentligrättslig innebörd, såsom vatten- och jorddelningslagstiftning. Enligt min uppfattning kan det däremot icke undgå att väcka starka betänkligheter, om lagstiftningen i avseende å förhållanden, som äro av avtals natur, skulle på detta sätt givas tillbakaverkande kraft. I ett särskilt avseende skulle, vad den nu förevarande lagen angår, en bestämmelse av antydd innebörd kunna medföra en måhända icke åsyftad verkan. Enligt 52 § i det remitterade förslaget (53 §) förutsättes för möjligheten att erhålla dispens från vissa av de föreslagna stadgandena, att arrendeavtalet innehåller förbehåll, att dispens må sökas. Det torde vara att sträcka kravet på allmän kännedom om den ifrågasatta lagstiftningens närmare innehåll allt för långt, då man förutsätter, att förbehåll av nu angivet slag skulle upptagas i avtal, som träffas innan den nya lagstiftningen ännu blivit antagen och avsevärt före den tidpunkt, då lag i ämnet kan komma att utfärdas. Om behov anses föreligga att söka motverka vissa jordägares av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

sikter att fördröja lagens verkningar, erbjuder sig enligt min uppfattning ej annan lämplig utväg än att förkorta den tid, som måste förflyta till ikraftträdandet. För min del har jag intet att erinra mot att tidpunkten härför bestämmes till den 1 augusti 1927.

I enlighet med lagrådets' uttalande och med hänsyn därtill, att bestämmelserna i promulgationslagen till nyttjanderättslagen torde utan att därom särskilt stadgas i detta sammanhang till sina grunder erhålla tillämpning även med avseende å de ändrade bestämmelser, vilka nu föreslås, har jag ansett den i övergångsbestämmelserna upptagna hänvisningen till nämnda promulgationslag kunna utgå.

Såsom jag angivit i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 3 december 1926 vid remiss till lagrådet av förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk, har jag kommit till den uppfattning, att den norrländska arrendelagen bör vinna tillämpning även inom Värmlands län. Vad inom lagrådet vid besvarande av nämnda remiss blivit anfört emot detta förslag har icke kunnat föranleda mig att härutinnan intaga annan ståndpunkt. För genomförande av förslaget erfordras ändring i 10 § promulgationslagen till 1907 års nyttjanderättslag samt ändring av rubriken till norrländska arrendelagen. Till sistnämnda lagändring torde böra anslutas en övergångsbestämmelse av samma innehall som den, vilken åtföljde lagen den 10 maj 1912 om utsträckt tillämpning av lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909.

Beträffande norrländska arrendelagen har vad lagrådet erinrat blivit iakttaget utom i den man annat föranletts av sammanhanget med ändringsförslagen till allmänna arrendelagen.

I förslaget till ändrad lydelse av 40 § inteckningsförordningen har vidtagits den redaktionella jämkning, varom lagrådet hemställt.

Utöver vad som framgar av det nu anförda hava vidtagits vissa jämkningar av redaktionell natur, vilka icke torde behöva särskilt omnämnas.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av lagen den U juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 10 § i lagen den 1\ juni 1907 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag angående utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord a landet inom Norrland och Dalarne ävensom angående ändrad lydelse av vissa paragrafer i samma lag; samt

4) lag om ändrad lydelse av JO § förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 höft. (Nr 182.)

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 182.

samt hemställer, att dessa förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Bilaga D.

Sammanställning

av yttranden, avgivna av myndigheter och andra över jordsakkunnigas

förslag.

över de jordsakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i samtliga län utom i Kopparbergs län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-export förening en. Domänstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtande från domänintendenterna och över jägmästarna.

Förslaget har tillstyrkts av länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län, domänintendenten i Göteborgs och Bohus län samt överjägmästarna i Dalarnes och Smålands distrikt.

Länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt domänintendenten i Kalmar län ävensom trävaruexportföreningen hava avstyrkt förslaget.

Övriga myndigheter hava utan att avstyrka förslaget uttalat betänkligheter eller framställt anmärkningar mot de särskilda bestämmelserna.

I. Behovet av lagstiftningen.

Beträffande behovet av lagstiftningen synas meningarna vara mycket delade. Av uttalandena i ämnet må följande här återgivas:

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Syftemålet med de nu föreslagna lag-

ändringarna torde kunna sammanfattas sålunda, att man önskat bereda arrendatorema, vilka vid uppgörande av arrendeavtal anses intaga en vida svagare och mera beroende ställning än jordägarna, det skydd, som genom lagstiftning kan lämnas, för tillförsäkrande åt dem av gynnsamma arrendevillkor. Första förutsättningen för en dylik lagstiftning torde givetvis vara, att verkliga missförhållanden äro för handen beträffande arrendatoremas ställning. Med avseende härå torde beträffande Östergötlands län det omdömet vara berättigat, att arrendatorerna i regel icke leva under så tryckta förhållanden, att en särskild, ny lagstiftning till deras förmån kan anses påkallad av något trängande behov. Å andra sidan äro åtminstone för det närvarande konjunkturerna för jordbruksnäringen ingalunda särskilt gynnsamma och jordbukarnas ställning i genomsnitt taget ej heller stark. Den fordran torde därför böra uppställas på en förnyad arrendelagstiftning, att sådana bestämmelser undvikas, som väsentligen förringa jordbrukarnas möjligheter att utnyttja sina fastig-

Behovet av lagstiftningen.

heter på det ur ekonomiskt hänseende mest fördelaktiga sätt. Det torde med avseende härå böra starkt understrykas, att en även i arrendatorernas intresse given lagstiftning, som skadar jordbruket såsom sådant, i längden varder oförmånlig även för arrendatorema själva.

Om ock på sätt länsstyrelsen ovan framhållit förhållandena inom Östergötlands län icke direkt påkalla någon reformering av den gällande arrendelagstiftningen, vill länsstyrelsen likväl gärna medgiva, att åtskilliga av de föreslagna lagändringarna i och för sig äro lämpliga och att det framlagda betänkandet uppbäres av en strävan att tillgodose även jordbrukarnas intressen. Länsstyrelsen, som under den knappa tid, vilken för yttrandets avgivande stått till förfogande, icke hunnit tränga in i frågans alla detaljer, tillåter sig därför allenast göra några allmänna erinringar med anledning av förslaget.

Jordsakkunniga skilja mellan bestämmelser rörande arrendeavtal, åt vilka i den föreslagna lagstiftningen givits tvingande natur, och sådana, från vilka kontrahenterna genom förbehåll i arrendeavtalen äga att dispensera. Vad de senare angår torde desamma knappast äga någon större betydelse ur synpunkten att bereda arrendatorema skydd. Ty de jordbrukare, vilka äro mest lagkunniga eller hava de största möjligheterna att vid upprättande av arrendeavtal anlita juridiskt biträde och mot vilka arrendatorema väl i första rummet skulle behöva skydda sig, lära säkerligen icke underlåta att i arrendeavtal intaga sådana förbehåll, som erfordras för att sätta ur tillämpning de bestämmelser i arrendelagen, vilka eljest skulle bliva för jordägarna mest betungande, exempelvis föreskrifterna om viss byggnadsskyldighet eller om skyldighet att inlösa elektriska ledningar m. m. Arrendelagens icke tvingande bestämmelser skulle således i första rummet bereda arrendatorema skydd mot mindre förfarna eller mindre välsituerade jordbrukare, vilka måhända i många fall själva skulle vara i behov av skydd i lika hög grad som arrendatorema. Ur ovan angivna synpunkter sett hade det måhända varit konsekventare att förläna tvingande karaktär åt de bestämmelser av ifrågavarande slag, som påkallas av något arrendatorernas verkliga behov, varemot övriga hithörande bestämmelser torde hava kunnat ur förslaget helt utgå.

Förslagets föreskrifter av tvingande natur gälla huvudsakligen beträffande sådana fastigheter, i fråga om vilka särbestämmelser ansetts nödvändiga för att skydda arrendatorernas rätt, i främsta rummet således med avseende å bolagsjorden. Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att åtminstone inom Östergötlands län hava bolagsarrendatorerna i allmänhet en bättre ställning än arrendatorer hos mindre jordägare. I följd härav synas de föreslagna särbestämmelserna i fråga om bolagsjorden knappast påkallade av förhållandena inom detta län, även om dessa bestämmelser för bolagen säkerligen äro mindre betungande än för de enskilda jordägarna. Beträffande de olika kategorier av fastigheter, för vilka särbestämmelser böra gälla, anser sig länsstyrelsen i övrigt höra instämma med reservanterna bland de sakkunniga, herrar Pettersson och Gabrielsson. De sakkunniga hava icke förbisett, att de föreslagna särbestämmelserna av för kontrahenterna tvingande natur icke lämpa sig för alla förhållanden och därför förordat införandet av ett slags dispensförfarande. Naturligtvis hade det varit lämpligare och bättre, om dessa särbestämmelser kunnat inskränkas att gälla inom de delar av riket, där desamma verkligen anses behövliga. Det hade i så fall möjligen kunnat undvikas att tillgripa detta, för kontrahenterna besvärliga och tidsödande dispensförfarande, genom vilket även ett avsevärt arbete pålägges vissa statens myndigheter. Såsom förslaget nu föreligger, innebär dock möjligheten för kontrahenterna att vinna dispens från de mera betungande bestämmelserna i förslaget en bestämd fördel, och med hänsyn just till denna möjlighet synes genomförande inom riket i dess helhet av förslaget i dessa delar törhända icke vara förbundet med några mera allvarliga olägenheter för

jordbruket och dess utövare. -— Såsom en sammanfattning av sin uppfattning i ämnet torde länsstyrelsen få anföra,

att länsstyrelsen icke anser de föreslagna författningsändringarna påkallade av något egentligt behov för Östergötlands län,

att så emellertid sannolikt är förhållandet inom andra delar av riket, samt

att i följd härav och då förslaget i den av reservanterna Pettersson och Gabrielsson föreslagna form och med iakttagande i övrigt av de befogade detaljanmärkningar, som säkerligen från andra myndigheter komma att framställas mot förslaget, icke beträffande någon del av riket torde medföra några mera betydande olägenheter för jordbruket och dess idkare, länsstyrelsen icke motsätter sig att förslaget lägges till grund för en blivande lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Vid utarbetandet av sitt förslag hava de sakkunniga enligt länsstyrelsens mening icke kunnat helt frigöra sig från vissa av jordkommissionens på tidigare förhållanden, särskilt i Norrland, och kristidsförhållanden grundade felaktiga synpunkter på den föreliggande frågan. Dessa synpunkter äro huvudsakligen:

1) att bolag och ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare i regel hava så liten förståelse och intresse för jordbruk, att för hela landet gällande skärpta bestämmelser med avseende å deras utarrenderade mindre gårdar och torp äro av nöden;

2) att arrenden under fideikommiss och andra stadigvarande arrenden på enskild tillhörig jord äro i behov av särskilda bestämmelser om minimitid för arrenden och optionsrätt; samt

3) att jordägaren alltid är den starkare parten i förhållande till brukare av mindre gårdar. Av sådan anledning har allt för liten hänsyn i flera avseenden tagits till jordägarens intressen. Man bör dock komma ihåg, vad redan lagberedningen vid behandlingen av gällande nyttjanderättslag påpekade, att de svenska jordägarna icke äro kapitalister.

Till följd av dennna felaktiga syn på frågan hava de sakkunniga, vad angår arrendelagens omfattning med avseende å skilda grupper av jordägare, föreslagit för hela riket gällande särskilda bestämmelser — huvudsakligen avseende minimiarrendetid och optionsrätt — dels för jordbruksarrenden av minst två och högst tjugufem hektar odlad jord under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och trävaruhandlare, dels ock för arrenden under fideikommiss och arrende av jord, som varit upplåten på arrende under mer än trettio år och omfattar odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar.

De sakkunniga hava emellertid själva medgivit, att stora vanskligheter möta att genomföra en för hela riket likformig lagstiftning i förevarande hänseende, och de hava varken ur jordbruksteknisk eller social synpunkt kunnat, enligt länsstyrelsens mening, förebringa bärande skäl härför. Utan sådana skäl bör icke en dylik undantagslagstiftning genomföras. Länsstyrelsen hemställer därför, att hela denna undantagslagstiftning, som omfattar §§ 43—58 i förslaget, måtte utgå.

Länsstyrelsen i Krcmobergs län: I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen behov föreligga av en lagstiftning i syfte att bereda arrendatorerna å de mindre arrendegårdarna och torpen en mera tryggad ställning.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Att behov föreligger av en social arrendelag till förbättrande av den jordbrukande folkklassens ställning synes uppenbart och framgår tydligt av den av de sakkunniga förebragta utredningen. Missförhållanden synas råda här och var i landet inom det område, förslaget avser att reglera. Arrendatoremas ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till arrendegivarna. Arrendatorerna, vilka ofta nog utgöra den svagare parten, erfordra ur såväl jordbruksekonomisk som social synpunkt det skydd, som väl

avvägda lagstiftningsåtgärder kunna medföra. Genom den nya arrendelagen åsyftas också att bereda arrendatorema något av den självständighet och trygghet i utövandet av deras yrke, som är utmärkande för självägande bönder, och att därigenom befordra jordbrukets utveckling.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Förekomsten av arrendatorer och torpare är inom: detta län jämförelsevis mycket ringa och industribolags och ekonomiska föreningars innehav av jord obetydligt. Av den utredning angående den svenska jordens fördelning på olika slag av ägare och brukare, som av statistiska centralbyrån framlagts år 1921, inhämtas sålunda bland annat att inom Gotlands län utarrenderade brukningsdelar utgjorde 6,7 % av samtliga brukningsdelar samt att av de utarrenderade brukningsdelarna närmare hälften eller 46,3 / vore samhällelig egendom, 8,9 % bolags och ekonomiska föreningars egendom och återstoden eller 44,8 % mindre enskilda jordägares egendom.

Något kännbarare behov av ändrad lagstiftning i syfte att bereda arrendatorerna en mera tryggad ställning har icke veterligen gjort sig gällande här i länet.

Länsstyrelsen i Blekinge lån: Länsstyrelsen är i likhet med de sakkunniga av den uppfattningen, att behov föreligger av en lagstiftning i föreslagen riktning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I yttrande över jordkommissionens betänkande del VI har länsstyrelsen uttalat, att såvitt länsstyrelsen kunnat finna, förhållandena i Malmöhus län ej kunna sägas påkalla en utsträckning av den norrländska arrendelagen att omfatta jämväl detta län. Den sålunda uttalade uppfattningen har länsstyrelsen icke funnit anledning frångå. Såsom grund för en sådan ändrad arrendelagstiftning, vartill förslag av jordsakkunniga nu framlagts, har åberopats dels förekomsten av kortfristiga arrendeupplåtelser allenast år från år, dels det dåliga skick, vari åbyggnaderna å vissa arrendeställen befinna sig, dels förekomsten av olämpliga och till tvister ledande bestämmelser om arbetsskyldighet för arrendator och dels slutligen önskvärdheten av att arrendatorn beredes möjlighet att erhålla gottgörelse för verkställda förbättringar å arrendestället. Den uppfattning rörande förhållandena uti länet, som länsstyrelsen kunnat bilda sig, giver vid handen, att om än missförhållanden uti de sålunda berörda avseenden kunna påvisas, desamma dock icke äro av den art eller omfattning, att behov av lagstiftningens mellankomst för utvecklingens ledande uti en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande riktning med någon avsevärd styrka framträtt i Malmöhus län. Om sålunda enligt länsstyrelsens förmenande förhållandena uti länet knappast kunna åberopas såsom grund för en ändrad lagstiftning uti förevarande avseende, har länsstyrelsen vid studium av jordsakkunnigas betänkande vunnit den övertygelse, att med hänsyn till de uti riket i övrigt föreliggande förhållanden tillkomsten av en sådan lagstiftning, gällande för riket i dess helhet, är att förorda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Av särskilt intresse i de sakkunnigas betänkande är redogörelsen för deras personliga undersökning av arrendeförhållandena i riket, särskilt i de mellersta och södra delarna av landet. Tyvärr lämnas däremot intet meddelande angående vad som förekom vid den i betänkandet omförmälda konferens med av chefen för justitiedepartementet i december månad 1924 tillkallade representanter för jordägare- och arrendatorsklassen. Har vid detta tillfälle från arrendatorsklassens sida givits uttryck för samma relativa belåtenhet med nuvarande arrendebestämmelser, som påtagligen framlyser i de sakkunnigas ovannämnda undersökning, kan man endast beklaga, att de sakkunniga ej mera byggt sina slutsatser på egna undersökningar än på tidigare ytterst ensidiga framställningar. Yeterligt är, att bland arrendatorema mycket skif-

tände meningar råda angående de mest omdebatterade bestämmelserna i arrendelagstiftningen såsom upplåtelsetid m. m. Dessa olika önskningar kunna naturligtvis endast tillgodoses genom avtalsfrihetens bevarande i lämplig utsträckning och ej genom dess snäva begränsning. Man finner emellertid i de sakkunnigas motivering en glädjande ökad förståelse för att hänsyn dock måste tagas till de betingelser, under vilka jordbruk och skogsbruk arbeta. Men när tankarna skola formas i lagtext, sker ett återfall till tidigare lagförslag och man är benägen att ge herr Lindhagen rätt, då han betecknar de sakkunnigas arbete som resultatet av ett givet uppdrag att kompromissa ihop någonting, varom såvitt möjligt alla ledande politiska partier skulle kunna ena sig.

I den historiska översikt över arrendelagstiftningens utveckling i vårt land, som de sakkunniga lämna, omförmäles, hur nu gällande allmänna arrendelag av år 1907 ersätter en tidigare lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden än nutidens. Påtagligen anse nu ivrarna för en ny arrendelagstiftning, att en sådan även nu motiveras av förändrade samfundsförhållanden. I själva verket har emellertid de två sista årtiondenas sociala och ekonomiska utveckling lett till en utjämning och ej en skärpning av motsatsförhållandet mellan parterna i arrendeavtalet i så måtto, att en maktförskjutning även på detta område inträtt till förmån för den tidigare svagare parten i avtalet, nämligen arrendatorn. Detta hindrar naturligtvis inte, att de tjugu årens erfarenhet av tillämpningen av 1907 års lag kunnat uppenbara brister i denna, vilka göra lagändringar önskvärda.

Väd angår de sociala arrendebestämmelsernas omfattning, måste mot det nu föreliggande förslaget riktas samma grundanmärkning som mot tidigare förslag och som länsstyrelsen särskilt framfört i sitt yttrande över jordkommissionens betänkande. Man kommer aldrig till någon ömsesidig förståelse om de sociala arrendena om ej en definitiv boskillnad göres mellan det verkliga jordbruksarrendet och jordupplåtelsen till jord- eller skogsarbetare. Det kan dock icke i längden försvaras, att lagliga åtgärder vidtagas, som skulle förmena jordägaren att använda sitt hus till bostad åt och sin jord till avlöning in natura åt en arbetare, då faktiskt på detta sätt skapas en socialt högre stående och därför ur samhällets såväl som ur arbetsgivarens synpunkt mera önskvärd arbetartyp.

Olika utredningsmän hava icke ställt sig absolut oförstående till dessa synpunkter, men de hava liksom majoriteten av jordsakkunniga genom en olämplig och alldeles för snäv arealbestämmelse inskränkt möjligheten för jordägaren att på lämpligt sätt använda befintliga lägenheter ävensom att tillgodose den fasta arbetarens jordbehov. De sakkunnigas minoritet har reserverat sig på denna punkt, och majoriteten söker sig väg ur svårigheterna genom att föreslå ett dispensförfarande, där avgörandet i första instans lägges hos länsstyrelserna. En sådan anordning kan icke vara lämplig. Administrationen bör ej utan tvingande skäl inblandas i allmänhetens alldagliga ekonomiska mellanhavanden.

Frågan om den fasta, med till sig upplåtet mindre jordbruk försedda arbetarens ställning blir aktuell i den man föreslagna nya lagbestämmelser skola införas i södra Sverige. Den är det redan i norra Sverige till följd av den norrländska sociala arrendelagen.

Den norrländska arrendelagen infördes som botemedel mot påtagliga sociala olägenheter, som följde av sågverksindustriens utveckling. Av sociala skäl pålades skogsinnehavaren bördor för jordbrukets upprätthållande. Åtgärden motiverades ytterligare därmed, att skogen ursprungligen av staten tilldelats jorden för att vara denna till ett ekonomiskt stöd och denna skogens förpliktelse kvarstode även för en ägare, som hade större intresse av skogen än av jordbruket. Den starka ekonomiska ställning, som sågverksindustrien vid denna

tid intog, gjorde även åtgärden försvarbar. Men en påtaglig förändring har sedan dess inträffat i förutsättningarna för industriens fortvaro. Och vid sådana skakningar rubbas grunderna för lagar, fotade på historiska och icke på ekonomiska motiv.

Det skede, under vilket den norrländska skogshanteringen utfört sitt nationalekonomiskt oerhört betydelsefulla arbete att tillvarataga Norrlands överåriga skogar, synes nalkas sitt slut. Det extensiva skogsbruket har sett sin bästa tid. För skogshanteringen själv liksom för hela landsdelen är då av vital betydelse, att sådana omläggningar av näringens drift om möjligt företagas, att fortsatt sysselsättning lämnas åt i näringen sysselsatt arbetskraft och i densamma nedlagt kapital. I en sådan pågående omläggning ingår en intensifiering av skogsbruket. Men för dettas rationella bedrivande behöves ett fast stationerat och städse för skogsarbeten tillgängligt arbetsfolk uti skogsbygderna. För dessa arbetares människovärdiga existens behöves åter tillgång till på platsen alstrade födoämnen. Lösningen synes då giva sig själv. Skogshanteringens på skogarna belägna för ändamålet lämpliga lägenheter överlämnas till brukning åt sådana personer, som kunna utföra skogsarbete. Mannen får en ekonomiskt bättre ställning, då han får en säker användning för sin för jordbrukets skötande ej behövliga arbetskraft och jordägaren får en säker tillgång på en prövad arbetare. Den nuvarande arrendelagstiftningen, som med sina långa arrendetider m. m. försvårar eller omöjliggör denna jordens förnuftiga användning, måste jämkas. Som det nu är, kunna genom gällande arealbestämmelser från kombinerad användning i jordbrukets och skogsbrukets tjänst undandragas såväl av ålder hävdad jord som nyanlagda lägenheter, om dessas areal skulle överskrida den i lag fastställda för att icke falla under arrendelagens bestämmelser.

Den norrländska arrendelagen behöver omarbetas för att kunna möta en begynnande intensiv skogsdrifts krav. Vid sådant förhållande passar den så mycket mindre att överflyttas till södra Sverige, där det intensiva skogsbruket . hunnit så mycket längre, och där även jordbruket i betydande utsträckning använder sig av arbetskraft, som delvis avlönas genom upplåtelse av befintliga lägenheter. I Norrland såväl som i Sydsverige måste därför sådana jordupplåtelser, där arbetsavtalet utgör huvudsaken och där brukaren icke får sin huvudsakliga bärgning av den upplåtna jorden, avskiljas från det sociala arrendeproblemet. När så skett och frågan kommer att röra sig om verkliga och permanenta jordarrenden av arealer om exempelvis föreslagna högst tjugufem hektar, framstår klarare vad som kan vara berättigat i framställda önskemål om bestämmelser, som skola medföra ökad trygghet för brukaren. Mot den föreslagna minimitiden för upplåtelse ävensom den föreslagna optionsrätten synes då intet vara att invända. Ej heller mot en utvidgning av arrendators nuvarande rätt till erhållande av ersättning för å den arrenderade fastigheten nedlagda kostnader.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Att söka genomföra en för hela riket likformig lagstiftning i förevarande hänseende måste givetvis, något som de sakkunniga själva medgiva, vara förenat med stora vanskligheter. Jordbrukets förutsättningar och utveckling förete ju synnerligt stora olikheter i skilda trakter av landet och i fråga om arrendatorernas förhållanden föreligger en given åtskillnad icke blott mellan de rena jordbruksbygderna å ena och skogstrakterna å andra sidan utan även mellan arrenden i samma trakt under olika kategorier av jordägare. Vidkommande detta län håller länsstyrelsen bestämt före, att något behov av de stränga föreskrifter, som innefattas i förslaget, icke förefinnes särskilt med hänsyn därtill, att den ojämförligt största delen av här befintliga arrendebruk upplåtits av enskilda jordägare. Men även om

antagas finge, att förhållandena inom detta län påkallade tillämpning av den norrländska arrendelagens bestämmelser, låt vara i modifierad form, så torde väl härav icke utan vidare böra följa, att sagda lag icke längre skulle behöva i oförändrat skick upprätthållas för de landsdelar, där den hittills gällt. Av vad nu anförts torde framgå, att länsstyrelsen anser den allmänna strukturen av jordsakkunnigas förevarande förslag utgöra hinder för detsammas tillstyrkande.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen ställer sig för sin del syn-

nerligen tveksam rörande lämpligheten av en revision av allmänna arrendelagen. Såvitt länsstyrelsen erfarit, har denna lag i stort sett visat sig väl motsvara sitt ändamål och något starkare behov av nya eller ändrade bestämmelser i förevarande hänseende har icke framträtt inom länet. Det ytterligare begränsande av parternas handlingsfrihet vid arrendeavtals ingående, som jordsakkunnigas förslag innebär, och vad förslaget i övrigt i väsentliga delar innehåller synes länsstyrelsen icke vara ägnat att skapa förbättrade förhållanden beträffande arrende av jord. över huvud synes det angeläget, att den benägenhet för införande i lagstiftningen av nya eller ändrade principer inom skilda rättsområden, som nu i vårt land alltmer gör sig gällande, hålles tillbaka, i den mån dessa principer icke uppbäras av en mera allmän rättsåskådning. I fråga om förevarande ändringsförslag hyser länsstyrelsen för sin del bestämda tvivelsmål, huruvida förslaget ur allmän jordbruksekonomisk synpunkt kart anses bliva till fördel och tillgodoseendet av förslagets syfte i socialt hänseende — att i större omfattning än hittills tillvarataga arrendatorernas intresse — torde knappast under nuvarande tidsläge och i betraktande av den allmänna utvecklingen kunna tillerkännas avgörande betydelse vid den föreliggande frågans bedömande. Länsstyrelsen kan fördenskull icke förorda antagande av förslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen vill icke bestrida, att stadgandena i den allmänna arrendelagen om jordägares och arrendatorers inbördes förhållanden i vissa avseenden kunna vara i behov av jämkning i den riktning, som förslaget innebär.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Utskottet be-

hjärtar ändamålet med den föreslagna reformeringen av arrendelagen, avseende att skänka arrendatorerna en i vissa hänseenden mera tryggad ställning, rätt till ersättning för förbättringar o. s. v., en reformering, som även ur jordbrukssynpunkt kan bliva av betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Jönköpings län håller före, att mycket av det nya i lagförslaget på ett lyckligt sätt kompletterar den nu gällande arrendelagen, och att det kan endast vara till fördel för alla parter att allmänt önskvärda och såsom lämpliga befunna bestämmelser rörande förhållandet mellan jordägare och arrendator bliva genom lag stadfästa.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: Syftet med

den föreslagna sociala arrendelagstiftningen — en tryggare ställning för torpare, bolagsarrendatorer och deras vederlikar — finner utskottet i hög grad beaktansvärt.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Det

är av stor nationalekonomisk betydelse, att jordbruket höjes å de mindre arrendegårdarna och torpen. Oftast är arrendatorn den svagare parten vid förhandlingen om ett arrendeavtal, och det bör verksamt bidraga såväl till arrendatorståndets förkovran och personliga trivsel som till jordbrukets främjande,

att åt brukarna av permanenta mindre arrenden gives ett ökat lagstadgat hägn, detta även med viss inskränkning i nu gällande fria avtalsrätt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Utskottet hyser år 1926 i denna fråga samma uppfattning som lagutskottet vid 1914 års riksdagar anförde vid hemställan om avslag å då i ärendet framkomna motioner, att något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den av motionären ifrågasatta riktningen icke framträtt. Utskottet håller väl före, att några ändringar och tillägg i 1907 års lag kunna hava fog för sig, men att det i möjligaste mån bör överlämnas åt kontrahenterna själva att vid arrendeavtals ingående träffa de bestämmelser, som för varje särskilt fall befinnas lämpliga.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: I och för

sig är förslagets syfte mycket behjärtansvärt, ty det torde icke kunna bestridas, att inom vissa delar av vårt land, särskilt Norrland, de mindre arrendatorernas ställning och levnadsförhållanden varit och äro sådana, att ett visst berättigande måste tillmätas kraven på att genom en social arrendelagstiftning tillförsäkra dem bättre förhållanden. Först som sist måste dock hävdas, att det är nödvändigt att vid denna lagstiftning framgå med stor varsamhet; jordägarens berättigade anspråk på fri dispositionsrätt över sin egendom får icke onödigtvis kränkas och den förbättrade ställning, man önskar tillförsäkra arrendatorn, må icke vinnas enbart på jordägarens bekostnad.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands län: Utskottet ställer sig synnerligen tveksamt till frågan, huruvida det kan anses lämpligt att redan nu, efter en så jämförelsevis kort tidsperiod, verkställa revision av 1907 års lag, vilken i stort sett kan anses hava väl fyllt sitt ändamål.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län: Förslaget innebär i stort sett ökad trygghet för mindre arrendatorer. I den mån denna ökade trygghet kan vinnas utan alltför stort ingrepp på den enskilda äganderätten, finner utskottet lagbestämmelser i sådant syfte vara önskvärda.

Lantbruksstyrelsen: I avgivet utlåtande över jordkommissionens förslag till social arrendelag, till vilket lantbruksstyrelsen tillåter sig här hänvisa, framhöll lantbruksstyrelsen, att, enligt dess förmenande, det vore obestridligt att i fråga om arrenden missförhållanden stundom förelåge, mot vilka åtgärder kunde och borde vidtagas. Även frånsett de missförhållanden, varå den norrländska arrendelagen avsett råda bot, förelåge i allmänhet — särskilt i fråga om de mindre och medelstora arrendejordbruken — sådana omständigheter, att ur såväl allmän jordbruks- som social synpunkt ingripande från det allmännas sida i vissa hänseenden måste anses berättigat.

Angående sin uppfattning härutinnan framhöll lantbruksstyrelsen följande.

A. Arrendatorns ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till arrendegivaren. Vid arrendeavtalets träffande är han ofta nog den svagare parten, ej blott ekonomiskt utan ock därigenom, att han saknar förutsättningar att kunna tillvarataga sina intressen, ja, stundom till och med att fatta det förelagda kontraktets innebörd.

B. önskvärt är, att, där ej särskilda omständigheter lägga hinder i vägen, arrendatorn tillförsäkras en så lång arrendetid, att han kan finna med sin fördel förenligt att förbättra jordbruket, samt vidmakthålla åbyggnader in. m.

C. Anstalter torde behöva träffas i syfte att säkerställa vidmakthållandet av hygieniska och ur driftsekonomisk synpunkt lämpliga åbyggnader, där sådana redan finnas, och främja tillkomsten därav, där sådana saknas.

9 D. Arrendator!! bör vid arrendets frånträdande tillförsäkras skälig ersättning enligt fastställda grunder för av honom vidtagna och bekostade förbättringar, som äro av beskaffenhet att varaktigt höja fastighetens värde.

Vid ett statligt reglerande av dylika förhållanden mellan arrend^givare och arrendator får emellertid icke lämnas ur sikte, att, samtidigt som den svagare parten bör tillförsäkras skäligt stöd, huvudvikten ligger därpå, att mellan de båda parterna åstadkommes ett avtal, varav båda kunna anse sig hava fördel.

Redan under nuvarande förhållanden är upplåtande mot lega av mindre jordbruk ej sällan för upplåtaren en föga vinstgivande, stundom förlustbringande affär.

Det måste därför anses vara av synnerlig vikt att icke genom lagstiftningsoch andra statliga åtgärder motverka jordägarens intresse att mot lega upplåta mindre fastigheter, överdrivet nit i detta hänseende måste, särskilt där detta icke är grundat på tillräcklig praktisk sakkunskap, verka menligt på den sak, man här vill tjäna.

Efter en huvudsakligen principiell granskning av de utav jordkommissionen föreslagna bestämmelserna anförde lantbruksstyrelsen vidare bland annat att, enligt styrelsens förmenande, följden av dessas genomförande kunde befaras bliva en helt annan än den avsedda. Den inskränkning i jordägarens dispositionsrätt över sitt jordinnehav och den osäkerhet i ekonomiskt avseende, som lagförslaget innebure för jordägaren, kunde nämligen antagas komma att medföra obenägenhet för upplåtande av arrendejord, särskilt i fråga om mindre jordbruk.

Man kunde enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke frånse de sociala missförhållanden, som kunde bliva följden av så ensidiga bestämmelser till arrendatorernas fördel, som lagförslaget innebure. I många fall syntes dessa vara av sådan art, att de inbjöde en arrendator till kanske fullt obefogade krav mot jordägaren, varigenom ständiga tvister lätt bleve följden — till skada för samhällsfriden och jordbruksnäringen.

Lantbruksstyrelsen framhöll vidare, att det syntes tvivelaktigt, huruvida en särskild lag vid sidan av den allmänna arrendelagen överhuvudtaget vore behövlig och önskvärd. I syfte att råda bot på de missförhållanden, som enligt vad lantbruksstyrelsen förut anfört torde få anses föreligga på ifrågavarande område, förklarade sig lantbruksstyrelsen hålla före, att det lämpligen borde undersökas, huruvida icke, i den mån förändringar och tillägg till de bestämmelser, som för närvarande reglera förhållandet mellan fastighetsägare och arrendator, befunnes erforderliga, dessa kunde inarbetas i gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom.

Lantbruksstyrelsen har, innan styrelsen ingår på en granskning av jordsakkunnigas föreliggande förslag, ansett sig böra erinra om dessa av styrelsen förut framhållna synpunkter i ämnet. Någon förändring härutinnan har icke inträtt sedan avgivandet av förbemälda utlåtande den 9 januari 1924.

I överensstämmelse härmed finner lantbruksstyrelsen det givetvis fördelaktigt, att samtliga bestämmelser, som avse att reglera förhållandet mellan jordägare och arrendator, sammanförts i ett lagkomplex. Detta gäller, såvitt angår bestämmelserna i den för vissa kategorier av fastighetsägare i Norrland och Dalarne gällande så kallade norrländska arrendelagen endast under förutsättning, att bestämmelserna i fråga, vilka åtminstone delvis föranletts av de säregna förhållanden, som äro rådande i norra Sverige med dess stora skogsbygd, förändras så, att de utan att skada berättigade allmänna och enskilda intressen kunna göras allmängiltiga för hela landet. Till frågan i vad mån så enligt lantbruksstyrelsens förmenande skett i förevarande förslag, återkommer styrelsen vid efterföljande granskning av de särskilda lagparagraferna.

10 II- Principiella betänkligheter mot förslaget.

^letiinkli^0 Angående lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna hava meningarna heter.3 vant delade även bland dem, som ej direkt avstyrkt förslaget. Sålunda hava å ena sidan länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar, Malmöhus, Hallands, Västmanlands och Västerbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom domänintendenterna i Hallands och Örebro län uttalat, att förslaget, om man frånsåge vissa detaljer, vore väl avvägt och ägnat att läggas till grund för lag i ämnet. Därvid jämväl med tillfredsställelse hälsats, att bestämmelserna sammanförts i den allmänna arrendelagen. Å andra sidan hava länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge och Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra del, Skaraborgs och Värmlands län, domänintendenten i Älvsborgs län, överjägmästarna i Övre Norrbottens, Umeå, Härnösands och Östra distrikten ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap uttalat vissa principiella betänkligheter mot förslaget.

De betänkligheter, som anförts, äro i huvudsak följande. Enligt mångas mening tillgodosåge förslaget alltför ensidigt arrendatorernas intressen utan att tillbörligen beakta jordägarnas rätt. Flera av de föreslagna bestämmelserna skulle, därest de upphöjdes till lag, med all sannolikhet komma att bliva mycket betungande för jordägarna, särskilt för dem, som redan förut hade dålig ekonomi. Fara förelåge därför, att mången jordägare hellre än att underkasta sig de skyldigheter i form av uppförande av tidsenliga byggnader, tillsläppande av virke till bränsle, upplåtande av bete m. in., som förslaget innehölle, skulle lägga arrendeställena och särskilt torpen under eget bruk, eventuellt utlägga dem till bete eller skogsbruk. Lagen komme sålunda att verka till skada ej blott för jordbruksnäringen utan även för arrendatorsklassen genom minskning av möjligheterna att erhålla arrenden. — Vidare har anmärkts, att de sakkunniga vid förslagets utarbetande alltför mycket tagit hänsyn till förhållandena i norra Sverige och ej tillbörligen beaktat de vitt skiftande förhållanden, som rådde i rikets olika delar. Det läte sig säkerligen icke utan skada för jordbruksnäringen göra att alltför mycket binda kontrahenternas rörelsefrihet i arrendeförhållandet. Stora vanskligheter mötte vid genomförandet av en för riket enhetlig lagstiftning i förevarande avseende. Det kunde ifrågasättas, huruvida de sakkunniga i sitt förslag lyckats bemästra dessa. Många av bestämmelserna komme säkerligen att giva anledning till tvister och slitningar mellan kontrahenterna.

Länsstyrelsen i Stockholms lån har anfört:

Förevarande betänkande har karaktären av en överarbetning av tidigare utredningar, förslag och yttranden, vilka under loppet av flera år framkommit i den lika aktuella som omstridda frågan om en »social arrendelagstiftning». Det meddelar icke något avsevärt nytt material — förutom vissa av de sakkunniga företagna stickprovsundersökningar å skilda orter företrädesvis inom rikets

mellersta och södra delar — och det innehåller icke heller några nya uppslag av mera väsentlig betydelse, utan torde vara att uppfatta såsom ett försök att med beaktande av olika legitima intressen och skilda åskådningar finna en framkomlig väg till sådan reformering av arrendelagstiftningen, som nu må anses mogen till genomförande.

Under sådana förhållanden har länsstyrelsen funnit sig knappast hava anledning att upptaga de många frågor av principiell räckvidd, som arrendelagstiftningen berör, till mera ingående dryftning, så mycket mindre som dylika frågor från länsstyrelsens sida berörts i tidigare yttranden över jordkommissionens på sin tid framlagda betänkanden, särskilt det såsom del VI betecknade angående sociala arrendebestämmelser etc. (Länsstyrelsens yttrande av 5 december 1923). Det har synts naturligt att i ärendets nuvarande läge begränsa bedömandet av de jordsakkunnigas förslag inom de förutsättningar, vilka på sätt nyss angivits kunna antagas hava legat till grund för dess utarbetande.

Från sådana synpunkter har länsstyrelsen kommit till det omdömet, att förslaget i sin allmänna läggning får anses äga betydande förtjänster. De sakkunniga hava stått inför den svåra uppgiften att å ena sidan, såsom yrkats i 1924 års riksdags skrivelse, »bereda vissa arrendatorer och brukare av annans jord större trygghet och en jämväl i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet», å andra sidan tillbörligen tillvarataga jordägarens rätt. Det har .sålunda gällt en avvägning mellan dessa var för sig betydelsefulla samhällsintressen. Såvitt länsstyrelsen kan se, präglas förslaget av en konsekvent strävan att efter sakliga grunder genomföra en sådan avvägning, och det synes så till vida ägnat att bilda utgångspunkt för en blivande lagstiftning. I åtskilliga punkter ger förslaget emellertid anledning till erinringar av den art. att länsstyrelsen måste ifrågasätta, huruvida detsamma i förevarande skick kan anses tillfredsställande.

De sakkunniga avse, att i och med införandet av de nu föreslagna ändringarna i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom denna skulle bliva gällande för hela riket, samt att 1909 års särskilda arrendelag för Norrland och Dalarne — vars tillämpningsområde utsträckts genom lag den 10 maj 1912 — ävensom den särskilda lagen av 1921 angående arrende av fideikommissjord därmed skulle upphävas. Man har i förslaget upptagit — dock i vissa fall med större eller mindre modifikationer —- en rad bestämmelser ur nämnda hittills varande speciallagar och tydligen ansett sig på så sätt göra dessa sistnämnda överflödiga, medan å andra sidan sagda bestämmelser utsträckts till även de delar av riket, inom vilka de förut ej haft motsvarighet. Denna tanke om en enhetlig arrendelagstiftning för hela riket är givetvis i och för sig tilltalande, men fråga torde vara, om den för närvarande lämpligen låter sig i full utsträckning genomföras på sätt de sakkunniga föreslagit. Det vill synas, som om den norrländska arrendelagens grundsatser, tillkomna med hänsyn till särskilda förhållanden i trävaruindustriens huvudområden, i vissa delar något schematiskt överflyttats till den allmänna rikslagstiftningen. Vad åter angår de landskap, inom vilka norrlandslagstiftningen varit gällande, har länsstyrelsen av naturliga skäl icke möjlighet att bedöma, huruvida denna särlagstiftning blivit på ett, tillfredsställande sätt ersatt genom vad som ur den upptagits i lagen för hela riket, men vill icke underlåta att uttala, att betänkandet torde lämna rum för vissa tvivelsmål även i detta hänseende. Länsstyrelsen har sålunda anledning att ånyo, liksom i sitt yttrande över jordkommissionens förslag, påpeka möjligheten att även i en rikslagstiftning om arrende av jordbruksfastighet infoga särskilda bestämmelser för landsdelar med säregna förhållanden.

