('med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 1

tfr 154.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar m. m.; given Stockholms slott den 28 februari 1930.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed ej mindre , jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga här­ vid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar än även föreslå riksdagen dels att antaga härvid fogade förslag till förordning örn erkända sjuk­ kassor, dels ock att i övrigt bifalla de förslag örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Lubeck.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 käft. (Nr 154.) 203 30 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (ur 184) om understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §• Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi­ stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet); vid medlems----------- eller barn; bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp; eller idka — — — hänförlig verksamhet. Understödsförening, som----------- lag pensionskassa.

3 §. Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller för­ fattning annorlunda särskilt stadgat, åge sådan förening icke utan tillstånd av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ända­ mål, som avses med föreningens understödsverksamhet. Registrerad understödsförening må ej — — — en medlem.

9 §. Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av­ ser sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa». I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be­ tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »för­ säkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes sär­ skilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman hava ordet »erkänd». Firman skall----------- understödsförenings firma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 3 44 §. Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt. Där stadgeändringen----------- till efterrättelse. Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tilllämpning i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet örn ändringen fatta­ des eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden, innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.

45 §. För giltighet av beslut örn understödsförenings trädande i likvidation i andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, galle de i 44 § första stycket första punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor. Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förm ales. I fråga örn beslut om överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra punkten stadgas äga motsvarande tillämpning. Häste beslut--------— sista sammanträdet.

89 §. Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. Hurusom pension----------- i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931, och upphör lagen den 4 juli 1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall emel­ lertid iakttagas att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess kassan blivit registrerad enligt lagen örn understödsföreningar, likväl ej längre än till den 1 januari 1934; att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation eller försatts i konkurs medan lagen örn sjukkassor gällde för föreningen, nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1934 lända till efterrättelse, intill dess likvida­ tionen eller konkursen avslutats;

4 Kungl. Majus proposition nr 154.

att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen örn understödsför­ eningar, icke må efter den 1 januari 1934 hos domstol eller annan myndighet göra gällande sådan rättighet; samt att förseelse mot lagen om sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verk­ samhet förseelsen blivit begången. Där enligt var ovan sagts lagen örn sjukkassor skall beträffande viss förening gälla efter den 1 januari 1931, skall vidare iakttagas att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må obero­ ende av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande av allenast begravningshjälp; att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder för att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp av för­ eningens tillgångar; samt att beslut örn sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 § andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gillt, där det å sam­ manträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts av till­ synsmyndigheten; dock att vad i tredje stycket andra punkten och fjärde stycket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla. Har förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor, sedermera vunnit registrering såsom understödsförening, må be­ slut, vilket före den 1 januari 1934 fattas om sådan ändring av stadgarna, som erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, eller örn överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del därav å erkänd sjukkassa, anses gillt, därest det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande. Är för beslutets giltighet i stadgarna uppställt villkor utöver vad enligt lagen om understödsföreningar är bestämt eller erfordras enligt samma lag, att be­ slutet gillas av tillsynsmyndigheten, lände dock bestämmelse i sådant hän­ seende till efterrättelse. Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen om understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

Kungl. Majus proposition nr 154. 5

Förslag

till

Förordning om erkända sjukkassor.

I. Om antagande av erkända sjukkassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar meddelar sjukhjälp och moderskapshjälp i enlighet med vad i denna förordning föreskrives, må på sätt i förordningen sägs antagas till erhänd sjukkassa. Meddelas understöd som ovan avses i den omfattning, som därför i denna förordning finnes särskilt stadgat, må föreningen vid antagandet tilldelas be­ nämningen centralsjukkassa. Annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassa benämnes i denna förordning lokalsjukkassa.

2 §.

Understödsförening antages till erkänd sjukkassa av den i 69 § i lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndighet. Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda grunder. 3 §. Ansökan örn antagande till erkänd sjukkassa skall göras av föreningens sty­ relse. Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgifter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter kön, civilstånd, ålder, yrken och tillförsäkrat understöd ävensom angående föreningens tillgångar och skul­ der samt av samfund, inrättning eller enskild gjord utfästelse av bidrag till föreningen. Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade namnunderskrifter. Söker förening antagande till lokalsjukkassa och finnes för dess blivande verksamhetsområde centralsjukkassa, skall tillsynsmyndigheten inhämta ytt­ rande i ärendet från sistnämnda kassas styrelse.

4 §. Understödsförening, som avser att utöva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa till verksamhetsområde hava viss eller vissa närgränsande kommuner och bestå av minst etthundra med­ lemmar. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må jämväl förening, vars verksamhetsområde omfattar allenast viss del av kommun eller som består av mindre än etthundra, dock minst femtio, medlemmar, antagas.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 154. Förening, som avser att utöva verksamhet såsom centralsjukkassa, skall till verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. För annan stad än nu nämnd må, såvida sjukkasseverksamheten därstädes vid tidpunkten för denna förordnings utfärdande nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad, med tillsynsmyndighetens begi­ vande särskild centralsjukkassa kunna antagas.

5 §. För ett och samma landstingsområde eller en och samma stad må allenast en centralsjukkassa samt för en och samma kommun eller del därav allenast en lokalsjukkassa antagas. Har centralsjukkassa antagits enbart för stad, må lokalsjukkassa för staden icke antagas. Sökes antagande till centralsjukkassa eller lokalsjukkassa för ett och samma område av mer än en understödsförening, skall tillsynsmyndigheten söka åväga­ bringa jämkning beträffande de avsedda verksamhetsområdena eller överlåtelse enligt 68 § i lagen örn understödsföreningar på en av föreningarna av den eller de andras rörelse eller på en för ändamålet bildad förening av samtliga de sökandes rörelse. Kan överlåtelse som nu sagts icke åvägabringas, har tillsyns­ myndigheten att pröva, vilken förening må anses lämpligast, därvid hänsyn sär­ skilt bör tagas till föreningarnas medlemsantal. Vad nu stadgats skall äga mot­ svarande tillämpning, där antagande sökes allenast av en förening men anled­ ning finnes antaga, att ansökan framdeles kommer att göras även av annan, för ändamålet lämplig förening. Finnas ej stadgarnas bestämmelser örn avgifter och fondbildning betryg­ gande för föreningens förmåga att fullgöra sina förbindelser, eller innehålla stadgarna föreskrifter, som med hänsyn till ändamålet med föreningens verk­ samhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

6 §. Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd sjukkassa hava i sina stadgar angivet: 1) vilket område föreningens verksamhet skall omfatta; 2) under vilka villkor medlem må uteslutas; 3) i vilken ordning beslut om uttaxering å medlemmarna skall fattas och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas; 4) huru de medel må användas, vilka på grund av medgivande enligt 35 § icke skola avsättas till fond eller skola från fond avskiljas; samt 5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse på sätt i 50 och 61 §§ i lagen örn understödsföreningar sägs kommer till stånd, med behållna tillgångar skall förfaras. Avser föreningen att driva verksamhet såsom lokalsjukkassa, skola stadgarna härutöver innehålla, att föreningen skall vara pliktig utöva nödig sjukkontroll och uppbära medlemsbidrag för den centralsjukkassa, vilken medlemmarna till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 7

höra, samt i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder i dess förvaltning ävensom att en av föreningens revisorer skall utses av centralsjukkassan. Stadgarna för förening, vilken önskar antagas till erkänd sjukkassa, skola i tillämpliga delar överensstämma med vad under II—Y samt YII i denna för­ ordning föreskrives. 7 §. Erkänd sjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd sjukkassa». Centralsjukkassas firma skall innehålla orden »erkänd centralsjukkassa». Lokalsjukkassas firma må ej innehålla ordet »central» i omedelbart samband med ordet »sjukkassa». 8 §. Erkänd sjukkassa vare i fråga örn statlig inrättning för social verksamhet pliktig samt i fråga örn annan inrättning för sådan verksamhet berättigad att mot skäligt vederlag, som i brist på åsämjande bestämmes av Konungen, för inrättningens räkning åtaga sig verksamhet inom sitt område. Medför verk­ samheten ekonomiska förpliktelser för kassan, skall dock i sist avsedda fall tillsynsmyndighetens tillstånd inhämtas. Verksamheten må avse även andra än kassans medlemmar. Utöver vad nu sagts må annan verksamhet än som i 1 § angives icke utövas av erkänd sjukkassa.

II. Olli stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

9 §. Till medlem av erkänd sjukkassa må icke, utom då fråga är om inträde i centralsjukkassa av i kassans tjänst anställd person, antagas annan än den, som är bosatt inom kassans verksamhetsområde. Person, som saknar fast bostad, anses enligt denna förordning vara bosatt å sin mantalsskrivningsort. Inträde i erkänd sjukkassa må vidare beviljas allenast den, som fyllt femton men icke femtio år, har god hälsa och icke är behäftad med lyte, vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning. Yad nu stadgats gäller icke vid inträde i centralsjukkassa genom indirekt anslutning på sätt i 11 § sägs eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning, varom i 19 § förmäles, eller vid överlåtelse å erkänd sjukkassa av annan understödsförenings rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ i lagen örn understödsföreningar sägs.

10 §. Med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna skall rätt till inträde i lokalsjukkassa tillkomma envar inom kassans verksamhetsområde bosatt man eller kvinna, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv må­ nader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år.

8 Kungl. Majus proposition nr 154. Yad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning i fråga om den, som ute­ slutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.

11 §.

Rätt till inträde i centralsjukkassa skall tillkomma dels envar medlem av lokalsjukkassa inom verksamhetsområdet (indirekt ansluten medlem) dels ock med de i 9 och 16 §§ stadgade inskränkningarna envar å ort inom verksamhets­ området, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, bosatt person, vars ålder icke överstiger fyrtio eller, där inträde sökes inom tolv månader från det kassan antagits till erkänd sjukkassa, fyrtiofem år (direkt ansluten medlem). Centralsjukkassa skall likväl ej vara pliktig att såsom direkt ansluten medlem mottaga den, som uteslutits ur erkänd sjukkassa av annan än i 15 § angiven grund.

12 §.

I erkänd sjukkassa må icke någon vinna inträde eller kvarstå allenast för beredande av moderskapshjälp. 13 §. Lokalsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem jämväl skall vara medlem av centralsjukkassan för den ort, där han är bosatt. Centralsjukkassa skall som villkor för medlemskap uppställa, att medlem, bosatt å ort inom verksamhetsområdet för vilken lokalsjukkassa finnes, skall vara medlem jämväl av sistnämnda kassa.

14 §. I rätten att utträda ur erkänd sjukkassa må begränsning ej vara föreskriven i kassans stadgar. 15 §. Flyttar medlem av erkänd sjukkassa från kassans verksamhetsområde till ort, för vilken annan erkänd kassa finnes, eller till utlandet, äge han, där ej nedan annorlunda stadgas, kvarstå i förstnämnda kassa allenast intill utgången av månaden näst efter den, under vilken flyttningen skedde. Medlem, som är an­ ställd i centralsjukkassas tjänst, må dock såsom direkt ansluten medlem kvarstå i centralsjukkassan. Bosätter medlemmen sig inom verksamhetsområdet för annan erkänd sjuk­ kassa, vare han berättigad att utan hinder av vad i 9 § tredje stycket är stadgat och utan erläggande av inträdesavgift ingå såsom medlem i denna kassa i när­ mast motsvarande sjukhjälpsklass (överflyttning), dock att anmälan örn inträ­ det skall göras före utgången av månaden näst efter den, under vilken flytt­ ningen skedde, och att stadgade avgifter för tiden intill överflyttningen skola vara erlagda. överflyttningen skall anses hava ägt rum med ut­ gången av den månad, under vilken anmälan om inträde gjordes. Var medlemmen vid denna tidpunkt på grund av redan inträffad sjukdom eller barnsbörd berättigad till understöd, skall dock, där ej annat överenskommits mellan kassorna, överflyttningen anses hava skett först med utgången av den

Kungl. Majus proposition nr 154. 9

månad, under vilken lian blivit återställd eller löpande understödstid gått till ända. Vad i andra stycket stadgas skall i tillämpliga delar gälla jämväl då indi­ rekt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsom­ rådet, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, och då direkt ansluten medlem av centralsjukkassa flyttar till ort inom verksamhetsområdet, för vilken lokalsjuk­ kassa finnes. Där överenskommelse i sådant hänseende träffats med utländsk myndighet eller sjukkasseorganisation, skola bestämmelserna angående överflyttning äga motsvarande tillämpning beträffande i överenskommelsen avsedd person. Sådan överenskommelse skall vara godkänd av tillsynsmyndigheten.

16 §. Frånsett att medlem av lokalsjukkassa skall vara medlem av centralsjuk­ kassa, må icke någon å samma tid vara medlem av mer än en erkänd sjukkassa. Finnes någon obehörigen tillhöra mer än en erkänd sjukkassa, skall han äga kvarstå allenast i kassa, inom vars verksamhetsområde han är bosatt. Driver mer än en av kassorna verksamhet å medlemmens boningsort eller ingår denna ej i verksamhetsområdet för någon av kassorna, skall han äga kvarstå allenast i den kassa, vari han först inträtt.

17 §. Erkänd sjukkassas stadgar må såsom uteslutningsgrund, utöver vad som följer av bestämmelserna i 13, 15, 16 och 19 §§, upptaga allenast, att medlem vid ansökan örn inträde eller övergång till högre sjukhjälpsklass svikligen upp­ givit eller förtegat något förhållande, som kan antagas vara av betydelse vid prövningen av sådan ansökan, genom svikligt förfarande förskaffat sig eller sökt förskaffa sig understöd från kassan eller underlåtit att ställa sig till efter­ rättelse kassans stadgar eller styrelsens i behörig ordning utfärdade före­ skrifter. Försummelse med avseende å avgiftsbetalning må allenast i den i 18 § stadgade ordning föranleda medlemskaps upphörande. Har beträffande medlem av erkänd sjukkassa omständighet inträffat, som kassan finner böra föranleda medlemmens uteslutande, skall det åligga kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva medlemmen underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas med­ lemmen för avgivande av förklaring.

18 §. Häftar medlem av erkänd sjukkassa vid utgången av andra månaden efter den, under vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp senast skolat betalas, fortfarande för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt, där ej kassans styrelse dessförinnan av särskild anledning medgivit honom ytterligare anstånd med betalningen. Anmäler sig den, som sålunda utträtt ur kassan, inom tolv månader efter ut­

10 Kungl. Majus proposition nr 154. trädet till återinträde i kassan och har hans hälsotillstånd under tiden ej för­ sämrats, må kassan, under förutsättning att samtliga avgifter för den förflutna tiden erläggas, bevilja sådant inträde (återinträde), oaktat de i 9 § tredje stycket angivna förutsättningarna ej äro för handen.

19 §. Uppnår i centralsjukkassa antalet direkt anslutna medlemmar från kom­ mun, för vilken lokalsjukkassa icke finnes, talet etthundra, skall centralsjuk­ kassans styrelse, där ej tillsynsmyndigheten annorledes förordnar, vidtaga åt­ gärder för upprättande av en lokalsjukkassa för kommunen. För detta ända­ mål skall styrelsen uppgöra förslag till stadgar för lokalsjukkassa och före­ lägga detta till antagande vid sammanträde, till vilket nämnda medlemmar kallats. Kommer lokalsjukkassa ej till stånd inom ett år från det sådant sam­ manträde hållits och har antalet direkt anslutna medlemmar från kommunen ej nedgått under etthundra, skola dessa medlemmar, där ej tillsynsmyndigheten beträffande vissa av dem annorledes bestämmer, uteslutas ur centralsjukkassan. Beslut örn uteslutning får dock ej medföra inskränkning i rätten till understöd vid sjukdomsfall eller barnsbörd, som inträffat före det underrättelse örn beslutet kommit eller bort komma medlemmen tillhanda. Kommer av anledning, som i första stycket sägs, lokalsjukkassa till stånd, skall till densamma utbetalas behörig andel av centralsjukkassans sjukhjälpsfond, beräknad efter grunder som fastställts av tillsynsmyndigheten.

III. Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

20 §. Sjukhjälp till medlem av erkänd sjukkassa skall, där ej i denna förordning annorlunda stadgas, minst omfatta dels ersättning för utgifter till läkarvård dels ock ett understöd i penningar för varje dag (sjukpenning). Dock äger den, som icke har eget förvärvsarbete, ävensom gift kvinna vara medlem av erkänd sjuk­ kassa för beredande av allenast ersättning för utgifter till läkarvård samt den, som på grund av lag eller utfästelse är berättigad att av annan vid sjukdom erhålla läkarvård, vara medlem av sådan kassa för beredande av allenast sjuk­ penning. Möter större svårighet för samtliga eller vissa av sjukkassas medlemmar att förskaffa sig läkarvård, må tillsynsmyndigheten medgiva, att i stället för er­ sättning för utgifter till dylik vård annat likvärdigt understöd må utgå åt dessa medlemmar. 21 §. Ersättning för utgifter till läkarvård skall utgivas vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago kräver dylik vård, och minst motsvara två tredjedelar av det belopp, vartill den sjukes utgifter för sådan läkarvård, som kan meddelas av envar legitimerad läkare, kostnaderna för läkares resa häri inräknade, upp­ gått eller, där nämnda utgifter överstigit det belopp, vartill desamma enligt av Konungen fastställd taxa bort uppgå, två tredjedelar av sistnämnda belopp.

Kungl. Majlis proposition nr 154. 11 Styrkes med läkarintyg, att vård å sjukvårdsanstalt (sjukhusvård) är erfor­ derlig, skall i stället för ersättning, som i första stycket avses, utgivas ersätt­ ning för den sjukes intagande och vård å sjukvårdsanstalt, dock endast därest han intages å anstalt, som drives av staten, landsting eller kommun eller till vars drift statsbidrag utgår, eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens försorg, samt allenast intill belopp, vad vården angår, som skulle hava utgått för den sjukes vård å allmän sal å lasarett, drivet av det landsting eller den i landsting ej deltagande stad, inom vars område den sjuke är bosatt. Ersättning varom i denna paragraf förmäles må meddelas jämväl vid sjuk­ dom, som drabbat medlems barn under femton år. önskar lokalsjukkassa utgiva ersättning för utgifter till sjukvård i vidare omfattning än i första stycket föreskrives eller utgiva sådan ersättning jämväl vid sjukdom, som drabbat medlems barn under femton år, skall tillsynsmyndig­ hetens medgivande därtill inhämtas.

22 §.

Sjukpenning må icke tillförsäkras annan än den, som för erhållande av så­ dant understöd är medlem av kassan.

23 §. Där ej i denna förordning annorlunda stadgas, skall sjukpenning utgivas vid varje sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Sjukpenning må ej utgivas i anledning av ålderdomssvaghet, som icke är förenad med verklig sjukdom, och ej heller för sjukdomsfall, som den sjuke avsiktligt eller vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom, ådragit sig. eller för tid, då den sjuke undergår frihetsstraff eller i anledning av brott enligt domstols förordnande är intagen i allmän uppfostringsanstalt, särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt eller då han vistas å allmän arbetsanstalt. Ej heller må sjukpenning utgivas vid sjukdom, varigenom arbetsför­ mågan icke blivit nedsatt med minst en fjärdedel, såvida ej den sjuke för sjuk­ domens botande enligt läkares föreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete eller vård beredes honom genom pensionsstyrelsens försorg.

24 §. Erkänd sjukkassa må såsom villkor för sjukhjälps utbekommande före­ skriva, att den sjuke skall underkasta sig undersökning, vård och föreskrift av läkare så ock, där läkare funnit det för sjukdoms lyckliga utgång eller för sjuk­ domstids förkortande vara av betydelse, att den sjuke vårdas å sjukvårdsanstalt, underkasta sig sådan vård. Är ej den sjuke av kassan tillförsäkrad ersättning för behandling och vård, som nu sagts, skall kassan ändock vara pliktig utgiva sådan ersättning. Såsom villkor för sjukpennings utbetalande må erkänd sjukkassa vidare föreskriva, att den sjuke ej må under sjukdomstiden vistas utanför den kom­ mun, där han är bosatt, med mindre kassan medgiver det eller läkare förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande.

12 Kungl. Majus proposition nr 154.

25 §. Utgiver erkänd sjukkassa ersättning för sjukhusvård, äger kassan minska den sjuke för vårdnadstiden tillkommande sjukpenning med belopp motsvarande kassans kostnader för vården. Är den sjukes familj eller annan för sitt uppe­ hälle av honom väsentligen beroende, må dock högst halva sjukpenningen pä detta sätt avdragas. 26 §. Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inberäknad, och ej heller för tid innan anmälan örn sjukdomsfallet gjorts hos sjukkassan, där det ej är uppenbart, att hinder mött för anmälans verkställande. I vidare mån än nu sagts må rätten till sjukhjälp vid sjukdomens början ej vara inskränkt; dock att rätten till sjuk­ penning må vara begränsad till tid, då sjukdomen medför förlust av arbetsför­ mågan eller under vilken den sjuke för sjukdomens botande enligt läkares före­ skrift bör fullständigt avhålla sig från arbete.

27 §. Sjukpenning skall vara bestämd i hela krontal eller i hela krontal ökade med 50 öre. I varje erkänd sjukkassa skall kunna erhållas försäkring till sjukpenning å en, två, tre och fyra kronor. Dock äger kassa att för försäkring till högre sjukpenning än en krona i sina stadgar uppställa sådana särskilda villkor, som påkallas för ernående av ett skäligt förhållande mellan sjukpenning samt med­ lems arbetsinkomst och ekonomiska ställning.

28 §. Sjukhjälp, som består i ersättning för utgifter till annan sjukvård än sjuk­ husvård, utgår, såvitt angår medlem av lokalsjukkassa eller sådan medlems barn under femton år, i sin helhet från lokalsjukkassa samt i övrigt från cen­ tralsjukkassa. I den mån lokalsjukkassas sammanlagda utgifter för nämnda ändamål, för år räknat, överstiga ett belopp, motsvarande tre kronor eller, då fråga är örn lokalsjukkassa, vilken meddelar understöd som nu sagts jämväl åt medlems barn under femton år, fyra kronor för varje medlem, som tillför­ säkrats sådant understöd, skall kassan äga att av centralsjukkassan utbekomma det överskjutande beloppet. Medlemsantalet beräknas efter förhållandet den 31 december det år utgifterna avse. Lämnar tillsynsmyndigheten på sätt i 20 § andra stycket sägs medgi­ vande att i stället för ersättning för utgifter till läkarvård annat understöd må utgå, skall tillsynsmyndigheten tillika, där så erfordras, bestämma, huru kost­ naden för sådant understöd skall fördelas mellan lokalsjukkassa och central­ sjukkassa. 29 §. Med avseende å sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjuk­ penning skall sjukhjälpstiden i lokalsjukkassa vara bestämd till tjuguen dagar för varje sjukdomsfall. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den

Kungl. Majus proposition nr 154. 13 sista dag, för vilken sjukhjälp som nu sagts meddelats av kassan eller av cen­ tralsjukkassa, till vilken medlemmen är ansluten, eller av erkänd sjukkassa som lian tidigare tillhört, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet. Lokalsjukkassa, vilken har minst femhundra medlemmar och kan redovisa sjukhjälpsfond till belopp, som prövas vara med hänsyn till omständigheterna be­ tryggande, må av tillsynsmyndigheten medgivas rätt att meddela sjukhjälp som i första stycket avses under nittio dagar för varje sjukdomsfall, med be­ gränsning som ovan sagts för sjukdomsfall, vilka inträffa inom nittio dagar efter det sjukhjälp senast meddelats. Innan medgivande som nu sagts lämnas av tillsynsmyndigheten, skall yttrande i ärendet inhämtas från centralsjukkas­ sans styrelse. I centralsjukkassa må sjukhjälpstiden ej vara i vidare mån begränsad än att, där sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning från cen­ tralsjukkassa ensam eller från lokalsjukkassa jämte centralsjukkassa på grund av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd utgått under två år, sådan sjuk­ hjälp ej vidare utgår. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar efter den sista dag, för vilken sjukhjälp som nu sagts meddelats av centralsjukkassa, räknas härvid såsom en omedelbar fortsättning av det tidigare fallet.

30 §. Centralsjukkassa skall vid barnsbörd utgiva moderskapshjälp åt kvinnlig medlem, som omedelbart före barnsbörden varit medlem av erkänd sjukkassa under oavbrutet minst tvåhundrasjuttio dagar. Moderskapshjälpen skall minst omfatta antingen visst belopp i penningar för varje dag (moderskapspenning), motsvarande den sjukpenning barnaföder­ skan är tillförsäkrad eller, där hon ej är tillförsäkrad sådant understöd, ut­ görande en krona, eller ock vård å förlossningshem samt utgå under minst tjuguen dagar. För kvinna, som medgivits övergång från lägre till högre sjuk­ penning, skall dock moderskapspenning vid barnsbörd, som inträffar inom två­ hundrasjuttio dagar från övergången, utgå med belopp, motsvarande den lägre sjukpenningen. Moderskapshjälp må utgivas allenast åt kvinna som i första stycket sägs samt ej för längre tid än femtiosex dagar, därav högst fjorton dagar före barns­ börden, och icke för tid, då barnaföderskan ej avhåller sig från förvärvsarbete, eller för tid, då hon är berättigad till sjukhjälp från kassan eller från lokal­ sjukkassa. 31 §. Medlem av erkänd sjukkassa, för vilken läkarintyg angående hälsotillståndet vid inträdet i kassan icke fordrats, må icke tillerkännas sjukhjälp för sjuk­ domsfall, som inträffar under de första sextio dagarna efter inträdet (väntetid). För medlem, vilken medgivits övergång från mindre till mera omfattande sjuk­ hjälp, skall under motsvarande förutsättning sjukhjälp vid sjukdom, som in­ träffar under de första sextio dagarna efter övergången, utgå i den mindre

14 Kungl. May.ts proposition nr 154. omfattningen. Vad sålunda stadgats gäller dock icke, där sjukdomen föranletts av olycksfall, som inträffat efter inträdet i kassan eller efter övergången till den mera omfattande sjukhjälpen, samt ej heller i fråga örn medlem, vilken på grund av sin anställning varit pliktig att inträda i kassan. Lämnar erkänd sjukkassa ersättning för utgifter till sjukvård vid sjukdom, som drabbat medlems barn under femton år, skola därvid bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning med avseende å medlems barn. Väntetid må icke tillämpas vid inträde i centralsjukkassa såsom indirekt an­ sluten medlem och ej heller vid överflyttning, vid återinträde eller vid bildande av lokalsjukkassa av anledning som i 19 § sägs. I intet fall må väntetid vara bestämd till längre tid än etthundratjugu dagar.

32 §. I erkänd sjukkassas stadgar må bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning eller vård, som ej utgör fattigvård, sjukhjälp ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt be­ gränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till .sjukhjälp under den i 29 § sista stycket stadgade sjukhjälpstid på grund av att den sjuke må vara berättigad till pension eller understöd enligt lagen örn allmän pensionsför­ säkring. Vad sålunda stadgats gäller ock i tillämpliga delar i fråga örn moderskapshjälp. Vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller gällande be­ stämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militär­ tjänstgöring är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpen­ ning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda är berättigad.

IV. Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

33 §. Erkänd sjukkassa skall upptaga fasta medlemsavgifter till bestridande av kostnaderna för sin verksamhet. De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra för kassans verksamhet avsedda inkomster må antagas förslå till täckande av kassans löpande utgifter för dess verksamhet, kostnaden för kassans förvaltning häri inräknad, samt till bildande av sjukhjälpsfond. De fasta avgifterna må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan i avseende på understödsrätt eller sjukdomsrisk eller ock betingas av stadgande i 34 §. Föreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med inträde i kassan eller av medlem, som underlåtit att i rätt tid betala fast avgift

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 15

eller uttaxerat belopp, må dylik särskild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning kan anses skäligt. Uttaxering å medlemmarna må kunna beslutas allenast i den händelse kassans tillgångar finnas otillräckliga för verksamhetens behöriga utövande.

34 §. För medlemmar, för vilka statsbidrag eller viss del därav icke må beräknas, skola de fasta avgifterna utgå med högre belopp än för övriga medlemmar, därvid skillnaden skall skäligen motsvara vad å envar av de senare belöper av bidraget. Där bidrag till kassa utgår från kommun eller där arbetsgivare eller annan till kassan överlämnat gåva eller gentemot kassan iklätt sig förpliktelse, vilken gåva eller förpliktelse är av större betydelse för de fasta avgifternas eller meddelat understöds storlek, skall vad sålunda stadgats äga motsvarande tilllämpning beträffande medlemmar, för vilka sådant bidrag icke må beräknas eller vilka enligt vid gåvan eller utfästelsen knutet villkor ej äga tillgodonjuta förmån därav. 35 §. Då bokslut är uppgjort för erkänd sjukkassa, skall vad av kassans in­ komster ej åtgått för löpande utgifter under det år, bokslutet avser, avsättas till fond (sjukhjälpsfond). Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån kassans inkomster ej förslå till täckande av kassans löpande utgifter. Uppgår sjukhjälpsfonden till ett belopp, motsvarande en och en halv gånger summan av de i genomsnitt för de tre sistförflutna åren erlagda fasta avgifterna eller, där enligt stadgarna sjukhjälpsfond skall bildas till högre belopp, till det sålunda bestämda beloppet, äger tillsynsmyndigheten på an­ sökan av kassan medgiva, att avsättning till fonden må tills vidare upphöra och att överskottet helt eller till viss del må användas för ändamål, som i stad­ garna för dylikt fall angives. Överstiger fonden nu avsett belopp, äger ock tillsynsmyndigheten på ansökan medgiva, att den överskjutande delen eller viss del därav må användas för dylikt ändamål. Tillgångar motsvarande sjukhjälpsfonden skola redovisas: 1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten; 2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer; 3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank; 4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd; 5) i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industri­ fastighet eller uti jordbruksfastighet å landet inom hälften eller, med till­ synsmyndighetens medgivande, inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke må in­

16 Kungl. Majus proposition nr 154. räknas värdet av växande skog; dock att i varje fall åbyggnad å egendom skall, för att inteckning i egendomen må godkännas, vara brandförsäkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandförsäk­ ringsbolag inom riket; 6) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd fastighet; skolande i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla vad vid 5) stadgas.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande utövande av föreningssammanträdes befogenhet.

36 §. Stadgarna för centralsjukkassa skola innehålla föreskrift därom, att föreningssammanträdes befogenhet skall helt utövas av valda ombud. Härvid skall gälla, att ombud skola väljas särskilt av medlemmarna från varje lokal­ sjukkassa och särskilt av de medlemmar, som icke tillhöra lokalsjukkassa, i visst förhållande till antalet inom varje medlemsgrupp. Yad i första punkten av nästföregående stycke stadgas skall gälla jämväl i fråga örn lokalsjukkassa, som har flera än ettusen medlemmar.

VI. Om tillsyn å erkända sjukkassor så ock om återkallande av antagande.

37 §. Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända sjukkassor föras en förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning till inskriv­ ningar rörande kassan i understödsföreningsregistret, uppgift örn kassans verk­ samhetsområde och postadress samt, där fråga är örn centralsjukkassa, namn och postadress å kassans verkställande tjänsteman. Har lokalsjukkassa med­ givits att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än etthundra eller att med­ dela sjukhjälp i form av sjukhusvård eller sjukpenning under nittio dagar eller att meddela sjukhjälp under tid, som nu sagts, med lägre medlemsantal än fem­ hundra, skall uppgift jämväl härom intagas i förteckningen.

38 §. Erkänd sjukkassa är pliktig att föra ordentliga räkenskaper, som skola av­ slutas för kalenderår. Kassans räkenskaper skola föras i enlighet med bok­ föringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda föreskrifter, som tillsyns­ myndigheten därutöver meddelar. Hos centralsjukkassa skall vara anställd en verkställande tjänsteman, vilken utses tills vidare å sammanträde med kassan. Består centralsjukkassas styrelse av två eller flera ledamöter, skall en av dessa utses av tillsynsmyndigheten. Nämnda myndighet skall ock utse en av centralsjukkassas revisorer. 39 §. Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd sjukkassas verksamhet står i överensstämmelse med denna förordning ävensom i övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 17

utövas på ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten jämväl att till­ handagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga örn åtgärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga inrättandet av verk­ samheten. Anmäler lokalsjukkassa för registrering beslut örn ändring av kassans stadgar, skall tillsynsmyndigheten, där så ske kan, inhämta yttrande i ärendet från styrelsen för centralsjukkassa, till vilken förstnämnda kassas medlemmar äro anslutna. 40 §. Har medlemsantalet i lokalsjukkassa nedgått under etthundra eller, i fråga örn kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än ett­ hundra, under femtio, åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. I anledning av anmälan som nu sagts har tillsynsmyndigheten att efter hörande av centralsjukkassans styrelse, så snart ske kan, meddela beslut, huru­ vida det må vara kassan medgivet att med mindre medlemsantal än i först­ nämnda fall etthundra och i sistnämnda fall femtio fortsätta sin verksamhet som erkänd sjukkassa. Lämnas medgivande som nu sagts, skall tillsynsmyn­ digheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas. Har medgivande som i nästföregående stycke sägs ej lämnats eller har sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara pliktig att överlåta sin rörelse på sätt i 68 § i lagen den 29 juni 1912 örn understödsför­ eningar sägs på centralsjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna. Vad ovan stadgats skall i tillämpliga delar gälla jämväl då lokalsjukkassa medgivits rätt att meddela sjukhjälp under nittio dagar och medlemsantalet där­ efter nedgått under femhundra, dock att överlåtelse å centralsjukkassa varom i tredje stycket förmäles i sådant fall skall omfatta allenast den del av verk­ samheten, som avser meddelandet av sjukhjälp efter den tjuguförsta dagen.

