med förslag till sinnessjuklag m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Nr 87.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till sinnessjuklag m. in.; given Stockholms slott den 8 februari 1929.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) sinnessjuklag; och

2) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 haft. (Nr 87.)

2202 28

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Förslag

till

Sinnessjuklag.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Överinseendet över sinnessjukvården utövas av medicinalstyrelsen, som därvid särskilt har att vaka över att de sinnessjuka erhålla omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar.

2§-

Då medicinalstyrelsen enligt denna lag handlägger fråga om utskrivning eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, av någon, som blivit intagen för vård eller observation, eller om förhör inför domstol angående sålunda intagen, skola i avgörandet deltaga chefen för den byrå, till vars handläggning ärendet hör, ytterligare en byråchef, vilken utses av generaldirektören bland de byråchefer, vilka äro legitimerade läkare, och en av generaldirektören tillkallad psykiater i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd ävensom två av Konungen särskilt förordnade ledamöter. Generaldirektören må inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen.

De ledamöter, som skola särskilt förordnas av Konungen, skola utses för en tid av fem kalenderår i sänder. Avgår någon av dem, skall ny ledamot utses för den återstående tiden. Av nämnda ledamöter, vilka icke må vara läkare, skall den ene vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete. För vardera ledamoten förordnar Konungen en eller flera suppleanter, vilka skola uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Förhandlingarna ledas av generaldirektören, om han deltager i handläggningen, men eljest av den i tjänsten äldste av de däri deltagande byråcheferna. Såsom medicinalstyrelsens beslut gälle den mening, varom de flesta förenat sig. Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för dem deltaga i avgörandet.

Mot den, som deltager i avgöranden, vilka avses i denna paragraf, gälle samma jäv som i lag stadgas i fråga om domare.

3§-

Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över sinnessjukvården av en av Konungen förordnad överinspektör för sinnessjukvården i riket.

Överinspektören äge deltaga i medicinalstyrelsens överläggningar i de frågor, som avses i 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

^ §•

1. Med sinnessjukhus förstas för vård av sinnessjuka avsedd sjukvårdsanstalt, som tillhör staten eller blivit såsom sinnessjukhus godkänd i den ordning Konungen bestämmer. Sinnessjukhus må inrättas såsom avdelning av fattigvårdsanstalt eller av sjukvårdsanstalt, som är avsedd jämväl för andra sjuka.

Den, som är intagen å sinnessjukhus, må underkastas det tvång, vilket finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv eller omgivningen.

2. "Vid sinnessjukhus, så ock vid sinnessjukavdelning vid fångvården skall finnas en för sjukvården därstädes ansvarig läkare (sjulcvårdsläkaren).

3. För avdelning av sinnessjukhus må särskild sjukvårdsläkare tillsättas, och skall, där så sker, vad i denna lag stadgas om sinnessjukhus äga tilllämpning å avdelningen.

5 §•

Med polismyndighet avses i denna lag i stad polismästaren, där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

6 §•

Vidtages icke av förmyndare, god man, make eller annan åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, vare ordföranden i hälsovårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk, som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare pliktig att föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket skola icke äga tillämpning i avseende å sinnessj uk, som är intagen å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten eller å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt, anstalt, som står under fångvårdsstyrelsens inseende, militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse. Beträffande sådan sinnessjuk åligge skyldighet att föranstalta om vård allenast den, som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja därför.

7 §•

Vad i denna lag stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall i tilllämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö.

- kap. Om intagning å sinnessjukhus för vård.

8§-

Sinnessjuk må efter därom gjord ansökan för vård intagas å sinnessjukhus i enlighet med vad nedan stadgas.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Ansökningen må göras av den sjuke, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller av myndighet, som i 6 § sägs, eller, där skyldighet att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke åligger annan, av denne; dock må ansökning beträffande sinnessjuk, som avses i 6 § andra stycket, ej göras av annan än den, som enligt sagda stadgande har att föranstalta om vård åt den sjuke.

9§-

Ansökan om intagande å sinnessjukhus för vård skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Göres ansökningen av den sjuke själv, skall ansökningen tillika vara försedd med intyg av två ojäviga personer, att han frivilligt tecknat sitt namn dära.

Göres ansökningen ej av den sjuke själv eller av hans make eller av anförvant, som har gemensam bostad med den sjuke, eller, om den sjuke är omyndig, av den, som enligt lag har att sörja för hans person, skall anledningen därtill uppgivas i ansökningen.

10 §.

1. Då ansökan om sinnessjuks intagande å sinnessjukhus för vård göres av annan än den sjuke själv, skola vid ansökningen fogas

1) av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande förklaring, att den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest); samt

2) av någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående sådana den sjukes förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd (levnadsberättélse).

Vårdattest må utfärdas allenast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande, av annan, som av styrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning. Vårdattest må ej meddelas av läkare vid det sinnessjukhus, varest intagning begäres; dock må läkare vid fattigvårds anstalt utfärda vårdattest, då fråga är om förflyttning till fattigvårdsan stalten tillhörande sinnessjukavdelning av den, som vårdas å annan avdelning av anstalten. Vårdattest må ej godkännas, därest den meddelats av någon, som veterligen till den sjuke står i den skyl dskap eller i det svågerlag, som enligt lag utgör vittnesjäv.

2. Göres ansökning om omyndigs intagande å sinnessjukhus, skall, där ej ansökningen göres av någon, som jämlikt 6 § har att föranstalta om erforderlig vård åt den omyndige, eller av den, som enligt lag har att sörja för hans person, vid ansökningen vara fogat skriftligt medgivande till åtgärden av den sistnämnde.

3. Vid ansökning om intagande å sinnessjukhus bör fogas prästbevis angående den sjuke. Är prästbevis ej bifogat, vare sjukvårdsläkaren pliktig att, då intagning skett, från sökanden eller vederbörande pastorsämbete skyndsamt införskaffa sådant.

4. Vårdattest, levnadsberättelse och prästbevis skola vara avfattade enligt formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts projjosition nr 87.

o

11 §.

1. Har i vårdattest intygats, att den sjuko är i trängande behov av vård å sinnessjukhus, må intagning ske, ändå att levnadsberättelse ej bifogats ansökningen.

2. Har polismyndighet gjort ansökan om intagande å sinnessjukhus av någon, som enligt bifogat läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må intagning ske utan hinder av att vårdattest och levnadsberättelse ej bifogats ansökningen. Sker intagning, vare polismyndigheten pliktig att senast andra dagen därefter tillställa sjukvårdsläkaren polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen. Intyg, som nyss sagts, skall vara utfärdat efter personlig undersökning, som verkställts högst fjorton dagar före den dag, då ansökningen göres, samt angiva de iakttagelser, å vilka intygsgivarens åsikt grundas. Angående behörighet att utfärda läkarintyg, varom här förmäles, samt angående hinder för godkännande av sådant intyg gälle vad i 10 § 1 mom. finnes stadgat beträffande vårdattest.

3. Begär vederbörande befälhavare, att någon, som tjänstgör vid mobiliserad del av krigsmakten, skall intagas å sinnessjukhus, och är ansökningen åtföljd av ett av läkare utfärdat intyg om sinnessjukdom, vari läkaren tillika angivit de iakttagelser, å vilka hans åsikt grundas, vare för intagning ej av nöden, att vårdattest och levnadsberättelse bifogas ansökningen; dock åligge det befälhavaren att, där intagning sker, senast andra dagen därefter tillställa sjukvårdsläkaren upplysningar angående den sjukes uppträdande under tiden närmast innan ansökningen gjordes. Angående behörighet att utfärda intyg, som nu sagts, samt angående hinder för godkännande av sådant intyg gälle vad i 10 § 1 mom. finnes stadgat beträffande vårdattest; dock att intyg må utan särskilt bemyndigande utfärdas av militärläkare, ändå att han icke är legitimerad läkare.

4. Har intagning skett i fall, som avses i 1 eller 2 mom., vare sjukvårdsläkaren pliktig att skyndsamt från sökanden infordra levnadsberättelse.

5. "V id krig eller krigsfara må, i den mån Konungen så förordnar, i stället för de i 10 § 1 och 2 mom. oinförmälda handlingarna vid ansökning om intagande fogas allenast intyg om sinnessjukdom, meddelat av läkare, som är behörig att utfärda vårdattest och mot vilken jäv ej veterligen föreligger.

12 §.

Sist å fjortonde dagen efter den, då sinnessjuk för vård intagits å sinnessjukhus, skall sjukvårdsläkaren på grund av verkställd läkarundersökning av den intagne hava prövat, huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus.

Har intagningen skett i fall, som avses i 11 § 2 eller 3 inom., skall prövning, som ovan sagts, vara verkställd sist å tionde dagen efter den, då intagandet skedde.

13 §.

Den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må förflyttas till annat sådant sjukhus. Närmare bestämmelser om förflyttning meddelas av Konungen.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

14 §.

Den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, vare oförhindrad att insända framställningar till medicinalstyrelsen och överinspektören för sinnessjukvården.

I övrigt må brev eller andra handlingar ej från den intagne fortskaffas eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren haft tillfälle att taga kännedom om dem och tillåtit deras vidarebefordran; dock må läkaren ej vägra att vidarebefordra framställning, som är ställd till offentlig myndighet och angår mål eller ärende, i vilket den intagne själv äger föra talan. Vägras vidarebefordran av skrift, ställd till annan offentlig myndighet än sådan, som i första stycket sägs, varde skriften överlämnad till överinspektören för sinnessjukvården, som har att i ärendet besluta.

15 §.

Betalning, som skall utgå för vård å sinnessjukhus, skall gäldas av den intagne. Har sådan betalning erlagts av annan, vare denne berättigad att, i den mån han ej själv på grund av åtagande eller eljest skall svara därför, utfå gottgörelse av den intagne.

Vad i första stycket stadgas skall icke tillämpas, där intagningen skett på ansökan av annan än den intagne själv eller hans förmyndare eller gode man samt den iutagne jämlikt 17 § första punkten utskrives från sinnessjukhuset. Ej må i sådant fall ersättning för kostnaden krävas av annan än den, som särskilt åtagit sig att svara därför.

Angående kostnaden för vård av sinnessjuk, som är medellös eller omhändertagits jämlikt lagen om samhällets barnavård, gälle vad därom finnes särskilt stadgat; dock må i fall, varom stadgas i andra stycket, ersättning, som på grund av särskilt åtagande utgivits, ej uttagas av den intagne eller för honom försörj ningspliktig.

16 §•

Förmärkes hos någon tecken på sinnessjukdom, äge envar, som enligt 8 § må begära hans intagande å sinnessjukhus, föranstalta om att han för utrönande av huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger varder undersökt av läkare, som må med laga verkan utfärda vårdattest eller i 11 § 3 mom. omförmält intyg.

3 kap. Om utskrivning från sinnessjukhus.

17 §•

Framgår icke vid prövning, som i 12 § sägs, att å sinnessjukhus intagen är i behov av vård å sådant sjukhus, eller finnes senare, att sådant behov varken vid intagandet eller under vistelsen å sinnessjukhuset förefunnits, skall den intagne ofördröjligen utskrivas från sjukhuset. Samma lag vare, där sinnessjuk, som för vård intagits, blivit till hälsan återställd eller, ehuru icke återställd, så förbättrad, att han ej längre är i behov av vård å sinnessjukhus; dock må anstånd äga rum, där det finnes påkallat av omsorg för den intagne samt denne ej uttryckligen påyrkar utskrivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

i

18 §.

Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, vitskrivning ske, därest det erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott eller, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Har sinnessjuk, vilken begått brott, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården annorledes förordnat.

19 §.

Sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må, där hans tillstånd icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, på försök utskrivas för en tid av högst ett år i sänder. Sådan utskrivning må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som utskrivningsmyndigheten må hava meddelat. Åsidosättas sålunda givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas om den sjukes återintagande å sinnessjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej medgivas den, som till sinnessjukhus överflyttats från anstalt, som i 6 § andra stycket sägs, och ej blivit från anstalten utskriven.

20 §.

Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens utskrivning jämlikt 18 § hinder möter på grund av vad i andra stycket av samma paragraf stadgas, tillkomme det medicinalstyrelsen att efter anmälan eller framställning, som nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 §.

I andra fall ankomme det å sjuk vårdsläkaren att besluta om utskrivning och äge jämväl överinspektören för sinnessjukvården förordna därom.

Sjukvårdsläkaren tillkomme att jämlikt 19 § meddela förordnande om återintagning å sinnessjukhus av den, som utskrivits på försök.

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, som avses i 20 § första stycket, har han att ofördröjligen göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen.

Överinspektören för sinnessjukvården äge ock hos medicinalstyrelsen göra sådan anmälan,

8 Kungl. Maj-.ts proposition nr 87,

22 §.

Utskrivning 'av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas av den intagne själv, så ock av lians förmyndare, gode man, make eller anförvant eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande å sinnessjukhuset. Hos medicinalstyrelsen skall framställning om utskrivning göras skriftligen.

Har medicinalstyrelsen avslagit framställning, som i första stycket sägs, må styrelsen ej till prövning upptaga ny framställning, som inkommit förrän fyra månader förflutit från den dag, då beslutet om avslag å den föregående framställningen meddelades.

23 §.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall, må envar, som enligt 22 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning liänskjuta utskrivningsfrågan till medicinalstyrelsens prövning. Angående sådan framställning gälle vad i 22 § andra stycket angående där omförmäld framställning finnes stadgat.

24 §.

Innan sinnessjuk, som är omyndig, utskrives jämlikt 18 §, skall, där framställning om utskrivning ej gjorts av den, som enligt lag har att sörja för den omyndiges person, tillfälle lämnas denne att yttra sig i frågan. År den omyndige underårig och tillkommer vårdnaden om honom ej hans förmyndare eller gode man, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande tilllämpning å denne.

25 §.

Utskrives från sinnessjukhus någon, som dit överförts från anstalt, varom i 6 § andra stycket förmäles, och har han ej utskrivits från anstalten, varde han till anstalten återförd.

26 §.

Har någon, som är för vård intagen å sinnessjukhus, givit tillkänna, att han anser sig icke böra där kvarhållas, skall han genom sjukvårdsläkarens försorg erhålla meddelande om den rätt att hos medicinalstyrelsen göra framställning om utskrivning, som enligt 22 eller 23 § tillkommer honom.

Vill för vård intagen person hos medicinalstyrelsen göra framställning om utskrivning, skall möjlighet till erforderliga skrifters uppsättande beredas honom.

i kap. Om observation å sinnessjukhus.

27 §.

Önskar någon låta sin sinnesbeskaffenhet undersökas, må han efter därom gjord ansökan för observation intagas å sinnessjukhus.

Ansökningen skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren samt vara egenhändigt undertecknad av sökanden och försedd med intyg av två ojäviga

‘,1

Kanyl. Maj:ts proposition nr 87.

personer, att sökanden frivilligt tecknat sitt namn därå. Ansökningen bör innehålla redogörelse för de omständigheter, som föranlett densamma.

År sökanden omyndig, skall vid ansökningen fogas skriftligt medgivande till intagningen av den, som enligt lag har att sörja för hans person. Vid ansökningen bör fogas prästbevis, som i 10 § sägs. Är prästbevis ej bifogat, vare sjukvårdsläkaren pliktig att, då intagning skett, skyndsamt från vederbörande pastorsämbete införskaffa sådant.

28 §.

1. Finner polismyndighet av någons uppträdande uppenbarligen framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och är anledning att förmoda, att han är sinnessjuk, må polismyndigheten föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, tillhörande staten eller stad, som övertagit hela sin sinnessjukvård.

År någon för vård intagen å sinnessjukhus, som i första stycket sägs, må utan hinder därav hans intagande för observation påkallas för det fall, att han varder utskriven jämlikt 17 § första punkten.

Vad ovan i detta moment stadgas skall icke tillämpas i avseende å intagning av den, som är intagen å anstalt, varom i 6 § andra stycket förmäles, och, vad angår å fattigvårdsanstalt intagen, ej är berättigad att lämna anstalten, utan skall därom gälla vad i 33 och 48 §§ finnes föreskrivet.

Angående rätt för militärmyndighet att i visst fall förordna om intagande för observation stadgas i 32 §.

2. Finner polismyndighet beträffande någon, som på egen begäran är för observation intagen å sinnessjukhus, varom i 1 mom. förmäles, att anledning till intagande enligt samma moment föreligger, äge polismyndigheten göra anmälan därom hos sjukvårdsläkaren; och vare så ansett som om intagningen ägt rum jämlikt 1 mom.

29 §.

1. Ansökan om intagande å sinnessjukhus enligt 28 § 1 inom. skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren. Vid sådan ansökning skola fogas

1) av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande försäkran, att anledning finnes att förmoda, att den undersökte är sinnessjuk (obscrvationsattest); samt

2) polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen.

Vad i 10 § 1 mom. finnes stadgat om behörighet att utfärda vårdattest och om hinder för godkännande av sådan attest gälle jämväl i avseende å observationsattest.

Samtidigt med ansökningen eller så snart ske kan skola angående den intagne till sjukvårdsläkaren av polismyndigheten avlämnas prästbevis, som i 10 § sägs, ävensom av någon eller några trovärdiga personer meddelade

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 87,

uppgifter angående sådana den intagnes förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av bans sinnestillstånd (uppgifter för observation).

I stället för observationsattest må vårdattest eller intyg, som i 11 § 2 mom. sägs, bifogas ansökning om intagande för observation, och må i stället för uppgifter för observation levnadsberättelse avlämnas.

2. Vid anmälan, som avses i 28 § 2 mom., skall fogas polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett anmälningen, varjämte polismyndigheten samtidigt med anmälningen eller så snart ske kan skall avlämna uppgifter för observation.

3. Observationsattest och uppgifter för observation skola vara avfattade enligt formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

30 §.

Observation skall verkställas av sjukvård släkaren, som är pliktig att skyndsamt och sist inom fyrtioåtta timmar efter intagningen hava företagit eu första undersökning av den intagne.

Observationen må ej pågå längre tid än som oundgängligen erfordras för bedömande av den intagnes sinnesbeskaffenhet och skall vara avslutad inom två månader efter intagningen; har inom nämnda tid förhör inför domstol, enligt vad nedan sägs, blivit påkallat, må dock, om tiden för observationen ej därigenom förlänges till mer än tre månader, med observationens avslutande anstå till dess fjorton dagar förflutit från det protokollet över förhöret kommit sjukvårdsläkaren tillhanda.

Har intagning ägt rum jämlikt 28 §, skall den intagne i avbidan på observationens avslutande kvarhållas å sinnessjukhuset. I annat fall må den intagne när som helst under observationen påkalla dess avbrytande och lämna sjukhuset.

31 g.

Varder genom observationen ådagalagt, att den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, beslute sjukvårdsläkaren, att den intagne skall för vård kvarbliva å sjukhuset; och åligge det sjukvårdsläkaren att omedelbart lämna den intagne meddelande om beslutet. Har intagningen skett jämlikt 28 §, skall polismyndighet, som gjort där omförmäld ansökan eller anmälan, därjämte underrättas om beslutet.

Där observationen icke ådagalagt sådant förhållande, som i första stycket sägs, skall sjukvårdsläkaren, om intagningen skett jämlikt 28 §, omedelbart genom telegram eller på annat lika skyndsamt sätt om observationens utgång underrätta polismyndighet, som gjort där omförmäld ansökan eller anmälan. Har polismyndigheten ej inom fyrtioåtta timmar efter underrättelsens avsändande omhändertagit den intagne, skall sjukvårdsläkaren föranstalta om hans omedelbara skiljande från sjukhuset. Har intagningen skett på den intagnes begäran utan att anmälan, som i 28 § 2 mom. sägs, blivit gjord, varde den intagne omedelbart skild från sjukhuset.

Ej må i fall, då intagning skett jämlikt 28 §, beslut, som avses i andra stycket, meddelas, förrän prästbevis och uppgifter för observation kommit

11 Kungl. Maj:1a proposition nr Hl.

sjukvårdsläkaren tillhanda, där oj denne funnit uppenbart att den intagne icke är sinnessjuk; dock må i följd av vad sålunda stadgats den i 30 § andra stycket föreskrivna längsta tiden för observation icke överskridas.

32 §•

I fråga om den, som är i militärtjänst, äge jämväl vederbörande befälhavare föranstalta om_ sådant intagande för observation, som i 28 § 1 mom. sägs.

Därvid skall dock gälla,

1) att vid ansökningen om intagande skall i stället för polisförhörsprotokoll fogas av vederbörande militärmyndighet upprättad rapport, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen;

2) att behörighet att utfärda observationsattest skall utan särskilt bemyndigande tillkomma militärläkare, ändå att han icke är legitimerad;

3) att i fråga om den, som tjänstgör vid mobiliserad del av krigsmakten, intyg, varom i 11 § 3 mom. förmäles, må i stället för observationsattest bifogas ansökningen;

4) att vad i 31 § stadgas om polismyndighet, som gjort i 28 § omförmäld ansökan eller anmälan, skall tillämpas å polismyndigheten i den ort, där den intagne är mantalsskriven; samt

5) att de underrättelser, varom i 31 § förmäles, skola meddelas jämväl sökanden.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande någon, vilken är intagen å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten eller å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt, må den, som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja för vård åt honom, föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs.

Beträffande ansökan om sådant intagande lände vad i 29 § 1 och 3 mom. föreskrives till efterrättelse; dock att i stället för vad där finnes stadgat om företeende av polisförhörsprotokoll, prästbevis och uppgifter för observation skall gälla, att vid ansökningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter, fogas å anstalten förvarade handlingar, som röra den i ansökningen avsedde och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

I fråga om observationen skall tillämpas vad i 30 § och 31 § första stycket är föreskrivet angående observation av den, som intagits jämlikt 28 §, med iakttagande av att vad i 31 § första stycket stadgas om polismyndighet skall tillämpas å sökanden.

Har observationen avslutats utan att behov av vård å sinnessjukhus ådagalagts, skall sökanden underrättas därom och den intagne genom hans försorg återföras till vederbörande anstalt,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

34 §.

Förmenar någon, som jämlikt 28 § är för observation intagen å sinnessjukhus, att tillräckliga skäl för hans intagande ej förelegat eller att han eljest obehörigen kvarhålles, må han genom skriftlig framställning hos medicinalstyrelsen påkalla prövning av frågan därom; och äge i sådant fall bestämmelserna i 26 § motsvarande tillämpning.

Beslutar medicinalstyrelsen, att den intagne skall skiljas från sjukhuset, skall styrelsen genom telegram eller på annat lika skyndsamt sätt underrätta sjukvårdsläkaren därom; och vare denne pliktig att vidtaga de åtgärder, som enligt vad förut i detta kapitel stadgats åligga sjukvårdsläkare i fall, då han föx-ordnat om skiljande från sinnessjukhus av där intagen person.

35 §.

Vad i 13 § finnes stadgat om förflyttning av den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, skall gälla jämväl angående den, som intagits för observation.

36 §.

För observation intagen vare oförhindrad att insända framställning till offentlig myndighet. I övrigt må brev eller andra handlingar ej från sådan intagen fortskaffas eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren haft tillfälle att taga kännedom om dem; och vare sjukvårdsläkaren berättigad att vägra vidarebefordran av handling, som innehåller något, varav ordningen eller säkerheten inom sinnessjukhuset kan äventyras, så ock av handling, som är oredigt avfattad eller vars innehåll är anstötligt.

37 §.

Har någon, som jämlikt 28, 32 eller 33 § intagits å sinnessjukhus för observation, vid observationen icke befunnits vara i behov av vård å sådant sjukhus, skall kostnaden för vistelsen å sjukhuset under observationstiden enligt av Konungen meddelade bestämmelser gäldas av statsverket. I övrigt skola bestämmelserna i 15 § första stycket i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande kostnaden för vistelse å sinnessjukhus under observationstid, och skall i fråga om sådan kostnad vad i lagen om fattigvården och lagen om samhällets barnavård är föreskrivet om kostnad för vård å sinnessjukhus äga motsvarande tillämpning, så vitt fråga är om den, som är medellös eller omhändertagits jämlikt sistnämnda lag.

5 kap. Om förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagen person.

38 §.

För vinnande av utredning angående omständigheter av betydelse för frågan, huruvida någon, som enligt vad förut i denna lag stadgats är för vård eller observation intagen å sinnessjukhus, är i behov av vård å sådant sjukhus, må i enlighet med vad nedan sägs personer, vilka kunna antagas

ICungl. Maj:ts proposition nr 87. 13

:iga kännedom om dylika omständigheter, vid domstol höras såsom vittnen eller upplysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga rum inför rätten i den ort, där den, som skall höras, uppehåller sig, eller med hans samtycke vid annan allmän underrätt; dock må, om den, som skall höras, uppehåller sig å ort, vilken lyder under landsrätt, förhöret hållas inför närmaste rådstuvurätt.

39 §.

1. Förhör, som i 38 § sägs, må begäras av sjukvårdsläkaren. Är frågan om den intagnes kvarhållande beroende på medicinalstyrelsens prövning, må förhör angående honom begäras jämväl av styrelsen. Angående den, som är intagen för vård, må förhör begäras även av överinspektören för sinnessjukvården.

Har den intagne eller annan, som äger att påkalla hans utskrivning, hos sjukvårdsläkaren hemställt om förhörs begärande eller, där frågan om den intagnes kvarhållande är beroende på medicinalstyrelsens prövning, hos styrelsen gjort sådan hemställan och finnes ej förhöret obehövligt, vare sjukvårdsläkaren eller styrelsen pliktig att begära sådant.

Förhör må i intet fall begäras enligt detta moment, där erforderlig utredning utan olägenhet kan vinnas utan förhör.

2. Förhör skall begäras skriftligen hos rätten i stad eller domaren på landet. I framställningen om förhör böra de omständigheter angivas, vilka förhöret skall avse. Däri skall ock, om det kan ske, beträffande envar, som enligt vad nedan sägs skall underrättas om förhöret, lämnas uppgift om namn och postadress. Åberopas samtycke, som i 38 § andra stycket sägs, skall skriftligt bevis därom bifogas ansökningen.

Förhör skall äga rum så snart ske kan; dock må för ändamålet urtima ting ej utsättas. Eätten eller domaren låte till förhöret kalla den eller dem, vilkas hörande begärts; avsände och underrättelse om tiden för förhöret till den, som gjort framställningen därom. Sådan underrättelse varde jämväl, där det kan ske, avsänd till den, som gjort hemställan, varom i 1 mom. andra stycket förmäles, så ock i fall, då den intagne ej på egen ansökning intagits å sinnessjukhuset, till den, som gjort ansökningen. Till den, som intagits för observation, skall, ändå att han ej gjort hemställan, som nyss sagts, underrättelse om förhöret avsändas.

Vill den intagne inställa sig vid rätten, ankomme på den, som hos domstolen begärt förhöret, att därom besluta. Ändå att den intagne är i stånd att övervara förhöret, må sådan inställelse ej tillstädjas, om menlig inverkan på den intagnes hälsotillstånd därav är att befara. Beslutes inställelse, åligge det sjukvårdsläkaren att draga försorg därom.

3. Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att förhöret skall hållas inom stängda dörrar.

4. Sedan förhör hållits, låte rätten eller domaren, ändå att förhöret ej begärts av sjukvårdsläkaren, tillställa honom protokoll över förhöret, och vare läkaren

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

pliktig att i de fall, där den intagne underrättats om förhöret, låta honom taga del av protokollet.

40 §.

Angående ersättning till den, som enligt detta kapitel inkallats till förhör, gälle vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

(> kap. Särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt angående intagning och utskrivning av straffriförklarade in. in.

41 §•

Där i brottmål domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller minskar straffbarheten, må den tilltalade ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han är i behovav vård å sinnessjukhus.

Ändå att domstolen ej finner anledning till antagande, som i första stycket sägs, må domstolen ej, utan att läkares utlåtande inhämtats, förordna om den tilltalades internering eller döma honom till straffarbete i ett år eller däröver för mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök till brott, som nu är sagt.

42 §.

Har domstol jämlikt 41 § beslutat att inhämta utlåtande angående tilltalad, som förvaras i häkte, skall sådant utlåtande efter verkställd undersökning avgivas av sjukvård släkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där den tilltalade förvaras. För undersökningen skall den tilltalade överföras till sinnessjukavdelningen, och varde samtliga handlingar i målet överlämnade till sjukvårdsläkaren.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet, må han hos domstolen eller, där målet är anliängigt vid häradsrätt, hos domaren göra framställning om att förhör i målet hålles med personer, som kunna antagas äga kännedom om omständigheter av betydelse för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet. I framställningen bör angivas vad förhöret skall avse. Skall förhör äga rum, ankomme på domstolen eller domaren att föranstalta om att förhöret varder hållet samt om underrättelse till sjukvårdsläkaren och inkallelse av den eller dem, med vilka förhör begärts. Angående ersättning åt den, som jämlikt detta stycke inkallats för att höras såsom vittne eller upplysningsvis, gälle, ändå att inkallelsen beslutats av domaren eller att allmän åklagare ej för talan i målet, vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. ]f,

Utlåtande, varom i denna paragraf förmäles, skall avgivas utan dröjsmål och sist inom tva månader från det den tilltalade intogs å sinnessjukavdelningen, i den mån ej domstolen eller domaren i särskilt fall på framställning av sjuk vårdsläkaren medgiver anstånd. Beslut om anstånd må meddelas utan parternas hörande. Har domstolen eller domaren förordnat om förhör, som i andra stycket sägs, må, om tiden ej därigenom förlänges till mer än tie månader, med utlåtandet utan särskilt medgivande anstå till dess fjorton dagar förflutit från det protokoll över förhöret kommit sjukvårdsläkaren tillhanda. Vid utlåtandet skola fogas de av domstolen till sjukvårdsläkaren överlämnade handlingarna.

Då utlåtande avgives, skall sjukvårdsläkaren samtidigt insända en avskrift darav till medicinalstyrelsen; finner styrelsen anledning föreligga, att frågan om den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

43 §‘

Där tilltalad, angående vilken domstol jämlikt 41 § beslutat inhämta utlåtande, befinner sig på fri fot, åligge det medicinalstyrelsen att på anmälan av domstolen eller domaren förordna lämplig läkare att efter verkställd undersökning till domstolen avgiva sådant utlåtande. Sedan förordnande av medicinalstyrelsen meddelats, varde samtliga handlingar i målet överlämnade till den förordnade.

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som av läkaren bestämmas.

Finner läkaren, att undersökningen ej kan verkställas utan att den tilltalade intages å sinnessjukhus, göre anmälan därom hos domstolen, som ägo föiordna, att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus. Ej må domstolen utan medgivande av den tilltalade meddela dylikt förordnande, med mindre å brottet kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på viss tid. Har förordnande, som nu sagts, meddelats, varde den tilltalade, om läkaren är anställd å något statens sinnessjukhus] dar intagen. I annat fall skall intagning ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, pa anmälan av domstolen eller domaren, bestämmer, samt undersökningen efter styrelsens förordnande övertagas av där anställd läkare.

I fall, som avses i denna paragraf, skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje och fjärde styckena i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av att tiden för utlåtandes avgivande skall räknas, om den tilltalade intagits å sinnessjukhus, från den dag, intagningen ägde rum, men eljest från det läkaren mottog handlingarna i målet.

Yad i tredje stycket stadgats skall icke tillämpas, där undersökningen överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt bestämmelse i 4 kap. blivit för observation där intagen. Där sådan intagning skett, må domstolen eller domaren, på framställning av sjukvårdsläkaren, besluta förlängning av den tid, inom vilken observationen skall vara

16 Kungl. Majds proposition nr 87.

slutförd; bär intagningen skett jämlikt 27 §, må den tilltalade ej före observationens avslutande lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu sagts, förhör enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande, som ovan i detta kapitel oniförmäles, blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligge domstolen att till medicinalstyrelsen överlämna samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen äge att föranstalta om förnyat, på undersökning av den tilltalade grundat läkarutlåtande, och skall, om så sker, vad i 42 och 43 §§ för där avsedda fall stadgats i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Därvid skall dock följande iakttagas:

1) Det åligger medicinalstyrelsen att tillställa vederbörande läkare handlingarna i målet.

2) Undersökning av häktad må verkställas av läkare vid det statens sinnessjukhus, som av medicinalstyrelsen bestämmes, i vilket fall den häktade skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger att hos domstolen göra framställning, som i 42 § andra stycket sägs, och påkalla intagning å sinnessjukhus av tilltalad, som vistas å fri fot. Varder i anledning av framställning, som nyss sagts, förhör utsatt, åligge domstolen eller domaren att underrätta medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares utlåtande skall inom tid, som av medicinalstyrelsen bestämmes, avgivas till medicinalstyrelsen, som ock äger att besluta om anstånd med avgivandet.

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42 eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes avgivande, skall i avseende å klagan över beslutet så förfaras, som om det meddelats av rätten.

Angående särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat om intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri fot, skall vad i lag finnes stadgat om sådan talan mot beslut angående häktande äga motsvarande tillämpning. Har domstol eljest under rättegången meddelat beslut, som i detta kapitel sägs, gånge beslutet i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, vid förhör med någon, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av sadant arbete, anledning till antagande, att han är sinnessjuk, må han ej dömas till tvångsarbete utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan, om han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av att vad där stadgas om domstolen eller domaren i stället skall gälla om myndigheten; dock att, om läkare hos myndigheten gjort framställning om förhör, det

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

skall ankomma på myndigheten att förordna om sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller domaren att lämna myndigheten meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder, som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den, som inkallats till förhöret, skall alltid stanna å statsverket. Prövar myndigheten erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § därvid lända till efterrättelse med enahanda avvikelser, som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §.

1. Tilltalad, som enligt förut i detta kapitel meddelat stadgande intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, skall tillsvidare där kvarbliva, i den mån ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må han ej vidare på grund av stadgande, som nyss sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen; är han häktad, varde till häktet återförd. Samma lag vare, där domstol angående honom meddelar slutligt utslag, som ej innefattar målets hänvisning till annan domstol, samt han icke däri förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri.

2. Har domstol meddelat utslag, vari häktad, som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, och är den häktade enligt infordrat utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus eller i fall, då utlåtande infordrats från såväl läkare som medicinalstyrelsen och styrelsens utlåtande lagts till grund för straffriförklarandet, enligt sistnämnda utlåtande i behov av sådan vård, skall han därefter förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården. Beträffande den, som enligt vad nu stadgats skall förvaras å sinnessjukavdelning, vare lag som i 1 mom. sägs.

3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägan de utslag förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om han förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen, som har att i ämnet förordna, göra framställning om den straffriförklarades intagande för vård å något statens sinnessjukhus. Vid sådan framställning skola, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter, fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den straffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 mom., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus för vård; och ankomme det på medicinalstyrelsen att, efter Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 70 häft. (Nr 87.) 2202 28 2

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

anmälan av länsstyrelsen, bestämma, å vilket sinnessjukhus intagningen skall ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, varde den straffriförklarade i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg för vård intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Vad i 36 § finnes stadgat beträffande den, som för observation intagits å sinnessjukhus, skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å den, som på grund av bestämmelse i detta kapitel för undersökning intagits å sådant sjukhus; dock skall i fråga om handling, varav sjukvårdsläkaren enligt nämnda paragraf skall taga kännedom, gälla, att den ej må fortskaffas till eller från för brott tilltalad, om den innehåller något, som kan hindra brottets upptäckt eller rannsakningens gång.

48 §.

1. Fånge, som befinnes lida av sinnessjukdom eller kan misstänkas lida av sådan sjukdom, skall så snart ske kan för vård eller observation intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården.

Föreligger beträffande häktad sådant fall, som i första stycket sägs, och skall han ej på grund av vad förut i detta kapitel stadgats förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården eller å sinnessjukhus, skall han intagas å sinnessjukavdelning, som nyss nämnts.

Befinnes någon, som är intagen å förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller å interneringsanstalt för aterfallsförbrytare, lida av sinnessjukdom eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjukavdelning vid fångvården.

2. Kan sinnessjuk fånge antagas vara vid strafftidens slut i behov av vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande fångvårdsmyndighet att i god tid förut i den ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan om att den sjuke då varder intagen å sinnessjukhus. I sådant fall må vårdattest utfärdas av läkare, som är anställd vid fångvården, ändå att han samtidigt är läkare å det sinnessjukhus, där intagning begärts; och varde i stället för levnadsberättelse vid ansökningen, i huvudskrifter eller bestyrkta avskrifter, fogade å vederbörande fångvårdsanstalt förvarade handlingar, som röra den sjuke och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestillstånd.

Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å sinnessjuk, som skall utskrivas från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

49 §.

Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, blivit i målet hörd, må domstolen ej förordna om hans vi-

1!t

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

(inre inställande, så framt ej särskilda skiil därtill äro. Innan sådant för ordnande meddelas, skall sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas. Meddelas utslag i den tilltalades frånvaro, åligge det rätten att föranstalta om att utslaget delgives honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

Vad i första stycket stadgas om tilltalad skall äga motsvarande tillämpning å den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

50 §.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den, som jämlikt 47 § där för vård förvaras, samt angående förhör vid domstol rörande sådan intagen skola bestämmelserna i 3 och 5 kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock skall vad i sagda kapitel föreskrivits om rätt för överinspektören för sinnessjukvården att föreslå utskrivning eller påkalla förhör icke tillämpas.

7 kap. Om handräckning-.

Öl §.

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken plats beretts å sinnessjukhus, att låta sig där intaga, är vederbörande polis- eller militärmyndighet pliktig att på begäran av den, som gjort ansökningen om intagning, lämna den handräckning, som finnes vara av nöden.

Undandrager sig någon, som är tilltalad för brott eller föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger honom eller behöver läkare för verkställande av undersökning, varom där förmäles, skydd för sin personliga säkerhet, skall ock på begäran av vederbörande läkare erforderlig handräckning lämnas. Samma lag vare, där sådant fall prövas föreligga, att undersökning må äga rum enligt 16 §, och den, om vilkens undersökning är fråga, vägrar att underkasta sig densamma eller läkare för verkställande av undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet.

52 §.

Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån, eller

avviker den, som jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, eller

underlåter den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning vid fångvården, att, sedan förordnande om återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning åter där inställa sig,

skall, där sjukvårdsläkaren eller, vad angår den, som varit förvarad å sinnessjukavdelning vid fångvården, fångvårdsmyndigheten det påkallar, för den sjukes återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen handräckning lämnas av vederbörande polismyndighet.

20 Kungl. Maj;ts proposition nr 87.

8 kap. Straffbestämmelser.

53 §.

Den, som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den intagne lätteligen kan tillfoga sig själv eller annan skada, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är med högre straff belagd, med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse.

54 §.

Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, att avvika från sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse. Yar den intagne farlig för annans personliga säkerhet och hade gärningsmannen vetskap därom, må till straffarbete i högst ett år dömas.

55 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfälle kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, varde de förvandlade enligt allmän strafflag.

9 kap. Om klagan över medicinalstyrelsens beslut.

56 §.

Över beslut, som av medicinalstyrelsen meddelats i ärende, varom i 2 § förmäles, må talan fullföljas hos Konungen i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del avbeslutet; dock må allenast i samband med klagan över beslut rörande utskrivning eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning vid fångvården ändring sökas i beslut, som under ärendets handläggning meddelats i fråga om förhör vid domstol angående den intagne.

Vill den intagne föra klagan enligt vad i första stycket sägs, skall bestämmelsen i 26 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser.

57 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

58 §.

Genom denna lag upphävas

förnyade stadgan den 14 juni 1901 (nr 48) angående sinnessjuke tillika med alla de särskilda föreskrifter, vilka innefatta ändring eller förklaringav bestämmelserna i sagda stadga eller tillägg därtill, allt i den mån stadgan

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 21

eller föreskrifterna behandla ämnen, varom bestämmelser äro meddelade i denna lag;

skrivelsen den 9 mars 1826 angående föreskrift huru förfaras bör, då eu för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig, och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar uppstår ;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller siirskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

59 §.

Så länge särskild sinnessjukavdelning vid fångvården ej finnes i Gotlands län, må sådan undersökning av häktad, varom i 42, 44 eller 46 § förmäles, inom länet verkställas av läkare vid statens sinnessjukhus därstädes och den häktade för sådant ändamål dit överflyttas.

60 §.

Har domstol före den 1 januari 1931 i då anhängigt brottmål infordrat utlåtande beträffande tilltalads sinnesbeskaffenhet, skall i stället för vad i denna lag finnes stadgat om utredning i sådant avseende vad hittills därom gällt lända till efterrättelse.

61 §.

Bestämmelserna i 47 § 3 mom. första stycket andra och tredje punkterna och i 50 § skola tillämpas jämväl å den, som efter att hava på grund av sin sinnesbeskaffenhet friats från ansvar för begånget brott blivit enligt hittills gällande ordning i avbidan på plats å sinnessjukhus intagen å sinnessjukavdelning vid fångvården.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om han börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han tillhör annat län än det, där lian vistas, av Konungens befallningshavande översänd eller förpassad till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt, intill dess dylik vård kan beredas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Kungl. Maj ds proposition nr S7.

23 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 november 1928.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmark, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anför efter gemensam beredning med cliefen för justitiedepartementet:

Sedan år 1913 har spörsmålet om en revision av gällande bestämmelser angående sinnessjuka varit föremål för utredning. Denna utredning är numera avslutad, och då de slutliga förslag, som utgöra resultatet av densamma, synts mig ägnade att läggas till grund för en legislativ nyreglering av hithörande ämnen, ber jag nu att få anmäla ifrågavarande spörsmål.

Till en början må i korthet redogöras för vad som under utredningen förekommit.

Den 12 september 1913 tillkallade dåvarande chefen för civildepartementet, statsrådet Scliotte, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag fem sakkunniga med uppdrag att, bland annat, verkställa en revision av gällande bestämmelser angående intagande å sinnessjukanstalt ävensom av gällande stadga angående sinnessjuka i övrigt. Nämnda sakkunniga, i det följande betecknade såsom 1913 års sakkunniga, avgåvo den 26 november 1923 betänkande med förslag till erforderliga författningar i ämnet (Statens offentliga utredningar 1923: 74).

Börande detta förslag må följande nämnas. Medan den nu gällande, den 14 juni 1901 utfärdade förnyade stadgan angående sinnessjuke tillkommit i administrativ ordning, förklarade de sakkunniga, att vissa av bestämmelserna i ämnet vore av den vikt och betydelse ej mindre för den enskilde än även för samhället, att de borde meddelas genom en av Kungl. Maj:t och riksdagen stiftad lag. De bestämmelser, som ansågos böra erhålla lagform, sammanfattades i — förutom förslag till vissa ändringar i gällande lagar — förslag till dels lag om vård av sinnessjuka, dels lag om vad domstol har att iakt. taga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, dels lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel til] vittnen, inkallade enligt lagen om vård av sinnessjuka, och dels lag om vad iakttagas skall med avseende å införande av lagen om vård av sinnessjuka samt förordningen med närmare bestämmelser angående sinnessjukvårdens organisation m. m. I övrigt skulle, frånsett en föreslagen ändring i tryckfrihetsförordningen, de erforderliga bestämmelserna meddelas i administrativ ordning. I enlighet med det sagda upptogos i förslaget till lag om vård av sinnessjuka lagbestämmelser, bland annat, om sinnessjukvårdens organisation,

Historik.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

om intagning å sinnessjukhus för vård eller observation, om intagning för observation eller vård av häktade och straffångar, om klagorätt, om kuratel och förmynderskap samt om utskrivning. Såsom de viktigaste materiella nyheterna i förslaget torde kunna betecknas dess föreskrifter om frivillig intagning för vård eller observation, om tvångsintagning för observation av person, som syntes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, om lagstadgad rätt för intagen att hos medicinalstyrelsen anföra klagomål över intagning och kvarhållande samt om ett kommunalt kuratel för sådana sinnessjuka, som saknade förmyndare eller god man.

Sedan yttranden över förslaget avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer, anmäldes ifrågavarande lagstiftningsärende den 12 februari

1926 inför Kungl. Maj:t av dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vilken därvid anförde, att det, innan de avgivna förslagen kunde läggas till grund för lagstiftningsåtgärder, vore erforderligt att verkställa ytterligare utredning i ämnet, att denna utredning i första hand syntes böra inriktas dels på frågan om intagande i observationssyfte å sinnessjukanstalt av personer, som förmodades vara sinnessjuka och samhällsvådliga, dels ock på spörsmålet om rätt för å sinnessjukanstalt intagen person att få frågan om sitt kvarhållande å anstalten underkastad prövning samt att utredningen därjämte syntes böra innefatta en allmän överarbetning av de dittills i ämnet avgivna förslagen. I anledning av denna anmälan bemyndigades departementschefen att inom departementet tillkalla tre sakkunniga för att utföra den sålunda ifrågasatta utredningen.

De sakkunniga, som i enlighet härmed tillkallades (1926 års sinnessjuksakkunniga), avgåvo den 2 juni 1927 betänkande med förslag till de författningar i ämnet, vilka enligt de sakkunnigas förmenande borde erhålla karaktären av lagar, stiftade av Konung och riksdag gemensamt jämlikt § 87 regeringsformen, ävensom till viss ändring i lagen om fattigvården (Statens offentliga utredningar 1927:10).

Förstberörda författningsförslag utgöras av förslag till

1) lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet;

2) lag om ändrad lydelse av 12 kap. 3 § i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap;

3) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid;

4) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling;

5) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister; samt

6) lag om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran.

Sedan därpå min företrädare i ämbetet, statsrådet Pettersson, den 18 juni

1927 jämlikt samma dag meddelat bemyndigande tillkallat ytterligare två sakkunniga att jämte de tre förut tillkallade biträda med den fortsatta utredningen av frågan om revision av gällande bestämmelser angående sinnessjuka, avgåvo ifrågavarande sakkunniga den 23 juni 1928 betänkande med förslag

25 Kungl. Maj:ts proposition nr <S'7.

till sådana författningar i ämnet, vilka enligt de sakkunnigas förmenande borde utfärdas i administrativ ordning (Statens offentliga utredningar 1928: 18).

Av de av 1926 års sakkunniga utarbetade lagförslagen ankomma de under 1) och 4) omförmälda å socialdepartementets handläggning. Det under 5) upptagna bär redan tidigare anmälts och föranlett ändring i lagen om straffregister. De under 2), 3) och (i) anmärkta lagförslagen, vilka tillhöra justitiedepartementets handläggning, torde senare i dag komma att anmälas av chefen för nämnda departement. Till de sakkunnigas förslag till administrativa föreskrifter samt till ändring i lagen om fattigvården torde jag få anledning att framdeles återkomma.

Det av 1926 års sakkunniga utarbetade förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet, i det följande benämnt 1927 års förslag, innehåller, bland annat, stadgan den om intagning å sinnessjukhus för vård eller observation, om utskrivning från sinnessjukhus, om förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagen person, om undersökning av tilltalade samt om intagning och utskrivning av straffriförklarade. I likhet med 1923 års förslag innehåller 1927 års förslag bestämmelser om frivillig intagning för vård eller observation och om tvångsintagning för observation, vilka bestämmelser i olika avseenden dock skilja sig från de i det föregående förslaget upptagna. Sistnämnda förslags stadgande om klagorätt motsvaras i 1927 års förslag av föreskrifter om rätt för å sinnessjukhus intagen att hos en särskild sinnessjuknämnd påkalla utskrivning från sinnessjukhus. 1923 års förslag om ett kommunalt kuratel har tänkts skola ersättas genom en i administrativ ordning reglerad hjälpverksamhet, anordnad vid statens sinnessjukhus och bedriven med biträde av personer, utsedda av de särskilda fattigvårdsstyrelserna. 1927 års förslag innehåller vidare nya regler angående obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av vissa tilltalade samt angående ordningen för psykiatrisk undersökning av tilltalade och personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

Det av 1926 års sakkunniga framlagda förslaget till ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling avser att möjliggöra ett interimistiskt kvarhållande å tvångsarbetsanstalt av där intagen sinnessjuk.

Över de av 1926 års sakkunniga den 2 juni 1927 framlagda förslagen hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet, av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län efter hörande av stadsfullmäktige i respektive Stockholm, Göteborg och Malmö, av övriga länsstyrelser, av medicinalstyrelsen efter hörande av samtliga hospitalsdirektioner, psykiatriska föreningen och centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, samt av fångvårdsstyrelsen ävensom, så vitt angår förhör inför domstol och undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet, av rikets hovrätter och av styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomarförening, så vitt angår frågor, som beröra behandling av alkoholister och lösdrivare, av socialstyrelsen, så vitt angår frågor, som avse den militära sjukvården, av arméns sjukvårdsstyrelse samt, så vitt angår anstalter för tvångsuppfostran, av styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona.

Jag skall i det följande närmare gå in på de förut antydda viktigare ny- viktigare nyheterna i 1927 års förslag. beter i 1927

års förslag.

26 Garantier mot obehörigt kvarhållande.

1901 års stadga angående sinnessjuke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Därvid torde jag få börja med det betydelsefulla spörsmålet, huruvida ytterligare garantier erfordras mot obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus. Med hänsyn till innehållet i de i ämnet framlagda lagförslagen och den däröver förda diskussionen torde detta spörsmål kunna sägas närmast gälla, vem som bör äga att i sista hand pröva, huruvida kvarhållande å sinnessjukhus är berättigat.

Till en början vill jag erinra om utskrivningsreglerna i gällande stadga angående sinnessjuka. Dessa regler, vilka — frånsett bestämmelser, som avse överinspektören för sinnessjukvården i riket — i allt väsentligt äro hämtade från stadgan den 2 november 1883 angående sinnessjuke, äro av i huvudsak följande innehåll. Angående utskrivning från statens sinnessjukhus av den, som befinnes icke lida av sjukdom, som berättigar till vård å sinnessjukhus, liksom angående utskrivniug av den, som blivit till hälsa återställd, beslutar överläkaren. Beträffande utskrivning av den, som icke är till hälsa återställd, beslutar vederbörande sjukhusdirektion på anmälan av överläkaren, dock må överläkaren på begäran av målsman eller annan, som gjort ansökan om intagandet å anstalten eller iklätt sig ansvarighet för sjukvård savgiften, under vissa förutsättningar besluta om utskrivning. Utskrivning från enskild anstalt beslutes av den vid anstalten förordnade läkaren ensam. I samtliga nu angivna fall må jämväl överinspektören för sinnessjukvården i riket besluta om utskrivning. De nu refererade reglerna gälla icke straffriförklarade, vilka i stadgan förutsatts kunna intagas endast å statens anstalter för sinnessjuka. Beträffande de straffriförklarade föreskrives, att fråga om utskrivning skall hänskjutas till direktionen, vilken, därest utskrivning beslutes, skall underställa beslutet medicinalstyrelsens prövning. Såsom av 1926 års sinnessjuksakkunniga framhålles, torde emellertid därutöver, ehuru uttryckliga föreskrifter saknas, medicinalstyrelsen äga att på framställning av intagen eller annan, som har ett rättsligt intresse av utskrivning, besluta om utskrivning av såväl straffriförklarade som andra intagna, varjämte hinder icke lärer föreligga att hos Kungl. Maj:t i statsrådet föra klagan över beslut, som av medicinalstyrelsen fattats i utskrivningsfråga. Kungl. Maj:t lärer ock äga att upptaga framställning om utskrivning i fall, då ärendet icke tidigare prövats av medicinalstyrelsen eller den formella besvärstiden över ett medicinalstyrelsens beslut gått till ända.

Enligt kungörelse den 11 oktober 1918 med bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, skall utskrivning av straffriförklarad från sådan anstalt tillkomma anstaltens läkare, vilken, därest utskrivning beslutes, skall underställa beslutet medicinalstyrelsens prövning.

I detta sammanhang är ock att nämna, att enligt en genom kungörelse den 21 augusti 1925 vidtagen ändring i stadgan angående sinnessjuka framställningar till Kungl. Maj:t, till ledamot av statsrådet, till justitiekanslern eller till riksdagens justitieombudsman ofördröjligen skola vidarebefordras, medan framställningar till annan offentlig myndighet, vilka vederbörande läkare anser icke vara av beskaffenhet att böra omedelbart vidarebefordras, skola överlämnas till överinspektören, som har att pröva, huruvida deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

vidarebefordran må tillåtas. Härigenom är garanti beredd för att till den högsta ntskrivningsmyndiglieten ställd framställning om utskrivning icke tillbakaliålles.

Itedan den kommitté, vars förslag ligger till grund för gällande stadga, ansåg sig böra förorda ökade garantier mot obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus.

I sitt den 29 februari 1896 avgivna betänkande föreslog kommittén sålunda dels inrättandet av den nuvarande överinspektörstjänsten och dels vissa nya bestämmelser rörande utskrivning. Dessa nya bestämmelser gingo ut på att hospitalsdirektions befattning med utskrivning skulle överlämnas till en s. k. inspektionsnämnd, som skulle bestå av överläkaren jämte två av Kungl. Maj:t inom direktionen utsedda ledamöter, av vilka den ene skulle vara läkare och den andre, där så lämpligen kunde ske, eu juridiskt bildad person. Det skulle åligga nämnden att besöka anstalten minst två gånger i månaden samt att därvid ägna synnerlig uppmärksamhet åt de sedan närmast föregående besök intagna ävensom genom såväl personlig undersökning som granskning av intagningshandlingar och journaler pröva, huruvida de intagna verkligen vore i behov av vård å anstalten.

I sin motivering till nämnda förslag anförde kommittén bland annat:

»Kommittén är visserligen övertygad, att de sinnessjuke å våra anstalter vårdas på ett kärleksfullt och humanitetens fordringar väl motsvarande sätt och att, vad särskilt den svåra och grannlaga utskrivningsfrågan angår, underlåtenhet att vid en viss tidpunkt låta utskriva en intagen person alltid grundas på överläkarens omtanke om den ifrågavarande personens väl, men det ligger dock ingalunda inom det oantagligas område, att vid eu eller annan anstalt en överläkare, som i en mängd fall sett utskrivne patienter snart återkomma i försämrat tillstånd, därigenom och av eget skaplynne fått en sådan misstro mot tidiga utskrivningar, att han understundom vid anstalten kvarhåller patient längre, än som varit ovillkorligen av nöden, någon gång till men för personen i fråga och städse till olägenhet för dem, .som äro i behov av hospitalsvård men för vilka platser ej finnas lediga. Även om det skulle kunna påvisas, att sådant för närvarande ej äger rum vid någon av våra anstalter, är dock själva möjligheten av ett dylikt förhållande tillräcklig maning för kommittén att föreslå verksamma garantier däremot, varigenom ock bäst undanröjes den misstro mot anstalterna för sinnessjukvården, som hos en del av allmänheten blivit väckt och vilken måste utöva en skadlig inverkan, även om för denna misstro finnes ringa eller intet fog.---—---------— —--------

Kommittén har dock ansett sig icke kunna åtnöjas med att för vinnande av eu ökad kontroll över sinnessjukanstalterna föreslå endast tillsättande av en överinspektör. Med det stora antal sinnessjuka, som finnes å anstalterna för dylika sjuke, kan nämligen icke påräknas, att varje anstalt skall av överinspektören kunna bliva föremål för granskning mera än högst fyra gånger årligen. Men en så sällan återkommande inspektion kan, särskilt med hänsyn till nyintagne, icke anses tillräcklig. Den allmänhet, som bibringats en viss, låt vara ogrundad misstro i avseende å den psykiatriskt bildade läkarens benägenhet att utskriva förbättrad sinnessjuk, lär dessutom icke känna sig tillfredsställd, med mindre representanter för lekmanna- och den ej speciellt psykiatriska läkarebildningen få granska sjukvården vid anstalterna för sinnessjuke.»

1896 ars kommittéförslag.

1913 års sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Förslaget om inspektionsnämnd, beträffande vilket kommitténs psykiatriska sakkunnige var skiljaktig, blev icke godtaget vid den nya författningens utfärdande.