Den norrländska arrendelagens upphävande har avstyrkts av vissa myndig- Frågan om heter. Sålunda har anförts av ländskaar-

rcndelagens

upphävande.

12 Länsstyrelsen i Jönköpings lån: I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen, att den norrländska arrendelagen icke bör utsträckas att gälla för de mellersta och södra delarna av landet. Länsstyrelsen kan dock icke biträda de sakkunnigas förslag, att sistnämnda arrendelag skall upphävas och att samtliga bestämmelser i arrendelagstiftningen skola inrymmas i den allmänna arrendelagen. Därigenom skulle nämligen denna komma att tyngas av bestämmelser, som vore mindre lämpliga för stora delar av landet. Då den norrländska arrendelagen ännu anses lämplig för norrländska förhållanden, synes denna lag därför böra tills vidare bibehållas. De ändringar av arrendelagsbestämmelserna i övrigt, vilka betingas av tidsutvecklingen, böra däremot inarbetas i den allmänna arrendelagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det försök, som i förslaget gjorts, att skapa en för landet i dess helhet gällande enhetlig arrendelagstiftning, synes icke hava utfallit odelat lyckligt. Ä ena sidan har nämligen åstadkommits en uppmjukning i den norrländska arrendelagen, som icke i alla punkter kan anses motiverad. Å andra sidan torde många stadganden av social innebörd, som i förslaget gjorts tillämpliga på arrende i allmänhet, även om de äro av dispositiv natur knappast vara behövliga eller lämpliga vid andra former av arrende än sådana som avses i norrlandslagen. Förslaget synes därför i sitt nuvarande skick icke böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet, och torde vid ärendets fortsatta behandling böra tagas under omprövning, huruvida icke övervägande skäl tala för att lämna den allmänna arrendelagen i stort sett orubbad och fortfarande liksom hittills behandla de sociala arrendeproblemen i efter skilda förhållanden lämpade speciallagar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län: Att i samma lag söka reglera förhållandet å ena sidan vid affärsarrenden, där arrendatorn kanske är den starkare parten med sin större erfarenhet och sakkunskap, och å andra sidan vid bolagsarrenden i Norrland, där arrendatorn på grund av sin isolering och oerfarenhet är i behov av stöd, ja skydd av lagen, samt samtidigt taga nödig hänsyn till förhållandet mellan jordägaren och hans besuttna arbetare, torparna, utan att rent av skada någon av de under så vitt skilda förhållanden arbetande intressenterna, torde vara ogörligt. Lagförslaget bär också i hög grad prägeln av en kompromiss, som givetvis ingen av de i lagförslaget berörda och deras talemän kan vara tillfredsställd med.

Det synes utskottet hava varit bättre om man såsom förut bibehållit en särskild lagstiftning i jordfrågor för Norrland.

Utskottet har nämligen den bestämda uppfattningen att ett utnyttjande av de, man kan gott säga obegränsade naturtillgångar av olika slag, vilka finnas inom denna landsända, kräver särskild lagstiftning för att bliva till gagn för dess befolkning.

Blott inom detta län finnas snart sagt outtömliga tillgångar av förstklassig odlingsmark nedom den marina gränsen.

Förhållandena äro för vitt skilda inom dessa bygder, ännu i vardande, jämfört med de så gott som färdigkultiverade bygderna i södra delarna av landet, för att en gemensam lagstiftning skall kunna bliva lämplig. Av en för denna landsända avsedd näringslagstiftning kräves icke blott att den reglerar rättsförhållandena utan även att den främjar och icke hämmar utvecklingen.

Rörande arrendet såsom form för jordupplåtelse har detta en alltför betydelsefull samhällelig uppgift att fylla, för att det skulle kunna anses lämpligt att genom alltför snäva lagstiftningsbestämmelser gorå denna jordupplåtelseform mindre tilltalande och obekväm. Därigenom finge denna endast minskad eller ringa användning.

För jordbrukare, som saknat möjlighet att skaffa kapital till eget jordbruk,

bär arrendet' varit enda utvägen, samtidigt det utgjort en väg att komma över till eget jordbruk.

För ordnandet av arbetarfrågan vid jordbruket har arrendet visat sig synnerligen användbart och lämpligt. Den mest ansvarskännande jordbruksarbetaren är otvivelaktigt den besuttna jordarbetaren, torparen.

För jordbruksarbetaren utgör torparrendet ett trappsteg till det egna hemmanet. Och torparna stå i socialt avseende vida högre än jordbruksarbetarna i allmänhet.

Det lagstiftningsförslag, som här föreligger, utgår uppenbarligen ifrån att arrendatorn alltid är den svagare och förtryckta parten. Så är dock icke förhållandet, då lagen omfattar hela riket, såsom ovan anmärkts. Om samhället överhuvudtaget tillåter och gillar denna upplåtelseform av jord, måste givetvis även jordägarens rätt tillgodoses, så att han icke blir utsatt för förluster av alltför smarta arrendatorer. Fyller lagen ej denna uppgift, kommer arrendeinstitutionen givetvis att sättas på avskrivning, vilket enligt förvaltningsutskottets förmenande vore till skada både för jordbruksnäringen och de jordbrukare och jordbruksarbetare, som icke på annat sätt kunna skaffa sig jordbruk.

Beträffande lagtexten har av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Blekinge Allmänna och Älvsborgs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, gar mot iag_ Östergötlands och Hallands län ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna texten, lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-exportföreningen framhållits, att det erfordrades en viss juridisk träning för att urskilja, vilka bestämmelser vore tvingande och vilka vore dispositiva, önskvärt vore, att denna skillnad komme till tydligare uttryck i lagen, så att misstag vid uppgörande av arrendekontrakt med större säkerhet förhindrades, särskilt med avseende å de nya bestämmelserna om jordägarens skyldigheter. —

Enligt den sistnämnda länsstyrelsens mening borde lagen med risk av lagtextens förlängning så avfattas,, att särskild lagtext förelåge för olika typer av arrendeupplåtelser.

III. Förslagets särskilda bestämmelser.

2 KAP.

1 §•

Mot de föreslagna bestämmelserna angående formen för arrendeavtalet har Arrendeavendast ett fåtal anmärkningar gjorts. Sålunda har länsstyrelsen i Kalmar län talets farm. framhållit, att det vore synnerligen viktigt, att vederbörandes ömsesidiga rättigheter och skyldigheter bleve vid avtalets slutande uttryckligen fastslagna.

Endast härigenom erhölle arrendeförhållandet erforderlig stadga och fasthet.

Hade muntligt avtal slutits, kunde, sedan någon tid gått, lätt nog meningsskiljaktighet parterna emellan uppstå rörande avtalets verkliga innehåll samt föranleda slitningar och tvister. Att märka vore att det skriftliga avtalet ägde rättsverkan, vilket icke tillkomme det muntliga. Den parterna tillerkända rätten att påfordra det muntliga avtalets bekräftelse genom skriftlig avhandling torde komma att sakna betydelse. Den utväg, som då motparten vägrade utgiva dylik handling, stode till buds eller att anlita domstol för arrendeför-

14 Arrendeavtalets förknippande med arbetsavtal.

hållandets stadfästande torde icke kunna föra till målet i de säkerligen ej få fall, då olika meningar rådde om avtalets innehåll eller innebörd. Skriftlig form för arrendeavtal borde därför vara obligatorisk.

Enahanda anmärkning bar framställts av hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län och Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava däremot ansett, att då formen för arrendeavtalets ingående utan olägenhet syntes böra och kunna lämnas till kontrahenternas fria avgörande, gällande bestämmelser i den allmänna arrendelagen vore att föredraga framför förslagets. Under varje förhållande borde lagförslagets bestämmelser om skriftligt avtal och domstolsförfarande inskränkas till sådana arrenden, som avses uti förslagets 43 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att när ändring eller tillägg innefattade ökning av den upplåtna arealen, syntes motsägelse råda mellan första stycket och andra styckets första punkt. Även i övrigt kunde ifrågasättas, om ej sistnämnda punkt borde gälla också ändringar och tillägg.

7 §•

Beträffande frågan, huruvida arrendatorn i arrendeavtalet finge åtaga sig arbetsskyldighet, har anförts av

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Denna frågas betydelse är uppenbarligen i väsentlig grad beroende av arbetsmarknadens läge, som under senare år undergått starka växlingar just med avseende å trävaruindustrien och dess råvarutillförsel. Det i betänkandet åberopade äldre uttalandet angående bolagens obegränsade möjlighet att erbjuda arbetstillfällen torde väl nu knappast underskrivas av någon, tvärtom är tillgången på arbete för närvarande avgjort mindre än efterfrågan. Under sådana förhållanden är det icke för arrendatorn någon olägenhet att han åtager sig viss arbetsskyldighet, men å andra sidan har det under samma förutsättning icke stor betydelse för bolaget-jordägaren att hava arrendatorn genom arrendeavtalet förpliktad att utföra visst arbete, då bolaget alltid kan påräkna billig och duglig arbetskraft. Om däremot tillgången på arbete är stor i jämförelse med den förhandenvarande arbetskraften, skulle den säkerhet, som kunde ligga i ett avtal om viss arbetsskyldighet, kunna synas vara viktig nog för ett skogsbruk, inriktat på intensiv skogsskötsel. Det lär emellertid hava visat sig, att denna säkerhet är tämligen illusorisk, och, såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, har därför i detta län förpliktelsen för arrendatorn att fullgöra viss dagsverksskyldighet såsom lega övergivits av flera större bolag. Frågans betydelse synes således vara överdriven. Däremot förefaller det länsstyrelsen i likhet med de sakkunniga rättvist, att jordägaren, vilken genom lagstiftningen får sig betungande förpliktelser ålagda i fråga om arrendelägenhetemas underhåll, får någon gottgörelse härför på det sätt, att, om han anser för sig fördelaktigt att erhålla ett åtagande om viss arbetsskyldighet, lagstiftningen icke lägger hinder i vägen härför. Länsstyrelsen anser således, att lagstiftningen i detta avseende icke bör gå längre än till de i förslaget upptagna föreskrifterna, att den avtalade arbetskvantiteten skall vara bestämd samt att ersättning för arbetet skall utgå efter det pris, som vid dess utförande är gångbart i orten.

Vad egentliga jordbruksarrenden med lega i dagsverken angår, förekommer denna arrendeform, bortsett från vissa ecklesiastika boställen, endast undan-

tagsvis i detta län. Det förefaller dock länsstyrelsen i hög grad sannolikt, att -det skulle vara ett stort misstag ur social synpunkt att förbjuda dylika avtal. För många lantarbetare eller hemmasöner utan andra tillgångar än den egna arbetskraften äro de den enda eller åtminstone den lättaste vägen att uppnå en ställning, som i avseende å självständighet och utsikt till förkovran avgjort höjer sig över den lösa arbetarens eller statarens.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs län, Kalmar läns södra del, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, domänintendenterna i Uppsala, Östergötlands, Älvsborgs och Skaraborgs län, överjägmästarna i Nedre Norrbottens och Västra distrikten, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt Sveriges skogsägareförbund hava antingen avstyrkt förslaget därom, att jordägaren ej finge i arrendeavtalet betinga sig dagsverken eller annat arbete av arrendatorn utan att för arbetet utginge ersättning efter ortens pris, eller ock uttalat betänkligheter mot detta förslag. I denna fråga har av ett flertal myndigheter framhållits följande: Upplåtelse av dagsverkstorp

vore närmast att betrakta såsom en avlöningsform inom jordbruket och det större skogsbruket. Visserligen hade dagsverkstorpens antal under senare tid avsevärt minskats, men inom stora delar av landet vore dessa alltjämt talrika. Särskilt vore detta förhållandet i Södermanland, Småland och Västergötland. Torpinstitutionen innefattade fördelar både för jordägaren och för brukaren. Dess avskrivning borde därför ej påskyndas. Därest förslaget bleve lag, vore det emellertid fara värt, att de ständiga tvister mellan kontrahenterna, som prissättningen å de i arrendeavtalet betingade arbetsprestationerna utan tvivel komme att föranleda, snart skulle få till följd, att jordägarna antingen försålde sina torplägenheter eller ock, där så vore möjligt, lade dem i sambruk med huvudgården. Den skötsamme torparen, som förut haft en säker utkomst på sitt torp, måste, därest han icke kunde få säsongarbete på egendomen eller bliva statare där, söka sig arbete på annat håll. Hans ställning skulle i regel bliva försämrad och den väg till det självständigare penningarrendet och till egen torva, som nu i regel stode den obemedlade, skötsamme jordbruksarbetaren öppen genom övertagande av ett dagsverkstorp, stängas. ■—- Synnerligen stora svårigheter måste nämligen möta att avgöra vilket pris vid varje tillfälle vore gångbart i orten. Dessa svårigheter vore desto större, som det, såsom de sakkunniga själva framhållit, ej kunde anses rättvist, att priserna vid avtal av förevarande art, varigenom bereddes brukaren en jämn arbetstillgång, utginge efter samma grunder som vid tillfälligt arbete. — Mot bestämmelsen har vidare erinrats, att det ej bleve möjligt för kontrahenterna att överblicka den ekonomiska innebörden av avtalet, även om detta avsåge endast en kortare tid. En förhöjning av arrendeavgifterna kunde därför befaras följa av bestämmelsens lagfästande. ■—- Av några myndigheter bar dessutom framhållits, att under normala tider någon egentlig undervärdering av dagsverken knappast förekomma. Väl upptoges understundom i arrendeavtal torpdagsverken till lägre Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. 155 käft. (Nr 182.) 8

värde än annat jordbruks- eller skogsarbete, men därvid maste beaktas, att torparen finge utgöra dagsverken hela året om och därför icke kunde fordra lika avlöning som en säsongarbetare, att torparen icke hade full sysselsättning med arbete för sitt eget lilla jordbruk och kunde hava svårt att erhålla annat arbete under de tider, då det egna jordbruket ej påkallade hans arbete, samt att torparen ofta finge åtnjuta en del förmåner, som andra arbetare icke erhölle, såsom vedbrand, fria dragare till sitt jordbruk m. m. Erfarenheten visade även, att dagsverksarrendatorerna ofta redde sig bättre än de arrendatorer, vilka utgjorda legan enbart med penningar.

I detta sammanhang må återgivas följande uttalande av

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: För att närmare belysa sina påståenden meddela de sakkunniga en sammanställning för åren 1914, 1918 samt 1920—1924 mellan indextalen för arrendeavgifter och löner inom jordbruket och draga därur den säkerligen ej i alla avseenden fullt riktiga slutsatsen, att de arrendatorer, som under förberörda tid utgjort arrendet i dagsverken, blivit missgynnade. Berättigad förvåning måste det också väcka, att de sakkunniga funnit anledning lägga förhållandena under anförda tidsskede till grund för sitt förslag i förevarande hänseende. Allom bekant är ju, hurusom just då högst säregna förhållanden rådde. "Vad ett dylikt tillvägagångssätt än vittnar om, om tillbörligt hänsynstagande till de allmängiltiga förhållandena härvidlag bär det knappast vittnesbörd.

Den uppfattning, som legat till grund för nu avhandlade bestämmelser, synes uppenbarligen vara, att avtal om legans utgörande i dagsverken eller annan tjänstbarhet av arrendatorn ä priori är att anse som ofördelaktigt för arrendatorn. Ep analys av en sådan uppfattning torde emellertid icke vara alldeles obehövlig.

Principen om legans utgående i form av dagsverken för mindre arrendeställen torde kunna sägas vila på urgammal hävd och har för den skull i många delar av riket ingått i det allmänna medvetandet såsom någonting naturligt. Dagsverksskyldigheten uppfattas också därstädes i allmänhet varken som olämplig eller oskäligt tyngande för arrendatorn. I själva verket torde man också hava full rätt att beteckna dylika avtal såsom slutna på den ömsesidiga nyttans grund, ehuruväl undantag, bestyrkande regeln, kunna påvisas.

För såvitt utskottet kan finna, innebär likväl ett penningarrende i allmänhet inga som helst påtagliga fördelar framför ett arrende, som grundar sig på ett arbetsavtal. Bestämmes arrendet att utgå med visst antal dagsverken, torde man vara berättigad förfäkta den åsikten att denna lega, oberoende av så att säga »normala» konjunkturväxlingar, för såväl jordägare som arrendator har ett på det hela taget tämligen oförändrat värde.

Annorlunda kan under vissa omständigheter bliva förhållandet med de s. k. »överdagsverkena». Dessa äro ju emellertid icke att hänföra till legan, utan priset på dem utgör arrendator^ arbetsförtjänst. För den skull ligger det självfallet ett berättigande i kravet på, att dessa skola betalas efter pris, som vid tiden för arbetets utförande är gångbart i orten. Men att göra värdet av själva legodagsverkena varierande på samma sätt, måste betraktas varken som ändamålsenligt eller lyckligt.

Till bestyrkande av riktigheten av det nu anförda vill utskottet bringa i erinran den faktiskt som regel föreliggande omständigheten, att dagsverksarrendatorerna i allmänhet reda sig bättre än de, som utgöra legan i penningar.

I övrigt finner utskottet icke anledning föreligga att vidare ingå på bestämmelserna i förevarande paragraf, då utskottet för sin del icke kan tillstyrka,

att densamma antages, med mindre de synpunkter utskottet framfört i fråga om legans utgörande i dagsverken, vinna beaktande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: Genom indextal för arrendeavgifter och lantarbetarlöner för åren 1914, 1918 samt 1920— 1924 påvisa jordsakkunniga (s. 114), att lönerna under högkonjunkturen stego betydligt mera än arrendeavgifterna och år 1924 kvarstodo på en relativt högre nivå än dessa senare. De arrendatorer, vilkas lega utgått i dagsverken, hava alltså, mena de sakkunniga, blivit lidande; de hava icke kunnat utnyttja den bättre konjunkturen på arbetsmarknaden. Härtill må först anmärkas, att torparna icke med säkerhet kunnat påräkna att få sin arbetsförtjänst ökad i samma proportion som andra arbetare, därest de vid arbetskraftens utnyttjande varit obundna av arrendeavtal. Det större jordbruket har, som bekant, under de sista åren nödgats minska sin arbetspersonal avsevärt, och det hade sannolikt ej kunnat ge torparna full sysselsättning, ifall det måst betala deras arbete dyrare. Åtskilliga torp hade väl då försålts, sammanslagits till större arrendegårdar eller lagts i sambruk med huvudgården, varvid byggnaderna bibehållits som statarbostäder. — Tendenser till en sådan utveckling hava sedan länge iakttagits på många håll, och den torde knappast vara i allo önskvärd ur social synpunkt. — Om emellertid dagsverksarrendatorerna blivit missgynnade under högkonjunkturen, så hade å andra sidan jordägarna under samma tid missgynnats, därest legan för flera år varit fastställd i ett visst penningbelopp. Ingen av parterna i ett avtal bör dock ha större rätt än den andra att draga fördel av konjunkturväxlingarna. Det system — penning- eller dagsverksarrende ■— som vid uppgående konjunktur är till fördel för ena parten, blir ju för övrigt vid motsatt konjunktur till hans nackdel. När penningvärdet är i stigande, blir uppenbarligen en till visst penningbelopp fastställd lega allt tyngre för arrendatorn att bära. Han skulle då lättare kunna fullgöra arrendet i dagsverken. — Erfarenheten visar också, att dagsverksarrendatorerna ofta reda sig bättre än penningarrendatorerna. När torparen åldras, och hans arbetskaft därigenom blir mindre vård, kan han lättare behålla en lägenhet, för vilken legan fastställts i visst antal dagsverken (oberoende av deras beskaffenhet) än en lägenhet, för vilken legan skall betalas kontant. — Det kan sålunda, enligt utskottets mening, icke betraktas varken som ett samhälleligt rättfärdighetskrav eller såsom i allmänhet lämpligt, att arrendelagen förbjuder legas fullgörande medelst dagsverken.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Rättighet att med vederbörande brukare träffa avtal om arbetsskyldighet bör icke genom lagstadgande omöjliggöras, enär jordägaren därigenom kan bringas till att ersätta bofasta arbetare med lös arbetskraft, vilket i socialt hänseende är en avgjord försämring. Men brukaren bör för utförande av å lägenheten erforderliga jordbruksarbeten i lag tillförsäkras att ej behöva utan eget medgivande fullgöra dagsverksskyldighet till jordägaren utöver två dagar i veckan under sommarhalvåret. Nämnda avtalsfrihet beträffande legans utgående i dagsverken anser utskottet böra råda i fråga om alla i lagförslaget åsyftade brukningslägenheter med åkerareal intill fyra hektar.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i 'Älvsborgs läns norra del: Bestämmelsen i förslaget att lega ej må utsättas i dagsverken, med mindre ersättning för dessa utgår i penningar, finner utskottet olämplig. Utskottet anser gent emot de jordsakkunniga att i stort sett denna form för arrendeavtal är tilltalande, då under sådana förhållanden arrendet bliver lågt, då värdet av arrendehemmanet är lågt; men sedermera stiger, i mån som samma värde stiger. De jordsakkunnigas förslag, att ersättning för dagsverken vid fastställd arrendesumma ej får understiga i orten gångbart pris, kan utskottet i varje fall icke

gilla. Delta skulle ju kunna medföra, att jordägaren oavsett arrendesummans storlek skulle nödgas betala ett för honom kanske ruinerande pris för arbete, som han enligt samma förslag vore skyldig att tillhandahålla arerndatorn, och av vilket han kanske icke ens hade behov. Arrendesumma och dagsverkspris böra bestämmas samtidigt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län: Gångbart pris för dagsverke är ett oerhört svävande begrepp. Ännu finnas — alla kollektiva avtal och begrepp till trots — en och annan jordbruksarbetare, som till sin arbetsproduktion så avsevärt höjer sig över mängden, att hans dagsverken betalas med överpris. Det finnas medelmåttor, och det finnas de, vars förmåga på grund av ålder och annat taxeras under medelmåttan. Det finnes ännu kortare och längre arbetstid. Man kunde med anledning härav befara, att om lagförslaget upphöjdes till lag, det skulle föranleda till en massa slitningar vid bestämmandet av gångbart dagsverkspris på orten.

Ehuru lagförslaget, om det »gångbara priset» kunde fastställas, skulle kunna sägas utgöra en teoretisk rättvisa, där arrendet awäges med hänsyn till arbetspriserna, finna vi oss ändå icke övertygade om lämpligheten. T. o. m. den teoretiska rättvisan kan bli illusorisk. Värdet å legan växlar likasom priset å dagsverken. Exempelvis skulle ett avtal, som 1913 ingåtts efter sådana bestämmelser som lagförslaget ifrågasätter, år 1918 blivit en mycket billig jordlega. Däremot skulle ett avtal, ingånget 1918 under enahanda förhållanden, år 1923 utgöra en mycket hög jordlega. Det är sålunda ofrånkomligt, att varje part vid ett flerårigt avtal kan få ikläda sig vissa risker, att konjunkturerna kunna komma att växla. Men det tillkommer jämväl en annan omständighet, nämligen de avtalande parternas förmåga och villighet att vid ogynnsam konjunktur fullgöra sina förbindelser. Bli konjunkturerna osedvanligt förmånliga för arrendatorn, torde intet kunna hindra, att han utkräver fullgörandet av jordägarens förbindelser. Arrendatorn bär sitt kontrakt, som binder jordägaren. Bli konjunkturerna sämre för arrendatorn, så kan han rygga sitt avtal, och jordägaren torde intet ha att hålla sig till, då borgen på kontrakt för smärre upplåtelser torde höra till det sällsynta, om de ens överhuvudtaget förekomma.

Det föreliggande lagförslaget tro vi icke heller grundar sig på önskningar eller framställningar från jordtorparnas sida. Där torp förekomma, torde i de flesta fall sådana patriarkaliska förhållanden vara rådande, som äro till stor fördel för båda parterna. Exempelvis vid sjukdom eller vid stigande ålder blir det ofta jordägaren, som får träda emellan och i det förra fallet efterskänka dagsverken och i det senare'mottaga dagsverken, som lämna ett mindre arrendevärde för jorden.

Därest lagstiftningen nu skulle träda emellan och materialisera förhållandet mellan jordägare och torpare, är det högst sannolikt, att ingendera av parterna har verklig anledning att känna sig belåten med följderna. Vi få sålunda föreslå att bestämmelsen därom, att ersättning för bestämda dagsverken skall utgå efter prissättning i penningar, måtte utgå i lagförslaget.

Lantbruksstyrelsen: Förslaget att förbjuda legas bestämmande i form av

arbetsprestationer framfördes av jordkommissionen i dess förslag till social arrendelag. I sitt utlåtande över detta förslag anförde lantbruksstyrelsen i här förevarande avseende följande: Den arrendetyp, som omfattade de talrika arbetstorpen, skulle genom ett dylikt förbud försvinna. Om också torpinstitutionen ofta med skäl ansetts behäftad med vissa brister och för torparen betungande, torde det dock icke kunna förnekas, att densamma, rätt utnyttjad och med väl avvägda arbetsskyldigheter. innebure fördelar för såväl jordägare som arrendator. Ingen form av övergång från jordbruksarbetare

till arrendator torde vara så gynnsam som denna, beroende dels därpå, att för övertagande av ett torp varken borgensförbindelse eller annan säkerhet ansåges behövliga, dels ock på den hjälp och det stöd, ofta även av ekonomisk art, som jordägaren torde vara villig att lämna en i hans tjänst varande arbetare vid övertagande av ett ledigt torparrende.

De av lantbruksstyrelsen sålunda anförda synpunkterna äga enligt styrelsens förmenande fortfarande sin fulla giltighet. Lantbruksstyrelsen finner sig emellertid utöver dessa synpunkter böra anföra, att även rent ekonomiska skäl enligt styrelsens förmenande tala emot en sådan bestämmelse, som skulle förmena arrendator och jordägare att fritt avtala om formen för jordlegans erläggande och som på ett särdeles kännbart sätt skulle ingripa i sedan urminnes tider rådande praxis på arrendeområdet.

Emot legans fastställande i penningar kan med skäl invändas, att en sådan lega icke i någon mån anpassar sig efter ett växlande penningvärde. Detta förhållande bliver särskilt märkbart och av betydelse, då arrenden avslutas för längre tid. En lämplig form för arrendelegan, så att denna anpassar sig efter penningvärdet och det allmänna prisläget, finner lantbruksstyrelsen vara ur såväl arrendegivares som arrendetagares synpunkt önskvärd och rättvis. Lantbruksstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att styrelsen i sitt underdåniga utlåtande den 8 juni 1922 över särskilda sakkunnigas betänkande och förslag till förändrade grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner m. m. såsom sin mening framhållit, att staten vid utarrendering av kronojord borde göra legan automatiskt beroende av prisläget å vissa lantbruksprodukter.

Ganska allmänt har också arrendelega i fråga om jord i enskild ägo fastställts förutom i arbete jämväl i naturaalster, särskilt mjölk eller smör. Med undantag för kristidens abnorma förhållanden torde erfarenheten hava visat, att detta varit till gagn för såväl jordägare som arrendator. Någon erinran emot att jordlega finge utgå i form av naturaalster har ej av jordsakkunniga gjorts.

Vid sin motivering för att arbetslega i förekommande vanlig form icke längre borde tillåtas, stödja sig de sakkunniga på en i betänkandet införd sammanställning för åren 1914, 1918 samt 1920—1924 mellan indextalen för arrendeavgifter och löner inom jordbruket (sid. 114). Härvid anföres dels löner för statare, dels tillfälliga daglönare. Då till den senare gruppen torde höra alla med dagspenning avlönade lantarbetare, torde denna grupp givetvis vara den, som närmast är att taga hänsyn till i detta fall, då daglönarersättningen väl måste anses giva uttryck för det gångbara priset på ett arrendedagsverke.

Den av de sakkunniga gjorda sammanställningen skulle, enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, hava givit en klarare överblick, om den upptagit indextal jämväl för en del lantbruksprodukter och särskilt då för dem, som allmännast användas såsom mätare vid arrendelegans fastställande, det vill säga mjölk och smör. Lantbruksstyrelsen har beräknat dessa indextal på grundval av socialstyrelsens i »Sociala meddelanden» publicerade noteringar och har sammanställningen efter komplettering med dessa fått följande utseende.

År

1914 1918

1922 192.3 1924

Tillfälliga daglönare.

20 En granskning av dessa siffror giver otvetydigt vid handen, att de sakkunniga med minst samma skäl som dem, vilka anförts mot legas utgående i dagsverken, kunnat åberopa statistiken och indextalen såsom orsak till att föreslå förbud mot legas fastställande t. ex. i mjölk. Detta torde dock icke hava varit de sakkunnigas mening. Härmed faller också, enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, de sakkunnigas huvudmotiv för den föreslagna bestämmelsen. Det åberopade exemplet från Finland med dess säregna förhållanden kan lantbruksstyrelsen icke finna vara något motiv för ett så starkt ingripande i den fria avtalsrätten beträffande tiotusentals jordbruksarrenden, fördelade över hela vårt land.

Beträffande ifrågavarande sammanställning torde för övrigt med skäl kunna ifrågasättas, huruvida de i fråga om arrenden anförda siffrorna kunna anses fullt tillförlitliga. Dessa äro icke grundade på en allmän statistik utan på enskilda uppgifter rörande ett fåtal arrenden. Klart framgår icke heller, huruvida siffrorna endast äro att hänföra till under varje år avslutade arrendeuppgörelser eller huruvida de påverkas av jämväl äldre sådana. Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen har sig bekant om arrenden, ingångna under högkonjunkturtiden, synes det som om icke allt för säkra slutledningar böra dragas av de anförda siffrorna i detta hänseende.

Jordsakkunniga hava själva förklarat sig dela de betänkligheter, vilka från skilda håll uttalats mot förbud att i arrendeavtal intaga förbehåll om skyldighet för arrendatorn att utgöra dagsverken eller annat arbete till jordägaren. De sakkunniga hava löst frågan sålunda att de föreslagit förbud mot att lega utsättes i dagsverken eller annat arbete. Däremot skall enligt förslaget intet hinder möta mot att arrendatorn tillförbindes att utföra visst arbete åt jordägaren. Förutsättningen härför är, att arbetet är till sin myckenhet bestämt och att för detsamma betalas ersättning i penningar efter pris, ej understigande det, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart. Lantbruksstyrelsen kan icke finna att den av de sakkunniga föreslagna lösningen är riktig.

Såsom lantbruksstyrelsen redan framhållit torde huvudskälet för en jordägare att utarrendera jord i form av mindre arrenden oftast vara den möjlighet det medgiver för honom att förbinda denna utarrendering med säkerställande av tillgång på en viss mängd arbetskraft. En sådan utarrendering ställer sig ofta icke så ekonomiskt fördelaktig som man skulle kunna förutsätta. Tages hänsyn till kapitalvärdet av arrendejorden tillhörande byggnader och den inkomst, jordägaren kunde erhålla genom uthyrande av dessa helt eller delvis, samt till värdet av de skogsprodukter, som åtminstone i regel äro tillförsäkrade arrendatorn, utgöra de fastställda arrendebeloppen eller tjänstbarheterna, enligt vad erfarenheten visat, ofta icke någon ersättning för arrendet tillhörande åkerjord, slåttermark och bete. Ja, ofta nog torde förekomma, att enbart ränta å byggnadskapitalet samt värdet å bekomna skogsprodukter överstiga ett fastställt arrendebelopp. Skulle det nu såsom här föreslagits, samtidigt med att arrendetiden ökas till längre perioder, också omöjliggöras, att arrendevillkoren anpassas efter det ekonomiska läget vid olika tidpunkter, vilket numera kan ske genom att arrendesumman utmätes i dagsverken eller annat arbete, synes det lantbruksstyrelsen, som om olägenheterna av en dylik utarrendering komme att bliva än mera kännbara. Då härtill kommer, att de ifrågasatta bestämmelserna rörande beräknandet av värdet å eventuellt fastställda arbetsprestanda synas vara så vaga, att de torde komma att giva anledning till ständiga tvister, finner styrelsen det ligga i öppen dag, att de föreslagna bestämmelserna kunna medföra en allvarlig fara för att mången jordägare kommer att söka undvika utarrendering av

mindre jordbruk. Detta åter innebär å sin sida allvarliga konsekvenser av såväl allmänekonomisk som social natur.

De mindre jordbruk, som nu äro utarrenderade i form av torp, äro ofta så belägna och av sådan art, att de icke lämpa sig för ett införlivande med större jordbruk. Därest dessa torp ej längre utarrenderas, torde de i regel komma att utläggas till skog, varigenom landets producerande åkerjord minskas, vilket ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen har att bevaka, vore synnerligen beklagligt. De sociala olägenheterna av att jordbruksarbetarklassen på detta sätt berövas möjligheter att vinna en dock relativt självständig ställning, torde ligga i öppen dag.

Med anledning av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört och då styrelsen förutsätter, att icke genom ytterligare lagstiftning en jordägare skall kunna tvingas att med risk av betydande ekonomiska uppoffringar fortsätta att utarrendera jord i form av mindre jordbruk, anser sig lantbruksstyrelsen bestämt böra avstyrka den del av bestämmelserna i 7 §, som förbjuder legas fastställande i form av arbete.

Emot vad i paragrafen i övrigt stadgas i fråga om arbetsavtals sammankopplande med arrendeavtal har lantbruksstyrelsen intet att erinra. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande innebära dessa bestämmelser sådana fördelar ur arrendatorns synpunkt, att de huvudsakliga olägenheterna i nu rådande förhållanden torde komma att försvinna.

Sveriges skogsägareförbund: Föreskrifterna i 7 § medföra synnerligen betungande konsekvenser såväl för det rationella skogsbruket som ock för jordbruken å de större egendomarna i landets södra och mellersta delar. För det större skogsbruket spelar måhända föreskriften om att legan alltid skall utsättas i penningar mindre roll. Praxis har, särskilt å bolagsegendomarna, redan utbildat sig i sådan riktning. Däremot kan förbudet att i arrendeavtalet införa en fast prislista i många fall vara hindersamt och olämpligt. Ett stadgande i sådan riktning kommer nämligen säkert att få till följd oavlåtliga slitningar och meningsskiljaktigheter mellan jordägaren och arrendatorn. Vad som är gängse pris å skogsarbete av skilda slag i viss ort är nämligen ingalunda något fixt och påtagligt. Vid det rationella skogsbrukets kontinuerligt och i jämn och lugn takt bedrivna skogsarbete pläga arbetspriserna i allmänhet vara något lägre, än vid de forcerade avverkningar, som äga rum under större eller mindre skogsrealisationer eller vid utdrivningar av avverkningsrätter. I avverkningar av sistnämnda typ ingår i regel ett starkt spekulativt moment. Det gäller för avverkaren att få ut virket hastigt, medan en viss konjunktur består. Han vill då gärna höja arbetspriserna för att draga folk till platsen. En sådan avverkare förmår i regel även betala högre löner än det uthålliga, rationella skogsbrukets utövare, ty han betungas ej av en mängd utgifter för skogsvård, förvaltning, arbetarbostäders och arrendegårdars underhåll, skatter in. m., sons åvila det intensivt bedrivna permanenta skogsbruket. Arbetslönerna för skogsarbeten av enahanda art kunna av dessa anledningar vara av växlande höjd i en och samma ort. Härtill kommer, att priserna särskilt för avverkningsårbetet måste avpassas efter den till avverkning bestiimda skogens täthet och beskaffenhet m. m. Att tillämpa arbetspriser, som betalas å en plats, på en annan kanske helt närbelägen ort är även av denna orsak ej möjligt. Förbundet har med vad ovan sagts velat påvisa, att det möter mycket stora svårigheter att rätt bedöma, vad som är »ortens pris» för skogsarbeten av skilda slag. Man kan med säkerhet förutse, att oavlåtliga meningsskiljaktigheter komma att uppstå härom, därest lagen skulle införa detta begrepp som norm för arbetslönerna. Arrendatorerna komma som regel att begära ersättning enligt ortens tillfälligt betalda toppriser. Då jordägarna ej vilja gå med härpå uppstå tvister,

som få lösas genom skiljemannaförfarande eller vid domstol. Detta blir emellertid omständligt och dyrbart samt till föga trevnad för båda parterna. I övrigt tillåter sig förbundet framhålla, att ett fastställande av arbetspriserna i kontrakten ingalunda, såsom de sakkunniga synas förutsätta, behöver verka ensidigt till arrendatorernas nackdel. Vid fallande konjunktur skörda dessa tvärtom vinst av att arbetspriserna äro fixa. Överhuvud taget lära för så korta perioder som de, varom här är fråga, fördelarna eller nackdelarna för arbetarna av fast prislista komma att jämna ut sig genom de smärre rörelser uppåt och nedåt, som kunna ske i arbetspriserna under olika år.

Förbundet vill i detta sammanhang ytterligare betona, att det uthålligt bedrivna, rationella skogsbruket i regel icke mäktar betala de höga arbetslöner, som förekomma vid virkeshandlares och skogsspekulanters koncentrerade och snabba avverkningar. Orsakerna härtill hava ovan antytts. Vid avverkningarna måste skogsvårdssynpunkterna beaktas och i sig själv dyrare huggningsformer därför ofta användas. Vidare draga förvaltning, bevakning, skogsvårdsarbeten, omsorger om vägar, arbetarbostäder och arrendegårdar stora kostnader, vilka tvinga till försiktighet i fråga om arbetslönernas höjd. Det rationellt bedrivna skogsbrukets lönenivå är därför ej sällan något lägre än den exploaterande skogshanteringens. Det intensiva skogsbrukets arbetare erhålla emellertid kompensation härför genom att erhålla jämn och stadigvarande arbetsförtjänst, under det att däremot förtjänstmöjligheterna vid skogsrealisationerna erbjudas mer ryckvis.

Då sålunda enligt vad ovan sagts ett suspenderande av den fria avtalsrätten beträffande arbetslönerna samt ett införande i arrendelagen av viss norm för dessa löner ofelbart skulle leda till permanenta stridigheter mellan jordägare och arrendatorer, måste förbundet bestämt avstyrka jordsakkunnigas förslag i denna del. Det lärer väl överhuvud taget knappast få anses vara välbetänkt, att lagstiftningsvägen söka reglera lönenivån i det enskilda affärslivet. Full frihet bör såsom nu råda för parterna att inbördes avtala på detta område.

Enligt vad ovan sagts tillämpas å bolagsjorden i allmänhet det systemet, att legan utsättes i penningar. Det av jordsakkunniga föreslagna förbudet mot att utsätta legan i arbete skulle därför därstädes icke innebära något kännbart avbrott mot det bestående. Å privategendomarna råder ett helt annat förhållande. Det är å dessa regeln, att legan fastställes till ett visst antal dagsverken per år. De jordsakkunnigas förslag skulle sålunda här komma att framtvinga helt nya former vid utarrenderingarna. Såsom motiv härför hava de sakkunniga anfört, att, då legan utsatts i dagsverken, dessas värde ofta beräknades så lågt, att legan bleve oskäligt hög, att arbetslönerna under längre perioder i regel vore stigande, varför legan härigenom kontinuerligt höjdes, samt att på grund härav systemet med legans utsättande i arbete vållade missnöje hos arrendatorerna.

Förbundet kan icke dela de sakkunnigas mening härutinnan. Då arrendatorerna säkerligen väl känna det ungefärliga värdet av dagsverken i orten, kunna de med samma säkerhet bedöma legans storlek, d. v. s. arrendets större eller mindre förmånlighet, vare sig legan utsättes i arbete, naturaprodukter eller i kontanter. En arrendator låter förvisso numera icke fö.rmå sig till att godkänna en högre lega i arbete än i penningar eller naturaprodukter. Riskerna för arrendatorernas ekonomiska exploaterande på denna väg äro därför minimala och påkalla icke lagstiftningsingripande. Det synes i övrigt vara inkonsekvent av de sakkunniga, att de medgiva legans fastställande i vissa slag av naturaprestationer såsom mjölk eller smör, men ej i en annan prestation, nämligen arbete. Bådadera äro i samma mån underkastade prisförskjutningar genom konjunkturrörelserna. Vad åter beträffar det argumentet, att arbetslönerna i längden äro stigande samt att legan, om den utsattes

i arbete, därför automatiskt skulle höjas med åren, vill förbundet uttala, att under så korta tidsperioder som de, varom här är fråga, nämligen fem ä tio år, någon sådan kontinuerlig stegring av arbetslönerna icke kan göra sig märkbar. Under så korta perioder som dessa är det helt och hållet de tillfälliga konjunkturrörelserna fram och åter, men ej den av penningvärdets långsamt skeende sänkning orsakade sakta stegringen i prisnivån, som reglera arbetslönernas inbördes höjd vid olika tillfällen. Likaväl som det vid stigande' prisnivå inträffar, därest legan utsatts i arbete, att legan höjes i takt med prisnivån, likaväl inträffar det, om konjunkturerna äro fallande och legan utsatts i kontanter, att arrendatorerna få vidkännas en lega, som automatiskt stiger i samma mån som prisnivån går ned. De sakkunnigas förslag är arrendatorerna till ekonomiskt gagn vid stigande konjunktur men till lika stor skada vid vikande prisnivå.

