med förslag till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1 Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende m. m.; given Stockholms slott den 18 mars 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Under Hans Majits

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1982.

1 sami.

litt Käft. (Nr 206.)

2 Kungl. Maj:ts proposition nr S06.

Förslag

till

Lag

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äger Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.

2 §•

Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren endast en ledamot finnes, som skall vara lagfaren, må Konungen, när borgmästartjänsten är ledig, även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande och stadens förenande med domsaga, såframt

1. ändringen med hänsyn till förhållandena i såväl staden som domsagan finnes vara till gagn för rättsskipningen,

2. statsverket övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pension till innehavare av befattning, som genom rådhusrättens upphörande indrages, samt

3. ändringen icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för staden.

Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas beträffande stad, där länsstyrelsen har sitt säte.

3 §.

Innan förordnande meddelas enligt 2 §, skall fullständig utredning företagas angående åtgärdens verkningar med avseende å rättsvården samt stadens förvaltning och ekonomi. Utredningen skall särskilt avse:

1. huruvida ändring beträffande rättsskipningens ordnande i domsagan erfordras för att tillgodose stadens behov av snabb och lätt tillgänglig rättsvård,

2. huruvida särskild inskrivningsdomare bör förordnas för staden eller annan anordning bör vidtagas för behandling av inskrivningsärenden,

3. vilken myndighet bör vara överexekutor för staden,

Kungl. May.ts proposition nr 206.

4. vilken myndighet bör handhava de uppgifter beträffande fastighetsväsendet, som ankommit på magistraten,

5. hur mantalsskrivning samt debitering och uppbörd av kronoutskylder i staden böra verkställas,

6. hur stadens förvaltning efter magistratens upphörande bör ordnas,

7. vilka utgifter kunna uppstå för staden genom förpliktelse att bidraga till hållande av tingshus och genom inrättande av nya tjänster vid stadens förvaltning, samt

8. i vilken omfattning staden nödgas avstå från inkomst eller rättighet.

Örn utrednings verkställande förordnar Konungen. Utredningen verkställes

av länsstyrelsen, som, där det finnes erforderligt, äger förordna utredningsman till sitt biträde. I utredningen äga stadsfullmäktige deltaga genom utsedda ombud. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas av Konungen,

över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige och häradsrätten och insände därefter handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till Konungen.

4 §.

Det åligger länsstyrelsen att, när borgmästartjänsten eller tjänsten såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungen; och skall med tjänstens återbesättande anstå intill dess Konungen annorlunda förordnar.

5 §■

Vid förordnande örn rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening med domsaga må föranleda.

.G §.

Vad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas, örn allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1932, från och med vilken dag lagen den 13 juni 1924 (nr 190) om stads läggande under landsrätt samt cirkulären den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) till Konungens befallningshavande i länen angående anstånd med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster skola upphöra att gälla.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ utsökningslagen skola, 2 §, vilket lagrum ändrats genom lag den 14 juni 1917 (nr 307), i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Utsökningsmål upptagas och prövas av överexekutor, som är för landet Konungens befallningshavande, var inom sitt län, i Stockholm överståthållareämbetet, i annan stad med magistrat denna eller, där Konungen det förordnar, vuss ledamot av magistraten samt i stad utan magistrat Konungens befallningshavande eller den Konungen därtill förordnar.

År i stad utan magistrat Konungens befallningshavande överexekutor, skall staden med avseende å vad i denna lag sägs räknas till landet.

2 §.

Utmätningsman är å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad stadsfogde. Finnes stadsfogde i stad, som enligt 1 § skall räknas till landet, vare han utmätningsman för staden. Erfordras i stad mer än en stadsfogde, bestämme Konungen deras antal och omfånget för varderas befattning.

Utmätningsman har--— förrätta utmätning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Majlis proposition nr 206.

5 Förslag

till

angående ändring i

Lag

vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 21 §, 6 kap. 4 § och 7 kap. 15 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad skola, 6 kap. 4 §, vilket lagrum ändrats genom lag den 18 juni 1926 (nr 328), i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

5 KAP.

21 §.

Vad örn magistrat i detta kapitel sägs galle i Stockholm för Överståthållarämbetet, i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande eller den Konungen därtill förordnar, samt i samhälle på landet, där bestämmelserna i kapitlet äga tillämpning, för Konungens befallningshavande.

6 KAP.

4 §.

Inom varje---—- allmän rådstuga.

Magistraten eller, i stad där magistrat ej finnes, kommunalborgmästaren åligger att, då tid, för vilken god man utsetts, går till ända eller god man eljest avgår eller behov av ökat antal gode män yppar sig, föranstalta örn1 val ävensom att lämna uppgift å de valda gode männen till vederbörande lantmätare och mätningsman samt, i fråga örn stad, som lyder under landsrätt, till ägodelnings domaren.

7 KAP.

15 §.

Vad örn magistrat i detta kapitel sägs gälle i Stockholm för Överståthållarämbetet och i stad, som lyder under landsrätt, för Konungens befallningshavande eller den Konungen därtill förordnar. Konungens befallningshavande äger att erhålla nödigt bistånd av kommunalborgmästaren.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1933, dock skall i stad, där stadsstyrelse finnes, stadsstyrelsen fullgöra i 6 kap. 4 § omförmälda göromål samt lämna i 7 kap. 15 § avsett bistånd.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär enden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms slott den 11 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde:

Jag anhåller nu att få anmäla fråga örn lagstiftning rörande stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende. Med denna fråga sammanhänger spörsmålet örn vidtagande av vissa ändringar i utsökningslagen och lagen örn fastighetsbildning i stad.

Förenande ar stad och landsbygd.

Historik. Nya lagberedningen 1884.

Förstärkta lagberedningen 1887.

Spörsmålet örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna har vid flera tillfällen varit föremål för övervägande.

I det av nya lagberedningen den 6 juni 1884 avgivna principbetänkandet angående rättegångsväsendets ombildning uppställde beredningen såsom ett huvudsakligt önskemål vid en revision av domstolsorganisationen, att stad och landsbygd måtte snarast möjligt likställas i judiciellt hänseende, så att domstolsväsendets ordnande och bekostande jämväl i stad bleve statens angelägenhet, samt att den judiciella indelningen ordnades så, att hinder därav ej mötte mot att låta landsbygd och stad förenas till gemensam jurisdiktion, där så funnes ändamålsenligt. Emellertid reste sig enligt beredningens mening åtskilliga hinder mot att genom lagstiftning påbjuda en omedelbar övergång till ett nytt system, däri land och stad ovillkorligen och i ett slag skulle sammansmältas till gemensamma jurisdiktioner. Lagstiftningen borde därför tillsvidare inskränkas till att öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd och stad och i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den förmånlig för båda parterna.

Förstärkta lagberedningen motsatte sig att utöver vad redan vore medgivet bereda tillfälle till förening av land och stad under gemensam jurisdiktion. Vissa reservanter anslöto sig emellertid till lagberedningens förslag, under det att andra önskade kraftigare åtgärder än beredningen föreslagit för att främja städernas förening med landsbygden.

Det uttalade önskemålet, att städerna skulle frivilligt avstå från sin särskilda jurisdiktion, gick icke i uppfyllelse. Fastmera erhöllo de nya städer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

sorn bildades, egen rådhusrätt, och en stad, som enligt tidigare beslut skulle mista sin särskilda jurisdiktion, erhöll rätt att behålla den.

Frågan örn särskilda domstolar i de mindre städerna berördes ånyo av riksdagens justitieombudsman i ett den 16 september 1901 avgivet yttrande över hemställan från Nässjö stationssamhälle örn stadsprivilegier och i samband därmed örn egen jurisdiktion. Justitieombudsmannen framhöll bland annat, att då de mindre städerna fortfarande syntes betrakta den egna jurisdiktionen såsom en förmån, från vilken de ej ville avsta, men den särskilda jurisdiktionen, betraktad från hela samhällets synpunkt, måste betecknas såsom en föråldrad form för rättsskipningen, kunde man ifrågasätta, om icke staten själv ju förr desto hellre borde vidtaga erforderliga åtgärder för de mindre städernas förening i judiciellt hänseende med kringliggande landsbygd, där sadan! utan olägenhet skulle kunna verkställas. Om emellertid av en eller annan anledning hinder ansåges möta att redan för det dåvarande genom dylika åtgärders vidtagande åtminstone i någon mån förbereda den blivande rättegångsreformen, syntes dock all anledning förefinnas att icke genom inrättande av nya domstolar i jämförelsevis obetydliga samhällen direkt motverka samina reform. Justitieombudsmannen hemställde därför örn avslag a samhällets ansökan, i vad den avsåg egen jurisdiktion. Ansökningen blev av Ivungl. Maj .t avslagen.

Principen att nya rådhusrätter icke borde upprättas har sedermera följts. J Ingen av de städer, som efter nämnda tid tillkommit, har erhållit egen jurisdiktion. Till denna utveckling torde ha bidragit, att frågan om rättegångsväsendets oinbildning åter hade blivit aktuell, sedan Kungl. Majit den 22 december 1911 förordna! före detta justitierådet J. Hellner att verkställa en förberedande utredning angående en rättegångsreform. I yttrande den 9 oktober 1913 över framställningar örn inrättande av särskild jurisdiktion i Nässjö och Trollhättan anförde Hellner bland annat, att vid en blivande rättegångsreform övergången från de nuvarande, huvudsakligen av städerna själva bekostade rådhusrätterna till rena statsdomstolar, ordnade efter enhetliga principer för land och stad, måste komma att utgöra ett av de mest svårlösta problemen. Dels komme den ekonomiska uppgörelsen mellan städerna och staten vid rådhusrätternas indragning att erbjuda svårigheter, dels kunde det näppeligen undgås, att ett stort antal av de nuvarande domstolsledamöterna i städerna, i den mån icke andra lämpliga domartjänster kunde erbjudas dem eller de fortfarande komme att finna användning i förvaltningsgöromål, måste uppföras å indragningsstat. Med hänsyn till rättegångsreformen kunde det därför ej vara önskvärt, att till de fall, då svårigheter av angiven art kunde föimtses, lades nya, därigenom att nya rådhusrätter inrättades. Tillika berörde Hellner vissa åtgärder, som syntes böra vidtagas för vinnande av en snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning i städerna under landsrätt.

De av Hellner anförda synpunkterna upptogos delvis i en vid 1915 års riksdag inom andra kammaren av herr Palmstierna väckt motion, nr 85, däri hemställdes bland annat, att riksdagen måtte dels antaga vissa förslag till lagändringar åsyftande att förbättra rättsskipningen i städerna under landsrätt, dels ock i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn övervägande, huruvida samt

Justitie-

ombuds-

mannen

1901.

?.d. justitierådet Hellner 1913.

Riksdagen

1915.

8 Kungl. Mains proposition nr 206.

eventuellt vilka åtgärder borde vidtagas för städers förläggande under landsrätt. Med anledning av motionen anhöll riksdagen i skrivelse den 19 maj 1915, nr 127, att Kungl. Majit ville taga under övervägande bland annat, dels huruvida genom ändrade bestämmelser i fråga örn tingssammanträdens hållande och därmed sammanhängande åtgärder ^rättsskipningen å landet kunde göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning, dels ock vilka åtgärder borde vidtagas för att at mindre städer, som ville avstå från egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av deras rättsskipning i sammanhang med angränsande landsbygds. I motiveringen till denna hemställan framhöll riksdagen, att en utredning borde komma till stand örn vad som kunde åtgöras till befordrande av de mindre städernas successiva avstående från egen jurisdiktion.

I anledning av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Majit genom cirkulär den 2 juli 1915 (nr 228) länsstyrelserna i samtliga län att, då borgmästartjänst i stad, i vars magistrat och rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, blir ledig till följd av borgmästarens död, ofördröjligen göra anmälan därom till Kungl. Maj.t. Tillika igångsattes en utredning angående åtgärder för vinnande av snabbare och lättare tillgänglig rättsskipning särskilt i orter med mera sammanträngd befolkning. Denna utredning ledde till utfärdande den 7 maj 1918 av lag örn särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden samt en del därmed sammanhängande författningar. I samband därmed förordnade Kungl. Majit genom cirkulär samma dag (nr 299) bland annat, att när i stad av nyss angiven beskaffenhet borgmästartjänsten blir ledig, med åtgärder för densammas återbesättande skall anstå intill dess utredning blivit på Kungl. Majits föranstaltande verkställd angående lämplig organisation av stadens rättsskipning oell förvaltning.

Herlitz 192° -^ragaon örn upphävande av städernas särskilda jurisdiktion upptogs åter i " en av dåvarande docenten N. Herlitz efter offentligt uppdrag verkställd, den 20 december 1922 avlämnad utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. (Statens off. utredn. 1923: 6). Däri framlade Herlitz bland annat förslag till bestämmelser rörande vissa städers läggande under landsrätt. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit, såvitt nu är i fråga, beträffande stad med högst 5,000 invånare även mot stadens bestridande kunna förordna, att rådhusrätten skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med visst tingslag, därest den ifrågavarande förändringen funnes vara ur det allmännas synpunkt gagnelig och av utredning framginge, att den särskilda rättsskipningens upphörande ej vore ägnat att för staden medföra ökad ekonomisk börda eller betydande olägenheter i rättsskipningshänseende eller i andra hänseenden. — Över Herlitz’ utredning avgåvos yttranden av Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, efter hörande av vederbörande stadsfullmäktige och magistrater, samt av processkommissionen och styrelsen för svenska stadsförbundet.

Proposition På grundval av den verkställda utredningen uppgjordes inom justitiedeparte- 1924. mentet utkast till lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och till

Cirkulär 1915 och 1918.

Docenten

Kunr/1. Maj:ts proposition nr 206.

lag om stads läggande under landsrätt. Sedan yttranden över förslagen avgivits av hovrätterna och justitiekanslersämbetet, blevo förslagen med vissa mindre jämkningar genom proposition, nr 125, framlagda för 1924 års riksdag.

Enligt det framlagda förslaget till lag örn stads läggande under landsrätt skulle Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äga förordna, att rådhusrätt i stad skulle upphöra och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understege 4,000 personer, skulle Kungl. Maj:t, då borgmästartjänsten vore ledig, även utan stadens samtycke kunna meddela dylikt förordnande, örn efter utredning och stadens hörande stadens läggande under landsrätt funnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understege 4,000 personer, eller i vars rådhusrätt borgmästaren vore ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sutte endast en sådan ledamot, skulle länsstyrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos Kungl. Maj:t. Det skulle därefter ankomma på Kungl. Maj:ts beslut, huruvida genom länsstyrelsens försorg utredning skulle verkställas angående stadens läggande under landsrätt.

Vid förslagets framläggande redogjorde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, för frågans tidigare behandling samt anförde vidare:

»Den nu lämnade redogörelsen för den behandling frågan örn vissa städers läggande under landsrätt hittills undergått lärer hava utvisat, att spörsmålet örn upphörande i större eller mindre utsträckning av den särskilda stadsjurisdiktionen sedan lång tid tillbaka varit aktuellt. Uppmärksamheten har riktats därå dels i samband med förslag örn genomgripande förändringar i rättsskipningens organisation, vilka i detta hänseende skulle medföra ett utjämnande av den gamla historiska åtskillnaden mellan stad och landsbygd, dels i tid efter annan förekommande fall av övervägande örn viss särskild stads läggande under landsrätt. Örn den riktning, i vilken utvecklingen går, lärer tvekan icke kunna råda. Oaktat under de senaste tjugu åren åtskilliga samhällen, och däribland flera med ett ganska betydande invånarantal, erhållit stadsrättigheter, har icke i någon av dessa nya städer inrättats särskild jurisdiktion. Giltigheten av de skäl, som varit bestämmande för att på detta sätt begreppet stad alltmer upphört att vara nödvändigt förenat med egenskapen att utgöra eget jurisdiktionsområde, torde näppeligen från något håll bestridas. Motsatta meningar hava framträtt väsentligen örn det befogade i direkta åtgärder från statsmaktens sida i syfte att befordra de äldre småstädernas övergång till landsrättsförläggning även i de fall, där en sådan ordning icke kan åvägabringas på frivillighetens väg.»

Efter att ha framhållit, att det vore av vikt, att ett avgörande av frågan ej längre undanskötes, och efter erinran örn de genom Kungl, cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 givna bestämmelserna fortsatte departementschefen:

»Frågan örn upphävande av vissa städers särskilda jurisdiktion har uppenbarligen för det allmänna i främsta rummet betydelse ur rättsskipningssynpunkt. Vid ett bedömande från denna synpunkt framträda såsom avgörande de betänkligheter, som obestridligen måste göra sig gällande mot alltför små domkretsar i allmänhet. Med allt skäl erinrar processkommissionen, att det ur allmän synpunkt måste anses vara ett missbruk av kraft att sätta dugliga och i domarvärv

10 Kunkil. Maj:ts proposition nr 200.

erfarna jurister till förvaltande av dylika domarplatser. Det kan ej heller, där rättsskipningsgöromålen äro av mycket ringa omfattning, även örn vederbörande domare beredas tillfredsställande avlöningsförhållanden, i allmänhet påräknas, att tjänsten skall locka sökande med erforderlig kompetens. Och även där så varit fallet, lärer det knappast kunna frånkommas, att i följd av göromålens ringa omfattning domaren ej får tillfälle att i sitt arbete förvärva den allsidiga erfarenhet, som är en oundgänglig förutsättning för att tjänsten skall kunna på ett tillfredsställande sätt upprätthållas. Det kan, såsom processkommissionen anmärkt, i regel befaras, att örn en verkligt dugande person kommer på en dylik plats, ’hans sysslande med mera krävande domaruppgifter till följd av det ringa antalet mål av någon vikt blir så obetydligt, att han kan väntas snart nog gå tillbaka i skicklighet och erfarenhet i stället för att vidare utvecklas’. Även om detta förhållande icke giver direkta och påtagliga utslag — exempelvis däri att avgörandena från de mindre områdenas domstolar uppvisa en relativt hög kassationsprocent — synes det mig likväl ställt utom tvivel, att alltför små domkretsar utgöra en anomali, som det ur rättsskipningssynpunkt ä.r angeläget att undanröja.

Detta betraktelsesätt äger givetvis i och för sig tillämplighet såväl å landsbygden som å städerna. I närvarande sammanhang saknar jag anledning att, vad angår landsbygden, i vidare man uttala mig härom, än att denna synpunkt jämväl i fråga om landsbygden lärer böra vara föremål för uppmärksamhet. Sin största betydelse äger synpunkten tydligen med avseende å städerna, där det är så mycket angelägnare att fasthålla den, som det i mångå fall visat sig förenat med stora svårigheter för vederbörande städer att åt sina borgmästare bereda en sådan ekonomisk ställning, som kan anses skälig för en fullt kompetent domare. — I fråga örn innebörden härav torde det vara tillräckligt att erinra därom, att 69 av de städer i riket, som hava rådhusrätt, äga mindre invånarantal än den största av de s. k. fögderistäderna (Trollhättan), och att 27 städer med rådhusrätt hava ett mindre invånarantal än 4,000. Ätt dessa städer kommit att erhålla egen rättsskipning är med hänsyn till äldre tiders förhållanden å rättsskipningens såväl som på andra områden naturligt. De skäl, som fordom föranledde, att varje stad, oavsett storleken, skulle hava egen domstol, hava emellertid numera förlorat sin giltighet. Samtidigt hava kraven på juridiska insikter och erfarenhet vid rättsskipningens utövning efter hand skärpts, och svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt besätta domarposterna i de minsta städerna hava därmed ökats. Bibehållandet av även dessa städer såsom särskilda domkretsar har därför kommit att te sig allt mindre lämpligt ur rättsskipningssynpunkt.

Särskild uppmärksamhet kräver emellertid frågan örn de smärre städernas jurisdiktion med hänsyn till den under förberedelse varande processreformen. I några av de inkomna yttrandena har visserligen härutinnan anförts, att det ännu vore ovisst, dels när denna reform kan väntas bliva genomförd, dels i vilken riktning den kommer att gå; frågan örn processreformen befunne sig med andra ord i ett så ovisst läge, att av hänsyn till densamma skäl icke kunde hämtas för en omedelbar förändring av de mindre städernas rättsskipning. Det har därvid särskilt framhållits, att, örn det än icke kunde råda någon tvekan örn städernas skyldighet att underkasta sig de förändringar, som påkallades av en beslutad reform på detta område, det vore obilligt att beröva dem deras särskilda jurisdiktion, innan statsmakterna tagit ståndpunkt till berörda spörsmål. Jag kan icke helt dela denna uppfattning. Det torde råda en allmänt utbredd uppfattning om behovet av en verklig processreform, och med en sådan äro väsentliga förändringar av vår nuvarande domstolsorganisation ovillkorligt förena de. Visserligen är det ännu obestämt, hur en blivande domstolsorganisation kan komma att gestaltas. Vilken form den än får, lärer det dock vara otvivelaktigt, att de

Kungl. Marits proposition nr 206.

mindre städernas särskilda domstolar icke komma att bibehållas. Denna förändring, som sålunda enligt min mening med säkerhet kan emotses, är emellertid, i den mån icke för befattningshavarna vid dessa domstolar kan finnas användning i den nya domstolsorganisationen, ägnad att för statsverket medföra betydande kostnader i och för nämnda befattningshavares avlönande på indragningsstat. Det måste under sådana förhållanden anses välgrundat att i tid överväga, i vad mån dessa kostnader må kunna nedbringas därigenom, att ifrågavarande domstolar, där så lämpligen ske kan, redan tidigare upphöra. Även nied hänsyn till frågans ekonomiska innebörd har jag således icke ansett mig böra underlåta att nu framföra densamma.

Jag förbiser härvid icke, att vid sidan av det rättsskipningsintresse, vars innebörd jag nu antytt, andra intressen framträda, som jämväl kräva beaktande. I främsta rummet kommer städernas intresse av magistraternas och rådhusrätternas bibehållande. Från städernas sida har, då fråga örn stads läggande under landsrätt förevarit såväl på grund av föreskrifterna i 1915 och 1918 års cirkulär som i anledning av Herlitz’ utredning, framhållits, att den särskilda jurisdiktionens upphävande i många fall vore ägnad att för dem medföra betydande olägenheter både med avseende å rättsskipningen •— som måste bliva mindre lättillgänglig — och i andra hänseenden. I samband därmed har gjorts gällande, att en dylik förändring ofta skulle ådraga vederbörande stad ökade kostnader och i varje fall ej medföra någon lättnad för dess ekonomi.

