Doc 1933:107

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

1 Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ägofred, m. m., given Stockholms slott den 10 februari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ägofred;

2) lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred; samt

3) lag om ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang Ull riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 10 7.

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om vård av hemdjur.

1 §.

Var, som äger eller till underhåll eller nyttjande mottagit hemdjur, vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor.

2 §.

Örn rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är särskilt stadgat.

2 KAP.

Örn stängselskyldighet.

3 §.

Nyttjas fastighets ägor till bete för hemdjur och finnas djuren tjänligast genom stängsel kunna hållas från angränsande ägor å annan fastighet, skall på yrkande från endera sidan stängsel hållas mellan ägorna. Dock må stängsel ej fordras, där skogs- eller utmark möter å ömse sidor, med mindre stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1932.

Mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led ej må hållas, äger stängselskyldighet ej rum.

Örn stängselskyldighet i visst fall, där ägorna å ena sidan omfattas av betesreglering, stadgas i 3 kap.

4 §.

I stängsel tage den sida, som genom betning föranleder stängselskyldigheten, del med fyra femtedelar och grannen endast med en femtedel. Föranledes skyldigheten av betning å ömse sidor, tage vardera lika lott.

3 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vardera sidan skall svara för viss sträcka å marken; och skall den, där ej annat överenskommits, utläggas i ett sammanhang. Möter å en sträcka på grund av markens beskaffenhet större svårighet än å annan i fråga örn stängslets uppförande eller underhåll, skall vid fördelningen skälig minskning i längd däremot beräknas; ingår i stängslet grind eller led, skall avseende ock fästas å större kostnad för grinden eller ledet.

5 §.

Stängsel skall sättas i ägogränsen.

Går ägogräns i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan stängsel, hålle var sin del av stängslet å sin egen sida, och tage håda lott i det stängsel, som däremellan sättes över vattnet. Finnes lämpligare, att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Samma gälle, där fastigheters ägor skiljas av väg. Går ägogräns över berg eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig svårighet eller oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe, som är närmast och prövas tjänligt. Vållas i fall, örn vilka nu är sagt, skada eller intrång å fastighet, där stängslet sättes, svare härför de stängselskyldiga var efter sin andel i skyldigheten. Ersättning, som på grund härav skall gäldas, bestämmes i penningar att utgå på en gång.

6 i

Stängsel skall vara så beskaffat, att det fredar mot större hemdjur (hästar och nötkreatur).

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län erforderligt, att stängsel fredar jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan före1 skrift åge tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som skall hållas i gränsen mellan det område föreskriften avser och invidliggande mark.'

7 §.

Stängsel skall örn våren vara i fredgillt stånd den 15 maj och därefter underhållas, intill dess på hösten tjäle kommer i marken.

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län lämpligt, att den tid, då stängsel örn våren skall vara fredgillt, sättes till annan dag än den 15 maj, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Om rätt för länsstyrelse att bestämma, vilken tid av året grind över allmän väg skall hållas avlyftad, är särskilt stadgat.

8 §.

Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage dessa del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.

4 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid omröstning i laga ordning mellan delägarna lämnats utan bifall, vare de, som blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet, där de vilja övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

9 §.

För stängselskyldigbet svare i fråga örn fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren samt i fråga örn annan fastighet ägaren. Är fastighet upplåten på arrende, ligge skyldigheten, i vad angår stängsels underhåll, å arrendatorn.

Ny ägare eller innehavare vare pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i stängsels uppförande eller underhåll men svare ej för bidrag i penningar, som förfallit till betalning, innan han tillträdde fastigheten.

Örn stängsel kring prästgård är särskilt stadgat.

10 §.

Vad i denna lag är stadgat örn stängselskyldighet äger icke tillämpning beträffande tomt i stad eller ort å landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

3 KAP.

Om rätt till gemensamt bete och om betesreglering.

11 §•

Möter skogs- eller utmark å ömse sidor örn ägogräns och kan ej enligt vad i 3 § stadgas stängsel i gränsen fordras, skall skogs- eller utmarken, i den mån den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur.

Är för visst län eller viss del av län meddelad föreskrift, varom i 6 § andra stycket sägs, skall inom länet eller länsdelen rätten till gemensamt bete även avse sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.

Å den till gemensamt bete upplåtna marken må från fastighet, vartill hör del i marken eller på grund av servitut betesrätt därå, ej utsläppas flera hemdjur än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

12 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 11 § sägs, varder helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjuden, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 5

13 i

Nyttjas skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter på grund av vad i 11 § stadgas till gemensamt bete, skall, där det för någon av fastigheterna yrkas, betesreglering ske, såframt nödig betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller olägenhet för fastighetens brukande anordnas å fastighetens område eller, örn för viss fastighet tillgång därtill ej finnes, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å annan fastighet tillhörande del av skogs- eller utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör två eller flera fastigheter, under förutsättning att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör, kan å fastigheterna skäligen tillgodoses.

Skogs- eller utmark, som hålles inhägnad utan att stängselskyldighet äger rum, skall vid betesreglering anses såsom gemensam betesmark.

Å mark, för vilken betesreglering trätt i tillämpning, äger rätt till gemensamt bete ej vidare rum för de fastigheter, vartill marken hör. Ej heller må därefter något område av marken nyttjas till bete för den fastighet, till vilken området hör, med mindre erforderlig hägnad hålles kring området.

14 $.

Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra för någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt för fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att olägenhet ej därigenom tillskyndas brukandet av den fastighet, varå betesmarken upplåtits.

15 $.

Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu sagts, åligger fastighet, för vilken betesmarken upplåtits; och skall beträffande sådan skyldighet vad i 9 § är stadgat om ansvarighet för stängselskyldighet äga motsvarande tillämpning.

Örn tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, gällö vad i 7 § är stadgat.

I fråga örn ansvarighet för skyldighet jämlikt 3 § att hålla stängsel i ägogräns och i fråga om rätt att fordra stängsel i sådan gräns skall så anses som örn betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Har betesmarken, upplåtits å skogsmark, skall, så länge upplåtelsen äger bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen icke äga tillämpning å betesmarken.

16 §.

För upplåtelse av betesmark så ock för skada och intrång, som föranledes av de i 15 § första stycket angivna arbeten, skall ersättning gäldas av ägaren till fastighet, för vilken marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar samt fastställas att utgå, i vad den avser upplåtelse av mark samt skada eller intrång till följd av betesmarkens inhägnande, årligen med lika belopp och i övrigt på en gång.

Har ersättning bestämts att utgå för skada eller intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk, må åtgärd i sådant syfte ej vidtagas, innan ersättningen guldits.

17 §.

Där skyldighet enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller flera fastigheter gemensamt, svaras för envar av dem efter dess nytta av betesmarken.

18 $.

Stadgandena i 13—17 §§ örn fastighet, vartill hör del i gemensam betesmark, åge motsvarande tillämpning å fastighet, vartill på grund av servitut hör betesrätt å sådan mark, dock att betesreglering ej må påfordras för fastigheten.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade skall med markägarens uteslutande utöva betesrätten å visst område av den fastighet, varå servitutet ligger. Dock må därtill ej anvisas mark å annan del av fastigheten än den betesrätten förut avsåg.

19 §.

Nyttjades område, som betesreglering avser, före den 1 januari 1932 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande till bete för fastighet, vartill ej hör del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; kan å fastigheten skäligen vinterfödas minst ett större hemdjur och finnes, att nödig betesmark ej kan anordnas å fastigheten utan oskälig kostnad eller olägenhet för dess brukande, men att dess betesbehov kan, sedan erforderliga upplåtelser enligt 14 och 18 §§ ägt rum, lämpligen tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å området, skall vid regleringen från fastighet, varå sådan mark är att tillgå, upplåtas vad för ändamålet erfordras.

7 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för annan, åge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första stycket.

I fråga om upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra och tredje styckena samt 15—17 §§ äga tillämpning.

20 §.

Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av hetesreglering ej må nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vartill marken hör, intill annan skogs- eller utmark, och nyttjas markerna till gemensamt bete för andra fastigheter, skall, där det yrkas för någon av förstnämnda fastigheter, stängsel hållas mellan markerna. I stängslet skola dessa fastigheter gemensamt taga del med en femtedel och de andra med fyra femtedelar, och skall inom vardera fastighetsgruppen stängselskyldigheten fördelas efter varje fastighets nytta av stängslet.

Beträffande stängselskyldighet, som nu sagts, skola bestämmelserna i 4 § andra stycket samt 5—9 §§ äga motsvarande tillämpning.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

21 §.

Yäckes fråga örn stängselskyldighet eller hetesreglering, skall saken, där ej förening enligt vad i 36 eller 37 § sägs därom träffas, företagas till prövning vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

22 $.

Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan tillkommer dess ägare.

Är enligt 9 § annan än ägaren pliktig att svara för fastighet åliggande skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla förrättning för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom att vid syneförrättning föra talan i den mån honom enligt 9 § åliggande förpliktelse av förrättningen beröres.

Innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt till fastighet, som syneförrättning angår, vare jämväl i annat fall än ovan sagts berättigad att vid förrättningen föra talan såvitt denna berör hans rätt.

23 §.

Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökan förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Angår den sökta förrättningen fastigheter inom skilda län, vare länsstyrelsen i ettvart av länen behörig att upptaga ansökningen.

8 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet, de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägare till namn och hemvist samt sådana nyttjande- och servitutsrättshavare, vilkas rätt kan vara beroende av förrättningen.

Örn förordnandet skall länsstyrelsen underrätta länets lantmäterikontor ävensom, där den sökta förrättningen angår fastighet i annat län, lantmäterikontoret i detta län och, där den angår fastighet i stad eller samhälle, varest den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, byggnadsnämnden i staden eller samhället.

24 $.

Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka aV sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

I fall, där syneförrättning handlägges utan biträde av gode män, skall vad i denna lag är stadgat örn synemännen i tillämpliga delar gälla förrättningsmannen. Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, verkar det ej rubbning av åtgärd, som dessförinnan vidtagits.

Stanna synemännen i olika meningar, galle vad de flesta säga. Har var sin mening och kan jämkning ej ske, gälle förrättningsmannens.

25 $.

1 fråga örn förrättningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i gällande lagstiftning örn delning av jord å landet är i fråga örn laga skifte stadgat örn anlitande av sakkunnigt biträde, örn kallelseoch kungörelseförfarande, örn anmälan rörande förordnande av god man för delägare, som är å okänd eller fjärran belägen ort, örn jäv mot lantmätare, god man och sakkunnigt biträde samt örn uppskov och protokoll vid förrättning. Därvid skall vad enligt nämnda lagstiftning gäller örn lantmätare och lantmäteristyrelsen lämpas till förrättningsmannen och länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka äro sakägare, må, utan hinder av att kallelse och kungörelse ej verkställts i den ordning, som i första stycket avses, förrättningen företagas, där samtliga sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrättningen.

26 §.

Synemännen och sakkunnigt biträde njute ersättning enligt vad särskilt är stadgat. Sådan ersättning så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast erläggas.

9 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller vilka sakägare skola slutligen gälda berörda ersättning och kostnad samt, örn flera prövas därtill skyldiga, efter vilken grund beloppet skall mellan dem fördelas.

27 §.

1 mom. Vid förrättning rörande stängselskyldigbet skall efter omständigheterna tillses:

huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten åligger;

huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna; huru stor andel i stängselskyldighet, som enligt 20 § gemensamt åligger viss grupp av fastigheter, helöper å varje till gruppen hörande fastighet;

vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller fastighetsgrupp, som stängselskyldighet åligger;

varest stängsel i fall, då sådant enligt 5 § må sättas annorstädes än i ägogräns, skall uppföras; huru stängsel skall vara beskaffat; inom vilken tid stängsel skall vara uppfört;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 5 § skall erläggas; huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

2 mom. Vid förrättning rörande betesreglering skall efter omständigheterna utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse;

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten till bete å området bör regleras för varje fastighet, vartill hör del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; å vilken tid betesregleringen skall träda i tillämpning; huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör upplåtas för där angiven fastighet;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits enligt 14, 18 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för den eller de fastigheter, för vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas för betesbruk;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;

huru skyldighet, som enligt 15 § första stycket eller 16 § åligger två eller flera fastigheter gemensamt, skall mellan dem fördelas; huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 26 § andra stycket.

28 $.

Synemännen skola söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskri-

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ven samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Föreningen vare ej gällande, med mindre föreningen av synemännen prövas överensstämma med de i denna lag stadgade grunder.

Förer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.

29 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit avgjorda genom förening eller behörigen utredda, skola synemännen för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor. Skall, enligt vad i 41 § sägs, styrelse för samfällighet utses, skola synemännen uppdraga åt en eller flera av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken valet skall äga rum och anmälan därom göras hos länsstyrelsen, ävensom, där samfälligheten omfattar fastigheter i skilda län, hos vilken länsstyrelse sådan anmälan skall ske.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 31 § skall iakttagas för sådan talans bevarande.

30 §.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 § omförmälda utlåtande jämte avhandlingar örn ingångna föreningar och övriga vid förrättningen upprättade handlingar skall av förrättningsmannen inom en månad efter förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, örn dessa ej äro ense, av synemännen utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den sålunda utsedde tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligger jämväl att inom tid, som i första stycket sägs, dels örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta de i 23 § tredje stycket omförmälda myndigheter, dels ock, där förrättningen angår betesreglering, till vederbörande skogsvårdsmyndighet översända avskrift av förrättningshandlingarna.

Med skogsvårdsmyndighet förstås i denna lag skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under myndighetens uppsikt eller förvaltning.

31 §.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom tre månader efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare till domstol.

11 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Åro svarandena flera än tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om stämning å helt byalag äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Klandras ej förrättning såsom i 31 § sägs, gånge därvid meddelat utlåtande, i vad det avser annan fråga än i 49 eller 62 § omförmäles, i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

Ändå att talan föres mot förrättningen, må förordnande örn verkställighet å utlåtandet, i vad därigenom någon förpliktats att uppföra stängsel, meddelas av överexekutor, därest sökanden ställer säkerhet såsom i 48 § utsökningslagen sägs för skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn utlåtandet varder av domstol ändrat. Domstol, varest talan mot förrättningen är anhängig, må, när skäl därtill äro, förordna, att verkställighet, varom nu är sagt, ej må äga rum.

33 $.

När stämning, varom i 31 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar. Förrättningsmannen vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att höras i målet. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrilt av utslag i målet genom rättens försorg översändas till lantmäterikontcret i det län, varest förrättningsmannen förordnats, för att där förvaras; och skall tilllika avskrift av utslaget tillställas förrättningsmannen så ock, där målet angår betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet. Varder ärendet återförvisat till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av utslaget från rätten översändas till denne; och vare han skyldig att omedelbart örn ärendets återförvisande underrätta de i 23 § tredje stycket omlörmälda myndigheter ävensom, där ärendet angår betesreglering, skogsvårdsmyndigheten.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom sex månader efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom åliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

34 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 5 eller 16 § skall utgå, skall tvisten hänvisas till särskilt utlärande.

35 §.

Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet eller betesreglering vare gällande mot ny ägare eller innehavare av fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

Om föreningar.

36 §.

Varder i annan ordning än vid syneförrättning upprättad skriftlig och av vittnen styrkt förening rörande stängselskyldighet eller betesreglering, som överensstämmer med de i denna lag stadgade grunder, och hava, där föreningen avser upplåtelse av betesmark, i föreningen tydligt angivits den upplåtna markens läge och gränser, den eller de fastigheter, för vilka den upplåtits, sätt och tid för markens inhägnande och anordnande för betesbruk samt huruvida ersättning skall utgå och i så fall med vilket belopp ersättningen skall i den ordning 16 § föreskriver gäldas, äge envar, som deltagit i föreningen, låta intaga den i domboken hos den eller de allmänna underrätter, inom vilkas domvärjo de fastigheter, föreningen angår, äro belägna. Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare eller innehavare av fastigheterna så ock, där intagande i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst efter två månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter upprättandet men före föreningens intagande i domboken blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe eller kronan eller allmän inrättning tillhörig, på viss tid upplåten fastighet, havé dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

Sedan förening enligt första stycket intagits i domboken, skall utdrag av domboken i ärendet genom rättens försorg översändas till länets lantmäterikontor så ock, där föreningen angår hetesreglering, till vederbörande skogsvårdsmyndighet.

37 $.

Träffas förening, att stängsel ej skall hållas mellan angränsande ägor, oaktat stängsel enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel skall vara av viss annan beskaffenhet än den, som enligt 6 § eller med stöd därav meddelad föreskrift är för orten gällande, eller att stängsel

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skall helt eller delvis sättas annorstädes än i 5 § är föreskrivet; är föreningen upprättad på sätt i 36 § sägs och har i förekommande fall däri tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå, skall om sådan förenings intagande i domboken och örn verkan av föreningen så ock örn översändande av utdrag av domboken, sedan föreningen däri intagits, vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

I förening, som nu sagts, böra upptagas de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats vid föreningens upprättande.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år sedan den blivit intagen i domboken.

Om jämkning.

38 §.

Har i laga ordning bestämts örn skyldighet att hålla stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, och varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger, sedermera delad eller sammanlagd med annan fastighet, åge envar, vars rätt är därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt denna lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen. Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de nybildade fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till varje fastighets taxeringsvärde.

Inträda eljest, sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på frågan synnerligen inverka, äge envar sakägare påkalla frågans återupptagande. Dock må fråga örn stängselskyldighet ej ånyo upptagas, förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, med mindre stängselskyldighet för fastighet förklarats icke äga rum eller dess andel i stängsel bestämts till allenast en femtedel men fastighetens ägor därefter nyttjas till betning, som medför behov av stängsel. Ej heller må, sedan betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete skall tillkomma de fastigheter, regleringen angått, eller någon av dem.

39 §.

Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kan ske, bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon i utbyte mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han ersättning för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller minskning i honom åliggande stängselskyldighet havé ej rätt att för stängsel, från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed belastas utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall än då jämk-

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket andra punkten sägs, samt jämkningen påkallats inom tio år från det stängselfrågan slutligen avgjordes.

40 §.

Påkallas jämkning, skall, där ej förening enligt vad i 36 eller 37 § sägs därom träffas, saken företagas till prövning vid syneförrättning med dem, som saken angår; och gälle örn sådan förrättning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat örn syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41 §.

Ilar i laga ordning hestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för beteshruk, och äro dessa flera än två, skall för samfälligheten utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av samfällighetens angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

42 §.

Anmälan örn val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid, som i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan örn verkställt val förordnandet återkallas, handhava samfällighetens angelägenheter och företräda sakägarna på sätt örn styrelse är stadgat. Syssloman åtnjute av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Örn anmälan, som i denna paragraf sägs, så ock örn förordnande av syssloman skall underrättelse på sakägarnas bekostnad intagas i länskungörelserna.

