('med förslag till lag om arv m. m.',)

Kungl, Maj:ts proposition nr 17. 1

Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om arv m. m.; given Stockholms slott den 11 januari 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) lag om arv; 2) lag angående införande av lagen om arv; 3) lag om allmänna arvsfonden; 4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken; 5) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken; 6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse; 7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adop­ tion; 8) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap; 9) lag angående ändring i 11 och 12 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap; 10) lag om tillägg till 33 § konkurslagen; samt 11) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

GUSTAF.

Johan C. W. Thyrén.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 12 häft. (Nr 17.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om skyldemans arvsrätt.

1 §• Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar ). Arvlåtarens barn tage lika lott. År barn dött, skola dess avkomlingar träda i dess ställe och tage var gren lika lott.

2 §• Finnas ej bröstarvingar, tage arvlåtarens fader och moder var hälften av arvet. År fader eller moder död, dele arvlåtarens syskon faderns eller moderns lott. I avlidet syskons ställe träde dess avkomlingar, och tage var gren lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av arv­ låtarens föräldrar, tage denne hela arvet. Äro halvsyskon efter arvlätaren, tage de med helsyskon eller deras avkom­ lingar del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej hel­ syskon, och äro båda föräldrarna döda, tage arvlåtarens halvsyskon hela ar­ vet. I avlidet halvsyskons ställe träde dess avkomlingar.

3 §• Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, tage farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Var ärve lika lott. År farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, då dele den dödes barn hans lott. Äro ej barn efter den döde, tage den andre av farföräldrarna eller morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn i annat gifte, hans barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, gånge hela arvet till arvingarna å den andra.

4 §• Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.

Kungl. Maj:is proposition nr 17. 3

2 KAP.

Om makes arvsrätt; så oek om rätt för den först avlidne makens arvingar i efterlevande makens bo.

1 §• Yar arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarviDge, tillfälle kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äge de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan an­ norlunda stadgas.

2 §. Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlätenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, tage de arvingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts, samma andel i boet efter den sist avlidne. Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, varde avdrag härför gjort vid andelens beräkning.

3 §• Har efterlevande maken genom gåvor eller eljest, utan tillbörlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet. ^Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den, som mottog gåvan, insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej anställas, sedan fem år förflutit från det gåvan mottogs.

4 §- Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efter­ levande i arv, gåva eller testamente, eller ock må antagas, att boets förkov­ ran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död dri­ vits av den efterlevande. Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande, som i 3 § avses, skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet, som orsakats av efterlevande maken.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §■ Har efterlevande maken, på sätt i 3 § sägs, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom eller fara för sådan minskning, förordne rätten, på ansökan av skyldeman till den avlidne, som avses i 1 §, att så stor del av efterlevande makens behållna egendom, som vid tiden för ansökningen belöpte å arvingarna, skall avskiljas och ställas länder vård och fövaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap. Efterlevande maken och de skyldemän till den först avlidne, som avses i 1 §, äga ock vinna avskiljande, varom i första stycket sägs, när de äro ense därom. Går maken, i nytt gifte, äge såväl han som skyldeman vinna avskiljande, om ansökan göres inom sex månader från äktenskapets in­ gående. I fråga om mål angående avskiljande skall i tillämpliga delar gälla vad om boskillnadsmål är föreskrivet; dock skall skyldeman, som ej deltagit i ansökan om avskiljande, kallas att inställa sig i stad senast inom en månad och på landet senast å viss dag under det ting, som infaller näst efter en månad från ansökningen. Anteckningar om mål angående avskiljande skola verkställas i den förteckning, som föres över boskillnadsärenden.

§ 6. Har ej i målet om avskiljande uppteckning skett av efterlevande makens tillgångar och skulder, sådana de voro, då ansökningen om avskiljande gjor­ des, skall, sedan till avskiljande dömts, sådan uppteckning förrättas. Bo­ uppteckning skall av efterlevande maken med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas. Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader från det förordnande om avskiljande meddelades, förordne rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det efterlevande maken att under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har att till rätten eller domaren översända en avskrift av boupp­ teckningen. År avskiljande sökt, och har, då ansökningen gjorts av skyldeman till den först avlidne, skälig anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om efterlevande maken eller skyldeman det äskar, meddela förordnande om bo­ upptecknings förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att tillställa efterlevande maken ett exemplar av bo­ uppteckningen ävensom att till rätten eller domaren insända en avskrift därav med underrättelse om dagen, då efterlevande maken erhållit boupp­ teckningen. Riktigheten av upprättad bouppteckning vare efterlevande maken pliktig att med ed inför rätten fästa, om det yrkas av skyldeman efter den först avlidne eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före avskiljandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 5

7 §• Då avskiljande sker, skall, såvitt ej annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat; dock äge efterlevande maken ej rätt, varom i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken sägs. Avskiljes egendom, som på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar för gäld, skall egendom tilldelas efterlevande maken till täck­ ning allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur egendomen. I avseende å lotternas utläggning skall vad om makes giftorättsgods är sagt gälla om egendom, som under äktenskapet tillhört make, och, såvitt angår den efterlevande, jämväl om egendom, som av honom för värvats efter den först avlidnes frånfälle. Sedan avskiljandet skett, må den däröver upprättade handlingen ingivas till rätten; och skall anmälan om ingivandet och dagen därför ofördröjligen göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidnin­ garna och tidning inom orten.

8 §• Efterlevande maken äge under sin livstid uppbära den avskilda egendo­ mens avkastning. Den avskilda egendomen må ock, såvitt det av rätten prö­ vas erforderligt, användas till skäligt underhåll för efterlevande maken; vid dennes död skall ersättning dock utgå, såvitt kvarlåtenskapen lämnar tillgång därtill. Avskild egendom må ej utmätas för efterlevande makens gäld, med min­ dre egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför. Avträdes efterlevande makens bo till konkurs på grund av ansökan, som gjorts inom ett år från det den över avskiljandet upprättade handlingen in­ gavs till rätten, skall, om den avskilda egendomens värde i märklig mån översteg vad som rätteligen tillkom arvingarna efter den först avlidne, rät­ telse på talan av konkursboet ske efter vad i konkurslagen sägs.

9 §■ Vid efterlevande makens död skall den avskilda egendomen eller vad som trätt i stället för sådan egendom tillfalla de arvingar efter den först avlidne, som i 1 § nämnts. Skulle de skyldemän till honom, som där avses, avlida före efterlevande maken, gånge avskiljandet åter.

10 §. Har förordnande om avskiljande ej meddelats, och skall förty vid efter­ levande makens död delning enligt 1—4 §§ ske, äge vardera makens arvingar på sin lott bekomma egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

6 Kungl. Maj ds proposition nr 17.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat. I avseende å dödsboets förvaltning ock ansvar för den dödes gäld skall vad om arvinge är stadgat äga tillämpning jämväl å arvinge efter den först avlidne.

11 §• Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning en­ ligt 1—4 §§ av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas. Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande ma­ kens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först av­ lidnes arvingar. Yad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i arv, gåva eller testamente, skall äpa motsvarande tillämpning, därest han, till foljd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt er­ hållit egendom utöver vad förut tillkom honom.

12 §• Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekom­ ma hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i efterlevande makens bo ej gälla. 13 §. Yad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskaps­ skillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet ma­ karnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas, som hade återgång skett.

14 §. Har i fall, som avses i 1 §, arvlåtaren genom testamente tillagt efter­ levande maken hela kvarlåtenskapen eller andel därav eller återstoden, sedan viss egendom eller visst belopp utgått, samt tillika bestämt, att efter makens död annan skall efterträda honom i rätten därtill, äge vad ovan är stadgat motsvarande tillämpning, såframt ej i testamentet annorlunda föreskrivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 7

3 KAP.

Om den arvsrätt, som tillkommer barn utom äktenskap, så ock om arvsrätt efter sådant barn.

1 §• Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar tage arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. 2 §• Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, tage barnet arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. I andra fall njute barnet och fadern ej arvsrätt efter varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äge ej arvsrätt rum. Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, tage dess av­ komlingar arv efter honom och han etter dem, pa sätt i 1 kap. är stadgat.

3 §- Förklaring, varom i 2 § sägs, skall avgivas inför den präst, som för kyrko­ böckerna i församling, där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två personer bevittnad handling, som företetts inför barnavardsmannen eller barnavårdsnämnden. Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse. Har barnet uppnått myndig ålder, vare förklaringen ej gällande, med mindre den godkänts av barnet i den ordning, varom nyss är sagt.

4 KAP.

Om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn.

Adoptivbarn äge lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten, dock att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott. Är adoptivbarn dött, tage dess avkomlingar den del av arvet, som skolat tillkomma adoptivbarnet.

2 §• Utan hinder av adoptionen äge adoptivbarnet och dess skyldemän rätt till arv efter varandra, såvitt ej annat följer av vad nedan sägs.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

3 §• Har adoptivbarn på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter adoptant, och dör barnet utan att efterlämna bröstarvinge, äge, där barnet var adopterat av makar och en av dem lever, denne samt eljest adoptants avkomlingar rätt att före adoptivbarnets skyldemän taga arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekom­ mit efter adoptanten. Har adoptivbarn erhållit egendom genom gåva av adoptant, och lever adoptanten vid adoptivbarnets död, äge han sådan rätt till arv, varom i första punkten sägs. Är han död, skall vad där är stad­ gat äga motsvarande tillämpning.

4 §■ Finnes efter adoptivbarn ej arvsberättigad skyldemän, tage adoptanten, ut­ över det arv, som enligt 3 § må tillkomma honom, jämväl kvarlåtenskapen i övrigt. Var barnet adopterat av makar, njute de hälften var; är en av dem död, tage den andre hans lott.

5 §• Vad i 3 och 4 §§ är stadgat lände ej till inskränkning i den arvsrätt, som lagligen tillkommer adoptivbarnets make, men vid dennes död äge adoptant eller adoptants avkomlingar, i den ordning, som i 3 § sägs, taga så stor del av den på adoptivbarnet belöpande lotten i boet, som i värde motsvarar vad det bekommit från adoptant i arv, gåva eller testamente. Bestämmelserna i 2 kap. skola, där de äro tillämpliga, på motsvarande sätt gälla.

6 §• Äger vid adoptivbarns eller dess makes död adoptant eller adoptants av­ komlingar rätt till del i kvarlåtenskapen efter vad i 3 eller 5 § är stadgat, skall, om egendom finnes i behåll, som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente, beräkningen av vad som tillkommer adoptant eller adoptants avkomlingar ske med hänsyn till det värde, egendomen då äger. Finnes sådan egendom ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp. Adoptant eller adoptants avkomlingar äge, vid delning av kvarlåtenskapen efter adoptivbarnet eller dess make, på sin lott bekomma sådan egendom, som adoptivbarnet erhållit från adoptant i arv, gåva eller testamente.

5 KÄP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv.

1 §• Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, tillfälle arvet en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 9

2 §■ Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Ko­ nungen besluta, att klander ej skall äga rum.

3 §• Arv, som tillfallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära.

4 §■ Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

6 KAP.

Om förskott å arv.

1 §• Yad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräk­ nas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till om­ ständigheterna måste antagas hava varit avsett. År mottagaren annan ar­ vinge, skall avräkning ske, allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs. År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. För återstoden skall avräkning verkställas å arvet efter andra maken. 2 §• Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbild­ ning, skola ej avräknas å dess arv, såvitt den, som vidkänts kostnaden, där­ med endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet. Ej heller skall avräkning äga rum för sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

3 §• Avräkning av förskott å arv skall ske efter egendomens värde vid mot­ tagandet, såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §• Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott, vare han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §■ Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvarlåtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6 §• Har arvinge, som mottagit förskott, avlidit före arvlåtaren, vare förskotts­ tagarens avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter. Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit förskott, vare, där han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkom­ lingar, som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren plik­ tiga att avräkna förskottet å sina arvslotter, dock tage de ej mindre del i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

7 §• Yad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskri­ vits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit av­ sett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testamentstagare, som enligt 2 kap. 1 eller 14 § äger taga del i efter­ levande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i 2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas

8 §■ Yad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

7 KAP.

Om laglott.

1 §■ Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, vare hans laglott. 2 §■ Bröstarvinge vare pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testa­ mente, såframt icke annat föranledes av detta.

3 §■ För utfående av laglott äge bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, där ej annat följer av testamentet, nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller, vad angår förord­

Kungl. May.ts proposition nr 17. 11

nande till bröstarvinge, till den del därav, som han ej är pliktig avräkna å sin laglott. 4 §• Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl däremot äro; och skall vid nedsättning av gåvan motsvarande del av den bortgivna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid lag­ lottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen. Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt, som i första stycket avses, skall han anhängiggöra sin talan inom ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad.

5 §• Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rö­ rande dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga över den, äge bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin lag­ lott i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6 §• Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröst­ arvinges laglott. Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med underhålls­ bidrag stadgas i 8 kap. 7 §• Vad förut i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge, skall äga motsva­ rande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling. Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, varde dennes laglott så be­ räknad, som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap.

1 §• Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till under­ hållet med ett belopp en gång för alla. Hava flera barn denna rätt och

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förslår ej kvarlåtenskapen till deras underhåll, skall sådan jämkning dem emellan ske, som med hänsyn till deras behov och förhållandena i övrigt finnes skälig. Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstar­ vinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

2 §■ Har arvlåtaren genom testamente förordnat, att barn, som i följd av sjuk­ dom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller annorledes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida in­ trång i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i för­ ordnandet, att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, mot­ svarande högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå lag­ lotten, om han för bidraget ställer säkerhet, som av den underhållsberättigade eller av rätten godkännes. Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §■ Har någon erhållit egendom i testamente av den, som efterlämnat barn, som i 2 § avses, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, mot­ svarande högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen ej till honom utgivas, med mindre säkerhet, som av den underhållsberät­ tigade eller av rätten godkännes, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom, som överstiger hans arvslott. 4 §• Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om under­ hållsbidrag till barn, som i 1 eller 2 § avses, beträffande gåvan och gåvotagaren vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. 5 §. Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn, som i 1 § avses, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller eljest såsom gåva, pliktig, ändå att fall ej är för handen, varom i 4 § sägs, att utgiva underhållsbidrag intill egendomens värde vid mottagandet; dock äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vållande gått förlorad. Av det belopp, som sålunda skall utgivas, äge barnet

Kungl. Maj ds proposition nr 17. 13

årligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid, som återstår för dess uppfostran, och omständigheterna i övrigt får anses belöpa å det året. Yad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvotagare vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. 6 §. Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i lagen om förmynderskap. 7 §• När väsentligen ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna, att underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det belastar bröstarvinges laglott.

8 §. Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas senast vid skiftet. Vill någon göra gällande rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 §, framställe anspråk enligt 3 § inom ett år efter det testamente, varom där sägs, blivit honom delgivet och enligt 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. 9 §• Yad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana barn och deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

9 KAP.

Om preskription av rätt till arv.

1 §• Yistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och låte rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

2 §• Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas, huruvida den döde efterläm­ nat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arvet, läte rätten på anmälan av den, som har boet i sin vård, eller då förhållandet eljest varder kunnigt, i allmänna tidningarna ofördröj ligen intaga kungörelse, att arv fallit efter den döde, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen kännedom finnes om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.

3 §• Arvinge, som ej enligt vad i 1 eller 2 § stadgas har att göra sin rätt till arv gällande inom tid, varom där sägs, göre det inom tio år från arvlåtarens död. 4 §• Undandrager sig arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra anspråk på arvet, äge rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom ett år från det föreläggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av någon, som är berättigad till arvet, ifall arvingen försummar att bevara sin rätt. 5 §■ Vill arvinge, utan att tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var arvinge, som tillträtt arvet, eller ock, om skifte ej skett, hos den,l som sitter i kvarlåtenskapen. Anmäl in må ock göras hos rätten eller på landet hos domaren. Tillkännagivande om anmälan skall göras av god man hos rätten eller domaren och av domaren å nästa rättegångsdag hos rätten. Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess försorg med posten underrättelse översändas till övriga arvingar, vilkas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter arvlåtaren eller eljest kända för rätten.

6 §• Har arvinge icke inom tid, som i 1—4 §§ är för varje fäll stadgad, till­ trätt arvet eller anmält anspråk därpå efter vad i 5 § sägs, ha ve han för­ lorat rätten därtill. 7 §■ Arv, som arvinge enligt 6 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 15

8 §• Äger i fall, som i 2 kap. 1 § avses, arvinge till den först avlidne maken taga del i den efterlevandes bo, är hans rätt underkastad preskription, som vore han dennes arvinge. 9 §■ Närmare bestämmelser om kungörelse, varom i 1 och 2 §§ stadgas, med­ delas av Konungen.

10 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §• Arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död; dock må barn, som dessförinnan är avlat, taga arv, om det sedermera födes med liv. Är fråga om rätt till del i efterlevande makes bo efter vad i 2 kap. sägs, skall hänsyn tagas till tiden för dennes död.

2 §■ Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej förebringas därom, att han överlevat arvlataren, skall med arvet sa för­ faras, som om han icke överlevat denne.

3 §• Ej må någon ärva den, som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet. Dräper man sålunda någon, som skolat ärva, äge ej bättre rätt till arv än om den dräpte levat. Vad nu om dråpare är sagt, gälle ock den, vilken haft sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs.

4 §■ Arv, som någon jämlikt 3 § gått förlustig, skall tillfalla dem, som skulle varit berättigade därtill, om den brottslige avlidit före arvlåtaren.

5 §• Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. För med­ borgare i stat, där svensk medborgare ej äger taga arv lika med inlänningen eller ock måste å arvet vidkännas större avdrag än denne, skall dock mot­ svarande inskränkning gälla här i riket, såvitt Konungen det förordnar.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående införande av lagen om arv.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Den nu antagna lagen om arv skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1929. Har arvlåtaren avlidit, innan nya lagen trätt i kraft, skall äldre lag fortfarande äga tillämpning.

2 §• Genom nya lagen upphävas: 1—7 kap., 12 kap. 9 och 10 §§, 14 och 15 kap. samt 17 kap. 7 § ärvdabalken; lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt; 12 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap; 14, 15, 16 och 17 §§ i lagen den 14 j uni 1917 om adoption; §§ 1, 2 och 4 i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testa­ mente givas må, så ock om gåva av fast egendom; tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller för­ klaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill; så oek vad i övrigt linnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens bestämmelser.

3 §• Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §• Bestämmelserna i 2 kap. nya lagen skola ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd. I fall, då äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhets­ förhållanden, skall vad i 2 kap. 7 och 10 §§ nya lagen stadgas om egen­ dom, som under äktenskapet tillhört make, äga motsvarande tillämpning i avseende å egendom, som tillhört make enskilt, så ock i avseende å sam­ fälld egendom, som i boet införts av make eller under äktenskapet tillfallit make i arv, testamente eller gåva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 17

5 §• Har äldre giftermålsbalken gällt i fråga om makars förmögenhetsförhål­ landen, skall vad i 6 kap. 1 § andra stycket nya lagen stadgas om avräk­ ning för förskott å arv, som givits av giftorättsgods, äga motsvarande tilllämpning i avseende å förskott å arv, som givits av samfälld egendom.

6 §• Yad i 8 kap. 5 § nya lagen föreskrives om skyldighet för bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott eller eljest såsom gåva, att utgiva under­ hållsbidrag, skall ej äga tillämpning i fråga om egendom, som givits innan nya lagen trätt i kraft, ändå att arvfallet inträffat först därefter. Beträf­ fande skyldighet för den, som före nya lagens ikraftträdande i gåva mot­ tagit fast egendom, att utgiva underhållsbidrag, skall äldre lag fortfarande lända till efterrättelse.

Förslag till

Lag om allmänna arvsfonden.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■ Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egendom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, skall utan samman­ blandning med andra medel förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond för främjande av barns och ungdoms vård och fostran. Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en tredjedel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.

2 §• Understöd ur fonden utdelas av Konungen. Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun. Tillgängliga medel må, såvitt omständigheterna därtill föranleda, läggas till fonden. 3 §• Fondens rätt till arv skall bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet; och äge ämbetet tala och svara i mål, som röra fonden. Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 12 häft. (Nr 17.) 2

18 Eungl. Maj:ts proposition nr 17,

Behörig att för fonden mottaga delgivning av testamente vare jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist.

4 §• Testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av kammar advokatfiskalsämbetet, om testamentet är så upprättat, som i lag föreskrives, och anledning till klander ej heller eljest föreligger. I annat fall har äm­ betet att i god tid före klandertidens utgång jämte eget utlåtande under­ ställa ärendet Konungens prövning.

5 §• Yill någon, att arv, som tillfallit fonden, skall helt eller delvis avstås ingive sin till Konungen ställda ansökan till Kungl. Maj:ts befallningsha­ vande i det län, där den döde senast haft sitt hemvist; och åligge det befallningshavanden att, efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till Konungen.

6 §. Är villkor fästat vid testamente eller gåva till fonden, ankomme å Ko­ nungen att besluta, huruvida testamentet eller gåvan skall mottagas.

,7 §- Finnes, då dödsfall inträffar, ej annan arvinge än fonden, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, utredningsman i boet. Prövas denne ej vara lämplig för uppdraget, varde han av rätten entledigad. Det åligger kammaradvokatfiskalsämbetet att övervaka, att boutrednings­ mannen behörigen fullgör sina skyldigheter.

8 §• Egendom, som i arv tillfallit fonden, skall av boutredningsmannen försäl­ jas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet efter framställ­ ning från boutredningsmannen annat medgiver. Fordringar må dock försäl­ jas allenast i den mån de ej kunna indrivas. Boutredningsmannen skall ock ombesörja betalning av den dödes gäld. Såframt anledning därtill är för handen, vare han pliktig avträda den dödes egendom till konkurs. Försummar han det, svare han borgenärerna för skadan. För indrivning av boets fordringar äge boutredningsmannen anhängiggöra och utföra talan utan bemyndigande av kammaradvokatfiskalsämbetet.

9 §1 Om boutredningsman skall i tillämpliga delar gälla vad om syssloman är stadgat. Boutredningsmannen vare berättigad att av boets medel erhålla skäligt arvode för uppdraget, så ock ersättning för sina kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 19

10 §. Har egendom, som ej utgöres av penningar, genom gåva eller testamente tillfallit fonden, skall lämplig person förordnas att omhändertaga och försälja egendomen, såframt ej vid gåvan eller genom testamentet annat särskilt föreskrivits, och skall i avseende å honom i tillämpliga delar gälla vad i 7—9 §§ om boutredningsman är stadgat.

11 §•

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit fonden, vare gode mannen pliktig fullgöra vad enligt 8 § första stycket åligger boutrednings­ man.

12 §.

Fonden tillkommande medel skola överlämnas till statskontoret. Redovis­ ning, som efter utredning av dödsbo eller eljest skall avgivas för förvaltning av egendom, vilken tillkommer fonden, mottages och granskas av kammaradvokatfiskalsämbetet. 13 §• De ytterligare föreskrifter, som för tillämpning av denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas av Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, dels att i 13 kap. giftermålsbalken skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom 11 a §, dels ock att 12 § i nämnda kapitel skall hava följande ändrade lydelse:

11 a §. Då vid makes död förskott å arv, som givits av endera makens giftorättsgods, skall avräknas å arvet efter den döde, skall vid bodelningen å den lott, som tillkommer den dödes arvingar, avräkning ske för förskottet eller, om det ej kan till fullo avräknas å arvet, för vad därå kan avräknas av

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förskottet. I fall, varom nu är sagt, skall, sedan tilldelning för gäld ägt rum, återstoden av förskottsgivarens giftorättsgods före delningen ökas med ett belopp, motsvarande vad sålunda skall avräknas vid bodelningen.

12 §. Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som där­ vid tillkommer efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorätts­ gods uttaga nödigt bobag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning. Efterlevande maken äge av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse be­ komma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till tretusen kronor. Yad nu är stadgat äge dock ej tillämpning, om efter den döde finnes bröst­ arvinge, som ej jämväl är efterlevande makens avkomling, eller barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929 och skall, där äktenskap blivit genom makes död upplöst efter nämnda dag, äga tillämpning, ändå att äktenskapet blivit ingånget, innan nya Ingen trätt i kraft. Har äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars förmögenhetsförhål­ landen, skall vad i 11 a§ stadgas om förskott, som givits av giftorättsgods, äga motsvarande tillämpning i avseende å förskott, som givits av samfälld egen­ dom, och bestämmelsen i 12 § om rätt att bekomma egendom av makarnas giftorättsgods gälla samfällda boet.

För slag

till

lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 1 § ärvdabalken, vilket lagrum ändrats genom lag den 11 juni 1920 (nr 412). skall hava den nya lydelse, som nedan angives, dels att till 17 kap. ti § ärvdabalken. vilket lagrum likaledes under­ gått ändring genom sistnämnda lag, skall fogas ett andra stycke av nedan angivna innehåll: 9 KA.P.

" 1 §• : När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt upp­ giva och lata noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fäst,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 21

sådant det vid dödstimman var, med alla skrifter ock handlingar, fordringar och gäld, i arvingarnas eller deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro; skrive ock samma uppteckning under, där den gälla skall, med edlig för­ pliktelse, att ej något med vilja och vetskap är dolt och utelämnat, utan allt riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den med ed be­ sanna. Därest till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upp­ tecknas, med mindre efter honom äro arvingar eller testamentstagare, som enligt vad i 2 kap. av lagen om arv stadgas äga vid den efterlevande makens död taga andel i boet; och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av hemskillnad levde åtskilda, den efterlevande maken ej pliktig att om upp­ teckningen draga försorg. Inträffar fall, som sist är sagt, eller lever ej man eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till uppteckning, eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteck­ ningen under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller är egendomen fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat är, borgmästare och råd nämna två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. Lyder boet under annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet; då äga stärbhusdelägarna kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen förrätta. Hade efterlevande make sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende av gode män för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående bouppteck­ ning efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga motsvarande tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill den de helst själva vilja.

17 KAP.

6 §• Testamente -—- — — — — -—- — — — — — — —- — — gifterättsgods. Skall vid efterlevande makes död del av hans bo på grund av lag tillfalla den först avlidnes arvingar, må testamente efter den sist avlidne tagas allenast av den del av boet, som eljest skolat tillfalla arvingarna efter honom.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående 'dring i förordningen den 18 september 1862 (nr 42), huru gäld vid dödsfal betalas skall och om urarvagörelse.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, skall tilläggas en pa­ ragraf av nedan angivet innehåll och betecknad såsom § 32, dels ock att § 22 i nämnda förordning skall hava följande ändrade lydelse:

§ 22 . Försummar förmyndare eller god man att stärbhusdelägares rätt till be­ frielse från gäld i död mans bo bevaka, svare själv för den gäld, som ej kan utgå av vad den stärbbusdelägaren i boet äger.

§ 32. Yad i denna förordning stadgas om urarvagörelse och om skyldighet för arvinge, som ej i laga tid gjort sig urarva, att svara för den dödas gäld, så ock vad i § 21 stadgas om skyldighet för arvinge att i fall, som där avses, svara för all boets gäld skall ej äga tillämpning i fråga om allmänna arvsfonden. Har gäld efter den döda yppats, efter det penningmedel, som på grund av arv tillkomma allmänna arvsfonden, överlämnats till fonden, vare fonden skyldig att, i den mån det erfordras för gäldens betalning, återbära vad fonden sålunda mottagit jämte ränta därå. Allmänna arvsfonden vare städse berättigad att på villkor, varom i § 4 sägs, uppsäga gäld, som där avses. Yad i §§ 6 och 10 stadgas om tillträde av avträdd egendom gälle ej i fråga om fonden.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 23

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 jnni 1917 (nr 378) om adoption.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall hava följande ändrade lydelse: I andra hänseenden än i 12 och 13 §§ sägs skall adoptionen ej hava någon verkan på adoptivbarnets och dess föräldrars inbördes rättigheter och skyl­ digheter. I fråga om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 (nr 376) om barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, vilket lagrum ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 327), skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse: Barn--------------------------------------------------------------------------------- ogift. Fadern----------------------------------- — — —---------------------------------år. Är------------------------------------------------------------------------- --------- sagd. Med trolovningsbarn förstås barn, som är avlat i trolovning, eller vars föräldrar efter dess avlelse ingått trolovning med varandra; och skall, ändå att vid trolovningen föräldrarna voro så besläktade eller besvågrade, att äktenskap dem emellan måste återgå, eller endera var gift med annan, bar­ net anses såsom trolovningsbarn, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

Lag angående ändring i 11 och 12 kap. ar lagen den 27 jnni 1924 (nr 320) om förmynderskap.