1913 års sakkunniga föreslogo, att de utskrivningsfrågor, som enligt gällande stadga avgöras av överläkaren eller direktionen, skulle avgöras av överläkaren ensam. Beslut om utskrivning av frivilligt för vård intagen skulle på dennes begäran meddelas av den för sjukvården ansvarige läkaren, såvida han icke ansåge utskrivningen kunna medföra fara för annans personliga säkerhet eller den sjukes eget liv, i vilket fall utskrivningsfrågan skulle av läkaren hänskjutas till medicinalstyrelsen. I övrigt överensstämmer de sakkunnigas förslag på denna punkt i sak med gällande stadga med allenast det undantaget, att straffriförklarade även vid intagning, som icke skett i anslutning till straffriförklaringen, underkastats medicinalstyrelsen såsom utskrivnings myndighet samt att med straffriförklarade i utskrivningsavseende jämställts intagna, som någon gång förövat eller gjort försök eller förberedelse till brottslig gärning av beskaffenhet att medföra fara för annans personliga säkerhet. Därjämte innehåller emellertid förslaget särskilda regler angående »klagorätt». Enligt dessa regler skulle en var å sinnessjukhus intagen äga att hos medicinalstyrelsen skriftligen anföra klagomål över intagning eller kvarhållande. Klagomål skulle jämväl få anföras av intagens förmyndare, god man, make eller släkting eller den, som undertecknat ansvarsförbindelse för vårdkostnaden å sjukhuset. Klagoskrift av intagen skulle av den för sjukvården ansvarige läkaren insändas till medicinalstyrelsen, dock skulle sådan skyldighet ej åligga läkaren, med mindre fyra månader förflutit efter det klagomål senast anförts. I handläggningen inom medicinalstyrelsen av klagomål skulle enligt ett av de sakkunniga utarbetat förslag till ändring i 25 § i instruktionen för styrelsen den 17 december 1914 deltaga generaldirektören, chefen för hospitalsbyrån, överinspektören för sinnessjukvården i riket eller, vid förfall för honom, en rättspsykiater i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd — eller desamma, som vid tiden för förslagets framläggande bildade medicinalstyrelsens rättspsykiatri ska nämnd — ävensom en representant för juridisk teori och praxis i samma råd. I generaldirektörens ställe kunde ett av medicinalråden, som generaldirektören bestämde, deltaga i handläggningen. Beslutet skulle avfattas enligt flertalets mening, med utslagsröst vid lika röstetal för generaldirektören eller, om han ej deltagit i avgörandet, för chefen för hospitalsbyrån.

Till motivering av sitt förslag anförde de sakkunniga bland annat:

Förslaget om införande av klagorätt beträffande intagning å sinnessjukhus hade mindre betydelse såsom garanti mot att normala personer där intoges, vilket i vårt land torde hava förekommit endast uti enstaka undantagsfall, utan torde fastmera hava betydelse såsom garanti mot att en sinnessjuk person, som ej vore i behov av vård å sluten anstalt, bleve intagen å sådan. Åtskilliga sinnessjuka kunde ju vårdas under den friare form, som erhållit benämningen öppen sinnessjukvård. Vidare vore att märka, att personer, som visserligen visat sig abnorma i ena eller andra hänseendet, men dock icke företett symptom å sinnessjukdom, allt emellanåt bleve såsom sinnessjuka intagna å sinnessjukhus. Vad därefter anginge rätt till klagan över kvarhållande å sinnessjukhus, torde införande av detta institut i lagstiftningen

Kungl. Maj:ta proposition nr <S7, 29

angåeude sinnessjuka komma att bliva av än större betydelse. Det vore nämligen att märka, att även om intagningen å sinnessjukhus på grund av sjukdom syttringarna i det föreliggande fallet varit nödig och i allo befogad, så följde ej därav med nödvändighet, att den sjuke borde kvarbliva å anstalten intill dess alla symptom å sjukdomen försvunnit. Vid syntes man tidigare hava skattat åt ilen uppfattningen, att utskrivning från sinnessjukhus i allmänhet ej borde äga rum, förrän den intagne blivit fullständigt återställd till hälsan. Denna uppfattning hade tydligen sin grund i erfarenheten därom, att det vid tidigare utskrivning icke sällan snart nog inträdde recidiv. Orsaken därtill torde emellertid i dylika fall ofta hava varit den, att den utskrivne icke erhållit den för en konvalescent nödiga vilan, utan varit nödsakad att genom arbete försörja sig, fastän han icke haft tillräckliga krafter därför. Kunde blott återvändandet till samhället äga rum under gynnsamma förhållanden, så att den utskrivnes försörjningsmöjligheter icke vore helt beroende av lians arbetsförmåga, befordrades tillfrisknandet ofta i hög grad genom en utskrivning på ett tidigare stadium av konvalescensen. Enligt vad erfarenheten givit vid handen förekomme det sålunda icke sällan, att sedan under anstaltsvistelsen förbättring till en viss grad ernåtts, det därefter uppstått ett långvarigt, stationärt sjukdomstillstånd, vilket, sedan utskrivning ägt ram, inom kort upphört. Då det sålunda kunde vara mycket svårt att i det enskilda fallet bedöma, vilken tidpunkt som vore den för utskrivning lämpligaste, låge det i sakens natur, att olika meningar kunde uppstå beträffande nämnda tidpunkt. Med hänsyn härtill kunde det hava sin stora betydelse, att en konvalescent hade klagorätt i det fall, att läkaren icke tillmötesginge hans begäran om utskrivning. Icke endast för konvalescenter utan även för kroniskt sinnessjuka kunde emellertid rätten att till offentlig myndighet ingiva klagomål. över kvarkållande å sinnessjukhus understundom få betydelse. Sådana sinnessjuka kunde nämligen icke sällan efter längre eller kortare tids vistelse å sinnessjukhus till hälsan så förbättras, att de borde utskrivas, även om det — med hänsyn till sjukdomens natur — icke funnes utsikt att de skulle fullt tillfriskna. Bland de till denna kategori hörande borde först och främst beaktas dessa formellt rediga sinnessjuka, som hyste vissa tankevillor men i övrigt hade själsförmögenheterna relativt väl bibehållna och fördenskull lede av anstaltsvistelsen samt med hänsyn härtill så snart som möjligt borde utskrivas. I dylikt fall vore det emellertid ofta nödvändigt att för den utskrivne åstadkomma en förändrad miljö, så att han komme att vistas uti en helt ny omgivning i stället för den gamla, till vilken hans tankevillor vore knutna.

1913 års sakkunniga berörde i sin motivering jämväl det i 1896 års kommittéförslag framställda förslaget om lokala inspektionsnämnder. Om detta förslag anfördes:

»Häremot talar emellertid först och främst det förhållandet att, då beslut om avslag å hos sådan nämnd förd klagan givetvis borde underställas medicinalstyrelsen, ett avsevärt dröjsmål skulle uppstå, innan ärendet kunde bliva slutligt avgjort. Därtill kommer, att reglerna för klagorätten, enligt de sakkunnigas förmenande, böra göras likformiga för samtliga sinnessjukhus, såväl statens som kommunala och enskilda. En sådan ordning, som den ovannämnda kommitté föreslagit för hospitalen, låter sig emellertid ej genomföras för de sistnämnda slagen av sinnessjukhus. De enskilda anstalterna sakna nämligen i allmänhet särskild styrelse, och vad de kommunala sinnessjukhusen beträffar sortera de ofta direkt under fattigvårdsstyrelsen, vilken ju icke ens genom en särskild delegation kan utgöra någon lämplig instans för klagomål över intagande och kvarhållande å sinnessjukhus. Syftet med ovanberörda kommittéförslag, nämligen att lämna även lekmannaelem entet

1926 drs sakkunniga.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

inflytande vid avgörandet av dessa huvudsakligen medicinska frågor, anse de sakkunniga emellertid bliva på ett bättre sätt förverkligat genom en sådan ändring uti instruktionen för medicinalstyrelsen, att uti avgörandet av ärenden angående klagomål av här ifrågavarande art skall deltaga en representant för juridisk teori och praxis inom styrelsens vetenskapliga råd. Genom denna anordning vinnes nämligen bland annat den fördelen, att representanten för lekmannaelementet erhåller vida större erfarenhet och insikt uti bedömandet av dylika ärenden, när dessa samlas till ett för hela landet gemensamt forum.»

De huvudsakliga anmärkningarna mot 1923 års förslag om klagorätt framfördes av medicinalstyrelsen, som. för sin del ansåg det nuvarande sättet för behandling av klagomål, vid vilken frågan underkastades prövning av två psykiatriskt välskolade läkare — överläkaren och överinspektören — vara tillfredsställande och böra bibehållas. Medicinalstyrelsen anförde vidare i huvudsak:

Genom att såsom i förslaget skett inskränka rätten att klaga till tre gånger om året syntes man fråntaga de sjuka en dem nu lagligen tillkommande rätt eller åtminstone inskränka densamma. A andra sidan skulle ett särskilt påpekande av en de sjukas klagorätt kunna komma att öka de sjukas oro och menligt inverka på deras hälsotillstånd samt göra en ökning av styrelsens arbetskrafter nödvändig. Om man antoge, att allenast 5 % av de intagna komme att klaga, skulle i allt fall klagomålen under en fyramånadersperiod uppgå till ej mindre än 700 eller, då de klagande sannolikt komme att upprepa sina klagomål 3 gånger årligen, till 2,100 per år. Någon möjlighet för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd att medhinna alla inkomna klagomål förefunnes enligt styrelsens förmenande icke, särskilt som nämndens verksamhet även i övrigt skulle komma att ökas genom ett godtagande av förslaget, vartill komme den olägenheten, att överinspektören för sinnessjukvården, vilken vore ledamot av nämnden, i allmänhet skulle vara jävig att deltaga i behandlingen av ifrågavarande ärenden.

Skulle emellertid med hänsyn till allmänhetens fordran på ökad kontroll över intagning och kvarhållande å hospital även juridisk sakkunskap vara önskvärd vid dessa ärendens behandling, förordades tillsättandet av en juridisk inspektör, som skulle gemensamt med överinspektören pröva hithörande spörsmål, varefter, om inspektörerna ej bleve ense, frågan skulle underställas medicinalstyrelsens prövning.

Även vissa andra av de hörda myndigheterna, förnämligast hospitalsdirektioner och hospitalsöverläkare, ansågo den föreslagna klagorätten icke vara av behovet påkallad.

1926 års sakkunniga föreslogo, att utskrivning av för vård intagen, som någon gång straffriförklarats eller ostridigt begått mot annans personliga säkerhet riktad brottslig gärning, vilken med hänsyn till den intagnes sinnesbeskaffenhet icke blivit beivrad, skulle ankomma på en särskild sinnessjuknämnd efter anmälan av den för sjukvården å sinnessjukhuset ansvarige läkaren (sjukvårdsläkaren) samt att utskrivning av annan för vård intagen skulle ankomma på sjukvårdsläkaren, dock att de sjukvårdsläkaren sålunda tillkommande befogenheterna jämväl skulle kunna utövas av överinspektören för sinnessjukvården i riket. Utskrivning skulle därjämte kunna hos vederbörande utskrivningsmyndighet — sinnessjuknämnden eller sjukvårdsläkaren — påkallas utom av den intagne själv, av hans förmyndare,

Kungl. Maj:ts proposition nr <S7. ol

gode man, make eller anförvant eller av någon, som vore ansvarig för kostnaden för hans vårdande å sjukhuset. Där sjukvårdsläkaren avslagit framställning om på honom ankommande utskrivning, skulle utskrivningsfrågan kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Om nämnden avslagit av enskild person hos nämnden antingen i första hand eller i anledning av sjukvårdsläkares avslag gjord framställning om utskrivning, finge inr sådan framställning ej göras hos nämnden förrän fyra månader förflutit från den dag, då den föregående framställningen avslagits. Jämväl för observation å sinnessjukhus kvarhållen skulle äga att hos nämnden påkalla prövning av frågan om kvarliållandets berättigande. Nämnden skulle bestå av fem ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t för en tid av fem kalenderår i sänder. Kungl. Maj:t skulle ock äga att inom nämnden utse ordförande och ersättare för honom. Eu av ledamöterna skulle vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete, och en skulle vara en i sinnessjukvård särskilt kunnig läkare. För en var av ledamöterna skulle Kungl Maj:t utse en eller flera särskilda suppleanter, för vilka skulle gälla samma behörighetsregler som för de ordinarie ledamöterna. Nämnden skulle icke vara beslutför, om ej utom ordföranden minst tre ledamöter deltoge i avgörandet. Såsom nämndens beslut skulle gälla den mening, varom de flesta förenat sig; vore rösterna lika fördelade, skulle ordföranden hava utslagsröst. Mot nämndens beslut skulle klagan ej få föras. Överinspektören för sinnessjukvården i riket skulle äga att deltaga i nämndens överläggningar, och nämnden skulle dessutom äga att från överinspektören och, om intagning ägt rum å icke statlig anstalt, jämväl från annan, av medicinalstyrelsen förordnad läkare, inhämta utlåtande angående den intagnes sinnestillstånd.

Till motivering av sitt förslag anförde de sakkunniga:

»1913 års sakkunnigas uppfattning torde närmast gå ut därpå, att den av dem förordade klagorätten skulle få sin egentliga betydelse i sådana tveksamma fall, i vilka man måste räkna med att olika bedömare lätteligen kunna komma till olika resultat.

I tydlig motsättning mot nyssnämnda uppfattning står den opinion, som på sina håll vunnit insteg hos allmänheten och som under senare år då och då kommit till uttryck i tidningspressen — huvudsakligen dock å annan plats än den, som användes för redaktionella uttalanden — och som går ut på att sinnessjuka obehörigen kvarhållits å sinnessjukhus på grund därav, att vederbörande läkare skulle hava en överdriven benägenhet att konstatera behov av vård å sådant.

Beträffande vissa av de fall, som särskilt varit föremål för offentlig diskussion, hava de sakkunniga haft tillfälle att granska vederbörande handlingar. Någon övertygande bevisning om att obehörigt kvarhållande före kommit hava handlingarna icke lämnat i något av dessa fall. Däremot kar i ett av fallen de i intagningskandlingarna förekommande uppgifterna angående den intagnes uppträdande före intagningen befunnits icke i och för sig innefatta tillräcklig utredning om behovet av vård å sinnessjukhus. De sakkunniga hava ytterligare vid besök å vissa av rikets hospital ägnat särskild uppmärksamhet åt de patienter, vilka hos överläkaren utan resultat påyrkat utskrivning, och därvid genomgått ett stort antal intagningskandlingar och journaler. Beträffande ingen av dessa patienter hava handlingarna givit stöd för den uppfattningen, att läkarna skulle visat benägenhet att i oträngt

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

mål vilja intaga eller kvarhålla någon å sinnessjukhus. Så vitt de sakkunnniga kunnat döma, fanns i själva verket bland dessa patienter ingen enda, vars utskrivning vid tidpunkten för de sakkunnigas besök kunde anses med säkerhet tillrådlig. Tvärtom hava de sakkunnigas undersökningar givit vid handen, att större risk föreligger för att — på grund av rådande platsbrist och överbeläggning — patient utskrives i fall, då behov av sjukhusvård alltjämt finnes, än för att patient obehörigen kvarhålles.

Även om det är antagligt, att i ett eller annat fall sinnessjuk, som icke är i behov av vård å sinnessjukhus, å sådant kvarhållits, torde näppeligen något enda fall kunna påvisas, i vilket någon kvarhållits å sinnessjukhus utan att åtminstone lida av sinnessjukdom eller därmed analog psykisk abnormitet. Det kan därför ifrågasättas, huruvida ytterligare anordningar i den personliga frihetens intresse utöver redan befintliga äro påkallade i syfte att möjliggöra en skärpt prövning av intagningsåtgärdens berättigande. Den erfarenhet, som hittills vunnits av de framställningar om utskrivning, vilka på grund av kungl. kungörelsen den 21 augusti 1925 inkommit till Kungl. Maj:t, ledamöter av statsrådet, justitiekanslern och justitieombudsmannen, är ej heller ägnad att giva intryck av, att sådana anordningar kunna få någon större praktisk betydelse. Av de inkomna framställningarna lärer nämligen hittills ingen enda hava föranlett utskrivning. Den omständigheten, att de i förevarande förslag upptagna reglerna angående frivillig intagning för vård och angående intagning för observation innebära, att i dessa fall vid kvarhållande för vård behovet av sådan kan komma att vitsordas av endast en läkare, kan i och för sig näppeligen anses öka risken för obehörigt kvarhållande — under vilket uttryck här och i det följande innefattas jämväl intagning utan fullgiltiga skäl — i sådan omfattning, att enbart på den grund ett införande av anordningar av här berört slag skulle kunna anses motiverat.

Om icke desto mindre även de två av förevarande sakkunniga, som icke tillhört 1913 års sakkunniga, ansett sig böra ansluta sig till sistnämnda sakkunnigas uppfattning, att ett klagoinstitut bör genom lag införas och regleras, är det huvudsakligen av det skäl, att det är av ytterlig vikt att intet underlåtes, som kan bidraga till att undanröja eller hindra vidare utbredning av den förut berörda, på sina håll förekommande och enligt vad av det anförda framgår redan för närvarande oriktiga uppfattningen, att å sinnessjukhus intagna kunna där kvarhållas utan fullgiltiga skäl och utan säker möjlighet för vare sig dem själva eller dem närstående att vinna rättelse. Det bästa vore väl om ett dylikt uppfattningssätt kunde bortarbetas på upplysningens väg — genom tidningspressen, populärvetenskapliga skrifter och föreläsningar såväl som genom direkt kontakt emellan allmänheten och sinnessjukläkarna har redan mycket åstadkommits till utbredande av en riktigare uppfattning om sinnessjukvårdens ändamål och beskaffenhet — men att helt undanröja den förefintliga misstron mot sinnessjukvården låter sig under överskådlig tid näppeligen åstadkomma, med mindre sådana garantier mot obehörigt kvarhållande beredas, att även den mest misstrogne måste bliva övertygad om, att interneringsfrågor underkastas en från alla synpunkter tillfredsställande prövning. Sådana garantier låta sig emellertid knappast åvägabringa annat än genom införande av en lagstadgad rätt att få interneringsfrågan underkastad prövning av en särskilt auktoritativ myndighet. Såsom redan framhållits innefattar en dylik anordning principiellt sett icke någon nyhet — eu omständighet, som talar för att man åtminstone bör söka att skapa uttryckliga regler i ämnet.

Mot nyssberörda anordning har medicinalstyrelsen anmärkt, att den skulle vara ägnad att öka de sjukas oro. Betydelsen av denna anmärkning bör emellertid icke överdrivas. Om såsom medicinalstyrelsen själv vitsordat in-

A ungt. MajUs proposition nr <Y7. ;{;ä

tagen person redan nu äger rätt att fä frågan om sitt kvarhållande prövad icke ! »lott av överinspektören utan .även av medicinalstyrelsen, innebär anmärkningen uppenbarligen allenast, att ett uttryckligt omnämnande i lag av ratten att klaga lios liögre myndighet skulle medföra ett ökat sysslande med författandet av klagoskrifter. Detta torde visserligen vara riktigt, vilket fram gar därav, att sedan genom den förut omnämnda kungörelsen den 21 augusti 192f> ä sinnessjukhus intagen vunnit rätt att direkt hänväuda sig till vissa högre myndigheter, denna rätt — på sätt längre fram kommer att närmare beröras — i icke oväsentlig omfattning tagits i anspråk. Huruvida införandet av lagstadgad klagorätt kan medföra eu ytterligare ökning av klagoskrifternas antal, må i detta sammanhang lämnas därhän. Spörsmålet härom har nämligen enligt de sakkunnigas mening i nu ifrågavarande avseende icke någon avgörande betydelse, i det att det näppeligen kan anses sannolikt, att en å sinnessjukhus intagen person, vars tankar redan kretsa omkring frågan om kvarhållandets berättigande, har någon olägenhet av att få veta, att han kan hänskjuta sin sak till en högre myndighet, till vilken han kan antagas liava fullt förtroende. Tvärtom borde val en sådan underrättelse snarast medföra motsatt effekt.»

Vid bedömandet av de olika möjligheter, som kunde ifrågakomma för klagoinstansens anordning, avstyrkte de sakkunniga till en början av anförda skäl tanken på att låta de allmänna domstolarna bliva klagoinstans.

Angående det av 1913 års sakkunniga framlagda förslaget anfördes:

Den av 1913 ars sakkunniga föreslagna anordningen erbjuder åtskilliga fördelar. Medicinalstyrelsen eller rättare dess rättspsykiatriska nämnd k o in me sålunda,, med den sammansättning, som av berörda sakkunniga föreslagits, att besitta erforderlig sakkunskap för bedömande av förekommande psykiatriska spörsmål. Insättandet i nämnden av en jurist är ägnat att öka garantierna för eu objektiv prövning. Och därigenom, att samtliga hithörande frågor prövas av nämnda myndighet, komme denna att beträffande dessa besitta en synnerligen värdefull speciell erfarenhet. Mot detta förslag har huvudsakligen invänts, att den nuvarande ordningen för behandling av klagomål voro tillfredsställande och borde bibehållas. Häremot är att erinra, att sasom redan framhållits denna ordning på många håll är föremål för eu stark misstro, som gör en reform önskvärd. En mindre principiell men från praktisk synpunkt viktig anmärkning ligger vidare i vad medicinalstyrelsen framhållit om att dess rättspsykiatriska nämnd icke skulle äga möjlighet att medhinna inkommande klagomål, vilka av styrelsen approximatiit uppskattats till omkring 2,100 om året. Styrelsen har därvid förutsatt, att den rättspsykiatriska nämnden, som redan nu vore fullt upptagen av de rättspsykiatriska ärendena, vid en reform av sinnessjuklagstiftningen skulle oavsett klagomålen få_ sin arbetsbörda väsentligt ökad. Denna förutsättning kommer sannolikt icke att föreligga, därest den nya lagstiftningen grundas pa föreyarande förslag. Däri upptagna bestämmelser om avgivande :iv utlåtande rörande för brott tilltalads sinnesbeskaffenhet hava nämligen erhållit sådant innehål], att såsom i annat sammanhang kommer att närmare utvecklas någon ökning av den rättspsykiatriska nämndens arbetsbörda i fråga om andra ärenden än de nu ifrågavarande näppeligen är att befara. Men även om en dv lik ökning icke inträder, synes det de sakkunniga uppenbait. att det icke är möjligt att ytterligare belasta nämnden med mer än 2,000 klagoärenden om året. Emellertid är det icke sannolikt, att klagomålen skola ens närmelsevis uppgå till ett så stort antal som det nämnda.

A id tidpunkten för avgivandet av styrelsens yttrande fanns näppeligen någon

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sam!. 70 liäft. (NrS7.) sso? 23 a

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

möjlighet att göra en på erfarenhet baserad beräkning av klagomålsfrekvensen, och styrelsens siffra är också grundad på ett utan närmare undersökning gjort antagande, att 5 % av alla å hospital intagna skulle komma att klaga 3 gånger årligen.»

Sedan de sakkunniga därpå konstaterat, att, om man kunde bygga eu beräkning av klagomålsfrekvensen å antalet under år 1925 och 1926 jämlikt kungörelsen den 21 augusti 1925 till Kungl. Maj:t, ledamot av statsrådet, justitiekanslern och justitieombudsmannen inkomna framställningar, klagomålsfrekvensen med tillämpning av de sakkunnigas förslag i övrigt skulle komma att stanna vid omkring 100 ärenden om året, anmärkte de sakkunniga vidare, att även om denna siffra vore för låg, arbetet med klagomålen icke skulle bliva allt för betungande, i det att de flesta av framställningarna varit avfattade på sådant sätt, att redan vid ett ytligt genomläsande framgått, att klagomålen saknat fog.

De sakkunniga anförde i anslutning härtill:

-Ehuru sålunda de anmärkningar, som anförts mot att göra medicinalstyrelsen till klagoinstans, icke synas övertygande, hava de sakkunniga av andra skäl funnit sig böra avstyrka en dylik anordning. De sakkunniga hava redan framhållit, hurusom på vissa håll misstro mot den nuvarande ordningen är rådande. Enligt de sakkunnigas förmenande är det osannolikt, att denna misstro skulle kunna hävas därigenom, att man i lag fastslår vad som redan gäller eller att klagan må anföras hos medicinalstyrelsen och därjämte låter styrelsen vid prövning av klagomål erhålla en viss, för en dylik prövning såsom särskilt lämplig ansedd sammansättning. Denna sammansättning är i själva verket sådan, att man i många fall icke kan räkna med större auktoritet inför allmänheten hos klagoinstansen än hos de föregående instanserna. Har exempelvis en hospitalsöverläkare, som tillika är ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, samt överinspektören för sinnessjukvården avvisat en begäran om utskrivning, kommer allmänheten näppeligen att med större förtroende lita till ett utlåtande, avgivet av den rättspsykiatriska nämnden. Den här framställda anmärkningen träffar väsentligen jämväl den av medicinalstyrelsen alternativt föreslagna anordningen med en psykiatrisk och en juridisk inspektör för sinnessjukvården.»

Efter att vidare hava avvisat tanken att godtaga 1923 års förslag med tillägg om att medicinalstyrelsens beslut skulle antingen kunna överklagas hos högsta domstolen eller regeringsrätten eller ock, därest ej alla i beslutet deltagande vore ense, automatiskt underställas någon av nämnda dom stolars prövning, yttrade de sakkunniga slutligen i denna del:

»Av det anförda lärer framgå, att det knappast är möjligt att komma till ett acceptabelt resultat, därest huvudsynpunkten är att låta klagoinstansen bliva i psykiatriskt avseende mera sakkunnig än underinstanserna. Däremot har det synts de sakkunniga möjligt att nå eu tillfredsställande lösning av ifrågavarande spörsmål genom att tillskapa en särskild klagoinstans, vari såväl högre rättspsykiatrisk sakkunskap och juridisk teori och praxis som allmän medborgerlig uppfattning bliva representerade. Nödvändigt är tillika, att till ledamöter i denna institution utses personer, vilka på grund av sin verksamhet i övrigt åtnjuta ett sådant allmänt förtroende, att varje misstanke för bristande objektivitet varder utesluten. En sådan institution torde icke träffas av någon av de anmärkningar, som kunna riktas

Kungl. Maj:ts proposition nr S7. 35

mot de förut berörda klagoinstanserna. I enlighet härmed liava de sakkun niga funnit sig böra föreslå inrättandet av eu särskild sinnessjuknämnd, bestående av fem ledamöter jämte suppleanter. Av ledamöterna föreslås en skola vara psykiater och en vara eller hava varit ordinarie lagfaren domare. Detsamma skall gälla om dessa ledamöters suppleanter. A de övriga uppställas icke några speciella kompetenskrav, vilket emellertid icke utesluter, att ytterligare någon läkare eller jurist insättes i nämnden. Sannolikt skulle det dock visa sig varken lämpligt eller möjligt att i nämnden insätta ännu en psykiater. Därvid bör erinras om att det av praktiska skäl är önskvärt, att nämndens ledamöter äro bosatta i huvudstaden eller dess grannskap. Nämnden föreslås skola tillsättas av Kungl. Maj:t, som ock , skall hava att förordna om ordförandeskapet inom nämnden. Då överinspektören i allmänhet skulle hava haft befattning med utskrivningsfrågan innan densamma hänskjutes till nämnden, kan han uppenbarligen icke få säte i densamma.

Emellertid torde knappast vara lämpligt, att den föreslagna nämnden endast bleve klagoinstans, vilket ju bland annat skulle innebära, att frågor om utskrivning eller försökspermittering av straffriförklarade fortfarande skulle handläggas av medicinalstyrelsen med rätt för vederbörande att föra klagan hos nämnden. De sakkunniga föreslå därför, att dylika frågor skola överflyttas till nämnden, vilken med den föreslagna sammansättningen synes bliva väl skickad att företräda det allmännas intresse att samhällsfarliga sinnessjuka icke utskrivas så länge risk för nya, för samhället farliga sjukdomssymptom föreligger. På detta sätt skulle en ökning av de med ntskrivningsfrågors behandling sysselsatta myndigheters antal undvikas samt medicinalstyrelsens arbetsbörda kunna utan särskild kostnadsökning i någon mån minskas.:>

Kostnaden för nämnden beräknades av de sakkunniga i deras första betänkande till 13,000 kronor, vilket belopp i de sakkunnigas senare betänkande — i samband med förslag, att den psykiatriskt sakkunnige i nämnden skulle granska handlingarna i alla föredragna ärenden — höjdes till 13,500 kronor, därav till en föredragande 4,000 kronor jämte dyrtidstillägg.

I de yttranden, som i denna del infordrats över 1927 års betänkande, gä åsikterna rörande den föreslagna sinnessjuknämnden rätt mycket isär. Förslaget har sålunda liärutinnan lämnats i princip utan anmärkning av 13 länsstyrelser, stadsfullmäktige i 2 städer och 5 hospitalsdirektioner, medan mot den föreslagna nämnden uttalat sig överståthållarämbetet, 11 länsstyrelser, stadsfullmäktige i 1 stad, medicinalstyrelsen, 12 hospitalsdirektioner, psykiatriska föreningen och Sveriges läkarförbund.

Psykiatriska föreningen har därvid anfört: »Det synes föreningen, att sakkunnige kunnat i hög grad medverka till den allmänna meningens lugnande genom att fullt ut ta konsekvensen av sin erfarenhet och förkunna, att nu gällande föreskrifter till den personliga frihetens skydd äro tillfyllestgörande samt att ytterligare åtgärder icke äro erforderliga. En sådan förklaring skulle säkerligen i längden betyda mera för det avsedda ändamålet än tillskapandet av en ny nämnd, vilken icke kan undgå att snart nog misstänkliggöras på samma sätt som nu så ofta sker med sinnessjukläkarna. Det ligger nämligen i sakens natur, att kverulerande sinnessjuka icke kunna åtnöjas med ett beslut, som går dem emot. Från olika håll komma därför misstro och beskyllningar att hopa sig kring nämnden. — — — — —

Yttranden öre v 1927 års för- *lay.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr H7.

Liksom nu komma de missnöjda att med sjuklig aktivitet propagera sin misstro och sina beskyllningar bland en okritisk allmänhet, viiken — liksom nu — kommer att villigt lyssna därtill. Först med stigande upplysning kan man vänta en ökad motståndskraft hos allmänheten mot dylika beskyllningar.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att det nya lagförslaget innefattar en högst betydande inskränkning av de garantier mot obefogat kvarliållande på sinnessjukhus, som skapats genom k. kungörelsen av den 21 augusti 1925 — garantier, som i och för sig äro onödigt vida, i det att den stadgade klagorätten utan något resultat under perioden 21/s 1925—31/,2 1926 begagnats icke mindre än 250 gånger av icke mindre än 110 personer. Har icke eu obegränsad klagorätt, som möjliggör prövning av de sjukas behov av sjukhusvård hos såväl Kungl. Maj:t som J. O. och J. K., kunnat övertyga allmänheten, att obefogat kvarhåUande icke äger rum, så lär ej heller en begränsad klagorätt hos de tre lekmännen, domaren och psykiatern i sinnessjuknämnden, från vilkas domslut ingen appell finnes, kunna göra det.

Psykiatriska föreningen vill emellertid kraftigt understryka, att från .sinnessjukläkarnas sida icke föreligger den ringaste motvilja att ställa under eu lekmannakontroll sitt utövande av den åt dem anförtrodda utomordentligt ansvarsfulla rätten att på sjukhusen mot vederbörandes vilja kvarhålla vissa sjuka, om samhällets myndigheter finna en sådan kontroll erforderlig. Tvärtom förmena dessa läkare, vilkas verksamhet förvisso icke innehåller något, som behöver döljas, att eu lämpligt anordnad lekmannakontroll bör kunna vara dem till gagn i deras verksamhet, i det att därigenom socialt kunniga och inflytelserika personer erhålla en inblick i sinnessjukvårdens verkliga handhavande, i dess brister och i dess förtjänster. På detta sätt kan man hoppas, att samhällets och dess myndigheters intressen skulle kunna länkas till sinnessjukvårdens verkliga problem, vilka nu skjutas i bakgrunden för det gamla spöket: faran för den personliga friheten.

Det synes emellertid föreningen, att den nu föreslagna lekmannanämnden skulle kunna endast i ringa grad tjäna sådana syften. Någon verkliginsikt i sinnessjukvårdens arbete skulle icke förvärvas av denna nämnd, som endast i undantagsfall komme att besöka sinnessjukhusen. Den skulle väsentligen lära känna denna sjukvård genom klagoskrifter, och vid det myckna sysslandet med tvångsinterneringarna skulle dessa lätt för nämnden framstå som sinnessjukvårdens huvuduppgift. Eu djupare inblick i vad som verkligen sker borde kunna erhållas av lokala nämnder av den typ, som inrättats i bl. a. Norge, Österrike och England, vilkas medlemmar kunde besöka de sjuka och på ort och ställe övertyga sig om i vad mån deras behov bliva tillfredsställda. Utan att kunna ta slutgiltig ståndpunkt till frågan om dylika lokala nämnder böra inrättas, beklagar föreningen dock, att sakkunniga icke ansett nödigt undersöka detta i andra länder införda system.

Föreningen har emellertid även andra invändningar att göra mot den föreslagna sinnessjuknämnden. Denna skulle enligt förslaget icke blott ha att- handlägga inkomna klagoskrifter över 'olaga inspärrning’, utan även ha att besluta om utskrivning resp. kvarhållande av straffriförklarade och andra i § 27 andra stycket avhandlade sjuka. Föreningen kan icke annat än på det allra livligaste avråda därifrån, att utskrivningen av här ifrågavarande sjuka, vars rätta handhavande kräver den allra högsta grad av psykiatrisk erfarenhet, anförtros åt en nämnd, vars majoritet i så hög grad består av lekmän, ja, som t. o. m. är beslutmässig utan att dess psykiatriskt skolade medlem är närvarande. Det kan förutses, att bisittarna i känslan av osäkerhet och av ansvar inför ett utskrivningsbeslut skola ställa sig avvisande till

:i7

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.

utskrivningar, som eu fackmannanämnd skulle acceptera. Langt ifrån att bli eu faktor, som gagnade de sjukas personliga frihet, skulle sinnessjuk nämnden i stället därigenom komma att verka, inskränkande på densamma. Utskrivningen av de ifrågavarande patienterna bör — som hittills — vara anförtrodd åt landets högsta fackkunskap. — — — — — — — _ ___

Framhållas bör även att vid den föreslagna organisationen med tvenne nämnder, medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd och sinnessjuknämnden, och vid den föreslagna fördelningen av ärendena, äro konflikter mellan de båda nämnderna visst icke uteslutna. Så t. ex. kan en tilltalad på rättspsykiatriska nämndens utlåtande av eu domstol straffriförklaras och bliva intagen på sinnessjukhus samt därefter strax begära utskrivning hos sinnessjuknämnden, viiken kan bevilja densamma. Lagen bör givetvis vara så avfattad, att dylika situationer äro uteslutna. Detta synes föreningen endast kunna ske genom att en enda nämnd inrättas, i vilken den sakkunskap, som nu tinnes hos rättspsykiatriska nämnden eller står densamma till buds, bör vara bibehållen. Om denna nämnd av hänsyn till'allmänna uppfattningen bör vid avgörandet av icke kriminella patienters utskrivning förstärkas med eu eller liera lekmän, och om den bör vara förlagd inom eller utom medicinalstyrelsen, anser föreningen vara frågor av mera underordnad betydelse.»

Direktionen• för Stockholms hospital har åberopat ett yttrande av överläkaren vid hospitalet, professorn Bror Gadelius, vari huvudsakligen göres gällande, att den förefintliga misstron mot sinnessjukläkarna är oberättigad och att en sinnessjuknämnd med den föreslagna sammansättningen ej i längden kan åtnjuta allmänt förtroende.

Bland annat har i yttrandet anförts: »För egen de! är jag beträffande allmänhetens misstänksamhet gent emot statens sinnessjukhus långt mera optimistisk än de kommitterade. Den tid är förbi, då denna misstänksamhet i någon högre grad är i stånd att försvåra sinnessjukläkarens verksamhet. Den är en kvarleva från tider, då sinnessjukvården var humanitärt efterbliven och ännu ej hunnit utvecklas till verklig sjukvård, och den skall mer och mer försvinna, i samma mån den moderna sinnessjukvårdens strävanden upplysningsvis komma till allmänhetens kännedom. Till en viss grad är dock denna misstänksamhet mot sinnessjukvården ett outrotligt fenomen :l' periodiskt återkommande natur, men den är såsom sådan aldrig något, som för den allmänna uppfattningen klart framstår’, utan eu dunkel och oklar, ehuru psykologiskt rätt begriplig känsla, som dock städse kan stillas i den mån allmänheten är tillgänglig för ett klart besked om verkliga förhållanden. Min egen, ett kvarts sekel omfattande verksamhet såsom överläkare vid Konradsberg har lärt mig, huru denna misstänksamhet i stort sett är ett försvinnande fenomen och även visat mig vägen, som bäst leder till dess försvinnande, men jag har ock tid efter annan påmints om att den rotar sig i en benägenhet hos den stora allmänheten att falla in i vissa känslolägen och åskådningssätt, som oupphörligen bereda vissa paranoida och liypomana patienter eu tillfällig resonans. Ett redan befästat förtroende och ett^ upplysande ord, som ger klart besked, är dock vid sådana tillfällen i stånd att återställa jämvikten mellan allmänheten och sinnessjukläkarna. »

Direktionen för Strängnäs hospital har åberopat ett yttrande från hospitalets överläkare, E. Lauritzen, i vilket bland annat göres gällande, att den allmänna medborgerliga uppfattningens dominerande inflytande lätt kun komma att menligt inverka på ärendenas behandling, sannolikt icke så, att befogat kvarhållande därigenom kan befaras bliva omintetgjort, men väl tvärtom så, att befogad utskrivning kan befaras bliva förhindrad eller fördröjd av överdriven hänsyn till möjligheten av återfall.

”S Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Direktionen för Lunch hospital och asyl liar instämt i vad psykiatriska föreningen anfört i sitt yttrande med tillägg, att direktionen icke kan av opportunistiska skäl förorda förslaget om en sinnessjuknämnd, då direktionen anser förslaget i denna del vara ur ideell synpunkt oberättigat.

Direktionen för Göteborgs hospital har för sin del förmenat, att man borde kunna på upphvsningens väg bortarbeta det felaktiga föreställningssätt, som tilläventyrs på ett och annat håll ännu förekommer. Direktionen har vidare

anfört: , „ , ...

»De sakkunniga understryka starkt det allmannas intresse av att ingen varder å sinnessjukhus kvarliållen utan laga skäl. Direktionen förmenar emellertid, att det föreligger ett annat allmänt intresse av minst lika stor vikt det nämligen, att staten bereder allmänheten skydd gent emot farliga sinnessjuka. Och det senare intresset kan svårligen vara tillfredsställt med en nämnd, där den psykiatriska sakkunskapen så föga blivit tillgodosedd, att av fem ledamöter endast eu förutsatts vara psykiater. För lekmannaelementet inom nämnden — och dit torde i detta sammanhang fa räknas även nämndens juridiskt bildade ledamot — kan nog befaras ligga val nära tillhands att i främsta rummet betrakta nämnden såsom instans för tillvaratagande av de å sinnessjukhus intagnas rättigheter. De tillbakahållande synpunkterna vid frågor om utskrivning eller permission kunna därigenom komma att träda i bakgrunden. Det bör icke förbises, att med nu tillämpat system det praktiskt taget aldrig förekommit något fall, där icke intagande, resp. kvarliållande å sinnessjukhus varit välgrundat, men att det däremot, trots den omsorgsfullaste prövning av sakkunniga läkare av utskrivnings- och permissionsfallen, ingalunda sällan inträffar, att utskrivna eller permitterade sinnessjuka begå upprörande våldsgärningar. Man måste då göra sig den frågan, om en reform, som tager sikte mera på att för de sjuka skapa ett ytterligare, enligt vad erfarenheten visat, knappast behövligt skydd, än på" att bereda allmänheten skydd mot de sinnessjuka, är eu reform i rätt riktning, och om icke risken för våldsdåd från utsläppta sinnessjukas sida skulle ökas genom att lämna i lekmäns band att avgöra, när utskrivning eller permission borde ifrågakomma. Särskilt då det som bär gäller även sjuka, vilka redan före intagningen å sinnessjukhus visat kriminella anlag, kräver uppenbarligen intresset för rättssäkerheten, att utskriv nings- och permissionsfallen erhålla den mest sakkunniga behandling. Dessa betänkligheter utgöra i och för sig tillräckligt skäl för direktionen att icke tillstyrka tillkomsten av en sinnessjuknämnd med den sammansättning de sakkunniga föreslagit. Direktionen vill emellertid framhålla, att direktionen vid sitt avstyrkande av nämndens inrättande icke heller bortsett från att nämnden enligt förslaget erhållit en ställning, som praktiskt sett i många fall gör det i 1 § av den föreslagna lagen åt medicinalstyrelsen lämnade överinseendet över sinnessjukvården illusoriskt. Och dock har medicinalstyrelsen inom sig och vid sin sida män med framstående sakkunskap på psykiatriens område.»

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har anfört: Centralst^ielsen tunne den nya institutionen icke vara lämplig eller av behovet påkallad, och ha.de ej heller de sinnessjuksakkunniga förmått framlägga tillräckliga skäl för dess införande. Centralstyrelsen funne det uppenbart, att en sinnessjuknämnd med sådan sammansättning, som i förslaget avsåges, i många fall icke kunde vara kompetent att utföra det grannlaga och i hög grad psykiatrisk kunskap och erfarenhet fordrande arbete, som av densamma begärdes, k Öl de sjuka, som till äventyrs klagade över olaglig inspärrning å sinnessjukhus, funnes redan nu betryggande klagoinstitut, och beträffande utskri\ning från sinnessjukanstalt av sådana sjuka, vilka blivit förklarade otillräkneliga för

Knwjl. Maj:ts proposition nr S7. o1,)

begånget brott under sinnessjukdom, funne Centralstyrelsen den nuvarande psykiatriska niimnden mer kompetent än den föreslagna sinnessjuknämnden. Huruvida det kunde vara lämpligt, att den psykiatriska, nämnden förstärktes med personer utan speciell psykiatrisk utbildning, undandroge sig Centralstyrelsens bedömande.

Medicinalstyrelsen bär — efter att liava i hithörande delar återgivit de av de medicinska myndigheterna och sammanslutningarna avgivna avstyrkande utlåtandena —till eu början anmärkt, att såväl av 1896 års kommittébetänkande och 1923 och 1927 års sakkuunigbetänkanden som av vad som förekommit vid överinspektörens inspektioner framgår, att fall av obehörigt kvarhållande icke förekommit, samt har därpå vidare anfört:

»Under sådana förhållanden finner styrelsen, att, såsom även psykiatriska föreningen och professor Gadelius påpeka, det varit följdriktigast, om de sakkunniga såsom svar på det i direktiven omförmälda spörsmålet om prövning av persons kvarhållande å hospital förklarat, att, enligt vad den gjorda utredningen visat, nuvarande sättet för denna prövning vore fullt tillfredsställande och att några ytterligare anordningar för denna kontroll icke vore behövliga. Ett sådant på konstaterade fakta grundat uttalande från de sakkunnigas sida torde ock, såsom i åtskilliga av de avgivna yttrandena framhålles, hava varit bättre ägnat att dämpa den misstro, som nu förefinnes. Medicinalstyrelsen är också övertygad om att lång tid icke torde komma att förflyta efter sinnessjuknämndens inrättande, innan den hunnit misstänkliggöras och krav komma att resas på ytterligare garantier mot olaga inspärrning. Törhända man då rent av skall finna, att den på sakkunskap grundade prövning, som nu verkställes av befintliga myndigheter, varit bättre och tillförlitligare än sinnessjuknämndens, i vilken sakkunskapen endast i ringa mån får göra sig gällande, ja kan rent uteslutas. Enligt förslaget skulle nämnden emellertid hava sig anförtrott ej blott provning av klagomål över obehörig intagning å hospital utan även övertaga den verksamhet med utskrivning av otillräkneligförklarade, som hittills tillkommit medicinalstyrelsen. I likhet med psykiatriska föreningen och på av föreningen anförda grunder vill styrelsen på det bestämdaste avråda från att sådan befogenhet gives nämnden.»

Efter att därpå hava uttalat såsom sin uppfattning, att kostnaden för nämnden skulle betydligt överstiga den beräknade och att det särskilt skulle bliva svårt att för beräknat belopp erhålla en föredragande i nämnden, har styrelsen erinrat om de anmärkningar, som styrelsen tidigare framställt mot den av 1913 års sakkunniga förordade klagorätten, varefter styrelsen vidare vttrat:

»Då nu emellertid eu ganska bestämd mening synes råda därom, att ett klagoinstitut bör införas i den blivande lagen om vården av sinnessjuka, anser styrelsen, att ovannämnda av styrelsen uttalade betänkligheter mot klagomålens överlämnande till rättspsykiatriska nämndens behandling böra vika. Farhågan att nämnden icke skulle medhinna behandlingen av klagomålen torde nu icke böra tillmätas samma betydelse, som i styrelsens yttrande över 1923 års förslag, då en förstärkning av nämndens arbetskrafter i allt fall är erforderlig, och då, enligt vad erfarenheten visat, styrelsens ovannämnda beräkning av klagomålen varit allt för stor. Beträffande' olägenheten av att överinspektören i vissa fall skulle kunna bliva jävig att deltaga i behandlingen av ifrågavarande mål vill styrelsen framhålla att, i de fall, då så skulle bliva förhållandet, eu medlem av styrelsens vetenskapliga råd skulle kunna i enlighet med styrelsens instruktion inkallas i överinspektörens ställe. Medicinalstyrelsen får på grund härav hemställa att, därest

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

ett klagoinstitut anses böra införas i lagen, uppdraget att pröva inkommande klagomål måtte överlämnas till styrelsens rättspsykiatriska nämnd.»

Direktionen för Härnösands hospital har åberopat ett yttrande av överläkaren Karl Norén, vari denne yttrat bland annat: >1 intet fall har det kunnat påvisas, att läkare skulle visat benägenhet att i oträngt mål vilja intaga eller kvarhålla någon å sinnessjukhus. Något mänskligt intresse att skaffa sig obehag genom missnöjda och besvärliga patienters intagning och kvarliållande finnes ju icke. För min del tror jag däremot, ätten fara kan ligga åt motsatt håll, att sinnessjukläkaren någon gång kan finna den dagliga samvaron med eu missnöjd, ständigt klagande, i sitt uppträdande obehaglig patient så besvärlig, att han, så vitt görligt är, söker bliva befriad från eu sådan och därför tillgriper väl tidig utskrivning ävensom att läkaren någon gång kan falla undan för anhörigas och vänners’ ständiga yrkande på utskrivning av eu patient, trots att detta kan vara ofördelaktigt för den sjuke själv. Skulle misstron mot sinnessjukläkarne — låt vara att den visat sig ogrundad — kunna bringas att försvinna genom inrättande av en sinnessjuknämnd, vore icke litet vunnet. Allt som kan göras för att sinnessjukvården skall vinna ökat förtroende bör göras. 14å nämnden icke blott skulle bliva en klagoinstans utan även få till sin uppgift att handlägga frågor om försökspermittering av straffriförklarade och utskrivning, anser jag förslaget om inrättande av sinnessjuknämnd även ha reell grund för sig och böra tillstyrkas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört: »Förekommande vanföreställningar hos allmänheten torde väl lämpligast undanröjas genom upplysning, vartill de sakkunniga också få anses hava verksamt bidragit genom sin utredning. Huru än klagoinstanserna må komma att anordnas, måste det fasthållas, att ett sakkunnigt bedömande av förekommande fall måste garanteras. Det allmänna rättssäkerhetsintresset att ingen skall kunna intagas och kvarhållas å sinnessjukhus utan laga skäl motsvaras och kompletteras av det icke mindre viktiga intresset att allmänheten beredes skydd mot farliga sinnessjuka och de, som verkligen äro sinnessjuka, tillförsäkras erforderlig vård. Medicinalstyrelsen torde liksom hittills vara bäst skickad att tillgodose båda dessa intressen och att i längden åt sina avgöranden vinna den bästa auktoriteten. Den förstärkning av styrelsen med lagfaren ledamot, som ifrågasattes i 1923 års förslag, torde härvidlag innebära ett välbetänkt och väl avvägt förstärkande av denna auktoritet, såväl rent sakligt som i syfte att motverka de antydda föreställningarna hos allmänheten. På skäl, som de sakkunniga anfört i fråga om sinnessjuknämnden, torde dock böra uttryckligen stadgas, att klagan ej må föras över medicinalstyrelsens beslut av ifrågavarande slag. Skulle likväl den föreslagna sinnessjuknämnden finnas böra inrättas, vill länsstyrelsen framhålla, att den sammansättning, de sakkunniga tillämnat åt densamma, icke synes garantera sakligt riktiga bedömanden. Det starkt övervägande lekmannaelementet i nämnden torde nämligen få förutsättas hava en viss benägenhet att väsentligen bevaka de klagandes intressen, medan sakkunskapen synes vara alldeles otillräckligt företrädd med eu psykiatrisk läkare, vilken icke ens med nödvändighet skulle behöva deltaga i varje avgörande. Bestämmelserna om nämndens sammansättning och beslutförhet torde därför i varje fall böra jämkas därhän, att två av ledamöterna skola vara läkare med beprövad kunnighet i sinnessjukvård samt att bådas mening bör hava möjlighet att inverka på nämndens beslut.

Länsstyrelsen i Uppsala, län har anfört: »Åven om sinnessjuknämnden icke skulle äga avsevärt högre kvalifikationer än som böra kunna påräknas

41 JCungl. Maj:ts proposition nr 87.

hus hospitalsdirektionerua, står eu sådan nämnd faktiskt friare; än dessa i sitt bedömande av föreliggande fall, och det kan knappast anses såsom eu oberättigad eftergift åt allmänt gängse föreställningar, om inflytande tillerkännes åt lekmannaelement.»

Länsstyrelsen i Jönköpings lön har anfört bland annat: Beträffande nämndens organisation håller Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande före, att av de fem ledamöterna två alltid böra vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare, medan de övriga ledamöterna icke torde böra vara psykiatri^ av facket.

< renom att höja antalet i nämnden tjänstgörande sinnessjukläkare från eu till två synes framför allt kunna vinnas, att mera än eu av rådande riktningar inom den psykiatriska vetenskapen bleve företrädd i sinnessjuknämnden, något som med hänsyn till dennas föreslagna ställning av sista instans uppenbarligen vore högeligen önskvärt.»

Länsstyrelsen i Gotlands län bär yttrat bland annat: »Om det ock må finnas grundad anledning att inrymma plats åt lekmannaelement vid prövning av i fragavarande ärenden, synes detta kunna låta sig göra även med bibehållande av ärendenas handläggning lios medicinalstyrelsen, i det av Kungl.

Maj:t utsedda lekmän adjungeras i styrelsen.»

Länsstyrelsen i lilekinge län har förmenat, att prövning av klagoärenden bör tillkomma medicinalstyrelsen, möjligen i erforderlig utsträckning förstärkt. Skall emellertid — har länsstyrelsen vidare yttrat — en sinnessjuknämnd inrättas, synes den kunna få mera formen av en inom medicinalstyrelsen verkande institution än av ett självständigt ämbetsverk.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har till stöd för sitt avstyrkande av nämndens inrättande anfört bland annat: Nämnden kommer, får man hoppas, att fun-

gera väl, men detta endast därför, att man kan förvänta, att alla fyra lekmännen inse sin oförmåga att bedöma föreliggande fall och därför följa vad den psykiatriska sakkunskapen kan ha att andraga. Detta behöver åter ej vara av någon övertygelse, att den psykiatriske sakkunskapen är ofelbar, utan endast av den sunda uppfattningen, att den psykiatriska sakkunskapen i varje fall förstår saken bättre än den psykiatriska osakkunskap, som vederbörande själva representera.»

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att enahanda problem pa se- Danskt naste tid varit föremål för övervägande i Danmark. Den danska familjerätts- laaför'l"nkommissionen har sålunda i juni 1927 framlagt ett »Udkast till Lov om sinds- syge og aandssvage Personers Hospitalsophold». Enligt detta förslag kan utskrivning begäras hos den behandlande läkaren av patienten själv och vissa honom närstående personer. Avslås begäran om utskrivning, skall läkaren på framställning av den, som begärt utskrivning, underställa frågan amtmannen i patientens hemort, vilken myndighet avgör, om utskrivning skall iiga rum. Läkaren är i visst fall berättigad att i stället för att besluta i utsknvningsfrågan hänskjuta densamma till amtmannens prövning. Över amtmaunens beslut skall klagan kunna föras i Justitsministeriet. Amtmannen förutsättes böra, därest skälen för kvarhållandet uteslutande äro av medicinsk art, i ärendet liöra Ttetslaegeraadet». Ny begäran om utskrivning skall ej kunna göras förrän fyra manader förflutit från tidpunkten för amtmannens, lespektive Justitsministeriets beslut. I sin motivering anför kommissionen, som liksom 192G års sinnessjuksakkunniga avvisat tanken på att förlägga prövningen av utskrivningsfrågor till domstol, bland annat följande:

»Den Mistillid til Sindssygeliospitalerne, der som tidligere na;vilt til Tider kan vrcre opstaaet, angaar ikke saa meget Indlnpggelsen paa Sindssygehospi-

Departements

chefen.

42 Kungl. Majits j)roposition nr 87.

talerne som Tilbagelioldelsen paa disse, idet Nodvendigheden og Forsvarligheden af en Tilbagelioldelse ofte er vanskelig åt forstaa for den ikke sagkyndige. Kommissionens Opfattelse er da ogsaa den, åt der ikke bor opstilles for store Krav, naar der er Sporgsmaal om Indlseggelse, men åt der maa lrngges Vsegt paa, åt der teeffes Forboldsregler imod, åt nogen uberettiget tiibageholdes paa Hospitalerne, livilke Forboldsregler naturligst kan bestaa i, åt Sporgsmaalet om Berettigelsen af en Tilbagelioldelse kan forelsegges en af Hospitalerne og Anstalterne uaflnengig Myndighed til Pro velse. Kommissionen har derfor ment, åt det vil vaere överflödigt åt give saerlige Regler om en Efterprovelse af det Grundlag, paa hvilket en Indlseggelse har fundet Sted. Skulde eu Person vare indlagt uden Grund og ikke blive udskrevet med det samme, vil han straks kunne fremssette Krav om åt faa Lsegens Afgorelse provet af Appelinstansen.»

Utgångspunkten för det utredningsuppdrag, som lett till 1927 års förslag, och ett utmärkande drag i den diskussion, som i hithörande ämnen förekommer utom psykiatemas krets, är den misstro beträffande sinnessjukvården, som på sina håll otvivelaktigt råder i vårt land. De sakkunniga hava visserligen i likhet med de två föregående beredningarna kommit till det resultatet, att någon säker bevisning för att denna misstro verkligen är berättigad icke föreligger, men hava likväl, fortfarande i överensstämmelse med nämnda beredningar, förordat nya garantier till skydd för den personliga friheten. Att man sålunda ansett sig icke kunna underlåta att taga hänsyn till denna uppfattning, synes helt naturligt. Uppenbarligen är det av vikt, att verksamheten på ifrågavarande ömtåliga område omfattas med största möjliga förtroende. Detta gäller icke blott ur psykiaternas synpunkt — att för dem ett av fullt förtroende präglat samarbete med allmänheten, närmast de sjukas anhöriga och andra dem närstående, är av största betydelse, ligger i öppen dag — utan även från allmänhetens egen ståndpunkt. Särskilt vill jag framhålla den olägenhet, som ligger däri, att många sjuka genom denna uppfattning helt och hållet avhållas från att söka läkarvård eller göra detta alltför sent. Ehuru den utredning, som förekommit, giver vid handen, att man har grundad anledning att hysa förtroende för våra svenska sinnessjukläkare, torde man också numera på de flesta håll hava kommit till insikt om, att vid sidan av upplysningsverksamhet även vissa lagstiftningsåtgärder i ämnet äro erforderliga.

Någon egentlig meningsskiljaktighet råder sålunda ej därom, att skärpta garantier mot obehörigt kvarhållande böra stadgas. Enighet torde ock råda om att dessa garantier lämpligast böra givas i form av en lagstadgad rätt att draga frågan om kvarhållandes berättigande inför högre forum. Någon mera allvarlig opposition torde icke förekomma mot tanken att låta berörda högre forum innehålla något lekmannaelement. Frågan gäller allenast, huru starkt inflytande man bör tillerkänna lekmannaelementet. Det inflytande, som detsamma erhållit i 1923 års förslag, är otvivelaktigt synnerligen begränsat. En representant för juridisk teori och praxis i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd skulle äga att deltaga i överläggningen, liksom i besluten; med hänsyn till omröstningsordningen skulle han hava kunnat

Knnjl. Maj:ts proposition nr 87. 43

formellt påverka beslutet allenast i det fall, att generaldirektören eller, vid förfall för honom, cliefen för hospitalsbyrån stode ensam mot de två övriga läkarna. Sedan 19215 års förslag framlades, har medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd något omorganiserats i samband med att kravet på läkarutbildning hos generaldirektören uppgivits. Enligt kungörelse den 8 juni 1928 skall den rättspsykiatriska nämnden bestå av chefen för hospitalsbyrån, ytterligare eu byråchef, som generaldirektören utser bland de byråchefer, vilka äro legitimerade läkare, samt överinspektören för sinnessjukvården i riket eller, vid förfall för honom, en psykiater i vetenskapliga rådet; dock må generaldirektören, i den mån hans övriga åligganden det medgiva, inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen. Yppas vid omröstning skiljaktiga meningar, skall ytterligare en psykiater i vetenskapliga rådet tillkallas. Vid därpå följande omröstning gäller såsom beslut flertalets mening samt vid lika röstetal den mening, som biträdes av generaldirektören, om lian deltager i handläggningen, men eljest av chefen för hospitalsbyrån. Yill man i enlighet med 1923 års förslag komplettera den rättspsykiatriska nämnden med en jurist, skulle under vissa omständigheter lekmannaelementet — även om generaldirektören icke är lekman — erhålla ett något starkare inflytande än enligt 1923 års förslag i dess ursprungliga avfattning. Vare sig man godtager det oförändrade förslaget eller låter en reform ansluta sig till den rättspsykiatriska nämndens nuvarande organisation, synas mig emellertid skäl förefinnas att befara, att man icke skall vara i stånd att därmed borttaga den rådande misstron. På grund av det starkt dominerande inflytande, som skulle tillerkännas representanterna för den psykiatriska sakkunskapen. finnes en viss risk för att allmänheten skall låta sig fångas av den föreställningen, att den på detta sätt utvidgade rättspsykiatriska nämnden komme att visa sig alltför benägen att följa den uppfattning, som i ärendet uttalats av vederbörande överläkare. En svaghet hos det nu avhandlade systemet ligger också däri, att klagoinstansens sammansättning skulle bliva reglerad i administrativ ordning.