41 §. Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekom­ mer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd sjukkassas verksam­ het föreligger, äger tillsynsmyndigheten, där vad sålunda förekommit ej enligt 82 § i lagen örn understödsföreningar bör medföra där stadgad påföljd, med­ dela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verk­ samhet, som prövas erforderlig, därvid tillsjuismyndigheten skall bestämma ■viss skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd skall hava vidtagits. Finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas. Har anvisning enligt 82 § i nämnda lag meddelats erkänd sjukkassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må till­ synsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda para­ graf därför stadgad påföljd, återkalla antagandet. Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 höft. (Nr 154.) 203 30 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 154. Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

42 §. Örn delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut galle vad i 83 § i lagen örn understödsföreningar finnes stadgat.

43 §. I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en sjukkassenämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande det statsunder­ stödda sjukkasseväsendet, bland dem minst en läkare, vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för att samråda med denna myn­ dighet i det statsunderstödda sjukkasseväsendet rörande angelägenheter.

VII. Särskilda bestämmelser rörande föreningar, vilka varit registrerade enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor.

44 §. Förening, vilken varit registrerad som sjukkassa enligt lagen den 4 juli 1910 om sjukkassor och vilken före den 1 januari 1934 ingiver ansökan i sådant avseende, må antagas till erkänd sjukkassa utan hinder av att uteslutningsgrund, som följer av bestämmelserna i 13, 15 eller 19 § ej äger tillämpning å medlem, som vid tiden för ansökans ingivande var med­ lem av föreningen; att uteslutningsgrund, som i 16 § stadgas, ej äger tillämpning å medlem, som vid tiden för utfärdande av lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor var medlem av föreningen; samt att föreningen jämlikt 59 § sista stycket i nämnda lag är pliktig ut­ giva sjukhjälp i annan omfattning än i denna förordning sägs. Är förening som ovan sagts på grund av utfästelse, meddelad före ansökans ingivande, pliktig att meddela begravningshjälp, må ej heller denna omstän­ dighet utgöra hinder för föreningens antagande till erkänd sjukkassa, dock att föreningen skall upphöra med begravningshjälpsverksamheten inom två år från antagandet, vid äventyr att detta återkallas. Föreningen skall vara pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter tillsynsmyndigheten utfärdar med av­ seende å nämnda verksamhets bedrivande.

45 §. Utgör stad eget centralsjukkasseområde, må förening, som avses i 44 § och som räknar minst femhundra medlemmar, utan hinder jämväl av bestämmel­ serna i 5 § första och andra styckena antagas till lokalsjukkassa för staden. Oberoende av sådant antagande skall dock centralsjukkassan vara öppen för direkt anslutning och för samtliga sina medlemmar ombesörja sjukhjälp i form av ersättning för utgifter till sjukvård.

Kungl. Majus proposition nr 154. 19

46 §. Förening, som avses i 44 § och vilken sedan tid före denna förordnings ut­ färdande enligt sina stadgar är uteslutande eller huvudsakligen avsedd för anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke, må antagas till erkänd sjukkassa oberoende jämväl därav, att föreningens verksamhetsområde ej är bestämt på sätt i 4 § sägs eller att för verksamhetsområdet redan finnes erkänd sjukkassa. Sådant antagande skall icke utgöra hinder för att annan förening, vars stadgar överensstämma med förut i denna förordning meddelade bestäm­ melser, antages till erkänd sjukkassa. Bereder förening, som i första punkten av nästföregående stycke avses, sedan där angiven tid åt sina medlemmar sjukpenning under sjukhjälpstid som för centralsjukkassa är stadgad, må föreningen antagas till centralsjukkassa, dock att föreningen skall för sina medlemmar utöva verksamhet jämväl såsom lokalsjukkassa. I annat fall må föreningen antagas till lokalsjukkassa och med­ lemmarna vara berättigade till inträde i den centralsjukkassa, inom vars verk­ samhetsområde de äro bosatta. Inträde i sålunda antagen kassa må tillkomma allenast den, som innehar an­ ställning vid visst företag eller i visst yrke, samt sådan persons hustru. Kassan äger i sina stadgar föreskriva, att medlem skall uteslutas, då han icke längre uppfyller nämnda betingelser. Uteslutning av nu angiven grund må dock icke äga rum beträffande medlem, som tillhört kassan i fem år eller, där han uppnått trettionio års ålder, två år. Medlem, som uteslutes ur kassan på grund av att i nästföregående stycke angivna betingelser icke längre äro förhanden, skall, oavsett att han ej flyttar från kassans verksamhetsområde, äga rätt till överflyttning till annan erkänd sjukkassa å den ort där han är bosatt. Föreskriften i 6 § angående utseende av revisor skall icke äga tillämpning å lokalsjukkassa som här avses.

47 §. Antages förening som i 44 § avses till erkänd sjukkassa, vare den pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar rörande överförande av medel, som vid tidpunkten för antagandet funnos avsatta för sjukhjälpsverksamhetens bedrivande, antingen till centralsjukkassa, till vilken medlemmarna skola vara anslutna, eller till annan erkänd sjukkassa, till vil­ ken medlem överflyttar sin sjukförsäkring.

VIII. Straffbestämmelser.

48 §. Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan örn antagande mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Försummas anmälan, som är föreskriven i 40 §, straffes den försumlige med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 49 §. Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna straff­ lagen. Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 40 §, skall åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enligt stadgarna har sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931, dock att 20 och 21 §§, i vad de avse skyldighet för erkänd sjukkassa att utgiva sjukhjälp i form av ersättning för utgifter till sjukvård, träda i kraft först den 1 januari 1937. Beslutar lokalsjukkassa att före sistnämnda dag utgiva sjukhjälp som nu sagts, skall kassan ensam svara för de uppkommande kostnaderna, i den mån central­ sjukkassa, till vilken medlemmarna äro anslutna, ej förklarat sig villig att deltaga däri. Intill den 1 januari 1934 skola medlemmar av varje enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor registrerad förening, som upphör med sin verksamhet, äga rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa, inom vars verksamhetsområde de äro bosatta, dock att anmälan örn inträde skall göras före utgången av månaden näst efter den, då beslutet örn förstnämnda förenings upplösning blev slutligen gällande. Intill samma dag skola ock medlemmar av förening, registrerad enligt nyssnämnda lag, vilka äro bosatta utanför föreningens verksamhetsområde men inom verksamhetsområdet för erkänd sjukkassa, äga enahanda rätt till över­ flyttning. Yad sålunda stadgats om rätt till överflyttning skall äga motsvarande tilllämpning beträffande medlemmar av förening, som vid denna förordnings ikraft­ trädande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas till erkänd sjuk­ kassa. Vid tillämpning av 30 § första stycket i denna förordning skall medlem, som omedelbart före inträdet i erkänd sjukkassa tillhört annan statsunderstödd sjukkassa, tillgodoräknas tiden för medlemskap i sistnämnda kassa.

Kungl. Majus proposition nr 154. 21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i stats­ rådet å Stockholms slott den 14 februari 1930.

Närvarande: Statsministern L indman , ministern för utrikes ärendena T rygger , statsråden L ubeck , B eskow , L undvik , B orell , von S teyern , M almberg , L indskog , B issmark , J ohansson , D ahl .

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck anför efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet: Vid anmälan i statsrådet den 3 januari 1930 av de frågor, som tillhöra regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, omfattande anslagen till socialdepartementet, anförde jag, att det vore min förhoppning, att förslag angående en reformerad sjukförsäkring skulle kunna föreläggas innevarande års riksdag. Jag anhåller nu att till behandling få upptaga denna fråga.

Historik.

Den nuvarande sociala sjukförsäkringen i Sverige står på frivillighetens Gällande lagstiftning. grund. Försäkringen ombesörjes av enskilda, för inbördes bistånd bildade sam­ manslutningar — sjukkassor — och statsmakterna hava inskränkt sig till att rättsligt reglera sjukkassornas verksamhet samt att enligt vissa grunder lämna dem ekonomiskt stöd i form av statsbidrag. Genom en för ändamålet förordnad tillsynsmyndighet utövar staten kontroll över sjukkassornas verksamhet och tillhandagår dem med råd och upplysningar. Den rättsliga regleringen av sjukkasseverksamheten innefattas för närva­ rande i lagen den J juli 1910 örn sjukkassor. Enligt denna kan förening för inbördes understöd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkrings­ rörelse bereda antingen enbart sjukhjälp eller ock såväl sjukhjälp som begrav­ ningshjälp, därest den fyller i lagen uppställda villkor, registreras såsom sjuk­ kassa. Något tvång att söka registrering föreligger ej, men allenast registrerad sjukkassa äger rättssubjekti vitet. Statsbidrag lämnas också endast till regist­ rerade kassor. Enligt lagen kan det finnas två slag av sjukkassor, nämligen dels vanliga sådana och dels s. k. fortsättningskassor. De sistnämnda äro kassor, som meddela sjukhjälp endast åt medlemmar av andra kassor och ute­ slutande eller huvudsakligen för tid, för vilken medlemmarna på grund av sjukhjälpstidens begränsning i de särskilda kassorna ej äro berättigade till hjälp från dessa. För att kunna vinna registrering skall kassan hava i enlighet med lagen an­ tagit stadgar och utsett styrelse samt äga ett medlemsantal av minst etthundra;

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

när särskilda omständigheter därtill föranleda, kan registrering erhållas även vid lägre medlemsantal, dock ej örn det understiger 25. I stadgarna skall bl. a. angivas kassans verksamhetsområde, men detta kan bestämmas hur som helst; det kan exempelvis omfatta hela riket eller viss kommun, viss stad med kring­ liggande omnejd o. s. v. Att för det ifrågavarande verksamhetsområdet redan förut finnes en registrerad kassa, utgör intet hinder för registrering. Rörande medlems inträde i och avgång ur registrerad sjukkassa meddelas allenast kortfattade regler. I regel får ingen vara medlem av sjukkassa allenast för beredande av begravningshjälp. Ej heller får någon samtidigt vara medlem av mer än en sjukkassa. Däremot uppställas inga begränsningar i inträdesrätten med avseende å ålder eller hälsotillstånd. Å andra sidan äro kassorna oförhindrade att i dessa som i andra avseenden föreskriva de begränsningar i fråga om inträdesrätten, som anses önskliga. Det förekommer också, att kas­ sorna uppställa såsom villkor för inträde, att vederbörande tillhör visst yrke eller har anställning vid visst företag, att vederbörande är helnykter, religiöst troende o. s. v. Uteslutning av medlem får äga rum allenast å grunder, som angivas i lagen eller kassans stadgar, och i stadgarna få heller icke upptagas vilka grunder som helst. Sålunda får bl. a. medlem ej uteslutas, därför att han överskridit viss ålder eller att hans hälsotillstånd försämrats; den som tillhört kassan ett år får ej heller uteslutas på den grund, att han flyttat från kassans verksamhetsområde till annan ort inom riket. Medlem, som utträder eller uteslutes ur kassa, får därvid ej utbekomma något av kassans tillgångar. Sjukhjälp får utgå allenast till person, som för erhållande av sådant under­ stöd är medlem av kassan. Skyldighet att utgiva sjukhjälp föreligger enligt lagen ej, med mindre sjukdomen medfört väsentlig nedsättning av arbetsför­ mågan; dock kan kassan i sina stadgar åtaga sig vidsträcktare förpliktelse. Så­ som sjukdom räknas ej sjukdomsliknande tillstånd, som allenast beror av hög ålder. I övrigt äger kassa icke att med avseende å sjukdomens art i vidare mån begränsa sin förpliktelse att utgiva sjukhjälp, än att den må fritaga sig från att utgiva sådan hjälp vid sjukdom, som vederbörande avsiktligt eller vid förövande av handling, varför straff ådömts honom, ådragit sig. Sjukhjälp skall bestå an­ tingen av vård å sjukhus eller av läkarvård jämte läkemedel eller av visst belopp i penningar för varje dag (sjukpenning) men kan omfatta samtliga dessa understödsformer. Sjukhjälp i annan form än sjukpenning skall meddelas så snart ske kan. Sjukpenning får ej utgå, med mindre sjukdomen varat i tre dagar, men får under sådan förutsättning beräknas från och med första sjukdomsdagen. Karenstiden får å andra sidan ej överstiga sex dagar. Sjukpenning skall för självförsörjande medlem uppgå till minst 90 öre; något högsta belopp är ej stadgat, men statsbidrag får ej beräknas flir medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning än 8 kronor. Sjukhjälpstiden skall omfatta minst 90 dagar för varje tidsperiod av 12 månader men kan genom föreskrift i stadgarna inskränkas till 90 dagar för en och samma sjukdom eller ett sammanhängande sjuklighetstillstånd. Erfordras icke enligt stadgarna för vinnande av inträde, att läkarbetyg företes, får sjukhjälp ej utgivas i anledning av sjukdom, som inträffar under

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 23

de första 60 dagarna efter inträdet (väntetid). Denna föreskrift gäller dock icke beträffande sjukdom, som orsakats av olycksfall, vilket inträffat efter in­ trädet. eller beträffande medlem som på grund av sin anställning varit pliktig ingå i kassan. Väntetiden kan utsträckas till 120 dagar. I kassans stadgar må vidare beträffande medlem, vilken i anledning av uppkommen sjukdom jämlikt lag eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning eller sjukvård, som ej utgör fattigvård, föreskrivas den inskränkningen i understödsrätten, att sjukhjälp ej alls utgår för den sjukdomen eller utgår blott i begränsad om­ fattning. Såsom förut nämnts kan sjukkassa jämväl meddela begravningshjälp. Så­ dan hjälp skall utgå med visst belopp i penningar, högst 500 kronor. I övrigt äger sjukkassa ej bedriva verksamhet, som uppenbarligen är främmande för det ändamål, kassan enligt lagen har att fullfölja. Såsom sådan främmande verk­ samhet anses dock icke meddelandet av moderskapshjälp. Tvärtom hava många kassor upptagit denna verksamhetsgren på sitt program, och staten meddelar också särskilt bidrag därtill. Registrerad sjukkassa skall upptaga fasta avgifter. Dessa skola vara sa avvägda, att de i förening med andra kassans inkomster förslå till löpande ut­ gifter. förvaltningskostnad och nödig fondbildning. Eventuellt överskott skall för varje år avsättas till en fond, vars kapital och avkastning må tagas i an­ språk endast örn inkomsterna äro otillräckliga. Någon normal storlek av fonden finnes ej fixerad. Men tillsynsmyndigheten kan på ansökan medgiva, att ytter­ ligare avsättning till fonden ej behöver ske, därest tillsynsmyndigheten finner sådan avsättning kunna undvaras utan äventyrande av kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser. Härutöver meddelar lagen utförliga bestämmelser angående styrelse och firmateckning, revision, sammanträde, talan mot styrelse och revisorer, ändring av stadgarna, klander av sjukkassas beslut, likvidation och upplösning samt tillsyn och registrering. Dessutom givas särskilda föreskrifter rörande oregistrerade kassor och fortsättningskassor. Gällande bestämmelser angående statsbidrag till sjukkassorna innefattas huvudsakligen i två kungörelser av den 11 oktober 1920 och den 30 juni 1913 (båda delvis ändrade genom kungörelser den 2 december 1921 [nr 695 och 696]). Statsbidrag utgår dels med visst belopp per medlem (medlemsbidrag) nämligen 2 kronor i vanlig sjukkassa (för medlem, som på grund av den före 1910 gäl­ lande lagstiftningen fortfarande är medlem av mer än en kassa, utgår bidraget med allenast en krona) och 50 öre i fortsättningskassa, dels med visst belopp — 25 öre — för varje dag, söndagar oräknade, för vilken kassan utgivit sjukhjälp med minst 90 öre eller bekostat vård å sjukhus, dock att detta bidrag till vanlig sjukkassa skall utgå med minst 50 öre och högst 2 kronor och till fortsättnings­ kassa med högst 50 öre, allt per år och medlem, dels ock med belopp motsvarande V* av vad kassan utgivit för bekostande av läkarvård och läkemedel åt sjuk medlem, dock högst en krona per år och medlem i vanlig sjukkassa och 25 öre per år och medlem i fortsättningskassa. Medlemsbidrag får ej beräknas för medlem, som tillförsäkrats antingen enbart begravningshjälp eller ock sjuk­

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

penning till lägre belopp än 90 öre eller högre belopp än 8 kronor. Bidrag i övrigt får ej heller beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning än 8 kronor. Statsbidrag till moderskapshjälp utgår med 60 öre för varje dag, för vilken sådan hjälp utgivits antingen med minst 90 öre eller i form av vård å förlossningsanstalt. Bidrag utgår för högst 42 dagar för varje barnsängsfall. Dess­ utom äro vissa förutsättningar uppställda för bidrags erhållande, bl. a, att kvin­ nan varit medlem av registrerad sjukkassa under oavbrutet minst 270 dagar före barnsbörden och att hon under den tid, då hon uppbär hjälp från kassan, avhåller sig från förvärvsarbete ävensom att hjälpen skall utgå för minst 14 dagar. Sjukkasse - Antalet registrerade sjukkassor — bortsett från fortsättningskassorna -—• rörelsens nuvarande uppgick vid 1928 års slut till 1,223 med en medlemssiffra av 912,919. Medställning . lemssiffran är dock icke ett fullt adekvat uttryck för antalet sjukförsäkrade personer. Före 1910 års lag var det tillåtet att samtidigt vara medlem i flera sjukkassor, och då förbud i detta hänseende genom nyssnämnda lag infördes, ansågs detta icke kunna givas retroaktiv verkan. I följd härav kvarstå ännu i kassorna en del s. k. flermedlemmar. Antalet sådana vid 1928 års slut var dock ej högre än 21,411. Dessutom ingå i medlemsantalet en del medlemmar — sammanlagt 19,483 — vilka voro enbart begravningshjälpsförsäkrade. Det verkliga antalet sjukförsäkrade personer uppgick på grund härav till 870,659. Detta motsvarar i runt tal något mer än 14 % av befolkningen. Till belysning av utvecklingen från och med 1916, med vilket år 1910 års lagstiftning blev ensam gällande, må anföras, att antalet sjukförsäkrade per­ soner vid 1916 års slut uppgick till 544,211 och att sedermera för varje år inträtt någon stegring av antalet utom för år 1921, då en minskning av l.i % emot före­ gående års medlemssiffra kunde konstateras. För åren 1925—1927 har den årliga ökningen uppgått till mellan 4 och 5 %, och år 1928 utgjorde den något över 5 %. Att antalet sjukförsäkrade personer likväl får anses avsevärt lägre, än ur social synpunkt måste anses önskligt, framgår bäst av en jämförelse med Danmark, där — ehuru allenast en frivillig försäkring är gällande — 64.8 % av befolkningen över 15 år vid utgången av år 1927 voro sjukförsäkrade. — Antalet fortsättningskassor i Sverige var vid 1928 års slut 33 med 116,308 medlemmar. De svenska sjukkassorna äro i stort sett av två olika typer, nämligen an­ tingen s. k. lokalkassor, vilka hava sin verksamhet lokalt begränsad, eller rikssjukkassor, vilka arbeta med lokalavdelningar eller eljest hava sina medlemmar i väsentlig grad spridda över en större eller mindre del av riket. Antalet lokal­ kassor uppgick vid 1927 års slut till 1,179 med 517,274 medlemmar och antalet rikssjukkassor till 49 stycken med 352,685 medlemmar. Då flertalet rikssjukkassor arbeta med lokalavdelningar, blir antalet lokala organ för försäkringen betydligt större än antalet kassor. Vid 1927 års slut funnos sålunda ej mindre än 7,095 dylika organ, därav 1,201 lokalkassor eller rikssjukkassor, som ej voro organiserade med lokalavdelningar, samt 5,894 lokalavdelningar av riks­ sjukkassor. Det kan i detta sammanhang nämnas, att enbart antalet lokal-

Kungl. Majus proposition nr 154. 25 kassor i de större städerna uppgick till i Stockholm 50, i Göteborg 69 och i Malmö 57. En uppdelning av sjukkassemedlemmarna å städer och landsbygd ger till resultat, att i städerna funnos tillhopa 458,017 sjukkassemedlemmar (— 23.9 % av befolkningen), därav 325,615 medlemmar i lokalkassor och 132,402 medlemmar i rikssjukkassor, medan landsbygden uppvisade ett antal sjukkassemedlemmar av 411,942 (= 9.9 % av folkmängden), därav 191,659 till­ hörde lokalkassor och 220,283 rikssjukkassor. De olika landsdelarna förete mycket växlande siffror. Medan i Stockholm 30.2 % av befolkningen voro medlemmar i sjukkassa, var procenttalet för Stockholms län allenast 8.4 %. En motsvarande siffra av över 20 % utvisa Södermanlands, Östergötlands och Malmöhus län. Under 10 % lågo Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län. Under 1927 utbetalade sjukkassorna — fortsättningskassorna oräknade — kontant sjukhjälp till sammanlagt belopp av 19,162,143 kronor. Antalet sjukhjälpsdagar per 100 medlemmar uppgick för samtliga kassorna till 1,063.o (för lokalkassorna 1,040.8 och rikssjukkassorna 1,094.9). Den kontanta sjukhjälpen i genomsnitt per sjukhjälpsdag var 2.17 kronor (för lokalkassorna 2.27 kronor och för rikssjukkassorna 2.04 kronor). I övrigt utbetalades för sjukhus­ vård 32.144 kronor, för läkarvård 460,098 kronor, för läkemedel 135,722 kro­ nor, i moderskapshjälp 339,926 kronor och i begravningshjälp 1,385,151 kro­ nor. Förvaltningskostnaderna uppgingo till ett sammanlagt belopp av 2,400,417 kronor (= omkring 10 % av samtliga utgifter). Statsbidrag till sjukkassorna ut­ gick under år 1927 med ett sammanlagt belopp av 3,307,694 kronor, vilket mot­ svarade 13.7 % av sjukkassornas utgifter. Under samma år utgingo kommunala bidrag till vissa kassor med sammanlagt belopp av 371,640 kronor. Vid 1927 års slut redovisade sjukkassorna tillgångar till sammanlagt belopp av 34,593,748 kronor och skulder till belopp av 1,976,080 kronor. Förmögenheten uppgick sålunda till 32,617,668 kronor, vilket motsvarade 37.49 kronor per medlem (inom lokalkassorna 42.42 kronor och inom rikssjukkassorna 30.27 kronor). Under år 1927 utbetalade fortsättningskassorna kontant sjukhjälp till ett sam­ manlagt belopp av 454,229 kronor, motsvarande 1.93 kronor per sjukhjälpsdag. I övrigt utbetalades för sjukhusvård, läkarvård och läkemedel inalles 3,112 kro­ nor och i förvaltningskostnader 76,178 kronor. Statsbidrag till fortsättnings­ kassorna utgick under år 1927 med tillsammans 89,821 kronor, motsvarande 15.4 % av utgifterna. Till vissa av kassorna utgingo kommunala bidrag, be­ löpande sig till inalles 133,989 kronor. Eortsättningskassorna§ sammanlagda tillgångar utgjorde vid 1927 års slut 1,114,218 kronor och sammanlagda skul­ derna 31.532 kronor. Förmögenheten uppgick således till 1,082,686 kronor, vilket motsvarar 10.03 kronor per medlem. Sedan lagen om allmän pensionsförsäkring utfärdats den 30 juni 1913, ansågs Tidigare frågan örn införandet jämväl av en obligatorisk sjukförsäkring böra upptagas ref°rmforslag. till prövning, och i december 1913 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa förberedande utredning härom. Den sålunda anbefallda utredningen blev emel­ lertid aldrig fullföljd. I december 1915 uppdrogs i stället åt en kommitté att verkställa tvtredning och avgiva förslag angående bland annat införande av

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

obligatorisk sjukförsäkring för arbetare. Denna kommitté, den s. k. socialförsäkring skommittén, avgav den 14 oktober 1919 betänkande och förslag i ämnet. Social- Enligt detta förslag skulle försäkringen vara allmän och sålunda icke avse försäkringsallenast arbetare. Undantagna voro likväl bl. a. personer över en viss inkomstkommitténs förslag. eller förmögenhetsgräns (5,400 kronor om året i inkomst eller 15,000 kronor i förmögenhet) samt personer, som innehade ordinarie statstjänst. I sjukhjälp skulle utgivas dels erforderlig läkarvård jämte läkemedel dels ock sjukpenning, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan "U och vid nedsättning av arbets­ förmågan 1U av den försäkrades dagliga arbetsförtjänst. Sjukvård skulle utgå jämväl till försäkrads minderåriga barn. I fråga örn sjukhjälpstiden var ingen begränsning stadgad, dock att vid förlust av arbetsförmågan under mer än 180 dagar av en tidsperiod av 12 på varandra följande månader allenast halv sjukpenning skulle utgivas under den återstående tiden av perioden. Till för­ säkrad kvinna skulle jämväl utgivas moderskapshjälp, nämligen dels erforderlig vård av barnmorska dels ock moderskapspenning, motsvarande hel sjukpenning, dock minst en krona, under 56 dagar; därjämte skulle under vissa förutsätt­ ningar utgå även s. k. ampenning. Kostnaderna skulle bestridas genom försäkringsavgifter av de försäkrade och bidrag av statsmedel. Försäkringsavgifterna skulle utgå i procent av den årliga arbetsförtjänsten. Därest försäkrad användes till arbete för arbetsgivares räkning och sjukdomsrisken på grund av arbetets art eller förhållandena vid arbetets bedrivande var väsentligt ökad, skulle jämväl arbetsgivaren bidraga med viss s. k. riskavgift. I statsbidrag skulle utgå dels 50 öre för varje kalen­ dermånad för envar försäkrad dels ock ett belopp motsvarande hälften av kost­ naderna för läkarvård och läkemedel. Av det omnämnda 50-öres-bidraget skulle 5 öre per månad och försäkrad avsättas till en regleringsfond. Totalkostnaderna för försäkringen beräknades komma att uppgå till 118.3 miljoner kronor, därav staten skulle bidraga med 37.5 miljoner kronor. Med avseende å försäkringens handhavande skulle riket indelas i sjukkasseområden, omfattande en eller flera kommuner och så anordnade, att antalet för­ säkrade komme att uppgå till åtminstone 500. För varje sådant område skulle finnas en allmän sjukkassa. Dessutom skulle inrättas en för hela riket gemen­ sam sjukförsäkringsöver styr else, som skulle utöva tillsyn över de allmänna sjukkassorna. Ifrågavarande förslag blev år 1920 underkastat en överarbetning inom social­ departementet. Det nya förslaget skilde sig icke i principiellt avseende från det äldre; emellertid hade vissa beskärningar gjorts, och i följd härav beräk­ nades statens bidrag till försäkringen kunna stanna vid ett belopp av 30,4 mil­ joner kronor.

Besparings- Intetdera av de nämnda förslagen blev förelagt riksdagen. Tvärtom uttalades kommitténs förslag. i statsverksprofiositionerna till 1921, 1922 och 1923 års riksdagar, att en allmän sjukförsäkring icke kunde av ekonomiska och statsfinansiella skäl i dåvarande läge upptagas till prövning. Emellertid gjordes från sjukkassehåll upprepade framställningar till Kungl. Majit, däri framhölls, att det rådande tillståndet å sjukförsäkringens område vore föga tillfredsställande och att åtgärder för en reformering och en vidare utveckling av nämnda försäkring vore i hög grad påkallade. I sitt år 1925 avgivna betänkande med utredning och förslag rörande social­ försäkringens organisation upptog sedermera statens besparingshommitté till

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 27

utförlig behandling jämväl frågan om den sociala sjukförsäkringen, särskilt dess organisation. Kommittén framhöll, att medan pensions- och olycksfallsförsäkringen genom­ förts i vidast möjliga omfattning, sjukförsäkringen icke blivit ordnad samt att denna brist gjorde sig kännbar i flera avseenden både ur social och ekonomisk synpunkt. Kommittén ansåg, att de uppgjorda kostnadsberäkningarna för en obligatorisk sjukförsäkring gåve vid handen, att en sådan försäkring skulle medföra utgifter för statsverket, vilka överstege dess nuvarande bärkraft, och kom, efter att hava diskuterat vissa förslag örn en obligatorisk försäkring av mera begränsad omfattning samt örn en s. k. kollektiv sjukförsäkring, till den slutsatsen, att reformarbetet borde inriktas på en utveckling av den existerande frivilliga sjukförsäkringen. Beträffande denna försäkring uttalade kommittén, att organisationens svå­ raste brist vore dess starka splittring med ofta ett flertal kassor på varje plats. Denna splittring framkallade konkurrens örn låga avgifter, vilket föranledde korta sjukhjälpsperioder, den slappade kontrollen och förhindrade på åtskilliga platser uppkomsten av kassor med den bärkraft och prestationsförmåga, som den sammanlagda anslutningen till sjukkasserörelsen på platsen eljest skulle medgiva. I övrigt framhöll kommittén, att man inom sjukkasserörelsen dittills i alltför ringa grad ägnat uppmärksamhet åt en sjukvårdande verksamhet, att rörelsen företedde en ojämn lokal utbredning och att nyanslutningen tidvis utvisat tillbakagång. Härefter uppdrog kommittén vissa riktlinjer för en reformering av sjukför­ säkringen. I organisatoriskt avseende förordade kommittén ett system med lokala kassor, därvid allenast en kassa å varje plats skulle erhålla statsunder­ stöd. Ett sjukkasseområde borde icke vara större än att erforderlig vård och annan sjukhjälp kunde lämnas utan oskälig omgång och kostnad samt en effek­ tiv kontroll kunde utövas. Kravet å minst 100 medlemmar borde bibehållas. Kassa under viss storlek — förslagsvis 500 medlemmar — borde vara pliktig tillhöra en återförsäkringskassa. Ett system med överflyttning tvångsvis från en sjukkassa till annan i samband med ombyte av bosättningsort borde genom­ föras. I fråga örn sjukkassornas prestationer förordade kommittén, att kassorna förpliktades lämna sjukhjälp under en tid av tre år i följd. Däremot fann kom­ mittén ej redligt att ålägga kassorna förpliktelse att sörja för läkarvård eller att föreslå särskilt bidrag utöver det nuvarande för kassor, som meddelade fri läkarvård. Kassorna borde fortfarande få idka begravningshjälpsverksamhet, men avgifter och fonder för denna verksamhet borde beräknas och bokföras sär­ skilt. Slutligen föreslog kommittén höjning av statsbidraget till sjukkassorna nämligen i fråga örn medlemsbidraget med en krona (från 2 till 3 kronor) och i fråga örn sjukdagsbidraget med 8 öre (från 25 till 33 öre).

