med förslag till lag inne¬ fattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1 Sr 5.

Kungl. Majrts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka; given Stockholms slott den 26 november 1926.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kjuka.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1987

1 samt. 5 höft. (Nr. 5.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

innefattande

bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka.

Härigenom förordnas som följer:

Konsistorium äge, där omständigheterna därtill föranleda, efter vederbörande församlings hörande förordna, att under högst en söndag eller helgdag i varje månad högmässan må i stället för i kyrkan förrättas å annan lämplig plats inom församlingen. Vad nu är sagt galle dock ej med avseende å juldagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen och böndagarna.

Förrättas jämlikt förordnande, varom i första stycket sägs, högmässan å annan plats än i kyrkan, skall därvid verkställas sådant kungörande, vilket eljest skolat äga rum i kyrkan.

Om nattvardens utdelande å plats utom kyrka gäller vad särskilt är stadgat.

Kungl. Maj :ts proposition nr

ö.

3 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Kcmungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 augusti 1926.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Tiiyrén, Ribbing, Gärde, Lyberg.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 37, däri kyrkomötet hemställt, att Kungl.

Maj :t täcktes dels bemyndiga domkapitel att för församling, varest behov därav prövades föreligga, efter församlingens hörande i den omfattning domkapitlet funne lämpligt, dock högst en söndag eller helgdag i månaden och icke å de stora högtidsdagarna, anordna högmässogudstjänst utan nattvardsgång å annan plats i församlingen än i kyrkan, dels ock förordna, att, då högmässogudstjänst sålunda hölles utom kyrkan och allenast en präst vore i församlingen tjänstgörande, gudstjänst i kyrkan skulle förrättas å högmässotid i den ordning domkapitlet ägde bestämma.

Eöredraganden anför:

»I underdånig skrivelse den 16 november 1920, nr 19, anförde kyrkomötet: Skrivelse

’I en vid kyrkomötet väckt motion, nr 69, har föreslagits, att kyrkomötet lrå\ 19?° måtte hos Eders Kungl.. Maj :t hemställa om medgivande därtill, att vederbö- a,*mö£e. ° rande domkapitel — åtminstone i de två nordligaste stiften —■ ägde tillåta församling, som sådant önskade, att i den utsträckning och den ordning, som för varje församling prövades lämpligt, anordna högmässogudstjänst med nattvard å annan plats i församlingen än i kyrkan, och att för sådant ändamål, då allenast en präst vore i församlingen tjänstgörande, högmässogudstjänsten i församlingens kyrka _ finge förrättas såsom mässf allsgudst jänst, dock högst en sön-_eller helgdag i månaden och icke å de stora högtidsdagarna.

Vidare har i en vid kyrkomötet väckt motion, nr 31, föreslagits, att kyrkomötet ville i skrivelse till Eders Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande av åtgärder i syfte, bland annat, att domkapitel måtte äga att, då det funne omständigheterna därtill föranleda, på framställning av vederbörande pastor och efter församlingens hörande medgiva, att pastor måtte kunna utbyta högmässogudstjänsten i kyrkan en eller undantagsvis två söndagar i månaden mot gudstjänst i av förhållandena betingad form på annan plats i församlingen (pastoratet), samt att domkapitlet vid sadant utbyte måtte äga bestämma om anordnande av annan gudstjänst eller uppbyggelsestund på högmässotid i kyrkan.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utlåtanden.

Skrivelse från 1925 års kyrkomöte.

Båda dessa motioner hava, enligt vad däri anförts, framkallats av det förhållandet, att genom uppkomsten av nya industri- och stationssamhällen och dylikt en förskjutning av befolkningen flerstädes inom församlingarna ägt rum, vilket haft till följd att församlingskyrkan kommit att ligga på avsevärt avstånd, stundom uppgående till flera mil, från nytt befolkningscentrum, och att åter i följd därav kyrkobesöken för en stor del av församlingens befolkning väsentligen försvårats.

På de i motionerna närmare anförda skälen finner kyrkomötet ett förordande av motionernas syfte — anordnande av högmässogudstjänst på annan plats än i församlingskyrkan — väl motiverat. I avseende å de närmare förutsättningarna och villkoren för anordnande av högmässogudstjänst utanför kyrkan ansluter kyrkomötet sig huvudsakligen till förslaget i motionen nr 69, dock med vissa ändringar och förtydliganden. Anledning saknas att inskränka åtgärdens vidtagande endast till de två nordligaste stiften, då liknande behov kunna, såsom i motionen nr 31 framhållits, förefinnas även inom andra stift.

Begreppet mässfallsgudstjänst är knappast fullt klart till sin innebörd, och om förhållandena medgiva fylligare anordningar, än som kunna täckas med detta ord, är sådant uppenbarligen att förorda. Det bör därför enligt kyrkomötets mening lämnas i domkapitlets hand att meddela rituella och andra bestämmelser, enligt vilka gudstjänsten i kyrkan under angivna förhållanden bör anordnas. Den bör i varje fall hållas å högmässotid.

I anledning av förevarande motioner får kyrkomötet alltså i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Maj:t täcktes dels bemyndiga domkapitel att för församling, varest behov därav prövas föreligga, efter församlingens hörande i den omfattning domkapitlet finner lämplig, dock högst en söndag eller helgdag i månaden och icke å de stora högtidsdagarna, anordna högmässogudstjänst med eller utan nattvardsgång å annan plats i församlingen än i kjrrkan, dels ock förordna att, då högmässogudstjänst sålunda hålles utom kyrkan och allenast en präst är i församlingen tjänstgörande, gudstjänst i kyrkan skall förrättas å högmässotid i den ordning domkapitlet äger bestämma.’

