('med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 1

Nr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen , m. m.; given Stock­ holms slott den 24 februari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken; 3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg; 4) lag om ändrad lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen; 5) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella kon­ vention rörande begränsning av redareansvaret; samt 6) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internationella kon­ vention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan C. TF. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 9-k höft. (Nr 118.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, att sjölagen skall sålunda ändras, att dels 6 kap. och 222 § upphöra att gälla, dels ett tionde kapitel införes med nedan upp­ tagna lydelse, dels ock 11 kap. samt 7, 8, 9, 188, 216, 220 och 224 §§ — 188 § i nedan angivna del — erhålla följande ändrade lydelse:

7 §■

Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ingår eller ådrager sig med avseende å fartyget.

8 §• För skada, som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare redaren ansvarig. Samma lag vare, om eljest skada åstadkommes av någon, som, utan att tillhöra be­ sättningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Yad redare sålunda nödgas utgiva äge han söka åter av den, som vållat skadan. 9 §• Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast i förhållande till sin lott i fartyget.

188 §. Såsom gemensamt haveri ersättes i synnerhet: 1. Gods och------ — nödiga åtgärder. 2. Master, segel----------åtgärd föranledes. 3. Skada, som-----------störtsjöar avlopp. 4. Kostnad för---------- biträde anlitas. 5. Skada, som-----------gemensam fara. 6. Skada, som---------- att fortsättas. 7. Kostnad, som---------- uppenbar fara.

O

Kung!,. Maj:ts proposition nr 113. O

Till denna---------- skulle sluta. Minskas lasten---------- vanligt sätt. Särskilda kostnader — — — gemensamt haveri. Utgift för------ — haveri hänföras. 8. Skada och — — — varit avsett. Såsom gemensamt — — — gemensamt haveri. 9. Skada, som---------- last utgives. 10. Kostnad för-----------dödas ställe. 11. Frakt, som — — — gemensamt haveri. 12. Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av ut­ gifter, vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och försäkringspremie å förskjutna medel ävensom förlust, upp­ kommen genom prisskillnad å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas. 13. Arvode till-----------rörande angelägenheter. 14. Kostnad för---------- haverifördelningen (dispasch).

216 §. Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som skall gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 10 kap. Skall haveribidrag gäl­ das av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej per­ sonligen. 220 §. Stöta fartyg samman med varandra, så att därav uppstår skada å det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige all skada och förlust, som därav kommer. År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de skyl­ diga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon viss fördelning, ersätte vardera parten hälften av skadan. För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera än vad enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det överskjutande hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som tillkommer ersättningen; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av ersättningen. Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall rätten taga i särskilt betraktande, huruvida tiden medgav överläggning eller icke.

224 §. Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid bärgningen medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

föranlett bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning. Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat för­ bud av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare. Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kom­ mer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet. Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av fartyg eller något, som hört till fartyg, stadgas i 10 kap. Har gods eller något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare ej personligen. Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas av domstol.

TIONDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

254 §. Redares ansvarighet, där sådan enligt denna eller allmän lag föreligger, vare begränsad vad angår: 1. ersättning för skada å befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för befordring, samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må; 2. ersättning, som eljest, på annan grund än avtal, skall utgå för skada, tillfogad person eller egendom till sjöss eller på land genom fel eller försum­ melse av någon, som utför arbete i fartygets tjänst; 3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av far­ tyget, icke blivit behörigen fullgjort; 4. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter; 5. förpliktelse att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och förpliktel­ ser, som med denna sammanhänga; 6. bärgarlön; 7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att befälhavaren utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för far­ tygets bevarande eller resans fortsättande kräves, utan så är att behovet

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. o

härrör av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock redaren till åtgärden givit särskilt bemyndigande eller godkännande. Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer. Den avser ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska bandbavandet av fartyget.

255 §.

Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets värde, ökat på sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses, må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor för ton av fartygets dräktigbet. I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person, svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor för ton av far­ tygets dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits. Att redaren kan nödgas för samma resa utgiva ansvarsbeloppet flera gånger framgår av 256 och 259 §§.

256 §.

Fartygets värde skall för bestämmande av redareansvaret beräknas så­ lunda: 1. Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse beräknas värdet efter fartygets tillstånd vid ankomsten till första hamn beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och som uppkommit före ankomsten till hamnen eller ock äro att hänföra till gemensamt haveri. Har före ankomsten till hamnen ny olyckshändelse, som icke står i sam­ band med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna minskning lämnas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den föregående händelsen. Timar olyckshändelse under fartygets uppehåll i hamn, skall beträffande fordringar, som sammanhänga med händelsen, värdet beräknas efter fartygets tillstånd i hamnen sedan händelsen inträffat. 2. För fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga upp­ gifter i konossement eller eljest angå lasten och ej falla in under 1, beräknas värdet efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar och fordringarna härröra av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar. 3. För alla Övriga fordringar beräknas värdet efter fartygets tillstånd vid resans slut.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

257 §. För bestämmande av redareansvaret skall fartygets värde ökas med: 1. tio procent av värdet vid resans början; 2. ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta.

258 §. Med dräktighet förstås i detta kap. nettodräktigheten, för maskindrivet fartyg ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten. 259 §. Härröra fordringar, som avses i 256 § 1, av en och samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser och skall förty, enligt vad där sägs, redareansvaret för var av dem på enahanda sätt bestämmas, njute de jämte varandra betalning ur ett gemensamt ansvarsbelopp efter den för­ månsrätt, som må vara förenad med stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare beträffande fordringar, varom i 256 § 2 och 3 sägs och för vilka fartygets värde i en och samma hamn är bestämmande. De, som äga rätt till ersättning för skada å person i följd av en och samma eller flera i samband med varandra stående olyckshändelser, skola jämte varandra njuta betalning ur det särskilda belopp, varom i 255 § andra stycket sägs. Förslår det ej, njute de för återstoden betalning jämte övriga borgenärer efter ty ovan sägs.

260 §. Vill redare åtnjuta begränsning av ansvarigheten, ligge å honom att föra erforderlig bevisning om fartygets värde vid de avgörande tidpunkterna, om storleken av de i 257 § 2 avsedda belopp och om fartygets dräktighet.

261 §. Uppstår tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är be­ gränsat, eller om beloppets fördelning mellan särskilda fordringsägare, må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i fartygets hem­ ort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas. Dispaschören åligger att genom kungörelse som tre gånger införes i all­ männa tidningarna samt i annan tidning, genom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, vilka saken angår, att inom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispa­ schören i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av gemensamt haveri är stadgat i 214 §. Kostnaden för sådan dispasch vare redaren skyldig ersätta, med mindre borgenär utan skälig orsak hänskjutit saken eller föranlett dess hänskjutande till dispaschör.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 7

262 §. Har redare till befrielse från kvarstad eller annan handräckning för ford­ ran, beträffande vilken ansvarigheten är begränsad, ställt säkerhet för fulla ansvarsbeloppet, må den av honom åberopas jämväl till hans fredande mot samtliga övriga borgenärer, vilkas betalningsrätt är inskränkt till samma ansvarsbelopp; och äge envar sådan borgenär äska förklaring att säkerheten avser även hans fordran. Har säkerhet ställts för lägre belopp eller är särskild säkerhet ställd för envar av flera fordringar, vare verkan därav i hänseenden som nu sagts, där parterna ej åsämjas, att bedöma efter om­ ständigheterna, med iakttagande likväl av att säkerhet utöver fulla ansvars­ beloppet ej må krävas.

263 §. Har redaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begränsning av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare redaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han när betalningen erlades eller, om den skedde enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch, när denna meddelades icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran. Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare därmed för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kun­ skap, när han erhöll betalningen.

264 §. I mål om gäld, för vilken ansvarigheten är begränsad, må, där redaren det äskar, förordnas att med verkställighet skall, såvitt angår annan egen­ dom än fartyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjöpanträtt åtnjutes, anstå under tid, som prövas nödig för försäljning av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna. År sådant förord­ nande ej meddelat, må, där utmätning sökts, utmätningsmannen på begäran medgiva anstånd, varom nu sagts.

265 §. Vad i detta kapitel stadgas skall äga tillämpning jämväl där underbortfraktare av ett fartyg, den, till vilken fartygs ägare överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, eller fartygs ägare, som ej är redare, är ansvarig i fall, som omförmälas i 254 §.

266 §. Om i främmande stats lag äro för svenskt fartyg givna strängare ansvarighetsregler än ovan stadgas, äger Konungen förordna, att motsvarande regler skola här i riket tillämpas för fartyg, som hör hemma i den främ­ mande staten.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

Om sjöpanträtt i fartyg 1 och frakt. 267 §. Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar: 1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och kostnader i fordrings­ ägarnas gemensamma intresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljningen och för köpeskillingens fördelning; tonavgifter, fyr- och håkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter och pålagor av samma slag; kostnader för lotsning och för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn; 2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som tillkommer å fartyget an­ ställd person på grund av tjänsteavtal med redaren eller befälhavaren; 3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri; 4. ersättning för sammanstötning eller annan sjöolycka; ersättning för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersättning för skada å passagerare, befälhavare eller till besättning hörande person; ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats; 5. fordran, som grundar sig därpå, att befälhavaren i denna sin egenskap utom fartygets hemort slutit avtal eller träffat annan åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande kräves, även om befälhavaren var redare och evad fordringen tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verkställt reparationsarbete eller försträckt penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller lastägare, vars gods blivit under resa sålt för fartygets behov; och 6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter.

268 §. Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och redarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador, som uppkommit å fartyget efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under fartygets tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivet far­ tyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen. Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning eller haveribidrag för förlust av sådan frakt, dock att sjöpanträtt för fordran

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 9

på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp för alla resor under den tid, samma tjänsteavtal gäller. Sjöpanträtten omfattar tillika redarens fordran å ersättning för bärgning som utförts under resan, med avdrag för vad därav må tillkomma befäl­ havare eller besättning. Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår till redaren på grund av tagen försäkring.

269 §. Borgenär, som för sin fordran bar sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute betalning ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken, för den i 267 § 6 nämnda fordran dock först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 § första och andra styckena nämnda balk. Hava i 267 § avsedda fordringar uppstått under samma resa, äge de rätt till betalning i den nummerordning, i vilken de i samma § äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under 3 och 5 nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre. Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför dem, som härleda sig från en tidigare, dock att beträffande de i 267 § 6 nämnda fordringar vad sålunda stadgas skall gälla allenast sådana inbördes och att, där ett och samma tjänsteavtal avser flera resor, fordringar på grund av detsamma skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa, njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.

270 §. Försäljes fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget, men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs. Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och där­ efter blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i far­ tyget, men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen. Övergår eljest fartyg i annans hand, häfte det fortfarande för de ford­ ringar, som nämnas i 267 §.

271 §. Skall egendom, vari sjöpanträtt äger rum, utmätningsvis försäljas, äge panträttshavarne, utan hinder av vad om begränsning av redareansvaret är stadgat, bevaka sina fordringar till fulla beloppet; njute dock ej utdelning utöver det belopp, som enligt nämnda stadganden skall högst utgå.

272 §. Sjöpanträtt i frakt, i redarens övriga i 268 § nämnda fordringar och i köpeskilling, varom i 270 § andra stycket sägs, må göras gällande så länge beloppet är oguldet eller innehaves av befälhavaren eller redarens agent.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Har beloppet efter det redaren försatts i konkurs influtit till konkursboet, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda beloppet bäftade, så långt det­ samma förslår erhålla utdelning i konkursen med den förmånsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.

273 §. Har redaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och gällde däri sjöpant­ rätt för fordran, för vilken han häftade allenast med fartyget och frakten, vare redaren för samma fordrans betalning personligen ansvarig, dock icke utöver det uppburna beloppet. Vad i 263 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.

274 §. Har äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling övergått till ut­ ländsk man och upphörde i följd därav sjöpanträtt i fartyget för fordran, för vilken förre ägaren häftade allenast med fartyget och frakten, vare denne för fordringens betalning personligen ansvarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för överlåtelsen. Vad i 263 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tillämpning.

275 §. Vad i detta kap. stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall äga tillämpning jämväl vid underbortfraktning av ett fartyg samt då annan än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling och fordringsägaren icke är i god tro.

Om sjöpanträtt i inlastat gods.

276 §. Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar: 1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§); 2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått förbindelse eller trätfat annan åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen ut­ fästelse för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och 3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppe­ håll vid lastning eller lossning. Här upptagna fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken, och sig emellan i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro upptagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållande till fordringens belopp; dock vad angår de under 1 och 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 11

nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

277 §. Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov, upphöre sjöpanträtten i godset. Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

278 §. År lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren till­ kommande ersättning. Ersättning, som utgår till lastägaren på grund av tagen försäkring, häfte icke i pantens ställe.

279 §. Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren. Har sådant belopp efter det lastägaren försatts i konkurs influtit till kon­ kursboet, galle vad i 272 § stadgas. Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om dennes ansva­ righet för fordrans betalning lag, som i 273 § för redare stadgas.

280 §. Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för ford­ ran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen; enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen, när lossningen skedde.

Gemensamma bestämmelser.

281 §. Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens hela belopp.

282 §. Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning.

283 §. Sjöpanträtt upphöre, om talan icke i laga ordning anhängiggöres: 1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts; 2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra olyckshändelser och för skada å person — inom ett år från den dag, skadan timade; 3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum; 4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 avses — inom sex månader från det fordringen tillkom; 5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 avsedda fordringar — inom ett år från det fordringen tillkom; 6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. I 267 § 2 avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt stadgandet under 6 förfallna till betal­ ning på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning. Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare så ansett, som om den blivit genom talan bevakad. II.

II.

Om preskription av fordran i \issa fall.

284 §. Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begrän­ sad eller obegränsad, om talan icke i laga ordning anhängiggöres: 1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget slutförts; 2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas i 223 a § — inom två år från den dag, skadan timade, samt, vad angår fordran å utbekommande av belopp som någon jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv utgivits; 3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum;

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 13

4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kost­ nad, som skall fördelas efter enahanda grand — inom ett år från dispaschens dag. Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det inlastade godset, upphöra fordringen, om talan icke i laga ordning anhängiggöres, för fordran å ersättning inom två år från den dag, skadan timade, och för annan fordran inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. Här borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger ram, vare sådan rätt ho­ nom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas. Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare så ansett, som om den blivit genom talan bevakad.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Hittills gäl­ lande lags bestämmelser angående tid, inom vilken betalning för fordran skall sökas, skola dock tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens ikraftträdande och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas. Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild för­ fattning finnes stridande mot dess bestämmelser upphöra att gälla och hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, anses gälla den nya bestämmelsen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 17 kap. bandelsbalhen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 3 § handelsbalken skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse, dels ock att 17 kap. 5 § tredje stycket sam­ ma balk skall upphöra att gälla.

3 §•

Har någon lös pant i händer; njute han därutur betalning framför alla andra. Den, som för sin fordran har inteckning i fartyg, äge ock samma förmåns­ rätt i fartyget och dess tillbehör; dock galle ej förmånsrätt för ränta, som före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingivande är upplupen, för längre tid än tre år. År fartyget intecknat för fleres ford­ ringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava flere sökt inteck­ ning samma dag, äge lika rätt. Därnäst äge hantverkare i det gods, som hos honom kvar är, förmånsrätt för arvode å godset. Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han rätt att den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri enahanda för­ månsrätt, som i tredje stycket sägs; dock att beträffande hyresvärds eller jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla vad nedan därom stadgas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Den må dock ej lända till försämring av förmånsrätten för fordran, som dessförinnan till­ kommit, och förmånsrättstvister, som då äro anhängiga, skola bedömas en­ ligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 15

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om in­ teckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 39 § lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg skall upphöra att gälla och att 13 och 27 §§ samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §. Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jämväl fartygets tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivet fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

27 §. Är fartyg intecknat för fordran och övergår i annat fall än i 20 § sägs äganderätten till fartyget genom frivillig överlåtelse till utländsk man, eller överlåtes å utländsk man så stor lott i sådant fartyg, att detta jämlikt 1 § sjölagen ej må såsom svenskt anses, vare, om panträtten i fartyget därigenom upphör, överlåtaren med allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej förut ålåg honom; och må, evad avtal om förfallotiden gjort är, beloppet genast hos överlåtaren utsökas. Äro flere delägare i fartyget, vare de, som i överlåtelsen tagit del eller därtill samtyckt, en för alla och alla för en ansvariga för den intecknade fordringen, där de ej redan förut voro till sådan ansvarighet förbundna; och vare fordringen genast emot envar av dem förfallen till betalning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

16 Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 62, 73 och 150 §§ utsökningslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

62 §. Av gäldenärs tillgångar skola, där ej borgenär och gäldenär annorlunda sämjas, tagas i mät först lösören, därnäst fordran eller annan rättighet, som kan överlåtas, och sist fast egendom. Sådana obligationer eller andra värde­ papper, vilka med lätthet kunna i penningar förvandlas, skola i fråga om ordningen för deras utmätande anses lika med lösören. Häftar på grund av inteckning gäldenärens fasta egendom för fordran, var­ för utmätning skall ske, varde den egendom först utmätt, där ej borgenären hellre vill taga betalning ur annan egendom. Skall utmätning på en gång ske för fleras fordringar, må borgenär, för vars fordran den fasta egendomen sålunda häftar, ej för vad därur kan utgå till förfång för annan borgenär taga betalning ur övriga tillgångar. Hurusom med utmätning för fordran, för vars betalning redare står i be­ gränsat ansvar, kan komma att anstå såvitt angår annan egendom än far­ tyget, frakten och sådana fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen sjöpant­ rätt åtnjutes, därom stadgas i nämnda lag.

73 §. Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen biträda. Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befäl­ havaren de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller godset jämlikt 11 kapitlet sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden eller innehaves fraktbeloppet av befälhavaren eller redarens agent eller är redaren eller godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 268 eller 278 § sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar, upp- -

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 17

bäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom därtill för­ ordnas. Utmätningsmannen kungöre utan dröjsmål den, som det åligger att gälda eller redovisa sådant belopp, förbud att utgiva något till annan än ut­ mätningsmannen eller sysslomannen.

150 §. Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning ske för fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före förfallodagen, eller ock allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är till kapitalet bestämd, varde fordringen beräknad efter de i 110 § stadgade grunder. Till vilka belopp bevakning och utdelning må äga rum för fordringar, för vilka redareansvaret är begränsat, därom stadgas i sjölagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 94 Käft. (Nr 113.) 9

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande begränsning av redareansvaret.

Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 25 augusti 1924 avslutade kon­ ventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, förordnas som följer. År i den ordning grundlag föreskriver riksbanken befriad från skyldig­ heten att med guld inlösa sina sedlar efter deras lydelse, skola, vid tillämp­ ning av 255 § sjölagen, där i kronor angivna belopp räknas efter kronor i guld.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113. 19

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internationella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek.

Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konven­ tionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek, förordnas som följer.

1 §• Har i enlighet med föreskrifterna i den stat, där utländskt fartyg hör hemma, inteckning medgivits i fartyget eller fartyget satts i pant eller eljest lämnats som säkerhet för fordran, och har inskrivning där skett i vederbör­ liga offentliga register, skall sådan inteckning eller säkerhetsrätt jämväl här i riket gälla, om den främmande staten biträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma be­ stämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek. Övergår utländskt fartyg i svensk ägo eller inträffar eljest i avseende å fartyget sådan förändring, att det jämlikt 1 § sjölagen skall såsom svenskt anses, äge inteckningshavare eller den, som i fartyget har annan säkerhets­ rätt varom ovan sägs, genast njuta betalning ur fartyget, där han ej för­ bundit sig att låta med betalningen anstå, ändå att sådan förändring timar. Har han ej inom ett år från det fartyget blivit i fartygsregistret här i riket infört genom stämning eller lagsökning krävt betalning, vare inteJkningen eller säkerhetsrätten ej vidare gällande.

2 §• Har utmätning skett av utländskt fartyg, hemmahörande i stat som bi­ trätt konventionen, eller har enligt 71 § konkurslagen äskats, att sådant fartyg må utmätningsvis säljas, varde bevis om vad sålunda förekommit tillika med de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras, oför­ dröjligen genom förmedling av departementet för utrikes ärendena insänt till den myndighet, som har att föra det i 1 § första stycket avsedda re­ gister.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

Skall försäljning ske av sådant fartyg eller av gods däri, varde under­ rättelse därom tillställd sagda departement så tidigt, att auktionsförrättaren må kunna, genom dess försorg, före auktionen erhålla gravationsbevis an­ gående fartyget.

Denna lag träder i kraft den dag Konirngen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 21

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, Hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 juni 1927.

N ärvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden T hyrén , R ibbing , M eurling , G ärde , P ettersson , H ellström , R osén , H amrin , A lmkvist , L vberg .

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för handelsdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén: »De olikheter, som förefinnas mellan olika länders rätt, göra sig näppeligen så starkt gällande på något annat område som på sjörättens. I öppen dag lig­ ger sålunda t. ex., att den praktiska betydelsen av ett om än så väl genomtänkt system angående begränsning av redareansvaret är ringa i den internationella samfärdseln, om det ej respekteras av främmande lands domstolar. Av största vikt för innehavare av sjöpanträtt i fartyg, som går i internationell fart, är tydligen likaledes, att densamma medför verkan internationellt. Den iver, varmed man strävat att unifiera sjörätten, är därför naturlig, och de resultat, vilka sålunda kunna nås, i hög grad ägnade att väcka tillfredsstäl­ lelse i samma mån som en verklig enhet kan vinnas mellan olika rättssystem, utan att därigenom bestående rättsvärden av vikt behöva offras. På insikt om betydelsen av att vinna enhetlighet på sjörättens område be­ rodde, såsom ofta framhållits, på sin tid utarbetandet av för de skandinaviska länderna i det hela med varandra överensstämmande sjölagar. Av samma upp­ fattning leddes ock på sin tid de svenska statsmakterna vid införlivandet med vår rätt av 1910 års konventioner om fartygs sammanstötning samt om assi­ stans och bärgning. Ett ojämförligt viktigare steg mot sjörättens internationalisering har emel­ lertid numera tagits genom konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, och konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek. De svårigheter, man måst övervinna för att komma fram till enighet på des­ sa områden, hava på grund av de stora olikheterna mellan de skilda ländernas rättssystem varit mycket betydande. Bakom konventionerna ligga interna­ tionella förhandlingar, som sträcka sig tillbaka ända till år 1885. Liksom beträffande konventionerna om sammanstötning och om bärgning har även med

22 Kungl. Mai:ts proposition nr 118.

avseende å nu ifrågavarande konventioner den internationella sjörättsföreningen, Comité maritime international, nedlagt betydande arbete för åstadkomman­ de av fast underlag för frågornas slutliga lösning. Sedan dessa frågor gång efter annan varit föremål för ingående behandling inom föreningen, antogos vid dess möte i Venedig 1907 slutliga förslag, därvid uttalades att dessa bildade en antaglig kompromiss med hänsyn till de existerande lagstiftningarna och de olika intressen, som krävde beaktande, samt borde antagas som internationell lag. Tillika hemställdes, att genom den belgiska regeringens försorg en diplo­ matisk konferens måtte sammankallas för prövning av omförmälda utkast, så att dessa skulle kunna bliva internationellt antagna. På inbjudan av den belgiska regeringen hava därefter ombud för ett stort antal sjöfartsidkande stater, däribland Sverige, sammanträtt till diplomatisk konferens i Bryssel, första gången 1909 samt därefter 1910, 1913, 1922, 1923 och 1926. Som ett av dessa konferensers arbetsresultat föreligga ifrågavaran­ de konventioner. Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, är numera undertecknad av Argentina, Belgien, Brasilien, Danmark, fria staden Danzig, Estland, Frankrike, Italien, Japan, Lettland, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Serbokroatoslovenska Staten, Spanien, Stor­ britannien och Ungern. Konventionen rörande fastställande av vissa gemen­ samma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek åter har under­ tecknats av Belgien, Frankrike, Japan, Norge, Serbokroatoslovenska Staten, Storbritannien, Tyskland och Ungern. Såsom jag redan antytt, hava på grund av de stora olikheter, som på dessa områden förefinnas mellan de olika ländernas rättssystem, betydande svårig­ heter mött att åstadkomma enighet. Det har å alla håll krävts vilja att så långt som möjligt se bort från mindre väsentliga uppfattningar i den nationella rät­ ten för att nå en kompromiss. De kontinentala staterna hava sålunda t. ex. i viss utsträckning måst uppgiva det hittillsvarande sambandet mellan ansvarig­ hetens begränsning och sjöförmögenheten, under det att å andra sidan England måst med sin rätt införliva sambandet med sjöförmögenheten i en omfattning, vilken tidigare varit för den engelska rätten okänd. På samma sätt har beträf­ fande frågan, när ansvarsbegränsning bör inträda, hänsyn måst tagas till såväl engelsk som kontinental uppfattning. Likaså bär beaktande måst skänkas ej blott åt det i t. ex. de skandinaviska länderna starkt understrukna behovet av skydd genom sjöpanträtter, utan även åt det i andra länder, t. ex. Nederländer­ na, maktpåliggande önskemålet att bereda fartygsinteckningarna ett förbättrat rättsläge. Förhandlingarna hava, som det sagts, måst föregå »dans un esprit d’extréme conciliation». På grund härav ligger det i sakens natur, att konventionernas bestämmelser i vissa avseenden för varje land medföra förändringar, som sedda isolerade för detsamma måste te sig såsom mindre önskvärda. Även om nu förevarande kon­ ventioner lärer emellertid gälla vad på sin tid av dåvarande chefen för justi­ tiedepartementet inför Kungl. Maj:t anfördes beträffande sammanstötnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S. 23

och bärgningskonventionerna, att även om de i vissa avseenden medförde må­ hända mindre önskvärda förändringar i vår rätt, de näppeligen kunde för­ anleda betänkligheter av den art, att dessa i någon mån uppvägde förde­ larna av att genom anslutning till konventionerna vinna gemensamhet i före­ varande delar av sjörätten med de stora sjöfartsidkande nationerna och önsk­ värdheten att bidraga till det betydelsefulla steg mot sjörättens internationa­ lisering, som konventionernas definitiva genomförande innebure. För att ratifikation av nu ifrågavarande konventioner för Sveriges del må kunna ske erfordras emellertid åtskilliga ändringar i vår gällande rätt, liksom förhållandet är även i Danmark, Finland och Norge. Sedan inom departemen­ tet utarbetats förberedande, motiverade förslag till sådana ändringar, inbjöd på grund härav Kungl. Maj:t under erinran om den överensstämmelse, som rå­ der mellan de nordiska ländernas rättsregler på sjörättens område, och det samarbete, som under senare år ägt rum i fråga om reformer inom detta rätts­ område, de danska, finska och norska regeringarna att genom representanter deltaga i en konferens för vidare behandling av de upprättade förslagen. Till Sveriges delegerade vid konferensen utsågos dåvarande revisionssekreteraren, numera häradshövdingen Algot Bagge och hovrättsrådet juris doktorn Hugo Wikander. Med skrivelse den 26 nästlidna mars hava nämnda delegerade såsom resul­ tat av sitt arbete överlämnat av motiv åtföljda förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg; 4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen; 5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventio­ nen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek; och 6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.» Föredraganden uppläser därefter dessa förslag, vilka jämte motiv, de dele­ gerades skrivelse, ifrågavarande konventioner och översättning därav samt pa­ rallelltexter finnas såsom bilaga fogade till detta protokoll. Sedan föredraganden därefter erinrat att, sedan de delegerade avgivit berörda förslag, tionde kapitlet sjölagen upphävts genom lag den 8 april 1927 (nr 78) angående införande av lagen om försäkringsavtal och lag samma dag (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister samt att i följd härav föreslagna ändringar i nämnda kapitel förfallit, hemställer föredragan­ den, att över förslagen i övrigt lagrådets yttrande måtte för det i § 87 rege­ ringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj :t Konungen. Ur protokollet: Ragnar Kihlgrcn.

Bilaga

FÖRSLAG

TILL

LAG OM ÄNDRING I VISSA

DELAR AV SJÖLAGEN M. M.

avgivna av inom Kungl. Justitiedepartementet tillkallade sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 27 T ill KONUNGEN. Sedan inom justitiedepartementet utarbetats förberedande motiverade förslag till de ändringar i sjölagen och andra författningar, som påkallas i händelse av Sveriges biträdande av konventionen den 25 augusti 1924 rörande fastställande

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 113. av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om begränsningen av ansvarighe­ ten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, och av konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek, inbjöd Eders Kungl. Maj :t under er­ inran om den överensstämmelse, som råder mellan de nordiska ländernas rätts­ regler på sjörättens område, och det samarbete, som under senare år ägt rum i fråga om reformer inom detta rättsområde, de danska, finska och norska rege­ ringarna att genom representanter deltaga i en konferens för vidare behandling av de upprättade förslagen, därvid även kunde komma under behandling övriga föreliggande förslag till internationella överenskommelser på sjörättens område. Denna konferens hölls med början i Stockholm den 11-—17 oktober 1926 och med fortsättning i Oslo den 14—24 januari innevarande år. I konferensen deltogo, förutom efter Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande undertecknade, för Danmark professorn Kr. Sindballe, för Finland f. d. förvaltningsrådet A. Lind­ berg samt för Norge hojesteretsassessorn E. Alten, varjämte under sammanträ­ det i Oslo vid dryftandet av rent praktiska spörsmål närvoro direktörerna G. Henriksen och J. Jantzen. Under konferensen har med undantag för de processuella bestämmelserna i 77 § och preskriptionsreglerna i 284 § enighet i allt väsentligt uppnåtts mellan samtliga delegerade angående de ändringar i sjölagarna, som ett biträdande av ovannämnda två konventioner skulle medföra, varjämte jämväl beträffande de ändringar, som påkallas i författningar, vilka icke äro föremål för skandina­ visk lagstiftning, överläggning ägt rum för vinnande av överensstämmelse även i detta avseende så långt möjligt är. Såsom resultat av vårt arbete få undertecknade härmed för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet framlägga av motiv åtföljda förslag till: 1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om in­ teckning i fartyg; 4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen; 5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek; och 6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen. Översättning av ifrågavarande konventioner jämte vid deras undertecknande förda protokoll bifogas jämväl. Tryckning av sammanställning av de särskilda texterna till de svenska, dan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 29 ska och norska förslagen till ändringar i sjölagen företages för närvarande i Oslo genom den norska regeringens försorg. Särskild finländsk lagtext ingår däremot icke i sammanställningen, då den finska regeringens delegerade för­ klarat sig dels helt ansluta sig till innehållet i den svenska lagtexten, dels på grund av den finska sjölagens beskaffenhet och uppställning komma att före­ slå införlivandet med finsk rätt av de nya reglerna genom särskild lag utanför sjölagen, upptagande innehållet i det svenska förslaget.

Underdånigst ALGOT BAGGE. HUGO WIKANDER.

Stockholm den 26 mars 1927.

LAGFÖRSLAG.

Förslag

till

Lag

om ändring i yissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas dels att överskriften till 4 kapitlet sjölagen skall er­ hålla lydelsen »Om begränsning av redareansvaret» och att 70—82 §§ skola erhålla nedan angivna lydelse, dels att 6 kapitlet och 222 § skola upphöra att gälla, dels ock att 7 §, 8 § 1 stycket, 9 §, 188 § 12 punkten, 216 §, 220 § 3 styc­ ket, 224 §, 230 § 2 stycket, 256 § 4 punkten, överskriften till 11 kapitlet samt 267—284 §§ skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse.

ANDRA KAPITLET.

Om redande i fartyg.

7 §■ Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ådrager sig med avseende å fartyget. 8 § 1 stycket. Redare vare ansvarig för skada, som genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes av befälhavare, besättning, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst. 9 §■ 'Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast i förhållande till sin lott i fartyget.

FJÄRDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

70 §. Den ansvarighet, fartygs ägare ådrager sig, vare begränsad vad angår: 1. ersättning till tredje man för skada å person eller egendom, som orsakats

Kungl. Maj ds proposition nr 113. 31

till sjöss eller på land genom fel eller försummelse av befälhavare, besätt­ ning, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst; 2. ersättning för skada å person, vilken utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för be­ fordring, samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må; 3. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter; 4. ersättning för skada, som under fullgörande av ett avtal orsakats genom fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget; 5. skyldighet att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och fullgöra vad i sådant fall åligger fartygsägare; G. bärgarlön; 7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befäl­ havaren i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkli­ gen kräves, med mindre detta orsakats av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock fartygsägaren till förpliktelsen givit särskilt bemyndigande eller godkännande. Vad ovan är stadgat om begränsning av ansvarigheten äge dock ej tillämp­ ning beträffande förpliktelse, som uppkommit till följd av fel eller försummelse av fartygsägaren eller som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra personer i fartygets tjänst. Har den, som äger fartyget eller del däri, övertagit dess förande, äge han ej åberopa begränsningen av ansvarigheten för fel och försummelse, med mindre felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handha­ vandet av fartyget eller ock begåtts av andra personer, som utföra arbete i fartygets tjänst. 71 §. År ansvarigheten begränsad, svare fartygsägaren icke med högre belopp än fartygets värde med tillägg av de i 74 § nämnda belopp. I de fall, som i 70 § 1 5 punkterna avses, ma ansvarigheten ej heller överstiga 145 kronor i guld för ton av fartygets dräktighet. I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, svare dock fartygsägaren intill ett belopp av 145 kronor i guld för ton av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i 1 stycket an­ givits. 72 §. Med dräktighet skall i detta kap. förstås, beträffande maskindrivna fartyg fartygets nettodräktighet ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten, samt beträffande andra far­ tyg nettodräktigheten.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

73 §. Fartygets värde skall för bestämmande av gränsen för fartygsägarens an­ svarighet beräknas efter fartygets tillstånd vid nedan angivna tidpunkter: 1. Vid sammanstötning eller annan händelse skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd vid ankomsten till första efter händelsen anlöpta hamn beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och upp­ kommit före ankomsten till hamnen, härunder inbegripna även de ford­ ringar, som grunda sig på ett avtal eller härflyta från ett av händelsen orsakat gemensamt haveri. Har före ankomsten till hamnen ny händelse, som icke står i samband med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna läm­ nas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den före­ gående händelsen. Beträffande händelser, som må tima under fartygets uppehåll i ham­ nen, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i denna hamn efter händelsen. 2. Föreligger ej fall, som i föregående moment avses, och angå fordringarna lasten eller grunda de sig på oriktighet eller ofullständighet i konossementets uppgifter, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar och skadan härrör av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar. Vad angår övriga fordringar skall värdet beräknas efter fartygets till­ stånd vid resans slut.

74 §. De belopp, som för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet skola läggas till fartygets värde, äro: 1. 10 procent av fartygets värde vid resans början; 2. fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av ska­ dor å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke bli­ vit avhjälpta.

75 §. Fordringar, som härröra av samma sammanstötning eller annan händelse, njute ur det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet jämlikt 71 § 1 stycket är beträffande dem begränsad, betalning under åtnjutande av den förmånsrätt, som må vara förenad med för dem stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare be­ träffande fordringar, som ej härröra av sådan händelse, men för vilka farty­ gets värde i samma hamn är bestämmande. De, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa i följd av samma händelse, skola jämte varandra njuta rätt till betalning ur det särskilda belopp, som i 71 § 2 stycket för sådant fall bestämmes. Erhålla de

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 33

icke full betalning ur omförmälda belopp, njute de för återstoden av sina ford­ ringar jämte övriga fordringsägare, på sätt i 1 stycket sägs, betalning ur det ansvarsbelopp, som där avses.

76 §. Vill fartygsägaren komma i åtnjutande av begränsning av ansvarigheten, ankomme på honom att föra bevis om fartygets värde vid de i 73 § och 74 § 1 punkten angivna tidpunkter samt om storleken av de belopp, som omförmälas i 74 § 2 punkten, eller, då fråga är om begränsning till visst belopp för ton, om fartygets dräktighet.

77 §. Uppstår tvist om gränsen för den ansvarighet, som åligger fartygsägaren, eller om fördelningen mellan fordringsägarna av det belopp, han är pliktig ut­ giva, må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i farty­ gets hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas. Dispaschören åligger att, när sådant hänskjutande äger rum, genom kungö­ relse som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, ge­ nom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas, att inom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av gemensamt ha­ veri är stadgat i 214 §. Kostnaden för sådan dispasch vare fartygsägaren skyldig ersätta, med mind­ re borgenär utan skälig orsak hänskjuta saken eller föranlett dess hänskju­ tande till dispaschör.

78 §. Har fartygsägaren i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten är be­ gränsad, till förebyggande av handräckningsåtgärd eller för att få förordnan­ de därom hävt ställt säkerhet för fulla beloppet av sin ansvarighet, vare sä­ kerheten att anse såsom ställd till förmån för alla dem, mot vilka samma be­ gränsning av ansvarigheten kan åberopas. Är säkerheten ställd för lägre belopp än nyss är sagt eller hava flera säker­ heter ställts en efter annan, skola verkningarna därav, om parterna icke åsäm­ jas, så bestämmas, att gränsen för ansvarigheten ej må överskridas.

79 §. Har fartygsägaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begräns­ ning av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borge­ när äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att han, när betalnin­ gen erlades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran. Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 94 käft. (Nr 118.) o

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kunskap, när han erhöll betalningen.

80 §. I rättegång eller då utsökning sker i anledning av fordran, för vilken ansva­ righeten är begränsad, må, då fartygsägaren det äskar, anstånd beviljas med verkställighet i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka en­ ligt 268 § sjöpanträtt åtnjutes, under så lång tid som må krävas för försälj­ ning av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna.

81 §. Är underbortfraktare av ett fartyg eller den, till vilken fartygsägaren över­ låtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, ansvarig i fall, som omförmälas i 70 §, skall vad i detta kapitel stadgas äga motsvarande tillämp­ ning. 82 §. Är i främmande stats lag i förhållande till svenskt fartyg begränsning av ansvarigheten icke medgiven i fall, som i detta kap. avses, eller ock gränsen för sådan ansvarighet satt högre än här ovan stadgas, äger Konungen förord­ na, att motsvarande bestämmelser skola här i riket tillämpas gentemot fartyg, som är hemmahörande i sådan stat.

SJUNDE KAPITLET.

Om haveri.

188 § 12 punkten. Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter, vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och för­ säkringspremie å förskjutna medel samt förlust, uppkommen genom prisskill­ nad å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.

216 §. Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som skall gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 4 kap. här ovan. Skall haveribidrag gäl­ das av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.

ÅTTONDE KAPITLET.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 § 3 stycket. För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga an­ svariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera än vad

Eungl. Maj:ts proposition nr 113. 35

enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det överskjutande hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som tillkommer ersätt­ ningen ; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av er­ sättningen.

NIONDE KAPITLET.

Om bärgning.

224 §. Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid bärg­ ningen medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan bärg­ ning skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som föranlett bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid deras rädd­ ning. Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat för­ bud av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön. Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av an­ nat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare. Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet. Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas av domstol. Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av far­ tyget eller något, som hört till fartyget, stadgas i 4 kap. här ovan. Har gods eller något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men sva­ re ej personligen.

TIONDE KAPITLET.

Om sjöförsäkring.

230 § 2 stycket. I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs utrust­ ning, last, förmodad vinst och provision å varor, medel, förskjutna eller upp­ låga för haveri, så ock andra fordringar, för vilka fartyg, frakt eller last häfta, i örsäkringsgivare äge själv försäkra det föremål, han åt annan försäkrat, för den fara, han övertagit (återförsäkring).

256 § 4 punkten. vid försäkring av haveripenningar — när det föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förlorat eller eljest icke lämnar någon tillgång till fordringens gäldande.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

267 §. Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar: 1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och utgifter, som i fordrings­ ägarnas gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att åvägabringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen; tonav­ gifter, fyr- och båkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter och pålagor av samma slag; omkostnader vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn; 2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som befälhavaren, besättningen och andra personer i fartygets tjänst äga utfå på grund av deras tjän­ steavtal med fartygsägaren eller befälhavaren; 3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri; 4. ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan sjöolycka; er­ sättning för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersätt­ ning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, som drabbat passa­ gerare, befälhavare eller, till besättning hörande person; ersättning för förlust eller minskning av eller skada å last eller resgods; 5. fordran, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhava­ ren i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hän­ syn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen kräves, även om befälhavaren var ägare av fartyget och evad fordringen tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verkställt repara­ tionsarbete eller försträckt penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller lastägare, vars gods blivit under resa sålt för fartygets behov; och 6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter.

268 §. Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under far­ tygets tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen. Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning eller haveribidrag för förlust av sådan frakt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 37

Sjöpanträtten omfattar tillika fartygsägarens fordran å ersättning för bärg­ ning som utförts under resan, med avdrag för andel därav som må tillkomma befälhavare eller besättning. Sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga fraktbelopp för alla de resor, som utföras under den tid, samma tjänsteavtal består. Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår till fartygsägaren på grund av tagen försäkring. 269 §. Borgenär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute be­ talning ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken, dock att för den i 267 § 6 punkten nämnda fordran betalning utgår först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 § 1 stycket nämnda balk. Hava fordringarna uppstått under samma resa, äga de rätt till betalning i den nummerordning, i vilken de i 267 § äro nämnda. Fordringar, som äro upp­ tagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållan­ de till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 3 och 5 nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre. Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför dem, som härleda sig från en tidigare. Vad angår de i 267 § 6 punkten nämn­ da fordringar skall likväl vad sålunda stadgas äga tillämpning allenast be­ träffande sådana inbördes; och fordringar på grund av ett och samma tjänste­ avtal, avseende flera resor, skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa, njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.

270 §. För fördelningen av köpeskillingen för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes, äge de förmånsrättsägande borgenärerna bevaka sina fordringar till deras fulla belopp, utan att avdrag göres på grund av bestämmelserna om begräns­ ning av fartygsägarens ansvarighet, dock att dem tillkommande utdelning ej må överstiga vad på grund av samma bestämmelser högst skall utgå.

271 §. Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget, men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs. Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och däref­ ter blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget, men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen, övergår eljest fartyget i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar, som nämnas i 267 §. 272 §. Sjöpanträtt i frakten må göras gällande, så länge frakten är ogulden eller innehaves av befälhavaren eller fartygsägarens agent. Vad sålunda stadgas

38 Kungl. Maj ds proposition nr 113.

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjöpanträtt i övriga i 268 § nämnda fordringar samt köpeskilling, varom i 271 § 2 stycket sägs. Har belopp, som i 1 stycket avses, influtit till konkursboet efter det fartygs­ ägaren försatts i konkurs, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda belop­ pet häftade, så långt detsamma förslår erhålla utdelning i konkursen med den förmånsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.

