('med förslag till lag om behandling av alkoholister',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 1

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om behandling av alkoholister; given Stockholms slott den 6 mars 1931. Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag örn behandling av alkoholister. Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 käft. (Nr 164.) 2 is *i 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Förslag

till

Lag

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §..

Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav 1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller 2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller 3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller 4. vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller 5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt, då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv. Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri. 2 KAP.

Örn samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd. Nykterhetsnämnden har att enligt denna lag upptaga och handlägga frågor om åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs. Angående nämndens åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 §. Kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommu­ nens fattigvårdsstyrelse. 4 §. Ledamöter i särskild nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara kvinna, och bör läkare, örn sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av nämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 3

Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare, ordningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning åt ordförande och ledamöter, avlämnande av utgifts- och inkomst­ förslag, räkenskapers förande, redovisning, granskning av nämndens räken­ skaper och förvaltning samt ledamots ansvarighet äger vad i 10, 12—18 och 21 §§ i lagen örn fattigvården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse mot­ svarande tillämpning. I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelse^, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §. I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till leda­ mot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds prövning. 6 §. Då ordförande eller föredragande utsetts, skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela under­ rättelse därom i länskungörelserna.

1 §•

Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden, som nykterhetsnämnden enligt denna lag har att handlägga, må i den utsträck­ ning Konungen bestämmer tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott. Närmare föreskrifter rörande utskottets sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. 8 §. I den mån det finnes erforderligt, må nykterhetsnämnden till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor. Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen att efter framställning av nämnden bestämma därom.

9 §. över nykterhetsnämnd tillkommer befattningen med ärenden enligt denna lag skyddskollegium. Då kollegiet handlägger ärende enligt denna lag, skall vad i 14 och 15 §§ i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock vare för beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej erforderligt, att ordföranden biträder beslutet. Närmare bestämmelser angående skyddskollegiernas verksamhet enligt denna lag meddelas av Konungen.

4 Kungl. Majus proposition nr 164.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos nykterhetsnämnd.

10 §.

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom örn för­ hållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.

11 §.

Har nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt för­ anstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom örn hans lev­ nadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för un­ dersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett om­ bud eller av nämnden anvisad läkare. Är han bevisligen kallad, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndig­ heten för hans hämtande. Då eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av nykter­ hetsnämnden kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut er­ hållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polis­ myndigheten för hans hämtande. Ordförande i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta örn kallelse som ovan sägs. 13 §. Framgår av nykterhetsnämndens undersökning, att den, örn vilken är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden, där ej uppen­ barligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordent­ ligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder. Nämnden bör sålunda söka bibringa honom insikt örn vådan av alkoholmissbruk, därvid nämnden har att allvarligt erinra honom om de påföljder, vilka kunna inträda enligt denna lag, örn rättelse ej vinnes; förhjälpa honom i fall av behov till erhållande av lämplig anställning eller bereda honom, där det för minskande av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga drycker är erforderligt, ombyte av verksamhet eller vistelseort;

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 5

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt forma honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas; _ . förmå honom, när det prövas vara till gagn, att ingå i nykterhetsförening, förmå honom, när anledning därtill föreligger, att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt. Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ^ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. övervakningen må fortgå under högst tva ar från beslutet därom. 14 §. Då undersökning eller annan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstaltande vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för allman uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet. o Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremal för nämndens behandling, ma ej yppas för obehöriga. . Alla handlingar i förekommande ärenden skola sa förvaras, att de icke a kommas av obehöriga. 4 KAP.

Örn ärendenas behandling hos skyddskolleglum.

15 §. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger nykterhetsnämnden hos skyddskollegiet ansöka om förordnande, att han ma intagas å allmän alkoholistanstalt. 16 §. Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger nykterhetsnämnden, ändå att fall, som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten hos skyddskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för kollegiet att fortsätta med ärendets handläggning. Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på kollegiet, ej utan våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ^ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga. Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förord­ nande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten utan uppskov göra sådan ansökning.

17 §. Har förmyndare för någon, som är hemfallen at alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, eller dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller förmyndare för någon av dem hos nykterhetsnämnden hemställt, att nämnden måtte vidtaga hjälpåtgärd eller ansöka om förordnande, att den, örn vilken är fråga, må intagas å allmän alkoholistanstalt, men har nämnden avslagit framställningen

6 Kungl. Majus proposition nr 164.

eller ej inom två månader vidtagit äskad åtgärd, äger den, som gjort fram­ ställningen, kos skyddskollegiet ansöka örn vidtagande av hjälpåtgärd eller om förordnande, som nyss är sagt. Ansökningen skall inlämnas till nykterhetsnämnden inom ett år efter det framställningen gjordes hos nämnden, och åligger det nämnden att ofördröj­ ligen till kollegiet insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande, vilket tillika skall innefatta redogörelse för den undersökning och för de övriga åtgärder, som av nämnden vidtagits, eller, därest nämnden ej vidtagit någon åtgärd, upplysning örn skälen därtill.

18 §. Vid ansökning örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholist­ anstalt, böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar. Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall den inne­ hålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder, som vidtagits. Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom skyddskollegiets försorg anskaffas, har kollegiet att förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansökningen eljest avslås; dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder för kolle­ giet tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, örn den, som ansök­ ningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Vill kollegiet föranstalta örn läkarundersökning, skall vad i 12 § första stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 §. Har ansökning hos skyddskollegiet gjorts i behörig ordning, skola ansök­ ningshandlingarna ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, och, örn han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med före­ läggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, örn det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon böra lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20 §. Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må skyddskollegiet, när skäl därtill äro, även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta örn att han i avbidan på slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt' eller, örn plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämp­ ligt sätt.

Kungl. Majus proposition nr 164. 7

21 §.

Finner skyddskollegiet, att förhör bör hållas nied den, som ansökningen av­ ser, eller att annan bör inför kollegiet höras såsom vittne eller upplysningsvis, har kollegiet att förordna örn dylikt förhör. Är den, som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör, men utebliver lian utan laga förfall, må kollegiet låta hämta honom. Där annan, som bevisligen kallats, utebliver utan laga förfall, galle vad i 28 § första stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat. Vid förhöret skola bestämmelserna i 26 § andra stycket i nämnda lag äga motsvarande tillämpning. Protokoll skall föras över vad vid förhöret förekommer. 22 §

Finner skyddskollegiet, att den, som skall höras såsom vittne eller upplys­ ningsvis, är så avlägset boende, att hans hörande vid kollegiet är förenat med oskälig omgång eller kostnad, galle vad i 27 § andra stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

23 §. I fråga örn ersättning till den, som enligt förordnande av skydd skollegium inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras, skall vad angående ersätt­ ning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket.

24 §. Finner skyddskollegiet, att den, som ansökningen avser, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, har kollegiet att taga under omprövning, huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må kollegiet i sådant fall vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att för­ anstalta därom. _ o _ .. Avser ansökningen förordnande, att han ma intagas å allmän alkoholis anstalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall kollegiet förordna örn hans intagande å sådan anstalt. 25 §. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, begått brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående icke fällts till ansvar, och har han vid prövning i vederbörlig ordning funnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må skyddskollegiet även utan därom gjord ansökning besluta örn hjälpåtgärd eller förordna örn hans intagande å allmän alkoholistanstalt. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, inställts hos kollegiet enligt lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt och prövar kollegiet det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt än att vidtaga åtgärd enligt nämnda lag, må kollegiet förordna om hans inta­ gande å sådan anstalt. I fall, som i denna paragraf sägs, äger kollegiet förordna, att den, om vilken i ärendet är fråga, skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt,

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

26 §. Skyddskollegiets slutliga beslut jämte besvärshänvisning, där klagan över beslutet må föras, skall skriftligen mot bevis ofördröjligen delgivas sökande samt den, som beslutet avser.' Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse örn beslutet över­ sändas till nykterhetsnämnden i hemortskommunen eller, örn annan nykterhetsnämnd tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 §. Där skyddskollegiet ej annorlunda förordnar, må beslut örn intagande å all­ män alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft. 28 §. bökanden i ärendet har att föranstalta örn verkställighet av beslut örn in­ tagande å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 § är stadgat. Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den, som beslutet avser, under övervakning på sätt i 61 § sägs. övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. ’

29 §. Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §, har skyddskollegiet att föranstalta örn verk­ ställighet av beslutet. Finner kollegiet, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger kollegiet, när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre månader. Har beslutet meddelats jämlikt 25 § och föreligger grundad anledning till antagande, att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må kollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger kollegiet därvid ställa honom under övervakning på sätt i 61 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna därtill föranleda, skall kollegiet förklara anståndet för­ verkat. 30 §. Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den, som enligt meddelat beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall polismyndigheten på framställning av den, som har att föranstalta örn’verk­ ställighet av beslutet, lämna handräckning för hans intagande.

31 §. o Da.r verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 9

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 §. Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är 1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål; 2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verk­ samhet. 33 §. Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 §. Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att full­ göra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 §. Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflytt­ ning av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

36 §. Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, ma kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvar­ hållas under en tid av två år. Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv. 37 §. Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §, eller har någon, som förut minst tre gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt, ånyo intagits enligt slutligt beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den in­ tagne, därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid, han enligt 36 § längst kunnat kvarhållas. Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga om hans utskrivning sedermera minst en gång värjo halvår upptagas till prövning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

38 §. Vid beräkning av tiden för kvarhållande skall den tid inräknas, under vilken den intagne, där lian omhändertagits genom polismyndighets eller skyddskollegiets försorg, i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt vistats å annan för vård av alkoholister anordnad anstalt. Har någon jämlikt 50 § intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas, medan han är intagen, verkställighet av förordnande örn hans intagande å sådan anstalt, skall den tid, under vilken han frivilligt vistats å anstalten, likaledes medräknas vid bestämmande av den tid, han på grund av förordnandet må kvarhållas. 39 §. Har någon, som intagits å allmän alkoholistanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid, under vilken han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestäm­ mande av den tid, han längst må kvarhållas.

40 §. Vill någon, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna å anstalten efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skrift­ ligen förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyn­ dig, erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

41 §. Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne att under återstoden av den tid, han längst må kvarhållas, eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten. Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att besluta örn sådan försökspermission. 42 §. Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutet till myndighet eller person, som ansökt örn hans intagande, ävensom, där så finnes lämpligt, till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig. I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd, organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 §. Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja. Övervakningen må fortgå under permissionstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16å. 11

Vare sig övervakning anordnas eller ej, ma anstaltens styrelse ålägga den permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de före­ skrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse. Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter. Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga om den, som av honom permitteras, meddela beslut, som i denna paragraf avses.

44 §. Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens upp­ drag, föreståndaren för anstalten besluta örn hans återhämtande. Har ej före utgången av den tid, den permitterade längst ma kvarhallas, fråga väckts örn hans återhämtande, skall beslut meddelas örn utskrivning. Örn den permitterade hämtas åter, skall den tid, under vilken han vistats utom anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvarhållas. 45 §. Örn kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse. När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna örn utskrivning. 46 §. Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning. Är någon i fall,,som avses i 52 §, vid utskrivning i behov av fattigvård, har anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders vidtagande hänvända sig till länsstyrelsen i det län, där beslutet örn hans inta­ gande å allmän alkoholistanstalt meddelats; och har länsstyrelsen att efter om­ ständigheterna föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna lag ägde rum, dock att, där beslutet meddelats jämlikt 25 § andra stycket, vad i 44 § i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt är stadgat i fråga örn vistelsesamhälle skall lända till efterrättelse.

47 §. Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 61 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, över­ vakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den utskrivne skyldighet att under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse. Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter.

12 Kungl. Majds proposition nr 164.

48 §. Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter lian eljest mot med­ delade föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där lian ej genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller sådan åtgärd prövas vara gagnlös, hos skyddskollegiet ansöka örn förordnande, att han må ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt. Har han visat sig farlig för annans per­ sonliga säkerhet eller eget liv, må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall i dylikt fall vad i 16 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning. I ansökningen skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans upp­ förande i övrigt under tiden efter utskrivningen. Kollegiet har att efter omständigheterna förordna örn intagande å allmän alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 §. Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande till allmän alkoholistanstalt av den, som avvikit därifrån, och av permitterad, som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten.

50 §. Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt under­ skriven ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skrift­ ligen förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid, som dock ej må överskrida ett år. År han omyndig, erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person. Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar. Den, som är sålunda intagen å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständig­ heterna därtill föranleda, utskrivas tidigare. Vad i 34, 35 och 39—45 §§, 46 § första stycket samt 49 § stadgats äger motsvarande tillämpning rörande den intagne.

6 KAP.

Örn kostnader för vård och omhändertagande enligt denna Jag.

51 §. Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra stycket, 20 §, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket, skall statsverket vid­ kännas. 52 §. Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande fall, nämligen

Kungl. Majus proposition nr 164. 13

1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans per­ sonliga säkerhet eller eget liv; 2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §; 3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §. I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel.

54 §. Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den, som åtnjutit vården, guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gott­ görelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift.

7 KAP.

Om klagan oell underställning.

55 §. Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos skyddskollegiet anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han erhöll del därav, över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras. 56 §. Har skyddskollegium meddelat beslut om intagande å allmän alkoholist­ anstalt, örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkstäl­ lande, örn påföljd för utevaro från förhör vid kollegiet eller örn ersättning för inställelsen åt den, som inkallats för att såsom vittne eller upplysningsvis höras vid kollegiet, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Det åligger klagande att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Ordföranden infordrar skyndsamt yttrande över besvären, om anled­ ning därtill föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande handlingar tillika med utlåtande av kollegiet. Klagan över beslut, som av skyddskollegium särskilt meddelats om någons omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränk­ ning till viss tid. Över annat av skyddskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där skyddskollegium under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

57 §. Beslut om kvarhållande enligt 37 § samt örn utskrivning av sålunda kvarhållen person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tiden för kvarhållande skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning.

14 Kungl. Majus proposition nr 164.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger sådant ärende, galle vad i 56 § i lagen om åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

58 §. I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §. Vad i denna lag är stadgat örn kommun skall äga motsvarande tillämpning 1 avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner.

60 §. Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med nykterbetsnämnder, skyddsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social hjälpverksamhet, samt med bolag, som idka detaljhandel med rus­ drycker. 61 §. Ställes någon under övervakning, hör till övervakare utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse. övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning, och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen hör noga tillses, att den övervakade icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet. Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla över­ vakaren underrättad örn sin bostad och adress samt på kallelse infinna sig hos honom. Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

62 §. Finner nykterhetsnämnden, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan härom hos överförmyndaren. 63 §. Lämnar någon åt den, som honom veterligen är ställd under övervakning enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Där gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande be­ stämmelser angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 15

Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sadan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

64 §. Böter och vitén, som omförmälas i 12 §, tillfalla kommunens kassa. Böter och vitén, som i andra fall ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och skola, örn tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Genom denna lag upphävas lagen den 30 juni 1913 (nr 102) örn behandling av alkoholister och lagen samma dag (nr 103) om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Mål angående intagande å allmän alkoholistanstalt, som vid tiden för denna lags ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse, skola för fortsatt handlägg­ ning överlämnas till skyddskollegiet i länet. Fullföljes talan mot beslut, som i mål angående intagande å allmän alkoho­ listanstalt före denna lags ikraftträdande meddelats, skall den äldre lagen lända till efterrättelse. Vid verkställighet av beslut enligt den äldre lagen örn intagande å allmän alkoholistanstalt skall samma lag fortfarande äga tillämpning; dock skola de nya bestämmelserna örn vårdkostnad lända till efterrättelse. Örn någon, då denna lag träder i kraft, är frivilligt intagen å allmän alkoho­ listanstalt, skall i fråga örn honom äldre lag fortfarande gälla.

16 Kungl. Majits proposition nr 164.

Utdrag av -protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari 1931.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena friherre R amel , stats­ råden G ärde , von S tockenström , S tädener , G yllenswärd , L arsson , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Departementschefen, statsrådet Larsson anför efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet: Frågan örn en revision av den nu gällande lagen den 30 juni 1913 örn behandling av alkoholister har under flera år varit föremål för utredning. Särskilda förslag till nya bestämmelser i ämnet hava framlagts av tillkallade sakkunniga den 30 september 1926 och den 11 november 1929. Över för­ slagen hava yttranden avgivits av åtskilliga myndigheter samt vissa samman­ slutningar av nykterhetsnämnder m. fl. Sedan 1929 års sakkunnigförslag varit föremål för överarbetning inom socialdepartementet, torde ärendet vara i det läge, att jag bör här upptaga detsamma till behandling.

Inledning.

Lagen den Närmaste befattningen med ärenden enligt lagen örn behandling av alko­ SO juni 1913 holister tillkommer inom varje kommun en nykterhetsnämnd. Kommunen om behandling av alkoho­ äger besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Ar ej särskild lister. nykterhetsnämnd tillsatt, skall fattigvårdsstyrelsen fungera jämväl såsom nykterhetsnämnd (3 §). I fråga örn sammansättningen av särskild nykter­ hetsnämnd, ordningen för nämndens arbete m. m. äger vad i dessa avseen­ den är stadgat för fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning. Dock äger ledamot av nämnden att när som helst avsäga sig uppdraget. För nykterhetsnämnden i Stockholm gälla särskilda bestämmelser, meddelade av Kungl. Maj:t. Nykterhetsnämnden har att på sätt i lagen stadgas ingripa mot den, som är hemfallen åt dryckenskap och finnes i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, elier utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattig­ vården eller sin familj till last. Vidare har nykterhetsnämnden — enligt ett till den ursprungliga lagen gjort tillägg den 9 juni 1922 — att inskrida mot den, som är hemfallen åt dryckenskap, och under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. För att ingripande skall kunna ske förutsättes således först och främst, att den person, varom är

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 17

fråga, är hemfallen åt dryckenskap. Tillika kräves, att någon av de nyss angivna särskilda omständigheterna föreligger. Sådan person, som här avses, må intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister (1 §). Innan nykterhetsnämnd gör ansökning örn någons intagande å sådan an­ stalt, skall nämnden, därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade åtgärder (4 § 2 morn.). Lagen nämner några exempel på sådana hjälpåtgärder. Nämnden kan söka förmå honom att ingå i nykterhetsförening, söka bereda honom lämplig anställning eller ombyte av verksamhet eller vistelseort, söka utverka, att rusdrycker ej utlämnas till honom å försäljnings­ ställen, eller söka förmå honom att anlita läkare eller att frivilligt ingå å lämplig vårdanstalt. Ansökning örn intagande å allmän alkoholistanstalt göres hos länsstyrelse (4 § 3 morn.). I regel äger endast nykterhetsnämnd — i den kommun, där vederbörande vistas eller äger hemortsrätt — göra sådan ansökning. Örn den åt dryckenskap hemfallne är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må emellertid ansökning jämväl göras av polismyndighet (5 § 1 morn.). Vissa personer, som tillhöra alkoholistens familj eller närmaste omgivning, få göra dylik ansökning, därest framställning till nykterlietsnämnden örn dess åtgärd icke medfört resultat (6 §). — Anmärkas må, att länsstyrelsen enligt nu gällande bestämmelser aldrig kan utan ansökning förordna örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt. Örn den åt dryckenskap liemfallne är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och faran är så överhängande, att åtgärd, som ankommer på länsstyrelsen, ej utan våda kan avvaktas, har polismyndighet att vidtaga er­ forderlig åtgärd för farans avvärjande (5 § 2 morn.). Sedan ansökning gjorts örn internering av person, som här avses, kan länsstyrelsen ombestyra, att han, i avbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages på allmän alkoholist­ anstalt eller omhändertages på annat sätt (10 §). Finner länsstyrelsen vid prövning av interneringsansökning från enskild person, att erforderliga hjälpåtgärder, varom nyss nämnts, icke vidtagits, kan länsstyrelsen förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder (8 §). Bifaller länsstyrelsen interneringsansökning, har länsstyrelsen, därest be­ slutet grundats därpå, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, att själv föranstalta örn intagande a allmän alkoholistanstalt (14 §). Örn interneringsansökning i andra fall vinner bifall, ankommer det på den, som gjort ansökningen, att vidtaga åtgärder • för interneringsbeslutets verkställande. Vägrar den, som beslutet avser, att ingå å anstalt, äger länsstyrelsen på framställning lämna handräckning för hans intagande å anstalten (13 §). Allmän anstalt för vård av alkoholister är antingen av staten för sådant ändamål upprättad anstalt eller ock av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan för samma ändamål anordnad anstalt, vilken av Kungl. Majit erkänts såsom allmän. Varje anstalt skall stå under ledning av en styrelse. Anstalterna skola stå under uppsikt av den myndighet, som Kungl. Majit Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft. (Nr 164.) 21531 2

18 Kungl. Majus proposition nr 164.

bestämmer (2 §). Enligt av Kungl. Majit meddelad instruktion är social­ styrelsen uppsiktsmyndighet över alkoholistvården. Uppsiktsmyndigheten äger att enligt regler, som bestämmas av Kungl. Majit, förordna örn överflyttning av intagen person från en anstalt till en annan (17 §). Den, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän alkoholist­ anstalt, må kvarhållas under ett år. Har han före förordnandets medde­ lande vårdats å sådan anstalt minst sex månader, må han kvarhållas under två år. Utskrivning skall ske tidigare än nu är sagt, därest skäl föreligga till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv (18 §). Anstaltens styrelse har att besluta örn utskrivning. Socialstyrelsen må ock förordna om utskrivning och detta jämväl i fall, då anstaltens styrelse avslagit framställning därom (19 §). Under tid, som blivit förelagd vid utskrivningen, dock högst sex måna­ der, är den utskrivne pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de övriga villkor, som blivit bestämda vid utskrivningen eller därefter (20 §). I särskild kungörelse har Kungl. Majit angivit vilka villkor, som i sådant avseende må föreskrivas. Örn den utskrivne ej fullgör vad sålunda åligger honom, må länsstyrelsen på ansökning förordna örn hans återintagande å allmän alkoholistanstalt (20 §). Den som återintagits kan kvarhållas under sex månader, örn han på grund av det ursprungliga förordnandet varit skyldig att stanna under ett år. Därest han på grund av detta förordnande varit skyldig att stanna under två år, kan han efter återintagningen kvarhållas under ett år (21 §). Vid utskrivning av den som återintagits få ej fästas några villkor. Den, som utskrivits efter återintagning (enligt 20 §), kan väl ånyo intagas å allmän alkoholistanstalt, men för beslut därom kräves, att de vanliga förutsättningarna för intagande föreligga. För kvarhållande gälla sedermera de allmänna reglerna. Örn någon, som är hemfallen åt dryckenskap, frivilligt vill ingå å allmän alkoholistanstalt, må han intagas å anstalten, därest han skriftligen förbundit sig att stanna å anstalten viss tid (26 §). Sådan person må kvarhållas under den tid, som är angiven i förbindelsen, dock ej längre än ett år. Den fri­ villigt ingångne kan ej flyttas till annan anstalt. Örn han på grund av sitt uppförande ej lämpligen kan behållas å anstalten, må han när som helst utskrivas. Vid hans utskrivning få ej fästas några villkor.- Kostnaderna för vård å allmän alkoholistanstalt betalas av den, på vars ansökning någon intagits å sådan anstalt (25 §), örn ej genom särskild för­ bindelse annan åtagit sig ansvaret för deras gäldande. Denna regel är dock ej tillämplig på alla internerade. Såsom redan nämnts har länsstyrelsen, då dess interneringsbeslut grundats därpå, att någon är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, att föranstalta örn intagande å allmän alkoholistanstalt. Örn statsverket i sådant fall förskjutit eller bestritt vård­ kostnad, äger statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 19

den vårdade hade hemortsrätt vid den tid, då ansökning om förordnandet gjordes. Därest den vårdade vid den tiden oavbrutet under minst fem år vistats utom nämnda kommun, skall statsverket vidkännas kostnaden. Reglerna angående vårdkostnadernas gäldande kunna kortare återgivas sålunda: Statsverket betalar vården av farliga alkoholister, som oavbrutet under minst fem år vistats utom hemortskommunen. Nämnda kommun be­ talar vården av övriga farliga alkoholister. Den, på vars ansökning inter­ nering skett, betalar vården av alkoholist, som icke anses farlig. Här är emellertid att anmärka, att betydande anslag av statsmedel be­ viljats till driftkostnaderna vid alkoholistanstalterna, varigenom vårdavgif­ terna kunnat bestämmas till belopp, som avsevärt understiga den verkliga vårdkostnaden. Sålunda utgår för närvarande vårdavgiften per dag med i regel Q,llenast en krona, vartill kommer viss beklädnadsersättning. Enligt kungörelser den 22 juni 1928 (nr 240 och 241) kunna vidare kommunerna erhålla statsbidrag för bestridande av rese- och vårdkostnader. Örn på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den, som åtnjutit vården, guldit vårdkostnaden, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden ut­ taga kostnaden av den vårdade, i den mån nämnden icke finner skal till eftergift (25 §). Kostnaden för provisoriskt omhändertagande eller vårdande av farliga alkoholister (enligt 10 §) skall statsverket vidkännas (25 §). Statsverket har jämväl att bestrida kostnaden för handräckning, som lämnas för verkställande av beslut örn någons intagande å allmän alkoholist­ anstalt eller för hämtande av den, som avvikit (24 §). Utredning S‘ I anledning av motioner vid 1920 års riksdag örn revision av gällande arbetet. lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap (I: 78 och 133) anhöll riks­ Riksdagens dagen i skrivelse den 5 maj 1920 (nr 204), att Kungl. Maj.t ville skynd­ skrivelse den 5 maj 1920 sammast möjligt låta verkställa utredning örn revision av gällande lagbestäm­ och därav melser emot fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga de för­ föranledda lagändringar. slag, vartill utredningen kunde giva anledning. I ett av sammansatta bevillnings- och första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 1), till vilket i riksdags­ skrivelsen hänvisades, hade uttalats, att vid en sadan revision, som i mo­ tionerna ifrågasatts, borde ej blott erforderlig höjning av bötessatsen för fylleri äga rum utan jämväl undersökas, huruvida och i vad mån bestäm­ melserna i förordningen den 16 november 1841 emot fylleri Och drycken­ skap kunde tarva en omarbetning, varjämte torde böra tagas under över­ vägande det önskemål, som av riksdagen uttalats i skrivelse nr 123 den 16 april 1918, eller att lagen örn behandling av alkoholister måtte utsträckas att omfatta jämväl den, som vore hemfallen åt dryckenskap och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. Över riksdagens nämnda skrivelse den 5 maj 1920 avgåvos efter remiss yttranden av åtskilliga myndigheter. Ett av de önskemål, vilka angivits i riksdagens framställning, blev till­ godosett genom det förut omnämnda tillägget den 9 juni 1922 till lagen om

^0 Kungl. Majus proposition nr 164.

behandling av alkoholister, varigenom lagens tillämplighetsområde så till vida utvidgades, att förordnande örn intagande å alkoholistanstalt skulle kunna meddelas jämväl i det fall, att en åt dryckenskap hemfallen person blivit under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Ett annat i riksdagens framställning omnämnt spörsmål upp­ togs till behandling i en till 1925 års riksdag avlåten och av riksdagen bi­ fallen proposition med förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen, inne­ fattande skärpning av straffen för fylleri. Förslaget upphöjdes till lag den 6 juni 1925. De av riksdagen framhållna önskemålen torde ock i någon mån hava vunnit beaktande genom vissa bestämmelser i den år 1924 antagna och sedermera förnyade provisoriska lagstiftningen angående olovlig befatt­ ning med spritdrycker och vin. 1926 års För vidare beredning av den i riksdagsskrivelsen avsedda frågan och de sakkunnig­ förslag. åtgärder, som i förevarande syfte kunde finnas erforderliga, beslöt Kungl. Majit den 16 oktober 1925 bemyndiga chefen för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag i angivna hänseenden. I anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag framhöll dåvarande che­ fen för justitiedepartementet, att de lagstiftningsåtgärder, som dittills fram­ gått såsom resultat av den föreliggande utredningen, endast berört särskilda detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsåges i riksdagens fram­ ställning. De hade varit av jämförelsevis fristående karaktär och ansetts kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av hithörande frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed hade emellertid icke en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. Vid framläggande av nyss­ nämnda förslag till ändring i 18 kap. 15 § strafflagen hade departements­ chefen uttalat den uppfattning, att sannolikt mera vittgående åtgärder än de dittills försökta skulle visa sig erforderliga, därest problemet örn ett effektivt bekämpande av dryckenskapen skulle kunna vinna en ur samhäl­ lets synpunkt tillfredsställande lösning, samt att för åstadkommande av en val avvägd lagstiftning i detta avseende en mera ingående utredning syntes nödvändig. En närmare utredning borde alltså komma till stånd angående lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för motverkande av fylleri och dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, vilka i sammanhang därmed kunde finnas erforderliga. Vid denna utredning torde de skilda spörsmål, vilka under ärendets föregående behandling bragts under över­ vägande, böra göras till föremål för ytterligare uppmärksamhet. Med stöd av bemyndigandet tillkallades samma dag ledamöterna av riks­ dagens första kammare hovrättsrådet Karl Johan Ekman och professorn Daniel Alfred Petrén, byråchefen Eric Gustaf Uno Wijkmark samt polis­ domaren i Stockholm Einar Wilhelm Willers att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet verkställa ifrågavarande utredning. Willers erhöll seder­ mera begärt entledigande från uppdraget från och med den 15 januari 1926. Återstående sakkunniga avlämnade den 30 september 1926 betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte därmed sammanhängande författningsförslag, bland dem förslag till vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 21 ändringar i förordningarna den 14 juni 1917 angående försäljning av rus­ drycker, oell den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdrieka samt kommunallagarna (statens offentliga utredningar 1926:17). Över betänkandet hava efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och länsstyrel­ serna jämte styrelserna för statens alkoholistanstalter å Venngarn och Svartsjö samt i Landskrona. Med dessa utlåtanden hava tillika inkommit yttranden från åtskilliga magistrater, landsfiskaler och nykterhetsnämnder m. fl. Förslaget till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri inne­ fattar två huvudavdelningar. Den första (kap. 1—3) upptager, med åtskilliga förändringar och tillägg, bestämmelserna i gällande lag örn behandling av alkoholister, medan den andra avdelningen (kap. 4) utgör en sammanfattning, med någon omarbetning, av bestämmelserna i 18 kap. 15 § strafflagen och de föreskrifter i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap, som ansetts fortfarande äga giltighet och böra bibehållas. De sakkunniga hava således i det av dem utarbetade lagförslaget sam­ manfört bestämmelser angående samtliga åtgärder, som enligt deras mening böra från det allmännas sida vidtagas gentemot dem, som missbruka alkohol. De sakkunniga hava anfört (betänkandet s. 129), att såväl sammanhanget mellan bestraffningsåtgärder och övriga åtgärder till motarbetande av dryckenskap som önskvärdheten av att kunna närmare, än som måhända i allmänna strafflagen vore möjligt, anpassa ansvarsbestämmelserna efter det praktiska behovet borde föranleda därtill, att samtliga såväl skydds- som ansvarsbe­ stämmelser sammanfördes i en fristående, till alla sina delar på en och samma grund uppbyggd lag. Det sätt för ämnets systematiska behandling, vilket sålunda förordats av de sakkunniga, föranledde vid betänkandets granskning av vederbörande myndigheter skiljaktiga uttalanden. I flertalet utlåtanden blev frågan icke särskilt berörd. I tillstyrkande riktning uttalade sig endast ett fåtal. Mot det ifrågasatta sammanförandet av dessa olika lagbud framställdes erinringar av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, fångvårdsstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser samt polismästaren i Stockholm. På grundval av förslagets 4 kap. och med beaktande av vad däremot er­ Proposition 1928 nied inrats i de avgivna yttrandena utarbetades sedermera inom justitiedeparte­ förslag till lag mentet förslag till lag angående fylleri m. m., vilket förslag med proposi­ angående fylleri ni. m. tion nr 32 framlades för 1928 års riksdag. I propositionen anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, sedan han såsom sin mening uttalat, att fylleriförseelsen borde utbrytas ur straff­ lagen, följande. Då jag alltså är beredd tillstyrka, att i samband med omarbetning av gällande stadganden angående fylleri dessa upptagas i en särskild lag och därmed den grundläggande straffbestämmelsen utflyttas från strafflagen, följer härav emellertid icke, att jag i likhet med de sakkunniga anser den­ na nya lag böra innefatta även en reglering av samhällets verksamhet för omhändertagande och vård av alkoholister. Mot de sakkunnigas förslag i sistnämnda del av ämnet hava i de av myndigheter och andra avgivna

22 Kungl. Majus proposition nr 164.

yttrandena framställts anmärkningar av den beskaffenhet, att frågan icke utan ytterligare utredning lärer böra underkastas slutlig prövning, och ären­ det har av denna anledning överlämnats till socialdepartementet för vidare behandling. Något hinder torde dock ej föreligga att nu till fristående be­ handling upptaga spörsmålet örn en lagstiftning mot fylleri. Nödvändigt sammanhang med alkoholistvården äger en dylik lagstiftning icke; i de sakkunnigas förslag synas dessa bestämmelser knappast vara på annat sätt förenade än att de upptagits såsom särskilda avdelningar under en gemen­ sam lagrubrik. I fråga örn alkoholistbehandlingen innefattar förslaget ett bibehållande av den nuvarande lagstiftningens principer, enligt vilka sam­ hällets verksamhet för detta ändamål faller utanför straffrättens område. Jag delar alltså den av flera ämbetsmyndigheter uttalade uppfattningen, att dessa olika ämnen fortfarande böra i lagtekniskt hänseende hållas åtskilda.

Vid granskningen i lagrådet av förslaget anförde två av lagrådets leda­ möter bland annat: Enligt vad remissprotokollet utvisar har föredragande departementschefen funnit sig icke böra biträda ett förslag att i en lag örn dryckenskap och fylleri sammanföra bestämmelser örn övervakning av det allmänna nykterlietstillståndet och om uppsikt och vårdnad över personer, hemfallna åt dryckenskap, med straffbud och ordningsföreskrifter, riktade mot dem som vid visst tillfälle visat anstötlig eller farlig påverkan av starka drycker. Såsom departementschefen med fog erinrat, saknas nämligen ett lagtekniskt samband, som motiverar en dylik sammanföring eller ens påkallar frågornas upptagande till behandling i ett sammanhang. En tredje ledamot av lagrådet ansåg, att stadgandet örn straff för fylleri fortfarande borde hava sin plats i 18 kap. 15 § strafflagen samt att de ifråga­ satta reglerna örn anhållande och förverkande borde upptagas i en särskild lag, innefattande tillägg till nyssnämnda lagrum.

Lagrådets fjärde ledamot yttrade bland annat: Förevarande förslag riktar sig mot alkoholmissbrukets så att säga akuta sidor. Att här är ett område, där ett kraftigare ingripande av lagstiftningen — liksom överhuvud taget då det gäller att direkt bekämpa alkoholmissbruket — både är berättigat och bör kunna vinna stöd i den allmänna uppfattningen, torde vara otvivelaktigt. De skäl, departementschefen anför för hithörande bestämmelsers utbrytande ur de sammanhang, i vilka de hittills förekommit, och sammanförande i en speciallag, må också, synes det mig, kunna god­ tagas. Första lagutskottet vid 1928 års riksdag, vilket hemställde, att den för riksdagen framlagda propositionen icke måtte bifallas, anmärkte i sitt ut­ låtande (nr 24), att de spörsmål, som departementschefen år 1925 angivit såsom föremål för den då igångsatta sakkunnigutredningen, i lagförslaget alltjämt lämnades i stort sett olösta. Utskottet gjorde vidare följande mera allmänna uttalande angående förslaget: Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas, örn icke den ytter­ ligare utredning i ämnet, som är erforderlig, lämpligen bör avvaktas, innan man skrider till en förändrad lagstiftning å en del av förevarande rätts­ område. Först då denna utredning föreligger, torde avgörande böra träffas, vilket innehåll lagstiftningen angående fylleri bör äga, liksom ock, huruvida erforderliga bestämmelser härom böra intagas i allmänna strafflagen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 23

■genomföras i en speciallag, oell i sistnämnda fall, örn en sådan lag bör upp­ taga allenast bestämmelser angående fylleri eller även andra stadganden i ämnet. Redan med hänsyn till det nu anförda bär utskottet hyst en viss tvekan rörande lämpligheten av den föreslagna lagen. Utskottets utlåtande godkändes av första kammaren. Andra kammaren biföll emellertid en vid utlåtandet fogad reservation, innebärande i huvudsak bifall till propositionen. Genom kamrarnas skiljaktiga beslut förföll således frågan. Redan innan den nu omnämnda propositionen framlades, hade jämlikt 1929 års sakkunnig­ beslut av Kungl. Majit den 11 november 1927 dåvarande chefen för social­ förslag. departementet uppdragit åt sakkunniga för revision av lösdrivarlagstiftningen att med beaktande av de inkomna yttrandena avgiva utlåtande och förslag i anledning av 1926 års betänkande utom i vad detsamma avsåg bestämmelser örn ansvar och annan i 4 kap. av förslaget till lag örn åtgärder mot drycken­ skap och fylleri avsedd påföljd för fylleri. Sedan Kungl. Majit genom beslut den 24 september 1928 bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för verk­ ställande av utredning och avgivande av förslag angående revision av gällande lagstiftning rörande försäljning av rusdrycker, hemställde sakkunniga för revi­ sion av lösdrivarlagstiftningen örn återkallelse av det dem meddelade upp­ draget, såvitt anginge förordningen angående försäljning av rusdrycker och förordningen angående försäljning av pilsnerdricka samt kommunallagarna, därvid de sakkunniga anförde, att de i 1926 års betänkande intagna förslagen till ändringar i dessa författningar syntes falla under det uppdrag, sorn avsåges i omförmälda beslut den 24 september 1928. Denna hemställan bifölls av Kungl. Majit genom beslut den 12 oktober 1928. Nu ifrågavarande sakkunniga hava således haft att ägna behandling allenast at den förut omnämnda första huvudavdelningen i 1926 års förslag, upptagande, med förändringar och tillägg, bestämmelserna i gällande lag örn behandling av alkoholister. De sakkunniga, bestående av f. landshövdingen Johan Widén, hovrätts­ rådet Viktor Petrén och praktiserande läkaren Anna-Clara Romanus Alfvén, hava den 11 november 1929 överlämnat betänkande med förslag till följande lagar och författningar: 1. lag örn behandling av alkoholister; 2. kungörelse om ändrad lydelse av 20 § i förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen; samt 3. förslag till ändrad lydelse äv 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen. Betänkandet innehåller, förutom nämnda förslag med motiv, jämväl en sammanfattning av de över 1926 års förslag avgivna yttrandena (statens offentliga utredningar 1929: 29). Sedan de sakkunniga i betänkandet omnämnt det till dem lämnade upp­ draget och den inskränkning däri, som skett genom Kungl. Majits beslut den 12 oktober 1928, anföra de i fråga örn uppdragets omfattning vidare följande:

24 Kungl. Majlis proposition nr 164.

1926 års förslag till lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri innehöll bland annat vissa bestämmelser i 4—6 §§ rörande nykterhetsnämnds be­ fogenhet och åligganden i fråga örn rusdrycksförsäljningen. Dessa bestäm­ melser voro avsedda att helt eller delvis ersätta 35, 40, 64 och 65 §§ i för­ ordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. Med an­ ledning härav föreslogs upphävande av de två första och ändrad lydelse av de två sista av nämnda paragrafer. Då den vidare behandlingen av 1926 års förslag i dessa delar uppenbarligen faller under det uppdrag, som läm­ nats åt 1928 års sakkunniga för revision av rusdryckslagstiftningen, hava omförmälda bestämmelser i 4—6 §§ i 1926 års förslag till lag örn åtgärder mot dryckenskap och fylleri ej gjorts till föremål för behandling i förevarande förslag utan här helt lämnats å sido. Yttranden över 1929 års förslag hava efter remiss avgivits av socialstyrel­ sen, medicinalstyrelsen, kontrollstyrelsen, Överståthållarämbetet och läns­ styrelserna, av styrelserna för statens vårdanstalter för alkoholister och styrelserna för Göteborgs stads alkoholistanstalt vid Lerjeholm, alkoholist­ anstalten arbetshemmet Björknäs och hemmet Gunnarskog samt av svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska skyddsförbundet. Med dessa yttranden hava inkommit åtskilliga yttranden från nykterhetsnämnder och sammanslutningar av nykterhetsnämnder m. fl.

Förslag till På grund av erhållet uppdrag att i sammanhang med frågan örn alkoho­ lag om inter­ nering å all­ listvården taga under övervägande en av professorn Alfred Petrén gjord män alkoho­ framställning angående förhållandet mellan straff och alkoholistvård över­ listanstalt av förbrytare, lämnade de senast omförmälda sakkunniga den 31 december 1929 till chefen hemfallna åt för socialdepartementet betänkande med förslag till lag örn internering å dryckenskap. allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap. Förslaget innehåller huvudsakligen följande. Örn någon, som är hemfallen åt drycken­ skap, begår brott och dömes till böter eller till fängelse i högst ett år eller till straffarbete i högst sex månader, skall domstolen äga under vissa för­ utsättningar förordna, att den dömde skall, i stället för att undergå straffet, intagas å allmän alkoholistanstalt. Förutsättningarna för dylikt förord­ nande äro dels att dryckenskap varit en medverkande orsak till brottet, dels ock att vård å allmän alkoholistanstalt är tjänligare för hans till­ rättaförande än undergående av straff. Förekommer, sedan någon enligt förordnande av domstol intagits å allmän alkoholistanstalt, men innan han därifrån utskrivits, till verkställighet utslag, varigenom han blivit dömd till böter, vilka skola förvandlas till frihetsstraff, skall straffet anses inbegripet i förordnandet. Detsamma skall gälla, örn någon genom utslag, som med­ delats före förordnandet, dömts till fängelse eller straffarbete och de straff, vartill han genom de olika utslagen blivit dömd, tillsammans ej uppgå till mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader. Örn på en gång förekommer till verkställighet dels förordnande av länsstyrelse örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt och dels utslag av domstol, varigenom samma person dömts till böter, skall, därest böterna skola förvandlas till frihetsstraff, förordnandet träda i stället för straffet. Allmän åklagare skall ej äga tala å brott, som begåtts av någon, som enligt myndighets förord-

Kungl. Majlis proposition nr 164. 25

ilande är intagen å allmän alkoholistanstalt, med mindre länsstyrelsen till­ låtit åklagaren att föra talan. Då ärendets vidare beredning ansetts böra ankomma å justitiedeparte­ mentet, bär förslaget dit överlämnats. Förslaget Ilar sedermera för yttrande remitterats till flertalet av de myndigheter oell andra, som avgivit utlåtande över 1929 års förslag till alkoholistlag, ävensom till fångvårdsstyrelsen. Samt­ liga yttranden hava ännu icke inkommit.

