('med förslag till lag om änd\xad ring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 1

Nr 191.

Kungl. Maj:s proposition till riksdagen med förslag till lag om änd­ ring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; given Stockholms slott den 12 mars 1929.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929, 1 samt.

160 häft. (Nr 191.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång skola, 2, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfatt­ ning, som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostna­ der eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vil­ kens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång. I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, ma fri rättegång ej beviljas måls­ ägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §• Part, som — ---------------- förskjuten kostnad. Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekost­ nad erhålla biträde i rättegången.

Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda för­ hållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som Konungen bestämmer. 5 §• Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom nagon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 3

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person förordnas att därvid biträda honom. Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ord­ förande. Där ej omständigheterna annat påkalla, bör med beslut angående förordnande att biträda part med talans utförande anstå, till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde föreligger. i ill rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov. Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advo­ katverksamhet och ej är avlägset boende; har sådan person av parten föreslagits till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl där­ till äro. Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet berät­ tigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §• Finnes under rättegången, att parten utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyl­ dighet, kan gälda kostnaderna för rättegången, äge rätten förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Samma lag vare, där partens talan finnes vara av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket avses.

8 §. När rätten från sig skiljer mål, vari fri rättegång varit part beviljad, skall rätten, där parten jämlikt 7 § förklarats förlustig sagda förmån, förplikta ho­ nom ersätta statsverket kostnad, som enligt 2 § skolat gäldas av allmänna me­ del; dock ankomme på rätten att pröva, om och i vad mån sådant åläggande bör ske i fall, då beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det för parten funnits vara av synnerligen ringa betydelse, att hans talan vinner prövning. Har part, som åtnjutit fri rättegång, ej förklarats ersättningsskyldig, men tappar motparten, varde sadan skyldighet denne ålagd, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad.

10 §. Har part-------------- - —- åliggande underhållsskyldighet. Där hovrätt--------—- — -— allmänna medel. Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt. Mot hovrätts-------------------ej föras.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

14 §.

Vittnesersättning, som------------------ i brottmål. Rättegångsbiträde, som förordnats enligt denna lag, åtnjute efter rättens pröv­ ning skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, han nedlagt å rätte­ gången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål. Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till biträdet efter om­ ständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå eller ock biträdet för­ klaras ej äga rätt till ersättning. Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten för­ behålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan. Beslut om------ ------- -— tillhandahållas biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 25 februari 1929.

Närvarande: Statsministern L indman , ministern för utrikes ärendena T rygger , statsråden L ubeck , W ohlin , B eskow , L undvik , B orell , von S teyern , M almberg , L indskog , B issmark , J ohansson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler frågan om vidtagande av vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång och anför: »Sedan av särskilt tillkallade sakkunniga den 31 juli 1916 framlagts ett utkast till lag om kostnadsfri rättegång, och efter överarbetning därav de sakkunniga den 31 december 1917 avgivit betänkande med förslag till lag om fri rättegång samt lagrådets yttrande över förslaget inhämtats, framlade Kungl. Maj :t i proposition nr 118 förslag i ärendet för 1919 års lagtima riks­ dag. Efter det första lagutskottet avgivit utlåtande över förslaget (nr 27 och 31), blev detsamma med vissa ändringar antaget av riksdagen. Lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång innehåller i huvudsak Huvnddragen följande föreskrifter.

av 1919 års lag om fri

Fri rättegång kan såväl vid underrätt som i hovrätt och högsta domstolen i rättegång. visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rätte­ gången förenade kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldig­ het (1, 10 och 11 §§). I samband med ansökan om fri rättegång skall uppgift lämnas om partens förmögenhetsvillkor och omfattningen av honom åliggande underhållsskyldighet. Äro dessa förhållanden ej kända, bör uppgiften i fråga vara styrkt genom offentlig myndighet eller trovärdig, känd person (4 §). Ansökan om fri rättegång prövas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ordförande (3 §). Förmånen av fri rättegång kan vinnas såväl i tvistemål som i brottmål. För de senares del är dock den begränsning stadgad att, därest brottet hör under allmänt åtal eller efter angivelse må åtalas av allmän åklagare, fri rättegång ej må beviljas målsägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet (1 §). Förmånen av fri rättegång innebär befrielse från flertalet av de med rätte­ gången förenade kostnader, såsom stämpelavgift, expeditionslösen, kostnad för delgivning av stämning, vittnesinkallelser m. m. samt ersättning till de av den fattige parten åberopade vittnen, vilkas hörande av rätten funnits erforderligt för målets utredning. Befrielsen från stämpelavgift medför, att denna ej

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

kommer att utgå. Övriga kostnader, från vilka parten befrias, skola gäldas av allmänna medel (2 § 1 mom.). I rätten till fri rättegång ingår jämväl förmånen att, där så erfordras för behörigt anbängiggörande eller utförande av rättegången, erhålla lämpligt bi­ träde på bekostnad av allmänna medel (2 § 2 mom.). Närmare bestämmelser meddelas angående förordnande av biträde i 5 § och angående biträdes rätt till ersättning i 14 §. Part, som åtnjutit fri rättegång, äger jämväl rätt till fri verkställighet av dom eller utslag i målet, dock ej vid nytt försök till verkställighet (12 §). Förmånen av fri rättegång upphör bl. a., då parts förmögenhetsförhållanden förbättrats så mycket, att han utan intrång i erforderliga medel för eget uppe­ hälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet kan gälda kostnaderna för rättegången (7 §). Part, som förklarats förlustig förmånen av fri rättegång, skall förpliktas ersätta statsverket kostnad, som skolat gäldas av allmänna medel. År ej så­ dant fall för handen, skall motparten, där han tappar, åläggas dylik ersätt­ ningsskyldighet, såvida han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rätte­ gångskostnad (8 §). Hava parts förmögenhetsförhållanden efter rättegångens slut förbättrats i så hög grad, att han kan återgälda kostnadernas hela belopp, kan parten, på talan inom viss kortare tid av kronans ombudsman i orten, förpliktas återgälda stats­ verket dessa kostnader för rättegången och verkställigheten, så framt motpar­ ten ej ålagts dylik ersättningsskyldighet (13 §). Närmare föreskrifter om vad som skall iakttagas vid tillämpning av lagen om fri rättegång äro meddelade i kungörelse den 19 december 1919 (nr 790; ändr. 1926 nr 221). Den ut­ I vilken utsträckning fri rättegång åtnjutits framgår av följande, på grund­

sträckning

vari fri val av den officiella rättsstatistiken för åren 1921—1927 gjorda sammanställ­ rättegång ning rörande antalet mål, däri part beviljats fri rättegång.

åtnjutits.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Kärande1 Svarande 1 s u m m a (målsägande) (tilltalad)

Därav ntan rätte­ Å r gångsbiträde

Tviste- Brott- Tviste- Brott- Samtliga I

A sa lig mål2 mål3 mål2 mål3 mål2 mål3 mål m n må ål m % ta l a t av l ­

1921 . . . 1,818 23 189 40 2,007 63 2,070 306 14.8

1922 . . . 2,332 28 181 57 2,513 85 2,598 456 17.6

1923 . . . 2,657 29 333 78 2,990 107 3,097 377 12.2

1924 . . . 2,882 38 331 96 3,213 134 3,347 448 13.4

, 1925 . . . 3,109 60 499 120 3,608 180 3,788 348 9.2

1926 . . . 3,423 54 551 176 3,974 230 4,204 357 8.5

1 19274 . . . 3,868 91 655 214 4,523 305 4,828 347 7.2

1 Hava i ett mål båda parterna åtnjutit fri rättegång har målet räknats såsom 2 mål. * Inberäknat brottmål, i vilka talan om ansvar ej förts.

3 Oberäknat mål, däri talan om ansvar ej förts.

4 Siffrorna för 1927 äro preliminära.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 101. 7

Statsverkets totalkostnader för de mål, vari fri rättegång beviljats, beräkna­ Statsverkets

kostnader

des i 1917 års kommittébetänkande komma att uppgå till omkring 150,000 kro­ för den fria nor för år. Av detta belopp antogs dock en väsentlig del — förslagsvis beräknad rättegången. till hälften —- komma att återinflyta till statsverket därigenom att tappande Kostnads-

översikt.

motpart förpliktades att återgälda de kostnader, som utgått av allmänna medel. Enligt beslut av 1919 års lagtima riksdag skulle statsverkets kostnader i anledning av lagen om fri rättegång bestridas från ordinarie förslagsanslaget till domare, vittnen och parter, vilket anslag i samband därmed höjdes med 75,000 kronor eller till 375,000 kronor. Under det första året av lagens tilllämpning 1920 synas de gjorda beräkningarna ha hållit streck. Anslaget blev visserligen överskridet med omkring 165,000 kronor, men redan under föregå­ ende år hade överskridanden i ungefär samma omfattning förekommit. Under de följande åren ökades emellertid överskridandena. Vid en av riksräkenskapsverket för budgetåret 1923—1924 verkställd undersökning framgick, att kost­ naderna i anledning av lagen om fri rättegång uppgått till 265,000 kronor. Då genom beslut av 1926 års riksdag särskilt anslag blev i riksstaten uppfört för bestridande av kostnaderna i anledning av lagen om fri rättegång, bestäm­ des anslagsbeloppet i enlighet med denna beräkning till 260,000 kronor. Emel­ lertid visade detta belopp sig långt ifrån tillräckligt för ändamålet. Den totala anslagsbelastningen uppgick nämligen för budgetåret 1926—1927 till omkring 497,000 kronor och för budgetåret 1927—1928 till omkring 574,000 kronor. Härifrån avgå emellertid vissa uppbördsmedel å anslaget (i allmän­ het utdömd rättegångskostnadsersättning), vilka belopp för nämnda budgetår uppgått till resp. 52,000 och 58,000 kronor. Anslagets nettobelastning upp­ gick alltså för de båda budgetåren till resp. 445,000 och 516,000 kronor. An­ slaget hade således överskridits med resp. 185,000 och 256,000 kronor. För budgetåret 1928—1929 är anslagsbeloppet höjt till 300,000 kronor, men detta belopp torde ej på långt när täcka medelsåtgången, då redan under det första budgethalvåret tagits i anspråk cirka 276,000 kronor. Den våldsamma stegring, som kostnaderna för den fria rättegången under­ gått, har redan av mina företrädare i ämbetet beaktats. I skrivelse den 15 febru­ ari 1926 anmodade dåvarande chefen för justitiedepartementet överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser att inkomma med yttrande, huruvida för till­ godoseende av den statsverket jämlikt lagen om fri rättegång tillkommande rätt att av part, som åtnjutit fri rättegång eller i vissa fall av dennes motpart njuta ersättning för kostnad i rättegången, som guldits av allmänna medel, effektivare föreskrifter än de gällande kunde finnas påkallade. Av de inkomna yttrandena ävensom av vad statskontoret och riksräkenskapsverket efter remiss i ärendet anfört framgick emellertid, att någon mera betydan­ de minskning i statsverkets kostnader icke kunde vinnas genom effektivare före­ skrifter i berörda hänseende. I statsverkspropositionen till 1928 års riksdag (II H. T. s. 62) omnämnde min företrädare i ämbetet vid beräknande av anslagsbehovet för ifrågavarande ända­ mål för budgetåret 1928—1929, att inom justitiedepartementet igångsatts ut­ redning för att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. I an­ slutning härtill infordrades genom skrivelse den 24 februari 1928 från härads­ hövdingar och rådhusrätter vissa uppgifter angående kostnaderna för mål, däri fri rättegång varit part beviljad, m. m., varjämte vederbörande anmodades att uttala sig rörande möjligheterna att vinna begränsningar i statsverkets utgifter för den fria rättegången. Bland de möjligheter, som i sådant avseende syntes böra tagas under övervägande, nämndes i skrivelsen bland annat skärpning i föreskrifterna angående fattigdomsgraden; befogenhet för domstol att vägra fri rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad; skärpning i förpröv­ ningen rörande behovet av rättegångsbiträde; uteslutande av vissa slag av mål från den fria rättegången; fastställande av taxa för biträdesersättning; utestän­ gande av icke rättsbildade sakförare från behörighet att förordnas till biträde; skärpning i föreskrifterna om skyldighet för förlorande part, som åtnjutit fri rättegång, att till statsverket återgälda förskjuten kostnad.

Riksdagens Innan redogörelse för resultatet av denna utredning lämnas, må här nämnas,

revisorer.

att jämväl riksdagens revisorer haft sin uppmärksamhet riktad på de avsevärda kostnader för statsverket, den fria rättegången medfört. I sin berättelse för statsverkets förvaltning under tiden 1 juli 1927—30 juni 1928 hava sålunda revisorerna verkställt en undersökning i angivna hänseende. Efter att hava framhållit, att den fria rättegången kommit till användning i större utsträck­ ning än som ursprungligen beräknats, yttra revisorerna bland annat: »Revisorerna vilja framhålla, att de jämförelsevis rikliga ersättningar, som mångenstädes tillerkännas rättegångsbiträden vid fri rättegång, torde kunna antagas hava medverkat till en ökning av rättegångarnas antal. Möjligen in­ verkar även härpå den omständigheten, att såväl kärande som svarande på all­ män bekostnad erhålla rättegångsbiträde i en och samma process. I detta sammanhang torde jämväl böra uppmärksammas, att till rättegångs­ biträde förordnats personer, som varit anställda vid de fem i verksamhet varande offentliga rättshjälpsanstalterna, och att det knappast kan anses fullt tydligt, i vilka fall av allmänna medel understöd bör utgå i form av ersättning för fri rättegång eller såsom direkt understöd till dessa rättshjälpsanstalter. Såsom ett allmänt omdöme rörande ersättningsbeloppen till rättegångsbiträdena^ vilja revisorerna framhålla, att ersättningarna i åtskilliga fall synas hava varit alltför höga med hänsyn till den sak, varom rättegången rört sig. I mycket stor utsträckning har kärande i mål rörande barnuppfostringsbidrag biträtts icke endast av den jämlikt lagen om barn utom äktenskap särskilt för­ ordnade barnavårdsmannen utan jämväl av ett av rätten förordnat biträde, vil­ ket tillerkänts ersättning av allmänna medel.»

1928 ars

Den utredning, som verkställts på grundval av de genom förenämnda cirkulär­

utredning.

skrivelse den 24 februari 1928 infordrade uppgifter, ger vid handen, att under 1927 slutligt handlagts 5,817 mål, i vilka fri rättegång varit någondera parten

Statistik.

beviljad.* 1 I 4,723 mål var käranden och i 1,094 mål svaranden i åtnjutande av

1 Hava i ett mål parterna å ömse sidor åtnjutit fri rättegång, har målet räknats såsom 2 mål. Den olikhet i fråga om antalet mål, som förekommer mellan rättsstatistiken och 1928 års utredning, vinner

sin förklaring dels däri att i den senare ntredningen ingå även mål, som förfallit, avskrivits eller i vilka förlikning träffats, dels ock däri att en del domstolar vid lämnande av primäruppgifterna för

1928 års utredning torde för varje part, som i ett mål med fri rättegång haft dylik förmån, räknat

1 mål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 9

fri rättegång. Beträffande utgången av dessa rättegångar må nämnas, att för en sådan beräkning från angivna siffra å hela antalet mål böra avräknas dels 808 mål, beträffande vilka uppgift rörande utgången ej erhållits, dels 287 mål, som förfallit eller avskrivits eller i vilka förlikning träffats. Tillhopa komma vid förevarande beräkning ifråga endast 4,722 mål (av dessa 3,802 mål däri käranden och 920 mål däri svaranden åtnjutit fri rättegång). I 3,442 av ifråga­ varande mål har den fattige partens talan helt eller delvis bifallits. Generellt sett kan alltså sägas att den fattige parten vunnit i ej fullt tre fjärdedelar av samtliga ifrågakommande mål. I de 5,817 mål, vari fri rättegång varit part beviljad, hava sammanlagda kost­ naderna för det allmänna uppgått till 565,393 kronor, fördelade på följande ändamål:

Ersättningar till rättegångsbiträden:

Summa 565,393

Beträffande målens beskaffenhet må nämnas, att antalet slutligt avgjorda civilmål, vartill i detta sammanhang hänföras jämväl brottmål, däri talan om ansvar ej förts, utgjort 5,097 (därav 4,337 mål, i vilka käranden och 760 mål, i vilka svaranden åtnjutit fri rättegång). Omkring fyra femtedelar av alla civilmål beröra äktenskapsrättsliga förhållanden (hemskillnader och äkten­ skapsskillnader m. m.) och förhållandet mellan föräldrar och barn (mål angå­ ende barnuppfostringsbidrag m. m.). Den förra gruppen omfattar 2,242 mål (1,777 kärandemål; 465 svarandemål) och den senare gruppen 1,793 mål (1,684 kärandemål; 109 svarandemål). Bland de återstående 1,062 civil­ målen gälla omkring en tredjedel eller 335 mål försträckning och borgen (303 kärande- och 32 svarandemål), 179 mål (174 kärande- och 5 svarandemål) tjänsteavtal och sysslomannaskap, 157 mål (därav 129 kärande- och 28 sva­ randemål) utomobligatorisk skadegörelse, 149 mål (105 kärande- och 44 sva­ randemål) tvister om lös egendom. Bland de slutligt avgjorda målen om ansvar för brott, tillhopa 433 (130 kärande- och 303 svarandemål), utgöres den största gruppen av misshandelsoch ärekränkningsmålen, de förra till antalet 58 (21 kärande- och 37 svarande­ mål) och de senare 77 (48 kärande- och 29 svarandemål). Den statistiska utredningen ger också möjlighet att bedöma den omfattning, i vilken rättegångsbiträden varit förordnade att hjälpa den fattige parten och förhållandet mellan bifall och avslag i olika fall. Vid denna beräkning hava medtagits allenast de 4,722 mål, rörande vilka fullständiga uppgifter föreligga.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Såsom rättegångsbiträde har forordnats Rättegångs­ biträde ej biträde å icke rätts­ rättsbildad Hela förordnat rätts hjälps­ bildad sak­ tjänsteman1 annan Talan advokat an­ anstalt förare Mål bi­ talet fallen talan talan talan mål talan talan talan antal bi­ antal bi­ antal bi­ antal bi­ antal bi­ antal bi­ mål fallen mål fallen mål fallen mål fallen mål fallen mål fallen

% % % % * % *

Tvistemål. . 4,289 77 375 61 879 91 1,956 72 245 72 754 83 80 58

Brottmål . . 433 35 76 34 33 42 283 33 27 37 13 46 1

59 | 912 767 81 58

Summa 4,722 78 451 90 2,239 67 272 69 82

Såsom av tabellen framgår, uppvisa de genom rättshjälpsanstalterna beredda målen den gynnsammaste bifallsprocenten eller 90. Därnäst komma mål, i vilka lands- och stadsfiskaler och andra tjänstemän utfört partens talan. För denna grupp är bifallsprocenten 82. För de rättsbildade advokaterna och de icke rättsbildade sakförarna äro motsvarande siffror 67, resp. 69.