Till dessa synpunkter bör utan gensägelse från statens sida synnerlig hänsyn tagas. Redan den omständigheten, att städernas särskilda jurisdiktion utgör en i deras förvaltning fast rotad institution, manar till varsamhet vid rubbning av bestående förhållanden. En särskild uppfordran till noggrann prövning ligger ock däri, att städernas rätt till egen jurisdiktion i regel torde få anses hava karaktären av ett privilegium; jag hänvisar härutinnan till vad justitiekanslersämbetet anfört med anledning av Herlitz’ utredning. Den rätt, som grundar sig på städernas privilegier, lärer icke få anses äga den innebörd, att den ej kan genom en av Konung och riksdag stiftad lag ändras eller upphävas. Men därå torde dock för vederbörande städer grundas ett fullt befogat anspråk på att, där magistratsinstitutionens bibehållande visas vara av verklig betydelse och dess upphävande alltså innebär en betydande olägenhet, den nuvarande ordningen lämnas orubbad. Särskilt med hänsyn till denna privilegienatur hos den gamla jurisdiktionen synes jämväl betänklighet möta mot en förändring, som med berättigande skulle kunna sägas ådraga staden en ökad ekonomisk börda.

Emellertid kan det enligt min mening numera icke med fog göras gällande, att ett upphävande av de mindre städernas jurisdiktion i allmänhet skulle för dem vara förenat med allvarliga olägenheter av nu antytt slag. I äldre tid var det otvivelaktigt, på sätt i utredningen närmare framhållits, för städernas flera synpunkter av en avgörande betydelse att hava egen magistrat och rådhusrätt. Genom senare förändringar har emellertid ett i väsentlig mån förändrat läge inlrätt. Vad först angår de olägenheter, som kunna uppstå med hänsyn till rättsskipningens anordning, må erinras, att landsbygdens domstolsorganisation efter hand utvecklats i den riktning, att den blivit bättre skickad än i äldre tider att handhava jämväl städernas rättsskipning. Särskilt torde beaktas den lagstiftning, varigenom möjlighet beretts till anordnande av särskilda tingssammanträden med s. k. tremansnämnd ävensom till upptagande av växelmål vid landsbygdens domstolar. I enstaka fall torde vissa olägenheter av en landsrättsförläggning icke vara uteslutna. Exempelvis kan tingsstället inom det till förening med staden i frågakommande tingslaget vara långt avlägset eller kan, i fråga örn stad med livligare sjöfart, avståndet bliva betydande till den stad, vid vars rådhusrätt sjörätt smål skulle kunna upptagas. Men i stort

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

yfotioner

1924.

sett lärer det ej kunna bestridas, att numera inga väsentliga olägenheter ur rättsskipningssynpunkt äro förenade med den särskilda jurisdiktionens upphävande för mindre städer.

Vad angår följderna av en sådan åtgärd på förvaltningens område, vill jag erinra därom att magistratsförvaltningen icke längre är den enda form, vari städerna kunna erhålla en efter deras förhållanden avpassad förvaltningsorganisation. Enligt den ändring, som 1920 gjordes i förordningen örn kommunalstyrelse i stad, skall nämligen i stad, som saknar egen jurisdiktion, inrättas en stadsstyrelse, vilken erhåller i huvudsak samma befogenheter, som eljest tillkomma magistrat. Den särskilda rättsskipningens upphörande föranleder således i huvudsak icke annan förändring för staden i fråga om dess förvaltning än att de göromål, som förut ankommit på magistraten, övergå till en sådan stadsstyrelse. Av de undantag, som härutinnan alltjämt gälla (jfr Herlitz’ utredning s. 65) synes mig endast ett under vissa förhållanden kunna vara av större praktisk betydelse. Det består däri, att stadsstyrelse eller ledamot därav ej kan vara. överexekutor. Med denna befattning förenade göromål komma således, där de ej redan förut åvilat länsstyrelsen, att vid stads läggande under landsrätt överflyttas till denna myndighet. Det har, särskilt från vissa hamnstäder, anmärkts, att häri kan ligga en ej oväsentlig svårighet. Med hänsyn till detta förhållande har jag haft under övervägande, huruvida, på sätt i utredningen ifrågasatts, i samband med den nu tillämnade lagstiftningen borde till förnyad behandling upptagas det vid 1920 års riksdag framlagda, men av första kammaren förkastade förslaget om sådan ändring i utsökningslagen, att beträffande stad under landsrätt Kungl. Majit skulle kunna förordna, att stadsstyrelsen eller viss lagfaren ledamot därav skall vara överexekutor, ävensom de i samband därmed föreslagna författningsändringar, genom vilka det skulle bliva möjligt för fögderistad att behålla eget kronouppbörds- och mantalsskrivningsväsen. Då emellertid en sådan anordning ansetts böra ifrågakomma endast i större städer än dem, om vilkas läggande under landsrätt mot eget bestridande jag vill ifrågasätta lagstiftning, och då jag delar den uppfattningen, att åt stadsstyrelserna i mindre städer i regel ej torde kunna överlämnas de maktpåliggande överexekutorsgöromålen, finner jag mig icke böra göra någon hemställan om denna frågas återupptagande. Det torde ock få antagas, att olägenheterna därav, att tillgången till överexekutors handräckning blir något försvårad, för det stora flertalet av de mindre städerna måste anses vara av mycket underordnad betydelse. För åtskilliga av dem, där länsstyrelsen redan nu fungerar som överexekutor, medför ett läggande under landsrätt överhuvud taget ingen förändring i nämnda hänseende.

Konsekvenserna för städernas ekonomi av deras läggande under landsrätt kunna icke med säkerhet överblickas. De äro nämligen beroende av växlande förhållanden i olika städer. Jag inskränker mig i detta sammanhang till att härutinnan uttala den uppfattningen, att i regel en sådan förändring måste antagas komma att för vederbörande stad medföra minskad ekonomisk börda.

Jag håller således före, att, sådana förhållandena numera äro, ett upphävande av de mindre städernas särskilda jurisdiktion för dem innebär en förändring av mycket begränsad räckvidd och förenad med olägenheter av jämförelsevis underordnad betydelse. Det är med andra ord i det hela väl ordnat för att en stads läggande under landsrätt icke behöver medföra andra olägenheter för staden än dem, som omedelbart följa av själva förändringen i fråga örn rättsskipningens organisation, och även dessa olägenheter äro numera oftast av mycket ringa betydelse.»

Med anledning av propositionen väcktes inom riksdagen fyra motioner. I en motion, nr 290 i första kammaren av herr Almkvist, yrkades, att endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stad, vars folkmängd understege 3,000 personer, måtte få mot sitt samtycke läggas under landsrätt. I två likalydande motioner, nr 291 i första kammaren av herr Lindgren och nr 427 i andra kammaren av herr förste vice talmannen Nilson, hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt, enligt vilket förslag dsdik åtgärd skulle kunna vidtagas allenast på framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke. Slutligen yrkades i en motion, nr 420 i andra kammaren av herrar Laurén och Jonsson i Eskilstuna, avslag såväl å bestämmelsen om rätt för Kungl. Maj :t att mot stads bestridande meddela förordnande örn rådhusrättens upphörande som ock å föreskriften örn igångsättande i vissa fall av utredning rörande stads läggande under landsrätt.

Första lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 41, att propositionen Lagutskottet icke måtte av riksdagen bifallas. Såsom skäl härför anförde utskottet, efter en redogörelse för vad i ärendet tidigare förekommit, bland annat följande:

»Såsom av ovanstående sammandrag av frågans tidigare behandling framgår, hava två huvudskäl legat till grund för den ifrågasatta lagstiftningen, nämligen dels önskemålet om en ur rättsskipningens synpunkt lämpligare domstolsorganisation för ifrågavarande städer och dels intresset av att, i den mån sådant är möjligt, underlätta genomförandet av den rättegångsreform, som är under beredning.

Vad då den första av dessa synpunkter beträffar, rättsskipningens tillgodoseende, delar utskottet den av såväl processkommissionen som departementschefen uttalade meningen, att de små domkretsar, som våra minsta städer bilda, kunna utgöra ett hillder för ett i allo tillfredsställande handhavande av rättsvården inom dessa städer; detta framför allt på grund av svårigheten att få de i regel rätt lågt avlönade domarposterna uti ifrågavarande städer besatta med för domarvärv lämpade personer samt den fara, som ligger i att — även örn kompetenta personer erhållas — dessa genom domargöromålens ringa omfattning snarare gå tillbaka än förkovras i skicklighet. Man torde också få utgå ifrån att vid deli under utredning varande processreformens genomförande domkretsarna i riket komma att så regleras, att de minsta städerna erhålla gemensam domstol med närliggande landsbygd. Med de olägenheter, som sålunda äro förknippade med småstädernas egen jurisdiktion, och med deli utsikt till förändring inom rätt snar framtid av domkretsindelningen i riket, som den blivande processreformen öppnar, finner utskottet skäl tala för att, i den mån sådant kan ske utan att andra intressen trädas för nära, främja det syfte, som med förevarande proposition avses, nämligen ett överförande snarast möjligt av de minsta städerna till att lyda under landsrätt.

I sådant syfte hava redan vissa åtgärder blivit vidtagna. Sålunda har genom kungl, cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 föreskrivits, att vid inträffande ledighet å borgmästartjänsten i vissa mindre städer med tjänstens återbesättande skall anstå i avbidan å särskild utredning angående lämplig organisation av stadens rättsskipning och förvaltning. Vidare uppdrogs under år 1918 åt särskilda kommitterade, bland annat, att, där så krävdes genom direkta förhandlingar, i förekommande fall söka utröna möjligheterna för genomförande av förläggning under landsrätt. Den ståndpunkten har dock alltjämt intagits, att en landsrättsförläggning icke kan, eller i varje fall icke bör, ske mot vederbörande stads önskan.

I det förevarande förslaget till lag om stads läggande under landsrätt har emellertid nyssnämnda ståndpunkt frångåtts. 1 § i berörda lagförslag inne-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

håller nämligen, bland annat, att beträffande stad, vars folkmängd understiger 4,000 personer, Konungen äger att under vissa förutsättningar, även utan stadens samtycke, förordna, att rådstuvurätten skall upphöra och staden läggas under landsrätt. Beträffande rättmätigheten av ett sådant mot stadens samtycke meddelat förordnande hava, såsom av det ovanstående framgår, meningarna varit synnerligen delade. Bland annat har från vissa städers sida invänts, att då städernas befogenhet att hava egen rådstuvurätt vore av privilegienatur, den icke kunde utan deras eget samtycke fråntagas dem. Denna uppfattning kan utskottet icke dela. Utskottet anser, i likhet med vad Herlitz i sin utredning anfört, att en befogenhet som den ifrågavarande kan, även örn den måste anses vara av privilegienatur, upphävas genom samstämmigt beslut av Konung och riksdag.

En annan fråga är, huruvida statsmakterna böra begagna denna sin rätt. Då utskottet, oaktat det, såsom ovan anförts, delar departementschefens åsikt örn önskvärdheten av att våra mindre städer förläggas under landsrätt för att sålunda bereda möjlighet för ett snart genomförande av den blivande processreformen, icke för närvarande finner sig böra tillstyrka den ifrågavarande propositionen, så beror detta framför allt därpå, att förslaget väckt så mycket gensaga från de håll, som skulle kunna komma att drabbas av dess bestämmelser. Det kan icke vara lämpligt att redan nu komma med sådana tvångsstadganden, som här ifrågasatts, innan den nya processreformens organisationsförslag blivit framlagt. Det är lätt att förstå, att de städer, varom det här är fråga, resa motstånd mot avskaffande av deras domstolsorganisationer, under vilka de levat och funnit sig väl till rätta under århundraden, innan de hava en aning örn vad som kommer att sättas i stället, och det synes icke vara det rätta sättet att väcka sympati för den kommande processreformen att, såsom nu föreslås, på ett hårdhänt sätt bereda rum för densamma.

De betänkligheter mot den föreslagna lagstiftningen, som nyss anförts, skulle emellertid kanske få träda tillbaka, för den händelse verkligt behov av ett skyndsamt genomförande av småstädernas landsrättsförläggning kunde sagås föreligga. Ett sådant behov skulle då kunna härröra av den omständigheten, att de minsta rådstuvurätterna med hänsyn till sammansättning och arbetssätt vore så bristfälliga, att de utgjorde en verklig fara för rättsskipningens ordentliga handhavande. Ehuru utskottet, såsom ovan sagts, principiellt anser ett avskaffande av dessa domstolar böra eftersträvas, anser utskottet dock icke att en fara av nyss nämnt slag kan sägas föreligga. Enbart den omständigheten, att småstädernas invånare i allmänhet tyckas omfatta sin rådstuvurätt med förtroende, tyder på att en sådan fara knappast är till finnandes och att i varje fall någon större skyndsamhet i fråga örn landsrättsförläggning icke på denna grund är av nöden. Vidare kan det icke förnekas, att de fördelar ur rättsskipningens synpunkt, som kunna vinnas med en landsrättsförläggning, i mångå fall motvägas av olägenheter av olika slag, vilka med skärpa framhållits uti åtskilliga från ifrågavarande städer avgivna yttranden. Sålunda har framhållits, att domhavandens kansli och bostad i många fall bomme att ligga på stort avstånd från staden, i följd varav anskaffandet av vissa bevis och dylikt fördyrades och fördröjdes, vidare att staden genom en landsrättsförläggning skulle gå miste örn den värdefulla tillgången till en inom staden boende juridiskt^ bildad person, vars kunskaper bomme till användning även inom andra områden än den rena domstolsverksamheten. Till sådana med en landsrättsförläggning förbundna olägenheter skall visserligen enligt det framlagda förslaget hänsyn tagas, innan beslut av Kungl. Maj:t meddelas, men utskottet finner det dock av ovan anförda skäl lämpligare, att en stad, innan den mot sin vilja berövas den egna jurisdiktionen, själv bliver satt i tillfälle att bedöma vad man framdeles ämnar sätta i den gamla organisationens ställe.

Kungl. Moj:U proposition nr 20G.

15 Det andra huvudskälet för småstädernas landsrättsförläggning har, som sagt, varit hänsynen till att underlätta genomförandet av den under beredning varande processreformen. Särskilt har framhållits, att bland de utgifter för staten, som bliva förknippade med denna reforms genomförande, ett framstående rum skulle komma att intagas av avlöningar till de befattningshavare, vilka på grund av småstädernas judiciella förenande med angränsande tingslag bliva överflödiga och fördenskull överföras på indragningsstat. Med hänsyn härtill har det ansetts välgrundat att nedbringa dessa kostnader genom att ifrågavarande domstolar redan tidigare bringas att upphöra. Utskottet anser emellertid icke, att denna synpunkt i och för sig talar för nödvändigheten av ifrågavarande städers läggande under landsrätt redan före processreformens genomförande. Nyssnämnda ändamål, kostnadernas nedbringande, synes utskottet lika väl stå att vinna genom att stadga en tillräckligt lång övergångstid för den nya organisationens trädande i kraft. Utskottet kan, såsom förut nämnts, icke heller finna, att andra skäl föreligga för att med anledning av den blivande rättegångsreformen tvinga småstäderna att redan nu avstå från sina rådstuvurätter. Att ett sådant tvång blir nödvändigt, örn och när i_ samband med processreformens genomförande en förändrad domstolsorganisation införes för hela riket, torde få anses vara en given sak och kommer kanske icke heller att från vederbörande städers sida mötas med så stort motstånd; men att redan nu, innan ett organisationsförslag föreligger, av hänsyn till ett framtida sådant tvångsvis genomföra så ingripande förändringar, som här föreslagits, synes utskottet icke vara av nöden.

De städer, som enligt förslaget skulle även mot sin vilja kunna läggas under landsrätt, äro som sagt sådana, vars folkmängd understiger 4.000 personer. Emellertid har i förslaget till lag om stads läggande under landsrätt upptagits ett stadgande av innebörd, att jämväl beträffande vissa städer med en folkmängd överstigande nyssnämnda siffra utredning skall kunna verkställas angående deras läggande under landsrätt. Där stadgas nämligen, bland annat, att då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, i vars rådstuvurätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren sitter endast en sådan ledamot, länsstyrelsen skall därom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, varpå det skall ankomma på Konungens beslut, huruvida utredning, som nyss nämnts, skall verkställas. Detta stadgande överensstämmer med vad som redan föreskrivits uti ovannämnda kungl, cirkulär av den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten av att intaga en sådan bestämmelse i en av Konung och riksdag gemensamt stiftad lag, detta bland annat på den grund, att av de städer med större folkmängd än 4,000 personer, beträffande vilka nyssnämnda anmälningsskyldighet skulle komma att gälla, sex äro residensstäder, nämligen Luleå, Mariestad, Nyköping, Umeå, Vänersborg och Växjö. Enligt gällande lagstiftning är rådstuvurätten i länets residensstad uteslutande behörig att upptaga vissa mål, nämligen sådana som angå förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften blivit tryckt å ort, som lyder under landsrätt, mål angående tjänstefel av postförvaltare vid kontor å landet samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drives å landet eller i stad lydande under landsrätt. Ett beslut örn förläggande av en residensstad under landsrätt torde sålunda icke vara genomförbart utan att dessförinnan nyssberörda forumregler blivit genom lagbestämmelser ändrade. Under sådana förhållanden förefaller det utskottet mindre lämpligt att, åtminstone för närvarande, beträffande residensstäderna lagfästa en sådan anmälningsskyldighet, som ovan nämnts. Men även beträffande övriga till ifrågavarande kategori hörande städer synas lagbestämmelser av ifrågavarande innehåll icke vara av nöden, då ju Kungl. Maj:ts befogenhet att därförutan förordna örn utredning angående en stads läggande under landsrätt icke blivit satt i fråga.»

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Vid utlåtandet var fogad bland annat en reservation av herr Pettersson i Södertälje m. fl., vilka hemställde, att riksdagen måtte för sin del antaga ett av reservanterna framlagt förslag till lag örn stads läggande under landsrätt. Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj:ts rätt att mot stads bestridande förordna örn upphörande av den särskilda jurisdiktionen begränsas till stad, vars folkmängd understege 3,000 personer. Sådant förordnande skulle icke kunna meddelas, örn stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt. Reservanterna ansågo, att utskottets utlåtande — efter ett framhållande, att skäl talade för att i den mån det kunde ske utan att andra intressen träddes för nära snarast möjligt överföra de minsta städerna till landsrätt samt. en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits i detta syfte —• borde haft följande lydelse:

»De sålunda vidtagna åtgärderna hava emellertid icke visat sig tillräckliga att påskynda ett överförande av de minsta städerna till att lyda under landsrätt. Städernas representationer hava nämligen, då fråga härom väckts, i regel motsatt sig en sådan förändring under åberopande dels att den särskilda jurisdiktionens upphävande vore ägnad att för dem medföra såväl olägenheter beträffande rättsskipningen och i andra avseenden som ock ej sällan ökade kostnader. Så vitt utskottet kunnat finna, bero dessa betänkligheter i främsta rummet på ett underskattande av den snabbhet och den anpassningsmöjlighet, som landsbygdens nuvarande domstolsorganisation erbjuder. I sådant avseende må erinras örn lagstiftningen angående anordnande av särskilda tingssammanträden med s. k. tremansnämnd samt angående möjlighet att upptaga växelmål även vid häradsrätt. Ej heller torde man inom vederbörande stadssamhällen till fullo insett värdet av att genom stadsstyrelsens anordnande enligt dp år 1920 vidtagna ändringarna i förordningen av kommunalstyrelse i stad en stad, som lyder under landsrätt, kan genom att till kommunalborgmästare utse en jurist och bereda denne plats i drätselkammaren, för den kommunala förvaltningen tillgodogöra sig ifrågavarande tjänstemans hela arbetskraft, något som icke i samma utsträckning låter sig göra i fråga örn en borgmästare, som tillika är ordförande i rådhusrätten.

Emellertid är det tänkbart, att i vissa fall en landsrättsförläggning kan medföra olägenheter för vederbörande stad, exempelvis därigenom att avståndet till tingsstället blir avsevärt. Även låter det tänka sig, att en stads förläggande under landsrätt kan genom ansenlig ökning av häradsrättens och domhavandens arbetsbörda eller på annat sätt medföra olägenheter för den domsaga, med vilken sammanläggningen sker.

Med hänsyn till vad utskottet sålunda anfört anser utskottet visserligen lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att, där omständigheterna sådant påkalla, besluta örn en mindre stads förläggande under landsrätt även mot stadsrepresentationens vilja, men att å andra sidan denna befogenhet förbindes med sådana förbehåll och inskränkningar, att tillämpningen av densamma ej må kunna giva anledning till berättigat missnöje.

I sadant avseende är i propositionen föreslaget, att förordnande, som här avses, må av Konungen meddelas endast om sådan åtgärd efter utredning och stadens hörande finnes vara till gagn för rättsvården och icke för staden medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet. Utskottet förväntar, att redan iakttagandet av detta villkor i månget fall skall leda till att en stads förläggande under landsrätt mot dess vilja icke kommer att av Konungen beslutas.

Då emellertid nämnda inskränkning icke torde kunna anses tillräcklig, vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

utskottet, i anslutning till den av herr Almkvist väckta motionen, föreslå, att från lagens tillämpningsområde må uteslutas städer, vilkas folkmängd uppgår till 3,000, men ej till 4,000 personer. Då de åberopade olägenheterna för städerna av en tvångsförläggning företrädesvis torde förekomma i de större av dem, skulle genom ett antagande av detta förslag anledningarna till missnöje mot ifrågavarande åtgärd i väsentlig mån hava avlägsnats.

Ytterligare synes det vara rimligt, att en tvångsförläggning ej verkställes mot en mycket stark opinion inom den stad, frågan gäller. Utskottet föreslår därför, att en dylik åtgärd ej må av Konungen kunna beslutas, då stadsfullmäktige med en majoritet av minst 2/3 av de avgivna rösterna motsatt sig densamma.»

Båda kamrarna hiföllo reservationen, första kammaren med 83 röster mot 29 och andra kammaren med 132 röster mot 62. Minoriteterna röstade för utskottets hemställan.

