('med förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsord\xad ningen samt till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 1

Nr 194.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsord­ ningen samt till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen; given Stockholms slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed dels till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga här­ vid fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdags­ ordningen, dels ock föreslå riksdagen att, under förutsättning att ändring av riksdagsordningen i överensstämmelse med nyssnämnda förslag varder av riks­ dagen i grundlagsenlig ordning beslutad, antaga bilagda förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagén den 26 november 1920 örn val till riksdagen.

Under Hans Maj :ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 193%. 1 sami. 16% haft. (Nr 194.) 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

Förslag

till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen.

§ 14. Vid valet utses, i den ordning vallagen stadgar, tvåhundra ledamöter för sär­ skilda valkretsar och trettio ledamöter gemensamt för hela riket. Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.

§ 15. 1. I varje valkrets väljes, efter folkmängden vid början av året näst före den fyraårsperiod, för vilken valen gälla, en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande en tvåhundradel av rikets folkmängd. 2. För valkrets, vars folkmängd ej uppgår till fullt tre tvåhundradelar av rikets folkmängd, väljas dock tre riksdagsmän. 3. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning av stadgandena i 1 och 2 mom. bör utses, icke uppgår till tvåhundra, skola, för ernående av detta antal, de valkretsar, vilkas folkmängd mest överskjuter de tal, som enligt 1 mom. äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, var för sig i ordning efter överskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare en riksdagsman. Äro överskottstalen lika för två eller flera valkretsar, avgöres, där så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i 6 § 6 mom. är stadgat. 4. Det antal — — —-av Konungen.

§ 17. 1. Val till---------- vallagen sägs. 2. Förordnar Konungen----------- av fyraårsperioden. 3. Avgår riksdagsman innan den tid, för vilken han blivit vald, tilländalupit, fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs.

§ 18. Valen till andra kammaren äro omedelbara och proportionella. Varje röstan­ de tillkommer lika röst. Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19. För valkrets kunna till ledamöter av andra kammaren endast utses män och kvinnor, som äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är örn stad, bestående

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 3

av flera valkretsar, inom någon av dessa. Gemensamt för hela riket kunna utses män och kvinnor, som äga valrätt inom någon av rikets valkretsar.

§ 20 .

För en var, som blivit utsedd till ledamot i andra kammaren, skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i två exemplar, av vilka det ena överlämnas åt den valde och det andra insändes till det departe­ ment, till vilket justitieärendena höra, där ej chefen för nämnda departement utfärdat fullmakten.

§ 21 .

Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagarna, hos Konungens befallningshavande eller, örn han utsetts gemensamt för hela riket, hos chefen för det departement, till vilket justitieärendena höra.

§ 22 .

Är någon missnöjd med val till riksdagsman i andra kammaren för viss valkrets, må han däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger klaganden hos Konungens befallningshavande äska behörigt protokollsut­ drag, vilket inom högst tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens slut sina till Konungen ställda besvär ingiva till Konungens befallningshavandc, som, på sätt i 11 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig för­ klara. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tid tilländalupit, har Konungens befallningshavande att besvären jämte alla målet rörande hand­ lingar ofördröjligen till Konungen insända, varefter med målet vidare så förhålles, som i 11 § sägs.

§ 27. Därest någon varder för samma tid vald till ledamot av bägge kamrarna eller till ledamot av endera för två eller flera valkretsar eller till ledamot av andra kammaren såväl för viss valkrets som gemensamt för hela riket, ma pa honom ankomma att bestämma, vilket riksdagsmannauppdrag han vill mot­ taga. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshavande i den ort, för vilken han uppdrag ej mottager, eller, örn han icke mottager gemensamt för hela riket tillsatt plats i andra kammaren, hos chefen för det departement, till vilket justitieärendena höra, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28. 1. Hos Konungen göres av vardera kammaren anmälan örn de ledigheter inom kammaren, vilka skola under samma eller innan nästa riksdag fyllas, varefter Konungen förordnar örn ledigheternas fyllande.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

2. Om mellan riksdagar ledighet i första kammaren genom ledamots av­ gång uppstår, åligger Konungens befallningshavande att därom göra anmälan hos Konungen, som förordnar örn ledighetens fyllande. Uppstår mellan riksdagar ledighet i andra kammaren, åligger Konungens befallningshavande eller, örn den avgångne utsetts gemensamt för hela riket, chefen för det departement, till vilket justitieärendena höra, att föranstalta örn ledighetens fyllande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b. 5

Förslag

till

Lag

om ändring i visssi delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till 54—70 §§ lagen den 26 novem­ ber 1920 örn val till riksdagen skall lyda på sätt nedan sågs, dels ock att 55—57, 59, 69, 72, 79—82, 85—89 och 94 §§ samma lag skola, 69, 72 och 79 §§ i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Om valets förberedande, kungörande och. förrättande.

55 §. 1. När val i hela riket till andra kammaren skall äga rum, skall för ett vart av de partier, som ämna deltaga i valet, skriftlig anmälan därom, undertecknad av minst femtio valberättigade personer, ingivas till justitiedepartementet sist å trettionde dagen före den i 54 § 1 mom. första stycket avsedda valdagen. Anmälan skall upptaga namn å kandidater, till ett antal av högst sextio, att ifrågakomma till de platser, som jämlikt § 14 riksdagsordningen skola be­ sättas gemensamt för hela riket (rikslista). Namnen skola vara uppförda det ena under det andra i den ordning de anses böra ifrågakomma. I anmälningsskriften bör en av anmälarna eller annan valberättigad person bemyndigas att såsom ombud för partiet företräda anmälarna i de hänseenden, varom nedan sägs. Tillika böra två ersättare för ombudet utses att i dennes frånvaro var för sig inträda som ombud i hans ställe. Anmälan bör innehålla tydlig uppgift å anmälares, kandidaters samt om­ buds och ersättares namn, titel eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig för att fullt otvetydigt utmärka, vilka åsyftas. 2. Vid anmälan skola fogas dels skriftlig förklaring från envar å riks­ lista upptagen kandidat, att han medgiver sitt namns uppförande å listan, dels ock av valnämndsordförande eller ledamot av magistrat utfärdade intyg där­ om, att envar anmälare och kandidat samt ombud och ersättare äro valberät­ tigade. 3. Chefen för justitiedepartementet åligger att, efter inom departementet verkställd undersökning, utan uppskov låta meddela ombudet de anmärkningar, till vilka undersökningen må giva anledning beträffande anmälan och därvid

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

fogade handlingar. Fullständigande och förtydligande av ingiven anmälan må av ombudet göras i skrift, som ingives till departementet sist å tionde dagen från den, då anmälan senast skolat ingivas. Ej må å rikslista uppföras andra namn än de ursprungligen upptagna. 4. Så snart ske kan efter den i 3 mom. angivna tidpunkt företager depar­ tementschefen, i närvaro av tre bland de av riksdagen valde fullmäktige i riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret, slutlig granskning av ingivna anmälningar. Anmälan, som ej är i rätt tid ingiven eller ej är undertecknad av minst femtio behöriga anmälare, må ej upptagas. Ej heller ina anmälan upptagas, därest den icke innehåller rikslista eller örn å sådan lista icke finnes något giltigt namn. Framgår beträffande något å rikslista förekommande namn ej fullt otvety­ digt, vem som därmed åsyftas, eller upptager rikslista namn på någon, som ej är valbar eller från vilken förklaring, som i 2 mom. omförmäles, ej inkom­ mit, anses sådant namn såsom obefintligt. Finnas å rikslista flera namn än som enligt 1 mom. är medgivet, anses det eller de sista övertaliga namnen så­ som obefintliga. 5. De partier, beträffande vilka anmälan upptagits, tilldelas nummer i följd från och med 1. Därest ombuden för samtliga dessa partier enas örn viss num­ merordning, skall denna följas. Eljest sker tilldelningen av nummer medelst lottning. Partierna uppföras i den sålunda bestämda nummerordningen å en förteck­ ning med angivande för varje parti av partinummer och rikslista. Formulär till förteckningen fastställes av Konungen. 6. Den enligt 5 mom. upprättade förteckningen låter departementschefen genast kungöra i allmänna tidningarna och översända till samtliga Konungens bef allningshavande.

56 §.

Konungens befallningshavande låter, då val i hela riket skall förrättas, oför­ dröjligen efter mottagande av den enligt 55 § 5 mom. uppgjorda förtecknin­ gen och vid annat val så snart ske kan utgå kungörelse örn valet, som uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar. I kungörelsen skall upptagas: 1) ovannämnda förteckning; 2) antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen; 3) dag och tid för valet; 4) valstället för varje valdistrikt; samt 5) tid och ställe för rösternas sammanräknande inför Konungens befallnings­ havande; skolande sammanräkningen utsättas att äga rum så snart ske kail. Kungörelsen skall tillika innehålla erinran om den skyldighet, som jämlikt 70 § åligger valförrättare, att ofördröjligen till Konungens befallningshavande insända de förseglade omslag, som i 69 § avses, ävensom valprotokoll och röst­ längd.

Kungl. Majlis proposition nr 19h. 7

57 §. Valförrättare vare på landet valnämnden; i stad, som utgör ett valdistrikt, magistraten; och i annan stad magistratens deputerade, varom i 91 § här ne­ dan sägs. Valet äger rum inför öppna dörrar. Ej ma därvid tal hallas, eller tryckta eller skrivna upprop till de väljande tillatas inom vallokalen. Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som valförrättaren för ordningens upprätthållande och valförrättningens behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår oordning, som ej kan avstyras, åge valförrättaren att avbryta förrättningen. T vallokal skola finnas anslagna exemplar av denna lag samt den i 55 § 5 mom. omförmälda förteckning.

59 §. Vid valet skola begagnas valsedlar av vitt papper utan kännetecken. Ä valsedel skall överst med siffra angivas något av de partinummer, som upptagits å den i 55 § 5 mom. omförmälda förteckning; dock må över eller före numret utsättas ordet »Partinummer» eller annat uttryck av samma innebörd. Under numret skola uppföras namn å kandidater att väljas för valkretsen, det ena under det andra, i den ordning de anses böra förekomma vid valet och till ett antal av högst dubbelt så många som det antal riksdagsmän, som skall utses för valkretsen. Jämte tydlig uppgift å kandidats namn bör angivas lians titel eller yrke och hemvist samt den beteckning i övrigt, som kan vara nödig för att fullt otvetydigt utmärka, vem som åsyftas. Nedtill å valsedeln må upptagas ordet »Rikslista» och därunder ett eller flera av namnen å rikslistan för det parti, vars nummer utsatts överst å sedeln, i den ordning de förekomma å listan.

69 §. 1. När alla-----------röstningen avslutad. 2. Omedelbart därefter-----------nyssnämnda personer. 3. a) Sedan de--------- ► uttages innehållet. b) Befinnes därvid---------- dessas antal. c) Förekommer anledning ------- -— dessas antal. d) De valsedlar, vilka icke enligt bestämmelserna under b och c återinlagts i sina valkuvert eller lagts åsido, ordnas efter partinummer. Antalet val­ sedlar inom varje parti räknas, varefter sedlarna inom varje parti för sig in­ läggas i ett eller flera omslag. A varje omslag antecknas partinumret å tile inneliggande valsedlarna samt dessas antal. e) De omslag------ -—- protokollet avtryckas. 4. I protokollet —------ ytterligare antecknas: ' a) antalet valkuvert----------kuvert inlagts; b) antalet valsedlar —----— sedlar inlagts;

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

c) antalet valsedlar inom varje parti med angivande av partiets nummer jämte antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts. 5. Förrättningen bör-----------äro obrutna.

72 §. Valsedelsförsändelse, varom i 71 § sägs, ina ej anordnas tidigare än dagen för Konungens befallningshavandes kungörelse örn valet, ej heller senare än valdagen. Valsedelsförsändelse skall----------- vittnesintyget underskrives.

^ 79 §.

Ogin är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper; å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där anbragt; vilken saknar partinummer eller upptager sådant å annat ställe än ovan­ för namnen; vilken icke upptager något giltigt namn å kandidat att väljas för valkretsen; å vilken ordet »Rikslista» finnes upptaget å annat ställe än i 59 § fjärde stycket föreskrivits; å vilken under nämnda ord upptagits namn, som ej finnes å rikslistan för det parti, vars nummer utsatts överst å sedeln, eller namnen upptagits i annan ordning än de förekomma å rikslistan. Finnas i---------- alla ogilla. 80 §. Är å valsedel något namn å kandidat att väljas för valkretsen överstruket, eller framgår med avseende å något sådant namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed asyftas, eller upptages namn å kandidat, som ej är valbar, anses sådant namn såsom obefintligt. Finnas å valsedel flera namn å kandidater att väljas för valkretsen än som enligt 59 § tredje stycket är medgivet, anses det eller de sista övertaliga nam­ nen såsom obefintliga. Är å valsedel namn från rikslista överstruket, inverkar detta icke å sedelns giltighet. . 81 §. Sedan valsedlarna ordnats efter partinummer, sammanräknas rösterna och bestämmes valets utgång inom valkretsen enligt de i 19 §, 20 § 1 mom. och 22 § angivna grunder. 82 §. Hava vid valet riksdagsmän icke blivit för valkretsen till föreskrivet antal utsedda, varde nytt val anställt. 85 §. Valets utgång i valkretsen kungöres omedelbart genom uppläsning av det vid förrättningen förda protokoll. Med protokollets uppläsning är förrätt­ ningen avslutad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 9

Fullmakt för vald riksdagsman utfärdas av Konungens befallningshavande. Sådan fullmakt skall hava följande lydelse: »Vid röstsammanräkning, som den — — — (dag, månad, år) — — -—hållits för» N.N. »valkrets, har» N.N. »blivit utsedd till ledamot av riksda­ gens andra kammare för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari nästkommande år;» (eller örn valet hållits efter fyraårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år-----------;») »varom detta länder till bevis och full­ makt.» Ort och tid. Efter förrättningens avslutande insänder Konungens befallningshavande oför­ dröjligen avskrift av protokollet till justitiedepartementet.

86 §. 1. Sedan avskrifter av protokollen över de jämlikt 77 § verkställda röst­ sammanräkningarna för rikets samtliga valkretsar inkommit till justitiede­ partementet, företages med ledning av nämnda protokoll ofördröjligen inför chefen för sagda departement och i närvaro av de i 55 § 4 mom. omförmälda fullmäktige förrättning för tillsättande av de trettio ledamöter, som jämlikt § 14 riksdagsordningen skola utses gemensamt för hela riket. 2. För varje parti uträknas det sammanlagda antalet platser, som i de särskilda valkretsarna tilldelats partiet. Har samma person erhållit platser från två partier, skall dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen anses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre partier, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund. 3. Parti, som icke tilldelats plats i någon valkrets, är uteslutet vid till­ sättande av ledamöter enligt denna paragraf. 4. De platser, som skola besättas, fördelas mellan de partier, som må ifrågakomma, sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det parti, vilket för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal. Plats, som blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets första plats tillerkännes den, vars namn står först å partiets rikslista, partiets andra plats den, som bär andra namnet å listan, partiets tredje plats den, som bär tredje namnet å listan, och så vidare efter samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, vid fördelningen redan fått sig tillerkänd plats från ett eller flera andra partier. För bestämmande av jämförelsetal delas varje partis sammanlagda rösttal i riket med antalet partiet tilldelade platser i valkretsarna, ökat med 1. Det tal, som sålunda erhålles, är partiets jämförelsetal, så länge partiet vid för­ delningen ännu icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jäm­ förelsetalet för varje gång så, att partiets rösttal delas med det antal platser, som tilldelats partiet i valkretsarna och vid den pågående fördelningen, ökat med 1. Har samma person vid fördelningen erhållit platser från två partier, skall dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen an­ ses blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre partier, anses varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr Idit.

Har ett parti vid fördelningen redan fått sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar antalet namn å partiets rikslista, varde det från vidare jämförelse uteslutet. Mellan lika jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom lottning. 5. Chefen för justitiedepartementet låter vid förrättningen föra protokoll enligt formulär, som av Konungen fastställes. 6. Utgången av förrättningen kungöres ofördröjligen i allmänna tidnin­ garna. 7. Fullmakt för riksdagsman, vilken utsetts vid förrättning, som i denna paragraf avses, utfärdas av förenämnde departementschef. Sådan fullmakt skall hava följande lydelse: »Vid förrättning, som jämlikt 86 § av lagen örn val till riksdagen hållits in­ för chefen för justitiedepartementet, har» N. N. »blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari nästkommande år;» (eller örn förrättningen hållits efter fyraårsperio­ dens början: »för tiden till den 1 januari år — —- —;») »varom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid. 8. Har i anledning av besvär förordnats, att i en eller flera valkretsar nytt val skall äga rum eller att, i stället för den vid valet verkställda, ny samman­ räkning skall företagas, då skall, sedan samtliga på grund härav verkställda val och sammanräkningar vunnit laga kraft, företagas ny förrättning, som i denna paragraf sägs. Befinnes vid denna förrättning, att andra personer än de tidigare utsedda böra vara ledamöter av kammaren, vidtages den ändring i fråga örn platsernas besättande, som härav må påkallas, varefter fullmakt för den eller de sålunda utsedda utfärdas på sätt i nästföregående moment sägs.

87 §. 1. Har någon, som blivit vald till riksdagsman för viss valkrets, avsagt sig uppdraget eller eljest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit vald, då skall Konungens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig förrätt­ ning, så kungjord, som i 26 § sågs, verkställa ny röstsammanräkning inom det parti, för vilket den avgångne blivit vald. Blev den avgångne vald för flera partier, skall sammanräkningen ske inom det parti, från vilket plats först till­ delades honom. Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka gällde för den avgångnes namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen. Varje valsedel gäller såsom hel röst, och röstvärdet skall tillgodoräknas den av de förut ej valde, vilkens namn står främst på sedeln. Den, som erhållit högsta rösttalet, inträde såsom ledamot i den avgångnes ställe. Mellan lika rösttal skilje lotten. Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under försegling. 2. Lag samma vare, där riksdagsman, som blivit utsedd jämlikt 1 morn., avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd; och skall vid den nya sammanräkningen såsom förut hänsyn tagas blott till de valsedlar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10^. 11

som gällde för den först avgångnes namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades plats i ordningen. 3. Vid förrättning, som i denna paragraf avses, skall Konungens befall­ ningshavande i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna samt vil­ ken på grund därav skall inträda i den avgångnes ställe. Sedan detta proto­ koll vid förrättningen upplästs, ut.färde Konungens befallningshavande ome­ delbart fullmakt för den sålunda utsedde. Sådan fullmakt skall vara av föl­ jande lydelse: »Sedan» N. N. »blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare för» N. N. »valkrets för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 janu­ ari år----------- ,» (eller örn den avgångne utsetts först efter fyraårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år — — —,») »men denna plats blivit ledig, har vid förrättning enligt 87 § av lagen örn val till riksdagen» N. N. »blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den 1 januari år----------- ;» (eller om förrättningen hållits före fyraårsperio­ dens början: »för sagda tid;») »varom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid. 4. Finnes i fall, som i denna paragraf avses, å ovan omförmälda valsedlar icke namn å någon, som kan inträda såsom ledamot i den avgångnes ställe, då skall Konungens befallningshavande insända avskrift av protokollet över förrättningen till justitiedepartementet för platsens återbesättande i den ord­ ning, som i 88 § sägs. Samma lag vare, där fel, som på besvär över den omedelbara utgången av valet förklarats hava förelupit, är sådant, att det ej kan avgöras, vem som bör inträda i den avgångnes ställe.

88 §. Avgår riksdagsman, som utsetts vid förrättning, som i 86 § sägs, före ut­ gången av den tid, för vilken han blivit vald, eller kan av anledning, som i 87 § 4 morn. sägs, plats i viss valkrets ej återbesättas, då skall inför chefen för justitiedepartementet, i närvaro av de i 55 § 4 mom. omförmälda fullmäktige, förrättning företagas för fyllande av ledigheten, i förra fallet så snart ske kan och i senare fallet sedan den inför Konungens befallningshavande jämlikt 87 § verkställda sammanräkningen vunnit laga kraft och avskrift av proto­ kollet över densamma inkommit till nämnda departement. Till ledamot av kammaren i den avgångnes ställe skall utses den, vars namn är det främsta bland de icke förut valdes å rikslistan för det parti, för vilket den avgångne var vald, eller, där denne var vald för flera partier, å rikslistan för det parti, från vilket plats först tilldelades honom. Avgår sålunda utsedd riksdagsman före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall vid förrättning, som nyss är sagd, i hans ställe till riksdagsman utses den, vars namn då är det främsta bland de icke förut val­ des å rikslistan för det parti, för vilket den avgångne var vald. Vid förrättning, som hålles jämlikt denna paragraf, låter nämnde departe­ mentschef föra protokoll.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 10k.