273 §. Har fartygsägaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och häftade detta för fordran, för vilken han icke personligen svarade, vare han för samma ford­ rans betalning personligen ansvarig, så långt det uppburna beloppet förslår. Har fartygsägaren till gäldande av sådan fordran utbetalt vad enligt 1 styc­ ket ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalnings­ skyldighet förbunden, såvida han icke, när betalningen erlades, ägde kunskap om den andres fordran. Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kunskap, när han erhöll betalningen.

274 §. Övergår äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling till utländsk man och upphör därigenom sjöpanträtten i fartyget för fordran, för vilken far­ tygsägaren ej svarade personligen, vare denne för fordringens betalning per­ sonligen ansvarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för över­ låtelsen. Yad i 273 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tilllämpning. 275 §. Yad i detta kap. ovan stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall äga motsvarande tillämpning vid underbortfraktning av ett fartyg samt då an­ nan än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling och fordringsägaren icke är i god tro.

276 §. Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar: 1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§); 2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen ut­ fästelse för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och 3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppe­ håll vid lastning eller lossning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 39

Här omförmälda fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset framför de borgenärer, som upptagas i 17 kap. handelsbalken, och sig emel­ lan i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro nämnda under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i för­ hållande till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 1 och 2 upptagna fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

277 §. Lossas gods, som häftar för fordran, till hefraktares eller lastemottagares förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov, upphöre sjöpanträtten i godset. Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

278 §. Är lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat, minskats eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren till­ kommande ersättning. Ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, häfte icke i pantens ställe. 279 §. Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 277 eller 278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren. Har sådant belopp influtit till konkursboet efter det lastägaren försatts i konkurs, gälle vad i 272 § stadgas. Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om lastägarens ansva­ righet för fordrans betalning lag, som i 273 § för fartygsägare stadgas.

280 §. Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för ford­ ran, till hefraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen; enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen, när lossningen skedde.

281 §. Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens hela belopp.

40 Kungl. Maj:is 'proposition nr 118.

282 §.

Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning.

283 §. Sjöpanträtt upphöre, om icke genom stämning eller lagsökning betalning sökes: 1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget slut­ förts ; 2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra händelser och för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa — inom ett år från den dag, skadan timade; 3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullstän­ diga uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum; 4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 punkten avses — inom sex månader från det fordringen tillkom; 5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 punkten avsedda fordrin­ gar — inom ett år från det fordringen tillkom; 6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. I 267 § 2 punkten avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt 6 punkten förfallna till betalning på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning. Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare så ansett, som om den blivit genom talan bevakad. II.

II.

Om preskription av fordran i vissa fall.

284 §. Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begrän­ sad eller obegränsad, om icke genom stämning eller lagsökning betalning sökes: 1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget slutförts; 2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas i 223 a §, — inom två år från den dag, skadan timade, samt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 41

vad angår fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestäm­ melsen i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördel­ ning varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv utgivits; 3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum; 4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kost­ nad, som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dis­ paschör dag. Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det inlastade godset, upphöre fordringen, om icke genom stämning eller lagsök­ ning betalning sökes, för fordran å ersättning inom två år från den dag, skadan timade, och för annan fordran inom ett år efter det fordringen för­ föll till betalning. Där borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas. Vad i 283 § 3 stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i denna § avses.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Vad angår tid, inom vilken betalning för fordran skall sökas, skola dock hittills gällande lags bestämmelser tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens ikraft­ trädande och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas. Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild för­ fattning finnes stridande mot nya lagens bestämmelser upphöra att gälla och i lag eller författning förekommande hänvisning till lagrum, som ersatts ge­ nom bestämmelse i nya lagen, anses gälla den nya lagens bestämmelse.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 3 § handelsbalken skall erhålla nedan angivna ändrade lydelse, dels ock att 17 kap. 5 § 3 stycket samma balk skall upphöra att gälla. B §. Borgenär, som för sin fordran har inteckning i fartyg, njute förmånsrätt i fartyget och dess tillbehör framför alla andra; dock galle ej förmånsrätt för ränta, som före utmätning eller, vid konkurs, före konkursansökningens ingi­ vande är upplupen, för längre tid än tre år. Är fartyget intecknat för fleres fordringar, äge den företräde, som först sökt inteckning; hava flere sökt in­ teckning samma dag, äge lika rätt. Förmånsrätt framför andra borgenärer tillkomme ock den, som har lös pant i händer. Därnäst äge hantverkare företräde till betalning för arvode å det gods, som hos honom kvar är. Innehar borgenär eljest annan tillhörig lös egendom och har han rätt att den egendom till säkerhet för sin fordran kvarhålla, äge däri enahanda förmåns­ rätt, som i andra stycket sägs; dock att beträffande hyresvärds eller jordägares förmånsrätt i egendom, som han äger kvarhålla till säkerhet för fordran hos hyresgäst eller arrendator, skall gälla vad nedan därom stadgas.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer, dock att förmånsrättstvister, som angivna dag äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag, och att i fråga om fordran, som tidigare uppkommit, inskränkning ej sker i förmånsrätt, som enligt äldre lag må tillkomma den fordran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 43

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg.

Härigenom förordnas, att 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om in­ teckning i fartyg skola erhålla följande ändrade lydelse:

13 §. Panträtt, som genom inteckning i fartyg vinnes, omfattar jämväl fartygets tillbehör. Under tillbehören innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

27 §. Övergår i annat fall än i 20 § sägs äganderätten till fartyg, som är för fordran intecknat, genom frivillig överlåtelse till utländsk man, eller överlåtes å utländsk man så stor lott i fartyget, att detta jämlikt 1 § sjölagen ej må så­ som svenskt anses, och upphör därigenom panträtten i fartyget, vare överlåta­ ren med allt sitt gods ansvarig för fordringen, ändå att sådan ansvarighet ej förut ålåg honom; och må, evad avtal om förfallotiden gjort är, beloppet ge­ nast hos överlåtaren utsökas. Äro flere delägare i fartyget, vare de, som i överlåtelsen tagit del eller därtill samtyckt, en för alla och alla för en ansva­ riga för den intecknade fordringen, där de ej redan förut voro till sådan an­ svarighet förbundna; och vare fordringen genast emot envar av dem förfallen till betalning. 39 §. Har i enlighet med föreskrifterna i den stat, där utländskt fartyg hör hem­ ma, inteckning medgivits i fartyget eller fartyget satts i pant eller eljest lämnats som säkerhet för fordran, och har inskrivning skett i vederbörligt offentligt register, skall sådan inteckning eller säkerhetsrätt jämväl här i riket erkännas och anses giltig, om sagda stat biträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma be­ stämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek. övergår utländskt fartyg i svensk ägo eller inträffar eljest i avseende å fartyget sådan förändring, att det jämlikt 1 § sjölagen skall såsom svenskt anses, äge inteckningshavaren eller den, som i fartyget har annan säkerhetsrätt

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

varom ovan sägs, genast njuta betalning ur fartyget, där han ej förbundit sig att låta med betalningen anstå, ändå att sådan förändring timar. Har han ej inom ett år från det fartyget blivit i fartygsregistret här i riket infört genom stämning eller lagsökning krävt betalning, vare inteckningen eller säkerhetsrätten därefter utan verkan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo. 45

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ ntsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

66 §. Ej må något, som till fartyg hörer, tagas i mät annorledes än genom utmät­ ning av fartyget. Angående rätt i vissa fall för fartygsägare att erhålla anstånd med verk­ ställighet i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka enligt 268 § sjölagen sjöpanträtt åtnjutes, stadgas i sagda lag.

73 §.

Lös egendom, som utmätes, skall av utmätningsmannen upptecknas och värderas; och äge han, där så finnes nödigt, tillkalla sakkunnige män att vid värderingen biträda. Utmätes helt fartyg eller gods i fartyg, avfordre utmätningsmannen befäl­ havaren de handlingar, som tjäna till upplysning angående äganderätten till fartyget eller godset, så ock uppgift å de fordringar, för vilka fartyget eller godset jämlikt 11 kapitlet sjölagen må häfta. Utestår frakt ogulden eller innehaves fraktbeloppet av befälhavaren eller fartygsägarens agent eller är fartygets eller godsets ägare berättigad till sådan ersättning, som i 268 eller 278 § sjölagen omförmäles, skall sådan ersättning, där borgenären det yrkar, uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman, som av honom därtill för­ ordnas. Utmätningsmannen kungöre ock utan dröjsmål den, som det åligger att gälda eller redovisa sådant belopp, förbud att utgiva något till annan än utmätningsmannen eller sysslomannen.

150 §. Skall ur köpeskillingen för utmätningsvis såld lös egendom utdelning ske för fordran, som icke är förfallen och därå ränta icke skall gäldas före förfallodagen, eller Ock allenast för ränta eller annan dylik fordran, som ej är

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

till kapitalet bestämd, värde fordringen beräknad efter de i 110 § stadgade grunder. Till vilka belopp bevakning och utdelning må äga rum för fordringar, för vilka fartygsägarens ansvarighet är begränsad, därom stadgas i sjölagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 47

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestäm­ melser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Sedan Sverige tillträtt den i Bryssel den 10 april 1926 avslutade konven­ tionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek, förordnas som följer.

1 §•

Har utmätning skett av utländskt fartyg, hemmahörande i stat som biträtt ovannämnda konvention, eller beträffande sådant fartyg förordnande medde­ lats, som i 28 § utsökningslagen sägs, eller har hos myndighet enligt 71 § konkurslagen äskats, att utländskt fartyg, vilket besväras av inteckning eller annan rätt, som omförmäles i 39 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i ^fartyg, må utmätningsvis säljas, varde bevis om vad sålunda förekommit med upptagande av de uppgifter, som för fartygets säkra urskiljande erfordras, ofördröjligen genom förmedling av departementet för utrikes ärendena insänt till den myndighet, som har att föra det i 39 § sistnämnda lag avsedda register.

2 §.

Där försäljning av fartyg, som i föregående § sägs, eller av gods i sådant fartyg skall äga rum, skall underrättelse, varom i 91 § utsökningslagen sägs, genom förmedling av departementet för utrikes ärendena tillställas den myn­ dighet, som har att föra det i 39 § i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg avsedda register, inom sådan tid att gravationsbevis angående fartyget må komma auktionsförrättaren tillhanda före auktionen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 81 § första stycket konkurslagen skall erhålla följande ändrade lydelse: Finnes i boet egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, skall, såvitt det inverkar på de borgenärers rätt, som icke i den egendom hava sådan förmåns­ rätt, och annat ej följer av vad i sjölagen stadgas angående vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg och frakt, av egendomens avkastning och köpeskilling gäldas kostnaden för egendomens vård och försäljning ävensom det arvode till rättens ombudsman och förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 §§ stadgas skall utgå för egendomen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

MOTIV.

Det uppdrag, som givits de delegerade, gäller utarbetandet av de ändringar i sjölagen och andra författningar, som påkallas för Sveriges biträdande av de i Bryssel avslutade konventionerna rörande fastställande av vissa gemensam­ ma bestämmelser dels i fråga om begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, dels ock i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek. Vid utarbetandet av dessa lagändringar framställa sig till en början några frågor av mera allmän art. En av dessa och den viktigaste av dem äger i viss mån motsvarighet i vad på sin tid förekom vid inarbetandet i sjölagen av konventionerna om samman­ stötning och om bärgning. Såsom i förarbetena till berörda lagstiftning framhålles, stadga dessa konventioner visserligen omedelbart endast förpliktelse för de särskilda staterna att uppehålla de i konventionerna uttalade principerna i förhållande till övriga konventionsstater och lämna sålunda för varje stat öppet att vad angår den rent inre lagstiftningen ordna efter gottfinnande. Med hänsyn till önskvärdheten att på sjörättens område erhålla i möjligaste män fasta och enhetliga regler, och då konventionernas principer i väsentliga delar överensstämde med den dittills gällande rätten, ansågs emellertid vid dessa konventioners inarbetande i sjölagen tillräcklig anledning icke förefinnas att inom lagstiftningen låta två olika system av lagbestämmelser gälla bredvid varandra. Konventionernas bestämmelser infördes följaktligen i vår rätt såsom allmängiltiga och trädde därför i stället för motsvarande regler i den dittills gällande rätten. På ett i viss mån liknande sätt är skyldigheten att uppehålla de i nu ifråga­ varande konventioner uttalade principerna begränsad av konventionernas art. 12, resp. 14. Även dessa artiklar giva anledning till spörsmålet, huruvida vid sidan av konventionerna gällande rätt bör bibehållas i den utsträckning, kon­ ventionerna sådant medgiva. Mot uppställandet av två olika vid sidan av varandra gällande system talar givetvis även på detta område önskvärd­ heten av i möjligaste mån fasta och enhetliga regler. I ett annat avseende ligga förhållandena emellertid här olika, i det att det nya ansvarsbegränsningssystemet högst väsentligt skiljer sig från det hittills gällande. Om emellertid den nya regleringen får anses innebära en i det stora hela rättvis kompromiss, som ur rent praktisk synpunkt måhända är överlägsen den hittillsvarande lös­ ningen, torde dock anledning saknas att icke även åt denna konvention giva största möjliga utsträckning. I varje fall torde icke det i sjölagen nu till- Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 9h käft. (Nr 118.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

lämpade systemet vara så överlägset det i konventionen antagna, att fördelen av det gamla systemets bevarande i den inre lagstiftningen uppväger olägen­ heten av olika regler för samma område av sjörätten. Ett i viss mån särskilt fall av samma fråga föreligger så till vida, som i konventionerna åsyftas allenast sådana fartyg, som i regel gå till havs, även om de tillfälligtvis navigera i de inre farvattnen. Nämnda förhållande torde emellertid icke böra föranleda, att den svenska lagen här gör någon skillnad mellan fartyg, som användas i öppen sjö, och fartyg, som användas å inre far­ vatten. Den möjlighet att göra dylik distinktion, som medgives av t. ex. sammanstötningskonventionen, har som bekant icke begagnats av den svenska lag­ stiftaren. En ytterligare fråga av mera allmän räckvidd är den, huruvida de stadgan­ de^ som påkallas av Sveriges biträdande av ifrågavarande konventioner, böra inarbetas i sjölagen —- såsom på sin tid skedde med sammanstötnings- och bärgningskonventionerna -— eller, i likhet med vad som ägde rum vid sjömans­ lagens tillkomst, utfärdas vid sidan av sjölagen. De skäl, som, låt vara under tvekan, föranledde utbrytande ur sjölagen av sjömanslagen, voro som bekant huvudsakligen, att särskilt den sociala delen av sjölagstiftningen är och måste vara splittrad på ett ganska stort antal särskilda författningar, att sjölagen efter en dylik utbrytning komme att i eminent mening utgöra en handelslag, avhandlande befraktningen och de därmed sammanhängande rättsliga spörs­ målen, samt att -— medan, enligt vad erfarenheten visade, sociallagstiftningen vore av ganska rörlig natur -— de handelsrättsliga reglerna vore av större be­ ständighet. Antydda tvekan angående lämpligheten av ett dylikt förfarings­ sätt underströks för övrigt ytterligare vid granskningen av förslaget inom lag­ rådet. Trots de olägenheter, som nödvändigt måste bliva förknippade med den föreslagna anordningen och som särskilt skulle komma att framträda un­ der tiden tills revisionen av sjölagen hunne genomföras, ansåg lagrådet sig ej höra motsätta sig den föreslagna utbrytningen. De skäl, huvudsakligen av praktisk art, som talade för nämnda utbrytning, syntes nämligen böra tilläg­ gas avgörande betydelse. Framhållas borde emellertid, att frågan om lämp­ ligheten att, såsom skett, i särskild sjömanslag upptaga däri behandlade äm­ nen icke borde betraktas såsom definitivt avgjord, utan att vid den fortsatta revisionen av sjölagstiftningen borde tagas under förnyat övervägande, huru­ vida icke möjligen de i sjömanslagen upptagna bestämmelserna borde vid den slutliga redaktionen av sjölagen inarbetas i densamma. Chefen för justitiede­ partementet betonade vid lagförslagets behandling likaledes, att möjligt vore, att, på sätt lagrådet förmenat, frågan om lämpligheten att upptaga i en sär­ skild sjömanslag däri behandlade ämnen kunde finnas böra vid den fortsatta revisionen av sjölagstiftningen tagas under förnyat övervägande. Lagutskot­ tet framhöll ävenledes, att utskottet lika med lagrådet och departementschefen utginge därifrån, att den lagtekniska frågan om lämpligheten att upptaga i en särskild sjömanslag däri behandlade ämnen toges under förnyat övervä­ gande vid den slutliga revisionen av sjölagen. De skäl, som enligt vad ovan antytts talade för utbrytande av sjömanslagen ur sjölagen, föreligga givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 51

icke beträffande nu ifrågavarande konventioners innehåll. Fastmera synas övervägande sakskäl tala för ett inarbetande av deras väsentliga innehåll i sjölagen. Lämpligaste platsen i sjölagen för infogande av reglerna om ansvarighetens be­ gränsning vore givetvis andra kapitlet, i vilket reglerna skulle helt naturligt ansluta sig till de för redareansvaret grundläggande stadgandena i 7 och 8 §§. Ett infogande av reglerna i detta sammanhang skulle emellertid medföra nöd­ tvånget att förse ej mindre än 13 paragrafer med bokstavsbeteckning. Mot­ svarande förhållande skulle inträda, om man i stället infogade de nya bestäm­ melserna i 11 kapitlet, för vilket förfaringssätt skulle kunna åberopas sam­ bandet mellan reglerna om ansvarsbegränsning och bestämmelserna om sjöpant­ rätt. För att undvika detta har man därför anlitat förfaringssättet att inarbeta reglerna om ansvarsbegränsning i det kapitel, som tidigare handlade om besätt­ ningen. Givet är emellertid, att vid en fortsatt revision av sjölagen frågan bör tagas under förnyat övervägande. Bestämmelserna om sjöpanträtt böra uppenbarligen alltjämt bibehållas i 11 kapitlet liksom ock reglerna om preskription av sjöpanträtt och av fordran i vissa fall. Då sjölagen för närvarande ej innehåller några bestämmelser om inteckning i fartyg, har stadgandet i panträttskonventionen art. 1 ansetts böra införlivas med vår rätt genom bestämmelse utanför sjölagen.

Förslag till lag om .ändring i vissa delar av sjölagen.

ANDRA KAPITLET.

Om redande i fartyg.

7 §• Förevarande paragraf återgiver i huvudsak innehållet i 7 § 1 stycket sjö­ lagen. Med hänsyn till det sätt, på vilket ansvarsbegränsningen genomföres i 4 kap. i förslaget, hava emellertid orden »det är med allt sitt gods» ansetts böra utbytas mot uttrycket »och utan begränsning». Därjämte har uttrycket »ikläder sig» ersatts med orden »ådrager sig», för att sålunda må antydas att regeln gäller jämväl med avseende å utomobligatoriska förhållanden. Bestämmelserna i andra stycket av 7 § sjölagen äro ersatta av reglerna i 4 kap. i dess nya lydelse.

8 § 1 stycket. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med innehållet i sjölagens nuva­ rande 8 § 1 stycket. Ur paragrafen har dock avlägsnats vad densamma uttalar beträffande begränsning av ansvarigheten, vilken nu regleras i 4 kap. Tillika hava i stadgandet uteslutits de i sjölagen såsom förutsättning för redares ansvar upptagna orden »på grund av redares eller befälhavares upp­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

drag». Dessa ord saknades i sjölagskommitténs förslag och saknas alltjämt i danska och norska sjölagarna. De inflöto i den svenska sjölagen i följd av en vid förslagets granskning inom Högsta Domstolen framställd anmärkning, att allt skäl saknades att ålägga redaren ansvarighet för skada, som vållades av personer, vilkas biträde redaren eller befälhavaren icke lagligen ägde av­ visa. Man tänkte härvid givetvis i främsta rnmmet på så kallad tvångslots. Riktigheten av den sålunda gjorda inskränkningen är emellertid föremål för olika meningar. Såsom inom doktrinen betonats, sammanhänger bestämmelsen med en åskådning angående grunden för redareansvaret, som numera icke all­ mänt erkännes, nämligen den om ett slags vållande hos redaren. Om man där­ emot anser redarens ansvar vara motiverat av hans egenskap av driftsherre, lärer det ej finnas anledning att befria honom från ansvar för tvångslotsen. Sammanstötningskonventionen art. 5 föreskriver för övrigt uttryckligen, att ansvarsskyldighet föreligger jämväl i det fall, att sammanstötningen orsakats av fel, begånget av en lots, även där anlitandet av denne varit obligatoriskt. I en tilläggsartikel till konventionen stadgas visserligen, att bestämmelsen i art. 5 om ansvar för det fall, att sammanstötning förorsakats av fel, begånget av lots, vilkens anlitande varit obligatoriskt, ej träder i kraft förr än de fördragsslutande makterna träffat överenskommelse beträffande begränsningen av far­ tygsägares ansvarighet. Tiden är emellertid nu inne för ikraftträdande av art. 5 i dess helhet och paragrafen måste således av detta skäl ändras. Anmär­ kas må ock, att ansvarsbegränsningskonventionen visserligen lika litet i denna som i andra frågor har att besvara spörsmålet, huruvida ansvarighet över huvud föreligger, utan endast har att reglera ett eventuellt förefintligt ansvars omfång. Dock framgår i viss mån av förarbetena till densamma att man ut­ gått från ett redarens ansvar för tvångslots.

9 §. På grund av det nya ansvarsbegränsningssystemet har den i nuvarande 9 § gjorda distinktionen mellan förbindelser, för vilka redare svarar nersonligen, och andra sådana ansetts böra uteslutas. Enligt vad av motiven till ifrågava­ rande paragraf framgår, åsyftas nämligen med uttrycket förbindelser, för vilka redaren icke svarar personligen, sådana förbindelser, beträffande vilka hans ansvarighet är opersonlig, d. v. s. begränsad till sjöförmögenheten.

FJÄRDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

70 §. Denna paragraf innehåller i första stycket regler beträffande spörsmålet, vilka fordringar i allmänhet äro underkastade begränsning av redarens ansva­ righet, den bestämmer därefter i andra stycket vissa fall, då rätten till ansvars­ begränsning bortfaller, och meddelar slutligen i tredje stycket en viss särskild ?eglering för det fall, att ägare av eller delägare i fartyg tillika är fartygets

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 53

befälhavare. Paragrafens innehåll är hämtat från konventionens art. 1. 2 och 7, för såvitt dessa reglera förutsättningarna för ansvarsbegränsning. I likhet med vad i konventionen skett begagnas i denna och följande paragra­ fer uttrycket fartygsägare, varefter i en särskild paragraf (81) bestämmes, i vilken utsträckning reglerna äro tillämpliga, då fråga är om annan än redare, som idkar sjöfart med eget fartyg. Beträffande först spörsmålet, vilka fordringar äro underkastade begräns­ ning av redarens ansvarighet, må angående de olika punkterna i första stycket följande anmärkas. Punkt 1 åsyftar utomobligatorisk skada på person eller egendom och svaraT i viss utsträckning mot 8 § sjölagen. Därvid bör dock erinras om vad vid 8 § här ovan yttrats angående orden »på grund av redares eller befälhavares upp­ drag». Huruvida uppkommen skada har sin grund i fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget eller i fel eller för­ summelse av annan art är utan betydelse för punktens tillämplighet. Uttryc­ ket person, som utför arbete i fartygets tjänst, är här liksom för övrigt i detta kapitel att fatta i dess mest vidsträckta bemärkelse, i följd varav under det­ samma inbegripes även den, som mera tillfälligt utför sådant arbete, t. ex. stuvare. Punkt 2 avser dels skada å person, vilken står i kontraktsförhållande till fartygsägaren i egenskap av passagerare, befälhavare eller besättning eller ock på annat nyss antytt sätt, dels ock skada å last, som avlämnats till be­ fälhavaren för befordring, eller å ombordvarande gods av vad slag som helst. Då här användes uttrycket last, som avlämnats till befälhavaren för beford­ ring, har detta sin grund däri, att man ej velat medgiva ansvarsbegränsning för vad som händer, medan varorna äro upplagda å kajen under fartygsägarens egen eller hans vanliga biträdens vård eller befinna sig i fartygsägarens ma­ gasin. Däremot är stadgandets tillämplighet icke utesluten, om lasten är under vård av ett befälhavarens substitut. Punkt 3 rör förpliktelser, som härflyta ur konossement. Enligt vad för­ historien till stadgandet giver vid handen, har detsamma sin grund däri, att man velat bereda fartygsägaren förmånen av begränsat ansvar, för den händelse befälhavaren utfärdade konossement på icke inlastade varor eller försåge konossementet med felaktigt datum, med andra ord med avseende å själva konossementsansvarigheten såsom sådan. Ehuru konventionstexten talar helt allmänt om »obligations résultant des connaissements», har det därför ansetts lämpligt att vid stadgandets återgivande i svensk lagtext använda uttrycket förpliktelser, som grunda sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter. Genom punkt 4 stadgas i viss omfattning ansvarsbegränsning ifråga om sådant kontraktsbrott, som icke består i skada, vilken omhandlas under punkt 2. På grund av motviljan på vissa håll mot att medgiva ansvarsbegräns­ ning i detta fall har i konventionen uppställts som förutsättning för punktens tillämpning, att skadan skall hava sin orsak i fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget (»error of naviga­

54 Kung!,. Maj-ts proposition nr 113.

tion» eller »improper management»). Sin huvudsakliga betydelse äger be­ stämmelsen beträffande dröjsmål vid fullgörandet av befordringsavtalet. Genom punkt 5 regleras ett ämne, som för närvarande i någon mån är be­ handlat i kungörelsen den 27 september 1878 angående vidtagande av åtgär­ der för undanrödjande av uppkomna hinder för sjöfarten i segelleder och å redder. Genom denna kungörelse medgives- lotsstyrelsen, om i segel­ led eller å redd, vilken icke står under särskild myndighets inseende, fartyg sjunkit så att hinder eller fara för sjöfarten genom vraket förorsakas och verk­ samma åtgärder för bärgning eller bortskaffande av detsamma eller de delar därav, som finnas hinderliga, icke ofördröjligen vidtagas av vederbörande be­ fälhavare, redare eller ägare, att, efter prövning i varje särskilt fall av före­ kommande omständigheter, foga anstalt därom, att vraket, i den mån det är för sjöfarten hinder ligt, varder undanröjt. Likaså finnes i åtskilliga svenska hamnordningar skyldighet stadgad för fartygsägaren att borttaga vrak. Stad­ gandet i punkt 5 har sin grund i de missbruk, till vilka ett obegränsat an­ svar i detta avseende anses i vissa länder hava givit anledning. Bestämmelsen om ansvarsbegränsning för bärgarlön i punkt 6 beröres ne­ dan i samband med 224 § och bestämmelsen i punkt 7 angående bidrag i ge­ mensamt haveri i samband med 216 §. I punkt 8 stadgas slutligen ansvarsbegränsning beträffande vissa rätts­ handlingar av befälhavaren. Förutsättning för att ansvarsbegränsning skall inträda är först och främst, att rättshandlingen träffats av befälhavaren i denna hans egenskap och utanför fartygets hemort. Rättshandlingen måste vidare vara träffad, som det heter i konventionen, »pour les besoins réels de la conservation du navire ou de la continuation du voyage»; med andra ord verkligt behov måste föreligga med hänsyn till fartygets bevarande eller re­ sans fortsättande, varemot rätten till ansvarsbegränsning icke upphäves där­ igenom, att befälhavaren t. ex. upptagit större lån eller sålt mer än behovet krävde (sjölagen 49 §). Fartygsägaren förlorar emellertid förmånen av an­ svarsbegränsning, om fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid re­ sans början varit otillräcklig eller bristfällig. Då ifrågavarande punkt slut­ ligen uttalar, att ansvarsbegränsning icke inträder, då fartygsägaren särskilt bemyndigat till eller godkänt förpliktelsen, är detta så att förstå, att bemyndi­ gandet eller godkännandet måste vara lämnat uttryckligen och för en särskild rättshandling. Den i det föregående lämnade redogörelsen för de fordringar, beträffande vilka ansvarsbegränsning inträder, giver tillika vid handen, att det vad inne­ hållet angår huvudsakligen är genom punkterna 4 och 8, som den nya rätten skiljer sig från den hittills gällande. I formellt avseende åter föreligger en betydande olikhet mellan hittills gällande lag med dess abstrakta huvudregel i ifrågavarande avseende och den nya rätten, i vilken en kasuistisk uppställ­ ning framtvingats av motsättningen mellan kontinental och engelsk rätt. Vad därefter angår andra stycket i 70 §, saknas visserligen i sjölagen mot­ svarighet till bestämmelsen om att fel eller försummelse av fartygsägaren upphäver rätten att åtnjuta ansvarsbegränsning. Förslaget till sjölag stad­

Ilungl. Maj:ts proposition nr 113. 55

gade däremot i 9 § skyldighet för redaren att svara med allt sitt gods, därest beträffande av befälhavaren ingångna förbindelser eller med avseende å ute­ blivet, ofullständigt eller felaktigt fullgörande av förbindelser, vilkas full­ görande ålegat befälhavaren i denna hans egenskap, redaren vållat att förbin­ delsen icke fullgjordes. Förslaget innehöll vidare stadgande i 10 §, att om redaren jämväl själv varit vållande till skada av där omhandlad art, han skulle svara personligen. Yad sålunda föreslagits kom dock att utgå på grund av en vid Högsta Domstolens granskning av förslaget framställd anmärkning, att detsamma vore alltför självklart för att behöva lagfästas. På grund av att konventionen innehåller uttrycklig bestämmelse i frågan bar det ansetts riktigast att jämväl i den svenska lagen intaga sådant stadgande. Med avse­ ende å bestämmelsen i samma stycke om fartygsägarens obegränsade ansvar beträffande förpliktelse på grund av tjänsteavtal med besättningen eller andra personer i fartygets tjänst erinras allenast om stadgandena i 7 § sjölagen och 70 § sjömanslagen. Vidkommande slutligen stadgandet i sista stycket av förevarande paragraf må anmärkas, att detsamma saknar motsvarighet i gällande lag. Såsom skäl för införandet av detsamma har under förarbetena till konventionen anförts, att det måste anses stå i överensstämmelse med billighet och den moderna lag­ stiftningens sociala principer att bevilja förmånen av ansvarsbegränsning åt de små redare, som varit nödsakade att själva övertaga förandet av sina fartyg.

71 §. Under det att 70 § besvarar frågan, när ansvarsbegränsning inträder, åter­ giver 71 § konventionens reglering av det materiella innehållet i ansvarsbe­ gränsningen (art. 1, 7 och 15). Sjölagen intager som bekant med avseende å ansvarsbegränsning principiellt den ståndpunkten, att ansvaret är ett ansvar med fartyg och frakt. Något personligt ansvar föreligger principiellt icke, i följd varav, om skulden icke betalas, betalning kan sökas allenast ur fartyg och frakt. Ansvarsbegräns­ ning genomföres med andra ord enligt det s. k. exekutionssystemet. I motsättning mot exekutionssystemet, som gäller även t. ex. i den tyska rätten, står dels det bland annat i Frankrike härskande s. k. abandonsystemet, enligt vilket redaren väl svarar personligen men äger frigöra sig från fordringsanspråket genom att till borgenärerna överlåta sjöförmögenheten, dels ock det engelska systemet, enligt vilket redaren likaledes är personligen ansvarig men i vissa fall äger begränsa sin ansvarighet till vissa pund för ton av far­ tygets dräktighet. På ingen punkt hava svårigheterna att slå brygga mellan de olika rätts­ systemen varit större än på denna. Såsom det nästan ligger i sakens natur, har konventionen därför kommit att utgöra en kompromiss mellan de olika systemen. Häftandet med fartyg och frakt ersättes med ett fartygsägarens personliga ansvar. Sambandet med fartyg och frakt, sjöförmögenheten, bibe­ hålies emellertid såtillvida, som fartygsägaren i regel icke är ansvarig till högre belopp än värdet av fartyget med tillägg av dels en med bortseende från

56 Kungl. Maj ds proposition nr 118.

de växlande förhållandena bestämd klumpsumma, som representerar frakten, dels ock vissa ersättningsbelopp i anledning av skador å fartyget. Nämn­ da samband genombrytes emellertid därigenom, att fartygsägaren i vissa fall, nämligen de i 70 § 1—5 punkterna avsedda, äger frigöra sig genom betal­ ning av 8 pund för ton av fartygets dräktighet, vilket belopp i enlighet med medgivandet i konventionen art. 15 i den svenska lagtexten återgivits med 145 kronor i guld för ton. Fartygsägaren äger således i dessa fall anlita det för honom förmånligaste beräkningssättet för bestämmandet av gränsen för ansvarigheten. Detta sätt att begränsa ansvarigheten genom en summa beräknad efter fartygets dräktighet är i och för sig ett lån från och en efter­ gift för den engelska rätten. Angivna valrätt innebär emellertid en olikhet mot den engelska rätten och därför ock ett lättande av redarens ansvar i för­ hållande till vad som gäller i engelsk rätt. För de fall, som avses i andra stycket av paragrafen, nämligen beträffande ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, är dock i likhet med förhållandet enligt engelsk rätt valrätten utesluten. Alldeles oberoende av sjöförmögenhetens värde inträder här ett tilläggsansvar intill 145 kronor i guld för ton. Man har av humanitära skäl önskat att på detta sätt under alla förhållanden oberoende av sjöförmögenhetens värde i någon mån bereda skydd åt offren för en sjöolycka. Att rättsägare av denna kategori subsidiärt kon­ kurrera med övriga borgenärer framgår av 75 §. Tillräckliga skäl hava icke ansetts föreligga att från tillämpning av de all­ männa reglerna undantaga besättningen och andra personer i fartygets tjänst.

72 §. Fartygsägarens ansvarighet är, såsom av 71 § framgår, under vissa för­ hållanden satt i relation till fartygets dräktighet. Innebörden av detta be­ grepp har därför måst i detta sammanhang fastställas. Under det att sjölagen med dräktighet principiellt förstår fartygets nettoeller avgiftspliktiga dräktighet, bestämmes här i överensstämmelse med kon­ ventionen art. 11, att till basis, såvitt angår maskindrivna fartyg, skall tagas nettodräktigheten sådan denna bestämmes av de nationella reglerna, med visst tillägg för utrymme, som upptages av maskineriet. Denna regel har hämtats från den engelska Merchant Shipping Act. Det har nämligen under förar­ betena till konventionen ansetts mest logiskt, att när man från den engelska rätten lånat själva pundregeln, man samtidigt tillämpar den tonnageberäk­ ning, vid vilken pundregeln är knuten i denna rätt. Skillnaden mellan det så­ lunda valda beräkningssättet och hänsynstagande till bruttotonnaget är icke särdeles betydande. Beträffande andra fartyg är, såsom av lagtexten framgår, nettodräktigheten avgörande. 73 §. I 71 § är som huvudregel stadgad en begränsning av fartygsägarens an­ svarighet till fartygets värde med vissa tillägg. Denna regel giver emeller­ tid anledning till en dubbel fråga, nämligen dels huruvida fartygets värde

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 57

före eller efter en eventuellt inträffad händelse, som orsakat skada, bör vara avgörande, dels ock om ansvarsbegränsning bör genomföras för resa eller för händelse. På denna dubbelfråga lämnas svar i förevarande paragraf. I likhet med tysk-skandinavisk men i olikhet mot engelsk lag utgår den nya rätten (konventionen art. 3) därifrån, att hänsyn är att taga till fartygets värde efter händelsen. Beträffande åter frågan, huruvida ansvarsbegränsning bör genomföras för resa eller för händelse, innebär paragrafen i överensstämmelse med konven­ tionen art. 3 en kompromiss mellan den kontinentala uppfattningen, att an­ svarsbegränsningen bör avse samtliga under en och samma resa uppkomna förpliktelser, och den engelska åskådningen, att begränsningen bör omfatta allenast de fordringar, som härröra av samma händelse, och att därför, om successiva händelser inträffa under samma resa, varje grupp fordringsägare kan för sig göra anspråk på det högsta ansvarsbeloppet. Kompromissen be­ står däri, att skillnad göres mellan det fall, att sammanstötning eller annan händelse, varmed närmast åsyftas sjöolycka, föreligger, och det, då så icke är förhållandet. Föreligger sammanstötning eller annan händelse, har man att till grund för beräkningen av fartygsägarens ansvar lägga fartygets värde i nästa hamn. Detta värde blir avgörande beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och uppstått före fartygets ankomst till nämnda hamn. Fram­ för allt har detta betydelse beträffande ersättningsanspråk till följd av skada på ett annat fartyg eller dess last, fordringar på grund av skada, som genom händelsen orsakats på den egna lasten, bärgarlön m. m. Fordringar för repa­ ration av fartyget i hamnen höra däremot i regel icke hit, såsom icke upp­ komna vid ankomsten till hamnen. Däremot äro att hit hänföra fordringar, som uppkommit på grund av ett av händelsen föranlett gemensamt haveri. För undvikande av praktiska svårigheter har man nämligen ansett lämpli­ gast, att de fartyget till last fallande haveribidragen skulle gottgöras ur far­ tygets värde i nästa hamn, även när fråga vore om haverikostnader, som upp­ stått efter fartygets ankomst till denna hamn, t. ex. lagringskostnader i nödhamn. En särskild regel har varit av nöden för det fall, att före fartygets ankomst till nästa hamn en andra händelse inträffar, som icke står i samband med den första. Två särskilda massor för fordringsägarnas förnöjande uppkomma i sådant fall. För fordringar, som sammanhänga med den första händelsen, svarar redaren med fartygets värde före den andra händelsen, men för an­ språk till följd av den andra händelsen svarar han med fartygets värde vid ankomsten till hamnen. Skulle åter en händelse inträffa i hamnen, blir det avgörande fartygets värde efter händelsen. Har fartyget efter händelsen aldrig kommit till hamn, är värdet begrän­ sat till vraket. Beträffande åter anspråk mot fartygsägaren, som icke hava sin grund i sammanstötning eller annan händelse, skiljer konventionen mellan, å ena si­ dan, fordringar, som angå lasten eller uppkommit på grund av utställande av

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

konnossement, och, å den andra, alla övriga fordringar. Till den förra grup­ pen höra t. ex. anspråk på grund av bristfällig stuvning och oriktiga konnossementsuppgifter. I dessa fall avgör i regel fartygets värde i lastens bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes. Konventionen tillägger emellertid, att om lasten är destinerad till olika hamnar och skadan heror på en och samma orsak, värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar. Genom detta tillägg undvikes, att i dylika fall re­ daren får häfta flera gånger med fartygets värde. Beträffande åter anspråk, som icke hava sin grund i sammanstötning eller annan händelse och icke hel­ ler angå lasten eller uppkommit på grund av utställande av konnossement, är fartygets värde vid resans slut avgörande. Till denna grupp höra framför allt avtal, som befälhavaren i denna sin egenskap ingått under resan för far­ tygets utrustning och underhåll. Såsom i 71 § stadgas skola för bestämmande av fartygsägarens ansvarig­ het vissa belopp läggas till fartygets värde. Det torde icke behöva fram­ hållas, att det där fastställda fraktsurrogatet skall tilläggas fartygets värde vid envar av de tidpunkter, som enligt 73 § giva anledning till en särskild ansvarighetsgräns. Likaledes är det klart, att den till 145 kr. för ton fast­ ställda ansvarsbegränsningen gäller för envar av berörda tidpunkter och så­ ledes icke för resan en gång för alla. Huru det i detta avseende förhåller sig med de i 74 § andra punkten omnämnda fordringarna, framgår av vad vid denna punkt anföres.

74 §. Denna paragraf återgiver innehållet i konventionen art. 4 och 5. Art. 4 bestämmer, att med frakt, som i art. 1 avses och vari inbegripes passagerareavgift, skall, av vad slag fartyget vara må, förstås ett belopp ut­ görande i ett för allt och i varje fall tio procent av fartygets värde vid re­ sans början att gäldas jämväl för den händelse, att fartyget icke skulle hava förtjänat någon frakt. Denna bestämmelse har sin grund framför allt i strä­ vandet att genom en praktisk regel övervinna de svårigheter, som äro förenade med beräknandet av fraktens värde, t. ex. vid utrustning, tidsbefraktning och vanlig underlifraktning. Meningen är även, såsom av förarbetena till kon­ ventionen framgår, att samtliga accessorier med undantag av de i 74 § 2 punk­ ten omhandlade skola anses därunder inbegripna. Någon rätt för redaren att välja mellan ansvar med fraktens verkliga värde och ifrågavarande frakt­ surrogat finnes icke. Ansvaret med detta fraktsurrogat inträder sålunda, även om fartyget över huvud icke transporterar varor, om fartyget går i ballast eller om på grund av lastens undergång frakt i vanlig mening icke skall utgå. Anmärkas må likaledes, att fartygets värde vid resans början är avgörande, i följd varav det är utan betydelse för fraktsurrogatets beräkning, om farty­ get under resans lopp förlorat större eller mindre del av sitt värde. Då sambandet med den verkliga frakten sålunda närmast är av rent histo­ risk art och då frakt i ansvarsbegränsningskonventionen användes även i egentlig mening, har man för undvikande av missförstånd i den svenska lag­

Kungl. Maj:ts proposition nr US. 59

texten punkt 1 återgivit konventionen på sätt som skett utan att i detta sam­ manhang tala om frakt. Art. 5 i konventionen och stycket 2 i förevarande paragraf överensstämma i huvudsak med 270 § sjölagen, såvitt denna paragraf rör skador å fartyget. Att den ifrågavarande skadan, för att i förevarande avseende vara av bety­ delse, förutsättes hava uppkommit efter resans början och icke hava blivit avhjälpt, torde ligga i sakens natur. Bestämmelsen kan möjligen anses vara ofullständig såtillvida, som den icke angiver, när skadan för att influera på ansvarighetsbeloppet senast skall hava uppkommit. Man har emellertid an­ sett detta utan vidare följa av systemet i det hela. Om fartyget under en resa varit utsatt för två sjöolyckor, skall givetvis beträffande de fordrin­ gar, som hänföra sig till den första olyckan, hänsyn tagas allenast till de er­ sättningsbelopp och haveribidrag, som sammanhänga med denna olycka, under det att beträffande den senare sjöolyckan ersättningsbelopp och haveribidrag, som sammanhänga med båda olyckorna, kunna komma i betraktande. Då 74 § positivt utsäger, vilka belopp skola läggas till fartygets värde för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet, har det ansetts icke vara av nöden att uttryckligen förklara, att hänsyn därvid icke är att taga till ersättning på grund av försäkringsavtal eller premier, subventioner eller andra statsunderstöd.