Allmän motivering.

I fråga örn grunden för samhällets ingripande mot alkoholister företräda Allmänna synpunkter. de båda sakkunnigförslagen olika uppfattningar. 1929 års förslag ansluter Utredningen sig till den gällande lagens ståndpunkt i förevarande avseende. Angående i ärendet. detta spörsmål anförde fattigvårdslagstiftningskommittén, som utarbetat för­ Grunden för samhällets slaget till den nuvarande lagen, såsom sin asikt, att man icke kunde söka ingripande grunden för ett inskridande med tvångsbehandling av alkoholister enbart mot alkoholister. däri, att man ville förbättra alkoholisten; det gånge så mycket mindre för sig att åberopa detta, som botandet dock ofta ställde sig ganska ovisst. Däremot vore det uppenbart att, även örn tvångsinterneringen icke kunde uteslutande grundas därpå, det naturligen vore ett mycket viktigt ändamål med interneringen, att den ledde till alkoholistens förbättrande och åter­ vinnande åt samhället. Denna synpunkt mäste därför hava en mycket stor betydelse vid lösningen av interneringsspörsmålet. Verkliga grunden för en tvångsinternering borde sökas däri, att vissa alkoholisters levnadssätt medförde en fara eller allvarlig olägenhet för samhället i ett eller annat av­ seende. I yttrande över det till lagrådet remitterade departementsförslaget utta­ lade lagrådet, att invändningar icke med fog syntes kunna göras mot den grundsats, varpå lagförslaget vilade, eller att personer, hemfallna åt drycken­ skap, under vissa förutsättningar kunde med tvång interneras å för vård av dylika personer avsedda anstalter. Erfarenheten visade, att alkoholisten a\ dryckenskapslasten i många fall fördes till handlingar, som innebure fara för den allmänna säkerheten eller kränkte andras rättigheter'i så allvarlig mån, att verklig samkällsolägenket därigenom uppkomme. Samhället måste vara berättigat att vidtaga de åtgärder, som vore nödiga för undanrödjande av denna fara eller olägenhet, och funnes rättelse icke kunna vinnas annor­ ledes än genom inskränkning i alkoholistens personliga frihet, vore ett så­ dant ingrepp visserligen även befogat. De först tillkallade sakkunniga, vilka — såsom redan nämnts — föreslagit, att samtliga bestämmelser mot alkoholmissbruk måtte sammanföras till en lag, hava uttalat den meningen, att denna lag bör givas en sådan karaktär, att det tydligt framgår, att det är omsorgen om individen själv såsom med­ lem av samhället och av den krets därinom — särskilt familjen där han närmast rör sig, som i främsta rummet är den drivande kraften för sam­ hällets ingripande mot honom. I yttrande (iver 1926 års förslag hävdade socialstyrelsen den meningen,

26 Kungl. Majus proposition nr 164.

att betingelserna för oell syftet med ingripande på detta område väsentligen äro av samhällelig natur. Såsom framgår av det förut anförda, hava de senare sakkunniga i denna fråga anslutit sig till den av fattigvårdslagstiftningskommittén, lagrådet och socialstyrelsen uttalade meningen. De sakkunniga hava ansett, att denna mening borde komma till uttryck i själva lagen, och föreslagit en härav be­ tingad ändring i avfattningen av 1 § i nu gällande lag. I betänkandet har dock framhållits, att gränserna för de fall, där ett samhällsintresse moti­ verar ett ingripande enligt lagen och där så ej är fallet, alltid måste bliva i viss mån flytande. Förevarande spörsmål har berörts allenast i ett fåtal yttranden över 1929 års förslag. De, som uttalat sig i frågan, hava emellertid hävdat samma uppfattning som den i förslaget angivna.

Behovet av I några yttranden över 1929 års förslag har ifrågasatts, huruvida det vore revision och lämpliga tid­ erforderligt eller lämpligt att nu företaga en genomgripande revision av lag­ punkten för stiftningen. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Uppsala län: dess genom­ forande. Det remitterade förslaget synes i avsevärt mindre grad än 1926 års för­ slag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri jämte därmed sammanhängande författningsförslag föranleda erinringar från länsstyrelsens sida. Fortfarande måste dock anses tvivelaktigt, huruvida de föreslagna materiella och formella förbättringarna äro tillräckligt betydande och av be­ hovet påkallade för att motivera en ny lagstiftning på ett område, där be­ stämmelserna skola i stor utsträckning handhavas av talrika förtroendemän med begränsad tid och utan påräkneliga juridiska insikter och där praxis därför har särskilt stor betydelse.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län uttalar den uppfattningen, att något trän­ gande behov av en revision av den nu gällande lagen icke föreligger. Länsstyrelsen anför vidare bland annat: Lagen torde likväl icke kunna frånkännas svagheter, till övervägande del beroende därpå, att det var ett för vårt lands vidkommande nytt och oprö­ vat lagstiftningsområde, som med denna lag beträddes. Det nu föreliggande förslaget, som ansluter sig till den i 1913 års lag fastslagna principen, att ingripande från samhällets sida bör få ifrågakomma endast mot personer, vilkas alkoholism har sociala följdverkningar, upptager obestridligen av er­ farenheten betingade förbättringar i lagstiftningen. Därest en revision av förevarande lagstiftning nu skulle finnas erforderlig, anser länsstyrelsen fördenskull ifrågavarande förslag i huvudsak lämpligt att läggas till grund därför.

Kontrollstyrelsen har såsom sin uppfattning uttalat, att, innan förslaget lägges till grund för en ny lagstiftning, vissa av styrelsen i dess utlåtande angivna kompletterande utredningar borde företagas. Sedan styrelsen i sitt utlåtande omnämnt de åt de sakkunniga lämnade uppdragen och den vid 1928 års riksdag framlagda propositionen med för­ slag till lag angående fylleri m. m., anför styrelsen följande: Enligt kontrollstyrelsens mening är det nödvändigt, att, därest grund­ tankarna i 1920 års riksdagsskrivelse skulle fullföljas, frågan örn den svenska fyllerilagstiftningens utformning skyndsamt upptages till ingående behand­

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 27

ling Det kommer därvid sannolikt att visa sig erforderligt, att bestämmel­ serna i den blivande fyllerilagstiftningen inarbetas i den lagstiftning, som galler i fråga örn behandling av alkoholister. Fylleriet står nämligen i mycket närmare samband med det alkoholmissbruk, gentemot vilket lagen örn behandling av alkoholister är riktad, än man hittills i allmänhet synes hava velat antaga. Ett visst samband mellan alkoholist- och fyllerilagstittningen finnes inrymt i alkoholistlagens 1 § 2 morn., enligt vilken förord­ nande örn vederbörandes intagande på alkoholistanstalt kan meddelas, clar någon, som är hemfallen åt dryckenskap, blivit under de två senast för­ flutna åren upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Denna bestäm­ melse synes emellertid endast i ringa grad hava blivit tillämpad. Ur system­ bolagens register kunna tagas massor av fall, där vederbörande domts för upprepade fylleriförseelser, utan att göras till föremål för någon speciell be­ handling från samhällets sida. Styrelsen omnämner några sådana fall samt lämnar uppgifter angående antalet fylleriförseelser, som under viss tid begåtts av personer, vilka av vederbörande rusdrycksförsäljningsbolag anmälts för nykterhetsnämnden i Göteborg, och angående åtgärder, som vidtagits mot dessa personer, varefter styrelsen vidare anför: Den nuvarande ordningen i Sverige för fvlleriets bekämpande mäste an­ ses fullständigt otillfredsställande, därest man vill åstadkomma en från sam­ hällets sida önskvärd reaktion mot fylleriet. Ingen fyllerist torde hava av­ hållit sig från att bliva rusig genom strafflagshot örn ett visst antal kronor i böter. Framför allt är detta hot verkningslöst ifråga örn personer, som äro mera regelbundna kunder hos polisen. _ .. Från en straffrättslig behandling av fylleriet måste man overga tili en social behandling av detsamma. Genom det nuvarande slentrianmässiga ådömandet av fylleriböter är det icke möjligt att åstadkomma någon för­ bättring av människor, som hemfallit till alkoholmissbruk. En vederhäftigt verkställd och av socialt kunniga personer gjord undersökning på ira före­ varande område skulle utan tvivel giva värdefulla uppslag till en lösning av spörsmålet örn fylleriets mera effektiva bekämpande. Enligt kontrolistyrelsens mening torde det härvid komma att visa sig oundgängligt, att nykterhetsnämnderna på ett helt och hållet annat sätt än vad för när­ varande är fallet inkopplas i uppgiften att bekämpa fylleriet. En av anledningarna till den föreliggande omarbetningen av lagen örn behandling av alkoholister torde få anses vara att man ansett.det önskvärt att åstadkomma större effektivitet i bekämpandet av alkoholmissbruket i sam­ hället. Den nuvarande lagstiftningen är otvivelaktigt otillräcklig i olika avseenden och de föreslagna utvidgningarna i denna lagstiftning aro helt säkert påkallade, men enligt kontrollstyrelsens mening äro dessa utvidg­ ningar dock av mindre betydelse i jämförelse med vissa andra åtgärder, nar det°gäller att åstadkomma större effektivitet. Vad som framför allt kräves, är att organisationen för bekämpandet av alkoholismen vidgas och starkes. Särskilt kräves det enligt kontrollstyrelsens mening att frågan örn elen lämp­ ligaste formen för nykterlietsnämndernas organisation upptages till under-

Nykterhetsnämnderna äro för närvarande en uteslutande kommunal in­ rättning och det hänger väsentligen på det intresse, som kan framkomma inom en nykterhetsnämnd, örn någonting kan vinnas till förverkligande a\ larens syfte. Saknas detta intresse inom nämnden eller inom kommunerna, blir ingenting gjort, och lagstiftningen blir härigenom ineffektiv för den kommunens vidkommande.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Men även elär intresset finnes, möta ofta mycket stora svårigheter för nykterhetsnämndsarbetet. l?u manga orter i vart land hava kommunerna visat sig ovilliga att anvisa anslag för nykterhetsnämndsarbetets utförande. Olika skäl hava medverkat härtill. På många håll är man ovillig att ytter­ ligare öka den redan förut höga uttaxeringen genom anslag till nykterhetsnämndsverksamlieten. På andra håll synes man anse, att, då staten till statsverket indragit de bet}Mande rusdrycksmedlen och genom särskild lag­ stiftning ytterligare begränsat inkomstbeskattningen från monopol- och system­ bolagen, det i första rummet är statsmakternas plikt att sörja för medels­ anvisningen till nykterlietsnämndsverksamheten och till realiserandet av alkoholistbeliandlingslagen. I allt större utsträckning har man också krävt, att staten skulle lämna såväl erforderliga medel till nykterhetsnämndsverksamheteus. upprätthållande som också helt bekosta anstaltsbekandlingen av alkoholister.. Enligt kontrollstyrelsens mening finnes det mycket fog för denna .uppfattning. Det torde således kunna ifrågasättas, huruvida icke av de rikligt flödande rusdrycksmedlen, av vilka endast en del komma till direkt användning i statsbudgeten, någon mindre del, fullt tillräcklig för berörda ändamål, skulle kunna anvisas för denna verksamhet, som på det närmaste beror av den alkoholförbrukning, som statsmakterna särskilt gjort till föremål för. beskattning. En närmare undersökning av hithörande förhållanden är enligt kontrollstyrelsens mening särskilt påkallad. Emellertid torde ett förslag till ny lag örn behandling av alkoholister knappast böra upptagas till slutligt avgörande, förrän såväl den organisatoriska som den ekonomiska sidan av nykterlietsnämndsverksamheten gjorts till före­ mål för en särskild utredning. Såsom framgår av sid. 57 i det föreliggande betänkandet hava de sak­ kunniga ansett, att i fråga örn behandling av alkoholister måste väsentlig vikt läggas på förebyggande åtgärder. Först i den mån hjälpåtgärder visat sig resultatlösa, bör såsom regel strängare åtgärder i form av tvångsinternering å alkoholistanstalt komma i fråga. Enligt kontrollstyrelsens mening måste de förebyggande åtgärderna inrymmas en väsentlig plats, och det är därför av betydelse, att ingripandet kan ske ju förr dess hellre. Detta förutsätter emellertid en utvecklad nykterhetsnämndsorganisation med sak­ kunskap och tillräckliga ekonomiska hjälpmedel till sitt förfogande, något som .kontrollstyrelsen i förbigående berört. Men det kräves också, att lag­ stiftningen erhåller en sådan utformning, att ingripandet från nykterhetsnämndsinstitutionens sida kommer att ske på ett så pass tidigt stadium, att de förebyggande åtgärderna få verklig betydelse. Sker ingripandet mot en alkoholmissbrukare, först när hans alkoholmissbruk nått en betydande omfattning, torde erfarenheten visa, att förebyggande åtgärder icke i någon större utsträckning leda till resultat. Ur nu anförda synpunkter synes det böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättningarna för ingripande mot en alkoholmissbrukare genom förebyggande åtgärder skola göras mindre stränga än förutsättningarna när det gäller att internera en sådan missbrukare. Sedan styrelsen närmare uttalat sig i den senast berörda frågan, vartill jag strax skall återkomma, fortsätter styrelsen: Örn sålunda tillbörlig vikt, såsom de sakkunniga ansett och enligt kontrollstyrelsens, mening är fallet, bör läggas på de förebyggande åtgärderna och förutsättningen för vidtagande av förebyggande åtgärder bör vara vidsträcktare än förutsättningen för internering, böra nykterlietsnämnderna utrustas med vissa maktmedel för tillämpningen av de förebyggande åtgärderna. Det är givet, att nämnderna i första hand böra genom övertalning försöka bibringa alkoholmissbrukaren en uppfattning örn att ett fortsättande på alkohol­

Kungl. Majus proposition nr 164. 29 missbrukets väg skulle medföra allvarliga verkningar för honom och eventuellt för hans omgivning, men att örn dylika åtgärder icke skulle visa sig leda till åsyftat resultat, nykterlietsnämnden skulle hava möjlighet att kunna utverka, att alkoholmissbrukaren bytte vistelseort för åstadkommande av den miljöförändring, som ofta är av så stor betydelse för att nå fram till några resultat i vad det avser., alkoholmissbrukare, som icke kommit för långt på det sluttande planet. Även andra åtgärder låta sig tänkas. Frågan härom står emellertid i samband med frågan örn åtgärder i avseende på återfallsfylleristerna. Ett närmare övervägande av detta spörsmål torde enligt kontrollstyrelsens mening komma att visa hän på att det skulle vara till båtnad för spörsmålet om samhälleligt ingripande såväl mot återfallsfyllerister som mot andra alkoholmissbrukare, att dessa frågor företogos till utredning från social synpunkt och icke, såsom för närvarande allenast synes hava skett, från juridiska och straffrättsliga synpunkter. Länsstyrelsen i Jönköpings län, som i sitt utlåtande framställer anmärkning mot vissa detaljer i förslaget men förklarar sig intet hava att erinra mot förslagets bestämmelser i övrigt, framhåller dock önskvärdheten av att samt­ liga till nykterhetslagstiftningens område hörande frågor bliva föremål för samtidig behandling. Stadsf skalen i Nässjö förmenar, att tungt vägande anmärkningar icke torde kunna framställas mot förslaget, då det måste anses i stort sett synnerligen lyckligt samt ägnat att väl fylla de luckor, som finnas i den gällande alko­ holistlagstiftningen. Det vore emellertid, anföres vidare, önskvärt, att den nya lagen örn behandling av alkoholister anpassades efter en ifrågasatt ny lag om åtgärder mot dryckenskap och fylleri m. m. Exempelvis frågan örn nykterlietsnämndens befogenhet enligt olika lagar borde säkerligen prövas i ett sammanhang, även örn därigenom skulle åstadkommas något års dröjsmål med framläggandet av en del av ifrågavarande lagkomplex. I övrigt förekommer icke i de inkomna yttrandena någon erinran, som kan anses innefatta ett yrkande örn uppskov med lagstiftningsåtgärder i ämnet. I en del utlåtanden över 1929 års förslag hava framställts vissa önskemål Hemfallenhet åt dryckenskap av mera allmän natur i fråga örn lagstiftningens omfattning. Närmast synas såsom förut­ desamma åsyfta beredandet av möjlighet för nykterhetsnämnderna att vid­ sättning för lagens tilltaga förebyggande åtgärder på ett tidigare stadium av rusdrycksmissbruket lämplighet. än det då internering kan äga rum. För närvarande gäller enligt 1 § alkoholistlagen, att ingripande förutsätter hemfallenhet åt dryckenskap. Emellertid stadgas i 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen rätt för nykterlietsnämnden att, där någon brukar alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra, avstänga honom under viss tid från inköp av rusdrycker. 1926 års förslag, vilket såsom nämnts åsyftade en fullständig reglering av samhällets åtgärder mot fylleri och dryckenskap, innehöll i 1 § den allmänna bestämmelsen, att örn någon missbrukade alko­ holhaltiga drycker på sätt och under omständigheter, som i lagen oinförmäldes, åtgärder finge på sätt i lagen stadgades vidtagas. I 6 och 8 §§ meddelades därefter bestämmelser örn vissa åtgärder, som kunde vidtagas. Enligt 6 § utgjorde förutsättningen för ingripande densamma som den i

30 Kungl. Majus proposition nr 164. 35 § rusdrycksförsäljningsförordningen angivna eller att någon brukade alko­ holhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra. I 6 § omnämnda åtgärder voro dels försök att förmå vederbörande att återgå till ett nyktert och ordentligt levnadssätt dels ock avstängning under viss tid från inköp av rus­ drycker jämte hemställan till försäljare av alkoholhaltiga drycker att ej under viss tid utlämna sådana drycker till honom. 8 § upptog såsom all­ män förutsättning för vidtagande av åtgärd hemfallenhet åt dryckenskap, och den åtgärd, som där anvisades, var anordnandet av övervakning. I vissa senare lagrum reglerades därefter tvångsinterneringen. 1929 års förslag, som allenast avser alkoholistvården, stadgar såsom allmän förutsättning för ingripande hemfallenhet åt dryckenskap. De åtgärder, som kunna vidtagas, äro dels hjälpåtgärder, bland dem övervakning, dels ock internering. För­ slaget innebär icke någon ändring i angivna stadgande i rusdrycksförsäljningsf örordningen. Önskemål av nyss angivet innehåll uttalas i de utlåtanden, vilka avgivits av kontr allsty reisen, polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde , länsstyrelsen i Gävle­ borgs län, Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning, ny kierhetsnämndernas Balaförbund samt nykter hetsnämnden i Orebro. I viss mån har denna fråga ock berörts av socialstyrelsen, nykterhetsnämndernas central­ kommitté samt Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund. Kontrollstyrelsen har på sätt förut angivits framhållit, att det ur vissa syn­ punkter syntes böra upptagas till övervägande, huruvida icke förutsättnin­ garna för ingripande genom förebyggande åtgärder mot dem, som missbruka alkohol, skulle kunna göras mindre stränga än förutsättningarna, när det gällde att internera. Därefter fortsätter styrelsen: Redan då den nu gällande lagen örn behandling av alkoholister förbereddes , uttalade sig svenska läkarsällskapets kommitterade för en uppmjukning av det angivna uttrycket »hemfallen åt dryckenskap». Läkarsällskapets kommitterade anförde, att det i lagförslaget förutsattes, att en person, för att kunna interneras, skulle vara hemfallen åt dryckenskap. Med detta uttryck förknippades dock en föreställning örn ett icke blott höggradigt men även permanent alkoholmissbruk. Nu vore det emellertid ett sakför­ hållande, som icke läte sig bestridas, att en stor del icke blott av de brutala, våldsamma och sålunda för andras personliga säkerhet farliga alkoholmiss­ brukarna, utan även många av dem, som voro oförmögna att på ett tillfreds­ ställande sätt vårda sina angelägenheter lika väl som dem, som verkade sedligt förråade, icke voro permanenta alkoholmissbrukare i den mening, att de dagligen försatte sig under alkoholens inverkan, utan ofta berusade sig endast under kortare eller längre perioder, vissa veckodagar eller vid regelbundet återkommande särskilda tillfällen. Ifrågavarande uttryck torde därför böra utbytas mot något, som icke i lika hög grad betonade permanensen i alkoholmissbruket. Lämpligare vore därför att inledningssatsen finge följande lydelse: »Använder någon rusdrycker på sådant sätt, att han i följd därav ». De synpunkter, som läkarsällskapets kommitté anlagt, blevo emellertid icke godkända vid lagförslagets slutliga överarbetning. Det synes kunna ifrågasättas, örn icke en av orsakerna till den jämförelsevis ringa effektiviteten i vår nuvarande alkoholistlagstiftning är just denna stränga fordran från lagstiftningens sida att den, gentemot vilken nykterhetsnämnden

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 31 skulle ingripa, skall Lava gjort sig förfallen till dryckenskap, d. v. s. till den längst gående graden av alkoholmissbruk. Följden härav har otvivelaktigt blivit den, att risken för ingripande från nykterlietsnämndernas sida blivit inskränkt endast till de personer, som gått längst i alkoholmissbruk, och att därmed lagens preventiva verkan blivit minskad i långt större utsträck­ ning, än som varit avsett då lagen antogs. Polismästaren i Gävle har framhållit, att gränserna för lagens tillämplig­ hetsområde vore snävare i 1929 års förslag än i det tidigare förslaget. Den tanke, som legat till grund för 1926 års förslag, att mindre stränga åtgärder än internering skulle kunna vidtagas på ett tidigare stadium, vore emeller­ tid riktig. Örn en person, som vid enstaka tillfällen missbrukade rusdryc­ ker, kunde man ej säga, att han vore kronisk alkoholist, knappast ens att han vore alkoholist, men de socialt skadliga följdverkningarna av sådant alkoholmissbruk kunde vara betydande. Mot sådant missbruk, vilket icke vore sällsynt, borde ingripande enligt den föreslagna lagen kunna ske. Det vore av särskild vikt, att åtgärder vidtoges även mot det begynnande miss­ bruket. Örn ingripande icke skulle förekomma, förrän missbruket övergått till kronisk alkoholism, vore utsikten att genom åtgärder från samhällets sida vinna varaktigt resultat starkt reducerad. Något stöd funnes icke för sådana farhågor, som uttalats, att nykterhetsnämnderna skulle göra sig skyl­ diga till onödigt och därmed även olämpligt ingripande. Sammanslutningen av nyfcterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags för­ säljningsområde anmärker, att man av uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» torde få den uppfattningen, att en person skall hava blivit vanedrinkare, innan lagen kan tillämpas på honom. Det torde emellertid — anför den nämnda sammanslutningen vidare — kunna tänkas fall, då ett tidigare in­ gripande mot rusdrycksmissbruk skulle vara synnerligen önskvärt. Framför allt skulle då förebyggande åtgärder med framgång kunna användas. För att icke tvekan skall behöva uppkomma, huruvida nykterhetsnämnden re'dan under dylika förhållanden kan vara berättigad ingripa, syntes det vara lyck­ ligare, örn. följande formulering, som förekomme i 1926 års förslag, bibehölles: »Missbrukar någon alkoholhaltiga drycker på sätt och under om­ ständigheter, som i denna lag omförmäles.» Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför: I fråga örn lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga, med frånträ­ dande av formuleringen i 1926 års förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri: »missbrukar någon alkoholhaltiga drycker på sätt och under omständigheter, som i denna lag omförmäles», återgått till nu­ varande lagens förutsättning för ingripande, att någon är hemfallen åt dryc­ kenskap, d. v. s. är vanedrinkare. De sakkunniga hava motiverat detta med att det saknades skid att frångå den nu i viss mån hävdvunna uppfattningen och att 1926 års förslag kunde giva anledning till olika tolkning. I sitt av­ givna yttrande över 1926 års förslag godtog länsstyrelsen dettas formulering härutinnan huvudsakligen på det skäl, att därigenom bereddes möjlighet av ett ingripande med förebyggande åtgärder redan på ett tidigare stadium av rusdrycksmissbruk än sedan det övergått till kroniskt. Länsstyrelsen finner fortfarande denna möjlighet vara önskvärd och förordar på grund härav och med åberopande av polismästarens samt sammanslutningens av nykterhets-

32 Kungl. Majus proposition nr 164.

nämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde åberopade skäl bibehållandet av 1926 års förslags formulering. Stochholms stads och läns ny bier hetsnämnders sammanslutning har omnämnt, hurusom enligt den gällande lagen och enligt 1929 års förslag det är en all­ män betingelse för ingripande, att den person det gäller är hemfallen åt dryckenskap. Inskridande kunde ske endast mot sådant alkoholmissbruk, som antagit vanans form, alltså mot kroniska alkoholister, vanedrinkare. Utan tvivel förekomme emellertid fall, då ett ingripande av nykterhetsnämnden på ett tidigare stadium skulle vara önskvärt. Detta förhållande hade även beaktats i 1926 års förslag. Sammanslutningen ville ansluta sig till den i nämnda förslag hävdade uppfattningen. Ett uttalande av likartat innehåll har gjorts av nykterhetsnämndernas Dalaförbund. Nykterhetsnämnden i Orebro yttrar bland annat följande: Med orden »hemfallen åt dryckenskap» avses, enligt motiveringen, kro­ niska alkoholister eller vanedrinkare. Nämnden anser att den i 1926 års förslag använda avfattningen bättre motsvarar det verkliga behovet. Då i fråga örn behandling av alkoholister väsentlig vikt måste läggas på de före­ byggande åtgärderna är det nödvändigt att nykterhetsnämndernas ingripan­ de kan ske på ett så pass tidigt stadium att de förebyggande åtgärderna få verklig betydelse. Sker ingripandet mot en alkoholmissbrukare först när alkoholmissbruket nått en betydande omfattning visar erfarenheten att de förebyggande åtgärderna ofta ej leda till något resultat. Nämnden anser sig därför kunna kraftigt stryka under vad kontrollstyrelsen i sitt yttrande över förslaget i denna del anfört. Socialstyrelsen har i fråga örn uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» åbe­ ropat vad styrelsen anfört rörande lagens rubrik, vilken enligt 1929 års för­ slag skulle vara densamma som nu. Angående rubriken har styrelsen anfört: En av de viktigaste och mest uppmuntrande erfarenheterna från de gångna åren är, att man med förebyggande åtgärder kan komma till rätta med en mycket avsevärd del av alkoholmissbrukarna. Detta gäller dock endast, örn ingripandet sker i tid. Det blir därför en huvuduppgift för nykterhetsnämnderna att inrikta sig mot sådana, vanligen yngre alkoholmissbrukare, hos vilka missbruket icke hunnit inrota sig alltför fast. Med hänsyn härtill torde rubriken »lag örn behandling av alkoholister» icke vara alldeles lyck­ lig. Begreppet alkoholist lärer nämligen i det allmänna språkbruket åsyfta endast mycket svårt förfallna individer. Beträffande nu förevarande uttryck har styrelsen därefter yttrat: I anslutning till vad örn lagrubriken anförts föreslår socialstyrelsen, att i 1 § orden »hemfallen åt dryckenskap» ändras till »hemfallen åt alkohol­ missbruk». Ordet dryckenskap synes nämligen för starkt och lider såsom lagterm av oklarhet. Av uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» lärer med erforderlig tydlighet framgå, att lagen icke åsyftar rent tillfälliga förvillelser utan ett vanemässigt eller eljest för individens livsföring karakteristiskt alkoholmissbruk. Nykterhetsnämndernas centralkommitté samt Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund yrka, att orden »hemfallen åt dryckenskap» måtte ut­ bytas mot »begiven på dryckenskap». Centralkommittén erinrar, att 1911 års nykterhetskommitté i utlåtande över fattigvårdslagstiftningskommitténs för-

Kungl. Majus proposition nr 164. 33

slag till den nu gällande lagen om behandling av alkoholister framställt enahanda yrkande, och åberopar nykterhetskommitténs därvid gjorda ut­ talande, att orden »begiven på dryckenskap» ej så starkt betonade ett långt gånget förfall som orden »hemfallen åt dryckenskap» syntes göra.

I det övervägande antalet utlåtanden förekomma, jämte flera eller färre Allmänna detaljanmärkningar, uttryckliga förklaringar, att förslagets huvudprinciper 1 vunnit gillande eller att förslaget ansetts vara av beskaffenhet, att det bör 1929 ars genomföras. Av dessa utlåtanden må några utförligare omnämnas. förslag. Socialstyrelsen anför följande: Nu gällande lag om behandling av alkoholister tillkom år 1913 och trädde i kraft den 1 augusti 19IG. Man äger sålunda numera en ganska stor erfaren­ het örn denna lagstiftnings verkningar. Socialstyrelsen har redan tidigare i ett liknande sammanhang haft tillfälle framhålla, att lagen i det stora hela varit lyckligt avfattad och infriat de till densamma knutna förhoppningarna. Denna uppfattning bestyrkes i viss mån av det förhållandet, att lagstift­ ningen, ehuru tillämplig på ett mycket ömtåligt område, i själva verket saknar allvarliga vedersakare. Det är ett viktigt önskemål att denna den allmänna opinionens gynnsamma inställning bevaras och örn möjligt förstärkes. Alkoholistlagen innebar på sin tid onekligen en radikal nyordning; den ägde icke några direkta förebilder inom andra länder och har heller ännu icke — även örn officiella förslag härtill framkommit — erhållit några efter­ följare, örn man bortser från den omläggning av lagstiftningen på området, som för några år sedan gjordes i den schweiziska kantonen S:t Gallen. Det är tydligt, att tillämpningen av en lag, som sålunda betecknar en ganska betydelsefull utbyggnad av samhällets kontroll över den enskilde och hans levnadssätt, erbjuder alldeles särskilda vanskligheter och lätt kan föranleda irritation. Då man nu står i begrepp att revidera lagen, torde man enligt socialstyrelsens uppfattning böra utgå ifrån att en väsentlig anledning till att sådana följder av lagens handhavande i stort sett kunnat undvikas är att finna däri, att de initiativtagande organen regelmässigt utgöras av folk­ valda lekmannainstitutioner, nykterhetsnämnderna. Det framstår därför som en angelägenhet av stor vikt för alkoholistvården i vårt land att stärka och stödja dessa organ. I viss mån torde detta syfte kunna främjas i lagstift­ ningsväg. Yiktigare lärer emellertid vara, att staten genom fortsatt upp­ lysningsverksamhet informerar och intresserar nykterhetsnämnderna för deras uppgifter samt genom kraftigare ekonomiskt stöd minskar nämndernas svårigheter att bedriva den lagenliga nämndverksamheten i behörig omfatt­ ning. Spörsmålen om lagrevisionen och den framtida anordningen av under­ stöds- och upplysningsverksamheten höra sålunda nära samman. Social­ styrelsen torde få tillfälle att sedermera inkomma med förslag i sistnämnda hänseende. Den gällande lagen har icke utan berättigande karakteriserats såsom en försökslagstiftning, ett experiment. Även örn detta i stort sett slagit väl ut, har emellertid erfarenheten under de gångna åren blottat vissa brister hos densamma, vilka böra avhjälpas. Det föreliggande revisionsförslaget har det begränsade syftet att söka råda bot på dessa. Den angelägnaste uppgiften inom alkoholistvården torde visserligen vara att undanröja hindren för en nöjaktig tillämpning av lagen. Vid sidan härav är det emellertid ett önske mål av icke ringa betydelse, att lagstiftningen blir föremål för den över arbetning, vartill de under lagtillämpningen vunna erfarenheterna giva an ledning. Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 käft. (Nr 164.) 215 31 3

34 Kungl. Majus proposition nr 164.

Frågan om en revision har varit svävande i flera år. Anledning till ytter ligare uppskov synes ej föreligga. Då det oklara läget beträffande denna lagstiftning medfört vissa olägenheter för den statliga upplysningsverksam­ heten bland nykterhetsnämnderna, är det från denna verksamhets synpunkt ett önskemål, att denna fråga erhåller sin lösning snarast möjligt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har yttrat: De stora befogenheter att ingripa i alkoholmissbrukarens liv, som tillagts nykterhetsnämnderna enligt lagförslaget, förutsätta, att de särskilda, i många hänseenden ömtåliga fallen behandlas av nykterhetsnämnderna på ett för­ stående och lojalt sätt. Man kunde känna sig tveksam, huruvida det vore tillrådligt att med hänsyn till eventuella övergrepp inrymma dessa i män­ niskors privata liv så ingripande befogenheter åt nykterhetsnämnderna, örn den föreslagna lagstiftningen hade samma karaktär av i huvudsak inter­ neringslag som den nu gällande lagen. Av lagförslaget framgår emellertid, att förebyggande åtgärder i första hand alltid skola användas för alkoholis­ tens tillrättaförande och att tvångsinterneringen får tillgripas först och i den mån de förebyggande åtgärderna visa sig verkningslösa. Vidare innehåller förslaget en erinran till nykterhetsnämnderna att samarbeta med myndig­ heter och institutioner för social hjälpverksamhet. Det drag av social räddningsverksamhet, som präglar förslaget, synes länsstyrelsen ägnat att undan­ röja ovan antydda tvekan. Länsstyrelsen har för sin del intet att erinra mot att förslaget upphöjes till lag.

Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning anser önsk­ värt, att förslaget snarast möjligt antages. Sammanslutningen uttalar den förvissningen, att betydande förbättringar i nykterhetshänseende skulle vinnas, därest förslaget — med de ändringar och kompletteringar, som kunna visa sig vara påkallade — bleve upphöjt till lag. Nykterhetsnämnden i Göteborg anför: Nämnden finner förslaget innefatta en med varsam och skicklig hand tillrättalagd revision av den nu gällande lagen örn behandling av alkoholis­ ter, vilken såsom en för vårt land ny lagstiftning inom ett ömtåligt område under dess nu snart fjortonåriga tillämpning visat sig vara på det hela taget lyckligt avfattad. De brister i den nu gällande lagen, som med ledning av erfarenheten från dess tillämpning kunnat påvisas, hava i förslaget på ett i stort sett ändamålsenligt sätt avhjälpts, och den praxis i form av dels över­ vakning och dels försökspermission av alkoholmissbrukare, vilken med stor framgång tillämpats av nvkterhetsnämnder och alkoholistanstalter vid sidan av den gällande lagens bestämmelser, hava i lagförslaget givits en reglering, som får anses medgiva en fortsatt lycklig användning av de båda betydelse­ fulla instituten. Samtidigt har åt lagbestämmelserna genom deras uppdel­ ning i olika kapitel med rubriker givits en mera översiktlig uppställning, vilket, då bestämmelserna härigenom blivit lättare tillgängliga, är ägnat att verksamt befordra en allmän och riktig tillämpning av lagen. Med denna uppfattning finner nämnden sig kunna utan tvekan i princip förorda, att förslaget upphöjes till lag.

Departements­ Det torde icke råda mer än mening därom, att lagen angående behand­ chefen. ling av alkoholister visat sig vara ett lämpligt och verksamt medel för be­ kämpande av de svåraste formerna av alkolismens sociala skadeverkningar. Det försök, som med denna lagstiftning gjordes, att på en dittills såväl hos oss som i andra länder i stort sett oprövad väg komma till rätta med det

Kungl. Majus proposition nr lf>4. .'55 samhällsskadliga 1 spritmissbruket, kan således sägas hava utfallit synner­ ligen val. Lagens karaktär av försökslagstiftning betingade emellertid en särskild begränsning och varsamhet vid lagens tillkomst. Härtill bidrog jämväl den omständigheten, att vissa närliggande lagstiftningsfrågor, avse­ ende bland annat lösdrivares behandling, fattigvård, sinnessjukvård och i viss mån förmynderskapslagstiftningen, voro olösta. Under de år som gått, sedan lagen trädde i kraft, har lagens begränsade räckvidd framkallat krav å en utvidgning av dess tillämpningsområde. Jämväl i vissa andra avseenden hava yrkanden väckts om ändringar i lagen. Därtill kommer, att nyss be­ rörda lagstiftningsfrågor utom frågan angående lösdrivares behandling nu­ mera äro lösta. Förslag till ny lagstiftning i sistberörda ämne lärer emellertid kunna förväntas bliva framlagt för riksdagen inom den närmaste tiden. Vid dessa förhållanden har jag ansett mig böra till prövning upptaga frågan, huruvida de framställda reformkraven skola föranleda en revision av lag stiftningen. Innan jag ingår härpå, vill jag beröra spörsmålet örn grunden till sam­ hällets ingripande mot de personer, som nu avses, och får därvid tillkänna­ giva, att jag i denna fråga ansluter mig till den uppfattning, som uttalats i 1929 års förslag och jämväl hävdats av fattigvårdslagstiftningskommittén samt av lagrådet i dess yttrande över förslaget till den gällande lagen örn behandling av alkoholister. Grunden bör således enligt min mening vara den fara eller allvarliga olägenhet för samhället i ett eller annat avseende, som vissa alkoholisters levnadssätt medför. Jag vill dock betona, att ett ingripande från samhällets sida måste anses befogat icke allenast i sådana fall, då en fara eller allvarlig olägenhet för samhället redan klart framträtt, utan jämväl i fall, då det framstår såsom visst eller högst sannolikt, att sådan fara eller olägenhet inom en nära framtid måste uppkomma, därest ej åt­ gärder från det allmännas sida vidtagas till vinnande av rättelse. Frågan om den principiella grunden för samhällets ingripande synes emellertid vid utformandet av lagbestämmelser i ämnet icke hava den betydelse, som i 1926 års betänkande tillagts densamma. Man må anse sig bygga lagstiftningen på den ena eller andra grunden; praktiska och andra skäl föranleda dock, att området för åtgärder från det allmännas sida mot dem, som missbruka alkohol, blir ungefär ett och detsamma. Att nuvarande lag icke tillstädjer ingripande i alla de fall, där åtgärder otvivelaktigt äro påkallade, synes mig tydligt ådagaläggas av den utredning, som åvägabragts genom de olika sakkunnigberedningarna och de över för­ slagen avgivna yttrandena. Av utredningen framgår vidare, att det till främ­ jande av en rationell vård är erforderligt, att möjlighet beredes till förläng­ ning av interneringstiden. En sådan förlängning är särskilt befogad med hänsyn till vissa kategorier bland alkoholisterna, i främsta rummet de svårförbätterliga. Allmänt anses, att bestämmelserna i gällande lag örn lijälpåtgärder icke äro tillfredsställande. Dels är placeringen av bestämmelserna ägnad att undanskymma betydelsen av sådana åtgärder och dels innebära bestämmelserna en blott ofullständig reglering av hjälpåtgärderna. Sålunda

36 Kungl. Majus proposition nr 164. omnämnes icke i lagen den hjälpåtgärd, som torde vara den oftast anlitade och i allt fall den med största framgång prövade, nämligen övervakningen. Även vissa andra anordningar, som nu tillämpas vid alkoholistvården, hava utbildats helt vid sidan av lagen. Det viktigaste exemplet härpå torde vara den s. k. för sökspermissionen. Att ett lagfästande av den utveckling, som på sätt nu antytts i flera viktiga avseenden ägt rum i praxis, bör ske, torde utan vidare vara tydligt. Av de ändringsyrkanden, som ytterligare synts mig böra beaktas, örn ock allenast i viss omfattning, må här framhållas de, som avse ökad medverkan från statens sida till gäldande av vårdkostnaderna. Slutligen har den nuvarande lagen i åtskilliga detaljer ansetts i behov av jämkningar. Av vad jag nu anfört lärer framgå, att en fullständig revision av lagstift­ ningen enligt min mening bör komma till stånd. Ett genomförande inom den nuvarande lagens ram av erforderliga ändringar har icke synts mig möjligt. Riktigheten av min uppfattning, att en reform bör komma till stånd, bekräftas därav, att det senast framlagda sakkunnigförslaget blivit i princip så gott som enhälligt tillstyrkt i de däröver avgivna yttrandena. Kon­ trollstyrelsen, länsstyrelsen i Jönköpings län och stadsfiskalen i Nässjö hava emellertid uttalat den meningen, att en reform av alkoholistlagstift­ ningen bör genomföras först i sammanhang med reformer å närliggande rättsområden samt att resultatet av vissa pågående eller föreslagna utred­ ningar bör avvaktas. Dessa myndigheter vitsorda likväl, att alkoholistlagen är i behov av reformering. Särskilt må understrykas, att kontrollstyrelsen finner den nuvarande lagstiftningen i olika avseenden otillräcklig och de föreslagna utvidgningarna påkallade. De nämnda myndigheternas betänk­ ligheter avse således icke frågan, huruvida ny lagstiftning bör komma till stånd, utan allenast den lämpliga tidpunkten därför. Att låta reformarbetet nu anstå skulle emellertid helt visst betyda ett undanskjutande av denna visserligen begränsade men dock betydelsefulla reform till en ganska obe­ stämd framtid. Yrkandena örn uppskov hava framställts bland annat med hänsyn till det pågående arbetet å en förändrad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen m. m. Det torde emellertid dröja avsevärd tid, redan innan förslag till reviderad lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen kan föreligga utar­ betat, och det är givetvis synnerligen svårt att beräkna, huru snart där­ efter ett lagförslag kan vinna statsmakternas godkännande. Härtill kommer vidare den avgörande synpunkten, att sambandet mellan denna lagstiftning och alkoholistlagen icke torde vara av sådan art, att verkliga olägenheter skulle uppkomma, därest alkoholistlagen nu bleve föremål för revision. I denna lag meddelas visserligen organisatoriska bestämmelser rörande de särskilda kommunala organ — nykterhetsnämnderna — som i vissa avseen­ den skola omhänderhava tillämpningen av försäljningslagstiftningen. I det förslag, som utarbetats inom departementet, förekomma icke några egentliga nyheter på denna punkt, utan den nu bestående ordningen bibehålies i huvudsak oförändrad. Huruvida några mera avsevärda ändringar beträffande

