angående vissa anslag till utrikesförvaltningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

1 Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa anslag till utrikesförvaltningen; given Stockholms slott den 3 februari 1928.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen ministern för utrikes ärendena hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro, Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eliel LÖfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. Ifi häft. (Nr 50.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1928.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfgren, statsråden Ribbing, Meurling, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist, Ltberg, von Stockenström.

Ministern för utrikes ärendena anför:

Vid anmälan, den 4 nästlidne januari, av de frågor, som tillhörde regleringen av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel för budgetåret 1928— 1929, erinrade jag därom, att jag jämlikt av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 lämnat bemyndigande tillkallat, jämte kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet envoyén A. E. M. Sjöborg, ministern i Oslo envoyén T. M. Höjer, statssekreteraren i finansdepartementet K. Bergendal samt ledamoten av riksdagens första kammare N. A. Nilsson med uppdrag att inom utrikesdepartementet biträda med skyndsam utredning samt inkomma med förslag angående ändringar i fråga om utrikesförvaltningens organisation i syfte att, med tillvaratagande av möjligheterna att åstadkomma förenklingar och besparingar, bättre anpassa organisationen efter de krav, som nuvarande förhållanden ställa på densamma. Nämnda sakkunnige hade framlagt resultatet- av sitt arbete i av dem den 19 och 27 sistlidne december till mig överlämnade utlåtanden, innefattande bl. a. förslag om vissa organisatoriska förändringar beträffande utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen.

De sakkunniges utlåtanden hade, som jag vidare framhöll, remitterats till Kommerskollegium, som anmodats att, efter hörande av Sveriges Allmänna Exportförening, Jernkontoret, Sveriges Industriförbund, Sveriges Redareförening och Stockholms Handelskammare samt eventuellt andra näringssammanslutningar, före den 20 januari 1928 inkomma med de utlåtanden i ämnet, vartill Kollegium kunde finna anledning. Det vore givetvis ej möjligt att, innan omförmälda yttranden inkommit, intaga någon definitiv ståndpunkt till de sakkunniges förslag. Av de sakkunniges utredning syntes mig emellertid framgå, att vissa befattningar, även om deras bibehållande i och för sig ivore önskvärt, likväl icke vore av den vikt, att deras behövlighet svarade mot kostnaderna för deras upprätthållande. Att åtskilliga åtgärder i besparingssyfte borde och kunde vidtagas och detta redan beträffande nästinstundande budgetår, syntes mig därför uppenbart, men det läte sig i dåvarande situation icke göra att beräkna storleken av de eventuella be-

Kungl. May.ts proposition nr 50.

sparingar, som omedelbart kunde äga rum å avlöningsanslagen. Ej heller kunde ,det förutses, huru besparingarna skulle fördelas å de särskilda anslagen. Vid sådant förhållande syntes det mig lämpligt, att anslagen preliminärt icke specificerades i vidare mån än att för vardera av de båda grupper i huvudtiteln, vilka inrymde avlöningsanslagen, nämligen gruppen A. Departementet och gruppen B. Sveriges representation i utlandet, upptoges beräknade och för den sistnämnda gruppens vidkommande något reducerade slutsummor för såväl ordinarie som extra anslag.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att i avvaktan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, å tredje huvudtiteln för budgetåret 1928—1929 beräkna, under grupp A. Departementet, dels till ordinarie anslag ett belopp av kronor 528,000, dels till extra anslag ett belopp av kronor 30,000 samt, under grupp B. Sveriges representation i utlandet, dels till ordinarie anslag ett belopp av kronor 2,401,800, dels till extra anslag ett belopp av kronor 645,000.

Vidare hemställde jag att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avvaktan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, å tredje huvudtiteln för budgetåret 1928—19'29 till inköp av beskickningshus i Bryssel såsom extra anslag beräkna ett belopp av 150,000 kronor.

Med skrivelse den 19 nästlidne januari har Kommerskollegium med avgivande av eget utlåtande i förevarande organisationsfrågor till mig överlämnat dels gemensamma yttranden från Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening, Stockholms Handelskammare samt Sveriges Industriförbund — vilken sistnämnda sammanslutning dock avböjt att uttala sig rörande ifrågasatta ändringar inom den yttre representationen — dels ock särskilda yttranden från Handelskammaren i Göteborg och Skånes Handelskammare samt Sveriges Redareförening.

Sedan den igångsatta utredningen sålunda fullbordats och det därför är möjligt att numera taga ställning till frågan om arten och omfattningen av de organisatoriska förändringar, vilka med avseende å utrikesärendenas förvaltning må vara påkallade, anhåller jag att ånyo få anmäla denna fråga inför Kungl. Maj:t.

Innan jag därvid ingår på de direktiv, som lämnats merbemälda sakkunnige, vill jag erinra om de grundlinjer för bedrivandet av besparingsarbetet inom statsförvaltningen, som av chefen för finansdepartementet framlades i samband med föredragning inför Kungl. Maj:t den 23 september 1927 av frågan om tillsättande av 1927 års besparingsnämnd.

Departementschefen framhöll därvid, att arbetet i fråga kunde framgå efter i huvudsak tvenne linjer. Dels kunde man söka minska statsutgifterna genom att för olika områden begränsa den statliga verksamheten och bortskära vissa förvaltningsområden, och dels kunde strävandena gå ut på att utan dylika förändringar hålla nere kostnaderna för administrationen genom att förebygga misshushållning och införa en förbättrad ekonomi inom förvaltningens olika grenar. Beträffande förstnämnda kategori av frågor, vilka i vissa avseenden

Kungl. Maj:ts beslut den 23 september 1927.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Kungl. Maj:ts beslut den 7 oktober 1927.

redan varit föremål för utredning, bland annat av 1923 års besparingskommitté, syntes undersökningen tills vidare böra ankomma på åtgärder från vederbörande departementschefers sida. Berörda frågor vore nämligen av den beskaffenhet, att varje komplex för sig krävde ingående utredning och övervägande av personer med beprövad erfarenhet på särskilt det ifrågavarande området, vare sig dessa vore att tillgå inom respektive verk och departement eller behövde för ändamålet tillkallas.

Då jag inför Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 föreslog verkställandet av den nu slutförda utredningen, såsom ett led i det av chefen för finansdepartementet åsyftade fortgående besparingsarbetet, föranleddes jag emellertid därtill jämväl av önskemålet att för utrikesförvaltningens vidkommande åvägabringa en lösning av vissa organisatoriska spörsmål, vilka i och för sig synts mig kräva beaktande. I detta hänseende framförde jag vid nämnda tillfälle i huvudsak följande allmänna synpunkter.

Utrikesförvaltningens nuvarande organisation genomfördes i huvudsak genom beslut av 1919 och 1921 års riksdagar på grundval av utredning, vilken verkställts av särskilt tillkallade sakkunnige. Såsom framgår av den skrivelse av 1918 års riksdag, vilken föranledde nämnda utredning, avsågs därmed att sätta utrikesrepresentationen i stånd att tillgodose de ökade krav, som ur kommersiell synpunkt kunde komma att ställas på densamma efter krigets slut.

Omorganisationen omfattade såväl utrikesdepartementet självt som ock den yttre representationen. Det förra utvidgades och moderniserades, och den senare förstärktes på skilda punkter med fästat avseende såväl vid det ändrade politiska läget, framför allt vid behovet av representation i åtskilliga genom världskriget tillkomna nya statsbildningar, som vid angelägenheten att bättre tillvarataga våra kommersiella intressen i utlandet. Därjämte träffades åtgärder till möjliggörande av en önskvärd cirkulation av befattningshavare mellan inre och yttre utrikestjänsten.

Att den nya organisationen fungerat på ett i stort sett tillfredsställande sätt syntes mig uppenbart. Emellertid hade — i samband med de allmänna tendenser till förenklingar och besparingar inom statsförvaltningen, som under de följande åren gjort sig gällande — krav framkommit på att utrikesförvaltningens organisation borde underkastas granskning i besparingssyfte. Så hade, på grundval av ovannämnda besparingskommittés förslag, vid 1924 års riksdag beslutats vissa personalreduktioner i fråga om departementet, varjämte åtskilliga indragningar av poster inom den yttre förvaltningen vidtagits. I samband med den granskning, vilken Kungl. Maj :ts kansli vid 1926 års riksdag underkastats, hade sedermera en del ytterligare personalminskningar ägt rum beträffande utrikesdepartementet.

Att utrikesförvaltningens organisation sålunda alltsedan världskrigets slut varit föremål för fortgående uppmärksamhet från statsmakternas sida, vore knappast ägnat att väcka förvåning. Den nya organisationen, som tillkommit under intrycket av världskrigets erfarenheter och med hänsyn till de ändrade förhållanden på det politiska och ekonomiska området som kriget medfört, hade grundlagts under en ekonomisk och statsfinansiell högkonjunktur och vid slutet av en period, då utrikesförvaltningen varit utomordentligt betungad av arbete, samt vid en tidpunkt, då fasthet och stadga ännu ej hunnit inträda efter krigets omvälvningar. Det vore under sådana omständigheter naturligt, att man ej genast kunnat anpassa organisationen efter de behov, som för mera normala förhållanden gjorde sig gällande, utan att den på vissa punkter tilltagits rundligare än som visat sig vara oundgängligen nödvän-

Kungl. May.ts proposition nr 50.

digt. Att man vid omorganisationens genomförande också varit medveten om dess delvis provisoriska karaktär, framginge redan därav, att åtskilliga av de poster, som då nyinrättats, uppförts på extra stat.

Under senare år vidtagna åtgärder hade otvivelaktigt varit ägnade att anpassa utrikesärendenas förvaltning efter det nuvarande behovet. Icke desto mindre syntes mig tungt vägande skäl föreligga för en undersökning av möjligheten att, utan rubbning av den gällande organisationens grunder, på särskilda punkter genomföra ytterligare besparingar.

Yad först den yttre representationen anginge, vore det givetvis av vikt, att en väl kvalificerad representation hölles vid makt å sådana platser, där så erfordrades av politiska skäl eller av vår handels och sjöfarts intressen. Däremot syntes böra tagas under förnyad omprövning, huruvida icke, huvudsakligen med stöd av redan föreliggande utredning, kostnaderna för utrikesförvaltningen borde kunna nedbringas inom områden, där behovet av diplomatisk representation vore mindre framträdande, särskilt genom att för länder, där nu diplomatiska missioner uppehölles, anordna gemensam representation. Likaledes syntes böra undersökas, om ej den lönade konsulära representationen på sina håll kunde utbytas mot olönade representanter.

En undersökning av denna art syntes vara så mycket mera motiverad, som det kunde finnas påkallat att i ett eller annat fall förstärka den lönade representationen eller eljest vidtaga åtgärder för ett bättre tillgodoseende speciellt av våra kommersiella intressen.

I detta sammanhang vill jag understryka, vad redan antytts i det nyss anförda yttrandet till statsrådsprotokollet, att särskilt den extra staten på grund av dess provisoriska natur torde böra, såväl i organisatoriskt intresse som ur kostnadssynpunkt, tid efter annan göras till föremål för en mera ingående undersökning därom, i vilken utsträckning denna del av organisationen må kunna utbytas mot en mera definitiv ordning, vare sig nu denna anses böra inskränkas eller på sina håll förstärkas.

Om emellertid förhållandena ännu icke möjliggöra ett i alla avseenden definitivt ordnande av den yttre representationen, så ha däremot beträffande utrikesdepartementet starka skäl synts mig föreligga för åvägabringande av mera bestående, på längre sikt inställda organisatoriska anordningar än de för närvarande befintliga. Dels förefinnas uppenbarligen icke härvidlag svårigheter av samma art, som kunna tala mot ett slutgiltigt fastslående av de olika utlandsorganens placering och personalutrustning, dels synas de vunna erfarenheterna från den tid, som gått sedan departementets omorganisation år 1919, vara tillräckliga för att läggas till grund för en definitiv lösning.

Med avseende å de uppgifter, vilka de tillkallade sakkunnige på detta område syntes böra ägna sin xippmärksamhet, anförde jag följande till statsrådsprotokollet av den 7 sistlidne oktober.

Frågan om ärendenas fördelning mellan utrikesdepartementets olika avdelningar och i samband därmed personalbehovet borde göras till föremål för undersökning, och särskilt syntes uppmärksamhet böra ägnas den politiska och handelspolitiska avdelningens samt speciella handelsavdelningens inbördes förhållande. Därvid syntes böra övervägas på vad sätt handelstraktatsärendena lämpligen borde behandlas inom departementet för bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter liksom överhuvud huru ökad enhetlighet och koncentration måtte kunna vinnas i avseende å beredningen av handels-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

politiska ärenden. Frågan om bibehållandet av den inom politiska och handelspolitiska avdelningen förekommande geografiska byråindelningen syntes vidare böra göras till föremål för granskning. Vid dessa undersökningar av organisatorisk art borde uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida någon ytterligare reduktion i departementets personalutrustning vore möjlig eller arbetet eljest kunde förenklas och förbilligas.

Under åberopande av vad sålunda anförts anhåller jag nu att, i samband med redogörelse för de verkställda undersökningarnas resultat i skilda punkter, få föredraga de anslagsäskanden under tredje huvudtiteln, vilkas framläggande uppskjutits i avvaktan på utredningens slutförande. Jag kommer därvid att följa den inbördes ordning, vari förevarande anslag böra förekomma i riksstaten, ävensom vidare angiva de ordinarie anslag, vilka tillhöra de i statsverkspropositionen icke specificerade anslagsgrupper och i fråga om vilka jag icke har ansett mig böra föreslå någon ändring.

A. Departementet.

1. Departementschefen, ministern för utrikes ärendena, oförändrat ordinarie anslag .......................................... kronor 40,000.

2. Departementet.

Politiska [1.] Med avseende å de handelspolitiska och de kommersiellt tekniska ärendenas behandling inom departementet gäller i stort sett fortfarande den anordning, avdelningen som på grundval av 1918 års sakkunniges förslag vann 1919 års riksdags godspeciella kännande. Nämnda sakkunnige förordade i princip, att handläggningen av handelsav- samtliga politiska och kommersiella ärenden inom departementet borde samdelnlngen. manföras till en och samma avdelning, den s. k. politiska och handelspolitiska

Handlägg- avdelningen. Denna ståndpunkt blev emellertid icke i praktiken helt genomförd. ningen inom _ . , . . . .

departe- Nedan de sakkunnige iöreslogo nämligen, att tillsvidare skulle inom utnkes-

mehandeis ^ departementet upprättas en speciell handelsavdelning å extra stat för behandling politiska och av kommersiella informationsärenden och andra frågor av kommersiellt teknisk koTekniska ^ na^ur’ På denna avdelning, vilken fortfarande äger bestånd, handläggas vidare, ärendena, i enlighet med en år 1925 vidtagen ändring i instruktionen för departementet, ärenden angående åtgärder i särskilda fall rörande tillämpningen av i utlandet gällande lagar och bestämmelser inom olika näringslivets områden, såsom för utverkande av undantag från förefintliga export- och importförbud, av befrielse från tull- och sjöfartsavgifter eller av restitution av sådana avgifter eller eljest för vinnande av lättnader för näringslivet.

Den politiska och handelspolitiska avdelningen är organiserad på fyra byråer, därav en pressbyrå. Arbetsområdet för avdelningens övriga trenne byråer är enligt nuvarande organisationsplan uppdelat efter den s. k. geografiska principen, så att ärenden berörande vissa angivna länder behandlas å en byrå, ärenden rörande andra länder å en annan byrå o. s. v. I stort sett hava

Kungl. May.ts proposition nr 50.

till första byrån hänförts skandinaviska och germanska länder, till andra byrån anglosachsiska och till tredje byrån romanska och slaviska länder. Anordningen har motiverats med önskvärdheten av att på de olika byråerna ärendena skola behandlas av personal, som besitter särskilda kunskaper beträffande det land eller den grupp av länder vidkommande ärende rör. Ändamålet har alltså varit att åstadkomma en efter länder genomförd specialisering av arbetet å avdelningen.

Med avseende å utrikesdepartementets organisation föreligger resultatet av de sakkunniges arbete i dels ett gemensamt utlåtande av envoyén Höjer och kabinettssekreteraren Sjöborg, dels ett utlåtande av statssekreteraren Bergendal, i vars yrkande och allmänna motivering riksdagsman Nilsson instämt. Som framgår av nämnda utlåtanden, vilka torde få såsom bilaga vidfogas protokollet över förevarande ärende, äro samtliga sakkunnige på anförda skäl ense därom, att nyssnämnda, efter geografiska områden bestämda byråindelning å den politiska och handelspolitiska avdelningen bör ersättas med en indelning efter ärendenas sakliga innebörd.

Däremot hava de sakkunnige stannat i skilda meningar beträffande den lämpligaste ordningen för handläggningen av handelspolitiska frågor, särskilt handelstraktatärenden.

Herrar Höjer och Sjöborg förorda sålunda bibehållandet av nuvarande ordning, enligt vilken beredningen av nämnda ärenden är förlagd till den politiska och handelspolitiska avdelningen. I syfte att beträffande dessa ärendens behandling förverkliga det i direktiven för utredningen uttryckta önskemålet om ökad enhetlighet och koncentration samt bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter föreslå nämnda sakkunnige, att samtliga handelstraktatärenden jämte övriga handelspolitiska ärenden måtte inom sagda avdelning sammanföras å en särskild byrå (handelstraktatbyrån). Vad de kommersiellt tekniska ärendena angår förorda herrar Höjer och Sjöborg i första hand att, såsom hittills å extra stat, en speciell handelsavdelning bibehålies för dessa ärendens handläggning. Skulle emellertid en sådan ordning av organisatoriska eller andra skäl anses olämplig, förordas att, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag till 1924 års riksdag, dessa ärenden må förläggas till en särskild byrå inom politiska och handelspolitiska avdelningen.

Nämnda sakkunnige hava på följande sätt sammanfattat sin mening om nu förevarande spörsmål:

»Lösningen av det problem, som i första hand blivit de sakkunnige förelagt, handelstraktatärendenas behandling, erfordrar i själva Arerket, att hela den nuvarande ordningen för dessa ärendens beredning —• inom kommerskollegium (lantbruksstyrelsen och vissa andra verk), handelsdepartementet och utrikesdepartementet —■ upptages till behandling i ett sammanhang.

Då emellertid enligt de sakkunnige givna direktiv en sådan allmän undersökning ej ingår i deras uppdrag, vilket begränsats att avse allenast utrikesdepartementet, hava vi alltså haft att bygga våra förslag på den förutsättningen, att ändring ej är avsedd att vidtagas med avseende å kommerskollegii och handelsdepartementets befattning med ifrågavarande ärenden.

Såsom ovan påvisats, hava kommerskollegium och handelsdepartementet att i det väsentliga \rerkställa beredningen av handelstraktatärenden, såvitt angår

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

dessas ekonomiska och kommersiella sidor. Då ett sådant ärende överlämnas till utrikesdepartementet, är det fördenskull till sina ekonomiska och kommersiella delar i huvudsak redan färdigberett.

yid sådant förhållande bör enligt vår mening utrikesdepartementets organisation, såvitt angar. beredningen av handelstraktatärenden, icke anordnas på ett sätt, som skulle innebära upprättandet av en ytterligare och tredje instans för tillgodoseendet av väsentligen samma synpunkter, vilka de två redan befintliga hava att företräda. Denna organisation bör fastmera anordnas på det sätt, som bäst möjliggör ett tillgodoseende av de politiska, traktattekniska och förhandlingsmässiga synpunkterna.

Från denna utgångspunkt och med hänsyn till det nära samband, som, enligt vad ovan likaledes framhållits, förefinnes mellan de ekonomiska och politiska sidorna av handelstraktatärendena, kunna vi ej annat än förorda bibehållandet av nuvarande ordning, som genom sagda ärendens förläggande till politiska och handelspolitiska avdelningen ger ett organisatoriskt uttryck åt nämnda samband.

Enligt vår på erfarenheten stödda övertygelse finnes ingen grund att befara, att den kompetens, som erfordras för den på ifrågavarande avdelning ankommande beredningen av handelstraktatärendena, icke skulle kunna förenas med de kvalifikationer, som ledningen av avdelningens verksamhet i övrigt kräver, eller att omfattningen av de rent politiska uppgifterna skulle förhindra vederbörande tjänsteman från att åt handelstraktatärendena ägna allt det intresse och all den uppmärksamhet, som dessas stora vikt påkallar. I syfte att, beträffande handelstraktatärendenas beredning, förverkliga de önskemål, som framställts i ovanberörda direktiv — d. v. s. vinnande av ökad enhetlighet och koncentration samt bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter föreslå vi, att i den nuvarande arbetsfördelningen å politiska och handelspolitiska avdelningen vidtages den ändring, att en särskild handelstraktatbyrå där inrättas.

o Vad de kommersiellt tekniska ärendena angår, förorda vi i första hand att, sasom hittills, a extra stat, en speciell handelsavdelning bibehålies för deras handläggning. Skulle emellertid en sådan ordning av organisatoriska eller andra, skäl anses olämplig, förorda vi, att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag till 1924 års riksdag behandlingen av dessa ärenden förlägges till en särskild byrå inom politiska och handelspolitiska avdelningen.

Vi vilja slutligen framhålla

att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906 och ägde bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om en skild behandling av politiska ärenden och handelstraktatärenden,

att denna organisation blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som under världskriget,

att den enhälligt förklarats olämplig av 1918 års sakkunnige,

att såväl den år 1919 sittande regeringen som samma års riksdag anslutit sig till denna uppfattning,

att efter den nuvarande organisationens tillkomst en ytterligare instans inrättats för handelstraktatärendenas behandling, nämligen handelsdepartementet,

att oaktat regeringen sedermera vid olika tillfällen haft direkt anledning att taga ställning till olika sidor av utrikesdepartementets organisation ■— vid intet tillfälle ifrågasatts en sådan ändring, som skulle inneburit handelstraktatärendenas^ avskiljande från de politiska ärendena, samt

att en återgång i nu förevarande avsende till en organisation, liknande den som gällde under tiden 1906—1919, enligt vår mening skulle innebära ett av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

steg från riktiga grunder för departementets organisation och fördenskull måste av oss bestämt avstyrkas.»

Herrar Bergendal och Nilsson hava å sin sida föreslagit, att — för tillgodoseende av ovannämnda, i direktiven angivna syftemål — den nuvarande å extra stat för kommersiell information ävensom för vissa handelspolitiska ärenden uppförda speciella handelsavdelningen måtte ersättas med eu å ordinarie stat upprättad handelsavdelning, till vilken skulle förläggas beredningen av samtliga handelsärenden, d. v. s. dels de uppgifter, som tillkomma den nuvarande speciella handelsavdelningen, dels ock den för närvarande å politiska och handelspolitiska avdelningen ankommande beredningen av handelstraktatfrågor och andra handelspolitiska ärenden. Den nya handelsavdelningen skulle vara indelad i två byråer, varav den ena direkt underställd avdelningschefen. Den föreslagna organisationsförändringen skulle medföra, att en byråchef samt en tjänsteman i lönegraden B 26 (förste legationssekreterare eller vicekonsul) överflyttades från politiska avdelningen till handelsavdelningen.

Denna ståndpunkt har i herr Bergendals av herr Nilsson biträdda utlåtande sammanfattningsvis motiverats på följande sätt:

»1918 års organisationssakkunniga framhöllo i sitt betänkande angående utrikesdepartementet, att de ekonomiska intressena i allt högre grad trängt sig i förgrunden vid förbindelserna länderna emellan, samt att inom politiken ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska. De sakkunniga drogo härav den slutsatsen, att för framtiden handläggningen av ekonomiska och kommersiella ärenden inom utrikesdepartementet borde sammanföras på en och samma avdelning.

Uttalandet om det nära samband, som råder mellan politik och ekonomi, äger obestridligen alltjämt giltighet, men den därav dragna slutsatsen, att politiska och ekonomiska frågor böra sammanföras på en avdelning, kan uppenbarligen gälla endast under förutsättning, att ärendena icke äro flera till antalet och mer olikartade till innehållet än att en och samma person rimligtvis kan äga erforderlig kompetens och nödig tid att omhänderhava den omedelbara ledningen av dem samtliga.

Nämnda förutsättning lärer emellertid icke vara för handen. De allmänt politiska frågorna hava på de senaste åren särskilt på grund av tillkomsten av Nationernas förbund fått en omfattning och betydelse även för vårt lands vidkommande, som 1918 års sakkunniga knappast torde hava räknat med. Samtidigt hava utrikesdepartementets uppgifter på det ekonomiska området erhållit en högst betydande omfattning. Ett sammanförande av de politiska och kommersiella ärendena under en gemensam avdelningschef skulle därför medföra en arbetsbörda, som säkerligen överstege en mans arbetsförmåga. Härtill kommer, att handläggningen av de båda ärendesgrupperna kräver väsentligen olika personliga betingelser och kvalifikationer.

Under sådana omständigheter skulle en organisation, enligt vilken samtliga politiska och kommersiella ärenden lades under samma avdelning, icke kunna leda till annat, än att chefen för den gemensamma avdelningen skulle tvingas att eftersätta endera av sina huvuduppgifter. Att det därvid bleve handelsärendena, som finge komma i andra rummet, torde icke vara tvivel underkastat. En sådan utveckling vore synnerligen olycklig.

Härvid bör uppmärksammas, att under nuvarande förhållanden utrikesförvaltningens kvantitativt största arbetsfält ligger på det ekonomiska och kommersiella området. Flertalet av våra utlandsorgan, däribland så gott som hela

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

den omfattande utomeuropeiska representationen, har just sitt främsta berättigande såsom stödjepunkter för vår utrikeshandel och sjöfart. För att utrikesförvaltningen ■— såsom i våra dagar från alla håll framhålles såsom önskvärt — skall bliva i allt högre grad skickad att motsvara de krav, som ur näringslivets synpunkt ställas å densamma, är det av avgörande betydelse, att inom utrikesdepartementet finnes ett organ, som har till sin huvuduppgift att just i dessa frågor utgöra en verklig ledning och ett sammanhållande centrum för beskickningarnas och konsulatens arbete. Detta är nödvändigt också för hela inriktningen av utrikestjänsten och icke minst för utbildningen av den yngre personalen, som vid den grundläggande tjänstgöringen i hemlandet, d. v. s. i utrikesdepartemetet, måste erhålla handledning och träning för sin blivande verksamhet med kommersiella frågor. Slutligen bör beaktas angelägenheten av att handelstraktatärendena vid sin behandling inom utrikesdepartementet komma under den speciellt sakkunniga ledning och tillerkännas den självständiga ställning, som i nuvarande tidsläge svarar mot deras stora praktiska betydelse.

För att handelsärendena skola erhålla den plats inom utrikesförvaltningens arbetsprogram, som deras vikt sålunda kräver, måste de hava en självständig företrädare inom departementet med samma ställning som de avdelningschefer, vilka hava att inom den gemensamma organisationens ram svara för övriga två huvudgrupper av ärenden, de politiska och de juridiska. Det bör vara ett berättigat krav från näringslivets sida, att handelsärendenas skötsel inom utrikesdepartementet skall handhavas av en person, som hunnit förvärva nödig förtrogenhet med vårt ekonomiska liv, en skolad allmän erfarenhet och ett övat omdöme, och som har den position i departementet, att han förmår att göra sig gällande.

Om följaktligen de politiska ärendena och handelsärendena böra hava var sin egen avdelning inom utrikesdepartementet, innebär detta för ingen del, att sammanhållningen och enhetligheten i ärendesbehandlingen skulle äventyras. Därför svarar — förutom den dagliga samverkan mellan avdelningscheferna —- departementets gemensamma ledning, departementschefen och kabinettssekreteraren, av vilka den senare just har till sin främsta uppgift att sörja för full effektivitet och samstämmighet i departementets arbete genom att deltaga i och leda behandlingen av alla viktigare ärenden samt att vaka över arbetsfördelningen och samarbetet mellan avdelningarna.

Vad särskilt angår handelstraktatärendenas förläggning till handelsavdelningen må framhållas,

att genom en dylik förläggning traktatärendena skulle föras in i sitt naturliga sammanhang som ett led i den avdelnings verksamhet, som över huvud taget har att handlägga kommersiella uppgifter.

att traktatberedningen därigenom skulle tillgodogöras den speciella, kommersiellt betonade fackkunskap och arbetsmetod, som vinnes och underhålles endast genom ett fortlöpande arbete med kommersiella spörsmål och genom den ständiga kontakten med näringsmyndigheterna och näringslivet,

att denna fackkunskap är av största betydelse i varje skede av ett traktatärendes handläggning och ej minst i det, som faller under utrikesdepartementet,

att genom att hänföras till handelsavdelningen traktatberedningen skulle komma i centrum av avdelningschefens verksamhet, vilket är så mycket betydelsefullare, som traktatfrågorna med hänsyn till sin vikt och ofta komplicerade beskaffenhet i särskilt framträdande grad kräva oavlåtlig uppmärksamhet och ingående studium,

att däremot med traktatärendenas förläggning till politiska avdelningen, vars huvudsakliga verksamhet är inriktad på allmänt politiska uppgifter, den

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 11

risken ligger nära till hands, att traktatärendena mera bleve skjutna åt sidan,

att genom traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen chelen tor politiska avdelningen skulle fa ökade möjligheter att ägna tid och krafter åt de i våra dagar även för Sveriges del så viktiga politiska ärendena,

att av dessa skäl tyngdpunkten i utrikesdepartementets beredning av traktatfrågor bör, under nära samarbete med övriga avdelningar, särskilt den politiska, ligga på handelsavdelningen, vars chef bör utbildas till traktatspecialist och bliva den sammanhållande kraften i traktatarbetet,

att, vad själva traktatförhandlingarna angår, chefen för handelsavdelningen, hos vilken handläggningen av alla handelspolitiska frågor skulle sammanföras, bör vara väl skickad att deltaga i dylika förhandlingar, vid vilka dock givetvis även den formella och tekniska skolning och rutin pa det politiska! området, varöver utrikesdepartementet må förfoga, i all erforderlig utsträckning bör tagas i anspråk,

samt att av traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen skulle följa en naturligare arbetsfördelning och en klarare gränsdragning mellan utrikesdepartementets avdelningar.

Vad angår den framförda invändningen, att spörsmålet om ordningen för de handelpolitiska frågornas och särskilt handelstraktatärendenas handläggning inom utrikesdepartementet borde vara beroende av sättet för dessa frågors beredning inom den inre förvaltningen, varvid i synnerhet handelsdepartementets ställning och uppgifter i liithörade frågor böra beaktas, må erinras.

att den gränsreglering, som under de gångna åren kommit till stånd mellan utrikes- och handelsdepartementen, i stort sett torde väl svara mot de båda departementens organisation samt allmänna inriktning och särskilda uppgifter, att mot lämpligheten av den nuvarande arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet och den inre förvaltningen nagon befogad invändning icke torde kunna göras,

att enligt direktiven för de sakkunniges uppdrag meningen icke heller ar att i något avseende rubba de nuvarande gränserna för utrikesdepartementets verksamhetsområde, utan att vad det här gäller är att överväga, på vad sätt den till detta departement hörande behandlingen av traktatärendena lämpligen bör ordnas för bästa möjliga tillgodoseende av kommersiella synpunkter, samt att den omständigheten, att traktatärendena även i det sista och avgörande skedet böra stå under kommersiellt sakkunnig ledning, icke rimligtvis kan innebära en dubblering av den behandling dessa frågor fått på det föregående stadiet.

Den nuvarande splittringen mellan två avdelningar i fråga om de handelspolitiska ärendenas handläggning bör sålunda upphöra, och den ökade enhetlighet och koncentration på detta område, som utrikesministern i sina direktiv till de sakkunniga framhållit som önskvärd, bör vinnas därigenom, att traktatärendena överflyttas från politiska avdelningen till handelsavdelningen, å vilken sålunda behandlingen av samtliga handelsärenden skulle samlas.

Mot traktatärendenas avskiljande från politiska avdelningen har slutligen invänts, att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906 och ägde bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om en skild behandling av politiska ärenden och handelstraktatärenden, men att denna organisation, som blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som under världskriget, förklarats olämplig av 1918 års sakkunniga, till vilken ståndpunkt statsmakterna år 1919 anslutit sig.

Häremot må erinras,

att över huvud taget den nuvarande organisationen icke vare sig sådan den nu är eller med de jämkningar, som ovan förordats — rimligtvis bör järn-

12 Kungl. Majrts proposition nr 50.

Närings-

organisatio-

nerna.

föras med 1906 års organisation, som på ett flertal punkter led av uppenbara svagheter och bland annat helt saknade särskild politisk avdelning,

att de påstådda olägenheterna av den skilda behandlingen av politiska ärenden och handelstraktatärenden sålunda i varje fall icke kan återföras på någon förefintlig dualism mellan en politisk avdelning och en handelsavdelning,

att under fredsåren 1906—1914 -—- bortsett från handelstraktaten med Tyskland, som behandlades av särskilda delegerade -— inga handelsavtal av någon större betydelse avslötos (endast avtal med Serbien, Rumänien, Kina och Japan),

att under krigsåren de större handelsavtalsförhandlingarna merendels sköttes av särskilda förhandlare och de löpande handelspolitiska frågorna till väsentlig del ombestyrdes av ett speciellt för ändamålet tillkommet organ utanför utrikesdepartementet,

att emellertid den av 1918 års sakkunniga anförda argumenteringen avsåg samtliga politiska och kommersiella ärendens — icke endast de politiska ärendenas och traktatärendenas — sammanförande på en gemensam avdelning,

att en organisation av utrikesdepartementet av denna art dock icke sedermera genomförts,

samt att med nuvarande omfattning av politiska och kommersiella ärenden en dylik organisation över huvud taget icke skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.

Traktatärendenas överflyttande från politiska avdelningen till handelsavdelningen bör medföra, att en av förstnämnda avdelnings byråer överföres till sistberörda avdelning.»

I förevarande spörsmål hava. Järnkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening, Stockholms Handelskammare och Sveriges Industriförbund avgivit följande gemensamma yttrande:

»Yi anse oss (härvid) först böra uttrycka vår tillfredsställelse därmed, att samtliga de sakkunniga — huru delade deras meningar än i övrigt äro —enhälligt uttala sig för att departementet bör äga en särskild handelsavdelning. Den speciella handelsavdelningen har under sin tillvaro visat, att den har att fylla en uppgift såsom sammanhållande och impulsgivande kraft för tillvaratagandet av de kommersiella synpunkterna inom vår utrikesrepresentation. Enbart den omständigheten, att det inom utrikesdepartementet finnes ett organ i auktoritativ ställning med särskild uppgift härutinnan och med förmåga att^ leda och följa våra beskickningars och konsulats arbete i sådan riktning, måste vara ägnad att utöva ett stimulerande inflytande på detta arbete. Avdelningen har härigenom säkerligen haft en hälsosam inverkan på hela andan inom utrikesdepartementet, då den bidragit till att därstädes sprida en mera utpräglad förståelse för näringslivets krav. Härtill kommer, att densamma givit ett flertal aspiranter en lämplig fostran för kommande värv. På sätt av. herr Bergendal i ärendet anförts, torde en allsidig handledning av de yngre tjänstemännen inom var och en av de huvudgrenar, som höra till utrikestjänsten, icke vara möjlig, med mindre varje huvudgren har sitt särskilda organ inom departementet.

Såsom Stockholms Handelskammare i en tidigare framställning betonat, föreligger det vidare från näringslivets sida ett ovedersägligt behov av att inom utrikesdepartementet äga en särskild tjänsteman i mera framskjuten ställning, till vilken dess utövare kunna hänvända sig med anhållan om bistånd vid ordnandet av mellanhavanden med utländska myndigheter och uppkomna komplikationer av kommersiell art, vilka merendels äro av den natur,

Kungl. Maj:ts proposition vr 50.

att de kräva ett snabbt och effektivt ingripande. Denna sida av departementets verksamhet, vilken betecknats såsom »handelsdiplomatiska handtag» åt näringslivet, är i själva verket så betydelsefull och av den krävande art, att det även ur denna synpunkt föreligger ett starkt motiv för en särskild liandelsavdelnings bibehållande såsom en auktoritativ förbindelseled mellan utrikesförvaltningen och näringslivet.

Ehuru även herrar Höjer och Sjöborg, såsom nämnts, uttalat sig för den speciella handelsavdelningens bibehållande, anse de sig dock, för det fall att en sådan anordning av organisatoriska eller andra skäl skulle anses olämplig, böra förorda, att de till denna avdelning hörande ärendena förläggas till en särskild byrå inom den politiska avdelningen. De skäl av organisatorisk art, som skulle kunna anföras mot speciella handelsavdelningens bibehållande, torde bestå i svårigheten att draga en gränslinje mellan denna avdelnings samt den politiska avdelningens arbetsuppgifter, om den senare avdelningen, såsom herrar Höjer och Sjöborg föreslagit, allt fortfarande skulle handlägga de handelspolitiska ärendena. Om, såsom herrar Bergendal och Nilsson föreslagit och vi på nedan angivna skäl tillstyrka, handelstraktatärendena utbrytas ur den politiska avdelningen och förläggas till en utvidgad handelsavdelning, skulle alla organisatoriska betänkligheter av antytt slag givetvis bortfalla. Några andra skäl torde ej heller motivera ett frångående av den ståndpunkt, som intogs av 1924 års riksdag, då den avslog av Kungl. Maj:t väckt förslag om speciella handelsavdelningens indragning. Tvärtom ha sedan dess omständigheter inträffat, som synas oss öka behovet inom utrikesdepartementet av en på ekonomiska och kommersiella frågor särskilt inriktad avdelning. Yi syfta härmed särskilt därpå, att Nationernas Förbund efter den ekonomiska världskonferensen i ökad omfattning gjort ekonomiska frågor till föremål för sin behandling. Givetvis påkallar förbundets arbete med dessa ärenden utrikesdepartementets synnerliga uppmärksamhet. Att lägga omsorgen härför på chefen för den politiska avdelningen lärer emellertid, ej minst på grund av dennes redan nu dryga arbetsbörda, ej vara lämpligt.

Då av ovan angivna skäl någon tvekan ej längre bör råda om behovet av en särskild avdelning för handelsärenden inom utrikesdepartementet, synes oss härav naturligen följa, att denna avdelnings provisoriska karaktär nu upphör och att densamma, såsom herrar Bergendal och Nilsson föreslagit, överföres på ordinarie stat. Dess bibehållande på extra stat, vilket av herrar Höjer och Sjöborg utan angivande av närmare skäl förordats, skulle nämligen kunna anses befogat, endast om utvecklingen tenderade i den riktningen, att vår utrikesadministration finge mindre anledning än för närvarande att syssla med kommersiella ärenden. En motsatt utvecklingstendens är emellertid lätt konstaterbar.

Rörande frågan om handelstraktatärendenas förläggning inom organisationen råda meningsskiljaktigheter mellan de sakkunniga. Herrar Bergendal och Nilsson föreslå, att dessa ärenden överföras från den politiska avdelningen till en utvidgad handelsavdelning, vilkens chef skulle hava handläggningen av dessa ärenden till sin huvuduppgift och till underordnat organ härvid skulle erhålla en från den politiska avdelningen överflyttad byrå. Herrar Höjer och Sjöborg förorda däremot, att handelstraktatärendena såsom hittills kvarstå under den politiska avdelningen, som såtillvida skulle omorganiseras, att dess nuvarande tre geografiska byråer skulle ersättas med tre efter ärendenas beskaffenhet indelade byråer, därav en för handelstraktatfrågor.

Redan sett från rent yttre organisatorisk synpunkt erbjuder herrar Bergendals och Nilssons förslag påtagliga fördelar framför herrar Höjers och Sjöborgs. Den som studerar utrikesdepartementets nuvarande organisation kan

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

knappast undgå att finna en disproportion mellan de skilda avdelningarna. Medan den juridiska avdelningen och personalavdelningen ha vardera två byråer (varav den ena byrån på personalavdelningen numera är satt på indragningsstat), har den politiska avdelningen, frånsett den relativt fristående pressbyrån, tre byråer, den speciella bandelsavdelningen däremot ingen. Det jämförelsevis stora antalet byråer på den politiska avdelningen är självfallet betingat av den på denna avdelning för närvarande vilande arbetsbördan. Att denna i förhållande till övriga avdelningars arbetsuppgifter är särskilt stor får en bekräftelse därav, att man vid de under senare åren i besparingssyftei gjorda_ indragningarna i departementet ansett sig böra lämna den politiska avdelningens byråindelning orubbad. Denna relativa överbelastning av den politiska avdelningen måste i så måtto anses innebära en organisatorisk svaghet, att den försvårar möjligheten för avdelningens chef att ägna ärendena den personliga, direkta behandling, som synes vara ett önskemål. Ep omorganisation efter de av herrar Bergendal och Nilsson föreslagna linjerna skulle otvivelaktigt avlägsna denna organisatoriska svaghet samt åstadkomma en bättre balans mellan de skilda avdelningarna.

Även rent sakligt sett finna vi, i likhet med herrar Bergendal och Nilsson, att handelstraktatärendena ha sin naturliga plats i en handelsavdelning och att den nuvarande uppsplittringen av de kommersiella ärendena på två avdelningar utgör en konstitutiv svaghet i den nuvarande organisationen.

Då de båda övriga sakkunniga i sitt utlåtande hävda de politiska synpunkternas dominerande betydelse vid utrikesdepartementets handläggning av dessa ärenden och på den grund förorda bibehållandet av den nuvarande fördelningen av ärendena, åberopa de till stöd för sin ståndpunkt härutinnan det av 1918 års sakkunniga framburna och av statsmakterna godkända organisationsförslaget. I sådant avseende framhålla de såsom den bärande tanken hos detta förslag, att nämnda synpunkter skulle automatiskt tillgodoses genom själva organisationen. Det förefaller emellertid, som om de i denna kardinalpunkt dragit andra slutsatser ur de sakkunnigas betänkande, än vad dessa själva avsett. Den bärande tanken i 1918 års utlåtande — i varje fall i de delar därav, som inledningsvis åberopas i herrar Höjers och Sjöborgs framställning — har väl fastmera varit att bereda handelsärendena en mera framskjuten plats inom utrikesdepartementet än tillförene. Då man år 1918 ansåg sig kunna nå detta mål genom att förorda de handelspolitiska ärendenas förläggning till den politiska avdelningen, var detta ett vid denna tidpunkt mycket naturligt betraktelsesätt. Man befann sig då i en period, under vilken de politiska frågorna, åtminstone för vårt lands vidkommande, voro i alldeles särskilt stor utsträckning sammanflätade med handelsspörsmål. På sätt avdelningschefen Giinther framhållit i sin i ärendet avgivna promemoria, avsågo de handelsavtal och andra ekonomiska avtal, varom man förhandlade under kriget och tiden därefter, närmast att trygga folkförsörjningen; i samband härmed medförde de också politiska konsekvenser av den största betydelse. I nyssberörda promemoria understrykes emellertid med all rätt, att läget i närvarande stund är väsentligen annorlunda, då det nu återigen gäller att bereda avsättningsmöjligheter för våra exportvaror, medan de tidigare politiskt ömtåliga frågorna om landets förseende med råvaror och livsmedel förlorat i aktualitet. De förutsättningar, från vilka man omedelbart efter världskrigets slut utdömde det under perioden 1906—1919 genomförda systemet med skild behandling av politiska ärenden och handelstraktatärenden, hava sålunda numera bortfallit.

Vidare torde man vara berättigad förmoda, att bakom 1918 års ståndpunkt låg den tanken, att den högsta ledningen för en politisk avdelning skulle tillsättas med hänsynstagande ej blott till innehavarens allmänpolitiska och

Kungl. Maj:is proposition nr 50.

diplomatiska kvalifikationer utan även till hans insikter på det rent ekonomiska och kommersiella området. Det ligger emellertid i öppen dag, att det måste erbjuda synnerligen stora svårigheter att besätta platsen med en person med så utomordentligt mångsidiga förutsättningar. Även om man kan utgå från att chefskapet för den politiska avdelningen i framtiden såsom hitintills kommer att anförtros åt utrikesdepartementets yppersta krafter, torde man dock icke såsom regel kunna räkna med att postens innehavare vid sidan av de allmänpolitiska och diplomatiska kvalifikationer, som dock i främsta rummet måste bliva avgörande vid postens besättande, jämväl skall äga de djupgående insikter i ekonomiska förhållanden, utan vilka hans befattning med handelspolitiska ärenden kommer att nedsjunka till en övervägande formell handläggning. En mera ingående personlig realbehandling av ifrågavarade ärenden torde även som regel överstiga den politiska avdelningschefens arbetsförmåga på grund av den synnerligen stora arbetsbörda, som, på sätt vi ovan erinrat om, åvilar denne.

Även herrar Höjer och Sjöborg synas i sitt utlåtande hava en känsla av vådan i nu berörda omständigheter och söka remediet häremot i inrättandet — som redan berörts —- inom den politiska avdelningen av en särskild byråchefsbefattning för handelspolitiska ärenden. De framhålla, att denna byrå skulle organiseras så, att avdelningschefen inom densamma skulle hava tillgång till den skolade arbetskraft, som i första hand är erforderlig för utrikesdepartementets handläggning av här ifrågavarande ärenden. Emellertid torde det bliva svårt, för att ej säga omöjligt, att på en så relativt underordnad post erhålla en person, som skulle fylla måttet härför. Även herrar Höjer och Sjöborg vitsorda den snabba omsättning, som äger rum på de lägre posterna i departementet, och framhålla, att den rutin och erfarenhet inom ett specialområde, som vinnes genom mångårig tjänstgöring på samma plats, därför icke kan stå utrikesdepartementet till buds i samma omfattning, som fallet är med övriga ämbetsmyndigheter. En permanens i handläggningen är emellertid här av allra största betydelse och endast dessa frågors anförtroende åt en person i avdelningschefs ställning lämnar någon garanti härför. Denna ställning skulle också giva vederbörande den auktoritet, som är av nöden för de fall, där hans medverkan kräves vid eventuella förhandlingars förande.

Givetvis kräva handelstraktatfrågor — lika val som andra frågor av utrikespolitisk innebörd — hänsynstagande till allmänna politiska synpunkter. Att på grund härav handelstraktatärenden böra handläggas av den politiska avdelningen, vore dock att draga cn felaktig slutsats. Även i fråga om en del andra spörsmål, som höra under den juridiska avdelningens handläggning, gäller, att vid deras avgörande allmänna politiska synpunkter måste tagas i betraktande, och med samma fog skulle man kunna göra gällande, att också dylika spörsmål borde överflyttas till den politiska avdelningen. Detta har emellertid ej ens ifrågasatts. Det lärer vidare kunna förutsättas, att en avdelningschef, som har sin huvudsakliga inriktning på handelspolitiken, icke skulle stå så främmande för allmänna politiska synpunkter, att han åsidosatte dessa. Skulle desamma av honom icke tillbörligen beaktas, torde för övrigt chefen för den politiska avdelningen få tillfälle att göra dem gällande under det samarbete, som äger rum mellan de olika avdelningarna inom departementet. Framför allt måste det emellertid tillkomma kabinettssekreteraren såsom högsta instans under utrikesministern, samt i sista hand denne, att tillse, att ett ärende inom departementet handlägges med nödigt hänsynstagande till alla de synpunkter, av skilda slag, som böra göra sig gällande. Kabinettssekreterarens tid torde icke vara så upptagen, att han, beträffande ärenden utav så utomordentligt stor betydelse som handelstraktatfrågor, ej skulle få tid att ägna nödig omsorg häråt.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Förutom bevakandet av de allmänna politiska synpunkterna bär utrikesdepartementet enligt vårt förmenande en vida viktigare uppgift att fylla vid handelstraktatärendenas handläggning än den, som herrar Höjer och Sjöborg synas vilja tilldela detsamma. Måhända har det under nuvarande förhållanden varit så, att denna handläggning övervägande varit av formell art, men det kan ifrågasättas, om icke denna omständighet i så fall berott på redan antydda brister i den gällande organisationen. Med en organisation, som lägger dessa ärenden i händerna på en för dem särskilt utbildad och med dem huvudsakligen sysselsatt person i avdelningschefs ställning, torde det visa sig att departementet även kan göra en betydelsefull reell insats på hithörande område. Den av chefen för speciella handelsavdelningen författade, med remisshandlingarna överlämnade promemoria angående utrikesdepartementets andel i handläggningen av handelstraktatärenden visar, vilka betydelsefulla uppgifter på olika stadier av ett handelstraktatärendes behandling i sådant hänseende åvila utrikesdepartementet. I angivna promemoria framhålles också, att dessa uppgifter äro av annat slag än de, som tillkomma handelsdepartementet och kommerskollegium, och att följaktligen något dubbelarbete icke behöver befaras på hithörande område.

Emot vad herrar Höjer och Sjöborg anfört vilja vi vidare framhålla, att handelstraktatärendenas förläggning till en handelsavdelning, vilkens chef skulle ägna sig åt dessa ärenden såsom sin huvuduppgift, skulle vida mer än den av dem förordade organisationen vara ägnad att tillgodose de traktattekniska och förhandlingsmässiga synpunkterna. Det synes oss nämligen självklart, att handelstraktatärendenas egenartade och ofta mycket invecklade beskaffenhet kräver av den, som skall tillgodose dessa synpunkter, en vida mer ingående kännedom om och speciell inriktning på ifrågavarande ärenden än som rimligen kan fordras av den, som måste splittra sig på så många andrå uppgifter som chefen för den politiska avdelningen.

Slutligen vilja vi ej underlåta att påpeka, hurusom den av herrar Bergendal och Nilsson förordade linjen och den linje, som i första hand företrädes av herrar Höjer och Sjöborg, i kostnadshänseende ställa sig ungefär lika. Någon besparingssynpunkt bör sålunda ej vara utslagsgivande vid valet emellan dessa bägge linjer.»

I likhet med ovanberörda näringsorganisationer har jämväl Handel skammaren i Göteborg givit sin anslutning till det av herrar Bergendal och Nilsson förordade förslaget om upprättandet å ordinarie stat av en handelsavdelning, å vilken samtliga handelspolitiska och kommersiella ärendc-n skulle sammanföras.

Skånes Handelskammare, som jämväl avgivit utlåtande i ämnet, har därvid inledningsvis erinrat om den av herrar Höjer och Sjöborg framlagda uppfattningen, att det huvudproblem, som varit de sakkunniga förelagt, nämligen frågan om handelstraktatärendenas beredning, bort upptagas till behanding i hela dess vidd under beaktande av att här berörda ärenden för närvarande vore föremål för handläggning ej blott inom utrikesdepartementet utan även inom handelsdepartementet samt kommerskollegium och vissa andra verk.

Efter att hava återgivit de av de sakkunnige framlagda alternativa förslagen, för vilka enligt handelskammarens mening till synes mycket vägande skäl å båda sidor anförts, framhåller handelskammaren, att herrar Bergen dals och Nilssons förslag i första hand hade sin styrka däri, att det genom att på en avdelning samla samtliga handelsärenden beredde chefen för densamma en

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

framträdande och auktoritativ ställning, motsvarande den betydelse, de ekonomiska frågorna numera intoge i den yttre politiken. Handelskammaren anför därefter:

»Otvivelaktigt torde också vara, att med detta förslag möjliggöres att å denna befattning förvärva en därtill i särskild grad skickad person. Med denna anordning torde också kunna förväntas, att avdelningschefen blir i bättre tillfälle att ägna personlig uppmärksamhet åt de yngre tjänstemännens handledning, varigenom strävandena att göra departementets personal väl förtrogen med det svenska näringslivet och dess krav komma att befordras. Till förmån för samma förslag har slutligen också framhållits, att de politiska frågorna efter Sveriges inträde i Nationernas förbund kommit att så öka arbetsbördan för chefen å den politiska och handelspolitiska avdelningen, att dennes befattning med de å samma avdelning handlagda ekonomiska frågorna därav hotar att bliva lidande.»

Med avseende åter å herrar Höjers och Sjöborgs organisationsförslag anför handelskammaren, som funnit att den huvudsakliga fördelen därmed vore, att de ekonomiska ärendena erhölle en beredning, som, sakligt sett, bäst överensstämde med utrikesdepartementets speciella uppgifter, följande:

»Att denna synpunkt är förtjänt av det allra största beaktande, torde tillräckligt vara klarlagt av den i denna fråga tidigare förda diskussionen. I det av envoyén Höjer och kabinettssekreterare Sjöborg nu avgivna betänkande har samma synpunkt särskilt vad handelstraktatsfrågorna beträffar därjämte ytterligare belysts och bekräftats. Med de intressen, utrikesdepartementet har att bevaka, lär också vara uppenbart, att handläggningen av på departementet ankommande ekonomiska frågor ej kan slutföras utan att diplomatiska hänsyn samtidigt bliva beaktade och det torde därför näppeligen kunna undvikas, att en organisation, som i skilda avdelningar särhålla de ekonomiska ärendena från de diplomatiska, mer eller mindre måste leda till omgång och dubbelarbete samt onödigt öka arbetsbördan inom departementets ledning.»

Handelskammaren anför därefter vidare:

»Då förevarande organisationsfråga vid 1924 års riksdag senast var föremål för prövning, förelågo så skiftande meningar om dess rätta lösning, att ett avgörande vid detta tillfälle icke ansågs kunna träffas. I detta avseende synes den därefter förflutna tiden icke ha bragt någon ändring och det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke den då rådande oklarheten rörande själva utgångspunkterna för denna frågas bedömande för närvarande snarast har tilltagit. Såsom statsutskottet vid förenämnda riksdag framhöll, borde en förnyad utredning särskilt rörande speciella handelsavdelningens ställning till handelsdepartementet företagas, innan förevarande organisationsfråga slutgiltigt avgjordes, och även i nu föreliggande betänkande har behovet av ytterligare utredning på denna punkt blivit vitsordat. På grund av de givna direktiven har någon sådan utredning likväl icke kommit till stånd. Vid denna omständighet bör efter handelskammarens förmenande fästas så mycket större vikt, som det i ärendets nuvarande läge synes omöjligt att överblicka, huruvida upprättandet inom utrikesdepartementet av en särskild handelsavdeluing, vars centrala uppgift skall vara att handlägga handelstraktatfrågor, icke kan komma att så inverka på handelsdepartementets ställning, att densamma väsentligen förryckes. Härtill kommer att en uppdelning av de på utrikesdepartementets handläggning ankommande politiska och ekonomiska ärendena i förening med ett övergivande av den geografiska byråindelningen tillsynes är liktydigt med ett full-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. bo häft. (AV 50.) 2

18 Kungl. 3[aj:ts proposition nr 50.

Kommers-

kollegium.

ständigt nedbrytande av de principer, som med statsmakternas gillande lagts till grund för departementets nuvarande organisation. Skall emellertid ett så vittutseende steg anses påkallat, torde dessförinnan en i åtskilliga punkter vida grundligare och mera omfattande utredning böra föreligga.

Med hänsyn till vad sålunda blivit anfört har Handelskammaren äran meddela, att Handelskammaren icke anser här berörda ärende föreligga i det skick, att ett ställningstagande därtill för närvarande är möjligt.»

I sitt den 19 nästlidne januari dagtecknade yttrande har Kommerskollegium, efter en erinran om att de kommersiella ärendenas handläggning inom utrikesdepartementet under senare år upprepade gånger varit föremål för utredningar och beslut, anfört följande.

»Vad angår statens befattning med den kommersiella informationen har Kommerskollegium i utlåtande den 23 november 1923 över de s. k. informationssakkunnigas betänkande samt en av statssekreteraren Bergendal i hans dåvarande ställning som chef för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning i ämnet avgiven promemoria utförligt utvecklat sin ståndpunkt härtill. Kollegium gav därvid. uttryck åt den uppfattningen, att statens befattning med den kommersiella informationen borde väsentligen begränsas, och föreslog som en konsekvens härav indragning av den särskilda upplysningssektion inom kollegii handelsbyrå, som år 1919 tillkommit för bedrivande av kommersiell informationsverksamhet. En förutsättning för kollegii ifrågavarande förslag var givetvis, att jämväl inom utrikesförvaltningen skulle vidtagas sådana förenklingar i organisationen, som betingades av den föreslagna begränsningen i själva informationsarbetet. Den då arbetande besparingskommittén, som jämväl yttrade sig om statens befattning med den kommersiella informationen och därvid i huvudsak anslöt sig till kollegii uppfattning i ämnet, föreslog också, att bland annat utrikesdepartementets speciella handelsavdelning skulle indragas. Över besparingskommitténs ifrågavarande förslag avgav kollegium utlåtande den 5 februari 1924. I detta utlåtande konstaterade kollegium, att den föreslagna begränsningen av ämnesområdet för statens kommersiella informationsverksamhet vunnit anslutning från näringsorganisationernas sida av sådan enhällighet, att berörda förslag syntes böra bliva grundläggande för frågans definitiva reglering. I anslutning härtill framhöll kollegium, att ett bibehållande av speciella handelsavdelningen inom utrikesdepartementet icke vidare vore påkallat. Med anledning av vad sålunda förekommit föreslogs i proposition till 1924 års riksdag, att ifrågavarande avdelning skulle ersättas med en under den politiska och handelspolitiska avdelningen sorterande byrå. Riksdagen ansåg emellertid, att frågan krävde ytterligare utredning efter vissa av riksdagen angivna riktlinjer, avseende närmast ett klarläggande av handelsdepartementets ställning till informationsverksamheten. I anledning härav blev anslaget till den speciella handelsavdelningen då bibehållet oförändrat, Den av riksdagen begärda utredningen framlades i proposition till 1925 års riksdag (nr 188), vari Kungl. Maj:t föreslog speciella handelsavdelningens bibehållande å extra stat. Däri behandlades utförligt frågan om handelsdepartementets ^och utrikesdepartementets inbördes förhållande i nu berörda avseende, och a-ngåvos vissa riktlinjer för samarbetet departementen emellan att under någon tid försöksvis tillämpas. Frågan huruvida inom utrikesdepartementet behov förefunnes av en självständig avdelning för hithörande arbetsuppgifter upptogs i propositionen icke till närmare behandling. Riksdagen biföll Kungl. Maj ds förslag.

Då kollegium nu ånyo bär att yttra sig angående behovet av en särskild handelsavdelning inom utrikesdepartementet, torde kollegium i vad rör frågan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

om statens befattning med den kommersiella informationen kunna inskränka sig till att åberopa vad som av kollegium därom anförts i de ovan berörda utlåtandena i detta ämne. För sin del har kollegium icke kunnat finna, att några omständigheter numera tillkommit, som föranleda ändring i den uppfattning, varåt kollegium tidigare givit uttryck. Snarare torde väl de kommersiella förbindelserna länderna emellan nu få anses ha återvunnit sådan stabilitet, att statens medverkan för speciella kommersiella upplysningars införskaffande till näringslivets tjänst i allt mindre grad göres påkallad, åtminstone vad beträffar i kommersiellt och industriellt hänseende mera utvecklade länder och avsättningsområden.

