('med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. L

Nr 40.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd; given

Stockholms slott den 23 januari 1931. Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

GUSTAF.

Sam Larsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 höft. (Nr 40.) 2280 30 1

2 Kungl. Majlis proposition nr 40.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 7, 9—25, 28—45 oell 52 §§ lagen den 29 joni 1912 om arbetarskydd skola, 4, 5, 25, 29, 30, 35, 36, 40, 42, 43 och 45 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse samt att den i lagen örn arbetarskydd förekommande underrubriken med lydelse »Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete» skall hava sin plats närmast före 16 §:

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete.

4§-

Till förekommande---------- - särskilt iakttagas:

a) Å ställen--------------------- ---------------------- • — — — ------------------------- _ — —----------------------- —---------------- —-------- • ------ — elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjort sätt tillkännagivas i varje arbetslokal, dit drivkraft förmedelst transmissionen överföres. Är transmission, som kan medföra fara, ej på betryggande sätt inskyddad, skola tillfredsställande anordningar för skyndsamt stannande av densamma finnas vidtagna inom arbetslokalen.

k) Arbetsmaskin, som — — — — — — —------- —------------- ---------- —

r) Vid arbete, däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom ex­ plosiva, eldfarliga, giftiga eller frätande ämnen, skola sådana åtgärder vara vidtagna, att denna fara i möjligaste mån undanröjes.

5 §■ Till förekommande ------ — särskilt iakttagas: a) I sluten---------------------------- -------------------------- — —----------------------

—------- ----------------------------- -------------------- ------------- lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande sätt ett större antal arbetare, skola dessa på sätt, som kan anses tillfreds­ ställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och arbetets natur, å eller invid arbetsstället äga tillgång till tvätt- och dricksvatten samt avträden

Kungl. Majlis proposition nr 40. 3 ävensom lämplig plats för ombyte, förvaring och, där så erfordras, torkning av kläder; därjämte bör åt dem av arbetarna, som icke äro bosatta i när­ heten av arbetsstället, därstädes beredas tillgång till lämplig plats för in­ tagande av måltider saint lägenhet att värma medförd mat. h) Till lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola finnas vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn till arbetets beskaffenhet. i) Arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. k) Åt arbetarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. l) För varje period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta samman­ hängande ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet. Sådan veckovila bör såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från vad sålunda stadgats må yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbetare, med­ giva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe. Därest inskränkning göres i den i första stycket avsedda veckovilan, bör motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas. m) Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och för­ lagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

7 §•

1 mom. Finnes för tillämpning av 3 § i avseende å visst slag av syssel­ sättning eller användande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal behov av närmare föreskrifter, utöver vad i 4—6 §§ stadgas, må Konungen utfärda sådana föreskrifter. 2 mom. Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 1 morn., förbud mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre det kan antagas för visst, antingen att sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det därefter ej vidare är inbegripet under förbudet, eller att föremålet uteslu­ tande skall komma till användning, som ej med förbudet avses. 3 morn. Bedrives i visst fall arbete, som icke enligt 1 § är underkastat denna lag och ej heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden, att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall, må Konungen förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

olycksfall, skall i nödig omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

9§-

Minderårig må icke användas till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton år och, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid, inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdig­ heter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

Ej heller må minderårig användas till arbete, utan att till arbetsgivaren avlämnats intygsbok för den minderårige, utfärdad på sätt i 34 § föreskrives och innehållande:

a) uppgift örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelse­ dag,

samt, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid,

b) intyg, att den minderårige inhämtat den lärokurs eller de kunskaper och färdigheter, som i första stycket sagts, eller erhållit där angivet tillstånd, och

c) anteckning, huruvida den minderårige genomgått fortsättnings-, ersätt­ nings- eller lärlingsskola, då skolplikt beträffande lärlingsskola åligger den minderårige, eller är i behörig ordning befriad från skyldighet att deltaga i undervisning, som här nämnts.

10 §.

Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete, eller arbete med transport av personer eller gods må icke användas minder­ årig under fjorton år. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden.

Bedrives arbete, som med förbudet i första stycket avses, i sådan omfatt­ ning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, må minderårig icke användas till arbetet, utan så är att den minderåriges intygsbok, utöver vad i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg, utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att den minderårige icke kan anses komma att lida men av den sysselsättning, varom fråga är. Sådant läkarintyg må vid intygsbokens avlämnande till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år och kan utgöras av anteckning, som vid besiktning enligt 35 § införts i boken av besiktningsläkaren.

11 §•

Minderårig under sexton år må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 5

12 §.

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, må yrkesinspektionens chefsmyndighet, när skäl därtill äro, bevilja eftergift från de i 9 och 10 §§ meddelade förbud.

Chefsmyndigheten må ock i särskilda fall meddela eftergift från det i 10 § första stycket stadgade förbud, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt men för den minderårige.

Beträffande minderårig, vilken användes till ett under kortare tid fort­ gående arbete, som ej är att anse såsom tungt, må chefsmyndigheten bevilja eftergift från det i 10 § andra stycket meddelade förbud, när synnerliga skäl därtill äro.

13 §.

Arbetsgivare må icke använda minderårig till arbete på sådant sätt, att den minderåriges användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller för den minderårige innebära våda i sedligt avseende.

Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, för vilken kost­ naden helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel.

14 §.

1 mom. Angående minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj 1930 (nr 138) angående arbetstidens begränsning äger tillämpning, gäller vad där är stadgat. Dock må minderårig med det undantag, som angives i andra stycket, icke i något fall användas till dylikt arbete mer än tio timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan. Ej heller må, med enahanda undantag, minderårigs arbetstid i annat arbete överstiga nämnda antal timmar.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minder­ årig användas till arbete i den mån så är nödigt, ändå att hans arbetstid kommer att överstiga tio timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan. Örn arbete utöver nämnda antal timmar samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sökes till­ stånd, som må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet, där så finnes lämpligt efter samråd med arbetsrådet, för längre tid. Över an­ sökan skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

Deltager den minderårige med arbetsgivarens vetskap i kurs för sådan undervisning, som i 13 § omförmäles, vare arbetsgivaren skyldig så begränsa

6 Kungl. Majus proposition nr 40.

den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden ej kommer att överskrida den här förut stadgade begränsningen.

2 mom. Den minderåriges raster i arbetet skola anordnas på ett med hän­ syn till den minderårige lämpligt sätt. Erbjuder arbetslokalen icke en från hälsosynpunkt tillfredsställande uppehållsplats, må den minderårige ej tillåtas under rasterna vistas i lokalen, och åligger det i sådant fall arbetsgivaren att anvisa lämpligt annat rum, varest den minderårige kan vistas under rasterna-och intaga sina måltider.

3 morn. Den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn, och skall i denna ledig­ het ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må yngling, som fyllt sexton år, efter vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares medgivande användas till arbete å tid, som nyss är nämnd, där hans arbetstid är begränsad till högst åtta timmar av dygnet samt tillika arbetet antingen icke oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m. eller ock är i fråga örn tider på dygnet, då det skall utföras, fördelat på sätt, som kan anses likvärdigt med nyssnämnda anordning. Härutöver må yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att sådan yngling må, utan hinder av stadgandet i första stycket, i den mån så kan anses påkallat del­ taga i arbete, som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande omständighet måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras.

15 §.

Finnes minderårigs användande i visst slag av sysselsättning medföra synnerlig fara i något avseende, varom i 13 § första stycket förmäles, må Konungen föreskriva vissa villkor för minderårigs användande i sådan syssel­ sättning eller förordna, att minderårig ej må användas däri.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

16 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva.

.17 §•

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som med förbudet i 10 § första stycket avses, under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet.

Företer kvinna, som användes till arbete av nämnda slag, intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin ned­ komst inom två veckor, eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, må sådan ledighet ej förvägras henne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 7

18 §• _ Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

!9 §• Kvinna, som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, skall for nataila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m. Föreligga sådana omständigheter, som i 14 § 1 mom. andra stycket nämnts, må kvinna utan hinder av vad i första stycket härovan stadgats anvandas till arbete i den mån så är nödigt. Örn arbete utöver den i samma stycke föreskrivna begränsningen samt dess anledning, omfattning och varaktiglie åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början gora anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetet ma icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sokts tillstånd, som må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid. Över ansökan skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

20 §. Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter måste forceras, må den i 19 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledig­ heten kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året in­ skränkas till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare gora anmälan örn de dagar, varunder inskränkningen är avsedd att vidtagas.

21 §. Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna i 19 § första stycket kunna meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

22 §. Finnes kvinnas användande i visst slag av sysselsättning medföra synner­ lig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda i sedligt avseende, må Konungen föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådan syssel­ sättning eller förordna, att kvinna ej må användas dari.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad in. m.

23 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och nied stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas, under överinseende och ledning av yrkesinspektionens chefsmyndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsorgan. Nämnda befattningshavare utgöras för tillsynstjänsten i all­ mänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter och yrkesunderinspektörer. För tillsyn å arbete, vartill kvinnor användas, skall finnas minst en yrkesinspektris jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter. För till­ syn å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete anlitas berg­ mästare och gruvingenjörer. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör. För tillsynstjänsten i allmänhet indelas riket i yrkesinspektionsdistrikt. I varje distrikt skola finnas, förutom kommunala tillsynsorgan, en yrkesinspek­ tör samt minst én yrkesinsjjekiörsassistent och en yrkesunderinspektör. Yrkesinspektörerna äro envar beträffande sitt distrikt ansvariga för ti 11synstjänstens i allmänhet tillbörliga fullgörande. De hava att leda yrkesinspektörsassistenternas och yrkesunderinspektörernas tjänsteutövning samt öva inseende över de kommunala tillsynsorganens verksamhet. Beträffande yrkesinspektris skola vad hennes tillsyn angår bestämmelserna rörande yrkesinspektör äga motsvarande tillämpning. Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på de olika tillsynsorganen meddelas av Konungen.

24 §. De i 23 § omnämnda kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårds­ nämnderna; varande dock nämnd berättigad utöva den nämnden åliggande tillsyn genom en eller flera lämpliga, av nämnden utsedda särskilda per­ soner, män eller kvinnor. Har nämnd för tillsynens utövande utsett sär­ skild person, åligger det nämnden att ofördröjligen därom lämna veder­ börande yrkesinspektör underrättelse med angivande av den utsedda per­ sonens namn, yrke och postadress. Skulle hälsovårdsnämnd brista i fullgörandet av vad som åligger nämnden beträffande här ifrågavarande tillsyn och kommer sådant förhållande, genom anmälan från yrkesinspektör eller på annat sätt, till Konungens befallningshavandes kännedom, skall Konungens befallningshavande tillhålla nämnden att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för åvägabringande av rättelse, och äger Konungens befallningshavande i fall av behov för nämnda ändamål förelägga lämpliga vitén. Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshavandes anmaning till efterrättelse, må Konungens befallnings­ havande, där så finnes nödigt, i större eller mindre omfattning överflytta till­ synens utövande å person, som av Konungens befallningshavande för ända­ målet förordnas. För sådan person, vilken är att anse som kommunalt till-

Kungl. Majus proposition nr dl). 9

synsorgan enlig denna lag, äger Konungens befallningshavande i fall av behov att bestämma gottgörelse att utgå av kommunens medel.

25 §.

Tillsyn skall----------- tillbörligen iakttages.

Vid utövande------- — för arbetsgivaren.

Närmare föreskrifter angående sättet för tillsynens utövande meddelas av Konungen.

28 §.

Yrkesinspektör, yrkesinspektörsassistent eller yrkesunderinspektör må ej för egen eller annans räkning driva eller hava del eller anställning i företag, varå denna lag äger tillämpning och som drives å ort inom det distrikt, vari han är anställd, eller för sådant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning. Yrkesinspektör eller yrkesinspektörsassistent må ej heller eljest på något av nyss angivna sätt taga befattning med företag, vari bedrives arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Yrkesinspektris eller yrkesinspektrisassistent må ej på något av förenämnda sätt taga befattning med företag, som är underkastat sådan befatt­ ningshavares tillsyn, ej heller med annat företag, vari bedrives arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses.

Från de i denna paragraf stadgade förbud må yrkesinspektionens chefs­ myndighet för särskilt fall meddela eftergift, där så prövas kunna ske utan men för tjänsten.

29 §.

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag, skola, när helst de så påfordra, efter det vederbörande arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället underrättats örn deras närvaro, äga tillträde till de arbetsställen, vilka deras tjänsteåligganden avse, ävensom rätt att där före­ taga undersökningar, vartill dessa tjänsteåligganden kunna giva anledning; varande arbetsgivaren eller hans ställföreträdare å arbetsstället pliktig att därvid tillhandagå med erforderliga upplysningar samt att hålla de i denna lag föreskrivna böcker och förteckningar tillgängliga.

För bevarande---------- - yrkesinspektionens chefsmyndighet.

30 §.

Vid arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den be­ skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skall finnas en för ändamålet lämplig bok, i vilken vederbörande inspektionsförrättare vid besök å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd, vartill förhållandena å arbetsstället kunnat giva anledning och vilka han an­ ser böra avfattas skriftligen, eller ock sin avsikt att framdeles meddela sådana. Alla tjänstemeddelanden, som röra tillämpningen i avseende å arbets­ stället av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och som

10 Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

icke blivit införda i berörda anteckningsbok, skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och —------- och meddelanden.

31 §.

A arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den be­ skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna inom sig utse ett eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande ar­ betets säkerhet eller sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna utses. Örn valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

Ombuden, som hava att göra sig noga underrättade örn de beträffande arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället rådande förhållanden, böra verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet samt jämväl söka vinna arbetarnas medverkan därtill. När ombuden genom klagomål eller eljest er­ hålla kännedom örn missförhållande, böra de söka få detsamma avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i fråga, eller till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som utövar ledningen av arbete, eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse rörande arbetets säker­ het eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt till­ handahålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbets­ stället.

32 §.

Det åligger arbetsgivare, vilken använder minderårig i arbete av den be­ skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, att hava den minderåriges namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteck­ ning ävensom att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minder­ årige från förteckningen. Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall vid förnyat uppläggande av förteckningen iakttagas, att i densamma införas samtliga minderåriga, som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren är pliktig förvara förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalender­ år förteckningen avser.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i arbete av den be­ skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, skall inom fjorton dagar från det han började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra skriftlig anmälan även­ som på samma sätt, likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke vidare i arbetet använder någon minderårig. Ager användandet av sådan arbetskraft rum allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbets­

Kungl. Majus proposition nr 40. 11

givaren därom på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som innehåller sådan upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fort­ farande äga bestånd. Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § äger yrkesinspektionens chefs­ myndighet tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från anmälnings­ skyldighet, som ovan stadgats. 84 §. Intygsböeker, varom i It § förmäles och vartill formulär fastställes av yrkes­ inspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena. Det åligger pastor, hos vilken minderårigs fader, moder eller målsman eller minderårig, som fyllt sexton år, framställer begäran örn intygsbok, att, där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända eller behörigen styrkas, för den minderårige utfärda intygsbok och däruti göra anteckning örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag ävensom, då intygsbok begärts av den minderåriges fader, moder eller målsman, om sådan persons namn och hemvist. Har pastor sig bekant, att den minder­ årige ännu icke fullgjort sin skolplikt i folkskola eller fortsättnings-, ersätt­ nings- eller lärlingsskola, gore ock anteckning därom i intygsboken. Ar för pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock att den minderårige genomgått fortsättnings-, ersättnings- eller lärlingsskola eller är i vederbörlig ordning befriad från skyldighet att deltaga i under­ visningen i någon av de skolor, som sist nämnts, skall pastor i boken in­ föra intyg härom. Har sådant intyg icke kunnat införas vid bokens ut­ färdande, skall det sedermera, då den minderårige visar sig därtill berättigad, på begäran införas av den, som utfärdat boken, eller av annan pastor eller ock av vederbörande skollärare, ordförande i skolstyrelse eller skolföreståndare. Enahanda skyldighet att utfärda intygsbok, som här är stadgad för pastor, åligger i fråga om minderårig, som avgått från folkskola efter genomgången lärokurs eller efter det han erhållit behörigt tillstånd att lämna skolan, veder­ börande lärare eller skolstyrelsens ordförande. I intygsboken skall arbetsgivare, vilken använder den minderårige i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, anteckna företagets namn eller firma, dag då den minderårige börjar användas i ar­ betet, det slag av sysselsättning, vartill den minderårige användes, den tid av dygnet, varunder arbetet för den minderårige pågår, ävensom den minder­ åriges avgång ur arbetet eller annan förändring i nu angivna avseenden jämte dag därför. Ej må intygsbok förses med anteckning eller märke, som kari lämna lipp lysning om den minderårige i annat avseende än här förut omförmälts. Arbetsgivare är pliktig att, så länge den minderårige kvarstår i arbetet, hava i förvar den minderåriges intygsbok. Minderårig, som avgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok. Dock må åt minderårig, som oj fyllt sexton år, intygsbok utlämnas allenast

12 Kungl. Majus proposition nr 40.

på begäran av den minderåriges fader, moder eller målsman. Arbetsgivare, som har i förvar intygsbok för minderårig, då denne uppnår aderton år eller då boken av annan anledning blir obehövlig för den minderårige, skall över­ lämna densamma till vederbörande besiktningsläkare.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager vård örn honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt sexton år, utfärdas eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket av­ ses, företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsättning, vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kropps­ utveckling menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens befallningshavande därom förordnar, företagas å viss eller vissa av de minderåriga.

Det åligger besiktningsläkaren att vid besiktning rörande envar besiktigad minderårig i dennes intygsbok, med angivande av dagen för besiktningen, göra anteckning örn den minderåriges hälsotillstånd och kroppsutveckling. Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskriva särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till viss sysselsättning eller den minder­ åriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren därom göra anteckning såväl i den minderåriges intygsbok som i den uti 30 § omförmälda anteck­ ningsbok med angivande, när fråga är örn den minderåriges skiljande från viss sysselsättning, såvitt möjligt av det slag av sysselsättning, vartill den minderårige må användas. .Arbetsgivare må icke i strid mot sålunda med­ delad föreskrift i arbete använda minderårig, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens chefsmyndighet förordnat; ägande arbetsgivaren påkalla denna myndighets prövning av föreskriftens befogenhet. Ändras eller upphäves föreskriften, skall anteckning därom genom chefsmyndig­ hetens försorg göras såväl i den minderåriges intygsbok som i berörda an­ teckningsbok.

Till förrättande------------avgiva yttrande.

Yid beviljande av eftergift jämlikt 12 § må yrkesinspektionens chefsmyn­ dighet tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från besiktning, varom ovan stadgats. Användas å ett arbetsställe i regel ej mer än tio minderåriga, äger chefsmyndigheten jämväl, när skäl därtill äro, på ansökan av arbets­ givaren förordna, att besiktning må äga rum annorstädes än vid arbetsstället.

36 §.

Vad i------------verkställd besiktning.

Det åligger arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället föran­ stalta därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå vid arbets­ stället ävensom, såvitt på honom ankommer, att samtliga de vid arbetsstället till arbete använda minderåriga, å vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen.

Kungl, Maj.ts proposition nr 40. 13

37 §. Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den be­ skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skola på lämplig plats finnas anslagna: a) denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tilläggtill densamma eller utfärdats med stöd av lagen och som röra arbetsställen av ifrågavarande slag, b) uppgift å vederbörande tillsynsorgan och dess postadress samt, därest minderårig sysselsättes å arbetsstället, c) uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjar och slutar, samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade. Å varje arbetsställe, beträffande vilket icke för samtliga arbetare undan­ tag från vad i 5 § 1) stadgas är gällande, skall på lämplig plats finnas an­ slagen uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna, eller, där tiden icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem, för envar grupp eller arbetare. Innehåller arbetstidsschema, varom i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) angående arbetstidens begränsning är stadgat, uppgift i nu nämnda hänseenden, vare särskilt anslag icke av nöden. Har yrkesinspektör tillställt arbetsgivare anslag med uppgift å det högsta antal arbetare, som må sysselsättas i viss arbetslokal, med begäran örn an­ slagets uppsättande i arbetslokalen, skall detsamma finnas uppsatt å lämp­ lig plats inom lokalen. 38 §. 1 mom. På framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så eljest prövas nödigt äger yrkesinspektionens chefsmyndighet förbjuda arbets­ givare, sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, varom förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §. Ar synnerlig fara för handen, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, med­ dela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyn­ dighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande. Är fråga örn åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, bör jämväl upplåtaren höras. Chefsmyndigheten äger att med­ dela förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd. 2 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, att arbetsgivare åsidosätter något

14 Kungl. Majus proposition nr 40.

av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten, efter arbetsgivarens hörande och, där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande.

39 §.

Skulle arbetsgivare beträffande i hans arbete använd minderårig åsidosätta vad i 13 § stadgas, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, på framställningav yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer till chefsmyndighetens kännedom, att efter arbetsgivarens hörande föreskriva vissa villkor för minderårigs användande uti ifrågavarande arbete eller förordna, att minderårig ej vidare må användas däri.

40 §.

På Konungen ankommer ej mindre att meddela närmare föreskrifter rörande läkarundersökning, som förutsättes i 10 §, och läkarbesiktning, varom stadgas i 35 §, än även att fastställa taxa å gottgörelse såväl för sådan läkarunder­ sökning, där den förrättas av läkare, anställd i statens eller kommuns tjänst, som för dylik läkarbesiktning; skolande i avseende å det senare slaget av för­ rättning gottgörelsen, i vad den avser resekostnad, bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.

Det ankommer — — — enligt 34 §.

41 §.

Konungen må i fall, som avses i 15 §, föreskriva, att vad i 33, 35 och 36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga tillämpning jämväl beträffande minderårig, som användes till annat arbete än i sistnämnda tre §§ avses.

Ansvarsbestämmelser.

42 §.

Bryter arbetsgivare mot bestämmelse i 9 § första stycket, 10 § första stycket, 11, 14 eller 16 §, 17 § första stycket eller 19 §, 14 och 19 §§ dock icke så­ vitt angår arbetsgivares anmälningsskyldighet, eller mot föreskrift, som med­ delats med stöd av 35 §, 38 § 2 mom. eller 39 §, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete och skett med den minderåriges faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den, som------- — sådan förseelse.

43 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 14, 19, 20 eller 33 §, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse vad i 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 30, 32 eller 34 §, 36 § andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 15

stycket eller 37 § föreskrives, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor. Lag samma----------- stycket föreskrives.

44 §. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning i anmälan enligt 14, 19, 20 eller 33 § eller i förteckning, som föreskrives i 32 §, eller i intygsbok för minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

45 §. Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som med­ delats med stöd av 38 § 1 mom. första stycket, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom. andra stycket. Den, som — — — sådan förseelse.

Allmänna bestämmelser.

52 §. Vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 1 eller 2 mom. eller 15, 22 eller 41 § må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till ettusen kronors böter eller fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932. Genom denna lag upphäves lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella före­ tag. Däremot skall denna lag ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelse i stället tillämpas. Eftergift beviljad med stöd av bestämmelse, sorn med denna lags ikraft­ trädande skall upphöra att gälla, skall fortfarande äga giltighet, till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan begräns­ ning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla den. Såvitt vid tiden för lagens ikraftträdande veckovis, som i 5 § 1) avses, icke tillämpas för visst slag av sysselsättning eller å visst arbetsställe, skall skyldighet, som där stadgas, icke gälla. Dock bör sådan ledighet beredas arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

skäligen kan anses kräva avvikelse, ock skall vad i 38 § 2 morn. är stadgat äga motsvarande tillämpning. Angående de fall, där undantag efter vad nu är sagt äger rum från vad i 5 § 1) stadgas örn veckovis, bör av arbetsgivaren underrättelse meddelas yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Yad i 9, 10 och 11 §§ stadgas angående viss ålder för minderårig skall icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige användes vid tiden för lagens ikraftträdande.

Stadgandena i 9 § andra stycket skola ej äga tillämpning i avseende å minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande redan användes till arbete, för vilket enligt äldre lag intygsbok ej erfordrats, men åligger det arbetsgivare att senast tre månader efter nämnda tid vara försedd med föreskriven intygs­ bok för den minderårige. Ändå att sådant fall är för handen, som i 10 § andra stycket avses, erfordras ej, att den minderåriges intygsbok då inne­ håller läkarintyg, som där sägs. I fall, varom här är fråga, vare pastor samt vederbörande lärare eller ordförande i skolstyrelse pliktiga utfärda intygsbok jämväl på begäran av arbetsgivaren.

Utan hinder av vad i 34 § är stadgat skall intygsbok för minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, utfärdas eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

Är vid denna lags ikraftträdande ärende, som i 38 eller 39 § äldre lydelsen avses, föremål för Konungens befallningshavandes handläggning, skall ärendet av Konungens befallningshavande slutligen prövas.

Bryter arbetsgivare mot förbud eller föreskrift, som jämlikt 38 eller 39 § äldre lydelsen meddelats av Konungens befallningshavande, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det denna lag trätt i kraft, vad i 42 eller 45 § nya lydelsen är stadgat äga tillämpning.

Kungl. Majus proposition nr 40. 17

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 november 1930.

Närvarande: Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Kamel, stats­

råden Gaede, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Lars­

son, Holmbäck, Österberg, Jeppsson, Hansén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik-, jord­ bruks- och handelsdepartementen anför chefen för socialdepartementet, stats­ rådet Larsson:

Sedan flera år tillbaka har frågan örn revision av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd stått på dagordningen. Detta lagstiftningsärende synes nu vara bragt i sådant skick, att förslag i ämnet kan föreläggas riks­ dagen. Jag torde därför få anmäla ärendet för Kungl. Majit.

Inledning.

Enligt beslut den 30 november 1922 anbefallde Kungl. Maj:t social­ styrelsen att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de ändringar i lagen örn arbetarskydd, som kunde finnas erforderliga för Sveriges anslutning till den av internationella arbetskonferensen å dess sammanträde i Washington år 1919 antagna konventionen angående fastställandet av minimiålder för barns användande till industriellt arbete, ävensom att i samband därmed föreslå de övriga ändringar i nämnda lag, vilka betingades av vunna erfarenheter under lagens tillämpningstid samt den internationella regleringen på ifrågavarande område.

Med skrivelse den 2 november 1925 överlämnade socialstyrelsen till Kungl. Maj:t, under åberopande av det sålunda givna uppdraget, ett inom styrelsen utarbetat förslag till reviderad lag örn arbetarskydd jämte motive­ ring (Statens offentliga utredningar 1925: 34). Vid skrivelsen hade fogats bland annat utdrag av protokollet vid sammanträde av socialstyrelsen med sociala rådets sektion för arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet den 30 och den 31 oktober 1925. I nämnda förslag hade, av skäl som av styrel­ sen anförts, upptagits bestämmelser, avsedda att ersätta den vid tiden för förslagets utarbetande gällande provisoriska lagen örn arbetstidens begräns­ ning. Vidare hade i lagförslaget inarbetats vissa bestämmelser, motsvarande de väsentliga stadgandena i lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, den s. k. nattarbetslagen. Slutligen hade styrelsen, som fått mot­ taga remiss å arbetstidskommitténs betänkande med förslag till lag örn arbetar-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) 226930 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

semester, ansett sig böra besvara remissen genom upptagande i lagförslaget av en bestämmelse i ämnet.

Enär giltighetstiden för omförmälda lag örn arbetstidens begränsning utlöpte med utgången av år 1926, måste förslag till förnyad arbetstidslag, örn den skulle avlösa den förut gällande, framläggas för 1926 års riksdag. På grund härav och då förslaget till lag om arbetarskydd med hänsyn till erforderliga förberedande åtgärder icke kunde komma under nämnda riksdags prövning, upptogos de i förslaget ingående bestämmelserna rörande arbetstiden till Särskild behandling. Efter det proposition i ämnet avlåtits till riksdagen, antog riksdagen ett förslag till lag örn arbetstidens begränsning med giltig­ het till och med den 31 december 1930, vilket förslag den 4 juni 1926 blev upphöjt till lag. Från och med den 1 januari 1931 gäller ny lag av den 16 maj 1930 (nr 138). Frånsett ett par jämkningar är denna lag av enahanda lydelse som den nuvarande, men den har förlänats definitiv karaktär.

Efter det frågan örn arbetstidens begränsning gjorts till föremål för sär­ skild behandling, hava över socialstyrelsens ifrågavarande betänkande i övrigt yttranden efter remiss avgivits av kommerskollegium, lantbruks-, järnvägs-, telegraf- och generalpoststyrelserna, armé- och marinförvaltningarna jämte vissa av förvaltningarna hörda militära myndigheter, byggnads-, vattenfalls-, domän- och medicinalstyrelserna, skolöverstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län ävensom av samtliga hushållningssällskap, samtliga liandelskamrar utom en, järnkontoret, svenska teknologföreningen, Sveriges kemiska industrikontor, svenska arbetsgivare­ föreningen och vissa därtill anslutna föreningar, landsorganisationen i Sverige, svenska järnvägsföreningen, Sveriges industriförbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Sveriges arbetsledareförbund samt svenska lantarbetsgivarnes centralförening. Härförutom hava av vissa myn­ digheter yttranden överlämnats från underordnade myndigheter och, i ett par fall, från enskilda.

Tillfälle har jämväl lämnats svenska landstingsförbundet, svenska järn­ vägarnas arbetsgivarförening och svenska lantarbetareföreningen att avgiva yttrande över socialstyrelsens förslag utan att dock tillfället begagnats.

I sitt betänkande hade socialstyrelsen förordat, att vissa från de kvinn­ liga arbetarnas sida till styrelsen framförda krav på modifikationer av gäl­ lande förbud mot kvinnors nattarbete måtte göras till föremål för särskild utredning. Sedan Kungl. Majit genom beslut den 16 april 1926 uppdragit åt styrelsen att verkställa denna undersökning och avgiva de förslag, vartill densamma kunde föranleda, har styrelsen med skrivelse den 18 december 1926 till Kungl. Majit överlämnat redogörelse för den dåmera verkställda undersökningen.

Vid ett med yrkesinspektörerna i riket i november månad 1926 inför socialstyrelsen hållet sammanträde, vid vilket dåvarande chefen för social­ departementet, statsrådet Pettersson, närvarit, hava dessa framfört sina syn­ punkter i fråga örn arbetarskyddslagens revision. I anledning av vissa vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 19

sammanträdet framställda frågor har dåvarande chefen för socialstyrelsens byrå för arbetarskyddsärenden Th. Furst i december 1926 till chefen för socialdepartementet avlämnat redogörelse för en av honom inom socialsty­ relsen verkställd undersökning rörande olycksfallsrisken inom jordbruket.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 17 december 1926 givna bemyndigande uppdrog chefen för socialdepartementet sedermera åt nuvarande militieombudsmannen, revisionssekreteraren Holger Elliot att biträda med före­ varande lagstiftningsärendes utredning, varefter Elliot rander våren 1927 inom departementet var sysselsatt med utarbetande av förslag i ämnet. Härvid gjordes socialstyrelsens förslag till föremål för överarbetning och blev i sakligt hänseende på vissa punkter modifierat. Arbetet fullföljdes emellertid icke därhän, att förslag i ämnet framlades för riksdagen.

Vid den internationella arbetskonferensens sammanträde i Genéve år 1929 fattades åtskilliga beslut, vilka delvis äro av intresse för frågan örn arbetar­ skyddslagens revision. Sålunda antogs ett förslag till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, samt två rekommendationer, en angående förebyggande av olycks­ fall i arbete och en angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner. I proposition till 1930 års riksdag (nr 71) anhöll Kungl. Majit örn riksdagens yttrande rörande konventionsförslaget och re­ kommendationerna. Enligt det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet förordade dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck, att konventionen ratificerades från svensk sida. I fråga örn rekommendationen angående förebyggande av olycksfall i arbete framhöll departementschefen, att ehuru densamma icke syntes böra eller kunna omedelbart medföra några mera genomgripande åtgärder från statsmakternas sida, den borde på olika håll bliva föremål för allvarlig uppmärksamhet i det fortsatta arbetet till olycksfallsriskernas minskning. Beträffande rekommendationen angående ansvarighet i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner yttrade departementschefen, att han funnit någon åtgärd i anledning av rekommen­ dationen icke för det dåvarande böra vidtagas. I samband med sitt ståndpunktstagande till förstnämnda rekommendation tillkännagav departements­ chefen tillika, att han på närmare angivna skäl icke ansett sig kunna förorda, att socialstyrelsens förslag till revision av arbetarskyddslagen ens i dess inom departementet jämkade form kades till grund för framställning till riksdagen.

I anledning av förenämnda proposition väcktes inom riksdagens första kammare av herr Thorberg en motion (nr 245), däri hemställdes, att riks­ dagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att det påbörjade arbetet med arbetar­ skyddslagens revision måtte påskyndas och förslag till reviderad sådan lag inom en nära framtid föreläggas riksdagen. I enlighet med andra lagutskot­ tets av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) meddelade riksdagen i skrivelse den 4 april 1930 (nr 139), att riksdagen för sin del ej haft något att erinra mot departementschefens uttalande i fråga om konventionsförslaget, samt att riksdagen med anledning av rekommendationerna funnit sig böra uttala

20 Kungl. Majds proposition nr 40.

det önskemålet, att arbetet med revisionen av lagen örn arbetarskydd måtte så påskyndas, att förslag till reviderad lagstiftning inom en nära framtid kunde föreläggas riksdagen, och att riksdagen i övrigt icke funnit anledning till erinran mot departementschefens uttalanden beträffande rekommenda­ tionerna.

Med hänsyn särskilt till riksdagens sålunda uttalade önskemål har det sedan år 1927 vilande arbetet med arbetarskyddslagstiftningens revision ånyo upptagits inom socialdepartementet. Under arbetets gång hava tagits i be­ traktande dels vissa av socialstyrelsen med dess betänkande överlämnade framställningar, dels en den 16 april 1925 dagtecknad skrivelse från svenska grov- och fabriksarbetareförbundet angående skydd för glasindustriens arbe­ tare, dels en framställning den 29 oktober 1926 av aktiebolaget Sjuntorp rörande ändringar i 13 § arbetarskyddslagen, dels en skrivelse den 9 mars 1928 av Sveriges industriförbund med hemställan örn viss utredning rörande läkarbesiktning av minderåriga, dels en skrivelse den 19 juli 1929 från Osbyverken angående statsverkets övertagande av kostnaderna för sådan besikt­ ning, dels ock en den 8 april 1930 dagtecknad skrivelse från svenska fattig­ vårds- och barnavårdsförbundet angående minderårigas användande i arbete. Vidare hava tagits i övervägande de synpunkter, som yrkesinspektörerna framfört vid sammanträde inför socialstyrelsen i september 1930, då frågan om arbetarskyddslagens revision ånyo diskuterats.

Såsom redan anförts och vidare kommer att framgå av det följande, hava flera av de frågor, som i detta ärende föreligga till övervägande, varit under behandling inom den internationella arbetsorganisationen och där gjorts till föremål för konventioner. Den internationella arbetsbyråns direktör Albert Thomas avlade i augusti 1927 officiellt besök hos svenska regeringen, var­ under han gjorde sig underrättad örn regeringens uppfattning rörande dem av arbetsorganisationens konventioner, som Sverige icke biträtt. I ett me­ morandum till socialdepartementet utvecklade Thomas sedermera arbets­ byråns synpunkter rörande de omständigheter, som från svensk sida åbero­ pats som skäl mot ratifikation. Över detta memorandum inhämtades yttrande från delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet. Vad i nämnda memorandum och det av delegationen i ärendet avgivna yttrandet anförts har jämväl tagits under övervägande vid förevarande lagstiftnings­ frågas fortsatta behandling inom socialdepartementet.

Såsom resultat av det inom departementet verkställda arbetet föreligger nu ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Då de förut omnämnda bestämmelserna örn arbetstiden måst ur lagför­ slaget utbrytas, har därvid framställt sig det spörsmålet, huruvida skäl förelåge att i förslaget till lag örn arbetarskydd bibehålla de däri inarbetade bestämmelser, som motsvarade vissa stadganden i nattarbetslagen. Social­ styrelsen har såsom skäl för denna inarbetning åberopat önskemålet att få samtliga mer allmängiltiga regler rörande arbetstiden sammanförda i en lag.

Kungl. Majus proposition nr 40. 21

Det Ilar synts mig som örn nattarbetslagens bestämmelser, vilka visserligen röra arbetstiden, dock icke så mycket äro att jämföra med den s. k. arbets­ tidslagens bestämmelser, utan fastmer, såsom reglerande nattvilan, erbjuda större likheter med vissa av de i arbetarskyddslagen liksom ock i social­ styrelsens förslag meddelade särskilda föreskrifterna rörande minderåiigas användande i arbete, bland vilka föreskrifter ingå bestämmelser om nättvid. Då det torde vara önskligt att i samma lag hopföra stadganden i så när­ liggande ämnen, helst i arbetarskyddslagen redan nu finnes en avdelning med särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete, har jag i princip funnit de ifrågavarande i lagförslaget inarbetade bestämmelserna böra där bibehållas. Redan nu vill jag även nämna, att jag anslutit mig till socialstyrelsens förslag att i .förevarande lag upptaga en bestämmelse om arbetarsemester. För korthetens skull kallar jag i det följande socialstyrelsens förslag för styrelseförslaget och det inom departementet upprättade förslaget för departementsförslaget.

Förslaget i allmänhet.

Såsom inledning till motiveringen av sitt lagförslag har socialstyrelsen Social­ styrelsen. yttrat i huvudsak följande: »Den nu gällande lagen örn arbetarskydd av den 29 juni 1912, vilken i allt väsentligt grundar sig på den s. k. yrkesfarekommitténs den 9 december 1909 avgivna betänkande i ämnet, ersatte lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara och lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke jämte ett flertal be­ stämmelser i vissa andra författningar. Utfärdandet av förstnämnda lag, varigenom bl. a. skyddslagstiftningens tillämpningsområde i hög grad vid­ gades, betecknade otvivelaktigt ett mycket betydande framsteg, och torde det med fog kunna sägas, att lagen örn arbetarskydd i stort sett visat sig väl motsvara de krav, man skäligen kan ställa på en grundläggande författ­ ning å arbetarskyddets område. Några mer djupgående krav på ändringar i lagen ha ej heller, såvitt styrelsen har sig bekant, gjorts gallande. Tydligt är emellertid, att under den tidrymd av femton år, som förflutit sedan lagen i förslag framlades — en tidrymd som för den sociala utvecklingen varit synnerligen betydelsefull — vissa ändringar i densamma skolaha visat sig önskvärda. Med nämnda utveckling lia följt ökade krav på och även ökad förståelse för skyddsidéns förverkligande. Myndigheternas erfarenheter från handhavandet av lagens tillämpning ha pavisat behov av förbättringar i vissa avseenden. Slutligen har det under de senare åren upp­ komna internationella socialpolitiska samarbetet ansetts påkalla vissa för­ ändringar i lagen. Med vederbörligt hänsynstagande till nu antydda om­ ständigheter har socialstyrelsen vid sin revision av lagen funnit anledning till ett icke obetydligt antal förändringar, vilka, örn än praktiskt betydelse­ fulla, dock i regel icke äro av beskaffenhet att rubba de principer, på vilka lagen är uppbyggd. Styrelsen har ej heller trott sig lia anledning att ingå på någon allmän motivering av de föreslagna ändringarna. För att emeller­ tid giva en föreställning om revisionens betydelse och innebörd ma här om­ nämnas ett antal av de viktigare ifrågasätta nyheterna:

22 Kungl. Majus proposition nr 40.

Utsträckt tillämpning av lagen i avseende å jordbruket; vissa komplette­ ringar av bestämmelserna mot yrkesfara; förbud mot försäljning eller upp­ låtande av mackin eller redskap, vars användande är förbjudet; befogenhet för Kungl. Majit att i trängande fall utsträcka lagens tillämpning; allmänna bestämmelser rörande raster, natt- och söndagsarbete samt semester; höj­ ning av vissa åldersgränser för minderåriga; ändrade bestämmelser rörande minderårigas nattarbete; ändringar i avseende å sättet för bestämmande av inspektionsarbetets fördelning; utveckling av anordningen med arbetarombud; överflyttning på yrkesinspektionens chefsmyndighet av de länsstyrelserna hittills tillkommande befogenheterna med hänsyn till lagens genomförande tvångsvis samt förstärkning av yrkesinspektionens chefsmyndighet med arbetsgivar- och arbetarrepresentanter vid handläggning av vissa ärenden rörande lagens tillämpning.»

Remiss­

I fråga örn de av myndigheter och sammanslutningar över styrelseför­ yttranden. slaget gjorda uttalandena av mera allmän innebörd må nämnas följande. Riksförsäkringsanstalten har tillstyrkt, att nämnda förslag lades till grund för proposition till riksdagen. Förslaget har lämnats utan erinran av järn­ vägs-, telegraf- och skolöverstyrelserna, länsstyrelserna i Skaraborgs, Väst­ manlands och Västerbottens län, hushållningssällskapet i Västernorrlands län samt åtskilliga av armé- eller marinförvaltningen hörda militära myndig­ heter. Svenska stadsförbundets styrelse har ansett sig sakna anledning att avgiva yttrande över förslaget i vad det berörde stadskommunerna såsom arbetsgivare men förklarat sig intet hava att erinra mot förslaget i vad det rörde kommunalt tillsynsorgan. I avstyrkande eller modifierande riktning hava bl. a. följande uttalanden förekommit. Svenska arbetsgivareföreningen och vissa dess medlemmar hava helt avstyrkt lagförslaget, huvudsakligen på den grund att något behov av ändringar i gällande lagstiftning icke förefunnes. I enahanda riktning har Sveriges industriförbund yttrat sig med anförande tillika, att den föreslagna utsträckningen av lagens giltighetsområde och skärpningarna i gällande be­ stämmelser skulle vålla näringslivet hinder och kostnader av ingalunda obetydlig omfattning. Det syntes förbundet så mycket mindre befogat att nu vidtaga lagstiftningsåtgärder med dylika följder, som förståelsen och in­ tresset för ett rationellt arbetarskydd med åren vuxit sig allt starkare hos näringslivets representanter samt lämpliga skyddsåtgärder numera i regel kunna genomföras smidigare och mera ändamålsenligt i samförstånd mellan arbetsledare och arbetare än genom en skärpt tvångslagstiftnings stela och schablonmässiga former. I fråga örn de delar av förslaget, som avsåge för­ verkligande av ingångna internationella överenskommelser på förevarande område, påpekades, att införandet i vår rätt av regler, som antagits i sådana konventioner, innan visshet vunnits om att motsvarande bestämmelser bomme att tillämpas av konkurrerande länder, innebure en fara för att vårt näringsliv försattes i ofördelaktigt läge i den internationella konkurrensen. Till industriförbundets uttalande har Stockholms handelskammare an­ slutit sig. Järnkontoret, som förklarat sig till fullo dela den av socialstyrelsen i motiven till lagförslaget uttalade uppfattningen, att kraven på ett av nutida

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 23

tekniska och sociala förhållanden påkallat arbetarskydd blivit i stort sett val tillgodosedda genom nuvarande lagstiftning, har förmält sig icke kunna undertrycka den åsikten, att förändringar av den betydelse och omfattning, som av socialstyrelsen föreslagits, icke endast vore opåkallade utan även i stor utsträckning hinderliga och försvårande för den ekonomiska och ända­ målsenliga ledning av näringslivet, å vars resultat dock i längden varje socialpolitik måste bygga. Förändringar och utvidgningar på detta område borde vidtagas med stor försiktighet, så att grundvalarna för en ekonomisk drift icke rubbades eller bleve föremål för mer eller mindre godtyckliga ingripanden från statsmyndigheternas sida. Järnkontoret funné de utvidg­ ningar lagförslaget innebure, särskilt beträffande omfattningen a\ lagens giltighetsområde samt de åtgärder och anstalter, vilka hänfördes till arbetar­ skydd, ägnade att medföra allvarliga betänkligheter och i många fall vara så betydelsefulla, att med fog kunde ifrågasättas, huruvida desamma icke — i motsats till vad av styrelsen framhållits — kornme att rubba principerna för hittillsvarande arbetarskyddslagstiftning. De nya föreskrifter, vilkas iakttagande förslaget ålade industrien, vore i mångå fall, i synnerhet i hän­ delse av en snäv tillämpning, hinderliga för driftens rationella upprätt­ hållande och medförde ökade utgifter utan att en motsvarande påtaglig nytta kunde uppvisas — Liknande synpunkter hava framhållits i yttranden från svenska teknologföreningen och vissa handelskamrar ävensom från Göteborgs industrikammare, vilken sistnämnda avstyrkt förslaget i dess helhet. Handels­ kammaren i Göteborg har särskilt framhållit de betänkligheter, som de alltjämt ökade anspråken på industrien till följd av det internationella social­ politiska arbetet vore ägnade att ingiva, speciellt med hänsyn till den olikhet i uppfattningen rörande tillämpningen av överenskomna bestämmelser, som vore rådande i olika länder. I Sverige, där övervakandet och tillämpningen av gällande bestämmelser, både efter deras ordalydelse och anda, kunde sägas vara strängare än på de flesta andra håll, bleve desamma därför mera effektiva och kornme samtidigt att belasta den svenska industrien mera, an fallet vore beträffande de med densamma konkurrerande utländska industrierna. Detta förhållande, ävensom hänsyn till industriens under rådande depressionsperiod i och för sig icke goda ekonomi, manade till att framgå med den största varsamhet på nu ifrågavarande område. — Handelskammaren i Karlstad, liksom även handelskammaren för Örebro och Västmanlands lan, har framhållit den stora vikten med hänsyn till ett effektivare skyddat olycksfall av en lämplig upplysningsverksamhet efter mönster av den i Nord­ amerikas förenta stater bedrivna »Safety-first»-rörelsen, vilken uppgivits hava medfört ett högst avsevärt nedbringande av olycksfallen. Kommers­ Kommerskollegium har i anslutning till de senast återgivna yttrandena kollegium. av järnkontoret m. fl. för egen del utlåtit sig: »Kollegium, som vid granskningen av det föreliggande förslaget till reviderad yrkesskyddslagstiftning haft att beakta särskilt de därav berörda intressen inom näringslivet, vilka kollegium har att närmast företräda, finnér ur denna synpunkt åtskilliga av de betänkligheter, vilka anförts gent emot de föreslagna skärpningarna av nu gällande bestämmelser, förtjäna synnerligt beaktande.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Vidtagandet av^ alla rimliga, praktiska åtgärder till skydd mot yrkesfara bageri eller bör åtminstone ligga, i lika hög grad i arbetsgivarnas som i arbetarnas välförstådda intresse. En samverkan mellan arbetsledning och arbetare, liksom en lämpligt bedriven upplysningsverksamhet, torde därför även inom detta område kunna anses i särskild grad motiverade och tillika fruktbringande vid sidan av och såsom komplement till den statliga inspek­ tionsverksamheten. Däremot synes det kollegium vara av vikt, att denna senare icke onödigtvis skarpes genom alltför stränga generella bestämmelser, vilkas tillämpning kan befaras medföra en icke nödvändig ekonomisk be­ lastning, måhända svår för industrien att bära, särskilt under nu rådande konjunkturer. Ävenledes synes det kollegium, som örn de uttalade farhågorna gentemot konsekvenserna av antagandet för Sveriges del av mera allmänt formulerade internationella lagbestämmelser av socialpolitisk art förtjänade att till fullo beaktas. Såsom kollegium vid flera föregående tillfällen haft anledning framhålla, föreligger härvid i regeln risken för, att tillämpningen av dylika bestämmelser, oavsett örn desamma kunna anses motiverade ur synpunkten av rent svenska förhållanden eller ej, i vårt land skarpes åtskilligt utöver vad fallet blir i de med oss industriellt konkurrerande länder.» Landsorganisa­

Slutligen torde i detta sammanhang böra återgivas en hemställan från tionen. landsorganisationen, att i motiveringen till lagen måtte, till stöd för yrkesinspektörernas arbete, givas klart uttryck åt att arbetarskyddslagen avsåge att giva stöd till åstadkommande av allt det skydd mot ohälsa och olycks­ fall i arbete, som över huvud vore möjligt åstadkomma, samt att lagen skulle uttolkas i denna anda.

Propositionen

På sätt förut nämnts berördes frågan örn arbetarskyddslagens revision i

nr 71 till

1930 års den proposition, varmed Kungl. Majit anhöll örn riksdagens yttrande angå­ 7'iksdag. ende vissa av den internationella arbetsorganisationens konferens år 1929 fattade beslut. Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, ansåg sig — såsom jag tidigare framhållit — icke kunna förorda, att socialstyrelsens förslag, ens i dess inom departementet jämkade form, lades till grund för framställning till riksdagen. De skäl, som åberopades till stöd för denna stånd­ punkt, hänförde sig framför allt till den föreslagna utvidgningen av lagens tillämplighet beträffande jordbruket, införandet av försäljningsförbud för oskyddade maskiner samt skärpningen av bestämmelserna rörande utseende av arbetarombud. Departementschefen anförde vidare:

»Vad nu anförts innebär emellertid givetvis icke, att jag skulle anse, att frågan örn ändringar i arbetarskyddslagen bör avskrivas. Såsom redan antytts, bör man i stället hava i sikte de möjligheter till förbättringar av olycksfallsskyddet, som genom författningsändringar av praktisk innebörd kunna vinnas. Mycket torde emellertid därvid kunna uträttas genom begag­ nande av de möjligheter till utfärdande av föreskrifter i administrativ väg, som lagstiftningen redan nu erbjuder Kungl. Majit och yrkesinspektio­ nens chefsmyndighet.»

I sitt utlåtande (nr 17) över propositionen och den i anledning härav av herr Thorberg inom första kammaren väckta motionen nr 245 yttrade andra lagutskottet rörande rekommendationen angående förebyggande av olycksfall i arbete bl. a.;

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 27

år 1930 anmälda olycksfall utgjorde något över 105,000, representerande således en ökning av mer än 15,000. Visserligen synes stegringen icke fortgå i ökad omfattning, då stegringen under tiden J/i—31/10 1930, såsom tabell 3 utvisar, är mindre än under motsvarande tid 1929, och väl faller ökningen till den ojämförligt största delen på de mindre olycksfallen —- enligt tabell 4 utgjorde ökningen av antalet olycksfall, där sjuktiden uppgick till högst en vecka och där den översteg fem veckor, 98.3 resp. 17.2 %. Men oavsett detta är det uppenbart, att den betydande ökningen av antalet olycksfall utgör en omständighet, som kräver synnerligt beaktande. Tydligt är ock, att i den mån denna ökning på lagstiftningens väg lämpligen kan motverkas, åtgärder i sådant avseende utan dröjsmål böra vidtagas.

Jag har även ansett socialstyrelsens förslag, låt vara med vissa jämk­ ningar, kunna läggas till grund för en förändrad lagstiftning i ämnet. Visser­ ligen har jag, på sätt i det följande kommer att närmare utvecklas, i likhet med min företrädare i ämbetet ansett sådana invändningar kunna framställas mot den föreslagna utsträckningen av lagens tillämplighet å jordbruket, att denna ändring icke kunnat av mig förordas. Vad däremot angår de båda övriga under den tidigare diskussionen särskilt beaktade ändringsförslagen, avseende försäljningsförbud för oskyddade maskiner samt utvidgning av be­ stämmelserna rörande utseende av arbetarombud, hava dessa förslag synts mig med vissa modifikationer kunna godtagas. Jag vill också tillägga, att enligt min mening de möjligheter, som nu finnas att genom föreskrifter i administrativ väg tillgodose kraven å ökat olycksfallsskydd, icke äro till­ fyllest, utan att lagändringar äro påkallade.

I flera av de inkomna yttrandena har visserligen förfäktats, att något egentligt behov av förändringar i lagstiftningen icke förelåge. Naturligen erbjuder det svårigheter att före behandlingen av de särskilda spörsmål, varom är fråga, tillbakavisa detta påstående. Med antydande på förhand i någon mån av resultaten av denna behandling må emellertid sägas, att ett sådant behov synes förefinnas uti ej oväsentlig grad. Visserligen torde det för tillgodoseende av detta behov ej vara nödvändigt att frångå de principer, på vilka vår gällande arbetarskyddslagstiftning vilar. Det lärer snarare gälla att med fasthållande av dessa principer söka bringa lagstift­ ningen i överensstämmelse med de senare årens utveckling på de sociala och industriella områdena samt att därvid realisera vissa från arbetarnas sida framförda krav, som med hänsyn till samhällets intresse nu framstå såsom berättigade. Lämpligt torde även vara att i lagen vidtaga de jämkningar, som med hänsyn till vunnen erfarenhet under lagens tillämpning kunna finnas påkallade. Delvis har behovet av lagstiftningens utvecklande sin grund i en önskan att medverka till skapandet av en internationell reglering på arbetar­ skyddets område. Det måste nämligen anses önskvärt att söka bringa vår lagstiftning i överensstämmelse med de av internationella arbetskonferensen fattade besluten, i den mån detta med hänsyn till de hos oss rådande för hållandena lämpligen later sig göra. Vad angår det med hänsyn till den

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

internationella konkurrensen framförda kravet på återhållsamhet vid införande i vår rätt av antagna konventionsbestämmelser, innan visshet vunnits om dessas införande i konkurrerande länders lagstiftning, så vill jag ej bestrida, att en sådan återhållsamhet kan vara på sin plats i ekonomiskt viktigare fall. Förbises får emellertid ej, att ett alltför ängsligt iakttagande av andra länders handlingssätt kan leda till det internationella framstegsarbetets stag­ nation eller obehöriga fördröjande.

Vidkommande de uttalade farhågorna att ett biträdande av socialstyrel­ sens förslag skulle medföra svårigheter för näringslivets ekonomiska och ändamålsenliga ledning, torde, i allt fall efter den omarbetning, som nämnda förslag undergått inom departementet, kunna sägas, att för näringslivet icke gärna kunna uppkomma olägenheter av någon avsevärd betydelse. Industri­ förbundets erinran, att näringsidkarnas förståelse och intresse för ett ratio­ nellt arbetarskydd med åren vuxit sig starkare, är visserligen säkert i stort sett riktig. Det må emellertid anmärkas, dels att man enligt sakens natur å arbetsgivarsidan av ekonomiska hänsyn gärna är benägen att ställa sig i viss män reserverad, då fråga är örn nyheter å arbetarskyddets område, dels ock att de bland arbetsgivarna, som hysa intresse för beredande av ett verksamt arbetarskydd, i mycket ringa grad torde komma att i praktiken erfara olägen­ heter av de nu föreslagna lagändringarna. Med ett rätt skött inspektions­ väsende torde för övrigt utrymme i vidsträcktaste mån lämnas åt arbets­ givarna att, efter en mera rådgivande verksamhet av tillsynsorganen, själva bestämma örn de skyddsanordningar, som böra vidtagas.

Landsorganisationens förut omnämnda hemställan föranleder det ut­ talandet att, när landsorganisationen kräver att arbetarskyddslagen skall be­ reda stöd för åstadkommande av allt det skydd mot olycksfall och ohälsa i arbetet, som över huvud kan åstadkommas, det berättigade i detta krav lärer vara väsentligen beroende av vad man däri vill inlägga. Det är nämligen uppenbart, att man vid uppställande av fordringarna på ett väl ordnat arbetar­ skydd icke kan bortse från de gränser för skyddssystemet, som bestämmas av skälig hänsyn till föreliggande ekonomiska förhållanden. Inom dessa gränser åter bör säkerligen intet underlåtas till beredande av erforderligt skydd. I detta avseende synes lydelsen av 3 § i arbetarskyddslagen vara fullt tydlig.

Från militärt håll har uttalats det önskemålet, att under förevarande lagstiftningsarbete i arbetarskyddslagen måtte inarbetas bestämmelserna i lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg. Ett sådant in­ arbetande torde emellertid icke vara lämpligt. Så speciella som föreskrif­ terna i sistnämnda lag äro, lära de icke passa i 4 eller 5 § av arbetarskydds­ lagen, vilka eljest vore de för ändamålet närmast ifrågakommande lagrummen. Med de förändringar, som i 7 § av lagen enligt departementsförslaget vid­ tagits till beredande av ökade möjligheter för Kungl. Majit till administrativ lagstiftning i arbetarskyddsfrågor, torde emellertid med riksdagen i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 29

frågor stiftade lagar av så speciell karaktär som lagen den 19 februari 1926 för framtiden kunna undvikas. På sätt förut berörts Ilar jag under bearbetningen av styrelseförslaget funnit de erforderliga lagändringarna kunna vidtagas utan att den nuvarande arbe tar skyddslagen behöver avlösas av en ny lag. Av detta förhållande har följt, att jag funnit ändring kunna underlåtas i ett och annat fall, där skälen härför synts vara mindre vägande. I anslutning till socialstyrelsens förut återgivna sammanfattning av ny­ heterna i dess förslag skall här en kort redogörelse lämnas för departementsförslagets förhållande i huvudsakliga delar till styrelseförslaget. Härutinnan har jag redan nämnt, att styrelsens förslag om utsträckning av lagens tilllämpning å jordbruket icke kunnat av mig tillstyrkas men att i departementsförslaget i förändrad form upptagits styrelseförslagets bestämmelser örn för­ sälj ningsförbud för oskyddade maskiner och anordningen med arbetarombud. Styrelsens förslag örn kompletteringar av stadgandena mot yrkesfara samt örn befogenhet för Kungl. Majit att utsträcka lagens tillämpning har jag i begränsad omfattning biträtt. I likhet med styrelseförslaget upptager departementsförslaget allmänna bestämmelser rörande raster, natt- och sön­ dagsvila samt semester ävensom höjning av vissa åldersgränser för minder­ åriga och ändrade bestämmelser rörande dessas nattarbete. I fråga örn sättet för bestämmande av inspektionsarbetets fördelning överensstämmer departementsförslaget i huvudsak med styrelseförslaget. Slutligen har även enligt förstnämnda förslag den länsstyrelserna tillkommande befogenheten att i vissa fall framtvinga lagens genomförande överflyttats å yrkesinspektionens chefsmyndighet, varemot i förslaget icke återfinnas bestämmelserna örn chefsmyndighetens utökande i vissa fall med arbetsgivar- och arbetarrepre­ sentanter.

Förslagets särskilda bestämmelser.

Lagens tillämpningsområde. Den nu gällande arbetarskyddslagen är beträffande arbete inom jordbruket i § i tillämplig allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande “g^siagei av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall. Socialstyrel­ sens förslag innebär i fråga örn arbetarskyddslagens tillämpningsområde den utvidgningen, att jordbruksarbetet skulle i sin helhet omfattas av lagen utan andra inskränkningar, såvitt nu är fråga, än att de särskilda bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete icke skulle äga tillämpning. Enligt styrelsens förslag skulle ej heller föreskrifterna angående arbetstiden gälla beträffande jordbruksarbetet. Med jordbruk skulle likställas till detsamma hörande binäring, vilken icke bedreves såsom självständigt företag. I övrigt företer styrelseförslagets 1 § endast en mindre olikhet mot den nuvarande ordalydelsen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Social­ Socialstyrelsen har såsom motivering till sitt ändringsförslag i denna del styrelsen. anfört följande:

»Lagen är, såsom framgår av förevarande paragrafs första stycke, till sin läggning allmängiltig. Onder dess tillämpning inbegripas sålunda en mång­ fald verksamhetsgrenar, t. ex. hotell- och restaurangrörelse samt arbete i butiker och på kontor, vilka icke kännetecknas av någon avsevärd yrkesfara. I regel få ej heller dessa verksamhetsgrenar någon känning av lagen — in­ spektioner företagas ej beträffande dem annat än på särskild anledning — men yrkesinspektionen är likväl i tillfälle att, därest missförhållanden skulle yppa sig, ingripa mot dem och åvägabringa rättelse. Mot bakgrunden av nu antydda _ tendens ter sig gällande begränsning av lagens tillämplighet i avseende å jordbruket inkonsekvent och orättvis. Enligt styrelsens mening torde det sålunda få anses påkallat, att arbetarskyddslagens tillämpning ut­ vidgas så, att åtminstone dess bestämmelser till förekommande av olycksfall och ohälsa i sin helhet bliva tillämpliga å jordbruksarbetet.

Här ifrågavarande lagstiftningsåtgärd är emellertid ej blott förestavad av teoretisk hänsyn till följdriktighetens och rättvisans krav, utan är den jäm­ väl motiverad med hänsyn till praktiska skyddsbeliov. En del inom jord­ bruket använda redskap lia nämligen visat sig medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, men då dessa redskap ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, hava yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill.

En allmän tendens att i avseende å statens sociala omvårdnad jämställa jordbruksarbetaren med industriarbetaren har under de senare åren tydligt gjort sig gällande. För vårt lands vidkommande må i sådant avseende er­ inras om lagen- angående olycksfallsförsäkring. I fråga örn de internationella strävandena kan visas på den serie av beslut, som år 1921 fattades av inter­ nationella arbetskonferensen i ändamål att i olika avseenden på det sociala området bringa jordbruksarbetarna i nivå med industriens arbetare.

Vid en överläggning, som styrelsen i förevarande fråga hållit med repre­ sentanter för olika intressen inom jordbruket, gjordes från vissa håll bl. a. gällande, ej blott att den här ifrågavarande utvidgningen av lagens tillämp­ ning vore obehövlig samt ägnad att leda till omotiverade trakasserier jämte ökad och fördyrad inspektion utan även att en dylik åtgärd, då lagens be­ stämmelser egentligen vore avfattade med hänsyn till industrien, knappast skulle för jordbrukets arbetare medföra några avsevärda fördelar. Mot här antydda erinringar genmäldes, utöver vad ovan anförts till utvidgningens motivering, i huvudsak, att farhågan för trakasserier måste anses obefogad med hänsyn till det synnerligen varsamma förfarandet vid skyddsbestämmel­ sernas genomförande — först överordnad myndighets förbud är straff gäran’ terat. Någon ökning eller fördyring av inspektionsväsendet torde ej heller behöva ifrågakomma, då underinspektörerna redan nu för sin tillsyn å ång­ pannor och maskiner m. m. lära relativt ofta besöka det stora flertalet av de jordbrukets arbetsställen, där utvidgningen skulle kunna påkalla tillsyn från deras sida. Till stöd för denna mening erinrades bl. a. örn att lagen, i nu gällande 25 §, fritager inspektionsorganen från förpliktelsen att utan särskild anledning besöka arbetsställen, där yrkesfara eller fara för andra mot lagen stridande förhållanden i regel kan anses utesluten. Jämväl påpekades, att lagen icke komme att äga tillämpning på de små jordbruksföretag, som icke använda främmande arbetskraft. Yad slutligen angår anmärkningen, att lagen ej vore avpassad för jordbruksarbetets förhållanden, framhölls, att lagens allmänna bestämmelser mot yrkesfara, i dess 3 §, vore lika väl tillämpliga å jordbruket som å andra verksamhetsgrenar samt bildade en rättsgrund, på

Kungl. Majus proposition nr 40. 31

vilken alla erforderliga skyddsanvisningar eller -föreskrifter rörande jordbruks­ arbetet kunde stödjas. För övrigt innehölle även de mer speciella skydds­ bestämmelserna i 4 och 5 §§ åtskilligt, som skulle kunna bliva av värde för nämnda arbete. Mot kravet på en fullt genomförd likställighet inför arbetarskyddslagen mellan industriens och jordbrukets arbetare kunna onekligen vissa erinringar göras. Arbetet inom jordbruket är nämligen i flera hänseenden olika in­ dustriarbetet. Sålunda företer det vanligen ej den enformiga sysselsättningen i hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, vilken har ansetts karak­ tärisera fabriksarbetet och varit den närmaste anledningen till inskränknin­ garna i avseende å minderårigas användande inom industrien. Vidare skulle jordbruksarbetet, som ju är beroende av årstid, väderlek och andra växlande och tillfälliga omständigheter, knappast låta sig inordna under någon med industrien likartad arbetstidsreglering. Med hänsyn härtill har styrelsen också undantagit jordbruksarbetet från tillämpning av lagens bestämmelser rörande arbetstiden samt rörande minderårigas och kvinnors användande till arbete. Såvitt styrelsen kan bedöma, skulle den föreslagna utsträckningen av lagens tillämpning över huvud taget i praktiken bli föga märkbar men med­ föra den fördelen, att man skulle vinna möjlighet att ingripa mot eventuellt förekommande missförhållanden.» På denna punkt har inom socialstyrelsen byråchefen Bergsten varit av Byråchefen Bergstens skiljaktig mening och anfört: reservation. »Med hänsyn till att arbetet inom jordbruket är helt olika industriarbetet har även socialstyrelsens majoritet funnit lämpligast att undantaga jord­ bruket från det komplex av bestämmelser i lagen, som röra arbetstiden samt minderårigas och kvinnors användande till arbete. Av de återstående be­ stämmelserna, vilka avse förekommande av olycksfall och ohälsa samt när­ mast hänföra sig till industriens arbetare, torde jämväl flertalet få anses vara av sådan natur, att de, i betraktande av de säregna arbetsförhållandena inom jordbruket, icke är o av någon avsevärd betydelse för jordbruksarbetarna. I den nu gällande arbetarskyddslagen förekommer beträffande arbete inom jordbruket ej heller någon annan bestämmelse än den, att å sådant arbete lagen skall äga tillämpning 'allenast i vad den åsyftar att förekomma olycks­ fall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycks­ fall’. Från yrkesinspektionens sida har emellertid påpekats, att vissa inom jordbruket använda redskap och anläggningar jämväl visat sig medföra sådan olycksfallsrisk att de borde giva anledningar till ingripande, men att, då dessa redskap oell anläggningar ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedel, yrkesinspektionens befattningshavare saknat befogenhet därtill. Detta är naturligtvis ett missförhållande, som kräver rättelse, men torde enklare kunna ske genom ett tillägg till ovannämnda, i lagen nu förefintliga särbestämmelse för jordbruket än genom att lägga detsamma helt under lagen. Ur mera teoretisk synpunkt må det visserligen kunna betraktas som ett 'skönhetsfel' att ej på alla slag av arbete få såvitt möjligt tillämpa uniforma skyddsbestämmelser, men med hänsyn till de praktiska förhållandena synes mig ifråga örn jordbruksarbetet en sådan anordning som den ovan antydda eller en liknande vara att föredraga, varigenom å ena sidan tillfälle beredes till inspektion, där ett verkligt behov av sådan kan anses föreligga, men som å andra sidan icke, vare sig direkt eller indirekt, inbjuder till överflödig och onödigt besvärande inspektion.»