43 i

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i 41 § denna lag avses, dock att förordnande, som i 3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungörelserna samt att talan, varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i 46 § denna lag stadgas.

15 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

44 $.

Sakägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens angela^ genheter utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger rösträtt etter det andelstal, som är bestämmande för hans delaktighet i kostnaderna för det arbete, som åligger samfälligheten. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorlunda bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga sakägare minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där stängslet eller betesmarken är, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 §.

Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag; dock skall talan, varom i 3 kap. 23 § vattenlagen förmäles, anbängiggöras bos den allmänna underrätt, som i 46 § denna lag stadgas.

Om laga domstol.

46 §.

Mål örn stängselskyldigbet skall upptagas vid allmän underrätt i den ort, där svarandens fastighet ligger eller, där flera fastigheter å svarandesidan äro. de flesta av dem äro belägna.

Mål örn betesreglering skall anhängiggöras vid rätten i den ort, där det område regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget, eller, örn målet allenast angår fråga örn upplåtelse av betesmark, vid rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

5 KAP.

Om skadestånd samt örn rätt att bättra annans hägnad och att

intaga annans hemdjur. y

47 §.

Kommer någons hemdjur olovligen in å annans ägor och gör därå skada, vare djurets ägare pliktig ersätta skadan, ändå att han ej är därtill vållande. Vad ägaren sålunda nödgats utgiva äger han söka åter av den, som vållat skadan.

16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Yad nu stadgats om ägare till hemdjur galle ock den, som mottagit djuret till underhåll eller nyttjande.

48 $.

Försummar stängselskyldig att å tid, som i 7 § sägs, hålla sitt stängsel i fredgillt stånd och avhjälper han ej ofördröjligen befunnen brist, då han därom tillsäges, stånde själv den skada, som genom försummelsen vållas å hans ägor, samt ersätte skada och förlust, som därav tillskyndas annan, mot vilken stängselskyldigheten gäller.

Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in å annans ägor, gånge, ändå att han ej tillsagts örn bristen, som i allmänna strafflagen skils.

49 $.

Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar den försumlige ej ofördröjligen efter tillsägelse, må den, mot vilken stängselskyldigheten gäller och som kan av försummelsen lida men, hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Har den försumlige i god tid kallats till synen och varder bristen vid synen vitsordad, förelägge honom synemännen viss tid, ej kortare än fem dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid äventyr att denna eljest må avhjälpas av den, som påkallat synen. Denne läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i samma ordning som örn syn stadgats; dock vare efterbesiktning icke av nöden, därest den försumlige avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits. Därefter njute den, som fordrar rättelse, utmätning hos den försumlige ej mindre för kostnaden för synen och för efterbesiktning, där sådan erfordrats, än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest bristen ej ofördröjligen efter tillsägelse avhjälpes, själv bota denna och njute sedan av den försumlige betalning för vad arbetet visas skäligen hava kostat.

Vad här ovan är stadgat örn stängsels underhåll äge motsvarande tillämpning, där någon brister i underhåll av hägnad kring betesmark, som upplåtits enligt denna lag.

50 §.

Utsläppes hemdjur å tid, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt stånd ej äger rum, skall tillses, att det ej ofredar annans ägor.

17 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

År hemdjur otamt eller okynnigt, så att det bryter eller flöjer över gill hägnad, skall, ändå att djuret utsläppes å hägnade ägor, därom tagas sådan vård, att annans mark ej ofredas.

51 §.

Den, vars ägor lidit skada av annans hemdjur, läte skadan genast synas och värderas av två ojäviga män.

52 i

Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen inkommit, äge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att örn intagningen genast underrätta djurets ägare eller, örn han är frånvarande, den som är satt i hans ställe. Är ägaren ej känd, åligge intagaren att ofördröjligen låta kungöra intagningen i kyrkan för den församling, där intagningen skett, samt i en å orten spridd tidning.

Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda djuret. Sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt första stycket, äge han rätt att nyttja djuret.

53 §.

Ågare till intaget hemdjur havé ej, utom i de i 54 § angivna fall, rätt att återfå djuret, förrän han antingen i lösen därför utgiver det värde, vartill skadan beräknats enligt 51 §, så ock kungörelsekostnad samt det belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård av två ojäviga män uppskattats, med avdrag för den nytta intagaren under tiden haft av djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes ej djurets ägare åt värdering eller uppskattning, som nu sagts, eller vill han av annat skäl återvinna vad han utgivit i lösen, instämme saken till domstol inom tre månader efter det djuret utlöstes.

54 $.

Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 51 § sägs visa vilken skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat överens kommelse örn skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret utan annan lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 53 §.

Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 52 §, give ut djuret utan lösen och gälde ersättning till ägaren för det denne varit i saknad därav.

I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning utsöka vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej guldits vid djurets utlämnande.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

55 $.

Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen efter vad i 53 § eller 54 § första stycket sägs, men vill intagaren ej utlämna djuret, nedsätte ägaren det belopp i penningar, vartill lösen uppgår, eller ställe full pant eller borgen därför bos utmätningsmannen i orten eller annan i orten boende pålitlig person; vägras honom ändå att utfå djuret, eller vill intagaren ej utgiva det utan lösen i fall, som i 54 § andra stycket sägs, vare ägaren berättigad att av utmätningsmannen på den tredskandes bekostnad erhålla handräckning för djurets utbekommande. Intagaren vare ock pliktig ersätta all den skada och kostnad, som vållats ägaren genom hans vägran.

56 i

Varder intaget hemdjur ej utlöst inom fjorton dagar efter det underrättelse enligt 52 § skett, vare intagaren berättigad att utan ytterligare anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen.

57 %.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det kungörelse enligt 52 § ägt rum, läte intagaren lysa på sätt örn hittat kreatur finnes stadgat, och gånge sedan som i dylikt fall i lag skils. Vill han hellre förfara på sätt i 56 § är sagt, vare oek därtill berättigad.

58 §.

Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å sin mark, äge rätten, där han ej annorledes kan styrka sin uppgift härom. förelägga honom att bekräfta den med ed. Gitter han ej gå eden, gälde ersättning till djurets ägare för den skada, som denne genom intagningen tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd av försummelse, varom i 48 § förmäles, eller annat eget vållande skall själv vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor.

6 KAP.

Om förseelser mot föreskrifter rörande betning samt om förverkande av rätt till betesmark.

59 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 11 § tredje stycket eller mot betesförbud, varom i 12 § förmäles, straffes med dagsböter.

Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde

19 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig hägnad hålles omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat.

60 $.

Allmän åklagare och vederbörande skogsvårdsmyndighet åge lika behörighet att åtala förseelse, som i 59 § avses.

Böter, som ådömas för sådan förseelse, tillfalla skogsvårdskassan eller, där skogsvårdsstyrelse ej övar tillsyn över skogsvården, kronan. Saknas medel till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

61 §.

Där å skogs- eller utmark, som enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum, hemdjur hålles å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller föreskrift, som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken eller området så ock innehavare av särskild betesrätt därå berättigad intaga djuret; och skall i ty fall vad i 52—58 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad den, som intagit hemdjur enligt första stycket, uppburit i ersättning för skada, som djuret gjort å marken eiler området, vare han pliktig utgiva till den, som lidit skadan.

62 $.

Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej anordnad för betesbruk på sätt och inom tid. som i laga ordning bestämts, eller varder åtgärd, som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick, eftersatt och vidtages ej rättelse elter tillsägelse, må på talan av ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol förklara rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande av vederbörande skogsvårdsmyndighet förplikta ägaren till den lustighet, för vilken betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de åtgärder för betryggande av skogsålerväxt å betesmarken, som av förhållandena påkallas.

Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å skogsmark, föras av skogsvårdsinyndigheten, varvid det åligger domstolen att före målets avgörande bereda ägaren till den fastighet, vari Iran betesmarken upplåtits, tillfälle att däri yttra sig.

20 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, åge, när skäl därtill äro, meddela förbud att å betesmarken avverka skog.

63 §.

Har den tid för vidtagande av åtgärd till betryggande av skogsåterväxt, som enligt 62 § blivit bestämd, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte skogsvårdsmyndigheten genom besiktning å marken undersöka förhållandet; och åge beträffande besiktningen och förfarandet därefter bestämmelserna i 15 och 16 §§ skogsvårdslagen motsvarande tillämpning.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

64 $.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

65 §.

Genom denna lag upphävas:

5 kap. samt 9 kap. 1—4 §§ och 6—8 §§ byggningabalken, i den mån dessa stadganden ännu äga giltighet;

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående ändring i sagda förordning;

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot skada av annans bemdjur samt om stängselskyldighet samt lagen den 15 juni 1923 (nr 218) örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

66 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

67 i

De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne, varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas enligt äldre stadganden; dock att, där mål örn bägnadsskyldighet blivit anhängiggjort inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant mål, då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts, målet skall

21 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts skall handläggas och hedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom förmäles i § 17 andra stycket i förordningen den 21 december 1857, skall vad i sagda lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där part ej fullgör honom enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet samt underlåter att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som eftersatts, bestämmelserna i’ 48 och 49 §§ nya lagen motsvarande tillämpning.

68 Har genom överenskommelse eller beslut enligt äldre stadganden träffats bestämmelse örn hägnadsskyldighet i ägogräns, skall vad sålunda bestämts efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla till dess på yrkande av sakägare frågan örn skyldighet att hålla stängsel i ägogränsen blivit avgjord enligt nya lagen. Väckes yrkande, som nu sagts, skall vad i 39 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Har före nya lagens ikraftträdande hållits syn enligt § 22 i förordningen den 21 december 1857, skall vad i förordningen är stadgat örn rätt till utmätning efter synen fortfarande gälla.

69 §.

Har lägenhet före den 1 januari 1908 avsöndrats till besittning på viss tid eller livstid, skola i fråga örn hållande av stängsel mellan lägenheten och stamhemmanet äldre bestämmelser äga tillämpning.

70 §.

Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som upprättats enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge beträffande sådan förening nämnda förordning fortfarande tillämpning. Vilja vederbörande jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya föreningen, skall därvid sagda lag tillämpas.

71 $.

Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876 (hr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och därtill sig anslutande kungörelser eller med stöd av 3 mom. i § 5 förordningen den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni 1923. skola gälla såsom vöre de utfärdade enligt 12 § i nya lagen.

22 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslag

till

Lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid betesreglering enligt lagen örn ägofred blivit bestämt, att ersättning jämlikt 16 § sagda lag skall årligen gäldas av ägare till fastighet, åge den ersättningsberättigade, där hans fordran ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.

Härigenom förordnas, att 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 örn servitut skall erhålla följande ändrade lydelse:

Örn förflyttning av servitut i sammanhang med laga skifte samt örn jämkning vid betesreglering av område för servituts utövande är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Majis proposition Nr 107.

23 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsdrenden, hållet inför Hans Mayl Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 september 1932.

Närvarande:

Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Samel, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist, Petersson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, fråga örn ny ägofredslagstiftning samt anför:

»I skrivelse den 13 november 1913 anhöllo hushållningssällskapens ombud, att Kungl. Majit måtte taga under övervägandé, huruvida icke nu gällande bestämmelser örn laggill hägnads beskaffenhet borde omarbetas i sådant syfte, att billigare och mera virkesbesparande hägnader kunde komma till allmännare användning.

Över denna framställning avgåvo till följd av remiss domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen den 29 december 1914 gemensamt utlåtande.

Vidare hemställde riksdagen i skrivelse den 29 augusti 1914, nr 190, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning i syfte att vinna ändring av ej mindre gällande stängselförordning än även förordningen den 31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, vilka därmed kunde stå i sammanhang, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kundo föranleda.

Över skrivelsen avgåvos under 1915 infordrade yttranden av länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott ävensom av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen och över jägmästarna.

Slutligen hemställde riksdagen i ny skrivelse den 18 mars 1925, nr 78, att Kungl. Majit måtte låta verkställa den i skrivelsen den 29 augusti 1914 påkallade utredningen samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Till följd av remisser avgåvos under år 1925 yttranden över sistnämnda skrivelse av samma myndigheter och korporationer, som yttrat sig över 1914 års riksdags skrivelse i ämnet, ävensom av domänintendenterna. Här för utom yttrade sig Sveriges skogsägareförbund i ärendet.

Med anledning av omförmälda skrivelser förordnade Kungl. Majit den 2 augusti 1927 numera revisionssekreteraren Thor Sjöfors att biträda inom justitiedepartementet vid lagstiftning angående stängselskyldigheten,

24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

och sedermera tillkallades, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 mars 1928, ledamoten av riksdagens första kammare lantbrukaren L. Tjällgren, ledamöterna av andra kammaren lantbrukaren Gustaf Andersson i Håsjön samt hemmansägarna C. J. Johansson i Uppmälby och E. 0. Magnusson i Tumhult ävensom länsjägmästaren Wilh. Lothigius att jämte Sjöfors i egenskap av sakkunniga inom justitiedepartementet deltaga i överläggningar angående lagstiftning i sagda ämne. Till fullgörande av sitt uppdrag avgåvo de sakkunniga den 3 oktober 1928 betänkande med förslag till lag örn ägofred jämte motiv (statens off. utredn. 1928: 24).

över betänkandet hava till följd av remisser yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samtliga skogs vårdsstyr elser med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätarna i Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län, styrelsen för svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägare förbund.

En sammanställning av dessa yttranden torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll (bil. A).

Efter avgivandet av sistnämnda yttranden har frågan örn revision av gällande stängsellagstiftning upptagits till behandling av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som uppdragit åt särskilda kommitterade, länsjägmästaren K. E. Kallin, centralrådets sekreterare, docenten vid skogshögskolan Erik Lundh samt sekreteraren i Sveriges skogsägareförbund, jägmästaren Nils Schager, att verkställa utredning rörande de allmänna riktlinjer, som därvid borde följas. Sedan nämnda kommitterade den 19 mars 1931 till centralrådet avgivit yttrande med förslag i ämnet samt centralrådet hänskjuta ärendet till 1931 års ordinarie stämma med skogsvårdsstyrelsernas förbund, har centralrådet i skrivelse den 1 juni 1931, enligt av stämman lämnat uppdrag, hos Kungl. Majit gjort framställning örn reformering av gällande stängsellagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i skrivelsen angivna grundlinjer.

Under en kortare tid år 1929 samt från hösten 1931 har frågan örn ny ägofredslagstiftning varit föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet. För vinnande av närmare kännedom dels rörande den omfattning, vari skogs- och utmarker i landet hållas ohägnade sinsemellan och sålunda enligt gällande stängselförordning skola anses upplåtna till gemensamt bete, dels ock i vad mån rationellt betesbruk tillämpas å jordbruk av skilda storleksklasser i landet samt rörande förutsättningarna för anordnande av sådant betesbruk å de särskilda brukningsdelarna m. m., hava under beredningen vissa uppgifter härutinnan infordrats från skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltnings-

Kungl. Majda proposition Nr 107.

utskott. Även sammanställningar av dessa uppgifter torde såsom bilagor få fogas vid detta protokoll (bil. B och C).

Vid ifrågavarande beredning har på grundval av förenämnda sakkunnigas utredning och de däröver avgivna yttranden samt centralrådets omförmälda skrivelse jämte i ärendet infordrade uppgifter utarbetats ett nytt förslag till lag om ägofred, i det följande benämnt departementsförslaget, ävensom förslag till lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred. Jag anhåller nu att få anmäla dessa förslag för Kungl. Maj:t.

Innan jag ingår pä nämnda förslag, torde jag få lämna en översikt av Gällande gällande bestämmelser örn ägofred ävensom i korthet redogöra för behovet * av ny lagstiftning i ämnet. fred.

De nuvarande bestämmelserna örn ägofred innefattas huvudsakligen i förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet med däri vidtagna ändringar, förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad samt kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående ändring i sistnämnda förordning. Härförutom upptagas vissa bestämmelser örn stängsels beskaffenhet samt örn rätten att nyttja tegskiftad eller samfälld mark till bete i 5, 9, 11 och 12 kap. byggningabalken samt i lagarna den 20 juni 1918 (nr 399) och den 7 april 1922 (nr 133) örn förbud mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge å samfälld betesmark. Vidare återfinnas stadganden örn ansvar för överträdelse av bestämmelserna i 1857 års stängselförordning och örn annan kränkning av ägofred i 24 kap.

8—10 §§ strafflagen. Slutligen må erinras, att till förevarande lagstiftningsområde jämväl böra räknas lagen den 18 juli 1928 (nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige samt lagstiftningen angående flyttlapparnas rätt till renbetning och renar i vissa gränsområden.

1857 års stängselförordning uppställer i § 1 såsom allmän regel, att ägare av hemdjur är pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård örn djuren, att de icke olovligen inkomma på annans ägor. Försummas denna skyldighet, är djurägaren enligt 24 kap. 9 § strafflagen underkastad bötesansvar samt enligt 6 kap. samma lag pliktig ersätta genom försummelsen uppkommen skada. Den, å vars ägor hemdjuret inkommit, är berättigad att intaga djuret samt behålla det, intill dess ägaren utgiver ersättning för liden skada ävensom gottgörelse för djurets vård och underhåll. Omförmälda allmänna regel äger dock ej tillämpning beträffande mark, som ligger i tegskifte eller samfällighet. I fråga örn rätt för delägare i sådan mark att där utsläppa hemdjur gälla bestämmelserna i 5, 9, 11 och 12 kap. byggningabalken samt lagarna den 20 juni 1918 och den 7 april 1922.

Vid sidan av regeln örn liemdjursägares vårdnadsplikt upptager slängselförordningen bestämmelser örn stängselvitsord mellan grannar. Enligt

26 Kungl. Maj:ts -proposition Nr 107.

§ 2 äger dylikt vitsord principiellt rum i alla fall, då ägor äro skilda genom rågång eller genom skifte, som fastställts eller vunnit laga kraft, oavsett agornas beskaffenhet. Från denna bestämmelse gäller dock ett flertal undantag, som angivas i §§ 4 samt 7—9. Enligt förstnämnda paragraf äger stängselvitsord ej rum för den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark eller beteshage, och enligt § 7 är förhållandet enahanda för den, som med ägor möter kronopark eller annan skog eller mark, som står under kronans omedelbara vård och ej upplåtits till nyttjande åt enskild person eller viss myndighet. Undantagsbestämmelsen i § 8 innebär, att ägare av utjord eller urfjäll ej har stängselvitsord, där cj sådan jord möter eller annan jord, som möter, förut tagit del i stängsel, och stadgandet i § 9 åsyftar, att innehavare av lägenhet, som lyder under annan fast egendom, ej har rätt att av ägaren till denna egendom fordra deltagande i stängsel, där ej sådant deltagande förut ägt rum eller finnes avtalat.