Förbundet finner därför ingen anledning föreligga, att nu stadga förbud mot legans utsättande i viss arbetskvantitet. I många fall torde det rent av vara till skada för arrendatorerna själva, om så skedde. Dessa anse det nämligen ofta vara för sig förmånligt att äga garanti för att kunna betala sitt arrende endast genom att utföra en dem tillförsäkrad arbetsmängd. Anskaffandet av medel till ett kontantarrende kan däremot tänkas vara vanskligt, om arbetstillgången i orten vid visst tillfälle skulle vara dålig.

Några myndigheter hava avgivit förslag till ändring. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Det bör övervägas, huruvida det av de sakkunniga åsyftade målet ej kan ernås på annan väg. Såvitt länsstyrelsen kan finna, påkallas nämligen av de sakkunnigas motivering ej med nödvändighet ett stadgande av den innebörd som den föreslagna. Som skäl för stadgandet hava de sakkunniga (sid. 113) anfört, dels att vid många arrenden arrendatorernas arbetsprestationer vore avsevärt underbetalda, dels att åtminstone vid långvariga arrenden den ursprungligen gjorda värderingen av arbetsskyldigheten komme att bli missvisande. Vad sålunda jdtrats synes närmast påkalla en reglering till förekommande av oskäligt lågt pris för arbets skyldighet, särskilt då ett dylikt missförhållande föranletts därav, att priset i avtalet bestämts för en avsevärdare tid utan möjlighet till jämkning. Det synes kunna ifrågasättas, om ej en bestämmelse kunde ges en i enlighet härmed begränsad omfattning. I sådant syfte kunde möjligen ifrågakomma förbud att bestämma dagsverksprisen i ett avtal annorlunda än för viss angiven tid och att möjlighet därefter bereddes till en nyprövning härvidlag. En rätt för arrendat.om att avlösa dagsverken enligt gällande markegångspris skulle medföra i huvudsak samma resultat.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Om arrendekontraktet stadgade skyldighet för arrendator att utgöra dagsverken, borde det värde, till vilka dessa skulle beräknas och efter vilket jordägaren skulle gälda ersättning, böra vara i kontraktet till beloppet angivet. Detta värde borde dock jämkas efter växlande konjunkturer, och torde därvid det årligen i markegångstaxan fastställda värdet av ett dagsverke kunna läggas till grund. Hade exempelvis värdet av ett dagsverke i arrendekontraktet hestämts till 3 kronor under det att vid tiden för arrendeavtalets tillkomst värdet av motsvarande arbete i markegångstaxan vore upptaget till 4 kronor, skulle alltså, om påföljande år värdet i markegångstaxan bleve sänkt till 3 kronor, ersättningen för arrendedagsverket samma år utgå med allenast 2 kronor 25 öre och vice versa.

Länsstyrelsen i Blekinge län: En stor svaghet är den obestämdhet, varmed angivits storleken av den ersättning, som skall utgå för i arrendekontrakt stipulerade arbetsprestationer.

24 Enligt länsstyrelsens uppfattning är nu ifrågavarande synnerligen vaga uttryck »efter pris, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart» ägnat att uppväcka slitningar med ty åtföljande tvister icke blott, på sätt de sakkunniga synas förmena, »understundom», utan synnerligen ofta, och håller länsstyrelsen före, att som en grundförutsättning, för att stadganden i nu förevarande riktning överhuvud skola kunna komma till stånd, bör uppställas, att denna svaghet på ett eller annat sätt undanröjes. För länsstyrelsen synes det ej omöjligt, att man skulle kunna vinna målet genom införandet i detta fall av en reformerad markegångstaxa, upprättad för varje år och angivande, exempelvis för varje härad eller möjligen — åtminstone i vissa län — varje socken, de priser å skilda slag av dagsverken (jordbruksarbete, skogsarbete, mans- och kvinnodagsverken o. s. v.), eventuellt också å skilda årstider, som skola komma till tillämpning vid nu ifrågavarande ersättnings utgörande. Denna markegångssättning av priset å arbetskraft skulle kunna fastställas under medverkan på ett eller annat sätt av nämnder, i vilka under opartisk ordförande skulle kunna sitta representanter för såväl jordägare som arrendatorer. Länsstyrelsen håller för sannolikt, att en dylik årlig markegångssättning skulle kunna få betydelse även för andra fall än de förevarande, om ej på annat sätt så i socialstatistiskt hänseende. Det är sant, att ett beträdande av denna väg skulle vara förenat med viss omgång och sannolikt även med viss kostnad, men olägenheterna härutinnan måste dock betraktas som oändligt mycket mindre an de, som äro förknippade med de sakkunnigas förslag i denna del, vilket riktigt inbjuder till slitningar, trakasserier och processer. Måhända kunna andra bättre vägar att nå syftet utfinnas; huvudsaken är, att grunderna för ersättningens utgående bli bestämda på ett sätt, som ej kan lämna utrymme för olika meningar kontrahenterna emellan.

Domänintendenten i Skaraborgs län: Den i § 7 föreslagna formen för utarrendering av jord innebär, att arrendet skall fastställas i penningar, och arbetsprestationerna betalas med ett pris, som ej understiger det, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart. I Sydsverige fordras numera i sådana fall ej andra arbetsprestationer än jordbruksarbete, i vanliga fall endast ett visst antal mansdagsverken. Lantbrukets löner stiga och falla med konjunkturerna; i goda år användes mera arbetsfolk och betalas högre daglön, i dåliga år knappar man in på arbetet så mycket som möjligt och söker pressa ned lönerna. Under goda konjunkturer stiger efterfrågan och priset på arrendejord, under sämre, är efterfrågan ringare och avgälden lägre. Vid uppgörandet av ett arbetsarrende tager man i betraktande de vid avtalets uppgörande gällande priserna å arrendejord och dagsverken. När dessa sedan beroende på mer eller mindre gynnsamma konjunkturer förändras, uppstå vid tillämpningen av den föreslagna § 7 det missförhållandet, att arrendatorn gynnas av de goda konjunkturerna, då han med högre dagsverkspris får utgöra ett mindre antal dagar och belastas under dåliga tider med en större arbetsprestation, vilket allt skapar en orättvisa för såväl jordägaren som arrendatorn, och för den senare under den svårare tiden kan bliva mycket betungande. Nu gällande bestämmelser äro härvid rättvisare och böra ej för någon part bliva farliga.

Prissättningen å dagsverken kommer givetvis att skapa stridigheter mellan arbetsgivaren och arbetaren och öka antalet arbetstvister, vilka redan nu förekomma mer än tillräckligt. Lagen bör innehålla förtydliganden på vilka grunder arbetet skall prissättas, så att ej tillfälliga arbeten i orten t. ex. vägarbeten, avdikningsföretag eller dylikt komma att inverka på prissättningen å ett onaturligt sätt. Ävenledes bör stipuleras en minimitid på vilken arbetspriset bör beräknas, så att detta ej förryckes genom en kort och tillfällig uppgång på grund av brådskande skörd eller dylikt och ofta får ändras. Förslagsvis bör

bestämmelsen utformas på följande sätt: »ej understigande det, som vid tiden för arbetets utförande är i orten gångbart» för samma slags arbete, varvid priset sättes varje gång för minst sex månader efter ett under denna tid gällande medelpris.

De sakkunniga hava understrukit vikten av att bibehålla dagsverkstorpen, som ur social synpunkt äro vida att föredraga framför »statareeländet». På grund av dryga byggnads- och underhållskostnader hava försvunnit och försvinna årligen många torp, där ett självständigt mindre jordbruk kunnat fortfarande drivas. Försvårar nu lagen än mera saken för jordägaren, så att denne ej kan beräkna huru stor dagsverksskyldighet han kan få från torpen, och han därtill får stridigheter vid dagsverksprisets bestämmande, är fara värt att hela torpsystemet, som obestridligen för båda parterna har stor betydelse, försvinner. De flesta torp utgöra nu 2 ä 3 dagar i veckan, d. v. s. de lämna ett arrende med nu gällande arbetspriser av 312 ä 468 kronor, men kosta att bebygga 6,000 ä 9,000 kronor. De lämna således ur ekonomisk synpunkt en dålig ränta, men tillförsäkra jordägaren en kunnig och pålitlig arbetarstam, som med den rätta viljan kan skapa sig en ganska självständig och god ställning i livet. Ofta är det enda sätt, på vilket en jordbuksarbetare kan skaffa sig ett eget hem, att taga ett dagsverkstorp.

Uppfödd på ett jordbruk med många torp, brukar jag detta nu själv och har min barndoms lekkamrater som torpare, och som förmyndare för ett större fidiekommiss, som förvaltare å annat dylikt och som domänintendent har jag haft gott tillfälle studera torpsystemet, som mycket intresserat mig. Den erfarenhet jag härvid vunnit säger mig, att en lagstiftning i frågan, sådan den nu är föreslagen, på ett menligt sätt kommer att inverka på hela systemet, kommer att skapa osäkerhet för ägaren och torparen och stridigheter dem emellan samt bidraga till att torpen än snabbare försvinna.

_ Domänstyrelsen: Bestämmelsen synes böra omformuleras så, att ersättningen skall utgå efter det pris, som vid tiden för arbetets utförande är under jämförliga förhållanden i orten gängse för motsvarande arbete.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län har däremot framhållit, att då det torde vara ytterst svårt att finna någon form för lagbestämmelser, som för lång tid framåt och vid starka konjunkturväxlingar på ett lämpligt och för alla parter rättvist sätt reglerade hithörande förhållanden, vederbörande kontrahenter borde, obundna av lagen, få träffa de uppgörelser om arrendeavgiften, som de själva ansåge för sig lämpligast. — Och länsstyrelsen i Älvsborgs län har påpekat, att vid femårsregleringar av prislistorna prissvängningarna under normala tider ej torde vara större, än att de likafullt kunde utfalla till arrendatorns fördel som till hans skada.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt: Om för dagsverken eller annat arbete ersättning skall betalas efter ortens pris, kan man tydligen ej tala om en lega — det vill säga gottgörelse för jordens nyttjande —. som utgår i dagsverken eller arbete. Omöjligt är att härifrån skilja det förhållandet, att i arrendeavtalet »eljest» intagits förbehåll om skyldighet att för lägre betalning fullgöra sådana prestationer. I vilketdera fallet som helst bör enligt förslagets ståndpunkt jordägaren i stället för de betingade förmånerna av fri eller billig arbetskraft njuta skäligt arrende i penningar. När i allmänhet ett arrendes skälighet icke göres till föremål för prövning, synes ersättningsarrendet rimligen bliva lika med arbetets värde, respektive överskjutande värde, och praktisk betydelse i avseende å arrendets storlek tillkommer endast bestämmelsen, att skäligheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid avtalets slutande. I händelse av sjunkande arbetslöner komma alltså stadgandena att lända arrendatorn till skada och endast vid stigande arbetslöner till

26 Förbud att arbeta åt annan (in jordägaren.

Skyldighet att tillhandahålla i arrendeavtal bestämt arbete.

nytta. Annorlunda ställer sig saken, om i strid mot allmänna rättsgrundsatser skäligt penningarrende skall bestämmas oberoende av avtalets innehåll, det vill säga utan hänsyn till de avtalade arbetsprestationernas värde. Detta får emellertid icke antagas vara åsyftat.

Beträffande bestämmelsen, att arrendatorn ej finge i arrendeavtalet förbjudas att utföra arbete åt annan än jordägaren, har hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län anmärkt, att den nuvarande torpinstitutionens bestånd komme att därigenom äventyras. Vid inrättandet av dagsverkstorp vore det i regel jordägarens mening, att torparen under den tid, som icke åtginge för torpets skötande, vid behov skulle utföra arbete åt jordägaren. Kunde icke sådan skyldighet — utöver i avtalet fastställda dagsverken — intagas i avtalet, bleve följden i många fall, att torpen ändrades till bostäder för avlönade arbetare. Denna utveckling syntes icke önskvärd. Utskottet ville därför föreslå, att stadgandet ändrades såtillvida, att arrendatorn först efter överenskommelse med jordägaren — vilken överenskommelse givetvis kunde komma till uttryck redan i arrendeavtalet — finge utföra arbete åt annan än denne. — Liknande anmärkningar hava framställts av hushållningssällskapens förvaltningsutskott i TJppsala och Värmlands län, domänintendenten i Örebro län samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap. -— Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att betänkligheterna emot ifrågavarande bestämmelse skulle avsevärt minskas, om det medgåves jordägaren att betinga sig en på ett eller annat sätt bestämd företrädesrätt.

Mot bestämmelsen, att jordägaren skulle vara skyldig att tillhandahålla arrendatorn det i arrendeavtalet bestämda arbetet, har anmärkts av

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget medför till äventyrs icke några större svårigheter, då det är fråga om dagsverken för egentligt jordbruk, där behovet av arbete icke kan växla alltför mycket under en arrendeperiod. Beträffande skogsbruket däremot lärer förhållandet vara det motsatta. Utdrivningama måste växla efter läget på världsmarknaden, och även de skogsvårdande arbetena få, möjligen bortsett från särskilt kapitalstarka bolag, i hög grad rätta sig efter det allmänna ekonomiska resultatet av bolagets verksamhet. Den föreslagna bestämmelsen torde därför hava till följd, dels att jordägaren begränsar de avtalade arbetsprestationerna och dels att arrendeperiodens längd nedpressas, så långt lagen tillåter. I båda avseendena kommer bestämmelsen således att verka i strid med arrendatorns fördel. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör bestämmelsen utgå.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Stadgandet vore svårt att förstå. Vore meningen den att, därest avtal skett om att arrendator skulle utgöra ett visst antal dagsverken, jordägaren vore skyldig att i övrigt hålla honom med arbete, och, om så ej skedde, vore förfallen till att utbetala skadestånd, vore det tydligt, att jordägaren komme att draga sig för att utarrendera sin jord.

Domänstyrelsen: Ehuru bestämmelserna i 7 § icke äro avsedda för tillämpning å jord, som vid arrendeavtalets ingående tillhör, bland andra, kronan, torde desamma dock icke kunna helt förbises vid utarrendering av kronojord. Erfarenheten har nämligen visat, att vid upplåtelse av torp och lägenheter å kronojord, särskilt i skogsbygder, i huvudsak enahanda arrendebestämmelser

måste följas, som i allmänhet i orten gälla för upplåtelse från jord i trävaruoch industribolags ägo.

Enligt tredje stycket skall jordägaren vara skyldig att, även om annorlunda är avtalat, tillhandahålla arrendatorn det antal dagsverken eller annat bestämt arbete, som arrendatorn enligt avtalet är pliktig utgöra; undandrager han sig tillhandahållandet av arbete, skall arrendatorn vara berättigad till skadestånd. Denna ovillkorliga bestämmelse synes styrelsen icke lämplig.

Jordsakkunniga hava visserligen i allmänna motiven anfört härom bland annat följande: »I sakens natur torde ligga, att liksom arrendatorn, då han hindras att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefatta giltig ursäkt, icke bör drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller bör kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste inställas eller inskränkas», men något uttryck för detta naturliga och nödvändiga medgivande åt jordägaren finnes icke infört i lagförslaget.

Med hänsyn till de förändrade förhållanden, som under arrendetiden kunna inträffa, anser styrelsen att, där i avtal bestämts om viss arbetsskyldighet för arrendatorn, denne bör äga rätt påfordra tillhandahållande av arbetet allenast för så vitt detsamma under skilda år kan komma till stånd. Särskilt i fråga om skogsarbete kan, på grund av konjunkturväxlingar, ändrade avsättningsförhållanden in. fl. orsaker, bestämt hinder uppstå för jordägaren att under vissa år utföra tidigare planerade arbeten, t. ex. kolning, avverkning av sulfat- eller brännved m. in., vilka varit avsedda att fullgöras av skogsarbetare, till vilka mot lega upplåtits torp eller lägenheter. Att, såsom jordsakkunniga förmenat, jordägaren, därest ett planerat arbete av någon anledning skulle behöva inställas, i flertalet fall torde hava möjlighet att i stället anvisa arrendatorn annat arbete, torde, synnerligast beträffande skogsägare med stort antal arrendatorer, långt ifrån alltid vara sannolikt.

De sakkunniga hava förmenat, att stadgandet icke torde komma att för jordägaren medföra några mera avsevärda olägenheter. Styrelsen får i anledning härav framhålla, att särskilt de större skogsägarna, även kronan, under senare tider i allt större utsträckning vinnlagt sig om anordnande av skogsarbetarlägenheter å skogarna, varigenom jordägaren erhållit tillgång till en fast och yrkeskunnig arbetarstam samt skogsarbetarna beretts möjligheter att erhålla fasta hem i närheten av sina arbetsplatser. Arbetarnas förläggning i tillfälliga arbetarbaracker och skogskojor har härigenom i stor utsträckning kunnat undvikas. Då kostnaderna för uppförande och underhåll av dylika skogsarbetarbostäder äro jämförelsevis betydande och icke på långt när kunna förräntas med de arrendeavgifter, som arbetarna hava att erlägga, har det endast varit vissheten om att jordägaren därigenom kunnat bereda sig tillgång till fasta arbetare, vilka vid behov stå honom till tjänst vid utförande av erforderliga skogsarbeten, som förmått honom till lägenheternas anordnande.

Upplåtelserna äro i allmänhet förbundna med arbetsskyldighet i viss, i avtalet närmare bestämd omfattning. Har det emellertid på grund av under skilda tider uppkommande förhållanden icke varit möjligt lämna arrendatorerna arbete i hela den avtalade utsträckningen, har arrendatorn hittills låtit sig nöja med det arbete, som kunnat honom tilldelas, och i övrigt sökt skaffa sig arbetsförtjänst på annat håll. Om, såsom nu föreslagits, jordägaren skulle bliva pliktig att alltjämt tillhandahålla arrendatorn i arrendeavtalet angivet arbete samt, därest sådant tillhandahållande icke kan fullgöras, vara skyldig utgiva skäligt skadestånd till arrendatorn, torde, såsom de jordsakknnniga jämväl anmärkt, följden bliva, att jordägarna iakttaga större försiktighet än hit-

tills vid bestämmandet av arbetsskyldighetens storlek. Men ej nog härmed, det synes även vara all anledning antaga, att jordägarna i många fall underlåta att i arrendeavtal bestämma någon som helst arbetsskyldighet och i så fall anse sig helt obundna att för erforderliga arbetens utförande anlita den arbetskraft, som i orten må kunna stå till buds, utan att arrendatorn härvid har någon förmånsrätt. Nu ifrågavarande jämte andra föreslagna stadganden, som kringskära jordägarens rätt att i skälig omfattning utnyttja arrendelägenheterna, torde därjämte helt visst medföra dels att nya arrendelägenheter icke anordnas, dels att jordägaren måste, även med risk för uppkommande missnöje och stridigheter, höja legan för skilda lägenheter för att därigenom kunna erhålla någon om ock blygsam förräntning å utgivna byggnads- m. fl. kostnader, dels ock att redan befintliga arrendeställen på så sätt nedläggas, att två intill varandra belägna lägenheter av mindre omfattning sammanslås i gemensamt bruk under allenast en arrendator eller att torpställen med dåliga byggnader anordnas såsom betesvallar till huvudgård under jordägarens egen drift eller till andra arrendegårdars behov. Då sistnämnda åtgärd — anordnande av betesvall -—• är till obestridligt gagn för jordbrukets höjande och av stor betydelse för skogsvården, då därigenom skogen kan frigöras från det för återväxten synnerligen skadliga kreatursbetet, lärer från allmän synpunkt icke kunna framställas erinran däremot.

Styrelsen har med det föregående velat framhålla, att om än, såsom de sakkunniga förmenat, några mera avsevärda olägenheter för jordägaren icke vore att befara med ifrågavarande och andra jordägarens handlingsfrihet begränsande stadganden, så synes icke vara uteslutet, att desamma ej sällan komma att bliva till men för arrendatorerna själva,, varjämte torde kunna befaras minskning i tillgången å arrendejord.

Under hänvisning till vad sålunda anförts angående tredje stycket anser styrelsen för sin del, att däri intagna stadgande icke böra vinna godkännande.

Sveriges skogsägareförbund: Denna i förslaget införda nya princip om ett slags reciprocitet beträffande arbetsskyldigheten kan vid första påseendet synas vara överensstämmande med billighet och rättvisa. Arrendatorn är enligt kontraktet ålagd att tillhandahålla jordägaren vissa arbetsprestationer. Han planerar då sin verksamhet härefter såväl beträffande arrendelottens skötsel som beträffande sina åtaganden åt andra arbetsgivare, som eventuellt kunna förefinnas. Därest sedan jordägaren icke tillhandahåller arrendatorn den avtalade arbetsmängden, kan planen för denne senares verksamhet och hans förvärvsmöjligheter rubbas.

Principiellt kan sålunda den föreslagna reciprociteten i arbetsskyldigheten anses vara skälig. Granskar man emellertid, huru denna nya princip kommer att verka, när den omsättes i praktisk tillämpning, måste man ställa sig mycket betänksam mot förslaget. Förhållandena hava nämligen under senare år utvecklat sig i sådan riktning, att den s. k. strejkrätten av arrendatorerna ansetts innebära, att dessa, då allmän arbetsnedläggelse skett, opåtalt få åsidosätta fullgörandet av den åtagna arbetsskyldigheten. Ehuru jordägarna ingalunda i princip godkänt denna uppfattning, har det dock i praktiken aldrig inträffat, att kollektiv arbetsnedläggelse betraktats som kontraktsbrott samt att en arrendator av sådan anledning blivit avhyst. Förhållandet är sålunda det, att arrendatorerna genom strejk kunna efter eget skön låta bli att fullgöra sin arbetsskyldighet samt t. o. m. genom blockad hindra andra att träda i deras ställe. Någon påföljd beträffande arrendet medför detta icke för dem.

För jordägaren ställer sig den föreslagna reciprociteten i arbetsskyldigheten på, ett annat sätt. Om det på grund av brandskada i hans industriella anläggningar eller till följd av vattenbrist i flottleden, så att virket ej kan

utfraktas, eller av annan dylik anledning, som liar karaktären av force majeure, skulle bliva nödvändigt för honom att för viss tid inställa avverkningarna å någon trakt, så skulle arrendatorerna enligt förslaget erhålla skadeståndsrätt gentemot honom för uteblivna arbetstillfällen. Man behöver ej vara tveksam om, att icke detta skadestånd även komme att utkrävas. Förbundet vill även erinra om det ej sällsynta fallet, att en liten grupp flottledsarbetare genom strejk vid en stor flottleds nedre distrikt eller rentav vid sorteringsverket omöjliggör all flottning i vattendraget för längre tid. För att ej virket skall bliva liggande och förfaras, måste då jordägarna högre upp kring vattendraget inställa alla avverkningar. Deras arrendatorer komma emellertid då genast med skadeståndskrav. Här erbjuder sig ett utmärkt tillfälle till växelverkan mellan skogsarbetarna och flottningsarbetama, vilket kommer att kunna utnyttjas med synnerlig effektivitet i lönestriderna.

Även i de fall, då jordägarnas ovan nämnda skadeståndsskyldighet ej användes som vapen vid lönerörelserna, kommer berörda bestämmelse att orsaka oavlåtliga stridigheter mellan arrendatorer och jordägare. Om under viss tid av vintern snöförhållandena äro särskilt lämpliga för skogskörningar samt tillgången på arbetstillfällen därför är synnerligen god, taga kanske åtskilliga av arrendatorerna anställning hos framträdande tillfälliga arbetsgivare. När sedan dessa arbeten äro slut och den bästa drivningssäsongen är över, vända sig arrendatorerna till sin jordägare med begäran att av honom erhålla de i kontraktet avtalade arbetskvantiteterna. Denne har emellertid kanske då slutfört sina arbeten för året och vägrar, varefter arrendatorerna kräva skadestånd och tvisten går till domstol. Där blir givetvis strid om sådana spörsmål som parternas eventuella rättighet att själva bestämma tidpunkten för arbetets utförande in. m. För att erhålla nödig bevisning rörande erbjudandet av arbetstillfällen eller arbete nödgas såväl jordägare som arrendatorer kräva bevittnade mottagningsbevis av varandra härom. Detta vållar givetvis besvär och omgång samt väcker förargelse i umgänget mellan jordägare och arrendatorer.

Svårigheten att rätt tillämpa de sakkunnigas förslag kan även belysas genom ett par andra exempel. Om en stor skogsägare, exempelvis ett bolag med skogsfastigheter inom vitt skilda delar av landet, på grund av avsättningssvårigheter för virket å vissa skogar nödgas temporärt helt inställa avverkningarna å dessa, så kan bolaget kanske utan svårighet erbjuda sina därstädes boende arrendatorer arbete å bolagets egendomar i en helt annan trakt av landet. Äro i så fall arrendatorerna skyldiga mottaga sådant arbete kanske ett tiotal mil eller mera från hemorten? Vidare vill förbundet framhålla, att det är omöjligt att i arrendeavtalet exakt beräkna mängden av det arbete, som arrendatorn lämpligen kan böra utföra. Man kan ej komma ifrån, att denna kvantitet i viss mån måste höftas. Detta framgår fullt tydligt av följande: I hela Norrland tillämpas nu samt måste även i framtiden tillämpas det systemet, att avverkningarna bortsättas på ackord till hästägarna (körarna), vilka sedan i sin tur anställa huggare. Dessa huggare kunna ofta vara bolagsarrendatorer, vilka sålunda genom sin anställning hos körarna komma att arbeta på bolagens egendomar. Inträffar nu det förhållandet, att en arrendator enligt arrendekontrakt med ett bolag är skyldig utföra viss huggning åt detta, kan han ofta bäst fullgöra denna skyldighet genom att åtaga sig arbete åt någon av bolagets körare. Det är emellertid därvid för bolaget ej möjligt att garantera, att körarna fördela arbetet på sina olika huggare så. att envar av dessa får ut hela sin kontrakterade arbetsmängd. Ej heller är bolaget i tillfälle att kontrollera kvantiteten av det arbete, envar huggare fullgör. Det vore emellertid då orimligt att ålägga bolaget en skadeståndsplikt, vars omfattning vore beroende av en sådan faktor som huru körarna ordna med arbetet mellan huggarna.

30 Då sålunda enligt vad ovan sagts svårigheter av skilda slag ofrånkomligt följa av de sakkunnigas förslag om skyldighet för jordägaren att i varje fall tillhandahålla arrendatorn i kontraktet omtalad arbetskvantitet, måste förbundet avstyrka förslaget i denna del. För att emellertid arrendatoms intressen likväl må bliva i möjligaste mån tillgodosedda, torde i § 7 i stället böra införas stadgande därom, att om jordägaren finner, att han icke är i stånd att tillhandahålla arrendatorn hela den arbetsmängd, som omtalas i kontraktet, så skall han vara skyldig att före arbetssäsongens början därom underrätta arrendatorn; ett slags permitteringssystem alltså med viss aviseringstid av samma art som användes inom industrien.

Över jägmästarna i Stockholm, Gävle, Bergslags-, Östra och Västra distrikten hava uttalat liknande betänkligheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: I motiveringen till detta stadgande hava de sakkunniga framhållit, att understundom förändrade konjunkturförhållanden eller dylikt kunde vara bestämmande för jordägaren vid förändring eller inskränkning av arbetsskyldigheten. Även framhålles, att det torde ligga i sakens natur, att liksom arrendatorn, då han hindrades att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefattade giltig orsak, icke borde drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller borde kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste inställas eller inskränkas. Emellertid synes det i lagtexten upptagna stadgandet näppeligen kunna givas sådan tolkning, att jordägaren i dylika fall skulle fritagas från utgivande av skadestånd, varför länsstyrelsen ej kan förorda stadgandet i dess föreslagna avfattning.

Vid paragrafen har vidare anmärkts av länsstyrelsen i Blekinge län: I motiven heter det (sid. 117 nederst) på tal om påföljden därav att jordägaren ej tillhandahållit arrendatorn den i arrendekontraktet stipulerade kvantiteten arbete : »I sakens natur torde ligga, att liksom arrendatorn, då han_ hindras att fullgöra sin arbetsskyldighet av omständigheter, som innefatta giltig ursäkt, icke bör drabbas av någon särskild påföljd, jordägaren ej heller bör kännas skyldig att till arrendatorn utgiva skadestånd, då arbetet av liknande orsak måste inställas eller inskränkas.» Med anledning av detta yttrande tillåter sig länsstyrelsen allenast dels påpeka, huru ofantligt mycket större svårighet föreligger för en jordägare att bevisa »giltig ursäkt» för att ett visst arbete inställts eller inskränkts, än för arrendatorn att i förekommande fall förebringa sådan ursäkt, vanligen sjukdom, för uteblivande av sin arbetsprestation, dels ock framhålla önskvärdheten av, att vad sålunda sagts i motiveringen på ett så tydligt sätt som låter sig göra kommer till uttryck i själva lagtexten.

Av lagförslaget framgår ej med tydlighet, huru detta ställer sig till möjligheten för kontrahenterna att vid sidan av själva arrendeavtalet, exempelvis under själva arrendetiden, sluta särskilt avtal, innehållande sådana bestämmelser om arbetsprestation, som strida mot lagens tvingande föreskrifter. Såväl lagtexten i 7 § (»arrendeavtalet») som motiveringen (nederst på sid. 114; »Liknande svårigheter:---särskilda arbetsavtal») tala för att de sak-

kunniga lämnat denna möjlighet öppen. Det torde emellertid vara tydligt, att, om denna uppfattning är riktig, i detta förhållande erbjuder sig en lätt tillgänglig möjlighet för vederbörande att kringgå lagen i nu förevarande viktiga hänseende, en möjlighet, varav mången säkerligen skulle komma att i praktiken begagna sig. För att vinna erforderlig effektivitet hos hithörande stadganden torde därför vara ofrånkomligt, att föreskrifter införas, som utestänga vederbörande från möjligheten att på detta sätt kringgå lagen.

31 Utöver vad nu sagts vill länsstyrelsen beträffande 7 § anföra allenast följande.

I motiveringen heter det, att ersättningen till arrendatorn för i arrendeavtalet stipulerade arbetsprestation »givetvis kan avräknas å legan». Det synes länsstyrelsen, som om uttrycklig föreskrift härom bör införas i lagtexten. Eljest torde nämligen enligt vanliga rättsregler dylik ersättning ej kunna avräknas å annan del av legan än sådan, som är förfallen till betalning men det oaktat ej erlagts.

I första stycket av 7 § är från stadgandets tillämpning undantaget »tillhandagående med skjutsning, vedhuggning eller annan dylik tjänstbarhet, så framt den är av allenast ringa betydenhet». Av motiven ser man, att vad de sakkunniga här haft i sikte är utgörande av Aussa arbetsprestationer, som ingå i kontrakterade^ födoråd antingen till jordägaren själv eller till tredje man.

Bland exempel å dylika arbetsprestationer av mindre betydenhet nämnas i motiven —- förutom de i lagtexten angivna -—- även plöjning av mindre jordbit (exempelvis potatisland eller trädgårdstäppa) samt vård av mindre antal kreatur, som jordägaren vid utarrenderandet förbehållit sig själv eller någon, tiU vilken jordägaren är pliktig att utgöra födoråd. Länsstyrelsen vill starkt ifrågasätta, huruvida arbetsprestationer av nu senast nämnda slag verkligen kunna anses falla inunder lagens uttryck, annan »dylik», d. v. s. med skjutsning eller vedhuggning likställd tjänstbarhet. Länsstyrelsen förefaller det bäst och mest ägnat att undvika tvister, om det i lagtexten uttryckligen utsattes, att det just vore utgörande av födoråd, som det här — åtminstone närmast -—- är fråga om, och att bland exemplen på de mindre tjänstbarheter, som här avses, i lagtexten även upptoges plöjning av mindre jordbit och skötsel av mindre antal kreatur.

Sista punkten av fjärde stycket i 7 § bör förtydligas genom utbytande av orden »nu sagts» mot »utgörande av jordbruksdagsverken».

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt hushållningssällskapens förvalt- Undantag ningsutskott i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Kristianstads, Hallands f°r iord * lön, Älvsborgs läns norra del, Värmlands och Örebro län, domänintendenten i a^mdn ®9° Örebro län samt överjägmästaren i Södra distriktet ävensom lantbruksstyrelsen,

Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund hava erinrat, att fog ej förefunnes att från ifrågavarande bestämmelsers tillämpning undantaga jord i allmän ägo. -— Länsstyrelsen i Jämtlands län har påpekat, att vid ecklesiastika boställen icke sällan förekomme sublocation mot dagsverksskyldighet. Understundom torde sådana avtal innebära en undervärdering av arbetets penningvärde. Det förefölle därför, som om en närmare undersökning, vare sig utan eller i sammanhang med nu förevarande lagstiftning, borde äga rum angående tillämpningen å nämnda fall av samma grunder, som i 7 § föreslagits. — Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det sällan kunde anses sympatiskt, att staten undandroge sig själv från skyldigheter, som ålades enskilda jordägare.

8 och 9 §§.

Mot förslagets bestämmelser om rätt för arrendatorn att i vissa fall överlåta nätt att

arrendet har anmärkts av * överlåta

arrendet

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, att den föreslagna tiden av mer än fem- m. m. ton år förefölle väl lång. De hänsyn, på vilka ifrågavarande rättighet grun-

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 käft. (Nr 182.) 9

82 Skyldighet att hygga och underhålla

åbyggnader

dades, syntes innebära tillfyllestgörande fog för en avsevärt kortare tid, exempelvis tio år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Något medel finnes icke att framtvinga en skiljedom i det fall att endera partens ombud i uppenbart syfte att förhala saken undandrager sig att deltaga i nämndens förhandlingar, utan att dock avsäga sig uppdraget. Denna möjlighet till obstruktion bör icke lämnas öppen, utan bör befogenhet tilläggas domaren eller utmätningsmannen i orten att i dylika fall utse annan skiljeman i den tredskandes ställe.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län: Är en affär

kontraktsenligt uppgjord, är det väl den som vill bliva kvitt kontraktet, som får bereda sig på en lösen därför. Naturligtvis skall arrendatorn hava ersättning för gjorda av jordägaren medgivna förbättringar, men att jordägaren därutöver skpll så att säga köpa sin egen jord åter — låt vara för en jämförelsevis billig penning — då arrendatorn önskar komma ifrån den, strider väl ända alltför mycket mot den allmänna rättsuppfattningen. Den rättsprocedur, som parterna, därest de ej kunna komma överens, skola begagna, är så pass omständlig och kan draga så långt ut på tiden, att arrendatorn, därest han är av den sorten, mycket väl kan medhinna skada egendomen exempelvis genom att underlåta bearbetning och sådd m. m.

10—12 §§.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet att bygga och underhålla åbyggnader hava i de flesta yttranden lämnats utan anmärkning. Från åtskilliga håll hava emellertid uttalats vissa betänkligheter. Sålunda har anförts • av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del: Be-

stämmelserna i § 10 första och andra styckena anser utskottet böra ur lagförslaget utgå. Det synes nämligen utskottet icke lämpligt, att en arrendator skulle efter avslutandet av ett arrendeavtal, däri villkoren bestämts med hänsyn till bland annat jämväl befintliga byggnaders beskaffenhet, mot arrendegivarens bestridande kunna framtvinga nybyggnad. Där sådan erfordras, bör genom syn, bekostad av jordägaren, före arrendeuppgörelsen vara beslutat, i vilken omfattning nybyggnad skall verkställas, och må sedan få på jordägaren bero, om utarrendering av fastigheten skall äga rum. — Stadgande härom anser utskottet böra intagas bland de särskilda bestämmelser, som föreslagits skola avse arrenden under bolag och därmed jämställda.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del: Största delen av de mindre och medelstora jordbrukens värde ligger i åbyggnaderna. Om man vid en del jordbruk, som de senaste åren bytt ägare och å vilka sålunda ett saluvärde kan fixeras, värderar byggnaderna med hänsyn till kostnaden för deras uppförande under de förhållanden, som nu råda, så bliver jorden i många fall värdelös. Givetvis bliva kostnaderna för åbyggnaders uppförande relativt större vid mindre jordbruk än vid större sådana. Att en del mindre egnahemslåntagare trots de relativt höga byggnadskostnader, som för närvarande äro rådande, dock lyckats uppföra nya åbyggnader, har man att söka i det förhållandet, att vederbörande själva utfört största delen av byggnadsarbetet. Skulle egnahemsägaren lejt för arbetet, hade kostnaden för byggnadernas uppförande ofta varit oöverkomlig för honom. Liknande -förhållanden torde råda i vad det rör uppförandet av åbyggnader vid arrende- och torplägenheter. Torparen själv har ofta större möjligheter än jordägaren att till skäligt pris kunna uppföra byggnaderna, eventuellt grund-

ligt reparera desamma, därigenom att lian själv till stor del utför arbetet. Däremot är det ofta lättare för jordägaren att tillhandahålla material till bygget än vad det är för torparen.

De fördelar arrendator komme att åtnjuta, om jordägare ålades byggnadsskyldighet, måste han givetvis betala i form av högre arrendebelopp å lägenheten, och om ett skäligt arrende ej kunde betingas, bleve följden den, att jordägaren skulle tvingas lägga ned lägenheten.

Utskottet anser icke att vare sig vårt jordbruk ej heller jordägare eller arrendator i längden komme att gagnas av den skyldighet, som i § 10 skulle åligga jordägaren. Bättre vore då enligt utskottets mening om byggnadsfrågan liksom i nu gällande arrendelag bleve beroende av frivilligt avtal parterna emellan.

Även länsstyrelserna i Värmlands och Örebro län samt hushållninyssällskolans förvaltningsutskott i TJppsala, Skaraborgs och Örebro län hava anmärkt, att bestämmelserna komme att understundom bliva betungande för jordägaren och i många fall leda till nedläggande av torp och andra mindre arrenden. Bestämmelserna borde förty utgå eller mildras. -—- Liknande betänkligheter hava uttalats av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län och domänintendenten i Älvsborgs län. Av samma anledning har länsstyrelsen i Kronobergs län hemställt, att viss övergångstid måtte stadgas, så att jordägarna bleve i tillfälle att anpassa sig efter de nya bestämmelserna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har anfört: Utskottet vill ej förneka, att behov förefinnes av reglerande bestämmelser angående byggnader å arrendegård, men anser dock, att föreliggande förslag alltför litet tager hänsyn till mången jordbrukares ekonomiska möjligheter, då lagens ord »nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick» synes fullständigt avstänga möjligheten av utarrendering av egendom med äldre, otidsenliga hus. De sakkunniga tyckas vid avfattande av sitt förslag endast haft för ögonen, att jordägaren kan vara ett bolag eller en kapitalist, under det att i verkligheten det ofta inträffar, att ägare av verkliga bondejordbruk av vissa orsaker tvingas utarrendera sina gårdar. Så är t. ex. ej alltför sällsynt, att en lantbrukare dör bort från hustru och minderåriga barn, lämnande dem i ganska bekymmersamma, ekonomiska omständigheter, har då ej hustrun kraft och förmåga åtaga sig skötseln av gården, så återstår att sälja eller utarrendera densamma. Ofta försökes den senare utvägen för att rädda gården åt barnen, och däremot bör ur social synpunkt väl knappast kunna göras någon invändning eller resas några hinder. Men antag nu, att den döde lantbrukaren i stället för att nedlägga arbete och kapital i ett ofta föga räntebärande byggnadsföretag i stället sökt förbättra jorden och dess alstringsförmåga och tills vidare dragit sig fram med gamla, otidsenliga byggnader, som ej varit »i ett efter ortens sed behörigt skick». Ingen jordägare skulle våga utarrendera en sådan gård, vore den än för övrigt i det allra bästa skick och livligt eftersökt av arrendespekulanter, ty en arrendator kunde sedan genom nybyggnadskrav tvinga den kapitalsvage ägaren att sälja, d. v. s. sutta arrendator]! med flerårigt kontrakt, vore det i många fall liktydigt med att han mot ett förmånligt pris »exproprierade» egendomen.

Utskottet kan ej heller underlåta att peka på den dunkla bestämmelsen »efter ortens sed behörigt skick» och svårigheten för en synenämnd att fixera detta. Utskottet anser, att lagen borde formuleras så, att byggnaderna skulle vara i försvarligt skick, ekonomihusen praktiskt användbara och bostadslägenheter tillräckliga och utan hälsofara beboeliga.