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Sociala rådet. Vid sammanträde med sociala rådet hava från arbetsgivarhåll starka be­ tänkligheter framförts mot borttagandet av gällande begränsning i avseende å arbetarskyddslagens tillämpning å jordbruket. Åtgärden har ansetts med­ föra en ny börda för jordbruket utan att vara påkallad av något mera på­ tagligt behov. Därjämte har en utökning av yrkesinspektionen såsom följd av lagens utvidgade tillämpningsområde ansetts mycket sannolik. Det har i stället ifrågasatts att söka utnyttja stadgandet i styrelseförslagets 7 § 1 morn., efter någon förändring i avfattningen, i syfte att göra lagen tillämplig å jordbruket i de avseenden, där verkligt behov härav förefunnes. — Å andra sidan har från arbetarhåll uttalats, att den föreslagna utsträckningen till jordbruket syntes lämplig och riktig. Remiss- Av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i anledning av remiss yttranden, uttalat sig om styrelseförslaget, har det alldeles övervägande antalet avstyrkt den föreslagna utsträckningen av lagens tillämplighet i fråga örn jordbruket. Så är fallet med bl. a. lantbruksstyrelsen, svenska lantarbetsgivarnes central­ förening ävensom samtliga hushållningssällskap utom Västernorrlands läns hushållningssällskap, som lämnat hela förslaget utan erinran; dock har Norr­ bottens läns hushållningssällskap, under erinran att jordbruken inom detta län i regel sköttes av jordbrukaren och hans familj och att lagen sålunda för närvarande endast i undantagsfall erhölle tillämplighet inom länet, in­ skränkt sig till att i princip uttala, att den största försiktighet borde iakt­ tagas i fråga örn jordbruksnäringens belastande med ytterligare bördor, i det att dess ekonomiska förhållanden vore så prekära, att den i stället vore i stort behov av stöd och lättnader. Vidare märkas bland de avstyrkande myndigheterna kommerskollegium, domänstyrelsen samt Överståthållarämbetet och det stora flertalet länsstyrelser.

Utlåtanden, som på ifrågavarande punkt tillstyrka lagförslaget eller lämna detsamma utan erinran, hava avgivits av riksförsäkringsanstalten samt läns­ styrelserna i Stockholms, Hallands, Skaraborgs, Västmanlands, Västernorr­ lands och Västerbottens län ävensom av landsorganisationen.

De skäl, som anförts mot den föreslagna ändringen beträffande jordbruket, kunna i kort sammanfattning sägas vara följande. 1) Det hade ej visat sig, att något behov förelåge av lagens utsträckning till jordbruket. Särskilt vore en tillämpning av bestämmelserna i 5 § med föreskrifter till förekom­ mande av ohälsa obehövlig beträffande jordbruket, där arbetsförhållandena i stort sett vore hälsosamma. — 2) Jordbruksarbete vore av den beskaf­ fenhet, att skydd åt arbetare i sådant arbete i väsentlig mån icke kunde beredas med hjälp av skyddsföreskrifter. Härutinnan hava framhållits före­ liggande svårigheter med avseende å skydd mot djur, vid arbete på öppna fältet, vid huggningsarbete, stenbrytning, körslor m. m. — 3) De nu i lagen och lagförslaget upptagna särskilda skyddsföreskrifterna vore avpassade huvudsakligen för industrien och vore ej lämpliga för jordbruket. Läns­ styrelsen i Malmöhus län har särskilt framhållit, att jordbrukets byggnader samt stegar och trappanordningar i foderlador icke i förevarande hänseende tålde jämförelse med motsvarigheter inom industrien. Även i övrigt har

Kungl. Majlis proposition nr 40. 33

vid de särskilda punkterna i 4 och 5 §§ av styrelseförslaget framhållits, bl. a. av svenska lantarbetsgivarnas centralförening, det betungande, stundom orimliga, i en tillämpning av dessa stadganden å jordbruket. — 4) Genom förändringarna skulle nya konfliktanledningar ävensom fara för trakasserier uppstå. — 5) Inspektionen bleve i en grad, som ej stöde i rätt förhållande till nyttan därmed, besvärande för jordbrukarna och betungande för tillsynsorganen. — 6) Farhågor kunde hysas för att de för jordbruket avsedda tillsynsorganen komme att sakna erforderlig kompetens. — 7) Slutligen skulle förändringen medföra avsevärda kostnader såväl för det allmänna genom ökad inspektion som ock för de enskilda jordbrukarna.

Ett ganska stort antal myndigheter och korporationer — däribland lant­ bruksstyrelsen, domänstyrelsen, kommerskollegium samt åtskilliga länssty­ relser och hushållningssällskap — har förordat någon mindre utvidgning av den nuvarande bestämmelsen i 1 § sista stycket arbetarskyddslagen, i den mån behov därav kunde föreligga. Härvid har i många fall vederbörande anslutit sig till byråchefen Bergstens reservation. Lantbruksstyrelsen har, under uttalande att styrelsen icke vore beredd att härutinnan avgiva något definitivt förslag, ifrågasatt, huruvida det ej vore möjligt att under yrkes­ inspektionens tillsyn lägga icke blott maskiner, ångpannor och dylikt, utan även alla fasta anläggningar inom jordbruket, sålunda alla driftsbyggnader, sågverksanläggningar m. m. Slutligen har uttalats, att ett förefintligt behov av ökat arbetarskydd inom jordbruket lämpligen kunde fyllas medelst åt­ gärder till förhindrande av tillverkningen av farliga jordbruksmaskiner, och hava med liknande syftning uttalanden förekommit därom, att man medelst de i styrelseförslagets 7 § förekommande stadgandena rörande förbud mot användande, försäljning och upplåtande av vissa maskiner och redskap må­ hända kunde nå det önskade målet.

Till närmare belysning av de mot styrelseförslaget i förevarande del an­ förda skälen må ur lantbruksstyrelsens utlåtande återgivas följande.

»Det låter sig icke förneka, att olycksfallsrisken inom jordbruket icke är Lantbruks­ så alldeles obetydlig, ehuru densamma givetvis icke är av samma storlek styrelsen. som inom vissa farliga industrier. För att i någon mån belysa olycksfalls­ risken inom jordbruket i jämförelse med samma risk inom industrien och andra näringar har lantbruksstyrelsen gjort nedanstående sammanställning av uppgifter, hämtade ur riksförsäkringsanstaltens statistiska redogörelser angående olycksfall i arbete för åren 1920, 1921 och 1922 eller de tre sista år, för vilka denna redogörelse finnes tillgänglig.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) 2209 30 3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 40. 35

bruket giver ett visst stöd för kravet på en utvidgning av arbetarskydds­ lagens nuvarande giltighetsområde inom jordbruksnäringen. Av skäl, som nedan skola närmare angivas, måste emellertid lantbruksstyrelsen för sin del avstyrka förslaget att föra jordbruksarbetet i dess helhet in under samma lag. Det torde vara uppenbart, att arbetet inom jordbruket till väsentlig del är av sådan beskaffenhet, att det icke låter sig reglera i arbetarskyddshänseende. En utsträckning av tillsynen till denna del av jordbruksarbetet måste på förhand anses bliva ineffektiv och utan resultat samt lätt föran­ leda till drakoniska föreskrifter från tillsynsorganens sida. Med avseende härå vill lantbruksstyrelsen exempelvis framhålla omöjligheten att genom arbetarskyddsåtgärder söka bereda trygghet mot de olycksfall, som härleda sig från handhavandet av levande djur (tjurar och hästar). Lantbrukssty­ relsen kan icke dela den uppfattning, som kommit till synes i socialstyrel­ sens motivering, då denna styrelse, samtidigt som den föreslår lagens lulla giltighet för jordbruket, uttalar, att man icke skall förvänta, att den före­ slagna utvidgningen av lagens tillämpning i praktiken skall bliva vidare märkbar. Motivet för lagens utsträckta giltighet måste ju vara, att någon­ ting i lagens syfte skall och bör göras även inom jordbruket, och lantbruks­ styrelsen håller före, att jordbruksarbetet otvivelaktigt erbjuder ett rikt fält för experiment i arbetarskyddsliänseende, som säkerligen kan och, därest förslaget upphöjdes till lag, rimligtvis bör i viss utsträckning utnyttjas. Lantbruksstyrelsen är ock övertygad därom, att även ett varsamt och lojalt handliavande av arbetarskyddstillsynen inom ifrågavarande område måste medföra icke obetydliga kostnader för den enskilde jordbrukaren, och det framgår av vad styrelsen ovan framhållit, att nyttan av tillsynen i arbetarskyddshänseende till avsevärd del måste förväntas bliva ingen eller i allt fall ringa i förhållande till de ekonomiska konsekvenser den kommer att medföra för jordbruksnäringen. Socialstyrelsen har på tal örn farhågorna för mindre väl motiverade skyddsföreskrifter från de lägre tillsynsorganens sida erinrat därom, att först överordnad myndighets förbud är straffgaranterat och sålunda kan tvångsvis genomföras. Med hänsyn till den lojalitet, som i allmänhet är tillfinnandes inom jordbruksbefolkningen gent emot stat­ liga dispositioner i allmänhet, ävensom den inneboende ovillighet, som torde utmärka densamma ifråga örn skriftliga meningsyttringar, torde det emeller­ tid kunna förväntas, att de lägre tillsynsorganens föreskrifter, även där de äro av mera tvivelaktig natur, som regel bliva respekterade och efterkomna. I motsats till socialstyrelsen är lantbruksstyrelsen ock övertygad därom, att en utvidgning av tillsynsområdet på sätt, här ifrågasatts, ovillkorligen måste medföra behov utav en utökning av inspektionsorganen och härigenom medföra säkerligen ganska betydande ökade kostnader för det allmänna, må­ hända icke omedelbart men i allt fall inom en icke alltför långt avlägsen framtid. En utökning av arbetarskyddslagens giltighetsområde till att omfatta hela jordbruket — en utökning, som i ett slag skulle vidga yrkesinspektionens verksamhetsområde till måhända det dubbla — utan att samtidigt yrkesin­ spektionens arbetskrafter ökades skulle, såvitt lantbruksstyrelsen kan be­ döma, resultera däri, antingen att någon ökad tillsyn icke ägnades jord­ bruket, varigenom den föreslagna ändringen skulle bliva en reform enbart till namnet och icke till gagnet, eller ock att tillsynen bleve eftersatt över hela linjen. Lantbruksstyrelsen skulle därför finna det särdeles egendomligt, därest icke en ökning av tillsynsorganen bleve ofrånkomlig i anledning av inspektionsområdets ifrågasatta utvidgning. I detta sammanhang kan lantbruksstyrelsen icke underlåta att ifrågasätta tillsynsoiganens kompetens för de nya inspektionsuppgifterna inom jord-

36 Kungl. Majlis proposition nr 40.

bruket. Enligt gällande arbetarskyddslag är inspektionsskyldigheten för jord­ brukets vidkommande, med den begränsade omfattning denna för närva­ rande bär, helt lagd på underinspektörerna. För att kunna antagas till underinspektör fordras enligt instruktionen för yrkesinspektionens befatt­ ningshavare någon teoretisk utbildning i maskinlära samt framför allt grund­ liga praktiska insikter i den vanliga maskintekniken och beträffande ång­ pannors byggnad och skötsel. Då det torde vara meningen, att den omedel­ bara tillsynen inom jordbruket även i fortsättningen skall utövas av under­ inspektörerna, anser sig lantbruksstyrelsen böra bär uttala sin uppfattning, att ifrågavarande kompetens under inga förhållanden kan anses vara till­ räcklig för de nya, mångskiftande problem, som möta vid en vidgad inspek­ tion inom jordbruket. Aven örn yrkesinspektörernas ansvar ifråga örn jord­ bruket något mera betonats i föreliggande lagförslag, måste det starkt fram­ hållas, att den nuvarande yrkesinspektionen icke är kvalitativt rustad för ifrågavarande nya arbetsuppgifter och att härför till en viss grad fordras agronomisk utbildning och erfarenhet och icke enbart maskinteknisk utbild­ ning, som ju beträffande underinspektörerna, som det här närmast gäller, är av mycket elementär art. Även av nyss angivna skäl påkallar förslaget, enligt lantbruksstyrelsen förmenande, en omorganisation av yrkesinspek­ tionen.

Av ovan angivna skäl finner sig lantbruksstyrelsen böra avstyrka social­ styrelsens förslag ifråga örn arbetarskyddslagens tillämplighet inom jord­ bruket. Framhållas må emellertid att, även örn jordbruksarbetaren på grund av arbetets natur icke i full utsträckning kan beredas ett mera effek­ tivt skydd mot olycksfall — något som givetvis är arbetarskyddets primära uppgift — han ändock subsidiärt redan nu genom olycksfallsförsäkringen är tillförsäkrad viss ekonomiskt skydd i händelse av inträffad skada genom arbetet.»

Att lantbruksstyrelsen dock ifrågasatt en partiell utvidgning av lagens tillämplighet å jordbruket har tidigare omnämnts. Eiksförsäk- Yad härefter angår de till förmån för socialstyrelsens ändringsförslag ringsanstalten. gjorda uttalandena, har riksförsäkringsanstalten, som förklarat sig särskilt hava granskat styrelseförslaget med hänsyn till intresset av att risken för olycksfall så långt möjligt måtte nedbringas, framhållit, att enligt anstaltens erfarenhet olycksfallsrisken inom jordbruket vore jämförelsevis hög. Till belysning härav har åberopats omförmälda av byråchefen Furst lämnade redogörelse. Anstalten har vitsordat, att sammanställningen i huvudsak återgåve anstaltens statistiska erfarenhet av risken inom ifrågavarande yrkesgrupp. Länsstyrelsen Länsstyrelsen i Hallands län har andragit: Med hänsyn till de från lagens i Hallands län. tillämpning å jordbruket gjorda undantagen bleve den förevarande utvidg­ ningen av tillämplighetsområdet mera formell än reell. I den mån jord­ brukets drift bleve mera mekaniserad samt motorer och transmissioner med flera maskiner funne ökad användning inom jordbruket, syntes ej kunna med fog bestridas, att jämväl jordbrukets arbetare borde komma i åtnju­ tande av den ökade trygghet till liv och lem, som åsyftades med arbetar­ skyddslagen och den däri stadgade inspektionen. Enligt 40 § i förslaget borde dylik inspektion beträffande jordbruket kunna göras ganska lindrig och icke verka nämnvärt betungande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 37

I förenämnda redogörelse för den av byråchefen Furst verkställda under- B«^fen sökningen, vilken redogörelse torde fa såsom bilaga (Bilaga B) fogas till un^er3sicning statsrådsprotokollet i detta ärende, anföres följande: Av riksförsäkringsanstaltens statistik för åren 1918—1923 över antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare (hos större arbetsgivare) inom jordbruket, fördelade med hänsyn till olycksfallsorsaker, framginge, att en ganska stor likhet vore rådande i fråga örn belastningen inom de olika orsaksgrupperna. För en granskning av förhållandet kunde man därför utgå från allenast ett år, och hade valts år 1923, det senaste för vilket siffror förelåge. Jordbruket vore i riksförsäkringsanstaltens statistik inordnat under en huvudyrkesgrupp 5, »Jord­ bruk, skogsbruk och boskapsskötsel»; en undergrupp, 5 a, avsåge enbart jordbruk och boskapsskötsel. I en till redogörelsen hörande tabell återfunnes anstaltens siffror för bl. a. undergruppen 5 a.

Tabellen utvisar, att antalet »årsarbetare» för ifrågavarande näring utgjort 109,008, antalet olycksfall 3,318, antalet olycksfall per 100 årsarbetare så­ ledes 3.04, antalet förlorade arbetsdagar per olycksfall 229 samt antalet för­ lorade arbetsdagar per årsarbetare 6.9 7. Sistnämnda siffra är i tabellen uppdelad efter en mängd särskilda olycksfallsorsaker. De olycksfallsorsaker, som uppvisa ett antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare av mer än 0.3, d. v. s något mindre än 5 % av talet 6.97, äro följande; arbetsmaskiner l.io; handverktyg och enklare redskap 0.6 5; »fordon i trafik, ej tillhörande spårbanor, med animal drivkraft» 1.37; elektrisk ström 0.33; halkning och fall 0.83; »nedfallande föremål, sammanstörtande av ställningar och ras» 0.5o; lyftning, bärning och hanterande av föremål 0.3 2; slag, stöt eller bett av djur 0.7 3 samt »övriga orsaker» 0.59.

I redogörelsen hava vidare nämnda olycksfallsorsaker fördelats i två grupper, sådana, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, och sådana, som äro undantagna från densamma. De orsaker, som falla utom lagen, hava sammanförts i tre undergrupper omfattande, den första orsaker, där skydds­ åtgärder i större eller mindre utsträckning ansetts kunna vidtagas av arbets­ givaren, den andra de orsaker, där det i huvudsak ankomme pa arbetaren att själv genom förståelse för risken, omtanke och försiktighet förebygga olycksfall, och den tredje de olycksfall, som framkallats av djur. I en andra tabell finnas antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare grupperade efter denna uppställning. Enligt sistberörda tabell utgör summan av talen för de olycksfallsorsaker, varå arbetarskyddslagen ansetts äga tillämpning, 1.76 (eller 25.25 % av 6.97). Av de förut särskilt omnämnda orsakerna åter­ finnas här: »arbetsmaskiner» och »elektrisk ström». 1 den andra huvudgrup­ pens första undergrupp, avseende orsaker, där skyddsåtgärder kunna i viss ut­ sträckning vidtagas av arbetsgivaren, uppgår summan till 3.2 1 (eller 46.0 5 %). Bland orsakerna återfinnas »fordon i trafik» etc., »halkning och fall», »ned­

fallande föremål» otc., »lyftning, bärning» etc. I den andra undergruppen,

omfattande orsaker, där det i huvudsak ankommer på arbetaren att förebygga

olycksfall, utgör talens summa 1.27 (18 22 %). Här återfinnas orsakerna

»handverktyg och enklare redskap» samt »övriga orsaker», basom tredje

38 Kungl. Majus proposition nr 40.

undergrupp upptages orsaken »slag, stöt eller bett av diur» nied talet 0 73

(10.48 *).

I redogöi elsen säges ytterligare: Av sist berörda tabell fram ginge först och främst, att de orsaker, varå lagen om arbetarskydd ägde tillämpning, endast medförde 25.2 5 % av totala antalet förlorade arbetsdagar eller, med andra ord, den nuvarande begränsningen i arbetarskyddslagens tillämpning inskränkte den förebyggande verksamheten till omkring % av den risk, som jordbruksarbetet medförde. Bland orsaker, som nu ej nåddes av lagens omfattning, medförde de, där åtgärder till förebyggande av faran i viss utsträckning kunde företagas, ej mindre än 46.0 5 % av totala antalet för­ lorade arbetsdagar och de, där arbetarnas intresse för och medverkan till förekommande av olycksfallen i väsentlig grad spelade in, 18.22 %. Av djur förorsakades allenast 10.4 8 % av de förlorade arbetsdagarna. Av dessa siffror fi ärrig inge tydligt, att mycket vore att vinna genom lagens utsträckning till att omfatta alla de förhållanden inom jordbruket, där fara för olycksfall förelåge. Detta syntes även vara konsekvent ur den synpunkt, att jord­ bruket medförde större risk än en lie] del industrigrupper, å vilka lagen i dess helhet ägde tillämpning, medan för såväl jordbruk som industri ersätt­ ning utginge för skada till följd av olycksfall i arbete samt kostnaderna härför påvilade arbetsgivaren. I en tredje tabell vore siffrorna för antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare, antal olycksfall per 100 årsarbetare och antal förlorade arbetsdagar per olycksfall angivna för jordbruket och för vissa industrigrupper. Av tabellens siffror framginge, att risken inom jord­ bruket, uttryckt i antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare, vore större än inom sådana industrigrupper som metallindustri, närings- och njutningsämnesindustri, textil- och beklädnadsindustri, läder-, gummi- och hårindustri även­ som inom kraft-, belysnings- och vattenverk samt inom samfärdsel utom sjöfart. Olycksfallsfrekvensen vore däremot inom jordbruket relativt låg men dock högre än inom textil- och beklädnadsindustrien, läder-, gummioch hårindustrierna samt kraft-, belysnings- och vattenverk. Ifråga örn ska­ dornas storlek, angivna i antalet förlorade arbetsdagar per olycksfall, stöde jordbruket mycket högt och avsevärt över alla här omnämnda industrigrupper. Nyare Den av byråchefen Furst verkställda undersökningen hänför sig tjll för­

statistiska

uppgifter. hållandena åren 1918—1923 och tabellerna till år 1923. Helt naturligt skulle det hava varit av ett visst intresse, därest undersökningen förts fram till de år, för vilka definitiva uppgifter nu föreligga. Emellertid har det icke ansetts nödvändigt att ånyo åvägabringa en dylik mera omständlig under­ sökning. För att erhålla en uppfattning örn olycksfallsrisken och olycks­ fallsfrekvensen samt skadornas storlek inom jordbruket i förhållande till vissa industrigrupper även för senare år, hava dock enahanda uppgifter som de i Fursts tredje tabell upptagna eller örn antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare, antalet olycksfall per 100 årsarbetare och antalet förlorade aibetsdagar per olycksfall sammanställts i en tabell. De nya uppgifterna avse åren 1926 och 1927, de senaste år, för vilka definitiva siffror föreligga. Till underlättande av jämförelsen med Fursts undersökningsår, 1923, hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 39

de i hans tredje tabell förekommande uppgifterna jämväl influtit i den nu upprättade tabellen. Denna torde såsom bilaga (Bilaga C) få fogas vid före­ varande protokoll. Av uppgifterna i tabellen framgår, att risken inom jord­ bruket jämväl för år 1926 var större än inom de i Fursts undersökning sär­ skilt nämnda yrkesgrenarna. För år 1927 var risken däremot mindre an inom metallindustrin samt inom kraft-, belysnings- och vattenverk. Olycksf ali sfrekvensen inom jordbruket var för åren 1926 och 1927 liksom för år 1923 högre än inom textil- och beklädnadsindustrin samt läder-, gummi- oc i hårindustrierna. För åren 1926 och 1927 var frekvensen inom jordbruket lägre än inom kraft-, belysnings- och vattenverk. Antalet förlorade arbets­ dagar per olycksfall var även för åren 1926 och 1927 större i jordbruket an

Slutligen torde här böra erinras örn att mm företrädare i ämbetet enligt ,oposit,onen sitt yttrande till statsrådsprotokollet i förut berörda proposition till 193U 1930 drs års riksdag angående vissa beslut av den internationella arbetsorgamsatio- riksdag. nens konferens såsom skäl för att icke utsträcka lagstiftningens tillämplighet å jordbruket anförde, att tidpunkten icke vore lämplig for åtgärder, som skulle innebära nya pålagor för denna näring. På sätt förut antytts delar jag den uppfattning, som min företrädare tillkännagivit rörande den olämpliga tidpunkten för en utvidgning av arbetar­ skyddslagens tillämplighet å jordbruket. Utan vidare torde det vara tydligt, att under nu rådande, för jordbrukets ekonomi bekymmersamma forhållan­ den åtgärder som kunna ytterligare belasta denna näring böra undvikas. Ehuru jag således redan av detta skäl funnit mig icke kunna tillstyrka socialsty­ relsens förslag i förevarande avseende, vill jag dock med hänsyn till den utförliga behandling denna fråga underkastats i avgivna yttranden något när­ mare ingå på densamma. . Med avseende å de av socialstyrelsen anförda mera principiella skalen för den avhandlade utsträckningen av lagens tillämpningsområde må då visserligen erkännas, att den nuvarande begränsningen i fråga örn jordbru­ ket teoretiskt sett icke står rätt väl tillsammans med lagens allmänna syft­ ning att bereda erforderligt skydd åt arbetare, som användas till arbete för främmande arbetsgivares räkning. Av lantbruksstyrelsen utlåtande och den inom socialstyrelsen verkställda undersökningen rörande olycksfallsrisken inom jordbruket framgår också, att vissa olycksfallsrisker inom jord­ bruket finnas, vilka icke nås av lagens bestämmelser. Det gäller emellertid även att avgöra, i vad mån det med hänsyn till föreliggande praktiska och ekonomiska förhållanden är möjligt och lämpligt att i avseende å jordbruket åt lagen giva en så vidsträckt tillämpning, som av styrelsen föreslagits. I själva verket lärer mot vissa olycksfallsrisker inom jordbruket något skydd i den ordning, varom här är fråga, icke rimligen kunna givas. Detta torde exempelvis gälla beträffande vissa risker under arbete på öppna fältet utan samband med bristfällighet i maskin eller redskap; vidare beträffande de flesta risker, som härleda från djur, såsom slag, stötar och bett, skenande hästar m. m.' Meli vidare lära, vad jordbrukets byggnader beträffar, förhållandena

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

vara avsevärt olika förhållandena inom industrien och därmed någorlunda jämförlig verksamhet. Vägande skäl synas därför tala för att icke föra jordbrukets byggnader under lagen, i den mån de ej redan äro underkastade densamma. Visst avseende lärer ock böra fästas vid den gjorda invänd­ ningen, att de i 4 § av lagen och förslaget givna bestämmelserna till före­ kommande av olycksfall i arbetet tillkommit med tanke på industriens och därmed jämförliga verksamhetsgrenars förhållanden och att de därför ej väl passa för jordbruket. Vad angår lagens stadganden till förekommande av ohälsa lära dessa enligt sakens natur icke hava sådan betydelse för jord­ bruksarbetet, att en utsträckning till dylikt arbete över huvud bör äga rum. Jordbruksarbetet torde i regel vara av hälsosam beskaffenhet, och den om­ växling detsamma erbjuder lärer bereda motvikt till ett stundom under kortare tid förekommande mindre hälsosamt arbete. Till länsstyrelsens i Hallands län yttrande att, i den mån jordbrukets drift mekaniserades och maskiner funne ökad användning därstädes, även jord­ brukets arbetare borde vinna ökad trygghet genom arbetarskyddslagen och inspektion, är att säga, att denna ökade trygghet i huvudsak torde vinnas redan med det nuvarande stadgandet örn jordbruket i lagens 1 §. I de flesta fall lärer nämligen en mekanisering resultera i ökning av de »maski­ nella hjälpmedlen», och då träder lagen i en däremot svarande grad i vidgad tillämpning. För övrigt synes ej säkert, att behovet av skyddsområdets utökande för jordbrukets del är så stort som av förespråkarna för en utvidgning påståtts. Sålunda synas beträffande den inom socialstyrelsen verkställda undersökningen rörande olycksfallsrisken inom jordbruket vissa erinringar kunna göras. Undersökningen utmynnar bl. a. i det resultatet, att den nuvarande begränsningen i arbetarskyddslagens tillämpning inskränkte den förebyggande verksamheten till omkring 1/i av förefintliga risker. Vidare skulle de olycks­ fallsorsaker, som nu icke nås av lagen men där åtgärder till förebyggande av fara i viss utsträckning kunnat av arbetsgivaren vidtagas, föranleda 46.0 5 % av totala antalet förlorade arbetsdagar. Därvid hava bland ifrågavarande olycksfallsorsaker inräknats orsakerna »fordon i trafik» etc. med det höga talet 1.37 eller 19.66 %, »halkning och fall» med talet 0.83 eller 11.91 % samt »lyftning, bärning och hanterande av föremål» med talet 0.3 2 eller 4.5 9 %. Det kan emellertid antagas, att bland dessa olycksfallorsaker i viss utsträckning ingå sådana, som omfattas av andra undergruppen i undersökningsförrättarens andra huvudgrupp, således orsaker, där det i huvudsak ankommer på arbetaren själv att förebygga olycksfall, eller ock orsaker, be­ träffande vilka skyddsåtgärder näppeligen äro möjliga. I gruppen »fordon i trafik» etc. torde sålunda till stor del ingå olyckshändelser, som synas nära nog oundvikliga, så t. ex. olyckor vid hästars skenande, och beträffande samtliga de tre nyssnämnda grupperna kan det säkerligen antagas, att åt­ skilliga olyckor av sådan orsak äro att tillskriva bristande varsamhet hos arbetaren själv. På grund härav synes procenttalet för olycksfallsorsaker, där åtgärder till förebyggande av fara i viss utsträckning kunnat från arbets­ givarens sida vidtagas, böra sättas avsevärt lägre än i utredningen skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 41

Vad beträffar de ekonomiska konsekvenserna av socialstyrelsens före­ varande ändringsförslag äro jn dessa för den enskilde jordbrukarens del synnerligen ovissa och i högsta grad beroende av det sätt, varå inspektions­ verksamheten utövas. I saknad av andra närmare bestämmelser än de i 4 och 5 §§ av styrelseförslaget givna bleve i allt fall ovissheten så stor, att även ur denna synpunkt förslaget ter sig såsom förenat med stora vanskligheter. För det allmänna skulle efter min mening ganska betydande merkostnader förr eller senare uppstå vid en utvidgning enligt styrelseförslaget. Inspektion skulle väl jämlikt förslagets 40 § ej nödvändigtvis behöva förekomma i sär­ skilt stor utsträckning, men det lärer kunna antagas, att en utvidgning av inspektionen med tiden skulle visa sig ofrånkomlig. Det torde icke med fog kunna invändas, att, då inspektionsförrättaren ändå befinner sig på platsen för inspektionen i och för besiktning av maskinella hjälpmedel m. m., den ökning av inspektionskostnaden, som bleve följden av inspektionsuppgifternas utökning, icke komme att bliva väsentlig. Stundom skulle väl nämligen inspektionsbesöket föranledas just av de nya uppgifterna för inspektionen, och vidare synes det ligga i sakens natur, att örn inspektionen utsträcktes att omfatta byggnader, grustag och dylikt, densamma måste kräva betydligt längre tid och därmed större kostnad, än örn inspektion sker endast i nu­ varande omfattning.

Örn således förslaget örn en mera generell utvidgning av lagens tillämp­ lighet på jordbruket icke kunnat av mig godtagas, har jag däremot övervägt möjligheten av någon lämplig komplettering av uppräkningen i 1 § sista stycket, varigenom det i praktiken yppade behovet av utvidgning kunde i huvudsak tillfredsställas. Därvid har jag fäst mig vid socialstyrelsens yttrande i lag­ förslagets motivering, att en del inom jordbruket använda redskap visat .sig medföra sådan olycksfallsrisk, att de borde giva anledning till ingripande från yrkesinspektionens sida, vartill saknats befogenhet, då de ej kunnat räknas till de i lagen angivna hjälpmedlen. Genom ett tillägg i 1 §, var­ igenom med maskinella hjälpmedel jämställdes övriga redskap, skulle det angivna behovet till synes kunna väsentligen tillgodoses. Mot ett dylikt tillägg hade måhända under normala förhållanden några allvarliga betänklig­ heter icke behövt möta. Såsom det ekonomiska läget för närvarande är inom jordbruksnäringen, lärer det emellertid icke vara lämpligt vidtaga några åt­ gärder, ägnade att öka de redan nu stora svårigheter, varmed jordbruksdriften är förenad. Tydligt är, att även en ändring av den mera begränsade art, som jag nyss antydde, skulle kunna medföra stegrade utgifter för jordbru­ karna. Och i allt fall är en dylik ändring till sina ekonomiska verkningar svår att med någon större grad av säkerhet beräkna. På grund härav har jag icke heller kunnat tillstyrka en partiell ändring av 1 § i lagen, utan lag­ rummet har i departementsförslaget lämnats i helt orubbat skick. I

I fråga örn 2 § i styrelseförslaget, som överensstämmer med 2 § i arbetar­ 2 § i styrelse-

föralaget. skyddslagen, har Sveriges arbetsledareförbund hemställt, att i stadgandet måtte införas en definition av det i några av styrelseförslagets lagrum — 44, 52 och 62 §§ (29, 36 och 43 §§ i lagen och departementsförslaget) —

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

använda begreppet »arbetsgivarens ställföreträdare», därvid förutsatts, att genom definitionen tydligt komme att framgå, att med beteckningen icke avsåges befattningshavare i arbetsledarställning.

Någon tvekan om rätta innebörden av ifrågavarande uttryck har, såvitt i ärendet upplysts, icke yppat sig under den tid uttrycket förekommit i gällande lag. Vid sådant förhållande lärer något behov av en definition icke kunna härledas från det av förbundet påpekade förhållandet, att uttrycket i fråga i en del arbetsavtal betecknar vissa närmare de egentliga arbetarna stående löntagare hos arbetsgivaren. Med hänsyn härtill har jag ansett den här gjorda hemställan icke böra föranleda tillägg till förslaget. Av det sagda får emellertid icke dragas den slutsatsen, att uttrycket ej under vissa för­ hållanden skulle kunna åsyfta befattningshavare i underordnad arbetsledar­ ställning.

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa 1 arbete. 3 § i styrelse­ Styrelseförslagets 3 § utvisar flera olikheter vid jämförelse med motsva­ förslaget. rande paragraf i gällande lag. Medan 3 § i lagen bestämmer arbetsgivares allmänna skyldigheter i skyddsavseende till att iakttaga »allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet», sägas enligt styrelseförslaget dessa skyldigheter omfatta iakttagande av »allt, som med hänsyn till arbe­ tets natur och de förhållanden, varunder detsamma bedrives, skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycks­ fall i arbetet och ohälsa till följd av detsamma». Vidare upptager styrelse­ förslaget såsom andra stycke av 3 § en bestämmelse, vartill motsvarighet ej finnes i lagen och enligt vilken det skulle åligga förmän, verkmästare och andra arbetsledare att medverka till beredande av det med första stycket åsyftade skyddet. Slutligen är i sista stycket en formell jämkning vidtagen.

Till motiverande av de föreslagna ändringarna har socialstyrelsen anfört: Social­ »Denna paragrafs första stycke i den nu gällande lagen, vilken kan anses styrelsen. grundläggande för den övervägande delen av lagens efterföljande skydds­ bestämmelser, är i huvudsak hämtat från den tidigare gällande lagen an­ gående skydd mot yrkesfara. Vid sin överflyttning underkastades stadgandet i fråga en omredigering, förnämligast i ändamål att förtydliga dess allmän­ giltiga omfattning och syfte, men förefaller ändock stadgandets avfattning ej fullt tillfredsställande., Av dess ordalydelse att döma ser det nämligen ut, som örn enbart hänsynen till arbetets natur skulle vara avgörande för vad som skäligen kunde anses av nöden i skyddshänseende och sålunda borde iakttagas i avseende å arbetslokaler, maskiner, redskap eller eljest. Av de efterföljande, mer specialiserade skyddsbestämmelserna i 4 och 5 §§ framgår emellertid, att arbetsgivaren jämväl är pliktig att taga hänsyn till allehanda faktiska omständigheter vid arbetets bedrivande — ja, berörda bestämmelser hänföra sig så gott som uteslutande till dylika omständig­ heter. Uppenbart torde även vara, att man vid förverkligandet av arbetar­ skyddets idé har att beakta såväl arbetets natur som de förhållanden, var­ under arbetet bedrives. Bristen på en uttrycklig bestämmelse i nu berörda avseende har också i vissa fall medfört svårigheter vid lagens tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 43

Styrelsen bär ansett sig böra föreslå en omredigering i enlighet med här angivna uppfattning. I samband därmed har styrelsen irteslutit orden »i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest», vilka ord, syn­ nerligast efter den sålunda vidtagna förändringen, synts överflödiga.^ Arbetarskyddslagen avser att i vissa hänseenden reglera förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Inom nämnda förhållande, det s. k. arbets­ förhållandet, förekommer emellertid vanligen även en tredje part, arbetsled­ ningen, vilken på senare tider med företagens ökade storlek och bolagsfor­ mens överhandtagande förekomst gör sig alltmera gällande. I mångå fall lär också den juridiskt ansvarige arbetsgivaren —- i fråga om aktiebolag bolagsstyrelsen — taga ganska liten del i och lia föga kännedom örn arbe­ tets anordnande och bedrivande. Man tänke exempelvis på de stora aktie­ bolagen med ett flertal anläggningar. Tydligtvis blir det i sådana fall bo­ lagsstyrelsens representanter på platsen, d. v. s. de högre och lägre arbetsledarna, som i själva verket komma att spela rollen av arbetsgivare. Hur förhållandena å arbetsstället i skyddsavseende komma att gestalta sig, blir sålunda väsentligen beroende av dem. Sedan länge är också erkänt, att arbetsledningens intresse och kompetens är av den största betydelse för arbetets säkerhet och sundhet å ett arbetsställe. I betraktande av nu berörda omständigheter har det synts styrelsen önsk­ värt, att man i arbetarskyddslagen hnge fastslagen en allmän förpliktelse för arbetsledarna att beakta lagens bestämmelser. Då det emellertid ansetts angeläget att fortfarande upprätthålla arbetsgivarens ansvarighet för lagens iakttagande, har arbetsledarnas berörda förpliktelse endast angivits avse medverkan och anknutits till den grundläggande bestämmelsen i paragrafens första stycke. Med hänsyn till förpliktelsens obestämda karaktär har dess åsidosättande icke ansetts kunna förbindas med straffansvar, men torde den­ samma ändock ej alldeles sakna betydelse i påföljdsavseende, då den vid olycksfall i arbete skulle kunna få en viss verkan i fråga örn skyldigheten att utgiva skadestånd. I paragrafens tredje stycke ha de första orden ändrats till överensstäm­ melse med början av första stycket — därmed har man bl. a. velat betona motsvarigheten mellan arbetsgivarnas och arbetarnas förpliktelser i avse­ ende å lagens efterlevnad.» Vid sammanträde med sociala rådet har från arbetsgivarhåll anmärkts, Sociala rådet. att uppställande av skyldigheter, som i likhet med förevarande bestämmelse rörande arbetsledares förpliktelse att medverka till beredande av skydd sak­ nade straffgaranti, borde såvitt möjligt undvikas. Från flera hall har såsom olämpligt framhållits, att bestämmelsen kunde medföra ökad skadeståndsplikt för arbetsledaren; även har befarats, att bestämmelsen skulle medföra minskning av arbetsgivarens ansvar. Å andra sidan har bestämmelsen av en ledamot befunnits lämplig och förordats till antagande. Mot omförmälda bestämmelse hava i remissyttrandena åtskilliga invänd- Eemissningar framställts. Sålunda har Sveriges arbetsledareförbund förmenat be- 'Jft,an,enstämmelsen vara icke blott olämplig utan rent av stridande mot gällande rättsgrundsatser. Av själva arbetsförhållandet skulle nämligen följa, att arbetsgivaren ensam voro skyldig tillse, att skyddsbestämmelserna bleve efterföljda. Den ifrågasatta bestämmelsen har även ansetts skola få en direkt försämrande verkan genom att försena en naturlig utveckling mot en av arbetsgivaren rationellt organiserad uppdelning av den nödiga eftersynen

44 Kungl. Majus proposition nr 40.

Pa vissn händel eller till anställande, vid större företag, av lämplig person, som uteslutande hade till uppgift att sörja för arbetarskyddet. En uppdel­ ning av ansvar på många händer vore icke ägnad att öka effektiviteten. Med den omhandlade bestämmelsen bleve arbetsledarens redan nu ömtåliga och svåra ställning mellan arbetarna och arbetsgivaren än vanskligare och, i betraktande av risken att få sig ådömt skadestånd, rent olidlig.

Fran militärt håll har yttrats att, då bestämmelsen i fråga vore mycket obestämt formulerad och, ehuru icke förbunden med straffansvar, likväl skulle kunna medföra skadeståndsplikt, bestämmelsen icke kunde tillstyrkas. I andra yttranden har någon direkt erinran mot bestämmelsen ansetts icke kunna göras, men har dess innehåll ansetts alltför naturligt att behöva in­ tagas i lagen eller ock har påpekats bestämmelsens ringa praktiska gagn, då densamma ej vore straffsanktionerad. Järnkontoret har ansett bestäm­ melsen innebära ett steg i rätt riktning men kunna genom oklarhet föran­ leda den uppfattningen, att tillsynen i första hand ålåge den lägre arbets­ ledarepersonalen. Departements- Obestridligt synes vara, att den ifrågavarande bestämmelsen rörande arbetschefen. ie(jare lider av en viss oklarhet. Med hänsyn till definitionerna i 2 § lärer vara otvivelaktigt, att de allra flesta av de åsyftade »arbetsledarna» — för­ män, verkmästare, ingenjörer m. fl. — äro att anse såsom arbetare i lagens mening. De träffas således av stadgandet i 3 § sista stycket, motsvarande paragrafens andra stycke i gällande lag. Detta förhållande, i förening med de plikter deras särskilda ställning såsom ledare eller övervakare av arbetet ålägger dem, torde leda till att de utan särskild lagbestämmelse äro pliktiga »medverka till beredande av nu åsyftade skydd». I departementsförslaget har därför den nu avhandlade bestämmelsen icke upptagits.

Med avseende å sista stycket i 3 § har i ett par remissyttranden hem­ ställts, att där måtte stadgas förpliktelse för arbetare att göra anmälan till arbetsledningen örn skyddsåtgärd, som arbetaren funnit erforderlig. En sådan förpliktelse lärer emellertid, såvitt rörer åtgärder till förekommande av mera uppenbar fara, icke innebära annat än vad som följer av det nu­ varande stadgandet i nämnda stycke. Någon straffsanktion torde icke kunna givas för berörda särskilda förpliktelse, då sådan sanktion icke är given för styckets allmänna stadgande. Med hänsyn härtill lärer, örn än ett stadgande rörande anmälningsskyldighet kunde vara till ett visst praktiskt gagn, det icke vara nödvändigt att införa det ifrågasatta tillägget.

Ej heller har befunnits nödigt att vid den nu företagna partiella revisio­ nen av arbetarskyddslagen vidtaga de av socialstyrelsen i första stycket av 3 § föreslagna ändringarna, vilka huvudsakligen torde vara av förtydligande art. För den föreslagna jämkningen i tredje stycket torde skäl saknas.

rekommen ^ detta sammanhang får jag jämväl till prövning upptaga frågan, örn den datum ang. av internationella arbetskonferensen i Genéve år 1929 antagna rekommendaförefcyggande tionen angående förebyggande av olycksfall i arbete, såvitt den berör det i °arb^tefa11 amne> som avhandlas i 3 §, bör föranleda någon lagstiftningsåtgärd. Re­ kommendationen, som omfattar fyra delar, handlar i tredje delen örn de

Kungl. Majus proposition nr 40. 45

lagbestämmelser, som böra antagas för tryggande av en tillfredsställande grad av säkerhet i arbete. Flertalet av de bestämmelser, som i denna del förordas till antagande, torde i allt väsentligt redan vara gällande i vårt land. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till propositionen (nr 71) till 1930 års riksdag med anhållan örn riksdagens yttrande angående rekommendationen, s. 30 ff. Av nämnda bestämmelser synes emellertid en här vara av intresse, nämligen den som påbjuder skyldighet för arbetarna att efterkomma stadganden till förebyggande av olycksfall, särskilt att icke utan tillstånd bort­ taga skyddsanordningar och att använda dem på riktigt sätt. I sitt yttrande över rekommendationen anförde socialstyrelsen rörande tredje delen bland annat följande:

Den allmänna princip, för vilken denna del av rekommendationen vore ett uttryck, syntes icke täckas av det allmänna stadgandet i 3 § i arbetar­ skyddslagen, att det ålåge arbetarna att iakttaga tillbörlig försiktighet och jämväl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem antomine, medverka till förekommande av olycksfall i arbetet — den enda bestämmelse i berörda lag, som kunde åberopas i förevarande sammanhang. Indirekt torde emeller­ tid principen i viss mån kunna anses hava blivit beaktad i vår lagstiftning genom 25 § i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt detta lagrum finge ersätt­ ning till den skadade skäligen nedsättas, därest »olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller före­ skrift örn åtgärder för undvikande av olycksfall» och omständigheterna till­ lika varit »sådana-, att han därigenom måste anses hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet». Dylik nedsättning finge enligt lagrummet även ske, när olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker berusad. Då otvivelaktigt vägande skäl kunde anföras för en tillämpning av principen i större omfattning än sålunda kunde anses äga rum, syntes frågan härom böra beaktas vid arbetarskyddslagens revision.

Angående innebörden av citerade stadgande i olycksfallsförsäkringslagen an­ förde riksförsäkringsanstalten i yttrande över rekommendationen:

Stadgandet i fråga ansåges principiellt tillämpligt icke blott, då arbetaren överträtt en viss föreskrift av arbetsgivaren, t. ex. ett förbud att, under det att maskin vore i gång, pålägga rem eller företaga smörjning, utan även då han utan giltigt skäl borttoge eller ändrade befintlig skyddsanordning, även örn i sistnämnda fall något bestämt förbud mot en dylik åtgärd icke givits. Uttrycket »gällande anordning eller föreskrift» ansåges innebära, att anord­ ningen eller föreskriften skulle vara vidmakthållen. Där en viss lämnad före­ skrift allmänt icke efterföljdes och detta kunde anses hava skett med arbets­ ledningens goda minne, tillämpades sålunda i regel icke nedsättning av er­ sättningarna, liksom icke heller i fall, där skyddsanordningar av arbetarna allmänt borttoges och rubbades, utan att detta föranledde anmärkning från arbetsledningen. Hithörande frågor måste emellertid bedömas från fall till fall.

I nu förevarande avseende gav rekommendationens tredje del icke anled­ ning till något särskilt uttalande från departementschefens sida. Ej heller förekom någonting av betydelse härutinnan vid riksdagens behandling av ärendet.

Förutom 3 § i arbetarskyddslagen och den i ämbetsverkens yttranden :Dcparteanförda 25 § i olycksfallsförsäkringslagen torde vissa andra bestämmelser i menlsc}lefen.

46 Kungl. Majda proposition nr 40.

arbetarskyddslagen få anses vara av betydelse för bedömande av frågan, om förevarande bestämmelse i rekommendationen på sätt socialstyrelsen antytt bör föranleda ändring i arbetarskyddslagen. Jag syftar härvid på 46 §, däri stadgas straff för arbetare, som olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning, samt 6 §, som påbjuder skyldighet för arbetarna att ställa sig vissa föreskrifter och uppmaningar till undvikande av olycksfall och ohälsa till noggrann efterrättelse.

De stadganden, som sålunda redan nu finnas i vår lagstiftning, synas mig tillräckliga för att fastslå arbetarnas skyldighet att iakttaga meddelade skyddsbestämmelser. Den i rekommendationen särskilt omförmälda för­ pliktelsen att icke borttaga skyddsanordning upprätthålles såväl av straffhot som av risken för att ersättning i händelse av olycksfall till följd av skyddets borttagande varder nedsatt. Och att genom ett lagbud framhålla den i sakens natur liggande skyldigheten att bruka förefintliga skyddsanordningar på riktigt sätt torde icke vara erforderligt. Jag anser alltså rekommenda­ tionen till förebyggande av olycksfall i arbete i nu berörda avseende icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

4 §'

De enligt 4 § av styrelseförslaget vidtagna ändringarna och tilläggen uti motsvarande paragraf i arbetarskyddslagen framgå av socialstyrelsens tryckta betänkande. I betraktande av den inom departementet företagna revisio­ nens begränsade karaktär har jag, såsom förut anförts — och detta gäller ej minst vid bedömandet av ändringsförslagen till 4 och 5 §§ — vid departementsförslagets utformning ansett mig böra iakttaga en viss återhåll­ samhet beträffande ändringar i nuvarande lag. I vissa fall hava enligt styrelseförslaget jämkningar gjorts av rent formell eller i någon mån förtydligande art, men då dessa jämkningar ansetts vara av ringa bety­ denhet, har jag funnit dem kunna undvaras. I styrelseförslagets punkt e), motsvarande lagens punkt d), hava de nu förekommande exemplen på åt­ gärder, som skola vidtagas för arbetarnas räddande vid eldsvåda, komplet­ terats med bestämmelser örn brandalarm, utrymningsvägar m. m. Då emel­ lertid den före exemplen angivna huvudregeln, enligt vilken för nämnda ändamål sådana åtgärder skola träffas, som med hänsyn till arbetets natur, arbetslokalens belägenhet och beskaffenhet samt arbetarnas antal kunna an­ ses tillfyllestgörande, synes fullt tydlig, hava de tillagda exemplen ansetts kunna undvaras, särskilt som, enligt vad i vissa remissyttranden påpekats, deras bokstavliga tillämpande skulle i fråga örn äldre byggnader kunna bliva alltför betungande. Punkterna Två av styrelseförslagets ändringar och tillägg i 4 § hava uti departei) och r). mentsförslaget bibehållits. I 4 § i) andra punkten arbetarskyddslagen stad­ gas, att inom varje arbetslokal tillfredsställande anordningar skola vara vid­ tagna i ändamål att kunna så hastigt som möjligt stanna i lokalen befintliga huvudtransmissioner. Med hänsyn till svårigheterna att åstadkomma ett

Kungl. Majus proposition nr 40. 47

tillräckligt hastigt avstannande oell till de med avstannandet förenade riskerna för arbetare och materiel har i styrelseförslaget vidtagits en omformulering. Enligt denna förutsattes i första hand, att transmission, som kan medföra fara, är på betryggande sätt inskyddad. Först för det fall, att så ej är för­ hållandet, utsäger stadgandet, att tillfredsställande anordningar skola finnas vidtagna inom arbetslokalen till skyndsamt stannande av transmissionen. Detta stadgande återfinnes i departementsförslaget under punkt i). Vidare upp­ tager styrelseförslaget under punkt o) en föreskrift, enligt vilken vid handhavande av explosiva, eldfarliga eller frätande ämnen synnerlig försiktighet skall iakttagas. Ändamålet med föreskriften har enligt motiven varit bl. a., att densamma skulle kunna tjäna till stöd för speciella föreskrifter i ämnet. Såsom motsvarighet till denna föreskrift har i departementsförslaget upp­ tagits en bestämmelse, som efter påpekande i ett remissuttalande utsträckts att gälla även giftiga ämnen och som erhållit det innehåll, att vid arbete, däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom omförmälda ämnen, sådana åtgärder skola vara vidtagna, att denna fara i möjligaste mån undanröjes. Med denna lydelse torde föreskriften på ett tydligare sätt rikta sig till arbetsgivaren och således bättre ansluta sig till ingressen i 4 §. Före­ skriften har, till undvikande av rubbning i den nuvarande punktbetecknin­ gen, upptagits sist i departementsförslagets 4 § under punkt r).

5 §•

På sätt vid 4 § anförts har jag iakttagit viss begränsning även i fråga örn genomförandet av de i 5 § föreslagna ändringarna. Dock har jag ansett ändringar lämpligen böra vidtagas i flera punkter. Angående min ställning till de frågor, som möta vid denna paragraf, får jag anföra följande.

Medan under f) i lagen stadgas bl. a., att dammspridande sopning såvitt Punkt f) 1

styrelse­ möjligt skall undvikas i arbetslokal, där arbetet pågår, föreslås i motsvarande förslaget. punkt av styrelseförslaget den bestämmelsen, att dammspridande sopning av arbetslokal ej må äga rum, under det arbetet där pagar. Såsom motivering har socialstyrelsen anfört allenast, att bestämmelsen i fråga ansetts lämpligen kunna och böra omredigeras till ett bestämt förbud.

Mot detta förslag hava flera invändningar framställts. Skånes handels­ Remiss­

yttranden. kammare har funnit ett kategoriskt förbud mot dammspridande sopning av arbetslokal vara orimligt. I vissa fall måste nämligen sopning företagas, medan arbetet påginge, även örn därvid något damm spredes, t. ex. för undan­ skaffande av avfall m. m. Hos många företag vore belysningssystemet så ord­ nat, att belysningen ej fungerade efter arbetstidens slut, varigenom sopning efter arbetets avslutande försvårades under den mörkare årstiden. Ett för­ bud av ifrågavarande slag kunde leda till sämre rengöring av arbetsloka­ lerna. — Enahanda synpunkter hava uttalats av Göteborgs industrikammare. Även Sveriges verkstadsförening har framhållit, att det i vissa fall vore ofrånkomligt att borttaga avfall och spån under arbetets gång. Dammspri­ dande sopning företoges ej utan att vara nödvändig. Viss försiktigt utförd

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

städning och sopning ökade trevnaden under arbetet. — I samma riktning som verkstadsföreningen har svenska arbetsgivareföreningen uttalat sig.

Departements­

Aven jag har funnit styrelseförslagets bestämmelse i denna punkt vara chefen. alltför sträng. Det synes ej vara uteslutet, att genom densamma kunde ujrpstå olägenheter, som uppvägde de goda verkningar man av bestämmelsen väntat. Lagens nuvarande stadgande i ämnet synes giva nöjaktigt stöd för verksamma åtgärder från inspektionsorganens sida.

Punkt g) i Under g) i 5 § av styrelseförslaget har föreslagits den nya bestämmelsen, att styrelse­ förslaget. under raster av någon avsevärd varaktighet arbetare ej må tillåtas kvarstanna i sluten arbetslokal, med mindre densamma kan anses erbjuda en från hälso­ synpunkt tillfredsställande uppehållsplats. Till stöd för förslaget har socialstyrelsen anfört:

Social­ »Förbud mot kvarstannande i arbetslokalen under rast gäller enligt den styrelsen. nuvarande arbetarskyddslagen, 13 § c), endast minderåriga industri- och bygg­ nadsarbetare och avser allenast arbetslokal, ’där till följd av arbetets beskaffen­ het luften är förorenad av ämnen, vilka äro skadliga för hälsan’. Förbudet, som är hämtat från lagen den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvin­ nors användande till arbete i industriellt yrke, synes mindre lämpligt redan på den grund, att det utgår från en sådan beskaffenhet av luften i arbets­ lokal, som med hänsyn till de hygieniska skyddsföreskrifterna måste anses otillåtlig. Vidare torde det numera vara allmänt erkänt, att arbetslokalerna, vare sig där sysselsättas minderåriga eller vuxna, örn möjligt böra utrymmas åtminstone under de längre rasterna — detta dels för att arbetarna under rasten skola fa inandas bättre luft och dels för att arbetslokalen under samma tid skall kunna ordentligt utvädras. Här föreslagna allmängiltiga bestämmelse, som bl. a. skulle ersätta nyss berörda förbud beträffande minderåriga, är varsamt avfattad men skulle bereda yrkesinspektionens be­ fattningshavare ett stundom välbehövligt stöd för deras krav på åtgärder i förevarande avseende.»

Remiss­

Den ifrågavarande bestämmelsen har avstyrkts av åtskilliga bland de yttranden. korporationer, som i anledning av reinius yttrat sig i ärendet. Svenska teknologföreningen har erinrat örn svårigheterna för arbetsgivaren att ålägga arbetarna att vid raster lämna arbetslokalerna och ansett ansvaret i allt fall ej kunna läggas å arbetsgivaren, för den händelse arbetaren ej lyder en till­ sägelse härutinnan. Järnkontoret har, utan att direkt avstyrka bestämmel­ sen, framhållit de med densamma uppkommande olägenheterna vid arbete i valsverk. Skånes handelskammare har uttalat, att liknande på enskild väg utfärdade föreskrifter ofta ej varit populära bland arbetarna själva, varför den föreslagna skärpningen ej torde av dem hälsas med tillfredsställelse, och att bestämmelsen ej torde kunna efterlevas av större industrier, belägna mitt inne i städer och andra tätt bebyggda samhällen. Stadgandet har vidare be­ funnits otydligt avfattat, i det att, därest arbetarna vid dålig väderlek skulle vara berättigade att kvarstanna i arbetslokalerna, detta ansetts böra komma till uttryck i stadgandet. Från flera håll har hemställan gjorts örn modifiering av bestämmelsen, så att undantag från påbudet däri skulle kunna göras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 49

Sålunda Ilar kommerskollegium, med hänvisning till de för industrien eljest uppkommande, stundom betungande bördorna genom anskaffande av lokaler till uppeliållsplats under raster oell till svårigheterna för arbetsgivaren att skaffa åtlydnad för ett påbud av denna art, hemställt örn utbyte av ordet »må. mot »bör». Enahanda synpunkter hava uttalats av Sveriges industri­ förbund m. fl. Givetvis är det för åstadkommande av sunda förhållanden å arbetsplan Vepartementschefen. serna i de flesta fall önskvärt, att under något längre raster arbetarna lämna arbetslokalerna för erhållande av frisk luft och för lokalernas vädring. Fråga är endast, huruvida det är lämpligt att införa en mer eller mindre tvingande föreskrift härom i lagen eller örn man ej hellre bör överlämna reglerandet av denna sak till arbetsgivaren, som härutinnan torde kunna påräkna stöd av tillsynsorganen, även örn lagbestämmelser ej finnas. Det är sannolikt, att en mera rigorös föreskrift i detta hänseende skulle väcka motvilja bland ar­ betarna. För arbetsgivaren och hans representanter på arbetsplatsen måste otvivelaktigt övervakandet av en sådan föreskrift bliva i viss mån förhatligt. Jag har sålunda i departementsförslaget ej upptagit motsvarighet till ifråga­ varande bestämmelse. Vid jämförelse med arbetarskyddslagens 5 § g) — enligt vilken arbetare Punkt g)

[i departe­

å vissa arbetsställen böra äga tillgång till tvätt- och dricksv attén, plats föl ments­ ombyte och förvaring av kläder m. m. samt de av dem, som icke äro bo­ förslaget]. satta å arbetsstället, såvitt möjligt därstädes böra hava tillgång till måltids- ]»lats m. m.— företer styrelseförslagets motsvarande punkt h) huvudsakligen de ändringarna, att ordet »böra» i början av punkten ersatts med »skola», att uttrycket »de av arbetarna, som icke äro bosatta i närheten a\ arbets­ stället» utbytts mot »för dem av arbetarna, som därav kunna anses vara i behov,» samt att orden »såvitt möjligt» utelämnats. Även mot dessa ändringar hava invändningar gjorts, bl. a. av svenska Remissyttranden. teknologföreningen och järnkontoret. Därvid har framhållits, att de skärpta föreskrifterna kunde i en del fall visa sig vara opåkallade liksom ock onödigt betungande, samt att, därest någon enstaka arbetsgivare underläte att vid­ taga erforderliga och skäliga åtgärder, yrkesinspektionen redan i gällande bestämmelser ägde tillräckligt stöd för framtvingande av rättelse. A andra sidan har kommerskollegium ej funnit tillräckligt stöd föreligga för farhågorna beträffande en alltför sträng och sakligt opåkallad tillämpning av de före­ slagna bestämmelserna. De i denna punkt föreslagna ändringarna kunna väl icke anses vara av Departement»någon större betydelse. Den förordade skärpningen torde likväl i praktiken eif bereda ökade möjligheter för anskaffande åt arbetarna av de skäligen an­ språkslösa förmåner, varom här är fråga. På grund härav och med hän­ syn till kommerskollegii uttalande har jag funnit mig kunna bortse från de inut förslaget anförda betänkligheterna. De mera formella ändringar social­ styrelsen föreslagit har jag emellertid icke ansett böra vidtagas.

Ilihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 34 luijt. (Kr 40.) 22G!) 30 4

50 Kungl. Majus proposition nr 40.

Punkt h) Nuvarande punkt h) i 5 § av lagen har i styrelseförslagets motsvarande 1 ments-te Pun^ i) kompletterats i två avseenden, nämligen dels så att anordningar förslaget], för lämnande av den första hjälpen skola finnas vidtagna förutom vid olycks­ fall jämväl vid sjukdomsfall, dels ock så, att anordningarna i fråga gjorts beroende ej blott av arbetets natur utan även av de förhållanden, varunder arbetet bedrives. I förra avseendet har jag icke någon erinran att fram­ ställa mot förslaget. Den andra ändringen åter har jag i enlighet med min uppfattning rörande motsvarande ändring i 3 § ej biträtt.

Raster, natt- Frågorna rörande raster i arbetet ävensom rörande natt- och söndagsvila dagsviia, sam^ semester åt arbetare behandlas av gällande arbetarskyddslag, såvitt semester, angar arbetare i allmänhet, icke i vidare mån än att i 5 § i) av lagen generellt föreskrives, att arbetet bör, där dess natur det medgiver, så anordnas, att arbetarna komma i åtnjutande av erforderlig söndagsvila. Mera speciella föieskrifter finnas dock: örn minderårigas raster i 13 § c), örn minderårigas nattviol 12 och 13 §§, örn kvinnors nattvila i nattarbetslagen samt örn natt­ arbete i visst slag av arbete uti lagen den 4 juni 1926 (nr 163) örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriaibete (den s. k. bagerilagen), vilken sistnämnda lag från och med den 1 januari 1931 ersättes av lagen den 16 maj 1930 (nr 139). I dessa ämnen, i vad de anga arbetare i allmänhet, innehåller socialsty­ relsens förslag till reviderad lag örn arbetarskydd viktiga utvidgningar. Jämte det nyssnämnda allmänna stadgande i den nuvarande lagen uteslutits, hava i slutet av förslagets avdelning rörande arbetstiden generella bestämmelser upp­ tagits i samtliga de berörda ämnena. I 16 § har utsagts, att arbetet bör av­ brytas genom tillräckliga, lämpligt förlagda och, där arbetets natur medgiver det, regelbundet återkommande raster. Grenom 17 § bär föreskrivits, att åt ar­ betarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omstän­ dighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för natt- och söndagsvila. R idare har i 18 § stadgats, att åt arbetare som utan av­ sevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid, bör, såvitt möjligt under den varmare års­ tiden, beredas sammanhängande ledighet (semester) under minst en vecka med i skälig mån bibehållen avlöning. Slutligen har genom en bestämmelse i 19 § möjliggjorts att, därest vissa större sammanslutningar av arbetsgivare och arbetare äro ense örn en anordning i något avseende, varom stadgas i Ib 18 §§, sådan anordning blir allmänt gällande inom verksamhetsområ­ det i fråga. Social- Med avseende å dessa föreslagna stadganden i allmänhet har socialstystyrdsen. reisen i sin motivering anfört: »Av berörda företeelser har endast en, nämligen söndagsvilan, hittills blivit uppmärksammad i den svenska arbetarskyddslagstiftningen. Orsaken till att de övriga icke blivit föremål för lagstiftning torde förnämligast vara att söka däri, att. något mer framträdande behov av statlig reglering på dessa områden hittills icke gjort sig gällande — åtminstone ha på det hela taget ej några starkare krav därpå blivit framställda. Härmed är emellertid ej

Kungl. Majus proposition nr 40. 51

sagt, att allting är bra som det är och att lagstiftaren saknar anledning att befatta sig med förevarande frågor. Otillfredsställande förhållanden uti ifråga­ varande avseenden förekomma givetvis i en hel del fall. Ha än dessa för­ hållanden linder tidigare skeden av den sociala utvecklingen någorlunda för­ dragits, är detta icke något tillfyllestgörande skäl för lagstiftaren att under arbetet på lagstiftningens förkovran bortse från önskvärdheten av förbätt­ ringar. Med kroppsarbetarnas fortgående höjning i bildning samt i socialt och politiskt avseende följa även naturligt och skäligt nog ökade insikter och anspråk beträffande arbetets hygien. Anser man sig sålunda böra ingripa med lagstiftning på här ifrågavarande områden, lär det emellertid vara uppenbart, att detta ingripande bör ske med stor varsamhet. Styrelsen har trott, att detta krav skulle på lämpligt sätt tillgodoses genom en anordning, väsentligen överensstämmande med den, som gäller i fråga om lagens bestämmelser mot yrkesfara. I lagen angives alltså endast i allmänna drag arbetsgivarens förpliktelse i det ifråga­ varande avseendet. För det fall att han icke uppfyller denna sin förpliktelse på tillfredsställande sätt, äger vederbörande befattningshavare inom yrkes­ inspektionen att påpeka detta och meddela arbetsgivaren anvisning, hur han i det särskilda fallet lämpligen skall ställa sig lagen till efterrättelse. Efter­ kommer ej arbetsgivaren den meddelade anvisningen, kan yrkesinspektionens chefsmyndighet, som i frågor örn lagens genomförande tvångsvis skulle träda i stället för länsstyrelsen, meddelade föreskrifter i ämnet, vilkas iakt­ tagande skulle vara straffgaranterat. Slutligen skulle också under vissa förutsättningar åt avtal i ämnet, som träffats mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, kunna av Kungl. Majit givas allmängiltigt bindande verkan. I allmänhet finge man väl hoppas, att här ifrågavarande förhållanden skulle framdeles liksom hittills regleras genom avtal mellan parterna, och borde myndigheterna, i vad på dem ankommer, söka att främja en utveck­ ling i denna riktning.» I departementsförslagets 5 § hava såsom fyra tillagda punkter med vissa Departementschefen. modifikationer upptagits de bestämmelser örn raster, natt- och söndagsvila samt semester, som återfinnas i 16—18 §§ av styrelseförslaget. Härom torde redan nu böra anföras följande. Att socialstyrelsens förslag härutinnan är utarbetat närmust under förutsättning, att arbetstidslagstiftningen samman­ fördes med den egentliga lagstiftningen örn arbetarskydd till en gemensam lag, har icke synts mig utgöra hinder att, oaktat ett sådant sammanförande ej ägt rum, i lagen örn arbetarskydd införa stadganden i förenämnda ämnen. Enligt min mening kunna sådana stadganden i viss mån betraktas som be­ stämmelser till förekommande av ohälsa som följd av arbete, och det synes därför försvarligt att inordna dem bland föreskrifterna i 5 §, varest redan nu ett stadgande rörande söndagsvila tinnes intaget.