Kungl. Majlis proposition nr 164. 37

nykterhetsnämndernas organisation komma att genomföras vid revisionen av försäljningslagstiftningen, är naturligen icke möjligt att nu förutsäga. Men det lärer vara befogat antaga, att några ändringar, som icke lämpligen skulle kunna inpassas i en lag örn behandling av alkoholister eller anknytas till densamma, icke skola ifrågasättas. Ej heller torde de stadganden, som i rusdryckslagstiftningen kunna komma att föreslås till hämmande av alkohol­ missbruk, bliva av sådan natur, att det vore fördelaktigt, om de samman­ fördes med bestämmelser om åtgärder mot ett så framskridet missbruk som det, varom är fråga i en alkoholistlag. Tvärtom synas vissa skäl tala för att såsom hittills hålla dessa olika regler åtskilda. Kontrollstyrelsen har i sitt utlåtande särskilt framhållit sambandet mellan fyllerilagstiftningen och lagen om behandling av alkoholister och synes i själva verket stödja sin uppfattning, att de sakkunnigas förslag icke bör läggas till grund för en ny alkoholistlag, väsentligen därpå, att åtgärder icke samtidigt föreslås för fylleriets bekämpande. Av ingen torde det numera bestridas, att samhället tidigare alltför slappt reagerat gentemot fyllerister. Även örn en obestridlig förbättring i detta avseende så småningom inträtt, torde det vara uppenbart, att mycket ännu återstår att göra, innan tillfredsställande förhållanden införts. Säkeiligen skulle det därför vara önskvärt, att bestämmelserna mot fylleri snarast möjligt bleve reviderade. Enligt min mening är det emellertid icke påkallat att i en alkoholistlag eller ens i sammanhang med dess revidering utforma skarpna bestämmelser gentemot det tillfälliga rusdrycksmissbruket. Det synes mig nämligen vara uppenbart, både att samhällsskadligt alkoholmissbruk ofta förekommer hos personer, som aldrig varit straffade för fylleri, och att fylleriförseelser enbart icke behöva utgöra bevis för att den därför straffade bör behandlas enligt alkoholistlagen. Fyllerilagstiftningen synes mig därför icke böra i annan mån beröras i den lagstiftning, som reglerar behandlingen av alkoholister, än som redan skett genom den år 1922 vidtagna ändringen i 1913 års alkoholistlag. Efter denna lagändring kail åtgärd enligt alkoholist­ lagen vidtagas mot den, som är hemfallen åt dryckenskap, örn han upp­ repade gånger dömts för fylleri. Bestämmelse av liknande innehåll är upptagen i det lagförslag, som nu framlägges. Den anmärkning, som av kontrollstyrelsen framförts, att nämnda bestämmelse endast i ringa grad synes hava blivit tillämpad, torde icke i och för sig påkalla ändring i lagen. Riktigheten av anmärkningen vill jag dock vitsorda. För undanröjande av ifrågavarande missförhållande torde emellertid ingen annan åtgärd lämpligen kunna komma i fråga än fortsatt upplysningsverksamhet bland landets nykterhetsnämnder, varigenom dessa intresseras för att i större utsträckning begagna sig av möjligheterna till ingripande enligt alkoholistlagen. Den avsevärda minskning av kommunernas ekonomiska bördor för alkoholisternas omhändertagande, som enligt min mening bör komma till stånd — jag åter­ kommer strax härtill — skall förvisso också betydligt underlätta vidtagandet av sådana åtgärder från nykterhetsnämndernas sida. Jag anser således den reform av alkoholistlagen, som enligt vad jag förut utvecklat är av behovet påkallad, nu böra komma till stånd. I vad mån de

38 Kungl. Majus proposition nr 164.

tidigare omförmälda kraven å utvidgning av lagens tillämpningsområde och andra ändringar i lagen funnits böra genomföras, kommer att närmare framgå av det lagförslag, som framlägges, jämte motiveringen därtill. I ett av­ seende skall jag emellertid redan här beröra frågan örn lagens tillämpnings­ område, nämligen såvitt angår den allmänna förutsättningen för vidtagande av åtgärder enligt lagen, hemfall enhet åt dryckenskap. Såsom den lämnade redogörelsen för yttrandena utvisar, har nämnda fråga upptagits till be­ handling av flera myndigheter och andra, som yttrat sig. I dessa yttranden har hävdats vikten av att ingripande sker på ett tidigt stadium, då utsik­ terna för ett tillrättaförande äro större. Otvivelaktigt förtjänar den anförda

synpunkten särskilt beaktande. A andra sidan får ej förbises, att lagstift-

ningen bör vara så anordnad, att den ej lämnar tillfälle till trakasseri eller ingripande i otid. Misstag i sådant avseende från deras sida, som hava att tillämpa lagen, skulle för avsevärd tid framåt kunna bringa alkoholistvården överhuvud i vanrykte. Och därmed kunde åstadkommas större skada än den, som skulle föranledas av att ingripande komme att ske på en tidpunkt, som med hänsyn till möjligheten av rättelse måhända icke vore den mest önskvärda. De sålunda anförda synpunkterna mana till särskild varsamhet vid en rubbning av den gällande allmänna förutsättningen för vidtagande av åt­ gärder enligt lagen. 1926 års förslag, som särskilt åberopats i de ytt­ randen, varom nu är fråga, innebar ej heller någon ändring av nämnda förutsättning för anordnande av övervakning eller för interneringsåtgärd. Vissa lindrigare hjälpåtgärder kunde enligt 6 § vidtagas vid en ringare grad av alkoholmissbruk än den, som betecknas med hemfallenhet åt dryckenskap. Av dessa hjälpåtgärder synas mig de, som avse utminutering eller utskänk­ ning av rusdrycker, icke böra regleras i alkoholistlagen. Vad angår den per­ sonliga uppmaningen att återgå till ett nyktert och ordentligt liv — den åtgärd av de nu förevarande, som nykterhetsnämnd enligt motiven till 6 § i 1926 års förslag framförallt hade att vidtaga — lärer det kunna sättas i fråga, huruvida en bestämmelse örn en dylik uppmaning skulle bliva till större gagn. Att märka är nämligen, att nykterlietsnämnden icke utrustats med något medel att få uppmaningen åtlydd, därest den ej skulle hörsam­ mas. Ej ens en mildare form av övervakning skulle kunna anordnas på detta stadium av rusdrycksmissbruket. Vid nu berörda förhållanden har jag icke kunnat tillstyrka en bestämmelse i enlighet med 6 § i 1926 års förslag. Däremot har jag till vinnande i viss örn ock begränsad omfattning av syftet med här behandlade yrkanden ansett mig kunna utbyta ordet »dryckenskap» i 1 § mot »alkoholmissbruk». Förslag örn ett dylikt utbyte har, på sätt förut nämnts, framställts av socialstyrelsen. Därmed lärer vinnas, att in­ gripande kan ske på ett något tidigare stadium, än vad för närvarande är fallet. Anmärkas må, att uttrycket »hemfallen åt dryckenskap» på sina håll torde hava tolkats så, att ingripande ej är medgivet mot andra än deni, som förete ett synnerligen långt framskridet alkoholmissbruk. Det nu ifrågasatta uttrycket »hemfallen åt alkoholmissbruk» synes mindre ägnat att framkalla en sådan uppfattning.

Kungl. Majus proposition nr 164. 39

Inledningsvis har jag omnämnt det år 1929 framlagda betänkandet med förslag till lag om internering & allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hem­ fallna åt dryckenskap. I betänkandet anmäldes, att de föreslagna bestäm­ melserna, som vore avsedda att tjäna ett huvudsakligen socialt syfte, hade ett mycket nära samband med det genom strafflagen bestämda straffsystemet samt i övrigt med strafflagen och vissa densamma närstående lagai. Det syntes därför de sakkunniga vara skäl att, därest en lagstiftning av föreva­ rande innebörd ur sociala synpunkter ansåges önskvärd, densamma, innan slutliga åtgärder vidtoges för dess åstadkommande, komme under närmare övervägande ur straffrättslig synpunkt. Frågan örn förhållandet mellan straff och internering å alkoholistanstalt omnämndes redan av fattigvårdslagstiftningskommittén i dess betänkande med förslag till lag om behandling av alkoholister och berördes jämväl i den vid 1913 års riksdag framlagda propositionen. Därvid uttalades den uppfattningen, att frågan borde lösas i samband med den allmänna reform av straffrätten, som kunde förväntas såsom resultat av en då påbörjad ut­ redning. Med hänsyn till den tid, som lärer komma att förflyta, innan en allmän strafflagsreform kan genomföras, synes dock numera den förevarande frågan böra upptagas till behandling oberoende av strafflagsreformen. Så­ som förut angivits, hava yttranden infordrats över det framlagda betänkandet, men ärendet har ännu ej kommit i det skick, att förslag kan föreläggas riks­ dagen. Det torde emellertid finnas förhoppning, att frågan skall kunna bringas till lösning inom en nära framtid.

Enligt det förslag till vanartslag, som den 14 januari 1931 underställdes Handläggning ar internelagrådets granskning, skall ett nytt organ i varje län inrättas för behand­ ringsärenden. ling av frågor örn intagande å allmän arbetsanstalt. Detta organ, som be­ Inom social­ nämnts vårdnadskollegium, skall enligt förslaget bestå av fyra ledamöter, departementet utarbetad nämligen en ordinarie domare såsom ordförande, en läkare och två valda promemoria ledamöter, i allmänhet utsedda av landstingen. Individuell rösträtt är stad­ i närliggande fråga. gad för ledamöterna med utslagsröst för ordföranden. Förslaget om in­ rättande av ett sådant organ har sin främsta grund i önskan att söka ernå en handläggning av frågor örn frihetsberövande!!, som även inför folkmeningen framstår såsom tillfullo betryggande. Därigenom skulle den misstro, som på vissa håll nu hyses mot behandlingen genom administrativa myndig­ heter av nämnda frågor, kunna avlägsnas. Före lagförslagets framläggande hade en inom socialdepartementet ut­ arbetad promemoria angående inrättande av det nya organet, där förslagsvis benämnt intagningsnämnd, för yttrande remitterats till Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, socialstyrelsen och statskontoret. I denna anfördes, sa\itt nu är i fråga, följande: Inrättas ett särskilt organ för handläggning av yanartsärenden i andra instans, synas ärenden angående intagning av alkoholister å alkoholistanstalt med fördel kunna överföras från länsstyrelserna. För e,n förläggning av dessa ärenden till ett organ med domstols karaktär torde i viss man kunna åberopas samina skäl som beträffande vanartsärendena, då jämväl beslut örn intagning å alkoholistanstalt innebär frihetens förlust. Vidare är att märka,

40 Kungl. Majus proposition nr 164.

att a^öhohsm och vanartigt levnadssätt ofta gå över i varandra, och att det darfor vid uppkommen fråga, örn en alkoholist eller en vanartig person bör - rr<le Tfra att det organ, som avgör frågan, äger möjlighet att välja mellan de olika vårdformerna. Yttranden Lansstyrelserna i Kalmar, Malmöhus , Hallands, Göteborgs och Bolms, Skara­ ever pro­ memorian. borgs,Värmlands och Västmanlands län samt socialstyrelsen hava i avgivna yttran­ den tillstyrkt alkoholistärendenas överflyttning till vårdnadskollegiet, därest ett sådant inrattades. Länsstyrelsen i Kalmar län har därvid såsom särskilt skäl harfor framhållit, att alkoholism och vanartigt levnadssätt ofta överginge i varandra och att möjligheten att avväga korrektiven alltså vore betydelsefull. Länsstyrelserna i Blekinge , Älvsborgs, Örebro och Jämtlands län avstyrka däremot överflyttningen. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att medan handläggningen enligt vanartslagen liksom för närvarande enligt lösdrivarlagen skall vara muntlig och snarlik rannsakningen i brottmål, handläggningen av ärenden enligt alkoholistlagen alltid är skriftlig, samt fortsätter: Administrativa myndigheter äro givetvis mera än domstolar lämpade för ärenden med skriftlig handläggning och sålunda även för ärenden av sist­ nämnda slag De ytterst sällsynta fall, då muntlig förhandling, exempelvis tor anställande av vittnesförhör, kan vara erforderlig, torde därför ej böra föranleda att alla ärenden av detta slag i sin helhet skola överflyttas från de administrativa myndigheterna, och någon omläggning av förhandlingarna dessa ärenden torde ej heller vara ifrågasatt. Att nu uttala sig i vad mån en sadan omläggning kan eller bör komma till stånd är naturligtvis icke möjöverflyttidngen1Sen ^ daifÖ1 för narvarancle bestämt avstyrka den föreslagna

Länsstyrelsen i Älvsbergs län anför: Att hela den grupp ärenden, intagning av alkoholister å alkoholistanstalt, «WUlQf0rilt Ä «°m helst erinringar handlagts av länsstyrelserna, s, ,l e. ombyttas till detta särskilt inrättade organ endast av den orsak att det ror sig örn en persons tvångsvisa intagande å viss anstalt, kan länsstvrelsen ej tinna vara lämpligt. J Länsstyrelsen i Jämtlands län (landshövdingen Linnér) yttrar: Vad alkoholisterna beträffar har undertecknad, landshövding, frän före­ gående verksamhet med handläggning av dylika ärenden från hela landet icke ett intryck av »administrativt godtycke, eller opåkallad ingripande från myndigheternas sida, utan snarare en känsla av att alkoholisternas hustrur och barn ofta fa uthärda ett övermått av lidande och risk, innan interne­ ring ager rum. Socialstyrelsen som uttalat sig i avstyrkande riktning i fråga örn in­ rättandet av det nya organet — har till stöd därför bland annat anfört, att i åtskilliga fall frågor örn det nya organets kompetensområde inställde sig, samt yttrar härom bland annat: Enligt 12 § 1929 års förslag till alkoholistlag äger »sökande hos länsstyrelse påkalla förständigande för nykterhetsnämnd att vidtaga hjälpåtgärder eller att själv gora ansökan örn förordnande örn personens intagande å all­ man alkohohstanstalt». Ehuruväl det i förevarande sammanhang rör sig örn besvarsforfarande, lärer ansökan i och med att den alternativt kan avse in­ tagning pa anstalt, böra ställas till intagningsnämnden. Skulle det då också

Kungl. Majlis proposition nr 161. 41

ankomma på intagningsnämnden att, örn intagning å anstalt ej befunnes böra komma till stånd, förständiga nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder? Enligt 16 § samma förslag äger länsstyrelsen meddela föreläggande för nykterhetsnämnd. Skall denna befogenhet överflyttas på intagnings­ nämnden? Enligt 17 § 2 mom. kan liknande förhållanden uppkomma. Det förtjänar här nämnas ett exempel på de vanskligheter, som inställa sig, då det gäller att ur länsstyrelsernas ämbetsområde utbryta hithörande frågor, jämväl där de direkt avse intagning å anstalt. Enligt 17 § 1 mom. förslaget till alkoholistlag äger länsstyrelse på eget initiativ förordna örn straffriförklarade alkoholisters intagning å anstalt. Skola sådana personer av länsstyrelsen överlämnas till intagningsnämnden, ehuruväl intagningen på alkoholistanstalt synbarligen endast är en av de ofta betydelsefulla åt­ gärder, som länsstyrelsen har att överväga i dylika fall? Departements­ Vid remissen till lagrådet av förslaget till vanartslag har jag utförligt chefen. redogjort för skälen till inrättande av vårdnadskollegier för handläggning av frågor om intagande å allmän arbetsanstalt. Därvid har jag jämväl så­ som min uppfattning uttalat, att ärenden angående internering å alkoholist­ anstalt borde behandlas av kollegierna. Visserligen lärer anledning näppe­ ligen hava förefunnits att enbart för ärenden angående internering av alko­ holister inrätta ett nytt organ, ehuru jämväl här de skäl, som åberopats mot handläggning i nuvarande ordning av frågor om frihetsberövande, i viss mån torde äga giltighet. Då emellertid vårdnadskollegium enligt det nämnda förslaget skall bliva andra instans för handläggning av ärenden enligt vanartslagen, hava övervägande skäl synts mig tala för att dit hän­ föra jämväl alkoholistärenden. För närvarande handläggas dessa olika ären­ den merendels av samma myndighet; annan ordning råder i poliskammarstäderna i landsorten, där poliskamrarna behandla frågor örn ådömande av tvångsarbete och länsstyrelserna ärenden angående internering av alko­ holister. Den ordning, som sålunda nu vanligen råder, bör enligt min me­ ning framdeles tillämpas. Ärendena äro nämligen ur flera synpunkter var­ andra närstående. Sålunda visar erfarenheten, att alkoholism och vanartigt levnadssätt ofta övergå i varandra, och de åtgärder, som kunna ifrågakomma för åvägabringande av rättelse, äro ganska likartade. Det torde ock vara önskvärt att bereda vårdnadskollegiet möjlighet att vid handläggning av ärende enligt vanartslagen övergå till behandling enligt alkoholistlagen och direkt meddela interneringsförordnande, därest en person, som inställts inför kollegiet, finnes vara i behov av alkoholistvård och beredandet av sådan vård är tjänligare jin vidtagandet av åtgärd enligt vanartslagen. Emot ärendenas överflyttande bär länsstyrelsen i Blekinge län erinrat, att förfarandet i alkoholistärenden är skriftligt. I anledning härav må fram­ hållas, att muntlig handläggning visserligen torde bäst lämpa sig för ett organ av sådan karaktär som vårdnadskollegiet, men med hänsyn till vårdnadskollegiets sammansättning kan en fullt betryggande handläggning av ärendena förväntas komma till stånd även vid skriftligt förfarande. Vad angår de här förut återgivna, av socialstyrelsen anförda invändningarna mot ärendenas hiinskjutande till vårdnadskollegiet, vill jag allenast nämna, att det synes mig tydligt, att kollegiet såsom en nyktorhetsniimnden över-

42 Kungl. Majus proposition nr 164. ordnad myndighet skall äga förständiga nämnden att vidtaga hjälpåtgärder samt att, därest straffriförklarade personer böra intagas å alkoholistanstalt, desamma böra överlämnas till vårdnadskollegiet för vederbörligt intern eringsförordnande.

Vård­ I det föregående har jag redogjort för de bestämmelser, som nu gälla an­ kostnaderna. gående gäldandet av vårdkostnad, och det torde tillåtas mig att här allenast Gällande be­ stämmelser. åberopa vad där anförts (s. 18—19).

Sakkunnig- I fråga örn sakkunnigförslagens ställning till detta spörsmål får jagförslagen. hänvisa till betänkandena (1926 års s. 124 £f., 1929 års s. 108 ff.). Jag vill här allenast erinra, att framkomna yrkanden, att kostnaderna skulle helt överflyttas å statsverket, icke av de sakkunniga biträtts. Båda förslagen innebära emellertid en utökning av statsverkets ansvar för kostnaderna i fråga om vissa särskilda kategorier av dem, som missbruka alkohol. Bland annat skall all kostnad för vård av dem, som anses farliga, övertagas av statsverket. En av de senast tillkallade sakkunniga, hovrättsrådet Petrén, har i särskilt yttrande anfört, att yrkandena örn att alla vårdkostnader för tvångsinternerade alkoholister skulle bliva en statens angelägenhet hade mycket fog för sig ur olika synpunkter samt att en slutgiltig lösning av frågan örn alkoholist­ vården sannolikt ej stöde att vinna på annan väg. Nämnde sakkunnige har emellertid vidare förklarat, att han, då en så genomgripande ändring lämpligen måhända ej borde vidtagas på en gång, i likhet med övriga sak­ kunniga ansett statsverkets skyldighet att bära vårdkostnaden för tvångs­ internerade alkoholister för närvarande icke böra utsträckas utöver vad som skett i 1929 års förslag.

Yttranden. Frågan om vårdkostnaderna har ägnats uppmärksamhet i åtskilliga av de yttranden, som avgivits över 1929 års förslag. I flera yttranden påyrkas, att staten skall helt övertaga vårdkostnaderna. Svenska landskommunernas förhand förklarar sålunda, att förbundet ej kan Anna förslagets lösning av problemet lycklig, och ansluter sig till den upp­ fattningen, att samtliga med intagning å allmän alkoholistanstalt förenade kostnader böra överflyttas å statsverket. Förbundet anför därom vidare: Som ett huvudskäl för en sådan anordning har med fullt fog anförts, att alkoholistvården aldrig blir fullt effektiv, förrän staten övertagit samtliga ifrågavarande kostnader. Så länge saken icke ordnas på detta sätt, komma i åtskilliga fall köstnadsliänsyn att utgöra ett hinder mot ansökning örn en åt dryckenskap hemfallen persons intagande å alkoholistanstalt; man kan knappast förtänka en hårt skattetyngd kommun, örn den i det längsta drar sig för att påkalla en interneringsåtgärd, som måhända kommer att medföra en ganska betydande utgift. Något verkligt vägande skäl mot att lägga ifrågavarande kostnader på staten har icke anförts, ty att kommunerna i så fall skulle söka åstadkomma oberättigade interneringar, finns det ingen som helst anledning att befara. I de flesta fall blir det kommunen, som får underhålla en internerad persons familj under interneringstiden; och för övrigt lär man icke behöva hysa farhågor för att länsstyrelserna skulle besluta örn internering utan att kraftigt talande skäl för en sådan åtgärd föreligga.

Kungl. Majus proposition nr 164. 43 . Göteborgs och Bohus läns nylderhetsnämnders förbund !, Blekinge läns nykterhetsnämnders centralorganisation , Älvsborgs läns nykterhefsnämnders centralorganisa­ tion, nykterhetsnämndernas Dalaförbund, styrelsen för nykterhetsnämndernas samorganisation inom Söderhamns kontrollområde och nykterhetsnämnden i Karls­ krona hava jämväl yrkat, att staten måtte övertaga samtliga vårdkostnader. Jönköpings läns nykterhetsnämnders förbund framställer samma yrkande. Förbundet gör gällande, att det på landet är en vanlig uppfattning, att den styrelse, som åstadkommer minsta kostnaden för kommunen, är den bästa! Även för en nykterhetsnämnd måste det vara angeläget, att den sköter sig på ett sätt, som inför komjnunen framstår såsom berömvärt. Det kan en­ ligt förbundets erfarenhet sålunda inträffa, att en nykterhetsnämnd visar mindre intresse för sin uppgift, ehuru kommunens finanser ingalunda kunna anses dåliga. Nykterhetsnämndernas centralkommitté har ett längre gående yrkande än de nu omnämnda. Kommittén yttrar: I lagförslaget har en viss utökning skett av de fall, vari statsverket skall vidkännas alkoholistvårdskostnaderna. Såväl i själva sakkunnigbetänkandet som ock i reservationen påpekas de mycket starka krav, som från skilda håll rests därom, att statsverket skall helt övertaga samtliga dessa vårdkost­ nader ävensom beklädnads- och resekostnader. Kommittén vill, med instäm­ mande i vad herr Petrén anfört, att det med säkerhet måste anses för ett huvudvillkor, örn lagen skall kunna ernå verklig effektivitet, att dessa kost­ nader överflyttas på statsverket, på det enträgnaste hemställa, dels att samt­ liga vårdkostnader måtte överflyttas på statsverket, dels att statsverket måtte ersätta de kostnader, som en fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd ådra­ ger sig för underhåll av den internerades familj, för så vitt understödsbe hovet direkt betingas av interneringsåtgärden. I centralkommitténs uttalande hava instämt Stockholm stads och läns nykter­ hetsnämnders sammanslutning, styrelsen för Södermanlands läns nykterhetsnämndsförening , nykterlietsnämndernas i Kronobergs län förbund, Skaraborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation , västra Värmlands nykterhetsnämn­ ders förbund, nykterhetsnämndernas samorganisation inom Söderhamns kontrollområde, nykterhetsnämndernas sammanslutning inom Sundsvalls kontrollområde, nykterhetsnämndernas sammanslutning inom Härnösands kontrollområde och nykterhetsnämndernas sammanslutning i Norrbottens län. Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags för­ säljningsområde föreslår likaledes, att staten skall vidkännas ej allenast de egentliga vårdkostnaderna utan ock kostnaderna för nödigt underhåll av den internerades familj. För den händelse detta förslag ej skulle antagas, hem­ ställer sammanslutningen, att det mätte åläggas vederbörande landsting att gälda halva vårdkostnaden för fattiga internerade. Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrar, att frågan örn understöd till en internerads familj synes böra bliva föremål för särskild undersökning. Åtskilliga av de inkomna yttrandena innehålla uttalanden i kostnadsfrågan, vilka i huvudsak överensstämma med hovrättrådet Petréus förut omnämnda särskilda yttrande i frågan, I denna riktning huva uttalat sig bland andra länsstyrelserna i Östergötlands, Älvsborgs, Jämtlands, Gotlands, Kalmar samt

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 1H4.

Göteborgs och Bohus län ävensom Stochholms stads nykterhetsnämnd jämte nykterhetsnämnderna i Örebro ooli Visby. Svenska stadsförbundet ansluter sig helt till den principståndpunkt, som kommit till uttryck i hovrättsrådet Petréus reservation, samt anför vidare: På många håll motsågos på sin tid de blivande resultaten av alkoholistvården med de största förhoppningar. Numera torde dock den meningen vara rätt allmänt utbredd i kommunala kretsar, att dessa förhoppningar icke i alla avseenden infriats. Skälen äro givetvis flera. Bland annat torde det hava mött stora svårigheter att få nykterhetsnämnderna på lämpligaste sätt rekryterade. Men den avgörande orsaken till ett mindre gott resultat på sina håll torde sannolikt ligga främst i den omständigheten, att en effektiv alkoholistvård åsamkat vederbörande kommun väsentliga kostnader. Ju all­ varligare en kommuns nykterhetsnämnd tagit sin uppgift, desto mer Ilar kommunen drabbats av utgifter och nämnden följaktligen av kritik. En sådan anordning måste uppenbarligen motverka själva syftet med lagen. I likhet med reservanten tror styrelsen för sin del, att en full effektivitet hos lagen knappast kan ernås, förrän kommunerna helt befriats från kostnaderna. Med effektivitetssynpunkten förena sig i detta fall också starka skälighetskrav. Staten tar inkomsten av rusdryckshanteringen och bör också drabbas av utgifterna. Vid omläggning av monopolbolagens beskattning gjordes från statens sida gällande, att monopolvinsten borde ingå till staten och ej få beskattas av kommunerna. Då statsmakterna gått in för en dylik grundsats, synes konsekvensen böra vara den, att kommunerna befrias från de utgifter, rusdryckshanteringen påkallar i form av alkoholistvård. Det är också stats­ myndighet som meddelar beslut om internering. Redan enligt 1913 års lag bär staten vissa kostnader för alkoholistvården. Enligt kungörelsen den 22 juni 1928 angående statsbidrag i vissa fall till kostnad för vård å allmän alkoholistanstalt har staten påtagit sig en viss ökning av dessa kostnader. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle staten bära en ännu större del av dem. Styrelsen ser med tillfredsställelse den tendens, som sålunda gjort sig gällande, men hoppas, att frågan örn en fullständig avveckling av kommu­ nernas kostnader för alkoholistvården ägnas fortsatt uppmärksamhet, i vart fall i samband med den pågående utredningen om skatteutjämning. Nykterhetsnämnden i Göteborg har yttrat följande: Nämnden vill med avseende å den bland landets nykterhetsnämnder ut­ bredda meningen, att statsverket bör påtaga sig ali kostnad för vård å ali män alkoholistanstalt, på de skäl, som därför förebragts, uttala sig för att statsverket ersätter en del — tre fjärdedelar eller hälften eller en fjärdedel — av samtliga de vårdkostnader, som kommunerna genom nykterhetsnämn­ derna hava att betala. Aven örn det vid genomförandet av en sådan ordning nu stannade vid blott en fjärdedel, skulle mycket vara vunnet till åstad­ kommande av en allmännare tillämpning av alkoholistlagen och därmed till åvägabringande av en större effektivitet hos alkoholistvården. Socialstyrelsen anför: Att en ändring till kommunernas förmån bör äga rum ifråga örn fördel­ ningen av kostnaderna för alkoholistvården, torde vara en allmän uppfattning. Under de senare åren hava hera steg tagits i denna riktning, och de sak­ kunnigas förslag innebär ännu ett sådant. I sitt utlåtande över 1926 års förslag framhöll socialstyrelsen, att frågan örn vårdkostnaderna över huvud taget icke syntes vara av beskaffenhet, att den borde fastlåsas i lag. Enligt denna uppfattning bör lagen icke uttala sig örn vårdkostnaderna utan lämna öppet, i vilken utsträckning statsverket har att vidkännas dessa, och endast giva generella föreskrifter — för de fall, där statsverket icke bestrider hela

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 45 kostnaden — om vårdkostnadsansvarigheten gentemot anstalten samt om regressrätt. På sätt i årets statsverksproposition närmare omnämnts (femte huvudtiteln s. 197), har socialstyrelsen i skrivelse den 12 september 1930 med ■ skriveise)förslag rörande behovet av medel till främjande av den organiserade alko- denlZsepUmliolistvården för budgetåret 1931/1932 anfört, att det åtminstone för närvarande ]3 oktoj,er icke syntes lämpligt, att kostnaderna för vård å alkoholistanstalt i sin 1930. helhet överflyttades å statsverket. Däremot har styrelsen i denna skrivelse och i utlåtande den 13 oktober 1930 angående behovet av medel för uppe­ hållande under nämnda budgetår av verksamheten a statens vårdanstalt a Yenngarn för alkoholister föreslagit sadan ökning av statens anslag till alkoholistanstalternå, att vårdavgiften per dag, vilken för närvarande utgår med ett belopp av — i regel — en krona, skulle kunna sänkas till 50 öre samt att den särskilda beklädnadsavgiften skulle bortfalla. Att vinna en lämplig lösning av frågan angående kostnaderna för vård å Departementsalkoholistanstalt är utan tvivel av synnerlig betydelse för åvägabringande chef€n" av en rationell alkoholistvård. Det är ett känt förhållande, att bestämmel­ serna i alkoholistlagen om internering av deni, som missbruka alkohol, mångenstädes icke i avsedd utsträckning kommit i tillämpning, och att detta till väsentlig del haft sin grund däri, att de kommunala myndigheterna av ekonomiska skäl underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder för internering. I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln s. 200 ) har jag framhållit, att det icke syntes mig tillrådligt, att, på sätt statens inspektör för fattigvård och barnavård ifrågasatt, helt och hållet borttaga vardavgifterna a alkoholistan­ stalterna och ersätta dessa med statsbidrag. En fördelning av vårdkostna­ derna mellan kommunerna och staten syntes lämpligen böra ske i huvud­ saklig överensstämmelse med socialstyrelsens nyss omnämnda förslag. I statsverkspropositionen har jag angivit de skäl, som varit bestämmande, då jag haft att taga ställning till kostnadsfrågan. Dessa skäl lära äga giltighet, jämväl då det gäller att avgöra, huru kostnadsfrågan lämpligen bör lösas i den nya alkoholistlagen. I olikhet med socialstyrelsen anser jag, att lagen framdeles såsom hittills bör upptaga bestämmelser i ämnet. Örn vårdav­ giften sänkes till ett belopp av 50 öre om dagen och dessutom kommunerna _ såsom nu är fallet — i särskilda fall erhålla bidrag av statsmedel till bestridande av kostnader för alkoholistvården, synes det knappast behöva befaras, att nykterhetsnämnderna skola i någon större utsträckning av kostnadshänsyn avhålla sig från att fullgöra sina skyldigheter. Ej heller de sak­ kunniga, vare sig de först tillkallade eller de senare utsedda, hava ansett sig kunna föreslå, att staten nu övertager samtliga vårdkostnader. Jag har emellertid intet att erinra emot att statsverket, såsom i 1929 års betänkande föreslagits, betalar vårdkostnaderna för särskilda kategorier bland alkoholisterna, nämligen de farliga, de för brott tilltalade men på grund av sinnesbeskaffenhet straffriförklarade, de till en början enligt vanartslagen behandlade samt sådana, som kvarhållas å anstalt utöver den vanliga maximi­ tiden. Då det är särskilt angeläget, att de personer, örn vilka nu är fråga,

46 Kungl. Majus proposition nr 164.

bliva föremål för anstaltsbehandling, bar dylik behandling ansetts böra komma till stånd oberoende av initiativ från kommunalt organ, och bör följaktligeil staten i sådana fall svara för vårdkostnaderna. fö^fBnlaVts Av fÖrUt anförda framgår, att ett genomförande av förslaget skulle genom?6 S betyda ökade möjligheter att åvägabringa internering av alkoholister. Förförande. »laget innebär vidare en utökning av interneringstiderna, vadan en förläng­ ning av tiden för anstaltsvistelsen i en del fall lärer vara att påräkna. Genom de ifrågasatta nya bestämmelserna rörande vårdkostnadernas fördelning lärer antalet internerade komma att ökas. X samma riktning verkar också sänk­ ningen av vårdavgiften för de internerade, en fråga som dock icke är reglerad i lagen. De nu berörda omständigheterna komma otvivelaktigt att medföra en ökning av statens utgifter för alkoholistvården. Huru stor denna ökning kan bliva lärer emellertid undandraga sig varje exakt beräkning. Till ber lysande av frågan meddelas bär vissa uppgifter i följande tabeller. Tabell 1 avser samtliga å alkoholistänstalter i riket alltsedan alkoholistlagens ikraft­ trädande den 1 augusti 1916 intagna personer. Även de å enskild anstalt frivilligt ingångna äro redovisade, ehuru intagande å sådan anstalt icke är leglerat i lagen. Tabell 2 innehåller uppgifter angående dem, som å Venngarnsanstalten internerats såsom farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. På sätt förut nämnts, skall staten enligt förslaget betala all vård­ kostnad för farliga alkoholister och icke såsom nu blott en mindre del därav. Vårdkostnaden å statens och övriga allmänna anstalter torde i genomsnitt kunna uppskattas till omkring 4 kronor 75 öre för intagen och underhålls­ tag- Andra uppgifter till belysande av kostnaderna än de i dessa tabeller intagna hava icke stått till buds. Tgl. 1. Antalet å alkoholistanstalter under tiden % 1916—3i/u 1930 intagna.

o A allmän alkoholistanstalt o A enskild 1 statsunder­ Av summa stödd anstalt | tvångs - frivilligt frivilligt 1 internerade ingångna ingångna

män kvinnor

j „

1916 4 28 95 1917 i 82 55 126 ii 47 1918 49 42 86 15 ! 5 1919 76 28 97 7 36 1920 103 48 142 9 62

59 1923 204 52 248 8 61

62

Summa 2,198 974 3,013 159 862

Anm. Uppgifterna för år 1916 avse tiden fr. o. m. Ve, då lagen trädde i kraft.

+0 Kungl. Maj ds proposition nr 164. det allmänna språkbruket åsyftade endast mycket svårt förfallna individer. Styrelsen har ansett, att »lag örn åtgärder mot samhällsskadligt alkoholmiss­ bruk» eller något liknande skulle utgöra en mera adekvat rubrik. Denna anmärkning torde visserligen icke sakna berättigande. Då emeller­ tid en annan rubrik, som i få ord fullt exakt angiver lagens innehåll, lärer vara svår att erhålla — den av styrelsen förslagsvis nämnda synes icke fullt tillfredsställande — har jag stannat vid att förorda, att den nuvarande lag­ rubriken bibehålies.

Specialmotivering.

. Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för viktigare ändringar, som vidtagits i 1929 års förslag. I den män det synts nödigt, komma därvid jäm­ väl att omnämnas de anmärkningar, som framställts i avgivna yttranden. Åt skilliga jämkningar av väsentligen formell art torde ej tarva någon motivering. Vid varje paragraf angives inledningsvis dess motsvarighet i 1929 års förslag, varjämte sidhänvisning lämnas till motiveringen för stadgandet.

1 KAP.

Lagens tillämplighetsomräde.

1 §•

Stadgandet motsvarar 1 § i 1929 års förslag (s. 58). Redogörelse har tidigare lämnats för vissa uttalanden i fråga örn avfatt­ ningen av paragrafens ingress, vilken innehåller den allmänna förutsätt­ ningen för ingripande med åtgärder enligt lagen. I två yttranden har anmärkts, att omnämnandet i förslagets ingress av fara eller allvarlig olägenhet för samhället, varigenom skulle antydas grunden för samhällets rätt att vidtaga åtgärder, borde såsom onödigt eller olämpligt utgå. I åtskilliga utlåtanden hemställes, att gruppen 2 måtte beskrivas på sätt hovrättsrådet Petrén i särskilt yttrande föreslagit. Socialstyrelsen anför angående denna grupp: Gällande lag angiver såsom en av de särskilda förutsättningarna, att ve­ derbörande utsätter hustru eller barn för nöd eller uppenbar vanvård. T förslaget har orden »uppenbar vanvård» ersatts med »allvarlig vanvård». Ändringen åsyftar att tydligare utmärka att lagen avser icke blott kroppslig utan även psykisk, moralisk eller sedlig vanvård. Det synes tveksamt, örn detta syfte vinnes genom omformulermgen. En reservant, hovrättsrådet Petrén, föreslår i denna punkt ett förtydligande tillägg till ordet vanvård, vilket synes lämpligt. Beträffande denna mycket viktiga kategori må vidare framhållas, att för­ slaget bibehåller den nu gällande förutsättningen för lagens tillämplighet, som innefattas i orden »(utsätter hustru, barn eller annan), som han är skyldig att försörja». Det är sålunda icke tillräckligt, att den försumlige haft vårdnadsplikt. I detta avseende torde böra göras ett tillägg, varigenom jämväl sådan vårdnadspliktig, som icke är försörjningsskyldig, innefattas under stadgandet. Aven uttrycket »eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person» lärer böra avse både försörjnings- och vårdnadsskyldiga. Socialstyrelsen omnämner dessutom, att orden »eljest grovt brister i sina plikter mot sådan person» kunna utbytas mot »eljest i märklig män åsido-