A andra sidan torde det ligga åtskilligt befogat i de anmärkningar, som framställts mot 1927 års förslag. Att nämnden erhållit lekmannamajoritet. skulle sålunda medföra eu viss risk för ett underkännande av sakkunskapens berättigade synpunkter. Klagoinstansens förläggande utanför medicinalstyrelsen skulle —- även om denna anordning är ägnad att betona dess karaktär av opartisk skiljedomare — medföra en dualism inom ledningen av sinnessjukvården. Och slutligen skulle möjligheten av eu motsättning emellan de myndigheter, som hava att bedöma tilltalads tillräknelighet, och den myndighet, som liar att besluta om utskrivning av för vård å sinnessjukanstalt intagen straffriförklarad, komma att ökas.

Med hänsyn till det anförda vill jag för min del förorda, att avgörandet av ifrågavarande utskrivningsfrågor överlämnas åt medicinalstyrelsen, men att medicinalstyrelsen därvid på grund av en i lagen intagen bestämmelse erhåller sådan sammansättning, att å ena sidan ett relativt starkt inflytande

44 Kungl. Maj:tf proposition nr 87.

tillerkännes lekmannaelement och å undra sidan nödig kontakt erhålles med medicinalstyrelsens (rättspsykiatriska nämndens) verksamhet såsom högsta medicinska auktoritet vid avgörandet av tillräknelighetsfrågor. Medicinalstyrelsen torde i enlighet härmed böra vid nu avsedda frågors behandling bestå av generaldirektören eller eu av honom utsedd byråchef, som är läkare, chefen för den byrå, som har att handlägga frågor rörande sinnessjukvården, eu av generaldirektören tillkallad psykiater ur medicinalstyrelsens vetenskapliga råd ävensom två lekmän, av vilka den ene bör vara eller hava varit ordinarie lagfaren domare. Om man beaktar, att klagande i regel först utan resultat vänt sig till överinspektören för sinnessjukvården och att denne därför i allmänhet skulle bliva jävig att pröva klagoärenden. kommer den föreslagna sammansättningen av medicinalstyrelsen att, åtminstone yad dylika ärenden angår, väsentligen innebära detsamma som att ifrågavarande ärendens handläggning överlämnas åt den rättspsykiatriska nämnden, förstärkt med två lekmän. För beslut torde böra krävas närvaro av samtliga ledamöter eller suppleanter för dem. Någon avvikelse från den allmänna regeln, att medicinalstyrelsens beslut kunna i vanlig ordning överklagas hos Kungl. Maj:t, har jag icke ansett mig böra förorda.

Oen föreslagna sammansättningen av medicinalstyrelsen innebär, att åtminstone någon av de icke speciellt psykiatriskt bildade ledamöterna måste hava blivit övertygad om riktigheten av den ståndpunkt, som kommer till uttryck i medicinalstyrelsens beslut. Häri ligger enligt min mening en värdefull garanti för att den allmänna opinionens krav på en objektiv kritisk granskning av de psykiatriska synpunkterna blir tillgodosett.

Yad medtagandet av lekmannarepresentanterna beträffar anser jag mig böra framhålla, att detta ej blott motiveras av hänsynen till den allmänna opinionen utan även enligt min mening kommer att i vissa fall medföra eu direkt förhöjning av styrelsens kompetens. Det inträffar nämligen ej sällan, att det avgörande, som skall träffas, ej är av uteslutande medicinsk karaktär. Vad som skall prövas är ju icke, om den intagne är sinnessjuk, utan om han har behov av vård å sinnessjukhus. Härvid kan exempelvis vara av nöden att pröva tillförlitligheten av släktingars och andras uppgifter rörande faktiska förhållanden. Har eu sinnessjuk intagits på den grund, att han uppträtt på ett kränkande sätt mot närstående, erfordras sålunda ett bedömande av därom lämnade uppgifters tillförlitlighet. Och för ett sådant bedömande torde lekmannarepresentanterna, särskilt juristen, ofta hava större förutsättningar än läkarna. I all synnerhet gäller detta, då fråga är, huruvida ett kvarliållande för observation är befogat. Med 1927 års förslag kommer i sådant fall frågan om behov av vård å sinnessjukhus mera sällan att kunna slutgiltigt prövas av nämnden; för denna prövning är ett avvaktande av undersökningens avslutande oftast nödvändigt. Yad som däremot i allmänhet måste avgöras är spörsmålet, huruvida den intagne bör anses uppenbarligen farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. För detta avgörande synes det mig särskilt värdefullt att hava tillgång till en kompetent jurist inom styrelsen.

A uni)l. Maj:ts proposition nr 37. 4")

Kostnaderna för den nu förordade organisationen torde komma att utgöras av ersättningar till de tre ledamöter, som icke skola tillhöra medicinalstyrelsen, samt avlöning till eu föredragande. Nämnda ersättningar torde kunna över slagsvis beräknas till 3,000 kronor för är räknat. Till frågan om kostnaden för avlöning åt föredraganden torde jag senare få återkomma. Vidare torde någon ökning av medicinalstyrelsens kostnader för resor och expenser komma att uppstå.

Eu nyhet, som nära sammanhänger med utskrivningsreglerua och i likhet med förslaget om inrättande av eu sinnessjuknämnd avser att skapa ytterligare garantier till skydd för den personliga friheten, innefattas i de av 1926 års sinnessjuksakkunniga föreslagna bestämmelserna om förhör inför domstol angående å sinnessjukhus intagen.

Berörda bestämmelser motsvaras i 1923 års forslag av ett stadgande, enligt \ ilket, om medicinalstyrelsen för utredning i ärende rörande klagomål över intagning eller kvarhållande eller över användande av tvångsmedel i s. k. öppen sinnessjukvård hos länsstyrelsen gör framställning om vittnesförhör eller någons hörande upplysningsvis inför domstol eller polismyndighet, länsstyrelsen skall föranstalta därom.

1927 års förslag innehåller beträffande ifrågavarande förhör följande: Den för sjukvården ansvarige läkaren å sinnessjukhus äger att vid domstol begära förhör beträffande omständigheter av betydelse för bedömande av frågan, huruvida å sjukhuset för vård eller observation intagen är i behov av vård a sinnessjukhus. År frågan om utskrivning av den intagne beroende på sinnessjuknämndens prövning, må förhör angående honom begäras jämväl av nämnden. Angående för vård intagen må förhör begäras även av överinspektören för sinnessjukvarden i riket. Har den intagne eller annan, som äger att påkalla hans utskrivning, hos sjukvårdsläkaren hemställt om förhör eller, där frågan om den intagnes utskrivning är beroende på sinnessjuknämndens prövning, hos nämnden gjort sådan hemställan och är ej förhöret uppenbart onödigt, är sjukvårdsläkaren eller nämnden pliktig att begära sådant. Förhör skall hållas inför rätten i den ort, där den, som skall höras, uppehåller sig, eller med hans samtycke vid annan domstol, dock må, om den. som skall höras, uppehåller sig å ort, vilken lyder under landsrätt, förhoret hållas inför närmaste rådstuvurätt. Årskostnaden för förhören beräknades av de sakkunniga till 2,000 kronor, därav 1,000 kronor i vittneslöner och 1,000 kronor i ersättning för statsanställda läkares inställelser vid förhör.

De sakkunniga anföra i sin motivering bland annat följande:

»För bedömande av en å sinnessjukhus intagen persons sinnestillstånd *ru ‘ erstnn<lom vara nödvändigt, att den "bedömande har tillgång till

fullt tillförlitliga uppgifter angående den intagnes uppträdande före intagningen. --— Bedan sjukvårdsläkaren bör därför, om han ej hos polisen

?.. ®r..Pa anna1t håU han erhålla behövliga upplysningar, vara befogad att påkalla lorhor inför domstol i fall, då han finner dylikt förhör erforderligt för bedömande av fråga angående utskrivning liksom av fråga angående kvarhållande för vård

Förhör inför domstol.

1923 års förslag.

1927 ars förslag.

4t; Kungi. Maj:ts proposition nr 87.

av person, som i observationssyfte intagits. — — — Även överinspektören för sinnessjukvården kan vid prövning av kvarhallandes berättigande nnna behov av sakrare utredning än intagningsliandlingarna erbjuda, tahuru det måste antagas, att han i sådant fall såsom regel kommer att soka fa forhor vid domstol ombesörjt genom sjukvårdsläkarens bemedlmg torde dock en självständig befogenhet att påkalla sådant icke böra forvagras honom. fJennn befogenhet bör, såvitt angår vårdpatient, vara lika med sjuk var dslakar ens Vad åter angår observationspatient lämna de föreslagna reglerna icke nagot utrvmme för ett ingripande från överinspektörens sida före observationens avslutande. Hans rätt att påkalla förhör bör därför begransas till vårdpatienter. Vad slutligen beträffar sinnessjuknämndens befogenhet i lfragavarande avseende, synes densamma näppeligen kunna begränsas till sadana fall i vilka utskrivning påkallas av intagen eller honom närstående, utan måste omfatta även fall, i vilka utskrivningsfråga anmälts hos nämnden av vederbörande sjukvårdsläkare eller av överinspektören. \ isserligen toide i de av sistnämnda fall, som angå straffriförklarade, tillförlitlig utredning i allmänhet förefinnas i rättegångshandlingarna, men den möjligheten ar dock icke utesluten, att en omständighet, som icke ansetts hava relevans vid straffriförklaringen, finnes hava sådan i utskrivningsärendet. Och i fråga om sinnessjuka, som under inflytande av sinnessjukdom begått brott mot annans personliga säkerhet men intagits utan strafinförklaring, står behovet av rätt att påkalla förhör utom tvivel. Det sist sagda galler aven patient, tillhörande någon av sistnämnda kategorier, vilken efter utskrivning varder

‘Att den”intagne har ett betydande intresse av att de uppgifter, som förefinnas angående honom, äro tillförlitliga, behöver knappast framhållas. 1 stor utsträckning bör detta intresse komina att ex officio tillgodoses av sjukvårdsmyndigheterna, i det att sjukvårdsläkaren just på grund av små samtal med den intagne finner anledning att kräva edlastande av förefintliga uppgifter eller hörande på ed av personer, vilka icke tidigare uttalat sig. k^som garanti för den intagne är dock detta icke tillfyllest. Särskilt när det galler tyangsintagning för observation, men även vid annan intagning synes han kunna kräva att utredningen kompletteras med edfästa uttalanden av personen, som han anser känna till saken; dock bör han givetvis icke kunna framtvinga utredning, som uppenbarligen är onödig, t. ex. på grund av att sjukvardslakaren med stöd av intagningsliandlingarna och på sjukhuset gjorda iakttagelser kunnat bilda sig eu så tillförlitlig uppfattning om den intagne, att den begärda utredningen uppenbarligen icke kan ändra det o mdom e, vartill läkaren kommit. Prövningen av frågan, huruvida av den intagne pakallat förhör är onödigt eller icke, måste enligt de sakkunnigas mening överlämnas åt sjukvårdsmyndighet, som har att pröva den mtagnes behov av sjukhusvård. Endast sådan myndighet torde vara kompetent att verkställa förstnämnda prövning. Att t. “ex. lämna denna åt vederbörande forhorsdomstol skulle vara att betunga domstolen med eu för densamma främmande uppgift, som den näppeligen skulle kunna lösa på ett fullt tillfredsställande satt. Prövningen av den intagnes begäran om förhör synes böra uppdragas åt den sjukvårdsmyndighet, som i det särskilda fallet äger befogenhet att ex officio begära förhör. Anledning torde dock saknas att ålagga överinspektören att på den intagnes begäran påkalla förhör. — ~ ~ T- T T

Slutligen torde eu var, som är berättigad att päkalla utskrivning av inta- «»en böra tillerkännas enalianda rätt som denne att taga initiativet till torhör’ Dvlik persons intresse av tillförlitlig utredning torde i sjal va verket sammanfalla med den intagnes. Befogenheten i fråga bor, för att icke nödvändiggöra utskrivningsansökning i oträngt mål. medgivas aven om sa-

47 Kungl. Maj tis jtroposition nr <S7.

<l;ui ansökning icke gjorts. Det allmännas intresse av att ingen varder ä sinnessjukhus kvarhållen utan laga skäl har synts de sakkunniga utgöra full giltig anledning för eu sådan reglering, vilken, på sätt av 43 $ framgår, innebar, att vederbörande icke behöver vidkännas några vittneslönér. Garantien mot att befogenheten obehörigen tages i anspråk ligger dels i sjukvårdsmyndighetens prövningsrätt och dels i att förhöret för den intagnes anhöriga likvisst kommer att bliva förenat med vissa besvär och kostnader, t. ex. för egen inställelse vid förhöret.

till sist må anmärkas, att i förevarande förslag icke upptagits några bestämmelser om polisförhör för utrönande av intagen persons sinnesbeskaf I den mån dylika förhör kunna komma i fråga, d. v. s. i den män förhörs hållande är förenligt med polisens uppgift att sörja för allmän ordning och säkerhet, lära polismyndigheterna utan särskilt stadgande vara skyldiga att anordna dylika förhör, och nagon utvidgning av polisens uppgift i förevarande avseende är näppeligen motiverad.»

I avgiven reservation anmälde eu av de sakkunniga, filosofie doktorn S. Hansson, att han under de sakkunnigas överläggningar uttalat starka betänklighetei mot att lata för vård intagen fa till stånd förhör så snart sjukvårdsläkaren icke funne sig kunna beteckna det såsom uppenbart onödigt, att han hållit före, att beträffande sadan patient förhör icke borde få föranstaltas a\ annan än sinnessjuknämnden i det fall, att denna för prövningen av till nämnden hänskjuten utskrivningsfråga funnit det nödigt, men att han på grund av det förtroende, som borde kunna hysas till vederbörande sjukvårdsläkares kloka takt och omdöme vid prövning av fråga, huruvida förhör inför domstol skulle anställas, ansett sig icke böra i vidare mån giva uttryck åt den starka tvekan, han på denna punkt hyst, än genom att i reservationen lämna meddelande om dess befintlighet,

I några av de över förslaget avgivna yttrandena har det föreslagna förhörsinstitutet helt och hållet avstyrkts.

Sv et i ges stadsdomavförening har salunda avstyrkt förslaget härutinnan med följande motivering: »De av doktor Hansson anförda betänkligheterna

mot förhören anser föreningen mycket beaktansvärda och finner dem äga giltighet även beträffande förhör angående för observation intagen person. Den uppgift, som genom ifrågavarande förhör skulle tilläggas underrätterna, måste principiellt anses främmande för dem. De svenska underrätterna äro ju domande myndigheter och hava ingalunda till uppgift att verkställa förberedande undersökningar i ärenden, som ej i övrigt tillhöra domstols behandling. Att i några fall på senare tid domstolarna ålagts hålla vittnesförhör i sådana ärenden synes ej vara något skäl att nu åter stadga ett förfarande, som avviker från vad som måste anses vara det principiellt riktiga. De föreslagna förhören skulle ofta komma att bliva vidlyftiga. Från hospitalsläkarhåll hai salunda framhållits att, om det med sådant förhör avsedda syftet skall ernås, det erfordras, att ett stort antal personer höres och att allt vad därvid .förekommer synnerligen noggrant och detaljerat återgives i protokollet. Även antalet förhör kan bliva stort. Tillräcklig garanti häremot synes föreningen icke ligga däruti, att frågan, om förhör skall ske eller ej, överlämnats till läkarens avgörande. Han bör nämligen vara mera böjd att bifalla än att avslå framställning om förhör, enär, även om han är saker på sin sak, det ligger i hans intresse att övertyga jämväl allmänheten

Yttranden över 1927 drs förslag.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

om befogenheten av interneringen.-------—--Då sjuk-

husläkarna givetvis alltid komma att vilja övervara förhören, skulle dessa sannolikt huvudsakligen bliva förlagda till rådhusrätterna i de städer, i eller invid vilka sinnessjukhusen äro belägna. Det är alltså lätt att inse, vilken rubbning i domstolsarbetets jämna gång förhören, särskilt i dessa fall, skulle få. På grund härav och då förhören, enligt vad de sakkunnigas egen utredning ger vid handen, ej äro behövliga för vad som skulle vara deras huvudsyfte, nämligen tryggande av den intagnes rätt, skulle de tydligen alldeles onödigtvis inkräkta på domstolarnas tid till förfång för domstolarnas övriga, mera maktpåliggande uppgifter.»

Länsstyrelsen i Uppsala län har yttrat, att bestämmelserna om förhör syntes i skilda hänseenden olämpliga och avstyrktes.

Åtskilliga myndigheter liksom psykiatriska föreningen hava antingen instämt i den av eu av de sakkunniga avgivna reservationen eller med eller utan sådant instämmande förordat inskränkning i möjligheten att erhålla förhör.

Göta hovrätt har sålunda, efter att hava i huvudsak framfört samma synpunkter som stadsdomarföreningen och under förmenande, att skyldigheten att i föreslagen omfattning anställa förhör säkerligen skulle kunna bliva ganska betungande för rådstuvurätterna i de större städerna och för åtskilliga häradsrätter, slutligen sammanfattat sin mening på i huvudsak följande sätt: Allenast i den mån ett offentligt intresse av större vikt krävde, att nya uppgifter av nu angivet slag påbördades domstolarna, borde synpunkter, sådana som de av hovrätten anförda, icke få lägga hinder i vägen därför. Men enligt hovrättens mening förefunnes i förevarande fall icke något verkligt behov av att i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, överflytta ifrågavarande utredningsarbete å domstolarna. Med all säkerhet skulle det visa sig möjligt att i det ojämförligt största antalet fall på annat sätt erhalla fullständig och tillförlitlig utredning i de avseenden, varom nu vore fråga, och innan denna möjlighet utnyttjats, syntes någon hänvändelse till domstol icke böra tillåtas. " Först sedan det visat sig, att dylik utredning på grund av särskilda omständigheter, t. ex. uppkommet tvivel om riktigheten av lämnade utsagor, icke skulle stå att vinna på annat sätt, syntes tillräckliga skäl förefinnas för att påkalla domstols medverkan för utredningens åstadkommande. Hovrätten funne sig sålunda icke kunna tillstyrka införan det av bestämmelser om förhör inför domstol i vidare mån än som framginge av det anförda.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som instämt i den av eu av de sakkunniga avgivna reservationen, har uttalat, att institutet på grund av de ömtåliga och i allmänhet ej för offentligheten lämpade förhållanden, som ofta vore förbundna med ärenden angående sinnessjuka, ej borde komma till användning annat än då omständigheter, som vore av vikt för bedömande av den sjukes vårdbehov, ej kunde på annat sätt klarläggas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att, åtminstone så vitt anginge handläggningen i första instans av utskrivningsärende, vederbörande polismyndighet borde kunna på ett för rättssäkerheten tillräckligt betryggande sätt betydligt snabbare och billigare ombesörja införskaffandet av nödiga upplysningar.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har likaledes förmenat, att de behövliga upplysningarna i allmänhet kunde anskaffas på enklare sätt än genom anställande av förhör vid domstol.

Psykiatriska föreningen har anfört: Förhör borde ej ifiågakomma annat än då läkaren, överinspektören eller klagoin stan sen funne, att några för bedömande av den sjukes vårdbehov väsentliga omständigheter icke kunde pa

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

annat satt klarlaggas. Framför allt borde icke läkaren försättas i det läget att nödgas pröva den sjukes eller lians anhörigas m. fl. framställningar om domstolsutredning, vilka lian icke minst av liänsyn till den sjukes sinneslugn skulle fä svårt att avslå. Dylika framställningar borde därför avgöras av högre myndighet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört, att med den sinnesförfattning, i vilken vissa sjuka befunne sig, det ingalunda vore otänkbart, att de sjuka begärde förhör endast för att därigenom bereda obehag för anhöriga och andra, samt att därför en vidsträcktare prövningsrätt angående förhörets behövlighet vore lämplig.

Länsstyrelsen i 0stergötlands*län har förordat, att skyldighet för sjukvårdsläkaren eller sinnessjuknämnden att begära förhör måtte stadgas endast för det fall, att med någon grad av sannolikhet framginge, att förhållanden av vikt för bedömande av frågan om eu intagen persons kvarhållande å sinnessjukhus skulle framkomma vid förhöret.

Dire/ctionen för Strängnäs hospital har förordat, att såsom förutsättning för begäran om förhör på framställning av intagen eller någon, som ägde att göra ansökan om utskrivning, skulle stadgas, att vederbörande myndighet ej funne förhöret onödigt för bedömande av vårdbehovet.

Direktionen för Göteborgs hospital har föreslagit, att för vård intagen icke borde kunna påfordra domstolsförhör.

Medicinalstyrelsen, som ju ansett styrelsen böra erhålla den för sinnessjuknämnden föreslagna funktionen, har gjort gällande, att framställningar till domstol om förhör alltid borde göras av medicinalstyrelsen, vars rättspsykiatriska nämnd skulle hava att pröva frågan. Enahanda ståndpunkt har intagils av direktionen för Piteå hospital.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har uttalat, att förhör icke borde få föranstaltas av annan än klagoinstansen och allenast i dit hänskjutna utskrivningsärenden.

Direktionen för Västerviks hospital har förordat, att frågan, om begärt förhör vore uppenbart onödigt eller icke, skulle hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning.

Enligt flera under senare tid tillkomna lagar kan utredning genom förhör vid domstol företagas rörande omständigheter av betydelse för prövning av ärende, vars handläggning ankommer å administrativ myndighet. Så till exempel kan länsstyrelse enligt 75 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården föranstalta om förhör vid domstol, då fråga är om dömande till tvångsarbete av den, som icke låter sig rätta av varning, vilken ådömts honom enligt 74 § i sagda lag. Enahanda rätt tillkommer länsstyrelse enligt 26 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård, då beslut om barns omhändertagande jämlikt 25 § i samma lag underställts länsstyrelsens prövning. Yidare äger länsstyrelse enligt 7 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister förordna om förhör vid domstol för utredning av frågan, huruvida tvångsintagning å allmän anstalt för vård av alkoholister bör äga rum. Enligt de båda sist omförmälda lagarna skall förhör på begäran av enskild part av länsstyrelsen påkallas, därest förhöret icke är uppenbart onödigt. De nu berörda fallen erbjuda synnerligen stora likheter med det, varom i förevarande lagförslag är fråga. För samtliga gemensamt är, att man skapat garanti för att myndighet, som skall besluta rörande tvångsförfarande mot enskild person, skall till grund för sitt beslut kunna lägga en Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 häft. (Nr 87.) 2202 28 4

Departements-

chefen.

50 Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

från tillförlitlighetssynpunkt fullt tillfredsställande utredning. I förslaget liksom i de två senare lagarna har man därjämte velat giva enskild part vissa garantier för att utredningen blir fullt objektiv. Då enligt svensk rätt en verklig garanti för ett uttalandes sanningsenlighet icke kan erhållas annat än genom dess edfästande inför domstol, synes rättssäkerlietsintresset kräva, att möjlighet erhålles till förhör inför domstol rörande omständigheter av betydelse för bedömande av frågan, huruvida kvarliållande å sinnessjukhus är berättigat eller icke. Det torde ej heller behöva antagas, att dessa förhör skola bliva så synnerligen betungandg för domstolarna. Avgörande kommer därvid att bliva, på vad sätt utskrivningsmyndigheterna tillämpa eventuella bestämmelser i ämnet. Sker tillämpningen i överensstämmelse med de enligt min mening riktiga direktiv, som de sakkunniga därutinnan givit, torde antalet förhör icke komma att bliva synnerligen stort. I de flesta fall böra nämligen sjukvårdsläkarna redan på grund av föreliggande handlingar och egna iakttagelser rörande de intagna och de högre utskrivningsmyndigheterna på grundvalen av handlingarna kunna fullständigt bedöma behovet av vård å sinnessjukhus, och det blir närmast i gränsfallen, som den här ifrågavarande utredningen behöves. Möjligt är visserligen, att sjukvårdsläkarna i strid med dessa direktiv av olika hänsyn skola draga sig för att vägra förhör, men det förefaller föga sannolikt, att denna möjlighet skulle bliva nämnvärt mindre, om man läte rätten att hos sjukvårdsläkaren kräva förhör vara betingad icke av att förhöret ej vore uppenbart onödigt utan av att sjukvardsläkaren ej funne förhöret onödigt eller något dylikt. Särskilt i fråga om den, som är intagen för observation, synes det svart att tillstyrka en starkare begränsning i rätten än som enligt lagen om behandling av alkoholister gäller för den, mot vilken förfarande enligt nämnda lag inletts. Och att överlämna prövningen av frågan om vittnesförhörets behövlighet åt annan myndighet än den, som skall pröva utskrivningsfrågan, skulle uppenbarligen leda till den mindre lyckliga konsekvensen, att jämväl utskrivningsfrågan, så snart vittnesförhör påkallades, måste liänskjutas till denna andra myndighet. På grund av det anförda anser jag mig böra i princip godtaga de sakkunnigas förslag. Emellertid torde i anslutning till vissa i de avgivna yttrandena framställda anmärkningar böra i lagtexten föreskrivas, att förhör må komma till användning endast om tillförlitlig utredning icke kan utan olägenhet erliallas på annat sätt.

Psykiatrisk Av stor principiell betydelse är vidare frågan om, i vilken utsträckning

undersökning psykiatrisk undersökning bör ske av tilltalade och personer, som äro före-

av tilltalade mål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

*»• fl- Beträffande undersökning av tilltalade gäller för närvarande enligt kungl.

Gällande rätt. skrivelsen den 9 mars 1826, att, om för brott tilltalad uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar uppstår, utlåtande om den tilltalades sinnesbeskaffenhet skall infordras. Genom lag den 27 april 1928 har vidare i 5 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister införts en bestämmelse, enligt vilken i vissa fall, då frigivning av för brott dömd skett från närmare an-

Kungl. Majds proposition nr 87. 5]

given anstalt och den frigivne under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själslivet, uppgift därom skall lämnas till straffregistret. Beträffande undersökning av personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, finnas icke några bestämmelser meddelade.

Frågan om obligatorisk undersökning av vissa förbrytare upptogs i en av riksdagen den 8 aprjl 1908 avlåten skrivelse, vari riksdagen, i anledning av en i andra kammaren av borgmästaren 8. Neiglick väckt motion hemställde, att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse därom, att, då tilltalad blivit av underdomstol dömd till döden eller till straffarbete på livstid och saken fördenskull underställts högre domstols prövning, utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet skulle, därest sådant icke till underdomstolen av medicinalstyrelsen avgivits, infordras från denna myndighet, innan den högre domstolen företoge målet till prövning.

Riksdagens skrivelse remitterades för yttrande till medicinalstyrelsen. Styrelsen anmodade i anledning härav överinspektören för sinnessjukvården jämte två sakkunniga, läkaren vid Malmö central- och länsfängelse Thure Petrén och överläkaren Olof Kinberg att biträda vid ärendets handläggning. Dessa avstyrkte i ett i oktober 1909 avgivet yttrande på anförda skäl den föreslagna anordningen men föreslogo i stället införandet av obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av vissa grövre brottslingar, unga brottslingar samt återfallsförbrytare. De grövre brott, vid vilka undersökning skulle vara obligatorisk, voro mord och barnamord samt vissa slag av mordbrand, annan skadegörelse och sedlighetsbrott. Unga brottslingar skulle vara föremål för obligatorisk undersökning endast om de begått grövre brott av någon art, återfallsförbrytare endast om de minst två gånger återfallit i brott.

Kinberg hade redan tidigare i en år 1908 publicerad avhandling förordat obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning beträffande dem, som begått mened, mord eller dråp eller försök därtill, barnamord eller därmed psykologiskt likartat brott, våldtäkt, falsk angivelse, annan ärekränkning, sedlighetsbrott, mordbrand eller annan skadegörelse å egendom eller rån eller gjort sig skyldig till återfall i brott. Vidare hade i avhandlingen obligatorisk undersökning förordats av alla för grövre brott tilltalade individer, tillhörande åldersgruppen 15—17 år, och av alla för lösdriveri häktade. Slutligen förordades undersökning, då den brottsliga handlingens karaktär givit uttryck för en personlighetsförändring hos den tilltalade eller då påfallande egendomlig (misstänkt patologisk) motivering av den brottsliga handlingen förelåge. I de två sist omnämnda fallen skulle det ankomma på fängelseläkaren, ej domstolen, att efter preliminär undersökning av den tilltalade besluta om undersökning.’

Medicinalstyrelsen avstyrkte i ett till Kungl. Maj:t den 8 december 1917 avgivet utlåtande såväl det i riksdagsskrivelsen framförda förslaget som förenämnda sakkunnigas förslag men förordade bestämmelser om att fängelseläkarna skulle undersöka alla för brott häktades såväl kroppsliga som psy-

Riksdagens skrivelse den 8 april 1908.

Medicinal-

styrelsen

1917.

Förslag i sam band med straff lagsreformen.

1923 års förslag.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

kiska tillstånd samt, om misstanke därvid uppstode, att häktad vid brotts begående eller därefter befunnit sig i ett sjukligt sinnestillstånd, därom göra skriftlig anmälan hos vederbörande domstol.

Det år 1916 av dåvarande professorn J. C. W. Thyrén framlagda »Förberedande utkast till strafflag» (4 kap. 3 §) innehåller en bestämmelse, enligt vilken dom över den, som begått med tukthusstraff på livstid belagt brott eller som begått brott, vilket i lag belagts med tukthusstraff, och tidigare undergått frihetsstraff i minst 10 år, icke skulle få avkunnas, innan den tilltalades sinnestillstånd blivit av läkare undersökt. Därjämte skulle undersökning ske i fall, som särskilt omnämndes i strafflagen. Enahanda regler finnas upptagna i det år 1923 av strafflagsJcommissionen framlagda förslaget till strafflag, allmänna delen (2 kap. 3 §).

I det av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (den s. 7c. lilla strafflagskommissionen) den 31 maj 1923 avgivna förslaget rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare m. m. ingår likaledes ett förslag till lag i ämnet. Detta förslag bär titeln: »Förslag till lag om skyldighet i vissa fall för domstol att låta verkställa undersökning om tilltalads sinnesbeskaffenhet». Förslaget innefattar, att domstol i vissa fall skall vara pliktig att inhämta utlåtanden däröver, huruvida den tilltalade kunde anses vara och vid brottets begående hade varit vid sina sinnens fulla bruk. De fall, i vilka utlåtanden skulle inhämtas, voro 1) att någon åtalades för mord eller enligt 19 kapitlet 1, 2, 3 eller 5 § strafflagen för mordbrand, 2) att någon, som genom tvenne laga kraftägande domar blivit dömd till straffarbete, atalades för därefter förövat brott, som icke vore i lag belagt med mindre straff än straffarbete, 3) att någon, som dömts till straffarbete för brott, som omförmäles i 18 kapitlet 7, 8 eller 10 § strafflagen, åtalades för att efter domens meddelande ånyo hava begått sådant brott samt 4) att domstolen funnit sådana förhållanden föreligga beträffande tilltalad, att fråga om hans internering syntes uppkomma.

1913 års sakkunniga ingingo i sitt förslag icke på frågan om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning utan föreslogo allenast i det av dem utarbetade förslaget till »lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad», att domstol, som funnit anledning att förmoda, att för brott tilltalad vid gärningens begående varit sinnessjuk eller psykiskt abnorm, skulle vara pliktig att begära medicinalstyrelsens yttrande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet.

Då på grundvalen av lilla strafflagskommissionens förslag inom justitiedepartementet utarbetade förslag till lagar om förvaring av vissa förbrytare m. m. den 6 november 1925 remitterades till lagrådet, anförde föredragande departementschefen, efter att hava erinrat om 1923 års förslag, att lilla strafflagskommissionens förut refererade förslag icke synts böra upptagas till slutlig prövning, förrän jämväl de av de sakkunniga rörande sinnessjukvården utarbetade förslagen kommit under omprövning.

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

1927 års förslag innehåller i 6 kap. särskilda bestämmelser angående bland annat undersökning av tilltalade och av personer, som iiro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete. Bestämmelserna i fråga innehålla följande: Om vid rannsakning angående brott domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest funne anledning till antagande, att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som uteslöte eller minskade straffbarheten, finge den tilltalade ej dömas till ansvar utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han vore i behov av vård å sinnessjukhus. Ej heller finge domstol, utan att sådant utlåtande inhämtats, förordna om internering av återfallsförbrytare. Anledning till antagande att tilltalad varit av sinnesbeskaffenhet, som nyss nämnts, skulle alltid anses föreligga, därest åtalet avsåge ansvar för mord eller för våldtäkt eller för mordbrand eller eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök till brott, som nyss sagts. Funne myndighet, vilken ägde ålägga tvångsarbete, vid förhör med någon, som vore föremål för förfarande, avseende ådömande av sådant arbete, anledning till antagande, att han vore sinnessjuk, finge han ej dömas till tvångsarbete utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan, om han vore i behov av vård å sinnessjukhus. De sakkunnigas betänkande innehåller därjämte ett förslag till ändring i 5 § i lagen om straffregister. Detta förslag överensstämmer i sak med den sedermera genomförda, i det föregående refererade ändringen i nämnda lagbestämmelse. I det av de sakkunniga sedermera avgivna betänkandet med förslag till administrativa författningar har vidare upptagits ett förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 37 § i instruktionen den 31 december 1921 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten. Enligt detta förslag skall läkare vid häkte vara skyldig att, där han finner anledning till antagande att tilltalad, som är häktad, vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller minskar straffbarheten, därom göra anmälan hos vederbörande domstol. Motsvarande skyldighet åligger läkaren i fråga om för lösdriveri häktad.

I sin motivering berörde de sakkunniga till en början frågan, i vad mån fall av sinnessjukdom eller förminskad tillräkneligliet förbises av domstolarna. De sakkunniga anförde härom bland annat:

»Angående antalet sinnessjuka fångar under perioden 1895—1906 hava vissa undersökningar verkställts av numera professorn O. Kinberg. Enligt dessa undersökningar skulle, under förutsättning att siffrorna för åren 1902— 1906 kunde läggas till grund för hela nämnda period, sammanlagt omkring 200 straffångar och omkring 130 direkt till fängelse dömda hava varit sinnessjuka vid strafftidens början. Yore man berättigad att antaga, att dessa fångar varit sinnessjuka jämväl vid tiden för brottets begående, skulle alltså omkring 27 tilltalade trots sinnessjukdom årligen hava under nämnda tid dömts till straffarbete eller fängelse. Anmärkas må tillika, å ena sidan, att Kinberg på anförda skäl gjort gällande, att de anförda siffrorna — på grund av att sinnessjukdom förbises även i fängelserna — äro alldeles för låga och, å andra sidan, att upplysning saknas, huruvida tilläventyrs några av ifrågavarande sinnessjuka med negativt resultat underkastats rättspsykiatrisk under-

1927 dra förslag.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

sökning. Även om de sålunda meddelade siffrorna riktigt återgiva förhållandena för tiden 1895—1906, har man anledning att antaga, att de nu icke äro vägledande. Under senare tid hava rättspsykiatriska undersökningar verkställts i vida större utsträckning än tillförne, och enligt vad de sakkunniga inhämtat från fångvårdsstyrelsen torde man icke kunna sätta antalet av dem, som vid strafftidens början eller kort därefter befunnits lida av sinnessjukdom, till mera än högst 10 årligen. Därtill torde emellertid komma några fall av psykisk abnormitet av beskaffenhet att hava bort föranleda tillämpning av 5 kap. 6 § i strafflagen.»

De sakkunniga konstaterade vidare på grundvalen av uppgifter, som erhållits från statistiska centralbyrån och medicinalstyrelsen, att vid mord och mordförsök antalet straffrättsligt otillräkneliga eller icke fullt tillräkneliga under åren 1920—1924 utgjort omkring två tredjedelar (47) av hela antalet tilltalade (74), att vid utan sviklig avsikt förövad mordbrand eller eldsåsättande eller försök därtill berörda siffror utgjort respektive 41 och 76 samt att vid våldtäkt eller försök därtill motsvarande siffror varit 14 och 73. Med hänsyn till nämnda siffror ansågo de sakkunniga antagligheten för att man vid dessa brott hade att göra med en icke tillräknelig gärningsman så stor, att skäl för att beträffande dem införa obligatorisk undersökning förelåge. I fråga om lilla strafflagskommissionens förslag att genomföra obligatorisk undersökning av vissa återfallsförbrytare, anförde de sakkunniga efter att hava beräknat, att detta förslag skulle medföra en ökning av antalet undersökningar med omkring 250 om året:

»Även om man utgår ifrån att samhället måste underkasta sig vissa uppoffringar i rättssäkerhetens intresse och även om kostnaderna för den obligatoriska undersökningen i och för sig icke torde vara oöverkomliga, förefaller det dock de sakkunniga, som om man genom att införa obligatorisk undersökning av recidivister skulle i en alltför stor utsträckning på rent formella skäl få till stånd undersökningar, som på förhand kunna antagas bliva negativa. Med hänsyn till vad tidigare anförts om den omfattning, vari förbiseende av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet förekommer vid domstolarna, skulle man nämligen nödgas räkna med att vid 80 ä 90 % av alla undersökningar den tilltalade skall befinnas i straffrättslig mening normal. Därtill kommer, att begränsningen av undersökningsfälten är och jämväl måste bliva relativt godtycklig; sålunda kunde anledning lika väl föreligga att undersöka recidivist, som två gånger undergått fängelsestraff eller en gång flerårigt straffarbete, som recidivist, vilken tvenne gånger avtjänat kortvarigt straffarbete.»

Beträffande obligatorisk undersökning, innan förordnande om internering meddelas, anförde de sakkunniga:

»I lilla strafflagskommissionens förslag fanns upptagen jämväl en bestämmelse om att domstol, innan tilltalad fälldes till straff under sådana förhållanden, att fråga om internering enligt lagen därom syntes kunna uppkomma, skulle inhämta rättspsykiatrisk^ utlåtande rörande den tilltalade. Någon bestämmelse i sådan riktning meddelades icke vid genomförandet av 1927 års lagstiftning om internering av återfallsförbrytare, men i 2 § av den i ämnet den 22 april 1927 utfärdade lagen stadgas, att förordnande om någons internering första gången ej må meddelas, med mindre han på grund av utredning angående bland annat hans sinnesbeskaffenhet måste antagas icke komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 55

att låta sig rätta genom undergående av straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. I 18 § i samma lag föreskrives därjämte, att, om tilltalad prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. (i § strafflagen sägs, vad i ifrågavarande lag stadgas icke skall äga tillämpning. Av vad vederbörande departementschef anfört vid remitterandet till lagrådet av det till grund för lagen liggande förslaget framgår, att han ansett av 18 § följa, att innan domstol förordnar om internering, utredning ’bör’ hava verkställts angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet samt att den refererade bestämmelsen i 2 § avser att bland annat innefatta en erinran därom. Av lagrådet påpekades vid granskningen av förslaget, att, om det vore avsett, att beslut om internering icke i något fall finge meddelas, därest icke utredning om den tilltalades sinnesbeskaffenhet infordrats, uttryck åt en sådan mening borde givas i lagtexten. Lagrådets påpekande föranledde icke någon ändring i det slutliga förslaget.»

Av dem, som yttrade sig över 1927 års förslag, lämnades i allmänhet förslaget om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning i princip utan anmärkning. I några utlåtanden avstyrktes det emellertid.

Svea hovrätt har sålunda anfört, bland annat, att enligt dess förmenande risken för ett förbiseende in foro av sinnessjukdom redan nu vore så ringa, att den näppeligen motiverade eu anordning sådan som den föreslagna, och givetvis komme att än mer minskas med den av de sakkunniga vitsordade tendensen till stegring av det årliga antalet undersökningar och med de föreslagna nya uppgifterna till straffregistret. Av såväl nu föreliggande förslag som föregående förslag i ämnet framginge, huru vanskligt det vore att få några bestämda utgångspunkter för bestämmande av obligatorisk undersökning av tilltalade. Antingen man i sådant avseende ville utgå från den straffsats, som kunde följa å det åtalade brottet, eller från brottets art, bleve gränserna mer eller mindre godtyckliga. Vid nu angivna förhållanden funne hovrätten övertygande skäl ej föreligga att tillstyrka bestämmelser om obligatorisk undersökning. Därest emellertid bestämmelser i sådan riktning ansåges böra komma till stånd, avstyrktes obligatorisk undersökning vid rånmord och våldtäktsbrotten, varemot borde utredas, huruvida icke med hänsyn till sinnessjukfrekvensen hos personer, tilltalade för brott mot 18 kap. 7, 8 och 10 §§ strafflagen, åtal för nyssnämnda arter av sedlighetsbrott borde förbindas med obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning.

Hovrättens utlåtande är beträffande frågan, huruvida obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning borde i princip avstyrkas, avgivet med tre röster mot två. Minoriteten ansåg sig, om än med tvekan, icke böra motsätta sig den föreslagna anordningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att bestämmelserna om obligatorisk undersökning syntes länsstyrelsen i hög grad betänkliga. Det vore principvidrigt att i fråga om gärningsmännen till vissa brott uppställa ett slags presumtion om sinnessjukdom. För övrigt innebure förslaget ett överskattande av ekonomiska motiv såsom relativt förnuftiga och ett förbiseende av att även vid mord och vid mordbrand, som icke förövats i uppsåt att bedraga försäkringsgivaren eller i annan sådan sviklig avsikt, ekonomiska motiv kunde vara de bestämmande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har funnit 1923 års förslag vida att föredraga framför 1927 års. Ansåges emellertid bestämmelser om obligatorisk undersökning böra meddelas, syntes det enligt länsstyrelsens mening ur följdriktighetens synpunkt hart när ofrånkomligt att bland de uppräknade

Yttranden över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

brottstyperna upptaga jämväl de på ett snedvridet sexual- och själsliv starkast liäntydande sedliglietsförbrytelserna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har yttrat, att bestämmelserna syntes komma att medföra, att domaren vid avdömandet av brottmål skulle nödgas att i allt för stor utsträckning taga hänsyn till de psykiatriska synpunkterna framför kravet på rättsordningens upprätthållande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört bland annat: Det vore

icke riktigt och lämpligt att under nuvarande förhållanden, innan den väntade strafflagsreformen genomförts och en ändrad strafflagstiftning tagit ställning till hithörande spörsmål, vidga fältet för undersökningar angående tilltalads sinnesbeskaffenhet. Det vore därför att gå för långt att stadga ovillkorlig skyldighet att beträffande vissa slag av brott inhämta läkares utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet. En föreskrift, att läkarundersökning alltid skulle verkställas före doms avkunnande, så snart vederbörande läkare gjort anmälan om behovet därav, torde däremot vara fullt befogad. Måhända skulle det befinnas lämpligare att lägga huvudvikten vid den tilltalades behandling efter ådömt straff, om han efter domen befunnes lida av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet, än att föranstalta om läkarundersökning även i sådana fall, då skälig anledning ej syntes föreligga för antagande, att den tilltalade vid tiden för brottets begående lidit av någon grad av sinnessjukdom. De föreslagna bestämmelserna innebure, att vissa grova brott enligt lag i regel skulle förutsättas vara endast sjukliga företeelser, som föranledde läkarbehandling men ej straff. Aven om detta ur psykiatrisk synpunkt skulle kunna anses försvarligt, syntes dock mycket övervägande skäl tala däremot med hänsyn till den allmänna rättsordningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förmenat, att obligatorisk undersökning vid de i förslaget angivna brotten icke borde stadgas i fall, då brottet enligt domstolens åsikt vore att hänföra till ringare brott. Våldtäkt borde lämpligen utgå, då ofta vid dylikt åtal domstolen funne gärningen böra bedömas lindrigare.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat: Föreskriften om läkarutlåtandes inhämtande, innan förordnande gåves om internering av återfallsförbrytare, borde hava sin rätta plats i lagen om internering av återfallsförbrytare, i vars 2 § den också förekomme. Enligt nämnda lag kunde en förbrytare, som utskrivits från interneringsanstalt och därefter ånyo beginge brott, interneras på livstid utan ny undersökning om hans sinnesbeskaffenhet. Sådan undersökning syntes däremot även i detta fall vara obligatorisk enligt 1927 års förslag. Överensstämmelse mellan stadgandena syntes böra åstadkommas. Enligt styrelsens mening vore i det sista fallet förnyad undersökning obehövlig.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har ifrågasatt, om anledning till antagande av sinnesbeskaffenhet, som uteslöte eller minskade straffbarheten alltid kunde anses föreligga i de fall, då obligatorisk undersökning föreslagits. Man kunde exempelvis enligt direktionens mening fråga sig, varför mordförsök, begånget av ekonomiska motiv, skulle anses mera tala för abnorm sinnesbeskaffenhet än en mordbrand av ekonomiska motiv.

Någon tvekan lärer icke råda därom, att det är av vikt att förebygga, att samhället med bestraffningsåtgärder reagerar mot den, som begått brott under inflytande av sinnessjukdom. Fullt betryggande garantier mot att så sker, finnas icke för närvarande. Det kan icke anses uteslutet, att ej blott domare, åklagare och rättegångsbiträden utan, vad angår gränsfallen, även ej särskilt psykiatriskt sakkunniga fängelseläkare förbise, att anledning att antaga sinnessjukdom eller därmed likartad psykisk rubbning föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

57 Att beakta är jämväl, att den tilltalade kan hava ett direkt intresse av att icke genom en straffriförklaring utsättas för risken av en vida längre tids frihetsförlust än som skulle kunna bli följden av ett fällande utslag. Det sagda har motsvarande tillämpning å förminskat tillräkneliga förbrytare. Ett genomförande av sådana anordningar, att varje fall av otillräknelighet eller förminskad tillräknelighet bleve klarlagt under domstolsförfarandet, är emellertid av praktiska skäl uteslutet. Däremot synes det möjligt och erforderligt, att åtgärder vidtagas för att förhindra förbiseenden av psykiska rubbningar i sådana fall, där på grund av brottets art sannolikheten är särskilt stor för att brottet har sin rot i en psykisk rubbning. Den enda utvägen för vinnande av detta syfte torde vara införandet av obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning. Enligt min mening behöver icke rättsordningens auktoritet äventyras genom att man på berörda sätt beaktar det ofrånkomliga förhållandet, att sinnessjukdom är särskilt vanlig vid vissa mycket grova brott. I princip kan jag alltså tillstyrka införandet av obligatorisk undersökning vid Vissa brott. Vid det praktiska genomförandet av en sådan ny princip torde emellertid största möjliga återhållsamhet vara att förorda. Den utredning, som förebragts, synes giva godtagbara skäl för obligatorisk undersökning vid mord, vid mordbrand eller eldsåsättande, som ej skett i sviklig avsikt, samt vid försök till något av nämnda brott. Genomförandet av obligatorisk imdersökning vid dessa brott skulle knappast innebära mer än ett konsekvent fullföljande av eu utveckling, som redan försiggått och som medfört, att under åren 1920—1924 rättspsykiatrisk undersökning ägt rum vid omkring 80 % av alla åtal för mord eller mordförsök och omkring 60 % av alla åtal för mordbrand eller eldsåsättande av nu ifrågavarande art. Tillräcklig anledning att från obligatorisk undersökning utesluta enligt 14 kap. 1 § strafflagen straffbart mord, som skett i samband med rån, synes mig icke föreligga. Däremot är vid våldtäktsbrotten frekvensen av sinnessjukdom, imbecillitet eller därmed likartad psykisk rubbning icke så stor, att jag anser mig kunna tillstyrka, att jämväl vid dessa brott obligatorisk undersökning genomföres. Möjligt är, att jämväl vid andra brott än de nu berörda, såsom vid vissa sedlighetsbrott, en utredning skulle kunna giva belägg för en relativt stor frekvens av sinnessjukdom. Då det emellertid torde vara anledning att avvakta erfarenheterna av obligatorisk undersökning beträffande de brott, i fråga om vilka jag i det föregående redan tillstyrkt införandet av sådan, innan man tar ståndpunkt till spörsmålet om en ytterligare utvidgning av ifrågavarande institut, har jag icke funnit utredning i berörda avseende nu vara erforderlig.

En omständighet, som i detta sammanhang är att beakta, är, att i vissa fall vid de brott, beträffande vilka jag förordat obligatorisk undersökning, straffet kan bliva relativt lågt och att därför, om en undersökning ger till resultat, att den tilltalade är att anse såsom fullt tillräknelig, häktningstiden kan komma att få en i förhållande till den slutliga strafftiden oproportionerlig längd — en olägenhet, som man i allmänhet endast delvis kan komma ifrån genom att avräkna häktningstiden å strafftiden. Vid mord, mordförsök

Sättet för inhämtande av utlåtande rörande sinnesbeskaffenhet.

Gällande ordning.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

och mordbrand kan straffet i intet fall understiga två års straffarbete. Vid eldsåsättande kan åter i fall, då ringa egendom var i fara eller synnerlig skada ej skett, strafftiden, som normalt är två till sex års straffarbete, nedsättas till två månaders straffarbete. Vid försök till mordbrand är straffminimum ett års straffarbete, och vid försök till eldsåsättande utgör straffet straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Om vid mordbrand eller eldsåsättande gärningsmannen av egen drift, själv eller genom tillkallad hjälp, åstadkommit släckning, kan vidare straffet nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort. Slutligen är att märka, att de föreslagna bestämmelserna lära bliva att tillämpa å den, som gjort sig skyldig till delaktighet enligt 3 kap. 4 § strafflagen i brott, varom fråga är, och att vid sådan delaktighet obegränsad nedsättning av det för gärningsman stadgade straffet kan äga rum. Med hänsyn till det sålunda sagda synes mig skäl föreligga att bestämma skyldigheten att anordna obligatorisk undersökning på det sätt, att domstol icke må för brott, varom nu är fråga, ådöma straffarbete i ett år eller däröver, utan att undersökning ägt' rum.

I fråga om de anmärkningar, som framställts rörande behovet av en bestämmelse om förbud mot att meddela förordnande om internering av återfallsförbrytare utan föregående rättspsykiatrisk undersökning, kan jag inskränka mig till att hänvisa till vad som yttrats i motiven till 1927 års förslag. Vad angår spörsmålet, huruvida obligatorisk undersökning skall krävas beträffande den, som redan en gång varit internerad, synes mig, särskilt med hänsyn till att lång tid kan hava förflutit efter den föregående interneringen, skäl saknas att härutinnan frångå 1927 års, med lilla strafflagskommissionens överensstämmande förslag. Att framhålla är, att det ifrågavarande fallet måste antagas komma att bliva ytterligt sällsynt; det totala antalet interneringar beräknades vid tillkomsten av 1927 års lagstiftning i ämnet till 3 ä 4 om året.

Av mera principiell natur är jämväl frågan om sättet för inhämtande av utlåtanden rörande sinnesbeskaffenheten. För överskådlighetens skull torde jag därutinnan kunna nöja mig med att behandla spörsmålet om inhämtande av rättspsykiatrisk! utlåtande rörande tilltalad, som är häktad. Svaret på nämnda spörsmål lärer nämligen bliva prejudicerande jämväl för sättet för övriga nu avsedda utlåtandens inhämtande.

Vid undersökning angående häktads sinnesbeskaffenhet tillgår för närvarande så, att domstolen först inhämtar yttrande från vederbörande fängelseläkare. Sedan numera särskilda sinnessjukavdelningar inrättats vid vissa fängelser, kommer dylikt yttrande i stor utsträckning att avgivas av vid sådan avdelning anställd läkare, vilken oftast är psykiater. Sedan fängelseläkaren avgivit sitt yttrande, infordrar domstolen utlåtande från medicinalstyrelsen, vilken avgiver sitt utlåtande antingen på grundvalen av den redan verkställda läkarundersökningen eller på grundval av ny undersökning, som efter medicinalstyrelsens förordnande i allmänhet verkställes av läkare vid något av statens hospital. Då överrätt förordnar om rättspsykiatrisk undersökning, infordras utlåtande direkt från medicinalstyrelsen. Medicinalstyrel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 59

sens utlåtande avgives av dess rättspsykiatriska nämnd, för vars sammansättning jag redan tidigare redogjort.

1913 års sakkunniga föreslogo i dessa regler allenast den ändring, att utlåtande, för tids vinnande, alltid skulle infordras direkt från medicinalstyrelsen, som skulle avgiva utlåtande på grundvalen av fängelseläkarens undersökning eller, om denna ej ansåges till fyllest, efter ny undersökning, verkställd vid hospital efter medicinalstyrelsens förordnande. Förstnämnda undersökning skulle alltid äga rum å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, och förrättas av läkare med enahanda kompetens, som erfordrades för hospitalsläkare av andra klass.

1926 års sakkunniga föreslogo, att utlåtande i första hand skulle infordras från sjukvårdsläkaren vid sinnessjukavdelning, vilken skulle hava enahanda kompetens som överläkare vid statens sinnessjukhus. Utlåtandet skulle såsom regel avgivas inom två månader; dock skulle rätten kunna medgiva anstånd. Sedan utlåtandet inkommit, skulle rätten pröva, huruvida vid utlåtandet skulle bero eller om nytt utlåtande skulle infordras från medicinalstyrelsen. Yaldes den senare utvägen, skulle medicinalstyrelsen vara befogad att låta verkställa ny undersökning genom läkare vid något statens sinnessjukhus. Medicinalstyrelsens utlåtande skulle avgivas inom tre månader. Den, från vilken utlåtande infordrats, skulle kunna hos domstolen påkalla, att i målet hölles förhör med personer, som kunde antagas äga kännedom om den tilltalade.

Till motivering av sitt förslag anförde de sakkunniga, efter att hava omnämnt, att antalet undersökningar i brottmål stigit från 23,1 i årligt medeltal under åren 1875—1884 till 136,7 i årligt medeltal under åren 1923—1925 samt att undersökningarnas antal under 1925 och 1926 uppgått till respektive 165 och 164:

»Bedan med den ökning, som antalet rättspsykiatriska utlåtanden i brottmål spontant undergått — till dessa komma årligen omkring 20 utlåtanden i civilmål — torde det vara förenat med betydande svårigheter för den rättspsykiatriska nämnden att medhinna arbetet därmed, i all synnerhet som den omständigheten, att flertalet observationer avser häktade, för med sig, att utlåtandet i regel måste avgivas utan dröjsmål. Möjligen kan en viss lättnad beredas genom att nämndens arbetssätt omlägges; medan för närvarande samtliga ledamöter genomgå alla handlingarna, skulle, därest föredragning genom särskild föredragande eller genom en eller flera av nämndens ledamöter genomföres, någon tidsbesparing kunna vinnas. Det förefaller emellertid osannolikt, att man genom en dylik omläggning skulle kunna komma till rätta med mer än de svårigheter, som redan yppat sig. Andra organisatoriska ändringar torde, så vitt man vill bibehålla bestämmelsen att chefen för hospitalsbyrån och ytterligare ett medicinalråd skola deltaga i nämndens arbete, icke leda till någon egentlig förbättring. Och att stryka berörda bestämmelse och i stället lösa spörsmålet på annat sätt, t. ex. genom • att låta nämndens arbete övertagas av ett utanför medicinalstyrelsen stående kollegium av psykiatriker, torde icke vara en framkomlig väg. Under sådana förhållanden synas skäl föreligga att undersöka, huruvida det över huvud taget är nödvändigt att alltid låta en särskilt kvalificerad myndighet kontrollera det resultat, vartill den undersökande läkaren kommit. 1 stället skulle man då låta domstolen nöja sig med det utlåtande, som avgives av

1913 års sakkunniga.