75 §. Stycket 1 återgiver innehållet i konventionen art. 6 stycket 1. Avsikten med stadgandet är bland annat att fastslå, att då exekutiv försäljning av farty­ get icke äger rum, borgenärerna dock ur det belopp, som beträffande dem repre­ senterar gränsen för fartygsägarens ansvarighet, böra utfå betalning med all­ deles samma förmånsrätt, som om exekutiv försäljning skett, en grundsats vars riktighet understrykes även i motiven till sjölagen. Jämföras må i detta sammanhang även stadgandet i 270 § i dess nu föreslagna lydelse. Åberopar fartygsägaren till sin förmån begränsningen till visst belopp för ton, beröras de borgenärer, mot vilka sådan begränsning är gällande, icke utan vidare av den omständigheten, att deras fordringar hava låg förmåns­ rätt. I förarbetena till konventionen framhålles, att om t, ex. sammanstöt­ ning ägt rum och fartyget efter händelsen har med tillägg av frakten ett värde av 20 pund för ton samt fordringarna uppgå för skador till 16 pund för ton och för bärgarlön till 5 pund för ton, bärgarlönen först skall gäldas. Återstoden av värdet skall intill 8 pund för ton användas till betalning av skadorna. Fartygsägaren kan alltså icke avdraga de 5 pund, han har att utgiva för bärgarlön, och göra gällande, att han för skadorna skall svara med endast 3 pund för ton. I detta sammanhang må påpekas stadgandet i konventionen art. 6 stycket 2. Detta har fått sin svävande formulering därför, att man i denna konvention ansett sig icke kunna upptaga frågan om värdet i olika länder av utländsk dom. Man har under de skandinaviska förhandlingarna ansett, att stadgan­ det med sin nuvarande formulering icke utsäger mera än vad som ligger i sa­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

kens natur och att detsamma därför icke behövt upptagas i de i anledning av konventionen utarbetade lagförslagen. I stycket 2 av paragrafen återgives innehållet i art. 7 av konventionen, så­ vitt fråga är om fördelning av det särskilda ansvarsbelopp, som fastställes beträffande ersättning i anledning av dödsfall eller skada till kropp eller hälsa. Den i protokollet vid undertecknandet medgivna rätten att beträffande tilläggsansvaret göra förbehåll för fartyg, som äger en dräktighet av högst 300 ton och icke nyttjas till befordring av passagerare, har under de skan­ dinaviska förhandlingarna ansetts icke böra begagnas. Avgörande har där­ vid varit dels att under förarbetena till konventionen fastslagits, att ett even­ tuellt förbehåll gäller allenast inför domstolarna i det land, som gjort för­ behållet, men ej internationellt, dels ock att från sakkunnigt håll upplysts, att premien för försäkring av tilläggsansvaret torde bliva försvinnande liten.

76 §. Denna paragraf är hämtad från konventionen art. 3, som dock innehåller stadgande allenast beträffande fartyget och de i 74 § omnämnda beloppen, vilka skola läggas till fartygets värde för bestämmande av gränsen för far­ tygsägarens ansvarighet. T tydlighetens intresse och för konsekvensens skull har emellertid i den svenska texten rättsregelns tillämplighet förklarats om­ fatta jämväl begränsningen till visst belopp för ton av fartygets dräktighet. Grundtanken i paragrafen står i full överensstämmelse med vad redan nu gäl­ ler för de fall, då ett personligt ansvar intill visst belopp träder i stället för sakhäftandet, t. ex. enligt 280 § sjölagen.

77 §. När en borgenär mot fartygsägaren anhängiggjort rättegång, står det givet­ vis fartygsägaren öppet att mot denne åberopa och få fastslaget högsta belop­ pet av ansvarigheten. Ett dylikt avgörande av domstol i viss rättegång har dock med sig förenad den stora olägenheten, att avgörandet ej vinner laga kraft gentemot andra borgenärer. Fartygsägaren riskerar därför, att högsta beloppet av den honom åliggande ansvarigheten blir föremål för tvist i ny eller nya rättegångar, därvid det då åligger honom att ånyo föra en måhända betungande bevisning och den möjligheten förefinnes, att gränsen fastsättes olika mot i en tidigare rättegång. Ehuru, efter vad den praktiska sakkunskapen upplyst, förhållandena i England, där motsvarighet till det av konventionen omfattade ansvarighets­ systemet ju redan nu förefinnes, i allmänhet avvecklas utan större svårig­ heter, har man därför ansett det önskvärt att bereda fartygsägaren möjlighet att få med en mot alla borgenärer bindande verkan fastslaget högsta beloppet av den honom åliggande ansvarigheten. Den myndighet, som härvid för Sve­ riges vidkommande torde äga de största förutsättningarna att i första hand taga befattning med ifrågavarande spörsmål, har ansetts vara dispaschören på grund av dennes förtrogenhet med haveriuppgörelser och tvister angående ersättningsskyldighet på grund av försäkringsavtal. Såväl i Danmark som

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 61

i Finland har man likaledes ansett lämpligt att i detta avseende begagna sig av den åtminstone i Sverige högt uppskattade dispaschörsinstitutionen. Samt­ liga de representanter för det praktiska livet, med vilka de delegerade råd­ fört sig, hava ävenledes förklarat sig dela uppfattningen om lämpligheten i en sådan anordning. I enlighet därmed har i 77 § åt fartygsägaren inrymts befogenhet att till utredning och avgörande av dispaschör hänskjuta frågan om gränsen för den honom åliggande ansvarigheten. Det är emellertid givetvis ej blott detta ämne, utan även uppgörelsen i öv­ rigt mellan de olika fordringsägarna, som kan vålla vanskligheter. Fartygs­ ägaren känner måhända icke, vilka fordringsägare kunna göra anspråk på del i det belopp, som han är pliktig utgiva. Fördelningen mellan fordrings­ ägarna av nämnda belopp kan ävenledes vara förenad med svårigheter. Lika litet som gränsen för fartygsägarens ansvarighet i rättegång med en borge­ när kan fastställas med den verkan, att övriga borgenärer därigenom bindas, lika litet kan domstolen i rättegång med en borgenär tilldela denne viss andel av det belopp, fartygsägaren är skyldig att högst utgiva, med verkan att detta kränker andra borgenärers rätt. Även för att få kännedom om vilka fordringsägare som finnas och för att få det belopp, som han är pliktig ut­ giva, fördelat mellan dem, synes därför fartygsägaren böra kunna anlita dispaschör. Enahanda synpunkter göra sig gällande i detta avseende som i det först berörda. På grund därav medgiver 77 § fartygsägaren befogenhet att hänskjuta även fördelningen till dispaschör. I det föregående är talat allenast om fartygsägarens befogenhet att anlita dispaschör. Den frågan framställer sig emellertid, om icke borgenärens in­ tresse kräver, att även honom medgives en motsvarande befogenhet. Givetvis föreligger intet skäl att medgiva borgenären sådan befogenhet, med mindre fartygsägaren åberopar ansvarsbegränsning. Om emellertid t. ex. i en rätte­ gång på fartygsägarens yrkande en borgenärs fordran fastställts att utgå med den begränsning av redareansvaret, som bestämmes i 4 kap. sjölagen, torde svårigheter inträda vid exekutionen. En komplettering av domen är därför i sådant fall erforderlig. Andra liknande förhållanden kunna uppenbarligen förekomma, t. ex. då fartygsägaren nedsatt ansvarighetsbeloppet. Visserligen torde det så gott som undantagslöst ligga i fartygsägarens eget intresse att få ansvarighetsgräns och fördelning vederbörligen fastslagna. Då det emel­ lertid icke är otänkbart, att fall kunna inträffa, då fartygsägaren tredskar för att vinna tid, har åt paragrafen givits sådan avfattning, att jämväl borge­ nären kan framtvinga en dispaschörsuppgörelse, låt vara med risk att själv få bära kostnaden därför, om han hefinnes hava i oträngt mål dragit frågan inför dispaschör. Genom stadgandena i denna paragraf torde ock i görligaste mån vara till­ godosedd avsikten med bestämmelsen i art. 8 stycket 5 av konventionen. De delegerade hava förmenat det kunna i det hela överlämnas till dispaschörens diskretionära prövning att bedöma, huruvida anmäld fordran är av beskaf­ fenhet, att borgenär bör hänvisas att om dess giltighet anhängiggöra särskild talan.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Därest det nu gjorda förslaget bifalles, böra givetvis stadgan den 10 no­ vember 1911 angående dispaschörsväsendet och taxan den 19 januari 1883 på arvode åt dispaschörer undergå vissa modifikationer.

78 §. I denna paragraf har man sökt återgiva innehållet i konventionen art. 8 styckena 1 och 3. Första stycket fastslår, att fartygsägare och borgenärer in dubio äro be­ rättigade att mot en fordringsägare med begränsad rätt, som fått säkerhet ställd, göra gällande förekomsten av andra fordringar, vilkas konkurrerande rätt medför reducering av den borgenärs rätt, till vars förmån säkerheten när­ mast blivit ställd. En följdsats härav är stadgandet i konventionen art. 8 stycket 2, att vid förnyat förordnande om handräckning vederbörande myn­ dighet är befogad förordna om åtgärdens hävande, därest fartygsägaren un­ der medgivande av myndighetens behörighet visar, att han redan ställt säker­ het intill fulla beloppet av ansvarigheten, att den sålunda ställda säkerheten är betryggande och att borgenären äger njuta densamma till godo. Uttryck­ lig lagbestämmelse i anledning av detta stadgande har ansetts så mycket mindre av nöden, som dels konventionen avsiktligen talar endast om befogen­ het (»peut»), ej plikt för myndigheten, dels ock utsökningslagen 189 § för­ klarar, att kvarstad och skingringsförbud, som blivit beviljade till säkerhet för fordran, upphöra, då gäldenär pant eller borgen ställer. Stycket 2 vilar på den uppfattningen, att när säkerhet ställts för lägre belopp än hela ansvarsbegränsningssumman, omständigheterna äro alltför väx­ lande för att en allmän tolkningsregel skulle kunna uppställas. Man har på grund därav sett sig nödsakad att överlämna ämnet till parternas frivilliga överenskommelse eller, om sådan ej kan träffas, till avgörande av domaren med det allmänna direktivet, att avgörandet skall träffas med hänsyn tagen därtill, att högsta beloppet för ansvarigheten ej må varda överskridet. Man har dock under förarbetena till konventionen varit fullt på det klara med, att detta stadgande, liksom innehållet i övrigt i artikel 8, kan efter prövning i det praktiska livet visa sig vara i behov av revision. Bestämmelsen i konventionen art. 8 stycket 4, att om olika fordringsägare föra talan inför myndigheter i olika stater, fartygsägaren inför envar av dem äger åberopa samtliga anspråk och fordringar till undvikande av att gränsen för ansvarigheten överskrides, har ansetts vara en så självfallen konsekvens av lagens materiella regler, att den ej påkallat uttryckligt lagfästande.

79 §. I de fall, då fartygsägaren har skälig anledning antaga, att fordringsägar­ nas sammanlagda krav överstiger högsta beloppet av hans ansvarighet, torde han efter vad man kan förvänta i regel komma att begagna sig av den i 77 § honom anvisade utvägen att anlita förfarande inför dispaschör, med påföljd att borgenärerna beredes tillfälle att giva sig tillkänna. Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att fartygsägaren trots företagande av veder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 63

börlig undersökning måste utgå från att ansvarsbegränsningssumman ej kom­ mer att överskridas. Möjligt är likaledes, att tvist ej föreligger angående högsta beloppet av den fartygsägaren åliggande ansvarigheten eller om för­ delningen av det belopp, han är skyldig utgiva, mellan de fordringsägare, om vilka han efter företagen vederbörlig undersökning äger kännedom. Att 1 dylika fall, då fartygsägaren företager utbetalning i god tro och efter veder­ börligen gjord undersökning, låta hans betalningsskyldighet kvarstå i förhål­ lande till borgenär, som först på ett sent stadium giver sig tillkänna, har an­ setts, som det för ett motsvarande fall uttalas redan i motiven till 274 § sjö­ lagen, leda till obillighet. De svenska delegerade hava därför ansett den grundtanke, som ligger bakom 274 § sjölagen, böra i detta sammanhang kom­ ma till uttryck, en uppfattning, som vid Oslomötet omfattades av samtliga delegerade. Den möjlighet att anlita uppgörelse genom dispaschör, som för­ slaget inrymmer, och den så ojämförligt mycket större betydelse, som det per­ sonliga ansvaret får efter förslaget än enligt gällande rätt, hava emellertid ansetts motivera skyldighet för fartygsägaren att i nu ifrågavarande fall åt­ minstone göra antagligt, att han, när betalningen erlades, icke med före­ tagande av vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres ford­ ran. Stadgandet i andra stycket av paragrafen överensstämmer helt med 274 § 2 stycket sjölagen. 80 §. Med förevarande, från konventionen art. 9 hämtade stadgande åsyftas att förebygga den särskilt för de små redarna hotande faran, att deras ofta obe­ tydliga lantförmögenhet tillgripes. Enligt vad förarbetena giva vid handen kan anståndet beviljas ej blott i rättegång utan även vid utsökningsförfarande. 81 §. I motiven till sjölagen framhålles att bestämmelserna i andra kapitlet nämn­ da lag angående redare närmast avse den, som idkar sjöfart med eget fartyg, och att man trott böra överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra, i vilken mån de äro tillämpliga på personer, som för egen räkning driva sjöfart med dem icke tillhöriga fartyg. I 275 § fastslogs dock uttryckligen, att i de fall, då borgenär för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg och frakt, denna rätt icke lider någon inskränkning därav, att fartygets ägare vid den tidpunkt, då fordringen uppkom, icke %jälv utövade rederidriften, utan hade upplåtit far­ tyget åt annan att därmed idka sjöfart. I konventionen åter innehålles i art. 10 uttrycklig bestämmelse av det inne­ håll, som återgives i 81 §. Härigenom lagfästes förmånen av ansvarsbegräns­ ning ej blott för s. k. utlastare, utan jämväl för underbortfraktare av ett fartyg. 82 §. Enligt protokollet vid undertecknande av förevarande konvention äger fördragsslutande stat rätt dels att i fråga om skador, orsakade å hamn-, dockoch vattenvägsanläggningar, icke medgiva begränsning av ansvarigheten till

64 Kungl. Maj-.ts proposition nr 113.

värdet av fartyget, tillbehören och frakten, i vilket fall därför allenast pund­ regeln verkar begränsande, dels att i fråga om kostnader för borttagande av skeppsvrak överhuvud icke medgiva någon ansvarsbegränsning, dels ock att i dessa avseenden ratificera konventionen endast under förutsättning av ömse­ sidighet. Förevarande paragraf gör bruk av sistnämnda befogenhet. Det har emeller­ tid ansetts lämpligt att överlämna åt Konungen att avgöra, huruvida den­ samma skall begagnas eller icke, och att icke begränsa befogenheten till för­ hållandet till konventionsstater. Då avgörandet lagts i Konungens hand, har det funnits överflödigt att genom lagbestämmelse fastslå, vilka fall i förhål­ lande till konventionsstat avsetts med befogenheten.

SJÄTTE KAPITLET.

Om bodmeri.

Redan i motiven till sjölagen framhålles, att det kunde ifrågasättas att ur lagstiftningen utmönstra bodmeriet såsom en särskild avtalsform och medgiva företrädesrätt till betalning åt varje försträckning, som givits för fartyg eller last i verklig nöd. Man ansåg sig emellertid icke böra rubba ett institut, som historiskt utvecklat sig till fasta, internationellt likartade former, helst dessa former vore ägnade att giva garanti för verkligheten av den nöd, som skall giva förmånsrätten dess berättigande, och i övrigt vore väl avpassade efter för­ hållandets natur. Under den tid, som gått sedan förslaget till sjölag utarbetades, har bod­ meriet alltmera förlorat i betydelse, så att det numera är ett åtminstone i de skandinaviska länderna praktiskt sett dött institut. Vid sådant förhållande och då man i konventionerna icke velat åt bodmeriavtalen medgiva bättre rätts­ ställning än för övriga i konventionen art. 1 punkt 8 upptagna befälhavareavtal, föreslå de delegerade, att bodmeriinstitutet måtte för framtiden av­ skaffas. Samma förslag framlägges även av de delegerade för Danmark, Fin­ land och Norge.

SJUNDE KAPITLET.

Om haveri.

188 § 12 punkten. På grund därav, att bodmeriinstitutet föreslagits skola för framtiden avskaf­ fas, hava ur punkten uteslutits orden: »bodmeripremie, då penningar måste genom bodmerilån anskaffas». 216 §. Paragrafen har undergått den modifikation, som påkallas därav, att exekutionssystemet för framtiden i viss utsträckning ersättes av ett system med ett personligt, låt vara stundom på visst sätt begränsat ansvar. Jämföras må 70 § 7 punkten och 81 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 65

ÅTTONDE KAPITLET.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 § 3 stycket. Med hänsyn till den nya avfattningen av det lagrum, som bestämmer, vilka fordringar äga sjöpanträtt i fartyg och frakt, har till detta sammanhang flyt­ tats det allenast i tydlighetens intresse i sjölagen 268 § 4 punkten upptagna stadgandet om sjöpanträtt för »fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning, varom där sägs».

222 §.

I motiven till sjölagen framhålles, att det följer av stadgandet i 8 § sjö­ lagen, att redaren under den i paragrafen angivna förutsättning med fartyg och frakt svarar för den ersättning, som enligt 220 § skall utgå. I det av sjölagskommittén framlagda betänkandet var emellertid ett sådant stadgande i viss mån motiverat därigenom, att till detsamma av historiska skäl fogats en bestämmelse, att lastägaren icke deltoge i skadans gäldande. Berörda bestäm­ melse utgick emellertid till följd av anmärkning vid förslagets granskning. Vid nu angivna förhållande har man ansett lämpligare att låta stadgandet helt utgå än att ersätta det med en hänvisning till 8 § och 4 Kap. i deras nya lydelse.

NIONDE KAPITLET.

Om bärgning.

224 §. Orden »av det som bärgats» i gällande sjölag innebära, att för bärgarlön såväl redare som lastägare svara enligt exekutionssystemets regler. Paragra­ fen har därför måst omarbetas till vinnande av överensstämmelse, såvitt an­ går redarens ansvar, med det nya ansvarsbegränsningssystemet. I sådant syfte hava ovan citerade ord uteslutits i första stycket av paragrafen, varjämte ett nytt sjätte stycke tillfogats.

TIONDE KAPITLET.

Om sjöförsäkring.

230 § 2 stycket. På grand av att bodmeriinstitutet föreslagits skola för framtiden avskaf­ fas har ur paragrafen uteslutits ordet »bodmerifordran». 256 § 4 punkten. Av skäl, som anförts under 230 §, hava orden »och bodmerifordran» ute­ slutits. Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 samt. 9 -4 höft. (Nr 113.) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

A. Sjöpanträtt i fartyg och frakt. 267 §. Denna paragraf återgiver i punkterna 1—5 bestämmelserna i sjöpanträttskonventionen angående de fall, då sjöpanträtt enligt konventionen art. 2 åtnjutes, under det att stadgandet i punkt 6 givits med stöd av konventionen art. 3 st. 2. Punkt 1 innebär en avvikelse från den svenska sjölagen bland annat så­ tillvida, som sjölagen utgår därifrån, att då den allmänna förmånsrättsordningen icke tillägger allmänna avgifter förmånsrätt framför annan fordran, det även på detta område bör överlåtas åt speciallagstiftningen att bestämma sättet för dylika avgifters uttagande och sålunda bereda säkerhet för deras utfående. Vid sidan av de staten tillkommande rättsvårdsavgifterna och de andra offent­ liga avgifterna äro i lagrummet upptagna dels utgifter, som i borgenärernas gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att åvägabringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen därför, dels ock omkostnader vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn. Enligt protokollet vid undertecknande av konventionen är lagstiftningen i de särskilda länderna oförhindrad att föreskriva viss företrädesrätt bland de i punkten upptagna fordringarna till skyddande av statsverkets intresse. Nå­ gon anledning att begagna denna befogenhet har ansetts åtminstone för när­ varande icke föreligga. Viktigare synes vara det i samma protokoll intagna förbehållet om befogenhet att medgiva förvaltningarna av hamnar, dockor, fyrar och vattenvägar, vilka låtit avlägsna skeppsvrak eller andra föremål, som besvära sjöfarten, eller vilka hava fordran på grund av hamnavgifter eller skador, orsakade genom fel eller försummelse å fartygs sida, rättighet att, om betalning icke gäldas, kvarhålla fartyget, vraken eller andra före­ mål, att sälja dem och att ur köpeskillingen gottgöra sig med företrädes­ rätt framför andra borgenärer. Särskilda lagstiftningsåtgärder i anledning härav torde dock icke åtminstone för närvarande vara påkallade. Andra punkten överensstämmer i huvudsak med 268 § 2 punkten sjölagen. Under punkten inbegripas även »å fartyget anställda personer, vilka äro an­ tagna av fartygsägaren eller befälhavaren, men icke tillhöra den egentliga besättningen» (sjömanslagen 70 §). Panträttskonventionen begagnar i detta sammanhang beteckningen »autres personnes engagées ä bord». Tidigare an­ vändes i denna punkt samma uttryck som i ansvarsbegränsningskonventionen art. 2 punkt 3, men denna lokution utbyttes vid 1926 års konferens

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 67

mot den nj^ss anförda. Någon olikhet i sak torde härmed dock icke hava upp­ stått. Beträffande tredje punkten må anmärkas, att konventionen använder be­ teckningen fartygets bidrag till gemensamt haveri. Någon avsikt att utesluta sjöpanträtt för fraktens bidrag torde emellertid icke hava förelegat. I mot­ sats till gällande lag omnämner konventionen icke fordran å bidrag till gäl­ dande av kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund som fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri (161 och 218 §§). Man har under förarbetena utgått därifrån, att den närmare utformningen av haverireglerna tillhörde den nationella lagstiftningen. Punkt 4 (konventionen art. 2:4) har fått sin från ansvarsbegränsningskonventionen i vissa avseenden avvikande lydelse därigenom, att man ur­ sprungligen i avsikt att så långt som möjligt främja fartygshypoteken medgav sjöpanträtt blott för skadeersättning till ett annat fartyg, dess last, dess be­ sättning eller dess passagerare i anledning av sammanstötning eller varje an­ nan händelse, som orsakats genom ett nautiskt fel å fartygets sida, men sedermera undan för undan utvidgat förslaget med nya specialfall. Den från skandinavisk och tysk sida gång efter annan förfäktade tankegången om full parallellism mellan fordringar, för vilka gäldenären svarar begränsat, och fordringar, som åtnjuta sjöpanträtt, har under konferenserna aldrig fått fullt erkännande. Däremot har skillnaden mellan de båda slagen av fordringar ge­ nom de till det ursprungliga förslaget om sjöpanträtt fogade nya tilläggen blivit praktiskt sett föga betydande. Den huvudsakligaste skillnaden mellan de båda konventionerna består i förevarande avseende däri, att panträtt ej förefin­ nes i det i ansvarsbegränsningskonventionen art. 1 punkt 4 upptagna fallet lik­ som ej heller för förpliktelser, som grunda sig därpå, att i konossement läm­ nats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, varför panträtt kan stadgas allenast med sådan sämre rätt, som medgives enligt konventionen art. 3 st. 2. Med uttrycket ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan sjöolycka, åsyftas närmast skada å annat fartyg. Då i fortsättningen av stycket talas om ersättning för dödsfall eller skada, som drabbat passagerare, befälhavare eller till besättning hörande person, och om ersättning för skada å last eller resgods, har man avsett personer och gods på båda fartygen. Sjö­ panträtt inträder oberoende därav, om skadeersättningen har sin grund i fel eller försummelse eller så icke är fallet. Ett särskilt slag av de till denna punkt hänförliga fordringarna är, såsom vid 220 § antytts, fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen i tredje stycket av nämnda paragraf erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning, varom där sägs. Med punkt 5 är att sammanställa stadgandet i 70 § 8 punkten. Av en jäm­ förelse med denna punkt och stadgandena i samma paragraf 2 och 3 styckena framgår, att borgenärens rätt till sjöpant går vida längre än gäldenärens rätt. att åtnjuta ansvarsbegränsning. På grund av stadgandet i sjölagen 268 § 3 punkten har i förevarande punkt uttryckligen omnämnts lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för fartygets behov.

68 Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

Stadgandet i sjätte punkten om sjöpanträtt för fordringar, som grunda sig därpå, att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, över­ ensstämmer med bestämmelsen i 70 § 3 punkten. Sjöpanträtt för dylika ford­ ringar har ansetts vara av den stora praktiska vikt, att man begagnat medgi­ vandet i konventionen art. 3 st. 2. I samband med den redogörelse, som här ovan lämnats för sjöpanträtterna i fartyg och frakt, må utöver vad i det föregående anförts om förhållandet till hittills gällande rätt framhållas, att den nya lagen icke upptager ersättning för fartygets befriande ur fiendes våld eller bodmerifordran såsom sjöpantberättigade. Bärgarlönen har nedflyttats till samma grupp som fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri. Fordringar på grund av be­ fälhavareavtal hava flyttats ned under den grupp, som upptager skadeersättningsfordringar. Lastägare, vars gods blivit under resa sålt för fartygets be­ hov, åtnjuter ej längre bättre rätt än övriga borgenärer på grund av befälhavareavtal. I detta sammanhang må slutligen framhållas, att enligt protokollet vid un­ dertecknandet av konventionen ändring icke göres i bestämmelser i de fördragsslutande staternas lagar, som må inrymma sjöpanträtt åt offentliga försäkringsinrättningar för fordringar uppkommande på grund av försäkring av om­ bord å fartyg anställda personer.

268 §. I denna paragraf hava återgivits de konventionens bestämmelser (i 2 och 4 art.), som närmare bestämma sjöpanträttens föremål. Vad först angår stycket 1, har det ansetts lämpligt att här upptaga bestäm­ melserna i 268 § sjölagen, att panträtten i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör, men att däremot under fartygs tillbehör icke innefattas proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen. Att uttrycket »ångfartyg» utbytts mot »maskindrivna fartyg» torde icke behöva motiveras. Bestämmelsen att sjöpanträtten i fartyget omfattar fartygsägarens fordran å ersättning och haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta, överensstämmer i huvudsak med gällande rätt, på sätt vid 74 § här ovan anförts. Det torde emellertid böra framhållas, att terminus ad quem här är en annan än i 74 §; förutsatt att skadan å fartyget uppkommit efter resans början och ej blivit av­ hjälpt njuter borgenären tydligen för panträtten tillgodo ersättningsanspråk, som uppkommit senare än hans panträtt men före det exekution äger rum. Stadgandet i andra stycket, att panträtten i frakten omfattar bruttofrakten för den resa, under vilken fordringen uppkommit, ävensom fordran å ersätt­ ning och haveribidrag för förlust av sådan frakt, överensstämmer med sjöla­ gen. Någon olikhet mot hittills gällande rätt torde ej heller ligga däri, att med frakt likställts passagerareavgifter. Konventionens i detta sammanhang mö­ tande stadgande, att såsom frakt äro att anse jämväl, »i förekommande fall, de belopp, som skola utgå enligt artikel 4 i konventionen angående begräns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 69

ning av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö», har man med hänsyn till vad under förarbetena förekommit ansett kunna ur lagen uteslutas. Genom konventionens i tredje stycket upptagna stadgande, att sjöpanträtten omfattar fartygsägarens ersättning för bärgning, som utförts under resan, med avdrag för andel därav, som må tillkomma befälhavare eller besättning, har ståndpunkt tagits till ett spörsmål, beträffande vilket inom doktrinen olika me­ ningar gjort sig gällande. Fjärde stycket i förevarande paragraf saknar motsvarighet i sjölagen. Hyresfordringarnas i viss mån säregna natur kommer dock till uttryck, för så­ vitt angår fartyget, genom regeln i 269 § 2 stycket, vilken regel motiverats där­ med, att det icke stode sjöman öppet att vid resas avslutande utfå hela sin tillgodohavande hyra och att det i allt fall icke kunde komma i fråga, att befälhavare och besättning skulle göra sin rätt gällande på samma sätt som andra borgenärer. Stadgandet i sista stycket överensstämmer med bestämmelsen i 270 § 2 styc­ ket i gällande lag. Anmärkas hör i detta sammanhang, att under förarbetena till konventionen uttryckligen fastslagits fartygsägarens rätt att i försäkrings­ avtalet med försäkringsgivaren överenskomma, att försäkringssumman skall häfta i pantens ställe. Ännu längre går förslaget till lag om försäkringsavtal. I dess 54 § bestämmes nämligen, att om försäkring tagits å gods utan angivande av det intresse försäkringen avser, skall, där ej annat framgår av omständighe­ terna, försäkringen anses gälla till förmån för envar, som — i egenskap av ägare, panthavare eller innehavare av annan rättighet till godset eller emedan han i anledning av avtal om godset står faran för detta — har intresse av att dess värde icke minskas eller går förlorat. Häri göres dock den modifikatio­ nen, att i fråga om sjöpanträtt vad sålunda stadgats skall äga tillämpning endast om panträtten är förbunden med personlig fordran hos pantens ägare. Att sjöpanträtten ej omfattar premier, subventioner och andra statsunderstöd bär liksom beträffande ansvarsbegränsningsreglerna ansetts ej behöva uttryck­ ligen lagfästas, då lagen positivt angiver föremålet för sjöpanträtten. Därav, att lagen positivt angiver föremålet för sjöpanträtten, följer för övrigt, att sjö­ panträtten ej omfattar t. ex. överliggetidsersättning.

269 §. Stycket 1 är avfattat i överensstämmelse med konventionens i samband med 267 § berörda stadgande i art. 3, enligt vilket å ena sidan de i 267 § 1—5 punkterna upptagna sjöpanträtterna skola njuta förmånsrätt framför fartygsinteckningar, men, å den andra sidan, åt de särskilda staternas lagar inrym­ mes befogenhet att tillerkänna sjöpanträtt åt andra än nyssnämnda fordringar under förutsättning, att därigenom icke ändras den företrädesrätt, som med­ givits fartygsinteckningar och sjöpanträtter med bättre rätt än dessa. Här­ med sammanhänga de ändringar, som de delegerade föreslå i 17 kap. handelsbalken. Stycket 2 återgiver konventionen art. 5 och överensstämmer till sin grund­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

tanke med 269 § 1 stycket sjölagen. De fordringar, beträffande vilka posterioriteten giver bättre rätt, äro dock icke fullt desamma som enligt sjölagen. En­ ligt konventionen äro sålunda till fordringar av denna art att hänföra bland annat alla de befälhavareavtal, som enligt 267 § 5 punkten medföra sjöpant­ rätt, under det att sjölagen såsom sådana befälhavareavtal upptager blott bodmerifordran och lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för fartygets behov. Denna olikhet förlorar likväl i betydelse på grund av den mindre utsträckning, i vilken enligt konventionen befälhavareavtalen med­ föra sjöpanträtt. Med ifrågavarande olikhet mot förhållandena enligt sjöla­ gen sammanhänger, att ordet »nödfall» utbytts mot »händelse». Stycket 3, som hämtats från konventionen art. 6, vilar på samma grund­ tanke som 269 § 2 stycket sjölagen. Den modifikation, som i lagrummet göres beträffande fordringar, som grunda sig därpå, att i konossement lämnats orik­ tiga eller ofullständiga uppgifter, bär sin grund i det förut berörda förhål­ landet, att sådana fordringar enligt konventionen alltid skola hava sämre rätt än fartygsinteckningar och sjöpanträtter med bättre rätt än dessa. Den med avseende å fordringar på grund av tjänsteavtal gjorda modifikationen överens­ stämmer i huvudsak med vad redan nu gäller. Enligt protokollet vid undertecknandet av förevarande konvention är det överenskommet, att varje stats lagstiftning är oförhindrad att bestämma för­ månsrätten för fordringar på grund av skador, som orsakats å konstanlägg­ ningar, med avvikelse från vad i art. 5 och 6 stadgas. Skäl att begagna denna på engelskt initiativ tillkomna befogenhet har ansetts icke föreligga.

270 §. Denna paragraf återgiver innehållet i konventionen art. 7. Föranledd av de nya reglerna om ansvarsbegränsning, saknar densamma givetvis direkt mot­ svarighet i sjölagen. Såsom av förarbetena till konventionen framgår, har så­ som motiv till bestämmelsen anförts dels den större lätthet, med vilken köpe­ skillingen fördelas enligt en sådan bestämmelse, dels att reglerna om ansvars­ begränsning hava till uppgift allenast att skydda fartygsägaren mot alltför höga krav men icke att avgöra, efter vilket förhållande fordringarna sinsemel­ lan skola njuta rätt i de föremål, vid vilka deras privilegier häfta, dels ock att hänsyn måste tagas till möjligheten, att ifrågavarande kategori borgenä­ rer konkurrerar med borgenärer, i förhållande till vilka fartygsägaren är obe­ gränsat ansvarig. Stadgandet är givet närmast med tanke på exekutiv försäljning, men bör tyd­ ligen vinna tillämpning även t. ex. i de i 271 § 2 stycket avsedda fall.

271 §. Denna paragraf överensstämmer i det väsentliga med 271 § sjölagen. Då orden »såvitt den utestår ogulden» uteslutits ur 2 stycket första punkten, har detta sin grund i bestämmelserna i 272 §, sådant detta lagrum föreslås skola lyda för framtiden. Den något ändrade lydelsen av andra punkten i samma stycke är motiverad av bestämmelsen i panträttskonventionen art. 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 71

272 §. Stycket 1 återgiver stadgandet i konventionen art. 10. I paragrafen liar dock den uppställda regelns tillämplighet utsträckts till köpeskilling i det fall, att fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och därefter bli­ vit genom frivillig avhandling försålt. En mot den nu upptagna i viss mån sva­ rande bestämmelse fanns i 1864 års sjölag 280 § 1 mom., som stadgade, att »förmånsrätt i frakt upphör, när frakten blivit till redaren inbetalad». Denna bestämmelse uteslöts emellertid vid utarbetandet av den nu gällande sjölagen. Det uttalades därvid i motiven, att det ansetts så uppenbart, det panträtt och därmed förenad förmånsrätt upphörde, när frakt eller annan fordran, som häf­ tade för gäld, inbetalades till redaren, att något stadgande, motsvarande 280 § 1 mom. i 1864 års sjölag, icke upptagits i förslaget. Därjämte tillädes, att nämnda stadgande för övrigt, vid jämförelse med dess förebild, tyska la­ gen Art. 774, kunde giva anledning till det antagande, att panträtten skulle äga bestånd, när fraktbeloppet uppburits av befälhavaren —- en grundsats som kommittén trott icke kunna godkännas. I de norska motiven till sjölagen uttalas emellertid en från de svenska motiven till samma lag helt avvikande uppfattning. Det göres nämligen i desamma gällande, att det framginge av 271 §, jämförd med 272 §, att panträtten bortfölle först i det ögonblick, då penningarna kommit in i redarens kassa, d. v. s. att sjöpanthavaren kunde för­ hindra, att befälhavaren, som inkasserat köpeskillingen, sände den oavkortad till redaren. Den i de norska motiven sålunda uttalade uppfattningen över­ ensstämmer i viss mån med sjörättens gamla syn på befälhavaren såsom den där har att innestå för all skada, som genom hans fel eller försummelse till­ skyndas ej blott redare utan även lastägare eller annan, vars rätt och bästa det åligger honom att bevaka. I varje händelse nödgar anslutning till konven­ tionen till en ändring i den i förevarande stycke angivna riktning. Uttrycket agent har i konventionen använts för att understryka kravet på en viss självständighet hos den, som uppbär beloppet, för att regeln skall bliva tillämplig. Innehållet i andra stycket överensstämmer med 272 § 2 stycket sjölagen. På grund av bestämmelsen i 22 § nya konkurslagen har emellertid en jämk­ ning i ordalydelsen måst företagas.

273 §. Stadgandet i första stycket överensstämmer till innehållet med 272 § 1 styc­ ket 1 punkten sjölagen. Bestämmelserna i andra och tredje styckena stå i överensstämmelse med in­ nehållet i 274 § i samma lag, om vars bibehållande i den nya lagen vid Oslo­ konferensen rådde full enighet mellan samtliga delegerade. Det är givet att övergången från exekutionssystemet till det nya ansvarsbegränsningssystemet medför, att den i paragrafen fastslagna rättsregeln kom­ mer att för framtiden få en väsentligen minskad betydelse. Tillräckliga skäl att utesluta densamma ur sjölagen hava dock icke ansetts föreligga.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

274 §. I motiven till 273 § sjölagen anföres, bland annat, att ehuru panträtten i fartyget äger bestånd, oaktat fartyget övergår till ny ägare på grund av fri­ villig överlåtelse, det dock icke kan bestridas, att en sådan förändring fak­ tiskt är av väsentlig betydelse för borgenärens utsikt att göra sin rätt gäl­ lande; föremålet för hans rätt undandrages honom därigenom kanske full­ ständigt. Det bör — anföres det vidare — utan tvivel åligga fartygets ägare att, innan han avhänder sig fartyget, betala de fordringar, för vilka det häf­ tar; underlåter han det, bör han också själv få svara för gälden, även om per­ sonlig betalningsskyldighet icke förut ålåg honom. Hans ansvarighet är icke begränsad inom det belopp, han för fartyget bekommit; den åligger honom, även om han icke erhållit något vederlag därför. Då emellertid borgenärens rätt var begränsad till fartyget, kan å andra sidan redarens ansvarighet icke sträcka sig utöver dettas värde vid den tidpunkt, då överlåtelsen skedde; det är detta värde, som bort komma borgenärerna till godo, men intet mer. Det ligger i sakens natur, att redaren är den ende, som i detta hänseende kan åstadkomma full utredning, och bevisbördan bör därför åligga honom. Men, säges det slutligen, styrker han mot en borgenärs krav, att fartygets vär­ de vid tiden för överlåtelsen icke uppgick till så stort belopp, att dennes ford­ ran — med fäst avseende å dess plats i förmånsrättsordningen i förhållande till andra befintliga sjöfordringar — skulle hava blivit betäckt, bör han ock vara fri från ansvarighet. I enlighet härmed föreslogs ett stadgande av inne­ håll, att om fartyg genom frivillig avhandling övergått till ny ägare, förre ägaren skulle personligen svara för fordran, för vilken han förut häftade alle­ nast med fartyget och frakten, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för överlåtelsen, där samma värde visades icke hava lämnat tillgång till fordringens fulla gäldande. Vid Högsta Domstolens granskning av förslaget till sjölag anmärktes emel­ lertid, att då en frivillig överlåtelse av fartyget icke medförde rubbning av panträtten, giltig rättsgrund saknades för den i förevarande avseende givna bestämmelsen, vilken icke heller hade något motsvarighet i sjölagen. I följd därav hemställdes att paragrafen måtte utgå. I propositionen fick där­ efter paragrafen sin nuvarande lydelse, enligt vilken som förutsättning för upp­ komsten av personligt ansvar uppställes att fartyget genom frivillig avhand­ ling övergått till utländsk man. Genom Sveriges anslutning till ansvarsbegränsnings- och sjöpanträttskonventionerna inträder i dubbel måtto förändring i de förhållanden, som förelågo vid sjölagens tillkomst. Genom övergivandet av exekutionssystemet bliva, så­ som vid 273 § antytts, de fall, då fartygsägaren icke är personligen ansvarig för genom sjöpanträtt skyddad fordran, ojämförligt mycket färre än hittills varit fallet. I och med det att sjöpanträtterna bliva internationellt erkända, blir vidare överlåtelsen till utländsk man långt mindre äventyrlig för borge­ nären än för närvarande är händelsen. På grund av sistnämnda omständighet förlorar stadgandet i huvudsak sitt berättigande vid överlåtelse till utländsk man, som tillhör konventionsstat. I följd härav har det under de skandinaviska

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 73

förhandlingarna ansetts riktigast att begränsa stadgandets tillämplighet till det fallet, att sjöpanträtten upphör genom överlåtelsen till utländsk man. Stadgandet i andra punkten står i överensstämmelse med innehållet i 274 § sjölagen. 275 §. Paragrafen återgiver innehållet i konventionen art. 13 och vilar på samma grund som 81 § här ovan och 275 § sjölagen, vilken sistnämnda paragraf dock handlar allenast om utrustning.

B. Sjöpanträtt i inlastat gods.

276 §. Denna paragraf beröres liksom 277—280 §§ icke direkt av konventionen. För behållande av parallellismen mellan sjöpanträtt i fartyg och frakt samt sjöpanträtt i inlastat gods hava emellertid några smärre modifikationer före­ tagits i paragrafen. Av anförda skäl har i första gruppen placerats fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter ena­ handa grund (161, 218 §§), varemot ur denna grupp uteslutits ersättning för godsets befriande ur fiendes våld. Lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning, har av samma skäl sidoordnats med övriga befälhavareförbindelser. Bodmerifordran har givetvis även i detta sammanhang bort utgå ur lagen. Vid nu angivna förhållande har den hittillsvarande gruppen 4 fått num­ merbeteckningen 3. Den förändring, som beträffande förhållandet mellan sjöfordringar och i 17 kap. handelsbalken upptagna fordringar måst företagas på grund av den av konventionen i fråga om privilegierna uppställda prioritetsordningen, har nöd­ vändiggjort en särskild regel om förhållandet mellan sjöpanträtt i det inlastade godset och förmånsrätt enligt 17 kap. handelsbalken, vilken regel infogats i 2 stycket. I enlighet med konventionens ståndpunkt har posterioritetsregeln bragts i tillämpning beträffande samtliga i den nya grupp 2 upptagna ford­ ringar. 277 § Denna paragraf överensstämmer med 277 § sjölagen utom däri, att här som eljes talas om sjöpanträtt. Att omredigera paragrafen till vinnande av när­ mare redaktionell överensstämmelse med 271 § har ansetts icke vara. erfor­ derligt. 278 §. Även denna paragraf överensstämmer i sak med motsvarande paragraf i sjö­ lagen. Hänvisningen i sjölagen till 270 § har emellertid på grund av den nu föreslagna lydelsen av 268 § ersatts med ett direkt upptagande i lagrummet av den med hänvisningen åsyftade rättsregeln.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

279 §. Till vinnande av överensstämmelse med 272 § 1 stycket har i paragrafens första stycke uttalats, att sjöpanträtten kan göras gällande, så länge fordringsbeloppet icke uppburits av lastägaren. Den i paragrafen gjorda hänvisningen till 277 § bar bibehållits. Att härvid beakta är emellertid, att beträffande försäljning av gods till avhjälpande av ett under resan uppkommet behov vid sjölagens tillkomst ansågs självklart, att försäljningen måste medföra, att panträtten i godset upphörde. Under med­ givande, att det sällan torde inträffa, att köpeskillingen ens till någon del läm­ nades utestående, föreslog man emellertid tillika, att köpeskillingen, om så skett, skulle häfta i pantens ställe. Detta stadgande utgick dock till följd av en vid granskningen i Högsta Domstolen gjord anmärkning, att lagen icke borde förutsätta, att försäljningen skedde på kredit eller att mer såldes, än behovet krävde. Vid den omredigering av stadgandet, som på grund därav företogs, sy­ nes man icke hava beaktat, huruvida icke vid nyss angivna förhållande hänvis­ ningen i 279 § till 277 § kunnat utgå. Här såsom i åtskilliga andra avseenden har det emellertid ansetts icke böra företagas andra ändringar än de, som på­ kallas av konventionernas införlivande med sjölagen eller ändringar i lagstift­ ningen i övrigt. Styckena 2 och 3 överensstämma till innehållet med 279 § sjölagen.