Vad beträffar de handelspolitiska handräckningsåtgärderna, vilka först från och med år 1926 uttryckligen blivit hänförda till den speciella handelsavdelningen, har kollegium i sitt ovan åberopade utlåtande av den 5 februari 1924 påvisat, att det med speciella handelsavdelningens inrättande icke åsyftats att tillgodose behovet av diplomatisk hjälp åt näringslivet, utan att arbete av dylikt slag i huvudsak vore avsett att utföras av politiska och handelspolitiska avdelningen. Emellertid hade från vissa näringsorganisationers sida i samband med kollegii behandling av ärendet ifråga givits uttryck åt angelägenheten utav, att i utrikesdepartementet funnes ett stöd för landets affärsliv i form av ett speciellt organ för bevakande av dess intressen. I anledning härav framhöll kollegium, att detta önskemål icke skulle kunna realiseras utan en mer eller mindre genomgripande ändring i departementets dåvarande organisation. Därvidlag kunde i huvudsak två alternativ sättas ifråga, nämligen antingen att inrätta en handelsbyrå å den politiska och handelspolitiska avdelningen, vilken byrå då skulle omhändertaga icke blott informationsfrågor utan även frågor i allmänhet berörande utrikesförvaltningens stödjande verksamhet i förhållande till näringslivet, i den mån dessa ärenden passerade departementet, eller ock att bibehålla en handelsavdelning, i vilket fall alla ärenden, som direkt berörde näringslivet, skulle avlastas från den politiska och handelspolitiska avdelningen (varvid benämningen »handelspolitiska» borde bortfalla). För det dåvarande trodde sig kollegium emellertid böra för sin del tillråda det förstnämnda alternativet.

I de nu remitterade utlåtandena har den problemställning, som kollegium sålunda angav, kommit till förnyat uttryck, i det att statssekreterare Bergendals förslag i huvudsak motsvarar det av kollegium här ovan berörda senare alternativet, och envoyén Höjers och kabinettssekreterare Sjöborgs andra hands förslag motsvarar det förstnämnda alternativet.

I den argumentering, som ligger till grund för statssekreterare Bergendals förslag, göres gällande, att en särskild handelsavdelning kräves inom utrikesdepartementet för behandling icke blott av den kommersiella informationen och de handelspolitiska handräckningsåtgärderna utan även för övertagande av handelstraktatärendena i allmänhet.

o Ifråga om den kommersiella informationen har kollegium redan i det föregående angivit sin uppfattning, att en särskild avdelning härför icke är av behovet påkallad. Och beträffande de handelspolitiska handräckningsåtgärderna finner kollegium, enligt sin egen erfarenhet att döma, inga nya omständigheter hava tillkommit, som föranleda ändring i kollegii därom gjorda uttalande i utlåtandet den 5 februari 1924. I detta sammanhang torde också böra erinras, att föredragande departementschefen, enligt vad som framgår av den ovan åberopade propositionen till 1925 års riksdag, ansett avgörande hinder icke föreligga för att hänföra ärenden av nu ifrågavarande typ till den politiska och handelspolitiska avdelningen. Dessas överförande till speciella handelsavdelningen ansågs emellertid medföra den fördelen, att de då komme att omhändertagas av den avdelning, som på grund av sin befattning med de närstående

20 Kungl. Maj ds proposition nr BO.

rena informationsärendena vore i ständig och nära förbindelse med näringslivet och dess företrädare. Om nu informationsärendena utan olägenhet kunna hänföras till en hyra under den politiska och handelspolitiska avdelningen lära de handelspolitiska handräckningsåtgärderna sålunda även med fördel kunna förläggas till samma byrå.

Vad som från vissa näringsorganisationers sida framhållits angående behovet av en avdelningschef för behandlingen av dessa slags ärenden har kollegium ägnat den största uppmärksamhet. Kollegium har dock svårt att finna, varför icke, i motsvarighet till vad som är fallet inom andra ämbetsverk, en person i byråchefs ställning borde kunna med tillräcklig auktoritet upprätthålla departementets omedelbara förbindelser med näringsidkarna. Den uppfattningen, att man icke skulle för en dylik befattning kunna förvärva och bibehålla en tillräckligt kompetent kraft, motsäges av erfarenheten från andra håll inom statsförvaltningen.

Vad slutligen angår handelstraktatärendena, är det av statssekreterare Bergendal framhållna behovet av att dessa ärenden må erhålla en självständig behandling å en särskild handelsavdelning ett i avseende å nu förevarande organisationsfråga nytillkommet argument. Att detta behov icke kan motiveras av att någon ändring skulle vara erforderlig i dessa traktatärendens rent sakliga beredning, finner kollegium uppenbart, och det har heller icke från något håll gjorts gällande. Denna beredning, så vitt den avser näringslivet berörande spörsmål, äger nu rum, och bör självfallet även framdeles äga rum, genom de speciellt sakkunniga myndigheterna, i första hand handelsdepartementet och kommerskollegium. Denna mening synes också omfattas av samtliga sakkunniga. Huruvida återigen en sådan förändring av utrikesdepartementets organisation, som av statssekreteraren Bergendal föreslagits, må vara särskilt ändamålsenlig för den diplomatiska beredningen av nu avsedda traktatärenden och för do handelspolitiska förhandlingarna med främmande länder, undandrager sig i stort sett kollegii bedömande, i det att ett ståndpunktstagande i denna fråga förutsätter en kännedom om arbetsförhållandena överhuvud taget inom utrikesdepartementet och särskilt om sättet för handelstraktatfrågornas hittillsvarande _ handläggning i departementet, vilken givetvis icke kan förväntas i tillräcklig grad vara för handen i kollegium. Samarbete mellan dem, som företräda de politiska och de kommersiella intressena inom departementet, torde i varje fall vara nödvändigt.

I den till statssekreterare Bergendals utlåtande fogade och av honom åberopade promemorian av avdelningschefen Gunther angående de handelspolitiska frågornas handläggning inom utrikesdepartementet, ävensom i det av Stockholms handelskammare in. fl. avgivna yttrandet, göres emellertid nu gällande, att förhållandena under den tid, som förflutit efter genomförandet av 1919 års omorganisation, av utrikesdepartementet så till vida förändrats, a.tt den uppdelning på politiska och ekonomiska spörsmål vid ärendesbehandlingen inom departementet, som nämnda organisationsförändring avsåg att förebygga, ånyo med fördel kunde åvägabringas. I anledning därav synes kunna sättas ifråga, huruvida man. icke i sin strävan att bereda de kommersiella ärendena en möjligast framskjuten plats inom utrikesförvaltningen, till vilken strävan kollegium naturligen skänker sin fulla anslutning, kommit att få blicken skymd för de mera djupgående principiella syftena med 1919 års omorganisation. I själva verket torde väl förhållandena alltjämt vara sådana, icke minst för vårt lands vidkommande, att vår yttre politik helt domineras av strävandet att genom fredliga kulturella och kommersiella förbindelser med andra länder främja vårt folks välstånd och utveckling. Vad som för vårt lands vidkommande i organisatoriskt avseende alltjämt erfordras är alltså i och för sig icke enbart en handelsavdelning inom utrikesdepartementet utan en sådan utrikesförvaltning

Kungl. May.ts proposition nr 50.

överhuvud taget, som med insikt och vaken blick kan följa den ekonomiska utvecklingens inverkan på vårt lands läge i internationellt avseende.

Kollegium har vid övervägandet av denna fråga för sin del funnit svårt att på annat sätt förklara, huru den intressemotsättning, som påtagligen föreligger i avseende å behandlingen inom utrikesdepartementet av handelspolitiska frågor, närmast traktatfrågor, och andra handelsfrågor kunnat uppkomma, än att en viss olikformighet och splittring i beredningen av handelsärendena är för handen.

Av de sakkunniga har nu samfällt tillstyrkts en ändrad gruppering och behandling av de ärenden, vilka hittills handlagts å den politiska och handelspolitiska avdelningens nuvarande byråer, varigenom den antydda splittringen kan förväntas komma att i viss mån minskas. Därest denna förändring kommer att genomföras, varemot kollegium icke har något att erinra, torde det med hänsyn till handelstraktatsärendenas behandling icke vara av någon avgörande betydelse, huruvida departementets organisation anordnas enligt de linjer, som förordats av herrar Höjer och Sjöborg, eller enligt herr Bergendals förslag. Huvudvikten måste enligt kollegii förmenande läggas därå att genom instruktionsmässiga föreskrifter och inre arbetsordning ett ordnat samarbete åstadkommes mellan den avdelning — eller byrå —• som närmast företräder de politiska intressena, och den avdelning eller byrå, som företräder den speciella sakkunskapen i avseende å handläggningen av handelsärenden.

Kollegium har, såsom förut omnämnts, tidigare uttalat sig för en organisationsform, som närmast motsvaras av det förslag, vilket som ett andra alternativ nu framlagts av herrar Höjer och Sjöborg, och anser alltjämt denna lösning av frågan, såvitt utifrån kan bedömas, erbjuda företräden i organisatoriskt hänseende, förutom ur besparingssynpunkt, om än i sistnämnda avseende skillnaden icke synes kunna bliva av den storleksordning, att densamma i och för sig bör öva något bestämmande inflytande på ståndpunktstagandet i ärendet.

Å andra sidan lärer inan icke böra bortse från betydelsen av, att den organisationsform, som väljes, omfattas med fullt förtroende av näringslivet, till vars stöd densamma är avsedd att arbeta. Då nu de näringsorganisationer, vilka beretts tillfälle uttala sig i frågan, så enhälligt uttalat sig för en lösning enligt de linjer, som förordats av herr Bergendal, anser sig kollegium böra uttala, att denna lösning, genomförd i samband med den förutnämnda omgrupperingen av ärendena inom utrikesdepartementets politiska och handelspolitiska avdelning, icke synes böra möta några avgörande betänkligheter, under förutsättning att på ovan antytt sätt ett lämpligt samarbete ordnas vid handläggningen av traktatärendena.»

Vid behandlingen inom Kommerskollegium av förevarande organisationsspörsmål har föredraganden, t. f. kommerserådet Åmark, med instämmande av kommerserådet Malmen, anmält skiljaktig mening och därvid anfört följande:

»Vad av kollegium vid skilda tillfällen anförts rörande lämpligheten av en begränsning av ämnesområdet för statens kommersiella informationsverksamhet får jag för min del här åberopa. Då utrikesdepartementets befattning med den kommersiella informationen nu ånyo anföres som ett skäl för en särskild handelsavdelning inom nämnda departement, synes det mig vara av vikt att fastslå, att detta skäl genom auktoritativa uttalanden från skilda håll mött gensagor. I sitt utlåtande den 5 februari 1924 vägde kollegium mot varandra de båda som möjliga ansedda alternativen av antingen en handelsbyrå inom departementets politiska och handelspolitiska avdelning, vilken byrå då skulle omhändertaga icke blott informationsfrågor utan även frågor i allmän-

22 Kungl. Maj:ls proposition nr ,50.

het_ berörande utrikesförvaltningens stödjande verksamhet i förhållande till näringslivet, eller ock en särskild handelsavdelning, vilken då lämpligen skulle hava att övertaga alla på utrikesdepartementet ankommande ärenden, som direkt beröra näringslivet. Kollegium fann, att en lösning enligt det sistnämnda alternativet skulle verka nedbrytande på den nyligen genomförda organisationen av departementet, i det att själva grundvalen för densamma komme att rubbas. Jag anser den slutsats, vartill kollegium då kom i förevarande fråga, fortfarande äga giltighet och kan icke finna, att några nya sådana skäl tillkommit, som kunna föranleda ett frångående av kollegii sålunda en gång intagna ståndpunkt. Fastmer föreligger enligt min mening ett starkt stöd för riktigheten av densamma i de uttalanden, som gjorts av envoyén Höjer och kabinettssekreteraren Sjöborg i deras nu till kollegium remitterade utlåtande. Vad däri anförts angående de betydande olägenheter, som komme att följa av handelstraktatärendenas utbrytande från politiska och handelspolitiska avdelningen, synes mig vara fullt övertygande. De av statssekreteraren Bergendal framförda argumenten till förmån för dessa ärendens överförande till speciella handelsavdelningen torde däremot, långt ifrån att stödja kraven på denna avdelnings av andra skäl otillräckligt uppburna tillvaro, innebära vägande skäl för hela denna avdelnings upphörande och inflyttande under den politiska och handelspolitiska avdelningen. Ty med hänsyn till det nära samband, som visats bestå mellan de politiska och do kommersiella momenten just beträffande handelstraktatärendena, synes en ordning, som syftar till att bryta detta samband i synnerhet vid ifrågavarande ärendens diplomatiska handläggning, vara ägnad att ingiva stora betänkligheter.

I den till statssekreteraren Bergendals utlåtande fogade och av honom åberopade promemorian av avdelningschefen Giinther angående de handelspolitiska frågornas handläggning inom utrikesdepartementet ävensom i det av- Stockholms handelskammare m. fl. avgivna yttrandet har visserligen gjorts gällande, att läget på det handelspolitiska området skulle så tillvida förändrats sedan den tid, då 1919 års organisationsförändring av utrikesdepartementet genomfördes, att en uppdelning på politiska och ekonomiska spörsmål nu skulle med större fördel än tidigare kunna åvägabringas. Denna uppfattning bestrides emellertid med eftertryck av envoyén Höjer och kabinettssekreteraren Sjöborg. De erkänna, att de politiska och ekonomiska frågorna numera icke äro sammanflätade på samma sätt som under världskrigets tid, men det förnekas av dem, att de handelsavtal, som efter kriget avslutats eller kunna komma att i framtiden avslutas, liksom handelspolitiska förhandlingar och åtgärder av annan art icke skulle kunna i lika hög grad erbjuda en förening av politiska och ekonomiska moment.

Kollegium har i anledning av vissa näringsorganisationers önskemål om ett speciellt^ organ inom utrikesdepartementet för kommersiella ärenden ansett sig böra. ifrågasätta, huruvida man icke i sin strävan att bereda dessa ärenden eu möjligast framskjuten plats inom utrikesförvaltningen kommit att få blicken skymd för de mera djupgående principiella syftena med 1919 års omorganisation. Ifrågavarande uttalande och kollegii i anslutning därtill utvecklade synpunkter på organisationsprincipens egentliga innebörd skulle jag för min del vilja särskilt framhäva. Det synes i själva verket icke uteslutet, att just förhandenvaron inom departementet såsom ett provisorium av en speciell handelsavdelning i sin män motverkat ett effektivt realiserande av den till grund för 1919 års omorganisation liggande principen. Sannolikt har också en enhetlig och möjligast sakkunnig behandling av traktatärendena inom politiska och handelspolitiska avdelningen blivit försvårad genom den därstädes rådande, efter geografiska grunder genomförda byråindelningen. En avgörande förbättring torde därutinnan helt visst vinnas genom en sådan av alla de sakkun-

Kungl. Maj ris proposit ion nr 50. 23

niga förordad ändrad gruppindelning av ärendena, som i högre grad än vad nu är fallet sammanför desamma efter deras sakliga innebörd. Enligt denna gruppindelning skulle handelstraktatärendena komma att koncentreras till en särskild byrå, vars chef kan förväntas komma att på hithörande område förvärva en omfattande sakkunskap. Motsvarande anordning skulle genomföras med avseende å de kommersiellt tekniska ärenden, som nu ankomma på speciella handelsavdelningen. Att en genom längre tids tjänstgöring på samma post förvärvad speciell sakkunskap skulle i högre grad förefinnas hos en person utav avdelningschefs än hos en person utav byråchefs grad finnas knappast reella skäl att antaga. Förhållandet härutinnan blir uppenbarligen beroende på i vad mån beträffande ifrågavarande befattningshavare undantag kommer att göras från den eljest tillämpade principen om cirkulation inom utrikesförvaltningens personal.

På nu anförda grunder anser jag att kollegii utlåtande bort utmynna i ett tillstyrkande av det av envoyén Höjer och kabinettssekreteraren Sjöborg i andra hand förordade organisationsförslaget.»

Till en början får jag uttala min anslutning till den mening, som låt vara från delvis olika utgångspunkter omfattats av samtliga sakkunnige och andra, som hörts i saken, därom att den geografiska grunden för indelningen av ärendena mellan olika byråer inom politiska och handelspolitiska avdelningen bör upphöra och ersättas med en fördelning, som tar sikte på den sakliga beskaffenheten av skilda ärenden. Uppdelningen av dessa efter geografiska områden har kommit till stånd enligt mönstret av utrikesförvaltningen i vissa främmande länder, vilkas mångfaldiga politiska intressen och arbetsuppgifter i olika delar av världen ansetts påkalla en specialisering, för vilken man ock haft att tillgå tillräckliga och på ett mera stadigvarande sätt anlitade krafter. Anordningen har där icke uteslutit organ vid sidan därav för sakuppgifter av särskilt, så att säga mera samlat slag, såsom för det arbete, som följer av medlemskapet i Nationernas förbund, eller för handelstraktats- med liknande handelspolitiska ärenden. Även hos oss kunde den geografiska indelningen ha fått ett visst berättigande, därest efter krigets slut fortfarande bestått den avgränsning efter strängt åtskilda intressesfärer, varmed vår utrikespolitik hade att räkna vid den tid, då 1918 års sakkunnigutlåtande, som huvudsakligen legat till grund för den nuvarande organisationen, utarbetades och avgavs. Men såsom förhållandena numera utvecklat sig är anordningen, med hänsyn till omfattningen och arten av våra förbindelser med utlandet, onödig samt med avseende å ämnesgrupper av speciellt slag — såsom Nationernas förbundsärenden och handelspolitiska frågor — opraktisk och rent av hinderlig för en ändamålsenlig beredning av ärendena, detta så mycket mera som byråchefstjänsterna i fråga ofta kommit att upprätthållas blott på förordnande eller eljest under så kort tid, att den avsedda »specialiseringen» icke i allmänhet kunnat ernås. Allraminst har det gällande systemet, som för övrigt i praktiken måst i hög grad modifieras, varit ägnat att främja koncentration och enhetlighet vid behandlingen av de handelspolitiska och kommersiella frågor, på vilkas fullt tillfredsställande skötsel enligt den nuvarande tidens krav utrikesdepartementets nya organisation just skulle inriktas.

Med anknytning till enigheten på nyss omhandlade punkt, vari en förändring

Departementschefen. Den geografiska indelningens upphörande.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

De skilda meningarna beträffande handelsärendenas behandling.

bland annat skulle medföra den fördel, att tillräcklig plats inom den politiska avdelningen tryggades åt de viktiga och omfattande ärendena rörande Nationernas förbund och de internationella fredssträvandena i övrigt, gäller sedan att taga principiell ställning till det betydelsefulla spörsmål, vars lösning varit ett huvudsyftemål för såväl den nu verkställda utredningen som för den nuvarande organisationen vid dess tillkomst: huru bör behandlingen av handelstraktats- och andra handelspolitiska jämte kommersiella ärenden ordnas inom departementet för att på bästa möjliga sätt tillgodose landets handelspolitiska och kommersiella intressen?

Härom äro åter meningarna delade. De som närmast representerat den diplomatiska expertisen vid utredningsarbetet ha liksom sedermera två reservanter i kommerskollegium ställt sig på den ena sidan, under det att bestämd uppslutning på den motsatta ståndpunkten skett från dem, som haft sin erfarenhet från arbetet med de kommersiella ärendena inom departementet ävensom, med nedan nämnt undantag, från de representanter för näringslivet, vilka yttrat sig under eller på grund av utredningsarbetet. Att märka är därjämte, att medan den antydda fronten av näringslivets män gå fram på en enda linje — traktats- och andra handelspolitiska frågors överflyttning till en särskild handelsavdelning — den andra meningsriktningen i själva verket är delad. Herrar Höjer och Sjöborg påyrka nämligen i första rummet bibehållandet av den speciella handelsavdelningen för kommersiell information m. m. vid sidan av en särskild handelstraktatbyrå inom den politiska och handelspolitiska avdelningen samt uttala sig endast subsidiärt för den nyssnämnda avdelningens indragning och ersättande med ännu en byrå på den politiska och handelspolitiska avdelningen. De båda reservanterna till kommerskollegii utlåtande — vilket med visst förord ur organisatorisk synpunkt åt herrar Höjers och Sjöborgs allenast stobsidiärt föreslagna lösning dock lämnar valet öppet mellan denna och herr Bergendals m. fl. :s förslag — uttala sig däremot obetingat för inordnandet av den speciella handelsavdelningens arbete under den politiska och handelspolitiska avdelningen. En särskild ståndpunkt intar slutligen Skånes handelskammare. Efter att hava mot varandra vägt motiven för den ena eller andra linjen, förklarar handelskammaren, att ställningstagande från dess sida för närvarande icke vore möjligt, huvudsakligen med hänvisning till det skäl, att den speciella handelsavdelningens ställning särskilt till handelsdepartementet icke blivit vederbörligen utredd.

Då jag går att taga ståndpunkt till dessa olika, på skiftande argumentering stödda förslag, anser jag mig, med anledning av Skånes handelskammares nyss anförda yttrande, först böra rätta ett förbiseende, som delvis torde ligga 1 ill grund för dess motivering.

Handelskammaren anmärker nämligen, att »på grund av de givna direktiven» för den av Kungl. Maj:t den 7 oktober 1927 anbefallda utredningen en av 1924 års riksdag begärd undersökning om den speciella handelsavdelningens ställning till handelsdepartementet icke av de sakkunniga, som jag tillkallat, blivit verkställd. Nej, detta är nog så riktigt, men förhållandet beror därpå, att sisthorörda undersökning redan därförut verkställts av särskilda sakkun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

niga (herrar Bergendal och Hennings) samt legat till grund för Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens beslut år 1925.

På sätt även kommerskollegium bragt i minnet, avvisade 1924 års riksdag Kungl. Maj:ts förslag om den speciella handelsavdelningens avskaffande bland annat av den anledning, att man, före vidtagande av en så ingripande åtgärd, borde utreda lämpligheten av en ifrågasatt anordning med en avdelning inom handelsdepartementet såsom det centrala organet för den kommersiella informationsverksamhet, som hittills utgjort den speciella handelsavdelningens huvudsakliga uppgift. Verkställd utredning, Kungl. Maj:ts förslag och riksdagens beslut år 19'25 stannade för att bibehålla den sagda avdelningen inom utrikesdepartementet med vissa angivna grunder för den kommersiella informationens ordnande; och med vägledning härav har arbetet inom och samarbetet mellan departementen sedermera ordnats på sätt, som icke givit anledning till förslag om ändring i organisationen på denna punkt.

Icke heller är det här, som de diplomatiska experternas, herrar Höjers och Sjöborgs, erinran om bristande utredning sättes in. Vad som för dem ärutgångspunkten vid deras förord för bibehållande av den nuvarande ordningen — med en låt vara betydelsefull modifikation i den politiska och handelspolitiska avdelningens arbetsformer — är att »lösningen av det problem, som i första hand blivit de sakkunniga förelagt, handelstraktatsärendenas behandling, i själva verket skulle erfordra, att hela den nuvarande ordningen för dessa ärendens beredning -— inom kommerskollegium, handelsdepartementet och utrikesdepartementet — upptoges till behandling i ett sammanhang.»

Innan jag går vidare, vill jag söka bedöma den sakliga innebörden av denna ståndpunkt. Den synes mig närmast utgå från åtminstone möjligheten av att en dylik utredning kunde leda till, att handelstraktatsärenden och dylika handelspolitiska frågor även i den del, som berör förhandlingar med andra länder (d. v. s. vad som numera tillhör utrikesdepartementet) skulle komma att få sin centrala plats i handelsdepartementet eller tilläventyrs kommerskollegium. Den frågan må då till en början tillåtas, huruvida ett dylikt antagande är rätt förenligt med den ståndpunkt, enligt vilken de utrikespolitiska momenten i dessa frågor anses vara av den avgörande betydelse, att de icke lämpligen kunna ens till sitt huvudsakliga reella innehåll beredas annat än inom den politiska avdelningen inom utrikesdepartementet. Men vidare torde med fog kunna påstås, att de berörda uppgifternas fördelning mellan departementen även den är utredd och fastställd genom den ordning, som i detta avseende för närvarande tillämpas och som i sina huvuddrag angives genom herr Gunthers vid de sakkunniges utlåtande fogade promemoria. Lösningen skulle ha kunnat sökas på två andra alternativa vägar: antingen så, att utrikesdepartementet fått en mera vidsträckt befattning med ifrågavarande spörsmål än som nu är händelsen, eller så att en förskjutning av arbetsområdet ägt rum över till särskilt handelsdepartementet. I förra fallet torde väl ingen kunnat sätta i fråga behovet av en särskild handelsavdelning inom utrikesdepartementet, som hade befattning bland

IT trikesdepartementets ställning till handelsdepartementet : a) i fråga om kommersiell information;

b) beträffande handelstraktatsfrågor.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

annat med handelstraktatsärendena; och en eventuell förändring i denna riktning föregripes icke heller genom att nu såsom en fristående åtgärd upprätta en utrikesdepartementets handelsavdelning.

Det senare alternativet — förflyttning av ärendenas tyngdpunkt till handelsdepartementet jämväl i avseende å förhandlingarna utåt — måste, såsom redan antytts, från herrar Höjers och Sjöborgs principiella utgångspunkt betraktas såsom icke önskvärt och torde numera, av skäl som strax skola anföras, allmänt anses övergivet. Dess genomförande skulle inom handelsdepartementet ha krävt en vidlyftig apparat för tillgodoseende av berörda sida av traktatsärendena, med byggande på samma tankegång, som ifråga om den kommersiella informationen redan avvisats av 1925 års riksdag.

Emellertid framstod vid tiden för handelsdepartementets tillkomst en organisation av sistberörda slag nog så acceptabel för åtskilliga, som i samband därmed anslöto sig till 1918 års sakkunniges sedermera från andra håll upptagna förslag om den speciella liandelsavdelningens ersättande med en byrå för kommersiell information inom den politiska och handelspolitiska avdelningen, vilken sistnämnda därjämte, på sina respektive »geografiska» byråer, skulle ha att ge en rent politisk retusch åt beredningen av handelsfördrag o. d. Men sedan den speciella handelsavdelningen, trots att den upprepade gånger varit hotad, allt mera framstått som ett erforderligt yttre uttryck för utrikesförvaltningens intresse för näringslivet; sedan erfarenheten, såsom herrar Höjer och Sjöborg träffande påvisat, tydligt ådagalagt, att handelsavtal samt handelspolitiska förhandlingar och åtgärder efter kriget, om icke på samma sätt, så dock i lika hög grad »erbjuda en förening av politiska och ekonomiska moment» — sedan detta inträffat, torde knappast någon hysa ens en tanke på möjligheten att övergå till organiserandet av ett handelsdepartement, som ägde till uppgift och även vore fullt utrustat att handhava politiska förhandlingar med främmande makt. Någon befattning med denna sida av saken skulle väl ändå utrikesdepartementet alltjämt behålla, och i sådant fall är det uppenbart, att den nyss antydda anordningen skulle ge anledning till de anmärkningar mot dubbelorganisation och bristande enhetlighet, som alla vilja i görligaste mån undvika. Men för övrigt gäller här i organisatoriskt avseende alldeles detsamma, som förut sagts om eventualiteten av en inskränkning i handelsdepartementets (resp. kommerskollegii) nuvarande arbetsområde: skulle det mot förmodan visa sig önskligt att, efter franskt mönster, för utförandet av vårt lands ändå relativt begränsade traktatpolitik övergå till en organisation av handelsdepartementet, som skulle taga hand om en väsentlig del av förhandlingarna även utåt, kan jag icke förstå, varför denna utflyttning av ärenden från utrikesdepartementet skulle försiggå lättare från en traktatbyrå på den politiska avdelningen än från en självständig handelsavdelning — snarare synes mig förhållandet vara det motsatta.

Jag tvekar sålunda icke att säga, att det här kritiserade resonemanget utgår från antagandet av en eventuell nyorganisering inom närliggande förvaltningsområden, som icke veterligen är för det närvarande ifrågasatt och som i varje fall ej på något vis prejudicieras genom den ena eller andra lösningen av nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 27

ifrågavarande spörsmål. Vi ha att räkna med den ordning, som är och som fördelar befattningen med handelsärenden mellan skilda myndigheter på ett sätt, vilket man på ömse sidor om den i utrikesdepartementets organisationsfråga uppdragna skiljelinjen lämnat utan erinran. Det som är av vikt för det av denna fördelning betingade samarbetets skyndsamma och effektiva bedrivande är, att kontakten mellan verken upptages och upprätthålles så direkt och regelmässigt som möjligt; och denna fordran på samarbetets underlättande har givetvis sin betydelse också på valet av organisationsformer inom de skilda delar av administrationen, som hava att handlägga hithörande ärenden.

På anförda skäl och i anslutning till de för utredningen givna direktiven anser jag frågan om de handelspolitiska ärendenas behandling inom utrikesdepartementet vara ett rent inre organisationsspörsmål, som nu kan och bör bedömas fristående. Ett oavvisligt krav på ett ståndpunktstagande till frågan inställer sig omedelbart i sammanhang med att den geografiska ämnesindelningen enligt allas samstämmiga mening anses böra upphöra å den avdelning, där traktatärenden och flertalet handelspolitiska frågor hittills handlagts.

Vid valet mellan olika alternativ för en ändrad ordning får jag därvid först på det bestämdaste uttala mig emot det visserligen endast subsidiärt framförda förslaget, att, i samband med anordnande av en handelstraktatbyrå på den politiska och handelspolitiska avdelningen, där tillika inrätta en byrå för den kommersiella informationen i stället för den speciella handelsavdelningen, som i så fall skulle upphöra.

Syftet med den verkställda utredningen skulle bland annat vara att vinna en jämnare och riktigare fördelning av arbetsuppgifterna mellan de skilda avdelningarna, av vilka den politiska och handelspolitiska avdelningen är i särskilt hög grad belastad med skilda arbetsuppgifter: detta syfte skulle givetvis ytterligare motverkas genom inflyttning av en ny byrå för kommersiell information o. d.

Ej heller vunnes med en dylik anordning den samorganisation under en för ändamålet särskilt kvalificerad och inriktad ledning, som — enligt vad senare skall beröras — de handelspolitiska och kommersiella ärendena till sin natur kräva och som skulle befordra önskad enhetlighet och koncentration vid deras handläggning.

Och slutligen skulle den nämnda anordningen beröva näringslivet det enda organ i högre, ansvarig ställning, vartill det hittills ägt tillgång inom departementet och mot vars avskaffande riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat sig, detta utan att ens vinna ersättning i form av mera permanent och därmed sakkunnig hjälp å de under den politiska avdelningen inrangerade byråer, vilkas chefsbefattningar knappast kunde väntas bliva annat än tillfälliga genomgångsposter inom den diplomatiska karriären.

Härefter återstår att avgöra, huruvida

antingen den speciella handelsavdelningen bör bibehållas och en särskild handelstraktatbyrå inom den politiska och handelspolitiska avdelningen upprättas ;

eller den speciella handelsavdelningen bör förändras till en fast handelsavdel-

Frågan ett inre organisationsspörsmål.

Skäl mot den kommersiella in formationens överförande till den politiska avdelningen.

Traktatby ra utom eller inom en särskild handelsavdelninc?

28 Kungl. Maj ds proposition nr 50.

1918 års sakkunnige.

ning för behandling dels av nu dithörande ärenden och dels av handelstraktatoch andra handelspolitiska frågor.

Vid bedömandet härav förordar jag i likhet med herrar Bergendal och Nilsson det senare alternativet, som tillika biträtts av praktiskt taget samtliga hörda representanter för näringslivet.

De skäl, som av nyssbemälde sakkunnige och näringsorganisationer anförts för den av dem förordade lösningen, synas mig i det hela taget så klart framställda i de yttranden, som här åberopats, att de icke i allmänhet tarva vidare utveckling. I några avseenden finner jag mig emellertid böra understryka den tankegång, som däri kommit till uttryck, samt komplettera de motiv, vilka synas kunna åberopas till stöd för deras ståndpunkt.

För att bibehålla handelstraktat- och andra dylika ärenden inom den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen har i främsta rummet till stöd åberopats den motivering, som 1918 års sakkunniga i sitt år 1919 avgivna betänkande anfört för införandet av denna ordning. Sammanfattningsvis kan deras ståndpunkt uttryckas så, att ekonomiska och politiska faktorer i modern tid till den grad sammanflutit med varandra i förbindelserna mellan olika länder, och att de ekonomiska intressena därvid så trängt i förgrunden, att överenskommelser på ekonomiska områden ofta visat sig innebära politiska avgöranden av synnerligen vittgående betydelse. Härigenom hade en förskjutning ägt rum inom utrikesdepartementets arbetsfält. »Sedan de ekonomiska frågorna trätt i första planet, och på den yttre liksom på den inre politikens område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som förut betraktats som rent politiska», borde den då befintliga organisationen, som byggt på en artskillnad hos ärendena, ersättas med en ny, som toge sikte på deras inbördes sammanhang. Detta syfte ville man ernå genom att förlägga även de ekonomiska frågornas handläggning till den avdelning, som fått sig de politiska ärendena tilldelad. Härmed trodde man sig jämväl vinna en förbättring av den diplomatiska och konsulära personalens rekrytering och utbildning och därmed främja syftemålet med det avsedda sammanförandet av de olika karriärerna till en: de konsulära tjänstemännen skulle på detta sätt bättre lära sig förstå politik, och diplomaterna erhålla ett önskvärt intresse för ekonomiska frågor.

De ssa satser ha från skilda håll ansetts som oangripliga, om än uttolkningen växlat. Icke heller vill jag ifrågasätta giltigheten av den mening, som de sakkunnige här velat uttala om de ekonomiska frågornas allt större politiska betydelse och, omvänt, den allmänna politikens återverkan på det ekonomiska livet. Men vad jag vill påstå är, att dessa satser icke kunna under alla tider och förhållanden tagas till intäkt för just den organisationsform, som 1918 års sakkunnige ansett sig böra förorda.

Jag kan sålunda väl underskriva herrar Höjers och Sjöborgs uttalande därom, att det av 1918 års sakkunnige anmärkta sammanhanget mellan ekonomi och politik existerat även före världskriget. Däremot anser jag mig böra uttrycka ett visst tvivel om det berättigade i deras antagande, att 1918 års sakkunnige låtit sin erfarenhet om förhållandena jämväl före kriget bestämma de-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ras ställning till frågan om handelsärendenas lämpliga placering inom departementet. Åtminstone kan jag icke finna stöd för detta antagande av det i 1927 års sakkunnigutlåtande (sid. 2) citerade utdraget ur 1919 års kommittébetänkande. Där heter det nämligen, på tal om den tidigare, enligt 1906 års organisation gällande uppdelningen av ekonomiska, respektive politiska, ärenden på skilda avdelningar, följande: »En sådan uppdelning torde med en äldre tids

förhållanden ha låtit sig tämligen väl genomföra. Men med den utveckling av våra utrikespolitiska förbindelser, som på senare tid ägt rum, har densamma icke visat sig motsvara tidens krav.» Huru som helst synes det mig naturligt nog att under åren 1918 och 1919 det framför allt varit världskrigets erfarenheter, som tjänat till ledning. Och dessa erfarenheter pekade hän mot en utveckling av direkta mellanstatliga avtal för tryggande av vår folkförsörjning, under väsentligt skilda politiska betingelser, allteftersom det gällde våra förbindelser med den ena eller andra av de stridande maktgrupperna i världskriget. Denna inriktning av den organisationsuppgift man hade sig förelagd, kom jämväl till uttryck, såsom tidigare påvisats, i den numera allmänt utdömda geografiska indelningen av ärendena inom den politiska och handelspolitiska avdelningen; och om man i nyssberörda punkt anser sig kunna frångå den uppgjorda planen, bör man också i nu ifrågavarande avseende känna sig oförhindrad att, med hänsyn till nuvarande faktiska läge, revidera den metod, som hittills använts för att förverkliga den nya utrikesorganisationens egentliga syftemål. Det bör därvid icke förbises, att syftet med den nya organisationen, även inom centralförvaltningens område, var att bättre än tidigare tillgodose landets och dess medborgares närings- och kommersiella intressen; och var det väl med hänsyn till de rent politiska faktorernas dåtida övervikt vid ekonomiska frågors beredning inom utrikesdepartementet, som ett sammanförande av de skilda ärendena på en och samma avdelning ansågs möjligt och lämpligt. Under de rådande förhållandena ansåg man även de ekonomiska synpunkterna härmed komma bäst till sin rätt. Men detta hindrar icke, att ett förändrat läge kan, för vinnande av samma syfte, påfordra en annan metod för de skilda frågornas beredning.

Spörsmålet synes mig vara av helt och hållet praktisk, organisationsteknisk 0^k0p"“t\s-ka art. Ingen torde vid dess lösande vilja förtränga de politiska synpunkternas frågor, fulla möjlighet att göra sig gällande. Frågan är blott om den nuvarande mängden och beskaffenheten av de handelspolitiska och kommersiella ärenden, vilka falla på utrikesdepartementets arbetsområde, i längden kunna få ett fullt tillräckligt beaktande inom en avdelning, som dock företrädesvis har att syssla med politiska frågor i inskränkt bemärkelse. Därtill kommer, att ledningen för en politisk avdelning — hur högt kvalificerad den än må vara — dock endast undantagsvis kan väntas äga speciell utbildning och ett utpräglat intresse för ekonomiska spörsmål. Och även om den besitter denna sällsynta förening av egenskaper, kan den befaras vara närmast disponerad att på de ekonomiska frågorna alltför mycket anlägga rent politiska synpunkter.

Det är betänkligheter av detta slag som i främsta rummet komma mig att överväga lämpligheten att återgå till en ärendesindelning, som förlägger de

30 Kungl. Maj:t.s proposition nr 50.

Handelspolitik och kommersiell information.

handelspolitiska frågorna till en särskild handelsavdelning. Härvid kan jag icke uraktlåta att understryka flertalet näringsorganisationers erinran därom, att man vid kritiken av en sådan arbetsfördelning synes vara benägen att bortse från, att de politiska faktorer, hemma och ute, vilka kunna närmast inverka på den sakliga behandlingen av t. ex. en handelstraktatfråga, icke böra vara främmande för den, som just har till specialitet att syssla med dylika frågor. Tvärtom bör en sådan kännedom höra till dennes kvalifikationer. Kännedom om allt som hörer till våra dagars vidlyftiga tiaiktatpolitik kan näppeligen i samma grad förvärvas av annan än den, som regelmässigt och ingående sysslar med dylika spörsmål. Det riktiga påpekandet av det nuvarande sambandet mellan »ekonomi» och »politik» blir lätt missvisande, om det icke kompletteras med sagda observation.

Med allt erkännande åt den politiska avdelningschefens överlägsenhet vid bedömandet av de allmänpolitiska förutsättningarna för ett avtal eller för viss åtgärd av handelspolitisk natur, hans antagligen större kännedom om yttre politiska händelser o. s. v. tyckes det mig, att man i viss mån överdrivit betydelsen av dessa omständigheter, och detta i två olika riktningar. För det första förefaller det mig att man förbisett, att här allenast är frågan om ärendenas beredning, under det att man snarast resonerat som om en avdelningschef vore en beslutande myndighet. I själva verket tillkommer väl ändå avgörandet i första hand utrikesministern och i sista hand regeringen, och därjämte har också kabinettssekreteraren ett ord att säga i föredragningen. Även den sistnämnde svarar sålunda för enhetligheten i behandlingen och de politiska synpunkternas behöriga del däri. Vad åter den beslutande myndigheten behöver såsom underlag för sitt avgörande är den mest allsidiga kännedom och belysning av fakta inom de respektive områden, som av den verkställda beredningen kunna beröras. För det andra förhåller det sig ju så, att gällande instruktioner och kabinettssekreterarens ledning avse att trygga nödigt samarbete mellan vederbörande avdelningschefer vid de olika frågornas beredning, i vilket förhållande, på sätt herr Bergendal m. fl. påvisat, synes ligga en tillräcklig garanti mot de rent politiska synpunkternas undanskjutande.

Men härtill kommer ett sakförhållande, som jag anser böra i hög grad inverka på bedömandet av föreliggande organisationsfråga. Såsom under utredningen från olika håll påpekats, har ju det av 1918 års sakkunnige uppdragna programmet icke fullföljts såtillvida, att den kommersiella informationen lösryckts från handelspolitiken och dess skilda uppgifter sammanförts på utrikesdepartementets speciella handelsavdelning. Under utredningen har emellertid framgått vilket nära samband dessa ämnen ha med varandra. På tal om »kommersiell information» torde man i den allmänna diskussionen alltför mycket ha identifierat denna verksamhet i det stora hela med ett mera mekaniskt bearbetande och expedierande av ingånget material, lämnande av faktiska upplysningar etc. Men för att en kommersiell informationsverksamhet i modem mening skall rätt fylla sin uppgift fordras långt mera. Det kräves att följa handelspolitikens utveckling i skilda delar av världen, kännedom om inträffade fakta, som kunna förändra det bestående läget, förmedlande av upplys-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 31

ningar och vidtagande av åtgärder, som stå i samband med förberedelse till och tillämpning av handel straktater m. m. Om man med en viss lösning av organisationsfrågan tar risken av att i ett eller annat fall, på grund av bristande samarbete mellan olika avdelningar, en politisk synpunkt kan förbises eller försummas, så kan det icke bestridas, att nu — trots den bästa vilja till samarbete — splittringen av de kommersiella ärendena kan medföra olägenhet för dessa frågors skyndsamma och behöriga handhavande.

Försvaret för den bestående ordningen hämtar emellertid sin egentliga motivering från ett annat förhållande: den faktiska fördelningen av arbetet med ' ett bandelstraktatärende mellan å ena sidan utrikesdepartementet samt handelsdepartementet och kommerskollegium å den andra. Argumentationen är följande: Initiativet till ett avtal, som lägger huvudvikten på våra handels- och sjöfartsförbindelser, liksom ock den sakliga beredningen av ett handelstraktatärende i allmänhet, vari särskilt ingår »angivandet i det väsentliga av de svenska önskemålen i vad avser den ekonomiska sidan», vore med nuvarande organisation anförtrodda åt kommerskollegium och handelsdepartementet. Genomdrivandet av dessa önskemål komme åter på utrikesdepartementets anpart; och därvid vore »de politiska, traktattekniska och förhandlingsmässiga synpunkterna» av den vikt, att de automatiskt borde komma till sin rätt genom själya organisationen. Men dessutom ålåge, i vidlyftigare ärenden, icke ens »genomdrivandets» svåra uppgift utrikesdepartementet i någon högre grad utan denna lämnades då till en särskild underhandlings delegation, varför det icke heller i detta senare skede av ett ärendes behandling behövde ställas alltför stora fordringar på departementets traktatpolitiska beredskap ur allmänt ekonomisk synpunkt.

Jag vill genast förklara, att jag icke kan dela detta enligt min mening alltför formalistiska sätt att resonera. »Initiativet» är regeringens efter bedömandet av landets behov och det handelspolitiska läget, och detta initiativ kan i det särskilda fallet finnas erforderligt antingen på grund av direkta impulser utifrån eller från landets egna organ för näringslivet. I båda fallen synes det vara av värde att så inrätta utrikesdepartementets verksamhet, att det är rustat för uppgiften att fullt sakkunnigt, självständigt och permanent följa de växlingar i den allmänna handelspolitiken, som kunna inverka på vårt lands ställning. Vad vidare angår den »sakliga utredningen», som utmynnar i en formulering av svenska »önskemål», må det vara sant, att denna åligger andra myndigheter med hjälp av de näringsorganisationer, som på senare tid fått en allt större betydelse och auktoritet. Men ingen vill ju förneka, vad redan antytts därom, att det också i detta tidigare skede är av vikt att, under förmedling av utrikesdepartementet, erhålla kännedom om de yttre och inre faktorer i andra länder — fakta av ekonomisk såväl som av rent politisk natur — vilka kunna inverka på möjligheten att genomdriva dessa önskemål. Även i detta avseende synes det mig vara av vikt för ett fruktbärande samarbete under utredningen att äga tillgång till en handelspolitiskt utbildad och erfaren person i mera auktoritativ ställning inom utrikesdepartementet. Huru som helst kan det icke vara av gagn för det slutliga resultatet eller befrämja en-

T raktatärenlenas beredning nom utrikesdepartementet och andra instanser.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Olika slag av handelspolitiska ärenden. Deras sammanförande på en avdelning.

hetlighet och koncentration i arbetet att låta utrikesdepartementets synpunkter kastas in mot slutet i stället för att bereda dem tillfälle att komma till sin rätt redan under utredningsarbetet. Det är eljest fara värt, att det går illa eller åminstone onödigt långsamt med ett genomförande av önskemål, vilkas förverkligande alltid är beroende av de politiska förutsättningarna.

Det synes mig snarast innebära ett medgivande om den övervägande betydelsen av de i vidsträckt mening ekonomiska faktorerna också under förhandlingsstadiet, när det påpekas, att vid avslutandet av mera omfattande handelstraktater själva förhandlingen plägar uppdragas åt en särskild kommission eller förhandlare. Det är nämligen lika obestridligt, att en sådan kommission eller ensam underhandlare företrädesvis brukar utses bland sakkunniga på olika ekonomiska områden, som att denna måste handla i direkt kontakt med landets politiska ledning. Frågan om behovet av en mera självständig, för ändamålet inrättad beredning av handelspolitiska ärenden prejudicierar icke alls spörsmålet vem som lämpligast bör leda förhandlingen i olika fall, men bär även här betydelse för införskaffandet och bearbetningen av det erforderliga materialet.

För det närvarande pågår en livlig verksamhet på alla håll för slutande av handelsöverenskommelser, med skilda tendenser (tariffavtal, mest gynnad nations bestämmelser o. s. v.) allt efter olika länders läge och politiska uppfattningar. Sverige har i stor utsträckning deltagit i denna strävan att vinna en fast grund för handelsutbytet och den allmänna samfärdseln med andra nationer. Åtskilliga viktiga handelsavtal hava nyligen slutits, om andra pågå underhandlingar och i övrigt avvaktar man blott en lämplig situation för att anknyta förbindelser, där sådant vore av intresse för vårt näringsliv. Arbetet härmed kan knappast någonsin väntas bli »färdigt», särskilt som avtalen slutits på olika, ofta korta uppsägningstider samt meningsutbyte undan för undan uppstår i allmänna tolkningsspörsmål eller beträffande giltigheten i särskilda punkter av en traktat. Det nära samband, som beredningen i berörda frågor sakligt äger med en rätt bedriven kommersiell information, har tidigare påpekats; och de på den speciella handelsavdelningen förekommande s. k. handräckningsmålen gälla också i stor utsträckning tolkning och tillämpning av ingångna traktater, ehuru det med nuvarande ärendesindelning i särskilda fall kan råda tvekan om, var ett ärende hör hemma.

Men desutom har, väsentligen efter initiativ av Nationernas förbund, dels avtal slutits eller förberetts med syftning till direkta allmänna ekonomiska överenskommelser mellan olika länder, dels ock ett omfattande internationellt arbete organiserats för att komma till allmängiltiga typer av traktater med handelspolitiskt och kommersiellt innehåll. Det synes mig uppenbart, att denna verksamhet, av vars gynnsamma förlopp Sverige har det största intresse, påkallar ett fortgående studium såsom underlag för vårt deltagande; och arbetet härmed förefaller mig böra även utåt givas karaktären av en huvuduppgift, sidoordnad och icke underordnad den rent politiska beredningen av varje särskilt ärende.

Såsom jag, med anknytning särskilt till herr Bergendals yttrande, sökt ka-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

rakterisera de skilda uppgifterna såsom moment i de olika ärendenas beredning inom departementet, kan jag icke heller ge vitsord åt anmärkningen, att genom de handelspolitiska ärendenas inflyttning i en handelsavdelning, vilken skulle utgöra eu utvidgning av den nuvarande »speciella», skulle uppstå något dubbelarbete eller en ökning av antalet »instanser» för ett dylikt ärendes behandling.

Allenast genom en anordning av här föreslagen beskaffenhet skulle slutli- Näringslivets

, o krav. Jämnare

eren näringslivet vinna fullt beaktande för sitt krav pa ett mera självständigt arbetsfördelning organ för landets ekonomiska intressen utat — ett krav, som helt överensstäm- ningama. mer med den nuvarande utrikesorganisationens från början angivna syfte. Jag ansluter mig så mycket hellre till en sådan lösning av den föreliggande organisationsfrågan, som härmed synes mig kunna vinnas en mera jämn och efter ärendenas natur rättad arbetsfördelning mellan departementets olika avdelningar. Genom handelsärendenas likställande med de politiska skulle därjämte enligt min mening vinnas bestämda fördelar med hänsyn till personalens rekrytering samt allsidiga utbildning.

I likhet med vad herr Bergendal anfört anser jag icke, att den sålunda rersonaibehoifrågasatta organisationsförändringen bör medföra någon reduktion av de tvenne avdelningarnas nuvarande sammanlagda personalstyrka utan endast överflyttande från den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen till den nya ordinarie handelsavdelningen av en byrå (en tjänsteman i vardera lönegraden B 30 och B 26). Jag vill i detta hänseende särskilt åberopa och helt instämma i de av samtliga de sakkunnige anförda allmänna synpunkterna rörande personalbehovet i utrikesdepartementet och de speciella förhållanden, som härvidlag försvåra en direkt jämförelse med andra delar av statsförvaltningen. Med den omfattning, i vilken personalen å politiska avdelningen tages i anspråk för särskilda uppdrag, är det enligt min mening uteslutet att där skrida till någon ytterligare indragning. Det synes mig också av behovet påkallat, att en av de tvenne befattningshavare i lönegraden B 26 resp. B 21, vilka enligt den ursprungliga placeringsplanen avsetts såsom sekreterarebiträde åt utrikesministern resp. kabinettssekreteraren, i likhet med vad som under senare år visat sig erforderligt, i regel disponeras för sistnämnda avdelnings räkning.

I fråga om den föreslagna nya handelsavdelningen, vilken skulle bliva organiserad å två byråer (traktat- och informationsbyråerna), varav den ena — företrädesvis den förstnämnda — direkt underställd avdelningschefen, anser jag mig böra förorda, att det lägges i Kungl. Maj:ts hand att bestämma, å vilken byrå den å avdelningen placerade tjänstemannen i lönegraden B 30 skulle hava att tjänstgöra. Jag vill härvidlag erinra därom, att — som jag till statsrådsprotokollet den 7 sistlidne oktober anfört — det speciellt beträffande den yttre förvaltningen synts mig angeläget undersöka, huruvida ej för ernående av smidigare anpassning av personalen allt efter behovet vid olika tidpunkter vidgad möjlighet borde lämnas Kungl. Maj :t beträffande omplacering av befattningar. Av de sakkunnige förordat förslag i sådan riktning kommer också av mig att i det följande framläggas. Samma princip torde

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. hO häft. (AV 50.) 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Pressbyrån.

De sakkunnige.

Departe-

mentschefen,

Samman-

fattning.

emellertid även inom den centrala utrikesförvaltningen och speciellt i nu förevarande fall hava sitt berättigande.

Vid sidan av den politiska och handelspolitiska avdelningens tre geografiska byråer, vilkas ifrågasatta omorganisation i det föregående behandlats, står vidare en pressbyrå. Dess uppgift är att omhänderhava utrikesdepartementets förbindelser med den in- och utländska pressen. Byrån och närmast dess chef ha sålunda att förmedla alla departementets upplysningar och meddelanden till tidningarna antingen direkt eller genom anlitande av förefintliga telegram- och nyhetsbyråer samt att därvid välja den form och det spridningssätt, som för varje fall kan vara lämpligast. Med hänsyn till arbetets art är det av vikt, att pressbyråchefen står i nära personlig kontakt med ledande pressmän av olika läger och åsiktsriktningar. Byrån har vidare att fortlöpande hålla utrikesledningen underrättad om vad som förekommer av intresse i såväl svenska som utländska tidningar och att förse departementets olika avdelningar med aktuellt pressmaterial. För dessa ändamål måste svenska tidningar och ledande utländska pressorgan dagligen läsas samt översikter och sammanställningar verkställas. Såsom informationsförmedlare och förbindelseleder med utlandets press äro i vissa huvudstäder anställda särskilda pressombud, vilka lyda under pressbyråchefen och från honom mottaga anvisningar och instruktioner. På byrån ankommer vidare bland annat att informera våra beskickningar och konsulat rörande regeringsåtgärder och riksdagsbeslut på den inre politikens område av betydelse för utlandet.

De sakkunnige, som framhållit att, även om pressbyråns viktigaste åligganden sålunda falla inom det politiska området, dess verksamhet likväl sträckte sig över utrikesdepartementets hela arbetsfält och att byrån måste stå i ständigt direkt samarbete med departementets samtliga avdelningar, hava därför förordat, att denna särställning organisatoriskt borde komma till uttryck därigenom att byrån lösgjordes från den politiska och handelspolitiska avdelningen och direkt underställdes kabinettssekreteraren (och utrikesministern) .

Detta de sakkunniges förslag, som synes mig vara väl motiverat, anser jag mig böra biträda.

Ett förverkligande av mina i det föregående utvecklade förslag om reorganisation av den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen samt den å extra stat uppförda speciella handelsavdelningen skulle sammanfattningsvis innebära, att nämnda tvenne avdelningar från och med nästinstundande budgetår ersattes med en politisk avdelning och en handelsavdelning, bägge å ordinarie stat och organiserade å två byråer, varjämte den hittills till den politiska och handelspolitiska avdelningen hörande pressbyrån skulle direkt underställas kabinettssekreteraren.

Beträffande arbetsfördelningen inom nämnda tvenne avdelningar skulle gälla, att en byrå å den politiska avdelningen handhade ärenden rörande Nationernas förbund och den fasta mellanfolkliga domstolen samt skiljedoms-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

och förlikningsväsendet samt att den andra byrån handlade övriga å avdelningen ankommande ärenden, att av handelsavdelningens tvenne byråer den ena anförtroddes traktat- och andra handelspolitiska spörsmål och den andra informations- och övriga ärenden. I och för ernående av smidigaste anpassning av arbetet efter förefintliga arbetskrafter och omständigheterna i övrigt vid varje särskild tidpunkt torde departementschefen kunna — här liksom å övriga avdelningar — med iakttagande av nu angivna grundlinjer meddela detaljföreskrifter rörande den inbördes ärendesfördelningen byråerna emellan.

De sakkunnige hava vid sin granskning av personalbehovet inom departementet icke funnit skäl föreslå någon organisationsförändring med avseende å rättsavdelningen. Efter verkställd omprövning, huruvida icke en återgång vore möjlig till den av 1919 års riksdag fastställda ordningen, med avdelningens juridiska byrå direkt underställd avdelningschefen, har icke heller jag funnit mig böra ifrågasätta en dylik åtgärd. Min uppfattning om behövligheten av en särskild byråchef å den juridiska byrån är grundad, förutom å omfattningen av byråns arbetsbörda i och för sig, särskilt å det förhållandet att under senare år såväl avdelningschefen som innehavaren av nu förevarande byråchefstjänst i stor utsträckning måst tagas i anspråk såsom ombud vid konferenser å det internationellt-privaträttsliga området. Redan behovet av sådana förhandlare i hithörande ämnen, som genom sitt dagliga arbete särskilt inriktats på dylika uppgifter, torde tala emot ett försvagande av organisationen på denna punkt; härtill kommer givetvis också, att, därest nämnda byråchefsbefattning indroges och därigenom avdelningens effektivitet minskades, ledningen av avdelningens arbete under en stor del av året komme att ligga hos från andra delar av utrikesförvaltningen hämtade vikarier. Det är uppenbart, att kontinuiteten i avdelningens verksamhet härigenom komme att bliva väsentligt lidande.

På nu anförda grunder anser jag mig ej böra föreslå någon ändring i den nuvarande organisationen av departementets rättsavdelning.

Personal- och administrativa avdelningen är indelad å två byråer, nämligen personal- och räkenskapsbyrån (personalbyrån) samt byrån för utländska studieresor, passärenden m. m. (ceremonibyrån), envar under sin särskilda byråchef. Av dessa byråchefsbefattningar har den å sistnämnda byrå genom 1924 års riksdags beslut förts å övergångsstat.

Med avseende å byråchefsbefattningen å ceremonibyrån har herr Bergendal anfört, att dess innehavare hade att, i stor utsträckning på eget ansvar, handlägga ett betydande antal ärenden av speciell art, av vilka åtskilliga dessutom vore av grannlaga natur. Med hänsyn härtill och till avdelningschefens omfattande arbetsbörda, som svårligen skulle medgiva ett överförande direkt å honom av nyssnämnda uppgifter, hade herr Bergendal under den tid av nära ett år, varunder han efter 1924 års organisationsbeslut utövat chefskapet för personalavdelningen, kommit till den bestämda uppfattningen, att ifrågavarande byråchefstjänst jämväl för framtiden vore ound-

liättsav-

delningen.

Departe-

mentschefen.

Personaloch administrativa avdelningen.

De sakkunnige.

Departe-

mentschefen.

Utrikesdepartementet i övrigt.

Departe-

mentschefen.

36 Kungl. May.ts proposition nr 50.

gängligen erforderlig. Det arbete, som fölle å personalbyrån, stode däremot i hela sin utsträckning redan nu under avdelningschefens omedelbara ledning och överinseende. Vid sådant förhållande, och då med hänsyn härtill byråchefens självständiga ärendeshandläggning vore relativt ringa, syntes sistberörda byråchefstjänst kunna undvaras.

Enligt herr Bergendals förslag, vilket understötts av herr Nilsson, borde fördenskull byråchefsbefattningen å ceremonibyrån återföras till ordinarie stat, medan motsvarande befattning å personalbyrån borde kunna utgå från samma stat. Detta skulle innebära, att, så snart nuvarande innehavare av sistnämnda befattning lämpligen kunde flyttas till annan tjänst, befattningen bortfölle, vilket skulle medföra en årlig besparing för statsverket av omkring 12,000 kronor.

Herrar Höjer och Sjöborg hava emot sistnämnda förslag anfört, att, då efter statsmakternas så nyligen (år 1924) fattade beslut i förevarande ärende icke tillkommit någon ny omständighet av beskaffenhet att kunna öva inflytande å hithörande spörsmål, de icke ansåge sig kunna tillstyrka den ifrågasatta förändringen, så mycket mindre som frågan, huruvida genom nämnda åtgärd någon besparing för statsverket skulle uppkomma, berodde på omständigheter, angående vilka det icke syntes tillkomma de sakkunnige att göra något uttalande.