Över denna framställning avgåvos efter remiss yttranden av domkapitlen och Stockholms stads konsistorium, vilka samtliga tillstyrkte vidtagande av åtgärder i angivet syfte, Uppsala domkapitel under förutsättning, att högmässogudstjänst, i synnerhet med nattvardsgång, endast finge anordnas i sådan lokal, som blivit försatt i ett för ändamålet värdigt skick, och Strängnäs domkapitel med hemställan, att den föreslagna bestämmelsen om hållande av gudstjänst i kyrka å högmässotid måtte erhålla sådan avfattning, att dylik gudstjänst skulle kunna äga rum även å annan lämplig tid. Stockholms stads konsistorium föreslog, att domkapitel skulle erhålla befogenhet att, då särskilda skäl förelåge, medgiva inställande av gudstjänsten i ks^rkan.

I samma ämne har 1925 års kyrkomöte i den av mig nu anmälda skrivelsen anfört följande:

’I en vid kj^rkomötet väckt motion, nr 75, har hemställts, bland annat, atft kyrkomötet ville, med förnyande av 1920 års kyrkomötes underdåniga framställning i samma ärende, i underdånighet anhålla, att Eders Kungl. Majrt täcktes dels bemyndiga domkapitlet att för församling, varest behov därav prövas föreligga, efter församlingens hörande i den omfattning domkapitlet finner lämpligt, dock högst en söndag eller helgdag i månaden och icke å de stora högtidsdagarna, anordna högmässogudstjänst med eller utan nattvards-

0 Kungl. Majrts proposition nr 5.

gång å annan plats i församlingen än i kyrkan, dels ock förordna, att, då högmässogudstjänst sålunda hålles utom kyrkan och allenast en präst är i församlingen tjänstgörande, gudstjänst i kyrkan skall förrättas å högmässotid i den ordning domkapitlet äger bestämma.

Såsom i motionen erinrats gjorde 1920 års kyrkomöte i anledning av inom Kyrkomötet väckta motioner i underdånig skrivelse, nr 19, framställning av enahanda lydelse med den ovan i motionen återgivna. Denna framställning har enligt vad kyrkomötet inhämtat ännu icke blivit av Eders Kungl. Maj:t slutligen avgjord.

Kyrkomötet ansluter sig till motionärens förslag, dock med den ändring, att det i motionen avsedda bemyndigandet bör avse högmässogudstjänst utan nattvardsgång.’

Jämväl över denna framställning hava yttranden infordrats från domkapitlen Utlåtanden. och Stockholms stads konsistorium.

Uppsala domkapitel har anfört: ’Det synes domkapitlet lämpligt, att för undvikande av onödiga svårigheter vid genomförandet av den av kyrkomötet föreslagna anordning, som torde böra komma i fråga särskilt i till arealen störa församlingar med från kyrkan avlägsna, tätare befolkade byar eller samhällen, kungörandet av lysning och äktenskap sbetyg må kunna förrättas av församlingens klockare. Ävenledes måste domkapitlet ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt, att förrättandet av lysning må kunna verkställas i samband med högmässogudstjänsten i församlingen även om denna förrättas å annan plats än i kyrkan. Härtill erfordras dock ändring av giftermålsbalkens Kap. 3 § 3, genom att efter »i kyrkan» tilläggas: »eller där eljest högmässogudstjänst enligt domkapitlets medgivande är utlyst». Jämväl torde en förändring- av kyrkohandbokens föreskrifter härutinnan vara nödvändig. Domkapitlet får sålunda tillstyrka nådigt bifall till kyrkomötets framställning och hemställa, att nödiga ändringar av gällande bestämmelser i fråga om kungörandet av lysning måtte vidtagas.’

Linköpings domkapitel har tillstyrkt kyrkomötets framställning med uttalande, att inom stiftet något större behov av den ifrågasatta anordningens tilllämpning icke syntes komma att förefinnas.

Skara domkapitel har yttrat: ’Så vitt domkapitlet har sig bekant, finnes icke inom Skara stift något behov av den ifrågavarande anordningen, vilken däremot i andra stift, särskilt de norrländska, torde vara behövlig, varför domkapitlet intet har att mot nådigt bifall till kyrkomötets framställning erinra; dock att lagen den 14 oktober 1898 bör omarbetas så, att klockare må få rätt att i här avsedda fall avkunna lysningar.’

Strängnäs domkapitel har anfört, att domkapitlet ansåge sig inom stiftet kunna tillmötesgå församlingarnas behov av gudstjänster utan att de av kyrkomötet föreslagna åtgärderna skulle behöva vidtagas.