1926 års sakkunniga.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

läkaren vid vederbörande sinnessjukavdelning. En viss svaghet i den sålunda ifrågasatta anordningen ligger givetvis däri, att man icke med säkerhet kan veta, i vilken utsträckning domstolarna skulle komma att alltfort begära medicinalstyrelsens utlåtande. Någon formell begränsning av rätten att begära ett dylikt superarbitrium lärer nämligen icke kunna uppställas. Emellertid torde man kunna räkna med att en domstol låter vid läkarens utlåtande bero, så snart domstolen själv känner sig övertygad av utlåtandet och därjämte varken från åklagarens, målsägares eller den tilltalades sida erinran, som icke är uppenbart obefogad, göres mot detsamma. År undersökningen av den enkla beskaffenhet att, om densamma anförtros åt en verkligt kompetent läkare, anledning regelrätt icke förefinnes att ifrågasätta riktigheten av undersökningsresultatet, torde nytt utlåtande icke komma att begäras, och det oavsett om det avgivna utlåtandet i avseende å förefintligheten av sinnessjukdom eller psykisk abnormitet varit av positiv eller negativ art. Men även i fråga om fall, som från rättspsykiatrisk synpunkt icke kunna betecknas såsom lättbedömda, torde det ej sällan komma att inträffa, att såväl domstolen som parterna finna sig sakna skäl att påkalla medicinalstyrelsens yttrande. Såsom en annan svaghet hos den ifrågavarande anordningen skulle måhända kunna betraktas, att med densamma endast en läkares utlåtande skulle kunna bliva normerande för domstolens beslut. Med hänsyn till att på sätt ovan antytts medicinalstyrelsens utlåtande alltid kan och i alla tvivelaktiga fall bör begäras, torde i nyssnämnda omständighet icke ligga någon som helst fara för rättssäkerheten. Då de sakkunniga ansett sig kunna räkna med att i flertalet rättspsykiatriska fall läkarens utlåtande bör vara tillräckligt, hava de sakkunniga funnit sig böra förorda den här omförmälda anordningen, vilken jämväl innefattar, att den rättspsykiatriska nämnden kan oförändrad bibehållas för att anlitas i de fall, i vilka en särskilt hög psykiatrisk sakkunskap erfordras. Yad sålunda föreslagits medför även den fördelen, att tiden för målens handläggning vid domstolarna förkortas.»

Den av den föreslagna anordningen föranledda ökningen av de årliga kostnaderna för fångvårdens sinnessjukavdelningar skulle enligt av de sakkunniga verkställd beräkning, vilken emellertid ännu icke underkastats slutlig granskning, uppgå till omkring 38,000 kronor, vartill skulle komma en till 23,000 kronor beräknad engångskostnad för utvidgning av nämnda avdelningar.

Yttranden över Mot den föreslagna anordningen hava erinringar framställts i några yttranden.

1927 års för- Psykiatriska föreningen har sålunda anfört: Det hittills tillämpade systesla9' met, som lagt en central, högst sakkunnig myndighets utlåtande till grund

för de olika domstolarnas beslut beträffande tillräknelighet, hade varit synnerligen väl ägnat att befordra ett enhetligt bedömande av dessa viktiga och ömtåliga frågor och därigenom i hög grad gagnat rättsäkerheten. Upphävandet av detta enhetliga system kunde med fog befaras medföra ett ganska olikartat handhavande av tillräknelighetsparagraferna i landets olika delar. Eu dylik olikhet i bedömandet vore under alla omständigheter synnerligen olämplig, men vore det särskilt för närvarande, då tillämpningen . av 5 kap. 6 § strafflagen erhållit en helt annan innebörd än vad som förut varit fallet och någon erfarenhet eller praxis rörande denna tillämpning icke vunnits. Det hade varit en betydande fördel, att alla frågor rörande otillräknelighetsförklaringar och de otillräkneligförklarades utskrivning från sinnessjukhusen handhafts av ett enda organ, den rättspykiatriska nämnden, som härigenom kunnat följa de enskilda fallen från början till shrt och som genom minst en av sina bisittare, överinspektören, ägt en ofta ingående personlig kännedom om de sjuka. Förslaget, som satte rättspsykiatriska nämnden

fil

Kungl. Maj:ts proposition nr H7.

utanför bedömandet av vissa otillräknelighetsfrågor, men till densamma förläde andra dylika, och som förläde utskrivningen av otillräkneligförklarade sjuka till en lielt annan nämnd, innebure ett fullständigt sönderbrytande av eu mycket värdefull tillgång.

Medicinalstyrelsen har yttrat bland annat: Styrelsen anslöte sig till den åsikt, som kommit till uttryck i psykiatriska föreningens yttrande, eller att läkarens utlåtanden i samtliga nu ifrågavarande fall som hittills borde underställas styrelsens prövning. Enligt styrelsens mening skulle det, även med någon löneförhöjning, uppstå svårigheter att få läkarbefattningarna vid sinnessjukavdelningarna besatta med läkare, fullt kompetenta att avgiva utlåtanden, som kunde läggas till grund för ett domstolsbeslut. Det skulle vidare enligt styrelsens förmenande bliva mycket svårt för domstolen att avgöra, om fallet vore av så enkel beskaffenhet, att styrelsens utlåtande icke vore erforderligt. I synnerhet gällde detta, då fråga vore om gruppen halvabnorma. Domstolen kunde nämligen icke förutsättas äga den särskilda sakkunskap, som erfordrades för att bedöma, huruvida abnormiteten vore så stor, att den borde anses medföra minskad tillräknelighet eller otillräknelighet, eller om den vore så ringa, att den ej borde hava sådan påföljd. Om ifrågavarande rättspsykiatriska utlåtanden såsom hittills underställdes styrelsens prövning, skulle rättspsykiatriska nämnden erhålla eu ingående kännedom om varje förekommande fall och bliva bättre i stånd att, då fråga om utskrivning uppstode, bedöma möjligheten av att vårda vederbörande utom anstalten. Det av de sakkunniga åberopade skälet, att det på grund av ökningen av antalet rättspsykiatriska utlåtanden skulle vara förenat med betydande svårigheter för den rättspsykiatriska nämnden att medhinna arbetet därmed, kunde icke tillmätas någon betydelse, då även om de sakkunnigas förslag skulle vinna godkännande, arbetet inom nämnden likväl bleve så stort och av så betungande art, att en förstärkning av arbetskrafterna vore av behovet påkallad. Styrelsen vore nämligen övertygad om att domstolarna alltjämt skulle finna sig böra i ganska stor utsträckning infordra styrelsens utlåtande samt att rättspsykiatriska nämndens arbete i icke ringa grad skulle komma att ökas genom tillkomsten av lagen den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare.

Styrelsen har för sin del funnit sig böra föreslå i huvudsak följande anordningar: Utlåtande rörande häktades sinnesbeskaffenhet skulle infordras från medicinalstyrelsen, vilken skulle infordra yttrande från vederbörande fängelseläkare eller, för den händelse styrelsen skulle finna det förevarande fallet vara av svårare art eller andra skäl skulle därtill föranleda, förordna om den tilltalades intagning å sinnessjukhus för observation och undersökning. Skulle styrelsen finna fängelseläkares yttrande icke vara tillfyllest för att därpå grunda sitt utlåtande till domstolen, skulle styrelsen kunna förordna om den tilltalades intagning å statens sinnessjukhus för ytterligare undersökning. Den undersökande läkaren skulle avgiva sitt utlåtande inom två månader, med rätt för styrelsen att medgiva förlängning av nämnda tid med högst en månad. Styrelsens yttrande skulle avgivas fortast möjligt. Om läkaren ansåge förhör inför domstol erforderligt, skulle han därom göra anmälan hos styrelsen, och, om styrelsen efter prövning funne förhör erforderligt, hade styrelsen att därom göra framställning hos domstolen. Styrelsen skulle också, om den ansåge det erforderligt för avgivande av eget yttrande, kunna göra sådan framställning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört: Då hos olika sinnessjukläkare skilda uppfattningar helt säkert förefunnes rörande frågan om en tilltalad vid ett brotts begående till följd av sinnessjukdom varit berövad förståndets bruk eller icke, syntes kravet på enhetlighet vid bedömandet

62 Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

av hithörande spörsmål fordra, att medicinalstyrelsen såsom den centrala myndigheten i varje fall borde meddela yttrande över av sjukvårdsläkare avgivet utlåtande.

Föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat den uppfattningen, att vid godkännande av förslaget domstolarna i de flesta fall skulle komma att finna sig behöva medicinalstyrelsens utlåtande i ämnet, men att, då förslaget ej stängt denna väg och de föreslagna bestämmelserna i övrigt i denna de! syntes föreningen ägnade som grund för lagstiftning i ämnet, föreningen tillstyrkte bifall till förslaget härutinnan.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört bland annat: Förhållandet mellan det rättspsykiatriska utlåtandet och domstolens prövning komme tvivelsutan att efter de föreslagna bestämmelsernas genomförande få ökad vikt. Strafflagen gåve visserligen icke någon anledning till att domstol icke skulle äga fri prövningsrätt i frågan, huruvida tilltalad enligt 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen skulle anses hava vid brottets begående varit i saknad av förståndets bruk eller saknat dess fulla bruk, men med hänsyn till det sätt, varpå praxis utvecklat sig beträffande de avgivna utlåtandena, vore domstolens prövning praktiskt taget synnerligen beskuren. I allmänhet utmynnade nämligen utlåtandena i en förklaring, som om den ginge i positiv riktning, direkt hänförde det föreliggande fallet till 5 eller 6 § i stället för att inskränka sig till eu beskrivning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet och ett bedömande från sakkunnig ståndpunkt, i vad mån det mer eller mindre sjukliga tillståndet kunde anses hava haft inflytande på den brottsliga gärningen. Ett överskridande av gränserna för ett sakkunnigutlåtande och ett inskridande på domstolens behörighetsområde syntes här uppenbarligen föreligga, och, även om formellt ett beskärande av domstolens behörighet därigenom ej åstadkommes, bleve utan tvivel den faktiska följden, att domstolen ansåge sig hava svårt att, även om skäl därtill förelåge, frångå ett så beskaffat utlåtande. Föreningen ville därför framhålla önskvärdheten av åtgärder i syfte att läkares och medicinalstyrelsens utlåtanden i här avsedda frågor icke finge innefatta bestämt uttalande i syfte att angiva det lagrum, som i det föreliggande fallet vore tillämpligt. Étt så beskaffat utlåtande krävdes ej heller enligt ordalagen i förslaget.

I fråga om sättet för inhämtande av rättspsykiatriska utlåtanden torde man i huvudsak hava att välja emellan det nuvarande systemet, det av 1926 års sakkunniga föreslagna samt sistnämnda system med tillägg av bestämmelse om att medicinalstyrelsens utlåtande alltid skall inhämtas. Den tidsutdräkt, som på landet är förenad med att rätten inhämtar medicinalstyrelsens utlåtande, kan lätteligen undvikas genom att man låter dylikt inhämtande ombesörjas av domaren utan att målet för ändamålet utsättes till förnyad handläggning.

De olika systemen äro förenade med såväl fördelar som nackdelar, och jag har med hänsyn härtill varit mycket tveksam, huru frågan lämpligast bör lösas.

Det nuvarande systemet torde, vid jämförelse med de två övriga, kunna sägas medföra den fördelen, att detsamma icke alltid nödvändiggör den tilltalades överflyttning till sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Nödvändigheten av en sådan överflyttning lärer nämligen göra domstolen mindre benägen att begära läkarutlåtande i tveksamma fall, särskilt där det straff, som kan ifrågasättas för brottet, är jämförelsevis ringa. En annan fördel med systemet är, att det medför relativt små kostnader, medan undersök

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl. 03

ningarnas verkställande å sinnessjukavdelningar givetvis alltid måste föranleda ej oväsentliga utgifter. Å andra sidan har det befunnits, att då undersökning verkställts av annan fängelseläkare än sådan, som är anställd vid sinnessjukavdelning tillhörande fångvården, undersökningen i åtskilliga fall — på grund av undersökningsförrättarens bristande psykiatriska kompetens — varit av ringa värde och att en förnyad undersökning, verkställd på medicinalstyrelsens föranstaltande av läkare vid statens sinnessjukhus, i följd därav ej sällan blivit av nöden. Belysande exempel på systemets svagheter refereras i 1913 års sakkunnigas betänkande (s. 219 ff.), varest jämväl genom ett exempel visas, hurusom risk föreligger, att medicinalstyrelsen — i fall då fängelseläkarens utlåtande förefaller tillföiditligt — på grund av detsamma kommer till en oriktig uppfattning rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Svagheterna hava också uppmärksammats av fångvårdsstyrelsen, som genom cirkulär den 8 augusti 1921 förklarat, att om fängelseläkare på grund av arbetets krävande art eller andi-a omständigheter önskar befrielse från anbefalld undersökning och avgivande av utlåtande rörande för brott tilltalad persons sinnesbeskaffenhet, denne skull överflyttas till viss sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Detta cirkulär har emellertid givetvis ingen tillämpning å stadshäktena, och jämväl å fångvårdsanstalterna lära alltjämt de flesta undersökningar verkställas av fängelsekikarna, vilka åtnjuta särskilt arvode för varje undersökning. Med hänsyn till den erfarenhet, som sålunda föreligger rörande det nuvarande systemet, synes mig detsamma icke erbjuda erforderlig garanti för ett tillförlitligt resultat, och jag har därför, ehuru systemet, såsom nyss framhållits, är förenat med vissa fördelar, ansett mig icke kunna förorda detsammas bibehållande.

De två återstående systemen erbjuda båda den fördelen, att undersökningarna alltid komma att från början omkänderhavas av en psykiatriskt utbildad undersökningsförrättare och att i följd därav förnyad undersökning såsom regel blir obehövlig.

Det system, enligt vilket medicinalstyrelsens utlåtande alltid skall inhämtas, medför ytterligare fördelar därutinnan, att ett misstag av den undersökande läkaren kan förväntas bliva rättat vid den prövning, som verkställes av den högsta medicinska instansen (medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd) samt att större enhetlighet vinnes i fråga om de rättspsykiatriska utlåtandenas innehåll. Dessa fördelar torde emellertid icke böra tillmätas allt för stor betydelse. Avgives det första utlåtandet av en psykiater, torde risken för att utlåtandet blir felaktigt icke vara stor, och man lärer därjämte kunna förutsätta, att de tvivelaktiga fallen såsom regel skola komma att i allt fall underställas medicinalstyrelsens prövning. I sistnämnda avseende kan emellertid utan någon egentlig omläggning av systemet en ökad garanti vinnas därigenom, att man låter läkaren insända sitt utlåtande jämväl till medicinalstyrelsen och ålägger medicinalstyrelsen att, om styrelsen ej anser det böra bero vid läkarutlåtandet, därom underrätta domstolen. I dylikt ärende bör emellertid medicinalstyrelsen hava vanlig sammansättning, det vill säga, att ärendet skall avgöras av generaldirektören på föredragning av chefen för hospitalsbyrån eller av den sistnämnde ensam.

64 Kungl. Moj:ts proposition nr 87.

För att styrelsen skall veta, när underrättelsen senast måste vara domstolen till handa, bör i administrativ ordning stadgas, att underrätts ordförande, respektive föredragande i överrätt, skall omedelbart underrätta styrelsen om, när målet skall företagas till avgörande, respektive när föredragning tidigast kan äga rum. Det torde böra påpekas, att möjlighet icke helt saknas att vinna rättelse i de undantagsfall, i vilka trots de föreslagna bestämmelserna fel sedermera må finnas hava begåtts. Fångvårdsmyndigheterna kunna sålunda i fall, då till ansvar dömd under straffverkställigheten visar sig lida av sinnessjukdom, som kan antagas hava förefunnits redan vid tidpunkten för det åtalade brottets begående, liksom nu möjliggöra för den dömde att göra ansökan om resning. Därest straffriförklarad, som vårdas å sinnessjukavdelning eller sinnessjukhus, skulle befinnas icke hava varit otillräknelig vid brottets begående, torde härav en resningsansökan från åklagarens sida kunna föranledas. Då, såsom redan antytts, misstag lära kunna förekomma endast i rena undantagsfall, synes det naturligt, att vägen till rättelse är ett dylikt extraordinärt rättsmedel. Yad angår möjligheten att vinna enhetlighet, är att framhalla, att därest undersökningarna verkställas av ett fåtal psykiatriskt utbildade läkare, man har allt skäl att räkna med att dessa skola stå i god kontakt med varandra och med den rättspsykiatriska nämnden. Den i det föregående omnämnda anordningen med utlåtandes insändande till medicinalstyrelsen lärer erbjuda en ytterligare garanti härutinnan. I detta sammanhang må jämväl i anslutning till det sista av de i det föregående refererade yttrandena framhållas, att varken läkarnas eller medicinalstyrelsens utlåtanden innefatta några avgöranden utan äro att betrakta såsom sakkunnigutlåtanden, vilkas betydelse väsentligen är beroende av deras förmåga att verka övertygande på domstolen. Uteslutet är ju icke — såsom också i praktiken förekommit — att domstol mot medicinalstyrelsens mening godtager den undersökande läkarens uppfattning; i sådant fall kan uppenbarligen ej ens med den av medicinalstyrelsen föreslagna organisationen den önskade enhetligheten vinnas. Med hänsyn till att utlåtandena endast skola tjäna såsom underlag för bedömandet av frågan, om eller i vad mån tilltalad är otillräknelig, lärer det också i nu förevarande hänseende vara utan betydelse, att nya bestämmelser angående behandling av förminskat tillräkneliga förbrytare genomförts. Den till den medicinska sakkunskapen för yttrande hänskjutna frågan, om tilltalad kan anses vara i sådant tillstånd, som avses i 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, bör ju icke kunna därav beröras.

Å andra sidan erbjuder det av 1926 års sakkunniga föreslagna systemet den otvivelaktiga fördelen att detsamma i åtskilliga fall medför en förkortning av rättegången därigenom, att man undviker den tidsutdräkt, som föranledes av medicinalstyrelsens hörande.

Såsom en olägenhet av sistnämnda system har betecknats, att möjlighet förefinnes för att utskrivningsmyndigheten med underkännande av de synpunkter, som varit bestämmande för straffriförklaringen, anser sig böra omedelbart utskriva straffriförklarad. Delvis är en sådan motsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. (J5

ofrånkomlig redan på den grund att, såsom förut berörts, tillräknelighetsfrågan år eu domstolsfråga. Den motsättning, som enligt sakkunnigförslaget förelåg därutinnan, att dess sinnessjuknämnd ej alls behövde hava samma sammansättning som medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, torde vid väsentligen vara avlägsnad genom den organisation jag i det föregående förordat för utskrivningsinstansen. Däremot återstår den motsättning, som kan uppstå mellan eu vid fångvårdens sinnessjukvårdsavdelning anställd läkare, vars utlåtande godtagits av domstolen, samt medicinalstyrelsen såsom utskrivningsmyndighet. Av vad jag tidigare yttrat torde framgå, att en dylik motsättning måste bliva ett rent undantagsfall, vilket icke bör föranleda eu förändrad organisation för övriga fall, samt att man genom resningsansökan har möjlighet att komma till riitta med detta undantagsfall.

\idare är att beröra den olägenhet, som skulle uppstå därigenom, att medicinalstyrelsen, därest den icke hade att såväl avgiva de rättspsykiatriska utlåtandena som vara utskrivningsmyndighet för straffriförklarade, ej längre skulle kunna vid utskrivningsfrågas behandling tillgodogöra sig den kännedom om fallet, som vunnits vid utlåtandets avgivande. Denna olägenhet torde överhuvud vara av mycket underordnad betydelse. Relativt lång tid måste nämligen i allmänhet förflyta mellan tiden för straffriförklaringen och tiden för utskrivningsfrågans upptagande, och vid sistnämnda tid torde oftast ett nytt och för utskrivningsfrågans bedömande mera vägledande material föreligga i form av journaler och dylikt. Organiseras utskrivningsmyndigheten för straffriförklarade i enlighet med vad jag i det föregående förordat, kommer för övrigt berörda olägenhet — i den mån ej, liksom nu, personbyten och tjänstledigheter inverka — att försvinna i alla de fall. i vilka utlåtande avgives av medicinalstyrelsen.

En viss betydelse vid valet emellan de nu ifrågavarande alternativen måste slutligen tillmätas de ekonomiska synpunkterna Den rättspsykiatri ska nämndens arbetsbörda är redan betydande. Åren 1925, 1926 och 1927 avgav nämnden respektive 165, 164 och 178 rättspsykiatri ska utlåtanden i brottmål samt lespektive 28, 23 och 16 sadana utlåtanden i civilmål. Nämnden behandlade därjämte under ett vart av dessa år ett 50-tal ärenden angående utskrivning av straffriförklarade. Da enligt förevarande förslag minst två av den rättspsykiatriska nämndens ledamöter komma att deltaga i handläggningen av utskrivningsärenden, torde man hava att vid bedömande av den arbetsbörda, som enligt samma förslag skall ankomma på nämnden, taga hänsyn till såväl utskrivningsärenden som rättspsykiatriska utlåtanden. Utskrivningsärendenas antal kommer enligt förevarande förslag att ej oväsentligt ökas genom att med straffriförklarade skola jämställas sjuka, som begått mot annans personliga säkerhet riktade brott, vilka ej blivit beiviade, samt genom att de sjuka, som sålunda skola vara underkastade medicinalstyrelsen såsom utskrivningsmyndighet, i vissa fall skola vara det jämväl vid senare intagning. Vidare kommer medicinalstyrelsen att årligen handlägga ett hundratal framställningar om utskrivning i fall, då överläkaren vägrat att använda den honom tillkommande utskrivningsmyndig- Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 70 häft. (Nr 87.) mos is

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

heten — jag tar då ingen hänsyn till alla dylika framställningar, som enligt förslaget skola utan prövning avvisas. Av förstnämnda framställningar torde väl endast ett fåtal taga någon egentlig tid i anspråk; dock är att förutsätta, att styrelsen eller någon dess ledamot några gånger varje år måste företaga resor till vederbörande sinnessjukhus för att höra den sjuke personligen. Yad angår frågan, huru stort antal rättspsykiatriska utlåtanden man i framtiden har att räkna med, är först att märka, att införandet av obligatorisk undersökning i den begränsade utsträckning, som av mig förordats, kommer att öka antalet utlåtanden med omkring 10 om året. Den i det föregående omnämnda, genom lag den 27 april 1928 genomförda ändringen av 5 § i lagen om straffregister, vilken ändring trätt i kraft den 1 juli 1928, torde i förening med bestämmelserna i förevarande förslag öka antalet undersökningar med mellan 30 och 40 årligen. Den i samma förslag intagna bestämmelsen om undersökning av personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, kommer också att föranleda något antal nya undersökningar. Den nya lagen om internering av återfallsförbrytare, som trätt i kraft den 1 januari detta år, har vidare beräknats medföra 3 ä 4 undersökningar årligen. Sannolikt kommer, såsom av medicinalstyrelsen påpekats, även lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, som likaledes trätt i kraft den 1 januari detta år, att föranleda ökning av antalet undersökningar. Slutligen är att räkna med eu alltjämt fortgående ökning av undersökningarna på den grund, att man mera allmänt fatt blicken riktad pa möjligheten av sinnessjukdom. Den totala ökning, som kan förorsakas av nu omnämnda anledningar, beräknades av 1926 års sakkunniga komma att, då de nya bestämmelserna fått verka någon tid, bliva omkring 90 om året, därvid emellertid medräknats ungefär 10 obligatoriska undersökningar av för våldtäktsbrott tilltalade. Såvitt nu kan bedömas, torde man kunna räkna med att de rättspsykiatriska undersökningarna skola komma att ökas med minst ett 80-tal. Då det redan torde vara synnerligen svårt för medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd att handhava den arbetsbörda, som för närvarande åligger nämnden, är det uppenbarligen icke möjligt att bibehalla den nuvarande organisationen, därest man ålägger medicinalstyrelsen handläggningen av ej blott utskrivningsärenden utan även samtliga rättspsykiatriska ärenden. Tvärtom lärer redan den nuvarande arbetsbördan kräva åtgärder till underlättande av arbetet. Med hänsyn till de höga krav på sakkunskap, som måste ställas på den rättspsykiatriska nämnden, torde en omorganisation av nämnden bliva förenad med ej oväsentliga kostnader. Ur ekonomisk synpunkt är således 1927 års förslag att föredraga. I detta sammanhang anmärkes, att förslaget att medicinalstyrelsen skall få tillfälle och skyldighet att fästa domstolens uppmärksamhet på att läkarirtlåtandet ej är tillfyllest icke behöver medföra några egentliga kostnader, i det att, därest chefen för hospitalsbyrån ej skulle medhinna att taga befattning med alla ifrågavarande ärenden, generaldirektören enligt styrelsens instruktion kan uppdraga åt annan tjänsteman att handlägga visst eller vissa av dessa ärenden. För sådant uppdrag skulle man lämpligen kunna anlita den i det föregående omnämnda före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 67

draganden i utskrivningsärenden, vilken med hänsyn till behovet att lätta den rättspsykiatriska nämndens arbetsbörda tillika kunde göras till föredragande hos nämnden. Därest en sådan anordning genomföres, lärer man hava att räkna med inrättandet av en ny heltidstjänst i styrelsen. Med detta förslag, vilket emellertid torde böra närmare prövas efter medicinalstyrelsens hörande, skulle kostnaden för nyssberörda anordning och för föredragningen av utskrivningsfrågor inskränka sig till lön åt ifrågavarande tjänsteman jämte dyrtidstilliigg och semesterarvode. Genom att heltidstjänst inrättas, lära de betänkligheter förfalla, som grundats på förment svårighet att erhålla en kompetent föredragande i utskrivningsärenden.

På grund av det anförda har jag funnit mig böra förorda 1927 års förslag med den av mig i det föregående berörda modifikationen, vilken torde innefatta en väsentlig förbättring av nämnda förslag.

Även tvenne spörsmål av formell art torde böra inledningsvis beröras.

Det första av dessa är frågan, om och i vad mån bestämmelserna rörande sinnessjuka böra meddelas genom lag.

Såsom jag förut omnämnt har den nu gällande stadgan den 14 juni 1901 angående sinnessjuka tillkommit i administrativ ordning.

1913 års sakkunniga ansago lagform särskilt erforderlig i avseende å de bestämmelser, som berörde den enskildes personliga frihet, den sinnessjukes privaträttsliga förhållanden och garantierna för en ändamålsenlig vård av de sinnessjuka, ävensom de bestämmelser, som erfordrades till samhällets skydd mot den fara, som hotar från vissa sinnessjuka.

1926 års sakkunniga ställde sig på den ståndpunkten, att allenast sådana regler, som kunde medföra inskränkningar i allmänna medborgerliga rättigheter eller innebära förpliktelser för kommun, borde erhålla lags karaktär. De sakkunniga framhöllo, att de således komme att i princip rätt nära ansluta sig till de föregående sakkunniga, men att de vid den praktiska utformningen av principen kommit till ett väsentligt annat resultat än dessa, i det att de ur sitt förslag uteslutit alla bestämmelser, som rörde sinnessjukvårdens organisation, ävensom därur sökt avlägsna alla sådana bestämmelser, som innefattade allenast en förpliktelse för vissa statliga befattningshavare.

I de avgivna yttrandena har ingenstädes påyrkats, att ytterligare bestämmelser utöver de i 1927 års förslag upptagna skola erhålla lags karaktär. Däremot har i några av yttrandena föreslagits, att gränsen för vad som bör regleras genom lag måtte på vissa punkter dragas något snävare än som i nämnda förslag skett.

Medicinalstyrelsen har sålunda förordat, att bestämmelserna om flyttning av å sinnessjukhus för vård eller observation intagen icke skola regleras i lag. Enahanda anmärkning har framställts, vad angår för vård intagna, av direktionen för Lunds hospital och asyl samt, beträffande för observation intagna, av över st åthåll ar ämbetet, varjämte länsstyrelsen i Jämtlands län ifrågasatt, huruvida icke ett lagstadgande om den medicinalstyrelsen

Formella

spörsmål.

Erforderligheten av lagbestämmelser.

1913 års sak■ kunniga.

1936 års sakkunniga.

Yttranden över 1927 drs förslag.

Departements-

chefen.

68 Kungl. Maj tis proposition nr 87*

enligt förslaget tillkommande befogenheten att besluta om flyttning från ett statens sinnessjukhus till ett annat vore överflödigt. Yidare har överståthållarämbetet uttalat sig för att intagen persons rätt att avsända eller mottaga brev och andra handlingar regleras i administrativ ordning. Slutligen har psykiatriska föreningen uttalat, att förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet innehåller en hel del detaljbestämmelser, vilka alls icke eller i varje fall endast i ringa grad beröra sådana centrala frågor, som lagen bör reglera, samt att sådana detaljbestämmelser hellre böra regleras i administrativ väg.

Mot den princip, som ligger till grund för 1927 års förslag, har jag för min del icke någon erinran. För att man må kunna rätt bedöma de nyss refererade, icke principiella anmärkningar, som på denna punkt framställts, torde böra erinras om, att enligt 4 § i nämnda förslag den som är intagen å sinnessjukhus, må underkastas de åtgärder, vilka med hänsyn till ändamålet med intagningen finnas vara nödvändiga. Yidare innehåller förslaget bestämmelser om vem som äger att påkalla, respektive besluta om intagning å eller utskrivning från sinnessjukhus. Därest de bestämmelser, som enligt de framställda anmärkningarna böra meddelas i admi nistrativ ordning, utan vidare skola uteslutas, måste givetvis lagen på annat sätt giva hemul för de tvångsåtgärder, bestämmelserna avse. Rätten att vidtaga med hänsyn till ändamålet med intagningen nödvändiga åtgärder kan nämligen icke åberopas till stöd för en förflyttningsåtgärd, företagen t. ex. i syfte att minska vårdkostnaden eller underlätta för närstående att besöka den intagne, lika litet som för en åtgärd, innefattande öppnande av förseglad försändelse, som av intagen avlämnas för översändande till annan person. Och de föreslagna föreskrifterna om rätt att påkalla intagning å eller utskrivning från sinnessjukhus kunna synbarligen ej tillämpas, då fråga är om ifrågasatt förflyttning. Att framhålla är ock, att rätten att flytta å alkoholistanstalt intagen till annan sådan anstalt ansetts böra fastslås i lag (se lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, 17 §) samt att häktades och fångars rätt att mottaga och avsända brev blivit i lag reglerad (se förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, 19 § 27 p., samt lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff, 3 §). Den utvägen står emellertid öppen att i lagen intaga ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela föreskrifter i nu omförmälda ämnen. Till frågan, huruvida denna utväg bör anlitas eller de föreslagna bestämmelserna bibehållas, återkommer jag vid detalj behandlingen av ifrågavarande stadganden. Huruvida man i övrigt lämpligen bör ersätta någon eller några av bestämmelserna i 1927 års förslag med administrativa föreskrifter, kan avgöras allenast efter prövning av varje särskild bestämmelse, därvid det avgörande måste bliva icke bestämmelsens mer eller mindre centrala karaktär utan dess egenskap att för i förslaget behandlade personer inskränka de rättigheter, som tillkomma medborgare i allmänhet. Jämväl till sistniimnda spörsmål återkommer jag vid detaljbeliandlingen av förslaget.

Kungl. proposition nr <S7. (’,{)

Det andra formella spörsmålet avser frågan, i vilken utsträckning lagbestämmelserna angående sinnessjuka böra sammanföras i en och samma lag. I förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet hava 1926 års sakkunniga sammanfört alla hithörande bestämmelser av lags karaktär.

Härom anförde de sakkunniga, efter att hava erinrat om att de i berörda förslag intagit även bestämmelser av straffproeessuell art:

»Skälet härtill är av uteslutande praktisk art. Vid jämförelse mellan utkast, vari de straffprocessuella bestämmelserna sammanförts med de Övriga, och utkast, vari de straffprocessuella bestämmelserna upptagits i ett särskilt förslag, har det visat sig, att föreskrifterna i det förra äro väsentligt lättare att överskåda samt att man med detsamma kan undvika ett antal eljest nödvändiga hänvisningar från det ena förslaget till det andra. Rent lagtekniskt innefattar det jämväl en betydande fördel att i ett lagverk sammanföra varandra så närstående bestämmelser som exempelvis reglerna om domstols plikt att inhämta utlåtande rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet och reglerna om sålunda inhämtat utlåtandes inverkan i avseende å behandlingen av den, som omhandlas däri.»

I denna del hava i de avgivna yttrandena vissa anmärkningar framställts.

Psykiatriska föreningen har sålunda anfört: »Föreningen är av den meningen, att det väsentliga föremålet för lagstiftningen på ifrågavarande område bör vara den sinnessjukes rätt att erhålla den vård hans sjukdom kräver och samhällets plikt att meddela honom denna vård. Det är huvudsakligen kring denna princip, som de övriga bestämmelserna böra uppbyggas. Dessvärre ligger det i vissa sinnessjukdomars natur, att vårdåtgärderna på grund av den sjukes bristande sjukdomsförståelse komma att te sig som ett tvång och ett inkräktande på hans personliga frihet, men det bör framhållas, att 'tvångsåtgärderna' djupast sett äro åtgärder till den sjukes förmån, ägnade att återställa honom till hälsan och att skydda honom för sådana handlingar från hans egen sida, som han i hälsans dagar skulle avskytt och vid återvunnen hälsa djupt beklaga. Denna sinnessjukvårdens i vissa fall skenbara karaktär av tvång är en dess skuggsida, som icke bör få undanskymma dess egentliga innebörd och därför icke bör framträda mer än som är oundgängligen nödvändigt vid dess reglerande.

Det svnes föreningen, att förslaget icke i tillräcklig grad beaktat detta förhållande. Redan de sakkunnigas förslag till benämning på lagen antyder detta. Medan 1923 års förslag kallades lag om vård av sinnessjuka och således åtminstone i rubriken behöll det väsentliga, och medan andra jämförliga författningar heta lag om behandling av alkoholister, lag om fattigvården, lag om samhällets barnavård o. dyl., rubriceras denna lag helt summariskt och alltför vidsträckt 'lag om sinnessjuka’. Även om lagförslaget innehåller eu del bestämmelser om observation i vissa fall o. dyl., synes det föreningen viktigt, att det väsentliga i detsamma kommer till synes i rubriken. En 'lag om sinnessjukas behandling och vård’ eller en lag om vård av sinnessjuka’ är således enligt föreningens förmenande vad som påfordras. (Jfr 1858 års stadga, som rubricerades 'Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående sinnessjukes behandling och vård’).

Men även rent sakligt ha bestämmelserna om vården av sinnessjuka kommit att stå i bakgrunden i förhållande till sådana åtgärder, som äro indicerade gent emot vissa speciella kategorier av sinnessjuka, åt vilka kategorier lämnats ett utrymme ägnat att just undanskymma sinnessjukvårdens egent-

/ >r. särskilda lagarnas owjältiiiii//.

1926 års sak kunniga.

Yttranden över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

liga innebörd’. Det synes föreningen icke lämpligt, att exempelvis särbestämmelser rörande personer, som äro omhändertagna å fattigvårdsan stalt utan rätt att lämna densamma, eller rörande personer, som äro intagna å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt eller anstalt, som står under fångvårdsstyrelsens inseende, och som tilläventyrs insjukna i sinnessjukdom, alls avhandlas i denna lag. Dylika bestämmelser höra, enligt föreningens mening huvudsakligen hemma i de författningar, som gälla dessa olika slag av anstalter. Särskilt synes det föreningen, att de ytterst speciella bestämmelserna i 6 kap., rörande domstol sförfarandet vid brott, vilkas förövare antagas vara sinnessjuka, och rörande interna fängelseförhållanden om straffångar m. fl., som visa tecken till sinnessjukdom, böra utmönstras ur denna lag och, i den mån de ej höra hemma under rättegångsbalken eller lagen om verkställighet av straff o. dyl., sammanföras till en självständig författning. Från forna tiders fördomsfulla och barbariska uppfattning om de sinnessjuka kvarlever ännu på vissa håll en tendens att ställa sinnessjukdom i samma plan som förbrytelse, och det har därför också en uppfostrande betydelse, att de specialåtgärder, som erfordras för de i förhållande till totalantalet vårdbehövande ytterst fåtaliga kriminella sinnessjuka, icke regleras i samma lag, som avhandlar vården av alla de sjuka, vilka icke begått någon lagstridig handling.»

Direktionen för Västerviks hospital har yttrat: Föreskrifter, som icke hade med sjukvård att göra, samt bestämmelser för särkategorier av sinnessjuka hade fått ett allt för dominerande utrymme i förslaget. Även av lb'_!7 års förslag hade man svårt att finna, att sinnessjukhusen räknades till fromma stiftelser och ej till förbrytaranstalter. Måhända skulle man bäst lyckas framhålla denna sinnessjukhusens rätta karaktär, om man skreve en lag för vården och behandlingen av det stora flertalet sjuka och eu annan med bestämmelser angående kriminella fall. Till stadganden av det senare slaget räknade direktionen bestämmelserna om observation, om rättspsykiatrisk undersökning samt om kriminella sinnessjuka.

Direktionen för Lunds hospital och asyl har likaledes uttalat sig för en uppdelning av lagen så, att reglerna om sinnessjukas behandling och vård upptagas i en lag för sig, medan övriga bestämmelser, i den mån de icke möjligen höra hemma på andra ställen i lagstiftningen, sammanföras till en eller flera självständiga författningar för sig.

Medicinalstyrelsen har instämt uti vad som i sak anförts i de nyss refererade yttrandena och därvid såsom föreskrifter, vilka icke borde hava sin plats i en framtida »lag om vård av sinnessjuka», betecknat särskilt de bestämmelser, som avse dels personer, som äro omhändertagna å fattigvårdsanstalter, alkoholistanstalter, tvångsarbetsanstalter m. fl. och därstädes råkat i sinnessjukdom, eller som äro intagna å sinnessjukavdelningar, tillhörande fångvården, å förvaringsanstalter för förminskat tillräkneliga personer eller å interneringsaustalter för återfallsförbrytare, dels förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagen person och dels förfarandet vid undersökning av tilltalade.

Det är naturligt, att företrädarna för den medicinska sakkunskapen och särskilt de läkare, vilka ägna sig åt sinnessjukvård, hysa den uppfattningen, att det centrala i reglerna beträffande sinnessjukvården ligger i de bestämmelser, som avse själva vårdens beskaffenhet, och att de alltså anse, att de frågor, som behandlas i förevarande lagförslag, allt för mycket skjutits i förgrunden. En dylik anordning torde emellertid vara ofrånkomlig. Alla lära vara ense om, att tvångsåtgärder gentemot sinnessjuka icke kunna undvikas. Sådana åtgärder äro nödvändiga på grund av ifrågavarande sjukas ofta

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

av bristande sjukdomsinsikt föranledda oförmåga att taga band om sig själva och deras ovillighet att underkasta sig åtgärder, vilka för deras ändamålsenliga vårdande äro påkallade. Åtgärderna föranledas även av samhällets intresse av skydd mot sådana handlingar av de sjuka, som äro i högre grad besvärande för andra eller kunna befaras medföra skada för person eller egendom. Lika uppenbart är, att det erfordras regler, som fastslå, under vilka förutsättningar tvångsåtgärder av det ena eller andra slaget må av dylik anledning vara berättigade mot sjuka eller för sinnessjukdom misstänkta personer. Sådana regler torde emellertid icke kunna meddelas annat än i form av lag, beslutad av Kungl. Maj:t och riksdagen. De bestämmelser däremot, som avse att reglera, huru vården av sinnessjuka skall vara anordnad, lära lika litet tarva lagform som motsvarande bestämmelser angående andra sjuka, och dylika bestämmelser hava därför icke influtit i förevarande lagförslag. Den omständigheten, att så icke är fallet, beror följaktligen icke på, att betydelsen därav på något sätt underskattats. Vid nu angivna förhållanden, torde de framkomna anmärkningarna kunna avvisas. Kär innebörden av det föreliggande lagförslaget på detta sätt reduceras, kunna vidare de framställda förslagen om avskiljande från den allmänna lagstiftningen om sinnessjuka av regler angående vissa tvångslagstiftning underkastade personer samt av processuella eller därmed likartade föreskrifter knappast anses berättigade av önskemålet av ett starkare betonande av vårdsynpunkten. Ur de under diskussionen anförda synpunkterna torde alltså tillräckliga skäl icke föreligga för en uppdelning av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna på två eller flera lagar. För det praktiska rättslivet synes det värdefullt, att de speciella bestämmelser av allmän lags karaktär, som angå sinnessjuka, kunna i föreslagen utsträckning återfinnas i en och samma lag. Jag har därför icke funnit anledning föreslå någon ändring i de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

Såsom redan inledningsvis antytts, har den granskning, som med beaktande av inkomna utlåtanden skett av de viktigare av de frågor, som beröras i 1927 års förslag, givit till resultat, att detta förslag synes lämpligen kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. I vissa hänseenden torde emellertid ändringar böra ske även i hittills icke berörda delar. I det följande skola närmare beröras de ändringar, som sålunda synas böra ifrågakomma, ävensom vissa i yttrandena framställda detaljanmärkningar, som icke föranlett ändring. Jag kommer därvid att paragrafvis genomgå det efter dessa ändringar föreliggande förslaget. Det sakliga innehållet däri liksom paragraferingen överensstämmer med 1927 års förslag i den mån ej annat angives i det följande. Det sålunda sagda har tillämpning även å det av 1926 års sinnessjuksakkunniga utarbetade förslaget till ändring i lagen angående lösdrivares behandling.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Departements-

chefen.

Yttranden över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

1) Förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet.

Rubriken.

På sätt jag tidigare framhållit avser förevarande lagstiftning icke att meddela regler angående vård av sinnessjuka. Jag har därför icke ansett mig böra iakttaga i vissa yttranden framställda förslag om att rubricera lagen såsom en lag om vård (behandling) av sinnessjuka utan funnit det riktigare att i enlighet med 1927 års förslag i princip bibehålla den nuvarande stadgans rubrik med tillägg, utmärkande att lagen avser jämväl undersökning av för sinnessjukdom misstänkta.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

I två av yttrandena över 1927 års förslag har föreslagits, att förevarande paragraf måtte utgå och i två andra, att orden »med mildhet» måtte uteslutas.

Yad den första anmärkningen angår lärer väl den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen icke tarva lagform; likvisst bär jag lika med 1926 års sakkunniga funnit det av lagtekniska skäl lämpligt att redan här omnämna och något precisera medicinalstyrelsens ställning till sinnessjukvården.

Vidkommande den senare anmärkningen vill jag erinra om att redan stadganden 5 mars 1858 angående sinnessjukes behandling och vård upptog en bestämmelse (§ 14) om att de sjuka skulle med mildhet behandlas. Denna bestämmelse erhöll i stadgan den 2 november 1883 angående sinnessjuke (§ 4) följande lydelse: »De sjuka skola omsorgsfullt vårdas och med mildhet, efter människokärlekens fordringar, behandlas.» Denna lydelse bibehölls oförändrad i den nu gällande stadgan (§ 4) och 1923 års förslag till lag om vård av sinnessjuka (12 §). På samtliga dessa ställen följes föreskriften av bestämmelse om, i vilka fall tvångsmedel må användas. Den hittillsvarande avfattningen av ifrågavarande föreskrift har tillkommit för att fastslå angelägenheten av humanitetskravets iakttagande i sinnessjukvården, och den omständigheten, att tvång ej kan undvikas inom nämnda sjukvård, torde icke utgöra tillräckligt skäl att frångå nämnda avfattning.

2§-

I förevarande paragraf har, i enlighet med vad jag tidigare anfört, upptagits bestämmelse om medicinalstyrelsens sammansättning vid behandling av frågor om utskrivning och om skiljande från sinnessjukhus av för observation intagen samt om förhör vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr HT. 73

§•

i öre varande paragraf innehåller samma bestämmelser som 4 i 1927 års förslag, varjämte hit överförts vad 45 § i sagda förslag innehåller om att jämväl den ansvarige läkaren vid sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, i lagen skall betecknas med termen >. sjuk vårdsläkaren -.

Pa sätt i motiven till 1927 års förslag beröres, innebär förevarande paragiaf indiiekt, att namnen hospital och asyl för statens sinnessjukhus skola avskaffas. Såsom skäl härför har åberopats, att många sjuka hyste eu instinktiv motvilja mot att intagas å »hospitalet», att i följd härav statsanstalternas arbete skulle kunna underlättas genom hospitalsnamnets borttagande samt att några egentliga nackdelar icke vore förbundna med en dylik namnändring, för vilken sympatier förefunnes inom vida kretsar.

Häremot har gensaga rests allenast av medicinalstyrelsen, som under erinran om de benämningar, vilka förekomma å vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, förklarat sig anse lämpligt, att statens sinnessjukvårdsanstalter fortfarande benämnas hospital, men tillika framhållit, att styrelsen dock ej vill motsätta sig, att benämningen hospital borttages, om så skulle anses nödvändigt.

Mot införandet av uttrycket »sjukvårdsläkare» såsom lagteknisk term för den å sinnessjukhus ansvarige läkaren hava erinringar förekommit i ett par av de avgivna, yttrandena, därvid i ett (det av Sveriges allmänna läkarförbund avgivna), anmärkts, att termen skulle kunna tyda på att vid sjukhus skulle kunna finnas läkare utan sjukvårdsuppgift.

Ehuiu förevarande förslag i fråga om de statliga sinnessjukhusens benämning icke innefattar annat än att något särskilt namn för dem icke skall lagfästas, vill jag dock redan nu tillkännagiva, att jag anser de sakkunnigas skäl för avskaffande av hospitalsnamnet övertygande; att å eu institution bibehålla eu benämning, som på goda grunder kan antagas vara till skada för institutionen, skulle icke vara lämpligt.

Ej heller anmärkningarna mot termen sjukvårdsläkare för den läkare, som bär ansvaret för sjukvården, synas mig befogade. En term är otvivelaktigt erforderlig, och någon lämpligare och åtminstone lika lätthanterlig som den av de sakkunniga föreslagna har icke framkommit. Det må emellertid betonas, att ifragavarande term icke är avsedd att komma till användning utom i författningstext. Vad angår statens sinnessjukhus, lärer alltså den nuvarande överläkartiteln böra bibehållas.

5 §.

Beträffande denna paragraf har av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar och Örebro län — under åberopande av den grannlaga naturen hos de på polismyndighets handläggning enligt förevarande förslag ankommande frågorna — föreslagits, att i stad, där polismästare ej finnes samt stadsfiskalen äi befriad från all befattning med polisväsendet, med polismyndighet borde få avses polischefen.

1927 ars förslag.

Yttranden över 1927 drs förslag.

Departemeuts-

chefen.

Yttranden ver 1927 ars förslag.

74 Kungl. Maj:t.i proposition nr 87.

Departements- De städer, varom här är fråga, äro för närvarande allenast sex, nämligen

chefen. Landskrona, Halmstad, Karlstad, Sundsvall, Umeå och Ängelholm. I samtliga dessa städer finnas poliskommissarier, av vilka poliskommissarien i Halmstad tillika innehar stadsfiskalstjänsten. Dessa kommissarier skulle komma att fullgöra de polismyndighet enligt förslaget åvilande funktionerna. Någon anledning att antaga, att nämnda kommissarier icke skulle vara i stånd att omhänderhava ifrågavarande funktioner synes icke föreligga, och denna uppfattning vinner stöd av att ingen av länsstyrelserna i de län, där omförmälda städer finnas, gjort anmärkning mot förevarande stadgande. Därtill kommer, dels att bland annat vid vittnesförhör rörande intagning för observation en viss pliktkollision kan uppstå, om polischefen, vilken i dessa städer är ordförande i eller ledamot av rådstuvurätten, skulle övertaga ifrågavarande polisfunktioner och dels att det — såsom redan är fallet i Halmstad — väl kan inträffa, att stadsfiskals- och poliskommissarietjänsterna förenas hos samma person, i vilket fall det givetvis skulle vara skäligen onödigt att betunga polischefen med ifrågavarande arbete. Att stadsfiskalen i några ytterligare städer skulle komma att befrias från all befattning med polisväsendet är väl, åtminstone under nuvarande processordning, föga antagligt. Jag kommer salunda lika med 1926 ars sak kunniga till det resultatet, att berörda polisfunktioner överallt böra anförtros åt den befattningshavare, som har ledningen av det löpande polisarbetet. Den princip, som ligger till grund för förslaget, torde för övrigt väl överensstämma med 1925 års polisorganisation.

6 §•

1926 års I motiveringen till sitt förslag anförde 1926 års sinnessjuksulckunniga bland

sahlcunniga. annat:

»Fattigvårdsstyrelsens ordförandes kompetens har icke inskränkts till medellösa sjuka. Anledningen härtill är närmast, att fattigvardsstyrelsens ordförande jämväl bör kunna ingripa i fråga om mindre bemedlade (jfr lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka). Ytterligare kommer i betraktande, att man genom att uttryckligen angiva, i vilka fall den ena eller den andra myndigheten är pliktig att ingripa, kan riskera, att myndigheterna i fall, som ligga på gränsen mellan de olika myndigheternas verksamhetsområden, skola söka att skjuta förpliktelserna över på varandra med påföljd, att ingendera ingriper. Enligt förevarande förslag är ordföranden i hälsovårdsnämnden, ordföranden i fattigvårdsstyrelsen samt polismyndigheten i lika mån skyldiga att ingripa, vilket dock icke hindrar, att en faktisk arbetsfördelning genomföres. Polismyndigheten torde sålunda i allmänhet icke komma att vidtaga åtgärd i fall, som ligga utanför deras uppgift att sörja för allmän ordning och säkerhet — därunder kommer bland annat att taga hand om sinnessjuk, som är utsatt för misshandel eller uppenbar vanvård — och fattigvårdsmyndigheterna torde såsom regel icke komma att ingripa annat än beträffande mindre bemedlade och medellösa.»

Yttranden I sitt yttrande över 1927 års förslag har länsstyrelsen i Östergötlands lön över 1927 dre anfört: Kompetenskonflikter voro med än större sannolikhet att forvanta, dä

förslag.

75 Kungl. Muj:U proposition nr H7.

inga som helst reglerande bestämmelser i ämnet funnes. De olika nämnderna hade ju vardera sitt naturliga verksamhetsområde, och det förelåge exempelvis ingen som helst anledning för fattigvårdsstyrelsens ordförande att vidtaga åtgärder, då det gällde en person, som vore i sådana ekonomiska omständigheter, att intet behov av fattigvård för honom förelåge. Polismyndigheten åter torde knappast böra taga befattning med dessa ärenden i andra fall än då de kommunala befattningshavarna underläte att fullgöra sina skyldigheter eller då det gällde en sinnessjuk av allmänfarlig beskaffenhet. Länsstyrelsen ansåge det förty önskvärt, att en uppdelning mellan ifrågavarande befattningshavare verkställdes beträffande deras skyldighet att bereda vård åt olika slag av sjuka.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet har i sitt yttrande anmärkt, att förbundet kände sig i viss mån tveksamt, om icke den föreslagna anordningen medförde ett »divisionsansvar», som motverkade vad de sakkunniga åsyftat.

Förbundet har vidare beträffande andra stycket i paragrafen anfört: I motiven uttalades, att med fattigvårdsanstalt avsåges såväl arbetshem som annan fattigvårdsanstalt (ålderdomshem), å vilka anstalter enligt 71 och 73 §§ i lagen om fattigvården personer kunde kvarhållas med tvång. De myndigheter, som i dessa fall skulle ingripa, bleve sålunda styrelse för arbetshem och fattigvårdsstyrelse. I fattigvårdslagen funnes visserligen icke angivet, vem som hade inseendet över kommunal fattigvårdsanstalt, men det kunde givetvis tänkas, att det vore annan myndighet än fattigvårdsstyrelse. Detta^ borde väl också anses vara fallet, då särskild anstaltsstyrelse enligt 19 § 3 mom. i lagen om fattigvården blivit utsedd, men borde kanske direkt angivas.

Slutligen må erinras om att psykiatriska föreningen med instämmande av medicinalstyrelsen gjort gällande, att bestämmelser av det slag, som intagits i paragrafens andra stycke, icke borde avhandlas i förevarande lag.

Enligt § 65 i gällande stadga angående sinnessjuka åligger skyldighet att vidtaga åtgärder för beredande av ändamålsenlig vård åt sinnessjuk i första hand den sjukes målsman eller närmaste omgivning och, där dessa sin plikt åsidosätta, ordförande i kommunal- eller hälsovårdsnämnd eller ock polismyndigheten i den ort, där den sjuke vistas. Någon formell arbetsfördelning emellan de olika myndigheterna förekommer alltså icke. Veterligen hava några olägenheter icke föranletts av det sålunda rådande systemet; tvärtom lärer erfarenheten visa, att detta medfört den förmånen, att man i vissa större städer varit oförhindrad att anlita polismyndighetens bistånd i fall, då sådant med en bestämd arbetsfördelning icke kunnat ifrågakomma. Med hänsyn till det anförda synes anledning saknas att på denna punkt föreslå någon ändring i förslaget.

Det av svenska fattigvårds- och barnavårdsförhundet åberopade 3 mom. i 19 § i lagen om fattigvården innehåller, att genom föreskrift i fattigvårdsreglementet må kunna åt fattigvårdsstyrelse uppdragas att bland inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor utse särskild styrelse att handhava förvaltningen av anstalt eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet. För flera fattigvård ssamhällen gemensam anstalt skall enligt 31 § i nyssnämnda lag hava ett av länsstyrelsen fastställt reglemente, inne-

Departement

chefen.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

fattande bland annat de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten. Enligt 74 § i samma lag må styrelse för fattigvårdsanstalt, vars reglemente fastställts av Kungl, Maj:t — härmed avses arbetshem — eller länsstyrelse, äga att, liksom fattigvårdsstyrelse, meddela intagen person varning, och äger anstaltsstyrelse jämlikt 75 § i nämnda lag i fall, då meddelad varning ej medfört rättelse, hos länsstyrelsen påkalla ådömande av tvångsarbete. Med hänsyn till innehållet i de nu refererade stadgandena torde, såsom förbundet ansett, särskild anstaltsstyrelse i allmänhet vara att enligt förevarande paragraf betrakta som den, som har inseendet över anstalten. Emellertid lärer hinder icke möta att i fattigvårdsreglemente inskränka den särskilda anstaltsstvrelsens befogenhet i de avseenden, som ej särskilt reglerats i fattigvårdslagen, och något behov att inskränka fattigvårdssamhälles befogenheter i avseende å fattigvårdsreglementes gestaltning synes icke föreligga. Några uttryckliga bestämmelser i det av förbundet antydda avseendet har jag därför icke funnit mig kunna förorda.

Den av psykiatriska föreningen och medicinalstyrelsen framställda anmärkningen synes icke kunna godkännas. Utöver vad jag tidigare anfört härutinnan är att framhålla, att ett iakttagande av anmärkningen icke skulle medföra det önskade resultatet, i det att man i allt fall icke kunde undgå att i förevarande paragraf göra en hänvisning till de särskilda bestämmelser, som gällde rörande sinnessjuk, vilken omhändertagits i någon av de i andra stycket uppräknade anstalterna. Därtill komme, att man bleve nödsakad att i ett flertal olika författningar upptaga föreskrifter i ämnet.

7 §•

iä27 års 7 § i 1927 års förslag överensstämmer i sak med första stycket i föreförsiag. varan(Je paragraf. Andra stycket i paragrafen saknar däremot direkt motsvarighet i nämnda förslag.

Yttrande över Beträffande 7 § i 1927 års förslag har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt,

1927 års för- att bestämmelsen kunde föra alltför långt och borde i väsentlig mån presiag. ciseras.

Departements- Att göra någou inskränkning i den tillämplighet å sinnesslöa av bestämchefen. melserna om sinnessjuka, som paragrafen föreskriver, synes knappast möjligt. I den mån sinnesslös intagning å eller utskrivning från sinnessjukhus ifrågakommer, lära samma regler böra gälla som i avseende å sinnessjuka. Däremot är att framhålla, att paragrafen icke ger hemul för en tillämpning å sinnesslöanstalterna av bestämmelsen angående sinnessjukhus; beträffande de förstnämnda har man alltså att såsom hittills iakttaga för dem särskilt utfärdade stadganden jämte allmänna rättsregler.

Andra stycket har insatts allenast för att underlätta avfattningen av de bestämmelser (9 §, 10 § 2 inom., 24 § och 27 § tredje stycket), som avhandla den ställning, vilken tillkommer den, som enligt lag har att i personligt avseende sörja för omyndigförklarad eller för underårig, vilken icke ingått iiktenskap.