280 §. Det har icke ansetts falla under de delegerades uppdrag att företaga föränd­ ringar i denna paragraf, då sådana i varje händelse icke påkallas av panträttskonventionen.

C. Gemensamma bestämmelser för sjöpanträtt i fartyg, frakt och last.

281 §. Av skäl, som anförts under 280 §, hava några förändringar ej vidtagits i denna paragraf. 282 §. I denna paragraf har företagits den ändringen att med hänsyn till 275 § i dess nya lydelse i paragrafen omnämnas såväl fartygsägare som den, till vilken fartygsägaren må hava överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning. 283 §. I förevarande paragraf har återgivits innehållet i konventionen art. 9, vil­ ken i åtskilliga avseenden skiljer sig från den nu gällande sjölagen. 1864 års sjölag innehöll i kapitlet »Om förmånsrätt till betalning ur fartyg, frakt och inlastat gods» en bestämmelse i 275 §, att de där upptagna förmåns­ rätterna till fartyg och frakt upphörde, därest de ej gjordes gällande genom stämning eller lagsökning inom sex månader från fartygets ankomst till den

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 75

svenska hamn, där, efter fullbordan av den resa, under vilken fordran uppstått, slutlig lossning verkställdes. I ett särskilt kapitel »Om preskription i sjörättsmål» bestämdes, att fordringar, för vilka rederiet ansvarade endast med fartyg och frakt, skulle, vid fordringsrättens förlust, utsökas inom en tid av två år, likaledes räknade från fartygets ankomst till den svenska hamn, där, efter fullbordan av den resa, under vilken fordran uppstått, slutlig lossning verkställdes. Vid sjölagens tillkomst gjorde sig däremot en i viss mån annan uppfattning gällande. Liksom i 1864 års sjölag gjordes även nu viss skillnad mellan fall, då sjöförmögenheten är det enda exekutionsobjektet, och fall, där borgenären har en personlig fordran, som är förenad med panträtt. Beträffande de fall, där gäldenären svarar allenast med sjöförmögenheten, ansågs preskriptionstidens längd i regel kunna förkortas från två till ett år, och till följd av denna preskrip­ tionstidens förkortning i fråga om fordringsrätten ansågs det i allmänhet obe­ hövligt att uppställa en särskild preskriptionstid för panträtten. Endast för de fall, där borgenären har en personlig fordran, som är förenad med pant­ rätt, och där fordringsrätten alltså icke är underkastad nyss berörda preskrip­ tion, föreskrevs en särskild preskriptionstid för panträtten. I enlighet med det anförda är 284 § i sjölagskommitténs förslag utarbetad, i vilken § skiljes mellan, å ena sidan, fordran, för vilken »borgenär» häftar allenast med fartyg, frakt eller inlastat gods, och, å den andra, fordran, för vilken det föreligger personligt ansvar. I det förra fallet talar paragrafen om preskription av fordringen, i det senare om preskription av panträtten. Grundtanken i för­ slaget blev ej föremål för erinran vid granskningen i Högsta Domstolen, under det att däremot vissa detaljanmärkningar framställdes. Det anmärktes sålunda, bland annat, att då det kunde inträffa att för gäld, varför redare eller lastägare stode i ansvar allenast med fartyg, frakt eller inlastat gods, annan vore per­ sonligen betalningsskyldig, det syntes böra tydligen utmärkas, huruvida jäm­ väl sistnämnda gäldenärs betalningsskyldighet upphörde med utgången av de i paragrafen utsatta preskriptionstiderna. Sjölagens ifrågavarande stadganden blevo föremål för vissa ändringar i samband därmed, att sammanstötnings- och bärgningskonventionerna inför­ livades med svensk rätt. Då de i nämnda konventioner upptagna preskriptionsbestämmelserna, såsom i motiven till 1912 års lagändringar framhålles, äga en absolut karaktär och således måste anses gälla där omförmälda fordrin­ gar även i den mån, de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen, vidtogs bland annat en ändring av sista mom. i 283 § till vinnande av överens­ stämmelse därmed. Anmärkas bör tillika, att sammanstötnings- och bärgnings­ konventionerna hava sin uppmärksamhet riktad på fordringsrätten såsom sådan. Enligt panträttskonventionen åter är det sjöpanträtten, privilegierna, som är föremål för preskription. Vid detta förhållande och då preskriptionstiderna äro olika i denna och i de båda nyss berörda konventionerna, har det varit nöd­ vändigt att med återgående till 1864 års sjölags ståndpunkt genomgående skilja mellan preskription av sjöpanträtt och preskription av fordringsrätt. Den för­ ra behandlas i förevarande § och den senare i 284 §.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Bland de olikheter, som konventionens genomförande för övrigt innebär i för­ hållande till gällande rätt, må särskilt framhållas, att preskriptionstiden för panträtt för bärgarlön, för sammanstötningsskada samt för ersättning för andra sjöolyckor och skada till kropp eller hälsa har förkortats från två till ett år. Den särskilda nu införda sexmånaderspreskriptionen saknar motsvarighet i sjölagen. Stadgandet i stycket 2 har en viss motsvarighet i bestämmelsen i 284 § sjö­ lagen, att utgångspunkten för preskription av panträtt för fordran på grund av hyresavtal är den dag, då tjänsten ombord upphörde. Bestämmelsen i stycket 3 har påkallats av stadgandena i 77 § och har for­ mulerats i enlighet med motsvarande bestämmelse i förslaget till lag om försäk­ ringsavtal. I överensstämmelse med vad på sin tid ägde rum vid införlivandet med svensk rätt av sammanstötnings- och bärgningskonventionerna har särskilt lagstad­ gande ej meddelats på grund av innehållet i panträttskonventionen art. 9 styc­ kena 5 och 6.

II.

Om preskription av fordran i vissa fall.

284 §. Förevarande paragraf handlar, såsom redan under 283 § angivits, om preskription av fordringsrätten som sådan. Punkterna 1', 2 och 4 stå i överensstämmelse, den första med bärgnings­ konventionen art. 10, den andra med sammanstötningskonventionen art. 7 och den sista såtillvida med 283 § 1 punkten sjölagen, som preskriptionstiden är ett år från dispaschens dag. Punkt 3 har avfattats i överensstämmelse med den av ett flertal sjöfartsidkande länder antagna konventionen rörande fastställande av vissa gemen­ samma bestämmelser i fråga om konossement art. 3 mom. 6. I motiven till 1912 års lagändringar framhålles, såsom vid 283 § redan påpe­ kats, att de i bärgnings- och sammanstötningskonventionerna upptagna preskriptionsbestämmelserna äga en absolut karaktär och således måste anses gälla även i den mån de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen. På grund därav infördes 1912 den bestämmelsen i sjölagen, att om för fordran å ersättning för skada genom sammanstötning, för fordran å bärgarlön eller för fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning, varom där sägs, borgenär äger rätt att jämväl hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen, den rätt skall vara förfallen inom den tid, som stadgas för det fall, att gäldenären häftar endast med fartyg, frakt eller inlastat gods. Motsvarande uppfattning torde även ligga bakom förut anförda bestämmelse i konossementskonventionen. På grund av haveribidragens med bärgarlönens så besläktade natur har samma regel synts böra komma till tillämpning jämväl beträffande dessa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 77

Åt paragrafen har därför ansetts böra givas en sådan avfattning, att ford­ ringar av denna art under alla förhållanden bliva underkastade de i para­ grafen upptagna preskriptionstiderna. Dessa preskriptionstider synas böra tillämpas, vare sig ansvarigheten är obegränsad eller begränsad, vare sig en eventuell begränsning är en begränsning enligt reglerna i 4 kap. eller en be­ gränsning enligt regeln om att lastägaren svarar endast med det inlastade god­ set, och vare sig en möjligen förefintlig personlig fordringsrätt är en ursprung­ lig sådan eller en personlig fordringsrätt, som under vissa förutsättningar trä­ der i stället för ett sakhäftande. Från denna, må vara under annan synvinkel, vid tillkomsten av 1912 års lagändringar omfattade uppfattning hava de sven­ ska delegerade ansett avvikelse så mycket mindre böra ske, som man i annat fall kommer i viss motsättning mot reglerna i bärgningskonventionen. Vad därefter angår andra fordringar än fordran å ersättning för skada ge­ nom sammanstötning, bärgarlön och fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestämmelsen i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördelning, varom där sägs, gäller, med bortseende från haveri­ bidrag och skada å last, enligt sjölagen efter 1912 års lagändringar, att om gäldenären enligt sjölagen häftar allenast med fartyg, frakt eller inlastat gods, preskription inträder beträffande fordran å ersättning, om icke genom stäm­ ning eller lagsökning betalning sökes inom två år från den dag, skadan timade, och beträffande övriga fordringar, om icke på nämnda sätt betalning sö­ kes inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. Samma regler om preskription gälla, såsom i motiven till sjölagen framhålles och i rättstillämp­ ningen bekräftats, jämväl med avseende å den begränsade personliga fordrings­ rätt, som under vissa förutsättningar träder i stället för eu till fartyg, frakt eller last begränsad fordran. Om borgenären däremot för sådan fordran äger tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen — d. v. s., såsom i lagrådet vid behandlingen av 1912 års lagändringar yttrades, »jämväl per­ sonlig betalningsskyldighet i obegränsad omfattning åligger någon» — gäller för sådan betalningsskyldighet i avseende å preskription vad i allmän lag är stadgat. Icke heller beträffande fordringar av denna kategori kan efter införlivande med svensk rätt av panträttskonventionen parallellismen mellan preskription av sjöpanträtt och preskription av fordringsrätt upprätthållas. Det är t. ex. uppenbarligen uteslutet att till detta område överföra sexmånaderspreskriptionen. Förkortningen av preskriptionstiden för panträtten är snarare ett motiv för förlängande av preskriptionstiden beträffande fordringsrätten, då sakna­ den av sjöpanträtt för borgenären kan försvåra preskriptionens avbrytande. Den förskjutning, som genom antagande av ansvarsbegränsningskonventionen ägt rum i förhållande till nu gällande rätt beträffande det begränsade ansva­ ret, medför givetvis, att vid den fortsatta revisionen av sjölagen bör tagas un­ der omprövning, huruvida icke preskriptionstiden även beträffande andra ford­ ringar än de under 1—4 upptagna i vissa fall bör förkortas även där det före­ ligger ett obegränsat ansvar. Då emellertid antydda förskjutning är relativt obetydlig, hava de delegerade ansett sig icke böra föreslå annan ändring än

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

den, som nödvändigtvis påkallas därav, att ansvarsbegränsningen beträffande redaren genomförts på ett annat sätt än enligt sjölagen. Det har lika litet som i sjölagen ansetts behöva uttryckligen uttalas, att den i lagen fastställda kor­ tare preskriptionstiden är tillämplig jämväl å den begränsade personliga fordringsrätt, som under vissa förhållanden kan träda i stället för det ursprung­ liga häftandet. I tydlighetens intresse har däremot upptagits ett mot sista punkten i 283 § sjölagen svarande stadgande.

Vid införlivandet med vår rätt av sammanstötnings- och bärgningskonventio­ nerna framhölls, att då de lagstiftningsåtgärder, som föreslogos, påkallades icke av brister i den gällande sjölagen, utan endast av önskemålet att möjlig­ göra Sveriges anslutning till konventionerna och att därmed bidraga till vinnan­ de av enhetlighet och fasthet i förevarande delar av sjörätten, den nya lagstift­ ningen givetvis borde komma till stånd allenast under förutsättning att ett stör­ re antal av de makter, med vilka vi i sjöfartshänseende stå i beröring, defini­ tivt tillträdde konventionerna. I följd därav ansågs det böra överlåtas åt Ko­ nungen att bestämma, när lagen skulle träda i kraft. Enahanda motiv sy­ nes föranleda, att det överlåtes åt Konungen att bestämma tidpunkten även för den nu föreslagna lagens ikraftträdande. Den beträffande preskription föreslagna övergångsbestämmelsen beror där­ på, att man utgått därifrån, att i fråga om preskription principiellt ny lag bör gälla även i fråga om förhållande, som uppkommit före ny lags ikraftträdande, men att denna grundsats dock icke bör medföra förkortning av preskriptions­ tiden beträffande tidigare uppkommen fordran av nu ifrågavarande art. Om förut gällande rätts betydelse i övrigt för redan bestående rättsförhål­ lande har särskild bestämmelse ansetts icke behöva upptagas i övergångsstadgandena, då allmänna rättsregler bliva i detta avseende avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 79

Förslag till lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken.

3 §. Såsom förut framhållits, stadgas i panträttskonventionen art. 3, bland an­ nat, att fartygsinteckningar, handpant i fartyg och »mortgages» — varmed åsyftas det i England vanliga institutet, att pantföremålet förbliver i gäldenärens besittning men att äganderätten till detsamma villkorligt överlåtes till borgenären — skola åtnjuta förmånsrätt omedelbart efter de sjöpantberättigade fordringar, som uppräknas i konventionen art. 2. På grund därav har stad­ gandet i 5 § 3 stycket av 17 kap. handelsbalken måst uppflyttas till 3 § 1 styc­ ket, varjämte med fartygsinteckning sidoordnats handpant i fartyg. Tillräcklig anledning har däremot ej ansetts föreligga att för den svenska materiella rättens del upphäva bestämmelsen i 10 kap. 7 § handelsbalken med förbud mot pantsättning av fartyg, som är för fordran intecknat eller äger den dräktighet, att inteckning däri kan meddelas. Pantsättning av dylikt fartyg torde nämligen hos oss sakna egentlig betydelse. Vid sådant förhållande har det ej heller ansetts erforderligt att meddela regler om konkurrens mellan in­ teckning och handpant.

5 §. Upphävandet av 3 stycket i denna paragraf är allenast en konsekvens av den i 3 § gjorda ändringen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr. 113.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 om inteckning i fartyg.

13 §. I denna paragraf har liksom i 268 § sjölagen uttrycket »ångfartyg» utbytts mot »maskindrivna fartyg». 27 §. I motiven till denna § framhålles, att så länge icke internationella över­ enskommelser om ömsesidigt erkännande av fartygshypoteket kommit till stånd, möjligheten att fartyget kommer under ett annat lands flagga onek­ ligen innebär en fara för inteckningshavarens rätt. Under erinran dels där­ om, att eu sjöfordringsägare syntes genom fartygets försäljning till utlandet kunna råka ut för samma svårigheter som en inteckningshavare, dels ock om den utväg, sjölagen valt för att skydda sjöfordringsägaren, uttalas vidare i motiven, att ett motsvarande stadgande syntes vara på sin plats även här; jämväl med avseende å intecknad gäld kunde det nämligen inträffa, att far­ tygsägaren ej vore personligen ansvarig och att han i ett sådant fall måhända skulle finna en fördel i att sälja fartyget just till det land, som ej erkände in­ teckningens giltighet. Men frestelsen därtill försvunne, om han genom en så­ dan åtgärd ådroge sig personlig ansvarighet för gälden, i synnerhet om inteckningshavaren sattes i tillfälle att strax kunna kräva betalning. I enlighet med angivna uppfattning avfattades 27 § i fartygsinteckningslagen. I och med det att fartygsinteckningarna bliva internationellt erkända, för­ lorar emellertid detta stadgande åtminstone i huvudsak sitt berättigande vid fartygets övergång till utländsk man, tillhörande konventionsstat. En in­ skränkning av stadgandets tillämplighet har därför ansetts böra äga rum, på alldeles samma sätt som skett beträffande 273 § sjölagen. Däremot har änd­ ring av 28 § i fartygsinteckningslagen ej ansetts påkallad.

39 §. Enligt panträttskonventionen art. 1 skola fartygsinteckningar, handpant i fartyg och »mortgages» i fartyg, som vederbörligen tillkommit i enlighet med lagarna i den fördragsslutande stat, där fartyget hör hemma, och som inskrivits i offentligt register antingen hos myndighet, som är behörig beträffande fartygets registreringshamn, eller hos central myndighet, anses giltiga och er­ kännas i alla fördragsslutande stater. Det i anledning härav påkallade stad­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 81

gandet har — då fartygsinteckningslagen redan i förevarande paragraf har en internationellt privaträttslig bestämmelse — ansetts lämpligen kunna inflyta i densamma. Angående innebörden av anförda bestämmelse i konventionen må därjämte framhållas, att genom densamma ej beröras sådana frågor som de om procedur, exekution och vad som är att hänföra under en stats suveräna rättig­ heter. I följd härav har i själva verket ur konventionen uteslutits en i den­ samma tidigare förekommande bestämmelse, att ifrågavarande rättigheter skul­ le överallt medföra »samma verkningar» som i hemlandet. Ämnet, som under de hittillsvarande internationella förhandlingarna behandlats ytterligt styv­ moderligt, torde för övrigt framdeles bliva föremål för mera ingående interna­ tionell reglering. I detta sammanhang må erinras om stadgandet i panträttskonventionen art. 12. Redan vid fartygsinteckningslagens tillkomst infördes i 52 § sjölagen två nya stycken, det ena innehållande föreskrift om åliggande för befälhavaren att, då fartyget å utländsk ort blir föremål för en exekutiv åtgärd och skeppshand­ lingarna visa, att i fartyget finnes inteckning, giva inteckningshavaren under­ rättelse om åtgärden, och det andra åsyftande att, för att åt nyssberörda före­ skrift giva ökad betydelse, bereda inteckningshavaren utväg att på ett eller annat sätt få inteckningen omnämnd i skeppshandlingarna. Förordnande i sist­ nämnda avseende är meddelat genom nådiga förordningen den 18 oktober 1901 angående registrering av fartyg § 32, genom vilken paragraf torde vara upp­ fylld den förpliktelse, som art. 12 ålägger fördragsslutande stat, ehuru den­ samma, om de nu framlagda förslagen bifallas, torde böra undergå vissa smärre modifikationer. Särskilda bestämmelser lära emellertid icke kunna undvaras för det under de internationella förhandlingarna hittills föga beaktade fallet, att fartyget över­ gått från ett land till ett annat. Regleringen av denna fråga har ansetts i hu­ vudsak tillsvidare lämpligen kunna ske i enlighet med vad redan nu gäller enligt 39 § fartygsinteckningslagen. Dess föreskrifter hava emellertid utsträckts till att avse alla de i panträttskonventionen art. 1 avsedda rättigheterna. På detta sätt synes man, såsom i motiven till 39 § inteckningslagen framhålles, uppnå, att en i utlandet meddelad inteckning (eller därmed likställd rättighet) respek­ teras under så lång tid, som skäligen kan erfordras för att vederbörande rättshavare skall kunna göra sin fordran gällande eller förmå fartygets ägare att förskaffa honom en här i riket meddelad inteckning. Det torde knappast vara möjligt att gå längre, innan fartygsinteckningsrätten blivit internationellt mera ingående reglerad. Det behöver i detta sammanhang allenast påpekas, att fartygsinteckningslagen förutsätter viss storlek hos fartyget, för att detsam­ ma skall kunna intecknas, och att institutet »mortgage» är enligt svensk ma­ teriell rätt ogiltigt. Den nu ifrågasatta bestämmelsen står dessutom i full överensstämmelse med föreskriften i panträttskonventionen, att sjöpanträtten upphör, om den icke göres gällande inom viss tid; och något, som kan åbe­ ropas mot det befogade i vad sålunda föreslagits, torde icke förekomma i för­ arbetena till konventionen. Av det praktiska livets män har upplysts, att för närvarande äganderättsöverlåtelsen städse plägar ordnas så, att antingen in- Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 94 Käft. (Nr 113- ) 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

teckningshavarna få betalning före överlåtelsen eller ock dem beredes erfor­ derlig trygghet att erhålla ny inteckning i det land, till vilket fartyget skall övergå. För att så mycket som möjligt hålla bestämmelsen i överensstämmelse med reglerna om sjöpanträtten har dessutom den tid, inom vilken rätten skall göras gällande, föreslagits till ett år. Några ändringar i lagstiftningen om inskrivning av avhandling om förskott för byggnads verkställande hava icke ansetts erforderliga. Detta ämne torde, liksom inteckning i fartygslott och i frakt, falla utanför konventionen, vilken talar allenast om inteckning, handpant och »mortgages» »sur navires». övergångsbestämmelser hava icke ansetts erforderliga.

Kung!. Maj:ts proposition nr 118. 83

Förslag till lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen.

66 §. En erinran har ansetts böra i denna paragraf göras om innehållet i 80 § sjö­ lagen enligt dess nu föreslagna lydelse. Visserligen har sagda paragraf be­ tydelse även i andra sammanhang. Det torde dock företrädesvis bliva vid ut­ mätning, som en fartygsägare kommer att hava intresse i att åberopa den ge­ nom nämnda paragraf åt honom inrymda befogenheten.

73 §. De i denna paragraf vidtagna ändringarna, som i huvudsak äro av rent re­ daktionell art, torde icke tarva någon förklaring. Erinras må emellertid om det här ovan under 272 § sjölagen anförda.

150 §. En hänvisning till stadgandet i 270 § sjölagen, såsom denna § föreslås för framtiden skola lyda, har med hänsyn till dess vikt ansetts så mycket mera böra här lämnas, som utsökningslagen redan nu inrymmer ett flertal hänvis­ ningar till sjölagen. Anmärkas må för övrigt i detta sammanhang, att en ford­ ran torde böra behandlas såsom tvistig, även om fartygsägaren önskar mot densamma åberopa allenast reglerna om ansvarsbegränsning. Jämföras må särskilt 77 § i förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen och 151 § utsökningslagen. Sistnämnda paragraf har dock ej ansetts böra ändras på den grund, att möjlighet föreligger att i dylika fall i första hand anlita dispaschörsförfarande. En ändring av denna paragraf torde nämligen ingalunda kunna inskränkas till allenast förhållandena på sjörättens område, varför en analog tillämpning av stadgandet ansetts vara att föredraga. För jämförelses skull hänvisas dock till 188 § utsökningslagen.

Särskilda övergångsbestämmelser i anledning av de nu föreslagna ändrin­ garna i utsökningslagen torde icke vara erforderliga. Även utan sådana lärer det nämligen vara uppenbart, att lagen ej berör rättsförhållanden, som upp­ stått före dess ikraftträdande.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Förslag till lag i anledning ay Sveriges tillträde till den internationella konventionen den 10 april 1926 rörande fast­ ställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och förtygshypotek.

1 §• Med hänsyn till den strävan att internationellt trygga inteckningar och sjö­ panträtter, som utmärker sjöpanträttskonventionen, har stadgandet i 85 § utsökningslagen synts böra göras tillämpligt även i avseende å utländska far­ tyg. Stadgande i sådant avseende har emellertid ansetts icke lämpligen kun­ na intagas i utsökningslagen.

2 §.

Bestämmelsen i denna paragraf är föranledd av stadgandet i sjöpanträtts­ konventionen art. 9, att sjöpanträtterna upphöra genom försäljning, endast om därvid iakttagits de föreskrifter om offentliggörande, som de särskilda sta­ ternas lagar meddela, och att sådant offentliggörande skall innehålla, bland annat, en på sätt och inom tid, som föreskrives av dessa lagar, gjord anmälan till den myndighet, som har att föra de i art. 1 av sjöpanträttskonventionen av­ sedda registren. Ej heller denna bestämmelse har ansetts lämpligen kunna in­ tagas i utsökningslagen.

Av enahanda skäl, som föranlett stadgandet i 7 § i nådiga förordningen den 10 augusti 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, hava från lagens tillämpningsområde ej uteslutits mål, som må vara anhängiga vid lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 85

Förslag till lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.

Den i ifrågavarande stycke förslagna ändringen beror därpå, att enligt sjöpanträttskonventionen art. 2 såsom privilegierade upptagas, såvitt nu är i fråga, allenast staten tillkommande rättsvårdsavgifter och utgifter, som i ford­ ringsägarnas gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller åväga­ bringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen därför, ävensom om­ kostnader vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn. Då det torde kunna inträffa, att det arvode till rättens ombudsman och förvaltare, som enligt vad i 82 och 83 §§ konkurs­ lagen stadgas skall utgå för egendomen, går vidare än panträttskonventionen medgiver, har en ändring i föreslagen riktning ansetts erforderlig.

KONVENTIONERNA JÄMTE ÖVERSÄTTNING.

Convention internationale pour 1’uiii- Internationell Konvention rörande fast­ fication de eertaines régles concemant ställande av vissa gemensamma be­ la limitation de la responsabilité des stämmelser i fråga om begränsningen propriétaires de navires de mer. av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö.

Art. 1. Art. 1. Le propriétaire d’un navire de mer Fartygsägaren är ej ansvarig till n’est responsable que jusqu’ä concur- högre belopp än värdet av fartyget, rence de la valeur du navire, du fret et frakten och fartygets tillbehör: des accessoires du navire: 1° Des indemnités dues ä des tiers 1) för ersättning till tredje man i å ranson des dommages causés å terre följd av skador, som tillfogats på land ou sur l’eau, par les faits ou fautes du eller till sjöss, genom fel eller försum­ capitaine, de 1’équipage, du pilote ou melse av befälhavaren, besättningen, de toute autre personne au service du lotsen eller annan person i fartygets navire; tjänst; 2° Des indemnités dues ä raison des 2) för ersättning i följd av skador, dommages causés soit å la cargaison re­ som tillfogats last, som avlämnats till mise au capitaine pour étre transportée, befälhavaren för befordring, eller om­ soit ä tous biens et objets se trouvant bordvarande gods och föremål av vad å bord; slag de vara må; 3° Des obligations résultant des con- 3) för förpliktelser, som följa av naissements; konnossement; 4° Des indemnités dues ä raison 4) för skadeersättning på grund av d’une faute nautique commise dans nautiskt fel begånget under fullgöran­ Texécution d’un contrat; de av ett avtal; 5° De 1’obligation d’enlever l’épave 5) för skyldighet att, när fartyg d’un navire coulé et des obligations s’y förolyckats, avlägsna vraket och för rattachant; förpliktelser, som därmed samman­ hänga; 6° Des rémunérations d’assistance et 6) för ersättning för assistans och de sauvetage; bärgning; 7° De la part contributive incombant 7) för fartygsägarens bidrag i ge­ au propriétaire dans les avaries com- mensamt haveri; munes;

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 87

8° Des obligations résultant des 8) för förpliktelser, som följa av contrats passés ou des opérations ef- att befälhavaren på grund av honom fectuées par le capitaine en vertu de enligt lag tillkommande behörighet, ses pouvoirs légaux, hors du port d’at- utanför fartygets hemort, ingått av­ tache du navire, pour les besoins réels tal eller träffat åtgärder med hän­ de la conservation du navire ou de syn till vad för fartygets bevarande la continuation du voyage, pourvu que eller resans fortsättande verkligen kräees besoins ne proviennent ni de l’in- ves, utan så är att behovet orsakats suffisance ni de la défectuosité de därav, att fartygets utrustning eller l’équipement ou de ravitaillement au proviantering vid resans början varit début du voyage. otillräcklig eller bristfällig. Toutefois, pour les créances prévues För de fordringar, som avses i nr aux nos 1, 2, 3, 4 et 5, la responsa- 1, 2, 3, 4 och 5, må ansvarigheten en­ bilité visée par les dispositions qui ligt ovanstående bestämmelser dock ej précédent ne dépassera pa.s une somme överstiga ett belopp av tillhopa 8 totale de 8 liv. st. par tonneau de jauge pund st. för ton av fartygets dräk­ du navire. tighet.

Art. 2. Art. 2. La limitation de responsabilité édic- Den begränsning i ansvarigheten, tée par 1’article précédent ne s’applique som i föregående artikel fastställes, pas: äger ej tillämpning: 1° Aux obligations résultant de faits 1) å förpliktelser, som följa av fel ou fautes du propriétaire du navire; eller försummelse av fartygsägaren; 2° A l’une des obligations dont il 2) å förpliktelse, varom i punkt 8 s’agit au n° 8 de 1’article ler, lorsque i artikel 1 sägs, för så vitt fartygs­ le propriétaire a spécialement autorisé ägaren särskilt bemyndigat till eller ou ratifié cette obligation; godkänt förpliktelsen; 3° Aux obligations résultant pour 3) å förpliktelser för fartygsägaren le propriétaire de 1’engagement de till följd av anställningen av besätt­ Téquipage et des autres personnes au ningen och andra personer i fartygets service du navire. tjänst. Si le propriétaire ou le coproprié- Har den, som äger fartyget eller taire du navire est en méme temps del däri, övertagit dess förande, äger le capitaine, il ne peut invoquer la han ej åberopa begränsningen i ansva­ limitation de sa responsabilité pour righeten för andra sina fel än sina nau­ ses fautes autres que ses fautes nau- tiska fel och fel av personer i farty­ tiques et les fautes des personnes au gets tjänst. service du navire.

Art. 3. Art. 3.. Le propriétaire que se prévaut de Fartygsägare, som gör anspråk på la limitation de responsabilité å la begränsningen av ansvarigheten till valeur du navire, du fret et des acces- värdet av fartyget, frakten och far-

88 Kung!,. Maj:ts proposition nr 113.

soires du navire est tenu de faire la tygets tillbehör, är skyldig föra bevis preuve de cette valeur. L’estimation om värdet. Fartygets värde beräknas du navire a pour base l’état du navire efter fartygets tillstånd vid nedan an­ aux époques ci-aprés établies: givna tidpunkter: 1° En cas d’abordage ou d’autres 1) Vid sammanstötning eller andra accidents, ä l’égard de toutes les créan- händelser skall ej mindre beträffande ces qui s’y rattachent, méme en vertu alla fordringar, som, även om de grun­ d’un contrat, et qui sont née.s jusqu’ä da sig på ett avtal, sammanhänga med 1’arrivée au premier port atteint apres händelsen och uppkommit under tiden 1’aocident, ainsi qu’ä l’égard des créan- före fartygets ankomst till första ef­ ces résultant d’une avarie commune ter händelsen anlöpta hamn, än även occasionnée par 1’accident, 1’estimation beträffande fordringar, som uppkom­ est faite d’aprés l’état du navire au mit på grund av ett av händelsen orsa­ moment de 1’arrivée au premier port. kat gemensamt haveri, värdet beräk­ nas efter fartygets tillstånd vid tiden för ankomsten till första hamn. Si, avant ce moment, un nouvel ac- Har före nämnda tidpunkt en ny cident, étranger au premier, a diminué händelse, som icke står i samband la valeur du navire, la moins-value med den första, minskat fartygets ainsi occasionnée n’entre pas en compte värde, lämnas den sålunda uppkomna å l’égard des créances se rattachant ä värdeminskningen obeaktad, såvitt an­ 1’accident antérieur. går anspråk, som sammanhänga med den föregående händelsen. Pour les accidents survenus pendant Beträffande händelser, som tima le séjour du navire dans le port, l’esti- under fartygets uppehåll i hamnen, mation est faite d’aprés l’état du beräknas värdet efter fartygets till­ navire dans ce port apres 1’accident; stånd i denna hamn efter händelsen. 2° S’il s’agit de créances relatives 2) 1 andra fall än i föregående mom. ä la cargaison ou nées d’un connais­ avses beräknas, för såvitt fråga är sement, en dehors des cas prévus aux om fordringar som angå lasten eller alinéas précédents, 1’estimation est faite följa av ett konnossement, värdet ef­ d’aprés 1’état du navire au port de ter fartygets tillstånd i lastens be­ destination de la cargaison ou au stämmelsehamn eller å den ort, där lieu dans lequel le voyage est rompu. resan avbrytes. Si la cargaison est destinée å dif- Är lasten bestämd till olika hamnar férents ports et que le dommage se och härrör skadan av en och samma rattache ä une méme cause, 1’estima- orsak, beräknas värdet efter fartygets tion est faite d’aprés l’état du navire tillstånd i den första av dessa ham­ au premier de ees ports; nar. 3° Dans tous les autres cas visés 3) I alla återstående fall, som i ar­ ä 1’article ler, 1’estimation est faite tikel 1 avses, beräknas värdet efter d’aprés 1’étaiJ du navire å la fin du fartygets tillstånd vid resans slut. voyage.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 89

Art. 4. Art. 4. Le fret visé å 1’article ler, y com- Med frakt, som i artikel 1 avses pris le prix de passage, s’entend pour och vari inbegripes passagerareavgift, les navires de toutes catégories d’une förstås, av vad slag fartyget vara må, somme fixée ä forfait et, ä tout événe- ett belopp utgörande i ett för allt och ment, å dix pour cent de la valeur i varje fall tio procent av fartygets du navire au commencement du värde vid resans början. Detta belopp voyage. Cette indemnité est due alors gäldas jämväl för den händelse, att méme que le navire n’aurait gagné fartyget icke skulle förtjänat någon aucun fret. frakt.

Art. 5. Art. 5. Les accessoires visés å 1’article ler Med tillbehör, som i artikel 1 avses, s’entendent: förstås: 1° Des indemnités å raison de dom- 1) ersättningsbelopp i anledning av mages matériels subis par le navire skador å fartyget, som uppkommit depuis le début du voyage et non efter resans början och icke blivit av­ réparés ; hjälpta ; 2° Des indemnités pour avaries com- 2) ersättningsbelopp i gemensamt munes, en tant que celles-ci consti- haveri, för såvitt detta består i ska­ tuent des dommages matériels subis dor å fartyget, som tillfogats detta par le navire depuis le début du efter resans början och icke blivit av­ voyage et non réparés. i hjälpta. Ne sont pas considérés comme des Som tillbehör anses icke ersättning accessoires les indemnités d’assurance, på grund av försäkring, ej heller pre­ non plus que les primes, subventions mier, subventioner eller andra stats­ ou autres subsides nationaux. understöd.

Art. 6. Art. 6. Les diverses créances qui se ratta- De olika fordringar, som samman­ chent å un méme accident ou ä l’égard hänga med en och samma händelse desquelles, ä défaut d’accident, la eller för vilka, då händelse icke före­ valeur du navire se détermine en un ligger, fartygets värde i en och sam­ méme port, concourent entre elles sur ma hamn är bestämmande, njuta ur la somme représentant ä leur égard det belopp, vartill fartygsägarens an­ 1’étendue de la responsabilité du pro- svarighet är beträffande dem begrän­ priétaire, en tenant compte du rang des sad, jämte varandra betalning efter priviléges. den förmånsrätt, som må vara förenad med för dem stadgad sjöpanträtt. Dans les procédures tendant ä opé- I fråga om fördelning av belopp, rer la reparation de cette somme, les varom ovan sägs, skola beslut, träf­ décisions rendues par les juridictions fade av behörig domstol i de fördragscompétentes des Etats contractants slutande staterna, gälla som bevis be­ vaudront preuve de la créance. träffande fordringen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Art. 7. Art. 7. En cas de mort ou de lésions cor- Har dödsfall eller kroppslig skada porelles causées par les faits ou fautes orsakats genom fel eller försummelse du capitaine, de l’équipage, du pilote av befälhavaren, besättningen, lotsen ou de toute autre personne au service eller annan person i fartygets tjänst, du navire, le propriétaire est, ä l’é- är fartygsägaren, i förhållande till gard des victimes ou de leurs ayants dem, som drabbats av olycksfallet el­ droit, responsable, au dela de la limite ler äro innehavare av deras rätt, an­ fixée aux articles précédents, jusqu’å svarig utöver den gräns, som i före­ concurrence de 8 liv. st. par tonneau gående artiklar bestämmes, intill ett de jauge du navire. Les victimes d’un belopp av åtta pund st. för ton av méme accident ou leurs ayants droit fartygets dräktighet. De, som drab­ concourent entre eux sur la somme bats av en och samma händelse eller formant 1’étendue de la responsabilité. äro innehavare av deras rätt, njuta jämte varandra rätt till betalning ur det belopp, vartill fartygsägarens an­ svarighet beträffande dem är begrän­ sad. Si les victimes ou leurs ayants droit Erhålla de, som drabbats av olycks­ ne sont pas intégralement indemnisés fallet eller äro innehavare av deras sur cette somme, ils concourent, pour rätt, ej till fullo betalning ur detta ce qui leur reste du, avec les autres belopp, njuta de för återstoden av créanciers, sur les montants visés dans sina fordringar jämte övriga fordrings­ les articles précédents, en tenant ägare betalning ur de belopp, som i compte du rang des priviléges. föregående artiklar avses, efter den förmånsrätt, som må vara förenad med för fordringarna stadgad sjöpanträtt. La méme limitation de responsabi­ Samma begränsning av ansvarighe­ lité s’applique aux passagers) å l’égard ten äger tillämpning för passagerare du navire transporteur, mais ne s’app- i förhållande till det fartyg, som ut­ lique pas å 1’équipage et aux autres för befordringen, men äger icke tillpersonnes au service du navire, pour lämpning för besättningen och andra lesquels le droit de recours en cas personer i fartygets tjänst, för vilka de mort ou de lésions corporelles reste rätten att göra gällande ersättnings­ regi par la loi nationale du navire. anspråk i händelse av dödsfall eller kroppsliga skador fortfarande bestäm­ mes av fartygets nationella lag.

Art. 8. Ad. 8. En cas de saisie du navire, la ga­ Har i händelse av handräckningsranti donnée ä concurrence de la åtgärd mot fartyget säkerhet ställts pleine limite de la responsabilité pro- intill fulla beloppet av ansvarigheten, fite ä tous les créanciers auxquels cette gäller densamma för alla fordrings­ limite est opposable. ägare, mot vilka denna begränsning kan åberopas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 91

Au cas ou le navire est l’objet d’une Eörordnas ånyo om handräckningsnouvelle saisie, le ju ge peut en ordon- åtgärd mot fartyget, kan domaren för­ ner la mainlevée si le propriétaire, ordna om åtgärdens hävande, om äga­ en acceptant la compétence du tribu­ ren under medgivande av domstolens nal, établit qu’il a déjä donné garantie behörighet visar, att han redan ställt pour la pleine limite de sa respon- säkerhet intill fulla beloppet av an­ sabilité, que la garantie ainsi donnée svarigheten, att den sålunda ställda est satisfaisante et que le créancier säkerheten är betryggande och att bor­ est assuré d’en avoir le bénéfice. genären äger njuta densamma till godo. Si la garantie est donnée pour un Är säkerheten ställd för ett lägre montant inférieur ou si plusieurs ga- belopp eller hava flera säkerheter på­ ranties sont successivement réclamées, fordrats en efter annan, bestämmas les effets en sont réglés par 1’accord verkningarna av vad sålunda förekom­ des parties ou par le juge en vue d’é- mit efter parternas åsämjan eller av viter que la limite de la responsabi- domaren med hänsyn därtill, att grän­ lité ne soit dépassée. sen för ansvarigheten ej må överskri­ das. Si différents créanciers agissent de- Om olika fordringsägare föra talan vant les juridictions d’Etats différents, inför myndigheter i olika stater, äger le propriétaire peut, devant chacune fartygsägaren, inför envar av dem, d’elles, faire état de 1’ensemble des åberopa samtliga anspråk och ford­ réclamations et créances, en vue d’é- ringar för att undvika att gränsen för viter que la limite de sa responsabilité ansvarigheten överskrides. ne soit dépassée. Det tillkommer de särskilda stater­ Les lois nationales régleront la pro- nas lagar att bestämma formen och cédure et les délais pour 1’application tidsfristerna för tillämpningen av före­ des régles qui précédent. gående regler.

Art. 9. Art. 9. En cas d’action ou de poursuite I rättegång eller utsökningsmål i exercées pour une des causes énoncées anledning av förpliktelser, som i ar­ ä 1’article ler, le tribunal pourra or- tikel 1 omförmälas, äger myndighe­ donner, sur requåte du propriétaire, ten, då fartygsägaren det äskar, för­ qu’il soit sursis aux poursuites sur ordna om uppskov med utsökning ur les biens autres que le navire, le fret annan egendom än fartyget, frakten et les accessoires, pendant le temps och tillbehören under så lång tid, som suffisant pour permettre la vente du må krävas för försäljning av fartyget navire et la répartition du prix entre och fördelning av köpeskillingen mel­ les créanciers. lan fordringsägarna.

Art. 10. Art. 10. Lorsque 1’armateur non propriétaire Är redare, som icke är fartygsägare, ou 1’affréteur principal est responsable eller är huvudbefraktare ansvarig i de l’un des chefs énoncés ä 1’article ler, fall, som i artikel 1 sägs, äro före-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

les dispositions de la présente (konven­ skrifterna i förevarande konvention på tion lui sont applicables. honom tillämpliga.

Art. 11. Art. 11. La jauge dont il est question dans Dräktighet, varom i denna konven­ les dispositions de la présente (kon­ tion sägs, beräknas sålunda: vention se calcule comme suit: Beträffande ångfartyg och andra Pour les vapeurs et autres båtiments maskindrivna fartyg efter nettodräkä moteur, sur le tonnage net aug- tigheten ökad med den rymd, vilken menté du volumel qui, ä raison de med hänsyn till det utrymme, som 1’espace occupé par les appareils de upptages av maskineriet för drivkraf­ force motrice, a été déduit du tonnage ten, dragits från bruttodräktigheten brut en vue de déterminer le tonnage för att bestämma nettodräktigheten. net. Beträffande segelfartyg efter netto­ Pour les voiliers, sur le tonnage net. dräktigheten.

