('med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 mai 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt',)

Kungl. May.ts proposition nr 282. 1

Nr 232.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 mai 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; given Stockholms slott den 20 mars 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 197 käft. (Nr 232.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 2S2.

Förslag

till Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §5 i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse: 1 §• Kungl. Maj :ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regeringsrättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänstgöra i lagrådet. Med iakttagande---------------------- fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §.

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket, eller ock målet angår skolväsendets ordnande; mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads upp­ förande; mål angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallnings­ havandes beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhälle att hava egen fattigvårdsanstalt eller del i sådan; mål angående samhällets barnavård; mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom äktenskap; mål angående allmän pensionsförsäkring;

Kungl. Maj:ts proposition nr 282. 3

13 :o) mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande till vägdelning, till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning; mål om förordnanden till lantmäteriförrättningar, om lantmätares avstängan­ de från rätt till nya förordnanden;

15 :o) mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel;

3 §. Därest i mål, som enligt 2 :o) av 2 § tillhör regeringsrättens upptagande, klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings, menighets eller dess representations beslut, eller mål, som i andra stycket av samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten, med eget utlåtande, överlämna målet till avgörande av Konungen i statsrådet. Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något, men ej alla tillhöra regeringsrättens upptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

TJtdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 9 mars 1928.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden T hyrén , R ibbing , G ärde , P ettersson , R osén , H amrin , L yberg , von S toc ­ kenström .

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och jordbruks­ departementen samt t. f. chefen för ecklesiastikdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén: »Nu gällande föreskrifter angående regeringsrättens sammansättning och Regerings­ rättens or­ verksamhet återfinnas i §§ 17, 18, 22, 23 och 25 regeringsformen samt i lagen ganisation. den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Enligt § 17 regeringsformen skall Konungens rätt att pröva och avgö­ ra besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, i den omfattning, som bestämmes i särskild lag, uppdragas minst sju av Konungen utnämnda män, som förvaltat civil beställning samt däruti ådagalagt insikt, erfarenhet och redlighet. Dessa kallas regeringsråd och utgöra Konungens regeringsrätt. Minst två tredjedelar av hela antalet regeringsråd skola hava fullgjort vad författningarna föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Enligt § 22 regeringsformen prövas och avgöras mål i regeringsrätten av fem ledamöter; så ock av fyra, där tre av dem äro ense om slutet. Uti 1 § i regeringsrättslagen stadgas, att regeringsrätten skall utgöras av sju regeringsråd, av vilka en tjänstgör i lagrådet, att regeringsrät­ tens arbete skall fortgå minst fyrtio veckor om året samt att de i regeringsrät­ ten tjänstgörande ledamöterna äga sig emellan fördela tjänstgöringsskyldighe­ ten. I regeringsrätten tjänstgöra sålunda sex regeringsråd. Erågan om arbetsförhållandena i regeringsrätten har tidigare varit föremål Arbetsför­ hållandena i för övervägande. Under de första åren av regeringsrättens verksamhet ut­ regerings­ gjorde antalet till regeringsrätten inkommande mål något över 1,300 per år. rätten. Emellertid orsakade de under krigstiden inträdda förhållandena en mycket kraftig ökning i tillströmningen av mål till regeringsrätten. Den arbetsbalans, som därmed uppstått, har sedermera icke kunnat avarbetas. Åtgär­ der hava dock tidigare vidtagits i syfte att nedbringa balansen. Sålunda för­ ordnades genom kungörelsen den 12 december 1924, nr 528, att besvär, som enligt dittills gällande bestämmelser kunnat hos Kungl. Maj :t fullföljas i statsdepartementen och i följd härav prövats av regeringsrätten, skulle i stället

Kungl. Majits proposition nr 223%.

fullföljas till och avgöras i kammarrätten beträffande vissa mål om avlö­ ningsförmåner, mål om resekostnads- och traktamentsersättning samt vissa mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan an­ stalt eller kassa och om rätt till pension eller dylik förmån. Vidare för­ ordnades, att dylika mål ävensom vissa på kammarrättens prövning beroende anmärkningsmål, mål om avkortning och avskrivning av allmänna medel eller av persedlar samt reskontreringsmål i allmänhet icke skulle få från kammar­ rätten fullföljas. Ytterligare förordnades genom kungörelse samma dag, nr 533, att mål om familjeunderstöd åt värnpliktiga skulle, där besvär i dylika mål dittills prövats av regeringsrätten, i stället avgöras i kammarrätten. Den sålunda vidtagna begränsningen av de grupper av mål, som fått hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten fullföljas, grundade sig på ett av statens besparingskommitté den 8 december 1923 i ämnet avgivet förslag. Berörda för­ slag, som dock jämväl innefattade, att vissa andra mål skulle undandragas regeringsrättens prövning, beräknades av kommittén medföra en avlastning med ungefär en fjärdedel av regeringsrättens arbetsbörda och minskning med en femtedel av antalet till regeringsrätten fullföljda mål. Emellertid har — mot vad som antogs — någon minskning av betydelse i tillströmningen av mål till regeringsrätten icke inträtt efter ikraftträdandet den 1 januari 1925 av nu berörda föreskrifter. Visserligen inträffade under år 1925 en ringa tillbaka­ gång i antalet inkommande mål, men redan år 1926 framträdde åter tendens till stegring. Ydterligare åtgärder visade sig därför erforderliga. Man inriktade sig därvid dels på åtgärder ägnade att minska tillströmningen av mål dels ock på åtgärder, som skulle möjliggöra, att ett större antal mål per år bleve före­ dragna till avgörande. Förslag i nämnda hänseenden förelädes 1926 års rikädag och vunno i huvudsak riksdagens godkännande. Sålunda upphörde ge­ nom lag den 5 mars 1926 regeringsrättens obligatoriska hörande över ansök­ ningar i fideikommissärenden. I syfte att befordra en snabbare handläggning av målen i regeringsrätten genomfördes vidare vissa bestämmelser för åstad­ kommande av en förbättrad föredragning. För att säkerställa tillgång till fullt kvalificerade föredragande vidtogs sådan ändring i 5 § regeringsrättslagen, att Kungl. Maj:t vid förordnande av föredragande i regeringsrätten icke vidare skulle vara i sitt val bunden vid ämbets- eller tjänstemän inom visst depar­ tement. För beredande av nödiga avlöningsmedel till bestridande av före­ dragningen och eventuellt annat mera kvalificerat arbete uppfördes i staten för vissa departement särskilda ordinarie tjänster. Emellertid hava ej heller de år 1926 beslutade åtgärderna visat sig tillräck­ liga för balansens nedbringande till normal omfattning. Huru förhållandena för tiden efter år 1920 tett sig i avseende å antalet till regeringsrätten inkom­ na, där avgjorda och balanserade mål framgår i övrigt av följande samman­ ställning: Mål. 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927

Under året avgjorda eller eljest handlagda . 2,202 2,061 1,935 1,912 1,880 2,103 2,702

Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

dessa uttalat, att av densamma visserligen syntes framgå, att vissa ytterligare mindre grupper av mål möjligen borde göras till föremål för överflyttning till annan myndighet. Men, så vitt utredningen gåve vid handen, syntes genom be­ stämmelser i berörda avseende, vilka icke torde ifrågakomma i andra fall än där sådant med hänsyn till målens natur utan större olägenhet kunde ske, nå­ gon mera betydande inskränkning i de regeringsrätten åvilande arbetsuppgif­ terna knappast stå att vinna. Jag går nu att angiva de grupper av mål, från vilkas handläggning rege­ ringsrätten synts kunna befrias, jämte därav påkallade ändringar i regerings­ rättslagen.

Uti 31 § tredje stycket i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas, Vissa fattigatt fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare rårdsm 1. eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller del i sådan, må efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna tills vidare befrias från skyldighet härutinnan. Besvär över Konungens befallningshavandes be­ slut i dylika mål anföras hos Kungl. Maj:t; och på grund av stadgandet i 2 § 2:o) tredje stycket regeringsrättslagen, enligt vilket mål angående fattigvår­ den tillhöra regeringsrättens upptagande, skola ifrågavarande mål i sista in­ stans därstädes avgöras. Vid den genom regeringsrättslagen verkställda utskiftningen av mål mel­ lan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten har såsom vägledande grund­ sats iakttagits, att åt regeringsrätten borde uppdragas mål av huvudsakligen rättslig karaktär. Därest en verklig lättnad skulle vinnas i statsrådets arbets­ börda, ansågs det emellertid av nöden, att till regeringsrätten överflyttades jämväl mål, vilka kunde synas i övervägande grad falla inom området för administrationens fria prövning. Dock ansågos sådana mål böra bedömas av regeringen, i vilka avgörandet hade den vikt för det allmänna, att deras över­ flyttning, tvärtemot syftet med reformen, kunde synas innebära ett försva­ gande av regeringsmakten. Då behov nu föreligger att åstadkomma en lindring i regeringsrättens ar­ betsbörda, synes hinder ej böra möta för att från regeringsrätten till Kungl. Maj:t i statsrådet överflyttas den grupp av mål, varom förmäles i 31 § tredje stycket i lagen om fattigvården. Ifrågavarande mål lära närmast vara att hän­ föra till rena förvaltningsfrågor, däri en fri prövning är lämnad åt den beslutande myndigheten. Ändringen torde i regeringsrättslagen böra komma till uttryck på det sätt att till det i 2 § 2 :o) i regeringsrättslagen förekomman­ de tredje stycket 'mål angående fattigvården’ tillägges ’så framt ej klagan rörer Konungens befallningshavandes beslut i fråga om skyldighet för fat­ tigvårdssamhälle att hava egen fattigvårdsanstalt eller del i sådan’.

Enligt 15 :o) första stycket i 2 § regeringsrättslagen skola mål om antagande Mål om antaav släktnamn upptagas och prövas av regeringsrätten. släktnamn Ansökan om antagande av släktnamn skall enligt 2 § i förordningen den 5 de­ cember 1901 angående antagande av släktnamn ingivas eller insändas till

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Konungens befallningshavande i det län, där sökanden är kyrkobokförd. Konungens befallningshavande skall under iakttagande av vissa i förordningen närmare angivna bestämmelser pröva ansökningen samt, om Konungens befall­ ningshavande finner ansökningen böra avslås, därom efter anslag meddela be­ slut. Klagan över dylikt beslut må föras hos Kungl. Maj:t och skall på grund av förenämnda stadgande i regeringsrättslagen upptagas och avgöras av regeringsrätten. Finner Konungens befallningshavande däremot, att ansök­ ningen ej bör avslås, åligger det Konungens befallningshavande att insända an­ sökningshandlingarna till Konungen, som avgör ärendet i statsrådet. Den dualism, som sålunda föreligger i fråga om prövningen av ärenden om antagan­ de av släktnamn, kan icke anses lämplig. Enklast synes enhetligheten i fråga om handläggningen av dessa ärenden kunna genomföras på det sätt, att de­ samma, vare sig de besvärs- eller ansökningsvägen komma under Kungl. Maj :ts bedömande, skola avgöras i statsrådet. De ärenden, som i form av ansökningsmål bliva föremål för Kungl. Maj :ts prövning, utgöra för närvarande det över­ vägande flertalet. Och ur principiella synpunkter synas betänkligheter ej möta att befria regeringsrätten från prövning av besvär av nu förevarande slag. I anslutning till vad sålunda anförts torde första stycket av 2 § 15:o) rege­ ringsrättslagen böra utgå.