Departementschefen utfärde omedelbart fullmakt för utsedd riksdagsman. Sådan fullmakt skall vara av följande lydelse: »Sedan» N. N. »blivit inför chefen för justitiedepartementet» (eller där den avgångne blivit utsedd för viss valkrets: »blivit för» N. N. »valkrets») »ut­ sedd till ledamot av riksdagens andra kammare för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari år •— ------,» (eller örn den avgångne utsetts först efter fyraårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år------------,») »men denna plats blivit ledig, har vid förrättning enligt 88 § av lagen om val till riksdagen» N. N. »blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den 1 januari år — -—- —;» (eller örn förrättningen hållits före fyraårsperiodens början: »för sagda tid;») »varom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

89 §. Finnes vid förrättning, som i 88 § föreskrives, å rikslistan för det parti, för vilket den avgangne blivit utsedd, icke namn å någon, som kan inträda så­ som ledamot i den avgångnes ställe, skall den lediga platsen stå obesatt intill dess den vid nytt allmänt val besättes.

94 §. Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning mot röst­ längd, som i 42 § sägs, sist bör framställas eller då åtgärd för talans fullföl­ jande eller bevarande eller åtgärd jämlikt 55 § sist bör företagas, må anmärk­ ningen framställas eller åtgärden vidtagas å nästa söckendag.

Denna lag träder i kraft den dag, då riksdagens beslut, varigenom riksdagen bifallit Konungens förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen, varder i grundlagsenlig ordning hos Konungen anmält; dock att vid utseende av efterträdare åt avgången riksdagsman, som valts en­ ligt förut gällande bestämmelser, dessa fortfarande skola äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kr onprinsen-Reg euten i stats­ rådet å Stockholms slott den 11 mars 1932.

N ärvarande: Statsministern E kman , statsråden G ärde , H amrin , von S tockenström , S tä ­

dener , G yllenswärd , L arsson , H olmbäck , J eppsson , H ansén , R undqvist .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler fråga örn infö­ rande av ett utjämningsförfarande vid val till riksdagens andra kammare och anför: »Vid utformandet av ett efter vår tids förhållanden avpassat demokratiskt Allmänna

utgångs­

representationssystem äro två synpunkter framför andra vägledande. Å ena

punkter.

sidan bör representationen vara i sann mening demokratisk, d. v. s. giva ut­ Vägledande tryck åt de meningsriktningar, som förekomma inom skilda grupper av den en­ synpunkter. ligt grundsatsen örn allmän och lika rösträtt bildade väljarekåren. Å andra sidan bör representationens sammansättning erbjuda den kvalitativa styrka, som svarar mot dess ställning i statslivet och de alltmer omfattande och för sam­ fundsförhållandenas gestaltning viktiga frågor, den har att behandla. En valordnings företräden kunna icke bedömas allenast ur den förra, kvantitativa synpunkten; den måste ock vara så beskaffad, att den tillförsäkrar representa­ tionen de bästa möjliga insatser av personlig duglighet och erfarenhet. Att samtidigt tillgodose båda dessa krav framstår som ett av de mest trängande problemen i nutida författningspolitik. Vid införande i vårt land av det proportionella valsystemet torde i främsta rummet lia åsyftats att förverkliga det först antydda önskemålet. Sålunda beto­ nar särskilda utskottet vid 1907 års riksdag att »en representations styrka och livskraft ytterst beror därpå, att alla berättigade intressen i samhället, såvitt ske kan, bliva inom densamma företrädda, så att representationen är ett troget uttryck för de meningar, som göra sig gällande bland valmännen». De poli­ tiska riktningarna inom folket skulle, avsågs det, erhålla en mot deras röst­ styrka svarande representation. Konsekvent tillämpad bör denna princip med­ föra, att representationen blir en såvitt möjligt trogen spegelbild av väljarkå­ rens gruppering, att alltså partiernas ömsesidiga styrkeförhållanden inom re­ presentationen komma att till fullo sammanfalla med deras ömsesidiga styrke­ förhållanden inom folket.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Det proportionella systemets genomförande torde emellertid även lia uppfat­ tats som ägnat att leda till en kvalitativ förstärkning av representationen. Det med bostadsband kombinerade majoritetsvalsystemet hade starkt begränsat de vid valen uppträdande meningsgruppernas möjligheter att invälja de perso­ ner, som ansågos mest skickade att utöva riksdagsmannakallet. Den propor­ tionella fördelningsmetoden, jämte den härav betingade förstoringen av val­ kretsarna, medförde härutinnan större frihet; partierna kunde i högre grad än tidigare vid kandidatnominering och val tillgodose kravet på erfarenhet och kompetens. Örn från dessa utgångspunkter de erfarenheter, som vunnits av det gällande valsättet vid valen till andra kammaren, undersökas, synes emellertid uppen­ bart, att vissa icke oväsentliga brister föreligga. De principer, på vilka val­ ordningen bygger, hava icke blivit följdriktigt tillämpade. En reform, som icke rubbar valsättets huvudgrunder, utan fastmer avser att klarare och fastare utforma i valordningens karaktär inneslutna grundsatser, framstår sorn er­ forderlig. Proportio- Innan jag närmare ingår på hithörande frågor, torde den kritik, som fram- "majoritets-1 forts mot det proportionella valsystemet överhuvud, böra bemötas, även om de val. förslag örn återgång till majoritetsval, som vid vissa tillfällen framförts, icke vunnit sådan anslutning, att frågan örn en så fullständig omläggning av vårt valsätt kan anses äga större aktualitet. Till belysning av de båda valsystemens karaktär och verkningar har jag låtit utarbeta en redogörelse för erfarenheter­ na av majoritetsval och proportionalism, vilken redogörelse torde såsom bila­ ga A få fogas vid detta protokoll, och vill framhålla, att denna utredning kraftigt bestyrker skälen mot ett övergivande av det proportionella syste­ met. Den oerhörda disproportion mellan partiernas röststyrka och repre­ sentation, isonr nära nog regelmässigt förekommer vid majoritetsval ■— även då, såsom i Frankrike och tidigare i Tyskland, en andra valomgång föranstaltas, när ingen kandidat uppnår absolut majoritet vid den första -—- har genom denna utredning belysts. Den klarlägger också, att majo­ ritetsvalsystemet på intet sätt utgör en garanti mot stark partisplittring; i själva verket har överallt splittringen i ett flertal partier föregått proportionalismen och framtvingat dess införande, icke tvärtom. Majoritetsvalsyste­ met har icke kunnat säkra uppkomsten av på enhetliga majoritetspartier stödda regeringar; för att skapa dylika regeringar har man i vissa stater, såsom Italien, Jugoslavien och Rumänien, experimenterat med ett system, enligt vilket det starkaste minoritetspartiet tillförsäkras en betydande majoritet av mandaten — ett system, som i grunden uppenbarligen innebär demokratiens av­ skaffande. Det ofta gjorda påståendet, att majoritetsvalsystemet skulle fram­ kalla större politiskt intresse än det proportionella valsättet, har intet stöd i erfarenheten; jämförande undersökningar av valdeltagandet i olika länder och under skilda perioder göra det i stället sannolikt, att proportionalismen höjer detta intresse. Ingen anledning finnes att antaga, att partiernas, enkanner­ ligen partiledningarnas, makt skulle vara särskilt stor i länder, där det pro­ portionella systemet tillämpas, eller att i dessa länder personmomentet i poli-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b. 15

tiken skulle spela en mindre betslande roll. De nu antydda skälen till förmån för majoritetsval synas sålunda väsentligen utgå från av verkligheten icke be­ sannade konstruktioner. Det centrala skälet för proportionalismen — att varje politisk riktning erhåller en representation, som svarar mot dess anslutning bland väljarna — är däremot obestridligt. Till förmån för majoritetsval har understundom gjorts gällande, att detta system i högre grad än det proportionella valsystemet skulle tillgodose den kva­ litativa synpunkten. Om och i vad mån så kan vara förhållandet är uppenbar­ ligen ett spörsmål, som erbjuder åtskilliga svårigheter. Med all sannolik­ het torde ej heller på denna punkt majoritetsvalen erbjuda någon fördel fram­ för de proportionella valen. Även örn majoritetsvalen härutinnan skulle äga ett visst företräde, är det emellertid tydligt, att detta företräde är betingat av långt gående uppoffringar i fråga örn den första av de nyss angivna grund­ läggande principerna för valordningen, uppoffringar, som endast äro motive­ rade för det fall, att de ur kvalitativ synpunkt visats vara nödvändiga. Denna bevisskyldighet kunna majoritetsvalens anhängare ingalunda anses ha full­ gjort. Härtill kommer, såsom torde framgå av det följande, att med det pro­ portionella valsystemet kunna förenas vissa anordningar, som äro särskilt ägna­ de att tillgodose det kvalitativa kravet. Som princip torde alltså proportiona­ lismen vid ett samtidigt tillgodoseende av båda de synpunkter, som av mig an­ givits såsom vägledande i fråga örn ett demokratiskt representationssystem, vara överlägsen i förhållande till majoritetsvalen. I

I det betänkande, som 1921 avgavs av de år 1919 tillsatta s. k. proportions- Den gällan­

de valord­

valsakkunniga, betonades, att den svenska valordningen ur proportionalistisk

ningens

synpunkt fungerat på ett icke fullt tillfredsställande sätt. Vid flertalet av de verknings­

sätt.

andrakammarval, som hållits sedan det proportionella systemets införande, hade avsevärda avvikelser förelegat mellan den faktiska mandatfördelningen och den fördelning, som skulle ha erhållits, därest partiernas sammanlagda rösttal i hela riket varit bestämmande. Sålunda blevo vid valen åren 1911, 1914 (september) 1917 och 1920 resp. 7, 5, 20 och 15 mandat ur proportionalistisk synpunkt oriktigt placerade, d. v. s. tilldelade andra partier än dem, som skul­ le varit berättigade till mandaten, om hänsyn tagits till röstfördelningen i hela riket. Regelmässigt hade de större partierna blivit överrepresenterade på de mindres bekostnad. Sedermera ha två reformer genomförts i syfte att åstadkomma ökad propor­ tionaliter 1921 beslutades en betydande genomsnittlig förstoring av valkret­ sarna, i det att, med vissa undantag, länen konstituerades såsom valkretsar. 1924 infördes bestämmelser om s. k. valteknisk samverkan; möjlighet gavs att anbringa tre väljarbetecknar — f. n. kartell-, parti- och fraktionsbeteckningar — å valsedlar. Dessa reformer lia emellertid ur nu angivna synpunkt knappast fyllt sitt ändamål. Avvikelserna i mandat vid en jämförelse mellan den faktiska mandatfördelningen och motsvarande fördelning efter par­ tiernas rösttal för hela riket hava vid 1921,1924 och 1928 års val varit följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h. 17

ningen men under kombination med ett utjämningsförfarande av den innebör­ den, att sedan partisiffrorna för bela riket uträknats, en slutjustering av det totala resultatet, sådant det framginge ur de sammanlagda valkretsvalen, äg­ de ram i syfte att åt varje parti giva dess exakt proportionella andel av kam­ marens samlade medlemssiffra. Sistnämnda möjlighet blev av de sakkunniga mera ingående behandlad, ehuruväl det betonades, att införande av ett utjäm­ ningsförfarande av antytt slag förutsatte grundlagsändring och därför folie utanför de regler, som enligt givna direktiv utgjorde huvudföremålet för utred­ ningen. Bland annat anförde de sakkunniga, att den av dem föreslagna val­ kretsförstoringen skulle åstadkomma större proportionalitet; denna deras upp­ fattning har, såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, icke besan­ nats av erfarenheten. De sakkunniga uttalade vidare vissa betänkligheter mot tanken på ett utjämningsförfarande. Det är att märka, att dessa uttalanden närmast anknöto till vissa speciella förslag, som överlämnats åt de sakkunniga, och alltså icke hade generell räckvidd. Särskilt avsågs ett förslag, enligt vil­ ket platser, som redan preliminärt tilldelats vissa partier i vissa valkretsar, skulle kunna överflyttas till andra partier i andra valkretsar för att säkra proportionaliteten (s. k. överföringsmetod). De sakkunnigas motivering, som se­ dermera gång efter annan åberopats, är i huvudsak följande. Till en början uttala de sakkunniga, att införandet av ett system med tillläggsmandat eller annat utjämningsförfarande i enlighet med de förslag, som förelagts de sakkunniga till bedömande, skulle innebära ett understrykande av partimomentet vid de parlamentariska valen. De omhandlade instituten för­ utsatte en absolut enhetlighet i partibeteckningar, en uniformering av partivä­ sendet över hela riket; även om en dylik uniformering faktiskt vore i det när­ maste genomförd, skulle den härigenom för framtiden fastlåsas. Det kunde, yttra de sakkunniga vidare, ifrågasättas, huruvida den matematiskt exakta partiproportionella representationen vore av den oomtvistliga vikt att den först och sist måste utan alla andra hänsyn tillgodoses. »Det är ju egentligen de smärre partierna det gäller. Fråga kan vara, örn deras rätt till absolut exakt representation i hela riket är så under alla förhållanden betvingande, som den framställes. Godtager man den proportionella grundmaximen som en dogm, inför vilken alla andra politiska lärosatser förblekna till betydelselöshet, så är rätten i fråga tydligen uppenbar. Men den blir det icke, ifall man ställer sig på den ståndpunkten, att den proportionella exaktheten icke får genomföras längre, än att den icke gör en skadlig åverkan på andra det politiska livets värden. Kan man finna något sätt att utan dylikt våldförande sörja för en exakt partirepresentation, så vore det ju bra. Framtidens teknik kan måhän­ da frambringa en kombination, i vilken även ett tilläggssystem kan finna plats såsom ett ändamålsenligt moment. Men ännu har man icke funnit på någon sådan, och tills det sker, torde man få nöja sig med de approximationer, som vi lia eller som vi med valkrets förstoringen få. De smärre partierna få inrikta sig på att söka förstärka sina lokala rotfästen för att på den vägen öka sitt representantantal. Man kan ställa sig tvivlande gentemot det berättigade däri, Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 162 haft. (Nr löhf) 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 19i.

att ett parti, sam, utan någon som helst lokal resonans, genom sammanräknandet av spridda små röstsiffror från alla landsändar nådde fram till nödig representationssiffra, kunde utan vidare sägas hava en 'rätt’ till representation.» 1922 års I motionen nr 35 i andra kammaren hemställdes vid 1922 års riksdag om riksdag. utredning rörande sådana ändringar i riksdagsordningen, som voro nödvändi­ ga för införande av< ett utjämningsförfarande. I motionen anfördes bl. a. att resultaten av 1921 års val till andra kammaren visat, att den 1921 beslutade förstoringen av valkretsarna icke innebure någon garanti för att partierna finge en representation i andra kammaren, som motsvarade deras totala rösttal inom hela riket. Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 21 motionen under hänvisning bl. a. till proportionsvalssakkunnigas uttalanden. Utskot­ tets hemställan, som icke åtföljdes av någon reservation, bifölls av båda kam­ rarna. 1926 års Vid 1926 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 227 i för­ riksdag. sta kammaren och nr 352 i andra kammaren, att riksdagen skulle i skrivelse anhålla »det Kungl. Maj.'t måtte låta verkställa erforderlig utredning i syfte att vid val till riksdagens andra kammare tillförsäkra de olika partierna man­ dat i förhållande till deras sammanlagda rösttal, samt för riksdagen fram­ lägga de förslag till ändringar i riksdagsordningen och i lag om val till riksdagen, vilka för detta ändamål må finnas påkallade». I motionerna be­ rördes två alternativ till utjämningsförfarande. Enligt det ena, systemet med utjämningsmandat, skulle jämsides med val av ledamöter i andra kammaren valkretsvis tillika utses ett mindre antal ledamöter på grundval av de sam­ manlagda rösttalen i hela riket för vart och ett av de partier, vilka under egen partibeteckning uppträtt vid valet och därvid ernått viss styrka. Enligt det andra skulle, sedan valen förrättats valkretsvis i vanlig ordning, partiernas röstsiffror för hela riket beräknas och med ledning härav en justering av de i valkretsarna vunna resultaten vidtagas till förmån för det eller de partier, som erhållit ett mindre antal platser än det av det totala rösttalet betingade. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 22) åberopade konstitutionsutskottet de förut återgivna uttalandena av proportionsvalssakkunniga. Vidare anförde ut­ skottet, att de i motionerna berörda möjligheterna även ur andra synpunkter innebure vanskligheter. »Särskilt är detta fallet», yttrar utskottet, »med en sådan anordning, enligt vilken valen skulle förrättas valkretsvis i vanlig ord­ ning, men därefter med hänsyn till partiernas sammanlagda röstetal i hela ri­ ket en justering av resultaten vidtagas; ett dylikt system skulle tydligen leda till den föga tilltalande konsekvensen, att ett mandat, som vid valet tillfallit ett visst parti i en valkrets, sedermera skulle kunna överföras till ett annat parti i en annan valkrets. Liknande, ehuru icke fullt så betydande praktiska olägenheter skulle tydligen vara förenade jämväl med ett utjämningsförfaran­ de med tilläggsmandat. Särskilt i vårt vidsträckta land med dess skiftande lokala förhållanden och intressen synes det knappast lämpligt, att inom en viss valkrets avgivna röster skulle kunna tillgodoräknas en kandidat, som icke uppställts inom valkretsen.» Slutligen framhöll utskottet, att den 1921 beslu­ tade utvidgningen av valkretsarna liksom ock de 1924 införda bestämmelserna

Kungl. Maj:is proposition nr 194. 19

om tre väljarbeteckningar vore ägnade att i viss mån verka till åstadkomman­ de av mera fullständig proportionalitet vid fördelning av partiernas mandat vid val till andra kammaren. Vid konstitutionsutskottets utlåtande voro två re­ servationer fogade; i en av dessa, undertecknad av fyra ledamöter, yrkades bi­ fall till de väckta motionerna. Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan och avslogo alltså motionerna. Den 6 december 1927 tillkallade med stöd av nådigt bemyndigande dåva­ 1927 års [•allagstift rande chefen för .justitiedepartementet tre sakkunniga, med uppdrag att verk­ ning ssak­ ställa utredning och framlägga förslag »i syfte att vid val till riksdagens and­ kunniga. ra kammare tillförsäkra de olika partierna mandat i förhållande till deras sammanlagda rösttal». I sitt den 14 februari 1928 avgivna betänkande för­ ordade de sakkunniga, därest åtgärder i ifrågavarande riktning skulle vid­ tagas, ett system med tilläggsmandat. Enligt detta skulle vid val till andra kammaren först 215 platser besättas i de särskilda valkretsarna var för sig och i huvudsak enligt gällande regler. Därefter skulle, sedan valresultatet i ri­ kets samtliga valkretsar fastställts, återstående femton platser fördelas mel­ lan partierna på så sätt, att partierna bleve representerade i kammaren i för­ hållande till de totala rösttalen i riket; dock skulle parti, som icke erhållit nå­ gon valkretsvis tillsatt plats, icke kunna deltaga i tävlan om tilläggsmandaten. De varje parti tillkommande tilläggsmandaten skulle tillfalla kandidater i val­ kretsar, där partiet hade den i förhållande till sitt rösttal minsta representa­ tionen. I sitt betänkande berörde de sakkunniga en annan möjlighet till an­ ordning av utjämningsförfarandet, nämligen uppställande av rikskandidater för partierna, men denna möjlighet förordades ej; de sakkunniga hänvi­ sade till, att ett system med rikskandidater skulle kunna i vissa avseenden för­ svåra det tekniska förfarandet vid valen samt att det svårligen läte sig ge­ nomföras utan införande av officiella valförberedelser. Det av 1927 års vallagsstiftningssakkunniga utarbetade förslaget till änd­ 1928 års riksdag. ringar i riksdagsordningen upptogs i en motion, nr 425 i andra kammaren, vid 1928 års riksdag. Vid samma riksdag väcktes därjämte en motion, nr 10 i andra kammaren, vari hemställdes, att riksdagen skulle begära utredning av frågan på sätt i de vid 1926 års riksdag väckta motionerna föreslagits. Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 30 de i ämnet väckta motionerna. I sin motivering åberopade utskottet de skäl, som vid 1926 ars riksdag anförts, samt framhöll, att utskottet icke funnit anledning frångå sin tidigare uttalade uppfattning. I två av de vid utskottets utlåtande fogade reservationerna hemställdes örn bifall till motionen nr 425 i andra kammaren. Utskottets avstyrkande hemställan bifölls av bägge kamrarna. Vid 1929 års riksdag framfördes i två likalydande motioner, nr 227 i för­ 1929 års riksdag. sta kammaren och nr 348 i andra kammaren, ett förslag, som i huvudsak an­ knöt till det av 1927 års vallagsstiftningssakkunniga utarbetade. Vidare upp­ repades i motionen nr 342 i andra kammaren det vid tidigare riksdagar fram­ ställda utredningskravet. Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet (ut­ låtande nr 10) under hänvisning till utskottets tidigare uttalanden. Enligt en bifogad reservation hade yrkande örn bifall till motionerna I: 227 och II: 348

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

framställts inom utskottet. Utskottets hemställan bifölls av båda kam­ rarna. Förslag om De framställda förslagen örn utjämningsförfarande ha, såsom synes, före­ bnstaasbandels avskaf­ trädesvis beaktat den proportionalistiska synpunkten; möjligheten av att ge­ fande. nom en reform av angiven art kvalitativt stärka representationen har icke när­ mare berörts. Det bör i detta sammanhang erinras örn att i de vid ett flertal riksdagar väckta motionerna om avskaffande av bostadsbandet vid val till andra kammaren understrukits, att nu gällande bestämmelser begränsa väljarnas och partiernas frihet vid val av representanter. Mot den radikala reform, som bostadsbandets avskaffande skulle innebära, har emellertid starkt motstånd rests, och de skäl, som härvid anförts, förtjäna utan tvivel beaktande.