Med allt beaktande av de skäl, som utav herr Bergendal framförts för behovet av en särskild byråchef å den s. k. ceremonibyrån, anser jag mig emellertid, då förevarande fråga så nyligen varit föremål för statsmakternas prövning, icke böra förorda någon förändring i nu bestående ordning, så mycket mindre som jag icke kunnat undgå att känna mig tveksam, huruvida personaloch räkenskapsbyrån lämpligen skulle kunna direkt underställas avdelningschefen. Då denne har att å eget ansvar handhava förvaltningen av riksstatens tredje huvudtitel, föreligger obestridligen ett visst behov av att vid hans sida och särskilt under honom tillkommande årlig ledighet hava till förfogande en i de budgettekniska och kamerala frågorna insatt tjänsteman i byråchefs grad.

Med åberopande av de synpunkter, som av mig i det föregående framlagts beträffande organisationen av den föreslagna nya handelsavdelningen, synes det mig lämpligt att åt Kungl. Maj:t lämnas befogenhet att, då den nuvarande byråchefsbefattningen å övergångsstat försvinner, bestämma, vilken av de tvenne byråerna å personalavdelningen, som bör vara direkt underställd avdelningschefen.

I likhet med vad de sakkunnige samstämmigt anfört anser jag mig ej hava anledning att, utöver vad redan förordats, föreslå några organisatoriska förändringar beträffande utrikesdepartementet. Jag vill endast beträffande placeringen av personalen i lönegraden B 26 och lägre lönegrader inom departementet nämna, att det på grund av det växlande behovet av arbetskraft å skilda avdelningar och byråer visat sig nödvändigt att vidtaga temporära jämkningar i den plan, som ursprungligen fastställts. Det torde för arbetets behöriga fortgång givetvis vara påkallat, att ministern för utrikes ärendena

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 37

allt fortfarande äger möjlighet att disponera över förevarande kategori av departementets personal.

Jag vill tillägga att det synes mig principiellt riktigt, att de av herr Bergendal förordade beteckningarna å tjänstemännen i lönegraderna B 30 (byråchef),

B '26 (förste sekreterare) och B 21 (andre sekreterare) hädanefter komma till användning i stället för de från den yttre förvaltningen hämtade, för närvarande brukade diplomatiska och konsulära titlarna.

De av mig i det föregående framlagda omorganisationsförslag torde givetvis böra föranleda därav betingade ändringar i utrikesdepartementets instruktion.

Ordinarie förslagsanslaget departementet har i riksstaten för budgetåret Kostnadsbe- 1927—1928 upptagits med 488,000 kronor, vilket belopp fördelar sig å dels räk,lin?ar' A. Ordinarie avlöning sstat (avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag, arvode till speciellt sakkunnig i folkrätt samt avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag) dels B. Övergångsstat.

Ett förverkligande av mina i det föregående framlagda förslag skulle medföra uppförande å ordinarie stat av trenne nya befattningar i lönegraderna A 2, B 26 och B 21, föranledande en belastning av den ordinarie avlöningsstaten med ett belopp av omkring 31,750 kronor, varemot de motsvarande, å extra stat nu uppförda befattningarna komme att försvinna och sålunda det extra anslaget till en speciell handelsavdelning inom departementet å 30,000 kronor utgå ur riksstaten.

Vidkommande därefter departementets övergångsstat är att märka, att en av de av 1926 års riksdag till denna stat överförda befattningarna i lönegraden B 5 numera därifrån avförts och att avlöning för denna,tjänst således ej längre bör beräknas. Då den å samma stat uppförda befattningshavaren i lönegraden B 24 torde komma att före nästkommande budgetårs ingång förflyttas till ordinarie befattning, lärer avlöning för nämnda tjänsteman icke behöva beräknas vid uppgörandet av förevarande anslagspost, vilken under angivna förutsättningar bör kunna sänkas från 61,500 kronor till 49,900 kronor.

På grund av vad sålunda anförts bör det ordinarie förslagsanslaget till departementet för budgetåret 1928—1929 uppföras med (461,400 + 49,900 =)

511,300 kronor.

Under åberopande av vad jag ovan anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels bestämma antalet ordinarie befattningar i utrikesdepartementet på följande sätt:

Befattningshavare.

A. Diplomatisk eller konsulär personal.

Lönegrad

1 sändebud tjänstgörande såsom kabinettssekreterare. . A 3 4 avdelningschefer .............................. A 2

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

7 byråchefer .................................. B 30

7 förste sekreterare.............................. B 26

6 andre sekreterare.............................. B 21

3 förste kanslister eller kanslister................. B 16

eller B 12

B. Övrig personal.

Lönegrad.

1 kamrerare .................................... B 26

1 förste arkivarie................................ B 24

1 andre arkivarie................................ B 21

6 kansliskrivare ................................ B 11

1 förste expeditionsvakt .......................... B 7

8 kanslibiträden ................................ B 7

9 expeditionsvakter .............................. B 5

dels besluta att å övergångsstat för utrikesdepartementet skola från och med den 1 juli 1928 uppföras följande befattningar, nämligen:

A. Diplomatisk och konsulär personal.

Lönegrad.

1 legationsråd .................................. B 30

1 förste legationssekreterare...................... B 26

1 byråsekreterare .............................. B 21

B. Övrig personal.

Lönegrad.

1 kansliråd, tjänstgörande såsom chef för arkivet .... B 30

1 förste arkivarie................................ B 24

1 andre arkivarie................................ B 21

1 portvakt...................................... B 5

dels godkänna följande ordinarie stater för utrikesdepartementet, att tillämpas från och med den 1 juli 1928.

A. Ordinarie avlöningsstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslags-

anslag .............................. kronor 386,600

Arvode till speciellt sakkunnig i folkrätt . . » 8,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m., förslagsanslag .......... » 66,800

Summa kronor 461,400.

Anm. Kabinettssekreteraren må äga att såsom bidrag till representationskostnader åtnjuta ett årligt belopp av 3,000 kronor, att utbetalas i den ordning, som beträffande lön är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

39 B. Övergångsstat.

Avlöningar, förslagsanslag .............. kronor 49,900

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till departementet

nu ................................ kronor 488,000

med .............................. » 23,300

till .............................. » 511,300.

B. Sveriges representation i utlandet.

1. Beskickningar och konsulat.

[2.] Med avseende å ifrågasatta organisatoriska förändringar beträffande utrikesrepresentationen hava herrar Höjer och Sjöborg avgivit ett gemensamt utlåtande, varjämte tvenne särskilda utlåtanden föreligga från herrar Bergendals och Nilssons sida. Såsom framgår av nedanstående hava de sakkunnige i vissa punkter uppnått full samstämmighet.

Rörande de principiella synpunkter, vilka herrar Höjer och Sjöborg funnit böra ligga till grund för denna del av utredningen, har i deras gemensamma utlåtande anförts följande.

»Det ligger i öppen dag, att de sakkunniges ifrågavarande uppdrag är av synnerligen invecklad och grannlaga natur. För dess fullgörande erfordras att mot varandra väga, å ena sidan, omfattningen av den för Sverige behövliga representationen i utlandet och, å den andra, de utgifter, som därigenom åsamkas statsverket. Emellertid finnes uppenbarligen icke något fullt tillfredsställande kriterium för besvarande av frågan, huruvida i ett visst ögonblick nyttan av utlandsrepresentationen — vare sig i dess helhet eller beträffande viss del — kan anses motsvara kostnaden för densamma. Att verkställa ett sådant avvägande skulle vara förenat med stora svårigheter, även om våra diplomatiska och konsulära organ endast hade att främja ekonomiska och kommersiella intressen; i än högre grad framträda dessa svårigheter, om man betänker att åt ifrågavarande organ tillika anförtrotts viktiga uppgifter av politisk, administrativ och kulturell art.

Vid sådant förhållande och då Sveriges samtliga nu bestående diplomatiska och konsulära befattningar säkerligen äro i och för sig av värde för landet, anse vi oss böra i första hand söka att beträffande de delar av utlandsrepresentationen, som närmast torde avses med vårt uppdrag, bilda oss en uppfattning om den relativa betydelsen av varje särskild befattning, under samtidigt beaktande av den större eller mindre kostnad densamma betingar i förhållande till övriga poster. Jämväl spörsmålet om lämpligheten att upprätta nya befattningar lärer ej kunna betraktas allenast i och för sig utan endast i samband med den nu bestående organisationen i dess helhet.

Utgångspunkten för en dylik prövning måste närmast bliva den utveckling i ekonomiskt och politiskt hänseende, som i olika delar av världen ägt rum efter tillkomsten av utrikesförvaltningens nuvarande organisation och särskilt efter vidtagandet av de år 1924 av besparingshänsyn föranledda indragningsåtgärderna. Uttryckligen bör emellertid framhållas, att vare sig denna utveck-

Allmänna

synpunkter.

De sakkunnige.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ling gått mot stabilisering eller i motsatt riktning, man därav icke i och för sig kan draga någon omedelbar slutsats rörande behovet från svensk synpunkt av diplomatisk eller konsulär representation i vederbörande länder. Å ena sidan kan nämligen en konsolidering av förhållandena i ett land uppenbarligen föranleda ökade kommersiella förbindelser mellan Sverige och detta land och därigenom medföra behov av en svensk representant därstädes. Å andra sidan kan det vara av vikt att bibehålla en sådan representant i stater, där ett labilt politiskt läge är ägnat att giva upphov till konflikter med direkta eller indirekta återverkningar å vårt eget land.

Ehuru det ekonomiska läget i de flesta länder onekligen utmärkes av en fortgående stabilisering, kan ett motsvarande allmänt omdöme knappast fällas rörande den politiska situationen. Visserligen torde åtskilliga av de motsättningar, som vid tiden för fastställandet av utrikesförvaltningens nuvarande organisation starkt framträdde i förhållandet mellan vissa stater, hava försvunnit eller försvagats, men å andra sidan hava på flera håll tidigare, mera latenta konfliktämnen aktualiserats eller ock nya sådana tillkommit. Redan dessa ständiga skiftningar i det allmänpolitiska läget torde mana till varsamhet, då ändringar i organisationen av Sveriges utrikesförvaltning ifrågasättas på den grund, att behovet av svensk representation någonstädes i utlandet i ett visst ögonblick förmenas vara mindre eller större än förut. Utrikesförvaltningens struktur bör givetvis aldrig få stelna, men en ledande princip synes dock böra vara, att denna förvaltning i möjligaste mån uppbygges på en ej alltför kort sikt.

Även andra sjmpunkter tala mot att reorganisationsåtgärder vidtagas, därest ej så påkallas av tungt vägande skäl. En förvaltningsgrens effektivitet är givetvis i hög grad beroende på att dess organisation får tillfälle att vinna stadga och kontinuitet; rubbningar däri, även om de i och för sig må förefalla berättigade, kunna icke undgå att i ovannämnda hänseende få eu åtminstone för tillfället störande inverkan. Härtill kommer med avseende å den yttre förvaltningen, att organisationsförändringar, särskilt då fråga är om beskickningar, icke alltid kunna eller böra bedömas uteslutande från svensk inre synpunkt, enär de ofta nog kunna vara ägnade att utöva inflytande å vårt förhållande till främmande makter. I detta hänseende må särskilt framhållas, att indragningar av ministerbefattningar — såframt ej dylika åtgärder framstå såsom föranledda av tvingande statsfinansiella skäl — lätteligen kunna i vederbörande länder giva upphov till den föreställningen, att de tillkommit på grund av en ändrad uppskattning av värdet av våra förbindelser med dessa länder. Uppenbart är, att vad nu sagts även talar för angelägenheten av att, innan nya befattningar upprättas utomlands, behovet därav underkastas en ingående prövning.

De synpunkter, som ovan framförts och som vi funnit böra ligga till grund vid fullgörandet av vårt uppdrag, torde kunna i korthet sammanfattas sålunda: Lika försiktig som man bör vara, då det gäller att upprätta nya poster inom utrikesrepresentationen, lika försiktig bör man vara, då det gäller indragning eller sammanslagning av poster i den nu bestående organisationen.»

Med avseende å de principiella grunderna för utredningen har herr Bergendal i sitt utlåtande framhållit, att det vid fullgörandet av de sakkunniges uppdrag gällt att komma till en uppfattning angående den relativa betydelsen av varje särskild post, under samtidigt beaktande av den större eller mindre kostnad densamma betingade i förhållande till andra poster, samt att på grundval härav fastställa på vilka punkter en beskärning Ined störSta möjliga besparingseffekt och med minsta olägenhet borde kunna vidtagas. Vad angår beskick-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

ningarna, i fråga om vilka särskilt anbefallts övervägande rörande möjligheten att i vissa fall anordna gemensam representation i flera länder, ginge de förslag, vid vilka herr Bergendal stannat, väsentligen ut på att, under hänsjmstagande till nu föreliggande ändrade förhållanden, söka genom lämpliga kombinationer, som måhända tidigare icke stått till buds, i görligaste mån neutralisera nackdelarna av den minskning i representationen, som en sammanslagning innebure.

Jämväl vissa av de näringsorganisationer, vilka yttrat sig rörande den yttre förvaltningen, hava därvid gjort allmänna uttalanden rörande denna organisationsfråga. Sålunda har i det gemensamma utlåtande, som avgivits av Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare, anförts följande:

»Med fullt erkännande av det behjärtansvärda i de åtgärder, som under senare år vidtagits för att nedbringa kostnaderna för vår statsförvaltning, nödgas vi dock beklaga, att dessa åtgärder kommit att tid efter annan och i särskild grad rikta sig mot den förvaltningsgren, som har den viktiga uppgiften att gentemot utlandet bevaka vårt lands allmänna intressen, däribland även näringslivets. Vår utrikesrepresentation är för närvarande av alldeles särskild betydelse, enär över hela världen enligt samstämmigt vittnesbörd nu råder en mycket gynnsam uppfattning om Sveriges ekonomiska förutsättningar och om möjligheterna för svensk företagaranda att göra sig gällande på det internationella arbetsfältet. Det är av vikt, att situationen härutinnan på rätt sätt utnyttjas. Härför behöver dock det svenska näringslivet stödet av en god utrikesrepresentation. Erfarenheten har vid upprepade tillfällen ådagalagt, att våra beskickningar kunnat vara detsamma till stor nytta. Förmedlandet inom skilda verksamhetsområden av vårt lands kontakt med andra länder är en arbetsuppgift, som — rätt skött — måste vara av mycket påfrestande art. Den kräver därför personer med en i olika avseenden stark utrustning, och ett land bör här om möjligt sätta upp det bästa det kan bjuda. Vid ordnandet av vår utrikesrepresentation möter man sålunda ett område, där mer än eljest en helhetssyn efter mera storlinjiga mått bör få göra sig gällande. Möjligheten att här och var göra en eller annan mindre besparing bör icke få tjäna till ögonmärke vid behandlingen. Huvudsaken är dock, att vårt land blir företrätt på de platser, där detta är av behovet påkallat och att vederbörande chefsposter bliva väl besatta. Ett ideligt ruckande på vår utrikesförvaltning måste emellertid — frånsett risken för bristande planmässighet härutinnan — minska utsikterna till en god rekrytering, då den hos vederbörande medför en känsla av osäkerhet och nedbryter förutsättningarna för ett gott urval till de högre posterna. I samband härmed bör också understrykas den av vissa av de sakkunniga framförda synpunkten, att om utrikesförvaltningens struktur givetvis aldrig bör få stelna, den ledande principen dock bör vara. att denna förvaltning i möjligaste mån uppbygges på en ej alltför kort sikt. Särskilt bör ett indragande av relativt nyupprättade poster ske med synnerlig försiktighet.

Med det sagda hava vi velat principiellt framhålla betydelsen för vårt land av en väl organiserad, såvitt möjligt fullödig och därför väl avlönad utrikesrepresentation. De kostnader, som härpå nedläggas, måste i längden visa sig vara av produktiv art. Det förtjänar här anmärkas, att kostnaderna för vår utrikesförvaltning icke äro högre utan snarare lägre än motsvarande kostnader för länder i ungefär samma storleksordning som Sverige. Enligt riksstaten för budgetåret 1928—1929 beräknades kostnaderna för den svenska utrikesförvaltningens verksamhet till kr. 5,530,000 därav kr. 400,700 för Sveriges deltagande i Nationernas förbunds arbeten och i annat internationellt samarbete.

Närings-

organisa-

tionerna.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Enligt av oss inhämtade uppgifter utgöra motsvarande siffror — i tämligen ungefärliga värden och räknade i svenska kronor — för Holland 6,100,000, för Belgien 6,500,000, för Schweiz 4,800,000, för Danmark 5,700,000 och för Norge 3,500,000. Vid en jämförelse av vår egen utrikesbudget med andra länders böra givetvis endast komma i betraktande sådana länder, vilkas ställning och ekonomiska förhållanden kunna jämföras med Sveriges.

I detta sammanhang vilja vi framhålla, att systemet med såvitt möjligt särskilda legationer på mera betydande platser måste tillmätas ett bestämt företräde framför den anordning, som i alltför stor utsträckning åsyftar att göra beskickningarna gemensamma för flera länder. En tillämpning av sistnämnda grundsats medför dryga resekostnader, ökad personal i lägre grad samt bristande effektivitet, särskilt därigenom att förekommande ärenden av lätt förklarliga skäl icke bliva på något håll behandlade med tillbörlig grundlighet.

En förutsättning för systemet med ett flertal legationer är dock givetvis, att möjlighet föreligger till ett härför tillräckligt gott personurval, så att samtliga chefsposter bliva besatta med fullt kvalificerade personer, vare sig inom eller utom karriären. Utnämningarna till dessa poster böra ej ske på ett slentrianmässigt sätt och en blott turberäkning bör ej härför vara avgörande.

Innan vi övergå till granskning av de olika detaljerna i de remitterade utlåtandena, vilja vi också betona angelägenheten av att våra utomlandsrepresentanter, särskilt i de° transoceana länderna, i större utsträckning än hittills sättas i tillfälle att på ort och ställe taga närmare kännedom om vårt lands industri och näringsliv samt att personligen sammanträffa och rådgöra med företrädare för detsamma. I samband med semesterbesök i hemlandet bör därför åt ifrågavarande representanter beredas möjlighet till resor för sagda ändamål.» ,4

I anslutning till de allmänna synpunkter, som utvecklats av herrar Höjer och Sjöborg, understryker Skånes handelskammare i sitt till kommerskollegium avgivna utlåtande att, sedan viss personalreduktion i utrikesdepartementets yttre förvaltning blivit genomförd så sent som år 1924, synnerligen vägande skäl borde föreligga för den händelse ytterligare beskärningar numera lämpligen skulle vidtagas. Den starka konkurrens, som för närvarande rådde å nästan alla exportmarknader, manade likaledes till iakttagande av den största försiktighet, då fråga uppstode att indraga eller beskära det stöd, näringslivet ägde i utrikesrepresentationen. Ur de synpunkter, handelskammaren hade att bevaka, ville den därför såsom en allmän regel göra gällande, att ett försvagande av den utländska representationen, i den mån detsamma i besparingssyfte kunde anses påkallat, endast borde ifrågasättas å sådana marknader, som påtagligt förlorat i kommersiell betydelse eller som utan att äga mera nämnvärd vikt för den svenska exporten och sjöfarten icke erbjöde säkra utsikter för vidgade handelsförbindelser.

Sveriges Redareförening förklarar i infordrat utlåtande, att föreningen ansåge sig kunna ansluta sig till herrar Höjers och Sjöborgs allmänna synpunkter, varvid det särskilt borde understrykas, att de nu bestående diplomatiska och konsulära befattningarna måste anses vara av sådant värde för landet, att statsmyndigheterna vid beslut angående indragningar av desamma borde gå fram med stor försiktighet. Redareföreningen anför vidare:

»Utrikesrepresentationen har givetvis stor betydelse för näringslivet, under förutsättning likväl att den personal, som omhänderhar densamma, är kvalifi-

Kungl, Maj:ts proposition nr 50.

cerad för tillvaratagande av näringarnas intressen. Vid tillsättande av i synnerhet de ledande befattningarna bör därför tillses, att för varje befattning utses den lämpligaste personen, varvid det icke torde kunna undgås, att personvalet kan ske utom karriären eller avsteg måste göras från en eljest vanligen tillämpad befordringsföljd. Med hänsyn till de fordringar man måste ställa på innehavarna av för vårt näringsliv så viktiga poster, är det även nödvändigt, att avlöningsförmånerna bestämmas så, att de dugande krafterna icke avhålla sig från dessa banor.

Föreningen tillåter sig vidare anföra, att, därest statsfinansiella skäl skola få vara avgörande vid beslut om indragningar i vår utrikesrepresentation, dessa skäl böra vägas emot den betydelse, som ifrågavarande representation kan hava för landet och dess näringsliv. En relativt liten besparing bör icke utgöra tillräckligt motiv för indragning av en post, som obestridligen har eller kan beräknas få betydelse för den svenska handelns och sjöfartens utveckling. Man må hålla i minnet den alltmer tilltagande hårda konkurrensen å världsmarknaden. Förefintligheten av en väl skickad utrikesrepresentation är en viktig förutsättning för, att Sverige skall kunna göra sig gällande i denna konkurrens.»

I de synpunkter på förevarande organisationsfråga, som utvecklats av herrar Höjer och Sjöborg m. fl. och vilka, såsom av det föregående framgår, särskilt starkt understrukits av representanter för landets näringsliv, kan jag i huvudsak instämma. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona, att vid prövningen av de skilda utlandsorganens relativa betydelse i olika hänseenden, under samtidigt hänsynstagande till kostnadssynpunkten, en avgörande vikt torde böra fästas vid frågan, i vad mån viss post anses vara av direkt gagn för svenska intressen. En diplomatisk eller konsulär observationspost i ett land, vars utrikespolitiska förhållanden -— ehuruväl utvecklingen av desamma i och för sig kan erbjuda det största intresse — icke för vårt land kunna förväntas få någon större betydelse, torde sålunda knappast vara motiverad, därest icke samtidigt våra näringsintressen eller behov av skydd för svenska undersåtars liv och egendom påkalla befattningens upprätthållande.

Det bör särskilt fasthållas, att enligt grunderna för 1919 och 1921 års omorganisation hela den yttre representationen har som en väsentlig huvuduppgift att befordra vårt lands handels- och näringsintressen. Detta kom bl. a. till uttryck i den då genomförda principen om en gemensam diplomatisk och konsulär karriär med i möjligaste mån likartad och allsidig utbildning av tjänstemännen. Det är uppenbart, att till följd härav frågan, huruvida de skilda utlandsrepresentanterna böra hava diplomatisk eller konsulär ställning, bör i stort sett göras beroende av lämpligheten, varvid olika faktorer och framför allt de speciella förhållandena i anställningslandet spela in. Så var det huvudsakligen på grund av vissa praktiska skäl, som de representanter å extra stat, som efter världskriget anställdes i vissa europeiska stater, förlänades diplomatisk i stället för konsulär ställning. Efter verkställd undersökning rörande det nuvarande läget har jag icke funnit mig äga anledning att föreslå ändring härutinnan, men är det givetvis av vikt att, såsom från olika näringsorganisationers sida erinrats, vid tillsättande av poster, vilkas innehavare böra äga särskilda kvalifikationer för främjande av landets

Departe-

mentschefen.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

handelsintressen, tillse att behöriga krav i detta hänseende fyllas. I de fall, då våra kommersiella förbindelser väsentligen motiverat vår representation i ett visst land, böra därför enahanda fordringar i fråga om praktisk utbildning och intresseriktning ställas på diplomatisk funktionär som på konsul; och vid fråga om befordrap till sådan post böra de båda linjerna inom karriären i verkligheten anses likställda.

I anknytning härtill bör framhållas, att för bevakandet av Sveriges intressen i utlandet mycket torde vara att vinna genom ett noggrant urval av lämpliga innehavare av de olönade konsulära posterna, varvid företräde torde böra givas åt svensktalande personer. Då denna fråga synes mig vara av stor betydelse för vinnande av största möjliga effektivitet inom utrikesförvaltningen, har densamma av mig ägnats särskild uppmärksamhet, förordning"'och Innan jag övergår till en detaljerad redogörelse för det nu slutförda utred

för Utrikes- nin£sarbetets resultat i dess skilda delar, anser jag mig böra omnämna en represen tatio- annan, den yttre representationen berörande organisationsfråga, vilken nu står inför sin lösning. Ehuru, såsom i det föregående anmärkts, den efter världskriget genomförda nyordningen på detta område innebar en sammanslagning av de tidigare skilda diplomatiska och konsulära karriärerna, har denna förändring hittills ej kommit till uttryck i form av en moderniserad allmän instruktion. I detta hänseende har sålunda fortfarande endast förelegat 190G års, sedermera i vissa delar ändrade konsulatförordning och konsulatinstruktion. Några motsvarande enhetliga bestämmelser för beskickningarnas arbete ha alldeles saknats.

Det har synts mig, liksom mina närmaste företrädare i ämbetet, vara ett trängande behov att avhjälpa denna brist, och jag kan nu anmäla, att det inom utrikesdepartementet igångsatta, senast under kabinettssekreterarens ledning utförda utredningsarbetet i detta ämne i det mesta slutförts. Senare i dag vill jag för Kungl. Maj:ts avgörande framlägga förslag till förordning, varigenom bestämmas grunderna för utrikesrepresentationens arbete inom dess skilda grenar, och, därest detta förslag godkännes, ämnar jag med stöd därav inom den allra närmaste framtiden utfärda en allmän instruktion för utrikesrepresentationen, anpassad efter dess nuvarande syfte och nu gällande yttre förhållanden.

Med avseende å de å ordinarie stat uppförda beskickningarna i Bryssel och Haag, vid vilka, förutom vederbörande ministrar, finnes anställd en gemensam legationssekreterare, har herr Nilsson i sitt särskilda utlåtande anfört följande :

»Våra livliga förbindelser med Belgien och Nederländerna göra väl den direkta diplomatiska kontakten med dessa länder i viss mån önskvärd och fördelaktig. Men de förhållanden, varunder våra sändebud i Bryssel och Haag ha att utöva sin ämbetsgärning, kunna dock icke på något vis betecknas som pressande. Med hänsyn till de lindriga tjänstgöringsförhållandena, det korta avståndet mellan de två huvudstäderna m. m. ligger det givetvis närmast till hands att återgå till den anordning, som för ej länge sedan befanns användbar, d. v. s. att sammanfatta dessa länder till ett distrikt med beskickningschefen

Beskickningarna i Bryssel och Haag.

De sakkunnige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bosatt antingen i Bryssel eller Haag. Om emellertid en sådan hopläggning möjligen, ur viss prestigesynpunkt, skulle väcka betänkligheter, får jag subsidiärt föreslå, att våra ministrar i Paris och London ackrediteras jämväl i resp.

Bryssel och Haag. Det må här erinras, att, enligt tillgängliga upplysningar, i en mängd fall med Sverige mer eller mindre jämförbara stater låta sina ministrar representera sitt land i två eller flera huvudstäder och att just Belgien och Nederländerna ofta ingå i dessa kombinationer. Sålunda hava Finland,

Estland och Grekland sina i Paris bosatta ministrar ackrediterade även i Bryssel; Norges minister i London och Österrikes minister i Haag äro likaledes ackrediterade i Bryssel; vidare hava Finland, Estland, Lithauen och Jugoslavien sina ministrar i London ackrediterade jämväl i Haag; Norges minister i Köpenhamn, Lettlands i Berlin samt Uruguays minister i Bryssel äro likaledes ackrediterade i Haag; och enligt den beslutade, men ännu ej genomförda organisationsplanen för Danmarks utrikesrepresentation har Haag sammanförts med Bern.»

Herr Nilsson har vidare med utgångspunkt från kostnaderna under senast tilländalupna budgetår framhållit, att indragning av de vid nämnda beskickningar knutna befattningarna skulle innebära en direkt årlig besparing för statsverket av sammanlagt i runt tal 95,000 kronor. Det vore dock klart, att denna besparing något reducerades dels genom vissa ministrarnas resekostnader, dels genom någon förstärkning i arbetskraft åt beskickningarna i Paris och London, vilken förslagsvis skulle utgöras av en andre legationssekreteraretjänst vid vardera beskickningen.

Övriga sakkunnige hava ansett sig böra avstyrka det sålunda väckta förslaget om indragning eller sammanslagning av förevarande beskickningar.

Såväl Kommerskollegium som samtliga hörda näringsorganisationer hava Kommerslikaledes ställt sig avvisande mot den ifrågasatta inskränkningen av vår re- kolj^ngs-°Ch presentation i Belgien och Nederländerna. Kommerskollegium anför i detta organisahänseende särskilt, att några sådana förändringar icke syntes vara att på- tl0nernavisa, som kunde motivera en dylik åtgärd, samt att med hänsyn till vårt lands livliga handels- och sjöfartsförbindelser med såväl Nederländerna som med de nederländska kolonierna starka skäl särskilt syntes tala för bibehållande av beskickningen i Haag.

Ehuru vid övervägande av herr Nilssons förslag det visserligen icke synts Departemig uteslutet, att en återgång till den tidigare anordningen med en för Bel- mentscilefengien och Nederländerna gemensam minister i en framtid må kunna visa sig motiverad, anser jag, att tillräckliga skäl för en sådan åtgärd icke för närvarande föreligga. Därvid vill jag tillika erinra om att vår minister i Haag plägar användas såsom Sveriges ombud vid där ofta förekommande internationella konferenser, särskilt på den mellanfolkliga rättens område, och är i tillfälle att hålla vårt land i ständig kontakt med det därstädes pågående internationella rättsarbetet i övrigt.

Vår konsulära representation i Danzig utgöres för närvarande av en olönad Danzig. konsul med generalkonsuls namn. 1920 års riksdag uppförde visserligen å extra stat ett lönat generalkonsulat i nämnda stad, men, då någon innehavare av befattningen icke omedelbart tillsattes och posten redan av påföljande riksdag indrogs, kom den lönade representationen i Danzig aldrig att träda i funktion.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

De sakkunnige.

Kommerskollegium ock närings organisationerna.

Departe-

mentschefen.

De sakkunnige, som till behandling upptagit frågan om vår representation i Danzig, anföra i ett gemensamt utlåtande, att följande uppgifter inhämtats med avseende å utvecklingen av svensk sjöfart å nämnda hamnstad.

Ang- och motorfartyg Segelfartyg

Antal Nettoton Antal Nettoton

1921 .......... 95 39,858 14 911

1922 .......... 120 56,177 38 3,452

1923 .......... 141 54,230 8 536

1924 .......... 180 89,028 36 3,928

1925 .......... 367 186,307 65 7,551

1926 .......... 1,128 869,606 82 10,783

Under första halvåret 1927 anlöptes hamnen av 850 svenska fartyg å tillsammans 432,237 nettoton.

De sakkunnige anföra därefter följande:

»Ovan lämnade uppgifter utvisa onekligen en konstant och under den senaste tiden högst betydande stegring av den svenska sjöfarten å Danzig. Tvivelsutan har denna stegring — som torde ha berott bland annat på en avsevärd kolimport till Sverige samt därpå, att den svenska malmexporten till östra delen av Mellan-Europa i allt större utsträckning letts över Danzig — medfört en betydande ökning av konsulatets arbetsuppgifter. Emellertid har på grundvalen av de upplysningar, som stått till buds, icke kunnat vinnas en bestämd uppfattning, om och i vilken mån denna ökning kan anses vara av tillfällig art eller ej. Vi äro fördenskull icke beredda att för närvarande tillstyrka, att det olönade konsulatet i Danzig måtte förvandlas till ett lönat konsulat, men önska dock betona vikten av att denna fråga allt fortfarande ägnas tillbörlig uppmärksamhet.»

Till vad de sakkunnige på denna punkt anfört hava såväl Kommerskollegium som näringsorganisationerna givit sin anslutning.

Det torde i detta samband böra omnämnas, att Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare i anknytning till sitt yttrande i förevarande fråga förordat upprättandet av ett olönat konsulat i den Danzig närbelägna polska hamnstaden Gdynia (Gdingen) under åberopande av den ej obetydliga export av polska kol, som över denna hamn numera ägde rum till Sverige och vilken export icke finge anses vara av tillfällig karaktär. Ett dylikt konsulat vore erforderligt framför allt för att vara svenska fartygsbefälhavare behjälpligt med de formaliteter av skilda slag, som påkallades i och för kolens inlastning. Kommerskollegium har tillstyrkt detta förslag.

I överensstämmelse med vad den förebragta utredningen givit vid handen, synes det ej osannolikt, att upprättande av lönad konsulär representation i Danzig inom en ej alltför avlägsen framtid kan visa sig påkallat. Jag anser emellertid att, såsom enstämmigt föreslagits, denna fråga må kunna tills vidare anstå i avvaktan på den vidare utvecklingen av våra med trafiken på denna hamn förknippade handels- och sjöfartsintressen.

Med stöd av förslaget om inrättande av ett olönat konsulat i Gdynia har

Kungl. May.ts proposition nr 50.

jag efter ytterligare verkställd utredning tidigare denna dag inför Kungl. Maj:t föredragit detta ärende, i anledning varav olönad konsul där utnämnts.

Med avseende å konsulsposten i Rouen, vilken är den enda lönade svenska konsulära befattningen i Frankrike, föreslog 19'23 års besparingskommitté, att densamma måtte ersättas med en oavlönad konsulstjänst eller i varje fall överflyttas å extra stat. Förslaget avstyrktes i proposition nr 160 till 1924 års riksdag av dåvarande ministern för utrikes ärendena under framhållande likväl, att skäl syntes tala för att vid den dåvarande befattningshavarens avgång frågan om postens bibehållande toges under förnyad prövning.

De sakkunnige, som övervägt frågan om förevarande befattnings behövlighet, hava på denna punkt gemensamt anfört följande.

Frånsett de skäl, som i och för sig kunde anföras till förmån för befattningens bibehållande, syntes densammas indragning för närvarande näppeligen medföra någon verklig besparing. Förutom en avsevärd ökning i kontorskostnadsersättning, som bleve följden, i händelse den lönade tjänstemannen ersattes av lönad funktionär, och bortsett från det förhållandet, att vissa till staten nu ingående stämpelmedel skulle på grund av befattningens övergång till olönad bortfalla såsom statsinkomst och i stället uppbäras av vederbörande olönade konsul, måste man nämligen — såsom redan vid frågans behandling år 1924 särskilt framhölls — därest befattningen indroges, räkna med möjligheten att behöva utbetala disponibilitetsarvode till densammas nuvarande innehavare. Vid sådant förhållande kunde för närvarande icke förordas, att posten indroges, men syntes det i varje fall vara lämpligt, att frågan därom vid vederbörande befattningshavares avgång upptoges till förnyad prövning.

I de föreliggande utlåtandena har ingen erinran gjorts mot de sakkunniges förslag. Från Sveriges Redareförenings sida har uttalats att, bland andra konsulära poster, nu förevarande befattning i Rouen vore av den vikt för sjöfartsnäringen, att den borde bibehållas.

Av de skäl, som av de sakkunnige framlagts, anser jag mig icke böra föreslå någon förändring beträffande konsulsbefattningen i Rouen.

Under förutsättning av bifall till mitt i det följande framlagda förslag om indragning av ministerposten i Bukarest, får jag i likhet med tvenne av de sakkunnige förorda, att ministern i Rom ackrediteras jämväl i Grekland. Några betänkligheter av politisk art synas mig icke möta mot en dylik kombination, och personalen vid beskickningen i Rom — varest en extra förste legationssekreterare nu tjänstgör och där vid behov jämväl en attaché kunde placeras — torde vara tillfyllest för att på ett minst lika tillfredsställande sätt som för närvarande, jämväl genom tjänstgöring på ort och ställe, tillvarataga de svenska intressena i Grekland.

Det nuvarande lönade konsulatet i Kovno upprättades genom beslut av 1924 års riksdag, som samtidigt indrog den dittillsvarande konsnlsbefattningen i Riga. Åtgärden föranleddes närmast av upprepade framställningar från representanter för näringslivet, vari framhållits möjligheterna att i Lithauen upparbeta en god marknad för svensk export.

Konsulatet i Rouen.

De sakkunnige.

Kommerskolleginm och näringsorganisationerna.

Departe-

mentschefen.

Beskickningen i Rom.

Konsulatet i Kovno.

De sakkunnige.

48 Kungl. Mai:ts proposition nr 50.

De sakkunnige hava i fråga om nämnda konsulspost stannat vid delade meningar.

Sålunda hava herrar Höjer och Sjöborg med följande motivering förklarat sig icke kunna för närvarande tillstyrka, att befattningen, såsom ifrågasatts, utbyttes mot en olönad konsulär post.

»Det synes icke kunna bestridas, att under den tid, som förflutit efter inrättandet av konsulatet i Kovno, utvecklingen av Sveriges handelsförbindelser med Lithauen icke motsvarat de förhoppningar, som vid nyss angivna tidpunkt hystes inom intresserade svenska kretsar. Å andra sidan lärer, enligt de upplysningar som föreligga, utsikt finnas att. så snart nämnda land övervunnit följderna av de senaste missväxtåren och dess inre förhållanden ytterligare stabiliserats, de svensk-litauiska handelsförbindelserna så småningom skola utveckla sig i den riktning, man tidigare ansett sig kunna vänta. Vid sådant förhållande och då så kort tid förflutit efter konsulatets inrättande, torde det redan av denna grund vara lämpligt att något se tiden an, innan man skrider till avveckling av en organisation, som för föga mer än tre år sedan tillkom för att tillmötesgå upprepade och energiska krav från näringslivets sida.

Därutöver föreligger ett annat och positivt skäl för bibehållande av konsulsposten i Kovno. Uppenbart är nämligen, att den politiska utvecklingen i Östeuropa, och främst inom de intill Östersjön belägna staterna, måste från svensk synpunkt äga särskild vikt och därför bör av oss följas med största uppmärksamhet. Också har ministern i Riga, Reval och Kovno uti infordrat utlåtande, vari konsuln i Kovno i huvudsak instämt, med understrykande av denna synpunkt uttalat, att det för närvarande icke vore tillrådligt att genom den ifrågasatta indragningen minska förefintliga informationsmöjligheter.»

Herr Bergendal, vilken å andra sidan i likhet med herr Nilsson ansett sig kunna förorda konsulatets i Kovno indragande, anför i detta avseende följande.

»Ministern i Riga har i avgivet utlåtande framhållit, att konsulatets arbetsbörda för närvarande icke vore omfattande, samt bekräftat, att de ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och Lithauen under de sista åren icke utvecklats så, som man vågat och haft anledning hoppas. Utsikt förefunnes dock, att den för närvarande på grund av bl. a. upprepade felslagna skördar förminskade köpkraften skulle ökas och att våra handelsförbindelser, om ock långsamt, komme att utveckla sig, i vilket fall en lönad konsul knappast kunde undvaras.

Å andra sidan har sändebudet, med betonande av konsulatets betydelse såsom politisk observationspost, avrått från att genom en indragning minska våra informationsmöjligheter i detta hänseende.

I huvudsak samma synpunkter hava av konsuln i Kovno framlagts i det av honom avgivna utlåtandet i ämnet.

Dessa uttalanden från våra diplomatiska och konsulära representanter i Lithauen torde giva vid handen, att ur kommersiell synpunkt en indragning av förevarande konsulsbefattning icke skulle vålla större olägenheter. I detta samband bör ej förbises den omständigheten, att till beskickningen i Riga är knuten en lantbruksattaché, vars verksamhetsområde omfattar jämväl Lithauen. Denne tjänsteman har enligt de för honom gällande instruktionerna till uppgift att tillvarataga det svenska jordbrukets och fiskets samt därmed sammanhängande näringars intressen. I sådant hänseende tillkommer det ho-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

nom som en huvuduppgift att söka. befordra avsättning av produkter från ifrågavarande näringsgrenar samt alster av svensk industri avseende hithörande produktionsområden. Då avsättningsmöjligheterna i Lithauen för svensk export i huvudsak torde ligga på lantbrukets område, synes det svenska näringslivets intressen i nämnda land genom specialattachébefattningen i fråga kunna i väsentlig mån tillgodoses även utan lönad konsulär representation.

På dessa skäl vill det synas, att konsulsposten i Kovno — vars upprättande på sin tid uteslutande motiverades med våra kommersiella intressen i Lithauen —- skulle kunna utan större olägenhet indragas. Den besparing, som därigenom vinnes, uppgår till omkring 30,000 kronor årligen, därifrån doek böra dragas eventuell mindre kontorskostnadsersättning till en blivande olönad konsul ävensom sannolikt något ökade utgifter för sändebudets i Riga resor till Kovno.»

I sitt gemensamma utlåtande hava Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare med nedan angivna förbehåll anfört, att en indragning av konsulatet i Kovno borde kunna äga rum.

På grund av olika omständigheter hade nämligen våra handelsförbindelser med Lithauen ej nått den omfattning, varom man tidigare haft anledning hysa förhoppning. De löpande konsulära ärendena vore därför ej av större betydelse, än att de lämpligen kunna omhänderhavas av en honorärkonsul. Härtill komme, att vår beskickning i Riga ju även vore ackrediterad i Lithauen och att avståndet mellan nämnda stad och Kovno ej vore större, än att resor kunde utan olägenhet och utan alltför avsevärda kostnader dit företagas.

Nyssnämnda näringssammanslutningar anse sig emellertid kunna förorda den ifrågasatta indragningen endast under förutsättning att därav uppkommande besparingar användes till upprättande av ett vicekonsulat i Chile. För motiveringen till detta sistnämnda yrkande skall här nedan närmare redogöras.

Handelskammaren i Göteborg har anfört, att kommersiella skäl knappast syntes kunna motivera det lönade konsulatets i Kovno bibehållande. Handelskammaren hade därför intet att erinra mot detsammas indragande, under förutsättning att beskickningen i Riga, särskilt med tillhjälp av den där anställda lantbruksattachén kunde åtminstone i viss mån tillgodose även de kommersiella intressena i Lithauen.

Jämväl Skånes Handelskammare har förklarat sig icke hava något att erinra emot befattningens indragande, under framhållande, att Lithauen enligt tillgängliga upplysningar näppeligen syntes erbjuda ökade avsättningsmöjligheter för svensk export.

Kommerskollegium har i ärendet uttalat, att kollegium icke ville motsätta sig indragning av förevarande befattning.

Av den förebragta utredningen synes mig till fullo ådagalagt, att det lönade konsulatets i Kovno bibehållande icke är av kommersiella skäl motiverat, särskilt som våra viktigaste exportintressen i Lithauen — vilka äro förknippade med dess jordbruksnäring — i ej oväsentlig utsträckning synas kunna tillvaratagas av beskickningen i Riga och speciellt den där anställde lantbruksattachén. Då vidare befattningen ej heller är av större betydelse för politisk rapportering, tvekar jag ej att föreslå dess indragning från och med nästinstundande budgetår.

Dihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 40 häft. (AV 50.)

Närings-

organisa-

tionerna.

Kommers-

kollegium.

Departe-

mentschefen

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beskickningen i Bern, Wien och Budapest.

De sakkunnige.

Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr 160 av år 1924 upptagit ett av 1923 års besparingskommitté framlagt förslag om indragning av den dåvarande ministerposten i Wien och Budapest samt ministerns i Bern ackreditering jämväl i nämnda tvenne huvudstäder, beslöt riksdagen en sammanslagning av sagda beskickningar samt överlät åt Kungl. Maj:t att bestämma, huruvida beskickningschefen borde vara placerad i Bern eller Wien. Samtidigt ersattes den för de bägge beskickningarna gemensamme förste legationssekreteraren med ett legationsråd.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut har den för de tre länderna gemensamma ministern sedan den 1 oktober 1924, då sammanslagningen trädde i kraft, varit bosatt i Bern, under det legationsrådet — i överensstämmelse med det av riksdagen uttalade önskemålet, att en diplomatisk tjänsteman ständigt borde finnas till hands å bägge orterna — varit fast placerad i Wien och, frånsett den tid ministern vistats i Österrike och Ungern, anmäld såsom chargé d’affaires a. i. i nämnda länder.

Samtliga sakkunnige äro, ehuru med i viss mån skiljaktig motivering, samstämmiga därom att ministerposten i Wien bör återupprättas samt att till densammas verksamhetsområde bör läggas dels Österrike och Ungern, varigenom ministern i Bern endast komme att bliva ackrediterad i Schweiz, dels ock Jugoslavien, som för närvarande tillhör ministerns i Bukarest verksamhetsområde. I samband härmed borde legationsrådsbefattningen i Wien indragas. Herr Nilsson har vidare föreslagit, att ministern i Wien jämväl borde vara ackrediterad i Bulgarien, där för närvarande ministern i Konstantinopel är anställd.

Som stöd för den ifrågasatta ändringen, vilken jämväl förordats av såväl ministern i Bern som chargé d’affaires i Wien, hava herrar Höjer, Sjöborg och Bergendal anfört följande.

»Såsom förutsattes i 1924 års proposition i ämnet, har ministern i Bern kommit att i hög grad anlitas för uppdrag, föranledda av Nationernas förbunds verksamhet. Oavsett den kontinuerliga och särskilt efter Sveriges utträde ur förbundsrådet betydelsefulla uppgiften att upprätthålla kontakten med generalsekretariatet i Geneve har ministerns arbetskraft i alltmer ökad utsträckning tagits i anspråk såväl vid förbundets ordinarie sammankomster som vid de specialkonferenser, vilka under förbundets auspicier tid efter annan sammankallats i Geneve.

Den arbetsbörda, som härigenom kommit att åvila ministern, har särskilt under den senaste tiden varit så stor, att han, oaktat en attaché varit anställd i Bern, endast med den största svårighet kunnat ägna erforderlig tid åt beskickningsgöromålen därstädes. Under sådana förhållanden är det självfallet, att ministerns befattning med de tvenne övriga till verksamhetsområdet hörande länderna, Österrike och Ungern, blivit övervägande nominell, även om han i Wien och Budapest avlagt några kortare besök, vilka huvudsakligen betingats av hänsynen till vederbörande lands regering och myndigheter.»

Ett dylikt tillstånd måste, enligt vad nämnda sakkunnige framhållit, anses mindre tillfredsställande; herrar Höjer och Sjöborg hava därför funnit starka skäl tala för att helt befria ministern i Bern från de delar av hans verksamhets-

Kungl. Majds proposition nr 50.

område, där han efter allt att döma svårligen kunde bliva i tillfälle att utöva någon effektiv verksamhet.

Nämnda trenne sakkunniga hava vidare betonat den betydelse, som Wien alltjämt måste anses äga såsom säte för en svensk representation och i detta hänseende anfört följande.

»Det torde icke kunna förnekas, att Wien även i nuvarande politiska läge bibehållit sin ställning som centrum åtminstone i ekonomiskt och kulturellt hänseende för stora delar av området för den gamla Donaumonarkien. Den erfarenhet och de tekniska resurser, som särskilt i fråga om bankväsendet sedan gammalt samlats i Wien, hava säkerligen bidragit att fortfarande göra staden till en kommersiell knutpunkt. Det torde ej heller vara tvivel underkastat,_ att Wien med sina goda förbindelser åt olika håll är en värdefull informationspost och att därifrån erbjudas de bästa möjligheterna att överblicka företeelserna på handelns område såväl i Donaubäckenet som även i vissa delar av Balkan. Den betydelse, som alltjämt tillmätes Wien såsom politisk observationspunkt, torde bland annat framgå av den väl utrustade diplomatiska representation, som därstädes hålles av flertalet främmande makter av någon betydelse.

Vad speciellt angår de svenska, till Wien knutna exportintressena, torde de senaste åren kunna uppvisa en stegring i avsättningen av svenska produkter. Belysande för denna tendens synes vara det ökade antal svenska industriföretag, som funnit lämpligt att dit förlägga fabriker eller försäljningsfilialer, avsedda ej blott för den mera begränsade österrikiska marknaden utan även för tillvaratagandet av avsättningsmöjligheterna inom de närliggande länderna.

I detta sammanhang bör ej heller lämnas ur sikte våra av ålder livliga kulturella förbindelser med Österrike, vilka under åren efter världskriget vidare utvecklats och stärkts icke minst genom den svenska hjälpverksamheten därstädes och den därav föranledda personliga anknytningen mellan de bägge nationerna. En icke oviktig uppgift för vår representation i Wien torde därför vara att befordra tillvaratagandet av de, måhända materiellt ovägbara, kulturvärden, som förbindelser av nu antydd art innebära.»

Herrar Höjer och Sjöborg hava vidare funnit, att till ovanberörda skäl, vilka i och för sig syntes starkt tala för ett återupprättande av ministerposten i Wien och Budapest, jämväl kunde anföras vissa befogade erinringar mot ändamålsenligheten av vår nuvarande representation därstädes. Enär flertalet länder i Wien företräddes av där bosatta ministrar, hade Sveriges där placerade representant på grund av sin lägre tjänstegrad kommit i en undantagsställning, som enligt vad erfarenheten visat, medfört icke obetydliga olägenheter såväl för vederbörande befattningshavare själv som för de statliga intressena. Den minskning i prestige och därav oundgängligen följande större svårigheter att verksamt göra de svenska intressena gällande, som användandet av en representant i lägre ställning medförde, syntes på intet sätt uppvägas av den i stort sett obetydliga besparing, som därav uppkomme. Om, såsom givetvis borde ske, hänsyn toges till kostnaderna för de årliga besök i Wien och Budapest, vilka ministern i Bern omöjligen kunde undandraga sig, kunde nämligen denna besparing icke beräknas uppgå till mer än i runt tal 6,000 kronor årligen.

Herr Bergendal, som jämväl framhållit, att merkostnaden för ett utbytande av den nuvarande legationsrådsbefattningen mot en sändebudspost ej skulle

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bliva större än omkring 6,000 kronor, bär vidare anfört, att den av honom förordade, här nedan närmare behandlade omregleringen av våra representationsförhållanden i Balkanländerna i samband med eventuell indragning av ministerposten i Bukarest måste bygga på den förutsättningen, att en självständig ministerbefattning förefunnes i Wien.

Herrar Höjer, Sjöborg och Bergendal hava samtliga framhållit lämpligheten av att, därest ministerposten i Wien återupprättades, sändebudet därstädes ackrediterades förutom i Budapest även i Belgrad. Då Jugoslavien, enligt vad erfarenheten visat, i kommersiellt hänseende snarare vore orienterat norrut än mot de övriga Balkanländerna, syntes vårt näringslivs intressen därstädes tvivelsutan kunna bättre tillvaratagas från Wien än såsom hittills skett från Bukarest. Ej heller från andra synpunkter sett syntes någon befogad invändning kunna framställas mot en sådan anordning, vilken jämväl förordats av sändebudet i Bukarest i ett av honom avgivet utlåtande i ämnet.

Beträffande nu förevarande organisationsfråga har herr Nilsson i sitt särskilda utlåtande anfört, att han med hänsyn till det tyngande arbetet i Geneve funne det till fullo motiverat, att Österrike och Ungern avskildes från vår beskickning i Bern och som följd därav en ny beskickning upprättades i Wien. Denna nya beskickning borde omfatta ej blott Österrike och Ungern utan även Jugoslavien, som nu sorterade under vår beskickning i Bukarest, och Bulgarien, som nu sorterade under beskickningen i Konstantinopel. Dessa fyra Donauländer stode i lätt kommunikation med varandra, och kommersiellt vore de fortfarande i viss mån hänvisade till varandra. Intet av dessa länder räckte för en svensk beskickning, men tillhopa syntes de göra det. Sofia, som låge nära serbiska gränsen, nåddes också lättare från Wien, Budapest och Belgrad än från Angöra, till vilken stad herr Nilsson — såsom i annat sammanhang närmare skall beröras — ansåge vår beskickning i Turkiet snarast möjligt böra förflyttas.

Kommers- I likhet med samtliga hörda näringsorganisationer har Kommerskollegium k0lnärings-°Cl1 förordat återupprättandet av en självständig ministerpost för Österrike, Ungern

organisa- och Jugoslavien med säte i Wien. Kollegium har därvid anfört följande.

tionerna. Wien komme otvivelaktigt att oaktat de politiska förskjutningarna mellan staterna i sydöstra Europa bibehålla sin ställning som en centralpunkt för de ekonomiska och kommersiella förbindelserna med ifrågavarande stater. Beträffande vårt lands handelsutbyte med Österrike hade exporten dit av svenska varor under senare år utvecklats på ett gynnsamt sätt. Införseln av österrikiska produkter hade till och med år 1925 varit i sjunkande men syntes nu åter vara stadd i ökning. Härutinnan ville Kollegium hänvisa till följande statistiska uppgifter, varvid dock förutskickades den anmärkningen, att den svenska handelsstatistikens siffror i avseende å handelsomsättningen med ett land, därvid, såsom fallet vore med Österrike, trafiken hade att passera över annat land, som regel vore för låga.

Införsel till Sverige 1922 1923 1924 1925 1926

Värde i 1,000 kr............. 4,826 4,531 3,664 3,489 4,412

% av hela importvärdet.......... 0.43 0.35 0.26 0.24 0.80

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 53

Utförsel från Sverige

Värde i 1,000 kr............. 846 1,142 3,2/8 3,144 3.618

% av hela exportvärdet.......... 0.07 0.10 0.26 0.23 0.25

Införseln från Österrike bestode huvudsakligen av vävnader, hattar, kläder, pälsverk och skodon; utförseln omfattade främst separatorer och kullager, rör, valsade eller varmdragna, samt smör.

Det må i detta samband tilläggas, att herr Nilssons förslag om ministerns i Wien ackrediterande jämväl i Sofia direkt avstyrkts dels av Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare, dels ock av Handelskammaren i Göteborg, ävensom att förstnämnda trenne sammanslutningar ifrågasatt, huruvida icke möjligen — för undvikande av onödiga resekostnader etc. — en sådan anordning kunde träffas, att ministern i Schweiz, vilken i hög grad anlitades för uppdrag, föranledda av Nationernas förbund, erhölle sin bostad i Genéve men dock alltjämt vore ackrediterad i Bern.

I likhet med de sakkunnige, Kommerskollegium och de i frågan hörda näringsorganisationerna anser jag ett återupprättande av ministerposten i Wien vara väl motiverat. Det synes mig sålunda först och främst mindre riktigt, att ministerns i Bern befattning med tvenne av de till hans verksamhetsområde hörande länderna är av övervägande nominell natur. Med hänsyn till den alltmera ökade omfattningen av de uppdrag i samband med Nationernas förbunds verksamhet, för vilka ministern anlitats och säkerligen också i fortsättningen kommer att anlitas, kan emellertid med den nuvarande ordningen ingen ändring i detta missförhållande ske. Vidare synes mig vad de sakkunnige anfört om Wiens betydelse ur ekonomisk, politisk och kulturell synpunkt såsom säte för en självständig ministerpost vara tungt vägande. Vid frågans prövning har jag vidare tagit i betraktande, att den föreslagna förändringen, enligt vad utredningen härom utvisar, komme att medföra endast en relativt obetydlig merkostnad.

I likhet med vad de sakkunnige förordat anser jag vidare att, utom Österrike och Ungern, jämväl Jugoslavien bör ingå i ministerns verksamhetsområde. Däremot finner jag mig ej kunna biträda herr Nilssons förslag att ackreditera ifrågavarande sändebud i ytterligare ett land, Bulgarien, varigenom hans verksamhetsområde skulle erhålla ett enligt min uppfattning alltför stort omfång.

Ett förverkligande av det föreliggande förslaget skulle innebära upprättande inom utrikesrepresentationen av ytterligare en tjänst i lönegraden A 2 under det samtidigt en legationsrådstjänst i graden B 30 komme att försvinna ur staten. Ehuru ortstillägget för ministern i Wien under tiden före 1924 års riksdagsbeslut var i staten uppfört med 16,800 kronor, anser jag mig ej böra föreslå att, i händelse av befattningens upprättande, denna löneförmån sättes högre än för ministern i Bern eller 13,800 kronor.

Med avseende å den från vissa näringsorganisationers sida väckta tanken, att ministern i Schweiz på grund av sina omfattande uppdrag i Genéve skulle vara bosatt därstädes i stället för i Bern, ehuru fortfarande ackrediterad hos därvarande regering, vill jag omnämna, att en sådan anordning för närvarande

Departe-

mentschefen.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beskickningen i London.

Dublin.

t. f. konsuln i Dublin. .

Ministern i London.

De sakkunnige.

icke tillämpas av någon stat och av hänsyn till den schweiziska regeringen näppeligen lärer kunna ifrågakomma.

Under hänvisning till vad jag i det följande kommer att anföra rörande utverkande av vidgad möjlighet för Kungl. Maj:t att verkställa omplacering av vissa tjänster inom den yttre förvaltningen får jag föreslå, att riksdagens medgivande inhämtas därtill, att den vid beskickningen i London knutna legationssekreteraretjänsten måtte kunna alternativt få användas vid beskickningen i Paris.

Med bifall till ett av Kungl. Maj:t i 1925 års statsverksproposition framlagt förslag, vari framhållits önskvärdheten av åtgärder för främjandet av ett kommersiellt närmande mellan Sverige och Irland, medgav riksdagen, att den vid generalkonsulatet i London anställde andre vicekonsuln eventuellt finge placeras till tjänstgöring å Irland. Sedan nämnda befattningshavare i december 1926 stationerats i Dublin -—■ och därvid på förordnande beklätt den vakanta olönade konsulsbefattningen på platsen — ingav han till utrikesdepartementet i skrivelse den 19 augusti 1927 förslag om upprättandet av en lönad konsulsbefattning i Dublin.

I skrivelsen anföres, att ett livligt intresse för ökad kontakt med Sverige funnes på ledande håll inom fristaten; placering av en lönad svensk representant i Dublin hade också hälsats med tillfredsställelse inom vida kretsar. Ehuru den officiella statistiken utvisade väsentligt lägre siffror, skulle enligt förslagsställarens beräkningar — vilka närmare utvecklats i en särskild promemoria — den svenska exporten till fristaten årligen uppgå till ej mindre än 15 miljoner kronor. Den gradvis framträdande omorganisationen av landets kommersiella och ekonomiska förhållanden i förening med det livliga intresse för direkta förbindelser med produktionsländerna, som där förefunnes, syntes giva anledning antaga att Irland framdeles skulle erbjuda ökade möjligheter för avsättning av svenska varor.