Beträffande särskilt styrelseförslagets 16 § rörande raster har socialsty­ 1. Punkt i)

(raster).

relsen yttrat:

»Hen nuvarande arbetarskydd slagen innehåller i fråga om raster inga all­ Social­ mängiltiga bestämmelser. Endast beträffande minderåriga industriarbetare styrelsen. liimnas några, väsentligen från den tidigare skyddslagstiftningen hämtade föreskrifter. I den utländska arbetarskyddslagstiftningen meddelas ofta rätt noggranna bestämmelser rörande rasternas antal, förläggning, längd m. m. Beträffande

52 Kanyl. Maj.is proposition nr 40.

vårt land bär frågan om en närmare reglering av rasterna upprepade gånger varit föremål för diskussion vid yrkesinspektörernas sammanträden, men bar­ det mött svårigheter ej mindre att därvid komma till enighet utan även att sedermera genomföra de uppställda reglerna. Med hänsyn till olikheterna i arbetsförhållanden och i viss nian även till de växlande levnadsförhållandena vid skilda arbetsställen är det förklarligt, att så blivit fallet. Lagstiftaren har också, såsom nämnts, hittills avhållit sig från att ingripa. Emellertid torde det få anses uppenbart, att tillräckliga och lämpligt för­ lagda raster äro av stor betydelse från hygienisk synpunkt. I viss man kar också förevarande fråga aktualiserats genom 8-timmarsdagens införande. Därmed följde nämligen allmänt, ej blott i vårt land. en strävan att i möj­ ligaste mån förkorta arbetsdagen genom borttagande eller inskränkande av rasterna. Under beteckningen 'den oavbrutna arbetsdagen’ e. d. har skrivits åtskilligt örn för- och nackdelarna av en arbetsdag, som endast avbrytes av­ en mycket kort rast. Genom omfattande undersökningar har man emellertid numera, såsom ju var att vänta, konstaterat riskerna för hälsa och arbets­ förmåga av en dylik arbetsdag. En omständighet, som försvårar åtgärder mot nyss berörda tendens, al­ den, att arbetsgivare och arbetare ej sällan, ehuru från olika utgångspunkter, enas i ett gemensamt intresse av rasternas undertryckande. För de förra betyder arbetets koncentrering besparingar i lyse, uppvärmning, ångpannedrift lii. ni., för de senare ökad verklig fritid. Med den föreslagna bestämmelsen i förevarande paragraf har man i främsta rummet avsett att bereda yrkesinspektionen en oomtvistlig befogenhet att ingripa mot missförhållanden i avseende å rasterna. Givetvis bör man där­ vid framgå med varsamhet och, där ej lämpliga överenskommelser mellan parterna kunna åvägabringas, meddela anvisningar eller föreskrifter först efter samråd nied dem.»

Sociala vailet. Vid sammanträde med sociala rådet har vid behandling av ifrågavarande stadgande från såväl arbetar- som arbetsgivarhåll uttalats tvekan rörande nyttan av ett så allmänt hållet stadgande örn raster som det föreslagna. Hernia- Aven bland de efter remiss över förslaget hörda myndigheterna och sainyttranden. nianslutningarna hava betänkligheter uttalats mot stadgandet i fråga. Kom­ merskollegium bär yttrat, att även örn de farhågor, som uttalats av vissa genom kollegii försorg hörda sammanslutningar, vore något överdrivna, bestämmelserna i sin allmänt hållna formulering måste anses vara till ringa gagn och möjligtvis kunna framkalla onödiga tvister; då dessutom bestäm­ melserna ej vunnit särskilt stöd från vare sig arbetsgivar- eller arbetarliåll, borde paragrafen lämpligen utgå. Flera sammanslutningar, däribland Sveriges industriförbund, hava ansett ämnet för stadgandet vara av den art, att det­ samma borde regleras i avtal och ej i lag. Bryggeriarbetsgivarförbundet, som också haft ett dylikt uttalande, Ilar tillika framhållit, att vid skiftarbete, särskilt vid kontinuerlig drift, raster i allmänhet icke torde förekomma. Järn­ kontoret har yttrat, att det i allmänhet syntes riktigt, att tillräckliga och lämp­ ligt förlagda raster borde avbryta arbetstiden; att så skulle ske, läge i sakens natur och alla parters intresse, varför någon legal reglering icke erfordrades. Det borde emellertid framhållas, att produktionsprocessen i vissa delar av järn­ verken, särskilt i plåtverken, vore av sådan art, att anordnande av särskilda raster icke vore erforderligt, då driftsgången medförde avbrott, vilka utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 53

svårighet kunde av arbetarna användas till vila och intagande av föda. Även om den föreslagna bestämmelsen ej gjorde införandet av raster obligatoiiskt, kunde densamma, med hänsyn till de föreskrifter yrkesinspektionens chefs­ myndighet skulle äga rätt att lämna, föranleda anordningar, som försvårade driften utan att vara önskade av vare sig arbetsgivare eller arbetare. Slutligen har Svenska teknologföreningen hemställt örn en omformulering av stadgandet i fråga till undvikande av den uppfattningen, att det ej vore till­ räckligt med allenast en rast. Onekligen torde det ur alla synpunkter vara lämpligast att frågan örn raster Departement, för arbetarna, så långt sig göra låter, löses genom överenskommelser mellan de närmast intresserade parterna, arbetsgivaren och arbetarna. Erinias ina emellertid till en början, att särskilt i de fall, da arbetarna icke äio orga­ niserade, deras ställning stundom kan vara för svag att säkeiställa tillbörligt beaktande av deras rättmätiga anspråk beträffande raster. Men härtill homin er att, även i fall, där arbetarna äro fullt i stånd att tillbörligen bevaka sina intressen, arbetsgivaren och arbetarna, enligt vad av utredningen framgått, stundom äro ense örn att inskränka rasterna mer än vad som kan anses förenligt med hygienens krav. För arbetsgivaren är utgångspunkten härvid möjligheten till driftsbesparingar, för arbetarna åter en önskan att sa tidigt som möjligt avsluta sitt arbete för dagen. Med llän sv n härtill tolde en särskild anledning föreligga att genom bestämmelser i lag söka motarbeta för arbetarna menliga följder av att raster icke tillbörligen anordnas. Av vikt är, att en bestämmelse i ämnet erhåller en lydelse, sorn möjliggör smidig anpassning efter olika förhållanden. Naturligen är det ej meningen, att särskilda raster skola kunna pafordras i fall, där arbetets bedi bande sker så, att tillfälle ändå lämnas till den med rasterna åsyftade vilan. Vidare kail icke kategoriskt sägas, att mer än en rast alltid bör anordnas, örn än i regel flera raster äro erforderliga, Skall ett stadgande i ämnet upp­ ställas, blir därför oundvikligt, att detta far en mycket allmän avfattning. Därmed torde dock stadgandet ingalunda, såsom uttalats, bliva utan värde. Sådan allmän karaktär hava ock flertalet nu förefintliga bestämmelser i lagens 4 och 5 §§, och meningen är ju, att dessa allmänna bestämmelser skola tjäna sorn utgångspunkt och stöd vid inspektionsorganens verksamhet. Av nu angivna skäl har i 5 § under i) upptagits en bestämmelse i ämnet, som endast oväsentligt skiljer sig från styrelseförslagets 16 §. Det har ut­ sagts, att rasterna kunna vara en eller flera». Föreskriften örn att rasterna om möjligt skola vara regelbundet återkommande har ansetts dels något för litet smidig dels obehövlig med hänsyn till övriga uppställda bestämningal. Emellertid bär den begränsningen för bestämmelsen om arbetets avbrytande genom raster införts, att sådant avbrott förklarats böra ske allenast dar al­ betets natur det medgiver. Understundom torde nämligen arbete, som icke kan helt avbrytas, vara av den art, att arbetsgivaren ej kan hålla kompe­ tenta ersättare för arbetarna under tid, då dessa hålla raster.

54 Kungl. Majus proposition nr 40.

2 och 3. Med avseende å sitt förslag till stadgande i 17 § rörande natt- och sön­ Punkterna k) och 1: dagsvila Ilar socialstyrelsen yttrat: (natt- och

»Någon allmängiltig reglering rörande nattarbetet förekommer ej i svensk söndagsvila) arbetarskyddslagstiftning, men i fråga om särskilda kategorier av arbetare

Social­

galler ett flertal bestämmelser angående dylikt arbete. Sålunda innehåller styrelsen. den nu gällande arbetarskyddslagen, i 12 och 13 §§, vissa bestämmelser, sorn lia till ändamål att tillförsäkra minderåriga arbetare inom handel, industri och byggnadsverksamhet m. m. viss nattledighet — för de två senare grupperna^ av minderåriga arbetare avseende tiden mellan kl. 7 e. m. och 6 f. m. För kvinnliga arbetare i något större industriföretag (med flera än 10 arbetare) stadgar lagen den 20 november 1909 angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, ledig­ het från arbetet under 11 timmar varje dygn och under sådan del av dygnet, att nattledigheten alltid kommer att innefatta tiden mellan 10 e. m. °.cj1 5 f. m. Lagen den 22 juni 1923 örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete förbjuder tillverkning till avsalu av bageri- eller konditorivaror mellan kl. 8 e. m. och kl. 6 f. ni. Slutligen må nämnas, att lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse indirekt, genom sina bestäm­ melser örn begränsning av tiden för öppethållande, förbjuder nattarbete i handelsbodar, rakstugor, frisérsalonger och varmbadinrättningar.

Krav på ett mera allmängiltigt förbud mot nattarbete ha emellertid icke saknats. Hedan 1908. väckte sålunda herr Lindhagen i andra kammaren motion örn utredning i ämnet, och upprepades detta yrkande med vissa för­ ändringar vid följande års riksdagar t. o. m. år 1915, då riksdagen på det sättet biträdde den av herr Lindhagen m. fl. väckta motionen, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes

1) låta verkställa en allsidig undersökning, i vilken omfattning och under vilka förhållanden nattarbete för män inom industrien och angränsande ar­ betsområden för närvarande i riket förekommer, och

2) därest av nämnda utredning skulle framgå, att det beträffande vissa arbetsområden vöre önskvärt samt eljest möjligt att, oberoende av inter­ nationell konvention, för vårt land införa lagbestämmelser, avseende reglering av nattarbetet, därom för riksdagen framlägga förslag.

Socialstyrelsen erhöll samma år i uppdrag att uppgöra plan bl. a. för den sålunda begärda undersökningen. På grund av de i åtskilliga avseenden abnorma arbetsförhållandena under krigsåren blev nämnda uppdrags full­ görande emellertid uppskjutet, och inbegreps sedermera frågan örn lagstadgad reglering av nattarbetet i den av Kungl. Maj:t i början av år 1918 till­ satta s. k. arbetstidskommitténs uppdrag. Vid den av kommittén föranstal­ tade undersökningen rörande arbetstidsförhållandena, varöver berättelse under titel 'Arbetstiden inom industri och hantverk m. m. i Sverige vid år 1917' a\gavs år 1920, blevo även nattarbetets förekomst och omfattning m. m. uppmärksammade.

L nder hänvisning till nämnda publikation för närmare upplysningar må bär, till givande av en föreställning om nattarbetets betydelse, meddelas några ur berörda källa hämtade summariska uppgifter rörande detsamma.

Hela antalet arbetare, som användes till något arbete mellan kl. 8 e. m. och 6 f. m., uppgick enligt nämnda undersökning till G0,136 eller 13.7 pro­ cent av det antal arbetare, som berördes av undersökningen. Av förstnämnda antal sysselsattes 48,294 eller det stora flertalet med arbete indelat på skift och fortgående dygnet runt. Av här avsedda arbetare användes 13,180 i järn- och stålverk samt järn- och stålmanufaktur, 8,906 i pappersmassefabr!-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. o;>

ker, 4,242 i råsockerbruk, 3,530 i pappersbruk och pappfabriker, 2,885 i såg­ verk och livvlerier samt 2,133 vid skiljeställen i flottleder. 9,034 arbetare, varav 4,897 sysselsatta i järngruvor, användes till arbete å två dagskift eller på därmed jämförligt sätt och hade sålunda endast någon mer obetydlig del av sitt arbete förlagt till tid före kl. 6 f. m. eller efter kl. 8 e. m. Det åter stående antalet eller 2,808 arbetare, varav det övervägande flertalet syssel­ sattes i mejerier eller bagerier, hade längre eller kortare nattarbete utan skiftindelning, i regel tidigt morgonarbete. Arbetstidskommittén fann undersökningen giva vid handen, att några, svarare eller mer omfattande missbruk av nattarbete knappast förekom inom industrien och därmed besläktade näringar. Väsentligen på grund därav samt med hänsyn till 8-timmarslagens begränsande inverkan på ifrågavarande arbete och de" för näringarna betungande verkningarna av denna lags då nyligen skedda genomförande ansåg sig kommittén böra förorda, att för det dåvarande ej måtte vidtagas några lagstiftningsåtgärder till reglering av natt­ arbetet. Till sist framhöll kommittén, som föreslagit, att arbetstidslagens bestämmelser vid utlöpandet av denna provisoriska lags giltighetstid skulle inarbetas i arbetarskyddslagen, att man i samband med denna åtgärd lämp­ ligen skulle kunna till förnyat övervägande upptaga bl. a. frågan örn lagstadgad reglering av nattarbetet. Styrelsen tror i likhet med arbetstidskommittén, att nattarbete i vårt land på det hela taget ej förekommer i många andra fall än där det kan anses påkallat. Ehuru styrelsen sålunda icke vill bestrida, att kommittén kan lia skäl för sin mening i fråga om det mindre framträdande behovet av en lagstadgad reglering på området, måste styrelsen anse det vara önskvärt att i arbetarskyddslagen få in ett stadgande, som skulle göra det möjligt att, där missbruk av nattarbete förekommer, ingripa mot detsamma. En sak är nämligen att åstadkomma och genomföra en komplicerad lagstiftning särskilda svårigheter skulle det här möta att bereda möjlighet till undantag i alla erforderliga fall — och en annan att åvägabringa en lagbestämmelse, som skulle giva vederbörande myndigheter befogenhet att i antagligen sähs vilt a fall reagera mot omotiverat nattarbete på det varsamma^ sätt, som gäller för förverkligandet av lagens bestämmelser mot yrkesfara. Nattarbetet mäste i regel anses som en i" och för sig onaturlig och osund arbetsform, vars användning det från skyddssynpunkt sett gäller att inskränka till de fall, där densamma med hänsyn till särskilda skäl mäste anses mer eller mindre oundgänglig. Ett visst moment av tvang, låt vara av ekonomisk natur och endast relativt nödgande, måste alltså vara för handen. Att an­ vända nattarbete i sådana fall, då därför ej finnes annat motiv än önskan att se driftens avkastning ökad i proportion till den ökade driftstiden, bör däremot enligt styrelsens mening i regel icke anses tillåtet. När här ovan talats örn nattarbete, har därmed åsyftats dylikt arbete i iner egentlig bemärkelse, <1. v. s. arbete, som i någon större utsträckning och mer regelbundet eller under någon längre tid infaller under de egentliga nattimmarna, vartill i enlighet med de internationella konventionerna angå­ ende kvinnors och barns nattarbete kanske bör räknas tiden mellan kl. 10 e. m. och 5 f. m. Något hinder att vid arbete på två skift utsträcka arbets­ tiden till kl. 11 e. m. bör dock förevarande bestämmelse icke anses inne-

Beträffande nattarbetet har man emellertid från skyddssynpunkt att in­ tressera sig för ej blott, att det icke förekommer utan tillfyllestgörande an­ ledning, iitan även att detsamma är anordnat på tillfredsställande sätt, vilket i regel vill säga, att den särskilde arbetarens arbete ej kommer att i alltför stor utsträckning förläggas till natten. Såsom i stort sett tillfredsställande

Kungl. Majus proposition nr 40. i förevarande avseende kan måhända anföras 3-skiftsarbetet, som ej behöver för de olika arbetarna medföra mera nattarbete, än som motsvarar en tredje­ del av var och ens sammanlagda arbetstid. Styrelsen bär ansett sig lämpligen kunna i förevarande paragraf med nattledigheten jämställa söndagsledigheten — vad ovan anförts till motiveling av styrelsens förslag beträffande det förra slaget av ledighet torde även i huvudsak gälla med hänsyn till! det senare. Såsom förut berörts, är emellertid här föreslagna bestämmelse rörande söndagsledigheten ej någon n-r? t , r *?en. svenska skyddslagstiftningen, i det den nu gällande arbetarskyddslagstiftningens 5 § i) meddelar en föreskrift, som kan anses av huvud­ sakligen enahanda innehåll. Beträffande sättet för dess genomförande gälla också samma regler, som skulle tillämpas i fråga' örn den föreslagna be­ stämmelsen.» Till komplettering av socialstyrelsens redogörelse flir de åtgärder, sorn lidtagits under nu förevarande och därmed i viss mån sammanhängande frågors tidigare behandling, må anföras följande. Riksdagens I anledning av motion i andra kammaren av herr Lindhagen m. fl. anhöll

skrivelse

den 29 mars riksdagen uti skrivelse den 29 mars 1910 (nr 40), att Kungl. Majit ville låta 1910 m. m. verkställa undersökning, i vad mån inom vårt land behövlig söndagsvila utan berättigad anledning åsidosattes, särskilt inom industri, handel och andra närliggande arbetsområden, ävensom, därest utredningen skulle därtill giva anledning, för riksdagen framlägga erforderligt lagförslag i ämnet. Efter det kommerskollegium över riksdagsskrivelsen avgivit utlåtande, erhöll socialst} i elsen i uppdrag att verkställa den begärda utredningen. Sedermera överlämnades uppdraget emellertid till arbetstidskommittén, sorn i ärendet avgav utlåtande den 13 mars 1920. Utlåtandet hade till föremål, såvitt nu är anledning att nämna, jämväl två av allmänna svenska prästföreningen åren 1910 och 1914 till Kungl. Majit gjorda framställningar, den ena rörande åtgärder för beredande av söndagsvila inom vissa verksamhets­ områden, som icke berördes av riksdagsskrivelsen 1910, oell den andra rö­ rande söndagsarbete inom trålfisket vid västkusten. Vad socialstyrelsen vid behandling av frågan örn nattarbetet i sin motivering återgivit ur kommitténs utlåtande, har enligt detta även avseende å söndagsarbete. Slutligen bör nämnas, att arbetstidskommitténs nyss omförmälda utlå­ tande hade avseende jämväl å en av förbundet mellan Sveriges kristliga föreningar av unge män med Hera religiösa sammanslutningar år 1914 gjord underdånig framställning örn åtgärder till främjande av en lagstiftning, var­ igenom tillfälle till ledighet, utöver den nu lagstadgade, bereddes den å kontor samt i handelsbutiker och fabriker sysselsatta delen av befolkningen, bl. a. under eftermiddagen en dag i veckan året örn, företrädesvis dag före söndag eller helgdag. I kommittéutlåtandet yttrades, att enligt vad kom­ mitténs statistiska utredning visade, arbetstidens förkortning å lördag redan föiveikligats i sådan utsträckning, att tvekan kunde råda, huruvida någon lagstiftningsåtgärd för dess främjande kunde anses motiverad. 1921 års Fragan örn söndagsvila inom industrien har även behandlats av inter­

konvention

ang. veckovis. nationella arbetsorganisationen. Vid arbetskonferensens sammanträde i Genéve ar 1921 antogs ett förslag till konvention angående tillämpningen av veckovis i industriella företag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 57

Detta förslag — som i svensk översättning återfinnes i den i det följande omförmälda propositionen nr 198 till 1923 års riksdag s. 28 ff. — innehöll i huvudsak följande.

Hela den personal, som sysselsattes i ett industriellt företag, inbegripet byggnads- och transportarbetare, skall, med i konventionsförslaget angivna undantag, under loppet av varje tidrymd örn sju dagar åtnjuta en vilotid, innefattande minst 24 på varandra följande timmar. Denna vilotid skall, såvitt möjligt, beredas varje företags hela personal samtidigt. Vilotiden skall, där så är möjligt, infalla på de dagar, som enligt landets eller trak­ tens tradition eller sedvänja ägnas åt vila. De undantag, som kunna göras från huvudregeln, äro huvudsakligen följande. Personer, som sysselsättas i industriella företag, i vilka endast användas medlemmar av samma familj, kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat, som bi­ träder konventionen, att med beaktande särskilt av alla tillbörliga ekono­ miska och humanitära synpunkter och efter samråd med kompetenta arbets­ givare- och arbetareorganisationer, där sådana finnas, permanent eller till­ fälligt medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan. Det föreskrivna samrådet skall icke vara erforderligt beträffande sådana undantag, som redan vid konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gällande lag­ stiftning. För den händelse att medgivande lämnas till vilotidens uteslu­ tande eller förkortande, böra bestämmelser finnas meddelade örn ersättning, såvitt möjligt, genom arbetsfrihet å annan tid; dock att detta icke gäller i sådana fall, där det genom överenskommelse eller sedvänja redan är sörjt för sådan ersättning. Varje medlemsstat skall vara skyldig att upprätta en förteckning å de undantag, som medgivits från huvudregeln, samt överlämna denna förteckning till internationella arbetsbyrån. Vartannat år skall seder­ mera denna förteckning kompletteras. För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i konventionen skall varje arbetsgivare eller hans ställföre­ trädare dels där veckovila gives samfällt åt hela personalen tillkännagiva dag och timmar för den gemensamma veckovilan antingen medelst anslag, uppsatta på i ögonen fallande sätt på arbetsstället eller också på annan lämplig plats, eller på annat godkänt sätt, dels ock i motsatt fall, d. y. s. då veckovila icke gives samfällt åt hela personalen, medelst en förteckning, upprättad på sätt som godkänts genom lagstiftning eller genom ett av veder­ börande myndighet utfärdat reglemente, angiva de anställda, för vilka sär­ skilda föreskrifter gälla beträffande veckovila, ävensom innehållet i dessa föreskrifter. Konventionen träder i kraft för varje medlemsstat den dag, då dess ratifikation inregistreras hos Nationernas förbunds sekretariat.

I proposition (nr 198) till 1923 års riksdag blev konventionsförslaget före­ lagt riksdagen för yttrande. Enligt det propositionen åtföljande statsråds­ protokollet hade dåvarande chefen för socialdepartementet framhållit, att söndagsvilan hos oss, i den mån ej särskilda omständigheter påkallade av­ vikelser, redan vore i vidsträckt mån skyddad. Departementschefen hade icke ansett sig för det dåvarande kunna tillstyrka ratificering av konven­ tionen. Lämpligt syntes emellertid vara att vid en förestående revision av arbetarskyddslagen taga i övervägande, huruvida i samband därmed önske­ målet örn veckovila för industriens arbetare skulle kunna ytterligare till­ godoses. Till detta uttalande anslöt sig riksdagen, enligt vad som framgår av dess skrivelse den 16 maj 1923 (nr 179).

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I det inledningsvis omförmälda memorandum, som den internationella arbetsbyrån s direktör efter sitt besök i Stockholm år 1927 tillställde social­ departementet, ingick lian även på behandling av flugan rörande den nu be­ rörda konventionen. I denna del anfördes i nämnda memorandum bland annat följande. Gällande svenska bestämmelser och socialstyrelsens förslag till reviderad arbetarskyddslag överensstämde visserligen icke helt med konventionen, men endast mycket få sakändringar skulle erfordras för att göra ratifikation möjlig. Den mest betydande förändring, som skulle bliva behövlig, skulle innebära ett fastslående i lagen av att alla arbetare skola, med de undantag, som prövas nödvändiga, under varje period av sju dagar komma i åtnjutande av en sammanhängande vilotid av minst 24 timmar. Ifrågavarande svenska bestämmelser vore tillräckliga för att tillgodose vad konventionen innehölle örn att vilotiden, såvitt möjligt, skulle vara gemensam för alla arbetare och förläggas till söndagen. Det förefölle, som örn gällande lagstiftning och social­ styrelsens förslag icke medgåve några undantag, som icke kunde bibehållas enligt konventionen, och endast för den händelse att ytterligare undantag skulle medgivas, skulle det bliva nödvändigt att rådfråga arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer, dock att det givetvis vore önskvärt, att sådant rådförande stadgades i lagen. Vidare behövdes bestämmelser rörande den ordning, i vilken en förteckning över medgivna undantag skulle upprättas och delgivas arbetsbyrån. I memorandum framhålles slutligen, att denna konvention uppfyllde det önskemål, som ofta framställts därom, att arbets­ byråns konventioner icke borde vara för detaljerade eller för stelt avfattade. Ifrågavarande konvention lämnade vidsträckt möjlighet att avpassa de i den­ samma fastslagna principerna efter förhållandena i varje särskilt land, efter­ som konventionen medgåve fullständiga eller partiella undantag under förut­ sättning allenast att hänsyn toges till alla rimliga humanitära och ekonomiska omständigheter^ och att, ifall undantagen skulle utvidgas, arbetsgivarna och arbetarna rådfrågades. Beträffande alla bestämmelser utom dem, som avsåge meddelanden till internationella arbetsbyrån och anslag å arbetsplatserna, förelåge skyldighet att genomföra konventionens bestämmelser endast i den män detta vore möjligt.

I sitt yttrande i anledning av detta memorandum anförde delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet rörande ifrågavarande kon­ vention enhälligt följande. Det vöre visserligen riktigt, att det med hänsyn till i Sverige gällande lagstiftning och tillämpade arbetsformer endast förelåge ringa behov av en lagstiftning, som skulle möjliggöra ratifikation av konventionen. Å andra sidan vore Sverige såsom medlem av internationella arbetsorganisationen förpliktat att stödja dess verksamhet, och en lagstiftning, som möjliggjorde ratifikation, läte i detta fall sig genomföra utan avsevärda olägenheter. Under den tidigare diskussionen i ämnet hade bland annat uttryckts betänkligheter mot en lag, som på grund av ämnets natur väsentligen skulle komma att bestå av ett eller annat grundläggande stadgande och en stor mängd undan­ tagsbestämmelser. Detta förhållande skulle emellertid möjligen kunna und­ vikas genom att endast de grundläggande stadgandena upptoges i lagen örn arbetarskydd, så att det skulle ankomma på Kungl. Majit att i enlighet med vissa i lagen angivna grunder utfärda undantagsbestämmelserna.

Numera hava följande aderton stater ratificerat konventionen, nämligen Belgien, Bulgarien, Chile, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Indien,

Kungl. Majus proposition nr 40. 5b

Irländska Fristateu, Italien, Jugoslavien, Lettland, Luxemburg, Polen, Por­ tugal, Rumänien, Spanien oell Tjeckoslovakien. För att härefter återgå till socialstyrelsens förslag till stadgande i 17 § Remiss­ yttrandenhava även mot detta stadgande betänkligheter uttalats i remissyttrandena. Järnkontoret har ansett det vara givet, att söndags- och nattarbete icke av arbetsgivaren uttoges i större utsträckning än som vore erforderligt. Särskilt vid de svenska järnverken torde i väsentligt mindre omfattning än vad utom­ lands vore fallet påfordras nattarbete, och den avtalsvis verkställda regle­ ringen av dylika frågor hade genomfört förhållanden, som ur arbetarskyddssynpunkt vore fullt tillfredsställande. Särskilda lagbestämmelser i detta avse­ ende vore därför icke erforderliga men kunde lända till svårigheter genom sina direkta eller indirekta verkningar. Det vore nämligen ofta fallet att — frånsett regelbundet skiftarbete — nattarbete kortare perioder måste förekomma på grund av brådskande order, tillfällig kraftbrist och dylikt. Legala hinder häremot kunde endast försvåra industriens arbetsförhållanden utan att lända arbetarna till motsvarande nytta. Kommers­ Kommerskollegium har, efter framhållande av socialstyrelsens yttrande i kollegium. motiveringen, hurusom nattarbete på det hela taget ej torde opakallat före­ komma i vårt land, vidare utlåtit sig: »På grund härav vill det synas kollegium, som örn regleringen av hit­ hörande förhållanden utan olägenhet kunde i fortsättningen liksom hittills överlämnas åt parterna själva att vid ingåendet av arbetsavtalen ordna. Såsom ytterligare skäl härför torde kunna hänvisas till den på skilda orter i vårt land ganska varierande uppfattningen örn vad som i förevarande fall bör räknas till »dagen» och till »natten». Socialstyrelsen framhåller, att vid s. k. två-skift dagarbetet bör kunna räknas från 5 f. m. till 11 e. m. På rätt många håll utom stadssamhällena torde arbetarna, särskilt sommartiden, dock föredraga tiden 4—10: Och någon egentlig motvilja mot ett lämpligt ordnat 3-skiftarbete torde knappast i regeln förefinnas, lika litet som några mera framträdande olägenheter därav torde kunna påvisas. Anordnandet av ett dylikt arbetssätt i syfte att öka produktionen, t. ex. i fråga örn dyrbarare abriksanläggningar eller maskiner, synes kollegium därför ej, i viss motsats till vad av socialstyrelsen i sådant hänseende framhållits, böra möta några legala hinder. Av nu anförda skäl och på de grunder, som av Järnkontoret närmare utvecklats, — — — anser kollegium icke, att beslutanderätt be­ träffande anordnande av söndags- och nattarbete bör överlämnas at yrkes­ inspektionens chefsmyndighet. Med detta förbehåll torde 17 §, vars av­ fattning icke i och för sig strider mot den uppfattning, som av kollegium ovan framhållits rörande de förhållanden, under vilka nattarbete skäligen bör kunna komma till användning, kunna kvarstå oförändrad.» Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att den avsevärt högre be­ talning, som arbetarna betingade sig för arbete å sön- och helgdagar samt under natt, medförde att arbetsgivaren icke begagnade sig av sådan arbets­ tid annat lin när det av praktiska skäl vore absolut ofrånkomligt. Härtill bomme arbetarnas allmänt utbredda motvilja mot arbete å annan tid än den ordinarie. Stadgandet kunde därför saklöst utgå. Uland andra har även Sveriges industriförbund ansett stadgandet obe­ hövligt, enär spörsmålet i fråga redan vunnit en fullt tillfredsställande lös­ ning genom privata överenskommelser mellan parterna.

60 Kungl. Majus proposition nr 40. Departements Ehuru av utredningen i detta ärende synes framgå, att missbruk i form chefen. av arbetares användande till natt- och söndagsarbete icke i vårt land före­ kommer i någon större omfattning, finner jag dock, i likhet med social­ styrelsen och kommerskollegium, ett lagstadgande sådant som det av social­ styrelsen i 17 § föreslagna kunna vara av värde. Det är naturligt nog icke för de talrika fall, där denna sak är föremål för en tillfredsställande regle­ ring genom vederbörandes överenskommelser, som ett dylikt lagstadgande skulle komme till användning. Mot bestämmelsen riktade invändningar från deras sida, som av denna orsak ej skulle direkt beröras av stadgandet, synas därför ej vara vägande. Däremot torde ej vara uteslutet, att i mera undan­ skymda arbetsförhållanden missbruk i detta avseende kunna förekomma, och det är i sådana fall som stadgandet skulle kunna tjäna såsom ett be­ hövligt stöd vid vederbörande tillsynsorgans ingripande. Med anledning av socialstyrelsens uttalande, att det i regel icke bör anses tillåtet att använda nattarbete i sådana fall, då därför ej finnes annat motiv än önskan att se driftens avkastning ökad i proportion till den ökade drifts­ tiden, vill jag framhålla, att örn än hänsyn till arbetarnas hygien naturligt nog måste vara den primära synpunkten vid stadgandets tillämpning, torde å andra sidan all skälig hänsyn böra visas arbetsgivarnas berättigade in­ tressen och därefter en avvägning av de olika intressena ske. Särskilt i fall, då de hygieniska synpunkterna icke äro mycket vägande, böra ganska långt gående hänsyn till arbetsgivarnas önskningar vara möjliga. Vidare lärer det knappast vara möjligt att för hela riket fastlåsa begreppet natt; till vissa klockslag, utan bör härutinnan största hänsyn tagas till olika lands­ delars behov och uppfattning. En mjuk tillämpning av stadgandet lärer över huvud vara nödvändig. Genom ett stadgande av nu föreslagen innebörd skulle man, såvitt angår söndagsvilan, i allt väsentligt ansluta sig till de i omförmälda konvention uttryckta principerna. Vid sådant förhållande synes anledning föreligga att undersöka, huruvida det icke skulle vara möjligt att giva lagen en sådan avfattning, att ratifikation av konventionen kunde ske. Såsom förut framhållits, är det givetvis önskvärt, att Sverige, i den mån så låter sig göra utan att berättigade intressen trädas för nära, ansluter sig till arbets­ organisationens konventioner. I fråga örn förevarande konvention är att märka, att man, såsom den internationella socialpolitiska delegationens yttrande utvisar, såväl hos socialstyrelsen som hos representanter för de båda parternas intressen är ense om att anslutning till konventionen bör ske. Med hänsyn härtill och då, på sätt kommer att framgå av det följande, de lagändringar, som erfordras för anslutning till övriga konventioner, vilka äga samband med förevarande lagstiftningsfråga, icke synts mig kunna för­ ordas, bör tydligen möjligheten av en anslutning till denna konvention nog­ grant övervägas. För sådant ändamål skulle, som redan antytts, vissa ändringar i social­ styrelsens förslag erfordras. Den viktigaste nyheten torde bestå däri, att själva huvudregeln örn söndagsvila finge avfattas i överensstämmelse med

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 61

konventionen, så att bestämmelsen bomme att innehålla, att föi' varje period örn sju dagar en sammanhängande ledighet av 24 timmars varaktighet i regel skulle beredas arbetarna. Vidare skulle bestämmelse erfordras an­ gående meddelande av undantag från den allmänna regeln om söndagsvila. Såsom nämnts förutsättes enligt konventionen som regel särskilt medgivande för giltigheten av dylikt undantag.- Sådant medgivande torde yrkesinspek­ tionens chefsmyndighet efter samråd med vederbörande organisationer kunna bevilja, och lärer bemyndigande i detta avseende böra meddelas i lagen. Beträffande redan existerande undantag torde något uttryckligt medgivande knappast vara behövligt; stadganden härom synas kunna meddelas i en övergångsbestämmelse till lagen. Rörande underrättelse till internationella arbetsbyrån torde föreskrifter kunna utfärdas i administrativ ordning. Där­ emot skulle i lagen behöva intagas en bestämmelse örn skyldighet att pä arbetsplatserna hava sådana anslag uppsatta, som föreskrivas i konventionen. Dessutom borde huvudregeln örn söndagsvila kompletteras med en bestäm­ melse därom, att arbetarna för de fall, då medgivande hämnäs till söndagsv i lans uteslutande eller förkortande, i stället för den förlorade ledigheten såvitt möjligt skulle erhålla motsvarande frihet från arbete. De lagstiftningsåtgärder, som sålunda förutsättas för en anslutning till konventionen, torde icke kunna anses innebära några större förändringar vare sig i gällande lagstiftning eller i socialstyrelsens förslag. Med hänsyn härtill och under hänvisning till vad jag förut yttrat angående önskvärdheten av Sveriges ratifikation av konventionen har jag funnit mig böra tillstyrka införandet av de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort, för att därigenom möjliggöra tillträde till konventionen. Såsom en följd härav hava de i 17 § av styrelseförslaget upptagna stadgandena rörande natt- och söndagsvila i departementsförslaget uppdelats, därvid under k) upptagits det av styrelsen föreslagna stadgandet rörande nataila, medan bestämmelser rörande vecko­ vis av det innehåll jag nyss angivit införts under 1). "\ idare hava i 37 § intagits stadganden örn uppsättande av anslag rörande söndagsledigheten samt i övergångsbestämmelserna föreskrifter angående redan gällande av­ vikelser från regeln örn veckovis* Därest förslaget i denna del vinner Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, har jag för avsikt att sedermera föreslå, att Sverige biträder konventionen, och lärer det därefter ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ väg meddela de föreskrifter, som utöver angivna lagbud erfordras i anledning av Sveriges anslutning till konventionen. Någon reglering i lag av »lördagsarbetet» har jag ansett icke för närvarande böra företagas. Spörsmålet härom synes nära sammanhänga med de frågor, som erhållit sin reglering i arbetstidslagen. Till motivering av sitt förslag till stadgande i 18 § rörande arbetares 4. Punkt m)

(semester;.

semester har socialstyrelsen anfört följande:

Social­

/ Semester eller viss tids ledighet med bibehållen avlöning har sedan länge styrelsen. förekommit för vissa kategorier av statstjänstemän. Frågan örn lagstadgad arbetarsemester väcktes också först av en grupp av statens arbetstagare, nämligen förmännen för daglönarna vid flottans varv i Stockholm, vilka ar

G2 Kungl. Majus proposition nr 40.

1910 hos Kung!. Majit gjorde framställning om semester. Denna framställn.1j8 följdes året därpå av en liknande framställning från samtliga daglönare vid flottans varv, och beslöt 1913 års riksdag med anledning av proposition 1 ,™n.et tillerkänna dem av nämnda daglönare, som haft oavbruten an­ ställning vid flottan under minst fyra år, semester med bibehållen lön under sex dagar. Sedan herr Palmstierna vid 1914 års lagtima riksdag motionerat örn utredning och förslag i fråga örn 'beredande av viss tids tjänstledighet med bibehållna löneförmåner (semester) åt arbetare och med dem likställda vilka lia stadigvarande sysselsättning vid statsförvaltningen’, vilken motion med en obetydlig ändring godtogs av riksdagen, har semester dels genom administrativa författningar och dels genom kollektivavtal tillförsäkrats sanno­ likt flertalet av de i statsförvaltningens tjänst anställda arbetare. Aven inom den enskilda verksamheten har arbetarsemester länge före­ kommit. balunda befanns redan vid kommerskollegii undersökning år 1905 av arbetstidsforhållandena, att 8,958 eller 2. c % av hela antalet av under­ sökningen berörda arbetare åtnjoto semester. Ar 1917 väcktes av herr Ström m. fl. i forsta kammaren och av herr Björling m. fl. i andra kammaren motioner (nr 92 respektive 309) örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan om utredning och förslag beträffande allmän arbetarsemester.' Socialstvrelsen avgav pa begäran av vederbörande utskott utlåtande i frågan och förordade därvid en allsidig utredning av densamma. Motionerna biföllos av riksdagen och remitterades sedermera riksdagens skrivelse i ämnet till socialstyrelsen’ Sedan arbetstidskommittén tillsatts, överlämnades till densamma bland andra 1x01iillK.'G ^betstiden även den angående arbetarsemester. . T1, fullgörande av nu åsyftade uppdrag lät kommittén sin allmänna sta­ tistiska undersökning rörande arbetstidsforhållandena även omfatta vissa data av 1017', . ? semesterfrågan. Av undersökningen, som avsåg tiden vid full gick bl. a., att ledighet under minst tre dagar med bibehållande helt eller delvis av lon tillgodoföra sammanlagt 69,462 arbetare eller 15 8 % av hela det arbetarantal, som undersökningen omfattade. Förekomsten av semester var rätt olika inom olika yrken — sålunda kommo inom bok­ tryckeriindustrien 88 % av arbetarna i åtnjutande av semester, under det motsvarande procenttal uppgick till allenast 15 ä 20 för metall- och maskin­ industrien, textilindustrien m. fl. Semesterns varaktighet varierade mellan n °C11, f /agar ~ genomsmttligt belöpte sig ledigheten till 6.6 dagar I allmänhet Ängö arbetarna, dar avlöningen utgick efter tid, under semestern bibehålla sm avlonmg oavkortad. En rätt allmän förutsättning för åtnju­ tandet av semester var viss tids anställning, ofta under ett år. En annan ganska allmänt förekommande betingelse var viss minimiålder, vanligen 90 a 21 ar. ö uimV b^bOmng; som kommittén lät företaga av de vid mitten av år 1J1J fallande kollektivavtalen, framgick, att antalet arbetare, som enligt nämnda avtal vöre berättigade till semester, översteg 130,000. Ehuru kommittén erkände, att de ekonomiska verkningarna av ett allmänt genomforande av arbetarsemester måste anses bliva kännbara, syntes det ( pcb kommittén föreligga så talande skäl för reformen, att kommittén fann sig bora förorda dess genomförande. Särskilt fäste sig kommittén vid de gynnsamma verkningar semestern, rätt utnyttjad, kunde förväntas få för ar­ betarnas arbetslust och arbetskraft och därmed i viss mån för folkhälsan Enligt kommitténs mening hade det otvivelaktigt varit mest ändamåls­ enligt om arbetarsemestern kunnat genomföras medelst avtal mellan veder­ börande parter Med hänsyn till bl. a. det betydande antalet oorganiserade arbetare, fann kommittén det emellertid knappast vara möjligt att på dylikt satt vinna en tillfredsställande lösning av semesterfrågan. I överensstäm-

Kungl. Majus proposition nr 40. 63

ruelse härmed utarbetade kommittén ett förslag till lag örn arbetarsemester, som framlades i kommitténs den 13 mars 1920 avgivna betänkande i ämnet.

Kommitténs lagförslag, vars utarbetande enligt kommitténs egen utsago på grund av en del omständigheter var förenat med vissa svårigheter, an­ sluter sig i avseende å tillämpningsområdet till lagen örn arbetstidens be­ gränsning. Dess huvudstadgande går ut på, att arbetare, som utan avbrott varit anställd hos samma arbetsgivare eller företag från och med den 16 september nästföregående år och användes sedan minst en månad till arbete, varå lagen äger tillämpning, skall vara berättigad till semester under minst åtta dygn å tid mellan den 15 maj och den 16 därpå följande september. För semestertiden skall arbetaren äga uppbära avlöning, motsvarande hans tidion för en vecka. Semesterberättigad arbetare, vars anställning till följd av uppsägning från arbetsgivarens sida upphör under semesterperioden, äger ändock uppbära sin semesteravlöning. Har arbetare på grund av annan omständighet än sjukdom eller olycksfall under tiden från den 16 nästföre­ gående september åtnjutit ledighet under sammanlagt mer än 18 söckendagar, skall arbetsgivaren vara befriad från skyldigheten att bereda arbetaren semester men är likväl pliktig att till arbetaren utgiva semesteravlöning. Från nu anförda regler bereder lagen möjlighet till vissa avvikelser i olika avseenden.

Mot kommitténs beslut anmäldes fyra reservationer, av vilka två, fram­ ställda av arbetsgivarrepresentanter, gingo ut på att kommittén bort avstyrka lagstiftning i ämnet.

Över kommittébetänkandet inhämtade Kungl. Maj:t yttranden från kommers­ kollegium, svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges kemiska industrikontor och landsorganisa­ tionen. Samtliga de hörda med undantag av den sist omförmälda ställde sig, åtminstone vad deras verksamhetsområden anginge, avvisande till för­ slaget örn lagstadgad arbetarsemester.

Kommerskollegium anförde i sitt yttrande bl. a. följande:

’A andra sidan befarar kollegium, i likhet med nämnda reservanter, att ett allmänt och samtidigt införande under den närmaste tiden av ensartade lagbestämmelser örn arbetarsemester kunde indirekt få synnerligen vanskliga och svåröverskådliga följder för näringslivet. Avsevärda förluster lära väl därvid knappast kunna undvikas, så mycket mera som driftsförhållandena på många håll ännu icke kommit i jämvikt efter de omläggningar, lagen örn arbetstidens begränsning nödvändiggjort.

Vid sådant förhållande finner kollegium det lämpligast, att den ytterligare utbildning av arbetarsemesteridén, som man redan nu torde kunna förutse, fortfarande sker på avtalsvägen. Därigenom torde vinnas en smidigare an­ passning till förhållandena inom olika yrken och näringsgrenar och på skilda platser inom riket samt övergången till den nya ordningen ske lättare’.

Landsorganisationen tillstyrkte förslaget men påyrkade tillika ett flertal ändringar, som skulle göra den föreslagna lagstiftningen förmånligare för arbetarna.

Socialstyrelsen, till vilken myndighet kommittéförslaget jämväl remitterats, har hittills icke avgivit yttrande däröver, enär styrelsen ansett sig lämpligen kunna fullgöra detta uppdrag i samband med arbetarskyddslagstiftningens revision.

Enligt styrelsens mening saknade arbetstidskommittén icke skäl för sin härovan omnämnda klagan över de svårigheter, som mött dess lagstiftnings­ arbete i förevarande fråga. Vid första påseende kan det nog förefalla, som örn ett dylikt arbete skulle vara ganska enkelt och lätt utfört, men vid ett

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

närmare inträngande i ämnet tinner man, att en någorlunda enhetlig och ingående reglering av semesterrätten stöter på avsevärda hinder. De för­ hållanden, som äro av betydelse för semesterrättens tillgodonjutande, ställa sig nämligen ganska olika inom skilda näringsgrenar, och äro dessutom till en del av rätt ömtålig natur. Sålunda lia vissa verksamhetsgrenar sin hög­ säsong under sommaren under det andra då gå med betydligt reducerad drift. För somliga företag lämpar det sig bäst att slå igen oell låta samtliga arbetare få semester på en gång, under det för andra enda möjligheten kl­ ätt låta arbetarna komma i åtnjutande därav successivt. Även beträffande förutsättningen av viss anställningstid ställa sig förhållandena olika. Ett företag, som väsentligen nyanställer arbetare på hosten, har givetvis andra intressen härvidlag än det, vars anställningstid huvudsakligen infaller på våren. Den inverkan frånvaro från arbetet eller avbrott däri, exempelvis på grund av strejk eller lockout, rätteligen bör lia på semesterrätten, måste tydligtvis giva anledning till meningsskiljaktighet. Begränsas semesterrätten att gälla allenast för vissa slag av sysselsättningar — såsom kommitténs förslag på sätt och vis gjort — uppstår den besvärande frågan, hur man skall förfara med sådana arbetare, som av sin arbetsgivare användas än till arbete, varå ifrågavarande lagstiftning äger tillämpning, och än till annat arbete. Även frågan örn semesteravlöning möter givetvis svårigheter att reglera genom lag.

Framhållas må vidare i detta sammanhang, att det måste anses angeläget att i fråga om semestern lämna möjlighet till beaktande av arbetarnas per­ sonliga önskningar — vilka givetvis kunna vara mycket växlande.

Till belysande av semesterinstitutionens fortsatta utveckling och nuva­ rande tillämpning har inom styrelsen verkställts en bearbetning av de vid årsskiftet 1924—1925 gällande kollektivavtalen i vad angår semesterrätten.

Flärvid har bl. a. framgått följande.

Antalet arbetare, som vid nämnda tidpunkt enligt kollektivavtalen voro semesterberättigade, utgjorde 317,617 eller cirka 77 % av hela det antal ar­ betare, som berördes av avtalen — motsvarande procenttal upiigick år 1908 till 5.7, år 1919 till 43.0 och vid årsskiftet 1920—1921 till 73.4. Bland de verksamhetsgrenar, där avtalen icke grundade rätt till semester, märktes byggnadsämnesindustrien (tegelbruk m. nr), stenhuggerier, glasbruk, skogs­ arbeten och flottning, byggnadsverksamhet samt stuverilianteringen. För 62.6 % av de enligt avtalen semesterberättigade arbetarna var semesterns längd mindre än 6 arbetsdagar, för 14.9 % uppgick den till 6 sådana dagar och för 22.5 % översteg den nämnda tidrymd. Inom storindustrien omfattar semestern i regel fyra arbetsdagar men förlägges ofta till tiden för midsom­ mar, så att arbetarna erhålla en sammanhängande fritid av åtta dagar.1

I detta sammanhang bör måhända nämnas, att lagstadgad arbetarsemester, ehuru en relativt ny anordning, är införd i vissa andra länder. Mer allmänt är dylik semester påbjuden i Österrike och Polen genom särskilda lagar i ämnet, i Finland genom en lag örn arbetsavtal, i Lettland genom en lag örn arbetstiden och i Sovjet-Byssland genom lagen om arbete. Dessutom äro arbetstagare inom speciella verksamhetsområden — t. ex. husliga tjänare (Österrike, Danmark, kantonen Zurieli), sjömän (Spanien), handelsbiträde!!

1 Enligt en inom socialstyrelsen verkställd bearbetning av de vid årsskiftet 1928—1929 gällande kollektivavtalen voro 398,S66 arbetare eller 77.8 % av antalet arbetare, som be­ rördes av avtalen, semesterberättigade. Ar de något över 100,000 avtalsberörda arbetare, som vid denna tidpunkt saknade avtalsfästad semester, återfinnas flertalet inom säsong­ industrier, såsom skogsavverkning oell flottning, delar av byggnadsverksamheten samt stenhuggerier. Semesterledigheten utgjorde för 65 % av samtliga semesterberättigade ar­ betare kortare tid än en vecka, i allmänhet fyra arbetsdagar.

Kungl. Majus proposition nr 40. 65

(Finland, Island, Tjeckoslovakien), tjänstemän i åtskilliga slag av privat verk­ samhet (Österrike, Italien, Luxemburg) — i större eller mindre utsträckning tillförsäkrade semester i ett avsevärt antal stater. Semesterrätten är i regel förbunden med villkor örn viss tids anställning, oftast sex månader eller ett år. Semesterns längd, som ofta är beroende av anställningstidens längd, uppgår i allmänhet till minst en vecka men ej sällan mer. Semesterersätt­ ningen är föremål för en mångfald olika bestämmelser.

Enligt styrelsens förmenande torde vad ovan anförts rörande arbetstidskommitténs lagstiftningsförsök visa vanskligheterna av en lagstadgad reglering av arbetarsemestern. Ä andra sidan måste de siffror, som, på olika sätt erhållna, ovan angivits rörande densamma, anses giva vid handen, att arbetar­ semestern numera blivit en institution, som förtjänar att uppmärksammas av statsmakterna. Rörande semesterns fysiska och psykiska värde för arbe­ tarna lära meningarna knappt vara delade, och torde dess allmänna och någorlunda effektiva genomförande få anses som ett önskemål av stor social betydelse. Arbetarnas krav på denna institutions lagfästande torde sålunda ej sakna fog för sig. Då emellertid en lagstadgad verklig reglering av arbe­ tarsemestern åtminstone för närvarande skulle möta stora svårigheter, har styrelsen trott det vara välbetänkt att gå en medelväg, som skulle stödja kravet på semester utan att alltför hårt binda parterna i avseende å semester­ rätten. Förevarande paragraf är avfattad med hänsyn tagen till nu antydda syfte.

De föreslagna förutsättningarna för rätten till semester avse förhållanden, som allmänt erkännas som betingelser för sådan rätt, men dessa förutsätt­ ningar ha ej preciserats till vissa mått utan endast angivits i mer allmänt hållna ordalag. På liknande sätt har flertalet av de i semesterrätten inbe­ gripna förmånerna kommit till uttryck. Endast i fråga örn semesterns varaktighet har en avvikelse skett, i det densamma satts till minst en vecka. En dylik varaktighet torde från hygieniska och allmänt sociala synpunkter få anses motsvara en minimifordran, utan vars uppfyllande de med semestern åsyftade resultaten icke lära kunna påräknas.

I överensstämmelse med vad som redan anförts beträffande lagens när­ mast föregående bestämmelser, hoppas styrelsen, att arbetarnas semesterrätt i det alldeles övervägande antalet fall skall komma att regleras genom över­ enskommelser mellan parterna och att förevarande lagrums bestämmelser väsentligen endast skola behöva tjäna såsom grund och stöd vid åvägabrin­ gandet av dessa överenskommelser.»

I fråga örn styrelseförslagets bestämning av semesterns längd har inom Byråchefen

Bergstens socialstyrelsen byråchefen Bergsten varit av skiljaktig mening och yttrat:

reservation.

»Härvid har, såsom socialstyrelsen själv medgiver, en avvikelse skett från den riktiga grundsatsen, att dylika principiella bestämmelser böra vara av­ fattade i mera allmänt hållna ordalag, i det man fastslagit en minimisemester av en vecka. Att emellertid, utan hänsynstagande till arbetets eller företagets natur oell beskaffenhet eller andra på saken möjligen inverkande omständigheter, likformigt binda alla av lagstiftningen omfattade yrkes­ grenar vid en sådan bestämmelse, synes mig varken riktigt eller lämpligt. Det må jämväl erinras, dels att nära två tredjedelar av de enligt kollektiv­ avtal för närvarande semesterberättigade arbetarna hava kortare semester än en vecka (vanligen fyra dagar), dels att, vad utlandet beträffar, lagstadgad arbetarsemester endast förekommer i Österrike, Polen, Finland, Lettland och Sovjet-Byssland. Tyvärr föreligga inga siffror, varigenom man kan jämföra Sverige med andra länder i fråga örn semesterrättens nuvarande faktiska

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) zass so 5

66 Kungl. Majus proposition nr 40.

omfattning bland arbetarna, men säkerligen skulle Sverige vid en sådan jäm­ förelse stå sig synnerligen väl.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig böra föreslå, att be­ stämmelsen örn semestertidens längd formuleras i samma tänjbara ordalag som villkoren för åtnjutande av semester oell att semesterparagrafen alltså erhåller följande ändrade lydelse: ’At arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos samme arbetsgivare någon längre tid, bör, såvitt möjligt under den varmare årstiden, beredas skälig sammanhängande ledighet (semester) med i skälig mån bibehållen av­ löning.’ Med en sådan bestämmelse skulle det vara större möjlighet att så att säga laga efter lägenheten’ och att något så när kunna avpassa semestern efter såväl verksamhetens som arbetarnas krav samt med hänsyn tagen jäm­ väl till utvecklingen av semesterförmånen i utlandet.» Sociala rådet. Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetsgivarrepresentant ifråga­ satt, huruvida stadgande örn semester över huvud vore behövligt, enär frågan örn semesterrätten plägade regleras genom kollektivavtal. Från arbetarhåll har, med tillstyrkande av ett stadgande, framhållits, att stadgandet toge sikte även å andra arbetare än de organiserade. Remiss- Från ett stort antal såväl myndigheter som enskilda sammanslutningar yttranden. ]iava j remissyttranden invändningar framställts mot stadgandet i 18 § av styrelseförslaget. Den oftast förekommande invändningen mot stadgan­ det har varit, att frågan örn semester för arbetarna icke lämpade sig för en reglering i lagstiftningsväg utan borde lösas genom avtal mellan arbets­ givare och .arbetare; en lösning i sådan ordning hade ock i stor utsträck­ ning förekommit. Dylika synpunkter hava framförts bl. a. av järnkontoret, svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund och svenska arbets­ givareföreningen. Kommerskollegium har, med vidhållande av sitt i social­ styrelsens motivering återgivna yttrande rörande arbetarsemester, ansett, att stadgandet borde helt utgå. Järnkontoret har även framhållit, att den föreslagna semestertidens längd kunde tagas till förevändning för utök­ ning av semestern utöver vad som för närvarande praktiserades inom den övervägande delen av landets industri. Teknologföreningen har funnit en så lång semester som en vecka, med bibehållen avlöning, utgöra en för arbetsgivarna alltför betungande börda. Föreningen har instämt i byråchefen Bergstens omförmälda reservation. Sveriges verkstadsförening har, med ut­ gående närmast från den mekaniska verkstadsindustriens förhållanden och under uppgift att avtalsfäst semester redan lämnades under fyra dagar, ut­ talat, att nämnda industri icke kunde bära ytterligare belastning i detta av­ seende. Arbetsdagarnas antal vore redan nu till följd av mängden helgdagar och »helgdagsaftnar» mindre än i de med vårt land konkurrerande stora industriländerna. Sveriges textilindustriförbund, som ifrågasatt, huruvida bestämmelser av ifrågavarande art hörde hemma i arbetarskyddslagen, lik­ som ämnet över huvud icke syntes lämpa sig för lagstiftning, har ansett att, för den händelse det föreslagna stadgandet dock befunnes böra bliva lag, detsamma på grund av sin obestämda formulering bomme att medföra en mängd konflikter rörande semesters införande å nya områden samt örn dess längd och villkoren i övrigt för densamma. Förbundet ansåge ofrånkomligt

Kungl. Majus proposition nr 40. 67

att vid ett ordnande av semesterfrågan i lag samtidigt taga onder övervägande möjligheten av en begränsning av antalet helgdagar och arbetstidens ord­ nande på lielgdagsaftarna. Svenska arbetsgivareföreningen har bl. a. bekräf­ tat, att semesterledigheten inom fabriksindustrien vanligen uppginge till fyra dagar- men genom dess förläggande i allmänhet till midsommarveckan med­ förde åtta dagars sammanhängande vila, ävensom meddelat, att av de hos föreningens medlemmar anställda arbetarna 222,676 eller nära 90 % vore be­ rättigade till semester, såvida de i övrigt uppfyllde stadgade villkor med avseende å levnadsålder och anställningstid hos företaget, samt att de enda arbetargrupper, vilka ej ägde rätt till semester, tillhörde företag av säsong­ industris karaktär. Ett lagstadgande i ämnet ansåges skola medföra ett irritationsmoment mellan arbetsgivare och arbetare, ledande till tvister, däri enligt 55 § i förslaget socialstyrelsen hade att träffa avgörandet, ett förhål­ lande, som med hänsyn till styrelsens uppgifter och verksamhet i övrigt vore olämpligt.

Svenska

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har i sin i början av mitt

fattigv år ds-

anförande omförmälda skrivelse den 8 april 1930 hemställt, att den före­ och barnaslagna semestertiden måtte, vad de yngre minderåriga arbetarna anginge, vårdsförbundet. utsträckas till 14 dagar. I anslutning till socialstyrelsens motivering är beträffande ett semester­ Riksdagens

skrivelse

frågan närliggande spörsmål följande att nämna. den 19 maj Med anledning av en inom riksdagens andra kammare av herr Pettersson 1915. i Södertälje väckt motion anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915 (nr 125), att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning, huruvida lagstiftnings­ åtgärder kunde vidtagas för införande av helgdagar utan kyrklig karaktär, i syfte att bereda särskilt den i handel, industri och angränsande arbets­ områden sysselsatta delen av befolkningen tillfälle till vila och rekreation under den ljusa och varma årstiden, samt för riksdagen framlägga det lag­ förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Över riksdagsskrivelsen hördes Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, domkapitlen samt Stockholms stads konsistorium. I all­ mänhet uttalades av dessa myndigheter, att syftet med skrivelsen vore belijärtansvärt, men yttrades betänkligheter mot en lagstiftning i ämnet, helst den avsedda ledigheten syntes kunna beredas pa annat sätt. Fran kyrkligt Imil framhöllos ock betänkligheter mot ett i samband med förslaget ifråga­ satt borttagande av vissa kyrkliga helgdagar. Den begärda utredningen verkställdes sedermera av arbetstidskommittén, sorn i utlåtande den 13 mars 1920 förordade, att för det dåvarande ej vidtoges några lagstiftningsåtgärder till införande av helgdagar utan kyrklig karaktär. Såsom skäl härför anfördes huvudsakligen, att kommittén samtidigt framlagt det förut omförmälda förslaget till lag örn arbetar semester vari­ genom det krav på ökad ledighet, sorn torde hava föranlett förslaget örn helgdagar utan kyrklig karaktär, komme att tillgodoses pa ett bättre och fullständigare sätt.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Departements

Ålit en årligen återkommande semesterledighet är av synnerligen stor be­ chefen. tydelse för bevarande av hälsa och arbetskraft, samt att detta gäller snart sagt alla dem, som året runt äro träget sysselsatta i arbete, torde vara för­ hållanden, som numera knappast behöva bliva föremål för diskussion. För arbetarnas del är ett vägande vittnesbörd för riktigheten härav att hämta från den utveckling semesteridén redan vunnit i avtalen. Yad de organiserade arbetarna angår, har nämligen en betydande del av de arbetare, som till­ höra annan industri än säsongindustri, för närvarande semester sig tillför­ säkrad genom avtal. Det kan då synas som skulle här, liksom i fråga örn natt- och söndagsvilan, vara föga plats för samhällets inskridande med lag­ bestämmelser. För min del anser jag det emellertid så betydelsefullt, att principen örn arbetarnas lätt till semester inskrives i lagstiftningen, att redan på grund därav bestämmelser i ämnet böra komma till stånd. Men även av praktiska skäl äro sådana lagbestämmelser önskvärda. Liksom i fråga örn föreskrifterna beträffande natt- och söndagsvila äro de nämligen särskilt på­ kallade beträffande arbetsavtal, som kunna sägas ligga mera i periferien av det stora arbetsområdet och som därtill stundom ingås under sådana om­ ständigheter, att arbetarna svårligen kunna fullt göra sina berättigade in­ tressen gällande. I flertalet fall torde det vara fråga örn oorganiserade ar­ betare. I det förhållandet, att för det stora antalet fall avtalsfäst*rätt till semester för arbetare är för handen, finner jag snarare ett särskilt stöd för en önskan att medelst lagbestämmelse låta samma rätt komma även övriga arbetare till del än ett hinder mot ett dylikt förfarande.

De svårigheter, som möta för en fullständig reglering i lag av semester­ frågan för arbetare, torde framgå av arbetstidskommitténs arbete, varom socialstyrelsen i sin motivering lämnat uppgifter. En lyckligare och lättare framkomlig väg till frågans lösning synes socialstyrelsen hava valt genom uppställande av stadgandet i 18 § av sitt förslag. Här liksom vid de förut diskuterade närliggande frågorna har man givit en allmänt hållen regel, som torde möjliggöra en anpassning efter de särskilda fallen. Det lärer beträf­ fande semesterfrågan kanske ännu mer än beträffande dessa andra frågor ligga i sakens natur, att den uppställda bestämmelsen måste bliva synnerligen all­ mänt hållen, detta enär de grundläggande faktorerna —- behovet av semester å ena sidan och förmågan att ekonomiskt uppbära denna tunga för arbets­ givaren å andra sidan — äro mer än i de andra fallen växlande. Så kom­ plicerade som de till grund för frågans lösning liggande förhållandena äro i de särskilda fallen, torde det vara av största vikt att icke genom rigorösa föreskrifter forcera den utveckling av semesteridén, som sedan länge kunnat skönjas vara för handen. Det synes därför, som örn lagstiftaren på detta område borde för närvarande begränsa sig till att söka bringa de förmåner, varom den stora mängden arbetsgivare och arbetare redan enat sig, jämväl övriga arbetare till del.

Med denna utgångspunkt lärer icke böra stadgas semester av längre var­ aktighet än den som nu gäller för flertalet arbetare. För närvarande torde av de arbetare, som enligt kollektivavtal äga rätt till semester — utgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 69

sannolikt omkring 3 4 av de arbetare, som beröras av avtalen ungefär i/3 hava en semester understigande en vecka. Den vanligaste tidslängden synes vara fyra dagar, låt vara att den faktiska ledigheten ofta blir längre genom att driften inställes på en helgdagsafton mellan två helgdagar. Det kunde ifrågasättas att, såsom en reservant inom socialstyrelsen föreslagit, i lagen alls icke fixera någon minimitid utan allenast stadga rätt till semester under skälig tid. Att märka är emellertid, att ett stadgande örn rätt till semester lärer böra åtföljas av föreskrifter, som möjliggöra dess upprätthållande, och att härför erfordras, att stadgandet icke blir sa obestämt som det i reserva­ tionen föreslagna. Mot ett dylikt stadgande synes mig ock kunna invändas, att detsamma inbjuder till meningsutbyten. Det lämpligaste torde vara att i lagen fixera semestertidens minimum, dock till allenast fyra dagar. Att där­ vid, såsom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet påyrkat, föreskriva särskild längre gående semestertid för yngre minderåriga arbetare har jag i frågans nuvarande läge ej funnit mig kunna förorda. Bestämmes viss mini­ mitid för semestern, synes det emellertid också angeläget föreskriva en sådan förläggning av densamma, att största möjliga utbyte därav erhålles. I sadant syfte har i departementsförslaget — 5 § punkt m) — stadgats, att semester­ ledigheten skall utgöra minst fyra söc&ew-dagar samt att ledigheten bör vara sammanhängande och »förlagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag». Det har dock medelst insättande i detta sammanhang av orden »i regel» antytts, att från reglerna örn sammanhängande semesterdagar och örn dessas förläggande avvikelse kan ske, när omständigheterna undantagsvis därtill föranleda. Genom att en arbetsfri sön- eller helgdag inträffar efter exempel­ vis två semesterdagar, kan, örn därefter omedelbart följa de återstående två semesterdagarna, rimligen icke något avbrott sägas hava skett i semester­ ledigheten. Vidare har i departementsförslaget utsatts, att semestern »i all­ mänhet» bör förläggas till den varmare årstiden, medan styrelseförslaget i stället för de citerade orden har uttrycket »såvitt möjligt». Med jämkningen har avsetts att bereda något större frihet i fråga örn tidpunkten för se­ mesters förläggande. Beträffande villkoren för semesters åtnjutande har jag kunnat väsentligen ansluta mig till styrelseförslaget. Dock har jag utbytt villkoret att hava varit »anställd hos samma arbetsgivare någon längre tid» mot att hava varit »anställd hos arbetsgivaren eller företaget1 någon längre tid». Detta har skett dels för att förekomma den tolkningen, att den senaste arbetsgivaren skulle kunna betungas med semestern även i fall, där arbetaren varit anställd hos honom blott en kortare tid, dels för att förhindra, att företagets över­ låtande å annan arbetsgivare skulle befria från eljest föreliggande skyldighet att bereda semester. Motsvarighet till orden »eller företaget» fanns i 1920 års förslag till lag om arbetarsemester. Vidare bör i fråga örn uttrycket »arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt» an­ märkas, att härmed avses att beteckna arbetare, vilkens sysselsättande, i olik­ het mot vad fallet är särskilt med säsongarbetare, är av mera stadigvarande natur, lim arbetare, som under någon längre tid innehaft anställning av

70 Kungl. Majus proposition nr 40.

mera stadigvarande natur, lärer i regel inbegripas under det nämnda ut­ trycket, även örn lian före anställningen under någon tid varit arbetslös.