34 Vidare må påpekas den märkliga skillnaden i rättigheterna hos arrendator av enskild jord och av t. ex. ecklesiastik jord. som ett godkännande av de sakkunnigas arrendelagförslag skulle skapa. Den ecklesiastika arrendeförordningen av den 21 november 1925 känner ej till motsvarande bestämmelse, tvärtom säga de arrendesakkunniga i sin motivering till ifrågavarande lags bestämmelser, att de »åsyfta att klart och kraftigt inskärpa, att boställets bebyggande på dess bekostnad icke får ske annat än efter de utarrenderande myndigheternas bestämmande och enligt ekonomiska grunder, framgångna efter förut verkställd undersökning rörande bostället och dess bärighet m. m. och vad arrendatorn företager sig utöver det av myndigheterna angivna byggnadsprogrammet sker på hans risk».

Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms län och Älvsborgs läns norra del, överjägmästaren i Ber g slagsdistriktet ävensorn Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund hava hemställt, att skyldigheten måtte gälla allenast att tillhandahålla husen i »brukbar! skick». Såsom skäl härför har anförts, att föreskriften att byggnaderna skulle befinna sig i ett efter ortens sed behörigt skick kunde leda till tvistigheter, dels emedan begreppet orten torde av olika synemän komma att uppfattas olika, och dels därför att det säkerligen bleve vanskligt ätt avgöra, huruvida en byggnad vore i behörigt skick eller ej. Bestämmelsen komme sannolikt ock att medföra att på jordägaren ställdes större anspråk än nödigt vore. .

Domänstyr elsen har gjort enahanda hemställan, därvid styrelsen anfört: Ehuru förevarande bestämmelser genom förbehåll i arrendeavtalet kunna sättas ur kraft, då upplåtelsen avser annan dylik än sådan, som omförmäles i 43 §, torde desamma emellertid knappast kunna förbises vid arrendeupplåtelser från enskild jord och från kronojord, där i orten finnes bolagsjord med ett flertal arrendeupplåtelser. Allmänna opinionen torde helt visst komma att verka tvingande även beträffande andra än sistnämnda upplåtelser.

Beträffande upplåtelser från kronans domäner får styrelsen erinra, hurusom kronan flera gånger inköpt och antagligen även framdeles kommer att inköpa större skogskomplex med ett stort antal arrendegårdar och torp, vilkas åbyggnader ej sällan äro i sådant skick, att betydande belopp erfordras för deras behöriga iståndsättande. Ett omedelbart fullgörande av.erforderliga byggnadsarbeten för lägenheternas utarrendering skulle mången gång knappast vara görligt, eller ock komme arbetena att draga betydligt högre kostnader än om de finge utföras under skälig längre tid. Styrelsen, som väl håller före att åbyggnaderna å arrendelägenheter böra försättas i fullt brukoart skick, anser dock icke sådana bestämmelser lämpliga, varigenom arrendatorn äger påfordra, att han vid arrendets tillträde skall tillhandahållas för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick. Därest byggnaderna äro brukbara och arrendatorn tills vidare åtnöjes_ därmed — givetvis mot lägre arrende, om byggnaderna icke äro ändamålsenliga eller i vissa avseenden ej tillräckliga —- synes hinder ej böra möta för arrendets upplåtande med byggnader i befintligt skick. För det fall, att det befinnes nödvändigt ombygga vissa av byggnaderna, bör uppgörelse kunna träffas med arrendatorn om arbetets utförande mot skälig ersättning eller ock jordägaren utfästa sig fullgöra detsamma inom rimlig tid. Så framt egendomen är avsedd att fortfarande utarrenderas för självständigt bruk, ligger givetvis i jordägarens eget intresse att erforderliga åbyggnader bliva försatta i fullgott skick, sa snart förhallandena kunna medgiva arbetets utförande.

Uttrycket »i ett efter ortens sed behörigt skick» synes mången gång kunna av arrendatorerna utnyttjas i för vederbörande jordägare synnerligen betungande utsträckning.

I likhet med torpkommissionen samt andra lagutskottet vid 1924 års riksdag anser styrelsen, att, därest nu ifrågavarande bestämmelser prövas i huvudsak böra gälla, desamma böra vara av sådant innehåll, att jordägaren skall vara pliktig vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i brukbart skick.

Ehuru det redan nu, så framt upplåtelsen icke avser allenast tillfällig sådan eller jord att brukas i sambruk med annat jordbruk, torde förefinnas en allmän praxis, att till arrendet hörande byggnader skola befinna sig i brukbart skick, torde dock ett lagstadgande på sätt de sakkunniga föreslagit helt säkert i mycket hög grad föranleda sådana åtgärder från jordägarens sida, som här förut berörts under 7 §. Samtidigt som stadgandet mången gång blir till avsevärd tunga för jordägaren, torde i anledning av detsamma ej sällan uppstå icke önskvärda förhållanden i avseende på de mera medellösas utsikter till erhållande av självständig verksamhet.

Jämväl länstyrelsen och hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län hava påpekat, att stadgandena i vissa fall kunde komma att lägga viktiga avgöranden i synemännens hand, varvid skiljaktiga meningar lätt nog kunde yppa sig om innebörden av det alltför oklara uttrycket »efter ortens sed behörigt skick».

Länsstyrelsen i Blekinge län har även ifrågasatt, huruvida ej »behörigt skick» vore ett alltför starkt uttryck och om ej billig hänsyn till jordägarna, vilka ingalunda alltid vore kapitalister, lämpligen borde föranleda detta uttrycks utbytande mot det svagare uttrycket »nöjaktigt skick». — Länsstyrelsen har vidare såsom önskvärt framhållit, att för tydlighetens skull i 10 § första stycket lämpligen borde mellan orden »ombesörja» och »erforderliga» inskjutas orden »vid tillträdet» — beträffande under arrendetiden uppkomna mindre brister stadgades ju i 12 § — samt som sin åsikt uttalat, att ingressen till paragrafens andra stycke vore mindre lyckligt avfattad. Det förefölle av lydelsen där, som om meningen vore att stadga en rätt för arrendatorn att i det angivna fallet påkalla hållandet av syn, och som om förutsättningen, för att denna rätt skulle tillkomma arrendatorn, vore: att jordägaren underlåtit att före tillträdet fullgöra den honom åliggande nybyggnadsskyldigheten; tillträdesdagen skulle alltså behöva avvaktas och synen först därefter kunna påkallas. Då ju den syn, varom här vore fråga, tydligen vore identisk med den tillträdessyn, som enligt 14 § alltid skulle hållas, och vilken ju enligt samma paragraf kunde äga rum även före tillträdesdagen, borde ingressen i 10 § i stället lyda exempelvis: »Äro för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader icke i ett efter ortens sed behörigt skick, äger arrendatorn fordra, att vid den tillträdessyn, som enligt 14 § skall å fastigheten hållas, förelägges jordägaren etc.».

Mot 10 § har vidare anmärkts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Den föreslagna uppdelningen i större och mindre reparationer förefaller knappast hava träffat det fullt lämpliga. Säkerligen kommer det vid synen många gånger rent tekniskt bliva vanskligt att uppdraga gränsen mellan dessa olika slag av reparationer, vartill komma de svårigheter, som tvivelsutan inställa sig, då det med hänsyn till denna uppdelning gäller att bestämma husrötebeloppet. Det synes därför utskottet nödvändigt, att en omformulering sker, som undanröjer denna uppdelning av reparationsarbetena å arrendefastigheternas byggnader. — Samma anmärkning har gjorts av domänintendenten

i Västmanlands län samt öv er jäg mästarna i Skellefteå och Mellersta Norrrlands distrikt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Begreppet »tillfällig lagning» synes vara alltför obestämt och icke giva uttryck åt att lagningen, såsom tillbörligt är, gives ett bestående värde. För övrigt förefaller det som om arrendatorns skyldighet i hithörande hänseende bort inrymmas under förslagets 12 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är önskvärt, att det i lagtexten uttryck-

ligen angives, att stadgandet ej är av tvingande natur.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Paragrafen bör ej äga tillämpning på jord, som utarrenderas utan byggnader. Ej sällan förekommer nämligen, att en jordägare utarrenderar en jord utan byggnader att brukas i sambruk med annan ägd eller arrenderad fastighet, som är försedd med nödiga byggnader. Om undantag ej göres för dylik obebyggd jord, skulle en arrendator kunna tvinga jordägaren att därå uppföra byggnader.

Lantbruksstyrelsen: Förslaget upptager i 10 §, ehuru i en avsevärt modifierad form, jordkommissionens förslag i samma hänseende. Den nu föreslagna formen innebär givetvis icke samma ekonomiska faror som den av jordkommissionen föreslagna, så mycket mera som efter vad lantbruksstyrelsen kan finna, bestämmelsen icke givits tvingande natur annat än i fråga om jord, tillhörig bolag och därmed jämställda jordägarekategorier. Lantbruksstyrelsen anser sig dock böra ifrågasätta, huruvida den föreslagna formuleringen kan anses fullt tillfredsställande. Särskilt gäller detta »för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader i ett efter ortens sed behörigt skick», vilken avfattning synes lantbruksstyrelsen så vag, att bestämmelsen kan komma att tilllämpas synnerligen olika av olika synenämnder. Orden »i ett efter ortens sed behörigt skick» förekomma icke i norrlandslagens 8 §, vilken innehåller bestämmelser om jordägarens skyldighet att tillhandahålla byggnader. Lantbruksstyrelsen, som finner norrlandslagens bestämmelse klarare och ur jämväl arrendatorns synpunkt fullt tillfredsställande, anser, att de ovan citerade orden böra utgå ur den föreslagna 10 §.

För övrigt finner lantbruksstyrelsen i denna paragraf intagna bestämmelser om byggnadernas behöriga skick ävensom de i samma sammanhang föreslagna bestämmelserna om arrendatorns skyldighet att själv ombesörja vissa erforderliga mindre reparationer komma i konflikt med såväl de i 14 § fastslagna bestämmelserna om av- och tillträdessyn som allmän praxis i detta hänseende.

Genom syn skall vid tillträdet bland annat åbyggnaderna undersökas samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna måste, då byggnaderna undergått syn på sagda sätt och den tillträdande arrendator!! tillerkänts de penningbelopp, som beräknats utgå för att avhjälpa förefintlig brist, rent ekonomiskt sett dessa anses tillhandahållna i behörigt skick.

Ännu betänkligare och mera ägnat att vålla oreda i syneförhållandena finner lantbruksstyrelsen det vara att i lagen intaga bestämda stadganden om att det endast åligger arrendator att ombesörja vissa mindre reparationer. Enligt bestämmelsen om syn skola alla brister vid denna upptagas till bestämda penningebelopp, och slutsumman av dessa belopp utgör ett tillgodohavande för arrendatorn, som visserligen icke i regel får av honom genast uppbäras, men som redovisas och utbetalas i samband med en blivande avträdessyn. Bestämmelserna skulle i annan mån än vad i syneprotokollet angives begränsa arrendatorns skyldighet att avhjälpa å byggnaderna förefintliga brister och måste

enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna vara ägnade att bringa en allvarlig oreda till skada icke minst för arrendatorn.

Anledningen till. att ifrågavarande bestämmelse utformats på sätt föreslagits är, såsom av motiveringen framgår, att arrendatorerna icke i allmänhet kunna anses vara i den ekonomiska ställning, att de mäkta verkställa erforderliga större reparationer eller ombyggnader. Ehuru lantbruksstyrelsen är fullt medveten om, att förhållandena ofta kunna vara sådana, att en alltför långt genomförd skyldighet för jordägare att tillhandahålla nödiga byggnader och verkställa nybyggnader och reparationer kan komma att överskrida jordägarens ekonomiska bärkraft, finner styrelsen dock — med hänsyn till det jämväl ur jordbrukssynpunkt erforderliga kravet på nödiga byggnader — bestämmelser i syfte att i möjligaste mån avhjälpa arrendatorns svårigheter i detta hänseende behövliga.

Eantbruksstyrelsen finner därvid tvenne utvägar möjliga utan att bringa oreda i syneförhållandena. Sålunda kan vid synetillfället, i fråga om sådana större reparationer, för vilka så anses av nämnden behövligt, bestämmas antingen att arrendatorn omedelbart eller inom viss tid skall hava verkställt arbetet samt att han då så skett, äger kontant av jordägaren uppbära för bristen påsynat belopp, eller att bristen i fråga skall av jordägaren inom viss tid avhjälpas. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde i regel det förstnämnda förfarandet vara ur praktisk synpunkt såväl som ur arrendatorns att föredraga. Arrendatorn har då möjlighet att genom eget arbete bidraga vid bristens avhjälpande samt kan utföra arbetena då det bäst passar honom. Båda utvägarna synas dock böra stå öppna samt synemännen hava frihet tillämpa dem så som med hänsyn till vid varje tillfälle förefintliga förhållanden anses mest ändamålsenligt. Enligt vad lantbruksstyrelsen hartsig bekant kommer redan nu här ifrågasatta förfaringssätt ofta till användning.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande bör sålunda första stycket av 10 § undergå sådan ändring, att däri stadgas skyldighet för jordägaren att tillhandahålla för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader. Vidare bör föreskrivas, att vid den tillträdessyn, som enligt 14 § hålles,_ skall i fråga om eventuellt behövlig ombyggnad eller sådana större reparationer, för vilka så anses erforderligt, bestämmas, dels inom vilken tid arbetena skola vara utförda, dels ock, allt efter för handen varande omständigheter, huruvida de skola utföras av arrendatorn emot utfående av påsynat penningbelopp eller av jordägaren. I senare fallet skall det vid synetillfället påsynade beloppet avskrivas, sedan arbetet verkställts.

Bestämmelser av här föreslagen art finner lantbruksstyrelsen jämväl ur arrendatorns synpunkt givet vara att föredraga framför de sakkunnigas vagt formulerade förslag.

Därest lantbruksstyrelsens förslag rörande paragrafens första stycke vinner beaktande, måste givetvis jämväl andra stycket omformuleras, så att dess första mening utgår.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att även beträffande sådana fastigheter, som ägdes av bolag och därmed likställda rättssubjekt, borde en mellan jordägaren och arrendatorn träffad fri överenskommelse om byggnadsskyldighetens ordnande respekteras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har erinrat, att förslaget beträffande skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnader innebure ett viktigt avsteg från den norrländska arrendelagen. Förhållandena å bolagshemmanen vid tiden för norrlandslagens tillkomst ansåges vara sådana, att hållandet av de för jordbruket nödiga byggnaderna måste åläggas jordägaren, och i enlighet härmed

stadgade lagen skyldighet för denne ej endast att vid tillträdet tillhandahålla hyggnaderna i behörigt skick, utan även att under arrendetiden ombesörja alla större reparationer, som ej kunde anses föranledda av arrendatorns vållande. Det torde kunna sättas i fråga, huruvida förhållandena under den tid, som förflutit sedan 1909, undergått en så väsentlig förändring, att underhållsskyldigheten nu helt borde överflyttas på arrendatorn, såsom skett i förslaget.

Vid 12 § har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län anmärkt: Stadgandet i första stycket av tolfte paragrafen är en uppenbar orimlighet såtillvida, att något av husen under en längre arrendetid måste försämras. I det praktiska livet plär man räkna med en normal husröta, vilken beträffande träladugårdar och liknande byggnader, även vid mest noggranna vård och underhåll, måste bli avsevärd under en längre arrendetid. Stadgandet har visserligen såsom sådant gammal hävd, men det är icke desto mindre orimligt och torde, då ny lagtext intages, böra revideras.

13 §.

Rätt till er- Mot förslagets bestämmelser om rätt till ersättning för nyodling och viss annan nyodling {>cl ^^förbättring hava åtskilliga erinringar framställts. Sålunda har anförts av

iordförbätt- Länsstyrelsen i Hallands län: Många jordägare äro i det ekonomiska läge, ^ ring. de icke hava råd att verkställa nyodling å mark, som de hava under eget

bruk. Att då ytterligare försvaga deras ekonomi genom att tvinga dem att binda kapital för betalning av nyodling å utarrenderad mark, synes icke vara behörigt

Liknande betänkligheter hava uttalats av länsstyrelsen i Örebro län.

Länsstyrelsen i TJppsala län: Med hänsyn till de vanligen mycket höga nyodlingskostnaderna och därtill, att nyodling av mark, som lämpligast användes för andra ändamål än åkerbruk, medför ingen eller ringa båtnad, måste en stark begränsning anses ligga däri, att ersättning skall utgå allenast efter det ökade värde, fastigheten i följd av odlingen äger. Uteslutet är ingalunda, att arrendatorn, i följd av ofta förekommande illusioner och felberäkningar, genom odlingen snarast minskar fastighetens värde. Möjligt är även, att odlingen lägger hinder i vägen för rationella dispositioner, som jordägaren ämnat efter arrendetidens slut vidtaga. Lämpligast synes därför vara en regel, enligt vilken jordägarens samtycke förutsättes.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: Med avse-

ende på arrendatorns rätt till ersättning för verkställd nyodling anföra de sakkunniga å s. 155 i betänkandet, att det ur allmän synpunkt måste anses såsom ett önskemål, värt all uppmuntran, att ny, odlingsbar mark lägges under plogen. Denna uppfattning kan utskottet icke dela. Enligt utskottets mening är det icke nog med att marken är odlingsbar, den måste framför allt vara odlingsvärd; i annat fall bör dess odlande icke uppmuntras.

_ De sakkunniga hava i fråga om ersättningen mycket riktigt anmärkt, att den vid nyodlingsföretag av större omfattning kan bliva i hög grad betungande för jordägaren och att denne kan tillskyndas avsevärd skada därigenom att arrendatorn genom att inlåta sig på ett sådant odlingsföretag nödgas eftersätta den redan odlade jordens hävd.

. De föreslå därför sådan inskränkning i rätten till ersättning, att vid nyodlingsföretag, vartill jordägaren icke lämnat sitt samtycke, ersättning ej må utgå för mer än två hektar, ändå att företaget omfattar större areal. Därmed skulle alltså enligt de sakkunnigas mening de olägenheter vara undanröjda, som befarats kunna uppstå för jordägaren vid nyodling.

39 Ej heller i denna punkt kan utskottet dela de sakkunnigas mening. Vid bedömandet av frågan om den skada, som jordägaren kan tillskyndas därigenom att arrendatorn på grund av nyodling eftersätter skötseln av den redan odlade jorden, torde nämligen hänsyn böra tagas icke blott till nyodlingens absoluta omfattning utan jämväl till densammas omfattning i förhållande till arrendejordbrukets storlek. Om t. ex. brukaren av ett dagsverkstorp med en åkerareal av fem hektar nyodlar två hektar, måste väl denna arbetsprestation ovillkorligen bliva till större förfång för skötseln av torpet i dess helhet än om samma nyodling företages på en arrendegård med femtio hektar åker. Vad som i det ena fallet kan sägas vara ett stort odlingsföretag, är alltså i det andra ett litet.

Vidare må, till belysande av att jordägaren även med den föreslagna gränsen av två hektar mycket väl kan tänkas få vidkännas stora kostnader i form av ersättning till arrendatorn för nyodling, antagas det fallet, att å ett gods med t. ex. femtio arrendatorer samtliga dessa nyodla två hektar utan jordägarens medgivande. Antages ersättningen härför bliva fastställd till i medeltal 100 kronor per hektar -—- i verkligheten säkerligen ett alltför lågt belopp ■— skulle alltså jordägaren i detta fall nödgas betala 10,000 kronor för nyodlingar, som han av ekonomiska eller andra skäl icke önskat få utförda på sin egendom. En arrendelagstiftning, som kan leda till sådana absurditeter, kan näppeligen sägas vara välbetänkt.

Utskottet får alltså för sin del avstyrka införandet i arrendelagen av bestämmelser, som medgiva arrendatorn rätt till nyodling och betesförbättring mot jordägarens bestridande, ävensom av bestämmelser, varigenom jordägaren tvingas att för dylika av arrendatorn vidtagna åtgärder utgiva ersättning, oavsett om åtgärderna tillskyndat jordägaren skada eller gagn. Ett oundgängligt villkor för erhållande av ersättning måste enligt utskottets mening vara att jordägaren givit sitt samtycke till företaget.

Överjåqmästaren i Bergslagsdistriktet: Den i denna paragraf intagna be-

stämmelsen om, att arrendator skall äga rätt till ersättning för bland annat verkställd nyodling, anser jag under vissa förhållanden kunna för jordägaren medföra sådana kostnader, att bestämmelsen måste anses vara ett oskäligt inkräktande å jordägarens fria dispositionsrätt av sin egendom. En större skogsfastighetsägare t. ex. kronan har för sin skogsskötsel inrättat ett härför behövligt antal huggartorp och hästtorp. En arrendator av ett huggartorp om t. ex. tre hektar åker verkställer under arrendetiden utan jordägarens medgivande uppodling av t. ex. två hektar och äger sålunda enligt de jordsakkunnigas förslag rätt till ersättning för uppodlingen efter det ökade värde, fastigheten genom uppodlingen erhållit. Torpet har genom odlingen blivit så stort, att det ej kan skäligen skötas utan att arrendatorn skaffar sig häst. Torpet har sålunda genom odlingen övergått från huggartorp till hästtorp och jordägaren ser sig härigenom mista ett behövligt huggartorp och erhålla ett ej behövligt körartorp. Men ej nog härmed. Vid förnyad utarrendering gör arrendatorn under åberopande av bestämmelserna i 10 § gällande, att de förutvarande måhända nya husen äro för det ökade jordinnehavet otillräckliga och yrkar på att jordägaren skall bygga stall, nya lador och loge, vari jordägaren måste finna sig, utan att genom den ökade arrendeavgälden få en tillnärmelsevis skälig ersättning för den framtvungna odlings- och nybyggnadskostnaden. En lagbestämmelse, som i så hög grad stöter rättskänslan, bör ej få komma till, även om det blott är en jordägare, som får sitta emellan. Jag anser därför att ersättning för nyodling bör ifrågakomma endast i de fall, då jordägaren medgivit rätt till nyodling.

40 Domänstyrelsen: Då uppodlande av mark, som därtill är lämplig, utgör ett allmänt intresse, bör detsamma givetvis uppmuntras och odlaren lämnas det stöd, som lämpligen ske kan. Känt är emellertid, att flerstädes å avsevärda områden företagits odling, vilken ur ekonomisk synpunkt icke kan försvaras. Marken i fråga skulle säkerligen mången gång lämnat större avkastning, om den under god skötsel bibehållits såsom naturlig äng, betesmark eller skog. Även om marken i och för sig är av god beskaffenhet såsom åker, kunna kostnaderna för odlingsarbetet uppgå till sådana belopp, att någon möjlighet att förränta desamma icke finnes. Odling utföres därjämte ej sällan å lättodlad myr eller stenfri momark med jord av så ringa odlingsvärde, att densamma icke rimligen kan avvinnas ens närmelsevis normala skördar. Berörda felgrepp i avseende på planläggning av odlingsarbete torde oftast förekomma beträffande smärre jordbrukslägenheter. Det för odlingens verkställande använda arbetet skulle ej sällan med avsevärt större vinst för innehavaren kunnat nedläggas på förbättring av redan befintlig åker eller äng. Beträffande jord, som är upplåten på arrende, synes naturligt, att jordägaren bör äga bestämmanderätt, huru med hänsyn till för handen varande förhållanden — plan för fastighetens framtida disposition, jordägarens ekonomiska bärkraft m. m. -—• den upplåtna jorden lämpligen bör disponeras. Det kan därjämte mången gång vara särskilt olägligt för jordägaren, om arrendatorn till åker uppodlar mark, som vid upplåtelsen avsetts såsom betesmark för arrendatorn. Jordägaren skulle då enligt förslagets 21 § kunna bli nödsakad låta arrendatorns kreatur beta på skogsmarken, varigenom dels skogen lider, dels jordägaren kan bli skyldig enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 vidtaga särskilda åtgärder med därav följande kostnader till skyddande av mark, vara han är pliktig ombestyra återväxt. Alldeles särskilt synes bestämmanderätten i förevarande avseende skäligen få ligga hos jordägaren, om denne skall vara pliktig utgiva ersättning för det verkställda odlingsarbetet, även om ersättningen skulle begränsas till kostnaden för odling av högst två hektar, såsom av de sakkunniga föreslagits. Styrelsen anser för sin del, att arrendatorn bör tillerkännas ersättning för nyodling allenast under förutsättning, att jordägaren lämnat samtycke till åtgärden, eller på sätt i norrländska arrendelagen är stadgat, arrendatorn före odlingens företagande med behörigt intyg styrkt, att visst till odling föreslaget område lämpar sig för odling, och denna med hänsyn till för handen varande förhållanden är för fastigheten fördelaktig.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala och Kronobergs lån hava hemställt, att såsom villkor för ersättning för nyodling eller betesanläggning måtte stadgas, att arbetet utförts enligt plan, upprättad av person, vilken av hushållningssällskapet förklarats därtill kompetent. •— Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att såsom förutsättning för nyodling måtte stadgas skyldighet för arrendatorn att hos jordägaren anmäla sin avsikt att nyodla, på det att jordägaren måtte bliva i tillfälle att i denna sak samråda med arrendatorn och giva honom erforderliga anvisningar och råd.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län har anfört: Bestämmelserna i 13 och 20 §§ i lagförslaget synas vara ägnade att gynna tillkomsten av nyodlingar å utarrenderade fastigheter. Under vissa förhållanden torde det dock vara tveksamt, om med ifrågavarande bestämmelser syftet att stimulera odlingsverksamhet kan nås i önskvärd utsträckning. Detta gäller särskilt för de små arrendeställena med en åkerareal ned till två hektar och med goda odlingsmöjligheter, som förhållandet vanligtvis är i Norrland. Vid

(le norrländska mindre jordbruken förekommer vanligtvis, att minst ett vuxet nötkreatur hålles per hektar, och det kan på ett dylikt arrendeställe, där odlingsmöjligheterna utnyttjas, lätt inträffa, att kreatursantalet inom helt kort tid behöver fördubblas och ekonomibyggnaderna i ungefär samma grad utökas. Vill ej jordägaren bekosta sådan erforderlig nybyggnad och densamma företages av arrendatorn på eget bevåg, löper arrendatorn risk att själv helt få bestrida byggnadskostnaderna, enär den hembudsrätt, som enligt 18 § i lagförslaget arrendatorn skall äga, icke är betryggande i förevarande avseende. Ett sådant förhållande kan tänkas komma att i avsevärd grad dämpa odlingsintresset hos arrendatorerna på här åsyftade smärre arrendeställen. Som emellertid löftesrika odlingstillfällen finnas i stor utsträckning vid de norrländska jordbruken och som odlingsmarkernas utnyttjande är ett nationellt intresse vore det av stor betydelse, om sådana bestämmelser kunde införas i arrendelagen, att arrendatorernas odlingsintresse sporrades genom bland annat möjligheten att utan betungande egna kostnader erhålla mot verkställda odlingar svarande byggnadsutrymmen, utan att dock jordägarna härför orättmätigt betungades genom nybyggnadsskyldighet. ■— Här anförda omständigheter äga emellertid endast vid längre arrendetid särskild betydelse.

Beträffande rätt till ersättning för anläggning av permanent betesvall har länsstyrelsen i Uppsala län av samma skäl som beträffande rätten till ersättning för nyodling hemställt, att jordägarens samtycke måtte utgöra en förutsättning. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län hava uttalat betänkligheter, huruvida en dylik åtgärd åtminstone för Norrlands vidkommande kunde anses på ett så varaktigt sätt föröka fastighetens värde, att ersättning därför borde utgå.

Domänstyrelsen har anfört: Det synes böra vara på jordägaren överlåtet

att pröva, huruvida med i arrendet ingående mark, som icke är åker, lämpligen bör så förfaras, att den medelst särskilda åtgärder anordnas såsom betesmark för varaktigt betesbruk. I vad mån arrendatorn må tillkomma gottgörelse för dylikt arbete synes böra vara beroende på fri överenskommelse mellan jordägaren och arrendatorn. I övrigt får styrelsen såväl härom som ock beträffande företagande av nyodling erinra, att det icke tillkommer vare sig jordägaren eller, för det fall att arrendatorn tillerkännes rätt att utan jordägarens samtycke verkställa nyodling eller anordna särskild betesmark, denne att utan vidare företaga dylika åtgärder. Härför fordras, då frågan gäller skogsmark, att bestämmelserna i 23 § av skogsvårdslagen den 15 juni 1923 iakttagas, därvid i vissa fall omläggningen av skogsmark för nämnda ändamål är beroende av behörigt tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Mot formuleringen av första stycket har länsstyrelsen i Blekinge län an^ m ärkt:

I 13 § meddelas de grunder, efter vilka arrendatorn är berättigad att av jordägaren utfå gottgörelse för verkställd nyodling eller för anordnandet medelst särskilda åtgärder av betesmark. Här stadgas bland annat: »Har ej jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättring, som nu sagts, må ej därför utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning». Denna bestämmelse synes länsstyrelsen otydlig, om fråga blir om ett fall, i vilket arrendatorn nyodlat dels med jordägarens samtycke t. ex. fem hektar och dels utan jordägarens samtycke exempelvis sex hektar. Ordalagen synas närmast giva vid handen, att arrendatorn — på sätt väl också är åsyftat — skulle vara berättigad att utfå gott-

görelse dels för nyodlingen av de fena förstnämnda hektaren och dels ock för nyodlingen å två hektar, efter medeltal räknat av de sistnämnda sex hektaren. Ett förtydligande härutinnan torde emellertid vara önskvärt.

Flera myndigheter (länsstyrelserna i Jönköpings och Kronobergs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i TJppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs län, Älvsborgs läns södra del samt Norrbottens län ävensom överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt) hava hemställt, att vid ersättningens bestämmande hänsyn måtte tagas till den nytta, arrendatorn under arrendetiden njutit av företaget. Sålunda har av länsstyrelsen i Jönköpings län framhållits, att då vid bestämmandet av ersättning för täckdikning hänsyn tagits till den nytta arrendatorn utan förhöjning av legan haft av anläggningen, det vore inkonsekvent att ej tillämpa samma regel i fråga om nyodling och betesanläggning. Eftersom den svenska jordägaren i regel icke vore kapitalist, kunde eljest stor svårighet möta för honom att vid avträdet utgiva ersättning i förevarande hänseende. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har under framhållande av liknande synpunkter erinrat, att nyodling inom Norrbottens län visat sig vara betald inom jämförelsevis kort tid. Om arrendatorn alltså därefter finge bruka denna nyodling ett visst antal år utan förhöjd lega, hade han för varje år dragit vinst av densamma och någon särskild ersättning borde sålunda icke vara mera berättigad än vid täckdikning. — Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har slutligen erinrat, att ett dylikt avdrag vore så mycket rimligare som risken för ett eftersättande av den redan odlade jordens nöjaktiga hävd med rätt stor sannolikhet kunde vara att räkna med vid utförandet av åtminstone något större företag av förvarande art.

Mot bestämmelserna om ersättningens beräkning har vidare länsstyrelsen i Uppsala lön anmärkt: Att ersättning skall —- utan hänsyn till fastighetens

storlek, arrendetiden eller arrendebeloppet -— utgå för högst två hektar, torde vara en alltför mekanisk och ojämnt verkande regel. Lämpligare vore väl att stadga, att ersättningen ej får överstiga viss procent av arrendebeloppet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har hemställt, att då jordägaren i lagen garderats för att icke behöva ersätta mera än det ökade värdet och icke mera än den verkliga kostnaden, borde arealbegränsningen utgå eller ställas i visst förhållande till arrendejordens övriga areal.

Domänintendenten i Malmöhus län har framhållit, att den föreslagna arealbegränsningen vore i fråga om anordning för betesmark alltför snäv. Även för en synnerligen väl ordnad och ganska givande betesmark j skogstrakter vore den för liten. Begränsningen borde beträffande betesmark vidgas till åtminstone fem hektar.

I fråga om ersättning för täckdikning har domänstyrelsen framhållit, att dylik icke borde utgå i vidare mån än enligt nu gällande grunder i 17 § av allmänna arrendelagen, så framt icke jordägaren godkänt dikningsplanen och utfäst sig utgiva ersättning utöver tegelrörens värde.

43 Beträffande de föreslagna bestämmelserna om ersättning för täckdikning bär vidare anförts av:

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län: Enligt gällande bestämmelser fördelas kostnaden för täckdikning mellan jordägare och arrendator sålunda, att jordägaren bekostar rören men arrendatorn arbetet. De i jorden nedlagda rören kunna anses förbrukade under trettio år. Om arrendatorn skall erhålla ersättning för arbetet på sätt föreslagits, anser utskottet, att i konsekvens härmed jordägaren borde erhålla motsvarande ersättning för rören och att sålunda vid beräkningen av ersättningen till arrendatorn för utfört arbete, en trettiondedel av rörkostnaden måtte avräknas för varje år arrendatorn dragit nytta av rören. Om arrendatorn dragit nytta av täckdikningen under minst tio år, utgår ingen ersättning för arbete och han borde då i konsekvens härmed ej erlägga någon ersättning för rören.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus lön: Då en täckdikning med tegelrör kan vara verksam upptill ett femtiotal år och i vissa fall längre, bör avdraget för nyttan beräknas till en tjugondedel av kostnaden utöver rören.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Enligt förslaget skulle, då fråga vore om upprättande av täckdikningsplan, med statens lantbruksingenjör jämställas person, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt behörighet därtill. Emellertid torde det med hänsyn till hushållningssällskapens sammansättning kunna ifrågasättas, huruvida de äro lämpliga organ för en dylik kompetensförklaring.

Beträffande ifrågavarande paragraf har slutligen lantbruksstyrelsen anfört:

Styrelsen anser att skälig ersättning enligt fastställda grunder bör tillförsäkras en arrendator för av honom vidtagna och bekostade förbättringar, som äro av beskaffenhet att varaktigt höja fastighetens värde.

Lantbruksstyrelsen får särskilt framhålla betydelsen av att ersättningen bör vara skälig. Därmed torde efter lantbruksstyrelsens förmenande _ böra förstås, att ersättning bör utgå för en bevisad eller beräknad kostnad, i den mån arrendatorn icke hunnit under arrendetiden själv njuta en mot kostnaden svarande fördel av förbättringen, eller med andra ord, att vid utmätande av ersättningens storlek bör å kostnaden för förbättringen avräknas skälig amortering för tid arrendatorn dragit nytta av förbättringen. Det ligger i öppen dag, att ur rättvisans synpunkt gentemot jordägaren så måste ske. Vid sådan avräkning bör emellertid amorteringstiden sättas så lång, att arrendatorn kan beräknas hava åtnjutit minst en mot den å honom fallande kostnaden svarande nytta av förbättringen. Detta kommer givetvis att i praktiken medföra, att arrendatorn utöver viss ersättning för kostnaden i regel blir delaktig i den allmänna vinst, som förbättringen medför. De föreslagna bestämmelserna i paragrafen angivas visserligen endast gälla förbättringar av varaktig natur. Hos här ifrågavarande förbättringar är emellertid varaktigheten ganska relativ. Såväl täckdikning som betesförbättring och i många fall även nyodling äro förbättringar, som visserligen besitta ett i viss mån varaktigt värde, men icke kunna anses vara för all framtid bestående. En täckdikning kommer med tämligen stor säkerhet att efter viss tid till större eller mindre del behöva göras om. Detsamma gäller en stor del av de vid en betesanläggning förekommande förbättringsåtgärderna. Även i fråga om odling gäller samma sak, åtminstone beträffande den jord, som ofta blir i första hand föremål för odling, det vill säga moss- och kärrjorden, där sättningen av jorden i regel medför, att den på odlingskostnaden starkt inverkande dikningen sa småningom maste förnyas,

ofta med större kostnader än första gången. Jordägaren måste också å nedlagda kostnader för förbättringar av detta slag räkna med en skälig årlig amortering, därest icke fastighetsvärdet så småningom skall bliva alldeles abnormt i förhållande till den jordränta, som därav kan utvinnas.

Av det föreliggande förslaget framgår, att de jordsakkunniga funnit av lantbruksstyrelsen här anförda synpunkter vara tillämpliga i fråga om täckdikning. Något motiv för att samma synpunkter icke gjorts gällande rörande ersättning för odlings- och betesförbättringskostnader anföra de sakkunniga emellertid icke utan hänvisa endast till nu gällande bestämmelser i norrländska arrendelagen. Då bestämmelser om ersättning för utförda förbättringar intagas i den allmänna arrendelagen och därmed få en helt annan räckvidd än i norrlandslagen, i det de göras allmängiltiga över hela landet och för alla kategorier av jordägare och arrendatorer, finner lantbruksstyrelsen det nödvändigt, att de utformas så rationellt och klart som möjligen ske kan.

Förutsättningen för att ersättning skall utgå är enligt förslaget i fråga om nyodling och betesförbättring att jordägaren lämnat sitt samtycke till förbättringens utförande. Har så ej skett, kan ersättning endast utgå för en starkt begränsad areal, högst två hektar sammanlagt nyodling och betesanordning. I fråga om täckdikning skall enligt de sakkunnigas förslag ersättning utgå, därest arbetet skett efter plan, som antingen godkänts av jordägaren eller uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller annan, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt behörighet därtill.

I berörda hänsende hava sålunda lagts olika synpunkter på de olika slagen av förbättringar. Lantbruksstyrelsen finner detta vara varken fullt rationellt eller, ur synpunkten av de intressen, styrelsen har att bevaka, riktigt. Med samma rätt som i fråga om täckdikning finner lantbruksstyrelsen, att jämväl odling och betesförbättring bör vara föremål för skälig ersättning, där nämnda åtgärder skett på lämplig mark och utförts på lämpligt sätt.

De sakkunniga hava tydligen funnit det svårt att finna fasta grunder för bestämmandet av, huruvida ersättning skall utgå eller ej, då jordägaren icke lämnat sitt samtycke till arbetets utförande. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde det dock ej möta svårighet för en erfaren synenämnd att avgöra, huruvida den odlade jorden varit till åker lämplig eller den jord, som iordningställts till bete, varit för detta ändamål passande, lika väl som nämnden torde kunna med tämligen god säkerhet beräkna de kostnader, som bort vara för arbetets utförande nödiga, åtminstone därest för beräkningarna läggas till grund vid syneförrättningen rådande förhållanden.

Samma skal, som föreligga för att ersättning under alla förhållanden skall utgå för täckdikning, verkställd efter på visst sätt uppgjord plan, finner lantbruksstyrelsen vara gällande i fråga om jämväl nyodling och betesförbättring, därest de fylla ovanstående krav.

Enligt styrelsens förmenande bör därför ersättning utgå för sådan nyodling och betesförbättring, som antingen skett med jordägarens skriftliga medgivande eller som vid synetillfället befinnes vara utförd å lämplig jord och på lämpligt sätt och som dessutom är av oomtvistligt värde för fastigheten.

. Bestämmelsen om begränsning av den areal, för vilken ersättning skall utgå, finner lantbruksstyrelsen icke vara motiverad. Då bestämmelsen icke är av tvingande natur annat än i fråga om mindre jordbruk, tillhörande bolag och därmed jämställda jordägare, och således i allmänhet kan ersättas genom i kontrakt intagna särbestämmelser angående ersättningar, synes nämligen enbart hänsjmen till vissa jordägares svagare ekonomi icke böra begränsa ersättningsskyldigheten på sätt de jordsakkunniga föreslagit. Den föreslagna bestämmelsen att ersättningen i fall, varom nu är fråga, skulle utgå endast för två hektar finner lantbruksstyrelsen oriktig och anser att nämnda maximiareal

under alla omständigheter bör ökas. Något motiv för begränsningen till två hektar har icke heller av de sakkunniga anförts.

Enligt allmänna arrendelagen, 17 §, äger arrendator att av jordägaren utfå ersättning för viss täckdikningskostnad, under förutsättning att täckdikningen utförts i enlighet med plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller blivit av jordägaren godkänd. I de sakkunnigas förslag har motsvarande rätt till ersättning tillerkänts arrendatorn under förutsättning, att täckdikningsplanen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller annan, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt behörighet därtill. Den av de sakkunniga sålunda föreslagna utökningen i fråga om de personer, vilka skulle kunna godtagas såsom förslagsställare för ifrågavarande täckdikningsarbeten, synes ägnad att ingiva mycket starka betänkligheter. Någon utökning i nämnda avseende torde väl vara motiverad med hänsyn därtill, att de i hushållningssällskapens tjänst anställda jordbrukskonsulenterna, som genomgått av staten anordnad utbildningskurs för förrättningsmän vid täckdikningsföretag, numera blivit förtrogna med dessa arbeten. Därutöver kan emellertid förekomma, enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant, att behörighet att upprätta täckdikningsplaner av hushållningssällskap tillerkännes jämväl andra personer, täckdikningsförmän eller vandringsrättare, vilkas kompetens i detta avseende får anses mindre väl styrkt. När det, såsom här är fallet, gäller att i lag fastslå viss ersättningsskyldighet för jordägare, bör, icke minst med hänsyn till de betydande belopp, vartill dessa ersättningar kunna stiga, med synnerlig omsorg tillses, att verklig sakkunskap får göra sig gällande vid planläggningen av de arbeten, för vilka ersättning skall utgå. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör således under alla förhållanden den lagstadgade rätten till ersättning för täckdikning inskränkas till sådan dikning, som skett efter plan, som av jordägaren godkänts eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos vederbörande hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent.