Allmänna I ett stort antal av de avgivna yttrandena har uppgivits, att missbruk av

uttalanden.

den fria rättegången förekommit. Sålunda yttrar t. ex. domhavanden i Söder­ törns domsaga, att rättens ordförande ej sällan haft en känsla av att de fria rättegångarna — särskilt i vad gäller ärekränknings- och mindre hemfridsbrott — tillkommit i rent trakasseringssyfte eller för att bereda vederbörande rätte­ gångsbiträde ekonomisk vinning. Särskilt sistnämnda synpunkt har på många håll kraftigt understrukits. Vissheten, att biträdet under alla förhållanden får ersättning — yttrar domhavanden i Mellersta Roslags domsaga — har fram­ kallat instämmanden i vissa fall av uppenbart ogrundad talan. Även domhavan­ den i Gästriklands västra domsaga uppger, att exempel ej saknas på att perso­ ner av rent skade- eller processbegär förmås att anhängiggöra mål med tillhjälp av den fria rättegången, och han förklarar sig ha funnit att bestämmelserna angående förordnande av rättegångsbiträde i alltför hög grad utnyttjas i för­ värvssyfte. Från Medelpads västra domsaga lämnar t. f. domhavanden den uppgiften, att ett stort antal mål anhängiggjorts på rent försök och i en del fall endast för att bereda biträdet inkomster. Av häradshövdingen i Västra Hälsing­ lands domsaga har uppgivits, att fall förekommit, då personer, som önskade få förordnande som rättegångsbiträde, satte sig i förbindelse med dem, som kunde antagas hava något ouppgjort mellanhavande och erbjöde dem sina tjänster, med­ vetna om att de av parten komme att föreslås till biträde i en blivande rätte­ gång. Detta kunde lätt leda till — yttrar häradshövdingen vidare -— att tvister droges inför domstol, vilka parten eljest ej tänkt sig skulle förekomma inför rätta. Man finge det intrycket, att antydda personer sökte på omförmälda sätt fylla ut den praktik, som eljest ej lämnade dem erforderligt arbete. Även från de södra delarna av landet föreligga uttalanden, vari vitsordas att betänk-

Vanligen landsfiskal eller stadsfiskal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 11

liga missbruk förekommit. Häradshövdingen i Sunnerbo domsaga yttrar, att exempel ej saknas, att advokater och sakförare begagnat denna till de fattigas förmån stiftade lag för att skaffa sig inkomster. T. f. domhavanden i Hammar­ kinds domsaga har uppgivit, att flera fall förekommit, där vederbörande rätte­ gångsombud, som från början måste ha insett det vara omöjligt att vinna ifråga­ varande mål, icke velat föra detsamma under annan förutsättning än att fri rättegång beviljats hans huvudman, detta givetvis för att icke gå förlustig rättegångsersättningen. I yttrandet har vidare uppgivits, att det ej sällan hände, att fria rättegångsmål anhängiggjordes i rent trakasseringssyfte t. ex. av tjänste­ hjon mot husbonde, formellt om lönefordran eller på annan föregiven grund, men i verkligheten för att hämnas någon förment oförrätt, och alltid funnes det å varje plats personer villiga att åtaga sig ett sådant mål, eller rent av framprovocera detsamma, ty, även om målet förlorades, finge ombuden i alla fall sitt ofta rundliga arvode av allmänna medel, och den vinnande parten kunde icke utfå någon ersättning för sina kostnader i målet. T. f. domhavanden i Aspelands och Handbörds domsaga nämner, att i enstaka fall förekommit, att rättegångs­ ombud spårat upp en tvistefråga samt förmått parten att med begagnande av ombudet såsom biträde anhängiggöra process under anlitande av den fria rätte­ gången. Från förutvarande Vadsbo södra domsaga har t. f. domhavanden upp­ givit, att advokat- och sakförarfirmor i sina annonser i ortspressen ställa i ut­ sikt »kostnadsfria konsultationer åt obemedlade», i syfte att därmed vinna klienter, för vilka statsverket ikläder sig kostnaden för rättegången. Utan tvivel, yttrar han vidare, har utsikten att erhålla fri rättegång mången gång lockat till anhängiggörande av obefogade processer. Liknande synpunkter ha gjorts gällande även av häradshövdingarna i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers domsaga samt i Torna och Bara domsaga. Jämväl från en del av rådhusrätterna föreligga uttalanden, som giva vid handen, att missbruk förekommit. Rådhus­ rätten i Uppsala uppger t. ex. att i andra mål än de familjerättsliga fall ej sak­ nats, då den fria rättegången utnyttjats för ett processmakeri, som införandet av institutet fri rättegång ej kan hava avsett att främja. I utlåtandet från rådhusrätten i Landskrona yttras, att exempel ej saknats på fria rättegångar, som anhängiggjorts både på synnerligen lösa grunder och i tydligt trakasse­ ringssyfte. Det ligger -— yttrar rådhusrätten vidare — något synnerligen irra­ tionellt i att staten, såsom nu ej sällan sker, finansierar orättfärdiga rättegångar och därigenom tillskyndar oförvitliga medborgare kostnader. Rådhusrätten i Varberg uppger, att i allmänhet tillgår så att en sökande i första hand vänder sig till en i orten praktiserande advokat eller sakförare och för honom fram­ lägger sin sak. År denna skäligen osäker eller den mot vilken sökanden skall vända sig ej fullt solvent, då begäres — yttrar rådhusrätten — fri rättegång med förordnande av biträde för att någon ersättning för det blivande biträdet skall kunna påräknas. Även rådhusrätten i Skara gör gällande, att den fria rättegången stundom missbrukats till utförande av talan, som ibland varit ohemul, ibland hänfört sig till ett så obetydligt intresse, att dess tillvaratagande ej förtjänade något understöd från det allmännas sida, och rådhusrätten i Västerås framhåller att i ett fåtal fall den fattige partens talan på grund av

12 Kungl. May.ts proposition nr 191.

själva sakens beskaffenhet varit sådan, att fri rättegång icke skäligen bort beviljas. I detta sammanhang torde slutligen få nämnas, att Allmänna svenska advo­ katföreningen, utgörande en sammanslutning av huvudsakligen icke rättsbildade sakförare, i en ingiven skrift, vari hemställts om vissa ändringar i lagen om fri rättegång, framhållit bland annat, att dels på grund av den avfattning lagen erhållit i fråga om tillstånd att erhålla fri rättegång, dels på grund av åt­ skilliga domstolars sätt att tolka bestämmelsen om förordnande av rättegångs­ biträde, statsverket vållats dryga kostnader för till och med rena okynnesprocesser, samt att förty såväl i det allmännas som i de enskilda parternas in­ tresse ändringar i lagen vore påkallade. Speciella Det första spörsmål, varom i skrivelsen den 24 februari 1928 begärdes ett

uttalanden.

uttalande från domhavande och rådhusrätter, gällde, huruvida en skärpning

1. Skärpta

föreskrifter vore påkallad i föreskrifterna rörande fattigdomsgraden. Flertalet häradshöv­ ang. fattig- dingar och rådhusrätter ha förklarat någon sådan skärpning ej böra ifråga-

domsgraden.

komma. Däremot har från många håll framhållits önskvärdheten av, att strän­ gare föreskrifter infördes i fråga om formen för styrkande av partens fattigdom. Bl. a. har därvid hemställts, att den nu medgivna möjligheten att få uppgifterna om partens ekonomiska förhållanden m. m. bestyrkta genom annan än offentlig myndighet, nämligen genom »trovärdig, känd person» måtte bortfalla. 2. Uteslu­ Bland mål, som i första hand borde uteslutas från den fria rättegången, hava

tande av

vissa mål i utlåtandena från flera håll nämnts ärekränkningsmålen och de ofta i samband från fri rätte­ med dessa stående ringare hemfridsbrotten. Därvid har dock påpekats, att även

gång.

i dessa mål fall kunna förekomma, då den fattige partens talan kan vara befo­ gad, varför det icke kunde vara lämpligt att helt utesluta målen i fråga från den fria rättegången. Vidare har ifrågasatts, att dylik förmån icke borde be­ viljas åt svaranden i mål om ansvar för vissa mindre förseelser såsom fylleri och förargelseväckande beteende ävensom i fall av åtal enligt motorfordonsför­ ordningen eller vägtrafikstadgan. En ytterligare begränsning av den fria rätte­ gången, som ställts i fråga, gäller målsägandetalan i de brottmål, som åtalas av allmän åklagare, och från några håll har påyrkats, att fri rättegång över­ huvudtaget ej skulle få förekomma för utförande av målsägandetalan i brott­ mål. Även ännu längre gående beskärningar i den fria rättegången ha från vissa håll förordats, nämligen att den fria rättegången skulle inskränkas till de grupper av mål — de familjerättsliga och barnuppfostringsmålen — be­ träffande vilka behovet av den fria rättegången starkast gjort sig gällande. 3 . Förpröv­ Spörsmålet huruvida domstol bör tilläggas befogenhet att vägra fri rätte­ ning rörande gång, där partens talan finnes uppenbart ogrundad, har i flertalet av

partens talan.

de yttranden, vari nämnda fråga berörts, besvarats jakande. Sålunda ytt­ rar t. ex. häradshövdingen i Södertörns domsaga, att det verksammaste medlet att förhindra okynnesprocesser på statens bekostnad syntes vara att tillägga den beslutande myndigheten befogenhet att på förhand prö­ va, huruvida rättegången vore skäligen grundad. Häradshövdingen i

Kungl. Maj:ts proposition nr ]01. 13

Torna och Barn domsaga framhåller, alt det syntes mycket önskvärt att -— med frångående av beaktansvärda principiella betänkligheter — en för­ prövning anordnades, varigenom domstolen eller domaren sattes i tillfälle att vägra fri rättegång, där partens talan funnes uppenbart ogrundad. Det har också från enstaka håll yrkats att begränsningen borde gå än längre; så ifråga­ sätta t. ex. domhavandena i Bollnäs domsaga, Torneå domsaga och Sunnerbo domsaga, huruvida ej sökanden borde visa sannolika skäl för att hans talan kunde antagas vara lagligen grundad. Vidare har ifrågasatts, om ej fri rättegång borde vägras, där partens talan funnes röra en fråga, som ej mnebure något väsentligt intresse för parten och med vilken domstolens tid helst icke borde upptagas (domhavanden i Bråbygdens domsaga). I samband här­ med har sistnämnde domhavande ifrågasatt, huruvida ej lämpligen borde stad­ gas skyldighet för part, som önskar fri rättegång, att personligen framställa sin begäran därom. Först da uppstode möjligheten att erhålla en närmare kännedom om hans förmögenhetsvillkor och den sakliga befogenheten av hans talan. Rådhusrätten i Eskilstuna har ansett förprövningen böra omfatta det fall, att värdet av vad part åsyftar att i rättegången vinna är så ringa, att det icke står i rimligt förhållande till kostnaden för rättegången. Jämväl råd­ husrätterna i Jönköping och Trälleborg hava förordat en liknande föreskrift. Emellertid hava även uttalats betänkligheter mot förprövningen, såvitt däri innefattas en prövning av frågan om det befogade i partens talan. Häradshöv­ dingen i Ångermanlands södra domsaga avstyrker sålunda anordningen med hänsyn till det ställningstagande till tvisten, vartill domstolen skulle tvingas. Han uttalar ock den förmodan, att förprövningen skulle få ringa ekonomisk betydelse. Liknande synpunkter göras gällande även från andra håll, t. ex. av häradshövdingen i Nora domsaga samt rådhusrätterna i Skara och Örebro. Sistnämnda domstol förordar i stället, att på ort, där rättshjälpsanstalt finnes, ansökan om fri rättegång i regel ingives genom anstaltens försorg. Härads­ hövdingen i Flundre, Väne och Bjärke domsaga framhåller, att de farhågor, som tidigare uttalats, att förmanen av fri rättegång skulle bliva missbrukad, därest ej nagot slags förprövning rörande det befogade i den fattige partens talan anordnades, syntes ha visat sig överdrivna. Den även från andra håll uttalade förmodan, att en förprövning skulle bli utan större praktisk betydelse delas även av häradshövdingen i Oxie och Skytts domsaga, som emellertid hem­ ställer, att domstol tillägges rätt att, sa snart det under målets gång blir klart, att partens talan är uppenbart ogrundad, bestämma, att fri rättegång ej i fort­ sättningen må äga rum. Ett uttalande i samma riktning har också gjorts av Hälsingborgs rådhusrätt.

Ett stort antal av de hörda myndigheterna hava funnit, att förprövningen 4. Skärpt

prövning

rörande behovet av rättegångsbiträde för den fattige parten bör skärpas. Där­

rörande be­

vid har bl. a. ifrågasatts, att i vissa mål förordnande av rättegångsbiträde icke hovet av borde äga rum. Salunda har föreslagits, att rätten att erhålla biträde i bagatell-

rättegångs­ biträde.

mal och mindre brottmål borde borttagas (häradshövdingen i Älvdals domsaga). Fian flera hall har vidare framhållits, att i mål angående hemskillnad, äk-

14 Kungl. May.ts proposition nr 191.

tenskapsskillnad ävensom i barnuppfostringsmål verkligt behov av rättegångs­ biträde endast mera sällan torde förekomma. Det har påpekats, att i dessa mål parterna i regel iakttaga personlig inställelse och att rätten enligt gällande lag är skyldig att sörja för fullständig utredning i målet. Yad särskilt barnuppfostringsmålen angår har erinrats om att, därest lämplig barnavårdsman finnes, rättegångsbiträde ej borde vara behövligt. Det har uppgivits, att barnavårdsmännen ofta anlita advokat, vilken då i allmänhet begär fri rättegång (domhavanden i Gästriklands östra domsaga). En annan begränsning, som från vissa håll påkallats, gäller förordnandets innebörd. Domhavanden i Gästriklands västra domsaga har framhållit, att det erbjöde svårigheter att på förhand, vid den tidpunkt då framställningen om fri rättegång gjordes, kunna bedöma, om biträdesförordnande vore överflödigt eller icke. För anhängiggörande av rättegång syntes hjälp åt den fattige parten ofta vara av nöden, men för vidare utförande av hans talan vore bistånd i många fall överflödigt. Det förekomme f. n. exempel på att i mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad av enklaste slag, som bort kunna avgöras genom ansökning av båda parterna, uppträdde yrkesutbildade advokater å ömse sidor. Med nu­ varande bestämmelser kunde sådant svårligen förhindras. Liknande synpunk­ ter hava framförts av domhavanden i Oxie och Skytts domsaga. T. f. domha­ vanden i Askims domsaga har upplyst, att i hemskillnads- och äktenskapsskillnadsmål i domsagan, där det ej kunnat utrönas, att särskilda tvistefrågor funnes, förordnades redan nu biträde endast för anhängiggörande av den fattige partens talan. Från Linköpings rådhusrätt har lämnats den upplysningen rö­ rande där tillämpad praxis, att rättens ordförande, därest ej särskilda skäl androges för partens behov att erhålla hjälp för utförandet av sin talan, vägrade förordnande av biträde. Detta gällde framför allt det stora antalet mål, som avsåge hemskillnad och äktenskapsskillnad, ävensom talan enligt lagen om barn utom äktenskap. Därest under handläggningen vid rätten yppades särskilt behov av biträde åt fattig part förordnades biträde av rätten. Även domhavan­ den i Flundre, Väne och Bjärke domsaga har framhållit önskvärdheten av att biträde förordnades endast för den förberedande utredningen och stämningens uttagande eller för svaromåls avgivande, medan åt domstolen allena borde för­ behållas rätt att förordna någon att ytterligare biträda den, som beviljats fri rättegång. Liknande synpunkter ha anförts även av rådhusrätten i Södertälje. Häradshövdingen i Yemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga har uppgivit, att den praxis genomförts att ej vid stämningens uttagande träffa bestämmelse om rättegångsbiträdes användning utan låta frågan därom hänskjutas till av­ görande först vid målets handläggning inför rätten, allt efter det läge, i vilket målet då förelegat. Häradshövdingarna i Listers, Villands, östra Göinge och Västra Göinge domsagor ha som ett önskemål uttalat, att med förordnande av rättegångsbiträde lämpligen borde anstå, tills målet förekommit vid rätten och sådant förordnande då funnes erforderligt. Även rådhusrätten i Lund har uttalat sig för den anordningen, att biträde till en början förordnades endast för målets anhängiggörande samt att med vidare förordnande finge anstå, tills det under handläggningen visade sig, att biträde vore erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 15