Utländsk Vad beträffar den utländska vallagstiftningens ställning ur här berörda

rallagsti le­

synpunkter, framgår av redogörelse, som torde såsom bilaga B få åtfölja

ning.

detta protokoll, att under senare år den proportionella principen allt starkare tryckt sin prägel på vallagstiftningen. Under det att före världskriget majori­ tetsval i enmansvalkretsar var regel och proportionellt valsätt ett sällsynt undantag, är nu förhållandet det motsatta. I ett stort antal stater har den proportionella principen tillämpats med långt större konsekvens än i vårt land; man har genom särskilda bestämmelser garanterat, att större disproportion mellan röststyrka och representation icke kan förekomma. Så hava i Estland Lettland, Nederländerna och Tjeckoslovakiet system införts, vilka praktiskt taget kunna sägas innebära, att hela riket vid fördelningen av mandat be­ traktas som en enda valkrets. I Danmark reserveras ett antal mandat, som efter valet i kretsarna fördelas mellan de inom vissa områden uppträdan­ de partierna för att åstadkomma proportionalitet. I Tyskland skola par­ tierna i princip erhålla ett antal mandat, som svarar mot antalet för par­ tiet avgivna röster; för att förverkliga denna princip sker valförfarandet i tre etapper, varvid i sista hand mandat utdelas å för hela riket gemensam­ ma kandidatlistor, s. k. rikslistor. I Belgien sker ett utjämningsförfarande inom provinsen, som omfattar flera valkretsar; i Österrike, där tidigare ett bestämt antal mandat avsattes till ett hela riket omfattande utjämningsför­ farande, sammanslås enligt gällande vallag flera valkretsar vid den slutliga mandatfördelningen. I flera andra länder har under de senaste åren frågan örn införande av ett utjämningsförfarande fått stark aktualitet. Så ha förslag härom vid flera tillfällen framförts i Finland, och i Norge har helt ny­ ligen en av stortinget tillsatt kommitté utarbetat olika alternativ i denna rikt­ ning. — Det förtjänar ock erinras, att bostadsband endast i sällsynta undan­ tagsfall förekommer i utlandet.

Det före­ Den svenska valordningen företer, såsom redan betonats, från de inled­ liggande ningsvis angivna synpunkterna avsevärda brister. Det framgår av den förut

förslaget.

lämnade redogörelsen, att vid andrakammarvalen vissa partier regelmässigt

Prircip-

motfvering. bliva överrepresenterade, andra underrepresenterade, i förhållande till sitt totala rösttal inom riket. Härtill kommer, att den begränsning av väljarnas och par-

Kungl. May.ts proposition nr lOi. 21

demas frihet vid valet av representanter, som bostadsbandet innefattar, i vis­ sa fall kan utöva en menlig inverkan på representationens sammansättning i kvalitativt hänseende. Godtages den proportionella principen lär det icke kuli­ na förnekas, att i och för sig — bortsett från möjliga invändningar ur andra synpunkter — en sådan reform vore önskvärd, genom vilken garantier skapa­ des för genomförd proportionalitet; i flertalet andra länder med proportionellt system ha åtgärder vidtagits i detta syfte. Än förmånligare vore, örn en dy­ lik reform kunde utformas på sådant sätt, att den mötte även den andra nyss berörda anmärkningen mot valordningen.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört om bristerna i nuvarande valsystem vid val till riksdagens andra kammare har jag ansett frågan örn införande av ett utjämningsförfarande böra göras till föremal för förnyad utredning. För att medverka vid denna utredning ha enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande till­ kallats docenten vid Uppsala universitet Herbert Tingsten och e. o. assessorn i Svea hovrätt Bertil Hagström. Av docenten Tingsten lia därvid utarbetats de av mig åberopade redogörelserna (bilagorna A och B). Vid en undersökning av olika möjligheter att åstadkomma exakt propor- Olika slag tionalitet vid mandatfördelningen finnes ingen anledning att dröja vid den teo- ringsförretiskt tänkbara utvägen att konstituera hela riket som en valkrets; en dylik farande. anordning kan tilläventyrs vara lämplig i små länder av en ur geografisk syn­ punkt homogen karaktär, men torde i vårt land icke kunna allvarligt övervä­ gas. Ett förfarande av den innebörd, att platser, som redan preliminärt till­ delats vissa partier i vissa valkretsar, skulle kunna överflyttas till andra par­ tier i andra valkretsar, synes likaledes uppenbart olämpligt; det bör emel­ lertid erinras om att det i första rummet var mot ett förfarande av denna art, som proportionsvalsakkunnigas i det föregående återgivna, av konstitu­ tionsutskottet gång efter annan åberopade kritik riktades. Praktiskt taget synes, om man icke vill underkasta vårt valsätt en genomgripande revision, endast ett system med utjämningsmandat kunna komma i fråga, d. v. s. ett förfarande, varigenom först ett visst antal platser besättas i de särskilda val­ kretsarna var för sig i huvudsak efter gällande regler, samt därefter, sedan röstsammanräkning och mandatfördelning ägt rum i valkretsarna, ett visst antal platser fördelas å partierna på sådant sätt, att en ur proportionell syn­ punkt riktig mandatfördelning inom hela riket åstadkommes. Härvid yppa sig två alternativ. Utjämningsmandaten kunna, såsom 1927 års vallagstiftningssakkunniga föreslagit, tillsättas i de valkretsar, dår vederbörande parti bär det största antalet orepresenterade röster. Den andra utvägen är, att mandaten fördelas genom ett särskilt förfarande, vid vilket partierna upp­ ställa rikskandidater för konkurrensen örn de till utjämning avdelade manda­ ten. Man kan för dessa förfaranden lämpligen begagna beteckningarna: sy­ stemet med tillag g smandat och systemet med riksmandat. Under det att det förra systemet vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, har det senare icke i utformat skick förelagts statsmakterna och föga berörts i den offentliga diskussionen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Det system med tilläggsmandat, som förordades av 1927 års vallagsstiftningssakkunnigä ock sedermera framförts i flera motioner, är utan tvivel fullt an­ vändbart; det är tekniskt jämförelsevis enkelt och tillfredsställer det propor­ tionella kravet. Mot systemet kunna likväl vissa icke helt ogrundade invänd­ ningar riktas; särskilt må betonas, att genom att tilläggsmandaten tilldelas i vissa valkretsar underrepresenterade partier mandatfördelningen mellan val­ kretsarna inbördes i viss man förskjutes. I det hela synes systemet med riksmandat, utformat pa lämpligt sätt och omgivet med betryggande garantier, erbjuda bestämda företräden. De skäl, som anförts mot hittills väckta förslag örn utjämningsförfarande, torde icke, eller i varje fall endast i ringa utsträckning, kunna aberopas mot ett dylikt system. Framför allt torde man genom systemet med riksmandat kunna icke blott ernå säkerhet för den proportionella principens förverkligande utan även stärka representationen ur kvalitativ syn­ punkt. Att 1927 ars vallagsstiftningssakkunniga, som berörde lämpligheten av ett system med riksmandat, icke förordade detsamma, torde haft sin grund däri, att det ansågs svårligen kunna genomföras utan införande av officiella valförberedelser. Emellertid synas endast i mycket begränsad omfattning dy­ lika förberedelser bliva nödvändiga. Ur de överläggningar, som ägt rum rörande detta spörsmål, har framgått ett j förslag, vars huvudgrunder äro följande. Fhuvu9 dtS Av andra kammarens 230 mandat fördelas 200 å de särskilda valkretsarna i grunder. Vighet med de grunder, som angivas i riksdagsordningens nuvarande § 15, d. v. s. i varje valkrets utses en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande en tvåhundrade! av rikets folkmängd. Även om folkmängdssiffran i någon valkrets icke uppnår tre tvåhundradelar av rikets folkmängd, utses sålunda i valkretsen tre riksdagsmän. Sistnämnda regel har för närvarande tillämpning allenast på Gotlands läns valkrets. Gotlands avskilda läge och lokala särkaraktär synes böra berättiga valkretsen som sådan att fortfarande utse tre riksdags­ män, även örn betänkligheterna ur proportionalistisk synpunkt mot ett mindre mandatantal än tre för någon valkrets minskas i och med införande av riks­ mandat. I fråga om de trettio mandat, som erhålla ka.raktären av riksmandat, är ett särskilt nomineringsförfarande nödvändigt. Med hänsyn härtill och till be­ hovet av enhetlighet i valförberedelserna har det ansetts lämpligt att bestämma, att varje meningsgrupp, som ämnar uppträda vid valen (parti), skall härom göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet. Dylik anmälan skall in­ givas viss tid före valdagen och vara undertecknad av minst femtio inom riket röstberättigade personer. De partier, som sålunda anmälts, tilldelas skilda nummer i följd från och med 1; tilldelningen av nummer avgöres genom lott­ ning, där ej överenskommelse mellan partierna träffas. Detta anmälnings­ förfarande innebär visserligen en reglering av valförberedelserna, men det sy­ nes uppenbart, att det icke drabbas av de anmärkningar, som gjorts mot hit­ tills framställda förslag örn officiella valförberedelser. Anmälan rörande del­ tagande i valet skall innefatta jämväl förslag å rikskandidater för partiet. Dylikt kandidatförslag — rikslista —- får ej upptaga mer än sextio kandidat-

Kungl. Maj:ts proposition nr lS-b. 23

namn, alltså högst dubbelt så många namn som hela antalet riksmandat; upp­ tager ett kandidatförslag flera än sextio namn, strykas de övertaliga nam­ nen. över anmälda partier och rikslistor upprättas en förteckning, som kun­ göres i allmänna tidningarna och, genom länsstyrelsernas försorg, i ortstid­ ningar. Beträffande valets förrättande införes i anslutning härtill regeln, att val­ sedel skall upptaga nummer å för valet anmält parti. Detta nummer fyller den funktion, sorni för närvarande tillkommer partibeteckningen. Under num­ ret uppföras, såsom enligt gällande bestämmelse under väljaTebeteckningen, kandidater att väljas inom kretsen. Därjämte kan emellertid å valsedeln sär­ skilt angivas ett eller flera av de kandidatnamn, som finnas upptagna a rikslistan för det parti, vars nummer utsatts å valsedeln. — Det 1924 införda syste­ met med möjlighet att anbringa tre väljarbeteckningar a valsedeln skulle av­ skaffas som en konsekvens av den föreslagna reformen; detta system ersättes till sitt ändamål av rikslistesystemet. Beträffande röstsammanräkningen bibehållas i huvudsak gällande regler. Valsedlarna ordnas efter å desamma angivet nummer. Sedan sammanräkning och mandatfördelning ägt rum inom kretsarna insändas protokollen häröver till chefen för justitiedepartementet, vilken i närvaro av tre bland de av riks­ dagen valda fullmäktige i riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgälds­ kontoret verkställer sammanräkning för besättande av riksmandaten. Härvid sammanlägges det antal röster, som inom hela riket avgivits med anslutning till varje parti, och fastställes det antal platser, som varje parti erhållit inom valkretsarna. De trettio rikmandaten fördelas därefter enligt vanliga regler på rikslistorna, så att varje parti erhåller det antal mandat (kretsman­ dat och riksmandat), som svarar mot dess totala rösttal i hela riket. Dock är parti, som ej erhållit något kretsmandat, ej berättigat att ifrågakomma vid riksmandatens fördelning. Dcn nume­ Jag vill till en början understryka, att ett system med riksmandat av an­ rära syn­ givna beskaffenhet är betryggande ur proportionalistisk synpunkt.. Att antalet punkten. utjämningsmandat satts till trettio -—- i stället för femton, som tidigare före­ slagits — beror till väsentlig del på önskan att på denna punkt erhålla full säkerhet. Vid de senaste valen lia visserligen avvikelserna mellan den faktiska mandatfördelningen och motsvarande fördelning efter partiernas rösttal för hela riket varit betydligt mindre än trettio; större avvikelser kunna likväl tänkas inträffa, då valkretsarnas genomsnittliga mandatantal minskas, och även på den grund att samverkan mellan partier, därest det föreslagna systemet infö­ res, kan väntas förekomma endast i sällsynta undantagsfall. Av verkställda statistiska undersökningar rörande valen 1921, 1924 och 1928, för vilka redo­ görelser torde få fogas som bilaga C till detta protokoll, framgår, att örn vid nämnda val 200 mandat tillsatts valkretsvis och 30 mandat varit riks­ mandat, samtliga partier erhållit så många representanter, som de med tilllämpning av d’Hondts fördelningsregel skulle ha tilldelats, örn hela riket ut­ gjort en enda valkrets. Även ur en annan synpunkt synes det föreslagna an­ talet riksmandat vara behövligt. Enligt gällande system bliva de mindre par-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

tierna underrepresenterade; de komma alltså utan tvivel att erhålla en relativt stor del av riksmandaten. Uppenbarligen vore det emellertid föga till­ talande, örn endast de mindre partierna komme i fråga vid riksmandatens för­ delning. Denna eventualitet undgås, om antalet mandat sättes så högt som till trettio; man kan då med säkerhet räkna på att i normala fall alla partier kunna besätta ett eller flera riksmandat. Siffran trettio synes lämplig även med hänsyn därtill, att den nära motsvarar antalet valkretsar, varför i genom­ snitt ett mandat i varje valkrets förvandlas till riksmandat. Den garanti för genomförd proportionalitet vid mandatfördelningen, som det föreslagna systemet innefattar, kan antagas direkt medföra vissa förmånliga, ■verkningar i avseende a det politiska livets gestaltning. Då partierna vid valen kunna framgå var för sig utan risk att bliva underrepresenterade, ernås klar­ het och öppenhet i valkampanjen. Under den gällande ordningen bliva regel­ mässigt ett stort antal röster i varje valkrets outnyttjade, eller utnyttjas till förmån för ett parti, som de icke, eller i varje fall icke i första hand, avsetts skola tillfalla. Enligt systemet med riksmandat komma rösterna i möjligaste mån att utnyttjas på det sätt, som väljaren vid röstavgivningen avsett; rösterna erhålla i praktiken samma värde, vilket nu endast teoretiskt är fallet. Detta förhållande är tydligen ägnat att höja det politiska intresset och att sålunda i sm mån verka i den riktningen, att representationen blir ett fullödigt uttryck lör de politiska uppfattningarna inom väljarkåren. Den kvalita Genom det föreslagna förfarandet vinnes emellertid icke blott en kvantitativ tiva syn­ punkten. utjämning utan också en kvalitativ förstärkning. För närvarande kan det, såsom nämnts, inträffa, att de mindre partierna, ehuru de i hela riket besätta ett avsevärt antal platser, icke kunna placera sina ledande män i andra kam­ maren på grund av att dessa äro bosatta i valkretsar, där partiet är svagt representerat. Även inom de .större partierna kan ett motsvarande förhållande föreligga, särskilt då ett relativt stort antal av partiets mest framskjutna med­ lemmar äro bosatta inom samma valkrets. Att dessa konsekvenser av det rå­ dande systemet äro föga tilltalande torde allmänt erkännas; särskilt stötande ter det sig, att de partier, vilkas representation till antalet är ringa och för vilkas insatser därför i hög grad den personliga förmågan blir av betydelse, stundom kunna vara berövade möjligheten att i andra kammaren insätta sina mest kvalificerade krafter. Bland annat under hänvisning till dessa omstän­ digheter ha vid flera tillfällen förslag framställts örn bostadsbandets avskaf­ fande. Genom rikslistesystemet undanröjas emellertid berörda olägenheter utan att den garanti för de lokala intressenas representation, som bostadsbandet ut­ gör, eftersattes. Pa rikslistan kunna partierna uppsätta ledande personlig­ heter, vilkas utsikter till val inom vederbörande krets äro osäkra. Bostads­ bandet kvarstår som ett värn för vissa av vårt lands storlek och struktur betingade hänsyn, men det blir icke längre ett hinder för inval av personer, vilkas ^ deltagande i det parlamentariska arbetet för betydande folkgrupper framstår som ett riksintresse. Partierna kunna försäkra sig om en kvalitativ ^presentation, som svarar mot den inom partiet samlade kompetensen. I nära sammanhang härmed står förhållandet, att partierna enligt förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 19b. 25

erhålla möjlighet att genom rikslistorna ställa sina främsta män inför väljarna; rikslistorna komma att giva en bild icke blott av den politiska uppfattning, som partiet företräder, utan även av de tillgångar i fråga örn personlig för­ måga, över vilka partiet förfogar. De stridande politiska riktningarna bliva på ett mera konkret och åskådligt sätt än tidigare presenterade för valmännen, de komma att personifieras av de på rikslistan uppsatta kandidaterna, vilka tjänstgöra som partiernas banerförare. Inom partisystemets ram blir person­ synpunkten alltså i visst avseende bättre tillgodosedd än enligt nu tillämpade förfarande. Tillika kommer den enskilde väljaren att få ett starkt och ome­ delbart intryck av valets direkta betydelse för landets framtida politik och dess möjliga inverkan på regeringsbildningen. Den valtekniska funktion, som enligt gällande system fylles av partibeteck- Denuvaranningama, skulle enligt den föreslagna ordningen tillkomma de partierna tillde- Ig^ingarlade numren. Genom denna anordning skulle det omstridda problemet örn nas avska freglering av rätten till partibeteckningar förlora det väsentliga av sin betydelse. fande- Det har ofta betonats, att den brist på regler, som för närvarande föreligger på detta område, möjliggör inkorrekta manipulationer. Med nu rådande ordning kunna partier begagna sakligt oriktiga eller i varje fall vilseledande parti­ beteckningar och på detta sätt illojalt utnyttja ett annat partis namn och röst­ överskott; tvister mellan olika meningsgrupper rörande prioritetsrätten till viss beteckning kunna ej undvikas. Dessa förhållanden föranledde 1929 års riks­ dag att begära utredning rörande skydd för partibeteckningar och i anledning härav ha särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag i angivet syfte (sta­ tens offentliga utredningar 1930: 5). Det nu föreslagna systemet skulle göra en dylik reglering, som under alla förhållanden erbjuder stora vanskligheter, överflödig. Partibeteckningen, som icke sällan är ett missvisande uttryck för vederbörande meningsgrupps karaktär och i varje fall icke klart särskiljer en meningsgrupp från andra, ersättes med ett nummer, vartill kommer en hän­ visning till rikslistan, som på ett otvetydigt sätt upplyser om den politiska riktning, till vilken väljaren genom att rösta med en viss valsedel ansluter sig. Denna vinst av det föreslagna systemet synes mig var ett av dess icke minst betydande företräden. En konsekvens av rikslistesystemets införande är, såsom nämnts, bortta- Kartellsystegande av de bestämmelser, som möjliggöra s. k. valteknisk samverkan. Dessa fallande. bestämmelser ha väsentligen tillkommit på grund av hänsyn till den proportio­ nella rättvisan; man har velat skapa garantier mot en alltför betydande dispro­ portion mellan rösttal och representation. Av den inledningsvis givna redo­ görelsen framgår att bestämmelserna endast i mycket begränsad omfattning fyllt sitt ändamål. Trots att möjligheten till samverkan flitigt utnyttjats, i all synnerhet vid 1928 års val, har proportionalitet icke uppnåtts. Ur andra syn­ punkter medför systemet med karteller, partier och fraktioner vissa olägen­ heter. Systemets invecklade karaktär försvårar i hög grad ett bedömande av den innebörd, som röstning på en viss lista i realiteten har, och kan sålunda orsaka oklarhet och förvirring hos i valsituationen icke helt insatta väljare. Röster, som avgivits för ett visst parti, komma i många fall ett annat parti