Västerås domkapitel har avgivit följande yttrande: 'Under vitsordande av att jämväl i Västeras stift, särskilt med hänsyn till den förskjutning i befolkningsförhållandena, som genom den industriella utvecklingen på många håll förorsakats, behovet av en ökad rörelsefrihet i fråga om högmässogudstjänstens anordnande gjort sig förnummet, vill domkapitlet varmt tillstyrka bifall till kyrkomötets föreliggande hemställan i vad den avser att bereda vidgade möjligheter för anordnande under vissa förhållanden av högmässogudstjänst å annan plats än i kyrkan. I sammanhang härmed har emellertid kyrkomötet hemställt, att föreskrift matte utfärdas därom, att i här avsedda fall gudstjänst i kyrkan skall förrättas å högmässotid i den ordning domkapitlet äger bestämma. En sådan obligatorisk föreskrift synes domkapitlet av flera skäl

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

olämplig. Kyrkomötet, som, i anslutning till den i ärendet av biskop Lönegren väckta motionen, i första hand torde hava haft förhallandena i de vidsträckta norrlandsförsamlingarna för ögonen, torde vid sitt förslag närmast hava tänkt på sådana fall, då den av pastor ledda högmässogudstjänsten skulle komma att äga rum i en utkant av församlingen och sålunda blott bliva tillgänglig för en ringa del av församlingens befolkning. I dylika fall synes det också domkapitlet vara naturligt, att i kyrkan pa högmässotid en gudstjänst anordnas i väsentlig anslutning till de i reglementet för Lappmarks ecklesiastikverk, 1896, § 2 mom. b givna föreskrifter. Helt annorlunda ställer sig saken i sådana fall. vilka i Västerås stift äro av mera aktuellt intresse, då den av pastor ledda högmässan skulle komma att hållas exempelvis på en plats, som numera blivit församlingens egentliga befolkningscentrum. Det avgjort riktigaste synes då domkapitlet vara, att denna gudstjänst får karaktären av en för hela församlingen gemensam högmässa. I dylika fall skulle en anordning sådan som den av kyrkomötet föreslagna ofta, på ett i fråga om en gudstjänst mycket litet tilltalande sätt, komma att te sig som en blott av yttre formella skäl motiverad åtgärd utan någon inre religiös betydelse. Slutligen kan det ej förbises, att en föreskrift av den av kyrkomötet föreslagna innebörden i många fall skulle, med hänsyn bland annat därtill, att väl i regel vid den av pastor ledda högmässan biträde av församlingens klockare kommer alt påkrävas, kunna komma att göra det lämnade medgivandet rörande anordnande på annan plats än i kyrkan av högmässogudstjänst illusoriskt. Pa grund av det sagda får domkapitlet hemställa, att i stället för den av kyrkomötet föreslagna ^föreskriften vederbörande domkapitel ma tillerkännas rätt att, där sa av^förhallandena finnes påkallat, förordna att, där medgivande lämnats till hållande av högmässa på annan plats än i kyrkan, förordna om anordnande av annan gudstjänst på högmässotid i kyrkan. Vad beträffar den i en till remissen fogad .skriftlig promemoria berörda frågan om sättet för lysnings förrättande under ovan angivna omständigheter, synes den domkapitlet icke behöva giva anledning till några avsevärda svårigheter. Om den av pastor på annan plats än i kyrkan ledda gudstjänsten får karaktären av en för hela församlingen gemensam högmässa, synes man i fråga om lysningar hava ^att förfara på samma sätt som i de talrika fall, då församling på grund av pågående kyrkobyggnad eller restauration, kyrkans bristfälliga uppvärmning eller dylikt under längre eller kortare tid medgivits rätt att förlägga gudstjänsten till annan plats än i kyrkan. Att bestämmelsen, att lysning skall förrättas i kyrka, skulle innebära hinder för lysnings kungörande vid sådan högmässogudstjänst har, så vitt domkapitlet har sig bekant, aldrig ifrågasatts. För de fall åter, där domkapitel under ovan angivna förutsättningar skulle komma att förordna om anordnande av särskild gudstjänst på högmässotid i kyrkan, synes domkapitlet lagen av den 14 oktober 1898 rörande lysnings förrättande i vissa fall, äga full tilllämplighet. Skulle emellertid i här berörda hänseenden förtydligande bestämmelser anses vara av nöden, har domkapitlet naturligen intet att däremot erinra.

Växjö domkapitel har yttrat: 'Ehuru icke något behov i den riktning, kyrkomötets skrivelse avseT, gjort sig gällande, så vitt känt är, i detta stift, vill domkapitlet likväl icke motsätta sig förslaget lika litet nu som år 1921, då domkapitlets jdtrande över 1920 års kyrkomötes skrivelse i samma sak infordrades, helst som den ifrågasatta ändringen anses vara av behovet påkallad i en del av Norrland. Den svårighet, som möter att vid dylika fall låta klockaren vid den gudstjänst, som i kyrkan skall förrättas a högmässotid i den ordning, domkapitlet bestämmer, avkunna lysning, torde böra avhjälpas genom tillägg i lagen den 14 oktober 1898, t. ex. därigenom, att efter orden: »annat hinder» tillfogas: »eller av domkapitlet fastställd tjänstgöring vid högmässotid på annan plats».'

Kungl. Moj:ts proposition nr 5.

Inom domkapitlet avgåvos följande särskilda yttranden:

Domprosten Ekedahl avstyrkte helt och hållet kyrkomötets förslag såsom varande onödigt och otjänligt. — Lektorn Cavallin instämde i domkapitlets utlåtande, dock med det förbehåll, att den av kyrkomötet föreslagna anordningen endast komme att gälla för Norrland. — Med lektorn Cavallin instämde lektorn Borelius.