I enlighet med riksdagens beslut utfärdades därefter den 13 juni 1924 (nr Lag 1924. 189 och 190) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 4 § rättegångsbalken och lag örn stads läggande under landsrätt. Jämlikt sistnämnda lag må Kungl. Majit på framställning av vederbörande stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars folkmängd understiger 3,000 personer, äger Kungl. Majit, då borgmästartjänsten är ledig, även utan stadens samtycke meddela dylikt förordnande, örn efter utredning och vederbörandes hörande stadens läggande under landsrätt finnes vara till gagn för rättsvården samt icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, vari staden skulle ingå. Ha stadsfullmäktige i staden med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot dess läggande under landsrätt, må förordnande, varom nu sagts, ej meddelas.

Då borgmästartjänsten blivit ledig i stad, vars folkmängd understiger 3,000 personer, skall länsstyrelsen därom ofördröjligen göra anmälan hos Kungl.

Majit; och ankommer det på Kungl. Majit, huruvida genom länsstyrelsens försorg utredning skall verkställas angående stadens läggande under landsrätt.

Sadan utredning skall särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas av Kungl. Majit. Över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt samt därefter insända handlingarna jämte eget utlåtande till Kungl. Majit.

Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening i judiciellt hänseende med visst tingslag må föranleda.

Genom nämnda lag upphävdes de förut omförmälda cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918 i vad de avsågo stad, vars folkmängd understeg 3,000 personer. Däremot skulle dessa cirkulär fortfarande gälla beträffande övriga däri avsedda städer.

o

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. llh haft. (Nr 200).

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Processkom-

missionen

1926.

Med tillämpning av bestämmelserna i 1924 års lag har Kungälv från och med den 1 januari 1929 förlagts under landsrätt. Däremot ha framkomna förslag om avskaffande av rådhusrätterna i Nora med omkring 2,600 invånare, Trosa med omkring 800 invånare, Torshälla med omkring 1,800 invånare, Laholm med omkring 2,600 invånare och Sigtuna med omkring 1,000 invånare avvisats, då stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot den föreslagna åtgärden.

I det av processkommissionen den 15 december 1926 avgivna betänkandet angående rättegångsväsendets ombildning föreslogs, att den nu bestående skillnaden mellan land och stad i avseende å rättsskipningen i första instans skulle upphävas. Staten skulle ombesörja rättsskipningen även i städerna, och sambandet mellan rättsskipning och förvaltning skulle upphöra. Underrätternas domkretsar skulle kunna innefatta både landsbygd och stad eller endast landsbygd eller endast stad. Det förutsattes, att städer av viss storlek skulle bilda eget tingslag. I motiveringen för förslaget anförde kommissionen bland annat:

»Ett för vårt domstolsväsen utmärkande drag är den skillnad mellan land och stad, som, såvitt angår rättsskipningen i första instans, äger rum. Denna dualism sammanhänger på det närmaste med städernas självstyrelse, med stöd av vilken varje stad själv haft att både ordna och bekosta rättsskipningen inom staden. Denna städernas judiciella avskildhet från landsbygden berodde i äldre tider på hela det svenska samhällsskickets natur och städernas allmänna ställning i samhället. Med de genomgripande förändringar, som härutinnan försiggått, har emellertid också läget för städerna så småningom blivit ett annat. När samhället icke längre vilar på de förr härskande ståndsidéerna, den principiella skillnaden i privaträttsligt hänseende mellan stadsrätt och landsrätt upphört och den städerna tillerkända monopolställningen på stadsmannanäringamas område upphävts, hava grunderna för denna städernas särställning fallit bort. Detta framträder också däri, att på landsbygden talrika samhällen uppstått, som till sin sociala och ekonomiska struktur äro likartade med städerna, under det att många städer nedsjunkit till betydelselöshet.

Ett erkännande av att förutsättningarna för städernas principiella särställning på detta område bortfallit har redan givits därmed, att sedan år 1904 varje samhälle, som tilldelats stadsrättigheter, fått förbliva under landsrätt och icke erhållit egen jurisdiktion. Bland dessa städer finnas åtskilliga, som vuxit till en betydande ställning och njuta en rik blomstring. Vissa åtgärder hava också vidtagits för att avskaffa rådstuvurätterna i de mindre städerna och i judiciellt hänseende förena dessa städer med angränsande landsbygd.

Örn grunden för städernas särskilda jurisdiktion sålunda numera har bortfallit, så måste därav först och främst följa, att städernas inflytande på ordnandet av deras domstolar och deras däremot svarande plikt att även bekosta dem upphöra. Som på landsbygden måste denna angelägenhet bliva statens. Rättsskipningens ordnande och bekostande är också enligt nu rådande samhällsuppfattning såväl för stad som för landsbygd en statens uppgift, icke en kommunal uppgift.

Om staten övertar rättsskipningen i städerna, blir därav icke en nödvändig följd, att alla städer skola förenas med kringliggande landsbygd i en judiciell enhet. Till en början måste givetvis de största städerna var för sig bilda egna domsagor. I övrigt blir det möjligt att anordna underrätternas domkretsar så, att en stad med kringliggande landsbygd kan förenas till en gemensam domsaga, antingen sålunda, att staden och landsbygden också sammanslås till ett

Kungl. Majda proposition nr 206.

tingslag nied gemensam domstol, eller så, att staden oell landsbygden bilda var sitt tingslag inom domsagan, vilken senare anordning tydligen förutsätter, att staden är av något större betydenhet. En sådan anordning måste bliva ett av de betydelsefullaste leden i strävandet att skapa en underrättsorganisation, som både är tillräcklig för sina uppgifter och kan rymmas inom en rimlig kostnadsram. Genom åtgärder i nämnda riktning kan nämligen åvägabringas ett vida rationellare utnyttjande av de arbetskrafter, som ägna sig åt domarkallet, än vad nu är möjligt, och en önskvärd utjämning av olika arbetsmått i olika domstolar kan genomföras. Om sålunda en mindre eller medelstor stad med en rådstuvurätt, vars arbetskrafter icke tillfullo utnyttjas, förenas med kringliggande lantdomsaga, äro uppenbarligen betydande fördelar i organisatoriskt hänseende att vinna för rättsskipningen. I de minsta städerna måste också en avsevärd förkovran av rättsskipningen kunna väntas av en dylik anordning. Domargöromålen äro där, som förut framhållits, ofta så få och så betydelselösa, att domarens intresse och förmåga måste förslappas, vilket naturligtvis kan menligt återverka på domaruppgiftens fyllande. Upprätthållandet av egen domstol i dessa städer innebär ofta också ett betänkligt slöseri med andliga och materiella tillgångar. En olägenhet av den nuvarande anordningen är, att städernas domare tillsättas efter andra grunder och delvis av andra myndigheter än landsbygdens. Därmed uppstå två skilda domarkårer, mellan vilka icke nödig växling äger rum. Jämväl i detta hänseende skulle reformen medföra värdefulla förbättringar.

Om städernas egen jurisdiktion upphör och staten övertar rättsskipningens besörjande jämväl i städerna samt stad och landsbygd därvid i de fall, där så finnes lämpligt, förenas till gemensam domsaga, behöver detta icke med nödvändighet medföra, att underrätterna i hela landet ordnas efter fullkomligt enahanda grunder, så att icke någon olikhet får finnas mellan underrätten i en stad och underrätten på landsbygden. I den utsträckning stad och land sammanslås till gemensamt tingslag med gemensam domstol, blir en sådan olikhet visserligen utesluten, men de här angivna utgångspunkterna hindra, som redan antytts, icke, att en stad bildar eget tingslag inom en med landsbygd gemensam domsaga eller att, där så kräves, stad utgör egen domsaga. Genomförandet av någondera av dessa anordningar öppnar tydligen möjlighet att inom vissa gränser sammansätta underrätten på olika sätt i staden och på landsbygden. Därest, trots det att grunderna för städernas rätt till egen jurisdiktion numera bortfallit, en undersökning likväl visar, att förhållandena påkalla sådana olikheter, kunna dessa alltså inrymmas inom ifrågavarande organisation. På själva _ stommen till underrätterna kunna dessa olikheter emellertid icke inverka. Vissa gemensamma drag måste alltid sammanhålla alla sålunda av staten uppehållna underrätter till en enhetlig typ, i vilken vissa organisatoriska variationer medgivas.

Med statens övertagande av rättsskipningen i städerna måste följa, att det nu existerande sambandet mellan rättsskipningen och förvaltningen i städerna upphör. Den nuvarande magistraten, vilken i regel tillika utgör rådstuvurätten, försvinner.»

över huvudgrunderna i processkommissionens förslag inhämtades yttranden Yttranden från hovrätterna — efter hörande av domhavande, rådhusrätter, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, överexekulorer och magistrater —nens förslag justitiekanslersämbetet samt kommerskollegium — efter hörande av vissa organisationer och sammanslutningar inom näringslivet — varjämte tillfälle lämnades de juridiska fakulteterna, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och svenska stadsförbundet

20 Kungl. Majlis proposition nr 206.

att inkomma med yttranden. Därjämte inhämtades lagrådets utlåtande rörande betänkandets huvudgrunder.

I flertalet av de avgivna yttrandena tillstyrktes förslaget örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna. Sålunda framhöll Svea hovrätt, att principiellt rättsskipningens anordnande och bekostande måste anses vara ett statens åliggande och icke en kommunal uppgift. Det nuvarande systemet, som innebure, att städerna själva utövade ett starkt och stundom avgörande inflytande på domarposternas tillsättande, kunde icke längre upprätthållas utan väsentliga risker och olägenheter. Att staten undantagslöst omhändertoge tillsättandet av yrkesdomarpersonalen i landet vore enligt hovrättens mening synnerligen angeläget, och utan att förbise de svårigheter, som stöde i vägen för en någorlunda snar lösning av spörsmålet härom, ansåge hovrätten önskvärt, att detta spörsmål omedelbart upptoges till effektiv behandling. Den omständigheten att vissa städer kunde av olika anledningar väntas vara obenägna att uppgiva sin särskilda rättsskipning borde ej få stå i vägen för den ifrågavarande reformen. Jämväl Göta hovrätt, föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Sveriges advokatsamfund uttalade, att rättsskipningen i städerna borde övertagas av staten. Till denna mening anslöt sig även ett stort antal häradshövdingar och tillförordnade domhavande. Hovrätten över Skåne och Blekinge ansåg visserligen, att ett förstatligande av städernas rättsskipning vore ur principiell synpunkt riktigt, men då en dylik ändring icke kunde genomföras utan stor tidsutdräkt, kunde det ifrågasättas örn icke spörsmålet härom borde åtminstone beträffande de större och medelstora städerna frigöras från frågan örn en reform av rättegångsväsendet i övrigt och behandlas för sig. I huvudsak samma uppfattning uttalades av professorn Kallenberg i ett av honom inom juridiska fakulteten i Lund avgivet särskilt yttrande. Enligt hans mening kunde skillnaden mellan lands- och stadsdomstolarna icke motiveras med sakliga skäl. En till grunden gående reform av hela vårt rättegångsväsen kunde ej gärna underlåta att räkna med en enhetlig domstolsorganisation. Örn man på sätt Kallenberg förordade i viss mån begränsade reformen, vore emellertid upphävandet av städernas särskilda domstolsorganisation ej något trängande reformkrav; det vore i stort sett ett ämne, som läge på sidan av den egentliga rättegångsreformen. Dock borde otvivelaktigt härvid göras undantag för rådhusrätterna i smärre städer eller överhuvud de rådhusrätter, i vilka sutte blott en lagfaren domare. Örn önskvärdheten av deras avskaffande syntes näppeligen meningarna vara delade. Även lagrådet anslöt sig till tanken att i viss omfattning bibehålla den särskilda stadsrättsskipningen. Slutmålet borde visserligen vara att med samtliga de städer, som enligt den nya organisationsplanens grundsatser icke ägde tillräckligt invånarantal och livlig rörelse nog för att bilda egna domsagor, i jurisdiktionshänseende införliva kringliggande landsbygd till gemensamma domsagor. Skulle emellertid av ekonomiska eller andra skäl alltför betydande hinder finnas möta att i ett slag realisera detta program, syntes det kunna ifrågasättas att såsom ett, låt vara ej rätt tillfredsställande, provisorium tillsvidare inskränka sig till att låta sammanslagningen gälla sådana städer, som vid närmare utformning av den allmänna pia-

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 206.

nen för den slutliga indelningen befunnes icke ägnade att utgöra särskilt tingslag inom domsaga. I de städer åter, sorn folie ovanom denna gräns och alltså befunnes lämpade att utgöra självständig domsaga eller åtminstone egen domkrets, kunde den kommunala rättsskipningen interimistiskt fortbestå. En annan mening uttalades av föreningen Sveriges stadsdomare, som ansåg, att något trängande behov ur rättsskipningens synpunkt att genom lagstiftning tvångsvis förlägga de av kommissionen avsedda städerna under landsrätt icke visats., Städernas själ vbestämnings rätt med avseende å rättsskipningens ordnande borde icke ytterligare inskränkas, något som emellertid utgjorde en förutsättning för att den av kommissionen föreslagna underrättsorganisationen skulle komma till stånd. Därest det skulle befinnas, att rättsskipningen jämväl i städerna borde omhändertagas av staten, ville föreningen framhålla nödvändigheten av att därvid förfores med största försiktighet och hänsyn, så att städernas intressen i möjligaste mån förbleve okränkta. Övergången till ett system, innebärande sammanförandet av stad och land till gemensamma jurisdiktioner borde ej ske med ett slag utan så småningom, efter hand som förutsättningar därför i den ena eller andra orten inträdde. En lagstiftning i ämnet borde följaktligen endast öppna vägen för en frivillig förening av landsbygd och stad samt i möjligaste mån uppmuntra därtill genom att göra den förmånlig för alla parter. I stadsdomarföreningens uttalande instämde ett stort antal rådhusrätter. Åtskilliga rådhusrätter avstyrkte bestämt ett förstatligande av städernas rättsskipning. Svenska stadsförbundet anförde, att kommissionens förslag icke på alla punkter möjliggjorde ett ingående bedömande av förslagets konsekvenser. Sålunda saknades utredning angående bland annat det ekonomiska mellanhavandet mellan städerna och staten samt formerna för magistratsgöromålens framtida utförande. I avvaktan på resultatet av de utredningar, som igångsatts rörande dessa frågor, nödgades förbundet för det dåvarande avstå från att inkomma med yttrande.

Den av stadsförbundet berörda utredningen angående det ekonomiska mel- Ekonomilanhavandet mellan städerna och staten framlades av de s. k. ekonomisakkun- /,9,3,9, niga i deras den 29 augusti 1928 avlämnade betänkande angående ordnande' av vissa ekonomiska och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen. De sakkunniga, vilkas utredning var grundad på processkommissionens förslag att staten skulle övertaga rättsskipningen i samtliga städer, föreslogo, att städerna skulle under en viss tidsperiod lämna bidrag till statsverkets kostnader för domstolsväsendet. Denna övergångsersättning skulle från början utgå med belopp motsvarande varje stads nuvarande kostnad för rättsskipningen och överexekutorsgöromålens bestridande men skulle sedan år för år minskas för att efter tjugu år helt upphöra.

Den tolagsersättning, som tillkommer vissa städer, skulle för framtiden reduceras med i princip en tredjedel. Avdraget skulle tagas i beräkning vid erläggande av nyssnämnda övergångsersättning, så att nämnda ersättning skulle utgå endast i den mån den överstege tolagsavdraget. De sakkunniga berörde i korthet även frågan örn kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter magistratens upphörande. Enligt en vid betänkandet fogad promemoria skulle

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kommunal-

förvalt-

nings-

8alckunniga

1939.

några av magistratens nuvarande uppgifter helt upphöra samt de övriga överflyttas å länsstyrelse, polismyndighet, domstol, lämplig kommunal myndighet eller andra organ. För egen del framhöllo de sakkunniga —- utan att taga ställning till frågan huruvida en dylik uppdelning av magistratens funktioner vore lämplig och önskvärd — såsom obestridligt, att det ur statens synpunkt icke kunde anses behövligt, att de nuvarande magistratsuppgifterna sammanhölles hos ett organ. Vöre detta ett kommunalt önskemål, syntes hinder ej möta, att i kommunallagstiftningen möjlighet bereddes till en dylik organisation. Därmed följde ock, att kostnaderna för denna nya kommunala magistrat måste drabba städerna.

Jämväl över detta förslag inhämtades utlåtanden från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. Sålunda hördes hovrätterna — vilka hade att inhämta yttranden från domhavande, tingshusbyggnadsskyldige, överexekutorer och rådhusrätter — Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län •— efter hörande av magistrater, stadsstyrelser och stadsfullmäktige — justitiekanslersämbetet, nedre justitierevisionen, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Även föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges stadsfiskaler erhöllo tillfälle att inkomma med yttranden.

I de avgivna yttrandena blev betänkandet föremål för stark kritik och det gjordes från flera håll gällande, att detsamma icke vore ägnat att läggas till grund för regleringen av förhållandet mellan städerna och staten. Särskilt betonades, att staten vid övertagandet av rättsskipningen i städerna icke borde kräva något som helst vederlag från dessas sida. Av åtskilliga bland de hörda myndigheterna berördes även själva principfrågan huruvida städerna borde mista den särskilda jurisdiktionen och förenas med angränsande domsaga. Sålunda uttalade stadsfullmäktige i ett stort antal städer, att den förutvarande domstolsorganisationen i städerna borde bibehållas. Svenska stadsförbundet framhöll, att då städerna i stort sett syntes ha varit väl tillfredsställda med sitt domstolsväsen, det icke kunde anses välbetänkt att tvångsvis pressa fram ett förstatligande av städernas rättegångsväsen. I den mån ett förstatligande av de mindre städernas rättegångsväsen genom deras förening med angränsande tingslag kunde finnas lämpligt, borde detta åstadkommas genom att staten icke blott såsom enligt gällande förordningar vore fallet öppnade vägen för en frivillig anslutning från städernas sida utan även effektivt underlättade vägens beträdande genom att göra den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer. I detta yttrande instämde stadsfullmäktige i åtskilliga städer. Från många håll framställdes även' anmärkningar mot den ifrågasatta uppdelningen av magistratsuppgifterna.

Den andra av stadsförbundet omnämnda frågan, nämligen örn formerna för magistratsgöromålens fullgörande, behandlades i den av 1928 års kommunalförvaltning ssakkunniga den 30 september 1929 framlagda utredningen angående kommunalförvaltningens ordnande i städerna efter processreformens genomfö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

23 Tande. De sakkunniga, vilka hade att utgå från förutsättningen att sambandet mellan rättsskipning och förvaltning i städerna skulle upphöra, föreslogo inrättande av ett nytt centralt förvaltningsorgan, kallat stadsstyrelse, som skulle fullgöra drätselkammarens samt magistratens kommunala och i viss mån även dess statliga uppgifter. De övriga på magistraten ankommande statliga funktionerna skulle i allmänhet tilläggas polismyndigheten. Stadsstyrelsen skulle utgöras av en borgmästare som ordförande samt ytterligare minst fyra ledamöter. Hos stadsstyrelsen skulle finnas anställd en stadsassessor, varjämte i stadsstyrelsens reglemente skulle kunna bestämmas, att i styrelsen skulle finnas även ett eller flera borgarråd. Borgmästaren och borgarråden skulle utses av stadsfullmäktige eller allmän rådstuga för en tid av minst sex och högst tio år. övriga ledamöter skulle väljas för en tid av fyra år.

över detta betänkande avgåvos yttranden av länsstyrelserna — efter hörande av magistrater, stadsstyrelsen, drätselkammare och stadsfullmäktige — varjämte tillfälle bereddes svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare samt svenska polisförbundet att yttra sig i ärendet. I flera av de avgivna yttrandena framhöllos svårigheterna att bedöma förslaget innan klarhet vunnits rörande grunderna för processreformen. Beträffande förslaget kommo delade meningar till synes. Från åtskilliga håll uttalades anslutning till de principer, på vilka förslaget vilade, men framställdes samtidigt anmärkningar mot dess detaljbestämmelser, särskilt vad angick stadsstyrelsens sammansättning samt sättet för tillsättande av ordförande och den tid, för vilken han borde utses. Å andra håll avstyrktes förslaget, varvid bland annat framhölls, att det skulle leda till en för många städer alltför vidlyftig och byråkratisk organisation samt att tanken att tillägga det kommunala centralorganet även statsadministrativa uppgifter ur flera synpunkter vore olämplig. Jämväl i dessa yttranden framställdes från flera städer anmärkningar mot principen att den särskilda jurisdiktionen i städerna skulle upphöra.