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

tillgodo, trots att detta med all sannolikhet icke beräknats eller i varje fall icke åsyftats av den röstande; härigenom kan i själva verket, tvärtemot vad man avsett, valresultatet förryckas. För att säkra ett antal mandat, som nå­ gorlunda svarar mot röststyrkan, tvingas meningsgrupper, som i grunden full­ följa helt skilda syften, till en tillfällig samverkan, som inför väljaren i gemen, om också med orätt, kommer att framstå som en koalitionsbildning. Men då samgåendet icke bottnar i en gemensam politisk uppfattning utan väsentligen betingas av valtekniska hänsyn, komma de nödvändiga uppgörelserna mellan partiledningarna ofta att föregås och efterföljas av tvister och ömsesidiga an­ klagelser. Den tekniska samverkan blir alltså i många fall en källa till nya friktionsmoment; långt ifrån att överbygga klyftorna de samverkande partierna emellan, skärper den motsättningarna genom att leda till onödiga stridigheter. Att rikslistesystemet, som dels säkrar proportionaliteten, dels är ägnat att leda till klarhet och öppenhet i striden mellan de politiska åskådningarna, principiellt är att föredraga framför det gällande, tekniskt ofullkomliga, av tillfälliga och oreglerade uppgörelser beroende systemet, kan enligt min mening svårligen be­ stridas. För flertalet väljare ter det sig helt visst naturligare och lämpligare, att ett partis överskottsröster gå till av partiet utanför kretsen uppsatta kandi­ dater än att de, såsom nu är vanligt, tillfalla kandidater för ett annat parti inom kretsen. Då föreliggande förslag bygger på fri kandidatnominering i valkretsarna, möter uppenbarligen icke något hinder för ett parti att använda olika valsedelstyper. Härigenom torde skilda meningsriktningar inom partiet kunna komma till uttryck och sålunda tillgodoses det behov, som med fraktionsbeteckningen närmast åsyftats. Garantier Farhågor ha uttryckts för att ett utjämningsförfarande skulle leda till mot parti­ splittring. ökad partisplittring, i det att obetydliga intressegrupper, som för närva­ rande icke med utsikt till framgång kunna uppträda vid valen, skulle orga­ nisera sig som självständiga partier och genom sammanförande av små röstsummor från ett flertal valkretsar lyckas uppnå representation. Även örn dessa farhågor kunna synas överdrivna, torde det vara motiverat att genom vissa bestämmelser skapa garantier mot de eventualiteter, som i detta avseende äro tänkbara. Den proportionella principen kräver, att de politiska riktningarna inom ett folk bliva representerade i förhållande till sin anslutning bland val­ männen, men den kan ej anses innefatta den konsekvensen, att varje av spridda väljargrupper uppburet separatintresse utan starkare lokala rotfästen skall kunna bliva företrätt i parlamentet. Det synes icke vara obilligt att som förut­ sättning för deltagande i konkurrensen om riksmandaten uppställa den ford­ ran, att en meningsriktning skall hava uppnått representation åtminstone inom en valkrets. Genom en sådan bestämmelse torde med säkerhet förebyggas, att nya partier uppstå till följd av det föreslagna systemets införande. Av den förut åberopade redogörelsen för valsättet i främmande länder framgår, att i det stora flertalet stater med utjämningsförfarande garantier av denna karak­ tär ansetts nödvändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h. 27

I det föregående ha redan, direkt eller indirekt, flera av de argument, som Parti- och person mo­ anförts mot utjämningsprincipen, blivit bemötta. Jag skall i det följande när­ ment vid mare ingå på en i diskussionen framförd synpunkt, som synes kräva ytterligare valen. kritisk belysning. Hot en utbyggnad av det proportionella systemet resas ständigt principiella invändningar av samma art, som framställts mot proportionalismen över huvud, invändningar, som synas utgå från en enligt min uppfattning felaktig inställ­ ning till frågan örn partiväsendets plats i den moderna demokratien. Det påstås, att genom ett utjämningsförfarande av en eller annan art partiernas maktställning i statslivet skulle förstärkas och det personliga momentet för­ svagas; ofta talar man i detta sammanhang örn en mekanisering av politiken, därmed tydligen åsyftande en minskning av den personliga kompetensens och den personliga insatsens betydelse. Till en början må anmärkas, att det icke är valordningen, som bestämmer par­ tiväsendets och det politiska livets gestaltning; väsentligen är valsystemet en produkt av en organisk politisk utveckling. Det föreslagna systemet utgår självfallet från den politiska situation, som obestridligen föreligger: väljarna rösta i första rummet på partier, icke på personer, och jämförelsevis enhetliga, inom hela riket verksamma partier framträda som realt viktiga faktorer i statslivet. Det är här ej fråga örn att ändra eller omskapa existerande för­ hållanden, utan att draga de legala konsekvenserna av ett faktiskt förefintligt läge. Utjämningsförfarandet utgör endast ett fullföljande av den proportio­ nella princip, vars accepterande i vårt land, liksom i flertalet demokratier, varit ett resultat av statslivets omdaning under senare tid. Att beklaga partiväsendets betydelse synes icke blott vara fåfängt utan också, från demokratisk utgångspunkt, inkonsekvent. Röstning oberoende av politisk uppfattning var naturlig på en tid, då genomsnittsväljaren saknade för­ utsättningar för ett ståndpunktstagande till de samhälleliga frågorna. Att numera i första rummet hänsyn tages till kandidaternas partitillhörighet, d. v. s. till deras allmänna politiska ställning, visar, att väljarna äga den grad av po­ litiskt intresse och politisk kunskap, som utgör förutsättningen för ett val mel­ lan skilda åskådningar. Detta förhållande, liksom den oerhörda ökning av val­ deltagandet, som inträtt under de senaste decennierna — ehuruväl samtidigt rösträtten utsträckts — tyder på höjning av den politiska bildningens nivå. Med det sagda har jag givetvis icke velat förneka värdet av strävandet att inom den ram, som partiväsendet uppdrager, framhäva och stärka det person­ liga momentet i politiken. Det föreslagna systemet synes, såsom redan betonats, ägnat att verka i denna riktning, dels genom att det mera omedelbart ställer partiernas ledande män inför rikets väljare, dels genom att det möjliggör ett bättre tillvaratagande av särskilt de mindre partiernas främsta krafter. Det ligger för övrigt uppenbarligen i partiernas eget int resse att erhålla en så kvali­ tativt stark representation som möjligt; ytterst är en politisk åskådnings för­ måga att göra sig gällande inom representationen och att vinna resonans hos väljarna i hög grad beroende av den kapacitet, som åskådningens anhängare

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 194,

företräda. Inom den svenska riksdagen, med dess utvecklade utskottsväsen och dess ingående och sakliga behandling av ärendena, torde den personliga in­ satsen vara av jämförelsevis stor betydelse, även örn i de stora partiskiljande frågorna den allmänna politiska uppfattningen blir utslagsgivande. I enlighet med nu nämnda grunder har jag låtit upprätta dels förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17 — 22, 27 och 28 riksdagsordningen, dels ock för­ slag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till riksdagen. Deialjmoti- I fråga örn den närmare utformningen av förslagen får jag anföra följande. molive ring Till förekommande av missbruk har i fråga örn anmälan av parti före­ Anmäl­ nings för­ skrivits, att antalet anmälare skall uppgå till minst femtio. Anmälan har farandet. icke någon betydelse för kandidatnomineringen i de särskilda valkretsarna. Den innebär ett tillkännagivande därom, att den grupp av valmän, som anmälarna representera, ämnar uppträda vid valet såsom särskilt parti och vid detta såsom kandidater till riksmandat framföra de å partiets rikslista uppförda namnen. Å rikslistan kunna uppföras intill sextio kandidatnamn. Antalet kan synas stort med hänsyn till det antal riksmandat varje parti vid nuvarande partiupp­ delning i landet kan väntas erhålla. Emellertid bör vid bestämmande av maximiantalet beaktas, dels att antalet partier kunna minskas, varför lagstiftningen torde böra förutsätta, att ett parti kan erhålla exempelvis hälften eller än flera av riksmandaten, dels ock att åskilliga av de å rikslistorna uppförda kandida­ terna kunna väntas bliva välda i valkretsarna. Anmälan skall åtföljas av skriftligt medgivande från envar föreslagen kan­ didat, att hans namn må uppföras å rikslistan. Eljest skulle det kunna in­ träffa, att en valmansgrupp framförde en person mot dennes vilja såsom representant för den politiska åskådning, anmälarna omfatta, och sålunda i illojalt syfte utnyttjade den ifrågavarande personens namn. Något hinder för att samma person med sitt samtycke uppföres på två eller flera förslag torde icke böra stadgas. Anmälan skall ingivas till justitiedepartementet. Enligt förslaget bör i an­ mälningskriften utses ombud för anmälarna att i förekommande frågor företräda dessa. Inom departementet verkställes omedelbart efter anmä­ lans ingivande en förberedande undersökning, huruvida anmälan är i vederbör­ lig ordning. Om något brister härutinnan, skall underrättelse utan uppskov lämnas ombudet. Fullständigande och förtydligande av anmälningarna må där­ efter inom viss tid äga rum genom ombudet. Tiden för ingivande av anmälan har satts till sist å trettionde dagen före den allmänna valdagen. Fullständigande eller förtydligande skall hava skett sist å tionde dagen efter sista anmälningsdagen. Anmälningsförfarandet kan då avslutas nära tre veckor före valet. Efter utgången av den för komplettering av anmälningarna bestämda tiden skall departementschefen ofördröjligen i närvaro av vederbörande riksbanksoch riksgäldsfullmäktige företaga slutlig granskning av de ingivna anmälnin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 29

garna, överstiger antalet namn å någon rikslista sextio, anses det eller de övertaliga namnen såsom obefintliga. De partier, beträffande vilka anmälan upptagits, tilldelas löpande nummer. Enas samtliga ombud för partierna örn viss nummerordning, följes denna; eljest tilldelas numren medelst lottning. Partierna uppföras i nummerordning å en förteckning med angivande för varje parti av dess nummer och rikslista. For­ mulär till dylik förteckning skall fastställas av Kungl. Maj:t. Med upprättande av förteckningen är anmälningsförfarandet avslutat; och har departementsche­ fen att genast låta kungöra förteckningen i allmänna tidningarna och översända den till samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande. Så snart Kungl. Maj :ts befallningshavande mottagit förteckningen, skall lian Valets /Är­ tor varje valkrets utfärda kungörelse örn valet i samma ordning och av samma ia nnce' innehåll som nu finnes stadgat, dock att den nämnda förteckningen skall in­ tagas i kungörelsen. Valet förrättas därefter i huvudsak enligt nu gällande regler. Det föreslagna systemet nödvändiggör emellertid ändrade bestämmelser an­ gående valsedelns utseende. Överst å valsedeln skall utsättas ett av de å för­ teckningen förekommande partinumren. Detta nummer motsvarar den nuva­ rande partibeteckningen. Före eller över numret må utsättas ordet »partinum­ mer» eller annat uttryck av samma innebörd. Under numret uppföras namnen å kandidater att väljas inom valkretsen på sätt nu är stadgat. I fråga örn det antal kandidater, som må uppföras å en och samma valsedel, innebär förslaget en utökning. Detta antal har bestämts till dubbla antalet av de riksdagsmän, som skola utses för valkretsen. Anledningen härtill har främst varit att det ej sällan torde komma att inträffa att en kandidat, som erhållit såväl mandat för viss valkrets som riksmandat, avsäger sig kretsmandatet. Nedtill å valsedeln skola under ordet »rikslista» kunna uppföras ett eller flera kandidatnamn från vederbörande partis rikslista. Namnen skola upptagas i den ordning de före­ komma å rikslistan. Rikslistenamnens upptagande å valsedeln har allenast till syfte att för valmännen angiva partiets allmänna politiska åskådning men är utan betydelse för besättande av partiets riksmandat, vilket alltid är bun­ det vid den för partiet anmälda rikslistan. Såväl vid den preliminära sammanräkningen i valdistrikten som vid sam­ manräkningen för valkretsarna inför Kungl. Maj:ts befallningshavande skall förfaras på samma sätt som nu, därvid partinumret ersätter partibeteckning. De komplikationer, som nu uppstå, därest mer än en väljarbeteckning före­ kommer, försvinna. Förrättning för utseende av riksdagsmän till de platser, som tillsättas ge­ mensamt för hela riket, skall enligt förslaget ske inför chefen för justitiedepar­ tementet i närvaro av förenämnda fullmäktige. De platser, som blivit ett parti tilldelade, besättas med kandidaterna å partiets rikslista i den ordning, de äro uppförda på listan. Har samma person valts till ledamot av kammaren både i valkrets och från rikslista, torde böra lämnas honom frihet att välja, vilket uppdrag han vill mot­ taga, i överensstämmelse med vad redan är fallet, då någon utsetts till leda-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 19-b.

mot av bägge kamrarna eller valts till första kammaren för två eller flera val­ kretsar. Å den plats, som ej mottages, utses riksdagsman i enahanda ordning, som eljest gäller för utseende av efterträdare. Efterträ­ Kan efterträdare till avgången riksdagsman icke utses vid ny sammanräk­ dare ät av­ gången ning i valkretsen på den grund att kandidatnamn, som kunna ifrågakomma, riksdags­ saknas å de valsedlar, till vilka hänsyn skall tågås, skall enligt gällande ord­ man. ning nytt val anställas för platsens besättande. Ett sådant val blir ett majoritetsval inom valkretsen. Med det nu föreslagna systemet synes en enk­ lare och ur proportionell synpunkt mera tillfredsställande lösning ligga i att låta den lediga platsen besättas från vederbörande partis rikslista. Finnes å rikslista, från vilken efterträdare åt avgången ledamot skall utses, icke namn å någon, som kan inträda såsom ledamot i den avgångnes ställe, skall platsen stå obesatt. Det bör framhållas, att detta i praktiken aldrig kan väntas inträffa. Vals ogiltig­ Gällande vallag föreskriver att då vid ett val riksdagsmän icke blivit till het. föreskrivet antal utsedda nytt val skall hållas för besättande av den eller de återstående platserna. För sådan händelse föreslås nu, att hela det i val­ kretsen företagna valet anses ogillt och nytt val anställes i det förras ställe. Härigenom får den proportionella principen fullt ut göra sig gällande och det nya valet inom valkretsen träder helt i det gamlas ställe såväl vad gäller val­ kretsen som beträffande fördelningen av riksmandaten. Besvär. 1 fråga om besvärsrätten föreslås, att val skall kunna överklagas endast för viss valkrets och endast med hänsyn till valets utgång inom valkretsen. Därest besvär skulle kunna anföras över valkretsvalen även på den grund, att förelupna felaktigheter kunde inverka på tillsättandet av riksmaudat, skulle detta kunna medföra, att valen i rikets samtliga valkretsar överklagades på grund av inom varje valkrets förelupna mindre felaktigheter, vilka tillsam­ mans inverkade på tillsättandet av något riksmandat. Tifhinrik™ *"laSa’ SOm ^an g*va andning till meningsskiljaktigheter, är, om riksm ani lale lis mandaten skola besättas omedelbart efter valen eller örn därmed skall anstå tillsättande, till dess valen vunnit laga kraft. För det senare alternativet talar, att härige­ nom en definitiv fördelning av mandaten på en gång ernås. Å andra sidan skulle det med denna ordning, åtminstone vid val efter upplösning av kammaren, kunna inträffa, att riksmandaten icke bleve besatta före riks­ dagens sammanträde. På grund av de stora olägenheter, som en sådan even­ tualitet skulle medföra, har det ansetts lämpligt att bestämma, att riksmandalen skola fördelas så snart resultatet av sammanräkningarna inom valkret­ sarna föreligger. Om på grund av besvär valet i en eller flera val­ kretsar upphävts eller förordnande örn ny sammanräkning meddelats, torde emellertid i anledning härav företagna nya val och sammanräkningar böra be­ aktas vid den slutliga fördelningen av riksmandaten. I förslaget har därför stadgats, att sedan samtliga i anledning av besvär verkställda nya val och sammanräkningar vunnit laga kraft, ny förrättning skall företagas för juste­ ring av riksmandatens fördelning med hänsyn till den slutliga utgången av valen inom valkretsarna. Härvid kunna således, i stället för vissa av de vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 31

den tidigare fördelningen av riksmandaten utsedda, andra personer utses til! riksdagsmän, liksom enligt gällande ordning vid nytt val eller ny sammanräk­ ning inom valkrets nya riksdagsmän kunna utses i stället för vissa av dem, som vid tidigare sammanräkning förklarats valda. Beträffande rätten för väljare tillhörande vissa yrkes- och tjänstegrupper Valsedelsatt rösta medelst valsedelsförsändelse, har den ändrade bestämmelsen blivit försändelse. nödig, att även vid ordinarie val, såsom redan är fallet beträffande andra val, försändelse skall vara anordnad tidigast den dag, då Konungens befallningshavandes kungörelse örn valet utfärdas, ej som nu tidigast den 20 augusti det år, valet sker.»

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande lagförslag samt hem­ ställer, att förslaget till ändring i riksdagsordningen måtte föreläggas riks­ dagen till prövning i grundlagsenlig ordning och att förslaget till ändring i vallagen måtte föreläggas riksdagen till antagande under förutsättning att föreslagen ändring av riksdagsordningen varder i grundlagsenlig ordning be­ slutad.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gösta Tidelius.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Hil. A.

Majoritetsval och proportionalism.

Några jämförelser.

Ställningstagandet till frågan om valsättet beror uppenbarligen i huvudsak på av den allmänpolitiska åskådningen betingade värderingar, som icke kunna verifieras. Den strid örn valordningen, som i de flesta demokratier framstår såsom permanent, visar, att de politiska partiernas representanter i regel mer eller mindre medvetet bedöma valsystemen ur synpunkten av deras direkta betydelse för partiets ställning; de i det följande (Bilaga B) givna antydnin­ garna örn situationen i Danmark, England, Finland och Frankrike äro typiska exempel härpå. Värdet av de argument, som i diskussionen användas, kan däremot i viss mån belysas och klarläggas genom en undersökning av erfa­ renheterna i skilda länder. Såväl majoritetsvalssystemets som proportionalismens anhängare utgå från ett allmänt demokratiskt postulat, som kan sägas innebära, att den opinion inom väljarkåren, som kommer till uttryck vid röstavgivningen, skall bliva bestämmande för representationens sammansättning. Proportionalisterna hålla före, att detta krav ej kan realiseras, med mindre garantier skapas för att olika meningsgrupper bli representerade i förhållande till sitt röstetal. Majoritets­ valssystemets anhängare anse icke dylika garantier erforderliga. Man erkän­ ner visserligen, att i vissa fall majoritetsvalssystemet leder till uppenbar disproportion mellan röststyrka och politisk representation, men man utgår från att i regel differenserna icke bli så betydande, att de motivera övergången till proportionalism. Särskilt betonas det att majoritetsvalsprincipen framtvingar bildandet av stora, hela landet omfattande partier, som kunna bilda underlag för starka regeringar; redan bland väljarna uppstår en majoritetsbildning, som enligt systemets natur i förstärkt form kommer att föreligga i representationen; oppositionen blir visserligen underrepresenterad, men detta är av mindre bety­ delse, då dess egentliga uppgift är att genom vaksam kritik öva kontroll på majoriteten.

Med hänsyn till denna argumentation torde några erinringar örn majoritets­ valets verkningssätt i vissa främmande länder kunna vara av värde. Särskilt intresse knyter sig härvid till de engelska erfarenheterna, då här under lång tid ett parlamentariskt styrelsesätt varit förenat med rena majoritetsval utan några modifikationer. Att vid vissa under den senaste tiden hållna val det engelska systemet givit resultat, som ur demokratisk synpunk te sig såsom olyckliga, är väl känt. Däremot har det kanske icke tillräckligt beaktats, att även tidigare, då den s. k. klassiska engelska parlamentarismen blomstrade, vid många val väldig disproportion förelåg mellan partiernas röststyrkor och deras representation i underhuset. Vi beröra därför först några val under den tid, då de konservativa och libe­ rala partierna voro de avgjort starkaste. Vi bortse härvid och i det följande i huvudsak från Irland, där som bekant från och med 1880 års val det irländska nationalistpartiet helt dominerade i det stora flertalet valkretsar; dock med-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h. 33

räknas de röster oell representanter, som de konservativa regelmässigt erliöllo 1 Ulster — helhetsbilden blir härigenom icke väsentligt förändrad.1 Vid 1880 års val var liberalernas röstövervikt ungefär 200,000 på bortåt 2 miljoner väljare; de liberala besatte 347, högern 238 platser. I mångå val­ kretsar var den liberala majoriteten så obetydlig att, enligt en beräkning av den konservative ledaren Sailsbury, 2,000 röster distribuerade på lämpliga kretsar skulle ha medfört en omkastning av majoritetsställningen. Vid 1885 års val gav en röstövervikt på 200,000 av omkring 4 miljoner väljare — röst­ rätten hade år 1884 utsträckts — en liberal majoritet på 84 platser. Vid 1886 års val var situationen mera komplicerad, i det att utom konservativa och libe­ rala även de från det liberala partiet dissentierande liberala unionisterna upp­ trädde. Liberalerna erhöllo omkring 1,240,000, de konservativa 1,040,000 och liberalunionisterna 400,000 röster; de två sistnämnda partierna hade i stor ut­ sträckning samarbetat. I underhuset besatte de konservativa 316 mandat, de liberala 191 och liberalunionisterna 78 mandat. De konservativa hade alltså, ehuru inom valmanskåren väsentligt underlägsna de liberala och med stöd av blott omkring 40 % av valmanskåren, nära 50 mandat mer än de båda andra partierna tillsammans. År 1892 inträffade en utjämning i fråga örn mandat­ fördelningen, ehuru röstfördelningen i huvudsak var densamma som 1886; liberala och konservativa fingo ungefär samma antal mandat och majoritet för en liberal regering erhölls därigenom, att de irländska nationalisterna voro tal­ rikare än de liberala unionisterna. 1895 kom en ny omkastning, trots att opi­ nionen inom väljarkåren föga förändrats. Med en röstövervikt, som uppskat­ tats till omkring 100,000 av 3.5 miljoner röstande, besatte de samverkan­ de unionistiska partierna (konservativa och liberalunionister) 411 mandat, under det att liberalerna fingo 177. Vid 1900 års val var situationen i stort sett densamma. 1906 inträdde dels på grund av arbetarepartiets grundande, dels på grund av fackorganisationernas enhetliga opposition mot den konser­ vativa politiken, en väsentlig förändring. Av omkring 5,500,000 avgivna röster tillföllo över 3 miljoner liberalernas och arbetarepartiets kandidater; dessa båda partier erövrade 430 platser mot högerns 159. De anförda siffrorna, giva vid handen — vilket en mera grundlig undersök­ ning, som i detta sammanhang ej kan utföras, klart ådagalägger — att de be­ stämda växlingar mellan konservativt och liberalt herravälde, som känneteck­ na engelsk politik före världskriget, väsentligen äro beroende av de egenartade resultat, som majoritetsvalssystemet medfört. Det ofta gjorda påståendet, att djupgående förändringar i folkopinionen skulle ha legat bakom partiernas växling, te sig i belysning av röstsiffrorna såsom helt meningslösa. Under det att underhusets sammansättning, och på grund härav regeringspolitiken, från val till val förändras, visa partiernas styrkeförhållanden en till orörlighet gränsande stabilitet. En undersökning av röst- och mandatsiffror under tiden efter kriget är av än större intresse. Det bör härvid ihågkommas att valutgången i icke ringa mån påverkats därav, att samarbete mellan vissa partier förekommit; det skulle föra för långt att närmare ingå härpå. Vid 1918 års val uppträdde som bekant en av Lloyd George ledd nationell koalition, som bestod av den ojämförligt största delen av högerpartiet, ungefär halva det liberala partiet och en liten grupp medlemmar av arbetarepartiet. Mot koalitionen uppträdde, utom ett fåtal konservativa, den av Asquith Udda libe­ rala fraktionen och majoriteten av arbetarepartiet. I det hela uppnådde koali­ tionen (>n mycket knapp röstövervikt, ungefär 5,100,000 mot 4,600,000 röster.