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 49

sätter sina plikter mot sådan person», till vilket uttryck styrelsen funnit förebild i 11 kap. 2 § giftermålsbalken. I några yttranden uttalas betänkligheter mot upptagandet av den under 4 beskrivna gruppen. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län , huruvida samhället har något mera direkt intresse av ett ingripande i fall, som här avses, samt anför vidare: Det kommer säkerligen att uppstå svårigheter för en administrativ myn­ dighet, då det gäller att bedöma, huruvida en person är ur stånd att vårda sina angelägenheter. Härtill kommer att enligt förmynderskapslagen per­ son, som är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig och sin egendom, skall av vederbörande rätt förklaras omyndig. Genom det föreslagna stadgandet i 2 kap. 7 § 2 mom. tillkom­ mer det därjämte vederbörande nykterhetsnämnd att tillse, att den som är hemfallen åt dryckenskap blir ställd under förmyndare. Det synes därför tveksamt, huruvida tillräckliga skäl för ett ingripande från det allmännas sida i dylikt fall föreligga. I varje fall borde förmyndarens samtycke erfordras för tvångsinterneringen. Länsstyrelsen har dock ej något att erinra mot att föreslagna förebyggande åtgärder vidtagas beträffande dylik alkoholist. Liknande betänkligheter mot förslaget i denna del hava uttalats av läns­ styrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län. NyMerhetsnämnden i Göteborg anför: Vid tillgodoseendet av det allmänna önskemålet örn en utvidgning av den gällande alkoholistlagens tillämpningsområde hava de sakkunniga i 4 mom. i 1 § föreslagit, att en åt dryckenskap hemfallen person, som är ur stånd att taga vård örn sig själv och sina angelägenheter må kunna göras till föremål för ett ingripande' enligt lagen. Mot en sådan utvidgning synes vid ett första bedömande från nykterhetsnämndernas sida icke vara något att invända, då härigenom en del fall av beklagansvärd alkoholism, som icke i annan ordning äro åtkomliga, kunna göras till föremål för tillrätta­ förande åtgärder. Men vid den praktiska tillämpningen av förevarande stadgande synes en vansklighet kunna inställa sig, som inom en välordnad lagstiftning torde böra undvikas. Detta sammanhänger med att, såsom de sakkunniga påpekat, enligt förmynderskapslagen en sådan alkoholist, sorn beröres i omhandlade moment, skall av domstol förklaras omyndig. Förut­ sättningen för ett ingripande enligt alkoholistlagen och förutsättningen för en omyndigförklaring är alltså här densamma. En myndig persons, förhål­ landen i förevarande avseende kommer då att prövas ungefär samtidigt dels av administrativ myndighet och dels av domstol. Det kan naturligtvis härvid inträffa, att myndigheternas prövning utfaller olika rörande en och samma person. Vanskligheten inställer sig i sådant fall, att den administrativa myndigheten finner förutsättningen föreligga men den dömande myndig­ heten finner, att förutsättningen saknas. Personen i fråga blir då av nykterlietsnämnden ställd under övervakning eller enligt länsstyrelsens förordnande internerad å alkoholistanstalt på skäl, som domstolen i sin ord­ ning förklarar icke föreligga. Då vid ett sådant spörsmål som det föreva­ rande domstolens prövning måste tillerkännas vitsord framför de admini­ strativa myndigheternas, bitr redan av omsorgen örn de sistnämndas auktori­ tet en sådan konflikt, som den påpekade, undvikas. Socialstyrelsen finner emellertid, att de sakkunniga på ett övertygande sätt motiverat medtagandet av denna grupp. Styrelsen yttrar vidare, att Bihang till riksdagens protokoll 1931. I sand. 143 haft. (Nr 164.) amsi 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

det måhända vore lämpligt, att uttrycket» är ur stånd att taga vård om sig själv och sina angelägenheter» i anslutning till motsvarande stadgande i 1 kaij. 2 § tredje punkten i lagen örn förmynderskap erhölle lydelsen »icke kan vårda sig eller sin egendom». Angående den under 5 beskrivna gruppen anför socialstyrelsen följande: Enligt förslaget skall lagen vara tillämplig på den — åt dryckenskap hemfallne — person, som »uppträder på ett för närboende eller andra grovt störande sätt». Härmed torde ej åsyftas den, som vid ett eller annat enstaka tillfälle beter sig olämpligt i sådant hänseende, utan endast den, som mera vanemässigt låter sig komma dylikt uppträdande till last. Detta torde framgå tydligare, örn man utbyter de angivna orden mot exempelvis »föra ett för annan grovt störande levnadssätt». Beträffande den under 6 i förslaget upptagna gruppen yttrar socialstyrelsen: Från nykterlietsnämndskåll bär förordats ett förtydligande av stadgandet örn upprepade fylleriförseelser såsom grund för ingripande enligt lagen. Örn dessa önskemål anses böra tillgodoses, torde ordet »upprepade» ersättas med »minst tre», såsom reservanten bland de sakkunniga föreslagit. Att någon blivit ådömd ansvar för fylleri innebär efter orden, att strafflagen 18 kap. 15 § tillämpats. I vissa specialförfattningar, exempelvis motorfor­ donsförordningen 41 § 2 mom. (i Kungl. Maj:ts prop. 1930 nr 121), före­ kommer straffbeläggande av en med fylleri likartad förseelse, vilken icke är fylleri i juridisk-teknisk mening. Det torde böra tagas under övervägande, huruvida icke en dylik förseelse skall likställas med fylleri. Från flera andra håll har yrkats, att beskrivningen under 6 måtte för­ tydligas på sätt hovrättsrådet Petrén föreslagit. Yrkande har jämväl fram­ ställts, att antalet fylleriförseelser måtte angivas till minst två. Länsstyrelsen i Värmlands län anser önskvärt, att till förevarande punkt göres ett tillägg av förslagsvis följande innehåll: »därav åtminstone en gång under de närmaste sex månaderna». Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke 1 § i förslaget skulle kunna er­ hålla ett tillägg med en mera allmän formulering, varigenom skulle möjlig­ göras ett ingripande mot vissa åt alkoholmissbruk hemfallna personer, som ej kunna hänföras till någon av de i förslaget beskrivna grupperna. Sty­ relsen yttrar härom följande: Då lagen angiver såsom förutsättning för sin tillämplighet, att dryckenskapen åstadkommit någon av vissa uppräknade skadeverkningar, har det enligt vad erfarenheten utvisat ofta förekommit, att de tillämpande organen stått maktlösa inför fall av obestridligt alkoholmissbruk med svåra följdverk­ ningar ehuru av annat slag än de av lagstiftaren förutsedda. En alkohol, missbrukare, som utsätter hustrun för nöd eller allvarlig vanvård, faller under lagens bestämmelser; äro kontrahenterna icke vigda, är lagen där­ emot icke tillämplig, oavsett hur länge sammanboendet pågått och vilken karaktär det äger. En smittosam! sjuk t. ex. tuberkulos person saknar till följd av sitt alkoholmissbruk förmåga att vårda sig och utgör genom att åsidosätta erforderliga hygieniska försiktighetsmått en fara för sin omgiv­ ning. Den på detta sätt farlige alkoholisten kan icke omhändertagas med stöd av nuvarande lagstiftning. Örn en person begått brott under inflytande av alkoholmissbruk men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid brottets begående (t. ex. en kortvarig alkoholsinnessjukdom) icke kunnat fällas till ansvar samt det vid straffriförklaringen föreligger behov av alkoholistvård 17 § i förslaget), utgör alkoholbrottet icke i och för sig tillräcklig grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 51

för förordnande om intagning å alkoholistanstalt. Endast om brottet är ägnat att karakterisera gärningsmannen såsom farlig och sålunda göra 1 § 1 ) tillämplig, kan detsamma föranleda, att den i detta fall lämpliga åtgärden vidtages mot hans vilja. Vid stöld och bedrägeribrott och en del sedlighets­ brott m. fl. är däremot den tillfälliga omständigheten, att alkoholmissbruket därjämte medfört någon av de i 1 § angivna följdverkningarna, avgörande i fråga örn möjligheten att ingripa mot alkoholmissbruket. Och dock torde »fara eller allvarlig olägenhet för samhället» av en persons alkoholmissbruk knappast kunna ådagaläggas klarare än därigenom att detta givit upphov till brottsliga gärningar. Dessa omständigheter göra de från olika håll framkomna önskemålen örn en smidig och anpassningsbar läggning av de grundläggande bestämmelserna i 1 § mycket beaktansvärda. Med hänsyn härtill torde erfordras en mera allmänt angiven förutsättning för ingripande enligt denna lagstiftning. Det erbjuder emellertid stora svårigheter att finna en antaglig formulering. Det gäller att å ena sidan öppna möjlighet att vidtaga nödiga åtgärder i sådana icke alldeles sällsynta fall, där en person är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav är till allvarlig samhällelig olägenhet annorledes, än som särskilt angivits, och å den andra icke lämna rum för en godtycklig lagtilllämpning. I betraktande av den stora betydelsen av ett stadgande av nu avsedd art har socialstyrelsen dock ansett sig böra framföra ett förslag här­ till och Ilar då närmast tagit sikte på ingressen i 1 § av det föreliggande förslaget (»Är någon hemfallen åt dryckenskap under sådana omständigheter, att därav följer fara eller allvarlig olägenhet för samhället i något av nedan­ stående hänseenden, etc.»). Det ifrågasatta tilläggsstadgandet skulle nämligen innefatta de åt alkoholmissbruk hemfallna, som icke inrymmas under de före­ gående punkterna i paragrafen men i följd av sitt missbruk finnas »eljest vara till allvarlig olägenhet för samhället».. Förutsättningen är visserligen allmänt hållen, men den lärer med erforderlig tydlighet angiva, att missför­ hållandena skola vara av sådan allvarlig natur, att inskridande är påkallat från social synpunkt. Ur förslagets ingress har strukits uttalandet angående den principiella Departementsgrunden för ingripande enligt lagen. Ett dylikt uttalande torde vara onödigt chefenoch för övrigt kunna giva anledning till den felaktiga uppfattningen, att det vid lagens tillämpning skulle i varje förekommande fall fordras särskild ut­ redning därom, att alkoholmissbruket åstadkommit fara eller allvarlig olägen­ het för samhället. På sätt jag förut nämnt, har ordet »dryckenskap» i ingressen i enlighet med yrkande av socialstyrelsen utbytts mot »alkoholmissbruk». Detta ord är att föredraga jämväl ur en annan synpunkt än den i det föregående be­ rörda. Örn detta ord användes, lärer lagtexten komma att tydligare utmärka, att lagen ej är tillämplig på dom, som missbruka andra narkotiska medel jin alkohol. I punkten 2 har angivits, att här avses sådan försörjningsskyldighet, som finnes stadgad i lag, och således icke en försörjningsskyldighet, som grundar sig enbart på ett rent obligatoriskt rättsförhållande. Det lagstadgande, som åsyftas, är 3 § i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården. Örn i det särskilda fallet den enligt lag försörjningsskyldige genom avtal med den försörjningsberättigade överenskommit om försörjningsskyldighetens fullgörande eller domstol ålagt den förre att utgiva underhåll till den senare, föreligger dock

52 Kungl. Majus proposition nr 164.

en legal försörjningsskyldighet. Dylikt avtal eller domstolsbeslut utesluter således ej en tillämpning av den nu föreslagna lagen. Det torde ej vara lämpligt att utbyta det i den nu gällande lagen före­ kommande uttrycket »uppenbar vanvård» mot det föreslagna »allvarlig van­ vård». »Allvarlig vanvård» förefaller kunna komma att tolkas såsom en svårare form av vanvård än den, som betecknas med orden »uppenbar van­ vård» och som här åsyftas. Den föreslagna formuleringen av punkten 2 synes tillräckligt klart utmärka, att här åsyftas vanvård i såväl kroppsligt som annat hänseende. Det tillägg, som i förtydligande syfte påyrkats av en av de sakkunniga och förordas i åtskilliga yttranden, förefaller obe­ hövligt. Att såsom socialstyrelsen förordat åt denna punkt giva en sådan formu­ lering, att jämväl en vårdnadspliktig, vilken ej är försörjningsskyldig, inne­ fattas under stadgandet, anser jag icke vara tillrådligt. För övrigt lärer en dylik utvidgning sakna större praktisk betydelse. Det må anmärkas, att skyldighet att vårda ej finnes i alla sådana fall, i vilka föreligger försörjningsskyldighet. Uppenbarligen kan icke i förevarande lag lämnas en regel, som angiver, när skyldighet att vårda skall anses vara för handen. Under punkt 4 hava de sakkunniga föreslagit, att lagen skall bliva till­ lämplig på den, som är hemfallen åt dryckenskap och i följd därav är ur stånd att taga vård örn sig själv och sina angelägenheter. Enligt 1 kap. 2 § i lagen örn förmynderskap skall den, som är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel och i följd därav icke kan vårda sig eller sin egendom, för­ klaras omyndig. De sakkunniga torde hava haft den uppfattningen, att skäl till ingripande enligt den föreslagna lagen icke föreligger i sådant fall, då en alkoholist visser­ ligen ej kan sköta sina ekonomiska angelägenheter men kan »taga vård örn sig själv». I dylikt fall kan en omyndighetsförklaring vara tillfyllest. Denna uppfattning synes mig vara riktig. Åtgärder enligt lagen örn behandling av alkoholister torde däremot böra vidtagas mot den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och på grund därav ur stånd att taga vård örn sig själv. Skulle icke redan allvarlig olägenhet för samhället hava uppkommit, torde det i dylikt fall ej kunna dröja länge, innan sådan olägenhet framträder. Tillägget »och sina angelägenheter» synes kunna utgå. Det kan visserligen ej bestridas, att därest ett stadgande med det före­ slagna innehållet antages, en sådan situation kan uppkomma, som nykterhetsnämnden i Göteborg omnämnt. Man torde dock kunna förvänta, att det sällan skall inträffa, att domstolen och den myndighet, som har att besluta angående behandling enligt alkoholistlagen, komma till olika resultat vid prövning av frågan, huruvida någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav ur stånd att taga vård örn sig själv. En allmän föreskrift därom, att åtgärd enligt alkoholistlagen ej får företagas, förrän omyndighetsförklaring föreligger, torde kunna åstadkomma mera skada än nytta. Men uppenbarligen kan det vara lämpligt, att nykterhetsnämnden i tveksamma fall — i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 53

fall torde det ej kulina brådska med ingripande enligt alkoholistlagen — avvaktar utgången av en ansökning örn omyndighetsförklaring, innan nämnden vidtager hjälpåtgärder eller gör ansökning om internering. Enligt 61 § äger nämnden att göra anmälan hos överförmyndaren, örn nämnden finnér, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig. Punkten 5 synes kunna givas en kortare avfattning än den av de sak­ kunniga föreslagna. Genom sammanställningen med ingressen fiamgår dock, att här avses ett mera vanemässigt störande av sådan art, att det måste betecknas såsom grovt. I punkt 6 i 1929 års förslag, vilken punkt i departementsförslaget utbrutits till ett särskilt stycke, hava i stället för »upprepade gånger» insatts orden »tre eller flera gånger». De ändringsyrkanden beträffande 1 §, vilka icke i enlighet med \ad nu angivits föranlett jämkningar i lagrummet, anser jag mig icke kunna till­ styrka. Beträffande det utav socialstyrelsen — med tvekan — framlagda förslaget örn ett tillägg till 1 § med en mera allmänt angiven förutsättning för ingripande enligt lagen, kan anmärkas, att i vissa av de fall, som styrel­ sen omnämnt, skulle enligt 1 § i departementsförslaget ingripande kunna ske. Ett stadgande sådant som styrelsen ifrågasatt kan nied dess mycket obestämda innebörd lätt föranleda missgrepp. I det förut omnämnda betänkandet med förslag till lag örn internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare, hemfallna åt dryckenskap, hava de sakkunniga behandlat frågan, huruvida vid införandet av ett stadgande, varigenom domstol blir berättigad att utbyta bötesstraff föi fylleri mot in­ ternering å alkoholistanstalt, bestämmelsen i alkoholistlagen angående om­ händertagande för alkoholistvård av den, som upprepade gånger dömts för fylleri, bör bibehållas eller tilläventvrs utgå såsom icke vidare behövlig eller lämplig. De sakkunniga hava därvid kommit till det resultatet, att bestämmelsen borde kunna bibehållas. De sakkunnigas åsikt i denna fråga synes mig vara riktig. Därest emellertid det skulle framdeles anses lämpligt, att den ifrågavarande bestämmelsen uteslutes ur lagen, kan detta ske utan jämk­ ning i lagens innehåll i övrigt.

2 KAP.

Om samhällsorgan för behandling av ärenden enligt delina lag.

2 §- Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. första stycket och 4 § 1 mom. förslå stycket i 1929 års förslag (s. 63 och 66 ). Bestämmelsen angående nämndens uppgift torde — såsom socialstyrelsen j jim väl anmärkt — hava sin plats framför stadgandet angående nämndens sammansättning. En erinran örn nämndens åligganden enligt andra författ­ ningar synes lämplig.

54 Kungl. Majus proposition nr 164

3 §• Paragrafen motsvarar 2 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 63). De sakkunnigas förslag, att kommunerna böra bibehållas vid sin nuvarande rätt att själva besluta, huruvida särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas, har föranlett erinringar från olika håll. En landsfogde och en landsfiskal tillstyrka, att särskild nykterhetsnämnd skall finnas i varje kommun. Polismästaren i Gävle, sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags försäljningsområde, nykterhetsnämndernas centralkommitté samt Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning föreslå — under hänvisning till vad för närvarande är stadgat angående barnavårdsnämnd — att särskild nykterhetsnämnd skall finnas, örn ej Kungl. Majit befriat kom­ munen från skyldighet att hava särskild nykterhetsnämnd. Socialstyrelsen yttrar: Beträffande spörsmålet, huruvida särskild nykterhetsnämnd bör tillsättas i varje kommun har från olika håll föreslagits, att i fråga örn nykterhets­ nämnd skall gälla liknande bestämmelse som beträffande barnavårdsnämnd, nämligen att det ankommer på prövning av Kungl. Majit, örn kommun skall befrias från skyldigheten att utse särskild nämnd. För detta yrkande talar det skälet, att det veterligen finnes en hel del ganska betydande kommuner, där det råder stort behov av en särskilt tillsatt, för sin uppgift intresserad nykterhetsnämnd men en sådan dock icke kommit till stånd. Å andra sidan kan det icke förbises, att de senaste årtiondena medfört en stark ökning av antalet kommunala organ för olika samhällsuppgifter, vilken utveckling fram­ kallat bekymmer. Med hänsyn härtill och för att förebygga en i de flesta fall onödig dispensprövning synes man böra stanna vid att i så måtto till­ godose de framförda önskemålen, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att, när skäl därtill är o, förelägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Länsstyrelsen i Gotlands län anser önskvärt, att länsstyrelse erhåller be­ fogenhet att ålägga kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Länsstyrelsen i Kronobergs län anmärker, att av stadgandets avfattning bör tydligt framgå, att det normala förhållandet skall vara, att särskild nykter­ hetsnämnd tillsättes av kommunen. Emellertid framhålles i vissa utlåtanden, att det icke kan vara lämpligt, att kommunernas hjälpverksamhet fördelas på ett stort antal olika nämnder. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av svenska stadsförbundet och Alvsborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation. _ I yttrandet från den nämnda centralorganisationen anföres följande: Från flera håll har framförts som önskemål, att det borde åligga varje kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd. Denna önskan har motiverats med att ledamöterna i fattigvårdsstyrelse väljas med särskild tanke på fattigvårdsarbetet och därför mången gång saknade nödigt intresse för nykterhetsnämndens arbete. Farhågorna kunna visserligen ha sitt berättigande, men det kan likväl ifrågasättas, huruvida önskemålets realiserande kan framskapa bättre handläggning av exempelvis alkoholistärenden än örn detta åliggande,

Kungl. Majlis proposition nr 164. 55

såsom nu oftast är fallet, fortfarande kommer att påvila fattigvårdsstyrelsen. Man måste nämligen förutsätta, att särskilda nykterhetsnamnder i mindre kommuner skulle i så obetydlig omfattning bliva sysselsatta med sådana spörsmål, som tillhöra nykterhetsnämndens arbete, att de mera sällan komme att vinna erforderlig färdighet vid handhavandet av sina uppgifter, hillder denna förutsättning får man utgå ifrån, att nämndsarbetet lika bra kan fu 1 göras av fattigvårdsstyrelserna, men dessa böra komma till msikt om lämp­ ligheten av att i förekommande fall hänvända sig till nykterhetsnamndernas länsorganisation för erhållande av biträde av organisationens ombudsman eller annan sakkunnig. . , , , ■, Organisationen finner sig böra intaga denna ståndpunkt dels emedan man — särskilt med tanke på förefintligheten av den särskilde föredraganden — därigenom kan vinna den bästa handläggningen av nämndens arbete och dels därigenom kan förebygga överorganisation i kommunernas offentliga sty­ relser och nämnder. Jag har funnit mig icke böra frångå de sakkunnigas förslag i nu före- ^partemonts varande fråga. Emot den av socialstyrelsen föreslagna anordningen synes kunna erinras, att ett Kungl. Maj:ts föreläggande för en kommun att tillsätta särskild nykterhetsnämnd ej kan framskapa det intresse för alkoholistvården, som i första hand kräves för att nykterhetsnämndens verksamhet skall få den avsedda effekten. Kommunen skulle t. ex. kunna invälja i den särskilda nykterhetsnämnden samma personer, som sitta i fattigvårdsstyrelsen. Erfa­ renheten har visat, att det även i en större kommun understundom kan vara lämpligt, att fattigvårdsstyrelsen får fungera såsom nykterhetsnämnd.

4 §- Paragrafen motstvarar 2 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 63). Länsstyrelsen i Gotlands län föreslå!-, att ordföranden i särskild nykter­ hetsnämnd skall utses av länsstyrelse. Länsstyrelsen finner en bestämmelse därom innebära en garanti, att nykterhetsintresset och de sociala synpunk­ terna bliva tillbörligen representerade i nämnden. Socialstyrelsen har anmärkt följande: Det kan ifrågasättas, huruvida icke, liksom fallet är beträffande harnavårdsnämnden, åtminstone en ledamot av nykterhetsnämnden skall utgöras av en ledamot utav kommunens fattigvårdsstyrelse. Därjämte synes det icke vara opåkallat att framhäva, att till ledamöter i nämnden bora valjas personer, som äga intresse för nykterhetsverksamhet (jfr 3 § d i barnavårdslagen: »minst två andra för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kanda nian och kvinnor»). Älvsborgs läns nykterhet snämnders centralorganisation ifrågasätter, huruvida föreskriften, att en av ledamöterna skall vara kvinna, bör vara ovillkorlig. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att den rätt, som nu finnes för ledamot av särskild nykterhetsnämnd att avsaga sig uppdraget, bör bibehållas, enär denna rätt innebär en viss garanti, att nämnden kommer att bestå endast av personer, som äro intresserade för sitt uppdrag. Svenska landskommunernas förbund anser jämväl, att rätten att avsäga sig ifrågavarande uppdrag bör bibehållas, samt anför härom:

56 Kungl. Majlis proposition nr 164.

Det kail ju sagås, att det i praktiken inte spelar någon större roll, vare sig man bibehåller det nuvarande stadgandet härvidlag eller accepterar de sakkunnigas förslag. Men bakom det sistnämnda ligger dock tanken, att man skulle i ett och annat fall tvinga personer att mot deras vilja arbeta i ny k t erli etsn ärrin d, och detta har man näppeligen anledning att tillstyrka. Ty att en sådan ledamot icke främjar nämndens arbete, icke bidrar till att göra det initiativrikt och fruktbärande, utan snarare verkar återhållande på verk­ samhetslusten, lär vara uppenbart. Samma förbund anmärker vidare: Beträffande nykterketsnämnds sammansättning slopar förslaget den rätt för kyrkoherde eller annan prästman att deltaga i nämndens förhandlingar, som för närvarande följer av 13 § fattigvårdslagen. Denna »befogenhet synes icke vara behövlig i avseende å nykterhetsnämnd», heter det. Därom 1 j1;' lu Meningarna kunna vara delade; men det kan starkt sättas i fråga, örn det ar lämpligt att ha olika regler för nykterhetsnämndens sammansättning i den händelse fattigvårdsstyrelsen fungerar som sådan och ifall en särskild nykterhetsnämnd tillsättes. För övrigt synes det på detta område icke vara ur vägen att tillvarataga den personkännedom, som prästerskapet på grund av sin allmänna ställning och verksamhet sitter inne med, ävensom det intresse för avhjälpande av ifrågavarande sociala onda, som hos prästerna i ej ringa utsträckning förefinnes. Socialstyrelsen förmenar, att anledning icke finnes, att i fråga örn antalet suppleanter meddela annat stadgande, än det som gäller för fattigvårdssty­ relse, eller att suppleanternas antal skall vara minst hälften av ledamö­ ternas.

Nylcterherhetsnämnden i Göteborg, med vilken i denna punkt Göteborgs och Bohus läns ny Mer het snämnders förbund instämmer, är av samma mening och yttrar: I 2 § stadgas beträffande suppleanter för ledamöter i nykterhetsnämnd, att antalet^ suppleanter skall vara lika stort som antalet ledamöter. Vad nämnden själv beträffar, som består av sju ledamöter, för vilka hittills icke valts några suppleanter, utan att någon nämnvärd olägenhet därav kunnat spåras, skulle detta betyda, att för nämndens sju ledamöter skulle väljas sju suppleanter. Detta finner nämnden vara en onödigt stor apparat och tillika innefatta ett olämpligt slöseri med de begränsade tillgångar på per­ soner, skickade och villiga att åtaga sig förtroendeuppdrag, som kommu­ nerna förfoga över. Nämnden far därför uttala sig för en inskränkning av suppleanternas antal och i sådant avseende förorda ett stadgande, motsva­ rande det som finnes i lagen örn fattigvården beträffande suppleanter i fattigvårdsstyrelse att suppleanter för ledamöterna utses till minst dessas halva antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Slutligen anmärker socialstyrelsen, att hänvisningen till fattigvårdslagen icke innefattar stadgandet i 20 § örn rätt för fattigvårdssamhälle att besluta, att särskild tjänsteman må anställas av fattigvårdsstyrelsen för att biträda vid fattigvårdens handhavande.

Departements­ I de sakkunnigas förslag hava företagits följande sakliga ändringar. I chefen. fråga örn antalet suppleanter har meddelats samma bestämmelse som gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 164 57

för fattigvårdsstyrelse. Den rätt, som nu finnes för vissa präster och läkare att deltaga i den särskilda nykterhetsnämndens förhandlingar, har bibehållits. I många fall torde de nämnda befattningshavarna vara i tillfälle att till­ handagå nämnden med värdefulla upplysningar. Det kan erinras, att kyrko­ herde eller hans ställföreträdare äger vid kommunalnämndens sammanträden yttra sig och framställa förslag i ärenden, som angå åtgärder till främjande av sedlighet. Då socialstyrelsen föreslagit, att en av nämndens ledamöter skall vara ledamot av fattigvårdsstyrelsen, torde styrelsen hava ansett, att en dylik bestämmelse skulle innebära en garanti, att samarbete kommer till stånd mellan de olika nämnderna. Uppenbarligen måste det ock i många fall vara tillrådligt, att kommunen vid val av ledamöter i nykterhetsnämnden beaktar denna synpunkt. En ovillkorlig föreskrift om skyldighet för kommunen att välja en av fattigvårdsstyrelsens ledamöter kan dock vara mindre lämplig. Framhållas må, att i 59 § lämnas en erinran örn att nykterhetsnämnden skall samarbeta med bland andra myndigheter även fattigvårdsstyrelsen. Att till ledamöter i nykterhetsnämnden böra utses allenast personer, vilka verkligen äro intresserade för det arbete, som åligger nykterhetsnämnden, torde utan vidare vara klart. En bestämmelse härom har jag följaktligen icke ansett behövlig. För övrigt torde det med hänsyn till erfarenheten av liknande föreskrifter kunna sättas i fråga, örn en dylik bestämmelse skulle bliva av någon egentlig betydelse. Huruvida den rätt, som nu finnes för en ledamot av nykterhetsnämnden att avsäga sig uppdraget, bör borttagas, kan naturligen vara föremål för olika meningar. För min del har jag emellertid i denna punkt anslutit mig till de sakkunnigas förslag. Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga, att nykterhetsnämnden i detta avseende skulle intaga en särställning gent­ emot andra kommunala nämnder. I 8 § lämnas föreskrifter angående nämndens rätt att anlita biträden.

5 §- Paragrafen motsvarar 2 § 3 mom. i 1929 års förslag (s. 64).

6 §• Stadgandet motsvarar 2 § 4 mom. i 1929 års förslag (s. 64). Länsstyrelsen i Stockholms län har anmärkt, att det måste vara onödigt att uppgift om vice ordföranden intages i länskungörelserna, samt erinrat, att uppgift angående vice ordföranden i fattigvårdsstyrelse ej inflyter i kungörelserna. Från några håll har yrkats, att i lagen måtte intagas föreskrift, att sådan uppgift, som avses i denna paragraf, skall tillställas vederbörande samman­ slutning av nykterlietsnämnder. Jag har funnit det vara onödigt, att uppgift lämnas angående vice ord­ Departements­ chefen. förandens namn och adress. Yrkandet om skyldighet för nykterhetsnämnd

58 Kungl. Majds proposition nr 164.

att insända nu ifrågavarande uppgifter till de särskilda sammanslutningarna av nykterhetsnämnder har jag ej biträtt, då dessa organisationer torde kunna ur länskungörelserna eller genom överenskommelse med nykterhetsnämnderna erhålla erforderliga uppgifter angående nykterlietsnämndernas funktionärer.

?§• Paragrafen motsvarar 3 § första och tredje styckena i 1929 års förslag (s. 65). 3 § i samma förslag innehåller i andra stycket bestämmelse därom, att ordföranden i nämnden eller arbetsutskottet skall, där fråga angående omhändertagande av en farlig alkoholist är av så brådskande beskaffenhet, att tiden icke medgiver sammankallande av nämnden eller utskottet, äga vidtaga av förhållandena påkallad åtgärd. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har emot de sakkunnigas förslag erinrat följande: . Stadgandena i förslagets 3 § örn rätt för arbetsutskott att besluta i alla till nämndens handläggning hörande frågor och örn rätt för ordföranden i nämnd eller utskott att i brådskande fall meddela beslut örn omhänder­ tagande eller tvångsinternering synas lätteligen kunna föranleda till miss­ bruk, varför desamma enligt länsstyrelsens mening åtminstone i sin nu­ varande form icke äro välbetänkta. Motsvarande bestämmelser med lika stor räckvidd torde icke förefinnas i någon nu gällande författning för kommunala organ. Behovet av nu ifrågakomna stadganden torde även kunna starkt ifrågasättas särskilt med hänsyn till den polismyndighet tillerkända befogenheten att i brådskande fall ingripa. Åt ordförande i nämnd torde däremot utan olägenhet kunna anförtros att besluta örn kallelse till in­ ställelse inför nämnden eller någon dess ledamot, örn påkallande av hand­ räckning hos jtolismyndighet samt i övrigt i frågor av förberedande natur. Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget örn tillsättande av ett arbets­ utskott och örn detta utskotts befogenhet högst betänkligt samt anför vidare: Med hänsyn till den ordföranden tillagda befogenheten att vidtaga vissa förberedande åtgärder i fall av brådskande art, synes tillsättandet av ett särskilt arbetsutskott överflödigt. Härtill kommer att nämndens verksamhet torde komma att inom kort tendera därhän att i verkligheten nämndens hela makt och myndighet överflyttas på utskottet. Nämndens eventuella prövningsrätt torde bli ganska betydelselös, då nämnden torde komma att draga sig för att desavuera ett av densamma själv tillsatt utskott. Med hänsyn till den stora makt att — visserligen under förutsättning av läns­ styrelsens godkännande — förfoga över medborgarnas personliga frihet, som är lagd i nämndens hand, synes det olämpligt att överflytta nämndens befogenhet på ett utskott, som ofta ej äger den allsidiga sammansättning, som för så viktiga frågors bedömande är erforderlig. Länsstyrelsen avstyrker därför bestämt förslaget örn överflyttande av nykterhetsnämndens beslutande­ rätt på ett arbetsutskott. Länsstyrelsen i Orebro län erinrar, att andra stycket bör kompletteras med en föreskrift, att i fall, som där avses, nämnden eller utskottet omedelbart skall sammankallas för att fatta definitivt beslut. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller, att det är av vikt, att nykterlietsnämnderna arbeta under något så när likartade organisatoriska förhållanden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 59 samt föreslår, att ett normalreglemente utarbetas för nykterlietsnämnderna och arbetsutskotten. Socialstyrelsen har föreslagit, att bestämmelserna angående arbetsutskottet skola erhålla större räckvidd. Styrelsen yttrar: Stadgandena örn arbetsutskott synas böra hava giltighet för varje nykterlietsnämnd, icke endast sådan »i stad och större kommun på landet», vilket uttryck för övrigt är obestämt. Lagrummet har uppenbarligen — måhända framför allt — tillämplighet å fattigvårdsstyrelse, som utgör nykterhetsnäTrind. X sådana fall torde det ofta vara ändamålsenligt att låta ordföianden och föredraganden samt ännu en ledamot utgöra arbetsutskott. Då arbetsutskottets uppgifter icke lämpligen böra begränsas till åtgärder enligt alkoholistlagen utan även skola kunna omfatta nämndens åligganden jämlikt exempelvis rusdrycksförsäljningsförordningen, torde orden »enligt denna lag» böra utgå. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att även nykterhetsnämnder i andra landskommuner än de större böra äga rätt uppdraga vissa åtgärder åt ett arbetsutskott. Därest en begränsning skulle anses påkallad beträffande lands­ kommunerna, finner länsstyrelsen, att ifrågavarande rätt bör tillkomma nykterhetsnämnd i kommun med ett invånarantal, som överstiger 1,500. I vissa större städer har, såsom framhålles jämväl i 1926 års betänkande Departements - (s. 90), visat sig nödvändigt eller lämpligt, att nykterhetsnämnden utser ehefen ett utskott, som i viss omfattning övertager näfnndens arbete. Jag är ense med de sakkunniga därom, att den nya lagen bör innehålla bestämmelse örn ett dylikt utskott. Det synes mig emellertid ej vara lämpligt, att nykterhetsnämnderna själva äga besluta, huruvida utskott skall utses, och själva få bestämma gränserna för utskottets befogenhet. Ett stadgande av detta innehåll kan missbrukas. Örn en kommun funnit lämpligt, att nykterhets­ nämnden består av t. ex. sju ledamöter, bör nämnden ej hava möjlighet att utan vidare överlämna så gott som allt arbete, som åligger nämnden, på tre av ledamöterna. De åtgärder, dessa vidtagit, skulle visserligen enligt förslaget anmälas vid nämndens sammanträden, därvid nämnden kunde pröva lämpligheten av åtgärderna, men det skulle dock kunna inträffa, att de leda­ möter av nämnden, vilka ej tillhörde utskottet, i stor utsträckning undandrogo sig eller utestängdes från allt egentligt arbete. Jag har med hänsyn till vad sålunda anförts funnit mig böra föreslå, att Kungl. Majit skall äga bestämma, huruvida arbetsutskott må av nykterhets­ nämnden i viss kommun utses, samt därvid jämväl meddela föreskrifter rörande utskottets sammansättning och verksamhet. Dessa föreskrifter kunna lämpas efter de särskilda förhållanden, som föreligga inom kommunen. Det torde ej kunna befaras, att behov av arbetsutskott skall visa sig föreligga i så stort antal kommuner, att det blir förenat med olägenhet, om beslutande­ rätten i frågan förbehålles Kungl. Majit. I anledning av vad socialstyrelsen yttrat därom, att arbetsutskottet borde erhålla befogenhet att handlägga även andra ärenden än sådana, som avses i den nu föreslagna lagen, vill jag nämna, att jag nied hänsyn till den pågående utredningen angående en omläggning av gällande lagstiftning rörande

60 Kungl. Majus proposition nr 164.

försäljning av rusdrycker ansett stadgandet icke för närvarande böra givas vidare innehåll än i 1929 års betänkande föreslagits. Andra stycket i 3 § enligt 1929 års förslag är obehövligt. Enligt 16 § andra och tredje styckena i departementsförslaget, vilka motsvara 11 § 2 mom. i 1929 års förslag, har polismyndighet att i visst fall omhändertaga en alkoholist, som är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, samt att göra ansökning örn internering av den omhändertagne. Ordförande i nykterhetsnämnd eller arbetsutskott är utan särskilt stadgande berättigad att — liksom varje annan — hemställa hos polismyndigheten örn sådant omhändertagande. 8 §- Stadgandet motsvarar 4 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 66 ). De meddelade bestämmelserna avse såväl tillfälliga medhjälpare som fast anställda tjänstemän. 9§- I den allmänna motiveringen har jag behandlat frågan örn vårdnadskollegiernas befattning med alkoholistärendena. Hänvisningen till vissa stadganden i den föreslagna lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt torde ej tarva särskilt yttrande. Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga att i fråga örn in tagningsbeslik enligt alkoholistlagen meddela bestämmelse liknande den i förslaget till vanartslag förekommande, att för giltigheten av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt i vissa fall erfordras, att ord­ föranden biträder beslutet.

3 KAP.

Om behandling av ärenden hos nykterhetsnämnd.

10 §. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 67). De sakkunnigas förslag, att anmälningsskyldighet skulle åligga »polis­ myndighet och kommunal myndighet ävensom befattningshavare i statens och kommunens tjänst i övrigt», har föranlett åtskilliga erinringar. Socialstyrelsen anför: I betänkandet lämnas ingen närmare utredning rörande den ifrågavarande bestämmelsen, vilken synes lämna rum för tvekan i vissa hänseenden, exem­ pelvis huruvida det låter förena sig med gällande föreskrifter örn läkares diskretionsplikt. Med hänsyn härtill och då en så allmänt formulerad be­ stämmelse som den förevarande knappast torde bli synnerligen verksam, synes det vara att föredraga, att här endast angives, att Konungen meddelar föreskrifter angående den skyldighet, som åvilar polismyndighet, kommunal myndighet samt befattningshavare i statens och kommunens tjänst att, efter i tjänsten vunnen kännedom örn fall av samhällsskadligt alkoholmissbruk, härom lämna underrättelse till nykterhetsnämnd. Länsstyrelsen i Blekinge län finner, att det bjuder emot, ej minst med hänsyn till konsekvenserna i andra fall, att såsom en tjänsteplikt ålägga

Kungl. Majus proposition nr 164. 61 sådant, som ej har minsta samband med vederbörandes tjänst. Länsstyrelsen yttrar vidare: Det oegentliga i föreskriften framgår ock därav, att, örn den meddelas, det torde bliva erforderligt att införa densamma i instruktionerna även för sådana befattningshavare, för vilkas verksamhet åliggandet måste betraktas som skäligen främmande. Sådana allmänna föreskrifter kunna möjligen vara på sin plats, då fråga är om verkliga brott, men så länge dylika föreskrifter saknas till och med örn de grövsta brott, måste i förevarande fall ett stad­ gande därom med så allmän och omfattande lydelse, som nu föreslagits, anses omotiverat och olämpligt. Stadgandet synes därför böra inskränkas till att omfatta blott sådana myndigheter och befattningshavare, vilka i sina instruktioner hava sig ålagt att övervaka allmän ordning, säkerhet och sed­ lighet, d. v. s. närmast polismyndighet samt polisman i statens eller kom­ munens tjänst. Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar liknande betänkligheter och föreslår, att anmälningsskyldighet ålägges allenast polis- och åklagarmyndigheter. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att allenast polis- och åklagarmyndig­ heter samt tjänsteläkare böra vara pliktiga att göra här ifrågavarande an­ mälan. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att enligt den föreslagna bestäm­ melsen ett flertal befattningshavare kunna bliva skyldiga att anmäla samma förhållande. Örn en person, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, dömts för fylleri, skulle sålunda anmälningsskyldighet kunna komma att åligga den polisman, som anhållit honom, den åklagare, som utfört åtal, den do­ mare, som dömt honom, den utmätningsman, som sökt indriva böterna, och personalen å det fängelse, där böterna avtjänats. Stockholms stads och läns .nykterhetsnämnders sammanslutning finner, att det föreslagna stadgandet kan leda till vissa icke önskvärda konsekvenser för t. ex. läkare och prästmän, och anser lämpligt, att stadgandet utgår. Sammanslutligen föreslår emellertid, att det ålägges polisman att göra anmälan till nykterhetsnämnd, så snart han anhållit någon för fylleri. Stockholms stads nykterhetsnämnd anför, att nämnden finner den föreslagna bestämmelsen kunna bliva till synnerligt gagn, men förutsätter, att den icke skapar ett åliggande för läkare eller präst, som träder tystnadsplikten för nära. En anmälningsskyldighet av den föreslagna omfattningen torde varken Departementsvara lämplig eller av hänsyn till nämndens verksamhet erforderlig. Befatt- ^efen. ningshavare, vilka icke hava att i sin tjänst beakta de särskilda förhallan­ den, som en anmälan kan avse, synas mig icke böra förpliktas göra anmälan. I departementsförslaget har anmälningsskyldighet ålagts polisocli åklagarmyndighet. Måhända kan ett sådant stadgande anses obehöv­ ligt, då landsfiskal enligt landsfiskalsinstruktionen har att övervaka efter­ levnaden av vad i lag är stadgat angående tillsyn över alkoholister, samt öv­ riga polis- och åklagarmyndigheter på grund av hävdvunnet bruk möjligen kunna anses hava enahanda skyldighet. Med hänsyn till osäkerheten om vad som i nu förevarande avseende åligger polis- och åklagarmyndigheterna

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

och då det i allt fall torde vara lämpligt att inskärpa anmälningsskyldig­ heten, har jag funnit bestämmelsen böra här upptagas.

11 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 67). Enligt de sakkunnigas förslag är i det fall, då en alkoholist vistas utom sin hemortskommun, såväl nykterhetsnämnden i hemortskommunen som nykterhetsnämnden i vistelsekommunen behörig — och skyldig — att vidtaga åtgärder för hans tillrättaförande. Denna dubbla behörighet har givit anledning till anmärkningar. Sålunda finner länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liksom nykterhetsnämnden i Göte­ borg och Göteborgs och Bohus läns nykterhetsnämnders förbund , att denna an­ ordning kan leda till att ingendera nämnden vidtager åtgärd. Länsstyrel­ sen föreslår, att befogenhet och skyldighet att ingripa stadgas endast för vistelsekommunen. I fråga örn undersökningen anför styrelsen för statens vårdanstalt för alko­ holister vid Svartsjö följande: Med hänsyn till att en person, som behandlas enligt alkoholistlagen, kan genom, beslut av uppsiktsmyndigketen överföras till alkoholistanstalten i Svartsjö samt beslutet örn sådan överflyttning mången gång grundar sig på personens hela livsföring, anser styrelsen att undersökningen bör omfatta ej blott vad som sammanhänger med hans spritmissbruk utan även hans förhållande överhuvud taget. En liknande erinran göres av styrelsen föl' statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister , vilken styrelse yttrar: Att undersökningen rörande vederbörandes levnadsförhållanden skall in­ skränkas till att avse allenast sådana omständigheter, som hava satnband med hans alkoholmissbruk, synes mindre välbetänkt. De flesta alkoholister visa nämligen under alkoholpåverkan lynnesdrag och böjelser, som de i nyktert tillstånd ofta kunna fullständigt undertrycka. En tillförlitlig bild av en alkoholmissbrukares karaktär kan därför — såsom styrelsen tidigare vid skilda tillfällen påpekat — ej erhållas utan att hänsyn tages jämväl till hans uppträdande och vanor vid de tillfällen eller — såsom fallet kan vara beträffande periodsupare — vid de tidrymder, då han för ett nyktert levnads­ sätt. Då resultatet av den i förevarande paragraf omförmälda undersök­ ningen blir avgörande för fallets bedömande inom nämnden, och då vidare nämnden vid ansökan örn interneringsförordnande har att åberopa bland annat den över undersökningen upprättade redogörelsen, är det önskligt, att undersökningen blir så allsidig som möjligt. Nu framförda synpunkter synas bliva tillfredsställande tillgodosedda, därest orden »i den män de hava samband med hans missbruk av rusgifvande drycker» utgå.