Vid anmälan i statsrådet den 6 februari 1931 av de huvudgrunder för en Proposition rättegångsreform, vilka genom proposition, nr 80, förelädes 1931 års riksdag, framhöll jag såsom en grundtanke för den ifrågasatta reformen, att denna främst borde avse själva förfarandet samt att förändringar i organisationen borde vidtagas endast i den mån de vore påkallade för att skapa förutsättningar för ett förbättrat förfarande. Rörande frågan örn statens övertagande av städernas rättsskipning anförde jag i huvudsak följande:

»Jämväl beträffande rättsskipningen i städerna gäller, med den inställning jag i princip intagit till organisationsproblemen, i första hand att överväga, huruvida den nuvarande organisationen av städernas domstolar kan anses i stånd att utan mera väsentliga förändringar uppbära ett muntligt, koncentrerat förfarande. Örn man från denna utgångspunkt till en början skärskådar frågan örn statens övertagande av rättsskipningen i städerna, anser jag mig icke kunna tillägga det ur principiell synpunkt otvivelaktigt riktiga argumentet om rättsskipningen såsom en till sin natur statlig angelägenhet sådan betydelse, att ett dylikt övertagande skulle utgöra en nödvändig förutsättning för processreformens genomförande. Enligt min mening bör, innan man täger ståndpunkt till denna fråga, närmare undersökas, vilka olä-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

genheter äro förknippade med den nuvarande ordningen och huruvida dessa äro av den art, att de icke på annan väg låta sig avhjälpas. På denna punkt erinrar jag därom, att jag icke i och för sig ansett det utgöra en svaghet, att rådhusrätternas ledamöter äro i tillfälle att hämta sin erfarenhet jämväl från den kommunala förvaltningens område, förutsatt att de uppgifter, som härutinnan åvila dem, icke inkräkta på eller förtaga deras intresse för domarkallet. De kommunala och allmänna förvaltningsbestyr, som numera åvila städernas magistrater, torde icke vara av den omfattning, att grundad anledning till farhåga härutinnan kan anses föreligga. Däremot synes mig en annan anmärkning, som framställts mot våra rådhusrätter och som avser sättet för domartjänsternas tillsättande, vara långt mera vägande. Med de stora anspråk, som ett muntligt koncentrerat förfarande ställer å domstolens ledamöter ej minst å dess ordförande, är det en oeftergivlig fordran, att urvalet till dessa befattningar sker med den största omsorg. Det torde icke kunna bestridas, att de grunder, som nu gälla i fråga örn städernas domarval, icke innebära fullgoda garantier för en tillfredsställande rekrytering. Detta sammanhänger i främsta rummet med, att den korporation, åt vilken valet är anförtrott, i allmänhet icke äger tillräcklig kännedom örn de sökande eller erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma deras kvalifikationer såsom domare. Vad särskilt borgmästarvalen angår har visserligen det statliga inflytandet tillmätts ett visst utrymme vid utnämningen. Detta inflytande inskränker sig dock till det förslag, som framgått ur valet, och är därför av tämligen begränsad räckvidd. Även örn den nu gällande ordningen icke medfört alltför oroväckande konsekvenser, är det dock å andra sidan omisskänneligt, att vid dessa val ovidkommande hänsyn ej sällan spela in samt att utgången understundom beror av slumpen eller av en lyckad kupp. Det är också en iakttagelse, att våra stadsdomare i allmänhet icke varit i tillfälle att förvärva den mera allsidiga utbildning, som följer med tjänstgöringen i olika domstolsinstanser och_ som för befordringsgången å lantdomarbanan med rätta anses vara av stor vikt. Å andra sidan äro våra lantdomare och överrättsdomare i avsaknad av den rikare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa för deras ämbetsutövning betydelsefulla rättsområden.

För mangen storde de nu antydda bristerna te sig som så svårartade och så oskiljaktiga från varje på kommunal grund uppbyggt domstolsväsen, att för deras avhjälpande ett förstatligande av rättsskipningen i städerna framstår som oundvikligt. Därest lagstiftaren ägde en av tradition och redan bestående förhållanden obegränsad frihet, skulle mot en dylik åtgärd icke vara något att invända. De svårigheter av organisatorisk och annan art, som härvid .möta, bjuda dock, att. jämväl en annan utväg tages under övervägande. Enligt min mening torde en tillfredsställande lösning åtminstone tillsvidare kunna vinnas genom en långt mindre ingripande åtgärd, nämligen en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande.»

Efter att hava redogjort för innehållet i en dylik reform fortsatte jag:

»Om jag sålunda, med vissa förbehåll, ansluter mig till tanken, att med statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillsvidare bör anstå och denna fråga upptagas till slutligt avgörande i samband med en jämväl ur kommunala synpunkter påkallad allmän omläggning av städernas förvaltning, ser jag mig emellertid nödsakad att härför uppställa en ganska väsentlig begränsning. I annat sammanhang har jag redan framhållit de mindre rådhusrätternas svaghet. Dessa rådhusrätters otillräcklighet för lösandet av svårare rättegångsuppgifter är redan under nu rådande förhållanden påtaglig och skulle bliva än mera framträdande inför de större krav, som det nya förfarandet ställer på domsto-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

larna. Orsaken härtill ligger i jurisdiktionsområdets obetydlighet, och botemedlet måste alltså vara att söka i större domkretsar. Vid sådant förhållande torde dessa städer böra förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga, varvid intet hinder möter att staden, örn den är av tillräcklig storlek, bildar eget tingslag. För sistnämnda fall kan komma under övervägande att åt domstolen giva en sådan sammansättning, att den jämte häradshövdingen såsom ordförande består av två lagfarna rådmän med en ställning motsvarande rådhusrättens bisittare. En dylik anordning skulle innebära en anknytning till den nuvarande organisationen av städernas domstolar.

Var gränsen skall dragas mellan å ena sidan de fall, då staden skall bibehålla sin nuvarande jurisdiktion, och å andra sidan sådana, då staden skall ingå i omgivande lantdomsaga, kan helt visst göras till föremål för olika meningar. Den bestämmande synpunkten härvid synes böra vara, att den kommunala rättsskipningen bibehålies i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka, under det att övriga städer, i likhet med många, till en del ganska betydande städer och samhällen, som redan nu icke äga egen domstol, finge genom statens försorg sin rättsskipning ombesörjd på enahanda sätt som i fråga örn landsbygden.

Med denna ståndpunkt begränsas frågan om rättsförhållandet mellan staten och städerna att tillsvidare avse allenast de mindre städerna. De större och medelstora städerna skulle som hittills ha att själva bekosta sin rättsskipning, varemot utgifterna för de mindre städernas rättegångsväsen skulle överflyttas å statsverket. Då jurisdiktionen i dessa städer komme att handhavas av häradshövdingen i tilliggande domsaga, uppstår härigenom icke någon mera betydande kostnadsökning för statsverket. Med hänsyn härtill och då den besparing ett avlyftande av kostnaden för rättsskipningen medför för staden måhända helt eller delvis uppväges av nytillkommande utgifter för stadens förvaltning, synas anspråk på ersättning i anledning av rättsskipningens övertagande icke böra från statens sida göras gällande.

Därest rättsskipningen i de större och medelstora städerna bibehålies såsom en stadens angelägenhet, föreligger icke någon anledning att rubba den sammansättning rådhusrätterna i dessa städer redan nu äga. Under denna förutsättning bör rådhusrätten således alltjämt bestå av tre ledamöter. Den form för lekmannadeltagande, som rådmansinstitutionen tidigare inneburit, har i de nu ifrågavarande städerna alltmer kommit ur bruk och saknar för dessa städer all betydelse. Samtliga, ledamöterna böra därför, såsom nu i allmänhet är fallet, vara lagfarna.»

Vad angår övergången till den nya ordningen framhöll jag såsom önskvärt, att åtgärder under den närmaste tiden vidtoges för att de städer, som icke kunde antagas äga förutsättningar att giva sina rådhusrätter den förut nämnda sammansättningen, mätte läggas under landsrätt. Härom yttrade jag vidare bland annat:

»Tydligt är, att landsrättsförläggning bör kunna beslutas även mot stads bestridande. Denna princip har kommit till uttryck redan i 1924 års lagstiftning, och en utvidgning av denna princips tillämpning synes nu vara lämplig. Sålunda torde skäl ej längre föreligga att bibehålla den gällande begränsningen, att stadens folkmängd skall understiga 3,000 personer. Ej heller synes det lämpligt att bibehålla föreskriften, att landsrättsförläggning ej må äga rum, när stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig däremot. Då en dylik åtgärd är betingad av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, bör det ej tillåtas kommunen att förhindra densamma.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Motion 1931.

rörläggning under landsrätt av de städer, varom nu är fråga, torde emellertid icke böra äga rum utan undantag. Sådan åtgärd bör ej få vidtagas, då den medför ökade ekonomiska bördor eller andra för staden eller det allmänna, menliga verkningar. Särskild hänsyn måste tagas till rådhusrätterna i residensstäderna. Sålunda äro dessa domstolar uteslutande behöriga att upptaga bland annat mål angående brott mot tryckfrihetsförordningen, örn skriften tryckts i ort, som lyder under landsrätt, samt ärenden angående förlagsinteckning, då rörelsen drives å landet. Tydligt är därför, att ett överförande till landsrätt bör äga rum allenast efter prövning i varje särskilt fall. De närmare grunder, som böra vinna tillämpning vid statens övertagande av rättsskipningen i nu ifrågavarande städer, böra så snart ske kan föreläggas riksdagen.»

I en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion, nr 227, hemställde herr Lindhagen bland annat, att riksdagen ville uttala sig för att ett förstatligande av samtliga stadsdomstolar måtte genomföras samt att förslag till en ekonomisk uppgörelse måtte föreläggas riksdagen i sammanhang med det definitiva avgörandet. Såsom stöd härför anförde motionären:

»Under det långa utredningsarbetet är väl knappast någon fråga, örn vilken meningarna varit så samlade, som att skillnaden mellan stad och land måste upphöra samt rättsordningen för hela folket bliva en statens angelägenhet.

Det är i och för sig intet ont uti, att en kommun ombesörjer även sin rättsvård såsom ett uttryck för dess självstyrelse. Men då bör såsom i gamla tider denna självstyrelse även utsträckas till landsbygden häradsvis. Detta vill dock ingen vara med örn, utan staten skall fortfarande ombestyra landsbygdens rättsvård. Då bör också som sagt städernas privilegium upphöra och rättsskipningen bli likasom lagstiftningen en hela landets gemensamma angelägenhet.

Så är saken även ordnad i Norge och Danmark och bemödandet till gemensam nordisk lagstiftning talar för att Sveriges hållning på detta^ område upphör. Gagnet av en statsorganisation för hela landet framträder på många sätt. Likformigheten i domstolsväsendets organisation för alla innevånare är ju en naturlig sak, och man kan ej förstå, varför den behöver vara så olika som nu är fallet. Cirkulation mellan ledamöter i de olika domstolarna förhindras genom det nuvarande tillståndet. Den politiska motsättningen mellan land och stad upprätthålles genom bibehållande av onödiga skiljaktigheter. Nu kommer såsom en stor överraskning, att regeringen väl föreslår att de minsta städernas rättsskipning skall förstatligas. För de övriga skall den gamla ordningen fortfarande gälla. Detta kan väl knappast sägas vara uttryck för en 'allmän rättegångsreform’, som landet väl kunde på en så kardinal punkt hava omsider förväntat sig efter mer än ett århundrades förberedelse.

Det synes vara lagrådet, som i sitt politiska kompromissbetänkande räckt ett finger åt denna vanskliga idé. Man har nu inget annat avsevärt skäl för förslaget än att det skulle bliva så bråkigt och tidsödande att reglera det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och de större stadskommunerna med anledning av en konsekvent rättegångsreform. Ett magert och principlöst skäl, synes mig. Svårare uppgifter har väl den svenska statsmakten ridit ut även i senare tider. För övrigt kommer avfattandet i lagparagrafer av riksdagens eventuella anvisningar samt begrundandet av den myckenhet spörsmål, örn vilka riksdagen ej kommer att ens i någon mån yttra sig, förmodligen att taga åratal, innan saken ånyo kan definitivt föreläggas riksdagen. Under den tidrymden bör den ingalunda svårare frågan örn en ekonomisk utjämning kunna klargöras.»

Kungl. Majlis proposition nr 206.

27 De av mig gjorda uttalandena rörande städernas domstolsväsen biträddes av det för propositionens behandling tillsatta särskilda utskottet. I denna del anförde utskottet bland annat:

»Någon meningsskiljaktighet torde icke råda därom, att såsom departementschefen antytt rättsskipningens ordnande och bekostande är en statens angelägenhet, ävensom att de samhällsförhållanden, som i äldre tid motiverade, att städerna i judiciellt hänseende intogo en särställning, numera bortfallit. _ Utskottet kan därför i princip ansluta sig till det i herr Lindhagens motion gjorda uttalandet, att rättsskipningen i städerna bör övertagas av staten. Däremot kan utskottet icke biträda samme motionärs uppfattning, att en dylik förändring bör genomföras i samband med den nu ifrågasatta rättegångsreformen. Det lärer näppeligen med fog kunna göras gällande, att städernas domstolar i allmänhet skulle komma att sakna förmåga att handha ett förbättrat förfarande och att med hänsyn därtill ett förstatligande av rättsskipningen är nödvändigt. På sätt departementschefen framhållit bör i första hand undersökas, huruvida de olägenheter, som vidlåda den särskilda stadsjurisdiktionen, äro av den art, att de icke kunna avhjälpas på annan väg. Såsom en svaghet hos den nuvarande ordningen har anförts, att den — utom i de största städerna — förekommande sammankopplingen av rättsskipning och förvaltning länder till skada för rättsväsendet. Även örn denna anmärkning äger ett visst berättigande, lärer det ej vara erforderligt att med hänsyn härtill genomföra en avlösning av den särskilda stadsjurisdiktionen. Mera vägande äro de erinringar, som framställts mot den nu tillämpade ordningen för tillsättande av städernas domare. Denna ordning kan såsom redan berörts icke anses i erforderlig mån trygga en god rekrytering och lägger hinder i vägen för skapande av ett enhetligt domarstånd. Emellertid torde såsom departementschefen framhållit det icke vara nödvändigt att för undanröjande av dessa brister förstatliga rättsskipningen i städerna. En tillfredsställande lösning torde, åtminstone tillsvidare, kunna vinnas genom en reform av ordningen för stadsdomarnas tillsättande.

Ehuru utskottet sålunda finner, att ett allmänt överförande till staten av rättsskipningen i städerna icke påkallas av rättegångsreformens genomförande, ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning, att åtgärder i detta syfte äro nödvändiga beträffande de mindre städerna. Ett bibehållande av dessa städer såsom självständiga jurisdiktionsområden kan icke anses tillfredsställande. Även örn vid tillsättande av domartjänsterna i dessa städer sökande med erforderlig kompetens kunna påräknas, måste det befaras, att på grund av göromålens ringa omfattning domarna icke skola vara i stånd att vidmakthålla sin förmåga och sitt intresse för rättsskipningen. I allt fall kunna de icke i sitt arbete förvärva den erfarenhet och vana vid handläggning, som äro önskvärda. Det måste även anses vara misshushållning med kraft och penningmedel att för de fåtaliga och i regel enkla domaruppgifterna i de små städerna bibehålla särskilda domstolar. En ändring i dessa förhållanden kan icke vinnas utan en ökning av domkretsarnas omfång. I detta syfte böra de mindre städerna förenas med kringliggande landsbygd till en domsaga. Denna uppfattning har redan godkänts av statsmakterna vid antagande av nu gällande lag örn stads läggande under landsrätt. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, bör staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda eget tingslag inom domsagan. Beaktande bör även skänkas förslaget att låta häradsrätten i stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två lagfarna rådmän. Ett genomförande av detta förslag synes emellertid erbjuda vissa praktiska svårigheter. I samband med borttagandet av den särskilda jurisdiktionen bör utredning verkställas rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och vederbörande stad. Vid ordnande av detta mellanhavandc

Särskilda

utskottet

tm.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

bör som huvudregel gälla, att stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion, skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna.

I frågan var gränsen skall dragas mellan de städer, som kunna behålla sin nuvarande jurisdiktion, och dem, som böra bilda gemensam domsaga med kringliggande landsbygd, ansluter sig utskottet till departementschefens uppfattning. Den bestämmande synpunkten synes sålunda böra vara, att den särskilda rättsskipningen bibehålies allenast i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära en egen rättsskipning av tillräcklig styrka. Vid bedömande av denna fråga kan naturligen avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten, att stad för närvarande har eller är beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt, som fyller detta anspråk.

Då utskottet sålunda förordar, att den nuvarande, av städerna bekostade rättsskipningen i viss utsträckning bibehålies, vill utskottet samtidigt framhålla, att denna fråga nära sammanhänger med spörsmålet örn städernas förvaltning. Problemet örn förhållandet mellan magistraten och de kommunala organen torde inom en nära framtid böra erhålla sin lösning. Skulle denna lösning innebära en överflyttning från magistraten av de kommunala och statligtadministrativa uppgifter, som nu åvila densamma, kommer frågan om förstatligandet av rättsskipningen i ett annat läge.»

Beträffande övergången till den nya ordningen yttrade utskottet, att det syntes lämpligt, att åtgärder snarast vidtoges för att möjliggöra, att staten efter hand övertoge rättsskipningen i de städer, där förutsättningar saknades för ett bibehållande av egen jurisdiktion. Slutlig ställning till de grunder, som därvid borde tillämpas, syntes kunna tagas först sedan förslag till lagstiftning i ämnet förelåge. Det kunde emellertid framhållas, att vid indragning av de särskilda stadsdomstolarna stor varsamhet borde iakttagas och städernas intressen vederbörligen beaktas.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemställde herr Lindhagen, att riksdagen ville uttala sig för att staten framdeles borde övertaga rättsskipningen i städerna, att städer, som nu tämligen enhälligt önskade behålla sin organisation, icke mot sitt bestridande borde fråntagas densamma, samt att, örn stadssamhället ansåges för litet för särjurisdiktion, bristen helst borde avhjälpas genom att staden förenades med kringliggande landsbygd till en domstol, som finge åtnjuta fördelarna av kollegialitet och täta sammanträden. Såsom motivering för denna hemställan anförde reservanten:

»Mången har föreställt sig, att en ny rättegångsreform skulle medföra statens övertagande av rättsskipningen även i städerna. Principen godkännes också i allmänhet. Men man skjuter den på framtiden av opportunitetsskäl. Dessutom invändes, att de ekonomiska uppgörelserna mellan städerna och staten skulle leda till så omfattande uppgörelser, att de ej kunde medhinnas till rättegångsreformens avgörande. Detta senare är väl en så kallad förevändning. För den redan nu ifrågasatta indragningen under staten av vissa städers rättsskipning uppresas inga sådana hinder. Säkerligen kan en uppgörelse örn tolagen och andra ekonomiska frågor med god vilja medhinnas till och med tidigare än den långa tidlund, som måste åtgå för rättegångsreformens omsättning i paragrafer samt dessas granskning av alla vederbörande och slutliga godkännande.

Det finnes emellertid en omständighet, som påkallar, att man ej bör motsätta sig det begärda uppskovet. Förslagen förbise som sagt betydelsen av folk-

Kungl. May.ts proposition nr 206.

domstolens uppbyggande på ett kollegialt lagfaret element. Statens övertagande av rättsskipningen i städerna vid denna tidpunkt äventyrar sannolikt, att förenämnda framsyn nedbrytes för oöverskådliga tider genom att domsagornas enmansdomarskap överföres även på rådhusrätterna med uppgivande av de senares förnämligare och vidsyntare organisationsform, såvitt på det lagfarna elementet ankommer. Den som vinner tid vinner råd.

Ur denna synvinkel måste emellertid redan nu riktas erinringar mot förslagets bemödande att lägga en myckenhet städer under landsbygdens berörda ofullkomliga organisationsformer. De gamla organisationsformerna skola ju enligt förslaget väsentligen bibehållas. De nu hotade städerna äro skapelser av betydelsefulla traditioner, som individualisera deras kollektivitet på ett särskilt förnämligt sätt. I den mån de tämligen enhälligt önska få behålla åtminstone under nuvarande förhållanden sin gamla organisation, så bör man, synes mig, icke mot deras bestridande fråntaga dem den. Örn stadsinvånarna tillika äro nöjda med sin rättsskipning även i de små städerna, är det väl icke heller så farligt med den. Säkerligen är denna rättsskipning jämväl liksom allt annat bättre än sitt rykte.

Anses emellertid samhället för litet i vissa fall för att kunna upprätthålla sin sär jurisdiktion, bör reformen icke bestå däri, att man utrotar det bestående fröet till en framtidsdugligare organisation och för oöverskådliga tider i stället påtvingar detta samhälle landsbygdens gammalmodiga eller i varje fall för framtidens folkdomstol främmande gestaltning av det lagfarna elementet. I stället bör problemet lösas på det sättet, att staden förenas med kringliggande landsbygd och därigenom en tillräckligare grundval skapas för bibehållande och förbättrande av stadens organisationsformer för det lagfarna domstolselementet. Utskottet ställer sig på ett ställe icke heller främmande för ett förslag att 'låta häradsrätten i ett stadstingslag bestå av, jämte häradshövdingen såsom ordförande, två lagfarna rådmän’. Utskottet finner naturligtvis detta förslag erbjuda vissa praktiska svårigheter. Detta kan sägas örn allting här i världen, som måste ske. Här äro emellertid svårigheterna uppenbarligen övervinneliga.

Det mest framsynta vore väl dock att i en sådan sammanslagning ej utbryta staden såsom ett särskilt tingslag utan låta hela rättsskipningen koncentreras till staden med täta sammanträden såsom sker i de större städerna. Detta kan så mycket naturligare ske som den omgivande landsbygdens kommunikationer av olika slag vanligen redan äro inriktade på staden såsom ett centrum. Med en sådan ordning skulle ordföranden i rätten också fortfarande kunna behålla den historiska titeln borgmästare, örn så anses önskligt.

Under sådana förhållanden är det viktigaste i detta ögonblick att i största möjliga mån slå vakt om de nuvarande stadsdomkretsarnas bibehållande under kommunal administration såsom ett nödvärn mot de nuvarande rättegångsreformatorernas obetänksamhet — förlåt uttrycket — gentemot framtiden och dess folkdomstolar.»

Avvikande mening uttalades jämväl av herr Christenson m. fl., vilka i reservation gjorde gällande, att utskottets utlåtande på denna punkt bort erhålla i huvudsak följande lydelse:

»Vad åter angår frågan om indragning av jurisdiktionen för vissa städer har departementschefen anfört, att i de större och medelstora städerna den nuvarande domstolsorganisationen borde fortbestå, dock med iakttagande av att rådhusrätterna alltid skulle bestå av tre lagfarna ledamöter. Däremot erbjöde rådhusrätterna i de mindre städerna icke fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning och borde därför upphöra. Enligt departementschefens

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mening borde en dylik förändring vara påkallad alldeles oberoende av en allmän rättegångsreform, och måste det under sådana förhållanden ur alla synpunkter anses vara till fördel, att åtgärder snarast möjligt vidtoges för att efter hand bringa dessa domstolar att upphöra.

Såsom skäl för indragningen av jurisdiktionen i de mindre städerna har huvudsakligen anförts, dels att garanti saknades för att stadsdomarämbetena bleve besatta med fullt kvalificerade personer dels ock att på grund av målens ringa omfattning stadsdomarna icke genom sin verksamhet vid domstolen kunde vinna ökad utbildning utan snarare måste förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper.