Lunds domkapitel har anfört: ’Den i kyrkomötets skrivelse föreslagna anordningen synes domkapitlet kunna bliva av stort värde för kyrkans religiösa arbete bland vårt folk. Inom Lunds stift med dess i allmänhet små landsförsamlingar torde visserligen anordningen i fråga icke komma att i större utsträckning anlitas. Men även i Lunds stift finnes platser, där den kunde få en viktig uppgift att fylla. I anslutning till de i motionerna i ärendet och kyrkomötets skrivelser 1920 och 1925 framförda skäl vill därför domkapitlet livligt tillstyrka kyrkomötets underdåniga hemställan. Det har anmärkts, att ett bifall till kyrkomötets förslag skulle medföra vissa svårigheter beträffande lysningarnas kungörande. Om enligt kyrkomötets förslag högmässan efter domkapitlets beprövande förlägges till annan plats i församlingen än kyrkan och prästen härigenom blir urståndsatt sin tjänst i kyrkan fullgöra, kan detta enligt kyrkomötets förslag endast ske under förutsättning att då alltid guds-' tjänst i kyrkan förrättas av därtill av domkapitlet godkänd person. Denne torde i så fall ock vara behörig att kungöra lysningar och äktenskapsbetyg.’

Göteborgs domkapitel har hänvisat till ett av kontraktsprosten P. Rydholm på anmodan av domkapitlet avgivet yttrande, däri anförts följande: ’Vid fastställande av lönereglering för prästerskapet i de församlingar, där sådant av omständigheterna påkallas, har Kungl. Maj:t föreskrivit, att gudstjänst skall hållas å andra ställen än i församlingskyrkan. Det torde icke möta något hinder att vid sådan gudstjänst följa högmässoritualet. Kärnan i skrivelsen kan därför icke vara något annat, än att högmässan i församlingskyrkan skall vissa helgdagar inställas. Men då kyrkomötet i alla fall vill att gudstjänst skall å högmässotid hållas i församlingskyrkan, så är det icke lätt att förstå, varför denna gudstjänst å högmässotid icke kan få vara en högmässa. Gudstjänsten på det andra stället måste då bli en senmässa. Det blir ju icke annat än den så vanliga dupplilsationen. Det är icke lätt att förstå meningen därmed, att sådan gudstjänst i kyrkan å högmässotid endast skall äga rum, när endast en präst är i församlingen tjänstgörande. Äro där två präster i församlingen, torde val intet behov förefinnas att inställa någon högmässa. Prästerna kunna väl då hålla var sin högmässa, den ene i kyrkan och den andre på annat ställe. Ligger bakom detta den tanke, som uttalades i motionerna vid 1920 års kyrkomöte, att denna gudstjänst i församlingskyrkan å högmässotid skall hållas av någon lekman, så må sådant på det allvarligaste avstyrkas. En särskild svårighet möter mot kyrkomötets förslag, då det blir fråga om äktenskapslysning. Enligt giftermålsbalken 3 kap. 3 § skall lysning kungöras i kyrkan tre söndagar i rad. Men enligt kyrkohandboken skall detta ske efter predikan under en högmässa. Lagen medger intet annat undantag därifrån än det som stadgas genom lag den 14 oktober 1898, enligt vilken lysning i visst fall kan avkunnas av klockaren. Men det gäller endast för det fall, att 'prästen av sjukdom eller annat hinder är urståndsatt att sin tjänst i kyrkan fullgöra’. Om det skall bli lagligt att lysa på en söndag, då icke högmässa förekommer, så tarvas åtskilliga lagändringar. Med den ordning, som kyrkomötet föreslår, lär det icke kunna undvikas att kollisioner uppstå angående laglig lysning.’

Karlstads domkapitel har utlåtit sig: ’Det synes domkapitlet önskvärt, om det ifrågasatta önskemålet kunde tillfredsställas genom särskilt för Härnösands och Luleå stift gällande bestämmelser, men hyser domkapitlet betänkligheter

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

gent emot en för hela svenska kyrkan gällande lagstiftning i den utsträckning kyrkomötet begärt. Dock anser domkapitlet, att det utan olägenhet bör kunna medgivas, att å annandagarna vid jul, påsk och pingst högmässogudstjänst må hållas å annan plats än i kyrkan antingen endast för det fall, att dessa helgdagar ej inträffa på en söndag, eller ock utan inskränkning, varvid dock särskilda bestämmelser böra utfärdas, huru med lysningar skola förfaras för det fall att annandagen inträffar på en söndag och gudstjänst då ej hålles i kyrkan.’

Härnösands domkapitel har anfört: 'Domkapitlet, som i underdånigt utlåtande den 20 april 1921 kraftigt förordade bifall till 1920 års kyrkomötes skrivelse i samma ärende, vill helt ansluta sig till det av 1925 års kyrkomöte framburna förslaget om anordnande i vissa fall av högmässogudstjänst å annan plats än i kyrkan. Denna fråga har stark aktualitet inom Härnösands stift, och det skulle enligt domkapitlets mening vara i hög grad att beklaga, om föreliggande förslag, som vunnit två kyrkomötens enhälliga anslutning, icke skulle leda till praktiskt resultat. Då det i en vid den till domkapitlet remitterade skrivelsen fogad P. M. påpekas, att lagen den 14 oktober 1898 om »klockaregudstjänst» icke i sin nuvarande formulering skulle medgiva dylik gudstjänst med lysningars avkunnande, då församlingens präst å annat ställe inom församlingen samtidigt förrättade högmässogudstjänst, så vill domkapitlet såsom sin uppfattning av sagda lags råtta tolkning uttala, att, om prästen håller högmässogudstjänst å annan plats än i kyrkan enligt vederbörande kyrkliga myndighets förordnande, så måste han anses vara urståndsatt att sin tjänst i kyrkan fullgöra, och sålunda »klockaregudstjänst» vara fullt laglig. Skulle emellertid denna tolkning anses omtvistlig eller oriktig, bör ett tillägg till lagtexten vara lätt funnet, som undanröjer all tvekan. På en dylik, rent formell och obetydlig anledning bör i varje fall det angelägna önskemålet icke få stranda. I anslutning till vad sålunda anförts, får domkapitlet kraftigt förorda bifall till kyrkomötets anhållan samt i underdånighet hemställa, att, därest sådant bifall anses förutsätta ett förtydligande av lagen den 14 oktober 1898, förslag om dylikt förtydligande må av Eders Kungl. Maj:t till antagande snarast möjligt framläggas.’