Art. 12. Art. 12. Les dispositions de la présente (kon­ Bestämmelserna i denna konvention vention seront appliquées dans chaque skola tillämpas i varje fördragsslu­ Etat contractant lorsque le navire pour tande stat, såframt fartyget, för vil­ lequel la limite de responsabilité est ket begränsningen i ansvarigheten åbe­ invoquée est ressortissant d’un Etat ropas, tillhör fördragsslutande stat, contractant, ainsi que dans les autres ävensom i övriga i de särskilda sta­ cas prévus par les lois nationales. ternas lagar angivna fall. Toutefois, le principe formulé dans Detta stadgande vållar dock ej änd­ 1’alinéa précédent ne pörte pas at- ring i de fördragsslutande staternas teinte au droit des Etats contractants rätt att icke tillämpa konventionens de ne pas appliquer les dispositions bestämmelser till förmån för parter, de la présente Convention en faveur som tillhöra en icke fördragsslutande des ressortissants d’un Etat non con­ stat. tractant. Art. 13. Art. 13. La présente Convention est sans Denna konvention äger ej tillämp­ application aux navires de guerre et ning i fråga om krigsfartyg eller så­ aux navires d’Etat exclusivement af- dana statens fartyg, som äro avsedda fectés ä un service public. att användas uteslutande för offentligt ändamål. Art. Ii. Art. 14. liten, dans les dispositions qui pré­ Vad här ovan bestämmes vållar ej cédent, ne pörte atteinte ä la compétence ändring i de särskilda staternas lagar des tribunaux, ä la procédure et aux om domstolarnas behörighet, om för­ voies d’exécution organisées par les lois farandet inför rätta och om verkstäl­ nationales. lighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 93

Art. 15. Art. 15. Les unités monétaires dont il s’agit Med myntenheter, som i denna kon­ dans la présente Convention s’enten- vention omförmälas, förstås mynten­ dent valeur or. heter i guld. Ceux des Etats contractants ou la De av de fördragsslutande staterna, livré sterling n’est pas employée com- vilka icke begagna pund sterling som me unité monétaire se réservent le myntenhet, förbehålla sig rätt att i droit de convertir en chiffres ronds, runda tal efter sina myntsystem för­ d’aprés leur systéme monétaire, les vandla de belopp, som i denna konven­ sommos indiquées en livrés sterling tion angivits i pund sterling. dans la présente Convention. De särskilda staternas lagar kunna Les lois nationales peuvent réserver förbehålla gäldenären befogenhet att au débiteur la faculté de se libérer fullgöra sin betalningsskyldighet i det dans la monnaie nationale, d’aprés le egna landets mynt efter växelkursen cours du changé aux époques fixées å vid de i artikel 3 angivna tidpunk­ l’article 3. terna.

Art. 16. Art. 16. A l’expiration du délai de deux ans Senast inom två år från dagen för au plus tard ä compter du jour de la undertecknandet av konventionen skall signature de la Convention, le Gou- belgiska regeringen sätta sig i för­ vernement beige entrera en rapport bindelse med regeringarna för de höga avec les Gouvernements des Hautes fördragsslutande parter, vilka förkla­ Parties contractantes qui se seront dé- rat sig beredda att ratificera konven­ clarées prétes å la ratifier, å 1’effet tionen, i ändamål att få avgjort, hu­ de faire décider s’il y a lieu de la mettre ruvida anledning förefinnes att för­ en vigueur. Les ratifications seront sätta densamma i gällande kraft. Ra­ déposées å Bruxelles å la date qui tifikationerna skola deponeras i Brys­ sera fixée de commun accord entre sel å den tid, som överenskommes mel­ les dits Gouvernements. Le premier lan de nämnda regeringarna. Över det dépöt de ratifications sera constaté första deponerandet av ratifikationer par un procés-verbal signé par les skall föras protokoll, som underteck­ représentants des Etats qui y prendront nas av representanterna för de stater, part et par le Ministre des Affaires som komma att därvid deltaga, samt Etrangéres de Belgique. Belgiens minister för utrikes ären­ dena. Les dépöts ultérieurs se feront au Senare deponeringar skola ske ge­ moyen d’une notification écrité, adres- nom skriftligt, till belgiska regeringen sée au Gouvernement beige et accom- riktat meddelande, åtföljt av ratifika­ pagnée de 1’instrument de ratification. tionsinstrumentet. Copie certifiée conforme du procés- Bestyrkt avskrift av protokollet verbal relatif au premier dépöt de över det första deponerandet av rati­ ratifications, des notifications mention- fikationer, av de i föregående stycke

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

nées ä 1’alinéa précédent, ainsi que des omförmälda meddelanden samt av instruments de ratification qui les ac- dem åtföljande ratifikationsinstrument compagnent sera immédiatement, par skall genom belgiska regeringens för­ les soins du Gouvernement beige et sorg på diplomatisk väg omedelbart par la voie diplomatique, remise aux tillställas de stater, som undertecknat Etats qui ont signé la présente Con- förevarande konvention eller anslutit vention ou qui y auront adhéré. Dans sig till densamma. I fall, som i före­ les cas visés ä 1’alinéa précédent le gående stycke avses, skall nämnda re­ dit Gouvernement fera connaitre, en gering på samma gång tillkännagiva, méme temps, la date å laquelle il a vilken dag den mottagit meddelandet. regu la notification.

Art. 17. Art. 17. Les Stats non signataires pourront De stater, som icke undertecknat, adhérer ä la présente Convention, qu’ils skola kunna ansluta sig till föreva­ aient été ou non représentés å la Con- rande konvention, vare sig de varit férence internationale de Bruxelles. representerade vid den internationella konferensen i Bryssel eller icke. L’Etat qui désire adhérer notifie par Den stat, som önskar ansluta sig, écrit son intention au Gouvernement har att skriftligen meddela belgiska beige, en lui transmettant l’acte d’adhé- regeringen sin avsikt och tillika till sion, qui sera déposé dans les archives densamma översända anslutningshanddu dit Gouvernement. lingen, som skall deponeras i sagda regerings arkiv. Le Gouvernement beige transmettra Belgiska regeringen skall omedel­ immédiatement å tous les Etats signa­ bart till alla stater, som underteck­ taires, ou adhérents, copie certifiée nat eller anslutit sig till konventionen, conforme de la notification ainsi que översända bestyrkt avskrift av med­ de l’acte d’adhésion, en indiquant la delandet och anslutningshandlingen un­ date ä laquelle il a regu la notifica­ der angivande tillika av dagen, då den tion. mottagit meddelandet.

Art. 18. Art. 18. Les Hautes Parties contractantes De höga fördragsslutande parterna peuvent, au moment de la signature, kunna vid undertecknandet, deponeran­ du depot des ratifications ou lors de det av ratifikationerna eller anslut­ leur adhésion, déclarer que 1’accepta- ningen till konventionen förklara, att tion qu’elles donnent å la présente Con­ deras antagande av densamma icke vention ne s’applique pas soit ä cer- äger tillämpning eller gäller endast tains, soit å aucun des Dominions beträffande vissa av de autonoma doautonomes, colonies, possession, pro- minier, kolonier, besittningar, protek­ tectorats ou territoires d’outre-mer, se torat eller på andra sidan havet be­ trouvant sous leur souveraineté ou lägna territorier, vilka befinna sig un­ autorité. En conséquence, elles peu­ der deras suveränitet eller skydd. Li­ vent ultérieurement adhérer séparé- kaså kunna de senare ansluta sig för

Kungl. Maj.ts proposition nr 113. 95

merit au nom de l’un ou de l’autre de autonomt dominium, koloni, besittning, ees Dominions autonomes, colonies, pos­ protektorat eller territorium på andra session, protectorats, ou territoires sidan havet, som sålunda uteslutits i d’outre-mer, ainsi exelus dans leur dé- deras ursprungliga förklaring. De claration originale. Elles peuvent kunna ävenledes i överensstämmelse aussi, en se conformant å ees disposi­ med här givna bestämmelser uppsäga tions, dénoncer la présente Convention, förevarande konvention särskilt för séparément pour l’un ou plusieurs des autonomt dominium, koloni, besittning, Dominions autonomes, colonies, posses­ protektorat eller territorium på andra sion, protectorats ou territoires sidan havet, som befinner sig under d’outre-mer se trouvant sous leur deras .suveränitet eller skydd, eller souveraineté ou autorité. för flera av dem.

Art. 19. Art. 19.

A 1’égard des Etats qui auront par- För de stater, som deltagit i det ticipé au premier depot de ratifica- första deponerandet av ratifikationer, tions, la présente Convention produira skall förevarande konvention träda i effet un an apres la date du procés- kraft efter ett år, räknat från dagen verbal de ce dépöt. Quant aux Etats för protokollet över deponerandet. Be­ qui la ratifieront ultérieurement ou träffande stater, som ratificera senare qui y adhéreront, ainsi que dans les eller ansluta sig till konventionen, så cas ou la mise en vigueur se fera ock i fall, då anslutning sker senare ultérieurement et selon 1’article 18, elle enligt artikel 18, skall konventionen produira effet six mois apres que les träda i kraft sex månader, sedan med­ notifications prévues ä 1’article 16, delanden, som omförmälas i artikel 16 alinéa 2, et å 1’article 17, alinéa 2, stycket 2 och artikel 17 stycket 2, auront été regues par le Gouvernement kommit belgiska regeringen tillhanda. beige.

Art. 20. Art. 20. S’il arrivait qu’un des Etats con- För den händelse någon av de förtraetants voulut dénoncer la présente dragsslutande staterna' skulle vilja Convention, la dénonciation sera noti- uppsäga förevarande konvention, skall fiée par écrit au Gouvernement beige, uppsägningen skriftligen meddelas bel­ qui communiquera immédiatement co- giska regeringen, som omedelbart skall pie certifiée conforme de la notifica- delgiva samtliga övriga stater be­ tion å tous les autres Etats, en leur styrkt avskrift av meddelandet jämte faisant savoir la date å laquelle il l’a uppgift, när den mottagit detsamma. regue. La dénonciation produira ses effets Uppsägningen skall medföra verkan å 1’égard de l’Etat seul qui l’aura no- allenast beträffande den stat, som tifiée et un an apres que la notifica- meddelat densamma, och först sedan tion en sera parvenue au Gouverne­ ett år förflutit efter det meddelandet ment beige. kommit belgiska regeringen tillhanda.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Art. 21. Art. 21. Chaque Etat contractant aura la fa- Envar fördragsslutande stat skall culté de provoquer la reunion d’une äga påkalla sammanträdandet av en nouvelle conférence, dans le but de ny konferens i ändamål att undersöka, rechercher les améliorations qui pour- vilka förbättringar kunna införas i raient y étre apportées. »konventionen».1 Celui des Etats qui ferait usage de Den stat, som gör bruk av denna cette faculté aurait ä notifier un an ä rätt, skall ett år dessförinnan med­ 1’avance son intention aux autres Etats, dela de andra staterna denna sin av­ par 1’intermédiaire du Gouvemement sikt genom belgiska regeringen, vilken beige, qui se chargera^ de convoquer la åtager sig att sammankalla konfe­ conférence. rensen.

Art. Additionnel. Tilläggs ar tik el. Ees dispositions de 1’article 5 de la De bestämmelser i artikel 5 av kon­ Convention pour 1’Unification de cer- ventionen den 23 september 1910 rö­ taines régles en matiére d’abordage du rande fastställande av vissa gemen­ 23 septembre 1910, dont la mise en samma bestämmelser i fråga om far­ vigueur avait été suspendue en vertu tygs sammanstötning, vilkas ikraftträ­ de 1’article additionnel de cette Con­ dande anstått på grund av tilläggsarvention, deviennent applicables ä tikeln till nämnda konvention, träda 1’égard des Etats liés par la présente i tillämpning beträffande de stater, Convention. som äro bundna av förevarande kon­ Eait ä Bruxelles, en un seul vention. exemplaire, le 25 aout 1924. Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar, den 25 augusti 1924.

Protocole de signature Protokoll vid undertecknande.

En procédant a la signature de la Skridande till undertecknande av Convention Internationale pour l’uni- den Internationella Konventionen rö­ fication de certaines régles concernant rande fastställande av vissa gemen­ la limitation et la responsabilité des samma bestämmelser i fråga om be­ propriétaires de navires de mer, les gränsningen och ansvarigheten för äga­ Plénipotentiaires soussignés ont adopté re av fartyg, som användas till fart le présent Protocole qui aura la méme i öppen sjö, hava undertecknade beforce et la méme valeur que si ees fullmäktigade godkänt förevarande dispositions étaient insérées dans le protokoll, som skall hava samma kraft texte méme de la Convention ä laquelle och samma värde, som om dessa be­ il se rapporte: stämmelser intagits i själva texten till konventionen, vartill det hänför sig: 1 (Det i den franska texten förekommande or­ det >y> åsyftar uppenbarligen ett i en tidigare text förekommande men sedermera struket ord »convention»).

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 97

I- — Les Hautes Parties contrac- I. De höga fördragsslutande par­ tantes se réservent le droit de ne pas terna förbehålla sig rätt att icke med­ admettre la limitation de la responsa- giva begränsning av ansvarigheten till bilité ä la valeur du navire, des acces- värdet av fartyget, tillbehören och soires et du fret pour les dommages frakten i fråga om skador, orsakade occasionnés aux ouvrages d’art des å hamn-, dock- och vattenvägsanläggports, docks et voies navigables et ningar, och i fråga om kostnaderna pour les frais d’enlévement de l’épave, för borttagande av skeppsvrak eller att ou de ne ratifier le traité sur ees points ratificera fördraget i dessa delar en­ qu’å charge de réciprocité. dast under förutsättning av ömsesidig­ het. Il est toutefois entendu que la lim itp. Det är likväl överenskommet, att de responsabel» du chef de ees dom- gränsen för ansvarigheten med hän­ mages ne dépassera pas 8 liv. st. par syn till dessa skador icke må över­ tonneau de jauge, sauf pour les frais skrida 8 pund st. för ton av dräktig­ d’enlévement de l’épave. heten utom i fråga om kostnaderna för borttagande av vrak. II. — Les Hautes Parties contrac- II. De höga fördragsslutande par­ tantes se réservent le droit de décider terna förbehålla sig rätt att bestämma, que le propriétaire d’un navire ne ser- att ägaren av ett fartyg, som icke vant pas au transport de personnes et nyttjas till befordring av personer och dont la jauge ne dépasse pas 300 ton- äger en dräktighet av högst 300 ton, neaux est responsable å l’égard des är ansvarig för fordringar å ersätt­ créances du chef de mort ou lésions ning för dödsfall eller kroppsliga ska­ corporelles, d’aprés les dispositions de dor enligt bestämmelserna i konven­ la Convention, mais sans qu’il y ait tionen, utan att dock bestämmelserna lieu d’appliquer ä cette responsabilité i första stycket av artikel 7 komma i les dispositions de 1’alinéa ler de tillämpning beträffande denna ansva­ 1’article 7. righet. Fait k Bruxellas, en un seul Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar» le 25 aout 1924. exemplar, den 25 augusti 1924. (Underskrifter.)

Convention internationale pour l’uni- Internationell Konvention rörande fast­ fleation de certaines régles relatives ställande av vissa gemensamma be­ aux priviléges et hypothéques stämmelser i fråga om sjöpanträtt maritimes och fartygshypotek.

Art. ler. Art. 1. Les hypothéques, mortgages, gages Inteckningar, handpant och andra sur navires, réguliérement établis säkerhetsrätter (mortgages) i fartyg, d’aprés les lois de 1’Etat contractant som vederbörligen tillkommit i enlig­ auquel le navire est ressortissant et het med lagarna i den fördragsslutan­ inscrits dans un registre public soit du de stat, där fartyget hör hemma, och Bihang till riksdagens protokoll 1928. samt. 9 4 käft. (Nr 113.) 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ressort du port d’enregistrement, soit inskrivits i offentligt register antin­ d’un office central, seront considérés gen hos myndighet, som är behörig comme valables et respectés dans tous beträffande fartygets registreringsles autres pays contractants. hamn, eller hos central myndighet, sko­ la anses giltiga och erkännas i alla övriga fördragsslutande stater.

Art. 2. Art. 2. Sent privilégiés sur le navire, sur Sjöpanträtt i fartyget, i frakten för le fret du voyage pendant lequel est den resa, varunder den sjöpantberättinée la créance privilégiée et sur les gade fordringen uppkommit, och i de accessoires du navire et du fret acquis tillbehör till fartyget och frakten, som depuis le début du voyage: förvärvats efter resans början, tillkom­ mer: 1° Les frais de justice dus å l’Etat 1) Rättsvårdsavgifter, som tillkom­ et dépenses encourues dans 1’intérét ma staten, och utgifter, som i ford­ commun des créanciers, pour la conser- ringsägarnas gemensamma intresse vation du navire ou pour parvenir ä la gjorts för att bevara fartyget eller vente et ä la distribution de son prix; för att åvägabringa dess försäljning les droits de tonnage, de phare ou de och fördelning av köpeskillingen där­ port et les autres taxes et impots för; tonavgifter, fyr- och båkavgifter, publics de mémes espéces; les frais de hamnavgifter och andra offentliga av­ pilotage, les frais de garde et de con- gifter och pålagor av samma slag; servation depuis 1’entrée du navire omkostnader vid lotsning samt kost­ nader för bevakning och bevarande av dans le dernier port; fartyget, sedan det inkommit i sista hamn; 2° Les créances résultant du contrat 2) Fordringar, som uppkomma för d’engagement du capitaine, de l’équi- befälhavaren, besättningen eller andra page et des autres personnes engagées i tjänst ombord anställda personer i å bord; följd av deras tjänsteavtal; 3° Les rémunérations dues pour 3) Ersättning för assistans och sauvetage et assistance et la contribu- bärgning samt fartygets bidrag i ge­ tion du navire aux avaries communes; mensamt haveri; 4° Les indemnités pour abordage ou 4) Ersättning för sammanstötning autres accidents de navigation, ainsi eller andra händelser vid navigeringen que pour dommages causés aux ouvra- ävensom för skador, som orsakats å ges d’art des ports, docks et voies na- hamn-, dock- och vattenvägsanläggvigables; las indemnités pour lésions ningar; ersättning för kroppsliga ska­ corporelles aux passagers et aux équi- dor å passagerarna och besättningar­ pages; les indemnités pour pertes ou na; ersättning för förlust eller minsk­ avaries de cargaison ou de bagages; ning av eller skada å last eller resgods-, 5° Les créances provenant des con- 5) Fordringar i följd av att befäl­ trats passés ou d’opérations effectuées havaren på grund av honom enligt lag par le capitaine hors du port d’attache, tillkommande behörighet, utanför far­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 99

en vertu de ses pouvoirs légaux, pour tygets hemort, ingått avtal eller träf­ les besoins réels de la conservation du fat åtgärder med hänsyn till vad för navire ou de la continuation du voyage, fartygets bevarande eller resans fort­ sans distinguer si le capitaine est ou sättande verkligen kräves, oavsett om non en méme temps propriétaire du na­ befälhavaren var fartygets ägare eller vire et si la créance est la sienne ou icke och om fordringarna tillkomma celle des fournisseurs, réparateurs, honom eller leverantörer, reparatörer, préteurs ou autres contractants. långivare eller andra, med vilka av­ tal slutits.

Art. 3. Art. 3. Les hypothéques, mortgages, gages Inteckningar, handpant och andra sur navires prévus å 1’article ler pren- säkerhetsrätter i fartyg, som omförnent rang immédiatement apres les mälas i artikel 1, åtnjuta förmånsrätt créances privilégiées mentionnées å omedelbart efter de sjöpantberättiga- 1'article précédent. de fordringar, som upptagas i nästföre­ gående artikel. Les lois nationales peuvent accorder De särskilda staternas lagar kunna un privilége å d’autres créances que medgiva sjöpanträtt åt andra än de i celles prévues au dit article, niais sans sagda artikel omförmälda fordringar, modifier le rang réservé aux créances dock att därigenom icke må ändras garanties par hypothéques, mortgages den företrädesrätt, som medgivits ford­ et gages et aux priviléges les primant. ringar med säkerhet genom intecknin­ gar, handpant eller andra säkerhets­ rätter och sjöpanträtter med bättre rätt än dessa. Art. 4. Art. 4. Les accessoires du navire et du fret Med tillbehör till fartyget och frak­ visés å l’article 2 s’entendent: ten, som avses i artikel 2, förstås: 1° Des indemnités dues au proprié­ 1) Ersättningsbelopp, som tillkom­ taire, å raison de dommages matériels ma fartygsägaren i anledning av ska­ subis par le navire et non réparés, ou dor å fartyget, som ej blivit avhjälpta, pour pertes de fret; eller på grund av fraktförlust; 2° Des indemnités dues au proprié­ 2) Ersättningsbelopp, som tillkom­ taire pour avaries communes, en tant ma fartygsägaren i gemensamt haveri, que celles-ci constituent soit des dom­ för såvitt detta består i skador å far­ mages matériels subis par le navire et tyget, som icke blivit avhjälpta, eller non réparés, soit des pertes de fret; fraktförlust; 3° Des rémunérations dues au pro­ 3) Ersättningsbelopp, som tillkom­ priétaire pour assistance prétée ou ma fartygsägaren för assistans som sauvetage effectué jusqu’ä la fin du lämnats eller bärgning som utförts före voyage, déduction faite des sommes resans slut, dock med avdrag för de allouées au capitaine et autres person- belopp, som tillkomma befälhavaren nes au service du navire. och andra personer i fardygets tjänst.

100 Eungl. Maj:ts proposition nr 118.

Le prix du passage et, éventuelle- Passagerareavgift och, i förekom­ ment, les sommes dues en vertu de l’ar- mande fall, de belopp, som skola utgå ticle 4 de la Convention pour la limi- enligt, artikel 4 i konventionen angå­ tation de la responsabilité des pro- ende begränsningen av ansvarigheten priétaires de navires sont assimilés au för ägare av fartyg, som användas till fret. fart i öppen sjö, äro att anse såsom frakt. Ne sont pas considérés comme acces- Som tillbehör till fartyget eller soires du navire ou du fret les indem- frakten anses icke ersättning, som nités dues au propriétaire en vertu de utgår till fartygsägaren på grund av contrats d’assurance, non plus que les försäkring, ej heller premier, subven­ primes, subventions ou autres subsides tioner eller andra statsunderstöd. nationaux. Par dérogation å l’article 2, alinéa Utan hinder av stadgandet i arti­ ler, le privilége prévu au profit des kel 2 stycket 1 omfattar den sjöpant­ personnes au service du navire pörte rätt, som tillkommer personer i far­ sur l’ensemble des frets dus pour tous tygets tjänst, samtliga fraktbelopp les voyages effectués pendant le cours för alla de resor, ,som utföras under du mérne contrat d’engagement. den tid, ett och samma tjänsteavtal består.

Art. 5. Art. 5. Les créances se rapportant å un Pordringar, som härleda sig från in éme voyage sont privilégiées dans samma resa, äga förmånsrätt i den l’ordre ou elles sont rangées å 1’article nummerordning, i vilken de äro nämn­ 2, Les créances comprises dans cha- da i artikel 2. De fordringar, som äro cun des numéros viennent en concur- upptagna under samma nummer, njuta, rence et au marc le franc en cas d’in- om egendomen ej räcker till för dem, suffisance du prix. sig emellan lika rätt till betalning, var i förhållande till fordringens be­ lopp. Les créances visées aux nos 3 et 5, Fordringar, som avses under nr 3 dans chacune de ees catégories, sont och 5, njuta, inom vardera av dessa remboursées par préférence dans l’or- grupper, betalning i motsatt ordning dre inverse des dates ou elles sont mot tidpunkterna för deras uppkomst. nées. Les créances se rattachant å un mé- De fordringar, som sammanhänga me événement sont réputées nées en med en och samma händelse, anses méme temps. hava tillkommit samtidigt.

Art. 6. Art. 6. Les créances privilégiées du dernier Sjöpantberättigade fordringar, som voyage sont préférées å celles des uppstått under den senaste resan, äga voyages précédents. företräde framför dem, som härleda sig ifrån tidigare resor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 101

Toutefois, les créances résultant d’un Fordringar på grund av ett och contrat unique d’engagement portant samma, flera resor avseende tjänste­ sur plusieurs voyages viennent toutes avtal njuta dock lika rätt med ford­ au méme rang avec les créances du ringar från den sista resan. dernier voyage.

Art. 7. Art. 7. En vue de la distribution du prix För fördelningen av köpeskillingen de la vente des objets affectés par le för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtprivilége, les créanciers privilégiés ont njutes, äge de sjöpantberättigade bor­ la faculté de produire pour le montant genärerna bevaka sina fordringar till intégral de leurs créances, sans déduc- deras fulla belopp, utan att avdrag tion du chef des régles sur la Imita­ göres på grund av reglerna om be­ tion, niais sans que les dividendes leur gränsning av ansvarigheten, dock att revenant puissent dépasser 1a. somme dem tillkommande utdelning ej må due en vertu des dites régles. överskrida vad på grund av sagda regler skall utgå.

Art. 8. Art. 8. Ees créances privilégiées suivent le De sjöpantberättigade fordringarna navire en quelque main qu’il passe. följa fartyget i vems hand det kom­ ma må. Art. 9. Art. 9. Les priviléges s’éteignent, en de- Sjöpanträtterna upphöra, förutom i hors des autres cas prévus par les lois de fall som bestämmas i de särskilda nationales, å l’expiration du délai d’un staternas lagar, då en tid av ett år an, sans que, pour les créances de förlupit, dock att beträffande ford­ fournitures, visées au n° 5 de 1’article ringar för förnödenheter, vilka omför- 2, le délai puisse dépasser six niois. mälas i nr 5 av artikel 2, tiden icke Le délai court pour les priviléges må överskrida sex månader. garantissant les rémunérations d’assi- Tiden löper, beträffande sjöpanträt­ stance et de sauvetage, ä partir du ten för ersättning för assistans och jour ou les opérations sont terminées; bärgning från den dag, assistans- eller pour le privilége garantissant les in- bärgningsföretaget slutförts; beträf­ demnités d’abordage et autres acci- fande sjöpanträtten för ersättning för dents et pour lésions corporelles, du sammanstötning och andra händelser jour ou le dommage a été causé; pour samt för kroppsliga skador från le privilége, pour les pertes ou avaries den dag, då skadan timade; för sjö­ de cargaison ou des bagages, du jour panträtten för förlust eller minskning de la délivrance de la cargaison ou des av eller skada å last eller resgods från bagages ou de la date ä laquelle ils den dag, då avlämnande av lasten eller eussent du étre délivrés; pour les ré- resgodset ägt eller bort äga rum; be­ parations et fournitures et autres cas träffande reparationer och förnödenhe­ visés au 5° de 1’article 2, å partir du ter samt övriga fall, som avses i nr 5 jour de la naissance de la créance. av artikel 2, från den dag, fordringen

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Dans tous les autres cas, le délai court tillkom. I alla övriga fall löper tiden ä partir de 1’exigibilité de la créance. från fordringens förfallodag. La faculté de demander des avances Rätten att begära förskott eller av­ ou des acomptes n’a pas pour consé- betalningar medför icke, att de i nr quence de rendre exigibles les créan- 2 av artikel 2 avsedda fordringar, ees des personnes engagées ä bord, vi- tillkommande i tjänst ombord anställ­ sées au n° 2 de If artide 2. da personer, äro att anse såsom för­ fallna. Parmi les cas d’extinction prévus Beträffande fall, då fordran upp­ par les lois nationales, la vente n’éteint hör på grund av stadgande i de sär­ les priviléges que si elle est accompag- skilda staternas lagar, gäller att sjö­ née des formalités de publicité déter- panträtterna upphöra genom försälj­ minées par les lois nationales. Ces ning endast om därvid iakttagits de formalités comporteront un préavis föreskrifter om offentliggörande, som donné dans la forme et les délais pré­ de särskilda staternas lagar meddela. vus par ces lois å 1’administration Sådant offentliggörande skall innehål­ chargée de la tenue des registres pré­ la, bland annat, en på sätt och inom vus ä 1’artide ler de la présente Con- tid, som föreskrives av dessa lagar, vention. gjord anmälan till den myndighet, som har att föra de i artikel 1 av föreva­ rande konvention avsedda registren. Les causes dhnterruption des délais Villkoren för att dessa tider må susdits ,sont déterminées par la loi du anses avbrutna bestämmas av lagen tribunal saisi. för den domstol, där talan anställes. Les Hautes Parties contractantes se De höga fördragsslutande parterna réservent le droit d’admettre dans leur förbehålla sig rätt att i sina lagstift­ législation, comme prorogeant le délai ningar medgiva förlängning av ovan ci-dessus fixé, le fart que le navire omförmälda tid för den händelse, att grevé n’a pu étre saisi dans les eaux det fartyg, i vilket sjöpanträtt åtterritoriales de l’Etat dans lequel le njutes, icke kunnat göras till föremål demandeur a son domicile ou son prin­ för handräckningsåtgärd inom den cipal établissement, sans que ce délai stats territorialvatten, i vilken sökan­ puisse dépasser trois ans depuis la den har sitt bo och hemvist eller hans naissance de la créance. huvudkontor är beläget, dock att den­ na tid ej må överskrida tre år från det fordringen tillkom.

Art. 1U. Art. 10. Le privilége sur le fret peut étre Sjöpanträtten i frakten kan göras exercé tant que le fret est encore du gällande sä länge frakten ännu är ou que le montant du fret se trouve ogulden eller fraktbeloppet innehaves encore entre les mains du capitaine ou av befälhavaren eller fartygsägarens de l’agent du propriétaire. Il en est agent. Samma lag gäller beträffande de méme du privilége sur les acces- sjöpanträtten i tillbehören. soires.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 103

Art. 11. Art. 11. Sauf ce qui est prévu ä la présente Med mindre annat följer av vad i Convention, les priviléges établis par förevarande konvention är stadgat, äro les dispositions qui précédent ne sont de genom ovan givna bestämmelser soumis ä aucune formalité, ni ä aucune medgivna .sjöpanträtterna icke beroen­ condition spéciale de preuve. de av särskilda regler om form eller bevis. Cette disposition ne pörte pas attein- Detta stadgande vållar ej ändring te au droit de chaque Etat de main- i rätten för varje fördragsslutande tenir dans sa législation les disposi­ stat att i sin lagstiftning bibehålla be­ tions exigeant du capitaine l’accomplis- stämmelser, genom vilka befälhavaren sement de formalités spéciales soit ålägges iakttaga särskilda formföre­ pour certains emprunts sur le navire, skrifter för upptagande av vissa lån soit pour la vente de la cargaison. å fartyget eller för försäljning av lasten.

Art. 12. Art. 12. Les lois nationales doivent détermi- De .särskilda staternas lagar böra ner la nature et la forme des docu- bestämma, vilket innehåll och vilken ments se trouvant å bord du navire form de ombord å fartyget medförda sur lesquels mention doit étre faite handlingar skola äga, i vilka anteck­ des hypothéques, mortgages et gages ning skall ske om inteckningar, hand­ prévus ä 1’article ler, sans que toute- pant och andra säkerhetsrätter, som i fois le créancier qui a requis cette artikel 1 avses, dock att borgenär, mention dans les formes prévues puisse som i föreskriven form begärt sådan étre responsable des omissions, erreurs anteckning, icke må göras ansvarig, ou retards de 1’inscription sur ees do- om underlåtenhet, misstag eller dröjs­ cuments. mål förekommit med avseende å an­ tecknandet å dessa handlingar.

Art. 13. Art. 13. Les dispositions qui précédent sont Förestående bestämmelser äga tillapplicables aux navires exploités par lämpning beträffande fartyg, som un armateur non propriétaire ou par nyttjas till sjöfart av en redare, vil­ un affréteur principal, sauf lorsque ken icke är fartygsägare, eller av en le propriétaire s’est trouvé dessaisi huvudbefraktare, utan så är att far­ par un aete illicite et quand, en outre, tyget kommit ur ägarens rådighet ge­ le créancier n’est pas de bonne foi. nom en rättsstridig handling och bor­ genären tillika icke är i god tro.

Art. 14. Art. 14. Les dispositions de la présente Con­ Bestämmelserna i denna konvention vention seront appliquées dans chaque skola tillämpas i varje fördragsslu­ Etat contractant lorsque le navire gre- tande stat, såframt fartyget, i vilket vé est ressortissant d’un Etat contrae- sjöpanträtt åtnjutes, tillhör fördrags-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

tant, ainsi que dans les autres cas slutande stat, ävensom i övriga i de prévus par les lois nationales. särskilda staternas lagar angivna fall. Toutefois, le principe formulé dans Detta stadgande vållar ej ändring i 1’alinéa précédent ne pörte pas atteinte de fördragsslutande staternas rätt att au droit des Etats contractants de ne icke tillämpa konventionens bestäm­ pas appliquer les dispositions de la melser till förmån för parter, som till­ présente Convention en faveur des res- höra en icke fördragsslutande stat. sortissant d’un Etat non contractant.

Art. 15. Art. 15. La présente Convention est sans Denna konvention äger ej tillämp­ applieation aux navires de guerre et ning i fråga om krigsfartyg eller så­ aux navires d’Etat exclusivement affec- dana statens fartyg, som äro avsedda tés å un service public. att användas uteslutande för offent­ ligt ändamål. Art. 16. Art. 16. Eden, dans les dispositions qui pré­ Vad här ovan bestämmes vållar ej cédent, ne pörte atteinte ä la compé- ändring i de särskilda staternas lagar tence des tribunaux, å la procédure et om domstolarnas behörighet, om för­ aux voies d’exécution organisées par farandet inför rätta och om verkstäl­ les lois nationales. lighet. Art. 17. Art. 17. A 1’expiration du délai de deux ans Senast inom två år från dagen au plus tard, å compter du jour de la för undertecknandet av konventionen signat ure de la Convention, le Gou- skall belgiska regeringen sätta sig vernement beige entrera en rapport i förbindelse med regeringarna för avee les Gouvernements des Hautes de höga fördragsslutande parter, vil­ Parties Contractantes qui se seront dé- ka förklarat sig beredda att ratifi­ clarées prétes å la ratifier, ä l’effet cera konventionen, i ändamål att få de faire décider s’il y a lieu de la avgjort, huruvida anledning förefin­ mettre en vigueur. Les ratifications nes att försätta densamma i gällande seront déposées ä Bruxelles ä la date kraft. Ratifikationerna skola depone­ qui sera fixée de commun accord entre ras i Bryssel å den tid, som överensles dits Gouvernements. Le premier kommes mellan de nämnda regeringar­ dépot de ratifications sera constaté par na. Över det första deponerandet av un procés-verbal signé par les repre­ ratifikationer skall föras protokoll, sentants des Etats qui y prendront som undertecknas av representanterna part et par le Ministre des Affaires för de stater, som komma att därvid Etrangéres de Belgique. deltaga, samt Belgiens minister för ut­ rikes ärendena. Les dépots ultérieurs se feront au Senare deponeringar skola ske ge­ moyen d’une notification écrite, adres- nom skriftligt, till belgiska regeringen sée au Gouvernement beige et accom- riktat meddelande, åtföljt av ratifika­ pagnée de Instrument de ratification. tionsinstrumentet.

Kung!,. Maj:ts proposition nr 118. 105

Copie eertifiée conforme du procés- Bestyrkt avskrift av protokollet över verbal relatif au premier dépöt de ra- det första deponerandet av ratifikatio­ tifications, des notifications mention- ner, av de i föregående stycke omförnées å 1'alinéa précédent, ainsi que des mälda meddelanden samt av dem åt­ instruments de ratification qui les ac- följande ratifikationsinstrument skall compagnent sera immédiatement, par genom belgiska regeringens försorg på les soins du Gouvernement beige et diplomatisk väg omedelbart tillställas par la voie diplomatique, remise aux de stater, som undertecknat förevaran­ Etats qui ont signé la présente Con- de konvention eller anslutit sig till vention ou qui y auront adhéré. Dans densamma. I fall, som i föregående les cas visés ä l’alinéa précédent, le stycke avses, skall nämnda regering dit Gouvernement fera connaitre, en på samma gång tillkännagiva, vilken méme temps, la date ä laquelle il a dag den mottagit meddelandet. requ la notification.

Art. 18. Art. 18. Les Etats non signataires pourront De stater, som icke undertecknat, adbérer å la présente Convention, skola kunna ansluta sig till föreva­ qu’ils aient été ou non représentés å rande konvention, vare sig de varit la Conférence internationale de Brux- representerade vid den internationella elles. konferensen i Bryssel eller icke. L’Etat qui désire adhérer notifie par Den stat, som önskar ansluta sig, écrit son intention au Gouvernement har att skriftligen meddela belgiska beige, en lui transmettant l’acte d’ad- regeringen sin avsikt och tillika till hésion, qui sera déposé dans les archi- densamma översända anslutningshandves du dit Gouvernement. lingen, som skall deponeras i sagda re­ Le Gouvernement beige transmettra gerings arkiv. immédiatement å tous les Etats signa­ Belgiska regeringen skall omedelbart taires ou adhérents copie eertifiée con­ till alla stater, som undertecknat eller forme de la notification ainsi que de anslutit sig till konventionen, över­ l’acte d’adhésion, en indiquant la date sända bestyrkt avskrift av meddelan­ ä laquelle il a requ la notification. det och anslutningshandlingen under angivande tillika av dagen, då den mottagit meddelandet.

Art. 19. Art. 19. Les Hautes Parties Contractantes De höga fördragsslutande parterna peuvent au moment de la signature, kunna vid undertecknandet, depone­ du dépot des ratifications ou lors de randet av ratifikationerna eller an­ leur adhésion, déclarer que 1’accepta- slutningen till konventionen förklara, tion qu’elles donnent å la présente Con­ att deras antagande av densamma icke vention ne s’applique pas soit å cer- äger tillämpning eller gäller endast be­ tains, soit å aucun des Dominions auto- träffande vissa av de autonoma donomes, colonies, possessions, protecto- minier, kolonier, besittningar, protek­ rats ou territoires d’outremer, se trou- torat eller på andra sidan havet be­

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

vant sous leur souveraineté ou autorité. lägna territorier, vilka befinna sig En conséquence, elles peuvent ulté- under deras suveränitet eller skydd. rieurement adhérer séparément au nom Likaså kunna de senare ansluta sig de Pun ou 1’autre de ees Dominions för autonomt dominium, koloni, be­ autonomes, colonies, possessions, pro- sittning, protektorat eller territorium tectorats ou territoires d’outremer, på andra sidan havet, som sålunda ainsi exclus dans leur déclaration ori­ uteslutits i deras ursprungliga för­ ginal. Elles peuvent aussi, en se con- klaring. De kunna ävenledes i över­ formant ä ees dispositions, dénoncer ensstämmelse med här givna bestäm­ la présente Convention, séparément melser uppsäga förevarande konven­ pour l’un ou plusieurs des Dominions tion särskilt för autonomt dominium, autonomes, colonies, possessions, pro- koloni, besittning, protektorat eller tectorats ou territoires d’outremer se territorium på andra sidan havet, som trouvant sous leur souveraineté ou befinner sig under deras suveränitet autorité. eller skydd, eller för flera av dem.

Art. 20. Art. 20. A 1’égard des Etats qui auront par- För de stater, som deltagit i det ticipé au premier dépot de ratifica- första deponerandet av ratifikationer, tions, la présente Convention pro- skall förevarande konvention träda i duira effet un an apres la date du kraft efter ett år, räknat från dagen procés-verbal de ce dépot. Quant aux för protokollet över deponerandet. Be­ Etats qui la ratifieront ultérieurement träffande stater, som ratificera senare ou qui y adhéreront, ainsi que dans le eller ansluta sig till konventionen, så cas ou la mise en vigueur se fera ulté­ ock i fall, då anslutning sker senare rieurement et selon 1’article 19, elle enligt artikel 19, skall konventionen produira effet six mois apres que les träda i kraft sex månader, sedan med­ notifications prévues å Particie 17, delanden, som omförmälas i artikel 17 alinéa 2, et å Particie 18, alinéa 2, stycket 2 och artikel 18 stycket 2, auront été regues par le Gouvernement kommit belgiska regeringen tillhanda. beige.

Art. 21. Art. 21. S’il arrivait qu’un des Etats con- För den händelse någon av de förtraetants voulut dénoncer la présente dragsslutande staterna skulle vilja Convention, la dénonciation sera noti- uppsäga förevarande konvention, skall fiée par écrit au Gouvernement beige, uppsägningen skriftligen meddelas bel­ qui communiquera immédiatement co- giska regeringen, som omedelbart skall pie certifiée conforme de la notifica- delgiva samtliga övriga stater bestyrkt tion ä tous les autres Etats, en leur avskrift av meddelandet jämte upp­ faisant savoir la date ä laquelle il Pa gift, när den mottagit detsamma. regue. La dénonciation produira ses effets Uppsägningen skall medföra verkan ä 1’égard de 1’Etat seul qui 1’aura noti- allenast beträffande den stat, som fiée et un an apres que la notification meddelat densamma, och först sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 107

eu sera parvenue au Gouvernement ett år förflutit efter det meddelandet beige. kommit belgiska regeringen tillhanda.

Årt. 22. Art. 22. C ha que Etat contractant aura la fa- Envar fördragsslutande stat skall culté de provoquer la réunion d’une äga påkalla sammanträdandet av en nouvelle conférence, dans le but de ny konferens i ändamål att undersöka, rechercher les améliorations qui pour- vilka förbättringar kunna införas i raient y öfre apportées. »konventionen» d Celui des Etats qui ferait usage de Den stat, som gör bruk av denna cette faculté aurait ä notifier un an ä rätt, skall ett år dessförinnan med­ 1’avance son intention aux autres Etats, dela de andra staterna denna sin av­ par rintermédiaire du Gouvernement sikt genom belgiska regeringen, vilken beige, qui se chargerait de convoquer åtager sig att sammankalla konferen­ la conférence. sen.

Protocole de signature Protokoll vid undertecknande.

En procédant ä la signature de la Skridande till undertecknande av Convention Internationale pour l’uni- den Internationella Konventionen rö­ fication de certaines régles relatives rande fastställande av vissa gemen­ aux priviléges et hypothéques mari- samma bestämmelser i fråga om sjö­ times, les Plénipotentiaires soussignés panträtt och fartygshypotek, hava un­ ont adopté le present Protocole, qui dertecknade befullmäktigade godkänt aura la méme force et la méme valeur förevarande protokoll, som skall hava que si ses dispositions étaient insérées samma kraft och samma värde, som dans le texte méme de la Convention om dess bestämmelser intagits i själva ä laquelle il se rapporte. texten till konventionen, vartill det hänför sig: I. — » Il est entendu que la légis- I. »Det är överenskommet, att var­ lation de chaque Etat reste libre: je stats lagstiftning är oförhindrad: »1° D’établir parmi les créances 1) att bland de i punkt 1 av artikel visées au 1° de 1’article 2 un ordre dé- 2 upptagna fordringar föreskriva viss terminé inspiré par le souci des intéréts företrädesrätt till skyddande av stats­ du Trésor, verkets intressen; » 2° D’accorder aux administrations 2) att medgiva förvaltningarna av des ports, docks, phares et voies na- hamnar, dockor, fyrar och vattenvä­ vigables qui ont fait enlever une épave gar, vilka låtit avlägsna skeppsvrak ou d’autres objets genant la naviga­ eller andra föremål, som besvära sjö­ tion ou qui sont créanciers pour droits farten, eller vilka hava fordran på de port, ou pour des dommages causés grund av hamnavgifter eller på grund 1 (Det i den franska texten förekommande or­ det >y> åsyftar uppenbarligen ett i en tidigare text förekommande men sedermera stråket ord »convention».)