Yad slutligen angår frågan örn avlöning under semester torde det böra undvikas att i lagstadgandet beröra denna fråga. Benämnes den åsyftade ledigheten »semesterledighet», lärer i allt fall härav enligt allmän åskådning framgå, att arbetaren under vanliga förhållanden bör under ledigheten åt­ minstone till huvudsaklig del åtnjuta avlöning.

Genom den föreslagna bestämmelsen örn arbetarsemester synes det syfte­ mål, som legat till grund för riksdagens förut omförmälda skrivelse rörande inrättande av helgdagar utan kyrklig karaktär, vara i väsentlig mån tillgodo­ sett, och har jag därför ej ansett vidare åtgärd böra i anledning av skrivel­ sen vidtagas.

I fråga örn socialstyrelsens lämplighet att handhava ärenden rörande arbetarsemester hänvisas till vad därom i det följande vid departementsförslagets 38 § skall yttras.

19 § 1 mom.

I 19 § 1 mom. av styrelseförslaget har intagits en bestämmelse, enligt

i styrelse-

förslaget. vilken, där sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksam­ hetsområde, äro ense örn viss anordning i fråga örn särskilda angivna arbetstidsförhållanden eller ock i något avseende, .varom stadgas i 16, 17 eller 18 § i samma förslag, Konungen må förordna, att vad sålunda överenskommits allmänt skall gälla inom verksamhetsområdet i fråga. Till stöd för bestämmelsen har socialstyrelsen anfört, att motsvarande lagrum i den dåvarande arbetstidslagen — 10 § 2 mom. i numera gällande lag liksom i den lag, som träder i kraft den 1 januari 1931 — visserligen, såvitt bekant, dittills ej kommit i tillämpning men att möjligt vore, att det ifrågavarande bemyndigandet kunde befinnas mer påkallat i fråga örn de i 16—18 §§ åsyf­ tade anordningarna. Sociala rådet.

Inom sociala rådet har en ledamot ansett förevarande bestämmelse kunna utgå: den hade aldrig tillämpats och komme säkerligen aldrig att tillämpas. Kommers­ Kommerskollegium har vid denna bestämmelse anmärkt, att, då överens­ kollegium. kommelserna i fråga huvudsakligen skulle avse arbetstidslagens bestämmelser, paragrafen för närvarande syntes sakna aktualitet och alltså kunna utgå.

Departements­

Den ifrågavarande bestämm.elsen i 19 § lärer i vad den hänvisar till chefen. 16—18 §§ närmast hava tillkommit med hänsyn till det sammanhang, vari sistnämnda paragrafer i styrelseförslaget stodo till de egentliga arbetstidsbestämmelserna i samma avdelning av förslaget. Detta sammanhang är nu borta. På grund härav och då stadgandet i 7 § 1 mom. av departementsförslaget i viss mån torde bliva användbart till fyllande av det behov, som möjligen skulle kunna åberopas till förmån för bestämmelsen i styrelseför­ slagets 19 § 1 morn., jämförd med 16—18 §§, har någon motsvarighet till nyssnämnda bestämmelse icke i departementsförslaget upptagits. I 6§ I 6 § första stycket arbetarskyddslagen nämnes »bergmästare» vid sidan

i styrelse­

förslaget. av yrkesinspektör. I motsvarande bestämmelse av styrelseförslaget är där-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 71

emot »bergmästare», i överensstämmelse med vissa ändringar i bestäm­ melserna rörande tillsynsorganen, ej nämnd. På sätt vid 23 § departementsförslaget närmare skall utvecklas, kvarstår departementsförslaget i denna punkt på den gällande lagens ståndpunkt. I enlighet härmed har 6 § i gällande lag kunnat bibehållas oförändrad.

7 § 1 mom. I arbetarskyddslagens 7 § stadgas att, där för tillämpning av 3 § i avse­ ende å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal behov finnes av närmare föreskrifter, på Konungen ankommer att utfärda sådana föreskrifter. Härutinnan utvisar styrelseför­ slagets 7 § 1 mom. den ändrade lydelse, att å platsen för orden »närmare föreskrifter» står »närmare bestämmelser, utöver vad i 4—6 §§ stadgas».

Social­

Med avseende å denna ändring har socialstyrelsen jttrat. styrelsen• »Enligt yrkesfarekommitténs mening skulle lagen örn arbetarskydd utgöra den grundläggande författningen på arbetarskyddets område, vilken författ­ nings innehåll väsentligen borde vara begränsat till de mer allmänna, be­ stående rättsreglerna på nämnda område, under det de erforderliga, komplette­ rande, mer speciella eller tillfälliga skyddsföreskrifterna skulle meddelas i administrativ väg. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén aven befogenhet för Kungl. Majit att, i fall det för viss sysselsättning eller an­ vändning av visst redskap erfordrades ytterligare föreskrifter till förekom­ mande av olycksfall eller ohälsa i arbetet, förordna därom. Detta bemyn­ digande som i något omredigerad form bibehölls i det till lagrådet remitterade lagförslaget, framkallade från lagrådets sida erinringar av såväl formell som reell innebörd. Dessa erinringar föranledde Kungl. Majit att. i det tor riks­ dagen framlagda lagförslaget utbyta orden 'ytterligare föreskrifter’ mot när­ mare föreskrifter’, vilket utbyte förklarades företaget i ändamål att tydliggöra, att det här endast vore fråga örn preciserade detaljföreskrifter. Därjämte uteslöts den närmast efter 'ytterligare föreskrifter infogade bestämningen utöver vad i 4—6 §§ stadgas’. Sannolikt väsentligen till följd av nu berörda ändring med dess motivering och den kritik, som låg till grund för ändringen, Ilar förevarande stadgande hittills endast kommit till tillämpning i ett enda fall, nämligen vid utfär­ dandet den 23 maj 1919 av nådiga kungörelsen angående registrering och besiktning av vissa ångpannor — och jämväl i detta fall icke utan en liss tV6Såvitt socialstyrelsen kan döma, torde här omförmälda förhållande, som givetvis rubbat det av yrkesfarekommittén förordade systemet för skydds­ lagstiftningens utbyggande, få anses som ett avsevärt, hinder för nämnda lagstiftnings rationella utveckling. Enligt styrelsens mening vöre det salunda önskvärt, att ifrågavarande bemyndigande för Kungl. Majit återfinge den innebörd, som yrkesfarekommittén skäligen kan anses ha velat inlägga dan. Eör ernående av nämnda syfte synes det måhända icke vara nödvändigt af t från närmare föreskrifter’ återgå till ytterligare föreskrifter , då Ilar åsyftade skyddsbestämmelser, liksom för övrigt även bestämmelserna i 4 oell b gg, alltid måste anses som tillämpningsbestämmelser i förhållande tili de grund­ läggande stadgandena i 3 §. Däremot kunde det möjligen vara lämpligt att till framhävande av den förändrade innebörden av bemyndigandet ater upptaga bestämningen 'utöver vad i 4—6 §§ stadgas .

72 Kungl. Majlis proposition nr 40.

. ®nliSt styrelsen8 mening skulle Kungl. Majit alltså äga att i de fall, där sa finnes påkalla! med hänsyn till 3 §, utfärda mer preciserade skyddsföre­ skrifter dels i sada.ua avseenden, som behandlas i de olika momenten under o cf,cy .., 9 ,elle.r 1 6 §>, 0<;fi dels i sådana avseenden, som, ingående under hkvai 6J ?JO£ts tdl föremål tor någon särskild bestämmelse i lagen. Med andra ord: Kungl. Majit skulle, givetvis under villkor av förekomsten av ett mer allmänt behov, äga att meddela allmängiltiga skyddsföreskrifter under enahanda förutsättningar, som hittills berättigat länsstyrelserna att i ^särskilda fallen förbjuda arbetets fortsättande utan vidtagande av viss åtgärd. Det eventuella straffansvaret skulle för övrigt i båda fallen hållas inom samma ram. Anmarkas ma också slutligen, att yrkesinspektionens chefsmyndighet enligt ö 8 vid behandling av bland annat här ifrågavarande ärenden skall vara utrustad med pa visst sätt ordnad representation för arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer.» Remiss­ Vid det ifrågavarande stadgandet har länsstyrelsen i Jämtlands län an­ yttranden. märkt, att enligt detsamma skulle, i administrativ ordning kunna givas en utsträckning av specialföreskrifterna, vars gränser med hänsyn till den all­ männa formuleringen av 3 § icke kunde med säkerhet bedömas. De mot ena­ handa stadgande i det äldre lagförslaget på sin tid framställda erinringarna syntes darfor aga full giltighet även beträffande det ifrågavarande förslaget till stadgande. Aven länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett något skäl till ändring i nuvarande stadgande icke vara förebragt. Järnkontoret har funnit den föreslagna utsträckningen av Kungl. Majits rätt att utfärda föreskrifter utöver de i lagen lämnade vara ägnad att medföra betänkligheter, i det att därigenom näringslivet kunde på detta område utan riksdagens medverkan iklädas förpliktelser, vilkas ekonomiska verkningar vore av den allra största betydelse. Enahanda synpunkter hava framförts av svenska arbetsgivareföreningen, som dock icke velat motsätta sig en ändring, detta med hänsyn till den användning av stadgandet i fråga, som sammanhängde med bestämmelsen i paragrafens 2 mom. örn förbud mot försäljning av viss maskin m. m. Föreningen har emellertid uttalat en förhoppning örn varsam användning av dessa bestämmelser. — Invändningar mot stadgandet i 7 § 1 morn. hava slutligen framställts av åtskilliga handelskam rar i riket. A andra sidan har kommerskollegium funnit att, med hänsyn till social­ styrelsens motivering, man torde kunna utgå från att de ifrågasatta före­ skrifterna rörande tillämpningen av 3—6 §§ icke komme att gå utom ramen för de generella bestämmelserna i lagen och därför komme att utfärdas endast i fall, där erfarenheten visat behov av mera detaljerade stadganden. Kollegium funne därför icke anledning motsätta sig den föreslagna avfatt­ ningen. Departements­ Av socialstyrelsens förevarande ändringsförslag och vad i samband därmed chefen. förekommit föranledes jag att något närmare ingå på den viktiga frågan örn lagens struktur med avseende a skyddsföreskrifter och deras sanktionerande medelst tvångsförfarande och straffbestämmelser. Den i skyddsavseende grundläggande bestämmelsen innefattas som känt i lagens 3 §; de i 4—6 §§ givna föreskrifterna avse allenast att vara mer eller mindre vidsträckt av-

Kungl. Majus proposition nr 40. 73 fattade tillämpningsbestämmelser. Åsidosättande av föreskrift i 3—6 §§ är ej direkt belagt med straffansvar, men därest någon ej ställer sig till efter­ rättelse vederbörande tillsynsorgans råd eller anvisningar för tillämpning av en dylik föreskrift, äger enligt 38 § länsstyrelse att på framställning meddela förbud av visst innehåll med avseende å arbetets bedrivande, vilket förbud blir gällande, intill dess vissa anvisade åtgärder vidtagas. I 45 § meddelas sedermera straffbestämmelse för underlåtenhet att ställa sig dylikt förbud till efterrättelse. Huvudstadgandet i 3 § erhåller således sitt prak­ tiska innehåll, i den mån detta ej angives i 4—6 §§, genom de av yrkesin­ spektionens befattningshavare eller länsstyrelserna meddelade anvisningarna örn åtgärder. Vidare kan emellertid Kungl. Hajd enligt 7 § meddela när­ mare föreskrifter för tillämpning av 3 §, ehuru, på grund av vad under för­ arbetena till stadgandet i 7 § förekom, detta fått en ytterst begränsad an­ vändning, och en viss oklarhet kan sägas ännu vidlåda paragrafen. I prak­ tiken är för närvarande bestämmelsen i 7 § av ytterst ringa nytta, och de erforderliga närmare skyddsföreskrifterna meddelas i själva verket av yrkes­ inspektionens chefsmyndighet i »anvisningar», riktade närmast till inspek­ törerna men i andra hand, må man nog säga, till arbetsgivarna. Dessa »an­ visningar» torde på detta sätt även hava stor betydelse för länsstyrelserna vid utövandet av deras i 38 § reglerade verksamhet.

Huruvida den utveckling, som sålunda ägt rum, i allo är lämplig, torde kunna ifrågasättas. Genom sina anvisningar utövar chefsmyndigheten själv­ ständigt ett i väsentlig mån bestämmande inflytande på skyddsföreskrif­ ternas utvecklande. Häremot lärer väl i och för sig intet vara att erinra. Tvärtom utövar chefsmyndigheten säkerligen medelst sina anvisningar en nyttig och betydelsefull verksamhet. Det synes emellertid vara olämpligt, att Kungl. Majit, såsom nu för de flesta fall är händelsen, är praktiskt taget utesluten från möjligheten att utfärda bestämmelser för närmare tillämp­ ning av stadgandet i 3 §. Särskilt gäller detta, när fråga är örn bestäm­ melser, som i betydelse närma sig föreskrifterna i 4—6 §§. Skyddsbestäm­ melser av mera generell natur böra tydligen av principiella och praktiska skäl kunna meddelas även av Kungl. Majit. Att sådana bestämmelser icke lämpligen böra helt förbehållas åt lag, stiftad av Kungl. Majit och riksdag gemensamt, torde å andra sidan med hänsyn till den alltjämt fortskridande utvecklingen jämväl vara obestridligt. Detta lärer ock vara i viss mån fast­ slaget genom nu gällande arbetarskyddslags karaktär, och utvecklingen synes hava bekräftat riktigheten av denna uppfattning. Sålunda torde en lag av så speciell beskaffenhet som lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg, lämpligen hava bort utfärdas i administrativ ordning, såframt möjlighet därtill förelegat. Och de föreskrifter, som en ratificering av den år 1929 beslutade konventionen angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, kommer att medföra rörande arbete i land, böra naturligen helst meddelas i form av en admini­ strativ författning, vilket också förutsattes vid framläggande av propositionen

74 Kungl. Majus proposition nr 40.

i ämnei för 1930 års riksdag (nr 71 s. 18), ehuru en viss tvekan gjorde sig gällande om möjligheten härtill i alla avseenden, en tvekan, som med den ifrågasatta lydelsen icke skulle hava förelegat. En utveckling i den riktning, som enligt det sagda ansetts vara den rätta, synes kunna åstadkommas genom anslutning till socialstyrelsens förut nämnda förslag i fråga örn 7 § 1 mom. Av den föreslagna lydelsen bör framgå, att Konungens rätt att utfärda närmare föreskrifter icke är begränsad att avse blott rena detaljföreskrifter i anslutning till de allmänt hållna föreskrifterna i 4—6 §§ utan avser tillämpningen över­ huvud av 3 §. Det torde emellertid såsom i viss mån liggande i sakens natur kunna förutsättas, att den befogenhet, som med ett stadgande sådant som det i 7 § 1 mom. lägges i Konungens hand, icke kommer att tagas i anspråk för en administrativ lagstiftning av mera vittgående syftning. Vid bedömande av denna lagstiftnings tillbörliga gränser synes en viss vägle­ dande betydelse böra tillmätas omförmälda föreskrifter i 4—6 §§. Klart är också, att allenast då ett verkligt behov av sådana föreskrifter kan påvisas vara för handen och meddelandet därav finnes lämpligen böra äga rum, Kungl. Majit skall begagna sig av denna befogenhet.

Mot ett sådant system av föreskrifter, som 3—7 §§ vid bifall till vad nu föreslagits skulle förete, kunde måhända invändas, att därmed uppräkningarna i 4 och 5 §§ icke vore till någon egentlig nytta och att man hellre borde taga steget fullt ut och endast hava kvar 3 §, kompletterad i administrativ ordning. Med den synnerligen allmänt hållna avfattningen av 3 § är det emellertid av praktisk betydelse och för arbetsgivarna av stor ekonomisk vikt, att dess innehåll blir i lagen i huvudsak någorlunda fixerat. Tillvaron av bestämmelserna i 4—6 §§ bör ock, som nämnt, få en gynnsam återverkan vid tillämpningen av 7 § 1 mom.

Yad angår straffpåföljd vid överträdelse av föreskrift, meddelad med stöd av 7 § 1 morn., gäller enligt stadgandet i 52 § arbetarskyddslagen, att Konungen må vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften. Ett dylikt stadgande är ock naturligt, så länge fråga är örn fullt preciserade föreskrifter. Med en utvidgning av 7 § till att möjliggöra även mera allmänt hållna föreskrifter torde en sanktion, sådan som den i nuvarande 52 § givna, icke för samtliga fall vara lämplig. Det synes vara riktigast att jämställa dylik allmänt hållen föreskrift med skyddsföreskrifterna i 4—6 §§ och således låta bestämmelserna i 38 och 45 §§ sanktionera även de allmänt hållna föreskrifterna jämlikt 7 § 1 mom. Åt Konungen lärer böra överlämnas att, genom meddelande jämlikt 52 § av straffbestämmelse i samband med föreskrift enligt 7 § 1 mom. eller under­ låtenhet att lämna dylikt meddelande, avgöra, huruvida föreskriftens sank­ tionerande skall ske medelst 52 § eller genom 38 och 45 §§.

7 § 2 mom.

I 7 § 2 mom. av sitt förslag har socialstyrelsen intagit ett stadgande av innehåll att, därest bestämmelse, som utfärdats med stöd av nästföregående moment, innefattar förbud mot användande av visst slag av maskin eller

v

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 75

redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss an­ ordning, må ej någon till annan försälja eller till begagnande upplåta före­ mål, vars användande är sålunda förbjudet. I 64 § har föreslagits straff­ bestämmelse för den, som försäljer eller till begagnande upplåter något i strid mot förstnämnda stadgande.

Som motivering till nämnda stadgande har socialstyrelsen bl. a. yttrat: Social­

styrelsen.

»Redan tidigt framkommo från yrkesinspektionens sida klagomål över maskintillverkarnas underlåtenhet att förse sina fabrikat med nödiga skydds­ anordningar, och ifrågasattes lagstiftningsåtgärder mot detta missförhållande. Uti 1903 års riksdagsskrivelse rörande revision av skyddslagstiftningen var även denna fråga beaktad.

Yrkesfarekommittén, som fann åtskilliga vägande skäl tala för ett stats­ ingripande i frågan, intog i sitt förslag till lag örn arbetarskydd följande bestämmelse:

'Tillverkare och försäljare av maskiner, ångpannor eller andra redskap böra tillse, att dessa vid leverans äro försedda med nödiga skyddsanord­ ningar och även i övrigt erbjuda nöjaktig säkerhet mot olycksfall.’

Därjämte föreslog kommittén en bestämmelse, sorn' bemyndigade Kungl. Maj:t att meddela särskilda föreskrifter i det syfte, som den anförda be­ stämmelsen avsåg.

Kommitténs nu angivna förslag gjordes emellertid till föremål för åtskillig kritik, som föranledde regeringen att ur lagförslaget utesluta omförmälda bestämmelse. Som främsta skäl härför anfördes, att bestämmelsen, då den ej kunde göras gällande mot utländska maskinleverantörer, innebure en orättvisa mot de svenska maskintillverkarna och -försäljarna.

I Danmark infördes redan genom lagen den 12 april 1889 örn åtgärder till förebyggande av olycksfall vid bruk av maskiner m. m. en viss skyldighet för maskintillverkare och -försäljare att beakta skyddskraven. I § 8 av nämnda lag föreskrevs nämligen, att ingen leverantör får utlämna någon av de i lagen avsedda maskiner, utan att de till täckande av maskinens kugg­ hjul. drev o. d. påbjudna skyddsdelar medfölja. Fabrikslagen av den 29 april 1913 har i § 18 upptagit och vidare utvecklat tanken på nu berörda medverkan av personer, stående utom arbetsförhållandet. Utom nyss an­ förda förbud, som i viss mån fullständigats, förbjudes sålunda leverans av maskiner eller maskindelar, vilkas användande på grund av särskild farlighet förbjudits av vederbörande minister. Därjämte stadgas, att den, som själv­ ständigt förestår monteringen av maskineri, är ansvarig för iakttagandet av givna föreskrifter angående maskineriets inrättande och uppställning samt att ägare av kraftanläggning med direkt kraftuthyrning ansvarar för att kraftöverföringen sker på försvarligt satt.

I det norska, den 11 februari 1922 avgivna (majoritets)förslaget till lag örn arbetarskydd har man ävenledes i viss mån gått in för ovan berörda idéer. Sålunda upptager förslagets § 10 följande bestämmelse:

'På framställning av arbetsrådet kail Konungen bestämma, att maskiner, maskindelar och apparater icke må säljas utan att hava nödvändiga skydds­ delar. Likaså kan Konungen på framställning av arbetsrådet helt förbjuda försäljning och användande av vissa slag av maskiner, maskindelar och appa­ rater, som äro särskilt farliga.’

Enligt socialstyrelsens mening lär det ej kunna bestridas, att det för skyddsteknikens utveckling och skyddsföreskrifternas genomförande skulle vara synnerligen önskvärt att få maskintillverkare och -försäljare på något sätt förpliktade att, i vad på dem skäligen kail ankomma, medverka till

76 Kungl. Majus proposition nr 40. skyddslagstiftningens förverkligande. Emellertid torde det vara uppenbart, att allmänt hållna stadganden i ämnet, såsom yrkesfarekommitténs ovan citerade bestämmelse, ej torde ha utsikt att medföra några avsevärda verk­ ningar. Rörande behovet av skyddsanordningar och sättet för deras vid­ tagande lära nämligen vanligen meningarna gå i sär. Endast i det fall att skyddsutrustningen är i detalj reglerad, kan man förvänta tillfredsställande resultat av ifrågavarande medverkan, och då avsättningen av maskiner i regel ej är på något sätt geografiskt begränsad, måste nämnda reglering ske centrali.

•Med hänsyn till vad sålunda anförts har styrelsen, som för övrigt anser masidntillverharnas intresse för skyddsteknikens utveckling och tillämpning lia gått avsevärt framåt sedan tiden för avgivandet av yrkesfarekommitténs betänkande, trott sig lämpligen kunna begränsa sig till att såsom ett senare moment under 7 § upptaga ett förbud mot försäljning eller upplåtande av maskin eller redskap eller del därav, vars användande blivit förbjudet med tillämpning av paragrafens förra moment. En utvidgning på nu angivna sätt av lagens tillämpning utöver arbetsförhållandet synes ej kunna giva anledning till några avsevärda betänkligheter men skulle bereda möjlighet att i mer trängande .fall åvägabringa nyttig medverkan från maskintillver­ karnas och försäljarnas sida.

Sociala rådet. En ledamot av sociala rådet har ansett erforderligt att i förevarande stadgande utsädes, att detsamma vore tillämpligt endast vid försäljning till begagnande men ej å försäljning till nedskrotning. Remiss- Bland myndigheter och sammanslutningar, som i anledning av remiss yttranden, yttrat sig örn styrelseförslaget, har förevarande stadgande framkallat utta­ landen i såväl tillstyrkande som avstyrkande eller modifierande riktning. Järnkontoret har funnit stadgandet väl motiverat och obetingat tillstyrkt detsamma. Svenska arbetsgivareföreningen har, efter uttalande av vissa av mig vid 7 § 1 mom. berörda betänkligheter, som närmast torde hava avse­ ende å sistnämnda moment, tillika funnit det icke kunna förnekas, att det ur arbetarskyddssynpunkt vore mycket värdefullt, örn Kungl. Maj:t, efter att hava konstaterat, att en viss maskin vore mycket hälsovådlig, kunde omedel­ bart förbjuda icke blott användning utan även försäljning av maskiner av denna typ. Föreningen, som ur denna synpunkt ej velat motsätta sig genom­ förandet av bestämmelsen i 7 §, har tillika utalat en förhoppning, att den makt, som sålunda lades i Kungl. Majis hand, måtte bliva använd med synnerlig varsamhet.

I avstyrkande riktning har yttrat sig länsstyrelsen i Älvsborgs län, som, under uttalande att lagen avsåge reglerandet av förhållandet mellan arbets­ givare och arbetare, funnit bestämmelser, vilka lage utanför detta område, icke vara lämpliga. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framfört liknande synpunkter och funnit tveksamt, huruvida det ur arbetarskydds­ synpunkt vore behövligt att kriminalisera försäljning eller upplåtande till begagnande av här avsedda föremål. Jämväl ur praktisk synpunkt ansåges dylik kriminalisering olämplig såsom förhindrande föremålens försäljning till länder, där deras användning ej vore förbjuden. Slutligen hava även vissa handelskamrar samt Sveriges verkstadsförening avstyrkt stadgandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 77

Vad slutligen angår uttalanden i modifierande riktning har generalpost­ styrelsen ifrågasatt; huruvida ett förbud av så genomgripande betydelse som det ifrågavarande borde vara ovillkorligt. De fall, där överlåtelse skedde i syfte att åstadkomma sådan ändring av föremålet, att orsaken till förbudet mot dess användande bortfölle eller där av omständigheterna uppenbarligen framginge, att det överlåtna eller upplåtna föremålet icke vore avsett att komma till användning i rörelse eller företag, varå arbetarskyddslagen ägde tillämpning, ansåges kunna undantagas från förbudet utan att syftet därmed förfelades eller dess effektivitet avsevärt minskades. Länsstyrelsen i Upp­ sala län har ansett tillräckligt att förbjuda att till begagnande avhända sig eller upplåta föremål av ifrågavarande beskaffenhet. Länsstyrelsen i Ble­ kinge län har tillstyrkt omformulering av stadgandet till undvikande av den tolkning, att försäljning av ifrågavarande maskiner m. m. vore förbjuden även örn de ej skulle komma till användning i oförändrat skick; försäljning exempelvis till nedskrotning borde möjliggöras. Även länsstyrelsen i Örebro län har tillstyrkt omarbetning därhän, att hinder ej förelåge för avyttrande av maskiner etc. till skrot eller för dess begagnande till ett icke farligt ändamål eller för dess försäljning utom landet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har funnit bestämmelsen i fråga principiellt riktig men hemställt örn förtydligande, så att under bestämmelsen ej inbegrepes helt legitima försälj­ ningar, såsom till nedskrotning och dylikt. Sveriges industriförbund har ansett avyttring för export, nedskrotning eller liknande syfte böra vara straffri. Ungefär enahanda åsikt har uttalats av vissa handelskamrar och Göteborgs industrikammare. Vidare har ändring föreslagits av Gävle handelskammare, som ansett lagbestämmelsen böra förtydligas därhän, att för inträde av straffansvar förutsattes, att det sålda eller upplåtna uppenbarligen av köparen eller mot­ tagaren avsetts att användas på otillåtet sätt. Kommerskollegium har för­ ordat en komplettering i huvudsaklig överensstämmelse med sistnämnda för­ slag, men har ock ansett de av vissa handelskamrar påpekade undantagen från förbudet i fråga örn försäljning för export eller nedskrotning förtjäna allt beaktande. Kollegium förutsatte, att sådant förbud, som i det före­ slagna stadgandet avsåges, på lämpligt sätt genom yrkesinspektionens för­ sorg bringades till den därav berörda allmänhetens kännedom. — Förslag till ändring i stadgandet därhän, att säljare eller upplåtare i god tro bleve straffri eller att förbudet inskränktes till fall av försäljning eller upplåtelse under medvetet fördöljande av utfärdat förbud, hava framställts av vissa handelskamrar och av Göteborgs industrikammare. Utvidgning av förbudet i fråga har föreslagits av generalpoststyrelsen, som ansett detsamma böra omfatta även annan överlåtelse än försäljning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett förbudet böra avse all avyttring av ifrågavarande maskiner etc. Slutligen har länsstyrelsen i Oster­ götlands län ifrågasatt, huruvida icke, för ernående av likställighet mellan in- och utländska leverantörer samt för tillgodoseende därjämte i högre grad av det åsyftade ändamålet, det föreslagna försäljningsförbudet kundo kombi­ neras med införselförbud av ungefärligen enahanda innehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

1929 års

Av de förut omförmälda rekommendationer, som den internationella ar­

rekommenda­

tion ang. betsorganisationens konferens år 1929 beslöt, är en av intresse i förevarande ansvarighet sammanhang, nämligen rekommendationen angående ansvarighet i fråga örn

i fråga örn

säkerhets­ säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner. Denna åsyftade införande anordningar av lagstadgat förbud mot leverans eller installation av motordrivna maskiner,

å motordrivna

maskiner. som icke äro försedda med i lag föreskrivna skyddsanordningar.

Rörande rekommendationen avgåvos yttranden av Sveriges industriför­ bund, järnkontoret, socialstyrelsen samt delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet.

Industriförbundet — som på sätt nyss nämnts uttalat sig för vissa modi­ fikationer i socialstyrelsens förslag örn försäljnings- och upplåtelseförbud beträffande maskiner m. m., vilkas användande Kungl. Majit förbjudit eller allenast under vissa villkor medgivit — har i sitt utlåtande angående re­ kommendationen upplyst örn att svenska arbetsgivareföreningen, arbets­ givarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag och industriförbundet under våren 1929 tillsatt en särskild kommitté med uppdrag att undersöka orsa­ kerna till den stegring av olycksfallsfrekvensen, som under de senare åren inträffat, samt att föreslå åtgärder för dess minskning. I samband med kommitténs arbete hade särskilt tillkallade sakkunniga gjort undersökningar rörande de nuvarande skyddsanordningarna inom industrien samt fram­ kommit med förslag till förbättringar därutinnan.

Denna kommitté hade ansett sig böra rekommendera åt industriföretagen att, då så lämpligen kunde ske, i leveranskontrakt angående nya maskiner inrycka bestämmelser rörande desammas förseende med sådana skyddsanord­ ningar, som föreskrivits av yrkesinspektionen eller som eljest därutöver av företagen själva ansåges önskvärda. Detta kommitténs förslag stöde således i full samklang med syftet med rekommendationen.

Industriförbundet har vidare anfört, att införandet av obligatoriska för­ fattningsbestämmelser i nu berörda syfte dock enligt industriförbundets mening vore olämpligt såsom medförande åtskilliga nackdelar. Vid tillverk­ ning av en maskin på beställning läte saken visserligen ordna sig, enär köparen i. så fall vore i tillfälle att precisera sina önskemål beträffande i lag föreskrivna eller eljest önskvärda skyddsåtgärder. Men i fråga örn leverans av maskiner av standardtyp ställde sig saken helt annorlunda. Ändringar å eller speciella anordningar vid sådana maskiner mötte ofta svårigheter att få utförda genom tillverkaren, och de ställde sig i varje fall betydligt kost­ sammare, än örn beställaren själv läte utföra desamma, varvid i övrigt nödig hänsyn till _ maskinens uppställning o. s. v. kunde tagas. Enhetliga före­ skrifter i olika länder rörande skyddsåtgärder vore i varje fall en nödig för­ utsättning för att rekommendationen gåves praktisk tillämpning, då häri­ genom införandet av internationellt standardiserade typer möjliggjordes. För närvarande varierade dessa bestämmelser starkt, och det vore orimligt att begära, att tillverkarna skulle upplägga skilda typserier för olika länders, ofta nog mycket begränsade, anskaffningsbehov. Vissa, speciellt amerikanska tillverkare av standardmaskiner vägrade för övrigt att iakttaga av beställaren uppgivna, från standardtypen avvikande skyddsanordningar.

_ Med framhållande slutligen av att någon nämnvärd förbättring i skyddshänseende, utöver den som för vårt lands vidkommande redan vunnes såsom ett resultat av yrkesinspektionens verksamhet, icke torde kunna uppnås medelst genomförande av rekommendationen, har industriförbundet ansett sig icke kunna förorda, att Sverige biträdde densamma!

Järnkontoret — som obetingat tillstyrkt den av socialstyrelsen föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 79

bestämmelsen om försäljningsförbud m. m. — bar i sitt yttrande angående rekommendationen framhållit, att några olägenheter här i landet icke för­ sports av gällande bestämmelser, och att med den noggranna inspektion, som utövades av vår yrkesinspektion, det syntes vara tämligen uteslutet, att en maskin — även örn den vid leveransen icke vöre försedd med er­ forderliga skyddsanordningar — foges i bruk utan att dylika skyddsanord­ ningar anbragts. Då sålunda en tillämpning för vårt land av det ifråga­ varande förslaget icke syntes påkallad eller behövlig, har järnkontoret av­ styrkt, att förslaget skulle föranleda någon lagstiftningsåtgärd i Sverige. _

Kommerskollegium — som tillstyrkt socialstyrelsens förslag örn försälj­ ningsförbud m. m. med vissa ändringar — har i sitt utlåtande rörande re­ kommendationen anfört, att kollegium icke kunnat undgå att finna de an­ förda betänkligheterna mot att den antagna rekommendationen skulle föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder i angivet syfte i vårt land val grundade. Även örn ett obligatoriskt stadgande, varigenom leverans eller installation av motordrivna maskiner förbjödes, med mindre desamma vore försedda med här föreskrivna skyddsanordningar, kunde tänkas effektivt genomfört för inom landet tillverkade maskiner, bleve detta uppenbarligen förenat med betydande svårigheter och kostnader i fråga om från utlandet levererade maskiner av därstädes tillverkade standardtyper. Det syntes vara att befara, att en bestämmelse av ifrågavarande art skulle kunna komma att — exem­ pelvis beträffande vissa slag av amerikanska arbetsmaskiner, använda inom verkstadsindustrien — verka såsom en onödig extra pålaga på köparen, kanske rent av som ett importhinder.

Då vidare av industriförbundets yttrande framginge, att man inom ledande industrikretsar i vårt land hade sin uppmärksamhet fäst på hithörande för­ hållanden och redan vidtagit åtgärder för genomförande på övertygelsens väg och genom frivillig överenskommelse av nödiga mått och steg i den riktning rekommendationen avsåge, i den mån sådant läte sig praktiskt realisera, har kollegium hemställt, att rekommendationen — vilken mäste sägas förutsätta internationellt godkända skyddsåtgärder, som ännu ej förelåge — icke måtte föranleda något förslag till ändrad eller utvidgad lagstift­ ning på ifrågavarande område.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att därest ett sådant stadgande som det av styrelsen i dess förslag till arbetarskyddslag upptagna bleve infört, den i rekommendationen förordade principen syntes bliva för Sveriges vid­ kommande på ett lämpligt sätt tillgodosedd.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har anfört, att rekommendationen syntes förtjäna att uppmärksammas men endast med ungefär den begränsade tillämpning, som angarns i socialstyrelsens lag­ förslag.

Genom proposition (nr 71) till 1930 års riksdag inhämtade Kungl. Majit, såsom tidigare nämnts, riksdagens yttrande angående rekommendationen. Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, anförde:

Såsom framgått av det föregående, har den i förevarande rekommendation behandlade frågan beaktats i det av socialstyrelsen upprättade förslaget till reviderad arbetarskyddslag. Då jag ansett mig icke böra för riksdagen fram­ lägga förslag i frågan, har detta framför allt berott på de praktiska olägen­ heter av förslagets genomförande, som framhållits i de återgivna yttrandena. Därjämte må anföras, att ifrågavarande skyddsanordningar stundom torde lämpligare anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv, sorn loui taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens ned­ bringande använda' förut till andra maskiner använda skyddsanordningar.

80 Kungl. Maj.ts propositioyi nr 40. Jag har således funnit någon åtgärd i anledning av rekommendationen icke nu böra vidtagas.

Andra lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande (nr 17), som av riksdagen godkändes, till vad utskottet yttrat beträffande rekommendationen angående förebyggande av olycksfall i arbete — avseende bland annat skrivelse till Kungl. Majit angående upptagandet av frågan örn revision av arbetarskydds­ lagen — samt uttalade, att ej heller utskottet funnit särskilda åtgärder i anledning av rekommendationen för närvarande böra vidtagas. Departements­ Syftet med förevarande bestämmelse i styrelseförslaget liksom ock med chefen. den här avhandlade rekommendationen — att söka få tillverkare och för­ säljare av maskiner att medverka till vinnandet av lagens ändamål, såvitt angår skydd mot olycksfall, härrörande av maskiner —- synes mig i likhet med socialstyrelsen samt flertalet i ärendet hörda myndigheter och samman­ slutningar synnerligen eftersträvansvärt. Att därvid under arbetarskydds­ lagens område en person dragés in, som icke är part i själva arbetsförhållan­ det, kan jag icke finna stridande mot lagens grunder och ändamål. Lagens ändamål är arbetarskydd, och låt vara att den grundläggande bestämmelsen i dess 3 § endast tager sikte på parterna i arbetsförhållandet, lärer intet hinder föreligga att utsträcka lagens område till personer, vilka genom sin verksamhet i avsevärd mån kunna bidraga till lagens effektivitet.

Vad angår förverkligandet av ett dylikt syfte är det naturligen angeläget, att de lagbestämmelser, som skola meddelas, bliva för näringslivet så litet besvärande som möjligt. Ur denna synpunkt torde ett stadgande av sådan läggning som 7 § 2 mom. i styrelseförslaget kunna anses godtagbart. För­ säljnings- och upplåtelseförbudet skulle genom ett dylikt stadgande anknytas till de föreskrifter, som Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom. må komma att utfärda angående användningen av maskiner etc. Yid meddelandet av dylika föreskrifter lärer Kungl. Majit komma att beakta den verkan, före­ skrifterna kunna hava med hänsyn till stadgandet om försäljningsförbud beträffande maskinerna. Såsom framgår av vad jag yttrat vid 7 § 1 mom. är det uppenbart, att Kungl. Majit bör begagna den där föreslagna befogen­ heten, endast då ett verkligt behov av föreskrifter kan påvisas vara för han­ den och meddelandet därav finnes, med beaktande av alla på frågan inverkande omständigheter, lämpligen böra äga rum. Sålunda lärer Kungl. Majit vid uppkommen fråga örn utfärdandet av föreskrifter undersöka, huruvida sådana olägenheter av ett försäljningsförbud, som omförmälts i de i ärendet avgivna yttrandena, kunna befaras, och av denna undersökning kommer att bero, örn föreskrifter skola givas eller icke. De erinringar, som framställts, hava emeller­ tid, på sätt jag vid redogörelsen för stadgandets närmare utformning strax skall nämna, föranlett mig att vidtaga ändring i styrelseförslaget för att i viss mån möjliggöra försäljning av maskiner även utan skyddsanordningar. Att — såsom min företrädare i ämbetet anfört emot ett försäljningsförbud beträffande oskyddade maskiner — skyddsanordningar stundom torde lämp­ ligare anbringas hos vederbörande återförsäljare eller hos köparen själv, som kunde taga hänsyn till lokala förhållanden och kanske till kostnadens

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 81

nedbringande använda förut till andra maskiner använda skyddsanordningar, kan väl vara riktigt, men sådana fall måste antagas bliva sällsynta, då skydden billigast lära anordnas i samband med maskinernas tillverkning oell äldre skydds anbringande å nya maskiner merendels icke torde låta sig göra. För övrigt lära de ändringar, jag ärnar föreslå i 7 § 2 mom. i styrelseförslaget, bereda viss möjlighet för återförsäljare och köpare att själva påsätta skydds­ anordningar.

Enligt socialstyrelsens förslag avser förbudet försäljning eller upplåtelse till begagnande av föremål, vars användande är på angivet sätt förbjudet. Med anledning av den kritik, som riktats mot förbudets omfattning, och då även jag funnit detta hava i styrelseförslaget erhållit på en gång för trånga och för vida gränser, har stadgandet härutinnan underkastats omarbetning. För att begynna med den vidtagna utvidgningen av förbudet har i 7 § 2 mom. av departementsförslaget förbudet föreslagits skola träffa icke blott »försälj­ ning» utan »överlåtelse» över huvud. Principiella skäl synas tala för en sådan utvidgning, och det torde även vara av praktisk vikt med hänsyn till svårigheterna vid överträdelses beivrande, att all slags överlåtelse, således jämväl exempelvis byte eller avhändande genom gåva, träffas av förbudet.

Med avseende å ändringar uti inskränkande riktning synes det icke vara erforderligt att förbjuda överlåtelse av föremål, som här åsyftas, i fall där sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det därefter icke vidare är inbegripet under det ifrågavarande användningsförbudet. Exempel på dylika fall äro, att en maskin skall av köparen så bearbetas eller ändras, att den icke längre faller under förbudet, eller att det sålda skall av köparen nedskrotas. Men vidare lärer överlåtelse även böra tillåtas i fall, där föremålet, utan att undergå bearbetning eller annan förändring, skall komma till sådan användning, som icke avses med förbudet. Som exempel på sådana fall må nämnas, att en maskin är avsedd att exporteras eller skall av köparen be­ gagnas för ett med hänsyn till dess vanliga användning helt främmande ändamål (såsom åskådningsmaterial vid undervisning eller dylikt). Vidkom­ mande de krav, som böra ställas å överlåtarens uppfattning av medkontrahentens avsikter med föremålet, lärer överlåtaren böra vara skyddad, därest, trots att han iakttagit tillbörlig försiktighet vid överlåtelsen, med föremålet likväl förfares på otillåtet sätt. Å andra sidan synes man kunna ställa stora fordringar på överlåtarens försiktighet. Det torde kunna fordras, att en person icke inlåter sig på en dylik överlåtelse, med mindre han kan antaga för visst, att med föremålet skall så förfaras, som, enligt vad förut är sagt, gör överlåtelsen tillåten.

De nämnda undantagsbestämmelserna hava i den föregående framställ­ ningen hänförts till regeln örn förbud mot överlåtelse. Med avseende å för­ budet mot upplåtelse till begagnande torde motsvarande undantag hava skäligen ringa praktisk betydelse, men då sådan betydelse icke synes alldeles saknas, lärer vara lämpligt, att undantagsbestämmelserna ansluta sig även till sist omförmälda förbud.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) 2269 80 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

I enlighet med vad sålunda yttrats hava bestämmelserna i 7 § 2 mom. i departementsförslaget avfattats. Med denna lydelse synas de mot styrelse­ förslagets motsvarande bestämmelser gjorda erinringarna hava blivit tillbör­ ligen beaktade. Att, såsom av en länsstyrelse föreslagits, uppställa förbud mot införande i riket av föremål, vars användande är förbjudet, torde knappast vara nödvändigt. Det är icke föremålets förekomst i landet i och för sig, som man önskar förhindra. Ett införande av varan till riket kan i förevarande hänseende sägas motsvara varans tillverkning inom landet, och sådan till­ verkning blir ju icke förbjuden.

För effektiviteten av det uppställda förbudet lärer vara nödvändigt, att överträdelse av detsamma belägges med straff. Stadgande härom’ är upp­ taget i 45 § av departementsförslaget.

7 § 3 mom.

Styrelseförslaget upptager i 8 § en bestämmelse av huvudsakligen det innehåll, att där arbete, som icke är underkastat lagen och icke är att hänföra till skeppstjänst, bedrives under sådana förhållanden, att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till liv eller hälsa, Konungen må förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall och ohälsa, i erforderlig mån skall äga tillämpning å arbetet, ävensom, i fall, där arbetare icke användes till arbete för arbetsgivares räk­ ning. meddela de särskilda föreskrifter, som för tillämpningen kunna vara påkallade. Social­ Till motiverande av denna bestämmelse har socialstyrelsen yttrat: styrelsen.

»Lagen örn arbetarskydd är, såsom förut berörts, enligt ingressen till 1 § inriktad på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, varav bl. a. följer, att den icke äger tillämpning å sådana slag av verksamhet, som falla utom nämnda förhållande. Dylik verksamhet förekommer exempelvis i sådana fall, där några personer utföra arbete för egen räkning, såsom inom den produktiva kooperationen. Men lagen är ej heller enligt samma lagrum tillämplig å alla de slag av verksamhet, som falla inom ett arbetsförhållande — sådan verksamhet som icke är att hänföra tilj rörelse eller 'särskilt ar­ betsföretag’ är sålunda fritagen från lagens tillämpning. I regel äro nog båda de här berörda begränsningarna av lagens tillämplighet väl motive­ rade, men fall förekomma, då det måste anses beklagligt, att lagen med hän­ syn därtill icke kan göras gällande till avvärjande av hotande yrkesfara. Vad här anförts äger giltighet jämväl i avseende å de slag av arbete, som åsyftas i undantagsbestämmelserna i 1 § a) och b) — beträffande det i c) undan­ tagna arbetet gäller särskild lagstiftning.

Under sin verksamhet har yrkesinspektionen gång på gång råkat på fall, där dess ingripande ehuru väl behövligt icke varit möjligt på den grund, att lagen örn arbetarskydd icke varit tillämplig. Särskilt har kanske detta missförhållande gjort sig märkbart beträffande användningen av en del äldre ångpannor. En ångpanna, som inneliaves av en kooperativ sammanslutning och skötes allenast av dess medlemmar eller som äges av en person, vilken för dess skötsel anlitar allenast medlemmar av sin familj, faller utom yrkes­ inspektionens befogenhetsområde och kan undandragas besiktning och prov­ ning hur länge som helst — hur gammal och dålig pannan än är.

Möjligen kunde’ det ifrågasättas, att man skulle söka avhjälpa nu antydda

Kungl. Majus proposition nr 40. 83

missförhållanden genom olika lagstiftningsåtgärder, avpassade med hänsyn till de olika grupperna av iakttagna fall. Enligt styrelsens förmenande skulle emellertid ett dylikt förfarande möta stora svårigheter och ändock icke giva tillfredsställande resultat. Ett generellt bemyndigande för Kungl. Majit att åvägabringa rättelse synes vara att föredraga.

Såsom ovan antytts, skulle det endast under exceptionella omständig­ heter och i den män så erfordrades ifrågakomma att frångå eljest gällande regler för lagens tillämplighet, och har styrelsen såsom kännetecknande för ett dylikt förhållande föreslagit, att de med arbetet i fråga sysselsatta per­ sonerna skulle 'uppenbarligen utsättas för allvarlig fara till liv eller hälsa’. Härmed sammanhänger, att den utsträckta tillämpningen endast skulle kunna ifrågakomma beträffande bestämmelserna till skydd mot olycksfall och ohälsa. Vidare föreslås, för att bereda bästa möjliga handläggning av dessa frågor, att de skola avgöras av Kungl. Majit, och skulle socialstyrelsen enligt 58 § vid sin eventuella förberedande behandling av frågorna biträdas av arbetsgivar- och arbetarrepresentanter. Givetvis skulle åt Kungl. Majits beslut i en fråga av förevarande slag, där omständigheterna så påkallade, kunna givas allmängiltig tillämplighet.

I sådana fall, där verksamheten ej faller inom ett arbetsförhållande och man sålunda saknar arbetsgivare och arbetare, torde det icke låta sig göra att blott förordna örn lagens tillämpning i visst eller vissa avseenden, enär lagen uttryckligt eller underförstått förutsätter förliandenvaron av nämnda två parter. Det torde sålunda bli nödvändigt att i dylika fall något omfor­ mulera de erforderliga bestämmelserna — särskilt till klargörande å vilken eller vilka ansvaret för bestämmelsernas iakttagande skall ligga. För sistberörda ändamål synes man lia anledning undersöka, huruvida någon eller några personer intaga en rättsligt erkänd ledarställning gent emot de öv­ riga inom företaget sysselsatta — i annat fall torde man få lägga ansvaret på samtliga eller möjligen vissa av de arbetande själva.»

Vid sammanträde med sociala rådet har uttalats den åsikten, att stad- Sociala rådet. gandet borde avfattas mera koncist och dess tillämpning begränsas till den grupp bestämmelser i lagen, som åsyftade förekommande av olycksfall och ohälsa.

Mot stadgandet i 8 § har länsstyrelsen i Uppsala län yttrat, att det före- RemUsslagna bemyndigandet för Konungen syntes gå alldeles för långt, samt att yttranden. åtminstone borde utsägas, att förordnande endast kunde gives beträffande visst arbetsställe och tills vidare eller för viss tid. Länsstyrelsen i Jämt­ lands län har ansett stadgandet i fråga äga en innebörd, som folie utanför lagförslagets rubrik och dess huvudregel i 1 §. Stadgandet vore ock otyd­ ligt. Det syntes tillräckligt för dess användbarhet, att någon utsatte sig eller annan för fara av viss högre grad. Det vore ej säkert, att de före­ skrifter, som man tänkte sig bliva meddelade med stöd av stadgandet, skulle inskränka sig till att sätta arbetarskyddslagen i tillämpning på ett visst om­ råde utanför densamma, utan helt nya stadganden syntes kunna givas, ovisst i vilken anslutning till lagen. En sådan administrativ lagstiftning vore ej lämplig. Därest behov av skyddsbestämmelser utöver lagen förelåge, borde efter utredning lagförslag i vanlig ordning utarbetas. Kunde ej en till­ räcklig precisering av behovet av en lagbestämmelse lämnas, vore antagligt, att bestämmelsen kunde undvaras. — Slutligen har länsstyrelsen i Väster-

84 Kungl. Majus proposition nr 40.

norrlands län hemställt, att gränserna för befogenheten att förordna örn ut­ vidgad tillämplighet av lagen måtte förtydligas.

Departements

Enligt det ifrågavarande stadgandets lydelse och motivering skulle Kungl. chefen. Majit med stöd därav kunna meddela såväl allmängiltiga föreskrifter för visst slag av arbete som ock föreskrifter med giltighet allenast för visst givet fall. Vad angår allmängiltiga föreskrifter har man eljest vid lagens avfattande låtit sig angeläget vara att noggrant angiva det arbete, som skall av lagen omfattas. Enligt styrelseförslagets 8 § skulle däremot Kungl. Majit kunna meddela allmängiltiga föreskrifter rörande praktiskt taget allt arbete, som i 1 § undantagits från lagens tillämpning, således dels de i nämnda paragraf under a) oell b) särskilt undantagna slagen av arbete, dels allt till rörelse eller »särskilt arbetsföretag» icke hänförligt arbete, vari förekomma arbetsgivare och arbetare i 2 §:s mening, exempelvis hushållsarbete, dels ock slutligen arbete, i fråga varom man icke kan röra sig med dessa begrepp, såsom viss kooperativ verksamhet. Härmed skulle den begränsning man i 1 § ålagt sig, såvitt angår skyddsföreskrifter, åter vara uppgiven. Ett dylikt stadgande skulle innebära, att Kungl. Majit finge makt att ensam vidtaga högst bety­ delsefulla utvidgningar av tillämplighetsområdet för den av Konung och riksdag gemensamt stiftade lagen. En sådan befogenhet för Kungl. Majit synes icke böra ifrågasättas. Det torde svårligen kunna göras gällande, att ett möjligen föreliggande, av styrelsen åsyftat behov av utsträckning utav lagens tillämp­ ningsområde icke skulle kunna tillgodoses genom att kompletterande bestäm­ melser meddelades i lagen själv. De i 8 § i styrelseförslaget förekommande begränsningarna medelst orden »uppenbarligen» och »allvarlig fara» torde för övrigt visa, att de förhållanden man med stadgandet velat nå äro av den beskaffenhet, att en lagstiftning, tillkommen i samma ordning som arbetar­ skyddslagen, väl bör hinna avvaktas. Då emellertid någon utredning rörande omfattningen och styrkan av det åsyftade behovet icke föreligger, kunna åtminstone för närvarande inga kompletterande lagbestämmelser föreslås.

Beträffande åter frågan örn lämpligheten av ett stadgande, som möjliggör Kungl. Majits ingripande i särskilda fall, synes man böra komma till ett annat resultat. Å arbetsområden, som man enligt reglerna i 1 § velat hålla utanför lagens tillämpningsområde, torde enstaka fall kunna förekomma, då arbete bedrives under förhållanden, som uppenbarligen för därmed syssel­ satta personer medföra allvarlig fara för olycksfall. Det synes icke tillfreds­ ställande, att samhället i sådana fall skall vara alldeles utan möjlighet att inskrida till förekommande av olycksfall. Stundom är det fråga örn arbete, vilket — såsom exempelvis kooperativt produktionsarbete — föga skiljer sig från det enligt 1 § med lagen skyddade arbetet. Å det hemindustriella arbetsområdet torde ock fall förekomma, som lämpligen borde kunna nås av ett stadgande sådant som det nu ifrågasatta. Sådana fall torde ock någon gång kunna föreligga i fråga örn arbete, som bedrives av medlemmar av arbetsgivarens familj.

På grund härav har i departementsförslaget såsom ett tredje moment av 7 § upptagits ett stadgande, motsvarande bestämmelsen i styrelseförslagets

Kungl. Maj.ts proposition nr 40. 85

8 § men möjliggörande lagens utsträckta användning allenast »i visst fall» enligt Kungl. Maj:ts förordnande. Jag har vidare ansett stadgandet böra begränsas därhän, att arbetarskyddslagen allenast i vad den åsyftar att före­ komma olycksfall skall kunna bliva tillämplig å arbetet i fråga. Vad som anförts om behovet av lagens utsträckande synes tala för en dylik begräns­ ning, och då i detta fall lagens utsträckande skall kunna ske genom beslut i administrativ ordning, torde det vara särskilt viktigt, att utvidgningen ej sker längre än nödigt är.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigras användande i arbete.

20 § i

De i 20 § av socialstyrelsens förslag vidtagna förändringarna i förhållande

styrelse-

till 8 § i den nuvarande lagen hava delvis sin grund däri, att arbetstids­ förslaget. lagen var inarbetad i nämnda förslag. Jämväl i den man denna grund ej föreligger, har jag ansett lagens 8 § böra bibehållas oförändrad.

Enligt 21 § av socialstyrelsens förslag har i stadgandet i 9 § av nuvarande lag vidtagits den ändringen, att den ålder, som minderårig skall hava upp­ nått för att över huvud få användas till arbete, som avses med lagen, höjts från 12 till 13 år. Vidare skall enligt styrelseförslaget intygsbok utfärdas för envar minderårig och ej blott såsom nu (15 § i lagen) för dem, som sysselsättas i industriföretag av något större omfattning.

Social­

I denna del har styrelsen såsom motivering anfört: styrelsen. »Den allmängiltiga minimiåldern för arbetsanställning, som hittills varit 12 år har styrelsen ansett lämpligen kunna höjas till 13 år. Barn under sistnämnda ålder äro i regel alltför litet utvecklade, såväl kroppsligen som andligen, för att lämpligen kunna utsättas för de risker och påfrestningar, arbetet lios främmande arbetsgivare vanligen medför. Med den ålder barnen numera i regel lia vid avgång från folkskolan torde den föreslagna höjningen för övrigt i stort sett knappast bli märkbar. Den gällande betingelsen i fråga örn erhållet tillstånd att lämna folk­ skolan eller att tillståndet skall vara meddelat, efter det den minderårige fyllt 13 år, har såsom numera överflödig uteslutits. Enligt § 48 i den för­ nyade folkskolestadgan den 26 september 1921, sådan denna paragraf lyder i Kungl. Maj:ts kungörelse den 8 maj 1925, kan nämligen dylikt tillstånd numera ej erliållas förrän vid läsarets utgång under det kalenderår, då lärjungen fyller 14 år. ... . ' Skyldigheten för arbetsgivare att vara försedd med mtygsbocker tor de min­ deråriga arbetare han använder har enligt 15 § i den nu gällande arbetar­ skyddslagen varit begränsad till att gälla för den s. k. fabriksmässiga indu­ strien, d. v. s. de arbetsställen, där industriellt arbete bedrives i viss, något större omfattning. Rörande andra arbetsställen, där minderåriga sysselsättas, t. ex. inom det mindre hantverket, föreskriver lagens 32 §, att arbetsgivaren skall vara försedd med intyg örn de minderårigas ålder och, där användandet ej allenast avser ferietid, att de inhämtat den för folkskolan bestämda läro­ kursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan. . , Brån yrkesinspektionens sida ha framförts klagomål beträffande sistberörda bestämmelse. Arbetsgivarna hade ofta svårt att ludia ordning pa de

86 Kungl. Majus proposition yir 40.

föreskrivna intygen, och bestämmelsens efterlevnad lämnade mycket övrigt att önska. Bestämmelsen gav även anledning till erinran i det avseendet att intygen, som vanligen vörö original, ej sällan förkommo. Önskvärt vöre med in tygsbok1 ^ ^ mmderåri»a arbeta™a i här åsyftade företag försågos

Styrelsen har funnit nu berörda förslag beaktansvärt. Visserligen har med mtygsbockerna mahanda i främsta rummet åsyftats att tillskapa ett underlag för den fortlöpande läkarkontrollen å de minderåriga industriarbe­ tarna men dessa bocker lia även befunnits väl ägnade att tjäna såsom iden­ titetshandlingar samt till att på ett praktiskt sätt lämna upplysningar örn e minderårigas skol- och arbetsförhållanden. Någon avsevärt ökad belast­ ning for arbetsgivarna eller de minderåriga skulle den ifrågasatta förändrmgen ei heller medföra då läkarundersökningarna och -besiktningarna fortfarande endast skulle galla de större företagen. Beträffande sådana min­ deråriga arbetare, som tidvis arbeta i större och tidvis i mindre företag skulle förändringen tydligtvis ställa sig fördelaktig. Anmärkas må för övrigt att genom den i 26 § föreslagna förenklade bestämningen av de större (fabnksmassiga) arbetsställena från dessa skulle komma att avskiljas ett icke obetydligt antal arbetsställen, där arbetsgivaren hittills varit försedd med intygsbocker. Med hänsyn till här berörda förändring har styrelsen, för att underlätta åtkomsten av intygsbocker, i 50 § föreslagit ett tillägg, varigenom jämväl vederbörande skolföreståndare skulle bemyndigas att utfärda dylika böcker bkolforestandaren skulle givetvis, i likhet med vad nu enligt Kungl. Makts kungörelse den 31 december 1912 gäller för pastor, berättigas att för utfär­ dande av mtygsbok tillgodoräkna sig viss ersättning, och önskvärt synes vara att folkskolans kr]ungar vid avgången från skolan i regel försåges nied

Departements­

I remissyttrandena hava endast undantagsvis betänkligheter uttalats mot chefen. höjningen av åldersgränsen, och då allenast i vad den avser arbete under ferier i andra än fabriksmässiga förhållanden. Ändringen har ock av mig godtagits. Jämväl styrelsens förslag, att för envar minderårig arbetare intygsbok skall utfärdas, har jag funnit ändamålsenligt. Det torde knappast vara nödvändigt att, såsom domänstyrelsen hemställt, härvid göra något undantag beträffande minderårig, som användes till skogsarbete. Ej heffer har jag funnit nödigt att, i enlighet med ett av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet i dess förut omförmälda skrivelse gjort uttalande, med­ dela en allmän föreskrift örn att, innan minderårig får användas till arbete, mtygsboken skaff innehålla läkarintyg, utvisande att den minderårige är lampad för att börja arbeta. Det torde vara tillräckligt, att intygsboken innehåller läkarintyg i de fall, som angivas i 10 § av departementsförslaget. I övrigt hava vid formuleringen av förevarande paragraf några formella ändringar skett i motsvarande av socialstyrelsen föreslagna stadgande. Börande visst i 12 § upptaget undantag från förbuden i 9 S skaff nämnas under 10—12 §§.

10-12 §§. Enligt arbetarskyddslagen 9 § andra stycket må minderårig icke användas till arbete å de industriella arbetsställen av något större omfattning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 87

omförmälas i 15 §, förrän elen minderårige fyllt 13 eller, vad angar flickor, 14 år. Härutinnan innehåller styrelseförslaget i 22 § en väsentlig förändring. Enligt detta stadgande skulle minderårig under 14 år icke få användas till något slags industriellt arbete eller byggnadsarbete, även örn det ej är att hänföra till industriellt arbete, och ej heller till transportarbete. Yad sålunda stadgades skulle dock icke gälla distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Ett ytterligare undantag — motsvarande nuvarande arbe­ tarskyddslags undantag i dess 16 § andra stycket beträffande sådant lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, upptages i styrelseförslagets 27 §. Den i 11 § arbetarskyddslagen stadgade minimiåldern, 15 år, för minder­ årigs användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva motsvaras i styrelseförslagets 23 § av minimiåldern 16 år.

Social­

Med avseende å de nya reglerna i 22 och 23 §§ har socialstyrelsen styrelsen. anfört: »Sedan i nästföregående paragraf angivits den allmänna minimiåldern i fråga örn barns användande till arbete, fastställes i förevarande paragraf en något högre ålder, 14 år, såsom villkor för deras sysselsättande med indu­ striellt. byggnads- eller transportarbete. Denna gradering, vartill nu gäl­ lande bestämmelser lämna en förebild, torde få anses motiverad av den större yrkesfara, som nu nämnda verksamhetsgrenar i regel lära erbjuda. De bär föreslagna bestämmelserna innebära flera förändringar. I framsta rummet märkes, att 14-årsgränsen skulle komma att gälla järnväg för man­ liga minderåriga inom den större (fabriksmässiga) industrien — hittills bär åldersgränsen inom detta slag av verksamhet varit 13 år for gossar och 14 år för flickor. Vidare skulle 14-årsgränsen komma_ till tillämpning även fol­ den mindre industrien (hantverket) samt för byggnads- och transportverk­ samhet. Beträffande de två senare slagen av verksamhet skulle dock för­ ändringen sannolikt få föga praktisk betydelse, då dels dessa verksamhets­ grenar använda relativt få minderåriga arbetare och dels distribution av varor och uträttande av bud eller ärenden (springgöra) blivit undantagna. Frågan örn åldersgränsens höjning har varit föremål för övervägande med hänsyn till en i Washington år 1919 av internationella arbetskonferensen antagen konvention angående fastställande av minimiålder för barns använ­ dande till industriellt arbete, vilken konvention såsom sådan ålder upptager 14 år. Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet har efter inhämtande av yttranden från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och Sveriges hantverksorganisation den 11 augusti 1922 yttrat sig i trugan till Kungl. Maj:t och därvid förordat ratificering för Sveriges del av konventio­ nen. Delegationen, som anser det vara i hög grad önskvärt, att minder­ åriga under 14 år fritagas från arbete hos främmande arbetsgivare, fram­ håller till stöd för sitt berörda förord särskilt, att åldern för avgång från folkskolan småningom höjts, så att man numera med en till 14 år förhöjd åldersgräns för anställning inom industrien och jämförliga verksamhetsgre­ nar ej skulle behöva befara någon egentlig sysslolöshetsperiod efter skol-

8aIfftyrelsen har från social synpunkt funnit övervägande skäl tala för den föreslagna åldersförhöjningen. Utöver de siffror rörande åldern för avgång från folkskolan, som ' delegationen anfört, må framhållas att, enligt den nu-

88 Kungl. Majus proposition nr 40.

mera tillgängliga statistiken för redovisningsåret 1920—1921 uppgick avgångsåldern i genomsnitt till 13.49 — för året 1915—16 var den 13.25 ». Enligt yrkesinspektörernas berättelser utgjorde av samtliga de läkarbesiktigade minderåriga, d. v. s. de minderåriga som sysselsattes å 'fabriksmassiga arbetsställen, 13-åringarna (jämte de fåtaliga 12-åringarna) åren „ ®'52 0/°' aren 1916—18 6.23 %, åren 1919—21 4.44 % och åren 1922—24 3.oo % 2. Anmärkas bör mahanda i detta sammanhang, att för minderårig, som an­ vändes inom handelsföretag — vare sig som butiksbiträde, på lagret eller som springpojke — enligt styrelsens mening alltid skulle gälla 13-årsgränsen.

Med hänsyn till lindeij ordsarbetets i regel farliga beskaffenhet har före­ varande åldersgräns (23 §) ansetts böra höjas från 15 till 16 år.» Sociala rådet. Beträffande 22 § Ilar vid sammanträde med sociala rådet en arbetsgivar­ representant yttrat betänksamhet mot åldersgränsens höjande, enär detta sannolikt skulle bereda svårigheter för yrkesutbildningen och i många fall medföra sysslolöshet inemot ett år efter slutad skolgång. Å andra sidan hava arbetarnas representanter ansett sådana ändringar i minderårighetsbestämmelserna vara önskvärda, som möjliggjorde anslutning till Washingtonkonventionen angående barns minimiålder; några svårigheter för yrkes­ utbildningen ansåges ej komma att uppstå. En arbetarrepresentant har till undvikande av sysslolöshet för de minderåriga ansett önskvärt, att möjlig­ het bereddes yrkesinspektionens chefsmyndighet att i särskilda fall bevilja undantag från huvudregeln, såframt detta kunde ske utan att man komme i strid med konventionen. Remiss- Mot de skärpningar i gällande bestämmelser, som styrelseförslagets 22 § y innehaller, liava i remissyttrandena åtskilliga betänkligheter och gensagor framförts. Av järnkontoret och Sveriges industriförbund har framhållits, att svårigheter för yrkesutbildningen skulle genom förslaget i vissa fall uppstå, i det att i många fall tidig sysselsättning i yrket vore en ovillkorlig förutsättning för ernående av nödig yrkesskicklighet. Från flera håll, där­ ibland de senast nämnda, har ock, med erinran örn den mellantid,’ som stundom uppstår mellan skolgångens avslutande och uppnåendet av 14 års ålder, framhållits den fara sysslolösheten utgör särskilt för ungdom i den mottagliga ålder, varom här är fråga. Vidare har framhållits, att vederbörandes ekonomiska förhållanden stundom skulle göra förbudet tyngande. Till mildrande av förbudet i 22 § har i åtskilliga yttranden, bl. a. av svenska teknologföreningen, föreslagits införandet av möjlighet till dispens. Kommerskollegium har, med åberopande av vissa yttranden, däri liknande uttalanden gjorts, förordat en bestämmelse — utöver styrelseförslagets 27 § vaiigenom i sådana fall, där särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom tidigt slutad skolgång, tidig kroppsutveckling samt ömmande ekono­ miska förhållanden, individuell dispens kunde medgivas av den lokala inspektionsmyndigheten.

