med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lapp¬ marker med flera områden

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

1 Nr 43.

Kungl. Mai :ts proposition till riksdagen med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden; given Stockholms slott den 21 januari 1927.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

GUSTAF.

Paul Hellström.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr i3.J

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Förslag

till

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

1 kap. Lagens tillämpningsområde.

1 $.

Följande fastigheter, nämligen

1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Sårna och Idre socknar av Kopparbergs län,

2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län,

3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen till kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) angående dispositionen av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. m., samt

4) inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt,

skola, med undantag som i 2 § sägs, i fråga om skogens vård vara underkastade denna lag.

2 §.

Från tillämpningen av denna lag undantagas:

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, inom Kopparbergs län vid storskifte avsatta besparingsskogar samt skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;

2) städernas skogar; och

3) skogar å ecklesiastika boställen, där ej annat följer av 3 §.

3 *.

Ligger skog, som är underkastad denna lag, i samfällighet med skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hus-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

hållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i § 4 av nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

2 kap. Om avverkning.

4 %.

Avverkning av barr- eller lövträd för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast med tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Om tillgodogörande av träd efter skadegörelse stadgas i 3 mom. av 15 §.

5 i

Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder enligt denna lag böra vidtagas för återväxtens betryggande, må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna utföras utan oskälig kostnad.

6 %.

1 mom. Tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan. Dylik plan skall upprättas på sätt i 2 mom. sägs samt angiva den myckenhet virke, som med tillämpning av de i 5 § omförmälda grunder må under viss tid avverkas å fastigheten.

1 fråga om fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, må avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav, att avverkningsplan ej upprättats för fastigheten.

2 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons begäran av vederbörande skogsstatstjänsteman samt skall för att bliva gällande granskas och fastställas av överjägmästaren. Avverkningsplan, som genom fastighetsägarens eller åbons försorg upprättats av annan sakkunnig person än vederbörande skogsstatstjänsteman, länder dock till efterrättelse, där den efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen. Av överjägmästare fastställd plan skall, så snart ske kan, tillställas sökanden.

Avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt uppgöras särskilt för varje fastighet. Innehavas två eller flera närbelägna fastigheter av samme ägare eller åbo, äge dock domänstyrelsen, på framställning av denne, medgiva, att fastigheterna sammanföras under gemensam avverkningsplan. Sålunda tillkommen hushållningsgemenskap skall

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

fortfara, till dess antingen innehavaren vid början av ny indelningsperiod gör framställning om dess hävande eller någon av fastigheterna kommer i särskild innehavares händer; dock att i sistnämnda fall plan, som gäller, då fastigheterna skiljas, må fortfara att tillämpas under planens giltighetstid, så framt överenskommelse därom träffas varje gång fastighet byter, innehavare.

3 mom. Närmare föreskrifter för skogsstatstjänstemännen rörande avverkningsplan och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.

7 §.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer av 2 mom., utsyning verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman samt de utsynade träden stämplas genom dennes försorg.

2 mom. För sådan avverkning i yngre skog, som avser för dess utveckling ändamålsenlig gallring, erfordras ej utsyning och stämpling enligt 1 mom., så framt, innan tillstånd till avverkningen meddelas, träden genom skogsägarens försorg utsynats och stämplats av sakkunnig person, som av domänstyrelsen förklarats därtill behörig, samt stämplingen blivit av vederbörande skogsstatstjänsteman besiktigad och godkänd. Samma lag vare beträffande avverkning av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog, där tillstånd till avverkningen sökes samtidigt med tillstånd till gallring av den yngre skogen.

Virke, som avverkats enligt bestämmelserna i detta moment, skall, innan det bortföres från skogen, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg.

8 *.

Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman, och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober meddela slutligt beslut i anledning av ansökningen.

Innan utsyning eller besiktning enligt 7 § av skogsstatstjänsteman verkställes, skall han underrätta sökanden om tiden för förrättningen genom rekommenderat brev, som avsändes med posten senast tjugu dagar därförut.

9 §.

Tillstånd till avverkning skall avse en tid av tre år; dock må på domänstyrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av högst tre år. Fråga om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Konungen.

Vad sålunda stadgas äger ej tillämpning i fråga om tillstånd till avverkning, varom i 7 § 2 mom. förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

10 %.

Där skogsstatstjänsteman vid meddelande av tillstånd till avverkning finner nödigt, att vissa träd överhällas såsom fröträd, äge han därom utfärda föreskrift. Fröträden skola genom skogsstatstjänstemannens försorg förses med tydligt märke och må sedermera icke avverkas utan tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.

11 %.

1 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd.

2 mom. Skogsstatstjänstemans beslut rörande avverkningstillstånd skall mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud så snart ske kan och, där utsyning eller besiktning av skogsstatstjänstemannen ägt rum, innan han avreser från stället.

Beslutet skall förses med besvärshänvisning.

12 §.

Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vederbörande skogsstatstjänsteman meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

13 $.

Vid utsyning och stämpling, som verkställes av skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg, så ock då avverkningsplan av sådan tjänsteman upprättas eller besiktning äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga kostnader för nu nämnda förrättningar skola, med det undantag som stadgas i 23 § 1 mom. andra stycket, gäldas av statsverket.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

14 $.

Där vid avverkning, som verkställts å skogsmark för annat ändamål än husbehov, icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog, dock att, därest nu stadgad skyldighet i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande, domänstyrolsen äger på ansökan medgiva skälig begränsning därav.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

15 §.

1 mom. Uppkommer å skogsmark skada i skogen genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i 14 § föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt sagda paragraf ej föreligger.

Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren eller åbon tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i särskilt fall den i 1 mom. angivna skyldigheten bliva synnerligen betungande, må domänstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

3 mom. Träd, som vid skadegörelsen fällts eller skadats på sätt i 1 mom. sägs, må ej till annat ändamål än husbehov avverkas eller bortföras, innan de stämplats genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg.

16 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande av skogsåterväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. År tvist om ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare, vare jämväl denne gentemot vederbörande myndighet ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

17 $.

1 mom. I avverkningstillstånd skall förrättningsmannen föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande den i 14 § stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken en var av dem skall vara verkställd.

2 mom. Finner vederbörande skogsstatstjänsteman eljest åtgärder för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. ' 7

betryggande av återväxt enligt denna lag vara påkallade, åligge det honom att, efter besiktning å stället, göra anmälan till överjägmästaren samt därvid överlämna protokoll över besiktningen jämte förslag till erforderliga åtgärder, överjägmästaren söke att med den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder, som därför böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Varder ej sålunda överenskommelse träffad, stämma över jägmästaren eller den skogsstatstjänsteman, han därtill förordnar, saken till domstol in, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

18 §.

Vad enligt 17 § blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt samt om tiden därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller åbo.

19 $.

Har den för vidtagande av återväxtåtgärd enligt 17 § bestämda tid gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, skall vederbörande skogsstatstjänsteman göra anmälan därom till överjägmästaren, som genom besiktning å marken låter undersöka förhållandet. Dylik besiktning verkställes av den skogsstatstjänsteman, som överjägmästaren därtill förordnar, jämte två ojäviga gode män, vilka av överjägmästaren utses bland dem, som valts till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter i häradsrätt. Till sådan förrättning skall vederbörande ägare eller åbo samt, där överjägmästaren avser att emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom överjägmästarens försorg bevisligen kallas. Över förrättningen skall redogörelse avgivas till överjägmästaren.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts, vare besiktning icke av nöden.

Det ankommer å överjägmästaren att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

20 §.

Har åtgärd blivit enligt 19 § genom överjägmästarens föranstaltande vidtagen, äger på framställning av denne överexekutor låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående besiktningen, där överjägmästaren visar, att försummelse befunnits föreligga och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vill deri, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in kronan till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka återvinning.

21 §.

Där vid meddelande av avverkningstillstånd befinnes, att för erhållande av stadgad återväxt efter avverkningen kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger förrättningsmannen föreskriva, att betryggande säkerhet skall av vederbörande ställas för den kostnad, som dessa åtgärder av honom beräknas medföra. Innan dylik säkerhet blivit ställd hos vederbörande skogsstatstjänsteman, må avverkningen ej påbörjas. Underrättelse härom skall intagas i tillståndet.

22 Vad i 14—21 §§ är stadgat äge ej tillämpning ovan odlingsgränsen samt ej heller beträffande sådan nedom samma gräns belägen försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

23 $.

1 mom. Vill fastighetsägare eller åbo omlägga skogsmark till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller medelst röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, göre ägaren eller åbon anmälan därom till vederbörande skogsstatstjänsteman. Denne åligger att, så snart sådant i samband med annan tjänsteförrättning i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna marken verkställa besiktning till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet för ändamålet samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet med uppgift å de åtgärder, som anses erforderliga för omläggningens fullbordande, och tiden därför jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan föranleda.

önskar fastighetsägaren eller åbon att vinna snabbare handläggning av ärendet än enligt första stycket kan ske, äge han på egen bekostnad antingen för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande skogsstatstjänsteman, varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta marken besiktigas av lantmätare, lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent eller två andra trovärdiga män samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

insända däröver avgivet intyg jämte ansökning i ärendet till förstnämnde tjänsteman, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till länsstyrelsens prövning.

Finner länsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, meddele länsstyrelsen tillstånd därtill med utsättande av viss tid, inom vilken vid vite, som länsstyrelsen äger bestämma, de för omläggningen erforderliga åtgärderna skola vara fullbordade; skolande underrättelse om länsstyrelsens beslut i ärendet meddelas skogsstatstjänstemannen för fastighetsägarens eller åbons förständigande.

2 mom. Virke, som avverkats på grund av tillstånd, varom i 1 mom. sägs, skall, innan det bortföres, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg. Vad sålunda stämplats skall avräknas, då tillstånd till avverkning å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.

5 kap. Om skyddsskogar samt lapparnas rätt till skog.

24 §.

Huru rätten att förfoga över skog, som lyder under denna lag, genom skogens förklarande för skyddsskog kan varda inskränkt utöver vad i lagen sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.

25 $.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

6 kap. Ansvarsbestämmelser.

26 $.

Företages avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller föreskrift, som enligt lagen meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket, varde ock den påföljd ådömd.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skogsstatstjänsteman

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

jämlikt 12 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till och med etthundra kronor.

27 $.

Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 26 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistnämnda befogenhet tillkomme jämväl skogsstatens bevakande tjänstemän; har någon av dem gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid skogsstaten att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av bevakningstjänsteman.

28 $.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

29 $.

Böter och vite, vartill någon enligt denna lag fälles, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera områden skogsvårdsfond.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

7 kap. Om fullföljd av talan.

31 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av annan skogsstatstjänsteman än överjägmästare, äge han däröver anföra besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästares beslut föres hos domänstyrelsen genom besvär, som skola ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där beslutet avser fastställelse av avverkningsplan, före klockan tolv å sextionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

över beslut, som enligt denna lag meddelats av domänstyrelsen eller av länsstyrelse, föres klagan hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

32 §.

över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 20 § sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Genom denna lag upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928. Dock skall vid nya lagens tillämpning iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före nya lagens ikraftträdande, skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) I avverkningsplan, som är gällande vid 1927 års utgång, medför nya lagen ej rubbning i vidare mån än planen är stridande mot nya lagens bestämmelser.

3) Genom nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning och stämpling, som verkställts före dess ikraftträdande; dock att avverkning ej må i något fall verkställas senare än fem år efter utsyningen. Ej heller inverkar lagens ikraftträdande å giltigheten av tidigare meddelade tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling eller föreskrifter, som avse överhållande av fröträd eller utövande av kontroll över avverkning, överträdelse av föreskrift, som nu sagts, bedömes efter äldre lag.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 15 § av lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

5) Beträffande klagan över avverkningsplan, som enligt förordningen den 18 juni 1915 upprättats av skogsstatstjänsteman, skall vad i förordningen är stadgat lända till efterrättelse.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

13 Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1926.

Närvarande:

Statsministern Sandler, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nothin, Svensson, Hansson, Linders, Schlyter, Larsson, Wigforss, Möller, Levinson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför departementschefen, statsrådet Linders:

För Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt vissa mindre områden utom dessa gälla trenne speciella skogslagar, nämligen förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i det följande benämnd lappmarkslagen, lagen den 5 juni 1909 (nr 53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden samt förordningen den 18 juni 1920 (nr 331) angående allmänningsskogar inom Västerbottens och Norrbottens län.

Den mest betydelsefulla av dessa författningar är lappmarkslagen. Sedan avvittringen inom lappmarkerna numera slutförts, äger denna lag tillämpning dels å alla enskilda skogar i lappmarkerna samt i Sårna och Idre socknar i Kopparbergs län, dock med undantag av husbehovs- och allmänningsskogar, som äro underkastade förenämnda lag den 5 juni 1909 och förordning den 18 juni 1920 eller, vad angår allmänningsskogarna i Sårna och Idre socknar, särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter, dels å vissa enskilda skogar utom lappmarkerna och berörda socknar, dels ock slutligen å en del allmänna skogar. Sistnämnda enskilda skogar utgöras av skogar å sådana skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län, samt av en del till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen till kammarkollegium nyssnämnda dag (nr 63 s. 6) angående dispositionen av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. m. Berörda skattehemman och överloppsmarker ligga spridda i Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland. Vad angår de- under lappmarkslagen lydande allmänna skogar, utgöras dessa av skogar å sådana under åborätt upplåtna kronohemman och

inledning.

Lappmarks-

lagens

giltighets-

område.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Arealen av de under lappmarkslagen lydande skogar och dess fördelning å de olika områden, där lagen gäller.

krononybyggen, som äro belägna inom de sex norra länen. Dylika kronohemman och krononybyggen finnas för närvarande allenast inom Västerbottens och Norrbottens län.

Sammanlagda arealen av de under lappmarkslagen lydande skogar utgör enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1920 3,024,533 hektar. Av denna areal belöper å skogar inom lappmarkerna 2,529,912 hektar, inom Sårna och Idre socknar 96,545 hektar, i Norrbottens läns kustland 289,186 hektar, i Västerbottens läns kustland 63,253 hektar, i Jämtlands län 5,306 hektar och i Västernorrlands län 40,331 hektar. Till belysning, huru de särskilda slag av skogar, som lyda under lappmarkslagen, äro fördelade på de olika områden, där lagen gäller, hänvisar jag till följande tablå, som upprättats med ledning av nyssnämnda förvaltningsberättelse:

Tablå över arealen av de skogar, som lyda under lappmarkslagen, och dess fördelning å de områden, där lagen äger tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr

Enskilda skogar hektar

IV. Sammandrag.

Lappmarkerna .................................... 2,089,758

Sårna och Idre socknar .................... 96,545

Norrbottens läns kustland ........... 229,136

Västerbottens » » 58,371

Jämtlands län .................................... 5,306

Västernorrlands län............................ 40,331

Summa hektar 2,519,447 505,086 3,024,533.

Lappmarkslagen är byggd på principen om utsyningstvång. Lagen stadgar sålunda beträffande samtliga därunder lydande skogar, att avverkning av barrträd för annat ändamål än fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman. Vad sålunda föreskrivits om barrträd gäller även i fråga om lövträd ovan odlingsgränsen. — Beträffande sättet för utsynings verkställande förutsätter lagen, att utsyningen skall ske med tillämpande av grundsatsen om uthålligt skogsbruk. Lagen stadgar i sådant avseende, att utsyning skall verkställas efter avverkningsplan samt att sådan plan skall upprättas för viss tid och på sådant sätt, att skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, skall i avverkningsplanen behandlas för sig. — Avverkningsplan upprättas i allmänhet av vederbörande skogstjänsteman på fastighetsägarens eller åbons begäran, och må ändring sökas i dylik plan genom besvär hos vederbörande överjägmästare, domänstyrelsen och Kungl. Maj:t. Har emellertid avverkningsplan genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats av annan sakkunnig person än vederbörande skogstjänsteman samt efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen, äger den laga giltighet. — Beträffande upprättande av avverkningsplan och verkställande av utsyning upptager lagen i övrigt vissa detaljbestämmelser. Enligt i lagen lämnat bemyndigande hava ytterligare föreskrifter rörande avverkningsplan och dess tillämpning meddelats av domänstyrelsen i tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande personal den 22 september 1924. — Lappmarkslagen innehåller även vissa bestämmelser om åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning. I detta avseende föreskrives, att i protokoll över utsyningsförrättning skola angivas de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som i avverkningsplanen eller eljest må hava föreskrivits såsom villkor eller angivits såsom behövliga, samt den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna. Därjämte stadgas, att, därest

43.

15 Allmänna

skogar

hektar

Summa

hektar

440,154

60,050

4,882

2,529,912

96,545

289,186

63,253

5,306

40,331

Lappmarkslagens huvudsakliga innehåll.

Lappmarkslagens handhavande.

Domänstyrelsens skrivelse d. »*/1* 1923.

Yttranden av ortsmyndigheter m. fl.

Domänstyrelsens utlåtande d. 3/4 1925.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

vid utsyning förrättningsmannen anser nödigt, att vissa träd tillsvidare överhällas såsom fröträd, föreskrift härom skall meddelas vid förrättningen, samt att fröträden, sedan desamma genom förrättningsmannens försorg försetts med tydligt märke, icke må avverkas utan tillstånd av vederbörande skogstjänsteman. — Lagen innehåller i övrigt vissa bestämmelser om skogsmarks uppodling till åker eller äng m. m. ävensom stadganden om fullföljd av talan och överträdelse av lagens föreskrifter samt om lapparnas rätt till skog.

Handhavandet av lappmarkslagen ankommer i huvudsak å jägmästarna i de revir, där de under lagen lydande skogar äro belägna, samt dem underlydande skogsstatspersonal. Inseende över jägmästarnas förvaltning i förevarande avseende utövas av vederbörande överjägmästare och domänstyrelsen. Kostnaderna för lagens handhavande bestridas av domänfonden, som erhåller ersättning härför dels genom inflytande utsyningsavgifter och dels genom särskilda under nionde huvudtiteln anvisade statsanslag.

I skrivelse den 22 december 1923 har domänstyrelsen väckt förslag om vissa ändringar i lappmarkslagen, avseende dels upptagande i lagen av sådana bestämmelser, att avverkningsplan, som upprättats av skogstjänsteman, ej finge tillämpas, förrän den fastställts av vederbörande överjägmästare, och dels stadgande av skyldighet för vederbörande markägare att efter avverkning till avsalu vidtaga erforderliga reproduktionsåtgärder samt införande i lagen av bestämmelser, huru dylik skyldighet skulle utkrävas i händelse av underlåtenhet, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 1923 års skogsvårdslag.

över domänstyrelsens berörda skrivelse hava till följd av remiss den 24 mars 1924 utlåtanden avgivits av länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, överjägmästaren i Dalarnas distrikt samt jägmästarna i Idre, Sårna och Västerdalarnas revir, varjämte Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund efter därtill erhållna tillfällen yttrat sig över skrivelsen.

Med anledning av de erinringar, som i dessa yttranden framställts mot domänstyrelsens förslag i skrivelsen den 22 december 1923, har domänstyrelsen den 3 april 1925 avgivit infordrat utlåtande i ärendet. I detta har domänstyrelsen dels bemött sagda erinringar samt närmare utvecklat och motiverat nyssnämnda förslag dels ock föreslagit ytterligare sådan ändring i lappmarkslagen, att å fastighet, där skogstillgången ej vore större än som erfordrades till husbehov, utsyning skulle kunna äga rum, utan att avverkningsplan för fastigheten upprättats.

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vid domänstyrelsens sistberörda utlåtande har fogats ett den 10 april 1925 dagtecknat särskilt yttrande av domänfullmäktige, däri dessa med avseende å de av domänstyrelsen föreslagna ändringarna i lappmarkslagen i vissa hänseenden uttalat en från domänstyrelsen avvikande mening. Domänfullmäktige hava därjämte i berörda yttrande till behandling upptagit frågan, huruvida lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde. Domänfullmäktige hava härvid föreslagit, att de under lappmarkslagen lydande mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge, vilka funnes insprängda i eller i föryngringshänseende vore likvärdiga med skogarna under 1923 års allmänna skogsvårdslag, överfördes från lappmarkslagen till skogsvårdslagen.

Rörande berörda av domänfullmäktige framställda förslag har domänstyrelsen den 30 april 1925 avgivit infordrat yttrande.

Sedermera hava, till följd av remiss den 16 juni 1925, förnyade utlåtanden i ärendet avgivits av förenämnda länsstyrelser, landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, därvid länsstyrelsen i Kopparbergs län överlämnat särskilt yttrande av skogsvårdsstyrelsen i länet. Härförutom hava Sveriges skogsägareförbund och Norrlands skogsvårdsförbund efter erhållna tillfällen ånyo yttrat sig i ärendet.

I nyss angivna yttranden hava dels ytterligare förslag väckts om vissa inskränkningar i lappmarkslagens giltighetsområde eller om verkställande av utredning härom, dels ock yrkanden framställts om sådana ändringar i lagen, att skogsägaren berättigades att i vissa fall utan utsyning under kontroll verkställa saluavverkning ävensom inom avverkningsplanens ram bestämma, å vilken del av vederbörande fastighet utsyning skulle av skogsstatstjänsteman verkställas.

Med anledning av vad i nyssberörda yttranden anförts har domänstyrelsen den 22 oktober 1925 avgivit nytt infordrat utlåtande i ärendet.

Slutligen har domänstyrelsen, efter anmodan, den 5 december 1925 inkommit med yttrande rörande vissa ekonomiska och organisatoriska spörsmål, som sammanhänga med de föreslagna ändringarna i lappmarkslagen.

Med ledning av de avgivna yttrandena har frågan om ändring av lappmarkslagen i förut angivna hänseenden varit föremål för beredning inom jordbruksdepartementet, därvid enligt särskilt uppdrag hovrättsrådet Thor Sjöfors biträtt. Sedan beredningen numera slutförts, anhåller jag att få anmäla detta ärende för Kungl. Maj:t.

Särskilt yttrande av domänfullmäktige.

Domänstyrelsens utlåtande d. so/4 1925.

Förnyade yttranden av ortsmyndigheter m. fl.

Domänstyrelsens utlåtanden d. ”/io och d. 6/i? 1925.

Ärendets beredning.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. .‘IN liä/l. (Nr Ml.)

Frågan, huruvida vissa skogar under lappmarkslagen böra överföras till skogsvårdslagen.

Historik.

Förordningen d. 29fe 1866.

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Jag torde härvid först få ingå på frågan, huruvida lappmarkslagen bör upphävas beträffande vissa därunder lydande skogar och dessa i stället inordnas under skogsvårdslagen.

Innan jag närmare redogör för de förslag, som härutinnan framställts i ärendet, torde en kort översikt böra meddelas angående de bestämmelser om utsyningstvång, som före lappmarkslagens tillkomst gällt beträffande ifrågavarande skogar, ävensom angående de förslag, som tidigare framställts om inskränkning i förevarande lagstiftnings giltighetsområde.

Utsyningstvång beträffande enskilda skogar i Norrland och Kopparbergs län stadgades första gången genom omförmälda förordning den 29 juni 186f> samt berörda skrivelse till kammarkollegium samma dag.

I sagda förordning föreskrevs utsyningstvång beträffande ifrågavarande delar av landet för skattehemman, som uppkomme antingen av nybyggen, vilka upplätes från kronan efter den 29 juni 1866, eller av sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna byggnads- och odlingsskyldigheter icke blivit inom behörig tid fullgjorda. Enligt § 1 i förordningen skulle beträffande förstnämnda slag av hemman gälla, att skattemannen ej skulle äga annan rätt över hemmanets skog, än att han därifrån finge dels utan utsyning till husbehov hämta nödigt virke och bränsle och dels efter utsyning och stämpling av vederbörande skogstjänsteman fritt taga eller försälja vad därutöver kunde, med bevarande för framtiden av skogens bestånd, årligen avverkas. Ej heller för uppodling till åker och äng finge skog å hemmanet fällas annorledes än nyss sagts, med mindre skattemannen därtill i viss i förordningen angiven ordning erhållit särskilt tillstånd av länsstyrelsen. Vad sålunda stadgats beträffande nyss angivna slag av hemman skulle enligt § 2 i förordningen äga tillämpning även beträffande skattehemman, som uppkomme av berörda äldre nybyggen. — Med avseende å det sätt, varpå omförmälda föreskrifter skulle vinna tillämpning å ifrågavarande hemman, stadgades i förordningen, bland annat, att i alla beslut om nybygges omförande under skattetitel, som meddelades efter den 29 juni 1866, skulle uttryckligen angivas, huruvida ägaren över hemmanets skog åtnjöte full skattemannarätt eller allenast den inskränktare rätt, som angåves i nyssnämnda föreskrifter, samt att anteckning därom jämväl borde ske i jordeboken. Ägare av här avsett skattehemman, som överträdde den honom sålunda tillkommande rätt över hemmanets skog, skulle enligt förordningen straffas såsom för skogsåverkan enligt 24 kap. strafflagen.

Av motiveringen till den proposition nr 54, varmed Kungl. Maj:t för 1865—1866 års riksdag framlade förslag till förordningens huvudbestämmelser, framgår, att syftet med dessa var att skydda skogen å ifrågavarande fastigheter mot skövling. Med avseende å betydelsen av skogens bevarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 19

för framtiden å enskildas fastigheter i de norra länen framhålles i motiveringen, att enligt vad erfarenheten lärt de nordliga länens invånare på grund av klimatets hårdhet och mångenstädes även jordmånens magra beskaffenhet icive med säkerhet kunde hava sin utkomst uteslutande av jordbruket, utan att åt dem måste bevaras en fortfarande biförtjänst av skogsavverkningen och det arbete, eu ordnad skogsvård samt trävaruförädlingen allt fortfarande borde lämna.

Att förordningens tillämplighet inskränktes till de däri angivna skattehemman berodde enligt berörda motivering därpå, att någon inskränkning i den dispositionsrätt, som enligt då gällande författningar tillkom ägare av redan befintligt skattehemman i avseende å därtill hörande skog eller innehavare av redan behörigen anlagda nybyggen i avseende å den skog, som genom framdeles skeende avvittring kunde dem tillfalla, icke ansågs lagligen böra ifrågakomma. Däremot fann man någon betänklighet ej möta, att i fråga om nybyggen, vilkas anläggande då ännu icke blivit enligt gällande författningar medgivet, eller beträffande sådana äldre nybyggen, för vilka föreskrivna odlings- och byggnadsskyldigheter icke inom behörig tid blivit författningsenligt verkställda och över vilka kronans dispositionsrätt i följd härav måste anses vara återställd, sådana bestämmelser meddelades, varigenom innehavare av dylika nybyggen, även sedan desamma, efter fullgjorda odlings- och byggnadsskyldigheter, i övrigt iklätt sig natur av skattehemman, underkastades en inskränkning i rättigheten till skogens begagnande, som väl ställde dem i detta avseende i ett annat förhållande än övriga skattehemmansägare men på samma gång lände såväl dem som det allmänna till en obestridlig framtida båtnad.

Med avseende å betydelsen av den i förordningen stadgade inskränkningen i rätten att nyttja skogen å ifrågavarande hemman uttalas i berörda proposition, att förordningens bestämmelser i detta avseende skulle föranleda uppkomsten av ett nytt slag av skattehemman med särskilda förpliktelser och skyldigheter.

Samtidigt med utfärdandet av omförmälda förordning meddelade Kungl. Maj:t i berörda skrivelse till kammarkollegium vissa bestämmelser om försäljning till enskilda av överloppsmarker i Kopparbergs län och de norrländska länen. Dessa bestämmelser innehöllo, att med undantag av s. k. renbetesland sådana trakter å överloppsmarkerna i nämnda län, vilka erbjode ringa tillfälle till odling och vare sig genom sitt läge i oregelbundna figur er inom och emellan byars och utbrutna hemmans områden eller armars genom sin särskilda beskaffenhet icke vore lämpliga att såsom kronoparker bibehållas, skulle enligt Kungl. Maj:ts beprövande i varje särskilt fall antingen, där dessa hemman eller byalag å marken begagnade mulbete mot smörränta, med samma hemman förenas utan skatteköpeskilling men med tillökning i hemmanens mantal och ränta, på sätt avvittringsförfattningarna foreskreve, eller ock beläggas med skogsränta i enlighet med vad forordningen den 28 juni 1775 samt brevet den 5 december 1780 för skatt-

Skrivelsen till kammarkollegium d. 39/e 1866.

Avvittringsstadgan d. soli 1873.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

läggningarnas verkställande i Savolax och Karelen föreskreve samt åt den högstbjudande under äganderätt försäljas. I bägge dessa fall skulle emellertid blivande enskilda ägare av marken i fråga om nyttjanderätten till därå växande skog vara underkastade enahanda bestämmelser, som enligt förordningen den 29 juni 1866 gällde i avseende å skog å skattehemman, uppkommet av nybygge, vilket därefter upplätes från kronan.

De i denna skrivelse stadgade villkor, under vilka däri angivna överloppsmarker finge i vissa fall förenas med vederbörande hemman eller försäljas till den högstbjudande, ändrades sedermera genom förenämnda kungörelse den 26 maj 1899 angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. m. Härvid skedde dock ej någon rubbning i föreskriften, att enskilda ägare av ifrågavarande marker skulle beträffande därå befintlig skog vara underkastade förut angivna bestämmelser i förordningen den 29 juni 1866.

De i sistnämnda förordning meddelade bestämmelser om utsyningstvång utsträcktes sedermera genom stadgan den 30 maj 1873 (nr 26 s. 1) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker att gälla för frälseoch skattehemman samt lägenheter i lappmarkerna med avseende å dem vid avvittring tilldelad skog. I 8 § av denna stadga föreskrevs, att hemman och nybyggen skulle, så vitt tillgång funnes, erhålla skog ej blott till husbehov utan ock till avsalu, dock att ägare av frälse- och skattehemman och lägenheter ej skulle över den vid avvittringen tilldelade skogen äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 av 1866 års förordning.

Av motiveringen till den proposition nr 4, varmed förslag till berörda bestämmelser angående inskränkning i vederbörande ägares dispositionsrätt över skogen förelädes 1873 års riksdag, framgår, att dessa bestämmelser avsågo att trygga skogens framtida bestånd. Vidtagandet av åtgärder i detta syfte ansågs påkallat dels för att för framtiden trygga odlingens bestånd i lappmarkerna, dels för att hindra att den nyttjanderätt till skogen i lappmarkerna, som av ålder tillkommit lapparna, omintetgjordes genom överdriven avverkning av de enskilda fastighetsägarna, dels ock för att förebygga den försämring i klimatet, som skulle bliva en följd av lappmarksskogarnas uthuggande. Därjämte uttalades i motiveringen, att genom införande av utsyningstvång å enskildas skogar i lappmarkerna betydande lättnader skulle vinnas i bevakningen av kronans skogar därstädes.

I berörda proposition framhölls vidare, att ingen bestämmelse tidigare meddelats angående omfånget av de enskildas blivande områden i lappmarkerna utom i 1850 års stadga för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark, vilken stadga emellertid ej vunnit tillämpning och således ej kunnat grundlägga någon rätt för de enskilda, samt att det torde bero på Kungl. Maj ds gottfinnande att bestämma skogsområdenas storlek så, att, därest de enskilda skulle erhålla oinskränkt dispositionsrätt över skogen, skadan av denna rätts befarade missbruk inskränktes till minsta möjliga omfång — en utväg, som påtagligen skulle vara för de enskilda mindre fördelaktig, än om större områden dem tilldelades med förbehåll, som ledde

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

därhän, att av skogen väl Unge tagas så mycket, som utgjorde dess naturliga avkastning, men icke något därutöver.

Beträffande storleken av de skogsanslag, som vid avvittringen borde tilldelas hemman och nybyggen i lappmarkerna, stadgades i 18 § av stadgan, att sådant anslag Unge med hänsyn till skogens och betets bättre eller sämre beskaffenhet samt markens olika växtlighet, bestämmas efter beräkning av 5,000 kvadratrev (= 440.7 6 hektar) eller därutöver till högst 20,000 kvadratrev (= 1,763.04 hektar) skogsmark för helt mantal och i förhållande därefter för större eller mindre hemmantal. I anslaget skulle ej inberäknas sådan mark, som borde hänföras till impediment.

Bestämmelserna om utsyningstvång i 1866 års förordning utsträcktes sedermera genom skrivelsen till länsstyrelsen i Kopparbergs län den 27 juni 1879 angående grunder för avvittring och storskifte i Sårna socken med Idre kapellag att gälla jämväl i fråga om den skogsmark, som genom storskifte tilldelades byar och lägenheter i nämnda socken och kapellag. Enligt punkt 4 i sagda skrivelse skulle jordägarna över sagda mark ej äga vidsträcktare dispositionsrätt än enligt § 1 i 1866 års förordning.

Förutom beträffande nu angivna enskilda skogar i Norrland och Dalarna gällde före lappmarkslagens tillkomst bestämmelser om utsyningstvång jämväl i fråga om vissa kronan tillhöriga skogar därstädes, vilka upplåtits åt enskilda till nyttjande. I förordningen den 21 december 1865 (nr 74 s. 1) angående utsyning och försäljning av skogsapel- från kronans skogar i Störa Kopparbergs län och de norrländska länen stadgades sålunda, att all avverkning av skogsalster å kronohemmans eller nybyggens områden inom nämnda län skulle ske efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman med undantag allenast av avverkning för hemmans eller nybygges oundgängliga husbehov samt att uteslutande rätt till utsyning tillkomme kronohemmans och nybygges åbor med avseende å de områden, som blivit åt dem genom avvittring bestämda och avrösade. Bestämmelser av väsentligen enahanda innehåll upptogos sedermera i förordningen i samma ämne den 18 september 1874 (nr 79 s. 1) samt i förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket.

Vid tillkomsten av 1915 års lappmarkslag erhöll denna, såsom förut berörts, tillämpning ej allenast å samtliga de fastigheter, som enligt vad nyss angivits underkastats förenämnda bestämmelser i 1866 års förordning, utan även å kronohemman och krononybyggen under åborätt inom avvittrade delar av de sex norra länen.

Av motiven till lappmarkslagen framgår, att denna ej innebar någon ändring i den rättsliga karaktär, som utsyningstvånget erhållit genom förenämnda äldre författningar. I det av norrländska skogsvårdskommittén år 1912 avgivna betänkande med, bland annat, förslag till lag angående utsyning å enskildes skogar i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, vilket förslag ligger till grund för lappmarkslagen, framhölls sålunda, att

Skrivelsen till länsstyrelsen i Kopparbergs län d. 27/« 1879.

Kronohemman och krono• nyby g g en inom de sex norra länen.

1915 års lappmarkslag.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

stadgandena angående hushållningen med förevarande skogar vore av' väsentligt olika karaktär mot all annan skogslagstiftning i vårt land, även däri att de icke innebure någon inskränkning av förut givna rättigheter utan vore ett uttryck för de villkor, under vilka de vanligen mycket betydande skogsanslagen erhållits. Dessa villkor hade även, på sätt framginge av motiven till 1873 års avvittringsstadga, varit bestämmande för skogsanslagens storlek, särskilt i fråga om lappmarkerna. Kommittén fann ej något skäl tala för förändring eller upphävande av den allmänna princip, på vilken då gällande lagstiftning för ifrågavarande skogar vilade. Vad kommittén sålunda anfört föranledde ej erinran från statsmakternas sida vid lappmarkslagens antagande.

Förut fram- Efter ifrågavarande lagstiftnings tillkomst hava vid upprepade tillfällen

o^utsyning»- väckts om dess upphävande eller om inskränkning av dess giltig-

tvångets upp- hetsområde. hävande eller inskränkning i dess giltighetsområde.

Förslag härom Vad angår de förslag, som i detta hänseende framkommit före utfärdandet före utfärda^ ay ] 9 5 ^rs lappmarkslag — vilka förslag avsågo dels utsyningstvångets års lapp- fullständiga upphävande och dels dess avlyftande beträffande vissa därunder markslag. tydande skogar — har närmare redogörelse för dessa lämnats i den proposition nr 69, varmed förslag till lappmarkslagen förelädes 1915 års riksdag (sid. 12—17 samt 41—43), och torde jag beträffande ifrågavarande förslag få hänvisa till denna redogörelse. Såsom av det anförda redan framgår, föranledde dessa förslag ej någon åtgärd från statsmakternas sida.

Skogslagstiftningskommittén.

Efter lappmarkslagens tillkomst upptogs frågan om inskränkning i förevarande lagstiftnings giltighetsområde ånyo till diskussion i skogslagstiftningskommitténs den 9 december 1918 avgivna betänkande.

I det av kommittén framlagda förslaget till lag angående vård av enskildes skogar undantogos från den föreslagna lagens tillämpning, förutom skogar inom Västerbottens och Norrbottens län, jämväl sådana nedom Västerbottens län belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen. I motiveringen till förslaget anförde kommittén beträffande sagda undantag, att det särskilt rörande skogarna å de inom Västernorrlands och Jämtlands län belägna skattehemman, som avsåges i 1866 års förordning, inom kommittén bragts på tal, att det vore olämpligt, såväl att de med sin sporadiska förekomst skulle stå kvar under skogsstatens handhavande, sedan alla övriga enskilda skogar i orten kommit under skogsvårdsstyrelsernas tillsyn, som ock att de i övrigt skulle vara underkastade särskilda bestämmelser i fråga om vården och dispositionsrätten. Då emellertid dessa särskilda bestämmelser härledde sig från villkor och föreskrifter vid upplåtande av kronomark åt enskilde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

och sålunda vore av annan än skogsvårdslags karaktär, hade kommittén ej ansett sig befogad att ingå på frågan om någon ändring i bestämmelserna om berörda skogar i de nyssnämnda hänseendena.

Kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, och dess ledamot A. Sahlberg voro i förevarande avseende av skiljaktig mening och ansågo, att utsyningstvånget borde upphävas beträffande samtliga lappmarkslagen underkastade skogar nedom Västerbottens län samt dessa skogar föras under en blivande allmän skogsvårdslag.

Husberg framhöll i avgiven reservation till kommitténs betänkande efter en ingående jämförelse mellan lappmarkslagens och den av kommittén föreslagna skogsvårdslagens bestämmelser, att ifrågavarande skogar syntes med fördel kunna ställas under sistnämnda lag. En dylik åtgärd skulle medföra större enhetlighet i lagstiftningen ävensom den från skogsadministrativ synpunkt beaktansvärda vinsten, att skogsstaten bleve befriad från befattning med dessa skogar. Med den förpliktelse till positivt handlande, som den nya lagstiftningen ålade skogsägaren, och den personliga medverkan till vinnande av lagens mål, som den krävde av honom, skulle vidare följa fördelen därav, att ägarens skogliga samvete bleve väckt, varjämte skogsvårdsstyrelsens upplysande, rådgivande och handledande verksamhet borde stärka ägarens intresse för skogens vård samt nödiga skogsvårdsåtgärder befrämjas genom styrelsens ekonomiska bidrag.

Husberg bemötte i sin reservation jämväl den av kommittén uttalade uppfattningen, att de angående ifrågavarande skogar gällande särskilda bestämmelser skulle vara av annan än skogsvårdslags karaktär, och anförde i sådant avseende:

»Den uppfattning, varåt kommittén sålunda givit uttryck och varav spår även annorledes förekommit, är för mig främmande. Jag kan ej förstå, att sättet för bestämmelsernas ursprungliga tillkomst skulle medföra, att de skulle falla utom skogslagstiftningens område. De avse just vad som är all skogslagstiftnings mål — betryggandet av skogens bestånd och goda vård — men, så vitt jag fattar, intet härutöver; deras hela rättsliga karaktär ligger i och sammanfaller med denna deras uppgift. Menar man månne, att de skulle vara uttryck för något slags kontraktsenligt bestämt förhållande mellan kronan och den enskilde? Men om så vore, skulle ju ändring i detta förhållande svårligen kunna ske annorledes än i ömsesidigt samförstånd mellan parterna. Man måtte hava varit bestämd av något slags dylik uppfattning, då man, såsom någon gång hänt, uttalat den förmodan, att lappmarksreglerade skogshemman rätteligen icke skulle kunna t. ex. befrias från utsyningstvånget, med mindre de gåve något vederlag genom skogsodlingsarbeten eller något annat dylikt, efter vad därom kunde mellan parterna närmare överenskommas. Men lika litet som jag kan medgiva tillvaron av ett kontraktsförhållande, lika litet förstår jag, att det här kan bliva tal om vederlag i någon annan bemärkelse än det vederlag, som från skogsvårdssynpunkt kan anses ligga däri, att de, fritagna från en lag, bliva underkastade en annan, som kanske iir strängare eller i allt fall bättre motsvarar de syftemål, dem skogslagstiftningen över huvud vill vinna.»

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

1923 års förslag till ny skogsvård slag.

1928 års riksdag.

Yttranden över 1923 års riksdagsskrivelse nr 278.

Sahlberg anförde i särskilt yttrande till kommitténs betänkande såsom motiv för sin skiljaktighet i förevarande avseende, bland annat:

Det bleve obestridligen till den enskildes såväl som det allmännas gagn. om dessa skogar, som numera icke kunde sägas vara föremål för någon egentlig skogsskötsel, komme under friare disposition och det intensivare bruk, som syntes nödvändigt just för deras framtida bestånd, med åtföljande skyldigheter och ansvar. Betingelserna vid upplåtelserna av ifrågavarande skattehemman syntes icke heller lägga hinder i vägen för att så skedde. Något det allmännas meddelägareskap förelåge ej. Inskränkningen i dispositionsrätten vid tidpunkten i fråga syftade allenast till att förhindra skövling. Häremot torde tillräckligt skydd vara och än mer bliva till finnandes såväl i tidens uppfattning om värdet att äga skogstillgång som i redan gällande och nu föreslagen lag angående vård av enskildes skogar.

Det förslag till ny skogsvårdslag, som Kungl. Maj:t i proposition nr 104 föreläde 1923 års riksdag, anslöt sig i förevarande avseende till kommittémajoritetens förslag. I motiveringen till berörda proposition framhöll departementschefen, att beträffande nu ifrågavarande skogar torde råda särskilda förhållanden, vilka borde göras till föremål för undersökning, innan ny lagstiftning för dem kunde införas.

I sitt över berörda proposition avgivna utlåtande nr 1 föreslog särskilda utskottet vid 1923 års riksdag ej någon ändring i propositionen i denna del. Utskottet uttalade emellertid såsom önskvärt, att en undersökning komme till stånd rörande överförande från lappmarkslagen till den nya skogsvårdslagen av de under den förra lagen lydande skogar, som läge spridda inom Västernorr lands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland. Såsom skäl härför framhöll utskottet, att det givetvis i och för sig vore ägnat att medföra olägenheter i olika avseenden, att fastigheter med särskilda skogslagsbestämmelser funnes inspridda här och var inom ett område, där i övrigt andra sådana lagbestämmelser tillämpades.

Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen och åberopades i den skrivelse nr 278, däri riksdagen anmälde sitt beslut om den nya skogsvårdslagens antagande.

Med anledning av det av riksdagen sålunda gjorda uttalandet om utsyningstvångets avlyftande beträffande skogar i Västernorr lands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland infordrade Kungl. Maj:t yttranden från, bland andra, länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i nämnda län, skogsvårdsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län, landstingen i Västerbottens och Norrbottens län, domänstyrelsen och kammarkollegium. I de avgivna yttrandena tillstyrkte länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogs vårdsstyrelsen i Västernorrlands län, att de inom länet belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen, överfördes från denna lag till skogsvårdslagen, och intog hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län en liknande ståndpunkt beträffande här avsedda skogar i kustlanden. Samtliga övriga

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

2.')

omförmälda ortsmyndigheter och domänstyrelsen avstyrkte lappmarkslagens upphävande beträffande ifrågavarande skogar eller hemställde, att spörsmålet härom måtte få vila tillsvidare eller till dess en revision av lagen komme till stånd.

Kammarkollegium, som allenast hade att yttra sig därom, huruvida lappmarkslagens bestämmelser, i vad dessa avsåge berörda skogar i Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens och Norrbottens läns kustland, kunde anses vara av annan natur än skogsvårdslag samt huruvida av sådan grund hinder kunde anses möta mot skogsvårdslagens utsträckande att gälla för samma skogar, anförde — efter redogörelse för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet — i detta hänseende:

De av lappmarkslagen berörda kronohemman och krononybyggen under åborätt intoge givetvis en särställning. Så länge kronan icke genom skatteköp eller omföring efter fullgjorda odlingsskykliglieter till skatte avhänt sig äganderätten till sina under åborätt upplåtna hemman och lägenheter, torde betydelsen av de därå tillämpade skogsvårdsföreskrifterna icke vara begränsad till desammas egenskap av ren skogsvårdslag. Det torde obestridligen ligga i sakens natur, att nämnda föreskrifter därjämte hade en såväl principiell som reell fiskalisk innebörd. — Häremot syntes icke kunna invändas, att kronan, så binge åboförhållandet bestode, ej själv, för egen räkning, uttoge något av dylika skogars avkastning. Ty icke blott genom åborättens förverkande utan jämväl vid åboledighet. som på annan grund inträffade, kunde kronan tänkas komma att återinträda i den fulla dispositionsrätten till här ifrågavarande slag av fastigheter. Det förefölle kollegium, som om redan de ifrågavarande hemmanens karaktär av kronans egendom borde utesluta tanken på ett övergivande av de grunder för skogshushållningen, som eljes, såvitt kollegium hade sig bekant, undantagslöst upprätthölles beträffande dylik egendom.

Vad härefter vldkomme övriga här förevarande kategorier av skogar eller sådana, som numera — vare sig efter försäljning med förbehåll om inskränkt förfoganderätt till skogen eller efter skatteomföring med samma förbehåll — kommit i enskildas ägo, torde av den av kollegium lämnade redogörelsen för tillkomsten av 1866 års lagstiftning i ämnet utan vidare framgå, att de i lappmarkslagen upptagna, från nyss nämnda lagstiftning härrörande bestämmelserna om utsyningstvång å dylika skogar ursprungligen ägt och följaktligen alltjämt måste anses äga naturen av rena skogsvård sföreskrifter. Väl hade dessa föreskrifter, med hänsyn till de lagstiftningsgrundsatser, som vid tiden för deras första utfärdande omfattades av statsmakterna, ansetts kunna bringas till tillämpning allenast genom förbehåll vid fastigheternas överlåtande å enskilda, men torde denna omständighet icke, då varje fiskaliskt syfte varit för de nämnda förbehållen främmande, kunna betaga bestämmelserna ifråga deras rena skogsvårdskaraktär. Kollegium ansåge sig följaktligen kunna i allt väsentligt biträda de uttalanden rörande dessa bestämmelsers natur, som gjorts av skogslagstiftningskommitténs ordförande landshövdingen Husberg i dennes till kommitténs betänkande avgivna reservation. Kollegium ville härtill endast foga den ytterligare erinran, att, därest ifrågavarande bestämmelser varit eller vore av annan natur än skogsvårdslag, de med stöd av dessa vid fastigheternas överlåtande från kronan gjorda förbehållen icke torde kunnat eller kunna utan inteckning bevara sin giltighet gent emot tredje man.

Med den sålunda angivna uppfattningen av den ifrågavarande siirlagstift-

26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Propositionen nr 95 till 1924 års riksdag.

ningens innebörd för nu nämnda i enskild ägo varande skogars vidkommande syntes det kollegium, å andra sidan, icke utan vidare följa, att den särskilda grund, varå dessa skogsvårds bestämmelser — genom sitt sammanhang med villkoren för skogarnas förvärvande från kronan — vilade, skulle vara för den nu föreliggande lagstiftningsfrågan betydelselös. Skogslagstiftningens möjlighet att för tillgodoseende av det allmännas intresse av de enskilda skogarnas bestånd ingripa i den enskilde skogsägarens förfoganderätt torde, oaktat den förskjutning i rättsuppfattningen, som härutinnan ägt rum sedan mitten av förra århundradet, alltjämt anses vara i viss grad begränsad. Ansåges fördenskull lappmarkslagen innefatta ett skogsvårdssystem av effektivare slag än 1923 års skogsvårdslag — en fråga varom kollegium icke torde hava att yttra sig — syntes afl anledning föreligga att beträffande nämnda skogar upprätthålla en särlagstiftning, som kunde anses, å ena sidan, icke kränka någons enskilda rätt men, å andra sidan, på ett verksammare sätt tillgodose den allmänna skogsvårdssynpunkten.