Sedan yttranden från olika myndigheter och sammanslutningar avgivits 1926 års över besparingskommitténs förslag, framlade Kungl. Majit på grundval härav regeringsförslag. i propositioner nr 113 och 117 till 1926 års riksdag förslag rörande reformering av det statsunderstödda frivilliga sjukkasseväsendet. I organisatoriskt avseende innebar detta förslag tillskapandet av ett enhetskassesystem: allenast en kassa skulle på varje särskild plats tillerkännas stats­ understöd. Däremot hade besparingskommitténs tanke örn en strängt lokal begränsning av varje kassas verksamhet uppgivits. Det ansågs nämligen nöd­ vändigt att för reformens genomförande vinna medverkan från rikssjukkassorna, vilka — omfattande mer än Vs av sjukkassemedlemmarna i landet — uttalat sig emot en dylik begränsning. Med hänsyn härtill föreslogs, att en och samma kassa skulle kunna antagas till statsunderstödd för flera bestämda områden, där-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

vid emellertid förutsattes, att verksamheten för varje särskilt område skulle be­ drivas genom en underavdelning. Avgörande för frågan, vilken kassa som skulle för visst område antagas till statsunderstödd, skulle — där sammanslagning ej kunnat åvägabringas — vara medlemsantalet i de konkurrerande kassorna. I sak kunde organisationsförslaget sägas innebära en uppdelning av landet mel­ lan lokalkasse- och rikssjukkassetyperna efter deras utbredning och vikt vid lagstiftningens ikraftträdande. De statsunderstödda kassorna skulle principiellt vara öppna för alla inom verksamhetsområdet mantalsskrivna personer i åldern 15—45 år, under förutsättning att hälsotillståndet ej var otillfredsställande. Vid ombyte av mantalsskrivningsort skulle försäkrad överflyttas till kassan å nya mantalsskrivningsorten. Det var icke avsett, att något överförande av kapi­ tal från gamla kassan till den nya skulle äga rum i samband därmed utom så­ vitt angick begravningshjälpsutfästelse; i sistnämnda fall skulle mot utfästel­ sen svarande premiereserv överflyttas. Sjukhjälp skulle utgå vid sjukdom, som förorsakade väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke behövde fullständigt avhålla sig från arbete. Sjukhjälp fick icke utgivas för insjuknandedagen och fick å andra sidan med avseende å tiden ej begränsas i vidare mån än att, där i följd av ett sammanhängande sjuklighetstillstånd understöd utgått under tre år, vi­ dare understöd ej skulle utgå. Sjukpenning skulle uppgå till minst en krona och fick därefter stiga allenast i intervaller örn 50 öre. I varje kassa skulle finnas tillfälle att tillförsäkra sig en sjukpenning å en krona. I och för avgränsning mot olycksfallsförsäkringen föreslogs, att vid sjukdom eller oförmåga till arbete, sorn den sjuke ådragit sig under sådana omständigheter, att ersätt­ ning därför utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen, sjukhjälp skulle utgå allenast med det belopp för dag räknat, varmed den tillförsäkrade sjukpenningen översteg olycksfallsersättningen. Skyldighet för kassorna att svara för läkar­ vård föreskrevs ej, men statsbidraget till kassor, som frivilligt åtoge sig dylik skyldighet, föreslogs väsentligt höjt. Begravningshjälp skulle fortfarande få lämnas av kassorna, men bestämmelser föreslogos, enligt vilka begravningshjälpsverksamheten skulle ekonomiskt särskiljas från verksamheten i övrigt: särskilda medlemsavgifter skulle upptagas för vardera verksamhetsgrenen, in­ komster skulle få användas allenast för utgifter och fondbildning för den verk­ samhetsgren, för vilken de influtit, och uttaxering skulle för vardera verksam­ hetsgrenen göras särskilt bland de därtill anslutna medlemmarna. Statsunder­ stödd kassa skulle vidare vara pliktig att till sjukförsäkrad kvinna utgiva moderskapshjälp med minst en krona örn dagen eller vård å förlossningsanstalt; hjälptiden skulle vara minst 42 och högst 56 dagar. Statsbidraget föreslogs väsentligt höjt: medlemsbidraget från 2 till 3 kronor och sjukdagsbidraget från 25 till 50 öre. För dag, då sjukkassa utgivit moderskapspenning med minst en krona eller bekostat vård å förlossningshem, skulle statsbidrag utgå med likaledes 50 öre. Läkarvårdsbidraget skulle utgå med belopp motsvarande hälften av vad kassan fått vidkännas för bekostande av läkar­ vård och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder åt medlemmarna, dock högst med 3 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad medlem. En förutsätt­ ning för sistnämnda bidrag var emellertid, att den sjuke själv bekostat 1/a av utgifterna. Statsbidrag skulle ej utgå för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning än 8 kronor. Slutligen föreslogos vissa regler angående en årlig utjämning av de stats­ understödda sjukkassornas utgifter i samband med statsbidragets utbetalande. Beträffande förslagets tekniska utformning må till sist anmärkas, att man avsåg litt med bibehållande av den nuvarande sjukkasselagen — efter vissa änd­ ringar — i en särskild författning av icke-civillags natur samla de särskilda föreskrifter angående statsunderstödda sjukkassor, som därutöver kunde anses erforderliga.

Kungl. Majus proposition nr 154. 29

Förslaget vann icke riksdagens bifall. Emellertid anhöll riksdagen i skri­ velse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, i vad mån en omorganisation av det statsunderstödda sjukkasseväsendet enligt vissa närmare angivna — av andra särskilda utskottet utarbetade — riktlinjer kunde ske samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde för­ anleda.

I anledning härav tillkallades särskilda sakkunniga, vilka erhöllo i uppdrag 1927 års regerings­ att verkställa den sålunda begärda utredningen. De sakkunniga avgåvo sitt förslag. betänkande den 15 december 1926. Efter vederbörliga remisser framlade Kungl. Majit i propositioner nr 113 och 114 tili 1927 års riksdag nytt förslag i ämnet. Såväl sakkunnigförslaget som Kungl. Majlis förslag, vilket allenast på vissa punkter avvek från det förstnämnda, voro utarbetade i nära anslut­ ning till de riktlinjer, som uppdragits i 1926 års riksdagsskrivelse. Efter­ följande redogörelse avser regeringsförslaget; emellertid skola tillika anmärkas de mera väsentliga skiljaktigheterna mellan detta och sakkunnigförslaget. Medan 1926 års regeringsförslag i formellt avseende innebar, att gällande sjukkasselag efter vissa ändringar skulle vidmakthållas och de erforderliga särreglerna angående statsunderstödda kassor sammanföras i en särskild för­ fattning, föreslogs nu, att hela sjukkasselagen skulle upphävas och att sjuk­ kassorna med avseende å den föreningsrättsliga regleringen skulle föras in under lagen om understödsföreningar av den 29 juni 1912. Detta innebar bl. a., att samtliga sjukkassor med ett medlemsantal av 50 eller därutöver bleve underkastade registreringsplikt. Bland de såsom understödsföreningar regist­ rerade kassorna skulle därefter enligt ett koncessionssystem uttagas vissa, som kunde anses skickade att tjänstgöra såsom organ för den sociala sjukförsäk­ ringen och av den anledning tillerkännas statsbidrag, s. k. erkända sjukkassor. De särskilda bestämmelser, som med hänsyn till statsbidraget kunde anses er­ forderliga för de erkända kassorna, upptogos i ett förslag till förordning örn erkända sjukkassor. Det sistnämnda författningsförslaget hade ej civillags karaktär men var avsett att till sin ordalydelse fastställas av riksdagens båda kamrar. De speciella statsbidragsbestämmelserna skulle sammanföras i en särskild kungörelse, utfärdad av Kungl. Majit ensam, sedan riksdagen beviljat anslag samt yttrat sig angående grunderna för dess fördelning (i sakkunnig­ betänkandet hade statsbidragsbestämmelserna infogats i förslaget till förord­ ning örn erkända sjukkassor). Enligt förslaget skulle erkänd sjukkassa vara antingen primärsjukkassa eller distriktssjukkassa. Primärsjukkassorna skulle omhänderhava sjukförsäk­ ringen i den utsträckning, som för närvarande allmänt förekomme inom sjukkasserörelsen. medan distriktssjukkassorna skulle svara för de ytterligare prestationer, som man avsåg föreskriva. Båda slagen av kassor skulle hava sina verksamhetsområden begränsade till sådant lokalt område, att ledningen av kassans verksamhet kunde utövas omedelbart av kassans styrelse. Här­ ifrån gjordes emellertid undantag dels för s. k. yrkes- eller fabriks­ kassör. d. v. s. sådana som voro huvudsakligen avsedda för anställda vid visst eller vissa företag, och dels för befintliga rikssjukkassor. De senare kunde vinna erkännande såsom primärsjukkassor men skulle vara uppdelade i lokalavdelningar, vilkas verksamhetsområden skulle vara begränsade på sätt nyss sagts om erkända kassor i allmänhet. Yid ansökan örn erkännande skulle rikssjukkassa foga uppgift örn sina lokalavdelningar, dessas verksamhetsom­ råden samt medlemmarnas fördelning på lokalavdelningar (enligt sakkunnig­ förslaget skulle lokalavdelningarna och deras verksamhetsområden angivas i

30 Kungl. Majus proposition nr 154.

stadgarna). Erkänd sjukkassa skulle icke till medlemmar få antaga andra personer än dem, som voro bosatta inom kassans verksamhetsområde (för rikssjukkassorna inom vederbörande lokalavdelnings verksamhetsområde). Därest ändamålet med viss understödsförenings verksamhet kunde anses fyllt av en redan erkänd sjukkassa, skulle erkännande av förstnämnda förening icke med­ delas. Förening, som varit registrerad enligt 1910 års lag, kunde dock oberoende härav vinna erkännande såsom primärsjukkassa, därest ansökan därom ingavs inom viss tid. Primärsjukkassorna behövde icke vara öppna. Beträffande distriktssjukkassorna, vilka voro tänkta såsom samlingsorgan för primärsjuk­ kassorna inom var sitt område, gällde däremot enligt sakkunnigförslaget, att de skulle — med beaktande dock av de allmänna inträdesvillkoren — vara öppna för envar medlem av primärsjukkassa inom området (s. k. kollektivt ansluten medlem) ävensom för varje annan person inom området som ej över­ skridit 40 års ålder (individuellt ansluten medlem). Enligt regeringsförslaget åter skulle distriktskassa kunna i stadgarna föreskriva, att individuell anslutning kunde vinnas allenast för beredande av annat understöd än .sjukpenning (såsom nedan angives skulle distriktssjukkassorna ensamma handhava bl. a. sjukvårdsförsäkringen). För medlem i primärsjukkassa skulle medlemskap jäm­ väl i distriktssjukkassa vara obligatoriskt. I rätten att utesluta medlem uppställdes vissa begränsningar. Obligatorisk överflyttningsskyldighet i sam­ band med ombyte av bosättningsort föreslogs icke. Med avseende å de erkända sjukkassornas prestationer hade såsom nämnts genomförts en uppdelning mellan de olika slagen av kassor. Primärsjukkassorna hade att meddela hjälp allenast i form av sjukpenning och för en sjukhjälpstid av 100 dagar för varje sjukdomsfall; nytt sjukdomsfall som inträffade inom 90 dagar skulle härvid räknas som omedelbar fortsättning av det tidigare fallet. Distriktssjukkassorna skulle meddela sjukpenningförsäkring för individuellt anslutna medlemmar samt fortsatt sådan försäkring för medlemmar i primär­ sjukkassorna, allt i den utsträckning att vederbörande sjukkassemedlemmar till­ försäkrades sjukpenning under sammanlagt minst 2 år. Härutöver skulle distriktssjukkassorna vara bärare av sjukvårdsförsäkringen, vilken föreslogs skola bliva obligatorisk. Distriktssjukkassorna skulle vid varje sjukdom, som enligt läkares utsago krävde läkarvård eller vård å sjukhus, antingen utgiva ersättning med 2A av läkarvårdskostnaderna eller ock bekosta vård å sjukhus. Läkarvalet skulle vara fritt för den sjuke; specialistvård behövde kassan ej bekosta. Vid barnsbörd skulle till kvinnlig medlem utgivas viss moderskapshjälp. Denna hjälp skulle enligt regeringsförslaget utgå från primärsjukkas­ sorna; allenast beträffande individuellt anslutna skulle distriktssjukkassorna meddela sådant understöd. De sakkunniga hade däremot förordat, att denna verksamhet helt handhades av distriktssjukkassorna. Meddelande av begravningshjälp skulle enligt sakkunnigförslaget principiellt ej ingå i de erkända sjukkassornas verksamhet; dock skulle gamla kassor, som hittills drivit sådan verksamhet, få fortsätta därmed tills redan gjorda utfästelser avvecklats. I regeringsförslaget medgavs däremot kassa att fortfarande fä meddela begravningshjälpsverksamhet. Emellertid föreslogs ett ekonomiskt och juridiskt särskiljande av denna verksamhet från sjukhjälpsverksamheten. I fråga örn statsbidrag till sjukkassorna anslöt sig förslaget i huvudsak till 1926 års förslag. Dock skulle sjukdagsbidrag erhållas allenast för den obligatoriska tvååriga sjukhjälpstiden, och intet statsbidrag skulle över huvud beräknas för medlem, som tillförsäkrats högre sjukpenning än 6 kronor. Förslaget blev med vissa jämkningar tillstyrkt av vederbörande utskott. Första kammaren godkände utskottets förslag med smärre ändringar. Andra kammaren däremot avslog såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag, varför frågan i sin helhet förföll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 31

Sedan Sveriges allmänna, sjukkasseförbund, representerande flertalet av de Ny utredning s. k. lokalkassorna, och rikssjukkassornas centralorganisation år 1928 till Kungl. år 1929- Majit ingivit framställningar, avseende sjukkasseverksamhetens fullständiga omgestaltning eller i allt fall höjning av statsbidragen, samt socialstyrelsen i av­ givet utlåtande för det dåvarande avstyrkt vidtagandet av partiella reformer i fråga örn sjukkasselagstiftningen, erhöll jag den 12 mars 1929 Kungl. Majits bemyndigande att tillkalla högst fyra sakkunniga för att i samråd med av mig utsedda representanter för den frivilliga sjukkasserörelsen utarbeta förslag rörande en reformerad sjukförsäkring. Vid ärendets behandling i statsrådet redogjorde jag för ärendets tidigare behandling och de inkomna framställningarna och anförde därefter följande. »I den situation, som sålunda föreligger, är givetvis den första frågan den, huruvida det fortsatta arbete på sjukförsäkringens omdaning, som enligt mm förut uttalade mening nu bör vidtagas, bör taga sikte på den obligatoriska för­ säkringen, eller örn man alltjämt bör söka nå fram till resultat på den frivilliga försäkringens väg. Då jag stannat vid sistnämnda uppfattning, är anledningen härtill givetvis närmast den, att den frivilliga försäkringsformen enligt min mening för närvarande är den för våra förhållanden lämpligaste. Jag anser också, att viss utsikt finnes för en lösning enligt denna linje. Denna uppfatt­ ning grundar sig framför allt på vissa under de sista åren inträffade omständig­ heter. I själva verket förhåller det sig nämligen så, att det frivilliga sjukkasseväsendet redan befinner sig i en omdaningsperiod och detta på dess eget ini­ tiativ. Vad angår de lokala sjukkassorna, är det flera år sedan en rörelse bör­ jade, som avser att genom sammanslutning av alla eller flertalet på en viss ort arbetande dylika sjukkassor åstadkomma en sjukkassa, tillräckligt stark och omfattande för att kunna giva i stort sett tillfredsställande förmåner mot så billiga premier som möjligt. Beträffande rikssjukkassorna är det mest an­ märkningsvärda, att ett par av de största av dessa, vilka bildats i anslutning till den organiserade nykterhetsrörelsen och vilka på grund av detta samband tidigare för medlemskap krävt helnykterhet, numera släppt detta krav och stå öppna för inträde för vem som helst. Resultatet av denna omläggning har redan visat sig i kraftigt stigande medlemssiffror. Vidare hava ganska länge för­ beredelser pågått för att till en enhet sammansluta flertalet av de stora riks­ sjukkassorna, varav naturligen skulle följa sammanslagning av lokalavdelning­ arna på de ställen, där flera av de sammanslutande kassorna äga sådana. Samtliga nu antydda åtgärder innebära steg i riktning mot den organisa­ tionsform, som man med de tidigare reformförslagen velat vinna. Ej mindre betydelsefullt är att, enligt vad som kommit till min kännedom, överläggningar på senaste tiden ägt rum mellan representanter för ledningarna för de båda stora sjukkasseorganisationerna, .vilka därvid undersökt förutsättningarna för upp­ nående av en gemensam grundval i fråga om formerna för en reformerad sjuk­ försäkring. I dessa enhetssträvanden torde man på vissa punkter hava kommit ganska långt, medan åter å andra områden meningarna alltjämt gå åtskilligt isär. Enligt den uppfattning, jag erhållit vid samråd med representanter för båda riktningarna, synas dock dessa meningsskiljaktigheter icke vara av den storlek eller karaktär, att man icke kan hoppas, att de skola kunna övervinnas. Det synes mig även, som örn den enighet, man sålunda kan skönja, skulle bygga på en sådan bas, att densamma skulle kunna från statsmakternas sida i stort sett accepteras såsom underlag för en ur det helas synpunkt godtagbar lösning av frågan. Vad angår sjukkassornas prestationer samt reglerna för statsbidrag, torde man kunna hoppas, att väsentlig enighet skall uppnås på en linje, som ligger ganska nära 1926 och 1927 års regeringsförslag.

32 Kungl. Majus proposition nr 154.

Vad däremot beträffar organisationsproblemet, är läget mera ovisst, i det att betydande eftergifter uppenbarligen krävas från båda håll för att sam­ förstånd skall kunna uppnås. En linje, som därvid torde hava varit under dis­ kussion och som synes mig vara av beskaffenhet att böra närmare undersökas, är att områdena för de med 1927 års förslag avsedda distriktssjukkassorna ut­ vidgas till att omfatta ett, möjligen två län, varmed skulle vinnas, att de nu­ varande rikssjukkassorna skulle efter viss omvandling kunna inorganiseras i systemet. Alla nuvarande lokala sjukkassor och avdelningar av rikssjukkassor, som arbeta inom ett och samma område, skulle sammanföras till enhetliga organ för den lokala förvaltningen av sjukförsäkringen. Dessa organ skulle antingen hava karaktären av lokalavdelningar till nyssnämnda distriktskassör eller ut­ göras av lokala sjukkassor, underordnade distriktskassorna ungefär i samma form, som var för motsvarande fall avsedd i 1927 års förslag, dock att det bleve dessa enhetliga lokala avdelningar eller lokalkassor, som skulle kunna utvecklas till gemensamma socialförsäkringsorgan. Ett spörsmål, som i detta sammanhang är av stor betydelse, men som också på grund av sin principiella innebörd kanske är framför allt ägnat att fram­ kalla meningsskiljaktighet, är det, som rör den grad av självständighet, som bör tillerkännas dessa lokalavdelningar eller lokala kassor. Med rikssjukkassornas organisationsform överensstämmer givetvis bäst, att lokalavdelningarna egentligen icke hava någon dylik självständighet alls, utan endast fungera så­ som ombud för distriktska ssan; måhända är man benägen att härifrån göra undantag för någon försäkringsgren, som rikssjukkassorna i sin nuvarande organisation icke upptagit, exempelvis sjukvårdsförsäkringen, vare sig denna göres till obligatorisk prestation för kassorna eller icke. Lika naturligt är emel­ lertid, att de nuvarande lokala sjukkassor, som sålunda skola infogas i den nya organisationen, önska i så stor grad som möjligt bibehålla sin självständighet. Vad som i detta hänseende är riktigt, respektive praktiskt genomförbart, är givetvis knappast möjligt att för närvarande bedöma; redan nu vill jag dock uttala, att det ur olika synpunkter synes mig rimligt och riktigt, att någon grad av självständighet bibehålies för de lokala kassorna, antingen så att de själva hava att bära viss bråkdel av försäkringsrisken eller så att de svara för viss del av försäkringstiden eller för viss försäkringsform. Då det nu gäller att söka föra frågan till en lösning, torde sakkunniga ånyo böra tillkallas inom socialdepartementet, vilka skulle hava att söka anknytning till de strävanden, som enligt det anförda redan kommit till uttryck vid över­ läggningar mellan representanter för de stora sjukkasseorganisationerna, och i samförstånd med dessas ledningar söka nå fram till en lösning, som kan anses tillfredsställande såväl av organisationerna som ur statsnyttans och den all­ männa socialförsäkringens synpunkter. De sakkunniga, vilka till antalet synas böra vara högst fyra, torde i enlighet härmed böra hava att överlägga med före­ trädare för de båda stora organisationerna och söka förena dem örn en lösning, som de sakkunniga anse sig kunna förorda. Chefen för socialdepartementet torde därför böra bemyndigas att utse representanter för olika grupper av sjuk­ kassor för dylika överläggningar med de sakkunniga. Sålunda inkallade repre­ sentanter torde böra äga att, i den mån deras mening till äventyrs icke överens­ stämmer med de sakkunnigas blivande förslag, till deras betänkande foga sär­ skilda uttalanden. Dessutom torde de sakkunniga böra äga rätt att, efter sär­ skild framställning, till överläggningar vid något eller några enstaka tillfällen inkalla ytterligare ett antal företrädare av sakkunskap på sjukförsäkringens område. Tillika torde chefen för socialdepartementet böra bemyndigas att utse sekreterare hos de sakkunniga. De sakkunniga torde böra bemyndigas att från verk och myndigheter infordra de uppgifter, som erfordras för utrednings­ arbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 33

Den statistiska utredning, som förebragts i samband med de senaste årens reformarbete, torde vara av den omfattning, att den till största delen kan läggas till grund för de sakkunnigas arbete. Detta synes alltså kunna bedrivas med skyndsamhet och inriktas på framläggande av förslag före den 1 oktober 1929. Givetvis böra de sakkunniga i sitt arbete uppehålla nära förbindelse med pensionsförsäkringskommittén; en viss del av utredningsuppdraget faller ju inom båda kommittéernas områden. Därest, såsom för närvarande är under över­ vägande, särskilda sakkunniga komma att tillkallas för att förbereda frågan om större enhetlighet i den lokala organisationen för socialverksamheten, bör givet­ vis hänsyn jämväl härtill tagas vid de sakkunnigas arbete. Beaktas bör uppen­ barligen även det förslag angående moderskapshjälp, som torde komma att framläggas under förra hälften av detta år. Liksom enligt de senaste förslagen torde beredande av dylik hjälp böra göras till en skyldighet för de blivande distriktskassorna eller lokalavdelningarna.» Med stöd av det sålunda erhållna bemyndigandet tillkallade jag såsom sakkunniga regeringsrådet L. A. Y. Rydin, tillika ordförande, talmannen i riksdagens andra kammare Bernh. Eriksson och byråchefen i socialstyrelsen Th. Andersson samt såsom representanter för den frivilliga sjukkasserörelsen leda­ moten av riksdagens första kammare, kassören .1. E. Berglund, sjukkontrollan­ ten Ernst G. Kristensson, centralkassören A. L. Lindhagen och kassören O. Toresson. De sakkunniga avgåvo sitt betänkande den 11 oktober 1929. De sakkunnigas förslag, vilket är enhälligt, ansluter sig i formellt avseende 1929 års sakkunnigas mycket nära till 1927 års regeringsförslag. Liksom detta senare går det så­ förslag. lunda ut på ett upphävande av 1910 års sjukkasselag, sjukkassornas hänförande såvitt angår den föreningsrättsliga regleringen under lagen den 29 juni 1912 örn understödsföreningar samt meddelandet av speciella, på grund av stats­ bidraget betingade bestämmelser för de sociala sjukförsäkringsorganen i en särskild författning av förordnings natur. I sakligt avseende åter föreligga ej oväsentliga skiljaktigheter mellan de båda förslagen. Dessa olikheter hänföra sig framför allt till frågan örn den sociala sjukförsäkringens organisation. Systemet med två slags kassor har bibe­ hållits i sakkunnigförslaget, ehuru kassorna erhållit andra benämningar, näm­ ligen lokalsjukkassor och centralsjukkassor, och delvis annan karaktär och andra uppgifter. Emellertid föreslås, att verksamhetsområdena för båda slagen av kassor skola geografiskt avgränsas i anslutning till den kommunala indelningen. Lokalsjukkassorna skola sålunda i regel till verksamhetsområde hava viss kom­ mun. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må dock en kommun delas i två sjukkasseområden eller två eller flera kommuner sammanslås till ett sådant område. Medlemsantalet skall i regel utgöra minst 100 men får undantagsvis stanna vid 50. Centralsjukkassa skall till verksamhetsområde hava ett eller flera landstingsområden eller stad, som icke deltager i landsting. Därjämte skall stad, som deltager i landsting, undantagsvis kunna bilda eget centralsjukkasseområde, såvida sjukkasserörelsen vid tiden för reformens genomförande därstädes nått större omfattning och är mera enhetligt organiserad. De sakkunniga uttala i motiveringen såsom sin uppfattning, att indelningen i centralsjukkasseområden bör göras sådan, att en medlemssiffra i varje centralsjukkassa av 30,000—40,000 i regel kan anses sannolik. Enligt en i betänkandet framlagd indelningsplan Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 haft. (Nr 154.) 203 30 3

34 Kungl. Ma,j:ts proposition nr 154.

skulle riket — frånsett de städer, som kunna komma att få egna centralsjuk­ kassor — delas på 11 centralsjukkasseområden. I stad som utgör eget centralsjukkasseområde skall lokalsjukkassa principiellt ej få finnas. Från denna regel göres emellertid såtillvida undantag, att redan existerande registrerade sjukkassor, som hava minst 500 medlemmar, kunna antagas till lokalsjukkassor för staden. Enhetskasseprincipen är i övrigt konsekvent genomförd. Inom varje lokalsjukkasseområde skall sålunda allenast en lokalsjukkassa och inom varje centralsjukkasseområde allenast en centralsjukkassa kunna vinna erkännande. Av denna princip följer också, att kassorna skola vara öppna. Fabriks- och yrkeskassor äro därför principiellt förbjudna. Redan existerande sådana kunna dock under vissa förutsättningar få fortsätta sin verksamhet, i regel såsom lokalsjukkassor. Centralsjukkassorna äro — liksom motsvarande organ enligt 1927 års förslag — tänkta såsom samlingsorgan för de lokala eller primära kassorna. Samtliga medlemmar i lokalsjukkassa skola sålunda tillhöra centralsjukkassa. Å andra sidan är direkt anslutning till centralsjukkassa icke tillåten, därest lokalsjukkassa finnes på platsen. Har någon vunnit inträde i lokalsjukkassa, är han därmed berättigad till inträde jämväl i centralsjukkassan. Denna be­ stämmelse får särskild betydelse vid övergången till den nya organisationen, i det jämväl gamla medlemmar i nu existerande kassor bliva tillförsäkrade hjälp under en väsentligt utsträckt tid. Den lokala begränsningen av kassornas verk­ samhetsområden har slutligen fört med sig regler angående medlems överflytt­ ning till annan kassa i samband med ombyte av boningsort. Dessa regler an­ sluta sig i stort sett till motsvarande regler i 1926 års regeringsförslag. I fråga om de erkända sjukkassornas prestationer hava de sakkunniga i det väsentliga följt 1927 års förslag. Liksom i detta föreslås sålunda en obligatorisk sjukhjälpstid av två år. Emellertid förordas nu, att statsbidrag lämnas för ytterligare ett år, därest kassorna vilja frivilligt åtaga sig en sådan utsträckning av sina förpliktelser. Likaledes föreslås obligatorisk sjukvårdsförsäkring, avse­ ende i första hand ersättning med två tredjedelar av den sjukes utgifter till läkar­ vård; rinder vissa förutsättningar skall dock — i motsats till vad som gällde enligt 1927 års förslag — den sjuke äga rätt påkalla ersättning för vård å sjukhus. Moderskapshjälp skall beredas kvinnliga medlemmar. Däremot skall enligt för­ slaget meddelande av begravningshjälp icke ingå i de erkända sjukkassornas verksamhet. I och för avveckling av den nuvarande verksamheten tillätes dock, att erkänd kassa under en tid av två år efter antagandet fullföljer redan in­ gångna förbindelser i sådant hänseende. En viktig fråga har för de sakkunniga varit prestationsskyldiglietens fördel­ ning mellan de olika slagen av kassor. I detta avseende förorda de sakkunniga beträffande understöd i form av sjukpenning eller vård å sjukhus, att lokal­ sjukkassorna skola svara för understödet under de första 21 dagarna vid varje sjukdomsfall och centralsjukkassorna för återstoden. Härvid skall sjukdomsfall, som inträffar inom 90 dagar efter den sista dag, för vilken understöd som nu sagts meddelats av kassan eller av centralsjukkassan, räknas såsom omedelbar fortsättning av det tidigare fallet. Enligt av de sakkunniga företagna beräk­ ningar skulle denna fördelning innebära, att å lokalsjukkassa komme att vila

Kungl. Majus proposition nr 154. 35 omkring 42.5 % av den i genomsnitt på varje medlem belöpande risken av ifråga­ varande art; centralsjukkassa skulle sålunda bära omkring 57.5 % av risken. Emel­ lertid föreslås, att lokalsjukkassa, som Ilar minst 500 medlemmar och kan redo­ visa sjukhjälpsfond till betryggande belopp, kan tillåtas utgiva sjukhjälp, varom här är fråga, under en sjukhjälpstid av 90 dagar. Beträffande läkarvårdskostnaderna har en uppdelning efter dagantalet icke kunnat komma till användning. De sakkunniga föreslå därför med utgångspunkt från att lokalsjukkassa och central­ sjukkassa skola bära omkring hälften var av denna risk, att lokalsjukkassan får i första hand utbetala hela läkarvårdsunderstödet samt sedermera av centralsjuk­ kassan återbekomma vad som överstiger ett belopp, motsvarande 3 kronor per år och medlem som tillförsäkrats sådant understöd (därest lokalsjukkassa meddelar understöd jämväl åt medlems minderåriga barn, 4 kronor per år och medlem). För moderskapshjälpen skall centralsjukkassan ensam svara. Förutsättningarna för att rätt till sjukhjälp skall vara för handen överens­ stämma i stort sett med dem, som upptogos i 1927 års förslag. Den skiljaktig­ heten föreligger dock, att väntetid icke må tillämpas vid inträde i centralsjuk­ kassa såsom indirekt ansluten medlem. Vidare har karenstiden i fråga örn sjuk­ penning inskränkts till två dagar, d. v. s. dagen då sjukdomsfallet inträffade samt den därefter följande. Slutligen har, i syfte att underlätta sjukkassornas möjligheter att utöva kontroll vid sjukdomsfallen, förordats, att sjukkassa må såsom villkor för sjukpennings utbetalande föreskriva, att den sjuke ej får under sjukdomstiden vistas utanför bosättningskommunen, därest ej kassan medgivit det eller läkare förklarat det erforderligt för hälsans återvinnande. Liksom enligt 1927 års förslag skall minsta sjukpenningen utgöra en krona. Då ett system med överflyttning gjorts obligatoriskt, har ansetts skäligt före­ skriva. att i varje sjukkassa skola finnas åtminstone fyra sjukpenningklasser med sjukpenning å 1, 2, 3 och 4 kronor. Samtidigt föreslås emellertid, i syfte att kunna motverka överförsäkring, att varje kassa skall äga uppställa särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona. I fråga örn avgifter och fondbildning samt tillsyn över kassorna föreligga allenast smärre skiljaktigheter från 1927 års förslag. Den föreslagna nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1931. Emellertid förordas en övergångstid av 2 år — till den 1 januari 1933 — under vilken de gamla kassorna skola få fortsätta verksamheten som hittills. Medlemmar i sjukkassor, registrerade enligt 1910 års lag, skola äga rätt till överflyttning till erkänd sjukkassa å platsen, där de äro bosatta, under förut­ sättning antingen att den gamla kassan upphör med sin verksamhet eller att med­ lemmarna äro bosatta utanför sistnämnda kassas verksamhetsområde. I fråga örn läkarvårdsförsäkringen förordas en längre övergångstid; skyldighet att ut­ giva ersättning för utgifter till läkarvård skall ej inträda förrän den 1 januari 1936. Med avseende å statsbidrag till erkända sjukkassor hava de sakkunniga i allt väsentligt anslutit sig till 1927 års förslag. Vissa avvikelser, särskilt i fråga örn bidragets fördelning mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, hava dock påkallats av de organisatoriska skiljaktigheterna mellan de båda förslå-

36 Kungl. Majus proposition nr 154.

gen. De sakliga förändringarna inskränka sig egentligen till två. Dels Ilar, såsom redan förut påpekats, den tid, under vilken sjukdagsbidrag må utgå, ut­ sträckts från två till tre år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Och dels har i 1927 års förslag förekommande begränsning av sjukvårdsbidraget till högst 3 kronor per år och sjukvårdsförsäkrad medlem uteslutits. Vid siira beräkningar angående de framtida kostnaderna för statsverket hava de sakkunniga utgått från antagandet, att antalet sjukkassemedlemmar vid lag­ stiftningens ikraftträdande skall uppgå till 949,000. Medlemsbidraget har på grundval härav uppskattats till ett belopp av 2,847,000 kronor. Beträffande sjukdagsbidrag el hava de sakkunniga med hänsyn till utvecklingen under de se­ naste åren ansett sig böra räkna med en högre genomsnittlig sjuklighet, än man gjorde i 1927 års förslag. Det genomsnittliga årliga sjukdagstalet har sålunda beräknats till 9.67 i stället för 7.83. Till denna ökning har utom den stegrade sjukligheten även bidragit den föreslagna förkortningen av karenstiden från 3 till 2 dagar. För en sjukhjälpstid av 3 år hava de sakkunniga räknat med ett sjukdagstal av 10.33. De sakkunniga hava beräknat, att därest den föreslagna lagstift­ ningen kunde på en gång genomföras för hela den antagna medlemsstocken vid 1931 års ingång, sjukdagsbidraget skulle komma att uppgå till 4,387,900 kro­ nor. I fråga örn sjukvårdsbidraget hava vissa svårigheter mött vid uppskatt­ ning av kostnaderna, då ju läkarvårdsförsäkringen icke skulle bliva obligato­ risk förrän från och med år 1936. De sakkunniga hava för den närmaste tiden efter lagstiftningens ikraftträdande räknat med ett antal sjukvårdsförsäkrade av 200,000. Kostnaden för läkarvården per år och medlem har beräknats till 9 kronor (i 1927 års förslag 7: 50 kronor), därav den sjuke, kassorna och sta­ ten skulle bära var sin tredjedel. Någon särskild utgift för sjukvårdsförsäkring av minderåriga har ej beräknats för de första åren. De sakkunniga hava därför i sina beräkningar uppskattat kostnaderna för sjukvårdsbidraget till 600,000 kronor. Moder skavsbidrag et har enligt samma grunder som i 1927 års förslag beräknats till 341,600 kronor. Sammanlagda utgifterna för statsbidraget till sjukkasseverksamheten under den första tiden efter den nya lagstiftningens ikraftträdande skulle således uppgå till 8,176,500 kronor eller i genomsnitt 8: 62 kronor per år och sjukkassemedlem. Därest sjukvårdsförsäkringen skulle komma att omedelbart genomföras i hela sin utsträckning, hålla de sakkunniga för sannolikt, att kostnaderna skulle ökas med ytterligare inemot 2 miljoner kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till de särskilda utgifter för själva om­ organisationens genomförande, som måste följa av reformens antagande och vilkas storlek näppeligen låta sig på förhand beräkna. Approximativt hava de sakkunniga uppskattat det härför erforderliga beloppet till 25 öre i genomsnitt per sjukkassemedlem, d. v. s. enligt det förut antagna medlemsantalet 237,250 kronor eller i runt tal 240,000 kronor, vilket lämpligen borde fördelas å budget­ åren 1931/1932 och 1932/1933 med hälften å vardera perioden. Yttranden Efter vederbörliga remisser hava yttranden över de sakkunnigas förslag av­ rörande huvud­ givits av socialstyrelsen — med bifogande av yttrande från sociala rådets sjukgrunderna kassesektion — pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen. för de sakkunnigas förslag.