I de fall, då stängselvitsord enligt stängselförordningen föreligger, skola grannarna i allmänhet taga del i stängslet till hälften vardera. Denna regel gäller dock ej undantagslöst. Utgöras de ägor, mellan vilka stängsel enligt förordningen skall upprättas, å ömse sidor av skog, utmark eller beteshage och finnes den ena sidan märkligen betungas av stängslet utan motsvarande nytta, må stängselskyldigheten för denna sida, örn den ej själv fordrar stängsel, nedsättas under hälften efter ty domaren prövar skäligt.

Beträffande stängsels beskaffenhet hänvisar stängselförordningen till de bestämmelser, som härutinnan meddelats i 5 kap. 3 § byggningabalken samt förordningen den 31 januari 1815. I förstnämnda lagrum stadgas, att gärdesgård bör stängas tät och fast, två alnar hög, och två alnar mellan vart par stör samt att, där gård av sten eller annat, efter ortens lägenhet, göres, även den bör vara så fast, att den ej lätteligen kan rivas eller falla, samt så hög och tät, att boskap och svin hållas ute. I förordningen den 31 januari 1815 har laggillt stängsels beskaffenhet närmare bestämts. I denna indelas de i riket brukliga hägnaderna i fem allmänna klasser, nämligen 1) stängsel av trä, gärdesgård, staket eller plank, 2) stengård med eller utan gärdesgård eller vall ovanpå, 3) jordvall med eller utan gärdesgård eller häck ovanpå, 4) vattengrav och 5) levande häck. Enligt förordningen skola, då vid lagens föreskrift örn gärdesgård bör förbliva, alla övriga stängsel av trä anses för laggdin, när de med samma höjd äga samma fasthet som vanlig gärdesgård. I förordningen meddelas därjämte närmare bestämmelser örn höjden av de till övriga klasser hörande hägnader eller, i fråga örn vattengrav, örn djupet och bredden av sådan grav. Slutligen stadgas, att förutom de i förordningen särskilt angivna hägnaderna de flera stängningssätt, vilka efter tillgång å stängselämnen och andra lokala omständigheter kunna i varje landsort vara användbara, skola anses lag gilla, när de äga den höjd, som blivit bestämd för varje huvudklass, vartill de kunna hänföras; dock att såväl dessa som de särskilt angivna hägna-

27 Kunni■ Maj:ts proposition Nr 107.

derna skola i allt äga den bredd, fasthet och täthet, att de ej kunna av kreatur stötas omkull eller genomträngas, vadan s. k. rishag eller brottgård av sammanhopade rishögar eller nedfällda okvistade träd icke kunna anses för laggill stängsel. Då fråga uppstår örn stängsel mellan grannar i by eller rågrannar, må enligt förordningen en var nyttja det stängningssätt av de i förordningen gillade, som han kan finna för sig vara lindrigast.

Enligt stängselförordningen må ägare av angränsande fastigheter genom förening avsäga sig rätten till stängselvitsord eller avtala, att det stängsel, som enligt förordningen skall hållas mellan deras fastigheter, skall vara av viss annan beskaffenhet än nyss sagts. I § 19 av förordningen stadgas sålunda, att, därest angränsande jordägare överenskomma, att stängsel ej skall upprättas eller hållas mellan deras ägor eller viss del därav, ändå att stängsel enligt förordningen kunnat äskas, eller att hägnaden ej må fordras så tät, att den gör fred mot mindre hemdjur, såsom får, getter, svin och fjäderfä, jordägarna hava att därom i vittnens närvaro upprätta skriftlig förening samt i denna införa de villkor i avseende å hemdjurs vård, som äro överenskomna, samt låta föreningen intagas i protokollet hos den eller de domstolar, under vilka den jord lyder, varom avtalet är slutet. Sedan så skett, äger föreningen giltighet även mot framtida ägare eller innehavare av berörda jord. Föreningen har dock ej gällande kraft utöver tio år, sedan den intagits i rättens protokoll, men det är jordägarna obetaget att förnya den för högst tio år för varje gång.

Genom de i stängselförordningen upptagna bestämmelserna örn stängselskyldigliet har tillämpningen av regeln örn hemdjursägares vårdnadsplikt i hög grad begränsats, såvitt angår förhållandet mellan grannar. Sagda plikt äger enligt förordningen i dylikt fall huvudsakligen giltighet, allenast då rätt till stängselvitsord ej är för handen eller sådant vitsord ej begagnats, ävensom under den tid av året, då skyldighet att hålla stängsel i fredgillt skick ej föreligger, nämligen från hösten, då tjäle kommer i jorden, till den 15 maj. Härförutom äger vårdnadsplikten i berörda fall tillämpning, dels då stängsel, som någon enligt förordningen är skyldig att hålla, ej är i fredgillt skick — för deli granne, som ej ansvarar för bristen i stängslet, gäller dock plikten allenast intill dess han underrättat den stängselskyldige om bristen och denne därefter njutit erforderlig tid för bristens avhjälpande — dels ock i fråga örn sådana okynnes eller otaina kreatur, mot vilka laggill stängsel ej bereder skydd.

Itegeln om hemdjursägares vårdnadsplikt har i stängselförordningen underkastats även en annan begränsning än den, som föranledes av bestämmelserna örn stängselskyldighet. I § 5 av förordningen föreskrives, att, därest ägor, mellan vilka stängsel kan fordras, å ömse sidor utgöras av skog, utmark eller beteshage och stängsel ej finnes mellan ägorna, dessa, så länge detta förhållande fortfar, skola anses upplåtna till gemensamt mulbete, där ej annorlunda iir avtalat. I fall, som nu sagts, har jordägaren

28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sålunda ej någon skyldighet att hålla sina djur å sin egen mark utan står det honom fritt att låta dessa heta å grannens ägor.

I den rätt till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- eller utmark, som enligt stängselförordningen sålunda äger rum, hava emellertid vissa inskränkningar stadgats genom kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1). I denna föreskrives, att till skydd för skogens återväxt skall till efterrättelse från 1877 års början gälla, att å ohägnad mark, som anses vara till gemensamt mulbete upplåten, skall, därest samtliga delägare ej annorlunda överenskomma, betande av getter eller får vara förbjudet inom sjutton angivna län i riket eller delar av län på vissa för de särskilda länen bestämda tider av året, dock att det icke är delägare i betesmarken förmenat att å sitt eget område beta getter och får, såvida han örn dem håller sådan vård, att de icke inkomma på annans område. Kungörelsen har sedermera genom särskilda kungörelser den 20 november 1885 (nr 69 s. 1) och den 21 januari 1910 (nr 5 s. 1) utsträckts att äga tillämpning, förutom inom berörda län, .jämväl inom vissa delar av Kopparbergs län. Därjämte hava beträffande de tider av året, då de i förstnämnda kungörelse avsedda betesförbud skola gälla, samt beträffande kungörelsens tillämpningsområde inom ifrågavarande sjutton län vissa ändringar vidtagits genom kungörelserna den 11 oktober och den 1 november 1907 (nr 91 s. 5), den 11 december 1908 (nr 151 s. 1), den 18 februari och den 18 november 1910 (nr 19 s. 1 och nr 123 s. 2) samt den 9 februari 1912 (nr 8).

I syfte att möjliggöra av skogsvårdshänsyn påkallade ytterligare inskränkningar i förenämnda mulbetesrätt har den 15 juni 1923 (nr 218) utfärdats lag örn ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen, vilken lag trätt i kraft den 1 juli samma år. I denna lag stadgas, att, där för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av län prövas erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i berörda paragraf avses, varder helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjuden, det ankommer på Konungen att efter vederbörande landstings och hushållningssällskaps hörande därom meddela särskilda föreskrifter. Enligt ifrågavarande lag äger Konungen sålunda förbjuda betning å här avsedd ohägnad mark ej allenast av får och getter utan även av andra slag av hemdjur. Lagen upptager därjämte föreskrifter örn ansvar för den, som överträder i lagen avsett betesförbud, samt örn rätt att åtala sådan överträdelse. I övergångsbestämmelserna till lagen föreskrives, att de betesförbud, som meddelats genom förenämnda kungörelse den 28 januari 1876 och i anslutning därtill meddelade kungörelser, skola gälla, som vore de utfärdade enligt lagen, men att kungörelserna i övrigt skola upphöra att gälla med lagens ikraftträdande.

Med stöd av 1923 års lag har Kungl. Maj:t genom särskilda kungörelser den 15 januari 1926 (nr 8 och 9) meddelat förbud mot bete å här avsedd ohägnad mark dels inom Älvsborgs län av får, getter och hästar under hela året samt av andra hemdjur under tiden intill den 1 juli varje år,

29 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

dels ock inom Frösåkers kärad av Stockkolms län av får. I båda fallen skola förbuden äga giltighet allenast under förutsättning, att icke samtliga delägare i marken annorlunda skriftligen överenskomma. Sådan överenskommelse, som skall delgivas vederbörande länsstyrelse, må ingås att gälla under en tid av högst fem respektive ett år.

Såsom förut nämnts, kar riksdagen i särskilda skrivelser den 29 augusti Behovet av 1914, nr 190, och den 18 mars 1925, nr 78, anhållit örn utredning i syfte att ny vinna ändring av ej mindre gällande stängselförordning än även förordningen den 31 januari 1815 samt de övriga bestämmelser, som därmed kunde stå i sammanhang. I nämnda skrivelser har riksdagen med skärpa framhållit, att de i stängselförordningen upptagna bestämmelserna örn stängselvitsord och stängselskyldighet vore i flera hänseenden otillfredsställande, vadan ett allmänt och starkt behov förelåge därav, att en omarbetning av sagda förordning bomme till stånd. I skrivelsen den 18 mars 1925 har riksdagen till stöd för den däri gjorda framställningen särskilt erinrat örn det under senare åren allt mera framträdande intresset från jordbrukarnas sida för en rationell beteskultur, avsöndringsinstitutets allt större användning samt den i utveckling stadda småbruks- och kolonisationsrörelsen. Beträffande det närmare innehållet av ifrågavarande riksdagsskrivelser hänvisas till förenämnda sakkunnigas betänkande (s. 33,

35, 42, 47 och 93).

De sakkunniga hava beträffande behovet av en revision av gällande be- De sakstämmelser örn ägofred anfört, bland annat: kunniga.

Såsom ledande princip med avseende å ägofredens tryggande uppställde stängselförordningen skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan vård örn dessa, att de ej olovligen inkomme å annans mark. Denna skyldighet ägde emellertid enligt förordningen ovillkorlig giltighet allenast mellan dem, vilkas ägor ej gränsade intill varandra. I förhållandet mellan grannar, där ägofredens skyddande vore betydelsefullast, hade skyldigheten förlänats en begränsad tillämpning och ägofredsintresset i stället huvudsakligen tillgodosetts genom de i förordningen upptagna bestämmelserna om stängselvitsord.

Enligt dessa kunde stängselvitsord principiellt göras gällande mellan grannar, så snart deras ägor vore skilda genom rågång eller genom fastställt eller lagakraftvunnet skifte. Detta innebure, att ägare av fastighet i regel vore berättigad att av ägare till angränsande fastighet kräva medverkan vid uppförande och underhållande av hägnad i ägoskillnaden, oavsett huruvida ägorna å endera eller båda sidorna av denna betades eller ej. Visserligen förutsattes i förordningen, att hägnad, som krävdes av granne, skulle bereda 'ömsesidigt skydd emot skada av hemdjur’, men förefintligheten i det konkreta fallet av ett dylikt skyddsbehov utgjorde ej något villkor för rätten till vitsord. Fastighetsägare kunde sålunda begagna vitsordet mot granne, oaktat ingendera hade behov av hägnad i råskillnaden. Ej heller mötte hinder för den, som holle betesdjur å sin mark. att göra vitsordet gällande mot granne, som ej läte beta sina ägor. I sist-

30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nämnda fall innebure vitsordets tillämpning ett direkt avsteg från grundsatsen örn kreatursägarens vårdnadsplikt, i det den djurägande grannen tvingade den andre att medverka vid vården av hans djur genom att deltaga i hållande av härför erforderlig hägnad. Den sistnämnde hade i berörda fall ej annat intresse av hägnaden, än att denna fredade hans mark mot grannens betesdjur, ett intresse, som enligt den i stängselförordningen intagna principiella ståndpunkten ej borde utgöra grund för hägnadsskyldighet. Nämnda intresse framträdde än starkare, då, såsom enligt förordningen vore medgivet, stängselvitsordet begagnades av fastighetsägare,, som ej holle betesdjur, mot djurägande granne.

Den utsträckta tillämpning, som stängselvitsordet sålunda principiellt erhållit i stängselförordningen, hade måhända vid förordningens tillkomst varit berättigad med hänsyn till det då hos oss allmänt rådande bruket att låta kreaturen under sommaren fritt ströva omkring å skogs- och utmarken för att söka sig föda. Detta bruk hade medfört, att hållande av hägnad mellan skilda fastigheter i det övervägande flertalet fall varit av behovet, påkallat. Nämnda betesform hade emellertid numera beträffande landets, södra och mellersta delar i ej ringa utsträckning övergivits och ersatts med ett intensivt betesbruk, enligt vilket kreaturen hölles å bete å särskilda inhägnade betesområden, vilka genom röjning och andra åtgärder gjordes lämpade för gräsproduktion. Genom den begränsning av betesmarkerna, som härigenom ägt rum, hade behovet att hålla hägnad mellan skilda fastigheter självfallet minskats. Detta minskade stängselbehov hade emellertid ej föranlett motsvarande inskränkning i bruket att hålla hägnader mellan olika fastigheter. Det inträffade nämligen ofta, att blott den ene av grannarna omlade sitt betesbruk efter moderna grunder, under det den andre fortfore med skogsbetningen och sålunda hade intresse av att hägnad bibehölles i råskillnaden. Enligt stängselförordningen ägde den senare tvinga den förre — oberoende därav att denne icke vidare hade någon nytta av hägnaden — att deltaga i underhållet av denna i samma omfattning som förut eller, i regel, till hälften. Detta förhållande medförde, att mången jordbrukare, änskönt han insåge gagnet av en sådan omläggning i och för sig, dock underläte att vidtaga densamma med hänsyn till den ökade hägnadsbörda han därigenom ådroge sig. De nuvarande vitsordsreglerna innebure sålunda ett direkt hinder för genomförandet av det intensiva betesbruket i vårt land. Då genom denna betesform kreaturen bereddes en rikligare och bättre näring än vad vid den extensiva skogsbetningen vore möjligt samt den förra betesformen därjämte medförde den ur skogsvårdssynpunkt viktiga fördelen, att den uppväxande skogen ej utsattes för skadegörelse från kreaturens sida, vore det emellertid av stor nationalekonomisk betydelse, att ifrågavarande hinder för dess fortsatta utveckling i möjligaste mån undanröjdes.

En annan betydande olägenhet av nu gällande regler örn stängselvitsord vore den onödiga förbrukning av hägnadsvirke, som därav föranleddes. I många fall vore de i rågångarna uppförda gärdesgårdarna av mycket avsevärd längd, och åtginge till dessa stora mängder stängselvirke. Till sistnämnda förhållande medverkade dock även den omständigheten, att enligt gällande bestämmelser örn laggill stängsels beskaffenhet dylikt stängsel städse skulle freda även mot mindre hemdjur och sålunda måste anordnas betydligt tätare än örn blott större hemdjur därigenom behövde utestängas. Då till hägnader ofta användes unga och växtliga barrträd, vilkas avverkande från skogsvårdssynpunkt mången gång vore olämpligt och oekono-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 31

miskt, innebure även nu ifrågavarande olägenhet en kännbar nationalekonomisk förlust.

_ Begeln, att ägare av fastighet ägde stängselvitsord mot angränsande fastighetsägare, hade emellertid enligt stängselförordningen ej obegränsad tillämpning. Vissa undantag från regeln stadgades sålunda i §§ 4 samt 7—9 av förordningen. Ifrågavarande bestämmelser innebure, att ägare eller innehavare av fastighet (ejler del därav) i vissa fall frånkänts rätt till stängselvitsord med hänsyn till de mötande ägornas beskaffenhet eller dessas kamerala natur utan avseende därå, huruvida dessa ägor betades eller ej. Mot honom själv kunde däremot stängsel vitsord göras gällande enligt förenämnda allmänna regler. Den principiellt olika ställning i fråga örn rätt till vitsord, som vederbörande grannar i förevarande fall sålunda intoge och som, på sätt nyss antytts, ej kunde anses grundad å skilda ägoskyddsbehov, motsvarade tydligen ej vår tids rättsuppfattning. Beträffande bestämmelserna i §§ 4 och 9 vore därjämte att märka, att dessa genom de undantag från vitsordets tillämpning som däri stadgades beträffande innehavare av inägojord respektive avsöndrad lägenhet, kunde befaras motverka utvecklingen av småbruks- och egnahemsrörelsen samt av nyodlingsverksamheten i allmänhet.

Det torde vidare vara tydligt, att ej heller sfängselförordningens föreskrifter örn stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande grannar överensstämde med nutida rättsuppfattning. Det måste sålunda anses obilligt, att granne principiellt skulle svara för halva hägnaden i ägoskillnaden, oavsett huruvida han läte beta sin mark eller ej eller han gjorde detta i väsentligt mindre omfattning än den andre grannen.

Jämväl mot vissa andra bestämmelser i gällande stiingselförordning än de nu angivna torde befogade erinringar kunna göras. Särskilt gällde detta de i § 5 upptagna reglerna örn rätt till gemensamt mulbete å viss ohägnad mark.

I de yttranden, som avgivits över sakkunnigförslaget, har behovet av en ny lagstiftning örn ägofred, som i större utsträckning än stängselförordningen vore grundad på hemdjurägares vårdnadsplikt, allmänt vitsordats.

Med hänsyn till den utveckling, som efter tillkomsten av 1857 års stängselförordning ägt rum inom skilda områden av lanthushållningen, hava otvivelaktigt bestämmelserna i sagda förordning liksom de ännu äldre stadgandena örn laggiilt stängsels beskaffenhet blivit i flera avseenden föråldrade och olämpliga. Vad de sakkunniga härutinnan anfört finner jag i allt väsentligt äga giltighet. Det torde sålunda vara obestridligt, att den nuvarande rätten till stängselvitsord mellan grannar i allmänhet är vidsträcktare än sakens natur kräver samt att stängsel förordningens regler härutinnan och örn stängselskyldighetens fördelning gynna de jordägare, vilka fortfarande begagna sig av skogsbetning, på bekostnad av dem, som övergått till intensivt betesbruk. Dessa regler utgöra följaktligen ett hinder för den moderna betesskötselns utveckling. Å andra sidan synes uppenbart, att de undantag från vitsordsrätten, som stadgas i §§ 4 samt 7—9 av stängselförordningen och som grunda sig å vederbörande fastigheters kamerala natur eller de mötande ägornas beskaffenhet, ej äro för-

Yttrancten.

Departe-

mentschefen

32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslaget till lag on ägofred.

Förslagets

allmänna

grunder.

De sakkunniga.