KungI. Majli» proposition nr S‘7. 77

- kap. Om iiitugniim A sinnessjukhus för vård.

s §•

Enligt gällande stadga 29) må ansökning om intagning å sinnessjukhus underskrivas av den sjukes målsman, make eller maka, anförvant, husbonde eller annan av den sjukes närmaste omgivning eller ordförande i fattigvårdsstyrelse eller hälsovårdsnämnd. Sjuk, som enligt vederbörande läkarintyg är i trängande behov av vård, kan insändas till hospital av vederbörande målsman, ordförande i kommunalnämnd eller polismyndighet utan föregången ansökan.

1923 års förslag innehåller, att ansökan om intagande skall vara undertecknad av förmyndare, god man, make eller släkting, som bor på platsen, eller annan av den sjukes närmaste omgivning eller ordförande i hälsovårdsnämnd eller polismyndighet eller, vad angår medellös, ordförande i fattigvårdsstyrelse. I fråga om den, som vårdas i s. k. öppen sinnessjukvård och beträffande vilken det funnits nödigt att vidtaga inskränkningar i hans rörelsefrihet, skall ansökningen jämväl kunna undertecknas, om den sjuke till vård mottagits å lasarett eller sjukstuga, av vederbörande läkare, om han vårdas a enskilt vårdhem eller omhändertagits å fattigvårdsanstalt, av föreståndaren samt om han vårdas hos enskild, som icke samtidigt till vård mottagit mer än fem sjuka, av denne. Ansökan om intagande av den, som fullgör militärtjänst, skall även kunna göras av vederbörande chef. Ansökan om intagande av den, som är intagen å tvångsarbetsanstalt eller annan dvlik anstalt, skall undertecknas av vederbörande styrelse eller föreståndare.

1926 års sinnessjuksakkunniga, i vilkas förslag jag ej vidtagit någon ändring, framhöllo i sin motivering bland annat, att någon begränsning till särskilt nära anhörig icke synts vare sig nödig eller möjlig att genomföra samt att till de vårdnadspliktiga hörde vederbörande läkare eller sjukhusmyndighet i fall, da sinnessjuk intagits å annan sjukvårdsinrättning än sinnessjukhus.

Med hänsyn till en av de mot förslaget framställda anmärkningarna må här ytterligare omnämnas, att enligt det förut omnämnda danska förslaget det åligger en sinnessjuks eller sinnesslös närmaste att vidtaga erforderliga åtgärder för intagning å sinnessjukhus. Med närmaste förstås, i fråga om sinnessjuk, den, som vårdnaden om den sjuke rättsligt eller faktiskt åvilar, såsom innehavare av föräldramyndigliet, förmyndare, god man, make, myndiga barn, föräldrar, andra nära släktingar eller den, hos vilken den sjuke bor eller som det i följd av föreliggande omständigheter åvilar att draga försorg om den sjuke samt, i fråga om sinnesslöa, innehavare av föräldramyndighet, förmyndare, god man, make, myndiga barn, föräldrar eller andra nära släktingar. I sista hand åvilar ifrågavarande förpliktelse polismyndigheten, varjämte vissa högre administrativa myndigheter äga ingripa i fall, då den sjuke är farlig för rättssäkerheten.

Gällande

stadga.

1923 ars förslag.

1927 drs förslag.

Danskt

förslag.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Yttranden I sitt yttrande över 1927 års förslag bär psykiatriska föreningen anfört: örer m7 års Den föreslagna inskränkningen i den krets av personer, som kunde göra anfårslag. sökning om sjuks intagning å hospital, grundade sig enligt föreningens mening

icke på något sakligt behov. Föreningen hade sig icke bekant, att de nuvarande rymligare bestämmelserna i något enda fall lett till några komplikationer eller obehag. Det hade tvärtom haft ett otvivelaktigt praktiskt värde, att ansökningsrätten icke varit så snävt begränsad. Föreningen tänkte därvid i första rummet på med varandra sammanboende personers rätt att göra ansökan för varandra i händelse av sinnessjukdom. Ett hänskjutande av ansökningsförfarandet till den sjukes anförvanter, vilka rent personligt kunde stå honom mycket fjärran eller till myndigheterna, kunde i sådana fall vara stötande och oändamålsenligt. Om nu gällande ansökningsrätt borde av formella skäl inskränkas, borde denna inskränkning icke drivas, längre än vad som skett i det danska förslaget. Sjukvårdsläkarens möjlighet att pröva, om ansökan utfärdats av därtill behörig person, vore synnerligen begränsad. När det gällde att bereda ögonblicklig vård åt en akut sinnessjuk, kunde tid eller tillfälle alldeles saknas för utredning om vem som hade den juridiska vårdnadsrätten över honom.

Direktionen för Strängnäs hospital har framhållit, att det skulle bliva en ganska tyngande formalitet för intagningsproceduren, om sjukvårdsläkaren skulle tvingas att vara förtrogen med tillämpningen av de olika lagbestämmelser, som reglerade vårdnadsplikt.

Medicinalstyrelsen har anslutit sig till vad som anförts i de två nu refererade yttrandena.

Departements- Enligt 1858 och 1883 års förut omnämnda stadgor angående sinnessjuka chefen. saknades varje som helst inskränkande bestämmelse rörande rätten att göra ansökan om annans intagande å sinnessjukanstalt. Denna avsaknad av bestämmelser, vilken säkerligen sammanhänger med den gamla skräcken för de sjuka, betecknades i 1896 års tidigare berörda kommittébetänkande såsom den viktigaste bristen i då gällande lagstiftning rörande intagning å sinnessjukanstalterna, och kommittén föreslog därför de stadganden, som sedermera inflöto i den nu gällande stadgan. Även dessa måste anses ganska vida. En var, som kan räkna sig till den sjukes omgivning, alltså t. ex. arbetsgivare, arbetskamrater, grannar, samboende av varje slag, är oförhindrad att göra ansökan om hans intagande å sinnessjukhus. Att någon egentlig olägenhet icke försports av detta förhållande, torde väl i viss man sammanhänga därmed, att den ansökningsberättigade icke lärer äga befogenhet att tvångsvis genomföra undersökning av den, som misstänkes för sinnessjukdom, eller för att införa den sjuke till sinnessjukanstalt, då ansökan därom bifallits. Denna brist på befogenhet torde med skäl kunna betraktas såsom en mycket stor olägenhet, och i 16 och 54 §§ i 1927 års förslag, vilka motsvara 16 och 51 §§ i förevarande förslag, hava därför intagits föreskrifter, varigenom läkarundersökning kan företagas jämväl mot den för sinnessjukdom misstänktes bestridande samt handräckning erhållas såväl till genomförande av läkarundersökning som till tvångsinställelse å sinnessjukhus. Men i och med att man godtager dessa föreskrifter, mot vilka i de förut refererade yttrandena icke några som hälst anmärkningar framställts, lärer det vara nödvändigt att tillse, att icke någon utomstående kan

79 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

påkalla dylika tvångsåtgärder. Om i följd härav eu verkligt —- ehuru icke på grund av släktskap — närstående i ett eller annat undantagsfall måste vända sig till någon av den sjukes anförvanter eller till myndighet, torde olägenheten därav vara mindre än den olägenhet, som kan uppkomma, om en person vilken som helst ur den sjukes omgivning skulle kunna, måhända utan att ens underrätta den sjukes anförvanter, draga försorg om hans intagande tvångsvis på sinnessjukhus. jVågra egentliga ökade svårigheter för sjukvårdsläkaren torde de föreslagna bestämmelserna näppeligen innebära, i all synnerhet som sökandena säkerligen icke komma att underlåta att i ansökningen klargöra sin befogenhet i ifrågavarande avseende.

Framhållas må, att de föreslagna bestämmelserna ej så synnerligen mycket avvika från det danska förslaget — de äro till och med vidsträcktare än dettas bestämmelser i avseende å sinnesslöa — och jag vill härutinnan särskilt understryka, att med uttrycket »annan, som jämlikt 6 § eller på annan grund är skyldig att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke» avses ej blott den, som enligt lag har att sörja för den sjukes person, utan därjämte en var, som på grund av uttryckligt eller konkludent avtal har förpliktelse att vårda den sjuke. Med hänsyn till det sagda har jag icke funnit anledning att i ifrågavarande avseende förorda någon ändring i 1927 års förslag

9 §•

Förevarande paragraf överensstämmer med 9 § i 1927 urs förslag med det mi år,

undantaget, att enligt nämnda förslag i fall, då ansökning om intagning göres förtlag.

av den sjuke själv, vittnena å ansökningen skulle bestyrka allenast sökandens namnteckning.

I motiveringen till sitt förslag yttrade 1926 års sakkunniga bland annat följande:

»Vidare har upptagits föreskrift om att, då ansökning om intagning göres av den sjuke själv, sökandens namnteckning skall vara styrkt av två vittnen. Sistnämnda föreskrift har föranletts därav, att den, som frivilligt låter sig intaga å sinnessjukhus, enligt förslaget kan mot sin vilja där kvarhållas och att det i följd härav bör i görligaste mån tillses, att icke någon med mer

eller mindre öppet tvång förmås att underteckna intagningsansökning.--—

I detta sammanhang må framhållas, att de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda ett av bl. a. medicinalstyrelsen understött förslag om rätt för dem, som äga påkalla tvångsintagning, att göra ansökan om frivillig intagning.

För att med en sådan anordning hava vederbörlig garanti mot missbruk av förut antydd art bleve man nödsakad att även i detta fall fordra skriftligt, bevittnat medgivande av den sjuke, och vid sådant förhållande torde ingenting stå att vinna genom den föreslagna anordningen.»

I sitt yttrande över 1927 års förslag har länsstyrelsen i Uppsala län ail- Yttranden över märkt, att då ansökning om intagande göres av den sjuke själv, vittnena 1927 års förhöra, bekräfta ej blott namnteckningen utan även att sökanden handlat av slaff' fri vilja.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig vidhålla det av styrelsen understödda, i motiveringen till 1927 års förslag omnämnda förslaget.

BO

Kungl. Maj:ts proposition nr AV.

Departements- Den av länsstyrelse]! i Uppsala län framställda anmärkningen har iakttagits chefen. vj(| lagtextens avfattning. Medicinalstyrelsens anmärkning har jag däremot, på de av 1920 års sakkunniga framförda skälen, icke kunnat godtaga.

10 §.

7927 är> Medan 10 § i 1927 års förslag stadgar förbud för läkare, som till den förslag. sjuke står i den skyldskap eller i det svågerlag, som enligt lag utgör vittnesjäv, att utfärda vårdattest, innehåller förevarande paragraf, att vårdattest ej må godkännas, därest den meddelats av någon, som veterligen står till den sjuke i dylikt skyldskaps- eller svågerlagsförliållande. Till paragrafens tredje moment har överflyttats den i 11 § 1 mom. av 1927 års förslag upptagna bestämmelsen angående införskaffande av prästbevis. I övrigt överensstämma förevarande och 1927 års förslag sakligt beträffande denna paragraf.

Yttranden årer Beträffande 10 § i 1927 års förslag hava i de avgivna yttrandena följande

792? års för- anmärkningar framställts.

slflf/.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och direktionen för Göteborgs hos pital hava framhållit, att bestämmelsen om jäv för läkare att för anhöriga utfärda vårdattest kan, ehuru i och för sig lämplig, i trakter, där avstånden till annan läkare äro långa, på betänkligt sätt försvåra möjligheten för eu sjuk att erhålla vård å sinnessjukhus.

Direktionen för Västerviks hospital har uttalat den förmodan, att sjukhusläkaren ej skall bliva pliktig att kontrollera den vårdattestgivande läkarens skyldskapsförhållanden.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund och direktionen för Kristinehamns hospital hava förordat, att jämväl vederbörande sjukvårdsläkare skall berättigas att utfärda vårdattest.

Länsstyrelsen i Uppsala län har däremot ej funnit det fritt från betänkligheter, att vårdattest kan utfärdas av läkare å det sinnessjukhus, varest intagning begäres, i det att sjuk vårdsläkaren faktiskt kunde känna sig bunden av sin nära kollegas attest.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anfört: Mångenstädes på landsbygden funnes icke tillgång till annan läkare än provinsialläkaren, som då även vore sjukvårdsläkare å fattigvårdens sinnessjukavdelning. För att få en person intagen å denna avdelning vore det då, i saknad av tillgångtill annan läkare än sjukvårdsläkaren, nödvändigt att först intaga den sjuke på annan avdelning av fattigvårdsanstalten. Därefter skulle sjukvårdsläkaren kunna förflytta honom till sinnessjukavdelningen. Genom att pa detta sätt formellt följa lagförslagets bestämmelser men i själva verket kringgå desamma skulle man förskaffa sig möjligheter utnyttja de kommunala sinnessjukavdelningarna såsom upptagningsanstalter för häftigt insjuknade. Ifrågasättas kunde kanske, att sjukvårdsläkare, där av annan läkare utfärdad vård attest icke utan menlig tidsutdräkt kunde anskaffas och den sjuke vore för allmänna säkerheten vådlig, skulle äga å sjukhuset tillsvidare mottaga den sjuke och att vårdattest skulle snarast möjligt därefter anskaffas.

Stadsfullmäktige i Malmö hava förordat, att överläkare vid allmän sjukvårdsinrättning skall, där han samtidigt är överläkare vid eu vid inrättningen anordnad upptagningsavdelning för sinnessjuka, äga att i likhet med läkare vid fattigvårdsanstalt utfärda vårdattest, då det är fråga om förflyttning till sinnessjukavdelningen av den, som vårdas av honom å annan avdelning inom sjukvårdsinrättningen.

81 Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

Direktionen för Strängnäs hospital bar uttalat, att det skulle vara betungadue för sjukvårdsläkaren att tvingas att vara förtrogen med tillämpningen av olika bestämmelser om vårdnadsplikt.

I förhållande till gällande rätt innefatta de av 1921) års sakkunniga föreslagna bestämmelserna om vem som skall äga utfärda vårdattest — den nuvarande »bilagan A» nyheter i olika avseenden. Bland dessa nyheter märkas, att befogenhet att utfärda vardattest tillerkänts även vid vederbörande sinnessjukhus jämte sjukvårdsläkaren anställd läkare, att krav uppställts på att den läkare, som utfärdar vårdattesten, icke skall stå i närmare släktskapsförhållande till den sjuke samt att sjukvårdsläkare vid fattigvårdsanstalt tillhörande sinnessjukavdelning erhållit dylik befogenhet vid intagning å avdelningen av den, som förut är intagen å annan avdelning av anstalten. Av dessa nyheter innefattar den första en utvidgning av befogenheten att utfärda vårdattest, vilken för närvarande såsom regel ej tillkommer någon vid vederbörande sinnessjukhus anställd läkare, medan de två senare nyheterna äro att betrakta såsom inskränkningar i berörda befogenhet. Hinder för släkting att utfärda dylikt intyg finnes nämligen ej för närvarande stadgat, och enligt kungörelsen den 11 oktober 1920 med bestämmelser angående godkännande såsom sinnessjukanstalt av kommunal anstalt, som avses i 40 § 2 mom. i lagen om fattigvården den 14 juni 1918, må vid sadan anstalt anställd läkare alltid själv utfärda »bilagan A». Börslaget, vilket ju, såsom redogörelsen för de framställda anmärkningarna utvisar, i ifrågavarande avseenden i stort sett lämnats utan anmärkning, bibehåller bär i huvudsak den betydelsefulla garanti mot obefogat kvarhållande, som ligger däri, att varje intagen skall göras till föremål för undersökning av två läkare. Tanken på att generellt avskaffa denna garanti kan jag icke biträda. Det undantag, som föreslagits i fråga om vissa sinnessjukavdelningar vid fattigvårdsanstalter, beror på att det i ifrågavarande fall är praktiskt sett omöjligt att utan stor omgång erhålla intyg av annan läkare än nämnde sjukvårdsläkare. Ett sådant undantag synes mig befogat, men någon utvidgning av detsamma torde icke böra ske utan synnerligen tvingande skäl, och sådana lära näppeligen kunna åberopas i fråga om de med upptagningsanstalter för sinnessjuka försedda allmänna sjukvårdsinrättningarna, vid vilka tillgång till annan läkare än upptagningsanstaltens sjukvårdsläkare regelrätt förefinnes. Någon egentlig olägenhet är enligt min uppfattning icke att befara av den av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påpekade konsekvensen av 1927 års förslag, medan däremot den av föreningen ifrågasatta utvägen strandar på den redan berörda svårigheten att utan stor omgång erhålla vardattest av annan läkare, eu svårighet, som ytterligare skulle betydligt ökas, om denne andre läkare skulle nödgas avlägga besök å sinnessjukavdelningen för att kunna utfärda attesten. Å andra sidan synes det väl motiverat att, i den mån ej omförmälda garanti därigenom borttages, ställa de psykiatriskt skolade läkarna vid sinnessjukhusen till förfogande för utfärdande av vårdattester; risken för att sjukvårdsläkaren, som ju är chef för vederbörande anstalt eller avdelning, skall obehörigen låta sig påverka av Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 70 haft. (Nr 87.) 220i 28 6

Departements-

chefen.

1927 ars förslag.

Yttranden övt 1927 års för slug.

Kungl. May.ts proposition nr 87.

eu underordnad läkares attest torde vara alltför obetydlig för att föranleda ett bibehållande av nuvarande system, vars införande, såsom av 1896 års kommittébetänkande framgår, närmast föranletts av att man icke velat tillerkänna ifrågavarande befogenhet åt den för sjukvården ansvarige »hospitalsläkaren». Kravet på att den attestutfärdande läkaren skall vara ojävig förefaller mig så självklart och risken för att endast jävig läkare skall stå till förfogande å vissa orter så ringa, att jag icke ansett mig kunna därutinnan föreslå någon ändring i 1927 års förslag.

På sätt av direktionen för Västerviks hospital antytts, lärer man icke skäligen kunna kräva, att sjukvårdsläkaren i varje fall skall vidtaga en undersökning för att konstatera, att den läkare, som utfärdat aberopad vardattest, ej står uti här ifrågakommande skyldskaps- eller svågerlagsförliållande till den sjuke. Har ett dylikt skyldskaps- eller svågerlagsförliållande förbisetts vid beslut om intagande, lärer likväl den, som avses i beslutet, på grund av detsamma böra kvarhållas å sinnessjukhuset, därest förutsättningar för utskrivning ej föreligga. Ett förtydligande av lagtexten på denna punkt har emellertid synts mig vara av behovet pakallat. I detta sammanhang ma framhållas, att vid fastställande av formulär till vårdattest bör iakttagas, att i attesten inryckes en förklaring av läkaren om att han icke står i angivet jävsförhållande till den sjuke.

Under erinran om att skyldighet att vid ansökning om intagande av underårig, som enligt lag står under annans vårdnad, foga dennes skriftliga medgivande till åtgärden, följer av 2 mom., jämfört med 7 § andra stycket, vilt jag till sist beträffande den av direktionen för Strängnäs hospital framställda anmärkningen framhålla, att intagning av dylik underårig uppenbarligen måste i föreslagen omfattning göras beroende av samtycke av den, som har vårdnaden om den underårige, och att man därför icke kan komma ifrån att av sjukvårdsläkaren fordra kännedom om de rättsregler, som reglera vårdnadsplikt beträffande underårig.

11 §•

Enligt 11 § i 1927 års förslag skulle de i förevarande paragrafs 3 mom. omförmälda upplysningarna insändas samtidigt med ansökningen om intagande eller så snart ske kunde därefter. I övrigt överensstämma, frånsett det redan omnämnda överflyttandet av visst stadgande till 10 §, förevarande och 1927 års förslag sakligt i fråga om 11 §.

■r I sitt yttrande över 1927 års förslag har medicinalstyrelsen anfört beträffande förevarande föreskrifter: Eör intagning a psykiatriska kliniker borde framdeles, då sådana anordnats i samband med andra kliniker, krävas lättare former än för den vanliga intagningen å sinnessjukhus, så att intagning kunde ske under samma former som intagning å sjukhusens övriga kliniker, d. v. s. utan företeende av de i 10 § föreskrivna handlingarna. Då svenska undersåtar, som träffats av sinnessjukdom i främmande land, på hemställan av vederbörande myndigheter i detta, återfördes till Sverige, förfores för närrarande så, att Kungl. Maj:t efter framställning av medicinalstyrelsen bemyndigade styrelsen att, om den sjuke vid hemkomsten vore i behov av vård

Kungl. Maj:tf; proposition nr 87. 83

å sinnessjukanstalt bereda lionorn plats å hospital utan hinder av att föreskrivna intagningshandlingar icke företetts. Eu bestämmelse borde nu inoias 1 syfte att möjliggöra ifrågavarande sinnessjukas intagning utan före- ‘ IT rEj bl0tt sjllneHSink. som vore farlig f& annans säker- •mivit St f *1 - n fUtr 1 \lYm\ dfn» sora ^enom liikarbetyg styrktes vara på ordningen Samhallsfarll& borde kunna "‘tagas i den i 11 § 3 inom. stadgade

Direktionen för Strängnäs hospital har förordat, att kravet på företeende sbike'nad&- >efUtte SeiSkii 1b<,rtfalla ej blott då 1 vårdattest intygats, att den framgår^av ÄÄ" ' « ***

Sedan medicinalstyrelsens utlåtande avgivits, har 1928 års riksdag i anledning av en 1 ämnet den 20 mars 1928 avlåten proposition (nr 205) medgivit, att avtal finge 1 huvudsaklig överensstämmelse med vissa i propositionen förordade grunder träffas med Malmöhus läns landsting om anordnande och upprätthållande av eu inom landstingets sjukvårdsinrättningar i -mnd förlagd psykiatrisk klinik. Enligt dessa grunder skulle beträffande mtagning å och utskrivning från kliniken följande gälla: Antagning av sjuka pa kliniken kan ske dels under de former, som för närvarande gälla eller ramdeles kunna bliva fastställda i fråga om intagning på statens sinnessju dius och dels utan iakttagande av nämnda former. I sistnämnda fall sker intagning med tillämpning av de för lasarett i allmänhet gällande stadgandena och skall utskrivning ske, då den intagne därom gör framställnmg eller han befinnes icke lida av sjukdom, som berättigar till vård å kliniken Angående utskrivning av den, som intagits enligt de för intagning a statens^ sinnessjukhus gällande föreskrifterna, skall tillämpas vad om u s rivning från sådant sjukhus är eller varder stadgat.» Det ifrågasatta avtalet har numera kommit till stånd och å Kungl. Maj:ts och kronans vägnar undertecknats den 24 oktober 1928. Den nyss återgivna bestämmelsen bär 1 oforandrat skick influtit i avtalet.

Jag förutsätter, att jämväl för övriga framtida psykiatriska kliniker enahanda regler komma att uppställas, vilket innebär, att psykiatrisk klinik kommer att bliva på en gång sinnessjukhus och s. k. vårdhem. I den mån

T» Tv ™ blir de» tjogen i nu ifrågavarande av-

de helt likställd med annat sinnessjukhus. Med hänsyn härtill lära nagra undantagsbestämmelser för kliniks del icke erfordras.

Ett, ^tergivande av kravet på intagnmgshandlingar beträffande från utländsk 01 hit till riket översanda sinnessjuka svenska medborgare skulle betyda, att vårdattest och levnadsberättelse ej skulle behöva företes. Ett dylikt eftergivan e skulle näppeligen stå 1 god överensstämmelse med stadgandet i före-

mTnTtoLTr 1 m°m ■■ SOm tiU °ch med Vid krig och krigsfara kräver åtninstone läkarintyg av ojavig läkare. Ett sådant eftergivande synes mig ej

leller av behovet påkallat, eftersom omöjlighet att anskaffa vårdattest och

evnadsberattelse näppeligen larer förefinnas, låt vara att på en eller annan

punkt ofullstandighet kan komma att vidlåda dessa handlingar. Därjämte är

Departements-

chefen.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

att beakta, att de lindringar i fråga om skyldighet att förete intagningshandlingar, som i olika fall medgivas i förevarande paragraf, ej sällan kunna utnyttjas. Under sådana förhållanden synas mig tillräckliga skäl för att beträffande ifrågavarande kategori av sjuka eftergiva de vanliga garantierna för den personliga säkerheten icke hava förebragts. Ej heller beträffande den, som utan att vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv dock är »på annat sätt samhällsfarlig», synas mig skäl till eftergivande av berörda garantier föreligga. I fråga om sådana sjuka torde utan större olägenhet vårdattestens utfärdande kunna avvaktas.

Den av direktionen för Strängnäs hospital framställda anmärkningen framställdes redan mot 1923 års förslag i yttranden av bland andra medicinalstyrelsen och psykiatriska föreningen. I anledning av denna anmärkning yttrade 1926 års sinnessjuksakkunniga:

»Anmärkningen torde gå ut på att sjukvårdsläkaren skulle äga att utan undersökning av den sjuke på grund av uppgifter av sökanden eller till äventyrs på grund av vårdattestens innehåll korrigera det utlåtande, som av attestens utfärdare meddelats angående graden av den sjukes behov av vård. En sådan anordning har icke synts de sakkunniga lämplig.»

1927 ars förslag.

Till detta uttalande, i vilket jag kan instämma, torde kunna fogas den erinringen, att, därest behovet av vård å sinnessjukhus till äventyrs skulle hava blivit trängande först efter vårdattestens utfärdande, man med skäl torde kunna kräva, att nämnda förhållande konstateras av vardattestens utfärdare eller av annan läkare i den för utfärdande av vårdattest stadgade formen.

Med hänsyn till angelägenheten av att sjukvårdsläkaren utan uppskov skall kunna beträffande person, som intagits jämlikt 3 inom., verkställa sådan prövning, som avses i 12 §, har, såsom redan omnämnts, den ändring vidtagits i nämnda moment, att där föreskrivna upplysningar skola vara sjukvårdsläkaren tillhanda inom samma tid som det i 2 mom. omförmälda polisförhörsprotokollet.

12 §.

I 1927 års förslag var den i första stycket föreskriva tiden satt till en vecka och den i andra stycket stadgade tiden bestämd till fyra dagar.

Yttranden Beträffande denna paragraf hava i de över nämnda förslag avgivna yttöver 1927 drs rancleria följande anmärkningar framställts. förslag. Direktionen för Strängnäs hospital har anfört, att paragrafen ej rimligtvis

finge innebära, att prövningen inom den föreskrivna korta tiden skulle hava resulterat i ett ja eller ett nej. I enlighet härmed föresloges följande tillägg till paragrafen: »Har sjukvårdsläkaren vid denna prövning funnit sig icke kunna avgöra, om vårdbehov föreligger eller icke, skall lian snarast möjligt söka klarlägga frågan och senast inom två månader efter intagningen träffa sitt avgörande eller underställa ärendet sinnessjuknämndens prövning.»

Medicinalstyrelsen har under åberopande av vad direktionen för Strängnäs hospital anfört förordat ett förtydligande av paragrafen.

Svea hovrätt har anfört: Sjukvårdsläkaren komme vid den i förevarande paragraf avsedda prövningen ofta finna anledning att påkalla förhör inför

85 Kungl. Maj:ts proposition nr <S'7.

domstol. Det syntes emellertid, med hänsyn till de i paragrafen angivna tidsfristerna, som om för sådant fall möjlighet härtill vore honom betagen. Hovrätten ansåge visserligen, att en första undersökning av den för vård intagnes vårdbehov borde äga rum inom eu förhållandevis kort tidrymd, men förmenade, att för definitiv prövning ett längre rådrum borde lämnas. Hovrätten ville därför för detta fall förorda införandet av bestämmelser i anslutning till de för observation i 20 § givna.

Direktionen för Västerviks hospital har föreslagit, att i det i andra stycket avsedda fallet undersökningstiden skall räknas från den tidpunkt, då det i 11 § 2 mom. omnämnda polisförhörsprotokollet, resp. de i 11 § 3 mom. avsedda upplysningarna inkommit till sjukvårdsläkaren.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att det ej klart framginge, att undersökningen skall vara verkställd efter intagningen samt att det vore önskvärt, att undersökningen, åtminstone delvis, verkställdes av sjukvårdsläkaren själv.

Enligt den mot 17 § i förevarande förslag svarande 26 § i 1927 års förslag skall den, som för vård intagits å sinnessjukhus, men befinnes icke hava varit i behov av vård å sådant sjukhus, ofördröjligen från sjukhuset utskrivas. Bestämmelserna i förevarande paragraf avse givetvis allenast att skapa garanti mot att den, som icke är i behov av vård å sinnessjukhus, längre än viss kortare tid får vänta på beslut om utskrivning eller, därest utskrivningsbefogenheten tillkommer högre myndighet, på att framställning om utskrivning göres hos denna. Emellertid är det tydligt, att i åtskilliga fall förhållandena äro sådana, att föreliggande uppgifter och den verkställda undersökningen icke giva tillräcklig anledning att antaga, att behov av vård å sinnessjukhus föreligger, men att möjligheten av att sådant vårdbehov förefinnes dock icke är utesluten. Skulle man i detta fall giva sjukvårdsläkaren rätt att för fortsatt undersökning kvarhålla den intagne, skulle detta innebära, att ett kvarhållande för observation skulle kunna genomföras utan avseende å om den sjuke vore eller icke vore farlig för sig själv eller andra. Så långt kan man enligt min mening icke gå. Kan den psykiatriska specialisten icke i det föreliggande materialet finna tillräckliga skäl till ett kvarhållande, bör han icke få rätt att kvarhålla den intagne för att söka nya skäl för ett sådant. Jag kan i enlighet med det sagda icke förorda de framförda förslagen om bestämmandet av en viss längre frist för slutlig prövning utan har i stället vid avfattningen av 17 § i förevarande förslag sökt fastslå, att, därest sjukvårdsläkaren ej kommer till samma resultat som den läkare, vilken utfärdat vårdattest eller i 11 § 2 eller o mom. avsett intyg, utskrivning omedelbart bör ske, naturligtvis under förutsättning, att den intagne ej i enlighet med bestämmelse i förslagets 4 kap. förklarar sig villig att kvarstanna för observation. Å andra sidan måste det tillses, att sjukvårdsläkaren får tillräcklig tid för sin undersökning och särskilt, att han får möjlighet att sätta sig i förbindelse med sökanden och vårdattestens, respektive läkarintygets, utfärdare för att införskaffa eventuellt behövliga kompletterande iippgifter rörande den intagnes förhållanden. Då de tider, som för sådant ändamål bestämts i 1927 års förslag, icke torde vara med säkerhet tillräckliga, har en förlängning av desamma skett. Att sjukvårdsläkaren

Doparternoii

chefen.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

likvisst är pliktig att verkställa ifrågavarande prövning så fort ske kan, torde väl knappast behöva framhållas.

Så som 11 § 2 och 3 mom. avfattats, har man att räkna med att det polisförhörsprotokoll, som avses i 2 mom., och de upplysningar, som omnämnas i 3 mom., skola finnas tillgängliga redan andra dagen efter intagningen. Sker det, torde den i förevarande paragrafs andra stycke stadgade prövningen utan svårighet kunna äga rum under den här föreslagna perioden av tio dagar. Skulle emellertid i följd av försummelse från vederbörande myndigheters sida ett dröjsmål med tillhandahållandet av polisförhörsprotokoll eller upplysningar äga rum, synes detta dröjsmål icke böra få gå ut över den intagne, så att prövningen av hans vårdbehov därigenom må uppskjutas på teoretiskt sett obegränsad tid. Jag har med hänsyn härtill icke funnit mig kunna godtaga den av direktionen för Västerviks hospital framställda anmärkningen.

Den undersökning, som avses i förevarande paragraf, skall givetvis, därest den ej verkställes av sjukvårdsläkaren själv, företagas under hans ledning. Härom torde uttryckligt stadgande näppeligen vara behövligt. Att undersökningen i vanliga fall måste äga rum å sinnessjukhuset, torde vara uppenbart. Skulle i något undantagsfall en av sjukvårdsläkaren företagen eller ledd undersökning kunna påbörjas redan före intagningen, synes hinder härför ej böra uppställas; dock lärer, på sätt av 1927 års betänkande framgår, läkaren icke kunna underlåta att till sin egen säkerhet göra anteckning om denna undersökning i vederbörande journal.

13 §.

W27 drs 13 § i 1927 års förslag innehåller bestämmelser om vem som äger att be-

förstag. gluta

om förflyttning av för vård intagen från ett sinnessjukhus till ett annat, om vem som äger att påkalla sådan förflyttning och om vilka handlingar som vid förflyttning skola medfölja den, som förflyttas. I förstnämnda avseende stadgas, att medicinalstyrelsen äger att besluta om förflyttning från ett statens sinnessjukhus till ett annat och om förflyttning, som kan föranledas av avtal, varigenom stad övertagit hela sin sinnessjukvård, samt att sjukvårdsläkare äger att på ansökan medgiva förflyttning till det honom underställda sinnessjukhuset.

Yttranden I de avgivna yttrandena hava vissa detaljanmärkningar framställts mot över 192- års de i de två senare avseendena föreslagna stadgandena.

förslag.

Departements- Redan tidigare har jag framhållit, att befogenheten att förflytta sinnessjuk chefen. från ett sinnessjukhus till ett annat erfordrar stöd av en uttrycklig lagbestämmelse, som kan göras antingen så, att de materiella förflyttningsreglerna intagas i lagen, eller på det sätt, att Kungl. Maj:t i lagen bemyndigas att i administrativ ordning utfärda i ämnet erforderliga bestämmelser. Den förra utvägen medför den olägenheten att man med hänsyn till vanskligheten att på förhand överblicka alla de fall, i vilka förflyttning bör kunna

Kunrjl. Maj:ts proposition nr H7. 87

ske, riskerar att göra bestämmelserna alltför snäva. Särskilt är därvid att beakta, att behov av nya regler kan uppkomma på grund av sinnessjukhusväsendets utveckling. Sålunda erfordras redan nu, utöver vad i 1927 års förslag upptagits, regler angående förflyttning emellan olika sinnessjukhus, som tillhöra viss stad, vilken övertagit hela sin sinuessjukvård, ävensom angående förflyttning mellan statens sinnessjukhus och psykiatrisk universitetsklinik, som icke tillhör staten. På grund av det sagda synes det lämpligast att icke upptaga några materiella föreskrifter i lagen utan där allenast inrycka ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser i ämnet.

14 §.

Enligt första stycket i 14 § i 1927 års förslag skulle intagen vara oförhindrad att insända framställningar till sinnessjuknämnden, medicinalstyrelsen och överinspektören för sinnessjukvården, sa ock, vad angår vid domstol auhängigt mål eller ärende, vari den intagne själv förde talan, till vederbörande domstol eller domare. I andra stycket av samma paragraf meddelades beträffande andra framställningar enahanda regler som i andra stycket av förevarande paragraf, dock att vidarebefordran av framställning, ställd till offentlig myndighet i allmänhet, icke skulle kunna vägras, om framställningen vore redigt avfattad och hållen i hövisk ton.

Beträffande de sålunda i 1927 års förslag upptagna bestämmelserna bär i yttrandena över förslaget följande anförts:

Psykiatriska föreningen har föreslagit, att överläkaren borde få tillfälle att taga del jämväl av framställningar, som skola vidarebefordras till medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården samt domstol eller domare, samt att dylik skrivelse liksom hittills borde förses med en redogörelse för den sjukes tillstånd och läkarens yttrande över skrivelsens innehåll.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har uttalat, att jämväl redigt avfattade och i hövisk ton hållna skrivelser till myndigheter borde innehållas, då de ofta blottade en hos avsändaren förefintlig, av sjukdomen betingad omdömeslöshet, vars yppande för offentligheten icke kunde anses val överensstämma med de allmänna principerna för det skydd, en sinnessjuk borde åtnjuta mot sina abnorma handlingstendenser.

Direktionen för Strängnäs hospital och för Vänersborgs hospital och asyl hava såsom exempel på skrivelser, som icke borde vidarebefordras även om de vore redigt avfattade och hållna i hövisk ton, omnämnt framställning till Konungen om medverkan till patientens inträde såsom munk vid ett franskt kloster, begäran hos justitieombudsmannen om förhjälpande till de rättigheter, som tillkomme patienten såsom prinsessa av Sachsen, begäran hos generalstaben om ett eller flera regementen eller t. o. m. en arméfördelning för att befria patienten och skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med förslag att ersätta västra stambanan med en kanal.

Medicinalstyrelsen har anfört, att styrelsen funne de nu refererade anmärkningarna väl befogade och att enligt styrelsens uppfattning sjukvårdsläkaren borde hava rätt att taga del av all korrespondens från och till den sjuke samt icke hava ovillkorlig skyldighet att vidarebefordra några framställningar, ställda till andra myndigheter än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, överinspektören, domstol eller domare; dock med skyldighet att, om vidarebefordran ej medgåves, hänskjuta frågan till överinspektören.

1927 urs förslag.

Yttranden över 1927 ars förslag.

88 Departements-

chefen.

Yttranden över 1U27 ärt förslag.

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 87.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat, att med domstol och domare måtte jämställas annan offentlig myndighet, hos vilken den intagne vore sökande eller part i administrativt mål eller ärende.

På sätt jag tidigare yttrat, måste de tvångsåtgärder, varom här är fråga, grundas på stadgande i lag. I motsats till vad som är fallet med reglerna angående förflyttning, torde behov ej föreligga att meddela föreskrifterna i ämnet i administrativ ordning med stöd av ett i lag intaget bemyndigande. I likhet med vad som skett i 1927 års förslag hava därför de materiella bestämmelserna fått inflyta i lagförslaget. Beträffande dessa bestämmelsers innehåll vill jag framhålla, att ehuru varje åtgärd, som av en patient företages, i viss mån är ägnad att giva vederbörande läkare eu fördjupad uppfattning av hans sjukdom, läkarna vid sinnessjukhusen dock torde hava tillräckliga möjligheter att studera patienterna även om de icke få tillfälle att öppna patienternas skrivelser till de högre utskrivningsmyndigheterna. Och något behov för nämnda myndigheter att på förhand erhålla något yttrande av läkaren torde icke föreligga; skulle ett sådant behövas, kan det ju alltid av myndigheten infordras. Yad angår de i första stycket av 1927 års förslag omnämnda framställningarna till domstol, måste de passera överläkaren för att han skall få tillfälle att behandla framställning, som icke avser mål eller ärende, vari den intagne själv för talan, i enlighet med bestämmelserna rörande skrifter, ställda till offentliga myndigheter i allmänhet. För att detta skall tydligare klargöras har bestämmelsen härom flyttats till andra stycket, därvid den av länsstyrelsen i Malmöhus län framställda anmärkningen iakttagits. Beträffande slutligen i övrigt till myndigheter ställda framställningar har jag funnit de i yttrandena gjorda anmärkningarna böra föranleda till en återgång till gällande bestämmelser, enligt vilka sådan framställning, vilken sjukvårdsläkaren anser icke vara av beskaffenhet att böra omedelbart vidarebefordras, skall överlämnas till överinspektören, som har att pröva, huruvida vidarebefordran må tillåtas.

Med hänsyn till vad jag förordat angående överlämnande av utskrivningsmyndighet till medicinalstyrelsen och rätt att hos Kungl. Maj:t i statsrådet överklaga styrelsens beslut, har jag — samtidigt med att vad den av 1926 års sakkunniga föreslagna paragrafen innehåller om sinnessjuknämnden uteslutits — förordat rätt för intagen att utan censur rikta framställningar jämväl till Kungl. Maj:t. Ehuru de föreslagna bestämmelserna lära medföra, att Kungl. Maj:t ej skall kunna till provning upptaga annan framställning rörande utskrivning än sådan, som innefattar i laga ordning anförda besvär över ett av medicinalstyrelsen meddelat beslut, lärer det dock icke kunna undvikas, att Kungl. Maj:t i egenskap av klagoinstans själv bör få tillfälle att pröva, huruvida framställning innefattar dylika besvär eller icke.

15 §.

Mot de bestämmelser, som i 1927 års förslag reglera frågan om vem som skall vidkännas kostnaden för vård å sinnessjukhus, hava i de avgivna yttrandena anmärkningar ej framställts i vidare mån än att direktionen för Strängnäs hospital beträffande det föi-eslagna stadgandet om att den intagne såsom regel ej skall ansvara för berörda kostnad i fall, då intagningen befunnits

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 89

omotiverad, yttrat, att detta stadgande syntes nog så rimligt, men skulle kunna åstadkomma stor skada, i det att det skulle avskräcka från åtagande av sjukvårdsavgiften och därmed försvåra den sjukes intagning. Enligt direktionens förmenande borde den, som iklätt sig ansvaret för sjukvårdsavgifterna, under alla omständigheter kunna påräkna ersättning av den intagne, denne obetaget att föra skadeståndstalan i vanlig ordning.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har anmärkt, att bestämmelserna i förevarande paragraf, vilkas humana syfte förbundet tillfullo uppskattade, innebure en inskränkning av bestämmelserna i 62 § i lagen om fattigvården, varför förbundet ifrågasatte en hänvisning i sistnämnda lagrum till det föreliggande lagförslaget.

Då man säkerligen — åtminstone så vitt man kan döma av hittillsvarande erfarenhet — mycket sällan har att räkna med en utskrivning, föranledd av att vårdbehov ej från början förelegat, torde de av direktionen för Strängnäs hospital framförda farhågorna knappast hava praktisk betydelse. Än mindre blir detta fallet, om, på sätt 1926 års sakkunniga förordat i de av dem föreslagna administrativa bestämmelserna, ansvarsförbindelse för vårdkostnad icke skall bliva obligatorisk annat än för s. k. rumspatient. Vid nämnda förhållanden och då 1927 års förslag i avseende å förevarande paragraf synes från materiellt-rättslig synpunkt riktigt, har direktionens anmärkning icke godtagits. Till den av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet framställda anmärkningen torde jag få återkomma i annat sammanhang.

16 §.

Jag har redan tidigare vid 8 § framhållit, att rätten att göra ansökning om intagning lämpligen måste kompletteras med en befogenhet för den ansökningsberättigade att genom läkarundersökning få konstaterat, huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger eller icke.

Direktionen för Uppsala hospital och asyl har emellertid gjort gällande, att det kunde innebära vissa vådor att låta avlägsna släktingar föranstalta om läkarundersökning med förbigående av mera närstående anförvanter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, under erinran om risken för missbruk av rätten att föranstalta om undersökning, framhållit, att det icke ens antyddes, huru det skulle konstateras, att tecken till sinnessjukdom förmärkts, ehuru undersökningen otvivelaktigt innefattade ett allvarsamt ingrepp i den personliga friheten, vilket till och med kunde genomföras medelst handräckning av offentlig myndighet.

Med hänsyn till de obehag och det besvär, som åtgärder för annans intagande å sinnessjukhus medföra, är det praktiskt sett föga sannolikt, att någon anförvant skall vilja utan alldeles särskilda skäl taga initiativet till en läkarundersökning i fall, da närmare anförvant finnes. Någon inskränkning av anförvanternas befogenhet att påkalla läkarundersökning torde därför ej erfordras. För läkarundersökningens genomförande lärer något tvång ej utan vidare fa användas av den ansökningsberättigade. Erfordras tvångsåtgärder, har vederbörande läkare enligt 54 § i 1927 års förslag (51 § i förevarande förslag) att påkalla polismyndighetens biträde. För att sådant skall lämnas måste givetvis för polismyndigheten genom läkarens eller hans uppdragsgivares

Departements

chefen.

Yttranden öcer 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

1927 ars förslag.

Yttranden över 1927 ars förslag.

Departements-

chefen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

försorg klargöras, att behov av läkarundersökning föreligger. I denna polismyndighetens prövning torde ligga ett tillräckligt skydd mot missbruk av rätten att påkalla undersökning, och jag har därför icke ansett mig böra förorda någon saklig ändring i 1927 års förslag på förevarande punkt.

3 kap. Om utskrivning från sinnessjukhus.

Terminologiskt förekommer i 1927 års förslag den inkonsekvensen, att den på sjukvård släkaren ankommande åtgärd, som enligt förslagets 21 § betecknas såsom skiljande från sinnessjukhus, erhållit benämningen »utskrivning», då den vidtages av sinnessjuknämnden. För att undvika denna inkonsekvens och då det även i övrigt synts mig lämpligt, att samtliga regler angående observation upptagas i ett och samma kapitel, har jag flyttat bestämmelsen om rätt att påkalla den högre myndighetens — enligt förevarande förslag medicinalstyrelsens — prövning av kvarhållandets berättigande vid observation till observationskapitlet, varav blivit en följd att observationsoch utskrivningskapitlen måst byta plats.

17 §.

Förevarande paragraf motsvaras av 26 § i 1927 års förslag och överensstämmer med denna, så vitt angår de i förevarande paragrafs andra punkt upptagna reglerna för utskrivning av till hälsan återställd eller förbättrad sinnessjuk. Mot förevarande paragrafs första punkt svarar åter i 1927 års förslag en bestämmelse, enligt vilken den, som för vård intagits å sinnessjukhus men befunnits icke hava varit i behov av vård å sådant sjukhus, ofördröjligen skall utskrivas från sjukhuset.

Mot bestämmelserna i berörda 26 § har i de avgivna yttrandena ej förekommit erinran i vidare mån än att länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagit ett stadgande om att tillfrisknad — vilken ju enligt paragrafen skall utskrivas, där ej anstånd finnes påkallat av omsorg för den intagne och denne ej uttryckligen påyrkar utskrivning — skall erhålla kännedom om sakläget, så att han icke må sakna vetskap om sin rätt att göra uttalande i frågan.

Redan vid behandlingen av 12 § har omnämnts, att i förevarande paragraf gjorts en ändring i syfte att fastslå, att, därest sjukvårdsläkaren ej kommer till samma resultat som den läkare, vilken utfärdat vårdattest eller i 11 § 2 eller 3 mom. avsett intyg, utskrivning omedelbart bör ske. Endast på detta sätt kan man enligt mitt förmenande uppehålla principen om två läkares samstämmande förklaring om behov av vård å sinnessjukhus såsom förutsättning för tvångsintagning.

Den avfattning, som givits förevarande paragraf, torde komma att få en viss återverkan på användningen av det i fjärde kapitlet reglerade nya institutet tvångsintagning för observation. Överväger polismyndighet en ansökan om intagande av person, som uppenbarligen är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv - i detta fall kan intagning för observation begäras enligt 28 § — har polismyndigheten, därest det ej är alldeles klart, att sinnessjukdom eller sinnesslöhet föreligger, all anledning att, även om vård-

Kungl, Majlts proposition nr H7. 91

attest eller i II § 2 eller 11 inom. avsett intyg skulle kunna erhållas, påkalla intagning för observation. Skulle vårdattest eller läkarintyg av nyss berörd art hava meddelats, bör likväl polismyndigheten, med hänsyn till risken att sjukvårdsläkaren ej godtager attesten eller intyget, hava möjlighet att reservationsvis begära intagning för observation. För att i detta fall icke dubbla intagningshandlingar skola bliva nödvändiga, måste emellertid ordnas så, att vårdattest, respektive här omförmält intyg, och levnadsberättelse kunna ersätta motsvarande i 29 och 32 §§ föreskrivna handlingar, nämligen observationsattesten och uppgifterna för observation.

Den av länsstyrelsen i Södermanlands län framställda anmärkningen har jag icke ansett mig böra iakttaga. Särskilt med hänsyn till sådana gränsfall, i vilka redan en antydan om att vederbörande bör lämna sinnessjukhuset kan framkalla en mycket stark oro, torde det vara all anledning att på denna punkt giva läkaren fria händer.

18 §.

Från den mot förevarande paragraf svarande 27 § i 1927 års förslag avviker paragrafen därutinnan att dels ordet »uppenbarligen» insatts i första stycket och dels andra styckets andra punkt tillfogats.

Mot bestämmelserna i berörda 27 § hava erinringar framställts i vissa utlåtanden.

Direktionen för Strängnäs hospital har sålunda anfört : Utskrivning enligt första stycket av person, som avsåges i andra stycket, borde icke vara utesluten. Utskrivning kunde sålunda medgivas oförbättrad vårdbehövande, för vars vård utom sjukhuset det på tillfredställande sätt vore sörjt, men där vådligheten för annans personliga säkerhet upphört eller kunde väntas bliva utan betydelse vare sig genom förändring i det psykiska tillståndet (t. ex. inträdd domens med utpräglad passivitet) eller rent yttre omständigheter (kroppslig nedkommcnhet, betryggande tillsyn, annan miljö o. s. v.).

Medicinalstyrelsen har instämt i den nyss refererade anmärkningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att det kunde ifrågasättas, huruvida det, vad straffriförklarade angår, funnes skäl för att under alla förhållanden lägga hinder i vägen för definitiv utskrivning av vårdbehövande sinnessjuk, för vars vårdande utom sjukhuset vore tillfredsställande sörjt, allenast på den grund, att vederbörande för måhända lång tid sedan begått något tilläventyrs med allenast bötesstraff belagt brott. I allt fall saknades enligt länsstyrelsens förmenande anledning att göra åtskillnad mellan intagens lagförda och icke lagförcla handlingar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förordat, att förutsättningarna för sinnessjuks utskrivning till beredande av plats för mera vårdbehövande väsentligt skärpas, särskilt i det fall, att det icke vore sörjt för tillfredsställande vård utom sjukhuset. Med de föreslagna bestämmelserna kunde det enligt länsstyrelsens mening lätt inträffa, att den redan intagne finge vika för en sjuk, som vid intagandet befunnes icke vara i större behov av vård.

1926 års sakkunniga hava motiverat sitt förslag att förbjuda utskrivning av vårdbehövande straffriförklarade och sjuka, som begått mot annans personliga säkerhet riktade, men ej beivrade brottsliga gärningar, därmed, att med hänsyn till risken att dylika personer vid utskrivning komme att begå nya brott, en provning enligt nu ifrågavarande bestämmelser alltid skulle leda till ett

1927 års förslag.

Yttranden över 1927 ars förslag.

Departements-

chefen.

1927 års förslår/.

Yttranden över 1927 års förslag.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

negativt resultat. Bakom detta uttalande torde väl den tanken ligga, att det allmänna i detta fall icke kan nöja sig med de garantier för erforderlig vård, som av den sjuke närstående kunna erbjudas. Denna tankegång har jag för min del funnit riktig. Även från en annan synpunkt är ett dylikt förbud önskvärt. Skulle straffriförklarad kunna definitivt uttagas, så snart tillfredsställande vård erbjödes, vore det fara värt, att förmögna straffriförklarade relativt snart skulle uttagas från sinnessjukhusen och överlämnas till privata vårdare. Eu sådan möjlighet skulle otvivelaktigt, ehuru vistelsen a sinnessjukhuset icke i egentlig mening har karaktären av en samhällets reaktion mot brottet, kunna föranleda en känsla av olikhet inför lagen. Yad sålunda anförts utgör ock anledningen till att den inkonsekvens, som här liksom i 1927 års förslag förefinnes i avseende å verkningarna av lagförda och icke lagförda brott, kunnat godtagas.

Det nu sagda äger emellertid näppeligen tillämpning i det fall, att här avsedd sinnessjuk, efter att hava tillfrisknat och slutligt utskrivits, ånyo varder intagen för vård å sinnessjukhus utan att han ånyo straffriförklarats eller begått i stadgandet avsett brott. I detta fall lärer ett förbud mot utskrivning, innan vårdbehovet upphört, vara ur nyss angivna synpunkter motiverat allenast om återintagningen skett på grund av recidiv. Är åter anledningen till återintagningen en ny, måhända efter lång tid uppkommen sinnessjukdom, t. ex. en s. k. senil demens, torde näppeligen anledning till ett särställande förefinnas. Med hänsyn till det anförda har jag funnit mig böra förorda en föreskrift, enligt vilken det skall ankomma på överinspektören för sinnessjukvården att avgöra, i vilka fall aterintagen av här omförmäld art skall vara underkastad förbud mot utskrivning, så länge vårdbehovet ej upphört. Stadgandet har avfattats på sådant sätt, att överinspektörens beslut ej blir formellt beroende av om recidiv föreligger eller icke. Avfattningen möjliggör också stadgandets tillämpning å den, som under en tidigare vistelse å sinnessjukhus straffriförklarats eller begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat.

I anledning av den av länsstyrelsen i Uppsala län framställda anmärkningen har jag funnit viss jämkning av lagtexten böra vidtagas. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona, att graden av behovet av vård å sinnessjukhus är — i motsats till vårdbehovet i och för sig — beroende ej blott av den sjukes tillstånd utan jämväl av de förhållanden, vari den sjuke kan antagas komma i fall av utskrivning.

19 §.

Enligt motsvarande stadgande (28 §) i 1927 urs förslag kräves för försöksutskrivning ej såsom här, att den sjukes tillstånd icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, utan allenast, att fråga är om »stillsam» sinnessjuk. Vidare är såsom förutsättning för återintagning av försöksutskriven upptaget allenast, att av utskrivningsmyndigheten givna föreskrifter åsidosatts.

Länsstyrelsen i Uppsala län och direktionen för Uppsala hospital och asyl hava mot 28 § i 1927 års förslag anmärkt, att enligt densamma förutsätt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

ningar för sådan utskrivning blivit strängare än för slutlig utskrivning, varjämte! nämnda direktion påpekat, att uttrycket stillsam icke uteslöte farlighet och att den kanske samhäll sfarligaste av alla på svenska sinnessjukhus under de sista decennierna vårdade sinnessjuka ytligt bedömd kunde betecknas såsom stillsam.

De sålunda framställda anmärkningarna hava iakttagits vid avfattningen Dcpartementsav förevarande paragraf. chefen.

20 §.

Förevarande paragrafs första stycke motsvaras i 1927 års förslag av dess i»27 års 29 §, enligt vilken sinnessjuknämnden skulle hava den kompetens i utskriv- f0,*launingsfrågor, som förevarande förslag tillerkänner medicinalstyrelsen. Paragrafens andra och tredje stycken överensstämma med 30 § i 1927 års förslag.

Till motivering av sitt förslag anförde 1926 års sakkunniga bland annat följande: »Att de straffriförklarade erhållit eu särställning, beror framför allt på att prövningen av utskrivningsfrågor beträffande sådana är mera ansvarsfull och därför måste uppdragas åt en särskilt kvalificerad myndighet. Det gäller att undersöka, i vad mån en djdik kvalificerad prövning är motiverad beträffande andra sinnessjuka. Enligt gällande bestämmelser avses med straffriförklarad den, som, tilltalad för brott, på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kunnat till ansvar fällas; dock tillämpas enligt härskande praxis reglerna angående utskrivning av straffriförklarade endast, om den intagning, varom fråga är, skett i anledning av straffriförklaringen. 1923 års förslag går ut på att med straffriförklarad enligt gällande rätt skall jämställas dels den, som förövat eller gjort försök eller förberedelse till brottslig gärning av beskaffenhet att innebära fara för annans personliga säkerhet men som icke blivit straffriförklarad, dels ock envar, som någon gång blivit straffriförklarad eller som vid något tillfälle begått brott av nyss angiven art eller försök eller förberedelse därtill, och det oavsett om den brottsliga gärningen begåtts i sjukligt tillstånd eller före sjukdomens utbrott. Psykiatriska föreningen har med instämmande av medicinalstyrelsen i ämnet framställt ett förslag, som väl snarast torde vara något mera restriktivt än 1923 års förslag. Föreningen har nämligen förordat, att bestämmelserna angående straffriförklarade skola tillämpas dels i fråga om dem, som jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till ansvar fällas, och dels i fråga om andra sinnessjuka,. som på grund av sjukdomen visat brottsliga böjelser av beskaffenhet att innefatta allvarlig fara för annans personliga säkerhet och som ej blivit till hälsan återställda. På sätt i motiven till 1923 års förslag framhållits torde det vara välgrundat att med straffriförklarad jämställa den, som begått brottslig gärning av beskaffenhet att innefatta fara för annans personliga säkerhet men mot vilken på grund av hans sinnestillstånd rättsligt förfarande icke kunnat inledas, respektive, då fråga är om brott, som ej hör under allmänt åtal, vederbörande målsägande icke velat inskrida.

Genom ett sådant jämställande skulle uppenbarligen en inkonsekvens i gällande regler avlägsnas. Visserligen skulle ej heller efter eu så beskaffad ändring reglerna bliva alldeles konsekventa, i det att, om det brott, som på grund av omständighet av nyss angiven art icke blivit föremål för beivran, varit riktat mot annat än personlig säkerhet, t. ex. utgjort ett egendomsbrott, gärningsmannen skulle bliva underkastad strängare regler, om straffriförklaring ägt rum. Denna inkonsekvens, som för övrigt vidlåder jämväl psykiatriska föreningens förslag, är dock otvivelaktigt mindre betänklig än den nu förefintliga, och det kan åtminstone ifrågasättas, huruvida de strängare reglerna

94 Yttranden över 1927 dvs förslag.

Kungl Maj:ts proposition nr 87.