Vissa Enligt 3 § regeringsrättslagen åligger det regeringsrätten att med eget utlå­ nnderställningsmål. tande till avgörande av Konungen i statsrådet överlämna mål, däri klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings, menig­ hets eller dess representations beslut, så ock där mål, varom i 2 § 2:o) första eller andra stycket förmäles, angår skolväsendets ordnande. I fråga om de kommunala målen har hänsyn till kommunernas autonomi inom därför utstakade gränser och till innebörden av de olika grunder, på vil­ ka en kommuns beslut kan enligt kommunallagarna överklagas, ansetts fordra, att då en förvaltningsdomstol funnes, åt denna överlämnades avgörandet av dessa besvärsmål. Endast beträffande kommunala beslut, som erfordra myn­ dighets fastställelse, och då klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt sådan fastställelse, har avgörandet ansetts böra i sista hand ske hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Emellertid förekommer det ofta, att fastställelse maste vägras av skäl, som utgör giltig anledning till besvär. Enär, om besvär över primärbeslutet anförts, dessa måste prövas av regeringsrätten, har för upprätthållande av enhet i rättstillämpningen ansetts nödigt föreskriva, att i mål om fastställelse av menighets beslut regeringsrätten skall avgiva utlå­ tande. Bland mål, i vilka regeringsrätten på grund av stadgandet i 3 § regerings­ rättslagen skall avgiva utlåtande, förekomma numera vissa grupper, där i re­ gel allenast är fråga om lämpligheten eller ändamålsenligheten av ett fattat be­ slut. Så är fallet beträffande mål, där klagan rörer länsstyrelses beslut i an­ ledning av sökt fastställelse å av polisdistrikt eller landsting fattat beslut om avlöning eller pension åt sådan polisman, varom förmäles i lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och barn efter så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 9

dan polisman, eller om begravningshjälp till hans dödsbo, eller klagan avser, huruvida i nämnda lag omförmäld befattningshavare vid polisväsendet skall vara ordinarie. Enligt 14 § i nämnda lag skall av polisdistrikt eller landsting fattat beslut av här angivet slag underställas länsstyrelsens prövning samt där­ vid oförändrat fastställas eller ogillas. I dessa mål är dock i regel blott fråga, huruvida av polisdistrikt eller landsting bestämt avlönings-, pensions- eller understödsbelopp kan anses skäligt. En annan grupp dylika mål utgöres av mål om beslut av menighet eller dess representation, där beslutet rörer skolväsendets ordnande. Enligt 10 § 1 mom. i Kungl. Maj:ts förnyade stadga angående folkundervisningen i riket den 26 september 1921, nr 604, skall för varje skoldistrikt finnas ett reglemente. För­ slag till reglemente upprättas av skolrådet och fastställes därefter i vissa i folkskolestadgan närmare angivna delar av kyrkostämman. Förslaget över­ sändes härefter, så vitt kyrkostämmans beslut ej överklagas, till folkskolein­ spektören, som har att jämte eget yttrande översända förslaget till domkapitlet för prövning och godkännande. Besvär över domkapitlets i denna ordning fat­ tade beslut avgöres av Kungl. Maj :t i statsrådet. Om emellertid kyrkostäm­ mans beslut i fråga, som rörer skolväsendets ordnande, överklagas, skola, vare sig frågan står i samband med reglementsändring eller icke, dessa besvär prö­ vas av domkapitlet, och vill någon klaga över domkapitlets i sådan ordning fattade beslut, har regeringsrätten att avgiva utlåtande, varefter målet avgö­ res av Kungl. Maj.-t i statsrådet. Kommunala besvärsmål av sistberörda slag hava ansetts intaga en särställning på grund av den tillsynsrätt domkapitlet äger. Med begagnande av den­ na tillsynsrätt kan domkapitlet vid prövning av besvär i mål om skolväsendets ordnande gå utöver eller vid sidan av vad besvären innehålla. Dessa mål hava av denna anledning ansetts böra behandlas i samma ordning som mål angående fastställelse av menighets beslut. Någon skillnad mellan de mål av nu före­ varande slag, som avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet utan regeringsrättens hörande, och de, i vilka regeringsrätten först avgiver utlåtande, föreligger dock i allmänhet icke. Vanligen är i båda fallen fråga om ändamålsenligheten av beslutade åtgärder. I här omförmälda grupper av mål synes nu gällande föreskrift, att rege­ ringsrätten skall avgiva utlåtande, kunna upphöra. Endast i sällsynta un­ dantagsfall torde i dessa mal förekomma frågor av rättslig innebörd. I den mån så är händelsen, kan och bör Kungl. Maj:t i varje särskilt fall infordra regeringsrättens utlåtande. Vad nu sagts äger dock icke tillämplighet, därest mål enligt andra stycket 2:o) av 2 § regeringsrättslagen om nybyggnad, inredning eller reparation av skola eller om stället för sådan byggnads uppförande jämväl angår skolväsen­ dets ordnande. Är detta händelsen, torde regeringsrätten fortfarande böra avgiva utlåtande av enahanda grund som föranlett, att mål om annan allmän byggnad, vilken skall av menighet underhållas, tillhör regeringsrättens upp­ tagande. I enlighet med vad nu anförts har förslag utarbetats till sådant tillägg till

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

2 § 2:o) första stycket av regeringsrättslagen, att vad där stadgas icke skall gälla beträffande förenämnda mål enligt 1925 års polislag och ej heller i av­ seende å mål, som angår skolväsendets ordnande. Vad sålunda föreslås, har ock påkallat ändring av 3 § regeringsrättslagen.

Mål om för I förevarande sammanhang torde ock böra företagas en av lagen den 18 juni lantmäteri-1 ^926 om delning av jord å landet påkallad ändring i regeringsrättslagen, förrättning. Uti 2 § 13 :o) av regeringsrättslagen stadgas, att mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande till lantmäteriförrättning, om befallningshavandens åtgärder till befordrande av lantmäteriförrättningars fortgång och behöriga verkställighet och om lantmätares avstängande från rätt till nya förordnanden skola prövas och avgöras av regeringsrätten. Emellertid föreskrives numera i 2 kap. 3 § nya jorddelningslagen, att för­ ordnande för lantmätare att förrätta laga skifte meddelas av vederbörande överlantmätare. Länsstyrelses befattning med ifrågavarande förordnanden har sålunda upphört. Det tillkommer dock fortfarande länsstyrelse att meddela förordnanden till vissa förrättningar, som icke falla under jorddelningslagen. Förhållandet mellan länsstyrelserna och överlantmätaren ifråga om den inbör­ des skyldigheten att meddela sådana förordnanden är numera reglerat genom kungörelsen den 22 december 1927, nr 475, med föreskrifter rörande lantmäta­ res med fleres förordnanden till vissa förrättningar. Enligt lantmäteriinstruktionen den 11 november 1927, nr 407, skola besvär över överlantmätares be­ slut i ärende angående förordnande till lantmäteriförrättning fullföljas hos lantmäteristyrelsen. Besvär över lantmäteristyrelsens beslut i dylika frågor skola enligt samma instruktion anföras hos Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet. Därest det nu återgivna stadgandet i regeringsrättslagen får kvarstå oför­ ändrat, komma emellertid besvär över av länsstyrelse meddelade förordnanden att avgöras av regeringsrätten och besvär över förordnanden, som meddelats av överlantmätare, att avgöras av Kungl. Maj :t i statsrådet. Anledningen till att besvär över av länsstyrelse meddelat förordnande till lantmäteriförrättning ansetts böra prövas och avgöras av regeringsrätten är att söka i den omständigheten, att förordnandet ifråga ansetts utgöra nödvän­ dig förutsättning för att själva förrättningen skall komma till stånd. Före re­ geringsrättens tillkomst upptogos besvär i dessa frågor av högsta domstolen. De skäl, som föranlett, att dessa mål hänförts under regeringsrättens behörig­ hetsområde, lära få anses alltjämt äga giltighet. Med skrivelse den 22 september 1927 har ock lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till sådan ändrad lydelse av 2 § 13 :o) regerings­ rättslagen, att mål om förordnande till lantmäteriförrättning komme att avgö­ ras av regeringsrätten vare sig det överklagade beslutet meddelats av läns­ styrelse eller av överlantmätare. Jag ansluter mig i förevarande punkt till det av lantmäteristyrelsen fram­ lagda förslaget.

Mål om ersätt- Utöver vad redan skett torde vissa ärenden kunna överflyttas från regening för yissa ringsrätten till kammarrätten såsom sista instans. I sådant hänseende synas utgifter i tjän­ sten m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 28%. 11

böra ifrågakomma vissa mål om ersättning till polisman för skada å kläder samt om ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagareväsendet för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter. Dylika ärenden prövas för närvarande i första instans av vederbörande länsstyrelse. Den, som är missnöjd med länsstyrelsens beslut, äger anföra besvär hos Kungl. Maj:t, och dessa mål skola jämlikt stadgande i 2 § 4:o) andra och tredje styckena rege­ ringsrättslagen upptagas och avgöras av regeringsrätten. Dessa mål måste anses närbesläktade med mål om avlöningsförmåner och synas böra i samma omfattning som dessa, d. v. s. i den mån utgifterna äro underkastade statlig räkenskapskontroll, i sista instans avgöras i kammarrätten. Den sålunda ifrå­ gasatta ändringen påfordrar icke omredigering av regeringsrättslagen utan synes kunna genomföras medelst tillägg till kungörelsen den 12 december 1924, nr 528, med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m.

Ytterligare torde kunna ifrågakomma att göra kammarrätten till sista in­ Mål om vir­ kestaxering. stans i mål angående virkestaxering. En förutsättning härför torde dock vara, att åtgärder vidtagas för åstadkommande av enhetlig handläggning av dessa mål i kammarrätten och att särskild sakkunskap i värderingsfrågor tillföres denna domstol i likhet med vad som skett för handläggningen av fastighetstaxeringsmålen. Chefen för finansdepartementet har denna fråga under över­ vägande men är icke beredd att nu framlägga något förslag i ämnet. Frågan äger nämligen samband med spörsmålet om förändrad taxeringsorganisation, vilket ärende är föremål för utredning inom finansdepartementet.

Någon mera avsevärd lättnad i regeringsrättens arbetsbörda till följd av nu V erkningarna av de föreslagna åtgärder kan dock icke förväntas. Största lättnaden kommer må­ föreslagna hända den föreslagna ändringen i 3 § regeringsrättslagen att medföra. Mål, åtgärderna. däri regeringsrätten på grund av detta lagrum har att avgiva utlåtande, torde för närvarande förekomma till antal av närmare 100 per år. Till följd av den av mig föreslagna begränsningen torde antalet dylika till regeringsrätten inkommande mål komma att nedbringas till ett tjugutal per år. Därest rege­ ringsrätten vidare befrias från handläggning av mål om virkestaxering, kom­ ma ytterligare åtminstone ett femtiotal mål per år att bortgå. Dylika mål hava under åren 1925—1927 till finansdepartementet inkommit till antal av i medeltal 74. Mål om antagande av släktnamn kunna skattas till ett trettio­ tal för år. Övriga grupper av mål, som föreslagits till överflyttning till annan myndighet, äro av ringa antal, över huvud torde icke kunna förvän­ tas, att de nu föreslagna åtgärderna i förening med den redan beslutade änd­ ringen beträffande instansordningen för fastighetstaxeringsmålen förmå sträcka sina verkningar längre än att de komma att möjliggöra för regerings­ rätten att med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter medhinna att årligen avgöra ungefär lika stort antal mål som dit inkommer. Någon säker­ het förefinnes emellertid ej för att ett dylikt resultat skall kunna ernås. Hit­ tills vunnen erfarenhet utvisar, att tillströmningen av mål till regeringsrätten

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 28%.

tenderar till successiv stegring. Anledningen härtill lärer böra sökas i den fortgående utvecklingen på samhällslivets skilda områden samt härav för­ anledd ny eller förändrad lagstiftning. I synnerhet hava under senare år vidtagna förändringar i skattelagstiftningen orsakat en stark ökning av taxeringsmålen, vilka därjämte till ej ringa antal antagit en mera invecklad ka­ raktär än tidigare varit fallet.