Vid anmälan den 25 januari 1924 för Kungl. Maj:t av frågan om berörda skogars överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen avstyrkte dåvarande chefen för jordbruksdepartementet vidtagande av åtgärd i detta syfte. Beträffande de under lappmarkslagen lydande kronohemman ocli krononybyggen under åborätt, som avsåges med 1923 års riksdags förenämnda uttalande, åberopade departementschefen härvid de av kammarkollegium i dess utlåtande anförda skäl. Vidkommande åter de i riksdagens uttalande avsedda skattehemman och överloppsmarker anförde departementschefen, bland annat:

I fråga om dessa fastigheter syntes skäl föreligga för den av kammarkollegium hävdade uppfattningen, att de bestämmelser om inskränkt dispositionsrätt till skogen a samma fastigheter, som meddelats genom förordningen den 29 juni 1866 och skrivelsen till kammarkollegium av samma dag, vilka bestämmelser sedermera med vissa ändringar och tillägg upptagits i lappmarkslagen, allenast vore att betrakta såsom skogsvårdsföreskrifter. Spörsmålet om dessa fastigheters överförande från lappmarkslagen till skogsvårdslagen torde därför i främsta rummet höra bedömas med hänsyn därtill, vilkendera lagen kunde anses bäst ägnad att främja en rationell skogsvård å fastigheterna. Vad härutinnan i ärendet förekommit syntes otvetydigt giva vid handen, att lappmarkslagen i detta avseende borde givas ett bestämt företräde framför skogsvårdslagen, beroende därpå, att lappmarkslagen garanterade skogens bibehållande vid en viss beräknad avkastning och sålunda vilade på en högre skoglig princip än skogsvårdslagen. På grund härav och då med hänsyn till det sätt, varpå ifrågavarande utsyningstvång vunnit tillämpning å dessa fastigheter, sagda tvång ej kunde anses i någon mån ingripa i de enskilda fastighetsägarnas rätt utan fastmera ett upphävande av tvånget skulle för dem medföra en oförtjänt värdestegring av fastigheterna, syntes det ofrånkomligt, att ur skogliga synpunkter starka skäl förelåge för bibehållande av lappmarkslagen beträffande dessa fastigheter. Härför talade även den omständigheten, att ett upphävande av utsyningstvånget otvivelaktigt skulle medföra en snabb exploatering av det i dessa skogar sparade virkeskapitalet, vilket, på sätt i flera yttranden med skärpa framhållits, dels ur nationalekonomisk synpunkt måste anses olämpligt, dels ock mångenstädes skulle hava till följd en ur social synpunkt be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 4 .

tänklig försämring i ortsbefolkningens existensmöjligheter. Därjämte vore att märka, att en dylik åtgärd ej torde bliva utan återverkningar med avseende å det i lappmarkerna gällande utsyningstvång, vars bibehållande dock, enligt vad i ärendet allmänt vitsordats, måste anses högst nödigt och nyttigt.

Ett överförande av ifrågavarande skattehemman och överloppsmarker till skogsvårdslagen torde emellertid å andra sidan medföra även vissa fördelar. Dessa torde väsentligen bestå i åstadkommandet av en förenklad administration för utövandet av tillsyn å enskilda skogar i dessa trakter och i samband därmed besparing i statens utgifter för detta ändamål. Vad anginge berörda besparing, mötte det givetvis svårighet att exakt beräkna det belopp, vartill statens utgifter för lappmarkslagens handhavande beträffande ifrågavarande skogar för det dåvarande uppginge. Såsom grunder för en approximativ beräkning av detta belopp syntes emellertid kunna läggas storleken av de anslag, som för budgetåret 1923—1924 anvisats såsom ersättning till domänfonden för lappmarkslagens handhavande i fråga om skogar i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar, samt förhållandet mellan sistnämnda och nu ifrågavarande skogars arealer, beräknade för produktiv skogsmark. Då nyssnämnda anslag sammanlagt uppginge till 570,000 kronor samt berörda arealer enligt domänstyrelsens förvaltningsberättelse för 1921 utgjorde 1,402,150 respektive 206,258 hektar, motsvarande ungefär förhållandet 7:1, skulle alltså domänfondens kostnader för nu ifrågavarande skogar kunna beräknas till cirka 80,000 kronor per år. I detta sammanhang torde emellertid böra erinras, dels att ifrågavarande skogar ej sällan vore belägna i omedelbar närhet av kronoparkerna samt i följd härav jämförelsevis lätta för skogsstatens personal att övervaka, dels ock att även skogsvårdslagens tillämpning å dessa skogar torde kräva ej oväsentliga bidrag från statens sida. I följd härav torde den besparing för staten, som ett överförande av ifrågavarande skogar till denna lag skulle medföra, i varje fall ej bliva synnerligen betydande. Härtill komme, att värdet av den förenkling i administrationen, som ett dylikt överförande skulle föranleda, i viss män förringades därigenom, att förenämnda i kustlanden belägna kronohemman och krononybyggen under åborätt i varje fall borde kvarstå under lappmarkslagen och sålunda under skogsstatens tillsyn.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att de fördelar, som skulle vinnas genom ifrågavarande skattehemmans och överloppsmarkers hänläggande under skogsvårdslagen, ej vore av den betydelse, att de kunde anses uppväga de förluster för viktiga allmänna intressen, som berörda åtgärd skulle medföra.

Den av departementschefen sålunda intagna ståndpunkt gillades av Kungl. Maj:t, som i proposition nr 95 föreläde den i ärendet förebragta utredningen 1924 års riksdag.

I sitt med anledning av denna proposition avgivna utlåtande nr 30 uttalade jordbruksutskottet, att även utskottet funne den förebragta utredningen i fråga om samtliga här avsedda skogar klarlägga, att vissa skäl talade mot att då överföra dem till skogsvårdslagen. För det dåvarande syntes alltså ej förutsättningar föreligga för åtgärder i denna riktning. Vad utskottet sålunda anfört godkändes av riksdagen.

L924 ars riksdag.

I förenämnda av domänfullmäktige avgivna särskilda yttrande hava dessa, Domänfulisåsom redan berörts, föreslagit, att sådana under lappmarkslagen lydande

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

mera godartade skogsmarker i bättre geografiskt läge, som funnes insprängda i eller som i föryngringshänseende vore likvärdiga med de områden, där skogsvårdslagens allmänna bestämmelser tillämpades, skulle undantagas från utsyningstvång samt inordnas under skogsvårdslagen. Under lappmarkslagen lydande svårföryngrade skogar samt skogar, som vore av skyddsskogs karaktär, skulle däremot enligt domänfullmäktiges förslag kvarstå under lagen.

Domänfullmäktige hava till utveckling av berörda förslag anfört:

»I lappmarken kan man liksom i Jämtland särskilja trenne huvudtyper av skog, vilkas olikhet sammanhänga med skilda klimatiska betingelser, ledande till olikartad produktion å marken och olika förmåga beträffande skogsbeståndets självföryngring. Dessa huvudtyper äro:

I. De mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge. Dessa äro av samma slag som de, varå 1923 års allmänna skogslag tillämpas inom övriga delar av landet.

II. Svårföryngrade marker.

III. Skyddsskogar.

Då vi förutsättningslöst sökt granska det föreliggande problemet, ha vi kommit till den slutsatsen, att 1923 års allmänna skogslag bör tillämpas på de godartade skogarna och de speciella lagbestämmelserna i densamma på de svårföryngrade markerna och i skyddsskogarna.

Om nu detta är målet, så kompliceras frågan avsevärt genom

1. den nu befintliga lagen om inskränkning i dispositionen till skogarna på ifrågavarande områden, vilket servitut icke bör avlyftas utan en grundlig undersökning av statens rättigheter.

2. svårigheten att erhålla dugligt arbetsfolk och lämpligt skogsfrö.

3. de stora kostnader, som alltid måste bli förenade med arbeten i trakter, som sakna goda kommunikationer, och

4. den brist på erfarenhet, som föreligger, då det gäller kala skogsmarkers återförsättande i skogbart skick inom härvarande svårföryngrade skogar och särskilt inom skyddsskogarna.

Då vi granskat de tre nyssnämnda skogstyperna med hänsyn till senast nämnda förhållanden, så har följande ansetts böra anföras:

De godartade maskerna böra behandlas på samma sätt som angränsande hemman i andra län, vilka endast underkastats 1923 års lag. Utsyningstvånget blir här en kostnad för staten och en börda för markägaren. Dessa marker böra sålunda vid den tidpunkt, då så anses lämpligt, läggas under vederbörande skogsvårdsstyrelse efter prövning av det eventuella värdet av statens servitut och den avlösning, som kan bestämmas. Då dessa marker i regel äro välbelägna, finnes här tillgång till den arbetskraft, som är nödvändig för utförandet av skogsvårdsarbetena. En förutsättning för tillämpandet av ett friare skogsbrukssätt är uppenbarligen, att dugligt skogsfrö från trakten kan påräknas i tillräcklig mängd.

De skogar, som böra hänföras till denna kategori, äro de hemman med inskränkt dispositionsrätt till skogen, som finnas insprängda i eller som i föryngringshänseende anses likvärdiga med de områden, där 1923 års allmänna skogslag tillämpas.

Vår uppfattning i föreliggande spörsmål kan sammanfattas sålunda: l:o) Vederbörande ämbetsverk lämnas i uppdrag att undersöka, vilka hemmansskogar, som lämpligen kunna undantagas från ifrågavarande servitutsbestämmelser samt villkoren och tidpunkten härför.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 29

Dessa skogar underkastas sedan 1923 års allmänna skogslags bestämmelser.

Att en mera djupgående omläggning av tillsynen över lappmarksskogarna i enskild ägo än den av domänstyrelsen föreslagna bör ske, synes oss, förutom av anförda grunder, även framgå av de betydande kostnader, den nuvarande tillsynen av desamma ådraga statsverket och detta utan att man dock kan anse deras skötsel tillfredsställande.

På vår framställning har i domänstyrelsen eu utredning företagits av dessa utsyningskostnader och ha de utgjort för 1922 och 1923 i medeltal ungefär 417,000 kronor eller 26 öre per utsynad kubikmeter, tidigare till synes avsevärt mera. Den nu nämnda siffran förefaller hög, då därmed endast tjänstemännens löner och resor, ej hantlangningen, bestrides. En omläggning av arbetet i förbilligande syfte anse vi nödvändig. Men dessutom är det principiellt oriktigt, att statsverket, som tillser, att de enskilda skogsägarna icke allt för hastigt föröda sina skogar, härför skall uppbära en ersättning, som kanske förr svarade mot de nedlagda kostnaderna men som uu måste anses otillräcklig. Statsverket utlägger som nämnt 417,000 kronor, men uttager av de enskilda skogsägarna endast 60,000 kronor därför. På nämnda arbete gör staten sålunda nu en ren förlust av cirka 350,000 kronor, ett förhållande, som vid nu föreliggande förändring av gällande bestämmelser bör beaktas.

På ovan i största korthet angivna grunder anse vi, att ärendet bör till domänstyrelsen återremitteras för ingående granskning dels av de föreslagna ändringarna i lappmarkslagen, dels av de anförda ekonomiska synpunkterna.»

I sitt med anledning av domänfullmäktiges berörda förslag den 30 april Pomanstyrei- 1925 avgivna yttrande har domänstyrelsen avstyrkt förslaget samt framhållit, att ett avskiljande inom lappmarkerna av de mera godartade skogsmarkerna, på sätt domänfullmäktige ifrågasatt, icke läte sig göra, enär dels i gällande skogslagar ej funnes angivna sådana grunder för en dylik åtgärd, som motsvarade de krav på behörigt hänsynstagande till de biologiska förutsättningarna härför, som ovillkorligen måste uppställas, dels ock, om dylika lagbestämmelser funnes, åtgärden komme att stöta på allt för stora praktiska svårigheter såväl vid själva avskiljandet som ock vid tillämpningen av olika skogslagar inom de särskilda områdena. Till utveckling av denna ståndpunkt har domänstyrelsen anfört:

Den definition, som uti 1923 års skogsvårdslag givits åt däri omförmälda svårföryngrade skogar, täckte ej vad som på fackspråket avsåges med svårföryngrade skogar utan kunde närmast sägas giva ett uttryck för skogar i exponerat läge. Om det ock vore möjligt att med tillämpning av nämnda definition i lappmarkerna uppdela skogsmarken i tvenne olika kategorier, vilka skulle kunna behandlas efter de normer, som i 1923 års lag vore givna för skog (i allmänhet) och svårföryngrade skogar, så skulle dock ett sådant uppdelande hava till följd, att till de s. k. godartade markerna komme att hänföras högst betydande områden av sådan beskaffenhet ur föryngringssynpunkt, att de, likaväl som svårföryngrad skogsmark enligt nämnda lags grunder, vore i största behov av varsamhet vid avverkning.

Till belysande av, huru vitt skilda de topografiska och skogsbiologiska förhållandena inom Jämtland — som av domänfullmäktige i förevarande

30 Kanyl. Maj:ts proposition Av 43.

avseende jämförts med lappmarkerna — och dessa senare vore, finge styrelsen, under erinran att inom Jämtland för närvarande påginge i samband med förrättning för revision av skyddsskogsgränsen ett avskiljande av de svårföryngrade skogarna från de i föryngringshänseende bättre lottade i enlighet med 1923 års lags bestämmelser, framhålla följande. Det jämtländska skogslandet läge i stort sett mellan 63“ och 64“ nordlig bredd, lappmarkerna åter mellan 64° och 68“ nordlig bredd. Från de stora insjöarna i det jämtländska skogslandet, vilka läge på cirka 300 meter över havet, utbredde sig landskapet tämligen jämnt öster- och norrut, men stege i allmänhet hastigt mot väster. I den mån skogsmarken här till följd av stegrad höjd över havet eller i övrigt på grund av brist på skydd mot vinden bleve känslig för oförsiktig avverkning, avskildes den vid berörda förrättning för att eventuellt bliva förklarad för svår föryngrad. Vid förrättningen hade gränsen emellan de godartade skogsmarkerna och de svårföryngrade skogarna, så långt förrättningen hunnit fullföljas, befunnits ligga på ungefär 400—550 meter över havet. Enligt A. G. Högbom läge barrskogsgränsen i Jämtland på 600 å 800 meter över havet. Inom lappmarkerna däremot saknades någon med den jämtländska jämförlig högplatå, där föryngringsmöjligheterna för skogen kunde sägas var något så när lika. Skogslandet karaktäriserades här av mer eller mindre djupt nedskurna floddalar med där emellan befintliga högre eller lägre berg eller åsar, utlöpande från fjällen och stundom sträckande sig ned till eller till och med nedanför lappmarksgränsen. Där floddalarna vore mera avlägsna från varandra, förekomma åtminstone i den södra delen av lappmarkerna en rätt starkt bruten terräng med skarpt uppstigande bergspartier. Barrskogsgränsen inom lappmarkerna läge enligt åberopade författare på 430—600 meter över havet.

Skulle det alltså, såsom domänfullmäktige syntes förmena, vara möjligt att, liksom i Jämtland, utgående från det geografiska läget, d. v. s. i stort sett höjden över havet och därav betingade klimatiska förhållanden, inom lappmarkerna uppdraga en gräns emellan mera godartade skogsmarker och ur föryngringssynpunkt sämre lottade dylika marker, torde för bestämmande av gränsen emellan sistnämnda båda slag av skogsmark en viss ledning kunna erhållas genom att uppdraga eu parallell med förhållandet emellan den nedre gränsen för de svårföryngrade skogarna i Jämtland och barrskogsgränsen inom samma län. Den sålunda ifrågasatta gränsen inom lappmarkerna emellan berörda slag av skogsmarker skulle då kunna sägas finnas på en höjd över havet av cirka 200—350 meter.

Emellertid förhölle det sig så, att skogens föryngring inom lappmarkerna i mycket högre grad än vad fallet vore beträffande utanför desamma belägna marker vore beroende av en hel del andra omständigheter än höjden över havet och ett i övrigt exponerat läge, såsom markens beskaffenhet —- den rikliga förekomsten av mäktiga råhumuslager, bristen på kväve i de i mycket stor omfattning förekommande tallhedarna — den korta vegetationstiden, den låga medeltemperaturen och de oregelbundet med långa mellanrum återkommande fröåren, allt omständigheter, som icke beaktats, då de svårföryngrade skogarna definierades i 1923 års skogsvårdslag. Och vad anginge det av styrelsen i det föregående framställda antagandet, att gränsen mellan de mera godartade och ur föryngringssynpunkt sämre lottade skogsmarkerna inom lappmarken skulle kunna finnas på en höjd över havet av från cirka 200 till 350 meter, hade erfarenheten visat, att redan vid något mer än 200 meter över havet, ja till och med på ännu lägre höjd, funnes rätt stora arealer tallhedar av en typ, som bland skogsmän ansåges kräva eu

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

ytterst försiktig behandling, om återväxt skulle kunna där erhållas. Dylika hedars förekomst kunde icke påvisas stå i något direkt förhållande till höjden över havet. Enligt en för styrelsen tillgänglig höjdkarta över Norrland funnes endast efter Pite och Lule älvar samt vissa bivatten till Kalix älv ganska begränsade områden inom lappmarkerna, vilka läge lägre än 200 meter över havet. Men det vore bland annat just inom dessa områden, som förut omnämnda ur föryngringssynpunkt mindre lyckligt lottade tallhedar i betydande omfattning förekomme.

Domänstyrelsen ville med det anförda å ena sidan icke hava bestritt, att inom lappmarkerna kunde finnas spridda här och var skogsterränger av den beskaffenhet, att 1923 års skogsvårdslag skulle ur biologisk synpunkt kunna å desamma tillämpas, men å den andra hava bestämt hävdat, att nyssnämnda mera godartade marker icke kunde avskiljas från ur föryngringssynpunkt sämre marker enligt de regler, som i 1923 års skogsvårdslag gällde för avskiljande av svårföryngrade skogar.

Beträffande sistnämnda bestämmelser torde därjämte böra erinras, dels att ett avskiljande av svårföryngrad skog skulle avse större områden och motiveras av ett allmänt krav på försiktig behandling av skogen, dels att inom de godartade markerna kunde finnas mindre områden av svårföryngrad skog, för vars behandling regler givits i 5 § av lagens allmänna bestämmelser. Härav framginge, att lagstiftarna låtit de ur föryngringssynpunkt svagare markerna, som i ringare omfattning förekomme inom de bättre, i stort sett följa de sistnämnda åt eller med andra ord låtit praktiska hänsyn göra sig gällande framför ett ovillkorligt hänsynstagande till de biologiska förhållandena.

Därest ett avskiljande av sådana mera godartade marker, som enligt styrelsens uppfattning funnes inom lappmarkerna, där skulle äga rum, komme emellertid dessa marker att på grund av dels de topografiska förhållandena dels de krav på hänsynstagande till markens beskaffenhet, som styrelsen i det föregående hävdat i fråga om de ur föryngringssynpunkt sämre skogsmarkerna inom lappmarkerna, ej blott spridas över rätt stora områden samt avskiljas från varandra av stora vidder sämre marker, utan även för varje särskilt fall omfatta relativt små områden med synnerligen oregelbundna gränser. Och ville det synas styrelsen, som om dessa bättre marker med avseende å angränsande sämre sådana skulle komma att intaga samma ställning som de svårföryngrade skogar inom 1923 års skogsvårdslags tillämpningsområde, vilka på grund av praktiska hänsyn icke ansetts kunna särskiljas från de omgivande markerna, intaga till dessa. Av praktiska skäl torde man därför även i detta fall böra låta undantagen få följa den allmänna regeln, helst som några risker för skogsskötseln härigenom icke kunde uppstå.

Domänstyrelsen har därjämte i utlåtandet framhållit, att ett suspenderande av villkoret om uthålligt skogsbruk och det därmed följande utsyningstvånget samt övergången till ett friare skogsbrukssätt beträffande ifrågavarande mera godartade marker ovillkorligen tedde sig såsom en utveckling i orätt riktning, medförande möjlighet till ett hastigt exploaterande av virkesförrådet.

I de yttranden, som avgivits av vederbörande ortsmyndigheter efter framläggandet av domänfullmäktiges ifrågavarande förslag, hava länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västernorrlands och Jämtlands län uttalat sig för lappmarkslagens ersättande med skogsvårdslagen,

Ortsmyndigheter.

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Kopparbergs

län.

Västernorrlands län.

såvitt dessa län anginge, varemot övriga hörda ortsmyndigheter — med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, som ej intagit någon bestämd ståndpunkt i saken — avstyrkt, att lappmarkslagen, åtminstone för närvarande, upphävdes beträffande någon del av de därunder lydande skogar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att enligt länsstyrelsens åsikt för närvarande intet skäl funnes att avskaffa utsyningstvånget beträffande de under lappmarkslagen lydande mera godartade skogsmarkerna i bättre geografiskt läge samt inordna samma marker under skogsvårdslagen. Någon utredning, i huru stor omfattning sådana skogar funnes, eller angående möjligheten i praktiken av ett avskiljande av ifrågavarande skogsmark av godartad natur hade icke gjorts. Tills en sådan utredning skett, ville länsstyrelsen icke tillstyrka avståendet från den garanti mot skogens förödning, som läge i utsyningstvånget, även om länsstyrelsen principiellt medgåve, att sådana inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna marker, som i föryngringshänseende vore likställda med de områden, där skogsvårdslagens allmänna bestämmelser tillämpades, lämpligen borde inordnas under skogsvårdslagen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet har anfört:

Förvaltningsutskottet liölle ej för sannolikt, att inom de delar av länet, där lappmarkslagen ägde tillämpning, eller Särna och Idre socknar funnas så stora och sammanhängande områden av det slag, som i domänfullmäktiges yttrande benämndes godartade skogsmarker, att de lämpligen skulle kunna avskiljas från övriga skogar i dessa socknar. I varje fall torde klimatet därstädes få anses sådant, att lämpligt skogsfrö för kulturändamål måste bliva avsevärt svårt att anskaffa i för en friare skogsskötsel tillräckliga mängder och till rimliga kostnader. Det förefölle emellertid förvaltningsutskottet högst betänkligt, att med hänsyn till den överavverkning, som enligt sakkunniga inom berörda socknar ägde rum, öppna dessa skogar för en hastig exploatering genom att släppa efter på principen om uthålligt skogsbruk. Domänfullmäktiges uttalande, att ett fasthållande av nämnda princip kändes som en börda för markägaren, måste ses mot bakgrunden av vad som varit avsikten med de stora skogstillgångar, som tilldelats dessa hemman. Förvaltningsutskottet kunde därför icke annat än avstyrka domänfullmäktiges förslag i denna del, helst som detta icke syntes ansluta sig till utvecklingen av landets skogslagstiftning.

Skogsvårdsstyrelsen i länet bär såsom eget utlåtande åberopat två av länsjägmästaren W. Dybeck och biträdande länsjägmästaren Sten Eckerbom avgivna yttranden, däri Dybeck uttalat, att han funne domänfullmäktiges förslag äga ett visst berättigande åtminstone beträffande Särna och Idre socknar, men ansåge en allsidig utredning av frågan böra föregå varje ställningstagande, men däremot Eckerbom avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västemorrlands län hava till stöd för sitt tillstyrkande av domänfullmäktiges förslag, såvitt nämnda län anginge, anfört:

Kunc/l. Maj:ts proposition Nr 43.

33 De skogar inom länet, som lydde under lappmarkslagen, vore av eu mycket begränsad omfattning. Redan denna omständighet framkallade tvekan rörande lämpligheten av att för dessa skogar upprätthålla särskild lagstiftning rörande vården och hushållningen med skogen, men tanken på de dryga kostnader, som enligt erfarenhet vore förenade med förvaltningen av desamma till följd av skogarnas spridda läge, ställde de antydda olägenheterna utom allt tvivelsmål. I själva verket inbjöde de skogliga förhållandena och de rådande avsättningsmöjligheterna för dessa skogar till en mera intensiv skogshushållning än den, som skogsstaten rimligtvis kunde bereda med hänsyn till andra, revirförvaltningen närmare liggande intressen. Med hänsyn härtill och då den nya skogsvårdslagen syntes erbjuda fullt tillfredsställande säkerhet mot skogsskövling, tvekade icke länsstyrelsen och förvaltningsutskottet att lämna sitt förord till det av domänfullmäktige framförda förslaget, åtminstone såvitt anginge Västernorrlands län. Även om sålunda tillstyrkt övergång till ett friare skogsbrukssätt på sina håll skulle utlämna sparat förråd av mogen skog till avverkning, syntes därmed endast tillbörlig hänsyn hava blivit tagen till ekonomiska synpunkter järn vill i fråga om hushållningen med skogen å dessa fastigheter.

Länsstyrelsen har särskilt uttalat sig beträffande frågan, huruvida ett eventuellt upphävande av utsyningstvånget borde förutsätta, att vederbörande fastighetsägare utgåve ersättning till statsverket för den förmån, som bereddes dem genom sagda åtgärd, och därvid anfört:

Länsstyrelsen kunde ej finna, att grundade skäl förelåge för antagandet, att kronan ägde någon rättighet till ifrågavarande marker. Länsstyrelsen anslöte sig i denna del till den uppfattning, som uttalats av landshövdingen Husberg och kammarkollegium. Bestämmelserna om utsyningstvång hade sålunda enligt länsstyrelsens åsikt skogsvårdslagstiftnings karaktär. Om statsmakterna funne tiden vara inne att utan våda för allmänt och enskilt väl häva detta tvång och ersätta detta med en för riket gällande allmän skogsvårdslag, syntes den omständigheten, att tvångets hävande innebure ett gynnande av ägarna till de från tvånget frigjorda fastigheterna, icke rimligen kunna föranleda till att statsverket erhölle rätt till vederlag härför av fastighetsägarna. Någon rättsgrund för ett sådant anspråk från statens sida torde icke föreligga.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, under åberopande av kammarkollegii förenämnda utredning rörande utsyningstvångets rättsliga natur, framhållit, att de inom länet belägna fastigheter, som vore underkastade sådant tvång, samtliga utgjordes av skattehemman samt att lappmarkslagens bestämmelser beträffande dessa hemman därför torde kunna bedömas ur skogsvårdens synpunkt. Länsstyrelsen har vidare anfört rörande frågan om skogsvårdslagens tillämpning å samma hemman:

Samtliga ifrågavarande hemman vore belägna utanför skyddsskogsområdet, insprängda bland fastigheter, vilka lydde under 1923 års skogsvårdslagstiftning. I avseende å behovet av skogsvårdande tillsyn torde de icke skilja sig från angränsande områden. Om frågan skulle gälla allenast dessa hemman, syntes därför hinder icke möta att överföra dem till den allmänna skogsvårdslagstiftningens tillämpningsområde. I detta sammanhang bordo framhållas, att fastigheterna på grund av det hittills gällande utsyningsman!,'/ till riksdagens protokoll P.V21. t samt. höft. (Sr 'dl.) -'i

Jämtlands

län.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

tvånget för närvarande torde vara försedda med god skogstillgång. Under nuvarande marknadsläge torde väl icke föreligga någon risk för skövling av skogen. Skulle en omkastning av konjunkturen inträda, borde givetvis uppmärksamheten riktas på dessa fastigheter, men på grund av deras relativt obetydliga areal torde det icke möta någon svårighet för skogsvårdsstyrelsen att utöva en effektiv tillsyn.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet har uttalat, att ifrågavarande skogar inom länet torde kunna skötas enligt den allmänna skogsvårdslagens föreskrifter, under förutsättning att de i skogligt avseende ej vore av annan beskaffenhet eller typ än angränsande skogar. Förvaltningsutskottet har därjämte framhållit, att i fråga om det servitut, som innefattades i utsyningstvånget, en grundlig undersökning givetvis måste äga rum för utrönande av det eventuella värdet av statens rättigheter och den avlösning, som kunde bestämmas.

Västerbottens Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott lan. i Västerbottens län hava såsom nämnt samtliga avstyrkt domänfullmäktiges förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har till utveckling av sin ståndpunkt härutinnan anfört:

Det vore enligt förvaltningsutskottets mening till skada icke blott för de trakter, för vilka lagen gällde, utan även för landet i dess helhet, om domänfullmäktiges förslag skulle bifallas. Ett beslut, att de »godartade markerna» skulle ställas under den allmänna skogsvårdslagen, skulle ofelbart leda därhän, att de utsattes för en stark avverkning, som skulle allt för hastigt nedbringa det kapital av sågtimmer, som landet för närvarande disponerade, och vilket av såväl handelspolitiska som sociala skäl borde med en viss försiktighet tillgodogöras. I övrigt ville det synas förvaltningsutskottet, att domänfullmäktige i sitt förslag allt för litet beaktat de sociala vådorna av förslagets realiserande även för »svårföryngrade marker» och »skyddsskogar». Enbart ekonomiska synpunkter kunde ej göras gällande vid behandlingen av lappmarkernas skogliga problem. Ett alltför snabbt tillgodogörande av det nu förefintliga timmerförrådet skulle helt visst medföra arbetslöshet, efter det att detta förråd tillgodogjorts, varigenom vinsten vid detsammas avverkning skulle visa sig vara mera skenbar än verklig. Den besparing, som statsverket skulle göra genom att befrias från kostnaderna för lappmarkslagens handhavande, spelade enligt förvaltningsutskottets mening en mycket ringa roll gent emot de ekonomiska och sociala vådor, som skulle bliva en följd av bifall till domänfullmäktiges förslag.

Landstinget har ytterligare belyst de ekonomiska och sociala olägenheter, som utsyningstvångets upphävande skulle medföra för ifrågavarande trakter, samt i sådant avseende anfört:

Det framstode såsom otvivelaktigt, att några varaktiga förmåner icke stode att vinna genom utsyningstvångets borttagande. Tvärt om kunde det enligt landstingets mening med största sannolikhet antagas, att det tillfälliga uppsving, som kunde vara att emotse under någon tid strax efter lagens upphävande, skulle, sedan det dugliga virkesförrådet hastigt uttömts, följas av .stadigvarande depression och minskade arbetstillfällen, som för långliga tider

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 35

framåt komme att försätta ortsbefolkningen i vida ogynnsammare ställning, än vad den nu intoge. Grundsatsen om uthålligt skogsbruk, som utgjorde det bärande underlaget för lappmarkens skogslagstiftning och som tillförsäkrade skogsägaren en visserligen ej så stor men på vissa tider regelbundet återkommande inkomst av skogen, syntes landstinget fortfarande äga oförminskad bärkraft, ej minst med hänsyn till att jordbruket inom lappmarkerna alltjämt behövde det stöd, som hemmanens skogstilldelning varit avsedd att skänka. Självfallet funnes inom lappmarkerna, liksom annorstädes, jordbrukare med större eller mindre skogstillgångar, som — oberoende av all tvångslagstiftning — av egen omtanke och ekonomisk insikt bedreve sin skogshushållning på ett i stort sett oklanderligt sätt. För sådana och andra mera omdömesgilla personer i dessa trakter torde det icke dess mindre stå klart, att ett upphävande eller mera väsentligt försvagande av hittills gällande restriktiva bestämmelser rörande skogshushållningen skulle ej blott för jordbrukareklassen därstädes utan även för ortsbefolkningen i allmänhet lända till svårbotlig skada, vars ekonomiska och sociala verkningar icke läte sig på förhand beräknas eller i förtid överblickas. Från dessa utgångspunkter torde skogsägarna i lappmarken knappast heller kunna förmås att frivilligt medverka till ett avlösningsförfarande, som enligt domänfullmäktiges förslag syntes utgöra förutsättningen för utsyningstvångets avskaffande och som torde innebära antingen en minskning i redan tilldelad skogsareal eller vederlag i penningar, motsvarande värdet av den förmån, som enligt domänfullmäktiges mening skulle anses ligga i en friare dispositionsrätt till skogen. På grund av vad sålunda anförts, funne sig landstinget böra på det kraftigaste avstyrka en lagstiftning enligt de riktlinjer, som av domänfullmäktige angivits.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens Norrbottens län hava bestämt uttalat sig för utsyningstvångets bibehållande beträffande län' de under lappmarkslagen nu lydande skogar. Landstinget och förvaltningsutskottet hava därvid särskilt framhållit förut angivna synpunkt, att ett upphävande av utsyningstvånget för vissa lappmarksskogar skulle medföra ett hastigt exploaterande av virkeskapitalet av de nuvarande innehavarna, varigenom framtida ägare skulle undanryckas det varaktiga ekonomiska stöd, som statsmakterna vid avvittringsstadgans tillkomst avsett att bereda befolkningen i dessa i jordbrukshänseende jämförelsevis karga trakter genom tilldelandet av större skogsanslag. Landstinget och förvaltningsutskottet hava därjämte framställt erinringar mot domänfullmäktiges påstående, att utsyningstvånget beträffade de mera godartade skogsmarkerna bleve en kostnad för staten och en börda för innehavaren, samt härutinnan anfört:

Under utredningen av frågan om skogs va ribs lagens utsträckande att gälla i Norrbottens och Västerbottens läns kustland både landstinget och förvaltningsutskottet uttryckligt betonat, att inflytande skogsvårdsavgift^ icke kunde beräknas tillnärmelsevis täcka skogsvårdsstyrelsernas omkostnader och nödvändiga bidrag till skogsvårdens främjande i kustlanden, varför betydande statsbidrag för detta ändamål vore eu nödvändig förutsättning för lagens utsträckning till dessa delar av länet. Detta hade redan under lagens första tillämpningsår till fullo bestyrkts. Att förhållandet skulle te sig ännu ogynnsammare för lappmarksskogarna vore påtaglig!. Beträffande påståendet,

36 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Norrlands

skogsvårds-

förbund.

Sveriges

skogsägare-

förbund.

att utsyningstvånget utgjorde en börda för markägaren, både landstinget och förvaltningsutskottet icke kunnat förspörja, att denna uppfattning delades av den jord bruksidkare befolkningen inom länet. Det hade tvärtom från detta håll betonats, att den nuvarande lagen i stort sett fyllde sin uppgift. Erfarenheterna från skogsvårdsstyrelsernas verksamhet gåve vid handen, att allmogen allt mera anlitade skogsvårdsstyrelsernas personal vid utsyningar, vilket ju tydde på att insikten om betydelsen av sakkunnigt biträde vid utsyningsförrättningar vunnit ökat insteg. Att denna sakkunskap skulle vara mera tillfinnandes hos länsskogvaktarna, som ju i allmänhet utförde utsyningarna inom skogsvårdsområdena, än hos de högre utbildade jägmästarna, under vilkas ledning utsyningarna enligt lappmarkslagen utfördes, torde väl ingen kunna påstå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har beträffande domänfullmäktiges förevarande förslag uttalat, att det visserligen icke kunde bestridas, att inom lappmarkerna funnes avsevärda skogsarealer, som i fråga om naturliga förutsättningar vore fullt jämförliga med och i vissa fall gynnsammare ställda än många skogsområden i kustlandet, samt att det under sådana förhållanden kunde synas naturligt och riktigt, att för dessa arealer tillämpades samma bestämmelser, som gällde i kustlandet. Emellertid hade man vid skogsvårdslagens utsträckning till Väster- och Norrbottens kustland långt ifrån varit ense om lämpligheten av denna åtgärd och även från skogsmannahåll hade allvarliga betänkligheter uttalats. Försiktigheten syntes därför bjuda att åtminstone avvakta någon tids erfarenhet rörande skogsvårdslagens verkningar inom dessa län, innan ytterligare områden lades under lagen.

Norrlands skogsvårdsförbund har i det av förbundet först avgivna yttrandet i ärendet uttalat, att ingen som helst tvekan borde råda därom, att utsyningstvånget borde bibehållas, utan att därvid ifrågasätta någon inskränkning i dess giltighetsområde.

I sitt senare yttrande i ärendet har emellertid förbundet intagit en annan ståndpunkt samt tillstyrkt, att en förutsättningslös utredning verkställdes därom, huruvida vissa delar av lappmarkslagens tillämpningsområde kunde utan olägenheter av skogsbiologisk, social eller administrativ art flyttas in under 1923 års skogsvårdslag. Förbundet har härvid framhållit, att efter avgivandet av förbundets första yttrande i ärendet inom förbundet framställts starka krav på ändring i fråga om lappmarkslagens giltighetsområde samt att förbundet funne det vara till gagn om på denna punkt, i vilken olika meningar stode emot varandra, en fullt bevisande utredning åstadkommes.

Sveriges skogsägareförbund har föreslagit, att de under lappmarkslagen lydande skogarna i Västernorr lands och Jämtlands län samt Västerbottens läns kustland måtte omedelbart inordnas under skogsvårdslagen samt att beträffande övriga skogar under lappmarkslagen utredning måtte ske, i vad mån de kunde överföras till skogsvårdslagen.

37 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Förbundet har i motiveringen till detta förslag till en början framhållit, att det vore de skogligt biologiska förhållandena, som ytterst måste vara avgörande för frågan, huru skogslagstiftningen för ifrågavarande delar av landet borde utformas. Från denna utgångspunkt har förbundet till utveckling av det av förbundet framställda förslaget anfört:

Enligt förbundets mening torde det få anses ostridigt, att beträffande de under lappmarkslagen lydande skogarna i Västernorr lands och Jämtlands län samt Västerbottens läns kustland de biologiska förhållandena ej lade något som helst hinder i vägen för dessa skogars hänläggande under skogsvårdslagen. Vad anginge de i lappmarken belägna skogarna under lagen mötte det enligt förbundets mening ej heller någon svårighet att efter gränsen till kustlandet avskilja ett betydande antal byar och skifteslag, vilkas skogsmarker ur biologisk synpunkt icke vore sämre lottade än kustlandsskogarna. Visserligen kunde det inom dylika trakter med godartade föryngringsförhållanden finnas uppe på vattendelarna belägna områden, vilkas föryngringsmöjligheter vore sämre. Sådana sämre marker funnes emellertid på betydande arealer även inom kustlandet och Västernorrlands län, men hade detta ej ansetts utgöra hinder för att låta skogsvårdslagens allmänna bestämmelser erhålla tillämpning å skogarna i dessa landsdelar. Ur skogsbiologisk synpunkt mötte sålunda ej hinder att något inskränka lappmarkslagens giltighetsområde samt att för det nya området uppdraga en praktiskt användbar ny gräns, även om denna på sina ställen måste bliva buktande. Vad slutligen anginge de under lappmarkslagen lydande skogar, som vore belägna i Norrbottens läns kustland, torde ett betydande antal av dessa skogar lämpligen kunna inordnas under skogsvårdslagen. Såväl härom som angående lappmarkslagens giltighetsområde i själva lappmarken borde en utredning snarast komma till stånd.

Förbundet har vidare framhållit, att vid bedömandet av förbundets förslag, förutom skogsbiologiska förhållanden, även ekonomiska synpunkter borde tagas i betraktande, samt härutinnan anfört, bland annat:

Den för skogsägarna största olägenheten av utsyningstvånget vore, att varje anpassande av skogsbruket och avverkningarna efter de ekonomiska förhållandena och konjunkturläget omöjliggjordes. Utsyningen verkställdes med oföränderligt samma kvantitet för varje treårsperiod, oavsett växlingarna i virkespriser, konjunkturerna på trävarumarknaden och skogsägarens önskningar om sänkningar eller höjningar i avverkningsbeloppet. (Att utnyttja konjunkturväxlingarna genom att begära s. k. förskottsutsyning, torde ej vara i nämnvärd omfattning praktiskt genomförbart.) Inom landets övriga delar ställde man det krav på det rationella skogsbruket, att det skulle smidigt anpassa sig efter konjunkturernas växlingar, varigenom dess räntabilitet kunde avsevärt höjas. Genom utsyningstvånget bleve emellertid inom lappmarken alla dylika hänsyn till de ekonomiska förhållandena avskurna. Vidare föranledde sättet för utsyningarnas verkställande ej sällan erinran ur ekonomisk synpunkt. Vederbörande skogsstatstjänsteman både sålunda ej alltid haft sådan kännedom om marknadsläget, att de kunnat eller velat förlägga utsyningen på det sätt, att, inom skogsvårdens ram, de för tillfället mest eftersökta och bäst betalta dimensionerna utvunnits. Därjämte både stämplingstrakterna — utan att de skogsbiologiska förhållandena nödgat därtill stundom förlagts så, att skogsägaren vid avverkningen tvungits

38 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

att utdriva virket efter flera och längre basvägar än som behövts, om nödig hänsyn tagits till de avverkningstekniska förhållandena. Dylika missgrepp hade sin orsak däri, att vederbörande skogsstatstjänstemän ej kunde hysa något intresse för eller omtanke om skogsägarnas ekonomiska förhållanden. Utsyningstvånget medförde genom avkopplandet av alla ekonomiska omsorger vid stämplingsarbetet, att de enskildes skogsbruk i Lappland gåve avsevärt lägre avkastning än det borde kunna lämna. I detta sammanhang vore även att märka, att det för flertalet skogsägare — åtminstone för dem, som hade skogligt bildade tjänstemän — skulle verka såsom en sporre till egna strävanden för skogsvårdens höjande, om de själva finge övertaga ansvaret för avverkningarnas uttagande.

Förbundet har även bemött de från flera håll uttalade farhågorna, att ett avlyftande av utsyningstvånget från viss de! av lappmarksskogarna skulle leda till en snabb exploatering av de sparade virkesförråden å dessa samt att härigenom för ifrågavarande trakter och landet i dess helhet olägenheter av ekonomisk och social art skulle uppstå. Förbundet har i detta avseende anfört, bland annat:

Den i ärendet ifrågasatta överflyttningen av skogar från lappmarkslagen till skogsvårdslagen berörde allenast en mindre del av lappmarken. Inom denna vore förhållandena på skogs- och jordbrukets område ensartade med dem i kustlandet. Tillgången på yngre, medelålders och utvecklingsbar skog vore tämligen god och en fri dispositionsrätt över virket skulle därför inom dessa delar av lappmarken näppeligen leda till en plötslig exploatering av fastigheternas virkesförråd. Det funnes ingen anledning antaga, att vederbörande ägare skulle angripa sina skogar hårdare på västra än på östra sidan av lappmarksgränsen. Vidare borde ihågkommas, att lappmarkslagen beträffande här avsedda trakter skulle ersättas med skogsvårdslagen, vars bestämmelser om yngre skog i Norrland tolkats på ett sådant sätt, att hela den växtliga delen av virkesförrådet genom dessa bestämmelser erhölle ett effektivt skydd. Det vore även att märka, att inom Norrbottens läns lappmark staten ägde 79 procent och de enskilde blott 21 procent av skogsmarken samt att inom Västerbottens läns lappmark motsvarande siffror vore 48 procent statsskogar och 52 procent enskilda skogar. Av de enskilda skogarna befunne sig inom Norrbottens lappmark cirka 50 procent i bolags och 50 procent i böndernas ägo. Inom Västerbotten ägde bolagen 45 procent och bönderna 55 procent av den privata jorden. Allmogen besutte sålunda i Norrbottens läns lappmark blott cirka 10 procent av skogsmarksarealen samt inom Västerbottens län knappt 30 procent. Vad beträffade virkeshushållningen å bolagsegendomarna kunde man förvänta, att avverkningarna ej komme att nämnvärt ökas, även om dispositionsrätten till skogarna bleve fri. Bolagen måste nämligen med tanke på sina dyrbara industrianläggningars uthålliga råvaruförsörjning driva en försiktig och framsynt avverkningspolitik samt hade i anledning därav intet intresse av att hastigt exploatera sina virkestillgångar. Verkställda, omfattande statistiska undersökningar hade även givit vid handen, att bolagens avverkningar å egna skogar inom sådana trakter, där dispositionsrätten till skogen varit fri, vore, med smärre årliga variationer, anmärkningsvärt konstanta. Risken av en för snabb exploatering av virkeskapitalet vid utsyningstvångets eventuella borttagande gällde alltså blott allmogens skogar eller 10 procent av arealen i Norrbottens läns och 30 procent av arealen i Västerbottens läns lappmark. Några större

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

ekonomiska omvälvningar kunde näppeligen orsakas, om inom några lappmarkssocknar skog till sistnämnda procenter av socknarnas totalarealer skulle utsättas för en något kraftigare avverkning än tillförne.

Förbundet har slutligen framhållit, att ett genomförande av förbundets förslag skulle bereda staten administrativa och ekonomiska lättnader av betydande mått.

Domän styrelsen har i utlåtandet den 22 oktober 1925 vidhållit, att lappmarkslagen borde bibehållas för hela sitt nuvarande giltighetsområde. Domänstyrelsen har härvid anfört:

Med anledning av den av skogsägareförbundet hävdade principen, att lappmarkslagen borde ersättas med skogsvårdslagen, därest de skogsbiologiska förhållandena å de under lappmarkslagen lydande skogarna sådant medgåve, ville domänstyrelsen framhålla, att skogsvårdslagen allenast betryggade skogens återväxt och en riktig behandling av densamma till en viss åldersgräns. Härigenom skyddades emellertid ej skogskapitalet, och vore det ej heller möjligt att enbart genom skogsvårdslagens bestämmelser i det långa loppet åstadkomma högsta möjliga avkastning av skogen, i ty att lagen ej sörjde för att skogsmarken i sin helhet ständigt vore bevuxen med den största möjliga virkesmassa, som en normal fördelning av åldersklasserna medgåve. Lappmarkslagen åter vore ej blott en skogsvårdande utan även en skogshushållande lag. Lappmarkslagens princip, det uthålliga skogsbruket med dess regelbundet återkommande lika stora avverkningar, krävde ej allenast, att skogen omedelbart efter avverkningen föryngrades och underkastades en ändamålsenlig skötsel intill en viss åldersgräns, utan fordrade därjämte, att hela skogsområdet ständigt skulle vara bevuxet med det virkesförråd av olika åldersklasser, som erfordrades för att giva den högsta möjliga avkastningen år från år. Enligt styrelsens menixrg måste därför lappmarkslagen såsom skogslag sägas stå på ett högre plan än skogsvårdslagen.

Såge man frågan om valet mellan lappmarkslagen och skogsvårdslagen ur nationalekonomisk och allmän ekonomisk synpunkt, läge redan i vad domänstyrelsen nyss anfört om lappmarkslagens förmåga att bibehålla virkeskapitalet och uppdriva virkesproduktionen till den högsta möjliga ett avgjort företräde för denna lag jämförd med skogsvårdslagen.

Med anledning av skogsägareförbundets uttalande, att utsyningstvånget förhindrade virkesägaren från att utnyttja de tillfälliga konjunkturerna, ville domänstyrelsen framhålla, att det för en skogsägare i lappmarken ej funnes hinder att erhålla minskning i eller att låta helt överhålla den honom tillkommande utsyningen för en viss tidrymd, till dess han ansåge det med sin fördel förenligt att uttaga den sålunda inbesparade skogsavkastningen. Skogsägareförbundets berörda uttalande tycktes också bottna i en övervärdering av det spekulativa momentet i trävaruhandeln. Erfarenheten visade, att, om också en eller annan särskilt förutseende virkesägare verkligen kunde för en längre tid fördelaktigt utnyttja konjunkturerna, det för det stora flertalet i det långa loppet torde vara lika fördelaktigt att bedriva de årliga avverkningarna i en omfattning, som icke bleve alltför beroende av spekulationer i kommande konjunkturer. Vad åter anginge den av skogsägareförbundet framförda uppfattningen, att skogsägarens ekonomiska intressen skulle bättre komma till sin rätt, om han finge själv eller genom egna tjänstemän utföra stämpling av årsavverkningen, torde denna hava ett visst fog för sig. Ehuru det givetvis ålåge vederbörande skogsstatstjänstemän att

Domän-

styrelsens

utlåtande

den

1925.

40 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

så långt görligt taga hänsyn till skogsägarens ekonomiska intressen, kunde man knappast förvänta, att dessa intressen skulle bliva fullt så väl tillgodosedda av nämnda tjänstemän, som om skogsägaren finge utföra utsyningarna genom egen personal.

Från många håll hade de sociala synpunkterna andragits såsom nästan avgörande för lappmarkslagens bibehållande, och måste styrelsen giva sitt erkännande åt det berättigade härutinnan. Vad skogsägareförbundet i detta avseende anfört syntes ej taga tillbörlig hänsyn till, huru förhållandena verkligen gestaltade sig. Även om det skulle vara möjligt för ett sågverksbolag att efter utsyningstvångets avskaffande bedriva ett något så när uthålligt skogsbruk på de från tvånget befriade skogarna, hade förbundet uppenbarligen ej beaktat, vilken roll skogarna spelade för den jordbrukande befolkningen i orterna.