1 Överhuvud äro röstsiffrorna (i regel hämtade nr The Constitutional Yearbook) approximativa, dä icke omstridda valkretsar ej medräknats; denna felkälla lär dork ej väsentligt förändra helhetsbilden. Bihang till riksdagens protokoll J9S2. 1 sami. 102 haft. (Ar 19-i.) 3

Kungl. May.ts proposition nr 19b. 35

I Frankrike har under den tredje republiken, med undantag för vissa kortare perioder, valen till deputeradekammaren skett i enmansvalkretsar. . Systemet skiljer sig på en väsentlig punkt från det engelska. För att en kandidat i för­ sta omgången skall bliva vald kräves majoritet av samtliga avgivna röster; uppfyller ingen detta villkor, föranstaltas ett nytt val, varvid relativ majoritet är tillräcklig. Denna regel har visat sig vara av stor betydelse, i det att mel­ lan 30 och 70 % av alla deputerade valts i andra omgången. 1906 var en andra omgång erforderlig i 157, 1910 i 227 och 1914 i 252 kretsar; vid 1928 ars val blevo endast 187 deputerade valda i första omgången, och nya val måste hållas i 422 kretsar. I Tyskland gällde under kejsardömet i huvudsak samma regel; dock fingo vid andra valomgången endast de båda kandidater, som vid den för­ sta omgången uppnått de högsta röstetalen, uppträda. Även i Tyskland var en andra omgång regelmässigt erforderlig i ett stort antal kretsar, så t. ex. 1903 i 184, 1907 i 156, 1912 i 190 kretsar av 397. Bestämmelserna örn en andra valomgång tjäna uppenbarligen att tillgodose den_ proportionella synpunkten, men en undersökning visar, att detta syfte endast i mycket begränsad omfatt­ ning nåtts. . Beträffande de franska valen är en mera detaljerad jämförelse mellan man­ datantal och röststyrkor knappast möjlig. Den franska kammaren har be­ stått av grupper, som icke -—- eller i varje fall icke i regel -—•_ representerat fasta partiorganisationer; ofta ha medlemmar, som i kammaren tillhöra samma grupp, vid valen uppträtt under skilda beteckningar, och å andra sidan 1m kan­ didater, som vid valen förklarat sig anslutna till samma politiska förening, i kammaren ingått i olika fraktioner. Under äldre tid, då motsättningen mellan den konservativa riktningen, som ansågs fientlig mot den republikanska re­ gimen, och vänstern-republikanerna var dominerande, förelåg vid de flesta val 6n. uppdelning i två block, inom vilka, organiserat samarbete förekom mellan de olika grupperna; republikanerna tillämpade den s. k. republikanska disci­ plinen, vilket innebar att vid andra valomgången alla för regimens bestånd kämpande riktningar slöto upp kring den republikanska kandidat, som vid första omgången nått den högsta röstsiffran. Den republikanska majoriteten blev regelmässigt överrepresenterad. Så t. ex. voro röstsiffrorna vid 1877 ars val: 4,200,000 republikaner, 3,600,000 konservativa; valda blevo av den förra riktningen 321, av den senare 208 representanter. Motsvarande siffror 1889 voro 3.900,000 och 3,400,000 (360 resp. 172 mandat) och 1902 4,500,000 och 3,500,000 (368 resp. 220 mandat). I fråga om senare val kunna något mera ingående uppgifter famnas. Um man indelar 1914 års kammarrepresentanter i höger, center och vänster, finnér man att vid detta års val högern erhöll 36 platser mer, vänstern 39 platser mindre än vederbörande röststyrkor inom hela riket betingade. _ 1919 och 1944, då en egendomlig korsning av majoritetsval och proportionalism tillämpades, blevo differenserna än större. 1919 erhöll det s. k. nationella blocket 63 plat­ ser mer än enligt en genomförd proportionell metod; de mycket omtalade na­ tionella segrarna i Frankrike och England efter kriget grundade sig salunda båda på de valtekniska fördelar, som samverkan mellan vissa grupper medför­ de. 1924 blev vänsterkartellen överrepresenterad med 49 platser; en detaljun­ dersökning visar, att de franska väljarna röstade på ungefär samma sätt 1924 sorn 1919, och att sålunda de betydande ändringarna i regeringskursen icke hade med den vid valen uttryckta folkopinionen att skaffa. Vid 1928 ars val da man återgick till den gamla metoden, kunna också betydande skiljaktigheter mellan mandatantal och röststyrkor konstateras. Så erholm socialisterna 8 platser för litet, och kommunisterna, som, örn hela landet varit en valkrets, skulle lia besatt 67 mandat, fingo blott 14. Däremot blevo en rad mellangrup­ per, av vilka flertalet brukar betecknas som center, överrepresenterade med 35

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 37

bistånd erhålla den; avgörandet blev helt enkelt uppskjutet. Å andra sidan hade de mycket att vinna. Förutom att de upprätthöllo sin organisation, blevo de i stånd att köpslå med de större partierna på grundval av den ådagalagda röststyrkan oell att kräva ett pris för sitt understöd vid den andra valomgån­ gen. Intriger och manövrer fyllde de två veckorna (mellan första och andra valet). Den kandidat, som behövde ytterligare några hundra röster, tvingades att betala ett drygt pris för dem, i det att han ändrade sitt program eller gav hemliga utfästelser för att vinna ett mindre partis understöd. Han inträdde i deputeradekammaren såsom en representant för stridiga intressen, varigenom hans politiska handlande försvårades och ett konsekvent uppträdande blev omöjligt.» överhuvud har det i Tyskland och Frankrike på grund av valsy­ stemet i stor utsträckning förekommit, att den i andra omgången valde depute­ raden, ehuru i första rummet representant för ett visst parti eller en viss lokal organisation, varit bunden av löften, som vid valet givits åt understödjande grupper, och sålunda tvingats att söka tillgodose skilda partiers intressen. Paralleller till de resultat, som valen givit i de här behandlade länderna, äro att finna i alla stater med majoritetsvalssystem. I regel är det icke teoretiska överväganden utan praktiska erfarenheter, som betingat proportionalismens in­ förande. På grund av valutslag, som förefallit absurda, har kravet på proportionalism framställts och vunnit anslutning. Vid ett av de sista valen före pro­ portionalismens införande i Belgien erhöllo de klerikala 36,000, de liberala 22,000 röster; det förra partiet besatte 67, det senare 2 platser. Vid 1913 års folketingsval i Danmark fick högern 7 representanter med 81,400 röster, den radikala vänstern 31 representanter med 67,900 röster; två år senare infördes tilläggsmandat. Vid det näst sista valet i Norge före 1920 års valreform fick vänstern 80 platser i stället för 46, högern 23 i stället för 37, socialdemokrater­ na 19 i stället för 40. I Schweiz besatte 1917 radikal-demokraterna 103, libe­ raldemokraterna 12, högern 42 och socialdemokraterna 19 platser; år 1919, vid de första proportionella valen, blevo, trots att i fråga örn de nämnda par­ tierna endast relativt obetydliga ändringar i röstsiffrorna förelågo, motsvaran­ de mandatsiffror 61, 9, 41 och 41; därjämte erövrade ett nybildat bondeparti 28 platser. I

I det föregående har redan partiväsendet i vissa länder med majoritetsval något berörts. Denna fråga skall i det följande ytterligare belysas^ Till de stående argumenten för majoritetsvalssystemet hör, såsom antytts, påståendet, att detta system skulle leda till bildandet av enhetliga majoritetspartier och på denna grund utgöra en nödvändig förutsättning för en effektiv parlamen­ tarisk regim. Såsom bevis på majoritetsvalssystemets förmåga att främja uppkomsten av fasta majoritetspartier och därmed starka regeringar namnes ständigt Eng­ land. Det framgår också av det föregående, att valsättet i England mycket ofta givit ett parti eller en koalition, som icke haft majoritet bland folket eller i varje fall blott en svag majoritet, en betydande röstöveTvikt i under­ huset. Men det bör betonas, att trots detta de engelska regeringarna långt ifrån alltid kunnat stödja sig på ett enhetligt majoritetsparti. Föreställnin­ gen örn England — under äldre tid — såsom behärskat av två regelbundet växlande partier vilar på en relativt svag grund. Endast under korta tider har detta system, som både inom politik och vetenskap sa ofta framställes som det ideala,'i relaliteten förelegat. En översikt över ministärbildningen under det senaste halvseklet klargör detta förhållande. Gladstones andra ministär (1880—1885) stöddes av en liberal majoritet. Den föll på grund av splittring inom det liberala partiet och efterträddes av den konservativa regeringen Sailsbury (1885—1886), vars anhängare voro i av-

38 Kungl. Majlis proposition nr 194.

gjord minoritet. Gladstones efter 1886 års val tillträdande regering kunde regera endast med stöd av de irländska nationalisterna och föll på grund av att det liberala partiet splittrades i två fraktioner. Efter 1886 års nyval bildade Sailsbury en konservativ minoritetsregering, som i regel stöddes av liberalunionisterna. Regeringen Gladstone-Rosebery (1892—1895) var likaledes en minoritetsregering; de liberala voro svagare än de konservativa och liberalunionisterna tillsammans, men stödde sig på de irländska rösterna. Ministären Salisbury-Balfour (1895—1905) representerade konservativa och liberalunionister, som nu kunde betraktas som en enhet, och ägde fast majoritet. Den där­ efter tillträdande liberala regeringen — Campbell-Bannerman, sedan Asquith ■ hade klar liberal majoritet före 1910 års val, men var sedan beroende både av irländarna och arbetarepartiet. 1915 bildades en koalitionsregering; koali­ tionen blev, med vissa förändringar bestående intill slutet av 1922. Sedan den­ na^ tid och intill 1931 års nyval ha två konservativa majoritetsregeringar och två av arbetarepartiet stödda minoritetsregeringar förekommit. Man finner sålunda, att av de engelska regeringarna under den berörda perioden endast omkring hälften stött sig på enhetliga majoritetspartier; un­ der. ungefär halva tiden har England styrts av minoritets- eller koalitionsre­ geringar. En majoritet bland väljarna för regeringen kan icke anses ha före­ legat annat än under vissa tider och denna majoritet bar då med säkerhet varit mycket obetydlig. Även örn man bortser från de irländska nationalisterna har under den ojämförligt största delen av perioden ett utpräglat trepartisystem funnits. Att i. flertalet andra länder majoritetsvalsystemet icke medfört fasta rege­ ringsmajoriteter är väl känt. Den franska kammaren har ständigt varit splitt­ rad i ett stort antal (f. n. 12) fraktioner och alla regeringar ha haft karak­ tären av koalitionsregeringar. I Italien har förhållandet varit ungefär det­ samma. Den tyska riksdagen under kejsardömet räknade alltid 10—15 fraktioner, d. v. s. nära nog lika många som nu. I Holland, Norge, Schweiz och Danmark, där allmän rösträtt förelegat före det proportionella systemets införande, var partisplittringen redan i de majoritetsvalda kamrarna bety­ dande; proportionalismen medförde ingen, eller i varje fall ingen större för­ ändring. överallt möter samma bild; splittringen i ett flertal partier föregår proportionalismen och framtvingar dess införande, det är icke proportionalis­ men, som framkallar partisplittring. Ett fast tvåpartisystem finnes f. n. endast i Förenta staterna,, vilket, sammanhänger därmed, att de republikanska och demokratiska »partierna» icke äro partier i vanlig mening, utan valorganisa­ tioner, som utnyttjas av skilda intressegrupper; en realpolitisk undersökning av den amerikanska kongressens sammansättning visar, att den är delad i ett flertal politiska fraktioner, vilkas verksamhet bryter igenom de fiktiva parti­ gränserna. Da allmän rösträtt införes och den sociala differentieringen så­ lunda kan komma till uttryck i representationens sammansättning, uppstår regelmässigt större partisplittring, vilket valsätt som än användes. Med det sagda har naturligtvis icke påståtts, att ur här aktuell synpunkt majontetsvalssystemet och proportionalismen skulle vara helt likställda. Det är utan vidare uppenbart, att om de politiska riktningarna i ett land äro någorlunda jämnt fördelade över hela riket, majoritet svalssys temet i hög grad är ägnat att framtvinga valmanskårens uppträdande i ett fåtal stora partier och att giva ett av dessa en dominerande ställning i representationen. Men denna förutsättning föreligger endast i undantagsfall; i regel ha de politiska riktningarna så starka lokala rotfästen, att det även under ett majoritetsvalssystem lönar sig för dem att uppträda som självständigt parti. Det är också uppenbart, att majontetsvalssystemet är ägnat att hålla partisplittringen in­ om en viss gräns, även örn ur regeringsbildningssynpunkt denna gräns är alltför

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 39

avlägsen för att vara av någon betydelse; en liten grupp över hela riket sprid­ da väljare, som enas av ett gemensamt. specialintresse, har icke några ut­ sikter vid majoritetsval, men väl örn en till det yttersta genomförd proportionalism tillämpas. Om dylika eventualiteter anses olyckliga, är det emellertid icke allt för svårt, att även under ett proportionellt system skapa garantier

Sammanfattningsvis kan det sägas, att gjorda erfarenheter icke giva vid handen att majoritetsvalsprincipen skulle giva större säkerhet för bildandet av fasta regeringsmajoriteter än det proportionella systemet. Örn man vid prövningen av frågan örn sättet för val av representation ställer regeringssynpunkten helt i förgrunden, måste man gå in på de egenartade linjer, som f°retecknats av några av samtidens diktatorer; den italienska vallagen av ar 1923, som vunnit efterföljd i Rumänien och Jugoslavien och. som garanterar över­ väldigande parlamentsmajoritet åt den största av minoriteterna, är en strängt logisk konsekvens av kravet på en stark regering till varje pris.

Valsättets inverkan på det politiska intresset har ofta diskuterats. Särskilt ha majoritetsvalsystemets anhängare gjort gällande, att den dramatiska kon­ kurrens mellan olika kandidater, som följer av detta valsätt, skulle verka sti­ mulerande; det svaga valdeltagande, som vid några av de senaste valen före­ legat i vårt land, har på vissa håll satts i samband med proportionalismens in­ förande. Den enda faktor, som man kan lägga till grund för en objektiv jäm­ förelse, är tydligen valdeltagandet. . „ , , , .. Då det gäller att söka belysa valsättets inverkan pa valdeltagandet, ar det utan vidare klart, att en jämförelse mellan olika länder har ett mycket be­ gränsat intresse. En mängd olika faktorer, vilkas betydelse, knappast kan uppskattas, än mindre exakt mätas — detta gäller särskilt sociala och psyko­ logiska förhållanden — kunna orsaka väsentliga skillnader ifraga om det po­ litiska intresset och valdeltagandet olika länder emellan. Blott ett pär av de klart påvisbara faktorer, som i detta sammanhang äro av vikt skola har nam­ nas. Erfarenheterna från skilda länder visa, att valdeltagandet ar väsentligt större i städer och tätt bebyggda områden än på landsbygden; slutsatser av en jämförelse mellan starkt industrialiserade och mera agrara stater äro av ringa värde, om hänsyn icke tages till denna svårberäkneliga faktor.. Likaledes ar det påtagligt, att valdeltagandet bland kvinnorna är avgjort mindre an bland männen, liksom att på andra sätt en korrelation finnes mellan valrättens ut­ sträckning och valdeltagandet; även av denna grund är värdet av jämförelser mellan skilda länder begränsat. I huvudsak äro därför undersökningar av valdeltagandet i länder, som övergått från ett valsätt till ett annat, av bety­ delse och det största intresset knyter sig till de. stater, där såväl majoritetssystem och proportionalism verkat under längre tid och under i huvudsak sam­ ma rösträttsvillkor. Till de länder, där röstplikt kombinerats med ett visst valsätt —• såsom Belgien, Holland och Tjeckoslovakiet ■ ■ kan givetvis ingen hänsyn tågås Av det sagda framgår, att någon utförlig redogörelse för valdeltagandet i de stater, där ständigt samma valsätt använts, icke är pakallad. . Blott några uppgifter beträffande de stora demokratier, i vilka alltid ett majoritetsvalsymari rlaftn «vstpm likartat valsätt tillämpats långland, r rank-

officiella källor, som för .Englands del linnas att miga, nar valen sedan århundradets början starkt varierat; vid 1918 ars val understeg röstfrekvensen 59 *, 1922 och 1923 var den 75.4, resp. 74.1 %, 1924 över 80 och vid 1928 års val närmade den sig 78 %. I genomsnitt torde deltagandet vi. de tio val, som här komma ifråga, lia varit omkring 75 %. (Jfr särskilt Die

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b. 43

Att på grundval av det här redovisade materialet draga någon bestämd gene­ rell slutsats rörande valsättets betydelse för valdeltagandet är icke befogat. Dels är materialet alltför knapphändigt, dels är det endast för få stater möj­ ligt att isolera den faktor, som här är av intresse. Fastslås kan likväl att i regel valdeltagandet i stater med proportionellt system är lika högt som eller högre än i stater med majoritetsval samt att vid övergången från majoritets­ val till proportionalism i flera stater en stegring av röstfrekvensen inträtt; i vissa fall, såsom framför allt i Schweiz men även i Norge, har denna stegring varit betydande och kan med tämligen stor säkerhet antagas vara en följd av det nya valsättets införande. I intet fall har en tendens i motsatt riktning kunnat konstateras. Undersökningen av valdeltagandet kan alltså i varje fall icke anses giva belägg för den ofta uttalade uppfattningen, att majoritetsval­ systemet skulle vara ägnat att stimulera det politiska intresset; sannolikheten talar för att motsatsen skulle vara förhållandet. En i detta sammanhang viktig skillnad mellan majoritetsval och proportio­ nalism framstår teoretiskt som självklart given och bestyrkes vid en praktisk undersökning. Vid majoritetsval, då striden ofta står mellan två partier eller två koalitioner, är utgången stundom på förhand given och intresset för valen slappnar, i andra fall åter, då de stridande parterna hoppas på en seger, som skall medföra majoritet i parlamentet och makt över regeringsbildningen, blir spänningen utomordentligt stor och valdeltagandet inom vissa områden excep­ tionellt högt. Röstfrekvensen vid majoritetsval uppvisar därför långt större variationer än vid proportionella val. Dels växlar valdeltagandet, beroende på den politiska situationen, i hög grad från ett val till ett annat, dels och framför allt koncentreras partistriden till de ur partipolitisk synpunkt osäkra områdena, under det att de områden, där ett visst partis seger är given, knap­ past beröras av kampanjen. Under proportionalism blir striden sällan eller aldrig så intensiv som den vid ett majoritetsval kan bliva inom särskilt om­ stridda kretsar, men å andra sidan blir likgiltigheten aldrig så fullständig som vid ett majoritetsval i »säkra» kretsar. I vissa stater, där under längre tid majoritetsvalssystemet tillämpats utan några modifikationer, framträda klart följderna av det nämnda förhållandet. Inom områden, där ett parti länge haft majoritet, upphöra andra partier att strida örn makten; resultatet härav är. att det härskande partiets hegemoni blir alltmera fullständig och att valdeltagandet sjunker till ett minimum. I Förenta staterna och i Schweiz (före 1919) ha, såsom antytts, stora delar av landet bragts utanför partistriderna, och valkampanjen har helt koncentrerats till de omstridda områdena. I England kan samma tendens iakttagas, särskilt under den tid, då konservativa och liberaler voro de enda stora partierna; i vissa de­ lar av Wales och Skottland voro liberalerna, i delar av södra England de kon­ servativa absolut förhärskande. Under tiden 1885—1910 voro 197 av de 560 mandaten i England och Skottland i samma partis ägo; under perioden 1914—- 1926 förelåg motsvarande förhållande i fråga om 270 av de 435 platserna i Förenta staternas representanthus. Under ett proportionellt system åter äga, utom i undantagsfall, de ledande politiska riktningarna intresse av att överallt värva nya anhängare, även örn dessa äro dömda att inom vederbörande valkrets förbliva i minoritet. Propa­ gandan samlas ej till vissa punkter utan sprides över hela landet. Konkurren­ sen mellan olika politiska uppfattningar blir mera allmän och permanent men får knappast samma skärpa som —■ inom begränsade områden — under det majoritära systemet.