Vårdnadsplikt och stängselskyldighet.

enliga med nutida uppfattning. Vad angår bestämmelserna örn laggiilt stängsels beskaffenhet medföra dessa, såsom de sakkunniga utvecklat, en onödigt stor förbrukning av hägnadsvirke, varjämte den detaljerade avfattning, som dessa bestämmelser i vissa hänseenden erhållit, ej lämnar erforderligt utrymme för användande av stängsel, som enligt senare tiders erfarenhet äro ändamålsenliga och effektiva. Vidare må framhållas, att det från skogsvårdssynpunkt är av synnerlig vikt, att den 1 stängselförordningen medgivna rätten till gemensamt bete å oliägnad skogs- och utmark begränsas i möjligaste mån. De inskränkningar i denna rätt, som ägt rum genom omförmälda kungörelse den 28 januari 1876 och de i anslutning till denna sedermera utfärdade kungörelserna eller som vidtagits med stöd av lagen den 15 juni 1923 örn ändrad lydelse av § 5 i stängselförordningen, torde ej tillgodose skogsbrukets berättigade intressen. Med hänsyn härtill och då jämväl i övrigt ändringar i hithörande bestämmelser äro påkallade, har jag, i likhet med de sakkunniga samt de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över sakkunnigförslaget, funnit önskvärt, att en revision av dessa bestämmelser snarast möjligt kommer till stånd.

Jag övergår nu till att redogöra för det inom departementet utarbetade förslaget till lag örn ägofred, därvid jag ämnar först uppehålla mig vid de allmänna grunder, varpå enligt min mening den nya lagstiftningen bör byggas.

I de sakkunnigas förslag har den nu stadgade skyldigheten för ägare av hemdjur att hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor, bibehållits såsom allmän princip i fråga örn ägofredens upprätthållande. Enligt förslaget skall dock nämnda syfte ej uteslutande tillgodoses genom vårdnadsplikten, utan vid sidan av denna har stängselskyldighet i viss omfattning bibehållits såsom ägoskyddsmedel.

I överensstämmelse med vad nu gäller skall stängselskyldigheten enligt förslaget utgöra en grannfastigheter åvilande förpliktelse med ändamål att bereda ömsesidigt skydd mot hemdjur, men skyldigheten har i förslaget givits en väsentligt mera begränsad tillämpning än i stängselförordningen. Där fastigheter mötas med inägor (åker, äng eller plantering) å båda sidor eller med inägor, å ena, samt utägor (skogs- eller utmark), å andra sidan, skall sålunda enligt 3 § i förslaget stängselskyldighet mellan fastigheterna äga rum allenast örn ägorna å vardera sidan användas såsom betesmark för lösgående hemdjur eller hållande av stäng sel mellan ägorna eljest medför nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas användande för sagda ändamål. Är denna förutsätt ning ej för handen, äger granne ej rätt till stängselvitsord, utan skall ägofreden mellan fastigheterna helt tryggas genom vårdnadsplikten. Mötas fastigheter med utägor å ömse sidor, skola grannarna jämlikt 4 § i förslaget, i likhet med vad nu gäller såsom regel, äga ovillkorlig rätt

33 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

till stängselvitsord. Stängselskyldighet äger följaktligen i detta fall rum, oavsett huruvida ägorna å endera eller båda sidorna betas eller ej.

I anslutning till de allmänna förutsättningar, varunder stängselskyldighet enligt de sakkunnigas förslag sålunda skall föreligga, hava dessa förordat, att dylik skyldighet skall gälla allenast mellan jordbruksfastigheter.

Enligt förslaget skall rätten till stängselvitsord vara ömsesidig, ej blott då fastigheter mötas med skogs- eller utmark utan även då inägor möta å endera eller båda sidorna. Något undantag från denna regel på grund -av vederbörande fastigheters kamerala natur eller de mötande ägornas beskaffenhet äger ej rum. De i §§ 4 samt 7—9 av stängselförordningen upptagna bestämmelserna sakna sålunda motsvarighet i förslaget.

Beträffande stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande grannfastigheter upptager sakkunnigförslaget i viss mån olika regler, allteftersom de mötande ägorna utgöras av inägor å ena eller båda sidorna eller å båda sidor bestå av utägor. I förra fallet skall vardera grannfastigheten taga del i stängslet till hälften, dock att, där den ena finnes hava väsentligt mindre nytta av detta än den andra, varderas andel skall bestämmas efter dess nytta av stängslet. Även i senare fallet skall envar av grannfastigheterna i regel svara för hälften av stängslet. Där endera fastigheten ej kan anses hava nytta av sina ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur eller dess nytta i sådant avseende är väsentligt mindre än den andras, må likväl den förra fastighetens andel nedsättas under hälften efter ty skäligt prövas, dock ej under en femtedel. I båda fallen gäller därjämte, att fastighet, för vilken stängsel fordras, ej må åläggas mindre andel av detta än en tredjedel.

I den allmänna motiveringen till förslaget hava de sakkunniga uttalat, att förslaget åsyftade att i möjligaste mån undanröja bristerna i stängselförordningen och anpassa de däri upptagna bestämmelserna efter den utveckling, som på hithörande områden ägt rum efter förordningens tillkomst, men att, då denna utveckling ingalunda nått lika långt inom riket i dess helhet utan stora skiljaktigheter härutinnan förelåge mellan rikets olika delar, de sakkunniga funnit nödigt att iakttaga stor varsamhet vid framläggando av förslag till nya eller ändrade bestämmelser. De sakkunniga hade ansett sig äga desto större skäl härtill, som enligt de sakkunnigas uppfattning den nuvarande enhetligheten i lagstiftningen borde i största möjliga utsträckning bibehållas oell särbestämmelser för olika delar av landet genomföras, allenast där detta vore oundgängligen nödvändigt.

Till stöd för de grunder, som i förslaget förordats med avseende å ägofredens upprätthållande, hava de sakkunniga vidare anfört:

Do sakkunniga hade ansett någon tvekan ej kunna råda därom, att den i § 1 av stängselförordningen föreskrivna vårdnadsplikten för ägare av hemdjur borde bibehållas såsom ledande princip i fråga örn ägofredens skyddande. Såsom redan den äldre lagberedningen framhållit i sitt år

Dilian/) lill riksdagens protokoll lHS?,. I sami. Nr 107. 8

34 Kungl. Maj:ts proposition Kr 107.

1847 avgivna betänkande, torde denna princip vara den enda, som vore förenlig med en utbildad äganderätt och en längre framskriden odlings behov. På grund av den snabba utveckling, som under de senare årtiondena ägt rum, särskilt inom jord-, betes- och skogsbruken, samt den intensiva kultur av olika ägoslag, som till följd härav allt mera genomförts, hade jorden och dess avkastning väsentligt stegrats i värde och behovet av deras skyddande mot skadegörelse av kreatur vunnit avsevärt ökad betydelse. Den äldre rättens ståndpunkt, att det bordo ankomma å jordägaren själv att freda sina ägor mot främmande betesdjur, hade under denna utveckling kommit att te sig alltmera föråldrad och orättvis, under det att grundsatsen örn djurägarens vårdnadsplikt framstode såsom naturlig och ändamålsenlig.

Vid övervägande av den utsträckning, vari vårdnadsplikten borde hos oss vinna tillämpning, finge emellertid ej förbises, att förhållandena på hithörande områden vore mycket olika inom skilda delar av landet och att utvecklingen ej överallt nått lika långt. Att helt grunda ägofreden å nämnda plikt, kunde därför ej nu ifrågasättas. Allenast beträffande rikets sydligaste delar samt möjligen vissa starkt odlade slättbygder i mellersta Sverige, varest kreaturen i allmänhet hålles tjudrade eller vallades under betesgången, torde detta utan olägenhet kunna ske. Beträffande övriga trakter av landet, där det extensiva betesbruket alltjämt i större eller mindre utsträckning användes, skulle otvivelaktigt stora svårigheter uppstå, örn vårdnadsplikten i alla fall skulle tillämpas. På grund av betesområdenas beskaffenhet vore inom ifrågavarande trakter anordnande av effektiv vallning i många fall uteslutet, och, där detta vårdnadssätt vore praktiskt möjligt, medförde det ofta, särskilt för de mindre jordbrukarna, alltför betungande kostnader. Med hänsyn härtill torde betesområdenas inhägnande för många jordbrukare alltjämt vara den lämpligaste utvägen att kvarhålla kreaturen å dessa, och torde vid sådant förhållande, åtminstone då skilda jordägares betesområden gränsade intill varandra, stängselskyldighet i viss utsträckning böra bibehållas. Därest skogsbetningen allmänt ersattes med ett intensivt betesbruk, skulle tydligen ökade möjligheter skapas för ett fullständigt genomförande av vårdnadsplikten, men torde ett förverkligande av denna förutsättning under den närmaste framtiden ej vara att förvänta. Särskilt i de norra länen, där skogsbetningen nu vore den i stort sett enda förekommande betesformen, torde denna ännu länge komma att bliva förhärskande.

Av det anförda framginge, att en ny ägofredslagstiftning i vårt land ej lämpligen kunde uteslutande grundas å djurägarens vårdnadsplikt utan att vid sidan av denna stängselskyldighet borde i viss omfattning bibehållas såsom ägoskyddsmedel. Den omständigheten, att, såsom nyss anförts, beträffande vissa områden i södra och mellersta Sverige vårdnadsplikten ensam torde vara tillfyllest för ägofredens tryggande, torde ej böra föranleda, att för dessa områden en särlagstiftning i ämnet genomfördes. Dels vore nämnda områden av relativt obetydlig utsträckning och ej bestämt avgränsade från det övriga landet, dels ock torde ett hänförande av dessa under den allmänna ägofredslagen ej hindra ett tillämpande därstädes av vårdnadsplikten i den omfattning, som funnes lämplig.

Förhållandet mellan vårdnadsplikten och stängselskyldigheten hade i stängselförordningen reglerats på det sätt, att den förra skyldigheten principiellt kompletterade den senare såsom ägoskyddsmedel. Där ägo-

Kungl. Majda proposition Nr 107. 35

fredsintresset tillgodosåges genom stängselskyldigheten, gällde sålunda ej vårdnadsplikten, men agde denna tillämpning, där förhållandet vore motsatt. Da denna regel bordo bibehållas i den nya lagstiftningen, kommo frågan om den utsträckning, vari vårdnadsplikten borde i denna genomföras, att vara beroende på den omfattning, i vilken stängselskyldighet däri stadgades.

Nämnda regel örn förhållandet mellan vårdnadsplikt och stängselskyldighet tede emellertid enligt stängselförordningen av ett betydelsefullt undantag. Då mötande ägor utgjordes av skog, utmark eller "beteshage, vöre vederbörande markägare befriade från vårdnadsplikt i förhållande till varandra även i det fall, då dem tillkommande stängselvitsord ej begagnats och. hägnad mellan ägorna sålunda ej funnes. Detta följdo avstadgandet i § 5 mom. 2 i stängselförordningen, enligt vilket stadgande dylika ägor skulle, där hägnad mellan dem ej funnes, anses upplåtna till gemensamt mulbete, örn ej annorlunda vöre avtalat. Denna bestämmelse, som enligt motiven till stängselförordningen föranletts av önskemålet att vinna besparing i stängsel mellan mötande ägor av omförmälda beskaffenhet, grundade sig ytterst därå, att beträffande dylika ägor i allmänhet mötte stor svårighet att avhålla betande kreatur från grannens mark annorledes än genom stängsel. De sakkunniga hade ansett, att ifrågavarande undantag fran vardnadspliktens tillämpning borde i princip bibehållas i den nya lagstiftningen.

Beträffande de i förslaget stadgade förutsättningar för stängselskyldighet, då de mötande ägorna å endera eller båda sidorna utgjordes av inägor, hava de sakkunniga i förslagets motivering anfört, bland annat:

Då inägor mötte å någondera sidan, vore grannarna underkastade vårdnadsplikt i förhållande till varandra, och måste det antagas, att granne i dylikt fall i regel även utan stängselskyldighet komme att avhålla sina hemdjur från den andre grannens område. Det torde dock ej kunna förnekas. att även beträffande ägor, varom här vore fråga, vårdnadsplikten i särskilda fall ej ensam innebure ett tillfredsställande skydd för ägofreden. Dessa fall hänförde sig huvudsakligen till det förhållandet, att vederbörande markägare till följd av deras ägors avlägsna eller spridda läge ej vore i tillfälle att utöva rätten att intaga de kreatur, som olovligen inträngde å dessa. Dylika fall förekomme huvudsakligen i de norra länen, där det ej sällan inträffade, att slåtterängar, bäckröjningar och andra dylika ägor hade ett sådant läge, att deras effektiva bevakande från ägarens sida mötte svårighet. Att till skydd för sådan äga ålägga granne, som läte beta sin mark, skyldighet att ensam hålla stängsel omkring ägan torde emellertid ej böra ifrågakomma. Såsom av flera myndigheter i Norrland mod skärpa framhållits, skulle en dylik skyldighet för grannen ofta bliva oskäligt betungande. Även örn det vore önskvärt, att ägarna bereddes lättnad med avseende å områdenas inhägnande, torde sålunda vara tydligt, att detta mål ej borde vinnas genom överflyttande av hägnadsbördan i dess helhet å ägarna av angränsande mark.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts torde stängselskyldighet mellan vårdnadspliktiga grannar principiellt böra äga rum allenast under förutsättning att marken å ömse sidor av ägoskillnaden användes såsom betesmark för lösgående hemdjur och hållande av hägnad i ägoskillnaden sålunda medförde nytta för båda grannarna vid fullgörandet av dem åliggande vårdnadsplikt. Med hänsyn till stängselskyldighetens karaktär aven fastighet åvilande förpliktelse ävensom av praktiska skäl torde emel-

36 Kungl. Maj:1a proposition Nr 107.

lertid skyldigheten ej böra begränsas till att uteslutande gälla i det fall, då marken å ömse sidor av råskillnaden faktiskt användes såsom betes^ mark för lösgående hemdjur, utan utsträckas att äga tillämpning, även då hållande av hägnad i ägoskillnaden eljest prövades medföra nytta för en var av grannfastigheterna med hänsyn till markens användande för nämnda ändamål. Även örn granne ej holle lösgående hemdjur å sin mark, borde hans fastighet sålunda kunna bindas tili stängselskyldighet, därest marken på grund av de i det särskilda fallet föreliggande förhållandena lämpligen funnes böra användas till betesmark samt hägnaden vid en dylik användning kunde anses för fastigheten medföra nytta. Genom fastställande av en dylik objektiv grund för skyldigheten bleve denna ej beroende av tillfälliga växlingar i vederbörande ägors användning och uteslötes möjligheten för granne att på denna väg obehörigen undandraga sig skyldighetens fullgörande.

Med avseende å förslagets bestämmelser örn stängselskyldighet, då de mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, hava de sakkunniga erinrat, att, örn i detta fall stängsel mellan ägorna ej funnes, grannarna enligt förslaget ej vöre underkastade vårdnadsplikt i förhållande till varandra utan att för sådan händelse ägorna skulle anses upplåtna till gemensamt mulbete, örn ej annorlunda blivit avtalat. Då stängselskyldigheten sålunda i detta fall utgjorde det enda skyddet för ägofreden, torde enligt de sakkunnigas mening härav följa, att vardera grannen borde medgivas en oinskränkt rätt att kräva utgörande av sådan skyldighet. Nämnda rätt borde sålunda äga rum, även örn marken ej av någondera grannen betades. På grund av den gemensamma mulbetesrätten ägde granne ej någon säkerhet, att ej betningen när som helst ånyo upptoges av den andre grannen eller annan betesberättigad jordägare samt att främmande betesdjur inträngde å hans ägor och därstädes förorsakade skada.

I motiveringen till förslaget, att rätten till stängselvitsord skulle vara ömsesidig, hava de sakkunniga anfört:

Av de grunder, varå stängselskyldigheten enligt de sakkunnigas förslag vilade, torde följa, att skyldigheten principiellt borde vara ömsesidig och alltså kunna göras gällande av båda grannarna. Tillräckliga skäl att i detta avseende inskränka skyldighetens giltighet vare sig i de fall, som avsåges i §§ 4 samt 7—9 i gällande^ stängselförordning, eller eljest syntes ej föreligga. De farhågor, som fran vissa håll uttalats, att stadgande av ömsesidig stängselskyldighet i nyssnämnda fall skulle bliva oskäligt betungande för den granne, som nu vore befriad från sådan skyldighet, kunde näppeligen anses grundade, därest skyldigheten bestämdes på° sätt de sakkunniga föreslagit. Än mindre fog för_ dylika farhågor torde föreligga, därest de regler rörande stängselskyldighets fördelning mellan vederbörande fastigheter, som upptagits i de sakkunnigas förslag, vunne godkännande. Vad särskilt anginge kronoparker samt andra allmänna skogar, mot vilka granne enligt § 7 i stängselförordningen nu ej ägde stängselvitsord, vore att märka, att den i § 5 morn. 2 stängselforordningen medgivna rätten till gemensamt mulbete ägde tillämpning även med avseende å nämnda skogar samt att, då dessa ofta vöre ohägnade betning å dem i betydande omfattning ägde rum. Då de sakkunniga ej ansett sig böra ifrågasätta någon ändring i nyssnämnda regel,

37 Kungl. Majds proposition Nr 107.

torde därför omförmälda skogar beträffande stängselskyldighet böra likställas med enskild skogsmark. Beträffande avsöndrade lägenheter linge framhållas, att den särskilda ställning i avseende å rätt till stängselvitsord, som dessa enligt stängselförordningen intoge, grundade sig å äldre rättsförhållanden, som numera upphört eller förlorat sin betydelse.

Till belysning av den ståndpunkt, som i förslaget intagits med avseende å stängselskyldighetens fördelning, då inägor mötte å ena eller båda sidorna, hava de sakkunniga anfört:

I detta fall torde av stängselskyldighetens eget innehåll följa, att fördelningen principiellt borde äga rum efter den nytta vardera fastigheten bereddes av hägnaden. Med nytta borde här självfallet förstås det gagn, som hägnaden medförde för fastigheten med hänsyn till användandet av dess ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur. Såsom i flera yttranden framhållits, torde emellertid vara obestridligt, att fastställande av en dylik fördelningsnorm kunde befaras medföra vissa svårigheter vid tillämpningen och lätt föranleda tvister mellan grannar. Från denna synpunkt vore självfallet den enkla och klara hälftendelningsprincipen att föredraga. Betydelsen av berörda olägenheter komme dock att avsevärt förringas, därest, såsom de sakkunnigas förslag åsyftade, grannar bereddes möjlighet att få tvister i hithörande frågor prövade och avgjorda under enkla och billiga former. Även under denna förutsättning syntes emellertid önskvärt, att tillämpningen av förstnämnda fördelningsprincip inskränktes till sådana fall, då fastigheternas nytta av hägnaden vöre väsentligen olika och kravet på ett hänsynstagande härtill vid fördelningen sålunda gjorde sig gällande med särskild styrka. I andra fall torde däremot någon mera ingående undersökning och avvägning av vardera fastighetens nytta av hägnaden ej böra äga rum, utan stängselskyldigheten lämpligen böra fördelas enligt hälftendelningsprincipen.