Ifrågasatt be- Inom finansdepartementet har undersökning verkställts rörande möjligheten tälstrSmnin- begränsa tillströmningen av beskattningsmål till regeringsrätten. Olika gen av be- förslag hava därvid varit under övervägande. Sålunda har undersökts möj- ^mål”88 ligheten att från fullföljd avskära vissa grupper av mål, därvid gruppindel­ ning skulle ske efter beskattningens art eller tvisteföremålets värde. Vidare har ifrågasatts att inskränka klagorätten till att gälla vissa delar av processen. Sålunda har tänkts, att klagorätten möjligen skulle kunna inskränkas till att avse allenast rättsfrågor eller att förbud skulle kunna stadgas mot före­ bringande av ny bevisning i regeringsrätten. Slutligen har ock förehafts frågan om införande av rättegångsavgifter, såsom viss fullföljdsavgift eller stämpelavgift för rätt att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t. Emellertid har visat sig, att betydande olägenheter äro förenade med samt­ liga sålunda ifrågasatta åtgärder. Mest förtjänt av beaktande torde otvivelak­ tigt uppslaget om införande av fullföljdsavgifter vara. Dylika avgifter före­ komma i rättegångsmålen vid fullföljd till högsta domstolen, och är deras upp­ gift i den judiciella processen i första hand att lägga en hämsko på processlyst­ naden. Vidare bereda de bidrag till kostnaderna för processen. De ända­ mål ifrågavarande avgifter fylla vid fullföljd till högsta domstolen äro dock ej utan vidare tillämpliga å beskattningsmålen. Det torde sålunda te sig föga tilltalande, att staten uppställer krav på utbekommande av vissa avgif­ ter för att tillåta prövning av rättmätigheten av det allmännas skatteanspråk eller för att täcka statens kostnader för prövningen. Därest avgifterna fast­ ställdes till fixa belopp, skulle de ock tynga skattskyldiga med lägre inkomst vida hårdare än sådana med högre inkomst. Och om avgifterna gjordes bero­ ende av den skattskyldiges ekonomiska bärkraft eller tvisteföremålets värde, komme fastställandet av avgifternas belopp att komplicera skatteprocessen. Dessutom torde, såvitt någon mera betydande begränsning av tillström­ ningen av skattemål till regeringsrätten på denna väg skall ernås, av­ gifterna böra fastställas till jämförelsevis höga belopp. Med hänsyn till vad nu anförts har det icke befunnits möjligt att för närvarande vidtaga särskilda åtgärder för begränsning av tillströmningen till regeringsrätten av beskatt­ ningsmål.

Förändrin- Om alltså föga står att vinna genom att befria regeringsrätten från vissa rinqsrättens firuPPer av mäl, som för närvarande skola där prövas och avgöras, återstår att arbetssätt, undersöka, huruvida genom förändringar i själva arbetssättet i regeringsrätten ett större arbetsresultat kan med nu tillgängliga arbetskrafter ernås. Härvid må till en början anmärkas, att åtgärder redan vidtagits för vinnan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 13

de av en bättre förberedd oeli mera koncentrerad föredragning i regeringsrätten. Detta har utan tvivel kraftigt medverkat till det förbättrade arbetsresultat, som det sist förflutna året utvisar. Något ytterligare står näppeligen att på denna väg ernå. Beträffande sättet för bedrivande av arbetet inom domstolen synes annan förändring icke nu kunna komma under övervägande än möjligheten att minska antalet ledamöter, som skola deltaga i måls avgörande. Bestämmelserna om domförhet i regeringsrätten återfinnas i § 22 regerings­ formen, där det stadgas, att i regeringsrätten mål kunna prövas och avgöras av fem ledamöter så ock av fyra, där tre av dem äro om slutet ense. Detta stad­ gande tillämpas sålunda, att domstolen i regel består av fem ledamöter, dock att sammanträden, i vilka deltaga allenast fyra ledamöter, för närvarande regelmässigt hållas ld/2 timme varje måndag, därvid handläggas vissa enklare mål. Visserligen är vid bedömande av en kollegial domstols förmåga att fylla sin uppgift icke avgörande det antal ledamöter, varav domstolen är samman­ satt. Huvudvikten ligger givetvis vid de enskilda ledamöternas insikter och duglighet för det domarvärv de hava att fullgöra. Bortses kan dock ej från att, såväl ur synpunkten av kravet på riktiga avgöranden som ock för att åt domstolen förvärva nödig auktoritet för dess avgöranden, det ligger vikt uppå att antalet ledamöter, som städse måste deltaga i måls avgörande, ej sättes alltför lågt. En överinstans åligger att öva granskning och kritik av de lägre instan­ sernas rättstillämpning. För att domstolen skall vara i stånd att tillfredsstäl­ lande fylla denna uppgift, måste antalet ledamöter i överrätten vara jämförel­ sevis stort. Ett större antal domare innefattar ovedersägligen en större garanti för att de spörsmål, som föreligga till avgörande, bliva mera allsidigt belysta och undersökta. Det har ock av denna anledning ansetts, att en högre domstol städse borde bestå av flera ledamöter än en lägre. Vad den administrativa rättskipningen beträffar må bemärkas, att den till antalet största gruppen av mål, som är föremål för den högsta administrativa domstolens prövning och avgörande, nämligen beskattningsmålen, redan i den närmast lägre instansen, kammarrätten, prövas och avgöras av tre ledamöter. Härtill kan framhållas, att kammarrättens ledamöter nära nog uteslutande syssla med dömande verksamhet i skattesaker och med hänsyn härtill måste anses väl kvalificerade för denna uppgift. Därest erforderlig garanti skall anses vara för handen för mera tillförlitliga avgöranden i den högsta instansen, vars tid icke i proportionsvis lika stor omfattning upptages av beskattningsmål och vars ledamöter ej heller kunna rekryteras enbart med tanke på att erhålla i skattelagstiftningen särskilt insiktsfulla personer, synes det kravet ej böra eftergivas, att denna domstol skall vara sammansatt av ett större antal domare än den närmast lägre instansen. Vid de judiciella domstolarna har ock nu berörda fordran på ett större an­ tal ledamöter i högre instans hittills upprätthållits. Medan för hovrätt gäller, att fem ledamöter äro domfört antal så ock fyra, där tre äro ense om slutet,

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

skola i högsta domstolen minst sju döma över viktigare saker samt i övriga mål fem, dock att fyra må döma i dylika mål, där alla äro ense om slutet. Förevarande regler tillämpas på det sätt, att i hovrätt domstolen i regel är sammansatt av fyra ledamöter samt att i högsta domstolen dömande avdel­ ning i regel består av sju eller fem men endast undantagsvis av fyra leda­ möter. Att nu företaga en så genomgripande åtgärd som att nedsätta det för domförhet i regeringsrätten erforderliga antalet synes mindre välbetänkt jämväl av den anledning, att vad som nu erfordras är anordningar ägnade att möjlig­ göra avarbetande av en sannolikt tillfällig arbetsbalans. Frågan gäller med andra ord åtgärder av temporär natur. Den enda förändring i fråga om arbetssättet, som nu möjligen kan ifråga­ sättas, synes vara att arbetet i större utsträckning förlägges till sammanträ­ den, i vilka deltaga allenast fyra ledamöter. En dylik anordning, vilken icke erfordrar ändring i gällande bestämmelser om domförhet i regeringsrätten, äger regeringsrätten att av eget initiativ genomföra, därest den kan finnas lämplig. Erfarenheten har emellertid ådagalagt, att de dagar, då ledamot av regeringsrätten åtnjuter frihet från regelmässig tjänstgöring å ämbetsrummet, äro erforderliga för hemarbete. Sammanträden med fyra ledamöter pläga därför, förutom i redan angivna fall, förekomma, då någon ledamot inom re­ geringsrätten är av förfall hindrad tjänstgöra. Enär tydligen med förfall på grund av sjukdom är att räkna i ej alltför obetydlig mån, torde sammanträ­ den, i vilka allenast fyra ledamöter regelmässigt deltaga, icke kunna äga rum i avsevärt större utsträckning än nu. Vid bedömande av en sådan anordning får dessutom ej förglömmas, att i samma mån som antalet ledamöter, vilka deltaga i måls avgörande, min­ skas, i samma mån ökas ock den varje enskild ledamot åvilande arbetsbör­ dan. Arbetet med kontrolläsning av föredragna mål måste fördelas å ett färre antal och följaktligen tyngre drabba varje enskild ledamot av dom­ stolen. Ledamöternas arbetsbörda är dock för närvarande otvivelaktigt av den tyngd, att någon ytterligare belastning icke skäligen torde kunna ifrågakomma. En minskning av antalet ledamöter, som reguljärt skola deltaga i måls avgörande, lärer därför påfordra en nedsättning av den sammanlagda tid varje ledamot per vecka har att tjänstgöra å ämbetsrummet. Den vinst, som av en nedsättning av de i måls avgörande deltagande ledamöterna till fyra kan förväntas, torde därför icke bliva så stor som man i förstone kan vara benägen att antaga.

Storleken Redan i det föregående har framhållits, hurusom i regeringsrätten förefin­ och beskaf­ fenheten av nes en arbetsbalans, som vid 1927 års utgång uppgick till 4,538 mål. Då det regerings­ kan beräknas, att av dessa omkring ett tusental äro utställda till yttrande hos rättens arbetsbalans. myndigheter eller eljest befinna sig under utredning och sålunda icke äro fär­ diga till föredragning, torde den effektiva balansen vid 1927 års slut böra skattas till omkring 3,500 mål. Denna siffra motsvarar ungefär vad regerings­ rätten med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter kan antagas medhinna

16 Kungl. Maj:ts proposition nr S3S.

besvärsmål, det beslut, vars giltighet är i fråga, vara avsett att gälla allenast under viss kortare period. Detta inträffar i mål om giltigheten av utgiftsoch inkomststat, som av kommun för visst år fastställts, och i mål, där be­ slut om ett för visst år beviljat anslag överklagats. Ett avgörande av dy­ lika mål efter förvaltningsperiodens utgång saknar tydligen praktiskt värde, i varje fall för den tvistefråga, för vars lösande domstolens avgörande på­ kallats. Svårigheterna beträffande nu ifrågavarande departement ökas än mera därav, att under vissa perioder, då val till riksdagens andra kam­ mare samt till kommunalfullmäktige inom rikets landskommuner, regelmässigt äga rum, i dylika frågor anförda, ofta talrika besvär måste, med undan­ skjutande av andra mål, i första hand föredragas. Om än nu berörda olägen­ heter icke kunna helt undvikas, är dock uppenbart, att åtgärder för ernående av en mera skyndsam handläggning i högsta instans av de på nu ifråga­ varande departement ankommande besvärsmålen äro i hög grad påkallade. Vad här sagts om behovet av att de på socialdepartementets föredragning ankommande besvärsmålen komma till ett snabbare avgörande äger tillämp­ ning jämväl i avseende å flera på andra departements föredragning ankom­ mande mål. Särskilt må framhållas de till ecklesiastikdepartementets föredrag­ ning hörande kommunala målen, enkannerligen besvär över av kyrkostämma, kyrkoråd och skolråd fattade beslut. Detsamma gäller ock i ganska be­ tydande utsträckning de på kommunikationsdepartementet ankommande be­ svärsmålen; särskilt må i sådant hänseende nämnas vägmålen samt mål om byggnads- och brandväsende. Vilka avsevärda nackdelar, som äro förbundna med dröjsmål i avseende å beskattningsmålens avgörande, torde ej erfordra närmare belysning. Visserli­ gen gäller vid restitution av skattemedel, att vederbörande tillgodoräknas ränta å vad han måst för mycket erlägga. Uppenbart är emellertid, att den skada, som kan hava tillskyndats den enskilde genom honom åsatt för hög taxering, ej alltid därmed är gottgjord. Då beskattningsmålen ofta avse i be­ traktande av den skattskyldiges förmögenhetsförhållanden betydande belopp, och stundom belopp, varav hans ekonomiska ställning kan bero, är det tydligt, att ett avgörande inom skälig tid av dessa mål är ett intresse, som ej kan åsidosättas.