I fråga om ersättning för vid täckdikning använda tegelrör har förslaget bibehållit den i nu gällande lag använda formuleringen eller att ersättningen skall utgå med så stor del av kostnaden som motsvarar värdet av rören. Denna formulering finner lantbruksstyrelsen något vag, då den ej bestämt angiver, huruvida värdet å rören avser endast tillverkningsvärdet eller detta jämte fraktkostnader och eventuellt andra transportkostnader. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande hör ersättning utgå för inköpspriset plus den frakt, som arrendatorn måste kontant erlägga, och sålunda avse den kostnad, som rören betinga å arrendatorns närmaste järnvägsstation eller båtbrygga.

Såsom huvudgrund för beräkningen av ersättning för förbättring av det slag, varom här är fråga, angives det ökade värde, fastigheten till följd av förbättringen kan anses äga vid avträdet. Denna grund, som givetvis är den enda rent teoretiskt riktiga, torde emellertid enligt lantbruksstyrelsens förmenande i den praktiska tillämpningen komma att visa sig synnerligen svag. Den genom ifrågavarande förbättringsarbeten uppkommande ökningen i fastighetens värde torde nämligen icke ens av de mest erfarna synemän kunna med någon större grad av säkerhet fastställas. Någon allmängiltig grund för sådan värdeuppskattning gives icke, utan kommer resultatet alltid att bliva beroende av varje synenämnds subjektiva uppfattning, som helt naturligt mången gång kan vara alldeles felaktig. Lantbruksstyrelsen finner det icke tillrådligt att avgörandet av så känsliga ekonomiska frågor, som här ifrågavarande, sker på antydda sätt. För såväl jordägare som framför allt för arrendatorn måste detta innebära allt för stora moment av osäkerhet för att kunna anses tillfredsställande. Andra grunder, vari nämnda osäkerhetsmoment blivit så vitt möjligt borteliminerade, böra därför fastställas för ersättningens beräk-

ning. Föreskrift om de beräkningsgrunder, som i olika fall skola tillämpas, bör därför intagas i lagen.

Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde såväl nyodling som betesförbättring, därest de ske på lämplig jord och på lämpligt sätt, få anses alltid innebära en, åtminstone relativ varaktig förhöjning av fastighetens värde, under förutsättning att de icke utförts å jord, som redan användes för ett värdefullt produktivt ändamål. Då enligt bestämmelserna i 20 § arrendator icke äger rätt att utan jordägarens medgivande verkställa nyodling å mark, vara finnes stående skog eller växtlig ungskog eller varå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk, synes i fråga om nyodling det fallet vara uteslutet, att arrendator kan till åker förvandla annan mark av så produktiv beskaffenhet att varaktig förhöjning av fastighetens värde icke kan anses föreligga. Därest, såsom lantbruksstyrelsen även av andra skäl finner nödvändigt, i fråga om betesförbättring stadgas liknande bestämmelser rörande arrendators rätt att verkställa sådan förbättring, torde förhållandena med avseende härå bliva enahanda.

Med hänsyn till såväl varaktighetens relativitet som ekonomisk rättvisa anser lantbruksstyrelsen därför, såsom styrelsen redan anfört, att bestämmandet av ersättningens storlek bör göras med skälig'hänsyn till den tid, arrendatorn fått själv njuta frukterna av sina nedlagda kostnader.

I fråga om nyodlingar synes den tid, inom vilken en arrendator hunnit draga en minst emot kostnaden svarande nytta, skäligen kunna beräknas till tjugu år. Ur jordägaresynpunkt torde ej heller något kunna erinras emot denna tidsbestämning.

För betesförbättringar torde enligt lantbruksstyrelsens förmenande med hänsyn till dessas såväl större räntabilitet som mindre varaktighet, särskilt i fråga om röjning, ytavdikning och fröinsåning, förevarande tidsbestämning skäligen böra bestämmas till tio år.

Förslaget upptager i fråga om täckdikning en tidsbegränsning för ersättnings utgående av tio år. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde denna begränsning vara något snäv. Styrelsen håller nämligen före, att en arrendator inom denna tid i allmänhet icke hunnit draga en emot kostnaden svarande fördel av förbättringen. Skäligen bör enligt lantbruksstyrelsens förmenande tidsbegränsningen i detta fall sättas till femton år. Ur jordägaresynpunkt bör med hänsyn till varaktigheten av täckdikning utförd med tegelrör, intet vara att erinra emot denna utsträckning av tiden.

Slutligen må framhållas, att i nyodlings- eller betesförbättringsarbete, som av arrendator utförts, kan hava ingått dikning, till vars utförande arrendatorn erhållit statsbidrag från statens avdikningsanslag, i vilket fall motsvarande minskning av ersättningen bör ske.

I enlighet med vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, borde enligt styrelsens förmenande 13 § få ungefär följande innehåll.

Varder fastighetens värde av arrendatorn genom nyodling, verkställande av förbättringsarbeten å betesmark eller genom täckdikning på ett varaktigt sätt förhöjt, vare jordägaren pliktig att, när fastigheten avträdes, till arrendatorn utgiva ersättning enligt följande grunder:

I fråga om nyodling skall ersättning utgå, därest odlingen utförts med jordägarens skriftligt lämnade medgivande, så ock eljest, därest odlingen vid den avträdessyn, varom 14 § förmäler, befinnes hava verkställts å till åker lämplig jord och på lämpligt sätt. Ersättningen bestämmes till det belopp, som vid^synetillfället kan befinnas hava varit nödigt för odlingens utförande efter framräknande av det statsbidrag från statens avdikningsanslag, som kan hava till arrendatorn utgivits för med odlingen förenad dikning. För varje helt år, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av nyod-

lingen, skall avdrag å sålunda beräknat ersättningsbelopp ske med en tjugondedel.

I fråga om betesförbättring skall efter samma grunder, som för nyodling, utgå ersättning för den såsom nödig beräknade kostnaden av röjning, dikning, planering samt fröanskaffning. Från det sålunda beräknade ersättningsbeloppet skall för varje helt år, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av förbättringen, avdrag ske med en tiondedel därav.

Låter arrendatorn efter plan, vilken antingen blivit av jordägaren skriftligen godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller hos vederbörande hushållningssällskap anställd jordbrukskonsulent, å fastigheten verkställa täckdikning med användande av tegelrör, vare jordägaren pliktig att, sedan arbetet blivit behörigen utfört, till arrendatorn utgiva ersättning för så stor del av kostnaden, som motsvarar kostnaden för rören på inköpsplatsen jämte frakt till arrendatorns närmaste järnvägsstation eller ångbåtsbrygga.

_ När fastigheten avträdes, skall, under förutsättning att täckdikningen befinnes vid den avträdessyn, varom förmäles i 14 §, vederbörligen hava underhållits, ersättning för den övriga kostnaden för täckdikningen utgå med det belopp, som vid synetillfället kan befinnas hava varit nödigt för arbetets utförande. Från det sålunda beräknade beloppet skall för varje helt år, arrendatorn utan förhöjning av legan dragit nytta av täckdikningen, avdrag ske med en femtondedel.

14— 16 §§.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

I 14 § andra stycket första meningen innehållas bestämmelser om vad som skall vid syn av fastighet undersökas, varjämte stadgas att vid synen skall i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Lantbruksstyrelsen förutsätter visserligen, att denna formulering medgiver, vad som i praktiken ofta tillämpas, nämligen att i fråga om sådana delar av byggnader och broar m. m., som äro utsatta för slitning och på grund härav eller av annat skäl men först efter längre eller kortare tid behöva förnyas, vid beräknandet av bristerna medräknas jämväl ersättning för slitning, grundad på en med hänsyn till syneföremålets varaktighet lämplig amortering. Lantbruksstyrelsen syftar härvid på sådana mer eller mindre ovaraktiga delar som tak, framför allt spåntak och halmtak, golv, brobeläggningar m. m. Har icke vid en tillträdessyn skälig slitning å sådana delar beräknats och i syneprotokollet i penningar angivits och inräknats bland förefintliga brister, utsattes en arrendator för den ofta icke ringa ekonomiska risken att utan något tillgodohavande i sin tillträdessyn få kanske ganska snart verkställa kostsamma reparationer. Med hänsyn till betydelsen av att vid alla syner en sådan beräkningsgrund för bristerna tillämpas anser sig lantbruksstyrelsen böra ifrågasätta, att detta bör i lagen uttryckligen stadgas. Ehuru de föreslagna bestämmelserna i detta avseende äro ordagrant lika med dem som gälla enligt 1907 års arrendelag, vill lantbruksstyrelsen därför föreslå, att, då arrendelagen nu är avsedd att undergå en revidering, ett tillägg till 14 §, andra styckets första mening, göres av ungefär följande lydelse: »varvid för sådana delar av byggnader, broar, hägnader m. in., som äro föremål för slitning eller eljest kunna anses besitta kortare varaktighet skall -— utan att vid synetillfället brist föreligger i sådan grad att bättrande därav omedelbart bör ske — beräknas och i penningar värderas en skälig amortering».

Bestämmelserna i samma styckes sista mening torde med anledning av vad lantbruksstyrelsen anfört i fråga om 10 § behöva ändras därhän, att synemännen åläggas bestämma jämväl vilka reparationer, som av arrendatorn skola

Bihang till riksdagens protokoll 102 7. 1 sand. 155 käft. (Nr 182.) 10

Bestämmelserna om syn.

48 Rätt för arrendatori till ersättning för elektrisk an läggning.

inom viss fastställd tid utföras, och för vilka han under eller efter deras fullbordande äger utfå påsynat belopp.

Vad i sistnämnda mening stadgas om verkställande av erforderlig uppskattning för bestämmande av ersättning enligt 13 § torde med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen i fråga om dylik ersättning här ovan anfört böra ändras till att avse för ersättningens bestämmande erforderliga beräkningar. Synemännens åtgöranden i denna del komme nämligen att inskränkas till beräkning av de för arbetenas utförande erforderliga kostnaderna ävensom av visst avdrag å den till arrendatorn utgående ersättningen i förhållande till det antal år, varunder arrendatorn dragit nytta av förbättringen.

Domänintendenten i Älvsborgs län har anmärkt: 14 §. Det måste betecknas såsom oklokt att tilldela synerätt befogenhet att döma utan att tillföra den bättre kunskap i arrendefrågor. — 16 §. Att införa rena processregler och rena processkonsekvenser i arrendators och jordägares mellanhavanden torde fa betecknas som osympatiskt. Om jordägaren förlorar vid särskild syn, får han i sak så stora kostnader, att det torde få anses allt för betungande, om han dessutom skall kunna åläggas gälda synekostnaderna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt om sammansättning och sättet för val av synemän vore lyckligt. Bättre syntes det vara, om vardera parten hade att bland personer med föreskriven kompetens utse en och dessa att utse en tredje, allt i överensstämmelse med stadgandet i den norrländska arrendelagen. Den förmån, som vore att vinna genom att nämnden inskränktes till två personer, vore icke nog stor att uppväga olägenheten vid fall av olika mening i nämnden. Det förelåge stor fara för att endera parten skulle kunna helt dirigera syneförrättningen.

18 §.

Mot de föreslagna bestämmelserna om rätt för arrendatorn att i vissa fall 1 bekomma ersättning av jordägaren för elektrisk anläggning å fastigheten hava från skilda delar av landet uttalats betänkligheter. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Uppsala län: Av skäl, som anförts å s. 166 i betänkandet, synas betänkligheter möta även mot de bestämmelser om skyldighet att lösa elektrisk anläggning, vilka nu föreslås. Dessa bestämmelser torde för övrigt i praktiken komma att visa sig ganska svårtydda.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län: Även med de

förbehåll, som gjorts, skulle bestämmelserna i många fall komma att lägga stora ekonomiska bördor på jordägaren. Något ändringsförslag anser sig utskottet icke böra framlägga men finner önskligt att ifrågavarande bestämmelser åtminstone mildras.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: De betänkligheter utskottet i sitt yttrande över jordabalkskommissionens förslag anfört må väl tilldels hava blivit skingrade genom innehållet i det nu föreslagna. Emellertid torde även med de modifikationer, som nu föreslagits, betydande riskmoment för jordägaren alltjämt kvarstå. Man må städse hålla i minne, att en elektrisk anläggning icke, såsom vad beträffar en täckdikning så gott som alltid är och understundom även i fråga om en nyodling kan vara fallet, med . säkerhet kan påräknas innebära en ökning av fastighetens värde. ^ I sådant fall, framhålla de sakkunniga, skulle ingen ersättning utgå. Låt så vara, men då kommer ju arrendatorn att få ensam vidkännas de. kostnader, han vid anläggningens utförande tvivelsutan beräknade utfå av jordägaren, och att

utsätta arrendator:! för en dylik risk kan givetvis ej heller anses svara mot omvårdnaden av dennes intressen. Härtill komma de mycket stora vanskligheter, som alltid måste förefinnas, då det gäller att fastställa, om och i vad mån fastigheten genom elektrifieringen verkligen erhållit ett ökat värde. Vid sådana förhållanden synes det utskottet lämpligast, att i den blivande lagen ingenting säges om rätt för arrendatorn att erhålla nu berörd löseskilling, utan att det helt och hållet bör överlämnas till parterna själva att i ty fall träffa överenskommelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: Mot bestämmelserna i 18 § vill utskottet anföra starka betänkligheter. Senare årens erfarenheter hava till fullo visat huru svårt det är att pröva lämpligheten av ett jordbruks elektrifiering, och tusentals jordbrukare hava genom dylikt »förbättringsarbete» bragts i ekonomiska svårigheter trots förebragta utredningar om anläggningens »lämplighet». Utskottet anser frågan så svårbedömlig och av så ömtålig natur, att jordägarens rättighet och skyldighet i detta fall bör lämnas obeskuren, så mycket mer som saken säkerligen i de flesta fall bättre ordnas genom frivillig överenskommelse mellan parterna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del: Utskottet kan icke förorda, att ett dylikt åläggande för jordägaren lagfästes. Visserligen har elektrifieringen av jordbruken sin stora betydelse, men utskottet har haft tillfälle iakttaga, att vid flera jordbruk omkostnaderna för deras elektrifiering blivit så höga, att jordägare bara härigenom kommit i ganska brydsamma ekonomiska svårigheter. Det skulle kunna hända, att en torpare med utsikt till att vid arrendets avträdande få åtnjuta ersättning för sina kostnader, låter påverka sig att å lägenheten låta utföra elektrisk anläggning, vilken kanske kommer att ställa sig alltför dyrbar under rådande förhållanden. Visserligen skulle lösesumman för anläggningen icke få överstiga det ökade värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga, men en ökning av värdet torde vara svårt att fastställa. Inom området förekommer ett icke ringa antal mindre gårdar, vilka elektrifierats, men många små egnahemsägare hava ännu ej vågat sig på en dylik anläggning av den anledning, att en sådan blir för dyrbar. Under sådana förhållanden får utskottet avråda från att lagfästa skyldighet för jordägare att i vissa fall inlösa av arrendator utförd elektrisk anläggning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län: Det är mycket tvivelaktigt, om på så små jordbruk som de flesta i Jämtlands län elektrifiering i verkligheten tillför fastigheten någon ökad produktivitet och således ökat ekonomiskt värde.. Oaktat den formulering bestämmelsen i 18 § erhållit, anser utskottet därför, icke minst med hänsyn till sättet för ersättningens bestämmande, försiktigheten bjuda, att ersättning för elektrifiering icke må utgå i annat fall än då anläggningen utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd.

Länsstyrelsen Jämtlands län under åberopande av förvaltningsutskottets yttrande: Ett betydande antal elektriska installationer på jordbruksfastigheter i detta län måste anses hava medfört allenast ökad bekvämlighet men ingen nämnvärd besparing i arbetskraft eller annan driftkostnad och således ej heller någon räntabilitet på anläggningskostnaden. En värdering genom skiljemän, vare sig dessa bland sig räkna tekniker eller icke, måste under sådana omständigheter bliva mycket osäker. Det förefaller då, som om det varken för arrendatorn eller jordägaren vore fördelaktigt att sådana betydande kapitalutlägg gjordes utan att avtal på förhand träffades om anläggningens beskaffenhet, kostnad och ersättning därför. Åtminstone såvitt angår härvarande förhållan-

den synes därför ersättning icke böra utgå för elektrisk anläggning i annat fall än att den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd.

Jämväl länsstyrelsen i Hallands län, Kalmar läns södra hushållning ssällskaps förvaltningsutskott, domänintendenten i Uppsala län och överjägmästaren i Södra distriktet hava hemställt, att jordägarens medgivande till anläggningen borde utgöra eu förutsättning för ersättningsskyldighet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län och över jägmästaren i Övre Norrbottens distrikt hava anmärkt, att vid ersättningens bestämmande avdrag borde ske för den nytta arrendatorn utan förhöjning av arrendet haft av företaget.

Lantbruksstyrelsen har anfört:

I sitt utlåtande den 31 oktober 1922 med anledning av jordabalkskommissionens förslag till bestämmelser angående arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning framhöll lantbruksstyrelsen, bland annat, följande. Styrelsen funne att ersättning för utförd elektrifiering borde utgå under förutsättning, att vid beräknandet av ersättningen hänsyn toges endast till materialkostnaden för anläggningen och icke till därmed förenade arbetskostnader. Då vid dylika anläggningar anskaffandet av stolpar ej sällan utgjorde en faktor av stor ekonomisk betydelse, syntes det vidare lantbruksstyrelsen skäligt, att bestämmelser intoges av innehåll, att jordägare, vilken tillika är ägare av skogbärande fastighet, bleve skyddad för den merkostnad, som skulle uppstå därigenom, att arrendator från annat håll inköpte ledniugsstolpar. Med iakttagande av sålunda föreslagen begränsning syntes en jordägare med fog kunna åläggas ersättningsskyldighet i fråga om kostnad för fast förlagda ledningar, transformatoranordningar och anslutningskontakter eller andra för anslutning till befintligt kraftverk nödvändiga anordningar. Att däremot i likhet med förslaget stadga ersättningsskyldighet i sådan utsträckning, att generators- och ackumulatorsanläggningar, jämväl där de anordnats utan jordägarens skriftliga medgivande, skulle bliva föremål för lagstadgad ersättning, funne lantbruksstyrelsen icke rimligen kunna ifrågasättas.

Såsom motiv för att lantbruksstyrelsen icke ansåg ersättningsskyldighet böra stadgas för med anläggningen förenade arbetskostnader anförde lantbruksstyrelsen jämförelse med bestämmelserna rörande ersättning för utförd täckdikning, där enligt gällande lag ersättning utginge endast för kostnader för tegelrör. Därest emellertid, såsom i de jordsakkunnigas föreliggande förslag förutsättes, arrendators rätt till ersättningar i allmänhet utsträckes att gälla jämväl havda arbetskostnader, förfaller givetvis lantbruksstyrelsens tidigare gjorda erinran i förevarande hänseende.

Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, hava de jordsakkunniga vid avfattandet av de föreslagna bestämmelserna rörande arrendators rätt till ersättning för vissa elektriska anläggningar i huvudsak letts av samma synpunkter, som lantbruksstyrelsen här ovan gjort gällande. De föreslagna bestämmelserna finner lantbruksstyrelsen dock så vaga och delvis svårförstådda, att de enligt styrelsens förmenande kräva en omformulering. Samma erinringar, som styrelsen gjort i fråga om bestämmelserna i 13 § rörande ersättningens beräknande, göra sig enligt styrelsens förmenande även här gällande.

Första punkten av här ifrågavarande stycke avser att fastställa vad som lagenligt skall vara föremål för ersättning. Enligt formuleringen är första förutsättningen, att det är fråga om anläggning för fastighetens förseende med elektrisk belysning eller drivkraft. Enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna avses här endast elektrisk drivkraft. Då emellertid jämväl andra anläggningar för anordnande av drivkraft kunna komma i fråga, vilka anläggningar i regel

icke torde böra berättiga till krav på ersättning från arrendatorns sida, synes det som om för undvikande av missförstånd framför ordet drivkraft borde inskjutas »elektrisk».

För att anläggning av här avsedd art skall kunna vara föremål för ersättningskrav fordras vidare, antingen att planen för anläggningen blivit av jordägaren godkänd eller att anläggningen prövas lämplig med hänsyn till fastighetens storlek, belägenhet och förhållanden i övrigt, dock att i senare fallet någon skyldighet för jordägaren icke stadgas att lösa sådan del av anläggningen, som avser alstrande, omformande eller uppsamlande av elektrisk kraft, det vill säga kraftanläggning med generatorer, transformator eller ackumuleringsanläggning. Lantbruksstyrelsen förutsätter att vid prövande av anläggningens lämplighet skall tagas behörig hänsyn till att, där den elektriska anläggningen är ansluten till elektrisk distributionsförening, denna är så organiserad, att anläggningen kan utan ekonomiska risker efter övertagandet utnyttjas. Skulle så icke vara fallet saknar givetvis anläggningen allt värde för jordägaren.

Något att erinra emot bestämmelsen om lösningsskyldighet från jordägarens sida, där godkännande av planen föreligger, torde väl icke förefinnas, därest anläggningen vid arrendets frånträdande befinnes vara väl utförd och underhållen samt i fullt brukbart skick. Dock synes det lantbruksstyrelsen nödvändigt, att godkännandet, för tvistigheters undvikande, skall föreligga skriftligen.

I fråga om anläggning, vars plan icke blivit av jordägaren godkänd, har i förslaget jordägarens lösningsskyldighet bestämts att gälla anläggningen i dess helhet med vissa undantag. Lantbruksstyrelsen anser sig böra ifrågasätta, huruvida icke bestämmelserna skulle vinna i klarhet, om i lagtexten bestämt angåves, vilka delar av en elektrisk anläggning, som skola vara föremål för lösningsskyldighet. Bestämmelsen kunde med andra ord givas den formulering, lantbruksstyrelsen föreslagit i sitt förbemälda utlåtande den 31 oktober 1922. Från lösningsskyldighet har i förslaget undantagits bland annat sådan del av anläggningen, som avser omformande av elektrisk kraft, det vill säga transformator. Då för varje elektrisk anläggning transformator är nödvändig för nedtransformering av kraften till sådan strömform, spm kan användas^för belysningsändamål, finner lantbruksstyrelsen sig emellertid böra vidhålla sin förut hävdade ståndunkt, att arrendator bör hava rätt att få jämväl för anläggningens utnyttjande nödvändiga transformatorer inlösta av jordägaren.

Enligt förslaget skall som grund för beräknandet av lösenbeloppet läggas det ökade värde, fastigheten till följd av anläggningen kan anses äga, när den avträdes. I kanske ännu högre grad än i fråga om ersättning för nyodling och täckdikning finner lantbruksstyrelsen denna grund, om också teoretiskt riktig, i praktiken omöjlig att tillämpa. För beräknandet av en skälig lösesumma synes lantbruksstyrelsen därför det enda möjliga vara, att använda samma grunder, som styrelsen föreslagit i fråga om i 13 § om förmälda varaktiga förbättringar av fastigheten. Ingen elektrisk anläggning torde kunna anses vara för all framtid bestående utan måste efter en längre eller kortare tid helt eller delvis förnyas. En lämplig amortering bör sålunda enligt lantbruksstyrelsens förmenande alltid beräknas vid fastställande av lösenbcloppet. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde denna tid skäligen kunna fastställas till tjugu år. Med hänsyn till svårigheten att bedöma de kostnader, som kunna anses nödiga för en viss elektrisk anläggnings utförande, finner lantbruksstyrelsen det riktigt, att såsom ock föreslaget är lösenbeloppet, där överenskommelse mellan jordägare och arrendator icke föreligger, skall bestämmas genom särskilda utsedda skiljemän, och icke, såsom i fråga om övriga ersättningar i allmänhet stadgas, genom vanlig synenämnd.

52 På grund av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört vill styrelsen ifrågasätta, huruvida icke bestämmelserna i 18 § andra stycket skulle vinna i klarhet och möjlighet att tillämpa samt medföra för såväl arrendator som jordägare större säkerhet, därest stycket finge ungefär följande formulering:

Nu hembjudes anläggning för fastighetens förseende med elektrisk belysning eller elektrisk drivkraft till inlösen; har den utförts i enlighet med plan, som blivit av jordägaren godkänd, och befinnes anläggningen vid arrendets avträdande vara väl utförd och underhållen samt i fullt brukbart skick, vare jordägaren skyldig att lösa anläggningen efter här nedan stadgade grunder.

Föreligger icke jordägares skriftliga godkännande av planen för anläggningen, vare jordägaren ändock under samma förutsättning och enligt samma grunder skyldig lösa anläggningen, därest den prövas lämplig med hänsyn till fastighetens Storlek, belägenhet och förhållandena i övrigt, dock endast i vad den avser fast förlagda ledningar, transformatoranordningar och anslutningskontakter eller andra för anslutning till befintligt kraftverk nödvändiga anordningar, dock under förutsättning, att dessa icke äro att anse såsom tillbehör till sådan byggnad, som i första stycket avses. Lösen, som nu sagts, skall utgå med det belopp, som kan befinnas hava varit nödigt för anläggningens utförande. I den mån ämnen till anläggningen blivit eller kunnat bliva hämtade från fastigheten skall skäligt avdrag därför ske. • För varje helt år, arrendator! utan förhöjning av legan dragit nytta av anläggningen, skall avdrag å det sålunda beräknade lösenbeloppet ske med en tjugondedel. Varder arrendator anspråk på inlösen av jordägaren bestritt eller kan ej, då jordägaren vill lösa, överenskommelse träffas om den lösen, som bör utgå, skall fråga därom avgöras i den ordning, som i 8 § stadgas.

Domänintendenten i TJppsala län har hemställt, att lösen måtte utgå efter anläggningens värde vid avträdandet av fastigheten, enär den föreslagna regeln vore omöjlig att tillämpa.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att lösningsskyldigheten borde omfatta aktier eller andelar i elektriskt distributionsföretag, därest det kunde påvisas, att arrendatorn måst teckna dessa aktier eller andelar för att komma i åtnjutande av elektrisk energi, som med hänsyn till fastighetens storlek och förhållanden i övrigt varit erforderlig. Skulle vid lösningsskyldighetens inträdande billigare kraft möjligen stå att erhålla från annat företag, torde hänsyn härtill eventuellt kunna tagas vid lösesummans bestämmande.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt, huruvida icke den skiljenämnd, vilken vid tvist skulle pröva inlösningsfrågan, alltid borde vara så sammansatt, att sakkunskap i fråga om elektriska anläggningar funnes där företrädd. För sådant ändamål kunde möjligen stadgas, att tredje skiljemannen skulle utses av vederbörande länsstyrelse eller domaren i orten.

Länsstyrelsen i Kalmar län har anmärkt:

Då lösningsskyldigheten enligt motiven ej skall omfatta ledningar, som av arrendatorn måst framdragas över annan fastighet än den arrenderade, så synes det nödvändigt, att detta uttryckligen införes i lagtexten. Emellertid kan ifrågasättas, om ej billigheten fordrar att en dylik skyldighet bör åligga jordägaren. •— I tredje stycket av 18 § stadgas, att, om jordägaren ej inom en månad efter mottaget hembud förklarat sig villig lösa elektrisk anläggning, arrendatorn äger bortföra vad han i sådant hänseende påkostat ävensom att, därest dylik anläggning ej bortförts inom tre månader från det arrendet upphörde, densamma tillfaller jordägaren utan lösen. Då hembud skall göras vid

arrendets frånträdande, innebär nyssnämnda bestämmelse, att arrendatom endast har två månader till sitt förfogande för anläggningens bortförande, därest jordägaren inom utsatt tid ej förklarat sig villig utöva lösningsrätten. Denna tidsfrist torde vara alltför knapp, varför länsstyrelsen föreslår, att densamma måtte utökas till tre månader, vilket förmodligen varit de sakkunnigas avsikt.

20 §.

För rätt att verkställa nyodling å den arrenderade jorden hava flera myndigheter ansett jordägarens medgivande böra vara en ovillkorlig förutsättning. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Hallands län: Förslaget utgår i viss man från det antagandet att, enär den nuvarande allmänna arrendelagen ej innehåller bestämmelser härom, det skulle ligga i sakens natur att, där ej i arrendea, vtal et är. annorlunda bestämt, dylik rätt tillkommer arrendatorn i de fall att ej avverkning av skog tarvas för odlingen. Länsstyrelsen tillåter sig draga i tvivelsmål, huruvida detta antagande är riktigt och om det icke snarare får antagas att, när arrendeavtalet ej bestämmer något härom, jordägarens medgivande städse erfordras för odling. Det kan ju nämligen hända, att jordägaren har helt andra planer med den jord, som ifrågasättes till odling, i det han kan anse lämpligare att därå plantera skog, att framdeles upplåta den till tomter eller dylikt. För övrigt torde i landets mellersta och södra delar rationellt jordbruk i första hand kräva förbättrad kultur å den redan odlade jorden. Erfarenheten har visat, att understundom jord, som uppodlats till åker, varit så svag, att den måst ånyo utläggas till skog eller till betesmark. Stor vikt måste även fästas vid nyodlingens omfattning och dess läge i förhållande till hemägorna och husen. Att uppodla några små tegar här och där, vilka kanske beskuggas av skog, kräva jämförelsevis dyrbart avlopp och stängsel samt röjning av väg för sin brukning och skördens hemforslande, kan i regel icke anses lämpligt eller ekonomiskt klokt. En jordägare bör enligt länsstyrelsens åsikt icke kunna tvingas tåla och än mindre utgiva ersättning för en odling, som rätteligen bör underlåtas. Länsstyrelsen får därför hemställa, att stadgandena ändras därhän, att jordägarens tillstånd städse fordras för odling till åker. Däremot torde förslaget beträffande anordnande av varaktig betesmark böra förordas. Merendels torde dock även här jordägarens tillstånd bliva erforderligt på grund av befintligheten av skog å området. Den omständigheten, att de föreslagna stadgandena icke avsetts skola få tvingande natur, kan icke förmå länsstyrelsen att frångå sin nu angivna ståndpunkt, enär det torde vara högst ovisst, om jordägarna i allmänhet tänka på att genom förbehåll i kontraktet skydda sig mot en dylik eventualitet.

Hushållningssällskapet i Östergötlands län: Man torde icke i allmänhet med utgångspunkt från de inom länet rådande förhallandena kunna pasta, att nyodling är ägnad att skapa en förstärkning av en arrendegårds jordbruk.

Det synes härför till en början vara en högst rimlig fordran, att arrendatorn i varje fall skall vara skyldig skaffa sig jordägarens skriftliga medgivande till företagande av en nyodling. Häremot kan ju invändas, att nyodlingen, vid många tillfällen måhända avser företag av allenast ringa omfattning, såsom exempelvis uppbrytning av stenbundna smärre backar i åkerjorden, uppodling företagen i avsikt att åstadkomma ändamålsenligare .ägofigurer, eller liknande. Att ålägga arrendatorn i sådana fall först inhämta jordägarens samtycke, må väl anses onödigt. Men att taga en dylik omständighet till intäkt för att tillförsäkra arrendatorn så gott som obunden frihet att efter eget skön nyodla å fastigheten, torde knappast kunna betraktas som välbetänkt.

Rätt att verkställa nyodling.

54 Dessutom synes det nödvändigt, att, där jordägaren sådant påfordrar, den tillämnade nyodlingens lämpligaste utförande och blivande lönsamhet prövas av därtill kompetent person, innan företaget igångsättes. I detta syfte synes det ovillkorligen böra föreskrivas liknande bestämmelser, som dem, vilka äro avsedda gälla för de fall, då arrendatorn vill verkställa täckdikning av fastigheten. Planen till nyodlingen — detta bör även på fullt samma skäl gälla beträffande en tilltänkt permanent betesanläggning — skall antingen vara av jordägaren godkänd eller uppgjord av person, som vederbörande hushållningssällskap tillerkänt behörighet därtill.

Det må vidare erinras om, att i gällande författning angående villkoren för tillgodonjutande av lån ur statens lånefonder för utförande av nyodlings- och betesförbättringsföretag är stadgat, att plan, tillkommen på i stort sett samma sätt som utskottet här uttalat som önskvärt, skall finnas. Knappast vore det försvarligt att i berörda hänseende utlämna jordägaren till arrendatorns godtycke, allra helst som det oftast är förbundet med ingalunda obetydliga svårigheter att med någorlunda sannolikhet avgöra ett dylikt företags värde både i och för sig och i förhållande till de i det enskilda fallet förevarande omständigheterna. Ej heller synes man kunna påräkna, att synemännen alltid skola rätt kunna bedöma ifrågavarande ting; vartill kommer, att dessa beträffande själva utförandet väl oftast bliva ställda inför en fullbordad handling och alltså naturligtvis icke kunna förhindra tillkomsten av en nyodling, som för jordägaren varit ofördelaktig genom sin olämplighet i det ena eller andra avseendet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län: Rätten att

verkställa nyodling och betesförbättring bör göras beroende av jordägarens medgivande. Det låter nämligen väl tänka sig, att jordägaren kan hava nog så goda skäl att vägra arrendatorn att nyodla — utskottet inbegriper däri även utförande av betesförbättring — och knappast kan det sägas överensstämma med allmän rättsuppfattning, att en dylik vägran icke skulle behöva av arrendatorn respekteras. Ej heller för främjandet av nyodlingsverksamheten i landet torde stadgandet vara påkallat. Knappast lärer det nämligen kunna framvisas ett enda fall, där en klok jordägare förbjudit sin arrendator att verkställa en nyodling, som kunnat anses förståndig och beräknas bliva ekonomiskt lönande; och andra nyodlingar kan det ju här ej vara frågan om.

Domänintendenten i Uppsala län: Nyodling — åtminstone om den företages i större omfattning — kräver uppförande av nya, eventuellt utökning av förut befintliga hus, allt medförande kostnader, som jordägaren måhända ej ser sig i stånd att gälda. Uppbrytning av mindervärdig mark, såsom sten eller grusbacke vid torp eller lägenhet, kan ju vara ägnad att öka trevnaden för åbon men kräver vanligen större kostnad än som motsvarar nyttan för jordägaren.

En annan risk förefinnes även, den nämligen att, om till arrendet hör möjligen lättodlad betes- eller hagmark, arrendatorn (torparen) finner fördelaktigt att uppodla denna i förlitande på stadgandet i 21 § om rätt att — då otillräckligt eller intet bete finnes å den arrenderade jorden (märk väl genom hans eget förvållande) ■— påfordra bete å annan jordägaren tillhörig mark.

20 § första stycket bör därför stadga förbud för arrendatorn att å det arrenderade området verkställa nyodling utan jordägarens medgivande och av honom godkänd plan.

Överjägmästaren i Östra distriktet: En för jordägaren särskilt i fråga om kortare arrendeperioder ödesdiger konsekvens av att arrendator medgives odling utan ägarens samtycke är den, att han med bestämmelsen i 10 § även blir skyldig att i den mån nyodling sker om- eller tillbygga nödiga ekonomibyggnader.

55 Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i TJppsala län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del, domänintendenten i Älvsborgs län samt överjägmästarna i Nedre Norrbottens, Mellersta Norrlands och Södra distrikten, därvid länsstyrelsen framhållit, att det åtminstone för odling utan jordägarens samtycke borde förutsättas, att plan blivit av sakkunnig person efter jordägarens hörande upprättad.

Dessutom har anmärkts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län: Beträffande arrendator rätt att företaga nyodling å arrenderad mark framhöll förvaltningsutskottet i sitt till länsstyrelsen år 1923 avgivna yttrande över jordkommissionens förslag till social arrendelag m. m., att härifrån borde undantagas även ängsmark, men hava de sakkunniga ej fäst avseende vid detta kanske speciellt gotländska önskemål. Naturängen här anses numera i starkt behov av skydd och söker man t. ex. genom bestämmelser i arrendekontrakten för ecklesiastika löneboställen bevara åtminstone några stycken vid deras ursprungliga karaktär som en måttligt bevuxen, artrik slåtteräng. Att då lägga direkt hinder i vägen för en enskild person att bevara en dylik äng torde få anses rätt egendomligt. Därtill skulle jordägaren bliva ersättningsskyldig för sådant mot hans vilja utfört arbete. — Dessutom torde kunna dragas starkt i tvivelsmål, huruvida de jordsakkunnigas, riksdagsmotionärers med fleras åsikt, att en nyodling »måste ur allmän synpunkt anses som ett önskemål värt all uppmuntran», är generellt riktig. Odisputabelt torde vara, att mången nyodling utförts, som ej borde ifrågakommit, dels enär odlingen i och för sig ej visat sig ekonomiskt bärig, dels enär arbete och kostnader med större fördel bort läggas på annan förbättring av egendomen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län: Det synes

vara skäligt, att åläggande för arrendatorn stadgas att hos jordägaren göra anmälan, innan nyodlingsarbete företages. Möjlighet bör härvid lämnas jordägaren öppen, att innan arbetet påbörjas, genom syn få fastställt, huruvida det av arrendatorn planerade arbetet är av sådan natur, att det lämpligen bör komma till utförande. Visar syneinstrumentet, att så ej är förhållandet, bör jordägaren förbehållas rätt att förbjuda arbetets utförande. Utfaller dylik syn till arrendatorns förmån, böra kostnaderna för densamma gäldas av jordägaren.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Stadgandet

torde komma att föranleda många tvister mellan jordägare och arrendator.

Sveriges skogsägareförbund: Förbundet anser det vara lämpligt, att beträffande alla sådana arrenden, som ej avse skogsarbetarlägenheter, arrendatorerna tillerkännas odlingsrätt inom det arrenderade området. Skall en bestämmelse härom bliva till verkligt gagn, bör den emellertid ej begränsas att avse endast bolagsjord utan bör vara tvingande vid alla arrenden. I fråga om skogsarbetarlägenheterna däremot synes rätten till nyodling vara mer obehövlig. Innehavarna av dessa arrenden skola ägna all den tid, de icke behöva för det förefintliga egna jordbrukets rationella skötsel, åt skogsarbete. Ändamålet med dessa lägenheter förloras helt, om innehavarna lägga ned sin tid på nyodlingsverksamhet. Förbundet finner det därför vara lämpligt, att vid dessa arrenden nyodlingsrätten skall vara beroende av jordägarens tillstånd. Införes i lagen dylikt stadgande, synes norrlandslagens föreskrift om intyg av behörig person, att området lämpar sig för odling, kunna slopas.

Domänstyrelsen: Uttrycket »mark, därå finnes ståndskog eller växtligt

ungskogsbestånd» bör lämpligen utbytas mot »skogbeväxt mark», enär »ung-

skogsbestånd» även innefattas i »ståndskog» samt ungskog alltid måste anses vara »växtlig».

Emellertid må härom erinras, att det mången gång torde finnas enahanda skäl för att arrendatorn ej utan jordägarens samtycke bör få verkställa nyodling å kal skogsmark som å skogbeväxt dylik. Ståndskogen kan nämligen vara av sådan beskaffenhet, att den icke med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig. Jordägaren är då enligt 9 § skogsvårdslagen pliktig vidtaga åtgärder för betryggande av återväxten. Ej sällan är därvid en av de första åtgärderna att kalhugga marken. Så länge skogsmarken är upptagen av den mindre tillfredsställande ståndskogen må enligt föreliggande förslag arrendatorn således ej verkställa nyodling därå, men så snart jordägaren företagit en första åtgärd för att erhålla nöjaktig återväxt, skulle arrendatorn äga rätt att utan vidare verkställa odling. Likartat förhållande kan inträffa i fall, som omförmäles i 10 § skogsvårdslagen.

Det synes under sådana förhållanden vara riktigare, att bestämmelserna finge den innebörden, att arrendatorn ej utan jordägarens samtycke ägde verkställa nyodling å skogbeväxt mark eller å mark, där jordägaren enligt 9 och 10 §§ skogsvårdslagen åligger vidtaga åtgärder för betryggande av återväxten, eller därå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk.

Lantbruksstyreisen: I 20 § första stycket stadgas rätt för arrendator att jämväl utan jordägares medgivande verkställa nyodling, dock icke å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits för varaktigt betesbruk. Av vad lanbruksstyrelsen anfört i fråga om 13 § torde tydligt framgå, att styrelsen icke har något att erinra emot den för arrendatorn här stadgade rätten. Lantbruksstyrelsen vill dock ifrågasätta, huruvida icke för undvikande av missförstånd i fråga om sådan jord, där betesförbättringar vidtagits, borde stadgas undantag icke blott i den mån dessa gjorts av jordägaren utan även i allmänhet, där de förefunnits redan vid arrendatorns tillträde av arrendet.