Kungl. Majlis proposition nr 154. 37

— med bifogande av yttrande från centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund — försäkringsinspektionen, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, sty­ relsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund samt rikssjukkassornas central­ organisation. I detta sammanhang skall lämnas en kort redogörelse för de i yttrandena framförda principiella ståndpunkterna och för de anmärkningar, som på mera väsentliga punkter riktats mot de sakkunnigas förslag. Till detalj­ anmärkningarna skall jag återkomma i det följande. Socialstyrelsen gör till en början beträffande den föreslagna legislativa an­ Social­ ordningen gällande — under hänvisning till vad styrelsen anfört i utlåtande styrelsen. den 14 januari 1927 rörande 1926 års sakkunnigbetänkande — att det för sjuk­ kassorna måste vara av stor betydelse, att för dem gällande bestämmelser av mera konstitutiv natur tillförsäkras den stabilitet, som ett lagfästande innebär, samt att åtskilliga bestämmelser i den föreslagna förordningen örn erkända sjukkassor lämpligen kunna upptagas i understödsföreningslagen såsom ett sär­ skilt kapitel om sådana kassor. I samband därmed uttalar styrelsen, att vid en eventuell upplösning av sambandet mellan sjukhjälpsverksamheten och den begravningshjälpsverksamhet, som i regel utövas av sjukkassorna, en mer effektiv tillsyn över begravningskassorna än den, som stadgas i understödsförenings­ lagen, bör komma till stånd. De sakkunnigas förslag rörande sjukkasseväsendets framtida yttre organisa­ tion finner styrelsen kunna betecknas såsom en i det stora hela lycklig lösning. Det innebär, yttrar styrelsen, i viss mån en kompromiss mellan de skilda prin­ ciper, som kommo till uttryck i 1926 och 1927 års regeringsförslag, och är ägnat att undanröja vissa mera betydande invändningar, som framförts mot de äldre förslagen. Sålunda tillgodoser det vida bättre än 1927 års förslag och i stort sett nöjaktigt kravet på en lokal koncentration av sjukkasseverksamheten. På samma gång är det, därigenom att de föreslagna centralsjukkassornas verksam­ het utsträckts till större områden, bättre sörjt för verksamhetens stabilitet. Organisationen kan dessutom nu genomföras utan avbräck för de nuvarande sjukkassornas äldre och sjukliga medlemmar. Såsom en inkonsekvens kan dock anmärkas, att inom vissa större stadssamhällen två eller flera erkända lokalsjukkassor skulle kunna medgivas vara i verksamhet vid sidan av varandra och att nu existerande sjukkassor, huvudsakligen avsedda för anställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke, skulle under vissa förutsättningar kunna fortbestå såsom självständiga försäkringsorgan. I fråga örn fördelningen av förscikringsrisken mellan å ena sidan lokalsjuk­ kassorna och å andra sidan centralsjukkassorna anför styrelsen, att de sakkun­ niga synts tillmäta den omständigheten en mera avgörande betydelse, att den ekonomiska belastning, som i genomsnitt skulle komma att påvila lokalsjuk­ kassorna och deras medlemmar, blir relativt liten. Detta moment torde dock vara av mera sekundär betydelse. Den ur principiell synpunkt viktigaste sidan av spörsmålet synes vara, i vad mån försäkringskostnaderna alltefter olika risk­ fördelning kunna väntas komma att fluktuera från tid till annan inom de olika slagen av kassor och möjligheten att genom en naturlig fondbildning för­ taga de störande verkningarna av dessa fluktuationer. Enligt styrelsens uppfatt­ ning torde emellertid de sakkunnigas förslag icke giva anledning till invänd­ ningar ur nu berörda synpunkt. Den föreliggande frågan har dock även sin praktiska sida. I fråga härom har styrelsen framhållit, att en alltför kort sjukhjälpstid för lokalsjukkassorna är ägnad att medföra allvarliga olägenheter. Styrelsen såge för sin del helst, att en större del av sjukhjälpstiden, än de sak­ kunniga föreslagit, tillagts de lokala sjukkassorna, men ville dock icke fram­ ställa något bestämt yrkande härutinnan.

38 Kungl. Majus proposition nr 154.

Med avseende å skyldigheten för de erkända kassorna att i viss utsträck­ ning bekosta sjukvård, speciellt läkarvård åt medlemmarna uttalar styrelsen, att de allmänna ekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna härav liksom betydelsen av denna anordning för den allmänna sjukvårdens vidare utveckling i vårt land äro svåra att överblicka, Styrelsen hänvisar till vad den härom an­ fört i sitt yttrande den 14 januari 1927 (jfr proposition nr 113 till 1927 års riks­ dag, sid. 28) men förklarar sig icke hava något yrkande att framställa. Emeller­ tid finner styrelsen de sakkunnigas förslag om en särskild respittid för sjukvårdsförsäkringens genomförande välbetänkt. I övrigt behandlar styrelsen mera utförligt sättet för övergången till den nya organisationen, därvid styrelsen bl. a. förklarar, att en övergångstid av tre år får anses vara ett oeftergivligt knappt tilltaget minimum. Sin allmänna ståndpunkt till förslaget angiver socialstyrelsen slutligen så­ lunda.

»Vad styrelsen i det föregående haft att erinra — avseende i det väsentliga närmast de rent praktiska svårigheter, som ur tekniskt-administrativa synpunk­ ter kunna tänkas möta vid den föreslagna reformens genomförande —■ är icke av beskaffenhet att böra eller kunna undanskymma förslagets förtjänster. Dessa bestå, enligt styrelsens mening, framförallt däri, att de i principiella delar synas öppna en framkomlig väg till en reform. Behovet av en genomgripande omdaning av den offentliga sjukförsäkringen i vårt land har sedan en längre tid tillbaka ofta och med stort eftertryck fram­ hållits. Såvitt man kan finna råder i detta hänseende knappast mer än en mening. De förhållanden, vilka kunna åberopas till stöd för denna allmänna uppfattning, äro genom talrika uttalanden och framställningar väl kända och torde därför icke behöva här angivas. Styrelsen, som för sitt vidkommande delar berörda uppfattning, har i ett flertal utlåtanden utvecklat sin ståndpunkt i detta hänseende. I fråga örn de linjer, efter vilka en dylik omdaning bör genomföras, hava däremot vitt skilda åsikter gjorts gällande. Icke minst bland sjukkasseverksamhetens målsmän hava meningarna härutinnan gått starkt isär. Att döma av de upprepade misslyckade försöken till ny lagstiftning på området, möta stora svå­ righeter att finna en för de olika parterna tillfredsställande lösning. Efter hand har allt tydligare framgått, att ett positivt resultat knappast står att ernå utan ömsesidiga eftergifter å de motsatta krav, som från olika håll framställts. Det vill emellertid synas, att man numera allt mera allmänt kommit till in­ sikt örn nödvändigheten härav och även visat benägenhet för dylika efter­ gifter. Efter de ingående utredningar i olika riktningar, som under senare tid företagits, har man utan tvivel även kommit till en allt bestämdare uppfatt­ ning om, vilka vägar som under för handen varande förhållanden överhuvud­ taget äro framkomliga, örn en reform skall bliva möjlig. Att det sista sakkunnigebetänkandet tillkommit under samverkan med repre­ sentanter för olika meningsriktningar inom sjukkasseverksamheten och i alla delar kunnat biträdas av samtliga de medverkande, synes innebära, att vägen till samförstånd och till en ur olika synpunkter antaglig lösning nu omsider blivit funnen, och att därmed en avgörande ljusning inträtt i de mindre lovande utsikter för en reform, som efter de föregående förfelade försöken tidigare före­ funnits. Det synes då vara av den största vikt att tillvarataga och utnyttja de möjligheter, det nu förevarande förslaget enligt styrelsens mening erbjuder att ernå ett länge eftersträvat praktiskt resultat.»

Övriga Pensions styr elsen framhåller, att sjukförsäkringen icke, så länge den ej yttranden. tagit tillräckligt stor omfattning, kan på sätt vore önskligt utnyttjas för pen­ sionsförsäkringen. Men det föreliggande förslaget är, yttrar styrelsen, lagt så,

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 39

att när en gång sjukförsäkringen blir mera allmän, hinder icke möter att vinna detta mål. Förslaget synes även i och för sig väl ägnat att bana vägen för en framtida definitiv lösning av sjukförsäkringsfrågan. Såsom en förtjänst hos förslaget må särskilt framhållas, att det räknar med ett samarbete mellan de erkända sjukkassorna och pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. Sty­ relsen tillstyrker bifall till de sakkunnigas förslag.

Pi i ks försök ri n gsa list alten finner det föreliggande förslaget innebära ökade möjligheter för en framtida övergång till en allmän och obligatorisk sjukför­ säkring och att det därför måste betraktas såsom ett steg framåt. Med hänsyn till den förordade centraliseringen av sjukförsäkringen och bestämmelsen örn skyldighet för sjukkassorna att åtaga sig social verksamhet för statlig inrätt­ nings räkning jämnar också förslaget vägen för ett samarbete mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Slutligen påpekar anstalten, att den under sin verk­ samhet icke kunnat undgå att uppmärksamma den alltmer tilltagande över­ försäkringen och anstalten tillstyrker kraftigt de bestämmelser, som av de sak­ kunniga föreslagits till förekommande därav. .Medicinalstyrelsen berör i sitt yttrande till en början de sakkunnigas för­ slag rörande sjuk vårdsförsäkringen samt anför härom följande. En god och för de försäkrade lätt tillgänglig läkar- och sjukvård bidrager till att sänka sjukförsäkringens kostnader beträffande sjukpenningen. Erfaren­ heter från utlandet visa dock, att detta ej är allmängiltigt. En avsevärd grupp inom försäkringens klientel — personer som aggravera sina sjukliga symptom samt simulanter — har vållat den sociala försäkringen så många svårigheter, att gagnet och välsignelsen av försäkringen kommit under diskussion, ja rent av ifrågasatts. Styrelsen vill dock bestämt framhålla, att dessa erfarenheter ej få åberopas såsom skäl mot ett utvidgande av sjukförsäkringen. Men de böra mana till åtgärder i syfte att begränsa de antydda missförhållandena. Härvid torde väsentligen trenne synpunkter böra iakttagas. Den första är önskvärd­ heten av att förekomma överförsäkring. Denna synpunkt är i viss utsträck­ ning tillgodosedd genom stadgandet, att erkänd sjukkassa äger i sina stadgar föreskriva särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona. Principiellt borde sjukpenningen icke få uppgå till den försäkrades genomsnitt­ liga dagsinkomst. En sådan bestämmelse fanns också införd i det förslag till lag om allmän sjukförsäkring, som framlades 1920. Den andra synpunkten gäller de försäkrades eget bidrag till läkar- och sjukvård. Enligt styrelsens uppfattning bör den försäkrade svara för en del av dessa utgifter. Huru stort detta bidrag skall vara, är vanskligt att avgöra. En allmän erfarenhet är, att särskilt fria läkemedel lett till omfattande missbruk. Detta manar till att sjukkassas bidrag till läkemedel och till en del behandlingsformer, som kunna ifrågakomma, såsom ljus- och badbehandling, hålles lågt. Styrelsen vill för sin del hemställa, att sjukkassas bidrag till läkarvård skall utgå med 2/s av kost­ naderna och att dess bidrag till läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder skall utgå med högst hälften av kostnaderna härför. .Styrelsen har intet emot, att en viss rätt att dispensera från en dylik bestäm­ melse medgives. Den tredje synpunkten syftar till möjligast effektiva.kontroll­ åtgärder. De sakkunniga hava icke förbisett dessa. Men de sakkunniga borde kraftigare än som skett i motiveringen hava understrukit behovet av sjukförsäkringsorganens kontrollerande verksamhet. För dennas planerande och genom­ förande liksom ock för sjukförsäkringsverksamhet i övrigt synes läkarerfarenhet inom organisationen vara nödvändig. Denna erfarenhet torde vara av stort värde redan för centralkassornas styrelser, och för tillsynsmyndigheten torde den vara absolut nödvändig. Styrelsen berör härefter frågan örn försäkringens ställning till ersättning vid nedsättning av arbetsförmågan till följd av ålderdomssvaghet. Styrelsen

40 Kungl. Majus proposition nr 154.

framhåller, att de sakkunniga i detta avseende följt styrelsens eget i yttrande år 1927 framlagda förslag till bestämmelser, men gör gällande, att senare erfa­ renheter ådagalagt de svårigheter och olägenheter, som skulle uppstå, därest den som lede av ålderdomssvaghet skulle utestängas från erhållandet av sjuk­ penning. Styrelsen säger sig därför hava kommit till den uppfattningen, att det måhända vore både rättvisare och även från sjukförsäkringens synpunkt fördelaktigare, örn den föreslagna bestämmelsen bortfölle och en högsta ålders­ gräns för medlemskap i sjukkassa föreskreves. I anslutning härtill under­ stryker styrelsen det intima sambandet mellan pensions- och sjukförsäkringen. En tillfredsställande gränsdragning mellan dessa båda socialförsäkringsgrenars områden föreligger ej i de sakkunnigas förslag. Då emellertid pensionsförsäk­ ringen för närvarande är föremål för en omfattande utredning, har styrelsen icke velat föreslå någon ändring i de sakkunnigas ifrågavarande bestämmelser. Styrelsen framställer därefter en del detaljanmärkningar, till vilka jag i det följande skall återkomma, samt tillstyrker, under anhållan att styrelsens anmärkningar måtte beaktas, bifall till de sakkunnigas förslag.

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande allenast framställt vissa erin­ ringar av försäkringsteknisk natur mot särskilda stadganden i förslaget. Till dessa erinringar återkommer jag i det följande.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening uttalar, att förslaget torde kunna lägga en god grund till ett ordnat samarbete mellan sjukförsäkringsorganen och föreningens medlemmar i de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Att detta samarbete till en början måste få en mera frivillig prägel, är klart. Det är därför ett lyckligt grepp av de sakkunniga, att de icke före­ skrivit skyldighet för sjukkassorna att åtaga sig verksamhet för inrättning för social verksamhet annat än i fråga örn statlig inrättning.

Styrelsen för Sveriges allmänna sjukkasseförbund: De sakkunnigas författningsförslag synas i sig förena alla rimliga anspråk på hänsynstagande till olika önskemål och anspråk från såväl lokalsjukkassornas som rikssjukkassornas sida, det gör försäkringen tillfredsställande effektiv samt skapar organ lämpade för samarbete även med andra sociala välfärdsinrättningar. Förbunds­ styrelsen giver sitt livliga erkännande åt förslaget, som besitter den enastå­ ende egenskapen, att ena vitt skilda intressen, och styrelsen vill för sin del på det kraftigaste principiellt förorda detsamma. Emellertid bör lokalsjukkassornas självrisk kunna höjas, utan att detta behöver innebära någon större fara för kassornas verksamhet.

Rikssjukkassornas centralorganisation: Organisationen anser sig nu böra uppgiva det motstånd, den tidigare rest mot enhetskassesystemets genomförande. Den kan så mycket hellre göra detta, som det föreliggande förslaget fördelaktigt skiljer sig från de föregående, främst därutinnan att det öppet och klart in­ riktats på att åstadkomma en helgjuten organisation, baserad på de nuvarande sjukkassetypernas grundsatser. Då såväl de lokala sjukkassornas som riks­ sjukkassornas bästa egenskaper kunna fortleva i den nya organisationen, synes denna utgöra en lämplig form för åstadkommande av enhetlighet inom sjukkasseverksamheten. I fråga om prestationsfördelningen mellan lokal- och cen­ tralsjukkassor anser emellertid organisationen, att de sistnämnda böra bära den tyngsta bördan, och förordar därför, att självrisken för lokalsjukkassor med lägre medlemsantal än 500 nedsättes till 15 dagar. Organisationen fram­ håller vidare bestämt vikten av att centralsjukkassorna från början erhålla stort medlemsantal samt tillstyrker den av de sakkunniga förordade områdes­ indelningen.

Kungl. Majis proposition nr 154. 41

Allmän motivering.

Departe­ I yttrande till statsverkspropositionen till 1929 års riksdag framhöll jag mentschefen. vid behandlingen av punkten rörande anslag till sjukkasseväsendet, att de Allmänna nuvarande förhållandena inom sjukförsäkringens område, enligt \ad grundligt synpunkter. utretts och ofta vitsordats, icke vore tillfredsställande samt att frågan om ändrade former för nämnda försäkring måste räknas såsom ett aktuellt socialt problem. I fråga örn behovet av sådana ändrade former kan i själva verket sägas råda full enighet. Alltjämt gäller, att anslutningen till sjukkassorna icke på långt när är tillfredsställande och att de lämnade försäkringsför­ månerna i allmänhet icke fy lin kraven pa en social sjukförsäkring. Den redogörelse, jag i det föregående lämnat för tidigaie leformförslag i ämnet och deras behandling, torde ytterligare hava givit vid handen, att enig­ het i väsentliga delar vunnits jämväl beträffande reformens inneböid, näm­ ligen såvitt angår försäkringens materiella innehåll och statens bidrag till försäkringskostnaderna ävensom därom att försäkringen alltjämt bör vara frivillig. Däremot hava intill senaste tid betydande meningsskiljaktigheter gjort sig gällande i fråga örn organisationsformen för försäkringen inom fri­ villighetens ram. Dessa meningsskiljaktigheter torde ytterst hava bottnat i motsättningen mellan de två inom den nuvarande sjukkasserörelsen förefintliga typerna av kassor: lokal- och rikssjukkassor. I detta avseende har emellertid genom det föreliggande sakkunnigförslaget inträtt en betydelsefull förändring. Detta förslag har nämligen icke blott enhälligt biträtts av de särskilda lepiesen tanter för lokal- och rikssjukkassorna, med vilka de sakkunniga haft att sam­ råda under arbetets gång, utan jämväl vunnit anslutning från de myndigheter och de båda stora sjukkassesammanslutningar, vilka avgivit yttrande över förslaget. Utsikt synes således nu förefinnas att med utgångspunkt från detta förslag nå en lösning av den omstridda reformfrågan i samförståndets tecken. Det spörsmålet uppställer sig likväl, örn man icke trots denna möjlighet bör avvakta resultaten av de pågående utredningarna örn pensionsförsäk­ ringens eventuella omläggning samt örn astadkommande av större enhetlig­ het i den lokala organisationen av socialverksamheten, innan man skrider till något avgörande beträffande sjukförsäkringen. Att ett nära samband förefinnes mellan de tre nu berörda frågorna, är oförnekligt. I mitt anförande till statsrådsprotokollet vid de sjukförsäkringssakkunnigas tillsättande fram­ höll jag i enlighet härmed, att de sakkunniga borde i sitt arbete uppehålla nära förbindelse med båda de nämnda utredningarna. Dessa lära emellertid, enligt vad jag inhämtat, ännu icke hava fortskridit sa långt, att riktlinjer för de blivande förslagen kunna angivas. Samråd mellan de sakkunniga och berörda utredningar har dock ägt rum, enligt vad de sakkunniga meddela i den skrivelse, varmed deras betänkande överlämnats. Pensionsstyrelsen

42 Kungl. Majus proposition nr 154. Ilar för sin del i yttrande över förslaget förklarat detta vara så lagt, att när sjukförsäkringen en gång blivit mera allmän, denna kan av pensionsför­ säkringen utnyttjas i den utsträckning sådant är önskligt, och riksförsäkringsanstalten Ilar framhållit, att förslaget vore ägnat att bana vägen för ett samarbete mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen. Oavsett detta lärer emellertid kunna sägas, att sjukförsäkringen är ägnad att i åtskilliga hänseenden utgöra underlag för övrig socialförsäkring. Med hänsyn härtill skulle det innebära en fördel, örn sjukförsäkringens orga­ nisation vore bestämd, när de andra frågorna skola företagas till slutligt avgörande. I mitt anförande i frågan till 1929 års statsverksproposition framhöll jag även, att en allmän mening vore, att en reform av sjukförsäk­ ringen borde föregå pensionsförsäkringens omläggning, och att det syntes ganska klart, att definitiv ståndpunkt till sistnämnda försäkrings organisa­ toriska problem icke kunde tagas, förrän åtminstone grundlinjerna för en reformerad sjukförsäkring kunde skönjas. Yäl må sägas, att dylika grund­ linjer nu föreligga i de sakkunnigas förslag. Men det bör starkt betonas, att detta förslag är resultatet av en sammanjämkning mellan olika me­ ningar, och det är icke uteslutet att, därest frågans avgörande undanskjutes till den ovissa framtid, då pensionsförsäkringens omläggning blir föremål för prövning, förhållandena kunna utveckla sig på sådant sätt, att den nu uppnådda enigheten då icke längre är för handen. Med en dylik utveckling skulle organisationsproblemet för båda försäkringsgrenarna åter vara svävande. Så måste för övrigt i viss män sägas vara fallet, så länge icke statsmakterna tagit ståndpunkt till sakkunnigförslaget. Sett ur sjukför­ säkringens egen synpunkt måste också vidare uppskov med föreliggande reformfråga vara mycket ovälkommet. Med en viss rätt kunna denna för­ säkrings målsmän säga, att de fått vänta länge nog på en välbehövlig ny­ ordning. Jag är således av den uppfattningen, att sjukförsäkringens reformering lämpligen kan genomföras utan avvaktan å resultaten av de omnämnda ut­ redningarna, och anhåller nu att få övergå till behandling av frågan om grundlinjerna för en dylik reformering.

Organisa­ I de yttranden, som avgivits över det föreliggande sakkunnigförslaget, tionen. hava några anmärkningar mot huvudlinjerna i detsamma icke framställts; gjorda erinringar hänföra sig i allmänhet till särskilda bestämmelser av mera speciell karaktär. Även jag finner förslaget i sina grundläggande delar väl avvägt samt ägnat att i stort sett undanröja bristerna i de rådande för­ hållandena. Vad särskilt dan framlagda organisationsplanen angår, har jag så mycket lättare kunnat ansluta mig till denna, som den innebär fullföljandet av det uppslag, jag vid de sakkunnigas tillsättande angav såsom värt sär­ skild uppmärksamhet och prövning och för vilket redogjorts i det föregående. Systemet med försäkringsverksamlietens uppdelning på två slags kassor har sin motsvarighet i 1927 års förslag, och tanken därpå framfördes för övrigt redan i de riktlinjer, 1926 års riksdag förordade för det fortsatta utrednings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 43

arbetet. Emellertid synes de sakkunnigas organisationsplan äga åtskilliga företräden framför den i 1927 års förslag innefattade. Sålunda tillgodoser den i långt högre grad än den sistnämnda kravet på enhetlighet i organi­ sationen. vilket krav väl kan sägas hava varit och vara det primära för reform­ strävandena å området. Den skapar vidare samlingsorgan — i förslaget kal­ lade centralsjukkassor — av helt annan bärighet och styrka, än som skulle hava förefunnits hos de motsvarande organen enligt 1927 års förslag. Härigenom öppnas möjligheter för en effektiv utjämning av försäkringsriskerna, och de sakkunniga hava också, när det gällt att fördela försäkringens bördor mellan de båda slagen av kassor, begagnat sig av dessa möjligheter. Principiellt kan organisationsplanen sägas innebära en sammansmältning av de nuva­ rande lokal- och rikssjukkassetyperna i ett enda organisatoriskt system. Denna sammansmältning kan visserligen icke ske med bevarande av de nu­ varande organisationerna i oförändrat skick; tvärtom förutsättes, att dessa i stor utsträckning komma att helt ombildas eller ock upplösas för att uppgå i de nya enhetsorganisationerna. Men själva de bärande momenten hos de båda nuvarande organisationstyperna tillvaratagas och föras över i det nya systemet. Inom detta komma sålunda att tillgodoses kraven såväl å lokalt begränsade riskgrupper med självansvar och självkontroll som å en effektiv utjämning av riskerna och möjlighet att i försäkringen bereda plats även för befolkningsgrupper med mera spridd bosättning. Är de sakkunnigas organisationsplan således, sedd ur sjukförsäkringens egen synpunkt, överlägsen den i 1927 års förslag framlagda, så är förhållan­ det enligt min uppfattning enahanda, örn man ser till vilka möjligheter de olika förslagen skulle erbjuda till samarbete mellan sjukförsäkringen och övriga socialförsäbingsgrenar. Enligt 1927 års förslag skulle det samarbete, som i berörda avseende kunde komma till stånd, gå genom distriktssjukkassorna; annat var ej heller möjligt, då beträffande primärsjukkassorna enlietskassesystemet ej var genomfört. I förevarande förslag är det åter tänkt, att lokalsjukkassorna skola kunna direkt upptaga sådant samarbete. Att detta för såväl pensions- som olycksfallsförsäkringen måste innebära en fördel, synes uppenbart. Såsom starkt centraliserade hava dessa försäkringsgrenar främst behov av samarbete nied organ, vilka sitta inne med kännedom örn ortsförhållandena och snabbt kunna komma i kontakt med dem, som upp­ bära ersättning från försäkringen eller framställa anspråk på dylik ersättning. Yad särskilt pensionsförsäkringen angår, som ju åtminstone för närvarande är i fråga örn sin lokala organisation knuten till kommunerna, måste det vidare anses fördelaktigt, att lokalsjukkassornas verksamhetsområden i regel skola anpassas efter den kommunala indelningen. Skulle i framtiden beträffande pensionsförsäkring och annan social verksamhet anknytning sökas till större kommunala enheter än de nuvarande primärkommunerna, möter det ingen svårighet att efter ett genomförande av föreliggande förslag jämväl beträf­ fande sjukförsäkringen gå samma väg. Likväl synes för sjukförsäkringens del böra fasthållas vid att lokalsjukkassas verksamhetsområde ej bör vara större, än att en effektiv kontroll kan utövas.

44 Kungl. Majus proposition nr 154.

Under det föregående reformarbetet Ilar betonats, att sjukförsäkringens organisation icke får göras sådan, att en eventuell framtida övergång till obligatoriskt försäkringssystem försvåras. Även ur denna synpunkt torde det föreliggande förslaget erbjuda ett företräde framför det vid 1927 års riksdagframlagda. Den föreslagna organisationsapparaten synes nämligen vara av beskaffenhet att kunna i sin helhet komma till användning i ett obligato­ riskt system. Såsom de sakkunniga erkänt, kan naturligtvis mot förslaget resas samma invändning, som med en viss styrka gjordes gällande vid behandlingen av 1927 års förslag, nämligen att det innefattar en överorganisation. Till en början är emellertid tydligt, att invändningen numera icke kan tillerkännas samma berättigande som förut. Såsom jag nyss framhållit, är kravet på koncentration inom sjukkasserörelsen långt bättre tillgodosett i det sista för­ slaget. Emellertid lärer vidare utvecklingen av sjukkasserörelsen i vårt land få anses tyda på, att ett system med enbart lokala sjukkassor icke är mäktigt att allestädes giva sjukkasserörelsen den omfattning och styrka, som är önsklig. Och i allt fall synes det föregående utredningsarbetet hava givit vid handen, att en samlad medverkan från sjukkasserörelsens sida till reformering av sjuk­ försäkringen är utesluten, med mindre därvid gives plats för organisatoriska anordningar av annan art än rent lokala kassor. Att å andra sidan ur systemet utesluta dylika lokala kassor och endast bygga på stora centraleller rikssjukkassor anser jag icke kunna ifrågakomma. Därmed skulle man förlora mångå viktiga fördelar, som i det föregående berörts. Det föreslagna systemet med två slags kassor synes därför oundvikligt, örn man över huvud vill ernå något resultat. I sin motivering hava de sakkunniga uttalat, att centralsjuklcassorna böra erhålla en stark ställning och att en medlemssiffra av 30,000—40,000 bör anses önskvärd. I anslutning härtill hava de sakkunniga uppgjort ett preliminärt förslag till landets indelning i centralsjukkasseområden, enligt vilket förslag antalet centralsjukkassor — med bortseende från sådana omfattande allenast stad — skulle uppgå till 11. Vissa ledamöter i sociala rådets sektion för sjukkasseväsen hava som sin åsikt uttalat, att denna indelning vore mindre lycklig och att det vore bättre med ett större antal centralsjukkasseområden. Ä andra sidan har rikssjukkassornas centralorganisation bestämt framhållit vikten av att centralsjukkassorna erhålla ett stort medlemsantal samt för sin del tillstyrkt den föreslagna indelningen. Även jag delar uppfattningen örn vikten av att få starka centralsjukkassor, vilka kunna tillföra organisationen inre fasthet och stadga och sätta rörelsen i stånd att bedriva ett kraftigt expansionsarbote. Det närmare genomförandet av indelningen torde emeller­ tid, på sätt de sakkunniga i annat sammanhang anfört, icke böra på förhand fastställas. Enligt de sakkunnigas mening borde Kungl. Maj.t lämpligen tillsätta en särskild delegation med uppgift att efter samråd med represen­ tanter för sjukkasseverksamheten vidtaga förberedande åtgärder bl. a. för landets indelning i centralsjukkasseområden och för centralsjukkasseinstitutionens realiserande i övrigt. Mot denna tanke har jag intet att erinra,

Kungl. Majus proposition nr 154. 45 och det är min avsikt att i händelse av ett positivt riksdagsbeslut i frågan fullfölja densamma. Det är uppenbarligen av stor vikt, att övergången till den nja ordningen — i nära samarbete med sjukförsäkringens egna målsmän — förberedes på det mest omsorgsfulla sätt. En central handledning synes därvid oundgänglig. Beträffande organisationsplanens enskildheter i övrigt har allenast anmärkts — av socialstyrelsen — att den medgivna möjligheten dels för äldre kassor i vissa städer att få fortsätta sin verksamhet i egenskap av lokalsjukkassor (45 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor) och dels för existe­ rande yrkes- och fabrikskassör att få fortbestå såsom sådana (46 § i samma förslag) innebär en inkonsekvens. Detta är visserligen obestridligt. Lika med de sakkunniga finner jag emellertid de angivna undantagen motiverade med hänsyn till de bestående förhållandena och önskemålet att icke gå fram med större våld än nöden kräver. Med den begränsade omfattning undan­ tagen fått kan det ej heller siigas, att de på något sätt äventyra reformens värde. Tvärtom lärer vara antagligt, att den praktiska olägenheten av undantagen i varje fall efter någon tid icke skall bliva alltför stor. Yad angår försäkringens omfattning skulle enligt det senaste sakkunnig­ Försäkringens omfattning. förslaget de statsunderstödda kassorna visserligen i princip vara öppna för alla men — liksom enligt de föregående förslagen — invalider och kroniskt sjuka vara utestängda från rätt att i dessa kassor försäkra sig mot tillstötande akuta sjukdomar. De sakkunniga framhålla, att någon skyldighet för kassorna att mottaga dessa särskilt betungande risker icke kan ifrågasättas, med mindre staten utfäster ett extra bidrag till betydande belopp, samt att frågan härom synes alltför stor för att i detta sammanhang böra upptagas till pröv­ ning. Enligt min uppfattning är det visserligen önskvärt, att mer effektiv hjälp särskilt åt de partiellt invalida och kroniskt sjuka kunde lämnas, än vad för närvarande är och enligt föreliggande förslag blir fallet. Lika med de sakkunniga finner jag emellertid icke tillrådligt att nu ålägga sjukkassorna att omhändertaga dessa hjälpbehövande. Den frivilliga sjukkasserörelsen är en verksamhet för inbördes bistånd, och grundvalen för denna verksamhet är att medlemmarna kunna utgå från att sjukdomsrisken skall utjämnas mellan i riskhänseende något så när jämställda. Viss försiktighet måste så­ ledes iakttagas, när det gäller att låta personer, vilkas hälsotillstånd innebär onormala risker, vinna inträde i kassorna eller ålägga dessa att mottaga dylika risker. Ytterligare anledning till försiktighet synes mig nu föreligga, i det att rörelsen -— därest reformförslaget vinner bifall — kommer att utsättas för en genomgripande organisatorisk omdaning och kassorna för­ pliktas att betydligt utöka sina prestationer. Det berörda önskemålet Ilar för övrigt vissa beröringspunkter med den allmänna pensionsförsäkringen, och frågan örn en eventuell omläggning av denna är, såsom förut erinrats, för närvarande under utredning. Emellertid må påpekas, att den föreslagna re­ formeringen av sjukförsäkringen icke kan verka prejudicerande för lösningen av spörsmålet örn vidgad hjälp åt halvinvalida och kroniskt sjuka. Hinder möter sålunda icke att, därest i en framtid så skulle anses önskvärt och

46 Kungl. Majus proposition nr 1Ö4.

lämpligt, åt de erkända sjukkassorna uppdraga att — givetvis mot viss höjning av statsbidragen — omhändertaga denna hjälpverksamhet. Man torde också kunna räkna med att motstånd från sjukkassefolket ej skall framkomma mot en sådan lösning av frågan, under förutsättning att skälig hänsyn tages till kassornas berättigade intressen.