Luleå domkapitel har hemställt om bifall till kyrkomötets framställning, därvid domkapitlet emellertid förutsatte åvägabringande av sådan ändring i lagen den 14 oktober 1898, att lysning i kyrkan skulle kunna förrättas av den person, som där predikade under pastors frånvaro för hållande av gudstjänst annorstädes.

Visby domkapitel har tillstyrkt kyrkomötets framställning under uttalande, att högmässogudstjänster utom kyrkan syntes böra få anordnas med eller utan nattvardsgång.

Vid utlåtandet äro fogade infordrade yttranden från stiftets kontraktsprostar. I yttrande av kontraktsprostarna J. F. Ronqvist och •/. Å. Ronqvist har anförts: 'På grund av särskilda omständigheter såsom lokala förhållanden m. m. kan det vara av behovet påkallat, att högmässogudstjänst anordnas å annan plats än i kyrkan; därom råder intet tvivel. Dock bör, såsom kyrkomötet framhållit, allmän nattvardsgång icke hållas annorstädes än i församlingens kyrka. Därjämte är nödvändigt att, där blott en präst finnes i församlingen anställd, dock högmässogudstjänst jämväl hålles på tid som domkapitlet bestämmer i församlingens kyrka för lysningars och äktenskapsbetygs kungörande.’ — Kontraktsprosten C. Kihlén har anfört: 'På grund av förskjutningar i bebyggandet av en församling kunna tätt befolkade små samhällen uppstå på jämförelsevis stort avstånd från församlingskyrkan. Härvid inställer sig givetvis önskemålet att nå även dessa med predikan. Föreliggande motion kan anses utgå från sådana förhållanden. Det synes mig emellertid i ingen mån tillgodo-

Kungl. Maj:t?; -proposition nr

se det framsprungna önskemålet utan blott leda till de mest ledsamma konsekvenser. Saken vore lätt ordnad, om pastor tillerkändes rätt att utbyta ett visst antal högmässor i församlingskyrkan mot predikningar (icke 'högmässor’) å annan plats, där de kunde anses fylla en uppgift. Härom är emellertid icke fråga i ovan berörda skrivelse. Meningen är, att 'högmässor’ skulle äga rum å angivna platser. Antåg då, att man till gudstjänstens förrättande förfogar över t. ex. en skolsal. Hela ritualen läses från katedern från början till slut. Det symboliska, som ligger däri att vissa partier läsas av prästen, vänd mot altaret, andra under det han står vänd från detsamma, försvinner fullkomligt. Det hela kommer att gestalta sig onödigt och oförståeligt. Det är fara värt, att detta betraktelsesätt gör sig gällande även med avseende på församlingsgudstjänsten. Vinner detta en allmännare anslutning, riskera vi att på detta förlora kontakten med den historiska kristendomen på denna punkt, och ett annat kyrkosamfund blir ensam bärare av en tradition, som även vi i vår mån äro satta att bevara. Ännu mindre tilltalande är att jämte denna 'högmässa’ anordna högmässogudstjänst på övligt sätt — av det skäl att lysningar må i laga ordning kunna avkunnas. Högmässogudstjänster anordnade för lysningars skull! — jag tror, att man utan överdrift vågar benämna detta en ledsam konsekvens. Så vitt jag förstår länder ett bifall till motionen till att ålägga pastor utöver hans lagliga skyldighet en ny sådan. Kanske har hans eget pastorala nit kommit honom att förrätta dylika gudstjänster, när kraft och tillfälle givits därtill. Det har gått, när han fatt ordna saken på egen hand.

Jag är rädd^att samma sak kommer att kännas rätt så tung, om den förvandlas till tjänstetvång. På grund härav får jag yrka, att den underdåniga skrivelsen icke tillstyrkes.’

Stockholms stads konsistorium har tillstyrkt framställningen.

Med avseende å den nu föreliggande frågan om befogenhet för domkapitel att Departeunder vissa omständigheter förordna om högmässogudstjänstens förläggande till mentschefen. annan lokal än kyrka synes det kunna vara i viss mån tveksamt, huruvida bestämmelser av sådan innebörd skola anses vara av kyrkolags natur eller om de kunna utfärdas i administrativ ordning. Kyrkolagens ännu kvarstående stadganden om den allmänna gudstjänsten och särskilt vad däri förekommer om 'högpredikan’ torde icke efter ordalydelsen ovillkorligt fastställa, att högmässogudstjänsten, där den icke är förenad med nattvardsgång, är bunden vid kyrkorummet. Innehållet av dessa bestämmelser lämnar dock knappast ovisst, att lagen utgått endast från den förutsättning att nämnda gudstjänst skall firas i kyrkan. Detta utesluter tydligen icke, att, såsom i stor utsträckning sker, högmässa utan nattvardsgång förrättas å annan plats än i kyrkan, om samma dag högmässa i vanlig ordning hålles i kyrkan. Ej heller har enligt mångårig praxis hinder ansetts föreligga för att Kungl. Maj:t i särskilda fall på grund av församlings vidsträckthet eller andra lokala förhållanden lämnat medgivande till att vissa högmässogudstjänster fått förläggas till andra platser än församlingskyrkan. Härav synes dock icke få slutas, att i samma ordning kunde böra utfärdas dylika föreskrifter av den allmännare räckvidd, som här åsyftas. I all synnerhet gäller detta, därest det skulle befinnas lämpligt att icke göra högmässans firande å annan plats än i kyrkan ovillkorligt beroende av att annan gudstjänst samtidigt hålles i kyrkan. För frågans upptagande såsom lagärende talar ock den omständighet, att därmed sammanhänga vissa