Med hänsyn till att i 13 § förutsättes rätt för arrendatorn att utföra såväl nyodling'som betesförbättringar torde i konsekvens härmed 18 § böra givas sådan avfattning att därav framgår, att arrendatorn är oförhindrad att å den arrenderade jorden jämväl vidtaga åtgärder för åstadkommande av förbättrad betesmark. I fråga om betesförbättringsarbetens utförande utan jordägarens tillstånd synes enligt lantbruksstyrelsens förmenande böra stadgas, att dylika arbeten ej få ske å sådan jord, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd.

Liknande uttalande har gjort av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län.

Rätt för Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blevirke'1 binge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Örebro för hus- län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Söderbeh°v. manlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra delar, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län, domänintendenterna i Södermanlands, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, samt övérjägmästarna i övre Norrbottens, Mellersta Norrlands, Bergslags-, Östra,

57 Västra och Södra distrikten samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava avstyrkt den föreslagna rättigheten för arrendatorn till virke för husbehov eller uttalat betänkligheter emot densamma. I huvudsak har följande framhållits: I de trakter, där riklig tillgång på skog funnes, ägde arrendatorerna så gott som undantagslöst rätt till nödigt skogsfång. För dessa trakters vidkommande vore således bestämmelsen överflödig. Tillämpad inom skogfattiga trakter komme bestämmelsen säkerligen att medföra menliga verkningar för jordägaren och motverka eller rent av omöjliggöra én god skogshushållning. Att avgöra vad som kunde i förevarande hänseende vara »ortens sed», bleve ofta vanskligt och torde giva upphov till många tvister mellan kontrahenterna. Mångenstädes komme stadgandet att medföra, att hela virkesavkastningen finge disponeras för att fylla arrendatoremas behov av ved, vilket ur nationalekonomisk synpunkt vore förkastligt, då genom förädling av därför lämpligt virke ett högre värde kunde utvinnas. Tvivelsutan komme stadgandet även att fresta åtminstone den mindre nogräknade arrendatorn till slöseri med bränsle och husbehovsvirke. Bestämmelsen skulle dessutom medföra stor svårighet, då man ville vinna rättelse i en sed, som för en viss ort numera vore otidsenlig och ur skoglig synpunkt oekonomisk samt därför i framstegsintresse borde övergivas. Bäst vore, om denna fråga liksom hitintills i södra och mellersta Sverige finge regleras uteslutande genom avtal mellan kontrahenterna.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har dessutom framhållit, att Jätten till husbehovsskog även ur jaktvårdssynpunkt vore betänklig. Därigenom bleve nämligen den för bekämpande av tjuvskytte nödiga kontrollen över färdandet i skogarna försvårad eller omöjliggjord. Att upplåtande av ett större jordbruksarrende på exempelvis flera hundra tunnland åker från ett godskomplex skulle kunna för arrendatorn medföra rätt till husbehovsskog jämväl på annan del av godset än den utarrenderade, syntes i hög grad stridande mot vad inom ifrågavarande län ansåges rimligt. — Även hushållningssällskapet i Kristianstads län har påpekat, att bestämmelsen, vad Skåne beträffar, vore ytterst olämplig och ej kunde upprätthållas. ■— Länsstyrelsen i Malmöhus län har hemställt, att därest det ansåges att en ovillkorlig rätt till skogsfång borde i lag tillförsäkras arrendatorn, det måtte uttryckligen utsägas, att stadgandet icke ägde tillämpning inom Malmöhus län.

Domänstyrelsen har anfört: Sådan praxis har utbildats, att i Norrland och andra skogsbygder, där i allmänhet god tillgång å till husbehovsändamål lämplig skog finnes, arrendatorerna — även vid sådana upplåtelser, å vilka den norrländska arrendelagen icke äger tillämpning ■— i regeln tillerkännas rätt till husbehovsvirke i arrendeavtalet. Denna praxis har vunnit sådant burskap, att jordägare därstädes icke torde kunna påräkna dugliga arrendatorer, om rätten till husbehovsvirke indroges. I de mera skogfattiga södra delarna av landet råda mera olikartade sedvänjor på skilda orter och gårdar. På den ena gården med mera riklig skogstillgång tilldelas arrendatorn fri utsyning av husbehovsvirke, å den andra erhåller han en del av sitt behov eller visst slag av virke fritt, under det att han i övrigt får fylla behovet genom köp, å annan gård åter erhåller arrendatorn intet virke fritt, även om sådant finnes att tillgå å fastigheten. Någon bestämd, i orten utbildad sed i nu ifrågavarande avseende

kan sålunda icke anses förefinnas, i följd varav det torde kunna emotses, att uttrycket »efter ortens sed» skall vålla osäkerhet i tillämpningen och ej sällan bliva orsak till tvister emellan arrendatorn och jordägaren.

Styrelsen anser för sin del, att beträffande rätt till virkesfång för husbehov avtalsfrihet bör råda. Skulle det emellertid anses nödigt lagfästa nämnda rätt att med tvingande natur gälla i hela riket i fråga om arrenden från jord, som äges av bolag och med dem likställda rättssubjekt enligt 43 § av förevarande lagförslag, bör till befordrande av välbehövlig sparsamhet med husbehovsvirket dettas mängd bestämmas i avtalet, varjämte, utöver vad av de sakkunniga föreslagits, bestämmelse bör i lagen införas, att husbehovsvirket må efter anvisning tagas i den mån det kan ske med iakttagande av gällande bestämmelser i för skogen tillämplig skogslag. I sistnämnda avseende får styrelsen hänvisa till 4 och 19 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 och 2 § lagen angående skyddsskogar den 24 juli 1923.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Även om sådana bestämmelser, som här

föreslagits, kunna anses vara berättigade inom Norrland med där rådande säregna förhållanden, finner lantbruksstyrelsen det vara i hög grad betänkligt, för att icke därjämte säga otidsenligt att införa dem i en allmän, för hela landet och alla kategorier av arrenden gällande lag. I sitt utlåtande rörande jordkommissionens förslag till social arrendelag anförde styrelsen visserligen, att en utsträckning i viss mån av bestämmelser, intagna i den norrländska arrendelagen, att gälla åtminstone vissa delar av det övriga landet torde få anses lämplig, men framhöll tillika, att detta måste ske med största försiktighet. Lantbruksstyrelsens maning till försiktighet föranleddes just av jordkommissionens förslag i denna del, vilket förslag överensstämde med de av jordsakkunniga nu ifrågasatta bestämmelserna. Bestämmelsernas vaga formulering såsom »allt efter ortens sed», »nödigt bränsle till husbehov», »virke till nödiga hägnader» m. m. finner lantbruksstyrelsen vara ägnad att medföra ständiga tvister mellan jordägare och arrendator, varför redan ur den synpunkten bestämmelserna måste anses betänkliga.

Uppfattningen om vad som är nödigt bränsle är olika. Enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant har, särskilt under senare tider, av såväl enskilda jordägare som bolag, vilka rationellt sköta sin skog, men dock hava fullt intresse för sina underhavande, gjorts stora ansträngningar dels att inskränka förbrukningen av husbehovsbränsle till vad som kan med skäl anses behövligt, och dels att genomföra en sådan ordning, att till husbehovsbränsle såväl i fråga om eget jordbruk soro utarrenderade sådana måtte förbrukas endast mindervärdig skog samt avfall från skogshyggen, såsom toppar, grenar och dylikt, så att mera värdefullt virke endast i oundgängligen nödig omfattning kommer att härför tagas i anspråk. Framgången av dessa i och för sig förnuftiga och med hänsyn till en välvårdad skogsvård berömvärda strävanden skulle enligt lantbruksstyrelsens förmenande i hög grad äventyras, därest av de sakkunniga i denna del föreslagna bestämmelser bleve i allmän lag intagna. Det torde nämligen kunna förutsättas, att de flesta arrendatorer med åberopande av lagens föreskrifter och ortens sed komma att påyrka användande av fullvärdigt bränsle i den omfattning, de själva kunna anse nödigt.

I fråga om virke till hägnader ställer sig saken enligt lantbruksstyrelsens förmenande om möjligt ännu betänkligare. Enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant har å många större gods i såväl enskild hand som tillhörande bolag förts en lång och hård kamp emot en på ortens sed grundad envis benägenhet hos arrendatorer att använda hägnader långt över vad som skäligen kan anses nödvändigt. Det stora flertalet arrendatorer fasthålla också, enligt vad lantbruksstyrelsen kan finna, huvudsakligen av7 gammal vana, envist vid användan-

det av den urgamla form av hägnader, som utgöres av våra svenska gärdesgårdar. Noggranna utredningar torde hava ådagalagt, att uppförande av dylika gärdesgårdar innebär ett uppenbart slöseri med de svenska skogarna, så mycket farligare som till detta slags hägnad användes virke av jämförelsevis hög kvalitet. Erfarenheten har lärt, att intagande av rationella bestämmelser i arrendekontrakten angående hägnader i många fall medfört en årlig^ besparing av betydande mängder virke till gagn för andra produktionsändamål, utan att därmed något verkligt men gjorts arrendatorerna.

Anmärkas må ock, att en formulering, sådan som den av de sakkunniga här föreslagna, skulle kraftigt motverka skogsvårdsstyrelsernas strävanden att i förevarande avseende åstadkomma en bättre ordning.

Förslaget innehåller därjämte bestämmelse att arrendator skall hava rätt att utan ersättning i skogen taga virke till häss.jor och nödiga redskap. Då, för så vitt lantbruksstyrelsen känner förhållandena, hässjevirke och. redskap oftast betraktas såsom arrendatorns egendom, som han vid avträdet fritt disponerar, finner styrelsen en sådan bestämmelse icke rättvis, därest icke härtill fogas föreskrift, att hässjevirket icke får frånhändas fastigheten och att mängden för tillverkning och reparationer av redskap avsett virke uttryckligen bestämmes i avtalet.

I fråga om virke till täckdikning stadgas en allmän rätt att taga sådant å arrendejordens eller huvudfastighetens skog. Här har icke gjorts några begränsningar med hänsyn till lämpligheten av virkes användande för detta ändamål. Detta synes lantbruksstyrelsen i hög grad betänkligt, då användande av virke till täckdikning å annan jord än mossjord enligt lantbruksstyrelsens förmenande måste anses som ren misshushållning.

Häremot kan visserligen invändas, att bestämmelserna i fråga icke föreslagits såsom tvingande annat än i fråga om mindre arrendejordbruk, tillhörande bolag och därmed jämställda jordägarekategorier. Frånsett att enligt lantbruksstyrelsens förmenande förhållandena endast i rena undantagsfall äro sadana, att verkligt behov av sådana föreskrifter kunna anses föreligga, och att olägenheterna av dem göra sig i lika mån gällande för alla slag av jordägare, finner lantbruksstyrelsen bestämmelsernas upptagande i allmän lag icke tillrådligt, då de givetvis komma att i den allmänna meningen bliva^avgörande för vad som är rätt och orätt i förevarande avseende och därmed påverka utvecklingen på detta område i en ur såväl jordbruksekonomisk som allmänekonomisk synpunkt olämplig riktning.

Av vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört torde med önskvärd tydlighet framgå, att styrelsen finner frågan om och i vad mån en arrendator skall hava rätt till fria skogsprodukter böra överlämnas till fritt avtal mellan jordägare och arrendator. Mot en sådan frihet torde enligt lantbruksstyrelsens förmenande ej heller ur arrendatorns synpunkt med verkliga skäl kunna göras någon befogad erinran, då givetvis vid arrendelegans fastställande värdet av skogsprodukter, som komma arrendatorn tillgodo, måste medtagas.

I förevarande stycke stadgas jämväl, huru förfaras skall, där genom jordägarens åtgörande skogstillgången å en fastighet så medtagits, att arrendator icke kan erhålla de skogsprodukter, vartill han är berättigad. Med hänsyn till att i flertalet arrendeavtal rätt till skogsprodukter torde i viss utsträckning jämväl utan laga föreskrifter härom vara och bliva arrendator tillförsäkrad, finner lantbruksstyrelsen bestämmelser av detta innehåll lämpligen böra i allmän lag intagas.

Sveriges skogsägare förbund har anfört: I förevarande hänseende råda väsentligt olika förhållanden i södra Sverige mot i Norrland. I sistnämnda landsdel, där husbehovsvirke kan erhållas av icke förädlingsduglig skog samt avfall,

möta mindre betänkligheter att i lagen giva arrendatorn rätt till sådant virke. Dock bör jordägaren städse vara berättigad påfordra, att i kontraktet skola införas tydliga bestämmelser om kvantiteten och beskaffenheten av det vedbränsle, arrendatorn skall äga erhålla. Detta i syfte först och främst att förhindra uppenbart slöseri med veden från arrendatorns sida. Vedmängdens kvantitativa begränsning i kontrakten är nödvändig även i de fall, då arrendatorn är självägande bonde och arrendet blott omfattar smärre ägor, avsedda att sambrukas med arrendatorns egen fastighet. Det är under dylika omständigheter ej rätt, att han skall få hela sitt bränslebehov från den arrenderade fastigheten. I andra fall kanske ett arrendejordbruk så att säga samlas ihop genom att mindre ägor, varav en bebyggd, upplåtas från olika grannar. Då måste en exakt fördelning av skyldigheten att lämna husbehovsvirke göras mellan dessa.

I södra och mellersta Sverige, särskilt i jordbrukstrakterna samt i blandade slätt- och skogsbygder, äro förhållandena helt andra. Givetvis möter det här å många gårdar icke någon svårighet att lämna arren datorerna fullt husbehovsvirke. Å andra egendomar däremot skulle detta leda till uppenbar misshushållning med skogstillgångarna. Huvudparten av husbehovsvirket utgöres av brännved. Vid ett rationellt utnyttjande av virkesskörden från en skog utfaller emellertid blott 20 ä 30 % av virkesmassan i.form av dylik ved. Resten utgöres av olika gagnvirkessortiment, som betalas avsevärt högre än ved. Nu råder å många egendomar i södra Sverige det förhållandet, att skogens avkastning av ved vid ekonomiskt riktigt utnyttjande av skörden alls ej räcker att förse alla arrendatorerna med hushållsbränsle. Om däremot skogens avkastning av pappersmasseved och props, eventuellt även timmer, tillgripes, så kan arrendegårdarnas bränslebehov fyllas, De sakkunnigas vaga formulering kan befaras komma att leda till, att arrendatorerna tilltvinga sig husbehovsved av värdefullt gagnvirke. Det råder nämligen icke tvivel om, att skog, som lämnar prima pappersved, enligt lagens bokstav är »av lämplig beskaffenhet» att användas även till bränsle.

En sådan hushållning med landets knappa förråd av gagnvirkessortiment är emellertid ur nationalekonomisk synpunkt helt förkastlig och bör ej av lagstiftningen uppmuntras och framdrivas. Det svaga korrektiv mot misshushållning, som de sakkunniga avsett att skapa genom stadgandet om att husbehovsvirke ej skall behöva lämnas i vidare mån än som överensstämmer med ortens sed, är av intet som helst värde. I de flesta orter ligga nämligen skogrika gårdar med kanske få arrendatorer och liten husbehovsförbrukning inströdda mellan gårdar med knappa skogstillgångar men kanske stora jordbruk och hög virkesförbrukning. När arrendatorerna i sådana orter skola undersöka, vad som är ortens sed beträffande husbehovsvirket, lära de nog rikta ögonen mot de skogrika gårdarna, där överflöd på sådant virke finnes. Detta kommer emellertid att omöjliggöra ett nationalekonomiskt riktigt tillgodogörande av virkesskörden från de skogfattigare fastigheterna.

Domänverket har gått in för tillämpandet av synnerligen sunda principer vid utlämnandet av husbehovsvirke åt sina arrendatorer och torpare. Dessa principer borde förvisso vara vägledande för lagstiftningen i denna punkt. De innebära, att husbehovsvirke tilldelas, men endast så långt det med ett rationellt tillvaratagande av virkesskörden från skogen är möjligt. Dugligt gagnvirke utlämnas sålunda ej till ved eller gärdsel. Eör att förekomma onödigt slöseri med bränslet från arrendatorns sida fastställes därjämte i arrendekontraktet maximikvantiteten av vedskog, som arrendatorn har att erhålla. Denna kvantitet beräknas då till vad som kan anses skäligt efter antalet eldstäder, husens storlek och beskaffenhet m. m.

I enlighet med vad ovan sagts finner förbundet det vara olämpligt att i ar-

rendelagen införa bestämmelser om husbehovsvirket. Det är jämväl obehövligt, ty så snart tillgång på lämpligt husbehovsvirke finnes, erhåller arrendatorn utan några som helst lagbestämmelser sådant. Detta är praxis nu, och undantag härifrån lära knappast kunna påvisas.

I detta sammanhang vill förbundet i två särskilda hänseenden påvisa olämpligheten av att »ortens sed» lägges som norm för tilldelningen av husbehovsvirke. Ortens sed är tyvärr ännu flerstädes i Sverige, att hägnaderna uppsättas i form av de mycket virkesslukande gärdesgårdarna samt att täckdiken läggas med gärdsel i stället för rör eller sten. Dessa sedvänjor äro emellertid nationalekonomiskt synnerligen förkastliga, enär de konsumera mycket stora virkesmängder för ändamål, som bättre, billigare och varaktigare kunde fyllas genom annat material, nämligen järntråd och tegelrör. Det mest beklagliga är, att det är det till sulfitmasseframställning bäst tjänliga granvirket, som nu tanklöst spolieras till gärdsel och täckdiken. Alla förtänksamma lanthushållare arbeta därför energiskt på att få en omläggning av sedvänjorna till stånd på denna punkt. Det vore då beklagligt, om lagstiftarna skulle premiera den gamla slentrianen genom att stadga, att denna skall stå som förebild vid tilldelningen av husbehovsvirke till alla arrendegårdar i riket.

Slutligen har framhållits av

Länsstyrelsen i Jönköpings län, att i varje fall syntes rätt för arrendatorn att erhålla virke till hässjor och redskap, vilka ju såsom lös egendom kunde när som helst av arrendatorn försäljas eller bortföras, böra ur förslaget uteslutas, samt

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län, huruvida icke såsom villkor för rättigheten borde i stället för »anvisning» stadgas »utsyning genom domänverkets eller skogsvårdsstyrelses försorg» såsom bättre skydd för jor'dägarens intresse.

Beträffande arrendators rätt till torv m. m. har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län anmärkt: Det torde icke vara lämpligt att lagfästa rätt för arrendatorn att utan vidare å den arrenderade jorden taga torv, ler, grus, sten och dylikt för husbehov. Båll kan tänkas då arrendatorn begagnar sig av denna rätt på ett sätt som skadar egendomen, t. ex. genom att taga torv, ler eller grus här och var i åkrarna eller på sådana platser i eller i närheten av trädgård eller park att gårdens utseende försämras. Skall det stadgas något om denna sak, bör inskränkning ske i så måtto, att nämnda ämnen får tagas om fastighetens värde icke härigenom förminskas och efter anvisning av jordägaren.

Liknande uttalanden hava gjorts av länsstyrelsen i Jönköpings län, domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund.

21 §.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns norra och södra delar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands lön. Älvsborgs läns norra cell södra delar, Skaraborgs och Värmlands län, domänintendenterna i Södermanlands och Kristianstads län, överjägmästarna i Östra och Södra distrikten samt lantbruksstyrclscn ävensom Sveriges skogsägareförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap hava antingen avstyrkt förslagets bestämmelser om

Rätt för arrendatorn till tor v in.m. för husbehov.

Rätt för arrendatorn till nödigt bete.

rätt för arrendatorn till nödigt bete eller ock uttalat betänkligheter däremot. Sålunda har framhållits, att även om en rätt för arrendator att å skogen beta sina kreatur ännu mångenstädes vore att anse såsom sed, dylikt bete likväl vore en föråldrad driftsform, vilken icke borde lagfästas i en modern arrendelag. Skogsbete vore både ur jordbruks- och skogsvårdssynpunkt förkastligt. Allmänt strävade man att komma ifrån denna driftsmetod samt genomföra andra former för betesdriften. Fördelarna häri läge ej blott i skogens skyddande mot skador av husdjuren utan jämväl i ökad avkastning av kreatursskötseln samt minskade kostnader för hägnader å utmarkerna. Beklagligt vore, om dessa strävanden, vilka understöddes både av staten och av hushållningssällskapen, skulle’ motverkas av lagstiftningen, därigenom att en sed, som närmast vore att anse såsom osed, bleve lagfäst. Stadgandet kunde giva anledning till många tvistigheter och bliva jordägaren till största förfång. Bibehållandet av den fria avtalsrätten vore i detta fall avgjort att föredraga.

Härutöver har framhållits av

Länsstyrelsen i Älvsborgs län, att gällande praxis torde utgöra ett starkt skydd för arrendatorerna mot obilliga inskränkningar på dessa områden.

Länsstyrelsen i Värmlands län, att ifrågavarande rätt i varje fall icke borde tillerkännas arrendatorn, där jordägaren därigenom tillskyndades olägenhet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län, att om betesrätt överhuvud skulle förekomma, den borde begränsas till de fall, då möjlighet ej förelåge för arrendatorn att å den arrenderade fastigheten utföra nödig betesanläggning.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län, att i lagen måtte tydligt utsägas, att bestämmelsen ej skulle äga tillämpning i Skåne.

Hushållning ssällskapet i Malmöhus län: Att införa skyldighet för jordägare att på ofta med stora kostnader anlagda, rationella betesmarker mottaga arrendatorers djur utan särskild avgift synes obilligt. Den högt uppdrivna husdjursskötseln erbjuder jämväl särskilda svårigheter. Härvid kan såsom exempel påpekas de svårigheter för en rationell kamp mot nötkreaturstuberkulosen, som härvid kunna uppkomma. En jordägare, som har en reaktionsfri eller kliniskt undersökt besättning, kan sålunda ej utsätta sig för risken att få denna besättning nedsmittad av en arrendators djur. Då ej heller inom detta län någon dylik betesrätt av ålder tillämpats, synes det ej heller påkallat införa dylik. Det skall erinras om, att i andra länder, såsom Tyskland, de Baltiska staterna och Polen, där det av ålder varit brukligt att jordbruksarbetare, torpare och mindre arrendatorer äga rätt på gårdens betesmarker utsläppa visst antal djur, detta ansetts såsom ett svårt hinder för framsteg inom skogs- och beteskultur samt husdjursskötsel.

Länsstyrelsen i sistnämnda län, att stadgandet antingen måtte utgå eller ock länet undantagas från dess tillämplighetsområde.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län, att det borde allvarligt uppmärksammas, att hästar vid betande å skogsmark, särskilt å lövbestånd, åstadkomme lika stora om ej större skador än får och getter.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Enligt förslaget skulle en arrendator kunna tilltvinga sig såväl skogsprodukter som bete, ehuru härom intet i arrendeöverenskommelsen vore^nämnt.. På så sätt skulle jordägaren mången gång, sedan arrendet tillträtts, så småningom kom-

ma att finna, att han för den arrendesumma, han betingat sig, utfäst sig till vida mera, än överenskommelsen innehölle.

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Älvsborgs läns södra del: Om vid arrendets tillträde å det arrenderade området finnes en beteshage tillräcklig för de djur, som vinterfödas på lägenheten, och arrendatorn med stöd av 20 § uppodlar frågavarande hage till åker, för vilket arbete han enligt 13 § kan av jordägaren utkräva ersättning, skulle arrendatorn därefter kunna göra anspråk på att få beta sina djur på annan del av jordägarens mark, en rättighet, som kan bliva ganska betungande för jordägaren.

Domänstyrelsen: Hinder bör ej ställas för betesrätt å skogs- eller utmark,

även utom det arrenderade området, där detta utgör allenast en del av den fastighet, till vilken det hör, i sådant fall att skogs- eller utmarken enligt gällande bestämmelser är att anse såsom till gemensamt mulbete upplåten. Där utmarken till den fastighet, till vilken den arrenderade jorden hör, icke är till gemensamt mulbete upplåten, bör arrendatorn icke i lagen tillförsäkras rätt till mulbete å annat område än som ingår i upplåtelsen. Jordägaren bör givetvis äga från bete undantaga mark, som är föremål för skogsodling, eller område, å vilket jordägaren enligt 9 och 10 §§ skogsvårdslagen den 15 juni 1923 är pliktig vidtaga åtgärder för betryggande av återväxt.

Lantbruksstyrelsen: Redan emot den principen, att arrendator, utöver vad jordägare vid avtalets ingående funnit skäl medgiva, skulle tillförsäkras rätt till bete å jordägaren tillhörig skogsmark, måste lantbruksstyrelsen göra en bestämd erinran. En sådan bestämmelse måste såväl med hänsyn till en rationell skogsvård som rationell husdjursskötsel anses olämplig och står i bestämd motsats till de allmänna synpunkter, som gjorts gällande vid statens ekonomiska mellanträdande för att åstadkomma en rationell beteskultur inom landet. Att genom allmänna bestämmelser rent av motverka de ur ekonomisk synpunkt viktiga strävandena att åstadkomma högre beteskultur borde enligt lantbruksstyrelsens förmenande vara uteslutet.

Bestämmelserna kunna för övrigt leda till underliga ekonomiska konsekvenser, som de sakkunniga väl knappast hava beaktat. Lagförslaget medgiver nämligen arrendator rätt att jämväl utan jordägares medgivande verkställa nyodling. Genom sådan kommer givetvis möjligheten att vinterföda djur å den arrenderade jorden ätt ökas och därmed också arrendatorns krav på bete. Detta torde bliva fallet särskilt om arrendatorn odlar mark, som av jordägaren avsetts till bete för arrendatorns djur. Härigenom skulle sålunda kunna inträffa, att arrendatorn genom egna åtgöranden kunde tilltvinga sig rätt att utan ersättning eller förhöjning av legan få de med arrendet ursprungligen förenade fördelarna i avsevärd grad utvidgade på jordägarens bekostnad.

Bestämmelserna äro för övrigt så vagt formulerade, att de även ur denna synpunkt knappast kunna anses lämpliga. Ett lagfästande av desamma torde huvudsakligen komma att giva anledning till tvister mellan arrendatorer och jordägare. Så vaga begrepp som »ortens sed» och »märkligt förfång för jordägare», om vilka förhållanden givetvis alltid måste råda olika uppfattningar, böra enligt lantbruksstyrelsens förmenande icke läggas till grund för betydelsefulla ekonomiska avgöranden.

De föreslagna bestämmelserna om arrendators rätt att verkställa betesförbättringar och att därför vid avträdet erhålla skälig ersättning finner lantbruksstyrelsen icke ens med hänsyn till skyddande av arrendators intTessen vara av behovet påkallade.

Lantbruksstyrelsen anser sig därför böra yrka, att vid lagens slutliga utformande denna paragraf måtte utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 Käft. (Nr 182.)

64 Behovet av särskilda bestämmelser beträffande arrenden under bolag och därmed jämställda jordägare.

Sveriges skogsägareförbund: Att märka är, att i samma mån som skogsvårdsintresset tränger igenom i Norrland i samma mån framträder även där kravet på en reformering av betesmetoderna. Problemet blir därför mycket snart aktuellt även i Nordsverige. Vid sådant förhållande måste förbundet avstyrka de sakkunnigas förslag om lagfäst betesrätt utom det arrenderade området. Anses emellertid en sådan rätt ovillkorligen böra införas i lagstiftningen, vill förbundet erinra om, att det förhållandet, att nödigt bete ej finnes å arrendelotten, mycket ofta beror på att arrendatom ej väl underhållit förefintliga betesmarker eller hagar därstädes. Det nya lagförslaget tillerkänner arrendatorn ersättning för åtgärder, som han vidtager för anordnandet av varaktig betesmark. Det bör då även kunna krävas av honom, att han, om tjänlig mark därför finnes å arrendelotten, utför sådana åtgärder och alltså fullt utnyttjar det arrenderade området, innan han begär att få betesrätt utom detta. Första delen av 21 § hör därför lyda: »Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete-----vinterfödas därå, och kan sådant bete ej erhållas

genom lämpliga röjnings- eller kulturåtgärder, samt utgör etc.»

Slutligen har länsstyrelsen i Kalmar län uttalat, att då den allmänna arrendelagen ej innehölle någon bestämmelse till reglering av betesrätten, förslaget innebure en bestämd förbättring, men att det varit önskligt, att det moderna strävandet att å särskilt anordnade och beredda betesmarker åstadkomma ett intensivt betesbruk blivit i än större omfattning tillgodosett.

43 §.

Utöver de allmänna uttalanden om behovet av lagstiftningen, som återgivits under I, hava i flera utlåtanden över förslaget särskilt berörts behovet av särbestämmelser för arrenden under bolag och därmed jämställda jordägare. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i TJppsala län: Även förutsatt, att den så kallade norrländska arrendelagen på sitt tillämpningsområde haft de avsedda verkningarna och att icke de förbättringar, som där kunnat iakttagas, till stor del inträtt oberoende av denna lag, kan länsstyrelsen icke finna behovet av en motsvarande lagstiftning för det övriga Sverige ådagalagt. Det måste fordras mycket starka skäl för att i privaträttsligt avseende uppställa olika rättsregler för särskilda klasser av rättssubjekt, efter en nödvändigtvis på en gång godtycklig och svävande gränsbestämning.

Bland skiljaktighetema mellan förhållandena sådana de voro i Norrland vid norrlandslagstiftningens genomförande och sådana de äro i största delen av landet må framhållas. I södra och mellersta Sverige äger jordbruket en relativt mycket större betydelse. Skogsägarna manas därför av ett starkare eget intresse att ej vårdslösa jordbruket. Medan de norrländska sågverksbolagen ansågos förfoga över praktiskt sett obegränsade rikedomar, behöva nu de sydsvenska och mellansvenska skogsägarna mer än väl att tillvarataga sina tillgångar. De tåla icke heller vilken ekonomisk belastning som helst. I södra och mellersta Sverige är befolkningen vida tätare, vadan skogsägare ej frestas till utomordentliga åtgärder för arbetskrafts anskaffande. De stora domänerna hava i dessa landsdelar sällan eller aldrig tillkommit i nyare tid genom sammanköpande av bondehemman. Den särskilda rättsgrund för statsingripande, vilken vad Norrland angår, kan sökas i förutsättningarna för den skedda avvittringen, saknar motsvarighet.

Vidare erinras, att en mot jordägaren sträng arrendelag lätteligen föranleder underlåtenhet att utarrendera och sålunda motverkar sitt ändamål. I södra

och mellersta Sverige neutraliseras denna tendens icke genom en vanhävdslag. Det är nämligen där vida lättare än i Norrland för skogsägarna att själva driva jordbruket på de omfångsrikare och mera närbelägna inägorna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Åtminstone inom Östergötlands län hava bolagsarrendatorerna i allmänhet en bättre ställning än arrendatorer hos mindre jordägare. I följd härav synas de föreslagna särbestämmelserna i fråga om bolagsjorden knappast pakallade av förhållandena inom detta län, även om dessa bestämmelser för bolagen säkerligen äro mindre betungande än för de enskilda jordägarna. De sakkunniga hava icke förbisett, att de föreslagna särp.?s^??me|serna av kontrahenterna tvingande natur icke lämpa sig för alla förhållanden och därför förordat införandet av ett slags dispensförfarande. Naturligtvis hade det varit lämpligare och bättre, om dessa särbestämmelser kunnat inskränkas att gälla inom de delar av riket, där desamma verkligen anses behövliga. Det hade i sa fall möjligen kunnat undvikas att tillgripa delta, för kontrahenterna besvärliga och tidsödande dispensförfarande, genom vilket även ett avsevärt arbete pålägges vissa statens myndigheter. Såsom förslaget nu föreligger, innebär dock möjligheten för kontrahenterna att vinna dispens från de mera betungande bestämmelserna i förslaget en bestämd fördel. och med hänsyn just till denna möjlighet synes genomförande inom riket i dess helhet av förslaget i dessa delar törhända icke vara förbundet med några mera allvarliga olägenheter för jordbruket och dess utövare.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Såvitt av

utskottet kända förhallanden inom hushållningssällskapets område giva vid handen, förefinnes icke tillräcklig grund för en lagstifting, som så ingående och många gånger så uppenbart ofördelaktigt komme att beröra vissa jordägares fullt legitima intressen. Att beröva dessa eller i alla händelser för dem betydligt försvåra möjligheterna att i bästa överensstämmelse med förhandenvarande ekonomiska betingelser ordna arrendeförhållandena å fastigheten.tkan självfallet icke vara något allmänintresse. Detta framför allt icke så länge det ej till full evidens är ådagalagt, att dessa jordägare genom sina göranden eller latanden i nämnda avseende resa hinder i vägen för vad som xullt objektivt och ur praktisk ekonomisk synvinkel sett är gagneligt för sagda intresse. Ävenledes närmar det sig starkt det felaktiga att anse, att för all bolags jord särskilda lagbestämmelser i förevarande fall äro nödvändiga. För länets vidkommande bygger som sagt i alla händelser en sådan uppfattning på rena fiktioner.

Hava de sakkunniga redan i fråga om de allmänna bestämmelserna vid flera tillfällen, enligt utskottets åsikt, låtit föra sig långt i strävandena att tillvarataga arrendatorernas förment hotade intressen eller skydda dem mot de mestadels föregivna missbruk av sin ställning, jordägarna skulle låta komma sig till last, synes detta i ännu högre grad vara fallet beträffande de särskilda bestämmelserna. Vår jordbruksnäring likaväl som vår skogs- och brukshantermg arbetar sedan flera ar tillbaka under allt annat än gynnsamma ekonomiska förhållanden. Redan av den anledningen måste det förefalla föga klokt att öka svårigheterna genom en lagstiftning, som — det vill utskottet ännu eu gång betona — utan att kunna sägas vara av omständigheterna nödvändigtvis betingad, obestridligen skulle avsevärt betaga vederbörande ägare rörelsefrihet vid planläggningen och genomförandet av åtgärder till företagets ekonomiska bärighet. Ytterst äro ju dock både jordägarna och arrendatorerna

måhända i första hand de senare — beroende av att driften av fastigheterna ordnas och ledes efter ekonomiskt riktiga principer. Den största försiktighet är därför enligt utskottets förmenande strängt av nöden vid införandet av lagbestämmelser på ifrågavarande område.

Definitio-

nen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län: Ifrågavarande bestämmelser synas inom Malmöhus län, där i detta avseende råda förhållanden vitt skilda från dem i största delen av det övriga landet, föga påkallade och torde komma att medföra ej avsedda följder. Inom länet torde nämligen, näppeligen finnas några jordbruk av den beskaffenhet, som i nämnda specialbestämmelser tages sikte på. De bolag och ekonomiska föreningar, som inom länet upplåta jordbruksarrenden äro nämligen av helt annan beskaffenhet än dem, som driva samma verksamhet i de delar av vårt land, där skogsbruk och trävaruindustri äro huvudnäringar. De jordägande bolagen inom länet äro antingen rena industribolag såsom Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget, Höganäs-Billesholms Aktiebolag och många andra mindre, eller jordbruksbolag såsom Svenska Utsädes Aktiebolaget och P. Bondessons Lantbruks Aktiebolag. De arrenden, som av dessa företag upplåtas, äro så. gott som utan undantag rena affärsarrenden och i de många fall, då arrenderingen sker i avvaktan på lämpligt tillfälle till försäljning av jorden eller till dess användande för industriell nyanläggning eller utvidgning, skulle de i specialbestämmelserna intagna reglerna angående minimitid för arrende och optionsrätt för arrendator bliva för jordägaren i allra högsta grad hinderliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Visserligen lär inom delar av vårt land en viss skärpning i arrendevillkoren till fördel för innehavarna av sådana jordbruksarrenden varit erforderliga, men å andra sidan torde utredningen giva vid handen, att i vissa trakter förhållandena äro sådana, att en dylik skärpning knappast är befogad. Det kan därför ifrågasättas, huruvida den föreslagna lagstiftningen bör komma till stånd. Dock torde en likformig lagstiftning i ämnet utan tvivel erbjuda vissa fördelar, men i så fall blir det nödvändigt, att man vid lagstiftningens utformande iakttager den. största varsamhet. Det förefaller länsstyrelsen som om de sakkunniga vid avfattande av de föreslagna bestämmelserna framgått med nödig varsamhet. Särskilt genom de i 54 § av förslaget intagna bestämmelser har vunnits möjlighet att i särskilda fall kunna bereda en mjuk tillämpning av övriga bestämmelser i förevarande avdelning.

Sveriges skogsägareförbund: Gentemot de sakkunnigas motivering för denna särlagstiftning vill förbundet framhålla, att åtminstone de skogsbruksidkande bolagen numera ägna ett stort intresse åt sina jordbruks och arrendegårdars drift och underhåll, vilket av de sakkunniga i sammanfattningen av deras reseberättelse jämväl vitsordats. Ett gott bevis för förefintligheten av detta intresse ligger enligt förbundets förmenande däri, att det ingalunda är ovanligt, att bolagen tillhandahålla arrendatorema förlagsmedel för att dessa skola kunna anskaffa för en rationell jordbruksdrift erforderliga inventarier. Att i jordbrukens bristande hävd söka ett argument för en speciell lagstiftning om bolagsarrendena är därför numera ej bärande. Emellertid lärer det oaktat ett yrkande på upptagande till ny prövning av frågan om behovet ° av en sådan lagstiftning för bolagsarrendena icke hava någon utsikt till framgång.

Mot förslagets bestämning av den grupp av enskilda jordägare, vilken i lagförslaget jämställts med bolag, hava åtskilliga erinringar framställts. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län: Det torde ofta ej ligga fullt klart, om en person skall hämföras till denna kategori eller till dem, som omförmälas i § 58. En egendomsägare, som driver industriell rörelse för förädling av skogsprodukter från sin egendom, till

vilken hör ett antal arrendegårdar, torde ej rätteligen kunna betraktas som industriidkare eller skogsspekulant i egentlig mening. Bestämmelsen om förefintligheten av industriell rörelse och bedrivande av handel med skogsprodukter, som för övrigt kan vara av ganska tillfällig natur, såsom avgörande för hur arrendeavtalen skola regleras är därför ej ägnad att medföra en sakligt riktig och konsekvent uppdelning av vilka egendomsägare, som böra hänföras under nu ifrågavarande lagrum eller ej.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län hava anfört: Den föreslagna formuleringen torde träffa de flesta av de fall, som man vill åtkomma. Det synes jämväl vara en fördel att förslaget övergivit mantalsskrivningen såsom avgörande distinktion. Dock bör det framhållas, att det förekommit att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet t. ex. för jaktens skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation, utan att nämnda jordägare vare sig driva industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter. Den brist, som sålunda synes föreligga, kan avhjälpas, om ett tillägg av ungefär följande lydelse »eller eljest förvärvat jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk» göres till relativsatsen, »vilken etc.---skogsprodukter». Härav följer viss ändring även i slu-

tet av första stycket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Svårigheten att i de konkreta fallen urskilja dessa arrenden från sådana, vilka icke böra falla under lagen, har föranlett, att i den gällande norrlandslagen ägarens mantalsskrivningsort tillagts avgörande betydelse för frågan om lagens tillämplighet. Ehuru icke i alla avseenden tillfredsställande måste dock enligt länsstyrelsens mening denna lösning anses äga avgjorda företräden framför den i 43 § av förslaget begagnade mera svävande formuleringen, som dels lätteligen kan föranleda tvister och dels icke täcker exempelvis det fall, att ägaren, utan att yrkesmässigt driva handel med skogsprodukter, likväl förvärvat fastigheten i uppenbart spekulationssyfte. Principiellt föreligger samma skäl för lagens tillämpning i sistnämnda fall, som då ägaren är yrkesmässig skogsspekulant.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Stora betänk-

ligheter möta även vad angår begreppet »yrkesmässig handel med skogsprodukter» särskilt som rubriken innehåller benämningen trävaruhandlare.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län: Utskottet är av den uppfattningen, att dessa bestämmelser, vilka hava särskild betydelse för jordbruket i Västernorrlands län. borde utsträckas att gälla jämväl för jord, som äges av person, som bedriver yrkesmässig handel med jordbruks- eller skogsfastigheter.

Lantbruksstyrelsen: Styrelsen finner visserligen, att förhållandena kräva vissa särbestämmelser i fråga om arrenden, tillhöriga sådana jordägare, evad de äro bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda, som tydligen förvärvat jorden i huvudsakligt syfte att genom industriell drift eller yrkesmässig handel tillgodogöra sig förefintlig skog eller annan naturtillgång och på grund härav i många fall kunna förutsättas söka utnyttja till fastigheten hörande åkerjord ensidigt till underlättande av en sådan näring, men anser å andra sidan fara föreligga uti att utsträcka särbestämmelserna till att gälla envar, som bedriver industriell rörelse. Det torde, för att nämna ett exempel, knappast vara berättigat att ett bolag — kanske bestående av ett par personer — som å sitt jordbruk anlagt bränneri, stärkelsefabrik eller mejeri och därigenom bidrager till att stärka jordbrukets i orten ekonomiska ställning, skall intaga en särställning av ifrågavarande slag.

Arealgrän-

serna.