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

par la faute d’un navire, le droit, en av skador, orsakade genom fel el­ cas de non-paiement, de retenir le ler försummelse å fartygs sida, rät­ navire, les épaves ou autres objets, de tighet att, om betalning icke gäldas, les vendre et de s’indemniser sur le kvarhålla fartyget, vraken eller andra prix par préférence ä d’autres créan- föremål, att sälja dem och att ur kö­ ciers, et peskillingen gottgöra sig med före­ trädesrätt framför andra borgenärer; och » 3° De régler le rang des créan- 3) att bestämma förmånsrätten för ciers pour dommages causés aux fordringar på grund av skador, orsa­ ouvrages d’art autrement qu’il n’est dit kade å konstanläggningar, med avvi­ ä 1’article 5 et ä l’article 6. kelse från vad i artikel 5 och artikel 6 stadgas. II. — »Il n’est pas pörte atteinte II. Ändring göres icke i bestäm­ aux dispositions des lois nationales des melser i de fördragsslutande staternas Stats contractants qui accorderaient lagar, som må inrymma sjöpanträtt åt un privilege aux établissements publics offentliga försäkringsinrättningar för d’assurance pour les créances résultant fordringar, som uppkomma på grund de 1’assurance du personnel des navi- av försäkring av ombord å fartyg an­ res.» ställda personer.» Fait ä Bruxelles, en un seul Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplaire, le 10 avril 1926. exemplar, den 10 april 1926.

(Underskrifter.)

P AR AL I,E L LT E X T E K

no Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

Förslag

till

Lag

om ändring: i visso delar av sjölagen.

Härigenom förordnas dels att överskriften till 4 kapitlet sjölagen skall er­ hålla lydelsen »Om begränsning av redareansvaret» och att 70—82 §§ skola erhålla nedan angivna lydelse, dels att 6 kapitlet och 222 § skola upphöra att gälla, dels ock att 7 §, 8 § 1 stycket, 9 §, 188 § 12 punkten, 216 §, 220 § 3 styc­ ket, 224 §, 230 § 2 stycket, 256 § 4 punkten, överskriften till 11 kapitlet samt 267—284 §§ skola erhålla nedan angivna ändrade lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr US. 111

Dansk Tekst. Norsk tekst.

Förslag Utkast til Lov om iEndringer i Solov af til lov om forandringer i lov om 1. April 1892. sjöfarten av 20. juli 1893.

I. I. I Solov af 1. April 1892 ophseves 6te I lov om sjöfarten av 20. juli 1893 op- Kapitel, om Bodmeri, og § 222. heves sjette kapitel, om bodmeri, og §

222 .

II. II. Folgende Bestemmelser i samme Lov Folgende bestemmelser i samme lov affattes saaledes: skal lyde således:

I FÖRSTE KAPITEL.

Om Skibe:

§ 3. Retsliandler om Ejendomsret og Panteret i registreringspligtigt Skib, eller i Part i saadant Skib, maa for åt have Gyldighed som saadanne vsere indtegnede paa Skibets Folium i Skibsregistret i Overensstemmelse med de Regler, som ved sgörlig Lov bestemmes. Dette gselder ikke med Hensyn til Panteret efter § 17 eller Sopanteret efter Kapitel 11. Kontraktmsessig Panteret og anden paa Aftale grundet Sikkerhedsret, der er lovlig stiftet og indfort i det foreskrefne offentbge Register i den Stat, hvor Skibet horer hjemme, skal anerkendes som gyldig her i Riget, saafremt den fremmede Stat har tiltraadt den internationale Overenskomst af 10. April 1926 om Panterettigheter i Skib.

112 Kungl. May.ts proposition nr 113.

Svensk text.

ANDRA KAPITLET.

Om redande i fartyg.

7 §■ Redare svare, där ej i denna lag annorlunda stadgas, personligen och utan begränsning för de förpliktelser, han själv eller genom annan ådrager sig med avseende å fartyget.

8 § 1 stycket. Redare vare ansvarig för skada, som genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes av befälhavare, besättning, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst.

9 §• Äro flera redare i ett fartyg, svare envar för rederiets förbindelser allenast i förhållande till sin lott i fartyget.

FJÄRDE KAPITLET.

Om begränsning av redareansvaret.

70 §. Den ansvarighet, fartygs ägare ådrager sig, vare begränsad vad angår:

1. ersättning till tredje man för skada å person eller egendom, som orsakats till sjöss eller på land genom fel eller försummelse av befälhavare, besätt­ ning, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst;

Eungl. Maj:ts proposition nr 118. 113

Dansk Tekst. Norsk tekst.

I ANDET KAPITEL. I ANNET KAPITEL.

Om Rederi: Om rederi.

§ 7. § 7. Rederen hsefter personlig og uden Rederen hefter personlig og uten be- Begrasnsning för de Förpligtelse^ lian grensning for de förpliktelser som han selv eller gennem andre paadrager sig, selv eller gjennem andre pådrar sig, forfor saa vidt ikke andet er bestemt i denne såvidt ikke annet er bestemt i denne lov. Lov. § 8, lste Stykke. § 8, lste ledd. Rederen lisefter for Skade, der er for- Rederen hefter for skade som er foraarsaget ved Fejl eller Forsommelse i årsaket ved feil eller forsommelse i tje­ Tjenesten af Skibsforer, Mandskab, Lods nesten av skibsforer, mannskap, los eller eller andre, der ndforer Arbejde i Skibets andre som utforer arbeide i skibets tje­ Tjeneste. neste. § 9. § 9. Ejes et Skib af Partredere, svarer hver Eies et skib av partredere, svarer hver af disse kun i Forhold til sin Andel i av dem for rederiets förpliktelser i for­ Skibet for Rederiets Forpligtelser. hold til sin andel i skibet.

§ 17, sidste Punktum, § 17, siste punktum. For sin Fordring har Kreditor Pante- Denne rett går förän eldre kontraktret i den forsommeliges Part i skibet og messig pant i parten, men står tilbake for det paa Parten faldende Udbytte, hvil­ de i lite kapitel omhandlede sjopanteken Ret gaar förän seldre kontraktmses- rettigheter såvelsom for kontraktmessig sigt Pant i Parten, men staar tilbage for pant i det hele skib, og tapes, når den de i lite Kapitel omhandlede Sopante- ikke gjores gjeldende ved soksmål innen rettigheder saavel som for kontrakt- et år fra den tid da utlegget gjordes. maessigt Pant i det hele Skib og fortabes, naar den ikke gores gseldende ved Sogsmaal inden et Aar fra den Tid, da Udlseget fandt Sted.

FJERDE KAPITEL. FJERDE KAPITEL.

Om Begränsning af Rederansvaret. Om begrensning av rederes ansvar.

§ 70. § 70. Det Ansvar, der paahviler Ejeren af et Det ansvar som påhviler eieren av et Skib, er begraenset, for saa vidt angaar: skib, er begrenset forsåvidt angår: 1) Erstatning til Trediemand for Skade 1. erstatning for skade på person eller paa Person eller Ejendom, der er for- eiendom, som er forårsaket ved feil aarsaget til Sos eller paa Land ved eller forsommelse av skibsforer, Bihang till riksdagens protokoll 1928. samt. 94 Käft. (Nr 118.) 8

]14 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

2. ersättning för skada å person, vilken utför arbete i fartygets tjänst, å fartygets passagerare, å last, som avlämnats till befälhavaren för be­ fordring, samt å ombordvarande gods av vad slag det vara må;

3. förpliktelse, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter;

4. ersättning för skada, som under fullgörande av ett avtal orsakats genom fel eller försummelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget;

5. skyldighet att, när fartyg förolyckats, avlägsna vraket och fullgöra vad i sådant fall åligger fartygsägare;

6. bärgarlön; 7. bidrag till gäldande av gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befäl­ havaren i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hänsyn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkli­ gen kräves, med mindre detta orsakats av att fartygets proviantering eller utrustning i övrigt vid resans början varit otillräcklig eller bristfällig eller ock fartygsägaren till förpliktelsen givit särskilt bemyndigande eller godkännande.

Vad ovan är stadgat om begränsning av ansvarigheten äge dock ej tillämp­ ning beträffande förpliktelse, som uppkommit till följd av fel eller försummelse av fartygsägaren eller som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra personer i fartygets tjänst.

Har den, som äger fartyget eller del däri, övertagit dess förande, äge han ej åberopa begränsningen av ansvarigheten för fel och försummelse, med mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 115

Dansk Tekst. Norsk tekst.

Fejl eller Försummelse af Skibsforer, mannskap, los eller andre som ut- Mandskab, Lods eller andre, der ud- forer arbeide i skibets tjeneste; forer Arbejde i Skibets Tjeneste; 2) Erstatning for Skade, der er tilfojet 2. erstatning for tap av eller skade på Personer, der udforer Arbejde i Ski­ gods som er levert skibsforeren til bets Tjeneste, Skibets Passagerer, befordring eller bragt ombord på Gods, der er leveret Skibsforeren til skibet; Befordring, og ombordvserende Genstande af enbver Art; 3) Förpligtelse, der grunder sig paa, åt 3. förpliktelse som grunner sig på åt der der i et Konnossement er givet urig- i et konnossement er gitt uriktige tige eller ufuldstsendige Oplysninger; eller ufullstendige oplysninger; 4) Erstatning for Skade, der er förnär - 4. erstatning för misligholdelse av en avsaget ved Fejl eller Försummelse i tale som folge av feil eller försum­ Navigeringen eller den somandsmses- melse i navigeringen eller den sjosige Behandling af Skibet under Op- mannsmessige behandling av skibet; fyldelsen af en Aftale; 5) Forpbgtelse til åt fjerne Vraget af et 5. förpliktelse til å fjerne vraket av et forulykket Skib og Förpligtelse som forulykket skib og förpliktelser som hsenger sammen dermed; henger sammen dermed; 6) Bjsergelon; 6. bergelonn; 7) Bidrag til alminde ligt Ha vari; 7. bidrag till felleshaveri; 8) Förpligtelse, der grunder sig paa, åt 8. förpliktelse som grunner sig på åt Skibsforeren i denne sin Egenskab skibsforeren, i denne sin egenskap, uden for Skibets Hjemsted har truf- utenfor skibets hjemsted har truffet fet en Aftale eller Föranstaltning med en avtale eller forfoining som kreves Henblik paa, hvad der kraves til Be­ til bevaring av skibet eller fortsettelse varing af Skibet eller Fortssettelse af av reisen, medmindre årsaken er åt Rejsen, med mindre Grunden er, åt skibets utrustning ved reisens begyn­ Skibets Udrustning eller Proviante- nelse har vaert utilstrekkelig eller ring ved Rejsens Begyndelse har mangelfull. vseret utilstrakkelig eller mangelfuld, eller Ejeren särskilt har givet Fuldmagt eller godkendt Forpligtelsen. Begränsning af Ansvaret intrader dog Begrensning av ansvaret inntrer dog ikke, saafremt Forpligtelsen er en Folge ikke, såfremt förpliktelsen er en folge av af Fejl eller Försummelse af Ejeren, eller feil eller försummelse av eieren, eller så­ saafremt den grunder sig paa Tjeneste- fremt den grunner sig på tjenesteavtale aftale med Personer, der er i Skibets med skibsforer, mannskap eller andre i Tjeneste. skibets tjeneste. Er Ejeren eller en Partreder tillige Er eieren eller en partreder tillike forer Forer af Skibet, indtrader Begransning av skibet, kan han ikke kreve begrens-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget eller ock begåtts av andra personer, som utföra arbete i fartygets tjänst.

71 §. År ansvarigheten begränsad, svare fartygsägaren icke med högre belopp än fartygets värde med tillägg av de i 74 § nämnda belopp. I de fall, som i 70 § 1—5 punkterna avses, må ansvarigheten ej heller överstiga 145 kronor i guld för ton av fartygets dräktighet.

I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, svare dock fartygsägaren intill ett belopp av 145 kronor i guld för ton av fartygets dräktighet utöver den gräns, som i 1 stycket an­ givits.

72 §. Med dräktighet skall i detta kap. förstås, beträffande maskindrivna fartyg fartygets nettodräktighet ökad med det maskinrum, som vid bestämmandet av nettodräktigheten dragits från bruttodräktigheten, samt beträffande andra far­ tyg nettodräktigheten.

73 §. Fartygets värde skall för bestämmande av gränsen för fartygsägarens an­ svarighet beräknas efter fartygets tillstånd vid nedan angivna tidpunkter: 1. Vid sammanstötning eller annan händelse skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd vid ankomsten till första efter händelsen anlöpta hamn beträffande alla fordringar, som sammanhänga med händelsen och upp­ kommit före ankomsten till hamnen, härunder inbegripna även de ford­ ringar, som grunda sig på ett avtal eller härflyta från ett av händelsen orsakat gemensamt haveri.

Har före ankomsten till hamnen ny händelse, som icke står i samband med den första, medfört minskning av fartygets värde, skall denna läm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S. 117

Dansk Tekst. Norsk tekst.

af Ansvaret for Fejl eller Forsommelse ning av ansvaret for andre feil og forikke, medmindre Fejlen eller Forsom- sommelser enn de som gjelder navige­ melsen gselder Navigeringen eller den ringen eller den sjomannsmessige besomandsmsessige Behandling af Skibet, bandbng av skibet, eller som skyldes eller skyldes Personer, der utforer Ar- nogen annen som utforer arbeide i ski­ bejde i Skibets Tjeneste. bets tjeneste.

§ 71. § 71. Naar Ansvaret er begrsenset, bsefter Når ansvaret er begrenset, befter Ejeren indtil Vserdien af Skibet med eieren inntil verdien av skibet med tillegg Tillseg af de i § 74 nsevnte Belob. I de av de i § 74 nevnte belop. I de tilfelle Tilfselde, der er nsevnt i § 70 Nr. 1—5, som er nevnt i § 70 nr 1—5, befter ban bsefter ban dog ikke udover 145 Kr. i dog ikke utöver 145 kröner i gull pr. Guld pr. Ton af Skibets Drsegtigbed. tonn av skibets drektigbet. I Forbold til dem, der bar Krav paa I forbold till dem som bär krav på er­ Erstatning i Anledning af Dodsfald eller statning for dödsfall eller skade på lege­ Skade paa Legem eller Helbred forbojes nd eller belbred, forboies grensen for Grsensen for Ansvaret med 145 Kr. i ansvaret med 145 kröner i gull pr. tonn. Guld pr. Ton. § 72. _____ ______ § 72. Ved Skibets Drsegtigbed förstaas i § 71, Med skibets drektigbet menes i § 71, naar det gselder maskdndrevne Skibe, når det gjelder maskindrevne skib, net- Nettotonnagen med Tillseg af det Rum totonnasjen med tillegg av det rum for for Maskineriet, der ved Beregningen af maskineriet som er trukket fra i brutto- Nettotonnagen er trukket fra Brutto­ tonnasjen ved beregningen av nettotontonnagen, og naar det gselder andre nasjen. Når det gjelder andre skib, Skibe, Nettotonnagen. menes nettotonnasjen.

§ 73. § 73. Vserdien af Skibet fastssettes efter dets Verdien av skibet fastsettes efter dets Tilstand ved folgende Tidspunkter: tilstand ved folgende tidspunkter: 1) Ved Sammenstod eller anden Ulyk- 1. I tilfelle av sammenstot eller annen kesbsendelse fastssettes Vserdien efter sjoulykke fastsettes verdien efter ski­ Skibets Tilstand ved Ankomsten til bets tilstand ved ankomsten til förste förste Havn, for saa vidt angaar alle bavn i forbold til alle fordringer som Fordringer, der staar i Sammenbseng står i sammenbeng med ulykken og med Hsendelsen og er opstaaet for er opstått for ankomsten til bavnen, Ankomsten til Havnen, berunder berunder også fordringer som grunogsaa Fordringer, der grunder sig paa ner sig på avtale, eller på et felles- Aftale eller paa et almindebgt Ha vari bavari som er forårsaket av ulyk­ der er foraarsaget af Hsendelsen. ken. Har forinden Ankomsten til Hav­ Har en ny ulykke, som inntreffer nen en ny Ulykkeshsendelse, der er for ankomsten til bavnen og er uten

118 Kungl. Maj :ts proposition nr 118.

Svensk text.

nas obeaktad, såvitt angår fordringar, som sammanhänga med den före­ gående händelsen.

Beträffande händelser, som må tima under fartygets uppehåll i ham­ nen, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i denna hamn efter händelsen.

2. Föreligger ej fall, som i föregående moment avses, och angå fordringarna lasten eller grunda de sig på oriktighet eller ofullständighet i konossementets uppgifter, skall värdet beräknas efter fartygets tillstånd i lastens bestämmelsehamn eller å den ort, där resan avbrytes, dock att om lasten är bestämd till olika hamnar och skadan härrör av en och samma orsak, värdet skall beräknas efter fartygets tillstånd i den första av dessa hamnar.

Vad angår övriga fordringar skall värdet beräknas efter fartygets till­ stånd vid resans slut.

74 §. De belopp, som för bestämmande av gränsen för fartygsägarens ansvarighet skola läggas till fartygets värde, äro:

1. 10 procent av fartygets värde vid resans början;

2. fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av ska­ dor å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke bli­ vit avhjälpta.

75 §. Fordringar, som härröra av samma sammanstötning eller annan händelse, njute ur det belopp, vartill fartygsägarens ansvarighet jämlikt 71 § 1 stycket är beträffande dem begränsad, betalning under åtnjutande av den förmånsrätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 119

Dansk Tekst. Norsk tekst.

liden Sammenhseng med den förste, sammenheng med den förste, formedfört Forringelse af Skibets Vserdi, minsket skibets verdi, skal denne skal denne Yserdiforringelse ikke ta- verdiforringelse ikke tas i betraktges i Betragtning, for saa vidt an- ning i forhold til de fordringer som gaar de Fordringer, der staar i Sam- står i sammenheng med den tidli­ menbseng med den tidligere Hsen- gere ulykke. delse. For saa vidt angaar Ulykkeshsen- Forsåvidt angår ulykke som inndelser, der indtrseffer under Skibets treffer under skibets ophold i havnen Opbold i Havnen, fastssettes Vserdien fastsettes verdien efter skibets til­ efter Skibets Tilstand i Havnen efter stand i havnen efter ulykken. Hsendelsen. 2) I Forhold til Fordringer, der ikke 2. I forhold til fordringer som ikke står i staar i Sammenhseng med en Ulyk- sammenheng med en sjoulykke, og keshsendelse, og som angaar Ladnin- som angår ladningen eller grunner gen eller grunder sig paa urigtige eller sig på uriktige eller ufullstendige op­ ufuldstsendige Oplysninger i et Kon- lysninger i et konnossement, fastset­ nossement, fastssettes Vserdien efter tes verdien av skibet efter dets til­ Skibets Tilstand i Bestemmelseshav- stand i bestemmelseshavnen for lad­ nen for Ladningen eller paa det ningen eller på det sted hvor reisen Sted, hvor Rejsen afbrydes. Er Lad­ avbrytes. Er ladningen bestemt til ningen bestemt til forskellige Havne, forskjellige havner, og skyldes skaden og skyldes Skaden en og samme Aar- samme årsak, fastsettes verdien efter sag, fastssettes Vserdien efter Skibets skibets tilstand i den förste av disse Tilstand i den förste af disse Havne. havner. I Forhold til andre Fordringer fast­ I forhold til andre fordringer fast­ ssettes Vserdien efter Skibets Tilstand settes verdien efter skibets tilstand ved Rejsens Slutning. ved reisens slutning.

§ 74. § 74. De Belob, der skal lsegges til Skibets De belop som skal legges til skibets Vserdi ved Fastssettelsen af Grsensen for verdi ved fastsettelsen av grensen för Ejerens Ansvar, er: eierens ansvar, er: 1) 10 pCt. af Skibets Vserdi ved Rejsens 1. 10 prosent av skibets verdi ved Begyndelse. reisens begynnelse; 2) Erstatning og Havaribidrag for Ska- 2. erstatning og havaribidrag for skade de paa Skibet, der er opstaaet efter på skibet, som er opstått efter reisens Rejsens Begyndelse og ikke udbed- begynnelse og ikke er utbedret. ret. m § 75. § 75. Fordringer, der hidrorer fra samme Fordringer som står i sammenheng Ulykkeshsendelse, fyldestgores af det med samme sjoulykke, fyllestgjores av Belob, hvortil Ejerens Ansvar overfor ansvarsbelopet i den rekkefolge som er

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

som må vara förenad med för dem stadgad sjöpanträtt. Samma lag vare be­ träffande fordringar, som ej härröra av sådan händelse, men för vilka farty­ gets värde i samma hamn är bestämmande.

De, som äga rätt till ersättning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa i följd av samma händelse, skola jämte varandra njuta rätt till betalning ur det särskilda belopp, som i 71 § 2 stycket för sådant fall bestämmes. Erhålla de icke full betalning ur omförmälda belopp, njute de för återstoden av sina ford­ ringar jämte övriga fordringsägare, på sätt i 1 stycket sägs, betalning ur det ansvarsbelopp, som där avses.

76 §. Vill fartygsägaren komma i åtnjutande av begränsning av ansvarigheten, ankomme på honom att föra bevis om fartygets värde vid de i 73 § och 74 § 1 punkten angivna tidpunkter samt om storleken av de belopp, som omförmälas i 74 § 2 punkten, eller, då fråga är om begränsning till visst belopp för ton, om fartygets dräktighet.

77 §. Uppstår tvist om gränsen för den ansvarighet, som åligger fartygsägaren, eller om fördelningen mellan fordringsägarna av det belopp, han är pliktig ut­ giva, må saken hänskjutas till utredning och avgörande av dispaschör i farty­ gets hemort eller där dispasch för den ort vanligen upprättas. Dispaschören åligger att, när sådant hänskjutande äger rum, genom kungö­ relse som tre gånger införes i allmänna tidningarna samt i annan tidning, ge­ nom vilken offentliggörande på ändamålsenligaste sätt kan ske, anmana dem, mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas, att inom viss förelagd tid skriftligen anföra vad de till bevakande av sin rätt akta nödigt ävensom ingiva de handlingar, vilka de vilja åberopa; skolande dispaschören i tillämpliga delar vid dispaschen iakttaga vad för utredning av gemensamt ha­ veri är stadgat i 214 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 121

Dansk Tekst. Norsk tekst.

dem er begrsenset, under Hensyntagen til fastsatt for de sjopanterettigheter som Rsekkefolgen af de Sopanterettigheder, måtte tilkomme dem. Det samme gjelder maatte tilkomme dem. Det samme der fordringer som ikke henger sammen gselder Fordringer, der ikke hidrorer fra med en sjoulykke, men for hvilke skibets Ulykkeshsendelse, og for hvilke Skibets verdi bestemmes i samme havn. Vserdi bestemmes i samme Havn. De, der bar Krav paa Erstatning för Fordringer på erstatning för dödsfall Dodsfald eller Skade paa Legera eller eller skade på legeme eller helbred som Helbred, hidrorende fra samme Ulykkes- folge av samme sjoulykke, fyllestgjores haendelse, fyldestgores af det saerlige av det sserskilte ansvarsbelop som er Ansvars belob, der er fastsat i § 71, 2det fastsatt for dem. Strekker det ikke til, Stykke. Faar de ikke fuld Dikning af fyllestgjores resten sammen med de dette Belob, fyldestgores de för Resten andre fordringer. af deres Krav sammen med andre Fordringsbavere efter Reglerne i denne Para­ grafs lste Stykkes lste Punktum.

§ 76. § 76. Yil Ejeren paaberaabe sig Begräns­ Krever eieren begrensning av sitt an­ ning af sit Ansvar, paahviler det ham åt svar, påhviler det ham å före bevis for före Bevis for Skibets Vserdi ved de af­ skibets verdi ved de avgjorende tids­ görande Tidspunkter og for Storrelsen punkter og for storrelsen av de erstataf de Belob, der er nsevnt i § 74 Nr. 2, ningsbelop og havaribidrag som skal eller for Skibets Drsegtighed. legges til verdien, eller for skibets drektighet, når den er avgjorende for ansvarsgrensen. § 77. § 77. Opstaar der Tvist om Grsensen for Eieren kan reise soksmål til fastsettelse Ejerens Ansvar eller om Fordelingen af av grensen for det ansvar som måtte Ansvarsbelobet, kan Ejeren krseve Sägen påhvile ham, og til fordeling av ansvarsafgjort af en Dispachor. Har ban gjort belopet gjennem stevning under ett til dette, kan dog enhver Fordringshaver an- alle fordringshavere, overfor hvem sam­ lsegge Sogsmaal til Fastssettelse af, hvor me begrensning påberopes. Saken reises stor hans Fordring vilde vsere, hvis Eje­ i den rettskreds, hvor skibet har sitt rens Ansvar ikke var begrsenset, og Eje­ hjemsted. Hovedforhandling kan holdes ren kan forlange, åt Dispachoren skal uten saksforberedelse. Pådommelsen ssette bestemte Fordringshavere en pås­ kan deles således, åt grensen for ansvaret eende Frist, inden hvilken de skal have fastsettes först, og åt avgjorelser om for­ anlagt saadant Sogsmaal. delingen av belopet treffes efterhvert som de fordringer der efter rekkefolgen kommer i betraktning, er godkjent eller rettskraftig avgjort gjennem sserskilte soksmål.

122 Kungl. Maj:t$ proposition nr 118.

Svensk text.

Kostnaden för sådan dispasch vare fartygsägaren skyldig ersätta, med mind­ re borgenär utan skälig orsak hänskjuta saken eller föranlett dess hänskju­ tande till dispaschör.

78 §.

Har fartygsägaren i anledning av fordran, för vilken ansvarigheten är be­ gränsad, till förebyggande av handräckningsåtgärd eller för att få förordnan­ de därom hävt ställt säkerhet för fulla beloppet av sin ansvarighet, vare sä­ kerheten att anse såsom ställd till förmån för alla dem, mot vilka samma be­ gränsning av ansvarigheten kan åberopas.

Är säkerheten ställd för lägre belopp än nyss är sagt eller hava flera säker­ heter ställts en efter annan, skola verkningarna därav, om parterna icke åsäm­ jas, så bestämmas, att gränsen för ansvarigheten ej må överskridas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 123

Dansk Tekst. Norsk tekst.

Finder Dispachoren Grund dertil, kan Er der et större antall fordringshavere han med et Varsel af hojst tre Maaneder eller er der grann til å anta åt der er indkalde Fordringshaverne paa den Maa- ukjente fordringshavere, kan retten bede, han i det enkelte Tilfselde anser for stemme åt eieren skal la stevningen med mest hensigtsmsessig. innkallelse kunngjore tre gånger i Norsk Enhver af de interesserede er pligtig til Kunngjorelsestidende med et varsel av åt meddele Dispachoren alle de Oplys- mindst tre måneder, regnet fra siste ninger og Bevisligheter, som han anser kunngjorelse, samt ved opslag på rettens for nodvendige. kontor og på tollboden ved det tollsted, Omkostningerne ved Dispacheringen i hvis distrikt skibet horer hjemme. haeres af Ejeren. Retten kan også påby kunngjorelse i et Tvistigheter om Rigtigheden af Dis- eller flere andre blad. Ennvidere skal pachorens Afgorelser kan indbringes for eieren la stevningen med innkaldelse for- Domstolene. kynde för hver av de kjente fordrings­ havere gjennem anbefalt brev. Når innkallelsen er utferdiget, kan retten på begjsering av eieren ved kjennelse treffe en forelobig avgjorelse om ansvarsgrensen, efteråt de kjente fordringshavere såvidt mulig har fått adgang til å uttale sig muntlig eller skriftlig.

§ 78. § 78. Er soksmål Teist efter § 77, kan for­ dringshaverne ikke uten samtykke av eieren og andre interesserte kreve dekning av sjopanterett, av stillet sikkerhet eller av utlagte formuesgjenstander, for det er re tts kraf tig avgjort hvormeget der faller på deres fordringer. Har Ejeren, for åt afvserge Arrest eller Har eieren for å avverge arrest eller for åt faa en Arrest ophsevet, stillet Sik- tvangsfullbyrdelse stillet sikkerhet för kerhed for det fulde Ansvarsbelob, gsel- det fulle ansvarsbelop, gjelder sikkerder Sikkerheden som stillet til Fordel for heten som stillet til fordel for alle de alle de Fordringshavere, overfor hvem fordringshavere, overfor hvem samme Begraensningen kan paaberaabes. begrensning kan påberopes. Er Sikkerhed stillet for et lavere Be- Er sikkerhet stillet for et lavere belop, lob, eller er flere Sikkerheder stillet efter eller er flere sikkerheter stillet efter hver­ hverandre, bestemmes Virkningerne i andre, og partene ikke blir enige, fast- Mangel af Overenskomst mellem Par- setter retten virkningene således, åt terne af Retten, saaledes åt Gr sense n for grensen for ansvaret ikke overskrides. Ansvaret ikke overskrides.

124 Eungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

79 §. Har fartygsägaren utbetalt vad enligt ovan givna bestämmelser om begräns­ ning av ansvarigheten ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borge­ när äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalningsskyldighet förbunden, där antagas må, att ban, när betalnin­ gen erlades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran.

Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kunskap, när han erhöll betalningen.

80 §. I rättegång eller då utsökning sker i anledning av fordran, för vilken ansva­ righeten är begränsad, må, då fartygsägaren det äskar, anstånd beviljas med verkställighet i annan egendom än fartyget, frakten och fordringar, i vilka en­ ligt 268 § sjöpanträtt åtnjutes, under sä lång tid som må krävas för försälj­ ning av fartyget och fördelning av köpeskillingen mellan fordringsägarna.

81 §. Är underbortfraktare av ett fartyg eller den, till vilken fartygsägaren över­ låtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning, ansvarig i fall, som omförmälas i 70 §, skall vad i detta kapitel stadgas äga motsvarande tillämp­ ning.

82 §. Är i främmande stats lag i förhållande till svenskt fartyg begränsning av ansvarigheten icke medgiven i fall, som i detta kap. avses, eller ock gränsen för sådan ansvarighet satt högre än här ovan stadgas, äger Konungen förord­ na, att motsvarande bestämmelser skola här i riket tillämpas gentemot fartyg,

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 125

Dansk Tekst. Norsk tekst.

§ 79 . § 79. Har Ejeren udbetalt alt, hvad der ef­ Når grensen for ansvaret er fastsatt ter Reglerne om Begrsensning af Ansva­ ved overenskomst eller ved rettskraftig ret paahvilede ham, og viser det sig se- dom, og eieren deponerer i Norges Bank nere, åt andre Fordringshavere havde det fulle ansvarsbelop med tillegg av et samme eller bedre Ret, er Ejeren ikke efter rettens skjon tilstrekkelig belop til pligtig åt betale noget yderligere, saa- dekning av renter og saksomkostninger, fremt det maa antages, åt han, da Ud- bortfaller såvel sjopanterett som utbetalingen fandt Sted, ikke kendte til leggspant og annen sikkerhet for de disses Krav og ikke ved behörig Under- fordringer som omfattes av ansvarsbesogelse kunde ha ve skaffet sig Kundskab grensningen. om dem. Den Fordringshaver, der har oppebaaret, hvad der rettelig tilkom en an­ den, svarer med det oppebaarne Belop for dennes Fordring, saafremt han havde Kundskab om den, da han modtog Betaling. § 80. § 80. I Tilfselde af Sogsmaal eller anden I tilfelle av soksmål eller annen retts- Retsforfolgning mod Ejeren for en Ford­ forfolgning mot eieren for en fordring för ring, for hvilken hans Ansvar er begrsen- hvilken hans ansvar er begrenset, kan det set, kan det paa Bogsering af Ejeren be- på begjering av eieren bestemmes, åt stemmes, åt Arrest eller Tvangsfuldbyr- arrest eller tvangsfullb yr delse i annen delse i anden Formue end Skib, Fragt og formue enn skib, frakt og fordringer som Fordringer, der efter § 268 er Genstand efter § 268 er gjenstand for sjopanterett, for Sopanteret, skal udssettes i saa lång skal utsettes i så lång tid som trenges til Tid, som behoves til Sälg af Skibet og sälg av skibet og fordeling av kjopesum- Fordeling af Kobesummen. men.

§ 81. § 81. Er Underbortfragteren af et Skib eller Er underbortfrakteren av et skib eller den, der har faaet det overladt af Ejeren den som har fått det overlatt av eieren til Brug i Sofart for egen Begning, an­ til bruk i sjöfart för egen regning, an­ svarig i Tilfselde som nsevnt i § 70, faar svarig for fordringer som nevnt i § 70, Reglerne om Begrsensning af Ejerens får reglene om begrensning av eierens Ansvar tilsvarende Anvendelse. ansvar tilsvarende anvendelse.

§ 82. § 82. Hvis en fremmed Stats Ret overfor Hvis en fremmed stats rett overfor dansk Skib ikke indrommer Ansvarsbe- norsk skib ikke innrommer ansvarsbegrsensning i de i dette Kapitel angivne grensning i de tilfelle som er omhandlet Tilfselde eller anvender en hojere Grsense i dette kapitel, eller anvender en hoiere

126 Kungl. Majsts proposition nr 113. Svensk text. som är hemmahörande i sådan stat.

SJUNDE KAPITLET.

Om haveri.

188 § 12 punkten. Kostnad och förlust vid anskaffande av medel till bestridande av utgifter, vilka skola såsom gemensamt haveri ersättas, såsom: provision, ränta och för­ säkringspremie å förskjutna medel samt förlust, uppkommen genom prisskill­ nad å gods, som till medels anskaffande måste i nödhamn försäljas.

216 §. Angående begränsning av redareansvaret i fråga om haveribidrag, som skall gäldas av fartyg och frakt, stadgas i 4 kap. här ovan. Skall haveribidrag gäl­ das av last eller annat gods, häfte ägaren med godset, men svare ej personligen.

ÅTTONDE KAPITLET.

Om skada genom fartygs sammanstötning.

220 § 3 stycket. För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga an­ svariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgivit mera än vad enligt bestämmelserna här ovan å honom belöper, att uttaga det överskjutande hos andra parten under åtnjutande av den sjöpanträtt, som tillkommer ersätt­ ningen; i fråga om annan skada svare de skyldiga endast var för sin del av er­ sättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 127

Dansk Tekst. Norsk tekst.

for Ansvaret end bestemt i dette Kapitel, grense for ansvaret, kan Kongen be­ kan Kongen bestemme, åt tilsvarende stemme, åt tilsvarende regler skal anven­ Regler skal anvendes overfor Skibe, der des overfor skib som er bjemmeborende er hjemmehorende i en saadan Stat. i en sådan stat.

I SYVENDE KAPITEL. I SYVENDE KAPITEL.

Om Havari: Om havari.

§ 188, Nr. 12. § 188 nr 12. Omkostninger og Tab, der bar vaer et omkostninger og tap som bar vsert för­ förbundet med åt tilvejebringe de for- bundet med å tilveiebringe de fornodne nodne Penge til Dsekning af et alminde- penger til dekning av et almindelig baligt Havari, navnlig Provision, Renter vari, navnlig provision, renter og assuog Assurancepremie, og Tab, der paa ransepremie av utlagte penger, og tap Grund af Prisforskel bdes ved Sälg av der på grann av prisforskjell bdes ved Gods i Nodhavn til Havariets Däckning. sälg av gods i nodbavn til bavariets dekning. § 216. § 216. For Haveribidrag af Skib og Fragt For havaribidrag av skib og frakt hefbsefter den bidragspbgtige med den Be- ter den bidragspliktige med den begrensgr aens ning, der er fastsat i 4de Kapitel. ning som er fastsatt i 4de kapitel. For Havaribidrag af Ladning og andre For havaribidrag av ladning befter Genstande bsefter Ejeren med disse, men eieren med denne, men ikke personbg. ikke personlig.

I OTTENDE KAPITEL. I OLTENDE KAPITEL.

Om Skade ved Sammenstod: Om skade ved sammenstot.

§ 220, 3die Stykke, sidste Punktum. § 220, 3dje ledd. Har en av de skyldige herefter maattet Hver enkelt av de skyldige er hare an­ udrede mere, end der forholdsvis falder svarig for den del av erstatningen som paa barn, kan ban bolde sig til den anden faller på barn. Når död eller skade på for saa stort et Belop, som ban bar maat­ legeme eller belbred er voldt, kan dog tet udrede for meget, og ban indtraeder den erstatningsberettigede inntale den i den Sopanteret, der er tillagt Erstat- bele erstatning bos hvilkensomhelst av ningsfordringen. de skyldige. Har en av dem måttet utrede mere enn den del som faller på barn, kan ban kreve det overskytende tilbake av den annen skyldige, og inntrer i den sjopanterett som er tillagt erstatningsfordringen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

NIONDE KAPITLET.

Om bärgning.

224 §. Var som bärgar förolyckat eller nödställt fartyg eller ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock envar, som vid bärg­ ningen medverkar, äge undfå bärgarlön. Till andel i lön, som för sådan bärg­ ning skall utgå, vare ock den berättigad, vilken under den nöd, som föranlett bärgningen, räddat människor från fartyget eller medverkat vid deras rädd­ ning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogat för­ bud av fartygets befälhavare, äge ej rätt till bärgarlön.

Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även där fartyg, som av an­ nat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå bärgarlön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.

Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas av domstol.

Angående begränsning av redareansvaret i fråga om lön för bärgning av far­ tyget eller något, som hört till fartyget, stadgas i 4 kap. här ovan. Har gods eller något, som hört till gods, bärgats, häfte ägaren med det bärgade, men svare ej personligen.

Kungl. Maj :is proposition nr 113. 129

Dansk Tekst. Norsk tekst.

I NIENDE KAPITEL. NIENDE KAPITEL.

Om Bjselning-: Om bergning.

§ 224. § 224. Enhver, der bjserger Skib, der er foru- Enhver som berger skib der er forlykket eller stedt i Ned, eller ombord- ulykket eller stedt i nod, eller som berger vserende Gods eller noget, der bar hort ombordvserende gods eller noget som til saadant Skib eller Gods, saa og en­ har hort til sådant skib eller gods, og hver, der medvirker ved Bjsergningen, enhver som medvirker ved bergningen, har Ret til åt faa Bjsergelon. Den, der har rett til bergelonn. Rett till andel har reddet Menneskeliv fra Skibet under i bergelonnen har også den som har red­ den Nod, der har givet Anledning til det menneskeliv fra skibet under den nod Bjasrgningen, eller har medvirket dertil, som har gitt anledning til bergningen, har Krav paa Andel i Bjsergelonnen. eller som har medvirket til rednin­ gen. Deltager nogen i Bjsergningen mod et Den som har påtvunget bergning mot udtrykkeligt og befojet Förbud af den, uttrykkelig og befoiet förbud av den som der har Befalingen ombord, har han intet har kommandoen ombord, har ikke rett Krav paa Bjsergelon. til bergelonn. Bjsergelon kan krseves ogsaa i Tilfselde, Bergelonn kan kreves, selv om det beri hvilke et Skib har bjserget et andet, der gende skib tilhorer samme reder som det tilhorer samme Ejer som det bjsergede bergede skib. Skib. Har nogen paataget sig ved Lodsning Har nogen ved overenskomst påtatt eller Bugsering eller paa lignende Maade sig å yde skibet tjeneste ved lösning eller åt yde et Skib Tjeneste, og Skibet der­ bugsering eller på lignende måte, og efter kommer i Nod, har han kun Krav skibet kommer i nod, har han ikke rett paa Bjsergelon, for saa vidt den af ham til bergelonn, uten forsåvidt den hjelp ydede Hjselp maa anses åt ligge udenfor, han derunder har ydet, ikke kan ansees hvad han ifolge Overenskomsten har overtatt i overenskomsten. vseret forpligtet til. Kan Parterne ikke enes om Bjsergelon- Kan partene ikke enes om bergelonnens Storrelse, bliver denne åt bestemme nens storrelse, blir denne å bestemme av af Retten. retten, medmindre det bergedes verdi ikke överstiger 500 kröner, i hvilket tilfelle den bestemmes av fylkesmannen. For Bjsergelon hsefter Ejeren af et Skib For bergelonn hefter eieren av et skib med den Begrsensning, der er fastsat i med den begrensning som er fastsatt i 4de Kapitel. Ejeren af Badning eller 4de kapitel. Eieren av ladning eller an­ andre Genstande hsefter med disse, men dre gjenstander hefter med disse, men ikke personlig. ikke personlig. Bihang till riksdagens protokoll 1928. samt. 94 käft. (Nr 113.) 9

130 Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

TIONDE KAPITLET.

Om sjöförsäkring.

230 § 2 stycket. I synnerhet kunna följande föremål försäkras: fartyg, frakt, fartygs utrust­ ning, last, förmodad vinst och provision å varor, medel, förskjutna eller upp­ låga för haveri, så ock andra fordringar, för vilka fartyg, frakt eller last häfta. Försäkringsgivare äge själv försäkra det föremål, han åt annan försäkrat, för den fara, han övertagit (återförsäkring).

256 § 4 punkten. vid försäkring av haveripenningar — när det föremål, som för fordringen häftar, gått helt och hållet förlorat eller eljest icke lämnar någon tillgång till fordringens gäldande.

ELFTE KAPITLET.

Om sjöpanträtt ocli om preskription av fordran i vissa fall.

I.

Om sjöpanträtt.

267 §. Sjöpanträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten, och utgifter, som i fordrings­ ägarnas gemensamma intresse gjorts för att bevara fartyget eller för att åvägabringa dess försäljning och fördelning av köpeskillingen; tonav­ gifter, fyr- och båkavgifter, hamnavgifter och andra offentliga avgifter och pålagor av samma slag; omkostnader vid lotsning samt kostnader för bevakning och bevarande av fartyget, sedan det inkommit i sista hamn;

2. fordran å hyra och annan gottgörelse, som befälhavaren, besättningen och andra personer i fartygets tjänst äga utfå på grund av deras tjän­ steavtal med fartygsägaren eller befälhavaren;

3. bärgarlön och fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri;

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 131

Dansk Tekst. Norsk tekst.

I TIENDE KAPITEL. I TIENDE KAPITEL.

Om Soforsikring: Om sjoforsikring.