Härigenom förordnas, dels att i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap skall införas en ny paragraf av nedan angivet innehåll och be­ tecknad såsom 4 a §, dels att 4 § i nämnda kapitel skall hava den ändrade lydelse, som nedan angives, dels att till 9 § i samma kapitel skall fogas ett nytt stycke av nedan angivet innehåll, dels ock att 12 kap. 19 § samma lag skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

11 KAP.

4 §- År, då dödsfall inträffar, till namnet känd dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av den, som har boet i sin vård, och nämne rätten, när sådan an­ mälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet. Kan vid dödsfall ej utrönas, huruvida den döde efterlämnat arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är be­ rättigad till arvet, eller linnes kännedom om arvinge efter den döde men saknas kunskap såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning. Tarvas eljest, att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas, skall ock god man förordnas att bevaka hans rätt eller förvalta egendomen.

4 a §. Skall enligt vad särskilt stadgas egendom ställas under vård och förvalt­ ning av god man, som avses i denna lag, nämne rätten god man att vårda och förvalta egendomen samt, såvitt egendomen rörer, företräda den, från vars förvaltning densamma blivit undantagen.

9 §• God-------- - egendomen, Förteckning förmyndaren.

Kungl , Maj :ts proposition nr 17. 25

Har arv, som för bortovarande eller okänd arvinges räkning förvaltats av god man, till följd av arvsrättens preskription tillfallit allmänna arvsfonden, gälle i • fråga om egendomens försäljning vad i lagen om allmänna arvs­ fonden är stadgat.

12 KAP.

19 §. Fråga--------- ------------------------ ------------------------- —-------- inskrivas. God man, varom i 11 kap. 3 § eller 4 § tredje stycket sägs, skall förord­ nas av rätten i den ort, där den, för vilken god man förordnas, bar egendom eller eljest behov av god man yppat sig. Skall god man förordnas efter vad i 11 kap. 4 § första eller andra stycket stadgas, ankomme det på den rätt, varunder den dödes bo lyder. Erfordras ny god man eller uppstår fråga om entledigande av god man, ankomme ärendet på den rätt, där godman­ skapet är inskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Förslag

till

Lag om tillägg till 33 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att till 33 § konkurslagen skall fogas ett tredje stycke av följande lydelse: Översteg vid avskiljande enligt 2 kap. i lagen om arv den avskilda egen­ domens värde i märklig mån vad som rätteligen tillkom arvingarna efter den först avlidne maken, skall, om den rörande avskiljandet upprättade handling ej ingivits till rätten tidigare än ett år, innan ansökan om efter­ levande makens försättande i konkurs gjordes, på talan av konkursboet återbäras egendom, motsvarande överskottet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

26 Kungl. Maj ds proposition nr 17.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1924 (nr 334), skall i nedan angivna del hava följande nya lydelse:

1 §• Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm­ ligen: ett över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan egendom; ett över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, inteckningar i tomträtt, inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt, så ock över inteckningar i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynderskapsprotokoll); ett över äktenskapsförord; samt ett över bouppteckningar, testa­ menten, som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. av lagen om arv, förordnande eller entledigande av boutredningsman, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, samt avhandlingar om lösöreköp (bouppteckningsprotokoll). För varje ärende skall å brädden tecknas, i lagfarts-, intecknings- och tomträttsprotokollen: namnet på den egendom ärendet rörer; i förmynderskapsprotokollet: namnet å den omyndige eller den, för vilken god man för­ ordnats, ävensom det nummer, varunder förmynderskapet eller godman­ skapet blivit iofört i förmynderskapsboken; i äktenskapsförordsprotokollet och i bouppteckningsprotokollet, såvitt angår avhandlingar om lösöreköp: namnet å den person ärendet rörer; samt eljest i bouppteckningsprotokollet: den dödes namn. Sker anmälan av arvsanspråk, skall hänvisning till ärendet tecknas å brädden av det protokoll, som upprättats rörande registrering av bouppteckning efter arvlåtaren. Vid -- ---------------- -- ---------------------------------------------- ------------ drives. Hos----------------------------------- —------------------------------------- — infört. Har------ --------------------------------- ------------ —-------------------- anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1929.

Kungh Maj:ts proposition nr 17. 27

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 4 mars 1927.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden T iiyrén , R ibbing , M egrling , G ärde , P ettersson , H ellström , R osén , H amrin , A lmkvist , L yberg . Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, anmäler lagberednin­ gens den 22 december 1925 avgivna betänkande med förslag till 1) lag om arv; 2) lag angående införande av lagen om arv; 3) lag om allmänna arvsfonden; 4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken; 5) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken; 6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse; 7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adop­ tion; 8) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap; 9) lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap ; 10) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken: 11) lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen; samt 12) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden; över vilket betänkande i särskilda delar yttranden efter remiss avgivits av statskontoret, kammarkollegium, överståthållarämbetet efter börande av stadskollegiet i Stockholm samt magistraterna i Sigtuna, Norrköping, Karlskrona, Karlshamn, Kristianstad, Landskrona, Göteborg, Borås och Västerås efter hö­ rande av vederbörande stadsfullmäktige, varjämte tillfälle att avgiva yttrande varit lämnat direktionen för allmänna barnhuset utan att dock direktionen där­ av begagnat sig. Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten. Ur protokollet: H. Stefenson.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

XJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 juni 1927. (

N ärvarande: justi ti erådet von S eth , justitierådet W edbekg , regerin gsrådet P lanting - G yllenbåg a , justitierådet A lexandeeson .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrå­ det den 4 mars 1927, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till: 1) lag om arv; 2) lag angående införande av lagen om arv; 3) lag om allmänna arvsfonden; 4) lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken; 5) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken; 6) lag angående ändring i förordningen den 18 september 1862 , huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse; 7) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1917 om adop­ tion; 8) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap; 9) lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap; 10) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken; 11) lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen; samt 12) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits till vissa delar av revisionssekreteraren Arthur Lindhagen och i övrigt av hov­ rättsassessorn Erik Lind. Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda leda­ möter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 29

Förslaget till lag om arv.

Förslaget i allmänhet. Lagrådet: I enlighet med den av lagberedningen uppgjorda planen för dess arbete om­ fattar det föreliggande förslaget allenast ett huvudstycke av successionsrätten, nämligen den legala arvsrätten, medan testamentsrätten ävensom reglerna om utredning, förvaltning och skifte av boet sparats till senare behandling. Det ligger i sakens natur att med ett dylikt partiellt reformförslag äro förbundna vissa svårigheter att i allo överblicka dess innebörd och verkningar, sådana de komma att te sig inom ramen av en blivande ny ärvdabalk. Lagrådet har emel­ lertid vid den företagna granskningen icke kunnat finna, att hinder bör möta för förslagets upphöjande till lag utan avvaktan på det fortsatta arbetets re­ sultat. Förslaget uppbäres i alla dess delar av en helhetsuppfattning av arvsrätten såsom grundad i det sociala och ekonomiska samband mellan arvlåtare och arvinge, som enligt erfarenheten är en regelmässig följd av närheten i skyldskap, sammanlevnad såsom äkta makar eller adoptivförhållande. Graden av den styrka att skapa ett dylikt samband som efter vår tids förhållanden bör tilläggas de nämnda faktorerna var för sig och vid inbördes jämförelse är en­ ligt förslagets syften bestämmande för arvsordningen och arvslotterna, för arvsrättens begränsning till vissa skyldskapsled, för rättens beroende eller obe­ roende av arvlåtarens underlåtenhet att själv disponera över sin kvarlåtenskap; arvsrättens preskription betingas av omständigheter, som giva vid handen att det nämnda sambandet får i det särskilda fallet betraktas såsom brutet, och pre­ skriptionsreglerna hava till sitt innehåll i främsta rummet bestämts ur denna synpunkt; o. s. v. Enligt lagrådets mening utvisar förslaget att fullföljandet av denna grund­ tanke låtit sig väl förenas med ett omsorgsfullt tillvaratagande och fortbild­ ning till naturlig följdriktighet och större klarhet av de rättstankar på successionsordningens område, som under växelverkan av lag och liv vunnit stadga hos oss och vilka, i den mån lagens ståndpunkt varit efterbliven, arvlåtare i största utsträckning sökt förverkliga genom testamente. Av beredningens betänkande framgår hurusom utländska lagars arvsrättsliga regler, dessas na­ tionella förutsättningar och deras samband med rättssystemet i övrigt blivit på varje punkt av betydelse föremål för noggrann undersökning och pröv­ ning av det värde de kunna äga för det svenska reformarbetet. Men det är av ovan angivna skäl naturligt ait dessa främmande, sinsemellan mycket skit lande arvsrättssystem icke i nämnvärd mån funnits böra tjäna till mönster, utan det rika materialet allenast på indirekt sätt tillgodogjorts vid valet av de rättstekniska medlen att fortbilda vår arvsrätt på nationell grund. Vad särskilt våra skandinaviska grannländer angår, har utredningen övertygande ådaga­ lagt att sedvänjor och åskådningssätt på förevarande område såväl mellan dessa länder inbördes som i förhållande till vårt land äro alltför skiljaktiga för

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att ett närmande till enhetliga normer nu skulle kunna med båtnad efter­ strävas. Såsom den rättsprincipiellt sett, om än ingalunda i fråga om sin praktiska räckvidd, viktigaste nyheten i förslaget framstår begränsningen av släktarvs­ rätten till närmare skyldskapsled. Att en sådan gräns bör uppdragas, därom torde ingen tvekan böra råda; frågan gäller egentligen var den skall gå. Vid övervägande av det statistiska material och den utredning i övrigt som fram­ lagts till belysning av rådande rättsuppfattning och arvsrättens sociala funk­ tion för olika grupper av skyldemän, finner emellertid lagrådet övertygande skäl vara förebragta för förslagets ståndpunkt, enligt vilken denna gräns dra­ gés så, att bland skyldemän i sidled syskons avkomlingar och föräldrars syskon bibehållas vid arvsrätt, men kusiner uteslutas därifrån. Av långt större betydelse för det verkliga livets gestaltning är tvivelsutan den reglering av förhållandet mellan arvlåtarens efterlevande make och hans skyldemän i fråga om rätt till kvarlåtenskapen, som föreslås skola avlösa den sedan år 1920 rent provisoriskt gällande. Om vansklighetema att på detta ömtåliga område skapa en fullt tillfredsställande legal ordning vittnar i sin mån den stora rikedom på skiftningar som olika länders äldre och gällande rättssystem framvisa. Även här innebär emellertid enligt lagrådets mening förslaget en naturlig anpassning till hos oss rådande åskådningar och behov. Det synes sålunda riktigt att för det fall, att bröstarvingar finnas, i princip vidhålla den hävdvunna arvsrättsliga ordningen, som innebär att kvarlåtenska­ pen ej överlämnas till den efterlevande makens förvaltning och disposition under dennes livstid, utan bodelning och utskiftning av arvslotterna normalt skall äga rum, även där arvingarna utgöras av makarnas omyndiga barn. Den hårdhet mot efterlevande maken och den onyttiga splittring i smålotter och des­ sas förvaltning under alltför tyngande former, som härmed onekligen skulle vara förbundna, då det gäller helt ringa bon, har på ett enligt vad det vill synas mycket lyckligt sätt förebyggts genom den till införande i 13 kap. giftermålsbalken föreslagna nya regel för bodelning, enligt vilken efterlevande make äger av giftorättsgodset i den mån det förslår utbekomma så mycket att andelen jämte eventuellt förefintlig enskild egendom uppgår till tretusen kronors värde. Framför alla andra skyldemän än bröstarvingar skall enligt förslaget efterlevande make hava företräde till arv; men med rätt för den först avlidnes föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar, som överleva den andre maken, att med dennes arvingar ingå i delning av hans kvarlåtenskap efter prin­ cipiellt samma grunder som om bodelning efter den först avlidne då ägde rum. Även denna ordning torde stå i samklang med rådande uppfattning om bästa sättet att tillgodose olika var för sig berättigade synpunkter — en uppfattning som hittills för att bliva respekterad måst lita till testamentes upprättande. Väl kan ej undgås att härmed följer en under efterlevande makens livstid fortbestående motsättning i intresse, som måste förväntas understundom framkalla slitningar och även missbruk; och den lagtekniska utformningen av detaljreg­ lerna är förbunden med vissa svårigheter, som ej helt låta sig övervinnas. Dessa olägenheter böra dock enligt lagrådets mening desto mindre hindra förslagets

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. Si

godtagande i förevarande del som de uppställda reglerna dock utmärka sig för en relativ enkelhet och synas ägnade att i stor utsträckning förebygga tvister om lagens rätta tillämpning. I fråga om arvsrätt för barn utom äktenskap lärer det med hänsyn till de gynnsamma verkningar som försports av 1917 års lagstiftning om sådana barns rätt vara det riktiga att reformen här begränsats till att låta arvs­ rätt efter fader inträda jämväl i kraft av hans i viss ordning avgivna för­ klaring att barnet skall taga arv efter honom lika med barn av äktenskaplig börd. Ej heller i övrigt hava de framlagda lagförslagen i något väsentligt stycke synts böra föranleda anmärkning. De erinringar, som i det följande framställas, röra således blott detaljer av underordnad vikt.

Justitierådet von Seth: Då jag ansett mig kunna ansluta mig till ovanstående uttalande är det icke utan tvekan i ett hänseende, nämligen så vitt förslaget innebär uteslutande av kusiner från arvsrätt. Förslaget grundar sig härvid först och främst på den uppfattningen, att kusiner emellan i regel icke skulle föreligga den sociala och ekonomiska samhörighet, från vilken man har att utgå vid avgörandet, huru långt inom släkten den legala arvsrätten bör få sträcka sig. Denna sin upp­ fattning stöder förslaget bland annat på en å sid. 100 i betänkandet införd statistik för åren 1920 och 1919, som särskilt vad angår förstnämnda år ger ett för kusiner synnerligen oförmånligt resultat. Denna statistik innefattar en jämförelse mellan, å ena sidan, summan av kvarlåtenskaper efter avdrag av testamente till efterlevande make samt, å den andra, summan av belopp, som testamenterats till andra än arvingarna och efterlevande make. Går man till de primäruppgifter, som ligga till grund för nämnda statistik, såvitt de äro tillgängliga i handlingarna, blir man emellertid tveksam om värdet av den­ samma. Det visar sig nämligen då, att antalet arvsfall, i vilka arvet gått till kusinerna, arvingarna, antingen omedelbart på grund av arvsrätt eller via testamente är påfallande stort inom de lägre kvarlåtenskapsklasserna intill ett kvarlåtenskapsvärde av 40,000 kronor och att, vad särskilt angår år 1920, av 171 arvsfall, i vilka kusiner varit arvingar, arvet i ej mindre än 54 fall eller omkr. 32 procent av hela antalet arvsfall gått till arvingarna. Härtill komma 40 testamentsfall, om vilka dock ej med bestämdhet kan sägas, huruvida icke några härröra från samma testamentsgivare. Man torde emellertid kunna be­ räkna, att i omkring 50 procent av alla de fall, där kusiner varit de närmaste arvingarna, arvet också gått till dessa. Varpå dessa förhållanden bero undan­ drager sig naturligtvis exakt bedömande, men det antagandet ligger nära till hands, att det huvudsakligen är inom de förmögnare befolkningsklasserna som släktbandet kusiner emellan undergått den av beredningen antagna uppluck­ ringen, medan det ännu kvarstår med tämligen oförminskad kraft inom de mindre burgna men talrikare samhällsskikten, ett förhållande, som möjligen be­ ror på att i en stor del av de till dessa befolkningsklasser hörande arvsfallen den huvudsakliga tillgången utgöres av fast egendom, som har karaktären av

32 Kungl. Majsts proposition nr 17.

släktegendom, särskilt mindre jordbruksegendomar. Är det nu anförda riktigt, lärer det icke vara berättigat att från hittills berörda synpunkt utesluta kusiner från arvsrätt. Saken har emellertid, såsom beredningen erinrat, även en annan sida. Ju längre ut i släkten man låter den legala arvsrätten sträcka sig, desto lättare råkar man ut för den möjligheten, att antalet samarvingar blir stort och att till följd härav arvfallna förmögenheter splittras i smådelar. Detta från nationalekonomisk synpunkt föga önskliga resultat har gjort att jag, oak­ tat min tveksamhet i fråga om bärigheten av beredningens resonemang i förutberörda hänseende, slutligen stannat för att icke påyrka någon ändring i för­ slaget i vad det avser den legala arvsrättens begränsning. En förutsättning härför är naturligtvis, att testamentsfriheten fortfarande lämnas obeskuren.

1 KAP.

1 §• Justitierådet Alexander son: Enligt min mening vore det lämpligt att redan här göra paragrafens verk­ liga innebörd klar för läsaren genom att till paragrafen foga én hänvisning till vad i 3 kap. stadgas om barn utom äktenskap.

4 §• Lagrådet: Av förslagets bestämmelser i övrigt, t. ex. 4 kap. 3 och 5 §§, framgår att förslaget, i likhet med gällande rätt, icke såsom arv betraktar succession på grund av testamente. Det synes förty oegentligt och vilseledande, att nu före­ varande paragraf fått en avfattning som förutsätter befintligheten av en arvs­ rätt, grundad på arvlåtarens förordnande.

2 KAP.

1 §• Lagrådet: Såsom skyldeman eller avkomling betecknar förslaget ej annan än den som har äktenskaplig börd. I vad mån en regel, byggd å denna terminologi, skall vara att tillämpa även å barn utom äktenskap och adoptivbarn, låter förslaget ankomma å de i 3 och 4 kap. givna bestämmelserna om dessa barns arvsrätts­ liga ställning. Vad de utomäktenskapliga barnen beträffar förhåller det sig på liknande sätt med uttrycket bröstarvinge. Däremot har förslaget ej vågat lita på att från 4 kap :s bestämmelser kan slutas, att då i förevarande paragraf och 4 kap. 3 § talas om bröstarvinge, med denne skall jämställas adoptivbarn och dess avkomling, utan har funnit nödigt att i lagtexten direkt angiva detta. Ehuru man kan förstå denna försiktighet, då man beaktar motsättningen mel­ lan bröstarvinge och adoptivbarn i 4 kap. 1 §, synes den dock vara överdriven; något missförstånd av en kortare redaktion vore nog icke att befara. Snarare

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 33

kunde den ståndpunkt förslaget intar, i motsats till adoptionslagen, väntas för­ anleda en viss osäkerhet. Det hemställes alltså att orden »eller adoptivbarn eller dess avkomiing» måtte få utgå. Det synes önskligt att andra punkten så jämkas,, att det omedelbart fram­ går att med uttrycket »de, som då äro närmast till arv» avses endast sådana skyldemän som tidigare i punkten omtalats.

2 §• Lagrådet: När den först avlidne makens arvingar äga taga annan andel än hälften i efterlevande makens bo, är det av stor vikt att kunna bestämt fastställa vad vardera maken ägde vid den först avlidnes död. I de flesta fall kan upplys­ ning härom erhållas av den bouppteckning, som upprättats efter den först av­ lidne maken, ty enligt 9 kap. 1 § ärvdabalken i dess lydelse enligt lagen den 11 juni 1920 skall i bouppteckning efter gift person upptagas allt vad vardera maken ägde vid dödsfallet. Undantag från denna föreskrift har dock stadgats för det fall, att till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera maken hade giftorättsgods. I nämnda fall skall endast den dödes egendom upptecknas, och man kan sålunda, vid saknad av upplysning om den efterlevandes egendom, icke med ledning av bouppteckningen efter den först avlidne bestämma i vilka andelar den efterlevandes kvarlåtenskap skall delas. För undanröjande av de bevisnings svårigheter, som härav kunna föranledas, synes uti nyssnämnda lagrum böra införas bestämmelse, enligt vilken den efter­ levandes egendom skall även i nu angivna fall upptecknas, om efter den döde äro arvingar eller testamentstagare, som, enligt vad i 2 kap. av lagen om arv stadgas, äga vid den efterlevandes frånfälle taga andel i boet.

3 §. Lagrådet: Om uttrycket »minskning av sin egendom» sammanställes med »förkovran» i 4 §, ledes tanken därhän att en minskning konstateras genom jämförelse mellan boets olika värden vid de båda dödsfallen. M. a. o., har efterlevande maken genom otillbörligt förfarande orsakat att egendomen vid hans död är väsentligt mindre värd än den kunde ha varit, skulle ersättning enligt 3 § dock ej utgå, så fTamt icke värdet tillika är mindre än vid den först avlidnes från­ fälle. Detta är nu icke förslagets mening. Väsentlig minskning av egendomen skall anses föreligga så snart egendom till väsentligt värde frångått boet, oav­ sett huruvida detta nedbringats under sitt värde vid det tidigare dödsfallet. Stadgandet har sin förebild i 9 kap. 1 § och 13 kap. 6 § giftermålsbalken, och med fog kunde sägas att dessa lagrum böra vägleda vid tolkning av nu före­ varande paragraf. Det förefaller emellertid som skulle det sammanhang, vari bestämmelsen om minskning förekommer i förslaget, lätteligen kunna vålla misstag om rätta förståndet. En förtydligande omskrivning vore önsklig. Till överensstämmelse med vad enligt 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § gäller vid nedsättning Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 12 häft. (Nr 17.) o

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

av gåva, varom i nämnda båda lagrum är fråga, torde i andra stycket av före­ varande paragraf böra stadgas att i fall, som här avses, gåvan eller dess värde skall återbäras.

5 §. Lagrådet: Går efterlevande maken i nytt gifte utan att avskiljande enligt denna para­ graf föregått, kunna betydande svårigheter uppstå när boet en gång skall för­ delas i olika massor. Med hänsyn såväl härtill som till den nya intressesfär vari efterlevande maken införes genom giftermålet, torde rätt att påkalla av­ skiljande böra tillkomma skyldeman till den först avlidne icke blott i det fall, som angives i paragrafens första punkt, utan även då efterlevande maken går i nytt gifte. Rätten att i sistnämnda fall påkalla avskiljande torde böra göras beroende av att ansökan ingives inom viss tid, exempelvis sex månader, från äktenskapets ingående. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl den efterlevande bör vid ingåendet av nytt äktenskap kunna även utan överenskommelse med den först avlidnes arvingar erhålla avskiljande. Missbruk av dylik rätt för den efterlevande torde icke vara att befara, om även här föreskrives motsvarande tid för ansökans ingivande.

1—5 §§. Justitierådet Wedberg: Efter mitt omdöme är en något ändrad uppställning och avfattning av dessa paragrafer att förorda. Sålunda borde andra punkten i 1 § uppdelas, så att förbehållet för annat stadgande hänföres ej till själva rätten att taga andel i efterlevande makens bo utan blott till andelens storlek. Härigenom skulle underlättas den förenklande omskrivning av 2 §, som är önsklig och visser­ ligen även därförutan möjlig att verkställa. Såsom 3 § borde, med någon formell jämkning, sättas första stycket av 4 §. I nästa paragraf skulle där­ efter resten av 4 § sammanföras med 3 §, på det sätt att till den i 3 § första stycket upptagna förutsättningen knytes den rättsliga påföljden att, vid be­ räkning huru stor arvingarnas lott är och huruvida förkovran föreligger, den efterlevandes kvarlåtenskap skall ökas med ett belopp, motsvarande det värde som frångick boet. Ingressen till andra stycket i 3 § finge härefter lämpas. För att klarare utmärka att med 5 § inledes en nytt komplex av stadganden — något som i förslaget fördunklas av att denna paragraf i början har alldeles samma lydelse som 3 § — borde bestämmelsen om avskiljande på samfälld begäran sättas främst.