Eörsäkrings- Såsom jag förut antytt, kan enighet sägas i stort sett vara uppnådd prestationerna. i fråga örn de minimi^ resta tio n ei *, som den statsunderstödda sjukförsäkringen skall lämna. I detta avseende ansluter sig också det föreliggande förslaget nära till det vid 1927 års riksdag framlagda. Liksom detta innehåller för­ slaget alltså bestämmelser om skyldighet för kassorna att vid inträffande sjukdom i viss utsträckning svara för sjukvård åt medlemmarna. Denna skyldighet har dock vidgats till att under givna förutsättningar avse jämväl sjukhusvård. Meddelandet av sjukvårdsförsäkring ifrågasattes redan i riks­ dagsskrivelsen 1926 såsom ett obligatoriskt åliggande för kassorna, och mot bestämmelserna därom i 1927 års förslag restes under riksdagsbehandlingen ingen erinran. I sitt utlåtande över detta förslag framhöll tvärtom samman­ satta stats- och andra lagutskottet med skärpa nödvändigheten icke minst ur samhällets synpunkt av att den sjukvårdande verksamheten i princip gjordes obligatorisk för erhållande av statsbidrag. Ej heller i de nu avgivna yttrandena har — örn jag frånser en reservant i socialstyrelsen, vilken ställt sig tveksam till frågan — något yrkande framställts, att sjukvårdsförsäkringen såsom hittills borde vara en frivillig prestation för kassorna. Enligt min uppfattning är ur såväl samhällets som de enskilda sjukkassemedlemmarnas synpunkt sett en skyldighet för kassorna att tillförsäkra med­ lemmarna sjukvård i viss utsträckning väl motiverad. Hälsans återställande så snabbt och fullständigt som möjligt måste, särskilt ur social synpunkt, i stort sett te sig viktigare än ersättandet av förluster på grund av sjukdom. Jag kan därför i det väsentliga ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del. Emellertid har särskilt medicinalstyrelsen mot bestämmelserna rörande sjukvårdsförsäkringens anordnande gjort vissa erinringar, vilka synas kräva beaktande. Till en början bär styrelsen med styrka betonat nödvändigheten av ett intimt samarbete mellan sjukkasse- och sjukvårdsorganisationerna, speciellt mellan de centrala organen för sjukförsäkringen och för samhällets hälso- och sjukvård i gemen. Denna synpunkt har framhållits redan i 1926 års sakkunnigbetänkande och av min företrädare i ämbetet ytterligare under­ strukits i propositionen nr 113 till 1927 års riksdag. Enighet torde också råda därom, att ett samarbete på sätt medicinalstyrelsen förordat bör komma till stånd. Liksom min företrädare anser jag emellertid några allmänna före­ skrifter i ämnet ej erforderliga. Allenast på en punkt har jag funnit, att uttryck i författningstexten bör givas åt ifrågavarande önskemål, nämligen vad angår sammansättningen av den i 43 § i förordningsförslaget omnämnda sjukkassenämnden; jag har låtit införa föreskrift, att läkarsakkunskapen alltid skall vara representerad i denna nämnd.

Kungl. Majus proposition nr 154. 47 Medicinalstyrelsen Ilar vidare oell framför allt gjort gällande, att sjukvårdsförsäkringen enligt gjorda erfarenheter lätt missbrukas och att därför vissa åtgärder till förekommande av sådant missbruk — utöver vad av de sakkunniga i sådant avseende föreslås — böra vidtagas. Yad i detta hän­ seende anförts måste sorgfälligt övervägas icke blott med hänsyn till de dryga bördor, som i och med den föreslagna reformen skulle läggas å staten, utan jämväl i fötsäkringens eget intresse. Intet är nämligen ägnat att i den allmänna uppfattningen mera misskreditera och skada socialförsäkrings­ tanken över huvud, än örn det kan konstateras, att ett obehörigt utnyttjande av försäkringen i större eller mindre utsträckning äger rum. När det gäller att förekomma eventuella försök till missbruk, har man naturligen att i första hand lita till sjukkassestyrelsernas insikter och plikt­ trohet samt till läkarkårens ansvarskänsla. Yad särskilt sistnämnda för­ hållande angår har ju vårt land lyckan att äga en läkarkår, som står på en er­ känt hög nivå. Lagstiftaren bör emellertid å sin sida tillse, att försäkringsprestationerna ej bliva alltför omfattande och därigenom locka till obe­ hörigt utnyttjande. Detta sker framför allt genom att det sörjes för, att viss del av kostnaderna alltid kommer att stanna på den försäkrade. Så länge sjukförsäkringen är byggd på frivilligt bildade självhjälpskassor, kan visser­ ligen rätten för dessa att, örn de så vilja och kunna, bereda sina medlemmar fri och fullständig sjukvård ej ifrågasättas. Men staten kan uppställa vissa, mer eller mindre stränga villkor för sitt bidrag till verksamhetens bedri­ vande. I detta avseende må erinras, att enligt såväl det föreliggande som de vid 1926 och 1927 års riksdagar framlagda förslagen s. k. sjukvårdsbidrag, d. v. s. statsbidrag för understöd, som meddelats i form av ersätt­ ning för utgifter till läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, skall utgå allenast under förutsättning, att kassans understöd i varje särskilt fall begränsats till % av kostnaderna för ända­ målet. Utom den del av kostnaderna, som motsvaras av erlagda försäkrings­ avgifter, skall således den sjuke själv bekosta 1/3 av utgifterna. Visst undan­ tag härifrån kan dock medgivas. Medicinalstyrelsen har nu yrkat, att, såvitt angår utgifter för annat än den rena läkarvården (således läkemedel och »andra sjukvårdande åtgärder»), medlemmen skulle åläggas att själv svara för hälften av utgifterna. Därvid har medicinalstyrelsen anfört, att särskilt rätten till fria läkemedel enligt en allmän erfarenhet lett till omfattande missbruk. Detta påpekande torde äga sin riktighet. Offentliggjorda siffror rörande den danska sjukförsäk­ ringen surnås också giva vid handen, att läkemedelskostnaderna tendera att ökas, i mån som sjukkassornas andel av dessa kostnader stegras. Jag har fördenskull funnit mig böra biträda medicinalstyrelsens ifrågavarande hem­ ställan och förordar alltså, att rätten till statsbidrag, i vad avser ersätt­ ning för utgifter till läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjukvårdande åtgärder, göres beroende därav, att ersättningen från kassan motsvarat högst hälften av utgifterna. Slutligen har medicinalstyrelsen hemställt, att den i 1927 års förslag upptagna begränsningen av statsbidraget för Idkar vårdsutgifter till i regel 3

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 154. kronor per år oell medlem måtte bibehållas. Yrkandet om dylik maximering har jag ansett böra beaktas, detta främst ur nu förevarande synpunkt att staten ej bör genom sina bidrag uppmuntra till missbruk av försäkringen. Den förordade maximigränsen torde enligt vunnen erfarenhet vara så vid, att sjukkassa kan i avsedd proportion få ersättning för all den läkarvård, av vilken funnits legalt behov. Då även ifrågavarande utgifter skola utjämnas genom centralsjukkassorna, bör man vid beräkning av den förordade maximi­ gränsen gå efter antalet läkarvårdsförsäkrade medlemmar i centralsjukkassan. De sakkunniga hava till stöd för borttagandet av maximigränsen bland annat anfört, att kostnaderna för läkarvården skulle kunna ställa sig särskilt höga för visst centralsjukkasseområde och att det då vore skäligt, att staten bidroge till utjämnande av kostnaderna. Härvid har man tydligen tänkt på vissa norrländska län, där särskilt de stora avstånden verka fördyrande på läkarvården. Den anförda synpunkten torde emellertid vinna tillräckligt beaktande, örn man för dessa län bestämmer en något högre maximigräns för statsbidraget, än för riket i övrigt. Det bör i detta sammanhang också ihågkommas, att staten med särskilt anslag å riksstaten lämnar bidrag till sjukvårdskostnaderna för mindre bemedlade, särskilt för sådana fall då sjuk­ vården kräver långa och dyrbara läkarresor. Såsom förut nämnts, föreslå de sakkunniga i jämförelse med 1927 års förslag viss utsträckning av kassornas skyldighet med avseende å sjukvården. Har läkare förklarat sjukhusvård erforderlig, skall kassan vara pliktig bekosta sådan vård under förutsättning, att vård beredes den sjuke å allmän sal å sjuk­ hus, som drives av landsting eller kommun, inom vars område han är bosatt, eller ock att pensionsstyrelsen ombesörjer vården. Ä andra sidan skall emeller­ tid enligt förslaget kassan äga rätt att i alla fall, där den bekostar sjukhus­ vård, avdraga kostnaderna å den sjuke tillkommande sjukpenning, dock med viss begränsning i fall där den sjuke är försörjningsskyldig. Emot berörda utvidgning av kassornas skyldighet hava inga principiella anmärkningar gjorts. Däremot har påpekats, att skyldigheten bör erhålla ett vidare omfång och gälla även då den sjuke beredes vård å vissa andra sjukhus än de av de sakkunniga angivna, t. ex. statens sinnessjukhus, annat landstings sjukhus o. s. v. Det måste också erkännas, att den begränsning beträffande sjuk­ husen, som av de sakkunniga uppdragits, i praktiken skulle kunna verka på ett föga rationellt sätt. Enligt motiven är den förestavad av kostnadshänsyn. Det förefaller emellertid, som örn dessa bleve behörigen tillgodosedda, även örn kassans skyldighet att bekosta vården utsträcktes till alla fall, där vård beredes den sjuke å allmänt sjukhus, d. v. s. sjukhus, drivet av staten, landsting eller kommun eller till vars drift utgår statsbidrag, såvitt sam­ tidigt föreskreves viss maximigräns i fråga örn ersättningsbeloppet. Denna gräns torde lämpligen kunna sättas vid det belopp, som skulle hava utgått för den sjukes vård å allmän sal å allmän sjukvårdsinrättning (lasarett) i hemorten. Enligt för närvarande gällande taxor skulle med en dylik regel kassornas ansvarsskyldighet stanna vid ett ganska blygsamt belopp; i all­ mänhet 1—2: 50 kronor per dag. Yäl kan invändas, att det synes oegentligt

Kungl. Majus proposition nr 154. 49 att t. ex. rid vård å sinnessjukhus eller annat specialsjukhus tillämpa den vanliga lasarettstaxan i och för begränsning av kassornas skyldigheter. Men för kassornas del måste det vara av intresse att hava en fast och bestämd gräns att räkna med, särskilt vid premiernas bestämmande, och i det stora flertalet fall blir det ändock fråga örn vanlig lasarettsvård. Några betänklig­ heter ur ekonomisk synpunkt gent emot stadganden av nu antydd innebörd torde ej behöva hysas. Då kassornas skyldighet att bekosta sjukhusvård skall vara beroende av att läkare förklarat sådan vård erforderlig och den sjuke alltid får räkna med att vårdkostnaderna avdragas å hans sjukpenning, kommer intagande å sjukhus sannolikt sällan att ske utan verkligt behov. Och i betraktande av nuvarande — delvis kanske av platsbrist framtvungna — praxis i fråga örn utskrivning å allmänt sjukhus torde ej heller behöva befaras, att sjukhusvistelsen utsträckes utöver vad som med hänsyn till sjuk­ domstillståndet verkligen är erforderligt. I fråga örn sjukhjälp i form av sjukpenning hava de sakkunniga i anslut­ ning till 1927 års förslag förordat, att kassorna skola garantera sina med­ lemmar en sjukhjälpstid av minst två år för varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. Emellertid hava de sakkunniga så till vida gått längre än nämnda förslag, som de förorda, att statsbidrag skall utgå för en sjukhjälpstid av upp till tre år, därest kassorna frivilligt vilja gå över det stadgade minimum. I 1926 års förslag var minimum bestämt till tre år. De sakkunnigas förslag innefattar alltså en medelväg mellan de båda tidigare, och jag har intet att erinra mot detsamma. Såsom de sakkunniga anfört, torde det kunna antagas, att i varje fall till en början treårig sjukhjälpstid kommer att tillämpas allenast av kassor, vilka för närvarande tillförsäkra sina medlemmar sjuk­ hjälp under sådan eller längre tid. Under detta antagande skulle kost­ nadsökningen för statsverket på grund av ifrågavarande bestämmelse tills vidare stanna vid omkring 50,000 kronor örn året. Även i ett annat avseende hava de sakkunniga i sina bestämmelser rö­ rande sjukhjälp i form av sjukpenning avvikit från 1927 års förslag, näm­ ligen i fråga örn den s. k. karenstiden. Denna föreslås förkortad från 3 till 2 dagar, dagen då sjukdomsfallet inträffade inberäknad. På denna punkt anser jag mig emellertid böra vidhålla den mening, som kom till uttryck i 1927 års förslag och som jämväl biträddes av vederbörande riksdagsutskott. Anled­ ningen härtill är främst den ökade garanti mot missbruk, som vinnes genom vidhållande av tredagarstiden. En karenstid å 3 dagar skulle därjämte i jämförelse med de sakkunnigas förslag betyda en minskning av årliga kost­ naderna för sjukförsäkringen på över V 2 miljon kronor, och besparingen för statsverket har beräknats till omkring 138,000 kronor örn året. Den föreslagna reformen kommer under alla förhållanden att ställa stora krav å statskassan. De möjligheter till besparingar, som kunna iakttagas utan att försäkringens effektivitet lider därav, böra därför beaktas, och en sådan möjlighet föreligger enligt min uppfattning här. Jag kan i detta avseende hänvisa till vad 1926 års sakkunniga (betänkandet sid. 93 ff.) anförde till stöd för sin ståndpunkt. Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 haft. (Nr 154.) 203 30 4

50 Kungl. Majus proposition nr 154. Försäkring/ Mot den fördelning av försäkringsbördorna mellan de olika slagen av kassor, fördelning på som de sakkunniga föreslagit, liava vissa erinringar gjorts av de båda sjuklokalkassor och central- kasseorganisationerna, utan att dessa dock framställt några bestämda yr­ kassor. kanden. Sveriges allmänna sjukkasseförbund har sålunda förordat en ök­ ning och rikssjukkassornas centralorganisation en förkortning av den sjukhjälpstid, för vilken lokalsjukkassorna skola svara, enligt förslaget 21 dagar. Socialstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att styrelsen för sin del helst skulle hava sett en förlängning av ifrågavarande tid. Jag har icke i anledning av vad sålunda anförts funnit anledning frångå den ståndpunkt, varom enighet vunnits bland de sakkunniga och vilken innefattar en ungefärlig liälftendelning av kostnaderna. Med en sådan fördelning synes det i allt fall vara sörjt för att en effektiv kontroll vid sjukdomsfallen kommer till stånd, och härmed är det för mig i förevarande hänseende viktigaste önskemålet till­ godosett. Övergången Den föreslagna reformen kommer att medföra en fullständig omvälvning, till den nya organisatoriskt sett, av den nuvarande verksamheten. Av de existerande kas­ organisationen sorna komma allenast en del att fortbestå såsom självständiga organisationer, och även dessa måste väsentligen omlägga sin verksamhet. Arbetet med det nya organisationssystemets uppbyggande kommer med säkerhet att bliva mycket omfattande och betungande såväl för kassorna och deras målsmän som för tillsynsmyndigheten, vilken naturligen måste utöva ledningen av arbetet och ständigt tillhandagå med råd och upplysningar. De sakkunniga hava ansett, att en övergångstid av 2 år, räknat från dagen för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, skulle vara tillräcklig för omorganisationens genomförande. Emellertid har socialstyrelsen förklarat en utsträckning av övergångstiden till åtminstone 3 år vara oundgängligen nödvändig. Detta starkt hävdade krav har jag ansett mig böra tillmötesgå. Övergångstiden skulle alltså utsträckas att gälla till den 1 januari 1934. Själva sättet för övergången till det nya systemet har i motiveringen till de sakkunnigas förslag utförligt avhandlats; de sakkunniga hava därvid upp­ dragit vissa riktlinjer för omorganisationen, som låta sig härledas ur gällande lag och kassornas stadgar eller eljest enligt de sakkunnigas uppfattning böra anses ändamålsenliga och riktiga. I de avgivna yttrandena över förslaget har från vissa håll anmärkts, att de sakkunnigas uttalanden i denna del icke borde anses såsom bindande. Med hänsyn till de mångskiftande och ofta svåröver­ skådliga förhållandena å sjukkasseverksamhetens område kunde det tänkas, att i givna situationer ett annat tillvägagångssätt än det av de sakkunniga förordade vore lämpligare. Yad sålunda anförts torde få anses riktigt och står uppenbarligen också i överensstämmelse med de sakkunnigas egen upp­ fattning. De framhålla sålunda, att tillsynsmyndigheten bör efter samråd med representanter för sjukkasseorganisationerna utfärda närmare anvisningar rörande tillvägagångssättet vid övergången. Att tillsynsmyndigheten härvid, örn så finnes lämpligt eller erforderligt, skall äga avvika från de riktlinjer, som angivits av de sakkunniga, anser jag vara klart.

Kungl. Majus proposition nr 154. 51 De kostnader reformens genomförande kommer att medföra för statsverket Kostnaderna, bliva oundgängligen betydande. Enligt de sakkunnigas beräkningar skulle statsbidraget redan under den första tiden efter den nya lagstiftningens genomförande, d. v. s. efter den 1 januari 1931, stiga till ett belopp av över 8 miljoner kronor eller sålunda omkring fördubblas, för att därefter i mån av ökad anslutning till sjukkassorna överhuvud oell till sjukvårdsförsäkringen växa. Begynnelsekostnaderna enligt 1927 års förslag beräknades något lägre eller till omkring 6.8 miljoner kronor. Emellertid bör observeras, dels att de sak­ kunnigas beräkningar vila å antagandet, att hela den nuvarande sjukkasserörelsen skulle stå färdig att omedelbart övergå till den nya ordningen vid lagstiftningens ikraftträdande — något som med säkerhet kan sägas icke bliva fallet — och dels att de sakkunniga med ledning av numera vunnen erfarenhet räknat både med ett högre medlemsantal (949,000 mot 800,000) och ett högre sjuktal (9.67 mot 7.83), än man gjorde i 1927 års förslag. Statsverkets kostnader per fullständigt försäkrad medlem hava beräknats till i genomsnitt omkring 10 ä 11 kronor om året. Häremot svarar, örn man utgår från nuvarande genomsnittliga sjukpenningsbelopp, en premie­ avgift av i medeltal 20 ä 22 kronor årligen och en direkt kostnad för med­ lemmen själv för läkarvård av omkring 3 kronor. Den av mig föreslagna utsträckningen av karenstiden kommer som nämnt att medföra någon besparing. A andra sidan hava de sakkunniga icke räknat med att sjukvårdsförsäkringen, beträffande vilken föreslås en längre över­ gångstid, till en början skall omfatta mer än 200,000 medlemmar. Oavsett att vissa avvikelser från de sakkunnigas kostnadsberäkningar kunna förvän­ tas, anser jag, att dessa i stort sett kunna läggas till grund för frågans över­ vägande, dock att man, såsom redan antytts, enligt min mening knappast kan vänta någon mera väsentlig kostnadsstegring i anledning av reformen förrän efter övergångstidens slut. Emellertid är jag av den uppfattningen, att de anförda kostnadssiffrorna icke böra avhålla statsmakterna från att genomföra den reformering av sjuk­ försäkringen, för vilken tiden nu måste anses mogen. För samhället är det av utomordentlig vikt, att den frivilliga självhjälpsverksamhet, som utövas av sjukkassorna, utvidgas och fördjupas. Och ökad effektivitet i försäkringen torde ej kunna vinnas, med mindre staten utfäster väsentligt ökade bidrag. Såsom ofta _ framhållits torde för övrigt statens bidrag till sjukförsäkringen i viss utsträckning komma det allmänna direkt till godo i form av min­ skade utgifter för fattigvård, sjukvård samt invaliditets- och pensionsförsäk­ ring. I detta sammanhang må påpekas, att därest det med hänsyn till inne­ hållet i den föreslagna reformen anses påkallat att företaga en revidering av gällande bestämmelser angående statsbidrag till vissa slag av sjukvårdsinrätt­ ningar, exempelvis hem för kroniskt sjuka, denna fråga lämpligen bör be­ aktas vid det utredningsarbete, som pågår hos statens sjukvårdskommitté. Yad slutligen beträffar den lag tekniska ramen för reformen, ansluter sig Reformens de sakkunnigas förslag helt till det förslag, som förelädes 1927 års riksdag. formelia Sistnämnda förslag föranledde i denna del icke någon erinran vare sig i lag-

52 Kungl. Majus proposition nr 154.

rådet eller i riksdagen. Socialstyrelsen har visserligen nu liksom i ytt­ randet över 1926 års sakkunnigbetänkande anmärkt, att vissa bestämmelser av mer konstitutiv natur borde tillförsäkras den stabilitet, som deras intagande i understödsföreningslagen ansetts innebära. Ifrågavarande anmärkning sy­ nes mig emellertid Lava förlorat sitt berättigande i och med att de konsti­ tutiva bestämmelserna rörande de erkända sjukkassorna sammanförts i en förordning, vilken vid riksdagsbehandlingen torde böra vara beroende av båda kamrarnas samstämmiga beslut. Jag har vid sådant förhållande ej funnit anledning att i förevarande avseende göra någon avvikelse från de sakkunnigas förslag.

Av det anförda framgår, att jag anser, att de sakkunnigas förslag bör läggas till grund för framställning till riksdagen. Emellertid har jag, såsom delvis redan berörts, funnit mig böra i fråga örn åtskilliga särskilda punkter föreslå sakliga avvikelser från eller tillägg till de sakkunnigas förslag ävensom underkasta detta viss omarbetning i formellt avseende. Jag anhåller nu att vid författningsförslagens olika paragrafer få anmäla dessa speciella frågor.

Special motivering.

Förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar.

Sociala rådet. Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen har funnit önskvärt, att en när­ mare förklaring gåves av begreppet »affärsmässigt drivande av försäkrings­ rörelse». Social- Socialstyrelsen har, såsom redan förut angivits, uttalat, att vid en evenstyrdsen. (-uep upplösning av sambandet mellan sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamhet en mer effektiv tillsyn över begravningskassorna borde komma till stånd, än nuvarande bestämmelser i understödsföreningslagen föranleda och medgiva. I sådant hänseende har styrelsen anfört: »Därmed avser styrelsen dock icke, att tillsynen skulle behöva bliva lika ingående som den i understödsföreningslagen i fråga örn pensionskassor m. fl. föreningar föreskrivna. Enligt styrelsens förmenande torde den an­ ordningen val låta tänka sig, att i samband med det föreslagna avskiljandet av begravningshjälpsverksamheten vissa föreskrifter meddelas, gående ut därpå, att denna verksamhet, därest densamma överlåtes åt förening, som kail uppvisa ett jämförelsevis stort medlemsantal, i fortsättningen skall be­ drivas med fasta premier samt under betryggande former vad fondavsättning beträffar och på samma gång vara underkastad de anvisningar, tillsynsmyndigheten må äga meddela, i syfte att verksamheten måtte utövas på ett tillfredsställande sätt. Örn, såsom torde kunna förväntas, tillsynsmyndig­ heten, vilken det ju tillkommer att vid upplösning av understödsförenings verksamhet söka åvägabringa överlåtelse av utfästelserna på annan lämplig försäkringsinstitution, eller, vid frivillig överlåtelse av understödsförenings verksamhet, att gilla överlåtelsevillkoren, därvid kan åstadkomma, att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 53 överlåtna verksamheten övertages av förening, vars verksamhet ordnats på nyss antytt sätt, synes styrelsens ovan uttalade önskemål komma att bliva i tillfredsställande grad tillgodosett.» Med avseende å sjukkassesektionens önskemål tillåter jag mig hänvisa Departementstill vad i berörda hänseende anföres i 1926 års sakkunnigbetänkande, sid. chefen- 38—39, ävensom till ett utslag av regeringsrätten, återgivet i dess årsbok för år 1927, sid. 161. Någon ytterligare utveckling i detta sammanhang av det omnämnda begreppet synes varken erforderlig eller lämplig. Yad åter angår tillsynen över de understödsföreningar, som kunna bildas för övertagande av de nuvarande sjukkassornas begravningshjälpsverksamhet, synes socialstyrelsen närmast åsyfta något slags godvilligt ordnande av denna sak. därigenom att begravningskassorna i sina stadgar intaga bestämmelser i ämnet. Häremot är naturligen intet att erinra. Att i understödsförenings­ lagen upptaga några särskilda föreskrifter rörande begravningskassor finner jag däremot icke påkallat. Redan nu förekommer det i åtskilliga fall, att begravningshjälpsverksamheten utövas av en formellt fristående men i reali­ teten med en sjukkassa nära förbunden understödsförening. Att en dylik anordning föranlett några missförhållanden i fråga om begravningshjälpsverksamhetens handhavande, har icke försports. Såsom de sakkunniga fram­ hållit, är det antagligt, att denna anordning för framtiden blir den vanliga. Andra kassor hava visserligen ej genomfört en så fullständig boskillnad mellan sjukhjälps- och begravningshjälpsverksamheten men hålla dock verk­ samhetsgrenarna ekonomiskt fullständigt skilda — med särskilda avgifter och fonder samt skild bokföring. Genomgående äro för närvarande de för begrav­ ningshjälpsverksamheten avsedda avgifterna beräknade efter i stort sett ra­ tionella grunder. Genom ett tillägg till 44 § i förslaget till förordning örn erkända sjukkassor, vartill jag senare återkommer, har jag sökt åstadkomma säkerhet för att åtminstone under den tid begravningshjälpsverksamheten utövas av en förutvarande sjukkassa, som antagits till erkänd sådan, något frångående av hittillsvarande praxis icke skall ske. Att ett sådant frångå­ ende kommer att äga rum i samband med verksamhetens avskiljande från sjukkassorna, lärer icke vara troligt. Yad angår 89 § i understödsföreningslagen har viss omformulering skett i syfte att tydligt utmärka, att paragrafen omfattar jämväl sjukhjälp i form av ersättning för sjukvård. I fråga om de föreslagna övergångsbestämmelserna har jag i det föregående uttalat mig för en förlängning av övergångstiden till den 1 januari 1934. Beträffande dessa bestämmelser i övrigt har en ledamot av sociala rådets Sociala rådet. sjukkassesektion uttalat, att en anordning örn möjligt borde utfinnas för för- • enkling av kassornas övergång från sjukkasse- till understödsföreningslagen. Även socialstyrelsen har funnit en sådan förenkling eftersträvansvärd men Sociaiuttalat tvivel, huruvida möjligheter därtill förefunnes. Dessutom har styrel- styrelsen. sen påpekat, att därest medlem i äldre kassa inträder såsom medlem i er­ känd sjukkassa, han med sjukkasselagens nuvarande lydelse (9 §) är för-

54 Kungl. Majus proposition nr 154. hindrad kvarstå i den gamla kassan allenast för beredande av begravnings­ hjälp; detta hinder borde lämpligen undanröjas. Departements­ De sakkunniga hava i sin motivering flerstädes påpekat, att understöds­ chefen. föreningslagen genom sina bestämmelser angående frivillig överlåtelse av förenings rörelse eller viss del därav erbjuder möjligheter till ett smidigt genomförande av den koncentration, som avses med reformen. För att kunna begagna dessa möjligheter måste emellertid de gamla kassorna låta registrera sig såsom understödsföreningar. Det torde förty kunna antagas, att sådan registrering i stor utsträckning kommer att sökas av kassor, som icke hava för avsikt att själva söka antagande till erkända sjukkassor men dock vilja medverka till den nya organisationens uppbyggande. Likaledes kan för­ utses, att kassor, vilka önska ernå ställning av erkända sjukkassor, många gånger av praktiska skäl först söka allenast registrering såsom understöds­ föreningar — för att därmed lättare kunna ändra sin verksamhet i enlighet med de uppställda fordringarna — och på ett senare stadium hemställa örn antagande. Den av de sakkunniga förordade lättnaden i sjukkasselagens villkor för giltigheten av beslut örn stadgeändring — därhän att sådant be­ slut i regel skulle vara giltigt, örn det å ett sammanträde biträtts av 3/4 av de röstande, medan för närvarande minst kräves, att beslutet fattats å två sammanträden, därav ett ordinarie, och å det sista biträtts av 2/3 av de röstande — avser emellertid allenast beslut örn sådana stadgeändringar, som erfordras för kassas antagande till erkänd sjukkassa, och skulle således icke bliva tillämplig i dessa fall. Jag har med hänsyn härtill funnit de sak­ kunnigas stadgande i angivna hänseende böra givas ett vidare omfång. Här­ vid har det synts lämpligast att låta bestämmelsen omfatta alla beslut örn sådan ändring av stadgarna, som avses i 57 § andra stycket och tredje stycket första punkten av sjukhus selagen — d. v. s. samtliga beslut örn stadgeändring, som ej avse upptagande av ny, jämväl för redan intagna med­ lemmar gällande uteslutningsgrund — men att å andra sidan kräva, att beslutet skall godkännas av tillsynsmyndigheten. Sistnämnda krav har jag ansett påkallat med hänsyn till att sjukkasselagens bestämmelser rörande försäk­ ringsavtalets materiella innehåll upphöra att gälla i och med registreringen såsom understödsförening. Till ytterligare underlättande av äldre kassors inpassning i det nya systemet torde lämpligen för deras del kunna genom­ föras en motsvarande mildring i understödsföreningslagens villkor för giltig­ heten av beslut örn stadgeändring och örn överlåtelse av rörelsen eller del därav, nämligen såvitt angår sådan stadgeändring, som erfordras för för­ eningens antagande till erkänd sjukkassa, samt överlåtelse av rörelsen eller del därav å dylik sjukkassa. Denna mildring synes i betraktande av mo­ tiven för densamma böra göras allenast provisorisk. Med nu föreslagna regler skulle övergången kunna genomföras sålunda, att gammal kassa först å ett sammanträde med 3/4 majoritet beslutar sådan ändring av stadgarna, att kassan kan registreras såsom understödsförening, samt därefter och sedan sådan registrering ombesörjts av styrelsen likaledes å ett enda sammanträde och med 3/4 majoritet beslutar överlåtelse av sin rörelse, helt

Kungl. Majus proposition nr 154. 55

eller i vissa delar, å erkänd sjukkassa, eventuellt i stället sådan ändring av stadgarna att föreningen kan antagas till erkänd sjukkassa, (ion olli dessa stadganden torde man alltså kava sörjt för att övergången kan ske med så stor lätthet, som är förenlig med rättssäkerheten. I samband med nu be­ rörda stadganden torde föreskrift böra meddelas, att gammal sjukkassa, vilken registreras såsom understödsförening, under vissa villkor fortfarande kan få åtnjuta statsbidrag enligt den gamla ordningen. Härtill återkommer jag vid behandlingen av statsbidragsbestämmelserna. Socialstyrelsens erinran i fråga örn 9 § i sjukkasselagen har jag ansett böra beaktas.