Vad domänfullmäktige anfört om de stora kostnaderna för statsverket för lappmarkslagens handhavande förtjänade helt visst beaktande. Riktigt vore, att staten endast finge en bråkdel av sina kostnader för utsyningen ersatta av de enskilda, och det torde möjligen övervägas, om icke en ändring av kostnadernas fördelning borde ske. Däremot torde det totala beloppet av dessa kostnader, uppgående till cirka 417,000 kronor, icke vara av den storhetsordning, att det i och för sig borde vara avgörande för frågan om lappmarkslagens vara eller icke vara. Skogsvårdskostnaderna skulle säkerligen även efter lagens upphävande uppgå till betydande belopp. Att ställa i utsikt någon reduktion av kostnaderna för lagens handhavande torde ej vara möjligt, därest man, såsom styrelsen föreslagit, skulle inrikta sig på ett intensivare skogsbruk å de därunder lydande skogar, snarare tvärtom.

Vid vägande av skälen för och emot ett upphävande av lappmarkslagen inom de delar av landet, där den vore av särskild betydelse, eller inom Norrbottens, Västerbottens och Kopparbergs län, funne sig styrelsen böra bekräfta sin förut uttalade åsikt, att lagen borde där bibehållas. Åtminstone gåves ej, såvitt styrelsen kunnat finna, några som helst skäl för att nu vidtaga någon ändring härutinnan. Vad därefter anginge Västernorr lands och Jämtlands län torde den omständigheten, att där funnes allenast ett fåtal hemman under lagen, lika litet som vad i övrigt anförts för en särbehandling av frågan om lappmarkslagens vara eller icke vara i dessa län, väga tillräckligt tungt för att nu behandla denna del av lagens giltighetsområde på ett annat sätt än det övriga.

Beträffande slutligen de i vissa yttranden framställda yrkandena om utredning, i vilken mån de under lappmarkslagen lydande skogar skulle med hänsyn till markens bättre beskaffenhet ur föryngringssynpunkt kunna utbrytas ur lagens giltighetsområde, funne styrelsen ej någon anledning frångå den ståndpunkt, som styrelsen i detta avseende intagit i sitt den 30 april 1925 avgivna utlåtande. Under alla förhållanden torde skäl föreligga att avvakta någon tids erfarenhet rörande 1923 års skogsvårdslags verkningar, innan man ginge till en dylik utredning.

Vid avgivandet av domänstyrelsens förevarande utlåtande hava domänfullmäktige varit av skiljaktig mening och vidhållit vad de i sitt särskilda yttrande den 10 april 1925 anfört samt särskilt understrukit, att åtgärder snarast borde vidtagas, för att statsverkets omkostnader för utsyningarna enligt lappmarkslagen kunde avsevärt minskas eller möjligen bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

41 De i ärendet framställda yrkandena rörande inskränkning av lappmarks- DepartemenUlagens giltighetsområde hänföra sig dels till de under lagen lydande skogar, cheler‘som äro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar, vilka skogar ligga insprängda bland skogar under 1923 års skogsvårdslag, dels ock till sådana inom berörda områden befintliga skogar, som i föryngringsavseende äro likställda med skogar, för vilka skogsvårdslagens allmänna bestämmelser äga tillämpning. Beträffande övriga skogar under lappmarkslagen råder enighet, att de åtminstone tillsvidare böra kvarstå under denna.

Beträffande dessa yrkanden torde jag till en början få erinra, att de näppeligen torde hava avseende å de allmänna skogar, för vilka lappmarkslagen gäller, d. v. s. skogar å under åborätt upplåtna kronohemman och krononybyggen i de sex norra länen. Det torde nämligen vara uppenbart, att dessa skogar på de grunder, som anförts av kammarkollegium i dess förenämnda utlåtande över 1923 års riksdags skrivelse nr 278, böra kvarstå under utsyningstvång.

Vad åter angår de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar, som avses med nämnda yrkanden, framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, att lagstiftningen om utsyningstvång ursprungligen tillkommit i huvudsakligt syfte att trygga skogskapitalets framtida bestånd i här avsedda trakter samt att detta alltjämt måste anses vara denna lagstiftnings egentliga uppgift.

Tryggandet av skogskapitalets framtida bestånd i här avsedda trakter har ansetts påkallat ej allenast från den rena skogsvårdens synpunkt utan även av vissa sociala hänsyn. På sätt framgår av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av förevarande lagstiftning, är ett av huvudmotiven för denna att söka däri, att man till följd av det i dessa trakter rådande ogynnsamma klimatet och därav föranledda svåra jordbruksförhållanden ansett nödigt att bereda befolkningen därstädes en stadigvarande inkomst av skogsbruket och det därmed förenade arbetet samt härigenom åt denna trygga drägliga existensmöjligheter. Frågan, huruvida lappmarkslagen bör bibehållas för berörda enskilda skogar eller, såsom förenämnda yrkanden avse, beträffande dem ersättas med skogsvårdslagen, torde därför i första rummet böra bedömas med hänsyn därtill, vilkendera lagen kan anses bäst ägnad att garantera skogskapitalets vidmakthållande och rationella vård.

I likhet med domänstyrelsen finner jag det härvid vara obestridligt, att lappmarkslagen i berörda avseende bör givas företräde framför skogsvårdslagen. På sätt domänstyrelsen framhållit, avser lappmarkslagen behandling av skogen i dess helhet på sådant sätt, att densamma erhåller det virkesförråd av olika åldersklasser, som erfordras för utvinnande av största möjliga årliga avkastning, under det skogsvårdslagen inskränker sig till att kräva rationell vård av den yngre skogen samt beträffande den äldre allenast uppställer fordran på tryggandet av återväxten. Den princip om uthålligt skogsbruk, vara lappmarkslagen sålunda är uppbyggd, har ock vunnit allmän tillämpning å statens och övriga publika skogar i landet samt frivilligt

42 Kung!. Maj:ls proposition Nr 43.

genomförts å ett stort antal större enskilda skogar utom lappmarkslagens giltighetsområde. Därest, såsom jag i det följande ämnar föreslå, lappmarkslagen kompletteras med effektiva återväxtbestämmelser, kommer dess företräde framför skogsvårdslagen i förevarande avseende att bliva än mera betydande.

Från visst håll har i ärendet gjorts gällande, att lappmarkslagens bestämmelser om tillämpning av uthålligt skogsbruk hindrade ägarna av de därunder lydande skogar att utnyttja konjunkturerna å virkesmarknaden och härigenom nedsatte räntabiliteten av skogsbruket å dessa skogar. Beträffande denna anmärkning tillåter jag mig åberopa vad domänstyrelsen däremot anfört, varigenom betydelsen av densamma i väsentlig grad förringats. Därjämte torde böra framhållas, att, därest lappmarkslagen kompletteras med effektiva återväxtbestämmelser, detta kommer att möjliggöra medgivande av ökade avverkningar å ifrågavarande skogar, varigenom skogsägarna erhålla större tillfälle än nu att lämpa dessa efter konjunkturläget å trävarumarknaden. Även torde böra erinras, att på grund av det sätt, varpå bestämmelserna om utsyningstvång och uthålligt skogsbruk vunnit tillämpning å ifrågavarande skogar, dessa bestämmelser ej kunna i någon mån anses ingripa i vederbörande fastighetsägares rätt. Därest bibehållandet av berörda bestämmelser för dessa skogar är påkallat från det allmännas synpunkt, synes därför hänsynen till ägarnas ekonomiska intressen ej kunna åberopas till stöd för ett upphävande av desamma.

Till stöd för ifrågavarande yrkanden har även anförts, att ett inordnande under skogsvårdslagen av de skogar, varå yrkandena hade avseende, skulle för staten medföra administrativa oeh ekonomiska lättnader av betydande mått. Med anledning härav tillåter jag mig åberopa vad föredragande departementschefen i proposition nr 95 till 1924 års riksdag i detta avseende anfört beträffande de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar, som äro belägna utom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar. Av detta anförande framgår, att berörda lättnader, såvitt dessa angår, ej skulle bliva av mera avsevärd betydelse. De av departementschefen i propositionen härutinnan framhållna synpunkterna torde i huvudsak äga tillämpning även beträffande de inom nyssnämnda områden befintliga skogar, vilkas överförande till skogsvårdslagen nu ifrågasatts. Då någon uppgift om arealen av sistnämnda skogar ej föreligger i ärendet, är det givetvis ej möjligt att beräkna storleken av de kostnader, som statsverket får vidkännas för lappmarkslagens kandhavande beträffande samma skogar. Det torde emellertid böra uppmärksammas, att även skogsvårdslagens tillämpning å dessa skulle komma att medföra ej oväsentliga utgifter för statsverket. Jag tillåter mig i detta avseende erinra, att skogsvårdslagens tillämpning i Västerbottens och Norrbottens läns kustland under år 1925 och sista kvartalet av 1924 åsamkat statsverket kostnader å tillhopa 298,000 kronor. Då ägarna av de skogar, som avses med ifrågavarande yrkanden, äro vana att erhålla allt virke som avverkats för annat ändamål än husbehov, utsynat av skogsstatens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

tjänstemän, torde de, därest skogarna inordnades under skogsvårdslagen, komma att taga skogsvårdsstyrelsernas skogligt bildade personal i stor utsträckning i anspråk för detta ändamål, vilket skett i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, sedan skogsvårdslagen där kommit att gälla. Härigenom skulle kostnaderna för lagens administration avsevärt stegras. Med hänsyn till det nu anförda finner jag den besparing, som genom ifrågavarande skogars överförande till skogsvårdslagen skulle uppstå för statsverket, ingalunda vara av den betydenhet, att den kan anses uppväga de olägenheter ur andra synpunkter, som en dylik ändring, på sätt förut nämnts, skulle medföra.

Vad slutligen angår de anmärkningar, som av Sveriges skogsägareförbund framställts emot sättet för verkställande av utsyningar enligt lappmarkslagen, röra dessa en fråga om lagens tillämpning och äro således ej av direkt betydelse för bedömandet av spörsmålet om lagens upphävande. Jag vill emellertid med anledning av dessa anmärkningar omnämna, att jag i det följande ärnar föreslå vissa lättnader i nu gällande bestämmelser om utsyning, vilka lättnader torde i viss mån undanröja de olägenheter, som i berörda anmärkningar påtalats. För övrigt torde det kunna förväntas, att domänstyrelsen hos vederbörande skogsstatstjänstemän inskärper vikten att i den mån gällande bestämmelser det medgiva vid utsyning tillgodose skogsägarens ekonomiska intressen.

På grund av vad sålunda anförts och då ej heller eljest giltiga skäl synas föreligga att nu genomföra inskränkning i lappmarkslagens giltighetsområde eller att verkställa utredning därom, finner jag mig böra avstyrka vidtagande av åtgärder i dessa hänseenden.

Jag torde nu få övergå till spörsmålet, huruvida reproduktionsskyldighet bör stadgas beträffande de under lappmarkslagen lydande skogar, och de frågor, som därmed äga samband.

Härvid torde jag först få uppehålla mig vid frågan, huruvida det över huvud kan anses behövligt och lämpligt att föreskriva sådan skyldighet för dessa skogar samt i vilken omfattning detta eventuellt bör ske.

I fråga om åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning stadgar lappmarkslagen, såsom förut nämnts, att i protokoll över utsyningsförrättning skall intagas uppgift å de åtgärder för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, som må hava blivit i avverkningsplanen eller eljest föreskrivna såsom villkor eller angivna såsom behövliga, ävensom å den tid, inom vilken föreskrivna åtgärder av dylikt slag skola vara vidtagna.

Frågan om stadgande av reproduktionsskyldighet beträffande skogar under lappmarkslagen.

Frågan, huruvida och t vilken omfattning sådan skyldighet bör föreskrivas.

Innebörden av lappmarkslagens bestämmelser om åtgärder för tryggande av återväxt.

44 Kung!,. Maj:ts proposition Nr 43.

Till belysning av innebörden av denna bestämmelse samt av lagens ståndpunkt i förevarande avseende torde jag i korthet få erinra om vissa uttalanden och förslag under förarbetena till lagen.

I det av norrländska skogsvårdskommittén år 1912 framlagda förslaget till utsyningslag, vilket förslag, såsom nämnt, ligger till grund för lappmarkslagen, upptog kommittén i 2 § ett stadgande av innehåll, att erhållande av utsyning å område, där i följd av markens försumpning eller brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt icke vore möjlig, Ange göras beroende därav, att trygghet vunnes för vidtagande av erforderliga åtgärder för återväxt därå. Därjämte föreskrevs i 11 §> av förslaget, att i protokoll över utsyning borde angivas de åtgärder, som i och för främjande av återväxt å hyggestrakten ansåges önskvärda.

I förslagets motivering anförde kommittén beträffande nyssangivna stadganden:

Rörande skogarnas föryngring måste man för här avsedda trakter även för framtiden huvudsakligen vara hänvisad till skogens självsådd. Då all avverkning med undantag för hemmansägarens egna husbehov endast finge ske efter föregående utstämpling, torde ock i de flesta fall självåterväxten bliva tryggad, även om föryngringstiden ofta bleve avsevärt lång.

Kommittén hade likväl icke kunnat lämna obeaktat, att så ogynnsamma förhållanden rådde på vissa ställen till följd av marktäckets beskaffenhet, försumpning, brist på dugliga fröträd o. s. v., att direkta åtgärder vore nödvändiga efter avverkning av dåvarande bestånd för att bibehålla marken i skogsproduktivt skick. Dylika områden torde i allmänhet vid avvittringen hava betraktats såsom oduglig mark och tillagts hemmanen utöver skogsanslagen. Med de ändrade förhållandena hade emellertid flerstädes träd å desamma erhållit saluvärde, och fördenskull syntes tiden vara inne att införa stadgande!! såväl till förhindrande av dylik marks övergående till improduktiv som även i riktning mot möjliggörande och påskyndande av återväxt därå. I sådant syfte hade kommittén föreslagit, att för mark, där i följd av försumpning, brist på fröträd eller andra orsaker naturlig återväxt icke vore möjlig, utsynings erhållande finge göras beroende av att vissa direkta föryngringsåtgärder vidtoges. De åtgärder, som på övriga delar av skogen kunde bliva av hemmansägare vidtagna till påskyndande av föryngringen, borde föranleda en ökning av avverkningen i förhållande till den förkortning av omdrevstiden för skogen, som bleve en följd av samma åtgärder.

I det förslag till lappmarkslagen, som genom propositionen nr 69 förelädes 1915 års riksdag, uteslöts berörda bestämmelse i 2 § av kommitténs förslag samt infördes i 9 § ett stadgande av samma innehåll som förenämnda bestämmelse i lagen. I propositionens motivering erinrade föredragande departementschefen, att redan då medgåves visserligen förhöjning i den ordinarie avverkningen å fastigheter, som vore underkastade utsyningstvång, därest dessa ej vore besvärade av avverkningsrätt, men att såsom villkor för förhöjningen därvid städse uppställdes, att fastighetsägaren förpliktade

Kung/. Maj ds proposition Nr 43.

sig att vidtaga vissa skogsvårdsåtgärder å det område, där avverkning skett. Departementschefen framhöll därjämte såsom skäl för uteslutandet av bestämmelsen i 2 § av kommitténs förslag, att bestämmelsens bibehållande syntes kunna föranleda den misstolkning, att, då fråga vore om annat område än sådant, där naturlig återväxt ej vore möjlig, vederbörande icke skulle vara berättigad att t. ex. för medgivande av förhöjning i den ordinarie utsyningen stadga såsom villkor, att åtgärder för återväxten vidtoges.

Propositionen blev i denna del bifallen av riksdagen, som lämnade berörda av departementschefen gjorda uttalanden utan erinran.

Av vad sålunda anförts rörande förarbetena till lagen samt av innehållet i 9 § torde framgå, att såväl vid upprättande av avverkningsplan som vid verkställande av utsyning de åtgärder, som anses erforderliga för tryggande av återväxt efter utförd avverkning, må föreskrivas såsom villkor för erhållande av förhöjning i det ordinarie avverkningsbeloppet eller, vad angår områden, där i följd av markens försumpning eller brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, såsom villkor för erhållande överhuvudtaget av utsyning. Anses dylika åtgärder ej böra föreskrivas såsom villkor, må de i avverkningsplanen eller utsyningsprotokollet angivas såsom behövliga.

Domänstyrelsen har i omförmälda skrivelse den 22 december 1923 fram- Domänstyrel-

hållit, att det i skogsvårdens och föryngringens intresse syntes icke blott sens, skrwelse

d 12 1923

önskvärt utan även nödvändigt, att i lappmarkslagen uttryckligen stadgades skyldighet för markägaren att vidtaga de reproduktionsåtgärder, som ansåges erforderliga efter avverkning till avsalu, samt att därjämte i lagen intoges bestämmelser, huru dylik skyldighet skulle av markägaren utkrävas i händelse av underlåtenhet, allt i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i skogsvårdslagen. Till ytterligare stöd för sin uppfattning härutinnan har styrelsen anfört:

Bestämmelsen i 9 § av lappmarkslagen, att de åtgärder, som erfordrades för skogsvårdens befrämjande å utsyningsområdet, kunde föreskrivas såsom villkor i avverkningsplanen eller vid utsyningstillfället, hade tillämpats på det sätt, åtminstone i fråga om sådana avverkningsplaner, vilka av styrelsen blivit fastställda, att något ökade avverkningsbelopp medgivits, sedan behövliga skogsvårdsåtgärder kommit till utförande. Ett sådant förfaringssätt både emellertid icke visat sig ändamålsenligt eller effektivt i tillämpningen.

Sålunda hade, ehuru det understundom varit önskvärt, att avverkningarna redan från indelningsperiodens början givits den ökade omfattning, som skogens tillstånd krävde, detta likväl ej varit möjligt, förrän säkerhet vunnits för att därav föranledda skogsvårds- oeli kulturåtgärder kommit till stånd. Därjämte hade det synnerligen ofta visat sig förenat med stora svårigheter, även i fråga om de större skogsägarna, att förmå dem utföra de föryngringsåtgärder, som ovillkorligen krävdes.

I de yttranden, som infordrats med anledning av domänstyrelsens berörda yttranden skrivelse, hava förut omförmälda länsstyrelser, landsting och hushållnings- iiver domänsällskaps förvaltningsutskott antingen tillstyrkt eller lämnat utan erinran ^rivdsTd

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Orts-

myndigheter.

Sveriges skogsägare förbund.

det i skrivelsen i förevarande avseende framlagda förslaget eller uttalat sig för verkställande av närmare utredning i ämnet. Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län hava dock såsom villkor för sitt tillstyrkande av förslaget uppställt, att ägarna av de under lappmarkslagen lydande skogarna vid förslagets genomförande ej ålades större skyldigheter beträffande reproduktion efter avverkning än de, som påvilade markägarna enligt skogsvårdslagen, samt att skyldighet att erlägga skogsvårdsavgifter föreskreves även i fråga om lappmarksskogarna.

Nyssnämnda förvaltningsutkott har i detta sammanhang anfört:

Domänstyrelsens ifrågavarande förslag gåve helt säkert uttryck för en riktig princip. Fullt jämförbara med de förhållanden, som 1923 års skogsvårdslag avsåge att reglera, vore emellertid knappast de, vilka lappmarkslagen behandlade. Främst vore att märka, att enligt den senare avverkningarnas storlek lika väl som sättet för deras utförande bestämdes av skogsstatens personal, under det att avgörandet läge i markägarens händer, då avverkning företoges å skogar, för vilka 1923 års skogslag gällde. Det läte alltså otvivelaktigt tänka sig, att vid lappmarkslagens tillämpning mot markägarens vilja icke kvarlämnades »skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kunde anses nöjaktig» (§, 9 i skogsvårdslagen). Åsikterna angående den riktiga metoden för avverkningarnas utförande i de gamla norrländska skogarna vore ännu så pass divergerande och de förhållanden, vilka utövade inflytande på möjligheten att »inom skälig tid» erhålla naturlig föryngring, så pass föga utredda, att det mycket väl kunde ligga inom möjlighetens område, att markägaren, därest han själv handhaft avverkningen, kunnat göra detta på ett sådant sätt, att skogens reproduktion därigenom bättre tillgodosetts än genom den avverkningsform, som skogsstatstjänstemannen tillämpat. Med ett sådant uttalande hade förvaltningsutskottet ingalunda underkänt skogsstatsperson al ens sakkunskap och önskan att efter bästa förmåga handhava sina uppdrag i vad de avsåge de enskildas lappmarksskogar och med dem i lagstiftningshänseende jämställda. Förvaltningsutskottet hade endast velat giva uttryck åt den uppfattningen, att det kunde finnas vissa betänkligheter mot att göra markägaren ansvarig för avverkningsåtgärder, på vilka han ej kunnat öva inflytande, då i fråga om de överåriga norrlandsskogarnas föryngring på naturlig väg en såsom oomtvistlig riktig ståndpunkt ej förelåge. Det finge vidare framhållas, att bestämmelser i den av domänstyrelsen föreslagna riktningen även syntes nödvändiggöra intagande i lappmarkslagen av föreskrifter liknande skogsvårdslagens bestämmelser om svårföryngrade skogar. Ehuru härom intet nämndes i domänstyrelsens framställning, hölle förvaltningsutskottet för givet, att detta varit styrelsens avsikt. Ägare av skogar, för vilka lappmarkslagen gällde, skulle i motsatt fall kunna bliva försatta i sådan situation, att åtgärder för erhållande av återväxt droge kostnader, som vida överstege det avverkade virkets värde.

Sveriges skogsägareförbund har i sitt yttrande över domänstyrelsens berörda skrivelse avstyrkt styrelsens förevarande förslag men tillstyrkt upptagande i lappmarkslagen av föreskrift därom, att skogsägaren vore skyldig att efter avverkning utföra sådana åtgärder, som skäligen och i förhållande till växtplatsens produktionsförmåga kunde påfordras tillbefrämjande av naturlig återväxt.

47 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

Förbundet har i yttrandet till en början lämnat en redogörelse för den omfattning, vari skogsvårdsåtgärder under nu gällande lagstiftning vidtagits å ifrågavarande skogar, och i sådant avseende anfört:

Beträffande det sätt, varpå de i lappmarkslagen upptagna föreskrifterna rörande utförande av nödiga skogsvårdsåtgärder efter avverkning efterlevdes, rådde en bestämd åtskillnad mellan å ena sidan de mindre jordägarna och å andra sidan de skogsägande bolagen. Staten hade icke något annat medel i sin hand att framtvinga dessa föreskrifters åtlydande än en eventuell nedsättning av avverkningsbeloppet, och detta medel hade veterligen icke i nämnvärd omfattning tillämpats emot bönderna. Än vidare hade staten icke till sitt förfogande någon personal, som kunde organisera allmogens skogsvårdsarbeten och lämna nödigt biträde därvid. Följden härav hade blivit, att å bondehemmanen i lappmarken praktiskt taget inga som helst återväxtåtgärder vidtoges. — Å industriens egendomar förhölle det sig i viss mån på annat sätt. Bolagen plägade i allmänhet för sina hemman låta uppgöra skogshushållningsplaner genom sina egna, fackbildade skogstjänstemän. Dessa planer prövades och fastställdes av domänstyrelsen, vilken plägade medgiva någon förhöjning av det årliga avverkningsbeloppet mot det att respektive bolag förbunde sig att vidtaga vissa i planen föreskrivna skogsvårdsåtgärder. Dels för att fullgöra dessa åtaganden, men dels framför allt av intresse att hastigt få fram ett växtligt och produktionskraftigt virkesförråd verkställde de skogsägande bolagen reproduktionsåtgärder å sina fastigheter i mycket betydande omfattning. Domänstyrelsen hade i sin förevarande skrivelse uttalat, att det hade visat sig vara förenat med stora svårigheter, även i fråga om de större skogsägarna, att förmå dem att utföra de krävda skogs vårdsåtgärderna. Förbundet ville icke bestrida, att så i något fall kunde hava varit förhållandet, men ansåge i övrigt detta styrelsens omdöme allt för strängt. Förbundet hade till skogsutställningen i Göteborg 1923 verkställt en utredning rörande omfattningen av bolagens skogsvårdsåtgärder, bland annat, även inom Västerbottens och Norrbottens län, av vilken utredning framginge, att reproduktionsåtgärderna å bolagens fastigheter i dessa båda län bedreves i en även i förhållande till de stora arealerna betydande omfattning.

Ä samtliga bolagsskogar inom Norr- och Västerbottens län hade sålunda i medeltal årligen under tioårsperioden 1911—1920 utförts följande arbeten:

skogsodling å 2,440 hektar för .................................................... kronor 58,558

hyggesrensning å 3,479 hektar för ................................................ » 39,851

Summa kronor 98,409.

Inom Norrbottens län hade under samma tioårsperiod verkställts hyggesrensning och röjning å cirka 50 procent av den årliga föryngringsytan å bolagsegendomarna, och hade kostnaden för dessa åtgärder uppgått till i medeltal 3.3 öre per hektar av bolagens produktiva skogsareal. Inom Västerbottens län hade direkta kulturåtgärder såsom sådd eller plantering utförts ä cirka 50 procent av den årliga föryngringsytan och markberedningsåtgärder å 40 procent av denna. Kostnaderna för dessa åtgärder hade uppgått till 12.3 öre per hektar produktiv skogsmark. Som jämförelse kunde nämnas, att å statens skogar inom övre och nedre Norrbottens överjägmästardistrikt under femårsperioden 1916—1920 i medeltal årligen nedlagts 3.2 öre per hektar skogsprodukt:'v mark för reproduktionsåtgärder. Inom Västerbottens län (Skellefteå, Umeå och Härnösands distrikt) hade samma siffra varit 8.3 öre. Härtill komme, att å bolagsegendomarna utförts skogsdikningar — i allmänhet i samband med föryngringsåtgärderna och till befrämjande av

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 4H.

återväxten — i mycket betydande omfattning. Kostnaderna för verkställda dikningsarbeten hade inom Norrbotten uppgått till 3.3 öre och i Västerbotten till 50 öre per hektar skogsprodukt^ mark. Det torde knappast vara befogat att utdöma de större skogsägarnas villighet till skogsvårdsåtgärder, när denna verkligen tagit sig uttryck i så omfattande praktiska arbeten, som ovanangivna statistiska data gåve vid handen.

Förbundet har därjämte i yttrandet närmare motiverat den ståndpunkt, förbundet i förevarande avseende intagit, och därvid anfört:

Det rådde icke något som helst tvivel därom, att icke direkta åtgärder för anskaffande av återväxt vore synnerligen behövliga inom Norr- och Västerbottens läns lappmarker. Virkesförrådet därstädes utgjordes till den allra största delen av överåriga och oväxtliga naturskogar, som hade en på grund av ålder och skador ytterligt nedsatt tillväxt. I ej obetydlig omfattning vore detta virkesförråd därjämte utsatt för direkt kvalitetsförsämring och därmed följande värdeminskning. Det vore därför ett både skogligt och nationalekonomiskt intresse, om dessa degenererade skogar kunde ersättas av nya och växtkraftiga bestånd, som hade förmåga att på ett bättre sätt tillvarataga och utnyttja ståndortens produktionsförmåga. Starka skäl talade därför för ett relativt hastigt exploaterande av de överåriga virkesförråden i lappmarkerna. A andra sidan manade emellertid omsorgen om de träförädlande industriernas kontinuerliga förseende med råvaror till en viss försiktighet i tempot vid det nu förefintliga virkesförrådets uttagande. Ett allt för snabbt exploaterande av detta skulle måhända kunna leda till eu råvarukatastrof, nämligen om de tillväxande ungskogarna icke hunne i mera avsevärd omfattning nå avverkningsbar dimension, innan naturskogsförrådet sinade.

Här stode sålunda två skilda, men lika befogade krav emot varandra, nämligen å ena sidan önskvärdheten att utbyta oväxtliga och tillbakagående bestånd mot produktionskraftiga, och å andra sidan nödvändigheten av eu viss försiktighet vid denna föryngringsprocess. Dessa båda, i övrigt motsatta, yrkanden möttes på den punkten, att det vore en angelägenhet av allra största vikt, att fullgoda återväxter erhölles snarast möjligt efter avverkningarna. Om så städse vore fallet, bleve riskerna av ett snabbt exploaterande av de överåriga skogarna givetvis mindre.

Nu vore emellertid förhållandet det, att i de trakter, som här avsåges, naturlig återväxt genom självsådd på grund av vissa orsaker icke alltid kunde påräknas i full utsträckning och inom rimlig tid efter avverkningen. Det vore sålunda i ej obetydlig omfattning nödvändigt att genom direkta åtgärder understödja eller framkalla återväxten. Härav torde med full tydlighet framgå, att ett verkligt behov av återväxtåtgärder förelåge inom lappmarkslagens tillämpningsområde.

Hade förhållandet varit sådant, att inom sagda område metoderna för uppdragandet av återväxter varit lika säkra och beprövade som inom landets övriga delar, så hade givetvis icke något som helst skäl förelegat att icke till lappmarken utsträcka den reproduktionsskyldighet, som gällde för skogsägarna i rikets övriga delar. Den omständigheten, att lappmarkslagen stadgade utsyningstvång, borde naturligtvis icke i och för sig utgöra det minsta hinder för att lagen även skulle kunna omfatta betryggande återväxtföreskrifter. Ett reellt hinder mot en sådan utvidgning av lagen läge däremot i att några verkligt pålitliga metoder för uppdragandet av återväxter i de båda nordliga länens lappmarker dessvärre ännu icke vore kända. Svång-

49 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

heterna för anskaffande av återväxt i dessa trakter vore många och stora samt bottnade alla ytterst i det för barrträdens gynnsamma utveckling och föryngring allt för kalla klimatet. Tallens och granens fröproduktion vore inom lappmarkerna synnerligen svag och oregelbunden. Fröåren inträffade med långa mellanrum och det alstrade fröet hade därjämte ej sällan mycket dålig grobarhet. Sammanställdes dessa ogynnsamma omständigheter med det förhållandet, att vid skogsodling inom lappmarken — detta gällde åtminstone beträffande tallen — frö från orten städse måste användas, om de uppdragna plantbestanden skulle bliva utvecklingsdugliga, så insåges, att redan fröanskaffningsfrågan erbjöde betydande svårigheter. Härtill komrne, att de verkställda skogsodlingarna i mycket betydande omfattning misslyckades. Orsakerna härtill vore ingalunda klarlagda men torde sammanhänga med det ogynnsamma klimatet och därav orsakade, mindre goda markbiologiska förhållanden. Å de s. k. tallhedarna i de norrbottniska älvdalarna torde det ej vara möjligt att enligt hittills kända metoder uppdraga återväxt. I höjdlägena och å platålanden mellan älvdalarna erbjöde den starkt råhumusbesvärade marken ett ytterligt gensträvigt objekt för skogsodlmgsarbetet. . Lyckades skogsvårdaren att verkligen uppdraga ett vackert plantbestånd, Ange han sedan allt för ofta bevittna, huru detta sönderbrötes och ödelädes genom snötryck, snöskytte, betning och andra skador.

Man torde sålunda få erkänna, att föryngringsproblemet för Norr- och Västerbottens läns lappmarker ännu långt ifrån vore löst. Om man undantoge de gynnsammaste och mest lättföryngrade lokaliteterna, vore förhållandet snarare det, att varken vetenskapsmännen eller praktik på det skogliga området ännu kunnat anvisa några verkligt pålitliga, under alla förhållanden bäriga metoder för återväxts uppdragande i dessa landsdelar. Under sådana omständigheter kunde det näppeligen vara lämpligt, att i lappmarkslagen stadga skyldighet för jordägaren att under alla omständigheter ombesörja anskaffande av återväxt. Förhållandet bleve då bara det, att lagen ålade skogsägarna utförande av vissa åtgärder, vilka sedermera kanske visade sig vara fullständigt misslyckade eller olämpliga. Eu sådan lagbestämmelse kunde knappast förväntas komma att uppbäras av rättsmedvetandet hos befolkningen i de orter, där lagen gällde. Det vanskliga i att på detta sätt föreskriva återväxtåtgärder, vilkas resultat vore ytterst ovisst, förhöjdes än ytterligare därav, att i lappmarkerna skogskulturåtgärderna i regel bleve mycket dyrbara. De ogynnsamma markbiologiska förhållandena nödgade till användande av relativt dyrbara kulturmetoder. Vidare skärpte de långa avstånden, befolkningens gleshet, konkurrensen om tillgängligt, dugligt frö, tvånget att koncentrera arbetena under den korta våren m. m. kostnaderna, vilka i jämförelse med de lappländska skogarnas låga produktion ocli avkastningsförmåga bleve synnerligen betydande.

Innan åtgärd vidtoges därhän, att för lappmarkerna stadgades reproduktionsskyldighet efter avverkning på enahanda sätt som beträffande rikets Övriga delar, måste skogsvetenskapen hava anvisat i praktisk drift i stor skala prövade och såsom säkra befunna metoder, på vilka återväxt städse kunde anskaffas. Den omfattande försöksverksamhet, som krävdes, innan lappmarkernas föryngringsproblem bleve löst, borde ske på frivillighetens väg och ej genom lagtvång.

Förbundet kunde av dessa anledningar icke tillstyrka, alt, på sätt domänstyrelsen föreslagit, full reprodu k tionsskyldighot enligt 1923 års skogsvårdslag infördes efter alla avverkningar i lappmarken. Svårigheten att därstädes med framgång utföra skogsodling omöjliggjorde en sådan bestämmelse. Därllihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sand. .‘IS hd fl. (Nr

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

emot torde det böra tagas under övervägande, om icke redan nu ett första steg på den av domänstyrelsen föreslagna vägen skulle kunna tagas på det sätt, att i lappmarkslagen inrymdes föreskrift, att efter avverkning jordägaren skulle vara skyldig utföra sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras till befrämjande av uppkomsten av naturlig återväxt. Naturföryngringen torde ännu länge förbliva den betydelsefullaste i de nu ifrågavarande landsdelarna, och ett befordrande av denna genom skäliga åtgärder syntes icke vara något orimligt krav, helst som detta kunde ske för rimliga kostnader samt icke, såsom skogsodlingsarbetet, stötte på några oöverkomliga praktiska svårigheter beträffande fröanskaffning m. m. Förbundet ville emellertid betona, att de åtgärder, som sålunda skulle kunna föreskrivas, måste stå i rimligt förhållande till skogens svaga avkastningsförmåga i de nordliga orter, varom nu vore fråga. Än vidare måste jordägaren tillerkännas en ej alltför knappt tillmätt tidsfrist för arbetenas fullgörande, enär det ofta mötte betydande svårigheter att anskaffa nödiga arbetsstyrkor för sommararbetena å skogarna i övre Norrland.

Beträffande reproduktionsföreskrifterna i 1923 års skogsvårdslag har förbundet särskilt framhållit, att stadgandet i 9 § andra punkten av lagen, enligt vilket jordägaren vore skyldig vidmakthålla uppkommen återväxt, tills densamma nått den utveckling, att den ej längre vore att räkna som plantskog, i varje fall icke kunde tillämpas i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete bedreves därstädes. Förbundet har till stöd härför anfört:

Med stöd av gällande stängselförordning bedreves allestädes i lappmarken ett omfattande gemensamhetsbete å de ohägnade skogsmarkerna. Å föryngringsfälten inställde sig i allmänhet en kraftigare gräsväxt än i den omgivande skogen, och kreaturen sökte sig därför i stora flockar just till de platser, där föryngring uppdroges. Att återväxten därstädes av denna anledning utsattes för stark skadegörelse eller ofta nog helt ödelädes, vore allmänt känt. Det kunde då icke vara lämpligt, att i skogslagen föreskreves tvång till'utförande och förnyande av återväxtåtgärder huru många gånger som helst, när det samtidigt genom stängselförordningen tillätes, att de verkställda arbetena om och omigen ödelädes genom betning av främmande jordägares kreatur.

Norrlands

skogsvårds-

forbund.

Norrlands skogsvårdsförbund har i sitt yttrande över domänstyrelsens förevarande skrivelse avstyrkt åläggande av skyldighet för avverkare å de under lappmarkslagen lydande skogar att sörja för återväxt efter avverkning, och har förbundet till stöd härför åberopat, att avverkaren enligt lappmarkslagen ej vore ansvarig för det sätt, varpå avverkningen planlädes, utan att detta ansvar åvilade den av staten förordnade stämplingsförrättaren. Förbundet har däremot tillstyrkt, att åtgärder från statsmakternas sida vidtoges för att på ett verksamt sätt understödja arbeten, som erfordrades för ifrågavarande skogars reproduktion efter avverkning, samt att de förändringar i gällande skogslagstiftning, som med anledning därav borde vidtagas, snarast möjligt bleve föremål för utredning.

Domanstyrei- Såsom förut nämnts, har domänstyrelsen i sitt utlåtande den 3 april 1925

sens utlåtande bemött öe erinringar, som i nyssangivna yttranden framställts mot domän d. 3/« 1925.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 51

styrelsens förevarande förslag, ävensom närmare motiverat och utvecklat detsamma.

Domänstyrelsen har härvid till en början framhållit, att ett effektivt genomförande av principen om uthålligt skogsbruk beträffande de under lappmarkslagen lydande skogar ovillkorligen förutsatte vidtagande av åtgärder för skogarnas föryngring, samt till utveckling härav anfört:

Berörda princip avsåge att tillförsäkra skogsägaren en årligen återkommande avkastning, vilken borde, allt-efter som skogsskötseln kunde närma sig det eftersträvade idealtillståndet, ökas både kvantitativt och kvalitativt. En oavvislig fordran uppställdes emellertid vid denna skogshushållning, nämligen att ny skog skulle snarast komma i den avverkades ställe. En följd av det genom lagen i dess nuvarande form tillämpade uthålliga skogsbruket vore emellertid, att skogskapitalet i huvudsak bevarades, varigenom fastighetens värde icke i någon vidare mån rubbades genom avverkningarna, som återkomma vart tredje år. I följd härav bleve treårsperiodens hyggen av ungefär samma storlek för var gång och kunde aldrig i förhållande till en skogs totala areal nå ens närmelsevis samma omfattning som beträffande de skogar, för vilka 1923 års skogsvårdslag gällde.

Domänstyrelsen har därjämte erinrat, att lappmarkslagen redan i sin nuvarande lydelse principiellt förutsatte utförande genom skogsägarens försorg av reproduktionsåtgärder efter avverkning till avsalu i huvudsakligen samma omfattning som 1923 års skogsvårdslag men att, då lappmarkslagen ej innehölle några bestämmelser, huru föreskrivna dylika åtgärder skulle utkrävas av vederbörande skogsägare, lagens stadganden härutinnan visat sig ineffektiva. Till närmare belysning härav har domänstyrelsen anfört:

\ ad som hittills kunnat astadkommas med lagens föreskrifter om vidtagande av skogsvårdsåtgärder efter avverkning hade egentligen vunnits på övertygelsens väg, ty hotet om framdeles något minskade avverkningar hade ytterst sällan i och för sig kunnat framtvinga några skogsvårdande åtgärder på ett tidigare avverkat område. Vederbörande hade då åtnöjt sig med vad man kunde kalla ett ordinärt avverkningsbelopp, vilket förrättningsmannen uttagit genom ett slags föravverkning, ehuru en rationellt utförd föryngringshuggning med åtföljande hyggesbehandling varit den enda riktiga åtgärden.

I valet emellan att kalavverka ett hygge med risk, att inga åtgärder för föryngringen därå komme att vidtagas, och att å en större yta kvarlämna ett något glesställt men dock vid liv varande bestånd hade förrättningsmannen givit företrädet åt den sistnämnda avverkningsmetoden och av tvenne onda ting valt det minst onda. Men härmed hade han ej kunnat vinna avsikten med avverkningsplanen att »iakttaga skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog och höjande av skogens alstringsförmåga», utan resultatet hade för stora vidder av det övre Norrlands skogar blivit ett tvinande skogsbruk. Yxan, som skulle vara det bästa kulturredskapet, hade visat sig oförmögen att ensam omvandla de gamla urskogsbestånden till unga och livskraftiga sådana.

I detta sammanhang ville styrelsen något närmare ingå på vad Sveriges skogsägareförbund anfört rörande den omfattning, i vilken ett reducerande av avverkningsbeloppet tillgripits för att framtvinga kulturåtgärder. Förbundet hade gjort gällande, att en dylik reducering veterligen icke i nämn-

52 Kungl. May.ts proposition Nr 43.

värd omfattning tillämpats emot bönderna, under det att å industriens egendomar förbållandet varit i viss mån annorlunda, samt att de skogsägande bolagen verkställt reproduktionsåtgärder i mycket betydande omfattning. Utan att vilja förringa det intresse för skogsvårdsåtgärder, som från en del större sågverksbolag ådagalagts beträffande deras egna skogar, ville styrelsen framhålla, att de därom av förbundet framlagda uppgifterna icke gåve någon exakt föreställning, i vad mån de inom lappmarken belägna skogarna erhållit sin anpart av angivna åtgärder. Emellertid utfördes en del skogsvårdsåtgärder även å böndernas skogar, och hade i en del fall genom besvär under styrelsens prövning bragts skogstjänstemännens beslut om nedsättning av avverkningsbeloppen. I regel upprättades avverkningsplanerna för böndernas skogar av vederbörande skogstjänsteman, och hade styrelsen därför mindre kännedom om de skogsvårdsåtgärder, som i dessa planer föreskreves, än vad beträffade av bolagens tjänstemän upprättade och av styrelsen fastställda avverkningsplaner för bolagsskogarna. Vid inspektion i orterna hade dock kunnat påvisas, att rätt så goda skogsvårdsåtgärder vidtagits även på böndernas skogar. Emellertid förelåge en avgjord skillnad emellan bolagens och böndernas skogar, i det att å de förra virke av aven allra minsta dimensioner oftast ansåges kunna uttagas, medan å de senare smärre dimensioner icke kunde avsättas. En följd härav bleve, att det vore lättare att å de förra rationellt utföra en föryngringshuggning än å de senare, varav också följde, att anledning till ingripande mot en tredskande skogsägare ej kunde så ofta förekomma i fråga om böndernas skogar.

Av vad i ärendet förekommit torde således få anses bestyrkt, att ett verkligt behov förelåge av åtgärder för ernående av en snabbare och mera effektiv föryngring av enskilda skogar inom lappmarkslagens tillämpningsområde än vad nu vore möjligt med lagens bestämmelser härom. Tiden syntes nu vara inne att borteliminera det rent personliga inflytande, som en tillfällig ägare kunde utöva på skötseln av en skog för avsevärd tid framåt, samt i lagen klart angiva skogsägarens både rättigheter och skyldigheter.

Domänstyrelsen har vidare bemött det av Sveriges skogsägareförbund framställda påståendet, att ett upptagande i lappmarkslagen av bestämmelser om reproduktionsskyldigliet efter avverkning till avsalu, överensstämmande med skogsvårdslagens motsvarande föreskrifter, skulle med hänsyn till de inom lagens giltighetsområde rådande svåra återväxtförhållandena för vederbörande markägare medföra vittgående och betungande skyldigheter, samt i sådant avseende anfört:

Vid ett bedömande av denna fråga torde först höra framhållas, att de växtbiologiska, klimatiska och topografiska förhållandena inom lappmarkerna och Sårna socken med Idre kapellag, vilka trakter omfattade val 90 procent av lappmarkslagens tillämpningsområde, vid en eventuell tillämpning å dessa områden av skogsvårdslagen skulle omedelbart medföra, att en betydande del av desamma skulle förklaras för svårföryngrade skogar. Enligt skogsvårdslagens bestämmelser angående svårföryngrade skogar läte sig utsyningstvång och reproduktionsskyldighet för markägaren efter utsyning, varpå han ej kunnat inverka, också väl förena.

Enligt skogsvårdslagens allmänna bestämmelser skulle avverkning i aldre skog, som gåves formen av föryngringshuggning — det vore i regel endast efter dylika avverkningar, som krav på reproduktionsåtgärder kunde framställas — i första hand inriktas på erhållande av naturlig föryngring, och

Kungl. Muj:ts proposition Nr 43.

kunde skogsvårdsstyrelse, därest en markägare skulle vilja i oroväckande omfattning basera sin avverkning på föryngring medelst direkt kultur, ingripa och avfordra denne betryggande säkerhet för reproduktionsåtgärdernas utförande. Dessa allmänna regler gällde även för de svårföryngrade skogarna, men hade beträffande dessa skogar därjämte i 19 § 2 mom. skogsvårdslagen meddelats den skärpta bestämmelsen, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordrades för återväxtens betryggande, allenast finge medgivas, om sålunda åtgärder kunde företagas utan oskälig kostnad.

Detta uttryck oskälig kostnad borde enligt styrelsens förmenande ses mot bakgrunden av ej blott markägaren ålagd reproduktionsskyldighet utan ock beskaffenheten av det område, som det för varje fall rörde sig om. Vore skogsbruket å detsamma av ena eller andra orsaken mindre bärigt, måste reproduktionsåtgärdernas omfattning och kostnaderna för desamma lämpas härefter, och man finge eventuellt åtnöjas med att föryngringen inställde sig senare.

Styrelsen kunde ej finna annat än att den reproduktionsskyldighet, som jämlikt skogsvårdslagen och dess bestämmelser angående svårföryngrade skogar ålåge en skogsägare, i stort sett sammanfölle med den reproduktionsskyldighet, som teoretiskt taget och på grund av vad som förekommit i samband med lappmarkslagens tillkomst ålåge en skogsägare inom denna lags tillämpningsområde. Endast den mera framträdande olikhet kunde påvisas, att uti skogsvårdslagen de ekonomiska synpunkterna tydligare framhållits än i lappmarkslagen.

Det ville härav synas, som om ett intagande i lappmarkslagen av nyssberörda bestämmelser i skogsvårdslagen skulle fylla det med styrelsens skrivelse den 22 december 1923 avsedda ändamålet. Och med den utläggning styrelsen gjort av skogsvårdslagens nyss berörda bestämmelser borde de flesta av de invändningar, som gjorts mot styrelsens förslag beträffande stadgande av reproduktionsskyldighet i lappmarkslagen, vara vederlagda. Avverkningen skulle nämligen i första hand inriktas på naturlig föryngring, och de reproduktionsåtgärder, som kunde utkrävas, skulle avvägas med hänsyn till skälighet, bedömd ur synpunkten av skogsbrukets bärighet å hyggestrakten. Därjämte vore att märka, att genom den sakkunniga utsyning, som enligt lappmarkslagen skulle föregå avverkning till avsalu, de direkta kostnaderna för eventuella reproduktionsåtgärder ofta nog kunde avsevärt begränsas.

Domänstyrelsen ville härmed ingalunda hava förnekat, att, såsom skogsägareförbundet framhållit, en hel del problem rörande såväl avverkningen som föryngringen av urskogarna i övre Norrland och därmed likartade trakter ännu väntade på sin lösning, men erfarenheterna på ifrågavarande område växte för varje år, och då berörda bestämmelser angående reproduktionen å dessa skogar tydligt syftade till ett försiktigt tillvägagående, syntes ingen som helst anledning föreligga att icke snarast möjligt tillgodogöra dessa skogar de erfarenheter, som redan vunnits. Skulle man helt uppskjuta frågan om vidtagande av reproduktionsåtgärder på lappmarksskogarna, till dess alla därmed sammanhängande frågor och problem blivit slutligt och fullgiltigt lösta, torde man få vänta i mansåldrar, och under tiden komme ett tvinande skogsbruk att bedrivas å marker, vilka redan nu vid riktig behandling skulle kunna för relativt små kostnader försättas i god produktion.

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Domänstyrelsen har slutligen närmare angivit den omfattning, vari reproduktionsskyldighet borde stadgas för ifrågavarande skogar, samt i sådant avseende anfört:

Principen, att markägaren vore skyldig att efter avsaluavverkning vidtaga de åtgärder, som kunde vara erforderliga för betryggande av återväxt, borde fastslås och tydligt angivas i lappmarkslagen med iakttagande av vad skogsvårdslagen i detta avseende stadgade beträffande avverkare. Några verkliga skäl att frångå denna princip för här avsedda skogar kunde så mycket mindre åberopas, som densamma redan vore fastslagen beträffande de flesta enskilda skogar i landet. Styrelsen kunde därför ej tillråda, att reproduktionsskyldigheten skulle, på sätt Sveriges skogsägareförbund ifrågasatt, begränsas att avse allenast sådana åtgärder, som skäligen kunde påfordras till befrämjande av naturlig återväxt. En dylik begränsning skulle dels hava till följd, att olika meningar städse skulle uppstå därom, huruvida naturlig återväxt vore möjlig att erhålla på den eller den platsen, dels ock verka därhän, att på i övrigt lättföryngrad mark, där bristen på fröträd omöjliggjorde naturlig föryngring, markägaren kunde undandraga sig de ej särskilt betungande kostnaderna för hyggets besåning.