Nu angivna fördelningsnormer torde dock ej böra fastställas att gälla utan inskränkning. En ytterligare synpunkt, som härvid krävde beaktande, vore den fara för mindre väl grundade hägnadsanspråk från grannes sida, som rätten till stängselvitsord obestridligen medförde. Med den ståndpunkt i fråga om förutsättningarna för stängselskyldighet i bär avsett fall. som av de sakkunniga intagits, vore väl denna fara principiellt mindre än enligt gällande stängselförordning men, då varje sådan nytta av hägnad, som förut sagts, huru ringa den än vore, för granne grundade rätt till stängselvitsord, måste även enligt de sakkunnigas förslag nämnda fara anses vara för handen. Ifrågavarande olägenhet vore av särskild betydelse i de fall, då kostnaden för hägnadens uppförande och underhållande vore stor i förhållande till den nytta, som vederbörande fastigheter därigenom bereddes. Gällande stängselförordning erbjöde ett verksamt korrektiv mot ifrågavarande missbruk av vitsordsrätten genom där stadgade fördelningsregler, enligt vilka granne, som fordrade hägnad, städse skulle svara för hälften av denna. I anslutning härtill hade de sakkunniga ansett, att i den nya lagstiftningen granne, som fordrade hägnad, borde, oberoende av den nytta hans fastighet genom hägnaden bereddes, åläggas viss minimiandel av denna. Enligt de sakkunnigas asikt borde denna andel lämpligen bestämmas till en tredjedel.

I fråga örn stängselskyldighetens fördelning, då de mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, hava de sakkunniga framhållit, att skyldigheten i detta fall borde principiellt fördelas mellan vederbörande grannar efter den nytta vardera grannens fastighet bereddes

38 Lagg illt stängsels beskaffenhet.

Kungl. Martts proposition Nr 107.

av sina intill råskillnaden gränsande ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur men att vid fördelningen dock ej borde helt bortses från den betydelse hägnaden i förevarande fall ägde såsom medel att freda vardera grannens mark mot den andres hemdj nr.

Enligt sakkunnigförslaget skall laggillt stängsel i motsats till vad nu gäller i regel ej freda mot mindre hemdjur (får, getter, svin och fjäderfä) utan allenast mot större sådana (hästar och nötkreatur). Förslaget medgiver dock Kungl. Majit befogenhet att, där beträffande visst län eller viss del av län finnes erforderligt, att stängsel fredar jämväl mot mindre liemdjur eller visst slag av sådana djur, efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan föreskrift skall enligt förslaget äga tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som enligt den föreslagna lagen skall hållas i gränsen mellan det område föreskriften avser och invidliggande mark.

Beträffande förevarande fråga hava två av de sakkunniga, herrar Gustaf Andersson och L. Tjällgren, varit av skiljaktig mening och ansett, att laggillt stängsel borde i regel vara så beskaffat, att det fredade mot hästar, nötkreatur, får och getter, men att, därest beträffande visst län eller viss del av län ej funnes erforderligt, att stängsel fredade mot får eller getter, Kungl. Majit borde äga befogenhet att i viss ordning därom meddela föreskrift.

Sakkunnigmajoriteten har till stöd för de av majoriteten föreslagna bestämmelserna i ämnet anförti

Den fordran å laggillt stängsels freöningsförmåga, som gällande lagstiftning uppställde, torde Tinder nu rådande förhållanden ej böra i hela dess vidd upprätthållas. Behov av stängsel, som fredade mot svin och fjäderfä, torde sålunda numera knappast föreligga inom någon del av riket. I de fall, da dylika djur av ägaren lämnades att fritt ströva omkring, syntes det böra ankomma å honom att själv sörja för att djuren ej inkomme å annans mark. Enligt de sakkunnigas mening mötte ej svårighet att i fråga örn dessa djur tillämpa ägarens vårdnadsplikt utan inskränkning. Ej heller torde behov av hägnad, som skyddade mot får och getter, i alla landsdelar vara för handen. Fårskötsel dreves numera, bortsett från enstaka större avelsc-entra, i stort sett blott i Norrland samt i vissa skogsbygder och mindre bördiga trakter av mellersta och södra Sverige ävensom å Gotland. Getskötsel förekomme huvudsakligen blott i Norrland samt vissa delar av Kopparbergs län. Därjämte borde uppmärksammas, att i södra och mellersta Sverige får ofta hölles å bete i mindre inhägnade beteshagar för att i möjligaste mån förebygga skadegörelse från djurens sida å skogsåterväxten. Där detta vore fallet, hade djurägaren i regel ej något behov av att. i rågång mot grannes fastighet hölles hägnad, som fredade mot dylika djur. Från skogsvårdssynpunkt vore det tydligen önskvärt, att nämnda bruk vunne en allt större utbredning samt erhölle tillämpning även i fråga örn getter. Beträffande södra och mellersta Sverige torde sålunda erforderligt ägoskydd i många fall kunna vinnas genom hägnad, som fredade blott mot större hemdjur, varunder här inbegrepes hästar och nötkreatur oavsett deras ålder.

Av det anförda framginge, att å vissa trakter ägofredsintresset kunde

39 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

behörigen tillgodoses genom hägnader, som utestängde allenast större hemdjur, under det å andra hägnaderna borde äga sådan täthet, att de skyddade även mot får eller getter. Då det vore av stor nationalekonomisk betydelse, att grannar ej ålades att hålla tätare hägnad än behovet verkligen krävde, torde vid bedömande av föreliggande fråga avgörande hänsyn böra tagas till nyssnämnda förhållande.

Att i lag söka fastställa gränserna för de olika områden, där enligt vad nu sagts skilda hägnadsbeliov förelåge, torde ej böra ifrågakomma. Dels torde nämnda områden ligga så spridda samt hava så oregelbundna gränser, att ett fullständigt angivande av dem i lag redan av denna grund vore mindre lämpligt, dels ock vore ifrågavarande gränser underkastade successiva förändringar på grund av jordbrukets och skogsskötselns utveckling. Ett hänsynstagande till ifrågavarande skilda liägnadsbekov torde därför böra ske antingen på det sätt, att det överlämnades åt lämplig myndighet att för varje län eller annat lämpligt område pröva sagda behov och med ledning därav bestämma, mot vilka hemdjur laggill hägnad inom området skulle freda, eller ock sålunda, att i lag fastställdes, vilken fredningsförmåga dylik hägnad med hänsyn till det i allmänhet rådande hägnadsbehovet i regel skulle äga samt att åt viss myndighet uppdroges att för de delar av landet, där särskilda hägnadsbeliov vore rådande, pröva och avgöra frågan örn hägnads fredningsförmåga med hänsyn till dessa behov. Enligt de sakkunnigas uppfattning torde av dessa alternativ det senare vara att föredraga, enär därigenom vunnes fördelen av större enhetlighet i lagstiftningen på detta område.

Vad anginge frågan örn den fredningsförmåga, som hägnad i allmänhet borde äga och som sålunda borde i lag fastställas, torde, såsom förut framhållits, inom södra och mellersta Sverige glest stängsel, skyddande blott mot större hemdjur, i flertalet fall vara tillfyllest, under det i norra Sverige eller åtminstone vissa delar därav tätt stängsel, fredande mot får eller getter eller bådadera, i regel torde erfordras. Därjämte vore måhända ej helt uteslutet, att inom någon del av landet behov av hägnad jämväl mot annat slag av mindre hemdjur än får och getter kunde föreligga. Vid sådant förhållande och då det uppenbarligen vore önskvärt, att glest stängsel bomme till användning i alla fall, då liägnadsbehovet därmed kunde tillgodoses, torde i lag såsom allmän regel böra föreskrivas, att laggill stängsel skulle vara så beskaffat, att det fredade mot större hemdjur.

Den i nämnda regel uppställda fordran på laggill stängsels fredningsförmåga borde emellertid, såsom nyss nämnts, enligt beslut av viss myndighet kunna beträffande vissa delar av riket skärpas till att avse mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur. Dylik skärpning syntes lämpligen böra kunna genomföras för visst län eller viss del av län. Med hänsyn till den stora betydelse frågan örn laggillt stängsels beskaffenhet ägde för den jordbruksidkande befolkningen samt vikten därav, att vid utövningen av nyssnämnda beslutanderätt enhetliga grunder tillämpades, torde denna böra tillkomma Kungl. Majit. Det syntes även böra föreskrivas, att, innan beslut i förevarande avseende av Kungl. Majit meddelades, vederbörande landsting och hushållningssällskap skulle i ärendet höras.

Därest spörsmålet om laggillt stängsels fredningsförmåga reglerades på nu föreslaget sätt, uppkomma fråga, huruvida föreskrift, som Kungl. Majit mod stöd av omförmälda befogenhet meddelade i nämnda avseende beträffande visst område, borde äga tillämpning jiimväl beträffande stängsel, som enligt förevarande lagstiftning skulle hållas i gränsen mellan nämnda

40 Kungl. Maj.-ts proposition Nr 107.

område och invidliggande mark eller huruvida i fråga om beskaffenheten av dylikt stängsel den i lagstiftningen upptagna allmänna regeln skulle gälla. Enligt de sakkunnigas mening borde detta spörsmål besvaras i enlighet med det förra alternativet, enär i annat fall stängslet i nämnda gräns i regel skulle bliva utan nytta för den granne, vars fastighet vore belägen inom området.

Batt till bete Enligt sakkunnigförslaget skola, där ej stängsel hålles mellan mötande % liogVtiler skogs' eller utmarker, dessa så länge nämnda förhållande fortfar i likhet utmark. med vad nu gäller anses upplåtna till gemensamt mulbete, örn ej annorlunda blivit avtalat. Vårdnadsplikten äger sålunda i detta fall ej tillämpning mellan delägarna i sagda marker.

Rätten till gemensamt mulbete är dock enligt sakkunnigförslaget i regel begränsad att gälla blott större hemdjur (hästar och nötkreatur). I särskilt fall kan emellertid rätten avse även mindre hemdjur. Örn beträffande visst län eller viss del av län är gällande av Kungl. Majit enligt den föreslagna lagen meddelad föreskrift, att laggill stängsel skall därstädes freda jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, skall nämligen inom sådant län eller länsdel ohägnad mark, varom nu är fråga, där ej annorlunda avtalats, anses upplåten till gemensamt mulbete även för sådana mindre hemdjur, som föreskriften avser.

I förslaget har bibehållits den Kungl. Majit nu medgivna befogenheten att, där för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av län sådant prövas erforderligt, efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap, helt eller i viss mån förbjuda rätten till bete å här avsedd ohägnad mark.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga till en början diskuterat, huruvida för beredande av erforderligt skydd för skogsåterväxten å ohägnad mark, som här avses, betning därå borde generellt förbjudas. De sakkunniga hava i detta avseende anfört, bland annat i

Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det visserligen i och för sig synnerligen önskvärt, att betning å egentlig skogsmark i största möjliga utsträckning upphörde och ersattes med betning å inhägnade för ändamålet särskilt anordnade marker, men borde nämnda mål i främsta rummet eftersträvas på frivillighetens väg. Särskilt med hänsyn till den stora betydelse skogsbetningen i stora delar av landet alltjämt ägde för boskapsskötselns bedrivande och därmed för den jordbruksidkande befolkningens ekonomiska förhållanden torde ett avlysande av denna betesform genom direkta förbud ej böra ske i vidare mån än detta överensstämde med de på varje ort i allmänhet rådande betesförhållandena och den övervägande uppfattningen bland dess jordbruksidkande befolkning. De bestämmelser, som upptagits i lagen den 15 juni 1923 örn rätt för Kungl. Majit att meddela lokala förbud mot betning å ohägnad mark, varom här vore fråga, hade erhållit en sådan avfattning, att de innebure trygghet för tillgodoseende av nyssangivna synpunkter. I anslutning härtill ansåge de sakkunniga, att dessa bestämmelser lämpligen borde i den nya lagstiftningen oförändrade bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 41

De sakkunniga Lava vidare undersökt, huruvida ifrågavarande rätt till gemensamt bete lämpligen kunde upphävas genom utsträckande av vårdnadsplikten för hemdjursägare att gälla även med avseende å ohägnad mark, som här avses. De sakkunniga hava härom anfört:

En nödvändig förutsättning för att ett upphävande av nyss angivna betesrätt skulle medföra avsett resultat torde vara, att hägnader mellan mötande ägor av här avsedd beskaffenhet i allmänhet vore upprättade. Utan sådana torde det nämligen i regel ej vara. praktiskt möjligt att avhålla å skogsmark betande kreatur från annan tillhörig sådan mark. För närvarande hölles emellertid inom stora områden av landet i allmänhet ej hägnader mellan mötande ägor, som utgjordes av skogs- eller utmark. Ett upphävande av ifrågavarande betesrätt skulle sålunda nödvändiggöra, att jordägarna inom sagda områden allmänt anordnade och underhölle hägnader mellan sina skogsskiften. Med hänsyn till den betydande .utsträckning, som dessa skiften oftast ägde, skulle arbetet därmed bliva för dem mycket betungande, och skulle till dessa hägnader åtgå stora mängder stängselvirke, vartill i allmänhet unga och växtliga barrträd skulle användas. Vad särskilt anginge Norrland och Dalarna skulle på grund av den därstädes vanligen förekommande mycket långsträckta skiftesformen kostnaderna för ifrågavarande hägnaders upprättande i många fall bliva så höga, att de skulle överstiga värdet av betesavkastningen å vederbörande skogsskiften, och ägarna till dessa sålunda nödgas avstå från att beta skiftena. Då boskapsskötseln i. nämnda delar av landet i stor utsträckning vore baserad på skogsbetning, skulle en sålunda framtvungen inskränkning i denna kunna medföra ödesdigra ekonomiska verkningar för befolkningen därstädes.

De sakkunniga funné de olägenheter, som sålunda skulle vara förenade med ett upphävande av ifrågavarande betesrätt, i och för sig synnerligen avsevärda. Den omständigheten, att dessa olägenheter skulle direkt framkallas genom en lagstiftning, som avskaffade en urgammal, för många jordbrukare betydelsefull rätt, skulle uppenbarligen göra dem än mera kännbara. En dylik lagstiftning skulle därför sannolikt å mångå orter väcka ovilja och efterlevnaden därav äventyras. Med hänsyn härtill.och då de fördelar, som genom denna skulle vinnas, enligt de sakkunnigas uppfattning ej kunde anses uppväga omförmälda olägenheter, hade de sakkunniga funnit sig ej böra föreslå ett upphävande av förenämnda mulbetesrätt.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att ifrågavarande rätt till gemensamt bete i regel skulle gälla allenast större hemdjur men i särskilda lall avse även mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, hava do sakkunniga framhållit, att nämnda bestämmelse vore en följd av de i sakkunnigförslaget upptagna föreskrifterna örn laggillt stängsels beskaffenhet. Med hänsyn till den grund, varpå nämnda betesrätt vilade, syntes nämligen denna i varje särskilt fall böra gälla allenast hemdjur av det eller de slag, som utestängdes genom laggillt stängsel.

Do grunder för den nya lagstiftningen, som enligt det nu anförda föreslagits av de sakkunniga, hava tillstyrkts eller lämnats utan väsentlig er-

öfra/Kfen

42 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

luran av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, svenska stadsförbundets styrelse samt flertalet av de i ärendet hörda ortsmyndigheterna eller 16 länsstyrelser, 16 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och 11 skogsvårdsstyrelser. Lantbruksstyrelsen har dock förordat den ändring i sakkunnigförslaget, att en oinskränkt vårdnadsplikt skulle fakultativt införas för ägare av hemdjur på det sätt, att, där framställning härom gjordes gemensamt av hushållningssällskap och landsting, Kungl. Majit skulle äga förordna, att stängselvitsordet skulle upphöra inom visst hushållningssällskaps område eller del därav och att i stället oinskränkt vårdnadsplikt skulle där gälla.

Från de myndigheters sida, som sålunda i princip tillstyrkt sakkunnigförslaget, har till stöd härför anförts, bland annat:

De väsentliga bristerna i gällande stängselförordning hade genom förslaget blivit undanröjda och de däri upptagna bestämmelserna hade i görligaste mån anpassats efter den utveckling, som på hithörande områden ägt rum sedan förordningens tillkomst. Förslaget syntes därför i stort sett innefatta en tillfredsställande lösning av förevarande synnerligen ömtåliga lagstiftningsfråga. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida ej med hänsyn till de olikartade förhållanden i fråga örn jord- och skogsbruk samt boskapsskötsel, som vöre rådande i olika delar av landet, särbestämmelser för olika områden borde genomföras. De sakkunniga hade emellertid på goda grunder fasthållit vid en enhetlig lagstiftning i ämnet samt givit förslaget en utformning, som lämnade utrymme för skyddande av de olikartade intressena i skilda delar av landet. Det vore en bestämd fördel hos förslaget, att stängselskyldigheten däri reglerats med hänsyn till jordinnehavares i olika landsändar större eller mindre gagn av stängsel. För ett konsekvent genomförande av grundsatsen örn hemdjursägarens vårdnadsplikt torde tiden ännu ej vara mogen. Skyddsprincipen borde ännu i någon mån bibehållas, till dess särskilda kulturbeten blivit mera allmänna än för närvarande vore fallet.

Vissa av de ortsmyndigheter, som i princip tillstyrkt de sakkunnigas förslag, hava framhållit, att förslaget visserligen ej fullt tillgodosåge skogsvårdens och beteskulturens intressen, men att det dock innefattade så betydande förbättringar i gällande bestämmelser, att dess upphöjande till lag vore att förorda.