En annan punkt, i fråga om vilken önskemål om reformering uttalats gäller den i 5 § stadgade rätt för den fattige parten att, om ej särskilda skäl äro däremot, till rättegångsbiträde få den förordnad, som lian därtill föreslår. Domhavanden i Ångermanlands västra domsaga har påpekat, att fattiga parter esomoftast lagt i dagen brist på hänsyn till det allmänna genom att påkalla så dyrbar advokathjälp, att även mycket välbärgade motparter för sin talans ut­ förande icke ansett sig böra offra tillnärmelsevis så stora belopp som de av staten för den fattige parten förskjutna. Även från andra trakter av landet ha klagomål i samma riktning försports. Sålunda yttrar t. ex. domhavanden i Färs härad, att parterna sällan vände sig till någon person i orten t. ex. lands­ fiskalen utan gemenligen fore till någon stad, där de anlitade advokat, som väl visste, att staten garanterat honom säker inkomst av rättegången, och ej heller försummade att begagna tillfället. Från några håll har yrkats, att föreskriften i 5 § om partens förslagsrätt vid förordnande av rättegångsbiträde helt borde utgå (t. ex. domhavandena i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, Kinda och Ydre domsaga, Hallands mellersta domsaga). Av häradshövdingen i Västra Hälsinglands domsaga har framhållits, att, om bestämmelsen i fråga finge utgå, ändock å de flesta orter kunde förordnas fullt lämpligt biträde, som domhavan­ den eller rätten fullt kände och till vilken de hyste förtroende och ej, såsom till följd av bestämmelsen ibland skedde, personer med formell kompetens, om vilka domhavanden och rätten ofta visste mycket litet. På några håll har föreslagits, att vissa begränsningar i föreskriftens räckvidd borde ske, så att vid förord­ nandets meddelande i besparingssyfte avvikelse borde kunna ske från partens förslag, ifall den föreslagne vore avlägset boende och nödigt biträde på närmare håll kunde beredas (rådhusrätterna i Lysekil, Skara, Kristinehamn och Härnö­ sand). Uttalanden förekomma emellertid också mot de föreslagna inskränkningarna i fråga om förordnande av rättegångsbiträde. Domhavanden i Södertörns dom­ saga gör gällande, att i flertalet mål parten torde vara oförmögen att utan sak­ kunnig hjälp utföra sin talan. Därest dylik hjälp undanhölles parten, skulle utredningsarbetet komma att åvila domstolen, vilket åtminstone i de större dom­ sagorna med deras redan nu dryga arbetsbörda skulle verka betungande. Härads­ hövdingen i Mellansysslets domsaga har framhållit, att i familjerättsmålen kvinnan i regel vore i behov av rättegångsbiträde, och rådhusrätten i Malmö papekar, att de parter, som anlitade den fria rättegången, genomgående vore personer, som saknade nödig insikt om hur en rättegångstalan skulle anhängiggöras och utföras. Till båtnad ej blott för dem själva utan även för domstolen försåges de därför med biträde. Att statskassan bleve lidande på denna anord­ ning vore visserligen att beklaga, men kunde knappast undvikas. Rådhusrätten avstyrkte därför bestämt, att behovet av rättegångsbiträde underkastades en skärpt prövning, varigenom rätten till biträde inskränktes.

I förberörda skrivelse den 24 februari 1928 berördes även frågan om rätte- 5. Rättegångsbiträdenas ersättningsrätt, speciellt huruvida det kunde anses lämpligt att 1 ;ångsbiträde9

ersättnings­

en särskild taxa bleve fastställd för biträdesersättningen. Det övervägande an­ rätt. talet av de domhavande och rådhusrätter, som yttrat sig i frågan, hava emel-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

lertid avstyrkt förslaget om en taxa. Det har därvid framhållits, att hart när oöverstigliga svårigheter mötte att upprätta en för olika orter i landet lämp­ ligt avvägd taxa. Beträffande de nu tillämpade grunderna för biträdesersättningens beräkning har från de flesta håll uppgivits, att ersättning i allmänhet utgår för inställelse efter de grunder, som i sådant hänseende tillämpas i andra mål, men att en viss återhållsamhet iakttages i fråga om utdömande av sär­ skilt arvode till rättegångsbiträdet. Av t. f. domhavanden i Västmanlands norra domsaga har ifrågasatts, att åtgärder borde vidtagas för att förekomma, att ett ombud, som å samma rättegångsdag uppträder i flera mål, får sig till­ erkänd ersättning för resa och kost flera gånger. En fördelning borde i stället ske av berörda engångskostnad på samtliga de mål, vari ombudet uppträdde. Ett sådant beräkningssätt tillämpas enligt uppgift redan nu av häradsrätten i Lindes domsaga. Häradshövdingen i Falu domsaga har framhållit önskvärd­ heten av att biträdets rätt till ersättning i mål, däri fri rättegång åtnjutes, ej borde vara ovillkorlig, utan åt domstolen borde inrymmas befogenhet att i det slutliga utslaget avgöra, om ersättning till biträdet skall utgå av allmänna medel, varvid domstolen skulle hava att taga hänsyn till om skäl för rätte­ gången förelegat eller icke, i vilket sistnämnda fall ersättning till biträdet icke borde gäldas av allmänna medel. Det kunde nämligen förväntas, att biträdet i tvivelaktiga fall inför risken att icke erhålla ersättning för sitt arbete skulle avråda från rättegång. Liknande synpunkter hava framhållits även av hä­ radshövdingarna i Ölands domsaga, Flundre, Väne och Bjärke domsaga samt i Gudhems domsaga. Rådhusrätten i Östersund har framhållit önskvärdheten av ett stadgande, att ombud, som förordnats till biträde i rättegång åt fattig part och som genom oskicklighet, försummelse eller oförstånd är vållande till onö­ diga kostnader, borde kunna dömas att till statsverket utgiva sådan kostnad.

6. Skilda I de avgivna utlåtandena ha ytterligare berörts ett par önskemål. Sålunda förslag. jlar domhavanden i Sunnerbo domsaga ifrågasatt, att motparten borde höras över ansökan om fri rättegång, innan densamma bleve bifallen. Vidare ha från flera håll påtalats de dryga kostnader, som onödigt åsamkas statsverket ge­ nom att stämningar ofta delgivas icke genom den närmast boende stämningsmannen utan genom landsfiskalen, som för verkställande av delgivningen måste företaga kostsamma resor. Slutligen har påpekats, att från fri rättegång bor­ de kunna undantagas sådana mål, i vilka det med rättegången avsedda ända­ målet lika väl kunde vinnas genom parternas gemensamma ansökan, medan från annat håll (domhavanden i Södertörns domsaga) ifrågasatts utsträckning av fri rättegång till vissa ansökningsärenden, nämligen ansökningar rörande hemskillnad och äktenskapsskillnad. Fri process i I Danmark och Norge beviljas fri rättegång ej av domstol utan av administra- Danmark och ||v myndighet. I Danmark meddelas beslut av amtmanden, såvitt angår rättegången i underrätt, samt av justitieministern, såvitt angår mål vid Landsret och Hojesteret. I Norge beviljas fri process av Justisdepartementet. Stats­ kassans kostnader för fri process hava under de senare åren uppgått i Danmark (invånarantal 3,420,000) till omkring 125,000 kronor och i Norge (invånaran­ tal 2,650,000) till omkring 75,000 kronor, för finansår räknat.

Kungl. Majrts proposition nr 191. 17

Inom justitiedepartementets lagavdelning liar med biträde av särskilt till- Utkast till kallade sakkunniga, rådmannen Frans August Lind och advokaten Cyril Holm Zo^en.** upprättats ett utkast till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång, åsyftande att råda bot på de missbruk, som i de återgivna yttrandena påtalats, över detta utkast hava utlåtanden avgivits av rikets hovrätter och Sveriges advokatsamfund. Utkastet med tillhörande motivering och däröver avgivna utlåtanden torde såsom bilagor få fogas vid detta protokoll (bilaga I och II). Svea hovrätt har i sitt yttrande förklarat sig ha funnit, att frånsett vissa detaljanmärkningar det remitterade utkastet vore välgrundat. Göta hovrätt har icke haft något att erinra mot lagutkastet. Även hovrätten över Skåne och Blekinge har förklarat att, efter beaktande av vissa smärre jämkningar, de föreslagna bestämmelserna vore i stort sett riktiga och borde kunna föra till målet. Börande det allmänna behovet av en revision av lagen har hov­ rätten framhållit, att, såsom gällande lagbestämmelser vore avfattade, de lämnat utrymme för en utveckling av den fria rättegången, som ej varit av­ sedd och ej heller vore önskvärd. Ofta hade den fria rättegången blivit mera en god inkomstkälla åt rättegångsbiträdena än till hjälp för fattiga parter. Mången gång hade kostnaderna stegrats genom förordnande av biträde, där så ej varit erforderligt, eller av biträde, som på grund av sin från rätten av­ lägsna boningsort dragit onödigt stora kostnader. Vederbörande domare ha­ de ej ansett sig böra vägra att före målets anhängiggörande förordna biträde för dess utförande, ehuru han ej då kunnat bedöma behovet därav. Förfaran­ det hade i viss mån urartat till schablon med prövning av till stor del formell natur. Även Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande uttalat, att vissa be­ sparingar i statens kostnader för den fria rättegången vore önskvärda, ehuru de enligt samfundets mening vore möjliga redan inom ramen för den nuvaran­ de lagen. Sökandens behov av fri rättegång och biträde kunde under­ kastas en mera ingående prövning än som nu understundom vore fallet. Vidare borde bättre kontroll kunna utövas från domstolarnas sida över det sätt, varpå förmånen begagnades, vilket vore så mycket mer angeläget som fria rättegångar visat sig lida av viss benägenhet att svälla. En omdömesgill processledning i förening med tillbörlig hänsyn till personliga kvalifikationer vid förordnandet av biträden skulle härutinnan kunna åstadkomma förbättring. I den mån det remitterade utkastet vore ägnat att giva en impuls till en friare, mera personlig prövning av de frågor, som inverkade på beviljandet av fria rättegångar, vore detsamma att hälsa som ett steg i rätt riktning. Emot åt­ skilliga av de föreslagna ändringarna ville emellertid advokatsamfundet fram­ ställa erinringar. Förslaget borde icke utan väsentliga omarbetningar läggas till grund för lagändring.

Såsom av den föregående utredningen framgår, hava kostnaderna i anledning Departeav lagen om fri rättegång stigit till belopp vida överstigande vad som vid la- m«ntschefen. gens antagande beräknades. Medan utgifterna för det allmänna enligt 1917 års kommittéförslag uppskattades till 150,000 kr. om året, varav hälften för- Bihang till riksdagens protokoll 19Z9. 1 samt. 160 häft. (Nr 191.) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

väntades återinflyta till statskassan genom att rättegångskostnaderna bleve ålagda den fattiga partens motpart, hava nettoutgifterna under senast tilländalupna budgetår uppgått till över 500,000 kr., och tendensen i anslagsbelast­ ningen under löpande budgetår utvisar fortsatt stegring. Riksdagens reviso­ rer hava ock, på sätt i det föregående nämnts, haft anledning att därå fästa uppmärksamheten. Även om vid jämförelse mellan de ursprungligen beräkna­ de kostnaderna och de numera konstaterade ej bör förbises, att lagen berett fri rättegång i vidsträcktare omfattning än från början förutsattes, att en, ej minst för de mindre bemedlade folklagren betydelsefull lagstiftning under det se­ naste årtiondet kommit till genomförande, samt att slutligen själva tidsandan och jämväl de senare årens sociala utveckling fört med sig, att en mångfald tvister bland de mindre bemedlade, vilka tidigare mera sällan kunnat komma under rättslig reglering, numera underkastas domstols prövning, så kvarstår dock — och därom bära de i det föregående återgivna yttrandena oförtydbart vittne — att den fria rättegången i många fall blivit utnyttjad i en omfatt­ ning och på ett sätt, som icke kan anses förenligt med den uppgift i samhälls­ livet, som institutet i fråga bör ha att fylla. Redan i 1917 års sakkunnigbetänkande uttalades vissa farhågor, att den fria rättegången kunde komma att missbrukas. För den bemedlade — yttrades i betänkandet— utgjorde redan tanken på de med en process förenade ekono­ miska uppoffringarna en hämsko på lusten att i onödan anställa rättegång. Skulle samhället för den fattige undanröja varje hämmande moment härutinnan, så ställdes i själva verket på hans omdömesgillhet och självbehärskning större krav än på den bemedlades. Och det syntes ej låta sig försvaras att så­ lunda genom ett okontrollerat beviljande av fri rättegång för fattigt folk öka frestelsen att processa. Visserligen borde fattigdomen ej vara någon till hin­ ders för ernående av vad honom med rätta tillkomme, men den borde ej heller få vara ett fribrev för trätlystnaden att ohämmat driva sitt spel. Vissa in­ skränkningar i den fria rättegången vore påkallade ej blott av plikten att skydda statskassan för onödiga kostnader utan även av skyldig hänsyn till den fattiges motparts intresse. Ty om än denne i domen finge sig tillerkänd full ersättning för sina rättegångskostnader, så vore dock denna ersättningsrätt of­ tast endast en rätt på papperet. Ett försök att hos den fattige uttaga det ut­ dömda beloppet skulle i många fall endast vålla vederbörande ytterligare kost­ nader. Därjämte syntes emellertid även den fattige partens eget intresse bju­ da, att samhället med varsamhet och urskillning genom särskilda förmåner beredde honom lättnader vid rättegångars utförande. Ty i sista hand finge även den fattige själv bära ansvaret för sina gärningar. Anställde han en uppenbart ogrundad talan, komme han att i domen drabbas av kostnaderna för processen. Det skulle därför vara en missriktad humanitet, om lagstiftaren av ömhet för den fattiges rätt läte sig förledas att bereda honom tillfälle att helt okontrollerat taga samhällets rättshjälp i anspråk. Erfarenheten har för visso bestyrkt, att de sålunda uttalade farhågorna ägde fog.