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

spörsmål, vilka otvivelaktigt icke kunna behandlas i administrativ väg, såsom den ifrågasatta anordningens inverkan på nuvarande lagbestämmelser om lysning till äktenskap m. m. Om åtgärder skola vidtagas i den av kyrkomötet anvisade riktningen, böra därför enligt min uppfattning de bestämmelser, vilka äro påkallade för frågans lösning, erhålla formen av lag.

Då det alltså ankommer på mig att underställa den nu föreliggande frågan Kungl. Maj :ts beprövande, vill jag såsom min uppfattning uttala, att giltiga skäl blivit förebragta för den ståndpunkt, kyrkomötet två gånger intagit och de kyrkliga myndigheternas övervägande flertal biträtt. I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till erforderliga lagbestämmelser i ämnet.

Med avseende å innehållet av dessa bestämmelser ansluter jag mig till kyrkomötets framställning därutinnan, att det bör tillkomma vederbörande domkapitel att efter församlingens hörande förordna, att under högst en sön- eller helgdag i varje månad högmässogudstjänsten må förrättas å lämplig plats utom kyrkan, dock med undantag för de stora högtidsdagarna, d. v. s. juldagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen och böndagarna. Med sålunda angivna begränsningar skall domkapitlet äga att efter omständigheterna pröva, huruvida skäl till en dylik anordning av gudstjänsten är för handen. Om en sådan prövningsrätt lägges i domkapitlets hand, lärer icke föreligga någon anledning att låta lagen erhålla giltighet endast för de norrländska stiften, för vilka åtgärder av föreslagen innebörd otvivelaktigt äro mest angelägna.

I den av fjolårets kyrkomöte gjorda framställningen har såsom en ytterligare inskränkning i rätten att anordna högmässogudstjänst utom kyrka angivits, att vid sådan gudstjänst nattvardsgång icke skulle få förekomma. I motsats härtill avsåg framställningen från 1920 års kyrkomöte, att en dylik inskränkning icke skulle fastställas. Av förhandlingarna vid sista kyrkomötet framgår, att i detta avseende någon sakligt förändrad uppfattning näppeligen gjort sig gällande; bestämmande för beslutet i denna del torde väsentligen hava varit den från flera håll starkt uttalade önskan, att frågans snara lösning icke måtte försvåras genom dess sammanställande med det särskilda spörsmålet om rätten till utdelande av nattvarden å annan plats än i kyrka. Jämväl sistnämnda fråga har nu upptagits till behandling, och Kungl. Maj :t har förut denna dag beslutit inhämta lagrådets yttrande över ett lagförslag, enligt vilket det med vissa förbehåll skall medgivas, att nattvarden må utdelas på annan plats än i kyrka. Härmed torde hava bortfallit anledningen att, på sätt kyrkomötet senast föreslagit, till bestämmelser om högmässogudstjänsts hållande å plats utom kyrka ansluta en speciell föreskrift om nattvardsfirande vid sådan gudstjänst; huruvida nattvarden därvid må kunna utdelas blir tydligen att avgöra i enlighet med den särskilda lagen i detta ämne. I det lagförslag, jag nu framlägger, har därför beträffande nattvardsgång upptagits allenast en hänvisning till vad sålunda särskilt stadgas.

Kj^rkomötet har vidare hemställt, att i samband med ett medgivande till hållande av högmässogudstjänst utom kyrka måtte meddelas föreskrift, att då sådan gudstjänst hålles och endast en präst tjänstgör i församlingen, gudstjänst

Ii

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

i kyrkan skall förrättas å högmässotid i den ordning, domkapitlet bestämmer. Till grund för denna hemställan torde ligga den uppfattning, att i varje fall en gudstjänst bör hållas i församlingskyrkan för att lysningar och vissa andra tillkännagivanden alltid skola kunna på vanligt ställe offentliggöras. Denna gudstjänst, som måste förutsättas i allmänhet komma att hållas av annan person än präst, skulle således hava till ändamål väsentligen att möjliggöra uppläsning i vanlig ordning av nyss nämnda tillkännagivanden. För min del har jag, i huvudsaklig anslutning till vad Västerås domkapitel i detta hänseende anfört, icke kunnat finna en dylik anordning lämplig eller nödvändig. Där tillfälle gives att låta gudstjänst i kyrkan förrättas av präst eller annan lämplig person, kan detta ske utan att särskild föreskrift meddelas i detta sammanhang; och en bindande regel torde kunna medföra antingen att svårighet uppstår att låta högmässogudstjänst äga ruin å annan plats än i kyrkan eller ock att den gudstjänst, som skall hållas i kyrkan, i alltför hög grad får karaktär av en nödfallsanordning, som helst icke borde tillitas. Även med hänsyn till det mest ändamålsenliga sättet för kungörande av lysning och andra tillkännagivanden torde, såsom jämväl Uppsala domkapitel framhållit, goda skäl tala för att, om vanlig gudstjänst icke förrättas i kyrkan, kungörande må kunna ske vid den högmässogudstjänst, som hålles å annan plats.