1 .5°tsAarande siffra utförde för redovisningsåret 1925—1926 enligt sedermera erhållna uppgifter 13.41. .. \ senare erhållna uppgifter utgjorde motsvarande procenttal för år 1925 2.65 för år 1926 2.29, för år 1927 2.27, för år 1928 2.04 och för år 1929 2.28.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 89

Även den i 23 § föreslagna åldersförhöjningen har från vissa håll av­ styrkts.

Vad angår berörda konvention må ytterligare nämnas, att den internatio­ nella socialpolitiska delegationen i sitt förut omförmälda yttrande i anled­ ning av memorandum från internationella arbetsbyråns direktör beträffande frågan örn Sveriges anslutning till konventionen anfört bl. a. följande. Det av socialstyrelsen föreslagna stadgandet, varigenom möjlighet till undantag från fjortonårsåldern skulle medgivas beträffande visst lättare arbete i fria luften, skulle onekligen i vissa fall kunna strida mot konventionen, men torde socialstyrelsen hava funnit denna eventuella konflikt vara av så liten betydelse, att den icke ansetts hindra ratificeringen. Med hänsyn till den fort­ gående nedgången av antalet i den fabriksmässiga industrien använda trettonåringar hade delegationen, i överensstämmelse med den mening, som förut ut­ talats av den tidigare arbetande, för samma ändamål tillsatta delegationen, ävensom av socialstyrelsen, ansett, att den svenska lagstiftningen borde kunna ändras på sådant sätt, som möjliggjorde ratificering. Mot detta delegationens uttalande reserverade sig emellertid de båda arbetsgivarerepresentanterna med hänvisning till de betänkligheter, som näringslivets representanter uttalat mot en höjning pver huvud taget av den allmänna minimigränsen till 14 år. Därjämte påpekade reservanterna, att en anslutning till konventionen skulle omöjliggöra de av kommerskollegium föreslagna lättnaderna i form av möjlig­ het till individuell dispens i de fall, då särskilda omständigheter därtill för­ anleda.

Konventionen har numera ratificerats av följande aderton stater, narn- Ratifikation ligen Belgien, Bulgarien, Chile, Danmark, Estland, Grekland, Irländska Fri- Vashington? staten, Japan, Jugoslavien, Kuba, Lettland, Luxemburg, Nederländerna, Polen, konventionen Rumänien, Schweiz, Storbritannien och Tjeckoslovakien. ^/tdmTför

I detta sammanhang torde jag jämväl böra meddela, att frågan örn revision hams an­ ny konventionen för närvarande är under behandling hos internationella vändande i

^ industriellt

arbetsorganisationen. arbete.

I samtliga av internationella arbetskonferensen antagna konventioner före­ kommer nämligen en bestämmelse, som föreskriver, att internationella ar­ betsbyråns styrelse minst en gång vart tionde år skall tillställa konferensen en rapport rörande respektive konventions tillämpning samt taga under övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan om revision eller modifikation av konventionen. I enlighet härmed hava nu för första gången dylika revisionsfrågor upptagits till behandling inom orga­ nisationen beträffande de tidigast i kraft trädda konventionerna, däribland den nu behandlade. Jag torde i ett annat sammanhang få tillfälle att åter­ komma med en närmare redogörelse för denna behandling och den svenska regeringens ståndpunkt till densamma och vill här endast nämna, att under den förberedande handläggningen av revisionsfrågan svenska regeringens representant i internationella arbetsbyråns styrelse framställde ett — seder­ mera skriftligen utfört — yrkande därom, att styrelsen måtte till närmare övervägande upptaga frågan örn revision av konventionen. Den jämkning i

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

denna, som därvid ifrågasattes, innebar, att vederbörande myndigheter skulle kunna lämna dispens från förbudet mot användande av minderåriga under 14 år i sådana fall, då fråga vore örn ett särskilt lätt arbete, som icke kunde erbjuda någon fara för olyckshändelse eller sjukdom. Eventuellt ifrågasattes att kom­ plettera en dylik undantagsregel genom en annan bestämmelse, enligt vilken staterna skulle vara skyldiga att underrätta arbetsbyrån örn de slag av industriell verksamhet, för vilka dylika dispenser medgivits. Den svenske representantens yrkande innebar närmast, att styrelsen skulle, samtidigt som revisionsfrågan i dess helhet underställdes regeringarnas prövning, särskilt fästa deras upp­ märksamhet på denna punkt. Nämnda yrkande avslogs emellertid av sty­ relsen, vilket lärer innebära, att styrelsen vid det sammanträde i januari 1931, då definitivt avgörande skall träffas örn huruvida fråga örn revision av någon punkt av konventionen skall upptagas på dagordningen för internationella arbetskonferensens sammanträde i maj och juni 1931, kommer att fatta beslut örn att icke på dagordningen uppföra sådan fråga. Sedermera kan visser­ ligen samma yrkande framställas vid nämnda sammanträde, men beslut i ämnet kan då icke fattas förrän vid konferenssammanträde påföljande år. Departements­ Socialstyrelsens ändringsförslag vid 22 § stå, såsom ock av motiveringen chef e.)\. framgår, i samband med frågan örn vårt lands ställning tili det förenämnda i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående fastställande av minimiålder för barns användande till industriellt arbete. Ändringsför­ slagen torde kunna sägas stå i överensstämmelse med denna konvention, men det i 27 § av styrelsens förslag upptagna undantagsstadgandet beträf­ fande visst lättare arbete i fria luften — med motsvarighet i 16 § andra stycket i gällande lag — innebär en möjlighet till dispens från förbudsbestämmelserna, vartill konventionen icke äger någon motsvarighet.

Att Sverige, på sätt delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förordat, giver sin anslutning till ifrågavarande konvention, är naturligtvis i och för sig önskvärt. Tydligen kan emellertid vårt land icke ansluta sig till en internationell konvention av den beskaffenhet som den ifrågavarande, därest denna anslutning skulle förutsätta antagandet av be­ stämmelser, som icke lämpade sig för de hos oss rådande förhållandena.

Yad nu de ifrågasatta ändringarna beträffande minimiålder för visst arbete och gränserna för detta arbetsområde angår, lärer mot socialstyrelsens positiva förslag i dessa delar några befogade invändningar knappast vara att framställa. Det måste betecknas såsom önskvärt att förekomma, att så unga personer som trettonåringar utföra arbete åt främmande arbetsgivare under mera krävande förhållanden. Det motsvarande torde gälla femtonåringars användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva. Vad beträffar de andragna svårigheterna genom förbud, sådana som de föreslagna, för utbild­ ningen i vissa yrken, vilka svårigheter torde uteslutande gälla minderåriga under 14 år, kan det ej gärna antagas, att ett förbud omfattande så ringa tidrymd som det ifrågavarande i praktiken skulle avse — i genomsnitt om­ kring ett halvt år — skulle kunna för yrkesutbildningen medföra' någon all­ varlig olägenhet. Olägenheten bleve sannolikt i allmänhet blott den, att

Kungl. Majus proposition nr 40. 91 tidpunkten för den unge arbetarens ernående av full yrkesskicklighet upp­ skötes med motsvarande tidrymd.

Större betydelse torde böra tillmätas den anförda olägenheten, att en tidsperiod av sysslolöshet kunde till den minderåriges skada uppstå mellan tiden för skolgångens avslutande och uppnåendet av 14 års ålder. I sin av socialstyrelsen omförmälda skrivelse den 11 augusti 1922 har ock delega­ tionen för det internationella socialpolitiska samarbetet vid sin tillstyrkan av anslutning till konventionen förklarat en betingelse härför vara, att de minderåriga hade sysselsättning i sin skolgång till nämnda ålder. Enligt delegationens mening finge emellertid nämnda betingelse anses vara i det närmaste fylld eller åtminstone snart nog komma att bliva det. Härtill bör dock anmärkas, att enligt utredningen den genomsnittliga åldern vid avgång från folkskolan för senaste år, varom uppgifter i ärendet finnas, eller 1925—1926, var något under 13% år, vilket innebär, att en del av barnen varit icke oväsentligt yngre. Det torde således icke kunna förnekas, att det alltjämt finnes ett antal minderåriga i åldern 13 år, bland vilka, örn det diskuterade förbudet upprätthölles utan möjlighet till undantag, fall kunna antagas förekomma, där bristen på andra arbetstillfällen i orten i förening med bristande möjligheter till eller fallenhet för utbildning av ett eller annat slag skulle vålla en sysslolöshet, som för den minderårige lätt bleve av för­ därvlig inverkan. Särskilt gäller detta större industrisamhällen, varest till­ fällena till annat förvärvsarbete än det med förbudet avsedda äro få i för­ hållande till antalet berörda minderåriga.

Även ur synpunkten av hänsyn till den minderåriges och hans närmastes ekonomiska förhållanden torde fall kunna antagas förekomma, då undantag från ett förbud av här avsett innehåll vore synnerligen väl motiverat. Det synes innebära ett alltför strängt fasthållande vid principen örn förekom­ mande av minderårigas användande till mera krävande arbete att i fall, där särskilt ömmande omständigheter tala för beredande av arbete åt minder­ årig, ovillkorligen förbjuda arbete av nämnt slag, oaktat hinder däremot icke reser sig i form av svag hälsa eller bristande kroppsutveckling hos den minderårige. Jämväl nu åsyftade fall lära emellertid böra utgöra undantag endast från regeln örn fjortonårsgränsen.

De undantagsfall, som sålunda åsyftas, torde kunna inrymmas under ett stadgande, som utsäger, att eftergift från förbudet mot användande av min­ derårig under 14 år till vissa slag av arbete må i särskilda fall meddelas, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt men för den minderårige.

På grund av vad nu anförts har i 10 § första stycket departementsförslaget intagits styrelseförslagets stadgande i dess 22 § örn förbud mot an­ vändande av minderårig under 14 år till industriellt arbete, byggnadsarbete och transportarbete med förenämnda undantag beträffande distribution av varor m. m. I departementsförslagets 11 § har stadgats förbud mot användande av minderårig under 16 år till arbete under jord i stenbrott eller gruva. Tillika har emellertid i 12 § andra stycket intagits ett stad-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

gande, enligt vilket eftergift från det i 10 § första stycket stadgade förbudet skall kunna meddelas linder nyss omförmälda förutsättning. I remissytt­ randen Ilar ifrågasatts, att behörigheten att bevilja dispens skulle tillkomma de lokala inspektionsorganen. Då emellertid dessa dispensfrågor ofta torde beröra ganska ömtåliga förhållanden och det därför synes lämpligt, att yrkesinspektörerna icke taga slutlig befattning med sådana frågor, har i departementsförslaget prövningen härutinnan förlagts till yrkesinspektionens chefs­ myndighet. Därigenom vinnes ock större enhetlighet i tillämpningen.

Undantagsstadgandet i fråga har i en paragraf, 12 §, sammanförts med en bestämmelse, motsvarande socialstyrelsens 27 § och 16 § andra stycket i arbetar­ skyddslagen. Denna bestämmelse överensstämmer nära med nyssnämnda 27 §. Dock har den av styrelsen vidtagna skärpningen genom insättande av ordet »synnerliga» framför »skäl» synts mig icke böra bibehållas, och vidare har jag ansett, att i bestämmelsen icke böra — på sätt med styrelsens 27 § är fallet — åberopas vissa först under senare paragrafer i lagen behandlade tillsynsbestämmelser.

Yad angår andra stycket i 10 § överensstämmer detta nära med styrelse­ förslagets 26 §, beträffande vars motiverande torde få hänvisas till social­ styrelsens betänkande. Beskrivningen å det arbete, som avses, har dock något jämkats till förekommande av den uppfattningen att, så snart å något till ett företag hörande arbetsställe arbetet bedrives i angiven omfattning, även mindre till företaget hörande arbetsställen skulle innefattas under stadgandet. Vidare har det ansetts bidraga till ökad reda i lagens upp­ ställning, att stadgandet inflyttas i 10 §, till vars första stycke stadgandet synes ansluta sig på enahanda sätt som andra stycket i 9 § till samma paragrafs första stycke.

Undantagsbestämmelsen i 12 § första stycket av departementsförslaget hänför sig även till andra stycket av 10 §. Så är däremot ej fallet med bestämmelsen i departementsförslagets 12 § andra stycket. Det har nämligen ansetts angeläget, att i dessa fall, där arbetet i regel lärer vara mera på­ frestande än det i första stycket avsedda, läkarundersökning före arbetets påbörjande icke underlåtes.

Slutligen har såsom ett tredje stycke av 12 § upptagits den bestämmel­ sen, att beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid fort­ gående arbete, chefsmyndigheten må bevilja eftergift från det i 10 § andra stycket meddelade förbudet, när synnerliga skäl därtill äro. Stadgandet är föranlett av yppat behov att beträffande kortvarigt arbete kunna medgiva undantag från regeln örn fordran å läkarintyg före arbetets begynnande och överensstämmer nära med en av socialstyrelsen i 60 § andra stycket av dess förslag upptagen föreskrift, såvitt nu avhandlade ämne angår, dock att enligt styrelsens förslag dispens skulle beviljas av Konungen. Jag har ansett med departementsförslagets läggning i övrigt mest förenligt, att avgörandet av dessa dispensärenden överlämnas åt yrkesinspektionens chefsmyndighet.

De nu föreslagna undantagsbestämmelserna i 12 § första och andra styc­ kena torde lägga hinder i vägen för vårt lands anslutning till den förut

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 93

omtalade Wasliingtonkonventionen. Det må framhållas att, ehuruväl be­ stämmelsen i 12 § andra stycket är formellt ny, den ingalunda reellt sett utgör ett nytt hinder mot anslutningen utan blivit en följd av ändringarna ifråga örn minimiåldern och utsträckningen av området för det arbete, vara här ifrågavarande lagbestämmelser äga tillämpning. Och beträffande mot­ svarigheten i gällande lag till stadgandet i 12 § första stycket har social­ styrelsen anfört, att där medgivna undantag utnyttjats rätt flitigt samt att bestämmelsen sålunda syntes motsvara ett verkligt behov. Med hänsyn hal­ tin finner jag ifrågavarande stadgande vara av sådant praktiskt värde, att det icke torde böra uteslutas. Vid nu nämnda förhållanden lärer man nödgas stanna vid ett resultat, som icke för närvarande medgiver anslutning till konventionen. Att svenska regeringen sökt att vid behandlingen av frågan örn konventionens revision erna en sadan mera allmän formulering därav, att anslutning skulle bliva möjlig har framgatt av det föregående. Huruvida dylik ändring kommer till stånd är visserligen, såsom också framgått, tills vidare en öppen fråga men synes skäligen ovisst.

13 § i departementsförslaget överensstämmer väsentligen med 10 § i nuvarande lag och 24 § i socialstyrelsens förslag.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i arbetarskyddslagen och 25 § i styrelse förslaget. I formellt avseende har paragrafen undergått vissa ändringar i jämförelse med såväl lagen som förslaget. Någon ingress till paragrafen förekommer sålunda icke i departementsförslaget, och bestämmelserna i paragrafen hava uppdelats å tre moment. I 1 mom. hava sammanförts be­ stämmelserna rörande arbetstiden, varefter i 2 mom. upptagits stadganden örn raster och i 3 mom. örn nattvila.

Enligt socialstyrelsens förslag skola de särskilda bestämmelserna örn minderårigs arbetstid m. m. hava avseende å ej blott, såsom nu, allt industrioch byggnadsarbete utan allt arbete över huvud, som enligt 1 § ligger inom lagens tillämplighetsområde. Denna utvidgning har av socialstyrelsen moti­ verats väsentligen därmed, att man ansett sig icke skäligen kunna undan­ hålla de minderåriga inom handel och transportverksamhet m. fl. verksamhets­ områden de skyddsförmåner, varom stadgas i förevarande paragraf. Utvidg­ ningen, som i och för sig knappast väckt några betanklighetei hos hörda myndigheter och sammanslutningar, har även av mig godtagits.

Under 25 § a) i styrelseförslaget meddelas, liksom i 13 § a) arbetarskydds­ lagen, särskilda bestämmelser om minderårigs arbetstid. Medan maximi­ gränserna för denna enligt lagen äro tre, olika för olika åldrar, angives i styrelseförslaget endast en maximigräns, 10 timmar av dygnet och 60 tim­ mar i veckan; därjämte göres i sistnämnda förslag vissa reservationer med hänsyn till de allmänna arbetstidsbestämmelserna. I andra stycket av punk-

94 Kungl. Majlis proposition nr 40.

ten a) upptagas såväl i lagen som i styrelseförslaget undantagsbestämmel­ ser för s. k. nödfallsarbete. Medan lagen bär Ilar en självständig bestäm­ melse. enligt vilken yrkesinspektör eller bergmästare är behörig meddela eftergift för högst en månad och yrkesinspektionens chefsmyndighet för högst fyra månader, ansluter bestämmelsen i styrelseförslaget till motsva­ rande allmänna arbetstidsbestämmelse i 13 § 1 morn., vilket innebär bl. a. att anmälan alltid skall ske till chefsmyndigheten örn minderårigs över­ tidsarbete, att två dygns övertidsarbete må förekomma utan tillstånd och att för längre tids dylikt arbete fordras ansökan hos chefsmyndigheten.

Social­

Med avseende a sitt förslag i denna del har socialstyrelsen yttrat: styrelsen. lie i 13 § a), av gällande arbetarskyddslag meddelade bestämmelser rörande begränsning av minderåriga industri- och byggnadsarbetares arbets­ tid ha sedan 8-timmarslagen trätt i kraft, väsentligen förlorat betvdelse Hock ha de möjligen spelat någon roll inom de små hantverks- och" bygg­ en u”'e^agen’ vari använts färre än fem arbetare, ävensom i vissa sådana tall, däi arbetstiden fatt utsträckas utöver den normala — i arbetsrådets medgivande av övertidsarbete enligt 7 § 3 inom. arbetstidslagen brukar rådet också, dar medgivandet berör minderåriga, erinra om nyss berörda bestäm­ melse i arbetarskyddslagen. I det nu ifrågavarande momentet lia begränsningarna till G, resp. 8 timmai . ansetts kunna uteslutas. Beträffande den första begränsningens obe­ hövlighet kan ej råda någon tvekan, då den åldersklass, varå den skulle äga tillämpning, blivit utesluten genom den allmänna minimiålderns höjmng, i° 21 § till 13 år. Ej heller den andra begränsningen, till 8 timmar för 13-ånngar, vilken begränsning gäller allenast industrien och byggnads­ verksamheten, skulle kunna komma till användning, då ju beträffande arbete inom nämnda verksamhetsgrenar minimiåldern i den föreslagna 22 § är satt ijji ar.. Ehuru förevarande bestämmelse salunda icke innebär någon för­ sämring _ i avseende å arbetstidens begränsning för de minderåriga, kunde det möjligen med hänsyn till 8-timmarsdagen synas skäligt, att de minder­ årigas arbetstid begränsades något snävare. Styrelsen har emellertid i be­ traktande av de olägenheter, en mera komplicerad arbetstidsreglering skulle medföra, icke ansett tillfyllestgörande skäl föreligga för en särskild, ny be­ gränsning av aibetstiden för de minderåriga. Med hänsyn till minderårigas användande till övertidsarbete jämsides med vuxna arbetare torde också de föreslagna timbeloppen i vad angår 16- och 17-åringar icke gärna kunna nedsättas. Erinras må jämväl, att 8-timmarsdagen, även där den icke är obligatorisk, i stor utsträckning tillämpas, ävensom att enligt 24 § möjlighet finnes att ingripa mot hälsovådligt lång arbetstid för minderåriga Med hänsyn till de möjligheter till långt utsträckt arbetstid, som fortfarande forefinnas, har det emellertid synts styrelsen påkallat att få till stånd en maximalbegränsning av arbetstiden för de minderåriga arbetarna, och har det därvid förefallit lämpligt att till dylik begränsning upptaga den i eftergift längst gående av de nu gällande begränsningarna. Momentets andra stycke motsvarar andra stycket i den nuvarande arbetar, skyddslagens 13 § a) men har omredigats så, att det anknyter sig till det allmänna stadgandet om förlängning av arbetstiden vid nödfallsarbete.»

Sociala rådd. "Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetarrepresentant funnit första stycket av punkt a) i styrelseförslaget mindre tillfredsställande, i det han ansett formuleringen medföra det intrycket, att minderåriga skulle få användas till arbete längre tid än vuxna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 95

Länsstyrelsen i Jönköpings län Ilar yttrat betänksamhet mot att minderårig, som är underkastad arbetarskyddslagen, icke i något fall skulle få arbeta y mer än 10 timmar, vilket vid vissa lättare arbeten, såsom springgöra och arbete att vakta flottat timmer, ansåges skola verka onödigt tyngande. Landsorganisationen har hemställt örn beaktande av ett utav styrelserna för vissa fackförbund framfört yrkande, att arbetstiden för minderårig ej måtte få överstiga 8x/2 timmar per dag eller 48 timmar per vecka; därest den minderårige deltoge i utbildningskurs, borde sammanlagda undervisningsoch arbetstiden ej få överstiga 54 timmar per vecka. De i remissyttrandena gjorda erinringarna har jag ej ansett böra föran- Departementsleda ändring av bestämmelserna i fråga. Ej heller har jag funnit skäl att, i enlighet med vad svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet hemställt, föreskriva en längre gående begränsning av arbetstiden för minderårig, som ej fyllt IG år. Huvudregeln i första stycket har emellertid undergått en formell omarbetning, varvid den anmärkning, som framställts vid samman­ trädet med sociala rådet, beaktats och stadgandet tillika förenklats. Be­ träffande undantaget i andra stycket hava vissa ändringar vidtagits i sty­ relseförslaget, vilka närmat bestämmelsen till gällande lags stadgande. Så­ lunda har anmälan bestämts skola ske hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare, som även skulle äga befogenhet att meddela eftergift från förbudet under högst en månad utöver de två fria dygnen. Det har antagits, att den prövning en sådan befogenhet medför i regel är av ganska enkel beskaffenhet samt att förhållandenas natur tala för ett så skyndsamt avgö­ rande som möjligt. Först då tillståndet avser längre tid än en månad, skulle dess beviljande ankomma på chefsmyndigheten. Framhållas må, att här stadgad skyldighet att göra anmälan örn minderårigs användande till arbete samt aj;t söka tillstånd till sådant användande föreligger allenast, då fråga är örn arbete utöver den för minderåriga särskilt stadgade begräns­ ningen av 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Med hänsyn till förevarande frågors nära samband med ärenden, beroende av de allmänna arbetstidsbestämmelserna, har vidare föreslagits, att chefsmyndigheten, där så finnes lämpligt, bör söka samråd med arbetsrådet, som torde äga den största erfarenheten örn arbetstidsärenden i allmänhet. I tredje stycket av 1 mom. hava upptagits bestämmelser, i sak överens­ stämmande med 25 § b) i styrelseförslaget. Bestämmelserna innebära vid jämförelse med 13 § b) i arbetarskyddslagen, på sätt socialstyrelsen i moti­ veringen till förslaget anfört, en viss skärpning genom att hänvisa till ej blott begränsningen till dygn utan även veck obegränsningen. De i 13 § c) i gällande lag upptagna bestämmelserna om minderårigas 2 morn. raster återfinnas ej i styrelseförslaget utan äro där ersatta med generella bestämmelser i ämnet, dels i 16 § med föreskrift örn rasters förekomst över huvud och dels i 5 § g) örn uppehållsplats under raster. Då departementsförslaget ej upptagit sistnämnda föreslagna stadgande men det synts an­ geläget, att tillvaron av den för samtliga arbetare gemensamma föreskriften

96 Kungl. Majus proposition nr 40.

om raster i departementsförslagets 5 § i), motsvarande styrelseförslagets 16 §, icke i någon mån finge minska det skydd nuvarande i3 § c) innebär för de minderåriga, Lava i departementsförslagets 14 § 2 mom. upptagits kompletterande bestämmelser rörande minderårigas raster. Därvid bar i en första punkt utsagts, att dessa raster skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt, vilken regel tydligen ligger i nuvarande 13 § c) men ansetts icke kunna tydligt framläsas ur departementsförslagets 5 § i). Vidare bär i en andra punkt upptagits ett stadgande av väsentligen samma innebörd som det motsvarande i 13 § c) i gällande lag. En om­ formulering bar dock skett med tillgodogörande av socialstyrelsens anmärk­ ning vid motiverande av dess 5 § g), nämligen att sistnämnda lagrum egent­ ligen kan sägas förutsätta ett lagstridigt förhållande i fråga örn beskaffen­ heten av luften i arbetslokalen. 3 mom. Vad angår minderårigas nattarbete innehåller gällande arbetarskyddslag ' 13 § d) — härom, att minderårig icke må i industriellt arbete eller bygg­ nadsarbete användas å tid mellan kl. 7 e. lii. och kl. 6 f. m. Yngling, som fyllt 16 år, må dock användas till arbete å sådan tid under förutsättning av en till högst 8 timmar begränsad arbetsdag, där tillika arbetet antingen icke oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan kl. 11 e. m. och kl. 5 f. m. eller ock är i fråga örn tider av dygnet, då det skall utföras, för­ delat pa sätt som av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare god­ känts såsom likvärdigt med nyssnämnda anordning. Enligt 16 § första stycket arbetarskyddslagen må vidare Konungen flir yngling, som fyllt 16 år, meddela eftergift från förenämnda förbud, där fråga är örn mera fabriksmässigt arbete (15 §), som av tekniska skäl måste oavbrutet fortgå såväl natt som dag eller tidvis måste forceras. I dessa regler har uti socialsty­ relsens förslag, 25 § c), gjorts ändring huvudsakligen sålunda, att enligt huvudregeln i första stycket den minderårige skall för nattvila beredas oav­ bruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, däri skall ingå tiden mellan kl. 10 e. m. och 5 f. m., samt att enligt en undantagsbe­ stämmelse i andra stycket yrkesinspektionens chefsmyndighet må medgiva yngling, som fyllt 16 år, tillstånd att i erforderlig mån deltaga i arbete, som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande omständig­ het måste bedrivas med skiftindelning. Social­ Till motiverande av sitt stadgande i 25 § c) har socialstyrelsen anfört: styrelsen. > De nu gällande reglerna rörande minderårigas användande till nattarbete meddelas i 13 § d) av arbetarskyddslagen och innefatta i främsta rummet ett förbud mot användande av minderåriga till arbete å tid mellan kl. 7 e. m. och 6 f. m. Generellt undantag från detta förbud gäller emellertid för minder­ åriga av mankön, vilka fyllt sexton år och vilkas arbete är begränsat till högst 8 timmar av dygnet och antingen icke oftare än var tredje vecka in­ faller å tid mellan kl. 11 e. m. och 5 f. m. eller ock med hänsyn till sin förläggning är fördelat på sätt, som av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare godkänts såsom likvärdigt med nyssnämnda anordning. Genom lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete natte­ tid i vissa industriella företag, vilken lag som bekant grundar sig på en av

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 97

en internationell konferens i Bern år 1906 antagen konvention, Ilar i den svenska arbetarskyddslagstiftningen införts en ny regim för nattie di glieten. Den inskränker sig ej till att förbjuda de 'skyddades’ användande under vissa angivna timmar utan föreskriver, att arbetarna ifråga varje dygn skola beredas 11 timmars oavbruten ledighet, så förlagd, att den alltid omfattar tiden kl. 10 e. m.—5 f. m. Enahanda reglering är upptagen i den av inter­ nationella arbetskonferensen år 1919 i Washington antagna konventionen angående barns nattarbete inom industrien.

Nattledighetens längd är enligt de båda härovan berörda regimerna, ar­ betarskyddslagens och konventionernas, densamma eller 11 timmar. De skilja sig från varandra däri, att den senare regimen lämnar arbetsgivaren en avsevärd frihet med hänsyn till ledighetens förläggning — ledigheten kan sålunda börja när som helst före 10 e. m. och kommer att efter minst 11 timmar sluta någon gång efter 5 f. m. Beträffande företrädena hos de båda regimerna är det tydligt, att den senare på grund av sin större rörlig­ het är att föredraga från näringarnas synpunkt. Fråga torde även vara, huruvida man, så som livet numera i allmänhet gestaltar sig, skäligen kan anse all tid efter kl. 7 e. m. såsom nattid. Med hänsyn till vad nu anförts och till önskvärdheten att anpassa lagstiftningen efter internationella arbetskonferensens beslut har styrelsen ansett sig böra i förevarande lagrum tilllämpa den senare regimen.

Beträffande det ovan berörda, nu gällande medgivandet till nattarbete för manliga minderåriga över 16 år — vilket blir tillämpligt, när arbetstiden är begränsad till högst 8 timmar av dygnet och infaller på visst sätt — har arbetstidslagen tydligtvis medfört en stor förändring. Den kompensation, som tillämpandet av 8-timmarsdagen tidigare innebar, föreligger ej numera, sedan denna arbetstidsbegränsning blivit obligatorisk och nära nog generellt gällande. Vöre ej arbetstiden under veckans fem första söckendagar i stor utsträckning förlängd utöver de egentligen åsyftade 8 timmarna, skulle man med skäl kunna säga, att det nu gällande förbudet mot minderårigas natt­ arbete, i vad det avser 16- och 17-åringar, genom ifrågavarande medgivande blivit så gott som fullständigt satt ur spelet. Vid kontinuerlig drift, som ju nu måste gå med tre skift, medför förbudet, med undantag allenast i vissa fall vid skiftväxlingen, icke något hinder för dylika minderårigas användande till nattarbete.

Av det nu anförda torde framgå, att styrelsen ej gärna i sitt förslag till reviderad lagstiftning i ämnet kunnat bibehålla här berörda medgivande.

Önskvärt kunde synas att i stället för den sålunda utdömda undantagsmöjliglieten i lagen upptaga de medgivanden beträffande minderåriga över 16 år, som innehållas i § 2 av förut omnämnda konvention angående barns nattarbete inom industrien. Frågan om tillräckligheten för Sveriges del av nu åsyftade medgivanden har emellertid tidigare, för bedömande av möjlig­ heten för vårt land att ratificera konventionen, varit föremål för prövning av Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, som efter samråd med socialstyrelsen i underdånig skrivelse den 11 augusti 1922 i förevarande fråga anfört bl. a. följande:

'Delegationen tvekar ej att ansluta sig till principen örn förbud mot min­ derårig,as nattarbete. Såsom olika länders lagstiftning på detta område ut­ visar, har man emellertid i regel funnit sig föranlåten att med hänsyn till praktiska skid — industriens behov av arbetskraft oell de minderårigas av arbetstillfällen samt det gemensamma intresset av yrkesutbildning — med­ giva vissa undantag från nattarbetsförbudet. Ser man till, hur konventionsförslaget i detta avseende är utformat, torde man ej kunna undgå att finna detsamma mindre tillfredsställande. Den i förslagets § 2 gjorda uppräkning

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) 2ä«!l :>o

98 Kungl. Majus proposition nr 40.

av vissa slag av industriella företag' synes vara helt godtyckligt tillkommen och kan ej gärna göra anspråk på att motsvara några mer allmängiltiga, rationella krav. Berörda uppräkning tillgodoser antagligen någon eller några av de ledande staternas behov men motsvarar exempelvis icke Sveriges. För övrigt torde en dylik exklusiv uppräkning aldrig kunna på ett tillfreds­ ställande sätt taga hänsyn till de skilda staternas olika förhållanden.

Vad nu vårt land angår, har redan av socialstyrelsen påpekats, att såg­ verksindustrien jämte vissa andra slag av verksamhet, där minderåriga f. n. användas i skiftarbete, icke finnas upptagna bland de industrigrenar, som äro undantagna från konventionsbestämmelsernas tillämpning. Anmärkas må också, att under 'pappersbruk’ (papeteries, manufaeture of puper) strängt taget ej låta sig inbegripa pappersmassefabrikerna, varför genom konven­ tionens biträdande minderårigas användande jämväl i dessa fabriker skulle omöjliggöras.’

Styrelsen anser sig för sin del ej kunna annat än instämma i det sålunda anförda yttrandet.

Det föreslagna förbudet föranleder visserligen med sin större rörlighet ej så stort behov av undantagsmöjligheter som det nu gällande, men ett dylikt behov torde likväl kvarstå. Med hänsyn härtill har styrelsen i ett andra stycke föreslagit en undantagsbestämmelse, som skulle tillgodose be­ rörda behov. Denna bestämmelse skulle i främsta rummet ersätta 16 § första stycket i den nu gällande lagen — under det föreslagna uttrycket 'arbete, som på grund av sin natur---------------- måste bedrivas med skift­ indelning’, inbegripes nämligen enligt styrelsens avsikt 'arbete —-------som av tekniska skäl måste oavbrutet fortgå’ och med 'arbet skräd ska' täckas de fall, som nu åsyftats med orden 'arbete, som------------— tidvis måste for­ ceras’. I enlighet med rådande tendens att befria regeringen från löpande förvaltningsärenden har styrelsen föreslagit, att handläggningen av här åsyf­ tade eftergifter skulle övertagas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Sty­ relsen har emellertid trott det vara påkallat att jämväl i andra fall av mer nödvändigt skiftarbete — f. n. har ju, såsom ovan framhållits, arbetsgivaren nära nog fria händer i fråga örn minderårigas nattarbete — bereda möjlighet därtill, och har i sådant syfte såsom anledning till skiftarbetet tillfogats 'eller annan tvingande omständighet’.

Givetvis skulle eftergift från nattledighetsbestämmelserna kunna meddelas jämväl beträffande arbete på två skift — tiden mellan kl. 5 f. m. och 10 e. m. är ju något knapp för två skift med tillbörliga raster och mellantid för vädring.» Remiss­ Socialstyrelsens förslag i nu förevarande del har från hörda sammanslut­ yttranden. ningar ävensom från kommerskollegium framkallat vissa erinringar. Sålunda har av kommerskollegium och åtskilliga sammanslutningar yrkats, att den medgivna tiden för kvällsarbete måtte utsträckas från kl. 10 till kl. 11 e. m., detta med hänsyn till det hinder, som eljest ansåges uppstå för minderårigs användande till arbete på två skift. Härjämte har kollegium i likhet med vissa sammanslutningar hemställt örn rätt för vederbörande yrkesinspektör att bevilja dispens enligt andra stycket. Till grund härför har åberopats, att yrkesinspektören genom sin personliga kännedom örn förhållandena på arbetsplatserna vore fullt kompetent att avgöra dessa ärenden. Vidare hava järnkontoret, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen m. fl. påpekat den olägenhet, som med styrelseförslaget skulle uppstå därutinnan, att ynglingar i en ålder av 16 eller 17 år icke skulle kunna såsom nu an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 99

vändas vid arbeten på tre skift, med mindre dispens i varje fall bevil­ jades av chefsmyndigheten. Det har hemställts, att nuvarande stadgande härutinnan måtte bibehållas; någon olägenhet av detsamma hade icke kunnat påvisas. Det i Washington år 1919 antagna förslaget till konvention angående Ratifikation barns nattarbete inom industrien bär numera ratificerats av tol]ande tjuguen j^ashingtonstater, nämligen Belgien, Bulgarien, Chile, Danmark, Estland, Frankrike, konventionen Grekland, Jugoslavien, Indien, Irländska Fristaten, Italien, Kuba, Lettland, fjarns natt- Luxemburg, Nederländerna, Polen, Rumänien, Schweiz, Storbritannien, Ungern arbete. och Österrike. Även beträffande den nu omförmälda konventionen har svenska regeringens representant i den internationella arbetsbyråns styrelse ifrågasatt upptagande av revisionsspörsmålet. Den fråga, som därvid ställdes under debatt, gällde införande av en undantagsbestämmelse, enligt vilken vederbörande statliga myndighet skulle kunna tillåta nattarbete för ynglingar i åldern 16—18 år i sådana fall, då så erfordrades och då arbetet med hänsyn till sin natur eller brådskande beskaffenhet eller andra särskilda anledningar borde utföras såsom skiftarbete. En dylik undantagsbestämmelse skulle eventuellt kunna kompletteras med en skyldighet att underrätta internationella arbetsbyrån örn meddelade undantag. Arbetsbyråns styrelse beslöt emellertid att icke upptaga frågan örn revision av denna konvention till närmare övervägande. Ehuru frågan ännu icke är definitivt avgjord, torde man knappast kunna räkna med att revision i den av svenska regeringen önskade utsträckningen kommer till stånd. I departementsförslagets 14 § 3 mom. har huvudregeln bibehållits lika Depmrtenuntsmed styrelseförslagets motsvarande stadgande i 25 § c). Såsom styrel­ sen framhållit står denna regel i överensstämmelse med nyss omförmälda konvention angående barns nattarbete inom industrien. Regeln överens­ stämmer, vad tiden 10 e. m.—5 f. m. angår, även med den s. k. Bernkonventionen av år 1906 angående kvinnors nattarbete inom industrien, liksom ock med 12 § i gällande lag om arbetarskydd. Ehuru onekligen svårig­ heter kunna vara förenade med att under tiden 5 f. m. 10 e. m. anordna arbete på två skift, särskilt under iakttagande av departementsförslagets bestämmelser örn raster av tillräcklig varaktighet, torde dock den diskuterade regeln med tanke på övriga fall — då minderårigs användande i tvåskiftsarbete icke erfordras — böra godtagas och i stället lämpliga undantagsbe­ stämmelser uppställas, varigenom tillbörlig hänsyn tages till tvåskiftsarbetet. Arbetsgivarna torde härigenom föranledas att söka ordna den minderåriges arbete på sådant sätt, att dispens för nattarbete ej mer än nödvändigt be­ höver begäras. Yad därefter undantagsbestämmelserna angår har jag i andra stycket första punkten av departementsförslagets 14 § 3 moni. sökt ga en lämplig medel­ väg mellan gällande lag och styrelseförslaget. Nuvarande möjlighet till an­ vändande av 16- och 17-års ynglingar till treskiftsarbete har nämligen bibe­ hållits, men den har gjorts beroende av vederbörande yrkesinspektörs eller

100 Kungl. Majlis proposition nr 40.

bergmästares medgivande i de särskilda fallen. Avsikten härmed är å ena sidan att icke beröva industrien en nu förefintlig möjlighet till minder­ årigs användande i treskiftsarbete, vilken möjlighet icke, såvitt visats eller ens påståtts, varit förenad med olägenheter; å andra sidan att genom in­ förande av kontroll förekomma missbruk i detta avseende och mana till omtanke vid arbetets anordnande. Den prövning, som här skulle till­ komma yrkesinspektionen, torde vara av beskaffenhet att lämpligen kunna åläggas de nämnda lokala organen. I övrigt har i departementsförslaget upptagits styrelsens andra stycke under c) med tillägg efter orden »med skiftindelning» av »eller eljest forceras», varigenom jämväl övertidsarbete, som icke föranleder arbete i Hera skift, skulle kunna tillåtas. Att även över­ låta prövningen av frågor, avseende sista punkten, å yrkesinspektörerna har icke ansetts fullt lämpligt, då dessa frågor ofta torde bliva av mera ömtålig art och prövningen därav fördenskull bör anförtros en myndighet i mindre utsatt ställning.

Av det förut anförda framgår att det nu förordade förslaget icke kommer att medgiva ratifikation av Washingtonkonventionen i dess nuvarande av­ fattning. Aktiebolaget

Aktiebolaget Sjuntorp har i sin förenämnda skrivelse hemställt örn över­ Sjuntorps framställning. vägande av lämpligheten av sådan ändring i 13 § d) arbetarskyddslagen, att bestämmelserna bringades till överensstämmelse med föreskrifterna i lagen örn kvinnors nattarbete. Denna hemställan må anses besvarad med vad förut anförts rörande förstnämnda lagrum ävensom senare skall yttras vid 19—21 §§ av departementsförslaget. Motion av herr

I motion nr 104 i andra kammaren år 1925 hemställde herr Johansson i Johansson i Sollefteå. Sollefteå bl. a., att bestämmelserna i den nuvarande arbetarskyddslagens 13 § rörande nattarbete skulle förklaras äga tillämpning jämväl i avseende å min­ deråriga, som användas till skogs- eller flottningsarbete. Över motionen in­ hämtade vederbörande utskott yttrande från socialstyrelsen. Med hänsyn till styrelsens uppdrag att utarbeta förslag till arbetarskyddslagens revision och styrelsens i yttrandet till utskottet meddelade uppfattning örn önskvärd­ heten av en mer ingående undersökning av frågan, ansåg sig utskottet kunna förutsätta, att styrelsen skulle även utan särskilt bemyndigande företaga en dylik utredning och avgiva därav föranlett förslag. Utskottet hem­ ställde därför, att motionen ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan riksdagen biföll. I skrivelse den 26 juni 1925 har chefen för socialdepartementet fäst socialstyrelsens uppmärksamhet på vad sålunda förekommit.

Vid berörande av denna fråga har socialstyrelsen anfört, att motionären torde få sin hemställan tillgodosedd genom de av styrelsen föreslagna be­ stämmelserna i ämnet, enär 25 § skulle äga tillämpning jämväl å skogs- och flottningsarbete. Yad sålunda anförts gäller ock i fråga örn departementsförslagets bestämmelser i dess 14 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 101

14 § i arbetarskyddslagen innehåller regler för det fall, att minderårig 14ta^s^y^ge användes till dels arbete, beträffande vilket skyddsbestämmelserna i 12 eller lagen 13 § äro tillämpliga, dels annat arbete. Med hänsyn huvudsakligen till stadgandets enligt erfarenheten synnerligen ringa betydelse och därtill, att de minderårigas arbetstid genom 8-timmarslagen och den vidgade tillämp­ ningen av bestämmelserna i 25 § av styrelseförslaget (motsvarande 14 § i departementsförslaget) blivit i väsentlig mån enhetligt reglerad, har social­ styrelsen icke i sitt förslag upptagit någon motsvarighet till nämnda stad­ gande i gällande lag. Även jag har, av motsvarande skäl, funnit 14 § i lagen kunna därur uteslutas.

15 § överensstämmer nära med 17 § i arbetarskyddslagen och 28 § i styrelse­ förslaget.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

Genom nattarbetslagens inarbetande i lagen örn arbetarskydd skulle sist- Underrubnnämnda lags avdelning med särskilda föreskrifter rörande kvinnors använ­ dande i arbete bliva något mera omfångsrik än enligt gällande lag. Detta har föranlett en något olika gruppering av innehållet i avdelningarna örn minderårigas och örn kvinnors arbete å de särskilda paragraferna, vilket medfört, att underrubriken till avdelningen örn kvinnors användande i arbete måst flyttas från platsen närmast före 18 § enligt nuvarande lag till närmast före 16 § i departementsförslaget. En bestämmelse rörande denna ändrade plats har ansetts lämpligen kunna införas i ingressen till förevarande lag­ förslag. 16 § överensstämmer med 18 § i gällande lag och 29 § i socialstyrelsens förslag.

17-18 §§. Det i 19 § gällande lag stadgade förbudet mot kvinnas användande till arbete efter barnsbörd samt där stadgad möjlighet till ledighet från arbete före barnsbörd hava båda avseende endast å arbete å de något större indu­ striella arbetsställen, varom talas i 15 § av lagen. Härutinnan innebär 30 § i styrelseförslaget genom hänvisningen till förslagets 22 § den ändringen, att stadgandena örn ledighet i samband med barnsbörd komma att äga tilllämpning beträffande allt industri-, byggnads- och transportarbete. Dess­ utom bereder nämnda 30 § något ökad möjlighet för kvinna till ledighet före barnsbörd, i det att sådan ledighet ej skulle få förvägras henne icke blott såsom nu, där hon visar läkares eller barnmorskas intyg, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor, utan även där hon så­ lunda visar, att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och att hon med hänsyn därtill har behov av ledighet. Rörande dessa ändringsförslag och vad därmed sammanhänger yttrar Social­ styrelsen. socialstyrelsen i sin motivering:

102 Kungl. Afa,j:ts proposition nr 40.

»Det ämne, som behandlas i förevarande och följande två paragrafer eller barnsängslediglieten oell vissa i samband därmed stående förhållanden, ut­ gör föremål för en av internationella arbetskonferensen år 1919 i Washington antagen konvention. Med hänsyn till den förpliktelse, som kan anses åligga de till internationella arbetsorganisationen anslutna staterna, till vilka ju även Sverige är att räkna, att söka förverkliga arbetskonferensens beslut, måste det tydligen framstå som ett önskemål att såvitt möjligt bringa före­ varande lagrums bestämmelser till överensstämmelse med nämnda konven­ tion. Rörande möjligheten av en dylik lagstiftningsåtgärd, som skulle ut­ göra förutsättning för Sveriges ratificering av konventionen, har Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, efter samråd med ett flertal myndigheter1 och korporationer, yttrat sig i sin förut be­ rörda underdåniga skrivelse den 11 augusti 1922. Delegationens majoritet ger däri uttryck åt den uppfattningen, att nian med hänsyn till vissa mindre lyckade bestämmelser i konventionen och till de sannolikt betydande kost­ nader, ett fullständigt genomförande av konventionens stadganden skulle medföra, icke ansåg sig kunna förorda ratificering. En minoritet inom dele­ gationen kom till samma slutsats men på den grund, att de kvinnoorgani­ sationer, som yttrat sig i ärendet, i alldeles övervägande mån ställt sig av­ visande till konventionen. Delegationen var emellertid enig örn, att det vore i hög grad önskvärt, att konventionen i lämpliga delar och särskilt i fråga örn tillförsäkrandet av erforderligt moderskapsunderstöd vunne beak­ tande i vårt land.

Styrelsen delar härovan åsyftade betänkligheter mot konventionen och tror ej, att man åtminstone för närvarande kan komma längre i dess för­ verkligande än till ett beaktande i lagstiftningen av flertalet av dess normer. I enlighet härmed har förevarande paragraf behandlats vid revisionen.

Vad först angår paragrafens tillämpningsområde, har detta genom hän­ visningen till 22 § vidgats till att, förutom industriellt arbete såsom nu, i överensstämmelse med konventionen även omfatta byggnads- och transport­ arbeten. Vidare har styrelsen ansett sig böra föreslå, att ifrågavarande be­ stämmelser skola äga tillämpning utan hänsyn till arbetsställets storlek — detta likaledes i överensstämmelse med konventionen. Visserligen torde iakttagandet av bestämmelserna och kontrollen däröver måhända i en del fall ställa sig besvärligare vid de små arbetsställena, men med hänsyn till moderns och barnets skyddande lära dessa arbetsställen knappast erbjuda några fördelaktigare betingelser.

Att, såsom konventionen gör, låta den obligatoriska barnsängslediglieten gälla även för handeln, har styrelsen icke funnit skäl föreslå. Från de kvinn­ liga affärsanställdas sida Ilar nämligen påvisats, att här ifrågavarande an­ ordning för dem i regel skulle sakna betydelse, då de bland dem, som ha att betjäna allmänheten, ändock ej kunna kvarstå i sin anställning längre än högst till 3 ä 4 månader före nedkomsten. Ej heller skulle arbetsgiva­ ren, sorn, även då arbetstagarna återkomme till samma företag, ofta skulle sakna kännedom örn den verkliga anledningen till deras ledighet, i regel ha möjlighet att iakttaga förbudet mot deras sysselsättande efter ned­ komsten.

Enligt den gällande lagen är kvinna, som med intyg av läkare eller barn­ morska kan visa, att hon med sannolikhet' kan vänta sin nedkomst inom två veckor, berättigad till ledighet. Konventionen innehåller en liknande bestämmelse, men är där den eventuella lediglietstiden utsträckt till sex veckor. ~V anligen lär en ledighet av två veckor före nedkomsten anses göra

1 Bland annat socialstyrelsen, som genom yrkesinspektrisen låtit verkställa en under­ sökning rörande tillämpningen av i ämnet gällande bestämmelser m. m.

Kungl. Majus proposition nr 40. 103

tillfyllest, men i många fall torde denna tidrymd med hänsyn till arbetets beskaffenhet eller moderns hälsotillstånd vara val knapp. Styrelsen Ilai trott att denna fråga, som icke saknar ekonomisk betydelse skulle kunna lämpligen lösas på det sättet, att ledigheten kan utsträckas intill sex veckor i dJ fall då kvinnan på härovan angivna rött visar, ejlott att hennes ned­ komst sannolikt är att vänta inom nämnda tidrymd an aven att hon med hänsyn därtill är i behov av ledighet. # .. , , i Konventionen innehåller förbud för arbetsgivare att uppsäga arbeterska under den tid, då hon enligt här ifrågavarande bestämmelser ar frånvarande från arbetet eller å sådan tid, att uppsägningstiden skulle utlöpa under först berörda tid. En dylik bestämmelse förefaller onekligen tilltalande från skyddssynpunkt, men den trygghet, den skulle erbjuda,° mäste nog såsom av den socialpolitiska delegationen påpekats, betecknas såsom endast skenbar. Arbetsgivaren är ju nämligen oförhindrad ad avskeda arbeterska^ omedelbart efter hennes återinträde i arbetet, och man kan möjligen också befara att ett dylikt förbud i vissa fall skulle giva arbetsgivaren anledning att när arbeterskans havandeskap blev märkbart, avskeda henne i god tid före barnsänssledigheten. För övrigt torde en bestämmelse av har berörda inne­ börd vara tämligen överflödig, då arbetsgivarna i regel lara halla platsen öppen för sina arbeterskor, som varit frånvarande pa grund av nedkomst.»

Remiss­

Beträffande styrelsens här ifrågavarande ändringsförslag hava i remiss­ yttranden. yttrandena erinringar framkommit från ett par håll. Järnkontoret Ilar an­ tagit, att den föreslagna utökningen av möjligheten till ledighet före nedkomst knappast grundade sig på ett verkligt behov, och funnit bärande skal för utökningen icke vara anförda, i andra sidan har landsorganisationen, utan eget utlåtande, återgivit ett yttrande av svenska handelsarbetareforbundet, däri uttalas den uppfattningen, att bestämmelserna i den diskuterade para­ grafen borde omfatta även de inom handeln anställda kvinnorna, lill stod härför lian anförts, att dessa kvinnor därigenom erhölle större trygghet för att efter nedkomsten få sina platser tillbaka och att i övrigt all verklig an­ ledning saknades att utesluta de inom handeln anställda fran stadgandets tillämpningsområde.

Ratifikation

Konventionen angående kvinnors användande till arbete före och efter

ochrevision av

barnsbörd har ratificerats av följande elva stater, nämligen Bulgarien, Chile, Washington-

konventionen

Grekland, Jugoslavien, Kuba, Lettland, Luxemburg, Rumänien, Spanien, 1919 ang.

b arns ängs-

Tyskland och Ungern. , , , „ , , ledigheten. Svenska regeringens representant i internationella arbetsbyrans styre se bär väckt fråga örn revision jämväl av förevarande konvention. De punkter i vilka revision därvid ansågs böra ifrågakomma, voro följande. Närmast borde undersökas, huruvida icke bestämmelsen örn den tid, under vilken en kvinna f öre och efter nedkomsten bör avhålla sig från arbete, skulle kunna modi­ fieras Särskilt i sådana fall, då längre ledighet ifrågasattes, kunde det tänkas, att kvinnan borde vara skyldig att styrka behovet av ledighet genom läkarbetyg Yad angår den tid efter nedkomsten, under vilken en kvinna borde avhålla sig från arbete, kunde det förtjäna övervägas, huruvida icke kvinnan kunde berättigas att återtaga arbetet inom kortare tid an sex veckor efter barnets födelse i sådana fall, då genom läkarintyg styrktes, att lion kunde göra det utan fara för sig själv eller barnet. Man borde alltså enligt

104 Kungl. Majus proposition nr 40.

svenska regeringens uppfattning inhämta regeringarnas uppfattning i frågan, örn nian icke i någon form skulle kunna tillämpa ett system med behovsprovmng av ledighetsansökningar respektive ansökningar att få före den normala tidpunkten återtaga arbetet. Emellertid beslöt arbetsbyråns sty­ relse att icke till behandling upptaga denna fråga, och det är följaktligen foga sannolikt, att vid frågans slutliga avgörande inför internationella arbetskonferensen någon revision kommer till stånd.

Departements­

Yad angar deli av järnkontoret framställda erinran synes socialstyrelsen chefen. hava nied sm ifrågavarande bestämmelse, genom att låta kvinnan med läkarintyg lisa ej blott sannolikheten av barnsbörd inom sex veckor utan även behovet av ledighet av sådan anledning, på ett lämpligt sätt så långt möj­ ligt närmat sig motsvarande bestämmelse i konventionen angående kvinnors användande till arbete före och efter barnsbörd i dess icke reviderade av­ fattning. Enligt denna bestämmelse behöver det fordrade läkarintyget allenast innehålla, att kvinnans nedkomst antagligen kommer att äga rum inom sex veckor. Jämväl handelsarbetareförbundets framställning har avseende å en fråga, som sammanhänger med nyssnämnda konvention. Enligt denna gälla näm­ ligen, såsom ock av socialstyrelsens motivering framgår, ifrågavarande be­ stämmelser örn ledighet ej blott industriella företag (däri inbegripet bygg­ nads- och transportarbete) utan även »kommersiella företag». Det synes onekligen vara ett tveksamt spörmål, huruvida en dylik utvidgning av stad­ gandet i fråga till de i handeln anställda kvinnorna bör äga rum. Härför torde tala ett i viss män förefintligt behov samt önskvärdheten av över­ ensstämmelse mellan lagen och konventionen. Emot utsträckningen lärer å andra sidan tala den omständigheten, att behovet därav säkerligen är i fråga örn handelns kvinnor och särskilt den stora del av de anställda, som arbeta å kontor, väsentligt mindre än i fråga örn kvinnorna inom industrien samt i byggnads- och transportarbetet och vidare, kanske framför allt, att de i handeln anställda kvinnorna själva visat sig föga angelägna att erhålla del av den förmån ett lagstadgande i ämnet erbjuder. Vid övervägande av frågan har jag stannat vid att icke biträda förslaget till utvidgning på denna punkt. 17 § i departementsförslaget överensstämmer således i sak med styrelseförslagets 30 §. I formen har en viss omarbetning skett. 18 § överensstämmer med 20 § i gällande lag och 31 § i styrelseförslaget. Vad beträffar den omförmälda konventionen angående kvinnors användande till arbete före och efter barnsbörd, må ytterligare anföras, att de i det föregå­ ende berörda två skiljaktigheterna mellan förevarande lagförslag och konven­ tionen — förutsättningarna för rätt till ledighet före barnsbörd samt de i handeln anställda kvinnornas ställning - ingalunda äro de enda olikheterna mellan konventionen och förslaget. Sålunda är det i 17 § första stycket av lagförslaget stadgade förbudet mot arbete efter barnsbörd såsom synes, icke ovillkorligt, vilket däremot är fallet med motsvarande förbud enligt konventionen. Bestämmelsen i lagförslagets 18 § om ledighet för amning

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 105

motsvaras i konventionen av en bestämmelse, enligt vilken kvinna skall äga rätt att, om lion ammar sitt barn, erhålla en halvtimmes rast två gånger dagligen under arbetstiden för nämnda ändamål. Bn i konventionen före­ fintlig bestämmelse med förbud för arbetsgivare att uppsäga kvinna, som i samband med barnsbörd är frånvarande från arbetet, saknar sin motsvarighet i förevarande lagförslag. I samtliga dessa avseenden — vad angår det sist­ nämnda på skäl som socialstyrelsen i sin motivering anfört — lära med hänsyn till förhållandena i vårt land bestämmelserna i lagförslaget vara att föredraga framför konventionens bestämmelser. Slutligen upptager konven­ tionen, såsom styrelsen anfört, bestämmelser örn rätt för kvinna till under­ stöd i samband med ledighet för barnsbörd, till vilka vi hittills sakna mot­ svarighet, ehuru, på sätt strax skall nämnas, av sakkunniga utarbetat för­ slag i frågan föreligger. 32 § i socialstyrelsens förslag innehåller en hänvisning beträffande under­ 32 § X

styrelse­

stöd åt kvinna under tid, då hon på grund av bestämmelse i 30 § är från­ förslaget. varande från arbetet, till vad särskilt är stadgat. Då frågan örn moderskapsunderstöd ännu icke vunnit reglering genom lag, har hänvisningen ej upp­ tagits i förevarande lagförslag. Körande nyss berörda frågas läge må erinras därom, att sedan Kungl. Majit i proposition (nr 112) till 1926 års riksdag föreslagit riksdagen att antaga ett förslag till förordning angående moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete, riksdagen i skrivelse den 5 juni 1926 (nr 347), med tillkännagivande att varken propositionen eller i ärendet väckta motio­ ner kunnat av riksdagen bifallas, hemställt, att Kungl. Majit ville verkställa förnyad utredning rörande de i propositionen och motionerna behandlade frågor samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med stöd av Kungl. Majits bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet den 31 juli 1926 fyra sakkunniga för att inom socialde­ partementet biträda med den av riksdagen sålunda begärda utredningen samt med avgivande av förslag i ämnet. De sakkunniga avgåvo den 26 september 1929 betänkande angående moderskapsskydd (Statens offentliga utredningar 1929: 28). Sedan betänkandet för yttrande utremitterats till åtskilliga myn­ digheter och sammanslutningar samt yttranden inkommit, är frågan bero­ ende på Kungl. Majits prövning. Det är min förhoppning, att densamma till viss del skall kunna föreläggas 1931 års riksdag.

19—21 §§. Huvudstadgandet örn kvinnornas nattarbete, 1 § i nattarbetslagen, har avseende å alla slags industriella företag, drivna i den omfattning, att däri under någon tid av nästföregående eller löpande år sysselsatts dera än tio arbetare, och utsäger, att kvinna ej må till arbete i företaget användas i vidare utsträckning än att hon må komma i åtnjutande av oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan kl. 10 på aftonen och kl. 5 på morgonen. Motsvarande stad-

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

gande, 33 §, i socialstyrelsens förslag' utvisar endast mindre ändringar i sak, i det att arbetet icke anknytes till visst »företag» och arbetets minimiomfattning bestämmes därav att »för arbete i regel användas minst tio ar­ betare»; den obligatoriskt fria tiden upptages fortfarande till 10 e. m.— 5 f. m.

De nu berörda stadgandena torde båda få anses stå i överensstämmelse med konventionen i Bern den 26 september 1906 örn förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta i industrien, vilken konvention för Sveriges del tillträtts enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 januari 1910. Enligt konventionen, som äger tillämpning på industriella företag, vari användas flera än tio arbetare, skall industriellt nattarbete med vissa undantag vara förbjudet för kvinnor. Den tid för nattvila, som sålunda åsyftas, skall hava en varaktig­ het av minst 11 timmar i följd, däri skall inbegripas tiden från kl. 10 e. m. till kl. 5 f. m. Däremot överensstämma stadgandena i 1 § nattarbetslagen och 33 § styrelseförslaget icke med det i Washington år 1919 antagna för­ slaget till konvention angående kvinnors nattarbete. Sistnämnda förslag innehåller väl i fråga om nattvilans längd och förläggning samma bestäm­ melser som Bernkonventionen men har däremot avseende å alla industriella företag utan hänsyn till företagets storlek och dessutom å alla slags bygg­ nadsarbeten, även örn de ej kunna hänföras till industriellt arbete i vanlig mening.

Yad angår de i nattarbetslageii 2—4 §§ och styrelseförslaget 34—36 §§ förekommande bestämmelserna med undantag från huvudregeln örn kvinnors nattarbete, torde dessa bestämmelser, örn än inbördes i viss mån olika, kunna sägas stå i överensstämmelse med båda de ifrågavarande konventio­ nerna.

Innan jag ingår på socialstyrelsens motivering vid dess 33 §, torde delvis böra återgivas vad Sveriges delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet i skrivelse den 11 augusti 1922 yttrat rörande frågan örn Sveriges anslutning till nyssnämnda Washingtonkonvention. Delegationen anför: Social­ »Enligt delegationens mening lär det ej kunna förnekas, att lagstiftningen

politiska

mot kvinnors nattarbete fullföljer ett för samhället betydelsefullt syftemål. delegationen. Det oaktat lia de specifikt kvinnliga intressenas företrädare med iver be­ kämpat denna lagstiftning såsom orättvis samt för kvinnorna skadlig och förnedrande. Erkännas måste också, att sistberörda uppfattning icke all­ deles saknar fog för sig. Ifrågavarande reglering, sådan den föreligger i vår nu, på Bernkonventionen av år 1906 grundade lag av den 20 november 1909 angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa indu­ striella företag samt i förevarande konventionsförslag, går nämligen utöver vad som kan anses motiverat med hänsyn till regleringens ändamål — att skydda de kvinnliga arbetarnas hälsa samt deras förmåga att fylla sina upp­ gifter med hänsyn till släktets fortbestånd och fostran. Härigenom har denna reglering, såsom erfarenheten från tillämpningen av nyss berörda lag visar, medfört omotiverade svårigheter för de kvinnliga arbetarna samt fått en viss förhatlig karaktär av klasslagstiftning, som på en del områden, där konkurrens mellan manlig och kvinnlig arbetskraft förekommer, gynnar männen. Ifrågavarande lagstiftning har även visat sig svår, ja, i vissa fall nära nog omöjlig att genomföra.

Kungl. Majus proposition nr 40. 107

Anmärkas kail måhända också, att yrkesfarekommittén, som på nådigt uppdrag utarbetade vår gällande lag i ämnet, ställde sig betänksam mot densamma. . De i [härovan refererade] yttranden från kvmnohall framstallda betänk­ ligheterna mot förevarande konventions ratificering i oförändrat skick torde enligt delegationens åsikt vara grundade i en bland de kvinnliga arbetarna allmänt förhärskande mening. Såsom fullmyndiga medborgare anse de sig även kunna göra anspråk på, att statsmakterna beakta deras mening i en dem själva närmast rörande fråga. Såsom förut berörts, skulle genom konventionen det ira har i landet gällande förbudet mot kvinnors nattarbete komma att utsträckas ej blott till byggnadsarbeten, som icke äro att hänföra till industrien, utan även till den mindre industrien oell hantverket. Beträffande byggnadsarbetena skulle denna utsträckning väl ej få någon praktisk betydelse, då dylika arbeten endast undantagsvis pågå nattetid och blott få kvinnor, sysselsättas dari. Inom den mindre industrien och hantverket förekommer visserligen ej heller över huvud taget mycket nattarbete, men inom ett par och för den kvinnliga arbetskraften betydelsefulla branscher, nämligen bageri- och mejerihanteringarna, är möjligheten till nattarbete av väsentlig betydelse. Givetvis bär' den hittills för nattarbetsförbudet gällande begränsningen till företag med liera äii tio arbetare i många fall visat sig medföra orättvisor och olägenheter, och skulle det med hänsyn därtill kunna synas önskvart, att få nämnda begränsning upphävd. I betraktande av de erinringar, som ovan anförts rörande den nu gällande lagstiftningen i ämnet, anser sig delegationen emellertid ej kunna förorda en utsträckning efter enahanda linjer av förevarande förbiidslagstiftning. Kunde åter de i Bernkonventioiien av år 1906 meddelade och i föreliggande konventionsförslag upprepade be­ stämmelserna i viss mån modifieras, så att de värsta olägenheterna med denna lagstiftnings tillämpning undanröjdes, anser delegationen en utvidg­ ning av tillämpningsområdet för förbudet mot kvinnors nattarbete vara väl förtjänt av övervägande.»

Socialstyrel­

I sin motivering har socialstyrelsen, efter återgivande av delegationens sen 1925. yttrande, anfört bland annat: »Härovan berörda uppfattning bland de kvinnliga arbetarna angående olägenheterna för dem av lagstadgat förbud mot kvinnors användande till nattarbete har för styrelsen kraftigt vitsordats och understrukits i till styrelsen den 23 september 1925 ingivna framställningar från sv. bryggeriindustnarbetarförbundets avd. 15 i Stockholm, Stockholms tidningsbuds fackför­ ening, Stockholms spårvägspersonals samorganisation samt fackliga kvinnliga samorganisationen i Stockholm, sistnämnda organisations framställning för­ sedd med påtecknade instämmanden av sv. bryggeriindustriarbetarförbundet, sv. typografförbundets styrelse, Stockholms bageriindustriarbetarfackförening samt sv. livsmedelsarbetarförbundet. Senare lia till styrelsen inkommit dylika framställningar från sv. järnvägsmannaförbundets avd. 65 och sv. textilarbetarförbundets avd. 20. r Den huvudsakliga innebörden av omförmälda framställningar, [vilka narläggas förevarande betänkande], jämte de anföranden i ämnet, vilka höllos av deltagarna i den deputation, som överlämnade framställningarna till sty­ relsen, torde kunna återgivas därmed, att de kvinnliga arbetarna icke kräva det fullständiga upphävandet av nattarbetsförbudet, vilket erkännes lia med­ fört vissa nyttiga verkningar, nion påyrka dess modifierande i vissa avse­ enden. Sålunda göres gällande, att den för arbete medgivna tidrymden mellan kl. 5 f. m. och 10 e. m. är flir snävt tillmätt. Yid arbete på två

108 Kungl. Majus proposition nr 40.

stift, som stundom förekommer, exempelvis i bryggerier och vattenfabriker, måste för erhållande av tillräckliga raster arbetet ofta utsträckas till kl. 11 e. m. — alltså • en timme senare än nattarbetsförbudet medgiver. A andra sidan ha de kvinnliga bageriarbetarna erfarit behov av att kunna få tiden för arbetets början tillbakafiyttad en timme, d. v. s. till kl. 4 f. m., då enligt den s. k. bagerilagen uppeldning och deggörning få börja. Slutligen framhålles, att det borde finnas möjlighet till eftergift från nattarbetsförbudet i sådana fall. då arbete, vartill kvinnor användas, på grund av särskilda om­ ständigheter tillfälligtvis behöver bedrivas under natten.