Yad det första skälet beträffar torde detta komma att förfalla genom införande av annan ordning för tillsättande av stadsdomare i huvudsaklig överensstämmelse med departementschefens förslag. Det andra skälet torde knappast hava någon tillämpning å de rådhusrätter, som hava minst två lagfarna ledamöter. Vid dessa rådhusrätter äro göromålen säkerligen så pass omfattande, att där anställda domare kunna vidmakthålla kunskaper och intresse för rättsskipningen. Detsamma torde vara förhållandet med åtskilliga städer, som hava endast en lagfaren ledamot i sin rådhusrätt. Av rättsstatistiken synes framgå, att i flera dylika städer handläggas rättegångsmål till större antal än som förekommer i mindre domsagor.

Utskottet har sålunda icke kunnat finna, att hänsyn till rättsskipningen kräver indragning av jurisdiktionen i så många städer ■—- antalet torde uppgå till mellan 50 och 60 — som departementschefen ifrågasätter. Därtill kommer, att jurisdiktionen för städerna är ett av dem högt skattat flerhundraårigt privilegium, som ej bör berövas dem utan verkligt tvingande skäl. Rätts.skipningen betalas nu av städerna själva, varigenom kostnader härför inbesparas för statsverket.

Örn en stad fråntages sin särskilda jurisdiktion, bör den givetvis befrias från de nied den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna. Härav följer, att, örn ett större antal städer skulle få sin jurisdiktion indragen, staten under en lång övergångstid kommer att få vidkännas högst betydande kostnader i ersättning åt på indragningsstat ställda stadsdomare.

^Vid nu angivna förhållanden anser utskottet, att städerna böra få bibehållas vid sin jurisdiktion i långt större omfattning än departementschefen ifrågasatt. Ett bestämt ställningstagande till denna fråga synes icke möjligt förrän efter närmare utredning av alla på frågan inverkande omständigheter.

o Under de senare årtiondena hava åtskilliga städer tillkommit, av vilka flera nått. en betydande storlek. Dessa städer hava icke erhållit särskild jurisdiktion, ehuru flera av dem därom gjort framställning. Enligt utskottets mening böra ifrågavarande städer erhålla rätt till egen jurisdiktion, under förutsättning att de med hänsyn till folkmängd och andra förhållanden kunna anses äga tillräcklig förutsättning att uppbära en sådan.»

Riksdagen biträdde utskottets uppfattning, varefter beslutet anmäldes i skrivelse den 29 maj 1931, nr 308.

Sakkunniga Med anledning av riksdagens beslut i denna del tillkallade jag, jämlikt därtill den 11 september 1931 erhållet bemyndigande, efter samråd med chefen för socialdepartementet, borgmästaren Gustaf Ehrnberg och kommunalborgmästaren Harry Ljungberg att såsom sakkunniga inom justitie- och socialdepartementen biträda med fortsatt behandling av frågan örn övertagande från statens sida av rättsskipningen i vissa städer ävensom av frågan rörande de ändrade bestämmelser angående kommunalförvaltningen i stad, som av ett dylikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

övertagande kunde påkallas, jämte därmed sammanhängande spörsmål. Till fullgörande av uppdraget såvitt angår förstatligandet av rättsskipningen i vissa städer avlämnade de sakkunniga med skrivelse den 27 november 1931 utkast till lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende jämte en kortfattad promemoria. Utkastet torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende (Bilaga B). Vidkommande uppdraget i övrigt avgåvo de sakkunniga samtidigt till chefen för socialdepartementet ett förberedande förslag angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat.

Det av de sakkunniga upprättade utkastet till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende innebär i huvudsak en utvidgning av de i lagen den 13 juni 1924 givna bestämmelserna örn stads läggande under landsrätt. Enligt utkastet kan Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med angränsande domsaga. Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes endast en ledamot, som skall vara lagfaren, må Kungl. Majit, även utan stadsfullmäktiges samtycke, meddela sådant förordnande, därest ändringen finnes vara till gagn för rättsvården och icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, med vilken staden skulle förenas. De i 1924 års lag givna begränsningarna att förordnande mot stadens vilja ej må meddelas, där stadens folkmängd uppgår till 3,000 personer eller stadsfullmäktige med minst två tredjedels majoritet uttalat sig mot landsrättsförläggning, ha sålunda borttagits. Däremot har föreskrivits, att förordnande ej må meddelas beträffande residensstad. Utredning rörande stads förening med domsaga skall verkställas då borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig eller eljest anledning förefinnes till dylik förening. Utredningen skall liksom enligt 1924 års lag särskilt avse den ifrågasatta föreningens verkningar med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. Eör utredningens verkställande äger länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelas av Kungl. Majit, över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt, varefter handlingarna i ärendet jämte länsstyrelsens utlåtande skola insändas till Kungl. Majit. Då borgmästartjänst eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som här avses, skall länsstyrelsen ofördröjligen hos Kungl. Maj :t göra anmälan därom. Vid förordnande om rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening i judiciellt hänseende med domsaga må föranleda. Genom lagen upphävas de förut nämnda cirkulären den 2 juli 1915 och den 7 maj 1918. Det är avsett, att lagen skall träda i kraft den 1 juli 1932.

över de sakkunnigas utkast har styrelsen för svenska stadsförbundet efter remiss avgivit utlåtande, varjämte styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare inkommit med yttrande i ärendet. Förstnämnda styrelse har vid sitt

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Förslag inom social departemen tet 1932.

yttrande fogat protokoll från en av stadsförbundet den 5 december 1931 anordnad konferens för överläggning rörande de sakkunnigas förslag. Vid konferensen närvoro ombud för 51 magistratsstäder. De avgivna utlåtandena — yttrandet från stadsdomarföreningen nied uteslutande av de delar, som angå förslaget örn magistratsbestyrens fullgörande — torde få såsom bilagor fogas vid detta protokoll. (Bilagor C och D.) Därjämte lia från stadsfullmäktige i flera städer inkommit skrivelser, däri hemställts, att städerna måtte erhålla tillfälle att yttra sig över utkasten innan dessa framläggas för riksdagen.

På grundval av de sakkunnigas förslag rörande magistratsbestyrens fullgörande ha inom socialdepartementet utarbetats förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad, lag örn kommunalborgmästare samt lag örn överflyttande å kommunalborgmästare av magistrat eller stadsstyrelse åliggande bestyr jämte vissa därmed sammanhängande författningar. Rörande innehållet i dessa förslag, som komma att senare i dag anmälas av chefen för socialdepartementet, må här nämnas1 följande. I samtliga städer utan magistrat skall finnas en kommunalborgmästare med uppgift dels att bistå drätselkammaren vid fullgörandet av dess åligganden dels ock att övertaga huvuddelen av de statliga uppgifter, som för närvarande åligga magistraten. Kommunalborgmästare skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Dock må till sådan befattning utses jämväl den som av Kungl. Maj :t på grund av annan utbildning eller ådagalagd duglighet i kommunala värv eller eljest i allmän befattning funnits skickad att inneha den befattning, varom är fråga. Kommunalborgmästare väljes av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna rådstugan. Förordnande å befattningen utfärdas av länsstyrelsen. Reglemente för kommunalborgmästaren skall utfärdas av Kungl. Maj :t efter därom av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan upprättat förslag. I reglementet skola bestämmelser meddelas örn kommunalborgmästarens tillsättande, åligganden, avlöning, entledigande, pension och tjänsteförhållanden i övrigt. För kommunalborgmästares entledigande må ej stadgas annan grund än — förutom viss ålder och genom olycksfall eller sjukdom vållad oförmåga till tjänstgöring — att länsstyrelsen funnit skäl föreligga för bifall till framställning av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan örn entledigande, såframt förslag därom väckts av drätselkammaren med minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster och antagits av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan med enahanda pluralitet. De sålunda föreslagna reglerna skola tillämpas jämväl beträffande de nuvarande fögderistäderna. I dessa städer skola följaktligen stadsstyrelserna försvinna. Dock medgives för dem en övergångstid av högst fem år.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att antalet städer, i vilkas rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes endast en ledamot, som skall vara lagfaren, är 53. Beträffande dessa städer, deras folkmängd samt antalet vid rådhusrätterna därstädes avgjorda mål och ärenden under åren 1927—1930 får jag hänvisa till en vid protokollet i detta ärende fogad bilaga (Bilaga E).

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

33 Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har riksdagen föregående år vid godkännande av huvudgrunderna för den blivande rättegångsreformen biträtt den av mig uttalade uppfattningen att den särskilda rättsskipningen bör bibehållas endast i de städer, som genom sin folkmängd, sina ekonomiska förhållanden och andra omständigheter äga förutsättningar att uppbära en rådhusrätt bestående av minst tre lagfarna ledamöter, samt att övriga städer böra i judiciellt avseende förenas med närliggande domsagor. Tillika har riksdagen uttalat, att åtgärder snarast böra vidtagas för att möjliggöra, att staten efter hand övertager rättsskipningen i sistnämnda städer. På grund härav saknar jag anledning att nu ånyo ingå på spörsmålet huruvida den särskilda rättsskipningen i dessa städer bör upphöra. Det gäller allenast att pröva, hur övergången till den nya ordningen lämpligen bör ske.

Vid nu angivna förhållande synes skäl ej föreligga att, såsom stadsförbundet förordat, bereda städerna tillfälle att ånyo yttra sig i ärendet. Den kritik, som framförts mot de sakkunnigas utkast, har i väsentlig mån riktat sig mot principen om upphävande av den särskilda jurisdiktionen i de mindre städerna. Rörande denna fråga ha städerna flera gånger i olika sammanhang givit sin mening tillkänna, och de av dem anförda synpunkterna ha av statsmakterna upptagits.till sorgfällig prövning. De mot sakkunnigutkastet i övrigt framställda anmärkningarna synas mig kunna beaktas på sådant sätt, att städernas intressen bliva fullt tillgodosedda. Några nya synpunkter rörande lagstiftningens utformande torde ej stå att vinna genom städernas hörande. Därest, såsom i det följande kommer att närmare utvecklas, beslut örn stads förenande med domsaga icke bör meddelas med mindre utredning företagits rörande ändringens verkningar i olika avseenden, kommer vidare varje stad, då fråga väckes örn vidtagande av sådan åtgärd beträffande staden, att kunna göra sin mening gällande. Härvid skall även fullständig utredning företagas rörande omläggningens betydelse för stadens ekonomi. Mot förslaget att bereda städerna möjlighet att inkomma med yttranden talar vidare, att en dylik åtgärd skulle förhindra ärendets framläggande för innevarande års riksdag. Ett uppskov med frågans avgörande är emellertid ur skilda synpunkter olämpligt. För närvarande är borgmästartjänsten ledig i fem mindre städer, nämligen Örnsköldsvik, Arboga, Filipstad, Kungsbacka och Marstrand, och under detta år torde ytterligare ledigheter komma' att uppstå. Det måste ur allmän synpunkt anses otillfredsställande, att borgmästartjänsterna i dessa städer hållas vakanta, och för städerna är det ett önskemål att frågan örn organisationen anderas rättsskipning och förvaltning ej längre förblir svävande.

Av vad sålunda anförts framgår, att enligt min mening frågan om lagstiftning rörande statens övertagande av rättsskipningen i de mindre städerna bör upptagas till omedelbart avgörande. Tydligt är, att denna lagstiftning icke bör avse att med ett slag upphäva den särskilda jurisdiktionen i dessa städer. Syftet bör endast vara att möjliggöra, att staten, då lämpligt tillfälle yppas, efter hand övertager rättsskipningen. Härvid bör såsom riksdagen framhållit stor varsamhet iakttagas och städernas intressen vederbörligen beaktas. På sätt stadsförbundet anfört bör därför lagstiftningen så avfattas, att

Bihang till riksdagens protokoll 193%. 1 sami. lik haft. (Nr 206.)

Departe-

mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr Z06.

det otvetydigt framgår, att stads förenande med domsaga icke får lända staden till skada. I lagen bör sålunda tydligt angivas under vilka förutsättningar beslut mot stadens vilja kan fattas örn rådhusrättens upphörande. Sådant beslut bör ej kunna meddelas med mindre utredning i varje särskilt fall ägt rum rörande åtgärdens verkningar i olika hänseenden. Därest utredningen visar, att den tilltänkta ändringen med hänsyn till statens eller stadens intresse är förenad med olägenheter, vilka överväga därmed förbundna fördelar, bör med åtgärden anstå i avbidan på gynnsammare förutsättningar. Naturligen kan ett beslut örn stads förenande med domsaga icke för rådhusrättens befattningshavare föranleda inskränkning i dem vederbörligen tillförsäkrade förmåner. Förening av Liksom enligt nu gällande lag bör möjlighet finnas att förena stad med anlandsb^d Sansande domsaga, därest stadsfullmäktige göra framställning därom eller med stadens eljest samtycka till åtgärden. Att för dylikt fall meddela föreskrifter rörande samtycke. ^ förfarande, som bör iakttagas, lärer icke vara erforderligt. I dessa fall torde utredning komma att verkställas och stadens önskemål komma att framföras utan att särskilda garantier därför behöva uppställas. Det är anledning antaga, att därest kommunalförvaltningen i de städer, varom nu är fråga, kan ordnas på tillfredsställande sätt och vissa förbättringar i rättsskipningen kunna genomföras, städerna skola finna med sin fördel förenligt att frivilligt avstå från den särskilda jurisdiktionen. Detta kan tänkas främst då möjlighet finnes att genom förläggning av domsagas tingsställe eller kansli till staden bereda denna förmåner. Erinras må, att stadsfullmäktige i Simrishamn i skrivelse till Kungl. Majit den 26 september 1931 meddelat, att för den händelse Kungl. Majit skulle finna det önskvärt, att frågan örn en förening i judiciellt hänseende av staden samt Ingelstads och Järrestads härads domsaga redan nu komme under övervägande, stadsfullmäktige vore beredda att under vissa förutsättningar, bland andra att staden erhölle domstol och domstolskansli på platsen, med kronan ingå i förhandling örn sådan förening.

Förening av Ehuru man sålunda kan hoppas, att städerna i vissa fall komma att samlandsbvgd tycka till en omläggning av jurisdiktionen, bör möjlighet finnas att genomföra utan stadens en dylik förändring även utan stadens medgivande. Sådan möjlighet finnes samtycke. re(jan enligt gällande lag. Erfarenheten har emellertid visat, att de i nämnda lag givna bestämmelserna i detta syfte icke äro tillfyllest. En utvidgning av dessa föreskrifter är därför erforderlig.

Vad först angår frågan, vilka städer skola beröras av den ifrågavarande lagstiftningen, torde vara tydligt, att den i gällande lag intagna begränsningen till städer, vilkas folkmängd icke uppgår till 3,000 personer, ej bör bibehållas. Därest det av riksdagen uttalade önskemålet örn statens övertagande av rättsskipningen i de mindre städerna skall kunna verksamt tillgodoses, bör lagstiftningen utsträckas även till betydligt större städer. Emellertid torde det ej vara lämpligt att vid bestämmande av lagens räckvidd utgå från invånarantalet. Folkmängden utgör icke någon tillförlitlig mätare på omfattningen och beskaffenheten av den arbetsbörda, som åvilar stadens dömande organ. Det synes riktigare att i anslutning till de av riksdagen godkända grundlinjerna för den blivande domstolsorganisationen låta lagen örn-

Kuncjl. Maj:ts proposition nr SOS.

fatta alla städer, i vilkas rådhusrätt icke sitta minst tre lagfarna ledamöter. Härvid bör såsom riksdagen framhållit avgörande vikt icke tillmätas den omständigheten att stad för närvarande har eller är beredd att bestrida kostnaden för en rådhusrätt, som fyller detta anspråk. Utslagsgivande bör vara, huruvida staden, då fråga uppkommer om dess förenande med domsaga, har behov av en rådhusrätt av minst tre lagfarna ledamöter. Med hänsyn härtill saknas anledning att, såsom stadsförbundet yrkat, uppställa särskilda övergångsbestämmelser för stad, i vilken före den nya lagstiftningens ikraftträdande behov uppstått av ökad arbetskraft. Från den nu angivna regeln örn lagens räckvidd bör emellertid, såsom jag anfört vid framläggande av huvudgrunderna för rättegångsreformen, undantag göras för residensstäderna. Ehuru lagen sålunda kommer att gälla flera jämförelsevis stora städer, är det antagligt, att dessa städer endast i vissa fall komma att förlora sin särskilda jurisdiktion. En sammanläggning av dylika städer med angränsande domsagor torde i flera fall under nuvarande förhållanden komma att medföra så betydande svårigheter, att de icke uppvägas av därmed förenade fördelar. Emellertid synes möjlighet böra hållas öppen att indraga rådhusrätten även i dylik stad, därest en sammanläggning efter prövning av alla på frågan inverkande omständigheter finnes vara övervägande till gagn.

Jämlikt gällande lag kan beslut rörande rådhusrätts upphörande utan stadens samtycke meddelas allenast då borgmästartjänsten är ledig. De sakkunniga ha föreslagit, att dylik åtgärd skulle kunna vidtagas jämväl då tjänsten såsom lagfaren ledamot är vakant eller eljest anledning förefinnes att förena staden med domsaga. Mot förslaget att sådan åtgärd skulle kunna ifrågakomma även utan att ledighet uppstått i domstolen, ha från flera håll anmärkningar framställts. Sålunda har stadsförbundet uttalat, att bestämmelsen syntes vagt formulerad och i vart fall borde komma till användning efter särskilt noggrant beaktande av riksdagens direktiv örn varsamhet. Enligt min mening torde något större behov icke föreligga .av att kunna mot stadens bestridande förena densamma med domsaga annat än då borgmästartjänsten är ledig. I andra fall lärer i regel, då borgmästaren mäste avlönas på indragningsstat, åtgärden med hänsyn till kostnaderna för det allmänna icke böra komma i fråga. Därest t. ex. vid omreglering av domsagor behov skulle uppstå att med någon domsaga införliva en där belägen stad, ehuru borgmästartjänsten icke är vakant, torde böra undersökas, huruvida möjlighet finnes att genom överenskommelse med staden söka ernå lämplig domkretsindelning.

På sätt redan antytts bör av lagen tydligt framgå, att beslut örn avskaffande av rådhusrätt icke får meddelas, där ändringen skulle bliva till men för staden. Lika med stadsförbundet finner jag, att förutsättningarna för genomförande av en dylik åtgärd böra preciseras i lagen. Det torde emellertid ej vara möjligt att vid uppställande av dylika förutsättningar angiva alla de olika förhållanden, som kunna föreligga då för stad fråga uppkommer om avskaffande av den särskilda jurisdiktionen. För vinnande av en tillfredsställande lösning lärer det i allmänhet vara lämpligt, att avgörandet icke bindes av detaljerade regler.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

För-

farandet.

Såsom första villkor för indragning av rådhusrätten bör naturligen uppställas, att åtgärden i det särskilda fallet prövas vara till fördel för rättsskipningen. Härvid måste hänsyn tagas till förhållandena såväl i staden som i den domsaga, med vilken staden skulle förenas. Förändringen bör icke kunna genomföras med mindre rättsskipningen i domsagan är ordnad eller kan ordnas på sådant sätt, att stadens berättigade anspråk på rättsskipningens snabbhet och lättillgänglighet behörigen tillgodoses. Särskilt då rättsskipningsgöromålen i staden äro av betydande omfattning, bör stor varsamhet iakttagas, framför allt i de fall, då stadsbefolkningen skulle få lång väg till domsagans kansli och tingsställe.

Beträffande de ekonomiska förutsättningarna för beslut örn rådhusrättens upphörande har riksdagen uttalat som huvudregel, att stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion, skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna. Denna regel torde såsom stadsförbundet framhållit böra komma till uttryck i lagen. Det bör sålunda föreskrivas som villkor, att staten övertager stadens förpliktelser beträffande avlöning och pensionering åt de ledamöter och tjänstemän vid rådhusrätten, som på grund av omorganisationen komma att överföras till indragningsstat. Tydligen bör statens förpliktelse icke sträcka sig längre än stadens. Skulle sålunda befattningshavare vid rådhusrätten erhålla annan anställning i stadens tjänst och hams rätt till avlöning på indragningsstat härigenom minskas, bör statsverkets skyldighet undergå motsvarande reduktion. Detsamma bör gälla, därest befattningshavare är skyldig att övergå till annan jämställd eller högre befattning och sådan befattning erbjudes honom. Det är tydligt, att rådhusrättens indragande ej heller i övrigt bör få för staden medföra ökade ekonomiska bördor eller annan avsevärd olägenhet. Beaktande måste sålunda skänkas förändringens inverkan bland annat på stadens förvaltning och uppbördsväsen. Därest statens övertagande av rättsskipningen i någon stad skulle för statsverket medföra utgift, för vars bestridande särskilt anslag erfordras, kommer medverkan att krävas från riksdagens sida.

För att möjliggöra en allsidig prövning av frågan, huruvida förutsättningarna för rådhusrättens indragning äro för handen, måste, som redan anförts, i varje särskilt fall en fullständig utredning äga rum beträffande åtgärdens verkningar i olika hänseenden. Denna utredning bör avse förändringens innebörd med avseende å såväl rättsvården som stadens ekonomi och förvaltning. Med hänsyn till utredningens betydelse synes det mig lämpligt att såsom ock stadsförbundet förordat i lagen angiva de frågor, som vid utredningen böra särskilt beaktas.