äro behövliga i avseende å straffriförklarade, som icke begått brott mot person. En förutsättning för det sålunda förordade jämställandet är emeltid, att någon tvekan i det särskilda fallet ej föreligger angående vederbörande patients brottslighet. Någon slags prövning av därom föreliggande bevisning bör givetvis icke få förekomma. I följd härav föreslås, att med straffriförklarad skall jämställas den, som ostridigt begått mot annans personliga säkerhet riktad brottslig gärning, vilken på grund av hans sinnesbeskaffenhet icke blivit beivrad. Har den, som enligt vad sålunda föreskrivits skall vara underkastad de strängare utskrivningsreglerna, efter utskrivning ånyo intagits å sinnessjukhus, synes konsekvensen kräva, att han även under förnyad sjukhusvistelse är underkastad berörda utskrivningsregler. Även på denna punkt hava alltså de sakkunniga kunnat ansluta sig till 1923 års förslag. Vad åter angår frågan, om med straffriförklarad bör jämställas sinnessjuk, som under sjukdomens inflytande visat sig farlig för annans personliga säkerhet men utan att det därvid kommit till handling, som är i lag belagd med straff, kunna otvivelaktigt skäl åberopas såväl för det av 1923 års" sakkunniga framlagda förslaget som för psykiatriska föreningens förslag. Visserligen skulle det såväl med det förra som i all synnerhet med det senare bliva förenat med vissa svårigheter att i det konkreta fallet avgöra, om en viss sinnessjuk borde vara underkastad de vanliga utskrivningsreglerna eller de för straffriförklarade gällande. Men då olägenheten av att avgränsningen icke bleve alldeles klar skulle inskränka sig till att de ifrågavarande sinnessjuka i ett eller annat fall skulle komma att utskrivas i enlighet med de för sinnessjuka i allmänhet gällande reglerna, torde berörda anmärkning icke kunna anses avgörande. Av större betydelse är enligt de sakkunnigas mening, att såväl det ena som det andra förslaget skulle medföra en avsevärd ökning av den föreslagna sinnessjuknämndens arbetsbörda och att den organisation av sinnessjuknämnden, som av de sakkunniga förordats, med all sannolikhet icke skulle bliva tillräcklig. Skulle man åter vilja bibehålla medicinalstyrelsens befattning med utskrivning av straffriförklarade, skulle detta efter allt att döma bliva omöjligt utan en ej oväsentlig förstärkning av styrelsens arbetskrafter. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga funnit sig icke böra förorda något av nu berörda förslag.»

I förevarande spörsmål bär direktionen för Strängnäs hospital anfört: Avfattningen av 27 § andra stycket syntes alltför rigorös aven i nu föreliggande förslag, som dock innebure en betydande modifikation till de sinnessjukas favör, jämfört med motsvarande bestämmelser i 1923 års förslag. Det vore givetvis önskvärt att finna objektiva och koncisa kriterier på förhandenvaron av sådana omständigheter, som gjorde en utskrivning riskabel för den allmänna säkerheten, med detta torde dock icke vara möjligt. Slopande av förutgången straffriförklaring som grund för skärpta bestämmelser borde icke ifrågasättas. För övriga fall borde föreskrifter av mera allmän art meddelas, såsom att sinnessjuknämnden ägde rörande viss patient på förhand betinga sig prövningsrätt beträffande hans utskrivning, att överinspektören finge sig ålagt att hos sinnessjuknämnden göra anmälan rörande fall, som ansåges böra bedömas av nämnden eller att sjukvårdsläkaren ålades att underställa nämnden prövningen av utskrivning, där det på grund av patientens sinnesbeskaffenhet eller föregående funnes uppenbar anledning att med hänsyn till fara för annans personliga säkerhet iakttaga särskild varsamhet i fråga om utskrivningen.

Medicinalstyrelsen har instämt i vad sålunda föreslagits.

95 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Kravet på att till skydd för samhället vissa utskrivningsfrågor skola över- Dopartement»liimnas till en särskilt kvalificerad högre utskrivuingsmyndighet får icke drivas för langt. Det skulle uppenbarligen icke vara önskvärt, att utskrivningarna väsentligen koncentrerades till denna högre myndighet, alltså enligt förevarande förslag medicinalstyrelsen. Därigenom skulle sjukvårdsläkarna komma ifran en betydande del av det ansvar för sjukvården, som rätteligen bör åligga dem, samt utskrivningsfrågornas avgörande fördröjas. Den utvidgning av den högre utskrivningsmyndighetens behörighet, som av 192(1 års sakkunniga föreslagits, är högst betydande, och en inskränkning är därför önskvärd. Vid en sådan torde det emellertid vara nödvändigt att utgå ifrån att de, som intagits i anslutning till straffriförklaring, måste vara underkastade medicinalstyrelsen såsom utskrivuingsmyndighet. Att med dessa straffriförklarade måste — åtminstone med den modifikation, som förordats av 1926 års sakkunniga — jämställas de, som intagits efter att eljest hava begått brott eller som begått brott under sjukhusvistelsen, synes mig likaledes ofrånkomligt. Däremot har jag liksom i fråga om det närliggande fall, som behandlas i 18 § andra stycket, icke funnit tillräckliga skäl före- I’nna för att låta den, som före en tidigare utskrivning begått brottslig gärning, vara för all framtid undantagslöst underkastad ifrågavarande utskrivningsregler. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att medicinalstyrelsen icke skall såsom första instans hava befattning med utskrivning av andra intagna än sådana, som icke må utskrivas enligt 18 § andra stycket. Det resultat, vartill jag sålunda kommit, ansluter sig tydligen ganska nära till det andra av de av direktionen för Strängnäs hospital förordade alternativen.

21 §.

Innehållet i 21 är med avvikelser, som följa av vad jag tidigare för- Departements-

ordat, hämtat från 31 § i 1927 års förslag. Utöver motsvarighet till här upp- chefen' tagna stadganden innehåller berörda 31 § jämväl föreskrifter om att sjukvårdsläkaren skall vid anmälan enligt första stycket foga eget utlåtande och vissa å sjukhuset förvarade handlingar samt att dylikt utlåtande och nämnda handlingar skola infordras, då anmälan enligt andra stycket gjorts av överinspektören. Dessa föreskrifter hava synts mig lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.

22 §.

Förevarande paragraf motsvarar 32 § i 1927 års förslag, som emellertid m, års alltid kräver skriftlig form för framställning om utskrivning, som göres av förslag. annan än den intagne.

I sitt yttrande över nämnda förslag har medicinalstyrelsen förordat, att Yttrande framställning om utskrivning alltid må kunna vara muntlig. Medicinalsty- över 1927 års relsen har vidare anmärkt, att andra förhållanden än det av 1926 års sak- förslag. kunniga i sin motivering omnämnda eller att en verklig förbättring i den intagnes hälsotillstånd inträtt, kunna inträffa, som motivera en utskrivning innan fyra månader förflutit från det framställning om utskrivning avslagits, samt att därför den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om förbud

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

att under nämnda tid göra ny framställning om utskrivning borde uteslutas.

Departements- Den första av de av medicinalstyrelsen gjorda anmärkningarna har synts chefen. mig riktig, så vitt avser hos sjukvårdsläkaren eller överinspektören gjord framställning om utskrivning. Framställning, som göres hos medicinalstyrelsen, torde åter alltid böra vara skriftligt avfattad. I enlighet med det sagda har ändring vidtagits i paragrafen.

Yad angår den senare av anmärkningarna må erinras om att förslaget allenast innebär, att den intagne, hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller den, som är ansvarig för kostnaden för den intagnes vårdande, icke må hos den högre utskrivningsmyndigheten göra ny framställning om utskrivning under den fyramånadersperiod, som infaller näst efter ett i anledning av framställning från någon av dem meddelat avslagsbeslut. Sjukvårdsläkaren och överinspektören äro sålunda oförhindrade att på grund av vilken som helst av de i förslaget stadgade materiella utskrivningsanledningarna under ifrågavarande tid hos medicinalstyrelsen påkalla utskrivning. Någon större risk för att ett legitimt utskrivningsbeliov icke tillgodoses synes därför ej föreligga. Å andra sidan torde det vara väl motiverat, att man söker förhindra, att intagen, måhända dag efter dag, under lång tid i följd insänder nya framställningar - något, som erfarenheten av nu gällande bestämmelser giver anledning att befara. Jag har med hänsyn till det anförda icke funnit mig kunna godtaga ifrågavarande anmärkning. Det må för övrigt i detta sammanhang erinras om att den påtalade restriktionen i rätten att begära utskrivning hos den högre utskrivningsmyndigheten, synbarligen från 1923 års förslag, upptagits jämväl i det förut omnämnda danska förslaget.

Yttrande över 1927 drs förslag.

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

23 §.

Mot vad 1926 års sakkunniga i den mot denna paragraf svarande 33 § i 1927 års förslag föreslagit om förbud att under viss tid till sinnessjuknämnden hänskjuta utskrivningsfråga, då sjukvårdsläkaren avslagit begäran om utskrivning, har medicinalstyrelsen gjort enahanda anmärkning som mot motsvarande bestämmelser i 32 § i de sakkunnigas förslag.

Härutinnan hänvisas till det vid 22 § sagda.

24- 26 §§.

Förevarande paragrafer överensstämma, frånsett ändringar, som föranletts av vad jag tidigare anfört, med 37, 38 och 40 §§ i 1927 års förslag. I detta sammanhang anmärkes, att jag ansett motsvarighet till de bestämmelser, som i 35 och 36 §§ i 1927 års förslag meddelats om förfarandet hos sinnessjuknämnden, lämpligen böra medddelas i administrativ ordning.

4 kap. Om observation å sinnessjukhus.

I följd av att samtliga bestämmelser om observation sammanförts i förevarande kapitel, har kapitlets rubrik, enligt 1927 års förslag »Om intagning å sinnessjukhus för observation», måst ändras.

A ungt. Maj:ts proposition tir 87.

‘IT

"2,1 §.

Emct den - o^egjänsade rätt, som i den mot förevarande paragraf sva- ' ‘ 8 1 J9L7 års förslag tillerkännes eu var att göra ansökan om sitt intagande å sinnessjukhus för observation, har direktionen för Lund/t hospital och asyl anmärkt, att 192(5 års sakkunniga icke syntes hava observerat, att de därigenom inrättat en väg för åtalad att i viss mån göra sig oberoende av domstolens mening att observation icke skall ske; frivillig mtagning för observation borde icke få gälla för brott åtalad persons till rakneligliet.

I denna anmärkning har medicinalstyrelsen instämt.

Yttranden över 1927 år» för »la tf.

Enligt gällande rätt tinnes intet hinder för tilltalad att själv söka åstad- Departementskonima utredning om att han vid brotts förövande icke varit i straffrättslig ohefcnmening tillräknelig. Denna utredning måste givetvis åstadkommas genom 11‘t.5g av läkare, och anledning torde icke föreligga att förhindra tilltalad att söka åstadkomma sådant intyg genom att i observationssyfte låta sig intaga på allmänt eller enskilt sinnessjukhus. Värdet av ett sålunda erhållet intyg har rätten uppenbarligen att pröva efter vanliga regler. Skulle intyget leda till att rätten, tilläventyrs med frångående av ett tidigare beslut, förordnar oin rättspsykiatrisk undersökning, lärer väl däremot intet vara att invanda. Någon inskränkning i möjligheten att påkalla observation har därför — såsom jämväl framgår av 43 § sista stycket — icke föreslagits. Här må emellertid erinras om att den, som begär att bliva intagen för observation, icke har någon som helst rätt att bliva intagen och i all synnerhet icke att bliva omedelbart intagen; frågan härom är att avgöra för statliga och väl också kommunala anstalters del enligt de i administrativ ordningutfärdade bestämmelser, som skola reglera ordningen för intagning, och för enskilda anstalter efter vad vederbörande innehavare finner lämpligt.

§•

Medicinalstyrelsen har förordat samma ändring i den mot förevarande paragraf svarande 18 § i 1927 års förslag som »i fråga om 11 § tredje stycket», vilket torde mnebara, att med den, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, skall jämställas den, som är på annat sätt samhällsiarhg.

Yttrande över 1927 ars förslag.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna innefatta ett nytt, av Departementssamhällets intressen motiverat ingrepp i individens personliga rättssfär. Det ehtfe"torde därvid vara skäl att gå fram med största försiktighet. Att man kan gå så långt som i 1927 års förslag förordats, därom torde alla vara ense.

I tvidgade man däremot bestämmelserna till att avse alla, som på ett eller annat sätt vore »samliällsfarliga», skulle man med hänsyn till svårigheten att bestamma det synnerligen vaga begreppet »samhällsfarlighet» lätt nog kunna träffa fall, för vilka bestämmelsen icke alls vore avsedd. Med hänsyn härtill och då det samhällsbeliov, som föranlett den föreslagna bestämmelsen, i allt väsentligt torde vara tillgodosett genom densamma, har jag icke ansett mig kunna förorda någon ytterligare utvidgning av stadgandets tillämplighetsområde.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 samt. 70 haft. (Nr 87.)

3203 33 7

1927 års förslag.

Yttrande över 1927 års förslag.

partements-

chefen.

Yttranden över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

Yttrande avel 1927 års förslag.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

29 §.

Denna paragraf avviker sakligt från den mot densamma svarande 19 § i 1927 års förslår/ blott därutinnan, att sista stycket i 1 mom. tillagts.

Medicinalstyrelsen bar i sitt yttrande ifrågasatt, buruvida ej den tid, som bögst må förflyta emellan observationsattestens utfärdande och ansökningen om intagning för observation, borde förkortas från en månad till tio dagar.

Då någon anledning icke torde föreligga till antagande, att den attestgivande läkarens omdöme icke skall äga giltighet under lika lång tid som i fråga om vårdattest, bar jag icke funnit skäl att genom en minskning av ifrågavarande tid tvinga polismyndigheten att anskaffa ny observationsattest i de undantagsfall, då ansökning om intagning av någon anledning icke anses böra göras omedelbart. Normalfallet blir nämligen med all säkerhet, att ansökningen göres omedelbart efter det observationsattesten utfärdats.

Beträffande det tillagda stycket kan jag hänvisa till vad jag yttrat vid 17 §.

30 §.

Förevarande paragraf motsvarar 20 § i 1927 års förslag.

Medicinalstyrelsen har — under erinran om att det låge i sakens natur, att för observation intagen skulle, så fort förhållandena det medgåve, bliva föremål för undersökning, ofta långt tidigare än inom 48 timmar — gjort gällande, att det vore onödigt att precisera någon viss tid för den första undersökningen.

Direktionen för Västerviks hospital har förordat, att observationstiden ej skall börja löpa förrän från den dag, då alla föreskrivna handlingar inkommit.

Ehuru jag är ense med medicinalstyrelsen om att den första undersökningen av observationspatient bör ske så fort förhållandena det medgiva, anser jag dock icke motiverat att borttaga den föreslagna garantin för att observationstiden i sådana fall, där en specialist till äventyrs omedelbart kan se, att ett misstag föreligger, icke får överstiga två dygn.

Då sjukvårdsläkaren lärer kunna företaga åtskilliga undersökningsåtgärder även utan tillgång till prästbevis och uppgifter för observation samt den intagne icke skäligen bör vara pliktig att underkasta sig en förlängning av observationstiden på grund av ett dröjsmål från myndigheternas sida, bär jag icke ansett mig kunna godtaga den av direktionen för Västerviks hospital framställda anmärkningen.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 21 § i 1927 års förslag.

Direktionen för Vänersborgs hospital och asyl har i sitt yttrande över nämnda förslag anmärkt, att den tid —- 48 timmar från det underrättelse om observationens utgång avsänts — som polismyndighet har till sitt förfogande för att eventuellt omhändertaga observationspatient, som icke befinnes behöva vård å sinnessjukhus, är för kort.

Kungl. Maj:ts proposition nr 37. <)<)

Att i fall, da intagning skett på föranstaltande av polismyndigheten i den ort. där sinnessjukhuset är beläget, polismyndigheten bör vara i stånd att under eu tid av två dygn avgöra, om den intagne skall omhändertagas och därjämte verkställa omhändertagandet, torde vara ställt utom tvivel. Och da polismyndighet på annan ort enligt den föreslagna bestämmelsen kommer att genom telegram- eller telefonmeddelande erhålla underrättelse om observationens utgång sa gott som omedelbart och kan påkalla ortsmyndighetens biträde för omhändertagandet, synes mig jämväl i andra fall än det först omnämnda den föreslagna tiden fullt tillräcklig.

32 §•

Innehållet i paragrafen är hämtat från 22 § i 1927 ars förslag, som emellertid saknar motsvarighet till stadgandet i andra stycket under 3).

Beträffande det i andra stycket tillagda stadgandet hänvisas till det vid IT § sagda.

33 §.

Enligt 1923 års förslag skulle, där anledning funnes att förmoda, att å tvångsarbetsanstalt eller annan dylik anstalt intagen vore sinnessjuk, anstaltens styrelse eller föreståndare kunna, med åberopande av läkarintyg rörande den intagne, påkalla hans överflyttande till hospital för observation.

Mot denna bestämmelse anmärktes från överläkarhåll samt av medicinalstyrelsen, att intet behov av undantagsbestämmelser rörande här ifrågavalande personer förelåge vitan att inträde för desamma å sinnessjukhus borde sökas på vanligt sätt.

1927 års förslag (23 §) överensstämmer med förevarande förslag och kräver alltså för tvångsintagning för observation av den, som är intagen å tvångsanstalt, enahanda materiella förutsättningar som för annan dylik intagning; särregler upptagas sålunda blott på den grund, att det ansetts böra vara anstaltsmyndighetens och icke polismyndighetens sak att föranstalta om intagningen.

Direktionen för Strängnäs hospital har i sitt yttrande över 1927 års för- „ a8 8Jort gällande, att i nu avsett fall intagning för observation överhuvud äi onödig och att de ifragavarande anstalterna böra kunna ombesörja erforderlig tillsyn och behandling, till dess sinnessjukdom vore konstaterad eller interneringen skulle upphöra.

Medicinalstyrelsen har ansett denna anmärkning riktig.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt ä Bona har däremot förordat 1923 års förslag och till stöd härför anfört följande: Vid allmän uppfostringsanstalt, elit unga personer hänvisades bland annat på grund av de iakttagelser som vid förundersökning och domstols prövning eller eljest gjorts beträffande deras sinnesbeskaffenhet, kunde sådana gränsfall förekomma, vid vilka en förnyad eller en mera ingående undersökning av vederbörandes sinnesbeskaffenhet visade sig erforderlig för att med psykiatrisk sakkunskap skulle kunna avgöras, om sådan bildbarhet finge anses föreligga, att tillräckliga föi utsättningar för den fostran och utbildning, som allmän uppfostringsanstalt voreavsedd att giva, förefunnes. Vid anstalten hade hittills förekommit tall, dar tveksamhet rått hos de psykiatriskt sakkunniga, vilka haft fallen vinder ^ omprövning, huruvida sinnessjukhuset eller anstalten varit den för den vardbehövande bäst lämpade platsen. Med den oberäknelighet i själs-

Departements-

chefen.

1927 års förslag.

Departements-

chefen.

1923 dru förslag.

1927 års för- *lay.

Yttranden över 1927 års för-

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

Yttranden över 1927 ars för-

slag-

100 Kungl. May.ts proposition nr 87.

utvecklingen, som ofta utmärkte de åldersklasser, med vilka den allmänna uppfostringsanstalten hade att göra, måste det vara en fördel, att sådan observation, varom nu vore fråga, bleve möjlig även där den, som förmodades vara sinnessjuk, icke vore vådlig för sig eller andra.

Med hänsyn till arten av det människomaterial, som omhändertages å de olika slagen av tvångsanstalter, är det naturligt, att tvekan ej sällan måste uppstå, huruvida ej den ene eller den andre av de där intagna rätteligen borde hava sin plats å sinnessjukhus. För sinnessjukhusens del skulle det emellertid vara förenat med ej oväsentliga olägenheter att för observation mottaga alla dylika individer, av vilka de flesta sannolikt skulle visa sig antingen, ehuru psykiskt undermåliga, icke vara i behov av vård å sinnessjukhus eller ock icke mera än det stora flertalet exspektanter erfordra sådan vård. Då därtill kommer, att dylika individer, så vitt de icke äro farliga, utan svårighet torde kunna vara omhändertagna å de tvångsanstalter, varom här är fråga, har jag icke ansett mig böra förorda en återgång till 1923 års förslag. Å andra sidan är att märka, att möjligheterna att å ifrågavarande anstalter genomföra en psykiatrisk undersökning i allmänhet äro ganska begränsade samt att åtskilliga av anstalterna icke eller i ringa grad äro rustade att omhändertaga personer, som äro farliga för andra. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra i förevarande paragraf utan ändringar i här berörda avseenden upptaga bestämmelserna i 23 § i 1927 års förslag.

34—35 §§.

I förevarande paragrafer har jag i enlighet med vad jag yttrat vid rubriken till 3 kap. utan saklig ändring upptagit vad 34 och 40 §§ i 1927 års förslag innehålla angående hänskjutande till högre myndighet av frågan om befogenheten av kvarhållande för observation samt om rätt för intagen, som vill göra sådant hänskjutande, att erhålla tillfälle till erforderliga skrifters uppsättande. Därjämte har i 34 § intagits föreskrift om att, då medicinalstyrelsen i anledning av hänskjutande, som nyss nämnts, förordnar om intagens skiljande från sinnessjukhus, enahanda åtgärder skola vidtagas som då sådant förordnande meddelas av sjukvårdsläkaren.

36 ij.

Förevarande paragraf motsvarar 24 § i 1927 års förslag.

Mot vad sistnämnda paragraf innehåller angående för observation intagens rätt att skriftväxla med utomstående hava i de avgivna yttrandena allenast två anmärkningar framställts.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda anmärkt, att det syntes tveksamt, huruvida en åtskillnad i fråga om skriftväxlingsrätten borde göras emellan den, som intagits för vård, och den, som intagits för observation, och att det i varje fall ej finge anses önskvärt, att en för observation å sinnessjukhus intagen finge rätt att utan någon som helst censur av vederbörande läkare avsända skrivelser till vilken som helst offentlig myndighet.

Länsstyrelsen i Gotlands län åter har funnit det tvivelaktigt, huruvida det kunde vara nödigt eller lämpligt att underkasta den, som intagits för

101 Kanyl. Maj:ts proposition nr 87.

observation, så sträng kontroll »om <len föreslagna, samt ifrågasatt, Iniruvida det vore lämpligt att hindra vidarebefordran därför, att handling vore oredigt avfattad eller innehölle något uppenbart osant. I sistnämnda fall kunde det enligt länsstyrelsens mening vara tillräckligt, att läkaren försåge handlingen med anteckning därom.

Undei erinran om vad jag tidigare anfört beträffande behövligheten •XV Departementslagform för ifrågavarande bestämmelser vill jag här framhålla, att de tvångs- fhcfcnåtgärder, vilka ma vidtagas mot den, vilken allenast är misstänkt för sinnessjukdom, givetvis icke få göras strängare än som av hänsyn till det allmännas intressen och ändamålet med intagningen med nödvändighet erfordras.

Da 1926 års sakkunnigas förslag synes mig utarbetat i enlighet med de sålunda angivna principerna, har jag här utan saklig ändring upptagit bestämmelserna i berörda förslags 24 §.

:57 §.

I de över 1927 års förslag infordrade yttrandena hava några anmärkningar Departcmentsicke förekommit mot förslagets bestämmelser angående skyldighet att vid- chefcnkännas kostnaden för observation (25 §). Dessa bestämmelser innehålla, bland annat, att, om den, som tvångsvis intagits för observation, vid observationen icke befunnits vara i behov av vård å sinnessjukhus, kostnaden för observationsvistelsen skall gäldas av statsverket. För det fall, att obseivationen ägt rum å statsanstalt, hava 1926 års sakkunniga sedermera i sitt förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket föreslagit, att statsverkets ifrågavarande skyldighet skall fullgöras på det sätt, att avgift för observationsvistelsen ej utgår. För det fall åter att observationen äger rum a anstalt, tillhörig stad, som övertagit hela sin sinnessjukvård, torde det jämväl böra ankomma på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser angående sättet för fullgörandet av ifrågavarande, statsverket åliggande skyldighet. Dessa bestämmelser torde böra gå ut på att vederbörande statsmy ndighet skall hava att pa styrkt rekvisition utbetala vanlig avgift på dylik anstalt. Ett bemyndigande att meddela här avsedda bestämmelser liar emellertid synts mig böra inryckas i förevarande paragraf, som motsvarar förberörda 25 § i 1927 års förslag.

5 kap. Om förhör angående å sinnessjukhus intagen person.

38 §.

Innehållet i förevarande paragraf är hämtat från 41 § i 1927 års förslag. Yttranden över

Beträffande bestämmelserna om, vid vilken domstol förhör angående å w.27 års sinnessjukhus intagen skall äga rum, har Göta horrätt föreslagit, att för fSr,la9-

undvikande av onödigt stora kostnader borde iakttagas, att därest den, som skulle horas, uppehölle sig å ort, som lyder under landsrätt, förhöret skulle kunna hållas förutom vid häradsrätten i det tingslag, vartill orten liörde, även vid häradsrätt i angränsande eller närbeläget tingslag, att om vistelseorten vore belägen inom domsaga med två eller flera tingslag, åt domhavan-

l.?1?.. u”e uppdragas att bestämma, vid vilken av domsagans häradsrätter förhöret skulle ske, att om ffera personer skulle höras i samma ärende,

Departements-

chefen.

102 Kungl, Majits proposition nr 87.

förhöret skulle förläggas till ett enda tillfälle vid eu domstol, oavsett deras vistelseort, som skulle höras, samt att avvikelse härifrån dock skulle kunna ske, därest någon därigenom bleve oskäligt betungad. Hovrätten har tillika förordat, att framställning om förhör skall göras hos domstolen genom förmedling av »vederbörande» länsstyrelse, vilken myndighet givetvis vore bättre skickad än sjukvårdsmyndigheterna att avgöra, vid vilken domstol det avsedda förhöret lämpligast borde äga rum.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört: Bestämmelsen att för hörande av en person vid annan domstol än där han uppehölle sig erfordrades hans samtycke syntes olämplig. Därav syntes följa, att vederbörande domare först skulle på ‘något sätt inhämta ifrågavarande persons samtycke, innan förhör utsattes. Lämpligare vore att icke göra någon inskränkning i skyldigheten för vederbörande att inställa sig till förhör inför den domstol, dit han kallades. Skulle efter framställning till domaren om förhörs anställande domaren finna, att förhöret hellre borde äga rum vid annan domstol, för att kostnaden och besväret för vittnens inställelse måtte minskas, borde han göra hänvändelse därom till sjukvårdsläkaren, som väl i sådant fall finge antagas göra ny framställning om förhör vid den domstol, som sålunda angivits såsom den lämpligaste.

Jag har tidigare behandlat frågan, huruvida förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagen överhuvud bör tillåtas. Här har jag alltså endast att beröra detaljbestämmelserna i förevarande paragraf.

1926 års sakkunniga antyda i sina motiv, att man bör bereda garanti för att å ena sidan skyldigheten att underkasta sig förhör ej varder allt för betungande och å andra sidan förhör må kunna komma till stånd utan onödig tidsutdräkt. Därutöver bör givetvis hänsyn tagas jämväl till att det allmännas kostnader hållas så låga som möjligt, därvid man bör beakta ej blott de direkta utgifterna utan även omfånget av den arbetsökning, som kan komma att åläggas den ena eller andra myndigheten. De av Göta hovrätt föreslagna anordningarna skulle sannolikt icke medföra några besparingar. Eu bestämmelse, enligt vilken jämväl länsstyrelse tydligen länsstyrelsen i den ort, där sinnessjukhuset är beläget — skulle nödsakas att ägna tid åt förhören, skulle uppenbarligen verka i motsatt riktning, och den omgång, som därigenom skulle föranledas, skulle näppeligen motsvaras av några verkliga fördelar i annat avseende; reglerna om, vart framställning om förhör skall ställas, torde ej ens med de av hovrätten föreslagna ytterligare föreskrifterna bliva svårbegripligare än att sjukvård släkarna skulle kunna på egen hand komma till rätta med dem. Sammanförandet av förhör rörande samme intagne till eu och samma domstol måste med säkerhet medföra ökade ersättningar till de inkallade, vilken ökning väl relativt sällan skulle uppvägas genom den kostnadsbesparing, som därigenom skulle uppstå i fråga om eu eventuell inställelse av sjukvårdsläkaren. Eu dylik anordning skulle emellertid, såsom hovrätten påpekat, behöva kompletteras med eu rätt för inkallad att påkalla förhör vid närmare belägen domstol, och denna omständighet skulle säkerligen åstadkomma vissa svårigheter i praktiken. Då den. som inkallats, icke kunde underlåta att inställa sig. därest han icke på förhand fått besked om att inställelse ej påkallades, måste tydligen tillfälle till skriftväxling mellan honom och domstolen be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. [(i;j

redas. Härigenom skulle det bliva svårt att omedelbart få förhör till stånd ä\en i fall, då något hinder för inställelse ej förelåge, varjämte eu förberedande domstolsförhandling, eller, vad angår landet, eu förberedande prövning genom domarens försorg ibland skulle bliva erforderlig. Förslaget att nuij 1 iggöi;i förhör vid annan häradsrätt än den, inom vars domvärjo vederbörande uppehåller sig. torde ej heller medföra några större fördelar.

Praktiskt sett lärer det nämligen alltid bliva enklare att förlägga förhöret till »ärmaste rådstuvurätt. Förslaget skulle å andra sidan kunna föranleda vissa olägenheter. Sålunda skulle förhör kunna framtvingas vid eu närbelägen häradsrätt även om det vore lättare att anordna det vid nyssnämnda häradsrätt. Vidare skulle genom denna anordning ett eljest icke erforderligt uppskov med förhöret kunna föranledas. Slutligen skulle anordningen medföra den olägenheten, att sj ukvårdsläkaren skulle bliva ur stånd att på förhand beräkna tiden för förhöret.

Att på sätt föreningen Sveriges häradshövdingar förutsatt, vederbörande domstol eller domare skulle genom skriftväxling med den, vars hörande påkallas, utröna, om han är villig att bliva hörd vid domstolen, är säkerligen icke avsett. Begär sjukvårdsläkare förhör vid annan domstol än den, där den, som skall höras, är pliktig att inställa sig, måste läkaren också hos domstolen eller domaren styrka, att medgivande från vederbörandes sida föreligger. De av föreningen anmärkta svårigheterna kunna alltså icke uppkomma enligt förslaget.

Med hänsyn till det anförda har någon saklig ändring i 1927 års förslag till förevarande paragraf icke föreslagits.

39 §.

I den mot förevarande paragraf svarande 42 § i 1927 års förslag saknas wsr år,

motsvarighet till tredje stycket i första momentet liksom till den i samma förslag.

moments femte stycke upptagna föreskriften om att för förhör urtima ting ej må utsättas.

Beträffande de närmare bestämmelserna rörande förhör hava vissa an- ........., „

märkningar framställts. års

hovi ätt har salunda ifragasatt, huruvida ej den, som hos sjukvårds- förslag. lakaren gjort hemställan om förhörs påkallande men fått denna hemställan avslagen, borde kunna få hos vederbörlig myndighet vinna förnyad provning avr frågan, om förhöret kan anses nödigt.

Göta hovrätt bär anfört: För underlättande av domstolens arbete borde föreskrivas, att därest den, med vilken förhör påkallades, redan förut blivit underkastad förhör eller lämnat upplysning angående de omständigheter forhoret skulle avse, förhörsprotokoll eller annan handling, innehållande de förut lamnade upplysningarna, skulle bifogas framställning om förhör vid domstol. Ett lagfästande av de föreslagna bestämmelserna komme att föranleda, att för häradsrätternas vidkommande förhören till stor del måste till urtima ting eller extra tingssammanträden, utlysta enkom för förhören. Billigheten syntes kräva, att domhavande och nämndemän samt rattsbildat biträde å domsagas kansli berättigades till ersättning av allmänna medel för sina inställelser. Med liänsyn till den skyndsamhet, som i ärenden angående förhör skulle bliva erforderlig, måste det bliva av vikt. att de,

104 Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 67.

som kallats till förliör, också redan på första kallelse infunne sig -vid domstolen. Ett uppskov med förliöret, därest uppskov kunde förekomma, komme säkerligen att i åtskilliga fall vålla olägenheter. För att i görligaste män förebygga uppskov vore det nog erforderligt att stadga ett tämligen stort vite för utevaro. Då det för fall av utevaro mången gång skulle kunna framstå såsom fullkomligt ändamålslöst eller oskäligt dyrbart att uppskjuta förhöret, syntes regler erforderliga, hur domstolen skulle förfara, i händelse på grund av utevaro av någon, som skulle höras, förhöret ej kunde hållas å föresatt tid.

Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit, att för det fall, att den intagne ej ansåges böra inställa sig vid förhör, förmyndare eller god man för den intagne eller annan dennes målsman måtte genom underrättelse om förhöret beredas tillfälle att därvid närvara.

Länsstyrelsen i Blekinge län har under hänvisning till 1926 års sakkunnigas motivering — vari förutsatts, att delgivning av kallelse till förhör skulle åligga vederbörande befattningshavare såsom eu tjänsteplikt — anmärkt, att länsstyrelsen veterligt icke funnes någon befattningshavare, som vore ålagd skyldighet att verkställa sådan delgivning, varför bestämmelser i ämnet vore erforderliga.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, att av de sakkunnigas motivering framginge, att ifrågavarande förhör å landet alltid skulle ske å allmänt sammanträde, vilket dock lämpligen bort uttryckligen utsägas i motiven, samt att det väl utan uttryckligt stadgande vore uppenbart, att domaren eller rätten för inkallande av personer, som skulle höras, ägde använda kronobetjaningen. Föreningen har vidare föreslagit, att om förhör alltid någon, som ägde påkalla utskrivning, borde underrättas.

Psykiatriska föreningen har föreslagit, att förhör alltid borde ske inom stängda dörrar och protokollen vara tillgängliga allenast för vederbörande myndighet och för den enskilde, som enligt lag hade med utskrivningen att skaffa.

I fråga om de kompletterande bestämmelser, som i de avgivna yttrandena förordats, anser -jag mig böra framhålla, att det icke torde vara lämpligt, att beträffande ifrågavarande förhör uppställa särregler i sådana fall, där framkomna anmärkningar med ungefär samma skäl kunna göras mot förfarandet i civil- och brottmål i allmänhet liksom i ärenden rörande förhör av liknande art, och jag anser mig hava så mycket större skäl härtill, som någon på erfarenhet grundad kritik rörande sistnämnda förhör icke lagts till grund för anmärkningarna. Av nu nämnda skäl anser jag mig icke böra närmare ingå på de anmärkningar, som gå ut på att uttrycklig föreskrift om skyldighet att förete polisförhörsprotokoll och dylikt bör stadgas, att särskilt högt vite bör föreskrivas vid utevaro från förhör och att regler äro erforderliga för, huru efter dylik utevaro skall förfaras.

Yad Svea hovrätt anmärkt om att möjlighet bör beredas att hos högre myndighet vinna förnyad prövning av en av sjukvårdsläkaren avslagen hemställan om förhörs påkallande är redan tillgodosett i förevarande förslag, i det att den hemställande enligt detta har möjlighet att i samband med en hos medicinalstyrelsen gjord framställning om utskrivning påkalla styrelsens prövning av frågan om förhörets lämplighet.

På sätt föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit utgår förslaget ifrån att urtima ting icke må utsättas för förhör. Ehuru detta torde tyd-

A'ungl. Maj:Is proposition nr Hl. 105

ligt framgå av motiven, bär dock, till undvikande av varje missuppfattning, ett uttryckligt stadgande därom intagits i lagtexten.

I likhet med nyssnämnda förening anser jag det klart, att domstolsmyndigheterna äga att påkalla kronobetjäningens biträde för delgivning av kallelse till rätten. Ett likartat fall föreligger exempelvis i fråga om den i 14 i; konkurslagen stadgade skyldigheten för konkursdomare att kalla parterna i konkursansökningsmal till rätten. Något särskilt behov att just i föreliggande fall tillerkänna den delgivande ersättning torde icke förefinnas.

De av länsstyrelsen i Gotlands län och föreningen Sveriges häradshövdingar gjorda ändringsyrkandena lära väsentligen vara tillgodosedda genom förslagets bestämmelser om att den, som gjort hemställan om förhör, skall, liksom den, som föranstaltat om tvångsintagning, underrättas om förhöret. Något behov att i fall, då tvångsintagning begärts av annan än förmyndare eller god man, underrätta även denne om förhöret synes mig knappast föreligga.

De föreslagna bestämmelserna om rätt för domstolen att förordna om allmänhetens uteslutande torde vara fullt tillräckliga för att skydda den intagne och hans anhöriga. Det kan erinras om att de i huvudsak överensstämma med vad som finnes stadgat om äktenskaps- och förmynderskapsmål. Yad angår frågan om protokollens offentlighet kan densamma icke i detta sammanhang upptagas till bedömande.

Beträffande det tillagda nya stycket får jag hänvisa till vad jag tidigare yttrat.

<5 kap. Särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt angående intagning och utskrivning av straffriförklarade in. in.

41 §.

Beträffande de principer, som kommit till uttryck i denna paragraf, vilken motsvarar 44 § i 1927 års förslag, har jag redan uttalat mig. Här må endast anmärkas, att bestämmelsen om att tilltalad i vissa fall ej må »dömas skyldig till brottet» utan att läkares utlåtande inhämtats, uppenbarligen innebär, att den tilltalade i dessa fall ej må utan sådant inhämtande vare sig dömas till ansvar eller sakerförklaras eller förklaras straffri.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt 4 § i det av 1913 års sakkunniga utarbetade förslaget till lag om vad domstol har att iakttaga beträffande undersökning av sinnesbeskaffenheten hos person, som är för brott tilltalad, domstol, därest medicinalstyrelsen i utlåtande rörande häktads sinnesbeskaffenhet förklarat den häktade vara i behov av vård å alkoholistanstalt och den häktade ej bleve till ansvar fälld, skulle förordna om den häktades överlämnande till länsstyrelsen samt att enligt ett av nämnda sakkunniga jämväl framlagt förslag till lag om ändrad lydelse av 1, 14 och 25 §§ i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister, förordnande om intagning å alkoholistanstalt skulle meddelas, där för brott tilltalad, åt dryckenskap hemfallen person, som av medicinalstyrelsen förklarats vara i behov av vård å alkoholistanstalt, »jämlikt 5 kap. 5 §» icke blivit till ansvar fälld.

1926 års sakkunniga ansågo, på anförda skäl, att förslag till materiell utvidgning av rätten till internering å alkoholistanstalt icke borde i förevarande

Departements-

chefen.

1923 års förslag.

1926 ars sakkunniga.

Yttrande över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

1927 års förslag.

Yttranden över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

106 Kungl. MajUs proposition nr 87.

sammanhang framläggas samt att särskilda bestämmelser angående omhändertagande av straffriförklarad alkoholist, som enligt gällande lagstiftning kunde tvångsintagas å alkoholistanstalt genom polismyndighets försorg, icke erfordrades.

I sitt yttrande över 1927 års förslag har socialstyrelsen i ifrågavarande avseende förordat bibehållandet av 1923 års förslag, kompletterat med särskilda bestämmelser om det rättspsykiatriska utlåtandets innehåll beträffande frågan, om den tilltalade är i behov av vård å alkoholistanstalt.

Utan att vilja ingå på spörsmålet, om eller när bestämmelser av här ifrågasatt art böra meddelas, får jag såsom min åsikt uttala, att berörda bestämmelser icke hava sådant samband med stadgandena angående sinnessjuka, att de böra i detta sammanhang upptagas till behandling.

42 §.

I den mot förevarande paragraf svarande 45 § i 1927 års förslag saknas motsvarighet till de stadganden, som upptagits i andra styckets andra punkt, i tredje styckets sista punkt samt i fjärde stycket. A andra sidan innehåller berörda 45 § föreskrift om att Konungen skall meddela bestämmelser om, å vilken fångvården tillhörande sinnessjukavdelning undersökning av häktad skall äga rum.

Beträffande 45 § i 1927 års förslag hava följande anmärkningar framställts i de avgivna utlåtandena.

O verstå thållar ämbetet har föreslagit, att tidsbestämningen för läkarutlåtandes avgivande skall utgå, och såsom skäl därför åberopat, att läkaren handlar under ämbetsmannaansvar och därför naturligtvis ej får draga ut på tiden mer iin nödigt är.

Fångvårdsstyrelsen har yttrat: Då det på grund av skiftande tillströmning av undersökningsfält vore svårt eller rättare omöjligt att på förhand giva bindande regler angående undersökningsort och då gällande instruktion för fångvårdsstyrelsen ålade styrelsen att förordna, vid vilka fångvårdsanstalter häktade, som skulle undersökas rörande sinnesbeskaffenhet, för ändamålet skulle intagas, borde lagtexten icke innehålla något om att Konungen skulle meddela bestämmelser om var undersökning skulle äga rum.

Direktionen för Västerviks hospital har gjort gällande, att den tid, inom vilken utlåtande skall vara avgivet, bör räknas från det läkaren erhållit föreskrivna handlingar, därest detta skett först efter intagningen för undersökning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förordat, att sjukvårdsläkare, som påkallar förhör, skall angiva, vilka omständigheter förhöret skall avse. Föreningen har vidare framhållit, att för att domstolen eventuellt skall kunna överlämna protokollen i målet till medicinalstyrelsen, läkaren bör vid sitt utlåtande foga till honom överlämnade protokoll.

Att läkaren är pliktig att icke onödigt draga ut på tiden med utlåtandes avgivande synes mig icke utgöra fullgiltig anledning att utesluta den föreslagna bestämmelsen om en normal maximitid för utlåtande, varigenom vinnes, att läkaren alltid från början inriktar sig på att bliva färdig i god tid före denna maximitids utgång. Den av överståthållarämbetet framställda anmärkningen har jag därför icke ansett mig böra iakttaga.

107 Kwujl. Maj:ts proposition nr 87.

Val! fångvårdsstyrelsen anmärkt torde stå i god överensstämmelse med vad som i själva verket avsetts. De sakkunniga hava sålunda själva i sitt senare betänkande (s. 176) räknat med att Kungl. Maj:t skulle uppdraga åt fångvårdsstyrelsen att lämna de erforderliga detaljföreskrifterna. Till undvikande av varje missförstånd bär det dock synts mig lämpligt att bär iakttaga vad fångvårdsstyrelsen föreslagit.

Då sjukvårdsläkare är i tillfälle att påbörja undersökning redan innan rättegångshandlingarna kommit honom till banda, synes anledning att räkna undersökningstiden först från denna senare tidpunkt ej föreligga. Däremot kan lämpligen tagas under övervägande, huruvida ej viss tid, inom vilken handlingarna skola hava tillställts läkaren, bör stadgas.

Den första av de av föreningen Sveriges häradshövdingar framställda anmärkningarna har iakttagits vid lagtextens avfattande. Likaledes har för tydlighetens skull i paragrafen upptagits ett stadgande om skyldighet för sjukvårdsläkare att vid utlåtande foga till honom överlämnade handlingar.

I fråga om det tillagda fjärde stycket får jag hänvisa till vad jag tidigare vttrat.

43 §.

Innehållet i förevarande paragraf är hämtat från 46 § i 1927 års förslag, i vilken paragraf bestämmelsen om förbud för domstol att i vissa fall för ordna om tvångsintagning för undersökning innefattar, att domstol ej utan medgivande av den tilltalade äger meddela dylikt förordnande, där ej brottet är sådant, att för detsamma ej kan dömas till annat straff än böter. I 1927 års förslag saknas vidare motsvarighet till sista punkten i förevarande paragrafs sista stycke.

I motiveringen till berörda 46 § yttrade 1926 års sakkunniga bland annat följande:

> Uppenbart synes vara, att en intagning icke bör få ske utan medgivande av den tilltalade, där brottet är så obetydligt, att enligt lag endast bötesstraff kan ifrågakomma. Eu bestämmelse härom bär därför upptagits i lagtexten. Av denna bestämmelse framgår indirekt, att intagningen ej heller bör ske, därest högre straff än böter ingår i straffsatsen, men det åtalade brottet enligt domstolens åsikt bör förskylla allenast bötesstraff.»

I de avgivna yttrandena förekomma mot de föreslagna bestämmelserna vissa erinringar:

Göta hovrätt har sålunda anfört: Enligt förslaget skulle utan medgivande av den tilltalade förordnande om intagande å sinnessjukhus kunna meddelas, där brottet vore sådant, att för detsamma ej kunde dömas till annat straff än böter. Ordet »brottet» syntes här icke vara rätta uttrycket. Fråga om meddelande av förordnande av ifrågavarande slag skulle nämligen alltid uppkomma, innan domstolen ännu konstaterat, huruvida något brott överhuvudtaget förelåge. Härtill komme också, att ordet »brottet» skulle kunna tolkas därhän, att därmed avsåges åklagarens eller målsägarens rubriceringav den åtalade gärningen, vilket ju emellertid icke vore meningen. I övrigt torde den föreslagna lydelsen ej fullt täcka vad som därmed avsetts. Sålunda skulle enligt lydelsen förordnande mot den tilltalades vilja kunna meddelas, därest den 'åtalade förseelsen vore straffbar enligt strafflagen för krigsmakten och enligt denna ej belagd med högre straff än disciplinstraff,

1927 ars förslå//.

Yttranden över 1927 drs förslag.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Departements-

chefen.

1927 års förslag.

Yttranden

över 1927 års

förslag.

oaktat förseelsen för sådant fält måste betraktas såsom ringa. Vidare syntes tveksamt, om ej tvångsinternering för observation även skulle kunna ske för den händelse den åtalade förseelsen av lagen belagts med — förutom böter — jämväl annan åtgärd, som hade karaktären av bistraff. Slutligen kunde erinras, att av stadgandet ej fullt framginge den i motiven uttalade meningen, att stadgandet skulle vara tillämpligt, även då högre straff än böter inginge i straffsatsen, men domstolen ansåge den åtalade gärningen böra förskylla allenast bötesstraff.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att enligt dess mening bestämmelsen om förbud att i visst fall meddela förordnande om intagning å sinnessjukhus bör så tillämpas, att dylikt förordnande kan meddelas, sä snart annat straff än böter ingår i straffskalan.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har gjort en erinran i samma riktning som hovrätten över Skåne och Blekinge.

Med uttrycket »brottet» kan givetvis ej avses annat än det brott, som enligt domstolens uppfattning föreligger, därest de av åklagaren, respektive målsägaren framställda påståendena rörande de faktiska förhållandena äro riktiga. Rubriceringen blir alltså domstolens sak. Ett dylikt rent objektivt fastslående av åtalets innebörd torde vara den enda förhandsprövning, som domstolen kan göra, då den skall bedöma, om den tilltalades samtycke skall inhämtas. Såvitt jag kan finna saknas också anledning att tolka ifrågavarande uttryck på annat sätt.

Av de sakkunnigas motivering framgår, att man vid nyssberörda avgörande icke velat taga hänsyn till de i 2 kap. 19 och 20 §§ strafflagen omförmälda påföljderna. Då emellertid, såsom i de avgivna yttrandena framhållits, det av de sakkunniga föreslagna stadgandet möjliggör en annan tolkning och därjämte icke utesluter, att tvångsintagning av krigsdomstol beslutes utan den tilltalades medgivande i fall, då annat straff än böter eller disciplinstraff ej kan ifrågakomma, har stadgandet omformulerats. Av avfattningen av» detsamma torde — beträffande sådana fall, i vilka den tilltalades samtycke till intagning ej erfordras — framgå, att domstolen har att fritt pröva, huruvida tvångsintagning skall äga rum. Att det i stadgandet för visst fall meddelade förbudet mot intagning utan den tilltalades medgivande bör föranleda till att, då eljest intagning är i fråga, hänsyn bör tagas till det straff, brottet in casu kan antagas böra förskylla, synes mig uppenbart.

§•

Förevarande paragraf motsvarar 48 § i 1927 års förslag, vilken jämte de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna innehåller en föreskrift om att medicinalstyrelsens utlåtande skulle vara avgivet inom tre månader från det begäran därom kom styrelsen tillhanda.

Mot sistberörda bestämmelse hava vissa anmärkningar framställts i de avgivna yttrandena.

O verståithållarämbetet har sålunda ansett viss tid för avgivandet av medicinalstyrelsens yttrande icke böra stadgas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har velat hålla möjligheten till eu utsträckning av» berörda tid öppen.

Direktionen för Vänersborgs hospital och asyl bär anmärkt, att den medicinalstyrelsen medgivna tiden är väl kort tillmätt för det fall, att medicinalstyrelsen måste infordra nytt läkarutlåtande.

Kungl, Maj:ts proposition nr 87.

HK)

L)a det, lät vara i undantagsfall, kan inträffa, att eu förnyad rättspsyki- Departcmcntsatrisk undersökning erfordrar längre tid än tre månader, har det synts mig chefen, lämpligt att icke bestämma A'iss tid, inom vilken medicinalstyrelsens utlåtande skall vara avgivet.

45 tj.

Den mot förevarande paragraf svarande 47 § i 1927 års förslag innehåller Departomcntsden i första stycket av denna paragraf upptagna bestämmelsen. chefen.

Förslaget innehåller icke någon bestämmelse om att beslut, som rätten meddelat jämlikt 42, 43 eller 44 §, må särskilt överklagas. I följd härav och då klagorätt —- frånsett klagan över att genom visst beslut målet onödigt uppehälles — ej heller medgives genom annat lagbud, skulle särskild klagan alltså icke kunna förekomma. Mot ett sådant resultat synes intet vara att erinra utom för det fall, att rätten förordnat om tvångsintagning av tilltalad, som västas å fri fot. I detta fall lärer däremot rätt till särskild talan böra medgivas, liksom någon verkställighet av rättens beslut icke torde böra äga rum, förrän detsamma vunnit laga kraft. Övriga bär ifrågavarande beslut torde åter lämpligen böra, i den mån sådant kan ifrågakomma, omedelbart verkställas. Ett uttryckligt stadgande därom synes dock icke böra saknas. I enlighet med det sagda hava till paragrafen fogats tvenne nya stycken med föreskrifter i nu berörda hänseenden.

46 §.

Beträffande de av 1927 års sakkunniga föreslagna bestämmelserna an- Yttrande över gående undersökning av personer, som äro föremål för förfarande, avseende 1927 /»>-

ådömande av tvångsarbete, (49 §) har länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasatt, sla<J•

huruvida jämväl lösdriveriproeessen hade behov av förhör inför domstol.

I den lagstiftning, som kan komma att ersätta den nuvarande lagen an- Departementsgående lösdrivares behandling och till vilken förberedelser nu pågå, lärer ett allmänt stadgande om rätt att anställa vittnesförhör vid domstol näppeligen kunna undvaras. Det synes mig därför och då specialregler erfordras för sådant förhör, som bär är i fråga, finnas fullgoda skäl att bibehålla förslagets bestämmelser i ämnet. Jag bär emellertid ej förbisett, att, då nvssberörda allmänna stadgande en gång tillkommit, vissa av bestämmelserna i förevarande paragraf kunna bliva onödiga.

chefen.

47 §.

Mot förevarande paragraf svarar i 1927 års förslag dess 50 §, vilken sakligt överensstämmer med den förevarande med allenast det undantaget, att motsvarighet till 2 mom. saknas.

Beträffande bestämmelserna i berörda 50 § har fångvårdsstyrelsen ifrågasatt, om det är principiellt försvarbart att låta intaga icke häktad straffriförklarad å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Styrelsen har därvid åberopat, att det på visst sätt vore en konsekvens av förhållandena, att man kvarhölle en häktad, även sedan han förklarats straffri, men att man icke syntes böra gå därutöver.

1927 års förslag.

Yttranden över

1927 drs för-

slag.

Departements-

chefen.

1926 års sakkunniga.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bär anfört, att av de föreslagna bestämmelserna skulle bliva en följd, att för undersökning intagen bereddes tillfälle att Lindra brottets upptäckt eller rannsakningens gång genom att avlåta skrivelse till offentlig myndighet, hos vilken det vore en var och således även med skrivelsens avlåtare lierad person obetaget att taga del av skrivelsen.

Uppenbarligen är det av vikt, att tilltalad, som strafiriförklarats och är i behov av vård å sinnessjukljus, så snart lämpligen kan ske genom det allmännas försorg omhändertages. Den nuvarande ordningen, som möjliggör, att dylika sjuka översändas till hemorten och omhändertagas av fattigvårdsinyndigheterna, kan icke gärna bibehållas. Under sådana förhållanden och då, på sätt 1926 års sakkunniga framhållit, anledning torde saknas att behandla icke häktad, som straffriförklarats, på annat sätt än straffriförklarad, som varit häktad vid nämnda tidpunkt, torde tillräckliga skäl föreligga att möjliggöra ett provisoriskt omhändertagande å sinnessjukavdelning jämväl av förstnämnde straffriförklarade.

Häktad, som straffriförklaras, torde alltid böra omedelbart omhändertagas å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. 1927 års förslag saknar emellertid bestämmelser i sådant syfte dels för det fall, att häktad, som i infordrat läkarutlåtande förklarats icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, av medicinalstyrelsen utan förnyad undersökning förklarats vara i behov av sådan vård, dels för det fall, att häktad, som av läkaren eller medicinalstyrelsen förklarats i behov av vård å sinnessjukhus, av någon domstol frikännes eller dömes till ansvar utan att befrias från häktet och därefter av högre rätt förklaras straffri och dels för det fall, att tilltalad häktas, sedan han utan att hava intagits å sinnessjukhus förklarats vara i behov av vård å sådant. Bestämmelser för nu nämnda fall hava upptagits i 2 mom.

Den anmärkning, som av länsstyrelsen i Södermanlands län framställts, träffar även skrifter, som avsändas från häkte av icke sinnessjuk häktad. Enligt 19 § 27 p. i promulgationslagen till strafflagen kan nämligen vidarebefordran av brev ej vägras, om det är ställt till länsstyrelse eller annan, som har tillsyn över häktet. Då tilltalad under alla förhållanden måste hava möjlighet att utan censur göra framställningar till vissa myndigheter, särskilt domstolen, lärer den framställda anmärkningen näppeligen kunna tillgodoses utan ändring av tryckfrihetsförordningen.

48 §.

I motiveringen till den mot förevarande paragraf svarande Öl § i 1927 års förslag anfördes bland annat följande.

»Gällande rätt förutsätter, att såväl häktad som den, som avtjänar straff, skall vid fall av sinnessjukdom intagas å hospital eller asyl (§ 39 i stadgan angående sinnessjuka). Den tid, som straff- eller fängelsefånge tillbragt å sinnessjukhuset, må enligt 3 § i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid icke i strafftiden inräknas. Vad åter angår rannsakningsfånge torde man anse sig befogad att jämlikt 4 kap. 12 §

Kungl. Maj:ts proposition nr S 7. | ] ]

strafflagen göra avdrag för häktningstid mulor beaktande jämväl av »len till, under vilken den häktade varit för undersökning intagen ä sinnessjukhus.

Frågan huruvida tid, under vilken fånge vårdas å sinnessjukhus, bör avr a klias från strafftiden, har i vart land varit föremål för olika meningar.

Från psykiatriskt håll har sålunda vid flera tillfällen gjorts gällande, att avräkning borde få ske (se t. ex. T.>23 års betänkande, sid. 488, 501, 504).

191 o års sakkunnig:». framhöllo visserligen, att det ju icke kunde vara rimligt, att tidpunkten för en straffånges frigivning skulle förlängas utöver den i domen fastställda tiden därför att nödig vård bereddes honom för en sinnessjukdom,. till vars utbrott formen för straffets verkställighet ofta i höggrad bidragit. De sakkunniga anslöto sig emellertid helt till en av dåvarande professorn J. C. W. Tliyrén uttalad uppfattning (Principerna fölen straff lagsreform I, s. 157), enligt vilken ett avräknande skulle kunna föranleda simulation i syfte att förvandla en del av strafftiden till vistelse å hospital eller asyl och det därför icke borde bliva tal om något avräknande.

De sakkunniga funno därvid den bästa lösningen vara, att — då vistelse å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, medräknades i strafftiden — sinnessjuk straffånge erliölle vård å sådan avdelning, så länge det funnes någon iitsikt till tillfrisknande. Däremot funnes enligt deras förmenande icke någon anledning att låta sinnessjuk fånge kvarstanna inom fångvårdsanstalt, därest det blivit uppenbart, att sjukdomen vore av obotlig art, utan borde det^ anses vara den offentliga sinnessjukvårdens uppgift att bereda vård åt sådana sjuka. De sakkunniga funno emellertid icke nödigt att i lagtext giva uttryck åt denna 'helt naturliga avgränsning’ mellan fångvårdens och hospitalens uppgift.