Socialstyrelsen anser sig med hänsyn till den erfarenhet, styrelsen fått av det hittills gällande nattarbetsförbudets tillämpning, icke kunna annat än i huvudsak vitsorda riktigheten av vad här ovan anförts av den social­ politiska delegationen. Jämväl framställningarna från de olika organisatio­ nerna med kvinnliga medlemmar torde vara värda ett omsorgsfullt beaktande. Styrelsen bär även för sin del kommit till den uppfattningen, att Sverige icke lämpligen kunde ratificera omförmälda i Washington antagna konven­ tion i ämnet. Ett tillgodoseende av kvinnornas här framförda synpunkter och önskemål skulle emellertid, även örn förändringarna begränsades till vad ovan anförts såsom de kvinnliga arbetarnas huvudsakliga krav, förut­ sätta uppsägning för Sveriges del av förstnämnda i Bern avslutade konven­ tion, en åtgärd som givetvis inom kretsar, som intressera sig för det inter­ nationella socialpolitiska samarbetet, skulle väcka betydande uppmärksamhet °ch bör ifrågasättas, utan att starka för att icke säga tvingande skäl tala därför. Huruvida sådana skäl kunna anses nu föreligga, vågar styrelsen icke avgöra. De kvinnliga arbetarnas merberörda framställningar lia "inkom­ mit till styrelsen så sent, att styrelsen icke haft tid föranstalta örn någon utredning, som kunde giva en fullt uttömmande och tillförlitlig upplysning i ämnet. Styrelsen har sålunda ansett sig böra utan större sakliga ändringar införliva nu gällande lagstadgade reglering av kvinnors nattarbete med ar­ betarskyddslagen. Med hänsyn till att de kvinnliga arbetarnas här ovan be­ rörda krav synas icke sakna skäl, anser sig styrelsen emellertid böra för­ orda, att desamma måtte göras till föremål för utredning.»

Sociala rådet Vid sammanträde med sociala rådet har en arbetsgivarerepresentant an­ 1925. sett klokt att tillmötesgå kvinnornas krav på ändring av gällande bestäm­ melser örn kvinnors nattarbete och därmed anpassa förhållandena efter ett förefintligt behov, även örn detta medförde uppsägning av Bernkonventionen, vilket givetvis vore en rätt uppseendeväckande åtgärd. En arbetarerepre­ sentant har förklarat sig ej vara övertygad örn att ett tillmötesgående av kvinnornas krav vore välbetänkt. En annan arbetarerepresentant har yttrat benägenhet för motsatt uppfattning; i allt fall syntes en lindring i bestäm­ melserna hava skäl för sig.

På sätt inledningsvis omnämnts uppdrog Kungl. Majit den 16 april 1926 åt socialstyrelsen att verkställa den undersökning, som i socialstyrelsens betänkande av år 1925 ifrågasatts. I den skrivelse den 18 december 1926, varmed styrelsen till Kungl. Majit överlämnade en redogörelse för den dåmera verkställda undersökningen, anförde styrelsen bland annat följande:

Socialstyrel­

»De resultat, som undersökningen lämnat, äro givetvis, då de represen­ sen 1926. tera olika intressen och olika verksamhetsområden, ganska mångskiftande. Salunda har från arbetsgivarnas sida i betydan de omfattning och icke utan skärpa påyrkats nattarbetsförbudets lindrande eller avskaffande, under det

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 109

man å arbetarliåll i regel förordat dess upprätthållande och utsträckande jämväl till den mindre industrien. Beaktar man emellertid särskilt vad yrkesinspektionens befattningshavare anfört — något vartill man med hänsyn till dessa uttalandens mer objektiva beskaffenhet kan lia anledning torde man komma till den uppfattningen, att de nu gällande bestämmelserna mot kvinnligt nattarbete i många fall verkat besvärande för industrien och oför­ delaktigt för de ^kvinnliga arbetarna i deras konkurrens med männen örn arbetstillfällena. A andra sidan är det uppenbart, att de starka krav pa be­ rörda bestämmelsers modifierande, som tidigare under arbetet med arbetar­ skyddslagens revision gjorts gällande av vissa organisationer och andra repreS6Btanter för de kvinnliga arbetarna, vid den nu företagna undersökningen visat sig icke uppbäras av en så utbredd och kraftig opinion bland nämnda arbetare som man, att döma av nyss åsyftade meningsyttringar, med skäl kunnat vänta. Även örn man kan ha anledning misstänka, att de kvinn­ liga arbetarnas åsikter icke fullt kommit till sin rätt vid undersökningen, kvarstår likväl i huvudsak nu berörda intryck. Undersökningen torde så­ lunda icke kunna anses lia givit något ökat stöd at kravet på åtgärder — i första rummet uppsägning av Bernkonventionen — till lindrande av lagstift­ ningen angående kvinnors nattarbete. Undersökningen har emellertid ej heller undanröjt betänkligheterna mot nattarbetsförbudets utsträckning till att gälla jämväl för den mindre industrien. Styrelsen bär sålunda av vad undersökningen givit vid handen icke funnit anledning i något avseende frångå den ståndpunkt, styrelsen intagit i sitt ovan nämnda betänkande.

I detta sammanhang bör emellertid kanske påpekas, att den ar 1919 an­ tagna AYashingtonkonventionen angående kvinnors nattarbete, vilken kon­ vention torde vara avsedd träda i stället för den ar 1906 antagna, till tilllämpningsområdet mer begränsade Bernkonventionen rörande samma ämne, möjligen kan förväntas komma att inom de närmaste åren göras till föremål för revision. Liksom i övriga av internationella arbetskonferensen antagna konventioner finnes nämligen i densamma intagen en bestämmelse,_ som ålägger internationella arbetsbyråns styrelse att minst en gång vart tionde år förelägga konferensen en redogörelse för konventionens tillämpning och taga i övervägande, huruvida på konferensens dagordning bör upptagas frågan örn revision av eller ändringar i konventionen. Möjligen skulle vid en even­ tuell dylik revision kunna i konventionen vidtagas sådana förän drängar, att Sverige kunde, med frånträdande av Bernkonventionen och biträdande av den reviderade konventionen, företaga vissa enligt styrelsens mening otvivel­ aktigt välmotiverade modifikationer av sin lagstiftning rörande kvinnors natt­ arbete, och synes det med hänsyn härtill kunna ifragasättas, huruvida icke Sverige borde söka på lämpligt sätt påverka internationella arbetsbyrån till företagande av en revision av nyss antydda innebörd.»

Vad remissutlåtandena över socialstyrelsens betänkande av ar- 1925 angåi Remiss­

yttranden. hava länsstyrelserna i Malmöhus och i Blekinge län med hänsyn till de från kvinnohåll framställda kraven förordat lindringar i gällande nattarbetsförbud för kvinnor. Kommerskollegium har, förordande socialstyrelsens ^ i betän­ kandet framställda förslag örn utredning, ställt sig avvaktande. Åtskilliga sammanslutningar, huvudsakligen representerande arbetsgivarsidan, hava förordat, att den för nativita obligatoriskt lediga tiden måtte, särskilt med hänsyn till svårigheterna för tvåskiftsarbetes anordnande med nuvarande bestämmelser, sättas till 11 e. m.—5 f. m. Bland dessa sammanslutningar 1

1 Betänkandet 1925 med förslag till reviderad lag om arbetarskydd.

Ilo Kungl. Majus proposition nr 40.

äro svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges verk­ stadsförening. Sveriges textilindustriförbund har förordat tiden 11 e. m.— 4 f. m. och svenska arbetsgivareföreningen tiden 12 midnatt—4 f. m. Al­ ternativt har av en och annan sammanslutning yrkats helt upphävande av ifrågavarande bestämmelse. Utsträckt dispensmöjlighet har även ifråga­ satts. A andra sidan har landsorganisationen med avstyrkande av ändring i fråga örn den för nattvila obligatoriskt lediga tiden av dygnet förordat, att stadgandet med förbud för kvinnors nattarbete måtte utsträckas att omfatta även de mindre arbetsföretag, som nu äro ställda utom nattarbetslagens tillämpning, samt att hithörande bestämmelser måtte i övrigt förändras till sådan överensstämmelse med Washingtonkonventionen, att ratificering av densamma kunde ske.

Ratifikation

Washingtonkonventionen angående kvinnors nattarbete har numera rati­

och revision av

Washington- ficerats av följande nitton stater, nämligen Belgien, Bulgarien, Estland, konventionen Frankrike, Grekland, Indien, Irländska Fristaten, Italien, Jugoslavien, Kuba, 1919 ang. kvinnors natt­ Luxemburg, Nederländerna, Rumänien, Sydafrika, Schweiz, Storbritannien, arbete. Tjeckoslovakien, Ungern och Österrike.

I anslutning till de synpunkter, som enligt vad här anförts framkommit under behandlingen i Sverige av frågan örn kvinnors nattarbete, har den svenska regeringens representant i internationella arbetsbyråns styrelse fram­ ställt yrkande örn revision av konventionen. Det framhölls i den prome­ moria, vari svenska regeringens uppfattning preciserades, att av skäl, lik­ nande dem som här åberopats, allvarliga invändningar icke syntes kunna göras mot att inskränka den tid, under vilken arbete under inga förhållanden finge förekomma, till tiden mellan klockan 11 e. m. och 4 f. m., givetvis med bibehållande av den bestämmelse, som föreskriver minst 11 timmars oavbruten nattvila. Därjämte framhölls, att tillämpningen av Bernkonventionen visat behovet av att, även i andra fall än som upptagits i konven­ tionen, medgiva tillfälliga dispenser. En dylik dispensrätt kunde eventuellt begränsas till att avse ett mycket inskränkt antal dagar för varje arbeterska, exempelvis högst 20 örn året. I fråga örn revision av konventionen i dessa båda punkter borde man alltså enligt svenska regeringens uppfattning in­ hämta de andra regeringarnas mening.

Beträffande detta revisionsyrkande fattade arbetsbyråns styrelse beslut av innebörd, att det funnes anledning överväga att på konferensens dagordning upptaga fråga örn fullständig eller partiell revision av ifrågavarande kon­ vention. Sedermera har arbetsbyråns direktör med skrivelse den 18 augusti 1930 underställt denna fråga regeringarnas prövning och därvid i överens­ stämmelse med gällande arbetsordning tillkännagivit, att vissa punkter sär­ skilt ådragit sig styrelsens uppmärksamhet. Dessa punkter äro bl. a. den i svenska regeringens promemoria i första hand berörda, nämligen den an­ gående tidpunkten för början och slutet av den tid under natten, då kvinnors arbete är absolut förbjudet. Vid skrivelsen från arbetsbyråns direktör har bl. a. fogats den svenska regeringens promemoria i hithörande del. I skri­ velsen begäres upplysning före den 15 december 1930 örn svenska vegelin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. Ill

gens uppfattning beträffande revisionsfrågan överhuvud. Frågan kommer att ånyo behandlas av arbetsbyråns styrelse vid det nyss i annat samman­ hang omnämnda sammanträdet i januari 1931, då styrelsen har att besluta rörande den slutliga rapporten i ämnet och bestämma, huruvida någon eller några frågor beträffande konventionen ska'11 uppföras på dagordningen för nästa sammanträde med internationella arbetskonferensen. Yid prövning av förevarande, med hänsyn till de stridiga intressena Departementsganska grannlaga spörsmål har jag funnit mig böra biträda den mening socialstyrelsen uttalat i sina här återgivna yttranden. Det måste medgivas, att gäliande bestämmelser örn kvinnors nattarbete icke äro fullt tillfreds­ ställande, vare sig ur kvinnornas egen eller ur industriens synpunkt. Före­ skrifterna medgiva ej tillräckliga möjligheter vid anordnande särskilt av tvåskiftsarbete och av arbete av den natur, att det måste begynna vid en mycket tidig timme av dagen. Emellertid anser jag mig icke nu böra tillstyrka ändring av dessa bestämmelser. Sådan ändring kan icke verkställas utan att uppsägning sker av den gällande Bernkonventionen, och tillräckliga skäl synas icke vara för handen att vidtaga en dylik åtgärd, utan att sam­ tidigt definitiv ståndpunkt tages till frågan örn anslutning till den nya konvention i ämnet, som antagits i Washington. Såsom nyss anförts, före­ ligger för närvarande till behandling inom internationella arbetsorganisa­ tionen frågan örn vissa jämkningar i sistnämnda konvention, som skulle underlätta Sveriges biträdande av densamma. Sedan denna revisionsfråga blivit slutligen avgjord, torde det bliva anledning återkomma till det här behandlade spörsmålet och andra därmed sammanhängande punkter rörandekvinnors nattarbete. Det uppskov, som därav föranledes med den defini­ tiva lösningen, torde icke böra möta betänkligheter vid det förhållandet, att, såsom den av socialstyrelsen senast verkställa utredningen giver vid handen, kravet på revision av de gällande bestämmelserna icke synes bland de kvinnliga arbetarna uppbäras av en så stark opinion, som man haft anled­ ning tidigare antaga. Av vad jag sålunda anfört lärer böra följa, att det bör anstå med avgö­ randet jämväl av frågan örn utsträckning av de behandlade lagbestämmelsernas tillämplighet till arbetsområden, som nu icke beröras därav. En sådan ut­ sträckning är nämligen förutsättning för att Wasliingtonkonventionen i ämnet skall kunna biträdas. Även härutinnan bör för övrigt anmärkas, att den åsikten torde vara ganska allmän bland de kvinnliga arbetarna, att en dylik utvidgning knappast är lämplig. Vad de här ifrågavarande stadgandenas detaljer angår företer 19 § första stycket av departementsförslaget vid jämförelse med 33 § i styrelseförslaget allenast de olikheterna, att det åsyftade arbetet beskrives i överensstämmelse med de förut använda ordalagen i 10 § andra stycket av departementsförslaget samt att, med hänsyn till ordalagen i 14 § 3 morn., orden »för nattvila» insatts även i 19 §. 19 § andra stycket, motsvarande 2 § i nattarbetslagen och 34 § i styrelse­ förslaget, står, utom i vad angår skyldighet för yrkesinspektionens chefs-

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

myndighet att samråda med arbetsrådet, i överensstämmelse med 14 § 1 mom. andra stycket i departementsförslaget, oell hänvisas till vad förut anförts såsom motivering till sistnämnda stadgande. 20 § motsvarar 3 § i nattarbetslagen och överensstämmer med 35 § i styrelseförslaget utom däri att jämte yrkesinspektör också, i enlighet med nuvarande lag, bergmästare omnämnes i andra stycket. Det bör erinras, att ehuru den nuvarande bestämmelsen i 3 § sista punkten i nattarbetslagen örn tillgodoräknande av sådana dagar med inskränkt ledighet, vilka till yrkesinspektören eller bergmästaren anmälts men sedan ej utnyttjats, enligt för­ slagen skulle utgå, arbetsgivaren naturligen framdeles skulle utan särskilt stadgande äga möjlighet att, med styrkande att anmäld inskränkning ej an­ vänts, utnyttja fulla antalet tillåtna dagar. 21 §, som motsvarar 4 § i nattarbetslagen, överensstämmer till fullo med 36 § i styrelseförslaget.

22 §

överensstämmer med 37 § i styrelseförslaget och skiljer sig blott i en formell detalj från 21 § i arbetarskyddslagen.

Fram­ I förut omförmälda, den 16 april 1925 dagtecknade skrivelse har svenska

ställning

av svenska grov- och fabriksarbetareförbundet anfört, såvitt i detta sammanhang är fråga, grov- och huvudsakligen följande: Vid glasarbetarnas internationella kongress i Prag

fahriksarbe-

tareförbun- ar 1924 hade fattats beslut örn ett memorandum, avsett att överlämnas till det. regeringarna i olika länder. I detta memorandum framhölles, att till följd av de dåliga villkor, varunder glasarbetarna arbetade, bland dem uppstode talrika och svåra sjukdomar, såsom lungtuberkulos, reumatism, sjukdomar i matsmältningsorganen m. m., vilka förlamade arbetskraften och orsakade en förtidig död. Det vore därför nödvändigt, att glasindustrien bleve föremål för en speciell reglering genom lag. Det krävdes bl. a., att minderåriga under 14 år ej finge användas vid glasbruk och minderåriga under 16 år ej till glasblåsning; att minderåriga och kvinnor icke sysselsattes vid apparater, där glas bearbetades medelst syror, och ej heller i nattarbete eller vid heta ugnar, att arbetslokaler och verkstäder* matte motsvara livgienens fordringar och förses med skyddsanordningar, avpassade efter arbetet; att arbetsavbrott bleve obligatoriskt från lördag afton kl. 6 till måndag morgon kl. 6 samt att rätt till semester bleve lagfästad. — I förbundets skrivelse hava vidare återgivits yttranden över nämnda memorandum av fönsterglasarbetarnas, buteljglasarbetarnas och småglasarbetarnas samorganisationer, vilka alla in­ stämt i memorandum, dock att vissa ändringar och tillägg i detaljer föror­ dats. Förbundet har hemställt, att de gjorda framställningarna måtte kom­ ma under omprövning och därav föranledda åtgärder vidtagas. Uti infordrat yttrande över denna skrivelse har socialstyrelsen, med över­ lämnande av redogörelse för verkställd undersökning i ärendet och med er­ inran, att styrelsens förslag till reviderad lag örn arbetarskydd upptoge en minimiålder av 14 år för användande till industriellt arbete, förordat, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 113 ifrågavarande framställning icke för närvarande måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Departementsförslaget är så avfattat, att det torde tillgodose de i örn- Departementsförmälda memorandum framställda önskemålen beträffande minimiåldern för chefen. minderårigas användning i arbete i allmänhet vid glasbruken samt beträf­ fande minderårigas och kvinnors nattarbete. Aven önskemålen i fråga örn de egentliga skyddsföreskrifterna, däri inbegripna bestämmelser örn natt- och söndagsvila samt semester, torde i väsentlig mån tillgodoses med departe­ mentsförslaget. I övrigt beröra önskemålen frågor av så speciell beskaffen­ het, att de på den grund icke lämpa sig för reglering i arbetarskyddslagen. Därest departementsförslaget bifalles, torde det emellertid bliva möjligt för Kungl. Maj:t att, även i den mån så icke med redan nu gällande bestäm­ melser låter sig göra, i administrativ väg meddela speciella föreskrifter i -dessa ämnen, därest vid ytterligare omprövning så skulle befinnas lämpligt.

Örn tillsyn å lagens efterlevnad m. m.

23 §.

Den i styrelseförslaget förekommande huvudbestämmelsen, 38 §, rörande organen för tillsyn å arbetarskyddslagens efterlevnad företer ganska stora olikheter vid jämförelse med 23 § i den gällande lagen. Sålunda hava de i lagen förekommande bestämmelser, som detaljerat angiva de särskilda tillsynsorganens — yrkesinspektörernas, bergmästarnas, underinspektörernas och de kommunala tillsynsorganens — behörighetsområden, icke bibehållits. Bergmästare och gruvingenjör omnämnas alls icke i styrelseförslaget. Detsammas 38 § är så uppställd, att först angivas samtliga tillsynsorgan, därvid åt yrkesinspektris gives en mera självständig ställning än enligt det nu­ varande stadgandet. Vidare omnämnas yrkesinspektörsassistenter och yrkesinspektrisassistenter — i motsats mot vad nu är fallet — jämte övriga organ, varjämte de nuvarande underinspektörernas benämning ändrats till yrkesunderinspektörer. Därefter upptagas stadganden örn rikets indelning i yrkesinspektionsdistrikt och örn tillsynsorgan inom sådant distrikt samt tillika allmänt hållna bestämmelser örn yrkesinspektörs huvudsakliga befogenhet och skyldigheter samt örn yrkesinspektris’ likställighet med yrkesinspektör. Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på olika tillsynsorgan skola enligt paragrafens sista stycke meddelas av Ko­ nungen.

Till motiverande av styrelseförslagets 38 § har socialstyrelsen anfört huvud­ Social­

styrelsen. sakligen följande:

»Yrkesinspektionen, som i sin nuvarande gestaltning upprättades vid arbetarskyddslagens tillkomst, torde otvivelaktigt få anses på det hela taget lia väl fyllt sina uppgifter, och några större förändringar i avseende å dess organisation eller verksamhetssätt anser sig styrelsen ej heller ha anledning att ifrågasätta. De förändringar, styrelsen i nu berörda avseenden skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 haft. (Nr 40.) 2269 30 8

114 Kungl. ,1 faj:ts proposition nr 40.

vilja föreslå, utgöra också i väsentlig män endast ett legaliserande av en regim, som faktiskt redan i avsevärd omfattning är rådande.

Med hänsyn till den ovilja oell misstro skyddslagstiftningen då för tiden mötte å näringarnas sida, fann yrkesfarekommittén det vara angeläget att noga precisera de olika tillsynsorganens tillsynsområden. En arbetsgivare skulle ej behöva tveka, huruvida han vore skyldig underkasta sig ett inspektionsbesök eller ej, och arbetsgivarna skulle så vitt möjligt säkerställas mot dubbelinspektion, d. v. s. tillsyn av flera tillsynsorgan. Nu antydda tendens, som kommit till uttryck i den gällande arbetarskyddslagens 23 §, saknade givetvis icke skäl för sig, men torde lia fått göra sig gällande i allt­ för hög grad. En strängt genomförd och upprätthållen fördelning av till­ synen, så att ett på visst sätt bestämt slag av arbetsställen endast få in­ spekteras av ett visst slag av tillsynsorgan, måste givetvis i många fall visa sig mindre praktisk. Gränserna mellan de olika tillsynsorganens verksamhets­ områden måste nämligen alltid bli i viss mån godtyckliga och artificiella. Ett arbetsställe med mer än tio arbetare men med enkel och ofarlig teknisk utrustning kan exempelvis ej gärna i vanliga fall kräva större kompetens hos inspektionsförrättaren än ett arbetsställe med färre än tio arbetare men komplicerade och farliga tekniska hjälpmedel. Ett annat exempel. Underinspektörerna äga nu att inspektera hur stora ångmaskinsanläggningar som helst inom jordbruket men få ej företaga inspektion å en dylik anlägg­ ning örn tre hästkrafter å ett industriellt arbetsställe, där det sysselsättes fem arbetare.

Att nu berörda förhållanden måste inverka ogynnsamt på inspektions­ verksamheten och kostnaderna därför, torde vara uppenbart. Av två kanske å en avlägsen ort belägna företag av samma slag men något olika storlek inspekteras måhända nu det ena av yrkesinspektör och det andra av under­ inspektör.

Mot den här exemplifierade tendensen hos den nu gällande lagstiftningen har man i flera fall reagerat genom anlitande av det Kungl. Majit genom bestämmelse i 23 § sista stycket givna bemyndigandet att föreskriva jämk­ ning av gränserna mellan skilda till syn sorgans befogenhet. Sålunda ut­ sträcktes med motsvarande inskränkning av den kommunala tillsynen genom nådig kungörelse den 5 december 1919 underinspektörernas befogenhet från att å vissa arbetsställen endast avse maskinella och vissa andra tekniska hjälpmedel till att gälla arbetarskyddslagens tillämpning i allmänhet. Vidare har vissa underinspektörers tillsyn å lastning och lossning av fartyg på grund av nådigt bemyndigande den 3 december 1920 vidgats till att omfatta dylikt arbete jämväl i sådana fall, där tillsynen egentligen skulle tillkomma yrkes­ inspektör. Även beträffande vissa kommunala tillsynsorgan har med hänsyn till övervakande av efterlevnaden av kungörelsen den 7 april 1916 angående förbud mot användande av kvinna under tjugoett år till lastning, stuvning eller lossning å vissa fartyg tillsynsbefogenhet genom Kungl. Maj:ts be­ slut den 24 oktober 1916 med flera senare data utsträckts till att gälla jäm­ väl arbete, som eljest skulle höra under yrkesinspektörs tillsyn.

Genom de här åsyftade jämkningarna har man emellertid tydligen icke åstadkommit någon lindring i avseende å bundenheten vid tillsynens upp­ delning utan endast genom gränsernas flyttning i vissa avseenden minskat olägenheterna därav.

I den praktiska inspektionstjänsten visade det sig ganska snart omöjligt att strängt respektera berörda bundenhet. I fall, där ett dylikt respekterande uppenbarligen skulle leda till oskäliga konsekvenser, fann man sig av hän­ syn till tjänstens och statsverkets intressen nödgad att så att säga tänja

Kungl. Majus proposition nr 40. 115

något på gränserna mellan olika tillsynsområden. Så t. ex. inspektera under­ inspektörerna i flertalet distrikt även en del arbetsställen av sådan storlek, att de egentligen skulle övervakas av yrkesinspektör.

Yad härovan anförts syftar emellertid endast på uppdelningen inom till­ synen i allmänhet, d. v. s. den tillsyn som åligger yrkesinspektörerna med assistenter samt underinspektörer och kommunala tillsynsorgan. Mellan denna tillsyn och den som är undantagen därifrån oell uppdragen åt spe­ cialinspektörer måste nog i regel gränserna upprätthållas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har det synts påkallat att få till stånd en sådan ändring av bestämmelserna rörande inspektionsverksam­ hetens organisation, att yrkesinspektionens arbetskrafter skulle kunna ut­ nyttjas med bättre anpassning efter de faktiska förhållandena i olika fall, d. v. s. på ett mer effektivt och ekonomiskt sätt. I överensstämmelse här­ med har styrelsen omformulerat ifrågavarande bestämmelser så, att preci­ seringen av de olika inspektionsorganens kompetensområden borttagits in­ lagen och anförtrotts åt Kungl. Majit. Alltför långtgående skulle för övrigt en dylik omläggning knappast kunna anses vara, då Kungl. Maj:t redan genom bemyndigandena att förordna örn jämkning av gränserna mellan olika tillsynsorgans befogenhet och att tillsätta specialinspektörer har praktiskt taget obegränsade möjligheter att förändra den i lagen stadgade fördelningen av tillsynen. Anmärkas kan också, att en fortgående dylik förändring, vilken icke kommer till synes genom lagändring, måste anses mindre tilltalande från rättslig synpunkt.

I stort sett synas yrkesinspektionens organ böra bibehållas vid sina nu­ varande inspektionsuppgifter, och givetvis skulle bestämt angivna gränser fortfarande uppdela tillsynen mellan olika tillsynsorgan, men möjlighet borde Annas att göra de avvikelser, som, med hänsyn till sig företeende omstän­ digheter, kunde befinnas påkallade. För genomförande av ett dylikt system synes åt de ledande myndigheterna, d. v. s. yrkesinspektionens chefsmyn­ dighet och yrkesinspektörerna, böra beredas större frihet i avseende å inspektionsarbetets anordning. Med hänsyn härtill har det också förefallit lämpligt att något starkare betona yrkesinspektörernas egenskap av ansva­ riga chefer för tillsynen, var inom sitt distrikt.

I den hittills gällande skyddslagstiftningen lia bergmästarna varit jäm­ ställda med yrkesinspektörerna och nämnda jämte dem i fråga örn befogen­ heter och åligganden. Enligt styrelsens mening äro bergmästarna emeller­ tid rätteligen att anse som specialinspektörer, vilka i likhet med sprängämnesinspektören, de elektriska inspektörerna och inspektörerna för de olika grenarna av järnvägstjänsten böra av Kungl. Majit förordnas att inom sitt speciella gebit utöva tillsyn jämväl å arbetarskyddslagens efterlevnad. I enlighet med denna uppfattning lia bergmästarna icke omnämnts i lagför­ slaget.

Den nuvarande bestämmelsen rörande yrkesinspektrisen har med deli nu­ mera genomförda likställigheten mellan män och kvinnor i fråga örn till­ träde till statstjänst delvis blivit omotiverad. Vid bestämmelsens omformu­ lering har yrkesinspektrisassistenterna ansetts böra komma till omnämnande i lagen.»

Såsom styrelsen anfört har vid tillämpningen av arbetarskyddslagen visat Departements­

chefen. sig ett ganska framträdande behov av större frihet vid reglerande av gränserna mellan de särskilda tillsynsorganens behörighetsområden jin som med nu­ varande bestämmelser finues, utan att den i lagens 23 § sista stycket lämnade

116 Kungl. Majus proposition nr 40.

möjligheten till jämkningar anlitas i större utsträckning än därmed torde liava avsetts. Det sjnes då vara lämpligt, att åt Konungen överlämnas att i administrativ ordning närmare bestämma omförmälda gränser. Erinras må, att önskemålet att genom ändrade bestämmelser rörande inspektionsverksam­ hetens organisation söka på ett mera effektivt och ekonomiskt sätt utnyttja yrkesinspektionens arbetskrafter vunnit visst understöd från riksdagens sida. I skrivelse den 27 maj 1930 (nr 287) har nämligen riksdagen i anledning av motioner av herr Möller m. fl. i första kammaren och herr Hansson i Stock­ holm m. fl. i andra kammaren hemställt örn utredning rörande effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet, därvid riksdagen bland annat uttalat den meningen, att viss ökad effektivitet borde kunna ernås genom en bättre ar­ betsfördelning mellan den nuvarande personalen. Riksdagens framställning är för närvarande föremål för utredning av socialstyrelsen. De föreslagna bestämmelserna i andra och tredje styckena, enligt vilka yrkesinspektör skulle på visst sätt bliva att anse såsom chef för yrkesinspektionsdistrikt, har jag funnit välgrundade. Genom dessa bestämmelser torde vinnas erforderlig stadga vid angivandet i lagen av organisationens konturer.

\ad angår specialinspektörer och särskilt bergmästarna (gruvingenjörerna), vilka, såsom styrelsen funnit, rätteligen torde vara att anse som ett slag av specialinspektörer, bör återgivas vad kommerskollegium härom yttrat: Kommers- »Kollegium får för sin del erinra därom, att den speciella yrkesinspek­ kollegium. tionen i allmänhet utövas av organ, vilka i sin allmänna verksamhet äro underställda Kommerskollegium, nämligen bergmästarna, elektriska inspek­ tionen och sprängämnesinspektionen. Kollegium anser sig böra betona nöd­ vändigheten av, att dessa organ inom sina respektive verksamhetsområden bibehållas i utövandet av sin hittillsvarande befogenhet i inspektionshänseende, samt att alla anledningar till kompetenskonflikter eller dubbelin­ spektion i möjligaste mån undvikas. Yad särskilt angår bergmästarna, in­ taga dessa i så måtto en särställning bland specialinspektörerna, att deras befogenhet och verksamhetsområden äro i nu gällande lag örn arbetarskydd närmare angivna, och äro de inom dessa områden att anse såsom utövare av yrkesinspektör myndighet. Ingen som helst anledning till ändring i detta förhållande har anförts, och enligt Kollegii förmenande vore det i allo olämpligt, örn den ställning, som bergmästarna sålunda intagit, bomme att såsom följd av den föreslagna, visserligen något svävande formuleringen av 38 § bliva i väsentligt avseende rubbad, något som vissa uttalanden i motiveringen till paragrafen synas giva vid handen. Kollegium föreslår där­ för, att nu gällande bestämmelser rörande såväl bergmästares som special­ inspektörs verksamhetsområden införas i 38 §. Härvid torde i fråga örn de förra böra — exempelvis genom hänvisning till respektive paragrafer i arbe­ tarskyddslagen — särskilt angivas i vilka hänseenden bergmästare har att utöva yrkesinspektörs åligganden. Bergmästarnas ställning, såvitt det rör arbetarskyddslagen, lärer i varje fall utåt gentemot allmänheten bliva star­ kare, örn verksamheten grundar sig på bestämmelser i civillag än örn den, såsom föreslagits, skulle komma att grunda sig endast på ett förord­ nande.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 117

De farhågor, som sålunda uttalats med avseende å reglerandet av området Departementsför bergmästarnas tillsyn i administrativ ordning på samma sätt som be­ träffande specialinspektörer i allmänhet är fallet, kan jag icke dela. Då jag det oaktat i departementsförslagets 23 § bland tillsynsorganen upptagit berg­ mästare och gruvingenjörer, har detta skett huvudsakligen av praktiska skäl, som vid en allenast partiell omarbetning av arbetarskyddslagen ansetts böra få göra sig gällande: ändring blir nämligen på detta sätt obehövlig i åtskilliga paragrafer, där bergmästare nu omnämnes vid sidan av yrkesinspektör. I departementsförslaget har emellertid omfattningen av bergmästarnas tillsynsområde icke angivits i vidare mån, än att, vid omnämnandet i 23 § första stycket av bergmästare och gruvingenjörer, utsagts, att dessa anlitas »för tillsyn å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete». Den när­ mare bestämningen av tillsynsområdets gränser skulle alitsa meddelas av Konungen i administrativ ordning.

I fråga örn de kommunala tillsynsorganen har av styrelsen för svenska Svenska landskommunernas förbund i dess remissyttrande anförts: Det vöre enligt *“^**"“ styrelsens förmenande önskligt att, åtminstone vad de kommunala tillsyns- förbund. organen anginge, vissa gränser i själva lagen angåves för deras verksam­ hetsområde, så att detta komme att åtminstone i stort sett sammanfalla med det nuvarande. I annat fall kunde enligt styrelsens förmenande möjlighet förefinnas att alltför tungt belasta de kommunala, av staten ej avlönade or­ ganen i förhållande till de statliga organen. Denna möjlighet kunde i tidei, då statsmakternas sparsamlietssträvanden ginge ut på att å kommunerna överflytta uppgifter, som förut ankommit pa staten att ombesörja, tänkas bliva till viss fara för kommunerna.

Aven enligt min mening tala vissa skäl för bestämmande i lagen av vissa Departementsgränser för de kommunala tillsynsorganens verksamhet. Stor svårighet upp- chefenstår emellertid för ett sådant bestämmande. Såsom synes av arbetarskydds­ lagens 23 § femte stycket är nämligen området för dessa organs tillsyn i dubbel måtto negativt bestämt, i det att organen hava att inom verksamhet, som ej är underkastad yrkesinspektörs eller bergmästares tillsyn, öva tillsyn i de avseenden, beträffande vilka det ej tillkommer underinspektör att hava tillsyn. Skall ett dylikt stadgande hava något värde i förevarande avseende, måste tydligen även de övriga i stadgandet nämnda organens verksamhets­ områden vara i lagen bestämda, vilket man emellertid ur andra synpunlttei vill undvika. Vid dessa förhållanden och då man icke torde böra hysa farhågor för att den i formellt avseende något större befogenhet, som med ifrågavarande stadgandes uteslutande skulle tillkomma Konungen, komme att användas till påläggande å kommunerna av större bördor för tillsynsändamal än skäligt är och hittills varit brukligt, har jag ansett mig på denna punkt böra följa styrelseförslaget.

1 övrigt hava, exempelvis av svenska arbetsgivareföreningen och järnkon- övriga föret, vissa farhågor uttalats med avseende å de förändrade bestämmelser styrelseförslaget i 38 § innehåller, i det att man framhållit den stora vikten

118 Kungl. Majus proposition nr 40.

ai att inspektionsarbetet, särskilt vad den större industrien beträffar, lägges i fullt kompetenta liander. Detta vore, Ilar nian anfört, av största betydelse för upprätthållande av arbetsgivarnas intresse för skyddsverksamheten och deras förtroende för inspektionsorganen.

Departements

Med allt beaktande av dessa synpunkter lärer man dock ej däri böra se chefen. något hinder för ett bestämmande i administrativ ordning av tillsynsorganens verksamhetsområden. 23 § i departementsförslaget har, på skäl som av det föregående torde framgå, i stort sett avfattats i enlighet med socialstyrelsens förslag. Vissa modifikationer hava dock gjorts. 4 ad första stycket angår har undvikits att upptaga de kommunala tillsynsorganen såsom »befattningshavare» inom yr­ kesinspektionen. Bergmästare och gruvingenjörer hava, såsom redan berörts, omnämnts i stadgandet. I tredje stycket hava ett par mindre jämkningar skett. A ad fjärde stycket angår har bestämmelsen rörande vrkesinspektris ansetts böra erhålla en mera allmän avfattning lin den av socialstyrelsen föreslagna.

1923 års

Av den internationella arbetskonferensen antogs vid dess sammanträde i

rekommen­

dation ang. Genéve år 1923 en rekommendation angående de allmänna grunddragen för yrkesinspek­ anordnandet av inspektionssystem till tryggande av arbetarskyddslagstift-

tion.

ningens tillämpning. Denna rekommendation blev genom proposition (nr 112) förelagd 1924 års riksdag för yttrande. Enligt det propositionen åtföljande statsrådsproto­ kollet hade dåvarande chefen för socialdepartementet vid ärendets föredrag­ ning i statsrådet yttrat bl. a. följande. Vad vårt land anginge, torde man med rätta kunna göra gällande, att rekommendationen i allt väsentligt vore förverkligad. I de avseenden, där den icke vore genomförd, funnes tillfälle att, i den mån så prövades lämpligt med hänsyn tagen till våra förhållan­ den, ytterligare beakta rekommendationen vid den revision av lagen örn arbetarskydd, som Kungl. Maj:t den 30 november 1922 uppdragit åt social­ styrelsen att förbereda. Rekommendationen torde sålunda ej giva anledning till annan åtgärd från Sveriges sida, än att man vid den förestående revi­ sionen av lagen örn arbetarskydd tillsäge, i vad mån rekommendationens principer lämpligen kunde ytterligare beaktas vid reglerandet av yrkesinspek­ tionens organisation och verksamhet. Mot detta uttalande förklarade sig riksdagen, enligt dess skrivelse den 9 april 1924 (nr 91), icke hava något att erinra.

Departements­

4 id en granskning av den ifrågavarande rekommendationens särskilda chefen. punkter — en sådan granskning har skett i socialstyrelsens skrivelse till chefen för socialdepartementet den 20 februari 1924, intagen i omförmälda proposition nr 112 (1924) s. 28 — torde man finna, att rekommendationen knappast bör föranleda ändring eller tillägg i förslaget till arbetarskyddslag, sådant detsamma avfattats med hänsyn till våra nationella förhållanden. På sätt tidigare under handläggningen av ärendet örn rekommendationen anförts,

Kungl. Majus proposition nr 40. 119

lära nämligen förhållandena i vårt land i nära nog allt väsentligt mots\ aia de fordringar, som göras gällande i rekommendationen. I den mån skilj­ aktigheter förefinnas, torde de hava sin grund i vår nationella rättsuppfatt­ ning och särskilda sedvänjor, och nämnda uppfattning och sedvänjoi sinäs icke vara av beskaffenhet att utgöra något hinder mot arbetarskyddets ratio­ nella utvecklande i vårt land. Vad beträffar särskilt det i rekommendationen uttalade önskemålet, att inspektion å arbetsställena borde i allmänhet före­ tagas åtminstone en gång om året, vill jag erinra om att, såsom jag nj ss anförde, frågan örn mera effektiv inspektionsverksamhet är föremål för sär­ skild utredning närmast i anledning av framställning från riksdagen. Ma­ handa torde de i rekommendationen för övrigt framförda önskemålen på en eller annan punkt kunna föranleda jämkning i gällande bestämmelsei av instruktionell art, en fråga av administrativ natur, vartill jag saknar anled­ ning att fatta ståndpunkt i detta sammanhang.

24 § överensstämmer med 39 § i styrelseförslaget. Den innebär blott den olikhet mot 24 § i arbetarskyddslagen, att med hänsyn till den nu gällande hälso­ vårdsstadgans innehåll »kommunalnämnd» ej nämnes i stadgandet.

25 §. 1 mom. i denna paragraf saknar motsvarighet såväl i gällande lag som i •styrelseförslaget. Där stadgad anmälningsskyldighet har föranletts av önskan att bereda tillsynsorganen ökad möjlighet att erhålla kännedom örn företag, som påkalla inspektion. I 43 § har straff införts för arbetsgivare, som för­ summar anmälningsskyldigheten. 2 mom. är lika med 40 § i styrelseförslaget. I förhållande till mot­ svarande bestämmelse i gällande lag har ändring i förslaget skett allenast beträffande sista stycket. Där stadgas, att närmare föreskrifter angående > tillsynens anordning och sättet för dess utövande» meddelas av Ko­ nungen. I styrelseförslaget äro orden örn tillsynens anordning uteläm­ nade, vilket motiverats av hänsyn till avfattningen av sista stycket i för­ slagets 38 §. 41 § 41 § i styrelseförslaget motsvarar 26 § i gällande lag, vilken paragraf

i styrelse­

avser frågan örn granskning av byggnadsförslag rörande arbetslokal m. m. förslaget. Från 26 § avviker 41 § i styrelseförslaget, bortsett från en mindre redak­ tionell olikhet, allenast därutinnan, att bergmästare icke omnämnes i förslaget. Den i 26 § avhandlade frågan örn granskning av byggnadsförslag har 1929 års

rekommenda­

även uppmärksammats i 1929 års rekommendation angående förebyggande tion ang. av olycksfall i arbete. I rekommendationens tredje del, som handlar örn de förebyggande

av olycksfall

lagbestämmelser, vilka förordas till antagande för tryggande av en tillfreds­ i arbete. ställande grad av säkerhet, framhålles önskvärdheten av att planer för upp-

120 Kungl. Majlis proposition nr 40.

förande eller omändring av industriella anläggningar i vederbörlig tid under­ stallas granskning av kompetent myndighet för konstaterande, huruvida planerna äro av beskaffenhet att motsvara lagbestämmelserna. Granskning föreslås skola äga rum så skyndsamt som möjligt för att icke fördröja bygg­ nadsarbetet. I svar den 1 december 1928 å det frågeformulär, som internationella arbetsbyrån utsänt till de olika regeringarna, hade svenska regeringen anfört, att ett åläggande för arbetsgivarna att underställa yrkesinspektionen pla­ nerna för ny- eller ombyggnad av industriella anläggningar givetvis i och för sig vore mycket önskvärt och ägnat att förekomma fel, som sedermera icke kunde avhjälpas. En dylik granskning hade emellertid betydelse fram­ för allt i hygieniskt avseende, i det att själva byggnadsplanerna beträffande olycksfallsrisken i regel spelade en liten roll, utom i vad anginge utrymningsmöjligheterna vid eldsvåda. Det ifrågasatta åläggandet skulle emellertid onekligen i många fall verka omotiverat besvärande och leda till försening av byggnadsarbetet. För yrkesinspektionen skulle ett dylikt åläggande av mera generell giltighet medföra mycket betungande arbete, och yrkesinspek­ tionens organ skulle i viss mån betagas möjligheten att efteråt påkalla åt­ gärder. I sitt yttrande över rekommendationen i denna del har socialstyrelsen anfört, att bestämmelsen i 26 § lagen örn arbetarskydd knappast syntes mot­ svara vad i rekommendationen åsyftades. Detta skulle nog däremot kunna anses bliva fallet, därest en sådan ordning infördes, att vederbörande myn­ dighet, som hade att lämna byggnadslov, före ärendets avgörande beredde yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att avgiva yttrande. Kommerskollegium, vars yttrande över rekommendationen jämväl inhäm­ tats, har framhållit, att den ifrågasatta obligatoriska förhandsgranskningen ur synpunkten av minskning av risken för olycksfall för närvarande förekomme i ett flertal länder i fråga om vissa industrier, vilka ansåges för­ bundna med särskild risk, såsom sprängämnesindustrien och tillverkningen av eldfarliga oljor. Att utsträcka detta granskningstvång till industriella anläggningar i allmänhet syntes knappast kunna anses motiverat, då där­ igenom ett alltför besvärande band skulle läggas pä den industriella före­ tagsamheten utan någon garanti för motsvarande nytta. En sådan anord­ ning torde även få anses innebära, att större krav ställdes på den statliga yrkesinspektionen, än som denna rimligtvis kunde anses böra motsvara. I nu förevarande avseende gav rekommendationen icke anledning till något särskilt uttalande från föredragande departementschefens eller riks­ dagens sida. Departements­ Med hänsyn till vad sålunda förekommit kan jag icke tillstyrka införande chefen. av bestämmelser örn en obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsplaner. Emellertid synes den av socialstyrelsen framkastade tanken, att den myn­ dighet, som har att lämna byggnadslov, skall före ärendets avgörande bereda yrkesinspektören eller bergmästaren tillfälle att avgiva yttrande, värd beak-

Kungl. Majus proposition nr 40. 121

tande. Emot en bestämmelse av antytt innehåll torde dock kunna invändasr att till syn sorgan en, därest ärendena remitterades till dem, måliända skulle finna sig föranlåtna att ingå på en närmare granskning av byggnadsplanerna i varje ärende, vilket skulle medföra alltför mycket arbete för dem liksom ock olägenheter för industrien. Det förefaller då lämpligare att begränsa sig till en skyldighet för vederbörande myndighet att allenast underrätta yrkesinspektör och bergmästare örn sökt byggnadslov. Genom en sadan be­ stämmelse torde det mål, som här synes böra eftersträvas, i huvudsak kunna uppnås. Enligt vad jag erfarit tillämpas inom första yrkesinspektionsdistriktet den praxis, att byggnadsnämnd vid meddelande av byggnadslov underrättar yrkesinspektören därom. Yrkesinspektören erhåller härigenom tillfälle att, örn så erfordras, före byggnadens uppförande lämna råd och anvisningar till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Det torde emellertid vara fördelaktigare, örn yrkesinspektör såsom jag ifrågasatt beredes tillfälle att redan före byggnadslovs meddelande framföra sina synpunkter. Emellertid skall tydligen en bestämmelse i detta ämne hava sin plats icke i arbetarskydds­ lagen utan i byggnadsstadgan. Enligt vad jag inhämtat har ett utkast till ny byggnadsstadga nyligen utremitterats från justitiedepartementet till åt­ skilliga myndigheter och sammanslutningar, och lärer det vara lämpligt, att förevarande fråga blir föremål för fortsatt handläggning i samband med nämnda ärende. Oberoende av den ändring, som sålunda kan komma att vidtagas i bygg­ nadsstadgan, torde emellertid den i 26 § arbetarskyddslagen stadgade rätten för arbetsgivare att få byggnadsplaner granskade av yrkesinspektör och bergmästare allt fortfarande böra bibehållas. Y id sådant förhållande och sedan »bergmästare» åter omnämnts i 23 § av departementsförslaget, har 26 § i gällande lag kunnat bibehållas i oförändrat skick.

28 §. Reglerna i 28 § arbetarskyddslagen rörande vissa befattningshavares inom yrkesinspektionen befattning med företag, som äro underkastade tillsyn en­ ligt lagen, hava enligt 43 § i styrelseförslaget undergått viss omarbetning. En orsak härtill har varit den i organisatoriskt hänseende något förändrade ställ­ ning, vissa befattningshavare erhållit enligt styrelsens stadgande örn organisa­ tionen i 38 §. Bland annat har styrelsens stadgande i 38 § om rikets indelning i inspektionsdistrikt givit anledning till att det meddelade förbudet för de be­ fattningshavare, varom här iir fråga, att taga befattning med vissa företag knutits vid företagets egenskap att vara beläget inom vederbörligt distrikt i stället för, såsom nu för fiertalet befattningshavare är fallet, vid egenskapen att vara underkastat befattningshavarens tillsyn. Vidare har det nu gällande förbudet för assistent att taga befattning med de något större industriella företag, som angivas i 15 §, borttagits, såvitt det avser företag, som icke äro föremål för tillsyn av vare sig assistenten eller den yrkesinspektör, hos vil­ ken han är anställd. Slutligen hava möjligheterna till eftergift från stadgade förbud något vidgats.

122 Kungl. Majus proposition nr dl).

Viel avfattande av departementsförslagets 28 § ilava vissa ändringar vid­ tagits i styrelseförslagets 43 §. Första punkten om förbud för yrkesinspek­ tör, yrkesinspektörsassistent eller yrkesunderinspektör att på vissa angivna sätt taga befattning med företag, beläget inom det distrikt, vari han är an­ ställd, är enligt båda förslagen i huvudsak lika. I andra punkten av departementsförslaget har däremot återinsatts förbud dör yrkesinspektörs­ assistent att i andra fall på de angivna sätten taga befattning med de något större industriföretagen. Tillräckliga skäl torde saknas för ändring härutin­ nan i gällande bestämmelser.

Beträffande stadgandet örn yrkesinspektris och yrkesinspektrisassistent har styrelsens förslag till bestämmelse, att vad i ämnet stadgats rörande yrkesinspektör och yrkesinspektörsassistent skulle äga motsvarande tillämp­ ning i avseende å yrkesinspektris, respektive yrkesinspektrisassistent, ansetts icke vara fullt lämpligt. Det lärer vara i viss mån oegentlig! att stadga, att en bestämmelse, som har avseende å distrikt, skall äga motsvarande tillämp­ ning å befattningshavare, vars »distrikt» åtminstone tills vidare utgöres av riket i dess helhet. Vidare torde förbudsbestämmelsen för de nämnda kvinn­ liga befattningshavarna vara för sträng, i det att de, med hänsyn till nyss­ nämnda förhållande att hela riket utgör deras »distrikt», bliva uteslutna från möjlighet att på angivna sätt taga befattning med något som helst företag i landet. Stadgandet i detta ämne har i departementsförslaget på nu anförda skäl erhållit självständig avfattning och fått det innehåll, att yrkesinspektris eller yrkesinspektrisassistent ej må på något av förenämnda sätt taga befatt­ ning med företag, som är underkastat sådan befattningshavares tillsyn, ej heller eljest med sådant något större industriellt företag, som i 10 § andra stycket avses.

Stadgande örn eftergift från de i paragrafen meddelade förbuden har upp­ tagits såsom ett särskilt, tredje stycke. Ehuru betänkligheter kunna anföras mot den utsträckning styrelseförslaget här innehåller vid jämförelse med gällande lag — i det att dispens skall kunna givas ej blott såsom nu beträffande större företag, som ej äro underkastade befattningshavarnas tillsyn, utan ock i fråga örn företag, belägna inom vederbörandes distrikt, eller, vad de kvinnliga befattningshavarna angår, företag, som äro under­ kastade deras tillsyn — har dock stadgandet i departementsförslaget erhållit enahanda innebörd. Det bär nämligen ansetts kunna förutsättas, att stad­ gandet skall av yrkesinspektionens chefsmyndighet tillämpas med stor var­ samhet, särskilt när det gäller befattningshavare i mera självständig ställ­ ning eller företag, som äro föremål för befattningshavarens egen tillsyn. Orden »där så prövas kunna ske utan men för tjänsten» torde för övrigt för tillämpningen uppdraga snäva gränser.

29 §.

Av de i arbetarskyddslagens 29 §, slutet av första stycket, nämnda hand­ lingarna hava »intyg» ej upptagits i departementsförslaget, enär de avsedda intygen, vilka omtalas i 32 § andra stycket av lagen, enligt 9 § andra stycket

Kungl. Majus proposition nr 40. 123

i departementsförslaget ersatts av intygsböcker. I styrelseförslagets 44 § omnämnas utom böcker oell förteckningar även »journaler och andra hand­ lingar»; detta uttryck hade emellertid avseende å bestämmelserna i 47 § rörande arbetstiden och har därför nu kunnat utelämnas. Rörande en från militärt håll gjord hemställan, att bestämmelserna till bevarande av yrkeshemlighet m. m. borde utökas med särskilda föreskrifter rörande hemlighållande av anordningar och förhållanden vid försvarsväsendet hänvisas till vad senare skall yttras vid behandlingen av 66 § i styrelseför­ slaget.

30 §. I 45 § av styrelseförslaget har med bestämmelserna i 30 § arbetarskydds­ lagen örn skyldighet att vid vissa arbetsställen hava anteckningsböcker sam­ manförts vad 41 § tredje stycket samma lag innehåller i detta ämne, dock att behörighet att meddela föreskrift örn utsträckning- av nämnda skyldighet skall enligt styrelseförslaget tillkomma yrkesinspektionens chefsmyndighet i stället för Konungen. Departementsförslagets 30 § överensstämmer med nämnda 45 § blott med en formell olikhet i fråga örn de något större arbetsställenas beteck­ nande.

31 §. I 31 § av arbetarskyddslagen stadgas möjlighet för arbetarna å ett arbets­ ställe att genom utsedda ombud till inspektionsförrättare framföra sina önske­ mål beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, och har det ålagts inspek­ tionsförrättare att vid besök å arbetsstället lämna ombuden tillfälle att full­ göra sitt uppdrag. Denna institution med arbetarombud, vilken hittills icke svnes hava vunnit någon större utbredning, har socialstyrelsen genom be­ stämmelsen i 46 § av dess ifrågavarande förslag sökt utveckla. I 46 § har, vad angår de något större arbetsställen, som omförmälas i 26 § av förslaget och där tillika arbetet bedrives pa stadigvarande sätt, stadgats, att arbetarna böra utse ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet. Å övriga arbetsställen hava arbetarna för­ klarats berättigade att utse dylika ombud. I paragrafen har vidare stadgats, att arbetsgivare och arbetsledare böra i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarombuden. Rör dessa hava å andra sidan föreskrivits åligganden, ägnade att göra deras verksamhet effektiv. Vidare har arbetsledare eller arbetsgivare, som från ombud mottagit hän­ vändelse rörande arbetets säkerhet eller sundhet, förpliktats att giva om­ budet besked i frågan. Slutligen har för inspektionsförrättare föreskrivits skyldighet att vid inspektion i regel träda i förbindelse med ombudet, var­ jämte i något omarbetat skick bibehållits bestämmelsen i nuvarande 31 § andra stycket om förpliktelse för tillsynsorgan att kostnadsfritt lämna om­ budet avskrift av skriftliga meddelanden beträffande arbetsstället.

124 Kungl. Majus proposition nr 40.

Social-

Med avseende å sina ifrågavarande förslag Ilar socialstyrelsen i motive­ styrnlsen. ringen anfört:

»Den av yrkesfarekommittén genom bestämmelser i 31 § arbetarskydds­ lagen införda anordningen med arbetarombud, som ba att till inspektionsförrättaren framföra arbetarnas önskemål beträffande arbetets säkerhet eller sundhet, har visserligen, av yrkesinspektionens årsberättelser att döma, sta­ digvarande gått framåt i anseende till antalet arbetsställen, som äro försedda med dylika ombud, 1 men torde likväl på det hela taget hittills icke lia vunnit någon större praktisk betydelse. Berörda anordning, som kan anses som ett försök till förverkligande av den industriella demokratiens idé på ett därför synnerligen lämpligt område, synes enligt styrelsens uppfattning böra stödjas och främjas. En intresserad medverkan från arbetarnas sida är nämligen, såsom »Safety-first- -rörelsen utvisar, av synnerligen stor bety­ delse, när det gäller förbättringar på arbetarskyddets område. I detta sammanhang må erinras örn riksdagens i skrivelse den 27 maj 1924 [nr 211] rörande förbättrad tillsyn å gruvarbetet tillkännagivna mening örn före­ varande anordnings betydelse. Härom yttrade sig riksdagen på följande sätt: 'Det synes riksdagen, som örn därvid framför allt den i 31 § av lagen örn arbetarskydd fastslagna rätten för arbetarna att genom valda ombud framföra sina synpunkter för inspektionsförrättaren skulle vara av avgörande betydelse. Det bör vara varje inspektionsförrättare angeläget att alltid vid sina besök å en arbetsplats tillkalla dessa ombud och taga del av deras åsikter, och även mellan inspektionerna bör en viss kommunikation upp­ rätthållas mellan dessa båda parter ävensom mellan dem och arbetsledningen. Möjligen bör det tågås under övervägande, huruvida ej ett förtydligande på denna punkt av gällande bestämmelser vore på sin plats.’ Med hänsyn till vad sålunda anförts har styrelsen funnit sig föranlåten underkasta de nu gällande bestämmelserna i ämnet en ganska ingående om­ arbetning. Den förnämsta förändringen torde måhända bestå däri, att den hittillsvarande rätten för arbetarna att utse ombud förvandlats till en för­ pliktelse. Visserligen är underlåtenhet att fullgöra denna förpliktelse icke förbunden med någon påföljd för arbetarna, men med nämnda omläggning blir yrkesinspektionens ställning till ombudsinstitutionen en annan. Yrkes­ inspektionens befattningshavare, som Ira att vaka över lagens efterlevnad, bli nämligen därigenom pliktiga att verka för institutionens allmänna införande. Med hänsyn i främsta rummet till nu berörda förändring men även till övriga föreslagna skärpningar har styrelsen ansett sig böra inskränka paragrafens påbud till att gälla allenast sådana arbetsställen, som avses i 26 §, d. v. s. arbetsställen inom industri samt byggnads- och transportverksamhet, där i regel minst .10 arbetare sysselsättas" Arbetarna å andra arbetsställen skulle emellertid ej vara förhindrade att, örn de så önskade, utse ombud. Vidare har styrelsen till främjande av institutionens effektivitet i lagtexten angivit de huvudsakliga förpliktelser, som med hänsyn till denna institution skulle åligga ^ arbetsgivaren och arbetsledningen å ena samt ombuden å andra sidan. . Förhållandet till yrkesinspektionen har man sökt utveckla genom föreskrifter örn att yrkesinspektören skall underrättas örn val av ombud, att ombud, där rättelse ej vinnes genom hänvändelse till arbetsledare eller arbetsgivaren, har att vända sig till yrkesinspektören samt att inspektions­ förrättare i regel skall träda i förbindelse med arbetarnas ombud, där så­ dana finnas.

Antalet sådana arbetsställen utgjorde år 1924 505. — Enligt senare erhållna uppgifter utgjorde motsvarande antal år 1925 575, år 1926 051, år 1327 697. år 192S 714 och år 1929 786.

Kungl. Majus proposition nr 40. 125

Beträffande sistberörda förpliktelse må framhållas, att det kan förekomma fall, då en inspektionsförrättare besöker ett arbetsställe upprepade gånger men allenast flyktigt för att följa eller kontrollera vidtagandet av en viss anordning. Vidare kan det också Ilända, att ett sammanträffande mellan inspektionsförrättaren och ett arbetarombud ej låter sig anordna utan avsevärda olägenheter och betydande tidsförlust, såsom exempelvis, då ombudet går i skiftarbete och är ledigt för vila. Med hänsyn till nu berörda förhållanden har förpliktelsen för inspektionsförrättaren att träda i förbindelse med ar­ betarnas ombud begränsats till att gälla ’i regel.»

De av socialstyrelsen föreslagna ändringarna på denna punkt hava från Remiss-

utlåtanden. åtskilliga håll avstyrkts, delvis med ganska mycken skärpa. Sveriges textil­ industriförbund har funnit föga motiverat att »genom tvångsbestämmelser av så principiellt omtvistad art som de förevarande söka blåsa liv i ett för­ farande, som enligt socialstyrelsens egen motivering icke vunnit någon större praktisk betydelse». Bryggeriarbetsgivareförbundet har ansett en bestämmelse av ifrågavarande slag skola giva anledning till en mängd slitningar, helst som det kunde antagas, att arbetarombuden i allmänhet icke skulle tagas från de förståndigaste arbetarnas led, utan komine att utväljas bland de radikalare elementen. Svenska arbetsgivareföreningen har på det bestämdaste avstyrkt införandet av lagbestämmelserna i buga och därvid andragit bl. a., att den omständigheten, att arbetarna hittills icke i avsevärd grad begagnat sin rätt att utse ombud, tydde på att de i allmänhet ansåge de företagna skydds­ åtgärderna tillfredsställande, samt att bestämmelsen om arbetsgivares och arbetsledares skyldighet att i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet söka samråd med arbetarnas ombud kunde förorsaka allvarliga förveck­ lingar på arbetsplatserna. Aven från militärt håll, exempelvis av marinför­ valtningen, hava mot förändringarna uttalats betänkligheter, i det man an­ sett stadgandena lätt kunna giva anledning till konflikter. Liknande syn­ punkter hava framförts av länsstyrelsen i Östergötlands län.

Å andra sidan har tillstyrkande uttalande lämnats av kommerskollegium, som ifrågasatt, huruvida ej tiden kunde vara inne att rent av meddela en kategorisk föreskrift därom, att val skall ske av arbetarombud, vilka syntes kollegium utgöra ett önskvärt och nödigt led i en av kollegium för­ ordad upplysningsverksamhet rörande arbetarskyddet liksom för inarbetande å arbetaresidan av en uppfattning örn viss medansvarighet för iakttagandet av säkerhetsföreskrifter m. m. Överståthållarämbetet har funnit anordningen nied ombud för arbetarna att företräda dem i frågor rörande arbetets säker­ het och sundhet vara synnerligen lycklig för avsett ändamål ävensom er­ inrat, att man hade att på arbetsgivarsidan själv vaka över att ombuden icke finge giva sig in på områden utanför den för deni utstakade gränsen.

Från flera håll hava ifrågasatts smärre modifikationer i förslagets före­ varande bestämmelser. Länsstyrelsen i Jönköpings län har, under uttalande att det här gällde tillgodoseende av ett arbetarnas eget intresse, ifrågasatt örn ej utseendet av ombud fortfarande borde vara fullt frivilligt. Samma hemställan har gjorts bl. a. av länsstyrelsen i Kalmar län under erinran örn den hittillsvarande anordningens ringa praktiska betydelse och olägenheterna

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

, för det fall, att till ombud utsåges mindre omdömesgilla personer. Från militärt håll har hemställts bl. a. att stadgandena måtte kompletteras med bestämmelser rörande den tid, för vilken valet skulle gälla, och örn viss tids anställning vid företaget såsom villkor för valbarhet till arbetarombud. Landsorganisationen har förordat sådan avfattning av stadgandena, att arbetar­ ombud skulle utses av behörig fackorganisation, där sådan tinnes, att in­ spektör alltid skulle sätta sig i förbindelse med ombuden och att dessa skulle äga utfå ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid deltagande i inspektionen. Social­ Frågan örn arbetarombud har jämväl berörts av socialstyrelsen och kom­

styrelsen

och kommers- merskollegium i utlåtande den 21 april 1928 över den i socialstyrelsens kollegium den motivering till lagförslaget omförmälda framställningen av riksdagen den 27 opi a 19-.S. maj rörande förbättrad tillsyn å gruvarbetet. I utlåtandet anförde ämbetsverken, att arbetarombuden enligt deras förmenande skulle kunna utöva en nyttig verksamhet dels genom att påpeka de möjligheter till för­ bättringar, särskilt i avseende å arbetsmetoder och anordningar, vilka skulle kunna vidtagas, och dels genom att bland arbetarna verka för större för­ siktighet och uppmärksammande av olycksfallsriskerna. I sistnämnda av­ seende borde ombudens verksamhet kunna bliva av verklig betydelse för minskande av antalet olycksfall, härrörande från ett arbetsgrepp, en arbets­ prestation eller dylikt. Ämbetsverken framhöllo vidare, att gruv- och sten­ arbetarna i ganska ringa utsträckning och i varje fall synnerligen ojämnt i olika delar av landet begagnat sig av sin rätt att utse ombud. Sedan äm­ betsverken derefter erinrat örn den av socialstyrelsen i förslaget till reviderad lag örn arbetarskydd upptagna bestämmelsen angående arbetarombud samt kommerskollegii utlåtande däröver, anförde ämbetsverken slutligen såsom sin uppfattning, att man genom införande i skyddslagstiftningen av skärpta be­ stämmelser i förevarande avseende torde kunna förvänta, att ombudsinstitutionens effektivitet bleve i avsevärd grad förhöjd. Social- I sin egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet har socialstyrelsen ^cirkulär ytterligare i cirkulär till yrkesinspektörerna den 15 februari 1930 uttalat sig till yrkes- örn anordningen med arbetarombuden Sedan styrelsen däri anfört, att inspektörerna på mångå håll hos arbetsgivare och arbetare väckts till liv ett påtagligt infebruari tresse för åtgärder till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet samt Sprättande me<^ anle(tn'ng härav torde vara att förmoda, att för närvarande större för­ ar säkerhets- stael se än eljest skulle vara tillfinnandes på skilda håll för betydelsen av ^företa™™ arbetarskydd, anmodar styrelsen yrkesinspektörerna att vid oreagen. inspektionsverksamhetens bedrivande med allt intresse verka för arbets­ givarnas och arbetarnas organiserade medverkan i kampen mot olycksfall och ohälsa i arbetet. Styrelsen framhåller bl. a., att strävandena härvid syntes i första hand böra inriktas på dels att arbetarombud bleve utsedda vid alla arbets­ ställen, där så funnes påkallat, och att å större arbetsställen minst ett om­ bud tillsattes på varje avdelning, dels att arbetsgivaren utsåge en eller vid behov flera personer i ansvarig ställning, helst tillhörande den högre arbets­ ledningen, till vilken eller vilka skyddsombuden skulle äga att hänvända sig för framförande av sina önskemål och synpunkter.