På andra punkter än de här berörda ställer det sig än svårare att med led­ ning av gjorda erfarenheter bedöma de argument, som anföras för de olika

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

valsätten. Siffermässiga jämförelser äro icke — eller endast i ringa mån — möjliga, och de allmänna uttalanden, man finner i politisk och vetenskaplig litteratur, äro i regel betingade av vissa godtyckligt valda utgångspunkter. Särskilt omstridd är frågan örn och i vad mån de politiska partiernas, i mera inskränkt mening partiorganisationernas, inflytande på statslivet står i rela­ tion till det valsätt, som tillämpas. Ehuruväl partierna allmänt anses vara en integrerande del av nutidens demokratiska system, är den uppfattningen ut­ bredd, att personsynpunkten vid nominering och val av folkrepresentanter äger ett företräde framför partisynpunkten; det talas ständigt örn att personlighe­ ten bör komma till sin rätt i politiken, att partiernas makt leder till en meka­ nisering av det politiska livet o. s. v. Uttalanden av denna art göras till för­ mån för såväl det ena som det andra valsättet; i vårt land ha de framför allt ingått i kritiken av proportionalismen. Någon mera grundlig utredning av hithörande frågor, varvid en klarare fixering av begreppen vore nödvändig, finnes såvitt bekant icke inom den politiska litteraturen. Här skola blott ett par erinringar göras med hänsyn till 1) kandidatnomineringen, 2) valet, och 3) folkrepresentanternas ställning under lagstiftningsarbetet. I fråga örn nomineringen av kandidater beklagas det ofta att partiorganisa­ tionerna, d. v. s. ett fåtal personer, som yrkesmässigt, eller i varje fall syste­ matiskt, ägna sig åt politiskt arbete, äro de bestämmande, och att väljaren i gemen intet annat har att göra än att vid röstavgivningen träffa sitt val mel­ lan de av organisationerna utkorade. Det torde icke vara möjligt att på den­ na punkt fastställa någon mera avsevärd skillnad under olika valsystem. Det påstådda förhållandet, att majoritetsvalsystemet skulle giva partiorganisatio­ nerna mindre makt än proportionalismen, bestyrkes i varje fall icke av de engel­ ska erfarenheterna. Sedan årtionden har det här inom de konservativa och liberala partierna varit regel att vederbörande partis centralbyrå utövat ett mycket stort inflytande på kandidatnomeringen; en intim samverkan mellan den centrala ledningen och de lokala organen har förelegat. En person, som önskar kandidera för parlamentet, har ofta anmält sig direkt hos valledningen och av denna i princip antagits såsom kandidat för en bestämd valkrets; val­ ledningens rekommendation till partistyrelsen inom kretsen har i normala fall följts. Inom senare tid torde, framför allt inom arbetarepartiet, de lokala partiorganen ha fått en mera självständig ställning men försök att överlämna kandidatnomineringen åt till partiet anslutna väljare överhuvud — såsom på visst sätt kan anses ske inom det socialdemokratiska partiet i Sverige genom de s. k. provvalen — lära knappast ha förekommit. Överhuvud torde det kunna sägas, att för närvarande i så gott som alla demokratiska stater partiledningarna (vare sig riksledningen eller de lokala organen) ha ett bestämmande inflytande på kandidatnomineringen och att kandidater utanför partierna endast sällan upp­ träda och blott i rena undantagsfall lyckas bli valda. Det förtjänar beto­ nas att Förenta staterna så till vida intaga en särställning som här s. k. direk­ ta primärval inom partierna äro legalt påbjudna i flertalet stater; för att bryta partiledningarnas välde har man bestämt, att kandidatnominering skall ske genom en i stadgad ordning företagen valhandling, varvid i vissa fall endast till partiet anslutna personer, i andra fall alla väljare äga rösträtt. Något försök att överföra detta system till andra stater har såvitt bekant ej före­ kommit. Icke heller i fråga örn valet torde ur här aktuella synpunkter någon påtaglig skillnad i förhållandena under olika valsystem kunna konstateras. Det har redan anförts, att s. k. självständiga, alltså utanför de stora partiorganisatio­ nerna stående kandidater ytterst sällan bliva valda. Antalet »vildar» är i alla moderna parlament försvinnande litet. Redan detta förhållande ger vid handen, att det stora flertalet väljare röstar på partier, icke på personer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 45

d. v. s. att deras röstning i första liand är betingad av deras politiska åskåd­ ning, icke av deras uppfattning örn vederbörande kandidaters personlighet. Än klarare framgår detta av det notoriska faktum, att i länder med majori­ tetsval erkänt betydande kandidater, vilkas politiska ståndpunkt icke över­ ensstämmer med väljaremajoritetens, regelmässigt besegras i strid med obe­ tydliga motståndare, som omfatta för tillfället mera populära åsikter. Be­ tecknande äro de engelska erfarenheterna. Oupphörligt har det här inträffat, att en förskjutning inom opinionen medfört, att de mest framstående stats­ män fallit igenom vid valen, ofta i valkretsar, som de under årtionden repre­ senterat, och ersatts av politiskt och personligt föga kända representanter för ett annat parti. Så t. ex. ha Gladstone, Balfour, Asquith, Churchill, Henderson och Mac Donald såsom nationellt ryktbara politiker plötsligt sett sig ute­ stängda från parlamentet. Det vore lätt att från andra länder med majori­ tetsvalsystem anföra många liknande fall. I Frankrike torde, vilket givetvis sammanhänger med bristen på ett fast organiserat partiväsen, kandidaternas personlighet ha relativt stor betydelse; framstående politiker ha här stundom lyckats bibehålla sin ställning inom en valkrets oberoende av opinionernas växling. Huruvida och i så fall på vad sätt någon relation mellan valsättet och de valda representanternas partibundenhet föreligger, skulle möjligen kunna i någon mån belysas genom en undersökning av vissa förhållanden, särskilt frekvensen av partiomröstningar i olika parlament; undersökningar av denna art, som äro ytterst besvärliga och tidsödande, föreligga, såvitt bekant, endast i fråga örn England och Förenta staterna. Det kan likväl med säkerhet på­ stås, att olikheterna mellan parlament, byggda på skilda valsätt, icke äro mera bestämda och betydande; tvärtom förefaller det, soifa; örn i förevarande hänseende andra faktorer skulle vara av långt större vikt än valsättet. Såväl i det engelska parlamentet, som väljes med rena majoritetsval, som i den tyska riksdagen, som utses med genomförd proportionalism1, är partibundenheten ytterst framträdande; motsatt är förhållandet t. ex. i Frankrike och Schweiz — där skilda valsätt tillämpas — i varje fall vad beträffar de borgerliga partier­ na inom vederbörande parlament.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 b.

Bil. B.

• •

Översikt ay valsättet i vissa främmande länder.

Till proportionsvalssakkunnigas betänkande av år 1921 är såsom bilaga fo­ gad en utförlig redogörelse för det proportionella valsättet i vissa främmande länder. Den nedan givna översikten anknyter till denna redogörelse så till vida som i fråga örn där behandlade länder endast kompletterande uppgifter örn re­ former och viktigare förslag efter 1921 meddelas; blott på ett par punkter, nämligen i avseende å i vissa stater använda utjämningsförfaranden, ha i den nämnda redogörelsen givna referat rekapitulerats. Vidare har en översikt givits av valsättet i ytterligare en del stater, dels för att överhuvud lägga en grund för jämförelser, dels för att närmare belysa det i detta sammanhang väsentliga problemet. En undersökning av vallagstiftningens utveckling under senare tid, särskilt under den på konstitutionella nydaningar rika efterkrigsperioden, visar att framför allt två synpunkter tryckt sin prägel på reformarbetet, synpunkter, som, konsekvent tillämpade, framstå såsom divergerande. Å ena sidan kravet på lika representation i förhållande till röststyrkan för varje politiskt verksam meningsgrupp, å a^ndra sidan kravet på en begränsning av partisplittringen, särskilt med hänsyn till representationens funktion att bilda underlag för en parlamentarisk regering. Den proportionalistiska synpunkten har i det hela dominerat. Under det att före världskriget majoritetsval i enmansvalkretsar var regel, och proportionellt valsätt ett sällsynt undantag, är nu förhållandet det motsatta. Så gott som alla de stora författningsrevisionerna efter kriget medförde proportionalismens stadfästande. För närvarande råder majoritets­ valsystemet endast i några få stater, med vilka en jämförelse kan ifråga­ komma, särskilt England, Frankrike och Förenta staterna. I de båda först­ nämnda av dessa stater har frågan örn en valreform i proportionalistisk rikt­ ning under de senaste åren stått på dagordningen och föranlett häftiga stri­ der. I Förenta staterna har kravet på proportionalism hittills vunnit endast obetydlig anslutning. I ett stort antal stater har den proportionella principen tillämpats med långt större konsekvens än i vårt land. Så ha i Estland, Lettland, Neder­ länderna och Tjeckoslovakiet system införts, vilka praktiskt taget kunna sä­ gas innebära, att hela riket vid fördelningen av mandat betraktas som en enda valkrets. I Danmark reserveras ett antal mandat, som efter valet i kretsarna fördelas mellan de inom vissa landområden uppträdande partierna för att åstad­ komma proportionalitet. I Tyskland skola partierna i princip erhålla ett an­ tal mandat, som svarar mot antalet för partiet avgivna röster; för att för­ verkliga denna princip har man ett förfarande i tre etapper, varvid i sista hand mandat utdelas å för hela riket gemensamma kandidatlistor, s. k. rikslistor. I Belgien sker ett utjämningsförfarande inom provinsen, som omfat­ tar flera valkretsar, i Österrike, där tidigare ett bestämt antal mandat avsat­ tes till ett hela riket omfattande utjämningsförfarande, sammanslås enligt gällande vallag flera valkretsar vid den slutliga mandatfördelningen. I alla dessa länder innebär valordningen garantier för att större disproportion mellan röststyrka och representation icke kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 47

Samtidigt har man emellertid genom vissa restriktiva bestämmelser sökt före­ komma en excessiv partisplittring. I nästan alla stater med i huvudsak genom­ förd proportionalitet har uppkomsten av mycket små partier utan avsevärd an­ slutning inom visst begränsat område försvårats. Så t. ex. få i Danmark en­ dast de partier tävla örn tilläggsmandat, vilka uppnått ett kretsmandat eliel inom något av de tre områden, i vilka landet är indelat, uppnått ett mot ett mandat svarande antal röster, i Estland blir en meningsriktning ej represen­ terad, örn den ej erhåller minst två mandat, i Tyskland kan ett parti på rikslistan icke få flera mandat än det erhållit på kretslistorna. Den synpunkt, som varit den ledande vid utformningen av dessa speciella garantibestämmelser, bär i de stater, där man bibehållit majoritetsvalsystemet, och på de båll i proportionalistiska stater, där man yrkat på nämnda systems återinförande, tett sig såsom avgörande. Man har hållit före att den s. k. pro­ portionella rättvisans krav icke finge vara bestämmande; detta krav måste åsidosättas för att skapa en enhetlig majoritet inom representationen och så­ lunda möjliggöra bildandet av starka parlamentariska regeringar. Erfarenheten har emellertid visat att man varken med majoritetsval eller proportionalism uppnår den förstärkning och stabilisering av regeringsmakten, som under de senaste åren i flertalet demokratiska stater allmänt förklarats vara eftersträvansvärd. På vissa håll har man därför övergått till ett valsätt, vid vars tekniska utformande proportionalistiska impulser varit av betydelse, men som med fog kan betecknas med ordet minoritetsvalsystem: vid mandatför­ delningen betraktas hela landet som en valkrets sa till vida som den största mi­ noriteten bland väljarna, såvida den uppnår en viss minimiprocent av alla rö­ ster, erhåller ett betydande flertal av alla mandat. Ett system av denna ka­ raktär infördes först i Italien år 1923; det har där avskaffats, men liknande system tillämpas nu i Jugoslavien och Rumänien. På detta sätt sakras den disproportion mellan röststyrka och representation, som vid majoritetsval stundom, men icke alltid, förekommer, och som proportionalismen avser att före­ bygga. Belgien.

Vallagen har reviderats 1928 och 1929, men denna revision har i huvudsak varit formell, och bestämmelserna örn mandatfördelning ha förblivit oföränd­ rade. Dessa bestämmelser ha ingående refererats i 1921 års utredning. Här må blott erinras örn att deputeradekammaren består av 186 representanter, som utses enligt proportionell metod i 30 valkretsar. Hälften av kammaren omväljes vartannat år. Ett utjämningsförfarande äger rum inom de nio provin­ serna, varvid man utgår från partiernas totala röstetal inom provinsen. Den proportionella principen är alltså tämligen fullständigt genomförd.

Bulgarien.

Enligt vallagen av den 21 juni 1931 väljas 229 medlemmar av representa­ tionen i 73 valkretsar, av vilka flertalet utser endast två eller tre representan­ ter; 45 mandat äro reserverade för ett utjämningsförfarande, vid vilket hela riket betraktas som en enda valkrets. Härvid framföra partierna särskilda rikslistor, till vilka vederbörande kretslistor äro anslutna. Partiernas röstetal i alla valkretsar summeras och de 45 mandaten tilldelas de partier, som vid kretsvalen blivit underrepresenterade. Dock komma partier, som icke uppnått åtminstone 2 % av hela antalet avgivna röster, icke i fråga vid fördelningen av tilläggsmandaten. På grund av det ringa antalet mandat i flertalet valkretsar äro emellertid de 45 tilläggsmandaten icke tillräckliga för att garantera full­ ständig proportionalitet. Vid 1931 års val erhöll det starkaste partiet med

48 Kungl. Maj:ts proposition nr I9i.

624,000 röster 151 mandat, ett annat parti fick med 408,000 röster endast 79 mandat (64 kretsmandat och 15 riksmandat), kommunisterna fingo med 164,000 röster 31 mandat (6 kretsmandat och 25 riksmandat) o. s. v.

Danmark. Enligt 1915 års vallag valdes Köpenhamns 24 representanter i folketinget genom proportionella val, 93 mandat besattes genom majoritetsval i enmans­ valkretsar, och 23 mandat utgjorde tilläggsmandat, som enligt vissa grunder utdelades åt de grupper, som vid majoritetsvalen blivit missgynnade. Mot detta system, som i sin kombination av majoritetsval och tilläggsmandat torde vara helt ensamstående, anmärktes bl. a., att det icke tillräckligt tillgodosåge den proportionella synpunkten, och att den kombination, på vilket systemet byggde, i själva verket innefattade en motsägelse; örn man skulle ha tillräck­ ligt många tilläggsmandat för att åstadkomma full proportionalitet, komme majoritetsvalsprincipens bibehållande att bliva av rent fiktiv karaktär. 1920 genomfördes det nu gällande systemet. Här skall blott erinras om huvudpunkterna i detta. Landet är delat i 24 valkretsar med i allmänhet 4—6 representanter; det totala antalet kretsmandat är 117.1 Härtill komma 31 tilläggsmandat, vilka äro fördelade på tre landområden: 6 på huvudstaden, 10 på öarna och 15 på Jylland. Sedan platserna inom kretsarna fördelats går man till fördelning av tilläggsmandaten. Härvid komma endast de partier i fråga, som antingen vid kretsvalen erhållit minst ett mandat eller inom något av de tre landområdena erhållit minst så många röster, som i genomsnitt av­ givits för varje mandat i landet. Fördelningen av tilläggsmandaten sker med hänsyn till vederbörande partiers samlade röstetal i hela landet, varefter de varje parti tillkommande mandaten enligt vissa tämligen invecklade grunder utdelas på så sätt, att de olika landområdena erhålla sina fixerade antal mandat. 1920 års vallag var en kompromiss och det förutsattes vid dess antagande, att inom kort en ändring skulle komma till stånd. Mot lagen har man dels gjort de anmärkningar, som över huvud bruka riktas mot ett proportionellt sy­ stem, dels har man påpekat, att lagens syfte icke helt tillgodoses. Det kan tydligen förekomma, att ett parti erhåller flera kretsmandat än dess röststyrka i hela riket betingar, och att sålunda utjämningsförfarandet med tilläggsman­ dat icke säkrar proportionaliteten. Vid flera tillfällen har så också varit för­ hållandet. 1926 erövrade den s. k. bondevänstern 4 mandat mera än den skulle ha haft, örn riket varit en enda valkrets; de konservativa, den radikala vän­ stern och socialdemokraterna blevo underrepresenterade. Även 1924 och 1929 blev vänstern något överrepresenterad. Vid flera tillfällen ha förslag örn val­ reform framställts, men något resultat har ännu ej nåtts. Redan 1921 tillsattes en kommitté för frågans utredande. Av kommitténs år 1922 framlagda betänkade (Betänkning avgivet af den i henhold til lov af 29 April 1921 nedsatte Valglovskommission) framgår, att socialdemokra­ terna och den radikala vänstern men även de konservativa i huvudsak ställde sig avvisande eller åtminstone tveksamma till tanken på en mera genomgri­ pande reform, under det att inom bondevänstern starka sympatier förefunnos för en återgång till systemet med kombination av majoritetsval och tilläggs­ mandat. Den motsättning, som kommer till uttryck i kommitténs betänkande, har även sedermera förelegat. År 1923 framlade ministären Neergaard ett förslag, enligt vilket 80 mandat skulle besättas genom majoritetsval i enmansvalkretsar; ett icke fixerat antal mandat — dock högst 71 — skulle avsättas för ett utjämningsförfarande, som

1 Här och i det följande räknas ej med det mandat, som tillkommer Färöarna, dä detta står utom det vanliga förfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b. 49

syftade till partiernas representation i förhållande till deras totala röststyrka inom riket. Förslaget antogs icke av riksdagen; av socialdemokraterna och den radikala vänstern gjordes gällande, att majoritetsval vore tämligen menings­ lösa, örn man skulle ha nästan lika många tilläggsmandat som kretsmandat. Den första ministären Stauning (1924—1926) framlade intet förslag i ämnet. År 1927 föreslog regeringen Madsen—Mygdal en valreform. Enligt förslaget (jfr Rigsdagstidende 1927-—1928 Tilling A, sp. 8127 ff. särskilt sp. 3215 11.) skulle antalet ledamöter i folketinget minskas till 120. 80 mandat skulle be­ sättas genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Därefter skulle en första utjämningsprocedur företagas, i det att 25 mandat fördelades på 7 olika områden med hänsyn till partiernas totala röststyrkor inom vederbörande områden. Slut­ ligen skulle ett andra utjämningsförfarande förekomma, i det att 15 mandat ut­ delades på grundval av en beräkning av partiernas . röststyrkor inom hela lan­ det. Detta förslag kritiserades under debatterna i folketinget (Folketingets Forhandlinger 1927—1928 sp. 3376 ff.) av både konservativa, socialdemo­ kratiska och radikala talare. På flera håll gjordes gällande, att förslaget vore avsett att öka regeringspartiets, d. v. s. bondevänsterns representation. Be­ handlingen av förslaget avbröts genom folketingets upplösning i mars 1929. Av ett av vederbörande utskott avgivet preliminärt betänkande (Rigsdagstidende Tillmg B, sp. 2281 ff., särskilt sp._2379 ff.) framgår, att de social­ demokratiska och radikala representanterna i huvudsak ville bibehålla den gäl­ lande vallagen oförändrad; de förslogo dock, att antalet tilläggsmandat icke skulle fixeras i lag utan göras beroende av det behov, som vid varje val förelåge för uppnående av full proportionalitet. Den efter 1929 års val tillträdande regeringen Stauning har ej upptagit frå­ gan örn en valreform. England. Här har majoritetsvalsystemet utan några som helst modifikationer ständigt tillämpats i fråga örn det stora flertalet valkretsar; endast i ett fåtal kretsar har under begränsade perioder ett valsätt, som avsett att i någon mån tillgodose den proportionella synpunkten, använts. Under tiden efter kriget, då ett fast utbildat trepartisystem uppstått, har emellertid frågan örn en omläggning av valsättet fått stark aktualitet. Det liberala partiet, som varit och är avsevärt mindre än de båda andra partierna, har vid samtliga val från och med år 1922 fått långt färre mandat i förhållande till sitt samlade röstetal än övriga partier, och liberalerna lia energiskt och systematiskt arbetat för en valreform i proportionalistisk riktning. Inom arbetarepartiet ha vissa sympatier för en dylik reform tidigare framträtt, men under de senaste åren, då partiets styrka snabbt vuxit, har dess majoritet visat sig benägen att acceptera det gällande sy­ stemet. Efter 1929 års val, då arbetarepartiet blev det starkaste partiet och^ bildade regering utan att äga majoritet i underhuset, fordrade liberalerna, på vilkas ställningstagande regeringens öde var beroende, en valreform. Till införande av det rent proportionella system, som liberalerna önskade, ville arbetarepartiet likväl under inga förhållanden medverka. Efter förhandlingar mellan parti­ erna uppnåddes en kompromiss och regeringen framlade på våren 1931 ett för­ slag till införande av s. k. alternative vote; det betonades uttryckligen, att detta initiativ tillkommit på grund av liberalernas påtryckning. Enligt för­ slaget skulle valmannen kunna rösta på flera personer, i första, andra. och tredje rummet o. s. v. Örn någon kandidat samlat en majoritet röster av första ordningen skall han ulan vidare förklaras vald. Därest ingen, kandidat erhål­ lit dylik majoritet skall ny röstsammanräkning äga rum, varvid den kandidat, som erhållit det minsta antalet ruster av första ordningen, uteslutes, och de Bihang till riksdagens protokoll 1931. 1 sami. 102 haft. {Nr 19b.) 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