Distriktet för den föreslagna konsulsbefattningen borde omfatta Irländska fristaten, men innehavarens verksamhetsområde kunde lämpligen i kommersiellt hänseende inbegripa jämväl Norra Irland. Enligt förslaget borde de totala löneförmånerna för konsuln beräknas till minst 23,000 kronor och kostnaderna för lokal, skrivhjälp, vaktmästare och andra ämbetsutgifter till åtminstone 12,000 kronor.

Eörslaget i fråga har tillstyrkts av sändebudet i London, som samtidigt framhållit, att konsulns löneförmåner icke lämpligen kunde fastställas till ett mindre belopp än 25,000 kronor.

De sakkunnige, vilka haft att pröva det sålunda väckta förslaget, hava däröver avgivit följande utlåtande.

»Den i ärendet förebragta utredningen synes giva vid handen, att den irländska marknaden, där svenska varor redan i icke ringa utsträckning inarbetats, erbjuder möjligheter till ytterligare ökad avsättning för vår export. Med hänsyn till den allmänna nyorientering i ekonomiska och andra hänseenden, som för närvarande pågår i fristaten, synas dessa möjligheter knappast kunna på bästa sätt utnyttjas, därest icke en därtill kvalificerad lönad tjänsteman beredes tillfälle att på platsen följa företeelserna på det kommersiella området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 55

Att från London effektivt utöva en dylik verksamhet torde numera icke vara möjligt.

Till följd härav torde det vara önskvärt, att det försök med lönad representation, som möjliggjordes genom 1925 års riksdagsbeslut, i någon form fullföljes. I betraktande av de betydande utgifter — sammanlagt 35,000- 37,000 kronor — som enligt den föreliggande utredningen skulle åsamkas statsverket genom upprättandet av en självständig konsulspost, torde emellertid, innan en längre och mera ingående erfarenhet rörande behovet därav vunnits, en dylik åtgärd icke böra förordas. Med hänsyn till att den för närva-' rande å Irland stationerade tjänstemannen enligt förebragta upplysningar visat sig väl skickad för den kommersiella pioniärverksamhet, varom nu är fråga, synes det i stället vara lämpligt att ännu någon tid bibehålla den 'nuvarande mera provisoriska anordningen, vilken efter allt att döma lämnat ett tillfredsställande resultat.

Då den i Dublin temporärt placerade vicekonsulsbefattningen på grund av generalkonsulatets i London arbetsbörda icke torde kunna därstädes avvaras under ytterligare någon längre tid, synes den åsyftade anordningen lämpligen kunna möjliggöras därigenom, att ifrågavarande tjänsteman erhölle såsom särskilt uppdrag fullföljandet av verksamheten å Irland och att under den tjänstledighet, som i sådant syfte lämnades honom från andre vicekonsulsbefattningen, denna återflyttades till London och uppehölles å förordnande av annan tjänsteman.

En sådan åtgärd av uteslutande intern, administrativ art behövde givetvis på intet sätt förändra vederbörande befattningshavares sfällning gentemot de Irländska myndigheterna, då han nämligen liksom hittills skulle fungera såsom tillförordnad chef för det vakanta (olönade) konsulatet i Dublin.

Med avseende å kostnadsfrågan har inhämtats, att andre vicekonsulns nuvarande totala löneförmåner uppgå till omkring 18,000 kronor, häri inbegripet ett arvode av 6,500 kronor, vilket utgår från tredje huvudtitelns anslag till handelsattachéer. Därest tjänstemannen i fråga — på nu antytt sätt — tillfälligt lösgjordes från generalkonsulatet i London, synas hans löneförmåner lämpligen kunna i sin helhet bestridas från sistnämnda anslag, å vilket för närvarande finnes en reservation, som kunde tagas i anspråk för ändamålet. Skulle på grund av anslagets disponerande i övrigt någon mindre ökning därav för budgetåret 1928—1929 visa sig påkallad, synes en framställning därom till riksdagen vara val motiverad. Det bör nämligen understrykas, att den å Irland placerade tjänstemannen under nuvarande förhållanden i övervägande grad har att fylla en handelsattachés uppgifter, under det att de rent konsulära göromålen på grund av bland annat det obetydliga antalet anlöpande svenska fartyg torde vara mindre omfattande (under 1926 14 avgående fartyg å tillsammans 30,742 ton).»

De sakkunniges förslag har i denna del biträtts av såväl Kommerskollegium Kommers-

som de näringsorganisationer, som yttrat sig däröver. koileginm och

nänngsorgam-

• sationerna.

De skäl, som förebragts för upprättande av en fast, lönad konsulär represen- Departetation i Irländska fristaten, hava synts mig så vägande, att ett förslag i denna memschefenriktning till årets riksdag i och för sig skulle varit motiverat. Med hänsyn till de sakkunniges, uti de infordrade utlåtandena tillstyrkta förslag om bibehållande tills vidare av den nuvarande mera provisoriska anordningen har jag likväl icke ansett mig böra redan nu föreslå en sådan åtgärd.

Med avseende särskilt å den av de sakkunnige berörda kostnadsfrågan skall

Beskickningen i Konstantinopel.

Departe-

mentschefen.

Beskickningen i Berlin.

Konsulatet

Liibeck.

De sakknttnige.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

jag tillåta mig att i det följande återkomma vid behandlingen av anslagen till handelsattachéer.

Såsom redan i det föregående — i samband med behandlingen av vår representation i Schweiz, Österrike, Ungern och Jugoslavien — nämnts, har herr Nilsson föreslagit dels att Bulgarien skulle hänföras till den ifrågasatta nya ministerpostens i Wien verksamhetsområde i stället för såsom nu till ministerns i Konstantinopel, dels att sistnämnda sändebud snarast borde Överflyttas till Angöra; rörande möjligheterna för en dylik överflyttning borde, enligt vad Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare anfört, en undersökning snarast åvägabringas.

Redan i det föregående har jag på anförda skäl avstyrkt förstnämnda förslag. Jag vill endast tillägga, att med hänsyn till den relativa obetydligheten av våra intressen i Bulgarien, dessa torde kunna på ett tillfredsställande sätt tillvaratagas av ministern i Turkiet även i händelse av dennes överflyttande till Angöra.

Ehuru sistnämnda spörsmål —- rörande en ändrad förläggning av vår beskickning i Turkiet — ännu icke befinner sig i det läge, att jag funnit mig aga anledning taga definitiv ställning därtill, har denna fråga av mig uppmärksammats och preliminära åtgärder vidtagits för ordnande av beskickningens lokalbehov i Angöra för den händelse en förflyttning dit skulle befinnas erforderlig.

Vidkommande personalbehovet vid beskickningen i Turkiet anhåller jag att få i det följande återkomma vid behandlingen av anslaget till extra biträden och vaktbetjänte vid beskickningar och konsulat.

Under åberopande av i det följande angiven motivering för utvidgning av Kungl. Maj:ts befogenhet att verkställa omplacering av vissa befattningar inom utrikesrepresentationen anser jag mig böra förorda utverkande av riksdagens medgivande därtill, att den enligt gällande ortstilläggsstat vid beskickningen i Berlin knutna legationssekreteraretjänsten alternativt måtte få användas vid beskickningen i Bern.

Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 160 vid 1924 års riksdag, ifrågasatte 1923 års besparingskommitté bland annat indragning av konsulatet i Liibeck och dess ersättande med ett olönat generalkonsulat, vilket förslag emellertid på anförda grunder avstyrktes av dåvarande ministern för utrikes ärendena.

De sakkunnige, som ansett sig böra pröva behövligheten av denna befattning, hava med samma motivering som uti det i det föregående återgivna utlåtandet beträffande konsulatet i Rouen samstämmigt anfört att, frånsett de skäl, som i och för sig kunde anföras till förmån för ifrågavarande befattnings bibehållande “ varvid den under de senaste åren ej oväsentligt ökade svenska sjöfarten å Liibeck särskilt syntes böra uppmärksammas -—■ denna befattnings indragning för närvarande näppeligen syntes medföra någon verklig besparing.

Vid sådant förhållande kunde för närvarande icke förordas, att posten in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50,

droges, men syntes det i varje fall vara lämpligt, att frågan därom vid den nuvarande befattningshavarens avgång upptoges till förnyad prövning.

Denna de sakkunniges uppfattning, mot vilken ingen erinran gjorts vare sig av kommerskollegium eller vederbörande näringsorganisationer, finner jag mig böra biträda.

Sveriges minister i Mexiko är för närvarande ackrediterad jämväl å Cuba. Vår konsulära representation därstädes består av en olönad generalkonsul i Havana samt en olönad vicekonsul i Santiago de Cuba. Med hänsyn bland annat till de mindre gynnsamma kommunikationsförhållandena mellan Mexiko och Havana har fråga uppstått, huruvida icke en mera ändamålsenlig anordning skulle ernås därigenom, att Cuba i stället lades under ministerns i Washington verksamhetsområde.

I ett gemensamt yttrande hava de sakkunnige, till vilka detta spörsmål hänskjutits, anfört att, ehuru det icke syntes osannolikt att särskilt ur kommersiell informationssynpunkt den ifrågasatta omläggningen skulle vara ändamålsenlig, ett bestämt utlåtande likväl icke syntes på grundval av föreliggande material kunna avgivas i förevarande fråga, vilken emellertid vore förtjänt av beaktande.

I sitt gemensamma utlåtande förklara sig Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms handelskammare böra kraftigt förorda den ifrågasatta omläggningen, enar Cubas ekonomiska orientering vore helt riktad åt Förenta staterna. Den nuvarande anordningen syntes icke vara sakligt motiverad.

Samma näringsorganisationer anföra vidare, att de funnit det av omständigheterna påkallat att vid behandlingen av de dem underställda organisationsfrågorna låta Sydamerikas växande kommersiella betydelse även komma i betraktande. Redan i det föregående har omnämnts det av dessa sammanslutningar väckta förslaget om upprättandet av ett lönat vicekonsulat i Valparaiso i Chile. I detta och hithörande ämnen anföres i utlåtandet följande.

»Chile är ett land, som erbjuder mycket av intresse ur svensk handelssynpunkt, och vi borde äga goda möjligheter att vidga våra förbindelser med detsamma. Visserligen är vår minister i Buenos Aires därstädes ackrediterad. Med hänsyn till det långa avståndet och de dryga resekostnaderna samt då givetvis hans verksamhet i Argentina är av mycket omfattande art, bliva emellertid möjligheterna för honom att göra besök i Chile mycket begränsade. Väl äga vi i Valparaiso en honorär generalkonsul med mycket god ställning. Självfallet kan man dock icke av honom fordra en mera ingående kännedom om svenska kommersiella förhållanden. Redan den omständigheten, att han ej behärskar svenska språket, lägger hinder i vägen härför. Enligt vad vi erfarit, har han också själv under hand förordat upprättandet av en avlönad vicekonsulsbefattning därstädes. — Redan vid 1919 års riksdag insåg man för övrigt vikten härav, då riksdagen på enskild motion beslöt upprättandet av ett vicekonsulat i Valparaiso, vilket beslut sedermera dock ej kom att träda i verkställighet. I anslutning till vad ovan anförts, anse vi oss böra förorda, att detta av riksdagen en gång fattade beslut kommer till^utförande.

Vid behandlingen av våra representationsförhållanden i Sydamerika ha vi ej kunnat undgå att beakta den omständigheten, att Sverige saknar varje representation i ett kommersiellt så betydande land som Peru, i det att icke ens

Departe-

mentschefen.

Syd- och Mellan- Amerika.

De sakkunnige.

Närings-

organisa-

tionerna.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr BO.

Kommers-

kollegium.

Departe-

mentschefen.

någon på annat håll stationerad svensk minister är därstädes ackrediterad. Detsamma är fallet med Ecuador, där svensk ekonomisk företagsamhet på de sista åren börjat göra sig gällande, samt med Bolivia, varest också svenska insatser kunna förmärkas. Då de stora industriländernas uppmärksamhet mer och mer inriktas på Sydamerika och kraftiga kapitalinvesteringar där göras i ständigt växande omfattning, anse vi oss böra förorda, att svensk ekonomisk företagsamhet i nu nämnda länder beredes det stöd, som en beskickning med en för sitt uppdrag lämpad person kan skänka. Var och en, som något känner de säregna förhållandena i Sydamerika, torde kunna vitsorda, att en diplomatisk representation knappast någonstädes kan göra bättre insatser än där. Med hänsyn härtill tveka vi icke att trots den därmed förenade kostnadsökningen livligt förorda inrättandet av en svensk beskickning i nämnda länder, vilken beskickning bör hava sitt säte i Lima.

s Enligt nu gällande ordning omfattar ministerns i Mexiko verksamhetsområde jämväl Columbia. Emellertid skulle nämnda land på ett långt naturligare sätt kunna omfattas av en blivande eventuell beskickning i Lima, och få vi därför framlägga förslag om en dylik anordning. Under de senare åren har inom svenska af färskretsar kunnat konstateras ett bestämt intresse för Columbia, och efter allt att döma komma våra handelsförbindelser med detta land att tilltaga i styrka och omfattning. Även inom Columbia råder på många håll ett motsvarande intresse för vårt land, och det säger sig självt, att om en svensk för sitt uppdrag lämplig minister beredes tillfälle att då och då vistas i Columbia, skulle han kunna göra goda insatser i utvecklingen. Då vår minister i Mexico redan har ett så omfattande verksamhetsområde, torde han icke äga. så goda möjligheter att besöka Columbia, som fallet vore med en diplomatisk representant med säte i Lima.»

Med anledning av nu återgivna förslag har kommerskollegium anfört följande.

»Kollegium är, lika med de ifrågavarande näringsorganisationerna, av den uppfattningen, att Sydamerikas växande kommersiella betydelse inom en snar framtid gör en förstärkning av vårt lands officiella representation i dessa länder oundgängligen nödvändig. Emellertid anser sig kollegium1 icke berett att nu fatta standpunkt till, huruvida en ny beskickning för kontinentens nordvästra stater bör upprättas, och ej heller till frågan varest en lönad svensk representant i dessa stater lämpligen bör stationeras. Härom torde närmare utredning böra verkställas, varvid de rön och erfarenheter, som gjorts under den nyligen avslutade, på officiellt uppdrag företagna studieresan till Sydamerika, böra. tagas i betraktande. Vad beträffar förslaget om upprättande av ett lönat vicekonsulat i Valparaiso torde enligt kollegii mening starka skäl visserligen kunna anföras till förmån för vidtagande redan nu av en dylik åtgärd. Emellertid synes det kollegium mest ändamålsenligt, att även förslaget härom upptages till behandling i samband med frågan om lämpliga åtgärder för bättre tillgodoseende av behovet av svensk representation i Sydamerika överhuvudtaget.»

De önskemål, som från näringslivets sida framkommit i syfte att vinna en sadan förstärkning av var diplomatiska och konsulära representation i Sydamerika, att våra viktiga kommersiella intressen därstädes kunna på ett fullt tillfredsställande sätt tillvaratagas, synas mig beaktansvärda, i varje fall beträffande den konsulära representationen och dess förläggning. I sistberörda hänseende har ock frågan under senaste tiden varit föremål för undersökning

Kungl. Maj :ts proposition nr 50.

inom utrikesdepartementet. Innan något definitivt förslag lämpligen må kunna framläggas, torde emellertid ytterligare utredning böra företagas rörande behovet i skilda delar av Sydamerika ävensom i Mellanamerika av officiella svenska representanter och rörande dessas lämpliga placering och tjänsteställning.

Åtgärder för åstadkommande av en dylik undersökning komma att av mig snarast vidtagas, så att ett detaljerat förslag må kunna föreläggas senast nästa års riksdag.

Sveriges representation i Kina är för närvarande organiserad på följande sätt.

Ministern i Tokio, som därstädes biträdes av en legationssekreterare och en kanslist, är jämväl ackrediterad i Peking. Vid beskickningen i sistnämnda stad är fast placerad ett legationsråd, som under den tid, då ministern ej där uppehåller sig, tjänstgör såsom t. f. chargé d’affaires. Därjämte finnes i Shanghai ett lönat generalkonsulat, vid vilket från och med budgetåret 1926— 1927 är anställd en avlönad vicekonsul. Generalkonsuln och, vid förfall för honom, vicekonsuln fungerar såsom konsulardomare.

Generalkonsulatet i Shanghai har vid de olika omorganisationer av utrikesförvaltningen, som under det senaste kvartsseklet ägt rum, alltid ansetts böra bibehållas.

Vad åter angår representationen i Peking föreslog 1923 års besparingskommitté den därvarande legationsrådsbefattningens indragning under hänvisning till att, efter vad det förefölle, Sveriges intressen i Kina för det dåvarande skulle kunna fullt tillvaratagas av generalkonsulatet i Shanghai eventuellt med bistånd av sändebudet i Japan. Det av kommittén framlagda förslaget, till vilket bland andra Sveriges allmänna exportförening och kommerskollegium gåvo sin anslutning, biträddes av Kungl. Maj:t i proposition nr 160 till 1924 års riksdag. Därvid anförde dåvarande ministern för utrikes ärenden dels att det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke den i Tokio bosatte ministern även under tider, då han icke uppehölle sig i Peking, kunde bibehålla sådan kontakt med kinesiska regeringen, att icke hans frånvaro från platsen skulle avhålla sagda regering från att i viktiga ärenden sätta sig i förbindelse med honom, dels att en indragning av posten möjligen kunde försvaras därmed, att Sverige i Kina representerades jämväl av generalkonsuln i Shanghai, vars distrikt omfattade hela det kinesiska riket och vilken det ålåge att följa företeelserna inom Kinas näringsliv och där stödja svenska kommersiella intressen.

Riksdagen ansåg sig emellertid ej kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag om indragning av här ifrågavarande befattning och anförde därvid i huvudsak följande. Vid bedömandet av frågan borde särskild hänsyn tagas till de i Kina rådande osäkra förhållandena, vilka gjorde, att förslaget om postens indragning måste anses ägnat att väcka betänkligheter och att ett genomförande av detsamma kunde komma att skada de svenska intressena därstädes. Därtill komme, att posten i fråga vore så nyligen inrättad, att någon större erfarenhet angående dess betydelse icke kunde hava vunnits och att dessförinnan någon indragning av densamma icke torde böra äga rum. Även ur statsekono-

Beskickningen i Peking.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr .50.

De sakkunnige.

misk synpunkt syntes tvivelaktigt, huruvida någon nämnvärd besparing skulle komma att bliva följden av postens indragning, då givetvis mycket dryga resekostnader komme att åsamkas statsverket genom upprepade resor mellan Tokio och Peking.

Beträffande vår diplomatiska representation i Kina, vilken fråga upptagits till prövning av de sakkunnige, hava herrar Höjer och Sjöborg efter framhållande, att de skäl. som för mindre än fyra år sedan av riksdagen anförts mot legationsrådspostens i Peking indragande, i väsentliga delar syntes kvarstå orubbade, anfört följande.

»Härtill kommer, att efter allt att döma viktiga och invecklade förhandlingar förestå mellan Kina och de europeiska makterna, däribland även Sverige, rörande såväl främlingars ställning och rättigheter i allmänhet inom det kinesiska riket som oek Kinas tullautonomi och därmed sammanhängande frågor av betydelse för handeln och sjöfarten. Säkerligen torde Sverige komma att deltaga i nämnda förhandlingar, till vilka dess anslutning till de s. k. Washingtontraktatema av år 1922 berättiga oss tillträde, och vilkas resultat komme att bilda grundvalen för handeln och samfärdseln i framtiden mellan Sverige och det kinesiska riket. Vidare bör framhållas, att den mellan Sverige och Kina den 2 juli 1908 avslutade handels- och sjöfartstraktaten sannolikt under nästa år torde komma att bliva föremål för revision, vadan sålunda även i denna fråga underhandlingar torde förestå mellan Sverige och Kina. Då sådana förhandlingar, efter vad erfarenheten givit vid handen, kunna beräknas taga avsevärd tid i anspråk, synes uppenbart, att, därest legationsrådsposten i Peking indroges och förhandlingarna följaktligen måste i sin helhet föras genom den i Tokio bosatte ministern, denne skulle nödgas vistas utom sitt huvudsakliga verksamhetsområde under längre tid än som för handhavande av Sveriges intressen inom detsamma kunde vara förmånligt, varjämte rese- och traktamentskostnader för honom lätteligen komme att stiga till belopp, vilka väsentligen skulle förminska den besparing, som kunde vinnas genom indragning av legationsrådsposten i Peking.

Vidare torde böra framhållas, att, för skyddet av de talrika svenska missionärer, som alltjämt äro verksamma i de nordliga delarna av Kina, det, efter vad erfarenheten visat, torde vara av betydelse att äga en ständig representant i Peking. På grund av avståndet torde nämligen generalkonsuln i Shanghai svårligen kunna vara i tillfälle att bereda svenska undersåtar i nämnda områden mera effektiv hjälp. I detta samband torde för övrigt böra omnämnas ett av ministern i Tokio och Peking med instämmande av generalkonsuln i Shanghai nyligen framlagt förslag, enligt vilket, med hänsyn till de stora distanserna och de dåliga kommunikationerna i Kina, den konsulära ledningen i detta lands norra provinser skulle läggas hos beskickningschefen i Peking och följaktligen inom dessa områden upprättade konsulat lyda under beskickningen och icke, såsom nu är fallet, under generalkonsuln.

Då sålunda starka skäl alltjämt kunna anföras för bibehållandet av nu förevarande befattning, synes oss densamma icke böra indragas, med mindre sådant oundgängligen påkallas av statsfinansiella hänsyn. Emellertid anse vi oss böra i detta sammanhang tillägga, att enligt vår mening en indragning av legationsrådsposten i Peking skulle från de svenska intressenas synpunkt vara förenad med mindre betänkligheter än de indragningar av vår diplomatiska representation i utlandet, som eljest ifrågasatts.»

Herr Bergendal, med vilken herr Nilsson i nu förevarande fråga instämt, framhåller inledningsvis, att förutom de argument, som år 1924 anförts för

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

legationsrådspostens indragning, vissa nya skäl nu kunde åberopas. Sålunda hade svenska generalkonsulatets i Shanghai möjligheter att tillvarataga vara intressen i Kina ytterligare förbättrats, sedan numera därstädes funnes anställd en lönad vicekonsul, vilken i händelse av behov även syntes kunna anlitas för uppdrag utanför Shanghai. Herr Bergendal anför vidare:

»Vid frågans bedömande torde kostnadssynpunkten vara förtjänt av särskild uppmärksamhet. Under budgetåret 1926—1927 utgjorde legationsrådets sammanlagda löneförmåner bortåt 29,000 kronor, medan för ämbetsutgifter utgingo mera än 6(,000 kronor, tillhopa alltså omkring 35,000 kronor. Härtill böra läggas de högst avsevärda, med längre eller kortare tids mellanrum återkommande kostnaderna för vederbörande befattningshavares resor och flyttningar till och från Kina. Slutligen må påpekas, att, ehuru under de gångna åren särskilt legationsråd varit placerat i Peking, sändebudets i Tokio tjänsteresor dit varit så omfattande, att utgifterna därför under tiden 1922 till och med budgetåret 1926—1927 uppgått till ett så betydande belopp som sammanlagt omkring 29,000 kronor.

På grund av nu angivna olika skäl synes tillräcklig anledning föreligga att föreslå indragning av ifrågavarande legationsrådstjänst, varigenom i varje fall nyssberörda belopp av 35,000 kronor per år i löneförmåner och kanslikostnader böra kunna inbesparas. Legationsrådspostens försvinnande skulle visserligen med sannolikhet komma att medföra någon ökning i antalet resor till Peking, som sändebudet i Tokio behövde företaga, men den utgift, som skulle föranledas därav, lärer mer än uppvägas av de besparingar, som bleve följden av att kostnaderna för legationsrådets ut- och hemflyttning komme att bortfalla.»

De i ärendet hörda näringsorganisationerna avstyrka samtliga en indragning av nu förevarande post.

Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare åberopa därvid det tämligen stora avståndet mellan Peking och Tokio; den i sistnämnda huvudstad bosatte ministerns besök i Peking, vilka i händelse av legationsrådspostens indragning bleve mer än hittills av behovet påkallade, måste på denna grund medföra dryga resekostnader.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att vår representation i Kina redan vore så svag, att ytterligare indragningar svårligen kunde företagas utan skada för de svenska intressena. De därstädes rådande oroliga förhållandena syntes också, nödvändiggöra tillvaron av svensk representation, som med uppmärksamhet kunde följa händelserna och, då möjlighet därtill gåves, ingripa för skyddandet av svenska intressen.

Med understrykande av sistnämnda synpunkt har jämväl Kommerskollegium förordat, att befattningen i fråga åtminstone tills vidare bibehölles.

De med uppehållande av en ständig diplomatisk representation i Kina förbundna kostnaderna äro förhållandevis så betydliga, att postens vikt för bevakningen av aktuella ekonomiska intressen knappast i och för sig kan anses till- Täckligt motivera dess bibehållande. Men å andra sidan gälla fortfarande de skäl, som av riksdagen anfördes mot det för några år sedan framställda förslaget om postens indragning. Det kulturarbete, som från svenskt håll på skilda områden utförts i Kina, synes förtjäna en uppoffring för bevarande i

Närings-

organisa-

tionerna.

Kommers

kollegium

Departe-

mentschefen

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

möjligaste mån av detta arbetes frukter för framtiden; den där pågående omvälvningen i de politiska förhållandena kan komma att äga en så omfattande och djupt ingripande verkan, att de på nära håll böra följas även av oss; och slutligen kan det anses betänkligt att i nuvarande läge försvaga skyddet för därvarande svenskars liv och egendom.

På dessa skäl och med stöd av i övrigt under utredningarna åberopade motiv stannar jag vid att förorda bibehållande av nu befintlig diplomatisk representation i Kina.

Den av mig i det följande förordade vidgade befogenheten för Kungl. Maj :t att verkställa omplacering av vissa befattningar inom utrikestjänsten skulle medföra möjlighet att, om så befunnes lämpligt — exempelvis vid förflyttningar, för ett ändamålsenligt anordnande av vikariatsförhållandena -— temporärt förlägga legationsrådsbefattningen till beskickningen i Tokio, resp. den därstädes nu placerade legationssekreteraretjänsten till Peking.

Vidgad möj- Enligt nuvarande, av 1921 års riksdag fastställda ordning, äro befattningarl9Kungl na 1110111 den yttre representationen i allmänhet knutna till särskilda, i ortstill- Maj:t ntt läggsstaten angivna orter. Då denna bundenhet understundom visat sig föromplacering ena^ me(i betydande olägenheter, framför allt därigenom att densamma nödav vissa vändiggjort ett flertal i och för sig ej behövliga förflyttningar med därav Ä föranledda rese- och flyttningskostnader för statsverket, medgav 1926 års riksrikesrepre- dag på förslag av Kungl. Maj:t den modifikationen, att Kungl. Maj:t må sentationen. göra de omflyttningar av befattningshavare i lönegraderna B 30, B 26 och B 21 mellan de i staten för ortstillägg angivna platser, som i sammanhang med befordringar kunna finnas påkallade, ävensom i sammanhang härmed inom ramen för de i sagda stat angivna ortstilläggsbelopp göra de jämkningar i de fastställda ortstilläggen, som må betingas av dylik omflyttning. Under åberopande härav anförde jag vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 7 sistlidne oktober av frågan om merberörda sakkunniges tillsättande och innebörden av deras uppdrag, att det med hänsyn till önskvärdheten av att kunna på smidigaste sätt anpassa utrikesförvaltningens personal efter behovet vid varje särskild tidpunkt syntes böra övervägas, om ej den möjlighet att verkställa omplaceringar, som sålunda lagts i Kungl. Maj :ts hand, kunde ytterligare utvidgas.

De sak- De sakkunnige hava med avseende å denna del av sitt uppdrag gemensamt kunnige. anfört följande:

»Vid behandlingen av detta spörsmål hava de sakkunnige diskuterat möjligheten och lämpligheten av att övergiva det nuvarande systemet, som bygger på olika befattningars fasta anknytning till vissa tjänsteorter samt att i stället i anslutning till analogier från vissa främmande länder tillerkänna Kungl. Maj :t rätt att, bortsett från chefstjänsterna vid beskickningar och konsulat, fritt bestämma över personalens placering. Riksdagen skulle, om denna ståndpunkt accepterades, allenast besluta om det totala antalet dylika befattningar i olika tjänstegrader inom utrikesrepresentationen. I samband härmed borde riksdagen lämpligen fastställa fullständiga ortstilläggsstater för skilda beskickningar och konsulat att träda i tillämpning, allteftersom enligt Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 63

Maj:ts beslut tjänstemän i resp. grader placerades å den ifrågavarande tjänstgöringsorten.

Emellertid torde åtminstone för närvarande tillräckliga skäl knappast föreligga för en dylik genomgripande omläggning. Den nu fastställda planeringsplanen, vilken är baserad på det mera konstanta behov av arbetskraft av olika art, som kunnat förutses å olika tjänstgöringsorter, synes nämligen fortfarande på ett i stort sett tillfredsställande sätt motsvara det föreliggande behovet. Härtill kommer, att, såsom nyss nämndes, den ifrågasatta anordningen skulle förutsätta uppgörandet av en betydligt utvidgad ortstilläggsstat. De nuvarande ordinarie ortstilläggen, vilka i stort sett fastställts i anslutning till äldre lönestater från första hälften av 1800-talet, motsvara emellertid ingalunda tidsförhållandena. Eu omreglering har dock ännu icke ansetts böra ske utan uppskjutits i avvaktan på inträdandet av mera stabila ekonomiska förhållanden i olika delar av världen, och i stället har man tillgodosett behovet av ökade ortstillägg genom provisoriska extra ortstillägg åt utrikespersonalen. Att av nyssberörda anledning nu i vidgad omfattning skrida till upprättande av nya ortstilläggsstater lärer under sådana omständigheter icke utan tvingande skäl böra ifrågasättas.

Så mycket mindre anledning torde föreligga att för närvarande förorda ett frångående av det nuvarande placeringssystemet, som det vill synas, att man genom vissa smärre jämkningar inom systemets ram bör kunna i det väsentliga ernå den större smidighet i avseende å personalens utnyttjande, som av departementschefen åsyftas.

Såsom nyss påpekades, äger Kungl. Maj:t redan nu, enligt 1926 års riksdags beslut, viss befogenhet att verkställa omflyttningar av befattningar i lönegraderna B 30, B 26 och B 21. Förutsättning härför är dock, att omflyttningen sker i sammanhang med befordringar’. Uppenbart är emellertid, att även andra skäl kunna göra det önskvärt att, åtminstone för en begränsad tidrymd, placera viss tjänsteman å ort, där enligt staten befattningshavare i annan grad bör vara stationerad. Bland de orsaker, som — ensamma eller i förening — må kunna påkalla ett tillfälligt frångående av den ordinära placeringsplanen, må nämnas dels ökad arbetsbörda å viss beskickning, exempelvis i samband med viktiga förhandlingar, dels viss tjänstemans särskilda förutsättningar för någon föreliggande speciell arbetsuppgift, dels ock möjligheten att genom en dylik åtgärd undvika en eljest ofrånkomlig rese- och flyttningskostnad.

För möjliggörande av dylika omplaceringar synes av riksdagen böra utverkas medgivande för Kungl. Maj :t att göra omflyttningar av befattningar i lönegraderna B 30, B 26 och B 21 mellan de i staten för ortstillägg angivna platser, icke blott då i sammanhang med befordringar så må befinnas påkallat, utan även eljest, då synnerliga skäl tala därför. Givetvis bör Kungl. Maj:t också i fall av denna art äga att inom ramen för de i staten angivna ortstillläggsbelopp göra de jämkningar i de fastställda ortstilläggen, som må betingas av dylik omflyttning.»

I sitt särskilda utlåtande har herr Bergendal vidare anfört följande i anslutning till de sakkunniges nu återgivna gemensamma uttalande:

»Nu behandlade undantag från den i allmänhet gällande planen för utrikespersonalens fördelning mellan olika beskickningar och konsulat avse ett byte av befattningar mellan tvenne anställningsplatser, då ju anställandet å en plats av en befattningshavare i högre grad än den i staten angivna skulle motsvaras av att å någon annan ort placeras en tjänsteman i sistnämnda grad, ehuru enligt staten högre grad därstädes skulle komma till användning.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Nä ringsorganisationerna.

Jämväl på ett annat sätt har riksdagen i vissa särskilda fall lämnat Kungl. Maj:t bemyndigande att frångå den år 1921 fastställda placeringsplanen, nämligen därigenom att viss befattning fått alternativt användas jämväl å annan ort än den i den ursprungliga staten angivna. Sålunda medgavs år 1924, att den i Helsingfors placerade vicekonsulsbefattningen finge flyttas till Moskva, samt år 1925, att andre vicekonsulstjänsten vid generalkonsulatet i London finge alternativt komma till användning å Irland.

En dylik valfrihet för Kungl. Maj:t synes också i vissa andra fall kunna vara av värde. Särskilt må påpekas det åtminstone tidvis starka behovet av legationssekreterarbiträde vid beskickningen i Bern samt önskvärdheten av att, om sändebudet i Prag eller Warschau ackrediteras jämväl i Bukarest, möjlighet finnes att under ministerns vistelse i Rumänien förstärka beskickningens arbetskrafter genom anlitande av tjänsteman från närbelägen beskickning. Då det inom möjligast vidsträckta gränser torde böra ligga i utrikesledningens hand att avgöra, huru personalen vid varje särskild tidpunkt skall kunna häst utnyttjas, synes fördenskull lämpligt utverka riksdagens medgivande, att legationssekreterarposten i Berlin må kunna alternativt placeras i Bern, Prag eller Warschau, liksom ock att legationssekreterarbefattningen i London må kunna placeras i Paris.»

Sist återgivna, av herr Bergendal särskilt framställda förslag har herr Nilsson biträtt med den modifikation, som betingades av hans i det följande angivna förslag rörande indragning av beskickningen i Prag.

Herrar Höjer och Sjöborg ha å andra sidan i denna punkt anfört, att under de sakkunniges överläggningar ifrågasatts, huruvida icke, i analogi med de av herr Bergendal åberopade fallen, där alternativ placering av tjänstemän redan medgivits av riksdagen, bemyndigande borde utverkas för Kungl. Maj:t att använda legationssekreteraren i London jämväl i Paris, legationssekreteraren i Berlin jämväl i Bern, Prag eller Warschau samt andre vicekonsuln i New York även vid beskickningen i Washington. I anslutning härtill förklara nämnda tvenne sakkunnige att då, enligt vad de inhämtat, arbetsbördan vid beskickningarna i London och Berlin samt generalkonsulatet i New York icke för närvarande tilläte en minskning av därvarande personal och så ej heller syntes bliva förhållandet under en överskådlig framtid, den ifrågasatta undantagsbestämmelsen, som sålunda syntes sakna praktisk betydelse, ej kunde av dem förordas.

I nu förevarande organisationsfråga föreligga uttalanden från vissa av de i ämnet hörda näringsorganisationerna.

Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare göra sålunda det principuttalandet, att, bortsett från chefstjänsten vid beskickningar och konsulat, åt Kungl. Maj :t borde lämnas obegränsad rätt att fritt bestämma över den diplomatiska och konsulära personalen (i lönegraderna B 30, B 26 och B 21) i utlandet.

Handelskammaren i Göteborg förklarar å sin sida, att ehuruväl handelskammaren ansåge, att det skulle innebära icke oväsentliga fördelar, därest Kungl. Maj:t medgåves rätten att verkställa omplacering av vissa tjänster inom den yttre representationen, den dock icke för närvarande ville förorda vidtagandet av mera genomgripande åtgärder i detta syfte vid det förhållandet, att nu be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 65

hövliga ändringar syntes kunna företagas med de redan gällande bestämmelserna.

Kommerskollegium har för sin del anslutit sig till vad herr Bergendal i ämnet föreslagit.

I likhet med vad de sakkunnige gemensamt anfört finner jag det önskvärt, att den Kungl. Maj :t redan tillkommande befogenhet att göra de omflyttningar av befattningar i lönegraderna B 30, B 26 och B 21 mellan de i staten för ortstillägg angivna platser, som i sammanhang med befordringar må finnas påkallade, måtte utvidgas att gälla även då eljest synnerliga skäl tala därför.

Då ökad möjlighet till anpassning av tillgängliga arbetskrafter efter behovet vid olika tidpunkter över huvud synes mig vara ett önskemål för beredande av största möjliga effektivitet åt utrikesförvaltningen, kan jag vidare ej annat än, i anslutning till herr Bergendals förslag, förorda att befogenhet gives Kungl. Maj:t att alternativt använda legationssekreterarna vid beskickningarna i London och Berlin vid beskickningarna i resp. Paris och Bern.

I detta sammanhang ber jag slutligen få erinra därom, att enligt vad som angavs i statsrådsprotokollet för den 7 oktober 1927 merbemälda sakkunniges undersökning jämväl borde omfatta frågan om grunderna för utgående expektansarvoden.

I skrivelse den 27 sistlidne december hava de sakkunnige anfört, att från justitiekanslern numera förelåge ett av mig infordrat yttrande i frågan, huruvida och under vilka omständigheter Kungl. Maj:t ägde rätt att enligt regeringsformens § 35 entlediga tjänsteman, som försatts i disponibilitet, samt att med hänsyn till detta yttrandes innehåll intet utlåtande i berörda ämne torde av de sakkunnige påkallas. Emellertid syntes dem frågan om grunderna för utgående disponibilitetsarvoden innefatta även andra ämnen än det, som berördes i justitiekanslerns ovannämnda yttrande. Ett utlåtande i dessa ämnen, vilka delvis vore av grannlaga natur, torde emellertid för att tjäna det praktiska syfte, som därmed avsetts, kräva ingående och tidsödande undersökningar. Med hänsyn därtill att, enligt direktiven, de sakkunniges uppdrag borde vara slutfört i så god tid, att resultatet därav kunde beaktas i statsverkspropositionen till instundande riksdag, hade de sakkunnige icke medhunnit att verkställa nämnda undersökningar.

Då jag funnit det vara synnerligen önskvärt, att nu förevarande spörsmål blir föremål för en ingående och allsidig undersökning, har jag för avsikt att inom den närmaste tiden vidtaga åtgärder i sådant syfte.

Ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat, vilket är uppfört i riksstaten för budgetåret 1927—1928 med ett belopp av 1,625,800 kronor, fördelar sig å

dels stat för avlöning utom ortstillägg innefattande följande poster:

avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ........kronor 811,500

vikariatsersättningar samt lönefyllnad till vissa konsulsbefatt-

ningar, förslagsanslag .............................. » 18,000

Bihang till riksdagens protokoll 1988. 1 saml. ko häft. (Nr 50.) 5

Kommers-

kolleginm.

Departe-

mentschefen.

Expektans-

arvoden.

De sakkunnige.

Departe-

mentschefen.

Kostnads-

beräk-

ningar.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

expektansarvoden, förslagsanslag ........................ kronor 75,000

dels ock stat för ortstillägg .......................... » 717,300

jämte tillägg till ortstillägg åt vissa kanslister ............ » 4,000

Vid bifall till de förslag, jag i det föregående förordat, skulle posten avlöningar till ordinarie tjänstemän minskas genom indragning av tvenne befattningar i lönegraden B 30 (1 legationsråd och 1 konsul) samt ökas genom upprättande av en sändebudsbefattning i lönegraden A 2.

Vid beräkningen av nu förevarande anslagspost har man hittills utgått från att samtliga kapslistbefattningar inom utrikesrepresentationen skulle vara besatta med tjänstemän i lönegraden B 16. Som tvenne av dessa tjänster för närvarande enligt Kungl. Maj:ts beslut tillhöra lönegraden B 12, torde en motsvarande minskning av anslagsbeloppet kunna ske. Under nu angivna förutsättningar bör anslagsposten för nästinstundande budgetår beräknas till sammanlagt 801,600 kronor.

Med avseende å anslagsposten till ortstillägg skulle berörda organisationsförändringar medföra dels en minskning med 11,700 kronor, dels en höjning med 13,800 kronor. Vid bifall från statsmakternas sida till det förslag om inköp av beskickningshus i Bryssel, som jag bär för avsikt att i det följande för Kungl. Maj :t framlägga, torde en reglering av det till sändebudet i nämnda stad utgående ortstillägg erfordras. Den förmån av fri bostad, som genom ett förvärv av ifrågavarande fastighet skulle beredas nämnda sändebud, torde böra föranleda en minskning med 4,000 kronor av berörda ortstillägg från 9,000 kronor, med vilken summa det för närvarande utgår, till 5,000 kronor. I samband härmed torde emellertid sändebudet böra tillerkännas bidrag till fastighetens uppvärmning och belysning med 1,500 kronor. Slutligen anser jag mig böra framhålla, att den ersättning för uppvärmning och belysning av beskickningshuset i Paris, som nu med 3,000 kronor utgår till sändebudet därstädes, i betraktande av rådande priser å bränsle och lyse visat sig vara otillräcklig för sitt ändamål; det synes mig följaktligen ofrånkomligt att ifrågavarande ersättning höjes till 4,000 kronor.

Under åberopande av vad jag under denna punkt anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar och konsulat på nedanstående sätt:

Befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar och

konsulat.

Lönegrad

11 sändebud ............................ A 3

8 sändebud ............................ A 2

7 generalkonsuler ...................... A 2

6 legationsråd .......................... B 30

6 konsuler ............................ B 30

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 67

4 förste legationssekreterare .............. B 26

8 vicekonsuler .......................... B 26

3 andre legationssekreterare .............. B 21

3 andre vicekonsuler .................... B 21

17 förste kanslister eller kanslister.......... B 16

eller B 12

■dels godkänna följande stat för beskickningar och konsulat, att tillämpas från och med den 1 juli 1928:

Stat för avlöning utom ortstillägg.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .............................. kronor 801,600

Vikariatsersättningar samt lönefyllnad till

vissa konsulsbefattningar, förslagsanslag .. » 18,000

Expektansarvoden, förslagsanslag . ........ . » 75,000

Summa kronor 894,600

dels godkänna följande stat för ortstillägg, att tillämpas från och med den 1 juli 1928:

Belgien.

Bryssel: Sändebud

Stat för ortstillägg.

kronor 5,000

Danmark och Island.

Köpenhamn:

Sändebud ........................ » 10,800

Förste legationssekreterare .......... » 2,000

Vicekonsul ........................ » 2,000

Kanslist .......................... » —

Estland.

Reval:

Konsul r.......,.. .r,............... » 6,600

Finland.

Helsingfors:

Sändebud ........................ » 10,800

Förste legationssekreterare .......... » 2,000

Vicekonsul (alternativt med placering i

Ryssland) r.- o. . . .i. .■ » 2,000

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Frankrike.

Paris:

Sändebud ........................ kronor

Legationsråd ...................... »

Kanslist .......................... »

Rouen:

Konsul .......................... »

Italien, Grekland.

Rom:

Sändebud ........................ »

Nederländerna.

Haag:

Sändebud ........................ »

Legationssekreterare .............. »

Rotterdam:

Vicekonsul .......................i. »

Norge.

Oslo:

Sändebud ........................ »

Förste legationssekreterare .......... »

Ryssland.

Moskva:

Sändebud ................,....... »

Legationsråd ...................... »

Kanslist .......................... »

Leningrad:

Konsul .......................... »

Schweiz.

Bern:

Sändebud ........................ »

Spanien, Portugal.

Madrid:

Sändebud ........................ »

Kanslist .......................... »

Storbritannien och Irland. London:

Sändebud ........................ »

Legationsråd ...................... »

Legationssekreterare (alternativt med placering vid beskickningen i Paris) »

30,600

6,100

1,900

5,100

5,800

17,400

3,800

3,800

10,800

2,000

30,600

6,600

2,000

8,100

13,800

9,000

1,900

45,000

6,600

4,800

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 69

Kanslist .......................... kronor 2,000

Generalkonsul .................... » 14,400

Vicekonsul ........................ » 3,800

Andre vicekonsul (alternativt med placering på Irland) ..... » 3,800

Kanslist .......................... » 2,000

Turkiet, Bulgarien.

Konstantinopel:

Sändebud ........................ » 9,000

Tyska riket.

Berlin:

Sändebud ........................ » 23,400

Legationsråd ...................... » 5,100

Legationssekreterare (alternativt med

placering vid beskickningen i Bern) » 3,800

Kanslist .......................... » 1,800

Hamburg:

Generalkonsul .................... » 7,400

Vicekonsul ........................ » 3,300

Liibeck:

Konsul ........... » 4,100

Österrike, Ungern, Serbokroatoslovenska staten.

Wien:

Sändebud ..........i.....i......... » 13,800

Brittiska Sydafrika.

Kapstaden:

Generalkonsul .................... » 11,400

Brittiska Nordamerika.

Montreal:

Generalkonsul .................... » 16,400

Kanslist ........................... » 4,500

Förenta Staterna.

Washington:

Sändebud ........................ » 35,000

Legationsråd ...................... » 7,600

Kanslist .......................... » 4,500

New York:

Generalkonsul .................... » 18,400

Vicekonsul ........................ » 6,800

Andre vicekonsul .................. » 5,000

Kanslist .......................... » 4,500

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Chicago:

Konsul .......................... kronor 12,100

Kanslist ---- » 4,500

Minneapolis:

• Vicekonsul ........................ » 6,800

Omaha:

Yicekonsul ........................ » 6,800

San Francisco:

Konsul .......................... » 12,100

Kanslist .... » 4,500

Mexico, Centralamerika, Väst-Indien, Övre Sydamerika. Mexico:

Sändebud ......,................... kronor 22,400

Kanslist .......................... » 4,500l

Argentina, Chile, Uruguay, Paraguay.

Buenos Aires:

Sändebud ........................ » 36,000

Kanslist .......................... » 4,50g1

Brasilien.

Rio de Janeiro:

Sändebud .................... » 30,000

Kanslist .......................... » 4,50g1

Japan, Kina.

Tokio:

Sändebud ........................ » 30,000

Legationssekreterare ................ » 6,600

Kanslist .......................... » 4,50g1

Peking:

Legationsråd ...................... » 12,000

Shanghai:

Generalkonsul .................... » 19,400

Vicekonsul ........................ » 6,600

Brittiska Australien.

Sydney:

Generalkonsul .................... » 14,400

Kanslist .......................... » 4,500

Summa ortstillägg kronor 715,400 Tillägg till ortstillägg åt vissa kanslister » 4,000

Summa kronor 719,400.

Ytterligare 1,000 kronor om kanslisten äger tillräcklig kännedom i landets språk.

Kungl. Maj :ts proposition nr 50.

71 Anm. 1. Sändebuden i Bryssel, Köpenhamn, Helsingfors, Paris, Rom, Oslo, Madrid, London, Konstantinopel, Berlin och Washington samt generalkonsuln i Hamburg åtnjuta fri bostad.

Dessutom utgår till nu nämnda tjänstemän ersättning för uppvärmning och belysning av vederbörande beskickningsresp. konsulathus med följande belopp, nämligen

varjämte 5,000 kronor för enahanda ändamål avses för statens fastighet i Leningrad.

Anm. 2. Ortstillägg för beskickningschef, som icke åtnjuter fri bostad, samt för generalkonsuln i Shanghai avser även kostnaden för kanslilokal.

dels medgiva Kungl. Maj:t att göra omflyttningar av befattningar i lönegraderna B 30, B 26 och B 21 mellan de i staten för ortstillägg angivna platser, då så må befinnas påkallat i sammanhang med befordringar eller då eljest synnerliga skäl tala därför, ävensom i samband härmed inom ramen för de i sagda stat angivna ortstilläggsbelopp göra de jämkningar i de fastställda ortstilläggen, som må betingas av dylik omflyttning,

dels ock sänka det ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat

nu .......................... kronor 1,625,800

med ........................ » 11,800

till .......................... » 1,614,000.

2. Arvoden och ortstillägg åt viss extra personal i ntrikes-

representati onen.

[3.] Från extra förslagsanslaget med ovanstående rubrik bestridas för närvarande avlöningarna åt sändebuden i Riga, Reval och Kovno, Warschau, Prag samt Bukarest, Athén och Belgrad, generalkonsulerna i Calcutta och Batavia

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Beskickningen i Bukarest, Athén och Belgrad.

De sakkunnige.

samt tre förste legationssekreterare utan fast placering, nu förlagda till beskickningarna i Rom, Buenos Aires och Rio de Janeiro samt Riga, Reval och Kovno, ävensom slutligen kanslisterna vid beskickningen i Warschau och vid generalkonsulaten i Calcutta och Batavia.

Ministerposten i Bukarest upprättades år 1921. Dess innehavares verksamhetsområde omfattar förutom Rumänien tillika Grekland och Jugoslavien. Den extra förste legationssekreterarebefattning, vilken år 1921 upprättades vid Bukarestbeskickningen och vars innehavare stationerades i Athén samt därstädes fungerade såsom chargé d’affaires i ministerns frånvaro, indrogs genom 1924 års riksdagsbeslut.

I sitt gemensamma utlåtande hava herrar Höjer och Sjöborg beträffande denna beskickning inledningsvis erinrat därom, att de i samband med förslaget om återupprättandet av ministerposten i Wien förordat, att innehavaren därav borde ackrediteras jämväl i Jugoslavien. Sedan nämnda land sålunda avskilts från ministerns i Bukarest verksamhetsområde, återstode att undersöka frågan om behovet av svensk representation i Rumänien och Grekland.

I sådant hänseende framhålla nämnda sakkunnige till en början, att utvecklingen av de politiska förhållandena i sydöstra Europa, där så många stridiga intressen sammanstötte, kunde bliva av genomgripande betydelse för det allmänna läget i hela vår världsdel och särskilt i dess östra hälft. Ur politisk synpunkt syntes det därför vara av stor vikt att i Bukarest bibehålla en representant, som hade tillfälle att på nära håll följa utvecklingen i här avsedda länder. .Vidare anföres:

»Även hänsyn till Sveriges handels- och sjöfartsintressen synas i viss grad peka i samma riktning.

Sålunda uppgick värdet av den svenska exporten till Rumänien under år 1926 till 1,460,796 kronor. Huvudposterna i denna export utgöras av skodon (omkring 402,000 kronor), kautschukarbeten (omkring 308,000 kronor) samt maskiner av olika slag (omkring 537,000 kronor). Därtill kommer, att, efter vad för de sakkunnige upplysts, vissa svenska företag alltjämt sträva att erhålla handelskoncessioner i Rumänien. De ovan återgivna exportsiffrorna äro visserligen, relativt taget, mindre betydande. Vid den föreliggande frågans bedömande torde emellertid ej böra förbises, att därest kommersiella förbindelser med Rumänien överhuvud skola kunna underhållas och utvecklas, stödet av en diplomatisk representant i landet svårligen lärer kunna undvaras.

Beträffande Grekland synas våra handels- och sjöfartsförbindelser med detta land vara stadda i en hoppgivande utveckling. I sådant avseende må nämnas, att ett svenskt rederi underhåller regelbunden ångbåtsförbindelse med grekiska hamnar. Värdet av Sveriges export till Grekland under fjolåret utgjorde 3,753,122 kronor. De förnämsta exportartiklarna voro trävaror (444,000 kronor), papper och pappersmassa (1,317.000 kronor), tändstickor (1,086,000 kronor) samt maskiner av olika slag (554,000 kronor). Även för Greklands vidkommande har stödet av en diplomatisk representation för exporten visat sig vara av värde.

På de grunder, som ovan anförts, anse vi Sveriges intressen kräva att i Bukarest fortfarande finnes placerad en minister, vilkens verksamhetsområde bör omfatta, förutom Rumänien, jämväl Grekland.

Ett ytterligare skäl, som starkt talar för en sådan anordning, förefinnes i den omständigheten att, om ministerposten i Bukarest indroges, det skulle bliva

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

förenat med betydande svårigheter och olägenheter att till annan eller andra ministrars verksamhetsområden hänföra de länder, varom nu är fråga.^Det har visserligen ifrågasatts, att i Rumänien skulle kunna ackrediteras någondera av ministrarna i Prag, Warschau eller Konstantmopel ävensom att Grekland skulle kunna läggas antingen till ministerns i Konstantinopel eller till ministerns i Rom verksamhetsområde. Mot de sålunda ifrågasatta anordningarna kunna emellertid befogade invändningar göras.

Vad först angår möjligheten att i Bukarest ackreditera endera av ministrarna i Prag eller Warschau skulle en sådan anordning tydligen bliva helt otillfredsställande med hänsyn till frånvaron av underordnad diplomatisk personal vid beskickningarna i sistnämnda tvenne huvudstäder. Såsom på annat ställe berörts, torde ett oavvisligt behov förefinnas av en permanent representant i Prag, och det lärer icke från något håll hava ifrågasatts, att icke detsamma skulle vara fallet jämväl i Warschau. Under sådana förhållanden är det uppenbart, att vederbörande minister icke, utan att våra intressen i Tjeckoslovakien, respektive Polen, därigenom bleve avsevärt lidande, skulle kunna annat än under synnerligen kort tid årligen uppehålla sig i Bukarest. Följaktligen komme vår representation därstädes att bliva av huvudsakligen nominell karaktär, en anordning, som emellertid med hänsyn till vad förut anförts rörande betydelsen av våra intressen i Rumänien måste bestämt avstyrkas.»

En oeftergivlig förutsättning för förverkligandet av något av nyssnämnda alternativ syntes alltså, enligt vad nämnda tvenne sakkunnige vidare anföra, vara, att i Bukarest anställdes en legationssekreterare, vilken kunde tjänstgöra såsom chargé d’affaires därstädes och jämväl fungera såsom vederbörande ministers ställföreträdare under dennes frånvaro från Prag, respektive Warschau. Det hade i detta samband ifrågasatts, huruvida icke för sådant ändamål kunde disponeras den vid beskickningen i Berlin placerade legationssekreteraren, men, såsom herrar Höjer och Sjöborg i annat sammanhang framhållit, syntes en dylik minskning av personalstyrkan vid beskickningen i Berlin icke vara genomförbar. Det skulle följaktligen bliva erforderligt att i Bukarest upprätta en ny förste legationssekreterarepost. I överensstämmelse med vad som i samband med behapdlingen av representationen i Wien och Prag anförts angående den prestigeminskning, som en anordning av dylikt slag ej kunde undgå att medföra, och då den därav föranledda utgiftsminskningen för statsverket ej kunde beräknas överstiga 8,000 kronor, kunde ej heller denna utväg anbefallas. Herrar Höjer och Sjöborg anföra vidare:

»Vidkommande därefter möjligheten att ministern i Konstantinopel, vilkens nuvarande verksamhetsområde utgöres av Turkiet och Bulgarien, skulle ^kunna ackrediteras även i Bukarest, må till en början erinras därom, att 1923 års besparingskommitté föreslog, att till ministerns i Konstantinopel verksamhetsområde måtte hänföras jämväl Rumänien, Grekland och Jugoslavien. Då Kungl. Maj :t i proposition nr 160 till 1924 års riksdag förklarade sig icke kunna biträda kommitténs ifrågavarande förslag, anfördes såsom skäl härför bl. a. ovissheten om, huruvida Konstantinopel komme att förbliva Turkiets huvudstad eller turkiska regeringen alltjämt skulle bibehålla sitt säte i Angöra, varifrån det i varje fall icke skulle bliva möjligt för en svensk representant att överblicka förhållandena i de andra Balkanländerna.

Det skäl, som sålunda för fyra år sedan anfördes mot tanken på en utvidgning av beskickningens i Konstantinopel verksamhetsområde, torde fortfarande äga sin giltighet, även om, såsom nu ifrågasatts, utvidgningen skulle avse allenast Rumänien.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Enligt de upplysningar, som stå till buds, synes nämligen Angöra komma att förbliva Turkiets huvudstad. De flesta av de stater, som i nämnda land underhålla diplomatisk representation, ha redan överflyttat eller stå i begrepp att överflytta densamma från Kon stan tinopel till Angöra; de övriga staterna väntas i allmänhet komma att efter längre eller kortare tid följa exemplet. Därest så sker, lärer väl samma anordning efter all sannolikhet vidtagas av Sverige. Under sådana förhållanden torde ministern i Turkiet icke kunna med denna sin befattning förena ministerposten i Rumänien, därest representationen i sistnämnda land avses att vara annat än rent nominell. I samma riktning verkar ock det förhållande, att våra intressen i Turkiet befinna sig i en så stark tillväxt, att de allt fullständigare torde komma att taga ministerns tid och arbetskraft i anspråk.

I händelse av ministerpostens i Bukarest indragning lärer dessutom ordnandet av en tillfredsställande representation i Grekland bliva måhända än vanskligare än för Rumäniens vidkommande. I första hand torde sålunda -—frånsett vad som i det föregående anförts mot en utvidgning av ministerns i Turkiet och Bulgarien verksamhetsområde — vägande erinringar jämväl av politisk natur kunna framföras mot en kombination av ministerposterna i Konstantinopel och Athén.

Vad åter angår möjligheten att ackreditera ministern i Rom jämväl i Grekland, skulle även en sådan anordning vara ägnad att i åtskilliga hänseenden f ramkalla betänkligheter av politisk art, på vilka vi emellertid av lätt begripliga skäl icke anse oss böra närmare ingå. Vidare bör framhållas, att beskickningens i Rom arbetsuppgifter — särskilt med hänsyn till att i Italien, i motsats till vad som gäller i fråga om övriga stormakter, icke finnes någon lönad svensk konsul — äro så omfattande, att den därvarande personalen, som förutom ministern utgöres allenast av en extra förste legationssekreterare, svårligen kan åläggas att handhava vården av de svenska intressena i ytterligare ett land Härtill kommer att, enär våra handels- och sjöfartsförbindelser med Grekland, såsom förut framhållits, synas vara stadda i en hoppgivande utveckling, det vore synnerligen önskvärt, att en svensk representant hädanefter vistas i Athén ej endast tillfälligt utan under en mera avsevärd tid ärligen. Möjligheten för vare sig ministern eller legationssekreteraren i Kom att under längre tider vistas i Grekland, utan att därigenom våra intressen i Italien bleve i avsevärd mån lidande, måste emellertid på ovan anförda grunder anses utesluten. Däremot skulle — då beskickningens i Bukarest arbetsuppgifter givetvis äro mindre omfattande än beskickningens i Rom och under förutsättning att, såsom ovan tillstyrkts, Jugoslavien avskiljes från ministerns i Bukarest verksamhetsområde — någon större svårighet ej möta or sistnämnda minister, vilken såsom biträde har en legationssekreterare över stat att uppehalla sig i Grekland betydligt längre tid än förut kunnat vara fallet. Det forhallande att restiden mellan Rom och Athén är något kortarei an mellan sistnämnda stad och Bukarest torde vid denna frågas bedömande, endast vara av helt underordnad betydelse.