68 Enligt styrelsens mening bör följaktligen paragrafen givas en sådan formulering, att ifrågavarande särbestämmelser komma att omfatta endast fastigheter, tillhörande bolag, ekonomiska föreningar och enskilda jordägare, som förvärvat fastigheten enbart eller huvudsakligen i ändamål att antingen direkt eller i spekulationssyfte utnyttja denna tillhörande skog, torvmosse, stenbrott eller annan dylik naturatillgång.

Sveriges skogsägareförbund: Förbundet har för sin del intet emot att jord, tillhörande skogsspekulanter, även i fortsättningen jämställes med bolagens, då fråga, är om lagstiftningen rörande arrendeupplåtelser. Emellertid kan förbundet icke godkänna de sakkunnigas förslag till avgränsning av de privata jordägare, som skola lyda under de strängare bestämmelserna. Detta förslag kommer nämligen att i vissa fall leda till uppenbara orimligheter. Stadgandet att den, som driver industriell rörelse, syftande till tillgodogörandet av fastighetens, skog eller torvmosse, skall hemfalla under dessa bestämmelser, lärer få till följd, att ett mycket stort antal av godsen och herrgårdarna — jämväl de mindre — i södra Sverige kommer att träffas av den stränga lagstiftningen. Fet är nämligen å nämnda egendomar vanligt, att skogsavkastningen försågas på garden vid en mindre såganläggning. Det sågade virket försäljes sedan antingen genom någon trävaruagenturfirma för export eller också i minut för ortsförbrukning. Å mindre gårdar förfares ofta så, att sågningen ej bedrives årligen utan att flera års avkastning från skogen sparas på rot för att sedan vid lämplig konjunktur avverkas och försågas å egendomens såg på en gång. Sågningsverksamheten kan då det året bliva tämligen omfattande utan att det likväl kan vara tal om skogsexploatering. Jordägare, som förfara på sätt som ovan sagts, driva enligt lagens bokstav såväl »industriell rörelse» med till fastigheten hörande skog som ock »yrkesmässig handel med skogsprodukter». Under alla omständigheter blir detta förhållandet, om en godsägare, som understundom plägar ske, för komplettering av sin sågtimmertillgång inköper ett mindre timmerparti från en angränsande fastighet. Han kommer då ovillkorligen att i arrendelagsavseende räknas till de hårdare behandlade jordägarna. Hans granne däremot, vilken kanske besitter en egendom av samma typ och storlek, säljer sin skog i upphuggen form till rundvirkeshandlare. Denne jordägare driver ej industriell rörelse, men däremot ovedersägligen yrkesmässig handel med skogsprodukter. Huru skall det förfaras med honom? En tredje godsägare återigen säljer all skog å rot. Denne går uppenbarligen fri från de särskilda bestämmelserna.

De sakkunnigas förslag leder påtagligt till, att åtskilliga privata skogsägare i landet komma att med hänsyn till arrendelagstiftningen sorteras i grupper, beroende av huru pass intensivt och ekonomiskt omtänksamt de tillgodogöra avkastningen från sina egna skogar. De mera omtänksamma försättas därvid i ett sämre läge än de, som avyttra sin skog mer schablonmässigt. En bestämmelse, som leder till dylika konsekvenser, kan förbundet ej tillstyrka. Detta får därför föreslå, att en omredigering av förevarande stadgande verkställes.

I fråga om de föreslagna arealgränserna hava meningarna bland dem, som yttrat sig över förslaget, varit mycket delade. Ett flertal har tillstyrkt förslaget i denna del eller ej gjort någon erinran däremot. Särskilt må framhållas följande uttalanden av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen delar de sakkunnigas mening, att annan utväg icke torde stå öppen än att verkställa avgränsningen genom arealbestämmelser. Nu synes det emellertid utan vidare uppenbart, att två hektar odlad jord i Norrland innebär något helt annat än samma areal odlad

jord i Skåne, liksom ock att tjugufem hektar odlad jord på den skånska slätten är att anse såsom en större arrendejord och upplåtelsen därav att hänföra till affärsarrende. Att utfinna arealbestämmelser, som fullt täcka lagstiftarens intentioner och på samma gång taga behörig hänsyn till landets skiftande förhållanden, synes knappast möjligt. Dylika ojämnheter torde icke kunna undvikas annat än genom ett dispensförfarande i enlighet med 54 § lagförslaget.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen kan ej undgå att på en och annan punkt känna sig tveksam. Så har varit fallet beträffande den i förslagets 43 § innehållna bestämmelse, som innebär, att en vidd odlad jord om två hektar hänför ett skogsarbetsarrende under undantagssystemet. Innehölle ett för vederbörande skogsbruk betydelsefullt köraretorp, vars egenskap att det vara alla omständigheter påtagligt utvisade, något mer än två hektar, bleve alltså såväl arbetsarrendatorn därå som skogsägaren bundna av de i lagförslagets 44—48 §§ omförmälda femårsperioderna, oaktat med hänsyn till betydelsen av innehavda eller fordrade personliga kvalifikationer hos skogsarbetsarrendatorn det för såväl honom själv som för skogsägaren kunde visa sig önskligt att icke vara bunden för så lång tid som fem år. Inför dylika konsekvenser av nämnda bestämmelse i 43 § har länsstyrelsen icke kunnat annat än i likhet med två reservanter bland de sakkunniga finna det lyckligt, om lagen kunde från undantagssystemets tillämplighet undantaga de fall, där arrendet uppenbart vore att anse såsom arbetarboställe. Länsstyrelsen inser emellertid svårigheterna att finna ett uttryck för en dylik lagens innebörd av sådan klarhet, att ovisshet vore förebyggd därom, huruvida i det särskilda fallet undantagssystemet ägde tillämplighet. De sakkunniga hava funnit ofrånkomligt, att i lagen viss minimiareal stadgades såsom det avgörande kriteriet, samt i avseende å förekommandet av olägliga konsekvenser av detta stadgande hänvisat till den i förslagets 54 § angivna utvägen att söka. dispens. Den sålunda angivna vägen är ock onekligen framkomlig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I fråga om den arrenderade jordens areal ger utredningen vid handen, att med nuvarande fyrahektarsgräns ett betydligt antal utarrenderade fastigheter, tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter, fallit utanför norrlandslagens tillämpning. En del av dessa äro säkerligen egentliga skogsarbetarboställen, men det finnes även vanliga norrländska småbruk, som utestängas från lagens tillämpningsområde genom nämnda arealbestämning. Huruvida fastigheter av sistnämnda slag skola kallas för »självständiga jordbruk» eller icke, kan vara en smaksak. Att jordbruket ej bereder sin åbo och hans familj dess fulla försörjning är klart, det är till och med ovisst, om det lämnar honom den huvudsakliga inkomsten, och i varje fall är uttrycket föga lämpat såsom en lagteknisk term för den kategori, lagen skall omfatta. Varje sådan allmän formulering torde enligt erfarenheten leda till, att de tilllämpande myndigheterna, för att kunna hålla en konsekvent praxis, så småningom tvingas till att för sig uppställa en arealbestämning. Att på sätt skogsägareförbundet hemställt, överlämna frågan om lagens tillämplighet till ett obligatoriskt avgörande i administrativ ordning för varje särskilt fall, uleslutes redan genom det stora antal — omkring 25,000 fastigheter — som skulle prövas av myndigheterna. Om således de sakkunnigas metod accepteras, torde i enlighet med vad som nyss anförts, det av dem föreslagna minsta måttet, två hektar, vara tillfredsställande för härvarande förhållanden. De ojämnheter, som alltid iiro oundvikliga, kunna avhjälpas i dispensväg. Att förslaget frångått den oklara bestämningen »inrösningsjord» och i stället använder uttrycket »odlad jord», iir en fördel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: I fråga om lagstiftningens begränsning med hänsyn till den arrenderade jordens omfattning bygger såväl gällande

lag som förslaget på den grundtanken, att lagen skall vara tillämplig endast å arrende av sådan karaktär och storlek, att arrendatorn från detsamma kan hämta åtminstone den väsentligaste delen av sin bärgning. Vid de mindre arrenden åter, vilkas innehavare äro hänvisade att söka sin huvudsakliga försörjning genom förvärvsarbete hos andra, har i regel varken det allmänna eller arrendatorn något intresse av att minimitiden för arrendet i lag fixeras eller att eljest avtalsfriheten i allt för hög grad beskäres. I enlighet härmed uppställer norrlandslagen såsom förutsättning för lagens tillämpning en minimiareal å arrendet av fyra hektar inrösningsjord. Det har emellertid i olika sammanhang framhållits, att inrösningsjordens omfattning mången gång kan Vara svår att fastställa, och med anledning härav har i förslaget gränsen i stället bestämts till två hektar odlad jord, vilket givetvis är att föredraga ur tydlighetssynpunkt. För förhållandena här i länet, där jordbruket fortfarande i stor utsträckning är baserat på de naturliga ängarnas avkastning, och hemmanens odlade ägovidd därför är förhållandevis ringa, torde även denna gräns i stort sett vara lämplig. Huruvida så kan vara fallet för sydligare delar av landet torde vara mera tvivelaktigt. Det av herrar Pettersson och Gabrielsson i denna punkt reservationsvis framställda yrkandet om arealbestämningens ersättande med en mot stadgandets syfte bättre svarande allmän formulering finner länsstyrelsen visserligen beaktansvärt, men anser länsstyrelsen det knappast möjligt att på denna väg ernå en lagbestämmelse som icke lämnar rum för tveksamhet beträffande tolkningen och därigenom kan bliva en källa till tvister. Det torde därför vara riktigare att såsom i förslaget. göres fixera en klar och tydlig arealgräns, men samtidigt lämna möjligheten öppen till dispens i sådana fall, där lagens bokstav påtagligen kommer i strid med bestämmelsens syfte.

Herrar Petterssons och Gabrielssons reservation har tillstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns södra del, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, domänintendenterna i Stockholms och Örebro län samt över jägmästaren i Bergslagdistriktet ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund och Svenska trävaru-exportföreningen. Bland dessa yttranden må följande återgivas:

Länsstyrelsen i Kronobergs län: De betänkligheter mot en anordning att för hela riket i ifrågavarande hänseende fastställa en minimiareal, för vilka herrar Pettersson och Gabrielsson i sin reservation givit uttryck, synas länsstyrelsen, på sätt som i reservationen framhållits, hava fullt fog för sig, varför länsstyrelsen i denna del ansluter sig till dessa reservanter. Eventuella tvister kunde måhända få avgöras av skiljenämnd i den ordning 48 §, jämförd med 8 §, för annat jämförligt fall stadgar. Länsstyrelsen har härvid icke förbisett olägenheterna av en bestämmelse med den allmänna innebörd, reservanterna ifrågasatt. Dessa olägenheter torde dock vara att föredraga framför dem, vilka skulle uppstå i händelse sakkunnigmajoritetens förslag i denna del vunne godkännande.

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län: De sakkunniga framhålla (s. 55), att denna särlagstiftning »icke bör avse andra arrenden än dem, som äro av sådan omfattning, att arrendatorn kan genom jordbruket erhålla sin huvudsakliga bärgning». Detta torde emellertid sällan vara fallet med lägenheter, där den odlade arealen utgör endast två hektar. Förvaltnings-

utskottet anser därför i likhet med reservanterna herrar Pettersson och Gabrielsson, att sagda minimigräns är för låg och att alla de arrenden böra undantagas, vilka uppenbarligen äro arbetarbostäder och där arrendatorn utgör stadigvarande arbetskraft hos jordägaren.

Sveriges Skogsägareförbund: Förbundet har redan tidigare, i sitt i jordsakkunnigas betänkande återgivna yttrande den 28 november 1924 behandlat denna fråga. Förbundet har därvid intagit samma ståndpunkt som herrar Wihlborg och Nilsson samt reservanterna inom de sakkunniga, nämligen att det bör vara upplåtelsens art och ändamål, men ej dess storlek, som skall vara avgörande för om den skall lyda under de strängare bestämmelserna eller^ej.

För skogshanteringens vidkommande finner förbundet icke någon anledning föreligga att nu frångå denna sin mening. Det rationella skogsbruket måste fasthålla vid sitt ovillkorliga krav på att sådana jordbruk på skogarna, som avses till huggare- och köraretorp, icke inordnas under den sociala arrendelagens särbestämmelser. Detta krav korsas emellertid av de .sakkunnigas tvåhektarsgräns. De av de sakkunniga föreslagna ändringarna i den sociala arrendelagstiftningen äro ej heller av den art, att de i. nämnvärd mån undanröja olägenheterna för skogsbruket av nämnda lagstiftning. Själva kärnpunkten i den meningsskiljaktighet, som i nu förevarande spörsmål förefinnes mellan lagstiftarna och skogshanteringens målsmän, ligger i en olika grundsyn på dessa lägenheters uppgift och syftemål. Lagstiftarna kunna ej släppa den tanken, att vid dessa små ställen jordbruket alltfort skall vara huvudändamålet. Det är känslobetonade, men däremot icke ekonomiska motiv, som äro de drivande. Skogsbrukets representanter återigen se i lägenheterna på skogen det nödvändiga underlaget för det intensiva skogsbrukets genomförande. Dessa lägenheter äro för detta ändamål lika nödvändiga, som arbetarbostäderna i industrisamhällena på landet äro nödvändiga för fabriksdriften. Yad som reellt skiljer skogsarbetarlägenheterna från industriföretagens arbetarbostäder är endast, att innehavarna av de förra på grund av det avskilda läget måste förses med mindre jordbruk, så att de kunna erhålla nödiga livsmedel på platsen och jämväl i viss omfattning hålla dragare. Skogsarbetarlägenhetemas jordbruk skola icke betjäna några andra ändamål, men de böra givetvis det oaktat väl vårdas och hävdas.

Fasthåller man nu vid, att skogsarbetet är det primära vid dessa lägenheter, så framstår jordägarnas krav om en relativ rörelsefrihet beträffande dem icke såsom orimligt. Näppeligen skulle någon påyrka, att ett industriföretag skulle upplåta sina arbetarbostäder vid fabrikerna, på sådana villkor beträffande upplåtelsetid m. m., som innehållas i den sociala arrendelagen. Det är emellertid till lika stort avbräck för det rationella skogsbruket att nödgas disponera sina arbetarlägenheter i skogarna enligt en sådan lags föreskrifter.

Beträffande sådana jordbruk återigen på de större skogsegendomarna, vilka ej äro erforderliga som arbetarlägenheter, och dessa jordbruk äro ingalunda få, hava skogsägarna icke något emot, att arrendatorerna stödjas.av en klokt avpassad lagstiftning, vilken kan vara ägnad att höja jordbrukets intensitet och uppmuntra odlingsintresset. Förbundet vidhåller emellertid sin vid upprepade tillfällen tidigare uttalade mening, att dessa jordbruksgårdar fortast möjligt böra säljas, så att de må bliva underlag för en självägande jordbrukarklass.

Att den av de sakkunniga föreslagna minimigränsen av två hektar odlad jord kommer att få till följd, att flertalet av sådana jordbruk på skogarna, vilka äro behövliga till arbetarlägenheter, faller under de strängare bestämmelserna, lärer vara ofrånkomligt och har ej heller av de sakkunniga bestritts. Det är ej så mycket ett jordbruks storlek utan dess belägenhet, som blir avgörande för, om det har särskild betydelse för skogsbruket. De nere vid de större

vattendragen samt i de därstädes liggande stora byarna belägna bolagsgårdama kunna ofta avvaras för skogsskötselns vidkommande. Dessa gårdar och lägenheter representera alla storleksklasser. I den mån de ej kunna försäljas, utarrenderas de i jordbrukssyfte. De ute å själva skogarna belägna arrendegårdarna och småställena däremot äro oftast oumbärliga för skogsbruket. I särskilt hög grad är detta fallet i sådana trakter, där skogskolning bedrives. Skogsarbetarna måste bo ute på skogen, eljest bliva avstånden till arbetsplatserna för långa. Dessa skogsgårdar kunna emellertid även de vara av mycket växlande storlek. I varje fall överstiger ett mycket betydande antal av dem tvåhektarsgränsen. Beträffande kolare- och köraretorpen är detta regeln.

Det är, såsom förbundet tidigare framhållit, därför icke möjligt att med en arealgräns avskilja sådana arrendegårdar å skogarna, som hava karaktären av skogsarbetarboställen med tillhörande jordbruk för familjens livsmedelsförsörjning. Förbundet måste därför bestämt avstyrka jordsakkunnigas förslag om att en sådan gräns införes i lagstiftningen. I likhet med reservanterna anser förbundet i stället, att arrendeupplåtelsens art och syftemål bör vara avgörande för huruvida densamma skall ryckas in under de speciella, strängare lagbestämmelserna eller ej. Förbundet får sålunda i denna punkt helt ansluta sig till herrar Petterssons och Gabrielssons reservation.

Svenska Trävaru-exportföreningen: Av andra lagutskottet vid 1924 års riksdag har uttalats, att de upplåtelser av bostad i förening med mindre jordbruk, som skogsägarna gjort till sina skogsarbetare, huvudsakligen äro att anse såsom led i ett arbetsavtal och att därför näppeligen bör ifrågakomma att å dylika upplåtelser tillämpa de rättsregler, som krävas i en social arrendelagstiftnings Det erkändes oförbehållsamt, att skogsägarna nedlagt betydande kostnader och mycken omsorg vid ordnandet av bostäder, uppodling av jord in. in., allt i syfte att sålunda åstadkomma en fast och j^rkesskicklig arbetarstam för skogsbruket.

De sakkunniga hava tillkännagivit sin principiella anslutning till denna uppfattning och förklarat, att den sociala arrendelagstiftningen icke bör avse andra arrenden än dem, som äro av sådan omfattning, att arrendatorn kan genom jordbruket erhålla sin huvudsakliga bärgning. De hava även förklarat sig ej vilja åt en ny lagstiftning giva sådan innebörd, att den komme att verka till hinder eller avsevärt men för drivandet av ett rationellt skogsbruk.

Huru hava nu dessa principer tillämpats i det föreliggande förslaget?

Norrlandslagens enda syfte var, såsom ock dess främste upphovsman vittnat, att bevara de självständiga bondebruk, som förvärvats av bolag och enskilda skogsspekulanter, d. v. s. de gamla bondgårdarna med egen jordbruksekonomi. Den var sålunda ej riktad mot skogsarbetarställena. I lagen blev emellertid detta syfte uttryckt genom en arealbegränsning, som man redan då icke kunde undgå att finna ganska godtycklig, nämligen fyra hektar inrösningsjord. Förevarande lagförslag har även bibehållit en arealbegränsning, men minimigränsen har där satts till två hektar odlad jord. Såsom av skogsägareförbundet erinrats, skulle härigenom under den nya lagens tillämpningsområde läggas ett mycket stort antal skogsarbetartorp; huru många hava de sakkunniga ej ens utrett. Således tvärt emot sitt eget principuttalande hava de sakkunniga i verkligheten låtit den av dem föreslagna lagen omfatta kanske största delen av sådana i Norrland befintliga, av norrlandslagen ej berörda torpställen, som omöjligen kunna hänföras till egentliga jordbruk, och därjämte en mängd skogsarbetarställen i det övriga landet.

Att, såsom ovan nämnts, norrlandslagen kunnat fastställa en arealgräns av fyra hektar inrösningsjord för egentliga jordbruk i motsats till skogsarbetarställen kan till någon del förklaras och försvaras av de jämförelsevis likartade

förhållanden, som råda i Norrland, och av lagens egenskap att vara en speciallag. När man i förevarande lagförslag nedsatt denna gräns till två hektar odlad jord, har detta av två reservanter betecknats såsom i stort sett tillfredsställande, såvitt angår Norrland, där den odlade arealen i förhållande till hela ägovidden är relativt liten. Häremot må erinras, att detta skäl ligger alldeles utanför den föreliggande saken. Frågan är ju, om två hektar odlad jord i Norrland konstituerar ett jordbruk i egentlig mening. Härpå kan svaret ej bliva annat än nej. Där finnes givetvis mycket mindre möjlighet för en jordbrukare att på två hektar odlad jord hava sin huvudsakliga bärgning än i bördiga och klimatiskt bättre gynnade slättbygder, framför allt i sydligaste Sverige. När man därför fastställt arealgränsen till två hektar, ger detta i sig själv vid handen, att man i verkligheten dragit gränsen snävare för Norrland än för det övriga landet och detta, med den vanliga likgiltigheten för skogshanteringen, alldeles i strid mot det syfte, som lagförslaget skulle hava för ögonen, nämligen att skogsarbetartorpen skulle lämnas utanför den sociala arrendelagstiftningen. För övrigt, om en gränslinje på hithörande område skall kunna uppdragas för hela landet, så måste förutsättningen härför vara något så när likartade förhållanden. Att så är, har väl ingen kunnat påstå, och under sådana omständigheter kan den såsom »enkel» och »praktisk» betecknade gränslinjen icke bliva annat än olämplig och oriktig. Den hänsyn, jordlagstiftningen tidigare tagit och, om den skulle vara tillfredsställande, måst taga till just de vitt skilda förhållanden, som råda i landets många olika delar, har i förevarande lagförslag fullständigt kastats över bord såvitt angår avgränsningen av lagförslagets tillämpningsområde.

Tillgodoseendet av det för landets ekonomi så viktiga skogsvårdsintresset är helt och hållet beroende av tillgången såväl vinter som sommar av erforderliga arbetskrafter. Där dessa ej funnits, hava industribolagen, väl icke i jordbrukets utan helt och hållet i skogsbrukets intresse, anlagt skogsarbetartorp. Att dessa i regel försetts även med odlad jord har sin grund i såväl sociala som ekonomiska förhållanden, egendomliga för vårt land och särskilt dess skogsbygder. Rent ekonomiskt sett är det på avsides belägna trakter omöjligt för en arbetare att året om med hustru och barn leva där utan tillgång på jordens alster, främst smör och mjölk, vilka sällan kunna erhållas från andra håll till rimligt pris. Och socialt blir det för arbetaren en helt annan och behagligare tillvaro, om han har att sköta, förkovra och utveckla ett litet jordbruk intill bostaden. Jämföres härmed den intresselösa tillvaro, som en jordlös arbetare skulle hava i ödsliga och glest befolkade trakter, och huru de barn skola bliva, som där fostras utan kunskap i och håg för lantliga göromål, så förstår var och en, att torpsystemet är naturligt uppvuxet ur vårt lands förhållanden. Men om skogsarbetaren fått en jordbit åt sig upplåten, driver han därför icke jordbruk annat än såsom binäring; endast om hans håg ligger mera för jordbruket än för skogsbruket, övergår han till det egentliga jordbruket. Till hela sin natur är han eljest skogsarbetare. Industribolaget har å sin sida upplåtit mark och hjälpt till med byggandet och jordens uppodling eller iståndsättande allt för att brukaren skall vara skogsarbetare i skogsbrukets tjänst. Vad oriktigt, olämpligt eller osunt kan då ligga i att arbetaren för upplåtelsen utgör ett visst antal arbetsdagar per vecka eller år och i övrigt skaffar sig kontant arbetsförtjänst i skogsbrukets tjänst? Mången har på detta sätt med sparade medel arbetat sig fram till arrendator av större jordbruk och även till ägare av egen jord. Systemet självt frammanar de bättre egenskaperna hos individen. Framåt vill var och en, som äger tillräckligt av vilja och håg. När så är, synes lagstiftningen hellre böra främja än motarbeta denna naturliga utveckling.

Redan genom att, säkerligen fullt avsiktligt, under lagens tillämpningsom-

råde lägga en mängd rena skogsarbetartorp överallt i landet men framför allt i Norrland hava de sakkunniga uppenbart åsidosatt skogsvårdsintresset. Det hjälper föga att till försvar åberopa vackert tal om lagbestämmelsernas mjukhet och ändamålsenlighet, helst om dessa egenskaper ej heller äro till finnandes. Arrendeavtalet och arbetsavtalet äro till sitt väsen så skilda, att det ej är görligt att för dem båda. giva gemensamma regler. Vad som kan vara lämpligt, när fråga är om jordbrukaren-odlaren, kan icke alltid tillämpas gent emot arbetaren. Om det är klart, att en industriidkare icke gent emot sina arbetare kan vara så bunden, att han förlorar sin avtals- och handlingsfrihet för åratal framåt, så torde det ej behöva utvecklas, att skogshanteringen är i behov av samma frihet gent emot däri anställda arbetare.

Är det således ofrånkomligt, att lagförslaget anlagts fullständigt i strid emot uttalanden i riksdagen och de sakkunnigas principiella ståndpunkt, så borde lagförslagets öde därmed vara avgjort. Med fog hade man kunnat vänta, att en ny lag åtminstone icke skulle drabba skogsbruket hårdare än norrlandslagen gjort. De bestämmelser, vilka de sakkunniga ansett det rationella skogsbruket kunna tåla, äro långt ifrån så oskyldiga, som de velat göra gällande. Bestämmelserna att legan ej får utsättas i dagsverken eller annat arbete och att ersättningen för utfört arbete alltid skall utgå efter pris, ej understigande det som vid tiden för arbetets utförande »är i orten gångbart», ävensom föreskrifterna om husbehovsvirke och betesrätt å fastigheten »efter ortens sed» äro direkt hinderliga för det rationella skogsbruket. Dessa bestämmelser och framför allt den, att upplåtelsen ej må ske för tid understigande fem år och att brukaren har rätt att erhålla ny upplåtelse för ytterligare två femårsperioder, äro i verkligheten av den svåra beskaffenheten att driva skogsägaren antingen till att upphöra med den intensiva skogsskötsel!! eller att på annat men vida sämre sätt lösa arbetarfrågan. Ett skogsbruk, som är något mera än ett blott exploaterande sådant, kan av skäl, som ovan berörts, omöjligen bära sådana bojor, som här föreslagits. För såvitt skogsägaren skall efter tillkomsten av en lag av detta slag hava möjlighet att ägna sig åt skogsvårdande arbeten, så kan det endast ske genom att använda jordlösa arbetare, i stället för jordbesittande män, eller arbetare med ringare jordtilldelning än två hektar odlad jord. Men icke skulle väl därigenom skogsarbetarnas sociala villkor förbättras, och icke heller ett fullgott arbete i skogarna främjas. I stället för en fast, arbetsduglig och yrkesskicklig arbetarstam med hem i trevna skogstorp, skulle komma lösa arbetare, mestadels kanske inhysta i baracker. Detta bleve den närmaste följden. En ej mindre beklaglig följd bleve, att skogsvårdens utveckling, delvis ännu endast börjad, komme att avstanna. Förutsättningen för en sådan utveckling är, att skogstrakterna befolkas. Men arbetarna kräva för att bosätta sig där att de kunna på goda villkor komma i åtnjutande av ett hem med tillräcklig jord, liksom endast utsikten att på detta sätt erhålla en duglig, fast arbetarstam kan förmå det skogsägande bolaget att lämna sin kraftiga hjälp till sådan bosättning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Hallands, Örebro och Kopparbergs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands län och Älvsborgs läns norra del, domänintendenten i Kronobergs län, överjägmästarna i Mellersta Norrlands och Södra distrikten samt domänstyrelsen hava även erinrat, att minimirealgränsen vore för låg. Sålunda har anförts av

Hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del: Innehavare av jordbruk intill två hektar eller något större utsträckning kunna svårligen vara att anse som arrendatorer i vanlig mening utan snarare som arbetare, i vars löneförmåner ingå bostadshus och omkringliggande jordområde.

4 0

Utskottet håller före. att fyra hektar borde vara en lämplig lägre gräns och att man med förslagets bestämmelser utan tvivel löper risken genom arrendeavtalens tunga former allt för mycket hämma för såväl arbetaren som industrien önskvärd rörelsefrihet.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen delar de betänkligheter, som

reservanterna Pettersson och Gabrielsson anfört mot de sakkunnigas förslag om att den minimiareal, som arrendefastighet skulle hålla för att komma in under de strängare bestämmelserna, fastställes till två hektar odlad jord. Med avseende å skälen härtill hänvisas till nämnda reservanters motivering. Länsstyrelsen vill dock ifrågasätta lämpligheten utav att stadgandet om bestämd minimiareal i stället utbytes mot den av reservanterna föreslagna allmänt hållna och därför svårtillämpliga bestämmelsen att »där arrendet uppenbart är att anse såsom arbetarboställe och arrendatorn utgör stadigvarande arbetskraft hos jordägaren, arrendet ej skall falla under bestämmelserna i fråga». Att gränsen satts så låg som till två hektar odlad jord har enligt motiven sin grund i norrländska förhållanden. Det synes länsstyrelsen, som om under sådana förhållanden den lösningen läge nära till hands att låta den föreslagna gränsen eller kanske än hellre den nu i norrländska arrendelagen stadgade gränsen av fyra hektar inrösningsjord gälla, såvitt angår de landsdelar, å vilka denna sistnämnda lag nu äger tillämpning, samt stadga en annan lämpligare minimigräns för det övriga Sverige, vilken gräns med fördel torde kunna sättas till fyra eller allra lägst tre hektar odlad jord.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsen håller före, att den föreslagna minimigränsen av två hektar odlad jord för här avsedda fastigheter är för låg, då härigenom i många fall även torp- och skogsarbetarlägenheter komma att falla under dessa undantagsbestämmelser. Visserligen föreligger i sådana fall möjligheten att tillämpa dispensbestämmelsen i 54 §, men ett dylikt förfarande komme att bliva särdeles tyngande icke blott för dem det närmast gäller, utan även för länsstyrelsen, som härigenom skulle få sig ålagt en ny och särdeles vansklig arbetsuppgift. Enligt länsstyrelsens mening bör därför antingen ovanberörda minimiareal höjas, förslagsvis till det dubbla, eller ock möjligen hellre i lagen såsom regel fastställas, att ett arrende icke skall falla under förevarande bestämmelser, därest lägenheten i fråga är att anse såsom arbetarboställe och arrendatorn har stadigvarande arbetsskyldighet till jordägaren. I detta sammanhang finner länsstyrelsen sig därjämte böra påpeka saknaden av bestämmelser i förslaget, på vad sätt kostnaden skall gäldas för den undersökning, som av länsstyrelsen säkerligen måste företagas, i händelse av tilllämpning utav de i 54 § föreslagna bestämmelserna.

Domänstyrelsen: Det torde allenast i undantag vara fallet, att ett område, som omfattar odlad jord till en vidd understigande tre, fyra eller fem hektar, är av sådan beskaffenhet att brukaren genom därå bedrivet jordbruk kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Dylika upplåtelser måste i regeln anses vara rena arbetarlägenheter. Då enligt 43 § minimigränsen i avseende på omfattningen av de jordupplåtelser, för vilka lagens strängare bestämmelser skulle gälla, är föreslagen till två hektar odlad jord, skulle bestämmelserna i 54 § angående beviljande av undantag från tillämpning av bestämmelserna i 44—53 §§ verka därtill, att i fråga om arrenden över två och intill åtminstone fyra hektar beviljandet bleve regel. En bestämmelse, som endast i undantagsfall kommer i tillämpning, i det att ansökan om och beviljande av licens från densamma blir regel, måste givetvis anses olämplig, ej minst med hänsyn till det därmed förenade besvär för vederbörande myndigheter. Under sådana förhållanden och med beaktande av vad i övrigt i denna fråga anförts, anser styrelsen, särskilt med hänsyn tagen till de intressen styrelsen företräder, att förenämnda

76 Minimiarrendetid och optionsrätt vid arrenden under bolaq in. fl.

minimigräns bör höjas, varvid styrelsen får föreslå, att den sättes till minst fyra hektar odlad jord.

Även länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att därest viss minsta areal jord funnes nödvändigtvis böra stadgas, denna borde sättas till fyra hektar.

Enahanda yrkande har gjorts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del, domänintendenten i Krcmobergs län och överjägmästaren i Mellersta Norrlands distrikt.

Mot den föreslagna maximiarealen har erinran framställts allenast av

Hushållningssällskapets förvaltning sutskott i Malmöhus län, som framhållit, att för Malmöhus län maximigränsen under inga förhållanden borde sättas högre än tio hektar; samt

Lantbruksstyrelsen, som framhållit, att då det ar produktionens synpunkt vore minst lika betydelsefullt, att större arrenden gåves den stabilitet, som eii längre arrendetid medför, någon begränsning uppåt med hänsyn till den arrenderade gårdens areal icke borde ske.

44—50 §§.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har beträffande de föreslagna bestämmelserna om minimiarrendetid och optionsrätt anfört:

En reservant, herr Andersson, synes vilja förorda en optionsrätt av tio år, två gånger förnyad utöver den första femåriga arrendetiden, men har slutligen stannat vid att förorda den nuvarande norrlandslagstiftningens bestämmelse om en minimiarrendetid av femton år. De sakkunniga hava emellertid enligt sällskapets mening anfört fullt vägande skäl för att, då fråga är om att införa en särskild lagstiftning för arrenden under bolag eller likställda gällande för hela landet, föreslå en minimiarrendetid av fem år med rätt för arrendatorn att förnya arrendet två gånger å vardera fem år, alltså sammanlagt femton år.

Förhållandena uti södra och mellersta Sverige äro så olika dem i Norrland, att vad som utan större svårigheter i fråga om arrendetidens längd kunnat tillämpas i sistnämnda landsdel ej passar i de förstnämnda. Med hänsyn till den intensivare brukning, som jorden i de förstnämnda landsdelarna i regel erhåller, kräves det en något större frihet att utarrendera jord än vad fallet kan vara i Norrland. Det ligger i arrendatorns intresse mera än i jordägarens att i de trakter, där jordbruket är huvudinkomstkällan, icke för lång tid binda sig vid ett arrendeavtal, om vars konsekvenser han med hänsyn till jordens avkastningsförmåga, konjunkturväxlingar o. d. icke kan bilda sig något säkert omdöme. Det synes sällskapet, att de sakkunniga med sitt förslag funnit en medelväg att göra ifrågavarande lagstiftning användbar över hela landet.

Mot ifrågavarande bestämmelser hava principiella betänkligheter uttalats av åtskilliga myndigheter. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Hallands län: Hela optionssystemet grundar sig på ett underkännande av jordägarens rätt att själv fritt bestämma det arrendebelopp, han kräver, och de villkor, han i övrigt inom lagens ram vill uppställa för att utarrendera sin jord. Därest han vill vid ny arrendeperiod hava förändrade arrendevillkor och en arrendator, som har optionsrätt, icke medgiver detta, skall enligt 48 § »tvisten» avgöras av skiljemän. Länsstyrelsen vill först ifrågasätta, huruvida meningsskiljaktigheten lämpligen kan i juridisk mening kallas tvist. Jordägaren har en vara, som han bjuder ut, nämligen arrenderätten.

Arrendator!! har frihet att avgöra, om han vill spekulera på varan. Finner han sig icke böra göra detta, enär han anser affären ofördelaktig, bör han få draga sig tillbaka men icke kunna med maktmedel tvinga jordägaren att realisera sin vara till lägre pris än denne vill. Länsstyrelsen föreställer sig att ett godkännande av den nu föreslagna principen kan hava med sig konsekvenser av oöverskådlig räckvidd. Det är sålunda svårt att inse, varför icke med ungefär lika skäl man kunde ge en hyresgäst rätt att underställa hyresbelopp och övriga hyresvillkor skiljedom, när han icke är belåten med hyresvärdens villkor. Och varför blott vid arrende och hyra? Principen kunde ju åberopas även vid andra avtal mellan privatpersoner. Såsom länsstyrelsen i ett tidigare utlåtande framhållit, kan icke den omständigheten anföras såsom föredöme, att staten själv vid sina arrenden medgivit optionsrätt, ty där har staten handlat såsom jordägare och förbundit sig att gilla uppskattningsmännens arrendeförslag. Staten har där frivilligt bundit sig. Det är något helt annat att på föreslaget sätt tvinga en enskild jordägare att åtnöjas med ett visst arrendebelopp. Det strider mot den fria avtalsrätt, som länsstyrelsen anser det vara ytterst viktigt att bibehålla. Men om det tvångsvisa skiljedomsförfarandet slopas, försvinner ock nyttan av optionsrätten. Denna rätt blir då värdelös. Länsstyrelsen får fördenskull avstyrka optionsrätten och de stadganden, som sammanhänga med denna.

Minimitiden för bolagsarrende har i 44 § satts till så pass kort tid som fem år. Att de yrkanden, som framställts om längre minimitid, icke vunnit gehör finner länsstyrelsen riktigt. Emellertid anser länsstyrelsen varje bestämmelse om laglig minimitid olämplig. Icke minst ur arrendatorns synpunkt är det angeläget att bibehålla frihet härvidlag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands lån: Otvivelaktigt komma bestämmelserna i 44—50 §§, därest de lagfästas, att avsevärt kringskära jordägarens rätt att i överensstämmelse med det sätt, som han finner lämpligast, disponera över sin fastighet, utan att samtidigt tillförsäkra arrendatorn däremot svarande fördelar eller ökad trygghet. På grund härav framstår det som oundgängligen nödvändigt, att, om en lagstiftning som den nu avhandlade överhuvud kan befinnas lämplig att införa för hela riket, en genomgripande omformulering av paragraferna kommer till stånd, så att dessa bringas i bättre överensstämmelse med näringslivets krav i ekonomiskt avseende och mista sin nu otvetydigt framträdande, mot jordägaren riktade tvångskaraktär.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län: Bestämmel-

serna äro av den art, att menliga följder av deras antagande som lag icke kunna undgås. Då det utav många anledningar kan vara för såväl jordägare som arrendatorer fördelaktigt och i vissa fall oundvikligt att träffa arrendeavtal på kortare tid än fem år, synes det utskottet orimligt att i lagen förbjuda dylika avtal. Visserligen kan Konungens befallningshavande på ansökan därom medgiva undantag från denna bestämmelse, men det troliga är, att många i stället för att anlita denna utväg, upprätta lagstridiga arrendeavtal, vilka sedan giva upphov till tvister och svårigheter.

Stadgandet om optionsrätt för arrendator, som arrenderar enskild egendom, anser utskottet vara ett allt för långt gående ingrepp i den fria avtalsrätten.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra del: Bestämmelserna kunna ses ifrån flera synpunkter. Genom att arrendatorn tillförsäkras en lång arrendetid, vilken på grund av optionsrätten i 45 § skulle kunna bliva minst femton år, komme hans intresse för det arrenderade jordbrukets förbättrande att ökas, framförallt därigenom, att han bleve bättre i tillfälle att skörda frukterna av nedlagt arbete, än om arrendetiden vore kortare.

78 Denna synpunkt är värt allt beaktande, men här finnas även skäl, som tala emot en dylik anordning. Då arrendeavtalet är förbundet med skyldighet för arrendatorn att utföra arbete för jordägaren, är det lika olämpligt för arrendatorn som för jordägaren, att så långt avtal avslutas, som föreslagits. Ett arbetsavtal för lång tid strider mot gängse praxis i vår tid, och icke minst arrendatorn skulle vara motvillig att på så lång tid som fem år binda sig genom ett arbetsavtal. Bestämmelserna om optionsrätt synas dessutom orättvisa; båda parterna böra äga samma rätt, då det gäller att förlänga arrendeavtalet.

Domänstyrelsen: I enlighet med gällande grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner skall arrende av kronan tillhörig jordbruksegendom visserligen i allmänhet omfatta tjugu år, men utarrendering på kortare tid må ske om, bland annat, under närmast följande åren sådant förhållande kan antagas inträda, som väsentligen inverkar på arrendevärdet. I enlighet härmed och efter av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter har utarrendering av nämnda egendomar under senare åren i allmänhet skett på kortare tid, fem, sju ä tio och högst femton år. I avseende på arrendetiden i huvudsak liknande bestämmelser äro i 1925 års ecklesiastika arrendeförordning meddelade i fråga om utarrendering av ecklesiastik jord. Beträffande upplåtelse på arrende av annan än nyssnämnd kronans fastighet, såsom de i allmänhet smärre lägenheter, som finnas på kronoparkerna, äger domänstyrelsen i varje fall efter för handen varande förhållanden bestämma arrendetiden. Då dessa upplåtelser i allmänhet utgöras av arbetarlägenheter, huggaretorp och köraretorp, från vilkas jordbruk arrendatorn endast i undantagsfall kan få sin huvudsakliga bärgning, och då det är av vikt för skogsbruket, att lägenheterna innehavas av personer, som kunna utföra effektivt arbete i skogarna, sker upplåtelse därav endast på kortare tid, högst fem år. Det är dock mycket vanligt, att arrendator, som väl sköter den upplåtna lägenheten och i övrigt fullgör avtalad arbetsskyldighet, erhåller förnyat arrende både en och flera femårsperioder. Någon bestämd optionsrätt är han dock icke tillförsäkrad.

Ehuru de föreslagna stadgandena om minimiarrendetid och optionsrätt för arrendatorn icke skulle äga tillämpning beträffande upplåtelser från kronojord, får styrelsen dock — såsom här förut i annat sammanhang framhållits — erinra om den svårighet, som alltjämt måste förefinnas att vid upplåtelser från kronojord förbise de stadganden, som till arrendatorns fördel må bliva gällande vid upplåtelse av jord tillhörig bolag och därmed jämställda rättssubjekt.