8 §. Lagrådet: Till tydligare framhävande av att den i sista punkten av första stycket omförmälda ersättningen endast skall utgå, då på sätt i föregående punkt medgives avskild egendom använts till den efterlevandes underhåll, torde ifråga­ varande båda punkter böra sammanarbetas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 35

11 §• Lagrådet: I denna paragraf upptages till behandling det fall, att efterlevande maken gått i nytt gifte. Den giftorättsgemenskap, som uppkommit genom det nya äktenskapet, kan upplösas antingen genom efterlevande makens död eller ock redan i dennes livstid och i senare fallet antingen genom den nya makens frånfälle eller genom boskillnad, äktenskapets återgång, hemskillnad eller äkten­ skapsskillnad. Vid efterlevande makens död äga den först avlidnes arvingar alltid påfordra delning enligt 1—4 §§ av den efterlevandes egendom. Detta gäller naturligen även om bodelning mellan den efterlevandes arvingar och hans nya make icke erfordras i anledning av att den senare tar arv enligt vad i 1 § av detta kap. stadgas eller erhållit den efterlevandes egendom på grund av testamente. I andra stycket av förevarande paragraf behandlas det fall, att giftorättsgemenskapen i det nya äktenskapet upplöses i efterlevande makens livstid. Lag­ textens lydelse kan giva anledning till den missuppfattning, att bodelning alltid kommer till stånd i anledning av den nya makens död. Detta är emel­ lertid icke fallet, när den efterlevande tager den nya makens egendom på grund av arv enligt 1 § i detta kap. eller på grund av testamente. Jämväl synes ut­ trycket »före bodelningen» böra undvikas. Den åtgärd, varom här är fråga, nämligen uttagande av egendom till värde, motsvarande vad som belöper på den först avlidnes arvingar, kan äga rum först sedan tilldelning skett för gäld, men även dylik tilldelning är ett led i bodelningsförrättningen, På grund av vad sålunda anförts torde någon jämkning av andra styckets avfattning vara er­ forderlig. Någon bestämmelse har icke upptagits för det fall, att efterlevande maken tager arv enligt 1 § efter sin make i nytt äktenskap men dennes arvingar äga rätt till sekundosuccession i enlighet med vad i förevarande kap. stadgas. En dylik bestämmelse torde också kunna undvaras. Även utan uttryckligt stad­ gande lärer det vara. tydligt, att i dylikt fall två delningar enligt 1—4 §§ måste äga rum vid efterlevande makens död, först mellan efterlevande makens och den första makens arvingar, å ena sidan, samt arvingarna till den efterlevandes make i det nya äktenskapet, å den andra, samt därefter mellan den efterlevan­ des arvingar och arvingarna till den första maken. Av makarna A och B har exempelvis den senare överlevat den förre och tagit arv enligt detta kap. med rätt till sekundosuccession för A:s arvingar. Efter att hava ingått nytt äk­ tenskap med C, överlever B även den nya maken och tar arv efter denne med rätt till sekundosuccession för C:s arvingar. Om vid A:s död makarna i giftorättsgods ägde tillsammans 40,000 kr., därav hälften belöpte å vardera maken, och vid C:s död B hade i behåll nämnda egendom samt C i giftorättsgods ägde 100,000 kr., lärer vid B:s död — under förutsättning att egendomen genom vär­ destegring ökats till 210,000 kr. — böra förfaras på följande sätt: Vid beräk­ ning av vilken andel bör tillkomma C :s arvingar, å ena sidan, och övriga rätts­ ägare, å den andra, skall på samma sätt som i allmänhet gäller enligt 2 § hän­ syn tagas till det resultat, som en bodelning i anledning av C:s död skulle

36 Kungl. Maj:ta proposition nr 17.

hava medfört. Vid en dylik bodelning skulle B enligt andra stycket i 1'örevarande paragraf ägt före delningen av sin egendom uttaga vad som i värde belöpte på A:s arvingar d. v. s. hälften av 40.000 kr. eller 20,000 kr. Åter­ stoden av B:s egendom, 20,000 kr., jämte C:s egendom, 100,000 kr., hade de­ lats med hälften eller 60,000 kr. till vardera sidan. Efter bodelningen skulle sålunda 80,000 kr. belöpt på B och 60,000 kr. på C:s arvingar. Vid sådant förhållande måste C:s kvarlåtenskap, som B tagit i arv, anses hava utgjort endast 60,000 kr., medan B:,s egen lott i boet uppgått till 80,000 kr. Denna proportion bör följaktligen iakttagas vid delningen av B :s bo, så att C :.s arvin­ gar iäga bekomma 6/ i 4 av 210,000 kr. eller 90,000 kr. och övriga 8/44 eller 120,000 kr. delas mellan A:s arvingar och B:s arvingar. Genom stadgandet i andra stycket har för där avsedda fall kunnat i viss mån förebyggas att först avliden makes arvingar lida minskning i sin rätt enligt 1—4 §§ därav att den efterlevande ingått i ny giftorättsgemenskap. Under vissa förhållanden kan emellertid tvärtom en förbättring i deras rätts­ ställning bliva följden, på bekostnad av sistnämnde makes arvingar. Så blir nämligen fallet om den nya giftorättsgemenskapen medförde en förkovran av den egendom den omgifte maken ägde; ty sålunda uppkommen förkovran skall, i motsats till vad i 4 § stadgas om förkovran genom arv, gåva eller testamente, städse komma jämväl arvingarna till den först avlidne maken i det tidigare äk­ tenskapet tillgodo vid delning enligt detta kapitel. Därest det exempel, som anförts ovan, ändras såtillvida, att bodelning antages verkligen hava blivit förrättad i anledning av C :s död och att den lott, som därvid utlagts för C, gått till arvingar eller testamentstagare efter denne, skulle B — såsom påpekats — hava genom bodelning erhållit 80,000 kr., vilket vid jämförelse med B:s för­ mögenhetsförhållanden före bodelningen innefattat en ökning i hans förmögen­ het med 40,000 kr. Då B:s förmögenhet i exemplet icke undergått vare sig minskning eller ökning från tiden för A :s frånfälle till bodelningen, hade denna jämväl medfört en förkovran med 40,000 kr. vid jämförelse med förhål­ landena vid A:s död. I den mån denna förkovran fortbestår vid B:s frånfälle, kommer den enligt förslaget ej blott hans egna, utan även A:s arvingar till godo, ehuru deras rätt därtill måste betecknas såsom synnerligen svagt grundad. Såsom stötande framstår detta resultat särskilt i det fall, att B:s arvingar äro hans avkomlingar i äktenskapet med C och förbätt­ ringen i boets ställning således härrör från deras egen ascendent. Men även andra arvingar till B synas böra framför A :s arvingar tillerkännas den uppkomna för­ kovran. Då, såsom i det antagna exemplet, boet vid B:s död fortfarande utvi­ sar förkovran vid jämförelse med förhållandena vid A:s död, borde därför den­ na förkovran vid boets delning tilläggas B:s arvingar, i den mån den icke över­ stiger 40,000 kr. Om bodelning i anledning av C :s död icke förrättats utan B, på sätt i exemplet ursprungligen antogs, tagit arv efter C enligt vad i detta kap. stadgas, skulle enligt vad förut påpekats kvarlåtenskapen efter C anses hava utgjort 60,000 kr. och B:s egen lott i boet 80,000 kr. Även i detta fall skulle sålunda B på grund av sin giftorätt i C:s egendom hava erhållit en förmögenhetsökning av

Kunyl. Maj:ts proposition nr 17. 37

40,000 kr. Vid delningen av B:s bo enligt 1—4 §§ i detta kap. skulle enligt det föregående arvingarna till A och B gemensamt bekommit en lott å 120,000 kr. att dela sig emellan enligt samma lagrum. Efter A:s död bär sålunda uppkommit en förkovran å 80,000 kr. Det synes rimligt, att vad av denna för­ kovran motsvarar den förmögenhetsökning B vunnit på grund av sin giftorätt i C:s egendom eller 40,000 kr. tillägges B:s arvingar ensamma. Skulle B hava bekommit C:s kvarlåtenskap i arv eller testamente utan rätt till sekundosuccession för C:s skyldemän äro förhållandena likartade. Av de 100,000 kr., som B efter C:s död innehade utöver förmögenheten från det tidigare äkten­ skapet, hade 40,000 kr. tillfallit B på grund av hans giftorätt och 60,000 kr. på grund av arv efter C. Av den efter A:s död och intill B:s frånfälle upp­ komna förkovringen å 170,000 kr., utgörande skillnaden mellan 210,000 kr. och 40,000 kr., skulle ett belopp av 60,000 kr., motsvarande vad B fått på grund av arv, jämlikt 4 § tilläggas B:s arvingar ensamma. Därutöver borde emeller­ tid tilläggas dem jämväl 40,000 kr., motsvarande den förmögenhetsökning B vunnit på grund av sin giftorätt i C :s egendom, och endast återstoden av förkov­ ringen, 70,000 kr., gå till fördelning mellan A:s och B:s arvingar. På grund härav ifrågasätter lagrådet huruvida ej till paragrafen borde fo­ gas ett tillägg av innehåll att vad i 4 § stadgas för det fall att egendom till­ fallit efterlevande maken genom arv, gåva eller testamente, skall äga motsva­ rande tillämpning, där make, som gått i nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt i det nya äktenskapet erhållit egendom utöver vad förut tillkommit honom.

3 KAP.

1 §• Lagrådet: Det är uppenbarligen förslagets mening att arvsrätten skall vara ömsesidig mellan utomäktenskapligt barns avkomlingar samt dess moder och mödernefränder. På sätt i ett motsvarande fall förfarits i 2 § andra stycket torde emel­ lertid detta förhållande böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

2 §• Justitierådet von Seth: Enligt sista punkten i första stycket skall arvsrätt mellan barnet och dess fädernefränder ej äga rum. Det kan ifrågasättas, om ej denna regel under vissa förutsättningar kan leda till mindre tilltalande resultat. Har barnet tagit arv efter fadern och därefter dör, kan arvet med förbigående av t. o. m. dess syskon på fädernesidan och dessas avkomlingar komma att genom barnet övergå till sådana dess mödernefränder, av vilka fadern har föga intresse, t. ex. ett mo­ derns utomäktenskapliga barn med annan fader, övervägas borde, om ej till undvikande av dylika eventualiteter det borde göras åtminstone det undantag från regeln, att om barnet på grund av vad som stadgas i första punkten av stycket tagit arv efter fadern och därefter dör, dess syskon å fädernet och des­ sas avkomlingar skola äga samma rätt till arv efter barnet som om detta varit

38 Kungl. May.ts proposition nr 17.

av äktenskaplig börd. Härigenom skulle också vinnas en viss överensstämmel­ se med vad som i 4 kap. 3 och 5 §§ stadgas i fråga om adoptivbarn, något som med hänsyn till de särskilda förhållanden, som här föreligga, icke kan vara annat än önskligt.

4 KAP.

3 §. Lagrådet: Första punkten i 3 § skiljer sig från 17 § första stycket lagen om adoption väsentligen blott däri att till lagens »efterlämna bröstarvinge» fogats orden »eller adoptivbarn eller dess avkomling». Detta tillägg lärer emellertid böra utgå, av skäl som anförts vid 2 kap. 1 §. Om sålunda förebilden torde härutinnan böra trognare följas, synes åter oförnekligt, att stadgandet i adoptions­ lagen är i andra hänseenden behäftat med vissa formella brister, som nu lämp­ ligen kunde avhjälpas.

5 KAP.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyttenbåg a: Att stadganden om allmänna arvsfonden finnas även i annan lag torde, lämp­ ligare än som skett genom förslagets 4 §, kunna utsägas redan i 1 §. Åt 2 § synes böra givas en väsentligt förenklad avfattning.

Justitierådet Alexanderson: Bestämmelserna i 2 och 3 §§ att Konungen äger besluta att klander mot testa­ mente skall, ehuru anledning därtill förefinnes, i visst fall ej äga rum eller att arsvfonden tillfallet arv må avstås till någon arvlåtaren närstående synas icke hava sin naturliga plats i lagen om arv utan i den särskilda lagen om arvs­ fonden. Hänvisningen i 4 § lärer lämpligen böra inarbetas i 1 §.

6 KAP.

1 §• Justitieråden von Seth och Wedberg: Förslagets mening med första styckets andra punkt torde komma till klarare uttryck, om det stadgas att arvinge är pliktig vidkännas avräkning, allenast om han vid mottagandet insett eller bort inse att sådan skyldighet var av­ sedd. I anslutning härtill synes förbehållet i första punkten lämpligen böra förenklas så att orden »föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna» uteslutas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 39

3 §• Lagrådet: I överensstämmelse med de allmänna förutsättningarna för avräkningsskyldighet (1 §) bör det icke stå arvlåtaren ovillkorligen öppet att, efter det för­ skott givits, bestämma ett för arvingen mindre förmånligt avräkningsvärde. Till förebyggande av en motsatt tolkning och för vinnande även i övrigt av en mera tillfredsställande regel synes det böra stadgas att avräkning skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, så framt icke på grund av om­ ständigheterna annat bör gälla.

4 §. Justitieråden von Setli och Wedberg: Återbäringsskyldighet torde, i överensstämmelse med vad vid 1 § yttrats, böra äga rum i det fall att arvingen vid mottagandet insett eller bort inse att sådan skyldighet var avsedd.

5 §• Lagrådet: Då förskott å arv givits, skall enligt lagberedningens förslag avräkning för förskottet ske genom delning av en massa, uppkommen genom fiktiv samman­ läggning av kvarlåtenskapen och förskottet. Men även med denna utgångs­ punkt kan arvslotternas storlek beräknas enligt två olika metoder, av vilka den ena kommit till uttryck i denna paragraf och den andra i 11 a § av för­ slaget till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbaken. De båda metoderna över­ ensstämma, när förskottet kan till fullo avräknas, men skilja sig åt, när för­ skottet är för stort för att kunna avräknas i sin helhet. Det synes lämpligt, att samma metod av lagen anvisas i båda fallen, därvid företräde bör givas åt den, som kommit till uttryck i sistnämnda paragraf.

7 §• Justitieråden von Seth och Wedberg: Det undantagsfall, då avräkning ej skall ske, torde böra angivas på samma sätt som vid 1 § förordats beträffande gåva till bröstarvinge. Föreskriften om tillämpning av vad förut i kapitlet är stadgat synes böra inskränkas att avse allenast 2—6 §§.

7 KAP.

2 §.

Justitieråden von Seth och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyllenbåga: I 6 kap. 5 § har angivits, huru arvslotterna skola bestämmas, när för­ skott å arv givits. Lagrådet har föreslagit viss ändrad avfattning av nämnda stadgande i avsikt att ordningen för arvslotternas bestämmande skall bliva

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

uttryckt på samma sätt som ordningen för bodelningslotternas bestämmande enligt det föreslagna stadgandet i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken. Enligt den sålunda föreslagna avfattningen kan arvslottens storlek bestämmas genom i | p en formel av följande lydelse: a=------, där a betecknar en arvslott eller n ock en huvudlott, när arvet skall delas i grenar med flera arvingar i de sär­ skilda grenarna, b betecknar behållningen i boet, f förskottets storlek och n antalet arvingar eller huvudlotter. Om det vid användandet av denna formel visar sig att arvslotten blir mindre än förskottet, betyder detta att förskottet icke kan till fullo avräknas. I sådant fall skall behållningen ökas, icke med hela förskottet utan med så stor del därav som kan avräknas, vilken del åter motsvarar värdet av en arvslott. För detta fall kan därför användas följande formel: a = ^ + a. n Lagberedningen har i motiven till 7 kap. 2 § angivit, huru laglottens stor­ lek skall bestämmas, när förskott å arv givits. Denna framställning torde kunna sammanfattas så att laglotten skall utgöra hälften av den arvslott, som skulle hava kunnat erhållas, om testamente efter arvlåtaren ej funnits. Lag­ lotten skulle med andra ord alltid »motsvara hälften av a i ovanstående formler. Detta beräkningssätt torde dock varken vara teoretiskt riktigt eller medföra tillfredsställande praktiska resultat. När arvlåtaren förfogat över sin kvarlåtenskap genom testamente, kan av­ räkning för ett arvsförskott ske endast vid delning av vad som återstår av kvarlåtenskapen, sedan testamentet uttagits. Ju större del av kvarlåtenskapen bortgivits genom testamente, desto mindre del av förskottet kan avräknas. Har arvlåtaren genom testamente bortgivit så mycket som han lagligen kan bortgiva, d. v. s. bröstarvingarna äga endast utfå sin laglott, kan sålunda av ett givet arvsförskott endast ett belopp motsvarande laglotten avräknas. Att på grund av testamentet endast en mindre del av förskottet kan avräknas har sin förnämsta betydelse, då den döde varit gift och förskottet givits till en makarnas gemensamma bröstarvinge av endera makens giftorättsgods, ty en­ ligt det föreslagna stadgandet i 6 kap. 1 § andra stycket skall den del av för­ skottet, som icke kunnat avräknas å arvet efter den först avlidne maken, avräknas å arvet efter den andre. Har på grund av den först avlidnes testa­ mente endast en mindre del av förskottet kunnat avräknas vid skiftet efter denne, måste följaktligen så mycket större del avräknas när den andre dör. Vid skiftet gäller det att dela verkliga förmögenhetsvärden. Skall avräk­ ning för förskott äga rum i samband med skiftet, bör därför icke kunna med kvarlåtenskapen jämställas annan del av förskottet än som kan avräknas och som därför har en med den verkliga behållningen likvärdig ekonomisk funktion. Den överskjutande delen av förskottet har vid detta skifte icke större successionsrättslig betydelse än andra gåvor, även om nämnda del av förskottet fram­ deles vid skifte efter den andre maken kan få dylik betydelse. Det lärer vid sådant förhållande icke vara riktigt att för fall, då endast laglotten kan avräknas, låta laglottens storlek bestämmas av vad som skulle hava kun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 41

nät avräknas i ett annat fall, nämligen om testamente icke förelegat. Lag­ lottens värde bör bestämmas endast genom en jämförelse med vad som kan avräknas vid en delning av behållningen ökad med allenast laglottens eget värde. Den av lagberedningen angivna beräkningen medför också vissa mindre till­ fredsställande praktiska resultat. Efterlämnade den döde icke make, med­ föra visserligen de olika beräkningssätten ej annan skillnad än en förskjutning i laglotternas och den disponibla kvotens inbördes storlek, i det att den dispo­ nibla kvoten blir större med det här ovan förordade beräkningssättet. Har däremot den döde efterlämnat make och avräkning för förskottet skall ske jämväl vid bodelningen enligt det föreslagna stadgandet i 13 kap. 11 a § giftermålsbalken, inverkar beräkningssättet jämväl på storleken av den lott, som vid bodelningen tillkommer efterlevande maken. Det av lagberedningen an­ tagna beräkningssättet torde innebära, att vid bodelningen arvsförskott skall avräknas så långt det går utan hänsyn till testamente, som den döde efter­ lämnat. Om alla barnen tidigare i förskott utfått sina fulla arvslotter, inne­ bär detta, att behållningen i dess helhet tillägges den efterlevande maken och att följaktligen ett testamente efter den döde icke kan verkställas. Särskilt om förskotten givits av den make, som lever efter, måste det anses otillfreds­ ställande att denne genom förskottens givande sålunda berövat sin make all testationsmöjlighet. Men även när förskott, motsvarande fulla arvslotten, icke givits till alla barnen, medför en bodelning med avräkning för förskotten så långt det går utan hänsyn till den dödes testamente, att den efterlevande på sin lott erhåller större del av behållningen än som kan anses skäligt med hänsyn till den dödes möjlighet att förfoga över sin kvarlåtenskap genom testamente. En sådan delning kan icke heller anses stå i god överensstäm­ melse med den princip, som kommit till uttryck i 11 a § av 13 kap. giftermålsbalken. Vid bodelningen bör nämligen icke av förskottet avräknas mera än som sedermera kan avräknas på arvet efter den döde. Har den döde genom testamente bortgivit allt som ej är bröstarvinges laglott, kan av ett för­ skott endast så mycket avräknas å arvet som motsvarar laglotten, och då bör ej heller mera avräknas vid bodelningen. Upprätthålles denna princip kan också den dödes testamente verkställas. Det beräkningssätt, som sålunda förordas, kan uttryckas så, att laglotten skall anses motsvara hälften av en arvslott, som kan erhållas vid ett skifte, där behållningen ökas med allenast laglottens eget värde, d. v. s. a = ^ -•

Dä laglotten utgör halva arvslotten, kan formeln även uttryckas på följande a sätt: a Skall avräkning äga rum även vid bodelning blir följakt n a bJ-J ligen formeln denna: a = —-— . Denna formel skall tydligen komma till

r

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

användning, endast om förskottet icke kan tillfullo avräknas å laglotten. Huruvida full avräkning kan ske finner man med anlitande av den vanliga

formeln a = . Endast om det visar sig att förskottet överstiger hälften

av den sålunda uträknade arvslotten, skola förstnämnda formler komma till användning. Om 6 kap. 5 § erhåller den ändrade avfattning, som lagrådet föreslagit, torde därmed hava givits tillräckligt tydligt uttryck för att laglotten bör be­ räknas på sätt här gjorts gällande.

Justitierådet Alexanderson: Huru bröstarvingars laglotter skola beräknas, då förskott å en eller flera arvslotter givits, kan för vissa fall vara föremål för olika meningar, nämligen då lämnat förskott uppgår till mera än hälften av den arvslott, som .skulle till­ falla förskottstagaren vid delning av kvarlåtenskapen, ökad med förskot­ tets belopp, resp. med den del därav som om hänsyn ej tages till testamente skall jämlikt 6 kap. 5 § gå i avräkning vid skifte. Närmast till hands synes onekligen ligga att, på sätt ock i motiven till förevarande paragraf förutsättes, uträkna arvslotterna utan hänsyn till testamentet och bestämma laglotten till hälften av det sålunda erhållna beloppet. Att detta förfarande leder till riktigt resultat, då förskottet är mindre än eller lika med nyssnämnda hälft, därom lärer ingen tvekan kunna råda. Behållningen i boet utgör t. ex. 20,000 kr. och arvlåtarens tre barn A, B och C ha genom testamentet fått sin arvsrätt begrän­ sad till laglotten. Har A fått förskott å 2,000 kr. utgör varje barns arvslott enligt lag — 2,000 _ 1^333 kr. gg öre; iagi0^en ar alltså 3,666 kr. 66

O

öre. Förskottstagaren A, som är pliktig å sin laglott avräkna 2,000 kr., får av behållningen blott 1,666 kr. 66 öre; B:s och C:s laglotter utgå därur oavkortade med tillhopa 7,333 kr. 33 öre. Tillsammans få de tre barnen alltså 9,000 kr., vilket sammanräknat med förskottet gör 11,000 kr. eller lika mycket som till­ faller testamentstagaren. Ändras exemplet därhän att förskott var givet å 4,000 kr., blir arvslotten enligt lag |20’°°Q _± 4,000 eUer g^oo ; lagl 0 tten är

alltsa 4,000 kronor eller lika med förskottet. A får då intet över sitt förskott, B och C vardera 4,000i kr., testamentstagaren 12,000 kr. I båda exemplen utövar den omständigheten att arvlåtaren givit ut en del av arvet i förskott intet infly­ tande på storleken av arvingarnas laglotter; dessa uppgå till exakt samma be­ lopp som de skulle gjort, om arvlåtaren behållit hela egendomen i sin hand in­ till arvsfallet. Härutinnan måste det tydligen alltid ställa sig i viss mån annorlunda, så snart en arvinges förskott uppgår till högre belopp än som vid vanlig arvsdel­ ning -—- utan hänsyn till testamente — kan till fullo avräknas. Förskottet har ju då med det överskjutande beloppet minskat arvsmassan, därmed arvslotterna och följaktligen i proportion jämväl laglotterna. Utgjorde i det ovan uppställda

Kungl. May.ts proposition nr 17. 43

exemplet förskottet 15,000 kr. kan, vid tillämpning i övrigt av samma beräkningssätt som där användes, förskottet gå i avräkning allenast med ett belopp av 10,000 kr., enär behållningen 20,000 kr. endast förslår till att med arvslot­ ter av denna storlek kompensera A:s syskon B och C för A:s arvsförskott. Laglotten skulle alltså utgöra blott 5,000 kr. Hade arvlåtaren i sin hand be­ hållit all egendom intill arvsfallet, skulle däremot varje arvslott utgjort en tredjedel av 35,000 kr. eller 11,666 kr. 66 öre och laglotten alltså 5,833 kr. 33 öre. Emellertid kan göras gällande att denna reduktion av laglotten, vilken är en direkt följd av den nedsättning som arvslotten, oberoende av testamentet, fått vidkännas genom det alltför stora förskottet, icke är den enda som i detta fall måste vidtagas. Då i det nyss anförda exemplet B och C tillädes i lag­ lotter tillsammans halva behållningen i boet, kan det sägas att den skyldighet A enligt förevarande paragraf skall hava att vidkännas avräkning för förskot­ tet å sin laglott i ingen mån kommit testamentstagaren till godo. Detta förkla­ ras därav att den använda metoden utgår från att nämnda avräkningsskyldighet är föreskriven i syfte att i den mån förskottet motsvarar laglottens belopp förskottstagarens andel enligt lag i den reella behållningen skall tillfalla testa­ mentstagaren; men om vid arvslotternas utläggning enligt 6 kap. 5 § visar sig att förskottet var så stort att förskottstagaren ingen andel äger i denna reella behållning, får avräkning enligt förevarande paragraf ingen praktisk be­ tydelse. Fördelningen av arvsmassan arvingarna emellan går alltså förut; av vad enligt denna fördelning faller på en arvinge är han, om arvlåtaren till fullo begagnat sin testationsfrihet, pliktig avstå vad på lotten belöper av reell behållning i boet intill arvslottens halva belopp. Resultatet av beräkningssät­ tet är, att om arvlåtare inom arvslottens ram giver en arvinge förskott, som överstiger värdet av laglotten, beräknad a behållningen innan förskottet gavs, minskar han därigenom med just detta överskjutande värde det belopp varöver han kan genom testamente förfoga. Verkan att minska jämväl medarvinges (och alltså ock förskottstagarens egen) laglott har förskottet däremot först i och med att det överstiger förskottstagarens hela arvslott, beräknad på sätt nyss angavs. Mot detta beräkningssätt kan, såsom antytt, ställas ett annat, som utgår från den fordran att arvingarnas laglotter böra så bestämmas att de sammantagna och oberoende av om de utläggas i reell behållning eller avräknas a förskott jämt uppväga det belopp, varöver arvlåtaren äger disponera genom testa­ mente. Detta krav är i själva verket fyllt i de ovan först anförda båda exemplen, avseende fall där förskottet är lägre än eller lika med halva den lagbestämda arvslotten. Båda betraktelsesätten leda alltså i dessa fall till sam­ ma resultat. Skall åter det nyssnämnda kravet uppfyllas även då förskottet stiger till högre belopp, måste laglottsvärdet undergå reduktion; ty om jämvik­ ten skall kunna bibehållas mellan laglotternas summa och den fritt testibla delen av boets behållning måste den utdelning över halv arvslott, som genom förskottet kommit en arvinge till del, lända de båda nämnda faktorerna till minskning i lika måtto. Den reduktion som drabbar laglottssumman gar na­

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

turligtvis ut över alla laglotter i samma proportion; och klart är ävenledes att då överhuvud blott laglott går ut till arvinge, skall av det givna förskottet al­ lenast vad som motsvarar den sålunda reducerade laglotten avräknas. Av det sagda följer att med den antagna utgångspunkten laglottsvärdet skall så be­ stämmas att laglotternas sammanlagda värde är hälften av vad som ingår i delning med testamentstagaren, d. v. s. av behållningen ökad med förskottstagarens laglott. Laglotten för varje huvudlott får alltså värdet f. i en ekva-

tion, där ■ om b betecknar behållningen i boet och n huvudlotternas antal —

a — ------ • bi

n Antag såsom i ett ovan anfört exempel, att boets behållning är 20,000 kr. och att laglottstagare äro barnen A, B och C, av vilka A erhållit förskott å

15,000 kr. Laglottens värde är då hälften av a i ekvationen a= -_______ —

vilken ekvation ger ett värde å a av 8,000 kr., svarande mot ett laglottsvärde av 4,000 kr. Då laglotten för A går i avräkning å förskottet, medan B och C vardera få 4,000 kr., erhåller testamentstagaren 12,000 kr. Ändras exemplet därhän att förskottets värde understeg hel arvslott, men översteg halv sådan det uppgick exempelvis till 7,000 kr. — inverkar detta icke på resultatet. Med det tidigare använda beräkningssättet skulle laglotten uppgått, i det för­ sta exemplet till 5,000 kr., i det senare till 4,500 kr. Intetdera av dessa båda beräkningssätt torde kunna anses stå i strid med förslagets lagtext. I viss mån kan valet dem emellan sägas vara en smaksak. För min del finner jag emellertid det först omförmälda och i motiven tilläm­ pade äga ett avgjort företräde däri att det står ett naturligt uppfattningssätt långt närmare. Det synes mig ligga något konstlat och främmande i en laglottsmatematik, enligt vilken ett förskott åt en av bröstarvingarna som håller sig inom ramen för hans arvslott och således icke griper över på de andras likvisst skall medföra en reduktion av deras laglotter. Har en person genom testa­ mente förfogat över sin egendom, med den ofta uttalade, ej sällan underförståd­ da begränsningen att hans bröstarvingar, om sådana vid hans frånfälle finnas, skola vara bibehållna vid isina laglotter, och han emellertid sedermera till ett av barnep giver ut hela arvslotten i förskott, synes det ligga närmast till hands att fatta innebörden av sistnämda åtgärd så, att han i vad denne arvinges arvsrätt angår avstått från att låta testamentet gälla, men ingalunda tänkt sig att härigenom de övrigas laglotter bleve beskurna. Och var förskottet redan givet, da testamentet upprättades, torde snarast den tanken föresvävat testator, att en utjämning till övriga arvingars förmån dock i allt fall så till vida kommer till stånd, som de fa ensamma dela halva behållningen i boet. Emellertid kompliceras problemet onekligen därigenom att enligt förslaget om infogande av en § 11 a i 13 kap. giftermålsbalken avräkning av arvsförskott skall äga rum jämväl vid bodelning med arvlåtares efterlevande make

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 45

och särskilt genom bestämmelsen att, vilkendera maken än givit förskottet, det­ samma skall i första hand så långt arvslotten förslår avräknas vid bodelningen efter den först avlidne. Har den efterlevande lämnat betydande förskott åt ett flertal arvingar, kanske åt dem alla, leder en tillämpning vid bodelningen av det nyss förordade beräkningssättet, att avräkningsregler, som stadgats i syfte att .skipa rättvisa mellan efterlevande make och bröstarvingar, kunna be­ tänkligt inkräkta på eller alldeles illudera den avlidnes behöriga testaticnsfrihet. Å den avlidnes lott komma nämligen att utläggas ensamt eller huvudsak­ ligen förskott att avräknas på arvslotterna, medan den reella behållningen går till förskottsgivaren. Det andra beräkningssättet skyddar onekligen här på ett vida mera tillfredsställande sätt testationsfriheten. Att på grund härav giva detsamma företrädet, även då det gäller att be­ stämma laglottsvärdet, synes emellertid vara att tillägga den nämnda synpunk­ ten alltför vittgående betydelse. Det torde åtminstone förtjäna övervägas om ej det förhållande att speciella, för bodelningen utmärkande regler äro ägnade att förrycka verkningarna, av en eljest lämpligt fungerande laglottsberäkning bprde föranleda allenast att reglerna om förskottsavräkning vid bodelning un­ derkastas viss modifikation så till vida att om den avlidne fullt ut begagnat sin testationsfrihet och ett lämnat förskott överstiger laglotten, på ovan förordade sätt beräknad, i bodelningsmassan ej skall intagas mera än laglottens belopp. Vilket beräkningssätt man emellertid vill tillämpa i arvs- och bodelningshänseende vid laglottens beräkning och i fråga om avräkning å förskott i fall, då arvsrätten är begränsad till laglott, synes spörsmålet vara av den natur att det bör få sin lösning genom lagstiftningen.