Departements­ Enligt den nu gällande lagen har såväl nykterhetsnämnden i hemorts­ chefen. kommunen som nykterhetsnämnden i vistelsekommunen att vidtaga åtgärder mot alkoholist, som vistas utom sin hemort. I likhet med de sakkunniga har jag ansett denna regel böra bibehållas. Vistelsekommunens möjligen förefintliga obenägenhet att ingripa torde knappast bliva mindre, därest hem­ ortskommunens behörighet borttages. Vistelsekommunen kan ju dock räkna med att besöket i komnmnen skall bliva kortvarigt och kommunen således

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 63

befrias från skyldighet att sörja för vederbörandes omhändertagande. I övrigt vill jag hänvisa till .vad jag vid behandlingen av 51—54 §§ kommer att anföra i fråga örn vistelsekommunens möjlighet att utfå gottgörelse för vårdkostnad. I anledning av anmärkningarna från styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna har föreskriften angående nämndens undersökning något jämkats. 12 §. Paragrafen motsvarar 6 § i 1929 års förslag (s. 68 ). Socialstyrelsen framhåller, att nykterhetsnämnden bör äga kalla den, örn vilken är fråga, till inställelse inför ett av nämnden utsett ombud för att höras samt inför läkare för undersökning. Från flera andra håll göres samma erinran. Karlstads kontrollområdes nykterhetsnämnder förmäla sålunda, att det ofta visat sig svårt att förmå den, som skall undersökas, att inställa sig inför läkare samt att nämnderna på landsbygden sällan disponera sådana lokaler, att undersökning kan verkställas i dessa, Nykterhetsnämnden i Norrköping yttraa: härom följande: För nämnden har yppat sig stora svårigheter att erhålla läkarundersök­ ning å personer, som icke velat underkasta sig sådan. Enligt lagförslaget skulle visserligen den möjligheten förefinnas att med åberopande av be­ stämmelserna i 6 § inställa vederbörande för den ledamot av nämnden, som är läkare, men där ingen sådan ledamot finnes, exempelvis å lands­ bygden, synes det alltför omständligt, att en kanske avlägset boende läkare skall behöva upprepade gånger sitta vid nämndens sammanträden eller hos någon nämndsledamot för att förgäves vänta på vederbörandes inställelse där. Den möjligheten synes även kunna övervägas att föreskriva skyldighet att vid interneringsansökan foga läkarintyg endast där så ske kan samt att i motsatt fall låta undersöka vederbörande efter intagandet å alkoholistanstalt. Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning hemställer, att tjänsteman hos nykterhetsnämnd må erhålla rätt att efter nämndens uppdrag kalla till sådan inställelse, som här avses. I några yttranden ifrågasättes, huruvida det kan anses lämpligt, att nyk­ terhetsnämnden äger utdöma böter och vitén. Förslag har i ett par yttranden väckts därom, att den, som inkallas för att upplysningsvis höras, måtte erhålla ersättning för inställelsen. Enligt 18 § i departementsförslaget kan beslut örn internering å allmän DcpaHe.mc.nisalkoliolistanstalt ej meddelas, förrän läkarundersökning ägt rum. Med hän- . syn härtill torde det vara nödvändigt, att lagen anvisar en utväg att fram­ tvinga en sådan undersökning. Jag har därför föreslagit, att den, som är föremål för nykterhetsnämndens behandling, skall kunna föreläggas att iakt­ taga inställelse inför läkare. Understundom torde vara lämpligt, att utredning, som avses i denna paragraf, verkställes icke inför nämnden utan inför någon nämndens tjänste­ man eller inför annat ombud för nämnden. I departementsförslaget har av sådan anledning stadgats, att den, som skall höras eller meddela upplys­ ning, kan kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Kallelserätt enligt denna paragraf bör enligt min mening förbehållas nämnden och dess ordförande. En inställelse till förhör kan vara förenad med stor olägenhet, och det synes mindre lämpligt, att föredraganden eller — såsom det jämväl föreslagits — en tjänsteman hos nämnden äger fatta beslut örn inkallande. Enligt 45 § andra stycket i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet äger kommunalnämnden i fall, motsvarande dem, varom bär är fråga, fälla till böter och vitén. Att en sådan befogenhet ock skall kunna anförtros nykterhetsnämnden, synes mig tydligt. Yitenas högsta sammanlagda belopp, vilket i den nuvarande lagen utgör etthundra kronor, har i departementsförslaget bestämts till trettio kronor. Samma maximum förekommer i den nämnda lagen om kommunalstyrelse på landet och i förslaget till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt. Den sänkning av vitesmaximum, som sålunda skett, innebär, att hämtning kan äga rum tidigare än vad nu är fallet, vilket kan vara en fördel ej allenast för nämnden utan jämväl för den, som skall höras. Då bestämmelse ej meddelats angående ersättning till den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför barnavårdsnämnd, torde föreskrift ej heller böra lämnas örn ersättning till den, som för samma ändamål in­ kallats inför nykterhetsnämnd eller något dess ombud. Jag vill framhålla, att sådan skyldighet att tillstädeskomma, varom stadgas i andra stycket av den föreslagna paragrafen, åligger allenast den, som bor eller uppehåller sig inom kommunen. IJr de sakkunnigas förslag har såsom obehövlig uteslutits bestämmelsen, att handräckning skall meddelas utan kostnad för nykterhetsnämnden. Handräckning, som polismyndighet enligt lag är skyldig att lämna, skall, även örn stadgande därom ej förekommer, meddelas utan kostnad för den, vilken påkallat handräckningen.

13 §. Paragrafen motsvarar 7 § 1 mom. och 8 § första stycket i 1929 års för­ slag (s. 69 och 70). Stadgandet i 7 § 2 mom. i sakkunnigförslaget återfinnes i 61 § i departe­ mentsförslaget. 60 § i sistnämnda förslag innehåller vissa allmänna bestämmelser rörande övervakning. Socialstyrelsen yttrar följande: 1926 års förslag upptager bland de förebyggande åtgärderna »3) medverka till hans intagande i nykterhetsförening, därest han bibringats den härför erforderliga personliga övertygelsen». 1929 års förslag har här formule­ ringen: »förmå honom att ingå i nykterhetsförening», d. v. s. samma avfatt­ ning som i nu gällande lag. Enligt motiven (s. 69) äro de sakkunniga, som utarbetat detta förslag, eniga med de tidigare sakkunniga örn för­ utsättningarna för vidtagande av berörda åtgärd, »men anse det obehövligt att i lagtexten särskilt beröra dessa förutsättningar». Med avseende härå må emellertid framhållas, att den nuvarande — och sålunda även den nu föreslagna — avfattningen visat sig vara ägnad att i vissa fall framkalla

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 65

olämpliga åtgärder gentemot alkoholmissbrukare. 1926 års förslag synes därför vara att föredraga i denna del. Emot de sakkunnigas förslag, att nykterhetsnämnd skulle äga beträffande övervakning föreskriva »de villkor i fråga örn vistelseort, sysselsättning och i andra erforderliga hänseenden, vilka den övervakande har att iakttaga», hava anmärkningar framställts. Socialstyrelsen anför härom: Enligt förslaget skall vid anordnande av övervakning föreskrivas »de villkor ifråga örn vistelseort, sysselsättning och i andra erforderliga hänse­ enden, vilka den övervakande har att iakttaga». Detta stadgande synes hava fått en alltför stor räckvidd och torde lämpligen ersättas med en föreskrift av innehåll, att Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående de villkor, som må föreskrivas i samband med övervakning. Länsstyrelsen i Östergötlands län omnämner, att länsstyrelsen i yttrande över 1926 års förslag i ämnet uttalat vissa betänkligheter, samt finner, att dessa i huvudsak gälla även med avseende å den något ändrade utformning, som i 1929 års förslag givits åt övervakningsin sti tutet. Länsstyrelsen yttrar vidare: I den mån den utsedde övervakaren endast skall söka befordra den över­ vakades bästa genom meddelande av råd och dylikt finnes mot övervak­ ningen givetvis intet att erinra, men för vidtagande av dylika åtgärder torde icke erfordras något övervakningsinstitut utan föreskrifterna i 7 § av förslaget vara tillfyllestgörande. Däremot synes det mindre tilltalande att övervaka­ ren på grund av beslut av nykterhetsnämnden skall kunna meddela före­ skrifter rörande den övervakades vistelseort och sysselsättning samt i andra erforderliga hänseenden. Även om icke förslaget stadgar någon direkt på­ följd för den övervakade, om han underlåter att iakttaga dessa föreskrifter, torde för den övervakade blotta meddelandet av sådana föreskrifter kunna te sig som ett kränkande försök till ingrepp i hans personliga frihet. Det är därför att befara, att en sådan övervakning kommer att lios den över­ vakade uppväcka trots och motstånd och att sålunda övervakningen snarare motverkar än befordrar det ändamål, som med densamma avses. Dessutom anförtros genom övervakningsinstitutet åt nykterhetsnämnderna en maktbe­ fogenhet, som av en mindre omdömesgill nykterhetsnämnd kan missbrukas och leda till obehöriga trakasserier. Länsstyrelsen skulle för sin del därför helst se, örn bestämmelserna örn förebyggande övervakning kunde helt utgå ur förslaget. Skola de emellertid bibehållas, delar länsstyrelsen de sak­ kunnigas mening, att klagorätt mot nykterhetsnämndens beslut i ämnet icke bör tillkomma den övervakade, bland annat av det skäl, att övervakningsbeslutet genom att i besvärsväg dragas inför statlig myndighets prövning vinner en offentlighet, som icke är förenlig med dess ändamål och därför på goda grunder bör undvikas. Mot anordnande av sådan efterföljande övervakning, som angives i 31 § 2 mom. av förslaget, torde befogade an­ märkningar icke kunna framställas. Erinringar av huvudsakligen samma innehåll hava framställts av länssty­ relserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ävensom av svenska landskommunernas förbund. Länsstyrelsen i Örebro län finner jämväl betänkligt, att övervalcningsbeslutet skall kunna innehålla föreskrifter örn vistelseort, sysselsättning m. m. Länsstyrelsen — som anser beslut av detta innehåll ej kunna meddelas utan Bihang till riksdagens protokoll Khil. 1 sami. 145 höft. (Nr 164.) 815 31 5

66 Kungl. Majus proposition nr 164.

att besvärsrätt tillätes men å andra sidan hyser farhågor för otillbörliga klagomål, örn dylik rätt införes — föreslår, att övervakning inskränkes till de fall, då den, som skall övervakas, lämnar sitt medgivande till övervak­ ningen. Styrelsen för Venngarnsanstalten yttrar: Förslaget företer beträffande de i andra kapitlet avhandlade lijälpåtgärderna i två avseenden mera väsentliga avvikelser från 1926 års förslag. De sakkunniga hava nämligen föreslagit dels att besvärsrätt ej skulle med­ givas ifråga örn nykterhetsnämndens beslut örn vidtagande av hjälpåtgärder och följaktligen ej heller beträffande beslut örn anordnande av övervakning, dels och att nykterhetsnämnd skulle kunna föreskriva den övervakade vissa villkor i fråga örn vistelseort och sysselsättning m. m. Medan styrelsen till alla delar biträder de sakkunnigas uppfattning örn obehövligheten av att stadga besvärsrätt i fråga örn de förebyggande åt­ gärderna, måste styrelsen avstyrka den föreslagna rätten för nykterhetsnämnd att på nyss angivet sätt förelägga den övervakade villkor. En sådan skärp­ ning av övervakningsinstitutet kail avleda uppmärksamheten från de åtgärder av stödjande och rådgivande art, som främst skola känneteckna nykterhets­ nämndens förebyggande och hjälpande verksamhet. Det väsentligaste skälet för avstyrkande ligger emellertid enligt styrelsens mening i den omständig­ heten, att övervakningen och med övervakningen förbundna åtgärder ej kunna överklagas. Att under sådana förhållanden medgiva nykterhetsnämnden be­ fogenhet att på egen hand ålägga en övervakad skyldighet att exempelvis flytta från en ort till en annan, lärer icke vara tillrådligt. Med stöd av det anförda föreslår styrelsen, att sista meningen i 8 § andra stycket (»Vid anordnande . . . iakttaga.») måtte ur förslaget utgå. Styrelsen för Svartsjöanstalten framställer enahanda yrkande under fram­ hållande, att övervakningen enligt sitt begrepp egentligen bör avse personlig tillsyn och personligt stöd. Departements­ Föreskriften angående nämndens skyldighet att söka förmå till inträde i chefen. nykterhetsförening har jämkats i enlighet med socialstyrelsens förslag. Då i 8 § angives, att nykterhetsnämnden äger anlita biträden, samt i 59 § stadgas, att nämnden bör samarbeta med, bland andra, organisationer vilka utöva social hjälpverksamhet, har den av de sakkunniga i 7 § föreslagna före­ skriften, att nämnden äger anlita biträden för vidtagande av hjälpåtgärder, ansetts onödig och uteslutits. De anmärkningar, som framställts mot de föreslagna bestämmelserna an­ gående övervakning, synas mig vara befogade, och i enlighet härmed hava dessa uteslutits ur förslaget. I 60 § äro upptagna vissa allmänna föreskrifter i ämnet, och däri tillägges även Kungl. Majit befogenhet att meddela när­ mare bestämmelser angående övervakning. Då övervakningen, på sätt nu förordats, får karaktären uteslutande av en rådgivande och hjälpande verksamhet, synes den övervakade icke böra äga anföra besvär över nykterhetsnämndens beslut örn övervakning.

14 §. Stadgandet motsvarar 9 § i 1929 års förslag (s. 72).

Kungl. Majus proposition nr 164. 67 Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att kommunens revisorer böra äga tillgång till nykterhetsnämndens samtliga handlingar. I anledning härav vill jag anmärka, att revisorer, som utses att granska kommunens räkenskaper, ej torde kunna anses såsom »obehöriga». Det föreslagna stadgandet lärer således ej hindra revisorerna att taga del av nykterhetsnämndens. handlingar.

4 KAP.

Olli behandling av ärenden hos vårdnadskollegiiini.

15 och 16 §§. Dessa paragrafer motsvara 10 § samt 11 § 1 mom. första stycket och 2 mom. ävensom 15 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 72 och 78). Enligt 11 § 1 mom. andra stycket i nämnda förslag skulle polismyndig­ het äga göra ansökning örn internering, där någon, som anhållits för lös­ driveri och av polismyndigheten omhändertagits, finnes vara hemfallen åt dryckenskap såsom i 1 § sågs, samt polismyndigheten för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän alkoholistanstalt. I 17 § 1 morn. andra stycket i sakkunnigförslaget finnes en i viss mån närliggande bestämmelse. Denna innehåller, att länsstyrelse äger, även utan därom gjord ansökning, förordna örn internering å allmän alkoholistanstalt, där någon, som anhållits för lösdriveri och inställts hos länsstyrelsen, finnes vara hemfallen åt dryckenskap såsom i 1 § sägs, samt länsstyrelsen anser honom till följd därav böra erhålla vård å allmän alkoholistanstalt. Jämlikt 33 § i sakkunnigförslaget skulle statsverket hava att vidkännas kostnad för vård å allmän alkoholistanstalt i fall, som avses i 11 och 1 1 §§ samma förslag. Nykterhetsnämndernas centralkommitté anser, att det nyss omnämnda 1 mom. andra stycket i sakkunnigförslagets 11 § bör erhålla sådan avfattning, att det därigenom ålägges polismyndigheterna att vidtaga erforderliga åtgärder mot de vagabonderande alkoholisterna. Samma åsikt uttalar Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders samman­ slutning. Styrelsen för Vennyarnsanstalten yttrar: Den av de sakkunniga i 11 § 1 mom. andra stycket föreslagna bestäm­ melsen, att alkoholist, som anhållits för lösdriveri och omhändertagits av polismyndighet, skulle på ansökan av polismyndighet eller nykterhetsnämnd kunna intagas på allmän alkoholistanstalt för att där vårdas på statsverkets bekostnad, nödgas styrelsen bestämt avstyrka. Eftersom det torde vara lättare att leda i bevis, att en person är hemfallen åt dryckenskap, än att han gjort sig skyldig till lösdriveri, kan man förutse, att polismyndigheterna vid en bestämmelse av nyssnämnda innebörd bleve benägna att — eftersom kostnadsfrågan ej spelar någon roll — genom alkoholistlagen bereda anstaltsvård åt lösdrivare, som rätteligen hörde hemma på tvångsarbetsanstalt. En dylik utveckling vore så mycket betänkligare, som det här icke rör sig

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

om ett eller unnat undantagsfall. Lösdriveri och dryckenskap följas ju ät i mycket stor utsträckning; mer än hälften av de å Svartsjö intagna tvångs­ arbetare hava sålunda befunnits vara alkoholister. Detta innebär med andra ord, att alkoholistanstalterna kunde komma att tagas i anspråk för ett avse­ värt antal lösdrivare. Styrelsen finner vidare här ifrågavarande bestämmelser vara obehövliga. Därest polismyndighet eller nykterhetsnämnd i något fall verkligen ansåge det tjänligare att låta vederbörande erhålla alkoholistvård än att behandla honom enligt lösdrivarlagen, är ju en sådan anordning möjlig redan med nuvarande bestämmelser. I den mån 1 § är tillämplig å en alkoholmiss­ brukare, är han också åtkomlig med alkoholistlagen, oavsett örn han är lös­ drivare eller ej. Häremot invändes måhända, att förslaget främst syftar till att låta lösdrivares vård på alkoholistanstalt helt bestridas av statsverket. Denna synpunkt hade ett visst berättigande, så länge man — såsom fallet var i 1926 års förslag — endast åsyftade de vagabonderande, till upprepade bötesstraff dömda alkoholisterna. Nykterhetsnämnderna hava nämligen av naturliga skäl föga intresse av att bekosta anstaltsvård åt dessa personer. I samma mån som förslaget emellertid utvidgas utöver denna begränsade grupp till att omfatta alla grupper av åt dryckenskap hemfallna lösdrivare — de stationära, de försumliga familjeförsörjarna, fridstörare och andra — i samma mån förfalla också skälen för att staten skulle bestrida vårdkost­ naden. När nykterhetsnämnden är skyldig betala vårdkostnaden på alkoho­ listanstalt för en försumlig familjeförsörjare, som icke anhållits för lösdriveri, frågar man efter anledningen till att vårdkostnaden skall överflyttas på staten, därest mannen, anhålles såsom lösdrivare. Att på detta sätt låta kostnads­ frågan automatiskt lösas genom själva anhållningsförfarandet innebär tillika en frestelse för nykterhetsnämnden att söka få personen anhållen. Den inskränkning i polismyndighetens frihet att välja mellan tvångs­ arbetsanstalt och alkoholistanstalt, som förmodligen avses med orden »där polismyndigheten finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän alkoholistanstalt», innebär sakligt sett ingen inskränkning, eftersom detta självfallet med visst fog kan sägas örn varje alkoholist. Yad som vid ett sådant val bör vara utslagsgivande, är icke graden av vederbörandes hemfallenhet åt dryckenskap — i så fall skulle ju de av alkohol mest förstörda lösdrivarna obetingat gå till alkoholistanstalt — utan vederbörandes livs­ föring i allmänhet. Yisar en undersökning härom, att alkoholmissbruket är det karakteristiska, och kan det vidare antagas, att något väsentligt stöde att vinna genom att han intoges på alkoholistanstalt i stället för tvångs arbetsanstalt, då må alkoholistvård föredragas, även örn vederbörande skulle hava blivit beträdd med lösdriveri. Men detta sker redan nu, utan att alko­ holistlagen nämner något därom. Orden lösdrivare och lösdriveri förekomma nämligen icke i nu gällande lag örn behandling av alkoholister, och styrel­ sen vill i detta ämne hava som sin bestämda mening uttalat, att dessa ord för alkoholistvårdens egen skull även framgent böra hållas borta från lagen. I enlighet härmed och med hänsyn till att lagen örn lösdrivares behandling förmodligen inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att erhålla sin slut­ liga utformning, avstyrker styrelsen jämväl intagandet i alkoholistlagen av särbestämmelser rörande behandlingen av vagabonderande alkoholister. Styrelsen föreslår alltså, att 11 § 1 mom. andra stycket ävensom 17 § 1 mom. andra stycket måtte utgå ur förslaget.

Styrelsen för Svartsjöanstalten anför angående 11 § i sakkunnigförslaget: Sådan denna paragraf är avfattad föreligger fara för att ett mycket stort antal av de personer, som äro av lösdrivartyp, komma att bliva behandlade

Kungl. Majus proposition nr 164. 69

enligt alkoholistlagen. Närmast till hands ligger att, när myndighet anser sig nödsakad att taga hand örn en person, myndigheten vidtar de åtgärder, som äro lättast framkomliga. Att visa att en person är arbetsovillig eller vådlig är ofta ganska svårt; att han är i behov av vård å alkoholistanstalt torde däremot vara lättare att ådagalägga, då fylleriförseelser äro en vanlig företeelse bland lösdrivarna. Hela alkoholistbehandlingen skulle komma att lida, därest de mindre stränga alkoholistanstalterna skulle bliva befolkade av sådana asociala personer, som höra hemma på tvångsarbetsanstalterna. Redan med nu gällande alkoholistlag har det visat sig svårt att från alkoholistbe­ handlingen undantaga lösdrivartypen. Skulle det nu föreliggande förslaget upphöjas till lag, kan staten bliva nödsakad att inrätta nya alkoholistan­ stalter av tvångsarbetsanstålts natur. Paragrafen bör därför undergå en om­ redigering. Från olika håll yrkas, att lagtexten måtte förtydligas genom ett sådant tillägg, som föreslagits äv hovrättsrådet Petrén. I åtskilliga yttranden framhålles, att det särskilt på landsbygden är svårt att uppbringa lämpliga lokaler för förvaring av omhändertagna alkoholister. Med hänsyn härtill föreslås, att i lagen måtte uttryckligen medgivas, att förvaring får ske i arrest- eller fängelselokal. Styrelsen för Venngarnsanstalten anmärker, att skyldigheten att göra an­ sökan örn internering av den, som omhändertagits, bör liksom i den nu gällande lagen åligga polismyndigheten. I departementsförslaget har polismyndighet ej tillagts rätt att göra an­ Departe­ mentschefen. sökning örn internering å allmän alkoholistan stalt i sådant fall, som avses i 11 § 1 mom. andra stycket i sakkunnigförslaget. Det bör enligt min mening ej ankomma på polismyndighet att pröva, huruvida en vanartig alkoholist, således en person, på vilken såväl vanartslagen som alkoholistlagen är till­ lämplig, skall erhålla behandling enligt den förra eller enligt den senare lagen. Polismyndighet skall, där någon beträdes med vanart, vidtaga sådana åtgärder, som enligt gällande bestämmelser angående vanartiga ankommer på polismyndigheten. Örn skyddsnämnd eller vårdnadskollegium sedermera Önner det vara tjänligare att den, varom är fråga, erhåller behandling enligt alkoholistlagen än enligt vanartslagen, får nämnden eller kollegiet vidtaga de åtgärder i sådant syfte, vilka kunna stå dessa myndigheter till buds. Jag vill erinra, att det till lagrådet remitterade förslaget till vanartslag i 18 § innehåller stadgande därom, att skyddsnämnden, om skäl finnes att vidtaga åtgärder enligt gällande lagstiftning örn alkoholistvård och det prövas tjänligare att bereda sådan vård än att vidtaga åtgärd enligt vanartslagen, ofördröjligen skall söka föranstalta därom, att vård, som nyss sagts, kommer till stånd. Enligt] 29 § förslaget till vanartslag skall vårdnadskollegiet verkställa motsvarande prövning beträffande den, som inställts inför kollegiet, och enligt 25 § andra stycket i nu förevarande departementsförslag äger kollegiet, där den sålunda inställde är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i ! § sägs och kollegiet prövar det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt jin att vidtaga åtgärd enligt vanartslagen, förordna örn hans intagande å ali män alkoholistanstalt. Vilken behandlingsform, som skall väljas, lärer, så-

70 Kungl. Majits proposition nr 164.

som styrelsen för "V enngarnsanstalten framhållit, böra bedömas uteslutande med hänsyn till vad som är i det föreliggande fallet tjänligast. De sakkunniga hava föreslagit, att, därest polismyndigheten enligt vanartslagen omhändertagit en person, och denne sedermera blir föremål för behandling enligt alkoholistlagen, statsverket skall vidkännas kostnaden för hans vård å allmän alkoholistanstalt. Själva omhändertagandet — huru obefogat detta än vore — skulle således vara avgörande i kostnadsfrågan. En sådan anordning kan jag ej tillstyrka. Emot densamma lärer ock kunna invändas, att den skulle kunna inbjuda en mindre nogräknad nykterlietsnämnd att söka förmå polismyndigheten att — låt vara allenast för helt kort tid enligt vanartslagen omhändertaga alkoholister, som i själva verket ej alls kunna anses såsom vanartiga, för att sålunda befria kommunen från kostnaderna för deras vård. Det tillägg, som i förtydligande syfte föreslagits av en av de sakkunniga och tillstyrkts i flera yttranden, att en återkallelse av anmälan till polismyndigheten ej utgör hinder för polismyndigheten att vidtaga erforderlig åtgärd, skulle enligt min mening kunna giva anledning till den missuppfatt­ ningen, att beträffande anmälan till nykterhetsnämnden skulle gälla motsatt regel. Av den föreslagna lagtexten torde klart framgå, att varken nämndens eller polismyndighetens ingripande är beroende av anmälan. Härav följer, att nämndens och polismyndighetens behörighet att taga befattning med saken icke upphör därigenom, att den, som gjort anmälan i ärendet, för­ klarar sig vilja återkalla densamma. En bestämmelse av innehåll, att en farlig alkoholist får förvaras i arresteller fängelselokal, synes ej böra meddelas. Även utan särskilt stadgande torde dylik förvaring få anses tillåten, örn verkligen ingen möjlighet finnes att på annat betryggande sätt ordna omhändertagandet. Det må betonas, att, där den omhändertagne insatts i arrest eller fängelse, polismyndigheten bör ombesörja överflyttning till annan lokal, så snart omständigheterna det medgiva. Därest polismyndighet omhändertagit någon, bör det åligga polismyndig­ heten att svara därför, att ansökning utan uppskov göres örn hans interne­ ring. Föreskrift härom linnes i 5 § 2 mom. i den nu gällande lagen och har införts i 16 § sista stycket i departementsförslaget.

17 §. Stadgandet återfinnes i 12 § i 1929 års förslag (s. 75).

18 §. Paragrafen motsvarar 13 § i 1929 års förslag (s. 76). Länsstyrelsen i Gotlands län har emot sakkunnigförslaget anmärkt, att läns­ styrelse bör själv bidraga till utredning, i den mån det är länsstyrelsen möjligt. Styrelserna för 1 enngarns- och Svartsjöanstalterna samt länsstyrelsen i Stock­ holms län anse, att slutligt beslut ej bör meddelas, förrän prästbevis finnes tillgängligt.

Kungl. Majus proposition nr 16å. 71

I åtskilliga fall torde vårdnadskollegiet utan svårighet kunna sörja för utredningens komplettering. Ett föreläggande för sökanden att inkomma med det felande skulle i sådana fall åstadkomma onödigt uppskov med ärendets avgörande. Detta förhållande har beaktats i departementsförslaget, vari insatts orden »och kan det felande ej lämpligen genom vårdnadskollegiets försorg anskaffas». Det kan ej anses lämpligt, att beslut örn internering av en farlig alko­ holist nödvändigt skall anstå, tills prästbevis inkommit. Örn prästbevis ej hunnit anskaffas vid tiden för hans intagande å anstalt, bör anstaltens före­ ståndare tillse, att dylikt bevis snarast varder tillgängligt.

19 §. Paragrafen motsvarar 14 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 78). Älvsborgs läns nykterhetsnämnders centralorganisation anför följande: Stadgandets avfattning överensstämmer med vedertagna former för kornmunicering av handlingar. Man måste dock ställa sig betänksam emot, att avskrift av alla till interneringsansökan fogade bilagor bliva överlämnade till alkoholisten. Bland dessa bilagor förekomma alltjämt utdrag av de proto­ koll som före ansökningens tillkomst förts inför nykterhetsnämnden, fiamställningar från maka eller andra anförvanter, undersökningsprotokoll och andra handlingar, som äro ägnade att belysa alkoholistens levnadssätt och karaktär. Ej sällan är interneringsansökningen grundad på framställning tran maka, eller också har denna avfordrats vissa uttalanden, som återfinnas i handlingarna. Genom att blotta detta material kan man utsätta makan eller andra för de mest vådliga angrepp från makens — alkoholistens — sida, och i flesta fall måste man räkna med, att makan tvingats att återkalla sm hos nämnden gjorda framställning eller vid undersökningen avgivna utta- ^Tdl förebyggande av nämnda risker bör i stället stadgas, att allenast an­ sökningshandlingen bör delgivas alkoholisten, möjligen tillika med en redo­ görelse över framförda skäl utan angivande av källa. o Ur den av Älvsborgsorganisationen angivna synpunkten skulle det visser­ Departe­ mentschefen. ligen vara önskvärt, att delgivningen kunde i viss mån begränsas. Då den, som ansökningen avser, emellertid måste erhålla tillfälle yttra sig övei vad som åberopas till stöd för ansökningen, torde det icke vara möjligt att från delgivning undantaga sådana handlingar, som organisationen omnämnt, helst dessa ofta innehålla de till stöd för internering mest upplysande påståendena. 20 §. Detta stadgande motsvarar 15 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 78).

21 och 22 §§. Det stadgande, som förekommer i 14 § 2 mom. första stycket i 1929 ars förslag (s. 78) har i departementsförslaget ersatts genom 21 och 22 §§, vilka huvudsakligen innehålla hänvisningar till vissa bestämmelser i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt.

72 Kungl. Majus proposition nr 164.

23 §. Motsvarar 14 § 2 mom. andra stycket i 1929 års förslag (s. 78).

24 §. En likartad bestämmelse återfinnes i 16 § i 1929 års förslag (s. 78). Enligt stadgandets avfattning i departementsförslaget bär vårdnadskollegiet att i alla ansökningsfall taga under omprövning, huruvida hjälpåtgärder böra vidtagas. En dylik omprövning skall således ske jämväl, där den, som ansökningen avser, visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, men det torde mycket sällan kunna inträffa, att vårdnadskollegiet i sådant fall finner försvarligt att ej meddela interneringsbeslut. En ovill­ korlig föreskrift, att den som visat sig farlig skall interneras, torde dock ej vara nödvändig. 25 §. Denna paragraf motsvarar 17 § i 1929 års förslag (s. 79). Socialstyrelsen erinrar örn sitt förslag, att 1 § borde erhålla ett tillägg med en mera allmänt angiven förutsättning för ingripande mot dem, som missbruka alkohol, samt anför vidare: Den av styrelsen ifrågasatta formuleringen av 1 § omfattar, genom stadgandet under 6), bl. a. även straffriförklarade alkoholistbrottslingar, som äro i behov av alkoholistvård. För den händelse denna ändring icke kommer till stånd, må erinras örn styrelsens den 31 januari 1925 avgivna utlåtande över betänkande med förslag till lag örn vård av sinnessjuka m. fl. författningar. Däri föreslås ett tillägg till 1 § 2 mom. i gällande lag, enligt vilket. lagen komme att omfatta för brott tilltalad alkoholmissbrukare, som straffriförklarats på den grund, att han vid brottets begående lidit av sin­ nessjukdom, förorsakad av dryckenskap. De sakkunniga yttra örn detta för­ slag (sid. 79), att här avsedda personer i regel torde vara att hänföra under någon av de i 1 § upptagna grupperna och sålunda ändock falla under lagens bestämmelser. . Aven örn detta antagande vore riktigt — vilket kan vara tvivelaktigt — innebär det icke tillräcklig anledning att undantaga denna grupp från lagens uppräkning av de kvalificerande skadeverkningsfallen. Eventuellt bör sålunda i 1 § införas en ny punkt — t. ex. punkt fi vilken korresponderar mot 17 § och förslagsvis har följande lydelse: »6) hava begått brott men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen icke kunnat till ansvar fällas på den grund att han vid brottets begående lidit av sinnes­ sjukdom, förorsakad av alkoholistmissbruk.» 17 § 1 morn. 1 st. kunde då lämpligen erhålla följande avfattning: »I fråga örn sådan person, som avses i 1 § 6), må länsstyrelsen» etc. Länsstyrelse äger meddela förordnande örn tvångsinternering av alko­ holmissbrukare, örn den på visst sätt fått kännedom örn vårdbehovet, nämligen genom vederbörlig framställning av nykterhetsnämnd eller polis­ myndighet. Emellertid kan länsstyrelsen under utövningen av sin ämbetsmy lidi gliet även pa annat sätt erhålla sådan kännedom. I förevarande paragraf angivas ett par sådana fall, avseende straffriförklarade och vaga­ bonderande alkoholmissbrukare, och innebörden av stadgandet är att tiller­ känna länsstyrelse befogenhet att på eget initiativ föranstalta örn anstaltsvård i dessa fall. Denna befogenhet synes emellertid böra göras något mera vidsträckt, så att den inbegriper även andra fall av i lagen avsett alko­ holmissbruk, varom länsstyrelse i sin ämbetsverksamhet får tillförlitlig

Kunell. Majus proposition nr 16d. 73

kännedom. Det skulle måhända kunna invändas, att denna mera för un­ dantagsfall avsedda initiativrätt öppnade en utväg att förbigå de lokala or­ ganen, särskilt nykterhetsnämnderna. Man lärer emellertid kunna utgå ifrån, att länsstyrelsen i ett dylikt fall inhämtar yttrande fran nämnden, där ej alldeles särskilda omständigheter föreligga. Ett uttryckligt stadgande här­ om synes ej erforderligt. Däremot torde det böra angivas i lagtexten, att länsstyrelsens befogenhet avser icke endast beslut örn anstaltsvard utan även föreläggande enligt 16 § för nykterhetsnämnden att vidtaga hjälpåtgärder samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och det genom dem vunna resultatet. Medicinalstyrelsen yttrar: Ett av medicinalstyrelsens viktigare ämbetsgöromål är att vidtaga åtgär­ der så att för brott tilltalad otillräkneligförklarad beredes sådan värd, att han icke blir för samhället vådlig. 17 § i förevarande förslag innehåller bestämmelser örn förfaringssättet beträffande åt dryckenskap hemfallen per­ son, som förklarats otillräknelig. Medicinalstyrelsen kan vitsorda de svårig­ heter, som ofta uppstått vid behandling av ärende av omskrivna art, och an­ ser det därför vara mycket lyckligt, örn de i paragrafen föreslagna bestäm­ melserna bliva fastställda. Styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna hänvisa i fråga örn andra stycket i denna paragraf till vad de anfört beträffande 11 § 1 mom. andra stycket i sakkunnigförslaget. Vid behandlingen av 1 § har jag berört socialstyrelsens förslag angående Departementsett tillägg till nämnda paragraf, innehållande en mera allmän förutsättning chefen. för ingripande mot missbrukare av alkohol, och har därvid uttalat den upp­ fattningen, att det icke torde vara tillrådligt att ytterligare vidga lagens tillämplighetsområde. Enligt första stycket i den föreslagna 25 § må vårdnadskollegiet besluta hjälpåtgärder eller förordna örn internering. I andra stycket omnämnes endast, att vårdnadskollegiet må förordna örn internering å allmän alkoho­ listanstalt. Därest omständigheterna ej äro sådana, att en vanartig alko­ holist bör interneras å allmän arbetsanstalt eller allmän alkoholistanstalt, torde hjälpåtgärder enligt vanartslagen böra vidtagas mot honom. De regler, som i vanartslagförslaget äro meddelade angående hjälpåtgärder, torde icke lägga hinder i vägen för ombesörjande av sådana åtgärder som de i 13 § av departementsförslaget till alkoholistlag omnämnda. Av 29 § tredje stycket framgår, att vårdnadskollegium kan medgiva vill­ korligt anstånd med verkställighet av beslut enligt 25 § örn internering å allmän alkoholistanstalt. 26 §. Stadgandet motsvarar 18 § i 1929 års förslag (s. 81). Emot de sakkunnigas förslag har anmärkts, att av detsamma ej framgår, vilken nämnd som skall hava del av beslutet i det fall, att nykterhetsnämnd ej är sökande. Med hänsyn härtill har förslaget jämkats.

27 §. Paragrafen motsvarar 19 § i 1929 års förslag (s. 81).

74 Kungl. Majus proposition nr 164.

Socialstyrelsen yttrar: Tillämpningen av motsvarande stadgande i gällande lag, 12 §* är växlande. Medan vissa länsstyrelser alltid förordna örn verkställighet utan hinder av att beslutet ej äger laga kraft, lämna andra knappast ens i undantagsfall föreskrift härom. Det ligger i sakens natur, att det är mindre lämpligt, att en vårdbehövande skall kunna genom överklagande flera månader fördröja verkställigheten av en beslutad internering. Ej heller torde man ha an­ ledning befara vådor av att länsstyrelses beslut såsom regel får gå i verk­ ställighet omedelbart. Nämnas må, att överklagande av länsstyrelses interneringsförordnande ifråga örn person, som tvångsvis intagits å allmän alko­ holistanstalt, innan laga kraft åkommit beslutet, icke i något fall, såvitt socialstyrelsen har sig bekant, lett till ändring i förordnandet. Med hän­ syn härtill och i betraktande av att tvångsintagning å allmän alkoholistanstalt ej har karaktären av straff utan av vård, torde avfattningen av före­ varande stadgande böra ändras därhän, att beslut må gå i verkställighet före klagotidens utgång, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Det förra skulle alltså vara regel och det senare undantag. Stockholms stads och läns ny kierhetsnämnders sammanslutning anmärker, att det vore enbart fördelaktigt för alkoholistvårdsarbetets bedrivande, därest länsstyrelserna alltid förordnade, att beslut i alkoholistärenden finge gå i verkställighet utan hinder därav, att de ej ägde laga kraft.

Departements­ Med hänsyn till vad sålunda framhållits har stadgandet i departementschefen. förslaget erhållit det innehåll, socialstyrelsen förordat.

28 och 29 §§. Motsvarande bestämmelser förekomma i 20 § 1, 2 och 3 mom. i 1929 års förslag (s. 82). Länsstyrelsen i Ostergötlands län anför följande: Därest länsstyrelse förordnat örn internering och beslutet icke skall av länsstyrelse själv bringas till verkställighet, ankommer det enligt förslaget på sökande att avgöra, huruvida beslutet skall gå i verkställighet eller icke. Förslaget överensstämmer härutinnan i princip med nu gällande lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsens beslut örn internering anses mera som ett med­ givande till dylik internering än som en föreskrift, att internering ovill­ korligen skall äga rum. I detta hänseende intog 1926 års förslag en mot­ satt ståndpunkt. Goda skäl kunna tvivelsutan anföras för bägge dessa stånd­ punkter. Länsstyrelsen kan emellertid för sin del icke underlåta att fram­ hålla, att, innan interneringsbeslut meddelas, det som regel åligger såväl nykterhetsnämnd som länsstyrelse att pröva, huruvida utsikt finnes för åter­ förande av vederbörande till ett nyktert liv utan anlitande av tvångsåtgärder. Örn, oaktat denna dubbla prövning av möjligheterna till hjälpåtgärder, in­ ternering anses böra tillgripas och beslutet härom vinner laga kraft eller efter prövning av högsta administrativa instans fastställes, äro uppenbar­ ligen möjligheterna till godvillig bättring av den, vilken varit föremål för beslutet, icke synnerligen stora. Yerkställes icke beslutet, får hela denna apparat med interneringsfrågans hänskjutande till länsstyrelsen karaktären av något, som icke är allvarligt menat, såsom allenast ett hot vilket må­ hända icke går i uppfyllelse. Denna sakernas ordning förefaller länssty­ relsen oegentlig och föga tilltalande och kan även i viss mån motverka ändamålet med proceduren därigenom, att föremålet för alla dessa åtgärder lätteligen kan få den uppfattningen, att han utan egentlig risk kan fortsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 75

sitt mindre nyktra levnadssätt, ända till dess interneringsbeslutet föreligger. Örn meddelat interneringsbeslut ovillkorligen skall verkställas, torde veder­ börande inse, att ändring i levnadssättet måste vidtagas redan på ett tidigare stadium, något som i vissa fall kan föranleda därtill, att interneringsförfarande överhuvudtaget icke behöver förekomma. På nu angivna grunder anser länsstyrelsen företräde böra givas den ståndpunkt, som i förevarande hänseende intogs av 1926 års förslag i ämnet. Därest emellertid av en eller annan anledning t. ex. beslutets överklagande samma beslut icke omedelbart verkställes och under denna mellantid, mot förmodan, sådan förbättring i vederbörandes nykterhetstillstånd inträder, att interneringen icke längre anses nödvändig, torde hinder icke böra möta för nykterhetsnämnd eller annan sökande att underställa frågan länsstyrelsens förnyade prövning. Ett sådant förfarande, som väl knappast torde förekomma så synnerligen ofta, synes dock länsstyrelsen mera tilltalande än örn nykterhetsnämnderna skulle äga att på eget bevåg avgöra, örn länsstyrelsens interneringsbeslut skall verk­ ställas eller icke, särskilt som vid ett sådant avgörande hänsyn kanske i någon mån kommer att tagas till interneringens betydelse för kommunen i ekonomiskt hänseende. Socialstyrelsen yttrar: Avfattningen av 3 mom. ger lätt anledning till den tolkningen, att an­ stånd skall meddelas av länsstyrelsen även i de fall, som omliandlas i 3 mom. första stycket. Orden »anstånd med beslutets verkställande med­ givits» torde därför lämpligen kunna utbytas exempelvis mot »länsstyrelsens beslut ej verkställas av sökanden», varigenom klart framgår, att sökanden i dessa fall äger underlåta verkställighet utan att inhämta anstånd av läns­ styrelsen. Erfarenheten har visat, att det i vissa fall är önskvärt att kunna dröja med verkställighetsåtgärd även i fråga örn farliga alkoholister, vilket synes böra föranleda en jämkning av 3 mom. I den av länsstyrelsen i Östergötlands län berörda principfrågan delar Departe­ mentschefen. jag de sakkunnigas uppfattning. Således bör enligt min mening sökanden få såsom hittills i regel bestämma, huruvida verkställighet av internerings­ beslutet skall ske eller icke. De undantag från denna regel, som föreslagits av de sakkunniga, torde vara befogade. Enligt departementsförslaget skall vårdnadskollegiet, örn kollegiet i rall, som avses i 25 §, finner skäl låta anstå med verkställighet, meddela ett formligt beslut om villkorligt anstånd. Anståndet kan sedermera förklaras förverkat, örn nykterhetsnämnd har att föranstalta örn verkställighet, äger vårdnadskollegiet ej besluta örn anstånd. I sådant fall kan anstånd ordnas mera formlöst, ehuru det naturligen icke är något hinder, att nämnden fattar särskilt beslut att låta med verkställigheten anstå. Genom ett beslut från nämndens sida om anordnande av övervakning kommer nämndens uppfatt­ ning i frågan, huruvida verkställighet bör ske, till uttryck. Där verkställig­ heten ankommer på enskild sökande — sådana fall torde visserligen ej bliva vanliga — kan särskilt beslut om anstånd ej komma till stånd, men nykterhetsnämnden äger när som helst förordna örn övervakning. Jag anser mig icke kunna tillstyrka socialstyrelsens förslag, att även en farlig alkoholist skall få åtnjuta anstånd.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 22 § i 1929 års förslag (s. 85).

31 §. Stadgandet motsvarar 20 § 4 mom. i 1929 års förslag (s. 84). Stockholms stads nykterhetsnämnd yttrar angående sabkunnigförslaget: I detta morn. stadgas följande: Har beslut rörande någons intagande å allmän alkoholistanstalt ej gått i verkställighet inom ett år efter dess med­ delande, vare det förfallet. Denna bestämmelse motsvaras av sista stycket i 34 § av 1926 års förslag. I sitt yttrande över sistnämnda förslag anförde nykterhetsnämnden i denna punkt följande: »Genom bestämmelsen i 34 § att beslut om intagning å an­ stalt skall äga giltighet ända intill ett år efter det beslutet vunnit laga kraft, skulle nykterhetsnämnden otvivelaktigt befrias från besväret att, såsom nu ej sällan är fallet, kort efter det förordnandets giltighetstid upphört, på nytt göra framställning örn förnyat förordnande. Andra skäl tala emellertid en­ ligt nämndens uppfattning mot en fullt så lång giltighetstid. Känslan av obehaget och faran för tvångsinterneringen avtrubbas lätt, örn tiden inom vilken tvångsinterneringen skall komma till stånd blir allt för lång. Över­ vakningen kan icke, åtminstone vad de större städerna beträffar, vara så effektiv, att icke ganska grova förseelser mot nykterheten kunna förekomma av den övervakade, för vilken förordnande finnes utfärdat, utan att detta kommer till nykterhetsnämndens kännedom. Sker detta upprepade gånger, förlorar lagen i auktoritet, och bestämmelsen har i så fall medfört försäm­ ring i^ stället för förbättring. Den nu gällande tidsbegränsningen till allenast tre månader är emellertid val knapp, varför nykterhetsnämnden vill tillstyrka att förordnandets giltighetstid utsträckes till 6 månader efter det förord­ nandet vunnit laga kraft. Har ej inom den tiden något ofördelaktigt i nykterhetsavseende meddelats, är det bäst att avskriva ärendet och låta på ny anmälan bero.» De sakkunniga synas i sin motivering till den nu återigen föreslagna be­ stämmelsen ha använt sig av nykterhetsnämndens förevarande yttrande, men härvid stympat uttalandet, så att de invändningar, som nämnden gjorde mot stadgandet, ej medtagits. Nykterhetsnämnden, som fortfarande anser att giltighetstiden av ett år för ett beslut örn någons intagande å allmän alkoholistanstalt icke är till nytta, får på samma skäl, som anfördes i nyssnämnda yttrande, föreslå att beslutet skall gå i verkställighet senast inom sex månader från dess med­ delande. Sistnämnda bestämmelse, att beslutet skall gå i verkställighet inom viss tid efter dess meddelande i stället för den nu gällande bestämmelsen inom viss tid efter det beslutet vunnit laga kraft anser nämnden vara en avsevärd förbättring.