I motsats till den uppfattning, som hävdats av förenämnda myndigheter, har från flera håll gjorts gällande, att vårdnadsplikten i fråga örn hemdjur borde i väsentligt större utsträckning än som skett i de sakkunnigas förslag läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet, vadan förslagets upphöjande till lag ej kunde tillstyrkas. Beträffande den närmare utformningen av en dylik lagstiftning hava emellertid meningarna varit delade.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund och ett mindretal ortsmyndigheter samt Sveriges skogsägareförbund hava ansett, att vårdnadsplikten borde helt eller utan betydelsefullare undantag genomföras i en blivande ägofredslagstiftning. Centralrådet bär dock härvid — under

43 Kungl. Ma]:ts proposition Nr 107.

framhållande, att svårigheter beträffande visst län eller del av län kunde uppstå för omedelbart genomförande av en dylik lagstiftning — föreslagit, att Kungl. Majit måtte förbehålla sig rätt att för sådant område på vederbörande länsstyrelses hemställan och sedan, landsting, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse lämnats tillfälle att yttra sig bevilja viss tidsdispens för lagstiftningens ikraftträdande, under vilken tid nuvarande hägnadslagstiftning utan större olägenhet kunde gälla. — Sveriges skogsägareförbund har i nära anslutning härtill framhållit, att, då det måhända ej vore möjligt att omedelbart införa full vårdnadsplikt i Nordsverige, vissa övergångsbestämmelser borde därstädes komma i tillämpning under en tidsperiod av tio å femton år.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hemställt, att de sakkunnigas förslag måtte omarbetas i sådan riktning, att principen om djurägarens vårdnadsplikt bleve i möjligaste mån genomförd samt att stängselskyldighet och stängselvitsord endast infördes såsom undantagsbestämmelser med giltighet under en begränsad övergångsperiod i de områden av landet, där förhållandena ännu icke medgåve, att ifrågavarande lagstiftning uteslutande byggdes på ovannämnda grundprincip. Väsentligen enahanda ståndpunkt har intagits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att do av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak kunna tillämpas i Norrland, Dalarna och Värmland men att för det övriga Sverige vårdnadsplikten borde bliva bestämmande vid avfattande av en ägofredslag, dock med rätt för Kungl. Majit att beträffande län eller viss del av län på framställning av landsting eller hushållningssällskap medgiva modifikationer, gällande för viss tid, förslagsvis tio år varje gång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida ej lagen borde uppdelas i två (möjligen flera) avdelningar, den ena upptagande i huvudsak de i förslaget innefattade stadganden och den andra bestämmelser för sådana landsdelar och orter, där jord- eller skogsbruk nått en högre grad av utveckling eller förhållandena eljest påkallade särbestämmelser, vilken sistnämnda avdelning skulle vara avsedd att träda i tilllämpning, först sedan Kungl. Majit, efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap samt möjligen även andra, meddelat föreskrift därom.

Ett flertal ortsmyndigheter har hävdat, att vårdnadsplikten borde principiellt förlänas tillämpning även i det fall, då de mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, samt i anslutning härtill föreslagit, att de i 4 § av förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet måtte utgå samt bestämmelserna i 3 § utsträckas att äga tillämpning även i nyssangiva fall.

Slutligen har domänstyrelsen ifrågasatt, huruvida ej med hänsyn till nuvarande snabba utveckling inom betesbruket med en ny ägofredslagstift-

44 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning lämpligen borde anstå, till dess förståelse för nödvändigheten, ur enskild och allmän synpunkt, av att betesfrågan till fromma för kreatursskötseln rationellt ordnades och att skogen skonades för betesdjurens skadegörelse, vuxit sig så stark och nått så breda befolkningslager, att förut* sättningar verkligen förelåge för genomförande på området av en lagstiftning, som effektivt hävdade hemdjursägarens vårdnadsplikt.

De myndigheter och korporationer, som efter vad nu sagts förordat en mera utsträckt tillämpning av vårdnadsplikten än de sakkunniga ifrågasatt, hava såsom skäl för sin ståndpunkt huvudsakligen anfört:

Den omfattande stängselskyldighet, som stadgats i de sakkunnigas förslag, gynnade de fastighetsägare, vilka fortfarande begagnade sig av skogsbetning och hindrade sålunda utvecklingen av ett rationellt skogsoch betesbruk. Särskilt gällde detta föreskrifterna i 4 §, enligt vilka de fastighetsägare, som anordnat moderna betesområden, bleve nödsakade att dels hålla hägnader omkring dessa, dels ock deltaga i uppförande och underhållande av stängsel i rågång mot granne, av vilket stängsel de dock ej hade någon nytta. Den avsevärda hägnadsbörda, som enligt förslaget sålunda skulle komma att åvila berörda fastighetsägare, innebure en påtaglig orättvisa mot dessa och skulle tydligen direkt motverka och. fördröja en allmännare övergång till mera tidsenliga driftsformer inom betesskötseln och skogsbruket. En ny ägofredslagstiftning borde i stället söka befordra övergången till ett rationellt betesbruk och sålunda bidraga till ett värdeskapande och ett framåtskridande i kultur. För vinnande av detta syfte borde denna lagstiftning i största möjliga utsträckning grundas å principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt, varigenom en önskvärd utveckling på förenämnda områden skulle underlättas och därjämte kravet på största möjliga begränsning av hägnaderna skulle tillgodoses. Ett befordrande av dessa strävanden vore av betydelse även från den synpunkt, att det ofta ställde sig direkt billigare att ordna någorlunda goda kreatursbeten än att underhålla erforderliga rågångshägnader. — De sakkunniga hade visserligen i åtskilliga avseenden avfattat förslaget på sådant sätt, att särbestämmelser kunde i viss ordning meddelas för speciella landsdelar, men hade den sålunda beträdda vägen bort kunna utnyttjas i långt större utsträckning än som skett i syfte att anpassa lagen efter olikartade behov å skilda orter. I varje fall syntes det föga överensstämmande med de krav, som det jämförelsevis högt utvecklade syd- och mellansvenska jordbruket ställde, att man för tillgodoseende av ägofredslagstiftningens enhetlighet lade hinder för en utveckling inom nämnda landsdelar, som visat sig vara fullt ekonomiskt riktig. I fråga örn de stora delar av landet, där en intensivare skötsel av skogs- och betesmark vore möjlig, torde tiden vara mogen att genom lagbestämmelser fastslå, att det oordnade skogsbetet icke borde gynnas på annan mera intensiv närings bekostnad samt att den markägare, som enligt lag vore pliktig sörja för återväxtens betryggande, borde åtnjuta lagligt skydd mot sådan åverkan genom främmande betesdjur, som skadade eller omintetgjorde hans åtgärder i nyssangivna syfte. Det borde i detta sammanhang uppmärksammas, att insikten om fördelen för såväl jordsom skogsbruket av ett rationellt betesbruk särskilt under de senaste åren starkt ökats i fråga om ej blott landets sydligare utan även dess norra delar.

45 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I vissa yttranden hava särskilda erinringar framställts mot de av de Sakkunniga föreslagna förutsättningarna för stängselskyldighet.

Från flera håll har sålunda gjorts gällande, att den i förslaget medgivna stängselskyldigheten vöre alltför vidsträckt samt att förslagets bestämmelser örn dylik skyldighet, då inägor mötte å endera sidan, i vissa hänseenden vore otydliga. I det fall, då de mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, borde stängselskyldighet äga rum allenast under förutsättning, att de mötande ägorna verkligen nyttjades såsom betesmark för lösgående hemdjur.

Lantmäteristyrelsen har funnit den av de sakkunniga förordade begränsningen av stängselskyldigheten att gälla allenast mellan jordbruksfastigheter olämplig och till belysning härav anfört, att en dylik begränsning kom me att medföra ovisshet och tvister beträffande de tiotusentals lägenheter och smärre styckningslotter, vilka intoge en mellanställning mellan den rena jordbruksfastigheten och bostadslägenheten. I regel förefunnes i dessa fall ett behov av rätt till stängselvitsord. Styrelsen tillstyrkte därför, att lagen ej formellt begränsades till jordbruksfastigheter.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn stängselskyldighetens fördelning hava vissa myndigheter erinrat, att dessa vore alltför abstrakt avfattade och därför bomme att giva anledning till tvister mellan grannar. Därjämte har från några håll anmärkts, att den garanti mot missbruk av vitsordsrätten, som man velat ernå genom föreskriften, att granne, som fordrade stängsel, skulle svara för minst en tredjedel därav, i erforderlig utsträckning torde vinnas genom bestämmande av sagda grannes stängselandel till minst en femtedel.

I fråga örn laggill stängsels beskaffenhet har sakkunnigmajoritetens förslag tillstyrkts av det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna. Allenast två ortsmyndigheter i Västernorrlands län hava förordat det av reservanterna herrar Andersson och Tjällgren härutinnan framlagda förslaget.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i förevarande avseenden hänvisas till omförmälda sammanställning av dessa (bil. A sid. 156—187).

I det inledningsvis berörda förslag, som framlagts av särskilda av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund utsedda kornmitterade, hava dessa gjort gällande, att en ny stängsellag för hela landet borde grundas på full vårdnadsplikt samt att rätt till stängselvitsord och stängselskyldighet sålunda principiellt borde bortfalla. Till utveckling av denna ståndpunkt hava de kommitterade anfört, att kulturbeten borde ersätta lösbetningen i skogen samt att möjlighet för kulturbetens anordnande funnes å flertalet fastigheter. Beträffande sådana orter, diir kulturbeten på grund av markens beskaffenhet eller olämplig skiftesförläggning ej kunde anläggas, bordo emellertid Kungl. Majit äga

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund.

Särskilda

kominitte-

rade

46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att på ansökan av jordägare efter körande av vederbörande sltogsvårdsstyrelse ock kuskållningssällskap meddela dispens från stadgandena om vårdnadsplikt. För att en dylik ansökan skalle vinna beaktande borde den dock vara gjord av jordägare, som representerade minst halva den utmarksareal, som ansökningen omfattade. Inom område, med avseende varå dispens meddelats, skulle ägofreden grundas å stängselskyldighet. Jordägare inom dispensområde, vilken ej ville begagna sig av bete i skogen och som ville upprätthålla betesfred å sin mark, borde dock ej kunna åläggas att deltaga i hägnad till mera än en femtedel, oavsett om han själv påkallade hägnad eller ej. Inom område, där vårdnadsplikt gällde, skulle jordägarna hava full frihet att sämjevis överenskomma örn hägnaden hållande mellan deras fastigheter. Den föreslagna lagstiftningen borde träda i kraft i södra och mellersta Sverige fem år och i Norrland och Dalarna tio år efter dess antagande av statsmakterna.

I motiveringen till sitt förslag hava de kommitterade närmare uttalat sig örn möjligheterna att å de särskilda jordbruksfastigheterna i landet anordna kulturbeten och i sådant avseende anfört:

Förhållandena härutinnan vore något olika i skilda landsdelar. I mellersta och södra Sverige torde ägofigurernas form och skiftesförläggningen vanligen ej uppställa några hinder. Ä större och medelstora fastigheter torde det ej möta några svårigheter att i närheten av inägoområdet avsätta lämplig mark till kulturbeten. Å fastigheter med obetydlig skogsareal kunde givetvis ofta lämplig mark till betesvallar saknas. De kommitterade ville emellertid framhålla, att i dylika fall även det gamla lösbetet i skogen vanligen varit mer eller mindre värdelöst. Hade lösbetet verkligen varit av värde genom förekomsten av rikt gräsproducerande områden å utmarken, kunde dessa områden oftast omformas till kulturbeten. Å småfastigheter vore avstånden ej så betydande, att det vållade något nämnvärt besvär att driva djuren till betesområdet, även örn detta ej skulle ligga intill inägorna. I sådana fall slutligen, då småfastigheter utan gräsproduktion å egen utmark deltagit i gemensamhetsbete å ohägnad mark, komme vårdnadsplikten måhända att medföra en försämring av betessituationen. Någon orättvisa kunde emellertid knappast sägas ligga häri. Dessa fastigheter hade förut utan vederlag profiterat av betet å grannarnas mark. Nyheten bleve nu endast, att de hänvisades att föda sina djur å egen mark.

I detta sammanhang ville de kommitterade erinra därom, att utvecklingen på jordbrukets område ginge i riktning mot överförande av sämre och mindre givande åkerjord till mångåriga betesvallar. Genom anlitande av dylik åkerjord samt angränsande skogsmark och eventuella kärroch sankmarker i skogen kunde betesfrågan säkerligen lösas å de flesta fastigheter i södra och mellersta Sverige. Att så ej redan skett, berodde förvisso mer på bristande intresse, insikter eller initiativkraft hos fastigheternas ägare än på att lämplig mark saknades. De kommitterade vöre sålunda av den meningen, att beträffande landets södra och mellersta delar ägofördelningen och markens beskaffenhet i allmänhet voro sådan, att hinder mot betesfrågans lösande genom kulturbeten ej förelåge och att alltså med hänsyn till de jordbrukstekniska förhållandena ägofreden i regeln borde kunna grundas endast på djurägarnas vårdnadsplikt.

47 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I Dalarna och Norrland vore förhållandena i viss nian avvikande. Ågofigurernas form och skiftesförläggningen kunde därstädes stundom vara sådan, att anläggandet av kulturbeten på varje särskild brukningsdel ej vöre genomförbart. Man nödgades räkna med att häri för Dalarnas och Norrlands vidkommande mångenstädes förelåge ett så bestämt hinder mot betesfrågans lösande genom kulturbeten å varje fastighet för sig, att lagstiftningen måste taga hänsyn därtill. Att på grund härav vissa avsteg måste medgivas från principen om ägofredens grundande på ovillkorlig, för varje särskild fastighet för sig upprätthållen vårdnadsplikt, syntes ofrånkomligt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har för egen del i skrivelsen den 1 juni 1931 i anslutning till nämnda kommitterades förslag uttalat, att djurägarens vårdnadsplikt borde utan samband med stängselvitsord utgöra den grundläggande principen i en ny stängsellagstiftning. Centralrådet har däremot förklarat sig ej kunna biträda kommitterades hemställan om stadgande av rätt för Kungl. Majit att medgiva dispens från vårdnadspliktens tillämpning i fråga örn vissa trakter av landet. Centralrådet ansåge visserligen, att svårigheter bomme att yppa sig beträffande tillämpningen av sagda plikt, men man måste enligt centralrådets mening å andra sidan förutsätta, att betydande svårigheter även skulle uppstå vid bedömande av inkomna dispensansökningars lämplighet och berättigande samt att förhållandena i gränserna mellan områden, som beviljats och icke beviljats dispens, skulle bliva synnerligen komplicerade. De sannolika praktiska konsekvenserna av ett dylikt dispensförfarande måste därför enligt centralrådets mening omöjliggöra detsammas förordande. Centralrådet ville i stället föreslå, att i den nya lagstiftningen bestämmelser inrymdes, som möjliggjorde för markägare, där svårigheter för vårdnadspliktens genomförande med avseende å varje enskild fastighet förefunnes, att förena sig örn att visst område skulle utgöra gemensam betesmark. För att dylika betesföreningar skulle bliva gällande, borde skriftliga avtal därom upprättas, vilka skulle underställas prövning av vederbörande länsstyrelse, som skulle äga, därest föreningarna befunnes tjäna ett allmänt syfte, fastställa dessa för en tid av högst tio år. Centralrådet förutsatte, att samtliga delägare i det område, med avseende varå förening ifrågasatts, skulle vara ense örn föreningens upprättande för att denna skulle komma till stånd, samt att fastställd förening skulle äga giltighet mot ny ägare. Förutom bestämmelser i nu angivna avseenden borde i" den nya lagstiftningen föreskrifter meddelas rörande fördelning av stängselskyldighet i sådana fall, då ägare av intilliggande fastigheter hade nytta av samma stängsel. För genomförande av den sålunda förordade lagstiftningen vore viss övergångstid nödvändig. Under denna tid kumle nu gällande stängsellagstiftning bibehållas med den ändring allenast, att varje stängsel, som fredade mot större hemdjur, skulle anses såsom laggill^

Centralrådet» skrivelse deni >/« 1931

48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departe-

mentschefen.

Vårdnadspt.ikt (1 §.)

I likhet med de sakkunniga och i ärendet hörda myndigheter och korporationer anser jag den nu stadgade vårdnadsskyldigheten för ägare av hemdjur böra bibehållas i den nya lagstiftningen såsom allmän princip med avseende å ägofredens upprätthållande. Med den intensiva kultur av olika ägoslag, som utvecklingen inom jord- och skogsbruken i allt högre grad medfört, bar intresset för de enskilda jordägarna att skydda sina ägor mot främmande betesdjur vunnit avsevärt ökad betydelse, och rätten att åtnjuta sådant skydd har kommit att framstå såsom ett naturligt moment i äganderätten till jorden. I samband med denna utveckling har principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt allt mera genomträngt och vunnit fäste i den allmänna uppfattningen. Riktigheten och skäligheten av denna grundsats torde numera ej från något håll bestridas, och någon tvekan lärer ej råda därom, att denna princip bör i en ny ägofredslagstiftning genomföras, så långt detta utan uppgivande av fordran å lagstiftningens effektivitet eller av andra viktiga samhällsintressen lämpligen kan ske.

Vid bedömandet av den föreliggande lagstiftningsfrågan får emellertid ej förbises, att ett nöjaktigt tryggande av ägofreden ej i alla fall kan ernås genom vårdnadsplikteh. Dennas betydelse såsom medel att freda någons ägor mot annans hemdjur är väsentligen beroende av de förutsättningar, som i det särskilda fallet föreligga för markägaren att framtvinga pliktens fullgörande. Där till följd av ägornas läge eller beskaffenhet svårigheter möta att nöjaktigt bevaka dessa, torde vårdnadsplikten i regel ej kunna anses såsom ett effektivt ägoskyddsmedel. Dylika svårigheter torde i vårt land ofta vara för handen beträffande skogs- och utmarker, särskilt där dessa stöta intill andra sådana marker. Ett uttryck härför är den i gällande stängselförordning upptagna bestämmelsen, att, örn mötande ägor utgöras av skogs- eller utmarker och stängsel mellan dem ej finnes, ägorna skola anses upplåtna till gemensamt mulbete. Understundom torde svårigheter i berörda avseende även föreligga beträffande inägor, särskilt då dessa ligga insprängda bland ägor av förstnämnda slag. Skulle ägofreden i fall, som här avses, grundas uteslutande å vårdnadsplikt, torde jordägare för avhållande av främmande betesdjur från sina ägor ofta bliva nödsakade att hålla särskild vakt å dessa. En ägofredslagstiftning, som medförde denna konsekvens, vore uppenbarligen otillfredsställande.

Med avseende å förevarande lagstiftningsfråga bör vidare uppmärksammas, att ett fullständigt genomförande av vårdnadsplikten skulle — förutsatt att plikten verkligen komme att fullgöras av hemdjursägarna — i många fall åsamka dessa stora svårigheter och kostnader. Då vid betning å skogs- eller utmark hemdjuren i allmänhet ej kunna lämpligen kvarhållas å betesområdet annorledes än genom dettas inhägnande, skulle en dylik lösning medföra, att de jordbrukare, som fortfarande ville använda sig av skogsbetning, i regel bleve nödsakade att ensamma hålla

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stängsel omkring sina skogsmarker. Med den utsträckning och. form, som de särskilda fastigheternas skogsskiften i vårt land ofta hava, bleve ett sådant stängselbesvär ej sällan synnerligen betungande. Att vid dylikt förhållande genomföra en lagstiftning av nyssangivna innebörd möter desto större betänklighet, som i fråga örn ett stort antal fastigheter i landet praktiskt taget möjlighet ej föreligger att å varje enskild fastighet anordna tillräckliga kulturbeten, vadan betesbehovet ej lämpligen kan tillgodoses annorledes än genom betning å skogs- eller utmark. Jag hänvisar i detta avseende till förenämnda från hushållningssällskapens förvaltningsutskott infordrade uppgifter (bil. C) ävensom till det yttrande, som avgivits av omförmälda av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund utsedda kommitterade. Därest fastighetsägaren i dylikt fall bindes till vårdnadsplikt beträffande de å skogs- eller utmarken betande djuren, utan hänsyn därtill huruvida denna plikt kan av ägaren för rimliga kostnader fullgöras, skulle detta kunna få till följd, att många mindre jordbrukare bleve urståndsätta att fortfarande driva boskapsskötsel och tvingades att lämna sina jordbruk eller dreves till ekonomisk ruin.