pa honom avgivna röstsedlar, som upptaga ett andra namn, överföras på detta. Denna procedur fortgår, till dess någon kandidat erhållit absolut majoritet eller endast tva kandidater återstå. Man ville sålunda, såsom vid förslagets framläggande betonades, med en enda valomgång vinna ungefär samma resul­ tat som genom systemet med två valomgångar i Frankrike. Metoden är direkt tillskuren för det engelska tvåpartisystemet; om den kommit till användning t. ex. vid valen 1924 och 1929 kan det med säkerhet antagas, att liberalerna blivit väsentligt starkare representerade, även örn de icke på långt när upp­ nått ett^ mot deras röststyrka i riket svarande antal mandat. 1931 års förslag antogs efter långa debatter av underhuset mot högerns röster, men överhuset begagnade sin rätt att inlägga veto. Efter den fullständiga om­ läggning av partigrupperingen, som valen på hösten 1931 medförde, har frågan förlorat sin omedelbara aktualitet; den nu sittande regeringen kommer säker­ ligen icke att fullfölja arbetet för en valreform. Huvudpunkterna i det 1931 framlagda lagförslaget örn alternativröstning äro av följande lydelse (First schedule): »Väljaren må utpeka den kandidat, som han ställer i första rummet, genom att sätta siffran 1 eller märket x på röstsedeln Aud kandidatens namn, och varje röstsedel, som märkts på detta sätt, skall räknas som en företrädesröst åt vederbörande kandidat; han må också sätta siffran 2 vid namnet på den kandidat, som han skulle giva företräde, därest jien kandidat, som han i första rummet röstar på, icke kan bli vald, och i sådana fall, då mer än tre kandidater uppträda, må han på motsvarande sätt utpeka de kandidater, han föredrager, genom siffrorna 3 och 4 o. s. v. vid kandidaternas namn. Örn vid röstsammanräkningen en kandidat befinnes ha erhållit en absolut majoritet av rösterna av första ordningen (first preference votes) skall denne kandidat förklaras vald. Örn ingen kandidat erhållit en absolut majoritet av rösterna av första ord­ ningen, skall den kandidat, som erhållit det minsta antalet röster, uteslutas, och varje röstsedel, som upptagit honom i första rummet, och som upptar en av de icke uteslutna kandidaterna i andra rummet, skall överföras till och räknas som en röst för denne andre kandidat, och den kandidat, som erhåller en abso­ lut majoritet av de vid denna rösträkning föreliggande rösterna, skall förklaras vald.» Örn icke heller vid den andra röstsammanräkningen någon kandidat blir vald fortsättes med uteslutning av ytterligare den eller de kandidater, som ha de lägsta röstetalen, och rösterna överföras till de kvarstående kandidaterna på angivet sätt, intill dess någon kandidat erhållit absolut majoritet eller endast två kandidater återstå.

Estland.

De hundra medlemmarna av riksdagen väljas genom proportionella val i tio valkretsar. Platsfördelningen sker likväl genom en central myndighet, huvud­ kommittén för riksdagsvalen, och härvid betraktas i realiteten landet som en enda valkrets. .Valförslagen, som skola innefatta minst fem och högst tjugu kandidater, avgivas minst 60 dagar före valet till huvudkommittén och skola vara undertecknade av minst fem väljare i vederbörande valkrets; till varje val­ förslag skall fogas en garantisumma av 50,000 mark. Förslagsställarna skola utpeka en viss person, som i vissa frågor tjänstgör som deras ombudsman. En partibeteckning kan, men behöver icke, förekomma å valförslaget resp. röstse­ deln. Egenartad är bestämmelsen, att örn en på visst sätt registrerad organisa­ tions namn användes som partibeteckning organisationen genom hänvändelse till huvudkommittén kan inlägga förbud häremot. Samma person kan icke uppstäl-

Kungl. May.ts proposition nr 194. 51

las som kandidat i mer än tre valkretsar. De personer, som ingiva valförslag, kunna på förslaget meddela, att deras kandidatlista skall förenas med alla andra på samma sätt betecknade listor i riket till ett s. k. listförband. Staten distribuerar röstsedlar. Sedan distrikts- och kretsvalskommittéerna företagit sammanräkning av rö­ sterna insändas deras protokoll till huvudkommittén, som har att fördela man­ daten. Härvid räknas listförbanden som en helhet. D’Hondts’ regel tillämpas: »Det antal röster, som avgivits för varje uppträdande listförband och för varje självständig kandidatlista, delas i tur och ordning med talen 1, 2, 3, 4 o. s. v.; av de vid delningen uppkommande kvoterna avskiljas i storleksordning så många, som motsvara antalet medlemmar i riksdagen.» Det minsta av dessa tal är valdivisorn. Det antal platser, som varje listförband och självständig kandidatlista skall erhålla, bestämmes på så sätt, att man dividerar antalet för listförbandet resp. kandidatlistan avgivna röster med valdivisorn. På motsva­ rande sätt fördelas sedermera mandaten inom de olika listorna. Sådana kan­ didater, vilkas namn på valsedeln understrukits av ett visst antal väljare, erhålla vid platsfördelningen särskilt företräde. För att begränsa den starka partisplittringen infördes 1926 den bestämmelsen, att endast partier med röstetal, motsvarande minst två mandat, erhålla repre­ sentation. Denna bestämmelse torde ha medverkat till att antalet tävlande partier, som vid de första riksdagsvalen varit 18, vid 1926 års val nedgick till 14. Stadgandet att den förut nämnda garantisumman av 50,000 mark hem­ faller till staten, örn vederbörande valförslag ej nått representation, torde också verka i samma riktning.

Finland.

Enligt den finska vallagen, som under det sista decenniet förblivit i huvudsak oförändrad, utses de 200 representanterna i riksdagen genom proportionella val i 16 valkretsar. Möjlighet till kartellbildningar partierna emellan föreligga, men något utjämningsförfarande, som utgår från de totala röststyrkorna i hela riket, finnes icke. Trots att valkretsarna i allmänhet äro stora, i genomsnitt dubbelt så stora som de svenska, har det visat sig, att de mindre partierna regel­ mässigt bli underrepresenterade, d. v. s. erhålla ett mindre antal mandat än en mandatfördelning på grundval av deras röstsiffror i riket skulle betinga. För­ slag örn införande av ett utjämningsförfarande ha under hänvisning till detta förhållande vid flera tillfällen framförts såväl av regeringen som av enskilda motionärer. I anslutning till tidigare framställda förslag, som antingen av riksdagen förkastats eller ock av denna icke slutbehandlats, framlade regeringen år 1924 en proposition (nr 6), enligt vilken 179 mandat skulle fördelas på de olika val­ kretsarna, under det att 20 mandat skulle reserveras för ett utjämningsförfa­ rande; undantag gjordes för det Lappmarkens valkrets tillkommande mandatet, som besättes genom majoritetsval. Propositionen utgick från, att det existe­ rande kartellförfarandet skulle bibehållas och utvidgas; det skulle bli möjligt för karteller inom de skilda valkretsarna att bilda valförbund av högre ordning för att samverka vid besättandet av de 20 tilläggsmandaten. I fråga om besät­ tandet av tilläggsmandaten föreslogos tämligen invecklade regler, som här ej behöva refereras; nog är att betona, att mandaten skulle fördelas på de vid kretsvalen framförda kandidatlistorna. Regeringsförslaget tillstyrktes med vissa ändringar av grundlagsutskottet (uti. nr 13), men vann icke riksdagens bifall. Särskilt betonades inom riksdagen, att enligt förslaget glest befolkade valkretsar, där valdeltagandet vore ringa, enligt det av regeringen förordade

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

systemet med tilläggsmandat i fråga örn antalet valda representanter kunde komma i ett sämre läge än de mera tätt befolkade valkretsarna. Regeringen tog hänsyn till denna kritik och framkom vid 1925 års riksdag med en ny proposition (nr 80), som förordade ett utjämningsförf arande av syn­ nerligen egendomlig karaktär. Valförbund (karteller) och fristående valmans­ föreningar (partier) i kretsarna skulle i och för valen kunna samverka nied valförbund resp. valmansföreningar i andra valkretsar, i det att de bildade sammansatta valförbund. Dylika sammansatta valförbund skulle i sin tur kunna sammansluta sig till en valring. Beträffande principerna för mandat­ fördelningen skulle följande i motiveringen till propositionen uttalade grund­ satser gälla: »Valresultatet skulle fastställas sålunda, att. såsom nu är fallet, först skulle uträknas, huru många mandat varje valförbund och fristående val­ mansförening i viss valkrets tillkomme av valkretsens samtliga mandat på grund av dess där erhållna antal röster. Därefter skulle av centralnämnden i Ny­ lands län valkrets uträknas, huru många riksdagsmannaplatser varje valring och sammansatt valförbund, så ock fristående valförbund och valmansför­ ening på grund av i hela landet erhållen röstmängd ägde besätta, där­ est hela landet skulle utgöra en enda valkrets. Sammanfaller antalet man­ dat, som någon valsammanslutning i hela landet erhållit enligt den på först­ nämnda sätt verkställda uträkningen, med det på grund av det senare uträkningssättet erhållna, är antalet av dess riksdagsmän slutligt fastställt. Med avseende å de valsammanslutningar, som icke vid uträkning enligt vartdera be­ räkningssättet erhållit lika antal mandat, skulle justering ske sålunda, att de valsammanslutningar, för vilka summan av valkretsvis i hela landet fastställda mandat överskjuter elen, som valsammanslutningen hade tillkommit, örn hela landet hade utgjort en enda valkrets, finge avstå platser åt de valsammanslut­ ningar, för vilka nämnda summa utfallit för låg. Åt vilka till sistnämnda grupp hörande valsammanslutningar platsen skall avstås och i vilken valkrets detta skall ske, skulle bestämmas på grund av de jämförelsetal, valsammanslut­ ningarna i de olika kretsarna erhållit. Antalet av i varje valkrets valda riks­ dagsmän skulle således förbliva oförändrat.» 1925 års proposition, på vars i vissa detaljer synnerligen svårtillgängliga regler det ej lär vara anledning närmare ingå, är av stort intresse; den är så vitt bekant det enda förslag till utjämningsförfarande, i vilket man sökt säkra proportionell representation för partierna utan att på något sätt modifiera bestämmelserna örn mandatfördelning mellan valkretsarna. Propositionen vann emellertid, ehuru den på berörda sätt sökt möta den inom riksdagen framför­ da kritiken, icke representationens bifall. I sitt 1926 avgivna betänkande (nr 3) örn förslaget betonade grundlagsutskottet med obestridlig rätt, att det av regeringen förordade systemet likväl i realiteten skulle påverka valkretsarnas inbördes ställning vid riksdagsvalen; de tätt befolkade valkretsarna, där valdel­ tagandet vore livligt, skulle ur partisynpunkt få ett större inflytande på riks­ dagens sammansättning än de glest befolkade kretsarna med svagt valdelta­ gande, även örn dessa senare enligt 1925 års förslag — i motsats till enligt 1924 års förslag —• formellt siffermässigt finge ett motsvarande antal repre­ sentanter. Med andra ord: enligt det nya förslaget skulle visserligen icke de tätt befolkade valkretsarna kunna beröva de glest befolkade vissa mandat, men de skulle kunna utöva ett inflytande på mandatens fördelning inom veder­ börande kretsar, vilket tydligen enligt utskottets mening innebure ett intrång på principen örn kretsarnas absoluta likställighet. Vidare anförde utskottet, i strid mot sina uttalanden av 1924, mera principiella betänkligheter mot för­ slaget; detta befarades medföra, »att jämväl av relativt ringa meningsgrupper uppburna politiska strävanden bleve företrädda i riksdagen, och detta vore ägnat att leda till ännu större splittring i det politiska livet samt därigenom

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

saturn (Proportional representation society) arbetar visserligen för proportionaiismens införande, men den synes ha vunnit ringa anslutning inom tongivande politiska kretsar. Härmed sammanhänger utan tvivel, att politiska intresse­ grupper i Förenta staterna i väsentlig utsträckning kunna göra sig gällande inom de existerande partiorganisationernas ram ; inom vart och ett av partierna, vilka framför allt tjänstgöra som valtekniska instrument, äro olika särmeningar representerade. Italien. Sedan fascismen kommit till makten genomdrevs i juli 1923 en ny vallag, vars syfte var att framkalla en stark regeringsmajoritet; lagen har på vissa hall, såsom i Rumänien och Jugoslavien, efterbildats. Enligt lagen förekom ett antal valkretsar, men i huvudsak betraktades hela landet vid röstsam­ manräkningen och mandatfördelningen som en enda valkrets. Örn nämligen ett parti samlade flera röster än något annat och tillika minst 25 % av alla avgivna röster, skulle det besätta två tredjedelar av platserna i kammaren, eller 356 mandat av 535; övriga platser skulle i sådant fall fördelas på de andra par­ tierna i proportion till deras röstetal. Örn ingen lista uppfyllde de angivna kraven skulle genomgående det proportionella systemet tillämpas. 1923 ars vallag kom endast till användning en gång, vid valen i april 1924. I februari 1925 antogs en ny vallag, som bestämde örn majoritetsval i enmans­ valkretsar; denna lag kom aldrig att tillämpas. Den nu gällande vallagen av 17 maj 1928 är helt avpassad efter diktatursystemet. Vid valet av de 400 medlemmarna i ^deputeradekammaren är hela landet en valkrets. En av fas­ cismens stora rad efter förslag av vissa fascistiska organisationer uppgjord kandidatlista förelägges valmännen, som blott ha att svara ja eller nej på frå­ gan: »godkänner ni den av fascismens stora råd uppgjorda deputeradelistan»? Skulle det fall inträffa, att listan icke godkännes av en majoritet bland de röstande, skall nyval anordnas. Härvid kunna konkurrerande listor fram­ läggas. Den lista, som vinner det högsta röstetalet, besätter tre fjärdedelar av kammarp la tsema; de återstående mandaten fördelas proportionellt på de övriga listorna.

Jugoslavien. Efter två års diktatur, under vilken parlamentet varit satt ur funktion, in­ kallades på hösten 1931 en nationalförsamling. De av monarken oktrojerade bestämmelserna örn val av medlemmar i denna äro av intresse genom sitt extre­ ma tillgodoseende av majoritetssynpunkten; lagen är uppenbarligen kalkerad på den fascistiska vallagen av år 1923. I huvudsak betraktas landet som en enhet vid valet. Rikslistor kunna uppställas på förslag av 60 väljare i var och en av de 305 valkretsarna. Den rikslista, som når det högsta röstetalet, besät­ ter utan vidare två tredjedelar av mandaten. De återstående mandaten förde­ las mellan alla rikslistor, även majoritetslistan, såvida denna erhållit absolut majoritet. Egenartad är också bestämmelsen, att en deputerad förlorar sitt mandat örn han upphör att vara medlem av den organisation, som stod bakom den rikslista, på vilken han valts.

Lettland. De hundra mandaten besättas genom val i fem valkretsar. Den centrala val­ kommissionen fastställer före varje val det antal mandat, som kommer på varje krets. Minst trettio dagar före valet kunna valförslag, undertecknade av minst hundra väljare, inlämnas till kretsvalnämndema; förslagsställarna eller den organisation, som står bakom dem, utse en person, som tjänstgör som ombud i vissa fall. Minst sju dagar före valen kunna förslagsställare med olika listor

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

kritik, bl. a. på den grund, att den icke ansetts tillräckligt tillgodose den pro­ portionella synpunkten. Den 27 juli 1927 tillsatte stortinget en kommitté på 5 ledamöter med uppdrag att utreda frågan om en valreform och vissa andra kon­ stitutionella spörsmål. I sitt andra betänkande, avgivet den 8 april 1929. be­ handlade denna kommitté valsystemet. Några punkter i kommitténs betänkan­ de (Innstilling örn Valgordningen) skola här refereras. Efter att lia avvisat tanken på återinförande av rena majoritetsval och på en kombination av majoritetsval och tilläggsmandat ingick kommittén på möj­ ligheten att komplettera det föreliggande proportionella systemet; att ett behov av en utveckling av proportionalismen förelage betonades under hänvisning till den ovan återgivna tabellen över valen 1921—1927. Kommittén ingick sär­ skilt på möjligheten att avsätta ett visst antal mandat, exempelvis 18, som, se­ dan valet i kretsarna försiggått, skulle fördelas på de underrepresenterade listorna i vederbörande kretsar, under hänsynstagande till partiernas totala röststyrkor i hela riket. En dylik anordning fann sig kommittén dock icke kunna tillstyrka. Det framhölls särskilt, att härigenom en ändring av val­ kretsarnas representation faktiskt skulle inträda, att i en viss krets ett parti med stöd av outnyttjade röster skulle kunna få ett tilläggsmandat, trots att ett annat parti i kretsen hade flera outnyttjade röster, att vissa valtaktiska man­ övrer skulle underlättas —. så t. ex. skulle ett parti med stark ställning i de stora folkrika valkretsarna i dessa kunna uppträda under annan beteckning än i övriga delar av riket och härigenom bliva överrepresenterat — samt att en ökad partisplittring vore att befara. Understrykas bör, att kommitténs motivering i nuvudsak är av den art, att den väl drabbar ett system med tilläggsmandat, som efter valen utportioneras på de olika kretsarna, men icke ett system med riksmandat i egentlig mening, vilka besättas med ledning av särskilda rikslistor. Sistnämnda möjlighet berörde kommittén endast i största korthet (sid. 21). Det anfördes att även detta förfaringssätt skulle föra med sig för­ skjutningar i valkretsarnas representation. Kommittén slutade med att endast föreslå minskning av antalet valkretsar samt införande av ett förfarande med listförbund (ungefär detsamma som kar­ tellerna i Sverige). Sistnämnda förslag upptogs sedermera i en kunglig pro­ position av 2 nov. 1929, som i huvudsak tillstyrktes av vederbörande stortingsutskott. Pa grundval härav antogs pa varén 1930 en lag örn vissa ändringar i den norska valordningen (utfärdad 21 mars). I december 1931 avgav 1927 års kommitté ett nytt betänkande rörande val­ ordningen (Utkast till grunnlovsförslag om valgordningen, avgitt desember 1931, Oslo 1932).. Detta betänkande innehåller, enligt stortingets direktiv av 31 mars 1930, inga rekommendationer, utan endast utkast till grundlagsändringsförslag, utgående fran skilda, i den offentliga diskussionen fram­ förda principer. Särskilt ha olika möjligheter till utjämningsförfarande upp­ märksammats; bl. a. föreligga flera förslag till kombination av proportionalism och ett system med tilläggsmandat, vilka skulle besättas genom ett förfarande med rikslistor (sid. 33 ff.).

Polen.

Av de 444 medlemmarna i andra kammaren väljas 372 i särskilda val­ kretsar, 72 genom rikslistor. Vid kretsvalen gäller, att skriftligt meddelande med kandidatförslag och deklaration av partibeteckning mäste ingivas till ve­ derbörande valnämnd senast trettio dagar före valdagen. Valsedlar tryckas och distribueras av staten. Platserna fördelas enligt samma proportionella grunder som i Sverige mellan.de inom kretsen konkurrerande partierna. Skriftlig anmälan av kandidater på rikslistoma skall ingivas till ordföran­ den i den för riket gemensamma valkommissionen senast fyrtio dagar före val­

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf. 57

dagen. Dylik anmälan skall vara undertecknad av minst fem ledamöter av riksdagen eller av tus-en valberättigade från en valkrets eller minst femhundra valberättigade från vardera av två kretsar. Riks valförslagen, som skola inne­ fatta också partibeteckning, bliva officiellt kungjorda genom valkommissionens förslag; man utgår från att samma partibeteckningar användas som inom de särskilda kretsarna. Sedan mandaten i kretsarna fördelats sker fördelning av de 72 riksplatserna mellan sådana, partier, som redan erhållit platser inom minst sex valkretsar. Till grund för denna fördelning, som äger rum enligt proportionell metod, lägges det antal platser, som vederbörande partier erhållit i valkretsarna, icke partiernas sammanlagda röstetal. Som synes går systemet med rikslistor i Polen icke ut på att tillgodose proportionalismens synpunkt; tvärtom är systemet här utformat på sådant sätt, att det ökar de större partiernas representation. Ett system av i huvudsak samma innebörd tillämpas vid val av senaten.