De sakkunniga hava visserligen i 47 § föreslagit, att arrendatorn under vissa förhållanden kan gå förlustig förenämnda optionsrätt till nytt arrende, men då erfarenheten visat, att det föreligger största svårighet att kunna få en arrendator skild från innehavande lägenhet, även om han gjort sig skyldig till sådan vanvård av egendomen eller annan förseelse, som i 36 § allmänna arrendelagen upptages såsom förverkandeskäl, torde det kunna förutses att, därest arrendatorn icke själv avsäger sig rätten till nytt arrende, arrendetiden i regeln komme att gälla femton år. Då detta mången gång skulle innebära en betydande olägenhet för jordägaren, som på så sätt kunde bliva för längre tid bunden vid en arbetare, som allenast på ett underhaltigt och långt ifrån tillfredsställande sätt fullgjorde det arbete, för vilkets utförande lägenheten upplåtits till honom, anser styrelsen det föreslagna stadgandet i 45 § komma att i ej ringa grad verka hindrande för bedrivande av ett rationellt skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund under framhållande av vad förbundet tidigare anfört rörande behovet av avtalsfrihet vid alla upplåtelser av skogsarbetarlägenheter: G-agnet för det rationella skogsbruket av sådana lägenheter bortfaller, om man riskerar att för långa tidsperioder få dem besatta av personer,

»om sakna vilja eller förmåga att verkställa skogsarbete. Särskilt för södra och mellersta Sverige med dess högt utvecklade bolagsskogsbruk skulle ett borttagande av avtalsfriheten rörande arrendetidens längd medföra besvärande konsekvenser. I vissa fall lärer det även för arrendatorerna vara föga önskvärt, att arrendetiden göres för lång. — Ser man återigen på sådana jordbruk, som icke avses att vara arbetarlägenheter, har förbundet beträffande dem icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag. Stadgandet i 46 §, att överlåtelse av fastigheten bryter optionsrätten, ger garanti för att arrendelagen ej skall bliva något hinder mot dessa arrendejordbruks frigörande.

Även över jägmästarna i Västra och Södra distrikten hava uttalat betänkligheter mot en bestämmelse om viss minimiarrendetid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län har framhållit: Bestämmelserna böra få annuleras genom uti arrendekontraktet intaget villkor, att detta skall gälla utan tillämpning av optionsrätt. En jordägare kan nämligen mången gång för tid av fem år önska utarrendera en fastighet, vilken han efter nämnda tids förlopp själv har bruk för eller då önskar disponera över på annat sätt. — Ett beaktande av angivna synpunkt bör givetvis föranleda en omredigering av förslagets 53 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att den föreslagna minimitiden syntes godtyckligt vald. Det kunde diskuteras, om denna vore under alla förhållanden lämpligast. Likaså torde den föreslagna optionsrätten under vissa förhållanden bliva för arrendatorn skäligen illusorisk. Som den dock i många fall kunde bliva till verkligt gagn. har länsstyrelsen ansett sig böra tillstyrka en dylik rätt i därför avsedda fall.

Lanthruksstyrelsen har anfört: I enlighet med den uppfattning, styrelsen redan förut givit till känna angående den stora betydelsen ur såväl jordbrukssom social synpunkt av långa arrendeperioder, finner styrelsen det vara önskvärt, att den längre arrendetid, som finnes stadgad i den norrländska arrendelagén, bibehålies. Styrelsen vill i detta avseende i huvudsak ansluta sig till den av herr Lindhagen i hans skrivelse uttalade mening.

Visserligen förutsätter förslaget, att med den femåriga arrendetiden skulle följa optionsrätt till ytterligare två arrendeperioder om fem år vardera. Då optionsrätten jämlikt 47 § icke är ovillkorlig och ej heller medför rätt till oförändrad lega. synes denna rätt knappast kunna ersätta värdet av en längre arrendetid. Enligt styrelsens förmenande torde, därest lega icke utsättes i arbets- eller naturaprestation, det med hänsyn till de ekonomiska villkorens föränderlighet visserligen kunna anses vara riktigt, att en reglering av legan kan ske vart femte år. Därest emellertid hänsyn tages till vad styrelsen anfört i fråga om 7 § bortfaller ovanberörda motiv för kortare arrendeperioder.

Överjägmästaren i Umeå distrikt: Uppenbart är att den arrendator, som icke bar någon garanti, att, om han sköter sig och sin arrenderade jord till belåtenhet, han också får behålla arrendet för längre tid, icke kan vara hågad nedlägga mer arbete och kostnader på lägenheten, än som är nödvändigt, d. v. s. det minsta möjliga — till skada för både jorden och dess ägare ävensom för brukaren, om han även framdeles kommer att bruka jorden. Men å andra sidan torde försiktigheten både från ägarens och arrendatorns sida bjuda, att man ej binder sig för alltför lång tid, ty båda kunna då bittert få ångra sig. Såvitt jag kan finna, borde i regel kunna fastslås som lämplig arrendetid högst tio år för jord överstigande två hektar, men med rätt för arrendatorn att, om han fullt nöjaktigt sköter sig och sin arrendejord, få avtalet förnyat för ytterligare tio år vid varje arrendeperiods utgång. Då emellertid fall kunna tänkas, som motivera avvikelser härifrån, torde vederbörande länsstyrelse böra äga befo-

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 155 Käft. (Nr 182.) 12

genhet att efter prövning medgiva avvikelser härutinnan. Därjämte synes mig avtalet böra ställa i utsikt — utan direkt tvång — nedsättning i arrendebeloppet vid en ny periods inträde i proportion till de förbättringar, som under den gångna perioden av arrendatorn verkställts på lägenheten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har förordat viss utsträckning av optionsrätten. Enligt länsstyrelsens mening borde man kunna så mycket tillmötesgå arrendatorns intresse att få behålla fastigheten, att även om arrendet varat femton år eller längre tid, arrendatorn tillerkändes företrädesrätt till nytt arrende under förutsättning att jordägaren icke själv ville bruka jorden. — Även domänintendenten i Malmöhus län har ställt sig frågande till begränsningen av optionsrätten inom ramen av en femtonårsperiod. Trygghetskänslan hos arrendatorn äventyrades därigenom betänkligt.

Beträffande lämpligheten av att för Norrland och Dalarne ersätta nu gällande bestämmelser om minimiarrendetid av femton år med de föreslagna synas meningarna bland ortsrepresentanterna vara delade. Å ena sidan synas länsstyrelserna i Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län ävensom hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län icke hysa några betänkligheter mot förslaget. Sålunda har anförts av

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Genom den omläggning, lagstiftningen sålunda skulle komma att erhålla, komme även den norrländska arrendelagen att bliva obehövlig, och förslagets antagande förutsätter också upphävandet av denna lag. Härigenom komme visserligen för Norrland och Dalarne att inträda en viss återgång i förhållande till nu gällande bestämmelser. De senare årens lagstiftning angående fast egendom synes emellertid komma att medföra en viss inverkan även i fråga om utarrendering av jord till förmån för arrendatorn. Det synes därför länsstyrelsen, som om den jämkning i de nuvarande bestämmelserna för denna del av landet, som sålunda komme att äga rum, icke borde giva anledning till betänkligheter mot förslagets antagande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län: I fråga

om jordbruksarrenden under bolag m. fl. innebär förslaget en betydande uppmjukning av nuvarande lagstiftning. Eörslaget torde emellertid böra bedömas med beaktande av dels att de nya bestämmelserna avse att gälla ej endast Norrland och Dalarne utan jämväl landet i övrigt, dels också att åtminstone de norrländska bolagen visa en påtaglig tendens att så mycket som möjligt genom försäljning frigöra sig från den inägojord, som tidigare utarrenderats, men som nu jämte erforderlig skogsareal avstyckas till självständiga brukningsenheter. Denna försäljning av inägojorden är en naturlig följd av den ekonomiska utvecklingen och kommer förmodligen att påskyndas genom den föreslagna ändringen i nuvarande lagstiftning. Genom den optionsrätt, som tillkommer bolagsarrendator och därmed jämställda, ävensom den prövning som vid tvist om optionsrätt stadgas, har också arrendator tillförsäkrats ett sådant stöd i lagen att de betänkligheter, man eljest kunnat hysa på grund av lagens uppmjukning, synas kunna lämnas åsido, enär arrendator också genom förslaget onekligen tillförsäkras vissa fördelar i jämförelse med nuvarande lagbestämmelser om minst femtonårig arrendetid.

Å andra sidan hava länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län uttalat sig för bibehållandet av den norrländska arrendelagens bestämmelser i ifrågavarande hänseende. Härutinnan har anförts av

81 Länsstyrelsen i Jämtlands län: Beträffande bestämmelsen i 44 § om minimitid erinras, att i en inom jordkommissionen verkställd undersökning uttalats, att den i norrländska arrendelagen stadgade minimitiden av femton år icke medfört några mera avsevärda olägenheter för de därav berörda jordägarna. Såvitt länsstyrelsen kunnat inhämta, är detta uttalande riktigt. Trävarubolagen hava i regel icke för avsikt att själva bruka den utarrenderade jorden. Arrendebeloppet är vanligen så obetydligt, att det icke för bolagens verksamhet har någon nämnvärd betydelse. Under normala förhållanden är arbetet i skogarna så eftersökt, att det icke torde vara någon svårighet för jordägaren att erhålla tillgång till erforderliga arbetskrafter. Dessa omständigheter böra, såvitt angår Norrland, hållas i minne, då man bedömer de sakkunnigas förslag om en minimitid av fem år med optionsrätt. En jämförelse mellan nu gällande minimitidsbestämmelser och de sakkunnigas förslag synes utfalla sålunda. För jordägaren medför sistnämnda förslag icke nämnvärt större säkerhet att få råda över jorden än den äldre bestämmelsen. Möjligheten enligt 47 § att bliva arrendatorn kvitt torde i praktiken komma att bliva mycket ringa, och det bör särskilt påpekas, att enligt de sakkunnigas motivering den omständigheten, som från jordägarhåll framhävts såsom ett särskilt viktigt skäl mot en lång arrendetid, nämligen behovet av dugliga arbetskrafter för en intensiv skogsskötsel, icke anses utgöra laga anledning att vägra optionsrätt. Den viktigaste fördelen för jordägaren av optionsrätten i stället för den längre arrendetiden skulle därför vara, att han kan få arrendevillkoren ändrade under femtonårsperioden. Med de låga arrenden, som i allmänhet tillämpas, har emellertid även denna omständighet relativt ringa betydelse. För arrendatorn åter torde med hans vanligen svaga ekonomi en eventuell förhöjning av arrendet spela väsentligt större roll, och den osäkerhet om arrendets förlängning, som den förkortade arrendeperioden i viss mån innebär, medföra ett försvagande av hans ställning och en minskning av hans intresse för jordbruket.

I detta sammanhang bör också erinras om den viktiga frågan om arrendefastigheternas återgång till självägande jordbruk. Hos flera av de skogsägande bolagen torde för närvarande finnas en bestämd benägenhet att avhända bolagen den inägojord, som icke oundgängligen erfordras till boställen åt deras faktorer och annan fast anställd personal, och den uppfattningen torde också växa fram, att det är nödvändigt, att därvid offra ett lämpligt skogsanslag för att bilda självständiga fastigheter. Däremot finnes ingalunda alltid hos arrendatorerna någon större benägenhet för att köpa de arrenderade fastigheterna. De anse sig hava det bättre såsom arrendatorer med sina små arrenden, låga skatter, byggnaderna uppförda och underhållna av bolagen, än såsom självägande. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det emellertid ur allmän synpunkt önskvärt, att en sådan förändring sker. Det kan icke förnekas, att arrendesystemet alltför ofta kväver intresset för jordens förbättring. Det på jordbruket nedlagda arbetet inskränkes till det minst möjliga, och jordens produktivitet blir därför väsentligt mindre än vad den kunde vara, samtidigt som den enskilde saknar eggelsen till att förbättra sin ekonomi genom arbete för framtiden och i stället inriktar sig på de tillfälliga och osäkra arbetsförtjänsterna i skogarna. Om jorden förvärvades såsom självägande, skulle man kunna hoppas, att åtminstone den yngre generationen, vilken nu ofta växer upp i samma slöhet, finge ett helt annat och större intresse för jordens skötsel, varigenom jordbruket skulle drivas upp till större avkastning och en del av den befintliga överskottsarbetskraften få den mest naturliga användningen.

Om man nu frågar sig, huru minimiarrendetiderna inverka på detta problem, synes det icke kunna förnekas, att femtonårstiden understundom gjort det möjligt för dugliga arrendatorer att samla tillgångar i kreatur, redskap, i

bästa fall även ett litet sparkapital eller åtminstone personligt förtroende, så att de hava möjlighet att köpa arrendefastigheten, vilken ofta erbjudes dem för särskilt lågt pris av bolaget. Å andra sidan kan det naturligtvis tänkas, att i något fall den långa arrendetiden förhindrar försäljning, icke till arrendatorn, men till annan lämplig köpare. Då det torde hava visat sig, att försäljningarna oftast ske till arrendatorerna, är det senare dock att anse såsom undantag. I enlighet härmed förefaller det länsstyrelsen, som om den hittills gällande arrendetiden av femton år skulle verka starkare till underlättande av arrendejordens återgång till självägande bondebruk än de sakkunnigas förslag, åtminstone såvitt angår norrländska förhållanden. Icke ens då det gäller försäljning till tredje man torde de sakkunnigas förslag hava något nämnvärt företräde, särskilt med hänsyn till bestämmelserna i 46 §.

Om emellertid en minimitid av femton år skulle befaras i något undantagsfall komma att förhindra en eljest möjlig försäljning, synes det kunna ifrågasättas att införa en särskild bestämmelse om rätt för jordägaren att på grund av förestående försäljning med tillstånd av jordbrukskommissionen uppsäga arrendet efter en viss arrendetid, exempelvis fem år, och med en viss fardagstid, exempelvis den fardag, som infaller näst efter ett år från uppsägningen.

Skärpta vanhävdsbestämmelser mot arrendatorerna skulle möjligen också öka benägenheten för återköp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: För att bereda arrendatorn den tryggade ställning, som med rätta betraktas som en nödvändig förutsättning för ett intresserat och framgångsrikt arbete på jordbruket, har det alltid ansetts vara en viktig betingelse, att arrendatorn tillförsäkras besittningsrätten av arrendet för så lång tid, att han själv får njuta frukterna av sitt nedlagda arbete. Att detta syftemål icke nöjaktigt kan uppnås genom femåriga arrendeperioder torde vara uppenbart, och saken förbättras föga genom optionsrätten, då denna i varje fall icke utesluter möjligheten av väsentligt skärpta villkor för eventuell förlängning av arrendet. Att döma av den utredning, som ligger till grund för 1921 års betänkande angående verkningarna av lagstiftningen till förekommande av vanhävd å viss jord i Norrland och Dalarne, synes den femtonåriga minimitiden icke hava medfört några mera avsevärda olägenheter för de jordägare, som beröras av norrlandslagen. Under sådana omständigheter synes anledning knappast föreligga att nedsätta den i gällande lag stadgade minimitiden.

Mot -17 § har anmärkts av

Länsstyrelsen i Blekinge län: Det i 47 § använda uttrycket »synnerligt

men» synes länsstyrelsen uppställa större krav på förutsättningarna för att tillämpning av optionsrätten skall kunna vägras, än som är förenligt med billig hänsyn till jordägaren. Det synes, som om jordägaren borde vara berättigad vägra option, så snart han därigenom skulle tillskyndas »avsevärt men». I detta sammanhang vill länsstyrelsen som anmärkningsvärt framhålla, att de sakkunniga i motiven (s. 88) bland möjligen förekommande dispensskäl ej alls nämnt det fall, att jordägaren av viss berättigad anledning ej längre vill överhuvud taget hava arrendefastigheten utarrenderad, utan vill själv bruka densamma.

Domänstyrelsen: Vad de sakkunniga i motiven (s. 88) anfört därom, att

arrendatorn ej torde kunna påfordra nytt arrende, om fastigheten under arrendetiden försålts till någon, som avser att själv bruka den eller att upplåta densamma till en son eller nära anhörig, synes lämpligen böra erhålla uttryck i 47 §.

83 Mot 49 § har anmärkts av

Domänstyrelsen: Bestämmelsen synes höra på så sätt förtydligas, att utförd förbättring av fastigheten ej må föranleda förhöjning av arrendeavgiften, utan så är att gottgörelse gives arrendatorn för den del av förbättringen, som han icke kunnat tillgodogöra sig under föregående arrendetid.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings län: I Asådana

fall t. ex. då arrendeavgiften sättes låg därför att fastigheten vid tillträdet är i mindre gott skick, har arrendatorn redan genom den lägre avgiften fått ersättning för förbättringar, som kanske falla sig helt naturliga under brukningen och som fullt betalt sig under första arrendeperioden. Det kan emellertid bliva svårt nog för jordägaren att bevisa, att förbättringarna ersatts genom en låg arrendeavgift, och i sådana fall kan stadgandet bliva till förfång för jordägaren.

51 §.

Beträffande första stycket i denna paragraf har länsstyrelsen i Gotlands län Första stycanmärkt, att det vid varje arrendeavtal otvivelaktigt vore till fördel för bägge ket. kontrahenterna att legan och övriga arrendevillkor så noga som möjligt bestämdes i kontraktet. Den i Öl § beträffande vissa jordbruksarrenden intagna föreskriften att lega, som skulle utgå i penningar eller naturalster, skulle vara till beloppet bestämd, syntes därför böra bliva gällande för varje arrendeavtal.

— Liknande uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Hallands län.

Mot bestämmelsen i andra stycket hava betänkligheter uttalats av länssty- Andra stycrelserna i Kronobergs och Kristianstads län samt hushållning ssällskapens för- ket. vältning sutskott i Östergötlands, Kronobergs län, Kalmar läns södra del, Hallands län, Älvsborgs läns södra del samt Norrbottens län, domänintendenterna i Kronobergs och Älvsborgs län, överjägmästarna i Övre Norrbottens och Bergslags di st rikt en ävensom lantbruksstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges allmänna lantbrukssällskap. I huvudsak har anförts: Bestämmelsen vore icke välbetänkt. Man kunde ej tillbakahålla anmärkningen, att denna särskilda grupp arrendatorer härigenom bereddes en undantagsförmån framför alla andra slag av jordbrukare. Risken för missväxt funnes ju alltid, och denna kunde vara lika kännbar för övriga arrendatorer och även för självägande småbrukare t. ex. egnahemslåntagare utan att det likväl varit tal om att i lag föreskriva nedsättning i låneräntor och annuiteter för dessa senare vid missväxt. Man kunde även ifrågasätta, huruvida det vore förenligt med gängse rättsåskådning att överflytta denna risk på jordägaren. Ett arrendeavtal innebure ju alltid, att hela affärsrisken övertoges av företagaren-brukaren. Bestämmelsen vore vidare ägnad att skapa tvister mellan arrendatorn och jordägaren. Då arrendatorn möjligen kunde lockas att utfästa oskäligt högt arrende genom förespegling, att om skörden bleve mindre normal, avkortning av arrendet vore honom lagligen tillförsäkrad, kunde stadgandet också lända arrendatorn till direkt förfång. Även om bestämmelsen icke lagfästes, kunde man säkerligen våga räkna med, att jordägaren i görligaste mån komme att behjärta det svåra läge, arrendatorn råkat uti, och bereda honom lättnad i legan.

84 År rend ators rätt till husbehovsfiske.

Lantbruksstyrelsen har anfört: Ehuru styrelsen finner syftemålet med denna bestämmelse berättigat och ehuru sådan bestämmelse återfinnes i norrlandslagen, anser sig styrelsen dock höra ifrågasätta, huruvida den bör åtminstone i här föreslagen form bibehållas, då lagen nu utsträckes att gälla hela landet. Med hänsyn till den vaga formuleringen synes det nämligen styrelsen som om bestämmelsen i fråga, därest icke närmare föreskrifter meddelas om huru nedsättningen i legan skall beräknas, är ägnad att giva anledning till otaliga tvister, vilka måste slitas vid domstol. En bestämmelse av denna art torde lätt kunna föranleda krav på nedsatt lega, så snart missväxt i något avseende föreligger. Bestämmelsen synes därför enligt styrelsens förmenande böra utgå eller utökas med tydliga bestämmelser om huru skälig nedsättning i legan skall bestämmas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har anfört: Det kan ifrågasättas huruvida det är rättvist att såsom i 51 § stadgas låta jordägaren vidkännas möjligen förekommande missväxt. Eörhållandet är att missväxt icke uppträder i så svårartad form i Norrbotten som exempelvis mellersta Sverige. Jordbrukens i Norrbotten ytterliga känslighet för dålig skörd och dylikt beror på att jordbruken här i allmänhet äro så små, att den minsta avvikelse från normalskörden förorsakar svårigheter för jordbrukarfamiljen. Bestämmelsen i denna paragraf kan därför rent av motverka sitt eget syfte, genom att arrendatorn i förlitande på den däri stadgade hjälpen uraktlåter uppodla så pass mycken jord, att han under alla förhållanden kan reda sig. För dylika småbrukare verkar en inskränkning i arbetsförtjänsterna på samma sätt. Och någon garanti däremot kan ej heller lämnas. Uppodling av för levnadsuppehället tillräcklig areal är enda botemedlet härför. — Skall jordägaren lämna understöd vid missväxtår skulle han då rättvisligen bekomma större arrende under s. k. goår.

Domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund hava framhållit, att bestämmelsen borde kompletteras med en föreskrift, att tvist om nedsättningens belopp borde avgöras av skiljemän.

52 §.

Beträffande den i förevarande paragraf föreslagna rätten till fiske har länsstyrelsen i Kalmar län framhållit, att tillräckliga skäl syntes föreligga för en bestämmelse, enligt vilken det vore arrendator tillåtet att till husbehov fiska i vatten, tillhörande den arrenderade jorden, med undantag dock för sådant fiskevatten, där särskilda åtgärder för fiskets förbättrande vidtagits av annan än arrendatorn.

Länsstyrelsen i Hallands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs och Hallands län ävensom domänintendenten i Älvsborgs län hava ansett, att en dylik rätt ej borde stadgas. — Såsom skäl härför har anförts, att även vid den grupp av arrenden, varom här vore fråga, kunde fisket vara av den ekonomiska betydelse, att jordägaren ville själv tillgodogöra sig detsamma eller utarrendera det till särskild person, och att det vore mycket svårt att kontrollera, huruvida arrendatorn fiskade endast till husbehov eller även till försäljning. — Av länsstyrelsen har särskilt framhållits, att fiskerätten vid havsstränderna kunde vara av sådan betydelse och utövas på sådant sätt, att den icke borde nödvändigtvis inbegripas i arrendet.

85 Lantbruksstyrelsen har anfört: Med hänsyn till inom södra och mellersta Sverige rådande förhållande och laxens sparsamma förekomst därstädes, finner styrelsen sig böra ifrågasätta, huruvida icke i förevarande paragraf borde intagas en bestämmelse, som möjliggör, att i kontrakt kunde från husbehovsfiske undantagas jämväl fiske av lax.

Såväl enligt gällande norrländska arrendelag, 23 §, som enligt föreliggande förslag är rätten till fiske i vatten, där särskilda åtgärder av jordägare vidtagits till fiskets förbättrande, undantagen från arrendatorns ovillkorliga fiskerätt. Det förekommer emellertid ofta, att dylika åtgärder vidtagas av till exempel lantbruksstyrelsen. hushållningssällskapen eller andra organisationer. I här behandlade avseende synes det icke vara av någon betydelse vem som utfört åtgärderna i fråga. Styrelsen vill därför föreslå, att orden »av jordägaren» utgå.

Sveriges skogsägareförbund har anfört: Arrendatorns rätt till fiske kan i södra Sverige i vissa fall förväntas medföra vådor för den rationella fiskevård, som därstädes å många större skogsegendomar börjar genomföras. Denna bestämmelse väcker därför vissa betänkligheter i fråga om Sydsverige.

53 §.

Vid denna paragraf har anförts av

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Mot principen kan, därest föreliggande förslag blir upphöjt till lag, ingenting annat anföras, än att den knappast synes stå i överensstämmelse med den hittills allmänt hävdade uppfattningen om »likhet inför lagen».

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län: Där jordägaren och arrendatorn vid arrendets ingående varit fullt ense och tydlig skriftlig överenskommelse rörande fastighetens byggnader upprättats, bör denna äga vitsord såsom undantag från lagens bestämmelser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands län: Det synes obilligt, åtminstone för de södra delarna av landet, med de skiftande arrendeförhållanden, som där förefinnas även för uti paragrafen avsedda jordinnehav, att icke hithörande förhållanden — åtminstone i vad de beröra 10—13 §§, 20 §, 21 §, första stycket, samt 45—52 §§ — skola få fritt avtalas mellan kontrahenterna. Vidare torde med skäl kunna här ytterligare anmärkas på det ensidiga och olämpliga i att alltid främst tillse arrendatorernas förmenta bästa, för visso mången gång till stort men för jordägarnas berättigade ekonomiska intressen och jordens rationella skötsel.

Liknande uttalande har gjorts av domänintendenten i Älvsborgs län.

54 §.

Vid denna paragraf har anmärkts av

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Dispensrätten synes hava blivit för snävt begränsad. Det torde vara nödvändigt att såsom dispensgrund upptages även det förhållande, att arrendet huvudsakligen har karaktären av upplåtelse av arbetarbostad och arrendatorn utgör stadigvarande arbetskraft hos jordägaren. Därutöver anser sig länsstyrelsen böra uttala önskvärdheten av att stadgandet erhåller sålunda ändrad avfattning, att vid prövning av fråga om jordägarens behov av en friare bestämmanderätt över fastigheten hänsyn må tagas även till annan av honom bedriven näring än jordbruk och skogsbruk. Länsstyrelsen anser sig böra i detta sammanhang uttala, att förhållandena i detta län torde

Dispens.

86 Fideikommiss arrenden och vissa andra stadigvarande arrenden.

komma att medföra, att undantag från tillämpningen av de föreslagna strängare bestämmelserna i talrika fall måste medgivas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i samma län: I bestämmelsen torde böra tydligt utsägas, att dispens bör lämnas vid alla uppenbara affärsarrenden, samt att vid lämnande av dylik dispens hänsyn skall tagas till jordägares behov av friare bestämmanderätt över fastigheten av hänsyn jämväl till annan av honom bedriven näring än jordbruk eller skogsbruk.

Sveriges skogsägareförbund: Därest de sakkunnigas förslag att lägga så gott som samtliga bolagsjordbruk under de tvingande bestämmelserna skulle godkännas av statsmakterna och avtalsfriheten sålunda starkt beskäras även vid skogsarbetarlägenheteina, finner förbundet den i förevarande paragraf angivna grunden för meddelandet av dispens vara för snäv. Orden »oundgängligen nödigt» antyda, att dispens endast skall få beviljas i yttersta nödfall. Dispensförfarandet blir då utan praktiskt gagn. De citerade orden höra enligt förbundets förmenande utbytas mot orden »av stor vikt» eller något annat mindre pressande uttryck.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län hava framhållit, att länsstyrelserna i regel saknade nödig kompetens för handläggning av dispensfall och att denna nya uppgift skulle ytterligare öka deras redan tunga arbetsbörda.

55—58 §§.

Mot de särskilda bestämmelserna angående dels fideikommissarrenden och dels vissa andra stadigvarande arrenden har länsstyrelsen i Älvsborgs län förklarat sig icke hava något att erinra, för såvitt vad länsstyrelsen under 43 § anfört beträffande avskiljande av sådana upplåtelser, där arbetsavtalet utgör huvudsaken och där brukaren icke får sin huvudsakliga bärgning av jordbruket, vinner beaktande. -— Länsstyrelsen i Gotlands län har, då förhållandena i länet vöre sådana att nödig erfarenhet icke kunnat erhållas för bedömande huruvida dylika särbestämmelser kunde vara lämpliga och nödiga, inskränkt sig till det uttalande att, där förhållanden, jämförliga med dem, som givit upphovet till arrendelagen för Norrland och Dalarne, förelåge i övriga delar av riket, det ock syntes skäligt att även beträffande dessa stadgades dylika särbestämmelser. Mot bestämmelsernas innehåll hade länsstyrelsen principiellt icke något att anmärka. -—- Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att i fråga om arrenden av enskilda fastigheter syntes visserligen bestämmelser rörande viss minimiarrendetid samt optionsrätt vara gagneliga, men i övrigt torde det icke vara av förhållandena i länet påkallat, att de strängare bestämmelserna skulle å dem tillämpas. — Hushållningssällskapens förvalningsutskott i Gotlands och Västerbottens län hava, då fideikommiss ej alls förekomma inom vederbörande län och knappast torp, ej ansett lämpligt att uttala sig om ifrågavarande bestämmelser.

Av övriga myndigheter och sammanslutningar har det övervägande flertalet (nämligen länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Örebro län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings län, Kalmar läns södra del, Malmöhus, Hallands län, Älvsborgs

läns norra och södra delar, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Norrbottens län, domänintendenterna i Kronobergs, Älvsborgs och Örebro län, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund) avstyrkt förslaget. I allmänhet har man inskränkt sig till att åberopa herrar Petterssons och Gabrielssons reservation eller att anmärka, att behov ej förefunnes av sådana bestämmelser som de föreslagna. Av övriga uttalanden må här återgivas följande:

Sveriges skogsägareförbund: Att införa tvingande bestämmelser om avtalstidens längd vid nämnda grupper upplåtelser är näppeligen behövligt och i vissa hänseenden därjämte direkt olämpligt. Frågan är av betydelse såväl med hänsyn till skogsskötseln som med avseende å jordbruksdriften å de större egendomar, vare sig dessa äro av fideikommissnatur eller ej, från vilka torp, lägenheter och arrendehemman upplåtits.

Vad då först beträffar skogsskötseln, har det under senare år å de rationellt skötta gårdarna blivit allt vanligare, att man på enahanda sätt som på bolagsinarkerna börjat anordna å skogarna belägna torp som skogsarbetarbostäder. Beträffande dessa föreligger då samma behov av avtalsfrihet rörande arrendetiden som vid bolagens skogsarbetarlägenheter.

Vad därefter angår de egentliga jordbrukstorpen och arrendegårdarna under huvudgård, har förbundet icke av den förebragta utredningen kunnat finna, att i fråga om upplåtelsetidens längd sådana missförhållanden föreligga, att tvingande stadganden om minimiarrendetid behöva införas i lagen. Härtill kommer, att många av de större egendomarna, särskilt i södra Sverige, äro för sin drift i mycket hög grad beroende av den arbetskraft, som erhålles från jordbrukstorpen. Att för sådana gårdar ovillkorligt föreskriva bestämmelser. som i realiteten innebära, femtonåriga arrendeperioder, är ett ingrepp i avtalsfriheten, som kan komma att visa sig hindersamt för de större jordbrukens drift. Det kan tänkas, att en tvångslagstiftning på detta område leder till en minskad benägenhet hos jordägarna att upplåta torp och i stället lägga torpjorden under huvudgårdens egen drift.

Fn sådan utveckling kan icke anses önskvärd. Redan i ett kommittébetänkande av år 1911 om orsakerna till torparklassens tillbakagång påpekades den nationalekonomiskt och socialt synnerligen önskvärda cirkulation bland jordbruksarbetarna, som består däri, att statare och andra lösa arbetare försöka sig som egna genom att arrendera ett litet torp, varvid dettas ägare mycket ofta plägat bidraga i större eller mindre grad med medel till den första inventarieuppsättningen. Efter en längre eller kortare period på det första arrendestället söka sig dessa små arrendatorer större arrendegårdar och tjäna sig på detta sätt småningom upp, tills de i många fall kunna förvärva egna ställen. Denna cirkulation, vid vilken det bästa folkmaterialet småningom sovras fram och arbetar sig upp till självägande bönder, bör givetvis på allt sätt understödjas. Alla lagstiftningsåtgärder, som kunna minska jordägarnas benägenhet att upplåta torp till jordsökande arbetare, måste därför betraktas som mindre lämpliga. Med hänsyn till nämnda cirkulation lärer det knappast heller för arrendatorerna själva få anses vara förmånligt med allt för långa lagfästa arrendeperioder.

Skogsägareförbundet finner det av dessa anledningar vara opåkallat och olämpligt att fastställa tvingande lagbestämmelser om arrendetid och optionsrätt för de grupper arrenden, som nu sist behandlats.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län liar anfört: Utskottet, som finner, att särskilda bestämmelser kunna anses behövliga för de i 43 § anförda jordägarna men står tveksamt huruvida samma bestämmel-

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt, 155 käft. (Nr 182.) 13

ser äro behövliga rörande de i 55 § avsedda fideikommissen, anser att 58 § bör utgå, enär densamma synes icke blott vara obehövlig utan även skadlig. Utskottet vill i tillämpliga delar instämma uti det särskilda yttrande, som avgivits av herrar Pettersson och Gabrielsson.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: Beträffande fideikommissen hava de sakkunniga icke kunnat påvisa något skäl, varför arrenden under dessa skola indragas under de skärpta bestämmelser, som föreslagits i fråga om bolag. Vid den undersökning, som de sakkunniga företagit angående arrendeförhållandena i riket, hava de icke kunnat konstatera några uppenbara missförhållanden och de hava funnit arrendatorerna i allmänhet nöjda med arrendeförhållandena även om helt naturligt vissa önskemål kunnat framföras. De uttala också uti sammanfattningen av sin undersökning »att många arrendegårdar under flera generationer brukats av samma släkt och att regel torde vara, atp därest arrendatorn under arrendetiden visat sig skötsam, han erbjudes förnyat arrende».

Vid sådant förhållande, och då antalet dylika arrenden är jämförelsevis obetydligt, synes all anledning saknas att i arrendelagen införa särskilda bestämmelser för vissa arrenden under fideikommiss.

Vidkommande därefter andra stadigvarande jordbruksarrenden hava de sakkunnigas majoritet föreslagit, att i fråga om torp eller annan till huvudgård hörande jordbrukslägenhet eller hemman, som lyder under huvudgård, liksom ock annan jord, vilken utan avbrott varit upplåten på arrende under mera än trettio år, så skola samma bestämmelser tillämpas på dessa arrenden som de, vilka föreslagits för bolagsarrenden, för såvitt de omfatta minst två, högst tjugufem hektar odlad jord.

Härigenom skulle det ojämförligt största antalet av alla arrendegårdar indragas under den för bolagsarrenden skärpta arrendelagens tvångströja. Men den enskilde jordägaren måste hava större frihet att disponera över sin jord än vad fallet är med bolagen, därför att så många omständigheter kunna inträffa, som för honom nödvändiggöra en ändrad disposition. I all synnerhet förefaller det orimligt, att endast den omständigheten, att en jord varit utarrenderad under mera än trettio år, skulle tvinga in den under skärpta arrendebestämmelser. De flesta arrendegårdar hava varit utarrenderade mera än trettio år, ja, man kan säga, att de hava en permanent karaktär såsom sådana. Det har varit till fördel för jordbrukarklassen, att dylika arrendegårdar funnits tillgängliga, ty därigenom har det blivit för många, särskilt yngre personer utan tillräckligt kapital för att köpa en egendom, möjligt att börja med ett arrende för att sedan sluta som självägande jordbrukare. Skärpta bestämmelser för dylika arrendegårdar skulle framtvinga en omfattande försäljning, som skulle i hög grad minska tillgången på dylika arrendejordbruk till största skadan för arrendatorerna själva.

På grund av vad sålunda anförts får sällskapet instämma uti reservanternas, herrar Pettersson och Gabrielsson, yrkande att de i 55—58 §§ föreslagna stadganden avseende vissa särskilda bestämmelser om arrenden under fideikommiss och andra stadigvarande jordbruksarrenden måtte ur förslaget till ny arrendelag utgå.

Beträffande 58 § har i övrigt anförts av

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län: Man måste hysa tvekan om behovet och lämpligheten överhuvud taget

av dessa stadgandens tillämpning å arrendejord, ägd av enskilda personer. Beträffande en gård, större eller mindre, som av en eller annan anledning, såsom ägarens sjukdom eller vistande å annan ort eller ägd av oskiftat sterbhus, varit utarrenderad mer än trettio år, skulle vid förnyad utarrendering särskilda be-

8!)

stämmelser tillämpas. Det kan ej anses lämpligt att låta viss tids utarrendering vara avgörande för den framtida regleringen av arrendet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen är tveksam, huruvida det verkligen kan anses lämpligt och är av ett föreliggande behov påkallat att göra bestämmelserna om minimitid och optionsrätt tillämpliga — förutom i de fall, som avses i 43 och 55 §§ av lagförslaget, samt i fråga om arrenden av torp och andra under huvudgård lydande hemman, hemmansdelar och jordbrukslägenheter —- även vid upplåtelse av fastighet, som icke kan anses lyda under någon huvudgård men vilken ändock under en mera avsevärd tid varit upplåten på arrende. Bortsett från det oegentliga i att låta den tillfälliga omständigheten, huruvida ett jordområde före upplåtelsen varit utarrenderat under längre eller kortare tid, bliva avgörande för frågan, huruvida å upplåtelsen skulle tillämpas särlagstiftningens strängare bestämmelser, torde det vara nödvändigt att en mera ingående undersökning än den, som föreligger, verkställes, innan förslaget i denna punkt upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det synes länsstyrelsen betänkligt och av förhållandena knappast påkallat, att en arrendator å enskild jord skulle kunna, sedan fastigheten varit utarrenderad under trettio år, tilltvinga sig nytt arrende, till dess han innehaft detsamma under femton år. Det kan därvid komma att gälla tvångsrätt för en ny arrendator gent emot en ägare, som efter en trettioårsperiod kan önska återtaga gården under eget eller arvingars bruk. En dylik tvångsrätt synes varken ur jordbrukssynpunkt eller med hänsyn till arrendatorn kunna bliva av sådan allmän betydelse, att en inskränkning i den enskilda äganderätten kan anses tillräckligt motiverad. På grund härav och under åberopande i övrigt av de skäl, herrar Pettersson och Gabrielsson anfört mot förslaget, avstyrker länsstyrelsen ifrågavarande bestämmelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Blekinge län: Bestämmelsen

synes komma att verka motsatsen till vad de sakkunniga avsett, ty skulle en skärpning av arrendevillkoren förekomma, så snart en gård under mer än trettio år varit upplåten, ligger nära till hands, att jordägaren i god tid förebygger att arrendet blir så långvarigt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gävleborgs län: Bestämmelsen är svagt motiverad och i hög grad betänklig.

Ansvar för skatter och onera.

I fråga om arrendatorns ansvarighet för skatter och onera har framhållits av

Länsstyrelsen i Kalmar län: Att vissa missförhållanden för närvarande råda i fråga om. arrendator ansvar för utskylder, som utgå från fastighet, torde vara obestridligt. Det synes därför särdeles angeläget, att denna fråga snarast löses. Kan den pågående revisionen av den kommunala beskattningen, med vilken nu ifrågavarande spörsmål givetvis nära sammanhänger, icke utan större tidsutdräkt genomföras, synes denna specialfråga böra upptagas till behandling och avgörande för sig.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: I fråga om arrendatorns skyldighet att betala skatter och onera innehåller förslaget i motsats mot den norrländska arrendelagen icke någon bestämmelse. För bolagsarrendena har den hittillsvarande bestämmelsen ansetts innebära en ganska viktig förmån, och det kan därför antagas, att om bolagens arrendekontrakt i följd av lagens tystnad i denna punkt skulle komma att upptaga betalningsskyldighet för arrendatorerna. skulle detta innebära en rätt betydande, men icke alltid vid kontraktets ingå-

Ansvar för skatter och onera.

ende klart uppfattad försämring’. Det kan därför ifrågasättas, att, om icke skattelagstiftningen behandlar saken samtidigt med arrendelagstiftningens avgörande, bibehålla en särskild bestämmelse för Norrland av samma innehåll, som den hittills gällande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framställt samma erinran.

3 KAP.

6 §.

Vid denna paragraf har anförts av

Domänstyrelsen: Styrelsen tillåter sig hänvisa till vad styrelsen anfört vid 7 §. Inom skogsbruket förekommer nämligen ej sällan hyresavtal för skogsarbetare, vari träffas uppgörelse om vissa arbetsprestationers utgörande av hyresgästen.

Sveriges skogsägareförbund: Bestämmelsen i andra stycket av paragrafen kan förbundet ej godkänna. Ett ej obetydligt antal skogsarbetarlägenheter upplåtes genom hyresavtal. Den här förut omtalade reciprociteten i arbetsskyldigheten skulle därför vid dessa avtal vålla samma olägenheter som vid arrendena. Detsamma gäller förbudet att införa fixa prislistor i kontrakten.

övergångsbestämmelserna.

Övergångs- Beträffande övergångsbestämmelserna har länsstyrelsen i Uppsala län erbestämmel- inrat, att det vore önskvärt, att hänvisningen till promulgationslagen av den serna. jlini 1907 utbyttes mot direkta stadganden, svarande emot tillämpliga delar av nämnda lag.

Stockholm 1927. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.