Vad särskilt anginge den i 9 § av skogsvårdslagen upptagna regeln, att uppkommen skog skulle vidmakthållas, till dess den nått den utveckling, att den ej längre vore att räkna såsom plantskog, borde sagda regel, som vore synnerligen viktig för skogarnas framtid, upptagas även i lappmarkslagen. Undantag från regeln borde dock kunna medgivas, där här avsedd skyldighet skulle bliva synnerligen betungande. Dylika fall kunde föreligga vid skadegörelse av beteskreatur och renar samt vid angrepp av snöskyttesvampen.

Vad anginge skadegörelse å plantskog av beteskreatur förekomme sådan givetvis inom lappmarkerna, och ej ens kulturhägnader hade där alltid visat sig effektiva. Svårigheten att öva sådan tillsyn över kulturfälten sommartiden, att eventuella åverkare skulle kunna lagforas, och de relativt låga straffsatserna vid förbrytelser av denna art hade givetvis medverkat till överträdelse av gällande lagbestämmelser, och gällde detta även i fråga om brott mot stängselförordningen den 21 december 1857 med den ändrade lydelse § 5 av förordningen erhållit genom lagen den 15 juni 1923. Att såsom skogsägareförbundet driva den satsen, att här avsedd skyldighet ej skulle kunna påläggas skogsägarna i lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete där finge äga rum, folie emellertid på sin egen orimlighet. Sådan skyldighet påvilade redan skogsägarna inom Jämtlands och Västernorr lands län samt inom Norrbottens och Västerbottens läns kustland, inom vilka trakter gemensamhetsbete bedreves i minst samma omfattning, som inom lappmarkerna.

Vad anginge angrepp av snöskyttesvampen, hade denna visat sig ofta helt kunna ödelägga såväl naturlig återväxt som medelst sådd eller plantering åstadkommen föryngring. Mångfaldiga exempel kunde dock anföras, att de unga plantorna repat sig efter dylika angrepp. Man kände emellertid ännu allt för litet om förutsättningarna för svampens uppträdande, för att något effektivt medel mot densamma skulle kunna angivas. Att under sådana förhållanden och då denna svampart allmänt förekomme i de trakter av landet, där lappmarkslagen ägde tillämpning, medgiva möjlighet att mildra lagens krav på reproduktionsskyldighetens fullgörande efter dylik skadegörelse, torde vara fullt befogat, om man samtidigt beaktade, att skogsbruket i berörda delar av landet ofta vore mindre bärigt än inom landet i övrigt.

Kungl. May.ts proposition Nr 43.

55 På grund av vad sålunda anförts borde, i anslutning till vad i 10 § 2 mom. skogsvårdslagen stadgats beträffande där angivet fall, skälig begränsning i skyldigheten att vidmakthålla plantskog i fråga om här avsedda skogar kunna medgivas av vederbörande överjägmästare, där fullgörandet av skyldigheten skulle befinnas vara synnerligen betungande.

Med hänsyn till de stora skogsanslag, som tilldelats här avsedda fastigheter, samt sättet för liusbehovsavverkningens utförande och den rätt långa föryngringstid, som man under alla förhållanden måste räkna med, torde det för närvarande knappast vara erforderligt att utsträcka reproduktionsskyldigheten att gälla jämväl avverkning för husbehov.

Ej heller syntes i lappmarkslagen böra stadgas reproduktionsskyldigliet efter skada å skogen genom brand, storm, snöbrott, insektshärjningar eller annan dylik händelse. Vore skadan ringa och virket kunde tillgodogöras till husbehov, borde enligt vad nyss nämnts reproduktionsskyldighet ej inträda. Vore skadan åter större och virket i följd härav borde säljas, måste detsamma först utsynas, för vilket fall reproduktionsskyldigheten automatiskt inträdde. Vad sålunda anförts avsåge skog av den beskaffenhet, att den kunde för ett eller annat ändamål tillgodogöras. Beträffande åter sådan skog, som ej ägde värde ur nämnda synpunkt, uppställde ej 1923 års skogsvårdslag någon ovillkorlig reproduktionsskyldighet efter sådan skada, som nyss sagts, varför ej heller några särskilda bestämmelser i detta avseende beträffande dylik skog i lappmarkslagen syntes böra komma i fråga.

Vad slutligen anginge frågan, huruvida här avsedd skyldighet borde i lagen stadgas även efter skada å skogen genom betning av hemdjur eller åverkan, ansåge domänstyrelsen, att detta ej borde ske. Frågan om skadegörelse å skog genom betning vore för nu ifrågavarande trakter synnerligen komplicerad. Beträffande åverkan torde sådan å nu avsedda skogar till följd av den effektiva bevakning, som där vore anordnad, icke förekomma i den omfattning eller av den art, att reproduktionsåtgärder efter dylik avverkning mera allmänt skulle kunna sägas vara behövliga.

På grund av vad domänstyrelsen sålunda anfört har styrelsen hemställt om upptagande i lappmarkslagen av bestämmelser om reproduktionsskyldighet i enlighet med de av styrelsen angivna grunder ävensom av föreskrift, att avverkning skulle planeras och utföras så, att alla förutsättningar för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges. I sammanhang härmed har domänstyrelsen föreslagit, att vissa inom ifrågavarande trakter belägna områden, där särskilda svårigheter mötte för erhållande av återväxt, skulle undantagas från den ifrågasatta reproduktionsskyldigheten. Till styrelsens förslag i sistberörda avseende torde jag senare få återkomma.

Domänfullmäktige — vilka, såsom nämnt, föreslagit, att de under lapp- Domänfullmarkslagen nu lydande mera godartade skogsmarkerna skulle inordnas under mäktige. skogsvårdslagen men att övriga skogar under lappmarkslagen, av domänfullmäktige benämnda svårföryngrade skogar och skyddsskogar, skulle kvarstå under denna — hava ansett, att allenast berörda svårföryngrade skogar borde underkastas reproduktionsskyldighet samt att denna skyldighet borde begränsas till vidtagande av sådana skogsvårdsåtgärder, som avsåge anskaffandet av återväxt genom naturlig föryngring, detta dock under förut-

Yttranden ifver domänstyrelsens utlåtande d. */« 1925.

Ortsmyndig-

heter.

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

sättning, att det kunde ske mot skäliga kostnader. Någon direkt motivering för reproduktionsskyldighetens begränsning på detta sätt hava domänfullmäktige ej anfört, men hava de framhållit svårigheterna att i här avsedda trakter erhålla dugligt arbetsfolk och lämpligt skogsfrö, de stora kostnader, som alltid måste bliva förenade med arbeten i trakter, som saknade goda kommunikationer, samt den brist på erfarenhet, som förelåge, då det gällde kala skogsmarkers återförsättande i skogbart skick inom ifrågavarande svårföryngrade skogar. Domänfullmäktige hava även betonat, att utsyningen å de skogar, som komme att kvarstå under lappmarkslagen, borde utföras med tanke på erhållande av naturlig föryngring samtidigt som skogsägarens ekonomiska intressen i största möjliga grad tillgodosåges.

I de yttranden, som i ärendet avgivits efter framläggandet av domänstyrelsens förslag i utlåtandet den 3 april 1925, hava förenäpinda länsstyrelser, landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län samtliga tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran, länsstyrelsen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott och skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län dock med det förbehåll, att ägare av svårföryngrade skogar allenast borde, på sätt domänfullmäktige föreslagit, kunna åläggas sådana skogsvårdsåtgärder, som avsåge anskaffande av naturlig återväxt. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har vidhållit sin förut intagna ståndpunkt, att ägarna av skogar under lappmarkslagen borde underkastas reproduktionsskyldighet allenast under förutsättning, att de i fråga om möjlighet att erhålla ekonomiskt bistånd till skogs vårdsarbetens utförande likställdes med ägarna av skogar under skogsvårdslagen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län har beträffande domänstyrelsens ifrågavarande förslag anfört, bland annat:

Förslaget förtjänade helt visst de lagstiftande myndigheternas uppmärksamhet, så mycket mer som den ofta obetydliga behållningen från de periodvis återkommande utsyningarna i allmänhet icke varit tillräcklig för att befordra en god skogsvård på här avsedda fastigheter inom länet, för vilka skogsvårdsmedel lagligen icke heller finge användas. I den skäliga form, förslaget framförts, torde det också kunna påräkna stöd av en stadgad folkmening i betraktande av de bestämmelser, som i förevarande avseende redan gällde i fråga om övriga skogar inom länet under enskild äganderätt. Man torde också på goda grunder kunna förutsätta, att skogsstatens tjänstemän sutte inne med sakkunskap att vid utsyningsförrättningar tillvarataga alla möjligheter till naturlig föryngring, vilket ju här åsyftades.

Landstinget i Västerbottens län har uttalat, att de av domänstyrelsen i förevarande avseende angivna grundsatserna syntes landstinget vara riktiga samt att på dessa grundsatser byggda bestämmelser ej gåve anledning till farhågor för ett onödigt ingripande i den enskilde skogsägarens handlingsfrihet, under förutsättning att de erhölle en förståndig och praktisk tilllämpning.

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län hava anfört, att i förslaget tillbörlig hänsyn tagits till skogsägarnas ekonomiska intressen samt att de ifrågasatta åtgärderna i intet avseende syntes bliva för skogsägarna mera betungande än vad fallet bleve, om en del av ifrågavarande skogar skulle inordnas under skogsvårdslagen.

Norrlands skogsvårdsförbund har tillstyrkt domänstyrelsens ifrågavarande Norrlands förslag under förutsättning, att sådana föreskrifter meddelades, som i möjligaste mån garanterade, att den praktiska sakkunskapen och erfarenheten bleve vederbörligen beaktade såväl vid stämplingarnas utförande som ock vid avgivandet av föreskrifterna rörande reproduktionen.

Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att domänstyrelsens i utlåtandet Sverige* skogsden 3 april 1925 framlagda förslag om införande av återväxtbestämmelser ägareförbund. i lappmarkslagen kunde bliva praktiskt genomförbart och ej behövde leda till allt för betungande konsekvenser för skogsägarna, om det tillämpades med den största moderation och försiktighet. Skulle emellertid, vilket man hade anledning befara, så ej alltid bliva fallet, komme detta förslag att få praktiskt ohållbara följder, i det att det komme att tvinga skogsägarna att nedlägga oskäliga kostnader för att uppdraga och underhålla återväxter på marker, som icke kunde bära dylika kostnader och beträffande vilka metoderna för återväxts uppdragande ännu voro föga kända och prövade. Förbundet hyste därför den största tvekan rörande lämpligheten att för närvarande genomföra domänstyrelsens förslag.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 22 oktober 1925 bemött förenämnda yrkanden, att reproduktionsskyldigheten beträffande svårföryngrade skogar måtte begränsas till att avse allenast åtgärder för anskaffande av naturlig föryngring, samt därvid anfört:

Domänstyrelsens utlåtande d. ”/it. 1925.

Styrelsen vore av den uppfattningen, att å svårföryngrade marker föryngringen borde i allra största omfattning åstadkommas på naturlig väg, men då ett i lagen intaget ovillkorligt stadgande om föryngringens bedrivande å berörda marker på dylikt sätt skulle omöjliggöra att med skäliga kostnader på konstlad väg understödja den naturliga föryngring, som icke visade sig tillfyllest, ansåge sig styrelsen böra avstyrka intagandet av en dylik ovillkorlig bestämmelse i lagen.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår otvetydigt, att genom- Departementsförandet av en rationell skogsvård beträffande de under lappmarkslagen chefen. lydande skogar med nödvändighet kräver eu omfattande verksamhet för tryggande av återväxten å berörda skogar. I detta avseende iir särskilt att märka, att dessa skogar alltjämt i stor utsträckning bestå av gamla och oväxtliga bestånd, vilka så snart ske kan böra ersättas med nya och växtkraftiga sådana. Fn dylik omföring, som i motiven till lappmarkslagen

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

angives vara det viktigaste målet för hushållningen i fråga om här avsedda skogar, kan emellertid givetvis ej försiggå, utan att man sörjer för att ny skog kommer i den avverkades ställe. Med hänsyn till de mindre gynnsamma skogsbiologiska förhållandena i nu ifrågavarande trakter kan en verksamhet i detta syfte, om den skall leda till avsett resultat, uppenbarligen ej ske enbart genom åtgärder för ernående av naturlig föryngring utan måste även inriktas på direkta kulturåtgärder.

I sin nuvarande lydelse är emellertid lappmarkslagen ej ägnad att befordra en effektiv dylik verksamhet. Lagen vilar på den grunduppfattning, att, så länge avverkningen å ifrågavarande skogar bedrives efter sakkunnig utsyning, en tillfredsställande återväxt skall kunna erhållas genom naturens egen försorg. I lagen har denna uppfattning dock ej konsekvent genomförts, utan hava däri upptagits även vissa bestämmelser, som åsyfta att framtvinga direkta reproduktionsåtgärder från skogsägarens sida. Såsom förut berörts, innebära dessa bestämmelser, i vad de avse skogsmark med normala återväxtförhållanden, att vidtagandet av dylika åtgärder må av vederbörande myndighet föreskrivas såsom villkor för erhållande av förhöjning i det ordinarie avverkningsbeloppet eller angivas såsom behövliga. Även om lagen härvid torde förutsätta, att lämnat tillstånd till förhöjning i avverkningsbeloppet ej skall träda i tillämpning, förrän de av myndigheten föreskrivna återväxtåtgärderna av skogsägaren utförts, är dock verkställandet av dessa åtgärder helt beroende på skogsägarens egen vilja. Såsom av utredningen framgår, har rätten att erhålla berörda förhöjning i avverkningen ofta ej visat sig ägnad att förmå skogsägaren att utföra de föreskrivna åtgärderna. Beträffande åter skogsmark, där till följd av markens försumpning eller brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, hava lagens återväxtbestämmelser en annan innebörd än nu angivits. I fråga om dylik mark innebära dessa, att utförandet av erforderliga reproduktionsåtgärder må föreskrivas såsom villkor för erhållande överhuvudtaget av utsyning. Beträffande mark av nyss angivna beskaffenhet förutsätter sålunda lappmarkslagen, att varje avverkning för annat ändamål än husbehov principiellt bör medföra skyldighet att vidtaga erforderliga återväxtåtgärder, och intager lagen alltså i fråga om sagda mark i förevarande avseende en ståndpunkt, som nära ansluter sig till skogsvårdslagen. Lappmarkslagen innehåller emellertid ej några stadganden, huru de återväxtföreskrifter, som beträffande dylik mark meddelas av vederbörande myndighet, skola verkställas, i följd varav det synes tveksamt, huruvida och på vad sätt verkställighet av desamma må äga rum. Därjämte är att märka, att nyss angivna innebörd av dessa bestämmelser ej kommit till klart uttryck i lagen och dess motiv, vadan bestämmelserna i fråga om här avsedd mark ej sällan torde blivit föremål för oriktig tillämpning.

En ändring av lappmarkslagen i förevarande hänseende, åsyftande dess komplettering med uttryckliga och verksamma reproduktionsbestämmelser, är sålunda, på sätt ock i de avgivna yttrandena kraftigt betonats, i hög

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

grad av behovet påkallad. Frågan härom har givetvis vunnit ökad aktualitet, sedan genom 1923 års skogsvårdslag och de däri vid 1924 och 1925 års riksdagar beslutade ändringar en effektiv reproduktionsskyldighet stadgats för, i stort sett, alla enskilda skogar i landet utom lappmarkslagens giltighetsområde.

För avhjälpande av berörda brist i lappmarkslagen har domänstyrelsen i ärendet framlagt ett förslag, enligt vilket ifrågavarande skogar skulle underkastas väsentligen enahanda reproduktionsskyldighet, som enligt skogsvårdslagen gäller för svårföryngrade skogar, dock att sagda skyldighet i fråga om skogar under lappmarkslagen skulle föreligga allenast efter avverkning för annat ändamål än husbehov samt ej äga tillämpning beträffande vissa områden, där särskilda svårigheter mötte för erhållande av återväxt.

Innan jag ingår på en granskning av berörda förslag från skogliga synpunkter, torde böra erinras, att den omständigheten, att ägarna till de under lappmarkslagen lydande enskilda fastigheter hava allenast begränsad dispositionsrätt till skogen å dessa, ej torde kunna anses innefatta något hinder att beträffande samma fastigheter föreskriva reproduktionsskyldighet. Nämnda dispositionsrätt bör nämligen lika väl som annan enskild rätt kunna underkastas inskränkningar i det allmännas intresse. Ej heller torde från principiell synpunkt någon betänklighet möta att föreskriva dylik skyldighet i fråga om de kronan tillhöriga fastigheter, som lyda under lappmarkslagen. Den nyttjanderätt till skogen å dessa fastigheter, som tillkommer vederbörande åbor, är praktiskt taget lika omfattande som den dispositionsrätt, vilken tillerkänts ägare av berörda enskilda fastigheter. Det synes därför vara följdriktigt, att de förra åläggas samma skyldigheter i förevarande avseende som de senare. I detta sammanhang torde även böra framhållas, att åborna å de kronohemman och krononybyggen, som lyda under lappmarkslagen, äga en väsentligt vidsträcktare nyttjanderätt till skogen än åbor å andra dylika hemman.

Vidare torde böra framhållas, att lappmarkslagens föreskrifter om utsyningstvång givetvis ej, såsom från vissa håll ifrågasatts, kunna anses utgöra något hinder för förslagets genomförande. På sätt domänstyrelsen erinrat, har i skogsvårdslagen reproduktionsskyldighet föreskrivits beträffande svårföryngrade skogar, oaktat å dessa avverkning för annat ändamål än husbehov allenast må äga rum efter vederbörande skogsvårdsstyrelses tillstånd, vid vars meddelande utsyning i allmänhet skall verkställas. Det torde ock vara uppenbart, att tillämpandet av utsyningstvång för här avsedda skogar bör vara ägnat att begränsa de reproduktionsåtgärder, som efter därå verkställda avverkningar böra vidtagas, till ett minimum. Utsyningstvånget är sålunda så långt ifrån att vara ett hinder för införande av reproduktionsskyldighet i fråga om dessa skogar, att det tvärtom utgör ett stöd för en dylik åtgärd.

Såsom i det föregående omnämnts, har domänstyrelsens förslag i förevarande avseende i allmänhet tillstyrkts i de i ärendet avgivna yttrandena.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Från vissa håll hava dock uttalats tvivel om lämpligheten att genomföra förslaget under erinran, att med hänsyn till de ogynnsamma skogsbiologiska förhållanden, som i allmänhet rådde inom lappmarkslagens giltighetsområde, stora svårigheter mötte att där trygga återväxten medelst kulturåtgärder. Det kunde därför befaras, att förslagets upphöjande till lag skulle medföra synnerligen betungande konsekvenser för vederbörande skogsägare.

Vid bedömandet av domänstyrelsens förevarande förslag med hänsyn till de inom lappmarkslagens giltighetsområde rådande skogsbiologiska förhållandena torde till en början höra erinras, att enligt utredningen i ärendet den övervägande delen av skogarna inom nämnda område äro av svårföryngrad natur. Allenast de under lagen lydande skogar, som äro belägna utom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar, vilka skogar, såsom förut nämnts, omfatta en areal av tillhopa 398,076 hektar, samt vissa relativt mindre skogsområden inom berörda delar av landet torde i föryngringshänseende i stort sett vara likställda med de skogar, å vilka skogsvårdslagens allmänna bestämmelser äga tillämpning. Någon utredning om arealen av sistnämnda områden föreligger ej i ärendet. Vad angår de under lappmarkslagen lydande svårföryngrade skogar äro väl återväxtförhållandena å dessa i vissa fall ännu ogynnsammare än å motsvarande skogar under skogsvårdslagen, men torde berörda förhållanden dock ej, såvitt angår de nedom odlingsgränsen belägna svårföryngrade skogar under lappmarkslagen, vara sådana, att åstadkommande av föryngring genom kulturåtgärder i regel är uteslutet. Detta framgår bland annat därav, att dylika åtgärder utföras i ganska betydande omfattning inom här avsedda trakter såväl å vissa enskilda som å statens skogar. Jag åberopar särskilt härutinnan vad Sveriges skogsägareförbund i detta avseende anfört. Det torde för övrigt ej böra anses uteslutet, att även å vissa marker, där nu konstlad föryngring icke är möjlig, sådan inom ej allt för avlägsen framtid skall kunna ernås, i den mån större erfarenhet vinnes om de för dessa delar av landet lämpligaste kulturmetoderna. I detta sammanhang torde även böra erinras, att genom den förbättring i avsättningsmöjligheterna för virke från ifrågavarande trakter, som under senare tid ägt rum, de ekonomiska förutsättningarna för vidtagandet av kulturåtgärder å dessa blivit väsentligt gynnsammare än tidigare.

Det nu anförda gäller icke, såsom redan antytts, de under lappmarkslagen lydande skogar, som äro belägna ovan odlingsgränsen. Å dessa torde de skogsbiologiska förhållandena i regel få anses utesluta anskaffandet av återväxt på konstlad väg. Då emellertid frågan, huruvida och i vad mån sistnämnda skogar böra underkastas reproduktionsskyldighet lämpligen bör behandlas i sammanhang med spörsmålet om undantagandet av vissa områden från dylik skyldighet, där sådan principiellt tinnes böra stadgas beträffande lappmarkslagens giltighetsområde, torde jag här kunna bortse från nyssberörda skogar.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att i stort sett hinder ej kan anses

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

möta med hänsyn till de inom lappmarkslagens giltighetsområde rådande skogshiologiska förhållandena att beträffande detta område föreskriva skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder.

Vid prövningen av domänstyrelsens förevarande förslag torde vidare höra undersökas, huruvida den reproduktionsskyldighet, som enligt skogsvårdslagen gäller för däri avsedda svårföryngrade skogar beträffande avverkning för annat ändamål än husbehov, kan anses lämpad att vinna tillämpning även beträffande skogarna under lappmarkslagen.

Vid en dylik undersökning bör uppmärksammas, att den i skogsvårdslagen stadgade reproduktionsskyldigheten givits ett sådant innehåll, att den kan anpassas efter de olika skogshiologiska förutsättningar, som å skilda trakter förefinnas. Lagens allmänna karaktär och de rådande skogliga förhållandena i landet hava gjort detta till en nödvändighet. I 9 § av skogsvårdslagen ålägges skogsägaren sålunda, då efter verkställd avverkning behov av återväxtåtgärder föreligger, att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området, och framgår av paragrafens avfattning, att vid avgörande av frågan, huruvida viss återväxt är nöjaktig eller ej, hänsyn skall tagas till de å orten rådande naturförhållandena. Därjämte är att märka, att lagstiftaren beträffande de under lagen lydande svårföryngrade skogar genom särskilda avverkningsregler förebyggt, att vidtagande av reproduktionsåtgärder efter verkställda avverkningar bliver för skogsägaren alltför betungande. I detta avseende har sålunda i 19 §. 2 punkten av lagen föreskrivits, att å nyssangivna skogar — därå, såsom förut antytts, avverkning för annat ändamål än husbehov får äga rum allenast efter tillstånd av vederbörande skogsvårdsstyrelse — avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskäliga kostnader. Vid prövning av fråga om dylikt tillstånd skall skogsvårdsstyrelsen sålunda undersöka, huruvida de återväxtåtgärder, som erfordras efter avverkningen, kunna företagas för skäliga kostnader, varmed torde förstås kostnader, som äro skäliga i förhållande till det framtida ekonomiska resultatet av åtgärderna, och, om detta ej är fallet, vägra tillstånd till avverkningen. Vidare har i förevarande syfte i 5 § av lagen stadgats, att avverkning i äldre skog ej må bedrivas på sådant sätt, att skogens återväxt äventyras. Berörda stadgande, som gäller även andra skogar än svårföryngrade, innebär, att i trakt, där konstlad föryngring ej kan erhållas eller där det är ovisst, huruvida detta kan ske, avverkning skall verkställas så, att en tillfredsställande återväxt efter avverkningen kan erhållas genom naturens egen försorg.

Med sitt i förevarande avseende framställda förslag torde domänstyrelsen hava åsyftat, att i lappmarkslagen skulle upptagas såväl den allmänna bestämmelsen om reproduktionsskyldighet i 9 § skogsvårdslagen, i vad denna avser sådan avverkning, som nyss sagts, som berörda avverkningsregel i

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

19 § 2 punkten av samma lag. Vad angår omförmälda bestämmelse i 5 § skogsvårdslagen har domänstyrelsen föreslagit, att i stället för densamma skulle i lappmarkslagen införas en föreskrift av innehåll, att avverkning för annat ändamål än husbehov skulle planeras och utföras så, att alla förutsättningar för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges.

Vid tillämpning å här avsedda skogar av den av domänstyrelsen föreslagna reproduktionsskyldigheten skulle sålunda full hänsyn kunna tagas till å dem rådande naturförhållanden samt sådana förutsättningar gälla för skyldighetens inträde, att åläggandet av oskäligt betungande återväxtåtgärder ej skulle ifrågakomma. I sistberörda avseende bör särskilt uppmärksammas, att skäligheten av de kostnader, som krävas för utförandet av erforderliga återväxtåtgärder efter avverkning, beträffande här avsedda skogar givetvis skulle bedömas med hänsyn därtill, att det ekonomiska resultatet av dessa åtgärder i fråga om samma skogar i allmänhet är mindre gynnsamt än inom de delar av landet, där skogsvårdslagen gäller. Vid en dylik prövning bör tydligen särskilt komma i betraktande, att risken för återväxtens skadande genom naturhändelser i regel är större inom lappmarkslagens giltighetsområde än inom rikets övriga delar.

Vad särskilt angår domänstyrelsens förslag om intagande i lappmarkslagen av föreskrift därom, att avverkning för annat ändamål än husbehov skulle planeras och utföras på sådant sätt, att alla förutsättningar för erhållande av föryngring på naturlig väg tillvaratoges, torde detta ej innebära, att man vid dylik avverkning städse skulle eftersträva erhållandet av återväxt genom naturens egen försorg. Enligt den för förslaget anförda motivering torde detsamma få anses åsyfta, att vid avverkning, som nyss sagts, naturlig föryngring borde eftersträvas, allenast därest skogshiologiska eller ekonomiska skäl talade därför. I sådana fall åter, då berörda reproduktionssätt ej ställde sig biologiskt eller ekonomiskt gynnsammare än föryngring genom kulturåtgärder, torde enligt förslaget vederbörande myndighet böra äga att fritt pröva frågan, vilketdera reproduktionssättet efter avverkningen skulle tillämpas. Domänstyrelsen torde sålunda ej hava avsett att genom berörda förslag giva den naturliga föryngringen ett principiellt företräde framför den på konstlad väg åstadkomna. Med sålunda angiven innebörd av ifrågavarande bestämmelse torde densamma emellertid ej stadga något annat än vad som redan gäller enligt lappmarkslagens nuvarande avverkningsregler, sådana dessa utformats i 5 § av lagen. Då dessa regler vid den nu ifrågasatta revisionen av lagen torde böra bibehållas, synes upptagande i lagen av en särskild föreskrift av det av domänstyrelsen föreslagna innehåll ej vara erforderligt.

Därest lappmarkslagens berörda avverkningsregler givas nu angiven innebörd, följer därav, att, därest å någon trakt inom lagens giltighetsområde naturförhållandena äro sådana, att konstlad föryngring ej kan erhållas eller ovisshet råder, huruvida detta kan ske, avverkning å sagda trakt skall verkställas med iakttagande därav, att erforderlig återväxt kan vinnas genom

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

naturens egen försorg. I dylika fall skulle sålunda någon tillämpning av den föreslagna reproduktionsskyldigheten ej ifrågakomma. De farhågor, som från visst håll uttalats därom, att ett införande av dylik skyldighet beträffande här avsedda skogar skulle medföra, att skogsägarna i många fall komme att åläggas reproduktionsåtgärder, som sedermera visade sig misslyckade eller resultatlösa, torde sålunda vara ogrundade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde tillämpningen av ifrågavarande reproduktionsskyldighet å de under lappmarkslagen lydande skogar ej komma att för vederbörande skogsägare medföra några oskäliga bördor eller att för dem i stort sett verka mera betungande än för innehavarna av svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen. I likhet med domänstyrelsen finner jag sålunda ifrågavarande skyldighet i princip väl lämpad att utsträckas till att gälla för skogarna under lappmarkslagen.

Enligt den i 9 § skogsvårdslagen upptagna bestämmelsen om reproduktionsskyldighet åligger skogsägaren såsom särskild förpliktelse att vidmakthålla den återväxt, som uppkommit å avverkat område, tills densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna såsom plantskog. Domänstyrelsens förevarande förslag avser, att även denna förpliktelse skulle utsträckas att gälla inom lappmarkslagens giltighetsområde. Med hänsyn till den skadegörelse, som inom nyssnämnda område åstadkommes i plantskogen av beteskreatur och renar samt genom angrepp av snöskyttesvampen, har emellertid domänstyrelsen föreslagit, att vederbörande skogsägare skulle beredas möjlighet att, där sagda skyldighet i särskilda fall bleve synnerligen betungande, erhålla skälig begränsning därav. Enligt domänstyrelsens mening borde befogenhet att pröva frågor härom tillkomma vederbörande överjägmästare.

Även i denna del har domänstyrelsens förslag i allmänhet lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Från Sveriges skogsägareförbunds sida har emellertid hävdats, att nyssangivna skyldighet överhuvud ej borde vinna tillämpning inom lappmarkerna, så länge gemensamhetsbete bedreves därstädes.

Beträffande domänstyrelsens förslag i förevarande avseende tillåter jag mig erinra, att hinder ej ansetts möta att stadga ifrågavarande skyldighet för de under skogsvårdslagen lydande skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt inom Jämtlands län, oaktat gemensamhetsbete å dessa skogar, såsom domänstyrelsen framhållit, förekommer i väsentligen samma utsträckning som å skogarna under lappmarkslagen. Vidare bör uppmärksammas, att enligt § 5 mom. 3 i förordningen den 21 december 1857 om stängselskyldighet m. m. Kungl. Maj:t äger meddela föreskrift om inskränkning i gemensamhetsbetet beträffande visst län eller viss del av län, där sådant för skogsåterväxtens skyddande prövas erforderligt, och lärer Kungl. Maj:t ej underlåta att utöva denna befogenhet, därest efter lappmarkslagens komplettering med här avsedda återväxtbestämmelser något mera allmänt behov av

64 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

en reglering av sagda bete inom lappmarkerna i nyss angivna syfte skulle framträda.

På grund härav och då hinder ej heller eljest torde möta mot tillämpning av förevarande skyldighet inom lappmarkslagens giltighetsområde finner jag i likhet med domänstyrelsen sagda skyldighet höra utsträckas att gälla därstädes. Härvid torde dock, på de av domänstyrelsen därutinnan anförda skäl, möjlighet böra beredas vederbörande skogsägare att i särskilda fall kunna erhålla skälig begränsning av skyldigheten. Befogenheten att pröva dylika frågor torde dock med hänsyn till vikten av enhetlig tillämpning i detta avseende böra tillkomma domänstyrelsen i stället för vederbörande överjägmästare.

Såsom förut nämnts skulle enligt domänstyrelsens förenämnda förslag husbehovsavverkning å här avsedda skogar ej medföra reproduktionsskyldighet. Domänstyrelsen har härutinnan framhållit, att införande av dylik skyldighet knappast för närvarande vore erforderligt med hänsyn dels till de stora skogsanslag, som tilldelats ifrågavarande fastigheter, dels till sättet för husbehovsavverkningens utförande och dels till den rätt långa föryngringstid man under alla förhållanden måste räkna med.

Rent principiellt sett torde det visserligen näppeligen kunna anses befogat att i förevarande avseende göra någon skillnad mellan liusbehovsavverkning och annan avverkning, och har detta ej heller skett i skogsvårdslagen. Av praktiska skäl torde emellertid domänstyrelsens förslag härutinnan böra följas. Därest reproduktionsskyldigheten skulle utsträckas att gälla även efter husbehovsavverkning å dessa skogar, skulle detta förutsätta, att jämväl denna avverkning ställdes under tillsyn av skogsstatens tjänstemän. En dylik tillsyn skulle emellertid i ej obetydlig grad öka kostnaderna för lappmarkslagens administration samt därjämte näppeligen i alla fall kunna göras fullt effektiv. Den skulle sannolikt även av skogsägarna uppfattas såsom ett onödigt ingrepp i deras hävdvunna rätt att fritt avverka husbehovsvirke. Med hänsyn härtill och då, såsom domänstyrelsen framhållit, något större behov av återväxtåtgärder efter ifrågavarande avverkningar ej torde föreligga, biträder jag domänstyrelsens förslag härutinnan.

Jag tillstyrker alltså, att de under lappmarkslagen lydande skogar principiellt underkastas reproduktionsskyldighet efter avverkning för annat ändamål än husbehov i enahanda omfattning, som enligt skogsvårdslagen gäller beträffande svårföryngrade skogar, dock med den jämkning, att domänstyrelsen tillerkännes befogenhet att i särskilt betungande fall medgiva skälig begränsning i skyldigheten att vidmakthålla plantskog. Såsom förut nämnts, förutsätter jag härvid, att lappmarkslagens avverkningsregler kompletteras med en bestämmelse, motsvarande omförmälda stadgande i 19 § 2 punkten skogsvårdslagen.

Jag övergår härefter till frågan, huruvida reproduktionsskyldighet beträffande här avsedda skogar bör stadgas efter sådan skada, som omförmäles i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen, och torde jag härvid först få till behandling

65 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43

upptaga spörsmålet om föreskrivande av sådan skyldighet efter skada, som uppkommit genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse.

Såsom förut berörts, har domänstyrelsen avstyrkt införande av reproduktionsskyldigliet beträffande ifrågavarande skogar efter skada av sistangivna beskaffenhet under framhållande, att, därest skadan vore av ringa omfattning och virket kunde tillgodogöras för husbehov, reproduktionsskyldighet efter avverkningen ej borde inträda, varemot, om skadan vore större och virket måste avverkas för försäljning, reproduktionsskyldighet förelåge redan på grund av den föreslagna bestämmelsen om skyldighet att sörja för återväxt efter avverkning för annat ändamål än husbehov.

Enligt den av domänstyrelsen sålunda intagna ståndpunkt skulle en avverkning, som å ifrågavarande skogar företagits i anledning av en å skogen inträffad skada av förevarande beskaffenhet, principiellt medföra reproduktionsskyldighet i samma omfattning som en vanlig avsaluavverkning. Detta skulle innebära, att skogsägarna inom lappmarkslagens giltighetsområde efter här avsedd skada skulle åläggas en vidsträcktare reproduktionsskyldighet än som i motsvarande fall stadgats för innehavare av skogar under skogsvårdslagen. Enligt sistnämnda lag har nämligen reproduktionsskyldigheten i detta fall, under förutsättning att markägaren ej själv vållat skadan, begränsats till viss maximikostnad, som står i förhållande till värdet av de träd, som drabbats av skadan, samt den ersättning, som markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Det synes uppenbart, att skogsägarna i här avsedda trakter ej böra underkastas en mera omfattande reproduktionsskyldighet i förevarande avseende än den, som sålunda föreskrivits i skogsvårdslagen. Vidare torde böra framhållas, att enligt domänstyrelsens ståndpunkt reproduktionsskyldigheten skulle inträda allenast i det fall, då avverkning efter skadan ägt rum. Därest skadan, såsom vid skogsbrand kan vara fallet, haft den omfattning, att all skog å det skadade området förstörts och sålunda någon avverkning därå efter skadan ej ifrågakommer, skulle markägaren alltså ej hava någon som helst skyldighet att sörja för återväxtens tryggande å området, oaktat givetvis i detta fall behovet av åtgärder i berörda syfte är särskilt trängande. Visserligen är, där skadan haft sådan verkan som nyss sagts, den här avsedda reproduktionsskyldigheten av större praktisk betydelse allenast för det jämförelsevis sällsynta fall, att markägaren själv vållat skadan, men synes detta ej utgöra någon anledning att beträffande ifrågavarande skogar göra någon principiell åtskillnad i förevarande avseende mellan skada med sådan verkan, som nyss sagts, och annan här avsedd skada. Slutligen torde höra betonas, att, då skadegörelser genom brand, storm, snötryck och andra dylika händelser ingalunda äro sällsynta inom lappmarkslagens giltighetsområde samt därstädes stundom nå eu ödesdiger omfattning, det från skogsvårdens synpunkt är synnerligen önskvärt, att beträffande detta område reproduktionsskyldighet stadgas efter sådana skador. På grund härav och dä den Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 hd fl. (Sr /di.)

66 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

begränsade skyldighet härutinnan, som föreskrivits i skogsvårdslagen, måste anses väl lämpad att vinna tillämpning även inom sagda område, tillstyrker jag, att samma skyldighet förlänas giltighet jämväl inom detta.

Vad härefter angår frågan om stadgande av reproduktionsskyldighet för ifrågavarande skogar efter övriga i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen angivna skador eller skador, som uppkommit genom betning av hemdjur eller åverkan, har domänstyrelsen, såsom förut nämnts, även i detta fall ställt sig på en avstyrkande ståndpunkt. Domänstyrelsen har till stöd härför anfört, att frågan om skadegörelse å skog genom betning för ifrågavarande trakter vore synnerligen komplicerad samt att åverkan å här avsedda skogar icke förekomme i den omfattning eller vore av den art, att reproduktionsskyldighet efter sådan skada mera allmänt kunde sägas vara behövlig.

Vid bedömandet av denna fråga bör uppmärksammas, att behov av reproduktionsskyldighet efter skada genom betning av hemdjur otvivelaktigt föreligger även för de under lappmarkslagen lydande skogar. Då domänstyrelsen hävdat, att frågan om dylik skadegörelse beträffande dessa skogar vore synnerligen komplicerad, torde styrelsen härmed i främsta rummet hava avsett, att skogsmarken inom lappmarkslagens giltighetsområde i betydande omfattning vore ohägnad samt i följd härav jämlikt gällande stängselförordning upplåten till gemensamt mulbete. Med anledning härav tillåter jag mig åberopa vad jag nyss anfört till stöd för utsträckande till sagda område av förenämnda skyldighet att vidmakthålla plantskog, varav torde framgå, att med hänsyn till berörda gemensamma mulbete någon betänklighet ej bör möta att underkasta här avsedda skogar sådan reproduktionsskyldighet, som nyss sagts. Vidare torde domänstyrelsen med berörda uttalande hava åsyftat, att lapparna enligt lagen den 1 juli 1898 (nr 66) angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige äga att nyttja skogsmarkerna i lappmarkerna till bete för sina renar. Då det emellertid torde vara uppenbart, att dylik betning ej är att hänföra till sådan betning av hemdjur, som här avses, kan ifrågavarande reproduktionsskyldighet ej anses gälla sådan skada å skogen, som åstadkommes genom renbetet. Vad slutligen angår skadegörelse genom åverkan synes ingen anledning förefinnas att, därest reproduktionsplikt beträffande ifrågavarande skogar i allmänhet stadgas efter de i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen angivna skador, därvid särskilt undantaga sådan, som uppkommit genom åverkan. Jag finner mig på grund härav böra förorda, att även med avseende ä sådan skada å skog, som uppkommit genom betning av hemdjur eller åverkan, reproduktionsskyldighet stadgas för dessa skogar i den omfattning, som angives i 10 § 1 mom. skogsvårdslagen.

Enligt 2 mom. av sistnämnda lagrum äger skogsvårdsstyrelsen i vissa fall på ansökan medgiva skälig begränsning av den där stadgade reproduktionsskyldigheten. En motsvarande bestämmelse synes böra meddelas även beträffande ifrågavarande skogar, därest dessa underkastas nyss angivna skyl-

67 Kungi. Maj:ts proposition Nr 43.

dighet. Berörda befogenhet torde dock härvid böra utsträckas att gälla alla fall, då sådan skyldighet skulle föreligga, och torde densamma, i likhet med omförmälda befogenhet att medgiva begränsning i skyldigheten att vidmakthålla plantskog, böra tillkomma domänstyrelsen.

Jag torde i detta sammanhang få upptaga frågan, vem ansvaret att vidtaga återväxtåtgärder bör åvila, då sådana enligt de nu tillstyrkta reproduktionsbestämmelserna erfordras.

I de avgivna yttrandena har detta spörsmål ej varit föremål för behandling. Någon tvekan synes emellertid näppeligen kunna råda därom, att den i skogsvårdslagens 11 § första stycket i detta avseende stadgade allmänna regel bör vinna tillämpning även beträffande de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar och att berörda ansvar sålunda i fråga om dessa bör åvila markägaren. Vad åter angår de allmänna skogar, för vilka lagen gäller, torde, såsom förut framhållits (sid. 47), giltiga skäl föreligga att låta vederbörande åbor bära detta ansvar.

Har å skog, som är underkastad lappmarkslagen, avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättshavare, torde i fråga om skyldighet för denne att gentemot vederbörande myndighet svara för de återväxtkostnader, som föranledas av avverkningen, samt rätt för honom att av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han för sådant ändamål utgivit böra gälla enahanda regler, som enligt 11 § andra stycket skogsvårdslagen i motsvarande fall äga tillämpning i fråga om de under denna lag lydande skogar.

Såsom i det föregående antytts, har domänstyrelsen föreslagit, att vissa inom här avsedda trakter belägna områden, där särskilda svårigheter mötte för erhållande av återväxt, skulle undantagas från den ifrågasatta reproduktionsskyldigheten.

Domänstyrelsen har i detta avseende anfört.

I en reviderad lappmarkslag erfordrades givetvis bestämmelser beträffande sådana skogar, vilka hade karaktären av skyddsskog och å vilka skogsbruket icke kunde sägas vara bärigt, då dels skogen ej finge gagna ett privatekonomiskt intresse utan skulle skötas med hänsyn till andra intressen, dels reproduktionskostnaderna kunde stiga till högre belopp än det avverkade virkets värde. Beträffande sistnämnda slag av skogar finge styrelsen erinra om vad styrelsen i berörda hänseende framhållit i ett av styrelsen avgivet utlåtande den 31 december 1923 i fråga om lagstiftning för skyddsskogar.

I detta utlåtande hade styrelsen ifrågasatt, att ägarna av dylika skogar — med hänsyn till skogarnas uppgift att vara ett skydd mot fjällgränsens nedgående, varigenom de icke finge tjäna något sådant intresse, som nyss sagts, och skogsbrukets ringa bärighet — icke skulle vara skyldiga att själva utföra några reproduktionsåtgärder, utan att den allmänna skyldigheten att svara för sådana åtgärder skulle av ägarna utgöras i form av en något

Frågan, vem reproduktionsskyldigheten bör åligga m. m.

Undantagande av vissa områden från reproduktions skyldighet.

Domän-

styrelsen.

68 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

förhöjd skogsvårdsavgift, samt att själva utförandet av dylika åtgärder skulle ske genom skogsstatspersonalen.

Inom lappmarkslagens nuvarande tillämpningsområde funnes betydande skogsarealer, vilka vore i nyssberörda avseenden fullt likställda med skyddsskogarna. Sålunda torde så gott som all skogsmark ovan odlingsgränsen böra hänföras till denna kategori, men även en betydande del av Idre och Särna socknar komma i fråga. Sistnämnda områden torde utan svårighet med användande av befintliga kartor kunna fastställas.

Men därjämte funnes trakter än här än där inom övriga delar av lappmarkslagens tillämplighetsområde, som måste betecknas såsom skyddsskogar och behandlas såsom sådana. Å sådan fastighet, där skogen helt eller till övervägande del vore att anse såsom skyddsskog, borde icke någon reproduktionsskyldighet åläggas markägaren, utan borde de därstädes för skogsföryngring önskvärda åtgärderna bestridas av särskilda medel i den mån dylika kunde bliva anvisade. Att skogsbruket ovan odlingsgränsen tidigare ansetts mindre bärigt än nedanför densamma och i behov av lättnad i omkostnader hade funnit ett uttryck i kungörelsen den 19 november 1915 angående utsyningsavgifter, enligt vilken dylik avgift utginge med 50 procent lägre belopp för virke, som utsynats ovan nämnda gräns, än för annat virke;

Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida ej ägare av dylik mark, då såsom allmän regel skulle gälla reproduktionsskyldighet och härmed för övriga markägare inom lappmarkslagens tillämpningsområde skulle följa ökade skyldigheter, borde i någon mån bidraga till kostnaderna för de reproduktionsåtgärder, som genom statens försorg utfördes å hans mark. Det läge då närmast till hands att låta utsyningsavgiften utgå med fullt belopp för virke från nu berörda skogar.

Ett ytterligare skäl för att icke ålägga en ägare av skog ovan odlingsgränsen reproduktionsskyldighet läge i den omständigheten, att berörda delar av landet anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, i följd varav lapparnas intressen och renbetet torde komma att göra sig gällande på bekostnad av en snabb föryngring av skogsbestånden.

Emellertid funnes å övriga fastigheter, för vilka lappmarkslagen gällde, större eller mindre områden, vilka hänfördes till skogsmark men å vilka till följd av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga och höglägen inom polcirkeln, skogsbruket icke kunde medelst direkta åtgärder, som i fråga om kostnader stode i skäligt förhållande till den eu gång efter kanske tvåhundra år påräkneliga virkesskörden, understödjas. Å dylika marker kunde man givetvis ej fordra, att markägaren skulle nedlägga några kostnader för deras reproduktion, utan måste dessa marker efter försiktig avverkning överlämnas åt naturen att föryngra. Sådana marker borde därför särskiljas och i avverkningsplanen behandlas för sig.

I enlighet med vad sålunda anförts borde de av styrelsen föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet ej äga tillämpning beträffande fastighet, som vore belägen ovan odlingsgränsen inom Västerbottens och Norrbottens län eller inom vissa delar av Särna och Idre socknar, samt ej heller å annan skogsmark, som i samband med avverkningsplanens upprättande eller i annan ordning förklarats som skyddsskog eller å vilken på grund av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga eller exponerat läge skogens föryngring ej kunde tryggas utan oskäliga kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

69 Domänfullmäktige hava anslutit sig till domänstyrelsens förslag, att de Domänunder lappmarkslagen lydande skogarna av skyddsskogs natur skulle undan- Nllmaktt9etagas från reproduktionsskyldighet samt erforderliga reproduktionsåtgärder å dessa utföras genom skogsstatens försorg enligt de grunder, som domänstyrelsen föreslagit beträffande de skogar, å vilka skyddsskogslagen ägde tillämpning, men i övrigt ej uttalat sig i förevarande avseende.

I de yttranden, som avgivits över domänstyrelsens förevarande förslag, Yttranden. har detsamma tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Nu föreliggande fråga torde böra bedömas från delvis olika synpunkter Departement»såvitt angår under lappmarkslagen lydande skogar ovan odlingsgränsen och dylika skogar nedom samma gräns.

Vad först angår skogarna nedom odlingsgränsen har domänstyrelsen föreslagit, att vissa områden av dessa, omfattande dels skogar av skyddsskogs natur dels ock sådana trakter, där på grund av försumpning, jordmånens ringa produktionsförmåga eller exponerat läge skogens föryngring ej kunde tryggas utan oskäliga kostnader, skulle undantagas från reproduktionsskyldighet. Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende grundar sig i stort sett därpå, att å nyssangivna skogar och trakter tryggandet av återväxten genom särskilda åtgärder i allmänhet skulle bliva alltför betungande för skogsägaren. Beträffande skyddsskogarna har domänstyrelsen härvid särskilt åberopat, att dessa med hänsyn till sin uppgift att vara ett skydd mot fjällgränsens nedgående ej finge tjäna något privatekonomiskt intresse.

Med anledning härav tillåter jag mig till en början erinra, att de bestämmelser, som enligt vad jag i det föregående tillstyrkt skulle bliva gällande för här avsedda skogar i fråga om skyldighet att efter avverkning för annat ändamål än husbehov vidtaga erforderliga återväxtåtgärder, hava till förutsättning, att avverkning, som föranleder dylika åtgärder, må medgivas, allenast därest dessa kunna utföras utan oskäliga kostnader. Är den mark, där avverkning av nyss angivna beskaffenhet skall verkställas, så svårföryngrad, att överhuvud inga återväxtåtgärder å densamma kunna företagas för skäliga kostnader, får sålunda tillstånd till avverkningen ej lämnas, med mindre avverkningen omlägges, så att dylika åtgärder ej erfordras. Härav följer, att enligt berörda bestämmelser åläggande av reproduktionsskyldighet efter i laga ordning verkställd avverkning ej kan antagas ifrågakomma beträffande mark, där utförandet av återväxtåtgiirder är ekonomiskt omöjligt.