Rumänien. 1926 års vallag söker genom egenartade bestämmelser motverka partisplitt­ ringen och bidraga till uppkomsten av en regeringsduglig majoritet. Landet är vid val till deputeradekammaren uppdelat i valkretsar, men vid röstsam­ manräkningen och mandatfördelningen betraktas i vissa fall riket som en enhet. Valsedlar från olika kretsar, som upptaga samma partibeteckning, bliva nämli­ gen sammanräknade. Örn ett parti erhållit minst 40 % av alla i riket avgivna rö­ ster och tillika är det största partiet, får det utan vidare hälften av alla mandat. De återstående mandaten fördelas på samtliga partier, inklusive. majoritets­ partiet, i förhållande till antalet avgivna röster; härvid kommer likväl parti, som ej uppnått minst 2 % av samtliga röster, icke i fråga.. En modifikation av dessa regler föreligger dock så till vida, som ett minoritetsparti, vilket i vissa valkretsar erhållit absolut majoritet, i dessa kretsar får så mångå plat­ ser, som dess röststyrka enligt proportionell grundsats betingar. — Örn intet parti fyller de ovan angivna villkoren, tillämpa® genomgående proportionellt system. Då denna vallag första gången tillämpades år 1926, samlade ett parti, folk­ partiet, något mer än 50 % av alla avgivna röster. Partiet besatte, sedan 23 av de 387 platserna givits åt ett minoritetsparti, som i vissa kretsar hade majoritet, till en början hälften av de återstående platserna, d.^v. s. 182. Vid fördelningen enligt proportionell princip av de därefter återstående 182^ plat­ serna erhöll partiet ytterligare 110 platser. I det hela fick partiet alltså icke mindre än 282 av 387 mandat.

Schweiz. Vallagen har sedan 1921 icke undergått någon ändring. Vid valen av de f. n. 198 mandaten i nationalrådet utgöra kantonerna och halvkantonerna val­ kretsar. Antalet representanter i varje valkrets är följaktligen i hög grad skif­ tande. 3 valkretsar ha blott ett mandat vardera, under det att 11 valkretsar ha 6—9 representanter och de båda största kantonerna Ziirich och Bern 27, resp. 34 representanter. Något utjämningsförfarande förekommer ej och har såvitt bekant icke ifrågasatts; under det federala systemet framstår det som självklart, att kantonerna skola utgöra helt fristående valkretsar.

Tjeckoslovakiet.

De trehundra medlemmarna i deputeradekammaren väljas enligt 1920 års vallag — väsentligt ändrad 1925 — genom proportionella val i 23 valkretsar,

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 4 .

sohl utse fran 6 till 45 representanter vardera. Valförslag inom valkretsarna skola ingivas av minst 100 väljare. Tre successiva platsfördelningar före­ komma. . Den första platsfördelningen sker inom valkretsen: det sammanlagda antalet i kretsen avgivna röster delas med antalet mandat i kretsen och den sålunda erhållna valkvoten lägges till grund för platsfördelningen; varje par­ tis rösttal delas med kvoten och partiet tilldelas det antal mandat, som härav betingas. Vid denna procedur bliva tydligen icke alla mandat fördelade. En andra platsfördelning verkställes av en under inrikesministeriet sorterande cen­ tralkommission och härvid betraktas hela landet som en enda valkrets. Man utgår från de reströster, som föreligga i de olika valkretsarna, d. v. s. de röster, som förblivit oförbrukade vid den första platsfördelningen. Rösterna på de kretslistor, som upptaga samma partibeteckning eller sannolikt kunna antagas utgå från samma parti — i senare fallet infordras uppgift härom från företrädare för förslagsställarna i kretsarna -— räknas som en helhet. Vid den nya platsfördelningen komma endast av partierna anmälda rikslistor i fråga; dessa rikslistor kunna likväl endast upptaga personer, som redan kan­ diderat i valkretsarna. Enligt år 1925 införda bestämmelser, som avse att be­ gränsa partisplittringen, komma vid den nya platsfördelningen endast de par­ tier, som^i någon krets lyckats uppnå representation, i fråga. Platsfördel­ ningen går till på så sätt, att reströstema summeras och det sålunda upp­ komna talet delas med antalet återstående platser plus 1. Varje partis sam­ lade tal av icke förbrukade röster delas med denna valkvot och ett parti er­ håller så många röster som valkvoten innehålles i röstetalet. De mandat, som även vid denna andra rösträkning förbli obesatta, fördelas i en tredje räkning mellan de partier, som uppvisa de högsta antalen reströster. Vid såväl andra som tredje röstsammanräkningen tilldelas platserna de skilda partiernas kan­ didater alltefter den ordning, i vilka dessa förekomma på rikslistoma.

Tyskland.

Den gällande valordningen utgår från regeln, att antalet platser i riksdagen skall stå i förhållande till antalet vid vederbörande val avgivna röster; i prin­ cip utdelas ett mandat på 60,000 röster. Valförfarandet sker i tre etapper: först fördelas mandat inom de 35 valkretsarna, sedan inom de 17 förbundsvalkretsarna, och slutligen inom riket som en enhet. Valförslag inom kretsarna skola ingivas av minst 500 väljare — eller av minst tjugo väljare, som göra det sannolikt, att de äga stöd av 500 väljare -—• senast på sjuttonde dagen före valdagen. Dylikt valförslag skall vara försett med en överskrift, som hänsyftar på kandidaternas partiställning och tjänar att skilja förslaget från andra valförslag. I varje valförslag skall uppgivas namnet på ett ombud, som in­ för valmyndigheten i kretsen äger att uppträda å förslagsställarnas vägnar. Se­ nast på tolfte dagen före valet kan inför valledaren inom förbundsvalkretsen anmälan ske om förbund mellan olika kretslistor; dylik anmälan avgives av de å valförslagen angivna ombuden. Vidare kunna senast å fjortonde dagen före valet s. k. riksvalförslag inlämnas till den av inrikesministern utnämnde riksvalledaren. Dylikt förslag skall vara undertecknat av minst 20 väljare. Även på dessa förslag skall ett ombud för förslagsställaren angivas. En kan­ didat får ej förekomma på mer än en rikslista, men väl samtidigt på en rikslista och en kretslista, såvida nämligen eventuellt röstöverskott å den senare enligt avgiven förklaring skall komma den förra till godo. Senast å tionde dagen före valet kan hos kretsvalledaren göras anmälan, att överskott av röster, som avgivits för en bestämd kretslista, skall komma en viss rikslista till godo. Sedan 1923 ombesörjer staten tryckning och distribution av valsedlar. Å röst­ sedlarna äro de olika valförslagen upptagna i nummerordning med partibeteck­

Kungl. Maj:ts proposition nr ldk. 59

ningen utsatt; endast de fyra första namnen på valförslaget upptagas. Val­ mannen utmärker genom ett kors eller på annat sätt det valförslag, som lian vill rösta på. Vid röstsammanräkningen fastställer först valutskottet i valkretsen det an­ tal röster, som tillfallit varje förslag i kretsen. Ett valförslag tilldelas ett mandat för varje uppnått antal av 60,000 avgivna röster. Överskottsröster komma förbundna vallistor inom förbundsvalkretsen tillgodo. Valutskottet i förbundsvalkretsen sammanräknar de överblivna rösterna från förbundna listor, varvid på 60,000 röster kommer ett mandat, vilket för varje gång tilldelas den lista, som har att uppvisa det största antalet överskottsröster. Emellertid kommer ingen platstilldelning överhuvud taget till stånd, örn ej minst 30,000 överskottsröster kommit åtminstone en av de förbundna listorna till del. De inom förbundsvalkretsen ej förbrukade rösterna komma i betraktande vid till­ delandet av mandat åt den rikslista, till vilken de förbundna listorna äro an­ knutna. Di k sva lutskot tet sammanräknar samtliga i valkretsarna och förbundsvalkretsarna överblivna röster, därvid fördelande dem på de rikslistor, till vilka man i valkretsarna anslutit sig. Även på detta stadium av valsamman­ räkningen kommer ett mandat för varje 60,000-tal röster på en listas (här rikslistas) andel. En rest på mer än 30,000 röster likställes med 60,000. Emel­ lertid får en rikslista under inga omständigheter flera mandat än sammanlagda antalet av de mandat, som tillfallit de till densamma anknutna kretslistorna. Denna inskränkning har visat sig vara av väsentlig betydelse; så t. ex. fingo på grund härav 1920 kommunisterna med 442.000 röster blott två platser; 1928 blevo två partier, med resp. 110,000 och 266,000 röster, orepresenterade. I regel uppsätta partierna sina främsta män på rikslistorna; mångå av rikslistans kandidater förekomma regelmässigt också på en kretslista. I valagi­ tationen inta rikskandidaterna främsta rummet. År 1924 (andra valet) vörö av 493 mandat 360 krets-, 60 förbunds- och 73 riksmandat; motsvarande siff­ ror 1928 voro 345, 71 och 75; 1930 398,_ 88 och 91. I huvudsak samma valordning som i riket gäller i delstaterna. Det tyska systemet har blivit föremål för mycken kritik. Det har ansetts, att de stora valkretsarna leda till att valakten mekaniseras, i det att väljarna i regel helt sakna personlig uppfattning örn kandidaterna. Man har också för­ klarat den stränga tillämpningen av den proportionella principen vara en av orsakerna till den stora partisplittringen; vid 1928 års val uppträ,dde 35, vid 1930 års val 27 partier, av vilka visserligen mindre än hälften lyckades uppnå representation. Ett stort antal reformförslag ha under de senaste åren fram­ lagts såväl av politiker som av vetenskapsmän, och skilda regeringar ha anslu­ tit sig till kravet på en valreform. (En utförlig redogörelse återfinnes i »Vorschläge zur Wahlreform», ett memorandum av inrikesministeriet.) I augusti 1930 framlade regeringen Bruning ett utarbetat förslag (jfr Reiehsrat, Tagung 1930, nr 151). Enligt detta skulle riket indelas i 162 val­ kretsar, vilka skulle sammanföras till 31 valförband. I princip skulle, ett man­ dat komma på 70,000 (enligt i riksrådet beslutad ändring 75,000) väljare. Be­ stämmelserna örn inlämnande av valförslag och örn statens skyldighet i fråga om röstsedlarna bortfalla. Varje röstsedel kan upptaga en, två eller tre kan­ didater; den kan angiva partibeteckning och skall göra det, om mer än en kan­ didat upptages. Vid röstsammanräkning tjänar valförbandet som enhet. Kan­ didater, som uppförts på röstsedlar utan partibeteckning, förklaras valda, örn de erhållit minst 70,000 röster. Alla under samma partibeteckning avgivna röster sammanräknas, och varje parti erhåller det antal platser som dess röste­ tal, dividera! med fördelningstalet (70,000), betingar. Vid fördelningen av partiets mandat tillämpas d’Hondls regel. Vid detta förfarande uppstå reströster. För att utnyttja dessa reströster be­

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 19 b.

stämmes, att en utjämning skall ske inom tolv s. k. landsgrupper. Härvid har varje parti, som enligt den primära röstsammanräkningen erhållit minst en plats, anspråk på så många ytterligare mandat, som motsvarar dess antal reströster, dividerat med 70,000. Hessa mandat fördelas på kretslistorna med det högsta antalet reströster. Ett motsvarande förfarande sker i fråga örn kan­ didater, som uppsatts på röstsedlar utan partibeteckning. Utjämningsförfarandet för hela riket skall däremot enligt förslaget avskaffas. 1930 års förslag, som icke slutbehandlats av riksdagen, söker såsom synes främja personsynpunkten genom att möjliggöra val av utan anknytning till något parti uppträdande kandidater. Genom de små valkretsarna vill man åstadkomma en närmare förbindelse mellan valmännen och kandidaterna. Till­ lika är emellertid den proportionella principen sjmnerligen väl tillgodosedd genom att mandatfördelningen sker i de stora valkretsförbanden, samt genom det särskilda utjämningsförfarande. som anordningen med landsgrupper möj­ liggör. En begränsning av proportionalismen, som för förslagets upphovsmän synes ha framstått såsom betydelsefull, ligger likväl däri, att inom landsgrupperna endast sådana partier kunna erhålla mandat, som redan fått någon kan­ didat vald inom ett valförband. I samma riktning verkar också det föreslagna slopandet av rikslistorna. På dessa punkter har man modifierat proportiona­ lismen för att begränsa partisplittringen.

Österrike.

Enligt 1920 års vallag bestod det österrikiska nationalrådet av 175 repre­ sentanter, av vilka 160 utsågos i 25 valkretsar och de återstående 15 genom ett utjämningsförfarande. Inom kretsarna skulle senast tre veckor före valdagen valförslag inlämnas till kretsvalnämnden; dessa skulle vara undertecknade av minst hundra väljare inom kretsen och upptaga högst dubbelt så många kandidater som antalet mandat i kretsen. Vidare skulle i valförslaget uppgi­ vas namnet på ett ombud, som utsågs av förslagsställarna för bevakande av vederbörande partis intressen. Fördelningen av platser inom kretsen skedde enligt d’Hondts regel. De härvid uppkommande överloppsröstema sammanlades för hela riket partivis, varefter de 15 tilläggsmandaten fördelades i för­ hållande till partiernas röstöverskott; dock skulle intet parti erhålla flera tillläggsmandat än kretsmandat. Före utjämningsproceduren kunde partierna ge­ nom ombud för förslagsställarna i kretsarna ingiva rikslistor; de partierna tillkommande tilläggsmandaten tilldelades i sådant fall de på rikslistorna upp­ förda kandidaterna i tur och ordning. Om ej rikslista ingivits, fördelades varje partis platser på partiets förslag i de olika valkretsarna, allt efter storleken av överskottstalen i varje krets. Vid det enda val, då detta system tillämpades, erhöll det minsta partiet, stor-tyskarna, 8 av de 15 tilläggsmandaten, under det att de båda stora partierna, de kristligt sociala och socialdemokraterna, erhöllo resp. 3 och 4 mandat. År 1923 antogs en valreform; motiven till denna voro, såvitt av nationalrådets debatter i ämnet framgår, utan intresse i detta sammanhang. Genom den nya vallagen av den 16 juli 1923 ersattes utjämningsförfarandet medelst riksmandat med ett annat utjämningsförfarande: de 25 valkretsarna — med tillsammans 165 representanter — sammanfördes i 4 valkretsförband, inom vilka en andra fördelningsprocedur äger rum. Bestämmelserna örn nomine­ ring o. dyl. förblevo i huvudsak oförändrade. Enligt 1923 års lag delas inom varje krets antalet avgivna röster med an­ talet mandat plus 1. Varje parti får så många mandat, som en division av dess antal röster med det erhållna valtalet betingar. De röster, som härvid icke bliva utnyttjade och de mandat, som icke bliva besatta, komma till använd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 194. 61

ning vid utjämningsförfarandet inom valkretsförbundet. Inför detta u tjärnningsförfarande kunna partierna framlägga särskilda kandidatlistor; på dessa få likväl endast upptagas personer, som kandiderat inom någon valkrets. Ingives ej dylik lista, fördelas eventuella tilläggsmandat på vederbörande partis kretslistor. Mandatfördelningen sker enligt d’Hondts regel. För att före­ komma partisplittring har man infört bestämmelsen, att endast de partier, som erhållit åtminstone ett kretsmandat inom hela riket, komma i fråga vid för­ delningen av restmandaten inom valkretsförbunden. Utjämningsförfarandet har visat sig vara av stor betydelse. Vid 1923 års val besattes 25, vid 1927 års val 13 platser i valkretsförbanden. Örn det värde, förfarandet kan ha för smärre partier, vittnar förhållandet, att av de tio plat­ ser, som det stor-tyska partiet besatte vid 1923 års val, icke mindre än 8 vunnos genom reströster från olika valkretsar. Den österrikiska vallagen har från skilda utgångspunkter kritiserats. Å ena sidan har man ansett, att den alltför mycket gynnar de större partierna, å andra sidan har man beklagat det stora inflytande, som partierna som så­ dana på grund av lagen erhålla. • Ett stort antal förslag till reformer ha fram­ ställts, bl. a. av professor Hans Kelsen, men något resultat har ännu ej nåtts (jfr Fleischer, österreichische Wahlreform, Wien 1929).

Kungl. Maj:ts proposition nr 194, 63

Bil. C.

ningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna.

A n t a m a q d a t

Bonde- Social- Vänster- Kommu- Höger Liberala Summa förbundet demokrater socialister nister

Fak­ Fak­ Fak­ Fak­ Fak- Fak- Fak­ Enligt Enligt Enligt Enligt Enligt Enligt Enligt tisk tisk tisk tisk tisk pro- pro- pro- pro- pro- pro- pro­ för- för- för- för- för- för- för­ pos. pos. pos. pos. pos. pos. per. deln. deln. deln. deln. deln. deln. del.

5 6 _ _ i 1 7 8

i 1 14 16

2 2 — — i 1 5 6 — — ___ ___ 8 9

1 1 i 1 i 1 2 2 — — — ___ 5 5

1 1 — — 2 2 3 4 — — — ___ 6 7

3 3 i 1 1 1 5 7 — — — ___ 10 12

3 4 i 1 2 2 2 2 — — ___ ___ 8 9

2 2 i 1 1 1 1 2 — — ___ ___ 5 6

4 4 i 1 1 1 2 3 — — — ___ 8 9

1 — 2 2 — 1 — — — — — • . ____ 3 3

2 2 — — 1 1 2 3 — — — ___ 5 6

2 2 — — 2 3 4 4 — — — ___ 8 9

2 3 — — — — 5 5 — — ___ ___ 7 8

1 2 2 2 1 1 6 6 — — ____ ____ 10 11

2 3 1 1 2 o

6

— — — — ____ ____ 5

2 2 — — 1 1 4 5 — — _ _ 7 8

3 4 1 1 1 1 3 3 — _ _ _ 8 9

2 2 1 1 1 2 2 2 — — — ___ 6 7

3 3 — 1 — — 1 1 — ___ ___ ___ 4 5

3 3 1 2 2 2 2 3 — — ___ ____ 8 10

1 2 — — 3 3 4 4 — — i 1 9 10

1 1 — 1 2 2 4 5 — — ___ ___ 7 9

1 1 1 1 1 1 3 4 — — ___ ___ 6 7

1 1 1 1 2 3 4 4 — — i 1 j 9 10

1 1 1 1 2 2 4 4 i 1 _ 1 9 10

1 1 1 1 2 2 2 3 2 2 i 1 i 9 10

— 1 1 1 2 2 1 1 — — _ _ 4 5

2 3 — — 4 3 — — — 1 — _ 6 7

2 2 — — 1 1 — — 1 2 2 2 6 7

54 02 18 21 38 41 80 93 4 0 0 7 200 230

6 — 7 — 5 — 5 — 3 — 4 _ 30

00 02 25 21 43 41 85 93 7 0 10 7 230 230

lagda rösttal inom valkretsen, oavsett om rösterna avgivits under skiljaktliga vali arbeteckningar officiella statistiken beräknade rösttalet använts vid fördelningen. Detta gäller samtliga tabeller.

Kungl. Majlis proposition nr 19Jh 65

ningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna,

Ant mandat

Bonde­ Social­ Liberala Frisinnade Summa förbundet demokrater Enligt

Bihang till riksdagens protokoll 198%. 1 sami. 16% käft. (Nr 194.) 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h. 67

delningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna.

A n ; a 1 m a n d a t

Bonde­ Social­ Kommu­ Höger Liberala Frisinnade j Samma förbandet demokrater nister

Fak­ Fak- Fak­ Fak­ Fak­ Fak­ Fak­ Enligt Enligt Enligt Enligt Enligt Enligt Enligt tisk tisk tisk tisk tisk tisk pro­ pro- pro- pro- pro- pro- proför­ för- för- för- för- för- förper. pos. pos. pos. pos. pos. pos. dela. deln. deln. deln. deln. deln. deln.

i 1 1 6 7 2 2 15 18 1 i 1 — — — 1 4 4 1 1 9 10 2 i 1 — — i 1 2 2 — — 5 5 3 ___ 1 — — t 1 4 4 — — 6 7 4 i 1 — — i 1 4 5 — — 10 12 5 i 2 — ___ 2 2 2 3 — — 8 9 6 i 1 ___ — — — 1 2 — — 5 6 7 i 1 — — — 1 2 2 — — 8 9 8 Q Q Z z

_ ___ 1 1 2 2 ____ ___ 5 6 10

i 1 — — 2 2 3 3 — — 8 9 11 ___ ___ — — — — 4 5 — — 7 8 12 3 3 — 1 — — 5 5 — — 10 11 13 1 2 — — — — 2 2 ___ — 5 6 14 ___ — i 1 — — 4 5 — — 8 9 15 ___ 1 i 1 — — 3 3 — — 7 8 16 1 1 — — 1 1 2 2 — — 6 7 17 ___ 1 ___ — ___ — 1 1 — — 4 5 18 1 1 — — 1 1 2 3 — — 8 9 19 ___ ___ ___ ___ 2 2 4 4 1 1 9 10 20 ___ ___ ___ — 2 2 4 4 — — 7 8 21 ___ 1 — — 1 1 3 3 — — 5 6 22 1 1 — — 2 2 4 4 — 1 8 9 23 1 2 — — 1 2 5 5 1 1 9 11 24 1 2 ___ — 1 1 4 4 1 1 9 10 25 — 1 ___ — 1 1 2 2 — — 4 5 26 ___ ___ ___ — 3 3 1 2 — — 6 7 27 — — — — — 1 2 2 1 1 6 7 28

67 73 18 27 3 4 23 28 82 90 7 8 200 230

8 — 3 — 7 — 4 — 7 — 30 —

68 73 26 27 6 4 30 28 86 90 14 8 230 230