Kungl, Mai ds proposition nr 101. 19

De i det föregående lämnade uppgifterna rörande fördelningen av statsver­ kets kostnader för den fria rättegången på olika ändamål utvisar, att av hela det belopp å i runt tal 565,000 kronor, som av statsverket förskjutits i de vid un­ derrätt under år 1927 slutligt avgjorda mål, i vilka fri rättegång varit part beviljad, omkring två tredjedelar eller 380,000 kronor utgjorts av arvoden och reseersättningar till rättegångsbiträden. Att utgifterna för berörda ändamål kommit att stiga till så avsevärda belopp torde framför allt vara beroende där­ på, att rättegångsbiträde förordnats i långt större utsträckning än som vid lagens tillkomst varit avsett. I motiveringen till 1917 års kommittéförslag framhölls, att av ordalydelsen i det föreslagna stadgandet om förordnande av rättegångsbiträde -— vilket stadgande i stort sett överensstämmer med gällande lags -— framginge, att den fattige parten i regel själv borde utföra sin talan och att endast undantagsvis rättegångsbiträde borde förordnas. Särskilt borde beaktas — yttras vidare — att partens bristande rättskunskap i och för sig ej finge vara tillräcklig grund för förordnande av biträde. I enklare fall syn­ tes nämligen domaren genom utövande av en effektiv processledning kunna till­ räckligt sörja för, att ej partens rättsokunnighet lände honom till men. Såsom regel borde också uppställas kravet, att rättegångsbiträde ej förordnades före ett måls anhängiggörande, med mindre motparten hörts över ansökningen. Praxis har emellertid, såsom nämnts, icke gått i den riktning, som i förar­ betena till lagen angavs. En jämförelse mellan rättsstatistiken för 1921, det första år, för vilket siffror finnas tillgängliga, och 1927 visar, dels att antalet mål, i vilka rättegångsbiträde förordnats för fattig part, ökats från 1,764 till 4,481, dels att de mål, i vilka biträde icke förordnats, allenast stigit från 306 till 347. Medan alltså år 1921 antalet av de mål, i vilka den fattige parten ut­ förde sin talan utan biträdeshjälp, utgjorde ej fullt 15 procent av samtliga fria rättegångsmål, har sistnämnda siffra år 1927 sjunkit till omkring 7 procent. Biträde bar sålunda förordnats i 93 procent av samtliga dylika mål. Anledningen till den nu berörda utvecklingen torde framförallt ligga däri, att på ort, där rättshjälpsanstalt ej finnes, de fattiga parterna i allmänhet vän­ da sig direkt till en advokat eller sakförare. Denne omhändertar då ärendet samt utverkar fri rättegång jämte förordnande för sig själv såsom rättegångs­ biträde. Genom att biträdet sålunda redan på det rent förberedande stadiet skjutes in mellan domstol och part inträder en viss isolering dem emellan, och rätten eller dess ordförande blir merendels icke i tillfälle att kunna bedöma, huruvida parten verkligen är ur stånd att själv i rättegången tillvarataga sina intressen. Förordnande av rättegångsbiträde meddelas därför ofta utan nå­ gon närmare prövning. Den bristande kontroll, som härvidlag från domsto­ larnas sida torde övas, leder i sin tur till att rättegångsbiträdena långt ifrån att självmant avstyra processer i fall, där fri rättegång kan för huvudmannen utverkas, tvärtom mången gång främja igångsättandet av sådana. Den fria rättegången är sålunda redan i sig själv i viss mån ägnad att stimulera ett rättegångsombud att driva fram en process, från vars förande han kanske skulle avrått, ifall hans huvudman hade haft att svara för rättegångskostna­ derna. För ett omdömesgillt biträde åt en icke obemedlad part utgör nämligen

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

redan tanken på den ekonomiska risk, som hans huvudman utsattes för, givet­ vis ett hämmande moment vid bedömande av frågan, huruvida rättegång bör anhängiggöras eller ej. Har nämligen biträdet på grund av bristande omtanke härutinnan åsamkat klienten utgifter, äventyrar han förtroendet från kliente­ lets sida och skadar därmed sin egen näringsutövning, vartill kommer att den ersättning för processens förande, som han må påräkna att av sin huvudman utfå, måhända helt eller delvis uteblir. Dylika hämmande moment saknas eller föreligga i mindre grad hos ett ombud, som åt sin huvudman utverkar fri rätte­ gång och därvid blir berättigad att, hur än rättegången utfaller, uppbära sin ersättning av statsmedel. Ej endast statsverket betungas därav. Missbruket av den fria rättegången förorsakar också dem, som bli instämda i rättegången, betydande kostnader och jag har mig bekant fall, då den fattiges motpart åsam­ kats kostnader å tusentals kronor för en rättegång, som av den fattige parten anställts utan ringaste fog. Det synes mig, att lagstiftningen -— såväl av omtanke om den fria rätte­ gångens sociala uppgifter som av hänsyn till att staten ej bör ekonomiskt stödja ett i många fall gagnlöst och rent av anstötligt processmakeri — icke kan und­ gå att vidtaga åtgärder för att stävja de missbruk, vartill de nu gällande be­ stämmelserna givit anledning. Härvid bör emellertid tillses att ej sådana me­ del tillgripas att, om ock missbruken därmed skulle undanröjas, de fattiga par­ ternas berättigade intressen komme att trädas för när. Framför allt bör syftet med den ifrågasatta revisionen vara att åtminstone förhindra, att förmånen av fri rättegång exploateras för privatekonomiska intressen, som föga ha att skaf­ fa med den fria rättegångens i sig behjärtansvärda uppgift. Följande riktlinjer hava synts mig böra läggas till grund för den ifrågasatta revisionen av lagen. Den beslutande myndigheten beredes tillfälle att vägra fri rättegång, där partens intresse att överhuvud få sin sak prövad av domstol måste anses synnerligen ringa. En mera ingående prövning av behovet av bi­ träde sker, varvid tillses, att onödigt kostbart biträde icke väljes. Domstol beredes tillfälle att genom nedsättning i arvodet inskrida mot biträde, som utan skäl drivit rättegång. Återhållsamhet inom lagens ram med det allmännas ut­ gifter inskärpes. Det på grundval av dessa riktlinjer utarbetade utkastet har jag i anledning av de anmärkningar som mot detsamma framkommit låtit överarbeta inom justi­ tiedepartementet; och torde jag nu få anmäla och närmare redogöra för det så­ lunda reviderade förslaget. 1 §• Gällande lag innehåller i första stycket av denna paragraf föreskrifterna om fattigdomsgraden. Såsom tidigare nämnts hava flertalet häradshövdingar och rådhusrätter förklarat någon skärpning i dessa bestämmelser ej böra ifrågakomma. Denna uppfattning delas också av mig. Däremot äro strängare före­ skrifter påkallade i fråga om styrkande av partens fattigdom, en fråga vartill jag i det följande under 4 § återkommer. Första stycket har i enlighet med den nya jorddelningslagens terminologi

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 21

undergått allenast den formella jämkning, att orden första domstol i skiftesmål’ utbytts mot 'första domstol i jorddelningsmål’.

Det är redan i det föregående nämnt, att ett stort antal av de hörda myndig­ heterna uttalat sig till förmån för införande av rätt för domstol eller dess ord­ förande att avvisa framställning om fri rättegång, där sökandens talan är uppen­ bart ogrundad. En dylik förprövning förordades i 1917 års kommittéför­ slag.. I motiven framhölls, att sökandens talan måste anses såsom uppen­ bart ogrundad, dels om sökanden alls icke förmått att på ett tillfredsstäl­ lande sätt argumentera sitt rättsanspråk eller anföra skäl till befrielse från den av motsidan pastadda förpliktelsen, dels ock om så visserligen vore fal­ let, men av den verkställda utredningen klart framginge, att de åberopade rättsfakta ej kunde hava inträffat. Förprövningen upptogs emellertid ej i propo­ sitionen till 1919 års riksdag. Vid förslagets remitterande till lagrådet den 22 mars 1918 framhöll dåvarande chefen för justitiedepartementet, att såväl princi­ piella grunder som praktiska skäl syntes tala emot förprövningens införande i den tillämnade lagstiftningen. Lagförslaget avsåge att utjämna den ogynn­ samma ställning, varuti en mindre bemedlad i jämförelse med en ekonomiskt bättre situerad befunne sig, då det gällde att genom rättegång hävda sin rätt. Att den fattige partens rätt att erhålla de förmåner, som kunde medföra ett dylikt utjämnande, gjordes beroende av en prövning i sak redan vid rättegångens början, syntes så mycket mindre tilltalande, som den bemedlade parten ägde möjlighet att under processens hela förlopp åstadkomma en utredning, som kunde komma att giva stöd åt en talan, vilken vid en förprövning möjligen kunnat framstå såsom obefogad. En dylik prövning måste bliva av summarisk beskaf­ fenhet och till följd härav också mindre tillförlitlig. Och vådan av ett felaktigt bedömande av partens talan vid en förprövning syntes få betraktas såsom så mycket större, som det icke vore uteslutet, att förprövningens förefintlighet i och för sig kunde vara ägnad att medföra rubbning i förtroendet för domarens eller rättens opartiskhet i ett mål, däri förprövning ägt rum. Eörprövningen syntes, lagd i domarens eller rättens hand, lätt kunna giva anledning till en känsla av rättsosäkerhet och godtycke för den fattige, som sökte utfå sin rätt. Även om den erfarenhet, som sedermera vunnits beträffande lagens tillämp­ ning, givit vid handen, att allvarliga missbruk av den fria rättegången före­ kommit, vilka missbruk möjligen i någon mån skulle kunnat stävjas, om den ifrågavarande förprövningen kommit till genomförande, synes mig dock ett införande av en dylik förprövning på grund av de principiella erinringar, som kunna riktas mot densamma, icke böra ifrågakomma. I första hand lärer man i varje fall böra på andra vägar söka vinna en begränsning av kostnaderna. I de av häradshövdingar och rådhusrätter avgivna yttrandena har flerstädes hemställts, att i vissa slag av mål parterna ej borde kunna komma i åtnjutande av fri rättegång. Därvid har närmast hänvisats på ärekränkningsmålen även­ som polisförseelser och en del andra mindre brottmål. Vidare hava också ifråga­ satts vissa begränsningar beträffande fri rättegång för utförande av målsägande-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

talan i brottmål. Slutligen har från några håll yrkats, att mål, som äro av ringa betydelse för parten, måtte uteslutas från berörda förmån. Att i lagen angiva vissa grupper av brottmål, i vilka fri rättegång ej skulle kunna beviljas, synes icke böra förordas. I främsta rummet skulle väl därvid ärekränkningsmålen komma i fråga, men även i dylika mål kunna intressen stå på spel, som äro av den betydenhet att möjlighet till fri rättegång ej bör vara utesluten. För övrigt må beaktas, att i förevarande hänseende någon rationell gräns näppeligen kan dragas mellan bagatellartade brottmål in­ bördes eller ens mellan brottmål och civilmål. Med de sistnämnda böra ju i varje fall likställas sådana brottmål, i vilka talan om ansvar ej föres. Men att i avseende å möjligheten att vinna berörda förmån införa strängare restriktioner, när talan om ansvar är väckt, än när talan begränsas till en­ bart skadestånd, skulle vara föga rimligt. Därtill kommer, att skäl givetvis kunna finnas att begränsa den fria rättegången även i fråga om de civila baga­ tellmålen, särskilt sådana, som tillkommit i uppenbart trakasseringssyfte. I anslutning till vad i några av de av häradshövdingar och rådhusrätter avgivna yttrandena hemställts har jag funnit en lämplig lösning av spörs­ målet kunna ernås, därest sådana fall, i vilka det måste anses vara av syn­ nerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning, uteslutas från den fria rättegången. De valda ordalagen avse att framhäva, att den prövning, som rätten eller dess ordförande har att företaga, icke gäller, huru­ vida partens talan synes mer eller mindre välgrundad och således kan anses ha utsikt att vinna bifall, utan avser frågan, huruvida partens intresse att få sin sak prövad av domstol måste objektivt sett betecknas såsom synnerligen ringa. Ett sådant fall synes exempelvis föreligga, om en person vill föra pro­ cess om ett krav mot någon, som ostridigt saknar utmätningsbara tillgångar. Lika litet som en förståndig man, vilken själv får betala sina rättegångs­ kostnader, spiller pengar på dylikt, lika litet bör staten göra det. En annan grupp mål som genom den föreslagna bestämmelsen kommer att uteslutas äro sådana, i vilka part av uppenbar trakasserilusta drives att processa. I båda fallen avser begränsningen att förhindra ett processande på statens bekostnad, där detta skulle kunna betecknas som meningslöst eller nära no g anstötligt. Att såsom Sveriges advokatsamfund föreslagit utvidga domarens befogenhet att vägra fri rättegång till fall, där kostnaderna för utredning och genom­ drivande av den obemedlades anspråk kunde antagas bliva så stora, att de icke stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken, skulle måhända kunna leda till en verksam begränsning. Då emellertid en dylik prövning kan anses vara av alltför ömtålig art för att böra läggas i domstolens hand, har ett stadgande i sådan riktning synts mig åtminstone för närvarande icke böra upptagas i lagen. Det av mig föreslagna stadgandets avfattning ger vid handen, att den ifråga­ satta begränsningen närmast har avseende på kärande- eller målsägandetalan. För en svarande eller tilltalad kan frågan, huruvida han har ett synnerligen ringa intresse i att hans talan vinner prövning, svårligen uppstå. Med ifrågavarande nya bestämmelse har sammanförts redan gällande stad-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 23

gande om rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på över­ låtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång. Tredje stycket svarar oförändrat mot andra stycket första punkten.

2 §. Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare än i gällande lag bestämda förutsättningarna för förordnande av rättegångsbi­ träde åt fattig part. 4 §. I anledning av den kritik, som i ett stort antal yttranden riktats mot gällande stadganden om bestyrkande av fattig parts uppgift rörande hans förmögenhetsoch familjeförhållanden, har ur denna paragraf uteslutits den möjlighet, som nu finnes att få uppgiften i fråga bestyrkt av 'trovärdig, känd person’, var­ jämte kravet på sådan uppgift i enlighet med Svea hovrätts hemställan för angivet fall gjorts obligatorisk. Med hänsyn till vad vidare från samma hov­ rätts sida anförts emot utkastet i denna del har i det överarbetade förslaget Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att bestämma vilka offentliga myndigheter, som må äga behörighet att meddela i paragrafen avsett intyg. Formulär till uppgiften torde liksom hittills böra fastställas av Kungl. Maj :t, och synas vissa ändringar böra vidtagas i gällande formulär i syfte att därigenom större ga­ ranti må vinnas för uppgiftens riktighet. 5

5 §. Inledningsvis har jag redan haft tillfälle att nämna, att rättegångsbiträde i praxis kommit att förordnas i långt större utsträckning än som under för­ arbetena till lagen var tänkt, och att anledningen till denna utveckling fram­ förallt torde ligga däri, att de fattiga parterna i allmänhet vända sig direkt till någon advokat eller sakförare, varigenom vållas en viss isolering mellan domstol och part. En reform på området synes mig böra i första hand syfta till att bryta denna isolering och ställa domstol och part i omedelbar förbindelse med varandra. Det kunde då synas lämpligt att på ort, där rättshjälpsanstalt ej finnes, åvägabringa den önskade förbindelsen redan på det förprocessuella stadiet. Parten borde därför föranledas att redan i och för stämningens utta­ gande vända sig till domstolen, där hjälp i berörda hänseende i så fall borde lämnas. Rättens ordförande skulle då kunna bilda sig en uppfattning om partens behov att i den blivande processen komma i åtnjutande av hjälp av ett rätte­ gångsbiträde. Genom att tillämpa denna procedur vid behandling av ansök­ ning om fri rättegång skulle en nära anknytning vinnas till de planer i be­ rörda hänseende, som lågo till grund för 1916 års utkast. Det var här tänkt, att den fattige parten skulle hos rätten erhålla biträde med avfattandet av stämningsansökan och att den ökade arbetsbörda, som härav skulle föranledas, borde för häradsrätternas del kompenseras genom att på statens bekostnad å varje domsagokansli bleve anställd en förste notarie med vissa självständiga

24 Eungl. Maj:ts proposition nr 191.

uppgifter i fråga om den kostnadsfria rättegångens inledande. Om ock en återknytning till denna tanke syntes önskvärd, ej minst med hänsyn därtill att i så fall en säkerligen effektiv besparing skulle vara att emotse, hade dock en dylik utväg ej beträtts i utkastet — detta närmast av den anledningen att det förmenades bliva svårt att bryta den praxis, som härutinnan utbildat sig. Frågan om förordnande för ombudet att biträda den fattige parten vid talans utförande skulle däremot enligt utkastet i regel komma under bedömande först sedan parten personligen varit i målet tillstädes och domaren därigenom blivit i tillfälle att med någorlunda säkerhet avgöra, huruvida parten verkligen vore ur stånd att själv i rättegången tillvarataga sina intressen. Då vid första handläggningen av målet motparten i regel förväntades kunna bli hörd, innan förordnande meddelades, ansågs också kunna undvikas den olägenheten, som vore förbunden med den nuvarande ordningen för förordnande av rättegångs­ biträde, nämligen att dylikt biträde anlitades även i fall, där den fattige par­ tens talan lämnades av motparten obestridd. Utkastet i denna del har lämnats utan anmärkning av hovrätterna. Där­ emot har advokatsamfundet förklarat den föreslagna ordningen icke blott vara opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I sistnämnda avseende har styrelsen erinrat om att i en del familjerättsmål pro­ visoriska förordnanden böra utverkas redan vid första rättegångstillfället. Vi­ dare har styrelsen som sin förvissning uttalat, att en dylik bestämmelse skulle föranleda en ökning i antalet rättegångstillfällen och därmed av kostnaderna för det allmänna och för motparten, vilket skulle strida mot den gagneliga koncentrationstendens, som under de sista åren gjort sig gällande. Vad de berörda familjerättsmålen beträffar synes advokatsamfundet ha förbisett, att vid regeln om biträdes förordnande vid första rättegångstill­ fället fästs det förbehåll, att ej särskilda skäl till annat föranledde. Skulle i det av advokatsamfundet åsyftade fallet ett provisoriskt beslut, t. ex. om bidrag av ena maken till den andras underhåll, böra utverkas redan vid första rättegångstillfället, och kan icke, genom ett i stämningen framställt yrkande härom, den fattige partens intresse anses tills vidare behörigen tillgodosett, torde föreligga just ett sådant särskilt skäl för domaren att redan i samband med att fri rättegång beviljas meddela rättegångsombudet förordnande att jämväl i fortsättningen utföra partens talan. Det förhållande, att sålunda i vissa mål ett dylikt fortsatt förordnande genast bör meddelas, lärer icke kunna motivera ett bibehållande av den nu ganska allmänt rådande praxis att med­ dela ett dylikt generellt förordnande i så gott som alla mål och således även i de icke tvistiga målen. Den andra erinran, som advokatsamfundet haft att göra mot förslaget, gäl­ ler farhågan, att genom ett framflyttande av prövningen om eventuellt fort­ satt biträdesförordnande till första rättegångstillfället rättegångarna skulle uttänjas, vilket skulle stå i strid med den rådande koncentrationstendensen. Denna synpunkt är mig icke främmande, och den uttalade förmodan ligger rätt nära till hands. Emellertid vill jag till en början erinra, att enligt advo­ katsamfundets egen framställning den nu rådande praxis med generellt för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 101. 25