Departements­ De olägenheter, som enligt nykterhetsnämndens i Stockholm uttalande chefen. kunna vara förbundna med en längre giltighetstid, torde knappast vara större, örn giltighetstiden är bestämd till ett år än örn den är bestämd till sex månader. Jag har icke ansett mig böra frångå de sakkunnigas förslag på denna punkt.

21 § i 1929 års förslag (s. 85) innehåller vissa regler angående framställ­ ning till anstalternas föreståndare örn beredande av plats åt den, som skall

Kungl. Majus proposition nr 164. < <

intagas. Då det ej torde vara lämpligt, att dessa regler fastslås i den ifråga­ varande lagen, hava de här uteslutits. Bestämmelser i förevarande avseende få således såsom hittills meddelas i anstalternas reglementen.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32-34 §§. Dessa stadganden motsvara 34 och 25 §§ i 1929 års förslag (s. 88 och 90). Socialstyrelsen har beträffande sakkunnigförslagets 24 § yttrat följande: Uppsiktsmyndiglietens befattning med tillämpningen av alkoholistlagen avser icke endast anstalterna utan även nykterhetsnämnderna; såsom det centrala organet för alkoholistvården tillkommer det denna myndighet också att i allmänhet söka verka för alkoholistvårdens utveckling. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas ett allmänt stadgande örn denna myndighet och dess uppgifter enligt denna lag redan i första kap., t. ex., i en ny 3 §. Härav föranledes en mindre jämkning i andra stycket av 24 §. Svensea landskommunernas förbund anför: Bestämmelsen i förslagets 25 §, att envar, som är intagen å allmän alko­ holistanstalt, skall vara pliktig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom, är strängare än motsvarande be­ stämmelse för person, som undergår fängelsestraff, enär ju denne själv får välja sitt arbete. Men denna större stränghet är förklarlig och försvarlig med hänsyn till att man vid alkoholistanstalterna har att göra med° sjuka personer. Däremot borde lagen, synes det, nämna något örn att de å alko­ holistanstalt vårdade skola i form av flitpremier eller pa annat sätt åtnjuta del av den inkomst, som deras arbete medför. Det är gott och väl, att en sådan praxis i allmänhet tillämpas, men allmänheten bör kunna i själva lagen se, att lagstiftarna i det avseendet tänkt på att tillvarataga de vårdbehövandes och deras anhörigas intresse. Straffångar äro i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff av den 24 mars 1916 i viss mån garanterade premier för flit och ordentlighet i arbetet och fängelse­ fångar äga att behålla inkomsten av sitt arbete för egen räkning eller att i vissa fall åtminstone erhålla andel därav. De å alkoholistanstalt interne­ rades rätt i förevarande avseende bör också vara tryggad genom uttrycklig lagbestämmelse.

En sådan allmän bestämmelse angående socialstyrelsens befattning med Departements­ chef en. alkoholistvården, som styrelsen ifrågasatt, torde hava sin plats i instruk­ tionen för styrelsen. Med hänsyn till socialstyrelsens rätt att besluta angå­ ende överflyttning från en anstalt till en annan och angående utskrivning synes emellertid befogat, att det i den nu föreslagna lagen angives, att de allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen. I 32 § i departementsförslaget omförmäles, att Kungl. Majit meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet. Härav följer, att Kungl. Majit iiger bestämma angående arbetspremier och flitpenningar. Uppenbarligen bör det med framgång prövade systemet med dylika premier bibehållas.

78 Kungl. Majus proposition nr 164.

I 27 § i 1929 års förslag förekommer en anvisning till nykterhetsnämn- <len att nämnden, då någon blivit intagen å allmän alkoliolistanstalt, bör för undanröjande av de hinder för hans återförande till ett nyktert och or­ dentligt liv, som förhållandena i hans omgivning kunna erbjuda, låta sig angeläget vara att under tiden för hans anstaltsvistelse uppehålla förbin­ delse med hans familj eller andra närstående och därvid tillhandagå med råd och upplysningar samt, när omständigheterna därtill föranleda, biträda med framställningar till fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller annan myndighet. Detta stadgande har ansetts obehövligt och på grund härav ej medtagits i departementsförslaget. I förslagets 59 § förekommer ett allmänt stadgande, att myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån det kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med, bland andra, fattigvårds styr elser och barnavårdsnämnder samt med organisa­ tioner, vilka utöva social hjälpverksamhet. Den tanke, som ligger till grund för 27 § i sakkunnigförslaget, torde väsentligen hava kommit till uttryck redan i den allmänna bestämmelsen i 59 § i departementsförslaget. I den mån den förra paragrafen innehåller anvisningar, vilka icke förekomma i den senare, synas anvisningarna avse åtgärder, vilka framstå såsom tämligen självklara. 35 §. Stadgandet motsvarar 26 § i 1929 års förslag (s. 91). Av stadgandet i 32 §, att Kungl. Majit meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet, torde följa, att Kungl. Majit må meddela föreskrifter, som skola lända till efterrättelse beträffande överflyttning. På grund härav har vad 26 § i sakkunnigförslaget därom innehåller ansetts kunna utgå. 36 §. Paragrafen återgiver innehållet i 28 § 1 mom. första och andra styckena i 1929 års förslag (s. 93). Stockholms stads nykterhetsnämnd vill ifrågasätta, örn ej vistelse å enskild alkoholistanstalt, som åtnjuter statsbidrag, bör kunna föranleda förlängd interneringstid vid senare intagande å allmän alkoholistanstalt. Liknande uttalande göres av Stockholms stads och läns nykterhetsnämndevs sammanslå tning. Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att den föregående interneringen ej bör föranleda förlängning av tiden för senare internering, örn den ej haft viss varaktighet. Departe­ Enligt de sakkunnigas förslag skall vistelse å enskild alkoholistanstalt mentschefen. icke öva inverkan å tiden för senare internering å allmän alkoholistanstalt i annat fall än det som angives i 28 § 1 mom. fjärde stycket (38 § första stycket i departementsförslaget). I detta fall skall vistelsen å den enskilda anstalten avräknas vid bestämmande av längsta tiden för kvarhållande å den allmänna anstalten. Jag har funnit mig böra följa de sakkunnigas förslag i frågan.

Kungl. Majus proposition nr 164. 79

Det av länsstyrelsen i Uppsala län berörda spörsmålet har varit föremål för övervägande av de sakkunniga. Även i denna punkt vill jag ansluta mig till de sakkunnigas mening.

37 §. Denna paragraf motsvarar 28 § 3 mom. i 1929 års förslag (s. 96). Enligt 1926 års förslag (41 § 1 mom. andra stycket) skulle en svårförbätterlig alkoholist kunna kvarhållas på obestämd tid. I 1929 års förslag förekommer icke internering på obestämd tid. Frågan örn lämpligheten av sådan internering och spörsmålet angående inrättande av särskild asyl för vissa svårförbätterliga alkoholister beröras i några av yttrandena över 1929 års betänkande. Länsstyrelsen i Blekinge län anför: Enär avsikten med bestämmandet av olika tider, varunder alkoholist under vissa förutsättningar må kvarhållas å anstalt, är att lämpa interneringstidons längd efter vederbörandes tillstånd, vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke, under förutsättning att nödiga garantier för den personliga säkerheten skapas, lagrummet lämpligen bör kunna kompletteras med bestämmelser, som kunna möjliggöra ett kvarhållande på relativt obestämd tid. Det skulle exempelvis kunna ske så, att en å alkoholistanstalt intagen skall, därest sär­ skild anledning därtill förekommit, under viss tid före den dag, då lian senast skolat utskrivas, kunna kvarhållas under ytterligare någon tid. Nykterhetsnämndernas centralkommitté erinrar, att 1926 års förslag inne­ håller bestämmelse örn internering för obestämd tid, samt yttrar vidare: Den av 1926 års sakkunniga föreslagna interneringen på obestämd tid är otvivelaktigt väl grundad och välbehövlig, enär en sådan interneringsform säkerligen är enda möjligheten att befria samhället från vådorna av vissa oförbätterliga, asociala alkoholisters uppträdande. Det föreliggande förslaget innebär därför i detta avseende ett steg tillbaka. Än mer beklagligt är emel­ lertid, att de sakkunniga ansett sig förhindrade att framlägga förslag örn upprättande av en alkoholistasyl. Nödvändigheten av en anstalt med upp­ gift att mottaga de svår- och oförbätterliga alkoholisterna framstår nämligen allt klarare, ju mer kunskapen örn alkoholistklientelet ökas. Det gäller att söka bereda dessa vård under mera hemliknande förhållanden än å de van­ liga anstalterna. Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags för­ säljningsområde har gjort ett uttalande av samma innehåll. Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning samt nykterhetsnämnden i Stockholm beklaga, att de sakkunniga ej upptagit till över­ vägande frågan örn åtgärder för inrättande av en asyl för vissa oförbätter­ liga, ständigt recidiverande alkoholister, vilka å de vanliga alkoholistanstal­ terna utöva en ogynnsam inverkan på det övriga klientelet. Nykterhetsnämnden i Stockholm yttrar vidare: Genom den utsträckta interneringstid, som enligt det föreliggande lagför­ slaget är avsedd att komma till stånd, är det att befara att de nuvarande statliga alkoholistanstalterna ej kunna i fortsättningen på tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter om ej jämte dem anordnas anstalter för sådana personer, som ej kunna återföras till ett nyktert liv på annat sätt än genom så gott som oavbruten anstaltsvård.

80 Kungl. Majlis proposition nr 164.

Styrelsen för hemmet Gunnarskog framhåller olägenheten därav, att alko­ holister av vitt skilda kategorier intagas å samma anstalt. Uttalanden i samma riktning hava gjorts av styrelsen för Göteborgs stads alkoholistanstalt vid Lerjeholm och av styrelsen för arbetshemmet Björknäs. Socialstyrelsen anför: Den omständigheten, att en alkoholmissbrukare anhållits för lösdriveri och därvid befunnits vara i behov av vård å allmän alkoholistanstalt, skall enligt förslaget föranleda, att bestämmelsen örn eventuellt förlängd maximi­ tid blir tillämplig. Då stadgandet örn den förlängda interneringstiden inne­ bär en mycket betydande skärpning i förhållande till gällande lagstiftning, torde man böra förbehålla det för farliga och straffriförklarade alkoholister samt sådana, som minst tre gånger förut vårdats å (allmän) alkoholistanstalt. Nykterhetsnämndernas centralkommitté anmärker, att tidigare vistelse å en­ skild anstalt bör tillmätas samma betydelse som internering å allmän anstalt. Länsstyrelsen i Uppsala län gör samma erinran mot den nu ifrågasatta bestämmelsen som mot 28 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget (36 § i departementsförslaget).

Departements­ Såsom i 1929 års betänkande närmare utvecklas, torde internering på chefen. obestämd tid av alkoholister ej böra ifrågakomma. Att i fråga örn samhällsfarlighet jämställa alkoholister med sådana personer, som enligt lagarna den 22 april 1927 örn internering av återfallsförbrytare och örn förvaring av för­ minskat tillräkneliga förbrytare må kvarhållas på obestämd tid, synes mig ej riktigt. Det torde för övrigt ej sällan förhålla sig så, att de synnerligen svårartade alkoholister, vilka skulle ifrågakomma till internering på obestämd tid, äro vanartiga och bliva behandlade såsom sådana. Enligt 41 § i förslaget till vanartslag kan under vissa förutsättningar den, som intagits å allmän arbetsanstalt, kvarhållas efter utgången av den eljest gällande längsta tiden för anstaltsvistelse. Det synes visserligen vara tveksamt, huruvida de, som internerats enligt 25 §, d. v. s. vissa straffriförklarade och vanartiga, skola jämställas med de farliga och de svårförbätterliga. Då man lärer kunna förvänta, att anstaltsstyrelserna skola i varje särskilt fall omsorgsfullt pröva, huruvida verkligen behov av fortsatt internering föreligger, samt beslut örn kvarhållande utöver den vanliga maximitiden skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning, torde det ej vara förenat med någon våda, att även beträffande nu avsedda personer stadga den förlängning av maximitiden, som föreslås i 1929 års betänkande. I fråga örn betydelsen av tidigare vistelse å enskild alkoholistanstalt hän­ visar jag till vad jag anfört under 36 §.

38 §. Första stycket återgiver innehållet i 28 § 1 mom. fjärde stycket i 1929 års förslag (s. 94). Andra stycket saknar motsvarighet i nämnda förslag. Socialstyrelsen har yttrat följande:

Kungl. Majda proposition nr 164. 81

Enligt gällande lag (18 § tredje stycket andra punkten) skall vid beräk­ ning av maximitiden för tvångsinterneringen medräknas tiden för frivillig vård, som påbörjats efter det förordnandet meddelades, och enligt praxis medräknas även frivillig vårdtid före förordnandet. Någon bestämmelse i denna riktning upptages icke av de sakkunniga av skäl, som angivas i be­ tänkandet (sid. 95). Såsom ett av dessa skäl angives, att frivilligt ingående å allmän alkoholistanstalt under de i nyssnämnda lagrum angivna förutsätt­ ningarna torde förekomma endast undantagsvis och stadgandet därför vara utan större praktisk betydelse. Med avseende härå må framhållas, att en­ bart under år 1929 meddelades beslut i 21 fall örn tvångsinternering av per­ soner, som redan frivilligt ingått å allmän alkoholistanstalt. Bestämmelsen örn den frivilliga vårdtidens inräknande i den kommande interneringstiden är synbarligen ägnad underlätta nykterhetsnämndernas strävanden att förmå vederbörande att utan avvaktande av interneringsförordnande ingå frivilligt. I motsats mot vad de sakkunniga föreslå bör därför enligt socialstyrelsens mening det nu gällande stadgandet icke blott bibehållas i den blivande lag­ stiftningen utan även utvidgas till att motsvara förfarandet i praxis. 1 mom. fjärde stycket bör sålunda utökas med ett stadgande av nu be­ rörda innebörd. Tydligen böra bestämmelserna i detta stycke äga giltighet såväl, då maximitiden för kvarhållandet enligt 1 mom. är 1 eller 2 år,, som där motsvarande tid -—- enligt 3 mom. — är 3 eller 4 år. Med hänsyn här­ till torde detta stadgande hava sin plats efter de allmänna föreskrifterna örn vårdtidens längd. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att den av socialstyrelsen omnämnda bestämmelsen i 18 § i den gällande lagen bör upptagas i förslaget. Styrelsen för Venngarnsanstalten upplyser, att det icke är så sällsynt, att den, som enligt länsstyrelsens förordnande må interneras, frivilligt ingår å anstalt, samt anser, att en bestämmelse för dylikt fall bör finnas av det inne håll, som förekommer i 18 § i den nuvarande lagen. Det måste enligt min mening anses önskvärt, att personer, vilka äro i Departements­ chefen. behov av vård å alkoholistanstalt, frivilligt ingå å sådan anstalt. Lagen bör således vara så anordnad, att den i varje fall icke avskräcker från dylikt fri. villigt ingående. Ur denna synpunkt finner jag det lämpligt, att en bestäm­ melse med det innehåll, som socialstyrelsen förordat, inflyter i lagen. En sådan bestämmelse förekommer i 38 § andra stycket i departementsförslaget. Den här lämnade regeln är tillämplig, vare sig förordnandet örn internering meddelas före eller efter det frivilliga ingåendet.

39 §. Denna paragraf motsvarar 28 § 4 mom. första stycket samt samma mom. andra stycket första punkten i 1929 års förslag (s. 100). Länsstyrelsen i Stockholms län förordar stadgande därom, att föreståndaren för alkoholistanstalt skall hava att vidtaga åtgärder för återförande av den, som lämnat anstalten för att avtjäna frihetsstraff, samt att kostnaden för dylikt återförande skall gäldas av statsmedel. Det av länsstyrelsen förordade stadgandet torde få anses beröra en sådan Departe­ mentschefen. detalj, att stadgande i frågan lämpligen bör erhålla plats i de följdförfattningar, som torde komma att utfärdas, därest förevarande förslag varder antaget. 215 31 0 Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 143 käft. (Nr 164.)

82 Kungl. Majds proposition nr 164.

40 §. Stadgandet motsvarar 28 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 95). Socialstyrelsen yttrar följande: Enligt 2 mom. må å allmän anstalt intagen alkoholmissbrukare frivilligt kvarstanna under en tid av högst fyra månader utöver den för anstaltsvistelsen stadgade tiden. Detta är en nyhet, som socialstyrelsen finner sig böra tillstyrka. Emellertid torde skäl föreligga att något utvidga stad­ gandet genom att efter orden »fyra månader» tillägga orden »för varje gång». Eventuellt bör tidsbegränsningen sättas till sex månader samt formuleringen något jämkas för att tydligt utmärka, att bestämmelsen är tillämplig å såväl tvångsinternerad som frivilligt ingången alkoholmissbrukare. En garanti för att denna vårdform icke missbrukas ligger bland annat i uppsiktsmyndiglietens utskrivningsbefogenhet. Däremot torde läkarbetyg icke lämpligen kunna ifrågakomma i dessa fall.

Dep artéin enis Det föreslagna stadgandet har avseende å det fall, att ett tillfälligt hinder chefen. föreligger för anskaffande av arbete åt den intagne. På grund härav och med hänsyn till den, som kan vara ansvarig för vårdkostnaden, anser jag mig icke kunna förorda en sådan ytterligare förlängning av anstaltsvistelsen, som socialstyrelsen föreslagit.

41 §. Paragrafen motsvarar 30 § i 1929 års förslag (s. 101). I några yttranden påyrkas, att i lagen måtte föreskrivas, att anstaltsstyrelsen skall inhämta yttrande från vederbörande nykterhetsnämnd, innan försökspermission beviljas eller beslut örn utskrivning meddelas. Nylderhetxnämnden i Orebro yttrar i fråga örn anstaltsstyrelsens beslut örn försökspermission eller utskrivning följande: Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn försökspermission har nykterhetsnämnden ej annan erinran än att, innan anstaltsstyrelsen fattar beslut örn försökspermission eller utskrivning, det bör åligga styrelsen att hos vederbörande nykterhetsnämnd inhämta yttrande rörande lämpligheten av de föreslagna åtgärderna. Nämnden vill väl ej ifrågasätta annat än att anstaltens styrelse på erfarenheterna från den internerades vistelse vid an­ stalten kan grunda ett omdöme rörande den internerades egna förutsätt­ ningar för ett nyktert och ordentligt levnadssätt, men enligt nämndens er­ farenhet böra i ej mindre grad på frågans bedömande inverka faktorer sådana som exempelvis huruvida arbetsmöjligheter kunna beredas den in­ ternerade efter utskrivandet eller örn förhållandena i hans hem just då äro med hänsyn till utskrivningen lämpliga; rörande dessa och andra på frågan inverkande omständigheter torde nämnden bäst kunna lämna besked; nämnden anser sålunda den i 31 § lämnade föreskriften att först sedan beslut fattats örn försökspermission eller utskrivning anstaltens föreståndare skall lämna besked till nämnden ingalunda tillfredsställer det föreliggande behovet, och nämnden har bestämd och upprepad erfarenhet av att nämndens förut i denna del av ärendet uttalade synpunkter icke, såsom de sakkunniga synes förmena, i erforderlig män kommit till beaktande vid avfattandet av 31 §.

Departements­ Det torde visserligen i regel vara lämpligt, att anstaltsstyrelserna, innan chefen. beslut fattas örn försökspermission, sätta sig i förbindelse med vederbörande nykterhetsnämnd och genom denna införskaffa uppgifter angående sådana

Kungl. Majus proposition nr 164. 83

förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av frågan, huruvida försökspermission bör medgivas. Emellertid torde ett stadgande örn ovillkorlig skyldighet för anstaltsstyrelserna att anordna dylikt samarbete med nämnden ej böra meddelas. Helt säkert komma anstaltsstyrelserna, ehuru lagen ej innehåller någon anvisning därom, att i erforderlig utsträckning anlita nykterhetsnämnderna för inhämtande av nu ifrågavarande uppgifter. Örn det skulle anses nödigt, kan en dylik anvisning inflyta i anstalternas regle­ menten. I övrigt vill jag hänvisa till vad som angående en närliggande fråga an­ dres i yttranden, vilka omnämnas i sammanhang med nästa paragraf i departementsförslaget. 42 §. Denna paragraf återgiver, med någon jämkning, innehållet i 31 § 1 mom. i 1929 års förslag, såvitt nämnda mom. rörer försökspermission (s. 103). Socialstyrelsen yttrar angående 31 § i nämnda förslag: Enligt första stycket i denna paragraf skall anstaltsföreståndaren efter beslut örn försökspermission eller utskrivning i god tid, innan den vårdade lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutetotill nykterhetsnämnden. Denna bestämmelse synes icke alldeles lycklig. Å ena sidan är det icke tillrådligt att föreskriva, att underrättelse ovillkorligen skall lämnas till nykterhetsnämnd i varje fall t. ex. då en person ingått frivilligt utan någon medverkan från nämnden. Å andra sidan är det icke lämpligt, att nämnden erhåller underrättelse först efter det beslutet fattats; beslutet bör givetvis i regel ske efter samråd med nämnden. Styrelsen för Vennyarnsanstalten anför: I 31 § i förslaget hava de sakkunniga ålagt anstaltsföreståndare skyldighet att, innan den vårdade på grund av försökspermission eller utskrivning lämnar anstalten, därom i god tid underrätta nykterhetsnämnden i den kom­ mun, dit han begiver sig. Uttrycket »i god tid» lärer böra utgå, eftersom den vårdade ofta •— t. ex. för tillträdande av arbetsanställning — måste tillåtas avresa omedelbart efter det styrelsen fattat beslut örn hans försöks­ permission eller utskrivning. Vad bestämmelsen i övrigt angår, måste styrelsen — liksom i utlåtande den 24 februari 1927 — avstyrka, att densamma göres ovillkorlig. I många fall inträffar det nämligen, att den som lämnar anstalten, icke begiver sig till hemorten utan till annan plats, där han, eftersom hans förflutna icke där är känt, har större möjlighet att börja på nytt. Sådana miljöförändringar tillrådas ofta av anstaltsledningen. Att i dylikt fall lämna nykterhetsnämn­ den på orten meddelande om den inflyttade kan givetvis vara olämpligt. Anmälningar av här ifrågavarande slag böra därför inskränkas till de fall, där de kunna företagas utan men för den vårdade. De anmärkningar, som framförts i de nu återgivna yttrandena, hava synts Departementsmig befogade, och stadgandet har därför undergått vissa jämkningar. Skyl- chefendigheten att lämna underrättelse till nykterhetsnämnd har sålunda ej gjorts ovillkorlig, utan underrättelse skall lämnas blott där så finnes lämpligt. Vidare har uttrycket »i god tid» uteslutits.

43 §. Denna paragraf motsvarar 31 § 2 mom. i 1929 års förslag, såvitt detta mom. rörer försökspermission (s. 104).

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 164. Det har ansetts böra angivas, att anstaltsstyrelsen må besluta ändring i meddelade föreskrifter. Nykterhetsnämnden har ej befogenhet att meddela sådana föreskrifter, som här avses, eller att besluta ändring i föreskrifter, vilka lämnats av anstaltsstyrelsen. Nämnden är ej heller befogad att fatta beslut, som inne­ bär ändring i vad anstaltsstyrelsen bestämt i fråga örn övervakning. Örn anstaltsstyrelsen uppdragit åt nämnden att ombesörja övervakning, kan däremot nämnden, när den sedermera finner övervakningen obehövlig, i vanlig ordning förordna örn dess upphörande. Därest anstaltens föreståndare — såsom föreslagits i 41 § — tillätes att, efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta örn försökspermission, torde han jämväl böra äga att, efter styrelsens uppdrag, ej mindre ställa den, som han permitterar, under övervakning eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja än även meddela den permitterade föreskrifter angående vistelseort m. m. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t, som jämlikt 32 § har att meddela närmare bestämmelser angående anstalternas verksamhet, att lämna anvis­ ningar angående föreskrifter, som avses, i denna paragraf.

44 §. Denna paragraf motsvarar 32 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 105). Socialstyrelsen har anmärkt, att anstaltsföreståndaren bör äga besluta örn återhämtande, eftersom skyndsamhet ofta är av nöden. Styrelsen har erinrat, att föreståndaren enligt 30 § (41 § i departementsförslaget) äger efter delega­ tion besluta om själva permissionstiden. Styrelsen för Venngarnsanstalten har liksom styrelsen för arbetshemmet Björknäs gjort uttalande i samma riktning.

Departements­ I enlighet med de framställda yrkandena har anstaltsföreståndaren be­ chefen. rättigats att, efter uppdrag av styrelsen för anstalten, besluta angående återhämtande. Såsom socialstyrelsen framhållit och jämväl Yenngarnsstyrelsen omnämnt, torde frågan angående återhämtande ofta vara av så brådskande natur, att den icke kan anstå, tills styrelsen hinner sammanträda. I 1929 års betänkande omnämnes, att 1926 års förslag ej innehåller någon föreskrift, huruvida anstaltsstyrelsens beslut örn återhämtande och hand­ räckningen för dess verkställande skola komma till stånd före permissions­ tidens utgång. Därjämte uttalas den uppfattningen, att det ej borde råda någon tvekan därom, att, då någon dylik föreskrift ej finnes meddelad, det för lagrummets tillämpning är tillfyllest, att brytandet av föreskrifterna sker före utgången av nämnda tid, men att såväl styrelsens berörda beslut kan fattas som handräckning för dess verkställighet meddelas efter den tidens utgång. Med anledning av detta uttalande har det ansetts nödigt, att lagen innehåller en uttrycklig erinran därom, att, där ej före utgången av den tid, den permitterade längst må kvarhållas, fråga väckts örn hans återhämtande,

Kungl. Majits proposition nr 164. 85

beslut skall meddelas om utskrivning. Sedan utskrivning skett, får åter­ hämtande uppenbarligen ej äga rum. Örn vid den tid, då utskrivning skulle ske, fråga väckts örn återhämtande, skall utskrivningen anstå i avbidan på avgörandet av frågan örn återhämtande.

45 §. Stadgandet motsvarar 29 § första och tredje styckena i 1929 års förslag (s. 100). Föreskriften, att den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut om hans kvarhållande, äger påkalla, att beslutet underställes uppsiktsmyndighetens prövning, torde såsom hittills böra hava sin plats i anstalternas reglementen och har med anledning härav uteslutits.

46 och 47 §§. Dessa paragrafer motsvara 31 § i 1929 års förslag, såvitt denna paragraf rörer utskrivning (s. 103). Hänvisning må här lämnas till vad som anförts beträffande 42 och 43 §§ i departementsförslaget. 47 § skall, såsom framgår av 50 §, ej gälla beträffande den, som frivilligt ingått å anstalt. Styrelsen för Venngarnsanstalten har anfört: Styrelsen tillåter sig erinra örn att det tid efter annan inträffar, att per­ son, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, vid utskrivningen befinner sig i sådant tillstånd, att han måste omhändertagas för vård. I detta fall brukar anstalten översända den utskrivne till den nykterhetsnämnd, som ansvarar för hans vårdkostnad. Enligt förevarande förslag skulle farliga alkoholister, lösdrivare samt for brott straffriförklarade alkoholister helt vårdas på statens bekostnad. Under sådana förhållanden synes lagen böra innehålla ett stadgande örn hura an­ stalten skall förfara, därest å anstalten intagen person, tillhörande någon av nu nämnda kategorier, vid utskrivningen behöver fattigvård, sjukhusvård eller dylikt. Styrelsen föreslår, att detta stadgande, som bör få sin plats i fjärde kapitlet, "förslagsvis efter 28 §, avfattas i anslutning till 34 § forsta stycket i det till lagrådet den 31 januari 1930 remitterade förslaget till vanartslag. Med hänsyn till vad sålunda anförts har det ansetts nödigt att meddela Departement»de bestämmelser, som finnas upptagna i andra stycket av 46 §.

48 §. Denna paragraf motsvarar 32 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 106). 32 § 3 mom. i nämnda förslag saknar motsvarighet i departements­ förslaget. Med anledning av uttalandet i 1929 års betänkande (s. 108), att interneringsansökning i det fall, att den utskrivne under övervakningstiden brutit mot meddelade föreskrifter, även kan göras efter nämnda tids utgång, an­ märker polismästaren i Stockholm , att en från anstalt villkorligt utskriven bör anses fri, sedan prövotiden gått till ända; varjämte vidare anföres.

86 Kungl. Majus proposition nr 164.

Berörda tid kan enligt förslaget sättas till högst ett år. Bet bör icke stöta på svårighet att under så lång tidrymd utröna, örn och i vad avseende den villkorligt utskrivne efterkommit givna föreskrifter, varför åtminstone ansökan örn återintagning torde kunna ske före tidens utgång. Berättigas länsstyrelsen att avgöra en sålunda inkommen ansökan även efter prövo­ tidens slut, synes mig tillräcklig hänsyn vara tagen till syftet med den vill­ korliga utskrivningen. Anses det emellertid absolut oundgängligt, att möjlig­ het till förnyad internering hålles öppen även efter prövotidens utgång, synes det mig vara nödvändigt att i lagen utsätta viss kort tid efter be­ rörda tidpunkt, inom vilken ansökan i ämnet skall vara ingiven och beslut i anledning av densamma fattat. Erinringar hava framställts mot 3 mom. i 32 § sakkunnigförslaget, enligt vilket moment anstånd med utslagets verkställande ej får äga rum, då läns­ styrelse förordnat örn återintagning å allmän alkoholistanstalt. Socialstyrelsen anmärker, att berörda stadgande innebär en icke oviktig ändring av gällande lag, vars anordning på denna punkt visat sig ändamåls­ enlig, samt uttalar, att stadgandet lämpligen kan utgå. Stockholms stads och läns nykterhetsnämnders sammanslutning förklarar sig på det bestämdaste yrka, att 3 mom. i 32 § måtte utgå, emedan denna be­ stämmelse helt omöjliggör en individuell behandling. Nylcterhetsnämnden i Stockholm yttrar: Bet stadgande, som här förekommer, nämligen, att då länsstyrelsen för­ ordnat örn återintagning å allmän alkoholistanstalt, må anstånd med ut­ slagets verkställande ej äga rum, anser nykterhetsnämnden vara synnerligen olyckligt. Motivering för förslaget synes helt och hållet saknas. Motsvarande bestämmelse förekom i 44 § 2 mom. i 1926 års förslag och påyrkade nykterhetsnämnden redan då stadgandets borttagande. Nykterhets­ nämnden hänvisade i detta avseende till sitt uttalande i anledning av de föreslagna stadgandena i 32—34 §§ i 1926 års betänkande, enligt vilka in­ tagning å alkoholistanstalt alltid vore obligatorisk, då förordnande med­ delats, för så vitt ej länsstyrelsen på ansökan meddelade anstånd. Be skäl, som nykterhetsnämnden då anförde, och vilka fortfarande gälla, ha intagits å sid. 83 i 1929 års betänkande och får nykterhetsnämnden hänvisa till vad där anförts.

Departements­ Bet synes mig icke nödvändigt, att lagen upptager bestämmelse i den avchefen. polismästaren i Stockholm berörda frågan. Ansökning örn internering på grund av brott mot meddelade föreskrifter torde kunna göras även efter prövotidens utgång men bör uppenbarligen ej bifallas, där någon mera av­ sevärd tid förflutit mellan det påtalade brottet mot föreskrifterna och ansök­ ningens ingivande. I dylikt fall torde för bifall till interneringsansökning krävas utredning, att de vanliga förutsättningarna för internering föreligga. En viss tvekan synes kunna förefinnas, huruvida anstånd med verkstäl­ lande av aterintagningsbeslut bör medgivas. I de här återgivna yttrandena framhålles, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att sådant anstånd ej må äga rum, bör uteslutas. Vid övervägande av frågan har jag biträtt den i yttrandena hävdade meningen. Örn förbud skulle stadgas mot medgivande av anstånd, borde det ankomma å vårdnadskollegiet att föran­ stalta örn verkställighet av intagningsbeslutet, för vilken händelse stats-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 164. 87

verket borde betala vårdkostnaderna. En sådan anordning bar icke synts mig lämplig. 49 §. I 1929 års förslag förekomma motsvarande bestämmelser i 28 § 4 mom. sista punkten och 32 § 1 mom. första punkten (s. 100 och 106).

50 §. Denna paragraf motsvarar 23 § i 1929 års förslag (s. 86) samt berör dess­ utom vissa av stadgandena i 4 kap. i nämnda förslag. Enligt 1929 års sakkunnigförslag skulle samma bestämmelser galla tor de frivilligt ingångna och för de tvångsinternerade, dock att i fråga örn tiden för kvarhållande av de frivilligt ingångna skulle iakttagas vad som stadgats i den avlämnade skriftliga förbindelsen. Socialstyrelsen har anfört: På förslag av länsstyrelsen i Gotlands län har upptagits det villkoret för att ansökan örn frivilligt inträde skall erhålla rattsverkan, att den undeiställts vederbörande nykterhetsnämnd. Detta förslag kan socialstyrelsen ej biträda. Det förekommer, att personer ingå å allman alkoholistanstalt helt och hållet av egen vilja och utan nykterlietsnamnds tillskyndan eller vet­ skap samt därvid8 uttala en önskan att denna deras åtgärd matte bil sa litet känd som modigt. Ett sådant önskemål bor såvitt möjligt respekteras. Till förebyggande av att personer, som icke äro hemfallna åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt for att under en tid erhålla försörj­ ning med bidrag av allmänna medel, torde det för dessa fall fastställa formuläret till läkarutlåtande böra innehålla en s. k. attestmening (»Pa grund av ovan angivna förhållanden anser jag, att----------rån behov av behand­ ling å alkoholistanstalt.»). Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar: _ o . Enligt förslaget skall vid frivillig ansökning örn intagning å anstalt nykterhetsnämndens hörande vara obligatoriskt. Det intraffar emellertid icke så sällan, att t. ex. en i allmän eller enskild tjänst anställd person, som for­ fallit till alkoholmissbruk, av sin överordnade eller arbetsgivare förmås a t ingå på anstalt. Ofta sker detta därigenom, att personen i fråga bi ingas atf förstå, att han har att välja mellan frivillig internering eller omedelbart avskedande. En sådan person kan dock vara mycket känslig f°r att känne­ domen örn hans alkoholmissbruk och interneringen stannar inom den trangsta möjliga krets. För ett officiellt förfarande genom nykterhetsnamnden hyser han en, visserligen obefogad skygghet, icke minst om fattigvardsstyrel e såsom på landet vanligen är fallet, är nykterhetsnämnd. Oaktat föreskrif­ terna örn sekretessen hos nykterhetsnämnderna vill länsstyrelsen darf or ifrågasätta, huruvida en remiss till nykterhetsnamnden vid frivillig mterne ring bör vara obligatorisk. Länsstyrelsen i Örebro lön framställer erinringar mot förslaget, att en fri­ villigt ingången skulle kunna utan eget medgivande flyttas fran en anstalt till en annan. Länsstyrelsen anför sålunda: _ I motsats till bestämmelserna i nu gällande lag innebär stadgandet i för­ slagets 26 8, att även en person, som frivilligt underkastat sig vard a alkoholistanstalt, skall kunna tvångsvis förflyttas till annan allman alkoholistanstalt, sålunda föras till Svartsjö eller Landskrona. Detta kali icke vara

88 Kungl. Majus proposition nr 16d.

lämpligt. Det är nämligen att märka, att frivilligt intagande kan ske så snart någon är hemfallen åt dryckenskap, även örn denna last icke uppträtt under sådana for samhället farliga former, som avses i 1 §. Det kan med tanke härpå icke gärna få förekomma att en disciplinär förseelse av en fri­ villigt intagen skall kunna föranleda ett så allvarligt straff som internering a anstalterna å Svartsjö och i Landskrona. Stadgandet i 26 § torde där­ för bora ändras till att avse allenast tvångsinternerad person. Socialstyrelsen och styrelsen för Venny arns anstalten avstyrka, att utskriv­ ning av en frivilligt ingången förbindes med villkor. ^chefTn.'13' ■ Tydligen måste det anses önskvärt, att lagen ej beträffande villkoren för frivilligt inträde å anstalt och behandlingen av de frivilligt ingångna upp­ ställer regler, ägnade att avskräcka dem, som äro i behov av anstaltsbehandfrån att själva ansöka örn att bliva intagna. Ur denna synpunkt har jag ansett, att stadgandet örn nykterhetsnämndens hörande före intagandet bor utgå. Vidare finner jag, att förordnande örn övervakning eller särskilda villkor ej bör meddelas, då en frivilligt ingången skall utskrivas från anstalt. Därest dylikt förordnande finge meddelas, skulle resultatet kunna bliva, att den från början frivilligt ingångne bleve bunden vid anstalterna för en täm­ ligen obestämd framtid. Såsom framhålles i 1929 års betänkande (s. 91) torde det emellertid vara nödvändigt, att överflyttning kan ske av en frivilligt ingången från en anstalt till en annan. I 50 § angives genom hänvisning till särskilda paragrafer i vad mån de bestämmelser, som gälla för tvångsinternerade, skola äga tillämpning be­ träffande en frivilligt ingången.

6 KAP.

Om kostnaden för vård och omhändertagande enligt denna lag.

51-54 §§. Dessa stadganden motsvara 33 § 1 och 2 mom. i 1929 års förslag fs 108). 8 V ' I den allmänna motiveringen har behandlats spörsmålet angående vård­ kostnadernas fördelning mellan staten å ena samt kommunerna och enskilda sökande å andra sidan. Här komma således att omnämnas sådana frågor beträffande vårdkostnaderna, som mera beröra detaljer. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför följande: Enligt 33 § skall i de fall, då kostnaderna icke drabba statsverket, den pa vars framställning en person intagits å allmän alkoholistanstalt, svara tor vårdkostnaden. Härigenom synes det ofta komma att bero på en tilltamghet om kommun eller enskild person drabbas av ifrågavarande kostnader. Detta förefaller länsstyrelsen mindre tillfredsställande och torde icke sällan . komma att. avhålla såväl nykterhetsnämnden som de enskilda personer, vilka under vissa förhållanden äga göra ansökning örn intagning å alkoholistanstalt, från att göra sådan ansökan. Med hänsyn härtill vill länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke vederbörande kommun alltid bör i

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 89

första hand svara för vårdkostnaden, då denna icke gäldas av staten. En dylik allmän skyldighet för kommunen synes även i viss mån kunna för­ hindra, att nykterhetsnämnd av kostnadsskäl undandrager sig att göra an­ sökan örn intagning å alkoholistanstalt, enär vederbörande nykterhetsnämnd i så fall icke skulle kunna undvika det ekonomiska ansvaret för interne­ ringen genom att underlåta att göra framställning örn internering.

Ett liknande uttalande har gjorts av nxjkterhetsnämnden i Stockholm , vilken beträffande 33 § i 1929 års betänkande yttrar: I förevarande paragraf vore måhända även lämpligt få infört en bestäm­ melse örn betalningsskyldighet för nykterhetsnämnd, då förmyndare eller annan gjort framställning hos länsstyrelse örn förordnande örn intagning å allmän alkoholistanstalt samt på grund härav även gjort ansökning örn in­ tagning. Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall den, på vars framställning en person intagits å allmän alkoholistanstalt svara för kost­ naderna, men örn såväl denne som den vårdbehövande är medellös lärer ingen vård erhållas, för så vitt ej nykterhetsnämnden i stället ikläder sig be­ talningsansvaret.

Sammanslutningen av nykterhetsnämnder inom Gävle systemaktiebolags för­ säljningsområde berör frågan örn regressrätt för en kommun hos annan kom­ mun samt anför härom: De sakkunniga hava förklarat det mindre lämpligt med införande av en bestämmelse örn sökandekommuns regressrätt mot hemortskommun på grund av de tvistigheter, som därvid skulle uppstå mellan olika kommuner. Sam­ manslutningen kan icke annat än finna dessa farhågor betydligt överdrivna, särskilt med hänsyn till att de fall, då en persons internering söktes från en kommun, där han icke hade hemortsrätt, säkerligen komme att bliva ytterst fåtaliga i jämförelse med de otaliga fall, då fattigvård lämnas vård­ behövande med hemortsrätt i annan kommun. Med nuvarande bestämmel­ ser måste säkerligen ett vårdbehov bliva ytterligt stort, innan en nykter­ hetsnämnd söker anstaltsvård för en person med hemortsrätt i annan kom­ mun, i de fall då nämnden själv kan beräknas få vidkännas kostnaderna och dessa icke kunna uttagas av den internerade. Sammanslutningen före­ slår därför, att samma regressrätt och hemortsrättsbestämmelser, som gälla i fråga örn lämnad fattigvård och omhändertagande av barnavårdsnämnd, måtte stadgas även i fråga om kostnader, som nykterhetsnämnd nödgats vidkännas i fråga örn omhändertagen alkoholists vård.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anmärker, att den i slutet av 33 § 1 mom. intagna bestämmelsen — enligt vilken statsverket, där nykterhetsnämnd an­ sökt om intagandet, skulle vidkännas kostnaden i det fall, att personen i fråga vid tiden för ansökningen om interneringsförordnande oavbrutet under minst tre år vistats utom den kommun, där han hade hemortsrätt — synes hava erhållit en i viss mån oegentlig avfattning. Länsstyrelsen anför vidare: Då utkastet ej upptagit några bestämmelser örn regressrätt i fråga örn havda vårdkostnader emot den intagnes hemortssamhälle, torde nämligen an­ ledning saknas att göra statens skyldighet att stå dylik kostnad beroende av vederbörande persons vistelse viss tid utom det samhälle, där han vid omhändertagandet har hemortsrätt. I stället lärer väl eventuell frånvaro av närmare samhörighet mellan vistelsesamhället och den internerade böra i förevarande hänseende komma i betraktande.