Enligt förevarande sakkunnigas uppfattning kunna skäl åberopas för båda de här refererade uppfattningarna. Ä ena sidan är det knappast konsekvent, att sjuktiden för sinnessjuk skall beräknas på olika sätt allt eftersom han vårdas å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Skillnaden mellan vistelse å s. k. fast paviljong å hospital och vistelse å sådan avdelning torde t. ex. icke vara stor. Att en dylik inkonsekvens förekommer beträffande kroppsligt sjuka, synes med hänsyn till att sjukhusvistelsen för sådana sjuka blott kan bliva av helt övergående art, icke avgörande. A andra sidan är det dock ej omöjligt, att den sjuke kan å hospital erhålla vissa lättnader, som icke kunna erbjudas inom straffanstalt. IJnder sådana förhållanden hava de sakkunniga stannat vid att förorda, att sinnessjuka straffångar alltid skola vårdas å fångvårdens sinnessjukavdelningar och icke förrän efter strafftidens utgång överföras till sinnessjukhusen. En sådan lösning, som praktiskt sett avviker ifrån den av 1913 års sakkunniga föreslagna blott därutinnan, att sinnessjuk fånge, som oriktigt anses obotlig, icke behöver riskera, att strafftiden förlänges genom sjukhusvistelsen, ansluter sig i själva verket mycket nära till rådande förhållanden.

I sitt yttrande över 1927 års förslag har direktionen för Lunds hospital Yttrande . < «• och asyl anfört, att möjlighet bör finnas att även under strafftiden överföra års

fånge till sinnessjukhus, emedan sinnessjukavdelningarna vid fångvården förslag. icke hade samma terapeutiska resurser som sinnessjukhusen.

För min del har jag funnit mig kunna godtaga de synpunkter, som fram- Dejmtementsförts i de sakkunnigas motivering. chefen.

49 §•

Beträffande den mot förevarande paragraf svarande 52 § i 1927 års förslag Yttrande över har föreningen Sveriges häradshövdingar uttalat, att det "borde tillses, att mi års utslag delgåves jämväl någon, som vore behörig att föra å sinnessjukhus förslag.

112 Departements-

chefen.

1027 års förslag.

Yttrande över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

Yttrande över 1927 års förslag.

Departements-

chefen.

Yttranden över

1927 års

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

eller å sinnessjakavdélttihg tillhörande fångVården intagen tilltälads talan, i det att, om den intagne dömts till straff eller till att utgiva skadestånd, risk eljest förelåge, att hans rätt ej bleve behörigen beaktad.

Då något behov av bestämmelse i föreslägen riktning — dylika bestämmelser skulle uppenbarligen såsom regel förutsätta, att rätten förordnåde förmyndare eller god man för den tilltalade — näppeligen i praktiken framträtt, har jag icke funnit mig kunna godtaga föreningens förslag.

50 §.

Innehållet i förevarande paragraf är hämtat från 53 § i 1927 års förslag, vilken paragraf emellertid icke innehåller bestämmelse om att 5 kap. skall vara tillämpligt å straffriförklarad, som vårdas å fångvården tillhörande sinnessjukavdelning.

I sitt yttrande över 1927 års förslag har medicinalstyrelsen anfört, att den, som i avbidan på laga kraftägande utslag jämlikt 50 § 2 mom. (47 § 1 mom. i förevarande förslag) är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, i intet fall bör kvarhållas längre än vårdbehovet kräver.

För att sfraffriförklarade, som för vård intagits å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, i största möjliga utsträckning må bliva jämställda med straffriförklarade, som vårdas å sinnessjukhus, har här intagits en bestämmelse om att jämväl 5 kap. skall äga tillämpning å förstnämnda strafftiförklaiade. Yad angår den framställda anmärkningen, torde bestämmelser näppeligen vara erforderliga i ändamål att möjliggöra utskrivning av straffriförklarad — om nu utskrivning verkligen kunde medhinnas — under den korta tid, regelrätt besvärstiden, som kan förflyta mellan avkunnandet av straffriförklarmgen och sådant besluts laga kraftvinnande.

7 kap. Om handräckning.

51 §.

Direktionen för Kristinehamns hospital har i sitt yttrande rörande den mot förevarande paragraf svarande 54 § i 1927 års förslag anmärkt, att inga bestämmelser funnes till skydd för läkare, vilken gjorde undersökning för utfärdande av observationsattest.

Då undersökning, varom i yttrandet är fråga, icke lärer företagas, med mindre något tecken på sinnessjukdom framträtt, och följaktligen undersökningen kan påkallas enligt 16 §, föreligga uppenbarligen — frånsett att det i ifrågavarande fall är polismyndigheten, som föranstaltar om undersökningen — förutsättningarna för handräckning enligt förevarande paragraf. Det sagda har särskild betydelse för det fall, som avhandlas i 33 §.

52 §.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt om ej rätten att erhålla handräckning för sinnessjuks återförande borde generaliseras till alla de fall, då sinnessjuk avviker från anstalt eller enskilt hem, där han åtnjuter vård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 113

Förevarande lagstiftning utgår ifrån att tvångsregler icke skola gälla be- Departomentsträffande andra särskilt för sinnessjuka avsedda anstalter än sinnessjukhus chefonoch de däimed jämställda, vid fångvården inrättade sinnessjuka vdelningarna.

Vid sådaut förhållande har jag icke funnit mig kunna ansluta mig till det av länsstyrelsen framförda förslaget.

8 kap. Straffbestämmelser.

53-55 §§.

53 § motsvaras av 56 § i 1927 års förslag, vilken paragraf dock icke är 1927 års

tillämplig i avseende å annan å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, förslag.

intagen än genom laga kraftiigande utslag straffriförklarad. 54 och 55 §§ överensstämma med respektive 57 § och 58 § i 1927 års förslag.

Fångvårdsstyrelsen har gjort gällande, att de i berörda 56 och 57 §§ i 1927 Yttranden över förslag upptagna straffbestämmelserna hellre hörde hemma i strafflagen. 1927 års Jör-

Länsstyrelsen i Hlekmge län har uttalat, att berörda straffbestämmelser slag. borde inarbetas i strafflagen eller utfärdas genom särskild lag samt att, om de bibehölles i föreyarande lag, av kapitelrubriken borde framgå, att det icke vore fråga om överträdelser av ifrågavarande lag. Länsstyrelsen har därjämte gjort gällande, att proportionen emellan straffsatserna i de två paragraferna ej vore lyckligt avvägd, emedan brott enligt 56 § kunde vara lika farligt for omgivningen (bevakningspersonalen) som brott enligt 57 §.

De straffbestämmelser, varom här är fråga, måste bygga på den i före- Departementsvarande lagförslag antagna terminologien. De stå därjämte i ett sådant sam- chefenband med förevarande lagstiftning i övrigt, att det torde vara naturligt att söka dem däri, och den omständigheten, att de upptagits under kapitelrubriken »Straffbestämmelser», torde ej behöva föranleda den slutsatsen att de avse straff för förseelser mot särskilda bestämmelser i lagen. De framförda anmärkningarna rörande ifrågavarande stadgandens plats har jag på grund härav icke kunnat godtaga.

Vad beträffar straffsatsernas storlek är att märka, att det i 53 § avhandlade överlämnandet av vapen eller dylikt till å sinnessjukhus intagen, därest skada sker, kan, om sådan skada varit avsedd, föranleda till gärningsmannaansvar för brott mot annans personliga integritet och eljest, därest den intagne tillfogat annan skada, till gärningsmannaansvar för vållande till annans död. Med hänsyn härtill har anledning att höja straffsatsen för det i 53 § omhandlade brottet ej synts föreligga.

Då något straffskydd mot överlämnande av vapen eller dylikt åt sinnessjuk, som utan att vara slutgiltigt straffriförklarad förvaras å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, ej finnes och anledning saknas att reglera detta fall annorledes än de i 1926 års förslag behandlade fallen, har jag låtit straffbestämmelsen avse jämväl detta fall.

9 kap. Om klagan över medicinalstyrelsens beslut.

56 §.

I förevarande paragraf bär i enlighet med vad jag tidigare yttrat upptagits Dcpartementsen bestämmelse om klagan över medicinalstyrelsens beslut i sådana frågor, chefen, som avses i 2 §.

Bihan g till riksdagens protokoll 1929. 1 sand. 10 höft. (Nr 87.) 2202 28 8

114 Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Ö vergångsbestämmelser.

57-60 §§.

Under övergångsbestämmelserna hava från 1927 års förslag utan ändring upptagits föreskrifterna i dess 59, 60, 62 och 63 §§. Berörda förslags 61 §, som innehåller, att å sinnessjuknämnden ankommande ärenden, som inkommit till medicinalstyrelsen före den nya lagens ikraftträdande, skola med vissa undantag överlämnas till nämnden, har blivit överflödig genom den organisation, som föreslagits för utskrivningsmyndigheten. Klart torde vara, att efter den nya lagens ikraftträdande medicinalstyrelsen vid behandling av ärenden angående utskrivning alltid måste hava den sammansättning, som i denna lag föreskrivits.

För att bereda erforderlig tid för den omfattande överarbetning av utav medicinalstyrelsen givna föreskrifter, som måste föranledas av förevarande lagstiftning och i anslutning därtill utfärdade administrativa författningar, har ikraftträdandet satts till den 1 januari 1931.

2) Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Detta lagförslag, mot vilket någon anmärkning ej förekommit i de avgivna yttrandena, har oförändrat upptagits från det av 1926 års sakkunniga framlagda förs] aget.

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet med hans anförande utarbetade förslagen till

1) lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet, och

2) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling,

vilka förslag äro av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar,

och hemställer föredraganden, att lagrådets yttrande över sagda förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet: Conr. Falkenberg

Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

115 Bilaga.

Förslag

till

Lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §'

Överinseendet över sinnessjukvården utövas av medicinalstyrelsen, som därvid särskilt har att vaka över att de sinnessjuka erhålla omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar.

2 §.

Hå medicinalstyrelsen enligt denna lag handlägger fråga om utskrivning eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, av någon, som blivit intagen för vård eller observation, eller om förhör inför domstol angående sålunda intagen, skola i avgörandet deltaga chefen för den byrå, till vars handläggning ärendet hör, ytterligare en byråchef, vilken utses av generaldirektören bland de byråchefer, vilka äro legitimerade läkare, och en av generaldirektören tillkallad psykiater i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd ävensom två av Konungen särskilt förordnade ledamöter. Generaldirektören må inträda såsom ledamot i stället för den av honom utsedde byråchefen.

De ledamöter, som skola särskilt förordnas av Konungen, skola utses för en tid av fem kalenderår i sänder. Avgår någon av dem, skall ny ledamot utses för den återstående tiden. Av nämnda ledamöter, vilka icke må vara läkare, skall den ene vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete. För vardera ledamoten förordnar Konungen en eller flera suppleanter, vilka skola uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Förhandlingarna ledas av generaldirektören, om han deltager i handläggningen, men eljest av den i tjänsten äldste av de däri deltagande byråcheferna. Såsom medicinalstyrelsens beslut gälle den mening, varom de flesta förenat sig. Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för dem deltaga i avgörandet.

Mot den, som deltager i avgöranden, vilka avses i denna paragraf, gälle samma jäv som i lag stadgas i fråga om domare.

3 §'

Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över sinnessjukvården av en av Konungen förordnad överinspektör för sinnessjukvården i riket.

Överinspektören äge deltaga i medicinalstyrelsens överläggningar i de frågor, som avses i 2 §.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

4§-

1. Med sinnessjukhus förstås för vård av sinnessjuka avsedd sjukvårdsanstalt, som tillhör staten eller blivit såsom sinnessjukhus godkänd i den ordning Konungen bestämmer. Sinnessjukhus må inrättas såsom avdelning av fattigvårdsanstalt eller av sjukvårdsanstalt, som är avsedd jämväl för andra sjuka.

Den, som är intagen å sinnessjukhus, må underkastas de åtgärder, vilka med hänsyn till ändamålet med intagningen finnas vara nödvändiga.

2. Yid sinnessjukhus, så ock vid sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, skall finnas en för sjukvården därstädes ansvarig läkare (sjukvårdsläkaren).

3. För avdelning av sinnessjukhus må särskild sjukvårdsläkare tillsättas, och skall, där så sker, vad i denna lag stadgas om sinnessjukhus äga tilllämpning å avdelningen.

5§-

Med polismyndighet avses i denna lag i stad polismästaren, där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

6 §.

Vidtages icke av förmyndare, god man eller make eller annan, som är pliktig att sörja för erforderlig vård av sinnessjuk, åtgärd för beredande av sådan vård åt den sjuke, vare ordföranden i hälsovårdsnämnden eller fattigvårdsstyrelsen i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk, som fullgör militärtjänst, vederbörande militära befälhavare pliktig att föranstalta därom.

Bestämmelserna i första stycket skola icke äga tillämpning i avseende å sinnessjuk, som är intagen å fattigvardsanstalt utan rätt att lämna anstalten eller är intagen å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt, tvångsarbetsanstalt eller anstalt, som står under fångvårdsstyrelsens inseende. Beträffande sådan sinnessjuk åligge skyldighet att föranstalta om vård allenast den, som enligt därom meddelade föreskrifter har inseendet över anstalten.

7 §•

Vad i denna lag stadgas om sinnessjukdom och sinnessjuk skall i tilllämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet och sinnesslö.

Föreskrift, som nedan meddelas angående omyndigförklarad, skall äga motsvarande tillämpning å underårig, vilken enligt lag står under annans vårdnad, och skall utom i fall, varom i 8 §, 15 § andra stycket eller 22 § stadgas, vad som föreskrives om förmyndare i avseende å sådan underårig tillämpas å den, som enligt lag har vårdnaden om den underårige.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

2 kap. Om intagning it sinnessjukhus för vård.

8 §■

Sinnessjuk må efter därom gjord ansökan för vård intagas å sinnessjukhus i enlighet med vad nedan stadgas.

Ansökningen må göras av den sjuke, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller av annan, som jämlikt 6 § eller på annan grund är skyldig att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke; dock må ansökning beträffande sinnessjuk, som avses i 6 § andra stycket, ej göras av annan än den, som enligt sagda stadgande har att föranstalta om vård åt den sjuke.

9 §-

Ansökan om intagande å sinnessjukhus för vård skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad. Göres ansökningen av den sjuke själv, skall ansökningen tillika vara försedd med av tva ojäviga personer, att han frivilligt tecknat sitt namn därå.

Göres ansökningen ej av den sjuke själv eller av hans förmyndare, gode man eller make eller av anförvant, som har gemensam bostad med den sjuke, skall anledningen därtill uppgivas i ansökningen.

10 §.

1. Göres ansökan om sinnessjuks intagande å sinnessjukhus för vård av annan än den sjuke själv, skola vid ansökningen fogas

1) av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres, samt innefattande förklaring, att den sjuke är i behov av vård å sinnessjukhus (vårdattest); samt

2) av någon eller några trovärdiga personer meddelade uppgifter angående sådana den sjukes förhållanden, som äro av vikt för bedömande av hans sinnestillstånd (levnadsberättelse).

Yårdattest må utfärdas allenast av legitimerad läkare eller, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande, av annan, som av styrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning. Vårdattest må ej meddelas av sjukvårdsläkaren vid det sinnessjukhus, varest intagning begäres; dock må läkare, som ensam ombesörjer sjukvården vid fattigvårdsanstalt, utfärda vårdattest, då fråga är om förflyttning till fattigvårdsanstalten tillhörande sinnessjukavdelning av den, som vårdas å annan avdelning av anstalten. Vårdattest må ej godkännas, därest den meddelats av någon, som veterligen till den sjuke står i den skyldskap eller i det svågerlag, som enligt lag utgör vittnesjäv.

2. Göres ansökning om omyndigförklarads intagande å sinnessjukhus, skall, där ej ansökningen göres av någon, som jämlikt 6 § har att draga försorg om erforderlig vård åt den sjuke, eller av den sjukes förmyndare eller gode man, vid ansökningen vara fogat skriftligt medgivande till åtgärden av förmyndaren eller gode mannen.

3. Vid ansökning om intagande å sinnessjukhus bör fogas prästbevis an-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

gående den sjuke. Är prästbevis ej bifogat, vare sjukvårdsläkaren pliktig att, då intagning skett, från sökanden eller vederbörande pastorsämbete skyndsamt införskaffa sådant.

4. Yårdattest, levnadsberättelse och prästbevis skola vara avfattade enligt formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

11 §.

1. Har i vårdattest intygats, att den sjuke är i trängande behov av vård å sinnessjukhus, må intagning ske, ändå att levnadsberättelse ej bifogats ansökningen.

2. Har polismyndighet gjort ansökan om intagande å sinnessjukhus av någon, som enligt bifogat läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må intagning ske utan hinder av att vårdattest och levnadsberättelse ej bifogats ansökningen. Sker intagning, vare polismyndigheten pliktig att senast andra dagen därefter tillställa sjukvårdsläkaren polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen. Intyg, som nyss sagts, skall vara utfärdat efter personlig undersökning, som verkställts högst fjorton dagar före den dag, då ansökningen göres, samt angiva de iakttagelser, å vilka intygsgivarens åsikt grundas. Angående behörighet att utfärda läkarintyg, varom här förmäles, samt angående hinder för godkännande- av sådant intyg skall vad i 10 § 1 mom. finnes stadgat beträffande vårdattest äga motsvarande tillämpning.

3. Begär vederbörande militära befälhavare, att någon, som tjänstgör vid mobiliserat truppförband, skall intagas å sinnessjukhus, och är ansökningen åtföljd av ett av läkare utfärdat intyg om sinnessjukdom, vari läkaren tillika angivit de iakttagelser, å vilka hans åsikt grundas, vare för intagning ej av nöden, att vårdattest och levnadsberättelse bifogas ansökningen; dock åligge det befälhavaren att, där intagning sker, senast andra dagen därefter tillställa sjukvårdsläkaren upplysningar angående den sjukes uppträdande under tiden närmast innan ansökningen gjordes.

Angående behörighet att utfärda intyg, som nyss sagts, samt angående hinder för godkännande av sådant intyg skall vad i 10 § 1 mom. finnes stadgat beträffande vårdattest äga motsvarande tillämpning; dock att intyg må utan särskilt bemyndigande utfärdas av militärläkare, ändå att han icke är legitimerad läkare.

4. Har intagning skett i fall, som avses i 1 eller 2 mom., vare sjukvårdsläkaren pliktig att skyndsamt från sökanden infordra levnadsberättelse.

5. Vid krig eller krigsfara må, i den mån Konungen så förordnar, i stället för de i 10 § 1 och 2 mom. omförmälda handlingarna vid ansökning om intagande fogas allenast intyg om sinnessjukdom, meddelat av läkare, som är behörig att utfärda vårdattest och mot vilken jäv ej veterligen föreligger.

12 §•

Sist å fjortonde dagen efter den, då sinnessjuk för vård intagits å sinnessjukhus, skall sjukvårdsläkaren på grund av verkställd läkarundersökning av den intagne hava prövat, huruvida denne är i behov av vård å sinnessjukhus.

119 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Har intagningen skett i fall, som avses i 11 § 2 eller 3 mom., skall prövning, som ovan sagts, vara verkställd sist å tionde dagen efter den, då intagandet skedde.

13 §.

Den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må förflyttas till annat sådant sjukhus. Närmare bestämmelser om förflyttning meddelas av Konungen.

14 §:

Den, som för vård intagits å sinnessjukhus, vare oförhindrad att insända framställningar till Konungen, medicinalstyrelsen och överinspektören för sinnessj ukvården.

I övrigt må brev eller andra handlingar ej från den intagne fortskaffas eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren haft tillfälle att taga kännedom om dem och tillåtit deras vidarebefordran; dock må läkaren ej vägra att vidarebefordra framställning, som är ställd till offentlig myndighet och angår mål eller ärende, i vilket den intagne själv äger föra talan. Finner sig sjukvårdsläkaren ej kunna medgiva vidarebefordran av skrift, vilken är ställd till offentlig myndighet, som avses i detta stycke, varde skriften överlämnad till överinspektören för sinnessjuk vården, som har att i ärendet besluta.

15 §.

Betalning, som skall utgå för vård å sinnessjukhus, skall gäldas av den intagne. Har sådan betalning erlagts av annan, vare han berättigad att, i den mån han ej själv på grund av åtagande eller eljest skall svara därför, utfå gottgörelse av den intagne.

Vad i första stycket stadgas skall icke tillämpas, där intagningen skett på ansökan av annan än den intagne själv eller hans förmyndare eller gode man samt den intagne jämlikt 17 § första punkten utskrives från sinnessjukhuset. Ej må i sådant fall ersättning för kostnaden krävas av annan än den, som särskilt åtagit sig att svara därför.

Angående kostnaden för vård av sinnessjuk, som är medellös eller omhändertagits jämlikt lagen om samhällets barnavård, gälle vad därom finnes särskilt stadgat; dock må i fall, varom stadgas i andra stycket, ersättning för kostnad, som på grund av särskilt åtagande utgivits, ej uttagas av den intagne eller för honom försörjningspliktig.

16 §.

Förmärkes hos någon tecken på sinnessjukdom, äge envar, som enligt 8 § må begära hans intagande å sinnessjukhus, föranstalta om att han varder undersökt av läkare, som må med laga verkan utfärda vårdattest eller i 11 § 3 mom. omförmält intyg.

3 kap. Om utskrivning frän sinnessjukhus.

17 §.

Finnes vid prövning, som i 12 § sägs, icke tillräcklig anledning till antagande, att å sinnessjukhus intagen är i behov av vård å sådant sjukhus,

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

eller framgår senare, att sådan anledning icke under vistelsen å sinnessjukhuset förelegat, skall den intagne ofördröjligen från sjukhuset utskrivas. Samma lag vare, där sinnessjuk, som för vård intagits, blivit till hälsan återställd eller, ehuru icke återställd, så förbättrad, att han ej längre är i behov av vård å sinnessjukhus; dock må anstånd äga rum, där det finnes påkallat av omsorg för den intagne samt denne ej uttryckligen påyrkar utskrivning.

18 §.

Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, utskrivning ske, därest det erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott eller under inflytande av sinnessjukdom ostridigt begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat. Har sinnessjuk, vilken begått brott, som nu sagts, utskrivits jämlikt 17 § och varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården annorledes förordnar.

19 §.

Sinnessjuk, som är för vård intagen å sinnessjukhus, må, där hans tillstånd icke innefattar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, på försök utskrivas för en tid av högst ett år i sänder. Sådan utskrivning må förbindas med åläggande att iakttaga de föreskrifter, som må av utskrivningsmyndigheten meddelas. Åsidosättas sålunda givna föreskrifter eller finnes eljest fortsatt vård å sinnessjukhus erforderlig, må förordnande meddelas om den sjukes återintagande å sinnessjukhuset.

Utskrivning enligt första stycket må ej medgivas den, som till sinnessjukhus överflyttats från anstalt, som i 6 § andra stycket sägs, och ej blivit från anstalten utskriven.

20 §.

Det tillkommer medicinalstyrelsen att efter anmälan eller framställning, som nedan sägs, i fråga om sådan å sinnessjukhus intagen person, som icke må utskrivas jämlikt 18 § andra stycket, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 §.

I andra fall än som avses i första stycket ankommer det å sjukvårdsläkaren att besluta om utskrivning; och må i nämnda fall jämväl överinspektören för sinnessjukvården förordna om sådan.

Sjukvårdsläkaren tillkomme ock att jämlikt 19 § meddela förordnande om återintagning å sinnessjukhus av den, som utskrivits på försök.

Kunyl. May.ts proposition nr 87.

21 §.

Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, som avses i 20 § första stycket, liar lian att ofördröjligen göra anmälan därom kos medicinalstyrelsen.

Överinspektören för sinnessjukvården äge ock hos medicinalstyrelsen göra sådan anmälan.

22 §.

Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande å sinnessjukhuset. Hos medicinalstyrelsen skall framställning om utskrivning göras skriftligen.

Har medicinalstyrelsen avslagit framställning, som jämlikt första stycket gjorts angående utskrivning av intagen person, må styrelsen ej till prövning upptaga ny framställning, som inkommit förrän fyra månader förflutit från den dag, då beslutet om avslag å den föregående framställningen meddelades.

23 §.

Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning utan bifall, må envar, som enligt 22 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta utskrivningsfrågan till medicinalstyrelsens prövning. Angående sådan framställning gälle vad i 22 § andra stycket angående där omförmäld framställning finnes stadgat.

24 §.

Innan sinnessjuk, som är omyndigförklarad, utskrives jämlikt 18 §, skall, där framställning om utskrivning ej gjorts av hans förmyndare eller gode man, tillfälle lämnas denne att yttra sig i frågan.

25 §.

Utskrives från sinnessjukhus någon, som dit överförts från anstalt, varom i 6 § andra stycket förmäles, och har han ej utskrivits från anstalten, varde han till anstalten återförd.

26 §.

Har någon, som är för vård intagen å sinnessjukhus, givit tillkänna, att han icke anser sig böra där kvarhållas, skall han genom sjukvårdsläkarens försorg erhålla meddelande om den rätt att hos medicinalstyrelsen påkalla utskrivning, som enligt detta kapitel tillkommer honom.

Vill för vård intagen person hos medicinalstyrelsen göra framställning om utskrivning, skall möjlighet till erforderliga skrifters uppsättande beredas honom.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

4 kap. Om observation å sinnessjukhus.

27 §.

Önskar någon låta sin sinnesbeskaffenhet undersökas av läkare, må han efter därom gjord ansökan för observation intagas å sinnessjukhus.

Ansökningen skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren och vara av sökanden egenhändigt undertecknad, varjämte ansökningen skall vara försedd med intyg av två ojäviga personer, att sökanden frivilligt tecknat sitt namn därå. Ansökningen bör innehålla redogörelse för de omständigheter, som föranlett densamma.

Är sökanden omyndigförklarad, skall vid ansökningen fogas skriftligt medgivande till intagningen av hans förmyndare eller gode man. Vid ansökningen bör fogas prästbevis, som i 10 § sägs. Är prästbevis ej bifogat, vare sjukvårdsläkaren pliktig att, då intagning skett, skyndsamt från vederbörande pastorsämbete införskaffa sådant.

28 §.

1. Finner polismyndighet av någons uppträdande uppenbarligen framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och är anledning att förmoda, att han är sinnessjuk, må polismyndigheten föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, tillhörande staten eller stad, som övertagit hela sin sinnessjukvård.

Vad i första stycket stadgas skall icke tillämpas i avseende a intagning av militärperson i tjänst eller av den, som är intagen å anstalt, varom i 6 § andra stycket förmäles, och, vad angår å fattigvårdsan stalt intagen, ej är berättigad att lämna anstalten, utan skall därom gälla vad i 32, 33 och 48 §§ finnes föreskrivet.

2. Finner polismyndighet beträffande någon, som på egen begäran är för observation intagen å sinnessjukhus, varom i 1 mom. förmäles, att anledning till intagande enligt samma moment föreligger, äge polismyndigheten göra anmälan därom hos sjukvårdsläkaren; och vare så ansett som om intagningen ägt rum jämlikt 1 mom.

29 §.

1. Ansökan om intagande å sinnessjukhus enligt 28 § 1 mom. skall göras skriftligen hos sjukvårdsläkaren. Vid sådan ansökning skola fogas

1) av läkare utfärdat utlåtande, grundat på personlig undersökning, som verkställts högst en månad före den dag, då ansökningen göres; samt innefattande försäkran, att anledning finnes att förmoda, att den undersökte är sinnessjuk (observationsattest); samt

2) polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen.

Vad i 10 § 1 mom. andra stycket finnes stadgat om behörighet att utfärda vårdattest och om hinder för godkännande av sådan attest skall äga motsvarande tillämpning i avseende å observationsattest.

123 Kungl. Majds proposition nr 87.

Samtidigt med ansökningen eller så snart ske kan skola angående den intagne till sjuk vårdsläkaren av polismyndigheten avlämnas prästbevis, som i 10 § sägs, ävensom av någon eller några trovärdiga personer meddelade uPPfii^er angående sådana den intagnes förhållanden, som äro av vikt för bedömande av hans sinnestillstånd (uppgifter för observation).

I stället för observationsattest må vårdattest eller intyg, som i 11 § 2 mom. sägs, bifogas ansökning om intagande för observation, och må i stället för uppgifter för observation levnadsberättelse avlämnas.

2. Vid anmälan, som avses i 28 § 2 mom., skall fogas polisförhörsprotokoll, utvisande de omständigheter, som föranlett anmälningen, varjämte polismyndigheten samtidigt med anmälningen eller så snart ske kan skall avlämna uppgifter för observation.

3. Observationsattest och uppgifter för observation skola vara avfattade enligt formulär, som fastställas av medicinalstyrelsen.

30 §.

Observation skall verkställas av sjukvårdsläkaren, som är pliktig att inom fyrtioåtta timmar efter intagningen hava företagit en första undersökning av den intagne.

Observationen må ej pågå längre tid än som oundgängligen erfordras för bedömande av den intagnes sinnesbeskaffenhet och skall vara avslutad inom två månader efter intagningen; har inom nämnda tid förliör inför domstol, enligt vad nedan sägs, blivit påkallat, må dock, om tiden för observationen ej därigenom förlänges till mer än tre månader, med observationens avslutande anstå till dess fjorton dagar förflutit från det protokollet över förhöret kommit sjukvårdsläkaren tillhanda.

Har intagning ägt rum jämlikt 28 §, skall den intagne i avbidan på observationens avslutande kva.rhållas å sinnessjukhuset. I annat fall må den intagne när som helst under observationen påkalla dess avbrytande och lämna sjukhuset.

31 §.

Varder genom observationen ådagalagt, att den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus, beslute sjukvårdsläkaren, att den intagne skall för vård kvarbliva å sjukhuset; och åligge det sjukvårdsläkaren att omedelbart lämna den intagne meddelande om beslutet. Har intagningen skett jämlikt 28 §, skall polismyndighet, som gjort där omförmäld ansökan eller anmälan, därjämte underrättas om beslutet.

Där observationen icke ådagalagt sådant förhållande, som i första stycket sägs, skall sjukvårdsläkaren, om intagningen skett jämlikt 28 §, omedelbart genom telegram eller på annat lika skyndsamt sätt om observationens utgång underrätta polismyndighet, som gjort där omförmäld ansökan eller anmälan. Har polismyndigheten ej inom fyrtioåtta timmar efter underrättelsens avsändande omhändertagit den intagne, skall sjukvårdsläkaren föranstalta om hans omedelbara skiljande från sjukhuset. Har intagningen skett på den

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

intagnes begäran utan att anmälan, som i 28 § 2 mom. sägs, blivit gjord, varde den intagne omedelbart skild från sjukhuset.

Ej må i fall, då intagning skett jämlikt 28 §, beslut, som avses i andra stycket, meddelas, förrän prästbevis och uppgifter för observation kommit sjukvårdsläkaren tillhanda, där ej beslutet grundas därpå, att den intagne uppenbarligen icke är sinnessjuk; dock må i följd av vad sålunda stadgats den i 30 § andra stycket föreskrivna längsta tiden för observation icke överskridas.

32 §.

Föreligga beträffande militärperson i tjänst sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, må vederbörande militära befälhavare föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, varom i nämnda moment förmäles.

Å sådant intagande skall vad i 29—31 §§ finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall därvid iakttagas

1) att vid ansökningen om intagande skall i stället för polisförhörsprotokoll fogas av vederbörande militära myndighet upprättad rapport, utvisande de omständigheter, som föranlett ansökningen;

2) att behörighet att utfärda observationsattest skall utan särskilt bemyndigande tillkomma militärläkare, ändå att han icke är legitimerad;

3) att i fråga om den, som tjänstgör vid mobiliserat truppförband, intyg, varom i 11 § 3 mom. förmäles, må i stället för observationsattest bifogas ansökningen;

4) att vad i 31 § stadgas om polismyndighet, som gjort i 28 § omförmäld ansökan eller anmälan, skall tillämpas å polismyndigheten i den ort, där den intagne är mantalsskriven; samt

5) att de underrättelser, varom i 31 § förmäles, skola meddelas jämväl sökanden.

33 §.

Föreligga sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande någon, vilken är intagen å anstalt, varom i 6 § andra stycket förmäles, och, vad angår å fattigvårdsanstalt intagen, ej är berättigad att lämna anstalten, må den, som enligt därom gällande föreskrifter har inseende över anstalten, föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus, som i 28 § 1 mom. sägs.

Å sådant intagande skall vad i 29—31 §§ finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall därvid iakttagas

1) att vid ansökningen om intagande skola i stället för polisförhörsprotokoll fogas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift de handlingar, vilka särskilt röra den, som ansökningen avser, och finnas i förvar å anstalten;

2) att vad i 29 § 1 mom. tredje stycket samt i 31 § andra och tredje styckena stadgas icke skall tillämpas;

3) att, om sjukvårdsläkaren förordnar, att den intagne skall för vård kvarbliva å sjukhuset, i stället för polismyndigheten sökanden skall underrättas om beslutet; samt

125 Kungl. Maj:ts proposition nr H7.

4) att om observationen avslutats utan att sådant förhållande ådagalagts, som i 31 § första stycket sågs, sökanden skall underrättas om beslutet samt den intagne genom sökandens försorg återföras till vederbörande anstalt.

Bestämmelserna i denna paragraf skola icke tillämpas i avseende å den, som är intagen å anstalt, vilken står under fångvårdsstyrelsens inseende, utan skall därom gälla vad i 6 kap. finnes stadgat.

34 §.

Förmenar någon, som jämlikt 28 § är för observation intagen å sinnessjukhus, att tillräckliga skäl för hans kvarhållande ej föreligga, äge han genom skriftlig framställning hos medicinalstyrelsen påkalla prövning av frågan därom.

Beslutar medicinalstyrelsen, att den intagne skall skiljas från sjukhuset, skall styrelsen genom telegram eller på annat lika skyndsamt sätt underrätta sjukvårdsläkaren därom; och vare han pliktig att vidtaga de åtgärder, som enligt vad förut i detta kapitel stadgats åligga sjukvårdsläkare i fall, då han förordnat om intagens skiljande från sinnessjukhuset.

35 §.

Påstår någon, som jämlikt 28 § är för observation intagen å sinnessjukhus, att tillräckliga skäl för hans kvarhållande saknas, skola bestämmelserna i 26 § äga motsvarande tillämpning.

36 §.

Vad i 13 § finnes stadgat om förflyttning av den, som är för vård intagen å sinnessjukhus, skall gälla jämväl angående den, som intagits för observation.

Intagen, som nyss sagts, vare oförhindrad att insända framställning till offentlig myndighet här i riket. I övrigt må brev eller andra handlingar ej från sådan intagen fortskaffas eller honom tillställas, med mindre sjukvårdsläkaren haft tillfälle att taga kännedom om dem; och vare sjukvårdsläkaren därvid berättigad att vägra vidarebefordran av handling, som innehåller något, varav ordningen eller säkerheten inom sinnessjukhuset kan äventyras, så ock av handling, som är oredigt avfattad eller vars innehåll är anstötligt eller uppenbart osant.

37 §.

Har någon, som jämlikt 28, 32 eller 33 § intagits å sinnessjukhus för observation, vid observationen icke befunnits vara i behov av vård å sådant sjukhus, skall kostnaden för vistelsen å sjukhuset under observationstiden enligt av Konungen meddelade bestämmelser gäldas av statsverket. I övrigt skola bestämmelserna i 15 § första stycket i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande kostnaden för vistelse å sinnessjukhus under observationstid, och skall å sadan kostnad vad i lagarna om fattigvården och om samhällets barnavård är föreskrivet om kostnad för vård å sinnessjukhus äga motsvarande tillämpning.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

5 kap. Om förhör vid domstol angående å sinnessjukhus intagen person.

38 §.

För vinnande av utredning angående omständigheter av betydelse för frågan, huruvida någon, som enligt vad förut i denna lag stadgats är för vård eller observation intagen å sinnessjukhus, är i behov av vård å sådant sjukhus, må i enlighet med vad nedan sägs personer, vilka kunna antagas äga kännedom om honom, vid domstol höras såsom vittnen eller upplysningsvis.

Förhör, som nyss sagts, skall äga rum inför rätten i den ort, där den, som skall höras, uppehåller sig, eller med hans samtycke vid annan allmän underrätt; dock må, om den, som skall höras, uppehåller sig å ort, vilken lyder under landsrätt, förhöret hållas inför närmaste rådstuvurätt.

39 §.

1. Förhör, som i 38 § sägs, må begäras av sjukvårdsläkaren. År frågan om den intagnes kvarliållande beroende på medicinalstyrelsens prövning, må förhör angående honom begäras jämväl av styrelsen. Angående den, som är intagen för vård, må förhör begäras även av överinspektören för sinnessjukvården.

Har den intagne eller annan, som äger att påkalla hans utskrivning, hos sjukvårdsläkaren hemställt om förhör eller, där frågan om den intagnes kvarhållande är beroende på medicinalstyrelsens prövning, hos styrelsen gjort sådan hemställan och är ej förhöret uppenbart onödigt, vare sjukvårdsläkaren eller styrelsen pliktig att begära sådant.

Ändå att sådant fall föreligger, som i andra stycket sägs, må förhör ej begäras, där erforderlig utredning utan olägenhet kan vinnas utan förhör.

Förhör skall begäras skriftligen hos rätten i stad eller domaren på landet. I framställningen om förhör böra de omständigheter angivas, vilka förhöret skall avse. Däri skall ock, om det kan ske, beträffande envar, som enligt vad nedan sägs skall underrättas om förhöret, lämnas uppgift om namn och postadress.

Förhör skall äga rum så snart ske kan; dock må för ändamålet urtima ting ej utsättas. Eätten eller domaren låte till förhöret kalla den eller dem, med vilka sådant begärts; avsände ock underrättelse om tiden för förhöret till den, som gjort framställningen därom. Till den, som gjort hemställan, varom i andra stycket stadgas, liksom till den, som i fall, då den intagne ej intagits å sinnessjukhuset på egen ansökning, gjort ansökningen om intagningen, varde jämväl underrättelse avsänd, där det kan ske. Till den, som intagits för observation, skall, ändå att han ej gjort hemställan, som nyss sagts, underrättelse om förhöret avsändas.

Yill den intagne inställa sig vid rätten, ankomme på den, som hos domstolen gjort framställning om förhör, att därom besluta. Ändå att den intagne är i stånd att övervara förhöret, må sådan inställelse ej tillstädjas, om menlig inverkan på den intagnes hälsotillstånd därav är att befara. Beslutes inställelse, åligge det sjukvårdsläkaren att draga försorg därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 127

2. Där rätten finner det lämpligt, må rätten förordna, att förhöret skall hållas inom stängda dörrar.

3. Sedan förhör hållits, låte rätten eller domaren, ändå att framställningen om förhör ej gjorts av sjuk vårdsläkaren, tillställa honom protokoll över förhöret, och vare läkaren pliktig att i de fall, där den intagne underrättats om förhöret, låta honom taga del av protokollet.

40 §.

Angående ersättning till den, som enligt detta kapitel inkallats till förhör, gälle vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

6 kap. Särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalade samt angående intagning och utskrivning av straffriförklarade m. m.

41 §.

Där i brottmål domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet, som utesluter eller minskar straffbarheten, må den tilltalade ej dömas skyldig till brottet utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Andå att anledning till antagande, som i första stycket sägs, ej föreligger, må domstol ej, utan att läkares utlåtande inhämtats, förordna om den tilltalades internering eller döma honom till straffarbete i ett år eller däröver för mord eller för mordbrand eller eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök till brott, som nu är sagt.

42 §.

Har domstol jämlikt 41 § beslutat att inhämta utlåtande angående tilltalad, som förvaras i häkte, skall sådant utlåtande efter verkställd undersökning avgivas av sjukvårdsläkaren vid den fångvården tillhörande sinnessjukavdelning, som skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där den tilltalade förvaras. För undersökningen varde den tilltalade överförd till sinnessjukavdelningen, och åligge det domstolen att tillställa sjukvårdsläkaren samtliga handlingar i målet.

Där sjukvårdsläkaren finner det erforderligt för bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet, må han hos domstolen eller, där målet är anhängigt vid häradsrätt, hos domaren göra framställning om att förhör i målet hålles med personer, som kunna antagas äga kännedom om den tilltalade. I framställningen böra de omständigheter angivas, vilka förhöret skall avse. På domstolen eller domaren ankomme att föranstalta om att begärt förhör varder hållet samt om underrättelse till sjukvårdsläkaren och inkallelse av den eller dem, med vilka förhör begärts. Angående ersättning åt den, som jämlikt detta stycke inkallats för att höras såsom vittne eller upplysningsvis,

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

gälle, ändå att inkallelsen beslutats av domaren eller allmän åklagare ej för talan i målet, vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat.

Utlåtande, varom i denna paragraf förmäles, skall avgivas utan dröjsmål och sist inom två månader från det den tilltalade intogs å sinnessjukavdelningen, i den mån ej domstolen eller domaren i särskilt fall på framställning av sjukvårds]äkaren medgiver anstånd. Beslut om anstånd må meddelas utan parternas hörande. Har domstolen eller domaren förordnat om förhör, som i andra stycket sägs, må, om tiden för utlåtandets avgivande ej därigenom förlänges till mer än tre månader, därmed utan särskilt medgivande anstå till dess fjorton dagar förflutit från det protokoll över förhöret kommit sjukvårdsläkaren tillhanda. Vid utlåtandet skola fogas de av domstolen till sjukvårdsläkaren överlämnade handlingarna.

Då utlåtande avgives, skall sjukvårdsläkaren samtidigt insända en avskrift därav till medicinalstyrelsen; finner styrelsen det icke böra bero vid utlåtandet, har styrelsen att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

43 §.

Där tilltalad, angående vilken domstol jämlikt 41 § beslutat inhämta utlåtande, befinner sig på fri fot, åligge det medicinalstyrelsen att på anmälan av domstolen eller domaren förordna styrelsen underställd tjänsteläkare att efter verkställd undersökning till domstolen avgiva sådant utlåtande. Sedan förordnande av medicinalstyrelsen meddelats, varde samtliga handlingar i målet överlämnade till den förordnade.

Den tilltalade är pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som av läkaren bestämmas.

Finner läkaren, att undersökningen ej kan verkställas utan att den tilltalade intages å sinnessjukhus, göre anmälan därom hos domstolen, som äge förordna, att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus. Ej må domstolen utan medgivande av den tilltalade meddela dylikt förordnande, med mindre å brottet kan följa straffarbete, fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på viss tid. Har förordnande, som nu sagts, meddelats, varde den tilltalade intagen å det sinnessjukhus, där läkaren är anställd; är läkaren ej anställd vid något statens sinnessjukhus, förordne medicinalstyrelsen, på anmälan av domstolen eller domaren, vid sådant sjukhus anställd läkare att övertaga undersökningen.

I fall, som avses i denna paragraf, skola föreskrifterna i 42 § andra, tredje och fjärde styckena i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av att tiden för utlåtandes avgivande skall räknas, om den tilltalade intagits å sinnessjukhus, från den dag, intagningen ägde rum, men eljest från det läkaren mottog handlingarna i målet.

Vad i tredje stycket stadgats skall icke tillämpas, där undersökningen överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt bestämmmelse i 4 kap. blivit för observation där intagen. Där sådan intagning skett, må domstolen eller domaren, på framställning av sjukvårdsläka-

Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 129

ren, besluta förlängning av den tid, inom vilken observationen skall vara slutförd; bär intagningen skett jämlikt 27 §, må den tilltalade ej före observationens avslutande lämna sjukhuset. Ej må i fall, som nu sagts, förhör enligt 5 kap. anställas.

44 §.

Prövar domstol, efter det sådant utlåtande, som ovan i detta kapitel om förmäles, blivit avgivet, medicinalstyrelsens utlåtande böra infordras, åligge domstolen att till medicinalstyrelsen överlämna samtliga handlingar i målet.

Medicinalstyrelsen äge att föranstalta om förnyat, på undersökning av den tilltalade grundat läkarutlåtande, och skall, om så sker, vad i 42 och 43 §§ för där avsedda fall stadgats i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Därvid skall dock följande iakttagas:

1) Det åligger medicinalstyrelsen att tillställa vederbörande läkare handlingarna i målet.

2) Undersökning av den, som förvaras i häkte, må verkställas av läkare vid det statens sinnessjukhus, som av medicinalstyrelsen bestämmes, i vilket fall den häktade skall dit överföras.

3) Jämväl medicinalstyrelsen äger att hos domstolen göra framställning, som i 42 § andra stycket sägs, och påkalla intagning å sinnessjukhus av tilltalad, som vistas å fri fot. Då i anledning av framställning, som nyss sagts, förhör utsatts, åligge domstolen eller domaren att underrätta medicinalstyrelsen därom.

4) Vederbörande läkares utlåtande skall inom tid, som av medicinalstyrelsen bestämmes, avgivas till medicinalstyrelsen, som ock äger att besluta om anstånd med avgivandet.

45 §.

Har domaren på landet jämlikt 42 eller 43 § medgivit anstånd med läkarutlåtandes avgivande, skall i avseende å klagan över beslutet så förfaras, som om det meddelats av rätten.

Beslut, som enligt vad ovan i detta kapitel stadgats blivit av domstol meddelat, gånge i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft; dock skall vad sålunda föreskrivits icke gälla beslut, varigenom domstol förordnat om intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri fot.

Angående särskild talan mot beslut, som sist sagts, skall vad i lag finnes stadgat om sådan talan mot beslut angående häktande äga motsvarande tilllämpning.

46 §.

Finner myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, vid förhör med någon, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av sådant arbete, anledning till antagande, att han är sinnessjuk, må han ej dömas till tvångsarbete utan att läkares utlåtande inhämtats angående hans sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan, om han är i behov av vård å sinnessjukhus.

Å sådant utlåtandes avgivande skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 häft. (Nr 87.) 220228 9

130 Kungl. Maj-ts proposition nr 87.

tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande a\ att vad där stadgas om domstolen eller domaren i stället skall gälla om myndigheten; dock att. om läkare i enlighet härmed hos myndigheten gjort framställning om förhör, det skall ankomma på myndigheten att förordna om sådant förhör vid lämplig underrätt samt på rätten eller domaren att lämna myndigheten meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder, som i 42 t; andra stycket omförmälas. Prövar myndigheten erforderligt, att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § därvid lända till efterrättelse med enahanda avvikelser, som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §•

1. Tilltalad, som enligt förut i detta kapitel meddelat stadgande intagits å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, skall tillsvidare där kvarbliva, om ej annat följer av 44 § andra stycket under 2).

Förklaras den intagne i infordrat utlåtande icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må han ej vidare på grund av stadgande, som nyss sagts, kvarhållas å sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen; är å sinnessjukhus intagen häktad, varde han till häktet återförd. Samma lag vare, där domstol angående den intagne meddelar slutligt utslag, som ej allenast innefattar målets hänvisning till annan domstol, samt den intagne ej i utslaget förklaras på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri.

Föreligger angående den intagne laga kraftägande utslag, innefattande förklaring, som nyss sagts, och är han intagen å sinnessjukhus, skall han anses vara för vård där intagen; förvaras han å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, skall han för vård där förbliva, intill dess plats å nagot statens sinnessjukhus kan beredas honom.

På vederbörande fångvårdsmyndighet ankomme att hos medicinalstyrelsen, som har att i ämnet förordna, göra framställning om intagande för vård å något statens sinnessjukhus av den, som enligt tredje stycket för vård förvaras å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården. Vid sådan framställning skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som särskilt angå den intagne.

2. Har domstol meddelat utslag, vari häktad, som icke jämlikt 1 mom. kvarhålles å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, och är den häktade enligt infordrat utlåtande i behov av vård å sinnessjukhus, skall han genast överföras till sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården; och vare därefter lag, som i 1 mom. sägs. Vad sålunda stadgats skall dock ej tillämpas, där utslaget är grundat på utlåtande av medicinalstyrelsen och styrelsen funnit den häktade ej vara i behov av vård å sinnessjukhus.

3. Föreligger beträffande tilltalad, som vistas å fri fot, sådant fall, som avses i 2 mom., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus för vård; och ankomme det på medicinalstyrelsen att, efter anmälan av länsstyrelsen, bestämma, å vilket sinnessjukhus intagningen skall

Ktinyl. Maj:ts proposition ur <S'7. lo]

ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, varde den straffriförklarade genom länsstyrelsens försorg för vård intagen å sinnessjnkavdelning, tillhörande fångvården.

4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till dess utlåtandet avgivits.

5. Yad i 36 § finnes stadgat om fortskaffniug av brev eller andra handlingar till eller från den, som för observation intagits å sinnessjukhus, skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å den, som på grund av bestämmelse i detta kapitel för undersökning intagits å sådant sjukhus; dock skall i fråga om handling, varav sjuk vårdsläkaren enligt nämnda paragraf skall taga kännedom, gälla, att den ej må fortskaffas till eller från för brott tilltalad, om den innehåller något, som kan hindra brottets upptäckt eller rannsakningens gång.

48 §.

1. Straffånge, som befinnes lida av sinnessjukdom eller kan misstänkas lida av sadan sjukdom, skall så snart ske kan för vård eller observation intagas å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.

Befinnes häktad lida av sinnessjukdom och skall han ej på grund av vad förut i detta kapitel stadgats förvaras å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, eller å sinnessjukhus, skall han intagas å sinnessjukavdelning, som nyss nämnts.

Befinnes någon, som är intagen å förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller å interneringsanstalt för återfallsförbrytare, lida av sinnessjukdom eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.

Den, som jämlikt denna paragraf intagits å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, skall där kvarstanna så länge ändamålet med intagningen det kräver.

2. Kan sinnessjuk straffånge antagas vara vid strafftidens slut i behov av vård å sinnessjukhus, åligge det vederbörande fångvårdsmyndighet att i god tid förut i den ordning, som i 2 kap. sägs, göra ansökan om att den sjuke då varder intagen å sinnessjukhus. I sådant fall må vårdattest utfärdas av läkare, som är anställd vid fångvården, ändå att han samtidigt är sjukvårdsläkare å det sinnessjukhus, där intagning begärts; och varde i stället för levnadsberättelse samtliga å vederbörande fångvårdsanstalt förvarade handlingar, vilka särskilt angå den sjuke, i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogade ansökningen om intagning.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i avseende å sinnessjuk, som skall utskrivas från förvaringsanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

132 Kungi. Maj:ts proposition nr 87.

49 §.

1. Har tilltalad, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, blivit i målet hörd, må målets vidare handläggning äga rum i hans frånvaro. Ej må domstolen i ty fall förordna om hans inställande, där ej särskilda skäl därtill äro. Innan sådant förordnande meddelas, skall sjukvårdsläkarens yttrande inhämtas.

Yårder den tilltalade vid rätten inställd, skall han återföras till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen. Meddelas utslag i den tilltalades frånvaro, åligge det rätten att föranstalta om att utslaget delgives honom genom sjukvårdsläkarens försorg.

2. Yad i 1 mom. stadgas om tilltalad skall äga motsvarande tillämpning å den, som är föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

50 §.

Angående utskrivning från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, av den, som jämlikt 47 § är för vård där intagen, samt angående förhör vid domstol rörande sådan intagen skola bestämmelserna i 3 och 5 kap. i tilllämpliga delar lända till efterättelse; dock skall vad i sagda kapitel föreskrivits om rätt för överinspektören för sinnessjukvården att föreslå utskrivning eller påkalla förhör icke tillämpas.

7 kap. Om handräckning.

51 §.

Motsätter sig sinnessjuk, för vilken plats beretts a sinnessjukhus, att låta sig där intaga, är vederbörande polismyndighet eller, vad angår militärperson i tjänst, vederbörande militära myndighet pliktig att på begäran av den, som gjort ansökningen om intagning, lämna den handräckning, som finnes vara av nöden.

Yägrar någon att underkasta sig läkarundersökning, som i 16 § sägs, eller undandrager sig någon, som är tilltalad för brott eller föremal föl förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga vad enligt 43, 44 eller 46 § åligger honom eller behöver läkare för verkställande av undersökning, varom i 16, 43, 44 eller 46 § förmäles, skydd för sin personliga säkerhet, skall ock på begäran av vederbörande läkare erforderlig handräckning lämnas.

52 §.

Avviker å sinnessjukhus intagen därifrån, eller

avviker den, som jämlikt 47 § är för vård intagen å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, från nämnda avdelning, eller

underlåter den, som på försök utskrivits från sinnessjukhus eller sinnessjukavdeluing, tillhörande fångvården, att, sedan förordnande om återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning åter där inställa sig,

Kungl. Maj:t.9 proposition nr 87. 133

skall, där sjuk vårdsläkaren eller, vad angår den, som varit intagen å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, fångvårdsmyndiglieten det påkallar, för den sjukes återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen handräckning lämnas av vederbörande polismyndighet.

S kap. Straffbestämmelser.

53 §.

Den, som utan sjukvårdsläkarens medgivande till någon, som är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den intagne lätteligen kan tillfoga sig själv eller annan skada, straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är med högre straff belagd, med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse.

54 §.

Den, som förhjälper eller söker förhjälpa någon, som är intagen å sinnessjukhus eller jämlikt 47 § för vård förvaras å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, att avvika från sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller med fängelse. Var den intagne farlig för annans personliga säkerhet och hade gärningsmannen vetskap därom, må till straffarbete i högst ett år dömas.

55 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfälle kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, varde de förvandlade enligt allmän strafflag.

9 kap. Om klagan över medicinalstyrelsens beslut.

56 §.

Över sådant av medicinalstyrelsen meddelat beslut, som avses i 2 §, må talan fullföljas hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock ma allenast i samband med klagan över beslut rörande intagens utskrivning eller skiljande från sinnessjukhus eller från sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, ändring sökas i beslut, som under ärendets handläggning meddelats i fråga om förhör vid domstol angående den intagne.

Vill intagen föra klagan enligt vad i första stycket sägs, skall bestämmelsen i 26 § andra stycket äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser.

57 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 87.

58 §.

Genom denna lag upphävas

förnyade stadgan den 14 juni 1901 (nr 48) angående sinnessjuke tillika med alla de särskilda föreskrifter, vilka innefatta ändring eller förklaring av bestämmelserna i sagda stadga eller tillägg därtill, allt i den mån stadgan eller föreskrifterna behandla ämnen, varom bestämmelser äro meddelade i denna lag;

skrivelsen den 9 mars 1826 angående föreskrift huru förfaras bör, då en för brott tilltalad person uppgives vara eller vid gärningens begående hava varit vansinnig, och fråga om hans befriande, på sådan grund, från ansvar uppstår;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

59 §.

Så länge särskild sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, ej finnes i Gotlands län, må undersökning, varom i 42 § förmäles, verkställas av läkare vid statens sinnessjukhus inom länet och den, som skall undersökas, för sådant ändamål dit överflyttas.

Har domstol före den 1 januari 1931 i då anhängigt brottmål infordrat medicinalstyrelsens utlåtande beträffande tilltalad, skall vad i denna lag finnes stadgat om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet icke tillämpas.

60 §.

Bestämmelserna i 47 § 1 mom. fjärde stycket och 50 § skola tillämpas jämväl å den, som efter att hava på grund av sin sinnesbeskaffenhet friats från ansvar för begånget brott blivit före den 1 januari 1931 i avbidan på plats å sinnessjukhus intagen å sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården.

Kunyl. Maj:ts proposition nr S7.

i:jö

F örtslag

till

Lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 7 § i lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

7 §•

Den som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete, eller, om han börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han tillhör annat län än det, där han vistas, av Konungens befallningshavande översänd eller förpassad till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas å tvångsarbetsanstalt, intill dess dylik vård kan beredas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl Maj:ts lagråd den 25 januari 1929.

Närvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Södeewale.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 24 november 1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet samt

2) lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Sven Lawski.

Förslaget till lag om sinnessjuka och om undersökning angående

sinnesbeskaffenhet

föranledde följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

1 §•

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söderwall:

Beträffande omfattningen av de rättsregler, som böra npptagas uti eu lag i förevarande ämne, har man vid utarbetandet av det remitterade förslaget utgått från att, frånsett vissa bestämmelser av processuell natur, endast sådana regler borde erhålla lags karaktär, som kunde medföra inskränkningar i allmänna medborgerliga rättigheter eller innebära förpliktelser för kommun. Bestämmelser om sättet för sinnessjukas vård och behandling skulle således icke medtagas i annan mån än såvitt de innebure intrång i rättigheter av nämnda art. Med denna ståndpunkt stämmer ej rätt väl överens att, på sätt som skett, i förslagets första paragraf giva uttryck åt en ledande princip för sinnessjukvården: de sinnessjuka skola erhålla omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens fordringar. Denna princip bör dock naturligtvis i möjlig mån tillämpas även vid utövande av det tvång, som vid de sinnessjukas behandling stundom måste förekomma, och med hänsyn särskilt härtill kan det försvai-as, att berörda uttalande här upptages.