ordnande redan vid rättegångens början ej synes ha varit ägnad att mera all­ mänt befrämja en starkare koncentration i de fria rättegångarna, i det att sam­ fundet självt klandrat den frestelse, som i de fria rättegångarna skulle fram­ trätt att icke iakttaga tillbörlig återhållsamhet i avseende å anhopning av processmaterial. Om således å ena sidan den nuvarande ordningen visat sig föga främja koncentrationstendensen, så må å andra sidan till förmån för ut­ kastet nämnas, att den däri upptagna ordningen —- att i regel ej förrän vid första rättegångstillfället förordna biträde för talans utförande —- med gott re­ sultat tillämpats vid vissa domstolar. Det torde ligga nära till hands att an­ taga, att biträde, som handhaft rättegångens anhängiggörande, ej underlåter att, där han vid en omdömesgill prövning finner, att verkligt behov av fortsatt biträdeshjälp föreligger, jämte parten inställa sig vid målets första handläggning. Därtill torde han för övrigt mången gång föranledas av önskan att vid rätten själv framställa sitt anspråk på ersättning för redan å saken nedlagt arbete. Självfallet löper han risken av att icke alltid få fortsatt förordnande såsom bi­ träde, i det att domstolen kan finna parten äga förmåga att själv utföra sin talan, men just tanken härpå bör föranleda ett mera restriktivt bedömande från hans sida av frågan huruvida talan är sådan, att han bör åtaga sig utförandet av den­ samma, varigenom jämväl mera allmänt skulle skapas det hämmande moment för honom i avseende å tillrådandet av rättegångar, som föreligger, då han har att göra med en bemedlad part. För övrigt kan ifrågasättas, huruvida icke just ur koncentrationssynpunkt vissa fördelar stå att vinna med den i utkastet före­ slagna ordningen, i det att genom partens personliga närvaro vid rätten det i en hel del fall lärer bli möjligt att snabbare än eljest kunnat ske avgöra målet. Då jag sålunda i allt väsentligt kan giva min anslutning till utkastet i denna del, har jag ansett detsamma böra upptagas i förslaget, om ock därvid avfattningen jäm­ kats i syfte att möjliggöra en något smidigare tillämpning. I

I syfte att föranleda domstolarna att i allmänhet iakttaga önskvärd, åter­ hållsamhet i fråga om förordnande av rättegångsbiträde har föreslagits en något strängare formulering i avseende å villkoren för att erhålla biträde över­ huvudtaget. Därjämte hade i utkastet genom orden ’själv eller genom någon, som å tjänstens vägnar lämnar honom bistånd’ avsetts att understryka, att i den mån exempelvis åklagare i fråga om utförande av målsägandetalan i brottmål, i vilka han å tjänstens vägnar för ansvarstalan, samt vidare barnavårdsman i mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. kunde anses lämna parten erfor­ derligt bistånd särskilt rättegångsbiträde icke borde förordnas. Härvidlag torde beträffande åklagarens ställning få erinras om att 1917 års kommitté­ förslag rörande fri rättegång principiellt uteslöt målsäganden från förmånen av fri rättegång i sådana brottmål, där brottet hörde under allmänt åtal eller efter angivelse finge åtalas av allmän åklagare. Begränsningen i fråga mo­ tiverades med att målsägande i dylika brottmål i allmänhet syntes kunna på­ räkna biträde av allmänne åklagaren. Mot den sålunda föreslagna avfattningen hava de tre hovrätterna icke haft någon erinran att framställa. Advokatsamfundet har däremot avstyrkt stadgan­ det. Samfundets yttrande synes emellertid bero på en missuppfattning av be-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

stämmelsens innebörd. När i utkastet talas om ’någon, som å tjänstens vägnar lämnar parten’ bistånd, innefattar en sådan föreskrift givetvis ej, såsom sam­ fundet förmenat, ett åläggande för åklagaren att bistå målsäganden vid utförande av bans talan. I stadgandet kan rimligtvis icke inläggas mera än att i de fall, då den för utförande av åklagarens ansvarstalan erforderliga utredningen helt eller i allt väsentligt täcker jämväl målsägandens ansvars- eller skadestånds­ talan eller ock åklagaren är villig lämna målsäganden erforderligt bistånd och av rätten finnes lämpad härför, särskilt rättegångsbiträde för den fattige parten ej skulle behöva förordnas. Vad därnäst barnavårdsmännens ställning i rätte­ gångar om barnuppfostringsbidrag beträffar, må framhållas, att det bistånd, som från barnavårdsmännens sida lärer kunna påräknas, närmast avser de barnavårdsmän, som i större utsträckning ägna sig åt uppgiften och åtnjuta avlöning från vederbörande kommun. Att dessa barnavårdsmän i en hel del fall lämpligen torde kunna tagas i anspråk i berörda hänseende har i ett stort antal av de avgivna utlåtandena framhållits. Det må också erinras om, att det i här ifrågavarande mål i lagen ålagts domstolen att sörja för fullständig ut­ redning. Att, såsom nu på sina håll sker, barnavårdsmannen för ändamålet anlitar ett särskilt rättegångsombud, föranleder en ofta onödig ökning av det allmännas kostnader. Därjämte må, vad såväl åklagarens som barnavårdsmannens ställning beträffar, erinras, att det helt lagts i domstolens hand att efter omständigheterna bedöma, huruvida den fattige partens talan är av så invecklad beskaffenhet, att den ej kan behörigen utredas med mindre ett sär­ skilt rättegångsbiträde ställes vid hans sida. Vad advokatsamfundet anfört har sålunda icke föranlett mig att frångå utkastet, dock har till undvikande av missförstånd orden ’å tjänstens vägnar’ utbytts mot orden ’i tjänsteställ­ ning eller eljest’. Enligt tredje stycket i 5 § gällande lag må, där part till rättegångsbiträde föreslagit person, som i andra stycket avses, avvikelse från förslaget ej ske såframt ej särskilda skäl därtill äro. Såsom av förarbetena framgår (se första lagutskottets utlåtande 1919, nr 27 sid. 17) var avsett, att under uttrycket sär­ skilda skäl borde inbegripas även det fall, att anlitande av en viss advokat skulle föranleda oskäliga kostnader för statsverket. Av utredningen fram­ går emellertid, att till rättegångsbiträde mången gång på förslag av part för­ ordnats avlägset boende advokat, varigenom onödiga kostnader vållats stats­ verket. I syfte att leda domstolspraxis över till vad med lagbudet ursprung­ ligen avsetts har den i andra stycket nu stadgade företrädesrätten i utkastet begränsats till dem, som vid rätten pläga utöva yrkesmässig advokatverksam­ het. En dylik begränsning är enligt min mening så mycket naturligare som det givetvis är av betydelse att till rättegångsbiträde förordnas någon som domstolen känner väl till. Härigenom blir domstolen ock i tillfälle att mera ingående pröva biträdets lämplighet att utöva ombudsmannaskap i hithörande mål och, där så finnes påkallat, vägra honom ytterligare förordnande. Vid stadgandets upptagande i förslaget har det emellertid synts böra jämkas i av advokatsamfundet angiven riktning, och förty erhållit den avfattning, att företrädesrätt tillagts den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advokatverk­ samhet och ej är avlägset boende.

Kungl. Maj :ts proposition nr 191. 27

7 §■ Enligt gällande lag (7 §) kan fri rättegång återkallas, om partens förmö­ genhetsförhållanden under rättegången så förbättrats, att han utan intrång i de medel, som äro nödiga för hans eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet, finnes kunna gälda kostnaden för rättegången. Vidare kan den fria rättegången återkallas, om parten berett sig dylik förmån, oaktat hans talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång. I det remitterade utkastet var föreslaget, att befogenhet skulle tilläggas domstolen att bl. a. återkalla sådan förmån även i fall, där partens talan funnes vara uppenbart ogrundad. Emot det föreslagna stadgandet har från Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge an­ märkts, att det vore svårt att inse, huru rätten, om den funne sig kunna kon­ statera den uppenbart obefogade beskaffenheten av partens talan, skulle kunna undgå att omedelbart företaga målet till avgörande och därmed för sin del av­ klippa spörsmålet om förmånens fortbestånd. Liknande synpunkter ha även framförts av advokatsamfundet. Även om stadgandet i något enstaka fall skulle kunna bliva av praktisk betydelse, har jag, med hänsyn till vad sålunda anförts, funnit detsamma icke böra upptagas i förslaget. Däremot hör givet­ vis, om fri rättegång icke hade bort beviljas på den grund, att det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning, men detta blir uppenbart först under rättegångens lopp, domstolen äga befo­ genhet att förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Den i det remitterade utkastet i form av en hänvisning till första paragrafen andra styc­ ket intagna bestämmelsen har sålunda i förslaget bibehållits. Advokatsamfundet har — i anslutning till sin vid 1 § uttalade uppfattning om behovet av viss förprövning i motsvarande fall — vid denna paragraf fram­ hållit, att möjlighet synts böra öppnas för domstol att förordna om upphö­ rande av beviljad fri rättshjälp, då antagas kan att kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obemedlades anspråk skulle bli så stora, att de icke stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken. På enahanda grun­ der, som anförts vid 1 §, har jag funnit mig icke böra förorda en dylik utvidg­ ning av återkallelserätten. Därest domstolarna allvarligen bemöda sig om att genom en effektiv processledning verka för koncentration i rättegången, tror jag att vad med samfundets yrkande åsyftats skall kunna på ett nöjaktigt sätt vinnas. 10 §. I denna paragraf har allenast hänvisningen till 1 § undergått erforderlig jämkning. 14 §. I syfte att bringa till genomförande det redan i förarbetena till lagen ut­ talade önskemålet, att rättegångsbiträdets ersättning bestämmes icke efter an­ talet inställelser utan efter det arbete, som rättegången krävt, hava föreskrifter­ na om biträdets ersättningsrätt undergått den ändring, att biträdet — utöver

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ersättning för nödvändiga utgifter — skall åtnjuta ersättning för det arbete han nedlagt å rättegången. Däremot har jag icke — såsom tidigare ifrågasatts — ansett någon taxa för biträdesersättning böra fastställas. Advokatsamfundet har i fråga om gällande ersättningsbestämmelser anmärkt, att den nuvarande lagen icke möjliggjorde att ersättning — åtminstone icke di­ rekt — tillerkändes föTordnat biträde för arbete med anhängiga tvisters biläg­ gande genom förlikning, varigenom lagen långt ifrån att uppmuntra till verk­ samhet i detta syfte positivt motverkade sådan. Samfundet har också framhållit, att domstolarnas obenägenhet att utdöma ersättning till ombud för nyttigt arbe­ te, som i och för en rättegång utförts bakom kulisserna och icke komme till synes i rättens protokoll, vore en företeelse i nuvarande rättegångssystem, som i möj­ ligaste mån borde undanröjas. Samfundet har slutligen hemställt, att, om de framförda synpunkterna vunne beaktande, det till undvikande av onödiga in­ ställelser torde vara lämpligt att biträde, som hade anspråk på ersättning för åvägabringande av förlikning, bereddes tillfälle att få ersättningsbeloppet fast­ ställt ansökningsvägen. För egen del kan jag — trots att vissa skäl kunna synas tala för den ersättningsrätt beträffande förprocessuella förlikningar, som advokatsamfundet här förordat -—• icke i denna del ge förslaget min anslutning. Bland annat synes det mig uppenbarligen stöta på hart när oöverstigliga svårig­ heter att ordna en verksam kontroll, så att ej en dylik förmån bleve missbrukad. I någon mån annorlunda ställer sig däremot frågan om ersättning för förlikningsarbete i en redan anhängig process. Här ligger ju det arbete, som advo­ katen må nedlägga på målets förlikning i någon mån under domstolens kon­ troll. Därest advokaten bemödar sig om att vinna ett biläggande av tvisten i godo och därigenom besparar statsverket de med rättegångens fortsättande förenade kostnader, så synes även mig hinder icke böra läggas i vägen för dom­ stolen att på ett sådant sätt honorera advokatens arbete för rättegången att in­ tresset på advokathåll för förlikningsverksamheten hålles vid liv; och det före­ slagna stadgandet torde tillgodose detta önskemål. I de fall, där rättens sammanträden hållas på annan ort än där biträdet bor eller utövar sin verksamhet, brukar biträdet tillerkännas ersättning för resa till och från orten i fråga samt eventuellt även någon traktamentsersättning. Då i regel ett fixt belopp utdömes för varje inställelse, föranleder detta, att, om biträdet å samma rättegångsdag uppträder i flera mål, berörda engångskost­ nader tillerkännas biträdet flera gånger. I anslutning till en praxis, som på enstaka håll redan nu tillämpas och i enlighet med yrkande, som framställts i vissa av de avgivna utlåtandena, hava till de förut berörda ersättningsbe­ stämmelserna fogats det tillägg, att vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål. Vad advokatsamfundet haft att anföra emot berörda föreskrift har jag funnit ej böra föranleda ändring i bestämmelsen. Från några håll har i yttrandena framhållits det oegentliga uti, att enligt gällande bestämmelser biträdets rätt till ersättning av statsmedel är helt obe­ roende av, huruvida huvudmannens talan varit uppenbart ogrundad eller icke. Fall hava förekommit, då den fattige partens talan befunnits fullständigt obe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 29

fogad men likvisst biträdet — som kanske animerat parten att anhängiggöra rättegången — fått sin ersättning av statsmedel fullt ut. Från några dom­ stolar bär också uppgivits, att man redan med nu gällande bestämmelser ansett sig befogad att i dylikt fall i stbrre eller mindre grad reducera biträdets er­ sättning. I anslutning till denna praxis bar i utkastet stadgats, att, därest part finnes utan skäl ha anhängiggjort eller fullföljt rättegången, ersättningen till biträdet efter omständigheterna må nedsättas under vad som eljest bort utgå. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge hava på anförda grunder hemställt om stadgandets förtydligande därhän, att varje ersättning må kunna förvägras biträdet. Då det till grund härför liggande önskemålet torde prak­ tiskt taget kunna tillgodoses även med utkastets lydelse, har jag ansett tillräck­ lig anledning till jämkning i bestämmelsen icke föreligga. Advokatsamfundet har avstyrkt stadgandet i fråga under framhållande att det vore lätt att vara efterklok, sedan å ömse sidor förebragt utredning klarlagt i målet relevanta fakta, men det vore farligt att på grundval av sådan klokskap döma om vad som på ett tidigare stadium synts motivera en talan. Domstolen kunde endast med svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då advokaten hade att handla. Gentemot vad advokatsamfundet sålunda fram­ hållit, må erinras, att fråga här givetvis icke är om någon efterklokhet, utan att domstolen har att pröva advokatens handlingssätt under hänsynstagande till de vid varje tidpunkt för hans handlande föreliggande omständigheterna. Emot en i utkastets 14 § intagen föreskrift av innehåll att vid tillämpning av lagen all den återhållsamhet i avseende å utgifter för det allmänna borde iakttagas, som vore förenlig med tillbörlig hänsyn till den fattige partens in­ tressen, har av Svea hovrätt och advokatsamfundet gjorts den erinran, att före­ skriften fast hellre borde intagas i tillämpningskungörelsen eller eljest i annan ordning såsom anmaning till domarna meddelas dem. Jag delar denna upp­ fattning och har därför låtit stadgandet här utgå. I

I anledning av de från vissa håll framställda anmärkningarna, att delgivningskostnadema i mål om fri rättegång ofta stiga till oskäliga belopp till följd av att den fattige parten eller hans ombud ej anlitar närmast boende stäraningsman, torde i administrativ väg böra meddelas föreskrifter, avsedda att i berörda hänseende tillgodose statsverkets intressen. Med hänsyn till vad från advokat­ samfundets sida yttrats angående svårighet för advokat att vinna kännedom om vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman, torde landsfiskalerna böra instruktionsvis åläggas att vidarebefordra delgivningshandlingarna till vederbörande stämningsman. I syfte att rättshjälpsanstalterna skola kunna i större omfattning än för närvarande stundom är fallet tagas i anspråk för att biträda part vid rättegångs anhängiggörande är det vidare önskvärt, att i ve­ derbörande reglementen stadgas skyldighet för anstalt att biträda parten vid uppsättande av stämningsansökan, där anstalten finner sig böra understödja partens talan.» Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång av den lydelse bilaga till

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 191. detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom ut­ drag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet: H. Stefenson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 31

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång skola, 2, 7, 10 och 14 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfatt­ ning, som^här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostna­ der eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vil­ kens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång. I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas måls­ ägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §• Part, som------------------ förskjuten kostnad. Efter ty i 5 § sägs är parten jämväl berättigad att på det allmännas bekost­ nad erhålla biträde i rättegången.