Ökning av Den hittills lämnade framställningen torde utvisa, å ena sidan, att effek-

t intalet leda- åtgärder till balansens avarbetande icke kunna ernås vare sig genom moter i rege- ° . . o . .. ringsrätten, överflyttning av vissa grupper av mal från regeringsrätten till annan myndig­ het eller genom vidtagande av förändringar i avseende å arbetssättet i rege­ ringsrätten, samt, å andra sidan, att trängande behov föreligger av ett snab­ bare avgörande av målen därstädes. Vid nu angivna förhållanden synes annan utväg icke stå till buds än att åvägabringa en ökning av antalet inom regeringsrätten tjänstgörande leda­ möter. I detta sammanhang torde böra till behandling upptagas frågan om möjligheten av att befria regeringsrättens ledamöter från skyldighet att del­ taga i laggranskningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 232. 17

I § 21 regeringsformen stadgas, att tre ledamöter av högsta domstolen och Lag rädd* en av regeringsrättens lagfarna ledamöter tillsammans skola utgöra Konungens lagråd, samt att, där så prövas nödigt, Konungen må för visst ärende (ill ledamot av lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlig­ het känd man. Beträffande omfattningen av lagrådets verksamhet stadgas i samma paragraf, att lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningai, vilka för sadant ändamal bliva av Konungen överlämnade. På grund av stadgandena i §§ 87 och 88 regeringsformen skall lagrådets yttrande inhämtas i ärenden rörande stiftande, upphävande, ändring eller förklaring av allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten samt kyrkolag. Vidare stad­ gas i § 89 regeringsformen, att därest konungen vill åt riksdagen överlämna att gemensamt med honom något avgöra, som rikets allmänna styrelse rörer, då for­ tares därmed pa det sått, som angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgat. Jämväl i dylikt fall skall sålunda lagrådets yttrande inhämtas. Lagrådet inrättades samtidigt med regeringsrätten år 1909. Uti den riks- Riksdagens dagsskrivelse av den 28 april 1903, nr 75, vilken var upphovet härtill, anföres skrivelse den i fråga om laggranskningen, bland annat, att liksom högsta domstolen hade 28 apnl 190:i’ att i fråga om stiftande av allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigs­ makten samt kyrkolag avgiva utlåtanden och därvid ägde tillfälle att för denna lagstiftning göra fruktbärande de erfarenheter, som domstolen vid dessa lagars tillämpning vunnit, så borde även åt den ifrågasatta högsta domstolen för administrativa besvärsmåls avdömande uppdragas att meddela yttranden över förslag till ekonomiska och administrativa lagar och författningar. Däri­ genom skulle vinnas, att den mångskiftande samling av författningar av detta slag, vilka nu utginge från de olika departementen och som i större eller mindre grad präglades av vederbörande departementschefers olika åskådningssätt, skulle genom den behandling och prövning, som ägnades däråt av den admini­ strativa domstolen, för framtiden kunna bringas till större enhet och konse­ kvens. Denna tanke upptogs ock i det av numera landshövdingen Hj. L. Hammar- Betänkandet skjöld den 25 maj 1907 avgivna betänkandet om inrättande av en administra-om e.n adPini_ tiv högsta domstol eller regeringsrätt. Där föreslogs nämligen, att allenast ^domstoL^' frågor rörande stiftande, förändrande eller upphävande av allmän civil- och kriminallag ävensom kyrkolag och kriminallag för krigsmakten skulle gran­ skas av högsta domstolen, medan övrig laggranskning skulle tillkomma regenngsrätten. Sasom skäl för en sadan uppdelning anfördes i betänkandet, att bland de lagfrågor, som da behandlades enligt § 87 regeringsformen, många vore av beskaffenhet att ej egentligen eller huvudsakligen röra stiftande, för­ ändrande eller upphävande av allmän civil- och kriminallag ävensom kvrkolag och kriminallag för krigsmakten. De kunde fastmera åtminstone delvis hänföras till frågor om stiftande, förändring eller upphävande av lagar och författnin­ gar, som rörde rikets allmänna styrelse och hushållning. Lagfrågor av det senare slaget behövde icke efter en regeringsrätts inrättande förbehållas hög­ sta domstolen, som tvärtom ofta i mindre hög grad än regeringsrätten ägde er-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 197 häft. (Nr 232.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

farenhet och sakkunskap på dithörande områden. För att förebygga dels möj­ lig tvekan, till vilken kategori en lagfråga vore att hänföra, dels nödvändig­ heten av ett lagförslags föredragning i både högsta domstolen och regerings­ rätten ansågs lämpligt, att Kungl. Maj:t erhölle befogenhet att välja om i ett särskilt fall högsta domstolen eller regeringsrätten skulle höras. Det ut­ talades i betänkandet vidare, att det framstått såsom egendomligt, att de vik­ tiga och djupt ingripande lagar, som kunde hänföras till kommunallagstift­ ningens vidsträckta område, stiftades, ändrades och upphävdes utan frågans föregående behandling hos sakkunnig judiciell myndighet. Med hänsyn där­ till att högsta domstolens tid icke finge allt för mycket upptagas av lagären­ denas behandling, hade det dittills varit omöjligt att avhjälpa denna anomali. Efter inrättande av en regeringsrätt komme granskningen av förslag till kom­ munallag att utgöra en naturlig uppgift för regeringsrätten. 1908 års pro­ Den sålunda föreslagna uppdelningen av laggranskningen blev emellertid position om icke godtagen i den 1908 års riksdag förelagda propositionen rörande regerings­ regeringsrät­ tens och lag­ rättens och lagrådets inrättande. Föredragande departementschefen anförde rådets inrät­ i propositionen härom bland annat: tande. 'Riksdagens anvisning att uppdela arbetet med laggranskningen mellan re­ geringsrätten och högsta domstolen, så att till regeringsrätten fördes alla lag­ förslag utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningens område, till högsta domstolen de övriga, kunde synas bjuda en tillfredsställande lösning. Men, till en början, det skulle icke bliva möjligt att i lagen på ett nöjaktigt sätt uppdraga gränsen mellan de ifrågasatta två lagstiftningsområdena. Man finge------------- åt regeringen anförtro att i varje särskilt fall bestämma, till vilkendera av de båda högsta domstolarna remiss borde ske — en utväg, som måste anses mindre god. Den stora mängden av s. k. blandade lagar komme vidare i allt fall att bereda svårigheter. Och framför allt, en fördelning av laggranskningsarbetet enligt den utav riksdagen uttalade grundsats skulle låta högsta domstolen fortfarande bliva sysselsatt med sådant arbete i en omfattning, som vore avgjort hinderlig för dess dömande verksamhet.’ I propositionen föreslogs i stället, att granskningen av samtliga författningsförslag, evad de fölle inom det i § 87 regeringsformen angivna lagstiftningsområde eller tillhörde Konungens ekonomiska lagstiftning, borde uppdra­ gas åt ett kollegium, sammansatt av ledamöter från högsta domstolen och rege­ ringsrätten och med sådan granskning till enda uppgift. En dylik delegation borde utgöras av två justitieråd och ett regeringsråd, förordnade att för nämn­ da ändamål tjänstgöra för viss tid, exempelvis två år. För behandling av sär­ skilt ärende av större vikt skulle extra ordinarie bisittare kunna utses, högst tre. Delegationen borde benämnas lagråd och dess yttrande borde ovillkorli­ gen inhämtas över förslag till lagar, som stiftas i den uti § 87 regeringsformen stadgade ordning; i övriga fall skulle det ankomma på regeringens skön, om och av vilken myndighet granskning skulle verkställas. Den föreslagna organisationen av lagrådet vann icke i allo riksdagens gillan­ de. Konstitutionsutskottet yttrade i sitt utlåtande, nr 10, bland annat följande: Enligt utskottets uppfattning kunde den föreslagna organisationen näppeli­ gen betecknas såsom tillfredsställande. Särskilt hyste utskottet betänklighe-

Kungl. Maj:tu proposition nr %32. 1‘)

ter mot att i lagrådet skulle insättas extra ordinarie ledamöter till samma an­ tal som de ordinarie. En dylik anordning kunde icke vara ägnad att giva, lagrådet den oberoende ställning, som måste vara en nödvändig förutsättning för att detsamma skulle kunna förvärva en auktoritet jämförlig med den, som högsta domstolen i förevarande avseende ägde. Även om de uppställda kom­ petensfordringarna — det föreslogs samma kompetensvillkor som för justitie­ råd — innebure en viss garanti för att till extra ordinarie ledamöter av lag­ rådet komme att förordnas personer, som vore i besittning av de för laggranskningsarbetet erforderliga kvalifikationer, finge dock icke den möjligheten för­ bises, att vid utseendet av dessa ledamöter sådana synpunkter skulle kunna göra sig gällande, som icke vore väl förenliga med det grannlaga värv de skulle fullgöra. Blotta möjligheten härtill innebure för utskottet en fullgiltig anled­ ning att icke tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag härutinnan. Utskottet ville dessutom erinra därom att riksdagen ställt sig avvisande mot väckta förslag om förordnande av extra ledamöter i högsta domstolen. Vidare hade utskottet ansett, att lagrådets auktoritet borde stärkas genom en ökning av dess ordina­ rie ledamöters antal; och funne utskottet sig böra föreslå, att detta ökades från tre till fyra, på så sätt att tre justitieråd i stället för två skulle ingå i det­ samma. Visserligen kunde ifrågasättas, huruvida icke lagrådets ledamotsantal borde bestämmas till fem, då avdelning av högsta domstolen, som toge be­ fattning med granskning av lagförslag, skulle bestå av minst fem justitieråd. Men då lagrådet komme att uteslutande sysselsätta sig med detta arbete och dess ledamöter sålunda bleve därmed särskilt förtrogna, hade utskottet icke an­ sett, att några betänkligheter borde möta att fastställa dess ledamotsantal till fyra. Då det mången gång kunde vara synnerligen önskvärt, att inom lag­ rådet bereddes tillgång till den speciella sakkunskap, som för visst författningsförslags rätta bedömande funnes erforderlig, föreslog slutligen utskottet, att Kungl. Maj:t skulle tillerkännas befogenhet att för behandling av särskilt ärende förordna ytterligare en ledamot i lagrådet och skulle denne innehava samma allmänna kvalifikationer som krävas av dem, som skola bekläda rikets högsta ämbeten.

Riksdagen beslöt i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan, och lag­ rådet erhöll i överensstämmelse härmed sin nuvarande organisation.