Vad som sålunda anförts rörande de svårigheter och olägenheter, som skulle vara forbundna med ett överförande till annan beskicknings verksamhetsom- ].±-7are 8}% ^Gimanien eller GTckland, synes i förening med de här ovan

amlagda positiva skalen för bibehållandet av en för nämnda länder gemensam beskickning vara sa tungt vägande, att vi icke anse oss kunna tillråda en indragning av forevarande ministerbefattning.»

Herr Bergendal har i samma fråga inledningsvis erinrat om att redan 1923 års besparingskommitté förordat indragning av sändebudsbefattningen i Bukarest, Belgrad och Athén, vilken borde kunna sammanslås med beskicknings-

Kungl. Mai ds proposition nr 50.

chefsposten i Turkiet. Vid frågans behandling i proposition nr 160 till 1924 års riksdag hade dåvarande ministern för utrikes ärendena icke i och för sig framställt någon invändning mot den ifrågasatta indragningen. Tvärtom hade han framhållit, att spörsmålet om ordnandet av den diplomatiska representationen hos staterna i Sydöst-Europa sedan länge varit föremål för överväganden inom utrikesdepartementet i syfte att genomföra en effektiv, men såvitt möjligt mindre kostsam organisation än den dåvarande. De politiska motsättningar, som alltjämt rådde mellan de sydösteuropeiska staterna, kunde emellertid ej lämnas åsido, när det gällde att bedöma möjligheterna för Sverige att hos dessa stater låta sig företrädas av en och samma representant. Departementschefen hade därför icke ansett sig för det dåvarande kunna förorda det väckta förslaget.

Herr Bergendal anför vidare, att icke heller nu den av 1923 års besparingskommitté framkastade tanken på en beskickning, omfattande samtliga fem Balkan-länder, Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Jugoslavien och Grekland, lämpligen syntes kunna realiseras. Bortsett från politiska och andra betänkligheter syntes redan det ifrågasatta beskickningsområdets storlek utgöra en vägande erinran mot en dylik anordning. Det gällde fördenskull att undersöka, huruvida andra kombinationer kunna låta sig genomföras.

Herr Bergendal, vilken, som i det föregående redan omnämnts, förordat Jugoslaviens överförande till ministerns i Wien verksamhetsområde, anför därefter vidare:

»I samband med de vid 1924 års riksdag beslutade organisationsändringarna indrogs den i Athén placerade extra förste legationssekreterarebefattningen, som organisatoriskt var knuten till den till Bukarest förlagda beskickningen. Efter denna tidpunkt saknar Sverige alltså någon i Grekland stationerad lönad representant. Större effektivitet synes emellertid kunna givas åt vår representation i Grekland, om ministern i Rom i stället för sändebudet i Bukarest ackrediteras därstädes. Vid Rom-beskickningen finnes nämligen för närvarande en av utrikesförvaltningens tre extra förste legationssekreterare stationerad, medan beskickningen i Bukarest saknar annan tjänsteman å stat än beskickningschefen själv. Förstnämnda beskickning bör sålunda hava större möjligheter än beskickningen i Bukarest att vid förefallande behov sända någon beskickningsmedlem till Grekland. Härtill kommer, att restiden mellan Rom och Athén (via Brindisi—Pireus) är allenast omkring två dygn, mellan Bukarest och Athén (via Konstansa—Konstantinopel) däremot nära tre dygn. Att betänkligheter av politisk art att förena Italien och Grekland inom samma beskickningsområde icke böra möta, torde få anses framgå därav, att norske ministern i Italien för närvarande är ackrediterad även i Athén.

Vad slutligen Rumänien beträffar skall givetvis icke förnekas, att där liksom var som helst annorstädes förefintliga svenska intressen böra kunna bättre tillvaratagas, om en utsänd representant finnes i landet än om så ej är fallet. Våra intressen inom ifrågavarande område synas emellertid knappast vara av den betydenhet, att de oundgängligen påkalla en lönad representation på platsen. I detta sammanhang kan förtjäna påpekas, att Danmark representeras i Bukarest av i annat land bosatt minister och Norge allenast av en honorär generalkonsul. Å andra sidan skulle en indragning av beskickningen, vilken drager en årlig kostnad av omkring 45,000 kronor, vartill komma ministerns rese- och flyttningskostnader, medföra en avsevärd besparing för statsverket.

76 Kungl., Maj:ts proposition nr 50.

Närings-

organisa-

tionerna.

Om ministerposten i Rumänien ej vidare bibehålies, synes — bortsett från möjligheten av en sammanslagning med beskickningen i Turkiet, vilken möjlighet också torde kunna tagas under övervägande — det ligga närmast till bands att i Bukarest ackreditera antingen sändebudet i Warschau, på sätt Danmark tidigare haft sin representation ordnad och Finland i dagarna beslutat, eller ock sändebudet i Prag. Av dessa två alternativ, som båda förefalla fullt acceptabla, synes det sistnämnda, bland annat ur synpunkten av resp. beskickningars arbetsbörda, vara att föredraga. Om, därest endera av dessa utvägar väljes, behov av arbetsförstärkning vid vederbörande beskickning skulle anses föreligga under de tider, då beskickningschefen skulle behöva uppehålla sig i Bukarest, lärer detta behov kunna fyllas genom att åtminstone temporärt placera legationssekreteraren i Berlin till tjänstgöring i Prag resp. Warschau.»

Herr Nilsson gör i sitt utlåtande gällande, att våra intressen i Rumänien icke vore av den art eller den omfattning, att de motiverade en självständig beskickning. Till följd härav borde ministerposten i Bukarest indragas och ministern i Warschau i stället därstädes ackrediteras — en anordning, som, enligt vad herr Nilsson framhåller, användes inom Danmarks, Finlands, Estlands, Lettlands och Cubas utrikesrepresentation. Besparingen för statsverket skulle, enligt en på kostnaderna under budgetåret 1926—1927 grundad beräkning, uppgå till omkring 45,000 kronor, vilket belopp dock finge reduceras genom ministerns i Warschau resekostnader samt genom utgiften för anställandet vid beskickningen i sistnämnda stad av en andre legationssekreterare i och för förstärkning av arbetskraften därstädes. Herr Nilsson, som i likhet med övriga sakkunnige ansett Jugoslavien böra hänföras till ministerns i Wien verksamhetsområde, anför beträffande Grekland, att detta land, varest vissa mera avsevärda möjligheter för svensk verksamhet erbjöde sig, lämpligast syntes kunna hänföras till den lättskötta beskickningen i Rom, helst som kommunikationerna mellan Rom och Athén vore jämförelsevis snabba.

Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare hava i detta ämne anfört:

»Då Rumänien efter världskriget i olika avseenden erbjuder intresse från svensk synpunkt, få vi förorda bibehållandet av ministerposten i Bukarest i överensstämmelse med den linje, som inom de sakkunniga företrätts av herrar Höjer och Sjöborg. Till denna beskickning synes Grekland sålunda böra alltjämt hänföras. Härutöver vilja vi även föreslå, att den vid beskickningen i Rom å extra stat uppförda förste legationssekreterarebefattningen överflyttas till Athén, för att dess innehavare där må kunna tjänstgöra såsom chargé d’affaires. Då under de senaste åren i svenska affärskretsar intresset för Grekland otvivelaktigt ökats och detta land ur flera synpunkter erbjuder goda möjligheter för vår export, anse vi det nämligen vara av behovet påkallat att få en fast svensk representant i Athén, så mycket mera som denna stad under senare år kraftigt utvecklats. Härvid bör även komma i betraktande, att en direkt reguljär svensk ångbåtslinje förmedlar våra förbindelser med Grekland.»

Från Handelskammaren i Göteborg föreligger följande uttalande:

»Rörande Sveriges representation i staterna på Balkanhalvön vill Handelskammaren hava anfört, att, enligt Handelskammarens uppfattning, det lig-

Kungl.. Maj:ts proposition nr 50.

ger mycken vikt uppå, att densamma icke försvagas eller försämras. Under de osäkra förhållanden, som där ännu äro rådande, är det en nödvändighet för de svenska köpmän, vilka i icke obetydlig omfattning driva handel på dessa stater, att hava tillgång till myndigheter, som kunna med auktoritet åtaga sig deras sak, samtidigt som erhållandet av säkra informationer därifrån, icke minst om de statliga åtgärderna, är av stor betydelse för vidare utvidgning av vår marknad. Handelskammaren vill därför för sin del avstyrka indragandet av beskickningen i Bukarest och förorda, att med denna även förenas representationen i Athén, då, åtminstone ur kommersiell synpunkt sett, det är antagligt, att beskickningen i Bukarest är bättre ägnad att därstädes företräda svenska intressen än beskickningen i Rom.»

Skånes Handelskammare framhåller, att enligt samstämmiga uppgifter från flera industriföretag, vilka bedreve export på Balkanländerna ävensom på de österrikiska successionsstaterna, dessa företag vid upprepade tillfällen haft utomordentlig nytta av därvarande utrikesrepresentation. Samtidigt hade vitsordats, att exportmöjligheterna på dessa länder vore av den art, att ett försvagande av representationen där närmast vore att betrakta som ett missgrepp. Handelskammaren ville därför förorda, att beskickningen i Bukarest bibehölles med område, omfattande Rumänien och Grekland.

Kommerskollegium har, under åberopande av näringsorganisationernas enhälliga avstyrkande av beskickningens i Bukarest indragande, förklarat sig ej heller kunna förorda en sådan åtgärd. Jämväl från enskilda större industriföretags sida, vilka hade intressen på de rumäniska och grekiska marknaderna, hade med synnerligt eftertryck betonats vikten för vårt lands prestige och exportintressen av att icke något försvagande skedde av den nuvarande officiella representationen i dessa länder. Därest beskickningen i Bukarest bibehölles, syntes enligt kollegii uppfattning, i enlighet med vad som hittills varit fallet, även Grekland böra hänföras till beskickningens verksamhetsområde.

Kollegium, som hänvisat till nedanstående statistiska uppgifter rörande handelsutbytet med Rumänien och Grekland, framhåller vidare att, enligt vad kollegium hade sig bekant, handelsförbindelserna och avsättningen av svenska industriprodukter på ifrågavarande länder befunne sig i en lovande utveckling.

Handelsutbytet med Rumänien och. Grekland.

Kommers-

kollegium.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Departe-

mentschefen.

Under förutsättning av bifall till härförut — i visst samband med upprättandet av ministerpost i Wien — förordad omläggning av vår representation i sydöstra Europa och med hänsyn till den observationsverksamhet beträffande förhållandena i Balkanländerna, som jämväl kan i viss utsträckning utövas av vår beskickning i Turkiet och Bulgarien, synes bibehållandet av en självständig ministerpost i Bukarest näppeligen vara tillräckligt motiverat ur väsentligen politisk synpunkt. Om Jugoslavien överflyttas till Wiens beskickningsområde och Grekland lämpligen kan förläggas under beskickningen i Rom, återstår att avgöra, om våra ekonomiska förbindelser med Rumänien kunna anses ha utvecklat sig på det sätt, att enbart detta land må utgöra tillräckligt verksamhetsfält för en minister. Jag kan icke av den föreliggande utredningen finna, att så är förhållandet. Väl förhåller det sig så, att, efter det utredningen avslutats, vissa utrikesdepartementet tillhandakomna upplysningar utvisa en förbättring av utsikterna för våra produkter på den rumänska marknaden, och att, på grund av centralförvaltningens och lokala myndigheters kontroll över utlänningars affärer därstädes, diplomatiskt bistånd ofta kan vara av värde för anknytande av viktigare handelsförbindelser. Men härav synes ej utan vidare följa behovet av en minister på platsen. Tidigare har det ansetts som en avgjord sak, att Rumänien hade sin naturliga placering i en krets av Balkanstater med gemensam svensk beskickning företrädesvis i Konstantinopel. På denna uppfattning vilade 1923 års besparingskommittés förslag om indragning av denna ministerpost, vilket förslag emellertid icke av Kungl. Maj:t framlades för riksdagen på grund av ovissheten om förhållandenas utveckling inom Balkanstaterna. Vår nuvarande minister i Bukarest är också inne på samma tankegång i ett till mig i ärendet avgivet yttrande. Han avvisar sålunda icke i och för sig tanken på att en i Rumänien ackrediterad minister kunde vara bosatt annorstädes, utan säger, att, när en gång i tiden förhållandena mellan två angivna Balkanländer — varibland här icke avses Rumänien — blivit bättre ordnade, »synes mig den naturliga anordningen vara ett sammanslående under gemensam ledning av beskickningarna i Angöra, Athén, Bukarest och Sofia med beskickningschefens placering i Konstantinopel, varigenom man med säkerhet skulle kunna bevara denna gamla beskickningsort».

Utan att ingå i prövning av det ofta hörda påståendet, att »under fullt stadgade förhållanden» det nuvarande Rumänien alltjämt borde, med hänsyn till det lämpligaste ordnandet av vår utrikesrepresentation, hänföras till en viss grupp av Balkanstater, måste även jag i varje fall för det närvarande avvisa tanken på att förlägga detta beskickningsområde under ministern i Konstantinopel. Men därav synes mig icke följa, att Rumänien ej bör kunna sammanslås med annat beskickningsområde. Om härvid beskickningarna i Wien och Warschau helst böra lämnas ur räkningen såsom redan tillräckligt arbetstyngda, synes mig åter herr Bergendals förslag att sammanföra Tjeckoslovakien och Rumänien under en beskickning i Prag vara att förorda så mycket hellre som, enligt vad strax skall beröras, beskickningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

uppgifter i det förstnämnda landet icke kunna anses fullt motivera bibehållandet av en minister uteslutande för Tjeckoslovakien.

På sätt även ministern i Prag uttalat sig med avseende å det fall, att dessa båda länder komma att sammanföras under en beskickning, anser jag, att denna bör förläggas till Prag. Behovet av diplomatisk eller konsulär representantion i Rumänien med särskild uppgift att följa och hålla ministern underrättad om den politiska och ekonomiska utvecklingen därstädes för att möjliggöra dennes ingripande och bistånd i förekommande fall, torde på ett nog så tillfredställande sätt kunna tillgodoses utan att särskilda medel härför behöva äskas, exempelvis genom att använda en av de ambulatoriska förste legationssekreterarna. Dessutom är att antaga, att det arbete, som ankommer på ministern inom Tjeckoslovakien, icke blir mera maktpåliggande än att han bör kunna ägna en avsevärd del av sin tid åt befattningen i Rumänien.

Jag finner mig med anledning härav kunna biträda förslaget att, med indragning av beskickningen i Rumänien, sammanföra här ifrågavarande område under beskickningen i Prag.

De sakkunnige hava vid fullgörande av det dem lämnade uppdraget ansett sig böra taga under övervägande jämväl frågan om organisationen av Sveriges representation i Tjeckoslovakien, där en särskild ministerpost sedan år 1921 är inrättad.'

I herrar Höjers och Sjöborgs utlåtande anföres i denna punkt följande:

»Den betydelsefulla ställning, som Tjeckoslovakien genom sitt läge, sin storlek och sin inre konsolidering samt även på grund av andra särskilda omständigheter intager inom staternas samfund och Nationernas förbund, liksom den vikt dess huvudstad därigenom alltjämt äger såsom politisk observationspunkt, göra det från politisk synpunk angeläget, att Sverige där upprätthåller en utsänd representation.

Till samma resultat synes man komma även med utgångspunkt från Sveriges kommersiella och ekonomiska intressen. Tjeckoslovakiens näringsliv har konsoliderats hastigare och fullständigare än fallet varit inom de flesta andra ur världskriget uppstandna stater. Det område, som ingår i den nya staten, äger av gammalt en betydande och välorganiserad industri, som i viktiga grenar direkt konkurrerar med den svenska och som torde kunna väntas göra det än kraftigare i framtiden. Tjeckoslovakiens handelsutbyte med Sverige under de fem senaste åren framgår av nedanstående uppställning.

1922 .

1923 . 1924-

1925 .

1926 .

Export från Sverige kronor:

820,497 1,306,167 4,532,759 6,284,648 . 10,827,881

Import till Sverige kronor:

5,821,373

8,769,247

12,826,726

11,596,998

12,586,668

Beskickningen i Prag.

De sakkunnige.

Den i ögonen fallande ökningen av utförseln från Sverige till Tjeckoslovakien under ar 1926 eller i runt tal över 4.5 miljoner kronor, faller visserligen till sin huvuddel, eller cirka 3,575,000 kronor, på en enda varugrupp, nämligen järnmalm. Emellertid företer även den för Sveriges näringsliv så viktiga maskmgruppen en ej oväsentlig ökning i exportvärdet, nämligen i runt tal från 3,253,000 till 4,874,000 kronor. Det synes uppenbart, att, när det

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

gäller en export av så stort omfång och så mångsidig art som den här föreliggande, till ett land som Tjeckoslovakien, där statsingripande på näringslivets område i betydande utsträckning äger rum, tillfällen ej sällan måste förekomma, då svenska firmor hava att hänvända sig till Sveriges officiella representant på platsen för erhållande av råd och bistånd i sina angelägenheter.

Ministern i Prag, som beretts tillfälle att yttra sig rörande ordnandet av Sveriges representation i Tjeckoslovakien, har också vitsordat, att han esomoftast anlitats för att utverka lättnader i olika avseenden för svenska exportörer på Tjeckoslovakien och för där upprättade dotterföretag, liksom för att anskaffa kommersiell information av olika slag. Ministern har tillika framhållit att, då det personliga ingripandet av en diplomatisk tjänsteman måste anses ha mycket att betyda för utgången av vissa, ofta förekommande ärenden och för möjligheten att snabbt anskaffa tillförlitligt informationsmaterial, en fast diplomatisk representation i Prag icke skulle kunna utan olägenhet undvaras. På denna grund vore det enligt ministerns mening tvivel underkastat, huruvida man i händelse av en eventuell inskränkning av den nuvarande representationen borde gå längre än till den anordning, som träffats av Danmark och Schweiz, vilka visserligen hava i annan huvudstad bosatta sändebud ackrediterade i Prag, men å andra sidan äro ständigt företrädda därstädes av en legationssekreterare i egenskap av chargé d’affaires.

På de av oss här ovan anförda skäl anse vi förhållandena kräva, att en ständig diplomatisk representation i någon form finnes i Prag. Det gäller då att bedöma, huruvida sändebudet därstädes bör bibehållas eller lämpligen kan ersättas med en legationssekreterare underställd en å annan ort bosatt minister.

Med avseende å det senare alternativet torde i första hand böra erinras om de olägenheter, som, enligt vad i det föregående framhållits beträffande beskickningen i Wien, visat sig vara förbundna med en dylik anordning och vilka i ej oväsentlig mån föranlett vårt förslag om återupprättande av sändebudsposten i nämnda stad. Härtill kommer, att den ifrågasatta åtgärden endast skulle medföra en relativt oväsentlig utgiftsminskning.

I sistnämnda hänseende må till en början framhållas, att med hänsyn till den beskickningen i Berlin åvilande arbetsbördan legationssekreterarbefattningen vid denna beskickning icke, såsom lärer hava ifrågasatts, kan överflyttas till Prag. En ny tjänst i lönegraden B 26 skulle följaktligen behöva upprättas därstädes. Med utgångspunkt från de löneförmåner, vilka visat sig erforderliga för legations rådet i Wien, vilken — ehuru i annan lönegrad — intar en motsvarande ställning å en ort, vilken i fråga om levnadskostnader är jämförbar med Prag, hava vi kommit till det resultat, att de totala löneförmånerna för den ifrågasatta legationssekreteraren icke torde kunna bestämmas till ett lägre belopp än 21,000 kronor, eller omkring 6,000 kronor högre än lönenivån för de vid vissa europeiska beskickningar placerade tjänstemännen i samma lönegrad. Det torde nämligen icke kunna anses skäligt att med ett mindre belopp än det sistnämnda kompensera vederbörande befattningshavare för de särskilda ekonomiska förpliktelser, som hans ställning såsom självständig diplomatisk representant under större delen av året skulle ådraga honom, nämligen dels utgifter för tjänstelokal och kanslivaktmästare, dels kostnaderna för det minimum av representation, som en dylik tjänsteman, enligt vad erfarenheten visat, omöjligen skulle kunna undandraga sig. Även om de årliga resekostnader, som skulle förorsakas av den å annan ort bosatte, i Prag ackrediterade ministerns besök därstädes, ej sattes högre än till 1,000 kronor, skulle alltså den ifrågasatta anordningen medföra en årlig kostnad för statsverket av c.:a 22,000 kronor. Då det nuvarande sändebudets totala löneförmåner belöpa sig till i runt tal 29,000 kronor för år, skulle följakt-

Kungh Maj:ts proposition nr 50. 81

ligen den åsyftade anordningen icke medföra större utgiftsminskning än omkring 7,000 kronor.

Det vill synas som om en så pass obetydlig besparing icke skulle kunna anses uppväga det förringande av den svenska representationens ställning och den därmed följande minskning av dess möjligheter att effektivt tillvarataga de svenska intressena, som ackrediterandet i Prag av en å annan ort bosatt minister otvivelaktigt kan förväntas medföra.

Framhållas må slutligen, att vid den föreliggande frågans bedömande viss hänsyn lärer böra tagas även till det förhållande, att Tjeckoslovakien alltsedan 1919 har en minister ackrediterad i Stockholm.

På de grunder, som ovan utvecklats, kunna vi därför icke tillstyrka, att ministerposten i Prag sammanslås med annan ministerpost.»

Herr Bergendal, som beträffande betydelsen i politiskt och kommersiellt avseende av en fast diplomatisk representation i Tjeckoslovakien framhävt samma synpunkter som herrar Höjer och Sjöborg, har likaledes verkställt en approximativ beräkning rörande den kostnadsbesparing, som skulle bliva följden, om sändebudsposten sammansloges med annan ministerpost och en förste legationssekreterare såsom chargé d’affaires a. i. placerades i Prag, samt därom anfört följande.

»Sändebudets totala avlöningsförmåner belöpa sig för närvarande i runt tal till 29,000 kronor per år. Med utgångspunkt från de årliga löneförmåner om 14,000 ä 15,000 kronor, som uppbäras av förste legationssekreterarna vid vissa andra beskickningar i Europa och med hänsynstagande till den merkostnad för täckande av kansliutgifter och representation, som måste beräknas för en självständig legationssekreterarepost i Prag, lärer man icke böra bestämma de totala löneförmånerna för befattningshavaren i fråga till lägre belopp än 18,000 ä 20,000 kronor. Läggas härtill förslagsvis 1,000 kronor i resekostnader för den minister å annan ort, som skulle ackrediteras i Prag. skulle den ifrågasatta anordningen innebära en årlig besparing för statsverket av 8,000 ä 10,000 kronor.

Om sändebudsbefattningen i Prag indroges och ersattes med en förste legationssekreterarepost, torde lämpligen sändebudet i Warschau böra ackrediteras i Prag. En dylik lösning av representationsfrågan i Tjeckoslovakien torde vara av beskaffenhet att kunna i och för sig godtagas.

Erågan synes emellertid böra ses i samband med det sätt, på vilket vår representation i angränsande länder ordnas. Om ministerposten i Rumänien skulle komma att upphöra, erbjöde, på sätt ovan framhållits, en ackreditering av sändebudet i Prag hos regeringen i Bukarest den naturligaste utvägen, och i ^varje fall skulle ett inordnande under Warschaus beskickningsdi strikt av både Tjeckoslovakien och Rumänien med hänsyn till distriktets och därmed arbetsbördans alltför stora omfattning knappast vara tillrådligt. Under angivna förutsättning av ministerpostens i Bukarest upphörande synas fördenskull övervägande skäl tala för ett bibehållande av sändebudsposten i Prag. så mycket hellre som denna posts indragning och ersättande med en självständig förste legationssekreterarebefattning icke skulle innebära någon mer avsevärd besparing för statsverket.»

Herr Nilsson å sin sida har med samma motivering, som ovan återgivits beträffande representationen i Rumänien, föreslagit indragning av ministerposten i Tjeckoslovakien samt detta lands hänförande till ministerns i Berlin verksamhetsområde. Till förstärkning av arbetskrafterna vid beskickningen i sist-

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. bo häft. (Nr 50.)

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Kommerskolleginm och näringsorganisationerna.

Departe-

mentschefen.

Generalkonsulatet i Calcutta.

De sakkunnige.

nämnda stad borde förslagsvis en ny andre legationssekreterarbefattning samtidigt där upprättas.

I likhet med samtliga hörda näringsorganisationer har Kommerskollegium avstyrkt förslaget om en indragning av nu förevarande beskickning. Kollegium framhåller därvid, att våra handelsförbindelser med Tjeckoslovakien vore av den omfattning och befunne sig i en sådan gynnsam utveckling, att ett sändebud syntes vara väl motiverat för bevakande av svenska kommersiella intressen därstädes.

Redan genom mitt i det föregående framlagda förslag om ministerns i Prag ackrediterande jämväl i Rumänien har jag angivit min uppfattning att ifrågavarande befattning bör bibehållas. Oavsett det förhållandet, att en tillfredsställande omreglering av vår representation i Balkanländerna icke synes kunna ske under annan förutsättning, finner jag även att, såsom utredningen ger vid handen, vägande skäl i och för sig förebragts mot en indragning av vår representation i Tjeckoslovakien.

De sakkunnige hava till behandling upptagit frågan om behövligheten av den sedan år 1919 å extra stat uppförda generalkonsulsbefattningen i Calcutta, ett spörsmål som relativt nyligen varit föremål för statsmakternas särskilda uppmärksamhet.

Med stöd av ett utav 1918 års omorganisationskommitté den 5 december 1922 avgivet yttrande föreslog nämligen Kungl. Maj:t 1923 års riksdag — ehuru blott med mycken tvekan och under hänvisning till tidslägets oavvisliga krav på tillvaratagande av alla besparingsmöjligheter -—- indragning av ovannämnda generalkonsulsbefattning. Med anledning av motionsvis framkomna yrkanden beslöt emellertid riksdagen bevilja medel för postens bibehållande.

Erågan upptogs därefter ånyo av 1923 års besparingskommitté, vilken föreslog förevarande generalkonsulats indragning under huvudsaklig motivering, att ehuru kommittén hölle för sannolikt, att befattningen kunde gagna svenska intressen, den dock icke kunnat finna ådagalagt, att dessa intressen, ur landets synpunkt sett, vore så betydande att de motiverade de jämförelsevis höga kostnaderna för generalkonsulatets upprätthållande. Kommerskollegium avstyrkte förslaget under framhållande bland annat, att kollegium funnit så stora svenska handels- och sjöfartsintressen knutna till Brittiska Indien, att den föreslagna indragningen av generalkonsulatet icke borde vidtagas. En liknande uppfattning gjordes gällande av Sveriges allmänna exportförening och ett antal andra näringssammanslutningar. Besparingskommitténs förslag upptogs icke av Kungl. Maj:t, som i proposition nr 160 till 1924 års riksdag motiverade detta bland annat därmed, att de skäl, som vid nästföregående års riksdag förebragts för befattningens bibehållande, ingalunda försvagats.

Enligt vad herrar Höjer, Sjöborg och Bergendal gemensamt anfört, syntes nyssnämnda skäl allt fortfarande äga sin giltighet. Starka betänkligheter emot generalkonsulatets indragning syntes också alltjämt göra sig gällande från exportintresserat håll. Det syntes vidare ej böra förbises, att med den ökade självständighet i olika avseenden, som utvecklingen under den senaste tiden medfört för Brittiska Indien liksom för det brittiska rikets övriga utomeurope-

Kungl.■ Maj:ts proposition nr 50.

iska huvuddelar, det borde vara av betydelse att för eventuella förhandlingar med indiska regeringen, särskilt i ekonomiska frågor, äga tillgång till åtminstone en utsänd svensk representant inom det väldiga område, som innefattades i förevarande del av det brittiska riket.

Under det nämnda trenne sakkunnige med här återgivna motivering avstyrkt postens indragning, har herr Nilsson i anslutning till de förslag, som på sin tid framlagts av 1918 års omorganisationskommitté och av 1923 års besparingskommitté, förordat, att generalkonsulatet i Calcutta, vilket orsakade en årlig kostnad av ungefär 51,000 kronor, måtte indragas. Han erinrar härvid därom, att då riksdagen år 1923 avslagit Kungl. Maj:ts proposition om indragning av nämnda generalkonsulat, Calcutta ännu varit Indiens huvudstad. Sedan dess hade emellertid regeringens säte förflyttats till Delhi. Som ersättning för den indragna befattningen borde anställas en honorär generalkonsul i Bombay, vilken stad syntes i kommersiellt hänseende vara bättre belägen än Calcutta.

Herr Nilssons förslag har avstyrkts av såväl Kommerskollegium som de Kommershörda näringssammanslutningarna. kollegium och

näringsorgani-

sationerna.

Med hänsyn till de stora svenska handels- och sjöfartsintressen, som äro Departeknutna till Brittiska Indien, anser jag att ett lönat generalkonsulat därstädes ment9Chefen. fortfarande är väl behövligt, och finner jag tillräcklig utredning icke vara förebragt till stöd för dess förflyttning från Calcutta; jag får därför förorda, att medel jämväl för nästkommande budgetår äskas å extra stat till ett generalkonsulat i nämnda stad.

Då den verkställda utredningen icke gör stöd för en indragning av någon Eostnadsav här ej särskilt behandlade befattningar å extra stat samt jag ej heller nu är beräkningar. beredd att föreslå överförande till ordinarie stat av någon under förevarande anslag upptagen befattning, synes detsamma under instundande budgetår höra beräknas på följande sätt:

Arvoden.

Extra personal med fast placering:

3 sändebud ...................................... kronor 43,200

2 generalkonsuler ................................ » 28,800

3 kanslister ...................................... » 13,050

Extra personal utan fast placering:

3 förste legationssekreterare ........................ » 24,372

Ortstillägg.

Personal med fast placering:

Estland, Lettland, Lithauen.

Riga:

Sändebud ,. .................-.-............... kronor 12,000

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Polen.

Warschau:

Sändebud ................................ kronor 17,400

Kanslist .................................. » 1,900

Tjeckoslovakien, Rumänien.

Prag:

Sändebud ................................. » 9,000

Brittiska Indien.

Calcutta:

Generalkonsul ............................ » 19,400

Kanslist .................................. » 4,500

Nederländska Indien.

Batavia:

Generalkonsul ............................ » 19,400

Kanslist .................................. » 4,500

Personal utan fast placering:

3 förste legationssekreterare ........................ » 14,000

Anm. Ortstilläggen för ovannämnda sändebud och generalkonsuler avse även kostnaderna för kanslilokal.

Under åberopande av det ovan anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till arvoden och ortstillägg åt viss extra personal i utrikesrepresentationen för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra förslagsanslag av kronor........................ 211,500.

3. Extra ortstillägg åt ordinarie och extra personal i utrikes-

representationen.

[4.] Innan jag för Kungl. Maj :t anmäler medelsbehovet för extra ortstillägg åt ordinarie och extra personal i utrikesrepresentationen, anser jag mig böra i korthet erinra om förevarande anslags uppkomst och därmed sedermera vidtagna förändringar.

I skrivelse nr 3 A uttalade 1921 års riksdag, att ehuru riksdagen till fullo delade Kungl. Maj:ts i sagda års statsverksproposition uttalade åsikt, att de dåvarande ortstilläggen mångenstädes icke vore tillräckliga för att bereda vederbörande tjänstemän och särskilt innehavarna av chefsbefattningar möjlighet att upprätthålla sin ställning på ett sätt, varigenom densamma i vårt lands intresse skulle kunna till det förmånligaste utnyttjas, riksdagen på grund av vissa omständigheter funnit med den definitiva regleringen av ortstilläggen tills vidare böra anstå och det otvivelaktiga behovet av ökade ortstillägg i

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

stället under tiden tillgodoses genom ett anslag för extra ortstillägg. Riksdagen beviljade för den skull å extra stat för år 1922 ett anslag för ändamålet av 500,000 kronor.

Sedan riksdagen under de närmast därpå följande åren vidtagit upprepade sänkningar av anslaget, så att detsamma för budgetåret 1923—1924 nedbragtes till 300,000 kronor, föreslog Kungl. Maj:t i proposition nr 160 1924 års riksdag att för ändamålet anvisa ett extra anslag av 325,000 kronor, vilket också av riksdagen beviljades. I propositionen (sid. 63—66) framhölls bl. a., att de diplomatiska och konsulära befattningshavarna utom riket icke kunde anses tillräckligt tillgodosedda genom de av 1921 års riksdag reglerade lönerna och de enligt vederbörande stater utgående ordinarie ortstilläggen. Vad själva lönerna beträffade, hade ju dessa visserligen blivit reglerade och dyrtidstillägg därå beviljats med hänsyn i viss mån tagen till levnadskostnadernas ökning under de senaste åren. Vad återigen ortstilläggen anginge, kvarstode dessa i de olika länderna med belopp, som ingalunda kunde anses svara mot tidsförhållandena. Uppmärksammas borde nämligen att de gällande staterna för ortstillägg i stort sett anslöte sig till äldre lönestater, vilka fastställts redan under första hälften av 1800-talet. Den prisstegring, som i de flesta länder såväl i som utom Europa sedermera inträtt, hade sålunda icke i tillräcklig grad beaktats vid fastställandet av de till utrikesrepresentationens tjänstemän för närvarande utgående ordinarie ortstillägg. Vid sådant förhållande och då dessa ortstillägg i stort sett kvarstode med de belopp, varmed de upptagits i 1914 års stat, syntes en undan för undan skeende avskrivning av anslaget till extra ortstillägg icke vara med billigheten överensstämmande.

Vidare framhölls, att så snart i en framtid de ekonomiska förhållandena återvunnit tillräcklig stadga, det syntes bliva en angelägenhet av största vikt för utrikesförvaltningen att få till stånd en tidsenlig omreglering av de ordinarie ortstilläggen, en omreglering, som, under det genomgripande reformer ägt rum på andra denna förvaltningsgren berörande områden, alltjämt uppskjutits eller endast högst ofullständigt genomförts. Intill dess en dylik omreglering kunde ske, syntes det vara lämpligt, att behovet av löneförbättring åt utrikesrepresentationens befattningshavare fortfarande tillgodosåges genom extra ortstillägg.

Ehuru Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1925 års riksdag föreslog anslagets bibehållande vid 325,000 kronor — vilket av dåvarande ministern för utrikes ärendena vid ärendets föredragning betecknades som ett minimum, därest man önskade bevara anslagets sammanlagda köpkraft vid sin föregående höjd — beviljade riksdagen endast 315,000 kronor för ändamålet. Med sistnämnda belopp har anslaget uppförts jämväl i riksstaten för 1926—1927 samt för nu löpande budgetår.

Då jag haft att pröva medelsbehovet för utrikesrepresentationens avlönande, har jag ej kunnat undgå att finna, att de under förevarande anslag tillgängliga medlen äro för ändamålet otillräckliga. De uppgifter, som föreligga rörande levnadskostnadsnivån i vissa delar av världen, framför allt i Nordamerika, skulle otvivelaktigt motivera vissa jämkningar uppåt i de för befattningsha-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

varna därstädes fastställda extra ortstilläggen, jämkningar, vilka emellertid icke äro möjliga att vidtaga utan att löneförmånerna för befattningshavarna i andra länder sänktes under de minimibelopp, som för närvarande utgå.

Sasom redan i det föregående anförts, hava vissa av de näringsorganisationer, som avgivit yttrande rörande den yttre förvaltningens organisation, därvid jämväl berört frågan om utrikesrepresentanternas lönevillkor. Det må sålunda erinras därom, att Jernkontoret, Sveriges Allmänna Exportförening och Stockholms Handelskammare, under framhållande av betydelsen för vårt land av en väl organiserad, så vitt möjligt fullödig och därför väl avlönad utrikesrepresentation, uttryckt den åsikten, att de härpå nedlagda kostnaderna i längden måste visa sig vara av produktiv art. Sveriges Redareförening, som betonat vikten av ett riktigt personval vid tillsättandet av posterna utomlands, har därvid med hänsyn till de fordringar, som måste ställas på innehavarne av dessa för vårt näringsliv så viktiga befattningar, funnit det nödvändigt, att avlöningsförmånerna så bestämdes, att de dugande krafterna ej avhölle sig från utrikestjänsten.

I dessa synpunkter vill jag helt instämma, över huvud torde den totalutgift, som statsmakterna anse sig kunna kosta på sin representation i andra länder, bättre utnyttjas genom ett efter behovet strängt begränsat antal poster med tillräckligt utmätta löneförmåner än genom en på bekostnad av de skilda befattningshavarnas levnadsvillkor — och därmed också deras effektivitet — mera utgrenad förvaltning. Jag önskar härvidlag särskilt betona att ett genomförande i praktiken av den numera erkända principen, att vid rekryteringen för utrikestjänsten avseende ej skall behöva fästas vid privata inkomster, uppenbarligen förutsätter, att en tillräcklig lönestandard för denna förvaltningsgren upprätthålles.

Ehuru jag i det föregående föreslagit indragning av ett par poster i utlandet, anser jag mig därför pa nu förevarande punkt icke kunna förorda en anslagsminskning. Av ovan anförda skäl finner jag tvärtom, att någon ökning skulle varit sakligt väl motiverad, men jag vill dock med hänsyn till kravet på sträng sparsamhet inom statsförvaltningen stanna vid att förorda äskandet av samma belopp som under det senaste året beviljats.

Jag får sålunda hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till extra ortstillägg åt ordinarie och extra personal i utrikespresentationen för budgetåret 1928—-1929 anvisa ett extra anslag av .............................. kronor 315,000.

4. Skrivbiträden vid beskickningar och konsulat.

[5.] I riksstaten för budgetåret 1927—1928 är det ordinarie anslaget till skrivbiträden vid beskickningar och konsulat uppfört med 390,000 kronor. Under förutsättning av bifall till de av mig i det föregående föreslagna indragningarna av ministerposten i Bukarest och konsulatet i Kovno torde an-

Kungl. Maj:ts proposition nr SO.

slaget kunna nedsättas med 10,000 kronor. Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

sänka ordinarie anslaget skrivbiträden vid beskickningar och konsulat

nu .................................... kronor 390,000

med .................................. » 10,000

till .................................. » 380,000.

5. Ekiperingspenningar, oförändrat ordinarie förslagsanslag kronor 20,000.

6. Kontorskostnadsersättningar åt lönade konsuler.

[6.] Ordinarie anslaget med nu angivna beteckning är i riksstaten för nu löpande budgetår upptaget med 100,000 kronor. Med hänsyn till det av mig i det föregående tillstyrkta förslaget om indragning av konsulsbefattningen i Kovno torde anslaget kunna nedsättas med 2,000 kronor. Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

sänka ordinarie anslaget kontorskostnadsersättningar åt lönade konsuler

nu .................................... kronor 100,000

med .................................. » 2,000

till .................................. » 98,000.

7. Ersättningar till olönade konsuler, oförändrat

ordinarie förslagsanslag ..................kronor 120,000.

8. Personliga gottgörelser för mistade konsulatavgifter.

[7.] Alltsedan år 1903 hava till åtskilliga olönade konsulattjänstemän såsom personliga gottgörelser för mistade konsulatavgifter utgått vissa belopp. Av de konsuler, som åtnjutit dylik gottgörelse, kvarstår numera endast en, vilken uppbär ersättning av ifrågavarande slag med 5,000 kronor om året. Detta belopp har för innevarande budgetår anvisats till ändamålet i fråga, och, då intet inträffat, som motiverar en ändring härutinnan beträffande nästa budgetperiod, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till personliga gottgörelser för mistade konsulatavgifter för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag av .........i.... ............. ......... kronor 5,000.

9. Attachéer, oförändrat ordinarie reservationsanslag......kronor 56,000.

10. Förstärkning av reservationsanslaget till attache'er.

[8.] För bestridande av arvoden och ortstillägg till attachéer finnes i riksstaten för nu löpande budgetår uppfört dels ett ordinarie reservationsanslag av 56,000 kronor, dels ett extra förstärkningsanslag av 40,000 kronor.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 60.

Med hänsyn till förefintlig reservation å förstnämnda anslag och det medelsbehov, som under nästkommande budgetår kan förutses, synes det icke vara erforderligt att av riksdagen nu äska ett högre belopp än 34,000 kronor till förstärkning av det ordinarie anslaget. Jag vill emellertid härvid starkt betona, att denna minskning av anslagsbehovet uteslutande får anses vara av tillfällig art och beroende av att för närvarande ett osedvanligt lågt antal extra ordinarie befattningshavare i denna kategori disponeras för utrikesförvaltningen. En väsentligt ökad rekrytering torde följaktligen snart bliva påkallad för vidmakthållande av den erforderliga totala personalstyrkan, och i samband därmed också en återgång till tidigare högre anslagsbelopp. aktnj1193 ^ detta samband vill jag icke underlåta att omnämna ett framkommet förslag utbildning, berörande attachéernas utbildning i kommersiellt hänseende. Det har sålunda ifrågasatts, huruvida icke de yngre befattningshavarna borde beredas tillfälle att, speciellt under den första tjänstgöringen i hemlandet, å ort och ställe taga närmare kännedom om vårt lands viktigare industriföretag och deras produkter. I betraktande av de maktpåliggande, i samband med den i det föregående berörda utredningen starkt framhävda uppgifter för befrämjande av landets näringsliv, som tillkomma utrikesförvaltningen, kan jag ej annat än instämma i önskvärdheten av alla lämpliga åtgärder för att höja tjänstemännens kunskaper och intresse pa dessa områden. I den mån så är möjligt ur kostnadssynpunkt och under hänsynstagande till det löpande arbetet i departementet synes det mig därför angeläget att tillgodose det önskemål, som framkommit.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till attachéer för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag

av .................................... kronor 34,000.

11. Handelsattachéer, oförändrat ordinarie reservationsanslag kronor 40,000.

12. Förstärkning av reservationsanslaget till handelsattachéer.

De sakkunnige.

Departe-

mentschefen.

[9.] I riksstaten för budgetåret 1927—1928 äro uppförda dels ett ordinarie reservationsanslag till handelsattachéer å 40,000 kronor dels ett extra anslag å 50,000 kronor till reservationsanslagets förstärkning.

Vid behandlingen av vår konsulära representation å Irland hava de sakkunnige, såsom redan i det föregående anförts, framhållit möjligheten av att från nu förevarande anslag i sin helhet bestrida kostnaderna för den i Dublin placerade befattningshavaren (t. f. andre vicekonsuln vid generalkonsulatet i London), därest arbetsförhållandena vid generalkonsulatet skulle påfordra ett återflyttande dit av ifrågavarande befattning i lönegraden B 21.

I anslutning till det av mig tillstyrkta förslaget om ett bibehållande tills-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

vidare av den nuvarande provisoriska anordningen anser jag mig i detta sammanhang böra nämna, att generalkonsulatets i London personal förstärkts med en attaché och att under sådana förhållanden andre vicekonsulsbefattningen torde kunna undvaras därstädes jämväl under hela nästkommande budgetår, därest så visar sig önskvärt för bibehållande av lönad representation i Dublin. Vid sådant förhållande synes ej heller den av de sakkunnige ifrågasatta ökningen av nu förevarande anslag vara påkallad.

Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till förstärkning av ordinarie reservationsanslaget till handelsattachéer för budgetåret 1928—1929 bevilja ett extra anslag av..................................kronor 50,000.

13. Avlönande av en socialattache.

[10.] Jag hemställer, att Kungl. Maj:t i likhet med föregående år måtte föreslå riksdagen att

till avlönande av en socialattaché för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag av ......kronor 15,000.

14. Extra biträden och vaktbetjänte vid beskickningar och konsulat.

[11.] Förevarande ordinarie anslag är i riksstaten för budgetåret 1927-— 1928 uppfört med ett belopp av 90,000 kronor.

Från anslaget utgår bland annat ett årligt arvode av 12,000 kronor till den vid beskickningen i Konstantinopel sedan gammalt knutna drogmanbefattningen. Under erinran att nämnda befattning vore en kvarleva från den tid, då vissa främmande makter traktatsenligt åtnjöte rätt till egen jurisdiktion i Turkiet, men att sådan rätt numera ej förefunnes, har ministern i Konstantinopel hemställt, att tjänsten i fråga måtte indragas och att i dess ställe måtte upprättas en befattning såsom legationssekreterare, vilkens sammanlagda avlöningsförmåner borde fastställas till 15,000 kronor.

Sedan denna framställning hänskjutits till de i det föregående berörda sakkunnige för yttrande, hava dessa samstämmigt förklarat det vara påkallat, att, liksom hittills, ministern i Turkiet hade att såsom biträde tillgå en person med goda insikter i landets språk och speciella förhållanden, även om befattningens nuvarande föråldrade beteckning på av ministern anförda grunder icke lämpligen borde bibehållas. Å andra sidan syntes det de sakkunnige vara tveksamt, huruvida för närvarande det otvivelaktiga behovet av ett dylikt biträde åt ministern borde tillgodoses genom upprättandet av en legationssekreterarepost å ordinarie eller extra stat. Då en sådan åtgärd ej heller syntes böra bedömas utan samband med en mera ingående allmän prövning av behovet av underordnad personal vid beskickningar och konsulat — en prövning, som emellertid icke syntes ligga inom ramen för de sakkunniges uppdrag —

Ministern i Konstantinopel.

De sakkunnige.

90 Kungl. Mai:ts proposition nr 50.

Departe-

mentschefen.

Ministern i Bryssel.

syntes ministerns förslag i denna del icke kunna förordas. Emellertid förefölle det de sakkunnige, som om ministerns önskemål kunde tillgodoses därigenom, att befattningshavaren i fråga erhölle ställning såsom förste legationssekreterare över stat samt att hans avlöningsförmåner, vilka fortfarande syntes böra utgå i form av särskilt arvode, förhöjdes till det av ministern föreslagna beloppet, vilket förefölle skäligt.

Detta de sakkunniges förslag anser jag mig böra biträda. Oavsett den höjning med 3,000 kronor, som härav betingas, påkallas en ökning av de medel, som nu finnas anslagna för avlönande av förevarande kategori av befattningshavare. På grund av anslagets knapphet måste nämligen för närvarande anslaget till extra utgifter anlitas för bestridande av hithörande utgifter. Jag får därför hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

höja ordinarie anslaget extra biträden och va*ktbetjänte vid beskickningar och konsulat

nu .................................... kronor 90,000

med ................................... » 5,000

till .................................... » 95,000.

C. Internationella byråer m. m.

Med avseende å anslagen under ovan angivna grupp får jag hänvisa till vad i statsverkspropositionen härom förekommer.

D. Diverse.

14. Inköp av beskickningshus i Bryssel.

[12.] Vid föredragning den 4 januari 1928 av anslagsbehoven under riksstatens tredje huvudtitel anmälde jag under punkt 15, att jag hade för avsikt att underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag om inköp av en fastighet för inrymmande av beskickningen i Bryssel — under förutsättning att riksdagen beslutade bibehålla sagda beskickning — och beslöt Kungl. Maj :t, på min därom gjorda hemställan, föreslå riksdagen att i avvaktan på den proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, å tredje huvudtiteln för budgetåret 1928—1929 till inköp av beskickningshus i Bryssel såsom extra anslag beräkna ett belopp av 150,000 kronor. Enär jag, som i det föregående anförts, ansett mig böra förorda bibehållandet av beskickningen i Bryssel, anhåller jag nu att få inför Kungl. Maj:t upptaga det förslag, som föreligger i denna fråga.

Frågan om ett fastighetsförvärv i Bryssel har väckts av sändebudet därstädes envoyén G. von Dardel, som i skrivelse till mig av den 24 oktober 1927 hemställde att frågan måtte tagas under omprövning. Sändebudet anförde därvid, bl. a., att på grund av den osäkerhet och de prisväxlingar, som i Bryssel

Kungl. May.ts proposition nr 50.

gjort sig gällande å bostadsmarknaden, önskvärdheten att på ett permanent och tillfredsställande sätt lösa beskickningens lokalfråga alltmer framträtt. Kostnaden för bostad därstädes hade visserligen ännu icke stigit i samma proportion som varuprisen, vilket berodde bl. a. på föreskrifter i gällande hyreslagar, men då hyreslagstiftningen numera vore under avveckling, måste man räkna med en väsentlig stegring av hyrorna inom en icke avlägsen framtid, och det kunde då befaras bliva svårt, om ej omöjligt, att inom ramen för beskickningschefens löneförmåner förhyra lämpliga lokaler åt beskickningen. Det vore för den skull synnerligen önskvärt, om ett hus kunde anskaffas för beskickningens räkning, i synnerhet som ett sådant för närvarande syntes kunna erhållas till ovanligt fördelaktigt pris. Efter världskrigets slut hade ock legationshotell inköpts till ett stort antal utländska representationer i Bryssel, och hade bl. a. danska staten för omkring fem år sedan förvärvat ett hus därstädes för en kostnad av 300,000 danska kronor. För ett husköp talade, enligt sändebudets förmenande, även den omständigheten, att fastighetsprisen i Bryssel ännu icke anpassat sig efter belgiska valutans fall. För att motväga kursfallet å francs borde priserna hava sjudubblats i förhållande till 1914 års nivå eller, om hänsyn toges till guldets minskade köpkraft, tiodubblats, men i själva verket hade något större fastigheter icke, uti pappersfrancs räknat, mer än fyrdubblats i pris, vilket alltså innebure en faktisk prissänkning i förhållande till tiden före världskriget med ungefär 40 %. I den mån de faktorer av mera övergående natur, som kvarhållit fastigheterna vid denna lägre prisnivå, upphörde att verka, vore att förvänta, att fastighetspriserna och hyrorna komme att nå upp till den allmänna prisnivån. Den nu rådande konjunkturen vore emellertid mycket fördelaktig för inköp av hus till relativt billigt pris. Den kunde dock icke väntas bestå för någon längre tid, då redan nu en tendens till prisstegring gjorde sig märkbar å fastighetsmarknaden.

Sändebudet har sedermera inkommit med beskrivning å olika fastigheter, som genom läge och beskaffenhet i övrigt kunde för ändamålet ifrågakomma. varjämte sändebudet framlagt tvenne alternativa förslag, avseende dels den för beskickningens räkning för närvarande förhyrda fastigheten n:r 162 Avenue Louise, dels fastigheten n:r 13 Avenue Géo Bernier. Båda fastigheterna behövde undergå vissa tillbyggnads- och renoveringsarbeten, den förra dock i betydligt större omfattning än den senare. De sammanlagda kostnaderna för inköp samt för erforderliga tillbyggnads- och renoveringsarbeten bleve beträffande de båda fastigheterna ungefär desamma eller omkring 150,000 kronor för vardera fastigheten. Sändebudet, som ansett sig böra förorda, att den senare fastigheten inköpes, har i skrivelse den 12 december 1927 beträffande sistberörda fastighet anfört bl. a. följande:

»Jag har nu erfarit, att en av Belgiens mest framstående arkitekter, M. Blomme, har för avsikt att bygga sig ett nytt hus och i samband därmed försälja sin nuvarande, av honom själv för egen räkning under 1914— 1915 byggda fastighet, som är belägen vid Avenue Géo Bernier (tidigare benämnd Avenue du Bourgmestre) i ett gott läge, bättre än Rue Américaine, knappt fem minuters promenad från Avenue Louise. Fastigheten är mjmket påkostad med marmorgolv i nedra hallen, parkettgolv i samtliga rum utom

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Byggnads-

styrelsen.

ett, bred, smakfull ektrappa från nedre botten till första våningen, vacker träboasering över hela salongsväggarna, väggfasta skåp i diverse rum, etc. Husets fasad består delvis av huggen sten, och framför densamma finnes en mindre plantering. Den har sju fönster en och sex två trappor upp samt tre portar, eu i mitten, 13 a, en till vänster för garaget och en till höger, nr 13, för besökande till kansliet. Från den sistnämnda leder en av talrika fönster upplyst gång till en särskild^ byggnad, där det å nedre botten finnes fyra rum och överst en stor säl. Gården mellan husen är uppdelad genom en mur i en större del, där det finnes vattenkonst, stenplattor och växter, samt en mindre för köket. Bortom kanslibyggnaden finnes en trädgård, som är synlig från huvudbyggnaden genom ett större valv, som går genom den förstnämnda.

Nedre botten:

Genom mittporten kommer man in i en större hall. Till höger därom finnes ett skrivrum och till vänster kapprum och toalettrum. Åt gården finnes köket. En given fördel är, att detta är beläget på nedre botten och ej en halv trappa ner, som i något äldre fastigheter.

En trappa upp1

består våningen av hall 6 X 5.66 m., salong 7.50 X 4.75 naC., som går ut till en altan 4.75 X 2.10 m., kabinett 6X5 m., matsal 7.50 X 4.75 m. samt större serveringsrum. Från dörr i hallen leder en ektrappa till våningen två trappor upp, som åt gatan innehåller fyra sovrum samt åt gården två stora toalettrum och ett vardagsrum.

Två och en halv trappa upp finnes ett gästrum.

Tre trappor upp finnas tre mindre tjänarrum åt gården och åt gatan ett större rum och ett stort rum, som lätt kan uppdelas, samtliga med värmeelement.

Överst finnes en stor vind.

Nederst finnas förutom garage två kolkällare, vinkällare, matkällare, värmerum med två värmepannor för uppvärmning, varav den större nu skall utbytas mot en ny, och en för varmvatten. Över garaget finnes ett större rum för tjänare.

Planritningar samt teckningar över delar av byggnaderna bifogas vördsamt.

Såsom av desamma framgår, gör byggnaden ett ganska imponerande intryck och lämpar sig på alla sätt förträffligt för beskickningshus. Den enda anmärkning, som möjligen kan göras, är, att matsalen och salongen kunde vara något större, men har arkitekten Blomme åtagit sig att genom omläggning av trappan mellan salen och serveringsrummet förstora den förra med 1 */» meter till 9 meter och genom att intaga altanen i salongen förstora denna med 2.10 m. till 9.60 m. En stor fördel är även, att fastigheten är fullt modern och i utmärkt skick, så att inga reparationer erfordras annat än möjligen nya tapeter i några sovrum.»

Byggnadsstyrelsen, som anmodats avgiva utlåtande rörande de av sändebudet framlagda tvenne förslagen, har i skrivelse den 17 december 1927 anfört bl. a. följande:

»Vid den jämförelse mellan de båda fastigheterna, som byggnadsstyrelsen med stöd av de till styrelsen remitterade handlingarna m. m. varit i tillfälla att verkställa, har byggnadsstyrelsen ansett sig böra framhålla följande synpunkter.

Fastigheten nr 162 Avenue Louise synes hava en synnerligen förnäm belägenhet, som enligt vad minister von Dardel framhåller är den bästa tänkbara för en beskickning. Fastigheten vid Avenue Géo Bernier har ett något mindre förnämt läge, men kan, enligt vad minister von Dardel gör gällande, även denna fastighets belägenhet anses vara för här avsett ändamål fullt till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

fredsställande. Vad beträffar de båda fastigheternas inre plananordning och lokaldisposition synes fastigheten vid Avenue Géo Bernier böra givas ett avgjort företräde. Såväl lokalerna för kansliet som representationsavdelningen samt sovrums- och ekonomiavdelningarna äro i denna fastighet rymligare och bättre anordnade än i fastigheten vid Avenue Louise. Visserligen torde de såsom salong och matsal använda utrymmena inom förstnämnda fastighet vara väl knappt tilltagna, men torde genom de föreslagna utökningarna av sagda utrymmen en väsentlig förbättring härutinnan böra vinnas, och synes ministern själv icke hysa några betänkligheter rörande dessa lokalers tillräcklighet.

Beträffande byggnadernas beskaffenhet har byggnadsstyrelsen med ledning enbart av de föreliggande handlingarna givetvis icke kunnat erhålla någon bestämd uppfattning och har ärendets brådskande natur icke medgivit, att en svensk arkitekt nedsänts till Bryssel för närmare undersökning av byggnaderna. Rörande fastigheten vid Avenue Louise föreligger emellertid ett kortfattat intyg från en belgisk arkitekt, som efter besiktning av byggnaden funnit densamma vara välbyggd och icke framvisande några brister, tydande på fel i byggnadsstommen. I avseende på fastigheten vid Avenue Géo Bernier föreligger däremot icke något sådant uttalande. Enligt b5Tggnadsstyrelsens mening bör emellertid om möjligt en dylik besiktning ske även rörande denna fastighet och har byggnadsstyrelsen under hand lämnat utrikesdepartementet uppgift på en arkitekt i Bryssel, som lämpligen skulle kunna användas föd detta uppdrag.

Då byggnadsstyrelsen saknar närmare kännedom om förhållandena på platsen och, såsom ovan framhållits, icke kunnat skaffa sig någon exakt uppfattning angående fastigheternas nuvarande beskaffenhet, är det givetvis för byggnadsstyrelsen omöjligt att med någon bestämdhet uttala sig rörande skäligheten av de för fastigheterna begärda prisen samt kostnaderna för fastigheternas iordningställande för det ifrågasatta ändamålet. Såvitt styrelsen kan finna torde emellertid i huvudsak intet vara att erinra beträffande de av minister von Dardel framlagda kostnadskalkylerna. För en jämförelse ur ekonomisk synpunkt av de båda alternativa förslagen har byggnadsstyrelsen verkställt er. summarisk kubikmasseberäkning av de båda byggnaderna, varav framgått att byggnaden vid Avenue Louise har ett kubikinnehåll av omkring 3,000 kbm. och byggnaden vid Avenue Géo Bernier av omkring 4,800 kbm. Den senare byggnaden är alltså, vilket även framgår av vad ovan yttrats rörande de olika lokalernas storlek, väsentligt rymligare än byggnaden vid Avenue Louise. Med hänsyn härtill och då, som ovan framhållits, de sammanlagda kostnaderna för fastigheternas inköp och iordningställande äro ungefär desamma beträffande de båda fastigheterna, måste ett föTvärv av fastigheten vid Avenue Géo Bernier anses vara den även ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste lösningen av förevarande lokalfråga. För ett närmare bedömande av skäligheten av de med förvärvandet av sistnämnda fastighet förenade kostnaderna vill styrelsen endast framhålla, att uppförandet i Stockholm av en byggnad av samma kubikmassa skulle draga en kostnad av omkring 260,000 kronor, vartill komme kostnaden för tomt, varför totalkostnaden skulle uppgå till ungefär det dubbla mot kostnaderna för inköp och iordningställande av fastigheten vid Avenue Géo Bernier. Även om hänsyn tages till de olika förhållandena här och i Belgien, synes alltså ett förvärv av sistnämnda fastighet vara för svenska staten synnerligen fördelaktigt.