Förslag till förordning om erkända sjukkassor.

1 och 2 §§, Socialstyrelsen har anmärkt, att antagande till erkänd sjukkassa ej borde Social­ styrelsen medföra ovillkorlig rätt till statsbidrag. Lämpligare vore, att tillsynsmvndigheten, såsom hittills, ägde möjlighet att vägra statsbidrag at sjuk­ kassa, som i ett eller annat avseende vanskötte sig eller underläte att ställa sig meddelade anvisningar till efterrättelse. Detta mildare korrektiv syntes böra tillgripas, då den i förslagets 41 § angivna strängare påföljden, åtgär­ den att återkalla antagande, icke ansåges böra vidtagas. I enlighet härmed borde en omredigering av 1 och 2 §§ äga rum och dessa sammanföras till en enda paragraf. Den av de sakkunniga föreslagna anordningen var upptagen i såväl 1927 Departe­ mentschefen som 1926 års förslag. I propositionen nr 113 till sistnämnda års riksdaganförde föredragande departementschefen härom: >Då med det ökade statsbidraget och de ökade prestationerna sagda bi­ drag kommer att bliva av mera avgörande betydelse än hittills för kassornas ekonomi, har det ansetts lämpligt att utbyta "det nuvarande systemet, enligt vilket frågan örn sjukkassas rätt till statsunderstöd prövas efter utgången av den tid, vars sjuklighetsförhållanden äro avgörande för statsbidragets storlek, mot en annan anordning. Denna innebär, att en kassa, som upp­ fyller betingelserna för att erhålla statsunderstöd och i övrigt anses lämpad att tilldelas den centrala ställning å en viss ort, som är tillämnad de stats­ understödda kassorna, skulle i förväg av tillsynsmyndigheten antagas till statsunderstödd och därigenom erhålla säkerhet för att bekomma statsbidrag, så länge sådant av riksdagen beviljas; dock endast sa länge antagandet icke återkallas. Eftersätter statsunderstödd sjukkassa de förpliktelser, som ut­ gjort förutsättning för att antagande skulle kunna ske, och vidtager den ej efter meddelad varning påyrkad rättelse, bör nämligen antagandet kunna återkallas; men statsbidraget skall ändock utgå för tiden intill dess enligt återkallandebeslutet antagandet skall upphöra att gälla.» I 1927 års förslag liksom i det förevarande är koncessionssystemet än ut­ tryckligare genomfört. Med detta system synes den av socialstyrelsen före­ slagna anordningen knappast förenlig. Visserligen läte det tänka sig, att man med principiellt bibehållande av stadgandet i 2 § andra stycket gåve tillsyns­ myndigheten rätt att, därest kassa underlåtit ställa sig enligt 41 § meddelad

56 Kungl. Majus proposition nr 154.

anvisning till efterrättelse, innehålla statsbidraget för viss tid. Denna tanke var föremål för prövning av 1926 års sakkunniga men avböjdes av dem. Beträf­ fande skälen härför tillåter jag mig hänvisa till deras betänkande sid. 139—140. Med hänsyn till det anförda har jag icke funnit skäl att i anmärkta hän­ seenden föreslå avvikelse från sakkunnigförslaget.

-t§- Departe­ Enligt de sakkunnigas förslag skulle lokalsjukkassas verksamhetsområde mentschefen. allenast där särskilda skäl därtill föranledde kunna bestå av två eller hera närgränsande kommuner. Med hänsyn till tendensen för närvarande att i olika hänseenden sammanföra kommuner av mindre storlek till större enheter för genomförande av gemensamma uppgifter har jag ansett lämpligt, att genom viss omformulering av första stycket friare möjlighet lämnas för sammanföran­ det av två eller flera närgränsande kommuner till ett lokalsjukkasseområde. Börande frågan örn centralsjukkassornas verksamhetsområden har jag förut uttalat mig. Emellertid har styrelsen för Sveriges allmänna sju leita sseför b lin 1 1 i sitt yttrande framhållit såsom önskvärt, att tillsynsmyndigheten, därest bärande skäl förelåge och kassorna så önskade, ägde rätt vidtaga ändringar beträffande dessa områden. I anledning härav vill jag anmärka, att formellt hinder för sådan ändring icke förefinnes, därest kassorna äro ense därom och man iakttager regeln, att varje kassas verksamhetsområde skall omfatta ett eller flera närgränsande landstingsområden. Sistnämnda begränsning bör iakttagas med hänsyn till att den allmänna sjukvårdsorganisationen väsent­ ligen är knuten till landstingen. Däremot äger tillsynsmyndigheten icke å eget bevåg förordna örn ändring av verksamhetsområdet. Emellertid torde kunna antagas, att den indelning i centralsjukkasseområden, som från början göres, kommer att bliva i huvudsak beståndande för en avsevärd tid framåt.

o g. Departements­ Första och andra styckena hava något omformulerats utan att ändring i chefen. sak avsetts. Vid i tredje stycket avhandlad konkurrens mellan flera föreningar om an­ tagande kan tänkas förekomma, att föreningarnas verksamhetsområden alle­ nast till någon mindre del sammanfalla. Det har synts mig böra för sådant fall åligga tillsynsmyndigheten att söka åvägabringa jämkning beträffande de avsedda områdena. Jag har därför låtit göra ett mindre tillägg till detta stycke. 6 §• Yttrandena. Beträffande innehållet i andra stycket hava erinringar framställts från olika håll. Tre ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att centralsjukkassa borde äga, örn den så ville, själv utöva sin sjukkontroll. En ledamot av samma sektion har ansett, att lokalsjukkassa borde vara be­ rättigad till särskild ersättning av centralsjukkassan för utövad sjukkontroll. Socialstyrelsen har ifrågasatt, huruvida i stad, som utgör eget centralsjukkasseområde och där med stöd av 45 § särskilda lokalsjukkassor finnas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 57

dessa senare borde vara i allo underkastade de i förevarande stycke angivna skyldigheterna. Försäkringsinspektionen slutligen har ansett önskvärt, att cen­ tralsjukkassas kontrollbefogenhet gentemot lokalsjukkassa utsträcktes, så att förstnämnda kassa kunde utan avvaktan å den tillsatte revisorns anmärk­ ning till revisionsberättelsen göra anmälan till tillsynsmyndigheten, när helst den funne anledning därtill. Formuleringen av bestämmelserna angående skyldighet för lokalsjukkassa Departementsatt utföra vissa förvaltningsbestyr åt centralsjukkassa liksom motiveringen chefen. till dem torde giva vid handen, att det är fråga allenast örn en skyldighet för lokalsjukkassa att på angivet sätt tillhandagå centralsjukkassan men icke örn en förpliktelse för denna att använda sig av lokalsjukkassas biträde. Önskar centralsjukkassan i någon del själv ombesörja de angivna bestyren, t. ex. sjukkontrollen, är den sålunda oförhindrad därtill. Kassan är natur­ ligen också liksom varje enskild medlem berättigad att, örn den finner an­ ledning till anmärkning mot lokalsjukkassas sätt att handhava sina upp­ gifter, omedelbart göra anmälan därom till tillsynsmyndigheten. Någon anledning att berättiga lokalsjukkassa till ersättning för de för­ valtningsbestyr, den utför åt centralsjukkassa, föreligger enligt min mening icke. Medlemsstocken i centralsjukkassan är praktiskt taget lika med lokal­ sjukkassornas medlemmar tillsammantagna, och förvaltningskostnadens stor­ lek lärer väl föga påverkas av örn de täckas genom avgifter till centralsjuk­ kassan eller till de olika lokalsjukkassorna. Möjligen kan det befaras, att kostnaden skulle komma att bliva större, därest den skulle bestridas centralt från centralsjukkassan. Yad slutligen angår den av socialstyrelsen framförda erinringen synas visser­ ligen de skäl, som motiverat bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf, icke äga samma styrka, när det gäller de av styrelsen åsyftade fallen. Nämnda bestämmelser äro emellertid, såsom jag nyss anmärkt, icke tvingande för centralsjukkassan, och denna kan sålunda, örn det befinnes lämpligare, själv ombesörja de ifrågavarande förvaltningsbestyren. För övrigt har jag, såsom skall framgå vid 45 §, med frångående på denna punkt av sakkunnig­ betänkandet föreslagit, att i fall varom i nämnda paragraf är fråga central­ sjukkassan skall handhava hela läkarvårdsförsäkringen. Det kan antagas, att centralsjukkassan i denna verksamhet ej sällan skall hava behov av bi­ träde från respektive lokalsjukkassa. Jag har därför ej funnit anledning att på grund av förevarande anmärkning göra någon ändring i de sakkunnigas förslag. Innan jag lämnar ifrågavarande bestämmelser, må påpekas, att uttrycket »i övrigt tillhandagå nämnda kassa vid åtgärder i dess förvaltning» natur­ ligen också innefattar skyldighet för lokalsjukkassa att, örn centralsjukkassan så påfordrar, verkställa utbetalning av sjukhjälp för dess räkning.

8 §• Av såväl riksförsäkringsanstalten som socialstyrelsen har påpekats, att sak- Yttrandena. kunnigförslaget icke angiver, huru vederlag som i denna paragraf omför-

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 154.

mäles skall i händelse av tvist bestämmas. Socialstyrelsen har därvid ifråga­ satt, örn ej tillsynsmyndigheten i sådant fall borde hava bestämmanderätten. Departements­ Stadgandet torde böra kompletteras. Emellertid synes mig ej lämpligt, chef en. att tillsynsmyndigheten får avgöra tvister av förevarande art, där å ena sidan kommer att stå en sjukkassa och å andra sidan, åtminstone i många fall, en med tillsynsmyndigheten jämställd myndighet. Avgörandet lärer därför få hänskjutas till Konungen. I sådant fall kommer givetvis tillsynsmyn­ dighetens yttrande i frågan att regelmässigt inhämtas.

9 §• Första och Första stycket i de sakkunnigas förslag har jag låtit uppdela å två stycken. andra Syftet härmed har varit att låta det komma till tydligt uttryck, att vid styckena. Departements­ tillämpningen icke blott av förevarande utan jämväl av andra paragrafer, chefen. där fråga är örn medlems bosättningsort (t. ex. 13, 15, 16 och 21 §§), person som saknar fast bostad skall anses bosatt å sin mantalsskrivningsort. Tredje stycket. Beträffande tredje stycket — andra stycket i förslaget — har central­ Läkar­ styrelsen för Sveriges läkarförbund påpekat, att varje person, som lider förbundet. av sjukdom, enligt de sakkunnigas formulering skulle vara förhindrad vinna inträde i erkänd sjukkassa, samt ytterligare anfört: »Enligt styrelsens mening kan denna formulering leda till orimliga konsekvenser. En person, som lider av sjukdom, vilken icke kan förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan eller påkalla läkarvård i större utsträckning, skulle sålunda ändock vara utestängd från möjligheten att vinna inträde i erkänd sjukkassa. T. ex. en lungförtätning, som med största sannolikhet icke kommer att för framtiden medföra något men för hälsan, eller lindriga åderbråck eller vilken obetydlig sjuklig förändring som helst skulle enligt denna formulering kunna utgöra hinder för inträde i sjukkassa, örn begreppet sjukdom skall tolkas så som det på medicinskt håll ofta tolkas. Skall däremot ordet sjukdom i denna paragraf vara lik­ tydigt med sådant sjukdomstillstånd, för vilket vederbörande skulle vara ersättningsberättigad, om han tillhörde sjukkassa, så medför formuleringen en betydlig olägenhet av motsatt slag. Eftersom i förslaget det förutsattes, att sökanden skall kunna vinna inträde i erkänd sjukkassa utan att hava företett läkarbetyg, så skulle det säkerligen ofta komma att inträffa, att i kassa intoges personer, som visserligen anse sig själva friska och vid an­ sökan äro fullt arbetsföra, men som dock bära på sjukliga förändringar, som skäligen kunna förväntas medföra väsentlig nedsättning av arbetsförmågan. För att blott taga ett enda exempel så är det ju rätt vanligt, att personer utan att behöva avbryta sitt arbete och utan att de själva förstå, att de äro sjuka, i själva verket bära på tuberkulösa lungförändringar av sådan art, att de med största sannolikhet komma att medföra väsentlig nedsättning av arbets­ förmågan och påkalla läkarvård i större utsträckning. Styrelsen anser därför, att det är nödvändigt att förändra formuleringen av andra stycket så, att i stället för 'vilket medför eller skäligen kan förväntas medföra’ insättes vilka medföra eller skäligen kunna förväntas medföra’. Sjukdom skulle då bli likställd med lyte, så att för hälsan relativt likgiltiga sjukdomstillstånd ej skulle förhindra inträde i sjukkassa, men å andra sidan tillstånd, som vid ansökan icke medföra nedsättning i arbetsförmågan, men som i fram­ tiden kunna förväntas göra detta, skulle vara uteslutna. Det är tydligt, att en sådan formulering av paragrafen förutsätter läkarundersökning före

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 59

ansökans ingivande, vilket synes önskligt, eller åtminstone att läkarunder­ sökning alltid av kassa påfordras vid sådana ansökningar, där tvekan kan finnas örn utsikterna för sökandens framtida hälsa.» Medicinalstyrelsen har under åberopande av denna motivering yrkat Medicinal­ styrelsen. ändring av formuleringen i överensstämmelse med läkarförbundets hem­ ställan. Yad till en början angår dem 'som tillfälligtvis lida av sjukdom synes Departements­ chefen. skäl till ändring i det föreslagna stadgandet med hänsyn till dem icke före­ ligga; de kunna och böra vänta med inträde i sjukkassa, till dess sjuk­ domen är övervunnen. Beträffande åter dem, vilka lida av en obetydlig men konstant sjukdom eller sjuklig förändring, är läget mera ömmande. Emellertid måste beaktas, att kassorna enligt förevarande förslag i princip skola vara öppna, d. v. s. medgiva inträde för alla, som uppfylla vissa all­ männa betingelser. Denna omständighet påkallar nödvändigt viss försiktig­ het i fråga örn inträdesvillkoren i vad avser hälsotillståndet. Med den av läkarförbundet och medicinalstyrelsen förordade formuleringen samt bibe­ hållande av 10 och 11 §§ oförändrade — beträffande dessa yrkas ingen änd­ ring — skulle en person under givna omständighetar kunna tilltvinga sig inträde i sjukkassa, trots att inträdet skulle medföra omedelbar ersättnings­ skyldighet för kassan. Detta strider mot grundprinciperna för all försäkring. Naturligen skulle kunna genomföras en differentiering i fråga örn villkoren sålunda, att kassa väl ägde rätt men ej skyldighet att såsom medlemmar intaga personer, vilka lede av sjukdom av den art, som angives i läkarför­ bundets yttrande. Fråga är emellertid, örn man ur den synpunkt, som läkarförbundet förfäktar, skulle vinna mycket med en sådan anordning. Det är nämligen troligt, att med ett sådant stadgande kassorna skulle i prak­ tiken tillämpa de strängare villkoren. Å andra sidan skulle anordningen otvivelaktigt medföra fara för visst missbruk. Förutsätter man, att det av de sakkunniga föreslagna stadgandet vid tillämpningen icke erhåller en alltför rigorös tolkning, synes det mig ganska väl motsvara de krav, som ur olika synpunkter måste uppställas. För att emellertid såvitt möjligt säkerställa en sådan mera fri tillämpning av grundprincipen för de sakkunnigas stad­ gande, som nyss avsågs, har jag funnit mig böra omformulera detta sålunda, att erkänd sjukkassa må bevilja inträde endast åt den som äger god hälsa. Med en sådan lydelse torde stadgandet komma att nära ansluta sig till nu­ varande praxis inom sjukkasserörelsen. Beträffande de s. k. halvinvalidas ställning får jag hänvisa till vad jag därom anfört i den allmänna motiveringen. För undanröjande av all tveksamhet har jag till sista punkten i före­ varande stycke gjort ett tillägg, enligt vilket inträdesvillkoren med avseende å hälsotillstånd ej skola äga tillämpning vare sig vid nybildning av lokal­ sjukkassa av anledning som i 19 § sägs eller vid överlåtelse å erkänd sjuk­ kassa av annan understödsförenings rörelse eller del därav på sätt i 61 och 68 §§ i understödsföreningslagen stadgas.

60 Kungl. Majus proposition nr 154.

13 §. Departements­ Med hänsyn till att lokalsjukkassa, som avses i 46 §, kan hava medlem­ chefen. mar inom olika centralsjukkassors verksamhetsområden, har jag underkastat första stycket i förevarande paragraf viss justering. Omredigeringen av andra stycket är, såsom framgår, rent formell.

15 §. Försäkring s- Beträffande bestämmelserna i denna paragraf har försäkringsinspektionen inspektionen. anfört: »Dessa bestämmelser komma uppenbarligen att medföra, att en kassa kan bliva mycket betungad, örn nämligen den inflyttandes hälsotillstånd är mindre gott eller hans ålder är jämförelsevis hög. Det synes därför för­ säkringsinspektionen, att denna tvångsöverfiyttning bör inskränkas till de fall, då den flyttande enligt 10 § har rätt till inträde i kassan på den nya bosättningsorten, men att han i andra fall skall hava rätt att kvarstå i den gamla kassan. Dör att även i sådana fall möjliggöra överflyttning, bör det stadgas rätt för den senare kassan att intaga den flyttande, utan hinder av vad i 9 § stadgas, så att sålunda de båda kassorna kunna överenskomma örn villkoren.» Departements­ Ifrågavarande bestämmelser komma att verka ömsesidigt. Medföra de, chefen. att en kassa vid visst tillfälle måste såsom medlem mottaga en individ, vars hälsotillstånd är mindre tillfredsställande, kan denna kassa nästa dag tack vare samma bestämmelser bliva befriad från en annan, lika be­ tungande risk. En utjämning kommer alltså i längden till stånd. Det bör vidare ihågkommas, att centralsjukkassan redan efter 21 dagars sjukhjälpstid inträder såsom den för sjukpenning och sjukhusvård ansvarige. De flesta flytt­ ningarna komma för övrigt säkerligen att ske till plats inom samma centralsjukkasseområde. Någon fara för kassornas stabilitet torde sålunda icke vara förbunden med den föreslagna tvångsöverflyttningen. Mellan de till Sveriges allmänna sjukkasseförbund anslutna kassorna praktiseras för övrigt redan för närvarande — på frivillig grund — ett överflyttningsförfarande, som icke är mindre vittgående än det här föreslagna. Det är anmärknings­ värt, att varken nämnda förbund eller den andra stora sjukkassesammanslutningen — rikssjukkassornas centralorganisation — i sina yttranden över förslaget haft något att invända mot bestämmelserna. Vid angivna för­ hållanden och då en inskränkning av tvångsöverflyttningen, på sätt försäk­ ringsinspektionen förordat, skulle väsentligt minska institutets värde, har jag bibehållit de sakkunnigas bestämmelser i sak oförändrade. För vinnande av ökad tydlighet har jag emellertid underkastat dem viss formell omarbetning. Beträffande person, som saknar fast bostad, böra bestämmelserna i före­ varande paragraf äga motsvarande tillämpning, då han mantalsskrives å ort utom kassans verksamhetsområde eller eljest upphör att vara där mantals­ skriven. 16 §. Social­ Socialstyrelsen Ilar vid denna paragraf anfört: styrelsen. »Så vitt man kan finna har i den föreslagna författningen icke stadgats förbud att under övergångstiden samtidigt tillhöra såväl erkänd sjukkassa

Kungl. Majlis proposition nr I5å. 61 som sjukkassa, vilken alltjämt är registrerad enligt nu gällande sjukkasselag. Sådant dubbelmedlemskap torde dock kunna förekomma. Måhända finnes icke tillräcklig anledning förhindra dylikt dubbelmedlemskap, särskilt icke i sådant fall, då vederbörande dels tillhör erkänd sjukkassa alltifrån den tid kassan förut varit registrerad enligt 1910 års lag, dels även, sedan samma tid, är medlem av sjukkassa, som fortfarande är registrerad enligt sist­ nämnda lag. För det fall däremot, att någon, medan han alltjämt tillhör sjukkassa, registrerad enligt 1910 års lag, vill bereda sig inträde i jämväl annan, erkänd sjukkassa, synes detta icke böra utan vidare medgivas. Följ­ den skulle eljest bliva, att båda kassorna komma i åtnjutande av statsbidragför personen i fråga för tid, varunder han tillhört dem bägge. De före­ slagna bestämmelserna örn statsbidrag bereda härför intet hinder.» Vad socialstyrelsen anfört rörande innehållet i sakkunnigförslaget torde Departements äga sin riktighet. På sätt styrelsen förordat synes det därför påkallat att chefenförhindra, att statsbidrag utgår för samma medlem såväl till erkänd sjukkassa som till kassa registrerad enligt 1910 års lag. Detta torde lämpligast före­ byggas icke genom en ändring av förevarande paragraf utan genom en kom­ plettering av punkt 7 i de föreslagna statsbidragsbestämmelserna i sådan riktning, att statsbidrag till kassa som där avses ej må utgå för medlem, vilken tillika är medlem i erkänd sjukkassa. Föreskrifterna i andra stycket av förevarande paragraf täcka uppenbarligen icke, i den formulering de sakkunniga föreslagit, det fall, att någon obehö­ rigen tillhör flera lokalsjukkassor med samma verksamhetsområde (jfr 45 §). I anledning därav har jag underkastat stycket viss omarbetning. 17 §• Socialstyrelsen har anmärkt, att det syntes mindre lämpligt, att medlem Sodalskulle kunna uteslutas enbart på den grund, att han underlåtit att ställa sig styrelsentill efterrättelse kassastyrelsens i behörig ordning utfärdade föreskrifter. I förevarande paragraf är allenast fråga örn de uteslutningsgrunder, som Departements överhuvud få upptagas i erkänd sjukkassas stadgar. Ingenting är sålunda ehefen. utsagt örn att de skola upptagas. Då emellertid nu — i motsats till vad fallet varit enligt de föregående förslagen — en uppräkning göres av de tillåtna uteslutningsgrunderna, synes det befogat att icke göra denna uppräkning alltför snäv. Den uteslutningsgrund, socialstyrelsen vänt sig emot, återfinnes i flertalet nu verksamma sjukkassors stadgar och är för övrigt upptagen i de genom tillsynsmyndighetens försorg utfärdade normalstadgarna för sjuk­ kassor. Det torde under sådana förhållanden icke vara skäl att förbjuda de erkända sjukkassorna att i stadgarna intaga en sådan uteslutningsgrund. I de sakkunnigas motivering uttalas, att frågan örn påföljden av under­ låtenhet att erlägga stadgade avgifter eller uttaxerat belopp upptagits till reglering i nästföljande paragraf och att därför sådan underlåtenhet icke får i och för sig åberopas såsom uteslutningsgrund. Jag har ansett, att ett på­ pekande därom bör inflyta i förevarande paragraf.

18 §. Mot de bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit under denna paragraf, Social­ styrelsen. hava åtskilliga erinringar framställts. Socialstyrelsen har anmärkt, dels att

62 Kungl. Majus proposition nr 154.

anstånd med avgiftsbetalningen borde få medgivas allenast för viss angiven tid, dels att ordet »frivilligt» i första stycket i många fall torde komma att stå i motsättning till de verkliga förhållandena och därför borde utgå, dels att föreskrifterna i andra stycket syntes i viss mån stå i strid mot 10 §, dels ock slutligen att därest avsikten vore, att person som vid utträdet varit behäftad med sjukdom eller lyte skulle kunna beviljas återinträde under förutsättning att tillståndet icke förvärrats, återinträde under dylika för­ hållanden i allt fall icke borde giva anledning till beräkning av ny sjukhjälpstid. Sociala rådet. Tre ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att den i första stycket stadgade respittiden av två månader borde utsträckas till tre månader. Två ledamöter av samma råd hava ytterligare yrkat, att återinträde skulle kunna få beviljas, även örn hälsotillståndet försämrats efter utträdet. Departements­ Yad till en början respittiden angår har förslaget örn förlängning av chefen. denna motiverats med att en tendens gör sig gällande bland sjukkassornas medlemmar att verkställa avgiftsbetalning för perioder örn tre månader, även örn det förekommer, att längre anstånd lämnas. Såsom av de sakkunniga anförts, äro sjukkasseavgifterna i regel bestämda till visst belopp för månad. Vanligen är ingen viss förfallotid stadgad. Under sådana omständigheter får medlem anses för betalningen hava på sig hela den månad, avgiften avser. Enligt för­ slaget skulle då den faktiska respittiden bliva intill tre månader. Med hänsyn till att avgifterna såsom nämnts nästan alltid löpa per månad, synes emellertid jämväl för sådana fall. där viss förfallodag är bestämd, som ej sammanfaller med månadsskifte, den kritiska dagen enligt förevarande paragraf böra sam­ manfalla med månadsskifte. Jag har därför underkastat första stycket viss om­ arbetning. Härvid har jag tillika funnit ordet »frivilligt» kunna utgå. Däremot har jag icke ansett mig böra införa någon ytterligare begränsning av rätten att medgiva anstånd med avgiftsbetalningen. Enligt förslaget skall sådant anstånd vara betingat av att särskild anledning är för handen. Häri ligger en viss begränsning även med avseende å tiden för anståndet. En föreskrift, att anstånd får beviljas allenast för viss angiven tid, torde för övrigt ej erhålla mycken betydelse, örn man ej samtidigt bestämt angiver, hur lång denna tid högst får vara. Någon motsättning mellan bestämmelserna i paragrafens andra stycke samt 10 § torde ej föreligga. Visserligen kräves för att återinträde enligt före­ varande paragraf må beviljas, att de oguldna avgifterna erläggas, medan så ej är erforderligt vid inträde enligt 10 §. Men å andra sidan gälla i först­ nämnda fall icke de vanliga inträdesvillkoren, liksom ej heller väntetid kom­ mer att tillämpas. Att på sätt vissa ledamöter i sociala rådet yrkat lätta på förutsättnin­ garna för återinträde därhän, att sådant må av kassa beviljas, även örn hälsotillståndet försämrats efter utträdet, anser jag icke tillrådligt. Den av socialstyrelsen befarade möjligheten att återinträde skulle giva anledning till ny sjukhjälpstidsberäkning torde vara utesluten genom bestäm­ melserna i 29 §,

Kungl. Majus proposition nr 154. 63

19 §. Vid denna paragraf har försäkringsinspektionen anfört, att skyldighet att Försäkrings­ inspektionen. bilda lokalsjnkkassa ej borde vara för handen, förrän antalet direkt anslutna medlemmar inom en kommun uppgått till åtminstone 300, samt att tillsyns­ myndigheten, även örn detta antal uppnåtts, borde noga överväga, huruvida för­ delarna av lokalsjukkassas bildande övervägde nackdelarna, och sålunda, därest så icke syntes vara fallet, förordna, att tvångsutbrytning ej behövde äga rum. Socialstyrelsen har påpekat att, därest en majoritet av de direkt anslutna Social­ styrelsen. medlemmarna inom kommunen motsatte sig lokalsjukkassas bildande, där­ igenom kunde föranledas, att de som vore i minoritet bleve utestängda fran möjligheten erhålla sjukförsäkring med statsbidrag. Såsom framhålles i de sakkunnigas betänkande, äro bestämmelserna i Departements­ chefen. denna paragraf en naturlig följd av de organisatoriska grundprinciperna för förslaget. Försäkringsinspektionens farhågor för att stadgandena skulle för­ anleda bildandet av ekonomiskt alltför svaga lokalsjukkassor, delar jag icke. I förslaget är sörjt för en effektiv riskutjämning genom centralsjukkassorna. Förevarande paragraf stadgar vidare rätt för tillsynsmyndigheten att för­ ordna, att lokalsjukkassa tills vidare ej behöver bildas. Sådant förordnande kan naturligen meddelas, örn särskild anledning finnes till antagande, att en lokalsjukkassa på platsen icke skulle kunna ekonomiskt gå i land med sina uppgifter. Beträffande möjligheten för en majoritet bland de direkt anslutna med­ lemmarna att motsätta sig lokalsjukkassas bildande och på sadant sätt ute­ sluta minoriteten från möjlighet att komma i åtnjutande av den statsunder­ stödda sjukförsäkringens förmåner må först erinras, att majoritetens med­ lemmar ju komma i samma läge, d. v. s. skola uteslutas ur centralsjukkassan. Det torde på grund därav kunna antagas, att obstruktion allenast i sällsynta undantagsfall skall ifrågakomma. Vidare finnes, såsom socialstyrelsen själv erinrat, enligt 4 § möjlighet att erhålla medgivande till bildande av lokal­ sjukkassa, därest medlemsantalet i allt fall kommer att uppgå till 50. Och kommer i denna ordning lokalsjukkassa till stånd, måste majoritetens med­ lemmar ansluta sig till denna vid äventyr, jämlikt 13 andra stycket, att eljest uteslutas ur centralsjukkassan. Emellertid kan ej förnekas, att det ändock gives en viss möjlighet för kränkande av en minoritets intressen. För undan­ röjande av denna möjlighet torde det kunna läggas i tillsynsmyndighetens hand att beträffande vissa medlemmar medgiva undantag från påbudet om uteslutning, därest lokalsjukkassa ej kommer till stånd. I första stycket har införts bestämmelse därom. 20 §. Då villkoren för sjukpennings utgående, så vitt beträffar själva sjukdoms­ Departements­ chefen. tillståndet, angivas i 23 § (i de sakkunnigas förslag 23 § första stycket samt 24 §), har jag ansett bestämmelser därom i förevarande paragraf ej erforder­ liga. Paragrafen har därför något förkortats.

64 Kungl. Majus proposition nr 154.

21 §• Departements­ Rörande skyldigheten för sjukkassa att bekosta medlems vård å sjukvårds­ chefen. anstalt har jag redan i det föregående uttalat mig. Med det av mig före­ slagna stadgandet kommer sådan skyldighet att föreligga i alla fall, där läkare förklarat sådan vård erforderlig och den sjuke intagits å sjukhus, som ej är helt enskilt. Skyldigheten inträder också oberoende av örn den sjuke in­ lägges å allmän sal eller enskilt rum. Men den är å andra sidan alltid fast begränsad till beloppet, i det kassan aldrig behöver utgiva mera, än som skulle hava utgått enligt taxan för vård å allmän sal å länslasarett för den sjukes hemort (eller motsvarande sjukhus i stad som ej deltager i landsting). Stadgas, såsom fallet är t. ex. i Stockholm, Göteborg och Malmö, viss lägre taxa för sjukkassemedlemmar, blir denna gällande. I anledning av anmärkning från socialstyrelsens sida att nästföljande paragraf enligt de sakkunnigas formulering syntes ofullstiindig, har jag i förevarande paragraf inryckt ett stadgande, att ersättning för utgifter till sjukvård ina meddelas jämväl vid sjukdom, som drabbat medlems barn under femton år. Därest lokalsjukkassa beslutar att beträffande läkarvårdsersättning gå ut­ över det i första stycket stadgade minimum eller avser att bereda sjukvårds­ ersättning jämväl i vad angår medlems minderåriga barn eller ersättning för läkemedel eller s. k. andra sjukvårdande åtgärder, skulle detta med hänsyn till bestämmelserna i 28 § kunna medföra, att den uppkommande kost­ naden i sin helhet eller delvis slås ut å samtliga medlemmar i centralsjuk­ kassan, ehuru kanske ingen annan lokalsjukkassa bereder sina medlemmar samma förmåner. Ett visst korrektiv häremot ligger väl däri, att central­ sjukkassan skall yttra sig över lokalsjukkassas beslut örn stadgeändring. Avser ett sådant beslut beredande åt kassans medlemmar av särskilda förmåner, på sätt nyss sagts, kan centralsjukkassan i anledning därav finna påkallat att höja avgifterna för lokalsjukkassans medlemmar till centralsjukkassan. För att emellertid än större säkerhet skall vinnas emot orättvisor i nu berörda avseende, har jag låtit upptaga ett stadgande, att lokalsjukkassas beslut av innebörd som här berörts skall för att bliva gällande godkännas av tillsyns­ myndigheten. Härmed torde vara sörjt för att mot särskilda förmåner komma att svara högre avgifter. I likhet med 1926 och 1927 års förslag bygger det förevarande på fritt läkarval för medlemmarna. I det utlåtande sammansatta stats- och andra lagutskottet avgav över 1927 års förslag framhölls, att bestämmelserna i före­ varande avseende ej borde tolkas så, att den anlitade läkarens utlåtande ägde absolut vitsord. Utskottet fann lämpligt, att de sjukkassor som så kunde genom s. k. förtroendeläkare granskade inkomna läkarintyg och underkastade tvivelaktiga fall prövning. Genom samråd mellan intygsgivaren och för­ troendeläkaren kunde väl i allmänhet missförstånd och meningsskiljaktiglieter undanröjas. Men dreves saken till sin spets, d. v. s. till rättegång, ägde kassan frihet att prestera bevisning örn att det åberopade intyget vore oriktigt. Till vad utskottet sålunda anförde giver jag min anslutning. Några be­ stämmelser i ämnet torde icke behöva meddelas.