Då, såsom redan framhållits, en förändring icke bör komma till stånd, därest den skulle medföra en försämring av rättsskipningen, bör undersökas, huruvida med hänsyn härtill jämkningar äro påkallade i den för domsagan gällande rättegångsordningen. Sådana jämkningar kunna vara erforderliga för att bereda befolkningen tillgång till snabb och lätt tillgänglig rättsskipning. Olika utvägar kunna härvid övervägas. I vissa fall torde berörda syfte lämpligen kunna vinnas därigenom att antalet allmänna tingssammanträden i domsagan

Kungl. Maj:ts proposition nr 806.

eller tingslaget ökas. Därest domstolens arbetsbörda med hänsyn till stadens storlek och andra förhållanden är av erforderlig omfattning, kan staden härvid bilda eget tingslag. Det av stadsdomarföreningen förordade förslaget att giva häradsrätten i dylikt tingslag en kollegial sammansättning skulle kräva en genomgripande förändring av häradsrätternas organisation och arbetssätt och synes med hänsyn till förslagets ringa betydelse för de städer, varom nu är fråga, icke för närvarande böra upptagas. Även örn staden anses böra ingå i annat tingslag, kan det på en del håll vara påkallat att förlägga tingsställe och i vissa fall även domsagans kansli till staden. Emellertid kan det tänkas, att en ökning av antalet allmänna tingssammanträden skulle i allt för hög grad verka splittrande på häradshövdingens arbete och bliva betungande för nämnden. En dylik ökning torde även i ett stort antal fall vara onödig. Av de förut berörda uppgifterna örn antalet mål och ärenden, som under åren 1927—1930 handlagts vid rådhusrätterna i de städer, varom nu är fråga, framgår, att dessa mål och ärenden till övervägande del varit sådana, som kunnat handläggas vid sammanträden med tremansnämnd. Städernas intresse skulle därför i många fall bliva i allt väsentligt tillgodosett, därest förordnande meddelades om hållande av erforderligt antal tremanssammanträden. Skulle ordinarie tingsställe icke vara beläget i staden, kan föreskrivas, att sammanträde med tremansnämnd dock skall hållas därstädes. Med en dylik ordning torde i vissa fall lämpligen kunna förenas, att åt en biträdande domare uppdrages att hålla sammanträde med tremansnämnd i staden. I de fall, då domsagans kansli icke är förlagt i staden, bör det ej vara uteslutet att till biträdande domare förordna den föreslagna kommunalborgmästaren, därest han innehar erforderliga kvalifikationer och i övrigt finnes lämplig för uppdraget. Genom en sådan anordning skulle staden erhålla tillgång till en domstol på platsen med behörighet att upptaga flertalet där förekommande mål och ärenden, under det att de mera betydelsefulla målen skulle handläggas av häradshövdingen på de allmänna tingssammanträdena. Örn och i vad mån staden skäligen bör bidraga till bestridande av de kostnader, som föranledas av en dylik anordning, torde böra övervägas vid utredningen.

Stor vikt bör vid utredningen tilläggas frågan huruvida särskilda åtgärder’ äro erforderliga för behandlingen av lagfarts- och inteckningsärenden. Enligt det av Kungl. Majit för riksdagen framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden kunna flera inskrivningsdomare finnas i en domsaga. Därjämte kan inskrivningsdag, där det prövas lämpligt, hållas särskilt för viss del av domsagan så ock å annan ort än den, där domsagans kansli finnes. Därest detta förslag vinner riksdagens bifall, blir det alltså möjligt att förordna särskild inskrivningsdomare för en till domsagan hörande stad. I vissa fall torde sådant förordnande kunna lämnas kommunalborgmästaren, varigenom staden skulle erhålla ej blott inskrivningsdagar utan även kansli för inskrivningsärenden på platsen. Då inskrivningsärendena på dylikt sätt komma att behandlas av en av staden avlönad befattningshavare, synes böra övervägas att låta lösen för ex-

38 Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

peditioner i dessa ärenden ingå till stadens kassa. På andra håll torde det vara tillfyllest, om föreskrift meddelades, att inskrivningsdag skall hållas i staden.

Vid den undersökning, som sålunda skall äga rum, bör även utredas vilken betydelse den föreslagna omläggningen bör äga för handhavandet av överexekutorsgöromålen i staden liksom för fullgörande av de uppgifter beträffande fastighetsväsendet, som för närvarande åvila magistraten. Till dessa frågor vill jag återkomma i det följande. Tillika bör undersökas, bur mantalsskrivning samt debitering och uppbörd av utskylder bör verkställas i staden.

En fråga, som bör utredas, är vidare spörsmålet hur stadens förvaltning bör ordnas efter magistratens upphörande. Förslag till lagbestämmelser rörande magistratsbestyrens fullgörande i stad utan magistrat kommer, såsom redan är nämnt, att framläggas av chefen för socialdepartementet. Här må endast erinras, att utredningen naturligen bör avse, hur den ifrågavarande staden skall kunna erhålla en effektiv och på samma gång billig förvaltning.

Såsom redan framhållits bör utredningen även avse den föreslagna ändringens ekonomiska verkningar. Härvid bör beräkning verkställas rörande den minskning i kostnader, som kan vinnas genom rådhusrättens upphörande. Å andra sidan bör hänsyn tagas till de kostnader, som kunna betingas av stadens ändrade kommunala organisation. Särskilt beaktande bör skänkas de utgifter, som kunna bliva erforderliga för staden, därest denna blir nödsakad att taga del i kostnaderna för byggande och underhåll av tingshus. Vidare bör utredas, huruvida staden på grund av omläggningen kommer att röna minskning i sina inkomster genom bortfallandet av sportler eller annan rättighet av ekonomisk natur.

Rörande sättet för utredningens verkställande torde i huvudsak böra gälla de regler, som angivits av de sakkunniga. Utredningen bör anförtros åt länsstyrelsen, som bör äga att förordna utredningsman till sitt biträde. I likhet med stadsförbundet finner jag lämpligt, att i lagen intages bestämmelse, att stadsfullmäktige genom utsedda ombud äga att deltaga i utredningen. Det torde ligga i sakens natur, att detta deltagande såsom hittills bör ske på stadens • bekostnad. Närmare bestämmelser örn utredningen böra liksom hittills meddelas av Kungl. Majit.

^nmälrkt k°r åläggas länsstyrelsen att, då borgmästartjänsten eller tjänst såsom

t'^Helighet, lagfaren ledamot i rådhusrätt blir ledig i stad, varom nu är fråga, genast göra anmälan härom till Kungl. Majit. Genom dylik anmälan sättes Kungl. Majit i tillfälle att taga ställning till frågan, huruvida utredning skall verkställas rörande stadens förenande med domsaga eller, då rådmanstjänst blivit ledig, huruvida denna tillsvidare icke skall besättas med ordinarie innehavare. Innan Kungl. Maj :t meddelat beslut i ärendet, böra åtgärder för tjänstens återbesättande icke få vidtagas.

Av vad nu anförts framgår, att jag beträffande huvudprinciperna för den ifrågasatta lagstiftningen ansluter mig till det av de sakkunniga framlagda lagutkastet. I flera betydelsefulla hänseenden har jag emellertid ansett de

Kungl. May.ts proposition nr 206.

sakkunnigas förslag böra modifieras. På grund härav har jag låtit inom departementet verkställa en omarbetning av utkastet. Härvid har detsamma även undergått vissa jämkningar av formell natur.

Enligt 1 § utsökningslagen är överexekutor för landet, vartill i nämnda lag ^^ringar i hänföres jämväl stad lydande under landsrätt, länsstyrelsen, var inom sitt län, lagen, i Stockholm Överståthållarämbetet samt i rikets övriga städer magistraten eller, Gällande bedär Kungl. Maj :t det förordnar, viss ledamot av magistraten. Befattningen så- stämmelser. som utmätningsman innehaves jämlikt 2 § samma lag å landet av landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsområde, och i stad av stadsfogde. För bestämt fall eller inom visst område må länsstyrelsen enligt 3 § nämnda lag förordna lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. På grund av stadgande i 23 § förordningen om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall må Kungl. Maj :t beträffande viss stad förordna, att med genomförande av den nu berörda organisationen må anstå. I sådan stad skall under den tid anståndet fortfar länsstyrelsen vara överexekutor och utmätningsmannens befattning utövas av magistraten.

I samband med behandlingen av spörsmålet örn ordnande av den kommunala Tidigare förvaltningen i de städer, som sakna egen jurisdiktion, har fråga uppkommit a"o>s%S~ om vidtagande av sådana ändringar i utsökningslagens bestämmelser, att i vissa stadsav dessa städer särskild överexekutor kunde förordnas. Detta spörsmål berör- styrelse: des i det av särskilda sakkunniga inom civildepartementet — den s. k. stadsstyrelsekommissionen — den 22 december 1917 avlämnade betänkandet angående magistratsförvaltningens ordnande i städer under landsrätt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i dessa städer eljest å magistraten ankommande bestyr och åliggande fullgöras av en styrelse i regel bestående av borgmästare och två rådmän. I de städer, där med hänsyn till stadens storlek behov förefun- * nes av eget exekutionsväsen, skulle stadsstyrelsen benämnas magistrat. Genom att bibehålla denna benämning skulle dessa städer med avseende å alla till fögderiförvaltningen hörande bestyr bliva jämställda med de nuvarande magistratsstäderna. De sakkunniga föreslogo även sådan ändring i 1 § utsökningslagen, att jämväl dylik magistrat, där sådan funnes, eller viss ledamot av magistraten skulle vara överexekutor.

Genom proposition, nr 278, framlade Kungl. Maj:t för 1919 års riksdag förslag till bestämmelser rörande kommunalförvaltningens ordnande i städer utan oc/j ig20. egen jurisdiktion. Enligt förslaget skulle i dessa städer stadsstyrelsen i regel bestå av en kommunalborgmästare och minst två kommunalrådmän. Kommunalborgmästare skulle ha avlagt examen, som berättigade till inträde i rättegångsverken, eller ock under längre tids utövande av allmän befattning ha ådagalagt sådan insikt och skicklighet, som Kungl. Maj :t på framställning av stadsfullmäktige prövade innebära kompetens till befattningen. Samtidigt framlades genom proposition, nr 343, förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen. De jämkningar, som härvid förordades i de sakkunnigas förslag till ändring av sistnämnda lag, voro betingade bland annat därav, att be-

40 Kungl. Maj :ts proposition nr 206.

nämningen magistrat icke ansetts böra användas för stadsstyrelse i stad under landsrätt. Enligt det framlagda förslaget skulle i dylik stad länsstyrelsen vara överexekutor. Dock kunde, därest i stadens styrelse funnes lagfaren ledamot, Kungl. Majit förordna, att styrelsen eller viss lagfaren ledamot därav skulle vara överexekutor. Därest sådant förordnande ej meddelats, skulle staden med avseende å utsökningslagens tillämpning räknas till landet. Det framlagda förslaget rörande kommunalförvaltningens ordnande i städerna vann icke riksdagens bifall. I följd bärav avslogs jämväl förslaget örn ändring i utsökningslagen. Nytt förslag rörande stadsstyrelsen ordnande framlades genom proposition, nr 12, för 1920 års riksdag. Tillika framlades ånyo genom proposition, nr 14, det vid föregående års riksdag framburna förslaget till lag örn ändrad lydelse av 1 § utsökningslagen. Förslaget rörande ordnandet av den kommunala förvaltningen bifölls av riksdagen. Beträffande förslaget örn ändring i utsökningslagen stannade däremot kamrarna i olika beslut, i det att första kammaren avslog förslaget, under det att andra kammaren utan diskussion antog detsamma. Såsom skäl för avslag framhölls under behandlingen i första kammaren i huvudsak följande. Vissa överexekutorsgöromål, särskilt ärenden rörande exekutiv auktion å fast egendom, vore av invecklad beskaffenhet och ställde stora anspråk på juridiska insikter. I ett stort antal av de städer, varom vore fråga, komme kommunalborgmästaren att sakna kvalifikationer för att handlägga dessa göromål. Härtill bidroge att enligt förslaget rörande kommunalförvaltningens ordnande till kommunalborgmästare kunde i vissa fall utses person, som icke vore lagfaren. Det kunde därför antagas, att Kungl. Maj :t endast sällan komme att förordna särskild överexekutor för staden, i följd varav lagändringen skulle erhålla endast ringa praktisk betydelse. Fara förelåge även att, därest överexekutorsgöromålen anförtroddes åt kommu- ' nalborgmästaren, vid sådan befattningshavares tillsättande alltför stor vikt komme att tillmätas de sökandes rent juridiska meriter. Härigenom skulle det bliva svårare att förvärva personer med nödig kommunal erfarenhet. Den föreslagna ändringen vore även principiellt oriktig därutinnan, att den bibehölle det samband mellan rättsskipning och kommunal förvaltning, som man önskade upphäva. Det syntes böra utredas, huruvida icke överexekutorsgöromålen kunde överflyttas till domstolarna.

Proposition Enligt processkommissionens den 15 december 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning skulle befattningen som överexekutor överflyttas till de allmänna underrätterna. Vid anmälan i statsråd den 6 februari 1931 av de huvudgrunder för en rättegångsreform, som genom proposition, nr 80, framlades för nämnda års riksdag, uttalade jag, att spörsmålet örn en överflyttning av överexekutorsgöromålen ägde nära samband med frågan om förstatligande av rättsskipningen i städerna. Skulle ett allmänt förstatligande äga runi och magistraten i dess nuvarande sammansättning försvinna, syntes någon annan utväg icke stå till buds än att överflytta överexekutorsgöromålen i de städer, som komme att utgöra egen domsaga, å domstolen. Att för ifrågavarande städer förlägga dessa göromål till länsstyrelserna kunde uppenbarligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

av olika skäl icke ifrågakomma. Bibehölles däremot den kommunala rättsskipningen, ägde skälen för en överflyttning icke längre samma styrka. Någon större olägenhet av att överexekutorsgöromålen för sådant fall liksom hittills tillkomme dessa städers magistrater syntes väl knappast kunna påvisas. Beträffande ater landsbygden och de städer, som redan nu lydde eller framdeles komme att läggas under landsrätt, vore förhållandena visserligen i någon mån annorlunda. Något större behov av en förändring syntes icke i detta fall föreligga. Em sådan förändring skulle otvivelaktigt medföra ganska avsevärda omläggningar i fråga örn såväl häradsrätterna som länsstyrelserna. Även med erkännande av det principiellt berättigade i kravet å överexekutorsgöromålens överflyttning till domstolarna syntes tillräckliga skäl sålunda knappast föreligga att redan nu, då jämväl andra spörsmål, som ägde samband med nämnda fråga, såsom uppbördsreformen, stöde på dagordningen, därutinnan skrida till en mera genomgripande reform. Vid övervägande därav och då det syntes angeläget att icke fördröja rättegångsreformens genomförande genom vittgående organisatoriska ingrepp, som icke omedelbart påkallades av det nya förfarandet, kade jag stannat vid, att jämväl med åtgärder å berörda område tillsvidare borde anstå. Därest under tiden för det fortsatta arbetet å processlagstiftningen de förutsättningar för den nuvarande ordningens bibehållande, från vilka jag salunda utgått, komme att förfalla, bleve utgångsläget dock ett annat. Oberoende därav kunde vid lagstiftningsarbetets fullföljande uppenbarligen komma under omprövning att från överexekutor överflytta vissa grupper av ärenden, som med hänsyn till sin beskaffenhet vöre i högre grad ägnade att handläggas av domstol än av administrativ myndighet.

Till den av mig uttalade meningen anslöt sig även riksdagen.

I det av 1931 års sakkunniga den 27 november 1931 avlämnade förberedande Sakkunniga förslaget angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat, 1931' framhålla de sakkunniga, att under förutsättning att kommunalborgmästare avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov syntes hinder icke böra möta mot att han — i likhet med vad redan gäller ledamot av magistrat — skulle, därest staden så önskade och Kungl. Maj :t prövade lämpligt, kunna erhålla förordnande såsom överexekutor, i all synnerhet som därigenom en ökning av länsstyrelsernas arbetsbörda skulle undvikas.

Det må i detta sammanhang erinras, att förslaget till lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende skulle äga tillämpning å 53 städer. Angående antalet av överexekutorerna i nämnda städer under åren 1927—1930 slutligt handlagda mål får jag hänvisa till en vid protokollet i detta ärende fogad bilaga. (Bilaga F.)

Därest det framlagda förslaget till lag om stads och landsbygds förenande i Departejudiciellt avseende vinner riksdagens bifall, torde staten efter hand komma att menischefenövertaga rättsskipningen i ett stort antal städer. I dessa städer skulle enligt nu gällande lagstiftning befattningen såsom överexekutor komma att utövas av länsstyrelsen. Detta skulle innebära, att de av ifrågavarande städer, som nu

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

ha överexekutor i staden, skulle förlora denna förmån. Olägenheterna härav skulle främst visa sig i fråga örn handläggning av ärenden rörande kvarstad, skingringsförbud och andra handräckningsåtgärder, där det är av särskild vikt, att överexekutor är lätt tillgänglig och snabbt kan meddela sitt beslut. Framför allt gör sig denna synpunkt gällande i fråga örn sjöstäder, där fråga kan uppkomma örn kvarstad å fartyg. Med hänsyn härtill synes det önskvärt, att möjlighet beredes att i stad utan magistrat uppdraga utsökningsgöromålen åt särskild överexekutor för staden. Såsom jag i annat sammanhang framhållit synes den principiellt riktiga ordningen vara att överflytta överexekutorsgöromålen till domstolarna. Ett allmänt överförande till underrätterna av dessa göromål skulle emellertid nödvändiggöra betydande ändringar i häradsrätternas organisation och synes därför icke nu böra komma i fråga. Däremot bör det ej vara uteslutet att i särskilda fall, då gynnsamma förutsättningar därför äro för handen, förordna domare med kansli i stad utan egen jurisdiktion att vara överexekutor för staden. Särskilt torde det vara förenat med vissa fördelar att i stad, för vilken särskild inskrivningsdomare förordnats, uppdraga åt denne att jämväl vara överexekutor. I andra städer torde ej sällan befattningen som överexekutor kunna innehavas av kommunalborgmästaren. De skäl, som tidigare anförts mot förslaget att låta nämnda befattning utövas av en kommunal tjänsteman, torde väsentligt förlora i betydelse, därest anordningen kommer i tillämpning allenast då den med hänsyn till alla därå inverkande omständigheter kan väntas fungera tillfredsställande. I det stora flertalet av de städer, där behov föreligger av särskild överexekutor, lärer det redan av andra skäl vara lämpligt, att till befattningen såsom kommunalborgmästare utses en väl kvalificerad jurist. På grund härav torde kravet på goda juridiska insikter icke komma att verka förryckande vid valet av borgmästare. Ej heller synas mot denna anordning kunna framföras några principiella betänkligheter, då densamma allenast innebär, att den nuvarande ordningen med överexekutorsbefattningen förlagd till stadens styrelse tills vidare bibehålies i avbidan på en allmän reglering av frågan örn handläggning av överexekutorsgöromålen. På grund av det anförda synes det lämpligt, att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att för stad, varom nu är fråga, förordna särskild överexekutor. Härvid bör Kungl. Maj :t kunna välja den ordning, som för varje stad prövas lämpligast. Det torde ligga i sakens natur, att särskild överexekutor endast undantagsvis bör förordnas i stad, som redan nu saknar magistrat. Sådant förordnande skulle för dessa städer innebära en i regel icke påkallad rubbning av den bestående ordningen.

Med det nu berörda spörsmålet sammanhänger en annan fråga. Enligt gällande bestämmelser skall befattningen såsom utmätningsman i stad utan magistrat utövas av landsfiskalen i orten, med befogenhet för länsstyrelsen att förordna lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. Emellertid torde det i flera städer, där stadsfogde nu finnes, vara lämpligt att bibehålla stadsfogden såsom utmätningsman. Tydligt torde vara, att i de städer, för vilka särskild överexekutor förordnas, jämväl bör finnas stadsfogde. Även i vissa av de städer, där befattningen som överexekutor innehaves

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

av länsstyrelsen, lärer det emellertid, särskilt för vinnande av snabbhet och effektivitet vid skatteindrivningen, vara lämpligt, att befattningen såsom stadsfogde bibehålies. Härvid bör, såsom förutsattes i det inom socialdepartementet utarbetade förslaget rörande stadsförvaltningens ordnande, nämnda befattning kunna innehavas av kommunalborgmästaren. Därest befattningen såsom stadsfogde förenas med kommunalborgmästartjänsten, kommer organisationen av stadens utsökningsväsen att i huvudsak överensstämma med den som enligt 23 § promulgationsförordningen till utsökningslagen tillämpas i de städer med egen jurisdiktion, beträffande vilka Kungl. Majit förordnat örn anstånd med genomförande av den i lagen föreskrivna ordningen. Föreskrift synes sålunda böra meddelas, att stadsfogde alltid skall vara utmätningsman i stad, för vilken särskild överexekutor förordnats, samt att jämväl i annan stad utan magistrat utmätningsmannabefattningen skall innehavas av stadsfogde, där sådan finnes. För att möjliggöra en förening av kommunalborgmästar- och stadsfogdebefattningarna bör ändring verkställas i förordningen den 12 juli 1878 angående stadsfogdes tillsättning och örn villkoren för erhållande av sådan befattning.

I enlighet med de nu angivna grunderna har jag låtit inom departementet utarbeta ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen. Enligt 1 § i dess ändrade lydelse skall i stad utan magistrat befattningen såsom överexekutor utövas av länsstyrelsen eller den Kungl. Maj :t därtill förordnat. Är i stad utan magistrat länsstyrelsen överexekutor, skall staden med avseende å utsökningslagens tillämpning räknas till landet. Har däremot särskild överexekutor förordnats för staden, bliva samtliga de för stad givna bestämmelserna tillämpliga å densamma. I 2 § har infogats föreskrift att då stadsfogde finnes i stad utan magistrat, där länsstyrelsen är överexekutor, stadsfogden skall vara utmätningsman. Av den nyss återgivna regeln i 1 §, enligt vilken samtliga bestämmelser rörande stad skola gälla för stad med särskilt förordnad överexekutor, följer, att i dylik stad stadsfogde alltid skall finnas. Nämnda regel medför även, att de för utmätningsman å landet gällande reglerna skola tillämpas beträffande stadsfogde i stad utan magistrat, där länsstyrelsen är överexekutor. Stadsfogde i dylik stad erhåller sålunda samma kompetens som landsfiskal.

I vissa paragrafer i utsökningslagen föreskrives, att när exekutiv åtgärd vidtagits beträffande fast egendom, anmälan därom skall göras å landet hos domaren och i stad hos rätten. Då enligt den nu föreslagna lydelsen av 1 § samma lag reglerna rörande stad skola tillämpas även beträffande en grupp av städer, som sakna egen jurisdiktion, kunna nämnda paragrafer icke tillämpas enligt sin ordalydelse. I det av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåtna förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden föreskrives emellertid, att dylika ärenden skola upptagas och behandlas av inskrivningsdomaren samt att vad i lag eller författning finnes stadgat i avseende å rätten och domaren skall lämpas härefter. I följd härav skola de anmälningar, varom nu är fråga, göras hos inskrivningsdomaren. Någon anledning att

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

vidtaga ändring i omförmälda paragrafer i utsökningslagen synes därför icke föreligga. Jämväl i 11 § promulgationsförordningen till utsökningslagen lämnas en föreskrift, som icke kan tillämpas beträffande stad, vilken utan att räknas till landet saknar egen jurisdiktion. I 14 § samma förordning stadgas vidare, att stadsfogde i visst fall träder i stället för magistrat, en bestämmelse, som icke kan tillämpas i stad, där landsfiskalen är utmätningsman. Med hänsyn till den ringa praktiska betydelse, som nämnda stadganden äga, synes det emellertid icke erforderligt att nu göra någon ändring däri.