Med anledning av vad sålunda anförts får byggnadsstyrelsen, under förutsättning att den ovan förordade besiktningen av fastigheten nr 13 vid Avenue Géo Bernier giver ett ur teknisk synpunkt tillfredsställande resultat, för sin del förorda, att sistnämnda fastighet inköpes och iordningställes till svenskt

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

beskickningshus, samt att för ifrågavarande ändamål ett belopp av 150,000 kronor ställes till vederbörandes förfogande.»

Sedan berörda yttrande avgivits, har en av byggnadsstyrelsen anvisad arkitekt, Victor Horta i Bryssel, enligt uppdrag av utrikesdepartementet verkställt den i styrelsens utlåtande förordade besiktningen av ifrågavarande fastighet samt vitsordat, att densamma vore i fullgott skick, och har byggnadsstyrelsens chef, efter tagen del av det av bemälde arkitekt rörande besiktningen utfärdade intyg, den 22 december 1927 därå tecknat bevis, att intyget vore av den tillfredsställande beskaffenhet, som förutsattes för byggnadsstyrelsens tillstyrkan av köpet.

Departe- Redan vid de föregående tillfällen under senare år, då fråga om inköp av mentschefen. beskicknings}^ för statens räkning förevarit, ha framhållits de fördelar, som äro förbundna med dylikt förvärv. Därvid har kommit i betraktande, bland annat, svårigheten för vederbörande sändebud att på grund av den i storstäder märkbara allmänna tendensen till hyresstegring genom förhyrning skaffa lämplig i central stadsdel belägen bostad, samt att den betydande engångsutgift, som är förenad med ett fastighetsköp, motväges av förmånen av att för framtiden vara oberoende av en hyresstegring, som kan komma att nödvändiggöra en höjning av beskickningschefens avlöningsförmåner. Förutom nu angivna mera allmänna synpunkter, vilka torde äga sitt fulla berättigande i förevarande fall, synas mig särskilda skäl tala för att icke lämna obegagnat det tillfälle, som nu yppat sig för ett fastighetsförvärv. Den till inköp föreslagna fastigheten torde vad beträffar såväl läge och utrymme som beskaffenhet i övrigt synnerligen väl lämpa sig för ändamålet. Det är att märka, att fastigheten befinner sig i fullgott och modernt skick, varför endast en del ändringsarbeten av mindre omfattning erfordras. Kostnaden för förvärvet och nödiga ändringsarbeten skulle uppgå till ett sammanlagt belopp av belgiska francs 1,441,361 — därav 1,223,750 francs belöpa å köpeskillingen, 124,111 francs å lagfarts- och notariatutgifter och 93,500 francs beräknats till utgifter för ändringsarbeten — vilket belopp, i svenskt mynt kronor 149,901: 54 eller i avrundat tal 150,000 kronor, i förhållande till fastighetens verkliga värde måste betecknas såsom mycket lågt. På grund av fastighetens goda belägenhet i en av Bryssels förnämligaste stadsdelar torde ett inköp även betraktat sasom kapitalplacering vara ej blott riskfritt utan synnerligen förmånligt.

Enligt köpevillkoren skulle köpeskillingen erläggas med 500,000 francs den 1 nästkommande april och med återstående 723,750 francs den 1 därpå följande juli. Det för ändamålet erforderliga anslaget, vilket beräknats å riksstaten för budgetåret 1928—1929, skulle emellertid, vid bifall till det föreliggande förslaget, bliva tillgängligt först sistnämnda dag. Vid sådant förhållande torde, därest medel för fastighetens förvärvande av riksdagen beviljas, ett belopp, motsvarande den del av köpeskillingen, som bör gäldas redan den 1 april, böra förskottsvis utanordnas av anslaget till oförutsedda utgifter för

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

att omedelbart efter ingången av nästkommande budgetår ersättas sagda anslag av de medel, som må varda för fastighetsförvärvet anslagna.

Det torde böra framhållas att, enligt vad envoyén von Dardel meddelat, fastighet i Bryssel, som äges av främmande makts beskickning, icke är underkastad beskattning.

Jag vill slutligen erinra därom, att genom ett realiserande av det föreslagna inköpet, varigenom fri bostad komme att beredas åt beskickningschefen i Bryssel, en mot denna förmån svarande sänkning av hans löneförmåner torde böra vidtagas, och att jag därför förut denna dag i samband med framläggandet av staten för ortstillägg åt ordinarie befattningshavare vid beskickningar och konsulat föreslagit, att det med sändebudsbefattningen i Bryssel förenade ortstillägg, under förutsättning att inköp av beskickningsfastighet komme till stånd, måtte sänkas från 9,000 kronor till 5,000 kronor för år räknat.

På grund av vad jag sålunda anfört och under erinran att, såsom förut i statsverkspropositionen framhållits, anbudet å fastigheten står fast allenast till den 15 nästkommande mars, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

till inköp och iordningställande av beskickningshus i Bryssel för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra anslag av .................................... kronor 150,000.

Med avseende å övriga anslag under förevarande grupp, D. Diverse, får jag hänvisa till vad i statsverkspropositionen därom förekommer.

Till vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande av statsrådets övriga närvarande ledamöter, hemställt finner Hans Maj:t Konungen gott lämna bifall och förordnar tillika, att proposition av den lydelse bilaga litt. till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

O. Ramel.

Pankt

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Sid.

Nr

8 9

88 88

8 9

89 13

89 14

14 Sammandrag och register.

Stockholm 1928. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Bilaga.

Utlåtande av herrar Höjer och Sjöborg angående ifrågasatta ändringar beträffande utrikesdepartementets

organisation.

I de av ministern för utrikes ärendena för de sakkunniges utredningsuppdrag lämnade direktiven heter det beträffande den inre organisationen, att frågan om ärendenas fördelning mellan utrikesdepartementets olika avdelningar och i samband därmed personalbehovet borde göras till föremål för undersökning. I sådant avseende syntes uppmärksamhet särskilt böra ägnas politiska och handelspolitiska avdelningens samt speciella handelsavdelningens inbördes förhållande, därvid borde övervägas, på vad sätt handelstraktatärendena lämpligen borde behandlas inom departementet för bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter, liksom över huvud taget huru ökad enhetlighet och koncentration måtte kunna vinnas i avseende å beredningen av handelspolitiska ärenden. Frågan om bibehållandet av den inom politiska och handelspolitiska avdelningen förekommande geografiska byråindelningen borde vidare göras till föremål för granskning. Vid dessa undersökningar av organisatorisk art borde slutligen uppmärksamhet ägnas frågan, huruvida någon ytterligare reduktion i utrikesdepartementets personalutrastning vore möjlig eller arbetet inom detsamma eljest kunde förenklas och förbilligas.

Handelstraktatfrågornas handläggning.

Den fråga i avseende å utrikesdepartementets organisation, som sålunda i ovan återgivna direktiv skjutits i förgrunden, avser politiska och handelspolitiska avdelningens samt speciella handelsavdelningens inbördes förhållande, särskilt vad angår beredningen av handelstraktatärenden. Då det nuvarande sammanförandet av sistnämnda frågor, ävensom vissa andra sådana av handelspolitisk natur, med de politiska frågorna å den ena av dessa avdelningar, den politiska och handelspolitiska, utgör en av hörnstenarna i den nya organisation, som departementet år 1919 erhöll, synes denna principfråga i samband med dess allmänna förutsättningar i den svenska förvaltningens organisation i övrigt, vad angår behandlingen av handelspolitiska ärenden, i första hand böra göras till föremål för undersökning.

Enligt nu gällande instruktion för utrikesdepartementet handläggas frågor angående handelsavtal av politiska och handelspolitiska avdelningen, under det att till speciella handelsavdelningen hänföras den kommersiella informationen ävensom åtskilliga andra handalsärenden, främst sådana som avse åtgärder i särskilda fall rörande tillämpningen av i utlandet gällande lagar och bestämmelser av intresse huvudsakligen ur näringslivets synpunkt.

1—274360

1919 års kommittébetänkande.

Nuvarande organisation av politiska och handelspolitiska avdelningen tillkom — frånsett en år 1925 företagen jämkning i fördelningen av ärendena mellan nämnda avdelning och speciella handelsavdelningen — på förslag av de sakkunnige, som år 1918 tillsatles för verkställande av en allsidig utredning angående behovet av förändringar och utvidgningar inom utrikesdepartementet och Sveriges representation i utlandet. Kommittén, som bland sina medlemmar räknade på det politiska, ekonomiska och administrativa området så insiktsfulla och erfarna män som landshövdingen E. Trolle, ordförande, framlidne statsministern Hj. Branting, dåvarande envoyén friherre F. Kamel, dåvarande generalkonsuln U. T. Undén, friherre Th. Adelswärd samt direktören i Sveriges Allmänna Exportförening E. Nyländer, avgav i anslutning till en redogörelse för ärendenas fördelning inom departementet enligt 190(i års organisation — i här förevarande fråga följande principiella uttalande:

»En sådan uppdelning torde (också) med en äldre tids förhållanden hava låtit sig tämligen väl genomföra. Men med den utveckling av våra utrikespolitiska förbindelser, som på senare tid ägt rum, har densamma icke visat sig motsvara tidens krav. I allt högre grad hava de ekonomiska intressena trängt sig i förgrunden vid förbindelserna länderna emellan, och överenskommelser på det ekonomiska området hava ofta visat, sig innebära politiska avgöranden av synnerligen vittgående betydelse.»

»Den allmänna utvecklingen har med andra ord medfört en förskjutning inom utrikesdepartementets arbetsfält, till vilken hänsyn nödvändigtvis måste tagas vid uppgörandet av ny organisationsplan för departementet. Sedan de ekonomiska frågorna trätt i första planet, och på den yttre liksom på den inre politikens område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska, kan det icke vara riktigt att bibehålla en organisation byggd på en artskillnad hos ärendena, vilken utvecklingen tenderar att upphäva. Därest ekonomiska faktorer i väsentlig mån inverka på ett lands utrikespolitik, synes det föga ändamålsenligt att inom departementet förlägga de ekonomiska frågornas handläggning till en annan avdelning än den, som fått sig de politiska ärendena tilldelad. En sammanslagning synes här böra ske. Endast därigenom möjliggöres den helhetsuppfattning av läget, den samlade översikt, som är nödvändig för att i dess olika konsekvenser kunna bedöma ett handlande i ena eller andra riktningen.»

Av intresse för den föreliggande frågan är ock följande uttalande av de sakkunnige rörande den diplomatiska och konsulära personalens rekrytering och utbildning:

»Förhållandet att inom departementet handelsärendena sammanförts till behandling å en avdelning och politiska och rättsärenden å en annan avdelning har medfört, att rekryteringen av departementets personal liksom denna personals vidare utbildning kommit att ske efter två skilda linjer, den ena med huvudvikten lagd på den kommersiella, den andra på den politiskt rättsliga sidan. En följd härav har blivit, att tjänstemännen tillhörande den diplomatiska karriären icke alltid i önskvärd omfattning behärskat de handelspolitiska frågorna, liksom å andra sidan att de konsulära tjänstemännen icke haft tillfälle att förvärva den insikt i politiska och rättsliga spörsmål, som visat sig behövlig. Då emellertid utvecklingen medfört, att särskilt de politiska och handelspolitiska ärendena på det intimaste sätt sammanknutits med eller uppgått i varandra, hava dessa bristfälligheter i personalens utbildning ofta visat sig hämmande ej endast för departementets utan även för beskickningarnas och konsulatens verksamhet.»

De synpunkter i fråga om grunderna för utrikesdepartementets organisation, som de sakkunnige sålunda framfört, vunno anslutning av de myndigheter, som yttrade sig över deras organisations förslå g. T enlighet med Kungl. Maj:ts för-

slag beslöt också 1919 års riksdag antaga den föreslagna organisationen och därvid bl. a. inrätta den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen i enlighet med de av sakkunnige förordade grundsatser.

Enligt den principiella uppfattning, åt vilken de sakkunnige givit uttryck, borde även de kommersiellt tekniska ärendena (kommersiella informationsärenden m. m.) handläggas inom politiska och handelspolitiska avdelningen å en särskild, därför inrättad byrå. Men med hänsyn till att handelsdepartementet vid tiden för avgivande av sakkunniges betänkande ännu icke trätt i verksamhet och att sakkunnige föreslagit en betydande utvidgning av han delsattachéernas verksamhet, vars organiserande och ledning ansågos skola medföra avsevärt arbete, föreslogo de sakkunnige, att under denna övergångsperiod skulle på extra stat upprättas en speciell handelsavdelning för handläggning av de kommersiellt tekniska ärendena. Denna anordning har sedan dess alltjämt bibehållits.

När 1918 års sakkunnige formade nyss återgivna satser, kunde de stödja sig på långvariga och mångsidiga erfarenheter av den år 1906 vidtagna organisationen av utrikesdepartementet, som sammanfört alla handelsärenden å en avdelning och förlagt beredningen av de politiska ärendena å annat håll inom departementet, nämligen hos kabinettssekreteraren, under de senare krigsåren biträdd av viss honom underställd personal. De erfarenheter, från vilka de sakkunnige hade att utgå, härrörde alltså ej endast från världskrigets tid utan även från förkrigsåren.

I stort sett måste de av 1918 års sakkunnige framhävda synpunkterna sägas alltjämt äga sin fulla giltighet.

Det må vara sant, att de politiska och ekonomiska frågorna numera icke äro sammanflätade på samma sätt som under världskrigets tid: man avslutar icke längre ransonerings- eller kompensationsavtal för tryggande av den nödvändiga varutillförseln, avtal som otvivelaktigt kunde innebära ett direkt ställningstagande till den ena eller andra krigförande makten och därigenom medföra vittgående politiska konsekvenser. Men därav följer ju ingalunda, att de handelsavtal, som efter kriget avslutats eller kunna komma att i framtiden avslutas, liksom handelspolitiska förhandlingar och åtgärder av annan art icke skulle kunna i lika hög grad erbjuda en förening av politiska och ekonomiska moment.

Att inom det nutida internationella livet de ekonomiska och politiska frågorna i vidsträcktaste mån gripa in i varandra, torde icke kunna av någon förnekas. Både före och efter kriget hava de ekonomiska faktorerna i förhärskande grad varit avgörande — eller i varje fall i avsevärd mån medbestämmande för utvecklingen av staternas inbördes förhållande, liksom på det mellanstatliga området i största omfattning med politiska åtgärder fullföljts ekonomiska syften och tvärtom. På ett i ögonen fallande sätt har av gammalt detta förhållande framträtt vid olika länders tävlan om världens avsättningsmaiknader och naturrikedomar. I våra dagar ha också ekonomiska faktorer, som tidigare hört under den enskilda statens egna och obestridda domvärjo, efter den omgestaltning av kartan och de omvälvningar i världshushållningen, som härflutit ur världskriget, i alltmera vidgad utsträckning börjat bliva föremål för försök till internationell reglering. Sa är fallet t. ex. med frågor, som avse råämnesfördelningen de olika staterna emellan ävensom den internationella samfärdseln. De starkt politiska inslagen i dessa frågor torde ligga i öppen dag. Det lärer heller ej kunna bestridas, att det statliga ingripande, som numera i allt större utsträckning äger rum på det ekonomiska livets olika områden, t. ex. genom upprättande av statsmonopol å tobak, alkoholhaltiga drycker o. s. v., i ej ringa mån är ägnat att öka de ekonomiska frågornas politiska betydelse och återverkningar redan med hänsyn till de vidgade friktionsytor direkt mellan staterna, som näringslivets fortgående förstatligande otvivelaktigt bidrager att skapa. Det

Sambandet mellan politiska ärenden och handelstraktatärenden.

ovan påvisade sambandet mellan politiska och ekonomiska, frågor avspeglar sig på olika sätt och inom skilda områden även i Nationernas förbunds verksamhet.

Tillämpar man de nyss i sin allmänhet angivna synpunkterna på handelstraktatförhandlingar eller över huvud internationella underhandlingar av ekonomisk natur, skall man — och detta gäller tiden såväl före som efter kriget — lätteligen finna, på huru mångfaldiga sätt de politiska och ekonomiska momenten och synpunkterna vid sådana förhandlingar fläta sig samman med varandra. I vissa fall kan redan det faktum, att en makt med viss annan makt avslutar eller förhandlar om ett handelsavtal, innebära ett politiskt ställningstagande av genomgripande betydelse. Av rent eller åtminstone i främsta rummet politiska överväganden beror vidare den taktik, som bör följas vid förhandlingarna, den större eller mindre skyndsamhet, varmed dessa böra bedrivas, tidpunkten då eventuella medgivanden böra göras o. d.; ofta nog äro även politiska hänsyn medbestämmande, då det gäller att fastställa omfattningen av sådana medgivanden liksom över huvud räckvidden av olika bestämmelser, d. v. s. avtalets innehåll. Ibland kan till och med förhandlingarnas kärnpunkt utgöras av frågor, som jämte sin ekonomiska äga eu både utåt och inåt högst betydelsefull politisk sida; detta kan t. ex. gälla i fråga om avtal med vin- eller tobaksproducerande länder. De överväganden, som bestämma avtalets innehåll, kunna därför i sådana fall bliva av rent eller huvudsakligen politisk art. Även eu sådan omständighet som spörsmålet om traktatspråket kan i vissa fall ur politisk synpunkt få en oväntad betydelse. Erfarenheten har jämväl visat, att frågan om ett handelsavtals ratificering eller icke-ratificering under vissa förhållanden kan på det politiska området få en avsevärd räckvidd. Förbises må ej heller, att även i fråga om andra förhandlingar av ekonomisk innebörd politiska skäl eller politiska synpunkter ej sällan kunna få ett avgörande inflytande på deras resultat. Å andra sidan komma givetvis vid politiska förhandlingar eller ställningstaganden ekonomiska faktorer ofta i betraktande och visa sig kanske äga stor eller rentav utslagsgivande betydelse. Att på detta sätt i stalernas mellanhavanden med varandra politiska och ekonomiska faktorer i praktiken ofta icke kunna hållas åtskils utan menliga återverkningar på de avgöranden, som skola träffas, är av snart sagt daglig erfarenhet fulltygat.

Märkas bör dessutom, att handelsavtal — i varje fall mera betydelsefulla sådana — ingalunda äro begränsade till bestämmelser av ekonomisk natur, t. ex. angående ömsesidig mest gynnad nations behandling, tullar och andra avgifter, kustfart o. s. v., utan jämväl innehålla viktiga stadganden av annan art såsom rörande inrese- och bosättningsfrågor, utländska undersåtars ställning och rättigheter (exterritorialitct), passförhållanden, konsulers ställning och befogenheter in. in. I handelsavtal med mera avlägset liggande länder, vilkas samfundsordning väsentligen skiljer sig från den västeuropeiska, få stadganden av nyss nämnt innehåll ofta en framträdande betydelse. Uppenbart är i huru hög grad desamma kunna vara politiskt betonade och ur politisk synpunkt ömtåliga. Det ligger likaledes i öppen dag, att för beredningen av sådana delar av ett handelsavtals innehåll en handelsavdelning icke kan anses äga några särskilda förutsättningar och att därvid icke enbart eller ens företrädesvis ekonomiska eller kommersiella synpunkter komma i befraktande.

Det skulle vara lätt att ytterligare utveckla de anförda synpunkterna och att belysa desamma med konkreta exempel både från tiden före kriget och från de sista åren. Vad som redan anförts torde emellertid vara tillräckligt för att visa. att i de flesta fall eft nära och ofrånkomligt samband mellan politiska frågor och handelstraktatfrågor i olika avseenden och på skilda stadier av deras handläggning inom ett utrikesdepartement måste föreligga.

Givet är, att vid olika tidpunkter och i förhållande till olika makter de po-

litiska synpunkterna vid en handelstraktatförhandling kunna framträda med olika styrka och i olika omfattning. Det är också givet, att alltefter de ekonomiska förhållandenas utveckling och förändring uppgifterna för ett lands handelspolitik kunna skifta och måste inriktas på olika mål. ålen att med det nära och konstanta samband mellan ekonomiska och politiska frågor, som ovan påvisats och som hävdats redan av 1918 års sakkunnige, de politiska synpunkterna vid handläggningen av handelstraktatärenden äro av den vikt, att. så snart det gäller handelsavtal av någon betydelse, på något stadium av dessas behandling måste åt dessa synpunkter tillförsäkras möjlighet att automatiskt och i hela deras vidd göra sig gällande, är enligt vår mening uppenbart. Det ligger med andra ord rnakt uppå att anordna själva organisationen av utrikesdepartementet så, att den -— för att återkomma till ovannämnda sakkunniges redan anförda uttalande — möjliggör »den helhetsuppfattning av läget, den samlade översikt, som är nödvändig för att i dess olika konsekvenser kunna bedöma ett handlande i den ena eller andra riktningen».

I vilken grad den synpunkt, som i det föregående utvecklats, bör under nuva- Handelstrakrande organisation av den svenska statsförvaltningen vara. utslagsgivande vid Juy^ndiTbeställningstagandet till frågan om den ändamålsenliga ordningen för utrikesde- handling inom partementets handläggning av handelsavtalsärenden, framgår än tydligare, om den svenska man för sig klargör, huru utredningen av sådana ärendens ekonomiska delar för förvaltningen, närvarande försiggår.

För behandlingen av handelstraktatfrågor — liksom för behandlingen av handelsfrågor i allmänhet — äger den svenska förvaltningen för närvarande, förutom utrikesdepartementet, tvenne organ, handelsdepartementet och kommerskollegium, till vilka för handläggning av vissa specialfrågor komma andra fackmyndigheter såsom lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen m. fl. I avseende a handelstraktatärenden, om vilka här närmast är fråga, kan arbetsfördelningen mellan sagda departement i stort sett karakteriseras så: angivandet av det innehåll, som man — särskilt i vad angår handel och sjöfart — från svensk sida önskar giva ett handelsavtal, liksom också i de flesta, fall initiativet till upptagande av förhandlingar om avslutande av sådana, åvila handelsdepartementet: utrikesdepartementet däremot tillkommer genomdrivandet av nämnda önskemål, d. v. s. förhandlingarna och vad med dem sammanhänger, liksom ock initiativel. när det gäller avtal, beträffande vilka huvudvikten icke ligger på bestämmelserna om handel och sjöfart.

Den i ett handelstraktatärende erforderliga sakliga utredningen — vilken innefattar sammanställningen av statistiska och andra upplysningar till klargörande av läget, utrönandet av de olika näringsgrenarnas önskemål genom överläggningar med deras representanter eller annorledes samt övervägandet av dessa önskemåls större eller mindre betydelse för Sveriges näringsliv i dess helhet, ävensom bedömandet av de krav, som från den andra förhandlande parten framställas —• faller alltså i huvudsak utanför utrikesdepartementets verksamhetsområde. Den utföres antingen av kommerskollegium — som genom sin organisation torde vara väl utrustat med särskild sakkunskap på handelns, industriens och sjöfartens områden — eller ock av handelsdepartementet, eventuellt med biträde av de särskilda sakkunniga, som, när det gäller mera bet37delsefulla traktatärenden, i allmänhet bruka tillkallas. I varje fall får denna sakberedning sin avslutning i detta departement, därvid, om för behandlingen av vissa särskilda punkter sä påkallas, anlitas även andra fackmyndigheter än de redan nämnda. Vid detta sakliga utredningsarbete tages givetvis också vederbörlig hänsyn till de upplysningar rörande den handelspolitiska utvecklingen i olika länder och dess återverkningar på det svenska näringslivet, särskilt exportnä-

Haudelsueparttmentet och kommerskollegiun:.

(i

ringarna och sjölarten, som införskullas genom utrikeslörvaliningens organ i utlandet och genom utrikesdepartementets försorg överlämnas till handelsdepartementet, i viss utsträckning även till andra fackmyndigheter, främst kommerskollegium, samt till enskilda näringssammanslutningar. Under den utredning, som sålunda åvägabringas, uppdragas grundlinjerna för det tilltänkta handelsavtalet (så,soin dess allmänna karaktär, avtalstyp och giltighetstid) och angives dess innehall, särskilt vad angår handel och sjöfart och i övrigt dess ekonomiska delar. Den sakliga beredningen av handelstraktatärendena och sålunda även angivandet i det väsentliga av de svenska önskemålen i vad avser dessas ekonomiska sida äro alltså med nuvarande organisation anförtrodda åt kommerskollegium och handelsdepartementet; när ett traktatärende lämnar nämnda departements handläggning, är det till sina ekonomiska delar i huvudsak redan färdi gberett.

Mot effektiviteten av denna av nuvarande förvaltningsorganisation betingade ordning för den sakliga beredningen av handelstraktatfrågor ha, såvitt vi ha oss bekant, inga anmärkningar framställts.

utrikesdeparte- Den uppgift vid handel s traktat frågors handläggning, som åvilar utrikesdementet. partementet, faller i huvudsak på ett annat område. Här kunna frånses de fall, då initiativet till handelstraktatföi handlingar bör tagas av utrikesdepartementet, enär väsentligen andra synpunkter än de ekonomiska i sådana fall lära vara bestämmande. Här kan också frånses, att nämnda departement har att utarbeta förslag till bestämmelser av icke ekonomisk natur (rörande inrese- och bosättningsrätt. skiljedomsklausuler, konsulers ställning o. s. v.), som, efter vad ovan sagts, ofta ingå i ett handelsavtal. I huvudsak gäller utrikesdepartementets insats själva förhandlingarna och vad därmed sammanhänger. Utrikesdepartementet har sålunda att med vederbörande främmande makt föra förhandlingarna om grundvalen för det tilltänkta handelsavtalet; att verkställa den slutliga redigeringen av det avtals förslag, som från svensk sida skall framläggas; att leda själva förhandlingarna, vare sig dessa anförtros åt tjänstemän inom utrikesförvaltningen eller åt särskilt utsedda förhandlare utanför denna; att verkställa formuleringen av avtalets slutgiltiga text; samt att handlägga frågor rörande avtalets undertecknande och ratificering. Skulle under förhandlingarnas lopp av motparten framställas förslag till ändringar eller jämkningar av de bestämmelser, vilkas innehåll av handelsdepartementet angivits eller eljest faller inom viss fackmyndighets verksamhetsområde, har utrikesdepartementet att underställa handelsdepartementet eller vidkommande fackmyndighet sådana förslag. De uppgifter, som vid handläggningen av ett handel straktatärende påvila utrikesdepartementet, äro sålunda i främsta rummet och väsentligen av annan art än ekonomisk eller kommersiell.

Organisa- Av den föregående framställningen torde ha framgått, i huru nära samband

tionsproble- frågan om den ändamålsenligaste ordningen för de handelspolitiska ärendenas och särskilt handelstraktatärendenas handläggning inom utrikesdepartementet står med spörsmålet om sättet för dessa ärendens beredning inom förvaltningen i övrigt. Grivet är nämligen, att arten och omfattningen av utrikesdepartementets befattning med hithörande frågor i själva verket väsentligen måste bestämmas av den inre förvaltningens struktur på förevarande punkt. Här påpekade samband har också vid upprepade tillfällen trätt i dagen vid tidigare behandling av frågor beträffande utrikesdepartementets organisation, t. ex. frågan om ordningen för den kommersiella informationen; det gör sig för övrigt gällande jämväl vid den löpande handläggningen av handelspolitiska frågor. För oss står därför klart, att man icke kan komma till en ändamålsenlig och slutgiltig ordning beträffande handelstraktatärendenas handläggning inom utrikesdeparte-

mentet — en ordning, som undviker överorganisation och tryggar önskvärd enhetlighet och koncentration vid deras behandling — utan att problemet upptages i hela dess vidd, d. v. s. också i vad angår andra statsorgans och särskilt handelsdepartementets ställning och uppgifter på här ifrågavarande område.

De direktiv, som av ministern för utrikes ärendena lämnats de sakkunnige, begränsa emellertid deras uppgift till att avse allenast frågan om utrikesdepartementets organisation i här föreliggande avseende. Under sådana omständigheter ha vi vid vårt ställningstagande till den förelagda frågan att utgå ifrån, att ändring ej är avsedd att vidtagas i nu gällande ordning i fråga om kommerskollegii och handelsdepartementets befattning med ifrågavarande

ärenden. . . o

Från denna utgångspunkt framställa sig i avseende a utrikesdepartementets organisation på här föreliggande punkt såsom möjliga tre alternativ, nämligen antingen bibehållande av speciella handelsavdelningen i dess nuvarande gestalt samt i huvudsak av den nuvarande ordningen för handelsärendenas tordelning mellan nämnda avdelning samt politiska och handelspolitiska avdelningen; .po ,. . , ,

eller överförande av handelstraktatfrågornas handläggning från politiska och handelspolitiska avdelningen till speciella handelsavdelningen;

eller slutligen inflyttande av den nuvarande speciella handelsavdelningen såsom en byrå under politiska och handelspolitiska avdelningen på sätt. som föreslogs i Kung]. Maj:ts proposition nr 160 vid 1924 års riksdag.

Utifrån de förutsättningar, som sålunda skola ligga till grund för den nu anbefallda utredningen, och de principiella synpunkter, som ovan gjorts gällande, anse vi oss böra förorda det första alternativet och sålunda tillråda bibehållandet i huvudsak av nu gällande ordning för handelsärendenas fördelning mellan politiska och handelspolitiska avdelningen samt speciella handelsavdelningen.

Denna ordning förlägger, å ena sidan, handelstraktatfrågornas behandling dit, där den enligt vår mening bör ligga. Den .synes, å andra sidan, vederbörligen tillgodose vissa praktiska önskemål och synpunkter samt anpassa sig efter föreliggande arbetsuppgifters och förhållandens krav. _

För handelstraktatärendenas bibehållande a den politiska och handelspolitiska avdelningen talar i första hand vad ovan anförts angående det nära samband, som förefinnes mellan politiska och ekonomiska frågor. Härföl talar även arten av den befattning, som enligt vad ovan likaledes framhållits, utrikesdepartementet har att taga med handelstraktatärendena._ Det ssrnes nämligen uppenbart, att vad som vid detta departements handläggning av ifrågavarande ärenden främst bör tillses, är att därvid de politiska, traktattekniska och löihapdlingsmässiga synpunkterna komma till sin rätt och att i betraktande av dessa synpunkters vikt detta sker automatiskt genom själva organisa t1 onen. Det är'icke nog att därvidlag lita till en strängt upptagen högsta lednings övervakning från fall till fall, en övervakning, som måhända ofta icke kan utövas förrän på ett långt framskridet stadiuni av ett handelstraktatärendes handläggning. Därom vittna erfarenheterna från tiden före den nuvarande organisationens tillkomst. Att de politiska synpunkterna vid handläggningen av här omhandlade ärenden skola automatiskt tillgodoses genom själva organisationen, utgör den bärande tanken i det av 1918 års sakkunnige framburna och av statsmakterna godkända organisationsförslaget. Det synes sa mycket angelägnare att denna organisatoriska grundtanke icke övergives, som handelstraktaternas problem faktiskt mindre torde ligga i svårigheten att fastställa de svenska kraven eller önskemålen än i svårigheten att driva dem igenom. T vil-

Värt förslag-

Fördelningen av ärendena mellan politiska och handelspolitiska avdelningen samt speciella handelsavdel-

ken utsträckning detta i det enskilda fallet skall kunna lyckas, kommer ytterst att i icke ringa grad betingas av politiska hänsyn och intressen.

Ett överförande av handelstraktat ärendena till speciella handelsavdelningen är från organisatorisk synpunkt ägnat att framkalla starka betänkligheter även i andra hänseenden. En sådan ändring — vars huvudsakliga syfte skulle vara bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter vid dessa ärendens handläggning — innebure nämligen inrättandet av en ytterligare och tredje instans för tillgodoseende av väsentligen samma synpunkter, vilka de två redan befintliga instanserna, kommerskollegium och handelsdepartementet, hava att företräda, och komme följaktligen att under nuvarande förhållanden innebära en överorganisation av förvaltningen a denna punkt. Den skulle dessutom näppeligen leda till större enhetlighet och koncentration vid handläggningen av här förevarande frågor utan snarare vara ägnad att föranleda slitningar mellan utrikesdepartementet och handelsdepartementet.

Självfallet måste vi livligt behjärta vikten av att i utrikesdepartementet jämväl pa det ekonomiska området finnes tillgänglig den sakkunskap, som för departementets handläggning av handelstraktatfrågorna är önskvärd. Såsom nedan skall närmare utvecklas, föreslå vi också en omläggning av politiska och handelspolitiska avdelningens arbetssätt, som enligt vår mening skulle trygga såväl större enhetlighet och koncentration vid sådana frågors behandling som ock förhandenvaron av den traktattekniska och kommersiella insikt, som därvid kräves. Uppenbart är dessutom att, liksom hittills skett vid traktatärendenas beredning i utrikesdepartementet, därvid bör — i den utsträckning, som efter den föregående sakberedningen hos handelsdepartementet och kommerskollegium må erfordras — tillgodogöras den sakkunskap, som beträffandehär föreliggande ^frågors ekonomiska och kommersiella sidor finnes tillgänglig å speciella handelsavdelningen. Men vi hysa den mening, att det krav. varom här är fråga, kan och bör tillgodoses utan övergivande av de grunder. på vilka utrikesdepartementets nuvarande organisation i denna punkt vilar.

I anslutning till våra föregående principiella uttalanden skola vi i det föl- ■\^.n närmare utveckla vår uppfattning angående vissa särskilda punkter och därvnf även till granskning upptaga de huvudsakliga anmärkningar, som framställts mot nuvarande ordning för handelsärendenas beredning i utrikesdepartementet.

Från viss synpunkt har, icke alldeles utan fog, gjorts gällande, att handelstraktatfragor och övriga handelsfrågor så nära sammanhängde med varandra, ™ behandling borde äga rum å samma avdelning. Ävenså har framhållits, att med hänsyn till nämnda sammanhang det skulle vara svårt att gentemot varandra avgränsa politiska och handelspolitiska avdelningens samt speciella handelsavdelningens arbetsområden. Med utgångspunkt i sin allmänna uppfattning av det nära sambandet mellan politiska och ekonomiska frågor hade också, såsom ovan antytts, 1918 års sakkunnige ursprungligen avsett, att alla handelsfrågor, även de kommersiellt tekniska (ärenden rörande kommersiell information m. m.) borde behandlas å politiska och handelspolitiska avdelningen. De stannade emellertid av angivna skäl slutligen vid att såsom en provisorisk organisation för sistnämnda frågors handläggning föreslå inrättandet av en speciell handelsavdelning. Spörsmålet om anordnandet av det kommersiella informationsväsendet samt om utrikesdepartementets uppgifter inom detsamma och för deras fyllande ändamålsenliga organisation har senare vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas övervägande. T sådant hänseende må erinras därom att — med utgångspunkt från ett av 1923 års besparingskommitté framställt förslag om ovannämnda avdelnings indragning, dock med bibehållande av en tjänsteman för distribuering av inkommande handelsinformatoriskt material - - Kungl. Maj:t vid 1924 års riksdag föreslog, att

y

avdelningen skulle indragas samt i stället å politiska och handelspolitiska avdelningen inrättas en på visst sätt organiserad speciell handelsbyrå. Detta förslag blev emellertid ej av nämnda riksdag i sak behandlat, utan bibehölls avdelningen och kvarstår fortfarande å extra stat.

Visserligen torde den kommersiella informationen i någon man ha förlorat i betydelse både på grund av den nedskärning av handelsattachéernas verksamhet, som genomfördes 1924, och med hänsyn till den stabilisering av de ekonomiska förhållandena, som i olika delar av världen under de senaste åren ägt rum. Men inför de önskemål, som från näringslivets representanter gjorts gällande, kunna vi -— ehuruväl särskilt för vården av handelns, industriens och sjöfartens intressen år 1920 inrättats ett handelsdepartement — icke förbise eller underskatta vikten och betydelsen av att näringslivets män jämväl i utrikesdepartementet äga tillgång till en tjänsteman med erfarenhet och tillräckligt självständig ställning samt bl. a. med särskild uppgift att med dem hålla kontakt, när det gäller kommersiell information eller andra frågor av rent ekonomisk eller kommersiell art.

Det vill synas oss, som om den nuvarande ordningen, vilken anförtror nämnda frågors handläggning- åt en särskild avdelning och som tillika för kontakten med näringslivet ställer till förfogande en tjänsteman i avdelningschefs grad — ehuru densamma från strängt systematisk synpunkt otvivelaktigt kan göras till föremål för kritik — likväl i det väsentliga motsvarade' ovan angivna önskemål. Därmed tilläventyrs förenade olägenheter torde heller icke vara alltför betydande.

Klart är, att de båda avdelningar, på vilka handelsärendenas behandling är fördelad, böra, såsom också torde ske, hålla varandra fortlöpande underrättade om ärendenas gång och om ingående rapporter. Vad särskilt angår den kommersiella informationen, är för dess tillgodogörande vid handelstraktatärendenas sakberedning sörjt redan därigenom, att det inkommande materialet successivt delgives handelsdepartementet och kommerskollegium och sålunda står till förfogande vid nämnda myndigheters handläggning av nyssberörda frågor. Även vid utrikesdepartementets behandling av desamma står ju detta material i fall av behov till buds, på vilken avdelning än denna behandling äger rum.

Onekligen kunna med nuvarande ordning fall uppstå, då tvekan kan råda. huruvida ett ärende bör hänföras till den ena eller andra avdelningen. Men sådana svårigheter lära framträda, vilka regler än uppställas rörande fördelningen av ärendena i ett ämbetsverk med så mångskiftande och uti varandra ingripande arbetsuppgifter som utrikesdepartementets. De torde ej heller vara större än att de, såsom hittills skett, lätteligen kunna övervinnas genom ett gott samarbete avdelningarna emellan samt behörig tillsyn från kabinettssekreterarens och departementschefens sida.

För övrigt måste för oss de med den nuvarande ordningen förenade olägenheter, som ovan berörts, te sig såsom mindre vägande än de ojämförligt större betänkligheter, som, efter vad förut visats, ur både principiell och praktisk, synpunkt resa sig mot handelstraktatfrågornas överförande till speciella handelsavdelningen.

Vidare har den anmärkningen framställts, att med nuvarande fördelning av ärendena det skulle vara synnerligen svårt att för avdelningschefsposten å politiska och handelspolitiska avdelningen finna en person, som ägde både erforderlig kompetens för de politiska frågornas behandling och tillika nödig ekonomisk och kommersiell sakkunskap för handläggande av handelstraktatfrågor.

Därest beredningen av handelstraktatfrågorna i hela deras vidd. sålunda även den ekonomiska och kommersiella utredningen, vore förlagd till utrikesdepartementet, skulle nyssnämnda synpunkt givetvis väga tungt. I det föregående har emellertid påvisats, att denna utredning i allt väsentligt: fullgöres

It)

av andra myndigheter, och att utrikesdepartementets befattning med handelstraktatärendena i själva verket till sin tyngdpunkt icke faller inom det ekonomiska området. Vid sådant förhållande vill det synas, som om ovan angivna kompetensfordringar vore för högt ställda. Den kompetens, som bör krävas hos den tjänsteman, vilken i utrikesdepartementet närmast har sig anförtrodd ledningen av handelstraktafrågornas handläggning, är icke i främsta rummet den ekonomiska specialistens. Vad som erfordras är, förutom förhandlingsvana, politisk och traktatteknisk insikt och skolning, förenade med erforderlig allmän överblick över svenskt näringsliv och internationell traktatpolitik — visserligen stora kvalifikationer, men säkerligen ingalunda omöjliga att förena. Att märka är dessutom, att den befattningshavare det här gäller, vid förekommande behov har all möjlig specialkunskap inom närmaste räckhåll och med den förändring av byråindelningen å politiska och handelspolitiska avdelningen, som nedan skall närmare utvecklas, skulle under sig ha en särskild handelstraktatbyrå, där specialinsikt på det kommersiella och traktattekniska området skulle vara ytterligare tillgänglig.

Det har också sagts, att den arbetsbörda, som med hänsyn till handläggningen av de rent politiska frågorna påvilar chefen för politiska och handelspolitiska avdelningen, skulle för honom göra det omöjligt att ägna tillräcklig upp märksamhet åt handelstraktatfrågorna. Ej heller skulle han kunna i erforderlig utsträckning stå till förfogande för de hänvändelser, som från näringslivets sida kunde göras i samband med nämnda frågors behandling i utrikesdepartementet.

Det är otvivelaktigt, att den arbetsbörda, som åvilar chefen för politiska och handelspolitiska avdelningen, är avsevärd. Med hänsyn härtill har också till hans förfogande ställts — och torde för framtiden komma att ställas — ett antal tjänstemän i byråchefs ställning, vilka givetvis måste förutsättas kunna självständigt fullgöra åtskilliga av de uppgifter, som åligga avdelningen, och av vilka ett värdefullt bistånd bör kunna påräknas, särskilt när det gäller redigeringen av vissa större arbeten (blå böcker etc.).

Framhållas bör också att den lättnad i avdelningschefens arbetsbörda, som skulle vinnas, därest handelstraktatärendena överfördes till en annan avdelning, icke bleve så stor, som synas kunde. Chefen för en politisk avdelning skulle i själva verket icke kunna underlåta att fortfarande taga del i handelstraktatfrågornas behandling, helt enkelt på grund av deras betydelse ur politisk synpunkt. Ej heller skulle han, om han ville fylla sin uppgift, kunna avstå från att följa den ekonomiska politikens utveckling såväl i Sverige som i andra länder. I annat fall skulle han lämna utanför sin kunskaps- och intressesfär de i många fall viktigaste sidorna av de mellanfolkliga förbindelserna. Den utväg, som erbjuder sig för att lösa det organisatoriska problem, som här framställer sig, på ett tillfredsställande sätt och så, att avdelningschefens arbetsbörda ej blir för stor, synes vara att. såsom ovan antytts, åvägabringa eu större koncentration i handelstraktatärendenas beredning genom en sådan ändring i arbetsordningen för politiska och handelspolitiska avdelningen, som skulle till avdelningschefens förfogande ställa en byrå med särskild uppgift att handlägga traktatärendena.

I detta sammanhang vilja vi vidare framhålla, att. såsom beredningen av handelstraktatfrågorna enligt nuvarande ordning handhaves, det synes mindre sannolikt, att hänvändelser från näringslivets män i hithörande frågor skulle hava eller kunna få den omfattning, att deras förekomst skulle för sakens bedömande vara på något sätt utslagsgivande. I varje fall skulle den föreslagna åtgärden att koncentrera handelstraktatärendena till en särskild byrå på politiska och handelspolitiska avdelningen även härutinnan lätta avdelningschefens arbete.

11 Slutligen torde få anmärkas, att från de tjänstemäns sida, som beklätt hä,r ifrågavarande befattning, veterligen ingen klagan försports, att deras arbete med de politiska frågornas behandling skulle hindrat eller hindra dem att åt handelstraktatärendenas behöriga skötsel ägna allt det intresse och all den uppmärksamhet, dessas stora vikt påkallar. De farhågor, som yppats för att sagda frågor, därest nuvarande organisation bibehölles, skulle undanskjutas t ill andra planet, torde sålunda vid närmare prövning befinnas icke vara grundade.

Härtill vilja vi anknyta ytterligare en anmärkning. Såsom ovan nämnts yttrade 1918 års sakkunnige, att 1906 års organisation, enligt vilken de politiska och de handelspolitiska frågorna handlades på olika håll inom departementet, bl. a. medfört, att rekryteringen av departementets personal, liksom denna personals vidare utbildning kommit att ske efter två skilda linjer, den ena med huvudvikten lagd på den politiskt rättsliga sidan, den andra på den kommersiella. Sakkunnige framhöllo, att härav uppstått bristfälligheter i personalens utbildning, vilka ofta visat sig hämmande ej endast för departementets, utan även för beskickningarnas och konsulatens verksamhet.

Hör var och en, som tagit kännedom om förhållandena under den föregående organisationens tid, torde det stå klart, att denna anmärkning äger fog. Å andra sidan torde det vara svårt att förneka, att sedan den nya organisationen trätt i kraft, en märkbar förändring ägt rum ifråga om personalens utbildning just i förevarande avseenden, en utveckling, som redan givit goda resultat och och som innebär de bästa löften för framtiden. Att denna utveckling i rätt riktning skulle främjas, om man nu återginge till en organisation liknande den, mot vilken 1918 års sakkunnige riktade en så skarp kritik, förefaller icke sannolikt.

Återstår slutligen att tillse, huruvida den ifrågasatta omläggningen av ärendenas fördelning mellan politiska och handelspolitiska avdelningen samt speciella handelsavdelningen må anses påkallad med hänsyn till de former, under vilka handelstraktatförhandlingar föras.

Så långt vår erfarenhet sträcker sig, är praxis på denna punkt i huvudsak följande. När det gäller handelsavtal av mindre betydelse eller av mindre' invecklad natur, torde förhandlingarna föras av någon tjänsteman i utrikesdepartementet, eventuellt handelsdepartementet eller av ministern i vidkommande land; i fråga om ärenden av mera teknisk karaktär, ställes givetvis speciell sakkunskap till förfogande. Gäller det åter handelsavtal av större betydelse eller mera, invecklad art, torde vanligen tillsättas en särskild förhand! ingskommission, i vilken fackmän, däribland representanter för näringslivet, i erforderlig utsträckning ingå. Den uppgift utrikesförvaltningens företrädare i eu sådan kommission har att fylla, torde närmast avse, förhandlingarnas politiska, taktiska och formella sidor.

Det nu anförda torde i allt väsentligt äga giltighet även i fråga om Sveriges representation vid handelspolitiska konferenser. Därest sådana anses vara av särskild vikt, torde, såsom skedde beträffande konferenserna i Genua och Geneve, komma att utsändas större delegationer, inom vilka den ekonomiska och kommersiella sakkunskapen företrädes av fackmän utanför förvaltningen (nationalekonomer, bankmän, industriidkare o. s. v.). Till konferenser i mera tekniska, frågor, avseende t. ex. tull- eller samfärdselväsendet, utsändas givetvis fackmän å vederbörande område. Särskilt torde böra framhållas, att när det gäller konferenser, sammankallade av Nationernas förbund, det naturliga redan ur sparsamhetssynpunkt synes vara att i de fall, då Sveriges representation anses böra innesluta någon företrädare för utrikesförvaltningen eller vara av rent diplomatisk karaktär, för sådant ändamål använda ministern i Bern. till vars särskilda uppgifter avsetts böra att företräda Sverige inom

12 Utländska. j*mforelso r.

Nationernas förbund. Sådana förhållandena äro och med den passiva handelspolitik Sverige hittills fört och sannolikt även i fortsättningen torde bliva i väsentlig grad hänvisat att föra, synes mindre sannolikt, att inom den svenska statsförvaltningen skulle komma att yppas något starkare behov av internationella handelspolitiska experter av det slag, som i vissa större länder tagas i anspråk för deras representation vid ekonomiska konferenser av olika

slag.

Även från de synpunkter, som sist avhandlats, synes sålunda någon ändring i nuvarande ordning för handelstraktatärendenas behandling inom utrikesdepartementet icke vara påkallad.

Till stöd för en ifrågasatt ändring av utrikesdepartementets organisation uti här ifrågavarande punkt lia åberopats vissa i Belgien, Frankrike och Danmark under senare tid vidtagna åtgärder, vilka skulle vara att betrakta som uttryck för en allmän tendens att från handläggningen av de rent politiska ärendena avskilja handelstraktatfrågorna.

Vad först angår det belgiska exemplet, lärer det vara riktigt, att, då inom utrikesministeriet i Bryssel år 1926 inrättades tvenne skilda avdelningar för politiska ärenden och handelsärenden, handelstraktatfrågorna tillfördes den senare avdelningen. Emellertid är att märka, att inom den belgiska administrationen icke synes finnas någon som helst motsvarighet till vare sig det svenska handelsdepartementet eller till kommerskollegium. Det ligger i öppen dag att, då vid sådant förhållande traktatärendenas beredning jämväl ur ekonomisk och kommersiell synpunkt torde falla inom utrikesministeriet, problemställningen är en helt annan än inom den svenska förvaltningen.

Vidkommande därefter det franska utrikesministeriet, har gjorts gällande, att detsamma under senare år nästan helt och hållet avkopplats från handelstraktatärendena, vilka numera så gott som fullständigt skulle hava koncentrerats i handelsministeriet. Såtillvida må detta vara riktigt, som icke blott den ekonomiska beredningen av dessa ärenden, liksom förhållandet är i Sverige, tillkommer sistnämnda förvaltningsorgan utan även själva för handling amu

i stor utsträckning torde anförtros åt de till handelsministeriet knutna experterna. Å andra sidan lärer, såvitt vi hava oss bekant, utrikesministeriets politiska och kommersiella avdelning hava bibehållits och alltjämt deltaga i handelstraktatärendenas handläggning. Utvecklingen i Frankrike, vilken delvis torde ha sin förklaring i personliga förhållanden, synes oss för övrigt vara belysande för det nära samband, som enligt vad ovan sagts, förefinnes mellan den centrala utrikesförvaltningens organisation samt handelsdepartementets ställning och uppgifter på här föreliggande område.

Slutligen har åberopats, att efter en nyligen företagen reorganisation av det danska utrikesministeriet, de rent politiska och de handelspolitiska ärendena numera handläggas på skilda avdelningar. Vi skola här icke ingå på frågan, i vilken mån de organisatoriska förutsättningarna för nu förevarande frågas ordnande i Sverige och Danmark äro jämförbara. I nämnda land finnes nämligen å ena sidan för handelstraktatärendenas behandling en särskild traktatkommission; å andra sidan torde utrikesministeriets andel i sådana ärendens utredning vara större än i Sverige.

För övrigt må anmärkas, att utrikesdepartementen i våra andra grannländer, Finland och Norge, i nu ifrågavarande hänseende allt fortfarande äro organiserade efter svenskt mönster och att sålunda traktatärendenas behandling därstädes ankommer å den avdelning, respektive de byråer, som handlägga de politiska frågorna.

I detta samband vilja vi ej underlåta att betona, att med hänsyn till de olikartade förhållanden, som i skilda länder bilda grundvalen för lösandet

av dylika organisatoriska frågor, allt för mycken betydelse e.i bör tillmätas utländska förebilder.

Om vi sålunda anse oss böra tillråda bibehållandet av nuvarande ären- Byråindeinw desfördelning mellan här ifrågavarande avdelningar, äro vi å andra sidan be- och”ha»

nägna att tillstyrka en ändrad indelning av byråerna å politiska och handels- ?deispolitiska politiska avdelningen. avdelningen

Som bekant grundar sig den nuvarande indelningen — frånsett pressbyrån, till vars ställning vi i det följande skola återkomma — å den s. k. geografiska principen, så att ärenden berörande vissa angivna länder behandlas å viss byrå, ärenden rörande andra länder å annan byrå o. s. v. En sådan anordning, som ligger till grund för utrikesdepartementens organisation i ett flertal länder, bland dem Norge, har givetvis motiverats med önskvärdheten av att på de olika byråerna ärendena skola behandlas av personer, som besitta särskilda kunskaper, sakliga och språkliga, beträffande det land vidkommande ärende berör.

Denna princip har, enligt vad erfarenheten visat, i åtskilliga avseenden haft gagneliga verkningar och medfört, att i stigande omfattning inom utrikesdepartementet funnits tillgänglig arbetskraft med erfarenhet om förhållandena i olika länder. Av personalen å varje byrå har kunnat fordras, att den skall ägna sin uppmärksamhet åt och följa med utvecklingen inom de länder, som ingå i byråns verksamhetsområde.

Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att nämnda princip äger vissa svagheter. Den har sålunda lett till, att ärenden av sakligt samma art handläggas på olika byråer inom avdelningen. Detta medför, utom en viss risk för olikformig behandling, även den nackdelen, att erfarenheter, som å en byrå vunnits vid behandlingen av en viss grupp av ärenden, ej omedelbart kommit en annan byrå till godo. Av detta och andra skäl har också visat sig nödvändigt att i viss omfattning koncentrera ärendena till saklig behandling av viss tjänsteman, oavsett vilket land de närmast beröra. På grundval av vunna erfarenheter har också inom utrikesdepartementet utarbetats ett förslag till ändrad byråindelning inom politiska och handelspolitiska avdelningen, ett förslag, som går ut på följande indelning av ärendena:

I:sta Byrån: Ärenden av politisk natur, såsom frågor rörande statsöverhöghet, statsformer och konstitutioner, allianser, neutralitet, krig och fred, skiljedom och förlikningsväsende, underhandlingar om Sveriges deltagande i politiska konferenser och kongresser samt ärenden rörande Nationernas förbund och Fasta domstolen.

II:dra Byrån: Ärenden av handelpolitisk natur, såsom underhandlingar och avtal rörande handel, sjöfart och samfärdsel samt dylika avtals tolkning, underhandlingar om Sveriges deltagande i ekonomiska konferenser och kongresser samt tullar och acciser.

III:dje Byrån: Underhandlingar och avtal rörande sociala frågor, däribland ärenden rörande internationella arbetsorganisationen samt rörande Sveriges deltagande i sociala konferenser och kongresser, finanspolitiska, beskattnings- och sjöfartstekniska ämnen, frågor rörande mynt, mått, mål och vikt, internationella ekonomiska institutioner, klagomål och krav med anledning av krig och oroligheter samt det löpande informationsarbetet på det politiska området.

Ehuruväl den geografiska byråindelningen synes erbjuda övervägande fördelar, när det gäller länder, vilka äga vitala eller viktiga intressen i hela världen och redan på den grund måste giva sina utrikesdepartement en däremot svarande vidlyftig utrustning, finna vi dock, att, när det gäller en till arbetskrafterna så pass begränsad organisation som vårt utrikesdepartement, de starkare skälen tala för en övergång till en byråindelning, grundad på ärendenas

sakliga art. Närmast synes därvid böra ifrågakomma eu indelning av i huvudsak det slag, som ovan angivits.

En . ändrad organisation enligt nu antydda grunder bör enligt vår mening dock icke medföra^ att de intressen, som den geografiska principen avsett att tillgodose, lämnas åsido. Fortfarande bör sålunda varje tjänsteman å avdelningen oavsett det sakliga specialområde han fått sig anförtrott — hava sig ålagt att med hänsyn tagen till hans särskilda förutsättningar, särskilt följa utvecklingen i visst eller vissa anvisade länder.

dÄÄä. . Enligt den organisation, som ovan skisserats, skulle ärenden av handelspolirtsk natur, främst bland dem handelsavtalsfrågorna, sammanföras å en byrå och därigenom skapas en handelstraktatbyrå, där ifrågavarande ärenden skulle bliva föremål för den beredning, som efter den tidigare behandlingen hos andra statsorgan utrikesdepartementet har att giva dessa. Denna byrå skulle givetvis organiseras så,^ att avdelningschefen skulle inom densamma ha tillgång till den skolade arbetskraft, som i första hand är erforderlig för utrikesdepartementets^ handläggning av här ifrågavarande ärenden. Det är också givet, att inom byrån skulle i högre grad än som för närvarande är fallet å de geografiska byråerna bliva tillgänglig sakkunskap å det rent kommersiella området, särskilt vad det svenska näringslivet angår. Den föreslagna anordningen synes därför även i detta avseende tillfredsställa berättigade önskemål. Tjänstemännen på handelstraktatbyran skulle också ha till uppgift, att när hänvändelse ej gjordes direkt till avdelningschefen eller, såsom ofta sker, hans överordnade, stå näringslivets män till tjänst för lämnande av upplysningar i handelsavtalsfrågor och för mottagande av de framställningar, som dessa på detta stadium av ett traktatärendes handläggning kunde önska göra. Det vill synas, som om genom inrättandet av en sådan handelstraktatbyrå inom politiska och handelspolitiska avdelningen skulle, i avseende å beredningen av de viktigaste bland de handelspolitiska ärendena, handelsavtalsfrågorna, bättre vinnas den ökade enhetlighet och koncentration, varom, såsom redan nämnts, direktiven tala, än genom sagda ärendens avskiljande från ovannämnda avdelning och överflyttande till speciella han delsavdelningen.

På anförda grunder anse vi oss sålunda principalt böra förorda, att nuvarande fördelning av ärenden mellan speciella handelsavdelningen samt politiska och handelspolitiska avdelningen i huvudsak bibehålies samt att sistnämnda avdelning erhåller en byråindelning efter de behandlade ärendenas art, därvid ärenden av handelspolitisk art sammanföras å en särskild byrå (handelstraktatbyrån).

Skulle emejlertid de olägenheter, som förmenas vidlåda nuvarande organisation vad angår handelstraktatfrågomas handläggning inom utrikesdepartementet. anses vara så stora, att en ändring därutinnan måste vidtagas utan en utredning av problemet i hela dess vidd, framstå, för oss de tidigare angivna olägenheter, som skulle vara förknippade med speciella handelsavdelningens inflyttande såsom en särskild byrå under politiska och handelspolitiska avdelningen i enlighet med det av ICrungl. Maj:t vid 1924 års riksdag framlagda förslaget, såsom mindre betänkliga än de nackdelar, som skulle följa av att liandelstraktatfrågornas handläggning genom själva organisationen avskildes från sistnämnda avdelnings verksamhetsområde och överfördes till speciella handelsavdelningen.

Sammaufatt- Vi

sammanfatta vår mening på- följande sätt:

mng' Lösningen av det problem, som i första hand blivit de sakkunnige förelagt, handelstraktatärendenas behandling, erfordrar i själva verket, att hela den nuvarande ordningen för dessa ärendens beredning — inom kommerskollegium

(lantbruksstyrelsen och vissa andra verk), handelsdepartementet och utrikesdepartementet — upptages till behandling i ett sammanhang.

Då emellertid enligt de sakkunnige givna direktiv en sådan allmän undersökning ej ingår i deras uppdrag, vilket begränsats att avse allenast utrikesdepartementet, hava vi alltså haft att bygga våra förslag på den förutsättningen, att ändring ej är avsedd att vidtagas med avseende å kommerskollegii och handelsdepartementets befattning med ifrågavarande ärenden.

Såsom ovan påvisats, hava kommerskollegium och handelsdepartementet att i det väsentliga verkställa beredningen av handelstraktatärenden, såvitt angår dessas ekonomiska och kommersiella sidor. Då ett sådant ärende överlämnas till utrikesdepartementet, är det fördenskull till sina ekonomiska och kommersiella delar i huvudsak redan färdigberett.

Vid sådant förhållande bör enligt vår mening utrikesdepartementets organisation, såvitt angår beredningen av handelstraktatärenden, icke anordnas på ett sätt, som skulle innebära upprättandet av en ytterligare och tredje instans för tillgodoseendet av väsentligen samma synpunkter, vilka de två redan befintliga hava att företräda. Denna organisation bör fastmera anordnas på det sätt. som bäst möjliggör ett tillgodoseende av de politiska, traktattekniska och förhandlingsmässiga synpunkterna.