3 §• Lagrådet: Det synes böra tydligare uttryckas att av testamentet kan följa, såväl att ett eller annat förordnande skall lämnas oberört av jämkningen som ock att, vad angår förordnande till bröstarvinge, hänsyn skall tagas till annat belopp än det i slutet av paragrafen angivna.

4 §• Lagrådet: Då det syfte, varå första stycket första punkten har avseende, icke kan emot vad i 2 och 3 §§ stadgats vinnas genom testamente, synes någon jämkning av punktens lydelse önskvärd.

Justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting-Gyllenbåga och justitierådet Alexander son: Fall kunna tänkas, då regeln i första punkten skulle i tillämpningen inne­ bära alltför stor hårdhet mot gåvotagaren. Nödig varsamhet synes bjuda att till punkten fogas ett förbehåll, som låter regeln vinna tillämpning endast om ej särskilda skäl däremot äro.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Stadgandet i förevarande paragraf utgår från den tanken, att en gåva, som givits under de förhållanden, varom här är fråga, icke blir gällande, i den mån de laglottsberättigade arvingarna genom densamma berövats möjlighet att utfå laglott av den storlek, som eljest skolat tillfalla dem. Gåvan är följ­ aktligen i princip att jämställa med andra ogiltiga rättshandlingar. Samma tanke ligger till grund också för stadgandet i 8 kap. 4 §. Gåvan är ogiltig icke blott i den mån bröstarvinges rätt till laglott blivit kränkt utan därut­ över i den mån för arvlåtarens barn föreligger sådant behov av bidrag till underhållet, som icke i tillbörlig grad tillgodoses genom rätten att påkalla jämkning av gåvan för utfående av laglott. Då gåvan är jämställd med andra ogiltiga rättshandlingar och mottagaren får anses likställd med en besittare i ond tro, torde något icke vara att erinra mot den i lagberedningens motiv uttalade uppfattningen, att mottagaren av gå­ van är skyldig att, i den mån egendomen icke finnes i behåll, utgiva ersätt­ ning efter det värde egendomen eller annan egendom av motsvarande beskaf­ fenhet dåmera har. Denna grundsats är emellertid endast att anse såsom huvudregel, från vilken otvivelaktigt undantag i vissa avseenden äro påkal­ lade. Lagberedningen har i sitt förslag upptagit ett dylikt undantag, i det att huvudregeln icke skulle gälla, såvitt egendomen utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad. Härvid lärer beredningen företrädesvis hava haft uppmärksamheten fäst vid frågan om mottagarens ansvar i det fall att egendomen helt eller delvis gått under av olyckshändelse. Det synes emellertid icke vara lämpligt att i detta sammanhang giva en positiv lös­ ning av denna delvis omstridda fråga. Vid lagstiftning på andra områden, där det jämväl gällt ogiltiga rättshandlingar, har denna fråga lämnats öppen att lösas genom rättstillämpningen, och detta torde böra äga rum även i förevarande fall. Därest ifrågavarande undantagsbestämmelse kommer att utgå, erfordras mot­ svarande ändring i 8 kap. 4 §. Även i 8 kap. 5 § har ett liknande undantag uppställts. Där torde emellertid undantaget vara på sin plats, då det icke i sistnämnda fall är fråga om en principiellt ogiltig rättshandling utan om en genom gåvans mottagande inträdande särskild förpliktelse av samma natur som den i 8 kap. 5 § giftermålsbalken angivna, en förpliktelse som dessutom är be­ gränsad med hänsyn till egendomens värde vid mottagandet och icke vid den senare tidpunkt, då förpliktelsen skall fullgöras.

Justitierådet von Seth: Undantaget i tredje punkten synes ej vara ägnat att i erforderlig omfattning mildra huvudregelns stränghet. Det torde vara tillrådligt att utbyta denna punkt mot en bestämmelse i särskilt stycke, som utesluter regelns tillämpning om och i den mån sådan tillämpning skulle leda till uppenbar obillighet mot gåvotagaren. På liknande sätt lärer även 8 kap. 4 § böra ändras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 47

8 KAP.

2 §• Lagrådet: Ett testamentariskt förordnande om underhållsbidrag torde, såsom i motiven antydes, kunna äga giltighet även om det lämnar obestämt såväl storleken av bidraget som huruvida detta skall utgå periodiskt eller med ett engångsbelopp. Måhända ger dock lagtexten anledning till en härifrån avvikande tolkning. Det vill vidare synas som borde bröstarvinge alltid kunna genom testamentsklander vinna sådan jämkning av förordnandet att hans laglott ej belastas 1 annan mån än med årligt bidrag, motsvarande högst fem för hundra av lag­ lottens värde. Rätten att vinna sådan jämkning borde, med andra ord, icke vara inskränkt vare sig, såsom motiven tyckas avse, till det fall att förord­ nandet gäller underhållsbidrag med engångsbelopp eller det att bröstarvingen vill utfå sin laglott. Men visserligen bör ställandet av säkerhet utgöra vill­ kor för laglottens utfående, ehuru icke för vinnandet av jämkning. Slutligen ipå erinras att då 1 § uttryckligen föreskriver att bidrag enligt samma pa­ ragraf skall utgå »innan arv eller testamente må tagas», så torde redan härav med erforderlig tydlighet framgå att bidraget även utgår före bidrag enligt 2 §, vilket ju — såsom också utmärkes av bl. a. orden »annat testamente» i slutet av sistnämnda paragraf — är att hänföra till testamente. Det hemställes att 2 § måtte ändras i överensstämmelse med det nu an­ förda. 9 §• Lagrådet: Paragrafens avfattning är så till vida mindre väl funnen som den, mot vad som är meningen, kan läsas så, att vad i förevarande kapitel stadgas om barns rätt till underhåll skall gälla jämväl i avseende å avkomling till arvsberättigat barn utom äktenskap och till adoptivbarn.

9 KAP. Lagrådet: Att i 2 § bland kända arvingar särskilt nämna allmänna arvsfonden synes överflödigt. De följande paragraferna skulle vinna i enkelhet och klarhet om föl­ jande iakttoges. Tillträde av arvet behandlas, likaväl som formlig anmälan enligt 5 §, såsom ett sätt att göra rätten till arv gällande. I 3 och 4 §§ ute­ lämnas förty vad där sägs om tillträde av arvet, och 5 § jämkas så, att an­ mälningsskyldighet föreligger blott om arvingen vill göra sin rätt till arvet gällande utan att tillträda det. Ur 3 och 4 §§ avlägsnas också — vad ej finnes i 1 och 2 §§ — det uttryckliga påpekandet att preskriptionstiden skall iakttagas för den händelse arvingen »vill bevara sin rätt». I 5 § utbytes »postadress» mot »vistelseort», vilket uttryck nyttjas i 2 §: ty anledning till saklig olikhet synes ej föreligga. 6 och 7 §§ hoparbetas. Avfattningen av 8 § torde böra väsentligen förenklas.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

10 KAP. Lagrådet: Att arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död, framgår med full tydlighet av undantaget om det tidigare avlade, men först efter arvfallet födda barnets arvsrätt och bestyrkes ytterligare av 2 §. Regeln, som av 1734 års lagstiftare ansetts obehövlig, torde såsom överflödig böra utgå.

Justitierådet Wedberg: När det en gång gäller att låta nya giftermålsbalken och de lagar, som ersatt ärvdabalken, uppgå såsom delar i ett större verk, lärer det bliva nöd­ vändigt att, till undvikande av formella ojämnheter, redaktionellt överse det hela. Det faller exempelvis en var i ögonen att 1 kap. arvslagen nyttjar »skyldskap» i stället för nya giftermålsbalkens »släktskap» och till hela sin stilisering står närmare våra gamla lagars språk än vad händelsen är med nya giftermålsbalken. Häri kan jag ingalunda se något fel hos arvslagen. Att åter vissa partier av denna, såsom 2, 6 och 8 kap., icke erhållit samma knappa och kärnfulla avfattning som utmärker 1 kap., måste anses väsentligen bero av de i dem reglerade ämnenas invecklade beskaffenhet. För min del anser jag dock att någon formell jämkning skulle kunna, utan större möda, med fördel vidtagas, särskilt i syfte att lagen må på sina ställen bliva mera kort och bjudande än förslaget.

Förslaget till lag om allmänna arvsfonden.

2 §•

Lagrådet: I förenklande syfte torde de två första paragraferna böra förenas till en, därvid 1 § hoparbetas med första stycket i 2 § till en enda punkt. Beträffande 2 § andra stycket har statskontoret i yttrande över förslaget er­ inrat, att med »år» syntes i detta sammanhang, med hänsyn till gällande bestäm­ melser angående det statliga redovisningsväsendet i allmänhet, böra avses bud­ getår, samt hemställt om ändring i avfattningen i enlighet härmed. Den fråga statskontoret sålunda berört torde vara avsedd att ordnas med anlitande av den Konungen i 17 § av förslaget tillagda befogenheten att meddela verkställighetsföreskrifter. En jämkning i paragrafens avfattning till tydligare utmärkande att där med år avses räkenskapsår, kunde emellertid vidtagas. Huruvida uppgiften att bestämma om understöd från fonden lämpligen bör överlämnas åt en särskild nämnd, sådan 3 § angiver, torde med skäl kunna sättas i fråga. Anordningen att riksdagen skulle genom utsedda förtro­ endemän taga befattning med användningen av medel, tillhöriga en fond. utgör en nyhet, vars införande ej synes motiverat, helst i ett fall som detta, då fondens tillgångar få antagas under avsevärd tid framåt komma att hålla sig inom relativt blygsamma mått. Huvudsakligen med hänsyn till svårigheten att beräkna fondens utvecklingsmöjligheter har lagbered­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 49

ningen icke ansett att någon särskild styrelse för förvaltning av fondens medel och bevakande av dess rätt för närvarande borde inrättas, utan föreslagit att dessa arbetsuppgifter skulle anförtros åt statliga organ. Enahanda skäl synes med avgörande vikt kunna åberopas beträffande ord­ nandet av frågan om fördelningen av medel från fonden. I likhet med vad kammarkollegium och statskontoret i avgivna utlåtanden anfört finner därför lagrådet, att prövningen av understödsfrågor bör •— såsom förhållandet i all­ mänhet är rörande bidrag från fonder under statskontorets förvaltning -—överlämnas till Konungen. Härigenom skulle även den fördelen vinnas att särskilda kostnader för dessa ärenden icke behöva beräknas. Gillas vad nu blivit anfört, bortfalla 3 och 4 §§ samt en del av 5 §. I stället träder ett stadgande — som synes kunna inleda 5 § — att understöd från fonden beviljas av Konungen. Skulle åter den föreslagna nämnden anses lämplig, hemställes att dock andra stycket i 3 § måtte få innehålla allenast att för ordföranden utses av Konungen en suppleant. Evad nämnden bibehålies eller ej, torde 5 § böra underkastas någon redak­ tionell jämkning, så att det tydligt framgår, att den omständigheten att från kommun eller landsting föreligger ansökan, som lagligen kan bifallas, icke hindrar att tillgängliga medel läggas till fonden. Hänvisningen till annat lagrum i 6 § första stycket torde böra utgå, och samma paragrafs andra stycke bör till avfattningen förenklas. 7 § lärer böra er­ hålla en formulering, som utmärker att testamente till annan än fonden må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet, om testamentet är upprättat i den form som lag föreskriver och anledning till klander ej heller eljest synes föreligga, men att i annat fall ämbetet har det åliggande varom andra stycket i paragrafen handlar. Även följande paragrafer kunde må­ hända i formellt avseende något jämkas. Med undantag blott för fordringar i den mån de kunna indrivas, måste en­ ligt lagtextens ordalydelse all den egendom säljas som i arv tillfallit fonden. Det torde lämpligen böra stadgas, att kammaradvokatfiskalsämbetet skall kunna medgiva icke blott att försäljning sker under hand utan ock att egen­ dom bibehålies osåld. Vinnes beaktande för vad lagrådet nedan erinrar mot förslaget till ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken, kommer 16 § att utgå. Om, såsom lagrådet förordat, de fem första paragraferna utbytas mot två och 16 § helt utgår, torde underrubrikerna böra bortfalla.

Justitierådet Wedberg, med vilken justitierådet von Seth instämde: Den omständigheten att från kommun eller landsting föreligger ansökan, som lagligen kan bifallas, torde icke böra hindra att understöd, med förbigå­ ende av kommunen eller landstinget, tilldelas förening eller stiftelse, som därav finnes vara bättre förtjänt. Kommun eller landsting synes, med andra ord, icke böra äga ovillkorligt företräde till understöd. Det hemställes att 5 § jämkas i enlighet med det nu sagda. Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 12 haft. (Nr 17.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken.

Lagrådet: Förslaget innebär endast tillägg av ett nytt andra stycke till 17 kap. 6 § ärvdabalken sådant detta lagrum lyder enligt lag av den 11 juni 1920. Det vore lämpligt, om detta finge komma till uttryck i förslagets avfattning. Därigenom skulle också vinnas, att det komme att klarare framstå, att den till nämnda lag fogade övergångsbestämmelsen alltjämt skall behålla sin giltighet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni

1917 om barn utom äktenskap.

Lagrådet: Detta lagrum har redan en gång undergått ändring, nämligen genom lag den 27 juni 1924. Till undvikande av misstag torde antingen en anmärkning om nämnda förhållande böra göras i ingressen eller ock lagrummet böra full­ ständigt införas i förslaget i den lydelse det avses skola erhålla.

Förslaget till lag angående ändring i 11 kap. av lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap.

Lagrådet: Då 9 § ej ändras i annan mån än att ett nytt stycke vidfogas, torde lag­ förslagets ingress böra något jämkas. Beträffande avfattningen av det nya andra stycket i 4 § hänvisas till vad lagrådet yttrat vid 9 kap. 2 § lagen om arv. Nuvarande andra stycket av 4 § torde böra lämnas oförändrat. Att dess nuvarande lydelse icke i samma mån som den föreslagna inskränker rättens befogenhet att förordna god man, synes vara att betrakta som en fördel. Den rubbning av 4 §:s uppställning, som förslaget innebär, kräver en for­ mell jämkning även i de bestämmelser, som 12 kap. förmynderskapslagen inne­ håller om ärenden angående godmanskap.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken.

Lagrådet: Förslaget torde stå i samband med den i motiven till 5 kap. lagen om arv uttryckta mening att allmänna arvsfonden vore att betrakta såsom ett särskilt rättssubjekt, närmast av stiftelses natur. Hållbarheten av en sådan uppfattning må lämnas därhän. Stadgandet i 11 kap. 19 § rättegångsbalken om viss lättnad för den som önskar få stämning delgiven med kronan synes i allt fall böra, på sätt ock allmänt torde hava skett, tolkas så att detsamma gäller även fall där statsfunktionär har att å tjänstens vägnar utföra svarande­

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 51

talan för en under statsmyndighets förvaltning ställd fond, vars tillkomst, än­ damål och användning grundar sig å lag eller författning. Vid sådant för­ hållande synes det föreslagna tillägget överflödigt och snarast ägnat att i fråga om andra likartade förhållanden väcka tvivelsmål, som hittills knappast förefunnits. Lagrådet finner sig alltså icke kunna tillstyrka det förevarande förslaget.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen.

Lagrådet: Då ändringen består däri att till paragrafen fogas ett tredje stycke, torde antingen lagens ingress böra angiva detta och texten upptaga allenast det nya stycket eller också paragrafens ändrade lydelse böra återgivas utan transumering. Avfattningen av det nya stycket synes kunna något förenklas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni

1875 angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Lagrådet: Då förevarande paragraf flera gånger ändrats, lärer det höra till god ordning att den nya lydelsen angives utan transumering eller, i motsatt fall, den lag (av den 27 juni 1924). omnämnes, varigenom paragrafen fick sin nuvarande ly­ delse. I paragrafens första punkt torde för de två sist upptagna protokollen höra inom parentes utsättas benämningarna förmynderskapsprotokoll och bouppteckningsprotokoll, varjämte ordningen mellan äktenskapsförords- och förmynderskapsprotokollen bör omkastas. Andra och tredje punkterna torde därefter böra till avfattningen jämkas.

Justitierådet von Seth: Efter genomförandet av förslaget till lag om arv och därmed sammanhän­ gande lagförslag kommer protokollet över bouppteckningar m. m. att få sådan omfattning, att det kan ifrågasättas, om ej särskilt protokoll borde uppläggas över avhandlingar om lösöreköp.

Övriga lagförslag.

Förslagen lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet: Oskar Adelsohn.

52 Kungl: Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 januari 1928.

N ärvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden T hyrén , R ibbing , M eurling , G ärde , P ettersson , R osén , H amrin , A lmkvist , L yberg , von S tockenström .

Efter gemensam beredning med cbeferna för social- och finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, lagrådets den 17 juni 1927 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 mars samma år re­ mitterade förslag till lag om arv med flera lagförslag. Sedan föredraganden omnämnt, att yttranden över lagberedningens förslag numera avgivits även av direktionen för allmänna barnhuset och av statens inspektör för fattigvård och barnavård, anför föredraganden: Förslagens »Det förslag till lag om arv, som nu föreligger, utgör ett led i den pågående och^upp- revisionen av 1734 års lag. Sedan lagberedningen fullbordat omarbetningen av ställning, giftermålsbalken, har åt beredningen uppdragits att företaga revision av ärvdabalken med vad därmed äger samband, varvid det tillåtits beredningen att, därest sådant finnes lämpligt, framlägga förslag i särskilda efter ämnenas be­ skaffenhet lämpade avdelningar. Den 30 september 1921 överlämnade lagbe- . redningen förslag till revision av ärvdabalken, första avdelningen, innefattande förslag till lag om förmynderskap och till vissa därmed sammanhängande för­ fattningar, vilka förslag framlades för 1924 års riksdag och i huvudsak av riksdagen godkändes, varefter lagar uti dessa ämnen utfärdades den 27 juni 1924. Efter avlämnande av nämnda förslag har beredningen övergått till be­ handling av successionsrätten, därvid det befunnits lämpligt att behandla äm­ net i tre avdelningar. Det nu föreliggande förslaget avser den legala arvs­ rätten. Därefter skall följa testamentsrätten, varmed beredningen för närva­ rande är sysselsatt, samt slutligen en avdelning angående dödsbos utredning och förvaltning, betalning av gäld och urarvagörelse samt arvskifte och vad därmed äger samband. Det tidigare på familjerättens område bedrivna skandinaviska lagstiftnings­ arbetet har beträffande successionsrätten så till vida fortsatts, som samarbete ägt rum mellan Sverige och Danmark beträffande vissa begränsade delar av den legala arvsrätten. Som resultat av dessa förhandlingar föreligger det för­ slag till lagbestämmelser om makes arvsrätt, som upptagits i 2 kap. av förslå-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 53

get till lag om arv och för vilket skall redogöras i det följande. Motsvarande danska förslag, avseende segtefsellers arveret og uskiftet- bo, har den 20 april 1926 upphöjts till lag. Förslaget till lag om arv är uppdelat i tio kapitel. 1 kap. innehåller själva arvsordningen. I de fyra därpå följande kapitlen regleras den arvsrätt, som vilar på annan grund än äkta skyldskap. 2 kap. handlar sålunda om efterle­ vande makes arvsrätt, 3 och 4 kap. om arvsrätt för barn utom äktenskap och1: för adoptivbarn samt om arvsrätt efter sådana barn, varefter i 5 kap. bestäm­ melser givas om det allmännas rätt till arv. De tre härpå följande kapitlen innehålla regler om förskott å arv (6 kap.), laglott (7 kap.) och underhålls­ bidrag ur kvarlåtenskap (8 kap.). 9 kap. handlar om arvsrättens förlust på grund av preskription. I 10 kap. hava under rubriken allmänna bestämmelser upptagits bl. a. stadganden om arvsrättens förverkande. Bland de övriga lag­ förslagen äro de viktigaste dels ett förslag till lag om allmänna arvsfonden, vilket lagförslag ansluter sig till förenämnda bestämmelser om det allmännas arvsrätt i 5 kap. av förslaget till lag om arv, dels förslaget till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken, vilket nära sammanhänger med de i 2 och 6 kap. av förslaget till lag om arv givna stadganden.

Beträffande förslagens innehåll vill jag, under hänvisning i övrigt till lag­ Förslagens

Innehåll.

beredningens betänkande, framhålla följande: Det första problem, vartill man vid en reform av arvsrätten har att taga Arvsrättens begräns­ ståndpunkt, är frågan om begränsning av den på skyldskap grundade arvs­ ning. rätten. Denna arvsrätt är enligt gällande svensk rätt obegränsad. Även den avlägsnaste skyldeman till arvlåtaren kan ärva denne. Förutom i vårt land förekommer en sålunda fullständigt obegränsad arvs­ rätt blott i Finland, där liksom hos oss 1734 års lag ännu gäller, samt i Tysk­ land. En revision av arvsrätten skall emellertid äga rum i Finland, och av den hittills förda diskussionen synes framgå, att en begränsning av arvsrätten är förestående. I övriga länder finnes däremot en mer eller mindre snävt dra­ gen arvsrättsgräns. Bland de länder, som känna en sådan av praktisk be­ tydelse, må nämnas England och Schweiz, där gränsen dragits efter tredje parentelen, d. v. s. efter far- och morföräldrarna samt dem som härstamma från dessa. I Schweiz äga dock ascendenter i tredje led (far- och morföräldrarnas föräldrar) och deras barn viss nyttjanderätt till kvarlåtenskapen. I Frankrike idrages arvsrättsgränsen för sidoarvingar, med undantag av syskons avkomlingar, efter sjätte led. Även i Spanien, Italien och Nederländerna är arvsrätten för sidoarvingar begränsad till sjätte led, i Belgien till tionde led. Enligt dansk rätt åtnjutes arvsrätt till och med femte parentelen. Den norska lagen av år 1916 drager gränsen så, att skyldemän å sidolinjen, med undantag av den första, ärva till och med femte led. Då problemet om arvsrättens begränsning upptages till legislativ behandling, är det nödvändigt att undersöka frågan om arvsrättens grund. Därest denna sökes endast i blodsbandet, blir följden att arvsrätt tillkommer medlemmar av

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

släkten även i dennas yttersta förgreningar. I äldre tid, då släkten var en sluten enhet, framstod detta resultat såsom naturligt. Nu är förhållandet an­ norlunda. Lagberedningen framhåller sålunda, hurusom släkten sedan 1734 års lagstiftning alltmer förlorat sin betydelse i socialt och ekonomiskt avseende. Det stöd och den hjälp, som släktmedlemmarna i äldre tid lämnade varandra, beredes numera i stor utsträckning genom samhällets organ. Rättsutvecklingen har i stället medfört ett allt starkare betonande av familjens betydelse, delvis på bekostnad av släktens. Med denna utveckling låter det sig svårligen förena, att arvsrätt tillkommer även medlemmar av släkten i dess yttre förgreningar. Det strider säkerligen mot vår tids rättsuppfattning att även en avlägsen skyldeman, som ej haft någon samhörighet med arvlåtaren eller som rent av ej känt till dennes existens, skall äga taga arv efter honom. Det sagda utvisar, att blodsbandet ej kan vara den enda grunden till arvsrätten. Grunden är fastmera att söka i den på blodsbandet vilande ekonomiska och sociala sam­ hörigheten mellan arvlåtaren och arvingen. Blott i den mån samhörighet med arvlåtaren är för handen, böra hans skyldemän ärva honom. Härav följer, att arvsrätten bör begränsas till de skyldemän, hos vilka en sådan samhörighet kan antagas regelmässigt förefinnas. Dragandet av en arvsrättsgräns medför fördelar även av teknisk art, i det att svårigheten att utreda skyldskapen väsentligen förminskas. Denna svårig­ het har lett till det kända missförhållandet, att uppspårandet av arvingar stun­ dom kunnat utnyttjas enbart i syfte att låta arvet i form av arvode till större delen tillfalla utanför släkten stående personer. Även detta förhållande är äg­ nat att belysa den nuvarande arvsordningens alltför vidsträckta omfattning. För frågan om de avlägsnare skyldemännens uteslutande från arvsordningen äro successionsrättsliga synpunkter ensamt avgörande. Fiskaliska hänsyn få ej här inverka. I den mån det fiskaliska intresset måste tillgodoses genom anli­ tande av kvarlåtenskaperna, har man att såsom hittills gå fram arvsskatte­ vägen. Var bör Beträffande spörsmålet om var arvsrättsgränsen bör dragas, torde till en bör­ arvsrättsjan helt allmänt kunna sägas, att den bör dragas så, att ej en allmännare reak­ gränsen dragas? tion mot begränsningen uppstår genom upprättandet av testamenten till förmån för de uteslutna arvingarna. En stark sådan reaktion skulle utvisa, att begräns­ ningen gjorts snävare än den enligt den allmänna rättsuppfattningen bör vara. Att arvsrätt bör tillkomma bröstarvingar är otvivelaktigt. Även föräldrars och syskons arvsrätt torde vila på säker grund. För föräldrars arvsrätt talar den insats av egna medel och krafter, som barnens uppfostran och underhåll ford­ rat. Inom stora lager av vårt folk utgöra vidare föräldrarna och de hemmava­ rande barnen en ekonomisk enhet för produktion och konsumtion, och denna eko­ nomiska samhörighet bör medföra arvsrätt även för föräldrarna efter barnen. Mången gång innebär föräldrarnas arvsrätt endast, att de återfå egendom, som omedelbart kommit från dem. Erinras må om det hos allmogen ofta förekom­ mande bruket att föräldrarna till underpris sälja gården till en son för att av honom få understöd på ålderdomen. Det skulle i ett sådant fall vara synner­ ligen stötande, om vid sonens död utan avkomlingar föräldrarna skulle vara ute-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 55

slutna från arv. Också syskonens arvsrätt kan till fullo härledas ur samhörig­ heten inom familjen, grundad under uppväxten i det gemensamma hemmet. Ett upphävande av den hos folkets flertal säkerligen djupt rotade syskonarvsrätten skulle särskilt på landsbygden åstadkomma avsevärda olägenheter. Exempelvis skulle fastighet, som efter föräldrarna ärvts av syskonen gemensamt, komma att vid ett syskons död delvis tillfalla det allmänna. På landet är det vidare en vanlig företeelse att vid arvskifte ett syskon får övertaga gården på billiga vill­ kor. Det vore då stötande, om vid detta syskons död utan avkomlingar egendo­ men ej skulle tillfalla syskonen utan det allmänna. Man kan ej hänvisa frågan om föräldrars och syskons arvsrätt att lösas genom testamente. Inom de lager av vårt folk, där ett upphävande av denna arvsrätt skulle vara mest kännbart, är nämligen bruket att göra testamente föga utvecklat. Den samhörighet, som finnes mellan syskon, är vanligen för handen också i förhållandet mellan ett syskon, som själv saknar bröstarvingar, och hans syskons avkomlingar. Ehuru arvlåtaren och arvingen i sådant fall i regel ej haft gemensamt hem, kan för­ hållandet mellan dem ofta i viss mån jämföras med förhållandet mellan föräld­ rar och barn, särskilt då avkomlingen vid tidig ålder blivit föräldralös. De star­ ka skälen för bröstarvinges arvsrätt hava alltså här en viss motsvarighet. Att andra parentelens arvsrätt överhuvud uppbäres av den allmänna uppfattningen i vårt land, framgår till fullo av det vittnesbörd, som lämnas av en för åren 1919 och 1920 upprättad arvs- och testamentsstatistik. Denna visar, att då arvingarna tillhörde andra parentelen av sammanlagda kvarlåtenskapssummorna ej ens 20 % borttestamenterades till fjärmare skyldemän, oskylda eller institutioner. Det är först när man kommer till tredje parentelen, d. v. s. far- och mor­ föräldrarna och deras avkomlingar, som tvekan uppkommer, huruvida den samhörighet finnes, som uppbär arvsrätten. De arv, varom här är fråga, uppgå ej ens till 1 % av sammanlagda kvarlåtenskapssumman, medan motsvarande tal för första parentelen (inklusive efterlevande make) är c:a 75 °/° och för andra parentelen mellan 15 och 18 %. Vad angår far- och morföräldrar äro arvfall till dem tydligen sällsynta. I de fall, som kunna inträffa, skulle det emellertid för visso uppfattas såsom stö­ tande, i fall kvarlåtenskapen, som kanske kommit från dem, skulle tillfalla det allmänna. Även om man anser, att de strängt taget ej kunna göra anspråk på mera än en underhållsrätt, är en arvsrätt dock att förorda av praktiska skäl. Man skulle nämligen eljest nödgas utforma regler om en underhållsrätt, som ytterst sällan komme att tillämpas men då detta inträffade måste medföra svå­ righeter. Mera tveksamt kan synas vara, om arvsrätt bör tillkomma för­ äldrars syskon (farbror, faster, morbror, moster). I de fall då arvlåtaren, som ju i förevarande arvssituation ej har sina föräldrar i livet, uppfostrats hos exempelvis en farbroder eller denne eljest för honom varit i faders ställe, gälla till förmån för farbroderns arvsrätt i viss mån de skäl, som anförts för föräldrars arvsrätt. Och då arvlåtaren avlider i tidig ålder, kan arvsrätten efter honom i vissa fall framstå som ett naturligt komplement till syskonarvsrätten. Uppfattningen särskilt hos allmogen skulle sannolikt reagera mot ett uteslutan- ♦ de av dessa skyldemän. På grund härav ha de ej ansetts böra uteslutas från