Frågan om lämpligaste sättet för ordnande av laggranskningen har emeller­ Motioner om tid efter lagrådets inrättande vid skilda tillfällen vant föremål för övervägande. ändring av lagrådets Vid 1920 års riksdag väcktes i första kammaren två motioner, nr 183 och organisation. 245, vari hemställdes, att riksdagen ville uttala sig för lagrådets avskaffande eller, om detta icke kunde bifallas, för vissa förändringar i lagrådets organisa­ tion och verksamhetsområde. Motioner med enahanda syfte framställdes i sam­ ma kammare vid 1923 års riksdag, nr 163, vid 1924 års riksdag, nr 222. samt vid 1927 års riksdag, nr 201. Vid sistnämnda års riksdag väcktes yt­ terligare i första kammaren en motion, nr 8, vilken likaledes gick ut på att lagrådsgranskningen av lagförslag skulle avskaffas. Icke någon av ifråga­ varande motioner föranledde emellertid till någon riksdagens åtgärd. Vid 1926 års riksdag väcktes dels i första kammaren en motion, nr 218, åsyf­ tande sådan ändring av § 21 regeringsformen, att laggranskningen i lagrådet icke skulle omfatta lagarnas eller författningarnas allmänna politiska grun­ der, dels ock eu motion i andra kammaren, nr 350, gående ut därpå att lagrå­ dets granskning av dit remitterade lagförslag borde begränsas till att vä-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 282.

sentligen vara av formell och lagteknisk natur. Ej heller dessa motioner för­ anledde till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens Uti en i andra kammaren vid 1927 års riksdag väckt motion, nr 285, 2S7rapriiei927 hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning, huruvida icke genom ändring i regeringsformens bestämmelser om ett regeringsråds deltagande i laggransk­ ningen samt andra därmed sammanhängande åtgärder en snabbare handlägg­ ning av mål och ärenden i regeringsrätten skulle kunna uppnås, ävensom för 1928 års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med anledning av denna motion anhöll riksdagen, i enlighet med konstitutions­ utskottets hemställan, i skrivelse den 27 april 1927, nr 139, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida genom ändring i regeringsformens bestäm­ melse om ett regeringsråds permanenta deltagande i laggranskningen samt andra därmed sammanhängande åtgärder så betydande fördelar stode att vinna i form av en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten, att därav uppvägdes de betänkligheter, som kunde anföras mot försvagandet av lagrådets sammansättning, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, var­ till utredningen kunde föranleda. Motionens syfte var att bereda möjlighet för snabbare avgörande av mål och ärenden i regeringsrätten därigenom att det regeringsråd, som hittills tjänst­ gjort i lagrådet, i stället skulle tjänstgöra i regeringsrätten. Tillika hänvi­ sades i motionen till utvägen att öka antalet ledamöter i regeringsrätten där­ hän, att domstolen kunde arbeta på två avdelningar med fyra ledamöter å varje. Det förutsattes i motionen, att § 21 regeringsformen jämväl skulle undergå sådan ändring, att Konungen skulle för visst ärende kunna förordna regeringsråd till ledamot av lagrådet. Riksdagen anförde i sin skrivelse bland annat: Riksdagen funne några avgörande principiella betänkligheter icke möta mot förslaget om laggranskningens omläggning på sådant sätt, att ett regerings­ råds obligatoriska medverkan bleve utesluten. Riksdagen finge därvid erinra, att förslag till de lagar och författningar, vilka närmast berörde regerings­ rättens verksamhetsområde — de kommunala författningarna samt administra­ tiv lagstiftning — i allmänhet icke torde underställas lagrådets prövning. De fördelar, som genom en ändring i regeringsformen i angivet syfte skulle kunna vinnas dels i form av en Smidigare anordning av laggranskningsarbetet, dels ock i form av tillskott till regeringsrättens arbetskrafter, förefölle så be­ tydande, att med hänsyn därtill en närmare utredning av den föreliggande frågan syntes vara önskvärd. De mot en dylik ändring anförda skälen sjmtes ej vara så avgörande, att de borde föranleda ett avvisande av det framställda förslaget om utredning.

Högsta dom- Rörande lämpligheten av att minska antalet i lagrådet tjänstgörande ledamöterUomleord möter på det sätt, att en ledamot av regeringsrätten ej längre skulle ständigt nandetavlag- deltaga i laggranskningen, hava på anmodan av chefen för justitiedepartemengranskningen. tet högsta domstolens ledamöter den 25 oktober 1926 avgivit yttrande i anled­ ning av ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag angående återflytt-

l\.an(jl. Maj.ts proposition nr HJ2. 21

ning till högsta domstolen av den lagrådet tillkommande granskning av lag­ förslag. Enligt detta förslag skulle lagrådet upphöra och antalet i högsta domstolen tjänstgörande justitieråd till följd därav ökas från tjuguen till tjugufyra. Inom högsta domstolen skulle en avdelning på tre ledamöter, så vitt det med hänsyn till förefintliga arbetsuppgifter visade sig erforderligt, under hela ar­ betsåret ägna sig åt granskning av lagförslag. Därjämte skulle Kungl. Maj :t äga förordna, att å tid, då lagskipningen eljest skulle handhavas .av tre .avdel­ ningar, en av dessa skulle under högst sex veckor årligen befrias från lagskipningsarbete och att i stället skulle för samma tid bildas ytterligare två tremansavdelningar, vilka skulle syssla med laggranskning. En följd av lag­ granskningens återflyttande till högsta domstolen vore, att laggranskningsarbetet regelmässigt skulle handhavas av allenast justitieråd. Enligt förslaget skulle dock en av regeringsrättens lagfarna ledamöter ävensom annan för in­ sikt, erfarenhet och redlighet känd man kunna, där så prövades nödigt, av Konungen förordnas att deltaga i behandling av visst lagförslag. Detta förslag blev enhälligt avstyrkt av högsta domstolen. Det ansågs i allt för hög grad inkräkta på högsta domstolens huvuduppgift, lagskipningen, vil­ ket särskilt med hänsyn till den redan förefintliga balansen hos domstolen ansågs betänkligt. Tjugu justitieråd tillstyrkte emellertid, därest åtgärder i förslagets syfte ansåges oundgängligen påkallade, att en tillfällig avdelning å tre ledamöter vid behov under högst sex veckor om året bildades för laggranskning på det sätt att, utan upplösning av domstolens avdelningar, två ledamöter toges från den dömande avdelning, som regelmässigt består av sju ledamöter, samt att de till suppleanttjänstgöring indelade ledamöterna minskades med en. Jämväl eu sådan anordning förutsatte, att deltagande i laggranskningen av ett regerings­ råd ej längre skulle vara obligatoriskt. Det laggranskande organet borde fort­ farande, vare sig det arbetade på en eller två avdelningar, betraktas såsom en självständig institution, benämnd lagrådet. Rörande minskningen av antalet ledamöter i lagrådet anförde dessa justitie­ råd : Varje minskning av antalet ledamöter vore naturligtvis ägnad att menligt inverka på granskningens allsidighet och auktoritet. Avgörande betänklig­ heter syntes dock ej kunna anföras emot en minskning till tre ledamöter eller samma antal som föreslogs i propositionen till 1909 års riksdag. Något dröjs­ mål med ärendenas behandling torde en sådan ändring i stort sett icke föran­ leda. Av det föreliggande förslagets hela läggning följde, att minskningen måste ske i den formen, att regeringsrätten icke längre bleve ständigt represen­ terad vid laggranskningen. Tydligt vore emellertid, att frågan kunde så lösas, även om lagrådet bibehölles såsom en fristående institution. Såsom skäl för den föreslagna ändringen åberopades i förslagets motivering, att därigenom ett med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda önskvärt tillskott vunnes i rege­ ringsrättens arbetskrafter. Huruvida detta tillskott lämpligen kunde tillgodo­ göras på ett sådant sätt, att värdet därav uppvägde de betänkligheter, som kunde anföras emot försvagandet av lagrådets sammansättning, vore en fråga, vars besvarande ej torde tillkomma högsta domstolens ledamöter.

•22 Kungl. Maj:ts proposition nr %32.

Fyra justitieråd avstyrkte emellertid upphörandet av regeringsrättens del­ tagande i laggranskningen. Tre justitieråd anförde därvid, att den ifrågasatta minskningen av antalet ledamöter i lagrådet och upphörandet av regeringsrättens reguljära deltagande i lagrådets arbete syntes vara av principiell innebörd. Intetdera stode i över­ ensstämmelse med de grundsatser, på vilka den nuvarande institutionen blivit uppbyggd, sådana de gjort sig gällande vid ifrågavarande grundlagsbestämmel­ ses slutliga utformande. Genom den nya ordningen rubbades regeringsrättens konstitutionella likställighet med högsta domstolen och uteslötes — åtminstone i regeln — den särskilda kunskapen om den administrativa lagstiftningen och dess tillämpning. Man kunde ock ifrågasätta, om den hittills tillämpade praxis, att, därest ett sjukdomsfall inträffade efter börjad föredragning, be­ handlingen av lagförslaget fortsattes utan inkallande av ny ledamot, kunde bibehållas. Den ändrade sammansättningen hade för övrigt intet sammanhang med den ifrågasatta nya organisationens ändamål, såvitt den permanenta av­ delningen av lagrådet anginge. Alla de åsyftade fördelarna skulle, med mindre uppoffring av principer, kunna vinnas, om i grundlagen tillädes, att i bråd­ skande fall för granskning av mindre omfattande lagförslag ytterligare en avdelning av lagrådet finge bildas, bestående av tre justitieråd. Detta under förutsättning att man överhuvud ansåge den ifrågasatta organisationen genom­ förbar. Ett justitieråd anförde, att han, särskilt med hänsyn till det allt mera växan­ de antalet av huvudsakligen administrativa lagförslag, funne sig böra avstyr­ ka varje sådan ändring av lagrådets sammansättning, som innebure uteslu­ tande därur av ett regeringsråd såsom ordinarie ledamot.

Regeringsrät­ Över riksdagens förberörda framställning hava vidare regeringsrättens leda­ tens ledamö­ möter, efter därom av mig gjord hemställan, avgivit yttrande. Samtliga leda­ ter om del­ tagandet i lag­ möter hava avstyrkt förslaget om upphörande av regeringsrättens permanenta granskningen. deltagande i laggranskningen. Sex regeringsråd hava därvid anfört huvudsakligen följande:

Med remissen torde i främsta rummet avsetts att erhålla yttrande av rege­ ringsrättens ledamöter angående betydenheten av de fördelar, som i form av en snabbare handläggning av mål och ärenden i regeringsrätten kunde vinnas genom ändring i regeringsformens bestämmelse om ett regeringsråds perma­ nenta deltagande i laggranskningen. Av riksdagens skrivelse framginge, att genom den ifrågasatta grundlagsändringen regeringsråden icke skulle helt uteslutas från laggranskningen, men grunderna för bestämmandet, i vilka la­ gars granskning regeringsråd skulle deltaga, hade ej i någon mån antytts. Man hade dock näppeligen anledning antaga, att tillkallandet, av regeringsråd för deltagande i laggranskningen skulle inskränkas till allenast sällsporda un­ dantagsfall i paritet med tillämpningen av den för närvarande gällande bestäm­ melsen om förordnande för visst ärende av en extra ledamot av lagrådet. Ett sådant antagande skulle nämligen innebära, att vissa ingalunda oviktiga syn­ punkter, som man avsett att tillgodose genom den nuvarande ordningen för lag­ granskningen, icke vidare skulle vara värda beaktande, såvitt avsåge rege­ ringsrättens rättstillämpning. Dessa ledamöter syftade därvid främst på angelä­ genheten av att tillgodogöra lagstiftningen de erfarenheter, som hos de högsta dömande myndigheterna vunnits inom området för den gällande rättens tilllämpning, samt att till båtnad för tillämpningen av nya lagar tillföra nämnda myndigheter speciell erfarenhet om dessa lagars tillkomst och syften. Man syntes således böra utgå från, att den ifrågasatta grundlagsändringen komme