Från denna utgångspunkt och med hänsyn till det nära samband, som, enligt vad ovan likaledes framhållits, förefinnes mellan de ekonomiska och politiska sidorna av handelstraktatärendena, kunna vi ej annat än förorda bibehållandet av nuvarande ordning, som genom sagda ärendens förläggande till politiska och handelspolitiska avdelningen ger ett organisatoriskt uttryck åt nämnda samband.

Enligt vår på erfarenheten stödda övertygelse finnes ingen grund att befara, att den kompetens, som erfordras för den på ifrågavarande avdelning ankommande beredningen av handelstraktatärendena, icke skulle kunna förenas med de kvalifikationer, som ledningen av avdelningens verksamhet i övrigt kräver, eller att omfattningen av de rent politiska uppgifterna skulle förhindra vederbörande tjänsteman från att åt handelstraktatärendena ägna allt det intresse och all den uppmärksamhet, som dessas stora vikt påkallar. I syfte att, beträffande handelstraktatärendenas beredning, förverkliga de önskemål, som framställts i ovanberörda direktiv — d. v. s. vinnande av ökad enhetlighet och koncentration samt bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter -— föreslå vi, att i den nuvarande arbetsfördelningen å politiska och handelspolitiska avdelningen vidtages den ändring, att en särskild handelstraktatbyrå där inrättas.

Vad de kommersiellt tekniska ärendena angår, förorda vi i första hand att. såsom hittills å extra stat, en speciell handelsavdelning bibehålies för deras handläggning. Skulle emellertid en sådan ordning av organisatoriska eller andra skäl anses olämplig, förorda vi, att i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag till 1924 års riksdag behandlingen av dessa ärenden förlägges till en särskild byrå inom politiska och handelspolitiska avdelningen.

Vi vilja slutligen framhålla

att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906 och ägde bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om en skild behandling av politiska ärenden och handelstraktatärenden,

att denn?^ organisation blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som under världskriget,

att den enhälligt förklarats olämplig av 1918 års sakkunnige.

att såväl den år 1919 sittande regeringen som samma års riksdag anslutit sig till denna uppfattning,

att efter den nuvarande organisationens tillkomst en ytterligare instans in-

it;

InlndTiinf.

rättats för handelstraktatärendenas behandling', nämligen handelsdepartementet.

ntt — oaktat regeringen sedermera vid olika tillfällen haft direkt anledning att taga ställning till olika sidor av utrikesdepartementets organisation — vid intet tillfälle ifrågasatts en sådan ändring, som skulle inneburit handelstraktatärendenas avskiljande från de politiska ärendena, samt

att en återgång i nu förevarande avseende till en organisation, liknande den som gällde under tiden 1906—1919, enligt vår mening skulle innebära ett avsteg från riktiga grunder för departementets organisation och fördenskull måste av oss bestämt avstyrkas.

Utrikesdepartementets personalbehov.

När det gäller att bedöma personalbehovet inom utrikesdepartementet böra till en början beaktas vissa särskilda omständigheter, som utesluta varje direkt jämförelse med andra statsdepartement.

Vart och ett av de övriga departementen har, i Sverige liksom annorstädes, att handlägga vissa bestämda grupper av ärenden, hänförande sig till viss huvudgren av den statliga verksamheten. Arbetsområdet är med andra ord mer eller mindre klart avgränsat med hänsyn till ärendenas art och sakliga innebörd. Inom detta område omhänderhar vederbörande departement ärendenas slutliga beredning före föredragningen och avgörandet inför Kungl. Maj:t. Enligt den för Sverige säregna, historiskt givna förvaltningsorganisationen är därvid departementets behandling av frågorna av övervägande formell natur, medan den sakliga beredningen väsentligen omhänderhaves av de under departementen hörande centrala ämbetsverken. Detta system medför, att departementen kunna vara och äro utrustade med en jämförelsevis fåtalig personal, vilket givetvis icke vore tillfyllest, om de centrala ämbetsverkens ärendesbehandling försigginge inom departementen.

Utrikesdepartementet intager ensamt bland departementen i nu nämnda hänseende en särställning. Dess ämbetsområde är icke alltefter frågornas sakliga innebörd begränsat till jämförelsevis få ärendesgrupper, utan dit höra över huvud taget alla frågor, som i ena eller andra avseendet röra vårt förhållande till utlandet. Principiellt sett gripa därför utrikesdepartementets uppgifter över samtliga områden av statsförvaltningen. Inom detta vidsträckta arbetsfält är å andra sidan ärendesbehandlingen till väsentlig del av annan art än inom Kungl. Maj:ts kansli i övrigt. Beredningen av frågor för avgörande inför Kungl. Maj :t — som för andra departement är huvudsaken — förekommer för utrikesdepartementets del endast i jämförelsevis ringa omfattning, nämligen allenast i ärenden, där departementet är så att säga slutmyndighet, alltså särskilt i vissa politiska spörsmål samt givetvis i frågor som röra utrikesförvaltningens egna administrativa förhållanden. I övrigt är departementets uppgift till huvudsaklig del att leda beskickningarnas och konsulatens arbete och att förmedla förbindelsen mellan dessa organ, å ena, samt fackmyndigheterna ävensom samhälls- och näringslivets representanter i hemlandet, å andra sidan. Härvid har utrikesdepartementet icke såsom andra departement några underlydande centrala ämbetsverk till sitt förfogande.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter -— arbetsuppgifternas mångskiftande beskaffenhet, verksamhetsområdets vidsträckta omfattning och frånvaron av underlydande centrala ämbetsverk — kräves uppenbarligen, att i utrikesdepartementet finnes anställt ett i förhållande till andra departement jämförelsevis stort antal tjänstemän i högre och lägre grad.

Till behovet av en jämförelsevis talrik personal inom utrikesdepartementet

bidrager ytterligare ett betydelsefullt förhållande. För att möjliggöra eu allsidig utbildning för utrikestjänsten — särskilt numera sedan den förutvarande dualismen i fråga om rekrytering och utbildning mellan en diplomatisk och eu konsulär tjänstemannakår avskaffats — har, såsom ovan påpekats, principiellt fastslagits, att de yngre tjänstemännen skola med lämpliga tidsmellanrum förflyttas mellan beskickningar och konsulat samt omväxlande därmed tjänstgöra inom utrikesdepartementet på dess olika avdelningar. Denna cirkulation är obestridligen ur organisatorisk synpunkt riktig och har tvivelsutan väsentligen bidragit till den märkbara förbättring i avseende å personalens utbildning, som på senare tid inträtt. Men denna nödvändiga cirkulation medför givetvis, att — bortsett från ett fåtal befattningar, där på grund av särskilda skäl större permanens förefinnes — posterna inom utrikesdepartementet byta innehavare i en utsträckning, vartill motsvarighet saknas inom den inre förvaltningen. Att den rutin och erfarenhet inom visst specialområde, som vinnes genom mångårig tjänstgöring på samma plats, därför icke kan, särskilt beträffande sekreterare- och attachégraderna, stå utrikesdepartementet till buds i samma omfattning som övriga ämbetsmyndigheter. torde ligga i öppen dag. Härtill kommer, att på grund av dessa relativt täta personalbyten inom utrikesdepartementet de högre befattningshavarnas, framför allt avdelningschefernas, tid och krafter i betydligt större utsträckning än eljest skulle vara nödigt, måste tagas i anspråk för den yngre personalens handledning och utbildning, vilket uppenbarligen medför en avsevärd ökning i nämnda chefers arbetsbörda.

Vid bedömandet av personalbehovet i utrikesdepartementet bör ej heller lämnas ur sikte att, särskilt med hänsyn till avsaknaden av underordnad diplomatisk personal vid vissa beskickningar, departementets tjänstemän i ej ringa utsträckning måste anlitas för vikariatsförordnanden under vederbörande ministrars ledighet. Slutligen är att märka, att departementets arbetskrafter kontinuerligt tagas i anspråk för särskilda uppdrag i utlandet, nämligen dels vid Nationernas förbunds ordinarie möten och de under förbundets auspicier tid efter annan anordnade specialkonferenserna, dels ock vid de talrika mellanfolkliga sammankomster och förhandlingar på olika områden, i vilka Sverige har att deltaga. Av dessa skäl måste man nödvändigtvis räkna med att icke blott tjänstemännen i högre grad utan även sådan underordnad personal, som anlitas för sekreterarehjälp, under avsevärda tider årligen äro frånvarande från departementet.

Utrikesdepartementets nuvarande personalutrustning har i huvudsak bestämts i samband med de åren 1919 och 1921 genomförda organisationsändringarna. På grundval av 1923 års besparingskommittés förslag beslötos emellertid vid 1924 års riksdag vissa indragningar, varigenom följande befattningshavare överfördes å övergångsstat, nämligen chefen för personal- och administrativa avdelningens byrå för utländska studieresor, passärenden m. m., en förste legationssekreterare å politiska och handelspolitiska avdelningen samt en förste arkivarie och en andre arkivarie å arkivet. I sammanhang med den granskning, vilken Kungl. Maj:ts kansli vid 1926 års riksdag underkastades, vidtogos eu del ytterligare minskningar i avseende å utrikesdepartementets personal. Sålunda sattes då chefen för arkivet, ävensom en byråsekreterare å rättsavdelningen å övergångsstat. Samtidigt verkställdes en noggrann undersökning av departementets behov av underordnad personal, skrivbiträden och expeditionsvakter, som inskränktes till vad som under föreliggande omständigheter ansågs oundgängligen erforderligt.

Härav framgår, att personalbehovet för utrikesdepartementet under de senaste fyra åren redan två gånger varit föremål för undersökning i indragningsoch besparingssyfte. Vid sådant förhållande lärer det knappast kunna vara

2—274350

att förvänta, att nu några mer avsevärda ytterligare inskränkningar skola vara att föreslå.

Politiska och Med avseende särskilt å personalbehovet å den politiska och handelspolitiska sk!T avdelnin" avdelningen ma erinras därom, att å avdelningens geografiska byråer enligt nu- 'pcTK nm varai)de organisation äro placerade, förutom de trenne byråcheferna, tre förste legationssekreterare eller vicekonsuler, varav en å övergångsstat. Dessutom har under senare tid en av de tvenne tjänstemän i lönegraden B 26, resp. B 21, vilka enligt den ursprungliga placeringsplanen avsetts såsom sekreterarebiträde åt utrikesministern resp. kabinettssekreteraren, disponerats av avdelningen. Eu minskning i den förefintliga personalstyrkan synes med hänsyn till avdelningens _ arbetsbörda icke kunna ifrågakomma. I detta samband får ej förbises, att tjänstemännen därstädes i större utsträckning än som är fallet med avseende å övriga avdelningar tagas i anspråk vid de internationella sammankomster i Geneve och annorstädes, varom i det föregående talats.

Pressbyrån. Vid sidan av den politiska och handelspolitiska avdelningens tre geografiska byråer, vilkas ifrågasatta omorganisation i det föregående behandlats, står vidare en 'pressbyrå. Dess uppgift är att omhänderliava utrikesdepartementets förbindelser med den in- och utländska pressen. Byrån och närmast dess chef ha sålunda att förmedla alla departementets upplysningar och meddelanden till tidningarna antingen direkt eller genom anlitande av förefintliga telegram- och nyhetsbyråer samt att därvid välja den form och det spridningssätt, som för varje fall kan vara lämpligast. Med hänsyn till arbetets art är det av vikt, att pressbyråchefen står. i nära personlig kontakt med ledande pressmän av olika läger och åsiktsriktningar. Byrån har vidare att fortlöpande hålla utrikesledningen underrättad om vad som förekommer av intresse i såväl svenska som utländska tidningar och att förse departementets olika avdelningar med aktuellt pressmaterial. För dessa ändamål måste svenska tidningar och ledande utländska pressorgan dagligen läsas samt översikter och sammanställningar verkställas. _ Såsom informationsförmedlare och förbindelseleder med utlandets press äro i vissa huvudstäder anställda särskilda pressombud, vilka lyda under pressbyråchefen och från honom mottaga anvisningar och instruktioner. På byrån ankommer vidare bland annat att informera våra beskickningar och konsulat rörande regeringsåtgärder och riksdagsbeslut på den inre politikens område av betydelse för utlandet.

Av denna redogörelse torde framgå, att, även om pressbyråns viktigaste åligganden falla inom det politiska området, dess verksamhet likväl sträcker sig över utrikesdepartementets hela arbetsfält, och att byrån måste stå i ständigt direkt samarbete med departementets samtliga avdelningar. Denna särställning synes lämpligen böra komma till uttryck även i själva organisationen, såsom fallet är inom vissa främmande utrikesministerier.

Vi anse oss följaktligen böra föreslå, att pressbyrån lösgöres från den politiska och handelspolitiska avdelningen och — i likhet med departementets arkiv — direkt underställes kabinettssekreteraren.

Personal- och Personal- och administrativa avdelningen är i enlighet med den av 1919 och Tiva™vdelnin ars riksdagar fastställda organisationen indelad i tvenne byråer, nämligen

3 mn~ personal- och räkenskapsbyrån (personalbyrån) samt byrån för utländska studieresor, passärenden m. m. (ceremonibyrån). Fråga har nu väckts därom att den^av 1924 års riksdag å övergångsstat satta byråchefstjänsten å ceremonibyrån skulle återföras till ordinarie stat, under det att från samma stat skulle utgå den andra byråchefsbefattningen å avdelningen.

Med avseende å behandlingen av förevarande avdelnings organisation vid

1924 års riksdag torde böra erinras därom, att Kungl. Maj:t i proposition nr 160 med anledning av 1923 års besparingskommittés utlåtande i ämnet förklarade sig anse, att ceremonibyrån borde kunna läggas direkt under avdelningschefen. Å. andra sidan fann Kungl. Maj:t på anförda skäl icke tillrådligt att ledningen av personalbyrån ålades denne. Kungl. Maj:ts förslag bifölls av riksdagen.

Då efter statsmakternas så nyligen fattade beslut i förevarande ärende icke tillkommit någon ny omständighet av beskaffenhet att kunna öva inflytande å hithörande spörsmål, anse vi oss icke kunna tillstyrka den ifrågasatta förändringen av personalavdelningens organisation, så mycket mindre som frågan, huruvida genom nämnda åtgärd någon besparing för statsverket skulle uppkomma, beror på omständigheter, angående vilka det icke lärer tillkomma de sakkunnige att göra något uttalande.

Med avseende å personalbehovet i övrigt inom utrikesdepartementet anse vi oss icke böra föreslå någon förändring i den nu bestående organisationen.

Stockholm den 27 december 1927.

Utrikesdepartementet i övrigt.

Utlåtande av herr Bergendal, i vars yrkande och allmänna motivering herr Nilsson instämt.

Utrikesdepartementets nuvarande organisation är följande:

Kabinettssekreteraren i egenskap av utrikesministerns närmaste man utövar den omedelbara ledningen av departementets arbete. Departementet är indelat på fyra huvudavdelningar, envar under en avdelningschef, nämligen politiska och handelspolitiska avdelningen med fyra därtill hörande byråer, därav en särskild pressbyrå, rättsavdelningen med två byråer, personal- och administrativa avdelningen med två byråer och speciella handelsavdelningen (på extra stat). Vid sidan av avdelningarna står arkivet.

_ En uppställning rörande utrikesdepartementets nuvarande organisation återfinnes såsom Bil. A.

Behovet av eu handelsavdelning.

Enligt utrikesministerns direktiv för de sakkunnigas arbete bör uppmärksamhet särskilt ägnas den politiska och handelspolitiska avdelningens samt speciella handelsavdelningens inbördes förhållande. Därvid bör enligt samma direktiv övervägas på vad sätt handelstraktatärendena lämpligen böra behandlas inom departementet för bästa möjliga tillgodogörande av kommersiella synpunkter, liksom över huvud taget huru ökad enhetlighet och koncentration må kunna vinnas i avseende å beredningen av handelspolitiska ärenden.

Utrikesdepartementets nuvarande organisation tillkom på förslag av de sakkunniga, som år 1918 tillkallades för verkställande av en allsidig utredning angående behovet av förändringar och utvidgningar inom utrikesförvaltningen. Kommittén, som bestod av följande personer, nämligen landshövdingen E. Trolle, ordförande, framlidne statsministern Hj. Branting, dåvarande envoyén friherre E. Ramel, dåvarande generalkonsuln U. T. Undén, friherre Th. Adelswärd samt direktören för Sveriges allmänna exportförening E. Nyländer, framhöll i sitt rörande utrikesdepartementet avgivna betänkande, att de ekonomiska intressena i allt högre grad trängt sig i förgrunden vid förbindelserna länderna emellan, och att överenskommelser på det ekonomiska området ofta visat sig innebära politiska avgöranden av synnerligen vittgående betydelse. Den allmänna utvecklingen hade med andra ord medfört en förskjutning inom utrikesdepartementets verksamhetsfält, till vilken hänsyn nödvändigtvis måste tagas vid uppgörandet av ny organisationsplan för departementet. Sedan de ekonomiska frågorna trätt i första planet, och på den yttre liksom på den inre politikens område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska, kunde det icke vara riktigt att bibehålla en organisation byggd på en artskillnad hos ärendena, vilken utvecklingen tenderade att upphäva. Därest ekonomiska fak-

torer i väsentlig mån inverkade på ett lands utrikespolitik, syntes det föga ändamålsenligt att inom departementet förlägga de ekonomiska frågornas handläggning till en annan avdelning än den, som fått sig de politiska ärendena tilldelad. En sammanslagning syntes här böra ske. Endast därigenom möjliggjordes den helhetsuppfattning av läget, den samlade översikt, som vore nödvändig för att i dess olika konsekvenser kunna bedöma ett handlande i ena eller andra riktningen.

1918 års sakkunniga stodo sålunda i princip på den ståndpunkten, att handläggningen av politiska och kommersiella ärenden inom utrikesdepartementet borde sammanföras till en och samma avdelning. Denna ståndpunkt blev emellertid icke i praktiken genomförd. Redan de sakkunniga föreslogo nämligen, att tillsvidare skulle inom utrikesdepartementet upprättas en speciell handelsavdelning för behandling av kommersiella informationsärenden och andra frågor av kommersiellt teknisk natur. På denna avdelning, vilken fortfarande äger bestånd, hava därjämte alltifrån början — på sätt sedermera genom en år 1925 vidtagen ändring i instruktionen för departementet fastslagits — handlagts ärenden angående åtgärder i särskilda fall rörande tillämpningen av i utlandet gällande lagar och bestämmelser inom olika näringslivets områden, såsom för utverkande av undantag från förefintliga export- och importförbud. av befrielse från tull- och sjöfartsavgifter eller av restitution av sådana avgifter eller eljest för vinnande av lättnader för näringslivet.

Nyss återgivna uttalande av 1918 års sakkunniga angående det nära samband, som i våra dagar är rådande mellan utrikespolitik och ekonomi, äger uppenbarligen i det väsentliga alltjämt sin giltighet, även om detta samband nu framträder på ett i viss mån annat sätt än vad särskilt under krigsförhållandena var fallet. Ty att i det nutida internationella livet i vidsträcktaste mån de politiska och ekonomiska frågorna gripa in i varandra, lärer icke kunna förnekas. Både före och efter kriget hava de ekonomiska faktorerna i dominerande grad varit bestämmande för utvecklingen av olika staters politiska förhållanden till varandra, liksom på det mellanstatliga området med politiska åtgärder i största omfattning fullföljts ekonomiska syften och omvänt. På ett i ögonen fallande sätt har detta förhållande framträtt vid olika staters tävlan om världens råvarutillgångar och avsättningsmarknader. Det synes också uppenbart, att det under senare tider alltmera ökade statliga ingripandet på det ekonomiska livets områden är ägnat att stegra de ekonomiska frågornas politiska betydelse redan med hänsyn till de vidgade friktionsytor direkt mellan staterna, som därigenom otvivelaktigt skapats.

Dessa synpunkter måste ovillkorligen leda till att det statsorgan — utrikesdepartementet — som har att svara för den yttre politikens handhavande. bör vara så utrustat, att det äger förmågan att vederbörligen bedöma, mot varandra väga samt över huvud taget handlägga frågor av förevarande art. Men därav följer icke, att de politiska och kommersiella ärendena skola behandlas av samma avdelning inom departementet. Detta är en fråga av organisatorisk art och får lösas på samma sätt som andra organisatoriska frågor. Därest ärendena icke äro flera till antalet och mer olikartade till innehållet än att en och samma person kan äga erforderlig kompetens och nödig tid att med tillbörlig grundlighet omhänderhava den omedelbara och effektiva ledningen av dem samtliga, böra de hänföras till samma avdelning. Om det åter brister i fråga om endera eller bägge av dessa förutsättningar, har man här liksom i andra fall att vidtaga en rationell arbetsuppdelning mellan två vid sidan av varandra stående avdelningar, tillhopa representerande den sakkunskap och arbetskapacitet, som är för omfattande att kunna förenas på en hand, och samtidigt att sörja för att den enhetlighet och samverkan vid ärendenas handläggning, som kräves, vinnes genom anordnande av erforderligt sam-

arbete och genom ledningen från eu gemensam sammanhållande och fördelande överinstans.

_Yad då först angår den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningens arbetsområde må till en början anmärkas, att de rent politiska frågorna på de senaste åren erhållit en omfattning och betydelse även för vårt lands vidkommande, som 1918 års sakkunniga knappast torde hava räknat med. Orsaken härtill är i främsta rummet att tillskriva det internationella samarbete på det politiska området, som numera äger rum inom Nationernas förbunds ram, och vari jämväl de mindre staterna deltaga. Detta arbete kulminerar vid de årligen återkommande mer iin månadslånga förbundsförsainlingarna. För de vidlyftiga förberedelserna och efterarbetena till dessa möten har chefen för politiska avdelningen närmast att svara. Under själva mötena, i vilka i varje fall utrikesministern plägar personligen deltaga, tillkommer det maktpåliggande och ansvarsfulla arbetet att förmedla den omfattande och ömtåliga kommunikationen mellan Stockholm och Geneve. Bestyret härmed åvilar, förutom kabinettssekreteraren, närmast chefen för politiska avdelningen. En liknande befattning äger ifrågavarande avdelningschef i större eller mindre utsträckning att taga med avseende å ärenden, som behandlas vid de ofta förekommande specialkonferenserna i Geneve, där Sverige är representerat, exempelvis avrustningskonferensen. På politiska avdelningen ankommer även det tidsödande utarbetandet av den blå bok rörande Nationernas förbunds arbeten, som årligen publiceras.

Vidare må erinras om den redogörelse, som enligt regeringsformen § 54 årligen skall lämnas utrikesnämnden rörande de allmänna utrikespolitiska förhållanden, som kunna för riket erhålla betydelse. Utarbetandet av denna redogörelse, som sker på chefens för politiska avdelningen ansvar, är av utomordentligt krävande beskaffenhet och fordrar långvariga förberedelser. På nämnde avdelningschef faller även i betydande omfattning förberedelserna till de ofta förekommande föredragningarna inför utrikesnämnden. Bestyret härmed ökas än mer därigenom, att i allt större utsträckning kräves, att förberedande utredningar i olika frågor skola tillställas nämndens ledamöter före varje sammanträde.

Till politiska avdelningen hör ytterligare beredningen av överenskommelser av politisk natur, varpå som exempel kan pekas på de under de senare åren talrikt förekommande förliknings- och skiljedomsavtalen med främmande makter. Avdelningen har vidare att bilda centralpunkten för den ständigt fortgående politiska rapporteringen från våra beskickningars sida. Bapporterna, vilka bland annat bilda utgångsmaterialet för nyssberörda redogörelse enligt § 54 regeringsformen, skola läsas, sovras, bearbetas och föredragas för utrikesledningen samt i lämplig form och utsträckning kommuniceras — förutom i viss omfattning med mjurdigheter i hemlandet ■— med de skilda beskickningarna, för vilka dessa rapporter Utgöra en oundgänglig förutsättning för en allsidig utrikespolitisk orientering.

Bland andra ärendesgrupper, som — bortsett från pressbyråns verksamhet — enligt nuvarande organisation falla under politiska och handelspolitiska avdelningen må särskilt nämnas den för närvarande högst betydande och tidsödande gruppen handels- och sjöfartsavtal, som ofta påkalla vidlyftiga utredningar och förhandlingar. Till avdelningen höra vidare avtal rörande sociala frågor, avtal rörande finanspolitiska frågor såsom skatter, tullar och acciser, avtal rörande mynt, mått. mål och vikt, klagomål med anledning av beskattning arsvenskar i utlandet, överenskommelser rörande kommunikationsväsendet, underhandlingar om Sveriges deltagande i politiska, ekonomiska och sociala konferenser och kongresser, diplomatiska framställningar avseende klagomål och krav i anledning av krig och oroligheter m. m.

Utöver de nu nämnda, mera regelbundet återkommande arbetsuppgifterna har avdelningen dessutom att handlägga en mångfald av extraordinära och oförutsedda ärenden av politisk art, vilkas beredning alltid måste utgöra en avsevärd del av ett utrikesdepartements verksamhet. Dessa ärenden, som ofta äro av ömtålig beskaffenhet och fordra snabb och säker handläggning, sätta i hög grad sin prägel på avdelningen och taga särskilt avdelningschefens tid och krafter i anspråk i betydande omfattning.

Av väsentligen annan art äro de arbetsuppgifter, som åvila speciella handelsavdelningen. På denna avdelning och närmast dess chef ankommer det att utgöra centralpunkten för utrikesförvaltningens verksamhet på det kommersiella och ekonomiska området. Han har att leda utrikesorganens, beskickningars och konsulats, rapportverksamhet i dessa ämnen, att i sådant avseende giva nämnda organ anvisningar och instruktioner, att mottaga, granska och sovra inkommande rapporter, att tillse, att rapportmaterialet i behövlig utsträckning delgives utrikesleduingen samt skyndsamt och i lämplig form vidarebefordras till intresserade myndigheter och näringskorporationer, att från samma myndigheter och korporationer mottaga önskemål och framställningar om utredningar och upplysningar rörande utländska förhållanden samt att tillse, att sådana utredningar och upplysningar införskaffas genom respektive utlandsorgan och därefter utan tidsutdräkt ställas till vederbörandes förfogande. Speciella handelsavdelningen har vidare, såsom redan i det föregående omförmälts, att stå det svenska näringslivet till tjänst och lämna dess utövare sitt bistånd när det gäller att söka ordna upp mellanhavanden med utländska myndigheter och uppkomna komplikationer av kommersiell art, vilka merendels äro av den art, att de kräva ett snabbt och effektivt ingripande. Såsom exempel härpå må nämnas frågor om utverkande av export- och importlicenser i främmande länder, av lättnader i fråga om tullbehandling och tullformalitcter. rättelse beträffande tullrubricering, befrielse eller nedsättning i sjöfartsavgifter o. s. v. Chefen för speciella handelsavdelningen bör sålunda vara och har jämväl blivit den naturliga förbindelseleden i kommersiella och ekonomiska frågor mellan näringsmyndigheterna och näringsorganisationerna i hemlandet, å ena, samt utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen, å andra sidan.

Därjämte har avdelningen att mottaga förfrågningar och framställningar i kommersiella ämnen, vilka inkomma från utlandet, vare sig genom främmande makters representanter i Stockholm eller genom de svenska utlandsorganen. samt att bereda härigenom uppkommande ärenden. Särskilt avdelningschefen måste till följd härav hålla sig noggrant underrättad om hithörande förhållanden inom Sveriges statsförvaltning och näringsliv, liksom det även, med hänsyn till avdelningens övriga ovannämnda åligganden, för honom är en viktig uppgift att ingående följa den allmänna handelspolitiska och världsekonomiska utvecklingen.

Uppenbart är, att den olikartade beskaffenheten hos de till utrikesdepartementets handläggning hörande huvudgrupper av ärenden — politiska och kommersiella — varom i det föregående talats, ställer väsentligen olika krav på de personer, som hava att svara för ärendenas behandling. För den förra gruppen fordras en person, som först och främst är sakkunnig på det allmänt politiska området och väl förtrogen med de uppgifter och arbetsmetoder, som där böra komma till användning. De rent diplomatiska kvalifikationerna och den formella skolningen måste komma att i en dominerande grad träda i förgrunden. Vid besättandet av chefsposten för den avdelning, som har dessa ärenden sig anförtrodd, torde därför i regel komma i fråga någon dugande yngre tjänsteman inom utrikesförvaltningen, för vilken tyngdpunkten i avseende å tidigare verksamhet legat i långvarig tjänstgöring vid våra beskickningar utom-

lands samt i handhavandet av politiska frågor inom utrikesdepartementet. För chefskapet å den avdelning, där handelsärendena inom departementet behand- Jas, lärer däiemot i första hand krävas speciell inriktning’ på ekonomiska spörsmai, i möjligaste man ingående förtrogenhet med och förståelse för det svenska näringslivet . och dess önskemal, helst i förening med långvarig föregående verksamhet i hemlandet, omfattande teoretiska och praktiska kunskaper i de ämnen, som falla inom den ekonomiska politikens område, samt personlig känning eller i varje fall naturlig fallenhet att söka och vinna kontakt med representanterna för näringslivet och näringsmyndigheterna. Givetvis utesluta nu nämnda personliga betingelser icke varandra, men det torde icke vara för mycket sagt, att dessa kvalifikationer endast undantagsvis kunna förutsättas förenade hos samma person. Pa en dylik tillfällighet kan icke rimligtvis en fortbestående organisation byggas.

Redan den ovan gjorda uppräkningen av de arbetsuppgifter, soin för närvarande vila på cheferna för politiska och handelspolitiska avdelningen samt speciella handelsavdelnmgen, torde emellertid med tillräcklig tydlighet visa, att, även om^det vore möjligt att finna en person, lämplig att förena chefskapen för bada avdelningarna, arbetsfältets omfattning och arbetsmängdens storlek skulle bliva alltför betydande för att avdelningschefen skulle kunna lyckligt gå i land med dessa dubbla uppgifter. Med den ingående kunskap jag under ett nära fyraårigt chefskap för utrikesdepartementets speciella handelsavdelning förvärvat rörande avdelningens arbetsbörda och den allmänna kännedom jag äger om arbetet på politiska avdelningen vågar jag också bestämt påstå, att det måste överstiga en mans arbetsförmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla de ansprak ett sammanförande av alla dessa ärenden på en hand skulle medföra. Enligt min erfarenhet äro samtliga de fyra avdelningschefsbefattningarna i utrikesdepartementet av mycket" krävande och arbetstyngd natur, och detta gäller icke minst chefsposterna på politiska avdelningen och handelsavdelningen.

Under sådana omständigheter skulle en organisation, sådan som 1918 års sakkunniga tänkt sig, ehuru den sedermera ej förverkligats — enligt vilken samtliga politiska, och kommersiella ärenden lades under samma avdelning •— icke kunna leda till annat än att chefen för den gemensamma avdelningen skulle tvingas att eftersätta endera av sina huvuduppgifter. Att det därvid bleve handelsärendena, som finge komma i andra rummet, torde icke vara tvivel underkastat, detta helt enkelt därför att landets politiska intressen icke få och icke kunna undanskjutas. Följden bleve helt naturligt, att chefsposten å den sammanslagna avdelningen komme att besättas med övervägande hänsyn tagen till de diplomatiska synpunkterna, och att såväl på grund härav som i anledning av de rent politiska ärendenas mångfald och räckvidd dessa ärenden i första hand bleve föremål för avdelningschefens intresse och omvårdnad, medan handelsärendena bleve ställda i skymundan.

o Eu dylik utveckling vore enligt min mening synnerligen olycklig. Det är. såsom 1918 års sakkunniga framhöllo, riktigt, att i våra dagar de ekonomiska faktorerna ^spela en ytterst betydelsefull roll inom utrikespolitiken, och att detta förhållande påkallar ett noggrant beaktande. Men vad ovan anförts • orde hava visat, att man icke kan vinna det av de sakkunniga avsedda syftet på den av dem tänkta vägen, genom att inom utrikesdepartementet sammanföra de politiska och ekonomiska frågorna på en avdelning. Såsom utvecklingen under de senaste åren gestaltat sig, skulle på grund av omständigheternas makt ett dylikt sammanförande medföra ett rent motsatt resultat mot det åsyftade, nämligen de ekonomiska frågornas undanskjutande inom utrikesförvaltningens arbetsprogram. Vad som kräves är i stället, att utrikesledningen. vid vars ståndpunktstagande i skilda spörsmål olika synpunkter böra komma till

sin rätt och avvägas mot varandra, liar till sitt omedelbara förfogande specialutbildade representanter för vart och ett av ifrågavarande huvudområden inom departementets verksamhetssfär.

Härtill kommer att -— även med allt erkännande åt utrikesförvaltningens politiska uppgift -— dess kvantitativt största arbetsfält under nuvarande förhållanden dock ligger på det ekonomiska och kommersiella området. För hela utrikesrepresentationen bör gälla, att den bör i största möjliga utsträckning söka befordra vårt näringslivs intressen. Flertalet av våra utlandsorgan, däribland så gott som hela den omfattande utomeuropeiska representationen, har just sitt främsta berättigande såsom stödjepunkter för vår utrikes handel och sjöfart. På senare tid har oek från alla håll allt bestämdare framhållits betydelsen av utrikesrepresentationens uppgifter på det kommersiella området, och nutida reformsträvanden i fråga om vår liksom främmande utrikesorganisationer hava .särskilt gått ut på att göra såväl den diplomatiska som den konsulära tjänstemannakåren i allt högre grad skickad att motsvara de krav, som i sådant hänseende ställas.

För att dessa strävanden skola krönas med framgång är det av avgörande betydelse att inom utrikesdepartementet självt finnes ett organ, som har till sin huvuduppgift att just i dessa frågor utgöra en verklig ledning samt ett impulsgivande och sammanhållande centrum för beskickningarnas och konsulatens arbete. Endast därigenom och genom ett på detta sätt stimulerat medvetande om att ett intresserat och nitiskt arbete härutinnan medför samma uppskattning och samma utsikt till befordran som förtjänster inom andra delar av karriären, lär det bliva möjligt att hos tjänstemännen av alla grader inarbeta en klar uppfattning om att de praktiska och ekonomiska spörsmålen icke få förbises utan påkalla enahanda intresse och omsorg som tjänstens övriga grenar.

Härmed sammanhänger nära den viktiga utbildningssynpunkten. Ett av huvudsyftena med den för ett tiotal år sedan genomförda omorganisationen av utrikesförvaltningen var ätt bryta den förutvarande dualismen i fråga om rekrytering och fortsatt utbildning mellan två från varandra skilda karriärer, en diplomatisk med tonvikten lagd på den politiskt rättsliga sidan och en konsulär med tyngdpunkten på kommersiella uppgifter. För detta ändamål infördes en gemensam rekrytering för utrikestjänsten och fastslogs principen om tjänstemännens, särskilt de yngres, förflyttningar mellan beskickningar och konsulat, omväxlande med tjänstgöring inom utrikesdepartementet på dess olika avdelningar.

Att denna anordning är riktig synes ej vara tvivel underkastat. Också torde det vara obestridligt, att, sedan den nya organisationen trätt i kraft, en märkbar förbättring i fråga om personalens utbildning och mer mångsidiga skolning inträtt. Det är all anledning hoppas, att utvecklingen skall gå vidare i denna riktning. Men härför kräves obetingat, att tjänstemännen just vid den grundläggande utbildningen i hemlandet, d. v. s. inom utrikesdepartementet, under tjänstgöring växelvis på departementets underavdelningar erhålla allsidig handledning och träning inom var och en av de huvudgrenar, som höra till utrikestjänsten och detta torde icke vara möjligt med mindre varje huvudgren har sitt särskilda organ inom departementet. Endast om därstädes finnes en väl ledd och utrustad handelsavdelning inriktad på de synpunkter och arbetsmetoder, som ett handhavande av ekonomiska och kommersiella uppgifter medför, lära därför de yngre tjänstemännen kunna bibringas den utbildning, som erfordras för att fostra dem till förståelse för det svenska näringslivets intressen och göra dem skickade att vid sin fortsatta tjänsteutövning å beskickningar och konsulat i utlandet handlägga kommersiella frågor.

26 Förutom nu nämnda skäl för behovet av en handelsavdelning tillkommer ytterligare vikten av att handelstraktatärendena vid sin behandling inom utrikesdepartementet komma under den speciellt sakkunniga ledning och till erkännas den självständiga ställning, som i nuvarande tidsläge svarar mot deras stora praktiska betydelse. Härför kräves enligt min åsikt, att de inordnas såsom ett led i de utrikeskommersiella ärendenas handläggning över huvud taget. Till den närmare motiveringen för denna min mening skall jag i det följande återkomma.

Med det anförda har jag i själva verket redan angivit min ståndpunkt till det vid tidigare tillfälle framkomna förslaget att inordna speciella handelsavdelningen såsom en byrå på politiska och handelspolitiska avdelningen. Eu dylik anordning skulle icke bereda vederbörande närmaste chef den självständiga och auktoritativa ställning, som handelsärendcnas vikt och omfattning kräva. Dessa ärenden böra anförtros åt en person, som hunnit förvärva nödig förtrogenhet med vårt ekonomiska liv, en skolad allmän erfarenhet och ett övat omdöme, och som har den position att han förmår att göra sig gällande såväl inåt som utåt. Det är han, som närmast har att svara för ledningen och sammanhållningen av utrikesförvaltningens verksamhet på det ekonomiska och kommersiella området. Det är vidare huvudsakligen han, som på detta vidsträckta fält har att företräda departementet vid den direkta förbindelsen med utlandet, främst med andra staters härvarande representanter. Slutligen är det han, som mer än någon annan av utrikesdepartementets tjänstemän bildar förbindelselänken mellan utrikesförvaltningen och näringslivet. Härtill kommer, att det knappast vore tänkbart, att en dugande person i byråchefs ställning skulle för längre tid kunna kvarhållas på ifrågavarande post, vilket med hänsyn till befattningens art måste anses synnerligen önskvärt. Inom kort skulle han hava befogat anspråk på att erhålla förflyttning till befattning i motsvarande grad utomlands eller befordran inom den inre eller yttre karriären.

För att sålunda handelsärendena skola erhålla den plats inom utrikesför valtningens arbetsprogram, som deras vikt kräver, måste de hava en själv ständig företrädare inom departementet med samma ställning som de avdelningschefer, vilka hava att inom den gemensamma organisationens ram svara för övriga två huvudgrupper av ärenden, de politiska och de juridiska. Detta bör vara ett berättigat krav från näringslivets sida. Enligt min mening vore i våra dagar ett utrikesdepartement utan cn effektiv handelsavdelning en orimlighet.

Genom att på detta sätt de politiska ärendena och handelsärendena fördelas mellan två likställda avdelningar inom utrikesdepartementet vinnes, att varje ärendesgrupp garanteras en i möjligaste mån kompetent ledning, samt att arbetsbördan för envar av de för arbetet närmast ansvariga avdelningscheferna icke blir större och tyngre än att den rimligtvis och på ett tillfredsställande sätt kan av en man bäras. För sammanhållningen och enhetligheten i ärendesbehandlingen svarar -— förutom den dagliga samverkan mellan avdelningscheferna — departementets gemensamma ledning, departementschefen och kabinettssekreteraren, av vilka den senare just har till sin främsta uppgift att sörja för full effektivitet och samstämmighet i departementets arbete genom att deltaga i och leda behandlingen av alla viktigare ärenden till vilken avdelning de än höra samt vaka över arbetsfördelningen och samarbetet mellan avdelningarna.

Ärendesfördelningen mellan politiska avdelningen och handels-

avdelningen.

Enligt den uppfattning, som i det föregående gjorts gällande, bör inom utrikesdepartementet — bortsett från den avdelning, som har att handlägga personal- och andra administrativa frågor inom den inre och yttre förvaltningen — finnas en särskild avdelning för envar av de tre huvudgrupper av ärenden, som falla under departementets verksamhetssfär, alltså en politisk avdelning för politiska, en handelsavdelning för ekonomiska och kommersiella samt en rättsavdelning för juridiska frågor.

Med nuvarande organisation förefinnes den yttre ramen för denna ärendesfördelning. Handläggningen av handelsärenden är emellertid splittrad på två avdelningar, i det att handelstraktatfrågorna tillhöra politiska och handelspolitiska avdelningen, onedan såväl kommersiella informationsärenden som ock handelspolitiska démarcher och ingripanden i särskilda fall ankomma på speciella handelsavdelningen. Med den synpunkt på ärendesfördelningen, varåt ovan givits uttryck, bör den ökade enhetlighet och koncentration på detta område, som utrikesministern i sina direktiv till de sakkunniga framhållit såsom önskvärd, ernås därigenom, att samtliga handelsärenden behandlas på en och samma avdelning, handelsavdelningen, och att följaktligen traktatärendena överflyttas till denna avdelning från politiska avdelningen.

Genom en dylik förläggning till handelsavdelningen skulle traktatärendena föras in i sitt naturliga sammanhang som ett led i den avdelnings verksamhet, som över huvud taget har att handlägga kommersiella uppgifter. De skulle på ett självfallet sätt ansluta sig till behandlingen av övriga handelsärenden. den kommersiella informationen och de handelspolitiska tillämpningsåtgärderna. Traktatberedningen skulle därigenom tillgodogöras den speciella, kommersiellt betonade fackkunskap och arbetsmetod, som vinnes och underhålles endast genom ett fortlöpande arbete med kommersiella spörsmål och genom den ständiga kontakten med näringsmyndigheterna och näringslivet. Denna fackkunskap är av största betydelse i varje skede av ett traktatärendes handläggning och ej minst i det, som faller under utrikesdepartementet, men den kan icke i samma grad förutsättas inom politiska avdelningen, vaTs huvuduppgift med därefter anpassade arbetssätt ligger på ett annat område.

Av icke mindre värde är, att traktatberedningen genom att hänföras till handelsavdelningen skulle komma i centrum av avdelningschefens verksamhet. Detta är så mycket betydelsefullare, som traktatfrågorna med hänsyn till sin vikt och ofta komplicerade beskaffenhet i särskilt framträdande grad kräva oavlåtlig uppmärksamhet och ingående studium. På politiska avdelningen åter måste i betraktande av denna avdelnings huvudsakliga inriktning på de allmänt politiska uppgifterna risken ligga nära till hands, att traktatärendena bleve skjutna tillbaka till andra planet, vilket i nuvarande tidsläge och med fasthållande av de principer, som lågo till grund redan för 1919 års organisationsplan, måste betraktas som ett allvarligt missgrepp. Å andra sidan skulle ett överflyttande av traktatärendena till handelsavdelningen medföra en betydande vinst därutinnan, att chefen för politiska avdelningen skulle få ökade möjligheter att ägna sin tid och sina krafter åt de i våra dagar även för Sveriges del så viktiga politiska ärendena.

Vid sidan av de huvudbestämmelser av ekonomisk innebörd, t. ex. angående mestgynnadnationsbehandling, tullar och andra avgifter in. m., som ett nutida större handelsavtal omfattar, pläga därstädes jämväl förekomma ett flertal stadganden av annan art såsom rörande inrese- och bosättningsfrågor. utländska undersåtars ställning och rättigheter, passförhållanden, konsulers ställ-

ning och befogenheter ni. m., sålunda frågor, som med hänsyn till sin sakliga innebörd hava beröringspunkter med arbetsfälten för utrikesdepartementets samtliga avdelningar. Klart är därför, att traktatärendena i utpräglad grad höra till de ämnen, beträffande vilka ett nära samarbete under den högsta ledningens tillsyn bör komma till stånd. .Särskilt bör ett dylikt samarbete äga rum med politiska avdelningen. Men tyngdpunkten i utrikesdepartementets beredning av dessa frågor bör på grund av deras övervägande intresse ur näringssynpunkt ligga på handelsavdelningen, vars chef bör vara den sammanhållande kraften i traktatarbetet.

Vad själva traktatförhandlingarna angår, bör chefen för nämnda avdelning, hos vilken på detta sätt behandlingen av alla handelspolitiska frågor skulle sammanföras, vara väl skickad att deltaga i dylika förhandlingar. Förutom den allmänna inriktning på utrikespolitiska synpunkter, som tjänstgöringen inom utrikesförvaltningen bör befordra och utveckla, besitter han traktatteknisk specialkunskap samt tillika, på grund av den dagliga sysselsättningen med utrikeskommersiella uppgifter, allmän insikt i näringsekonomiska ämnen och förtrogenhet med näringslivets synpunkter och intressen. Vilka personer som böra föra en viss förhandling är emellertid en fråga, som får avgöras från fall till fall. Självfallet bör det vara angeläget, att också i all erforderlig utsträckning för dylika uppgifter taga i anspråk den speciella förhandlingstekniska färdighet samt den formella skolning och rutin på det politiska området, varöver utrikesdepartementet må förfoga. Dessa synpunkter böra ofta så mycket hellre kunna förenas, som det torde vara regel, att större traktatförhandlingar anförtros åt särskilda delegationer om två eller flera personer, utsedda med hänsyn till behovet av expertis på olika områden av det vidsträckta komplex, som ett handelsavtal kan i sig innefatta.

Genom traktatärendenas överförande till handelsavdelningen skulle slutligen följa en naturligare arbetsfördelning och klarare gränsdragning mellan utrikesdepartementets avdelningar. Väl är det sant, att i ett ämbetsverk med så mångskiftande och med varandra sammanflätade arbetsuppgifter som utrikesdepartementets gränsfall alltid måste förekomma, liksom ock fall, då ett ärende i sina olika aspekter samtidigt faller under skilda avdelningar. Men med nuvarande ordning, då handelsärendena äro uppsplittrade mellan tvenne avdelningar, är oklarheten konstitutiv. Klarare linjer härutinnan kunna näppeligen vinnas, med mindre man slår in på en uppdelning efter ärendenas sakliga innehåll.

Vid behandlingen av frågan om handelstraktatärendenas förläggning inom utrikesdepartementet synes det sätt, varpå motsvarande problem ordnats för Danmarks vidkommande, erbjuda betydande intresse. Vid den år 19'21 genomförda nyorganisationen av utrikesministeriet inrättades efter svenskt mönster en politisk-handelspolitisk avdelning samt en fristående upplysningsbyrå för näringarna. Man fann emellertid att, tvärtemot vad avsikten varit, de kommersiella synpunkterna genom denna organisationsändring fått minskat i stället för ökat utrymme, och har fördenskull i år återgått till den äldre anordningen med två huvudavdelningar, nämligen en ekonomisk-politisk för handläggning av alla handelspolitiska ärenden och den kommersiella informationen samt en juridiskpolitisk för rent politiska ärenden och vissa dittills på rättsavdelningen behandlade frågor.

Rörande de skäl, som utöver de ovan anförda tala för de handelspolitiska ärendenas sammanförande till handelsavdelningen, tillåter jag mig att hänvisa till och åberopa en av nuvarande chefen för speciella handelsavdelningen avgiven, här såsom bilaga B. närsluten promemoria.

Den invändningen har framställts, att spörsmålet om ordningen för de handelspolitiska frågornas och särskilt handelstraktatärendenas handläggning inom

utrikesdepartementet borde vara. beroende av sättet för dessa frågors beredning inom den inre förvaltningen, och att man icke kan komma till en ändamålsenlig och slutgiltig lösning beträffande ifrågavarande ärendens handläggning inom utrikesdepartementet, utan att problemet upptages i hela dess vidd, d. v. s. också i vad angår andra statsorgans och i synnerhet handelsdepartementets ställning och uppgifter i hithörande frågor. Från de synpunkter, som här ovan hävdats, kan denna invändning icke godkännas såsom berättigad.

I en av chefen för speciella handelsavdelningen upprättad, här såsom bilaga

C. bifogad promemoria har redogörelse lämnats för den praxis vidkommande traktatärendenas handläggning, som i avseende å arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet och handelsdepartementet så småningom utbildats. Den gränsreglering, som sålunda kommit till stånd, kan visserligen på enskilda punkter bli föremål för jämkningar, men torde i stort sett väl svara mot de båda departementens organisation samt allmänna inriktning och särskilda uppgifter. Mot lämpligheten av den nuvarande arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet och den inre förvaltningen torde icke någon befogad erinran kunna göras.

I de direktiv, som meddelats för de sakkunnigas utredningsuppdrag, ingår icke heller att söka åstadkomma en ny gränsdragning mellan utrikesdepartementet och de inre förvaltningsorganen, utan problemet är begränsat till spörsmålet om utrikesdepartementets organisation i föreliggande avseende. Meningen är sålunda icke att i något avseende rubba de nuvarande gränserna för utrikesdepartementets verksamhetsområde. Vad det gäller är att överväga, på vad sätt den till detta departement hörande behandlingen av handelstraktatärendena lämpligen bör ordnas för bästa möjliga tillgodoseende av kommersiella synpunkter. Den självklara omständigheten, att den förberedande traktatberedningen bör om händerhavas av de inre näringsmyndigheterna, förminskar för ingen del behovet av kommersiellt insiktsfull ledning även på det sista och avgörande stadiet av traktatbehandlingen, och påståendet att denna synpunkts tillgodoseende skulle innebära en dubblering av den föregående handläggningen saknar därför fog.

Det är från denna utgångspunkt problemet i det föregående blivit behandlat, och resultatet har blivit, att utrikesdepartementet — alldeles oavsett hur den inre förvaltningen är organiserad — har ett oavvisligt behov av en självständig handelsavdelning under sakkunnig ledning, och att handelstraktatärendena liksom övriga handelspolitiska och utrikeskommersiella frågor böra sammanföras till gemensam handläggning på denna avdelning under nära. samarbete med departementets övriga instanser.

Från politiska avdelningen böra alltså till handelsavdelningen överföras samtliga ärenden av handelspolitisk natur, i första hand handels- och sjöfartsavtol samt vidare avtal rörande finanspolitiska frågor, såsom skatter, tullar och acciser, avtal rörande mynt, mått, mål och vikt, överenskommelser rörande kommunikationsväsendet ävensom frågor om Sveriges deltagande i ekonomiska konferenser och kongresser. I samband därmed böra jämväl i övrigt bestämmelserna i instruktionen för utrikesdepartementet jämkas, i syfte att på alla punkter genomföra en ärendesfördelning efter frågornas realinnebörd.

Utrikesdepartementets personalbehov samt personalens fördelning på avdelningar och byråer.

När det gäller att bedöma personalbehovet inom utrikesdepartementet böra till en början beaktas vissa särskilda omständigheter, som utesluta varje direkt jämförelse med andra statsdepartement.

Vart och ett av de övriga departementen bar, i Sverige liksom annorstädes, schematiskt sett att handlägga vissa bestämda grupper av ärenden, hänförande

sig till viss huvudgren av den statliga verksamheten. Arbetsfältet är med andra ord mer eller mindre klart avgränsat med hänsyn till ärendenas art och sakliga innebörd. Inom detta område omhänderhar vederbörande departement ärendenas slutliga beredning före föredragningen och avgörandet inför högsta regeringsmyndigheten. Enligt den för Sverige säregna, historiskt givna förvaltningsorganisationen är därvid departementens behandling av frågorna av övervägande formell natur, medan den sakliga beredningen väsentligen omhänderhaves av de under departementen hörande centrala ämbetsverken. Detta system medför, att departementen kunna vara och äro utrustade med en jämförelsevis fåtalig personal, vilket givetvis icke vore tillfyllest, om de centrala ämbetsverkens ärendesbehandling i stället försigginge inom departementen.

Utrikesdepartementet intager ensamt bland departementen i nu nämnda hänseenden en särställning. Dess ämbetsområde är icke alltefter frågornas sakliga innebörd begränsat till jämförelsevis få ärendesgrupper, utan dit höra överhuvud taget alla frågor, som i ena eller andra avseendet röra vårt förhållande till utlandet. Principiellt sett gripa därför utrikesdepartementets uppgifter över samtliga områden av statsförvaltningen. Men inom detta vidsträckta arbetsfält är å andra sidan ärendesbehandlingen till väsentlig del av annan art än inom Kungl. Maj ds kansli i övrigt. Beredningen av frågor för avgörande inför Kungl. Maj:t — som för andra departement är huvudsaken — förekommer för utrikesdepartementets del endast i jämförelsevis ringa omfattning, nämligen allenast i ärenden, där departementet är så att säga slutmyndighet, alltså särskilt i vissa politiska spörsmål samt givetvis i frågor som röra utrikesförvaltningens egna administrativa förhållanden. I övrigt är departementets uppgift till huvudsaklig del att leda beskickningarnas och konsulatens arbete och att förmedla förbindelsen mellan dessa organ, å ena, samt fackmyndigheterna ävensom samhälls- och näringslivets representanter i hemlandet, å andra sidan. Härvid har utrikesdepartementet icke såsom andra departement några underlydande centrala ämbetsverk till sitt förfogande.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter — arbetsuppgifternas mångskiftande beskaffenhet, verksamhetsområdets vidsträckta omfattning och frånvaron av underlydande centrala ämbetsverk — kräves uppenbarligen att i utrikesdepartementet finnes anställt ett i förhållande till andra departement jämförelsevis stort antal tjänstemän i högre och lägre grad.

Till behovet av en jämförelsevis stark personalutrustning inom utrikesdepartementet bidrager ytterligare ett betydelsefullt förhållande. Eör att möjliggöra en allsidig utbildning för utrikestjänsten —■ särskilt numera sedan den förutvarande dualismen i fråga om rekrytering och utbildning mellan en diplomatisk och en konsulär tjänstemannakår avskaffats — bär, såsom ovan påpekats, principiellt fastslagits, att de yngre tjänstemännen skola med lämpliga tidsmellanrum förflyttas mellan beskickningar och konsulat samt omväxlande därmed tjänstgöra inom utrikesdepartementet på dess olika avdelningar. Ifrågavarande anordning är obestridligen ur organisatorisk synpunkt riktig och har tvivelsutan väsentligen bidragit till den märkbara förbättring i avseende å personalens utbildning, som på senare tid inträtt. Men denna nödvändiga cirkulation medför givetvis, att — bortsett från ett fåtal befattningar, där på grund av särskilda skäl större permanens förefinnes — posterna inom utrikesdepartementet byta innehavare i en utsträckning, vartill motsvarighet saknas inom den inre förvaltningen. Att den rutin och erfarenhet inom visst specialområde, som vinnes genom mångårig tjänstgöring på samma plats, därför icke kan, särskilt beträffande sekreterare- och attachégraderna, stå utrikesdepartementet till buds i samma omfattning som övriga ämbetsmyndigheter, torde ligga i öppen dag. Härtill kommer, att på grund av dessa relativt täta personalbyten inom utrikesdepartementet de högre befattningshavarnes, framför allt avdel-

ningschefernas, tid och krafter i betydligt större utsträckning än eljest skulle vara nödigt, måste tagas i anspråk för den yngre personalens handledning och utbildning, vilket uppenbarligen medför en avsevärd ökning i nämnda chefers arbetsbörda.

Vid bedömandet av personalbehovet i utrikesdepartementet bör vidare ej lämnas ur sikte att, särskilt med hänsyn till avsaknaden av underordnad diplomatisk personal vid vissa beskickningar i utlandet, departementets tjänstemän i ej ringa utsträckning måste anlitas för vikariatsförordnanden under vederbörande ministrars semestrar. Slutligen är att märka, att departementets arbetskrafter kontinuerligt tagas i anspråk för särskilda uppdrag i utlandet, nämligen dels vid Nationernas förbunds ordinarie möten och under förbundets auspicier tid efter annan anordnade specialkonferenser, dels ock vid de talrika mellanfolkliga sammankomster och förhandlingar på olika områden, i vilka Sverige har att deltaga. I betraktande av framför allt befattningen med berörda internationella underhandlingar av olika slag måste man nödvändigtvis räkna med att icke blott vissa av tjänstemännen i högre grad utan även sådan underordnad personal, som anlitas för sekreterarehjälp, under avsevärda tider årligen äro frånvarande från departementet.

Utrikesdepartementets nuvarande personalutrustning har i huvudsak bestämts i samband med de åren 1919 och 1921 genomförda organisationsändringarna. På grundval av förslag av 1923 års besparingskommitté beslötos därefter vid 192-1 års riksdag vissa reduktioner, varigenom å övergångsstat överfördes byråchefsbefattningen å den till personal- och administrativa avdelningen hörande byrån för utländska studieresor, passärenden m. m., en förste legationssekreteraretjänst å politiska och handelspolitiska avdelningen samt en förste arkivarieoch en omdre arkivariebefattning å arkivet. I sammanhang med den granskning, vilken Kungl. Maj:ts kansli vid 1926 års riksdag underkastades, vidtogos en del ytterligare minskningar i avseende å departementets personal. Sålunda sattes då chefsbefattningen å arkivet, ävensom en byråsekreteraretjänst å rättsavdelningen på övergångsstat. Samtidigt verkställdes en noggrann undersökning av departementets behov av underordnad personal, skrivbiträden och expeditionsvakter, som inskränktes till vad som under föreliggande omständigheter ansågs oundgängligen erforderligt.

Härav framgår, att personalbehovet för utrikesdepartementet under de senaste fyra åren redan två gånger varit föremål för undersökning i indragnings- och besparingssyfte. Vid sådant förhållande lärer det knappast kunna vara att förvänta, att nu några mer avsevärda ytterligare inskränkningar skola vara att föreslå.

Politiska avdelningen. Den nuvarande politiska och handelspolitiska avdelningen är organiserad på fyra byråer, därav en pressbyrå. Denna byrå, som synes böra utbrytas ur avdelningen och ställas direkt under kabinettssekreteraren, skall nedan vidare behandlas.

Arbetsområdet för övriga tre byråer av ifrågavarande avdelning är enligt nuvarande organisationsplan uppdelat efter den s. k. geografiska principen, så att ärenden berörande vissa angivna länder behandlas å en byrå, ärenden rörande andra länder å en annan byrå o. s. v. I stort sett hava till första byrån hänförts skandinaviska och germanska länder, till andra byrån anglosachsiska och till tredje byrån romanska länder. Anordningen har motiverats med önskvärdheten av att på de olika byråerna ärendena skola behandlas av personal, som besitter särskilda kunskaper beträffande det land eller den grupp av länder vidkommande ärende rör. Ändamålet har alltså varit att åstadkomma en efter länder genomförd specialisering av arbetet å avdelningen.

Den geografiska principen såsom grundval för ärendesfördelningen har emellertid visat sig vara behäftad med påtagliga olägenheter. Ärenden av sakligt

samma art handläggas pa olika ställen inom samma avdelning, och detta medför, bland annat, såväl risk för olikformig behandling som ock den nackdelen att erfarenheter, som inom en byrå vunnits vid behandlingen av en viss grupp av ärenden, ej omedelbart kommit en annan byrå till godo.