90 Kungl. Majus proposition nr 164.

NyJcterhetsnämnden i Göteborg anför: De sakkunniga hava icke velat tillmötesgå ett på vissa håll framställt yrkande, att i fråga örn utgiven vårdkostnad i analogi med bestämmelser i fattigvårdslagen giva sökandekommunen regressrätt gentemot den kommun, där den vårdade har hemortsrätt. Nämnden delar de sakkunnigas uppfatt­ ning härvidlag och vill utöver de skäl, de sakkunniga anfört mot den på­ yrkade ordningen, däremot ytterligare framhålla, att en sådan ordning kan antagas visa sig bristfällig även ur ren alkoholistvårdsynpunkt, i ty att i en del fall nykterhetsnämnden i alkoholistens vistelsekommun kunde frestas att i otid söka interneringsförordnande för att få internering verkställd, innan personen hunne förvärva hemortsrätt i vistelsekommunen, och så­ lunda erhålla rätt till ersättning av hemortskommunen i varje fall för en del eller, örn vårdkostnaden skulle ha egenskap att inverka på hemortsrättsförvärv, för hela vårdkostnaden. Stadgandet i andra stycket av 1 mom. i 33 §, att statsverket i visst fall skall vidkännas vårdkostnaden, har tillkommit i analogi med ett liknande, örn ock icke fullt motsvarande stadgande i fattigvårdslagen rörande fattigvårdskostnader och avser att i sin mån minska kommunernas utgifter för alkoholistvård. Ur den synpunkten har nämnden givetvis intet att invända mot stadgandet men väl däremot i andra avseenden. Om sökanden, som väl vanligen kommer att bliva fallet och som enligt vad nämnden här ovan för sin del förordat alltid skulle bliva fallet, är vis­ telsekommunens nykterhetsnämnd, synes det med fog kunna frågas, på vad slags förnuftig grund utöver den ovan anförda vistelsekommunens kostnad skall ersättas av statsverket i de fall, där personen i fråga vistats oavbrutet minst tre år utom hemortskommunen. Kationellare vore ett stadgande, att vistelsekommunen befriades från vårdkostnaden i de fall, där den interne­ rade närmast före interneringen ej vistats oavbrutet så länge som tre år inom nämnda kommun. Dessförinnan kan han anses icke hava nått någon större grad av samhörighet med kommunen, medan han efter tre års oav­ bruten vistelse inom kommunen kan anses hava nått sådan samhörighet med densamma, att det kan vara motiverat, att kommunen får svara för vårdkostnaden. Att det åberopade liknande stadgandet i fattigvårdslagen är försvarligt sammanhänger med att det genomgående, i motsats mot vad här är fallet, är hemortskommunen, som svarar för fattigvårdskostnaderna. Hemorts­ kommunen befrias därifrån i de fall, där fattigvårdstagaren vistats oavbrutet mer än tre år utom kommunen, varigenom hans samhörighet med kommunen minskats i sådan grad, att skäl kan anses föreligga för att statsverket över­ tager kostnaden. Aven ur alkoholistvårdssynpunkt synes en befogad anmärkning kunna framställas mot nu omhandlade stadgande. Med detsamma för ögonen skulle det nämligen ligga nära till hands för en kommuns nykterhetsnämnd att beträffande en alkoholist, som vistats t. ex. två år inom kommunen utan att där, t. ex. på grund av att hans familj åtnjuter fattigvård, hava förvärvat hemortsrätt och som lämpligen borde ofördröjligen intagas å alkoholistan­ stalt, dröja med sin ansökan örn interneringsförordnande, i avvaktan på att de tre åren skulle förflyta och sålunda rätt till ersättning av statsverket för vårdkostnaden erhållas. Samma frestelse till dröjsmål skulle i motsvarande fall föreligga för hemortskommunens nykterhetsnämnd, i händelse denna, såsom av de sakkunniga föreslagits, skulle vara skyldig att uppmärksamma ett av densamma känt fall av alkoholism, där personen i fråga vore boende i annan kommun. På grund av de invändningar, som sålunda kunna göras mot nu berörda

Kungl. Majds proposition nr 164. 91

stadgande, vill nämnden förorda, att detsamma utgår ur förslaget. Den eko­ nomiska lättnad, som de sakkunniga genom stadgandet velat bringa kom­ munerna, torde bättre kunna vinnas i annan ordning. Ett sätt vore genom ett stadgande av innehåll, att statsverket övertoge vårdkostnaden för vistelse­ kommunen i de fall, där den internerade närmast före interneringen ej vistats oavbrutet tre år inom kommunen, oell för hemortskommunen i de fall, där den internerade närmast före interneringen oavbrutet vistats minst samma antal år utom denna kommun. Ur alkoholistvårdssynpunkt kunna emellertid, såsom torde framgå av det ovan sagda, invändningar resas mot ett dylikt stadgande, varför nämnden icke vill förorda detsamma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län biträder vad nykterhetsnämnden i Göteborg invänt i fråga örn det nyssnämnda stadgandet i 33 § 1 mom. i 1929 års förslag. I departementsförslaget har icke influtit vad i 11 § i 1929 års förslag Departe­ mentschefen. stadgas därom, att polismyndighet skall äga göra ansökning örn internering å allmän alkoholistanstalt, där någon, som för lösdriveri anhållits och av polismyndigheten omhändertagits, finnes vara hemfallen åt dryckenskap så­ som i 1 § sägs samt polismyndigheten för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv finner honom vara i oundgängligt behov av vård å allmän alkoholistanstalt. Då detta stadgande strykes, bortfaller givetvis den före­ slagna skyldigheten för statsverket att betala kostnaden för vård av sådan alkoholist, som internerats jämlikt det nämnda stadgandet. Jag vill hänvisa till vad jag i denna fråga anfört vid behandlingen av 15 och 16 §§ i depar­ tementsförslaget. Det må framhållas, att statsverket enligt departements­ förslaget liksom enligt 1929 års förslag skall betala vårdkostnaden, då vardnadskollegiet jämlikt 25 § i departementsförslaget (17 § i sakkunnigförslaget) förordnar örn internering av en straffriförklarad eller av en person, som in­ ställts hos kollegiet enligt vanartslagen. Frågan örn ansvarigheten för vårdkostnaden i det fall, att en person vistas utom sin hemortskommun, vållar särskilda svårigheter. Såsom i 1929 års betänkande framhålles, måste det anses synnerligen önskvärt, att regress­ rätt icke ifrågakommer olika kommuner emellan. Å andra sidan må det icke förnekas, att vistelsekommunen kan bliva obenägen vidtaga åtgärder, därest den ej har möjlighet att få gottgörelse för vårdkostnaderna. I 1929 års betänkande föreslås, att statsverket skall vidkännas kostnaden i det fall, att den internerade vid tiden för interneringsansökningen oavbrutet under minst tre år vistats utom den kommun, där han har hemortsrätt. Jag fin­ ner det vara lämpligt, att statsverket åtminstone i vissa fall gottgör kost­ naden för internering av sådana personer, som under någon, uppenbarligen ej alltför kort tid vistats utom sin hemortskommun. Emellertid bör enligt min mening den nykterhetsnäinnd, som ansökt örn internering, därest den eljest skulle vara ansvarig för vårdkostnaden," jämväl i dylika fall primärt ansvara för densamma. Men sedermera bör kommunen under vissa förut­ sättningar kunna utfå gottgörelse av statsverket. Statens sekundära ansva­ righet synes ej böra fastslås i förevarande lag. Det må blott erinras, att alkoholistlagen, därest denna sak skulle där beröras, borde innehålla när-

92 Kungl. Majus proposition nr 164. mare bestämmelser angående prövningen siv de förhållanden, som skulle vara avgörande, då det i det särskilda fallet gällde att bestämma, huruvida staten skulle vara betalningsskyldig. Det kan lämpligen ankomma på Kungl. Majit att genom särskild kungörelse bestämma angående användningen av det anslag, som må komma att beviljas till ersättning åt kommunerna för vårdkostnad. Såsom redan omnämnts hava kommunerna under de senare åren i denna ordning erhållit bidrag till vissa vårdkostnader. För närva­ rande gäller i detta avseende vad som stadgats genom kungörelse den 22 juni 1928 (nr 241). Jag har alltså funnit mig böra utesluta vad 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag innehåller angående statsverkets skyldig­ het att vidkännas vårdkostnad.

I 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag angives, att sökandens skyldighet att svara för all vårdkostnad gäller gentemot såväl den anstalt, där intagning först ägt rum, som anstalt, till vilken överflyttning skett eller å vilken den intagne jämlikt 28 § 2 mom. (40 § i departementsförslaget) frivilligt kvarstannar eller jämlikt 32 § (48 § i departementsförslaget) efter utskrivning återintagits. Det synes vara obehövligt att i lagen omnämna, att, där sökanden är skyldig svara för vårdkostnad, denna skyldighet gäller jämväl gentemot an­ stalt, till vilken överflyttning skett, och avser även tid, under vilken den in­ tagne jämlikt 40 § frivilligt kvarstannar. Yad sakkunnigförslaget i dessa delar innehåller har således uteslutits. Den ifrågasatta föreskriften, att den förste sökanden skall gälda kostnaden för vård efter återintagning, synes mig icke vara lämplig. Ett sådant stad­ gande kunde befaras föranleda, att nykterhetsnämnderna komme att ställa sig betänksamma mot en interneringsansökning i fall, då utsikterna till rättelse vore mindre goda. Det skulle kunna inträffa, att den förste sökanden finge betala kostnaden för upprepade interneringsperioder och således för en ganska obestämd tid framåt. Med hänsyn härtill torde det vara tillrådligt att låta vanliga regler gälla beträffande kostnaden för vård efter återintagning, vilket innebär, att den som ansökt örn återintagning får betala vårdkostnaden, där denna ej gäldas av statsverket. På grund av det sålunda anförda har jäm­ väl vad 33 § 1 mom. andra stycket i 1929 års förslag i senast angivna hän­ seende innehåller i fråga örn vårdkostnaden uteslutits ur departementsför­ slaget.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §. Detta stadgande motsvarar 34 § 1 mom. i 1929 års förslag (s. 113). Departe­ Besvärstiden har ansetts böra bestämmas till en månad. mentschefen. Frågan örn rätt att överklaga nykterhetsnämndens beslut angående över­ vakning har omnämnts vid behandlingen av 13 §, och får jag hänvisa till vad där anförts.

Kungl. Majda proposition nr 164. 93

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att beslut angående ut­ givande av böter och vitén skulle gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, har uteslutits. 56 §. Denna paragraf motsvarar 34 § 2 mom. i 1929 års förslag, såvitt stad­ gandet avser klagan över länsstyrelses beslut (s. 113). Genom överflyttningen å vårdnadskollegiema av de ärenden, som enligt 1929 års sakkunnigförslag skulle tillkomma länsstyrelserna, hava stadgandena om klagan över länsstyrelses beslut måst undergå ändring. I den förut omförmälda promemorian angående vårdnadskollegiernas inrättande uttalades, att det torde vara lämpligt, att fullföljd skedde hos högsta domstolen. För alkoholisternas vidkommande innebure detta, framhölls det vidare, en änd­ ring i den nuvarande ordningen, i det att mål örn internering å alkoholistanstalt för närvarande fullföljdes i regeringsrätten. Att i fråga örn fullföljden meddela olika regler beträffande de båda kategorierna, vanartiga och alko­ holister, syntes icke kunna komma ifråga. För övrigt förete]le det i och för sig vara mest tilltalande, att även det frihetsberövande, som utgjordes av intagning å alkoholistanstalt, i sista hand beslutades av landets högsta judiciella myndighet. Till belysande av frågan örn betydelsen för högsta domstolens arbets­ börda av alkoholistärendenas överflyttning från regeringsrätten till högsta domstolen meddelas vissa uppgifter i följande tabell.

T eib. 3. Antalet till regeringsrätten från länsstyrelser fullföljda ärenden enligt alkoholistlagen samt innebörden av regeringsrättens beslut.

1925 1926 1927 1928 1929 Besvär över beslut av länssty­ fast­ fast­ fast­ fast­ fast­ ändrat ändrat ändrat ändrat ändrat relse : ställt ställt ställt ställt ställt I) i fråga angående intagande å alkoholistanstalt a) länsstyrelse beslutat inb) länsstyrelse avslagit ansökan örn intagande .. . 1 — — i — — — i 3 — II) i annan fråga enligt alko-

Det kan synas i viss mån tveksamt, huruvida besvär över vårdnadskol­ Departements­ chefen. legiernas beslut i alkoholistärenden böra anföras hos högsta domstolen. I främsta rummet föranledes en dylik tvekan därav, att frågan, örn en person såsom alkoholist bör intagas å anstalt, avser ett ämne, som äger blott ringa samband med högsta domstolens rättsskipande verksamhet. Enligt förslaget till vanartslag skola emellertid intagningsbeslut jämte vissa andra beslut enligt nämnda lag överklagas i högsta domstolen. Att meddela särskilda regler för fullföljden från vårdnadskollegiema av ärenden enligt alkoholist­ lagen torde vara mindre lämpligt, helst som dessa ärenden stå mycket nära ärendena enligt vanartslagen. Vid lagrådets granskning av fjolårets förslag

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

till vauartslag framhölls, att då besvärsmålen enligt nämnda lag borde er­ hålla skyndsam handläggning, helst klaganden i allmänhet icke torde befinna sig på fri fot, men sådan behandling ej under varje tid av året vore möjlig med regeringsrättens regelmässiga organisation, syntes regeringsrätten icke kunna bliva högsta instans för dessa mål utan desamma böra upptagas av högsta domstolen. Yad sålunda anförts torde äga viss giltighet jämväl be­ träffande ärenden enligt alkoholistlagen, i vilka understundom förekommer, att den klagande är omhändertagen och således icke befinner sig på fri fot. Med hänsyn härtill och då ärendena icke torde komma att nämnvärt öka högsta domstolens arbetsbörda, har jag ansett övervägande skäl tala för att högsta domstolen skall vara klagoinstans över vårdnadskollegium jämväl enligt alkoholistlagen. Fråga örn den ändring av regeringsrättslagen, som betingas av nu före­ varande ärendens överflyttning från regeringsrätten till högsta domstolen, lärer chefen för justitiedepartementet senare komma att anmäla. Bestämmelserna örn klagan hava avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna i 54 § av det till lagrådet remitterade förslaget till vanartslag. Dock har jag icke ansett här böra föreskrivas så kort besvärstid som 8 dagar. Det kan erinras, att i 1929 års förslag liksom i gällande lag stadgas en besvärstid av 30 dagar. Jag har funnit lämpligt föreslå, att besvärstiden bestämmes till en månad. De i 56 § upptagna bestämmelserna förete den olikheten i förhållande till gällande lag, att där medgiven klagorätt för sökande i ärendet borttagits. Inrättas ett nytt organ med speciell uppgift att pröva intagningsärenden enligt alkoholist- och vanartslagen m. m., torde klagorätt till högsta domstolen över vägrad intagning icke böra med­ givas. Såsom den lämnade statistiken utvisar, synes denna rättighet blott ganska sparsamt hava begagnats. Anmärkas må, att någon besvärsrätt från det allmännas sida i motsvararande fall icke är medgiven i förslaget till vauartslag, och att det ur allmän synpunkt torde finnas mindre anledning att tillåta klagan över vägrad internering å alkoholistanstalt än över vägrad internering å arbetsanstalt. 57 §. Denna paragraf motsvarar 29 § andra stycket i 1929 års förslag (s. 101). Socialstyrelsen har anfört följande: Det i andra stycket upptagna stadgandet »underställning skall alltid äga rum i det fall, som avses i 28 § 3 mom.» synes ej fullt tydligt. Därmed lärer endast avses, att underställning skall ske av beslut örn kvarhållande jämlikt nämnda lagrum men icke av beslut örn utskrivning. I enlighet här­ med torde 29 § andra stycket andra punkten åsyfta det fallet, att kvarhål­ lande kommit till stånd med stöd av 28 § 3 mom. och att fråga därefter uppstått örn utskrivning före den då gällande maximitidens utgång. Detta synes emellertid icke framgå av förslagets lagtext, vilken därför torde böra omarbetas på denna punkt. Härvid bör också tagas hänsyn till att det sy­ nes vara onödigt, att underställning äger rum, där anstaltsstyrelsen beslu­ tat utskrivning av en kvarhållen person någon kortare tid, mindre än 6 må­ nader, före maximitidens utgång.

Kungl. Majus proposition nr 164. 95

Styrelsen för Venngarnsanstalten yttrar: Bestämmelsen i 29 § andra stycket, att anstaltsstyrelsens beslut såväl örn kvarliållande som utskrivning alltid skola i fall, som avses i 28 § 3 morn., underställas uppsiktsmyndighetens prövning, bör, i vad den avser utskrivnings beslut, erhålla en annan lydelse. Det är nämligen uppenbarligen onödigt med underställning i de fall, där den förlängda maximitiden är tilländalupen, eftersom uppsiktsmyndigheten under dessa förhållanden icke kan ändra anstaltsstyrelsens beslut. I sin nuvarande avfattning kan stadgandet vidare tolkas så, som örn styrelsen icke ägde rätt att före eller vid den normala maximitidens utgång utskriva person, tillhörande någon av de i 11 § 1 mom. och 17 § 1 mom. omförmälda kategorier, såvida icke uppsikts­ myndigheten först haft tillfälle pröva beslutet. En dylik tolkning, som skulle från anstaltsstyrelsen till uppsiktsmyndigheten överflytta beslutande­ rätten i nära nog hälften av alla utskrivningsfall, torde väl de sakkunniga emellertid näppeligen hava avsett. Tydligtvis åsyftar bestämmelsen att skapa säkerhet för att den person, som styrelsen funnit böra kvarhållas. ut­ över den normala maximitiden, icke sedermera utan vägande skäl utskrives från anstalten. Enligt styrelsens mening kan det allvarligt ifrågasättas, huruvida underställningsförfarande överhuvudtaget är påkallat ifråga örn styrelsens utskrivningsbeslut. Skulle emellertid mot denna styrelsens uppfattning underställ­ ning även av utskrivningsbeslut anses erforderlig, torde underställningen åt­ minstone böra inskränkas till vissa bestämda fall. Så bleve enligt styrel­ sens mening förhållandet, därest andra stycket i förevarande paragraf erhölle följande lydelse: »Beslut örn kvarhållande enligt 28 § 3 mom. även­ som utskrivning av den. som sålunda kvarhållits, skola alltid underställas uppsiktsmyndighetens prövning». Underställning bör äga rum dels av beslut, att någon skall kvarhållas DepaHementsutöver maximitiden enligt 36 § och dels av senare beslut angående kvar- ^ hållande eller utskrivning, dock ej örn beslutet avser utskrivning först vid utgången av den maximitid, som finnes angiven i 37 §. Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet har i förtydligande syfte jämkats. Enligt förslaget till vanartslag skall socialstyrelsen fungera såsom uppsiktsmyndighet över de allmänna arbetsanstalterna. Jämlikt 56 § i det nämnda förslaget skola, då uppsiktsmyndigheten i vissa fall handlägger fråga örn kvar­ hållande eller utskrivning av den, som intagits å allmän arbetsanstalt, i avgörandet deltaga chefen för socialstyrelsen eller hans ställföreträdare, den ledamot, som inom ämbetsverket handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt två av Konungen särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara legitimerad läkare med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete. Det torde få anses lämpligt, att samma regel gäller beträffande avgörandet av sådana frågor, som omförmälas i 57 § i det förevarande förslaget till alkoholistlag. 58 §. Bestämmelser angående klagan över uppsiktsmyndighetens beslut före­ komma i 34 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 113).

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 164. Departements­ Vid granskningen i lagrådet av 1930 års förslag till vanartslag, uttalade chefen. lagrådets flesta ledamöter den meningen, att det, för den händelse besvärs­ mål örn intagande å allmän arbetsanstalt och därmed jämställda mål skulle prövas i högsta domstolen, vore tveksamt, huruvida prövningen av besvär över uppsiktsmyndighetens beslut borde förläggas till regeringsrätten eller till Kungl. Majit i statsrådet, men att det vore möjligt, att praktiska hän­ syn fällde utslag till förmån för den uppfattningen, att dessa ärenden borde upptagas icke av regeringsrätten utan av Kungl. Majit i statsrådet. Enligt det för 1930 års riksdag framlagda förslaget till vanartslag liksom enligt det innevarande år till lagrådet remitterade skola besvär över beslut av uppsiktsmyndigheten i vanartsärenden prövas av Kungl. Majit i stats­ rådet. Samma ordning synes böra gälla beträffande motsvarande ärenden enligt den nu förevarande lagstiftningen. Frågan, huruvida dessa ärenden skola vinna prövning i den ena eller andra ordningen, saknar emellertid bety­ delse vid avfattningen av ifrågavarande stadgande. Ärendenas överflyttning från regeringsrätten till Kungl. Majit åvägabringas genom en ändring i rege­ ringsrättslagen, varom förslag senare lärer framläggas.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §. 1929 års förslag innehåller i 4 § 2 mom. anvisning för nykterlietsnämnden att samarbeta såväl med fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd och andra myndigheter som ock med föreningar, stiftelser och andra institutioner för social hjälpverksamhet (s. 66). Socialstyrelsen yttrar: Beträffande innehållet i 4 § 2 morn., som lämpligen kan sammanföras med 5 § 1 morn., torde det vara ändamålsenligt att, såsom reservanten före­ slagit, i uppräkningen av institutioner och myndigheter m. fl., med vilka nykterhetsnämnd bör låta sig angeläget vara att samarbeta, upptaga jämväl rusdrycksförsäljningsbolag och styrelse för alkoholistanstalt (icke blott all­ män sådan). Därest skyddsnämnden kommer till stånd, bör uppenbarligen även denna myndighet angivas. Från nykterhetsnämndshåll uttalas önskemål örn att de på senare åren i de flesta län bildade nykterketsnämndssammanslutningarna måtte angivas i denna uppräkning. Då dessa organisationer hava till uppgift att befrämja nykterhetsnämndernas verksamhet, synes detta önskemål böra tillgodoses. Sammanslutningarna erhålla härigenom ett värdefullt stöd i lagstiftningen, medan på samma gång stadgandet är så mjukt (»i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av dess åligganden»), att någon olägenhet icke lärer vara att befara. Från åtskilliga andra håll hava gjorts uttalanden av samma innehåll. Departe­ En anvisning av det innehåll, som föreslagits för nykterhetsnämnd, har mentschefen. här lämnats för alla myndigheter, som handlägga ärenden enligt den ifråga­ satta lagen. Det synes befogat, att i anvisningen omnämnas jämväl skydds-

Kungl. Majas proposition nr 164. 97

nämnder ävensom alkoholistanstalter och bolag, som idka detaljhandel med rusdrycker. Att nykterhetsnämnderna skola samarbeta med de av nämnderna själva bildade sammanslutningarna torde ej behöva utsägas i lagen.

60 §. Detta stadgande motsvarar närmast 8 § i 1929 års förslag (s. 70). Jag kan beträffande denna paragraf hänvisa till vad som anförts i fråga örn 13 § i departementsförslaget. 61 §. Motsvarar 7 § 2 mom. i 1929 års förslag (s. 69).

62 §. 1 Denna paragraf motsvarar 35 § i 1929 års förslag (s. 113). Socialstyrelsen samt styrelserna för Venngarns- och Svartsjöanstalterna hava avstyrkt bestämmelsen örn skyldighet för övervakare, nykterhetsnämnd och anstaltsföreståndare att anmäla förseelse till åtal. Sålunda anför Venngarns anstaltens styrelse. I 28 § i lagen örn behandling av alkoholister finnas intagna bestämmelser örn straff för den som lämnar brännvin, vin eller öl åt person, vilken honom veterligen är intagen å alkoholistanstalt, eller eljest hjälper intagen att åt­ komma sådana drycker. I 1926 års förslag (20 §) inbegreps under ansvars­ bestämmelserna även det fall, att någon lämnade alkoholhaltiga drycker åt den, som honom veterligen stöde nildor övervakning av nykterhetsnämnd. I sitt utlåtande den 24 februari 1927 förklarade sig styrelsen ej hava något att erinra mot nyssnämnda utvidgning. Däremot önskade styrelsen, att stad­ gandet i annat avseende måtte erhålla ändrad avfattning. Styrelsen anförde härom i huvudsak följande: »I motsats till vad nu är fallet, ålägger de sak­ kunnigas förslag anstaltens styrelse skyldighet att ofördröjligen hos vederbö­ rande åklagare till åtal anmäla sådan förseelse, som här avses. Lämpligare vore, örn en sådan angivelse finge bliva beroende på styrelsens prövning i varje särskilt fall. De å Yenngarn intagna få ofta på egen hand företaga körslor på milslångt avstånd från anstalten. Det har förekommit, att någon person under dessa färder fått en handräckning av en intagen och i oveten­ het örn straffbestämmelserna såsom ersättning bjudit på exempelvis pilsnerdricka. I sådant fall — där ingen ond avsikt förefimnits — synes man vinna mera genom en upplysning örn lagens bestämmelser än genom att anmäla till åtal. Det förefaller, som örn även 20 § borde så omredigeras, att det kunde överlämnas åt nykterlietsuämnden att avgöra, i vilka fall anmälan till åtal bör äga rum.» I förevarande förslag har skyldigheten att till åtal anmäla förseelse av här ifrågavarande slag överflyttats, vad beträffar allmänna alkoholistanstalter, från styrelsen till föreståndaren. Styrelsen vidhåller emellertid alltjämt sin uppfattning örn olämpligheten av att göra angivandet till en ovillkorlig skyldighet. I såväl 1926 som 1929 års betänkande föreslås vissa utvidgningar av den Departements­ straffbestämmelse, som förekommer i 28 § i den nu gällande lagen. Jag chefen. anser mig icke kunna biträda förslagen, såvitt de avse, att förledande till förtäring av alkoholhaltiga drycker under viss förutsättning skall beläggas med straff. Stadgandet motiveras i 1926 års förslag närmast av önskvärd- Vihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 häjt. (Nr 164.) 215 »i 7

98 Kungl, Maj:ts proposition nr 164.

heten att kunna med straff åtkomma sådana personer, som uppsöka en från anstalt utskriven och förleda honom till förtäring av rusdrycker. Även örn jag finner syftet med förslaget beaktansvärt, har jag likväl på grund av de bevisningssvårigheter, som otvivelaktigt ofta skulle möta, ansett lämpligast, att en sådan straffbestämmelse icke upptages i förslaget. På de skäl, som anförts av Yenngarnsanstaltens styrelse, har jag ansett skyldighet icke böra stadgas för övervakare m. fl. att anmäla förseelse till åtal. 63 §. Denna paragraf motsvarar 36 § i 1929 års förslag (s. 114). I sakkunnigförslaget har allenast vidtagits den ändringen, att i överens­ stämmelse med vad i 64 § av förslaget till vanartslag är stadgat, bestäm­ melsen örn förvandling icke gjorts tillämplig å böter och vitén, vartill någon fällts av nykterhetsnämnd.

Övergångsbestämmelserna.

Tiden för lagens ikraftträdande har satts till den 1 juli 1933. Anledningen härtill är närmast den, att vanartslagen med dess bestämmelser angående vårdnadskollegium icke avsetts skola träda i kraft förrän nämnda dag. En dylik övergångstid torde ock vara önskvärd med hänsyn till behovet av ett närmare övervägande rörande den utveckling av anstaltsväsendet, som lag­ stiftningen må påkalla. I sakkunnigförslaget stadgades beträffande verkställighet av beslut, var­ igenom enligt äldre lag förordnats örn någons intagande å allmän alkoholist­ anstalt, att äldre lag skulle gälla i fråga örn tiden för kvarhållande men de nya bestämmelserna i övrigt lända till efterrättelse. Då de nya bestäm­ melserna emellertid icke allenast i fråga örn interneringstiden utan även eljest kunna anses i viss mån strängare än vad nu gäller, har det ansetts lämpligast att låta den gamla lagen bliva i allo tillämplig å verkställigheten av äldre beslut, dock att de nya reglerna örn vårdkostnad skola lända till efterrättelse. En viss komplettering av bestämmelserna har skett i nära anslutning till vad i vanartslagförslaget stadgats, varjämte en övergångsbestämmelse till­ lagts beträffande den, som vid tiden för lagens ikraftträdande frivilligt in­ gått å anstalt. Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande av­ fattade förslaget till lag örn behandling av alkoholister , av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över för­ slaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Ilegenten. Ur protokollet: Gösta Sandberrg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 99

Förslag

till

Lag

om behandling av alkoholister.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §• År någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav 1 . vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller 2 . utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller 3 . ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller 4 . vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller 5 . grovt störa närboende eller andra, då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv. Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri.

2 KAP.

Om samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

2 §.

I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd. Nykterhetsnämnden har att enligt denna lag upptaga och handlägga frågor örn åtgärder mot dem, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs. Angående nämndens åligganden i övrigt är särskilt stadgat.

3 §. Kommunen må besluta, att särskild nykterhetsnämnd skall tillsättas. Är ej särskild sådan nämnd tillsatt, skall nykterhetsnämnden utgöras av kommu­ nens fattigvårdsstyrelse. 4 §. Ledamöter i särskild nykterhetsnämnd utses av kommunen till det antal, som med hänsyn till folkmängden och andra förhållanden erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem. Av ledamöterna skall minst en vara

100 Kungl. Majus proposition nr 164.

kvinna, och bör läkare, om sådan är bosatt inom kommunen, vara ledamot av nämnden. Suppleanter för ledamöterna utses av kommunen till minst dessas halva antal eller, örn ledamöternas antal ej är jämnt, till minst det antal, som är närmast över hälften. Minst en av suppleanterna skall vara kvinna. Beträffande valbarhet, obehörighet, rätt att avsäga sig uppdraget, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, vissa prästers och läkares rätt att deltaga i nämndens förhandlingar, val av ordförande och vice ordförande, ord­ ningen för nämndens arbete, ordförandens åligganden, ersättning åt ordförande och ledamöter, avlämnande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redovisning, granskning av nämndens räkenskaper och förvaltning samt leda­ mots ansvarighet äger vad i 3 kap. 10, 12—18 och 21 §§ i lagen örn fattig­ vården finnes stadgat rörande fattigvårdsstyrelse motsvarande tillämpning. I fråga örn nykterhetsnämnd i Stockholm gälla de bestämmelser, som Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar.

5 §. I kommun, där nykterhetsnämnden utgöres av fattigvårdsstyrelsen, skall kommunen utse en av styrelsens ledamöter att för den tid han är vald till leda­ mot bereda och vara föredragande i de ärenden, som ankomma på nykterhetsnämnds prövning. 6 §. Då ordförande eller föredragande utsetts, skall uppgift å den utseddes namn och adress ofördröjligen insändas till länsstyrelsen, som låter meddela under­ rättelse därom i länskungörelserna. 7 §. Konungen äger för viss kommun förordna, att befattningen med ärenden, som nykterhetsnämnden enligt denna lag har att handlägga, må tillkomma ett inom nämnden valt arbetsutskott. Närmare bestämmelser rörande utskottets sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. 8 §. I den mån det finnes erforderligt, må nykterhetsnämnden till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor. Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen att efter framställning av nämnden bestämma därom.

9 §. över nykterhetsnämnd tillkommer befattningen med ärenden enligt denna lag vårdnadskollegium. Då kollegiet handlägger ärende enligt denna lag, skall vad i 13—15 §§ i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock vare för beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej erforderligt, att ordföranden biträder beslutet. Närmare bestämmelser angående vårdnadskollegiernas verksamhet enligt denna lag meddelas av Konungen.

Kungl. Majus proposition nr 164. 101

3 KAP.

Om behandling av ärenden hos nykterhetsnämnd.

10 §. Polis- och. åklagarmyndighet åligger att, när de erhållit kännedom om för­ hållande, som bör föranleda nykterhetsnämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom hos nämnden.

11 §.

Ilar nykterhetsnämnden genom anmälan eller eljest fått grundad anledning antaga, att någon, som vistas inom kommunen eller där äger hemortsrätt, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden skyndsamt för­ anstalta örn undersökning samt söka inhämta noggrann kännedom örn hans lev­ nadsförhållanden och andra på fallets bedömande inverkande omständigheter.

12 §.

Där så erfordras, må nykterhetsnämnden kalla den, som är föremål för un­ dersökning, att personligen inställa sig inför nämnden eller särskilt utsett om­ bud eller av nämnden anvisad läkare. År han bevisligen kallad, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden erhålla handräckning hos polismyndig­ heten för hans hämtande. Då eljest någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen, av nykter­ hetsnämnden kallas till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud för att meddela upplysning i något till nämndens behandling hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han minst fyra dagar förut er­ hållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning hos polis­ myndigheten för hans hämtande. Ordförande i nykterhetsnämnd äger jämväl besluta örn kallelse som ovan sägs. 13 §. Framgår av nykterhetsnämndens undersökning, att den, örn vilken är fråga, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, skall nämnden, där ej uppen­ barligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och ordent­ ligt liv, vidtaga för hans rättelse lämpade hjälp åtgärd er. Nämnden bör sålunda söka bibringa honom insikt örn vådan av alkoholmissbruk, därvid nämnden har att allvarligt erinra honom örn de påföljder, vilka kunna inträda enligt denna lag, örn rättelse ej vinnes; förhjälpa honom i fall av behov till erhållande av lämplig anställning eller bereda honom, där det för minskande av frestelserna till bruk av alkoholhaltiga drycker är erforderligt, ombyte av verksamhet eller vistelseort;

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

föranstalta, att alkoholhaltiga drycker ej utlämnas till honom, samt förmå honom att ej besöka lokaler, där sådana utskänkas; förmå honom, när det prövas vara till gagn, att ingå i nykterhetsförening; förmå honom, när anledning därtill föreligger, att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt. Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa honom under övervakning på sätt i 60 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst två år från beslutet därom.

14 §. Då undersökning eller annan sådan åtgärd på nykterhetsnämnds föranstal­ tande vidtages, bör noga tillses, att den, som åtgärden avser, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet. Vad hos nykterhetsnämnd förekommit rörande personer, som äro föremål för nämndens behandling, må ej yppas för obehöriga. Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av obehöriga.

4 KAP.

Om behandling av ärenden hos vårdnadskollegium.

15 §. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och ordentligt liv eller saknas eljest uppenbarligen utsikt att utan tvång återföra honom därtill, äger nämnden hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt. 16 §. År någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger nykterhetsnämnden, ändå att fall, som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten hos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må intagas å all­ män alkoholistanstalt. Återkallelse av ansökningen utgör ej hinder för kolle­ giet att fortsätta med ärendets handläggning. Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på kollegiet, ej utan våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt sätt tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga. Varder någon sålunda omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förord­ nande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten utan uppskov göra sådan ansökning.

17 §. Har förmyndare för någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, eller dennes make, föräldrar, barn eller syskon eller förmyn­ dare för någon av dem hos nykterhetsnämnden hemställt, att nämnden måtte

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. vidtaga hjälpåtgärd eller ansöka om förordnande, att den, om vilken är fråga, må intagas å allmän alkoholistanstalt, men har nämnden avslagit framställ­ ningen eller ej inom två månader vidtagit äskad åtgärd, äger den, soln gjor framställningen, hos vårdnadskollegiet ansöka örn vidtagande av hjälpatgard eller örn förordnande, som nyss är sagt. 0 Ansökningen skall inlämnas till nykterhetsnämnden inom ett ar etter det framställningen gjordes hos nämnden, och åligger det nämnden att oför­ dröjligen till kollegiet insända ansökningshandlingarna jämte eget utlåtande, vilket tillika skall innefatta redogörelse för den undersökning och för de övriga åtgärder, som av nämnden vidtagits, eller, därest nämnden ej vidtagit någon åtgärd, upplysning örn skälen därtill.

18 §. Vid ansökning örn förordnande, att någon må intagas å allmän alkoholist­ anstalt, böra fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar. , ,, Göres ansökningen av nykterhetsnämnd eller polismyndighet, skall de innehålla fullständig redogörelse för den i ärendet företagna undersökningen och för de övriga åtgärder, som vidtagits. . Saknas prästbevis eller läkarbetyg eller finnes den förebragta utredningen annorledes ofullständig, och kan det felande ej lämpligen genom yardnadskollegiets försorg anskaffas, har kollegiet att förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med felande handlingar eller utredning vid äventyr, att ansök­ ningen eljest avslås, dock vare den omständigheten, att prästbevis ej varder tor kollegiet tillgängligt, icke hinder för bifall till ansökningen, örn den som an­ sökningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.

19 §. Har ansökning hos vårdnadskollegiet gjorts i behörig ordning, skola ansök­ ningshandlingarna ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, och, örn han är omyndig, den som enligt lag har att sörja för hans person, med före­ läggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, örn det försummas, att ärendet ändock avgöres. Finnes någon bora lämnas tillfälle att yttra sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring, skall sådan handling delgivas honom.

20 §. Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må vårdnadskollegiet, när skäl därtill aro, även innan han blivit hörd i ärendet föranstalta örn att han i avbidan pa slutligt beslut tillsvidare intages å allmän alkoholistanstalt eller, om plats å dylik anstalt ej omedelbart kan beredas, omhändertages och vårdas på annat lämpligt sätt.

104

Kungl. Majus proposition nr 164.

21 §.

!“ b6f “llaS med d“- ansökningen ,J l “tl “““ Ji,r lnfär kollegiet upplysningsvis töras, har kollegiet att förordna om dylikt förhör. g Är den som ansökningen avser, bevisligen kallad till förhör, men utebliver han utan laga förfall, må kollegiet låta hämta honom 28 8 f- TT’ f°?. Tvisli8:Cn kallats’ utebliver utan laga förfall, galle vad i § forsta stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat. Vid forhore skola bestämmelserna i 26 § andra stycket i nämnda lag äga kommerande tlllampmng- Protoko11 skall föras över vad vid förhöret före-

Finnér vårdnadskollegiet av förhållandena påkallat, att någon varder vid domstol hord såsom vittne angående uppgivna omständigheter, gälle vad i 27 § andra stycket i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

23 §. ■ 1 fragTr ersattning tiU den’ som enligt förordnande av vårdnadskolleg inställt sig for att upplysningsvis höras eller för att vittna, skall vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat aga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å statsverket

24 §. n TT vardnadskollegiet’ att den’ som ansökningen avser, är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, har kollegiet att taga under omprövning huruvida han kan antagas låta sig rätta genom hjälpåtgärd; och må kollegiet i sadant fall självt vidtaga dylik åtgärd eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att iöranstalta därom. Avser ansökningen förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt, och finnes hjälpåtgärd ej böra vidtagas, skall kollegiet förordna om hans intagande å sådan anstalt.

25 §. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs begått brottslig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående icke fällts till ansvar, och har hän vid prövning i vederbörlig ordning iunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må vårdnadskollegiet även utan darom gjord ansökning besluta örn hjälpåtgärd eller förordna örn hans intagande a allmän alkoholistanstalt. Har någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sågs, inställts hos kollegiet enligt lagen om åtgärder mot vanartigt levnadssätt och prövar kollegiet det vara tjänligare att bereda honom vård å allmän alkoholistanstalt än att vidtaga åtgärd enligt nämnda lag, må kollegiet förordna örn hans inta­ gande a sådan anstalt. I fall, som i denna paragraf sägs, äger kollegiet förordna, att den, örn vilken

Kungl. Majus proposition nr 164. 105 i ärendet är fråga, skall i avbidan på slutligt beslut omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt. 26 §. Vårdnadskollegiets slutliga beslut skall ofördröjligen skriftligen mot bevis delgivas sökande samt den, som beslutet avser, och skall, örn klagan över be­ slutet må föras, jämväl besvärshänvisning delgivas. Där nykterhetsnämnd ej är sökande, skall underrättelse örn beslutet över­ sändas till nykterhetsnämnden i hemortskommunen, eller, örn annan nykter­ hetsnämnd tagit befattning med ärendet, till denna nämnd.

27 §. Där vårdnadskollegiet ej annorlunda förordnar, må beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt gå i verkställighet utan hinder därav, att det ej äger laga kraft. 28 §. Sökanden i ärendet har att föranstalta örn verkställighet av beslut örn in­ tagande å allmän alkoholistanstalt, där ej annat följer av vad i 29 § är stadgat. Varder beslutet ej omedelbart verkställt, äger nykterhetsnämnden ställa den, som beslutet avser, under övervakning på sätt i 60 § sägs. övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom.

29 §. Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §, har vårdnadskollegiet att föranstalta örn verkställighet av beslutet. Finner kollegiet, att den, som beslutet avser, genast bör intagas å allmän alkoholistanstalt, men kan plats ej omedelbart beredas, äger kollegiet, när skäl därtill äro, draga försorg örn hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt, dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än tre månader. Har beslutet meddelats jämlikt 25 § och föreligger grundad anledning till antagande, att den, som beslutet avser, skall låta sig rätta utan intagande å allmän alkoholistanstalt, må kollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande, och äger kollegiet därvid ställa honom under övervakning på sätt i 60 § sägs. Övervakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. När omständigheterna därtill föranleda, skall kollegiet förklara anståndet för­ verkat. 30 §. Har plats å allmän alkoholistanstalt beretts för den, som enligt meddelat beslut må intagas å sådan anstalt, men vägrar han att ingå å anstalten, skall polismyndigheten på framställning av den, som har att föranstalta örn verk­ ställighet av beslutet, lämna handräckning för hans intagande.

31 §. Där verkställighet av beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej påbörjats inom ett år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.