Även på andra ställen i förslaget möta stadganden, som strängt taget falla utom lagens ram, sådan den nyss angivits. Klart är emellertid, att det varit förenat med viss svårighet att i detalj konsekvent genomföra den

137 Kungl. Maj:ts proposition ur 87.

åsyftade begränsningen och att praktiska hänsyn — särskilt önskvärdheten av att allt för stor splittring av reellt sammanhörande bestämmelser undvikes — fått föranleda avvikelser från den teoretiskt riktiga ståndpunkten. I betraktande härav finna vi oss ej böra framställa vidare erinran i nu nämnda hänseende.

2 §•

Justitierådet Tiselius:

I departementschefens yttrande vid förslagets remitterande till lagrådet framhålles, att ökade garantier mot obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus erfordras om icke med hänsyn till några befintliga missförhållanden så dock för undanröjande av den misstro mot sinnessjukvården och dess målsmän, som ännu icke sällan kommer till synes. Denna mening är säkerligen välgrundad, ty det är av stor vikt, att den allmänna uppfattningen befrias från alla fördomar mot sinnessjukvården och icke minst att den omdömesgilla allmänheten vinner full visshet om att obehörigt kvarhållande å sinnessjukhus icke kan förekomma. Av ej ringa betydelse i detta hänseende är uppenbarligen införandet av en å uttryckliga lagbestämmelser grundad rätt att draga vederbörande läkares beslut i dylika frågor inför ett högre forum.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, om icke det år 1927 framlagda sakkunnigförslaget i fråga om klagoinstansens organisation äger företräde framför det remitterade förslaget, främst med hänsyn till uppgiften att skingra hos allmänheten förefintlig misstro. Från denna synpunkt torde det vara en fördel om, såsom 1927 års förslag innebär, klagomål över vägrad utskrivning bliva hänskjutna till eu av Konungen för ändamålet utsedd, från sinnessjukvården helt fristående nämnd i stället för att prövas av medicinalstyrelsen, som — i sin egenskap av högsta ledning för sinnessjukvården i både administrativt och medicinskt avseende — kan misstänkliggöras för en viss solidaritet med de i första hand beslutande psykiatrerna. Den omständigheten, att nämndens beslut, till skillnad från medicinalstyrelsens, självfallet icke få överklagas utan skola bliva slutgiltiga, är i sin mån ägnad att giva nämnden ökad auktoritet. Vidare äger nämnden företräde däri, att till dess ordförande bör kunna förvärvas eu person, som genom sin ställning och sitt allmänna anseende är höjd över varje misstanke för bristande objektivitet eller noggrannhet, och att jämväl de övriga lekmannaledamöterna torde bliva mera kända och auktoritativa personer än de, som enligt den nu föreslagna organisationen skulle komma att förordnas såsom ledamöter i en avdelning av medicinalstyrelsen med, i regel, icke styrelsens chef utan en av dess ordinarie ledamöter såsom ordförande.

Ä andra sidan lärer, under förutsättning att nämnden erhåller en i fråga om personvalet tillfredsställande sammansättning, det ej föreligga någon fara för att lekmannamajoriteten skall i rent medicinska frågor avvika från en sammanstämmande uppfattning bland de sakkunniga läkarna. Detta innebär emellertid ingalunda, att lekmännens deltagande skulle sakna reell betydelse, ty det inträffar ofta — i synnerhet vad angår de särskilt tveksamma men i förevarande sammanhang mest betydelsefulla gränsfallen —

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

att avgörandet måste grundas icke blott på ett medicinskt bedömande utan ock på ett skäligt hänsynstagande till praktiska och allmänmänskliga förhållanden; tveksamheten gäller i allmänhet mindre huruvida patienten är sinnessjuk än huruvida han behöver vårdas å sinnessjukhus. Yad särskilt angår det från psykiatriskt håll framförda antagandet, att lekmännen skulle komma att i känslan av osäkerhet visa en överdriven försiktighet i fråga om utskrivning av kriminalpatienter och andra, som tidigare visat sig farliga, så torde väl detta, även om det äger någon grund, icke utgöra ett praktiskt alltför tungt vägande skäl mot inrättande av nämnden. Men enligt mitt förmenande har man knappast anledning att räkna med någon principiell motsättning mellan lekmännen och psykiatrerna. Gent emot farhågorna för att lekmannamajoriteten skulle komma att göra sig skyldig till ett självtillräckligt underskattande av fackkunskapen må slutligen hänvisas till erfarenheterna från ett angränsande område nämligen beträffande den granskningsrätt, som tillkommer domstolarna och av dem utövas med avseende å utlåtanden från medicinalstyrelsen i frågor om rättskapacitet i civilmål och om tillräknelighet i brottmål.

Om sålunda starka skäl tala för inrättande av den i 1927 års förslag upptagna sinnessjuknämnden, synes emellertid fackkunskapens inflytande inom densamma böra förstärkas på så sätt, att av nämndens fem ledamöter två skola vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare, varjämte för beslutförhet torde böra fordras deltagande av alla de fem ledamöterna eller deras suppleanter. Härigenom kommer, om psykiatrerna inom nämnden äro ense, deras mening att segra, så framt de blott kunna för densamma vinna någon bland de tre lekmännen, av vilka eu skall vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete. Då vidare överinspektören för sinnessjukvården skall äga att deltaga i nämndens överläggningar samt dess föredragande kan antagas i allmänhet vara en psykiater, lärer det icke behöva befaras, att en på nu angivna sätt organiserad sinnessjuknämnd skall vid prövning av framställningar om utskrivning eller vid övriga avgöranden, som enligt 1927 års förslag tillkomma nämnden, göra sig skyldig till misstag på grund av bristande sakkunskap. I följd av det ringa antalet av de högst kvalificerade psykiatrerna torde det kunna förutsättas, att åtminstone en av de i nämnden verksamma psykiatrerna kommer att jämväl vara ledamot av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och i sådan egenskap anlitad i styrelsens rättspsykiatriska nämnd, som är den högsta medicinska auktoriteten i tillräknelighetsfrågor, och bland annat med hänsyn därtill torde en lämplig kontakt med medicinalstyrelsens verksamhet i denna del utan större svårighet kunna uppehållas av sinnessjuknämnden.

De avgöranden, som träffas av eu dylik, av särskilt utsedda förtroendemän bestående nämnd, böra, såsom förut nämnts, självfallet vara slutgiltiga, under det att beslut av ett ämbetsverk såsom medicinalstyrelsen måste kunna överklagas. Enligt det remitterade förslaget få ock medicinalstyrelsens beslut i ärenden om utskrivning eller skiljande från sinnessjukhus dragas inför Kungl. Maj:t i statsrådet, och möjlighet till erforderliga

Kanyl. Maj-.ts proposition nr <S7. 139

skrifters uppsättande skall beredas den patient, som vill föra sådan talan. Da eu instansordning sålunda blivit lagfäst, kan det förväntas, att större delen av de bos medicinalstyrelsen klagande kommer att fullfölja talan lios Kungl. Maj:t. Trots den inskränkning i patients rätt att lios medicinal styrelsen påkalla utskrivning, som stadgas i 22 § andra stycket, torde därför antalet av ifrågavarande bos Kungl. Maj:t unförda besvär bliva ganska betydande. Ehuru dessa besvärsmål givetvis till allra största delen komma att bliva självklara eller eljest mycket lätta att avgöra, lära de dock — om icke den högsta instansens prövning skall bliva den materiellt svagaste — medföra ett ganska betungande och i allmänhet föga fruktbart arbete för åtminstone en av statsrådets ledamöter. Icke minst ur denna synpunkt torde 1927 års förslag i vad angår klagorätten vara att föredraga framför det remitterade förslaget.

Slutligen kan framhållas att, även bortsett från tilliten till avgörandenas riktighet, den omständigheten, att omdömesgilla, ansedda och helt opartiska lekmän erhålla kännedom om förhållandena inom sinnessjukvården i hela vårt land, måste hava ett välgörande inflytande på den allmänna opinionen beträffande denna sjukvård och att jämväl i sådant hänseende anordningen med en särskild sinnessjuknämnd synes äga ett visst företräde framför det remitterade förslagets organisation av klagoinstanserna. I detta sammanhang må påpekas, att enligt det föreliggande förslaget till instruktion för sinnessjuknämnden dess sammanträden i särskilda fall skola kunna hållas å vederbörande sinnessjukhus.

På grund av det anförda finner jag mig böra hemställa om en återgång till 1927 års förslag såvitt angår sinnessjuknämnden, dock med den ändring beträffande nämndens organisation och beslutförhet, som i det föregående angivits. Vid bifall härtill måste ändring ske icke blott i 2 § utan även i åtskilliga av förslagets övriga paragrafer. Så bör till exempel den ovillkorliga rätt för patient å sinnessjukhus att insända framställningar till Konungen, som är stadgad i 14 §, i stället avse framställningar till nämnden, varför konseljbeslut i anledning av framställningar från sådana patienter knappast någonsin torde behöva förekomma.

Justitierådet Appelberg:

Då intagande å sinnessjukhus av eu såsom sinnessjuk ansedd person måste kunna genomföras mot hans vilja och sålunda innebär ett ingrepp i den personliga friheten, är det i första rummet av vikt, att de regler man vill lagfästa angående villkoren för och förfarandet vid intagning giva garanti för att frågan om det befogade och lämpliga att verkställa intagningen redan före dess verkställande erhåller en så samvetsgrann och opartisk prövning som möjligt. De bestämmelser, som förslaget i detta avseende innehåller, torde i det hela fylla de anspråk man skäligen kan ställa på dem. Men det säger sig självt, att i många fall symptomen på sinnessjukdom ej framträda så klart eller behövligheten av en persons intagande på sinnessjukhus är så tydlig, att icke delade meningar kunna göras gällande om det befogade

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

i eu sådan åtgärd. Någon tvekan kan därför ej råda, att frågan om befogenheten av en tvångsintagning bör kunna underkastas prövning av högre instans, en prövning, som emellertid, då av flera skäl en klagan ej bör få fördröja intagningen, formellt kommer att gälla kvarhållande å sinnessjukhuset.

I fråga om nämnda prövnings anordnande hava olika meningar framträtt. Enligt 1927 års förslag skulle klagoinstansen utgöras av en särskild, huvudsakligen av lekmän bestående nämnd. Det remitterade förslaget åter bibehåller medicinalstyrelsen, dock i förstärkt sammansättning, såsom klagoinstans. Fäster man sig väsentligen vid att en tvångsintagning innebär ett starkt ingrepp i den personliga friheten och även i övrigt kan för den intagne medföra ödesdigra verkningar, synes det ligga närmast till hands att låta en domstol eller en domstolsliknande anordning, sådan som den i 1927 års förslag upptagna, få prövningen sig anförtrodd. Beaktar man åter, att avgörandet dock gäller, huruvida sinnessjukdom och behov av vård föreligger, synes riktigast, att den överprövning, som påkallas, blir verkställd av de på området mest sakkunniga. Det är tydligt, att bägge dessa synpunkter hava sitt berättigande och att man bör söka komma fram till en anordning, där båda få i möjligaste mån göra sig gällande. Från denna utgångspunkt finner jag avgörande betänkligheter icke möta vare sig mot det remitterade förslaget i denna del eller mot den i 1927 års förslag upptagna anordningen, den sistnämnda dock under förutsättning att, såsom justitierådet Tiselius föreslagit, ytterligare en av ledamöterna i nämnden förklaras skola vara en i sinnessjukvård kunnig läkare.

Principiellt sett tala måhända de starkare skälen för sistberörda anordning. Allmänheten torde få en tryggare känsla av att behörig kontroll övas över de vid personers intagande på sinnessjukhus verksamma läkarnas åtgöranden. I viss mån uppväges dock den starkare trygghetskänsla, som den ifrågasatta nämnden — i förhållande till medicinalstyrelsen i den föreslagna sammansättningen — kan antagas ingiva, därav att, under det nämndens beslut, såsom självfallet är, icke skall kunna överklagas, mot medicinalstyrelsens beslut kan föras talan hos Konungen, vid vilkens prövning av de tveksamma fallen de synpunkter, som grundas på omsorg om den personliga friheten, måste antagas bliva i särskild grad beaktade.

Skulle man vilja i nu angivna hänseende tillerkänna 1927 års förslag något företräde, synes detta i allt fall icke vara större än att det uppväges av vissa praktiska hänsyn, som tala mot detta förslag och till förmån för det remitterade. Särskilt är att beakta vad departementschefen framhållit därom, att det förra förslaget ökar möjligheten till motsättning mellan den myndighet — medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd — som har att bedöma tilltalads tillräknelighet, och den, som har att besluta om utskrivning av straffriförklarade. Yidare måste såsom en given fördel anses, att det remitterade förslaget närmare ansluter sig till gällande organisation och att det kan vara skäl att avvakta, huru den nya lagstiftningen i övrigt verkar, innan man i fråga om klagorätten vidtager så stora förändringar som 1927 års förslag innebär.

141 Kungl. Maj ds proposition nr 87.

Med hänsyn till det anförda finner jag det remitterade förslagets ståndpunkt i förevarande del kunna godtagas.

Justitierådet Stenberg och regeringsrådet Söderwall:

Vid bedömande av spörsmålet om organisationen av den myndighet, som skall hava att pröva besvär över kvarhållande å sinnessjukhus, bör man, såsom justitierådet Appelberg utvecklat, taga behörig hänsyn till båda de av honom framhållna synpunkterna. Mellan dem bör ske eu avvägning, så att icke den ena får göra sig för mycket gällande på den andras bekostnad; man har att tillse, att lekmannasynpunkten får komma till sin rätt men även att intresset av att allmänhetens stundom framträdande misstro mot läkarnas avgöranden häves icke får leda till ett med hänsyn till beslutens sakliga riktighet betänkligt försvagande av sakkunskapens inflytande.

Frågar man sig nu, om det föreliggande spörsmålet kan anses på ett tillfredsställande sätt löst genom 1927 års förslag, enligt vilket klagoinstansen skulle utgöras av en i förhållande till medicinalstyrelsen fristående sinnessjuknämnd med sådan sammansättning att endast eu av de fem ledamöterna behövde äga medicinsk sakkunskap, synes det oss, att därest eu sådan organisationsform skall väljas, fackkunskapens ställning inom nämnden i allt fall, såsom justitierådet Tiselius erinrat, bör stärkas så, att två läkare insättas i densamma. Lekmännen skulle emellertid ändock kunna komma i majoritet, och det kan sättas i fråga, huruvida detta är påkallat eller lämpligt och om ej företräde bör givas åt det remitterade förslaget, som vill bibehålla medicinalstyrelsen såsom besvärsinstans men låta ärendena där behandlas av tre läkare jämte två lekmän. För vår del hava vi funnit övervägande skäl vara anförda för denna anordning, varvid vi även beaktat de av justitierådet Appelberg framhållna fördelarna med densamma, Yi anse oss således icke böra framställa någon anmärkning vid förevarande paragraf.

^ §•

Lagrådet:

Syftet med stadgandet i andra stycket av 1 mom. är tydligen att giva ett legislativt uttryck åt den rätt till användande av nödigt tvång, som måste finnas å ett sinnessjukhus. Det torde därför vara lämpligare att avfatta bestämmelsen så, att däri utsäges, att den, som är intagen å sinnessjukhus, må underkastas det tvång, som finnes vara nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen eller till skydd för honom själv och omgivningen.

6 §•

Lagrådet:

Med bestämmelserna i första stycket av denna paragraf torde avses att för vissa myndigheter stadga skyldighet att föranstalta om erforderlig vård åt sinnessjuka i händelse åtgärd för ändamålet ej vidtages av någon, som på grund av lag eller administrativa föreskrifter eller enligt åtagande är pliktig att sörja för sådan vård, eller av annan utan att dylik förpliktelse åligger honom. För tydligare utmärkande av vad sålunda är avsett lärer någon omformu-

142 Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

lering av nämnda stycke böra vidtagas. Sådan omformulering torde påkalla någon ändring jämväl i 8 § andra stycket.

Då i andra stycket av 6 § säges, att skyldighet i berörda hänseende skall vid de här omnämnda anstalterna tillkomma den, som har inseendet över anstalten, ligger sådan tolkning av detta stadgande närmast, att det städse är någon myndighet utom anstalten, som fått nämnda förpliktelse sig ålagd. Det lärer emellertid vara åsyftat, att i många fall, t. ex. vid fängelserna, skyldigheten skall fullgöras av anstaltens föreståndare. Frågan, vem denna skyldighet skall åvila, regleras genom bestämmelser, som utfärdats eller komma att utfärdas rörande de särskilda anstalterna. Med hänsyn härtill påkallas ändring även i avfattningen av andra stycket.

Till anstalter, för vilka stadgandet i andra stycket skall gälla, synas böra hänföras även militärhäktena samt härads- och stadsfängelserna, vilka anstalter ej stå under fångvårdsstyrelsens inseende.

7 §•

Lagrådet:

Åtskilliga av förslagets paragrafer innehålla föreskrifter angående omyndigförklarad samt åtgärder av förmyndare. I 7 § stadgas nu, dels att föreskrift, som i lagens efterföljande paragrafer meddelas angående omyndigförklarad, skall äga motsvarande tillämpning å underårig, vilken enligt lag står under annans vårdnad, alltså alla underåriga, som ej ingått äktenskap, och dels att utom i vissa fall vad som föreskrives om förmyndare skall i avseende å sådan underårig tillämpas å den, som enligt lag har vårdnaden om den underårige. Med dessa stadganden avses, att föreskrifterna om förmyndare skola, så vitt gäller en underårig, tillämpas icke å dennes förmyndare utan å den, som har vårdnaden om honom.

Att i en lag, som är avsedd att tillämpas huvudsakligen av icke lagkunniga, giva regler, vilka under viss i ett allmänt stadgande upptagen förutsättning skola äga annan innebörd än av avfattningen framgår, utan att i texten hänvisning sker till det allmänna stadgandet, synes lagrådet icke lämpligt eller tillrådligt. Det torde exempelvis icke vara lätt att förstå, att därest ansökning om eu underårigs intagande å sinnessjukhus gjorts icke av den, som har vårdnaden om honom, utan av hans förmyndare — denne är enligt 8 §, jämförd med 7 §, berättigad härtill — i ansökningen skall jämlikt 9 §, jämförd med 7 §, uppgivas anledningen till att ansökningen ej gjorts av vårdnadshavaren.

Enligt lagrådets mening böra fördenskull nämnda stadganden i 7 § uteslutas och de ifrågavarande paragrafer, där nu givas föreskrifter om omyndigförklarade och om förmyndare, erhålla sådan formulering, att de omfatta jämväl underåriga och vårdnadshavare.

8 §■

Lagrådet:

Beträffande andra stycket av denna paragraf har lagrådet gjort en erinran vid 6 §.

Kumjl. Maj:ts proposition nr S7.

14H

Lagrådet:

Enligt motiveringen till motsvarande paragraf i 11)27 års förslag avsågs det att i fråga om vittnena å ansökning, som gjordes av den sjuke själv, fordra, att de icke stode i jävsförhållande till vare sig sjukvårdsläkaren eller den sjuke. Härutinnan intager det remitterade förslaget icke någon ändrad ståndpunkt. Emellertid torde saklig grund knappast förefinnas att fästa avseende vid jävsförhållande till sjukvårdsläkaren. Vill man hava lagen avfattad i enlighet härmed, lärer dock ej erfordras, att den föreslagna lagtexten ändras, då densamma svårligen kan tolkas så, att fordran på ojävighet även i förhållande till sjukvårdsläkaren blivit uppställd.

10 §.

Lagrådet:

Enligt nu gällande bestämmelser utgöres en väsentlig garanti mot obehörigt intagande å sinnessjukhus av kravet, att det läkarintyg — motsvarande förslagets vårdattest -— som utvisar vårdbehovet, i allmänhet skall vara utfärdat av en å sinnessjukhuset icke anställd läkare. Vårdbehovet bliver alltså i regel prövat av två utav varandra fullt oberoende läkare: intygsutfärdaren och vederbörande läkare å sinnessjukhuset. Denna garanti är enligt förslaget så till vida minskad, att vårdattesten skall kunna utfärdas jämväl av en å sinnessjukhuset anställd läkare, dock ej den ansvarige sjukvårdsläkaren.

Den sålunda föreslagna ändringen torde knappast medföra någon verklig risk, i vart fall icke beträffande statens och kommuners sinnessjukhus. Men det kan likväl ifrågasättas, om ändringen är tillrådlig med avseende å den allmänna tilliten till sinnessjukhusen. Med visst fog kan framhållas, att även om sjukvårdsläkaren icke rimligen bör känna sig bunden av den underordnade läkarens vårdattest, en känsla av solidaritet dessa två läkare emellan dock är naturlig samt att den prövning, som sjukvårdsläkaren skall underkasta fallet, ofta lärer till större eller mindre del bliva grundad på observationer och journalanteckningar av den underordnade läkaren. Då härtill kommer, att den nuvarande ordningen icke torde hava vållat avsevärda olägenheter i praktiskt avseende, synas övervägande skäl tala för bibehållande av den gällande regeln. Skall denna bliva orubbad, erfordras ändring, utom i 1 mom. andra stycket av It) §, jämväl i 48 § 2 mom. första stycket.

14 §.

Justitieråden Stenberg och Appelberg samt regeringsrådet Söder a-all:

Sedan genom den nya lagen rätten att klaga över obehörigt intagande och kvarhallande a sinnessjukhus blivit reglerad, synes det ej nödigt och endast vålla besvär att medgiva å sinnessjukhus intagen person rätt att till Konungen insända andra framställningar än sådana, som innefatta besvär över medicinalstyrelsens beslut. Uteslutes ur första stycket av 14 § vad där sägs om framställningar till Konungen, skulle dylika, som innefatta besvär ro-

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

rande obehörigt kvarliållande, falla under regeln i första punkten av andra stycket, sådant detta i förslaget avfattats, i följd varav de skola ovägerligen vidarebefordras. Någon risk, att läkaren på grund av missuppfattning om eu skrifts karaktär av besvär obehörigen kommer att hindra dess vidarebefordran, torde ej föreligga, då enligt andra punkten av andra stycket framställning till offentlig myndighet icke kan stoppas utan att överinspektören fattat beslut därom. Ur första stycket av förevarande paragraf bör därför kunna uteslutas vad där sägs om framställningar till Konungen.

Justitierådet Tisclius hänvisade till vad han i denna del anfört uti sitt vid 2 § avgivna yttrande.

16 §.

Lagrådet:

Den rätt att föranstalta om läkarundersökning, som här medgives och till vars genomförande handräckning jämlikt 51 § kan erhållas, bör endast gälla undersökning för avgörande av frågan, huruvida på grund av sinnessjukdom behov av vård å sinnessjukhus föreligger. Att för annat ändamål, t. ex. för utrönande av någons bristande rättskapacitet, framtvinga läkarundersökning bör uppenbarligen ej vara tillåtet. Av motiven framgår ock. att bestämmelsen tillkommit för att göra det möjligt att i fråga om någon, vilken förmodas vara i behov av vård å sinnessjukhus, få konstaterat, huruvida vårdbehov föreligger eller icke. Det är naturligtvis denna omständighet, som motiverat bestämmelsens plats i 2 kap. På grund av det anförda hemställes om komplettering av bestämmelsen i angivet hänseende.

n §.

Lagrådet:

Det torde vara avsett, att eu jämlikt 12 § företagen prövning skall föranleda utskrivning, såvida icke läkaren funnit av undersökningen framgå, att den intagne är i behov av vård å sinnessjukhus; även om läkaren kan säga sig, att anledning ej saknas till antagande att en fortsatt undersökning skulle giva annat resultat, skall utskrivning ske. För bättre återgivande av vad sålunda åsyftas synes avfattningen av förevarande paragraf böra något jämkas. Genom sådan jämkning skulle också tydligare framträda, att fastän utskrivning sker av en för vård intagen person, dennes omedelbara intagande för observation kan påkallas jämlikt 28 §.

24 §.

Lagrådet:

På grund av bestämmelserna i 7 § skall vad i förevarande paragraf stadgas även tillämpas beträffande underårig, som står under annans vårdnad; därest framställning om utskrivning enligt 18 § ej gjorts av vårdnadshavare^ skall alltså tillfälle lämnas denne att yttra sig i frågan. Däremot behöver, om den underårige har särskild förmyndare eller god man, dennes yttrande ej inhämtas. Då emellertid frågan om en sinnessjuks vardande

145 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

utom sjukhuset uppenbarligen kan vara beroende av lians ekonomiska förhållanden, synes lämpligt att i 24 § införa ett stadgande, att även förmyndaren eller gode mannen skall erhålla tillfälle yttra sig i här avsett ärende.

28 §.

Lagrådet:

I motiven till 17 § uttalas, att när det gäller intagning av person, som är farlig för annans säkerhet eller eget liv, polismyndighet kan hava anledning att, även om vårdattest erhållits eller skulle kunna erhållas, reservationsvis begära intagning för observation. Att sådan begäran bör kunna få framställas, synes riktigt, men torde för klargörande härav vara nödigt, att i 28 § införes bestämmelse av innebörd att intagning för observation kan begäras reservationsvis beträffande den, som intagits för vård.

Enligt 1 mom. andra stycket av förevarande paragraf äro militärpersoner i tjänst undandragna polismyndighetens befogenhet i avseende å intagning för observation; nämnda befogenhet beträffande dem tillägges i 32 § vederbörande befälhavare. Tillräckliga skäl torde emellertid icke förefinnas att betaga polismyndigheten all möjlighet att ingripa, då det gäller militärperson; ofta nog kunna omständigheterna vara sådana, att dylikt ingripande bör få äga rum. Lagrådet hemställer därför, att undantaget beträffande militärperson må utgå och att hänvisningen till 32 § får det innehåll, att där stadgas om rätt jämväl för vederbörande befälhavare att föranstalta om intagning av den, som är i militärtjänst.

30 §.

Lagrådet:

Då någon för observation intages å sinnessjukhus, torde han mycket ofta vara i sådant tillstånd, att det för honom är synnerligen angeläget, att han utan dröjsmål blir föremål för en första undersökning, som kan leda till att han omedelbart får lämna sjukhuset. Det synes därför vara lämpligt, att i fråga om den första undersökningen, vilken enligt det remitterade förslaget skall företagas inom 48 timmar i stället för 24 timmar enligt 1923 års förslag, i lagen föreskrives, att densamma skall hava företagits skyndsamt och senast inom den längsta medgivna tiden.

33 §.

Lagrådet:

I fråga om tvångsobservation å personer, som äro intagna å de i 6 § andra stycket omnämnda anstalterna, skiljer förslaget mellan å ena sidan dem, som intagits å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten eller å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt, och å andra sidan dem, som intagits å anstalt, vilken står under fångvårdsstyrelsens inseende. För den förra kategorien givas föreskrifter i 33 §, för den senare i 48 §. Att så är förhållandet, är utsagt redan i 28 §. Det är då icke lämpligt att i första stycket av 33 § angiva denna paragrafs tillämpningsområde såsom omfattande alla å omförmälda anstalter intagna

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 1 saml. 70 häft. (Nr 87.) ssos *8 10

146 Kungl. Maj-.ts proposition nr 87.

för att därefter i sista stycket av samma paragraf undantaga dem, som äro intagna å fångvårdsanstalterna, och beträffande dessa ånyo hänvisa till 48 §. Begränsningen synes böra angivas i första stycket medelst uppräknande av de anstalter, om' vilka paragrafen skall handla, varefter tredje stycket uteslutes.

Vid första stycket är vidare med avseende å befogenheten att föranstalta om intagande enahanda anmärkning att framställa som beträffande andra stycket av 6 §.

Till följd av de i andra stycket förekommande många hänvisningarna till andra paragrafer är det ganska svårt att utfinna innehållet av vad i stycket stadgas. Genom en ändrad uppställning bör bestämmelsen kunna bliva lättare att till sin innebörd fatta.

34-36 §§.

Lagrådet:

Den prövning sjukvårdsläkaren har att verkställa med avseende å person, som för observation intagits å sinnessjukhus, är begränsad till frågan, huruvida den intagne är i behov av vård å sådant sjukhus eller icke; läkaren äger alltså ej att i fall, som avses i 28 §, ingå i prövning av den utav polismyndigheten bedömda frågan, om den intagne uppenbarligen är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Dylik begränsning av prövningsrätten bör däremot icke gälla för högre myndighet, till vilken den jämlikt 28 § intagne hänskjuter frågan om befogenheten av sitt kvarhållande å sjukhuset; denna myndighet — enligt det remitterade förslaget medicinalstyrelsen — bör hava att pröva såväl huruvida förutsättningarna för intagningföreligga med hänsyn till vederbörandes farlighet som ock, därest dessa förutsättningar anses vara för handen, huruvida undersökningens genomförande kräver hans kvarblivande å sjukhuset. Av motiven till förslaget framgår, att den nu angivna ståndpunkten även är förslagets, men då densamma synes icke hava med önskvärd tydlighet kommit till uttryck i lagtexten, hemställes, att första stycket av 34 § underkastas någon omredigering.

Den rätt att skriftligen kommunicera med yttervärlden, som tillkommer de å sinnessjukhus intagna, har förslaget reglerat beträffande vårdpatienter i 14 § och beträffande observationspatienter i 36 § andra stycket. Jämväl i de fall, då patient icke enligt nämnda lagrum har ovillkorlig rätt till skriftlig kommunikation, bör sådan kommunikation med exempelvis hans närmaste anhöriga icke förhindras utan särskilda skäl. Men även med beaktande härav synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke beträffande observationspatienter en alltför godtycklig makt lagts i sjukvårdsläkarens hand, då denne, bortsett från framställningar till offentlig myndighet, berättigats att vägra vidarebefordran icke blott av handling, som innehåller något, varav ordningen eller säkerheten inom sinnessjukhuset kan äventyras, samt av handling, som är oredigt avfattad eller vars innehåll är anstötligt, utan ock av handling, vars innehåll är uppenbart osant. Lagrådet hemställer, att sistnämnda förutsättning för vägran av vidarebefordran måtte uteslutas.

147 Kungi. Maj:ts proposition nr 67.

I formellt avseende finner lagrådet beträffande 35 och 30 §§ vara att anmärka, dels att stadgandet i 35 §, som till innehållet hör nära tillsammans med bestämmelsen i 34 § första stycket, bör införas där, och dels att de bägge styckena i 36 § behandla så olikartade ämnen, att de lämpligen vart för sig böra bilda en paragraf.

37 §.

Lagrådet:

Den i slutet av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att vad i lagarna om fattigvården och om samhällets barnavård är föreskrivet om kostnad för vård å sinnessjukhus skall äga motsvarande tillämpning å kostnad för vistelse å sådant sjukhus under observationstid, borde rätteligen inarbetas i nämnda lagar. Då emellertid åtskilliga paragrafer i dessa lagar beröras av den nya bestämmelsen och det torde vara omöjligt, åtminstone vad fattigvårdslagen beträffar, att finna en lämplig plats för ett allmänt stadgande, varigenom i berörda hänseende observation likställes med vård, anser sig lagrådet ej böra påyrka någon omplacering av den n}ra regeln.

38 och 39 §§.

Regeringsrådet Söderwall:

Den sjukvårdsläkaren ålagda skyldigheten att på framställning av den intagne eller hans anhöriga m. fl. vid domstol begära vittnesförhör, så snart forhoret icke synes honom uppenbart onödigt, kan leda till att läkaren av naturliga skäl känslig för misstro från allmänhetens sida och därför obenägen att intaga en hållning, som kan väcka anledning till klander, om än aldrig så obefogat — giver efter för framställningen i fall, där han redan av den föregående undersökningen är personligen övertygad om att vårdbehov föreligger. Detta desto hellre som det i lagen uppställda villkoret for avslag å framställningen, nämligen att förhöret är uppenbart onödigt, ger rum för en tolkning, som reducerar innebörden av villkoret till det minsta möjliga. I de förebilder från andra författningar, som åberopats till stod för införandet i förevarande lag av rätten till vittnesförhör, är det å Konungens befallningshavande, som det ankommer att pröva behovet av vittnesförhör; självfallet kan hos en administrativt skolad myndighet väntas storre fasthet vid avgörandet av dylika frågor. En av de år 1926 tillkallade sakkunniga jämte åtskilliga över deras förslag hörda myndigheter eller korporationer hava också, åtminstone i fråga om vårdpatienter, uttalat betänkligheter mot rätten till vittnesförhör överhuvud taget, och flera av dem, som yttrat sig över förslaget, hava ansett det böra tillkomma allenast medicinalstyrelsen att påkalla dylikt förhör. Denna senare medelväg synes ock vara att fororda. Genom densamma bibehålies möjligheten att vinna utredning genom vittnesförhör i sådana fall, där verkligt behov därav förefinnes, och erhålles samtidigt garanti mot missbruk av rätten därtill. Medicinalstyrelsens prövningsrätt i dessa frågor bör vara obunden och inga lagföreskrifter givas till ledning för utövandet av densamma.

148 K ungl. Maj:ts proposition nr 67.

Att rätten att påkalla vittnesförhör, varom i 5 kap. förmäles, begränsas på sätt nu förordats, utgör självfallet icke hinder för bibehållande av bestämmelserna i 42, 43 och 46 §§ om rätt för sjukvårdsläkaren att begära vittnesförhör för utrönande av sinnesbeskaffenheten hos person, som är tilltalad för brott eller föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete.

Justi tieråden Stenberg, Appeller g och Tiselius:

Enligt första stycket i 38 § må förhör vid domstol hållas allenast för vinnande av utredning angående omständigheter av betydelse för frågan, huruvida någon, som är intagen å sinnessjukhus för vård eller observation, är i behov av vård å sådant sjukhus. Ett villkor för att förhör må begäras är vidare enligt tredje stycket i 1 mom. av 39 §, att erforderlig utredning icke utan olägenhet kan vinnas utan förhör. De båda villkoren böra helst upptagas i samma §, 38 §, varigenom även blir tydligare, att då enligt 39 §

1 mom. andra stycket såsom förutsättning för sjukvårdsläkarens eller medicinalstyrelsens skyldighet att på hemställan av den intagne eller vissa andra personer begära förhör stadgas, att förhöret ej är uppenbart onödigt, härmed avses såväl det fall att de omständigheter, varom förhör skulle begäras, äro betydelselösa som det fall att utredning kan vinnas utan förhör vid domstol.

Beträffande nämnda förutsättning må anmärkas, att densamma synes allt för snävt avfattad. Läkaren, hos vilken hemställan om förhör gjorts, anser sig måhända på grund av formuleringen av förbehållet icke kunna undgå att begära förhör i många fall, då han måste säga sig, att intet står att vinna med detsamma. Fara är alltså, att domstolarna komma att i alltför stor utsträckning anlitas för hållande av dylika förhör. Stadgandet bör kunna avfattas så, att skyldighet att begära förhör skall föreligga allenast då förhöret ej finnes vara obehövligt.

Ur redaktionell synpunkt vore det vidare fördelaktigt, om de nuvarande fjärde, femte och sjätte styckena i 1 mom. av 39 § utgjorde ett särskilt inom., behandlande åtgärder för åvägabringande av förhör och vederbörandes inställelse därvid. I fjärde stycket bör såsom en konsekvens av bestämmelserna i 38 § andra stycket införas ett stadgande, att därest förhör begäres vid annan domstol än rätten i den ort, där den som skall höras uppehåller sig, eller vid närmaste rådstuvurätt, denna begäran skall vara åtföljd av skriftligt samtycke av den som skall höras.

42 §.

Lagrådet:

I fråga om inhämtande av rättspsykiatriska utlåtanden angånde häktade innebär det remitterade förslaget den avvikelsen från gällande ordning, att domstolen icke skall ovillkorligen vara skyldig att, sedan läkares utlåtande inkommit, inhämta yttrande även från medicinalstyrelsen; det skall ankomma på domstolens prövning, om förhållandena påkalla, att jämväl medicinalstyrelsen yttrar sig i frågan. I samband härmed föreslås emellertid, att, i olik-

Kungl. MajUs proposition nr S7. 140

het mot vad för närvarande gäller, läkarutlåtandet alltid skall avgivas av läkaren vid någon till fångvården hörande sinnessjukavdelning.

Huruvida den sålunda föreslagna förändringen kan anses tillrådlig, synes väsentligen bero på huru kvalificerade de läkare kunna väntas bliva, som skola avgiva de första utlåtandena. I sådant avseende inhämtas av det betänkande med förslag till stadga angående sinnessjukvården i riket m. m., som 1926 års sinnessjuksakkunniga avgåvo den 23 juni 1928, att man tänkt sig, att vid de tre största sinnessjukavdelningarna skulle vara anställda läkare med enahanda kompetens som för överläkare vid statens sinnessjukhus är stadgad och att de övriga avdelningarna skulle vara så belägna, att läkarbefattningarna vid dem kunde förenas med läkarbefattning vid sinnessjukhus tillhöriga staten eller stad, som övertagit hela sin sinnessjukvård. Genomföres en sådan organisation, torde betänklighet icke böra möta mot godtagande av förslaget i förevarande del, synnerligast som de tvivelaktiga fallen, såsom föredragande departementschefen framhållit, dock i regel torde komma att hänskjutas till medicinalstyrelsen. Till att så blir förhållandet skulle säkerligen kraftigt bidraga, om det, såsom i 42 § fjärde stycket föreslås, blir stadgat, att läkaren skall insända eu avskrift av sitt utlåtande till medicinalstyrelsen, som, därest styrelsen finner det icke böra bero vid utlåtandet, skall därom underrätta domstolen. En sådan anordning skulle säkerligen även få stor betydelse till befordrande av enhetlighet och konsekvens vid de rättspsykiatriska ärendenas bedömande.

Formuleringen av sistnämnda stadgande bör måhända jämkas så, att meddelande till domstolen förklaras skola ske i det fall, att styrelsen finner anledning föreligga, att frågan underkastas ytterligare psykiatrisk granskning; genom denna eller annan liknande avfattning skulle förebyggas, att styrelsen kunde förmodas hava, då meddelandet göres, redan intagit en annan ståndpunkt i sakfrågan än läkarens utlåtande innefattar.

43 §.

Lagrådet:

För att hinder ej må möta att, där det finnes lämpligt, för undersökning, som avses i första stycket av denna paragraf, anlita även annan än medicinalstyrelsen underställd läkare, synas orden »styrelsen underställd tjänsteläkare» böra utbytas mot »lämplig läkare».

46 §.

Lagrådet:

Därest förfarande för ådömande av tvångsarbete inletts mot någon, om vilken finnes anledning till förmodan att han är sinnessjuk, kan vid domstol komma att hållas förhör med dem, som kunna antagas äga kännedom angående omständigheter av betydelse för bedömande av den ifrågavarande personens sinnesbeskaffenhet. Detta framgår av den i andra stycket av förevarande paragraf gjorda hänvisningen till 42 §. På grund av samma hänvisning skall beträffande ersättning åt den, som inkallats för att vid förhöret vittna eller höras upplysningsvis, tillämpas vad angående ersättning av all-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

manna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat. Den härom gällande lagen föreskriver, att domstolen skall pröva, huruvida den kostnad, som av allmänna medel enligt lagen utgått, skall till statsverket återgäldas, vare sig av allmän åklagare eller av enskild part. Då en motsvarande regel icke torde vara lämplig med avseende å fall, varom nu är fråga, hemställer lagrådet, att i 46 § andra stycket såsom en ytterligare avvikelse från bestämmelserna i 42 § stadgas, att ersättning till den, som inkallats till sådant förhör som ovan nämnts, alltid skall stanna å statsverket.

47 §.

Lagrådet:

Innehållet i 1—3 mom. av denna paragraf är ganska svåröverskådligt. En lättare överblick skulle möjligen vinnas, därest vad i förslaget upptagits uti tredje och fjärde styckena av 1 mom. överflyttas till 3 mom.

48 §.

Lagrådet:

Vad i 1 mom. andra stycket stadgas synes böra äga tillämpning icke endast då häktad befinnes lida av sinnessjukdom utan jämväl då han endast misstänkes lida av sådan sjukdom. Härav påkallas ändring av nämnda stycke.

Bestämmelsen i sista stycket av 1 mom. kan möjligen giva anledning till den missuppfattningen, att exempelvis en fånge skulle kunna på grund av nämnda bestämmelse kvarhållas å sinnessjukavdelning efter strafftidens slut. Då för övrigt bestämmelsens innehåll är självklart, synes stycket böra utgå.

I fråga om en ändring i 2 mom. första stycket hänvisas till lagrådets yttrande vid 10 §.

49 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf avses endast att giva de särskilda från vanliga processuella regler avvikande stadganden, som påkallas av att den tilltalade är intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning. Det är därför ej nödigt eller ens lämpligt att, såsom i första stycket av 1 mom. skett, meddela bestämmelse av innebörd att, sedan den tilltalade i målet hörts, vidare handläggning av målet kan ske i hans frånvaro. Denna bestämmelse bör följaktligen utgå. Yad som skall gälla i fråga om tilltalads inställande vid domstol, sedan han en gång hörts i målet, därom gives för övrigt särskild regel i andra punkten av samma stycke.

Bestämmelsen i andra stycket av 1 mom. om den tilltalades återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen är till sitt innehåll självfallen och bör ävenledes uteslutas.

51 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket av denna paragraf skall erforderlig handräckning meddelas bland annat om någon vägrar att underkasta sig läkarundersökning,

151 Kungl. Maj:ts proposition nr <S'7.

som i 16 § sägs, eller då läkare för verkställande av sådan undersökning behöver skydd för sin personliga säkerhet. Dylik läkarundersökning kan jämlikt 16 § föranstaltas av en var, som enligt 8 § må begära en persons intagande på sinnessjukhus. Att sålunda även eu avlägsen släkting skall kunna vidtaga åtgärd, medförande ett avsevärt ingrepp i den personliga friheten, synes i viss mån betänkligt; det är icke uteslutet, att bestämmelsen kan bliva använd i trakasseringssyfte. Enligt motiven bör i polismyndighetens prövning av begäran om handräckning ligga tillräcklig garanti mot missbruk. Särskilt om kretsen av de personer, vilka skola äga föranstalta om läkarundersökning, bibehålies så vidsträckt som enligt förslaget, synes också nödigt, att polismyndigheten underkastar sådana framställningar om handräckning en verklig prövning. Lagtexten ger emellertid icke tillräckligt tydlig anvisning härom. Det hemställes därför om sådan ändring av ifrågavarande stycke, att såsom förutsättning för handräckning i de angivna fallen föreskrives, att polismyndigheten prövar sådant fall föreligga, som i 16 § sägs, och att den, om vilkens undersökning är fråga, vägrar underkasta sig densamma eller läkaren för verkställande av undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet.

53 och 54 §§.

Lagrådet:

Straffbestämmelserna i dessa paragrafer äro av den natur, 'att de efter vederbörlig generalisering lämpligen borde inflyta i den allmänna strafflagen. DS emellertid de nya brottsinstituten icke torde kunna rationellt utbildas annat än i sammanhang med den under förberedelse varande revisionen av strafflagens speciella del, men av förarbetena till det remitterade lagförslaget framgår, att ett praktiskt behov av straffbestämmelser för nu avsedda fall föreligger, finner sig lagrådet icke böra avstyrka, att sådana bestämmelser tillsvidare intagas i förevarande lag.

56 §.

Lagrådet:

I stället för den i första stycket av denna paragraf föreslagna huvudregeln torde lämpligen, i överensstämmelse med vad som enligt instruktionen för medicinalstyrelsen i allmänhet gäller om besvär över styrelsens beslut, böra stadgas, att talan mot styrelsens här avsedda beslut må vid talans förlust föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhållit del av beslutet.

59 §.

Lagrådet:

Då den i första stycket upptagna övergångsbestämmelsen bör vara tilllämplig även å undersökning, som avses i 44 eller 46 §, bör detta stycke i sådant hänseende fullständigas.

Beträffande andra stycket erinras, att redan det förhållandet, att före lagens ikraftträdande infordrats yttrande av lähare om tilltalads sinnes-

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

beskaffenhet, bör föranleda till att nu gällande rätt tillämpas å undersökningsförfarandet. Såsom förutsättning för tillämpning av den här givna regeln bör därför ej stadgas, att utlåtande infordrats från medicinalstyrelsen utan endast att utlåtande beträffande den tilltalades sinnesbeskaffenhet infordrats. Därjämte torde ifrågavarande stycke icke lämpligen böra upptagas i samma paragraf som första stycket utan antingen överflyttas till 60 § eller utbrytas till en särskild paragraf.

Rubriken.

Lagrådet:

I rubriken till eu lag, som huvudsakligen innehåller bestämmelser med avseende å sinnessjuka, torde icke behöva angivas, att lagen därjämte lämnar stadganden om undersökning av personer, om vilka det dock antages såsom möjligt, att de lida av sinnessjukdom. Den föreslagna rubriken bör därför kunna förkortas till »lag om sinnessjuka» eller — om man vill efterlikna rubriceringen av till exempel 1919 års epidemilag — till »sinnessjuklag».

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrlvares behandling

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl, Maj;Is proposition nr 67.

1 Oo

Utdrag av ‘protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet ä Stockholms slott den 8 februari 1929.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Tryggek, statsråden

Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,

Lindskog, Bissmakk, Johansson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck, anmäler, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 25 januari 1929 avgivna utlåtande över de den 24 november 1928 till lagrådet remitterade förslagen till lag om sinnessjuka och om undersökning angående sinnesbeskaffenhet samt lag om ändrad lydélse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

I fråga om det förra lagförslaget — det senare lagförslaget har av lagrådet lämnats utan anmärkning — har jag funnit mig böra iakttaga de av lagrådet framställda anmärkningarna. Beträffande den härav nödvändiggjorda omarbetningen av förslaget torde följande böra framhållas.

Den föreslagna lagens rubrik har synts böra i enlighet med det ena av de av lagrådet förordade alternativen bliva »sinnessjuklag». En dylik rubrik ger visserligen icke någon antydan om att lagen innehåller bestämmelser om observation och om undersökning av tilltalade med flera, men å andra sidan är det förmånligt, att lagens rubrik är kort, och lagen torde i allt fall med säkerhet i praktiken komma att benämnas »sinnessjuklagen».

I följd av att det hittillsvarande andra stycket i 7 § uteslutits hava ändringar måst vidtagas i 9, 10, 24 och 27 §§.

Aven vid ett godtagande av den hemställan, som vid 10 § gjorts av lagrådet om bibehållande av det gällande förbudet mot vårdattests utfärdande av vid vederbörande sinnessjukhus anställd läkare, torde man väsentligen kunna förverkliga det av mig vid förslagets remitterande berörda önskemålet, att läkarna vid sinnessjukhusen ställas till allmänhetens förfogande för utfärdandet av vårdattester. Lagrådets hemställan lärer nämligen icke gå ut på att på denna punkt skall göras något undantag från den enligt 4 § gällande regeln, att, då sinnessjukhus är uppdelat å avdelningar med särskilda sjukvårdsläkare, varje avdelning är att betrakta såsom ett särskilt sinnessjukhus. Å en avdelning anställd läkare kommer alltså att kunna utfärda vårdattest för intagning å annan avdelning, varvid dock beträffande underordnad läkare är en förutsättning, att han ej samtidigt har tjänstgöring

Lagförslagen.

Departements-

chefen.

Kostnads-

frågor.

Inställelser av vittnen med flera.

Departements-

chefen.

Kostnader för fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Departoments-

chofen.

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 87.

även å den senare avdelningen. Jag har för avsikt att senare i dag i annat sammanhang föreslå, att de statens sinnessjukhus, där patientantalet uppgår till minst omkring 800, skola uppdelas på särskilda överläkaravdelningar. Varder detta förslag slutligen godkänt, komma alltså vid alla våra större statliga sinnessjukhus tjänsteläkare med psykiatrisk specialutbildning att stå till förfogande i nu omförmälda avseende.

Av de anmärkningar mot ifrågavarande förslag, om vilka lagrådet ej varit enhälligt men som omfattats av dess flesta ledamöter, hava de, som avse 14 §, momentindelningen i 39 § samt 1 mom. andra och fjärde styckena i sistnämnda paragraf enligt paragrafens uppställning i det remitterade förslaget, synts mig böra iakttagas.

I vissa paragrafer hava därjämte smärre jämkningar av redaktionell natur synts böra vidtagas.

Till sist torde jag böra ytterligare något beröra frågan om de kostnader, ett genomförande av förslaget till sinnessjuklag kan antagas medföra för det allmänna. Beträffande bland annat sådana nu avsedda kostnader, som äro av beskaffenhet att påverka under femte huvudtiteln uppförda anslag, har jag för avsikt att senare i dag göra en särskild anmälan, och jag får alltså beträffande dessa kostnader hänvisa till vad jag därvid kommer att anföra. Däremot torde här i korthet böra redogöras för de kostnader, som beröra under andra huvudtiteln uppförda anslag. Dessa kostnader avse dels inställelser vid förhör enligt 5 kap. i förslaget till sinnessjuklag, dds förläggandet till fångvårdens sinnessjukavdelningar av undersökningar rörande tilltalade och personer, som äro föremål för förfarande, avseende ådömande av tvångsarbete, och dels läkares inställelser vid förhör, som på deras initiativ anordnats i mål angående nyss omförmälda personer.

Kostnaderna för förstberörda inställelser utgöras av ersättningar till personer, som jämlikt nyssnämnda kapitel i förslaget till sinnessjuklag inkallats till underrätt för att höras såsom vittnen eller upplysningsvis. Dessa kostnader torde i överensstämmelse med vad som beräknats av 1926 års sinnessjuksakkunniga kunna uppskattas till 1,000 kronor årligen, att från och med budgetåret 1930/1931 utgå av det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.

Beträffande förberörda undersökningar har jag tidigare omnämnt, att de enligt av 1926 års sakkunniga verkställd beräkning, vilken icke underkastats slutlig granskning, skulle föranleda ökning av de årliga kostnaderna för fångvårdens sinnessjukavdelningar med omkring 38,000 kronor ävensom en engångskostnad av 23,000 kronor för utvidgning av nämnda avdelningar.

En beräkning av den årliga kostnadsökningen, vilken uteslutande hänför sig till läkare- och vaktpersonalen vid sinnessjukavdelningarna, förutsätter ett slutligt ståndpunktstagande till frågorna om vid vilka sinnessjukavdelningar undersökningarna skola äga rum, om läkarnas gottgörelse skall utgå

156 Kungl. Maj:tx proposition nr 87.

uteslutande i form av avlöning eller helt eller delvis i form av ersättning för varje undersökning samt om, därest avlöningsprineipen godtages, läkar befattningarna skola bliva ordinarie eller icke. Ett avgörande kärutinnan torde lämpligast böra, därest lagförslaget varder upphöjt till lag, ske vid framläggandet av anslagsäskanden för fångvården för budgetåret 1930/1931.

Här torde endast böra framhållas, att kostnaden i intet fall synes kunna bliva högre än den av de sakkunniga beräknade.

Vid beräkningen av engångskostnaden för utvidgning av fångvårdens sin. 1926 års nessjukavdelningar hava de sakkunniga antagit, att de föreslagna bestämmel- xakkunni,Jaserna skola föranleda behov av 20 nya platser därstädes. Dessa platser hava enligt de sakkunnigas förslag förutsatts kunna erhållas genom förändring av nu till cellavdelningarna hörande lokaler, och har därvid för iordningsställandet av varje plats upptagits en kostnad av 1,000 kronor, vartill skulle komma en inventariekostnad, som uppskattats till 150 kronor för varje plats.

I sitt över förslaget den 29 oktober 1928 avgivna yttrande har fångvårds- Yttranden styrelsen anmärkt, att den av de sakkunniga angivna kostnaden för iord- ovfa ningsställande av nya platser vore alldeles för lågt beräknad, särskilt med hänsyn därtill, att de ifrågavarande nya platserna näppeligen torde kunna erhållas utan omfattande ny- eller tillbyggnader. Sedan styrelsen anbefallts att inkomma med utredning rörande de kostnader, som enligt styrelsens mening skulle bliva nödvändiga för anordnande av erforderliga nya platser, har styrelsen i eu den 28 december 1928 dagtecknad skrivelse förklarat, att något avstående för sinnessjukvården av befintligt cellutrymme enligt styrelsens uppfattning icke ytterligare kunde ske, åtminstone ej förrän fångantalet blivit väsentligt lägre än nu. I ett vid skrivelsen fogat yttrande av arkitekten hos styrelsen, hovintendenten G. Lindgren, har anförts bland annat: Därest, på sätt styrelsen år 1927 föreslagit, en domstolsbyggnad uppfördes å fängelsetomten i Karlstad, skulle möjlighet finnas att fölen kostnad av 2,000 kronor per plats inreda nuvarande domstolslokal till gemensamhetslokaler för 15 sinnessjuka. I övrigt skulle en nybyggnad kräva kostnader, som icke för närvarande läte sig beräkna. Skulle en fristående anläggning utföras, torde kostnaden icke kunna bliva billigare än den för hospitalsplatser beräknade utan snarare högre, därvid erinrades om, bland annat, att kostnaderna för det föreslagna hospitalet i Umeå i proposition till 1928 års riksdag beräknats till 8,750 kronor per vårdplats.

Statskontoret har i sitt yttrande över 1926 års sakkunnigas förslag framhållit lämpligheten av att de nu vid fångvårdsanstalter vårdade straffriförklarade överfördes till de allmänna sinnessjukhusen.

För närvarande vårdas å fångvårdens sinnessjukavdelningar omkring 130 Departementsstraffriförklarade, av vilka åtskilliga varit där förvarade sedan mycket lång chofentid tillbaka, i ett fall i mer än 11 år. Det platsantal, som av de straffriförklarade upptages, överstiger det platsantal å nämnda avdelningar, som disponeras för fångar och för häktade, som remitterats för undersökning

Inställelser av läkare vid vissa förliör.

Departements-

chefen.

156 Kungl. Maj ds proposition nr 87.

eller vård. Vården av straffriförklarade är givetvis en uppgift, som egentligen tillkommer de statliga sinnessjukhusen, ehuru på grund av nu rådande platsbrist en överflyttning till dessa av alla straffriförklarade icke varit möjlig. Hittills har man räknat med att sinnessjukhusen skola vara i stånd att upptaga jämväl de inom fångvården förvarade straffriförklarade först då det nybyggnadsprogram, som uppställts för den statliga sinnessjukvården, blivit förverkligat, eller alltså omkring utgången av år 1937. De sakkunnigas kostnadsberäkningar bygga också på att fångvården skall i hittills tillämpad omfattning omhändertaga straffriförklarade. Sedan det nu visat sig, att det ökade utrymme, som under sådan förutsättning erfordras A id ett genomförande av det i förslaget till sinnessjuklag upptagna förfarandet rörande undersökning av häktade, icke kan beredas annorledes än genom nybyggnader, har frågan om de straffriförklarades överflyttning till sinnessjukhusen kommit i ett förändrat läge. Att verkställa nybyggnader för sinnessjukavdelningarna samtidigt med att de straffriförklarade, vilkas omhändertagande för vård ju icke tillhör fångvårdens egentliga uppgift, å dessa avdelningar provisoriskt upptaga mer än det utrymme, som för fångvårdens egna behov ytterligare är av nöden, lärer uppenbarligen icke kunna komma i fråga. Den enda tillfredsställande lösningen synes mig därför vara, att straffriförklarade redan under de närmaste åren överflyttas till sinnessjukhusen i den omfattning, som erfordras för att utan ytterligare utvidgningar av fångvårdens sinnessjukavdelningar å dessa bereda efter den nya lagstiftningens genomförande behövligt utrymme för fångar och häktade. Ett dylikt påskyndande av överflyttningen torde med hänsyn till det stora antal nya vårdplatser, som tillkomma under de närmaste åren, icke vara ägnat att väcka betänkligheter.

I enlighet med det sagda synes man näppeligen hava anledning att räkna med några engångskostnader för utvidgning av ifrågavarande avdelningar.

Då läkare vid sinnessjukavdelning, tillhörande fångvården, enligt 42 eller 46 § i förslaget till sinnessjuklag gjort framställning om förhör med någon för undersökning å avdelningen intagen, torde det, därest förhör i anledning av framställningen kommer till stånd, i vissa fall vara önskligt att läkaren får tillfälle att, lämpligen efter medgivande av fångvårdsstyrelsen, inställa sig vid förhöret. Kostnaderna för sådana inställelser, som torde böra utgå av det under andra huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till fångvården, torde bliva så obetydliga, att någon ökning av anslaget för detta ändamål icke kommer att erfordras.

I den mån de uttalanden, som jag nu gjort, beröra under andra huvudtiteln uppförda anslag, har jag förvissat mig om, att den uppfattning, jag låtit komma till uttryck, delas av chefen för justitiedepartementet.

Föredraganden uppläser härefter dels det i enlighet med hans anförande avfattade förslaget till sinnessjuMag och dels förslaget till lag om ändrad

Kanyl. May.ts proposition nr 87. 1 ;>7

lydelse av 7 § i lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling samt hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ake Karlhohn.