§ 230, 2det Stykke. § 230, 2net ledd. Navnlig kan forsikres: Skib, Fragt, Navnlig kan forsikres; skib, frakt, ski­ Skibets Udrustning, Ladning, forventet bets utrustning, ladning, forventet han­ Handelsfördel og Provision paa Varer, delsfördel og provision på varer, havari- Havaripenge og andre Fordringer, der penger og andre fordringer som har sjobar Sopanteret i Skib, Fragt eller Lad­ panterett i skib, frakt eller ladning. ning. Forsikreren kan genforsikre den Forsikreren kan gjenforsikre den av af ham overtagne Risiko (Reassurance). ham overtatte risiko (reassuranse).

§ 256, Nr. 4. § 256 nr. 4. ved Forsikring af Havaripenge, naar So- ved forsikring av havaripenger, når sjopantet, der hsefter for dem, er gaaet helt pantet, som hefter for dem, er gått helt tabt eller intet yder til deres Laskning. tapt eller intet yder til deres dekning.

ELLEVTE KAPITEL. ELLEVTE KAPITEL.

Om Sopanteret og om Forseldelse Om sjopanterett. av visse Fordringer.

I. Om Sopan leret. I. Sjopanterett i skib og frakt. § 267. § 267. Sopanteret i Skib og Fragt tilkommer Sjopanterett i skib og frakt tilkommer folgende Fordringer: folgende fordringer: 1) Retsafgifter, der tilkommer Staten, 1. rettsavgifter og andre omkostninger og Udgifter, der er afholdt i Ford- ved tvangssalg og förutgående beva­ ringshavernes faelles Interesse for åt ring av skibet i fordringshavernes bevare Skibet eller for åt faa det solgt felles interesse; tonnasje-, fyr- og og Kobesummen fordelt; Tonnage-, havneavgifter og andre offentlige Fyr- og Havneavgifter og andre of- avgifter av samme slags; omkostnin­ fentlige Afgifter af samme Slags; ger ved lösning og ved vakthold og Omkostninger ved Lodsning samt bevaring av skibet efter dets ankomst ved Vagthold og Bevaring af Skibet til siste havn; efter dets Ankomst til sidste Havn; l. fordringer på hyre og annen godtgjo- 2) Fordringer paa Hyre og anden Godt- relse som ifolge tjenesteavtal? til­ gorelse, som ifolge Tjenesteaftale til­ kommer skibsforer, mannskap og kommer Skibsforer, Mandskab og andre som er ansatt på skibet av andre, der er ansat paa Skibet af eieren eller skibsforeren; Ejeren eller Skibsforeren; 3) Bjsergelon og Bidrag til almindeligt . bergelonn og bidrag til felleshavari; Ha vari;

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

4. ersättning, som skall utgå för sammanstötning eller annan sjöolycka; er­ sättning för skada å hamn-, dock- och vattenvägsanläggningar; ersätt­ ning för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa, som drabbat passa­ gerare, befälhavare eller till besättning hörande person; ersättning för förlust eller minskning av eller skada å last eller resgods;

5. fordran, som grundar sig därpå, att utanför fartygets hemort befälhava­ ren i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd med hän­ syn till vad för fartygets bevarande eller resans fortsättande verkligen kräves, även om befälhavaren var ägare av fartyget och evad fordringen tillkommer honom, dem som lämnat förnödenheter, verkställt repara­ tionsarbete eller försträckt penningar, andra, med vilka avtal slutits, eller lastägare, vars gods blivit under resa salt för fartygets behov, och

6. fordran, som grundar sig därpå att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter.

268 §. Sjöpanträtt i fartyget omfattar jämväl fartygets tillbehör och fartygsägarens fordran å ersättning eller haveribidrag i anledning av skador å fartyget, som må hava uppkommit efter resans början och icke blivit avhjälpta. Under far­ tygets tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller å maskindrivna fartyg kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen.

Sjöpanträtt i frakt, däri inberäknat passagerareavgifter, avser bruttofrakten för den resa, under vilken fordringen uppkommit, samt fordran å ersättning eller haveribidrag för förlust av sådan frakt. Sjöpanträtten omfattar tillika fartygsägarens fordran å ersättning för bärg­ ning som utförts under resan, med avdrag för andel därav som må tillkomma befälhavare eller besättning. Sjöpanträtt för fordran på grund av tjänsteavtal omfattar samtliga frakt­ belopp för alla de resor, som utföras under den tid, samma tjänsteavtal består.

Kungl. Mai ds proposition nr 113. 133

Dansk T ekst. Norsk tekst.

4) Erstatning for Sammenstod eller an­ 4. erstatning for sammenstot eller annen den Soulykke; Erstatning for Skade sjoulykke; erstatning for skade på paa Havne-, Dok- og Vandvejsanlseg; havne-, dokk- og vannveisanlegg; er­ Erstatning for Dodsfald og Skade paa statning for dödsfall og skade på Legera eller Helbred, der har ramt legeme eller helbred som har rammet Passagerer, Skibsforer eller nogen, passasjerer, skibsforer eller nogen der horer til et Skibsmandskab; Er­ som horer til et skibsmannskap; er­ statning for Tab af eller Skade paa statning for tap av eller skade på Ladning eller Rejsegods; ladning eller reisegods; 5) Fordringer, der grunder sig paa, åt 5. fordringer som grunner sig på åt Skibsforeren i denne sin Egenskab skibsforeren, i denne sin egenskap, udenfor Skibets Hjemsted har truffet utanför skibets hjemsted har truffet en Aftale eller Föranstaltning med en avtale eller forfoining som kreves Henblik paa, hvad der krseves til Be­ til bevaring av skibet eller fortsettelse varing af Skibet eller Forts aettelse af av reisen, uten åt det gjor nogen för­ Rejsen, uden åt det gor nogen For­ spel om skibsforeren tillike er eier skel, om Skibsforeren tillige er Ejer av skibet, eller om fordringen tilkomaf Skibet, eller om Fordringen til- mer ham selv eller andre; kommer ham selv eller andre; 6) Fordringer, der grunder sig paa, åt 6. fordringer som grunner sig på åt der i der i et Konnossement er givet urig- et konnossement er gitt uriktige eller tige eller ufuldstsendige Oplysninger. ufullstendige oplysninger.

§ 268. § 268. Sopanteret i Skib omfatter tillige Ski­ Sjopanterett i skib omfatter tillike bets Tilbehor, Ejerens Krav paa Erstat­ eierens krav på erstatning og havari­ ning og Havaribidrag for Skade paa Ski­ bidrag for skade på skibet, som er bet, der er opstaaet efter Rejsens Be- opstått efter reisens begynnelse og gyndelse og ikke er udbedret, og Ejerens ikke er utbedret, og eierens krav på Krav paa Godtgorelse for Bj Bergning, der godtgjorelse för bergning som er utfört er ndfort under Rejsen, efter Fradrag af under reisen, efter fradrag av skibsfore­ Skibsforerens og Mandskabets Andel. rens og mannskapets andel. Til skibets Til Skibets Tilbehor regnes ikke Pro­ tilbehor regnes ikke proviant, brensel, viant, Bändsel, Kul eller andre Maskin- kull eller andre in as k i nf or n o de nh e te r. fornodenheder. Sopanteret i Fragt omfatter Brutto- Sjopanterett i frakt omfatter brutto­ fragten for den Rejse, under hvilken frakten for den reise, under hvilken ford­ Fordringen er opstaaet, samt Krav paa ringen er opstått, samt krav på erstat­ Erstatning og Havaribidrag for Tab af ning og havaribidrag for tap av sådan saadan Fragt. Til Bruttofragten regnes frakt. Til bruttofrakten regnes også ogsaa Passagerpenge. passasjerpenger. Sopanteret för Fordringer ifolge Tje- Sjopanterett for fordringer ifolge tjenesteaftale omfatter Fragten for alle nesteavtale omfatter frakten for alle rei-

134 KungL Maj'.ts proposition nr 113.

Svensk text.

Sjöpanträtten omfattar icke ersättning, som utgår till fartygsägaren på grund av tagen försäkring.

269 §. Borgenär, som för sin fordran har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, njute be­ talning ur panten framför de borgenärer, som omförmälas i 17 kap. handelsbalken, dock att för den i 267 § 6 punkten nämnda fordran betalning utgår först efter de fordringar, som avses i 17 kap. 3 § 1 stycket nämnda balk.

Hava fordringarna uppstått under samma resa, äga de rätt till betalning i den nummerordning, i vilken de i 267 § äro nämnda. Fordringar, som äro upp­ tagna under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i förhållan­ de till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 3 och 5 nämnda fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

Fordringar, som uppstått under en senare resa, skola äga företräde framför dem, som härleda sig från en tidigare. Vad angår de i 267 § 6 punkten nämn­ da fordringar skall likväl vad sålunda stadgas äga tillämpning allenast be­ träffande sådana inbördes; och fordringar på grund av ett och samma tjänste­ avtal, avseende flera resor, skola, ändå att de uppstått under en tidigare resa, njuta lika rätt med fordringar från den sista resan.

270 §. För fördelningen av köpeskillingen för de föremål, i vilka sjöpanträtt åtnjutes, äge de förmånsrättsägande borgenärerna bevaka sina fordringar till deras fulla belopp, utan att avdrag göres på grund av bestämmelserna om begräns­ ning av fartygsägarens ansvarighet, dock att dem tillkommande utdelning ej må överstiga vad på grund av samma bestämmelser högst skall utgå.

271 §. Försäljes helt fartyg efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt fartyg är stadgad, upphöre sjöpanträtten i fartyget,

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 113. 135

Dansk Tekst. Norsk tekst.

Rejser, der er udfort i den Tid, Tjeneste- ser som er utfört i den tid tjenesteavtalen aftalen har vseret gseldende. har vsert gjeldende. Sopanteret omfatter ikke Krav paa Sjopanteretten omfatter ikke krav på Brstatning if 0 lge Forsikringsaftale. erstatning ifolge forsikringsavtale.

§ 269. § 269. Sopanteret i Skib og Fragt har For- Sjopanterett i skib og frakt har fortrinsret i Pantet fremfor alle andre Hsef- trinsrett i pantet fremfor alle andre heftelser. Dog staar Sopanteret efter § 267 telser. Dog står sjopanterett efter § 267 Nr. 6 tilbage for kontraktmsessig Pan- nr. 6 tilbake for kontraktmessig pante­ teret i Skibet. rett i skibet. Sopanterettigheter, der er opstaaet Sjopanterettigheter som er opstått under samme Rejse, fyldestgores i den under samme reise, fyllestgjores i den Rsekkefolge, i hvilken de er nsevnt i rekkefolge som § 267 nevner dem i. De § 267. De, der er nsevnt under samme som er nevnt under samme nummer, har Nummer, har indbyrdes lige Ret. Dog innbyrdes like rett. Innenfor nummer skal de, de er nsevnt under Nr. 3 og 5, 3 og 5 skal dog de yngre gå förän de eldre, for hver Gruppes Yedkommende fyldest­ når de ikke er opstått som folge av sam­ gores saaledes, åt de yngre gaar forud me begivenhet. for de seldre, naar de ikke hidrorer fra samme Begivenhed. Sopanteret fra en senere Rejse gaar Sjopanterett fra en senere reise går forud for Sopanteret fra en tidligere. förän sjopanterett fra en tidligere. For For de Sopanterettigheder, der er nsevnt de sjopanterettigheter som er nevnt i i § 267 Nr. 6, gselder dette dog kun i For- § 267 nr. 6, gjelder dette dog kun i forholdet mellem dem indbyrdes, og naar holdet mellem dem innbyrdes. Ford­ en Tjenesteaftale omfatter flere Rejser, ringer ifolge en tjenesteavtale som om­ har Fordringer fra de tidligere Rejser fatter flere reiser, skal, selv om de er fra samme Sopanteret som Fordringer fra en tidligere reise, ha samme sjopanterett den sidste Rejse. som fordringer fra den siste reise.

§ 270. § 270. Yed Tvangssalg af Genstande, der er Ved tvangssalg av gjenstander som er behseftet med Sopanteret, har Sopant- beheftet med sjopanterett, har sjopanthaverne Ret til åt krseVe Betaling af haverne rett til betaling av kjopesum- Salgssummen i Forhold til deres Ford­ men i forhold til sine fordringers fulle ringers fulde Belob, dog saaledes, åt der belop, men således åt de ikke får utbe­ ikke udbetales dem mere end der efter talt mere enn der efter reglene om an- Reglerne om Ansvarsbegrsensning skyl­ svarsbegrensning skyldes. des. § 271. § 271. Bliver et Skib solgt ved Tvangsauk- Blir et skib solgt ved tvangsauksjon tion, falder Sopanterettigheterne i Skibet eller annet tvangssalg, faller sjopante-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

Svensk text.

men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

Har fartyg efter timad skada förklarats icke vara iståndsättligt och däref­ ter blivit genom frivillig avhandling försålt, upphöre sjöpanträtten i fartyget, men borgenären äge i stället enahanda rätt till köpeskillingen, övergår eljest fartyget i annans hand, häfte det fortfarande för de fordringar, som nämnas i 267 §.

272 §. Sjöpanträtt i frakten må göras gällande, så länge frakten är ogulden eller innehaves av befälhavaren eller fartygsägarens agent. Vad sålunda stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjöpanträtt i övriga i 268 § nämnda fordringar samt köpeskilling, varom i 271 § 2 stycket sägs.

Har belopp, som i 1 stycket avses, influtit till konkursboet efter det fartygs­ ägaren försatts i konkurs, äge borgenär, för vars fordran det inbetalda belop­ pet häftade, så långt detsamma förslår erhålla utdelning i konkursen med den förmånsrätt, som skulle hava tillkommit honom, där beloppet utestått oguldet.

273 §. Har fartygsägaren uppburit belopp, varom i 272 § sägs, och häftade detta för fordran, för vilken han icke personligen svarade, vare han för samma ford­ rans betalning personligen ansvarig, så långt det uppburna beloppet förslår. Har fartygsägaren till gäldande av sådan fordran utbetalt vad enligt 1 styc­ ket ålåg honom att utgiva och visar sig sedan annan borgenär äga lika eller bättre rätt till betalningen, vare fartygsägaren dock icke till vidare betalnings­ skyldighet förbunden, såvida han icke, när betalningen erlades, ägde kunskap om den andres fordran. Borgenär, som sålunda uppburit vad rätteligen bort tillkomma annan, svare med vad han uppburit för den andres fordran, där han om samma fordran ägde kunskap, när han erhöll betalningen. 274 §. övergår äganderätten till fartyg genom frivillig avhandling till utländsk man och upphör därigenom sjöpanträtten i fartyget för fordran, för vilken far­ tygsägaren ej svarade personligen, vare denne för fordringens betalning per­ sonligen ansvarig, dock icke utöver det värde, fartyget hade vid tiden för över­ låtelsen. Vad i 273 § är stadgat skall i sådant fall äga motsvarande tilllämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 137

Dansk Tekst. Norsk tekst.

bort. rettighetene i skibet bort, men fordringshaveren får isteden panterett i kjopesummen. Det samme gselder, naar et Skib ssel- Det samme gjelder, når et skib selges ges, efter åt det paa behörig Maade er efteråt det på behörig måte er erkleert for erklseret for uistandssetteligt. Reglerne uistandsettelig. i § 270 finder da tilsvarende Anvendelse. Overgaar Ejendomsretten til et Skib Går eiendomsretten ellers over til en ellers til en anden, hsefter det fremdeles annen innehaver, vedblir sjopanterettigfor Sopanterettigheterne. hetene å hefte på skibet.

§ 272. § 272. Sopanteret i Fragt, i Erstatning eller Sjopanterett i frakt, i erstatning eller Havaribidrag for Skade paa Skib eller havaribidrag for skade på skib eller tap Tab af Fragt eller i Bjsergelon, kan gores av frakt eller i bergelonn kan gj ores gjelgseldende, saa länge Belobet er ubetalt dende, sålenge belopet ikke er betalt eller eller indebaves af Skibsforeren eller Eje- skibsforeren eller eierens agent sitter inne rens Agent. med det. Det samme gjelder sjopante­ rett i kjopesummen for et solgt skib. Indbetales Belobet til Ejerens Kon­ Blir belopet betalt til eierens konkurs­ kursbo, anvendes det til Dsekning af de bo, anvendes det til dekning av de krav, Krav, der var sikret ved Sopanteret i som var sikret ved sjopanterett i ford­ Fordringen. ringen. § 273. § 273. Har Ejeren af et Skib oppebaaret et Har eieren av et skib oppebåret et be­ med Sopanteret behseftet Belob, og hasf- löp som nevnt i § 272, og heftet det for en tede dette for en Fordring, for hvilken fordring som han ikke hadde per han ikke var personlig ansvarig, bliver ansvar for, blir han ansvarlig för beta­ han ansvarlig for Betaling af Fordringen, ling av fordringen, så långt belopet reksaa långt det oppebaarne Belob rsekker. ker. Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende Anvendelse.

§ 274. § 274. Medforer frivillig Overdragelse af et Dersom frivillig overdragelse av et skib Skib til en udenlandsk Erhverver, åt til en utenlandsk erhverver medforer åt Sopanteretten for en Fordring, för hvil­ sjopanteretten faller bort for en fordring ken Overdrageren ikke havde personligt som overdrageren ikke hadde personlig Ansvar, falder bort, bliver Overdrageren ansvar for, blir han ansvarlig för betaling ansvarlig for Betaling af Fordringen, dog av fordringen, dog ikke for det belop

138 Eungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

275 §. Vad i detta kap. ovan stadgas angående sjöpanträtt i fartyg och frakt skall äga motsvarande tillämpning vid underbortfraktning av ett fartyg samt då an­ nan än fartygets ägare nyttjar det till sjöfart för egen räkning, med mindre förfogandet över fartyget berövats ägaren genom en rättsstridig handling och fordringsägaren icke är i god tro.

276 §. Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218 §§);

2. fordringar på grund därav att befälhavaren i denna sin egenskap ingått förbindelse eller träffat åtgärd för lastens behov; befälhavarens fordran för vad han själv förskjutit för lastens behov eller på grund av egen ut­ fästelse för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan lastägares räkning; och

3. fordran å frakt och ersättning för överliggedagar eller för annat uppe­ håll vid lastning eller lossning.

Här omförmälda fordringar skola njuta betalning ur det inlastade godset framför de borgenärer, som upptagas i 17 kap. handelsbalken, och sig emel­ lan i den nummerordning, i vilken de ovan äro nämnda. Fordringar, som äro nämnda under samma nummer, skola sig emellan njuta lika rätt, var i för­ hållande till fordringens belopp; dock vad angår de under nummer 1 och 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S. 139

Dansk Tekst. Norsk tekst.

ikke for det Belob, som han godtgor, åt som han godtgjor åt pantet ikke kunde Pantet ikke kunde have dsekket. ha dekket. Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende Anvendelse. § 275. § 275. Bestemmelserne om Sopanteret i Skib. Bestemmelsene om sjopanterett i skib og Fragt finder tilsvarende Anvendelse og frakt får tilsvarende anvendelse ved ved Underbortfragtning af et Skib og underbortfraktning av et skib, og når en naar en anden end Ejeren benytter et armén erm eieren nytter et skib i sjöfart S Idb i Sofart for egen Regning, uden åt for egen regning, uten åt rådigheten er Raadigheden er frataget Ejeren ved en fratatt eieren ved en rettsstridig hand­ retsstridig Handling, som Fordrings- ling som fordringshaveren har kjennskap haveren har Kendskab til. til.

II. Sjopanterett i lodning. § 276. § 276. Sopanteret i Badning tilkommer fol- Sjopanterett i ladning tilkommer folgende Fordringer: gende fordringer: 1) Bjaergelon og Bidrag til alminde ligt 1. bergelonn og bidrag til felleshavari Havari eller til Omkostninger, der eller til omkostninger som fordeles fordeles efter §§ 161, 2det Stykke eller efter § 161, 2net ledd, eller § 218, 218, 2det Stykke; 2net ledd; 2) Fordringer, der grunder sig paa, åt 2. fordringer som grunner sig på åt Skibsforeren i denne sin Egenskab skibsforeren, i denne sin egenskap, har truffet en Aftale eller Föranstalt­ har truffet en avtale eller forfoining ning for Ladningsejerens Regning; for ladningseierens regning; skibs- Skibsforerens Fordringer for hvad forerens fordringer för hvad han selv han selv har lagt ud til Bestridelse af har lagt ut til bestridelse av utgifter Udgifter for Ladningen; Ladnings- for ladningen; ladningseieres ford­ ejeres Fordringer paa Erstatning for ringer på erstatning for gods som er Gods, der er solgt til Fordel for andre solgt til fordel för andre ladnings- Ladningsejere; eiere; 3) Fordringer paa Fragt, Godtgorelse for 3. fordringer på frakt, godtgjorelse for Överliggetid og Erstatning for andet överliggetid og erstatning for annet Ophold ved Lastning og Lösning. ophold ved lastning og lossning. Sopanteret i Badning har Fortrinsret Sjopanterettighetene har fortrinsrett i i Pantet fremfor alle andre Hseftelser end pantet fremfor alle andre heftelser enn offentlige Afgifter. offentlige avgifter. Sopanterettigheder fyldestgores i den De fyllestgjores i den rekkefolge som Rsekkefolge, i hvilken de förän er naevnt. de förän er nevnt i. De som er nevnt un­ De, der er naevnt under samme Nummer, der samme nummer, har innbyrdes like har indbyrdes lige Ret. Dog skal de, der rett. Innenfor nummer 1 og 2 skal dog er naevnt under Nr. 1 og 2, for hver de yngre gå förän de eldre, når de ikke er

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Svensk text.

upptagna fordringar endast såvida de härröra av samma händelse, eljest skall den yngre äga företräde till betalning framför den äldre.

277 §. Lossas gods, som häftar för fordran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, eller varder under resa gods sålt för fartygets eller lastens behov, upphöre sjöpanträtten i godset. Samma lag vare, där godset säljes efter utmätning eller under konkurs i den ordning, som för försäljning av utmätt gods i fartyg är stadgad, men borgenären äge undfå del i köpeskillingen, som i utsökningslagen sägs.

278 §. Är lastägare berättigad till ersättning för gods, som gått förlorat, minskats eller skadats, eller har gods under resan blivit sålt för fartygets behov eller för annan lastägares räkning, skola de borgenärer, vilka enligt 276 § hava sjöpanträtt i det inlastade godset, äga enahanda rätt till den lastägaren till­ kommande ersättning.

Ersättning, som utgår på grund av tagen försäkring, häfte icke i pantens ställe.

279 §. Sjöpanträtt i fordringsbelopp, vartill borgenär äger sådan rätt, som i 277 eller 278 § sägs, må göras gällande, så länge det icke uppburits av lastägaren. Har sådant belopp influtit till konkursboet efter det lastägaren försatts i konkurs, gälle vad i 272 § stadgas. Har fordringsbeloppet uppburits av lastägaren, vare om lastägarens ansva­ righet för fordrans betalning lag, som i 273 § för fartygsägare stadgas. 280 §. Utlämnar befälhavare utan borgenärens tillstånd gods, som häftar för ford­ ran, till befraktares eller lastemottagares förfogande, svare befälhavaren för den fordrans betalning, dock icke utöver det värde, godset hade vid lossningen; enahanda ansvarighet åligge jämväl mottagaren för fordran, för vilken han eljest icke skolat personligen svara, såvida han ägde kunskap om fordringen, när lossningen skedde.

Kungi. Maj:ts proposition nr 113. 141

Dansk T ekst. Norsk tekst.

Gruppes Vedkommende fyldestgores saa- opstått som folge av samme begivenhet. ledes, åt de yngre gaar förän de seldre, naar de ikke hidrorer fra samme Begivenhed. § 277. § 277. Sopanteret i Badning falder bort, naar Sjopanterett i ladning faller bort, når Godset udleveres. Det samme gasider, godset blir utlevert. naar Godset sselges ved Tvangsauktion Den faller også bort, når godset blir og naar det under Kejsen sselges af solgt ved tvangsauksjon eller annet Skibsforeren til Skibets eller Ladningens tvangssalg eller av skibsforeren under Behov. I sidstnsevnte Tilfselde faar reisen til skibets eller ladningens behov; Fordringshaveren i Stedet Panteret i men fordringshaveren får isteden pante­ Kobesummen, saa lsenge den ikke er rett i kjopesummen. udbetalt. § 278. § 278. Sopanteret i Badning omfatter tillige Sjopanterett i ladning omfatter tillike Ejerens Krav paa Erstatning og Havari- eierens krav på erstatning og havaribidrag for Tab af eller Skade paa Gods bidrag for tap av eller skade på gods og og hans Krav paa Erstatning for Gods, hans krav på erstatning for gods som er der er solgt til Fordel for Skibet eller solgt til fordel for skibet eller andre andre Badningsejere. ladningseiere. Sopanteretten omfatter ikke Ejerens Sjopanteretten omfatter ikke eierens Krav paa Erstatning ifolge Forsikrings- krav på erstatning ifolge forsikringsavtale. avtale. § 279. § 279. Paa Sopanteret i Kobesummen for På sjopanterett i kjopesummen for solgt Gods og i Ejerens Krav pa Erstat­ solgt ladning og i eierens krav på erstat­ ning eller Haveribidrag faar Bestemmel- ning eller havaribidrag får bestemmelserne i §§ 272 og 273 tilsvarende Anven- sene i §§ 272 og 273 tilsvarende anven­ delse. delse.

§ 280. § 280. Udleverer Skibsforeren Gods, der er Utleverer skibsforeren gods som er bebehseftet med Sopanteret, uden Sam- heftet med sjopanterett, uten samtykke tykke af Fordringshaveren, bliver han av fordringshaveren, blir han personlig personlig ansvarlig for Fordringen, dog ansvarlig for fordringen, dog ikke for det ikke for det Belob, som han godtgor, belop som han godtgjor åt pantet ikke åt Pantet ikke kunde have dsekket. Var kunde ha dekket. Modtageren ikke personlig ansvarlig for Var mottageren ikke personlig ansvar­ Fordringen, gselder det samme ham, lig for fordringen, får han samme ansvar, hvis han havde Kundskab om Ford­ såfremt han hadde kunnskap om ford­ ringen, da Godset blev udleveret. ringen, da godset blev utlevert. Bestemmelserne i § 79 faar tilsvarende Anvendelse.

142 Kungl. Maj:ts •proposition nr 118.

Svensk text.

281 §. Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häfte envar av panterna för gäldens hela belopp.

282 §. Borgenär, som har sjöpanträtt i fartyg eller frakt, äge för utfående av sin fordran ur panten söka fartygsägaren eller befälhavaren, vilkendera han helst vill. Söker borgenär för fordran, för vilken gods i fartyg häftar, betalning ur godset, äge ock han rätt att söka befälhavaren, dock ej där borgenären är fartygets ägare eller den, till vilken denne må hava överlåtit fartyget att nyttja det till sjöfart för egen räkning.

283 §. Sjöpanträtt upphöre, om icke genom stämning eller lagsökning betalning sökes:

1. för fordran å bärgarlön — inom ett år från det bärgningsföretaget slut­ förts ;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning, för andra händelser och

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S. 143

Dansk Tekst. Norsk tekst.

III. Felles bestemmelser. § 281. § 281. Har en Fordringshaver Sopanteret i Har en fordringshaver sjopanterett i flere Genstande, kan han holde sig til flere gjenstander, kan han bolde sig til enhver af derå for sin hele Fordring. bver av dem for den hele fordring. Har Fordringshaveren sogt Fyldest- Har fordringshaveren sokt dekning av gorelse i en af Genstandene for et större den ene gjenstand för en större del av Belob, end der forholdsvis faldt paa den, belopet, enn der forholdsvis falt på den, indtrseder saavel den Ejer, der derved trer både den eier og den sjopantbaver lider Tab, som den Sopanthaver, hvis som derved lider tap, for den oversky- Pant derved bbver utilstrsekkehgt til tende del inn i hans sjopanterett i de hans Fy botgörelse, for den oversky- ovrige gjenstander. dende Del i Fordringshaverens Sopanteret i de ovrige Genstande.

§ 282. § 282. Sogsmaal til Fyldestgorelse af So- Soksmål til fyllestgjorelse av sjopante­ panteret i Skib eller Fragt kan efter Pant- rett i skib eller frakt kan efter panthabaverens Valg anlsegges mod Ejeren eller verens valg reises enten mot eieren eller mod Skibsforeren. mot skibsforeren. Sogsmaal til Fyldestgjorelse af So- Soksmål til fyllestgjorelse av sjopan­ panteret i Badning kan anlsegges mod terett i ladning kan bkeledes reises mot Skibsforeren, dog ikke af Ejeren eller den skibsforeren, dog ikke av eieren av ski­ til hvem Ejeren bar overladt Skibet til bet eller den til hvem han bar overlatt Brug i Sofart for egen Bogning. skibet til bruk i sjöfart for egen reg­ ling.

TOLVTE KAPITEL.

Om foreldelse.

§ 283. § 283. Sopanteret forseldes, naar den ved Sjopanterett foreldes, når den ikke gjo- Panteretten sikrede Fordring ikke inden res gjeldende ved soksmål innen folgende efternaevnte Tidsfrister gores gaeldende tidsfrister: ved Sogsmaal eller anmeldes for den Dispacbor, hvem det maatte tilkomme åt trseffe Afgorelse vedrorende Ford­ ringen: 1) for Fordring paa Bja;rgelon inden et 1. for fordring på bergelonn innen et år Aar fra den Dag, da Bjsergningen fra den dag da bergningsforetagendet blev afsluttet; blev avsluttet; 2) for Fordring paa Ers tat ning for Ska- 2. for fordring på erstatning for skade de ved Sammenstod eller anden Ulyk- ved sammenstot eller armén sjoulykke

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 IS.

Svensk text. för dödsfall eller skada till kropp eller hälsa — inom ett år från den dag, skadan timade;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullstän­ diga uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter, som i 267 § 5 punkten avses — inom sex månader från det fordringen tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 punkten avsedda fordrin­ gar — inom ett år från det fordringen tillkom;

6. för alla övriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. I 267 § 2 punkten avsedda fordringar å hyra eller annan gottgörelse på grund av tjänsteavtal skola icke anses enligt 6 punkten förfallna till betalning på den grund, att borgenären äger fordra förskott eller avbetalning.

Har fordran, varom ovan sägs, kommit under dispaschörs behandling, vare så ansett, som om den blivit genom talan bevakad.

n.

Om preskription av fordran i vissa fall.

284 §. Nedanstående fordringar upphöre, evad ansvarigheten för dem är begrän­ sad eller obegränsad, om icke genom stämning eller lagsökning betalning sökes:

1. för fordran å bärgarlön — inom två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 145

Dansk Tekst. Norsk tekst.

ke silandelse og paa Erstatning for og for dödsfall eller skade på legeme Dödsfall eller Skade paa Legem eller eller helbred innen et år fra den dag Helbred inden et Aar fra den Dag, da da skaden blev voldt; Skaden indtraf; 3) for Fordring paa Erstatning för Tab 3. for fordring på erstatning for tap av af eller Skade paa Ladning eller Rej- eller skade på ladning eller reisegods segods eller for urigtige eller ufuld- eller for uriktige eller ufullstendige stsendige Oplysninger i et Konnos- oplysninger i et konnossement innen sement inden et Aar fra den Dag, da et år fra den dag da godset blev ut- Godset blev udleveret eller skulde levert eller skulde utleveres; udleveres; 4) for Fordring, der grunder sig paa Le- 4. for fordring som grunner sig på levevering af Skibsfornodenheder i Hen- ring av skibsfornodenheter i henhold hold til § 267 Nr. 5 inden seks Maa- til § 267 nr. 5, innen seks måneder neder fra den Dag, da Kravet opstod; fra den dag da kravet opstod; 5) for Fordringer, der grunder sig paa 5. for fordringer som grunner sig på andre Af taler eller Forans fcaltninger andre avtaler eller forfoininger av af Skibsforeren i Henbold til § 267 skibsforeren efter § 267 nr. 5 eller Nr. 5 eller § 276 Nr. 2, inden et Aar § 276 nr. 2, innen et år fra den dag da fra den Dag, da Fordringen opstod; kravet opstod; 6) för alle andre Fordringer inden et 6. for alle andre fordringer innen et år Aar fra Forfaldsdagen. fra forfallsdagen. Ved Beregning af Fristen efter Nr. 6 Ved beregning av fristen efter nr. 6 skal Fordringer paa Hyre og anden Godt- skal fordringer på hyre og annen godtgorelse ifolge en Tjenesteaftale ikke anses gjorelse ifolge en tjenesteavtale ikke ansom forfaldne af den Grund, åt Forskud sees som forfalt av den grunn åt foreller Afbetaling kan kr teves. skudd eller avbetalning kan kreves. Hvorvidt Foreeldelsen er afbrudt, afgores efter dansk Ret i alle Tilfselde, hvor Sogsmaal er anlagt ved en dansk Dom­ stol.

II. Om Forceldelse af visse Fordringer. § 284.' § 284. Falgende Fordringer forseldes, naar de Foreldelsesfristen for folgende fordrin­ ikke inden efternsevnte Tidsfrister gares ger er: gffildende ved Sagsmaal eller anmeldes for den Dispacbor, hvem det maatte tilkomme åt traeffe Afgarelse vedrorende Fordringen: 1) for Fordring paa Bjsergelon to Aar 1. for fordring på bergelonn to år fra den fra den Dag, da Bjaergningen blev dag da bergningsforetagendet blev afsluttet; avsluttet; Bihang till riksdagens protokoll 1928. samt. 9U höft. (Nr 113.) 10

146 Eungl. May.ts proposition nr 113.

Svensk text.

2. för fordran å ersättning för sammanstötning och händelser, som omförmälas i 223 a §, — inom två år från den dag, skadan timade, samt, vad angår fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt bestäm­ melsen i 220 § 3 stycket erlagt utöver vad å honom belöpt enligt fördel­ ning varom där sägs, inom ett år efter det beloppet av honom själv utgivits; 3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods bortkommit eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter — inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av kost­ nad, som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från dispaschens dag. •

Svarar i andra fall än ovan omförmälas gäldenären för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med det inlastade godset, upphöre fordringen, om icke genom stämning eller lagsök­ ning betalning sökes, för fordran å ersättning inom två år från den dag, skadan timade, och för annan fordran inom ett år efter det fordringen för­ föll till betalning. Där borgenär för fordringen äger tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i allmän lag stadgas. Vad i 283 § 3 stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i denna § avses.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Vad angår tid, inom vilken betalning för fordran skall sökas, skola dock hittills gällande lags bestämmelser tillämpas, där fordringen tillkommit före nya lagens ikraft­ trädande och tiden genom nya lagens stadganden skulle förkortas. Från och med nya lagens ikraftträdande skall vad i lag eller särskild för­ fattning finnes stridande mot nya lagens bestämmelser upphöra att gälla och i lag eller författning förekommande hänvisning till lagrum, som ersatts ge­ nom bestämmelse i nya lagen, anses gälla den nya lagens bestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 147

Dansk Tekst. Norsk tekst.

2) för Fordring paa Erstatning for Ska- 2. for fordring på erstatning for skade de ved Sammenstod eller Soulykke ved sammenstot eller ved en sjosom nsevnt i § 223 a to Aar fra den ulykke som nevnt i § 223 a to år fra Dag, da Skaden blev voldt, eller, den dag da skaden blev voldt, eller naar Regres soges efter § 220, 3die når regress sokes efter § 220, 3dje Stykke, et Aar fra Betalingsdagen; ledd, et år fra betalingsdagen; 3) for Fordring paa Erstatning for Tab 3. for fordring på erstatning for tap av af eller Skade paa Badning eller Rej- eller skade på ladning eller reisegods segods eller for urigtige eller ufuld- eller for uriktige eller ufullstendige staendige Oplysninger i et Konnosse- oplysninger i et konnossement et år ment et Aar fra den Dag, da Godset fra den dag da godset blev utlevert blev udleveret eller skulde udleveres; eller skulde utleveres; 4) for Fordring paa Bidrag til alminde - 4. for fordring på bidrag til felleshavari ligt Havari eller til Omkostninger, eller til omkostninger som fordeles som fordeles efter § 161, 2 Stykke efter § 161, 2net ledd, eller § 218, 2net eller § 218, 2 Stykke, et Aar fra Dis- ledd, et år fra dispachens datum; pachens Datum; 5) for Fordring for hvilken Skyldneren 5. for fordring på den som er blitt per­ er begrsenset ansvarig og som ikke sonlig ansvarlig efter § 273, § 274, indgaar under 1—4 i denne Paragraf § 279 eller § 280 eller efter loven om tre Aar fra Forfaldsdag; tvangsfullbyrdelse § 185, den samme frist som gjelder for sjopanteretten. 6) for Fordring paa den, der er blevet personlig ansvarlig efter § 273, § 274, § 279 eller § 280 den for Sopanterettens Forseldelse fastsatte Frist. Bestemmelsen i § 283, 3die Stk. faar tilsvarende Anvendelse. For andre Fordringer kommer de al- Forovrig kommer de almindelige reg­ mindelige Regler om Forseldelse af Ford­ ler om foreldelse av fordringer til an­ ringer til Anvendelse. vendelse. § 285. Hvorvidt foreldelsen er avbrutt, avgjores efter norsk lov i alle tilfelle hvor soksmål reises her i riket.

III. III. Denne Lov trseder i Kraft fra den Tid, Denne lov trer i kraft fra den tid Kon­ Kongen bestemmer. gen bestemmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 149

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 3 oktober 1927.

Närvarande: justitierådet von S eth , justitierådet W edberg , regeringsrådet P lanting -G yllenbåga , justitierådet A lexanderson .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3 juni 1927, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26, s. 1) om inteckning i fartyg; 4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökningslagen; 5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventio­ nen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmel­ ser i fråga om sjöpanträtt och fartyg shy pot ek; samt 6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen; dock att det under 1) omförmälda förslaget icke skulle granskas i vad det avsåge det numera upphävda 10 kap. sjölagen. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsrådet Hugo Wikander. Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda leda­ möter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.

Förslaget i allmänhet. Lagrådet: Lagrådet delar de sakkunnigas mening att reglerna om begränsning av redareansvaret icke lämpligen kunna inarbetas i 2 kap. sjölagen. Frågan om dessa reglers placering har emellertid kommit i nytt läge, sedan 10 kap. sjölagen blivit upphävt genom lagar den 8 april 1927. Det är numera möjligt att låta dem intaga det rum som genom 10 kap:s bortfallande blivit ledigt; och med hänsyn till deras nära samband med bestämmelserna om sjöpanträtt vill lagrådet även förorda att de sättas närmast före dessa och alltså erhålla paragrafnumren 254—266. De kunna då antingen få utgöra ett eget kapitel,

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

det tionde, eller också — om man finner luckan mellan 229 §, den sista i 9 kap., och 254 § mindre stötande därest den motsvaras av ett upphävt kapitel — in­ ryckas med särskild underrubrik i 11 kap., vars överskrift finge därefter jämkas. Medan förslaget i de till sjölagens 2 kap. hörande bestämmelserna samt ännu i 4 kap:s rubrik i överensstämmelse med gällande sjölags språkbruk nyttjar beteckningen redare, möter i det följande i dess ställe termen fartygs­ ägare; så i 70, 71, 73—81, 267, 268, 270, 272—275, 279 och 282 §§ samt i den föreslagna ändrade lydelsen av 73 och '150 §§ utsökningslagen. Något behov av ordagrann anslutning till konventionen i detta hänseende lärer emel­ lertid icke förefinnas, och det synes angeläget att vid infogande av nya be­ stämmelser i sjölagen icke utan tvingande skäl avvika från det beteckningssätt, som i denna lag kommer till användning på samma eller intimt när­ besläktade områden. Visserligen får icke förbises att då i anledning av kon­ ventionen bestämmelser meddelas, enligt vilka underbortfraktning, tidsbefraktning och utrustning jämställas med egentligt redande i fartyg i fråga om ansvarsbegränsning och uppkomsten av sjöpanträtt i fartyg och frakt — se förslagets 81 och 275 §§ — dessa bestämmelser böra så avfattas att det alltjämt lämnas öppet huruvida och i vilken mån vad i andra sjörättsliga hän­ seenden är om redare stadgat må anses gälla även de nämnda speciella for­ merna för idkande av sjöfart. Det kan emellertid, vid sammanställning av 4 kap:s rubrik och dess innehåll, sättas i fråga om detta krav blivit fyllt på den väg förslaget beträtt. Å andra sidan torde inga svårare hinder möta att i de båda angivna paragraferna, av vilka den senare i allt fall lärer vara i behov av jämkning, vidtaga de ändringar i lydelsen, som ur nyss avhand­ lade synpunkt kunna betingas av att den hävdvunna beteckningen redare bi­ behålies; jfr 275 § gällande sjölag. Mot att uttrycket ägare nyttjas, då sammanhanget det särskilt fordrar, t. ex. i 274 § — jfr 273 § gällande sjölag — är naturligen intet att invända.

7 §• Lagrådet: Då uttrycket »ådrager sig» synes icke rätt lämpat för de förpliktelser, vilka redaren ikläder sig genom avtal, hemställes om någon redaktionell jämk­ ning.