4 §. Ansökan om fri rättegång göres muntligen eller skriftligen och skall åtföljas av skriftlig, på heder och samvete avgiven uppgift å sökandens förmögenhetsvillkor och omfånget av honom åliggande underhållsskyldighet; äro sagda för­ hållanden ej kända, skall uppgiften vara styrkt genom offentlig myndighet, som Konungen bestämmer. 5 §. Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvarataga

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person förordnas att därvid biträda honom. Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ord­ förande. Där ej omständigheterna annat påkalla, bör med beslut angående förordnande att biträda part med talans utförande anstå, till dess parten varit personligen tillstädes i målet och rätten därvid funnit, att behov av biträde föreligger. Till rättegångsbiträde bör, om målets beskaffenhet det fordrar, förordnas någon som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov. Företrädesvis bör därvid anlitas den, som vid rätten yrkesmässigt utövar advo­ katverksamhet och ej är avlägset boende; har sådan person av parten före­ slagits till biträde, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro. Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet be­ rättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §• Finnes under-------------- — skall upphöra. Samma lag vare, där parten berett sig fri rättegång, oaktat hans talan finnes vara av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket avses.

10 §. Har part-------------- — allmänna medel. Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt. Mot hovrätts ------------------- ej föras.

14 §. Vittnesersättning, som —---------------i brottmål. Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersättning av all­ männa medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hänsyn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål. Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må ersättningen till biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå. Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten för­ behålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan. Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift till­ handahållas biträdet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 101. 33

Bilaga I.

P. M. angående ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång.

Inom justitiedepartementet har med biträde av särskilt tillkallade sakkun­ niga, rådmannen Frans August Lind och advokaten Cyril Holm upprättats härvid fogade utkast till vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång, åsyftande att råda bot på de missbruk, som i de återgivna yttrandena1 påtalats. Till motivering av utkastet må i korthet följande an­ föras. 1 §■ Första stycket i denna paragraf har allenast undergått den formella jämk­ ning, att orden »första domstol i skiftesmål» utbytts mot »första domstol i jorddelningsmål». Andra stycket, förra delen är nytt och innefattar, att fri rättegång må väg­ ras, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning. Med denna föreskrift har åsyftats att från fri rättegång undantaga de obetydligaste bagatellmålen, särskilt dem, som tillkom­ mit i trakasseringssyfte. De valda ordalagen avse att framhäva, att rätten eller dess ordförande äger ingå i prövning —- icke såsom tidigare ifrågasatts, huru­ vida parts talan kan hava utsikt att vinna bifall eller ej — utan allenast huru­ vida det överhuvud taget kan sägas föreligga ett verkligt, om ock ringa, in­ tresse för parten att få sin sak prövad av domstol. Med den nya bestämmelsen har sammanförts redan gällande stadgande om rätt att vägra fri rättegång, därest partens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna förmånen av fri rättegång. Tredje stycket svarar mot nuvarande andra stycket, första punkten.

2 §.

Andra stycket i denna paragraf har undergått en formell jämkning, betingad därav att till 5 § ansetts böra överflyttas de i förslaget något utförligare be­ stämda förutsättningarna för förordnande av rättegångsbiträde åt fattig part.

4 §. __ I syfte att vinna starkare garantier i fråga om vederhäftigheten av det i pa­ ragrafen omförmälda intyg har befogenhet att avgiva dylikt intyg tillagts alle­ nast offentlig myndighet och ej -—- såsom enligt gällande lag — jämväl »trovär­ dig, känd person». I tillämpningskungörelsen avses att närmare precisera, i vilka avseenden intygsgivaren har att verkställa undersökning angående riktigheten av de utav parten lämnade uppgifterna. 5 §< I första momentet av denna paragraf äro sammanförda stadgandena om de fall, i vilka rättegångsbiträde må förordnas till hjälp åt fattig part. Härvid

1 Yttrandena i återgivna delar jämte statistik utredning, som här uteslutits, återfinnas i remiss­ protokollet sid. 8 o. f.

Bihang till riksdagens protokoll 1989. 1 saml. 160 häft. {Nr 191.) 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

hava de hittillsvarande föreskrifterna i ämnet erhållit en något närmare bestäm­ ning huvudsakligen i två hänseenden. Rättegångsbiträde skall icke få förord­ nas, därest någon finnes, som å tjänstens vägnar lämnar parten bistånd i rätte­ gången, och detta bistånd kan anses tillfyllest; härvid syftas på allmän åkla­ gare i mål, däri han för talan, och på barnavårdsman i mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. Vidare har den allmänna förutsättningen för erhållande av rättegångsbiträde angivits så, att part eljest icke kan behörigen tillvarataga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande. I enlighet med den praxis, som utbildats vid vissa domstolar, skall enligt för­ slaget rättegångsbiträde för talans utförande i regel få förordnas först efter det parten varit personligen tillstädes i målet. Härmed åsyftas i främsta rummet, att rätten själv skall bilda sig ett omdöme, huruvida part verkligen är i behov av rättegångsbiträde för utfående av sin rätt. Någon fara att stadgandet skall medföra onödigt uppskov i rättegången lärer icke föreligga. Den företrädesrätt till förordnande, som är i gällande lags 5 § stadgad för yrkesadvokat, som avlagt de för domarämbetes utövande föreskrivna kunskaps­ prov, har i förslaget, i nära anslutning till vad förutsatts vid lagens tillkomst, uttryckligen angivits skola gälla allenast dem, som vid rätten pläga utöva yrkesmässig advokatverksamhet (se första lagutskottets utlåtande 1919, nr 27 s. 17). 7 §. Genom ändring i andra stycket av denna paragraf har domstol tillagts befo­ genhet att förordna om upphörande av fri rättegång i det fall, att partens talan finnes uppenbart ogrundad, så ock då det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

10 §■ I denna paragraf har allenast hänvisningen till 1 § undergått erforderlig jämkning. 14 §. I syfte att bringa till genomförande det redan i förarbetena till lagen ut­ talade önskemålet, att rättegångsbiträdets ersättning bestämmes icke efter an­ talet inställelser utan efter det arbete, som rättegången krävt, hava föreskrif­ terna om biträdets ersättningsrätt undergått den ändring, att biträdet — ut­ över ersättning för nödvändiga utgifter — skall åtnjuta ersättning för det arbete han nedlagt å rättegången, därvid hänsyn ansetts böra tagas till, om biträdet å samma rättegångsdag inställt sig jämväl i annat mål. Det har vi­ dare funnits skäligt, att ersättningen till biträdet må kunna efter rättens be­ prövande nedsättas, därest den talan biträdet fört finnes hava varit utan skäl anhängiggjord eller fullföljd. Slutligen har i mom. 3 intagits en erinran om, att domare bör vinnlägga sig om att vid lagens tillämpning iakttaga all den återhållsamhet med utgifter för det allmänna, som är förenlig med tillbörlig hänsyn till den fattiga partens intressen. I

I tillämpningskungörelsen torde böra intagas bestämmelse, att ersättning för delgivningskostnad må av allmänna medel bestridas med högst det belopp, som skolat utgå, därest för delgivningen anlitats närmast boende stämningsman. Stockholm i justitiedepartementets lagavdelning den 7 februari 1929.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 35

Utkast

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 19 jnni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7, 10 och 14 §§ i lagen den 19 juni 1919 om fri rätteång skola, 2, 4, 7 och 10 §§ i nedan intagna delar, erhålla föl­ jande ändrade lydelse: 1 §- Vid allmän underrätt, polisdomstol, poliskammare och krigsrätt samt första domstol i jorddelningsmål och i vattenmål må på de villkor och i den omfatt­ ning, som här nedan stadgas, fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostna­ der eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget upphälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Fri rättegång må ej beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning, ej heller part, vil­ kens talan grundar sig på överlåtelse, som kan antagas hava skett i syfte att därmed vinna fri rättegång. I brottmål, där brottet är sådant, att det hör under allmänt åtal eller må efter angivelse åtalas av allmän åklagare, må fri rättegång ej beviljas måls­ ägande i annat fall än att åklagaren anhängiggjort talan i målet.

2 §• Part, som------ - ----------- förskjuten kostnad. Efter ty i 5 § 1 mom. sägs är part jämväl berättigad att på det allmännas bekostnad erhålla biträde i rättegången.

4 §. Ansökan om------------------ offentlig myndighet.

5 §• 1 mom. Finnes part, som beviljats fri rättegång, icke kunna själv eller ge­ nom någon, som å tjänstens vägnar lämnar honom bistånd, behörigen tillvara­ taga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig per­ son förordnas att därvid biträda honom. Där ej särskilda skäl till annat för­ anleda, må för utförande av parts talan rättegångsbiträde förordnas först efter det parten varit personligen tillstädes i målet. 2 mom. Rättegångsbiträde förordnas av rätten eller, då rätten ej sitter, av dess ordförande.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Där målets beskaffenhet det fordrar, bör till biträde förordnas någon, som avlagt för utövande av domareämbete föreskrivna kunskapsprov. Därvid bör företrädesvis anlitas någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokat­ verksamhet. Har i fall, som i nästföregående stycke sägs, part till rättegångsbiträde före­ slagit person, som där avses, bör avvikelse från förslaget ej ske, såframt ej särskilda skäl därtill äro. Vid förordnande av rättegångsbiträde må, när skäl därtill äro, biträdet be­ rättigas att sätta annan lämplig person i sitt ställe.

7 §• Finnes under------------------ skall upphöra. Samma lag vare, där part åt sig utverkat fri rättegång, oaktat hans talan finnes vara uppenbart ogrundad eller av beskaffenhet, som i 1 § andra stycket avses. 10 §. Har part-------------------allmänna medel. Vad i 1 § andra och tredje styckena samt i 6, 7 och 8 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning med avseende å fri rättegång i hovrätt. Mot hovrätts------------------ ej föras.

14 §. 1 mom. Vittnesersättning, som enligt denna lag skall gäldas av allmänna medel, skall utgå efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.. 2 mom. Rättegångsbiträde, som enligt denna lag är berättigat till ersätt­ ning av allmänna medel, åtnjute efter rättens prövning skälig ersättning för det arbete, han nedlagt å rättegången, så ock för nödvändiga utgifter, därvid hän­ syn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegangsdag i an­ nat mål. Finnes talan utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, må er­ sättningen till biträdet efter omständigheterna nedsättas under vad som eljest bort utgå. Ej må biträde, som förordnats av rätten eller dess ordförande, av parten för­ behålla sig ytterligare ersättning; har sådant förbehåll skett, vare det utan

Beslut om ersättning till rättegångsbiträde gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet skall utan avgift till­ handahållas biträdet. o . 3 mom. Vid tillämpning av denna lag bör all den återhållsamhet i avseende å utgifter för det allmänna iakttagas, som är förenlig med tillbörlig hänsyn till partens intressen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. May.ts proposition nr 191.

Bilaga 11.

Yttranden avgivna över lagutkastet.

Svea hovrätt: Genom nådig remiss den 8 innevarande februari har Kungl. Maj:t anbefallt Svea hovrätt att inkomma med underdånigt utlåtande över en vid remissen fo­ gad, inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag till vissa ändringar i lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång; och får med anledning härav hovrätten i underdånighet meddela, att förslaget synts giva anledning till följande erinringar:

4 §• Att, såsom förslaget innebär, befogenheten att utfärda intyg i fråga om sö­ kandes förmögenhetsförhållanden tillerkännes allenast personer, som handla under ämbetsmannaansvar, finner hovrätten välbetänkt. Ifrågasättas kan emel­ lertid, huruvida uppgiften lämpligen kan anförtros alla dylika befattningsha­ vare, eller om den icke snarare bör förbehållas vissa grupper av tjänstemän, vilkas ställning och personkännedom få anses erbjuda någorlunda säkra garan­ tier för intygens vederhäftighet, exempelvis präst, landsfiskal, taxeringskommissarie, stadsfogde ävensom vissa andra tjänstemän vid städernas uppbördsväsende samt vidare ordförande i kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse i sö­ kandens hemort. Önskvärt synes även att, med hänsyn till tänkbart missförstånd i fråga om nödvändigheten av intygs företeende i fall, då rätten eller dess ordförande ej har omedelbar kunskap om sökandens förmögenhetsförhållanden, vad paragra­ fen för närvarande och enligt förslaget innehåller om att intyg »bör» företes, utbytes mot uttryck, som oförtydbart utmärker, att intygets företeende utgör ett oeftergivligt villkor för erhållande av fri rättegång, när icke rätten eller dess ordförande är, på grund av personlig kännedom om sökanden, i tillfälle att be­ vilja sådan förmån.

7 §. De uttalanden, som enligt vad den remitterade promemorian giver vid han­ den, förekommit till stöd för införande av en från rättens eller dess ordförandes sida företagen förprövning av partens talan hava icke vunnit anslutning i det föreliggande förslaget. Olämpligheten av ett dylikt på förhand framträdande ställningstagande från domstolens sida förefaller i själva verket uppenbar. Men detsamma gäller i huvudsak i fråga om den i förslaget upptagna bestämmelsen om befogenhet för rätten att förordna om upphörande av förmånen av fri rätte­ gång i fall då, efter förmånens beviljande, partens talan finnes vara uppenbart ogrundad. På samma gång är det svårt att inse, hur rätten, om den finner sig kunna konstatera den uppenbart obefogade beskaffenheten av partens talan, skall kunna undgå att omedelbart företaga målet till avgörande och därmed för sin del utan vidare avklippa spörsmålet om förmånens fortbestånd. Endast undantagsvis lärer under angivna förutsättning anledning föreligga för målets uppskjutande för vidare handläggning.

38 Kungl. May.ts proposition nr 101.

14 §. Den under 2 mom. föreslagna bestämmelsen om nedsättande av ersättningens belopp, i fall då talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, sy­ nes lämpligen kunna skärpas genom ett tillägg, varigenom rätten sättes i till­ fälle att helt och hållet vägra biträdet ersättning i fall, då en utan skäl anhängiggjord talan finnes hava tillkommit under samförstånd mellan biträdet och parten. Den i 3 mom. intagna erinran om återhållsamhet i avseende å utgifter för det allmänna synes knappast lämpa sig att intagas i lagen utan torde, såsom varande av instruktionell natur, i stället böra inflyta i kungörelsen om vad som skall iakttagas vid lagens tillämpning.

I de delar, som nu ej gjorts till föremål för erinran, finner hovrätten det föreliggande förslaget välgrundat.

Göta hovrätt: I nådig remiss den 8 februari 1929 har Eders Kungl. Maj :t anmodat hov­ rätten att före den 22 i nyssnämnda månad avgiva utlåtande över ett remissen bifogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång. Till åtlydnad' härav får hovrätten i underdånighet avgiva det utlåtande, att hovrätten icke har något att erinra mot lagförslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge. Genom remiss den 8 februari 1929 har Kungl. Maj:t anbefallt hovrätten över Skåne och Blekinge att före den 22 i samma månad avgiva underdånigt utlå­ tande över ett inom justitiedepartementet med biträde av tillkallade sakkunniga utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Till åtlydnad härav får hovrätten anföra: Den huvudsakliga orsaken till den utredning, som igångsatts rörande den fria rättegången, torde vara den under de senare åren uppkomna våldsamma steg­ ringen i de därav föranledda utgifterna. Av utredningen framgår, att den över­ vägande delen av utgifterna belöper sig å arvoden och reseersättningar åt rättegångsbiträden. Så som lagbestämmelserna för närvarande äro avfattade, hava de lämnat utrymme för en utveckling av den fria rättegången, som ej varit av­ sedd och ej heller är önskvärd. Ofta har den fria rättegången blivit mera en god inkomstkälla åt rättegångsbiträdena än till hjälp för fattiga parter. Mån­ gen gång hava kostnaderna stegrats genom förordnande av biträde, där så ej varit erforderligt, eller av biträde, som på grund av sin från rätten avlägsna bonings­ ort dragit onödigt stora kostnader. Vederbörande domare har ej ansett sig böra vägra att före målets anhängiggörande förordna biträde för dess utfö­ rande, ehuru han ej då kunnat bedöma behovet därav. Förfarandet har i viss mån urartat till schablon med prövning av till stor del formell natur. De nu föreslagna ändringarna gå i huvudsak ut på att giva den beslutande myndig­ heten anledning till mera ingående prövning av behovet av biträde, därvid bör tillses, att ej onödigt kostbari biträde väljes. Därjämte har beaktats det mot­ bjudande i att staten understödjer okynnesrättegångar ävensom möjligheten att reagera mot biträdena vid dylika rättegångar genom nedsättning av dem el­ jest tillkommande ersättning. Hovrätten anser, att bestämmelserna i stort sett äro riktiga och böra kunna föra till målet. Emellertid vill hovrätten fö­ reslå att i desamma göras följande smärre jämkningar.