Ändringar 1 Det år 1931 framlagda förslaget angående magistratsuppgifternas fullgöfBSwfd-etS" ran(^e innebär, att vissa bestyr enligt lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildningslagen. ning i stad, vilka nu i magistratsstäder tillkomma magistrat och i fögderistäder 1931 års länsstyrelse, vid magistrats indragning skola överflyttas till länsstyrelsen. förslag. J)essa bestyr avse godkännande av plan för avstyckning av fastighet samt meddelande av fastställelse å verkställd avstyckning, varom bestämmelser givits i 5 kap. i lagen, ävensom befattningen med fastighetsregistret — prövning av indelning i stadsägor, fastställande av registerbeteckning, tillsyn över registerarbetet m. m. — enligt föreskrifter i 7 kap. av lagen. Till stöd för sitt förslag att förlägga ärendena till länsstyrelsen anföra de sakkunniga, att nämnda myndighet -— med hänsyn till sin möjlighet att införskaffa tjänsteutlåtanden från överlantmätare och länsarkitekt — syntes med betydligt större sakkunskap och noggrannhet än de nuvarande magistraterna kunna handlägga och avgöra dessa för fastighetsbildningen betydelsefulla ärenden. Det eventuella dröjsmål, som skulle uppstå för allmänheten genom ärendenas förläggning till länsstyrelsen, bleve ej större, än att nackdelen därav uppvägdes av de fördelar, som en sakkunnig och noggrann handläggning komme att medföra i ökad precision.

I sitt yttrande över förslaget har styrelsen för svenska stadsförbundet, under hänvisning till de uttalanden som gjorts vid konferensen, framhållit såsom betänkligt att överflytta särskilt handläggningen av avstyckningsärenden till länsstyrelsen. En dylik förändring vore betänklig redan med hänsyn till länsstyrelsens arbetsbörda men än mera med hänsyn till de svårigheter, som komme att uppstå för stadens invånare. Därest ingen annan utväg kunde utfinnas, syntes det i allt fall nödvändigt att på något sätt sörja för att ärendenas handläggning hos länsstyrelsen icke bleve alltför tidsödande och besvärlig. Vid konferensen framhölls, att avstyckningsärendenas överflyttande till länsstyrelsen skulle fördröja dessa ärendens avgörande till olägenhet för byggnadsverksamheten, att tidsutdräkten skulle än ytterligare ökas, därest yttrande skulle inhämtas från överlantmätaren och länsarkitekten samt att såväl länsstyrelsen som nämnda befattningshavare saknade erforderlig lokalkännedom för prövning av dessa frågor.

Styrelsen för stadsdomarföreningen har anfört, att örn kommunalborgmästaren innehade domarkompetens det kunde sättas i fråga, om det icke vore till

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

gagn för staden, att lian finge befattning med fastighetsregistret samt med godkännande av plan för avstyckning av fastighet och meddelande av fastställelse å verkställd avstyckning.

Med anledning av de framställda erinringarna har från fastighetsregisterkommissionen inskaffats uppgift angående antalet avstyckningsärenden under åren 1928—1930 i de magistratsstäder, varom nu är fråga. Rörande detta antal hänvisar jag till en vid protokollet fogad bilaga, (Bilaga G.)

På sätt de sakkunniga anfört, skulle avstyckningsärendenas hänskjutande till länsstyrelsen sannolikt mången gång vara lämpligt. Härigenom bleve det möjligt att giva dessa ärenden en allsidigare beredning. Å andra sidan kunna förhållandena självfallet vara sådana, att en grundligare utredning än den som kan åstadkommas i staden ej är av behovet påkallad eller att på grund av ärendenas mångfald eller brådskande natur ett avgörande genom länsstyrelsen skulle föranleda menligt dröjsmål. Då antalet avstyckningsärenden enligt den upprättade statistiken i de flesta städer är ringa, torde det för flertalet städer vara av mindre intresse, av vilken myndighet förevarande ärenden handläggas, och för länsstyrelserna lärer den ökning i arbetsbördan, som skulle föranledas av ärendenas överförande dit, icke spela någon egentlig roll. Vid övervägande av de olika på frågan inverkande omständigheterna har jag ansett mig böra förorda, att den av de sakkunniga föreslagna regeln upptages såsom allmänt stadgande men att rätt införes för Kungl. Majit att på framställning av stad — vare sig en förutvarande magistratsstad eller en fögderistad — medgiva undantag; i dylikt fall skola göromålen fullgöras av den som Konungen därtill förordnar. Härvid böra dessa ärenden kunna förläggas till kommunalborgmästaren eller till annan för uppgiften lämplig befattningshavare i staden. Huruvida en framställning från stad örn medgivande av undantag bör av Kungl. Majit bifallas, lärer få bero på omständigheterna i det särskilda fallet. Överflyttas förevarande ärenden till länsstyrelsen, är det tydligen av vikt, att de av länsstyrelsen handläggas med all den skyndsamhet, som av omständigheterna påkallas. Det torde ock få förväntas, att i den mån särskilt skyndsamt avgörande påkallas, detta förhållande kommer att vederbörligen beaktas. Vad nu sagts lärer i tillämpliga delar gälla även den befattning med fastighetsregistret, som nu tillkommer magistraten.

I enlighet med vad sålunda anförts har förslag utarbetats till ändringar i 5 och 7 kap. fastighetsbildningslagen. I samband därmed har jämväl 6 kap. 4 §, enligt vilket lagrum magistrat eller stadsstyrelse har att föranstalta örn val av gode män m. m., undergått ändring, så att i stadgandet kommunalborgmästaren insatts i stället för magistraten.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda upprättade förslagen till lag orri stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, lag orri ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökning slag en samt lag angående ändring i vissa delar av lagen

Departe-

mentschefen.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad av den lydelse, bilaga vid detta protokoll (Bilaga A)1 utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Eegenten.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen, har här nteslntits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

47 Utdrag av protokollet, hållet i Kwngl. Maj:ts lagråd den 18 mårs

1932.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck, regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 11 mars 1932, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökningslagen; samt

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av ledamoten för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsrådet Per Santesson.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsär emden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 18 mars 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 18 mars 1932 avgivna yttrande över de den 11 i samma månad till lagrådet remitterade förslagen till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende, lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ utsökning slag en samt lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad; därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Erik H:son Malm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

49 Bilaga B.

De sakkunnigas

Utkast

till

Lag

om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av stadsfullmäktige eller eljest med deras samtycke äger Konungen förordna, att rådhusrätt i stad skall upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med angränsande domsaga.

2 §.

Beträffande stad, i vars rådhusrätt borgmästaren är ensam lagfaren ledamot eller jämte borgmästaren finnes endast en ledamot, som skall vara lagfaren, må Konungen även utan stadsfullmäktiges samtycke meddela sådant förordnande, som avses i 1 §, såframt ändringen efter utredning finnes vara till gagn för rättsvården och icke medföra ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller i den domsaga, med vilken staden skulle förenas. Förordnande, som nu sagts, må ej meddelas beträffande stad, där länets styrelse har sitt säte.

3 §.

Har borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, eller förefinnes eljest anledning att förena staden med angränsande domsaga, ankomme på Konungens beslut, huruvida genom länsstyrelsens försorg utredning skall verkställas angående sådan förening.

Utredningen skäll särskilt avse den ifrågasatta förändringens verkningar med avseende å rättsvården och stadens ekonomiska förhållanden. För utredningens verkställande äge länsstyrelsen, där det finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt biträde. Närmare bestämmelser örn utredningen meddelar Konungen.

över utredningen skall länsstyrelsen inhämta yttrande av stadsfullmäktige och vederbörande häradsrätt och insände därefter handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till Konungen.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. lik käft. (Nr 206.) 4

50 Kungl. Maj:U proposition nr 206.

4 §.

Det åligger länsstyrelsen att, där borgmästartjänsten eller tjänst såsom lagfaren ledamot av rådhusrätten blivit ledig i stad, som avses i 2 §, ofördröjligen göra anmälan därom hos Konungen.

5 §.

Vid förordnande örn rådhusrätts upphörande skola tillika meddelas erforderliga bestämmelser med avseende å stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten ävensom de särskilda föreskrifter, till vilka stadens förening i judiciellt hänseende med domsaga må föranleda.

6 §.

Vad i denna lag stadgas örn stadsfullmäktige gäller, där sådana ej finnas, örn allmän rådstuga.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1932, Dån och med vilken dag lagen den 13 juni 1924 (nr 190) örn stads läggande under landsrätt samt cirkulären den 2 juli 1915 (nr 228) och den 7 maj 1918 (nr 299) till Konungens befallningshavande i länen angående anstånd med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster skola upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 206.

51 Bilaga C.

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att före den 2o innevarande januari månad avpva yttrande över ett av särskilda sakkunnig-a utarbetat »utkast till lag örn stads oell landsbygds förenande i judieiellt avseende», får förbundets styrelse härmed anföra följande.

När fjolårets riksdag tog principiell ståndpunkt till frågan örn en reform av landets rättegångsväsen, hade detta beslut föregåtts av ett utredningsarbete under„ decennier. __ Att processreformen skulle få en stor betydelse för städernas saval rättegångsväsen som förvaltning har länge varit förutsett. Men icke forty har det för städernas myndigheter varit förenat med stora svårigheter att fa ett fast grepp örn reformens verkliga betydelse i dessa avseenden. UJrC oi-?,Sarbet,et har, benvits i etapper. Resultaten hava framlagts ett efter ett. ställningstagandet till reformen i sin helhet har därigenom minst sagt försvarats. När processkommissionens betänkande förelåg, saknades i dess digra volymer varje upplysning i de två viktiga frågor, man i stadsförvaltningarna i miniör allt intresserade sig för, statens och städernas ekonomiska mellanhavanden vid ett eventuellt förstatligande av stadsdomstolarna samt kommunalförvaltningens ordnande i städerna , efter magistraternas avskaffande. titan utredningar i dessa vitala frågor förela'g det uppenbarligen ingen möjnghet att taga ställning till processreformen ur speciella stadssynpunkter. styrelsen, sorn sattes i tillfälle att avgiva yttrande över processkommissionens lors lag, nödgades, också med hänvisning till detta faktum avböja att uttala S1^‘„. hedenia ställdes icke i samma läge. Deras magistrater och rådhusrätter fingo visserligen yttra sig, men städernas beslutande myndigheter, stadsfullmäktige, fingo däremot icke tillfälle att på detta utgångsstadium giva tillkänna sm mening örn stadsdomstolamas bibehållande eller förstatligande. o De kompletterande utredningarna kommo emellertid efter hand. Först förelåg de s. k. ekonomisakkunnigas förslag i fråga örn statens och städernas ekonomiska mellanhavanden i händelse av en rättegångsreform. över detta fingo även städernas fullmäktige avgiva yttrande. Frågeställningen var sålunda dock icke denna gång stadsdomstol eller landsrättsförläggning, utan gällde det att bedöma, om de föreslagna ekonomiska följderna av den tilltänkta landsrä/ttsförläggningen kunde anses skäliga eller ej. Mycket sällan torde ett kommittéförslag hava så enhälligt, avstyrkts av städernas fullmäktige som fallet var med de ekonomisakkunnigas. I det läge frågan kommit, är det icke ägnat att väcka förvåning, att städernas fullmäktige begagnade sig av den första möjlighet, som gavs dem, att säga sin mening även i själva principfrågan örn stadsdomstolamas avskaffande. I manga fall ställde man sig rent avvisande.

I något fall motsatte man sig icke en landsrättsförläggning, men detta under förbehåll dock örn rättegångsställe i staden. Styrelsen, som också beretts tillfälle att avgiva yttrande, avstyrkte mycket bestämt de ekonomisakkunnigas förslag. Styrelsen begagnade också tillfället att framhålla, att städerna i

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

stort sett funnit sig väl med sitt domstolsväsen, varför det icke kunde anses välbetänkt att tvångsvis pressa fram ett förstatligande av städernas rättegångsväsen, detta så mycket mindre som ett övergivande av den kollegiala domstolstypen för städernas del måste betecknas som en försämring. I fråga om de mindre städernas förläggande under landsrätt uttalade styrelsen, att i den mån en sådan åtgärd kunde finnas lämplig, borde den åstadkommas genom att staten ej blott som hittills öppnade vägen för en frivillig anslutning från städernas sida utan även effektivt underlättade vägens beträdande genom att göra den ekonomiskt fördelaktig för dessa städer.

Sedermera bereddes såväl städernas fullmäktige som styrelsen tillfälle att avgiva yttrande även över 1928 års kommunalförvaltningssakkunnigas betänkande, som slutligen kompletterade utredningskomplexet i vad angår själva kommunalförvaltningen.

Styrelsen har ansett sig i detta sammanhang böra erinra om städernas ställning i det utredningsarbete, som lett till fjolårets principbeslut. Den kortfattade översikten torde i sin mån vara ägnad att ge en förklaring till det starka motstånd, reformen mött från de mindre magistratsstädemas sida. Väl kan det icke sägas, att städerna helt berövats rätten att giva sin mening till känna. Men med fog torde kunna göras gällande, att på ett tidigare stadium ett fullständigt utredningsmaterial icke förelegat för en verkligt givande omprövning. Under vilka förutsättningar skall en stad kunna berövas sin jurisdiktion och vilka garantier lämnas i lagen för att rättsskipningen icke oskäligt försämras? Komma stadens förpliktelser mot nuvarande befattningshavare och dess tingshusbyggnadsskyldighet att åsamka staden stora ekonomiska bördor under tiden närmast efter landsrättsförläggningen? Kan staden efter magistratens försvinnande räkna med att få en effektiv och icke för dyrbar kommunalförvaltning? Så länge de städer, som skulle mista sina domstolar, ej beretts möjlighet att få dessa grundläggande frågor bedömda, åtminstone i det väsentliga, hava de i realiteten varit förhindrade att för sitt vidkommande taga verklig ställning till processreformens innebörd. Vid tiden inemot 1930 års riksdag förelåg intet förslag till ny lag om städers förläggande under landsrätt. De ekonomisakkunnigas av städerna utdömda förslag hade icke varit föremål, för någon överarbetning. Även mot 1928 års kommunalförvaltningssakkunnigas förslag till kommunalförvaltningens organisation hade betänkligheter rests från åtskilliga håll, och statsmakternas slutliga ställning till förslaget var icke känd. T. o. m. rörande omfattningen av stadsdomstolamas upphörande hade under utredningsarbetet flera olika förslag framkommit. Läget var ur städernas synpunkt således skäligen oklart. Städerna hava en lang erfarenhet örn fördelarna av en egen domstolsorganisation. Det är då icke att undra på, örn man under sådana förhållanden ställde sig avvisande mot reformförslagen. Det torde icke vara uteslutet, att de mindre städernas inställning till processreformen i åtskilliga fall blivit en annan, örn städerna i god tid före principavgörandet satts i tillfälle att på en gång pröva och bedöma alla på frågan örn landsrättsförläggningen inverkande ovan berörda faktorer. Ett fullständigt klarläggande av reformens alla verkningar för städerna skulle säkerligen,, pa sätt styrelsen tidigare framhållit, varit ägnat att i väsentlig grad. ersätta tvångsförfarandet med dess irriterande ingrepp i städernas gamla förmaner och andra uppenbara olägenheter.

Nu föreligger emellertid ett riksdagens principbeslut örn processreformen. Enligt detta skola bl. a. rådhusrätter, som bestå av färre antal lagfarna ledamöter än 3, i framtiden slopas, med undantag för rådhusrätter i residensstäderna. Inalles skulle därigenom 53 städer mista sina nuvarande domstolar och sina magistrater.

Kungl. May.ts proposition nr 206.

53 I enlighet med riksdagsbeslutet har sedermera av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet utarbetats ett »utkast till lag om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende», innehållande de närmare bestämmelserna örn formerna och villkoren för riksdagsbeslutets genomförande i praktiken. Med hänsyn till fjolårets riksdagsbeslut ansåg styrelsen sig hava anledning antaga, att detta lagförslag icke skulle remitteras till städerna före framläggandet i riksdagen. Då riktigheten av denna uppfattning vid en förfrågan under hand närmast bekräftats, fann styrelsen det önskvärt, att tillfälle bereddes städernas ombud till en överläggning örn lagförslaget i fråga, så anordnad att under densamma framförda synpunkter kunde tillgodogöras det alltjämt pågående utredningsarbetet. Så mycket större anledning kunde anses föreligga . att sammanföra de ifrågakommande städernas representanter till en överläggning, som inom socialdepartementet av nyssnämnda sakkunniga också hade utarbetats ett förslag angående magistratsbestyrens ombesörjande i stad utan magistrat. Medan vad landsrättsförläggningen angår, riksdagen redan tagit sin ställning, var detta icke fallet beträffande frågan örn förvaltningsorganisationen, och styrelsen ville därför framför allt bereda en möjlighet till överläggning just örn denna del av sakkunnigeutredningen. Av lätt förklarliga skäl kom överläggningen vid tillfället att gälla även själva principfrågan örn landsrättsförläggningen. Konferensen hölls i Stockholm den 5 december förlidet år. Ett exemplar av protokollet från konferensen med de stenografiskt upptecknade anförandena biläggcs här.1 Styrelsen önskar särskilt fästa herr statsrådets uppmärksamhet på de av flera talare framförda önskemålen örn remiss till städerna av de föreliggande förslagen. Med hänsyn till ovan berörda förhållanden måste styrelsen för sin del finna dessa önskemål vara av beskaffenhet att böra tillmötesgås, detta så mycket mera som förevarande lagstiftningsärende knappast synes vara av allt för brådskande beskaffenhet.

Tanken att stad och landsbygd böra likställas i judiciellt hänseende är som redan antytts icke av i fjol. Den framfördes redan 1884 av nya lagberedningen. För de nytillkomna städernas del har den också börjat realiseras. Hedan sakna 26 av landets 114 städer egna domstolar. Några av dessa landsrättsstäder hava en efter svenska förhållanden betydande folkmängd. När det gäller att bedöma möjligheterna för landsrättsstädernas invånare att komma i åtnjutande av skäliga förmåner i avseende å rättsskipningens ordnande, har man således ett icke obetydligt studiematerial att tillgå. Det synes önskvärt, att riksdagen före behandlingen av det föreliggande lagförslaget finge en redogörelse för, hur man i de nuvarande landsrättsstäderna ordnat med handläggningen av ärenden, som i andra städer omhänderhavas av rådhusrätterna.

Hedan innan processkommissionen avgivit sitt förslag, sökte statsmakterna lagstiftningsvägen inskrida mot stadsdomstolarna i de minsta städerna. Resultatet blev minimalt och försöken torde knappast hava jämnat vägen för en blivande reform på detta område. Ett 1923 framkommet, av styrelsen da avstyrkt, förslag att genomföra tvångsförläggning av de minsta^ städerna under landsrätt avslogs av 1924 års riksdag. När sedermera fjolårets riksdag tog principiell ställning till processreformen gjorde den ingen erinran mot förslaget att tillgripa tvångsförläggning._

Vid en jämförelse mellan 1924 års lagstiftning och den nu föreslagna finner man genast betydande likheter. I båda fallen förutsätter för varje stad upphävandet av den egna jurisdiktionen ett beslut av Konungen, fattat efter en på visst sätt anordnad utredning. Formuleringen av villkoren är nästan identiskt densamma. Men i tvenne avseenden skilja sig de båda lagarna åt. Nyheter i lagförslaget äro dels möjligheterna att tvångsvis förena stad med landsbygd i

1 Här uteslntet.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

iUnnnie-nt 0häuseende dels lagstiftningens utsträckande även till städer med 0,UUU invånare och däröver, i vissa fall till städer med ända upp till 10 000 invånare, bom synes äro dessa båda nyheter för städerna av en särdeles betydelsefull innebörd. De synas också bort motivera en ändring även av formuleringen, när det gäller villkoren för tvångsförläggning, så att av lagens avfattning otvetydigt framgått, att stadens berättigade intressen icke få bli lidande pa landsrattsiorläggningen. Så länge staden i sista hand hade möjligheter att motsatta sig slopandet av den egna jurisdiktionen, låg det icke samma vikt pa formuleringen av lagtexten, som nu blir fallet. I det utlåtande, som avgavs av det för processreformens behandling tillsatta särskilda utskottet vid 1931 års riksdag, heter det, att vid indragning av stadsdomstolarna »stor varsamhet bör iakttagas och städernas ekonomiska intressen vederbörligen beaktas». Ett avfattande av lagtexten, som bättre än det nu föreliggande är ägnat att tillgodose städernas intressen, synes sålunda stå i god överensstämmelse med riksdagens intentioner och torde också vara väl motiverat med hänsyn till den pnvilegieställning på rättsskipningens område, som en gång förunnats städerna. Det avgörande lagen lägger i Konungens hand är för den stad, det gäller, av en så vital betydelse, att det minsta möjliga utrymme bör lämnas at ett subjektivt bedömande av de fakta, utredningen samlat. Myndigheternas sammansättning och uppfattningssätt växla. Den omständigheten, att uppkommen fråga om en stads förläggande under landsrätt behandlas av samma departement, som har ansvaret för den allmänna rättsvården i landet överhuvud, torde knappast stärka stadens position. Det är mycket förklarligt, örn man inom departementet främst ser på frågan om stadens egen jurisdiktion ur allmänna synpunkter med benägenhet att underskatta skäliga krav från stadens invånare. Så mycket större anledning föreligger då att genom föreskrifter i själva lagen skydda dessa senare. Med hänsyn till de skiftande förhallandena pa olika orter i landet torde a andra sidan ett alltför minutiöst uppräknande av de avgörande faktorerna kunna i ett uppkommande fall förhindra en ur mera allmänna synpunkter önskvärd organisation. Det gäller således här närmast att med bibehållande av allmänna regler söka skärpa formuleringen av dessa, så att städernas berättigade intressen bättre tillgodoses än vad som synes vara fallet med det föreliggande lagutkastets avfattning. Det må i detta sammanhang erinras örn den s. k. ipdelningslagens bestämmelser. När denna författning medger en ändring i kommunal indelning även mot av indelningen berörd kommuns vilja, uppställer lagen en rad förutsättningar för en dylik tvångsåtgärd. Även detta sker i form av allmänna regler, men i en avfattning till synes betydligt mer preciserad och positiv än det här föreliggande förslagets. Man har tydligen ansett det vara angeläget att så mycket som möjligt reducera området för den avgörande myndighetens fria bedömande. Så synes böra ske även i föreliggande fall. Nedan skall styrelsen närmare ingå på de kompletteringar av lagtexten, som synas från städernas sida påkallade.