Vidare torde jag få erinra, att den av mig föreslagna reproduktionsskyldigheten efter vissa skador å skogen skulle erhålla en så begränsad omfattning, att dess fullgörande i allmänhet ej torde medföra oskäliga kostnader för markägaren ens å svårföryngrad mark. Om detta i något enstaka fall skulle bliva händelsen, erbjuda emellertid de med avseende å denna skyl-

70 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

dighet föreslagna bestämmelserna möjlighet för innehavaren att genom framställning till domänstyrelsen erhålla skälig begränsning av skyldigheten.

Det torde sålunda vara uppenbart, att den reproduktionsskyldighet, som i det föregående tillstyrkts för här avsedda skogar, anordnats på sådant sätt eller erhållit en sådan innebörd, att dess fullgörande i varje fall måste antagas kunna ske utan oskäliga kostnader. Meddelandet av bestämmelser, som från sagda skyldighet undantaga sådan mark, därå utförandet av återväxtåtgärder ej är ekonomiskt möjligt, är sålunda ej av behovet påkallat. Jag bortser härvid från den eventualitet, att en skogsägare olagligen företager en avverkning, som föranleder oskäligt dyrbara reproduktionsåtgärder. En dylik eventualitet bör emellertid uppenbarligen ej föranleda meddelandet av en undantagsbestämmelse i nyss angivna syfte.

Jag torde i detta sammanhang få erinra, att de under skogsvårdslagen lydande svårföryngrade skogar underkastats väsentligen enahanda reproduktionsskyldighet, som föreslagits skola vinna tillämpning beträffande skogarna under lappmarkslagen. Ej heller beträffande förstnämnda skogar har därvid ansetts behövligt att meddela någon generell bestämmelse om undantagande från reproduktionsskyldighet av sådan mark, som nyss sagts. Allenast i ett fall har i skogsvårdslagen en dylik föreskrift införts, nämligen i fråga om sådan försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder. Denna föreskrift, som gäller även andra skogar än svårföryngrade, torde dock huvudsakligen hava tillkommit till skydd för ägarna av förstnämnda skogar, beträffande vilka förutsättningarna för reproduktionsskyldighetens inträde äro väsentligen andra än i fråga om svårföryngrade skogar.

Då det emellertid är önskvärt, att reproduktionsskyldigheten för de under lappmarkslagen lydande skogarna ordnas i största möjliga överensstämmelse med den skyldighet, som i detta avseende gäller för svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, torde en bestämmelse, motsvarande berörda föreskrift i skogsvårdslagen, böra upptagas även i lappmarkslagen.

Vad angår de inom lappmarkslagens giltighetsområde belägna skogar av skyddsskogs natur har domänstyrelsen vid framläggandet av sitt ifrågavarande förslag utgått därifrån, att frågan om utförande av återväxtåtgärder å dessa skogar borde ordnas på väsentligen enahanda sätt som av domänstyrelsen i utlåtande den 31 december 1923 föreslagits beträffande de skogar, som äro underkastade lagen den 24 juli 1903 angående skyddsskogar. Enligt domänstyrelsens nyssnämnda förslag skulle berörda skogar ej vara underkastade reproduktionsskyldighet men vederbörande skogsägare hava att utgöra vissa avgifter, som skulle användas för utförande av reproduktionsåtgärder å skogarna genom skogsstatens försorg. Med anledning härav tillåter jag mig framhålla, att från statsmakternas sida någon ståndpunkt ännu ej tagits till vad domänstyrelsen i berörda utlåtande föreslagit samt att, då avverkning å de under lappmarkslagen lydande skogar av skyddsskogs natur enligt lagen skall bedrivas med tillämpning av principen om uthålligt skogsbruk

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

och sålunda efter andra grunder än dem, som i detta avseende gälla för skogar under 1903 års skyddsskogslag, frågan om reproduktionsskyldighetens ordnande för förstnämnda skogar torde böra lösas oberoende därav, huru denna skyldighet regleras för skogarna under sistberörda lag. Detta synes destomera uppenbart, som vägande skäl föreligga att såvitt möjligt ordna reproduktionsskyldigheten på ett enhetligt sätt för samtliga skogar under lappmarkslagen. I detta sammanhang torde även böra framhållas, att beträffande de under denna lag lydande skyddsskogar nedom odlingsgränsen utförandet av reproduktionsåtgärder i vissa fall torde vara ekonomiskt möjligt, vadan ett ovillkorligt undantagande av dessa skogar från reproduktionsskyldighet ej synes befogat.

På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå, att beträffande de under lappmarkslagen lydande skogar nedom odlingsgränsen från reproduktionsskyldighet undantagas allenast sådana områden, där till följd av markens försumpning skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.

Vad härefter angår de ovan odlingsgränsen helägna skogar, å vilka lappmarkslagen äger tillämpning, har domänstyrelsen föreslagit, att samtliga dessa skogar skulle undantagas från reproduktionsskyldighet. Domänstyrelsen har härvid åberopat, att så gott som all skogsmark ovan nämnda gräns vore av skyddsskogs natur samt att sagda mark anvisats till lapparnas uteslutande begagnande, i följd varav lapparnas intressen och renbetet torde komma att göra sig gällande på bekostnad av en snabb föryngring av skogsbestånden. I samband härmed har domänstyrelsen ifrågasatt, att utsyningsavgifterna för dessa skogar skulle höjas till det belopp, varmed dylika avgifter utgå för skogar nedom odlingsgränsen.

På sätt jag i det föregående antytt, torde utförandet av reproduktionsåtgärder å de under lappmarkslagen lydande skogar ovan nämnda gräns allenast i mycket ringa omfattning vara ekonomiskt möjligt. Den föreslagna reproduktionsskyldigheten skulle därför beträffande dessa skogar bliva av ringa praktisk betydelse. Därjämte är att märka, att tillämpningen av samma skyldighet, på sätt domänstyrelsen framhållit, skulle i ej oväsentlig mån försvåras genom den vidsträckta rätt att nyttja samma skogar, som enligt omförmälda lag den 1 juli 1898 tillkommer lapparna. Å andra sidan skulle det givetvis medföra betydande lättnader vid den föreslagna nya lagstiftningens handhavande, därest dessa skogar i själva lagen undantoges från reproduktionsskyldighet och sålunda frågan härom ej behövde av vederbörande myndighet prövas i varje fall, då utsyning därå söktes. På grund härav och då försiktigheten synes bjuda att vid stadgande av reproduktionsskyldighet för ifrågavarande trakter framgå med stor varsamhet, finner jag mig böra tillstyrka, att här avsedda skogar undantagas från dylik skyldighet.

Vad angår frågan om höjning av utsyningsavgifterna för sistnämnda skogar torde jag senare få återkomma härtill vid behandlingen av de ekonomiska spörsmål, sem sammanhänga med de ifrågasatta lagändringarna.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vilken myndighet bör handhava till•

Jag torde härefter få övergå till frågan, å vilken myndighet handliavandet av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna bör ankomma.

lämpningen av

d\lfe™äxtbe" Sveriges skogsägareförbund har hävdat, att denna uppgift borde anförtros stämmelsema? åt särskilda skogsvårdsstyrelser, som för detta ändamål borde nyinrättas

Sveriges inom lappmarkslagens giltighetsområde. Till utveckling av denna mening skogsägare- har förbundet anfört:

Skogsvårdslagens reproduktionsföreskrifter ginge ut på, att skogsvårdsstyrelserna skulle söka på frivillighetens väg få de nödiga återväxtarbetena i gång samt att de därvid skulle praktiskt handleda jordägarna. Emellertid skulle styrelserna, då en skogsägare vägrade att godvilligt verkställa nödiga arbeten, själva utföra dessa på hans bekostnad. För fullgörandet av dessa sina åligganden hade skogsvårdsstyrelserna utbyggt en omfattande organisation. I egna fröklängningsanstalter och i talrika plantskolor producerade de de väldiga partier skogsfrö och plantor, som föryngringsarbetena krävde. För organiserandet av dessa arbeten på marken hade de anställt en stor stab av dugliga och tränade plantörer, under vars omedelbara ledning så gott som alla skogsodlingsarbeten åtminstone å allmogens skogar numera bedreves. Jämväl nödiga redskap för dessa arbeten utlånade skogsvårdsstyrelserna åt jordägarna. — Det vore icke tänkbart att i lag stadga allmän reproduktionsskyldighet för skogsägarna i lappmarken utan att samtidigt på enahanda sätt som i rikets övriga delar skapa en myndighet, som kunde organisera, leda och övervaka allmänhetens arbeten till återväxtens betryggande och som samtidigt utrustades med både medel och förmåga att anskaffa de stora kvantiteter skogsfrö och plantor, som den ifrågavarande lagändringen skulle göra behövliga. Skogsstatens personal — revirförvaltare och kronojägare — kunde med säkerhet icke nöjaktigt utföra nyssnämnda arbeten. De kunde först och främst icke medhinna desamma; vidare hade de icke till sin disposition klängningsanstalter, plantskolor, redskap, dugliga plantörer med mera i den omfattning, som komme att erfordras. Att de vid sidan av sin huvuduppgift att förvalta statsskogarna skulle kunna nyorganisera en sådan apparat vore väl nästan för mycket begärt. Därest emellertid skogsvårdsstyrelser inrättades i lappmarkerna, framställde sig genast den frågan, om ej dessa nya organ även borde hava hand om själva utsyningarna.

Förbundet har därjämte framhållit, att skäligheten av de krav, som enligt de ifrågasatta återväxtbestämmelserna komme att ställas på skogsägarna, samt möjligheten att praktiskt genomföra dessa bleve helt beroende av det sätt, på vilket samma bestämmelser i praktiken komme att tillämpas. Därest tillämpningen av dessa komme att handhavas av skogsstatens personal t kunde det emellertid befaras, att nödig moderation och försiktighet härvid ej komme att visas.

Förbundet har även gjort gällande, att skogsstatens handhavande av lappmarkslagen redan under dess nuvarande tillämpning lämnade rum för befogade erinringar.

Domän- Domänstyrelsen har avvisat tanken på att inrätta skogsvårdsstyrelser i styrelsen, lappmarkerna eller att lägga skogar under lappmarkslagen under tillsyn av sådana styrelser samt till stöd härför anfört:

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Domänstyrelsen kände sig ingalunda övertygad av de skäl, Sveriges skogsägareförbund anfört till stöd för sitt uttalande, att endast skogsvårdsstyrelser vore kompetenta att handhava en lag, som stadgade reproduktionsskyldighet, helst som dessa skäl innerst syntes hava grundats på den felaktiga uppfattningen, att reproduktionsåtgärderna i lappmarksskogarna skulle liksom i de sydligare delarna av landet i huvudsak komma att bestå i direkt plantering eller sådd.

Frågan vore emellertid i betydande omfattning en ren organisationsfråga och krävde en ganska stor, tekniskt väl skolad och med förhållandena på orterna väl bekant personal. Då uppställde sig givetvis det spörsmålet, vilkendera myndigheten hade största förutsättningen att kunna genomföra en dylik organisation, domänstyrelsen med sin tekniskt skolade inom orterna ifråga redan organiserade personal, vilken endast krävde en relativt ringa utbyggnad eller omorganisation i vissa delar, eller en skogsvårdsstyrelse, som endast vore organiserad för övervakande av en skogslag, vilken icke uppställde fordran på uthålligt skogsbruk och planmässig skogsskötsel. Svaret torde icke kunna bliva mer än ett.

Årligen upprättades genom skogstjänstemännen ett betydande antal avverkningsplaner, och utsyningarna enligt lappmarkslagen omfattade i medeltal för åren 1916—1920 693,517 kubikmeter virke per år.

Även om dessa arbetsuppgifter skulle fördelas på tre skogsvårdsstyrelser, torde arbetsbördan i och för sig bliva dem övermäktig, och i varje fall skulle dessa styrelser endast successive och med största svårighet kunna uppdriva den fackligt bildade personal, som erfordrades för dessa uppgifters nöjaktiga fullgörande.

Helt annorlunda läge denna fråga till för styrelsens vidkommande. Lappmarksskogarna och i de två nordligaste länens kustland belägna skogar, som lydde under lappmarkslagen, vore fördelade på 5 överjägmästaredistrikt, 55 revir och 246 bevakningstrakter. Beträffande skogar under samma lag i Dalarna vore motsvarande siffror 1, 3 och 15. Det sade sig självt, att det vore jämförelsevis lätt att på denna redan befintliga organisation göra den utbyggnad, som för ifrågavarande ändamål eventuellt kunde erfordras.

Vad särskilt anginge frågan om tillvaratagandet av det barrträdsfrö, som alstrades å här avsedda orter, borde givetvis åtgärder vidtagas för att i största möjliga utsträckning uppsamla sådant, men härför erfordrades ingen särskild personal, då detta mycket väl kunde ombesörjas av den redan befintliga.

Domänstyrelsen har därjämte framhållit, att styrelsen, särskilt med hänsyn till de större krav, som genom de nu ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen och därav föranledd ökad befogenhet att föreskriva reproduktionsåtgärder, komme att ställas å de tjänstemän, som handhade lagens tilllämpning, ville göra vad på styrelsen ankomme för att till förrättningsmän vid utsyning enligt lagen icke finge anlitas andra tjänstemän än sådana, vilka prövats och befunnits fullt kompetenta att självständigt handlägga dylika förrättningar.

Domänstyrelsen har tillika, på1 sätt' jag i det följande kommer att närmare omnämna, på min anmodan verkställt undersökning, huruvida och i vad mån ett genomförande av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna — under förutsättning att handhavandet av dessa ankomme å domänverket

Domän full mäktige.

Ortsmyndig-

heterna.

74 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

föranledde ändring i verkets organisation, och har domänstyrelsen såsom resultat av berörda undersökning meddelat, att nämnda lagändring torde nödvändiggöra någon ökning i verkets extra ordinarie och extra förvaltande personal. Beträffande omfattningen av denna ökning har styrelsen uttalat såsom sannolikt, att kostnaderna för densamma skulle kunna begränsas till 25,000 kronor per år.

Domänfullmäktige hava förutsatt, att handliavandet av lappmarkslagen beträffande de skogar, som enligt fullmäktiges förslag skulle kvarstå under lagen, även efter lagens kompletterande med effektiva återväxtbestämmelser skulle ankomma å skogsstaten. Domänfullmäktige hava framhållit, att befattningarna såsom utsyningsförrättare och skogsföryngrare borde helst anförtros åt en och samma person för att kontakten dem emellan skulle bliva så fullständig som möjligt. Det vore av mindre betydelse för skötseln av dessa skogar, om nämnde person vore en statens befattningshavare eller en skogsvårdsstyrelsetjänsteman; huvudsaken vore, att målmedvetenhet och kontinuitet i arbetet erhölles. De nyinrättade skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län kunde knappast ännu äga den erfarenhet, att de kunde mottaga den betydande utökning i sin verksamhet, som skulle bliva en följd av ifrågavarande skogars läggande under deras tillsyn.

Samtliga i ärendet hörda länsstyrelser, landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava anslutit sig till domänstyrelsens ståndpunkt i förevarande avseende.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har framhållit, att enligt dess åsikt såväl avverkningsplaners upprättande, utsyningar och planläggning av skogsvårdsåtgärder som övervakande av dessa åtgärders utförande borde åvila skogsstatens tjänstemän. Härigenom lades visserligen på dessa ett ansvarsfullt arbete, men det borde ej råda tvivel om, att de skulle handlägga detsamma med allt intresse för uppgiften. Att denna krävde ett moget omdöme oeh icke borde läggas i händerna på unga män utan nödig erfarenhet, förutsatte förvaltningsutskottet såsom givet.

Landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län hava i förevarande avseende anfört:

Landstinget och förvaltningsutskottet ville framhålla betydelsen av ett ändamålsenligt tillämpande av lappmarkslagen. De såge med tillfredsställelse i domänstyrelsens föreliggande förslag om ändringar i lagen en strävan från styrelsens sida att, med bibehållande av lagens ursprungliga uppgift att utgöra ett stöd för jordbruksnäringen, på ett betryggande sätt tillgodose skogsägarnas ekonomiska intressen, och man hade därför grundad anledning antaga, att denna strävan även komme att göra sig gällande vid lagens tilllämpning. Landstinget och förvaltningsutskottet hade icke försport, att något missnöje rådde med det sätt, varpå lappmarkslagen numera tillämpades, och ännu mindre torde anledning till sådant förekomma efter genomförande av de föreslagna reviderade bestämmelserna. Den erfarenhet, som skogsstatens personal förvärvade ifråga om föryngringsåtgärder å statens

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

skogar, syntes böra lända även de enskilda till gagn. Landstinget och förvaltningsutskottet ville även framhålla betydelsen därav, att utsyningarna å statens och enskildas skogar samtidigt förlädes till samma flottledssträcka för nedbringande av flottningskostnaderna. Givetvis underlättades detta liksom utsyningarnas utförande genom att utsyningarna leddes av samma personal. Landstinget och förvaltningsutskottet hade därför ingen anledning att påyrka, att skogsvårdsstyrelser inrättades för tillämpning av lappmarkslagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att, så länge för skogsvården i lappmarkerna tillämpades en speciell lagstiftning, i väsentliga stycken avvikande från den allmänna skogsvårdslagen, det knappast syntes lämpligt att vidtaga någon ändring i avseende å organen för lappmarkslagens handliavande. I varje fall borde därmed anstå, till dess någon erfarenhet vunnits rörande resultatet av de för Västerbottens och Norrbottens läns kustbygd nyligen inrättade skogsvårdsstyrelsernas verksamhet.

Norrlands skogsvårdsförbund, som i sina yttranden förutsatt, att lappmarkslagen även efter den nu ifrågasatta revisionen av lagen komme att handhavas av skogsstatens personal, har uttalat sig för nödvändigheten av att till utsyningsförrättarna lämnades sådana föreskrifter, som i möjligaste män garanterade, att den praktiska sakkunskapen och erfarenheten bleve vederbörligen beaktade såväl vid stämplingarnas utförande som vid avgivandet av föreskrifterna rörande reproduktionen.

I likhet med domänfullmäktige och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län finner jag det otvivelaktigt vara till fördel, om handhavandet av de ifrågasatta återväxtbestämmelserna anförtros åt samma myndighet, som verkställer utsyningarna å här avsedda skogar. Sättet för avverkningarnas utförande och tillämpningen av berörda bestämmelser hava ett så nära samband, att dessa uppgifter ej lämpligen böra uppdelas på skilda organ.

Från denna utgångspunkt synes någon tvekan näppeligen kunna råda därom, att berörda uppgifter böra anförtros åt domänverkets personal. Med den organisationsform, som nu är stadgad för skogsvårdsstyrelse, kan eu dylik styrelse ej anses väl lämpad att handhava en så omfattande utsyningsverksamliet, som lappmarkslagen förutsätter, och att för berörda ändamål särskilt organisera ett nytt slag av skogsvårdsstyrelser synes ej böra ifrågakomma. På sätt domänstyrelsen framhållit, skulle det även, åtminstone under den första tiden av de nya skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, möta svårighet för dem att anskaffa det betydande antal skogligt utbildade och i här avsedda skogars skötsel erfarna tjänstemän, som skulle erfordras.

Vad särskilt angår de av Sveriges skogsägareförbund uttalade farhågorna, att skogsstatens personal ej skulle vara lämpad att organisera och leda de omfattande återväxtarbeten, som bleve en följd av de föreslagna reproduktionsbestämmelserna, tillåter jag mig erinra, att dessa arbeten med hänsyn till de skogsbiologiska förhållandena inom ifrågavarande trakter i avsevärt

Norrlands

skogsvårds-

förbund.

Departements-

chefen.

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

större utsträckning än i landets sydligare delar måste inriktas på åtgärder för erhållande av naturlig föryngring, vilka åtgärder i allmänhet torde kunna utföras av skogsägarna själva efter skogsstatstjänstemännens anvisningar. Med hänsyn härtill torde det böra antagas, att det skall bliva möjligt för den personal, som nu utövar tillsynen över ifrågavarande skogar, att med den av domänstyrelsen föreslagna utökningen på ett tillfredsställande sätt handhava de ifrågasatta reproduktionshestämmelsernas tillämpning. I varje fall synes lämpligt, att man avvaktar någon tids erfarenhet rörande sagda tillämpning, innan några mera vittgående organisation " ändringar beslutas.

I likhet med domänstyrelsen finner jag det synnerligen önskvärt — särskilt efter genomförandet av de nu ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen — att allenast tjänstemän, vilka prövats och befunnits fullt kompetenta att självständigt handlägga frågor om utsyningar och föreskrivande av reproduktionsåtgärder, förordnas att verkställa dylika förrättningar å de under lappmarkslagen lydande skogar. Det torde därför böra förväntas, att domänstyrelsen ej underlåter något av vad å styrelsen ankommer för förverkligande av berörda önskemål.

På grund av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att tillämpningen av den föreslagna nya lagstiftningen, i vad denna bör ankomma å skogsvårdsmyndighet, anförtros åt domänverkets personal.

Frågan om I sammanhang med frågan om stadgande av reproduktionsskyldighet för derffirbestri" ^är avsec^a skogar torde jämväl böra upptagas spörsmålet om ändring i ilande av kost- nu gällande grunder för bestridande av kostnaderna för lappmarkslagens lappmark^-1, handhavande samt om anvisande av medel för främjande av skogsvårdslagens hand- åtgärder å här avsedda skogar. Jag torde nu få övergå till detta spörsmål, havande samt om anvisande av medel för främjande av skogsvård å de under lagen lydande skogar.

Gällande grun- Såsom förut nämnts, bestridas för närvarande kostnaderna för lappmarksdei-jor bestn- lagens handhavande av domänfonden, som emellertid i viss utsträckning nadema för erhåller ersättning för dessa kostnader dels genom särskilda av vederbö- ^ lappmarks-^ rande skogsägare erlagda utsyningsavgifter och dels genom statsanslag. havande. Beträffande berörda utsyningsavgifter. stadgas i 12 § av lappmarkslagen, att för utsyning och stämpling, som enligt lagen verkställes, ävensom för viss i 10 § av lagen omförmäld undersökning sökanden skall till statsverket gälda gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Dylika grunder hava fastställts genom kungörelsen den 19 november 1915 (nr 451) angående gottgörelse till statsverket för utsyning av virke i vissa fall inom de sex norra länen m. m.

Kungl. Majds proposition Nr 43.

77 De avgifter, som på grund av berörda kungörelse erlagts av innehavarna av de under lappmarkslagen lydande skogar, hava enligt av domänstyrelsen lämnade uppgifter under åren 1916—1923 i medeltal uppgått till cirka 55,000 kronor om året.

Dessa avgifter förslå emellertid till gäldande allenast av en ringa del av domänfondens kostnader för lappmarkslagens liandhavande. För att bereda fonden ytterligare ersättning i detta avseende hava därför för tiden från ■och med 1916 under nionde huvudtiteln anvisats särskilda statsanslag. Dessa anslag hava uppgått till följande belopp, för ett vart av åren 1916 och 1917 till 170,000 kronor, för ettvart av åren 1918 och 1919 till 200,000 kronor, för 1920 till 500,000 kronor, för vartdera av åren 1921 och 1922 till 650,000 kronor, för budgetåret 1923—1924 till 570,000 kronor, för budgetåret 1924 —1925 till 520,000 kronor samt för innevarande budgetår till 683,700 kronor. För budgetåret 1926—1927 har i statsverkspropositionen till 1926 års riksdag i detta avseende äskats 402,900 kronor. Ändamålet med dessa anslag har varit att bereda domänfonden full täckning för ifrågavarande kostnader, såvitt dessa belöpa å skogar i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar. Ur anslagen har däremot ej utgått någon ersättning för fondens kostnader i förevarande avseende för de under lappmarkslagen lydande skogar, som äro belägna i Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt Väster norr lands och Jämtlands län.

Det torde böra framhållas, att beräkningen av ifrågavarande anslags belopp för tiden till och med innevarande budgetår grundat sig därå, att domänfondens kostnader för lappmarkslagens handhavande beträffande skogar i lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ansetts motsvara 40 % av de avlöningar, som utgått till ordinarie och extra skogsstatspersonal i de revir, där dylika skogar finnas. I skrivelse den 5 september 1925 med anslagsäskanden beträffande skogsväsendet för budgetåret 1926—1927 har emellertid domänstyrelsen meddelat, att styrelsen under år 1925 vid behandlingen av förevarande förslag om ändringar i lappmarkslagen verkställt utredning rörande kostnaderna för lagens handhavande samt att av sagda utredning framgått, att dessa kostnader numera motsvarade allenast ungefär 25 % av de totala kostnaderna för skogsstatspersonalen i de revir, varom här vore fråga. På grund härav har styrelsen i berörda skrivelse beräknat, att för täckning av domänfondens ifrågavarande kostnader under budgetåret 1926—1927 erfordrades allenast ett belopp av 402,900 kronor. I anslutning härtill har Kungl. Maj:t, såsom nämnts, i statsverkspropositionen till 1926 års riksdag äskat allenast nyssnämnda belopp för ifrågavarande ändamål.

Förutom de anslag, som sålunda anvisats till ersättning åt domänfonden för lappmarkslagens handhavande, har för ettvart av budgetåren 1924— 1925 och 1925—1926 beviljats ett särskilt anslag å 20,000 kronor för främjande av skogsvård å de under lagen lydande skogar. För budgetåret 1926 — 1927 har i detta avseende äskats enahanda belopp.

Nu utgående anslag för främjande av skogsvård å här avsedda skogar.

Hushållnings* sällskapets förvaltningsutskotts i Västerbottens län yttrande d.

22/s 1924.

Domänstyrelsens utlåtande d. 3/4 1925.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Beträffande frågan om anvisande av medel för lappmarkslagens liandhavande och främjande av skogsvård å här avsedda skogar efter genomförande av förut angivna ändringar i lagen, har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län i yttrande den 22 augusti 1924 anfört:

Därest reproduktionsskyldighet av den i skogsvårdslagen angivna omfattning stadgades för skogarna under lappmarkslagen, krävde rättvisan, att ägarna av dessa skogar bereddes samma möjligheter till ekonomiskt understöd som ägarna av skogar under skogsvårdslagen. Frågan om erläggande av skogsvårdsavgifter för virke från lappmarksskogarna måste sålunda upptagas till prövning i samband med behandlingen av spörsmålet om stadgande av reproduktionsskyldighet för dessa.

Mot ett beslut om erläggande av dylika avgifter för virke från ifrågavarande skogar kunde bland annat tvenne invändningar tänkas framställda, vilka förvaltningsutskottet därför ansåge sig böra upptaga till närmare granskning.

Den ena skulle måhända skogsägarna göra. De skulle anse, att de, som redan betalade utsyningsavgift enligt kungörelsen den 19 november 1915, skulle dubbel beskattas, om de även skulle åläggas betala skogsvårdsavgift. Befrielse från den förstnämnda avgiften skulle måhända bestridas av domänstyrelsen, som med fog skulle hävda den ståndpunkten, att domänväsendet borde erhålla ersättning för sitt besvär med utsyningsarbetet.

Denna intressemotsats skulle enligt förvaltningsutskottets mening kunna lösas på sådant sätt, att utav inflytande skogsvårdsavgifter domänväsendet först gottgjordes för sitt besvär med ett belopp, motsvarande utsyningsavgifternas storlek. Då utsyningen vore att betrakta såsom en åtgärd i skogsvårdande syfte, kunde en sådan anordning icke sägas strida mot avsikten med skogsvårdsavgifters användande. De flesta skogsvårdsstyrelser torde väl även understödja skogsägarna genom att bevilja dem viss kostnadsfri utmärkning av träden å avverkningstrakt. Da skogsvardsstyrelsen i sådant fall ej hade tillgång till andra medel än skogsvårdsavgifterna, bleve detta förfarande i sak detsamma, som av förvaltningsutskottet föreslagits.

Den andra invändningen, som kunde tänkas framkomma mot förvaltningsutskottets förslag, skulle förmodligen göras av domänstyrelsen. Förslaget, om det över huvud skulle hava någon praktisk betydelse, måste nämligen förutsätta, att skogsvårdsavgifter även i lappmarken erlades för virke, avverkat ä allmänna skogar. Domänstyrelsen skulle kunna tänkas invända, att domänverket, som icke vore berättigat erhålla andel i de inflytande skogsvårdsavgifterna, i sin egenskap av affärsdrivande verk principiellt icke borde belastas med andra utgifter än sådana, som ägde samband med affärsrörelsen. För en sådan ståndpunkt kunde det visserligen å ena sidan sägas finnas ett visst fog, men å andra sidan vore principen om skogsvårdsavgifters erläggande för virke, avverkat å kronoparker, redan av statsmakterna fastslagen; det vore endast en konsekvens av detta beslut, som genom ett antagande av förvaltningsutskottets förslag skulle komma i tillämpning.

Då skogsvårdsstyrelse ej funnes för lappmarksskogarna, borde inflytande avgifter överlämnas till domänstyrelsen på sätt som vore föreskrivet för avgifter, som erlagts från skyddsskogar.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 3 april 1925 avstyrkt det av förvaltningsutskottet framställda förslaget om upptagande av skogsvårdsavgifter från skogarna under lappmarkslagen samt till stöd härför anfört bland

79 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

annat, att det strede mot styrelsens uppfattning om sin uppgift som affärsdrivande verk att utan ersättning i någon form låta av styrelsen förvaltad egendom beskattas, för att staten skulle kunna därigenom lämna anslag för visst ändamål. Domänstyrelsen funne det mest naturligt och konsekvent, att för ifrågavarande ändamål användes dels inflytande utsyningsavgifter och dels statsanslag såsom hittills skett.

Domänstyrelsen har, såsom förut omnämnts, i annat sammanhang föreslagit, att utsyningsavgifterna för skogar ovan odlingsgränsen, som nu utgå med allenast halva beloppet av utsyningsavgifterna för övriga skogar under lappmarkslagen, måtte höjas till samma belopp som sistnämnda avgifter.

Med anledning av den av domänstyrelsen i förevarande avseende intagna ståndpunkt har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län i yttrande den 5 september 1925 anfört:

Därest det vore ett statsintresse, att reproduktionsåtgärder vidtoges efter avverkning å enskildes lappmarksskogar, samt sådana åtgärder på grund av klimatet, myllagrets beskaffenhet, riklig förekomst av råhumus och andra omständigheter, vilka ej vore beroende av något skogsägarnas åtgörande, inom lappmarkerna vore svårare att med lyckligt resultat utföra än å andra trakter, syntes det vara en rimlig och billig begäran, att arbetet med dessa åtgärders utförande av staten understöddes. Ville staten målet — en förbättrad skötsel av lappmarksskogarna — måste staten också vilja de för målets ernående nödiga medlen. Förvaltningsutskottet vidhölle alltså sin mening, att ett beslut om upptagande av skogsvårdsavgift- vore ett villkor för att ett genomfört förslag om reproduktionsåtgärder skulle bliva till verkligt gagn för lappmarksskogarnas framtid. Domänstyrelsen hänvisade visserligen till möjligheten att anskaffa medel för skogsvården genom att för ändamålet använda inflytande utsyningsavgifter, förstärkta med anslag. Förvaltningsutskottet kunde emellertid för sin del ej finna skäl föreligga, varför statsmakterna i detta fall skulle frångå en princip, som under 20 år med synnerligen gott resultat funnit användning inom hela landet söder om Västerbotten. Att samtidigt som skogsvårdsavgifter uttoges, utsyningsavgifterna borde bortfalla, funne förvaltningsutskottet fullt naturligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anslutit sig till den uppfattning, som sålunda hävdats av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet.

Landstinget i Västerbottens län har kraftigt framhållit behovet och vikten av att ökade penningmedel gjordes tillgängliga för främjande av skogens tillväxt och föryngring i de trakter, varom nu vore fråga. Landstinget vore livligt övertygat, att i detta avseende mycket skulle kunna göras, som i eu framtid komme att giva full och riklig valuta för därå nedlagda kostnader och som därför ur såväl nationalekonomisk som social synpunkt vore förtjänt av uppmuntran och understöd men som uraktlätes därför, att det överstege den enskildes ekonomiska förmåga. Landstinget kände sig emellertid ej berett att på grundval av i ärendet föreliggande utredning intaga någon bestämd ståndpunkt till frågan, huruvida nyss angivna syftemål lämpligast kunde vinnas genom upptagande av skogsvårdsavgifter för virke

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län yttrande d. */» 1925.

Länsstyrelsen och landstinget i Västerbottens län.

80 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Ortsmyndiglieterna i Norrbottens län.

Norrlands

skogsvårds-

forbund.

Domänstyrelsens utlåtande d. 6/is 1925.

från såväl statens som enskildes skogar inom lappmarkerna eller genom förhöjda, särskilt för ändamålet anvisade anslag. Landstinget kunde emellertid ej finna sakligt berättigat, att den av domänstyrelsen i förevarande avseende framförda uppfattningen om dess ställning såsom affärsdrivande verk skulle få hindra, att staten, om så annars befunnes lämpligt, läte någon del av sin rikliga inkomst från skogarna i Västerbottens och Norrbottens län i form av skogsvårdsavgift^- komma skogsodlingen och skogsvården därstädes till godo.

Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län hava i förevarande avseende anslutit sig till domänstyrelsens ståndpunkt. Landstinget och förvaltningsutskottet hava särskilt framhållit, att det anslag å 20,000 kronor, som nu utginge för understödjande av skogsvårdsåtgärder inom ifrågavarande trakter, vore alldeles otillräckligt samt att det enligt landstingets och utskottets mening syntes vara mest ändamålsenligt, att statsverket vidkändes alla kostnader för lappmarkslagens handhavande, men att medel för utförande av erforderliga skogsvårdsåtgärder borde erhållas genom inflytande utsyningsavgifter. I dylikt fall syntes emellertid en skälig förhöjning av sistnämnda avgifter vara motiverad.

Norrlands skogsvårdsförbund har understrukit nödvändigheten av att tillräckliga medel ställdes till förfogande för skogsvårdens befrämjande inom här avsedda trakter.

Domänstyrelsen har i utlåtandet den 5 december 1925 närmare utvecklat sin ståndpunkt i förevarande fråga samt därvid i vissa hänseenden frångått den av styrelsen i utlåtandet den 3 april 1925 hävdade uppfattning. Efter redogörelse för de bestämmelser, som tidigare gällt angående erläggande av utsyningsavgifter för här avsedda skogar, har styrelsen i förstnämnda utlåtande anfört, bland annat:

Av berörda redogörelse framginge, att statsmakterna städse haft den uppfattningen, att den utsyningssökande skulle gälda den verkliga kostnaden för utsyningsförrättning. Huruvida behörig hänsyn tagits till, att statsverket jämväl borde erhålla full ersättning för det arbete, som skogsstaten utförde med upprättande av avverkningsberäkningar och avverkningsplaner för de fastigheter, som här vore ifråga, hade vid företagen utredning icke kunnat med bestämdhet avgöras. Statsverket erhölle emellertid numera icke på långt när full ersättning för kostnaden för själva utsyningsförrättningarna. Dels hade utsyningen tagit en högeligen ökad omfattning, och dels hade genom penningvärdets förändringar kostnaden per utsyning i hög grad stegrats. Å andra sidan hade kostnaderna för skogsägaren blivit mindre tyngande än tidigare. Under sådana omständigheter syntes styrelsen skäl icke föreligga att vid den nu stundande revisionen av lappmarkslagen helt frångå hittills, åtminstone i teorien, hävdade princip att utsyningstagaren borde ersätta statsverket kostnaderna för själva utsyningen.

Vad anginge frågan om upptagande av skogsvårdsavgifter från skogarna

81 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

inom här avsedda trakter av landet hade styrelsen intet att erinra mot att dylika avgifter utginge för de under lappmarkslagen lydande skogar i syfte att understödja skogsskötseln å desamma. Beträffande åter statsskogarna kunde styrelsen icke underlåta att framhålla, hurusom avkastningen från dem reducerades därigenom, att därå anställd personal redan förut vore belastad med en mängd uppgifter för det allmänna, för vilka ingen eller ganska ringa ersättning erhölles, och hurusom en ytterligare pålaga genom införande av skogsvårdsavgift för virke från kronoskogarna i lappmarkerna komme att ytterligare betunga skogsbruket å desamma. Redan genom skogarnas geografiska läge och mindre gynnsamma biologiska förhållanden intoge dessa skogar en synnerligen ogynnsam ställning i jämförelse med kronoskogarna i övriga delar av landet,

De administrativa uppgifter, som utöver förvaltningen av domänfonden ålåge domänverket, hade enligt den officiella statistiken för år 1923 och därvid tillämpade beräkningssätt dragit en kostnad för personal med mera dylikt av 2,626,331 kronor. Till bestridande av dessa kostnader hade domänfonden tillförts vissa ersättningar och anslag, uppgående till sammanlagt 1,667,442 kronor. Skillnaden mellan dessa belopp 958,889 kronor hade måst bestridas med domänfondens avkastning. Under samma tid hade domänfonden fått vidkännas skogsvårdsavgifter till ett överslagsvis beräknat belopp av 200,000 kronor dels i form av direkta utgifter dels genom motsvarande minskning i köpeskillingarna för försålt virke. Under år 1923 hade sålunda domänfonden fått vidkännas utgifter och drabbats av minskade inkomster å tillsammans cirka 1,158,889 kronor allt för ändamål och syften, vilka icke hade något sammanhang med eller direkt intresse för domänfonden och dess förvaltning. Efter genomförandet av det i ärendet framställda förslaget om upptagande av skogsvårdsavgifter från de allmänna skogarna inom lappmarkerna komme domänfonden att ytterligare belastas med cirka 64,000 kronor årligen för den enskilda skogsvården. Det måste, såsom styrelsen förut antytt, anses principiellt oriktigt att, därest en viss näring skulle erhålla understöd från staten, detta understöd uttaxerades på en viss del av statens egendom och belastade ett affärsdrivande verk. Genom ett dylikt förfaringssätt motverkades strävandena att bringa ordning och reda i statsbokföringen. Man hade nämligen ingen klar och överskådlig bild vare sig av storleken av det understöd, som utginge till en viss näring, ej heller någon noggrann uppfattning om i vad mån statens affärsverksamhet vore lönande.

Domänstyrelsen har på min anmodan verkställt en beräkning av det be- Beräkning av

lopp, som under 1927 kunde väntas inflyta i skogsvårdsavgifter dels från detbeloPP>som

kan väntas in-

lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar, dels ock från de utom dessa flyta genom områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, under förutsätt- sk°asvårds-

avgifter från

ning, att lörordningen om skogsvårdsavgift erhölle tillämpning beträffande lappmarkerna berörda områden och skogar från och med den 1 januari berörda år. En- m-l'-områdenligt denna beräkning, som grundats på den medelkvantitet virke, som avverkats å ifrågavarande områden och skogar under ett vart av åren 1922 1924 samt å det å-rotpris, som gällde för samma områden och skogar under 1924, skulle nyssangivna belopp utgöra för enskilda skogar inom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar, under lappmarkslagen lydande allmänna skogar samt sockenallmänningar därunder inbegripna, 70,912 kronor, för

llihana till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. <Nr id.) (i

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

statens till domänfonden hörande skogar inom berörda områden 71,456 kronor, för ecklesiastika skogar därstädes 1,375 kronor samt för de utom nämnda områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, 11,807 kronor eller sålunda sammanlagt 155,550 kronor.

Beräknad ökning av kostnaderna för handhavandet av lappmarkslagen efter dess kompletterande med ä terväxtbestämmelser.

Domänstyrelsen har därjämte, likaledes på min anmodan, verkställt undersökning rörande den ökning i kostnaderna för lappmarkslagens handhavande, som kunde föranledas av upptagande i lagen av återväxtbestämmelser av det innehåll, som jag i det föregående tillstyrkt. Styrelsen har därvid anfört, att någon ökning av den ordinarie skogsstatspersonal, som handhade lagens tillämpning, ej torde föranledas av berörda ändring. Däremot torde en viss ökning av den extra ordinarie och extra förvaltande personalen icke kunna undvikas. Innan någon erfarenhet vunnits av de ifrågasatta bestämmelsernas tillämpning, vore det ytterst svårt att beräkna storleken av denna ökning. Sannolikt torde kostnaderna för ökningen kunna begränsas till omkring 25,000 kronor per år. Vad anginge den extra bevakande personalen torde åtminstone under de första åren av de nya bestämmelsernas tillämpning någon ökning av densamma icke erfordras.

Förut väckta Jag torde i detta sammanhang få erinra, att frågan om statsskogarnas förslag om undantagande från utgörande av skogsvårdsavgift förut vid upprepade tillundan- fallen varit föremål för statsmakternas prövning. En översikt över frågans tagande från behandling under de senare åren torde här böra lämnas.

skyldighet att

erlägga skogs- . .

vårdsavgift. Förslag i berörda avseende väcktes av domänstyrelsen redan i det yttrande, Domänsty- som styrelsen den 6 juni 1921 avgav över skogslagstiftningskommitténs år reisen 1931. igi8 avgivna betänkande. I sagda yttrande gjorde domänstyrelsen gällande, att samtliga skogar, för vilka hushållningsplaner kunde och borde tillämpas, till vilka skogar bl. a. statens skogar vore att hänföra, borde befrias från erläggande av skogsvårdsavgift. Domänstyrelsen anförde till stöd härför, att nyssangivna skogar vore av den storlek och beskaffenhet, att skogsbruket å dem kunde bära sina omkostnader, varför desamma i allmänhet icke vore i behov av understöd. Därest efter berörda skogars undantagande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift de medel, som genom sagda avgift komme att inflyta, icke skulle räcka till för den enskilda skogsvårdens understödjande, återstode ju alltid att anvisa statsanslag härtill såsom för närvarande tillginge i viss omfattning. Ett sådant förfaringssätt syntes vara mera rättvist än att såsom nu betunga en gren av statens affärsverksamhet med att ensam utbetala ett sådant statsbidrag utan att på något sätt gottskrivas härför.

1923 års för- j ^et förslag till vissa ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, som

dlZgar\% i samband med förslaget till ny skogsvårdslag genom proposition nr 161

ordningen om förelades 1923 års riksdag, bibehölls emellertid skyldigheten att utgöra skogsvårds- , avgift.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

skogsvårdsavgift jämväl för statens samt övriga i domänstyrelsens berörda utlåtande avsedda skogar. Till stöd för förslagets ståndpunkt härutinnan anförde jag i egenskap av föredragande departementschef:

»Att, såsom domänstyrelsen yttrat, det måste anses orättvist, att dess affärsverksamhet skall betungas med att ensam utbetala ifrågavarande statsbidrag utan att gottskrivas därför, därom är jag fullt ense med styrelsen. Emellertid är jag tveksam om, huruvida skogsvårdsstyrelserna även med den minskning i skogsvårdskassorna, som skulle ske genom de allmänna skogarnas befriande från skogsvårdsavgift, under förhandenvarande förhållanden skulle hava tillräckliga medel till sitt förfogande. Med hänsyn härtill har jag ansett det böra för närvarande anstå med en ändring i antydd riktning. Frågan därom är ju av beskaffenhet att kunna upptagas utan sammanhang med den nu förevarande lagstiftningen; ett lämpligt tillfälle därtill vill synas erbjuda sig samtidigt med en blivande lösning av frågan om häradsallmänningarnas utgörande av skogsvårdsavgift.»

Förslaget blev i denna del bifallet av riksdagen, som lämnade departementschefens berörda motivering utan erinran.

Frågan om statsskogarnas befriande från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift upptogs av domänstyrelsen ånyo i det yttrande, som domänstyrelsen år 1923 avgav med anledning av riksdagens samma år gjorda framställning om skogsvårdslagens utsträckande att gälla i Västerbottens och Norrbottens läns kustland. I berörda yttrande gjorde domänstyrelsen gällande, att förordningen om skogsvårdsavgift, vilken var avsedd att erhålla tilllämpning i kustlanden samtidigt med skogsvårdslagen, borde erhålla giltighet allenast beträffande sådana inom kustlandet belägna skogar, som lydde under den s. k. dimensionslagen och vore avsedda att föras under skogsvårdslagen, varemot därstädes befintliga allmänna skogar borde undantagas från förordningens tillämpning. Domänstyrelsen hemställde i sammanhang härmed, att det måtte tagas under övervägande, huruvida ej sådan genomgående ändring i nyssnämnda förordning borde vidtagas, att skogsvårdsavgift skulle utgå allenast för virke från de skogar, vilka stode under skogsvårdsstyrelsernas uppsikt, samt från skyddsskogarna.

Ej heller denna styrelsens framställning föranledde emellertid någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida. Det förslag om utsträckande av förordningen om skogsvårdsavgift till Västerbottens och Norrbottens läns kustland, som genom proposition nr 96 förelädes 1924 års riksdag, förutsatte, att samtliga inom kustlanden belägna skogar — med undantag blott av dem, som lyda under lappmarkslagen — och sålunda även flertalet av de därstädes befintliga allmänna skogarna skulle underkastas skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift.

I förslagets motivering erinrade föredragande departementschefen om den ståndpunkt, statsmakterna år 1923 intagit till frågan om statsskogarnas

Domän-

styrelsen

1923.

1924 års förslag till ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Departements-

chefen.

undantagande från nyssangivna skyldighet, och om dåvarande departementschefens yttrande härutinnan samt tilläde:

»Även jag finner det nödigt, att, innan frågan om ändring i förordningen om skogsvårdsavgift i den av domänstyrelsen föreslagna riktning upptages till avgörande, närmare utredning verkställes angående dess ekonomiska konsekvenser för skogsvårdsstyrelserna. På grund härav och då en dylik utredning ej lämpligen kan äga rum, förrän erfarenhet vunnits om de krav, som till följd av den nya skogsvårdslagens tillämpning komma att ställas på skogsvårdskassorna, finner jag domänstyrelsens framställning i förevarande avseende för närvarande ej böra föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.»

Beträffande domänstyrelsens förslag, att de i kustlanden belägna allmänna skogarna skulle vid förordningens utsträckning dit undantagas från dess tillämpning, framhöll departementschefen, att det syntes vara i överensstämmelse med den grundsats, som i allmänhet följts inom skogsvårdslagens dåvarande giltighetsområde ifråga om skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift för virke från statens skogar, att förordningen erhölle giltighet även beträffande dylika skogar i kustlanden.

Förslaget bifölls av riksdagen, som jämväl godkände den av departementschefen därför anförda motivering.

Vid föreskrivande av reproduktionsskyldighet för de under lappmarkslagen lydande skogar torde skogsvårdsavgifter böra upptagas i de trakter, där lagen gäller, för främjande av skogsvård å dessa skogar.

Beträffande de delar av landet, där reproduktionsskyldighet tidigare stadgats för enskilda skogar, gäller såsom allmän princip, att skogsvårdsavgifter skola utgöras för virke såväl från dessa som från allmänna skogar. Dessa avgifter användas dels för främjande av skogsvårdsåtgärder å de enskilda skogarna dels ock som bidrag till bestridande av kostnaderna för handhavandet av skogsvårdslagstiftningen för samma skogar. Någon del av dessa avgifter kommer sålunda ej de allmänna skogarna till godo.

Vid stadgande av skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter för de trakter, där lappmarkslagen gäller, synas tillräckliga skäl ej föreligga att frångå nyssangivna princip. Att, såsom domänstyrelsen föreslagit, härvid från sådan skyldighet undantaga de inom lappmarkerna belägna statsskogar, vars avkastning kommer det allmänna tillgodo, skulle i själva verket innebära ett ståndpunkttagande till principfrågan, huruvida skogsvårdsavgifter överhuvudtaget böra utgöras från sådana statsskogar, som nyss sagts. Såväl 1923 som 1924 hava emellertid statsmakterna under hänvisning därtill, att denna fråga krävde särskild utredning, avböjt att taga ställning till densamma, och synes uppenbart, att detta ej heller bör ske i förevarande sammanhang. I överensstämmelse med den uppfattning, som jag uttalat år 1923 vid framläggande av förenämnda förslag till ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift, finner jag det visserligen alltjämt vara önskvärt, att en utredning av berörda fråga kommer

85 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

till stånd, men torde, på sätt framhållits i motiveringen till propositionen nr 96 till 1924 års riksdag, en dylik utredning ej lämpligen böra verkställas, förrän närmare erfarenhet vunnits rörande omfattningen av de kostnader, som tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag kommer att medföra för vederbörande skogsvårdsstyrelser.

På grund av vad sålunda anförts, torde, därest reproduktionsskyldighet stadgas för de under lappmarkslagen lydande enskilda och allmänna skogar, förpliktelse att erlägga skogsvårdsavgifter böra föreskrivas ej blott i fråga om dessa skogar utan jämväl beträffande övriga allmänna skogar inom lappmarkerna samt därstädes belägna allmänningsskogar. På sätt jag i annat sammanhang kommer att närmare framhålla, torde i samband härmed enahanda förpliktelse böra stadgas för de skogar, som lyda under lagen om husbehovsskogar. Spörsmålet om den nu ifrågasatta utsträckningen av giltighetsområdet för förordningen om skogsvårdsavgift torde jag senare få underställa Kungl. Maj:ts prövning.