Kungl. Majda proposition nr 40. 127

1929 års re­

Jämväl i 1929 års rekommendation angående förebyggande av olycksfall

kommenda­

i arbete behandlas förevarande spörsmål. Sålunda förordas i dess tredje tion ang.

förebyggande

del, att bestämmelser införas i lag eller förordning angående medverkan fran

av olycksfall

arbetarnas sida för tryggande av tillämpningen utav säkerhetsföreskrifterna i arbete. på sätt för varje land vore lämpligast, exempelvis genom bestämmelser, som berättiga arbetarna att påkalla besök av tjänsteman hos yrkesinspek­ tionen, då de finna detta önskvärt, eller som förplikta arbetsgivarna att be­ reda arbetarna eller deras representanter tillfälle att träda i förbindelse med inspektören, då denne besöker företaget, eller genom arbetarnas represen­ terande i säkerhetsnämnder, som hava att trygga säkerhetsföreskrifternas tillämpning och fastställa orsakerna till olycksfall. I denna del föranledde icke rekommendationen några särskilda utta­ landen i samband med Kungl. Maj:ts inhämtande — genom propositionen nr 71 till 1930 års riksdag — av riksdagens yttrande över rekommendationen. Däremot gav rekommendationen föredragande departementschefen anledning att på sätt förut berörts angiva sin ställning till frågan örn arbetarskydds­ lagens revision. Såsom skäl emot framläggande för riksdagen av förslag i detta ämne angåvos bl. a. de skärpta bestämmelserna rörande utseende av arbetarombud. Sålunda uttalade departementschefen, att det syntes honom berättigat att hysa tvekan örn lämpligheten av att för det dåvarande gå fram på lagstiftningens väg därutinnan ävensom att detta vore en punkt, där företagsledning och arbetare borde kunna mötas i förtroendefull sam­ verkan och att genom åtgärder på frivillighetens väg i längden mer borde stå att vinna än genom lagstadgat tvång. För åstadkommandet av ett effektivt arbetarskydd är det utan tvivel av synner­ Departements­ chefen. lig betydelse, att arbetarna själva intresseras för detta skydd och lämna sin med­ verkan till dess genomförande. I själva verket bygga de moderna strävan­ dena å förevarande område, främst den s. k. safety-first-rörelsen, just på samverkan från arbetarnas sida för ernående av ett förbättrat arbetarskydd. Detta gäller icke minst beträffande arbetsplatserna, där den viktiga upp­ giften att på lämpligaste sättet utforma arbetarskyddet i mycket vilar på arbetarna. I den mån nämnda strävanden lämpligen kunna på lagstiftningens väg främjas, böra naturligen åtgärder i sådant avseende komma till stånd. De av socialstyrelsen i denna del föreslagna bestämmelserna åsyfta tydligen att utgöra ett stöd åt berörda önskemål att vinna arbetarna själva till mera aktiv medverkan i kampen för arbetarskyddets förbättrande. Emellertid framgår av de över förslaget avgivna yttrandena, att å arbetsgivarsidan en ganska av­ visande hållning intagits mot förslaget. Med hänsyn till den senaste tidens framgångsrika arbete på ökandet av samförståndet mellan arbetsgivare och arbetare torde det likväl med fog kunna göras gällande, att läget nu i viss män är ett annat än år 1926, då yttrandena avgåvos. Allmänt torde ock erkännas, att förebyggandet av olycksfall och ohälsa i arbete hör till de frågor, som särskilt väl lämpa sig för samarbete mellan nämnda båda parter. Vittnesbörd örn den utveckling, som sålunda ägt rum, utgöra bland annat arbetsfredsdelegationens och den s. k. arbetsfredskommitténs rapporter liksom

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ock elen bär förut omförmälda cirkulärskrivelsen av socialstyrelsen den 15 februari 1930 angående säkerhetstjänsten i företagen. Att det oaktat betänk­ ligheter mot de föreslagna ändringarna rörande arbetarombuden fortfarande förefinnas visas bland annat av min företrädares uttalande i samband med Kungl. Majis inhämtande av riksdagens yttrande över den år 1929 beslutade rekommendationen till förebyggande av olycksfall i arbete. Såsom nämnts anförde han då i fråga örn utseende av arbetarombud bland annat, att genom åtgärder på frivillighetens väg i längden mera torde stå att vinna än genom lagstadgat tvång. Ken uppfattning, som sålunda hävdats, synes mig väl icke kunna jävas. Å andra sidan torde de bär föreslagna stadgandena mindre vara att betrakta såsom tvångsföreskrifter än såsom bestämmelser till främjande av frivilliga åtgärder. I socialstyrelsens förslag till 46 § stadgas nämligen, att arbetarna »böra» utse ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet, samt vidare, att arbetsgivare och arbetsledare »böra» i dylika frågor söka samråd med arbetarnas ombud. Dylika föreskrifter torde närmast hava varit avsedda att innebära en upp­ maning till arbetarna att utse ombud, respektive till arbetsgivare och arbets­ ledare att söka samråd med ombuden. Därjämte lärer emellertid i sådana bestämmelser ligga en förpliktelse för yrkesinspektörerna att verka för att arbetarombud utses å de arbetsställen, där sådant erfordras, samt för att arbetsgivare eller arbetsledare upptaga överläggningar med sålunda utsedda ombud. Att denna förpliktelse icke kan medföra ett lagligt tvång för arbetarna att utse ombud eller för arbetsgivare att samråda med dem, lärer vara tyd­ ligt. Med hänsyn till nu nämnda omständigheter har jag icke funnit de mot socialstyrelsens förslag anförda betänkligheterna böra utgöra hinder mot en utbyggnad av institutionen med arbetarombud i anslutning till för­ slaget. Ett ytterligare stöd för min ståndpunkt finner jag i den uppfattning kommerskollegium, på sätt jag i det föregående nämnt, vid skilda tillfällen uttalat. Framhållas må ock, att riksdagen, såsom jag likaledes tidigare nämnt, i sin skrivelse den 27 maj 1924 rörande förbättrad tillsyn å gruv­ arbetet i viss mån uttalat sig för en utveckling av nämnda anordning. De av socialstyrelsen föreslagna stadgandena har jag likväl icke i allo kunnat biträda. Bestämmelserna rörande utseende av ombud, vilka torde böra tillmätas den största betydelsen i förevarande avseende, hava i departementsförslaget upptagits i sakligt oförändrat skick. Vad åter angår föreskriften, att arbetsgivare och arbetsledare böra söka samråd med arbetarombuden, har det synts mig vara anledning beakta den uppfattning, som från olika håll framkommit därom, att det önskvärda samarbetet och samförståndet skulle utveckla sig bättre, örn det finge helt spontant framväxa ur insikten örn för­ delarna därmed. I betraktande av den tveksamhet, som sålunda råder på denna punkt, har jag funnit det lämpligast att icke för närvarande i lagstift­ ningen upptaga en sådan regel. De i socialstyrelsens förslag i övrigt inne­ fattade nyheterna återfinnas däremot i departementsförslaget.

Vad angår stadgandets närmare innehåll torde det icke vara lämpligt att meddela mera detaljerade föreskrifter rörande valet av ombud, såsom örn

Kungl. Mcij:ts proposition nr 40. 129

valbarhet och dylikt. I fråga om landsorganisationens förslag, att arbetarombuden skola utses av vederbörande fackorganisation, vill jag erinra, att syftet med utseendet av ombud framför allt är att bereda arbetarna på varje särskild arbetsplats möjlighet att taga del i anordnandet av det för dem av­ sedda skyddet ävensom att få gagn - av den speciella sakkunskap, som kan finnas å platsen. Detta syfte skulle endast undantagsvis vinnas, därest ombuden ej utsåges av och bland de ifrågavarande arbetarna. Ej heller torde det vara lämpligt föreskriva, att inspektör alltid skall sätta sig i för­ bindelse med ombuden. Såsom socialstyrelsen påpekat, kunna fall förekomma, då tillkallandet av ombud måste anses onödigt och ägnat att vålla såväl inspektören som ombudet besvär och tidsförlust. Vidkommande slutligen önskemålet, att i lagen måtte stadgas rätt för ombud att av arbetsgivaren erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst, är att märka, att arbetar­ skyddslagen eljest icke ingått på frågor örn arbetsgivarens och arbetarens ekonomiska mellanhavanden, och att därför även den nu förevarande frågan bör regleras i annan ordning.

Vid en jämförelse mellan 31 § i departementsförslaget och 46 § i styrelse­ förslaget märkes beträffande första stycket, att i departementsförslaget an­ vänts uttrycket »ett eller Hera ombud» i stället för det längre uttrycket i styrelseförslaget samt att i övrigt ett par smärre jämkningar vidtagits.

Införes i lagstiftningen en bestämmelse sådan som den av mig nu an­ givna, synes mig ock på ett lämpligt sätt hänsyn vara tagen till förberörda rekommendation av år 1929 i nu ifrågavarande del. Att gå längre i lag­ stiftningsåtgärder kan jag icke tillstyrka.

Bestämmelserna i styrelseförslagets 47 §, som hava avseende å arbetstiden 47 §

i styrelse -

i allmänhet, hava nu utelämnats. förslaget.

32 §-

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med 48 § i styrelseförslaget.

Bestämmelsen i 32 § andra stycket arbetarskyddslagen rörande intyg örn vissa minderåriga har blivit onödig genom stadgandet i departementsförslagets 9 §, att alla minderåriga skola förses med intygsböcker.

33 §.

Departeinentsförslagets 33 § första stycket — motsvarande samma para­ graf i arbetarskyddslagen — örn anmälan rörande minderårigas användande i arbete överensstämmer med 49 § i styrelseförslaget, dock att anmälan an­ givits skola göras hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare.

'I andra stycket av samma 33 § har intagits en bestämmelse, enligt vilken yrkesinspektionens chefsmyndighet vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § tillika äger, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från anmälningsskyldig­ het, som förut i 33 § stadgats. Bestämmelsen motsvarar i viss mån dels stadgandet i 41 § första stycket arbetarskyddslagen och 27 § i styrelseför­ slaget, i vad denna paragraf hänvisar till 49 §, dels ock styrelseförslagets 60 § andra stycket, såvitt däri åberopas 49 §. I vad departementsförslagets

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 höft. (Nr 40.) 2269 so 9

130 Kungl. Majus proposition nr 40. 33 § andra stycket hänför sig till 12 § andra stycket i samma förslag, saknas naturligen motsvarighet i nuvarande lag och i styrelseförslaget.

Yad angår platsen för ifrågavarande bestämmelse örn eftergift från regeln örn anmälningsplikt, har det ansetts bidraga till reda och överskådlighet, att bestämmelsen meddelas i omedelbar anslutning till omförmälda regel. Bestämmelsens materiella innehåll har naturligt nog avpassats efter 12 §.

34 §.

Såväl i gällande lag som i styrelseförslagets 50 § stadgas som regel en ålder av 15 år i fråga örn rätten för minderårig att själv erhålla intygsbok av den som utfärdar sådan bok eller att återfå densamma av arbetsgivare. Med hänsyn till bestämmelserna angående minderårigs rätt att själv taga tjänst eller annat arbete har den i andra stycket samt de båda sista styckena av 34 § i departementsförslaget stadgade åldersgränsen satts till 16 år.

50 § tredje stycket i styrelseförslaget innehåller vid jämförelse med 34 § i arbetarskyddslagen den nyheten, att samma befogenhet, som i avseende å utfärdandet av intygsbok för minderårig för närvarande tillkommer pastor, enligt förstnämnda förslag jämväl skulle tillkomma föreståndare för folkskola, varifrån den minderårige avgått efter genomgången lärokurs eller efter det han erhållit behörigt tillstånd att lämna skolan. Syftet med förslaget, vilket i remissyttrandena icke mött betänkligheter, har jag med hänsyn till den utsträckta användningen av intygsböcker funnit lämpligt. Dock har jag ansett vad sålunda skulle ankomma å pastor och skolföreståndare böra be­ tecknas såsom en »skyldighet» snarare än befogenhet, varjämte skyldigheten lagts å vederbörande lärare eller skolstyrelsens ordförande i stället för å föreståndare för folkskola. En bestämmelse, motsvarande omförmälda stad­ gande i styrelseförslaget men jämkad enligt det nyss sagda, återfinnes i tredje stycket av 34 § departementsförslaget.

35 §.

Enligt 51 § i styrelseförslaget har den ändring vidtagits i 35 § i arbetar­ skyddslagen, att annan läkarbesiktning än den årligen återkommande skulle kunna avse allenast en del av — nu alla— de minderåriga vid arbetsstället; den skulle kunna anordnas av länsstyrelsen endast på framställning av yrkes­ inspektör. Till förrättande av besiktning skulle länsstyrelsen förordna läkare likaledes på framställning av vederbörande yrkesinspektör. I dessa hän­ seenden är enligt gällande lag länsstyrelsens åtgärd icke ställd i beroende av yrkesinspektör^ framställning.

Vidare avviker 51 § i styrelseförslaget från 35 § i lagen i så måtto, att läkarbesiktning enligt förslaget skall företagas allenast å arbetsställen, varest i regel användas minst tio arbetare, medan för närvarande besiktning an­ ordnas jämväl å vissa andra i 15 § i lagen angivna arbetsställen, nämligen sådana, där för arbetet i regel användes antingen viss drivkraft eller ock minst fem arbetare jämte viss mindre drivkraft.

Kungl. Majus proposition nr 40. 131

Sedan socialstyrelsens förslag avgavs, har den i förevarande paragraf reg­ Omfattningen

av läkarbe-

lerade frågan gjorts till föremål för en framställning till socialstyrelsen av

siktningen

Sveriges industriförbund i dess av mig inledningsvis omnämnda skrivelse å minder­

åriga. den 9 mars 1928, vilken av socialstyrelsen bragts till Kungl. Maj:ts känne­

Sveriges dom i ämbetsverkets utlåtande den 25 augusti 1930 över Osbyverkens lika­

industriför­ ledes förut berörda skrivelse i ett närliggande ämne. Industriförbundet har bund den 9

mars 1928. däri anhållit, att styrelsen ville föranstalta örn en utredning, i vad mån de i nuva­ rande arbetarskyddslag föreskrivna åtgärderna ifråga örn läkarbesiktning av minderåriga arbetare vore mera omfattande än förhållandena nödvändigtvis på­ fordrade.

I sitt berörda utlåtande har socialstyrelsen meddelat, att styrelsen i anled­ Social­

styrelsen. ning av förbundets framställning inhämtat yttranden av besiktningsläkarna i riket. Av dem, som tagit ställning till frågan, hade 47 eller något mer än hälften uttalat sig för de obligatoriska årliga besiktningarnas bibehållande. Bland dessa läkare, som i regel utförligt motiverat sin uppfattning, befunne sig nästan samtliga förste provinsialläkare samt förste stadsläkarna i ett par större städer. Vidare hade frågan örn de årliga läkarbesiktningarna av minderåriga arbetare diskuterats vid ett möte av förste provinsialläkarna i april 1928. Härvid hade man enat sig örn att avstyrka den av industriför­ bundet gjorda framställningen. Skälen härför hade i en vid mötet framlagd promemoria sammanfattats huvudsakligen på följande sätt:

a) Besiktningarna äro otvivelaktigt av stor betydelse för de minderåriga i hälsovårdshänseende, ej blott genom de anmärkningar med avseende på kroppsbyggnad och hälsotillstånd, som av besiktningsläkaren göras i intygsböckerna, utan även genom de muntliga råd rörande hälsovård och iakt­ tagna missförhållanden, som av läkaren vid besiktningarna lämnas de minder­ åriga, deras målsmän eller arbetsgivare.

b) Genom de årliga besöken å arbetsställena blir läkaren i tillfälle kontrollera, att hans råd och anvisningar följas.

c) Det kan ej med fog påstås, att kostnaderna för mindre arbetsgivare blir särskilt betungade, enär läkarna oftast under samma resetur besöka flera småställen eller taga dessa i samband med resor för andra ändamål.

d) De små arbetsgivarna äro vanligen de mest försumliga med att låta undersöka, de minderåriga före anställandet; många undandraga sig därjämte besiktning genom att icke anmäla användning av minderårig arbetskraft.

e) Målsmans påkallande av undersökning skulle ej leda till mycket, då dessa ofta nog äro angelägna örn arbete åt minderåriga utan att tänka på, huruvida dessa kunna lida men därav. Att överlämna avgörandet örn under­ sökning till yrkesinspektörerna är ej heller lyckligt, då ju dessa understun­ dom blott med flera års mellanrum besöka mindre arbetsställen, och det för övrigt kan vara vanskligt för dem att bedöma, huruvida den minderåriges hälsotillstånd tål vid arbetet.

Bör övrigt avser ju all socialhygienisk lagstiftning att förebygga ohälsa; ej att gripa in, när olyckan redan är skedd.

f) Vid besiktningsförrättningarna får läkaren tillfälle att göra inspektion av arbetslokalerna, vilket ofta kan vara av stor betydelse.

Styrelsen har vidare meddelat, att några av de besiktningsläkare, som uttalat sig för besiktningarnas bibehållande, framställt en del förslag i syfte att nedbringa kostnaderna för besiktningarna.

132 Kungl. Maj:ts proposition nr AO.

Enligt vad styrelsen ytterligare anfört Ilar inom styrelsen på grundval av vissa i besiktningsläkarnas rapporter för åren 1914—1929 meddelade upp­ gifter verkställts en sammanställning av antalet under nämnda år läkarbesiktigade minderåriga samt de åtgärder, vartill besiktningarna givit anledning från läkarnas sida. Dessa åtgärder hava angivits bestå i »ändrad syssel­ sättning eller villkor för användandet», »förbud för fortsatt användande» samt »anmärkningsvis gjord anteckning örn missförhållande». Körande resul­ tatet av denna utredning yttrar styrelsen:

»Granskar man sammanställningen tinner man, att antalet fall, där ändrad sysselsättning eller villkor för den minderåriges användande föreskrivits, utgöl­ et 4 % av hela antalet besiktigade minderåriga och att detta procenttal är i det närmaste konstant för hela den redovisade tidsperioden 1914—1929, dock med en viss sjunkande tendens beträffande de senaste åren. Vad pro­ centtalets storlek beträffar, måste denna anses vara avsevärd, då den inne­ bär, att vid årligen företagen besiktning icke mindre än ungefär var 25:te minderårig företer sådant missförhållande i avseende å hälsotillstånd eller kroppsbeskaffenhet, att det kräver ovannämnda åtgärd ifråga örn den minder­ åriges arbete.

Antalet fall, där förbud för den minderåriges fortsatta användande i ar­ betet föreskrivits, är större i början av den redovisade tidsperioden än se­ nare. Fr. o. m. år 1918 förblir antalet emellertid tämligen konstant, hållande sig omkring 0,2 % av hela antalet besiktigade minderåriga. Ej heller det förhållandet, att värjo år i medeltal omkring 50 minderåriga förete sådant allvarligt missförhållande i avseende å hälsotillstånd eller kroppsbeskaffenhet, att de måste skiljas från arbetet, torde kunna sägas vara av ringa betydenhet.

Antalet fall av anmärkningsvis gjorda anteckningar om missförhållanden håller sig — — vid den förhållandevis höga siffran av 12 % av hela antalet undersökta minderåriga.»

Härefter anför styrelsen:

»Med hänsyn till vad sålunda framgått rörande de hittillsvarande resul­ taten av de årliga besiktningarna synes man vara berättigad påstå, att dessa besiktningar äro av stor betydelse för de inom industrien anställda minder­ åriga arbetarna. Detta har ju även vitsordats av så gott som samtliga förste provinsialläkare, vilka med hänsyn till sin ställning och erfarenhet torde få anses särskilt skickade att avgiva ett sakkunnigt omdöme i frågan. Denna betydelse ökas givetvis avsevärt genom de muntliga råd rörande hälsovård och iakttagna missförhållanden, som lära av läkarna vid besiktningarna i stor utsträckning lämnas de minderåriga, deras målsmän eller arbetsgivare. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig styrelsen för sin del böra bestämt förorda ett bibehållande av besiktningarna i huvudsak i deras nu­ varande omfattning. Styrelsen vill i detta sammanhang erinra örn det krav, som numera allmänt framföres örn införande av årligen eller oftare åter­ kommande läkarundersökning av alla skolbarn. Mot bakgrund härav skulle det onekligen te sig mycket egendomligt, örn någon mera avsevärd inskränk­ ning genomfördes i fråga örn de sedan många år tillbaka förekommande årliga läkarundersökningarna av den inom industrien arbetande ungdomen under den mera ömtåliga utvecklingstiden (t. o. m. 18:e levnadsåret).»

Styrelsen har vidare erinrat om den befrielse från de årliga läkarbesiktningarna, som yrkesinspektionens chefsmyndighet nu kan bevilja i fråga örn visst lätt arbete i fria luften.

Kungl. Majus proposition nr 40. 133

Frågan om omfattningen av läkarbesiktningen har jämväl berörts av Svenska fattig­ vårds- och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet i dess skrivelse den 8 april barnavårds- 1930. Med anledning av den i socialstyrelsens förslag vidtagna begränsningen förbundet den

8 april 1930.

av det antal arbetsställen, varå läkarbesiktning skall äga runi — mot vilken begränsning någon erinran ej framställts i remissyttrandena — har förbundet hemställt, att minimiantalet arbetare å arbetsställe, där läkarbesiktning skall ske, måtte i närmare överensstämmelse med gällande lag bestämmas till fem. Såsom förut nämnts, har Osbyverken i sin tidigare omnämnda, den 19 juli Kostnaden

för läkarbe­

1929 dagtecknade skrivelse berört en förevarande stadgande närliggande siktningen fråga, nämligen angående kostnaderna för läkarbesiktningen av minderåriga. av minder­ åriga. I 40 § arbetarskyddslagen, vilken paragraf är avsedd att bibehållas i oför­ Osbyverken den ändrat skick, stadgas, att det ankommer på Konungen att fastställa taxa å 19 juli 1929. gottgörelse för läkarbesiktningen, samt att gottgörelsen skall, i vad den av­ ser resekostnad, bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren. Enligt nu gällande taxa — av den 31 december 1912 (nr 399) med däri den 30 maj 1919 (nr 322) vidtagna ändringar — utgöras de kostnader arbets­ givaren har att gälda av dels viss närmare bestämd gottgörelse för läkares färd till och från besiktningen, dels ock arvode för själva besiktningen. Osbyverken har nu hemställt, att staten måtte ikläda sig alla kostnader för läkarbesiktningen, och till stöd därför anfört, att enligt berörda taxa kost­ naden bleve mer betungande för de företag, som vore belägna långt borta från läkarens hemort än för andra, att den relativa kostnaden per minder­ årig bleve större för de mindre än för de stora företagen, samt att de minder­ årigas yrkesutbildning för de flesta industriföretag vore förenad med stora utgifter och vanskligheter av olika slag, vilka förhållanden delvis lett till att ungdomsarbetslösheten tagit stor utbredning. Social­ Över framställningen har socialstyrelsen den 25 augusti 1930 avgivit ytt­ styrelsen. rande. Sedan styrelsen däri behandlat industriförbundets förutberörda fram­ ställning och förordat ett bibehållande av läkarbesiktningarna, bär styrelsen beträffande Osbyverkens hemställan anfört, att styrelsen icke heller i detta avseende ansåge sig kunna föreslå någon ändring. Styrelsen har vidare

Yttra t:

Då det emellertid icke torde kunna förnekas, att kostnaderna för besikt­ ningar vid mindre och avlägset belägna arbetsställen kunna bliva betungan de för arbetsgivarna, har styrelsen ansett sig böra taga. under övervägande, huruvida icke utan äventyrande av ändamålet med besiktningarna vissa å,tmirder skulle kunna vidtagas till nedbringande av de med desamma förenade kostnaderna. Styrelsen har härvid kommit till det resultatet, att detta later si" "öra och får med avseende härå anföra följande. Enligt arbetarskyddslagens 35 § skall läkarbesiktningen av de minder­ åriga företagas vid ifrågakommande arbetsställe. Att sa skei- måste i vanliga fall anses lämpligt och naturligt. Det påkallas också av önskvärdheten av att besiktningsläkaren får kännedom örn de förhållanden, under vilka arbetet bedrives vid arbetsstället ifråga. Från berörda regel torde emellertid utan olägenhet undantag kunna medgivas i viss utsträckning. Arbetsgivare, som i arbetet använder högst 10 minderåriga arbetare, borde sålunda, såvida icke särskilda skäl tala däremot, kunna tillåtas låta dessa inställa sig till besikt­ ning å läkarens bostadsort (mottagningsrum) eller å annan lämplig plats

134 Kungl. Majus proposition nr 40.

exempelvis å närmaste större arbetsplats, där besiktning årligen äger runi — örn kostnaderna för arbetsgivaren därigenom skvdle nedbringas. Medgivande, varom här är fråga, skulle på framställning av arbetsgivaren lämnas av yrkes­ inspektionens chefsmyndighet, i regel efter hörande av vederbörande yrkes­ inspektör och besiktningsläkare. Någon ändring av gällande lag i nu omliandlade hänseende har icke föreslagits av styrelsen i dess år 1925 avgivna revisionsförslag (se 51 § i förslaget). En komplettering av förslaget här­ utinnan borde sålunda vidtagas.» Styrelsen har vidare omnämnt två andra åtgärder i syfte att nedbringa kostnaderna, avseende dels vilken läkare av länsstyrelse bör förordnas att förrätta besiktningen dels anordnandet av besiktningsresorna. I intetdera avseendet äro emellertid lagbestämmelser erforderliga, vadan det icke torde vara nödigt att nu ingå härpå. Departements­ Den av socialstyrelsen i anledning av industriförbundets framställning chefen. ombesörjda utredningen synes mig tydligt ådagalägga behovet av att läkarbesiktningar å minderåriga anordnas i väsentligen samma omfattning som nu. I likhet med styrelsen finner jag därför bestämmelserna härutinnan böra bibe­ hållas i huvudsak oförändrade. Emot den enligt styrelseförslaget i nu gällande bestämmelser vidtagna ändringen, att besiktningarna skola avse arbetsställen, varest i regel användas minst tio arbetare, har jag icke något att erinra och kail följaktligen ej tillstyrka svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning i denna del. Vidkommande därefter Osbyverkens hemställan örn statsverkets övertagande av kostnaderna för läkarbesiktningarna delar jag socialstyrelsens uppfattning, att statsverket icke bör i vidare mån än nu är fallet gälda dessa kostnader. Den av socialstyrelsen föreslagna bestämmelsen om befogenhet för yrkesinspektionens chefsmyndighet att i visst fall meddela arbetsgivare tillstånd att låta de minderåriga inställa sig till besiktning å läkarens bostadsort eller annan lämplig plats, synes mig däremot ägnad att i viss mån främja syftet med Osbyverkens framställning. Då någon be­ tänklighet mot en dylik bestämmelse icke torde föreligga, har 35 § fjärde stycket kompletterats i enlighet härmed. Vad angår de här förut berörda detaljerna i 51 § i styrelsens lagförslag Ilar jag godtagit ändringen, att annan läkarbesiktning än den årligen åter­ kommande skulle avse ej alla utan blott en del av de minderåriga vid ar­ betsstället. Däremot har jag ansett lämpligt att bibehålla nuvarande rätt för länsstyrelse att jämväl utan framställning från yrkesinspektör förordna örn särskild läkarbesiktning ävensom att förordna läkare utan yrkesinspektörens framställning. De formella jämkningar första och andra styckena i omförmälda 51 § innehålla återfinnas i motsvarande stycken av 35 § i departementsförslaget. I fjärde stycket av sistnämnda paragraf har intagits en bestämmelse, en­ ligt vilken yrkesinspektionens chefsmyndighet vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § tillika, där så prövas skäligt, äger medgiva befrielse från be­ siktning, varom förut i 35 § stadgats. Med avseende å denna bestämmelse gäller på motsvarande sätt vad förut yttrats rörande 33 § andra stycket i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

36 §. En jämkning bar bär, i andra stycket, skett uti motsvarande bestämmelse i arbetarskyddslagen oell styrelseförslaget (52 §), detta såsom följd därav, att besiktning hädanefter jämlikt 35 § första stycket skulle kunna begransas till allenast en del av de minderåriga a ett arbetsställe.

37 §• I ingressen till 53 § i styrelseförslaget bar införts en motsvarighet till vad 41 § tredje stycket i arbetarskyddslagen innehåller örn utsträckning av bestämmelsen i 37 § samma lag rörande anslag å vissa något större arbets­ ställen till andra arbetsställen än sistnämnda paragraf eljest avser. Därvid bar behörighet att meddela föreskrift örn utsträckningen tilldelats yrkesin­ spektionens chefsmyndighet. Härutinnan överensstämmer 37 § i departementsförslaget med nämnda 53 §, allenast med en formell olikhet i fråga örn de något större arbetsställenas betecknande. Bestämmelsen i 53 § 1 mom. under c) i styrelseförslaget bär, sedan stadgandena rörande arbetstiden i allmänhet sammanförts i särskild lag, måst undergå omarbetning, som skett sålunda, att man återupptagit bestämmelsen i 37 § arbetarskvddslagen rörande anslag av uppgift å tider och raster för minderåriga arbetare. Att på detta sätt, och sedan i förevarande lagförslags 5 § i) upptagits ett stadgande örn raster, bestämmelsen örn anslag av tid för icke minderåriga arbetares raster återfinnes i arbetstidslagens 11 § 2 morn., medan arbetarskyddslagen upptager motsvarande bestämmelse rörande minderåriga, är naturligen systematiskt sett otillfredsställande. Denna oegentlighet torde emellertid icke komma att medföra någon praktisk olä­ genhet. Att i 37 § departementsförslaget alldeles utesluta bestämmelserna rörande minderårigas raster torde med hänsyn till stadgandet i 14 § 2 mom. knappast böra ske, särskilt som nyssnämnda bestämmelse i 37 § synes vara något strängare än bestämmelsen i 11 § 2 morn. arbetstidslagen. I ett andra stycke hava införts de bestämmelser angående anslag av upp­ gift örn veckovis, som närmare omförmälts vid 5 § k) och 1). Av avfatt­ ningen framgår, att därest arbetstidsschema enligt 11 § 2 inom. i lagen örn arbetstidens begränsning finnes uppsatt, särskilt anslag rörande \ eckovila ofta nog icke kommer att erfordras. Den nyhet 53 § 2 mom. i styrelseförslaget vid jämförelse med 37 § arbe­ tarskyddslagen innehåller rörande skyldighet för arbetsgivare i visst fall att i arbetslokal uppsätta anslag rörande högsta tillåtna antal arbetare inom lokalen, återfinnes i något omarbetad form i 37 § tredje stycket av departe­ mentsförslaget. 38 §‘ 1 morn. 54 § första stycket i styrelseförslaget utvisar i förhållande till 38 § i ar­ 1 stycket. betarskyddslagen i främsta rummet den olikheten, att behörighet att med­ dela däri omförmälda förbud mot arbetes bedrivande under vissa omstän­ digheter överflyttats från länsstyrelse till yrkesinspektionens chefsmyndighet,

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

I slutet av förstnämnda stycke Ilar givits en bestämmelse, varigenom chefs­ myndigheten erhållit möjlighet att vid arbetsgivarens tredska låta genom polismyndighets försorg vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbu­ dets upprätthållande. I övrigt hava i 54 § första stycket av styrelseförslaget de hjälpmedel, å vilkas användande ett förbud kan hava avseende, beskrivits något annorlunda än i 38 § av lagen, varjämte i 54 § förbudet knutits till att visst av chefsmyndigheten angivet villkor icke är uppfyllt, medan i 38 § förutsattes att viss vid förbudets meddelande angiven åtgärd icke vidtagits. Social­ Till motiverande av förslaget i denna del har socialstyrelsen anfört i hu­ styrelsen. vudsak följande: »Anordningen med länsstyrelserna såsom beslutande myndigheter i före­ varande avseende härleder sig från lagen den 10 maj 1889 angående skydd mot yrkesfara, enligt vilken lag yrkesinspektörerna hade att fungera utan central ledning — genom sin instruktion av den 20 juni 1890 ställdes de alle­ nast under ett visst inseende av kommerskollegium. I saknad sålunda av en chefsmyndighet var det förklarligt, att man i behov av en överordnad myndighet i avseende å lagens tillämpning tog sin tillflykt till länsstyrel­ se1'11*1: Rinder yrkesfarekommitténs arbete med skyddslagstiftningens revi­ sion ifragasattes att befria länsstyrelserna från här ifrågavarande åligganden oc i overnytta detsamma på den tilltänkta chefsmyndigheten för yrkesinspektion en. Med hänsyn till länsstyrelsernas opartiska och framskjutna ställnmg, som ansågs ägnad att underlätta lagens genomförande tvångsvis, lät man det emellertid förbliva vid den gamla ordningen. Oavsett det otvivelaktigt väl motiverade önskemålet att i någon mån lätta länsstyrelsernas ofta överklagade arbetsbörda synas liera skäl tala för ett överflyttande på yrkesinspektionens chefsmyndighet av befogenheten att meddela de i förevarande lagrum omförmälda förbud. Länsstyrelserna sak­ na naturligt nog i regel sakkunskap på de områden, som de förekommande tragorna galla, och torde till följd därav måhända ofta nog finna sig föranlatna att utan vidare prövning godtaga och effektuera yrkesinspektörernas framställningar örn förbud. Då de särskilda yrkesinspektörerna visa mycket olika benägenhet att anlita länsstyrelserna, kommer lagens genomförande alf1?- att- ftäila sig ganska växlande i skilda distrikt. Under åren 1913 för vilken hela tidrymd medeltalet dylika framställningar per distrikt uppgick till 96, utgjorde antalet framställningar för ett distrikt 229 och för ett annat 23. Genom handlingarna i besvärsmål, som remitterats till styrelsen, och på andra sätt, varigenom styrelsen fått kännedom örn ärenden, som avsett tilllampningen av förevarande paragraf, har ej blott härovan berörda bristande enhetlighet i tillämpningen bekräftats, utan har styrelsen även kommit till den uppfattningen, att det genom paragrafen möjliggjorda tvångsförfarandet stundom kommit till tillämpning i fall, där det ej varit nödvändigtvis på­ kallat sannolikt skulle styrelsen också många gånger, örn den på ett tidi- §ale. ,a< mrn lått taga befattning med ärendena, kunnat under hand reda upp svårigheterna. 1 1 Såvitt styrelsen kan döma, skulle alltså överflyttningen av ifrågavarande ärenden från länsstyrelserna till yrkesinspektionens chefsmyndighet, som väl lar anses sitta inne med den största sakkunskapen på området och som dessutom har sig bekant de skilda yrkesinspektörernas olika tendenser i avseende a lagens tillämpning, vara ägnad att i avsevärd mån främja en enhetlig, rationell och måttfull praxis beträffande lagens genomförande tvångsvis.

138 Kungl. Majlis proposition nr 40. Departements­ Det lärer visserligen, på sätt erinrats, vara riktigt, att länsstyrelserna chefen. nied den kännedom de besitta om de lokala förhållandena äga vissa förut­ sättningar att på ett smidigare sätt än för yrkesinspektionens chefsmyndig­ het är möjligt handlägga ärenden av ifrågavarande art. Emellertid torde de av socialstyrelsen och kommerskollegium anförda synpunkterna örn den större sakkunskapen hos chefsmyndigheten ävensom örn den enhetlighet i ärendenas avgörande, som följer av handläggningen hos ett centralt organ, få anses väga tyngre för överflyttning av behörigheten till chefsmyndigheten än de anförda argumenten i motsatt riktning. Härtill kommer, att yrkesinspektörerna vid sin förberedande handläggning av ärendena böra kunna tillgodo­ föra deras behandling en icke obetydlig kännedom örn de lokala förhållan­ dena, ävensom att lättnaden i länsstyrelsernas arbetsbörda, örn än ej sär­ deles stor, dock icke bör lämnas alldeles utan avseende.

I 38 § 1 mom. första stjmket av departementsförslaget har således den nu avhandlade ändringen av gällande lag vidtagits. I övrigt är örn samma stycke att anföra följande. »Bergmästare» har i enlighet med vad som sagts under 23 § åter införts i förslaget. Yad angår de i stycket omförmälda hjälpmedlen har det i 38 § av lagen förekommande ordet »redskap» däri bibehållits; därefter och med hänsyn till det nytillkomna uttrycket »eller annat hjälpmedel» har det i styrelseförslaget tillagda ordet »ångpanna» an­ setts kunna utgå. Att av 5 § allenast punkterna a)—h) medtagits i uppräk­ ningen uti förevarande stycke av departementsförslaget beror naturligtvis på att de i 5 § i)—m) intagna stadgandena om raster, natt- och söndagsvila och semester skola, i likhet med motsvarande stadganden, omtalade i styrelse­ förslagets 55 §, erhålla sanktionering på annat sätt än 5 § i övrigt. Börande uttrycket »eller i någon av Kungl. Majit med stöd av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift» hänvisas till vad som yttrats i samband med motiveringen av 7 § 1 mom. av departementsförslaget. Slut­ ligen Ilar vid redigeringen av första punkten en formell jämkning skett.

1 mom. 54 § andra stycket i styrelseförslaget innehåller ett stadgande, enligt 2 stycket. vilket, där fråga är örn åtgärd beträffande förhyrd arbetslokal, förutom arbets­ givaren jämväl hyresvärden bör före förbuds meddelande i ärendet höras; på chefsmyndigheten ankommer att meddela förbud mot uthyrning av lo­ kalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vid­ tagits viss angiven åtgärd. Motsvarighet till stadgandet finnes ej i gäl­ lande lag. Social­ I denna del heter det i socialstyrelsens motivering: styrelsen.

»Sedan länge har från yrkesinspektionens sida framställts klagomål över de svårigheter, som i många fall mötte lagens genomförande i avseende å företag, som bedrevos i förhyrda lokaler. Att dessa klagomål icke äro ogrun­ dade, inses även lätt, när man betänker, att företagaren ofta nog ej blott saknar intresse för förbättringar på den grund, att han ej vet, hur länge han får behålla lokalen, utan stundom även av lokalens ägare direkt för­ hindras att vidtaga föreskrivna åtgärder. Med hänsyn härtill har styrelsen funnit sig nödgad att, ehuru man härigenom kommer utom förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och därmed utom det egentliga tillämpnings-

Kungl. Majus proposition nr 40. 139

området för lagen, söka bereda möjlighet till ett ingripande mot hyresvärden för förhyrda arbetslokaler.

.[ första rummet har föreskrivits, att när en åtgärd av här ifrågavarande innebörd avser förhyrd arbetslokal, även hyresvärden skall höras, lått sadant tillvägagående måste anses naturligt och väl motiverat med hänsyn till hyres­ värdens intressen, men omöjligt är ej, att det, genom det meningsutbyte, vartill den skulle leda mellan yrkesinspektionen och hyresvärden, även kunde komma att i viss mån främja skyddslagstiftningens förverkligande. Beträf­ fande den föreskrivna åtgärdens genomförande låter det tänka sig, att lag­ stiftaren skulle ålägga hyresvärden att tåla densammas vidtagande eller till och med att i större eller mindre mån medverka därtill, allt vid äventyr av förbud mot lokalens fortsatta uthyrande. Ett dylikt åläggande skulle emel­ lertid medföra så djupt ingripande rubbningar av hyresrättsförhållandet och möjligen i viss mån även försämra tillgången på arbetslokaler, att styrelsen icke funnit sig kunna ifrågasätta någon bestämmelse i sådant syfte. Hedan genom befogenheten att meddela arbetsgivaren förbud mot lokalens använ­ dande torde yrkesinspektionen i allmänhet lia en viss möjlighet att inverka på hyresvärden. Med den nu föreslagna nya befogenheten för chefsmyndig­ heten att vända sig direkt till hyresvärden med förbud mot uthyrning torde tillsynsmyndigheten utan rubbning av det bestående hyresrättsförhållandet komma i en tillräckligt stark ställning gent emot hyresvärden. Tydligtvis måste också en dylik befogenhet anses väl motiverad, då utan densamma en utdömd arbetslokal kan omedelbart ånyo uthyras till användande för samma ändamål.»

I fråga örn detta stadgande har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Bernis s~

yttranden. — under medgivande att ett dylikt stadgande skulle bidraga till ökad effek­ tivitet av förevarande lagstiftning, örn än stadgandets formulering sannolikt ej skulle hindra en illojal hyresvärd att kringgå detsamma — tillika uttalat, att ett förbud mot uthyrning bomme att falla utom det område denna lag­ stiftning vore avsedd att reglera och att det knappast vore lämpligt tillåta chefsmyndigheten att ingripa på områden så vid sidan örn berörda lagstiftning. Jämväl länsstyrelsen i Älvsborgs län har, enär lagen avsåge att reglera för­ hållandet mellan arbetsgivare och arbetare, funnit bestämmelser, som läge utanför detta område, ej vara lämpliga och förty avstyrkt kriminalisering av uthyrning av vissa lokaler. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett ifrågavarande stadgande böra avfattas mera generellt.

För min del kan jag ej finna, att ett stadgande sådant som det ifråga­ Departements­

chefen. varande skulle falla utom området för arbetarskyddslagstiftningen. Något hinder att i lagstiftningen upptaga bestämmelser, som direkt angå andra än arbetsgivare och arbetare, lärer icke föreligga. I den mån en utsträckning av personkretsen till andra än arbetsgivare och arbetare är för lagens effek­ tivitet särskilt önskvärd eller såsom bär nära nog nödvändig, lärer det sam­ hällsintresse, som ytterst ligger till grund för lagen, uppbära en sådan ut­ sträckning.

Med anledning av anmärkningarna i övrigt har stadgandet undergått om­ arbetning, varefter detsamma, sådant det föreligger i 38 § 1 mom. andra stycket av departementsförslaget, angår ej blott förhyrd lokal och hyresvärd utan i allmänhet till begagnande upplåten lokal och vederbörande upplåtare.

14-0 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

2 morn. Enligt 55 § i styrelseförslaget, vilken saknar motsvarighet i gällande lag, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, vid åsidosättande av stadgande rö­ rande raster, natt- och söndagsvila samt semester, efter arbetsgivarens hörande meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgan­ dets iakttagande. Brytande mot sådan föreskrift är enligt 61 § belagt med ansvar. Man har velat för dessa fall undvika att stadga möjlighet till sådant förbud mot bedrivande av visst arbete etc., söm innehålles i 54 §.

Remiss­

Mot det omförmälda stadgandet i 55 § styrelseförslaget och dess straffyttranden. sanktionerande hava vissa betänkligheter yppats i remissyttrandena. Kom­ merskollegium, som i huvudsak avstyrkt bestämmelserna i styrelseförslagets 16 och 18 §§ örn raster och semester liksom ock yrkesinspektionens cliefsmyndighets befogenhet att handhava tillämpningen av 17 § örn natt- och söndagsvila, har med hänvisning därtill ansett jämväl 55 böra ur förslaget utgå. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som ifrågasatt lämpligheten av lagstiftning rörande raster och semester, har särskilt ansett allvarliga be­ tänkligheter kunna resas mot att överträdelse av chefsmyndighetens före­ skrifter härutinnan belägges med straff. Svenska arbetsgivareföreningen har i samband med yttrande över socialstyrelsens stadgande i 16 § örn raster uttalat, att man med hänsyn till chefsmyndighetens befogenhet enligt 55 § kunde befara, att chefsmyndighetens föreskrifter skulle föranleda anordningar, som verkade försvårande och fördyrande av driften utan att vara önskvärda från vare sig arbetsgivares eller arbetares synpunkt. Vid behandling av styrelseförslagets 18 § örn semester har föreningen andragit, att den med hänsyn till socialstyrelsens uppgifter och verksamhet i övrigt ansåge olämpligt att göra styrelsen till skiljedomare mellan arbetsgivare och arbetare, samt att det syntes betänkligt att lägga så stor makt över hela den svenska indu­ striens ekonomi i ett underordnat ämbetsverks hand. Ett uttalande, som till sin innebörd överensstämmer med det sistnämnda, har gjorts av Sveriges verkstadsförening.

Departements­

Onekligen är det för industrien mycket betydelsefulla frågor, som med chefen. en anslutning till socialstyrelsens nu ifrågavarande förslag till lagbestämmelse skulle överlämnas till chefsmyndighetens avgörande. Man torde dock böra skilja mellan ärenden, vilka ur principiell synpunkt äro av större eller av mindre vikt. Det är tydligt, att ett ärende av, principiell innebörd rörande exempelvis semester åt arbetare inom ett industriområde skall med större tvekan anförtros åt en Kungl. Majit underordnad myndighets avgörande än de ärenden, som, efter det förstnämnda ärende erhållit sin lösning, kunna före­ komma till avgörande enligt den dåmera fastslagna principen å området. Att förbehålla samtliga hithörande ärenden åt Kungl. Majis avgörande synes av flera skäl böra undvikas. En gräns, med ledning varav de viktigare ärendena skulle kunna frånskiljas för att hänskjutas till Kungl. Majis avgörande, medan de övriga avgjordes av chefsmyndigheten, torde svårligen kunna dragas. Där­ emot torde det kunna förutsättas, att ärenden av större principiell vikt skola, därest missnöje å någondera partsidan förefinnes med chefsmyndighetens avgörande, genom överklagande bringas under Kungl. Majis prövning. Yid

Kungl. Majus proposition nr 40. 141

dessa förhållanden Ilar jag funnit mig böra giva min anslutning till social­ styrelsens förslag i den omhandlade punkten. Härvid Ilar dock en modi­ fikation i förslaget vidtagits. Med hänsyn till det nära samband de ifråga­ varande ärendena hava med frågor rörande arbetstiden i allmänhet, varom stadgas i arbetstidslagen, har jag ansett lämpligt att i departementsförslagets 38 § 2 mom. inflika en bestämmelse, enligt vilken chefsmyndigheten skulle hava att vid dessa ärendens avgörande, där så finnes lämpligt, samråda med arbetsrådet. Härmed har jag velat sörja för att särskilt de principiellt vik­ tigare frågorna skola redan i första instans erhålla bästa möjliga behandling. Till den gjorda erinran mot ett straffbeläggande av chefsmyndighetens föreskrifter enligt 38 § 2 mom. skall jag återkomma vid behandling av 42 §.

1529 årä

I samband med förevarande paragraf må beröras en bestämmelse, som i

rekom­

den av internationella arbetsorganisationens konferens år 1929 beslutade re­ mendation kommendationen angående förebyggande av olycksfall i arbete förordas till ang. före­

byggande av

antagande. Bestämmelsen, som återfinnes i rekommendationens tredje del, olycksfall 1 innehåller, att yrkesinspektionens tjänstemän eller andra organ för kontroll arbete. över tillämpningen av lagar och förordningar rörande skydd för arbetarna mot olycksfall skola, i den mån varje lands administrativa och judiciella organisation så medgiver, äga befogenhet att i varje särskilt fall föreskriva för arbetsgivaren vad han har att göra för att iakttaga sina skyldigheter, med rätt likväl för honom att vädja till överordnad administrativ myndighet eller skiljedom. Socialstyrelsen yttrade i sitt utlåtande över rekommendationen, att be­ stämmelsen ej vore fullt klar. För den händelse innebörden av rekommen­ dationen skulle vara, att de lokala, inspekterande organen skulle äga med­ dela för arbetsgivaren bindande föreskrifter, syntes denna princip såsom stridande mot hos oss alltsedan yrkesinspektionens tillkomst gällande ord­ ning, vilken i stort sett visat sig tillfredsställande, icke böra vinna beak­ tande i den svenska lagstiftningen. Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört har jag funnit denna punkt i rekommendationen icke böra föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

39 §. I 56 § av styrelseförslaget är vid jämförelse med 39 § i arbetarskydds­ lagen den ändring vidtagen, att den behörighet att meddela föreskrifter och förbud med avseende å minderårigas arbete, som nu tillkommer länsstyrelse, överflyttats å yrkesinspektionens chefsmyndighet. I övrigt har »bergmästare» i förslaget uteslutits ur paragrafen. Socialstyrelsen har för den gjorda överflyttningen av behörighet aberopat i huvudsak enahanda grunder, som anförts beträffande 54 § i dess förslag, och jämväl i remissyttranden framställda erinringar mot nämnda 54 § hava i allmänhet ock avseende å den i 56 § vidtagna ändringen. Även jag hänvisar till vad förut vid 38 § 1 mom. första stycket yttrats, vilket hiir äger motsvarande giltighet. »Bergmästare» har återinsatts i para­ grafen i enlighet med vad under 23 § anförts.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

57 § i

Bestämmelsen i 57 § av styrelseförslaget örn åliggande för yrkesinspek­

styrelse-

förslaget. tionens chefsmyndighet att avgiva utlåtanden i frågor rörande arbetarskydds­ lagens tillämpning har enligt dess motivering tillkommit för att vid arbetstidsärendenas överflyttning till chefsmyndigheten bereda ersättning för vissa arbetsrådets funktioner enligt 3 § arbetstidslagen. Då nu berörda överflytt­ ning icke kommit till stånd och arbetsrådets omförmälda funktioner alltjämt kvarstå, synes bestämmelsen i 57 § icke längre vara erforderlig, varför den ej upptagits i departementsförslaget.

58 § 1

I 58 § av sitt förslag har socialstyrelsen upptagit bestämmelser rörande

styrelse­

förslaget. särskilda arbetsgivar- och arbetarrepresentanters deltagande i den slutliga handläggningen hos yrkesinspektionens chefsmyndighet av vissa viktigare ärenden. Dessa bestämmelser torde hava föranletts dels därav att, i sam­ band med förslaget om överflyttning av arbetsrådets funktioner å chefs­ myndigheten, man önskat på detta sätt bereda någon ersättning för ar­ betsgivarnas och arbetarnas starka representation i arbetsrådet, dels ock av hänsyn till en strävan hos den internationella arbetsorganisationen att verka för arbetsgivar- och arbetarorganisationernas deltagande i handläggningen av sociala ärenden. Sedermera har med den nya arbetstids­ lagens tillkomst arbetsrådets funktioner förblivit orubbade, och det först­ nämnda skälet för bestämmelserna i 58 § har därmed bortfallit. Med avse­ ende å det senare skälet kan anföras, att redan medelst den nuvarande in­ stitutionen socialfullmäktige, vilka deltaga i viktigare avgöranden av yrkes­ inspektionens nuvarande chefsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, hänsyn i viss mån tagits till önskvärdheten av arbetsgivarnas och arbetarnas repre­ senterande vid handläggningen av viktigare arbetarskyddsärenden. Märkas bör även, att i anseende till den rådande tendensen till minskning och för­ enkling av fullmäktigesystemet i allmänhet tidpunkten för närvarande är föga lämpad för en utsträckning av arbetsgivarnas och arbetarnas deltagande i avgörandet av sociala ärenden. På grund härav har jag i departements­ förslaget ej upptagit någon motsvarighet till bestämmelserna i 58 § av sty­ relseförslaget.

40 § överensstämmer, bortsett från en ändring i fråga örn paragrafhänvisningen, med motsvarande paragraf i arbetarskyddslagen och 59 § i styrelseförslaget.

41 §. Yad angår 41 § i arbetarskyddslagen har dess första stycke (jämför 27 § i styrelseförslaget) inarbetats i 33 och 35 §§ av departementsförslaget på sätt förut vid dessa paragrafer anmärkts. Tredje stycket har, såsom lika­ ledes tidigare nämnts, inarbetats i 30 och 37 §§ departementsförslaget (45 och 53 §§ styrelseförslaget). 41 § i departementsförslaget upptager, i likhet med 60 § första stycket styrelseförslaget, motsvarighet till det återstående andra stycket av paragra-

Kungl. Majus proposition nr 40. 143

fen i arbetarskyddslagen. Departementsförslaget skiljer sig i denna del från lagen allenast därutinnan, att bestämmelserna i 34 § örn intygsböcker, sedan dylika jämlikt 9 § blivit obligatoriska för samtliga minderåriga, icke blivit föremål för hänvisning i 41 §. Vidare har i förenklande syfte en formell jämkning skett. 60 § andra stycket i styrelseförslaget motsvaras i viss mån av bestäm­ melserna i sista styckena av 12, 33 och 35 §§ i departementsförslaget.

Ansvarsbestämmelser, 42 §. Sedan av de i 61 § styrelseförslaget åberopade lagrummen utmönstrats 9 § och 10 § 2 morn., båda avseende arbetstiden i allmänhet, hava de återstående lagrummen sin motsvarighet i 42 § arbetarskyddslagen eller 6 § nattarbets­ lagen utom 30 § andra stycket samt 31 och 55 §§ i styrelseförslaget, av vilka de förra avse förbud mot att förvägra kvinna erforderlig ledighet före nedkomst ävensom för amning och den senare paragrafen innehåller före­ skrifter till tryggande av iakttagandet av bestämmelserna örn raster, nattoch söndagsvila och semester. Uttrycket »föreskrift, som meddelats med stöd av------------51 §» motsvaras dock vad arbetarskyddslagen angår ej av föreskrift enligt 35 § utan av den sistnämnda paragrafen själv. I övrigt utvisar omförmälda 61 §, jämförd med nuvarande stadganden, den ändring, att strafflatitudens maximibelopp vid arbetsgivares förseelse höjts från 500 till 1,000 kronor. Beträffande förseelse av fader eller målsman till minder­ årig har bötesmaximum, som enligt arbetarskyddslagen är 20 kronor, höjts till 50 kronor. Arbetsgivares vägran att medgiva kvinna ledighet före nedkomst (19 § andra stycket arbetarskyddslagen) eller för amning (20 § i lagen), vilken vägran sålunda icke är straffbelagd i nuvarande lag, var enligt det till lagrådet re­ mitterade förslag, som föregick samma lag, belagd med straff, men efter anmärkning av lagrådet borttogos dessa straffbestämmelser. Då något behov av sådana-straffbestämmelsers införande ej visats vara för handen, hava de icke upptagits i departementsförslaget. De jämkningar och tillägg styrelseförslaget i övrigt innehåller, lik­ som ock höjningarna i latituderna till överensstämmelse med arbets­ tidslagens i viss mån jämförliga stadganden hava iakttagits i 42 § depar­ tementsförslaget. Vid behandlingen av 38 § 2 mom. hava omnämnts de allvarliga betänklig­ heter, som i ett remissutlåtande yppats mot att överträdelser av chefsmyn­ dighetens föreskrifter med avseende å raster och semester belädes med straff. Har man emellertid beslutat sig för att i lagen införa de grund­ läggande skyddsföreskrifterna i detta ämne, såsom skett i 5 §, synes det knappast möjligt att underlåta att såsom sista led i en strävan att upprätt­ hålla åtlydnaden av nämnda föreskrifter införa en ansvarsbestämmelse. Den varsamhet, som onekligen är av nöden vid tillämpningen av skyddsföre-

144 Kungl. Majus proposition nr 40.

skrifterna om raster och semester, torde böra komma till uttryck icke i ett fullständigt undanhållande av ett ansvarsstadgande såsom yttersta medel, utan vid tillämpningen av 38 § 2 mom. genom att i det längsta undvika föreskrifter för det särskilda fallet och i stället söka uppnå resultat på fri­ villighetens väg.

I övrigt må vid 42 § påpekas, att en mindre jämkning skett i lydelsen av första stycket andra punkten.

43 §.

Av de i 62 § styrelseförslaget åberopade stadgandena hava 13 § 1 mom. och 47 § vid departementsförslagets avfattande uteslutits, varför hänvis­ ningen till dem nu skall utelämnas. Återstående åberopade stadganden hava sin motsvarighet i uppräkningen uti 43 § arbetarskyddslagen (53 § till­ lika i arbetstidslagen) eller i 7 § nattarbetslagen.

I 43 § departementsförslaget hänvisas till stadganden, som motsvara de i 62 § styrelseförslaget åberopade, nu ifrågavarande stadgandena, varjämte 25 § 1 morn., på sätt vid detta stadgande nämnts, blivit tillagt. Den höjning av straffmaximum, 62 § utvisar till åstadkommande av överensstämmelse med de någorlunda jämförliga bestämmelserna i arbetstidslagen, har även i departementsförslaget iakttagits.

44 §.

Av de stadganden, som åberopas i 63 § styrelseförslaget, avse 13 § 1 mom. och 47 § förhållanden, vilkas reglering omfattas av arbetstidslagen. Bland de återstående åberopade stadgandena hava 48 och 49 §§ sin motsvarighet i de uti 44 § arbetarskyddslagen åberopade 32 och 33 §§. De i 63 § styrelse­ förslaget åberopade 34 och 35 §§ motsvara 2 och 3 §§ i nattarbetslagen, men veterligen oriktig uppgift i anmälan jämlikt sistnämnda paragrafer be­ straffas ej enligt någon bestämmelse i sistnämnda lag. Härutinnan är så­ ledes bestämmelsen i 63 § ny, liksom ock straffmaximum däri är höjt.

44 § i departementsförslaget överensstämmer med 63 § i styrelseförslaget, såvitt nu är i fråga.

45 §.

I 64 § första stycket andra punkten styrelseförslaget hava intagits an­ svarsbestämmelser, anslutna till 54 § andra stycket rörande mot hyresvärd riktat förbud mot uthyrning av lokal i vissa fall och till 7 § 2 mom. med förbud mot försäljning m. m. av föremål, vars användande är förbjudet. Härutinnan hänvisas till vad förut yttrats vid behandlingen av 38 § 1 mom. andra stycket och 7 § 2 mom. i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer 64 § i styrelseförslaget med 45 § arbetarskydds­ lagen, dock att bötesmaximum böjts på enahanda sätt som i 61 och 63 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. t45

45 § i departementsförslaget har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med 64 § styrelseförslaget. De ändringar, som vidtagits, hava betingats av de i det föregående gjorda ändringarna i 38 och 7 §§.

I 65 § av sitt förslag har socialstyrelsen vidtagit den ändring i förhål­ 65 § i

styrelse­

lande till vad nu stadgas i 46 § arbetarskyddslagen, att minsta straff för

förslaget.

arbetare, som olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning, bestämts till 10 kronor i stället för, enligt arbetarskydds­ lagen, 5 kronor. Någon ändring i latitudens högsta straff mått, 200 kronor, har ej föreslagits. •*

I ett par remissuttalanden har betecknats såsom i viss mån oegentligt, att medan bötessatserna och särskilt maximibeloppen i de ansvarsbestämmelser som angå arbetsgivares överträdelser av lagen, genomgående hö-jts, maximi­ beloppet av böter för arbetares åsidosättande av bestämmelserna lämnats oförändrat. Samma skäl, som talat för höjning av de förra maximibeloppen, hava ansetts motivera en höjning även av det senare.

Till denna anmärkning lärer böra sägas, att skälet till de höjningar av bötesmaxima, som vidtagits i 42—45 §§ av departementsförslaget och mot­ svarande stadganden i styrelseförslaget, huvudsakligen varit en önskan att bringa böteslatituderna i överensstämmelse med latituderna uti de i viss mån motsvarande stadgandena i arbetstidslagen, med vilken även bageri­ lagen kan sägas härutinnan överensstämma. Motsvarande skäl till höjning föreligger icke i fråga örn arbetares förseelse mot 46 § i arbetarskyddslagen, —- Den obetydliga höjning av bötesminimum, som styrelseförslaget på denna punkt innehåller, Ilar ansetts vara en alltför ringa ändring att behöva iakt­ tagas vid den nu verkställda begränsade revisionen av lagen.

Vid 66 § i styrelseförslaget, överensstämmande med 47 § i lagen, har från 66 § 1

styrelse­

militärt håll, bl. a. av marinförvaltningen, hemställts örn skydd för militära

förslaget.

hemligheter. Marinförvaltningen har härutinnan, med erinran örn bestäm­ melserna i 8 kap. allmänna strafflagen, yttrat, att därutöver fog syntes finnas för ett förbud för tillsynsorganen att över huvud för utomstående röja sådana försvarsanordningar, inbegripet organisationen å militära arbetsställen, varom de erhållit kännedom under utövningen av sin verksamhet för tillsyn å ar­ betarskyddslagens efterlevnad. Det hemställdes därför, att i 66 § måtte in­ tagas även förbud mot röjande av försvarsanordning.

Detta krav på förbudsbestämmelser synes mig knappast vara grundat. Stad­ gandena i 8 kap. allmänna strafflagen, särskilt 18—20 §§, och möjligen någon gång bestämmelserna i lagen den 9 maj 1913, innefattande vissa bestäm­ melser till skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar, lära för de allra flesta fall täcka behovet av straffbestämmelser i förevarande hänseende. Därtill iir att märka, att av de befattningshavare, som handhava tillsynen å arbetarskyddslagens efterlevnad, åtminstone det övervägande flertalet torde vara att anse såsom ämbets- eller tjänstemän, i förekommande fall under-

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 34 höft. (Nr 40.) 22«9 so 10

I

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

kastade straff efter 25 kap. allmänna strafflagen. Därest i något avseende en komplettering av de för tillsynsorganen gällande bestämmelserna är er­ forderlig, lärer en sådan böra göras i vederbörandes instruktionella föreskrifter.

67 § 1 Vidkommande 67 § av styrelseförslaget är »bergmästare», som i 48 §

styrelse-

förslaget. arbetarskyddslagen nämnes vid sidan av yrkesinspektör, utesluten ur stad­ gandet. I enlighet med vad förut vid 23 § av departementsförslaget yttrats skall bergmästare fortfarande omnämnas i arbetarskyddslagen.

Vid 67 § i styrelseförslaget hava från militärt håll uttalanden gjorts, vilka tydligen vgrit grundade på den uppfattningen, att stadgandet i tredje stycket om behörig domstol skulle vålla, att där omförmäld domstol vore behörig även i fall, där eljest exempelvis krigsdomstol varit rätt forum. Det bör i anledning härav erinras, att dessa stadganden i arbetarskyddslagen och för­ slaget allenast avse att draga behörighetsgränsen mellan allmän domstol samt polisdomstol eller poliskammare men däremot icke att för de före­ varande fallen sätta ur tillämpning en sådan bestämmelse som exempelvis 39 § 1 mom. andra punkten i lagen örn krigsdomstolar och rättegången där­ städes, enligt vilken till krigsdomstol hör åtal för fel och förbrytelse i äm­ bete eller tjänst vid krigsmakten, även örn brottet icke omförmäles såsom straffbart i strafflagen för krigsmakten.

48 § i arbetarskyddslagen har sålunda kunnat bibehållas oförändrad.

Allmänna bestämmelser.

70 § 1 Såsom första stycke i 70 § av sitt förslag har socialstyrelsen intagit en

styrelse­

bestämmelse, enligt vilken yrkesinspektionens chefsmyndighet äger företaga

förslaget.

ändring i åtgärd, som vidtagits av befattningshavare inom yrkesinspektionen. Andra stycket i nämnda paragraf överensstämmer med 51 § i arbetar­ skyddslagen. Det har antagits icke vara nödigt att i lagen utsäga vad den nyss refererade bestämmelsen innehåller. En sådan befogenhet för chefs­ myndigheten synes även utan särskild bestämmelse kunna härledas ur det allmänna tjänsteförhållandet mellan chefsmyndigheten och yrkesinspektionens underordnade befattningshavare. Oavsett hur härmed må förhålla sig enligt gällande lag, lärer i allt fall så bliva fallet, därest chefsmyndigheten, på sätt av 38 § departementsförslaget följer, erhåller ett bestämmande inflytande vid genomförande av de utav yrkesinspektionens befattningshavare meddelade föreskrifterna.

52 §.

Sedan motsvarighet till styrelseförslagets 19 § uteslutits vid departementsförslagets avfattande, har därav följande förkortning skett vid redigeringen av departementsförslagets 52 §, som har sin förebild i 71 § av styrelseför­ slaget. I förhållande till 52 § i arbetarskyddslagen företer motsvarande para­ graf i departementsförslaget därefter endast den olikheten, att bötesmaximum höjts från 500 till 1,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 147

Då de i 53 § arbetarskyddslagen omnämnda lagrum till sin paragrafbe- 72 § i

styrelse-

tecbning överensstämmer med departementsförslagets motsvarande stadgan­ förslaget. de^ och då enligt vad förut yttrats vid 23 § bergmästare fortfarande skulle i lagen nämnas vid sidan av yrkesinspektör, Ilar förenämnda 53 § kunnat bibehållas oförändrad.

Övergångs­

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1932.

stadgandena

Bland övergångsstadgandena har, förutom bestämmelse örn nattarbetslagens upphörande, intagits, i nära anslutning till styrelseförslaget, ett stadgande därom, att den föreslagna lagen ej skall verka rubbning i de bestämmelser, som eljest i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i lagen är stadgat. Exempel å dylika lagar och författningar hava angivits i socialstyrelsens motivering.

Vidare har bland övergångsstadgandena intagits föreskrift att, där i lag eller författning hänvisning förekommer till lagrum, som ersatts genom be­ stämmelse i nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tillämpas. Denna föreskrift, vartill motsvarighet ej finnes i styrelseförslaget, lärer knappast kunna undvaras, i det att i åtskilliga lagar och författningar dylika hänvis­ ningar förekomma till lagrum i arbetarskyddslagen, vilka ersatts med ändrade bestämmelser, delvis med andra paragrafnummer. Sådana hänvisningar finnas exempelvis i lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg, arbetstidslagen (1930 nr 138), bagerilagen (1930 nr 139) och skogshärbärgeslagen (1919 nr 222). I de särskilda kungörelser, som enligt vissa stadgande!! i arbetarskyddslagen och nattarbetslagen utfärdats, angives ock vanligen det stadgande i nämnda lagar, med stöd varav utfärdandet skett.

I överensstämmelse med styrelseförslaget hava bestämmelser meddelats rörande giltigheten av eftergift, beviljad enligt äldre lag.

På sätt vid 5 § k) och 1) närmare angivits hava i övergångsstadgandena intagits vissa bestämmelser angående veckovila.

Föreskrifter äro ock liksom i styrelseförslaget meddelade örn minderårigs fortsatta användande till arbete, som före den föreslagna lagens ikraftträdande varit tillåtet men sedan, i anseende till de skärpta åldersbestämmelserna, komme att bliva otillåtet.

I anseende till den utsträckta användning av intygsböcker, som i departementsförslaget stadgats, hava upptagits vissa övergångsbestämmelser, var­ till motsvarighet finnes bland övergångsstadgandena till 1912 års lag örn arbetarskydd.

Slutligen hava intagits övergångsbestämmelser rörande anmälningsskyl­ digheten i 25 § 1 mom. beträffande nya företag m. m. samt angående ut­ färdande och utlämnande av intygsbok till minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år.

148 Kungl. Majus proposition nr 40.

Departementschefen uppläser härefter det inom socialdepartementet ut­ arbetade förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd av den lydelse, bilaga (Bilaga A) till detta proto­ koll utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte genom utdrag av proto­ kollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

behagar Hans Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

, Åke Natt och Bag.

Kungl. Majus proposition nr 40. 149

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd.

Härigenom förordnas, att 4, 5, 7, 9—25, 28—45 och 52 §§ lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd — 34 § i dess lydelse enligt lag den 20 juni 1918 (nr 397) och 41 § i dess lydelse enligt lag den 26 april 1918 (nr 223) — skola, 4, 5, 29, 30, 35, 36, 40, 42, 43 och 45 §§ i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse samt att den i lagen om arbetarskydd förekommande under­ rubriken med lydelse »Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete» skall hava sin plats närmast före 16 §:

Föreskrifter till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbete.

4 §.