Först må emellertid framhållas, att lagförslaget förutsätter, att närmare bestämmelser örn utredningen skola lämnas av Konungen. Dylika föreskrifter äro för närvarande meddelade i ett kungl, cirkulär till länsstyrelserna av 1918, kompletterade av särskilda anvisningar från justitiedepartementet, men skola dessa upphöra att gälla vid lagförslagets ikraftträdande. Då förslag icke föreligger till motsvarande framtida cirkulär, saknar man således de möjligheter till tolkning av lagförslagets knapphändiga uttryck, cirkuläret skulle kunna ge. Styrelsen tillåter sig uttrycka det önskemålet, att riksdagen vid lagförslagets prövning även måtte beredas närmare kännedom örn det tillämnade innehållet i de kompletterande föreskrifterna, då dessa i väsentlig grad bestämma utredningens hela läggning. Det torde vara avsikten att i det kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

mande cirkuläret liksom i det nuvarande skall stipuleras, att staden äger medverka vid utredningens tillkomst. En dylik föreskrift synes vara av den betydelse, att den bör inflyta i själva lagen.

Vad lagutkastets komplettering angår, synes till en början riksdagens uttalanden örn städernas och statens ekonomiska mellanhavanden vid landsrättsförläggningen böra komma till något klarare uttryck än som nu sker i formuleringen »icke medföra ökad ekonomisk börda». Utskottet uttalade i sitt utlåtande, att »stad, som förlorar sin särskilda jurisdiktion, skall befrias från de med den förutvarande domstolsorganisationen förbundna kostnaderna». Här är således klart frånsäga att staden icke skall bära löne- och pensionskostnader för borgmästare och rådmän, som måste överföras till övergångsstat. Utskottet förutsatte emellertid, att i samband med borttagandet av den särskilda jurisdiktionen borde verkställas en utredning rörande det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och vederbörande stad. Som huvudregel skulle därvid gälla det nyss citerade uttalandet örn övergångskostnaderna. I och för sig äro visserligen statsmakternas utfästelser i berörda avseende tilltalande ur städernas synpunkt. Men självfallet uppkomma här i sinom tid åtskilliga detaljspörsmål. När staten övertar ansvaret för »den förutvarande domstolsorganisationen», uppstår t. ex. frågan örn därmed också avses kostnaderna för magistraten eller örn man, såsom de ekonomisakkunniga gjorde, kommer att, efter någon mer eller mindre godtycklig grund, fördela stadens kostnader på domstol och magistrat och låta staten övertaga endast domstolskostnaderna. Statens övertagande bör klart angivas omfatta kostnaderna för ej blott rådhusrätt utan även magistrat. Någon verkligt bärande fördelning av nämnda kostnader torde icke kunna genomföras och staten skulle ju i framtiden icke övertaga den nuvarande magistratens statligt administrativa uppgifter i allmänhet. Att staten skulle övertaga de förbindelser, staden iklätt sig gentemot borgmästare och rådmän, torde vara klart. Men i åtskilliga städer hava ifrågavarande befattningshavare icke i bindande former tillerkänts pensionsrätt. Skulle staten fatta övertagandet så formellt, att dessas pensionsfråga lämnades olöst, tdrde man från städernas sida i så fall ändock få räkna med utgifter även för »förutvarande domstolsorganisation».

Ett av de ur ekonomiska synpunkter mest betydelsefulla spörsmålen är otvivelaktigt förknippat med stadens inträde i tingshusbyggnadsskyldigheten. Vid föregående års riksdag förelåg en motion örn tingshusbyggnadsskyldighetens överflyttande på staten. Utskottet fann frågan förtjänt av synnerlig uppmärksamhet men förmenade, att den skulle komma att beaktas av 1929 års skatteutjämningssakkunniga och ansåg sig på dessa grunder icke böra göra något uttalande i ämnet. Från städernas sida kan man icke intaga samma avvaktande hållning. Åtskilliga år torde förflyta, innan statsmakterna bli i tillfälle att taga ställning till skatteutjämningsfrågan, ett av de mest svårlösta och invecklade problem, som möta på skattelagstiftningens område. När statsmakterna, mot respektive städers egen önskan, nu gå att beröva ett antal städer deras särskilda domstolar, måste det från dessa städers sida anses som ett skäligt krav, att frågan om tinghusbyggnadsskyldigheten dessförinnan föreligger i mera utrett skick. Skall en »ökad ekonomisk börda» för staden överhuvud kunna undvikas vid landsrättsförläggningen och förutsättningarna för den kommande processreformen således på denna punkt kunna genomföras också i praktiken, torde det icke kunna undvikas, att frågan om tingshusbyggnadsskyldigheten på allvar upptages till behandling. Det borde därför lika mycket vara ett stats- som ett stadsintresse att så sker.

Då landsrättsförläggningen icke får förorsaka stadens invånare »ökad ekonomisk börda», ligger det uppenbarligen vikt uppå, icke blott att staden undgår övergångskostnader utan också att deri framtida kommunalförvaltningen blir

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

så billig som möjligt. Styrelsen får i annat sammanhang tillfälle att yttra sig över det förslag till kommunalförvaltningens organisation i de magistratslösa städerna, varom ovan talats. Här må endast i förbigående framhållas, att det för städerna gäller att få icke blott en billig utan också en fullt effektiv förvaltning. Effektivitetssynpunkten får följaktligen icke bliva lidande av den anledningen att allt för stor vikt lägges vid ett förbilligande, mer eller mindre medvetet motiverat av strävan att uppnå förutsättningen för en landsrättsförläggning. Den föreliggande utredningen örn kommunalförvaltningens framtida organisation förutsätter åtskilliga alternativ på olika punkter. Den ekonomiska utredningen bör uppenbarligen räkna med möjligheter för staden att utnyttja också det ekonomiskt kännbaraste av dessa alternativ, även örn staden försöksvis eller kanske till följd av ett rådande ekonomiskt tvångsläge till en början finner sig böra acceptera en billigare linje. I lagförslaget saknas nu all antydan därom, att staden, innan frågan örn landsrättsförläggningen avgöres, bör haft tillfälle att taga definitiv ståndpunkt till frågan örn kommunalförvaltningens framtida organisation.

Lagen talar slutligen örn »ökad ekonomisk börda» för befolkningen. Det är således fråga ej blott örn en börda i form av ökade utgifter för kommunalförvaltningen utan också örn utgifter av mera personlig art, såsom för resor till avlägset belägen tingsplats, ökat behov av ombuds anlitande, ökade stämningsavgifter m. m. Då sistnämnda grupp av direkta utgifter torde vara särdeles svårbedömlig, synes det kunna ifrågasättas, örn icke lagen främst borde taga sikte på »stadens ökade ekonomiska börda». Men givetvis böra, då utredningen visar en minskning av utgiftsbördan, mot denna fordel också vägas de personliga ekonomiska uppoffringar, som reformen kan medföra för stadens invånare.

Ehuru stora svårigheter måste möta att tillförlitligt bedöma den sammanlagda skatteutgiften för kommunalförvaltningen och rättsskipningen före och efter landsrättsförläggningen utan den ingående utredning av varje fall, lagförslaget förutsätter, vill styrelsen dock framhålla önskvärdheten av att försök göres att inför riksdagen framlägga utredningar av större värde än de »teoretiska» undersökningar, de sakkunniga enbart med stöd av tillgängliga utgiftsstater hittills varit i tillfälle att vidtaga. I annat fall torde man kunna befara, att riksdagen får en tämligen skev bild av de verkliga kostnaderna och därmed också en felaktig uppfattning av möjligheterna att genomföra tvångsförläggningen under landsrätt med iakttagande av den hänsyn till städernas ekonomi, som varit en klart uttalad utgångspunkt för fjolårets riksdagsbeslut.

Lagförslaget talar emellertid icke enbart örn ekonomiska hänsyn. Det talas också om »annan avsevärd olägenhet» för befolkningen i staden. Uttrycket är ju särdeles tänjbart, men i detsamma torde bl. a. få förutsättas inrymt, att stadens invånare icke få berövas möjligheten till en tillfredsställande rättsskipning. Det särskilda utskottet pekade i sitt utlåtande på åtskilliga utvägar att tillgodose detta behov. Där det med hänsyn till stadens storlek finnes påkallat, borde staden — eventuellt tillsammans med angränsande landsbygd — kunna bilda eget tingslag inom domsagan. Beaktande borde också skänkas förslaget att låta häradsrätten i stadstingslag bestå av jämte häradshövdingen såsom ordförande två lagfarna rådmän. I annat sammanhang uttalade utskottet också, att det borde utredas »huruvida i en reformerad tingsordning någon motsvarighet kan skapas till de nuvarande tremanstingen eller på annat sätt tillgång till rättsskipning på platsen kan beredas de städer eller andra större samhällen, vilka icke utgöra häradsrättens vanliga tingsställe». Styrelsen vill för sin del särskilt starkt understryka vikten av åtgärder i sist berörda avseende. För de städer, som skulle få tingsstället förlagt utom staden, synes en sådan tillgång till viss rättsskipning inom staden utgöra en minimifordran. Önskvärt hade va-

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

rit, att möjligheterna att bereda de landsrättsförlagda städerna förmåner, som i görligaste mån svara mot dem de nu ha i rättegångsavseende, undersökts redan före fjolårsbeslutet. Men då så icke skett, synas i varje fall de lättnader, riksdagen pekat på, böra avspeglas i lagen. Nu talas där örn »gagn för rättsvården», d. v. s. landets rättsvård. Men stadsinvånarnas befogade anspråk på en för dem lätt tillgänglig rättsskipning har icke alls fått något direkt uttryck i lagutkastet. Då en stad, som alltjämt själv önskar bekosta en för stadens invånare förmånlig form av rättsskipning, berövas denna staden sedan århundraden medgivna förmån, synes det vara en minimiförutsättning, att denna stads invånare beredas möjligheter till en örn icke i alla avseenden fullt ut lika lätttillgänglig så dock icke oskäligt försämrad rättsskipning. Särskilt torde stadens invånare kunna göra anspråk på att åtgärder vidtagas för ett bekvämt erhållande av möjligheter till lagfart, inteckningar etc. Några mera preciserade förutsättningar för beslut örn landsrättsförläggning mot stadens vilja i nu berörda avseende synes lagen böra innehålla.

Lagutkastet anger som förutsättning för utredning, eventuellt åtföljd av tvångsförläggning, vakans i stadsdomstolen men tillägger, att sådan utredning kan ske också när »eljes förefinnes anledning att förena staden med angränsande domsaga». Sistnämnda bestämmelse synes vagt formulerad och synes i vart fall böra komma till användning efter särskilt noggrant beaktande av riksdagens direktiv örn »varsamhet».

Av § 2 i lagen jämfört med övergångsbestämmelserna synes framgå, att rådhusrättens sammansättning vid lagens ikraftträdande skall vara avgörande för frågan, örn landsrättsförläggning mot stadens bestridande skall förekomma eller icke. Av detta torde följa, att en stad, som senare förklarar sig villig att bekosta en rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter, icke kan därigenom befrias från lagens tillämpning. Även örn detta icke kan anses stå i strid med riksdagens uttalande och intentioner, torde det emellertid icke få förbises, att övergångsstadgandet blivit något snävt avfattat. Fall torde nämligen kunna uppkomma, där på grund av arbetets ökade omfattning inom rådhusrätten ett verkligt behov av utökad arbetskraft förelegat redan före den nu avsedda lagstiftningens ikraftträdande. Det torde då få anses följa av själva förutsättningarna för landsrättsförläggningen, att sådan stad icke kan mot sin vilja berövas sin domstol.

Den korta tid, som stått styrelsen till buds för ett yttrande över föreliggande lagförslag, har icke medgivit den ingående granskning, frågans vikt bort kräva. Styrelsen nödgas därför för egen del inskränka sig till ovan framförda påpekanden och hänvisar i övrigt till de uttalanden, som gjordes vid den ovan nämnda konferensen och särskilt de yrkanden, som framfördes rörande ärendets remitterande till de av förslaget berörda städerna.

För Svenska stadsförbundets styrelse A. BORGSTRÖM.

Dess ordförande.

Henning Karlson.

Stockholm den 22 januari 1932.

58 Kungl. Majlis proposition nr 206.

Bilaga D.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Rörande de utav tillkallade sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om övertagande från statens sida av rättsskipningen i vissa städer m. m. utarbetade lagutkast anhåller styrelsen för Föreningen Sveriges Stadsdomare härmed vördsamt att få anföra följande.

Vad först beträffar frågan, när stad skall i judiciellt avseende förenas med landsbygd, har förut föreslagits, att dylik förening skulle äga rum beträffande sådana städer, som icke hava minst ett visst angivet antal invånare, t. ex. 10,000. Följden härav skulle blivit att omedelbart efter ikraftträdandet av en dylik bestämmelse åtgärder skulle vidtagits för att alla sådana städer bleve i judiciellt avseende förenade med landsbygden.

Enligt de sakkunnigas förslag skall däremot tvångsförordnande örn förening i judiciellt avseende kunna meddelas endast beträffande stad, i vars rådhusrätt finnes högst två lagfarna ledamöter, samt då lagfaren ledamots befattning bliver ledig eller eljest särskild anledning förefinnes. Förändring av de mindre städernas jurisdiktion komme därför att ske efter hand, vilket måste anses innebära en avsevärd fördel. Beslut örn ändringen kan meddelas först efter utredning, som skall visa att den är till gagn för rättsvården och icke medför ökad ekonomisk börda eller annan avsevärd olägenhet för befolkningen i staden eller den domsaga, med vilken staden skall förenas, över utredningen skall yttrande inhämtas av bl. a. stadsfullmäktige.

Dessa bestämmelser synas avse att utgöra garantier för att skälig hänsyn kommer, att tagas till städernas behöriga intressen i såväl ekonomiskt som andra avseenden. Att redan nu angiva de »särskilda anledningar», som i en framtid kunna motivera förändring av en stads jurisdiktion, torde väl knappast vara möjligt, men med hänsyn därtill, att landsrättsförläggning tvångsvis skall ske med varsamhet, har man rätt antaga, att en dylik fråga blir föremål för en omsorgsfull prövning och att endast synnerligen vägande skäl skola föranleda beslut i nämnda riktning. Styrelsen vill också uttala förhoppning örn, att då sådan fråga blir föremål för utredning, därvid även kommer att undersökas, huruvida förhållandena möjligen äro sådana, att den judiciella förändringen lämpligen kan gå i den riktning, att stadsliknande områden närmast staden förenas med denna till en kollegial stadsdomstol med minst tre lagfarna ledamöter. Det torde nämligen vara obestridligt, att, såsom lagrådet anfört, för stadsjurisdiktionskretsar den kollegiala domstolstypen är den för våra förhållanden lämpligaste, och det är därför av betydelse, att underdomstolarna så långt möjligt erhålla sådan sammansättning. Är en stad i stark utveckling eller hava omkring densamma uppstått stadsliknande samhällen synas därför starka skäl tala för att förändringen skall gå i nämnda riktning. Styrelsen förutsätter också, att även efter en stads landsrättsförläggning rättegångsställe så vitt möjligt anordnas i staden samt att, där så ske kan, häradsrätt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 59

stadstingslag kommer att bestå av häradshövdingen som ordförande samt två lagfarna rådmän.

I detta sammanhang vill styrelsen även framhålla, att den kollegiala domstolstypens företräde framför enmansdomstol, särskilt då det gäller städer eller stadsliknande samhällen, borde föranleda en undersökning, huruvida icke kollegial stadsdomstol lämpligen borde inrättas i några av de större fögderistäderna.

Från de mindre städernas sida hava uttalats farhågor för, att förordnande örn stads förenande i judiciellt avseende med landsbygden skall medföra betydligt ökade kostnader för städerna, och det har anmärkts, att de sakkunnigas utredning är otillfredsställande härutinnan. Enär, såsom förut framhållits, frågan örn ändring av städernas jurisdiktion kommer att upptagas efter hand och beträffande åtskilliga säkerligen först örn 20 ä 30 år eller efter ännu längre tid, lärer det vara omöjligt att nu verkställa utredning i berörda avseende, utan t ragan därom torde för varje stad få anstå, till dess den för den staden blir aktuell, och prövas efter då föreliggande förhållanden. Skulle emellertid därvid beimnaSj att förändringen komme att medföra ekonomisk börda för staden, behöver denna enligt de sakkunnigas förslag ej underkasta sig förändring.

Göteborg den 30 januari 1932.

Å styrelsens vägnar: BERNH. LINDBERG.

60 Kungl Maj:ts proposition nr 206.

Bilaga E.

Antalet vid rådhusrätterna i nedan angivna städer slutligt handlagda mål och ärenden under åren 1927—1930.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

62 Kunni. Majlis proposition nr 206.

Kunni. Maj:ts proposition nr 206.

6 4

Kungl. Majlis proposition nr 206

Kungl. Majlis proposition nr 206

13 j 14 | 15 | 16 | 17

Andra ärenden, angående

Stad

Folk-

mängd

31/

lii

1930 År

£5

I'

JB Ö

= 3 2 Se 3: ss

a.

g

3 U'.

g"

45 Kungsbacka ,

Torshälla

Skänninge

! Marstrand

Mariefred . .

Gränna .

Skanör-Falsterbo.....

Sigtuna .

Trosa .

2,017

1,826

1,751

1,646

1,362

1,238

1,097

1,031

11929 [1930

11929 [1930

11929 [1930

[1928

[1930

11928 |1929 [1930

[1927

[1930

[1927

1929 [l930

[1927

1929 [1930

1929 [1930

15 21 10

15 12 12

16 13

55 47

52 74 76

56 41 67 35

45 43

46 40

57 72

20 22

19 23

18 11 11

17 16 16

18 21 17

26 23 19

15 17

14 10 13

17 5

18 9

5 3

15 12

32 44

33 38

14 22

29 27

30 21

30 21 19

15 17 12

14 Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 17-4 Käft. (Nr 206.)

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 206

Bilaga F.

Antalet av överexekutorerna i nedan angivna städer slutligt handlagda

inål under åren 1927—1930.

Häri inbegripes även fördelning av köpeskilling enligt 141 § U. L.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206,

67 Stad

Sala

Folk-

mängd

8l/is

1930 Karlshamn .

Hudiksvall .

Skara

Åmål

Falköping . .

Eksjö . . .

Köping . . . Enköping1

Motala . . .

8,022

7,487

7,321

6,770

6,764

6,736

6,616

6,395

År

>

a

<p

cr p

p

p.

sS a

CD t-. B B

Q. 09 ®

B

_ O

~ a

HJ CO

cr.tn ® Er* pu a>

o «-*-

B p ◄

7 | 8

B 09 <T> “ <2 O?

§ 3

D. »

|1927 J1928

11929 (1930

(1927

[1927 J1928

[1927 J1928

[1927 J1928 11929 (1930

[1927

11929 (1930

[1927

5,986

5,985

(1927 (1928 1929 __ U930i 19

3 9

5 3

8 8

18 6

26 B'*

3.® ° < 09 - •

'—1. p

o- CO

P p

lo | n

Äng.

handräckning för

B p Q- eick __

CO C“

O

a &

OD P, p- b' S— era *2, B O:

0- 7

12 B p" E 09 B P

oo c

o? 21 3,®

|s

® P:

t

S-p

3 ^

p: co

B~ e» i—• B “ P- 09 to

ig-

Q5

b- >

00 t?9

co P

00 £> D-p B “* •— 09

14 | 15

p

»a

&s?

“ c 2. p

— CP

16 17

g-? ®. g

t*T(J9 O p

C P

^ B

I r+ »_i p

Pj C+-

g-B a- s*

>-i CD

ps a

1 Länsstyrelsen är överexekutor.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 206,

5 | 6

10 | 11

12 13 14 15

16 17

Stad

Folk-

mängd

31/i*

1930 Är

Säd 0 3

P<W

—-cn

CD [-J-

5-0

CT5 o> CO

<g 8?

CD m

g 3

S-EL

» t> !>r b B-(P « o-

00 sr CD 2 Hh < O: P

^P

Äng. handräckning för

3- h, E C P cr p cr

0 P P eter!

co o* cr

po CO

« 5

3 5

et- g’

g(T?

P

0 Of

p 7

CD 1

co O 5? O:

*3

>

> &(W

“■ *“' i-b

w P pr “

^ co

0 pa et- m

B o

p: P

Ef

0 P

<5 <3 3 S*

p p 0 0 p

CD

B

O

^ P p:

§- £' sr

- CD

P

äg?

^ 3- 0 P

a. B

tT £*

CD 2

J

■4 ^ g-S

É

ta

t—4 p

p

g. B

o* £ 2. ^ ►a cd

p;

5” ^ 0 ^

P ro

g-S 2 S-

S 3 E£ot

Ronneby

Falkenberg .

Ängelholm

Skellefteå .

Örnsköldsvik

Norrtälje

Arboga

Strängnäs .

Filipstad

5,774

5,527

5,269

5,203

5,032

4,875

4,772

4,716

(1927

(1927

11927 J1928

(1927

(1927

(1927 ) 1928 1929 11930

[1927

11930 Lysekil

4,632

4,186

[1927

(1928

(1930

Kungl. Maj:ts proposition nr 206

69 Länsstyrelsen är överexekutor.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Länsstyrelsen är överexekutor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

71 Bilaga O.

Antalet avslutade avstyckningsförrättningar i nedan angivna städer

under åren 1928—1930.