106 Kungl. Majus proposition nr 164.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

32 §. ° Allmän alkoholistanstalt enligt denna lag är 1 . anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättats för sådant ändamål; 2 . av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän alkoholistanstalt. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Allmän alkoholistanstalt skall stå under ledning av en styrelse. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående anstalternas verk­ samhet. 33 §. Allmänna alkoholistanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

34 §. Envar, som är intagen å allmän alkoholistanstalt, skall vara pliktig att full­ göra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom.

35 §. Den i 33 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflytt­ ning av intagen person från en allmän alkoholistanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet.

36 §. Den, som på grund av slutligt beslut intagits å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under en tid av ett år. Har han förut varit intagen å sådan anstalt och är beslutet meddelat inom fem år från senaste utskrivningen, må han kvar­ hållas under en tid av två år. Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, där grundad anledning föreligger till antagande, att den intagne efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv. 37 §. Har beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller har beslutet meddelats jämlikt 25 §, eller har någon, som förut minst tre gånger varit intagen å allmän alkoholistanstalt, ånyo intagits enligt slutligt beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivningen, då må den in­ tagne, därest han med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att föra ett nyktert och ordentligt liv, kvarhållas under två år utöver den tid, han enligt 36 § längst kunnat kvarhållas. Där någon sålunda kvarhålles, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en gång varje halvår upptagas till prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 107

38 §. Vid beräkning av tiden för kvarbållande skall den tid inräknas, under vilken din intagne i avbidan på slutligt beslut vistats å allmän alkoholistanstalt eller av sådan anledning eller i avvaktan på beredande av plats å dylik anstalt vistats å annan för vård av alkoholister anordnad anstalt. Har någon jämlikt 50 § intagits å allmän alkoholistanstalt och påkallas, medan han är intagen, verkställighet av förordnande örn hans intagande å sådan anstalt, skall den tid, han frivilligt vistats å anstalten, likaledes medräknas vid bestämmande av den tid, han på grund av förordnandet må kvarhållas.

39 §. Har någon, som intagits å allmän alkoholistanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt för undergående av honom adömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff för böter, eller har han avvikit från alkoholistanstalten, skall den tid, han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvarhållas. 40 §. Vill någon, som är intagen'å allmän alkoholistanstalt, frivilligt kvarstanna å anstalten efter utgången av den tid, han längst må kvarhållas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för högst fyra månader under villkor, att han skrift­ ligen förbinder sig att kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyn­ dig, erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

41 §. Där det prövas vara till gagn, må anstaltens styrelse medgiva den intagne att under återstoden av den tid, han längst ma kvarhallas, eller under viss del därav på försök vistas utom anstalten. Anstaltens styrelse äger uppdraga at föreståndaren för anstalten att besluta örn sådan försökspermission. 42 §. Då försökspermission beslutas, har anstaltens föreståndare att, innan den intagne lämnar anstalten, meddela underrättelse örn beslutet till myndighet eller person, som ansökt örn hans intagande, ävensom, där sa finnes lämpligt, till nykterhetsnämnden i den kommun, dit han begiver sig. I fall av behov har föreståndaren att med anlitande av nykterhetsnämnd, organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda den permitterade lämplig sysselsättning samt förhjälpa honom ^ till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra tjänliga åtgärder till hans bistånd.

43 §. Där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, skall anstaltens styrelse ställa den permitterade under övervakning på sätt i 60 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, övervakningen må fortgå under permissionstiden.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den permitterade skyldighet att under permissionstiden underkasta sig de före­ skrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse. • Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter. Anstaltens styrelse äger uppdraga åt föreståndaren för anstalten att i fråga örn den, som av honom permitteras, meddela beslut, som i denna paragraf avses.

44 §.

Undandrager sig den permitterade övervakning eller bryter han eljest mot meddelade föreskrifter, äger anstaltens styrelse eller, enligt styrelsens uppdrag, föreståndaren för anstalten besluta örn hans återhämtande. Ilar ej före utgången av den tid, den permitterade längst må kvarhållas, fråga väckts örn hans återhämtande, skall beslut meddelas örn utskrivning. Örn den permitterade hämtas åter, skall den tid, han vistats utom anstal­ ten, icke medräknas vid bestämmande av den tid, han längst må kvar­ hållas. 45 §. Om kvarhållande och utskrivning beslutar anstaltens styrelse. När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens hörande, förordna örn utskrivning.

46 §. Då utskrivning beslutas, skall vad i 42 § är stadgat äga motsvarande tilllämpning. Är någon i fall, som avses i 52 §, vid utskrivning i behov av fattigvård, har anstaltens föreståndare att, där så prövas påkallat, för erforderliga åtgärders vidtagande hänvända sig till länsstyrelsen i det län, där beslutet örn hans inta­ gande å allmän alkoholistanstalt meddelats; och har länsstyrelsen att efter om­ ständigheterna föranstalta örn tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. Såsom vistelsesamhälle skall anses den kommun, där ingripande enligt denna lag ägde rum, dock att, där beslutet meddelats jämlikt 25 § andra stycket, vad i 44 § i lagen örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt är stadgat i fråga om vistelse­ samhälle skall lända till efterrättelse.

47 §. Vid utskrivning skall anstaltens styrelse, där det ej på grund av särskilda omständigheter finnes obehövligt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 60 § sägs eller uppdraga åt nykterhetsnämnd att därom besörja, över­ vakningen må fortgå under högst ett år från beslutet därom. Vare sig övervakning anordnas eller ej, må anstaltens styrelse ålägga den utskrivne skyldighet att under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst ett år, underkasta sig de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som finnas erforderliga för hans rättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 109 Där så prövas nödigt, må anstaltens styrelse besluta ändring i meddelade föreskrifter. 48 §. Undandrager sig den utskrivne övervakning eller bryter ban eljest mot med­ delade föreskrifter, må nykterhetsnämnden, där hjälpåtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits eller sådana åtgärder prövas vara gagnlösa, bos vårdnadskollegiet ansöka örn förordnande, att han må ånyo intagas a allmän alkoholist­ anstalt. Har han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må jämväl polismyndigheten i orten ansöka örn sådant förordnande; och skall i dylikt fall vad i 16 § andra och tredje styckena stadgas äga tillämpning. I ansökningen skall noggrant angivas, i vilka avseenden den utskrivne brutit mot de meddelade föreskrifterna, samt redogörelse lämnas för hans uppförande i övrigt under tiden efter utskrivningen. Kollegiet har att efter omständigheterna förordna örn intagande å allmän alkoholistanstalt eller vidtaga annan åtgärd enligt denna lag.

49 §. Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återhämtande till allmän alkoholistanstalt av den, som avvikit därifrån, och av permitterad, som enligt meddelat beslut skall hämtas åter till anstalten.

50 §. Vill någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, frivilligt ingå å allmän alkoholistanstalt, må han intagas under villkor, att han i egenhändigt under­ skriven ansökning hos anstaltens styrelse gjort framställning därom samt skrift­ ligen förbundit sig att kvarstanna å allmän alkoholistanstalt under viss tid, som dock ej må överskrida ett år. Är han omyndig, erfordras samtycke av den, som enligt lag har att sörja för hans person. Vid ansökningen skola fogas prästbevis och läkarbetyg, avfattade enligt av Konungen meddelade anvisningar. Den, som sålunda intagits å allmän alkoholistanstalt, må kvarhållas under den tid, som angives i den skriftliga förbindelsen, men må, när omständig­ heterna därtill föranleda, utskrivas tidigare. Vad i 34, 35, 39—46 och 49 §§ stadgats äger motsvarande tillämpning rörande den intagne.

6 KAP.

Om kostnader för vård och omhändertagande enligt denna lag.

51 §. Kostnad för omhändertagande eller vård, som omförmäles i 16 § andra stycket, 20 §, 25 § tredje stycket och 29 § andra stycket, skall statsverket vid­ kännas. 52 §. Kostnad för vård, som meddelats den, vilken pa grund av slutligt beslut

110 Kungl. Majus proposition nr 164.

intagits å allmän alkoliolistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande fall, nämligen 1 . där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans per­ sonliga säkerhet eller eget liv; 2. där beslutet meddelats jämlikt 25 §: 3. där någon jämlikt 37 § kvarhålles.

53 §. I andra fall än de i 51 och 52 §§ nämnda är den, som ansökt örn intagande å allmän alkoholistanstalt, skyldig att gentemot den anstalt, där vård lämnats, svara för vårdkostnad, vilken icke bestrides av eljest tillgängliga medel.

54 §. Där på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan än den, som åtnjutit vården, guldit vårdkostnad, är han berättigad till gottgörelse av den vårdade. Har kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden uttaga sådan gott­ görelse, i den mån den icke finner skäl till eftergift.

7 KAP.

Om klagan och underställning.

55 §. Den, som av nykterhetsnämnd fällts till böter eller vite, må hos vårdnadskollegiet anföra besvär över beslutet inom en månad från den dag, då han erhöll del därav. Över annat av nykterhetsnämnd enligt denna lag meddelat beslut må klagan ej föras. 56 §. Har vårdnadskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt, örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkstäl­ lande, om böter eller vite för utevaro från förhör inför kollegiet eller örn ersätt­ ning för inställelsen åt den, som inkallats för att upplysningsvis höras inför kollegiet, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Klagande åligger att inom en månad från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet, till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär. Ordföranden infordrar yttrande över besvären, örn anledning därtill föreligger, samt insänder därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande handlingar tillika med utlåtande av kollegiet. Klagan över beslut, som av vårdnadskollegium särskilt meddelats örn någons omhändertagande, må av honom föras i enahanda ordning, dock utan inskränk­ ning till viss tid. Över annat av vårdnadskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där vårdnadskollegium under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 164. Ä 57 §. ..i': Beslut örn kvarhållande enligt 37 § samt örn utskrivning av sålunda kvarkållen person före utgången av den i nämnda lagrum stadgade längsta tidén för kvarhållande skola underställas uppsiktsmyndighetens prövning. Då uppsiktsmyndigheten handlägger sådant ärende, gälle vad i 56 § i lagen om åtgärder mot vanartigt levnadssätt finnes stadgat.

58 §. I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

8 KAP.

Särskilda föreskrifter och ansvarsbestämmelser.

59 §. Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras åligganden, samarbeta med nykterhetsnämnder, skyddsnämnder, fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra myndigheter, med alkoholistanstalter, med organisationer, vilka utöva social hjälpverksamhet, samt med bolag, som idka detaljhandel med rus­ drycker. 60 §. Ställes någon under övervakning, bör till övervakare utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse. Övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning, och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör noga tillses, att den övervakade, icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet. Den övervakade skall föra ett nyktert och ordentligt liv, städse hålla över­ vakaren underrättad örn sin bostad och adress samt pa kallelse infinna sig hos honom. Närmare bestämmelser angående övervakning meddelas av Konungen.

61 §. Finner nykterhetsnämnden, att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom i 1 § sägs, bör förklaras omyndig eller att förmyndare i hans ställe eller jämte honom bör förordnas för hans myndling, har nämnden att göra anmälan härom hos överförmyndaren. 62 §. Lämnar någon åt den, som honom veterligen är ställd under övervakning enligt denna lag eller är intagen å allmän alkoholistanstalt, alkoholhaltiga drycker eller hjälper någon eljest sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Bär garning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot gällande be­ stämmelser angående försäljning av alkoholhaltiga drycker, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas. Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sadan ej finnes, vid allmän domstol.

63 §. Böter och vitén, som omförmälas i 12 §, tillfalla kommunens kassa. Böter och vitén, som i andra fall ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan och skola, örn tillgång saknas till deras fulla gäldande, förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Genom denna lag upphävas lagen den 30 juni 1913 (nr 102 ) örn behandling av alkoholister och lagen samma dag (nr 103) örn ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag örn behandling av alkoholister. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Mal angående intagande a allmän alkoholistanstalt, som vid tiden för denna lags ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse, skola för fortsatt handlägg­ ning överlämnas till vårdnadskollegiet i länet. Fullföljes talan mot beslut, som i mål angående intagande å allmän alkoho­ listanstalt före denna lags ikraftträdande meddelats, skall den äldre lagen lända till efterrättelse. Vid verkställighet av beslut enligt den äldre lagen örn intagande å allmän alkoholistanstalt skall samma lag fortfarande äga tillämpning, dock skola de nya bestämmelserna örn vårdkostnad lända till efterrättelse. Örn någon, då denna lag träder i kraft, frivilligt ingått å allmän alkoholist­ anstalt, skall i fråga örn honom äldre lag fortfarande gälla.

Kungl. Majus proposition nr 164. 113

Utdraq av protokollet , hållet i Kunql. Mårds laqråd den 2 mars 1931.

Närvarande:

justitieråden C hristiansson , E delstam , S tenbeck , regeringsrådet A fzelius .

Enligt lagrådet den 18 februari 1931 tillhandakommet utdrag av proto­ kollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Eegenten i statsrådet den 6 februari 1931, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­ målet inhämtas över upprättat förslag till lag om behandling av alkoholister. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsassessorn Gustaf Axel Eriksson. I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Lagrådet: Enligt förevarande lagförslag skola ärenden örn intagande å allmän alko­ holistanstalt prövas av den nya myndighet, vårdnadskollegium, vars inrät­ tande föreslagits i det lagrådets granskning redan tidigare underställda för­ slaget till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag). Lagrådet erinrar dels örn vad i dess den 16 februari 1931 avgivna yttrande angående sistnämnda lagförslag blivit av lagrådets ledamöter hemställt därom, att vårdnadskollegiet måtte erhålla karaktär av specialdomstol, dels ock örn vad av lagrådet i yttrandet anförts beträffande kollegiets benämning.

Eegeringsrådet Afzelius: Utredningen i detta lagstiftningsärende har bestyrkt, att någon klagan hittills icke försports över den ordning, i vilken frågor örn internering av alkoholister för närvarande handläggas i andra och tredje instans. Den genomgripande förändring, som i detta avseende nu föreslås, eller att läns­ styrelsernas och regeringsrättens befattning med dessa ärenden skall upp­ höra och övertagas av vårdnadskollegierna och högsta domstolen, är näppe­ ligen betingad av önskemål och erfarenheter, som framkommit under den nuvarande lagens tillämpning. Orsaken ligger i stället däri, att sedan för ett närliggande lagstiftningsområde — varnartslagen — föreslagits en helt ny organisation, det sammanhang, som i vissa avseenden råder mellan nämn­ da lag och alkoholistlagen, ansetts, oaktat åtskillnad i fråga om primär- Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 145 haft. (Nr 164.) 215 si 8

114 Kungl. Majda proposition nr 164. organen, kräva uniformitet beträffande förfarandet i övrigt. Att för en tilllämpning i rent judiciella former icke med avseende å alkoliolistlagstiftningen gälla samma skäl. som i fråga örn vanartslagstiftningen, lärer vara täm­ ligen obestritt. Med ett genomförande av det remitterade förslaget i nu berört hänse­ ende äro förenade vissa enligt min mening icke oväsentliga olägenheter. Den erfarenhet, som av de högre instanserna förvärvats genom den nuva­ rande lagens tillämpning under hela dess giltighetstid, skall icke kunna tillgodogöras för den fortsatta praxis inom området för denna enligt försla­ get visserligen i åtskilligt reviderade, men till sina huvudgrunder likväl oförändrade lagstiftning. För högsta domstolen innebär övertagandet av besvärsprövningen en ny och för dess egentliga verksamhet främmande upp­ gift. Med hänsyn till regeringsrättens arbetsbörda kan visserligen en kvan­ titativ minskning av besvärsmålen sägas medföra någon fördel, men med upprätthållande av regeringsrättens ställning såsom högsta förvaltnings­ domstol är dock knappast rätt förenligt att, såsom här skulle ske, från dess prövning undantagas rent förvaltningsrättsliga mål, vilka under lång tid varit dit hänvisade och fortfarande skola kunna fullföljas till Kungl. Majit. Genom att även alkoholistärendena förläggas till vårdnadskollegierna erhålla dessa redan från begynnelsen arbetsuppgifter av sådan omfattning, att åt­ minstone på sina håll kan uppkomma svårighet att till ordförande och le­ damöter förvärva de lämpligaste personerna. Om den för alkoholistlagstiftningens genomförande mest ändamålsenliga organisationen nu förelegat såsom ett fristående spörsmål, skulle efter min uppfattning en sådan förändring av nuvarande ordning, som följer av det remitterade förslaget, icke varit att förorda. Emellertid kan det icke be­ stridas, att därest en sådan institution som vårdnadskollegiet kommer till stånd, den bör vara lika väl skickad att handlägga dessa ärenden som de frågor, vilka enligt förslaget till vanartslag skola tillhöra området för dess verksamhet. Ej heller kan det bortses från att vissa praktiska svårig­ heter och konfliktfall kunna uppstå, örn vardera lagen har sitt särskilda för­ farande. Sammanhanget mellan de båda lagarna och den likartade be­ skaffenheten av de åtgärder, genom vilka deras syftemål skall befordras, utgöra otvivelaktigt skäl för anordnande av ett för dem gemensamt för­ farande. Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra avstyrka det remitte­ rade förslaget i nu förevarande avseende.

Justitierådet Stenbeck, med vilken justitierådet Edelstam instämde: Därest den särskilda myndighet, vårdnadskollegium, som föreslagits för prövningen av ärenden om intagande å allmän arbetsanstalt, kommer till stånd i överensstämmelse med vad lagrådets ledamöter vid granskningen av förslaget till vanartslag hemställt, anser jag kollegiet med hänsyn till dess sammansättning väl lämpat att övertaga prövningen av ärenden angående intagande av alkoholister å allmän alkoholistanstalt. Då bland de personer, mot vilka ingripande på grund av vanartigt levnadssätt kan ifrågakomma,

Kungl. Majus proposition nr 164. 115 ett stort antal äro hemfallna åt alkoholmissbruk och enligt förslaget till vanartslag intagande å allmän arbetsanstalt icke bör äga rum, därest rättelse i vanarten prövas kunna vinnas genom den vanartiges behandling för alko­ holism, synes det jämväl ändamålsenligt, att ärenden örn intagande å allmän arbetsanstalt och ärenden om intagande å allmän alkoholistanstalt hand­ läggas av samma myndighet. Talan mot vårdnadskollegiets beslut skall enligt såväl förslaget till van­ artslag som ock förevarande lagförslag föras hos Kungl. Maj.t i högsta domstolen. På de skäl, som i yttrandet över förslaget till vanartslag rörande fullföljden i ärenden enligt nämnda lag anförts inom lagrådet av de tre justitieråden, hemställer jag, att talan mot vårdnadskollegiets beslut jämväl i ärenden enligt alkoholistlagen måtte tillhöra regeringsrättens prövning. Skulle emellertid prövningen av talan mot vårdnadskollegiets beslut i ären­ den enligt vanartslagen förläggas till högsta domstolen, anser jag — ehuru en överflyttning av ärendena enligt lagstiftningen örn alkoholister från rege­ ringsrätten till högsta domstolen i och för sig är att beklaga — mig dock ej kunna framställa erinran däremot, att prövningen av talan mot vårdnads­ kollegiets beslut i dessa ärenden jämväl överlämnas till högsta domstolen.

Justitierådet Christiansson: Till lagrådets protokoll den 16 februari 1931 har jag för min del uttalat betänklighet mot inrättande av det nya organ, vårdnadskollegium, som enligt förslaget till vanartslag skulle inrättas för handläggning av ärenden rörande personer, i följd av sitt levnadssätt hemfallna under lagens tillämpning. Såsom skäl anfördes bland annat den olägenhet, som, jämväl från det all­ männas sida sett, måste vara förenad med att personer i andra viktiga be­ fattningar genom utomliggande uppdrag få sin verksamhet splittrad och måhända nödgas eftersätta eller åt vikarie överlämna en del av sin egentliga verksamhet. Med den väsentliga tillökning i arbetsuppgifter, som enligt nu förevarande förslag skulle uppstå för vårdnadskollegierna, synes nämnda olägenhet i än högre grad bliva att befara, särskilt för ordföranden, den ordinarie domaren. Den frågan ligger då nära till hands, örn beträffande alkoholistvården i och för sig ett så stort behov av förändrade bestämmelser i fråga örn den beslutande myndigheten och dess organisation verkligen kan anses föreligga, att anordnandet av ett nytt särskilt organ därav är motiverat, eller örn detta ej snarare, såsom remissprotokollet synes'giva vid handen, blivit en konsekvens av vad inom vanartslagens område befunnits önskvärt. A andra sidan kan ingalunda förbises, att med den inbördes samhörighet, som onekligen består mellan de båda föreslagna lagarnas tillämpningsområden och som i förslagen givit anledning till särskilda bestämmelser rörande för­ farandet, ett förläggande av målen rörande vanartiga och alkoholister till skilda beslutande myndigheter måste medföra olägenheter, åtminstone av processuell art, och därför ej gärna bör äga rum.

116 Kungl. Majus proposition nr 164. Med en anordning som den föreslagna är emellertid förbunden även en annan betydande olägenhet. Inom lagrådet har vid granskningen av för­ slaget till vanartslag av flertalet ledamöter uttalats den meningen, att vid fullföljd av talan mot vårdnadskollegiets beslut målen såväl av principiella skäl som med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda borde handläggas icke av högsta domstolen utan av regeringsrätten. Därvid gällde det dock mål, motsvarande de för närvarande av högsta domstolen i sista instans behandlade lösdriverimålen. Vinner föreliggande förslag bifall, skulle åter därmed följa en överflyttning till högsta domstolen av en hel grupp mål, vilka nu handläggas av regeringsrätten, och detta utan att veterligen något missnöje försports med nuvarande anordning. Det synes emellertid mindre lämpligt att, örn såväl vanarts- som alkoholistmålen förläggas till vårdnadskollegierna, vid fullföljd av talan från dessa förfarandet icke skulle vara enahanda för mål av båda grupperna. Därest förslaget skulle leda till samtliga dessa måls dragande under högsta domstolen, ligger däri för mig en ytterligare orsak att icke tillstyrka förslaget i nu avsedd del. För den händelse den beslutande myndigheten i såväl vanarts- som alkoholistmål skall utgöras av vårdnadskollegiet, instämmer jag i vad justitierådet Stenbeck yttrat rörande talan mot kollegiets beslut.

1 §• Lagrådet: Enligt femte punkten i förevarande paragraf skola i lagen avsedda åt­ gärder kunna vidtagas emot den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav finnes »grovt störa närboende eller andra». Vid granskning av det år 1929 avgivna sakkunnigförslaget, vilket innehöll en motsvarande, örn ock i formen något avvikande bestämmelse, hemställde socialstyrelsen, att till utmärkande av att med stadgandet ej åsyftades den, som vid ett eller annat enstaka tillfälle betedde sig olämpligt, utan allenast den, som mera vanemässigt läte dylikt uppträdande komma sig till last, påföljden måtte förklaras avse den, som på grund av alkoholmissbruk förde ett för annan grovt störande levnadssätt. Departementschefen har emellertid, under hänvisning till de inledande orden i paragrafen, ansett den nu föreslagna bestämmelsen med tillräcklig tydlighet angiva, att därmed avses »ett mera vanemässigt störande av sådan art, att det måste betecknas såsom grovt», och förty icke funnit skäl att åt bestämmelsen giva den formulering, som förordats av socialstyrelsen. Visserligen är det föreslagna stadgandet därutinnan otvetydigt, att det äger tillämpning allenast å den, vilken missbrukar alkohol i sådan grad, att han är att beteckna såsom alkoholist. Men efter orden torde stadgandet icke utesluta den tolkning, att ett ingripande skulle kunna ske även mot en person, vilken, ehuru alkoholist, dock endast mera tillfälligt uppträder på ett grovt störande sätt. Då det uppenbarligen bör förebyggas, att en dylik icke avsedd tolkning vinner insteg, särskilt hos dem, å vilka lagens tillämp­ ning i första hand beror, tillstyrker lagrådet, att punkten omformuleras

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 117 därhän, att påföljden kommer att gälla den, som finnes i följd av alkohol­ missbruk föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

2 §•

Lagrådet: Då två eller flera kommuner förenat sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, kommer i fall, som avses i 3 § andra punkten, samhällets fattigvårdsstyrelse att utgöra gemensam nykterhetsnämnd för de i sam­ hället ingående kommunerna. Det synes — i överensstämmelse med vad som i lagen örn samhällets barnavård är stadgat — vara lämpligt, att även särskild nykterhetsnämnd är gemensam för kommunerna. En motsatt an­ ordning skulle medföra behov av regler i en omfattning, som ej lärer kunna ifrågakomma. Lagrådet hemställer därför, att en bestämmelse gives av inne­ håll, att vad i denna lag är stadgat örn kommun skall äga motsvarande tillämpning i avseende å fattigvårdssamhälle, som består av två eller flera kommuner. En sådan bestämmelse torde lämpligen kunna upptagas i 8 kap. såsom 59 §, varefter den föreslagna 59 § och följande paragrafer omnumreras. 4 §- Lagrådet: I 16 § 1 och 2 mom. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att i fattigvårdssamhälle, varest särskild fattigvårdsstyrelse var tillsatt, samhället skulle utse bland styrelsens ledamöter ordförande och vice ordförande samt att, örn både ordföranden och vice ordföranden vore hindrade att styrelsens sammanträden bevista, styrelsen skulle utse inom sig ordförande för tillfället. Den beträffande val av ordförande och vice ord­ förande i nykterhetsnämnd i 3 § tredje stycket av gällande lag örn behand­ ling av alkoholister upptagna hänvisningen till vad örn fattigvårdsstyrelse är stadgat avsåg ursprungligen nämnda stadganden i 16 § 1 och 2 mom. av 1871 års förordning. I 14 § lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården finnes, förutom samma stadganden, jämväl bestämmelse av innehåll, att fattigvårdsstyrelse inom sig för varje år utser en kassaförvaltare, därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig. Då hänvisningen i förevarande paragraf tredje stycket till 14 § i lagen örn fattigvården bör avse jämväl nämnda bestämmelse, synes i stället för orden »val av ordförande och vice ordförande» böra upptagas orden »val av ordförande, vice ordförande och kassaförvaltare».

9§- Regeringsrådet Afgelius, med vilken justitieråden Christiansson och Edel stam förenade sig: Då ärenden örn behandling av alkoholister handläggas av vårdnadskollegium, skall enligt förevarande paragraf vad i 13—15 §§ vanartslagen finnes stadgat tillämpas med allenast det undantag, att kollegiet skall kunna fatta

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

beslut om intagande å alkoholistanstalt utan att, såsom kräves för intagande å allmän arbetsanstalt, beslutet biträdes av ordföranden. Med den vetorätt, som enligt förslaget till vanartslag skall i fråga örn interneringsbeslut tillkomma den lagfarne ordföranden, bär uppenbarligen åsyftats att införa ytterligare en garanti utöver dem, som själva förfarandet anses erbjuda, för att de personer, vilka bliva föremål för ingripande enligt nämnda lagstiftning, icke obehörigen berövas sin frihet. Det vill förefalla, som örn anledning knappast förelåge att i detta avseende ställa anspråken på rättssäkerhet lägre för dem, vilka hemfallit åt dryckenskap, än för dem, vilka föra ett vanartigt levnadssätt. I varje fall torde icke utan avgörande skäl en sådan åtskillnad, som nu föreslås, böra uppdragas beträffande dem, vilka under en i övrigt likartad procedur äro underkastade vårdnadskollegiets prövningsrätt. Såsom grund för att alkoholistärendena böra förläggas till vårdnadskollegiet har framhållits, att förutsättningar för ingripande mot en person såväl enligt alkoholistlagen som enligt vanartslagen ej sällan sam­ tidigt äro för handen och att för vissa dylika fall det ansetts böra stå kolle­ giet öppet att välja den form för behandlingen, som är den för ändamålet tjänligaste. Att under sådana omständigheter interneringsfrågan kan på grund av skiljaktiga omröstningsregler erhålla olika utgång allt efter som den ena eller den andra av de båda lagarna finnes böra tillämpas, måste efter min uppfattning framstå såsom otillfredsställande. Jag hemställer, att nu anmärkta bestämmelse måtte uteslutas.

Justitierådet Stenbeck: Lika med regeringsrådet Afzelius finner jag det olämpligt, att vid omröst­ ning inom vårdnadskollegium olika regler såtillvida gälla enligt förslaget till vanartslag och förevarande lagförslag, att för intagande å allmän arbetsan­ stalt kräves, att beslutet därom biträdes av kollegiets ordförande, medan mot­ svarande krav ej uppställts beträffande beslut örn intagande å allmän alko­ holistanstalt. Emellertid synes mig redan genom de allmänna omröstningsreglerna ordförandens behöriga inflytande inom kollegiet tillräckligt tryggat. Vid avgörandet av frågan, huruvida åtgärd mot en alkoholist bör vidtagas eller icke, bliva verkningarna av hans alkoholism för hans familj eller det allmänna vanligen främst avgörande. Att härvid tillmäta lekmannaomdömet så ringa betydelse, att ej lekmannaledamöternas enhälliga mening örn be­ hovet av internering skulle leda till intagande å alkoholistanstalt, skulle en­ ligt min uppfattning innebära en så stark begränsning av dessa ledamöters möjlighet att göra sina meningar gällande inom kollegiet, att det kunde be­ faras, att deras intresse och känsla av ansvar komme att slappas. Någon större våda av att låta de tre lekmannaledamöternas beslut örn internering gälla såsom kollegiets beslut synes mig ej heller föreligga, eftersom klagorätt för den internerade finnes. Då den i 15 § förslaget till vanartslag upp­ tagna bestämmelsen, att för beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt er­ fordras, att ordföranden biträder beslutet, icke synes mig vara i avsevärdare män av behovet påkallad till tryggande mot obehörigt frihetsberövande,

Kungl. Majus proposition nr 164. 119

skulle jag vid samtidig granskning av förevarande lagförslag och förslaget till vanartslag hava tagit under övervägande, huruvida icke den rättslikhet, som synes även mig önskvärd, bort vinnas genom avlägsnandet av sist­ nämnda bestämmelse ur förslaget till vanartslag. Jag anser mig därför icke böra hemställa örn ändring i förevarande paragraf.

12 §.

Lagrådet: Enligt förevarande paragraf tredje stycket äger ordförande i nykterhetsnämnd till inställelse inför nämnden eller särskilt utsett ombud kalla ej blott den, som är föremål för undersökning, utan även annan, som kan med­ dela upplysning i ärendet. Motsvarande rätt för ordförande i barnavårdseller skyddsnämnd är enligt det av lagrådet tidigare granskade förslaget till vanartslag inskränkt till att avse den vanartige. Giltig anledning till denna åtskillnad torde icke föreligga. Lagrådet finner därför önskvärt, att i fråga örn nämndordförandes befogenhet i förevarande hänseende likhet åvägabringas mellan de båda lagarna. Örn därvid av praktiska skäl den ståndpunkt, som intagits i förslaget till alkoholistlag, anses vara att föredraga, skulle 17 § tredje stycket i vanartslagförslaget kunna på det sätt ändras, att begynnelse­ orden »där nämnden kallat» utbytas mot »där nämnden eller ordföranden kallat». 18 §. Lagrådet: Förevarande paragraf utgår därifrån, att då prästbevis eller läkarbetyg saknas eller den förebragta utredningen finnes annorledes ofullständig, vårdnadskollegiet själv bör sörja för utredningens komplettering, där det lämp­ ligen kan ske. Saknas läkarbetyg eller erfordras ny läkarundersökning, synes kollegiet böra äga samma befogenhet som nykterhetsnämnden att ålägga den, som ansökningen avser, att inställa sig inför en av kollegiet anvisad läkare. Lagrådet hemställer därför, att i förevarande paragraf upp­ tages ett nytt stycke av innehåll, att såframt vårdnadskollegium vill föranstalta örn läkarundersökning, vad i 12 § första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning. 22 §. Lagrådet: Med hänvisning till sitt yttrande vid granskningen av 27 § andra stycket i vanartslagförslaget hemställer lagrådet, att vårdnadskollegiet tillerkännes rätt att vid domstol få personer hörda ej blott såsom vittnen utan även upp­ lysningsvis. 56 §. Lagrådet: Leii enligt nu gällande alkoholistlag sökande tillkommande rätten att i högsta instans överklaga beslut, varigenom ansökning örn intagande å allman alkoholistanstalt lämnats utan bifall, har i förslaget borttagits. Såsom skäl härtill har av departementschefen åberopats, att klagorätten syntes hava be­ gagnats blott ganska sparsamt ävensom att någon besvärsrätt från det all-

120 Kungl. Majas proposition nr 164.

mannas sida i motsvarande fall icke medgivits i förslaget till vanartslag. Regeringsrättens årsbok utvisar dock, att av nykterhetsnämnd förd klagan över beslut av omförmälda beskaffenhet flera gånger vunnit bifall. Med avsende härå och då tillräcklig grund ej heller eljest torde föreligga för bort­ tagande av den förefintliga besvärsrätten, får lagrådet — med erinran tillika örn vad lagrådet vid granskning av 54 § i vanartslagförslaget anfört örn besvärsrätt för det allmänna i vanartsmål — hemställa, att gällande regel angående fullföljdsrätten lämnas oförändrad.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 121

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsm-Regeuten i stats­ rådet å Stockholms slott den 6 mars 1931.

Närvarande: Statsministern E kman , ministern för utrikes ärendena friherre R amel , stats­ råden G aede , H amein , von S tockensteöm , S tadenee , G yllenswäed , E iaes ­ son , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Departementschefen, statsrådet Larsson anmäler, efter gemensam bered­ ning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets den 2 mars 1931 av­ givna utlåtande över det till lagrådet den 6 februari samma år remitterade förslaget till lag om behandling av alkoholister. Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden: Lagrådet har till en början erinrat örn vad lagrådet i utlåtande över för­ slaget till vanartslag hemställt rörande det ifrågasatta vårdnadskollegiets karaktär av domstol samt örn vad lagrådet i samma utlåtande anfört be­ träffande kollegiets benämning. Mot den föreslagna överflyttningen av alko­ holistärenden från länsstyrelserna och regeringsrätten till vårdnadskollegierna och högsta domstolen har en ledamot av lagrådet uttalat betänkligheter men ansett vissa skäl tala för anordnande av ett för vanarts- och alko­ holistlagarna gemensamt förfarande. Med hänsyn härtill har denne ledamot funnit sig icke böra avstyrka förslaget i nu förevarande avseende. Två leda­ möter av lagrådet hava funnit det ändamålsenligt, att ärenden örn intagande å allmän arbetsanstalt och ärenden örn intagande å allmän alkoholistanstalt handläggas av samma myndighet. De hava emellertid hemställt, att talan mot vårdnadskollegiets beslut enligt alkoholistlagen måtte tillhöra regeringsrättens prövning, och därvid åberopat vad i yttrandet över förslaget till vanartslag anförts rörande fullföljden i ärenden enligt nämnda lag. För­ lädes emellertid prövningen av talan mot vårdnadskollegiets beslut enligt vanartslagen till högsta domstolen, hava dessa ledamöter funnit sig icke kunna framställa erinran mot att jämväl alkoholistärendena överlämnades till högsta domstolen, ehuru detta i och för sig vore att beklaga. Den åter­ stående ledamoten av lagrådet har erinrat om de betänkligheter mot inrät­ tande av vårdnadskollegierna, som av honom anförts vid granskningen av förslaget till vanartslag, men tillika uttalat, att ett förläggande av målen rörande vanartiga och alkoholister till skilda beslutande myndigheter ej gärna borde äga rum. Denne ledamot har vidare förklarat, att för den händelse den beslutande myndigheten i såväl vanarts- som alkoholistmål skulle ut­ göras av vårdnadskollegiet, han instämde i vad nyss omförmälda två leda­ möter av lagrådet yttrat rörande talan mot kollegiets beslut.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Med anledning av vad sålunda i lagrådet anförts vill jag framhålla, att i den proposition (nr 100) med förslag till vanartslag, som Kungl. Majit enligt beslut den 20 februari 1931 framlagt för riksdagen, vårdnadskollegium bibehållits såsom organ för prövning av ärenden enligt vanartslagen men att kollegiet, på sätt lagrådet hemställt, erhållit karaktär av domstol, varjämte kollegiets benämning ändrats till skyddskollegium. Vidare må er­ inras, att talan mot kollegiets beslut skall enligt propositionen liksom enligt remissförslaget prövas av högsta domstolen. Vid nu nämnda förhållanden och då lagrådets samtliga ledamöter ansett, att förfarandet bör vara det­ samma enligt de båda lagarna, synes mig vad lagrådets ledamöter vid gransk­ ningen av förslaget till alkoholistlag i förevarande avseende yttrat icke böra föranleda andra ändringar i samma förslag än dem, som betingas av kolle­ giets förändrade ställning och benämning. Dessa i lagtexten föga ingripande ändringar har jag låtit vidtaga. Jag vill emellertid erinra örn vad jag vid behandlingen av förslaget till vanartslag yttrat angående ett förnyat uppta­ gande av frågan om instansordningen. Vid 9 § hava tre av lagrådets ledamöter hemställt örn uteslutande av be­ stämmelsen, att för beslut örn intagande å allmän alkoholistanstalt ej skall, såsom för intagande å allmän arbetsanstalt, erfordras, att ordföranden i kollegiet biträder beslutet. Under erinran, att vetorätten mot intagningsbeslut enligt vanartslagen tillagts kollegiets lagfarne ordförande i syfte att därmed införa ytterligare garanti mot obehörigt frihetsberövande, hava dessa ledamöter till stöd för sin hemställan bland annat framhållit, att det ville förefalla, som om anledning knappast förelåge att i detta avseende ställa anspråken på rättssäkerhet lägre för dem, vilka hemfallit åt drycken­ skap, än för dem, vilka föra ett vanartigt levnadssätt. I varje fall syntes icke utan avgörande skäl en sådan åtskillnad, som nu föresloges, böra upp­ dragas beträffande dem, vilka under en i övrigt likartad procedur vore under­ kastade kollegiets prövningsrätt. Den återstående ledamoten av lagrådet har ävenledes funnit rättslikhet mellan vanarts- och alkoholistlagarna i förevarande avseende böra finnas men uttalar sig för vinnandet därav genom borttagandet i vanartslagen av bestämmelsen örn ordförandens vetorätt. Såsom lagrådet erinrat, har berörda vetorätt sin grund i önskan att där­ igenom erhålla ytterligare garanti mot obefogade intagningsbeslut. Speciellt har bestämmelsen ansetts påkallad för att trygga en riktig tillämpning av reglerna om ingripande mot sedeslöst leverne. Yid remissen till lagrådet av förevarande förslag anförde jag, att tillräckliga skäl icke synts mig före­ ligga att införa motsvarande bestämmelse i alkoholistlagen. Den ståndpunkt, jag sålunda intagit, har jag icke funnit anledning att frångå. Enligt min mening erbjuder prövningen av interneringsfrågor rörande alkoholister mer­ endels icke svårigheter av sådan beskaffenhet som motsvarande prövning be­ träffande de vanartiga, särskilt de sedeslösa. Med hänsyn härtill torde, även om nu ifrågavarande särskilda garanti mot obehöriga frihetsberövande!! icke uppställes i alkoholistlagen, anspråken på rättssäkerhet likväl kunna anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 164. 123

vara på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda. Att rättsolikhet på denna punkt, enligt vad jag förordar, kommer att finnas mellan de båda lagarna är val mindre önskvärt men Ilar synts mig vara att föredraga framför de utvägar, som stå till buds till vinnande av överensstämmelse mellan lagarna, nämligen bestämmelsens upptagande i alkoholistlagen eller dess uteslutande ur vanar t slagen. Vad lagrådet vid 12 § anfört örn den olikhet, som föreligger mellan för­ slagen till vanartslag och till alkoholistlag beträffande rätten för ordföranden i det underordnade organet att inkalla personer att upplysningsvis höras, synes mig ej böra föranleda ändring i föreliggande förslag. Att ordföranden enligt vanartslagen icke tillagts en sådan befogenhet har sin grund i tvekan örn lämpligheten av en dylik befogenhet, särskilt såvitt angår ärenden rörande sedeslösa. Övervägande skäl hava vid sådant förhållande synts mig tala för att inkallandet i dessa fall skall ankomma å barnavårds- eller skyddsnämnden själv. Motsvarande anledning till inskränkning i ordförandens befogen­ heter enligt alkoholistlagen lärer icke föreligga. Vid 56 § har lagrådet yrkat, att den nu gällande regeln angående rätten till fullföljd mot andra instansens beslut i alkoholistärenden måtte lämnas oförändrad, därvid tillika erinrats örn vad lagrådet vid granskning av 54 § i vanartslagförslaget anfört om besvärsrätt för det allmänna i vanartsmål. Av lagrådet gjord hemställan örn införande av sådan besvärsrätt i vanartsmål har icke vunnit Kungl. Maj:ts bifall. Med hänsyn härtill och dådet, såsom vid remissen av nu föreliggande förslag av mig framhölls, ur allmän syn­ punkt torde finnas mindre anledning att tillåta klagan över vägrad internering å alkoholistanstalt än över vägrad internering å arbetsanstalt, synas remiss­ förslagets regler angående fullfölj dsrätten böra lämnas orubbade. Av lagrådet i övrigt framförda anmärkningar hava blivit beaktade. Där­ jämte hava i förslaget vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell art.

Vid remissen till lagrådet lämnade jag i samband med frågan örn kost­ naderna för förslagets genomförande en del statistiska uppgifter rörande alkoholistvården. Till belysande i viss mån av den utveckling, alkoholistvården i olika delar av riket undergått sedan alkoholistlagen trädde i kraft, meddelas i en numera upprättad tabell, vilken såsom bilaga (Bilaga Ä] torde få fogas vid detta protokoll, uppgift å antalet å allmänna alkoholist­ anstalter under tiden >/8 1916 - 31/12 1930 intagna personer, fördelade å län samt landsbygd och städer. Tabellen grundar sig å de uppgifter, de all­ männa alkoholistanstalterna lämnat till socialstyrelsen rörande de intagna. Av tabellen framgår bland annat, att samtliga intagna under femårsperioderna 1916—1920, 1921—1925 och 1926—1930 utgjorde å landsbygden respektive 32, 97 och 158 samt för städerna 479, 1,062 och 1,344. Motsvarande siffror för de tre största städerna i riket utgjorde: för Stockholm 328, 550 och 628, för Göteborg 57, 182 och 238 samt för Malmö 4, 45 och 121.

124 Kungl. Majas proposition nr 164. Föredraganden uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget till lag om behandling av alkoholister samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Conn. Falkenberg.