KumjL Maj:ts proposition nr 101. 39

I 5 § stadgas: i 1 mom. att lämplig person kan förordnas utt biträda part, som beviljats fri rättegång, samt i 2 mom. andra stycket att, där målets be­ skaffenhet det fordrar, till biträde bör förordnas någon, som avlagt för utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, därvid företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten plägar utöva yrkesmässig advokatverksamhet. Uppen­ barligen är det meningen att, därest till biträde anlitas person, som icke avlagt för utövande av domarämbetet föreskrivna kunskapsprov, även för detta fall företräde bör lämnas dem, som hava sin verksamhet vid rätten, men det torde för tydlighetens skull böra utsägas. Enahanda erinran kan göras beträffande stadgandet i 2 mom. sista stycket. I 7 § andra stycket har inrymts rätt för domstolen att när som helst under rättegången förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra, därest parts talan finnes vara uppenbart ogrundad. Härigenom göres ett avsteg från den riktiga principen att domstolen ej bör före utslaget giva någon antydan om målets utgång. Bestämmelsen torde ej heller vara påkallad av något verk­ ligt behov, då domstolen i dylika fall kan begränsa utgifterna för den fria rättegången genom en snabb avslutning av processen och därjämte, därest bi­ träde är förordnat, kan reagera mot denne genom nedsättande av hans ersätt­ ning. Det torde vara lämpligt att ovannämnda rätt inskränkes till det tillfälle, då domstolen skiljer målet från sig. Härigenom vinnes utan rubbning i prin­ cipen den fördel att part i sådant fall ej utan vidare är berättigad att vid full­ följd av talan åtnjuta fri rättegång i hovrätt och hos Konungen. Det förekommer fall, och hovrätten har sig ett sådant bekant, då talan i mål, där biträde förordnats åt part, som åtnjuter fri rättegång, är så uppenbart ogrundad, att biträde ej bör tillerkännas någon ersättning alls vare sig för sitt arbete eller för sina utgifter. Då avfattningen av 14 § 2 mom. giver rum för tvivel om åt domstolen inrymts rätt att gå så långt, bör ett tillägg till nämnda moment göras i sådant syfte. Slutligen vill hovrätten framhålla, att efter vad hovrätten har sig bekant en inom hovrättens domvärjo verksam sakförare, som underkänts såsom rätte­ gångsbiträde, fortsätter med sin verksamhet på så sätt, att han får på sig överlåtna andras rättigheter och därefter i eget namn anställer rättegångar. Han besitter formella betingelser för erhållande av fri rättegång. I de flesta fall kunna överlåtelserna ej anses hava skett i syfte att vinna fri rättegång. Hovrätten vill nu ifrågasätta om ej åt stadgandet i 1 § andra stycket bör givas sådan formulering att däri inrymmes även fall av nyss nämnda beskaffenhet.

i Sveriges Advohatsamfund: Sedan Sveriges advokatsamfund den 8 dennes lämnats tillfälle att före den 22 i samma månad inkomma med yttrande över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång, får samfundets styrelse härmed i underdånighet anföra följande. Av den vid förslaget fogade p. m. inhämtas att det föreliggande förslaget framgått ur en inom justitiedepartementet igångsatt utredning i syfte att utröna, huruvida icke genom ändrade grunder för åtnjutande av fri rättegång eller eljest statsverkets kostnader skulle kunna nedbringas. Då förslagets räckvidd blivit på detta sätt från början begränsad, saknar styrelsen anledning att i detta sam­ manhang ingå på en undersökning huruvida en genomgripande omläggning av sättet för den fria rättshjälpens anordnande må vara av behovet påkallad. På detta sena stadium av ärendet vore det för övrigt icke möjligt att vidtaga en sådan undersökning. I den mån de nuvarande kostnaderna äro onödigt stora lärer detta icke bero på att de ersättningar, som tillerkännas biträden i fria rättegångar, äro för höga.

40 Kungl. May.ts proposition nr 191.

>Så är åtminstone alls ej fallet, där biträdena äro någorlunda kvalificerade, och det kan naturligen icke vara lämpligt, att den obemedlade lämnas en underhaltig rättshjälp. En dålig rättshjälp blir aldrig effektiv och — i förhållande till den valuta, den giver — aldrig billig. Däremot lära vissa andra besparingar vara önskvärda och även möjliga redan inom ramen för den nuvarande lagen, därest den effektivt tillämpas. Så kunde sökandens behov av fri rättegång och biträde underkastas en mera ingående prövning än nu understundom är fallet. Vidare borde bättre kontroll kunna ut­ övas från domstolarnas sida över det sätt, varpå förmånen begagnas, vilket är så mycket mer angeläget som fria rättegångar visat sig lida av viss benägenhet att svälla. En omdömesgill processledning i förening med tillbörlig hänsyn till personliga kvalifikationer vid förordnandet av biträden skulle härutinnan kunna åstadkomma förbättring. Emellertid lider nu gällande lag om fri rättegång av vissa brister, vilka synas lämpligen kunna avhjälpas även utan mera ingående omläggning av själva systemet. I sådant avseende må särskilt framhållas, att den nuvarande lagen icke möjliggör att ersättning —- åtminstone direkt -— tillerkännes förordnat bi­ träde för arbete med anhängiga tvisters biläggande genom förlikning, varige­ nom lagen långt ifrån att uppmuntra till verksamhet i detta syfte positivt mot­ verkar sådan. Såsom en väsentlig brist i lagen bör även framhållas, att en gång beviljad förmån av fri rättegång eller biträde icke kan under processens lopp återkallas annat än för den händelse, att den obemedlade finnes kunna gälda rättegångskostnaderna. För det i praktiken långt viktigare fallet, att den obe­ medlades talan under målets fortgång konstateras vara av beskaffenhet att skäligen icke i fortsättningen böra föras vidare på det allmännas bekostnad, saknas möjlighet att fråntaga den obemedlade honom en gång tillerkänd för­ mån av fri rättshjälp. I den mån det nu föreliggande förslaget är ägnat att giva en impuls till en friare, mera personlig prövning av de frågor som inverka på beviljandet av fria rättegångar, är detsamma att hälsa som ett steg i rätt riktning. Emellertid finner styrelsen att mot skilda delar i förslaget så allvarliga erin­ ringar kunna göras, att detsamma icke utan väsentlig omarbetning bör läggas till grund för en lagändring. Angående de särskilda nu ifrågasatta ändringarna anföres följande. ad § 1. Styrelsen biträder den meningen, att fri rättegång ej bör beviljas part, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning. Men denna inskränkning synes böra kompletteras med ännu en av innebörd, att fri rättegång ej heller bör beviljas, där antagas kan, att kostnaderna för utredning och genomdrivande av den obemedlades an­ språk skulle bliva så stora, att de icke stode i rimlig proportion till värdet av hans intresse i saken. Den obemedlade, som under åtnjutande av fri rättshjälp saknar det återhållande motiv, rättegångskostnaderna utgöra för den bemedlade, bör ej tillåtas att på det allmännas bekostnad sätta i funktion en i förhållande till processobjektets beskaffenhet så omständlig apparat, att den bemedlade icke rimligen kunde väntas bekosta den. För såväl den ene som den andre bör det vara skälig proportion mellan mål och medel. ad § 4. Förslaget att intyg måste vara utfärdat av offentlig myndighet lämnas av styrelsen, ehuru med tvekan, utan erinran. I detta sammanhang vill styrelsen emellertid fästa uppmärksamhet å en i nuvarande lag förefintlig brist, nämligen den stundom oöverkomliga svårighet, som föreligger för gift kvinna att erhålla för fri rättshjälp erforderligt medellöshetsintyg, om mannen befinner sig i god ekonomisk ställning. Flera kända fall ha förekommit, där gift kvinna efter att ha nödgats lämna det gemensamma hemmet eller rent av

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 41

blivit därifrån av mannen utestängd icke kunnat förskaffa sig fri rättegång, ehuru hon varit i stort behov därav. ad § 5. Den föreslagna nya lydelsen av denna paragraf finner styrelsen i flera avseenden betänklig. Till en början vill styrelsen på det kraftigaste understryka det olämpliga i att överlämna till allmän åklagare i mål, däri han för talan, och barnavårdsman i mål rörande barnuppfostringsbidrag m. m. att tillvarataga den obemedlades processuella intressen. Vad åklagare beträffar föreligger ingen skyldighet för dem att biträda enskild vid utförande av målsägaretalan, vilket är så mycket naturligare som en dylik verksamhet kunde föra åklagarna icke blott i plikt­ kollisioner med det statsintresse, de företräda, utan jämväl inom området för trolöshetsbrott. Styrelsen anser icke erforderligt att här närmare ingå på de många olösliga konflikter, som i detta avseende skulle uppkomma bl. a. i de nu så vanliga målen rörande bilkollisioner, utan tillåter sig hänvisa till innehållet i styrelsens underdåniga yttrande den 31 oktober 1925 rörande ett då inom justitiedepartementet utarbetat förslag till kungörelse angående skyldighet för allmän åklagare att i visst fall utföra målsägandes talan. — Även från tanken att till barnavårdsmännen hänvisa utförandet av fria rättegångar angående un­ derhållsbidrag m. m. vill styrelsen livligt avråda. Processverksamhet ligger merendels utanför barnavårdsmännens kompetens och en utvidgning av deras arbetsuppgifter i detta avseende skulle förrycka den humanitära och sociala karaktär, barnavårdsmannainstitutionen har och lämpligen bör hava och som fått ett uttryck i att uppdraget ofta anförtros åt kvinna. Påpekas må också den stötande konsekvens, till vilket förslaget i detta avseende leder, när i rättegång angående underhållsbidrag till barn utom äktenskap icke modern men väl fa­ dern skulle kunna fritt erhålla kvalificerat biträde. Vad därefter beträffar den föreslagna bestämmelsen att rättegångsbiträde för utförande av parts talan regelmässigt skulle få förordnas först efter det parten, varit personligen tillstädes i målet, anser styrelsen densamma icke blott opraktisk utan i vissa fall även ägnad att äventyra den obemedlades rätt. I sistnämnda avseende behöver styrelsen endast erinra om de många familjerättsmål, uti vilka provisoriska förordnanden böra utverkas redan vid första rättegångstillfället, och där kvalificerat biträde på detta tidiga stadium framstår som av behovet starkt påkallat. Men alldeles oberoende av sådana fall, är det styrelsens förvissning, att en dylik bestämmelse skulle vara ägnad att öka an­ talet rättegångstillfällen och därmed kostnaderna för det allmänna och för mot­ parten, allt i direkt strid mot den gagneliga koncentrationstendens, som under de sista åren gjort sig gällande och omfattats med allt större intresse från såväl domares som advokaters sida. . Den i mom. 2 av förevarande paragraf i förslaget intagna föreskriften att till biträde bör ifrågakomma allenast jurist, som »vid rätten plägar utöva yrkesmäs­ sig advokatverksamhet», synes lämpligen böra förtydligas. Meningen är givet­ vis allenast att från förordnande utestänga avlägset boende advokat, däremot icke i orten eller i trakten praktiserande advokat, som tilläventyrs endast mera sällan brukar uppvakta vid den domstol, varom i det särskilda fallet är fråga. ad § 7. Såsom redan inledningsvis antytts föreligger ett kännbart behov av möjlighet för domstolen att under loppet av en rättegång återkalla beviljad fri rättshjälp även på annan grund än förbättring i den obemedlades ekonomi. I förslaget behjärtas detta behov enligt styrelsens mening mera platoniskt än prak­ tiskt effektivt. Att domstolen skall inskrida när en talan finnes vara »uppenbart ogrundad» är självfallet och lärer icke innebära någon nyhet gent emot vad nu gäller. Sådant inskridande bör emellertid ske icke genom att indraga beviljad fri rättshjälp

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

utan genom att — i alla mål och för alla parter, de må vara fattiga eller icke — avdöma målet. Frånsett denna, för fria rättegångar ej egenartade restriktion i parters rätt att upptaga domstolarnas tid synes möjlighet böra öppnas för domstol att för­ ordna om upphörande av beviljad fri rättshjälp ej blott när det finnes vara av synnerligen ringa betydelse för den obemedlade att hans talan erhåller rättslig behandling utan även när — oberoende härav — ovan antydd disproportion mel­ lan mål och medel inträder eller finnes komma att inträda om rättegången fortsättes. Styrelsen har vid § 1 förordat anordnande av en dylik prövning redan före rättegångs anhängiggörande. Men det är ju tydligt, att en fortlöpande kon­ troll under processens gång desto hellre bör äga rum, som domstolen till grund för sitt bedömande på detta stadium kan lägga ett fullständigare material. Den frestelse till att icke iakttaga tillbörlig återhållsamhet i avseende å anhopning av processmaterial, som framträtt i fria rättegångar på grund av att staten beta­ lar kostnaderna, måste såväl i det allmännas som i bemedlad vederparts intresse motverkas genom en för ändamålet anpassad, väl avvägd processledning och genom möjlighet att såsom yttersta korrektiv avklippa förmånen av fri rätts­ hjälp. ad § 14 mom. 2. Styrelsen konstaterar till en början, att det ovan omnämnda, viktiga önskemålet att biträde bör erhålla ersättning jämväl för arbete med träffad förlikning icke beaktas i förslaget. Gällande lags brister härutinnan hava i praktiken medfört, att biträde, för att erhålla åtminstone någon ersätt­ ning för sin medverkan till åstadkommen förlikning, iakttager inställelse vid domstolen blott för att anmäla att uppgörelse träffats och — få inställelsekost­ nad sig tillerkänd. För mången, som icke känner bakomliggande förlikningsarbete, kan en dylik inställelse ofta te sig som ett obehörigt ekonomiskt utnytt­ jande av den fria rättshjälpen, men merendels torde den vara förestavad av en legitim önskan hos ombudet att, ehuru på en omväg, få utfört arbete i någon mån ersatt. Överhuvud taget är domstolarnas nedärvda obenägenhet att ut­ döma ersättning till ombud för nyttigt arbete, som i och för en rättegång utförts bakom kulisserna och icke kommer till synes i rättens protokoll, en företeelse i nuvarande rättegångssystem, som i möjligaste mån bör undanröjas. Det är där­ för, när frågor av hithörande art regleras i lag, av vikt att nyssnämnda praxis därvid åtminstone icke stödjes. Om, såsom styrelsen vågar hoppas, nyss framförda synpunkter vinna beak­ tande, torde det till undvikande av onödiga inställelser vara lämpligt att biträde, som har anspråk på ersättning för åvägabringande av förlikning, beredes till­ fälle att få ersättningsbeloppet fastställt ansökningsvägen. Det föreslagna stadgandet att vid ersättningens bestämmande hänsyn bör tagas till biträdets inställelse vid rätten å samma rättegångsdag i annat mål anser styrelsen böra utgå. Allmänna rättsregler lämna tillräcklig ledning här­ utinnan, och styrelsen hyser betänkligheter mot varje bestämmelse, som på ena eller andra vägen kan tänkas tillskapa någon underbetald »fattigprocess» och därigenom leda till ett sänkande av den fria rättegångens kvalitet och effek­ tivitet. Gentemot bestämmelsen i förslaget att ersättningen till biträdet må nedsättas, om talan finnes utan skäl hava anhängiggjorts eller fullföljts, måste styrelsen uttala en allvarlig gensaga. Det är lätt att vara efterklok, sedan å ömse sidor förebragt utredning klarlagt i målet relevanta fakta, men det är farligt att på grundval av sådan klokskap döma om vad som på ett tidigare stadium synts motivera en talan. Advokatens huvudman kan hava lämnat oriktiga eller ofull­ ständiga upplysningar, vittnen kunna understundom ej höras förrän vid dom­ stolen och även där så ske kan föreligger ingen säkerhet för att de under vitt-

Kung t. Maj ds proposition nr 101. 43

neseden säga detsamma som vid samtal under hand. Domstolen kan endast med svårighet eller alls icke rekonstruera situationen, sådan den var, då advokaten hade att handla. Något »straff» av denna art erfordras för övrigt icke. Ett annat och långt effektivare korrektiv mot missbruk från biträdenas sida av den fria rättegången finnes redan nu och består i att biträdet icke erhåller vidare förordnande. Där­ till kommer beträffande ledamöter av Sveriges Advokatsamfund möjligheten att anmäla eventuellt oriktigt förfarande för samfundets styrelse i och för discipli­ närt ingripande i stadgeenlig ordning. Ett annat förhållande är att icke alla kostnader, som av förordnat biträde nedlagts å talans utförande, böra vara utan vidare ersättningsgilla utan endast sådana, som under föreliggande omständigheter framstå såsom motiverade. Men detta ligger i sakens natur och lärer icke behöva särskilt stadgas. ad § 14 mom. 3. Styrelsen föreställer sig, att om en anmaning till domare att iakttaga sparsamhet med statens medel skulle prövas lämplig, annan plats därför bör kunna beredas. Slutligen vill styrelsen i anledning av förslaget om intagande av viss ny bestämmelse i tillämpningskungörelsen framhålla svårigheten att erhålla känne­ dom om vem som i skilda orter är närmast boende stämningsman. Annan prak­ tisk möjlighet finnes ofta ej än att till landsfiskalen i distriktet insända de handlingar, som önskas delgivna. Emellertid torde landsfiskalerna lämpligen kunna åläggas att mot en ringa kommissionärskostnad vidarebefordra handlin­ garna till närmast boende stämningsman.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 mars 1929.