Kuniil. Maj: tu proposition nr 2:12. 23

att innebära, att regeringsråd ilven framgent skulle deltaga i granskningen av åtminstone förslag till de lagar, som tillämpades av regeringsrätten. Gransk­ ning av förslag till lagar av denna art hade. enligt vad i lagrådet förda an­ teckningar utvisade, under kalenderåren 192.5-—1927 lagit i anspråk ungefär en tredjedel av lagrådets sammanlagda arbetstid. Att döma härav skulle alltså don åsyftade grundlagsändringen medföra förstärkning av regeringsrättens arbetskrafter under i medeltal endast två tredjedelar av aret. Vad därefter anginge den ökning i antalet årligen i regeringsrätten av­ gjorda mål, som detta kunde väntas åvägabringa, hänvisade dessa ledamöter till eu beräkning, som legat till grund för den av regeringsrättens ledamöter till statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 15 december 1927 avgiv­ na promemoria. Dessa beräkningar gåve vid handen, att medan regerings­ rätten med sex ledamöter antoges kunna avgöra omkring 2,400 mål årligen, sistnämnda antal skulle ökas, med sju ledamöter till omkring 2,650 mål. med atta ledamöter till omkring 2,900 mål och med nio ledamöter till omkring 3.200 mål. Ännu en ledamot skulle alltså betyda, vid ökning från sex till sju och från sju till åtta ledamöter i vartdera fallet omkring 250 avgjorda mål mer per år och vid ökning från åtta till nio ledamöter en stegring av antalet avgjorda mål med ytterligare åtminstone 300. I samtliga dessa fall förutsattes emellertid full tjänstgöring under hela året för alla ledamöterna. Som den åsyftade grundlagsändringen, enligt vad förut anförts, icke skulle medgiva, att ytterligare ett regeringsråd kunde hela året deltaga i regeringsrättens ar­ bete utan allenast i medeltal två tredjedelar av året, reducerades nyss angivna ökning av antalet avgjorda mål för respektive fall till två tredjedelar. Härjämte måste framhållas, att en anordning, varigenom en ledamot av re­ geringsrätten skulle kunna tidvis inkallas till tjänstgöring i lagrådet, skulle för regeringsrättens arbete föranleda en högst väsentlig olägenhet. För att genom ytterligare en ledamot utvinna ökat antal föredragna mal erfordrades nämligen helt olika arbetsindelning mellan regeringsråden ävensom andra och längre dagliga sessionstider. Detta i sin tur medförde ändrad indelning av föredragningsturerna. För varje gång ett regeringsråd inkallades i lagrå­ det, skulle — så framt fråga icke vore om allenast någon eller några dagar — de dagliga sessionstiderna så väl som arbetsindelningen för regeringsrätten ändras. I fråga om föredragningsturerna, som för helt år bestämdes med hän­ syn till bland annat att föredragandena skulle erhålla för viss föredragningstid avpassad beredelsetid, skulle det knappast vara möjligt att för på förhand ej kända perioder vidtaga de ändringar, vartill kortare sessionstid borde för­ anleda; regeringsråds tjänstgöring i lagrådet skulle sålunda medföra, att före­ dragandenas arbetstid icke kunde i full omfattning tillgodogöras. Att dylika, kanske icke så sällan förekommande omkastningar i regeringsrättens arbets­ indelning skulle menligt inverka på det kvantitativa arbetsresultatet, torde vara uppenbart.f^n fjopk vara att förvänta, att den med grundlagsändringen

åsyftade anordningen skulle i någon, om än ringa mån bidraga till att balansen snabbare avvecklades. . Vad åter anginge tiden efter det normal balans uppnåtts, syntes anordnin­ gen knappast erforderlig för det syfte, varför den ifragasatts. Med sex leda­ möter hade regeringsrätten under år 1927 avgjort omkring 2,650 mål. Även med hänsyn till att häri ingått flera serier av likartade mål, funnes det icke an­ ledning antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens årliga arbetsprodukt skulle bliva väsentligt mindre. Att nu med någon grad av tillförlitlighet bedöma, huruvida antalet årligen inkommande mål komme att vid nämnda tidpunkt vara större eller mindre än de sista fyra arens medeltal,

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

eller omkring 2,600, vore givetvis icke möjligt. Nya lagar eller lagändringar kunde medföra väsentliga förskjutningar. Gångna års erfarenhet visade, att man normalt hade att räkna med fortgående ökning. Framhållas kunde dock en omständighet, som verkade i motsatt riktning. Antalet inkomna beskattningsmål hade sålunda under senare år blivit icke oväsentligt förhöjt, och en av orsakerna därtill vore just regeringsrättens stora balans, som föranlett för­ dröjd behandling av målen med påföljd att enahanda beskattningsåtgärd måst, innan den blivit slutligen prövad, överklagas ända till fyra eller fem år å råd. Skulle förslaget att genom införande av fullföljdsavgifter minska tillström­ ningen av beskattningsmål vinna statsmakternas gillande, syntes det ganska säkert, att sedan balansen försvunnit, regeringsrätten med sex ledamöter skulle väl medhinna att årligen avgöra lika många mål som de inkomna. Även om nämnda förslag icke skulle bifallas, hade man grundad anledning antaga, att. därest ej regeringsrättens arbetsbörda väsentligen ökades genom ny lagstift­ ning, balansen då skulle kunna hållas nere i normalt antal mål. Av det anförda framginge, att den ifrågasatta anordningen skulle dels för avarbetande av den stora balansen äga allenast ringa värde dels ock, sedan denna balans avarbetats, icke för målens avgörande inom skälig tid vara av behovet påkallad. För en ändring av grundlagen kunde anordningen således knappast utgöra tillräckligt skäl. Då därtill komme, att den förut angivna olägenheten för regeringsrättens arbete, som bleve en oundviklig följd därav att ett regeringsråd skulle vissa icke på förhand bestämda tider av året in­ kallas i lagrådet, måste betecknas såsom synnerligen betydande, funne dessa ledamöter sig böra avstyrka den ifrågasatta grundlagsändringen. Skulle emellertid beslut fattas, innebärande att regeringsråds permanenta medverkan vid laggranskningen skulle upphöra och en ledamot i regeringsrät­ ten allenast i särskilda fall efter Kungl. Maj :ts beslut däri deltaga, torde i allt fall denne ledamot icke böra, på sätt ifrågasatts, förordnas av Kungl. Maj:1. utan i överensstämmelse med vad förhållandet vore i fråga om de ledamöter av högsta domstolen, som hade att tjänstgöra i lagrådet, utses av regerings­ rätten.

Fn ledamot tilläde: Med de väsentliga skiljaktigheter, som förelåge mellan den administrativa och den judiciella rättskipningen, syntes det, sedan en administrativ högsta domstol inrättats, ej lämpligt, att laggranskningen beträffande lagar, som helt eller till väsentlig del tillämpades av administrativ myndighet, verk­ ställdes enbart av ledamöter från högsta domstolen. Förslaget innebure ju också, att vid sådana lagar en ledamot av regeringsrätten skulle kunna till­ kallas. Om så i erforderlig utsträckning komme att ske, torde emellertid med en sådan anordning det mål, som man huvudsakligen velat vinna eller utökning av regeringsrättens arbetskrafter, ej nås, då ett dylikt ambulerande för regeringsrättens, ledamöter mellan regeringsrätten och lagrådet med det sto­ ra antalet lagar av ifrågavarande art skulle väsentligen försvåra en ordnad in­ delning av regeringsrättens arbete. Skulle en ändrad anordning ske, syntes lämpligare, att den tanke, som var uppe vid regeringsrättens bildande eller, att högsta domstolen skulle granska lagar tillhörande den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningen. och regeringsrätten de övriga, borde på det sätt återupp­ tagas, att åt en särskild delegation, i vilken såsom ledamöter skulle ingå repre­ sentanter för regeringsrätten samt den centrala och lokala förvaltningen, uppdroges att verkställa granskning av såväl sådana lagar i egentlig mening, som regeringsrätten företrädesvis hade att tillämpa, som även sådana lagar, t. ex. kommunal- och skattelagar, vilka ej tillkomme i den ordning § 87 regerings­ formen föreskreve. Ifrågasättas kunde ock, om icke åt denna delegation skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 232. 2 5

kunna uppdragas att i stället för lagrådet verkställa granskning jämväl av sådana lagar i egentlig mening, som företrädesvis tillämpades av förvaltnings­ myndigheterna, även om vid tillämpningen av samma lagar regeringsrätten ej vore högsta instans.

Ett regeringsråd anförde bland annat: Den fördel för regeringsrättens arbete, som av den ifrågasatta förändrade: anordningen skulle vinnas, bleve skäligen ringa och vore i allt fall icke av beskaffenhet, att regeringsrättens organisation, i vad anginge an­ talet regeringsråd, därpå kunde byggas. Den ifrågavarande förändringen i grundlagen borde för övrigt icke genomföras allenast för avhjälpande av den för närvarande befintliga, efter vad det finge antagas, jämförelsevis tillfälliga arbetsbalansen i regeringsrätten utan frågan om lagrådets sammansättning bor­ de ses framför allt ur synpunkten av lagrådets egna arbetsuppgifter och därav påkallade förhållanden. Vid bedömande av frågan härom torde icke böra för­ bises, att betydelsen av ett regeringsråds medverkan vid laggranskningen icke kunde anses inskränka sig allenast till granskningen av lagar, vilkas tillämp­ ning helt eller företrädesvis fölle inom områden, dit regeringsrättens verksam­ het närmast vore förlagd, utan sträckte sig jämväl till lagstiftningen i övrigt, i den mån administrativa förhållanden därvid berördes eller eljest spelade in — något som, enligt vad erfarenheten visade, i stor utsträckning ägde rum. Den tanke, som torde hava legat till grund för lagrådets sammansättning, så vitt nu vore ifråga, eller att jämväl den erfarenhet i berörda hänseenden och därutinnan rådande rättspraxis, som arbetet inom regeringsrätten vore ägnat att skän­ ka, borde vid laggranskningen på ett stadigvarande sätt tillgodogöras, torde därför fortfarande få anses äga giltighet. Ej heller borde underskattas värdet av det tillskott i vidgad och fördjupad insikt i lagstiftningens grunder, som deltagandet i laggranskningen vore ägnat att tillföra regeringsrätten.