En ändamålsenlig lösning av förevarande lagstiftningsproblem torde Stängseiskyisålunda förutsätta, att vårdnadsplikten liksom i gällande stängselförord- dishei 13 Sening kompletteras med skyldighet att hålla stängsel för tryggande av ägofreden mellan angränsande fastigheter. Stängselskyldigheten innefattar enligt sakens natur ett säkrare värn för ägofreden än vårdnadsplikten och medför, där båda grannarna deltaga i stängselbesväret, en lättnad i vårdnadspliktens fullgörande. Stängselskyldigheten bör dock tydligen ej förlänas tillämpning i andra fall än då ägofredsintresset ej lämpligen kan tillgodoses genom vårdnadsplikten och bör sålunda fastställas att gälla allenast då stängsel verkligen är behövligt för ägofredens upprätthållande mellan vederbörande fastigheter.

Vad angår frågan, när behov av stängsel i berörda syfte kan anses vara för handen, kan denna fråga betraktas från två i viss mån olika synpunkter. Den ena av dessa tillgodoser den grannes intresse, som håller betesdjur å sin mark, och innebär, att stängselbehov föreligger, då djuren ej lämpligen kunna avhållas från den andre grannens ägor annorledes än genom stängsel. Kunna djuren med mindre kostnad kvarhållas å betesområdet genom tjudring eller vallning än genom stängsel, har förstnämnde granne tydligen ej anledning att uppföra stängsel för sagda ändamål. Den andra synpunkten beaktar däremot den grannes intresse, som ej låter beta sin mark men som har behov av stängsel för att skydda sina ägor mot den andres betesdjur. Enligt denna synpunkt kan stängselbehov sägas vara för handen, så snart fara föreligger, att betesdjuren intränga å den förres ägor och där förorsaka skada. Tydligt är, att den senare synpunkten medför ett vidsträcktare stängselbehov än den förra.

Att konsekvent genomföra skyddssynpunkten i den nya lagstiftningen

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bör uppenbarligen ej ifrågakomma. Detta skulle i praktiken innebära, att stängsel mellan grannfastigheter städse skulle kunna krävas, då endera grannen läte beta sin mark. Vill man lägga nämnda synpunkt till grund för stängselskyldigheten, bör giltigheten av denna göras beroende därav, att den ej djurägande grannens skyddsintresse i det särskilda fallet är så betydande, att det kan anses uppväga den tunga, som stängselbesväret innebär. Härvid är emellertid att märka, att, då nyssnämnda intresse väsentligen beror på den noggrannhet, varmed den djurägande grannen fullgör honom åliggande vårdnadsplikt, detta intresse lör ändras allteftersom grannens fastighet byter ägare eller innehavare. Ett närmare fastställande av detta intresse kan därför blott avse viss innehavare av fastigheten. Då emellertid stängselskyldigheten enligt sin natur bör gälla oberoende av växlingar i ägande- eller nyttjanderätten till den fastighet, som skyldigheten åvilar, skulle skyldighetens grundande å nämnda intresse medföra, att skyldigheten i vissa fall komme att gälla, då skyddsbehov ej förelåge, under det i andra skyldigheten ej kunde utkrävas, oaktat skyddsbehov vore för handen.

Svårigheter av nu angivna art möta ej i samma mån, därest stängselskyldigheten grundas å den djurägande grannens stängselintresse. Detta intresse är i huvudsak beroende på betesområdets beskaffenhet och läge och kan sålunda väsentligen fastställas på grundval av förhållanden, som äro av jämförelsevis varaktig natur. Visserligen äro även ifrågavarande förhållanden tid efter annan underkastade förändringar, men dessa torde i allmänhet ej inträda oftare än att jämkning utan större olägenhet då även kan ske i stängselskyldigheten. Det är därjämte att märka, att skyldighetens bestämmande med hänsyn till sagda intresse innebär, att skyldigheten i stort sett begränsas till sådana fall, då det för betesbrukets utövare är ekonomiskt fördelaktigt att hålla stängsel, och att sålunda en lösning enligt denna synpunkt gynnar ett viktigt nationalekonomiskt intresse. Slutligen må betonas, att en dylik lösning i det väsentliga torde tillgodose även de ej djurägande jordägarnas ägofredsintresse samt att i de särskilda fall, då detta ej är händelsen, nämnda intresse torde beredas tillräckligt skydd genom vårdnadsplikten.

I enlighet med vad nu anförts har jag ansett, att frågan, huruvida stängselbehov föreligger mellan angränsande fastigheter, bör avgöras med hän syn till den grannes intresse, som håller betesdjur å sin mark, samt att stängselskyldighet mellan dylika fastigheter sålunda principiellt bör äga rum, allenast då nämnde granne ej lämpligen kan kvarhålla djuren å sina ägor annorledes än genom stängsel.

I anslutning till denna allmänna grundsats uppställer departementsförslaget såsom första förutsättning för stängselskyldighet mellan grannfastigheter, att de mötande ägorna å någondera sidan nyttjas till bete för hemdjur. Användas ägorna överhuvud ej för detta ändamål, äger enligt förslaget stängselskyldighet ej rum. Allenast den omständigheten, att

51 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mötande ägor framdeles kunna tagas i anspråk såsom betesmark för hemdjur, Ilar ansetts ej utgöra tillräcklig grund för stadgande av sådan skyldighet. Den olägenhet, som i dylikt fall kan uppstå för granne därigenom att, där betning sedermera påbörjas å den andre grannens ägor, den förres mark ligger ohägnad och löper fara att ofredas av den andres djur, torde näppeligen böra tillmätas betydelse, då den förstnämnde är oförhindrad att redan före betningens påbörjande uppföra stängsel i ägoskillnaden med rätt för honom att efter sagda tidpunkt kräva den andres förpliktande att deltaga i stängselhållet, förutsatt att betningen bedrives på sådant sätt, att stängselskyldighet överhuvud föreligger.

Med anledning av de sakkunnigas farhågor, att, där -stängselskyldigheten begränsas att uteslutande gälla i det fall, då de mötande ägorna faktiskt användas såsom betesmark för hemdjur, skyldigheten härigenom skulle bliva beroende av tillfälliga växlingar i ägornas användning och möjlighet sålunda skapas för granne att på denna väg obehörigen un. dandraga sig skyldighetens fullgörande, vill jag framhålla, att ett tillfälligt avbrott i betningen ej bör för granne medföra befrielse från stängselskyldighet eller nedsättning däri. Då sagda skyldighet avser en varaktig anordning för kvarhållande å vederbörande fastighet av därå betande hemdjur, bör dylik verkan kunna inträda, allenast där grannen visar, att han stadigvarande upphört att nyttja sina ägor till bete. Även i dylikt fall kan dock inträffa, att granne, sedan han på nyssangivna grund befriats från stängselskyldighet eller erhållit nedsättning i denna, återupptager betningen på sina ägor, men för sådan händelse bör han, utan hinder av det träffade avgörandet, vara pliktig att åter deltaga i stängselhållet efter förut gällande grund, förutsatt att behov av stängsel för djurens kvarhållande å ägorna föreligger. Till frågan härom återkommer jag i det följande. Jag vill erinra, att de växlingar med avseende å ägors användande till bete för hemdjur, som i förevarande sammanhang äro av betydelse, väsentligen förekomma vid övergång från extensiv! till intensivt betesbruk, men växlingarna åsyfta i dessa fall just ett definitivt överflyttande av betningen från skogs- och utmarker till kultiverade betesområden. Det är uppenbarligen ej nödvändigt, att ägorna årligen nyttjas till bete. Jämväl där dessa, såsom vid tillämpning av skiftesbruk är fallet, betas periodvis med vissa års mellanrum, bör bär avsett betesnyttjande anses föreligga. Med hänsyn till det nu anförda Ilar jag funnit betänklighet ej möta mot stadgande såsom förutsättning för stängselskyldighet, att de mötande ägorna skola å någondera sidan nyttjas till bete för hemdjur.

Såsom ytterligare förutsättning för stängselskyldighet skall enligt departementsförslaget gälla, att de hemdjur, som hållas å bete å någon dera sidan, ej lämpligen kunna avhållas från motsidans ägor annorledes än genom stängsel. Denna förutsättning är för handen, då med hänsyn till betesområdets beskaffenhet oller läge svårighet möter att tjudra eliel-

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

valla djuren under betesgången eller, oaktat dylik svårighet ej förefinnes, användande av nämnda vårdnadssätt drager större kostnad än hållande av stängsel i ägoskillnaden. Härvid bör dock undantag göras för det fall, att djuren måste hållas tjudrade å betesområdet för betets ändamålsenliga utnyttjande. Då betning äger rum å skogs- eller utmark eller å betesäng, lärer betesdjurens kvarhållande å området i regel lämpligast ske genom dettas inhägnande. I vissa fall torde förhållandet vara enahanda, då åker eller slåtteräng nyttjas till bete.

Enligt departementsförslaget skall stängselskyldighet mellan grannfastigheter principiellt äga rum i alla fall, då nu angivna förutsättningar för sådan skyldighet äro för handen. Den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av skyldigheten att gälla allenast mellan jordbruksfastigheter har sålunda ej upptagits i förslaget. På sätt lantmäteristyrelsen framhållit, synes en dylik begränsning vara ägnad att medföra svårigheter vid lagens tillämpning. Genom de i departementsförslaget angivna förutsättningar för skyldigheten torde tillämpningen av denna, utan inskränkning av dess giltighet till vissa fastigheter, i erforderlig mån begränsas. Ej heller har stängselskyldigheten, på sätt de sakkunnigas förslag innehåller, begränsats att äga tillämpning allenast med avseende å vissa ägoslag. Med den ändrade avfattning departementsförslaget härutinnan erhållit avses dock ej någon saklig avvikelse från sakkunnigförslaget. De i 3 och 4 §§ av sistnämnda förslag upptagna beteckningarna å vissa ägoslag torde nämligen åsyfta att inrymma alla ägor, vilkas skyddande emot skada genom hemdjur är i praktiken påkallat.

Engeln, att stängselskyldighet mellan grannfastigheter städse föreligger, då omförmälda förutsättningar för sådan skyldighet äro för banden, har i departementsförslaget underkastats visst undantag för det fall, att de mötande ägorna å ömse sidor utgöras av skogs- eller utmark. I dylikt fall skall enligt förslaget sådan skyldighet äga rum allenast såframt stängsel fanns mellan ägorna den 1 januari 1932.

Grunden till detta undantag är att söka i det sätt, varpå i vissa delar av landet skogs- och utmarker skiftats mellan de särskilda fastigheterna. Inom betydande områden hava skifteslotterna i skogs- och utmark givits sådan form, att kostnaderna för lotternas inhägnande måste bliva oskäligt höga och ej uppvägas av markägarnas nytta ur ägofredssynpunkt av en dylik åtgärd. Det vanliga är, att ifrågavarande lotter hava utseendet av tegar av ringa bredd och stor längd. Skiftesläggning av denna art förekommer i nästan alla delar av landet men är förhärskande i norra Sverige. Jag hänvisar i detta avseende till vad jordstyckningskommissionen härom anfört i sitt den 16 oktober 1920 avgivna betänkande (sid. 205 och 220) samt till de vid betänkandet fogade kartbilagoi-na, bilderna 6—10, med tillhörande text. En följd av det skif-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tessätt, som sålunda tillämpats beträffande skogs- och utmarker, är, att inom ett stort antal av rikets län finnas större eller mindre komplex av dylika marker, inom vilka hägnader ej hållas mellan de särskilda skifteslotterna. Av förenämnda från skogsvårdsstyrelserna infordrade uppgifter (bil. B) framgår, att i Skaraborgs, Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län skogs- och utmarkerna i regel äro ohägnade, samt att förhållandet är enahanda beträffande de mera utpräglade skogsbygderna i Västmanlands län. Därjämte framgår av uppgifterna, att inom Stockholms, Södermanlands, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län ohägnade skogs- och utmarker finnas i ej oväsentlig utsträckning. I Östergötlands, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län förekomma däremot dylika marker ej alls eller blott obetydligt.

Man torde med fog kunna antaga, att, där stängsel mellan mötande skogs- eller utmarker ej uppförts under den långa tid, 1857 års stängselförordning varit gällande, och ömsesidig rätt att fordra stängsel mellan dylika marker ägt rum, de mötande markerna i regel äro av sådan form, som förut sagts, eller eljest av sådan beskaffenhet, att hållande av stängsel mellan dem i ägofredens intresse är en oekonomisk eller opraktisk åtgärd. Detsamma torde i huvudsak gälla, där stängsel mellan dylika marker väl uppförts under stängselförordningens giltighetstid (eller tidigare) men sedermera borttagits eller till följd av bristande underhåll förfallit. Det är visserligen tänkbart, att underlåtenheten att uppföra stängsel eller vidmakthålla sådant i särskilda fall föranletts därav, att betning ej äger rum å markerna, men, enligt vad skogsvårdsstyrelsernas förenämnda uppgifter och utredningen i övrigt giver vid handen, torde dylika fall förekomma i så ringa utsträckning, att de, praktiskt taget, sakna nämnvärd betydelse. Man lärer därför vara berättigad presumera, att, där stängsel för närvarande ej hålles mellan mötande skogs- eller utmärker, förhållandena i stort sett äro sådana, att den nytta, som grannarna skulle beredas av dylikt stängsel, ej motsvarar kostnaden för stängslets uppförande och underhåll.

Det torde ej böra ifrågasättas, att i den nya lagstiftningen ägofreden skall grundas på skyldighet att hålla stängsel i fall, som nyss sagts. Ett bibehållande av stängselskyldigheten i detta fall skulle blott få till följd, att skyldigheten liksom nu ej komme att tillämpas och att markerna sålunda förbleve ohägnade. I fråga örn dessa marker torde därför respektive markägares ägofredsintresse böra tillgodoses på annan väg. Till denna fråga återkommer jag i det följande vid bestämmelserna örn betesreglering.

Ett undantagande från stängselskyldighetens tillämpning av de fall, då nyttan av stängsels hållande mellan mötande skogs- eller utmärker ej motsvarar kostnaden därför, kan ske antingen sålunda, att skyldighetens

54 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

giltighet göres i lagen direkt beroende av att nämnda förhållande ej är för handen, eller på det sätt, att, i anslutning till förenämnda presumtion, skyldigheten förklaras skola äga tillämpning mellan mötande skogsoch utmarker allenast där stängsel mellan dylika marker för närvarande finnes. Av dessa alternativ har jag med hänsyn till de betydande praktiska fördelar, som det senare erbjuder, ansett detta vara att föredraga. Ett stadgande enligt det förra alternativet skulle avsevärt försvåra lagens tillämpning och inbjuda till tvister mellan grannar. Den omständigheten, att vid stängselskyldighetens grundande å det andra alternativet från sådan skyldighet kunna komma att undantagas enstaka fall, där förhållandet mellan stängselnytta och stängselkostnad är ett annat än förut sagts, torde ej höra tillmätas större betydelse, då departementsförslaget åsyftar att bereda möjlighet för tillgodoseende i dessa fall av ägofredsintresset annorledes än genom stängselskyldighet.

Vad angår den tidpunkt, då stängsel skall hava funnits melian vederbörande marker för att stängselskyldighet mellan dem i förevarande fall bör äga rum, torde denna tidpunkt böra bestämmas på sådant sätt, att granne ej beredes möjlighet att innan den nya lagstiftningen träder i kraft genom utnyttjande av sitt stängselvitsord eller uppförande av stängsel i ägoskillnaden göra den föreslagna begränsningen av stängselskyldigheten illusorisk. Med hänsyn härtill har sagda tidpunkt ansetts böra fastställas till den 1 januari 1932.

Med avseende å innebörden av den särskilda förutsättning för stängselskyldighet, som enligt departementsförslaget sålunda skall gälla, då de mötande ägorna å ömse sidor utgöras av skogs- eller utmark, må framhållas, att det är utan betydelse, huruvida det stängsel, varom fråga är, uppförts på grund av gällande eller äldre stadganden örn stängselskyldighet eller anordnats frivilligt av grannarna eller någon av dem. Åt sagda förutsättning bör vidare givas den innebörd, att stängslet skall vara i sådant skick, att det giver uttryck för grannarnas eller enderas vilja att genom stängslet åtminstone i någon mera väsentlig mån upprätthålla ägofreden mellan markerna. A ena sidan är sålunda ej nödigt, att stängslet hålles i alla avseenden fredgillt, men å andra sidan är ej tillfyllest, att stängslet till någon del kvarstår, där av förhållandena i övrigt framgår, att grannarna uppgivit sin rätt att kräva stängselskyldighetens utgörande eller, där fråga är örn frivilligt uppfört stängsel, uppenbarligen ej åsyfta att därmed upprätthålla ägofreden mellan markerna.

Enligt departementsförslaget skall, då däri angivna förutsättningar för stängselskyldighet äro för handen, i likhet med vad de sakkunniga föreslagit, skyldigheten principiellt kunna göras gällande av vardera grannen. Att detta bör vara fallet, då båda grannarna hålla betesdjur och för dessas kvarhållande å respektive ägor hava behov av stängsel i ägoskillnaden, synes uppenbart. Föreligger dylikt stängselbehov blott för den ene grannen, torde ej heller vara föremål för tvekan, att den andre bör äga stängselvits-

55 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

ord. Då stängslet för den förre är det lämpligaste medlet att fullgöra honom åliggande vårdnadsplikt, bör den senare, som genom stängslet beredes en tryggare ägofred, hava rätt att påfordra detta. Jag förutsätter härvid, att, såsom i det följande skall närmare beröras, stängselvitsordets användande av den senare för honom medför skyldighet att i viss omfattning taga del i stängselbesväret. Mera tveksamt är, huruvida i berörda fall även den granne, för vilken stängselbehov äger rum, bör hava vitsord.

I detta avseende må framhållas, att ett uteslutande av denne från rätten till vitsord skulle medföra, att han finge ett ekonomiskt intresse att genom eftersättande av sin vårdnadsplikt söka tvinga den andre att göra gällande sitt stängselvitsord. Med hänsyn till de svårigheter, som i många fall möta för en fastighetsägare att öva effektiv tillsyn å fullgörandet från grannes sida av nämnda plikt, skulle dylika försök sannolikt ej sällan hava utsikt att lyckas. Till förebyggande av en sådan, ej önskvärd konsekvens av den nya lagstiftningen ävensom med hänsyn till den nytta i form av en mera tryggad ägofred, som hållande av stängsel i ägoskillnaden medför för den ej djurägande grannen, har jag ansett stängselvitsordet höra vara ömsesidigt även i det fall, varom nu är fråga.