Under den förberedande behandlingen av detta ärende har ifrågasatts, att den nuvarande avfattningen av 3 kap. 3 § giftermålsbalken, enligt vilket lagrum lysningssedel skall kungöras i kyrkan tre söndagar i rad, icke skulle medgiva, att lysning kungjordes vid en till annan plats än kyrkan förlagd högmässogudstjänst. I samma kap. 7 § stadgas vidare, att äktenskapsbetyg skall kungöras i kyrkan nästa söndag efter utfärdandet. Dessa lagrum torde dock icke medföra, att kungörande av lysning eller äktenskapsbetyg är ovillkorligt bundet vid själva kyrkorummet, utan synas innebära, att kungörandet skall verkställas där gudstjänsten enligt lagligen gällande ordning skall försiggå, även om platsen därför är en annan än kyrkan. Riktigheten härav lärer icke hava satts i fråga för det fall, att på grund av kyrkobyggnadens tillfälliga obrukbarhet gudstjänsten under längre eller kortare tid måste hållas i annan av vederbörlig myndighet bestämd lokal. Enligt min uppfattning erfordras således icke någon ändring i 3 kap. giftermålsbalken för att, om gudstjänst icke förrättas i kyrkan, lysning och äktenskapsbetyg skola kunna med laga verkan kungöras vid den högmässogudstjänst, som hålles å annan plats inom församlingen. Föreligger för prästen hinder att hålla vare sig högmässa i kyrkan eller sådan gudstjänst å annan i vederbörlig ordning föreskriven plats, inträffar i fråga om lysning till äktenskap det fall, som avses i lagen den 14 oktober 1898 innefattande tillägg till 15 kap. 18 § kyrkolagen, och lysningen skall då verkställas i kyrkan av församlingens klockare.

Av vad nu anförts lärer följa, att enligt min uppfattning hinder icke möter mot att även annat kungörande, vilket enligt lag skall ske i kyrkan, kan äga rum vid sådan högmässogudstjänst, som i stället för den vanliga hålles å annan plats än i kyrkan.

Med en lag av föreslagen innebörd avses icke att göra inskränkning i Kungl.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Maj:ts hittills utövade administrativa befogenhet att i särskilda fall meddela föreskrifter om vissa gudstjänsters förläggande till annan plats än församlingskyrkan.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta förslag till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet»

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: H. Slef enson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

IQ •*>

Bilaga.

F ö r s 1 a g till

Lag

innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande

å annan plats än i kyrka.

Härigenom förordnas som följer:

Konsistorium äge, där omständigheterna därtill föranleda, efter vederbörande församlings hörande förordna, att under högst en söndag eller helgdag i varje månad högmässan må förrättas utom kyrkan å lämplig plats inom församlingen. Vad nu är sagt galle dock ej med avseende å juldagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen och böndagarna.

Om nattvardens utdelande å plats utom kyrka gäller vad särskilt är stadgat.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den U september 1926.

N ärvarande:

justitierådet von Seth, justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga, justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 10 augusti 1926, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, revisionssekreteraren Axel Afzelius.

Lagrådet yttrade:

Om konsistorium i något fall skulle finna en plats utom församlingen lämplig, torde lagen ej böra lägga hinder i vägen för högmässans förläggande dit. Det hemställes förty, att orden »inom församlingen», som icke finnas vare sig i lagen den 25 april 1919 eller i tidigare lagar om gudstjänster annorstädes än i kyrkan, måtte uteslutas. I samband därmed kunde genom någon redaktionell jämkning mera nöjaktigt utsägas, att konsistorium äger efter församlingens hörande förordna att högmässan ma i stället för i kyrkan förrättas a annan lämplig plats, dock högst en gång i månaden och ej å de i förslaget nämnda stora högtidsdagarna.

Vissa uttalanden av departementschefen vid remissen av lagförslaget kunde lämna rum för den uppfattning, att när högmässan enligt förslaget hålles utom kyrkan, lysningar och andra tillkännagivanden likväl böra ske i kyrkan om där förrättas »vanlig gudstjänst», men i annat fall ma kunna ske antingen i kyrkan eller i samband med högmässan. Vore denna uppfattning riktig, bleve det utan tvivel nödvändigt att i samband med den tillämnade nya lagen giva otvetydiga bestämmelser om platsen för de legala kungörandena till ledning för såväl allmänheten som den för kungörandet ansvarige. Enligt lagrådets mening är det emellertid klart, att när i enlighet med den föreslagna lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 5,

högmässan förrättas annorstädes än i kyrkan, lysningar och dylika kungöranden skola ske i samband därmed, icke vid den gudstjänst, som tilläventyrs må vara även i kyrkan anordnad. Denna mening överensstämmer med vad som den 22 oktober 1909 anfördes till statsrådsprotokollet av dåvarande chefen för justitiedepartementet beträffande förslaget till den sedermera den 18 mars 1910 utfärdade lagen om gemensam högmässa för flera församlingar i en av dem (se kungl. skrivelsen nr 7 till kyrkomötet år 1909). Och någon tvekan har veterligen ej yppats därom, att då jämlikt nämnda lag gemensam högmässa för flera församlingar förrättas i en av dem, lysningar och andra legala tillkännagivanden skola för alla församlingarna ske vid denna högmässa, även om den äger rum annorstädes än i kyrkan och kanske samtidigt gudstjänst hålles i en eller annan av de övriga församlingskyrkorna.