En följd av den nu intagna ståndpunkten torde vara, att, på sätt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län framhållit, innehavarna av skogar under lappmarkslagen befrias från erläggande av utsyningsavgifter. Det synes nämligen ej böra ifrågasättas, att sistnämnda avgifter skola bibehållas även efter det skyldighet att utgöra skogsvårdsavgifter föreskrivits för dessa skogar. Upptagandet av båda ifrågavarande slag av avgifter skulle otvivelaktigt te sig som en obillighet med hänsyn till den relativt svaga räntabiliteten av skogsbruket i dessa trakter, och skulle denna obillighet än mera framträda, då ifrågavarande skogar samtidigt skulle underkastas reproduktionsskyldighet. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, att ägarna av svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen beretts förmånen att erhålla sakkunnig utsyning eller anvisning av allt virke, som avverkas för annat ändamål än husbehov, utan att dessa härvid ålagts att utgöra andra avgifter än skogsvårdsavgifter. Jag förordar alltså, att den nu stadgade skyldigheten att erlägga utsyningsavgifter för här avsedda skogar upphäves, därest föreskrift meddelas om upptagande av skogsvårdsavgifter från samma skogar. På sätt jag i annat sammanhang skall närmare framhålla, torde under motsvarande förutsättning även innehavarna av förenämnda husbehovsskogar böra befrias från dem nu åliggande skyldighet att utgöra utsyningsavgifter.

Beträffande användningen av de skogsvårdsavgifter, som efter förut angivna utsträckning av förordningen om skogsvårdsavgift skulle komma att inflyta från lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar ävensom från de utom dessa områden belägna skogar, som lyda under lappmarkslagen, torde även härutinnan förenämnda allmänna princip böra följas. Ifrågavarande skogsvårdsavgifter torde därför i främsta rummet böra disponeras för främjande av skogsvårdsåtgärder å skogar, som lyda under lappmarkslagen, samt, såsom jag senare skall närmare omnämna, å husbehovsskogar. Då emellertid under hela den tid lagstiftning om utsyningstvång ägt giltighet för ifråga-

86 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

varande trakter vederbörande skogsägare varit underkastade skyldighet att genom erläggande av utsyningsavgifter bidraga till kostnaderna för lagstiftningens handhavande, torde dylikt bidrag böra utgå även efter det dessa avgifter ersatts med skogsvårdsavgifter. Detta bidrag torde böra gäldas av sistnämnda avgifter samt bestämmas sålunda, att det motsvarar det förut utgående bidraget, och alltså beräknas efter väsentligen enahanda grunder som utsyningsavgifterna. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, höja skogsägarnas bidrag till ifrågavarande ändamål, så att detta motsvarar de verkliga kostnaderna för verkställande av här avsedda utsyningar, synes så mycket mindre kunna tillstyrkas, som skogsägarna på grund av de föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet ändock få vidkännas väsentligt ökade utgifter för vården av sina skogar. Ifrågavarande skogsvårdsavgifter torde böra överlämnas till domänstyrelsen, som efter avdrag av det belopp, som enligt vad nyss nämnts skall utgå såsom bidrag till kostnaderna för handhavandet av lappmarkslagen och lagen om husbehovsskogar, vilket belopp bör tillgodoföras domänfonden, bör hava att bestämma, huru återstoden av avgifterna skall användas för främjande av skogsvårdsåtgärder å förenämnda skogar. Nu angivna regler om användningen av dessa avgifter torde lämpligen böra upptagas i förordningen om skogsvårdsavgift, därom jag framdeles torde få underställa Kungl. Maj:t vederbörligt förslag.

Den del av kostnaderna för lappmarkslagens handhavande, som ej täckes av nyssangivna bidrag, torde även efter lagens kompletterande med återväxtbestämmelser böra i första rummet bestridas av domänfonden, och torde denna i likhet med vad nu sker böra erhålla ersättning härför genom särskilda statsanslag. Dessa anslag böra dock undergå sådan förhöjning, att ersättning därur kan beredas domänfonden ej blott, såsom nu, för de kostnader, som avse skogar inom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar, utan även för sådana kostnader, som belöpa å skogar utom dessa områden. En ytterligare höjning av anslaget torde föranledas av de ökade utgifter för lappmarkslagens handhavande, som tillämpningen av de nya återväxtbestämmelserna enligt den av domänstyrelsen verkställda utredningen torde komma att medföra. Då de ifrågasatta ändringarna i lappmarkslagen, såsom i det följande skall närmare angivas, torde böra träda i kraft den 1 januari 1927 samt ifrågavarande anslag böra avse ersättning för domänfondens utgifter i förevarande avseende under det kalenderår, då beslut fattas om anslagens anvisande, böra förslag om berörda förhöjningar av anslagen framläggas först i proposition till 1927 års riksdag.

Vad slutligen angår frågan om anslag för främjande av skogsvård å de under lappmarkslagen lydande skogar efter genomförande av nyss angivna ändringar i lagen och förordningen om skogsvårdsavgift, torde behovet av medel för berörda ändamål åtminstone under den första tiden efter ändringarnas ikraftträdande bliva tillgodosett genom de skogsvårdsavgifter, som komma att inflyta från ifrågavarande trakter. Anvisande av något särskilt anslag för detta ändamål torde sålunda under sagda tid

87 Kungl. Maj.ts proposition Nr 43.

ej bliva erforderligt. Då emellertid berörda avgifter — under förutsättning att nämnda författningsändringar träda i kraft den 1 januari 1927 — komma att erläggas första gången i slutet av sagda år, torde anslag för här avsett ändamål böra anvisas för tiden intill utgången av samma år. I enlighet härmed har ock i statsverkspropositionen till 1926 års riksdag för berörda ändamål under 1927 äskats anslag å 20,000 kronor.

Genomförandet av de ändringar i lappmarkslagen, som jag i det föregående tillstyrkt, förutsätter, att lagen i väsentliga delar omarbetas. Med hänsyn härtill och då jämväl i övrigt vissa ändringar i lagen äro påkallade, har jag ansett lämpligast att utarbeta förslag till ny lappmarkslag, benämnt förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norr. bottens läns lappmarker med flera områden. Jag anhåller nu att få övergå till bestämmelserna i detta förslag, som torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.

Med hänsyn till det väsentligt ändrade innehåll, som förevarande lagstiftning enligt förslaget skulle erhålla, har lappmarkslagens nuvarande rubrik ej ansetts böra bibehållas. Den omständigheten, att den föreslagna nya rubriken betecknar lagen såsom skogsvårdslag, innebär givetvis ej något ståndpunkttagande till frågan om den rättsliga karaktären av lagens bestämmelser om utsyningstvång.

1 och 2 §§.

Såsom förut nämnts, ifrågasättes ej i förslaget någon ändring beträffande förevarande lagstiftnings tillämpningsområde. De i 1 § och 2 § 1 mom. härutinnan upptagna bestämmelserna överensstämma alltså i sak med motsvarande stadganden i 1 § av lappmarkslagen.

Enligt nyssnämnda stadganden äger lagen ej tillämpning å allmänningsoch husbehovsskogar inom lappmarkerna samt Sårna och Idre socknar. Detsamma gäller, ehuru det ej angivits, beträffande sådana i 1 § 1)—3) av lagen omförmälda skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur och överloppsmarker, som tillhöra stad eller upplåtits till ecklesiastika boställen. Då det ansetts lämpligt, att även nu angivna fastigheter uttryckligen undantoges från tillämpningen av förevarande lagstiftning, har en bestämmelse härom upptagits i 2 § 1 mom. 2) av förslaget.

Det torde i vissa fall förekomma, att skog, som är underkastad förevarande lagstiftning, ligger i samfällighet med skog å ecklesiastikt boställe eller annan skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som avses i § 4 av nämnda förordning. Beträffande dessa fall torde i anslutning till den grundsats, som stadgats i 2 § 2 mom. skogsvårdslagen, böra gälla, att lappmarkslagen skall äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. En bestämmelse härom har upptagits i 2 § 2 mom. av förslaget.

Förslaget till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottensoch Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden.

Rubriken.

88 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Huruvida det även förekommer, att skog under lappmarkslagen ligger i samfällighet med skog under skogsvårdslagen, är ej känt. Därest detta i något fall skulle vara händelsen, torde med hänsyn till det sätt, varpå lagstiftningen om utsyningstvång vunnit tillämpning å de under lappmarkslagen lydande enskilda skogar, få anses gälla, att vid samfällighet mellan dylik skog och skog under skogsvårdslagen sistnämnda lag skall tillämpas å det samfällda skogsområdet. Föreligger åter samfällighet mellan allmän skog, som lyder under lappmarkslagen, och skog under skogsvårdslagen, torde stadgandet i 2 § 2 mom i sistnämnda lag böra analogivis tillämpas och således även i detta fall skogsvårdslagen gälla för samfälligheten.

3 §.

Stadgandet i första stycket av förevarande paragraf innehåller den grundläggande avverkningsregelnj för ifrågavarande skogar. Stadgandet överensstämmer med motsvarande bestämmelse i 2 § av lappmarkslagen härutinnan, att avverkning för annat ändamål än fastighetens eller därmed samhrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast med tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman. Stadgandet innehåller däremot ej, i likhet med nyssangivna bestämmelse i lagen, några föreskrifter om förfarandet vid meddelandet av avverkningstillstånd. Berörda förfarande har i förslaget ansetts böra regleras på delvis annat sätt än i lagen och de nya bestämmelserna i ämnet hava ansetts böi'a upptagas i 6 § av förslaget. Jag torde vid sagda paragraf få närmare redogöra för dessa bestämmelser och de skäl, som ligga till grund för desamma.

Den i förevarande paragraf upptagna avverkningsregeln gäller såväl barrsom lövträd och äger tillämpning beträffande samtliga under ifrågavarande lagstiftning lydande skogar. Även härutinnan företer paragrafen avvikelse från stadgandet i 2 § av lagen, i det berörda stadgande ej gäller lövträd nedom odlingsgränsen. Avverkning av dylika träd nedom berörda gräns är sålunda enligt lagen helt fri. Den ändrade ståndpunkt, som förslaget här. utinnan intager, har föranletts av den ifrågasatta tillämpningen beträffande de under lagen lydande skogar av förut angivna bestämmelser om reproduktionsskyldighet efter avverkning för annat ändamål än husbehov. Dessa bestämmelser, som äro avsedda att gälla nedom odlingsgränsen, förutsätta, på sätt jag vid 13 § i förslaget kommer att närmare utveckla, att dylik skyldighet föreskrives även efter avverkning av lövskog. Härav följer emellertid, att avverkning av dylik skog bör även nedom odlingsgränsen underkastas enahanda reglering som avverkning av barrskog. Då enligt förslaget avverkningen av lövträd för husbehov alltjämt skulle vara fri, torde den föreslagna utsträckningen av ifrågavarande avverkningsregel ej medföra kännbara olägenheter för skogsägarna.

Den i 2 § tredje stycket i lagen upptagna hänvisningen till bestämmelserna i 10 §> har med hänsyn till den ändrade redaktionella avfattning, som den nya lagen enligt förslaget skulle erhålla, såsom obehövlig uteslutits.

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Däremot har i andra stycket av förevarande paragraf införts en hänvisning till stadgandet i 14 § 3 mom. i förslaget, vilket stadgande innefattar ett undantag från den i förevarande paragraf upptagna avverkningsregeln.

4 *.

I denna paragraf angivas de grunder, enligt vilka frågor om avverkningstillstånd skola prövas och avgöras av vederbörande skogsstatst jans teman.

Dessa grunder överensstämma med dem, som enligt 5 § i lagen gälla med avseende å upprättande av avverkningsplan, men innehålla därjämte förenämnda för tillämpningen av de ifrågasatta reproduktionsbestämmelserna betydelsefulla regel, att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder enligt nyssnämnda bestämmelser böra vidtagas för återväxtens betryggande, må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna utföras utan oskälig kostnad. Beträffande innebörden av denna regel och skälen för dess upptagande i förslaget ävensom beträffande innebörden av övriga i paragrafen angivna avverkningsregler, i vad dessa äro av betydelse för tillämpningen av nyssberörda bestämmelser, hänvisar jag till vad jag härom i det föregående anfört (sid. 50—51).

Enligt förslaget skola ifrågavarande regler tillämpas vid meddelande av avverkningstillstånd, under det motsvarande regler i 5 § av lagen angivits äga tillämpning med avseende å upprättandet av avverkningsplan. Denna olikhet är av formell natur och har betingats därav, att, såsom jag vid 5 § kommer att närmare omnämna, förslaget ej förutsätter, att avverkningsplan skall upprättas för alla under förevarande lagstiftning lydande skogar.

Såsom jag i det föregående antytt, torde ifrågavarande avverkningsregler efter genomförandet av de föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet kunna givas en tillämpning, som bättre tillgodoser skogsägarnas ekonomiska intressen än vad under nu gällande lag varit möjligt. Därest återväxten å här avsedda skogar tryggas genom erforderliga reproduktionsåtgärder efter företagna avverkningar, medför nämligen detta, att omloppstiden för skogarna kan beräknas kortare och sålunda ökade avverkningar medgivas. Betydelsen härav är desto större, som, på sätt jag förut framhållit, ifrågavarande skogar i avsevärd omfattning utgöras av överåriga eller oväxtliga bestånd, som snarast möjligt böra ersättas med produktionskraftiga sådana.

5 $.

I denna paragraf hava förslagets bestämmelser om avverkningsplan sammanförts. Dessa bestämmelser, som motsvara stadgandena i 3—5 §,§, av lagen, förete i flera avseenden avvikelser från dessa.

För vilka fa&

Vad först angår frågan, för vilka fastigheter avverkningsplan bör upp- tigheter bör rättas, gäller enligt 3 § i lagen såsom ovillkorlig regel, att utsyning skall avverkmn9s-

plan upprättas ?

Domänsty-

relsen.

Ortsmyndig-

heterna.

Departements-

chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

verkställas enligt avverkningsplan. Denna regel innebär sålunda, att avverkningsplan måste upprättas för varje fastighet, å vilken lagen äger tilllämpning, för så vitt avverkning för annat ändamål än husbehov därå skall kunna äga rum.

Domänstyrelsen har framhållit, att nyssangivna regel i 3 $ av lagen ej borde — i allt fall ej undantagslöst — gälla i fråga om fastighet, vars skogstillgång ej vore större, än som erfordrades till husbehov. Till stöd härför har styrelsen anfört:

Vid den fortsatta ägodelningen inom ifrågavarande trakter och vid ägostyckningar därstädes hade uppstått ett betydande antal fastigheter, vilkas skogstillgång ansetts helt erfordras till husbehov. Virkesförrådet hade emellertid ej så sällan till stor del utgjorts av för ändamålet synnerligen olämplig, ofta nog avsevärt skadad skog, vilken borde snarast tillvaratagas. Skogstjänstemännen hade ej ansett sig kunna medgiva utsyning av sådan skog, utan att avverkningsplan upprättats, och markägaren hade ansett kostnaderna för upprättande av sådan plan allt för stora i jämförelse med den påräkneliga utsyningen. Följden hade då blivit, antingen att skogen fått förfaras, eller att för ändamålet olämpligt eller nog så värdefullt virke måst användas till husbehov. En ändring i detta ovillkorliga krav på att utsyning skulle ske enligt avverkningsplan syntes därför önskvärd.

Domänstyrelsens förevarande förslag har av samtliga myndigheter, som yttrat sig över detsamma, tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Landstinget i Västerbottens län har därvid framhållit, att en bestämmelse, som medgåve utsyning å ifrågavarande fastigheter utan hinder därav, att avverkningsplan ej upprättats, skulle fylla ett verkligt behov och vara ägnad att främja en god hushållning med och ett bättre ekonomiskt tillgodogörande av fastigheternas skogstillgångar.

Den nu gällande grundsatsen, att avverkningstillstånd skall meddelas enligt avverkningsplan, bör givetvis fortfarande i allmänhet äga tillämpning beträffande här avsedda skogar. Med hänsyn till vad domänstyrelsen anfört synes det emellertid önskvärt, att undantag från denna regel medgives beträffande fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. På grund härav och då det måste antagas, att å fastighet med så ringa skogstillgång, som nyss sagts, svårighet ej möter för vederbörande skogsstatstjänstemän att utan stöd av avverkningsplan pröva frågan om tillstånd till avverkning enligt de i 4 § angivna grunder, finner jag mig böra tillstyrka, att dylikt tillstånd må beträffande fastighet av nyss angivna beskaffenhet meddelas utan hinder därav, att avverkningsplan ej upprättats för fastigheten. Bestämmelse härom har intagits i 5 § 1 mom. andra stycket av förslaget.

Då sagda bestämmelse föreslagits i vederbörande fastighetsägares eller åbos

91 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

intresse, bör densamma anses innebära å ena sidan, att i fråga om sådan fastighet, som i bestämmelsen avses, avverkningstillstånd ej må vägras på den grund, att avverkningsplan ej för fastigheten upprättats, samt å den andra, att vederbörande fastighetsägare eller åbo ej genom bestämmelsen betagits rätt att påfordra upprättande av sådan plan för fastigheten.

Frågan, huruvida viss fastighets skogstillgång överstiger vad som erfordras för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov samt sålunda upprättandet av avverkningsplan för fastigheten utgör villkor för meddelande av avverkningstillstånd beträffande denna, bör givetvis bedömas med hänsyn tagen till ändamålet med dylik plan. Upprättandet av avverkningsplan synes därför böra krävas allenast i det fall, att fastighetens skogstillgång överstiger fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov i någon mera avsevärd mån eller, närmare angivet, är så stor, att den utöver täckande av sagda behov lämnar en virkesavkastning som lämpligen kan tillgodogöras genom periodvis återkommande avverkningar.

Uppenbart är, att vid bedömandet av nyss angivna spörsmål husbehovet å fastighet, som är sambrukad med den, varom fråga är, bör komma i betraktande allenast i den mån det ej kan täckas av förstnämnda fastighets egen skogstillgång.

Av 5 § i lagen, jämförd med de föreskrifter om avverkningsplan, som av domänstyrelsen meddelats i tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande personal den 22 september 1924, framgår, att avverkningsplan skall upprättas för en tid av tjugu år samt att dylik plan i främsta rummet har till uppgift att angiva den virkeskvantitet, som enligt de för ifrågavarande skogar gällande avverkningsregler må under planens giltighetstid avverkas å den fastighet, planen angår. Vad planen härutinnan innehåller skall lända till efterrättelse vid de avverkningar, som efter tillstånd av skogsstatstjänsteman företagas å fastigheten under berörda tid. Uttagandet av nämnda virkeskvantitet benämnes huvudavverkning. Förutom berörda kvantitet beräknas understundom i avverkningsplan förslagsvis en viss myckenhet virke, som är avsedd att under planens giltighetstid uttagas genom s. k. föravverkning eller sådan avverkning, som åsyftar för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Föravverkning må enligt domänstyrelsens cirkulär den 27 maj 1916 med föreskrifter angående de allmänna skogarnas indelning till ordnad hushållning, vilket cirkulär därutinnan tillämpas även i fråga om skogarna under lappmarkslagen, verkställas allenast i skog, som icke uppnått en ålder, motsvarande 3/i av omloppstiden. Den genom föravverkning uttagna virkeskvantiteten beräknas jämförelsevis snabbt återföras till skogen genom ökad tillväxt av de vid avverkningen kvarlämnade träden och sålunda ej medföra någon bestående minskning i fastighetens virkestillgång. Föravverkning må utföras oberoende av den i planen härutinnan beräknade kvantiteten.

De i förenämnda tjänstgöringsreglemente upptagna föreskrifterna om av-

Avverkningaplans innehåll.

Gällande bestämmelser.

Departements-

chefen.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

verkningsplan förutsätta, att i planen även meddelas anvisningar rörande sättet för utförandet av de i planen avsedda avverkningarna. Dylika anvisningar äro ej bindande för vederbörande skogsstatstjänstemän utan meddelas allenast till ledning för dessa.

Förutom nu angivna uppgifter har avverkningsplanen jämväl till ändamål att angiva de skogsvårdsåtgärder, som under planens giltighetstid böra vidtagas å fastigheten. Dessa åtgärder kunna, såsom förut nämnts, i planen föreskrivas såsom villkor för erhållande av viss förhöjning i den virkeskvantitet, som enligt planen eljest må avverkas eller, vad angår område, där i följd av markens försumpning, brist på fröträd eller andra omständigheter naturlig återväxt är väsentligt försvårad, såsom villkor för erhållande överhuvudtaget av utsyning. Med hänsyn till vad sålunda gäller rörande område, som nyss sagts, har i 5 § andra stycket av lagen föreskrivits, att dylikt område skall i planen behandlas för sig.

Beträffande de regler, som sålunda gälla rörande avverkningsplans innehåll, så vitt angår verkställandet av däri avsedda avverkningar, synes någon ändring ej vara påkallad. Självfallet är, att vid upprättandet av dylik plan enligt den nya lagen bestämmandet av den virkeskvantitet, som under planens giltighetstid må uttagas genom huvudavverkning, skall ske med tillämpning av de i 4 § av förslaget angivna avverkningsgrunder. Då det ansetts lämpligt, att planens uppgift i sistberörda avseende angives i själva lagen, har en uttrycklig bestämmelse härom införts i 5 § 1 mom. av förslaget. I övrigt torde erforderliga föreskrifter rörande avverkningsplans innehåll beträffande verkställandet av däri avsedda avverkningar i likhet med vad nu gäller böra meddelas av domänstyrelsen.

Beträffande åter gällande regler om avverkningsplans innehåll, i vad angår utförande av återväxtåtgärder under planens giltighetstid, är uppenbart, att berörda regler ej kunna bibehållas oförändrade, därest reproduktionsskyldighet i förut angiven omfattning stadgas beträffande ifrågavarande skogar. På sätt jag i det följande vid 16 § i förslaget kommer att närmare utveckla, torde under nämnda förutsättning i avverkningsplan ej böra upptagas några bindande föreskrifter rörande vidtagande av återväxtåtgärder utan allenast meddelas anvisningar härutinnan till ledning för vederbörande skogsstatstjänstemän, då sådana åtgärder skola av dem föreskrivas, och torde erforderliga bestämmelser rörande dylika anvisningar böra meddelas av domänstyrelsen. I enlighet härmed har i förslaget ej upptagits någon föreskrift rörande avverkningsplans innehåll i detta hänseende.

Med avseende å bestämmelsen i 5 § andra stycket av lagen är att märka, att tillämpningen vid avverkningsplans upprättande av det i 4 § av förslaget upptagna förbudet mot medgivande av avverkning, som föranleder oskäligt kostsamma reproduktionsåtgärder, förutsätter, att de områden, där vidtagandet av dylika åtgärder kräva oskäliga kostnader, i planen särskiljas från annan skogsmark samt att virkesavkastningen å dessa områden beräk-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

nas med hänsyn därtill, att avverkning å dem ej får bedrivas i större omfattning, än att erforderlig återväxt kan erhållas genom naturens egen försorg. Med hänsyn härtill har jag funnit det obehövligt att i den nya lagen upptaga någon bestämmelse, motsvarande stadgandet i berörda stycke.

Förslaget företer vidare avvikelse från nu gällande bestämmelser rörande avverkningsplan i fråga om ordningen för dylik plans upprättande.

I detta avseende stadgas i 3 § av lagen, att avverkningsplan skall upprättas av vederbörande skogsstatsstjänsteman eller ock, där planen genom fastighetsägarens eller åbons egen försorg upprättats av annan sakkunnig person, efter granskning av överjägmästaren godkännas av domänstyrelsen. I avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman, må enligt 13 § i lagen ändring sökas genom besvär hos vederbörande överjägmästare, och må besvären fullföljas hos domänstyrelsen och Kungl. Maj:t.

Den skogsstatstjänsteman sålunda tillkommande befogenhet att upprätta avverkningsplan har i instruktionen för domänverket den 11 februari 1921 (nr 64) uppdragits åt ordinarie och biträdande jägmästare i de revir, där här avsedda skogar äro belägna, dock att denna befogenhet må efter förordnande av domänstyrelsen i särskilda fall utövas även av extra jägmästare, som tjänstgöra i dessa revir.

Med stöd av stadgandet i 5 § tredje stycket lappmarkslagen har domänstyrelsen även meddelat vissa detaljföreskrifter rörande ordningen för avverkningsplans upprättande i särskilt cirkulär den 17 mars 1917. Dessa föreskrifter hava numera upptagits i omförmälda tjänstgöringsreglemente för skogsstatens förvaltande personal den 22 september 1924.

Domänstyrelsen har nu hemställt om sådan ändring i de i förevarande avseende gällande föreskrifter, att avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman, ej finge tillämpas, förrän den fastställts av vederbörande över jägmästare. Till stöd härför har domänstyrelsen anfört:

Med hänsyn till stadgandet, att besvär över av skogstjänsteman upprättad avverkningsplan finge anföras hos vederbörande överjägmästare, hade styrelsen tolkat innebörden av de i lappmarkslagen upptagna bestämmelserna om ordningen för avverkningsplans upprättande på det sätt, att, sedan styrelsen fastställt generella grunder för dylika planer och en skogstjänsteman, ordinarie eller extra, i vederbörlig ordning erhållit uppdrag att upprätta sådan, något ingripande från styrelsens sida, för den händelse att planen skulle hava blivit felaktigt upprättad och besvär icke över densamma anförts, icke kunnat ske annorlunda än på disciplinär väg såsom genom tjänstemannens förflyttning till annat tjänstgöringsområde. Och hade anledning till dylikt ingripande icke framkommit annat än, då vid inspektion inom reviren dylikt förfarande uppdagats.

Domänstyrelsen hade uti omförmälda cirkulär den 17 mars 1917 meddelat vissa föreskrifter angående huru dessa planer skulle upprättas och till förebyggande av missgrepp därvid föreskrivit, att förrättningsmannen skulle,

Ordningen för avverkningsplans upprättande.

Gällande bestämmelser.

Domän-

styrelsen.

94 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Yttranden.

innan avverkningsplanen finge utlämnas, insända densamma till närmast överordnade förman, vilken hade att i särskilt memorial uttala sig angående planen samt till förrättningsmannen återställa memorialet. Domänstyrelsen hade emellertid funnit, att sagda föreskrift icke alltid haft åsyftad verkan.

Då skogarna, särskilt uti övre delarna av Norrland, vore av synnerligen olika beskaffenhet och en avverkningsplan för att verkligen gagna det avsedda ändamålet i rätt stor omfattning måste uppgöras med hänsyn till de särskilda skogliga förhållanden, som vore å fastigheten rådande, hade det icke varit möjligt att utfärda så detaljerade föreskrifter, att icke förrättningsmannens handlingsfrihet i en hel del avseenden måst lämnas ganska stort rum, och detta hade, som styrelsen förut berört, i en del fall visat sig mindre lyckligt, särskilt då förrättningar av ifrågavarande art måst uppdragas åt yngre tjänstemän med ringa eller mindre omfattande praktik.

Beträffande de skogar, som vore ställda under domänstyrelsens vård och förvaltning, ävensom i fråga om andra skogar, för vilka jämlikt gällande författningar hushållningsplaner skulle upprättas genom skogsstaten eller av styrelsen särskilt förordnade förrättningsmän, gällde såsom allmän regel, att planerna skulle fastställas av domänstyrelsen. Då för såväl dessa hushållningsplaner som avverkningsplanerna för fastigheter under utsyningstvång i lappmarkerna och andra delar av Norrland måste uppgöras beräkningar avseende en tidrymd av cirka 20 år framåt, vore det tydligt, att ett riktigt avpassande av årsavverkningen fordrade ett stort mått av urskiljning och behörigt hänsynstagande till alla de omständigheter, som härpå kunde inverka. Hade man nu å ena sidan fordrat, att dylika planer, då det gällde de allmänna skogarna, skulle fastställas av domänstyrelsen, men å den andra medgivit en skogsstatstjänsteman — även av de allra yngsta och minst erfarna — att upprätta tämligen likvärdiga beräkningar för en enskild tillhörig skog, vilka, därest de ej av sakägaren överklagades, toge åt sig laga kraft, så torde sagda omständigheter jämförda med varandra ovillkorligen kräva en ändring i fråga om enskildes skogar, ej minst med hänsyn till att enskild ekonomi kunde i hög grad beröras av, huru en avverkningsplan fastställdes.

De i lappmarkslagen i detta avseende upptagna bestämmelserna torde hava åsyftat, att vederbörande markägare skulle slippa den omgång, som ärendets prövning hos domänstyrelsen skulle förorsaka, varigenom planen skulle fortfarande kunna tillämpas.

Domänstyrelsen, som beaktat detta, finge emellertid hemställa om sådan ändring uti berörda bestämmelser, att avverkningsplan, som av skogstjänsteman upprättades, skulle av överjägmästaren fastställas, innan den finge tilllämpas. Över överjägmästarens beslut i sådan fråga borde besvär i vederbörlig ordning få anföras.

I detta sammanhang ville styrelsen endast erinra, att överjägmästaren hade en skogstaxator till sitt förfogande för granskning av dessa planer, vadan ärenden rörande dessa av skogstaxatorn komme att förberedas och föredragas för överjägmästaren. Dennes tid behövde sålunda genom den föreslagna bestämmelsen ej bliva allt för mycket upptagen, och skulle genom berörda bestämmelse åstadkommas en synnerligen önskvärd likformighet i fråga om förenämnda avverkningsplaner.

Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga i ärendet hörda ortsmyndigheter med undantag

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 43. 95

av jägmästarna i Idre, Sårna och Väster-Dalarnas revir, vilka avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län hava beträffande förslaget anfört, bland annat:

Ett genomförande av domänstyrelsens ifrågavarande förslag skulle i fråga om här avsedda planer medföra ej blott större enhetlighet i planläggande och beräkningar utan även den fördelen, att större mognad i omdömet och rikare erfarenhet finge komma till uttryck vid planernas uppgörande. Ofta hade detta arbete varit anförtrott åt yngre skogsmän, vilkas teoretiska kunskaper helt visst varit mycket goda, men vilka ännu ej hunnit samla den praktiska insikt, som torde vara en oundgänglig förutsättning för ett gott arbete av denna art. En följd av bifall till domänstyrelsens förslag kunde möjligen tänkas bliva en stark belastning av den tjänstemans tid, som komme att förberedelsevis behandla hithörande ärenden, innan de av överjägmästaren företoges till avgörande. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet förutsatte emellertid, att detta arbete ordnades på ett sådant sätt, att skogsägarna därigenom icke åsamkades olägenhet genom större dröjsmål än vad som oundgängligen krävdes.

Landstinget i Västerbottens län har i likhet med länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet understrukit vikten av att sådana anstalter träffades, att den av domänstyrelsen föreslagna nya ordningen ej komme att medföra något avsevärt dröjsmål med avverkningsplanernas fastställande.

Domänstyrelsens ifrågavarande förslag har likaledes tillstyrkts av Sveriges skogsägareförbund, söm därvid framhållit, att vid förslagets genomförande borde stadgas, att vederbörande revirförvaltare — om denne icke själv uppgjort planen — skulle avgiva yttrande över densamma. Därest, såsonl ofta vore fallet, planen upprättats av någon ung tjänsteman utan större erfarenhet vid dylikt arbete, torde det nämligen vara behövligt, att såväl det mognare omdöme som ock den erfarenhet om de lokala förhållandena, som representerades av revirförvaltaren, bleve hörd, innan överjägmästaren prövade ärendet.

Norrlands skogsvårdsförbund har förklarat sig ej hava anledning göra annat uttalande i ämnet än att betona nödvändigheten av att de förändringar, som vidtoges, icke vållade onödigt uppskov med behandling av frågor, vilkas snabba lösande kunde vara angeläget för skogsägaren.

I likhet med domänstyrelsen finner jag genomförandet av en mera effektiv kontroll å upprättandet av sådana avverkningsplaner, som beträffande ifrågavarande skogar uppgöras av skogsstatens tjiinstemän, vara av behovet påkallat, och torde denna kontroll, såsom domänstyrelsen föreslagit, lämpligen böra ernås genom planernas granskning och fastställande av överordnad myndighet. Då det synes onödigt att betunga domänstyrelsen med en dylik uppgift, torde ifrågavarande granskning böra uppdragas åt vederbörande överjägmästare, vilka måste antagas besitta goda förutsättningar att på ett

Departements-

chefen.

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

tillfredsställande sätt verkställa densamma. Härvid böra över jägmästarna givetvis äga åtnjuta biträde av de i här avsedda distrikt anställda skogstaxatorerna. Med hänsyn härtill och då ytterligare biträde vid handläggningen av hithörande ärenden i fall av behov torde kunna beredas över jägmästarna, synes det ej behöva befaras, att behandlingen av dessa ärenden ej skulle kunna ske med erforderlig skyndsamhet.

På grund av vad sålunda anförts har i 2 mom. av förevarande paragraf upptagits bestämmelse därom, att avverkningsplan, som upprättats av skogsstatstjänsteman, skall för att bliva gällande granskas och fastställas av vederbörande överjägmästare.

Vad angår Sveriges skogsägareförbunds yrkande, att i samband med den nu ifrågasatta ändringen föreskrift borde meddelas, att vederbörande revirförvaltare skulle avgiva yttrande över avverkningsplan, som han ej själv upprättat, avser detta en fråga, som bör regleras i domänverkets instruktion eller i de föreskrifter rörande avverkningsplan, som domänstyrelsen bör hava att meddela. Något ståndpunkttagande till densamma i detta sammanhang torde därför ej böra äga rum.

Vad angår ordningen för upprättande av avverkningsplan genom vederbörande fastighetsägares eller åbos egen försorg hava nu gällande bestämmelser härutinnan oförändrade upptagits i förslaget.

Gemensam avverkningsplin för två eller flera fastigheter.

Slutligen föreligger skiljaktighet mellan förslaget och nuvarande bestämmelser om avverkningsplan i fråga om sammanförandet av två eller flera fastigheter under gemensam plan.

Härutinnan stadgas i 4 § av lagen, att domänstyrelsen äger, efter framställning av den, som med ägande- eller åborätt innehar närbelägna fastigheter, förordna, att skogen därå tills vidare skall utgöra en skogshushållningsenhet under gemensam avverkningsplan. Såsom av lagens motiv framgår, har denna bestämmelse den innebörd, att ett av domänstyrelsen med stöd av densamma meddelat förordnande äger giltighet, allenast så länge de fastigheter, som förordnandet avser, innehavas av den ägare eller åbo, som gjort framställning om gemensam plan. Överlåtas fastigheterna eller någon av dem till ny ägare eller åbo, upphör förordnandet att gälla. Härav följer, att även i det fall, att ägande- eller åborätten till samtliga fastigheterna förvärvats av samma person, denne äger att, oavsett huruvida den tid, för vilken den gemensamma planen upprättats, gått till ända, begära uppgörande av särskilda planer för de fastigheter, som förordnandet avsett.

Då anledning ej synes föreligga att i sistangivna fall medgiva den, som förvärvat ägande- eller åborätt till fastigheterna, befogenhet att påkalla uppgörande av särskilda planer för dessa, förrän den tid, för vilken den gemensamma planen upprättats, utgått, torde åt ifrågavarande bestämmelse böra givas den ändrade innebörd, att ett av domänstyrelsen lämnat medgivande till sammanförande under gemensam avverkningsplan av särskilda fastigheter, som innehavas av samme ägare eller åbo, ej upphör att gälla, därest

97 Kungi. Maj:ts proposition Nr 43.

förändring sedermera sker i ägande- eller åborätten till fastigheterna men dessa alltjämt stanna i en ägares eller åbos hand. Å andra sidan torde vara uppenbart, att ett dylikt medgivande, såvitt angår den tid, varunder detsamma äger giltighet, ej bör vara bindande för vederbörande ägare eller åbo i vidare mån än som följer av reglerna om tiden för avverkningsplans upprättande. Vid utgången av gemensam avverkningsplans giltighetstid bör sålunda vederbörande ägare eller åbo, oavsett om denne själv gjort framställning om upprättande av dylik plan eller under planens giltighetstid förvärvat de fastigheter, denna avser, utan hinder av medgivandet äga påkalla uppgörandet av särskilda planer för dessa.

I nu angivet syfte har ifrågavarande bestämmelse i 4 § av lagen i för. slaget givits en delvis ändrad avfattning. Det sålunda ändrade stadgandet har upptagits i 2 mom. andra stycket av förevarande paragraf.

I övrigt överensstämma bestämmelserna i denna paragraf med motsvarande stadganden i 3—5 §§ i lagen.

6 §.

Såsom jag vid 3 § omnämnt, hava i förslaget upptagits vissa ändrade bestämmelser om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd, vilka bestämmelser inrymts i förevarande paragraf.

Enligt dessa bestämmelser skall vid meddelande av dylikt tillstånd i regel, i likhet med vad nu gäller, verkställas utsyning av vederbörande skogsstatstjänsteman och de utsynade träden stämplas genom dennes försorg. Med avseende å den i förslaget i sistberörda avseende upptagna föreskriften är att märka, att densamma ej innefattar någon saklig skiljaktighet från bestämmelsen i 2 § av lagen. Sistnämnda bestämmelse har nämligen ej ansetts innebära, att skogsstatstjänsteman vid meddelande av avverkningstillstånd skall personligen utföra stämplingen av de träd, som tillståndet avser, utan tillämpas densamma regelmässigt på det sätt, att stämplingen under skogsstatstjänstemannens uppsikt och på hans ansvar må utföras av kronojägare, som biträder honom vid förrättningen. Denna praxis har ock sanktionerats i gällande instruktion för domänverket. Det har ansetts lämpligt, att förslaget i denna del avfattades i närmare överensstämmelse med denna praxis än den nuvarande bestämmelsen i ämnet.

I vissa undantagsfall må emellertid enligt förslaget tillstånd till avverkning meddelas, utan att därvid utsyning och stämpling verkställes av vederbörande skogsstatstjänsteman eller genom dennes försorg. De i förslaget härutinnan upptagna bestämmelserna grunda sig på vissa i de avgivna yttrandena framställda yrkanden om lättnader i det nu gällande uts.vningstvånget.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har sålunda ifrågasatt, att enskild skogsägare medgåves rätt att själv verkställa stämplingar, som avsåge gallringar och ljushuggningar i unga och medelålders Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. fNr ’i3.) 7

Förfarandet rid meddelandet av avverkningstillstånd i allmänhet.

Färja randet vid meddelande av avverkningstillstånd i vissa undantagsfall.

Hushållningssällskapets jhrvaltningsutskott i Västerbottens län,

Norrlands

skogsvårds-

förbund.

Sveriges

skogsägare-

förbund.

98 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

bestånd, under förutsättning att han ställde till förfogande kompetent person samt denne av domänstyrelsen erhölle förordnande att utföra sagda stämplingar. Före avverkningarna borde dock stämplingarna underkastas granskning av någon skogsstatens tjänsteman. Till stöd för detta förslag har förvaltningsutskottet anfört:

Ifrågavarande stämplingar krävde mycken omsorg och toge mycken tid i anspråk, om de skulle få ett riktigt utförande. De vore på samma gång det medel, som stode skogsägaren till buds, för att han skulle kunna förkorta tiden för trädens utväxande till sågbara dimensioner och sålunda utjämna den minskning i tillgången på sådana dimensioner, som på grund av norrlandsskogarnas nuvarande beskaffenhet torde under en viss period bliva oundviklig. Att sådana avverkningar komme till stånd och bleve noggrant utförda vore därför av stor vikt. Det vore en lättnad i statens bestyr med och kostnader för lappmarkslagens handhavande, om den enskilde skogsägare, som kunde ställa till förfogande kompetent person, erhölle domänstyrelsens förordnande för denne att utföra nu omförmälda slag av stämplingar. Ett liknande förfaringssätt tillämpades vid den s. k. dimensionslagens handhavande i länets kustland och torde ej hava visat annat än goda resultat.

Norrlands skogsvårdsförbund har i förevarande avseende föreslagit, att skogligt utbildad person, som ej vore statsanställd, skulle efter auktoriserande av domänstyrelsen äga ej blott verkställa gallringsstämplingar, utan även efter medgivande och anvisning av vederbörande revirförvaltare företaga utstämpling dels av i ungskog kvarstående överståndare i samband med gallringsstämpling och dels av sådana på hyggestrakter kvarstående träd, vilkas avverkning vore att hänföra till rensningsavverkning. Samtliga dessa stämplingar skulle emellertid före utdrivningen vara av vederbörande revirförvaltning avsynade och godkända.

Slutligen har Sveriges skogsägareförbund i förevarande syfte framlagt ett förslag, som nära ansluter sig till vad Norrlands skogsvårdsförbund härutinnan föreslagit men som åsyftar att medgiva den enskilde skogsägaren eu något vidsträcktare utsyningsrätt än av skogsvårdsförbundet förutsatts. Enligt skogsägareförbundets förslag skulle hos enskilda skogsägare anställda tjänstemän med skoglig bildning berättigas att under vederbörande revirpersonals kontroll verkställa utsyning dels av beståndsvårdshuggningar, dels av vid den ordinarie utstämplingen uppenbarligen kvarglömda träd samt dels av sådana överståndare och mindre rester av gammal skog, vilka stode insprängda i ungskogarna samt befunnes behöva borttagas vid beståndsvårdshu ggningen.

I motiveringen till detta förslag har skogsägareförbundet dels framhållit väsentligen samma synpunkter som i förevarande avseende anförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län, dels ock ytterligare anfört:

Beståndsvårdande huggningar hade under senare år i ständigt stigande

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

omfattning börjat utföras på de fastigheter inom lappmarken, som stode under ordnad skötsel. För utbläckningen av dessa huggningar, vilken uppgift vore mycket tidsödande, kunde staten av kostnadsskäl icke använda personal med högre skoglig bildning, utan arbetet ålåge kronojägarna. Många av dessa hade förmåga att på ett tillfredsställande sätt lösa denna uppgift. Andra däremot saknade kännedom om de nya principerna för gallringar i de olika lappländska beståndstyperna och kunde sålunda icke verkställa ifrågavarande utkläckning på ett ur skogsvårdssynpunkt tillfredsställande sätt.

Därest skogsägare, som förfogade över personal med skoglig bildning, kunde tillerkännas rätt att under vederbörande skogstjänstemans kontroll låta denna personal utföra stämplingen för de beståndsvårdande huggningarna, skulle härigenom genomförandet av en rationell vård av skogarna under lappmarkslagen väsentligen befrämjas. Skogsägarna iinge — under vederbörlig kontroll mot missbruk — utföra stämplingar efter de principer, som de själva ansåge riktiga, samt behövde ej åtnöjas med ur skogsvårdssynpunkt otillfredsställande utsyningar. En annan fördel vore, att utmärkningen av sådant ej avsättningsbart virke, som behövde bortröjas i samband med beståndsvårdshuggningen, kunde ske vid utbläckningen av denna senare. Nu kunde utmärkningen av röjningsvirket oftast ej verkställas vid gallr ingsstämplingen, ty därigenom skulle kronojägarens arbete försenas. Skogsägaren nödgades därför gå över ungskogarna med två skilda stämplingsförrättningar, vilket avsevärt fördyrade gallringarna.

Ur statens synpunkt skulle ett förfaringssätt, sådant som det av förbundet föreslagna, medföra den fördelen, att kostnaderna för handhavandet av lappmarkslagens tillämpning skulle kunna hållas inom rimliga gränser. Eljest komme dessa kostnader att springa upp till mycket stora belopp, när skogsägarna allmänt och för stora arealer begärde beståndsvårdsstämplingar. Därjämte vore att märka, att gallringsvirkets ålder kunde exakt bedömas, om det, såsom enligt förbundets förslag förutsattes, påstämplades med kronomärke! samt uppmättes efter avverkningen. Detta vore av viss betydelse för virkets hänförande till slutavverkning eller föravverkning.

Beträffande sättet för utövande av kontroll över ifrågavarande utstämplingar av de enskilda skogsägarnas tjänstemän har förbundet framhållit, att denna kunde med lätthet anordnas sålunda, att dylik stämpling måste besiktigas på marken av jägmästaren, innan avverkningen finge utföras. Befunnes arbetet tillfredsställande, meddelades avverkningstillstånd. I annat fall skulle utstämpling ske genom skogsstatstjänsteman. Påstämplingen med kronomärket borde lämpligen kunna utföras, efter det virket avverkats och upplagts men före dess utkörning ur skogen. Avsåge stämplingen sådana träd, som uppenbarligen kvarglömts av förbiseende vid utsyningen av den ordinarie avverkningen, eller sådana överståndare och mindre rester av gammal skog, som stode insprängda i ungskogarna och befunnes behöva borttagas vid beståndsvårdshuggningen, skulle givetvis dessa träd med sin virkesmassa gå i avräkning ä det ordinarie utsyningsbeloppet.

Domänstyrelsen har tillstyrkt införande i lagen av bestämmelser därom, att skogsägare finge genom i hans tjänst anställd skogligt bildad personal, som av domänstyrelsen auktoriserats, verkställa sådan avverkning, som av-

Domän-

styrelsen.

100 Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43

såge beståndets utveckling genom ändamålsenlig gallring. Tillstånd till avverkning av dylik stämpling borde dock ej medgivas, förrän den blivit å marken besiktigad och godkänd av vederbörande jägmästare. Domänstyrelsen har vidare tillstyrkt sådan ändring i lagen, att vederbörande överjägmästare ägde meddela stämplingsförrättare, som blivit av domänstyrelsen auktoriserad, tillstånd att i samband med beståndsvårdande huggningar jämväl utstämpla vissa rester av bestånd, vilkas avverkning utgjorde del av huvudavverkningen, dock att dylikt tillstånd allenast borde avse mindre virkeskvantiteter samt föregås av anvisning. Beträffande auktorisation av stämplingsförrättare har domänstyrelsen uttalat, att densamma till förekommande av missbruk allenast borde avse viss tid samt kunna på förekommen anledning när som helst indragas.

Domänstyrelsen har såsom skäl för de av styrelsen sålunda tillstyrkta lagändringarna anfört:

Genom dessa ändringar skulle för staten vinnas den fördel, att skogsstatspersonalens tid icke behövde tagas i anspråk för här avsedda tidskrävande utsyningsförrättningar, varigenom en viss besparing i kostnaderna för lagens handhavande skulle ernås. Och för den enskilde skulle i rätt stor omfattning beredas den rörelsefrihet i fråga om skogens skötsel, som i vissa utlåtanden livligt förordats.

Vid realiserandet av förslaget torde böra bemärkas, att den egentliga huvudavverkningen vid hushållningsplanens upprättande beräknades med ledning av det förefintliga virkesförråd, vars ålder överstege av omloppstiden, samt viss del av det övriga virkesförrådet, och utgjorde denna huvudavverkning den regelbundet återkommande skogsavkastning, som utvunnes vid det uthålliga skogsbruket. Utöver denna huvudavverkning beräknades förslagsvis en viss kvantitet virke att uttagas genom en för beståndets utveckling ändamålsenlig gallring av skog, som icke uppnått en ålder, motsvarande ;;/4 av omloppstiden. Denna så kallade föravverkning finge uttagas utan sammanhang med huvudavverkningen och oberoende av densamma. Den virkeskvantitet, som uttoges genom dylika beståndsvårdande huggningar, beräknades nämligen relativt hastigt återföras till beståndet i form av ökad tillväxt på de vid gallringen kvarlämnade träden. Detta virkesuttag påverkade således icke storleken av huvudavverkningen för perioden och borde ej heller menligt påverka storleken av huvudavverkningen för kommande perioder, därest den beståndsvårdande huggningen eller lijälpgallringen utfördes på rätt sätt.

Domänstyrelsen har i anslutning till den av styrelsen sålunda intagna ståndpunkt framhållit, att det vore nödvändigt, att i lagen intoges bestämmelser om rätt för styrelsen att utöva behörig kontroll och meddela erforderliga detaljföreskrifter.