Såsom jag i det föregående framhållit, synes någon tvekan icke böra råda Departe-

därom att, för nedbringande inom rimlig tid av den i regeringsrätten förefint- mentschefen.

liga balansen, en ökning av antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter måste vidtagas. Av utredningen framgår, att en ökning av antalet ledamöter från sex till sju och från sju till åtta i vartdera fallet skulle betyda omkring 250 avgjorda mål mer per år, och att en ökning från åtta till nio ledamöter innebure en stegring av antalet avgjorda mål med ytterligare åtminstone 300. T samtliga dessa fall förutsättes full tjänstgöring året om för samtliga ledamöter. Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att regeringsrätten med sex ledamöter kunde antagas avgöra omkring 2,400 mål per år. Emellertid har re­ geringsrätten under år 1927 med sex ledamöter avgjort 2,650 mål. Vidare hava regeringsrättens flesta ledamöter anfört, att det icke funnes anledning antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, regeringsrättens årliga arbetspre­ station skulle bliva väsentligt mindre än omkring 2,650 mål samt att, därest icke regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades genom ny lagstiftning, balansen därefter med sex ständigt arbetande ledamöter skulle kunna hållas nere vid normalt antal mål. På grund härav synes talet 2,400 såsom uttryck för vad regeringsrätten med sex ledamöter kan antagas i medeltal årligen medhinna vara väl lågt. Man torde vara berättigad räkna med omkring 2,500 mål såsom årligt medeltal.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Under de fyra sist förflutna åren hava till regeringsrätten inkommit i medel­ tal 2,600 mål per år. Visserligen möta vanskligheter vid försök att beräkna den årliga tillströmningen av mål för framtiden. Man maste härvid, såsom jag förut framhållit, taga i beräkning möjligheten av en viss successiv stegring. Emellertid hava vissa redan beslutade åtgärder för avskärande av mål från fullföljd till regeringsrätten ännu icke trätt i kraft. Under beaktande härav och, därest av mig i det föregående förordade åtgärder för avskärande av ytter­ ligare vissa grupper av mål från handläggning i regeringsrätten bliva genom­ förda, torde dock kunna antagas, att någon minskning i tillströmningen av mål skall inträda. Med hänsyn härtill torde man för den närmaste framtiden ej behöva räkna med högre årligt medeltal å de inkommande målen än 2,500. I betraktande härav kan ett tillskott till regeringsrättens arbetskrafter för­ väntas helt komma balansen till godo. Å denna skulle avarbetas med sju ledamöter 250 mål, med åtta ledamöter 500 mål och med nio ledamöter 800 mål per år. Under nu angivna förhållanden skulle balansen alltså kunna antagas bliva avarbetad med sju ledamöter efter 14 år, med åtta ledamöter efter 7 år och med nio ledamöter efter 4 2/s år. Beträffande de förändringar i fråga om tjänstgöringsförhållandena i rege­ ringsrätten, som betingas av en förändring i antalet där tjänstgörande ledamö­ ter torde följande vara att framhålla. Antingen de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöternas antal kommer att utgöra åtta eller nio, bliver en utsträckning av de dagliga sessionstiderna nöd­ vändig. Därest regeringsrätten består av åtta där tjänstgörande ledamöter, er­ fordras, för att varje ledamot skall per vecka erhålla ungefär lika lång tjänstgö­ ring å ämbetsrummet som för närvarande är fallet, att regeringsrätten samman­ träder 5 timmar tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Därjämte skulle erfordras, att liksom nu någon tid under måndagen, vilken veckodag till huvudsaklig del tages i anspråk för justering av de under föregående vecka föredragna målen, anslås till föredragning av mål. För närvarande äger föredragning rum under 1 V2 timme varje måndag. Emellertid torde, därest den dagliga sessionstiden skall utsträckas till 5

timmar, bliva oundvikligt att indela sessionerna i två skift om vardera 2 1j2

timme. Att regelbundet åhöra föredragning under fem timmar per dag torde bliva allt för betungande. Det överstiger i varje fall vad som ansetts lämpligt såväl i kammarrätten som i de judiciella överinstanserna. I samtliga dessa domstolar utgör den dagliga sessionstiden fyra timmar och endast i undantags­ fall inträffar det, att sammanträde pågår längre tid. Med åtta i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter skulle på varje ledamot per vecka ankomma förutom måndagstjänstgöring fem sammanträden om var­ dera 2 72 timmar fördelade på fyra veckodagar. En sålunda anordnad tjänstgö­ ring måste, även om den sammanlagda tjänstgöringstiden på ämbetsrummet för vecka icke bliver längre än den nuvarande, dock anses väsentligt mera betun­ gande. Ännu mera otillfredsställande gestalta sig förhållandena, därest i regerings­ rätten skola tjänstgöra nio ledamöter. För att varje ledamot i dylikt fall

Kungl. Maj:l.s proposition nr £82. 27

skall erhålla ungefär lika lång tjänstgöringstid å ämbetsrummet som för när­ varande, erfordras att regeringsrätten håller sammanträde förutom såsom nu å måndag, därvid föredragning måste äga rum i medeltal 1 timme, 5 timmar under en var av tisdag, onsdag, torsdag och fredag samt 2 1/2 timme varje lördag. En tjänstgöring enligt nu angivna regler torde emellertid bliva oskäligt betungande. Därest utslag skall kunna beslutas beträffande de under en vecka föredragna målen under nästföljande måndag, måste i rättssäkerhetens intresse det kravet upprätthållas, att ledamöterna disponera lördagen för läs­ ning av handlingarna, för författnings- och litteraturstudier samt för avfat­ tande av förslag till utslag. I förevarande fall skulle det icke kunna und­ vikas, att ledamot under vissa veckor måste deltaga i domstolens sammanträden torsdag, fredag och lördag samt därvid tjänstgöra 5 timmar under torsdag

eller fredag och 2 lj2 timme under en var av de två övriga dagarna. Att under

sådana förhållanden medhinna att till måndagen bestämma sitt votum i samtliga mål, i vars avgörande han under veckan deltagit, torde ej kunna ske annorledes än med eftergivande av, i synnerhet då fråga är om högsta instans, oavvisliga krav på rättskipningens säkerhet. De olägenheter, som sålunda påvisats vara förenade med en organisation av regeringsrätten på en avdelning med nio tjänstgörande ledamöter, hava synts mig vara av den art, att en sådan sammansättning av denna domstol icke kan ifrågasättas under annat villkor än att samtidigt bestämmelserna för domförhet i regeringsrätten ändras därhän, att denna domstol åtminstone i vissa slag av mål bliver domför med allenast tre ledamöter. Då av skäl, jag redan anfört, en nedsättning av det för domförhet erforderliga antalet under vad nu gäller ej bör äga rum, har jag kommit till den slutsats, att en ökning av regerings­ rätten till nio där tjänstgörande ledamöter icke lämpligen nu bör ifrågakomma. De alternativ, som härefter återstå, äro antingen en ökning av antalet leda­ möter så, att domstolen kan, vid bibehållande av nu gällande regler för dom­ förhet, tjänstgöra på två avdelningar, eller ock en ökning till högst åtta i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter. Med hänsyn till önskvärdheten av att den förefintliga balansen måtte skynd­ sammast bliva avarbetad, vore visserligen det förstnämnda alternativet att föredraga. Med två avdelningar om vardera 5 ledamöter skulle balansen efter omkring 3 V2 år hava nedbringats till normal omfattning. Emellertid är härvid att beakta förutom kostnadsfrågan ytterligare en omständighet, nämligen att den förstärkning av arbetskrafterna, som nu måste äga rum, bör erhålla alle­ nast tillfällig karaktär. Såvitt nu kan beräknas, lärer man kunna förvänta, att sedan balansen väl avarbetats, det skall bliva möjligt för regeringsrätten att med nuvarande antal där tjänstgörande ledamöter medhinna att årligen avgöra ungefär lika stort antal mål, som dit inkommer. Det måste emellertid antagas komma att möta svårigheter att vid den tidpunkt, då balansen för dylik hän­ delse skulle vara avslutad, omedelbart nedbringa antalet i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter så långt som till sex. Skyldighet att avgå med pen­ sion inträder för regeringsrättens äldste ledamot under augusti 1933. Av nu angivet skäl synes man böra undvika att inrätta en hel ny avdelning.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Återstå alltså såsom med hänsyn till föreliggande omständigheter lämpliga utvägar en förstärkning av regeringsrätten i den omfattning att där komma att tjänstgöra sju eller åtta ledamöter. En förstärkning med blott en leda­ mot skulle emellertid bliva av allt för ringa betydelse för balansens avarbe­ tande. I bästa fall skulle en dylik ökning av arbetskrafterna innebära, att balan­ sen koinme att nedbringas med 250 mål per år. En förstärkning med två i rege­ ringsrätten tjänstgörande ledamöter synes därför ofrånkomlig, därest balansen skall inom rimlig tid bringas att upphöra. Fråga är då blott, huruvida för fyl­ landet av den ena av sålunda erforderliga två nya platser skall kunna tagas i anspråk den i lagrådet tjänstgörande ledamoten i Regeringsrätten. Vad angår spörsmålet om regeringsrådens fortsatta deltagande i lagrådets arbete, så har såväl inom högsta domstolen som inom regeringsrätten framhål­ lits betydelsen av att kunskapen om den administrativa lagstiftningen och dess tillämpning bleve tillgodogjord vid laggranskningen. Detta skäl för bibehål­ lande av den nuvarande anordningen får icke underskattas. Det synes mig givet, att regeringsrättens erfarenhet om och insikt i sådana lagstiftningsären­ den, som falla inom området för dess verksamhet, böra utnyttjas vid gransk­ ning av förslag till ny eller ändring av gällande sådan lag, särskilt då inom regeringsrätten på ifrågavarande områden av den gällande rätten ej sällan före­ komma till avgörande spörsmål av invecklad och svårbedömd beskaffenhet. Men betydelsen av regeringsråds medverkan vid laggranskningen sträcker sig jäm­ väl till sådan lagstiftning, som faller utanför området för regeringsrättens verk­ samhet, i den mån administrativa förhållanden därvid beröras eller spela in. Ett upphörande av regeringsråds deltagande i laggranskningen skulle vidare innebära ett avsteg från de principer, som ansågos vägledande vid regerings­ rättens och lagrådets inrättande. Lagrådet skulle sålunda bliva att anse såsom allenast en avdelning av högsta domstolen utan att andra synpunkter där bleve representerade än de, som vore företrädda i sistnämnda domstol. Därest rege­ ringsråden ej längre skulle deltaga i laggranskningen, komme de att gå miste om den fördjupade insikt i lagstiftningens grunder, som denna verksamhet skänker. Dessa skäl måste enligt min mening tillmätas betydelse. Delta­ gandet i lagstiftningsarbetet verkar utan tvivel befruktande på rättskipnin­ gen och är ägnat att förebygga en ensidig och alltför formbunden rättstillämp­ ning. Det synes dessutom föga lämpligt att för avhjälpande av missförhållanden, som, så vitt nu kan bedömas, äro av tillfällig natur, tillgripa åtgärder, vilka hava principiell innebörd och som sträcka sina verkningar utöver den tidrymd, under vilken de olägenheter, man vill undanröja, kunna antagas fortvara. Nu berörda omständigheter synas mig i och för sig vara av den betydelse, att de böra utesluta ej blott ett fullständigt upphörande av regeringsrådens del­ tagande i laggranskningen utan jämväl en ifrågasatt begränsning därav till att omfatta allenast förslag till sådana lagar, som falla inom området för rege­ ringsrättens verksamhet. Härtill kommer emellertid, att en förändring av sist angiven beskaffenhet skulle föranleda svårigheter för arbetets ordnande inom regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr £32. 2 !)