Närvarande: justitieråden S tenberg , A ppelberg , T iselius , regeringsrådet G ärde .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet den 25 februari 1929, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­ tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av extra ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning, juris doktorn Siegfried Matz.

Lagrådet fann förslaget föranleda följande erinringar.

5 §. Den i ärendet åberopade utredningen ger ett starkt intryck av att rätte­ gångsbiträde förordnas i större utsträckning än som synes påkallat för till­ godoseende av de fattiga parternas intressen. Anledningen härtill torde hu­ vudsakligen vara att söka däri, att den beslutande myndigheten i allmänhet förordnar biträde utan att hava varit i tillfälle att genom partens personliga hörande bilda sig en närmare uppfattning om målets beskaffenhet och partens förmåga att själv tillvarataga sina intressen. Oftast torde nämligen ansöknin­ gen om fri rättegång och om förordnande av rättegångsbiträde ingivas av den, för vilken förordnande begäres. Parterna hava på detta sätt i stor utsträck­ ning kommit att redan på ett förberedande stadium isoleras från beröring med domare och domstolar. En reform på området bör också, såsom departements­ chefen framhållit, syfta till att genom brytande av denna isolering giva de be­ slutande myndigheterna större möjlighet att gå in i verklig prövning, huruvida, parten har behov av rättegångsbiträde. De bestämmelser förslaget i denna del upptagit torde näppeligen visa sig tillräckligt verksamma för uppnående av berörda syfte. I fråga om förordnan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 45

de av biträde för rättegångens anhängiggörande ger förslaget icke någon im­ puls till förändring i hittills tillämpad praxis; i det stora flertalet fall torde såsom förut biträde för talans anhängiggörande komma att förordnas utan att domaren haft personlig beröring med parten. I fråga om talans utförande inför rätten skall visserligen förordnande i regel ej meddelas, med mindre par­ ten varit personligen tillstädes och rätten därvid funnit, att behov av biträde föreligger. Men det torde knappast kunna undvikas, att ett biträde, som för­ ordnats för talans anhängiggörande, med partens tysta eller uttryckliga med­ givande jämväl kommer att taga befattning med utredningen av partens talan, anskaffande av bevisning och dylikt, och domstolen kan härigenom bliva för­ satt i ett sådant läge, att avslag på en framställning om förordnande att bi­ träda vid talans utförande lätt kommer att framstå som obilligt. Departe­ mentschefen har själv antytt sannolikheten av en dylik utveckling, då han till bemötande av en mot förslaget i annat hänseende riktad anmärkning på­ pekar, att det torde ligga nära till hands att antaga, att biträde, som hand­ haft rättegångens anhängiggörande, ej underlåter att, där han finner verkligt behov av fortsatt biträdeshjälp föreligga, jämte parten inställa sig vid målets första handläggning. I betraktande av det sagda torde det vara lämpligt stadga, att för erhål­ lande av biträdeshjälp för anhängiggörande av rättegång parten i allmänhet skall personligen infinna sig hos rätten eller dess ordförande. I många fall lär, såsom också förutsatts i ett första utkast till den gällande lagen, vid sådan per­ sonlig inställelse erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande kunna lämnas av någon tjänsteman å domstolens kansli. Vad domsagorna å landet beträffar, bör övervägas, huruvida icke till befordrande av sådant tillhandagående särskilda bestämmelser böra införas i domsagostadgan. I de fall emel­ lertid, då behov av biträde för talans anhängiggörande anses vara för handen, synes rätten eller dess ordförande böra hava befogenhet att redan å detta sta­ dium utsträcka förordnandet för biträdet att avse jämväl rättegångens utfö­ rande, och detta icke blott, såsom enligt motiven till förslaget avsetts, när det påkallas av sådana särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka ut­ verka provisoriska beslut, utan även då det står klart för den beslutande myn­ digheten, att på grund av målets beskaffenhet och partens oförmåga att själv handhava utredningen parten behöver hjälp för målets utförande. Gives så­ lunda förordnande jämväl i sistnämnda hänseende, kan biträdet räkna med att få ersättning för det arbete och de kostnader han före första rättegångstillfället nedlägger å målet, något som bör vara till fördel ur synpunkten av rätte­ gångens koncentration. Att förslaget ur denna synpunkt lämnar rum för be­ fogad erinran, har av advokatsamfundet påpekats. Med stöd av vad nu anförts hemställer lagrådet, att andra punkten i 5 §:s andra stycke underkastas sådan ändring, att dels däri stadgas, att, där ej om­ ständigheterna annat påkalla, förordnande att biträda part vid talans an­ hängiggörande ej må meddelas utan att parten personligen inställer sig hos rätten eller dess ordförande, dels ock den i punkten upptagna bestämmelsen rö­ rande förordnande av biträde för talans utförande fullständigas med en före-

46 Kungl. May.ts proposition nr 191.

skrift av innebörd, att därest redan vid meddelande av förordnande för talans anhängiggörande parten prövas vara i behov av biträde jämväl för utförande av sin talan, förordnande även i detta hänseende i regel bör omedelbart meddelas,

7 §• I det utkast till ändrade bestämmelser i ämnet, som ligger till grund för förslaget, hade upptagits stadgande om befogenhet för domstolen att under rättegången återkalla förmånen av fri rättegång i det fall, att partens talan funnes vara uppenbart ogrundad. Häremot anmärktes, att ett dylikt ställnings­ tagande på förhand från domstolens sida vore olämpligt och att domstolen i stället borde omedelbart företaga målet till avgörande, varigenom för dom­ stolens del spörsmålet om förmånens fortbestånd avklipptes. I anled­ ning av dessa anmärkningar blev stadgandet ej upptaget i det remit­ terade förslaget. Enligt lagrådets mening äT väl riktigt, att domstolen ej må äga att under det rättegången pågår giva beslut av här avsedd innebörd. Däremot synes principiellt hinder ej möta, att domstolen i samband med av­ kunnande av dom i saken meddelar dylikt beslut. Detta beslut får, såsom av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts, den verkan, att part, som eljest utan vidare vore berättigad att åtnjuta fri rättegång vid målets fullföljande i överrätterna, förlorar denna förmån. Visserligen torde frågan sakna större ekonomisk betydelse, men då det måste anses i hög grad otillfredsställande, att den, vilkens talan bedömts av domstol och enligt domstolens uppfattning är så ohemul, att den måste betecknas som uppenbart ogrundad, av staten erhåller den hjälp till fortsatt processande, som förmånen av fri rättegång innebär, till­ styrker lagrådet införande i förevarande paragraf av stadgande i angiven rikt­ ning.

Stadgandet i det föreslagna andra stycket av förevarande paragraf, jämfört med den nya bestämmelsen i 1 § andra stycket, innebär, att om domstolen fin­ ner, att det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för part, att hans talan vinner prövning, domstolen äger förordna, att förmånen av fri rättegång skall upphöra. Mot vad sålunda föreslagits har lagrådet intet att anmärka. Enligt 8 §, i vars nu gällande text ej föreslagits ändring, skulle emellertid så­ som påföljd av ett dylikt förordnande domstolen hava att stadga förplik­ tande för parten att ersätta statsverket den kostnad, som enligt 2 § gäldats av allmänna medel. Att sådan återbetalningsskyldighet, såsom 8 § jämväl innebär, ålägges part, vilken genom obehörig överlåtelse berett sig förmå­ nen av fri rättegång, synes fullt befogat. Däremot kan sättas i fråga, om man billigtvis bör stadga dylik skyldighet såsom påföljd av att domstolen på grund av upplysningar, som framkommit under målet, funnit saken icke äga den betydelse för parten, som vid förmånens beviljande antagits. Nå­ gon skuld till detta felaktiga antagande behöver icke ligga parten till last. Även om han för rätten eller dess ordförande framställt sin sak i icke fullt riktig dager, kan detta vara att tillskriva rent oförstånd eller den ensidig­ het, med vilken av naturliga skäl en part i allmänhet ser på en rättstvist,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 47

vari han är inblandad. I 8 § torde därför böra göras undantag för det fall, att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det funnits vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning.

14 §. I vissa utlåtanden över det lagutkast, som ligger till grund för det remit­ terade förslaget, har framhållits, att fall kunde inträffa, då domstolen borde hava möjlighet att till följd av den synnerligen ohemula beskaffenheten av förd talan helt och hållet vägra biträdet ersättning. Dessa erinringar hava icke föranlett någon ändring av lagtexten. Förslaget upptager liksom ut­ kastet i förevarande hänseende allenast en bestämmelse, som ger domstolen rätt att efter omständigheterna reducera ersättningen till biträdet, i händelse talan finnes hava utan skäl anhängiggjorts eller fullföljts, men departements­ chefen har uttalat, att det i utlåtandena berörda önskemålet praktiskt taget tor­ de kunna tillgodoses även med den lydelse nämnda stadgande erhållit. Det synes dock lagrådet mindre lämpligt att i de avsedda fallen bestämma ersättningen till ett minimalt belopp; hellre bör all ersättning vägras. Lagrådet hemställer således, att den senare punkten i förevarande paragrafs andra stycke ändras därhän, att domstol, som finner talan vara utan skäl anhängiggjord eller full­ följd, även må kunna förklara biträdet ej äga rätt till ersättning.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 12 mars 1929.

N ärvarande: Statsministern L indman , ministern för utrikes ärendena T rygger , statsråden L ubeck , W ohlin , B eskow , L undvik , B orell , von S teyern , M almberg , L indskog , B issmark , J ohansson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets den 8 mars 1929 avgivna utlåtande över det den 25 februari 1929 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: 5 §. Vid 5 § i förslaget har lagrådet hemställt, att förordnande att biträda part vid talans anhängiggörande i regel ej borde meddelas utan att parten personli­ gen inställt sig hos rätten eller dess ordförande samt att, ifall redan da behov av biträde jämväl för utförande av partens talan prövades vara förhanden, förordnande att biträda part jämväl i detta hänseende i regel borde meddelas i omedelbart samband med förstnämnda förordnande. Såsom framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet! vid remissen av lagförslaget, har den av lagrådet förordade tanken, att parten i allmänhet bor­ de personligen inställa sig hos domaren i och för talans anhängiggörande varit föremål för ingående överläggningar inom departementet med de för lagfrå­ gans behandling tillkallade sakkunniga. Därvid förutsattes, liksom nu av lagrådet, att erforderlig hjälp med stämningsansökans uppsättande skulle läm­ nas av någon tjänsteman å domstolens kansli. Sasom lagrådet erinrat, lag denna tanke till grund för 1916 års utkast, men den mötte gensagor från de över utkastet hörda myndigheterna och övergavs i 1917 års betänkande, som i stället åsyftade, att kärandeparten borde genom offentliga rättshjälpskontor erhålla nödigt biträde. Den i sadant hänseende tilltänkta organisationen har dock endast i begränsad omfattning kommit till stand. För egen del ställer jag mig betänksam till det av lagrådet framförda försla­ get icke minst därför, att domstolen — låt vara genom underordnad tjänste­ man — komme att direkt medverka vid rättegångens inledande. En sådan med­ verkan kan möjligen bliva ägnad att särskilt hos motparten väcka den miss­ tanken, att domstolen bibragts en förhandsuppfattning om sakläget. Behöver

Kungl. Maj:ts proposition nr lin. 49

parten för behörigt tillvaratagande av sina intressen vid rättegångens anhiingiggörande ett verksamt stöd, synes mig hjälpen böra lämnas av utom domsto­ len stående krafter. Därmed torde både parten och det allmänna i längden vara bäst betjänta; parten känner sig hava ett bättre stöd hos den, som har till upp­ gift att stå honom bi, och domstolens arbetskrafter inriktas på de uppgifter, som domstolen har att i första hand främja. Då i de mål, varom här är fråga, partens personliga hörande vid rätten i regel torde vara av stor betydelse för utredningen, och det särskilt pa landsbygden skulle bliva betungande för par­ ten att behöva inställa sig jämväl vid talans anhängiggörande, skulle en före­ skrift av den innebörd lagrådet ifrågasatt kunna leda till att befogenheten att alägga part personlig inställelse vid målets handläggning bleve än mera sparsamt utnyttjad än nu är fallet. Enligt min mening torde vidare, därest icke andra viktiga hänsyn skola eftersättas, en effektiv utmönstring av de mål, som icke tarva förordnande av biträde, svårligen låta sig göra förr än vid första rättegångstillfället. Först vid detta tillfälle, då jämväl motsidan kan bli hörd och tvisten — därest ej motparten lämnar talan obestridd — blivit i nagon man klarlagd, lärer fragan, huruvida den fattige parten verkligen är i behov av biträde, kunna nöjaktigt bedömas. Men om på detta stadium en verk­ sam prövning, som således kan och även bör ske, kommer till stånd, torde begränsningen i det allmännas utgifter snarare bliva större än om lag­ rådets ^ förslag komme till genomförande. I valet mellan att för det ändamål, .'arom här är fråga, fordra parts inställelse vid rättegångens anhängiggörande eller först vid första rättegångstillfället, synes mig alltså det senare alternativet vara att föredraga. De olägenheter, lagrådet funnit förenade med den föreslagna anordningen, torde hava tillagts något för stor vikt. Att avslag pa framställning från ett rättegångsbiträdes sida om fortsatt förordnande skulle behöva framstå som obilligt, därför att biträdet ta­ git befattning med utredningen av partens talan, anskaffande av bevisning och dylikt, lärer näppeligen vara att befara. På sätt framgår av mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid förslagets 14 § bör nämligen biträdet kunna påräkna ersättning för sålunda utfört arbete, såvida därigenom målets utredning främ­ jats. Emot den andra i viss man härmed sammanhängande invändningen, att förslaget skulle i alltför hög grad beskära möjligheten att i fall av behov re­ dan vid talans anhängiggörande utsträcka förordnandet för biträdet att avse jämväl rättegångens utförande, må framhållas, att det icke varit avsett, att denna möjlighet skulle begränsas till de fall, där biträdeshjälp påkallas av så­ dana särskilda förhållanden som nödvändigheten att söka utverka provisoriska beslut. Det föreslagna stadgandets avfattning förefaller mig tillgodose kravet på en smidig tillämpning och öppna möjlighet för att ett generellt biträdesförordnande kan meddelas jämväl i de av lagrådet åsyftade fallen. Vid nu angivna förhållanden har vad av lagrådet anförts vid denna paragraf icke synts mig innefatta tillräcklig anledning att frångå det remitterade förslaget. Lagrådet har förordat, att i 7 § måtte upptagas ett stadgande om rätt för domstol att aterkalla förmanen av fri rättegång, därest domstolen vid målets avgörande prövar partens talan vara uppenbart ogrundad. På sätt lagrådet er- Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 160 haft. (Nr 191.) 4

50 Kungl. Maj ds proposition nr 191.

inrat, saknar en befogenhet av nu angivet innehåll större ekonomisk betydelse. Det må nämnas, att statsverkets kostnader i anledning av lagen om fri rätte­ gång i samtliga till hovrätt fullföljda mål icke uppgått till mera än omkring 7,000 kronor för år. Med hänsyn härtill och då skäl kunna anföras mot att parten vid målets avdömande förpliktas att återgälda statsverkets kostnad på en grund, som icke fått vinna beaktande under rättegångens lopp, har jag icke ansett mig böra förorda det av lagrådet ifrågasatta tillägget. Lagrådet har vidare hemställt om undantag från den domstolen enligt 8 § åliggande skyldigheten att vid återkallelse av förmånen av fri rättegång för­ plikta den fattige parten att återgälda statsverkets kostnad, nämligen för det fall, att beslutet om förmånens upphörande grundats därpå, att det under rättegången funnits vara av synnerligen ringa betydelse för parten, att hans talan vinner prövning. Härvid synes det mig dock icke motiverat att gå längre än att domstolen tillägges rätt att efter omständigheterna pröva, huruvida och i vad mån parten bör återbetala, vad av allmänna medel guldits eller skall gäldas. Lagrådets hemställan om sådant tillägg till 14 §, att domstol, som finner talan vara utan skäl anhängiggjord eller fullföljd, även må kunna förklara bi­ trädet ej äga rätt till ersättning, vill jag icke motsätta mig, särskilt som ge­ nom ett dylikt tillägg ytterligare inskärpes vikten av att biträdet fyller de krav, som ur rättsskipningens synpunkt skäligen böra ställas på honom. I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag vidtagit erforderliga jämk­ ningar i det förslag, som förelädes lagrådet till granskning, och har därvid även vissa ändringar av formell art skett. Föredraganden hemställer, att det sålunda utarbetade förslaget till ändring i vissa delar av lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång måtte, jäm­ likt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till an­ tagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

290548