I likhet med domänstyrelsen finner jag vägande skäl föreligga att beträffande sådan avverkning, som avser beståndets utveckling genom ändamålsenlig gallring, medgiva, att avverkningstillstånd må av skogsstatstjänsteman meddelas utan verkställande genom denne av utsyning och stämpling. Härvid måste dock tillses, att de förstuga kraven på dylik avverknings be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

höriga utförande ej eftersättas samt att nödig kontroll utövas. På sätt i de avgivna yttrandena framhållits, torde därför medgivande av berörda undantag från den allmänna regeln om förfarandet vid avverkningstillstånds meddelande förutsätta, att, innan tillstånd till avverkning av nyss angivna beskaffenhet lämnas av skogsstatstjänsteman, de träd, som äro avsedda att avverkas, blivit genom skogsägarens försorg utsynade och stämplade av sakkunnig person samt att denna stämpling av skogsstatstjänstemannen besiktigats och godkänts. För att trygga ett rätt utförande av berörda utsyning och stämpling och förebygga missbruk av den ifrågasatta undantagsbestämmelsen torde därjämte, jämväl i överensstämmelse med vad i yttrandena föreslagits, böra föreskrivas, att befogenhet att verkställa dylik utsyning och stämpling skall tillkomma allenast sakkunnig person, som domänstyrelsen förklarat vara därtill behörig. En dylik förklaring bör givetvis kunna av styrelsen meddelas för viss tid eller tillsvidare samt, när anledning därtill förekommer, kunna av styrelsen återkallas.

I ärendet har föreslagits, att den här avsedda undantagsbestämmelsen skulle utsträckas att gälla jämväl i fråga om avverkning av sådana på hyggestrakter kvarstående träd, vilkas borttagande vore att hänföra till rensningsavverkning, samt av sådana överståndare och mindre rester av gammal skog, vilka stode insprängda i ungskogarna och borde avverkas i sammanhang med dessas gallring. Beträffande nyss angivna överståndare och rester tala uppenbarligen praktiska skäl för att låta berörda bestämmelse gälla även avverkning av dessa, för såvitt skogsägaren samtidigt söker tillstånd till dylik avverkning och till gallring i den omgivande ungskogen. Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, härvid föreskriva särskilda garantier med avseende å förstnämnda avverkning, synes ej vara av behovet påkallat. Vad åter angår sådana på hyggestrakter kvarstående träd, vilkas borttagande är att anse såsom rensningsavverkning, är att märka, att, därest å hyggestrakten yngre skog uppvuxit, som bör göras till föremål för gallring, detta fall är att likställa med det nyss angivna. Finnes åter ej dylik skog å hyggestrakten, föreligger uppenbarligen ej någon anledning att verkställa berörda rensningsavverkning i sammanhang med här avsedd gallring. Med hänsyn härtill och då ej heller eljest tillräckliga skäl synas föreligga att utsträcka ifrågavarande undantagsbestämmelse till detta fall, finner jag mig böra avstyrka en dylik utsträckning.

I överensstämmelse med nu angivna grunder hava stadgandena i 2 mom. första och andra styckena av förevarande paragraf avfattats.

I berörda stycken har den skog, vari sådan gallring, som här avses, må verkställas, betecknats såsom yngre i motsats till förenämnda överståndare och rester, vilka betecknats såsom äldre skog. Gränsen mellan dessa båda slag av skog sammanfaller tydligen med gränsen mellan skog, som enligt reglerna om avverkningsplan må göras till föremål för föravverkning, och skog, som är äldre än denna. Vid tillämpningen av ifrågavarande bestäm-

Fråga om rätt för skogsägaren att bestämma utsy ning straktens förläggning.

Sveriges

skogsägare-

förbund.

Norrlands

skogsvårds-

förbund.

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

melser torde därför svårighet med hänsyn till nyss angivna beteckningar ej uppstå.

Då det från kontrollsynpunkt är nödigt, att virke, som avverkats enligt bestämmelserna i berörda stycken, efter avverkningens företagande men före dess bortförande från skogen stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg, har bestämmelse härom upptagits i tredje stycket av förevarande moment. Har avverkningen avsett även äldre skog, bör virket av dylik skog givetvis vid berörda stämpling uppmätas och avräknas å den virkeskvantitet, som enligt avverkningsplanen må uttagas genom huvudavverkning.

De detaljbestämmelser, som erfordras för tillämpningen av de i förevarande moment upptagna stadgandena, torde domänstyrelsen utan särskilt bemyndigande äga meddela på grund av den styrelsen tillkommande befogenhet att utfärda reglementariska föreskrifter för styrelsen underlydande personal. Det synes därför onödigt, att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, i själva lagen lämna styrelsen ett dylikt bemyndigande.

Vid tillämpningen av förevarande moment är uppenbarligen av vikt, att stämpling, som utförts genom skogsägarens försorg, ej godkännes av vederbörande skogsstatstjänsteman, med mindre den tydligt skiljer sig från stämpling, som verkställts genom sådan tjänsteman. För tryggande av en dylik tillämpning synes önskvärt, att sättet för stämplingens utförande i först angivna fall närmare regleras i de detaljbestämmelser, som enligt vad nyss anförts bör utfärdas av domänstyrelsen.

Att, såsom domänstyrelsen ifrågasatt, i lagen upptaga någon särskild bestämmelse om rätt för styrelsen att utöva kontroll å här avsedd avverkning, synes ej vara nödigt. Den i 11 § av förslaget upptagna, mot nuvarande 11 § svarande bestämmelsen om rätt för vederbörande skogsstatstjänsteman att utfärda erforderliga kontrollföreskrifter beträffande avverkning, som verkställes för annat ändamål än husbehov, torde vara tillfyllest även beträffande avverkning enligt förevarande moment.

I sammanhang med förevarande paragraf torde jag få upptaga frågan om rätt för innehavare av här avsedd skog att inom avverkningsplanens ram bestämma, å vilken del av skogen utsyning skall av skogstjänsteman verkställas.

Sveriges skogsägareförbund har föreslagit medgivande av dylik rätt åt vederbörande skogsägare under framhållande, att med hänsyn till det oekonomiska sätt i avseende å drivningsvägar med mera, på vilket statstjänstemännen stundom förläde utsyningstrakterna, en dylik ändring i lagen vore synnerligen behövlig.

Norrlands skogsvårdsförbund har anslutit sig till skogsägareförbundets berörda förslag med den jämkning, att ifrågavarande rätt borde tillkomma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

skogsägaren i den mån hans yrkande angående utsyningstraktens förläggning tillgodosåge en god och ändamålsenlig skogsvård.

Domänstyrelsen har avstyrkt ifrågavarande ändringsförslag samt därvid Domananfört: styrelse*.

Ett upptagande i lagen av föreskrifter i förevarande syfte skulle rubba dess struktur i övrigt. Enligt det av domänstyrelsen fastställda tjänstgöringsreglementet för skogsstatens förvaltande personal skulle vid utsyning iakttagas, att sökanden lämnades tillfälle att yttra sig om, i vilken del av skogen årets utsyning borde företagas, och syntes denna bestämmelse vara tillfyllest.

Om man nämligen toge i betraktande, att skogsägaren, därest hans önskningar icke i tillräcklig mån beaktades, kunde anföra besvär över stämplingsförrättningen och få densamma hävd samt rättelse vidtagen, syntes dennes rätt vara behörigen tillgodosedd. För så vitt styrelsen hade sig bekant, torde i själva verket missgrepp av nu berörda art från skogsstatstjänstemännens sida icke hava förekommit i nämnvärd omfattning. Detta framginge nämligen ganska tydligt av de besvärsmål, som dragits under styrelsens prövning, och av vad som i övrigt kommit till styrelsens kännedom.

Med hänsyn till vad domänstyrelsen däremot anfört finner jag mig böra Departementsavstyrka ifrågavarande förslag. chefen.

7 §•

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 6 §, bortsett från vissa mindre jämkningar, som föranletts av de i förslaget upptagna ändrade bestämmelserna om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd.

Den i andra stycket av förevarande paragraf stadgade skyldigheten för vederbörande skogsstatstjänsteman att på visst sätt lämna sökanden underrättelse om tiden för förrättande av utsyning eller besiktning enligt 6 § är självfallet av tvingande natur allenast för skogsstatstjänstemannen. Medgiver sökanden, att utsyning eller besiktning må äga rum, utan att underderrättelse enligt sagda stycke skett, må sålunda förrättningen med laga verkan företagas.

8 §.

Enligt 7 § i lagen skall utsyning verkställas för en tid av tre år, dock Gällande att domänstyrelsen äger, när särskilda skäl därtill föreligga, medgiva, att bestämmelser. utsyning må därutöver ske för en tid framåt av högst tre år. Fråga om utsyning för längre tid framåt skall prövas av Kungl. Maj:t.

Såsom av motiven till denna paragraf framgår, innebär densamma, att varje gång utsyning å en under lagen lydande fastighet äger rum så stor virkeskvantitet skall utsynas, som enligt avverkningsplanen för fastigheten motsvarar fastighetens virkesavkastning under tre år. Det förutsättes emellertid härvid, att utsyning regelbundet sökes för varje treårsperiod av avverkningsplanens giltighetstid. Underlåter skogsägaren att göra detta, må han enligt motiven till ifrågavarande paragraf på en gång erhålla utsyning av

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Departements-

chefen.

så stor virkeskvantitet, som belöper dels å den eller de tidigare treårsperioder, för vilka utsyning ej sökts, dels ock å den period, som löper vid sökandet av utsyning. Vill skogsägaren på en gång erhålla utsyning av större virkeskvantitet än nu sagts och sålunda uttaga vad av virkesavkastningen belöper även å de treårsperioder, som följa efter den löpande, kan han i särskilda fall erhålla medgivande därtill. Sådant medgivande lämnas, där fråga allenast är om avkastningen för närmast följande treårsperiod, av domänstyrelsen men eljest av Kungl. Maj:t.

Beträffande innebörden av förevarande paragraf är vidare att märka, att densamma har avseende allenast å den virkesavkastning, som erliålles genom så kallad huvudavverkning och som i avverkningsplanen fastställts till viss kvantitet för dess giltighetstid. Utsyning av virke, som uttages genom föravverkning, får sålunda ske oberoende av bestämmelserna i förevarande paragraf.

Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas, att nu angivna grunder i fråga om utsynings verkställande i viss mån modifieras genom den i lagen medgivna rätten till fri husbehovsavverkning. Enligt av domänstyrelsen godkänd praxis tillämpas dessa grunder med hänsyn till berörda avverkning på det sätt, att vid utsyning för viss treårsperiod av därpå belöpande virkeskvantitet från denna avräknas den myckenhet virke, som under nästföregående treårsperiod avverkats för husbehov.

Bestämmelserna i 8 § av förslaget överensstämma med vad sålunda gäller enligt 7 § i lagen. Med hänsyn till de i förslaget upptagna ändrade reglerna om förfarandet vid meddelande av avverkningstillstånd hava emellertid dessa bestämmelser avfattats såsom gällande dylikt tillstånd i stället för utsyning. Därjämte har, då samma bestämmelser givetvis ej böra äga tilllämpning i fråga om tillstånd till sådan avverkning, som avses i 6 § 2 mom. av förslaget, en uttrycklig föreskrift härom upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Stadgandena i denna paragraf gälla även sådan fastighet, beträffande vilken enligt förslaget upprättandet av avverkningsplan ej erfordras för meddelande av avverkningstillstånd. Med hänsyn till den jämförelsevis ringa skogstillgång, som förefinnes å dylik fastighet, torde, såsom förut antytts, svårighet ej möta att utan stöd av dylik plan nöjaktigt bestämma fastighetens virkesavkastning för varje treårsperiod. Det förutsättes uppenbarligen ej, att vid dylikt bestämmande skogsindelning enligt de för upprättande av avverkningsplan stadgade grunder skall äga rum utan att virkesavkastningen för varje period fastställes genom en enkel approximativ uppskattning. Utan särskilt bemyndigande torde domänstyrelsen äga att för vederbörande skogsstatstjänstemän meddela erforderliga föreskrifter rörande dylik uppskattning.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

9 §.

Stadgandet i denna paragraf överensstämmer med nuvarande 8 §.

10 $.

1 mom. Lappmarkslagen innehåller ej någon bestämmelse om tiden för giltigheten av en av skogsstatstjänsteman förrättad utsyning. I förenämnda tjänstgöringsreglemente för skogsstatens förvaltande personal har emellertid i detta avseende föreskrivits, att, sedan fem år förflutit efter en vid utsyning verkställd stämpling, kvarstående utsynade träd icke må avverkas, innan ansökan därom ingivits till vederbörande jägmästare och ärendet prövats av domänstyrelsen. Grunden till denna föreskrift torde vara, att stämpelmärkena i allmänhet ej kunna tydligt urskiljas efter sagda tids förlopp. Då emellertid frågan om utsynings eller avverkningstillstånds giltighetstid synes vara av beskaffenhet att böra regleras i själva lagen, har i förevarande moment upptagits en bestämmelse härom. I denna har, i anslutning till berörda föreskrift i tjänstgöringsreglementet samt stadgandet i 7 § 2 mom. skogsvårdslagen, den längsta tid, varunder avverkningstillstånd må gälla, bestämts till fem år.

2 mom. De i detta moment upptagna bestämmelserna om expedieringen av skogsstatstjänstemans beslut i ärende angående avverkningstillstånd överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 9 § av lagen. Förslaget avser emellertid i motsats till lagen även beslut, som av skogsstatstjänsteman meddelas i fall, då förrättning å stället ej äger rum. Sådan förrättning behöver ej förekomma, då ansökan om avverkningstillstånd avslås. Enligt förslaget skall i sistangivna fall beslutet tillställas sökanden eller hans ombud så fort ske kan. I övrigt gälla i fråga om dylikt beslut enahanda regler som beträffande andra här avsedda beslut.

9 § i lappmarkslagen upptager även vissa bestämmelser om innehållet av de beslut, som där avses. Några motsvarande föreskrifter hava ej inrymts i förslaget i vidare mån än att däri stadgats, att ifrågavarande beslut skola förses med besvärshänvisning. I övrigt har det ansetts onödigt att i lagen upptaga bestämmelser i detta ämne. I den mån föreskrifter därutinnan för skogsstatstjänstemännen äro påkallade, synas desamma böra meddelas av domänstyrelsen. Jag tillåter mig härvid erinra, att i övriga nu gällande skogslagar några motsvarande bestämmelser ej införts.

Av 16 § i förslaget framgår, att, då åtgärder för återväxtens betryggande erfordras efter avverkning, vartill tillstånd meddelas av skogsstatstjänsteman, denne skall i beslutet om tillståndet lämna vederbörliga föreskrifter om sagda åtgärder.

11 $.

Denna paragraf är av enahanda innehåll som nuvarande 11 §.

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

12 §.

Bestämmelserna i första punkten av förevarande paragraf angående skyldighet för sökande att utgöra nödig hantlangning vid vissa av skogsstatstjänsteman verkställda förrättningar överensstämmer med vad härutinnan stadgats i 12 § av lagen, dock att sagda skyldighet i förslaget utsträckts att gälla även sådan besiktning, som omförmäles i 6 § 2 mom. av förslaget. Stadgandet i andra punkten av denna paragraf följer av den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande frågan om ändrade grunder för bestridande av kostnaderna för handhavandet av förevarande lagstiftning sid. 73).

13 §.

Förevarande paragraf angiver den omfattning, vari reproduktionsskyldighet enligt vad jag i det föregående tillstyrkt (sid. 52) bör stadgas beträffande här avsedda skogar efter avverkning för annat ändamål än husbehov. Paragrafen motsvarar, såvitt angår dylik reproduktionsskyldighet, med en mindre jämkning bestämmelserna i 9 § skogsvårdslagen.

Då det ligger i sakens natur, att skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder ej bör föreskrivas i fråga om annan mark än skogsmark, hava bestämmelserna i förevarande paragraf liksom övriga i förslaget upptagna stadganden om reproduktionsskyldighet erhållit tillämpning allenast beträffande sistangivna mark. Härutinnan skilja sig dessa bestämmelser från förslagets stadganden om avverkning, vilka i likhet med vad nu är stadgat gälla även annan mark än skogsmark.

Uppenbart är, att begreppet skogsmark i detta sammanhang bör givas enahanda innebörd som motsvarande begrepp i skogsvårdslagen.

Enligt förevarande paragraf föreligger skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande efter all å skogsmark verkställd avverkning för annat ändamål än husbehov oberoende därav, huruvida avverkningen avsett barr- eller lövskog. Förslagets ståndpunkt härutinnan överensstämmer med skogsvårdslagen och har betingats därav, att en begränsning av berörda skyldighet att gälla allenast avverkning av barrskog skulle i väsentlig mån förringa dess betydelse samt medföra betydande svårigheter vid tillämpningen.

14 $.

1 och 2 mom. 1 dessa moment hava upptagits de föreslagna bestämmelserna om reproduktionsskyldighet efter vissa skador å skogen, vilka bestämmelser med en mindre ändring motsvara stadgandena i 10 § skogsvårdslagen, och hänvisar jag beträffande dessa bestämmelser till vad jag i det föregående anfört (sid. 52—55).

3 mom. Träd, som fällts vid skadegörelse, varom i 1 mom. av denna paragraf förmäles, eller som därvid skadats på sätt i samma mom. sägs,

107 Kunol. Maj:ts proposition Nr 43.

böra få tillgodogöras av skogsägaren utan särskilt tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman. Berörda träd böra dock stämplas genom skogsstatstjänstemannens försorg, innan de bortföras från skogen eller, vad angår träd som skadats men ej fällts, innan det avverkas. En dylik stämpling är påkallad av kontrollhänsyn samt, beträffande sistnämnda träd, jämväl från skogsvårdens synpunkt. Vid stämplingen av dessa bör nämligen skogsstatstjänstemannen pröva, huruvida skadan är av den omfattning, som i 1 mom. av denna paragraf avses. I överensstämmelse med förslagets allmänna ståndpunkt rörande husbehovsavverkning torde här avsedd stämpling ej böra krävas med avseende å träd, som tillgodogöres för husbehov.

Från nu angivna synpunkter har bestämmelsen i detta moment avfattats.

15 §.

Beträffande denna paragraf, som motsvarar 11 § i skogsvårdslagen, åberopar jag vad jag till stöd för densamma i det föregående anfört (sid. 55).

16 och 17 §§.

I dessa paragrafer givas regler om ordningen för bestämmandet av reprodu ktionsåtgärder, som enligt 13 och 14 §§ i förslaget böra vidtagas.

Vad härvid först angår det fall, då sådana åtgärder erfordras efter avverkning, som verkställes med vederbörligt tillstånd, har domänstyrelsen föreslagit, att de åtgärder, som i dylikt fall vore påkallade, skulle i sina huvuddrag angivas i vederbörande avverkningsplan samt att de mera detaljerade föreskrifterna härutinnan skulle meddelas vid utsyningstillfället av utsyningsförrättaren. Denne borde därvid jämväl hava att bestämma den tid, inom vilken de föreskrivna åtgärderna skulle vara utförda. Domänstyrelsen har härvid framhållit, att avverkningsplanen borde vara av grundläggande betydelse för bestämmandet av den omfattning, vari reproduktionsskyldighet skulle åläggas markägaren. Denne skulle sålunda ej vara pliktig att vidtaga andra åtgärder i förevarande avseende än dem, som i sina huvuddrag angivits i avverkningsplanen. Utsyningsförrättaren skulle äga befogenhet att inom ramen av de i planen fastställda åtgärderna meddela detaljföreskrifter. Det borde vara en självfallen plikt för vederbörande skogsstatstjänsteman att lämna erforderliga anvisningar, huru föreskrivna återväxtåtgärder skulle utföras.

Domänstyrelsens förslag i förevarande avseende har av de i ärendet hörda myndigheterna tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen, landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län samt landstinget i Västerbottens län hava särskilt framhållit vikten av att de återväxtåtgärder, som det ålåge skogsägaren att vidtaga, i sina huvuddrag angåves i avverkningsplanen. Skogsägaren skulle härigenom redan vid planens upprättande kunna bilda sig en uppfattning an-

Ordningen för reproduktionsskyldighetens bestämmande i fall, då sådan skyldighet föreligger efter en med vederbörligt tillstånd företagen avverkning.

Domän styrelsen.

Or t^my tidighet er na.

108 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Sveriges ko g säg areförbund.

gående omfattningen av och kostnaderna för dessa åtgärder. Därest domänstyrelsens förslag härutinnan följdes, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida ej skogsägaren borde beredas tillfälle att yttra sig över avverkningsplanen, innan densamma fastställdes.

Sveriges skogsägareförbund har gjort gällande, att det vore olämpligt att på förhand i avverkningsplanen angiva de återväxtåtgärder, som skogsägarna skulle utföra under den förhållandevis långa tid av tjugu år, varunder planen ägde giltighet, samt till närmare avveckling härav anfört:

Det torde icke vara överensstämmande med modern uppfattning om rationell skogshushållning att genom på förhand fixerade åtgärder fastlåsa föryngringsarbetet å en skog för en hel 20-årsperiod framåt i tiden. Dessa åtgärder måste nämligen noga anpassas efter markens och beståndens beskaffenhet just vid det tillfälle, då de skulle insättas, och alla förhandsdispositioner härom vore av ondo. Det vore orimligt att tänka sig, att man skulle på förhand avgöra, vilka återväxtarbeten, som skulle utföras i ett bestånd, vilket kanske först 18 år senare hemfölle till avverkning. Domänstyrelsen hade för statens skogshushållnings vidkommande ej heller velat binda skogsvården genom hushållningsplanernas fastställande till efterrättelse utan blott låtit dem tjäna till ledning. Vad lappmarken beträffade borde i detta sammanhang bemärkas, att skogsvetenskapen för vidsträckta områden ännu ej kunnat anvisa några säkra och bärande metoder för föryngringsfrågans lösande utan stode trevande och oviss. Det vore ännu ej stort mer än 10 år, sedan man kommit underfund med en ur norrländsk skogsföryngringssynpunkt så viktig sak som att den nordsvenska tallen vore uppdelad på ett antal lokala raser, vilka icke tålde förflyttning till annan breddgrad eller höjdläge, samt att på grund därav proveniensfrågan vid föryngringsarbetena vore av ytterst stor betydelse. Först för 5 ä 6 år sedan hade man funnit, att tallfröet i inre Norrland bleve grobart, endast om vissa gynnsamma väderleksförhållanden vore för handen under kottens mognadstid. Det vore både möjligt och troligt, att metoderna för föryngringsarbetet i övre och inre Norrland komme att avsevärt förändras på kort tid. Det framstode då emellertid genast, huru föga rationellt det vore att fastlåsa dessa arbeten å enskildes skogar vid 20-åriga hushållningsplaner.

Förbundet har därjämte föreslagit, att större skogsägare med genomfört rationellt skogsbruk skulle själva få bestämma den ordning, i vilken föryngringsåtgärderna å deras fastigheter skulle komma till utförande. Till stöd härför har förbundet anfört:

Vid föreskrivande av föryngringsåtgärder enligt domänstyrelsens förslag borde hänsyn tagas till förhållandena ej allenast å den fastighet, därå avverkningen skett, utan jämväl å närliggande, i samme ägares hand varande fastigheter. Det kunde nämligen många gånger tänkas inträffa, att det ur skogsvårdssynpunkt vore önskvärt och lämpligt att vidtaga vissa åtgärder å en annan plats än den, där avverkning senast skett, samt att jordägaren önskade utföra arbetena i en viss ordning med hänsyn till markens duglighet och beskaffenhet. Lagen borde då ej hindra detta, blott arbetenas totala mängd ej inskränktes. Flera hemman med gemensam ägare borde sålunda i föryngringshänseende kunna betraktas såsom ett gemensamt liushållningskomplex. Inom ett dylikt komplex skulle återväxtåtgärderna kunna planeras och bedrivas mera metodiskt och rationellt samt jämväl billigare

Kungl. Maj.ts proposition Nr 43.

än om de enskilda hemmanen skulle betraktas såsom enheter var för sig.

Frågan torde praktiskt kunna lösas så, att överjägmästaren eller eventuellt domänstyrelsen förlänades befogenhet att giva därav förtjänta skogsägare rättighet att själva besluta om föryngringsarbetenas å deras skogar inbördes ordning.

Domänstyrelsen har avstyrkt skogsägareförbundets sistnämnda förslag Domänstyrelunder framhållande, att dess genomförande skulle kunna medföra betänkliga sen' rubbningar i planen för återväxtåtgärdernas utförande, särskilt då en fastighet överginge från en ägare till en annan, ävensom kunna leda till åtgärdernas uppskjutande till en oviss framtid. Ville markägaren vidtaga skogsvårdsåtgärder i större omfattning eller på andra områden än i planen eller eljest föreskrivits, stode det honom givetvis fritt.

Enligt domänstyrelsens förevarande förslag skulle i avverkningsplanen Departementsmeddelas generella bestämmelser om de återväxtåtgärder, som under av- chefenverkningsplanens giltighetstid borde vidtagas efter här avsedda avverkningar, och skulle dessa bestämmelser vid utsyningstillfället kompletteras med erforderliga detaljföreskrifter av vederbörande förrättningsman. Denne skulle härvid vara bunden av förstnämnda bestämmelser på det sätt, att han ej ägde föreskriva andra åtgärder än sådana, som folie inom ramen av de i avverkningsplanen angivna. Berörda generella bestämmelser skulle givetvis vara bindande även för skogsägaren.

Med anledning av berörda förslag torde till en början böra framhållas, att det otvivelaktigt måste möta betydande svårigheter att redan vid avverkningsplanens upprättande, då sättet för däri avsedda avverkningars utförande ännu ej närmare bestämts, exakt och definitivt bedöma, vilka återväxtåtgärder böra vidtagas efter samma avverkningar. Dessa svårigheter äro uppenbarligen desto större, som flertalet av berörda avverkningar först efter längre tid komma till utförande. Vad sålunda anförts äger i särskilt hög grad tillämpning i fråga om här avsedda trakter, där, på sätt Sveriges skogsägareförbund framhållit, skogsbruket och arbetet för skogarnas föryngring äro stadda i snabb utveckling.

Vidare torde böra erinras, att den uppdelning av befogenheten att föreskriva erforderliga återväxtåtgärder, som enligt förslaget skulle äga rum mellan olika skogsstatstjänstemän, otvivelaktigt är ägnad att medföra svårigheter vid tillämpningen av hithörande bestämmelser. Särskilt skulle vid meddelandet av avverkningstillstånd tvekan ofta komma att uppstå, i vad mån förrättningsmannen därvid ägde befogenhet att föreskriva återväxtåtgärder.

Slutligen är att märka, att förslagets genomförande skulle för skogsägarna medföra den olägenheten, att de skulle bliva nödgade att vidtaga erforderliga åtgärder för bevakande av sin rätt i förevarande avseende såväl vid avverkningsplanens fastställande som vid meddelande av tillstånd till de i planen avsedda avverkningarna. Att det vid planens fastställande

Ordningen för reprodu ktionsskyldighetens bestämmande i fall, då sådan skyldighet föreligger efter skada å skogen eller olaga avverkning.

110 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

skulle möta svårighet för skogsägaren att bedöma skäligheten av de reproduktionsåtgärder, som enligt planen skulle komma till utförande i slutet av indelningsperioden, torde ligga i öppen dag.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig ej kunna tillstyrka domänstyrelsens förevarande förslag. Den lämpligaste ordningen för bestämmandet av erforderliga återväxtåtgärder i förevarande fall torde vara, att frågan härom i sin helhet prövas och avgöres vid det tillfälle, då tillstånd till avverkningen lämnas, samt att detta avgörande träffas av samme tjänsteman, som prövar frågan om tillståndet. Enahanda ordning har i motsvarande fall föreskrivits i 21 § skogsvårdslagen beträffande svårföryngrade skogar. En lösning enligt dessa linjer utesluter givetvis ej, att i avverkningsplanen meddelas mera allmänna anvisningar rörande de reprodnktionsåtgärder, som under planens giltighetstid böra utföras. Detta torde tvärtom vara till gagn samt väsentligen kunna tillgodose det syfte, som domänstyrelsen avsett att vinna med sitt förslag. Då berörda anvisningar ej skulle vara bindande utan allenast meddelas till ledning för vederbörande utsyningsförrättare, torde någon bestämmelse om dessa anvisningar ej böra införas i lagen, utan synes det böra ankomma å domänstyrelsen att i sammanhang med utfärdande av detaljbestämmelser i övrigt rörande avverkningsplan och dess tillämpning jämväl meddela erforderliga föreskrifter rörande berörda anvisningar.

Sveriges skogsägareförbunds yrkande, att större skogsägare med genomfört rationellt skogsbruk skulle själva få bestämma den ordning, vari föryngringsåtgärder å deras fastigheter skulle komma till utförande, torde med hänsyn till vad domänstyrelsen däremot anfört ej böra vinna avseende.

I enlighet med vad sålunda anförts har bestämmelsen i 16 § av förslaget avfattats.

Vad härefter angår sättet för bestämmandet av reproduktionsåtgärder i det fall, då dylika åtgärder erfordras efter å skogen inträffad skada eller efter en av skogsägaren företagen olaga avverkning, torde det förfarande, som i motsvarande fall stadgats i 12 och 13 §§ skogsvårdslagen beträffande där avsedda skogar, i huvudsak böra vinna tillämpning även i fråga om skogarna under lappmarkslagen. Det torde sålunda böra ankomma å vederbörande tillsynsmyndighet att söka med skogsägaren träffa överenskommelse om utförandet av de återväxtåtgärder, som erfordras, samt, därest dylik överenskommelse ej kan ernås, vid domstol anhängiggöra talan mot skogsägaren om dennes förpliktande härtill. Med hänsyn till den grannlaga naturen av en dylik uppgift torde densamma lämpligen böra anförtros åt vederbörande överjägmästare. Därest berörda förlikningsförsök skulle misslyckas och talan vid domstol sålunda måste anställas, synes överjägmästaren böra äga förordna annan skogsstatstjänsteman att anhängiggöra och utföra denna.

Tillämpningen av den nu ifrågasatta anordningen förutsätter emellertid

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

uppenbarligen, att det åligger vederbörande skogsstatstjänstemän att hålla uppsikt däröver, huruvida sådan skada å skogen, som här avses, inträffar, eller olaga avverkningar av skogsägarna företagas. Där så sker, bör dylik tjänsteman vara pliktig att verkställa besiktning å skogen för utrönande, vilka återväxtåtgärder med anledning därav böra vidtagas, samt därefter med överlämnande av protokoll över besiktningen göra anmälan om saken till överjägmästaren. Vid besiktningsprotokollet bör fogas detaljerat förslag till de återväxtåtgärder, som skogsstatstjänstemannen finner vara erforderliga.

Nu angivna synpunkter hava legat till grund vid utarbetandet av bestämmelserna i 17 § av förslaget.

18 §.

I överensstämmelse med vad i motsvarande avseende stadgats i 14 § skogsvårdslagen torde beträffande här avsedda skogar böra gälla, att vad genom överenskommelse eller beslut av vederbörande skogsstatstjänstemän eller av domstol blivit bestämt om återväxtåtgärder samt om tiden för åtgärdernas utförande skall äga giltighet mot fastighetens framtida ägare eller åbo. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf.

19 §.

Beträffande sättet för verkställande av återväxtåtgärder, som föreskrivits Domänstyrelav vederbörande skogsstatstjänstemän eller av domstol eller bestämts genom överenskommelse, har domänstyrelsen framhållit, att de bestämmelser, som i motsvarande avseende meddelats i skogsvårdslagen, borde i tillämpliga delar tjäna till förebild beträffande ifrågavarande skogar. Det borde sålunda åligga vederbörande jägmästare att, då den tid, som bestämts för åtgärdernas utförande, gått till ända, utan att åtgärderna fullgjorts, med biträde av två gode män hålla syn på marken, till vilken förrättning markägaren skulle bevisligen kallas. Syneinstrumentet borde ingivas till överjägmästaren, som beordrade jägmästaren att låta verkställa de eftersatta reproduktionsåtgärderna.

I likhet med domänstyrelsen anser jag, att förfarandet för verkställighet Departementsav eftersatta reproduktionsåtgärder beträffande ifrågavarande skogar bör chefenordnas i anslutning till de i 15 § av skogsvårdslagen härutinnan meddelade bestämmelserna. För tryggandet av ett behörigt iakttagande av de i detta avseende meddelade föreskrifterna synes det böra ankomma å vederbörande överjägmästare att besluta om hållande av sådan besiktning, som i nyssnämnda paragraf omförmäles, samt att därvid förordna viss skogsstatstjänsteman jämte två gode män att förrätta besiktningen ävensom att till besiktningen kalla vederbörande rättsägare. Redogörelse över besiktningen bör givetvis avgivas till överjägmästaren.

Det synes uppenbart, att även bestämmelserna i 15 § andra stycket av

112 Kungl. Ma,j:ts proposition Nr 43.

Domän-

styrelsen.

Departements-

chefen.

skogsvårdslagen böra erhålla tillämpning beträffande bär avsedda skogar. Innan överjägmästaren förordnar om hållande av sådan besiktning, som nyss sagts, torde därför, om ej särskilda förhållanden föranleda till annat, hänvändelse böra göras till vederbörande för erhållande av sådant erkännande, som i sagda stycke avses.

På sätt domänstyrelsen föreslagit, torde det även böra ankomma å överjägmästaren att föranstalta om vidtagande av reproduktionsåtgärd, som befunnits eftersatt.

Från nu angivna utgångspunkter hava bestämmelserna i förevarande paragraf utarbetats.

20 §.

Beträffande uttagande hos vederbörande av kostnaderna för sådana återväxtåtgärder, som enligt 19 § i förslaget blivit genom över jägmästarens föranstaltande vidtagna, samt för besiktning, som i nyssnämnda paragraf avses, hava, i anslutning till vad domänstyrelsen härutinnan föreslagit, i förevarande paragraf upptagits bestämmelser, som i tillämpliga delar överensstämma med vad i motsvarande avseende stadgats i 16 § skogsvårdslagen.

21 §.

Domänstyrelsen har föreslagit, att, där vid utsyning befunnes, att jämförelsevis kostsamma reproduktionsåtgärder komme att erfordras efter avverkningen, överjägmästaren skulle efter förslag av förrättningsmannen äga fordra betryggande säkerhets ställande för den kostnad, som åtgärderna beräknades medföra, innan tillstånd till avverkningen medgåves. Domänstyrelsen har härvid åberopat, att en liknande befogenhet tillerkänts skogsvårdsstyrelse i 17 § skogsvårdslagen.

Enahanda skäl, som ligga till grund för nyssangivna paragraf i skogsvårdslagen, tala uppenbarligen för att vid stadgande av reproduktionsskyldighet för här avsedda skogar åt vederbörande skogsstatstjänstemän medgiva en befogenhet, motsvarande den, som enligt berörda paragraf tillkommer skogs vårdsstyrelse. Av praktiska hänsyn torde denna befogenhet böra uppdragas åt de tjänstemän, som i fråga om dessa skogar hava att meddela avverkningstillstånd och i samband därmed föreskriva återväxlåtgärder. Domänstyrelsens förslag, att befogenheten skulle tillkomma vederbörande överjägmästare, skulle otvivelaktigt föranleda dröjsmål och omgång vid prövningen av hithörande frågor. Det torde ock böra framhållas, att utövningen av ifrågavarande befogenhet näppeligen kan anses kräva ett högre mått av omdöme än befogenheten att föreskriva själva återväxtåtgärderna.

Enligt domänstyrelsens förslag skulle i här avsett fall tillstånd till avverkningen ej meddelas, förrän vederbörlig säkerhet blivit av sökanden ställd. Från såväl praktisk som formell synpunkt torde det emellertid vara

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 43.

lämpligare, att tillstånd till avverkningen meddelas samtidigt därmed, att föreskrift utfärdas om ställande av säkerhet i förevarande avseende, men att det stadgas, att tillståndet ej må träda i tillämpning, förrän säkerheten blivit ställd. Föreskrift i sistberörda hänseende torde böra upptagas i lagen samt underrättelse om vad sålunda gäller meddelas i avverkningstillståndet.

Säkerhet, varom nu är fråga, bör kunna ställas såväl hos jägmästaren i det revir, varest vederbörande skog är belägen, som, där föreskrift om säkerhetens ställande meddelats av annan skogsstatstjänsteman, hos denne. Bestämmelse härom bör upptagas i domänverkets instruktion. Utan särskild föreskrift torde det vara tydligt, att det ankommer å den skogsstatstjänsteman, hos vilken säkerheten ställes, att pröva och godkänna denna. Beträffande säkerhetens förvarande torde erforderliga föreskrifter böra meddelas av domänstyrelsen.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har bestämmelsen i denna paragraf avfattats.

22 §.

Beträffande de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om undantagande av visst område och viss mark från tillämpningen av de föreslagna återväxtbestämmelserna hänvisar jag till vad jag förut härom anfört (sid. 57—59).

23 §.

Bestämmelserna i 10 § lappmarkslagen rörande omläggning av skogsmark hava avseende allenast å det fall, att vederbörande fastighetsägare eller åbo vill för omläggningens genomförande fälla barrträd utöver fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov. För dylikt fall är ägaren eller åbon enligt lagen pliktig att söka tillstånd till avverkningen av berörda träd, och må dylikt tillstånd lämnas, allenast därest omläggningen avser skogsmarkens uppodling till åker eller äng. Frågan om dylikt tillstånd prövas av länsstyrelsen, som vid tillstånds meddelande tilllika utsätter viss tid, inom vilken omläggningsföretaget skall vara fullbordat.

Vill ägaren eller åbon däremot omlägga skogsmark, som är kal eller blott bevuxen med lövskog, eller vill han omlägga ett område, varå tillgången å barrskog är så ringa, att han lämpligen kan tillgodogöra densamma för husbehov, må han verkställa omläggningen utan tillstånd och för vilket ändamål som helst.

Den ståndpunkt lappmarkslagen intager i förevarande avseende grundar sig därpå, att lagen ej i likhet med skogsvårdslagen uppställer något principiellt krav på skogsmarks användande till skogsbörd, utan inskränker sig till beredande av skydd åt den växande barrskogen — i vissa fall även lövskogen — mot överdriven avverkning för annat ändamål än husbehov. Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr Mi.) 8

Gällande bestämmelsei»

Departements-

chefen.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Det torde vara tydligt, att lagens ståndpunkt härutinnan ej kan bibehållas oförändrad, därest de under lagen lydande skogar underkastas reproduktionsskyldighet i den omfattning, som i förslaget förutsättes. Berörda skyldighet är uppenbarligen ej förenlig med en obegränsad och okontrollerad rätt för ägaren eller åbon att till annan användning omlägga skogsmark, som kalavverkats eller varå skogstillgången — måhända genom omfattande avverkningar — nedbragts till en så ringa kvantitet, att den kan tillgodo- -göras för husbehov. Ett bibehållande av denna rätt skulle medföra, att innehavarna av här avsedda skogar i många fall skulle kunna undandraga sig dem ålagd reproduktionsskyldighet genom att blott föregiva, att de ämnade omlägga vederbörande område till annan användning.

Stadgande av dylik skyldighet för här avsedda skogar torde sålunda förutsätta en ändrad reglering av rätten att å dem omlägga skogsmark till annan användning. Berörda reglering synes böra åsyfta å ena sidan att tillgodose alla befogade anspråk från vederbörande ägares eller åbos sida att få verkställa dylik omläggning och å den andra att förhindra, att omläggningsrätten av ägaren eller åbon missbrukas för att vinna befrielse från honom åliggande reproduktionsskyldighet. Ett ernående av dessa syften torde förutsätta, att utövningen av omläggningsrätten, på sätt som skett beträffande svårföryngrade skogar under skogsvårdslagen, i varje fall göres beroende av tillstånd av myndighet.

I samband med en dylik reglering av ifrågavarande rätt torde densamma böra bestämmas att avse skogsmarks omläggning till de ändamål, som angivas i 23 § skogsvårdslagen.

Då det är av vikt, att frågan om tillstånd till omläggning av skogsmark beträffande ifrågavarande skogar prövas med noggrann hänsyn till alla de omständigheter, som därvid äro av betydelse, torde denna prövning fortfarande böra ankomma å vederbörande länsstyrelser. Till ledning vid sagda prövning höra dessa hava att tillgå enahanda utredning, som nu är föreskriven i detta avseende.

Vid meddelande av tillstånd till omläggning bör länsstyrelse, på sätt för närvarande är stadgat, föreskriva viss tid, inom vilken de för omläggningen erforderliga åtgärderna skola vara fullbordade, ävensom stadga visst vite för eftersättande av denna föreskrift.

Träd, som avverkas på grund av länsstyrelses tillstånd till omläggning av skogsmark, böra, i likhet med vad nu gäller, innan de bortföras, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg. Virket av dessa träd bör givetvis i överensstämmelse med grunderna för 4 § av förslaget avräknas, då avverkningstillstånd å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.

Tydligt är, att vad nu anförts om stämpling av träd, som avverkats enligt länsstyrelses tillstånd till omläggning av skogsmark, ej gäller träd, som å omläggningsområdet avverkats för husbehov. Avverkning för detta ändamål får ske oberoende av tillståndet och grundar sig sålunda ej å detta.

115 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Vid besiktning, som skogsstatstjänsteman utan särskilt uppdrag av vederbörande ägare eller åbo verkställer för utredning av väckt fråga om skogsmarks omläggning, ävensom vid stämpling av träd, som avverkats på grund av tillstånd till sådan omläggning, bör sökanden, i likhet med vad nu är stadgat, vara pliktig att utgöra nödig hantlangning. Övriga kostnader för dessa förrättningar torde däremot i överensstämmelse med den i 12 § av förslaget intagna ståndpunkt böra gäldas av statsverket.

Enligt sålunda angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf av förslaget avfattats.

Det torde vara tydligt, att den enligt 11 § av förslaget vederbörande skogsstatstjänsteman tillkommande befogenheten att meddela kontrollföreskrifter beträffande avverkning för annat ändamål än husbehov även gäller avverkning, som verkställes på grund av sådant tillstånd av länsstyrelse, som här avses.

24 §.

Frågan om tillämpning av 1903 års skyddsskogslag å skog, som lyder under lappmarkslagen, har ej reglerats i någon av dessa lagar.

Då de avverkningsregler, som innehållas i lappmarkslagen, måste anses strängare än dem, som upptagits i 1 § skyddsskogslagen, torde förordnande enligt sagda paragraf beträffande skog, som här avses, ej böra ifrågakomma. Däremot kan det givetvis, särskilt med hänsyn till den i lappmarkslagen medgivna rätten till fri husbehovsavverkning, vara av behovet påkallat, att förordnande enligt 2 § skyddsskogslagen meddelas beträffande dylik skog- Ett sådant förordnande bör dock äga tillämpning allenast i den mån skogsägarens förfoganderätt över skogen därigenom inskränkes utöver vad i lappmarkslagen är stadgat. Därjämte bör förordnandet givetvis för skogsägaren medföra rätt att enligt 2 § i skyddsskogslagen påfordra skogens inlösande av staten.

I förevarande paragraf har frågan om skyddsskogslagens tillämpning å här avsedda skogar reglerats i enlighet med vad nu anförts.

25 §.

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 19 §.

26 §.

Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf överensstämma med stadgandet i nuvarande 14 § första stycket utom därutinnan, att bötesmaximum för olaga avverkning i förslaget höjts från nu stadgade 500 kronor till 5,000 kronor. Jag erinrar härvid, att motsvarande maximum i skogsvårdslagen bestämts till sistnämnda belopp.

På grund av den sålunda föreslagna straffskärpningen har frågan om konkurrens mellan nyss angivna bestämmelser i förslaget och allmänna strafflagen ansetts böra lösas på enahanda sätt som för motsvarande fall

Åtalsrätt.

Departements-

chefen.

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

skett i 25 § 3 mom. skogsvårdslagen. Bestämmelse härom har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

Stadgandet i fjärde stycket av paragrafen överensstämmer med 14 § tredje stycket i lappmarkslagen.

27 §.

Enligt 15 § i lappmarkslagen må överträdelse av lagens föreskrifter åtalas allenast av allmän åklagare. Lagen intager i detta hänseende en särställning, i det att enligt skogsvårdslagen samt lagarna om husbehovsskogar och skyddsskogar befogenhet att åtala förseelser mot dessa lagar tillkommer såväl allmän åklagare som de tjänstemän eller organ, vilka hava att övervaka lagarnas tillämpning.

Till stöd för lappmarkslagens ståndpunkt i förevarande avseende har i lagens motiv anförts, att, då den skogsägande befolkningen i de trakter, där lagen ägde tillämpning, med avseende å dispositionsrätten över skogen ställts i visst beroende av skogsstatens personal, det vore av stor vikt, att ett gott förhållande rådde mellan befolkningen och nämnda personal samt att följaktligen bestämmelser, som vore ägnade att rubba detsamma, undvekes. Härtill komme, att bestyret med utförande av åtal inkräktade på skogsstatspersonalens tid, vilken borde ägnas åt skogarnas skötsel.

Erfarenheten från tillämpningen av förenämnda lagar, som medgiva åtalsrätt jämväl åt de myndigheter, som övervaka denna tillämpning, kan ej anses bekräfta de i lappmarkslagens motiv uttalade farhågor, att en dylik rätt vore ägnad att rubba det goda förhållandet mellan dessa myndigheter och vederbörande skogsägare. Å andra sidan är det givetvis av vikt, att i fråga om en lag av så ingripande natur som lappmarkslagen de tjänstemän, som hava att öva uppsikt å lagens efterlevnad, ej äro urståndsätta att beivra och åtala förseelser mot lagen. Ett bibehållande i den nya lappmarkslagen av den nu gällande lagens ståndpunkt i förevarande avseende skulle te sig desto egendomligare, som enligt förslaget skogsstatens tjänstemän, då olaga avverkning skett, skulle äga vid domstol föra talan om avverkarens förpliktande att utföra återväxtåtgärder. Med hänsyn härtill och då arbetet med anhängiggörande och utförande av åtal för överträdelser av bestämmelserna i förevarande lagstiftning ej kan antagas i mera avsevärd omfattning taga skogsstatstjänstemännens tid i anspråk, har jag ansett, att befogenhet att åtala dylika överträdelser bör tillkomma, förutom allmän åklagare, jämväl nämnda tjänstemän. Sådan befogenhet torde dock böra tilläggas allenast de förvaltande tjänstemännen, enär skogsstatens bevakande personal ej alltid torde äga nödiga kvalifikationer för handhavandet av denna befogenhet.

Vad angår rätten att taga i beslag virke, som olagligen avverkats, tillkommer denna rätt enligt 15 § i lappmarkslagen, förutom allmän åklagare,

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

såväl förvaltande som bevakande personal vid skogsstaten. Någon ändring härutinnan synes ej vara påkallad. Med hänsyn till den av mig föreslagna utsträckningen av åtalsrätten torde emellertid den för skogsstatens förvaltande personal nu stadgade skyldigheten att göra anmälan om verkställt beslag till allmänne åklagaren böra upphävas samt motsvarande skyldighet för bevakande personal vid skogsstaten böra ändras till att avse anmälan till allmänne åklagaren eller åtalsberättigad skogsstatstjänsteman. Sådan tjänsteman bör även tilläggas befogenhet att häva beslag, som verkställts av någon av skogsstatens bevakande personal.

28 §.

Denna paragraf är av enahanda innehåll som nuvarande 16 §.

29 $.

Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvara stadgandena i 17 § lappmarkslagen men avvika i väsentliga delar från dessa. I analogi med motsvarande föreskrift i skogsvårdslagen stadgas sålunda i förslaget, att ådömda böter ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, skola tillfalla lappmarkernas med flera områden skogsvårdsfond. Denna fond är avsedd att bildas genom viss del av de skogsvårdsavgifter, som, på sätt jag förut framhållit, efter ikraftträdandet av den nya lappmarkslagen böra upptagas i de trakter, där lagen kommer att äga tillämpning, samt att användas för understödjande av skogsvårdsåtgärder å under samma lag lydande skogar samt å husbehovsskogar. Frågan om inrättandet av nämnda fond torde jag få underställa Kungl. Maj:t i sammanhang med förut angivna ändringar i förordningen om skogsvårdsavgift.

30 §.

Denna paragraf överensstämmer med nuvarande 18 §.

31 §.

De i förevarande paragraf inrymda bestämmelserna om fullföljd av talan överensstämma i huvudsak med motsvarande stadganden i 13 § lappmarkslagen. Förslaget upptager emellertid i olikhet mot lagen en särskild föreskrift om klagan över beslut, som enligt förevarande lagstiftning meddelats av länsstyrelse i frågor rörande omläggning av skogsmark. Då talan i dylika frågor enligt skogsvårdslagen må fullföljas till Kungl. Maj:t, har en motsvarande rätt ansetts böra medgivas beträffande skogar under lappmarkslagen. Bestämmelserna i förevarande paragraf hava därjämte undergått vissa jämkningar med anledning av den i 5 § av förslaget upptagna nya bestämmelsen, att avverkningsplan, som upprättats av vederbörande skogsstatstjänsteman, skall granskas och fastställas av överjägmästaren.

118 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Ikraftträdande.