Av regeringsrättens ledamöter liar framhållits, att betydande olägenheter för regeringsrättens arbete skulle uppkomma, därest ett regeringsråd tid­ vis tjänstgjorde i lagrådet — och regeringsrättens dömande ledamöter således skulle för nu avsett fall utgöra stundom sju, stundom åtta — och hava dessa olägenheter angivits bestå däri, att, så snart tjänstgöringen i lagrådet komme att omfatta längre tid än en eller ett par dagar, omläggning måste ske dels av arbetsindelningen mellan de i regeringsrätten tjänstgörande regeringsråden dels ock av de dagliga sessionstiderna. Vidare skulle en förändring av de dag­ liga sessionstidernas längd föranleda rubbningar i de fastställda föredragningsturerna. I det föregående bär jag framhållit, att med åtta i regeringsrätten tjänstgö­ rande ledamöter den dagliga sessionstiden fyra dagar i veckan måste utsträckas (ill 5 timmar, fördelade å två skift; på varje ledamot skulle per vecka ankomma förutom måndagstjänstgöring fem sammanträden om vardera 2 */2 timmar. Vid en tjänstgörig åter av allenast sju ledamöter skulle nu nämnda system ej kun­ na bibehållas. Därest med sju tjänstgörande ledamöter varje ledamot skall per vecka erhålla ungefär lika lång tjänstgöring å ämbetsrummet som för när­ varande, finge sessionstiden under tisdag, onsdag, torsdag och fredag bestäm­ mas till 41/, timme. Att vid sådant förhållande uppdela de dagliga sessio­ nerna i två skift torde ej vara lämpligt. En återgång finge sålunda ske till nu gällande ordning med samma - ledamöter för hel dagssession. En dylik omkastning av tjänstgöringsförhållandena inom domstolen måste otvivelaktigt bliva förenad med betydande olägenheter. Och olägenheterna skulle ytterligare förstärkas därav att tidpunkten, då omkastning i tjänstgö­ ringen måste äga rum, ävensom den tid, under vilken ändrad ordning för tjänst­ göringen måste fortgå, vanligen icke skulle kunna på förhand beräknas på grund av svårigheten att i förväg med någon säkerhet planlägga arbetet i lag­ rådet. Ett effektivt bedrivande av verksamheten i en kollegial domstol förutsätter, att arbetet får fortgå utan störande avbrott. Den icke minst viktiga delen av nämnda verksamhet är förlagd till arbete i hemmet, därvid ledamöterna hava att granska handlingarna i föredragna mål samt verkställa för målens avdömande erforderliga studier och överväganden för avfattande av sina vota. För att sätta ledamöterna i tillfälle att på tjänligaste sätt utnyttja den tid, som icke tages i anspråk för domstolens sammanträden, fortgår ock i varje kollegial domstol ledamöternas tjänstgöring å ämbetsrummet efter en på för­ hand fastställd indelning. Varje ledamot vet följaktligen, över vilken tid han förfogar för hemarbete, och kan därefter planlägga sitt arbete. Att så kan ske är otvivelaktigt en oundgänglig förutsättning för att beträffande de under en vecka föredragna målen utslag skall kunna beslutas påföljande mån­ dag. Ett uppgivande av sistnämnda regel bör icke få ske. Därest den praxis skulle vinna insteg, att man framflyttar slutjustering av de under en vecka föredragna målen till annan dag än påföljande måndag, kan det komma att visa sig, att man härigenom i avseende å arbetsresultatet förlorar lika mycket och måhända mera än man rent siffermässigt anser sig kunna vinna

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

genom att det på grund av nu gällande ordning i lagrådet tjänstgörande re­ geringsrådet under större delen av året i stället finge sitt arbete förlagt till regeringsrätten. Men oregelbundenhet i avseende å tidpunkten för slutjuste­ ring av föredragna mål skulle säkerligen icke kunna undvikas vid omkast­ ning av tjänstgöringsförhållandena inom domstolen. Till det nu anförda komma svårigheterna att vid inträffande omkastningar i sessionstidernas längd utnyttja föredragandenas arbetstid. Föredragandenas tjänstgöring fortgår för närvarande enligt vissa per år fastställda föredragningsturer, därvid föredraganden till varje föredragningstur erhåller en efter föredragningens längd avpassad förberedelsetid. Skulle emellertid domstolens sessionstider omkastas under tider, som ej kunde på förhand fastställas, komme säkerligen betydande svårigheter att möta för att på lämpligt sätt anpas­ sa föredragningsturerna efter de tid efter annan inträdande ändrade sessionstiderna. På grund av oförutsedda uppskov med föredragningen och därav för­ anledd förnyad förberedelse komme arbetet med målens inläsning att i ej ringa omfattning gå till spillo. Dubbelarbete bleve sålunda erforderligt. Det torde icke bliva möjligt att förekomma olägenheter av här antytt slag. Den i ärendet verkställda utredningen har sålunda lett mig till den slutsats, att någon ändring i fråga om lagrådets sammansättning icke nu bör vidtagas, men att däremot antalet ledamöter i regeringsrätten bör ökas med två. Såsom redan i det föregående antytts, bör emellertid denna ökning erhålla allenast tillfällig karaktär. Regeringsrättens flesta ledamöter hava uttalat, att det funnes anledning antaga, att vid den tidpunkt, då balansen avarbetats, re­ geringsrättens årliga arbetsprodukt icke skulle bliva väsentligt mindre än 2,650 mål, samt att, därest icke regeringsrättens arbetsbörda avsevärt ökades genom ny lagstiftning, balansen därefter med sex ständigt arbetande ledamöter skulle kunna hållas nere i normalt antal mål. Vid övervägande av det antal ledamöter, med vilket regeringsrätten nu bör ökas, torde i följd härav böra tillses, i den mån så kan ske, att vid den tid­ punkt, då balansen nedgått till normal omfattning, antalet ledamöter i regerings­ rätten må kunna nedbringas till vad som kan antagas motsvara behovet med hänsyn till antalet vid berörda tidpunkt per år inkommande mål. Skyldighet att avgå med pension inträder för regeringsrättens äldste leda­ mot, såsom redan nämnts, under augusti 1933, för ett regeringsråd under janu­ ari, för ett under juni och för ett under oktober 1935. Med hänsyn till den av­ gång, som sålunda kan beräknas bland de nuvarande regeringsråden, torde så­ som tidpunkt, då balansen bör vara avarbetad, kunna fastställas utgången av maj månad 1935. Lämpligen torde dock den tidrymd, under vilken regeringsrät­ ten skall bestå av nio ledamöter, böra i regeringsrättslagen angivas till utgån­ gen av år 1934 samt att antalet regeringsråd därefter skall, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. Balansens avar­ betande skulle sålunda fördelas å en tid av sju år, under vilken tid balansen per år skulle nedbringas med 500 mål. Av den här verkställda undersökningen framgår sålunda, att för att balansen skall kunna beräknas avarbetad vid utgången av budgetåret 1934—1935 antalet

Kungl. Majrts proposition nr 282. 31

i regeringsrätten tjänstgörande ledamöter bör från och med nästkommande budgetårs ingång ökas med två. Jag hemställer alltså, att regeringsrätten intill utgången av år 1934 skall utgöras av nio ledamöter samt att därefter antalet regeringsråd, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, ned­ bringas till sju. I anslutning till vad jag sålunda hemställt, har jag låtit utarbeta förslag till därav påkallad ändrad lydelse av 1 § regeringsrättslagen.»

Föredraganden uppläser förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, av det in­

nehåll bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttran­ de över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål in­ hämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

E. Lindström.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 232.

Bilaga.

Förslag

till Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §1; i lagen den 26 maj 1909 om Kungl Maj.ts regeringsrätt skola, 1 och 2 §§ i nedan angivna delar, hava följande ändrade lydelse: 1 §• Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall intill utgången av år 1934 utgöras av nio regeringsråd. Därefter skall antalet regeringsråd, i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till sju. En av regerings­ rättens lagfarna ledamöter skall, enligt vad därom är särskilt stadgat, tjänst­ göra i lagrådet. Med iakttagande — — — — — fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §.

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras representationer, så framt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sökt fastställelse å i polisdistrikt eller av landsting fattat beslut om avlöning eller pension åt polisman, varom förmäles i lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, om familjeunderstöd åt änka och barn efter sådan polisman eller om begravningshjälp till hans dödsbo, eller klagan avser, huruvida i nämnda lag omförmäld befattning vid polisväsendet skall vara ordinarie, eller ock målet angår skolväsendets ordnande; mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som av menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads upp­ förande;

Kungl. Maj.ts proposition nr 232. 33

mål angående fattigvården, så framt ej klagan rörer Konungens befallningshavandes beslut i fråga om skyldighet för fattigvårdssamhålle att hava egen fattigvårdsanstalt eller del i sådan; mål angående samhällets barnavård; mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn utom äktenskap; mål angående allmän pensionsförsäkring;

13:o) mål om Konungens befallningshavandes beslut rörande förordnande till vägdelning, till syn rörande dikning, vattenavledning eller flottning eller till annan dylik förrättning, om befallningshavandens åtgärder till befordrande av dessa förrättningars fortgång och behöriga verkställighet, om förordnanden till lantmäteriförrättningar, om lantmätares avstängande från rätt till nya för­ ordnanden ;

15:o) mål om kyrkobokföring, lysning eller annat kungörande till äktenskap, utfärdande av äktenskapscertifikat, företagande av vigsel;

3 §. Därest i mål, som enligt 2:o) av 2 § tillhör regeringsrättens upptagande, klagan rörer myndighets beslut i anledning av sökt fastställelse å landstings, menighets eller dess representations beslut, eller mål, som i andra stycket av samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten, med eget utlåtande, överlämna målet till avgörande av Konungen i statsrådet. Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, av vilka något, men ej alla i 2 § angivits tillhöra regeringsrättens upptagande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1928.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 197 häft. (Nr 282.) 3

34 Kungl. Maj ris proposition nr 28£.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd, den 19 mars 1928.

N ärvarande: justitierådet von S eth , justitierådet W edberg , regerin gsrådet P lanting - G- yllenbåga , justitierådet A lexanderson .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justi ti edepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet den 9 mars 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj

1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj.ts regeringsrätt.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Torsten Petersson.

Lagrådet anförde:

I 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket talas ej om polismän utan helt allmänt om befattningshavare vid polisväsendet. Giltig grund torde saknas att i före­ varande lag avvika från detta uttryckssätt. Med hänsyn härtill, men även av andra redaktionella skäl, hemställes att det undantag i 2 § 2:o) första ledet, som hänför sig till sagda lag, måtte avfattas sålunda: såframt ej klagan föres över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av sökt fastställelse å beslut, varom förmäles i 14 § 1. lagen om polisväsendet i riket. Enligt den nuvarande lydelsen av 2 § 13 :o) höra till regeringsrättens pröv­ ning mål om Konungens befallningshavandes åtgärder till befordrande av lantmäteriförrättningars, men ej andra förrättningars, fortgång och behöriga verk­ ställighet. Enligt förslaget skulle det bliva tvärtom. Att bestämmelsen om lantmäteriförrättningar uteslutits beror uppenbarligen därpå, att tillsynen över att sådana förrättningar vederbörligen fortgå och verkställas numera helt an­ kommer på överlantmätarna och lantmäteristyrelsen, vilken senare har att, där förhållandena icke äro sådana, att åtal vid domstol påkallas, i disciplinär väg inskrida mot den felande eller försumlige. Talan mot vad lantmäteristyrelsen i sådan väg åtgör och beslutar prövas redan nu enligt punkten 17 :o) av rege­ ringsrätten. Beträffande övriga förrättningar lära icke några stadganden fin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 882. 35

nas, som berättiga Konungens befallningsliavande att vidtaga sådana särskil­ da åtgärder i förevarande hänseende, som det tidigare ankommit på befallningshavanden att vidtaga i fråga om lantmäteriförrättningar. Orden: om befallningshavandens åtgärder------- ----- -— ■— behöriga verkställighet, torde alltså böra utgå.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 232.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 20 mars 1928.

N ärvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena L öfgren , statsråden R ibbing , G- ärde , P ettersson , H amrin , A lmkvist , L yberg , von S tockenström .

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen anmäler tillförordnade chefen för justitiedepartemen­ tet, statsrådet Gärde, lagrådets den 19 mars 1928 avgivna utlåtande över det

den 9 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj. ts regeringsrätt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden, att han låtit i försla­ get vidtaga ändringar i de av lagrådet anmärkta hänseenden ävensom där­ utöver några mindre jämkningar av formell natur. Föredraganden uppläser härefter det omarbetade förslaget samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas innevarande års riksdag till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Re­ genten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den ly­ delse hilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 280880