56 Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

arvsordningen. Frågan om arvsrätt för föräldrars syskon kan ej heller i all­ mänhet lösas testamentsvägen. Den som står längre ned i ätten torde nämligen i regel ej räkna med att han skall gå bort före den som står högre och gör därför ej testamente till dennes förmån. Frågan är av blott ringa praktisk betydelse, i det att faktiskt endast något över 0.5 % av arvsmassan tillfaller dessa skyldemän. Nästa skyldemän i tredje parentelen äro arvlåtarens kusiner. Dessa och avlägsnare skyldemän hava ansetts böra uteslutas från arvsrätt. Visserligen består samhörighet ofta mellan kusiner under uppväxtåren, men den torde sedan de nått myndig ålder regelmässigt ej kunna anses vara nog stark att bära upp en legal arvsrätt. Arvfall till kusiner förekommer vanligen blott vid döds­ fall i sådan ålder, då de gemensamma ascendenterna dött bort. I den män sam­ hörighet mellan kusiner i äldre år förekommer, är testamentet den naturliga successionsformen. Antagandet att samhörigheten mellan kusiner ej är särskilt stark bestyrkes av den statistiska utredningen. Denna utvisar nämligen, att då kusiner äro närmaste arvingar, från dem borttestamenterats ända intill 80 % av sammanlagda kvarlåtenskapssumman. Mot kusinarvsrätten talar vidare, att den leder till resultat, som ur ekonomisk synpunkt måste betraktas som mindre önskliga, Då kusinkretsen ofta är stor och det i dessa fall, då testa­ mente ej föreligger, vanligen är fråga om små kvarlåtenskaper, kommer nämli­ gen arvet att splittras i smådelar. Man kan här ofta tala om en ’pulvrisering’ av arvet. I fall av testamente till förmån för viss eller vissa kusiner undvikes däremot denna olägenhet. Ingen in- Någon inskränkning i testamentsfriheten har ej ansetts böra äga rum. Fn itestaments- begränsning, varigenom den, som ej elterlämnar arvingar, skulle vara berövad friheten, rätten att testamentera, medan denna möjlighet stode öppen för den, som har ar vingar, vore uppenbarligen oegentlig och obillig. Att förbjuda arvlåtare, till­ hörande förstnämnda grupp, att förordna om sin kvarlåtenskap till förmån för de ej arvsberättigade skyldemännen men i övrigt lämna deras rätt att testamen­ tera fri, kan tydligen ej heller ifrågakomma. I båda dessa fall skulle inskränk­ ningen i rätten att testamentera drabba blott vissa arvlåtare. Skall emellertid en civilrättslig begränsning överhirvud ske, böra till stöd därför kunna åbero­ pas skäl, som äga giltighet gentemot alla testatorer. Begränsningen blir med andra ord att söka i testamentsändamålen. Allenast vissa ändamål skulle få tillgodoses genom testamente. Ett sådant undertryckande av testamentsfriheten skulle dock säkerligen stå i strid med den allmänna meningen. Erfarenheten visar även, att testamentariska förordnanden till andra än enskilda personer en­ dast i mycket ringa omfattning ske för ändamål, om vilkas berättigande tvekan kan råda. Fastmera tillgodoses i mycket stor utsträckning genom testamente synnerligen behjärtansvärda sociala och kulturella syften, som icke på annat sätt skulle kunna realiseras. Härvid fyller testamentet också en viktig uppgift genom att motverka tendenser till monopol inom det kulturella livet. Den olika värdesättning av testamentsändamålen, som må finnas erforderlig, kan liksom för närvarande bäst ske genom arvsskatten. Ur civilrättslig synpunkt är en . begränsning av testamentsfriheten följaktligen ej påkallad. Vill man från fiskaliska utgångspunkter beskära testamentsfriheten, är en

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 57

tänkbar utväg att — såsom i åtskilliga främmande länder, dock utan resultat, ifrågasatts — tillerkänna staten en laglottsrätt till bestämd kvotdel vid sidan av vissa kategorier av arvingar. En sådan anordning skulle emellertid medföra stora praktiska olägenheter, dels för staten på grund av de vidlyftiga anord­ ningar, som måste vidtagas för att tillvarataga statens arvsanspråk i döds­ boen, och dels för de enskilda delägarna i dessa, som i frågor rörande boet skulle hava att göra med en statens representant; härigenom skulle frivilliga uppgörelser mellan delägarna försvåras eller omöjliggöras. En dylik utvägtorde på grund härav vara utesluten. Det fiskaliska intressets tillgodoseende vinnes enklare och effektivare genom arvsskatten. Beträffande användandet av de medel, som inflyta genom arvsrättens be­ gränsning, lämnas en framställning i det följande. Då kusiner och avlägsnare skyldemän uteslutas från arv, komma att till de Arvsordarvsberättigade skyldemännens krets höra bröstarvingar, föräldrar, syskon och syskons avkomlingar, far- och morföräldrar samt föräldrars syskon. Beträf- slagna fande den inbördes ordning, i vilken dessa äga taga arv, och arvets fördelning begränsmellan dem har någon annan ändring ej föreslagits i nu gällande rätt än att mn9en föräldrars syskon tillerkänts representationsrätt. Om exempelvis arvlåtaren efterlämnat mormor, morbror, farbror och faster, utesluter för närvarande mormodern från arv såväl morbrodern som farbrodern och fastern. Enligt för­ slaget däremot tager i detta fall morbrodern på grund av representationsrätt den del morfadern skulle tagit, om han levat, och delar alltså med mormodern den hälft, som belöper på mödernesidan. Den andra hälften delas mellan far­ brodern och fastern såsom representationsberättigade efter de avlidna farföräld­ rarna, Samma ordning skall således enligt förslaget gälla beträffande repre­ sentationsrätten i tredje parentelen som för närvarande gäller i första och andra parentelerna. Genom lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt tillerkändes efterlevande Makes make arvsrätt, allenast då den avlidne ej efterlämnat bröstarvinge eller adoptiv- arvsrätt. barn eller dess avkomling. Arvsrätten avser halva kvarlåtenskapen, då efter den döde finnas skyldemän, tillhörande andra parentelen, d. v. s. fader, moder, syskon eller dess avkomlingar, samt i andra fall hela kvarlåtenskapen. Denna ordning betraktades blott som ett provisorium och det förutsattes, att spörs­ målet om makes arvsrätt skulle upptagas till ny behandling i samband med revisionen av ärvdabalken överhuvud. Ifrågavarande lagbestämmelser gälla endast i den mån annorlunda icke bli­ vit bestämt genom testamente. Det är också synnerligen vanligt, att äkta ma­ kar söka genom inbördes testamente trygga den efterlevandes ställning. Här­ vid kan man skilja mellan tre huvudtyper av förordnanden. Den efterlevande kan sålunda tillerkännas full äganderätt till den först avlidnes kvarlåtenskap, d. v. s. dennes lott i boet. Ett sådant förordnande medför, att vad den efter­ levande erhåller på grund av testamentet och vad han i övrigt äger, däri inbegri­ pet den lott han på grund av giftorätt själv äger i boet, i hans hand bildar en enhetlig massa. Vid den efterlevandes död tillfaller all denna egendom hans ar-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

vingar; den först avlidnes arvingar erhålla alltså intet. Vid en annan typ av inbördes testamente erhåller den efterlevande endast nyttjande- eller avkomsträtt till den först avlidnes kvarlåtenskap. Äganderätten till denna till­ faller i regel omedelbart den först avlidnes arvingar. Den egendom, vartill den efterlevande sålunda får nyttjande- eller avkomsträtt, bildar en från hans egen egendom skild förmögenhetsmassa. Då vid hans död nyttjande- eller avkomsträtten bortfaller, inträda den först avlidnes arvingar i det fulla utövandet av sin äganderätt till denna förmögenhetsmassa. Den tredje huvudformen av inbördes testamente kännetecknas därav, att den efterlevande tillerkännes fri dispositionsrätt under sin livstid över den först avlidnes kvarlåtenskap med eller utan föreskrift att vid den efterlevandes död all då i boet befintlig egendom skall på visst sätt fördelas. Vanligen gives förordnande, att egendomen skall delas enligt lag mellan arvingarna å ömse sidor. Vid ett förordnande av denna typ bildar all egendom, på samma sätt som vid den första typen, en enhetlig massa i den efterlevandes band. Denne kan fritt disponera däröver genom rättshandlingar i levande livet men får icke genom testamente förfoga över mer än sin egen lott i boet. När den efterlevande dör, uppdelas den då befintliga egendomen i två lotter, den först avlidnes och den efterlevandes, varefter var­ dera lotten fördelas mellan den sidans arvingar enligt vanliga regler. Rörande inbördes testamenten har på lagberedningens begäran inom sta­ tistiska centralbyrån utarbetats en särskild statistisk redogörelse, avseende åren 1913—1915. Att efterlevande maken, på sätt enligt 1920 års lag är fallet, tager hälften av kvarlåtenskapen vid sidan av den först avlidnes arvingar av andra parentelen, kan i viss mån sägas giva den efterlevande både för litet och för mycket. Å ena sidan nödgas den efterlevande åt den först avlidnes arvingar avstå en del av den egendom, som utgjort grundvalen för makarnas ekonomiska ställ­ ning. Men det måste anses billigt, att — då bröstarvingar ej finnas — denna egendom odelad tillfaller den efterlevande. Att detta överensstämmer med den allmänna uppfattningen, framgår ock av nyssnämnda statistiska utredning rö­ rande inbördes testamenten, enligt vilken förordnandena i 96,26 % av totala antalet fall avsågo hela kvarlåtenskapen. Ä andra sidan medför den nuva­ rande lagregeln, att den efterlevande leder sin hälft av kvarlåtenskapen efter den först avlidne över på sin egen släkt, vilket kan verka ganska hårt särskilt när egendomen kommit från den först avlidnes släkt. Statistiken rörande in­ bördes testamenten utvisar också, att det i allmänhet ej anses billigt, att den efterlevande leder den först avlidnes lott över å sina arvingar. För riket i dess helhet har nämligen i det stora flertalet fall, där arvingarna tillhöra andra parentelen, icke valts den form av inbördes testamente, enligt vilken den efterlevan­ de erhåller kvarlåtenskapen med full äganderätt, utan någon av de båda andra formerna äro de oftast förekommande. Vanligast är, att den efterlevande er­ håller kvarlåtenskapen med fri dispositionsrätt men med förordnande om viss sekundosuccession vid hans död; därvid skall i allmänhet lika delning mellan vardera makens arvingar ske.

Kungl. Maj:ts •proposition nr 17. 59

För det fall, att den först avlidne icke efterlämnar några arvsberättigade Förslaget. A) Bröst­ skyldemän eller endast arvsberättigade skyldemän, tillhörande tredje parente- arvinge len, upptar förslaget samma regel som 1920 års lag, d. v. s. den efterlevande finnes ej. tar såsom arv hela kvarlåtenskapen med full äganderätt. Efterlämnar däremot den först avlidne arvingar av andra parentelen, har förslaget sökt tillgodose såväl den efterlevande makens intresse av att få be­ hålla hela kvarlåtenskapen som även intresset hos den först avlidnes arvingar av andra parentelen att arvet ej av den efterlevande ledes över å hans släkt. Härvid har förslaget anknutit till den form av inbördes testamente, enligt vil­ ken den efterlevande erhåller den först avlidnes kvarlåtenskap med fri disposi­ tionsrätt under livstiden men med föreskrift att vid den efterlevandes död den då befintliga egendomen skall delas mellan arvingarna å ömse sidor. Denna form av inbördes testamente kan sägas hava blivit upphöjd till lagregel. Efter­ levande maken skall sålunda taga hela arvet efter den först avlidne, men vid den efterlevandes död skola de av den först avlidnes arvingar av andra paren­ telen, som då äro närmast till arv efter honom, äga rätt till sekundosuccession, d. v. s. de få såsom successorer efter den först avlidne taga del i den efterlevan­ des bo. Den närmare innebörden av den föreslagna anordningen, som regleras av 2 kap. i förslaget, är i huvudsak följande. Bodelning i anledning av den först avlidnes död är ej erforderlig. Den efterlevande tager nämligen hälften i boet på grund av giftorätt och den andra hälften på grund av arv. Vad sålunda till­ kommer honom bildar i hans hand jämte hans övriga egendom en enhetlig för­ mögenhetsmassa, över vilken han äger fritt råda såsom ägare. Han har sålunda en fri ställning i fråga om förvaltningen och får för sitt uppehälle använda även kapitaltillgångar. Endast så till vida är hans handlingsfrihet begränsad, att han ej äger genom testamente förfoga över den del av sin kvarlåtenskap, som belöper å den först avlidnes arvingar. Denna självständighet har ansetts på­ kallad med hänsyn till det förtroende, som bör råda och vanligen råder mellan makar, och får också i regel anses överensstämma med den först avlidnes vilja. Dennes arvingar hava emellertid ansetts böra skyddas för det fall, att den efter­ levande missbrukar sin självständiga förvaltningsmakt. Under vissa förutsätt­ ningar äger sålunda den först avlidnes skyldemän av andra parentelen påkalla, att den del av den efterlevandes egendom’, som belöper å den först avlidnes arvingar, skall avskiljas och ställas under vård och förvaltning av god man enligt lagen om förmynderskap. Efterlevande maken äger under sin livstid uppbära den avskilda egendomens avkastning. Kapitalet får tillgripas alle­ nast efter särskild prövning av rätten, såframt det visar sig erforderligt för beredande av skäligt underhåll åt efterlevande maken. Vid den efterlevandes död tillfaller den avskilda egendomen den först avlidnes arvingar. Rätten till sekundosuccession innebär, att vid den efterlevande makens död hans bo uppdelas i kvotdelar mellan hans arvingar, å ena sidan, och den efter­ levandes arvingar, å andra sidan. Då på grund av gällande förmögenhetsordning mellan makar i de ojämförligt flesta fallen vardera äger hälften av boet, kommer nämnda delning vanligen att bliva en hälftendelning. Proportionen

60 Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

kan emellertid även bliva en annan. Särskilt inträffar detta, om vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem hade enskild egendom; även sådan egendom är nämligen, liksom enligt gällande lag, föremål för makes arvsrätt. I detta fall äga den först avlidnes arvingar taga samma andel i boet vid efter­ levande makens död, som kvarlåtenskapen efter den först avlidne — d. v. s. dennes giftorättsdel och enskilda egendom —• utgjorde av makarnas samman­ lagda egendom vid hans frånfälle. Delningen vid den efterlevandes död mel­ lan båda makarnas arvingar kan angivas som en proportionell delning efter makarnas insatser. Vid delningen är förmögenhetsläget vid den efterlevandes död avgörande. Hänsyn till värdeförändringar, som inträtt efter den först avlidnes död, skall enligt regeln ej tagas, utan växlingar i egendomsmassans värde — såväl minsk­ ning som förkovran — drabba båda sidorna proportionellt. Detta är en konse­ kvens av den självständiga ställning, som tillkommer den efterlevande med av­ seende å kvarlåtenskapen efter den först avlidne. I ett par särskilt angivna fall skall dock hänsyn till ändrat förmögenhetsläge tagas. Om sålunda efterlevande makem genom gåvor eller eljest utan till­ börlig hänsyn till den rätt, som tillkommer den först avlidnes arvingar, uppsåtligen orsakat väsentlig minskning av sin egendom’, skall av den lott, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till ar­ vingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet. En åtgärd måste anses hava skett utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar först och främst, om den åsyftat ett åsidosättande av dessas successionsrätt, t. ex. genom gåvor till den efterlevandes egna arvingar. Men även fall då sådant syfte ej förelegat omfattas av bestämmelsen. Jämväl en donation för exempelvis ett ideellt ändamål kan med hänsyn till sin omfattning grunda vederlagsrätt. Att den efterlevande äger för sitt uppehälle anlita ka­ pitalet, är förut nämnt. Härvid är han icke inskränkt till existensminimum utan äger fortsätta att leva sitt liv efter eu skälig standard. Om han emeller­ tid med hänsyn till omständigheterna levat på en för hög standard, föreligger rätt till vederlag för den först avlidnes arvingar. Eör tillämpningen av ifråga­ varande bestämmelse förutsättes icke, att boet är av mindre värde vid den efterlevandes död än vid den först avlidnes. Ersättning kan utgå, även om boet vid den efterlevandes död är förkovrat, men förkovringen på grund av dennes åtgärd är mindre än den eljest skulle hava varit. Å andra sidan medför den omständigheten, att boet vid den efterlevandes död minskats i värde, ej i och för sig ersättningsplikt; därför fordras, att den efterlevande gjort sig skyldig till sådant pliktvidrigt förfarande, som nyss nämnts. Det andra undantaget från regeln, att ändrat förmögenhetsläge ej inverkar på delningen, rör boets förkovran. Den efterlevandes arvingar hava ansetts böra få undantaga egendom motsvarande förkovran, som uppkommit därigenom, att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente. Att tiller­ känna den först avlidnes arvingar del däri, skulle i realiteten innebära ett en­ sidigt utsträckande av giftorätten ända till den efterlevandes död. Med sådan egendom har ansetts böra jämställas förkovran på grund av besparingar å in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 61

komst av förvärvsarbete. Huvudregeln, att proportionell delning skall ske oav­ sett värdeförändring, kommer följaktligen att omfatta de fall, då värdestegring skett av egendomen efter den först avlidne makens död samt då besparing av egendomens avkastning föreligger. Till förmån för huvudregeln gäller också, att en vid den efterlevandes död befintlig förkovran antages vara att hänföra till någon av dessa omständigheter. Att egendom tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente eller att besparingar å inkomst av förvärvsarbete gjorts, medför icke i och för sig, att avvikelse göres från den proportionella delningen. Härför fordras, att boets värde vid efterlevande makens död överstiger dess värde vid den först avlidnes frånfälle. Blott om en nettoökning då föreligger, tages hänsyn till sådan un­ der tiden mellan makarnas död inträffad förmögenhetsökning, som nu avses, och endast denna nettoökning tillägges den efterlevandes arvingar före del­ ningen. I överensstämmelse med vad för närvarande gäller föreskrives, att stadgandena om makes arvsrätt ej skola äga tillämpning, om vid arvlåtarens död ma­ karna på grund av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets åter­ gång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet makarnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas, som hade återgång skett. Makes arvsrätt är, liksom enligt gällande lag, ej förenad med laglottsrätt; genom testamente kan make uteslutas från arvsrätt, och avvikelser från särskil­ da av de nya bestämmelserna kunna också till den efterlevande makens nack­ del föreskrivas i testamente. Testamentariska förordnanden, varigenom make tillgodoses i högre grad än enligt de föreslagna legala bestämmelserna, kunna naturligen ock förekomma. Makarna kunna sålunda vilja, att den efterlevande skall erhålla kvarlåtenskapen efter den först avlidne utan det villkor om' sekundosuccession, som förslaget uppställer i fråga om makes arv. Det kan ock tänkas, att genom testamente kvarlåtenskapen tillägges den efterlevande samt att arvlåtaren ger vissa från lagens regler avvikande bestämmelser om sekundosuccession, antingen så att endast åt viss eller vissa av de arvsberättigade skyldemännen i andra parentelen tillerkännes rätt till sekundosuccession, eller så att dsdik rätt tillerkännes arvinge av tredje parentelen eller någon som ej är arvinge. I sådant fall skall förhållandet mellan den efterlevande och de i testamentet utsedda sekundosuccessorerna bedömas efter samma regler som beträffande den legala sekundosuccessionen. Förslaget upptager ej några regler om arvsrätt för make i de fall, då bröst­ B) Bröst­ arvinge arvinge finnes. Redan i samband med nya giftermålsbalkens antagande avvi­ finnes. sades tanken på en rätt för efterlevande maken att, efter främmande förebilder, få sitta i oskiftat bo med bröstarvingar. En sådan rätt skulle innebära en kränkning av dessas laglottsrätt, som ej är förenlig med den här i landet här­ skande uppfattningen. Men även en legal rätt för efterlevande make till den del av kvarlåtenskapen efter den först avlidne, som ej är laglott, skulle medföra ett för djupt ingrepp i bröstarvingars arvsrätt, vilken genom en sådan lagregel

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

komme att inskränkas i vida större omfattning än för närvarande vanligen sker genom testamente. Ehuru arvsrätt alltså icke ansetts böra tillkomma efterlevande make vid sidan av bröstarvingar, medföra emellertid ett par av förslagets bestämmelser eu förbättrad ställning för den efterlevande maken i sådant fall. Maken skall sålunda enligt det föreslagna tillägget till stadgandet i 13 kap. 12 § nya giftermålsbalken vid bodelning i anledning av andre makens död av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, i värde uppgår till 3,000 kronor. Ilet underhållsbidrag, som enligt 8 kap. 1 § i förslaget till lag om arv skall utgå till arvlåtarens minderåriga barn, kommer vidare att medföra en väsentlig lätt­ nad i den efterlevandes underhållsplikt. För nämnda bestämmelser redogöres närmare i det följande. Erinras må ock, att i de fall, då boets sammanhållande påkallas av hänsyn till den, efterlevande makens och barnens samfällda nytta, en delning kan undvikas genom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. Barn utom Enligt lagen den 14 juli 1917 om barn utom äktenskap äger sådant barn äktenskap. taga arv efter moder och mödernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet Gällande av äktenskaplig börd. Däremot äger barnet arvsrätt efter sin fader allenast rätt. om det är trolovningsbarn. I detta fall ärves barnet även av fadern, men arvs­ rätt mellan barnet och fädernefränder äger ej rum. Den, som på grund av erkännande eller dom anses som fader till utomäktenskapligt barn, är emeller­ tid skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende på båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Då den man, som modern utpekat såsom fader, be­ strider faderskapet, skall han genom dom förklaras såsom fader, om det utredes, att han haft samlag med modern under den tid, då barnet kan hava avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart, att barnet icke avlats vid det samlaget. Den mot vilken talan föres kan icke åberopa, att jämväl annan haft umgänge med modern under konceptionstiden (exceptio plurium). Nämnda lag överensstämmer i huvudsak med ett av lagberedningen år 1915 avgivet förslag, som upptagits i den av lagutskottet tillstyrkta kungl. propo­ sitionen. I samband med godkännande av lagförslaget i den form, vari det förelåg efter vidtagen sammanjämkning, anhöll emellertid riksdagen, att vid revisionen av ärvdabalken måtte upptagas till förnyad förutsättningslös ut­ redning, huruvida och under vilka villkor barn utom äktenskap skulle jämväl i andra fall än som angåves i den då antagna lagen njuta arv efter fader, vid vilken utredning borde övervägas ett betryggande anordnande av frågan om bevisningen om faderskapet samt hänsyn tagas till de ändringar, som då torde hava företagits i lagstiftningen om äkta makars rättsförhållanden (skri­ velsen 1917 nr 239). Förslagets Med hänsyn till nämnda riksdagsskrivelse har frågan om de utomäktenskapståndpunkt. liga barnens arvsrätt efter fader av lagberedningen upptagits till ny prövning. Efter en ingående undersökning har beredningen funnit sig ej kunna förorda annat än en mindre avvikelse från 1917 års lag. Det må först erinras om, att själva utgångsläget nu är ett annat än 1917. Un­ der ett decennium har man haft tillfälle att pröva verkningarna av denna då