Kungl. Majus proposition nr 154. 65 23 §. Av redaktionella skäl Ilar jag upptagit andra stycket i de sakkunnigas Departements­ chefen. 23 § såsom en särskild paragraf — 25 § — samt i stället inpassat de sak­ kunnigas 24 § såsom ett andra stycke av förevarande paragraf; de sakkun­ nigas 25 § Ilar omnumrerats till 24 §. Beträffande bestämmelserna i denna paragrafs första stycke Ilar medici­ Första stycket. nalstyrelsen anfört: »Styrelsen anser det visserligen från principiell synpunkt sett väl moti­ Medicinal­ styrelsen. verat, att även den person, som till förebyggande av förlust av arbetsför­ måga bör avhålla sig fullständigt från arbete, får åtnjuta sjukpenning. De medel, som härför utgivas, famna förvisso vara väl använda penningar. Men å andra sidan ligger häri otvivelaktigt ett frö, ur vilket missförhållanden i vid omfattning kunna utveckla sig. Det skulle otvivelaktigt vara till fördel, örn i dessa fall, i synnerhet då behandling vid badorter, vilohem och dylikt synes vara den lämpligaste vårdformen, vederbörande kassa erhölle rätten att då så vore skäligt utbetala sjukpenning till ett reducerat belopp». Fyra ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att sjuk- Sociala rådet. hjälp i de av medicinalstyrelsen angivna fallen borde utgå allenast i form av ersättning för utgifter till läkarvård, sjukhusvård, vistelse å konvalescent­ hem eller vilohem eller andra naturaprestationer, allt i enlighet med vad kassastyrelsen kunde finna lämpligt. Sjukpenningen är principiellt att anse såsom ersättning för förlust av Departements­ chefen. arbetsförtjänst. Sådan förlust föreligger även i de fall, där läkare med hän­ syn till hälsan för framtiden föreskrivit, att den sjuke bör fullständigt av­ hålla sig från arbete, oaktat kanske för tillfället viss arbetsförmåga är för handen. Bestämmelse örn att sjukpenning i sådant fall skulle utgå fanns i såväl 1926 som 1927 års förslag och föranledde vid granskningen av dessa ingen erinran. Den tillkom ursprungligen på hemställan av den s. k. granskningsnämnd, som hösten 1925 avgav yttrande över inom socialdepartementet utarbetade utkast till bestämmelser angående nyorganisation av den stats­ understödda sjukhjälpsverksamheten. Angående de närmare skälen för be­ stämmelsen får jag hänvisa till proposition nr 117 till 1926 års riksdag sid. 112 ff. samt 1926 års sakkunnigbetänkande sid. 90. Med hänsyn till an­ märkningarna vill jag påpeka, att kassa ju kan förelägga den sjuke att in­ lägga sig å sjukvårdsanstalt. Kassan får då visserligen bekosta vården men äger rätt till avdrag å den å vårdnadstiden belöpande sjukpenningen i en­ lighet med vad i 25 § stadgas. Jag har således på anförda grunder icke funnit skäl till avvikelse från de sakkunnigas förslag i denna del. Beträffande innehållet i andra stycket har medicinalstyrelsen anfört: Andra stycket. »Ett annat spörsmål av principiell betydelse är försäkringens ställning till Medicinalsty­ ersättning vid nedsättning av arbetsförmåga till följd av ålderdomssvaghet. relsen. Härvidlag får medicinalstyrelsen liksom i sitt yttrande i sjukkassefrågan av den 15 januari 1927 även nu framhålla de svårigheter, som möta, då det gäller att avgöra, örn en arbetsoförmåga i framskriden ålder är orsakad av enbart ålderdomssvaghet eller av sjukdom. Dessa svårigheter ha belysts av doktor von Post i hans reservation till 1926 års sakkunnigas betänkande angående omorganisation av sjukkasseväsendet. Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. 121 käft. (Nr 154.) sos 30 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 154. Vid utarbetande av nu föreliggande betänkande hava de sakkunniga följt medicinalstyrelsens i ovan åberopade yttrande år 1927 framlagda förslag till bestämmelser i förenämnda hänseenden. Erfarenheter, vunna under de sista åren, hava emellertid ytterligare bestyrkt vilka svårigheter och olägenheter, som föreskriften att den, som lede av ålderdomssvaghet icke komme i åt­ njutande av sjukpenning, skulle vålla. En avgränsning av de förändringar i organismen, vilka orsaka åldrandet i dess så att säga fysiologiska förlopp, från de företeelser, vilka härvid äro att anse såsom sjukliga, blir som nämnt städse vag och obestämd. Ett enhetligt bedömande är därför beträffande ifrågavarande fall ä priori uteslutet. I en omfattande sjukförsäkring skulle liven en bestämmelse i nu föreslagna form orsaka ett betydande arbete för försäkringsorganens styrelser och föranleda många besvärsärenden, vilka komme att erbjuda stora svårigheter för ett oklanderligt bedömande.» Under åberopande av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen uttalat, att styrelsen, som redan vid behandlandet av 1926 års sjukkasseforsing ställt sig mycket tveksam inför en bestämmelse, som icke tillerkände den, som vore arbetsoförmögen på grund av ålderdomssvaghet, sjukpenning, alltmera kommit till den uppfattningen, att det måhända vore både rättvisare och även från sjukförsäkringens synpunkt i vissa avseenden fördelaktigare, om den föreslagna bestämmelsen bortfölle och en högsta åldersgräns för med­ lemskap i sjukkassa föreskreves. Läkar­ Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund har förklarat sig till alla delar förbundet. instämma i den uppfattning, doktor von Post uttalat i sin förenämnda re­ servation till 1926 års sakkunnigbetänkande. Sociala rådet. Två ledamöter i sociala rådets sjukkassesektion hava uttalat, att medlem, som under i paragrafen angiven tid icke hade någon rätt till sjuklijälp, borde vara befriad från avgifter till kassan under samma tid. Nämnda ledamöter jämte ännu en hava vidare anmärkt, att sjukpenning ej borde utgå för tid, då den sjuke är intagen å alkoholistanstalt. Departements­ Till en början må anmärkas, att enligt första stycket i denna paragraf chefen. sjukkassa icke är pliktig att meddela sjukpenning, med mindre sjukdomen föranleder total förlust av arbetsförmågan under viss tid eller — vilket i dessa fall är utan betydelse — den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullständigt av­ hålla sig från arbete. Enligt andra stycket i paragrafen är vidare sjukkassa icke ens berättigad att — utom i vissa angivna fall som i detta sammanhang ej intres­ sera — utgiva sjukpenning vid sjukdom, varigenom arbetsförmågan ej blivit ned­ satt med minst en fjärdedel. Därest någon är på grund av ålderdom arbets­ oförmögen, då han drabbas av sjukdom, skall således enligt förslaget sjuk­ penning till honom icke utgå. (Jämför för övrigt beträffande gällande rätt utslag av regeringsrätten, återgivet i dess årsbok för 1918, sid. 207.) Vad som anförts örn svårigheten att skilja ålderdomssvaghet från verklig sjukdom äger emellertid naturligen visst fog. Dock måste alltid på något sätt en gränsdragning ske mellan sjukförsäkringen och ålderdomsförsäkringen. Vad medicinalstyrelsen ifrågasätter är, huruvida man ej på ett rättvisare och från sjukförsäkringens synpunkt fördelaktigare sätt kunde uppdraga denna gräns­ linje så, att personer över viss åldersgräns överhuvud förbjödes att tillhöra erkänd sjukkassa. Det förefaller dock knappast troligt, att åldringarna skulle linna en dylik anordning bättre. Med hänsyn till pensionsförsäkringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 67 skulle val åldersgränsen komma att sättas vid 67 år. Många äga emellertid då sin arbetsförmåga i behåll oell kunna således hava ett legitimt behov av att trygga sig mot förlust av arbetsförtjänst vid sjukdom. Medlemskap i sjukkassa skulle vidare under alla omständigheter berättiga åldringarna till ersättning för läkarvårdsutgifter, vid behov också för vård å sjukhus. Dessa förmåner måste för dem framstå såsom mycket betydelsefulla. För övrigt äga personer, vilka på grund av att de lida av ålderdomssvaghet eller in­ validitet icke längre kunna räkna på att tillerkännas sjukpenning, att be­ gränsa sin försäkring till att avse allenast sjukvård — jämför 20 § första stycket. En sådan begränsning är tydligen önskvärd, i det att ifrågavarande medlemmar därigenom slippa ifrån att erlägga avgifter, beräknade med hän­ syn till förmåner, som de icke kunna komma i åtnjutande av. Begränsningen ligger även i sjukkassornas intresse, eftersom de, för den händelse här av­ sedda regler icke skulle iakttagas, ej hava rätt till statsbidrag till i strid där­ emot utbetalad sjukpenning. Angående de närmare grunderna för det ifråga­ varande stadgandet — vilket, såsom framgått, fanns jämväl i 1927 års regeringsförslag — må för övrigt hänvisas till 1926 års sakkunnigbetänkande sid. 91—93 samt propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 51—52. Jag har, såsom framgår av det anförda, icke av medicinalstyrelsens nu gjorda erin­ ringar funnit mig föranledd att göra någon ändring i det föreliggande förslaget. Önskar kassa befria medlem från avgift under tid, då han icke äger upp­ bära sjukpenning, föreligger ej hinder därför. Att meddela några tvingande bestämmelser i detta hänseende finner jag emellertid ej lämpligt. Jag torde även böra påpeka, att örn de nu inom pensionsförsäkringskommittén pågående utredningarna skulle föranleda ändring av lagbestäm­ melserna angående den definitiva invaliditetens begrepp, en omformulering av nu förevarande stadgande framdeles kan äga rum, i syfte att icke någon lucka må uppstå mellan sjukförsäkringen och invaliditetsförsäkringen. Yad slutligen angår å alkoholistanstalt intagna personer är deras ställning, såsom socialstyrelsen också påpekat i sitt yttrande, i skilda avseenden en annan än deras, som avtjäna frihetsstraff eller äro intagna å tvångsarbets­ anstalt — i det till lagrådet nyligen remitterade förslaget till vanartslag be­ nämnd allmän arbetsanstalt. Med hänsyn härtill och då den praktiska bety­ delsen av ett eventuellt förbud att utgiva sjukpenning till person, som insjuk­ nar under tid då han är intagen å alkoholistanstalt, ej skulle vara särdeles stor, har jag ej ansett sådant förbud påkallat. Däremot har jag funnit en komplettering av bestämmelserna i annat hänseende påkallad. Med det fall, att någon undergår frihetsstraff, torde nämligen böra likställas sådana, där för brott dömd person efter domstols förordnande intagits å allmän upp­ fostringsanstalt, särskild vårdanstalt eller interneringsanstalt. 27 §. Börande de sakkunnigas förslag under denna paragraf har socialstyrelsen Socialsty­ relsen. anfört: ;; Enligt sista punkten i andra stycket skulle sjukkassa äga rätt att i sina stadgar föreskriva särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än

68 Kungl. Maj:ts proposition nr lf)4.

en krona. Härigenom skulle alltså sjukkassa tillerkännas befogenhet att i sina stadgar intaga bestämmelser, som i fråga örn rätten till sjukpenning av kronor 1.5 0 eller högre belopp i väsentliga delar avvika från de i förord­ ningen givna föreskrifterna och rentav upphäva dessa. Att detta varit de sakkunnigas avsikt framgår tydligt av motiveringen (sid. 82), i vilken den uppfattningen gjorts gällande, att centralsjukkassa skulle vara oförhindrad att med tillämpning av de särskilda villkor, kassan jämlikt förevarande para­ graf uppställt, vägra försäkring till högre sjukpenning än en krona. Att sjukkassorna icke skola äga möjlighet att genom föreskrivande av särskilda villkor i sina stadgar beträffande rätten till nämnda sjukpenningsbelopp å en, två, tre eller fyra kronor åsidosätta förordningens bestämmel­ ser av tvingande natur, synes nödvändigt. Sista punkten av 27 § torde alltså, örn densamma överhuvudtaget skall bibehållas, böra ändras i över­ ensstämmelse härmed. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke förefaller dessutom icke till­ räckligt klar till sin innebörd. Stadgandena att, å ena sidan, tillfälle skall finnas för medlem att efter egen önskan tillförsäkra sig sjukpenning till an­ givna olika belopp och att, å andra sidan, kassan skall äga i sina stadgar föreskriva särskilda villkor för försäkring till högre sjukpenning än en krona, synes icke med varandra förenliga. Då vidare i motiven till förevarande paragraf säges, att 'envar sådan kassa äger naturligen också att i varje sär­ skilt fall besluta angående villkorens tillämpning’, torde den sålunda angivna tolkningen av sistnämnda stadgande dels stå i viss motsättning till bestäm­ melsen att sjukkassa äger i sina stadgar föreskriva de ifrågakommande sär­ skilda villkoren, dels även lämna spelrum för godtycke. Önskvärt synes därför, att bestämmelsens innehåll närmare preciseras. Vidare må anföras, att inom de nuvarande sjukkassorna den kontanta sjukhjälpen mycket ofta fastställts till belopp liggande mellan 1 krona och 2 kronor. Lämpligt synes därför, att sjuklijälp till sådant belopp — när­ mare bestämt 1 krona 50 öre —- normalt förekommer inom de nya sjuk­ kassorna. Styrelsen sage för sin del helst, att tillfälle beredes inom varje kassa, åtminstone lokalkassa, till försäkring till alla de olika belopp intill 4 kronor, som enligt föreskrift i paragrafens första stycke överhuvudtaget kunna förekomma.» Departements- Uppfattningen att en sjukkassa skulle genom det av de sakkunniga föreslagna chefen. stadgandet i sista punkten av paragrafen erhålla möjlighet att åsidosätta förordningens bestämmelser av tvingande natur synes icke grundad. I be­ traktande av stadgandets motivering samt bestämmelserna i 1, 39 och 41 §§ får en dylik möjlighet anses utesluten. Förstnämnda stadgande återfanns i 1926 års förslag, och vid behandlingen av detta ifrågasattes icke, att en möjlighet i av socialstyrelsen antydd riktning skulle vara för handen. Det av styrelsen åberopade uttalandet i de sakkunnigas motivering synes innebära allenast ett understrykande av det faktum, att en stadgebestämmelse icke verkar av sig själv utan i varje särskilt fall måste tillämpas av respektive kassas förvaltande organ. Det utrymme för avgörande efter om­ ständigheterna, som härigenom lämnas, är för handen lika väl beträffande varje annan bestämmelse. I enlighet med det anförda finner jag ej heller bestämmelserna i första och andra punkten av de sakkunnigas stadgande oförenliga. Såsom inledningsordet »dock» i andra punkten angiver, innebär denna en inskränkning i bestämmelsen i första punkten, vilken inskränkning

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 69 emellertid icke får göras så vidsträckt, att den faktiskt utesluter tillämp­ ningen av sistnämnda bestämmelse. Ehuru jag sålunda icke delar social­ st yreisens uppfattning i fråga örn de gjorda anmärkningarna, har jag likväl av dessa föranletts att söka giva de föreslagna bestämmelserna en avfattning, som närmare anknyter sig till vad man avser med desamma. Stycket har därför underkastats viss omarbetning. Att föreskriva flera obligatoriska sjuk­ penningklasser än de sakkunniga föreslagit synes icke påkallat. 28 §' Socialstyrelsen har beträffande första stycket anmärkt, att hänsyn icke Socialsty­ relsen. tagits till att i fråga örn barn, som skalle kunna komma i åtnjutande av läkarvård på sjukkassas bekostnad, dels både fadern och modern dels blott endera kunna tillhöra kassan. Vidare har styrelsen påpekat, att stycket borde kompletteras med en bestämmelse örn hur medlemsantalet skall beräknas. I anledning härav må erinras, att fördelningsreglerna i första stycket äro Departementsbaserade bland annat på verkställda kostnadsberäkningar för kassor, vilka chefen. redan nu utgiva ersättning för läkarvård åt försäkrads minderåriga barn. Dessa beräkningar hava givit vid handen, att kostnaderna för läkarvårdsförsäkringen, därest i densamma inbegripas jämväl medlems minderåriga barn, sannolikt komma att uppgå till omkring 12 kronor per år och medlem. Härvid har hänsyn ej tagits till örn medlemmen är gift eller ogift, örn han har barn eller ej o. s. v. Fördelningsreglerna äro sålunda uttryck för en ganska grov uppskattning av kostnaderna, räknat per läkarvårdsförsäkrad medlem, och den av socialstyrelsen framförda erinringen synes därför sakna betydelse. I Danmark, där beredande av läkarvård åt försäkrads minder­ åriga barn är en obligatorisk prestation, utgives också denna prestation oberoende av örn båda eller endast endera av föräldrarna tillhöra sjuk­ kassan. Vad angår medlemsantalets beräkning har en bestämmelse därom införts.

29 §. Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, örn ej till paragrafens sista stycke borde Medicinal­ styrelsen. göras ett tillägg, enligt vilket regeln i andra punkten av stycket ej skulle vara tillämplig i sådana fall, där »sjukdomsfallet styrkes icke stå i något som helst påvisbart samband med den tidigare sjukdomen.» På skäl som anföras i 1926 års sakkunnigbetänkande sid. 96—98 och i Departements­ chefen. propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 53 har jag icke funnit an­ ledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del. Bestämmelserna örn att inträffat sjukdomsfall under vissa omständigheter skall anses såsom omedelbar fortsättning av ett tidigare sådant, böra äga tillämpning även med avseende å sjukdomsfall, som inträffar inom 90 dagar efter skedd överflyttning. I syfte att utmärka detta har jag underkastat paragrafen viss mindre justering. 31 §. Bestämmelserna i första stycket enligt de sakkunnigas förslag skulle icke Departementsbliva tillämpliga i avseende å ersättning för sjukvård åt medlems minder- chefen.

70 Kungl. Majas proposition nr 154. ånga barn, därest sådan ersättning lämnas. Då nämnda prestation är fri­ villig, äga kassorna naturligen uppställa de villkor för ersättnings utgående, som de själva finna påkallade, oell antagligt är väl, att kassorna i detta av­ seende komma att bliva ganska stränga. Emellertid synas väntetidsbestäm­ melserna lämpligen böra göras obligatoriska även för dessa fall, oell i para­ grafen bär därför upptagits en bestämmelse därom. Jag bär jämväl ansett det för tydligbets skull böra utsägas, att väntetid icke får beräknas vid nybildning av lokalsjukkassa av anledning som i 19 § sägs. 32 §. Yttrandena. En reservant i socialstyrelsen oell en ledamot av sociala rådets sjuk kassen sektion hava hemställt, att första stycket i denna paragraf måtte utgå; den först­ nämnde bar i samband därmed yrkat, att föreskriften i punkt 4 andra stycket b) av de sakkunnigas förslag till statsbidragsbestämmelser måtte utgå. Yrkande i sist nämnd riktning har framställts jämväl av rikssjukkassornas ceri tralorganisation. Departements- De skäl sorn åberopats till stöd för ifrågavarande bestämmelser — jämför chefen. pjar, &rs sakkunnigbetänkande sid. 107—lil och propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 60—63 — synas mig bärande, och jag bär därför icke funnit anledning i denna del avvika från de sakkunnigas förslag.

I detta sammanhang bör emellertid behandlas en särskild fråga, som blivit aktuell efter det de sakkunnigas betänkande avlämnades. Den 26 september 1929 hava särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga avgivit betänkande angående moderskapsskydd. Enligt detta förslag skall varje mindre bemedlad barnaföderska äga att uppbära s. k. moderskapsunderstöd, vilket skall utbetalas med 25 kronor efter förlossningen och 25 kronor sedan minst två veckor förflutit från förlossningen samt gäldas till V5 av statsmedel och 1/5 av den kommun, där kvinnan vid barnsbörden är bosatt. Vidare skall barnaföderska, som på grund av stadgande i 19 § första stycket arbetarskyddslagen skall avhålla sig från arbete och alltså nödgas avstå från arbetsförtjänst, under vissa förutsättningar äga utfå s. k. arbets­ förtjänstersättning, vilken skall utgå för tiden från och med fjärde till och nied sjätte veckan efter barnsbörden och motsvara två tredjedelar av den arbetsförtjänst, kvinnan skäligen kan anses hava gått förlustig. Denna er­ sättning skall helt gäldas av statsmedel. Över dessa sakkunnigas betänkande hava utlåtanden inhämtats från ett flertal myndigheter oell sammanslutningar. I samband därmed har yttrande begärts över en på min hemställan av de sakkunnigas ordförande upprättad promemoria rörande sambandet mellan sist avsedda sakkunnigförslag och sjukförsäkringsförslaget. Sålunda infordrade utlåtanden hava ännu icke in­ kommit, och förslaget kommer icke att föranleda framställning till 1930 års riksdag. Vid sådant förhållande kan det närmare sambandet mellan moderskapshjälp, som lämnas genom sjukkassa, och de föreslagna nya understödsformerna icke nu regleras. Emellertid bör påpekas, att nied de

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 71

bestämmelser angående statsbidrag till sjukkassor, som jag ämnar förorda till antagande, statsbidrag icke skulle komma att utgå för understöd, som lämnats åt kvinnlig medlem under tid, då hon uppburit arbetsförtjänstersätt­ ning, samt att kassorna i övrigt skulle vara oförhindrade att begränsa sin understödsskyldighet i anledning därav, att moderskapsunderstöd eller ar­ betsförtjänstersättning utginge. I den män det skulle anses erforderligt att ytterligare tillse, att dubbelersättning ej erhålles eller att dubbla statsbi­ drag ej utgå i ett och samma vårdfall, är detta ett spörsmål, som kan lösas i samband med behandlingen av förslagen rörande moderskapsskydd.

33 och 35 §§. Rörande bestämmelserna i dessa paragrafer har försäkringsinspektionen Försäkrings inspektionen anfört: »Sorn bekant hava många av de nuvarande sjukkassorna en svag ställ­ ning. Detta framgår redan av de siffror, som meddelas å sid. 49 och 50 i betänkandet, i fråga örn vilka det emellertid är att märka, att den 'behövliga’ fonden för sjukhjälp satts lika med det belopp, som motsvarar ett års av­ gifter, vilket är alldeles för lågt. Det är tydligen av största vikt att före­ bygga, att de nya central- och lokalkassorna utveckla sig på samma sätt. Härför fordras, dels att de fasta avgifterna beräknas så, att de enligt försäkringsteknisk beräkning, naturligtvis med hänsyn tagen till statsbidraget, äro tillräckliga åtminstone i genomsnitt, dels att det tid efter annan, ej alltför sällan, göres försäkringsteknisk beräkning av den försäkringsfond, som kassan bör hava och att tillsynsmyndigheten ingriper, där denna ej förefinnes. Be­ stämmelser härom böra därför införas i förordningen, vars 33, 35 och 41 §§ därför böra omredigeras i följande räkning. I 33 § andra stycket böra orden 'till bildande av sjukhjälpsfond’ utbytas mot 'till nödig fondbildning’. I 35 § första stycket böra andra och tredje punkterna utbytas mot bestäm­ melser av samma innebörd som 81 § i understödsföreningslagen, varvid vad sista stycket av denna paragraf stadgar bör få tillämpning endast pa lokal­ kassa; dessutom bör sjukkassa ej få disponera överskott på rörelsen eller någon del av sin sjukhjälpsfond, med mindre den försäkringstekniska utred­ ningen visar, att denna fond överstiger försäkringsfonden med större belopp, än som tillsynsmyndigheten prövar vara erforderligt som regleringsfond för utjämnande av tillfälliga förluster. I 41 § bör som anledning till att tillsyns­ myndigheten ingriper mot kassan även nämnas, att sjukhjälpsfonden vid försäkringsteknisk utredning befinnes vara otillräcklig.»

Socialstyrelsen bär vid 35 § anfört: -Den i paragrafen framställda regeln för bestämmande av det minimi­ Social­ belopp, som skall finnas avsatt till sjukhjälpsfond, för att kassan må kunna styrelsen. tills vidare befrias från ytterligare avsättning till sådan fond, grundar sig icke på vare sig i egentlig mening rationella principer eller en mera allmänt erkänd norm för vad verksamhetens soliditet kräver, utan måste betraktas såsom tämligen godtycklig. Det vill då synas vanskligt, att i författningen fastslå denna regel. Särskilt för centralsjukkassornas vidkommande torde tills vidare, innan större erfarenhet vunnits, säkrare hallpunkter saknas för bedömande av fondbehovet. Styrelsen är för sin del benägen tro, att för dessa kassor en relativt starkare fondbildning kräves än vad de lokala sjuk­ kassorna beträffar. Enligt styrelsens mening vore därför lämpligast över­ låta åt tillsynsmyndigheten att i varje särskilt fall söka bedöma samt avgöra,

72 Kungl. Majus proposition nr 154. när fondbildningen kan anses tillräcklig oell på grund därav må upphöra — i överensstämmelse alltså med hittills gällande lagbestämmelser.» Sociala rådet. Slutligen har en ledamot av sociala rådets sjukkassesektion uttalat, att det vore riktigare och rättvisare att beräkna fonden efter storleken av ut­ givna ersättningar än efter de erlagda avgifterna. Departements- Frågan örn sjukkassornas fondbildning har under det föregående utredchefen. uingsarbetet varit föremål för ingående prövning. Jag torde rörande denna fråga få hänvisa till vad som anförts i 1926 års sakkunnigbetänkande sid. 119—126 och i propositionen nr 114 till 1927 års riksdag sid. 34—35. På där upptagna skäl och då en jämn nyrekrytering av kassorna kan säkrare på­ räknas enligt det nu föreliggande förslaget än enligt de föregående, har vad försäkringsinspektionen anfört icke föranlett mig att göra någon ändring i de sakkunnigas förslag. Beträffande socialstyrelsens anmärkning må erinras, att styrelsen i ett den 28 augusti 1926 avgivet utlåtande i sjukförsäkringsfrågan kraftigt understrukit behovet av bestämmelser örn till vilken storlek kassas fond normalt bör uppgå samt i sådant avseende hänvisat till den danska sjukkasselagens bestämmelser. Enligt dessa skall fonden normalt motsvara det årliga genomsnittet av de tre sist förflutna årens utgifter för kassan efter avdrag för statsbidraget. Sistnämnda princip lärer icke kunna anses i och för sig mera rationell än den, som kommit till ut­ tryck i de sakkunnigas förslag — likasom i 1926 års sakkunnigbetänkande och 1927 års proposition. Jag har icke funnit vad socialstyrelsen i sitt nu avgivna utlåtande anfört utgöra skäl för en annan ståndpunkt än den av styrelsen år 1926 intagna, och jag förordar därför, att de sakkunnigas för­ slag bibehålies oförändrat. Beträffande slutligen frågan huruvida fondens »normalstorlek» skall be­ stämmas i förhållande till kassans utgifter eller till de influtna medlemsavgif­ terna, synes mig det sistnämnda alternativet vara att föredraga, särskilt därför att fondavsättningen då kommer att ske jämnare.

38 §. Social- Socialstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit såsom önskvärt, att tillsynsstyrelsen. myndigheten Ange visst inflytande på valet av den verkställande tjänsteman, som enligt paragrafens andra stycke skall finnas hos varje centralsjukkassa. Vidare vore det enligt styrelsens mening icke lämpligt, att valet alltid skulle gälla tills vidare. Sociala rådet. Tre ledamöter av sociala rådets sjukkassesektion hava ansett, att den verk­ ställande tjänstemannen icke borde utses å sammanträde och att valet jäm­ väl borde kunna gälla för viss tid. Nämnda ledamöter jämte ännu en hava vidare uttalat, att centralsjukkassas styrelse författningsenligt borde bestå av minst fem ledamöter. Departements- Med sjukkassornas karaktär av fria och självstyrda sammanslutningar chefen. överensstämmer bäst, att de få bestämma i sina personfrågor utan inbland­ ning från tillsynsmyndighetens sida. I varje fall synes för undvikande av irritation sådan inblandning ej böra förekomma, med mindre ett verkligt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 154. 73 behov därav kan anses föreligga. Att så är fallet beträffande utseendet av den förevarande tjänstemannen, har jag icke blivit övertygad om. Med det representativa system, som för centralsjukkassas del föreskrivits i fråga örn utövandet av sammanträdes befogenhet, torde några olägenheter av att nämnda tjänsteman skall utses å sammanträde icke heller kunna befaras. Däremot torde, såsom de sakkunniga uttalat, viss fördel vara förenad med denna anordning. Yad slutligen den tid beträffar, för vilken tjänstemannen skall utses, lämnar de sakkunnigas förslag rum för erforderliga åtgärder, därest tjänstemannen visar sig olämplig; att vidtaga sådana åtgärder skulle däremot kunna vara uteslutet, örn han tillsatts för viss bestämd tid. Att centralsjukkassas styrelse lämpligen bör bestå av ett icke alltför ringa antal personer, synes uppenbart. Särskilt stadgande därom i författningen torde emellertid icke vara erforderligt. I enlighet med det anförda har jag upptagit bestämmelserna i denna paragraf oförändrade från de sakkunnigas förslag.

44 §. Socialstyrelsen har uttalat, att kassa, som nied stöd av föreskriften i Socialparagrafens sista stycke bedreve begravningshjälpsverksamhet, med hänsyn styrelsen. till innehållet i 35 § syntes vara förhindrad att göra avsättning till begravningshjälpsfond; sådan fondavsättning borde dock vara tillåten. En ledamot av sociala rådets sjukkassesektion har yrkat, att tidpunkten, Sociala rådet. före vilken avveckling av begravningshjälpsverksamheten skall hava skett, måtte bestämmas till den 1 januari 1936 och att kassa måtte äga rätt att intill dess meddela nya utfästelser av begravningshjälp; emellertid borde sjuk- och begravningshjälpsfonderna skiljas åt i räkenskaperna redan vid övergången till den nya organisationen. Då i stadgandet utsäges, att en kassa kan antagas till erkänd oberoende Departements- ° ° ° . cliefen därav, att den har att fullgöra tidigare meddelade utfästelser av begravnings­ hjälp, torde häri få anses ligga ett medgivande, att kassan jämväl har rättig­ het att av uppkommande överskott göra nödiga avsättningar till begravning s. hjälpsfond. Särskilt stadgande därom synes förty icke erforderligt. Att i författningen upptaga mer eller mindre utförliga bestämmelser angående begravningshjälpsverksamlietens ordnande under den korta tid, sådan verk­ samhet får utövas av erkänd kassa, har jag heller icke ansett påkallat, desto mindre som man efter de lättnader, jag föreslagit i fråga örn övergången till det nya organisationssystemet, har anledning antaga, att den praktiska be­ tydelsen av det i förevarande stycke lämnade medgivandet icke blir synner­ ligen stor. För att emellertid garanti skall finnas, att verksamheten utövas på ett ändamålsenligt sätt, har jag tillfogat en bestämmelse, att kassa skall vara pliktig underkasta sig de föreskrifter, tillsynsmyndigheten meddelar beträffande begravningskjälpsverksamhetens ordnande. Det av de sakkun­ niga föreslagna stadgandet angående tiden för avvecklingen av denna verk­ samhet finner jag lämpligt.