8 §. Lagrådet: Gällande lydelse av förevarande paragraf stadgar ansvar för redare på grund av skada, åstadkommen av annan, allenast för det fall, att skadan härrör av fel eller försummelse i tjänsten av befälhavaren eller någon av besättningen eller ock av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag förrättar skeppstjänst eller utför arbete ombord. Att förslaget, som bl. a. saknar motsvarighet till orden »på grund av redares eller befälhavares uppdrag», vidgar ansvarighetens område, har i motiven

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 151

framhållits särskilt i fråga om tvångslots; det har därvid erinrats, att förslaget emellertid i denna del överensstämmer med den ståndpunkt, som intogs redan av sjölagskommitténs förslag, där de citerade orden jämväl saknades. Då enligt nutida uppfattning redarens ansvar vore grundat i hans ställning som driftsherre, borde den omständigheten att skadan förorsakats av en lots, som redare eller befälhavare ej anmodat och icke ägt rätt att avvisa, icke fritaga redaren från skadeståndsskyldighet. I denna punkt synes ej förslaget giva anledning till anmärkning; och att vidare den svårtolkade och svagt grundade inskränkningen till det arbete som förrättas »ombord» får falla bort, torde enbart vara en vinst, då det alltjämt fasthålles att arbetet skall vara anknutet till visst fartyg. Men mera tvivelsamt är om ej förslaget i annat hänseende leder för långt. Om det i paragrafen nyttjade uttrycket »utför arbete i fartygets tjänst», vilket i 70 § flera gånger återkommer, säges i motiven till sistnämnda paragraf under 1, att detta uttryck där liksom eljest i 4 kap. vore att fatta i dess mest vid­ sträckta bemärkelse, i följd varav därunder inbegrepes även den som mera tillfälligt utför sådant arbete, t. ex. stuvare. Ehuru således visserligen intet namnes om förevarande i 2 kap. ingående 8 §, lärer i uttrycket här ej kunna inläggas en annan innebörd än det skall äga i 70 §; de i förstnämnda paragraf förekommande orden »i tjänsten» synas i det avseende, varom nu är fråga, sakna betydelse. Vid sådant förhållande måste befaras att det återgivna utta­ landet skall tagas till intäkt för ett vidsträcktare redareansvar än måhända varit avsett och rimligt synes. Ombesörjes t. ex. stuvningsarbete av lastägare eller stuverifirma med egna arbetare, lärer av redarens ställning som driftsherre för fartj^get ej böra härledas ansvarsskyldighet för honom i fråga om skada, som en dylik av honom ej anställd arbetare vållar under arbetet. Möjligen har det emellertid blott varit avsikten att betona att arbetsanställnings rent till­ fälliga karaktär icke utesluter ansvar. I konventionen användes i de mot 70 § svarande artiklarna uttrycket »i fartygets tjänst», vilket icke synes angiva någon vidsträcktare innebörd än nu sagts; härvid är för övrigt, så vitt 8 § i förslaget är i fråga, ock att märka, på sätt även kommitterade framhållit, att konventionen icke binder beträffande stipulerande av redareansvar, utan allenast rörande dess begränsning, där det enligt den nationella lagen förefin­ nes, till visst ansvarsbelopp. Ett förtydligande av stadgandet i 8 § synes emellertid önskvärt; och det ifrågasättes huruvida icke beträffande andra än befälhavare, besättning och lots alltjämt den fordran för inträde av redareansvar bör vidhållas, att arbets­ förrättning »i fartygets tjänst» utförts på redares eller befälhavares uppdrag. Måhända kunde dock utvidgning ske i fråga om sådan personal, som har an­ ställning ombord, utan att vara engagerad av redare eller befälhavare, t. ex. av fartygsrestaurangs innehavare antagna medhjälpare. Ansvar för denna personals fel och försummelser i tjänsten gentemot annan än den omedelbara arbetsgivaren komme då att drabba redaren, ehuru felet eller försummelsen icke förekommit vid tillfälle då personalen med stöd av sjömanslagens 71 § använts i egentlig skeppstjänst.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

70 §. Lagrådet: Såsom redan vid 8 § omnämnts framhålles i motiven att konventionen icke besvarar spörsmålet huruvida ansvarighet över huvud föreligger, utan endast reglerar ett eventuellt förefintligt ansvars omfång. På samma sätt är före­ varande paragraf icke så att förstå som skulle den angiva i vilka fall redare­ ansvar äger rum. Den bestämmer blott i vilka fall redares ansvar, där sådant enligt sjölagen eller allmän lag föreligger, är begränsat. Måhända borde denna förutsättning för paragrafens tillämplighet uttryckas tydligare än i förslaget skett. Det sätt varpå under 1—4 återgivits motsvarande nummer i konventionens art. 1 kan svårligen anses tillfredsställande. Frånsett att avfattningen ej med tydlighet utmärker att 1, i motsats till 2—4, avser utomobligatoriskt ska­ destånd, synes kunna anmärkas, bl. a., att uttrycket »skada å person» an­ vändes i olika betydelser i 1 och 2, att frasen »under fullgörande av avtal» i 4 är mindre lämplig, då ju i själva verket åsyftas att avtal icke fullgöres, och att ordningen mellan bestämmelserna är förvillande. Efter lagrådets mening bleve det en förbättring om 1 och 2 finge byta plats, därvid »person, vilken ut­ för arbete i fartygets tjänst», borde ersättas med ett närmare angivande av vil­ ka personer det gäller (såsom nu är fallet il) och nuvarande 1 omformuleras så, att där talas om ersättning för skada å person eller egendom som eljest, utan samband med avtal, till sjöss eller på land orsakats genom fel eller försum­ melse av någon som utför arbete i fartygets tjänst. Vidare borde 4 sättas framför 3 och få handla om ersättning för att avtal, till följd av fel eller för­ summelse vid navigeringen eller det nautiska handhavandet av fartyget, icke blivit behörigen fullgjort. Nr 5 synes böra avfattas i närmare överensstämmelser med de danska och norska förslagen. Beträffande 8 må anmärkas att orden »i denna sin egen­ skap» och »verkligen» böra såsom överflödiga utgå och att det särskilda be­ myndigandet eller godkännandet lärer i verkligheten gälla själva åtgärden, ej den därav härflytande förpliktelsen. De båda sista styckena i paragrafen motsvara konventionens art. 2, med undantag av dess punkt 2:o. De något dunkla konventionsbestämmelserna skulle, vill det synas, bliva ej mindre troget, men väl mindre svårfattligt åter­ givna om först stadgades att begränsningen ej gäller förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra å fartyget anställda personer, och därefter — i samma stycke — utsädes att den ej heller avser fel eller för­ summelse av redaren själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen förelupit vid navigeringen eller det nautiska hand­ havandet av fartyget.

71 §. Lagrådet: Det i 70 § nyttjade uttrycket »skada å person», som överensstämmer med terminologien i 220 och 223 a §§ sjölagen, synes böra komma till användning

Kungl. Maj:ts proposition nr 118. 153

även i nu förevarande paragraf (och i 75, 267 och 283 §§) i st. f. det tyngre och mot språkbruket stridande »dödsfall eller skada till kropp eller hälsa». Att, såsom i motiven erinras, flera ansvarsbelopp kunna bliva att beräkna för samma resa framgår visserligen vid ett närmare begrundande av senare stadganden, särskilt 73 och 75 §§. Denna nyhet synes emellertid vara för svensk uppfattning så främmande att den måhända borde mera direkt uttalas. Lämpligaste platsen för ett sådant uttalande torde vara denna paragraf. Då i denna paragraf intagits bestämmelser att vissa belopp i kronor skola beräknas i guld, har det skett för att vinna motsvarighet till stadgandet i konventionens art. 15 första punkten. Att detta stadgande fick inflyta i konventionen var ju fullt berättigat med hänsyn till de förhållanden, som rådde och delvis ännu råda i fråga om myntväsendet i vissa länder. Men då Sverige med avseende å sitt myntväsende tillämpar en fullt genomförd guldmyntfot — riksbanken, som ensam äger utgiva såsom mynt gångbara sedlar, är pliktig att med guld inlösa dem efter deras lydelse — utgör den svenska myntenheten kronan ett betalningsmedel till värdet beräknat i guld. Att å ett enstaka ställe i sjölagen — i olikhet mot vad eljest i svensk lag brukas -—• använda uttrycket kronor med tillägg »i guld» synes för den skull omotiverat och ägnat att framkalla missförstånd. Därför hemställes, att orden »i guld» måtte få utgå på båda de ställen, där de förekomma i paragrafen. Då man emellertid måste räkna med möjligheten att, såsom under världs­ kriget inträffade, riksbanken kan komma att, åtminstone temporärt, befrias från skyldigheten att med guld inlösa sina sedlar, torde bestämmelser, som för sådan eventualitet tillgodose vad som åsyftas med stadgandet i konventionens art. 15 första punkten, böra meddelas i en fristående lag. Andra stycket av paragrafen synes gå längre i utsträckande av fartygs­ ägarens ersättningsskyldighet för skada å person än som är förenligt med konventionen. Enligt denna tillkommer nämligen, såvitt lagrådet kunnat fin­ na, rätten att njuta betalning ur det särskilda ansvarighetsbeloppet av 145 kronor för ton av fartygets dräktighet endast den, som blivit lidande på grund av fel eller försummelse av befälhavaren, besättningen, lotsen eller annan per­ son i fartygets tjänst, medan däremot lagtexten medger sådan rätt till betal­ ning även för de fall, då skadan ej kan hänföras till något vållande av nämn­ da personer, blott över huvud taget rätt till ersättning förefinnes.

72 §. Lagrådet: Med hänsyn till att i 71 § först talas om fartygets värde och därefter om dess dräktighet synes nu förevarande paragraf böra flyttas ned efter de båda följande.

J ustitieråden von Setli och Wedberg samt regeringsrådet Plan ting-Gyllen dåga: Det lider ej något tvivel att vad i 26 § 1) sjölagen säges om ångfartyg är att tillämpa även beträffande annat maskindrivet fartyg. Vid sådant förhållande

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 11S.

synes det knappast lämpligt att, med bibehållande av sagda lagrum oförändrat, i nu förevarande paragraf och 268 § införa termen maskindrivet fartyg.

78 §. Lagrådet: Konventionens »accident» motsvaras i förslaget av »händelse». Onöjaktigheten av en sådan färglös översättning är dock iögonfallande och framgår bl. a. av 75 §, där i första stycket talas om »sådan händelse», ehuru förut i samma stycke uttrycket »händelse» använts utan närmare bestämning. Det synes nödvändigt att i likhet med de danska och norska förslagen betjäna sig av en mindre abstrakt term. Bäst vore måhända »olyckshändelse». Mot bestämmelsen i 1 första stycket synes vidare vara att erinra bl. a. att där stadgade beräkningssätt bör enligt konventionen gälla alla fordringar som härflyta från ett av olyckshändelse orsakat gemensamt haveri, även om de uppstått efter ankomsten till första hamn, men att förslaget med sin avfattning näppeligen inbegriper andra haverifordringar än de som tillkommit dess­ förinnan. Tredje stycket i 1 torde böra jämkas till förebyggande av den säkerligen ej avsedda tolkning att stycket skulle, i likhet med det andra, gälla endast det fall att ett fartyg ånyo under samma resa råkat ut för olyckshändelse. Då paragrafens regler i övrigt hänföra sig till vissa grupper av fordringar, synes detsamma böra iakttagas även vid formuleringen av förevarande stycke. Förslagets inledande ord till 2 avvika från de danska och norska förslagens. Skiljaktigheten torde medföra att fordringar som angå lasten och sammanhänga med olyckshändelse, men ej uppstått förr än efter ankomsten till första hamn, enligt det svenska förslaget falla under det förra stycket av 2, men enligt de båda andra under det senare. Den svenska ståndpunkten torde bäst överensstäm­ ma med konventionen. Det hela synes emellertid vinna i klarhet om beräknings­ sättet enligt 2 första stycket angives gälla fordringar, som grunda sig på oriktiga eller ofullständiga uppgifter i konossement eller eljest angå lasten och ej falla under 1, och tillika bestämmelsen i 2 andra stycket utbrytes under särskilt nummer. Det lärer icke få antagas att uttrycket »skadan», mot slutet av 2 första stycket, avser att närmare belysa den visserligen i och för sig skäligen obe­ stämda och dunkla frasen att fordringarna »angå lasten». Vid sådant för­ hållande synes uttrycket, såsom blott ägnat att förvilla, böra ersättas med »fordringarna».

75 §. Lagrådet: Denna paragraf avser bland annat att, vid sammanställning med 73 §, lämna svar på den viktiga frågan huruvida ett flertal fordringar eller grupper av fordringar äro hänvisade att konkurrera i ett och samma ansvarsbelopp eller tvärtom kunna var för sig taga ett sådant belopp i anspråk. Att paragrafens stadganden innesluta svaret på detta spörsmål, lärer visserligen framgå vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 155

ett närmare begrundande, men synes dock böra komma till ett mera lättfatt­ ligt uttryck. Detta desto hellre som rätta sammanhanget i viss mån lördunklas av det egendomliga förhållande att fordringar hänvisas att konkurrera i samma ansvarsbelopp än blott under den förutsättning att ansvarsbegräns­ ningen för dem bestämmes efter en gemensam grund, än åter även när för dem gällande skilda regler i det konkreta fallet leda till en och samma tidpunkt såsom den avgörande för beräkningen av fartygets värde. Att regeln i första styckets andra punkt begränsats att endast gälla andra fordringar än sådana som härröra av olyckshändelse, står visserligen for­ mellt i överensstämmelse med konventionens art. 6. Men vid jämförelse med art. 3 och förslagets härmed överensstämmande 73 § finner man att här i en viss detalj föreligger en — av konventionens kortfattade uttryckssätt lätt för­ klarlig — onöjaktighet, som lärer böra rättas. Sådana av en olyckshän­ delse under resa härrörande fordringar, som ej uppkommit förrän efter farty­ gets ankomst till hamn, inbegripas ej under den ansvarsbegränsning, som stadgas i 73 § 1, utan falla under ettdera av styckena i 2. Härav kan up­ penbarligen icke, såsom med förevarande punkts lydelse i förslaget blir hän­ delsen, få följa att dessa fordringar skulle äga var för sig taga i anspråk ett självständigt ansvarighetsbelopp, utan böra de hänvisas att konkurrera med öv­ riga fordringar, för vilka fartygets värde i samma hamn är bestämmande. Härröra fordringar — uppkomna före ankomst till hamn eller grundade å gemensamt haveri — närmast av en viss olyckshändelse som emellertid står i samband med en äldre, skall för dessa fordringar icke ett nytt ansvarsbelopp kunna tagas i anspråk, utan äga de konkurrera med fordringar direkt här­ rörande ur den äldre händelsen. Ehuru vid en jämförelse med 73 § 1 torde framgå, att första styckets första punkt i förevarande paragraf är så att förstå, synes dock ett förtydligande önskvärt.

77 §. Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet A lexanderson: Huruvida redarens ansvar är begränsat eller obegränsat är en fråga som, i händelse av tvist, enligt förslagets mening städse måste slitas vid domstol. Vad som må kunna föranleda sakens hänskjutande till dispaschör är blott tvist om beräkningen av det belopp, vartill redareansvaret är begränsat, eller om be­ loppets fördelning mellan borgenärerna. En redaktionell jämkning till tyd­ liggörande härav torde vara att förorda. I stället för det knappast fullt kor­ rekta uttrycket »mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åbero­ pas», i paragrafens andra stycke, synes lämpligen höra sättas »vilka saken angår».

Justitierådet von Seth: Enligt första stycket beror det på initiativ av sakägare, om dispasch skall äga rum. Ifrågasättas kan, om detta är tillfredsställande. Även det all­ männa har ett visst intresse av att icke i olika avgöranden ansvarigheten be­

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

stämmes till belopp, som icke överensstämma med varandra. Och vad angår frågan om fördelning av ett ansvarsbelopp så föreligga vissa hänsyn, som medföra, att det synes ej böra lämnas åt de enskilda sakägarna att avgöra, om en offentlig fördelningsförrättning skall äga rum eller ej. Så som stad­ gandet i 79 § lyder enligt förslaget kan en fordringsägare, om redaren i god tro utbetalar ansvarsbeloppet till annan eller andra fordringsägare, komma att helt gå miste om sin rätt, utan att han behöver hava gjort sig skyldig till någon särskild försummelse i fråga om dess bevakande. Denna oegentlighet kan måhända aldrig helt undvikas, om ansvarsbegränsningen skall få någon verk­ lig betydelse för redaren, men en viss trygghet mot sådana rättsförluster skulle otvivelaktigt beredas, om dispaschförfarandet gjordes obligatoriskt, så snart det icke vore uppenbart, att det ej kunde bliva fråga om någon fördelning av ansvarsbeloppet. Genom den kungörelse, som föreskrives i andra stycket, skulle ju alltid tillfälle beredas för okända sakägare att giva sig tillkänna. Det*ifrågasättes därför om ej här borde utsägas, att dispasch alltid skall äga rum, då tvist uppstår om gränsen för den ansvarighet, som åligger reda­ ren, eller fråga uppkommer om fördelning av visst ansvarsbelopp mellan sär­ skilda fordringsägare. Möjligen bör dock i förstnämnda hänseende undantag göras för det fall, att fråga om bestämmande av gränsen för ansvarigheten uppkommer i mål mellan en fordringsägare och redaren och det är uppenbart, att annan fordringsägare ej finnes, som äger njuta betalning ur samma ansvarsbelopp som den förre. Ett sådant fall kan lätt komma att föreligga, särskilt då det är fråga om ersättning för dödsfall eller för skada till liv och hälsa, och då kan det ju ej möta betänkligheter att låta den domstol, som har att pröva frågan om er­ sättningskravets berättigande, även få fastställa gränsen för ansvarigheten. Iakttages vad ovan föreslagits, lärer konsekvensen fordra, att 79 § under­ kastas omarbetning därhän, att redaren blir fri, endast om han verkställt ut­ betalningen i enlighet med dispasch, som vunnit laga kraft, och han vid dess meddelande varken ägde eller genom vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den ifrågavarande borgenärens fordran. En följd av vad som nu föreslagits blir även, att kostnaden för dispaschen alltid bör stanna å redaren. Det i andra stycket av paragrafen använda uttrycket »mot vilka samma begränsning av ansvarigheten kan åberopas» synes icke fullt riktigt uttrycka vad som avses eller att anmaningen skall riktas till dem, som äga njuta be­ talning ur det ansvarsbelopp, om vars fastställande eller fördelning i saken är fråga.

78 §. Lagrådet: Lagtexten synes böra giva ett tydligare uttryck än som i förslaget skett åt innebörden av konventionens bestämmelser i det ämne som här behandlas. Den­ na innebörd lärer få anses vara följande. Om redaren till sitt fredande från sökt eller beviljad kvarstad eller annan handräckning ställt säkerhet till för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113. 157

mån för en borgenär, vilkens betalningsrätt är begränsad, och säkerheten mot­ svarar hela ansvarsbeloppet, äger å ena sidan redaren till skydd mot andra, till samma ansvarsbelopp begränsade borgenärers handräckningsyrkande hän­ visa till den ställda säkerheten och å andra sidan envar sådan borgenär hos ve­ derbörande myndighet utverka förklaring att säkerheten gäller jämväl hans fordran. Har åter säkerhet ställts för ett lägre belopp eller är särskild säker­ het ställd för envar av flera fordringar, äger myndigheten att, där intressenterna ej kunna enas, bestämma verkan i de nämnda hänseendena efter omständighe­ terna i det särskilda fallet, därvid dock skall iakttagas att redaren i intet fall må såsom villkor för undgående av handräckningsingrepp åläggas att ställa säkerhet för sammanlagt större belopp än som motsvarar hans ansvarighet för fordringarna i fråga. 79 §. Lagrådet: En jämkning i första stycket av paragrafen torde visa sig önsklig. Har frågan om fördelningen av ett ansvarsbelopp mellan olika borgenärer varit hänskjuten till dispaschör, men redaren, innan han fullgör sin betalningsskyl­ dighet enligt dispaschen, får kännedom om någon ytterligare fordran, för vil­ ken innehavaren skulle ägt njuta betalning ur ansvarsbeloppet, kan redaren, såsom paragrafen i förevarande del är avfattad, komma i en svår ställning, om så stor del av ansvarsbeloppet fördelats genom dispaschen att den nytillkomne fordringsägaren ej kan ur återstoden utfå vad han skulle varit berättigad till. Detsamma gäller, om fördelningen ägt rum i domstolsväg. Redaren skulle nämligen, om han betalar enligt dispaschen eller domen, likväl icke bliva fri från den nytillkomnes krav; detta även för det fall, att redaren icke verk­ ställer betalningen förr än det beslut, varom fråga är, vunnit laga kraft. En sådan ordning kan ej vara tillfredsställande. Det hemställes därför, att första stycket måtte jämkas därhän, att redaren blir fri, även då han verk­ ställt betalningen enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch och det må an­ tagas, att han, då denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig undersökning kunnat få kunskap om den andres fordran. Andra stycket är avfattat med 274 § andra stycket sjölagen såsom före­ bild. Emellertid äro förutsättningarna för de båda bestämmelserna ej fullt enahanda, i det att nu förevarande paragraf uttryckligen avser icke blott, såsom 274 §, det fall att borgenär uppburit vad rätteligen bort tillkomma an­ nan med bättre rätt utan även det att ett belopp, som bort delas mellan lika­ berättigade borgenärer, i sin helhet uppburits av den ene. Till detta senare fall är lagtextens avfattning ej rätt väl lämpad. Antag att, på grund av ansvarighetens begränsning, för två borgenärer med lika stora och lika berät­ tigade fordringar finnes tillgängligt allenast ett belopp, motsvarande ena ford­ ringen, och att det tillgängliga beloppet i sin helhet uppbäres av ena borgenä­ ren i ond tro. Det är tydligt, att han icke bör svara för den andras fordran med mer än hälften av vad han uppburit, men lagtexten kan läsas så som borde han svara med allt. Till förebyggande av ett dylikt missförstånd synas orden »med vad han uppburit» böra utbytas mot »därmed».

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Justitierådet von Seth erinrade om vad han förut, vid tal om 77 §, under viss förutsättning hemställt beträffande nu förevarande paragraf.

80 §. Lagrådet: Med konventionens mening torde överensstämma att domstol eller exekutiv myndighet för meddelat anstånd utsätter viss tid, som prövas tillräcklig för realisation och fördelning av sjöförmögenheten. Detta lärer böra komma till klarare uttryck i lagtexten. Jämkning synes ock erforderlig till utmärkande därav att utmätningsmans befogenhet att medgiva anstånd är beroende av att förordnande därom ej redan meddelats av domstol eller överexekutor.

11 KAP. Lagrådet: För översiktlighetens skull torde bestämmelserna om sjöpanträtt böra upp­ delas i tre grupper med var sin rubrik.

267 §. Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Vlanting-Gyllenbåga och justitierådet Alexander son: Bestämmelserna i 1 utgöra blott en översättning av motsvarande del i kon­ ventionen (art. 2, l:o). Emellertid synes det fullt berättigat att tolka konven­ tionen så, att de utgifter för bevarande av fartyget, varom talas i första ledet, gälla blott dess bevarande i avbidan på en försäljning i borgenärernas gemen­ samma intresse och att ej heller andra »rättsvårdsavgifter» äro i fråga än de som avse fartygets försäljning, köpeskillingens fördelning och, måhända, så­ dant bevarande av fartyget som nyss nämnts. I nära anslutning till det nor­ ska förslaget torde alltså första ledet av 1 kunna redigeras något enklare och begripligare, exempelvis så: kostnader i borgenärernas gemensamma intresse för att få fartyget sålt, för dess bevarande intill försäljningen och för köpe­ skillingens fördelning. Den gottgörelse, varom i 2 talas, torde lämpligen kunna sägas tillkomma å fartyget anställd person på grund av tjänsteavtal med redaren eller befäl­ havaren (jfr 70 och 71 §§ sjömanslagen). I övrigt bör paragrafens avfattning jämkas med hänsyn till den lydelse som 70 § slutligen erhåller.

Justitierådet von Seth: Jag är ense med lagrådets övriga ledamöter utom därutinnan att jag finner det kunna ifrågasättas, om ej uttrycket i panträttskonventionens art. 2 l:o »rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten», innefattar mera än som nämnda ledamöter velat inlägga däri, och förty icke kan biträda hemställan om samma uttrycks uteslutande ur lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11S. 159

268 §.

Lagrådet: Den redaktionella förändring synes lämplig att fjärde stycket sammanföres med det andra och sista stycket med det tredje.

270 och 271 §§. Lagrådet: Med den köpeskillingsfördelning som i 270 § omförmäles lärer ej kunna åsyftas annan än den som äger rum i exekutiv ordning, något som ock an­ givits i de danska och norska förslagen. Finge detta förhållande komma till uttryck i lagtexten, torde därmed fördelar i flera hänseenden kunna vinnas. Sålunda kunde en formulering väljas, som utmärkte att bevakningen av sjöpanthavarens fordran skall äga rum redan före försäljningen av panten —• jfr 139 § utsökningslagen -—■ och vidare kunde bättre anslutning till uttryckssättet i 271 § erhållas. I visst hänseende komme visserligen de båda lagrummen att alltjämt bliva mindre väl samstämda, i det den nya 270 § -— till uppfyllande av konventionens krav — avhandlar sjöpanthavarens betalningsrätt ur all egendom som kan vara panträttens föremål, medan den från gällande sjölag i väsentligt oförändrad form upptagna 271 § allenast tager sikte på huvud­ fallet, att fartyget försålts och den erhållna köpeskillingen — underförstått: jämte eventuellt influtna fraktbelopp och andra accessorier -—■ fördelas. Om emellertid en sammanarbetning i sakens nuvarande läge anses icke lämpligen böra ske, kan det åtminstone ifrågasättas, om ej de båda paragraferna böra byta plats. Först i 271 § meddelas ju erinringen om att rätt till del i den exe­ kutiva köpeskillingen tillkommer den förutvarande panträttsägaren. Stadgan­ det i 270 § om den norm, enligt vilken hans andel skall utgå, har sin natur­ liga plats efter denna erinran. I 271 § har bl. a. den jämkning i gällande lags lydelse vidtagits att orden »genom frivillig avhandling» i andra styckets sista punkt uteslutits. Finnes denna jämkning böra bibehållas, lärer den emellertid betinga att paragrafen antingen får uppdelas i tre stycken eller ock utgöra ett enda stycke. Ordet »fartyget» i nyss nämnda punkt lärer böra rättas till »fartyg».

273 §. Lagrådet: Innehållet i första stycket torde bliva lättare att uppfatta, om den senare förutsättningen för den personliga ansvarighetens inträde angives därmed att i beloppet gällde panträtt för fordran, för vilken redaren häftade allenast med fartyget och frakten, och om vidare sista satsen formuleras efter mönstret av motsvarande sats i 274 §. Giltiga skäl torde saknas till de olikheter som föreligga mellan reglerna i 79 § och i andra och tredje styckena av den nu förevarande. En bestämmelse sådan som det danska förslaget upptar i andra stycket synes vara att förorda. Följes denna anvisning, erfordras jämkning i 274 § andra punkten.

160 Kungl. Maj:ts proposition nr j 1 V.

278 §. Lagrådet: Den i andra stycket givna bestämmelsen att ersättning, som ntgår på grund av tagen försäkring, icke häftar i pantens ställe är av praktisk betydelse för lastägarens och sjöpanthavarens inbördes ställning blott i den händelse enligt försäkringsrättsliga regler ersättningen tillkommer lastägaren, däremot icke om försäkringen gäller till förmån för panthavaren. Sistnämnda förhållande är numera det regelmässiga, så vitt angår fall, där sjöpanträtten är förbunden med personlig fordringsrätt hos lastägaren. I dessa fall skall nämligen enligt 54 § i den efter förslagets tillkomst utfärdade lagen om försäkringsavtal den 8 april 1927 försäkring, som tagits å godset utan angivande av det intresse den avser, anses gälla till sjöpanthavarens förmån, där ej annat framgår av om­ ständigheterna. I betraktande härav synes lämpligt att — i motsvarighet till vad i 268 § sista stycket iakttagits — låta komma till uttryck i lagtexten att stadgandet i förevarande stycke har avseende å sådan ersättning som utgår till lastägaren.

279 §. Lagrådet: Paragrafens avfattning synes lämpligen böra undergå jämkning åtminstone så att gällande lags vilseledande hänvisning till 277 § utgår.

280 §. Justitierådet Wedberg: Ändringen av detta lagrum, vilken gäller allenast en betydelselös formell detalj, synes opåkallad. .283 och 284 §§. Lagrådet: Förslaget bibehåller gällande sjölags regel att för preskriptions avbrytande fordras anhängiggörande av talan genom stämning eller lagsökning. Häri har blott vidtagits den modifikation att fordran som kommit under dispaschörs behandling skall anses som vore den genom talan bevakad — detta efter mön­ ster av en bestämmelse som ingår i 29 § lagen om försäkringsavtal. Emeller­ tid synes detta lagrum böra få tjäna som förebild även i ett annat hänseende, nämligen därutinnan att den för preskriptionsavbrott endast kräver att talan i laga ordning anhängiggjorts utan att angiva någon viss form därför och så­ ledes låter jämväl bevakning i konkurs eller hänskjutande under skiljedom verka preskriptionsavbrytande i de fall där talan måste eller kan i denna ord­ ning väckas.

Justitierådet Wedberg: Onekligen är det förknippat med betydande svårigheter att till svensk lag­ text omsätta bestämmelserna i en internationell konvention. Även på vissa andra ställen av förslaget än i det föregående påpekats synes dock en redak­ tionell förbättring ligga ganska nära till hands. Flerstädes torde en sådan

Kungl. Maj ds proposition nr 118. 161

kunna vinnas redan genom närmare anslutning till det danska eller norska förslaget eller till sjölagens nuvarande lydelse.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelshalken.

Lagrådet: Mot den föreslagna nya lydelsen av 3 § kan anmärkas bl. a. att den ej ut­ säger i vilken egendom panthavaren och hantverkaren äga förmånsrätt. Lämp­ ligt synes vara att första punkten i nuvarande lydelse bibehålies oförändrad, att bestämmelserna om fartygsinteckning få utgöra ett andra stycke och alt såsom tredje stycke sättes regeln om hantverkares rätt — varav åter bleve eu följd att i sista stycket hänvisas ej till det andra, utan till det tredje.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 31) §§ i lagen den

10 maj 1001 om inteckning i fartyg.

27 §.

Justitierådet Wédberg: Giltigt skäl torde saknas till annan ändring i denna paragraf än dels att den onöjaktiga hänvisningen till »förra stycket» av 20 § rättas och dels att såsom ny förutsättning för den obegränsade ansvarighetens inträde sättes — vid sidan av att inteckningshavaren ej samtyckt till överlåtelsen —- att pant­ rätten i fartyget upphör.

39 §. Lagrådet: Med sitt föreslagna nya innehåll synes paragrafen lämpligare hava sin plats i den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 $§ utsökmngslagen.

66 §. Lagrådet: Då i det nya andra stycket icke är fråga om utmätning av fartyg eller dess tillbehör, synes platsen för den i stycket givna hänvisningen icke vara lyckligt vald. Bättre torde vara att denna, på lämpligt sätt omredigerad, fogas till be­ stämmelserna i 62 § om den ordning i vilken de särskilda slagen av gäldenärs tillgångar skola gå i mät. Även om lagrådets hemställan att i de föreslagna nya stadgandena i sjö­ lagen uttrycket fartygsägare måtte utbytas mot redare icke vinner beaktande, synes det mindre egentligt att i hänvisningen bruka förstnämnda beteckning, enär anstånd som här omförmäles jämväl kan komma exempelvis utrustare till Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 9h käft. (Nr 113.) 11

162 Kungl. Maj ds proposition nr 113.

godo. Med hänsyn till att hänvisningen fått sin plats i utsökningslagens 4 kap., lärer ordet verkställighet böra utbytas mot utmätning.

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till den internatio­ nella konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och fartygshypotek.

Lagrådet: Ur 1 § bör uteslutas vad som säges om förordnande enligt 28 § utsökningslagen, enär ju sådant förordnande ej kan meddelas beträffande annan egendom än fast. Huruvida utländskt fartyg besväras äv inteckning eller annan säkerhetsrätt torde i allmänhet bliva upplyst först genom gravationsbevis från den utländska registreringsmyndigheten. Det vill därför synas som borde hänvändelse till denna myndighet ske så snart fartyget hör hemma i konventionsstat, men ej heller eljest. Utrikesdepartementets uppgift i det fall som avses i 2 § torde böra utvidgas att gälla införskaffande av gravationsbevis rörande fartyget. Därest, i enlighet med vad tidigare förordats, 39 § lagen om inteckning i fartyg får med sitt föreslagna nya innehåll bilda första paragrafen i nu före­ varande lag, underlättas den redaktionella förbättring av dennas text som synes önsklig och vilken bl. a. bör avlägsna den oegentligheten att till 39 § hänvisas såsom om där vore tal om blott ett register. Lagens rubrik torde böra förkortas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 81 § första stycketjkonkurslagen.

Lagrådet: Av 81 § konkurslagen, jämförd med 82 och 83 §§, lärer tydligt framgå — vad ock förarbetena bestyrka — att arvode till rättens ombudsman och förval­ tare icke må såvitt på panthavares rätt inverkar utgå ur panten i vidare mån än det utgör skälig ersättning för besvär med vård och realisation av panten. Sådan ersättning måste å andra sidan anses ingå i de sjöpanthavarnas gemen­ samma kostnader för fartygs bevarande och åvägabringande av dess försälj­ ning, vilka i sjöpanträttskonventionens art. 2 och i den föreslagna 267 § sjö­ lagen tillförsäkras bästa rätt. En annan tolkning, som skulle innebära an­ tingen skyldighet för konkursfunktionärerna att utföra det ifrågavarande ar­ betet utan ersättning eller ock att — i strid mot den i förevarande paragraf fastslagna grundsats — kostnaden finge bäras av oprioriterade borgenärer i konkursen utan motsvarande nytta för dem, vore nämligen föga rimlig. Det hemställes alltså att förevarande lagförslag måtte få förfalla.

Ur protokollet: Oskar Adelsohn.

Knngl. Maj:ts proposition nr 113. 163

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kung!,. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 21 februari 1928.

N ärvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden T hyrén , R ibbing , M eurling , G ärde , P ettersson , R osén , H amrin , A lmkvist . L yberg , von S tockenström .

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och cliefcn för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 3 oktober 1927 avgivna utlåtande angående de till lag­ rådet den 3 juni 1927 remitterade förslagen till 1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag om ändring i vissa delar av 17 kap. handelsbalken; 3) lag om ändrad lydelse av 13, 27 och 39 §§ i lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning i fartyg; 4) lag om ändrad lydelse av 66, 73 och 150 §§ utsökning slag en; 5) lag i anledning av Sveriges tillträde till den internationella konventionen den 10 april 1926 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om sjöpanträtt och f artyg shy potek; samt 6) lag om ändrad lydelse av 81 § första stycket konkurslagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: »Vad först angår förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, bär jag i 8 § i enlighet med vad av lagrådet ifrågasatts och då ändring av gäl­ lande rätt i detta avseende av konventionerna påkallas blott såvitt angår an­ svaret för lots, låtit företaga sådan omarbetning, att beträffande andra iin befälhavare, besättning och lots den fordran för inträde av redareansvar allt­ jämt vidhålles, att arbetsförrättning i fartygets tjänst utförts på redares eller befälhavares uppdrag. De i förslagets 70—82 §§ intagna bestämmelserna har jag lika med lagrådet ansett med hänsyn till deras nära samband med reglerna om sjöpanträtt böra sättas närmast före dessa och alltså erhålla paragrafnumren 254—266. För överskådlighetens skull hava bestämmelserna upptagits som ett särskilt kapitel, det tionde, i sjölagen. Motsvarande förfaringssätt är visserligen icke för när­ varande möjligt i Danmark och Norge, enär de nordiska försäkringsavtalskommittéernas förslag till lagstiftning rörande försäkringsavtal där ännu ej

164 KungT, Maj:ts proposition nr 113.

upphöjts till lag och på grund härav tionde kapitlet sjölagen i dessa länder ännu är gällande. Att, såsom de delegerade föreslagit, infoga ifrågavarande be­ stämmelser i fjärde kapitlet sjölagen eller att, på sätt ock varit under övervä­ gande, upptaga dem i en fristående lag, kan näppeligen anses från lagtekniska synpunkter fullt tillfredsställande. För min del kan jag så mycket mindre tve­ ka att tillstyrka bestämmelsernas införande i sjölagen å det förra tionde kapit­ lets plats som jag utgår från att i Danmark och Norge en motsvarande anord­ ning kommer under prövning i samband med behandlingen av lagstiftningen om försäkringsavtal. Då, såsom lagrådet vid 71 § i förslaget anmärkt, det torde vara mindre lämp­ ligt att på ett enstaka ställe i sjölagen använda uttrycket kronor med tillägg ’i guld’, men å andra sidan bestämmelser, som tillgodose vad med tillägget åsyftats, icke böra saknas, har jag i förslag till särskild lag med rubriken 'lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande begränsning av redareansvaret’ låtit utarbeta stadgande för det fall, att, på sätt i § 72 regeringsformen är föreskrivet, undantag skulle medgivas riksbanken från skyldighet att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Däremot har jag icke kunnat ansluta mig till lagrådets uppfattning att rätten att njuta betalning ur det särskilda ansvarsbeloppet av etthundrafyrtiofem kronor för ton borde tilläggas allenast den, som blivit lidande på grund av fel eller försummelse av befälhavare, besättning, lots eller annan i fartygets tjänst. Ehuru jag lika med lagrådet finner konventionen på denna punkt något oklar, har jag nämligen ansett en dylik begränsning mindre rimlig och därför icke böra antagas vara i konventionen avsedd. Lika med lagrådet har jag ansett det i 72 § i förslaget förekommande stad­ gandet böra nedflyttas efter de bestämmelser, som upptagits i dess 73 och 74 §§' Åt den mot 73 § i förslaget svarande bestämmelsen i det blivande tionde kapitlet, dess 256 §, har givits sådan avfattning, att som lagrådet hemställt bestämmelsen i 1 första stycket kommer att avse alla fordringar, vilka härflyta från ett av olyckshändelse orsakat gemensamt haveri, även om de uppstått efter ankomsten till första hamn. Vad av lagrådet i förtydligande syfte föreslagits beträffande 75 § i före­ varande förslag har jag ansett böra iakttagas. Beträffande 77 § i det remitterade förslaget har en ledamot av lagrådet ifrågasatt, att dispasch alltid skulle äga rum, då tvist uppstode om gränsen för den ansvarighet, som ålåge redaren, eller fråga uppkomme om fördelning av visst ansvarsbelopp mellan särskilda fordringsägare, dock att undantag möjligen borde i förstnämnda hänseende göras för det fall, att fråga om be­ stämmande av gränsen för ansvarigheten uppkomme i mål mellan en fordrings­ ägare och redaren samt tillika vore uppenbart, att annan fordringsägare ej fun­ nes,- som ägde njuta betalning ur samma ansvarsbelopp som den förre. Såsom skäl härför har anförts dels att även det allmänna har ett visst intresse av att icke i olika avgöranden ansvarigheten bestämmes till belopp, som icke överensstäm­ ma, dels ock att därigenom skulle beredas okända sakägare tillfälle att giva

Kung!,. Maj:is proposition nr ) 13. 165

sig tillkänna. Ehuru jag anser dessa skäl synnerligen beaktansvärda, har jag dock lika med lagrådets övriga ledamöter icke funnit dem tillräckliga för att tränga förslagets ståndpunkt. De fördelar, som onekligen skulle vinnas genom att i det stora hela göra dispasch obligatorisk, torde nämligen icke kunna fullt uppväga den omgång och de kostnader, som måste bliva därmed förenade. I enlighet med vad av lagrådet beträffande 79 § hemställts har paragrafen jämkats dels sa att redaren blir fri från ansvarighet, även då han verkställt betalning enligt laga kraftvunnen dom eller dispasch och det må antagas, att lian, da denna meddelades, icke ägde och ej heller genom vederbörlig under­ sökning kunnat få kunskap om motpartens fordran, dels ock så att hänsyn tagits även till det fall, att ett belopp, som bort delas mellan likaberättigade borgenärer, i sin helhet uppburits av en. Bestämmelserna i 11 kap. om sjöpanträtt hava såsom lagrådet föreslagit uppdelats i tre grupper med var sin underrubrik. Då såsom en ledamot av lagrådet framhållit det kan ifrågasättas, om ej ut­ trycket i panträttskonventionen art. 2 1 :o ’rättsvårdsavgifter, som tillkomma staten , innefattar mera än sådana avgifter, som avse fartygets försäljning, köpeskillingens fördelning och bevarande av fartyget i avbidan på en försälj­ ning i borgenärernas gemensamma intresse, har jag ansett sagda uttryck icke kunna uteslutas ur 267 § 1. På sätt lagrådet hemställt, har 270 § nedflyttats efter 271 §. och den i para­ grafen uttalade rättsregeln har anknutits till sådan köpeskillingsfördelning, som äger rum i exekutiv ordning. Härmed har emellertid ej åsyftats att uttala, att rättsregelns tillämplighet är begränsad till sådan fördelning. Då, på sätt i sjölagskommitténs betänkande under den mot 273 och 274 §§ i förslaget svarande 275 § framhålles, det i där avsedda fall ligger närmast att låta bevisbördan åligga den förorättade borgenären, under det att, såsom i motiven till det nu föreliggande förslaget betonas, redaren bör anses skyldig att i det i 79 § upptagna fall åtminstone göra antagligt, att lian, när betalnin­ gen erlades, icke med företagande av vederbörlig undersökning kunnat få kun­ skap om den andres fordran, kan jag icke helt biträda lagrådets uttalande, att giltiga skäl saknas till de olikheter, som föreligga mellan reglerna i det remit­ terade förslaget 79 § samt andra och tredje styckena av 273 §. För vinnande av större enkelhet och överensstämmelse med det danska förslaget har jag emellertid ansett mig kunna föreslå en bestämmelse av det innehåll, som sist­ nämnda förslag upptager. Vad lagrådet beträffande 278 § sjölagen tillstyrkt med hänsyn till 54 § i den efter förslagets tillkomst utfärdade lagen den 8 april 1927 om försäkrings­ avtal har vid den nu företagna överarbetningen vunnit beaktande, liksom ock lagrådets hemställan, att 29 § i nyssnämnda lag borde föranleda, att i 283 och 284 §§ för preskriptionsavbrott icke krävdes viss form utan blott att talan i laga ordning anhängiggjorts. I 279 § har den från gällande lag upptagna hänvisningen till 277 § ute­ slutits.

166 Kungl. Maj.ts proposition nr 118.

Vad lagrådet i redaktionellt hänseende erinrat har i allmänhet vunnit beak­ tande beträffande detta liksom övriga förslag. Beträffande de övriga förslagen må förutom det nyss sagda nämnas, att såsom lagrådet förordat den föreslagna 39 § i fartygsinteckningslagen flyt­ tats till den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen om sjöpanträtt och fartygshypotek, varjämte den i förslaget till ändrad lydelse av 66 § utsökningslagen upptagna hänvisningen överförts till 62 § samma lag. Ur förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen om sjöpanträtt och fartygshypotek har uteslutits hänvisningen till 28 § utsök­ ningslagen, varjämte hänvändelse till utländsk registreringsmyndighet före­ slagits skola ske, så snart fartyget hör hemma i konventionsstat. Med hänsyn till vad av lagrådet anförts beträffande förhållandet mellan 81—83 §§ konkurs­ lagen samt panträttskonventionens art. 2 1 :o har jag ansett mig kunna under­ låta att föreslå ändring av 81 § första stycket konkurslagen. Tilläggas må slutligen, att skriftligt meningsutbyte ägt rum med de delege­ rade för Danmark, Finland och Norge i syfte att vinna enhetlighet i fråga om lagtextens slutliga avfattande.»

Föredraganden uppläser härefter de överarbetade förslagen samt hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Kung], Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: E. Lindström.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 27 1293