Ur protokollet: A. V. Stenkula.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 september- 1926.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden

Tiiyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosén, Hamrin,

Almkvist, Lyberg.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 14 i denna månad avgivna yttrande över det den 10 augusti 1926 till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden:

»Lagrådet har hemställt om vidtagande av sådan ändring i remitterade förslaget, att hinder icke skulle möta för högmässogudstjänsts förläggande till plats utom församlingen. I de framställningar från kyrkomötet, vilka ligga till grund för lagförslaget, har härutinnan icke avsetts vidsträcktare befogenhet för domkapitlet än att förordnande skulle kunna meddelas om högmässans förrättande å annan plats inom församlingen än i kyrkan, och något härifrån avvikande förslag har icke framkommit från de kyrkliga myndigheter, vilka yttrat sig i ärendet. För mm del har jag icke heller kunnat finna tillräckliga skäl för att i detta avseende frånträda det remitterade förslaget. Då lagrådet hänvisat till att i vissa andra lagar om gudstjänster å annan plats än i kyrkan icke upptagits villkor att sådan plats skall vara belägen inom församlingen, må erinras, att dessa lagar avse morgon- och aftonböner eller ottesångs- och aftonsångsgudstjänster, och lagstiftningen innefattar i fråga om dem medgivande icke blott till deras utbytande mot andaktsövningar i annan form utan även till deras inställande. Dylika gudstjänster äro ock av väsentligt annan karaktär än högmässan. Utanför församling torde högmässa förrättas endast i det fall, att jämlikt lag den 18 mars 1910 för två eller flera församlingar skall förrättas gemensam högmässa i en av dem. "Väl är det mahända icke uteslutet, att även i vissa andra fall högmässan lämpligen skulle kunna förläggas till plats utom församlingen. I de sannolikt ganska sällsynta tillfällen, da en önskan i denna riktning kan göra sig gällande hos församlingen, lärer emellertid prövningen kunna förbehållas Kungl. Maj:t.

I sitt yttrande har lagrådet även berört frågan om verkställande av lysning och annat legalt kungörande i de fall, då enligt den föreslagna lagen högmässan

17 Kungl. Maj:{s proposition nr 5.

skulle komma att förrättas å annan plats än i församlingskyrkan. Med hänsyn till de olika uttalanden, som förekommit under ärendets behandling, synes det mig önskvärt att till undvikande av oklarhet i detta stycke lagen kommer att innehålla en bestämd regel om platsen för nämnda kungörande. En dylik regel torde, med anledning av vad lagrådet anfört, kunna erhålla den innebörd, att,, där jämlikt domkapitlets förordnande högmässan förrättas å annan plats än i kyrkan, därvid skall verkställas sådant kungörande, som' eljest skolat äga rum i kyrkan. Häri innefattas tydligen såväl lysningar som andra legala tillkännagivanden. Ett stadgande av detta innehåll synes i förslaget kunna upptagas såsom andra stycke. Första stycket, vilket avfattats i nära överensstämmelse med lagen den 25 april 1919 innefattande ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen, har underkastats en mindre jämkning i redaktionellt hänseende.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda omarbetade lagförslaget samt hemställer, att från kyrkomötet måtte jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen inhämtas yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner förslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner ifrågavarande förslag, skall jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen inhämtas genom skrivelse av den lydelse, bilaga1 vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: H. Stefenson.

3slutitsna bUaga’ Vllken är llka lydande med det 'rid propositionen fogade lagförslaget, har här Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 saml. 5 haft. (Nr 5.)

18 Ky,ngl. Maj :ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 november 1926.

N ärvaiande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Thyrén, Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Hellström, Rosen, Hamrin, Almkvist, Lyberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler kyrkomötets skrivelse den 25 oktober 1926, nr 11, däri kyrkomötet anmält, att sedan Kungl. Maj :t i skrivelse den 23 september 1926, nr 15, förklarat sig vilja jämlikt §87 mom. 2 regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomöte godkände ett vid skrivelsen fogat förslag till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka, ifrågavarande lagförslag blivit av kyrkomötet godkänt.

Föredraganden hemställer, att omförmälda lagförslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:is proposition nr 5.

19 B ilag a.

Nr 11.

Godkänd av kyrkomötet den 25 oktober 1926.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 9.)

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 23 september 1926, nr 15, bär Eders Kungl. under

åberopande av skrivelsen bifogade i statsrådet och lagrådet förda protokoll, förklarat sig vilja jämlikt § 87 mom. 2 regeringsformen inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände här nedan intaget förslag till lag innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande

å annan plats än i kyrka.

Härigenom förordnas som följer:

Konsistorium äge, där omständigheterna därtill föranleda, efter vederbörande församlings hörande förordna, att under högst en söndag eller helgdag i varje manad högmässan ma i stället för i kyrkan förrättas å annan lämplig plats inom församlingen. Vad nu är sagt gälle dock ej med avseende å juldagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen och böndagarna.

Förrättas jämlikt förordnande, varom i första stycket sägs, högmässan å annan plats än i kyrkan, skall därvid verkställas sådant kungörande, vilket eljest skolat äga rum i kyrkan.

Om nattvardens utdelande å plats utom kyrka gäller vad särskilt är stadgat.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Kyrkomötet, som, i anslutning till vad 1925 års kyrkomöte uti föreliggande fråga begärde, finner det önskvärt, att, där medgivande lämnats till kallande av högmässa på annan plats än i kyrkan, annan gudstjänst där sa ske kan anordnas i kyrkan, får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet godkänt ifrågavarande lagförslag.

Stockholm den 25 oktober 1926.

Underdånigst.

Stockholm 1926. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.