Till förekommande —------ »»särskilt iakttagas:

a) Å ställen — — — — -— — — — — — — —- — — — — ________________________________________________ ________ elektrisk ström.

i) Innan transmission sättes i gång, skall detta på förut bekantgjort sätt tillkännagivas i varje arbetslokal, dit drivkraft förmedelst transmissionen över­ föres. Är transmission, som kan medföra fara, ej pa betryggande sätt inskyddad, skola tillfredsställande anordningar för skyndsamt stannande av densamma finnas vidtagna inom arbetslokalen.

k) Arbetsmaskin, som----------------------------------- —-------------------------------- _ __________________________________ _—----------------------— — och ledning.

r) Vid arbete, däri arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom explo­ siva, eldfarliga, giftiga eller frätande ämnen, skola sådana åtgärder vara vid­ tagna, att denna fara i möjligaste mån undanröjes.

5 §.

Till förekommande------- -— särskilt iakttagas:

________________________________ __________— —■ — lämplig beskaffenhet.

g) Sysselsättes å ett och samma ställe samtidigt och på stadigvarande sätt ett större antal arbetare, skola dessa på sätt, som kail anses tillfredsställande med hänsyn till antal, fördelning på kön och arbetets natur, å eller invid arbets­ stället äga tillgång till tvätt- och dricksvatten samt avträden ävensom lämplig

150 Kungl. Majus proposition nr 40.

plats för ombyte, förvaring och, där så erfordras, torkning av kläder; därjämte bör åt dem av arbetarna, som icke äro bosatta i närheten av arbetsstället, där­ städes beredas tillgång till lämplig plats för intagande av måltider samt lägen­ het att värma medförd mat. h) Till lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola finnas vidtagna sådana anordningar, som kunna anses erforderliga med hänsyn till arbetets beskaffenhet. i) Arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. k) Åt arbetarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. l) För varje period av sju dagar skola arbetarna i regel åtnjuta samman­ hängande ledighet av minst tjugufyra timmars varaktighet. Sådan veckovila bor såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från vad sålunda stadgats må yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbetare, medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe. Därest inskränkning göres i den i första stycket avsedda veckovilan, bör motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas. m) Åt arbetare, som utan avsevärt uppehåll användes till arbete året runt och varit anställd hos arbetsgivaren eller företaget någon längre tid, bör, i allmänhet under den varmare årstiden, beredas semesterledighet under minst fyra söckendagar, vilken ledighet i regel bör vara sammanhängande och för­ lagd i omedelbar anslutning till sön- eller helgdag.

7 §. 1 mom. Finnes för tillämpning av 3 § i avseende å visst slag av syssel­ sättning eller användande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal behov av närmare föreskrifter, utöver vad i 4—6 §§ stadgas, må Konungen utfärda sådana föreskrifter. 2 mom. Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 1 morn., förbud mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan. viss anordning, må föremål, vars använ­ dande salunda är förbjudet, icke till annan överlåtas eller upplåtas till be­ gagnande, med mindre det kan antagas för visst, antingen att sådan åtgärd skall vidtagas med föremålet, att det därefter ej vidare är inbegripet under förbudet, eller att föremålet uteslutande skall komma till användning, som ej med förbudet avses. 3 mom, Bedrives i visst fall arbete, som enligt 1 § icke är underkastat denna lag och icke är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden, att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall, må Konungen förordna, att lagen, i vad den åsyftar att förekomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 151

olycksfall, skall i nödig omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Särskilda föreskrifter rörande minderårigas användande i arbete.

9 §. Minderårig må icke användas till arbete, förrän den minderårige fyllt tretton år och, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid, inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdig­ heter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan. Ej heller må minderårig användas till arbete, utan att till arbetsgivaren avlämnats intygsbok för den minderårige, utfärdad på sätt i 34 § föreskrives och innehållande: a) uppgift örn den minderåriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag, samt, där fråga ej är örn arbete allenast under ferietid, b) intyg, att den minderårige inhämtat den lärokurs eller de kunskaper och färdigheter, som i första stycket sagts, eller erhållit där angivet tillstånd, och c) anteckning, huruvida den minderårige genomgått fortsättnings-, ersätt­ nings- eller lärlingsskola, då skolplikt beträffande lärlingsskola åligger den minderårige, eller är i behörig ordning befriad från skyldighet att deltaga i undervisning, som här nämnts. .

10 §. Till bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- eller annat industriellt arbete eller byggnadsarbete, ändå att det ej är att hänföra till industriellt arbete, oller arbete med transport av personer eller gods må icke användas minderårig under fjorton år. Yad sålunda stadgats skall dock ej gälla distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Bedrives arbete, som med förbudet i första stycket avses, i sådan omfatt­ ning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, ma minderårig icke användas till arbetet, utan så är att den minderåriges intygsbok, utöver vad i 9 § föreskrives, innehåller läkarintyg, utvisande att den minderårige icke före­ ter sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, där så skulle vara förhållandet, att den minderårige icke kan anses komma att lida men av den sysselsättning, varom fråga är. Sådant läkarintyg må vid intygsbokens avlämnande till arbetsgivaren ej vara äldre än ett år och kan utgöras av an­ teckning, som vid besiktning enligt 35 § införts i boken av besiktningsläkaren.

11 §.

Minderårig under sexton år ma icke användas till arbete undei jord i sten­ brott eller gruva.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

12 §.

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår alle­ nast under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, må yrkesinspektionens chefsmyndighet, när skäl därtill äro, bevilja eftergift från de i 9 och 10 §§ meddelade förbud. Chefsmyndigheten må ock i särskilda fall meddela eftergift från det i 10 § första stycket stadgade förbud, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat allvarligt men för den minderårige. Beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid fortgående arbete, må chefsmyndigheten bevilja eftergift från det i 10 § andra stycket meddelade förbud, när synnerliga skäl därtill äro.

13 §. Arbetsgivare må icke använda minderårig till arbete på sådant sätt, att den minderåriges användande kan anses medföra fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller för den minderårige innebära våda i sedligt avseende. . Minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs för reli­ gions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, som helt eller delvis bekostas av staten, kommun, landsting eller kommunal samfällighet.

14 §. 1 morn. Angående minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj 1930 (nr 138) angående arbetstidens begränsning äger tillämpning, gäller vad där är stadgat. Dock må minderårig med det undantag, som angives i andra stycket, icke i något fall användas till dylikt arbete mer än tio timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan. Ej heller må, med enahanda undantag, minderårigs arbetstid i annat arbete överstiga nämnda antal timmar. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minder­ årig användas till arbete i den mån så är nödigt, ändå att hans arbetstid kom­ mer att överstiga tio timmar av dygnet eller sextio timmar i veckan. Örn arbete utöver nämnda antal timmar samt dess anledning, omfattning och var­ aktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början gora anmälan till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sökes tillstånd, som må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet, där så finnes lämpligt efter samråd med arbetsrådet, för längre tid. över ansökan skall beslut med­ delas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan må anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten. Deltager den minderårige med arbetsgivarens vetskap i kurs för sådan undervisning, som i 13 § omförmäles, vare arbetsgivaren skyldig så begränsa

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 153

den minderåriges arbetstid, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden ej kommer att överskrida den här förut stadgade begränsningen.

2 mom. Den minderåriges raster i arbetet skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt. Erbjuder arbetslokalen icke en från hälsosyn­ punkt tillfredsställande uppehållsplats, må den minderårige ej tillåtas under rasterna vistas i lokalen, och åligger det i sådant fall arbetsgivaren att anvisa lämpligt annat rum, varest den minderårige kan vistas under rasterna och in­ taga sina måltider.

3 mom. Den minderårige skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn, och skall i denna ledighet ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må yngling, som fyllt sexton år, efter vederbörande yrkesinspektörs eller bergmästares medgivande användas till arbete å tid, som nyss är nämnd, där hans arbetstid är begränsad till högst åtta timmar av dygnet samt tillika arbetet antingen icke oftare än under var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m. eller ock är i fråga örn tider på dygnet, då det skall utföras, fördelat på sätt, som kan anses likvärdigt med nyssnämnda anordning. Härutöver må yrkes­ inspektionens chefsmyndighet medgiva, att sådan yngling må, utan hinder av stadgandet i första stycket, i den mån så kan anses påkallat deltaga i arbete, som på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande omständighet måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras.

15 §.

Finnes minderårigs användande i visst slag av sysselsättning medföra syn­ nerlig fara i något avseende, varom i 13 § första stycket förmäles, må Konungen föreskriva vissa villkor för minderårigs användande i sådan sysselsättning eller förordna, att minderårig ej må användas däri.

Särskilda föreskrifter rörande kvinnors användande i arbete.

16 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva.

17 §.

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som med förbudet i 10 § första stycket avses, under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet tidigare kan börja arbetet.

Företer kvinna, som användes till arbete av nämnda slag, intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin ned­ komst inom två veckor, eller ock att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, må sådan ledighet ej förvägras henne.

154 Kungl. Majus proposition nr 40.

18 §.

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

19 §.

Kvinna, som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan om­ fattning, att å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje djrgn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 10 e. m. och klockan 5 f. m.

Föreligga sådana omständigheter, som i 14 § 1 mom. andra stycket nämnts, må kvinna utan hinder av vad här förut stadgats användas till arbete i den mån så är nödigt. Örn arbete utöver den i första stycket stadgade begränsningen samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till vederbörande yrkes­ inspektör eller bergmästare. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att därtill sökts tillstånd, som må beviljas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid. Över ansökan skall beslut meddelas ofördröj­ ligen. Anmälan eller ansökan må anses gjord, 'när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

20 §.

A arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter måste forceras, må den i 19 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledigheten kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året inskränkas till tio tim­ mar av dygnet.

Arbetsgivaren skall, innan sådan inskränkning vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra anmälan örn de dagar, varunder inskränkningen är avsedd att vidtagas.

21 §.

Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmelserna i 19 § första stycket kunna meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

22 §.

Finnes kvinnas användande i visst slag av sysselsättning medföra synner­ lig fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt eller kunna för kvinna medföra synnerlig våda i sedligt avseende, må Konungen föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådan syssel­ sättning eller förordna, att kvinna ej må användas däri.

Kungl. Maj:ts proposition nr dO. 155

Om tillsyn å lagens efterlevnad m. m.

23 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag oell nied stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas, under överinseende och. ledning av yrkesinspektionens chefs­ myndighet, av yrkesinspektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsorgan. Nämnda befattningshavare utgöras för tillsynstjänsten i allmänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsassistenter och yrkesunderinspektörer. För till­ syn å arbete, vartill användas kvinnor, skall finnas minst en yrkesinspektris jämte erforderligt antal yrkesinspektrisassistenter. För tillsyn å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete anlitas bergmästare och gruvingen­ jörer. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör. För tillsynstjänsten i allmänhet indelas riket i yrkesinspektionsdistrikt. I varje distrikt skola finnas, förutom kommunala tillsynsorgan, en yrkesinspektör samt minst en yrkesinspektörsassistent och en yrkesunderinspektör. Yrkesinspektörerna äro envar beträffande sitt distrikt ansvariga för tillsynstjänstens i allmänhet tillbörliga fullgörande. De hava att leda yrkesinspektörsassistenternas och yrkesunderinspektörernas tjänsteutövning samt öva inseende över de kommunala tillsynsorganens verksamhet. Beträffande yrkesinspektris skola vad hennes tillsyn angår bestämmelserna rörande yrkesinspektör äga motsvarande tillämpning. Närmare bestämmelser rörande tillsynens organisation och fördelning på de olika tillsynsorganen meddelas av Konungen.

24 §. De i 23 § omnämnda kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårds­ nämnderna; varande dock nämnd berättigad utöva den nämnden åliggande till­ syn genom en eller flera lämpliga, av nämnden utsedda särskilda personer, män eller kvinnor. Har nämnd för tillsynens utövande utsett särskild person, åligger det nämnden att ofördröjligen därom lämna vederbörande yrkesinspektör underrättelse med angivande av den utsedda personens namn, yrke och postadress. Skulle hälsovårdsnämnd brista i fullgörandet av vad som åligger nämnden beträffande här ifrågavarande tillsyn och kommer sådant förhållande, genom anmälan från yrkesinspektör eller på annat sätt, till Konungens befallningshavandes kännedom, skall Konungens befallningshavande tillhålla nämnden att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för åvägabringande av rättelse, och äger Konungens befallningshavande i fall av behov för nämnda ändamål före­ lägga lämpliga vitén. Underlåter nämnden att ställa sig Konungens befallningshavandes anmaning till efterrättelse, må Konungens befallningshavande, där så finnes nödigt, i större eller mindre omfattning överflytta tillsynens ut­ övande å person, sorn av Konungens befallningshavande för ändamålet för-

156 Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.

ordnas. För sådan person, vilken är att anse sorn kommunalt tillsynsorgan en­ ligt denna lag, äger Konungens befallningshavande i fall av behov att bestämma gottgörelse att utgå av kommunens medel.

25 §. 1 morn. Den, som driver företag, vari förrättas industriellt arbete, bygg­ nadsarbete eller arbete med transport av personer eller gods, skall därom göra anmälan hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare inom fjorton dagar fran det driften påbörjades eller, örn lagen då icke var tillämplig å företaget, från det lagen blev tillämplig. 2 mom. Tillsyn skall i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbe­ tet mäste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande, som denna lag avser att förekomma. Kan i avseende å viss verksamhet dylik fara i regel anses utesluten, är vederbörande tillsynsorgan ej förpliktat företaga inspektion å arbetsställe, där sådan verksamhet utövas, med mindre anmälan eller annan särskild omständighet giver skälig anledning misstänka, att be­ stämmelse i denna lag eller föreskrift, meddelad med stöd av lagen, därstädes icke tillbörligen iakttages. Vid utövande av tillsyn böra tillsynsorganen gå arbetsgivarna tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar. De böra därvid städse akta på, huru i varje särskilt fall ändamalet med denna lag må vinnas med minsta möjliga olägenhet och kostnad för arbetsgivaren. Närmare föreskrifter angående sättet för tillsynens utövande meddelas av Konungen. 28 §. Yrkesinspektör, yrkesinspektörsassistent eller yrkesunderinspektör må ej för egen eller annans räkning driva eller hava del eller anställning i företag, varå denna lag äger tillämpning och som är beläget inom det distrikt, vari han är anställd, eller för sadant företag åtaga sig uppdrag mot ersättning. Yrkes­ inspektör eller yrkesinspektörsassistent må ej heller eljest på något av nyss angivna sätt taga befattning med företag, vari bedrives arbete av den beskaffen­ het och omfattning, som i 10 § andra stycket avses. Yrkesinspektris eller yrkesinspektrisassistent må ej på något av förenämnda sätt taga befattning med företag, som är underkastat sådan befattningshavares tillsyn, ej heller med annat företag, vari bedrives arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses. Från de i denna paragraf stadgade förbud må yrkesinspektionens chefs­ myndighet för särskilt fall meddela eftergift, där så prövas kunna ske utan men för tjänsten. 29 §. De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag, skola, när helst de sa påfordra, efter det vederbörande arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället underrättats örn deras närvaro, äga tillträde till

Kungl. Majds proposition nr 40. 157

de arbetsställen, vilka deras tjänsteåligganden avse, ävensom rätt att där före­ taga undersökningar, vartill dessa tjänsteåligganden kunna giva anledning; varande arbetsgivaren eller hans ställföreträdare å arbetsstället pliktig att där­ vid tillhandagå med erforderliga upplysningar samt att hålla de i denna lag föreskrivna böcker och förteckningar tillgängliga.

För bevarande------------ yrkesinspektionens chefsmyndighet.

30 §.

Vid arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaf­ fenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skall finnas en för ändamålet lämplig bok, i vilken vederbörande inspektionsförrättare vid besök å arbetsstället har att anteckna de anvisningar och råd, vartill förhållandena å arbetsstället kunnat giva anledning och vilka han anser böra avfattas skrift­ ligen, eller ock sin avsikt att framdeles meddela sådana. Alla tjänstemeddelanden, som röra tillämpningen i avseende å arbetsstället av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och som icke blivit införda i berörda an­ teckningsbok, skola biläggas densamma.

Anteckningsbok och------------ och meddelanden.

31 §.

Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaf­ fenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, böra arbetarna inom sig utse ett eller flera ombud att företräda dem i frågor rörande arbetets säkerhet eller sundhet. Ombud må ock å annat arbetsställe kunna av arbetarna utses. Om valet böra ombuden underrätta arbetsgivaren och vederbörande yrkes­ inspektör eller bergmästare.

Ombuden hava att göra sig noga underrättade örn förhållandena i fråga om arbetets säkerhet och sundhet å arbetsstället samt att, när de genom klagomål eller eljest erhålla kännedom örn missförhållande i dylikt avseende, söka få detsamma avhjälpt genom hänvändelse till den, som utövar ledningen av arbetet i fråga, eller till arbetsgivaren eller, där rättelse på sådant sätt ej vinnes, till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare. Har den, som utövar led­ ningen av arbete, eller arbetsgivare från ombud mottagit hänvändelse rörande arbetets säkerhet eller sundhet, har han att inom skälig tid giva ombudet besked i frågan.

Vid inspektion å arbetsställe, där ombud för arbetarna finnes, bör inspektionsförrättaren i regel träda i förbindelse med ombudet.

Vederbörande tillsynsorgan är pliktigt att på begäran kostnadsfritt tillhanda­ hålla arbetarnas ombud avskrift av anvisning, råd eller annat skriftligt med­ delande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället.

32 §.

Det åligger arbetsgivare, vilken använder minderårig i arbete av den be­ skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, att hava den minder-

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

åriges namn, födelseår och födelsedag införda i en särskild förteckning även­ som att vid den minderåriges avgång ur arbetet avföra den minderårige från för­ teckningen. Dylik förteckning föres för kalenderår, och skall vid förnyat upp­ läggande av förteckningen iakttagas, att i densamma införas samtliga minder­ åriga, som vid årsskiftet kvarstodo i arbetet. Arbetsgivaren är pliktig förvara förteckningen å arbetsstället under ett år utöver det kalenderår förteckningen avser.

33 §.

Arbetsgivare, som använder en eller flera minderåriga i arbete av den be­ skaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, skall inom fjorton dagar från det han började i arbetet använda dylik arbetskraft därom hos vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare göra skriftlig anmälan även­ som på samma sätt, likaledes inom fjorton dagar, göra anmälan, då han icke vidare i arbetet använder någon minderårig. Äger användandet av sådan arbetskraft rum allenast under viss eller vissa tider av året och kan arbets­ givaren därom på förhand lämna tillförlitlig upplysning, må anmälan, som innehåller sådan upplysning, gälla så länge de anmälda förhållandena fort­ farande äga bestånd.

Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § äger yrkesinspektionens chefsmyn­ dighet tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från anmälningsskyldig­ het, som ovan stadgats.

34 §.

Intygsböcker, varom i 9 § förmäles och vartill formulär fastställes av yrkes­ inspektionens chefsmyndighet, tillhandahållas genom pastorsämbetena.

Det åligger pastor, hos vilken minderårigs fader, moder eller målsman eller minderårig, som fyllt sexton år, framställer begäran örn intygsbok, att, där den minderåriges namn och ålder äro för pastor kända eller behörigen styrkas, fol­ den minderårige utfärda intygsbok och däruti göra anteckning örn den minder­ åriges fullständiga namn, födelseår och födelsedag ävensom, då intygsbok begärts av den minderåriges fader, moder eller målsman, om sådan persons namn och hemvist. Har pastor sig bekant, att den minderårige ännu icke full­ gjort sin skolplikt i folkskola eller fortsättnings-, ersättnings- eller lärlingsskola, gore ock anteckning därom i intygsboken. Är för pastor kunnigt eller styrkes för honom, att den minderårige inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper och färdigheter eller erhållit be­ hörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock att den minderårige genomgått fortsättnings-, ersättnings- eller lärlingsskola eller är i vederbörlig ordning befriad från skyldighet att deltaga i undervisningen i någon av de skolor, som sist nämnts, skall pastor i boken införa intyg härom. Har sådant intyg icke kunnat införas vid bokens utfärdande, skall det sedermera, då den minder­ årige visar sig därtill berättigad, på begäran införas av den, som utfärdat boken, eller av annan pastor eller ock av vederbörande skollärare eller skolföre­ ståndare.

Kungl. Majus proposition nr 40. 159

Enahanda skyldighet, som här är stadgad för pastor, åligger i fråga om minderårig, som avgått från folkskola efter genomgången lärokurs eller efter det han erhållit behörigt tillstånd att lämna skolan, vederbörande lärare eller skolstyrelsens ordförande.

I intygsboken skall arbetsgivare, vilken använder den minderårige i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, anteckna företagets namn eller firma, dag då den minderårige börjar användas i arbetet, det slag av sysselsättning, vartill den minderårige användes, den tid av dygnet, varunder arbetet för den minderårige pågår, ävensom den minderåriges avgång ur arbetet eller annan förändring i nu angivna avseenden jämte dag därför.

Ej må intygsbok förses med anteckning eller märke, som kan lämna upp­ lysning örn den minderårige i annat avseende än här förut omförmälts. Arbets­ givare är pliktig att, så länge den minderårige kvarstår i arbetet, hava i förvar den minderåriges intygsbok.

Minderårig, som avgått ur arbetet, är berättigad att återfå sin intygsbok. Dock må åt minderårig, som ej fyllt sexton år, intygsbok utlämnas allenast på begäran av den minderåriges fader, moder eller målsman. Arbetsgivare, som har i förvar intygsbok för minderårig, då denne uppnår aderton år eller då boken av annan anledning blir obehövlig för den minderårige, skall överlämna densamma till vederbörande besiktningsläkare.

Har den minderårige ej fader, moder eller målsman, som tager vård om honom, må intygsbok, ändå att den minderårige ej fyllt sexton år, utfärdas eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

35 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderåriga användas i arbete av den beskaffenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, företagas läkarbesiktning å de minderåriga till utrönande, huruvida sysselsätt­ ning, vartill minderårig användes, är för dennes hälsa eller kroppsutveckling menlig. Dylik besiktning må jämväl eljest, då Konungens befallningshavande därom förordnar, företagas å viss eller vissa av de minderåriga.

Det åligger besiktningsläkaren att vid besiktning rörande envar besiktigad minderårig i dennes intygsbok, med angivande av dagen för besiktningen, göra anteckning örn den minderåriges hälsotillstånd och kroppsutveckling. Skulle besiktningsläkaren finna nödigt föreskriva särskilda villkor för den minder­ åriges fortsatta användande till viss sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån, skall besiktningsläkaren därom göra anteckning såväl i den minderåriges intygsbok som i den uti 30 § omförmälda anteckningsbok med angivande, när fråga är örn den minderåriges skiljande från viss sysselsättning, såvitt möjligt av det slag av sysselsättning, vartill den minderårige må an­ vändas. Arbetsgivare må icke i strid mot sålunda meddelad föreskrift i arbete använda minderårig, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens chefsmyndighet förordnat; ägande arbetsgivaren påkalla denna myndighets prövning av föreskriftens befogenhet. Ändras eller upphäves föreskriften, skall

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

anteckning därom genom chefsmyndighetens försorg göras såväl i den minder­ åriges intygsbok som i berörda anteckningsbok. Till förrättande------------avgiva yttrande. Vid beviljande av eftergift jämlikt 12 § må yrkesinspektionens chefsmyn­ dighet tillika, där så prövas skäligt, medgiva befrielse från besiktning, varom ovan stadgats. Användas å ett arbetsställe i regel ej mer än tio arbetare, äger chefsmyndigheten jämväl, när skäl därtill äro, på ansökan av arbetsgivaren för­ ordna, att besiktning må äga rum annorstädes än vid arbetsstället.

36 §. Vad i------------ verkställd besiktning. Det åligger arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbetsstället föranstalta därom, att för besiktningen lämplig lokal finnes att tillgå vid arbetsstället även­ som, såvitt på honom ankommer, att samtliga de vid arbetsstället till arbete använda minderåriga, a vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid för­ rättningen. 37 §. Å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives arbete av den beskaf­ fenhet och omfattning, som i 10 § andra stycket avses, eller beträffande vilket yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl så föreskriva, skola på lämplig plats finnas anslagna: a) denna lag jämte de författningar, som innefatta ändring i eller tillägg till densamma eller utfärdats med stöd av lagen och som röra arbetsställen av ifrågavarande slag, b) uppgift å vederbörande tillsynsorgan och dess postadress samt, därest minderårig sysselsättes å arbetsstället, c) uppgift å de tider, då för den minderårige arbetet börjar och slutar, samt huru rasterna för den minderårige äro anordnade. Å varje arbetsställe, beträffande vilket undantag från vad i 5 § 1) stadgas icke är gällande, skall på lämplig plats finnas anslagen uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna, eller, där tiden icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem, för envar grupp eller arbetare. Innehåller arbetstidsschema, varom i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) angående arbetstidens be­ gränsning är stadgat, uppgift i nu nämnda hänseenden, vare särskilt anslag icke av nöden. — Har yrkesinspektör tillställt arbetsgivare anslag med uppgift å det högsta antal arbetare, som ma sysselsättas i viss arbetslokal, med begäran örn anslagets uppsättande i arbetslokalen, skall detsamma finnas uppsatt å lämplig plats inom lokalen. 38 §. 1 morn. På framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där så eljest prövas nödigt äger yrkesinspektionens chefsmyndighet förbjuda arbets­ givare, sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel

Kungl. Majus proposition nr 40. 161

eller viss arbetsmetod utan att hava iakttagit visst av chefsmyndigheten vid förbudets meddelande angivet villkor i något avseende, varom förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Kungl. Maj:t med stöd av 7 § 1 mom. utfärdad, ej jämlikt 52 § särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan att hänföra sig till 5 § i)—m), inbegripes under 3 §. Är synnerlig fara för handen, må chefsmyndigheten, utan att avbida arbetsgivarens yttrande, med­ dela dylikt förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom, där sa finnes pakallat, låta genom polismyn­ dighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande.

Är fråga örn åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fatt till sig upplåten, bör jämväl upplåtaren höras. Chefsmyndigheten äger att med­ dela förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd.

2 mom. Finner yrkesinspektionens chefsmyndighet, efter framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller eljest, att arbetsgivare åsidosätter något av vad i 5 § i)—m) stadgas, äger chefsmyndigheten, efter arbetsgivarens hörande och, där så finnes lämpligt, samråd med arbetsrådet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande.

39 §.

Skulle arbetsgivare beträffande i hans arbete använd minderårig åsidosätta vad i 13 § stadgas, äger yrkesinspektionens chefsmyndighet, på framställning av yrkesinspektör eller bergmästare eller där förhållandet eljest kommer till chefsmyndighetens kännedom, att efter arbetsgivarens hörande föreskriva vissa villkor för minderårigs användande uti ifrågavarande arbete eller förordna, att minderårig ej vidare må användas däri.

40 §.

På Konungen ankommer ej mindre att meddela närmare föreskrifter rörande läkarundersökning, som förutsättes i 10 §, och läkarbesiktning, varom stadgas i 35 §, än även att fastställa taxa å gottgörelse såväl för sådan läkarunder­ sökning, där den förrättas av läkare, anställd i statens eller kommuns tjänst, som för dylik läkarbesiktning; skolande i avseende å det senare slaget av för­ rättning gottgörelsen, i vad den avser resekostnad, bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren.

Det ankommer------- - — enligt 34 §.

41 §.

Konungen må i fall, som avses i 15 §, föreskriva, att vad i 33, 35 och 36 §§ stadgas i större eller mindre utsträckning skall äga tillämpning jämväl beträffande minderårig, som användes till annat arbete än i sistnämnda tre §§ avses.

Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 sami. 34 käft. (Nr 40.) 2269 30 1 1

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Ansvarsbestämmelser.

42 §. Bryter arbetsgivare mot bestämmelse i 9 § första stycket, 10 § första stycket, 11, 14 eller 16 § eller 17 § första stycket eller 19 § första stycket eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 35 §, 38 § 2 mom. eller 39 §, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete och skett med den min­ deråriges faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. Den, som ----------- sådan förseelse.

43 §. Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 19 §, 20 §, 25 § 1 mom. eller 33 §, eller underlåter han att ställa sig till efterrättelse vad i 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 30, 32 eller 34 §, 36 § andra stycket eller 37 § föreskrives, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor. Lag samma ------------ stycket föreskrives.

44 §. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning i anmälan enligt 19, 20 eller 33 § eller i förteckning, som föreskrives i 32 §, eller i intygsbok för minderårig mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

45 §. Underlåter arbetsgivare att ställa sig till efterrättelse förbud, som med­ delats med stöd av 38 § 1 mom. första stycket, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen för­ svårande, med fängelse i högst sex månader. Till samma straff dömes, där upplåtare överträder förbud, som meddelats med stöd av 38 § 1 mom. andra stycket, så ock där någon i strid med stadgandet i 7 § 2 mom. överlåter eller upplåter föremål. Den, som -—- ------ sådan förseelse.

Allmänna bestämmelser.

52 §. Vid meddelande av föreskrift med stöd av 7 § 1 mom. eller 15, 22 eller 41 § må Honungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till ettusen kronors böter eller fängelse i sex månader.

Kungl. Majus proposition nr 40. 163

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Grenom denna lag upphäves lagen den 20 november 1909 (nr 131) angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella före­ tag. Däremot skall denna lag ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest 1 lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelse i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av lag, som med denna lags ikraftträdande skall upphöra att gälla, skall fortfarande äga giltighet, till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att återkalla den.

I den mån veckovila, som i 5 § 1) avses, icke tillämpas vid tiden för lagens ikraftträdande, skall skyldighet, som där stadgas, icke gälla. Dock bör sådan ledighet beredas arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, och skall vad i 38 § 2 mom. är stadgat äga motsvarande tillämpning. Angående de fall, där veckovila efter vad nu är sagt ej tillämpas, bör underrättelse meddelas yrkes­ inspektionens chefsmyndighet.

Yad i 9, 10 och 11 §§ stadgas angående viss ålder för minderårig skall icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige användes vid tiden för lagens ikraftträdande.

Stadgande^ i 9 § andra stycket skola ej äga tillämpning i avseende å minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande redan användes till arbete, för vilket enligt äldre lag intygsbok ej erfordrats, men åligger det arbetsgivare att senast tre månader efter nämnda tid vara försedd med föreskriven intygs­ bok för den minderårige. Ändå att sådant fall är för handen, som i 10 § andra stycket avses, erfordras ej, att den minderåriges intygsbok vid nyssnämnda tidpunkt innehåller läkarintyg, som där sägs. I fall, varom här är fråga, vare pastor samt vederbörande lärare eller ordförande i skolstyrelse pliktiga utfärda intygsbok jämväl på begäran av arbetsgivaren.

I 25 § 1 mom. stadgad anmälningsskyldighet skall ej gälla i fråga örn så­ dana vid tiden för lagens ikraftträdande befintliga företag, å vilka lagen örn arbetarskydd då äger tillämpning.

Utan hinder av vad i 34 § är stadgat skall intygsbok för minderårig, som vid tiden för lagens ikraftträdande fyllt femton men ej sexton år, utfärdas eller utlämnas på begäran av den minderårige själv.

164 Kungl. Maj.-ts proposition nr 40.

Bilaga B.

Olycksfallsrisken inom jordbruket.

Arbetarskyddslagen av den 29 juni 1912 äger som bekant tillämpning å jordbruket allenast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under­ tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall.

Genom den inskränkning i fråga örn lagens tillämpning, som sålunda gjorts, är även yrkesinspektionens rådgivande verksamhet begränsad och en mängd redskap, anordningar och arbetsförhållanden, som medföra avsevärd olycksfallsrisk, undantagna fran tillsyn. Så är förhållandet med alla vanliga jord­ bruksredskap, såsom harvar, slåttermaskiner, hästräfsor o. d., alla sådana anordningar i stall och ladugårdar, som avse kommunikation mellan olika våningar, trappor, stegar, foder- och andra öppningar m. m. samt för olika ändamål resta ställningar, anordnande av och arbete i grustag, sprängningsarbete m. m.

Det bör då vara av intresse att undersöka i vad mån de inom jordbruket inträffade olycksfallen äro att hänföra till sådana orsaker, som omfattas av arbetarskyddslagen, eller till dem, som äro undantagna från densammas tilllämpning.

Av riksförsäkringsanstaltens statistik för åren 1918—1923 över antalet för­ lorade arbetsdagar per årsarbetare (hos större arbetsgivare), fördelade med hänsyn till olycksfallsorsaker, framgår att en ganska stor likhet är rådande i fråga örn belastningen inom de olika orsaksgrupperna.

För en granskning av förhållandet torde man därför kunna utgå från allenast ett år, och väljer jag därvid 1923, det senaste för vilket siffror föreligga.

Jordbruket är i riksförsäkringsanstaltens statistik inordnat under en huvudyrkesgrupp 5, »Jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel», som i sig utom det egentliga jordbruket innefattar skogsodling och skogsskötsel, skogsavverkning, kolning, flottning och vältning. I tabell I återfinnas riksförsäkringsanstaltens siffror för såväl huvudgruppen 5 som för undergruppen 5 a avseende enbart jordbruk och boskapsskötsel.

Jämför man siffrorna för de bägge grupperna finner man, att summan av förlorade arbetsdagar per årsarbetare är lägre för jordbruket än för huvud­ gruppen, medan av de enskilda olycksfallsorsakerna såväl arbetsmaskiner, elektrisk ström som slag, stöt eller bett av djur ävensom, ehuru i mindre mån, vissa andra orsaker uppvisa högre siffror för jordbruket än för gruppen i dess helhet. Beaktansvärt är även, att medan antalet olycksfall per 100 årsarbetare är lägre för jordbruket, siffran för förlorade arbetsdagar per olycksfall är väsentligt större för jordbruket än för hela gruppen, tydande på en långt all­ varligare art av de olycksfall som drabba jordbruksarbetarna.

Söker man nu fördela olycksfallsorsakerna i två grupper, sådana varå arbetarskyddslagen äger tillämpning och sådana som äro undantagna från densamma, finner man att till den förra höra orsakerna A, B, C, E, G och IST, medan samtliga övriga kunna hänföras till den senare gruppen. Därvid bör dock beaktas att riksförsäkringsanstalten enligt uppgift till grupp C, arbetsmaskiner, utöver maskinellt drivna sådana även inräknat alla större redskap drivna med djur eller för hand. Då dessa ej torde falla under lagen, borde en motsvarande minskning av siffran för förlorade arbetsdagar under orsaksgrupp C äga rum, men material för bedömande av denna minskning saknas.

Kungl. Majus proposition nr 40. 165

De orsaker, som falla utom lagen, kunna uppdelas på olika sätt, men har jag här valt att som en första undergrupp sammanföra alla sådana orsaker, där skyddsåtgärder i större eller mindre utsträckning kunna vidtagas av arbets­ givaren, som en andra de orsaker, där det i huvudsak ankommer på arbetaren att själv genom förståelse för risken, omtanke och försiktighet förebygga olycksfall, och som en tredje de olycksfall, som framkallats av djur, detta se­ nare med anledning av det ofta hörda påståendet, att handhavandet av djuren medför den avsevärt största risken, en risk, som ej kan förebyggas. I tabell II finnes antalet förlorade arbetsdagar per årsarbetare grupperade efter denna uppställning. Av densamma framgår först och främst, att de orsaker varå lagen örn arbetarskydd äger tillämpning endast medföra 25.25 % av totala antalet för­ lorade arbetsdagar eller, med andra ord, den nuvarande begränsningen i arbetar­ skyddslagens tillämpning inskränker den förebyggande verksamheten till om­ kring V* av den risk, som jordbruksarbetet medför. Bland sådana orsaker, som nu ej nås av lagens omfattning, medföra de, där åtgärder till förebyggande av faran i viss utsträckning kunna företagas, ej mindre än 46.05 % av totala antalet förlorade arbetsdagar och de, där arbe­ tarnas intresse för och medverkan till förekommande av olycksfallen i väsentlig grad spela in, 18.22 %. Av djur förorsakas allenast 10.48 % av de förlorade arbetsdagarna. Av dessa siffror framgår tydligt, att mycket vore att vinna genom lagens utsträckning till att omfatta alla de förhållanden inom jordbruket, där fara för olycksfall föreligger. Detta synes även vara konsekvent ur dea synpunkt, att jordbruket medför större risk än en hel del industrigrupper, å vilka lagen i dess helhet äger tilllämpning, medan för såväl jordbruk som industri ersättning utgår för skada till följd av olycksfall i arbete samt kostnaderna härför påvila arbetsgivaren. I tabell III äro siffrorna för antal förlorade arbetsdagar per årsarbetare, antal olycksfall per 100 årsarbetare och antal förlorade arbetsdagar per olycks­ fall angivna för jordbruket och för vissa industrigrupper. Som av tabellens siffror framgår är risken inom jordbruket större än inom sådana industrigrupper som metallindustri, närings- och njutningsämnesindustri, textil- och beklädnadsindustri, läder- och gummiindustri. ävensom inom kraft-, belysnings- och vattenverk samt inom samfärdsel utom sjöfart. Olycksfallsfrekvensen är däremot inom jordbruket relativt låg men dock högre än inom textil- och beklädnadsindustrien, läder-, gummi- och hårindu­ strien samt kraft-, belysnings- och vattenverk. I fråga örn skadornas storlek, angivna i antalet förlorade arbetsdagar per olycksfall, står jordbruket mycket högt och avsevärt över alla här omnämnda industrigrupper samt överträffas i övrigt allenast av tva huvudgrupper, sjöfart med siffran 826 och vissa kommunala verk (brandkår, poliskår m. m.) med siffran 249. Det synes ej vara tvivel underkastat, att den alltmer genomförda mekanise­ ringen av jordbruksarbetet i detsamma undan för undan inför nya riskmoment och att jordbruksarbetarnas obekantskap med de maskinella anordningarna samt dessas och andra arbetsförhållandens faror kraftigt medverka till olycksfallsriskens höjande. Stockholm den 30 november 1926.

Th. Fiirst.

168 Kungl. Maj:is proposition nr 40.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 20 janu­ ari 1931.

N ä r v ar a n d e : justitieråden Christiansson, Edelstam, Stenbeck, regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 21 november 1930, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn Konrad Persson.

Lagrådet yttrade: 7 § 1 morn. Enligt nu gällande lydelse av 7 § lagen örn arbetarskydd skall, om för tilllämpning av 3 § nämnda lag i avseende å visst slag av sysselsättning eller an­ vändande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal finnes behov av närmare föreskrifter, det ankomma på Konungen att utfärda sådana föreskrif­ ter. Av vad vid stadgandets granskning yttrades inom lagrådet och vad se­ dermera av departementschefen anfördes rörande den jämkning, som med an­ ledning därav företogs i den föreslagna lydelsen (propositionen nr 104 till 1912 års riksdag s. 194 197 och 220—223), framgår, att med stadgandet avsågs bemyndigande för Kungl. Maj :t att utfärda preciserade detaljföreskrif­ ter, för vilkas överträdande Kungl. Majit tillika skulle äga utsätta straff (52 §). Örn straff icke blivit utsatt, har vid underlåtenhet från arbetsgiva­ rens sida att iakttaga den utfärdade föreskriften det i 38 § stadgade förfäran det icke tillämpning. Het i 7 § givna bemyndigandet har kommit till använd­ ning i allenast ringa omfattning. Av socialstyrelsen har framhållits, att Kungl. Majit borde äga befogenhet, att i de fall, där så funnes påkallat med hänsyn till 3 §, utfärda mera preciserade skyddsföreskrifter dels i sådana avseenden, som behandlas i de olika momenten i 4 och 5 §§ eller i 6 §, och dels i sådana avseenden, som, ingående under 3 §, likväl ej gjorts till föremål för något sär­

Kungl. Majlis proposition nr 40. 169

skilt stadgande i lagen. Förevarande moment innehåller, att örn för tillämp­ ning av 3 § i avseende å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal finnes behov av närmare föreskrifter, utöver vad i 4—6 §§ stadgas, Konungen må utfärda sådana föreskrifter. Vid meddelande av dylik föreskrift äger Kungl. Majit jämlikt 52 § i det remitte­ rade förslaget tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften. Är straff icke utsatt, sanktioneras föreskriften på samma sätt som de i 4 §, 5 § a)—h) och G § givna bestämmelserna genom förbud och böter enligt 38 och 45 §§. Det måste på de skäl, som anförts av departementschefen, medgivas, att det bör tillkomma Kungl. Maj:t att i de hänseenden, som omförmälas i 7 §, med­ dela bestämmelser av mera generell natur. A andra sidan torde det icke kun­ na bestridas, att på grund av den i 3 § upptagna regelns allmänna innebörd gränserna för den lagstiftningsrätt, som enligt förevarande moment tillerkännes Kungl. Majit, framstå såsom tämligen obestärnda. Att Kungl. Majit ej kan meddela föreskrifter till minskning av det arbetarskydd, som fastställts genom bestämmelserna i 4 och 5 §§, är uppenbart. Men ej blott en sådan gräns synes böra följa- av det föreslagna stadgandets avfattning. Då Kungl. Majit tillerkännes rätt att meddela närmare föreskrifter »utöver vad i 4—6 §§ stad­ gas», synes det ej tillkomma Kungl. Majit att i de ämnen, som avses i nämnda paragrafer, meddela föreskrifter, vilka innefatta upphävande eller ändring i de av Konungen och riksdagen där givna stadgandena. Innefattar ett sådant stadgande jämväl en till arbetsgivarens förmån bestämd gräns för den ho­ nom genom stadgandet ålagda förpliktelsen, såsom beträffande arbetarsemester, synes vidare gående föreskrift, t. ex. örn längre minimisemester inom visst yrke, ej kunna i administrativ ordning meddelas. Beträffande de ämnen, som avses i 4—6 §§, kommer därför åtminstone i dylikt fall Kungl. Maj :ts befo­ genhet att meddela närmare föreskrifter att avse allenast tillämpningsföre­ skrifter i vidsträckt mening. I fråga om andra ämnen medför det i förevarande moment föreslagna stadgandet befogenhet för Kungl. Majit att meddela före­ skrifter av enahanda beskaffenhet som de i 4—6 §§ upptagna. Vid bestämman­ det av gränsen för den administrativa lagstiftningen i dessa ämnen bör, såsom departementschefen framhållit, vägledande betydelse tillmätas stadgandena i 4 —6 §§. Det kan sålunda ej tillkomma Kungl. Majit att utfärda föreskrifter till förekommande av olycksfall eller ohälsa, där ej graden av fara för olycksfall eller ohälsa kan anses motsvara den grad av fara, som vunnit beaktande ge­ nom de i 4 och 5 §§ upptagna bestämmelserna. På sött av departementschefen framhölls vid tillkomsten av det nu gällande stadgandet (propositionen nr 104 till 1912 års riksdag s. 222), torde den kompletterande lagstiftningen fast­ mer i regel komma att avse arbetsförhållanden, som innebära viss större fara för olycksfall eller ohälsa. Med en sådan tolkning av den i förevarande mo­ ment upptagna bestämmelsen, vilken vinner stöd dels av dess lydelse och dels av grunderna för 4 och 5 §£i, finnér lagrådet skäl icke föreligga till anmärk­ ning mot den föreslagna bestämmelsen.

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

7 § 2 morn.

Enligt 7 § 1 mom. kan Kungl. Majit meddela förbud mot användande av en maskin av visst slag utan föreskriven skyddsanordning. Har sådant för­ bud meddelats, skall enligt bestämmelserna i förevarande moment, utan särskilt förordnande av Kungl. Maj :t, förbud gälla mot överlåtelse av maskinen utan nämnda skyddsanordning eller upplåtelse av densamma till begagnande, alle­ nast med undantag för de fall, då det kan antagas för visst, antingen att så­ dan åtgärd vidtages med maskinen att den därefter ej är inbegripen under förbudet, t. ex. därför att skyddsanordning anbringas eller maskinen nedskrotas, eller ock att maskinen uteslutande skall komma till användning, som ej avses med förbudet, t. ex. export eller demonstration vid undervisning. Lag­ rådet finner syftet med den föreslagna bestämmelsen — att ej endast använd­ ning utan även försäljning av en farlig maskin utan skyddsanordning skall kunna förhindras — vara synnerligen beaktansvärt. Emellertid synes det önsk­ värt, att förbud kan av Kungl. Majit meddelas mot användande av en maskin av visst slag utan exempelvis en skyddande inklädnad, vars enkla och skrym­ mande beskaffenhet medför, att den bör tillverkas och anbringas å platsen, där maskinen skall användas. För sådant fall är det första i förevarande mo­ ment gjorda undantaget icke tillfyllest. Försäljningsförbud skulle då ej lämpligen kunna meddelas. Det torde vara förslagets ståndpunkt, att i dylikt fall förbud enligt 7 § 1 mom. icke skall av Kungl. Majit utfärdas mot an­ vändning av maskinen, utan fortfarande allenast allmänna föreskrifter rörande sådan maskins inskyddande meddelas av socialstyrelsen. Då det emellertid synes ändamålsenligt, att Kungl. Majit skall kunna — även om förbud mot försäljning av maskin av visst slag utan erforderlig skyddsanordning skulle möta praktiska hinder -—- meddela förbud mot maskinens användande utan så­ dan skyddsanordning, anser lagrådet det böra överlämnas till Kungl. Majit att vid meddelande av förbud mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss anord­ ning avgöra, huruvida jämväl sådant förbud mot överlåtelse eller upplåtelse till begagnande, som i förevarande moment avses, bör meddelas. Lagrådet hem­ ställer, att härför erforderlig jämkning i den föreslagna lydelsen måtte före­ tagas.

Verkställes sådan jämkning, bör i förbud, som utfärdas enligt förevarande moment, straff utsättas för överträdelse av förbudet. Ändring i 45 och 52 §§ är följaktligen även erforderlig.

12 §.

När synnerliga skäl därtill äro, kan enligt tredje stycket i denna paragraf dispens under viss förutsättning givas från den i 10 § andra stycket för där avsett fall stadgade fordran på läkarintyg. Med den formulering nämnda stycke i förevarande paragraf erhållit skulle dispensen, så snart arbetet fort­ går endast under kortare tid, kunna — i olikhet mot vad i fråga örn dispens enligt paragrafens första stycke stadgas — gälla ej blott arbete, som bedrives inomhus och regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, utan

Kungl. Maj.ts proposition nr J^O. 171

jämväl arbete, vilket icke är att beteckna såsom lätt. Att — låt vara för kortare tid — för arbete, varom förmäles i 10 § andra stycket och som är att hänföra till tungt, ens i något fall eftergiva kravet på läkarintyg, synes dock icke böra ifrågakomma. Det lärer ej heller vara åsyftat, att så skulle kunna ske; för lagrådet har uppgivits, att bestämmelsen skulle komma att tillämpas huvudsakligen beträffande lätt arbete, varpå såsom exempel anförts karamel­ lers inslagning i papper, och ej under några förhållanden i fråga örn tungt arbete. Lagrådet hemställer örn sådan ändrad lydelse av bestämmelsen, att denna kommer att avse ett under kortare tid fortgående arbete, som ej är att anse såsom tungt. 13 §. Det i gällande lag (10 §) använda uttrycket »undervisning, som helt eller delvis bekostas av staten eller kommun», har i det remitterade förslaget (13 §) utbytts mot »undervisning, som helt eller delvis bekostas av staten, kommun, landsting eller kommunal samfällighet». Med det sålunda förändrade ordva­ let lärer hava avsetts att låta detta lagstadgande närmare ansluta sig till avfattningen av vissa i administrativ ordning utfärdade bestämmelser angående anslag till undervisningsväsendet. Då det icke kan anses nödigt eller ens lämpligt att i förevarande lag göra uttalande örn de olika kommuner, från vil­ ka dylika anslag kunna utgå, torde, utan att stadgandet därmed sakligt för­ ändras, de anmärkta orden kunna ersättas med en mer allmänt hållen formu­ lering, exempelvis »undervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel».

25 § 1 mom. Den i förevarande moment stadgade anmälningsskyldigheten avser alla före­ tag, som omtalas i 10 § första stycket; dock — jämlikt näst sista stycket i förslagets övergångsbestämmelser — icke de vid tiden för lagens ikraftträdande befintliga företag, å vilka lagen om arbetarskydd då äger tillämpning. Enär anmälningsskyldigheten alltså i huvudsak gäller endast nya företag, kan natur­ ligtvis ett på de gjorda anmälningarna grundat register först i en tämligen avlägsen framtid något så när fullständigt omfatta de inom distriktet befint­ ligt företag, som äro av här avsedd beskaffenhet. Det synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida den föreslagna anmäl­ ningsskyldigheten kan vara till sådant gagn, att detta överväger olägenheter­ na. Den anmälningsskyldighet, som enligt stadgandet skulle införas för nä­ ringsidkare, är mycket omfattande. Visserligen avser den ej handel eller i all­ mänhet arbete av icke industriell art, men under bestämmelsen faller dock var­ je hantverksrörelse, även den allra obetydligaste, där en eller flera personer utanför den egna familjen sysselsättas. Det registreringsarbete, som skulle bliva nödvändigt för att tillgodogöra mängden av dylika anmälningar, bleve säkerligen betydande, och det vore att befara, att de upplagda registren bleve för avsett ändamål föga vägledande, då de säkerligen konune att till största delen fyllas av anmälningar rörande företag av den art, där fara i regel an­

172 Kungl. Maj :ts proposition nr 40.

ses utesluten och där fördenskull enligt stadgande i andra momentet av före­ varande paragraf inspektion endast undantagsvis behöver företagas.

tyftet att bereda tillsynsmyndigheterna kännedom om nytillkomna företag »ynes stå att vinna på ett annat, vida enklare sätt, nämligen genom att anlita den veckovis utkommande, med Post- och Inrikes Tidningar distribuerade sam­ lingen av anmälningar till bl. a. aktiebolags-, förenings- och handelsregistren.

visserligen medföra icke alla företag av nu avsedd art skyldighet att göra anmälan örn firma, men det torde numera icke sällan förekomma, att även mindre näringsidkare i eget intresse ingiva sådan anmälan. För övrigt äga tillsynsmyndigheterna utväg att komplettera uppgifterna i handelsregistret ur det s. k. näringsregistret.

Det måste ock väcka betänkligheter att för en stor grupp av enskilda in­ föra ett nytt anmälningstvang, om vars förhandenvaro åtminstone en längre tid framåt kännedom icke kan vara att förvänta bland dem detsamma gäller. Föga sannolikt torde vara, att en mindre hantverkare, t. ex. en skomakare eller sömmerska, som anställer ett biträde, skall inse, att därvid omedelbart upp­ står någon anmälningsskyldighet på grund av den fara arbetet kan medföra. Det bör heller icke förbises, att försummelse av den nu ifrågasatta anmäl­ ningsplikten eller av rätta tiden därför enligt 48 § är belagd med bötesansvar och att talrika åtal för dylik underlåtenhet säkerligen skulle kunna bliva följ­ den.

Med stöd av det anförda hemställer lagrådet, att förevarande moment måtte utgå. Bifalles denna, hemställan, följer därav, att såväl omförmälda stycke i övergångsbestämmelserna som ock ovannämnda straffbestämmelse i 43 § skola uteslutas.

31 §.

Med de i förevarande paragraf upptagna stadgandena avses att främja en frivillig samverkan mellan arbetsgivare och arbetare för vinnande av ökad sä­ kerhet och sundhet i arbetet. Önskvärdheten av en sådan samverkan är uppen­ bar, och lagrådet har därför, även örn det kan befaras att slitningar kunna uppkomma till följd av de föreslagna bestämmelserna, icke ansett sig böra av­ styrka desamma. Den medverkan fran arbetarnas sida genom arbetarombuden, som eftersträvas, bör emellertid omfatta ej endast påpekande av de möjligheter till förbättringar i avseende å säkerhetsanordningar och arbetsmetoder, som kunna bliva uppmärksammade under arbetet, utan även verksamhet för åt­ gärder till väckande eller ökande av arbetarnas egen försiktighet. Den av de­ partementschefen åberopade moderna safety-first-rörelsen åsyftar ej minst att genom sådana åtgärder ernå ett förbättrat arbetarskydd. Då med den lindelse andra stycket erhållit ombudens uppdrag allenast skulle innebära framstäl­ lande av anmärkningar hos arbetsgivaren rörande missförhållanden i avseende å arbetets säkerhet och sundhet, d. v. s. främst komma att avse bristfällighet i fråga örn säkerhetsanordningar, anser lagrådet en sådan jämkning av den före­ slagna lydelsen böra äga rum, att i lagtexten betonas arbetarombudens skyl­ dighet att jämväl söka vinna arbetarnas medverkan till främjande av ökad säkerhet och sundhet.

Kungl. Majlis, proposition nr AO. 173

37 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf skall uppgift angående tiden för veckovila finnas anslagen å varje arbetsställe, beträffande vilket undantag från vad i 5 § 1) stadgas icke är gällande. Meningen är tydligen att från stad­ gandets tillämpning undantaga allenast sådant arbetsställe, där på grund av beviljad dispens dylik veckovila överhuvud icke förekommer ens inom någon avdelning av företaget eller någon grupp bland arbetarna. Till undvikande av möjlig missuppfattning hemställes örn någon omredigering av bestämmelsen, exempelvis så, att den kommer att avse varje arbetsställe, beträffande vilket icke för samtliga arbetare undantag från vad i 5 § 1) stadgas är gällande.

38 och 39 §§.

Enligt hittills tillämpad ordning hava besvär över beslut, som av Konungens befallningshavande meddelats med stöd av 38 §, ansetts tillhöra regerings­ rättens upptagande och avgörande. Någon ändring i detta avseende föranledes tydligen icke därav, att, på sätt nu föreslås, Konungens befallningshavandes beslutanderätt övergår å yrkesinspektionens chefsmyndighet. Med den avfatt­ ning, paragrafen erhållit i det remitterade förslaget, torde i händelse av över­ klagande samtliga där avsedda beslut av sistnämnda myndighet, vilka innefatta ett förbud eller ett föreläggande för arbetsgivare eller annan, bliva föremål för regeringsrättens prövning. Att detsamma kommer att gälla i fråga örn före­ skrifter av det innehåll, som avses i 38 § 2 mom. och i 39 §, lärer vara uppen­ bart. Däremot torde med hänsyn till regeringsrättslagens avfattning någon tvekan kunna råda örn forum för prövning av besvär över chefsmyndighetens beslut att jämlikt 38 § 1 mom. låta genom polismyndighets försorg på arbets­ givarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av ett tidigare meddelat förbuds upprätthållande. Då emellertid ett dylikt beslut äger ome­ delbart sammanhang med förbudet och även formellt är anknutet till detta, sy­ nes det ligga i sakens natur, att i fråga örn fullföljd av talan dessa avgöranden böra behandlas på samma sätt.

Lagrådet, som finner samtliga de i förevarande paragrafer omförmälda beslut av chefsmyndigheten vara av beskaffenhet att med avseende å dem regerings­ rätten bör vara besvärsinstans, har alltså ansett sig kunna utgå ifrån att för detta ändamål icke erfordras någon ändring i regeringsrättslagen.

42 §.

Det i denna paragraf första stycket första punkten givna stadgandet örn straff för brott mot bestämmelse i vissa uppräknade lagrum upptager bland dem 14 § i dess helhet. Härav följer, att en uraktlåtenhet att göra den i 14 § första momentet andra stycket föreskrivna anmälan blir att bedöma efter en strängare straffskala än den, som — enligt 43 § — skall tillämpas vid för­ summad anmälan i övriga fall. Något sakligt skäl till denna åtskillnad lärer icke finnas, och ur systematisk synpunkt är den olämplig. Lagrådet hemställer, att den omförmälda uppräkningen av lagrum måtte avse 9 § första stycket,

174 Kungl. Maj. ts proposition nr 40.

10 § första stycket, 11, 14 eller 16 §, 17 § första stycket eller 19 §, 14 och 19 §§ dock icke såvitt angår arbetsgivares anmälningsskyldighet.

43 §.

Med hänvisning till sitt yttrande vid 42 § hemställer lagrådet, att straffbe­ stämmelsen i första stycket av förevarande paragraf måtte gälla jämväl för­ summad anmälan enligt 14 §.

Lagrådet erinrar tillika om sin anmärkning vid 25 § 1 mom.

44 §.

Straffbestämmelsen i denna paragraf avser mot bättre vetande lämnad oriktig uppgift i anmälan enligt 19, 20 eller 33 § men däremot icke dylik uppgift i anmälan enligt 14 §. Detta torde vara föranlett av elen uppfattningen, att i sistnämnda fall förfarandet vore straffbelagt i 42 §. I sådan händelse skulle alltså det ifrågavarande brottet falla under en lindrigare straffskala än de omförmälda fullt likartade brotten. Berörda uppfattning örn tillämplighet av 42 § är emellertid enligt lagrådets mening ogrundad. Det hemställes förty, att förevarande paragraf måtte i nu anmärkt hänseende fullständigas.

45 och 52 §§.

Lagrådet hänvisar till sitt yttrande vid 7 § 2 mom.

Övergångsbestämmelserna.

Enligt 5 § 1) andra stycket i det remitterade förslaget äger socialstyrelsen från den i första stycket givna regeln örn veckovila medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbetsställe. Då i övergångsbestämmelserna femte stycket förklaras, att i den mån veckovila, som i 5 § 1) avses, icke tilllämpas vid tiden för nya lagens ikraftträdande, skyldighet, som där stadgas, icke skall gälla, åsyftas därmed att uttala, att undantag från sådan skyldighet skall äga rum ej blott för visst arbetsställe, om och i den mån vid lagens ikraft­ trädande veckovila icke tillämpades å arbetsstället, utan ock för sysselsättning av visst slag, såframt vid nämnda tid veckovila i regel icke tillämpades beträf­ fande sysselsättningen. Stadgandet i 5 § 1) skall således ej heller gälla, ifall efter lagens ikraftträdande sådan sysselsättning börjas av äldre eller nytt före­ tag. Det synes lagrådet önskvärt, att den föreslagna övergångsbestämmelsen för undvikande av missförstånd härutinnan förtydligas.

I femte styckets andra punkt föreskrives, att jämväl i de fall, då skyldighet, som i 5 § 1) stadgas, icke gäller, veckovila bör beredas arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, örn å visst arbetsställe full veckovila ej tillämpas, bör arbetsgivaren lämna socialstyrelsen underrättelse därom. Finner socialstyrelsen veckovila böra äga rum, skall 38 § 2 mom. äga tillämpning. Även någon jämkning i tredje punkten synes därför erforderlig.

Är vid denna lags ikraftträdande ärende, som i 38 eller 39 § äldre lydelsen avses, föremål för Konungens befallningshavandes handläggning, bör det till­

Kungl. Maj:ts proposition nr -40. m

komma Konungens befallningshavande att slutligen pröva ärendet. Att kräva ärendets överlämnande till socialstyrelsen synes icke erforderligt. Förslaget lärer ock utgå ifrån att sådan behörighet skall tillkomma Konungens befall­ ningshavande. Med hänsyn såväl till dessa ärendens beskaffenhet som ock därtill, att fråga är örn ärendens överflyttning från en myndighet till en an­ nan, synes till undanröjande av tvekan en uttrycklig bestämmelse i ämnet böra givas. Då Konungens befallningshavande efter nya lagens ikraftträdande företager sådant ärende till avgörande, måste emellertid beaktas, att förbud en­ ligt 38 § eller föreskrift enligt 39 § naturligen må meddelas allenast med tilllämpning av äldre lag. Förbudet må ej grundas å den nya lagens strängare stadganden.

Bryter arbetsgivaren mot förbud eller föreskrift, som jämlikt 38 eller 39 § äldre lydelsen meddelats av Konungens befallningshavande, bör, örn sådan för­ seelse ägt rum efter det nya lagen trätt i kraft, vad i 42 eller 45 § nya lagen örn förseelse mot förbud eller föreskrift av socialstyrelsen är stadgat äga tilllämpning.

Skulle efter nya lagens ikraftträdande fråga uppkomma örn straff för sådan överträdelse av förbud eller föreskrift enligt 38 eller 39 § äldre lydelsen, som ägt rum allenast före nya lagens ikraftträdande, måste av allmänna regler anses följa, att straff skall ådömas enligt äldre lag, då den nya lagens straffbestäm­ melser i 42 och 45 §§ ej äro mildare utan strängare än den äldre lagens.

Slutligen erinrar lagrådet örn sin anmärkning vid 25 § 1 mom.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari 1931.

Närvarande: Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, stats­

råden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Lars­

son, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, ecklesiastik-, jord­ bruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Larsson lagrådets den 20 januari 1931 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 november 1930 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredragande departe­ mentschefen: 7 § 1 mom. Lagrådet har beträffande tolkningen av den i 7 § 1 mom. upptagna be­ stämmelsen gjort vissa uttalanden, i vilka jag tillfullo kan instämma. Klart är, och det synes mig även framgå av motiveringen till det föreslagna stad­ gandet, att det ej kan tillkomma Kungl. Maj:t att i ämnen, som avses i 4—6 §§, meddela föreskrifter, som innefatta upphävande av eller ändring i de av Konungen och riksdagen där givna stadgandena. Beträffande ämnen, som, ingående under 3 §, likväl ej gjorts till föremål för reglering i 4—6 §§, torde det ligga i sakens natur — i motiveringen till 7 § 1 mom. förekomma också uttalanden av denna innebörd — att den kompletterande lagstiftnings­ rätt, som förslaget tillägger Kungl. Maj:t, i regel kommer att avse allenast förhållanden, som innebära viss större fara för olycksfall eller ohälsa. 7 § 2 mom. I enlighet med vad lagrådet hemställt har i 7 § 2 mom. vidtagits den ändring, att åt Kungl. Maj:ts beprövande överlämnats huruvida vid medde­ lande av förbud mot användande av visst slag av maskin eller redskap eller del därav eller mot dess användande med eller utan viss anordning jämväl sådant förbud mot överlåtelse eller upplåtelse till begagnande, som i före­ varande moment avses, bör meddelas.

Vid en sådan ändring torde den i 45 § upptagna bestämmelsen örn straff för den, som i strid med stadgandet i 7 § 2 mom. överlåter eller upplåter föremål, icke vara fullt lämplig. Då man torde kunna utgå ifrån att Kungl. Maj:t vid meddelande av förbud mot användande av en maskin sanktionerar förbudet med tillämpning av de i 52 § givna bestämmelserna — det rör sig ju här örn fullt preciserade föreskrifter — och således i den författning, vari förbudet meddelas, utsätter straff för överträdelse därav, synes det mest följdriktigt, att Konungen jämväl äger utsätta straff för överträdelse av ett med stöd av 7 § 2 mom. utfärdat förbud mot överlåtelse eller upplåtelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 40. 177

till begagnande. Oftast torde ett dylikt förbud komma att meddelas i samma författning som användningsförbudet.

I överensstämmelse härmed Ilar den förutnämnda straffbestämmelsen ute­ slutits ur 45 § och hänvisning till 7 § 2 mom. i stället upptagits i 52 §.

I anledning av vad lagrådet hemställt har jag ansett förevarande stad- 25 § 1 morn. gande kunna utgå ur förslaget. På grund härav hava hänvisningen i 43 § till 25 § 1 mom. samt näst sista stycket i övergångsbestämmelserna jämväl uteslutits.

Då jag i likhet med lagrådet funnit önskvärt, att i lagtexten jämväl be- 31 §. tonas arbetarombudens skyldighet att söka vinna arbetarnas medverkan till främjande av ökad säkerhet och sundhet, har därav betingad jämkning verk­ ställts i paragrafens andra stycke.

I likhet med lagrådet anser jag, att klagan över beslut, meddelade av yrkes- 38 och 39 §§. inspektionens chefsmyndighet med stöd av 38 och 39 §§ i deras nu före­ slagna lydelse, kommer att tillhöra regeringsrättens prövning, även örn icke någon ändring i regeringsrättslagen äger rum. Att talan mot beslut, meddelade med stöd av nu gällande 38 §, avgjorts av regeringsrätten, framgår av dess årsbok (se t. ex. 1928 not. S. 108 och 1929 not. S. 343).

De erinringar, som lagrådet framställt ifråga örn dessa paragrafer, hava 42—44 §§. blivit beaktade i propositionen.

Med anledning av vad lagrådet yttrat beträffande femte stycket i Över- Övergångsgångsbestämmelserna har första punkten i nämnda stycke förtydligats, varjämte viss mindre jämkning gjorts i tredje punkten av samma stycke.

För undanröjande av varje tvekan att, örn vid lagens ikraftträdande ärende, som i 38 eller 39 § äldre lydelsen avses, är föremål för länsstyrelses hand­ läggning, det tillkommer länsstyrelsen att slutligen pröva ärendet, har i över­ ensstämmelse med vad lagrådet anfört en uttrycklig föreskrift härom upp­ tagits.

R idare har, i anslutning till uttalande av lagrådet, bland övergångs­ bestämmelserna införts ett stadgande, att örn arbetsgivare bryter mot förbud eller föreskrift, som jämlikt 38 eller 39 § äldre lydelsen meddelats av länsstyrelse, skall, örn sådan förseelse ägt rum efter det nya lagen trätt i kraft, vad i 42 eller 45 § nya lagen örn förseelse mot förbud eller föreskrift av yrkesinspektionens chefsmyndighet är stadgat äga tillämpning.

Mot vad lagrådet, utöver vad nu nämnts, anfört beträffande övergångs­ bestämmelserna synes mig någon erinran ej vara att göra.

Av lagrådet i övrigt framställda anmärkningar, som icke här särskilt be­ rörts, hava ävenledes blivit beaktade och torde ej behöva bliva föremål för vidare uttalande från min sida. Utöver de ändringar, vilka sålunda föranletts av lagrådets erinringar, hava i förslaget vidtagits en del jämkningar av redak­ tionell art.

Departementschefen uppläser härefter det sålunda föreliggande förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regerings­ formen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 31 haft. (Nr 40.) 2269 30 ] 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 40.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bi­ laga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Corn-. Falkenberg.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1931.