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 63

antagna lag. Dessa hava otvivelaktigt visat sig gynnsamma. De utomäktenskapliga barnens ställning har förbättrats i en grad, varom man vid lagens tillkomst knappt kunnat göra sig förhoppning. Faderskap och därå grundad underhållsskyldighet har sålunda enligt statistiska uppgifter från 20 kommu­ ner (Stockholm och två andra större städer, nio mindre städer, en köping och sju landskommuner) fastställts i icke mindre än i medeltal över 93 % av samt­ liga fall. I det stora flertalet av dessa fall (c:a 90 %) har faderskapet fast­ ställts genom erkännande, i det övriga (c:a 10 %) genom dom. Den sålunda fastställda underhållsskyldigheten innefattar ej, såsom förut, blott det nödtorf­ tiga underhållet. En följd av förenämnda stadgande i den nya lagen, att vid underhållets bestämmande avseende skall fästas å båda föräldrarnas villkor, har nämligen blivit, att hänsyn skall tagas även till faderns ekonomiska stan­ dard. Då fadern befinner sig i burgna omständigheter, får han numera utge betydande bidrag antingen i form av ett engångsbelopp eller såsom årligt un­ derhållsbidrag. Om det anses lämpligt, att barnet erhåller fortsatt utbildning, exempelvis vid universitet, kan fadern bliva pliktig bekosta även sådan ut­ bildning. I anledning av 1917 års riksdagsskrivelse må i detta sammanhang anmär­ kas, att den förmögenhetsordning, som enligt nya giftermålsbalken råder mel­ lan makar, ej i nu förevarande avseende medför annan verkan än förmögenhetsordningen enligt äldre giftermålsbalken. Vid frågans föregående behandling åberopades som skäl för de utomäktenskapliga barnens arvsrätt efter fader, att grunden till arvsrätt vore blodsbandet och att då på grund av detta även avlägsna sk 5 ddemän ägde arvsrätt, det vore orimligt att sådan rätt ej tillkomme barn utom äktenskap. Enligt nu före­ varande förslag är arvsrättens grund ej att söka allenast i blodsbandet utan ock i samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen, och i enlighet härmed hava kusiner och avlägsnare skyldemän uteslutits från arvsrätt. Mellan modem och det utomäktenskapliga barnet består i regel ett verkligt familjeband, ofta av samma styrka som mellan en moder och hennes barn i äktenskap. Fadern äger däremot ej ens vid moderns död eller vid hennes olämplighet en bestämd rätt till vårdnaden om barnet. I regel föreligger icke mellan det utomäktenskapliga barnet och dess fader en verklig social och ekonomisk samhörighet liknande den, som förenar en fader med hans barn i äktenskap. Ett införande av arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader skulle med­ föra avsevärda nackdelar. Det skäl, som framförallt föranlett lagberedningen att ej föreslå sådan arvsrätt, har varit, att detta oundgängligen måste draga med ,sig införande av exceptio plurium, d. v. s. rätt för mannen att göra in­ vändning om att jämväl annan man haft umgänge med kvinnan under konceptionstiden. Denna invändning skulle tvivelsutan komma att framställas i mycket avsevärd omfattning. Visserligen fastställes för närvarande, såsom förut nämnts, faderskapet genom erkännande i det stora flertalet fall. Härav får man emellertid icke sluta, att bestridande av faderskap ägt rum allenast i det fåtal fall, som dragits inför rätta, och att faderskapet skulle vara ställt utom tvivel i de fall, där erkännande givits. Då invändningens fram-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ställande för närvarande icke är tillåtet och då följaktligen den utpeka­ de fadern blir dömd att utge underhållsbidrag på den grund att han lägrat modern under konceptionstiden utan avseende å att även andra lä­ gersmän finnas, ser han sig i många fall nödsakad att lämna ett erkän­ nande av faderskapet, som han icke skulle hava givit, om möjligheten att framställa invändningen stått honom öppen. Rättegång behöver därför i regel anställas blott i de fall, då den utpekade fadern bestrider, att han haft samlag med kvinnan under konceptionstiden. Medges nu exceptio plurium, kommer därför sannolikt dylik invändning att framställas i ett stort antal fall, där erkännande för närvarande lämnas. Detta i sakens natur liggande för­ hållande bestyrkes av erfarenheten hos dem, som hava det praktiska arbetet för barnavården om hand. Det har nämligen visat sig, att en man, som er­ känner samlag, likväl ofta vägrar erkänna faderskapet under åberopande av att kvinnan under konceptionstiden haft umgänge jämväl med annan än honom. Ett medgivande av exceptio plurium skulle komma att medföra åtskilliga olä­ genheter. Erfarenheten från främmande länder visar sålunda, att invändningen ofta framställes för att chikanera modern. Och å andra sidan är det ofta, då invändningen är berättigad, svårt för mannen att mot moderns bestridande fullgöra bevisningen. Ofta blir då den enda utvägen att låta henne med ed fria sig från misstanken om flera män. Ett väsentligt ökat utrymme skulle härigenom givas åt den normerade partseden. Bland annat nu anförda olägen­ heter hava medfört, att man på framstående håll i Schweiz uttalat sig för avskaffande av exceptio plurium. De allvarligaste olägenheterna med exceptio plurium äro emellertid de, som äro förbundna med invändningens rättsverkningar. Om invändningen ogillas, förklaras mannen för fader; han förpliktas att utge underhållsbidrag, och barnet får arvsrätt efter honom. 'Gillas åter invändningen, d. v. s. anses det styrkt, att barnets moder under konceptionstiden haft umgänge med annan än den instämde mannen, måste yrkandet om hans förklarande för fader ogillas, varmed också all fråga om arvsrätt för barnet är förfallen. I sistnämnda fall uppkommer fråga, hur det skall gå med underhållssky 1 digheten. I vissa främ­ mande länder låter man i detta fall barnet gå miste om underhållet. En sådan lösning kan emellertid uppenbarligen ej ifrågakomma. På annat håll har frågan lösts så, att betalningsskyldighet ålägges alla lägersmännen. En dylik regel kan synas rättvis ur lägersmännens synpunkt, men den skulle stå i strid med vår rättsuppfattning sådan den genom praxis fastslagits redan långt före 1917 års lag. Regeln skulle också medföra avsevärda sociala olägenheter. De utomäktenskapliga barn, i fråga om vilka moderns talan ej helt ogillades, komme att uppdelas i två grupper, den ena omfattande de barn, till vilka fader­ skapet kunnat fastställas, och den andra de barn, som på grund av exceptio plu­ rium blott tillagts underhållsbidrag, ett bidrag som karaktäriseras av att det utgives av flera män, vilka alla under konceptionstiden haft umgänge med modern. Den senare gruppens barn skulle stämplas som födda av kvinnor, vil-

Kungl. Maj :ts proposition nr 17. 65

kas lösaktighet fastslagits. Att detta skulle återverka på barnens sociala ställning och anseende samt sålunda medföra lidande för barnen själva torde vara ställt utom allt tvivel. Att ålägga samtliga lägersmän underhållsskyldighet möter alltså allvar­ liga betänkligheter. För den händelse exceptio plurium tillätes, skulle då, därest det visades att barnets moder haft umgänge med flera män, återstå den utvägen, att den man, mot vilken talan fördes, ensam förpliktades att utge underhållsbidrag. Mot denna utväg tala i viss mån samma skäl, som nyss anförts mot underhållsskyldighet för flera lägersmän. Visserligen kommer ej i detta fall bidraget att utges av flera män, men genom att bevisning om moderns umgänge med flera i allt fall får förebringas, kommer hon att stämp­ las som en lösaktig kvinna, och detta sätter en fläck även på barnet. Mot ut­ vägen att, efter godkänd exceptio plurium, låta underhållsskyldigheten åvila blott en man talar vidare ett skäl, vars folkpsykologiska betydelse ej bör un­ derskattas. Den påstådda fadern, som i de ojämförligt flesta fallen ej har nå­ gon förmögenhet utan blott sin arbetsförtjänst, tillåtes framställa exceptio plu­ rium. Han lyckas med bevisningen. På grund härav kan han ej förklaras för barnets fader; barnet får ej arvsrätt efter honom. Men då intet finnes att ärva efter honom, är detta honom likgiltigt. Däremot blir han ålagd att ensam utgiva underhållsbidrag. Att han —- måhända efter en långvarig och stötande rättegång — lyckats visa, att flera lägersmän finnas, medför sålunda icke något resultat, som för honom är av praktisk betydelse. En sådan ordning skulle säkerligen visa sig svårtillgänglig inom de bredare befolkningslagren. Det torde för lekmannen vara lättare att förstå, att åtskilliga hänsyn medföra, att invändningen ej får framställas, än att den väl får framställas med alla därav följande olägenheter för modern och barnet men utan verkan för fadern i fråga om huvudsaken, underhållsskyldigheten. Införande av arvsrätt efter fader för barn utom äktenskap med därav föl­ Samman fattning jande nödvändighet att medgiva exceptio plurium skulle alltså — vare sig ver­ kan av en godtagen invändning bleve, att alla lägersmännen eller att blott en finge utgiva underhållsbidrag — medföra betänkliga sociala olägenheter för en stor grupp av barnen och deras mödrar, varjämte svårigheter av processuell art skulle uppstå. Häremot skulle stå den fördelen för barnen, att en del av dem erhölle arvsrätt efter fadern. Denna rätt skulle emellertid vara av ringa prak­ tisk betydelse. I det alldeles övervägande antalet fall, varom här är fråga, utgöras nämligen tillgångarna i faderns bo huvudsakligen blott av bohag och husgeråd till mycket ringa värde. Den ideella vinsten av ett fastställt fa­ derskap får naturligen ej underskattas, men det faktum att utomäktenskaplig börd föreligger och de oberättigade lidanden, som därav ännu kunna åsamkas barnen, undergå ej ändring genom fastställt faderskap och arvsrätt efter fadern. På grund av den väsentligen förbättrade ställning, som de utomäktenskapliga barnen numera intaga, är denna synpunkt emellertid av långt mindre betydelse nu än vid frågans senaste behandling. Vid angivna förhållanden synes det näppeligen böra ifrågakomma att nu rubba de grunder, varpå 1917 års lag är Bihang till riksdagens protokoll 11)28. 1 sand. 12 haft. (Nr 1 7 .) 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

byggd. Detta kan befaras verka störande på det praktiska arbete, som för när­ varande till de utomäktenskapliga barnens bästa med goda resultat sker på grundval av denna lag. Arvsrätt för Ehuru en rätt för utomäktenskapliga barn i allmänhet till arv efter fader ^skapliga stunda ej ansetts böra upptagas, torde emellertid lagen böra öppna möjlighet barn på för fadern till utomäktenskapligt barn att — även då föräldrarna icke varit faderns för- trolovade — bereda barnet en bättre ställning i familjerättsligt hänseende. Det klaring. föreslås sålunda (3 kap. 2 och 3 §§), att fader till barn utom äktenskap skall äga i den form, som är föreskriven i fråga om erkännande av faderskapet till barnet, avgiva förklaring, att barnet skall njuta samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. Då sådan förklaring avgivits, skall — liksom mellan fader och trolovningsbarn — ömsesidig arvsrätt föreligga mellan barnet och fadern. Adoptiv- Lagen den 14 juni 1917 om adoption innehåller i 14 och 17 §§ bestämmelser i>ari^arvs- om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn. Dessa bestämmel­ ser hava nu utbrutits ur adoptionslagen och med vissa jämkningar upptagits i 4 kap. av förslaget till lag om arv. Från regeln att adoptionen ej har någon inverkan i arvsrättsligt hänseende på förhållandet mellan adoptivbarnet och dess skyldemän göres i adoptionslagen undantag beträffande egendom, som adoptivbarnet erhållit av adoptant på grund av arv eller testamente. Där barnet är adopterat av makar och en av dem lever, äger sålunda denne samt eljest adoptants avkomlingar rätt att före andra adoptivbarnets skyldemän än bröstarvingar ta­ ga arv efter barnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten. Denna särskilda arvs­ rätt för adoptant och adoptivsyskon skall enligt förslaget gälla även beträf­ fande egendom, som adoptivbarnet erhållit i gåva av adoptant (3 §). Fall av sådan gåva, exempelvis genom insättande av penningar å sparbanksbok för adoptivbarnets räkning, äro ofta förekommande. Då av nyssnämnda stadgan­ de i adoptionslagen om rätt i vissa fall för adoptant och adoptants avkomlingar att ur adoptivbarnets kvarlåtenskap taga arv till visst värde ej med tydlighet framgår, om hänsyn skall tagas till egendomens värde vid tiden för adoptiv­ barnets förvärv eller dess död, har vidare upptagits en uttrycklig föreskrift, att värdet vid den senare tidpunkten är avgörande, om egendomen då finnes i be­ håll. Finnes den ej i behåll, skall hänsyn tagas till dess värde vid mottagandet, såframt ej vederlag influtit till annat belopp (6 §). I anledning av bestäm­ melserna om efterlevande makes arvsrätt i 2 kap. av förslaget till lag om arv har upptagits en föreskrift om arvsrätt för adoptivbarnets efterlevande make utan hinder av den särskilda arvsrätt, som enligt vad nyss nämnts tillkommer adoptant eller adoptivsyskon eller som tillkommer adoptant, då arvsberättigade skyldemän efter adoptivbarnet ej finnas. Beträffande förstnämnda fall har vidare stadgande givits om sekundosuccessionsrätt för adoptant och adoptiv­ syskon vid adoptivbarnets efterlevande makes död; härtill saknas motsvarighet i gällande rätt (5 §).

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17. 67

I samband med redogörelsen för arvsrättens begränsning bar framhållits, Allmänna att för frågan härom statsekonomiska synpunkter ej böra inverka, utan att de arvsfonden. suceessionsrättsliga synpunkterna böra vara ensamt avgörande. Åven om den från denna utgångspunkt föreslagna begränsningen av arvsrätten blir av allenast ringa betydelse för det allmänna i ekonomiskt avseende, kommer den att fram­ stå såsom en genomgripande förändring för dem, som drabbas därav. Det är därför av vikt, att reformen ej framkallar den uppfattning att det allmännas arvsrätt innebär en konfiskation av arven. Detta är desto mera angeläget, som de arv, varom här i regel är fråga, äro dels sådana, där arvlåtaren befunnit sig i blygsamma ekonomiska förhållanden, dels sådana, där arvlåtaren på grund av minderårighet, sinnessjukdom eller liknande anledning saknat förmåga att upprätta testamente, och dels sådana, där arvlåtaren blivit hastigt bortryckt, innan han ännu kommit att träffa bestämmelser rörande kvarlåtenskapen. Att det från sådana arvlåtares synpunkt framstår såsom vida mindre stötande, om arven gå till ett ändamål, vilket det för dem kunde hava tett sig naturligt att tillgodose genom testamente, än om arven indragas till staten, förefaller uppen­ bart. Och för de skyldemän, som genom den föreslagna begränsningen uteslutas från arvsrätt, torde det kännas mindre hårt, om arven kunna främja ett syfte, som står de ofta förekommande testamentsändamålen nära. Dessa skäl ligga till grund för uppfattningen, att de arv, som efter begränsningen tillfalla det all­ männa, icke böra tagas i anspråk för täckande av statsutgifter. Och då här är fråga om disposition av vissa kvarlåtenskaper i deras helhet, har det synts mest ändamålsenligt, att en fondering äger rum. I enlighet med vad sålunda anförts skall enligt 5 kap. 1 § i förslaget kvarlåtenskap, vartill enskild arvinge ej finnes, tillfalla en särskild fond, benämnd allmänna arvsfonden. Dennas uppgift skall vara att främja sådana allmännyt­ tiga ändamål, som regelmässigt tillgodoses icke genom anslag av allmänna me­ del utan på den privata offervillighetens väg. Lagberedningen har föreslagit, att fondens egendom skall användas för understöd av åtgärder till främjande av samhällets barnavård. I detta avseende har jag icke kunnat helt ansluta mig till beredningens uppfattning. I det förslag jag nu framlägger har därför ända­ målet för fonden angivits på ett i viss mån avvikande sätt. Till frågan härom torde jag få återkomma vid redogörelsen för den överarbetning, som inom ju­ stitiedepartementet företagits med anledning av lagrådets granskning av för­ slagen. I 5 kap. har vidare upptagits en bestämmelse av innehåll, att arv, som till­ fallit fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, enligt Konungens förordnande helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära. Att ett efterskänkande av det all­ männas rätt till arv ansetts böra ankomma å Konungen utan riksdagens hörande, beror därpå, att enligt mångårig erfarenhet riksdagens beslut i frågor om efter­ skänkande av danaarv faktiskt fått karaktären av en rent expeditionell åtgärd. I samtliga fall då under tioårsperioden 1913-1922 danaarv efterskänkts -—i medeltal 6-7 fall årligen — skedde efterskänkandet i anledning av kungl. proposition, som städse bifallits. Endast i ett fall frambars frågan i motion;

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

denna avslogs emellertid av riksdagen. (Se statsutskottets utlåtande 1915 nr 29.) Förskott I gällande rätt finnas bestämmelser om förskott å arv allenast i de kortfat­ arv. tade stadgandena i 12 kap. 9 och 10 §§ ärvdabalken, vilket kapitel handlar om huru arv skall skiftas. I 6 kap. av förslaget hava utförligare bestämmelser i ämnet meddelats. Dessa kunna sägas i huvudsak utgöra en sammanfattning av de resultat, vartill rättstillämpningen redan kommit, varjämte lösning givits av vissa spörsmål, beträffande vilka tvekan förut rått. Vad angår förskott till bröstarvinge torde arvlåtaren i det övervägande an­ talet fall hava avsett, att bröstarvingarna, oavsett vad de i arvlåtarens livstid fått mottaga i gåvor, skola bliva slutligt jämställda i arvsavseende; härför er­ fordras att avräkning sker för dylika gåvor. Då hänsyn bör tagas till arv­ låtarens avsikt, måste den uppställda presumtionen falla, om arvlåtaren med­ delat annan uttrycklig föreskrift eller eljest en annan avsikt hos arvlåtaren framgår av omständigheterna. Det står sålunda arvlåtaren fritt att frikalla bröstarvinge från skyldighet att å sitt arv avräkna vad han mottagit i gåva under arvlåtarens livstid. Motsvarande presumtionsregel har icke kunnat upp­ ställas för andra arvingar än bröstarvingar. En fjärmare arvinge blir därför skyldig å arvet avräkna vad han förut mottagit, endast om eu avsikt hos arv­ låtaren i detta hänseende förelegat, och avsikten kommit till uttryck genom en arvlåtarens föreskrift eller på annat, efter omständigheterna uppfattbart sätt. Bestämmelser i nu nämnda avseenden hava upptagits i 1 § första stycket. Därest till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givits av enderas giftorättsgods, framstår det såsom en konsekvens av den äktenskapliga förmögenhetsordningen, att mottagaren har skyldighet att avräkna förskottet å arvet efter båda föräldrarna. Detta har i förslaget närmare utförts på det sät­ tet, att avräkning skall, så långt ske kan, göras å arvet efter den först avlidne av föräldrarna, oavsett om denne är givaren, och att endast återstoden skall avräknas å arvet efter den andre av föräldrarna (1 § andra stycket). I fråga om vissa kostnader för barns uppehälle och utbildning samt vissa skänker till bröstarvinge skall avräkning ej äga rum (2 §). Därest ett arvs­ förskott visar sig vara större än förskottstagarens arvslott och förskottet där­ för ej kan till fullo avräknas å arvslotten, är arvingen ej pliktig att återbära iiverskottet, med mindre bestämmelse därom träffats, då förskottet gavs (4 §). Den omständigheten att arvinge erhållit förskott å arv har betydelse ej blott såvitt angår förhållandet till medarvingar utan även i ett par andra hänseen­ den. Vid bestämmande av laglottens storlek skall sålunda hänsyn tagas till egendom, som den laglottsberättigade mottagit såsom förskott å arvet. Och om gift person lämnat förskott av sitt giftorättsgods, skall i allmänhet hänsyn till förskottet tagas också vid bodelningen mellan arvingarna, å ena sidan, samt efterlevande make, å den andra. Eljest skulle arvingarnas lotter bliva större och efterlevande makens giftorättsdel mindre än om förskottet ej givits. Det får emellertid antagas, att förskottsgivaren avsett, att såväl efterlevande ma­ ken som andra bröstarvingar än förskottstagaren skulle ställas i samma läge

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 69

som om det förskotterade arvet utbetalats till förskottstagaren vid den först avlidne makens frånfälle.

Gällande bestämmelser om laglott återfinnas i § 1 av förordningen den 21 Laglott. december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. Enligt detta stadgande äger den som har bröstarvinge ej genom testamente bortgiva eller annorledes förordna om mer än hälften av sin kvarlåtenskap, där bröstarvinge lever efter; den andra hälften skall tillfalla bröst­ arvingarna såsom laglott. Enligt § 2 äger dock arvlåtaren genom testamente i viss omfattning förordna till förmån för omyndigt eller sjukt barn, ändå att annan bröstarvinges laglott därmed belastas. Såsom lagberedningen framhåller, är laglottsgrundsatsen otvivelaktigt en av de arvsrättsliga normer, som verkligen inträngt i folkuppfattningen och vars berättigande är oomtvistat hos folkets breda lager. Laglotten utgör skyldskapsarvets kärna. Att föreslå någon ändring i själva grunderna för laglottsinstitutet har därför uppenbarligen ej kunnat ifrågakomma. Då fråga är om egendom, som ej lämpligen kan delas, kan laglottsskyddet visserligen medföra vissa svårigheter. I allmänhet kunna dessa dock övervinnas genom samman­ levnad i oskiftat bo eller överenskommelse vid skiftet mellan arvingarna, att någon av dem övertager egendomen i dess helhet. Bolagsbildning kan ock ske för fortsättande av fabriks- eller handelsrörelse. I enstaka fall — särskilt i mindre förhållanden, såsom beträffande affärsrörelse av obetydlig omfattning eller jordbruksegendomar, som ej lämpligen kunna klyvas ■— kvarstå dock vissa olägenheter. Dessa hava emellertid ej ansetts böra avhjälpas genom en minsk­ ning i laglottsskyddet. I samband med utarbetande av bestämmelser om arv­ skifte torde komma under övervägande, om och i vilken mån särskilda skiftes­ regler med hänsyn till dylika fall kunna vara erforderliga. I likhet med vad för närvarande gäller föreskrives i förslaget det undantag från laglottsskyddet, att detta ej åtnjutes mot ett arvlåtarens förordnande till förmån för hans barn, som i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. Detta fall skall närmare beröras i det följande i samband med 8 kap. 2 §. Från praktisk synpunkt viktigare är emellertid, att vissa bestämmelser i förslaget i realiteten, ehuru ej till den juridiska utform­ ningen, kunna sägas innebära en inskränkning i laglottsrätten. Men hänsyn till sådant barn efter arvlåtaren, vars uppfostran ej är avslutad, har sålunda i 8 kap. 1 § givits en bestämmelse om avvikelse från arvets lika delning mellan syskon, vilken kan inverka på storleken av bröstarvinges arvslott och därmed även på laglottens storlek. Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken, vilket avser giftorättens innehåll och följaktligen ej är av arvs­ rättslig natur, utgör ock en faktisk inskränkning till förmån för efterlevande make. För dessa bestämmelser redogöres närmare i det följande. Då laglotten,, såsom nämnts, utgör kärnan i det lagbestämda arvet och vidare enligt uppfattningen i svensk, liksom germansk rätt överhuvud, icke är en be­ gränsning av en såsom oinskränkt förutsatt testamentsfrihet utan en av lagen med arvfallet förknippad ovillkorlig rättsverkan, har det ansetts riktigt att i

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

systematiskt avseende upptaga bestämmelserna om laglott i samband med arvsordningen samt övriga stadganden om legal arvsrätt och ej först i testamentsrätten. Härför talar ock det nära samband, som råder mellan laglottsreglerna samt bestämmelserna om förskott å arv och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap. Enligt förslaget angives laglotten såsom hälften av den arvslott, vilken en­ ligt lag tillkommer bröstarvinge (7 kap. 1 §). Laglottsbegreppet hänföres alltså icke till boet i dess helhet utan till de enskilda arvingarnas andelar däri. Detta beteckningssätt, vilket överensstämmer med språkbruket, är också mera förenligt med laglottens begrepp än det för närvarande i lagen använda; den laglottsberättigade arvingen kan nämligen göra laglottsskyddet gällande obe­ roende av samarvingarna och kan, bliva nödsakad att åberopa rätten till laglott just mot dessa. Uttrycklig bestämmelse gives, att bröstarvinge är skyldig att å laglotten av­ räkna vad han mottagit såsom förskott å arvet. En sådan skyldighet åligger honom jämväl i fråga om vad han mottagit på grund av testamente, såframt icke annat föranledes av detta (2 §). Liksom gällande lag upptager förslaget ett stadgande om rätt för bröstarvinge att, för utfående av laglotten, påkalla jämkning av arvlåtarens testamentariska förordnande (3 §). Mot arvlåtarens redan i livstiden fullbordade gåvohandlingar finnes för när­ varande intet skydd för den laglottsberättigade. Att i allmänhet bereda ett sådant skydd har ej heller i förslaget ansetts böra ske. Arvingarna hava före arvfallet ej någon rätt till arvlåtarens egendom. Vill han bortgiva denna trots den ekonomiska påföljd, som därigenom drabbar honom själv, bör detta icke komma arvingarna vid, såvida ej omständigheterna äro sådana, att skäl före­ ligga för hans omyndighetsförklaring. Erfarenheten utvisar emellertid, att i en icke allt för obetydlig omfattning förekomma förfoganden från arvlåta­ rens sida, där avsikten är att kringgå laglottsreglerna; arvlåtaren önskar exempelvis på de laglottsberättigades bekostnad gynna sin make i ett senare äktenskap eller barn i en yngre kull. I dylika, ofta mycket stötande fall måste det anses riktigt att söka genom en uttrycklig regel hindra arvlåtaren att göra stadgandena om laglott illusoriska. Detta syfte har man sökt vinna ge­ nom att med testamenten jämställa sådana arvlåtarens gåvor, som i själva ver­ ket äro gjorda endast med hänsyn till blivande dödsfall och därför till sin fak­ tiska verkan äro likartade med testamenten. I fråga om dessa gåvor saknas i regel det avhållande moment, som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv. Hit höra främst sådana fall, där givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid. Andra hithörande fall äro sådana, då egendomen visserligen formellt bortgives, men detta sker på villkor att arv­ låtaren till sin död får hava nyttan av egendomen. Han kan t. ex. utgiva ett skuldebrev, som förfaller till betalning först vid hans död och som löper utan ränta, så länge han lever. Beträffande dylika gåvor, vilka till syftet äro att likställa med testamente, skall bröstarvinge äga påkalla jämkning för utfående av sin laglott. Till undvikande av att regeln i enstaka fall skulle kunna verka

liungl. May.ts proposition nr 17. 71

hårdare mot gåvotagaren än förhållandena påkalla, har föreskrivits att jämk­ ning ej skall äga rum, om särskilda skäl däremot äro. (4 §.) Då gåva av ifrågavarande slag föreligger, skall, vid laglottens beräkning, gåvans värde läggas till kvarlåtenskapen; hälften av den summa, som sålunda erhålles, motsvarar laglotterna. I den mån kvarlåtenskapen ej täcker laglotterna, skall gåvan återbäras eller, om detta ej kan ske, dess värde ersättas. För bröst­ arvinges talan mot gåvotagare är föreslagen en preskriptionstid av ett år från det bouppteckning efter arvlåtaren avslutades. Liksom enligt gällande rätt skall enligt förslaget bröstarvinge äga fri dispo­ sitionsrätt över den egendom, som tillkommer honom såsom laglott. Utan hin­ der av ett arvlåtarens testamentariska förordnande, varigenom laglotten be­ lastats eller inskränkande förvaltningsföreskrifter givits, skall bröstarvingen sålunda äga utfå sin laglott i egendom, varöver han äger fritt förfoga (5 §). Att i visst fall en belastning av bröstarvinges laglott kan äga rum, framgår emellertid av stadgandet i 8 kap. 2 §. I § 2 av förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente Underhålls givas må, så ock om gåva av fast egendom stadgas, att om efter testaments- kvarlatengivare är omyndigt barn, som ej kan av sitt arv eller annan tillgång njuta un- skapen. derhåll och uppfostran, skall av egendom, som är given i testamente, så mycket Gällande avtagas, som rätten prövar barnet efter stånd och villkor nödigt hava, till dess det kan sig självt nära, dock ej för längre tid än till dess barnet fyllt 21 år. Vidare äger arvlåtaren genom testamente anslå viss årlig inkomst till omyndigt barns underhåll och uppfostran, ändå att annan bröstarvinges laglott skulle därmed belastas. Denna bestämmelse innebär sålunda dels en legal rätt för omyndigt barn till underhåll av testamenstagare, dels en befogenhet för arv­ låtaren att genom testamente tillgodose sådant barn på bekostnad av annan bröstarvinges laglott. Däremot innebära bestämmelserna icke en legal underhållsrätt för det omyndiga barnet gentemot övriga bröstarvingar. Finnas sålunda efter en arvlåtare barn i olika åldrar, av vilka några fått sin upp­ fostran avslutad och några icke, delas utan hänsyn härtill arvet lika mellan alla barnen, därest ej testamente från arvlåtaren med andra bestämmelser skulle föreligga, något som blott sällan inträffar. Enligt förenämnda stad­ gande äger arvlåtaren vidare, med belastande av bröstarvinges laglott, genom testamente anslå viss årlig inkomst till underhåll av ofärdigt, med svår sjukdom behäftat eller litet vetande barn. I en vid 1904 års riksdag av herr J. G. Forsberg väckt motion (II: 83) hem- Riksdagen ställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i gäl­ lande arvslag, att uti mindre bemedlade dödsbon medel till minderårigt barns underhåll och uppfostran måtte kunna undanskiftas. Lagutskottet (utlåtande nr 34) fann motionens syfte synnerligen behjärtansvärt och yttrade bl. a., att gällande bestämmelser om rätt för föräldrar att bereda minderåriga barn före­ trädesrätt framför övriga stärbhusdelägar,e till så stor del av boets till­ gångar, som erfordrades för de minderåriga barnens underhåll och uppfostran,