Av dessa skäl har man ock under de gångna åren sett sig föranledd att i viss utsträckning faktiskt frångå den geografiska principen såsom grund för ärendesfördelningen och i stället övergå till en uppdelning, enligt vilken ärendena med hänsyn till sin realinnebörd koncentrerats till viss tjänsteman oavsett vilket land de närmast beröra. Under de sakkunnigas överläggningar har man ock varit ense om att övervägande skäl tala för en övergång till en byråindelniug. grundad på ärendenas sakliga art. Från de utgångspunkter, som av mig i del föregående hävdats, är en indelningsgrund efter dessa linjer också för politiska avdelningens del självfallen, så mycket mer som enligt mitt förslag de handelspolitiska ärendena skulle helt överföras till handelsavdelningen, inom vilken en indelning efter den geografiska principen icke ens torde böra ifrågasättas.

En överflyttning, på sätt ovan förordats, av traktatärendena liksom över huvud taget de frågor av handelspolitisk natur, som nu tillhöra politiska avdelningen, till handelsavdelningen, bör i organisatoriskt hänseende medföra, att en byrå med därtill hörande byråchef och förste legationssekreterare eller vice konsul överföres från förstnämnda till sistberörda avdelning.

Genom de handelspolitiska ärendenas, särskilt traktatfrågornas bortflyttande från politiska avdelningen kommer givetvis avdelningschefens arbetsbörda att i avsevärd mån lättas. Avdelningschefen beredes därigenom tillfälle att i betydligt större omfattning än nu är fallet ägna sig åt de allmänt politiska uppgifterna. Med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas att indraga en av återstående två byråchefsbefattningar, eventuellt i utbyte mot en tjänst i lägre grad. Bortsett från den stora arbetsbörda, som alltjämt skulle komma att åvila avdelningen, kan emellertid häremot anmärkas, att ett starkt behov av kvalificerad arbetskraft föreligger för de politiska ärendenas skötsel. De frågor det gäller att handlägga äro ofta av invecklad och ömtålig natur, vartill kommer, att tjänstemännen å avdelningen i stor utsträckning måste tagas i anspråk såväl vid vikariatsförordnanden och för särskilda uppdrag inom departementet som ock utom departementet, framför allt för tekniskt biträde, sekreterarehjälp m. m. vid förbundsförsamlingarna i Geneve samt vid de specialkonferenser av politisk art, som därstädes anordnas och där Sverige är representerat. På grund härav anser jag mig icke kunna förorda indragning av någon byråchefsbefattning å politiska avdelningen.

På utrikesdepartementets stat äro för närvarande uppförda en förste legationssekreterare eller vicekonsul, tjänstgörande hos utrikesministern, och eu byråsekreterare, tjänstgörande hos kabinettssekreteraren. På grund av den inom departementet rådande knappheten på arbetskraft inom ifrågavarande tjänstegrader hava under senare år åtminstone endera av nämnda befattningshavare plägat tjänstgöra å någon av departementets avdelningar, i allmänhet å politiska avdelningen. Skäl synas med hänsyn härtill föreligga att i staten överföra den ene av förevarairde befattningshavare, förslagsvis byråsekreteraren, till politiska avdelningen.

Efter vidtagandet av dessa organisationsändringar skulle politiska avdelningen bliva indelad på två byråer, den ena med en byråchef och en förste legationssekreterare eller vicekonsul, den andra med en byråchef och en byråsekreterare. På förstnämnda byrå torde böra handläggas ärenden rörande Nationernas förbund och Fasta domstolen, på den senare byrån det löpande arbetet å avdelningen, däribland informationsarbetet på det politiska området. Huru övriga ärenden böra fördelas mellan byråerna synes lämpligen ej böra i instruktionen fastslås utan torde böra avgöras genom beslut av departements-

chefen, varigenom arbetet på smidigaste sätt synes kunna anpassas efter förefintliga arbetskrafter och omständigheterna i övrigt vid varje särskild tidpunkt.

Till politiska avdelningen hör för närvarande också en förste legationssekreterare å övergångsstat. Anmärkas må, att denne befattningshavare så gott som uteslutande är sysselsatt med översättningsarbete för samtliga avdelningars räkning, och att hans arbetskraft sålunda icke är att påräkna för det vanliga departementsarbetet.

Handels av delning en. Personaluppsättningen å speciella handelsavdelningen utgöres för närvarande av, förutom avdelningschefen, en förste legationssekreterare eller vicekonsul och en byråsekreterare. Enligt det ovan framlagda förslaget skulle, samtidigt med traktatärendena, från politiska avdelningen dit överföras en byråchef och en förste legationssekreterare.

Efter denna organisationsändring skulle handelsavdelningen bliva organiserad å två byråer, nämligen en traktatbyrå för traktatfrågor och andra handelspolitiska spörsmål med en byråchef såsom chef och en förste legationssekreterare eller vicekonsul samt en informationsbyrå för informations- och övriga ärenden, över vilken avdelningschefen skulle hava det direkta överinseendet, och där dessutom skulle tjänstgöra en förste legationssekreterare eller vicekonsul och en byråsekreterare.

Personal- och administrativa avdelningen. Ifrågavarande avdelning är för närvarande indelad på två byråer, nämligen personal- och räkenskap sbyrån (personalbyrån) samt byrån för utländska studieresor, passärenden m. in. (ceremonibyrån), envar under sin särskilda byråchef. Av dessa byråchefsbefattningar har den å sistnämnda byrå genom 1924 års riksdags beslut förts å övergångsstat. Befattningen uppehälles emellertid alltjämt av den person, som tjänstgjort därstädes alltsedan tillkomsten av 1919 års organisation.

Chefen för ceremonibyrån har att, i stor utsträckning på eget ansvar, handlägga ett betydande antal ärenden av speciell art, av vilka åtskilliga dessutom äro av grannlaga natur. Med hänsyn härtill och till avdelningschefens omfattande arbetsbörda, som svårligen skulle medgiva ett överförande direkt å honom av nyssnämnda uppgifter, har jag under den tid av nära ett år, varunder jag efter 1924 års organisationsbeslut utövat chefskapet för personalavdelningen, kommit till den bestämda uppfattningen, att ifrågavarande byråchefstjänst jämväl för framtiden är oundgängligen erforderlig. Det arbete, som faller å personalbyrån, står däremot i hela sin utsträckning redan nu under avdelningschefens omedelbara ledning och överinseende. Vid sådant förhållande, och då med hänsyn härtill byråchefens självständiga ärendeshandläggning är relativt ringa, torde sistberörda byråchefstjänst kunna undvaras..

Byråchefsbefattningen å ceremonibyrån synes fördenskull böra återföras till ordinarie stat, medan motsvarande befattning å personalbyrån bör kunna utgå från samma stat. Detta skulle innebära, att, så snart nuvarande innehavare av sistnämnda befattning lämpligen kan flyttas till annan tjänst, befattningen bortfaller, vilket medför en årlig besparing för statsverket av omkring 12,000 kronor.

Pressbyrån. Denna byrå, som för närvarande organisatoriskt tillhör politiska och handelspolitiska avdelningen, har. till uppgift att omhänderhava utrikesdepartementets förbindelser med den in- och utländska pressen. Byrån och närmast dess chef ha sålunda att förmedla alla departementets upplysningar och meddelanden till tidningarna antingen direkt eller genom anlitande av förefintliga telegram- och nyhetsbyråer samt att därvid välja den form och det spridningssätt, som för varje fall kan vara lämpligast. Med hänsyn

3—274350

till arbetets art är det av vikt att pressbyråchefen står i nära personlig kontakt med ledande pressmän av olika läger och åsiktsriktningar. Byrån har vidare att fortlöpande hålla utrikesledningen underrättad om vad som förekommer av intresse i såväl svenska som utländska tidningar och att förse departementets olika avdelningar med aktuellt pressmaterial. För dessa ändamål måste svenska tidningar och ledande utländska pressorgan dagligen läsas samt översikter och sammanställningar verkställas. Såsom informationsförmedlare och förbindelseleder med utlandets press äro i vissa huvudstäder anställda särskilda pressombud, vilka sortera under pressbyråchefen och från honom mottaga anvisningar och instruktioner. På byrån ankommer vidare bland annat att informera våra beskickningar och konsulat rörande regeringsåtgärder och riksdagsbeslut på den inre politikens område av betydelse för utlandet.

Av denna redogörelse torde framgå, att, även om pressbyråns viktigaste åligganden falla inom det politiska området, dess verksamhet likväl sträcker sig över utrikesdepartementets hela arbetsfält, och att byrån måste stå i ständigt direkt samarbete med departementets samtliga avdelningar. Denna särställning synes lämpligen böra komma till uttryck rent organisatoriskt, såsom fallet är inom vissa främmande utrikesministerier. Pressbyrån torde följaktligen böra lösgöras från den politiska och handelspolitiska avdelningen och — i likhet med departementets arkiv — direkt underställas kabinettssekreteraren.

Utrikesdepartementet i övrigt. Med avseende å personalutrustningen på rättsavdelningen och arkivet föreslås icke någon förändring.

Sammanfattning och förslag.

1918 års organisationssakkunniga framhöllo i sitt betänkande angående utrikesdepartementet, att de ekonomiska intressena i allt högre grad trängt sig i förgrunden vid förbindelserna länderna emellan, samt att inom politiken ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska. De sakkunniga drogo härav den slutsatsen, att för framtiden handläggningen av ekonomiska och kommersiella ärenden inom utrikesdepartementet borde sammanföras på en och samma avdelning.

Uttalandet om det nära samband, som råder mellan politik och ekonomi, äger obestridligen alltjämt giltighet, men den därav dragna slutsatsen, att politiska och ekonomiska frågor böra sammanföras på en avdelning, kan uppenbarligen gälla endast under förutsättning, att ärendena icke äro flera till antalet och mer olikartade till innehållet än att en och samma person rimligtvis kan äga erforderlig kompetens och nödig tid att omhänderhava den omedelbara ledningen av dem samtliga.

Nämnda förutsättning lärer emellertid icke vara för handen. De allmänt politiska frågorna hava på de senaste åren särskilt på grund av tillkomsten av Nationernas förbund fått en omfattning och betydelse även för vårt lands vidkommande, som 1918 års sakkunniga knappast torde hava räknat med. Samtidigt hava utrikesdepartementets uppgifter på det ekonomiska området erhållit en högst betydande omfattning. Ett sammanförande av de politiska och kommersiella ärendena under en gemensam avdelningschef skulle därför medföra en arbetsbörda, som säkerligen överstege en mans arbetsförmåga. Härtill kommer, att handläggningen av de båda ärendesgrupperna kräver väsentligen olika personliga betingelser och kvalifikationer.

35 Under sådana omständigheter skulle en organisation, enligt vilken samtliga politiska och kommersiella ärenden lades under samma avdelning, icke kunna leda till annat, än att chefen för den gemensamma avdelningen skulle tvingas att eftersätta endera av sina huvuduppgifter. Att det därvid bleve handelsärendena, som finge komma i andra rummet, torde icke vara tvivel underkastat. En sådan utveckling vore synnerligen olycklig.

Härvid bör uppmärksammas, att under nuvarande förhållanden utrikesförvaltningens kvantitativt största arbetsfält ligger på det ekonomiska och kommersiella området. Flertalet av våra utlandsorgan, däribland så gott som hela den omfattande utomeuropeiska representationen, har just sitt främsta berättigande såsom stödjepunkter för vår utrikeshandel och sjöfart. För att utrikesförvaltningen — såsom i våra dagar från alla håll framhålles såsom önskvärt — skall bliva i allt högre grad skickad att motsvara de krav som ur näringslivets synpunkt ställas å densamma, är det av avgörande betydelse, att inom utrikesdepartementet finnes ett organ, som har till sin huvuduppgift att just i dessa frågor utgöra en verklig ledning och ett sammanhållande centrum för beskickningarnas och konsulatens arbete. Detta är nödvändigt också för hela inriktningen av utrikestjänsten och icke minst för utbildningen av den yngre personalen, som vid den grundläggande tjänstgöringen i hemlandet, d. v. s. i utrikesdepartementet, måste erhålla handledning och träning för sin blivande verksamhet med kommersiella frågor. Slutligen bör beaktas angelägenheten av att handelstraktatärendena vid sin behandling inom utrikesdepartementet komma under den speciellt sakkunniga ledning och tillerkännas den självständiga ställning, som i nuvarande tidsläge svarar mot deras stora praktiska betydelse.

För att handelsärendena skola erhålla den plats inom utrikesförvaltningens arbetsprogram, som deras vikt sålunda kräver, måste de hava en självständig företrädare inom departementet med samma ställning som de avdelningschefer, vilka hava att inom den gemensamma organisationens ram svara för övriga två huvudgrupper av ärenden, de politiska och de juridiska. Det bör vara ett berättigat krav från näringslivets sida att handelsärendenas skötsel inom utrikesdepartementet skall handhavas av en person, som hunnit förvärva nödig förtrogenhet med vårt ekonomiska liv, en skolad allmän erfarenhet och ett övat omdöme, och som har den position i departementet, att han förmår att göra sig gällande.

Om följaktligen de politiska ärendena och handelsärendena böra hava var sin egen avdelning inom utrikesdepartementet, innebär detta för ingen del, att sammanhållningen och enhetligheten i ärendesbehandlingen skulle äventyras. Därför svarar — förutom den dagliga samverkan mellan avdelningscheferna — departementets gemensamma ledning, departementschefen och kabinettssekreteraren, av vilka den senare just har till sin främsta uppgift att sörja för full effektivitet och samstämmighet i departementets arbete genom att deltaga i och leda behandlingen av alla viktigare ärenden samt att vaka över arbetsfördelningen och samarbetet mellan avdelningarna.

Vad särskilt angår handelstraktatärendenas förläggning till handelsavdelningen må framhållas, . . .

att genom en dylik förläggning traktatärendena skulle föras in i sitt naturliga sammanhang som ett led i den avdelnings verksamhet, som över huvud taget har att handlägga kommersiella uppgifter,

att traktatberedningen därigenom skulle tillgodogöras den speciella, kommersiellt betonade fackkunskap och arbetsmetod, som vinnes och underhålles endast genom ett fortlöpande arbete med kommersiella spörsmål och genom den ständiga kontakten med näringsmyndigheterna och näringslivet,

att denna fackkunskap är av största betydelse i varje skede av ett traktat-

ärendes- handläggning och ej minst i det, som faller under utrikesdepartementet,

att genom att hänföras till handelsavdelningen traktatberedningen skulle komma i centrum av avdelningschefens verksamhet, vilket är så mycket betydelsefullare, som traktatfrågorna med hänsyn till sin vikt och ofta komplicerade beskaffenhet i särskilt framträdande grad kräva oavlåtlig uppmärksamhet och ingående studium,

att däremot med traktatärendenas förläggning till politiska avdelningen, vars huvudsakliga verksamhet är inriktad på allmänt politiska uppgifter, den risken ligger nära till hands, att traktatärendena mera bleve skjutna åt sidan, att genom traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen chefen för politiska avdelningen skulle få ökade möjligheter att ägna tid och krafter åt de i våra dagar även för Sveriges del så viktiga politiska ärendena, att av dessa skäl tyngdpunkten i utrikesdepartementets beredning av traktatfrågor bör, under nära samarbete med övriga avdelningar, särskilt den politiska, ligga på handelsavdelningen, vars chef bör utbildas till traktatspecialist och bliva den sammanhållande kraften i traktatarbetet,

alt, vad själva traktatförhandlingarna angår, chefen för handelsavdelningen, hos vilken handläggningen av alla handelspolitiska frågor skulle sammanföras, bör vara väl skickad att deltaga, i dylika förhandlingar, vid vilka dock givetvis även den formella och tekniska skolning och rutin på det politiska området, varöver utrikesdepartementet må förfoga, i all erforderlig utsträckning bör tagas i anspråk,

samt att av traktatärendenas överflyttande till handelsavdelningen skulle följa en naturligare arbetsfördelning och en klarare gränsdragning mellan utrikesdepartementets avdelningar.

Vad angår den framförda invändningen, att spörsmålet om ordningen för de handelspolitiska frågornas och särskilt liandelstraktatärendenas handläggning inom utrikesdepartementet borde vara beroende av sättet för dessa frågors beredning inom den inre förvaltningen, varvid i synnerhet handelsdepartementets ställning och uppgifter i hithörande frågor böra beaktas, må erinras, att den gränsreglering, som under de gångna åren kommit till stånd mellan utrikes- och handelsdepartementen, i stort sett torde väl svara mot de båda departementens organisation samt allmänna inriktning och särskilda uppgifter,

att mot lämpligheten av den nuvarande arbetsfördelningen mellan utrikesdepartementet och den inre förvaltningen någon befogad invändning icke torde kunna göras,

att enligt direktiven för de sakkunniges uppdrag meningen icke heller är att i något avseende rubba de nuvarande gränserna för utrikesdepartementets verksamhetsområde, utan att vad det här gäller är att överväga, på vad sätt den till detta departement hörande behandlingen av traktatärendena lämpligen bör ordnas för bästa möjliga tillgodoseende av kommersiella synpunkter, samt att den omständigheten, att traktatärendena även i det sista och avgörande skedet böra stå under kommersiellt sakkunnig ledning, icke rimligtvis kan innebära en dubblering av den behandling dessa frågor fått på det föregående stadiet.

Den nuvarande splittringen mellan två avdelningar i fråga om de handelspolitiska ärendenas handläggning bör sålunda upphöra, och den ökade enhetlighet och koncentration på detta område, som utrikesministern i sina direktiv till de sakkunniga framhållit som önskvärd, bör vinnas därigenom, att traktatärendena överflyttas från politiska avdelningen till handelsavdelningen, å vilken sålunda behandlingen av samtliga handelsärenden skulle samlas.

Mot traktatärendenas avskiljande från politiska avdelningen har slutligen

invänts, att den organisation av utrikesdepartementet, som tillkom år 1906 och ägde bestånd till år 1919, vilade på grundsatsen om eu skild behandling av politiska ärenden och handelstraktatärenden, men att denna organisation, som blivit prövad såväl under fredliga förhållanden som under världskriget, förklarats olämplig av 1918 års sakkunniga, till vilken ståndpunkt statsmakterna år 1919 anslutit sig.

Häremot må erinras,

att över huvud taget den nuvarande organisationen icke — vare sig sådan den nu är eller med de jämkningar, som ovan förordats — rimligtvis bör jämföras med 1906 års organisation, som på ett flertal punkter led av uppenbara svagheter och bland annat helt saknade särskild politisk avdelning,

att de påstådda olägenheterna av den skilda behandlingen av politiska ärenden och handelstraktatärenden sålunda i varje fall icke kan återföras på någon förefintlig dualism mellan en politisk avdelning och en handelsavdelning, att under fredsåren 1906—1914 — bortsett från handelstraktaten med Tyskland, som behandlades av särskilda delegerade — inga handelsavtal av någon större betydelse avslötos (endast avtal med Serbien, Rumänien, Kina och Ja-

pan),

att under krigsåren de större handelsavtalsförhandlingama merendels sköttes av särskilda förhandlare och de löpande handelspolitiska frågorna till väsentlig del ombestyrdes av ett speciellt för ändamålet tillkommet organ utanför utrikesdepartementet,

att emellertid den av 1918 års sakkunniga anförda argumenteringen avsåg samtliga politiska och kommersiella ärendens — icke endast de politiska ärendenas och traktatärendenas — sammanförande på en gemensam avdelning,

att en organisation av utrikesdepartementet av denna art dock icke sedermera genomförts,

samt att med nuvarande omfattning av politiska och kommersiella ärenden en dylik organisation över huvud taget icke skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.

Traktatärendenas överflyttande från politiska avdelningen till handelsavdelningen bör medföra, att en av förstnämnda avdelnings byråer överföres till sistberörda avdelning. Den till politiska avdelningen hörande särskilda pressbyrån, som redan för närvarande faktiskt intager en självständig ställning, synes vidare böra utbrytas och ställas direkt under kabinettssekreteraren. Slutligen bör den i nuvarande organisation genomförda s. k. geografiska principen för ärendesfördelningen å politiska avdelningen bortfalla och ersättas med en indelning efter ärendenas realinnebörd.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda, att utrikesdepartementet, under en kabinettssekreterare såsom departementschefens närmaste, man, organiseras på fyra avdelningar å ordinarie stat med två byråer på varje avdelning samt vid sidan av avdelningarna en pressbyrå och arkivet, allt enligt nedanstående organisationsplan (befattningar å övergångsstat uteslutna).

38 Kabinettssekreteraren . . . . A 3.

Politiska avdelningen.

1 avdelningschef......A 2.

Byrån för Nationernas förbundsärenden m. m.

1 byråchef.........B 30

1 förste sekreterare.....B 26

Byrån för andra politiska ärenden.

1 byråchef.........B 30

1 andre sekreterare.....B 21

Handelsavdelningen.

1 avdelningschef......A 2.

Traktatbyrån. Informationsbyrån.

(direkt under avdelningschefen).

1 byråchef.........B 30 1 förste sekreterare.....B 26

1 förste sekreterare.....B 26 1 andre sekreterare.....B 21

Rättsavdelningen.

1 avdelningschef.......A 2.

Juridiska byrån. Arvs- och ersättning sbyrån.

1 byråchef.........B 30 1 byråchef.........B 30

t förste sekreterare.....B 26 1 andre sekreterare.....B 21

Personal- och administrativa avdelningen.

1 avdelningschef.......A 2.

Personalbyrån.

(direkt under avdelningschefen).

1 förste sekreterare ..... B 26

1 kamrerare.........B 26

1 andre sekreterare.....B 21

Byrån för utländska studieresor, passärenden m. m.

1 byråchef.........B 30

1 andre sekreterare.....B 21

Vid sidan av avdelningarna.

Pressbyrån. Arkivet.

1 byråchef.........B 30 1 förste arkivarie.....B 24

1 förste sekreterare.....B 26 1 andre arkivarie......B 21

1 andre sekreterare.....B 21

Utrikesministerns sekreterare.

1 förste sekreterare.....B 26

I förestående organisationsplan hava de från den yttre utrikesförvaltningen hämtade diplomatiska eller konsulära titlarna för vissa befattningshavare i lönegraderna B 30, B 26 och B 21 uteslutits, och såsom lämpligt synes vara utbytts mot byråchef (B 30), förste sekreterare (B 26) och andre sekreterare (B 21).

Genom den föreslagna organisationen vinnes obestridligen, såsom framgår av en jämförelse med den under bilaga A återgivna uppställningen rörande utrikesdepartementets nuvarande organisation, en väsentligen större balans i personalfördelningen mellan departementets olika underavdelningar.

Stockholm den 27 december 1927.

39 Bil. A.

Utrikesdepartementets nuvarande organisation.

(Befattningar å övergångsstat uteslutna.)

A. Ordinarie stat.

Kabinettssekreteraren . . . . A 3.

Politiska och handelspolitiska avdelningen. 1 avdelningschef.......A 2.

I Byrån.

1 byråchef . B 30

II Byrån.

1 byråchef . B 30 1 förste legationssekreterare eller vicekonsul B 26

III Byrån.

byråchef . B 30 1 förste legationssekreterare eller vicekonsul B 26

Pressbyrån.

1 byråchef . B 30 1 förste legationssekreterare eller vicekonsul B 26 1 byråsekreterare . . . B 21

Rättsavdelningen.

1 avdelningschef.......A 2.

Juridiska byrån.

1 byråchef.........B 30

1 förste legationssekreterare eller vicekonsul.......B 26

Arvs- och ersättningsbyrån.

1 byråchef.........B 30

1 byråsekreterare......B 21

Personal- och administrativa avdelningen.

1 avdelningschef .

Personalbyrån.

1 byråchef.........B 30

1 förste legationssekreterare eller vicekonsul.......B 26

1 kamrerare.........B 26

1 byråsekreterare......B 21

.....A 2.

Byrån för utländska studieresor, passärenden m. m.

(direkt under avdelningschefen).

1 byråsekreterare......B 21

Vid sidan av avdelningarna.

a) Arkivet.

1 förste arkivarie......B 24

1 andre arkivarie......B 21

b) Utrikesministerns sekreterare:

1 förste legationssekreterare el-

ler vicekonsul.......B 26

Kabinettssekreterarens sekreterare:

1 byråsekreterare......B 21

B. Extra stat

Speciella handelsavdelningen.

1 avdelningschef.......A 2

1 förste legationssekreterare eller vicekonsul.......B 26

1 byråsekreterare......B 21

40 Bil. B.

P. M.

angående de handelspolitiska frågornas handläggning inom utrikesdepartementet.

Enligt nu gällande instruktion för utrikesdepartementet handläggas frågor angaende handelstraktater av politiska och handelspolitiska avdelningen, under det att den kommersiella informationen och åtskilliga andra handelsärenden tillhöra speciella handelsavdelningens verksamhetsområde. Detta innebär, att de kommersiella frågorna äro splittrade på två avdelningar enligt en i många fall oklar och mindre lämplig gränsdragning. Den kommersiella informationsverksamheten bildar nämligen till en del grundvalen för traktatfrågornas beredning, varjämte de övriga ärenden, som behandlas av handelsavdelningen, i stor utsträckning sammanhänga med tillämpningen av gällande handelstraktater. Det finns med andra ord ett ofrånkomligt samband mellan de handelspolitiska och de övriga kommersiella frågorna.

Å andra sidan föreligger också ett obestridligt samband mellan traktatfrågorna och de allmänpolitiska frågorna, och det var med utgångspunkt härifrån som riksdagen år 1919 på förslag av den föregående år tillsatta organisationskommittén beslöt att till en avdelning inom departementet sammanföra de politiska och de handelspolitiska ärendena. Detta skedde ingalunda emedan man ansåg, att handelsärendena borde erhålla en mera underordnad ställning inom departementets verksamhet, utan tvärtom för att de kommersiella synpunkterna skulle få större utrymme vid beredningen av utrikespolitiska frågor. Man ansåg sig bäst nå detta syfte genom att förlägga de viktigaste kommersiella frågorna till departementets politiska avdelning och därmed giva handelspolitiken den framskjutna plats, som den numera borde intaga, samt möjliggöra, att de ekonomiska faktorerna i behörig utsträckning finge inverka på landets utrikespolitik. . Traktatärendena skulle från sin förutvarande mera periferiska plats flyttas in i själva centrum av departementets arbetsområde.

Detta betraktelsesätt torde böra ses i ljuset av då rådande allmänna förhållanden. Vid denna tidpunkt omedelbart efter världskrigets slut förefanns det onekligen ett alldeles särskilt intimt samband mellan den allmänna politiken och handelspolitiken. De handelsavtal och andra ekonomiska avtal, varom man förhandlade under kriget och tiden därefter, avsågo närmast att trygga folkförsörjningen men medförde också politiska konsekvenser av den allra största betydelse. Vid deras beredning måste de politiska synpunkterna på ett avgörande sätt göra sig gällande, och det var därför på den tiden naturligt, att man betraktade traktatfrågorna såsom frågor av huvudsakligen politisk natur. Denna uppfattning bildar bakgrunden till 1918 års organisationskommittés betänkande, och man tänkte sig tydligen, att liknande förhållanden skulle komma att fortfara, ehuru man samtidigt synes hava räknat med möjligheten att de handelspolitiska momenten i och med den väntade politiska avspänningen skulle växa i betydelse och i varje fall för Sveriges del komma att bliva av större vikt än de rent politiska.

Nu, atta ar senare, är läget emellertid ett annat. Handelspolitikens uppgifter

hava väsentligt förändrats, och i detta avseende anknyter sig utvecklingen nu snarare till förhållandena före världskriget än till tiden omedelbart efter freden. ^Det gäller nu återigen i första rummet att bereda avsättningsmöjligheter för våra exportvaror, medan de politiskt ömtåliga frågorna om landets förseende med råvaror och livsmedel förlorat sin aktualitet. Traktatfrågorna äro alltjämt av största betydelse, men de sammanhänga icke längre på samma sätt med de allmänpolitiska frågorna. 1918 års kommitté uttalade bl. a., att sedan de ekonomiska frågorna trätt i första planet och på den yttre liksom på den inre politikens område ekonomiska moment visat sig ingå som betydelsefulla faktorer även i frågor, som förut betraktats såsom rent politiska, det icke kunde vara riktigt att bibehålla en organisation byggd på en artskillnad hos ärendena, vilken utvecklingen tenderade att upphäva. Detta må på sin tid hava varit riktigt, men numera torde det med större fog kunna sägas, att utvecklingen tvärtom tenderar att betona behovet av att en uppdelning av ärendena efter denna artskillnad göres. De handelspolitiska frågorna måste nämligen under nuvarande förhållanden i första rummet bedömas efter sin egenart, och de kräva därför en ingående speciell sakkunskap, skild från den allmänpolitiska expertisen. I de flesta länder hava också under de senaste åren utbildats staber av handelspolitiska experter, vilka för närvarande äro sysselsatta med att uppbygga ett nytt, hela världen omspännande handelspolitiskt system. Detta system framväxer småningom dels genom de handelstraktater, som i snabb följd avlösa varandra, dels, och för den närmaste framtiden sannolikt icke minst betydelsefullt, genom det internationella samarbete på det handelspolitiska området, som främst kommit till uttryck i de allmänna ekonomiska konferenserna. För varje land, som i avsevärd utsträckning deltager i den internationella handeln, är det sålunda pågående handelspolitiska återuppbyggnadsarbetet av omedelbar betydelse. För .Sverige liksom för de flesta andra länder är det därför angeläget icke blott att genom sakkunniga organ oavlåtligt följa den handelspolitiska utvecklingen utan också att organisera statsförvaltningen, närmast alltså utrikesdepartementet, på sådant sätt, att landets intressen i mån av behov kunna bevakas genom ett aktivt och såvitt möjligt auktoritativt deltagande i den internationella handelspolitiken. Härför fordras, vad beträffar de handelspolitiska frågornas beredning, i främsta rummet, att de ställas under speciellt sakkunnig ledning, som i dessa frågors handläggning ser sin förnämsta och väsentliga uppgift. De allmänpolitiska synpunkterna böra naturligtvis alltjämt ägnas allt tillbörligt beaktande, men det torde icke längre vara riktigt att betrakta traktatfrågorna såsom i övervägande grad allmänpolitiska frågor. De handelspolitiska ärendena bilda tillsammans med övriga kommersiella ärenden en huvudgrupp för sig, i väsentliga avseenden skild från alla andra ärendesgrupper.

På grund av dessa ändrade förhållanden synas befogade invändningar kunna göras mot organisationsplanen tiv år 1919. De allmänpolitiska och de handelspolitiska ärendena utgöra numera som nämnts i många avseenden olikartade arbetsområden. Till följd härav, och då de allmänpolitiska uppgifterna bland annat genom Nationernas förbunds verksamhet alltjämt uro mycket omfattande, kan det befaras, att politiska och handelspolitiska avdelningen är i så hög grad upptagen av dessa uppgifter, att dess verksamhet på det handelspolitiska området måste komma i andra rummet. Den motsatta risken, nämligen att de rent politiska ärendena skulle få stå tillbaka för de handelspolitiska, torde man däremot enligt all erfarenhet icke behöva räkna med. Sammanslagningen av de politiska och de handelspolitiska ärendena kan med andra ord hava fått till följd, att handelspolitiken i stället för att intaga en dominerande ställning inom departementets verksamhet i dess helhet snarare erhållit en markerat underordnad plats.

42 Det är av intresse att lägga märke till, hurusom dessa farhågor bekräftas av erfarenheten i andra med Sverige jämförliga länder. Detta är exempelvis fallet beträffande Danmark, där år 1921 en nyorganisation av utrikesministeriet efter svenskt mönster genomfördes. Det inrättades en politisk-handelspolitisk avdelning samt en fristående upplysningsbyrå för näringarna, och detta sammanförande av politiska och handelspolitiska ärenden motiverades på samma sätt som motsvarande svenska anordning. Man fann emellertid, att man missräknat sig på resultatet härav, i det att de kommersiella synpunkterna genom denna organisation fått minskat i stället för ökat utrymme, och i år har man återgått till den äldre anordningen med två huvudavdelningar, en ekonomiskpolitisk och en juridisk-politisk. På den förra handläggas alla handelspolitiska ärenden samt den kommersiella informationen, på den senare rent politiska ärenden och vissa ärenden, som hittills behandlats på rättsavdelningen. Det framhålles i vederbörande utskottsbetänkande uttryckligen, att denna förändring vidtagits just för att bättre förverkliga de önskemål, som år 1921 föranledde sammanslagningen av de politiska och handelspolitiska avdelningarna.

En motsvarande utveckling har ägt rum i Belgien. Den efter kriget införda gemensamma handläggningen av politiska och kommersiella ärenden har nyligen av liknande skäl som i Danmark förändrats, så att dessa ärenden nu äro uppdelade på två avdelningar, en generaldirektion för politik och en generaldirektion för utrikes handeln.

Ett annat belysande exempel erbjuder Frankrike, vars utrikesdepartement, enligt vad 1918 års kommitté själv framhåller, mest konsekvent organiserats efter de principer, som lågo till grund för den av kommittén föreslagna och därefter genomförda organisationen av det svenska utrikesdepartementet. Utvecklingen i Frankrike har gått därhän, att handläggningen av handelspolitiska ärenden så gott som fullständigt koncentrerats till handelsdepaidementet. Detta departement icke blott förbereder handelstraktaterna utan sköter även förhandlingarna och redigerar traktattextema. De principer för Frankrikes handelspolitik, som tid efter annan fastställts, hava utarbetats inom handelsdepartementet. Till och med frågor rörande landets deltagande i internationella handelspolitiska konferenser handläggas av handelsdepartementet, och i regel är det dess tjänstemän, som fungera såsom förhandlare såväl vid traktatförhandlingar som vid nyssnämnda konferenser. Man kan icke gärna undgå att se denna det franska utrikesdepartementets nästan totala avkoppling från handelspolitiken i belysning av dess organisation, och när denna organisation av 1918 års kommitté angives såsom förebild för den svenska, bör det konstateras, att utvecklingen i Frankrike gått i en riktning, som är stick i stäv motsatt den för Sveriges del åsyftade. Anledningen till att förhållandena i Frankrike gestaltat sig på sådant sätt är tydligen den förut berörda: franska regeringen, som fört en mycket aktiv handelspolitik, har funnit det nödvändigt att hava ständig tillgång till experter på området och har icke kunnat finna sådana bland de med den allmänna utrikespolitiken sysselsatta och på densamma inriktade ämbetsmännen.

Det ovan anförda och icke minst exemplen från utlandet visa på ett förefintligt behov av en efter nuvarande förhållanden bättre anpassad organisation av utrikesdepartementet. Den grundtanke, som var bestämmande vid 1919 års omorganisation, nämligen att departementet bör så organiseras, att de kommersiella synpunkterna så mycket som möjligt få göra sig gällande, torde alltjämt behålla sin fulla giltighet, men samma skäl, som då åberopades för den dittillsvarande avdelningsindelningens omläggning, d. v. s. just önskemålet att bereda dessa synpunkter ökat utrymme, talar nu för de handelspolitiska ärendenas skiljande från de politiska. Traktatsfrågorna kunna nämligen icke gärna få den sakkunniga och ingående beredning, som de numera erfordra, såvida de

icke handläggas på en avdelning, inom vars verksamhet de utgöra det väsentliga och centrala. Denna ställning kunna de tydligen endast erhålla genom att överflyttas från politiska och handelspolitiska avdelningen till handelsavdelningen.

Teoretiskt taget synes visserligen intet hinder finnas för att de kommersiella frågorna skulle kunna erhålla en tillräckligt framskjuten plats även på förstnämnda avdelning, nämligen om övriga på avdelningen behandlade ärenden i motsvarande grad skötes åt sidan. Därmed bleve emellertid denna avdelning så förändrad, att endast benämningen funnes kvar. Utgår man i fråga om avdelningarnas huvudsakliga inriktning från nuvarande förhållanden, vartill man torde vara nödsakad, om frågan skall kunna sakligt bedömas, synes det icke råda något tvivel om att politiska och handelspolitiska avdelningen ser sin huvuduppgift i handläggningen av de allmänpolitiska frågorna. Detta framgår också av de kvalifikationer, som tillmätas avgörande betydelse vid tillsättandet av chef för denna avdelning. Det fordras av honom i första rummet att hans utbildning och sakkunskap gör honom skickad att leda de politiska frågornas handläggning, och även om man i undantagsfall skulle hava tillgång till en person, som motsvarade såväl dessa krav som de fordringar, vilka böra ställas på ledaren av de kommersiella frågornas beredning, skulle det säkerligen i regel överstiga hans förmåga att med erforderlig grundlighet handlägga, den mängd ärenden av dessa båda slag, som förekomma inom departementet. Att de allmänpolitiska ärendena erhålla en företrädesställning på ifrågavarande avdelning torde under sådana förhållanden vara naturligt och oundvikligt.

Det må i detta sammanhang framhållas, att inrättandet av en särskild traktatbyrå på politiska och handelspolitiska avdelningen icke skulle avhjälpa dessa brister. De handelspolitiska frågorna skulle därmed fortfarande erhålla samma underordnade ställning som nu i förhållande till de politiska, varjämte byråchefen åtminstone utåt skulle intaga en alltför litet självständig ställning samt, då en byråchefsbefattning av detta slag icke kan tänkas bliva tillsatt för längre tid och med hänsyn till här ifrågakommande särskilda kvalifikationer, sakna erforderlig sakkunskap. De främsta krav. som böra ställas på handläggningen av hithörande frågor, nämligen att de icke underordnas andra samt att de läggas under tillräckligt auktoritativ och speciellt sakkunnig ledning, skulle sålunda icke fyllas med inrättandet av en sådan byrå, och överhuvud vore därav knappast någon avsevärd ändring av de nuvarande förhållandena att påräkna.

Om traktatfrågorna däremot överflyttades på handelsavdelningen, skulle deras beredning helt naturligt där komma att utgöra den viktigaste uppgiften. Långt ifrån att konkurrera med avdelningens övriga verksamhet skulle traktatfrågornas handläggning stödjas och fördjupas av att de sammanfördes med den kommersiella informationen och övriga handelsärenden. Av chefen för handelsavdelningen bör kunna fordras den nödvändiga sakkunskapen och erfarenheten på det handelspolitiska områ,det, vartill även bidrager, att denna befattning synes kunna tillsättas på längre sikt än som i regel är fallet med befattningar inom utrikesförvaltningen. Såsom avdelningschef intager han också den självständiga och auktoritativa ställning, som under behandlingen av traktatfrågor ofta kan vara av betydelse med hänsyn såväl till den förekommande personliga kontakten med utländska myndigheter som till förbindelserna med intresserade näringskretsar inom landet. I sistnämnda avseende är det just vid traktatfrågomas behandling av särskild vikt att vederbörande myndighet står i fortlöpande och nära kontakt med representanter för näringslivet, närmast med näringsorganisationema. Upprätthållandet av sådan kontakt åligger redan enligt den nuvarande instruktionen av naturliga skäl chefen för handelsavdelningen. Man bör också kunna utgå från, att han genom sin utbildning och verk-

samhet bär större förutsättningar härför än chefen för politiska och handelspolitiska avdelningen, vars inriktning på de diplomatiska och allmänpolitiska uppgifterna i regel knappast torde göra honom lämpad härtill.

En omorganisation efter dessa linjer, vilken alltså åsyftade att giva de kommersiella frågorna en mera självständig plats och möjliggöra en mera saklig beredning, skulle icke i och för sig medföra, att området för utrikesdepartementets handhavande av hithörande frågor bleve utvidgat. Detta kan förtjäna framhållas, då ju traktatfrågorna i viss utsträckning beredas även inom handelsdepartementet, och det alltså skulle kunna befaras, att ett visst dubbelarbete mellan departementen kunde uppkomma. På sätt i en särskild promemoria närmare utförts beröra de båda departementens verksamhet väsentligt olika sidor av traktatfrågorna. Förändringen skulle alltså endast medföra, att de ärenden på det handelspolitiska området, som under alla omständigheter handläggas inom utrikesdepartementet, skulle frigöras från sammankopplingen med frågor inom andra ämnesområden och ställas under sakkunnig ledning. Härmed skulle man också uppnå en mera naturlig anknytning till handelsdepartementets traktatbyrå, vars arbete redan nu är koncentrerat uteslutande på dessa frågor.

Det säger sig självt, att de politiska synpunkterna alltjämt böra få göra sig gällande i den mån så påkallas, oavsett på vilken avdelning ärendena behandlas. I traktatfrågor liksom i många andra frågor bör sålunda politiska avdelningen i all erforderlig utsträckning deltaga i beredningen. Den säkraste garantin för ett sådant samarbete ligger för övrigt givetvis i den gemensamma högsta ledningen av departementet, på vilken det ankommer att tillse, att förekommande ärenden bliva allsidigt belysta.

Slutligen må framhållas att den här ifrågasatta förändringen av departementets organisation skulle kunna ske utan särskilda kostnader, då det ju härvid endast bleve fråga om en omflyttning men icke en utvidgning av departementets arbetsuppgifter.

Stockholm i november 1927.

Christian Giinther.

45 Bil. C.

P. M.

angående utrikesdepartementets andel i handläggningen ay handelstraktatärendeu.

Från och med tidpunkten för inrättandet av handelsdepartementet hava handelstraktatärendena handlagts inom såväl detta departement som utrikesdepartementet. Den praxis, som blivit rådande i avseende på arbetsfördelningen mellan de två departementen, har utbildats i enlighet med deras organisation och allmänna inriktning. I stort sett kan förhållandet uttryckas så, att fastställandet av traktaternas önskade innehåll ankommer på handelsdepartementet, medan genomdrivandet av dessa önskemål, d. v. s. förhandlingarna och vad därmed sammanhänger, åvilar utrikesdepartementet. Härtill kommer den fortlöpande verksamheten för insamling av upplysningsmaterial, vilken faller inom utrikesdepartementets område, i den mån den avser information beträffande förhållanden i utlandet, och inom handelsdepartementets vad angår svenska förhållanden, ävensom frågor rörande tolkning och tillämpning av gällande traktater, vilka senare frågor i de flesta fall behandlas i utrikesdepartementet.

Sett från utrikesdepartementets synvinkel innebär detta ingenting annat, än att traktatfrågorna handläggas i samma ordning som det stora flertalet övriga handelsärenden. _ Ett handelsärende kommer i regel under behandling i departementet till följd av en begäran om upplysning eller bistånd från svensk myndighet eller enskild person eller till följd av en framställning från någon utländsk beskickning. Vanligen överlämnas framställningen till vederbörande svenska beskickning eller konsulat respektive till det statsdepartement, under vars handläggning frågan hör, för ärendets utredning och angivande av det svar, som bör lämnas på framställningen. Detta svar vidarebefordras därefter genom utrikesdepartementet, och i enklare fall inskränker sig departementets roll till att pa dylikt sätt vara förmedlare av frågor och svar. I mera komplicerade fall bearbetas det inkommande materialet till framställningens besvarande inom departementet eller beordras en svensk beskickning att verkställa en démarche. enligt direktiv, som utarbetats i departementet. Och i vissa fall slutligen utvidgas departementets verksamhet ytterligare, argument framföras och motargument bemötas, med andra ord arbetet tager form av verkliga förhandlingar.

Traktatfrågorna utgöra en särskild grupp bland handelsärenden av sistnämnda slag. De kräva dels ett sakligt utredningsarbete i och för klarläggande av vad man önskar vinna med traktaterna och vad man är beredd att betala härför, dels förhandlingar för genomförande av den sålunda intagna ståndpunkten. Det förra åligger främst handelsdepartementet, det senare utrikesdepartementet. Härav följer, att det ingalunda behöver förekomma och icke j».. förekommer nagot dubbelarbete de två departementen emellan, vilket förtjänar att framhållas,. emedan antydningar i motsatt riktning framkommit under diskussionen i ämnet både i pressen och i riksdagen. Det arbete, som utföres i det ena departementet, är av helt annan art än det som förekommer i det andra.. Skillnaden är i själva verket så stor, att en koncentrering av hela arbetet till ettdera departementet knappast torde låta sig

göra. Den sakliga utredningen, bestående närmast i bearbetning av statistiskt och övrigt orienterande material, utrönande av de svenska exportnäringarnas önskemål samt bedömande av den större eller mindre betydelse för Sveriges näringsliv av dessa önskemål och av motpartens krav, innefattar till övervägande del uppgifter, som falla utanför ramen för utrikesdepartementets verksamhet. De skulle utan tvivel utföras av andra myndigheter, även om handelsdepartementet icke funnes. Å andra sidan är det uppenbart, att utrikesdepartementets andel i traktatärendenas handläggning, framför allt det ofta under åratal pågående förhandlingsarbetet, icke lämpligen skulle kunna övertagas av. handelsdepartementet, något som väl heller icke på allvar har satts i fråga.

Kan det sålunda sägas att de båda departementen vid handläggningen av traktatfrågor röra sig inom olika områden, så är det dock givet att dessa områden beröra varandra. Grunderna för en gränsdragning äro, som av det anförda framgår, givna i och med olikheterna i departementens allmänna inriktning, och man torde lättast bilda sig en uppfattning om hur dessa grunder böra tillämpas genom att följa behandlingen av de typiska traktatfrågorna från deras uppkomst till traktaternas ikraftträdande.

Den grundläggande verksamheten beträffande alla traktatärenden består givetvis i att iakttaga den handelspolitiska utvecklingen i världen samt dess verkningar för det svenska näringslivet, särskilt exportnäringarna och sjöfarten. Redan på detta stadium tillkommer en viktig uppgift utrikesdepartementet, som har att införskaffa material från utlandet för bedömande av handelspolitiken och särskilt traktatpolitiken i främmande länder. Denna uppgift ingår som ett betydelsefullt led i departementets kommersiella informationsverksamhet. I regel fullgöres den genom att beskickningarnas och konsulatens handelspolitiska rapporter översändas till handelsdepartementet, varjämte de i viss utsträckning delgivas även andra myndigheter och enskilda näringssammanslutningar, som deltaga i det förberedande utredningsarbetet i traktatfrågor. Särskilt betydelsefull i detta avseende är naturligtvis rapportverksamheten rörande främmande länders handelstraktater och de åtgärder i fråga om tullar m. m., som i utlandet vidtagas i direkt traktatpolitiskt syfte. Det säger sig också självt, att rapporterna härom i regel icke böra inskränka sig till blotta insändandet av traktattexter och tullförfattningar, utan ofta kräva redan av rapportörerna en bearbetning, åsyftande att närmare förklara och i sitt sammanhang inställa de åtgärder, som verkställts eller planerats. Däremot torde sådan bearbetning av informationsmaterialet mera sällan komma att äga rum i utrikesdepartementet. Dess uppgift i detta avseende bör vara ■— utom själva befordringen av rapporterna — att lämna de direktiv till utlandsorganen, som erfordras för att informationen må bli så belysande och fullständig som möjligt. Det inträffar exempelvis ibland, att avslutandet av en för Sverige betydelsefull handelstraktat mellan två främmande länder eller en annan handelspolitisk åtgärd i något större land påkallar inhämtande av upplysningar angående den ståndpunkt, som ett tredje land intager härtill eller till och med en undersökning av möjligheterna för ett visst samarbete med ett tredje land. Härvid åligger det utrikesdepartementet att utöva ledningen av den verksamhet, som bör bedrivas av vederbörande beskickningar, liksom överhuvud organisationen och övervakningen av utlandsorganens hela hithörande informationsverksamhet bör vara en uppgift för utrikesdepartementet.

Det nu berörda förberedelsearbetet är som nämnts, såvitt utrikesdepartementet angår, att betrakta såsom en del av departementets kommersiella informationsverksamhet. De riktlinjer för densamma, som ovati angivits, överensstämma också med de regler, som tillämpas i avseende på sistnämnda verksamhet i övrigt.

^Material för bedömande av de svenska exportnäringarnas och sjöfartens tillstånd och behov har handelsdepartementet att införskaffa huvudsakligen från annat håll. I någon mån bidrager utrikesdepartementet genom sin kommersiella information även härtill, men det väsentliga är i detta avseende den direkta kontakten med näringslivets representanter.

Det sålunda erhållna materialet från in- och utlandet bearbetas därefter i handelsdepartementet, och med ledning av detsamma åligger det sagda departement att taga initiativ till en början i frågan om och när traktatförhandlingar böra inledas i de särskilda fallen — vare sig i anledning av ett förslag från någon främmande makt eller utan att sådant förslag föreligger. Därvid måste naturligtvis _ i många fall även andra synpunkter än de kommersiella beaktas och följaktligen också andra myndigheter deltaga i frågans handläggning. Initiativet bör sålunda närmast ligga hos utrikesdepartementet, därest det är fråga om att inleda förhandlingar om ett handelsavtal under sådana förhållanden, att de rent politiska synpunkterna böra tillmätas större vikt än de kommersiella. Detsamma gäller beträffande avtal, vilkas huvudsakliga betydelse faller inom någon del av utrikesdepartementets verksamhetsområde, t. ex. inrese- och bosättningsrätten, konsulsväsendet o. s. v. I varje fall böra under hela fortgången av traktatärendenas handläggning gemensamma beredningar, så snart anledning härtill uppkommer, äga rum mellan handels- och utrikesdepartementen. Dessa beredningar böra ske i form av personliga överläggningar mellan departementscheferna samt, då så påkallas, föredragningar inför dem av tjänstemän i båda departementen.

Har beslut fattats om upptagande av förhandlingar, är nästa steg att fastställa grundlinjerna för det blivande avtalet, d. v. s. att avgöra om avtalet bör utgöras av en fullständig handelstraktat eller en mera provisorisk och summariskt avfattad överenskommelse, en långvarig traktat eller ett avtal på kort frrsk ett tariffavtal eller ett allmänt mest gynnad nations avtal. Även här bör det åligga handelsdepartementet att avgiva förslag, med de undantag, som förut angivits beträffande avtal, vilkas huvudvikt icke ligger på bestämmelserna rörande handel och sjöfart.

Beslut ! denna principiella fråga föranleder ofta att förberedande förhandlmgar måste upptagas med vederbörande andra land i syfte att uppnå enighet om den bas, på vilken de kommande definitiva förhandlingarna skola föras. Det ligger i sakens natur att denna uppgift tillkommer utrikesdepartementet, sa mycket mera som det knappast torde förekomma att särskilda underhandlare utses härför. Erfarenheten från de senaste åren har visat, att redan dessa förberedande förhandlingar kunna bliva mycket långvariga och komplicerade 0<Ä utrikesdepartementets insats i traktatarbetet på detta stadium är därför oita bade omfattande och betydelsefullt.

Sedan eu gemensam förhandlingsbas uppnåtts, gäller det i regel att uppgöra f.tnaV:.aIsniorslaf:. Här åligger det handelsdepartementet att angiva vilket inneha 1 förslaget bör hava i de delar, som i flertalet handelsavtal äro de mest betydande och omfattande, nämligen de som avse handeln och sjöfarten. Likaså bor handelsdepartementet genom hänvändelser till vederbörande myndigheter inhämta uppgifter om vad de avtalsbestämmelser böra innehålla, som beröra ämnen, vilka icke handläggas i vare sig handels- eller utrikesdepartementet, flit hora t. ex. skattebestämmelser och stadganden rörande järnvägsfrakter. JJaremot bor det givetvis åligga utrikesdepartementet att upprätta förslag till traktatbestämmelser i ämnen, som tillhöra dess verksamhetsområde, såsom in-

1.es?',.°1cu bosättningsrätt, skiljedomsklausuler, konsulers rättigheter, konsularjurisdiktion ratifikation, de språk, varpå avtalet skall skrivas o. s. v.

Angivandet av traktatförslagets innehåll tager vanligen helt naturligt formen av utarbetandet av formliga avtalsbestämmelser. Detta hindrar dock icke, att

den slutliga utredigeringen av det förslag, som man å svensk sida avser att lägga till grund för förhandlingarna, bör ankomma på utrikesdepartementet. Sistnämnda departement bör nämligen hava överinseendet av den formella avfattningen av alla avtal med främmande makter. Såväl av språkliga skäl •— avtalen äro ju vanligen avfattade på något främmande språk — som med hänsyn till önskvärdheten av konsekvens i formuleringen, klarhet i avseende på de begagnade uttrycken och säkerhet i fråga om tolkningen av de olika bestämmelserna, är det av vikt att denna uppgift handhaves av en och samma myndighet, oavsett de ämnen, som behandlas i avtalen, och härvid torde endast utrikesdepartementet kunna komma i fråga.

Nu angivna regler böra gälla även i fråga om noter, som skola utväxlas i samband med avtalets undertecknande. Handelsdepartementet föreslår sålunda innehållet i dessa noter, försåvitt de icke huvudsakligen avse ämnen, som handläggas i utrikesdepartementet, under det att noternas formella avfattning sker i utrikesdepartementet.

Motiveringen till det uppgjorda förslaget synes det återigen böra åligga handelsdepartementet att utarbeta, och Kungl. Maj ris beslut angående förslagets antagande såsom förhandlingsgrund bör i anslutning härtill — alltjämt med undantag för sådana avtal, som på grund av sitt innehåll eller syfte väsentligen tillhöra utrikesdepartementets verksamhetsområde — fattas på handelsministerns föredragning. Formella skäl skulle visserligen kunna anföras för att denna uppgift borde överlämnas åt utrikesdepartementet, såsom fallet också torde vara i de flesta andra länder. Då emellertid Sverige åtminstone för närvarande intager en mera passiv hållning till den allmänna traktatpolitikens formella och tekniska sidor, är det i regel ett avtals rent sakliga innehåll, närmast dess betydelse för handeln och sjöfarten, som kräver en utförligare motivering. Detta gäller särskilt ur synpunkten av den sedermera följande behandlingen av traktaterna i riksdagen, och det torde därför vara naturligast, att handelsministern till Kungl. Maj ris godkännande framlägger såväl det ursprungliga svenska avtalsförslaget som det1 efter förhandlingarna föreliggande slutliga förslaget.

Förhandlingarna och vad med dem sammanhänger tillhöra, som förut nämnts, utrikesdepartementets uppgifter. Därav följer att detta departement handlägger frågor, som avse utseende av förhandlare, förhandlingsort, den närmare preciserade tidpunkten för förhandlingarnas påbörjande in. m. Den centrala ledningen av förhandlingarna bör också ligga hos utrikesdepartementet, vare sig de föras inom departementet, av vederbörande beskickning eller av särskilt utsedda förhandlare. All korrespondens rörande förhandlingarna bör sålunda ombesörjas av utrikesdepartementet, som dock givetvis har att underställa handelsdepartementet alla förslag till sakliga ändringar av de bestämmelser, vilkas önskade innehåll handelsdepartementet angivit. Likaledes åligger det utrikesdepartementet att under förhandlingarnas gång inhämta direktiv från andra myndigheter, i den mån sakliga ändringar ifrågakomma beträffande bestämmelser i ämnen, som tillhöra deras verksamhetsområden.

Redan på grund av att förhandlingarna ledas av utrikesdepartementet, är det naturligt att formuleringen av avtalets slutgiltiga text sker på detta departements ansvar. Härför tala också de skäl, som' anförts beträffande det ursprungliga förslagets formella avfattning.

Angående Kungl. Maj ris godkännande av det avtalsförslag, vari förhandlingarna må komma att resultera, torde såsom förut nämnts samma regler höra gälla som i fråga om godkännandet av det ursprungliga avtalsförslaget. I regel bör alltså även beslut härom fattas på handelsministerns föredragning och motivering utarbetas inom handelsdepartementet. Detta innebär, att proposition till riksdagen om förslagets antagande likaledes utarbetas inom handels-

departementet. Beslut om undertecknandet bör däremot, såsom närmare sammanhängande med själva förhandlingarna, fattas på föredragning av utrikesministern, och med avtalets undertecknande sammanhängande frågor böra sålunda handläggas av utrikesdepartementet.

Slutligen bör handläggningen av avtalens ratificering och därmed förknippade frågor ankomma på utrikesdepartementet.

Efter avtalens ikraftträdande uppkommande frågor rörande bestämmelsernas tolkning och tillämpning behandlas av utrikesdepartementet i samma ordning som övriga där förekommande handelsfrågor, vilket innebär att samarbete i man av behov förekommer med handelsdepartementet. Frågor rörande ändringar i och uppsägning av gällande handelsavtal torde däremot böra handläggas efter samma grunder som frågor rörande avslutande av nya avtal.

De nu angivna reglerna för utrikesdepartementets andel i traktatärendenas behandling torde kunna sammanfattas i följande huvudpunkter:

I fråga om regelmässiga handels- och sjöfartsavtal, d. v. s. avtal, vilkas huvudsakliga betydelse ligger i bestämmelserna rörande handel och sjöfart, åligger det utrikesdepartementet att

1. leda den av utlandsorganen bedrivna informationsverksamhet, som åsyftar att tjäna till ledning för Sveriges traktatpolitik;

2. distribuera sålunda inkommande informationsmaterial, främst till handelsdepartementet men därjämte även till andra myndigheter och näringssammanslutningar, som deltaga i handläggningen av traktatfrågor;

3. föra förberedande förhandlingar i syfte att uppnå enighet om förhandlingsgrund;

4. utarbeta förslag till avtalsbestämmelser i de ämnen, som falla inom departementets verksamhetsområde;

• a' T^alla ^eil redigeringen av det avtalsförslag, som å svensk

sida skall läggas till grund för förhandlingarna;

6. handlägga frågor angående förhandingarnas upptagande;

e<% förhandlingarna, med iakttagande att sakliga ändringsförslag understallas handelsdepartementet och andra myndigheter i mån, som de beröra frågor, vilkas realbehandling verkställts av dessa myndigheter;

8. handlägga frågor rörande avtalens slutredigering och undertecknande; in “an^\ögga frågor rörande ratifikation av avtalen samt

t nedlägga frågor om tolkning och tillämpning av gällande avtal.

° ja?a °?1 sPecialavtal i ämnen rörande handel och sjöfart, såsom avtal angående handelsresande eller mätbrevsavtal, böra ovanstående regler gälla i tilllämpliga delar.

Avtal, vilkas huvudsakliga betydelse ligger inom ett område, som tillhör utrikesdepartementets verksamhetsfält, handläggas helt och hållet av utrikesdepartementet, dock givetvis i samarbete med handelsdepartementet och andra myndigheter, därest deras områden beröras. Hit höra t. ex. sådana avtal, som närmast äro att anse såsom vänskaps-, pass-, bosättnings- eller konsularavtal.

Övriga specialavtal av ekonomisk natur, såsom avtal rörande beskattning eller kommunikationer, handläggas av utrikesdepartementet med anlitande i och för realbehandlingen av vederbörande andra myndigheter.

Stockholm i november 1927.

Christian Gunther.

4—274350