Övergångs-

bestämmelser.

Äldre avverkningar.

Äldre avverkning8planer.

32 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma med vad för motsvarande fall stadgats i 31 § skogsvårdslagen.

Beträffande tiden för ikraftträdandet av den ifrågasatta nya lappmarkslagen torde denna tid — under förutsättning att proposition i ämnet kommer att avlåtas till 1926 års riksdag — lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1927. Att stadga en tidigare dag i detta avseende synes ej kunna förordas, då efter den nya lagens utfärdande viss tid erfordras för förberedande av övergången till denna. Särskilt är i detta avseende att märka, att den nya lagens tillämpning förutsätter ändringar i domänverkets instruktion samt utfärdandet av nya föreskrifter i ett flertal avseenden för vederbörande skogsstatstjänstemän.

Vid tillämpningen av den nya lagen erfordras vissa övergångsbestämmelser.

Av allmänna regler torde följa, att efter den nya lagens ikraftträdande den nu gällande lappmarkslagen bör fortfarande tillämpas beträffande avverkningar, som verkställts å här avsedda skogar före sagda tidpunkt. Denna grundsats innebär, att lagstridigt förfarande, som vid dylika avverkningar ägt rum, bör straffas efter sistnämnda lag, även om straffet utdömes först efter berörda ikraftträdande, samt att den, som under samma lags giltighetstid avverkat virke till husbehov, i avseende å rätten att förfoga över virket samt påföljd för lagstridigt förfogande däröver är underkastad samma lags bestämmelser jämväl efter nyssangivna tidpunkt. Även följer av denna grundsats, att vidtagande av reproduktionsåtgärder efter avverkningar, varom nu är fråga, ej kunna fordras i vidare mån än som överensstämmer med den nuvarande lappmarkslagen.

De avverkningsplaner, som äro gällande för ifrågavarande skogar vid utgången av lappmarkslagens giltighetstid, torde böra fortfarande lända till efterrättelse efter denna tidpunkt, i den mån de ej strida mot bestämmelserna i den nya lagen. Vad angår planernas avverkningsberäkningar torde hinder ej möta att tillämpa dessa vid meddelande av avverkningstillstånd enligt de i den nya lagen angivna avverkningsgrunderna. Skulle i något enstaka fall detta likväl bliva händelsen, torde revision av planen till överensstämmelse med dessa grunder utan svårighet kunna ske. Beträffande åter de i planerna upptagna föreskrifter rörande utförande av återväxtåtgärder, kunna dessa föreskrifter givetvis ej anses förenliga med den nya lagens bestämmelser om dylika åtgärder. Då enligt berörda bestämmelser frågan om vidtagande av återväxtåtgärder efter avverkning skall prövas och avgöras av den skogsstatstjänstemän, som meddelar tillstånd till avverkningen,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

kunna därvid i vederbörande avverkningsplan upptagna föreskrifter i detta ämne ej få annan betydelse än såsom råd och anvisningar, till vilka skogsstatstjänstemannen tager den hänsyn, som han finner skäligt.

Där i avverkningsplan, varom nu är fråga, förhöjning i avverkningsbeloppet medgivits, under villkor att vissa återväxtåtgärder komma till utförande, torde efter den nya lagens ikraftträdande vid meddelande av avverkningstillstånd berörda förhöjning böra tillämpas, i samband därmed att skogsägaren ålägges vidtaga i lagen stadgade återväxtåtgärder efter avverkningen.

Därest i annat fall än nu angivits under här avsedd plans giltighetstid förhöjning i avverkning sbeloppet anses påkallad med hänsyn till den reproduktionsskyldighet, som skogsägaren genom den nya lagen ålägges, synes detta böra kunna föranleda, att revision av planen medgives.

Hava utsyning och stämpling enligt lappmarkslagen ägt rum och äro Äldre dessa gällande vid utgången av lagens giltighetstid, synes uppenbart, att „Jhytillstånd de böra äga fortsatt giltighet efter denna tidpunkt. Detsamma torde böra till awerkgälla även i fråga om tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling skogsmark» samt föreskrifter rörande överhållande av vissa träd såsom fröträd eller uppodling för utövande av kontroll över avverkning, som meddelats enligt nämnda lag.

Tydligt är, att därest utsyning och tillstånd, varom nu är fråga, förlänas fortsatt giltighet efter den nya lagens ikraftträdande, sådan giltighet tillkommer även föreskrifter om utförande av återväxtåtgärder samt vitesföreskrifter, som meddelats i samband med utsyningen eller tillståndet.

överträdas eller eftersättas föreskrifter, som meddelats enligt den nuvarande lappmarkslagen och som erhållit giltighet efter lagens upphörande, är denna lag givetvis att tillämpa. Det torde ock vara klart, att beträffande avverkning, som verkställes enligt här avsedd utsyning, den nya lagens återväxtbestämmelser ej böra äga tillämpning.

I anslutning till den i förslaget intagna ståndpunkten rörande den längsta tid, varunder avverkningstillstånd äger giltighet, torde böra föreskrivas, att avverkning på grund av utsyning, varom nu är fråga, ej må verkställas senare än inom fem år från utsyningen eller den kortare tid, som vid utsyningen bestämts.

Därest skada, som omförmäles i 14 § av förslaget, uppkommit å här av- skada enligt sedd skog före den nya lagens ikraftträdande, torde enligt allmänna regler 14 § l/8r'

• • • • • StdQ&Tm

lagens återväxtbestämmelser ej böra vinna tillämpning å en dylik skada.

Ehuru behövligheten av en uttrycklig föreskrift i detta avseende synes kunna ifrågasättas, torde dock, då ett dylikt stadgande upptagits bland skogsvårdslagens övergångsbestämmelser, en motsvarande föreskrift böra även i detta fall meddelas.

120 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Klagan över äldre avverkningsplaner.

Hänvisningar till den äldre lagen.

Med hänsyn till de i förslaget upptagna ändrade bestämmelserna rörande ordningen för upprättandet av avverkningsplan och sättet för fullföljd av talan mot sådan plan torde föreskrift böra meddelas därom, att klagan över avverkningsplan, som enligt den nuvarande lappmarkslagen upprättats av skogsstatstjänsteman, skall fullföljas i enlighet med vad i lagen är stadgat.

Då i skogsvårdslagen samt vissa andra författningar hänvisning förekommer till den nuvarande lappmarkslagen, torde bestämmelse böra meddelas, att vid dylik hänvisning den nya lagen skall tillämpas.

I enlighet med vad sålunda anförts hava de i förslaget upptagna övergångsbestämmelserna utarbetats.

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet: Joh.s Thygesen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

121 Bilaga.

Förslag

till

Lag

om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

1 kap. Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Följande fastigheter, nämligen

1) skatte- och frälsehemman samt lägenheter av skatte- eller frälsenatur inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län,

2) utom lappmarkerna belägna skattehemman, som avses i förordningen den 29 juni 1866 (nr 63 s. 1) angående dispositionsrätten över skogen å vissa skattehemman i Norrland och Kopparbergs län,

3) till enskilda sålda kronoöverloppsmarker, vilka omförmälas i skrivelsen till kammarkollegium den 29 juni 1866 (nr 63 s. 6) angående dispositionen av sådana överloppsmarker, som icke lämpligen kunna användas vare sig till kronoparker eller anläggning av nya hemman, m. m. och kungörelsen den 26 maj 1899 (nr 42 s. 1) angående förändring i gällande föreskrifter om åsättande av grundskatt m. m., samt

4) inom de sex norra länen belägna kronohemman och krononybyggen under åborätt,

skola, där ej här nedan annorlunda stadgas, i fråga om skogens vård vara underkastade de i denna lag upptagna bestämmelser.

2 %.

1 mom. Denna lag äger ej tillämpning å

1) allmänningsskogar i Västerbottens och Norrbottens län, inom Kopparbergs län vid storskifte avsatta besparingsskogar samt skogar, lydande under lagen angående husbehovsskogar inom vissa områden;

2) fastighet, som i 1 § 1)—3) avses, där fastigheten tillhör stad eller upplåtits till ecklesiastikt boställe.

2 mom. Ligger skog, som är underkastad bestämmelserna i denna lag, i samfällighet med skog, som lyder under förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket eller som

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

avses i § 4 av nämnda förordning, skall denna lag äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

2 kap. Om avverkning.

3 Avverkning av barr- eller lövträd för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov må bedrivas allenast med tillstånd av vederbörande skogsstatstjänsteman.

Beträffande tillgodogörande av träd, som fällts eller skadats vid sådan skadegörelse, som i 14 § omförmäles, gälle vad där är stadgat.

4 §.

Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall skogsägarens ekonomiska intresse tillgodoses genom uthålligt skogsbruk med iakttagande av skogsvårdens krav särskilt i fråga om borttagande av överårig eller skadad skog samt höjande i övrigt av skogens alstringsförmåga. Avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder enligt denna lag böra vidtagas för återväxtens betryggande, må allenast medgivas, om sådana åtgärder kunna utföras utan oskälig kostnad.

5 §.

1 mom. Tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan. Dylik plan skall upprättas på sätt i 2 mom. sägs samt angiva den myckenhet virke, som med tillämpning av de i 4 § omförmälda grunder under viss tid må avverkas å fastigheten.

1 fråga om fastighet, vars skogstillgång ej överstiger vad som erfordras för tillgodoseende av fastighetens och därmed sambrukad fastighets oundgängliga husbehov, må avverkningstillstånd meddelas utan hinder därav, att avverkningsplan ej upprättats för fastigheten.

2 mom. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens eller åbons begäran av vederbörande skogsstatstjänsteman samt skall för att bliva gällande granskas och fastställas av överjägmästaren. Avverkningsplan, som genom fastighetsägarens eller åbons försorg upprättats av annan sakkunnig person än vederbörande skogsstatstjänsteman, länder dock till efterrättelse, där den efter granskning av överjägmästaren godkänts av domänstyrelsen. Av överjägmästare fastställd plan skall, så snart ske kan, tillställas sökanden.

Avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt uppgöras särskilt för varje fastighet, dock att, där två eller flera närbelägna fastigheter innehavas av samme ägare eller åbo, domänstyrelsen på framställning av denne äger medgiva, att fastigheterna må för tid, varunder sagda förhållande fortfar, sammanföras under gemensam avverkningsplan.

3 mom. Närmare föreskrifter för skogsstatstjänstemännen rörande avverkningsplan och dess tillämpning meddelas av domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 123

6 §.

1 mom. Då tillstånd till avverkning meddelas, skall, där ej annat följer av 2 mom., utsyning verkställas av vederbörande skogsstatstjänsteman samt de utsynade träden stämplas genom dennes försorg.

2 mom. I fråga om sådan avverkning i yngre skog, som avser för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, erfordras ej utsyning och stämpling enligt 1 mom., där, innan tillstånd till avverkningen meddelas, de träd, som skola avverkas, genom skogsägarens försorg utsynats och stämplats av sakkunnig person, som av domänstyrelsen förklarats därtill behörig, samt stämplingen blivit av vederbörande skogsstatstjänsteman besiktigad och godkänd.

Förekomma i yngre skog spridda enstaka träd eller grupper av äldre skog, skall vad i första stycket är stadgat äga tillämpning jämväl i fråga om avverkning av sagda träd och grupper, där tillstånd till avverkningen sökes samtidigt med tillstånd till sådan avverkning i den yngre skogen, som i berörda stycke sägs.

Virke, som avverkats enligt bestämmelserna i detta moment, skall, innan det bortföres från skogen, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg.

7 §.

Tillstånd till avverkning sökes före den 1 april hos vederbörande skogsstatstjänsteman, och åligger det denne att före den 1 påföljande oktober meddela slutligt beslut i anledning av ansökningen.

Innan utsyning eller besiktning enligt 6 § av skogsstatstjänsteman verkställes, skall han underrätta sökanden om tiden för förrättningen genom rekommenderat brev, som avsändes med posten senast tjugu dagar därförut.

8 §.

Tillstånd till avverkning skall avse en tid av tre år; dock må på domänstyrelsens prövning ankomma att, när särskilda skäl därtill äro, medgiva, att avverkningstillstånd må därutöver avse en tid framåt av högst tre år. Fråga om meddelande av dylikt tillstånd, som avser längre tid framåt än nu sagts, prövas av Konungen.

Vad sålunda stadgas äger ej tillämpning i fråga om tillstånd till avverkning, varom i 6 § 2 mom. förmäles.

9 $.

Där skogsstatstjänsteman vid meddelande av tillstånd till avverkning finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äge han därom utfärda föreskrift. Fröträden skola i ty fall genom skogsstatstjänstemannens försorg förses med tydliga märken, och må avverkning av träden därefter ej ske utan vederbörande skogsstatstjänstemans tillstånd.

10 §.

1 mom. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd.

124 Kung!. Maj:ts proposition Nr 43.

2 mom. Skogsstatstjänstemans beslut i ärende angående tillstånd till avverkning skall mot bevis avgiftsfritt tillställas sökanden eller hans ombud, där utsyning eller besiktning av skogsstatstjänstemannen ägt rum, innan han avreser från stället, och i annat fall så fort ske kan.

Beslutet skall förses med besvärshänvisning.

11 §.

Den, som avverkar virke till annat ändamål än husbehov, vare pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av vederbörande skogsstatstjänsteman meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

12 §.

Vid utsyning och stämpling, som verkställes av skogsstatstjäns teman eller genom dennes försorg, så ock då avverkningsplan av sådan tjänsteman upprättas eller besiktning enligt 6 § 2 mom. äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga kostnader för förrättning, som nu sagts, skola gäldas av statsverket.

3 kap. Om åtgärder för betryggande av återväxt.

13 §.

Där vid avverkning, som verkställts å skogsmark för annat ändamål än husbehov, icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Därå uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog, dock att, därest nu stadgad skyldighet i särskilt fall skulle bliva synnerligen betungande, domänstyrelsen äger på ansökan medgiva skälig begränsning därav.

14 §.

1 mom. Uppkommer å mark, som i 13 § sägs, skada å skogen genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i sagda paragraf föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill enligt samma paragraf ej föreligger.

Där fastighetens ägare eller åbo ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, må åtgärder för återväxtens betryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren eller åbon tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka

125 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning ägaren eller åbon i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära.

2 mom. Skulle i fall, som i 1 mom. avses, där angiven skyldighet bliva synnerligen betungande, må domänstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

3 mom. Träd, som fällts vid skadegörelse, varom i 1 mom. förmäles, eller som därvid skadats på sätt i samma moment sägs, må ej bortföras eller fällas, förrän de stämplats genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg. Vad nu stadgats galle dock ej träd, som tillgodogöres för husbehov.

15 §.

För vidtagande av åtgärder, som kunna vara erforderliga för betryggande av skogsåterväxt, är fastighetens ägare eller åbo ansvarig. Är tvist om ägande- eller åborätten till fastigheten, skall såsom ägare eller åbo anses den, vilken med ägande- eller åborättsanspråk innehar densamma.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller åbo eller av avverkningsrättsinnehavare, vare jämväl denne gentemot vederbörande myndighet ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas, men må han av fastighetens ägare eller åbo söka åter vad han för sådant ändamål utgivit, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom överskridande av den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

16 §.

Vid meddelande av tillstånd till avverkning skall förrättningsmannen föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande den i 13 § stadgade skyldighet skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken dessa åtgärder skola vara verkställda.

17 §.

Finner i annat fall än i 16 § avses vederbörande skogsstatstjänsteman åtgärder för betryggande av återväxt enligt denna lag vara påkallade, åligge det honom att, efter å stället verkställd besiktning, därom göra anmälan till överjägmästaren samt därvid överlämna protokoll över besiktningen jämte förslag till erforderliga återväxtåtgärder. överjägmästaren söke att med den eller dem, som lagenligt äro ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse om samtliga de åtgärder, som för berörda ändamål böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse enligt första stycket träffas, stämme överjägmästaren eller den skogsstatstjänsteman, han därtill förordnar, in saken till domstol, och äger denna föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

18 §.

Vad genom överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra stycket blivit bestämt om åtgärder för betryggande av återväxt samt om tiden därför vare gällande mot fastighetens framtida ägare eller åbo.

19 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till återväxtens betryggande, vilken blivit bestämd genom överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra stycket, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, skall vederbörande skogsstatstjänsteman göra anmälan därom till överjägmästaren, som genom besiktning å marken låter undersöka förhållandet. Dylik besiktning verkställes av den skogsstatstjänsteman, som överjägmästaren därtill förordnar, jämte två ojäviga gode män, vilka av överjägmästaren utses bland dem, som valts till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter i häradsrätt. Till sådan förrättning skall vederbörande ägare eller åbo samt, där överjägmästaren avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för återväxtkostnaderna, jämväl denne genom överjägmästarens försorg bevisligen kallas. Över förrättningen skall redogörelse avgivas till överjägmästaren.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke fullgjorts, vare besiktning, som nyss sagts, icke av nöden.

Det ankommer å överjägmästaren att föranstalta om vidtagande av åtgärd, som enligt första eller andra stycket befunnits eftersatt.

20 §.

Har åtgärd blivit enligt 19 § genom överjägmästarens föranstaltande vidtagen, äger på framställning av denne överexekutor låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående besiktningen, där överjägmästaren visar, att försummelse befunnits föreligga och kostnadsbeloppet medelst behöriga räkningar styrkes.

Vill den, av vilken kostnad sålunda utsökts, emot det till betalning fastställda beloppet anställa klander eller eljest söka återvinning, stämme in kronan till domstol sist inom tre månader från det uttagning av beloppet ägt rum eller, därförutan, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka återvinning.

21 Där vid meddelande av avverkningstillstånd befinnes, att för erhållande av stadgad återväxt efter avverkningen kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger förrättningsmannen föreskriva, att betryggande säkerhet skall av vederbörande ställas för den kostnad, som dessa åtgärder av honom beräknas medföra. Innan dylik säkerhet blivit ställd hos vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43. 127

skogsstatstjänsteman, må avverkningen ej påbörjas. Underrättelse härom skall intagas i tillståndet.

22 §.

Vad i 13—21 §§ är stadgat äge ej tillämpning ovan odlingsgränsen samt ej heller beträffande sådan nedom samma gräns belägen försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder.

4 kap. Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

23 §.

1 mom. Vill fastighetsägare eller åbo omlägga skogsmark till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annan liknande användning eller medelst röjning eller andra särskilda åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, göre ägaren eller åbon anmälan därom till vederbörande skogsstatstjänsteman. Denne åligger att, så snart sådant i samband med annan tjänsteförrättning i trakten lämpligen kan ske, å den uppgivna marken verkställa besiktning till utrönande av dess läge, storlek, beskaffenhet och tjänlighet för ändamålet samt därefter till länsstyrelsen insända besiktningsinstrumentet med uppgift å den tid, som anses erforderlig för omläggningens fullbordande, jämte det yttrande i övrigt, vartill besiktningen kan föranleda.

önskar fastighetsägaren eller åbon att vinna snabbare handläggning av ärendet än enligt första stycket kan ske, äge han på egen bekostnad antingen för besiktning av marken påkalla skyndsam åtgärd av vederbörande skogsstatstjänsteman eller landsfiskal, varefter denne med ärendet vidare förfar i den ordning ovan stadgas, eller ock låta marken besiktigas av två trovärdiga män samt insända deras över besiktningen avgivna intyg jämte ansökning i ärendet till endera av nämnda tjänstemän, som har att med eget yttrande befordra ansökningen till länsstyrelsens prövning.

Finner länsstyrelsen den sökta omläggningen böra medgivas, meddele länsstyrelsen tillstånd därtill med utsättande av viss tid, inom vilken vid vite, som länsstyrelsen äger bestämma, de för omläggningen erforderliga åtgärderna skola vara fullbordade; skolande underrättelse om länsstyrelsens beslut i ärendet meddelas skogsstatstjänstemannen för fastighetsägarens eller åbons förständigande.

2 mom. Virke, som avverkats på grund av tillstånd, varom i 1 mom. sägs, skall, innan det bortföres, stämplas genom vederbörande skogsstatstjänstemans försorg. Vad sålunda stämplats skall avräknas, då tillstånd till avverkning å fastigheten sedermera meddelas av skogsstatstjänsteman.

3 mom. Vad i 12 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om besiktning enligt 1 mom. första stycket samt stämpling, varom i 2 mom. förmäles.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

5 kap. Särskilda bestämmelser angående skyddsskogar samt lapparnas

rätt till skog.

24 §.

Huru rätten att förfoga över skog, som lyder under denna lag, genom skogens förklarande för skyddsskog kan varda inskränkt utöver vad i lagen sägs, därom stadgas i lagen den 24 juli 1903 (nr 79 s. 7) angående skyddsskogar.

25 $.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

6 kap. Ansvarsbestämmelser.

26 §.

Företages avverkning i strid mot bestämmelserna i denna lag eller föreskrift,’ som enligt lagen meddelats, vare straffet böter från och med tjugufem till och med femtusen kronor.

Då till straff enligt första stycket dömes, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.

Innefattar förseelse, varom här är fråga, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat. Förskyller förseelsen påföljd enligt andra stycket, varde ock den påföljd ådömd.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse av skogsstatstjänsteman jämlikt 11 § meddelad föreskrift, straffes med böter från och med tio till och med etthundra kronor.

27 Allmänne åklagaren samt vederbörande förvaltande tjänstemän vid skogsstaten äge lika behörighet att åtala förseelser, varom i 26 § sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan dömas förbrutet. Sistnämnda befogenhet tillkomme jämväl skogsstatens bevakande personal; har någon av denna gjort beslag, skall han, så snart ske kan och senast inom fjorton dagar, göra anmälan därom hos någon av de åtalsberättigade.

Varder ej inom sextio dagar, från det beslaget skedde, åtal i laga ordning anställt, vare beslaget förfallet; ägande förvaltande tjänsteman vid skogsstaten att, innan åtal anhängiggjorts, häva beslag, som verkställts av någon av skogsstatens bevakande personal.

129 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

28 $.

Virke, som enligt denna lag dömes förbrutet, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara är för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, förordne överexekutor, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i ty fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar, innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga män styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

29 $.

Böter, som enligt denna lag ådömas, ävensom genom försäljning av förbrutet virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått beslag, tillfalla lappmarkernas med flera områden skogsvårdsfond.

Försäljes i beslag taget virke, innan det dömts förbrutet, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

30 §.

Saknas medel till fulla gäldandet av böter eller vite, vartill någon enligt denna lag fälles, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

7 kap. Om fullföljd av talan.

31 §.

Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av annan skogsstatstjänsteman än överjägmästare, äge han däröver anföra besvär hos vederbörande överjägmästare före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan över överjägmästares beslut föres hos domänstyrelsen genom besvär, som skola ingivas före klockan tolv å trettionde dagen eller, där beslutet avser fastställelse av avverkningsplan, före klockan tolv å sextionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

över beslut, som enligt denna lag meddelats av domänstyrelsen eller av länsstyrelse, föres klagan hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till jordbruksdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr U3.) 9

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

32 $.

Över rättens slutliga utslag i mål enligt denna lag föres klagan genom besvär, ändå att talan ej föres om ansvar.

över överexekutors åtgärd i anledning av framställning, varom i 20 § sägs, må ej klagan föras.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag, varigenom upphäves förordningen den 18 juni 1915 (nr 251) angående utsyning å viss skog inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skall träda i kraft den 1 januari 1927.

Dock skall vid den nya lagens tillämpning iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, skola förut gällande bestämmelser äga tillämpning.

2) Avverkningsplan, som är gällande vid utgången av 1926, skall, i den mån den ej strider mot bestämmelserna i denna lag, fortfarande lända till efterrättelse under i sådant avseende bestämd tid.

3) Utsyning och stämpling, som verkställts enligt förordningen den 18 juni 1915, så ock tillstånd till avverkning för skogsmarks uppodling samt föreskrifter om överhållande av vissa träd såsom fröträd eller för utövande av kontroll över avverkning, som meddelats enligt samma förordning, skola, där de ej upphört att gälla före denna lags ikraftträdande, äga fortsatt giltighet därefter, dock att avverkning på grund av utsyning, som nyss sagts, ej må verkställas senare än inom fem år från utsyningen eller den kortare tid, som vid utsyningen bestämts.

4) Vad i den nya lagen stadgas om skyldighet att vidtaga åtgärder till betryggande av återväxt i anledning av skada, varom i 14 § av lagen sägs, gäller icke, där sådan skada uppkommit före lagens trädande i kraft.

5) Beträffande klagan över avverkningsplan, som enligt förordningen den 18 juni 1915 upprättats av skogsstatstjänsteman, skall vad i förordningen är stadgat lända till efterrättelse.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

131 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj ds lagråd den 10 november 1926.

Närvarande: justitierådet von Seth, justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga, justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari 1926, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 och 2

Lagrådet:

Lagens tillämpningsområde skulle bliva klarare och överskådligare angivet, om vissa jämkningar vidtoges i redaktionen. Sålunda borde i stället för den allmänt hållna reservationen i slutet av 1 § införas en hänvisning till undantaget i 2 § — det enda rum i lagen varå reservationen rimligen kan syfta. 2 § borde ej innehålla mer än nuvarande 1 mom. och vad som stadgas i 2 mom. borde utbrytas till en särskild paragraf. Vad nu avses under 2) i 1 mom. kunde lämpligen uppdelas under två nummer och, i överensstämmelse med 2 § 1 mom. 3) och 6) i skogsvårdslagen, angivas som dels städernas skogar och dels skogar å ecklesiastika boställen, varvid dock beträffande de sistnämnda borde erinras om det undantag från undantaget, som kan följa av nuvarande 2 § 2 mom.

I 1 § 4) torde böra utmärkas, att fråga är blott om stadgad åborätt, ej om åborätt jämlikt lagen den 4 juni 1926.

Justitierådet von Seth:

Enligt motiven (sid. 76) skulle, om skog under lappmarkslagen ligger i samfällighet med skog under skogsvårdslagen, sistnämnda lag äga tillämplighet å samfälligheten i dess helhet. Det kan ifrågasättas, om denna uppfattning är riktig. Då genom 1866 års förordning angående dispositions-

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

rätten över skogen å vissa skattehemman det särskilda slag av skattehemman och lägenheter tillskapades, för vilket det utmärkande är, att, såsom ordalagen lyda, ägaren icke har full skattemannarätt över skogen, gällde ännu beträffande skogssamfälligheter med ett flertal delägare bestämmelserna i 10 kap. B. B. och 1805 års skogsordning obeskurna. Enligt dessa fick i samfälld skog avverkning till avsalu icke äga rum, med mindre samtliga delägare enats därom och, om allmänt hemman ägde del i samfälligheten — enligt 22 § i 1805 års skogsordning — Konungens befallningshavande givit lov därtill, detta sista i överensstämmelse med då gällande förvaltningsordning. Fastigheter, i fråga om vilka ägarens dispositionsrätt över skogen enligt förstnämnda författning inskränktes, voro ju emellertid icke krono utan skatte, och det blev ej heller Konungens befallningshavande utan skogsstatens tjänstemän, som i fråga om tillstånd till saluavverkning å sådana fastigheter hade att bevaka det allmännas intresse. Skogsordningens 22 § var således icke direkt tillämplig beträffande en samfällighet, därför att dylika fastigheter hade del i densamma. Men å andra sidan hade ägaren till sådan fastighet icke den fria ställning, som kunde göra honom befogad att på egen hand ingå den överenskommelse, som var förutsättning för att saluavverkning skulle få ske. Med den tidens rättsuppfattning har det säkerligen stått bäst överens att lösa konflikten så, att man grep till ett analogislut och jämlikt grunderna för 22 § skogsordningen antog överenskommelse om saluavverkning ej bliva giltig, med mindre det samtycke från det allmännas sida, som erfordrades, erhölls i den form, att hela samfälligheten underkastades utsyningstvång. Man får ej heller förbise, att, sådan situationen då var, den lagstiftning, som tog sin början med 1866 års förordning, såsom tillkommen för att tillgodose specifika allmänintressen, måste äga företräde framför de rent privaträttsliga regler, med vilka den i fall som de förevarande kom i kollision. Vad nu sagts om samfälligheter med skilda personer som delägare hade sin tillämpning även i sådana fall, då samtliga fastigheter, som hade andel i samfälligheten, tillhörde samma person. Inskränkningen i dispositionsrätten över skogen försvann ej därmed. Att senare lagstiftning skulle utgått från en annan synpunkt, kan knappast antagas. Snarare synes det sätt, varpå 2 § skogsvårdslagen slutligen kom att lyda, tyda på motsatsen.

Emellertid är det, såsom departementschefen framhåller, synnerligen ovisst, om det numera finns kvar någon enda dylik samfällighet; och vid sådant förhållande lärer det knappast finnas skäl för lagstiftaren att vidare inlåta sig på saken.

3 §.

Lagrådet:

Andra stycket torde lämpligen kunna utbytas mot en erinran att om tillgodogörande av träd efter skadegörelse stadgas i 3 mom. av 14 §.

Kungl. Maj:ls proposition Nr 43.

133 Justitieråd en Wedberg och Alexanderson:

Det i 1915 års förordning nyttjade uttrycket »skogstjänsteman» synes böra bibehållas i den tillämnade nya lagen i stället för förslagets mera tungrodda » skogsstatst jänsteman ».

5 §.

Lagrådet:

Paragrafens 2 mom. andra stycket synes tarva en jämkning därhän, att det blir tydligt, att, såsom i departementschefens yttrande angives vara meningen, gemensam innehavare kan få särskilda planer upprättade, därest han gör framställning därom vid början av någon ny indel ningsperiod.

Justitierådet Alexanderson, med vilken regeringsrådet Planting-Gyllenbåga instämde:

Förslaget synes innebära att om fastigheter, för vilka gemensam avverkningsplan upprättats, komma på skilda händer, den gemensamma planen omedelbart upphör att gälla, och nya planer, särskilt för varje fastighet, skola upprättas. Allvarliga olägenheter torde dock vara förenade med att när som helst under loppet av en fastställd hushållningsperiod en omkastning av principerna för avverkningens bedrivande kan framtvingas genom ändring i ägare- eller åborättsförhållandena. Det synes förtjäna övervägas huruvida avgörande skäl kunna anses tala emot att låta en dylik ändring vara utan inflytande på den fastställda planens fortfarande giltighet.

Justitierådet von Seth, med vilken justitierådet Wedberg förenade sig:

Jag anser lika med justitierådet Alexanderson vissa skäl tala för att låta en ändring i ägare- eller åborättsförhållandena vara utan verkan på den fortfarande giltigheten av en fastställd gemensam avverkningsplan. Å andra sidan är det dock ej uteslutet, att det för särskild ägare till någon av de i hushållningsgemenskap ingående fastigheterna, kan förefinnas ett intresse av gemenskapens upphörande, som måhända ej bör lämnas obeaktat. I varje fall kan jag emellertid icke anse det föreligga någon på det allmännas intresse grundad anledning varför, därest fastigheterna komma i särskilda innehavares händer, den då gällande gemensamma planen ej skulle få fortfara att tillämpas till indelningsperiodens slut, om innehavarna, för varje gång fastighet byter innehavare, kunna enas därom. Från skogsvårdssynpunkt är det, såsom också av justitierådet Alexanderson framhållits, förenat med allvarliga olägenheter, om under en fastställd hushållningsperiod en omkastning av principerna för avverkningens bedrivande när som helst kan framtvingas, och genom att planen får fortfara att gälla besparas ju det allmänna under tiden arbete och kostnader för nya avverkningsplaners upprättande. Om vad justitierådet Alexanderson hemställt icke vinner efterföljd, synes mig alltså sådan ändring likväl böra företagas i paragrafen, att innehavarna icke hindras att i den ordning ovan sagts överenskomma om den gemensamma planens fortfarande tillämpning.

134 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Åt ifrågavarande stycke av paragrafen kunde således givas sådant innehåll, att avverkningsplan skall grundas på undersökning av skogen samt — i regel — uppgöras särskilt för varje fastighet, att emellertid, om två eller flera närbelägna fastigheter innehavas av samma ägare eller åbo, domänstyrelsen skall, på framställning av denne, äga medgiva, att fastigheterna sammanföras under gemensam avverkningsplan, samt att sålunda tillkommen hushållningsgemenskap därefter skall fortfara, till dess antingen innehavaren vid början av ny indelningsperiod gör framställning om dess hävande eller någon av fastigheterna kommer i särskild innehavares händer; dock att i sistnämnda fall plan, som gäller, då fastigheterna skiljas, må fortfara att tillämpas, så framt överenskommelse därom träffas varje gång fastighet byter innehavare.

12 $.

Lagrådet:

Om denna paragraf kommer att talas under 23 §.

14 §.

Justitierådet Wedberg:

En viss otydlighet synes vidlåda 3 mom., särskilt därigenom att »fällas» har eller kan ha annan betydelse än »fällts». Ur kontrollsynpunkt torde det vara önskligt att icke ens träd som vid skadegörelsen fallit få avverkas innan vederbörlig stämpling skett. Ett förtydligande i sådan riktning torde böra ske. I samband därmed synes åt hela 3 mom. lämpligen kunna givas en något enklare, av hänvisningar mindre belastad avfattning.

23 $.

Lagrådet:

Med hänsyn särskilt till den vitesbestämmelse, som länsstyrelsen äger meddela enligt 1 mom. tredje stycket, torde det vara lämpligt att i första stycket uttryckligen angiva, att besiktningsinstrumentet skall upplysa, vilka åtgärder anses erforderliga för omläggningen.

Den besiktning av två trovärdiga män, om vilken talas i 1 mom. andra stycket, kan enligt gällande 1915 års förordning 10 § även förrättas av lantmätare, lantbruksingenjör eller jordbrukskonsulent. I departementschefens yttrande har ej angivits varför denna anvisning, som tillika innebär en lättnad, fått bortfalla. Motsvarighet förekommer visserligen ej i lagen om husbehovsskogar, men detta förklaras av att nämnda lag i förevarande del bygger på äldre lagstiftning. Bestämmelsen i 1915 års förordning insattes först i det riksdagen förelagda förslaget, och detta i anledning av erinringar under ärendets beredning. Den synes vara förtjänt att bibehållas, då det måste vara en fördel att få utredningen i första hand verkställd av jordbrukskunnig tjänsteman, förtrogen med ortens förhållanden. Av särskild

135 Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 43.

betydelse synes detta vara i sådana fall, där mera ingående föreskrifter erfordras om åtgärder för omläggningens genomförande.

Å andra sidan kan det sättas i fråga, huruvida landsfiskal bör, såsom i stycket föreslås, bibehållas vid den befattning med omläggningsärende, som för närvarande kan tillkomma honom. Landsfiskal torde, såsom förhållandena numera blivit, i regel knappast besitta den erforderliga insikten vare sig i skogsvård eller i jordbruk.

Det hemställes, att förslaget måtte ändras i enlighet med vad nu yttrats. Skulle det befinnas angeläget att överensstämmelse äger rum mellan den föreslagna lagen och lagen om husbehovsskogar i förevarande hänseenden, kan sådan åstadkommas i samband med de ändringar i sistnämnda lag, vartill förslag uppgjorts.

Såsom av föredragande departementschefens yttrande inhämtas är det meningen, att 11 § skall äga tillämpning även vid avverkning enligt 23 §. Vid sådant förhållande synes det ägnat att vilseleda, att väl 12 § här åberopas men ej 11 §. Åberopandet av 12 § kan, såvitt angår stämpling, ej försvaras därmed att paragrafen endast skulle gälla stämpling i samband med utsyning och således icke efter sin ordalydelse angå stämpling enligt 23 § 2 mom., utan beträffande denna blott äga motsvarande tillämpning. Att märka är nämligen, att 12 § avser även stämpling enligt 6 § 2 mom. sista stycket, med andra ord stämpling, som i likhet med den, varom fråga är i 23 § 2 mom., icke har samband med utsyning. Formuleringen i 23 § 3 mom. är alltså i fråga om stämpling onöjaktig. Det skulle lända till reda och klarhet, om 12 §, i vad den rör besiktning, erhölle en sådan avfattning, att den komme att gälla även besiktning enligt 23 § 1 mom. första stycket — att paragrafen icke kan gälla besiktning enligt 17 § är tydligt därav att sådan besiktning icke företages på ansökan — och att såsom följd härav 3 mom. i 23 § uteslötes.

29 §.

Lagrådet:

Även vite, som kan bliva utdömt enligt 23 § 1 mom., torde böra tillfalla den här nämnda skogsvårdsfonden.

övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Förutom 1915 års förordning torde det givas ett och annat stadgande, som icke står väl tillsammans med den nya lagen, t. ex. 57 § av 1894 års förordning angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Det synes fördenskull önskligt, att uttryckligt upphävande sker icke blott av 1915 års förordning utan även av vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser.

Tiden för ikraftträdandet torde böra framflyttas till den 1 januari 1928

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

och i enlighet därmed bör i andra stycket under 2) årtalet 1926 ändras till 1927.

Bestämmelsen under 2) avser icke att förläna avverkningsplan större orubblighet än den redan äger; möjligheterna att erhålla revision skola icke förringas. Vid sådant förhållande torde bestämmelsen böra angiva allenast, att nya lagen ej medför rubbning i gällande avverkningsplan i vidare mån än den är stridande mot nya lagens bestämmelser. En liknande avfattning torde böra givas stadgandet under 3).

Tydligt lärer vara, att en jämlikt 10 § i 1915 års förordning given vitesbestämmelse icke förlorar sin giltighet genom nya lagens ikraftträdande. Om däremot efter ikraftträdandet överträdelse sker av dessförinnan givna föreskrifter om överhållande av fröträd eller för utövande av kontroll, finnes icke någon tillämplig ansvarsbestämmelse. Måhända borde under 3) stadgas att dylik överträdelse skall bedömas enligt äldre lag.

Lagrådet:

Den omarbetning av lappmarkslagen, som förslaget innebär, har helt naturligt i mycket tagit skogsvårdslagen till formell förebild. I vissa delar synes dock efterbildandet vara mindre lyckligt, antingen därför att en formulering, som i skogsvårdslagen är god eller åtminstone försvarlig, icke lika väl passar i sitt nya sammanhang eller därför att redan skogsvårdslagens avfattning måste sägas vara otillfredsställande.

Förslagets 9 § andra punkten motsvarar 8 § andra punkten i gällande lappmarkslag. Naturligtvis måste »förrättningsmannens» i sagda lagrum ändras till överensstämmelse med förslagets terminologi, men varje annan ändring synes opåkallad. Den ordrikare avfattningen i skogsvårdslagens 19 § 1) beror av skäl, som icke gälla förslaget. I detta sammanhang må jämväl erinras, att andra punkten i förslagets 8 §, som motsvarar andra punkten i 7 § av 1915 års förordning, ej torde böra avvika från denna i vidare mån än att »tillstånd» får träda i stället för »utsyning».

Då bestämmelsen i 2 mom. av förslagets 14 § gäller båda styckena i 1 mom., icke såsom 2 mom. i skogsvårdslagens 10 § blott det ena, saknas varje anledning att i förslaget följa skogsvårdslagens mindre lediga redaktion.

Enligt förslagets 17 § skall bestämmas tid, inom vilken en var av återväxtåtgärderna skall vara fullgjord, men 16 § ger ej antydan om sådan specialisering. Uppenbarligen härleder sig detta därifrån att skogsvårdslagens 12, 13 och 21 §§ tagits till förebild utan att tillbörligen beaktats det olika sammanhanget i lagen och i förslaget. Efter lagrådets mening böra ifrågavarande bestämmelser i skogsvårdslagen anses hava ett och samma innehåll, och då skäl saknas att ordna förhållandena annorlunda inom den nu tilltänkta lagens område, hemställes om någon redaktionell jämkning. Därvid torde 16 och 17 §§ lämpligen böra sammanföras till en.

Då enligt förslaget även förrättningsmans föreskrift skall hava samma

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

för framtiden bindande verkan som överenskommelse och domstols beslut, synes det vara överflödigt att, såsom sker i förslagets 18 och 19 §§ efter mönstret av skogsvårdslagens 14 §, använda den besvärliga frasen »genom överenskommelse eller enligt 16 § eller 17 § andra stycket». Full tydlighet och större lättfattlighet torde vinnas om i stället hänvisas blott till den paragraf, som, enligt den nyss förordade sammanslagningen av 16 och 17 §§, angiver de tre olika sätten för återväxtbestämmelsernas tillkomst.

Den krets, varur gode män må tillkallas, är i förslagets 19 § angiven i det närmaste på samma sätt som i 12 § skogsvårdslagen. Formuleringen i nämnda lagrum är dock mindre god; och då numera även ledamöterna i ägodelningsrätt kallas nämndemän, finnes särskild anledning att giva bestämmelsen en lyckligare avfattning.

Då förslagets 24 och 25 §§ icke innehålla några särskilda bestämmelser om skyddsskogar och lapparnas rätt till skog, utan blott hänvisa till vad därom är på annat håll stadgat, synes rubriken böra något jämkas.

Ur protokollet:

A. V. Stenkula.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 samt. 38 höft. (Nr 't3.)

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Makt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 januari 1927.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler departementschefen statsrådet Hellström lagrådets den 10 november 1926 avgivna utlåtande över det den 5 februari 1926 till lagrådet remitterade förslaget till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker ined flera områden.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

De i utlåtandet framställda anmärkningarna äro till övervägande del av formell natur. Mot vissa av förslagets detaljbestämmelser hava dock även sakliga erinringar gjorts, och torde jag först få upptaga dessa senare till granskning.

Beträffande 5 § i det remitterade förslaget hava två ledamöter av lagrådet — under erinran, att förslaget syntes innebära, att, om fastigheter, för vilka gemensam avverkningsplan upprättats, komme på skilda händer, den gemensamma planen omedelbart skulle upphöra att gälla och nya planer särskilt för varje fastighet upprättas — framhållit, att allvarliga olägenheter torde vara förenade med att när som helst under loppet av en fastställd hushållningsperiod en omkastning av principerna för avverkningens bedrivande kunde framtvingas genom ändring i ägare- eller åborättsförhållandena. Det syntes förtjäna övervägas, huruvida avgörande skäl kunde anses tala emot att låta en dylik ändring vara utan inflytande på den fastställda planens fortfarande giltighet.

Lagrådets två övriga ledamöter hava väl ansett vissa skäl tala för att låta en ändring i ägare- eller åborättsförhållandena vara utan verkan på den fortfarande giltigheten av en fastställd gemensam avverkningsplan men å andra sidan funnit det ej vara uteslutet, att det för särskild ägare till någon av de i hushållningsgemenskap ingående fastigheterna kunde förefinnas ett intresse av gemenskapens upphörande, som måhända ej borde lämnas obeaktat. I varje fall kunde det emellertid enligt dessa ledamöters mening ej anses föreligga någon på det allmännas intresse grundad anledning, varför, därest fastigheterna komme i särskilda innehavares händer, den då gällande gemensamma planen ej skulle få fortfara att tillämpas

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

till indelningsperiodens slut, om innehavarna, för varje gång fastighet bytte innehavare, kunde enas därom. Om vad förstnämnde två ledamöter hemställt ej vunne efterföljd, syntes alltså sådan ändring likväl höra företagas i paragrafen, att innehavarna icke hindrades att i den ordning förut sagts överenskomma om den gemensamma planens fortfarande tillämpning.

Den av förstberörda två ledamöter framförda tanken, att gemensam avverkningsplan borde äga ovillkorlig giltighet även för det fall, att de fastigheter, planen avsåge, erhölle skilda innehavare, är givetvis ur rent skoglig synpunkt värd beaktande. Å andra sidan får emellertid ej förbises, att ett genomförande av denna tanke skulle för vederbörande fastigheters innehavare kunna medföra betydande olägenheter. Det torde sålunda vara tydligt, att en fortsatt tillämpning av en gemensam avverkningsplan i här avsett fall ofta skulle medföra svårighet att under planens giltighetstid till särskilda köpare försälja de fastigheter, för vilka planen upprättats, enär den gemensamma skogshushållningen å fastigheterna skulle verka avskräckande. Vidare bör uppmärksammas, att en ändring i förevarande syfte torde förutsätta, att uttagandet och fördelningen mellan de olika fastighetsinnehavarna av det virke, som enligt planen får avverkas å fastigheterna, närmare regleras i den nya lagen, och torde en tillfredsställande dylik reglering ej kunna ernås annorledes än genom anordnande av en särskild förvaltning av fastigheternas skogstillgångar, vilket för dessas innehavare skulle medföra ej obetydliga kostnader och kännbara inskränkningar i deras handlingsfrihet. Med hänsyn till det nu anförda har jag ej ansett mig böra i detta sammanhang tillstyrka någon ändring av förslaget i den riktning dessa ledamöter ifrågasatt. Däremot har jag ej funnit någon vägande erinran att göra mot övriga två ledamöters förslag, att gemensam avverkningsplan skulle, sedan fastigheterna kommit i särskilda innehavares händer, fortfara att gälla, därest innehavarna, för varje gång fastighet bytte innehavare, enades därom. I de fall dylik överenskommelse skulle ernås, komrne denna givetvis även att innefatta föreskrifter, huru avverkningen och fördelningen av virket skulle verkställas. Det torde visserligen ej kunna antagas, att här avsedda överenskommelser i någon större utsträckning skola komma till stånd, men då förevarande förslag i varje fall öppnar en möjlighet att bättre än nu kan ske tillgodose det syfte man velat vinna med de gemensamma avverkningsplanerna, har jag ansett mig böra biträda detsamma.

Ett genomförande av sistberörda förslag medför, att den otydlighet, som enligt lagrådets mening vidlåder det nuvarande stadgandet i 5 § 2 mom. andra stycket beträffande rätten för gemensam innehavare att få särskilda planer upprättade, därest han gör framställning därom vid början av någon ny indelningsperiod, undanröjes. I förslaget tillerkännes nämligen vederbörande innehavare uttryckligen en dylik rätt.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att sådan gemensamhetsskog, som omförmäles i 10 kap. 5 § i lagen om delning av jord på landet den 18 juni 1926 (nr 326), enligt förevarande förslag torde vara att anse såsom fastighet, för vilken särskild avverkningsplan skall uppgöras.

Beträffande 14 § 3 mom. i förslaget har en ledamot av lagrådet framhållit, att det ur kontrollsynpunkt torde vara önskligt, att icke ens träd, som vid där avsedd skadegörelse fallit, finge avverkas, innan vederbörlig stämpling skett, samt att ett förtydligande i sådan riktning torde böra ske. Då vad sålunda anförts ej synes sakna fog, torde berörda moment böra ändras i överensstämmelse härmed.

I lagrådets utlåtande har vidare hemställts dels om vissa ändringar av bestämmelserna i 23 § 1 mom., såvitt angår innehållet av där omförmält besiktningsinstrument samt behörigheten att verkställa besiktning enligt andra stycket i samma moment, dels ock om visst tillägg till 29 §. Åven vad i dessa hänseenden föreslagits har jag funnit välgrundat och böra iakttagas.

På sätt lagrådet framhållit, torde tiden för den nya lagens ikraftträdande böra framflyttas till den 1 januari 1928 och i samband härmed årtalet 1926 i stadgandet under 2) bland övergångsbestämmelserna ändras till 1927.

Vad härefter angår i lagrådets utlåtande framställda formella erinringar har jag funnit samtliga dylika erinringar, varom lagrådet varit enhälligt, böra vinna efterföljd, dock med undantag av anmärkningen mot formuleringen av stadgandet i 19 § av förslaget beträffande den krets, varur gode män må tillkallas. Den i förslaget härutinnan använda formuleringen torde böra lämnas oförändrad, då den överensstämmer med avfattningen av motsvarande stadgande i skogsvårdslagen och en dylik överensstämmelse synes vara till fördel. Beträffande åter den av två ledamöter av lagrådet vid 4 § av förslaget framställda anmärkning, att det i 1915 års förordning nyttjade uttrycket »skogstjänsteman» borde bibehållas i den tillämnade nya lagen i stället för den i förslaget använda beteckningen »skogsstatstjänsteman», har jag funnit mig ej böra efterkomma densamma, då sistnämnda beteckning brukas i nu gällande instruktion för domänverket samt även upptagits i andra nyare författningar.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet omarbeta det remitterade förslaget, därvid ytterligare vissa redaktionella jämkningar vidtagits i detta. På sätt lagrådet hemställt, har vid omarbetningen 2 § i förslaget uppdelats i tvenne paragrafer samt 16 och 17 §§ sammanförts till en, i sammanhang varmed 3—15 §§ i förslaget erhållit ändrad numrering.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det sålunda omarbetade förslaget till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden samt hemställer, att för-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 43.

slaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Joh.s Thygesen.

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml.

38 höft. (Nr U3.)