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tills de kunde försörja sig själva, ville motionären hava upphöjt till allmän arvsfördelningsprincip i fråga om mindre bemedlade dödsbon. Utskottet delade motionärens åsikt om det rättvisa och billiga i en sådan anordning. Självklart vore dock, att denna de minderårigas företrädesrätt icke finge träda för nära sådana medarvingars rätt, som, ehuru komna till högre ålder, av en eller annan anledning, sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt, vore urståndsatta att sig själva försörja. Fastmera syntes förhållandena påkalla, att den förmån, mo­ tionärens förslag åsyftade att bereda minderåriga barn, även komme bröstarvin­ gar av sistnämnda kategori till godo. I enlighet med utskottets hemställan avlät riksdagen den 7 april 1904 skrivelse (nr 37) till Kungl. Maj :t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes taga under övervägande, om och i vilken utsträckning minderårig bröstarvinge efter avliden person måtte kunna tillförsäkras rätt att, i mån av behov, framför övriga arvingar av dödsboets tillgångar bekomma medel till underhåll och uppfostran, samt för riksdagen framlägga det förslag till lagändring i angivna syfte, vartill förhållandena ansåges föranleda. Förslaget. För en familjefader framstår vanligen såsom en i hans ställning djupt grundad uppfostran förpliktelse ej blott att sörja för familjens dagliga behov utan ock att, såvitt ej är av- möjligt, säkerställa sina minderåriga barns uppfostran samt sin egen och sin sua ■ makas försörjning på ålderdomen. De besparingar, som göras av honom, äro avsedda främst för nämnda ändamål. Endast i den mån han äger tillgångar utöver vad som erfordras härför, ter det sig i regel för honom såsom riktigt och billigt, att egendom av honom lämnas till vuxna barn, vilka äga förmåga att försörja sig, till befrämjande av deras näringsverksamhet eller annat därmed jämförligt ändamål. I den ordning för tillgångarnas användning, som under hans livstid framstår såsom riktig och billig, bör hans bortgång ej medföra ändring. Det är arvsrättens uppgift att verka härför. I de fall, då kvarlåtenskapen helt eller delvis behöves för vissa familjemedlemmars underhåll, kunna arvsrättsreglerna ej ensamma fylla denna uppgift och leda understundom till resultat, som för vår tids rättsuppfattning te sig oriktiga och obilliga. Bestämmelser om jämkning i den på arvsrättsreglerna grundade delningen av kvarlåtenskapen fordras därför för tillgodoseende av sådana familjemedlem­ mars underhållsbehov. Såsom mot billigheten mest stridande framstår onekligen det i 1904 års riksdagsskrivelse berörda förhållandet, att vuxna barn, vilka efter fullbordad uppfostran och utbildning kunna själva försörja sig, äga taga fulla arvslotter med den påföljd att vad som tilldelas de barn, vilkas uppfostran ej är full­ bordad, icke räcker till denna. Det är visserligen sant, att det arv, som en­ ligt gällande lagstiftning tillfaller de äldre syskonen, ej sällan kan vara av avse­ värd betydelse för deras fortkomst; ett arv kan för dem i hög grad underlätta förvärvandet av högre utbildning, börjandet av näringsverksamhet eller eljest grundandet av en självständig ställning. Men det stöd i deras strävan, ett arv kan innebära, bör dock ej vinnas på bekostnad av den uppfostran och utbild­ ning av de yngre syskonen, vartill arvlåtarens tillgångar skulle hava i första hand använts, om arvlåtaren varit i livet. Nämnda olägenheter av den lika delningen mellan barnen avhjälpas ej till

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 73

någon del av reglerna om förskott å arv. De yngre barnen kunna nämligen icke göra gällande, att de större förmåner, de äldre njutit i form av underhåll och uppfostran, skola komma i betraktande såsom förtida arv och föranleda avräkning å dessas arvslotter. Sådan avräkning får ske blott om arvlåtaren förordnat därom. Man torde ej heller böra söka få rättelse till stånd genom att anlägga sådana synpunkter och upptaga regler, som åsyfta att giva de ännu ej uppfostrade barnen samma uppfostran som de äldre. Med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter bör den standard fastställas, efter vilken de ej vuxna barnens behov anses böra tillfredsställas; huruvida de äldre barnen uppfostrats efter en högre eller lägre standard, får ej vara avgörande. Regeln i ämnet synes på grund härav böra byggas på behovsprincipen. Har barnet egna tillgångar, som förslå för dess uppfostran, eller är arvslotten tillräcklig härför eller har den efterlevande maken förmåga att ensam försörja barnet, föreligger ej behov av underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen. Hänsyn måste ock tagas till den förtjänst genom eget arbete barnet skäligen kan för­ skaffa sig. I 8 kap. 1 § av förslaget har därför upptagits en bestämmelse av innehåll, att om arvlåtaren lämnar efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och barnet ej kan av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, barnet skall äga, innan arv eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen bekomma bidrag till underhållet med ett belopp en gång för alla. Bestämmelsen avser även barn, som, ehuru kommet till myndig ålder, ej fått sin uppfostran av­ slutad. Genom att regeln grundas på behovsprincipen vinnes den fördel, att regeln ej kommer att medföra undantag från den lika delningen i alla dödsbon, där minderåriga barn finnas. Uppenbart är emellertid, att regeln är av stor prak­ tisk betydelse. Den kommer visserligen i allmänhet ej i tillämpning, när kvarlåtenskapen understiger 1,500 kronor och efterlevande make finnes. Då tager nämligen maken med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 12 § giftermålsbalken i regel hela boet. Vid kvarlåtenskaper till något högre belopp —■ omkring 50,000 kronor eller mera — blir stadgandet ej heller av betydelse, enär i dessa fall barnets arvslott vanligen räcker för dess underhåll. Men för förmögenhetsgrupper mellan 1,500 och omkring 50,000 kronor blir stadgandet av vikt. Behov av underhållsbidrag kommer i regel ej att föreligga, när mannen överlever hustrun, eftersom mannen oftast har full försörjningsförmåga. Då mannen dör, uppstår däremot vanligen behov av underhållsbidrag, när ej bar­ nets arv efter fadern är tillräckligt för bestridande av uppfostringskostnaderna. Detta gäller dock i mindre grad beträffande den jordbrukande befolkningen. Änkan har där möjlighet att genom fortsatt bruk av fastigheten sörja för barnen. För underlättande härav kan överenskommelse träffas om samman­ levnad i oskiftat bo mellan änkan samt de vuxna och minderåriga barnen. Då det ännu ej uppfostrade barnets rätt till underhåll grundar sig på den underhållsskydighet, som åvilade arvlåtaren, har föreskrivits, att bidraget skall utgå ur kvarlåtenskapen och ej, sedan skifte skett, av de äldre syskonens

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

lotter. Det vore ur psykologisk synpunkt olämpligt, om bidraget skulle fram­ träda som en belastning av dessa lotter och därmed såsom ett underhållsbidrag till barnet från syskonen. Bidraget skall ej utgå såsom ett periodiskt bidrag, utan med ett belopp en gång för alla, som med äganderätt tillägges barnet. Härigenom undvikes den fortsatta dödsboförvaltning, som skulle bliva en följd av att medel måste undantagas från skifte och behållas oskiftade för att användas till utbetal­ ning av ett periodiskt förfallande bidrag. Dör barnet, innan beloppet till fullo tagits i anspråk, tillfaller återstoden barnets arvingar, d. v. s. den efterlevande av föräldrarna och barnets syskon. Engångsbeloppet skall utgå efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Det blir alltså fråga om en skälighetsprövning i det särskilda fallet, därvid hänsyn skall tagas till boets ställning, den efterlevandes villkor, barnets anlag och egna tillgångar. Regeln torde närmast komma att verka som ett stöd för frivilliga uppgörelser mellan representanten för barnet och dettas syskon. Vad angår underhållsbidragets beräknande torde vanligen komma att för­ faras så, att först arvslotternas storlek utan hänsyn till underhållsbidraget ut­ räknas. Visar det sig därvid, att barnets arvslott ej förslår för underhållskost­ naden — vilken kan upptagas till ett som skäligt ansett belopp eller exakt ut­ räknas med livräntetabeller — uttages ur kvarlåtenskapen det belopp, varmed det ej uppfostrade barnets arvslott bör ökas för att täcka underhållskostnaden. Återstoden skiftas mellan de övriga syskonen. Till grund för beräkningen kan också, om så finnes lämpligt, läggas en enkel matematisk formel. Härvid får jag hänvisa till lagberedningens motiv s. 357. Då underhållsbidraget minskar kvarlåtenskapen, kunna på grund av detsam­ ma övriga arvingar komma att utfå lotter, som understiga vad som tillkommit dem såsom laglott, om underhållsbidrag ej hade utgått. Bidraget skall utgå även innan testamente må tagas, vilket överensstämmer med den princip, som för närvarande gäller beträffande det minderåriga barnets legala rätt till un­ derhåll av testamentstagare. Om arvlåtaren i fall, då underhållsbidrag skall utgå, efterlämnat ett testamente, uppstår fråga, huru laglotten bör i förhållande till testamentstagaren beräknas, vilken fråga har särskilt intresse med hänsyn till de barn, som icke äro berättigade till underhållsbidrag. En tillämpning av den allmänna regeln i 7 kap. 1 § skulle innebära, att laglotten skulle beräknas till allenast hälften av den arvslott, som kunde erhållas, sedan underhållsbidra­ get uttagits. Arvingar och testamentstagare skulle således dela vad som återstode av kvarlåtenskapen efter det bidraget utgått. Detta har emellertid an­ setts innebära ett alltför stort gynnande av testamentstagaren på de icke underhållsberättigade barnens bekostnad. Därför har i 7 kap. 6 § upptagits ett stad­ gande, enligt vilket laglotten i fall, då underhållsbidrag skall utgå, bestämmes till hälften av den arvslott, som skulle hava tillkommit barnen, om underhålls­ bidrag ej ifrågakommit. I överensstämmelse med den uppfattning, som uttalades i 1904 års riksdags­ skrivelse, stadgas i andra stycket av 1 §, att bidraget till det ej uppfostrade

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 75

barnet ej får lända till minskning av annan bröstarvinges arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt. Såsom förut nämnts, ifrågasattes jämväl i riksdagsskrivelsen, att den förmån Sjukt barn. man åsyftade att bereda omyndigt barn även måtte komma vuxna bröstarvingar till godo, vilka på grund av sinnessjukdom, vanförhet, lyte eller dylikt vore ur stånd att försörja sig. En dylik ordning har emellertid ej upptagits i förslaget. En rätt till underhåll för sådana vuxna barn skulle nämligen innebära, att sam­ hällets förpliktelse att bekosta deras vård — exempelvis de sinnessjukas — in­ trädde först sedan hela kvarlåtenskapen tagits i anspråk för ändamålet. En överflyttning av kostnaderna för dessa till försörjning odugliga individer skul­ le ske från samhället till deras syskon. Främst i fråga om de sinnessjuka skul­ le en sådan överflyttning av kostnaderna å syskonen bliva av mycket in­ gripande betydelse. De skulle i många fall helt berövas sitt arv utan hänsyn till sin ekonomiska bärkraft; inom den jordbrukande befolkningen skulle ofta den arvfallna fastighetens försäljning bliva en följd. Å andra sidan skulle fördelen för den sjuke i allmänhet vara utan betydelse; stundom skulle den in­ skränka sig till att han kunde uppflyttas i en högre vårdklass. Det har av dessa skäl ej ansetts görligt att, liksom beträffande de ännu ej uppfostrade barnen, giva de vuxna, ej försörjningsdugliga barnen en legal rätt till underhållsbi­ drag ur kvarlåtenskapen. Att skillnad göres mellan dessa grupper av barn, synes för övrigt ligga i sakens natur, i det föräldrarnas plikt att sörja för de minderåriga barnen i långt högre grad framstår som en naturlig, i föräldraskapet grundad förpliktelse än skyldigheten att sörja för vuxna, sjuka barn. Där­ emot bör arvlåtaren äga att, liksom för närvarande, genom testamente sörja för det vuxna barnet, som ej själv kan försörja sig, även med belastande av annan bröstarvinges laglott. En bestämmelse härom har upptagits i 2 § av 8 kap. Bidraget kan utgå med ett engångsbelopp eller i form av periodiskt bidrag, men bröstarvinge äger påkalla sådan jämkning i förordnandet, att hans laglott ej be­ lastas i vidare mån än med årligt bidrag, motsvarande högst 5 % av laglottens värde. Han äger också städse utfå laglotten mot ställande av säkerhet för ett dylikt bidrag. I överensstämmelse med den princip, som -kommit till uttryck i gällande rätt, har vidare i 3 § av 8 kap. stadgats en legal rätt för det vuxna, sjuka barnet till periodiskt underhållsbidrag av testamentstagare. Och i 4 § har för det fall att fråga är om sådan gåva, som i förenämnda stadgande i 7 kap. 4 § sägs — d. v. s. gåva som till syftet är att likställa med testamente — föreslagits, att rätt till underhållsbidrag av gåvotagaren skall tillkomma såväl ännu ej upp­ fostrat barn som vuxet, sjukt barn. Bröstarvinge, som av arvlåtaren erhållit förskott å arv eller annan gåva, har enligt 5 § ålagts en subsidiär underhålls­ skyldighet i form av periodiskt bidrag till arvlåtarens ännu ej uppfostrade barn, ändå att fråga ej är om sådan gåva, som nyss nämnts. Enligt gällande rätt skall, då känd arvinge är å okänd ort eller är så fjärran, Preskriptiw att han ej kan bevaka sin rätt, god man förordnas att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta hans lott i boet. Är fråga om okänd arvinge, d. v. s. en rätt.

76 Kungl. Mai:ts proposition nr 17.

arvinge, om vars existens eller egenskap av arvinge ovisshet råder, skall där­ emot god man icke förordnas. För den förvaltning, som sålunda anordnas för den bortovarande arvingen, är en gräns satt genom bestämmelserna i 15 kap. ärvdabalken om arvsrättspreskription. Grunden för dessa bestämmelser är, att den arvsrätt, som även en bortovarande arvinge förvärvar i och med arvlåtarens död, icke ovillkorligen upprätthålles. Arvingen måste inom vissa i lagen an­ givna tider göra rätten till arvet gällande, vid äventyr att han eljest förlorar sin arvsrätt. För känd arvinge å okänd ort är preskriptionstiden sålunda tio år efter det kungörelse om arvet tredje gången var införd i allmänna tidnin­ garna och för okänd arvinge ett ar efter arvfallet. Är fråga om känd arvinge, som är inrikes men så fjärran boende, att han ej kan hava kunskap om arvet, eller som är å känd ort utrikes, löper en preskriptionstid av ett år från det arvingen av rätten erhöll meddelande om arvfallet. För känd inrikes arvinge, som ej är fjärran boende, finnes för närvarande ej någon särskild preskriptions­ tid föreskriven, liksom ej heller för det fall, att kungörelse skolat utfärdas men detta ej skett. Förslaget. I förslaget hava grunderna för gällande rätts bestämmelser i ämnet bibehål­ lits. Dessa grunder måste anses stå i god överensstämmelse med vad som utgör underlaget för själva arvsrätten, nämligen den ekonomiska och sociala samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge. Har arvingen blivit så främ­ mande för arvlataren, att han icke inom rimlig tid förskaffat sig kännedom, huruvida denne är i livet eller icke, eller har han efter vunnen kännedom om dödsfallet icke visat intresse för den arvfallna egendomen, bör han icke äga taga arv. 1 örslagets bestämmelser om preskription av rätt till arv äro upptagna i 9 kap. Den nuvarande tioåriga preskriptionstiden för känd arvinge å okänd ort har ansetts kunna utan olägenhet förkortas till fem år. Det har ansetts tillräckligt, att kungörelsen intages i allmänna tidningarna en gång (1 §). Härigenom vinnes ock fördelen, att kostnaden för kungörandet minskas för do i regel små dödsbon, varom här är fråga. Då det måste anses vara obilligt, att preskriptionstiden för okänd arvinge är kortare än för känd arvinge å okänd ort, har också för detta fall uppställts en femårig preskriptionstid efter kungörelse (2 §). Då även okänd arvinges rätt bör skyddas under preskrip­ tionstiden, har i ett förslag till ändring av 11 kap. 4 § i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap föreslagits, att god man skall förordnas också då fråga är om okänd arvinge. Vidare har, i motsats till vad för närvarande gäller, stad­ gats en yttersta preskriptionstid av tio år, inom vars utgång under alla förhål­ landen klarhet om arvssituationen skall vara vunnen (3 §). Bestämmelsen av­ ser dels de fall, då kungörelse enligt 1 eller 2 § bort utfärdas men så ej skett, dels de fall, da kungörelse ej utfärdats, enär fråga är om känd arvinge å känd ort, som ej tillträtt arvet, dels ock de fall, då kungörelse utfärdats i felaktig uppfattning om läget, ity att det antingen i verkligheten gällt känd arvinge a känd ort och kungörelse således ej alls bort ske, eller ock kungörelse bort ut­ färdas enligt 1 § i stället för enligt 2 §. Slutligen har, i huvudsaklig överens­ stämmelse med gällande rätt, upptagits en preskriptionstid av ett år från rät-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 77

tens föreläggande för arvinge att giva tillkänna, huruvida han vill göra an­ språk på arvet. Genom delgivning av sådant föreläggande kan den eljest gäl­ lande tioåriga eller femåriga preskriptionstiden bringas att förkortas. Medan i 15 kap. ärvdabalken såsom förutsättning för preskriptionens avbry­ tande angives blott, att arvingen 'kommer’, äro i förslaget närmare bestämmel­ ser i denna del givna (5 §). Särskilt må framhållas, att då god man förord­ nats för bortovarande arvinge, denne äger anmäla sitt anspråk hos gode mannen. I 10 kap. hava under rubriken 'allmänna bestämmelser’ upptagits en del Allmänna bestämmel­ stadganden i skilda ämnen, som för närvarande ej lämpligen kunnat upptagas ser. annorstädes. Först angives sålunda, att arv endast kan tagas av den, som lever eller är avlad vid tiden för arvlåtarens död; därefter utsäges bur med arvet skall förfaras, där det ej kan visas, om avliden arvinge dött före arvlåtaren. En motsvarighet till gällande rätts regel, att ingen får taga arv efter den, som han med vilja dräpt, har upptagits i förslaget. Det har vidare ansetts, att då den dräpte är närmare arvinge än dråparen eller sam arvinge med denne, dråparen ej bör komma i åtnjutande av ett arv, vartill han eljest ej skulle varit berätti­ gad. Med gärningsmannaskap bar likställts straffbar delaktighet enligt 3 kap. 1—6 §§ strafflagen. Slutligen har upptagits ett stadgande av internationellt privaträttslig karaktär. Det föreskrives sålunda, att utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket; om svensk medborgare i viss främman­ de stat i arvshänseende åtnjuter sämre behandling än inlänning, skall dock Konungen äga förordna om motsvarande inskränkning här i riket beträffande medborgare i den staten. Bestämmelsen innebär ett upphävande av den i 15 kap. 1 och 2 §§ ärvdabalken uttalade reciprocitetsgrundsatsen, som emellertid på grund av traktater alltmera kommit att sakna reellt innehåll. Är den egendom, som vid bodelning i anledning av makes död tillkommer den Rätt för efterlevande, ringa, äger han enligt gällande stadgande i 13 kap. 12 § gifter- make vid bodelning målsbalken av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap till egendom och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om den utöver giftorättsdelen. lott, som tillkommer den avlidne makens arvingar, därigenom skulle lida in­ skränkning. Till denna regel, vars syfte är att till förmån för efterlevande maken sammanhålla det ringa hemmet, har nu föreslagits ett tillägg av stor praktisk betydelse. Enligt detta skall efterlevande maken äga att vid bodel­ ningen av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till 3,000 kronor. I de talrika fall, då makarna tillsammans ej äga giftorättsgods till högre värde än detta belopp, kommer alltså den efterlevande, i regel änkan, att behålla det hela. Om giftorättsgodset överstiger 3,000 kronor, men ej upp­ går till 6,000 kr.onor, medför stadgandet en ökning av den efterlevandes lott intill belopp av 3,000 kronor, saframt ej den efterlevande har enskild egendom, vilket emellertid sällan förekommer i de små förhållanden, varom bär är fråga. Bestämmelsen har sin främsta betydelse för det fall, att bröstarvingar finnas. Den efterlevande behöver ej skifta med dessa. Att en sådan anordning kom­ mer att motsvara de hemmavarande, ännu icke uppfostrade barnens bästa är

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tydligt; den kommer att i huvudsak hava samma verkan som förut omförmälda stadgande i 8 kap. 1 § av förslaget till lag om arv. Och att de vuxna barnen, som kunna försörja sig själva, i detta fall få stå tillbaka för den efterlevande av föräldrarna och sina minderåriga syskon, måste anses vara billigt. Om bröstarvingar ej finnas, medför det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken, att den först avlidne makens arvingar ej äga vid den efterlevandes död taga del i vad denne på grund av nämnda stadgande bekommit av kvarlåtenskapen efter den först avlidne. Är den efterlevande till följd av testamente utesluten från den arvsrätt, som enligt 2 kap. i förslaget till lag om arv eljest skulle tillkomma honom efter den först avlidne, tager den efter­ levande dock vad enligt den föreslagna bodelningsregeln tillkommer honom; någon rätt till sekundosuccession i denna egendom vid den efterlevandes död finnes ej heller i detta fall för den först avlidne makens arvingar. För fastställande, huruvida efterlevande maken enligt förevarande stad­ gande äger rätt att taga mer ur boet än på hans lott belöper, erfordras bodel­ ning. Då maken jämlikt bestämmelserna i 2 kap. av förslaget till lag om arv tager hela boet, sker däremot ej någon bodelning. Om nu förutsättningarna för tillämpning av det ifrågavarande tilläggsstadgandet till 13 kap. giftermålsbal­ ken är för handen, men bodelning underlåtes och maken i stället på grund av arvsrätt övertager boet, bör hans ställning ej vara en annan och sämre, än om han övertagit boet vid en bodelningsförrättning; han bör äga taga boet med full frihet från alla anspråk av den först avlidnes arvingar, och dessa böra ej vid hans död äga rätt till andel i boet efter honom. Ett stadgande, som tillgodoser detta syfte, har upptagits i 2 kap. 12 § av förslaget till lag om arv. Stadgan­ det äger emellertid tillämpning allenast om den efterlevande enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt bekomma hela kvarlåtenskapen, vilket, såsom nämnts, inträffar då giftorättsgodset ej överstiger 3,000 kronor, och enskild egendom tillhörande den efterlevande ej heller finnes. Det föreslagna tillägget till 13 kap. 12 § giftermålsbalken har ansetts ej böra äga tillämpning, om efter den först avlidne maken finnes bröstarvinge, som ej jämväl är den efterlevandes avkomling — alltså dennes styvbarn — eller barn utom äktenskap, som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen ef­ ter den först avlidne. Bestämmelsen har av sociala skäl ansetts böra gälla även äktenskap ingångna före nya lagens ikraftträdande.»

Över ar bo t Härefter redogör departementschefen för innehållet av lagrådets utlåtande

niug inom

och anför därvid:

justitie­

departe­ »De av lagberedningen utarbetade förslagen hava i vissa delar med anled­

mentet^

ning av lagrådets granskning underkastats överarbetning inom justitiedeparte­ mentet. Förslagen hava ej i något väsentligt stycke föranlett anmärkning från lagrådet eller dess särskilda ledamöter. De anmärkningar, som framställts, rö­ ra blott detaljer av underordnad vikt och hava till allra största delen iakttagits vid överarbetningen.

Kungl. Maj:is proposition nr 17. 79

Vad lagrådet vid 1 kap. 4 § av förslaget till lag om arv erinrat har föranlett Förslaget ändrad avfattning av paragrafen. ^ jfW Beträffande förutsättningarna för efterlevande makes arvsrätt är i 2 kap. 1 § av förslaget, i enlighet med motsvarande stadgande i lagen den 11 juni 1920 om makes arvsrätt, uttryckligen angivet, att sådan arvsrätt ej äger rum, om den först avlidne maken efterlämnat adoptivbarn eller dess avkomling. Detta lärer emellertid följa av bestämmelserna i 4 kap., och det torde, på sätt lagrådet yttrat, bättre överensstämma med förslagets terminologi i övrigt, att ett omnämnande härav ej sker i förevarande lagrum. Orden 'eller adoptivbarn eller dess avkomling’ hava därför uteslutits. Däremot har jag ej ansett erfor­ derligt att företaga någon jämkning av andra punkten i paragrafen. I anledning av vad lagrådet vid 2 § anfört har jag låtit utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 1 § ärvdabalken. Vid 3 § har lagrådet ifrågasatt en förtydligande omskrivning av första styc­ ket. Såsom lagrådet framhåller, har stadgandet sin förebild i 9 kap. 1 § och 13 kap. 6 § giftermålsbalken, vilka böra vara vägledande vid dess tolkning. Enligt min mening måste stadgandets innebörd anses med tillräcklig tydlighet framgå av de valda ordalagen. Skulle stadgandet erhålla en från de motsva­ rande bestämmelserna i giftermålsbalken avvikande lydelse, kan detta befaras verka i viss mån förvillande på dessas tolkning. Förslaget har i denna del ej underkastats annan ändring än att, till vinnande av överensstämmelse med sist­ nämnda lagrum, ordet 'ersättning’ utbytts mot 'vederlag'. I andra stycket av 3 § har i överensstämmelse med lagrådets hemställan en jämkning vidtagits. På skäl, som av lagrådet vid 5 § anförts, synes den först avlidne makens ar­ vingar städse böra äga påkalla avskiljande, då den efterlevande går i nytt gifte. Och sådan rätt lärer, såsom lagrådet ifrågasatt, böra tillkomma även den efterlevande; också för denne kan intresse föreligga att genom ett av­ skiljande i samband med det nya äktenskapet undvika de svårigheter, som eljest lätt kunna uppkomma, då bodelning skall äga rum på grund av det nya äktenskapets upplösning. Till 5 § har därför fogats ett nytt stadgande avinnehåll, att om efterlevande maken går i nytt gifte såväl han som skyldeman till den först avlidne skola äga vinna avskiljande. Ansökan härom skall emel­ lertid göras inom sex månader från äktenskapets ingående. Med anledning av lagrådets hemställan hava andra och tredje punkterna av första stycket i 8 § sammanarbetats. Vad lagrådet vid 11 § anfört har föranlett dels att en jämkning av andra styc­ kets avfattning företagits, dels att till paragrafen fogats ett nytt stycke av det innehåll lagrådet angivit. Lagrådets hemställan om ett förtydligande av bestämmelsen i 3 kap. 1 § har beaktats. I 4 kap. 3 § har i anledning av lagrådets erinran motsvarande ändring gjorts som beträffande förenämnda stadgande i 2 kap. 1 §. I övrigt har lagrummet endast undergått ett par obetydliga formella jämkningar. I 5 kap. 1 § har bestämmelsen om användandet av fondens medel uteslutits.