74 Kungl. Majus proposition nr 154.

45 §. Departements­ De sakkunnigas bestämmelser under denna paragraf innebära, att för stad chefen. varom här är fråga det i 1927 års förslag innefattade organisationssystemet i huvudsak skulle bliva tillämpligt. Den avvikelsen föreligger dock, att lokalsjukkassa skall för sina medlemmar handhava sjukvårdsförsäkringen. Enligt 1927 års förslag skulle sådan försäkring alltid ombesörjas av distriktssjukkassan. Det förefaller, som örn sistnämnda princip lämpligen kun de upprätthållas i här avsedda fall. Då centralsjukkassans verksamhetsområde är begränsat till en stad, torde några svårigheter icke möta för kassan att handhava den nämnda försäkringen. Däremot skulle vissa fördelar otvivelaktigt vin­ nas med en sådan anordning, framför allt den att försäkringen bleve en­ hetligt ordnad inom staden. Jag har med hänsyn härtill låtit i paragrafen införa bestämmelse, att centralsjukkassan skall för samtliga sina medlemmar ombesörja sjukvårdsförsäkringen. Lokalsjukkassa skall följaktligen hava sin verksamhet begränsad till allenast sjukpenningförsäkring. I samband härmed har paragrafen underkastats viss formell omarbetning.

46 §. Social­ Socialstyrelsen har ifrågasatt, att kassa som avses i denna paragraf skulle styrelsen. äga medgiva inträde allenast åt personer, anställda vid visst företag eller i visst yrke, därvid emellertid undantag skulle gälla beträffande medlems hustru. Departements­ Av bestämmelserna i första stycket framgår, att kassan vid tiden för an­ chefen. tagandet skall vara begränsad — uteslutande eller huvudsakligen — till an­ ställda vid visst eller vissa företag eller i visst yrke. Denna begränsning bör naturligen upprätthållas även för framtiden. Då de sakkunnigas be­ stämmelser måhända icke äro fullt tydliga i detta hänseende, har jag under­ kastat dem någon omarbetning i enlighet med vad socialstyrelsen anfört. I den mån verksamhetsområdet för lokalsjukkassa som här avses sträcker sig utöver en centralsjukkassas verksamhetsområde och olika medlemmar således skola vara anslutna till olika centralsjukkassor, få tydligen kostna­ derna för understöd i form av ersättning för sjukvårdsutgifter, i vad de överstiga i 28 § angivna belopp, fördelas mellan de olika centralsjukkassorna i förhållande till det antal medlemmar från lokalsjukkassan, som äro anslutna till envar av centralsjukkassorna. Uppenbarligen bör antagande av yrkeskassa icke utgöra hinder för att öppen lokalsjukkassa antages för samma område eller del därav. Bestäm­ melse i detta hänseende har för tydlighets skull införts i paragrafen.

Svenska I en av Svenska maskinbefälsförbundet ingiven skrift har gjorts gällande, att maskinbefälsförbundet. vid avfattningen av bestämmelserna under denna paragraf hänsyn icke tagits till sjöfolkets speciella förhållanden. Maskinbefälets sjukkassor meddelade icke sjukhjälp i sådan omfattning, att de enligt förslaget kunde antagas till centralsjukkassor. Då kassorna hade sina medlemmar spridda över snart

Kungl. Majis proposition nr 154. 75 sagt alla de blivande centralsjukkasseområdena, skulle det möta betydande svårigheter för dem att fortsätta verksamheten i egenskap av lokalsjukkassor; särskilt skulle uppbörden och redovisningen av medlemsavgifter till central­ sjukkassorna bliva svår att ordna. Lämpligen borde därför stadgas en skälig övergångstid, under vilken yrkessjukkassorna kunde anpassa sina stadgar så, att de kunde antagas till centralsjukkassor och sålunda få fortsätta sin verk­ samhet såsom sådana. Ett tillmötesgående av det sålunda framförda önskemålet skulle sannolikt Departements cliefen. komma att medföra uppkomsten av ett stort antal slutna centralsjukkassor. Enbart för maskinbefälet finnas Hera olika kassor, och antalet andra yrkeskassor är mycket stort. Då nu existerande sjukkassor av icke yrkeskaraktär måste finna sig i att väsentligen omlägga sin verksamhet eller i flertalet fall att helt upphöra med självständig sådan, bör det tydligen erfordras mycket starka skäl för att, på sätt yrkats, vidga de undantag, som redan föreslagits beträffande yrkeskassorna. De påpekade svårigheterna att ordna avgiftsbe. talningen för sjöfolket till centralsjukkassorna synas kunna övervinnas. Saken torde nämligen kunna ordnas genom överenskommelser mellan vederbörande lokalsjukkassa samt centralsjukkassan av innehåll, bland annat, att lokalsjuk­ kassan uppbär avgifterna även till centralsjukkassan. Att de speciella förhål­ landen, som kunna föreligga beträffande sjöfolket, härvid skola vinna tillbörligt beaktande, kan man äga rätt förutsätta. För övrigt kunna liknande förhållan­ den åberopas även av andra yrkessjukkassor, exempelvis de som finnas för handelsresande. Vid anförda förhållanden har förevarande framställning icke föranlett någon åtgärd från min sida.

Övergångsbestämmelser.

Såsom i det föregående anförts torde det kunna antagas, att den nuvarande Departements sjukkasseverksamhetens inordnande i det nya organisationssystemet kommer chefen. att i stor utsträckning tillgå så, att de gamla kassorna låta registrera sig såsom understödsföreningar och därefter, med begagnande av det i under­ stödsföreningslagen upptagna överlåtelseinstitutet, avveckla sin rörelse för att uppgå i en kassa, som antagits till eller söker antagande såsom erkänd kassa. Med hänsyn härtill synes det önskligt, att samma rätt till överflyttning, som enligt de sakkunnigas förslag skulle förefinnas för medlemmar av kassor, registrerade enligt 1910 års sjukkasselag, tillerkännes medlemmarna i sådana äldre kassor, vilka registrerats såsom understödsföreningar. Jag har därför enligt hemställan från socialstyrelsens sida i övergångsbestämmelserna upp­ tagit ett stadgande därom. I anledning av ett påpekande från samma myn­ dighet har jag likaledes kompletterat bestämmelserna med en föreskrift, enligt vilken tiden för medlemskap i gammal kassa skall tillgodoräknas kvinnlig medlem vid tillämpning av bestämmelserna angående moderskapshjälp.

Förslag till statshidragsbestämnielser.

I det föregående har jag redogjort för vissa jämkningar i de sak­ Departements kunnigas förslag rörande statsbidrag till sjukkassorna, som jag i anled- chefen.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 154. ning av medicinalstyrelsens yttrande funnit påkallade. Härutöver Ilar jag i förslaget vidtagit allenast smärre ändringar. Sålunda Lava i anledning av anmärkningar från socialstyrelsens sida införts bestämmelser därom, att statsbidrag ej får beräknas för medlem, som är allenast begravningshjälpsförsäkrad (jfr 44 § sista stycket i förordningen), eller, där bidrag enligt punkt 7 skall utgå enligt hittills gällande grunder, för medlem som tillika är med­ lem i erkänd sjukkassa. För att undvika, att bildandet av ny lokalsjukkassa genom utbrytning av förut till centralsjukkassa direkt anslutna medlemmar skall föranleda en sakligt icke motiverad minskning i fråga örn det för året utgående medlemsbidraget, har vidare till punkt 3 fogats en bestämmelse, enligt vilken lokalsjukkassan i sådant fall skall erhålla medlemsbidrag, såsom örn den hela året varit antagen till erkänd sjukkassa. Slutligen har till fullföljande av de lättnader i övergången till det nya organisationssystemet, som jag i det föregående förordat, upptagits en bestämmelse örn att tillsyns­ myndigheten skall kunna efter prövning medgiva, att statsbidrag enligt hit­ tills gällande grunder tilldelas gammal kassa, som låtit registrera sig såsom understödsförening. Sådant bidrag bör naturligen blott medgivas, där om­ ständigheterna utvisa, att omregistreringen till understödsförening är ett led i kassans anslutning till den nya organisationen eller så eljest finnes påkallat av alldeles särskilda omständigheter under övergångstiden.

Anslagsbehovet.

Mot de sakkunnigas beräkningar rörande reformens kostnader för det allmänna hava några erinringar icke blivit gjorda. Enligt dessa beräkningar skulle statsbidraget till sjukkasseverksamheten under de första åren efter den nya lagstiftningens ikraftträdande komma att uppgå till omkring 8.2 miljoner kronor mot för budgetåret 1930/1931 enligt nuvarande grunder beräknade 3.9 miljoner kronor. Den beräknade kostnaden fördelar sig i runda tal på de olika formerna av bidrag på följande sätt.

Summa 8,180,000 kronor.

Örn sjukvårdsförsäkringen omedelbart genomfördes i hela sin omfattning, skulle enligt de sakkunniga kostnadssiffran stiga med sannolikt inemot 2 miljoner kronor. I allmänhet hava de sakkunniga emellertid vid sin kostnadsberäkning utgått från att den nuvarande sjukkasserörelsen skulle stå färdig att omedelbart och på en gång övergå till den nya ordningen vid lagstift­ ningens ikraftträdande. Såsom de sakkunniga själva anföra, torde detta an­ tagande icke hålla streck; som jag redan förut antytt, håller jag för mili del för sannolikt, att den nya organisationen icke kommer att i någon större utsträckning träda i verksamhet förrän vid övergångstidens slut. Tidigast

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 77 kunna kassorna börja sin verksamhet efter de nya grunderna den 1 januari 1931. Statsbidraget skall beräknas i efterskott, dock att kassa skall äga efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill 3/4 av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvartalet. Anslaget för budgetåret 1930 1931 kan således tagas i anspråk för statsbidrag enligt de nya grunderna allenast såvitt avser verksamhet under första kvartalet 1931. Med hänsyn till de vittgående förändringar, organisatoriskt sett, som reformen förutsätter, lärer det icke vara troligt, att någon nämnvärd utbetalning av statsbidrag enligt de nya grunderna kommer att äga rum under budgetåret 1930/1931; riksdagens medgivande torde dock böra inhämtas till tillämpning av de nya grunderna, därest dylika fall skulle uppkomma. För nästa budgetår torde emellertid anslaget oavsett detta kunna beräknas efter de nu gällande grun­ derna för statsbidrags utgående. Icke heller för de närmast följande budget­ åren synes med hänsyn till det förmodade förloppet av övergången till den nya ordningen någon större kostnadsökning vara att förvänta. Vid anmälan den 3 sistlidne januari av frågor, som tillhöra regleringen av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, har jag anfört, att an­ slaget till sjukkasseväsendets befrämjande för budgetåret 1930/1931 kunde, under förutsättning av oförändrade grunder för statsbidragets utgående, be­ räknas till 3,670,000 kronor och att anslaget till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, under motsvarande förutsättning kunde uppskattas till 210,000 kronor. På min hemställan beslöt ock Kungl. Maj:t föreslå riks­ dagen, att nämnda anslag skulle i avbidan på särskild proposition i ämnet beräknas till nu angivna belopp. I enlighet med vad jag nu anfört synes denna beräkning kunna läggas till grund för begäran örn anslag även med de för­ ordade ändringarna beträffande det statsunderstödda sjukkasseväsendet. Ifrågavarande anslag komma alltså visserligen att under budgetåret 1930/1931 till sin alldeles övervägande del fördelas enligt hittills gällande grunder. Övergångsbestämmelserna till de nya reglerna angiva, i vilken utsträckning äldre bestämmelser sålunda skola lända till efterrättelse. Det synes följ­ aktligen tillräckligt att beträffande grunder för anslagets användning under nästa budgetår hänvisa till de nya bestämmelserna. För framtiden lärer den nuvarande uppdelningen med ett särskilt anslag till moderskapsförsäkringen icke bliva lämplig. Yad som under nästa budgetår eventuellt kommer att utbetalas enligt de nya grunderna torde således, oav­ sett att det i någon mån kan komma att motsvara utgifter för moderskapshjälpsverksamhet, böra i sin helhet belasta det ordinarie anslaget till sjuk­ kasseväsendets befrämjande. Vid behandlingen i årets statsverksproposition av anslagsbehoven under femte huvudtiteln anförde jag, att för bestridande av kostnaderna för de särskilda uppgifter, som för genomförande av sjukförsäkringsreformen komme att åvila socialstyrelsen, redan för nästa budgetår krävdes ett extra anslagsbelopp, vilket jag i anslutning till en av de sakkunnigas ordförande upp­ rättad promemoria preliminärt uppskattade till 50,000 kronor. Jag torde senare få återkomma till denna fråga i samband med behandlingen av social­ styrelsens anslagsfråga i övrigt.

78 Kungl. Majlis proposition nr 164 . Ändring i Den föreslagna lija lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 26 maj lagen örn 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Förslag därom lärer framdeles komma regeringsrätt. att anmälas av cliefen för justitiedepartementet.

Departements­ Föredragande departementschefen uppläser härefter inom socialdeparte­ chefens mentet upprättade förslag dels till lag om ändring i vissa delar av lagen hemställan. den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar, dels till förordning örn erkända sjukkassor1), dels och till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor -) av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa samt hem­ ställer, att lagrådets yttrande över förstnämnda förslag, i vad det skiljer sig från det genom proposition nr 113 till 1927 års riksdag framlagda förslaget i samma ämne, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål in­ hämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall. Ur protokollet: Alce Natt och Baij.

*) Förslaget, som, frånsett vissa å sid. 84 anmärkta jämkningar beträffande 5 och 45 §§, är lika lydande med det vid propositionen fogade, har här uteslutits. 2) Förslaget, som är likalydande med det vid statsrådsprotokollet den 28 februari 1930 fogade, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 79

Bilaga till statsrådsprotokollet den 14 februari 1930.

Förslag­ till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 9, 44, 45 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar skola, 3 § sådan densamma lyder enligt lag den 18 juni 1926 (nr 218), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §• Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi­ stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse bereda medlem pension efter avgång från tjänst, efter uppnående av viss ålder eller vid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan (invaliditet); vid medlems---------- eller barn; bereda sjukhjälp eller moderskapshjälp; eller idka---------- hänförlig verksamhet. Understödsförening, som-----------lag pensionskassa.

3 §. Där ej för visst slag av registrerad understödsförening är i lag eller för­ fattning annorlunda särskilt stadgat, åge sådan förening icke utan tillstånd av tillsynsmyndigheten utöva verksamhet, vilken är främmande för det ända­ mål, som avses med föreningens understödsverksamhet. Registrerad understödsförening må ej-------— en medlem.

9 §. Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av­ ser sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp, må dock föreningen i stället i firman hava ordet »sjukkassa». I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be­ tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet »för­ säkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom finnes sär­ skilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa, må icke i firman hava ordet »erkänd». Firman skall — ------- understödsförenings firma.

80 Kungl. Majus proposition nr 154.

44 §. Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut örn sådan ändring i erkänd sjukkassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt. Där stadgeändringen-------— till efterrättelse. Stadgeändring, som avser inskränkning av rätt till understöd, äge ej tilllämpning i fråga om rätt till pension eller sjukhjälp, med avseende å vilken pensionsfallet eller sjukdomsfallet inträffat innan beslutet örn ändringen fatta­ des eller, där beslutet för att bliva giltigt måst fattas å flera sammanträden, innan beslutet fattades å det sista sammanträdet.

45 §. För giltighet av beslut örn understödsförenings trädande i likvidation i andra fall, än i 49 och 68 §§ sägs, gäde de i 44 § första stycket första punkten samt andra och fjärde styckena stadgade villkor. Lag samma vare angående beslut örn överlåtelse av understödsförenings rörelse eller viss del därav på sätt i 61 och 68 §§ förmäles. I fråga örn beslut örn överlåtelse av viss del av erkänd sjukkassas rörelse skall, där överlåtelsen erfordras för bibehållande av erkännandet, vad i 44 § första stycket andra punkten stadgas äga motsvarande tillämpning. Måste beslut-----------sista sammanträdet.

89 §. Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. Hurusom pension----------- i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931, och upphör lagen den 4 juli 1910 (nr 77) örn sjukkassor vid samma tidpunkt att gälla. Därvid skall emel­ lertid iakttagas att, därest sjukkassa eller fortsättningskassa vid nämnda tid är registrerad enligt sistnämnda lag, denna skall fortfara att gälla för kassan, intill dess kassan blivit registrerad enligt lagen om understödsföreningar, likväl ej längre än till den 1 januari 1934; att för förening, som nu nämnts, skall, där föreningen trätt i likvidation eller försatts i konkurs medan lagen örn sjukkassor gällde för föreningen, nämnda lag jämväl efter den 1 januari 1934 lända till efterrättelse, intill dess likvida­ tionen eller konkursen avslutats;

Kungl. Majus proposition nr 154. 81 att rättigheter och skyldigheter, vilka för sådan förening uppkommit medan lagen örn sjukkassor var för föreningen gällande, skola bedömas efter nämnda lag; dock att förening, som ej registrerats enligt lagen örn understöds­ föreningar, icke må efter den 1 januari 1984 hos domstol eller annan myndighet göra gällande sådan rättighet; samt att förseelse mot lagen örn sjukkassor skall bedömas efter nämnda lag även efter det lagen upphört att gälla för den förening, beträffande vars verk­ samhet förseelsen blivit begången. Där enligt vad ovan sagts lagen örn sjukkassor skall beträffande viss förening gälla efter den 1 januari 1931. skall vidare iakttagas att medlem i föreningen, som vinner inträde i erkänd sjukkassa, må obero­ ende av vad i 9 § av lagen är stadgat kvarstå i föreningen för beredande av allenast begravningshjälp; att bestämmelsen i 13 § andra stycket av lagen icke må utgöra hinder för att, därest medlem i sammanhang med utträde eller uteslutning ur föreningen vinner inträde i erkänd sjukkassa, till denna utbetalas visst belopp av för­ eningens tillgångar; samt att beslut örn sådan ändring i föreningens stadgar, som avses i 57 § andra stycket och tredje stycket första punkten, må anses gillt, där det å sam­ manträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts av till­ synsmyndigheten; dock att vad i tredje stycket andra punkten och fjärde styc­ ket av sistnämnda paragraf är stadgat skall gälla. Vinner förening, som vid denna lags ikraftträdande är registrerad enligt lagen örn sjukkassor, sedermera registrering såsom understödsförening, må be­ slut, vilket före den 1 januari 1934 fattas om sådan ändring av stadgarna, som erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, eller om överlåtelse av föreningens rörelse eller viss del därav å erkänd sjukkassa, anses gillt, därest det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande. Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i stadgarna eller erfordras enligt lagen örn understödsföreningar, att beslutet gillas av tillsynsmyndig­ heten, lände dock bestämmelse i sådant hänseende till efterrättelse. Då förening, vilken är införd i sjukkasseregistret, registreras enligt lagen örn understödsföreningar, skall föreningen avföras ur nämnda register.

Bihang till riksdagens protokoll W30. 1 sami. 121 haft. (Nr 154.) 803 30 6

82 Kungl. Majus proposition nr 154.

Utdrag av protokollet , hållet i Kungl. Majus la,gråd, den 27 februari 1.930.

Närvarande:

justi tieråden S tenberg , A ppelberg , T iselius , regeringsrådet S öderwall .

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet den 14 februari 1930, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat för­ slag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar , i vad nämnda förslag skilde sig från ett genom propo­ sition nr 113 till 1927 års riksdag framlagt förslag i samma ämne. Het nu remitterade förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Sture Petersson. Lagrådet avgav följande yttrande: I syfte att underlätta genomförandet av sjukkasseväsendets omorganisa­ tion föreslås för övergångstiden vissa lindringar i de enligt sjukkasselagen och understödsföreningslagen gällande villkoren för giltighet av föreningsbeslut örn stadgeändring och örn överlåtelse av understödsförenings rörelse. Yad angår sjukkasselagen, skulle beslut örn sådan ändring i förenings stadgar, som avses i 57 § andra stycket och tredje stycket första punkten, anses gilh, där det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande och godkänts av tillsynsmyndigheten, dock med bland annat det förbehåll, att vad i fjärde stycket av nämnda paragraf är stadgat skall gälla. Såsom undantag från understödsföreningslagen föreslås, att under närmare angivna förutsättningar beslut örn sådan ändring av stadgarna, som erfordras för att föreningen skall kunna antagas till erkänd sjukkassa, eller örn över­ låtelse av föreningens rörelse eller viss del därav å erkänd sjukkassa, skall anses gilh, därest det å sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, dock med bland annat det förbehåll, att örn för beslutets giltig­ het ytterligare villkor är bestämt i stadgarna, sådan bestämmelse skall lända till efterrättelse. Det är, särskilt med hänsyn till avfattningen av bestämmelsen rörande understödsföreningarna, icke fullt klart vad de nämnda förbehållen skola innebära för det säkerligen icke ovanliga fallet, att lagens bestämmelser örn föreningsbeslut återgivits i stadgarna. Skola övergångsbestämmelsernas

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 83 lindrigare regler då sakna giltighet, eller avse förbehållen blott att vidmakt­ hålla de villkor, som stadgarna innehålla utöver de i lagen uppställda? Den senare meningen synes icke blott vara mera följdriktig utan ock leda till praktiskt lämpligare resultat. Lagrådet hemställer därför, att denna mening måtte erhålla tydligt uttryck i lagtexten, vilket torde kunna ske genom en mindre jämkning i avfattningen av förbehållet beträffande understödsför­ eningarna.

Enligt 1 § lagen örn försäkringsavtal äger nämnda lag icke tillämpning å försäkring, som meddelas av sjukkassa. Till följd av de nu föreslagna lag­ ändringarna komma emellertid sjukkassorna att icke längre utgöra någon rättsligt avskild grupp av föreningar, utan de skola ingå under begreppet understödsförening, och enligt 9 § i förslaget äger varje understödsförening, som uteslutande eller huvudsakligen avser att bereda sjukhjälp, i sin firma hava ordet sjukkassa. Benämningen sjukkassa kan sålunda komma att an­ vändas även för andra föreningar än de statsunderstödda erkända sjuk­ kassorna. Då emellertid de skäl, varå undantaget från lagen örn försäkrings­ avtal grundats, icke torde äga tillämplighet annat än i fråga örn sistnämnda föreningar, synes riktigast, att samtidigt med de nu föreslagna lagstiftnings­ åtgärderna göres den jämkningen i 1 § av nämnda lag, att ordet »sjukkassa» utbytes mot »erkänd sjukkassa». Med avseende å de försäkringar, som under övergångstiden intill den 1 januari 1934 komma att meddelas av sjukkassor, vilka ännu lyda under sjukkasselagen, är en övergångsbestämmelse erfor­ derlig.

I övrigt finner lagrådet intet att erinra mot det föreliggande förslaget i de delar remissen avser. Ur protokollet: Hagnar Kihlgren.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i stats­ rådet d Stockholms slott den 28 februari 1930.

Närvarande: Statsministern L indman , ministern för utrikes ärendena T rygger , statsråden L ubeck , B eskow , B orell , von S teyern , M almberg , L indskog , B issmark , J ohansson , D ahl .

Efter gemensam beredning' med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck dels lagrådets den 27 februari 1930 avgivna utlåtande över det den 14 februari 1930 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen elen 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar, dels och i statsrådsprotokollet för den 14 februari 1930 omnämnda förslag till förordning örn erkända sjukkassor och till bestäm­ melser angående statsbidrag åt sjukkassor. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden: Lagrådets hemställan i fråga om övergångsbestämmelserna till det remitte­ rade förslaget har föranlett en omformulering av andra punkten i dessa bestäm­ melsers näst sista stycke. I samband därmed har en jämkning av redaktionell natur vidtagits i första punkten av samma stycke. Lagrådet har vidare anmärkt, att de föreslagna lagändringarna syntes Tiora föranleda den jämkning a-v 1 § i lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkrings­ avtal, att ordet »sjukkassa» utbytes mot »erkänd sjukkassa». Denna anmärk­ ning torde böra beaktas. Förslag till ändring av nämnda lagrum lärer också senare i dag komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet. Beträffande förslaget till förordning om erkända sjukkassor har jag funnit vissa redaktionella jämkningar påkallade, såvitt angår 5 och 45 §§. I fråga om beräkningen av de för nästa budgetår erforderliga anslagen till sjukkasseväsendets befrämjande samt till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, har motivering lämnats dels i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkterna 21 och 22), dels ock i omförmälda statsrådsprotokoll den 14 februari 1930 (sid. 77 i det föregående).

Föredraganden uppläser härefter dels de ändrade förslagen till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsför­ eningar och till förordning örn erkända sjukkassor, dels ock omförmälda förslag till bestämmelser angående statsbidrag åt sjukkassor av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 154. 85

Härefter hemställer föredraganden • ej mindre att det upplästa förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar måtte, jämlikt § 87 rege­ ringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande, än även att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels antaga det upplästa förslaget till förordning örn erkända sjukkassor; dels under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, höja det ordinarie förslagsanslaget till sjukkasseväsendets befrämjande, nu 3,500,000

dels medgiva, att för användningen av nämnda anslag skola gälla grunder, i huvudsak överensstämmande med det upplästa förslaget till bestämmelser i sådant hänseende; dels och under femte huvudtiteln, avdelningen sociala verk och inrättningar, underavdelningen sjukförsäkring, till sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd, för budgetåret 1930/1931 an­

Till vad föredragande departementschefen sålunda hem­ ställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Cour. Falkenberg.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 154.

• Bilaga till statsrådsprotokollet den 28 februari 1930.

Förslag till

Bestämmelser angående statsbidrag ät sjukkassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen om erkända sjukkassor, utgår till envar sådan kassa dels i förhållande till antalet medlemmar i kassan dels ock i förhållande till av kassan meddelad sjulthjälp och moderskapshjälp. Statsbidrag beräknas för kalenderår och utbetalas i efterskott efter ansökan, dock att kassa äger efter varje kvartals slut påkalla utbetalning intill tre fjärde­ delar av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å det föregående kvar­ talet. 2. Statsbidrag må ej beräknas a) för medlem av lokalsjukkassa, vilken ej tillika är medlem av centralsjukkassa; b) för medlem, som under någon del av det år, statsbidraget avser, varit tillförsäkrad högre sjukpenning än sex kronor; c) för medlem, bosatt utanför kassans eller, i fråga örn medlem av cen­ tralsjukkassa vilken tillika är medlem av lokalsjukkassa, utanför sist­ nämnda kassas verksamhetsområde å ort, som är belägen inom verk­ samhetsområdet för annan erkänd sjukkassa; d) för medlem som är tillförsäkrad allenast begravningshjälp. Vad under c) stadgats äger dock ej tillämpning beträffande medlem av kassa, som avses i 46 § i förordningen, eller beträffande medlem, som avflyttat från kassans verksamhetsområde, så länge rätt till understöd från kassan fortfar, eller beträffande i centralsjukkassas tjänst anställda personer, vilka tillhöra kassan utan att vara bosatta inom dennas verksamhetsområde. 3. Statsbidrag i förhållande till antalet medlemmar (medlemsbidrag) utgår a) till lokalsjukkassa med 75 öre för medlem, som jämlikt medgivande i 44 § i förordningen tillhör jämväl annan erkänd sjukkassa än centralsjukkassan för orten; en krona för annan medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt en krona 50 öre för medlem i övrigt; b) till centralsjukkassa med en krona för indirekt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; en krona 50 öre för annan indirekt ansluten medlem; två kronor för direkt ansluten medlem, som ej är tillförsäkrad sjukpenning; samt tre kronor för annan direkt ansluten medlem. Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år bidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande hela detta år, utgår bidraget med en tolftedel för varje hel kalendermånad antagandet under samma år varit gällande och skall, därest antagandet under året åter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 154. 87

kallats eller eljest upphört, antalet medlemmar beräknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, varunder antagandet upphört. Har lokal­ sjukkassa under loppet av ett kalenderår bildats av anledning som i 19 § i för­ ordningen sägs, skall oavsett vad nu stadgats medlemsbidrag för året till denna kassa utgå med belopp som örn kassan hela året varit antagen till erkänd sjuk­ kassa. 4. För varje dag erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande, i enlighet med bestämmelserna i förordningen örn erkända sjukkassor utgivit sjukpenning eller moderskapspenning örn minst en krona eller bekostat sjuk­ husvård eller vård å förlossningshem, utgår statsbidrag (sjukdagsbidrag, nwderskapshjälpsbidrag) med 50 öre. För dag, då sjukpenning eller moderskapspenning utgått jämväl från annan erkänd sjukkassa, utgör dock statsbidraget till varje kassa allenast 25 öre. Statsbidrag som nu sagts må dock ej beräknas för dag, då medlem a) uppburit ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande bestäm­ melser örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänst­ göring eller b) eljest av allmänna medel åtnjutit avlöning eller annan ersättning med minst en krona. Sjukdagsbidrag må ej heller beräknas för längre tid än tre år för varje sam­ manhängande sjuklighetstillstånd. Sjukdomsfall, som inträffar inom nittio dagar från den sista dag, för vilken sjukdagsbidrag utgått, räknas härvid som omedelbar fortsättning av det tidigare sjuklighetstillståndet. 5. För understöd, som av erkänd sjukkassa, under tid då antagandet varit gällande, jämlikt nyssnämnda förordning meddelats i form av ersättning för medlems utgifter till läkarvård, som i 21 § första stycket av förordningen sägs, så ock till annan läkarvård, läkemedel och andra av läkare föreskrivna sjuk­ vårdande åtgärder, utgår, under förutsättning att understödet från kassan mot­ svarat i fråga örn läkarvård högst två tredjedelar och i övrigt högst hälften av kostnaderna för ändamålet, statsbidrag (sjukvårdsbidrag) med hälften av det utgivna understödet. Därest i visst fall med hänsyn till understödets art större svårigheter möta för kassa att begränsa understödet på sätt nyss sagts eller därest annat särskilt skäl därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå, ändå att sådan begränsning av understödet ej iakttagits, och skall i dylikt fall bidraget utgå med en tredjedel av det utgivna understödet. Sjukvårdsbidrag må utgå med högst tre kronor eller, då vård som i första stycket sägs lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fyra kronor årligen för varje medlem som tillförsäkrats understöd av angivet slag. Beträffande medlemmar, som äro bosatta i Norrbottens, Västerbottens, Väster­ norrlands eller Jämtlands läns landstingsområde, äger tillsyns in y n d i gh e te n medgiva, att sjukvårdsbidrag må utgå med högst fyra eller, då vård lämnats jämväl åt medlems barn under femton år, högst fem kronor årligen. Sjukvårdsbidrag utbetalas, där ej enligt övergångsbestämmelserna till för-

88 Kungl. Majda proposition nr 154. ordningen lokalsjukkassa ensam skall svara för de med bidraget avsedda kost­ naderna, för varje centralsjukkasseområde till centralsjukkassan. Denna har att till var och en av de särskilda lokalsjukkassorna överlämna ett belopp, mot­ svarande hälften eller, i fall som avses i första stycket sista punkten, en tredje­ del av de understödskostnader, som jämlikt 28 § i förordningen stannat å kassan. Har tillsynsmyndigheten, på sätt i 20 § andra stycket i förordningen sägs, medgivit sjukkassa att i stället för där angiven ersättning för utgifter till läkar­ vård meddela annan sjukhjälp, som ej är sjukpenning, äger tillsynsmyndigheten bestämma, till vilket belopp statsbidrag i förhållande till sådan sjukhjälp må utgå, dock att dylikt statsbidrag ej må motsvara iner än en krona 50 öre årligen för varje sådan hjälp tillförsäkrad medlem. Huru statsbidrag som nu sagts skall fördelas mellan lokalsjukkassa och centralsjukkassa, bestämmes av till­ synsmyndigheten. Medlemsantalet skall beräknas efter förhållandet den 31 december det år statsbidraget avser. Har antagandet till erkänd sjukkassa icke varit gällande under hela detta år, skall beträffande det belopp, varmed statsbidrag som nu sagts må högst utgå, vad här ovan i punkt 3 för sådant fall stadgas äga mot­ svarande tillämpning. G. Meddelar centralsjukkassa vid barnsbörd understöd i form av ersättning för barnmorskehjälp enligt vederbörligen fastställd taxa, utgår statsbidrag med hälften av vad kassan under tid, då antagandet varit gällande, i sådant hän­ seende utgivit. 7. Till förening, som är eller varit registrerad enligt lagen den 4 juli 1910 örn sjukkassor, må statsbidrag enligt hittills gällande grunder utgå till och med för det år, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Har nämnda lag under loppet av ett kalenderår upphört att äga tilllämpning å sådan förening, må denna tilldelas statsbidrag enligt nyss angivna grunder, beräknat för tid dessförinnan, och skall därvid antalet medlemmar be­ räknas efter förhållandet sista dagen i kalendermånaden näst före den, då lagen upphörde att äga tillämpning å föreningen. Tillsynsmyndigheten äger ock där så prövas skäligt medgiva, att förening, vilken då förordningen om erkända sjukkassor träder i kraft är registrerad enligt lagen örn sjukkassor och sedermera registreras såsom understödsförening utan att i samband därmed antagas till erkänd sjukkassa, tilldelas statsbidrag enligt i första stycket angivna grunder. Statsbidrag som ovan avses må icke utgå för medlem, vilken tillika är medlem av erkänd sjukkassa.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1930.