80 Kungl. Maj :ts proposition nr 17.

Föreskrift i detta hänseende meddelas nämligen, såsom ock skett i lagberednin­ gens förslag, i lagen om allmänna arvsfonden. Denna ändring i 1 § har på­ kallat ett tillägg till 4 §. I övrigt hava i anledning av erinringar inom lag­ rådet vissa formella jämkningar vidtagits i 1 och 2 §§. Vad lagrådet vid 6‘ kap. 3 § anmärkt har iakttagits. Med anledning av lag­ rådets hemställan har i 5 § för beräkning av arvslotternas storlek, då förskott givits, anvisats samma metod, som kommit till uttryck i 11 a § av förslaget till lag om ändring i 13 kap. giftermålsbalken. Vad inom lagrådet vid 1 § och, i anslutning därtill, vid 4 och 7 §§ anförts har jag däremot ej ansett böra föranleda ändring av dessa lagrum. Åt 7 § har, delvis i anslutning till vad inom lagrådet uttalats, givits en ändrad avfattning. Vid 7 kap. 2 § hava, beträffande frågan om beräkning av laglott, när för­ skott å arv givits, skiljaktiga meningar yppats inom lagrådet, i det att tre leda­ möter förenat sig om en lösning och en ledamot avgivit ett särskilt yttrande. Detta spörsmål är av invecklad och svårlöst art men torde i praktiken endast sällan uppkomma. För min del har jag, med fullt erkännande av att även till stöd för sistnämnda mening anförts beaktansvärda synpunkter, funnit övervä­ gande skäl för den uppfattning, som uttalats av lagrådets flertal. Den senare av lagrådets erinringar vid 3 § har föranlett en jämkad avfatt­ ning av paragrafen. Beträffande 4 § har iakttagits vad lagrådet eller dess flesta ledamöter an­ fört. I överensstämmelse med vad lagrådet hemställt hava ändringar skett i 8 kap. 2, 4 och 9 §§. Enligt 9 kap. i förslaget har arvinge för att hindra preskriptions inträde att antingen tillträda arvet eller bevaka sin rätt, vilket senare i förslaget be­ tecknas med uttrycket ’göra sin rätt till arv gällande’. Rätten göres gällande genom anmälan av anspråk enlig 5 §. På sätt lagrådet anfört, kan emellertid en eftersträvansvärd förenkling vinnas, om ej blott anmälan enligt 5 § utan även tillträde till arvet behandlas som ett sätt att göra rätten till arv gällande. I överensstämmelse härmed hava jämkningar vidtagits i 3, 4 och 5 §§ samt en därav betingad ändring gjorts i 6 §. Vad lagrådet i övrigt anmärkt mot 3, 4 och 5 §§ har jämväl iakttagits och 8 § har i anledning av lagrådets erinran omarbetats. Däremot har jag ej funnit skäl tillstyrka den av lagrådet ifrågasatta änd­ ringen av 9 kap. 2 §. Den nuvarande danaarvsrätten är en verklig arvsrätt, ej en ockupationsrätt. Då enligt förslaget de blivande danaarven skola inflyta till en särskild fond, kommer den arvsrättsliga naturen av det allmännas arvs­ rätt att framstå än starkare. Det måste anses vara en fördel, att nämnda förhållande kommer till uttryck även i terminologiskt avseende, och avfatt­ ningen av 2 §, som bland kända arvingar upptager även fonden, har därför bibehållits. Som det vidare måste anses naturligt att i en särskild paragraf behandlas frågan, huru skall förfaras med arv, vartill rätten preskriberats, har jag icke ansett 6 och 7 §§ böra arbetas samman. Att arv kan tagas endast av den, som lever vid tiden för arvlåtarens död.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 81

följer visserligen, såsom lagrådet framhållit, av undantaget i 10 kap. 1 § om det tidigare avlade, men först efter arvfallet födda barnets arvsrätt. Det torde dock vara naturligt att i arvslagen direkt utsäges den grundläggande re­ geln. Därtill kommer, att det lärer bliva erforderligt att uttryckligen giva en motsvarande regel i testamentsrätten. På grund härav har nämnda be­ stämmelse i 1 § ansetts böra bibehållas. Enligt 3 § i förslaget till lag om allmänna arvsfonden skall för beviljande av understöd ur fonden tillsättas en nämnd, bestående av ordförande, som förord­ nas av Konungen, och fyra ledamöter, vilka utses av riksdagen genom de riks­ dagens valmän, som hava att verkställa val av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret. Bestämmelser angående nämndens verksamhet givas i 4 och 5 §§. De i denna del hörda myndigheterna ■— kammarkollegium, statskontoret, allmänna barnhusets direktion samt statens inspektör för fattigvård och barna­ vård —- hava alla avstyrkt tillsättandet av en sådan nämnd och ansett under­ stöd ur fonden böra beviljas av Konungen. Även lagrådet har intagit denna ståndpunkt. På de skäl, som anförts till stöd för denna uppfattning, anser ock­ så jag, att prövningen av understödsfrågor bör handhavas av Kungl. Maj:t. Av den förut lämnade redogörelsen för 5 kap. i förslaget till lag om arv fram­ går, att de medel, som inflyta till det allmänna genom arvsrättens begränsning, ansetts icke böra tagas i anspråk för statsutgifter utan tillfalla en särskild fond. Vad angår användningen av de fonderade medlen har, såsom jag redan erinrat, lagberedningen i 5 kap. 1 § av förslaget till lag om arv och 1 § av förslaget till lag om allmänna arvsfonden föreslagit, att fonden skall understödja åtgärder till främjande av samhällets barnavård. I 5 § av sistnämnda förslag stadgas vi­ dare, att för utdelning tillgängliga medel i första hand skola tilldelas kommu­ ner eller landsting, som vilja för barns vård och uppfostran inrätta anstalter, vilkas bekostande icke enligt lag åligger kommunen eller landstinget. Detta stadgande anknyter till lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, som trädde i kraft den 1 januari 192G. Lagen innehåller i 5 kap. bestämmelser om anstalter för barns vård och uppfostran. Dessa anstalter utgöras av barnhem och skyddshem. De senare avse beredande av uppfostran åt vanartade barn. Upprättande av skyddshem har gjorts obligatoriskt för varje landstingsområde samt för varje stad, som ej deltager i landsting. Barnhemmen äro dels för sta­ digvarande vård och uppfostran av barn avsedda anstalter, som ej äro att hän­ föra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, dels s. k. upptagningshem, d. v. s. anstalter för tillfällig vård och för observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar. Någon skyldighet för kommunerna och lands­ tingen att upprätta barnhem har ej föreskrivits i lagen. Det har överlåtits åt dem att i samband med den enskilda offervilligheten förfara allt efter vad för­ hållandena kräva. Då enligt ett för närvarande på Kungl. Maj :ts prövning be­ roende förslag till omorganisation av allmänna barnhusets verksamhet barn­ huset skall äga stödja upprättandet av barnhem huvudsakligen genom bidrag till driftskostnaderna, bör enligt lagberedningens mening härtill komma bi­ drag från arvsfonden till anläggningar av sådana hem; härigenom skulle en Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 12 häft. (Nr 17.) (5

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

avsevärd ekonomisk hjälp kunna bringas kommunerna i deras strävanden för den samhälleliga barnavården. Beredningen har vidare föreslagit, att om an­ sökan om understöd från kommun eller landsting ej föreligger eller sådan an­ sökan prövas icke kunna bifallas, understöd skulle kunna utgå till förening eller stiftelse, vilkens verksamhet får anses vara till gagn för samhällets barna­ vård. I de yttranden, som avgivits över förslaget av direktionen för allmänna barn­ huset och av statens inspektör för fattigvård och barnavård, har gjorts gällan­ de, att fondens ändamål enligt förslaget vore alltför begränsat. Direk­ tionen för allmänna barnhuset lämnar först en redogörelse för nyssnämn­ da förslag till omorganisation av barnhuset. Förslaget avser, att under­ stöd skall lämnas från barnhuset till driften i varje län av minst ett upptagningshem för av barnavårdsnämnder omhändertagna äldre barn och minst ett hem för späda barn med mödrar. Där särskilda svårigheter förefinnas att få till stånd upptagnings- och spädbarnshem, skulle barnhuset jämväl kun­ na i mindre mån bidraga till anläggningskostnaderna. För vissa delar av Stockholm närliggande län ämnar barnhuset själv uppehålla barnhem av nämnda två slag. Barnhuset vill vidare tillhandagå särskilt mindre landskom­ muner med anskaffande av goda fosterhem. I viss mindre utsträckning skall barnhuset bibehålla det gamla systemet med inlösen av barn, varigenom kom­ muner åliggande skyldighet för omhändertagna barn överflyttas å barnhuset. Barnhuset önskar vidare själv låta inrätta en observationsanstalt i Stockholm för undersökning av vissa barn och om möjligt understödja sådana anstalter i Göte­ borg och Malmö. Ej blott barnavårdsnämnder och upptagningshem utan även enskilda skulle få anlita dessa anstalter. Barnhusets medel kunna emellertid, enligt vad direktionen yttrar, framdeles förväntas räcka även till annan understödsverksamhet. Förslaget åsyftar sålunda, att barnhuset skall kunna under­ stödja jämväl andra närbesläktade former av barnavård, exempelvis s. k. barna­ vårdscentraler, samt att särskilt sådana nya uppslag å barnavårdsområdet, som lillstyrkts av sakkunniga, men varför allmänna medel ej stå till förfogande, skola med barnhusets bistånd kunna prövas och omsättas i praktisk verksamhet. Barnhuset skulle slutligen själv anordna eller ock understödja kurser i barna­ vård och barnsjukvård. Direktionen framhåller härefter, att direktionen, som på grund av Kungl. Maj:ts medgivande sedan två år tillbaka erhållit rätt att understödja upptagningshem, funnit, att i de flesta fall redan befintliga, för stadigvarande vård av barn avsedda hem kunna omvandlas till upptagnings­ hem eller spädbarnshem; nybyggnad skulle således endast i undantagsfall er­ fordras. I tio län finnas redan inrättade för länen eller del därav avsedda upp­ tagningshem, till vilka sökts understöd av barnhuset. Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalar i sitt förenämnda ytt­ rande bl. a., att det skulle innebära en stor förmån för den samhälleliga barna­ vården, om den kunde erhålla stöd av arvsfonden. Det bidrag, som av staten lämnas barnavarden vore, särskilt om man jämför detsamma med vad som läm­ nas i vara grannländer, mycket litet. Otvivelaktigt vore, att många anordningar till främjande av den samhälleliga barnavården hittills ej kunnat komma till

Kungl. Maj ds proposition nr 17.

stånd, därför att kommunerna saknat medel till deras bekostande och enskild hjälp ej varit tillfyllest. Bidrag från fonden skulle i hög grad öka möjligheterna för dessa önskemåls förverkligande. I detta sammanhang erinrar inspektören om riksdagens skrivelse den 20 april 1918 angående, bl. a., statsunderstöd åt barnavårdsanstalter och andra liknande företag, vilken fråga är beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Beträffande lagberedningens förslag om användandet av fondens medel säges i yttrandet, att föreskriften att i första hand kommu­ ner och landsting skola komma i åtnjutande av understöd synes varken behöv­ lig eller önsklig. Att begränsa understödet i första, hand till anstaltsvård vore ej heller motiverat. Anstaltsvården vore visserligen mycket viktig och med­ förde vanligen de största kostnaderna, men även andra viktiga åtgärder för barnavårdens främjande vore förtjänta av understöd. Den samhälleliga barna­ vården vore för närvarande i alla länder föremål för stort intresse, nya upp­ slag, helt nya institutioner, som icke vore att betrakta som anstalter, komma till som tidigare varit för barnavården främmande. Möjlighet borde finnas att lämna understöd till alla sådana företag, som avse barns och ungdoms vård och uppfostran och som visat sig fjdla eu viktig uppgift på området i fråga. Understödet till kommuner och landsting borde därför ej begränsas till anstal­ ter; och detta så mycket mindre som vissa av de viktigaste anstalterna, nämli­ gen upptagningshemmen, genom allmänna barnhuset torde kunna erhålla ett vä­ sentligt stöd. Bestämmelsen om arvsmedlens användning borde sålunda erhålla en annan och vidare formulering, som möjliggjorde, att medel kunde erhållas till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i 2 § '2 mom. av lagen om samhällets barnavård, och som sålunda ej enligt lag åligger kommuner eller landsting. Härigenom skulle understöd kunna lämnas ej alle­ nast åt barnhem och anstalter till stöd för hemuppfostran — till vilka torde räknas barnkrubbor, barnträdgårdar, arbetsstugor, barnavårn etc. - utan även exempelvis till barnavårdscentraler, anordningar för undervisning i barnavård samt andra åtgärder, som kunde befinnas ändamålsenliga. Av dessa uttalanden, vilka gjorts efter det lagrådets yttrande avgivits, framgår, att behovet av att inrätta nya barnhem och upptagningshem för ändamål, som avses i lagen om samhällets barnavård, är vida mindre än man tidigare haft anledning antaga. Vid sådant förhållande sjmes det mig vara väl grundat att giva bestämmelsen om användandet av arvsfondens medel en mera vidsträckt avfattning än den föreslagna. På sätt statens inspektör för fattig­ vård och barnavård yttrat, bör understöd ur fonden lämpligen kunna utgå till alla sådana åtgärder till barns och ungdoms välfärd, som avses i lagen om sam­ hällets barnavård. Vidare sjmes mig — särskilt om det skulle visa sig att avsevärdare belopp komme att inflyta till fonden — hinder icke böra möta mot användande av fondens medel till sådana åtgärder för befrämjande av barns och ungdoms fostran, som icke falla inom den sociala barnavården, exempelvis till utdelande av studiebidrag. T enlighet med vad nu anförts, har i lagtexten fon­ dens ändamål angivits vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Därjämte har föreslagits, att understöd ej må lämnas för åtgärd, vars bekostan­ de enligt lag åligger stat eller kommun, vari då inbegripes jämväl landsting.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

De erinringar, som lagrådet framställt mot 1 , 2, 6,7, 11 och 16 §§ samt angå­ ende underrubrikerna, hava samtliga iakttagits. På grund av att vissa bestämmelser i förslaget utgått eller sammanslagits har en ändrad paragrafbeteckning blivit erforderlig. Vad lagrådet erinrat vid förslagen till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § ärvdabalken, lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, lag om ändrad lydelse av 33 § konkurslagen och lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda pro­ tokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden har iakttagits. På skäl, som anförts av lagrådet, har jag funnit förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 19 § rättegångsbalken böra utgå. Beträffande förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap hava lagrådets anmärkningar beaktats dels i vad rör förslagets ingress, dels beträffande det nuvarande andra stycket i 11 kap. 4 §, som i en­ lighet med lagrådets hemställan lämnats oförändrat, dels i fråga om de jämk­ ningar i 12 kap. förmynderskapslagen, som krävas till följd av den ändrade uppställningen av 11 kap. 4 § i nämnda lag. Däremot har av skäl, som an­ förts vid 9 kap. 2 § i förslaget till lag om arv, ändring ej gjorts i avfattningen av det nya stycket i 11 kap. 4 § förmynderskapslagen, i vilket bland kända ar­ vingar nämnes allmänna arvsfonden.

Utöver de ändringar, som, enligt vad jag sålunda anfört, vidtagits i anled­ ning av lagrådets anmärkningar, har formell omarbetning skett av 4 kap. 5 §, 8 kap. 6 och 7 §§ samt 10 kap. 3 och 5 §§ i förslaget till lag om arv, varjämte en del smärre jämkningar av redaktionell art vidtagits i förslaget.

Vissa stä­ Den kronan tillkommande rätten till danaarv har vid särskilda tillfällen under ders rätt till danaarv. 1600- och 1700-talen helt eller delvis en gång för alla överlåtits å vissa städer i vad rör dödsbon efter vederbörande stads invånare. En dylik rätt till dana­ arv i dess helhet har överlåtits å Stockholm, Göteborg, Sigtuna, Karlskrona, Kristianstad och Västerås samt synes tillkomma även Norrköping. Rätt till ena hälften av i staden fallande danaarv har avståtts till Landskrona, Karls­ hamn och sannolikt även Borås. I fråga om dessa städer föreligga uppgifter angående dels antalet danaarv för varje år under tio-årsperioden 1913—1922 samt deras belopp, dels antalet av de danaarv, som årligen under nämnda tid efterskänkts av städerna, samt des­ sas belopp. Av uppgifterna framgår, att under nämnda period något fall av danaarv ej förekommit i Sigtuna, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona, Karls­ hamn och Borås. I Stockholm förekommo dels 279 danaarv till ett sam­ manlagt belopp av 93,712 kr. 71 öre, vilka medel inflöto till förmyndarkam­ maren (fr. o. m. 1925 inbetalas danaarven direkt till stadskassan), dels ytter­ ligare 37 fall till ett belopp av 87,248 kr. 30 öre, vilka danaarv emellertid efter­ skänkts. Stadens behållna inkomst av dessa danaarv var följaktligen i årligt inedeltal 9,371 kr. Härutöver ha under tioårsperioden danaarv till obetydliga belopp — omkring 30 kr. årligen — influtit till staden även annorledes än ge-

Kungl. May.ts proposition nr 17. Sb

nom förmyndarkammaren. Stadens inkomst av danaarv kan således beräknas till omkring 9,400 kr. årligen. Göteborg tillfallande danaarv uppgingo under tioårsperioden till 17 med ett sammanlagt belopp av 44,758 kr. 78 öre. I 7 av dessa fall skedde efterskänkande till ett belopp av 29,604 kr. 98 öre. Stadens årliga inkomst av danaarv' kan alltså beräknas till något över 1,500 kr. Norrköping erhöll under ifrågavarande tioårsperiod 4 danaarv å tillhopa 2,947 kr. 89 öre, varav ett arv å 2,063 kr. 35 öre efterskänktes. Staden upp­ bar således under hela perioden blott 884 kr. 54 öre. I Västerås inträf­ fade under tioårsperioden endast två fall av danaarv å tillhopa 4,174 kr. 97 öre. Båda arven efterskänktes. Enligt det av lagberedningen framlagda förslaget skall städernas danaarvsrätt upphöra och dessa arv komma allmänna arvsfonden tillgodo. Lagbered­ ningen uttalade, att det på grund av danaarvsrättens ringa ekonomiska betydelse för städerna kunde förväntas, att någon svårighet ej skulle möta att erhålla städernas medgivande härtill. I de yttranden, som av de danaarvsberättigade städerna avgivits över försla­ get, har också dylikt medgivande i allmänhet lämnats. Magistrater och stads­ fullmäktige i Karlskrona, Kristianstad, Västerås, Landskrona, Karlshamn och Borås ha sålunda förklarat sig ej ha något att erinra mot att dessa städers danaarvsrätt upphör. Samma ståndpunkt har beträffande Stockholm intagits av överståthållarämbetet samt vidare av magistraten i Norrköping och stadsfull­ mäktige i Sigtuna. Den motsatta ståndpunkten omfattas allenast av stadskollegiet i Stockholm, magistraten i Sigtuna samt magistrat och stadsfullmäktige i Göteborg och stadsfullmäktige i Norrköping. Stadskollegiet i Stockholm , som beräknar stadens inkomst av danaarv till i genomsnitt omkring 10,000 kronor för år, yttrar sålunda, att ehuru den föreslagna lagändringen icke skulle för Stockholms stad medföra några större ekonomiska konsekvenser, stadskollegiet emellertid ansett sig böra framhålla, att de fördelar, som staden nu har av de gällande privilegierna i detta avseende, med all säkerhet icke komme att uppvä­ gas av de möjligheter till understöd åt barnavården, som tillkomsten av den all­ männa arvsfonden skulle medföra. Det torde nämligen kunna tagas för givet, att en avsevärd del av de medel, som skulle komma att tillföras fonden, äro danaarv efter personer, som varit skrivna i Stockholm. Då möjligheten att erhålla me­ del från fonden skulle praktiskt taget vara lika för rikets samtliga landsting och kommuner samt barnavården i Stockholm, till vilken i 1926 års stat uppta­ gits anslag om c:a 1,900,000 kronor, torde vara bättre ordnad än i övriga delar av riket, skulle Stockholms stad hava mycket små utsikter att ur fonden erhålla utdelning, som svarar mot stadens hittillsvarande inkomst av danaarvsmedel. På grund av vad sålunda anförts ansåge stadskollegiet det önskvärt, att hän­ syn toges till Stockholms stads undantagsställning enligt 1636 och 1660 års privilegiebrev angående danaarv på så sätt, att staden tillerkännes vederlag för de danaarvsmedel, som enligt nu gällande bestämmelser tillfalla staden, men en­ ligt det föreliggande förslaget icke längre skulle komma staden till godo. överståtliållarämhetet förklarar sig ej ha något att erinra mot förslaget om upphävande av gällande bestämmelser om danaarv. Ämbetet anför: 'Såsom av

86 Kungl. Maj:ls proposition nr 17.

lagberedningen erinrats, lärer frågan om upphävande av denna rätt för vissa städer endast avse den rätt till danaarv, som enligt den nu gällande lagstiftning­ en tillfaller dessa. Utan att inlåta sig på frågan om städernas privilegier och deras rättigheter i allmänhet saknar överståthållarämbetet anledning att i detta sammanhang yttra sig om annat än det nu föreliggande spörsmålet i detta av­ seende. Den danaarvsrätt, som staten i forna tider överlät till vissa städer, var den arvsrätt, som staten själv ansågs äga till egendom, till vilken annan ar­ vinge icke fanns. Då man nu ifrågasätter att inskränka arvsrätten över hela linjen till allenast maka ocli vissa arvingar, lärer hela den grund, varpå den loma danaarvsrätten vilade, komma att undanryckas och således jämväl rätten till de medel, som kronan under helt annan förutsättning överlåtit till berörda städer. Med hänsyn härtill finner överståthållarämbetet någon invändning ur rättslig synpunkt icke kunna göras mot förslaget att beröra de ifrågavarande städerna den dem för närvarande tillkommande förmånen av danaarv. Med hänsyn till den ringa inkomst dessa städer i detta avseende åtnjutit vid jäm­ förelse med deras budgetbelopp i övrigt, synas icke heller några billiglietsskäl föreligga för utbetalande av någon ersättning för den minskning av inkomster, av vilken de till följd av ifrågavarande förmåns upphävande skulle komma att drabbas.’ Magistraten och stadsfullmäktige i Göteborg hava förklarat sig icke ha något att erinra mot att staden till förmån för staten frånträder den staden nu till­ kommande rätten till danaarv, under förutsättning att staden såsom vederlag härför tillerkännes ett kapitalbelopp av 37,500 kronor. Till grund för utlåtan­ det ligger ett yttrande av stadskamreraren i Göteborg. Han framhåller, att då enligt lagberedningens motiv bidragen från arvsfonden böra komma de kom­ muner till godo, som äro i största behov därav, utsikterna för Göteborg att er­ hålla medel ur fonden äro synnerligen små och att, om staden skall bli gottgjord för den uppoffring, förlusten av danaarven innebär för staden, denna gottgörelse måste annorlunda beredas. Han understryker, att staden bör bere­ das full gottgörelse för förlusten av förmåner, av vilka den genom århundra­ den varit i okvald besittning (sedan 1716). Beträffande den grund, efter vil­ ken en dylik gottgörelse bör lämnas, erinrar han, att Kungl. Maj:t genom nå­ digt brev den 10 september 1926 förordnat, att en från statsverket till polis­ personalen i Göteborg utgående årlig ersättning för mistade bötesandelar, vil­ ken ersättning från och med 1909 tillkommit staden såsom följd av dess över­ tagande av pensioneringen av denna personal, skulle indragas och vederlag läm­ nas med ett efter en räntefot av 4 % kapitaliserat belopp. Då stadens inkomster från danaarv under förslagsvis den av lagberedningen angivna tioårsperioden 1913—1922 lämpligen bör läggas till grund för en beräkning av storleken av en eventuell ersättning för förlusten av rätten till dylika arv, borde ersättningen bestämmas på sådant sätt, att staden tilldelas ett belopp av 37,500 kronor, mot­ svarande det efter en räntefot av 4 % kapitaliserade värdet å den till 1,500 kro­ nor årligen uppskattade medelinkomsten under perioden.

På sätt lagberedningen yttrat, torde vederbörande städer icke kunna göra någon rätt gällande till de medel, som på grund av en begränsning av arvs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. »7

rätten tillföras det allmänna. Frågan om upphörande av städernas danaarvsrätt rör följaktligen allenast de mindre betydande belopp, som motsvara de nuvarande danaarven. Att ett upphörande av städernas rätt till dessa danaarv kan åvägabringas genom beslut av Konung och riksdag lärer vara otvivel­ aktigt. Annat har ej heller ifrågasatts av de städer, från vilka nu framställts anspråk å ersättning för danaarvens upphörande. Vid bedömande av frågan, huruvida av skälighetshänsyn ersättning bör utgå, är att märka, att ifråga­ varande inkomstkälla är, för andra städer än Stockholm och Göteborg, av helt tillfällig natur och dessutom, praktiskt taget, saknar ekonomisk betydelse. An­ ledning synes därför ej föreligga att till de städer av denna grupp, vilka ifråga­ satt ersättning — Norrköping och Sigtuna —, fastställa dylik gottgörelse. Vad angår Stockholm och Göteborg kunna dessa städer visserligen räkna med en årlig inkomst av danaarven. Denna inkomst — uppgående i årligt medeltal för Stockholm till ett belopp understigande 10,000 kronor och för Göteborg till 1,500 kronor — kan emellertid icke anses äga någon egentlig betydelse för dessa städers ekonomiska ställning i det hela, och inkomstens bortfallande bör därför knappast möta betänkligheter. I yttrandet från stadskollegiet i Stockholm har framhållits, att den större delen av de medel, som inflöte till allmänna arvsfonden, komme att härröra från arv efter per­ soner, bosatta i Stockholm, medan stadens utsikter att erhålla anslag ur fonden för inrättande av anstalter skulle vara ringa. Om ock en sådan erinran ej utan ett visst fog kunnat göras med hänsyn till den användning av fondens medel, som föreslagits av lagberedningen, blir emeller­ tid förhållandet ett annat, om fondens ändamål utvidgas på det sätt, jag i det föregående angivit. Understöd ur fonden skall nämligen enligt det förslag jag nu framlägger kunna utgå ej blott till upprättande av barnhem utan även till en mångfald andra åtgärder för barns och ungdoms vård och fostran, exem­ pelvis anordnande av undervisning i barnavård och barnsjukvård samt studie­ bidrag till barn och ungdom. Såvitt rör understöd för dessa ändamål, skulle säkerligen de största städernas invånare ej komma att intaga en ogynnsammare ställning än rikets övriga inbyggare. Jag har alltså icke funnit anledning till­ styrka någon åtgärd för beredande åt Stockholm och Göteborg av ersättning för danaarvsrättens upphörande.» Föredraganden uppläser omförmälda inom departementet överarbetade lag­ förslag samt hemställer, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riks­ dagen till antagande. Chefen för finansdepartementet, statsrådet Lyberg, anmäler, att han icke kan biträda förslagen om allmänna arvsfonden och om densammas rätt till arv. Statsrådets övriga ledamöter instämma med föredragande departementschefen; och med bifall till den av denne gjorda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta proto­ koll utvisar. Ur protokollet:

Ragnar K i hl gren.