I likhet med de sakkunniga har jag ej funnit skäl föreligga att i den nya lagen bibehålla de undantag från rätten till stängselvitsord, som stadgas i §§ 4 samt 7—9 i stängselförordningen.

Av den i departementsförslaget upptagna grundsatsen, att stängselskyldighet skall äga rum, allenast örn någondera grannfastigheten har behov av stängsel för avhållande av betesdjur från den andras mark, torde följa, att stängselskyldigheten bör fördelas mellan fastigheterna med hänsyn till nämnda behov. Föreligger sådant stängselbehov för håda fastigheterna, synas dessa böra taga lika del i stängslet. Är dylikt behov för handen blott å ena sidan, bör fastigheten å denna sida tydligen svara för väsentligt större del av stängslet än den andra. Även denna senare bör dock vidkännas någon del av stängslet med hänsyn till den tryggare ägofred fastigheten genom detta beredes samt till förebyggande av missbruk av vitsordsrätten från fastighetsägarens sida. För underlättande av lagens tillämpning och undvikande av tvister mellan grannar torde i sistnämnda fall vardera fastighetens stängselandel böra i lagen fixeras.

I överensstämmelse med nu angivna grunder innehåller departementsförslaget, att vardera fastigheten skall taga del i stängslet till hälften, dock att, där ena sidan ej nyttjas till bete eller, där betning äger rum, ej har behov av stängslet för djurens avhållande från grannens ägor, fastigheten å den sidan skall svara för en femtedel och den andra fastigheten för fyra femtedelar.

I likhet med sakkunnigmajoriteten och på de av denna anförda skäl häljås ansett, att fordran å laggill stängsels fredningsförmåga bör i den nya lagstiftningen begränsas att i regel avse allenast större hemdjur (hästar

Laggillt stängseln beskaffenhet (7 §).

56 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

och nötkreatur). På sätt sakkunnigmajoriteten framhållit, bör dock lag stiftningen bereda möjlighet att beträffande de delar av landet, där betning med mindre hemdjur i någon mera avsevärd omfattning äger rum, skärpa kravet på sagda förmåga till att gälla även sådana hemdjur eller visst slag av dessa. På grund härav och då den utformning, majoriteten givit sitt förslag i förevarande avseende synts ändamålsenlig och väl avvägd, har sagda förslag oförändrat upptagits i departementsförslaget.

Kält Hl‘ I fråga örn rätten till gemensamt bete å oliägnad skogs- eller utmark

(ii och 12§§). aar *lka med de sakkunniga, ansett betet å dylik mark ej böra inskränkas genom direkta betesförbud i vidare mån än som föranledes av den av Kungl. Maj:t nu medgivna befogenheten att i viss ordning meddela sådant förbud beträffande visst län eller viss del av län.

Jag ansluter mig jämväl till de sakkunnigas uppfattning, att en generell tillämpning av vårdnadsplikten beträffande ohägnade skogs- eller utmärker ej bör ifrågakomma. Vårdnadsplikten kan i detta fall i allmänhet ej fullgöras annorledes än genom uppförande av stängsel i ägoskillnaderna. Då anordnande av dylika stängsel enligt vad förut utvecklats i regel skulle draga kostnader, som ej stå i skäligt förhållande till betesavkastningen å respektive skiften, skulle stadgande av sådan vårdnadsplikt i stor utsträckning tvinga vederbörande fastighetsägare att avstå från att låta beta skiftena. Med hänsyn till de svårigheter, som en dylik utan beaktande av särskilda fastigheters olika förhållanden framtvungen inskränkning i skogsbetningen skulle medföra för jordbrukarna i här avsedda trakter, har jag ansett mig ej kunna tillstyrka en lagstiftningsåtgärd i denna riktning. Det är jämväl att märka, att ett stadgande örn generell tillämpning av vårdnadsplikt vid betning å ohägnade skogs- och utmarker sannolikt i många fall ej skulle bliva effektivt samt att det gemensamma betet å dylika marker sålunda skulle komma att fortfara även efter genomförandet av en sådan lagstiftning.

På grund av vad sålunda anförts har i departementsförslaget rätten till gemensamt bete å ohägnad skogs- eller utmark principiellt bibehållits. I anslutning till de i departementsförslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet mellan mötande skogs- eller utmarker, enligt vilka reg ler sådan skyldighet skall äga tillämpning allenast där stängsel mellan markerna funnits den 1 januari 1932, har dock såsom förutsättning för betesrätten i förslaget angivits, att stängselskyldighet mellan markerna ej äger rum. Denna bestämmelse har sin grund i önskemålet att begränsa betesrätten, i den mån så lämpligen kan ske. Har stängsel den 1 januari 1932 hållits mellan markerna, skall sålunda, även örn stängslet sedermera borttages eller förfaller, rätt till gemensamt bete å markerna ej vara medgiven utan markägarna vara underkastade vårdnadsplikt i förhållande till varandra.

Rätten till gemensamt bete innefattar enligt gällande stängselförord-

57 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning ej hinder för delägare i den mark, som rätten avser, att inhägna det område av marken, som tillhör honom, eller viss del därav, och departementsförslaget åsyftar ej att härutinnan göra ändring. I tydlighetens intresse har en uttrycklig bestämmelse i ämnet iniörts i förslaget.

Vad angår de sakkunnigas förslag, att rätten till gemensamt bete i regel skall avse blott större hemdjur men i särskilda fall gälla även mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, har jag funnit detta välgrundat. En dylik bestämmelse har därför upptagits i departementsförslaget. I detta har därjämte, jämväl i överensstämmelse med sakkunnigförslaget, inrymts den nu gällande bestämmelsen örn befogenhet för Kungl. Majit att beträffande visst län eller viss del av län helt eller delvis förbjuda rätten till bete å här avsedd mark.

En konsekvens av den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit beträffande skyldigheten att hålla stängsel mellan mötande skogs- eller utmarker och enligt vilken sådan skyldighet ej skall äga rum, där markerna voro ohägnade den 1 januari 1932, är, att ägarna av dylika marker genom lagstiftningen beredes möjlighet att på annat sätt få markerna fredade mot främmande betesdjur. Nämnda inskränkning i stängselskyldighetens giltighet skulle nämligen eljest, då, såsom nyss nämnts, en tillämpning av vårdnadsplikt beträffande hemdjur i berörda fall principiellt ej bör ifrågakomma, få till följd, att lagstiftningen skulle lämna ägarna utan varje medel att skydda markerna mot skada av andras hemdjur. Jag bortser här från den Kungl. Majit medgivna befogenheten att under viss förutsättning meddela lokala betesförbud, vilken befogenhet allenast i ringa utsträckning kan tillgodose berörda syfte. En dylik ståndpunkt vore uppenbarligen ohållbar.

Vid övervägande av frågan, huru ägofredsintresset beträffande ohägnad mark, som här avses, lämpligen bör tillgodoses, har jag funnit detta syfte bäst kunna vinnas genom medgivande åt delägare i sådan mark av befogenhet att under vissa förutsättningar erhålla reglering av rätten till bete å marken eller visst område därav i ändamål att bringa den gemensamma betningen därå till upphörande. Vissa bestämmelser i detta syfte hava därför upptagits i departementsförslaget.

Enligt dessa bestämmelser kan berörda ändamål vinnas på två olika vägar. Den ena innebär, att beträffande område, som göres till föremål för dylik betesreglering, betningen för varje fastighet, som äger del i området eller på grund av servitut äger betesrätt därå, begränsas till fastighetens egen mark eller, där fråga är örn servitut, den fastighets mark, som besväras av servitutet. Den andra åsyftar, att betningen för fastighet, som nyss sagts, begränsas till särskild å regleringsoinrådet upplåten betesmark utom fastighetens eller, vid servitut, den tjänande fastighetens område. Enligt förslaget må sistnämnda utväg anlitas allenast örn och

Betesreglerinq (13-20 §§>.

Betesreglerings ändamål oell allmänna innebörd.

58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

i den män den förra ej lämpligen kan genomföras. Äro förhållandena sådana, att intetdera av berörda tillvägagångssätt lämpligen kan tillämpas, skall enligt förslaget rätten till gemensamt bete å regleringsområdet fortfara.

Då betesreglering till sin natur är ett ägoskyddsmedel, må sådan reglering företagas allenast på yrkande av delägare i det ohägnade skogseld utmarksområde, varom fråga är. Äro samtliga delägare i området villiga att tåla den gemensamma betningen därå, kan sålunda betesreglering beträffande området ej äga rum. Med hänsyn till regleringens berörda karaktär bar ägare till fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å gemensamt betesområde, ansetts ej böra äga befogenhet att påkalla betesreglering beträffande området.

Enligt departementsförslaget skall betesreglering principiellt företagas särskilt beträffande varje komplex skogs- eller utmarker, som den 1 januari 1932 varit obägnat och som på grund bärav nyttjas till gemensamt bete. Ifrågavarande komplex äro emellertid i många fall, särskilt i norra Sverige, så omfattande, att praktiska svårigheter möta att på en gång verkställa undersökning av betesförbållandena å hela komplexet. I departementsförslaget har därför medgivits, att, örn betesreglering ej lämpligen kan omfatta här avsett komplex i dess helhet, den må begränsas att avse den del därav, som tillhör två eller flera fastigheter. Uppenbart är, att regleringen städse bör omfatta minst två fastigheters i komplexet ingående skogs- eller utmarker. Såsom ytterligare villkor för regleringsområdets begränsande på nyssangivna sätt skall dock enligt förslaget gälla, att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av komplexet hör, kan å dessa fastigheter skäligen tillgodoses. Sistnämnda bestämmelse har tillkommit i ändamål att förebygga, att, då reglering sker beträffande viss del av ett komplex, gränserna för denna del bestämmas på sådant sätt, att verkställandet av betesreglering beträffande den återstående delen av komplexet omöjliggöres eller oskäligt försvåras. I övrigt har omfattningen av det område, som betesreglering skall avse, ej i förslaget närmare bestämts utan har frågan härom ansetts böra vid varje reglering prövas med hänsyn till föreliggande omständigheter och med beaktande att regleringens ändamål må på lämpligaste sätt vinnas.

Begränsas regleringen att avse allenast viss del av sådant komplex, som förut sagts, är att märka, att, där komplexet nyttjas till gemensamt bete jämväl för andra fastigheter än dem, som äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut äga betesrätt därå, syftet med regleringen ej vinnes, med mindre rätten att nyttja området till gemensamt bete bringas att upphöra även beträffande förstnämnda fastigheter. Det torde emellertid ej böra ifrågasättas, att betesrätten skall avlysas för dessa fastigheter genom själva betesregleringen. En förutsättning för att en åtgärd i detta syfte skulle bliva ef fektiv torde nämligen vara, att vid regleringen

59 Kungl. Majus proposition Nr 107.

även sistnämnda fastigheters betesförhållanden gjordes till föremål för detaljerad undersökning och prövning, men detta är, såsom nyss framhållits, med hänsyn till omfattningen av ifrågavarande komplex oftast uteslutet. Frågan örn regleringsområdets fredande mot berörda fastigheters betesdjur torde därför böra lösas på annan väg, och för vinnande av detta syfte lärer intet annat lämpligt medel stå tili buds än områdets inhägnande. I anslutning härtill har i departementsförslaget upptagits föreskrifter örn hållande av stängsel i vissa fall mellan område, som varit föremål för betesreglering, och angränsande skogs- eller utmark. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Har fastighets skogs- eller utmark varit ohägnad deli 1 januari 1932 men efter sagda dag inhägnats, skall enligt förslaget utan hinder härav marken vid verkställande av betesreglering anses såsom gemensam betesmark. Mark, som nyss sagts, kan sålunda, under samma förutsättningar som ohägnad skogs- eller utmark, inbegripas under dylik reglering.

Såsom förut nämnts, åsyftar betesreglering i första rummet att beträffande visst ohägnat skogs- eller utmarksområde begränsa betningen för varje fastighet, som äger del i området eller på grund av servitut äger betesrätt därå, till fastighetens egen mark eller, där fråga är örn betesservitut, till den fastighets mark, som besväras av servitutet. Genomförande av en dylik begränsning i betningen, som i varje fall förutsätter, att de särskilda fastigheternas betesmarker inhägnas, kan emellertid understundom möta betydande svårigheter. Såsom exempel på dylika svårigheter må här nämnas, att den mark, som i det särskilda fallet lämpligen kan användas till bete å viss fastighet, har en så olämplig form, att dess inhägnande kräver oskäligt hög kostnad, eller att för tillgodoseende av viss fastighets betesbehov ett särskilt betesområde måste genom kulturåtgärder anordnas å fastigheten men vidtagandet av dylika åtgärder med hänsyn till markens beskaffenhet ställer sig alltför dyrbart, eller att fastigheten ej har annan till bete användbar mark än åker och denna vid tillämpande av ett rationellt jordbruk å fastigheten ej bör användas såsom betesmark. I den mån hinder av nu angiven eller liknande art möta torde begränsning av betningen till de särskilda fastigheternas områden ej böra framtvingas. Jag erinrar, att, därest en dylik begränsning i alla lall skulle genomföras, man härigenom skulle skapa svårigheter för jordbrukarna i här avsedda trakter av liknande slag som ett tillämpande av skyldigheten att hålla stängsel mellan ifrågavarande skogs- och utmarker enligt vad förut framhållits skulle medföra. Med anledning härav har i departementsförslaget såsom förutsättning för användande av nu angivna tillvägagångssätt vid regleringen stadgats, att nödig betesmark för vederbörande fastighet kan anordnas å dess eget område utan oskälig kostnad eller förfång för fastighetens jordbruk. Är fråga örn fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å annan fastighet.

Förutsättningar för betesreglering samt verkan av sådan reglering.

60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skall vad nu sagts om betingelserna för anordnande av betesmark i stället gälla sistnämnda fastighet.

Möter beträffande en eller flera av de fastigheter betesregleringen angår hinder för tillämpande av nyssangivna tillvägagångssätt, må enligt förslaget betesregleringens ändamål i iråga örn dessa fastigheter under viss förutsättning vinnas på en annan väg. Förslaget medgiver i dylikt fall, att betesbehovet för fastighet, som nyss sagts, tillgodoses genom upplåtande av betesmark å till annan fastighet hörande del av regleringsområdet, därvid betningen för den förra fastigheten — i den mån betningen ej utövas å fastighetens eget område — skall begränsas till den upplåtna betesmarken. Såsom förutsättning för upplåtelse av betesmark gäller dock enligt förslaget, att betesbehovet lämpligen kan tillgodoses på detta sätt. Uppenbart är, att frågan, huruvida denna förutsättning är förhanden, skall bedömas med hänsyn såväl till den fastighets intresse, åt vilken betesmarken upplåtes, som till den fastighets, varifrån upplåtelsen sker, och nämnda förutsättning bör ej anses föreligga, med mindre å ena sidan den mark, vars upplåtande ifrågasättes, med avseende å beskaffenhet och läge är lämpad att användas såsom betesmark för den förra fastighe ten och kan tagas i anspråk för detta ändamål utan oskälig kostnad samt å andra sidan upplåtelsen kan äga rum utan att jordbruket å den senare fastigheten därigenom tillskyndas förfång.

Departementsförslagets bestämmelser om upplåtelse av betesmark i samband med betesreglering innebära, att fastighet vid dylik reglering kan tvångsvis tilläggas betesrätt å annan fastighet. Sagda betesrätt är närmast att likställa med ett servitut. Att ett dylikt ingripande i ägofredens intresse ansetts böra medgivas har sin grund däri, att i förevarande fall någon annan lämplig utväg att på en gång tillgodose sagda intresse och behovet av bete för vederbörande fastighet ej stått till buds. Mot förslagets ståndpunkt i detta avseende torde befogad erinran desto mindre kunna göras, som man vid verkställande av laga skiften och andra jorddelningsförrättningar å här avsedda skogs- och utmarker i regel synes hava förutsatt, att hehovet av bete för de i förrättningen ingående fastigheterna skulle fyllas genom gemensamt bete å sagda marker, vadan de särskilda fastigheternas skiften utlagts utan hänsyn därtill, huruvida beho vet kunde därå tillgodoses. Då betesbehovet för viss fastighet kan ändras genom jorddelningsförrättning å fastigheten, dennas sammanläggning med annan fastighet, expropriation eller annorledes, har sådan särskild betesmark, varom här är fråga, ansetts böra upplåtas med servitutsrätt och ej med äganderätt. I anslutning härtill kan enligt förslaget under vissa förutsättningar fråga väckas örn jämkning av dylik upplåtelse, på sätt i den speciella motiveringen skall närmare angivas.

Enligt förslaget må betesreglering företagas, allenast där betesbehovet för samtliga fastigheter, som äga del i regleringsområdet eller på grund av servitut äga betesrätt därå, kan tillgodoses på endera av de två vägar,

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

som förut angivits. För dylikt fall skall rätten att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete upphöra för sagda fastigheter å tid, som vid regleringen bestämmes. Möter däremot ifråga örn en eller flera av dessa fastigheter hinder för betesbehovets tillgodoseende på förenämnda sätt, skall enligt förslaget rätten att nyttja området till gemensamt bete fortfara. Någon reglering av det gemensamma betet kommer sålunda i detta fall ej till stånd. Förslagets ståndpunkt i detta avseende är betingad därav, att det uppenbarligen skulle vara obilligt att upphäva rätten till gemensamt bete för vissa av de fastigheter, som regleringen angår, samt bibehålla den för de övriga. Det bör härvid uppmärksammas, att spörsmålet, huruvida förutsättningarna för betesreglering i det särskilda fallet äro för handen, i hög grad är beroende på regleringsområdets utsträckning och läge. De ohägnade skogs- och utmarkskomplex, som finnas i vårt land, torde i allmänhet medgiva regleringsområdenas bestämmande på sådant sätt, att betesregleringar enligt de föreslagna bestämmelserna därå kunna äga rum. Det må även framhållas, att, där betesreglering i visst fall funnits ej kunna verkställas, frågan härom enligt förslaget senare må återupptagas, därest ändrade förhållanden inträda, som synnerligen inverka på frågan.

Såsom av det anförda framgår, åsyftar betesreglering, att ägarna till de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, samt innehavarna av särskilda betesrätter å dessa fastigheter skola vid viss bestämd tidpunkt underkastas vårdnadsplikt, envar beträffande de hemdjur, som av honom utsläppas på regleringsområdet. Då, såsom förut framhållits, vid betning å skogs- eller utmark vårdnadsplikten i allmänhet ej kan effektivt fullgöras annorledes än genom markens inhägnande, har i förslaget, för att trygga efterlevnaden av verkställd betesreglering, stadgats, att, sedan dylik reglering ägt rum och rätten till gemensamt bete enligt därvid meddelad bestämmelse upphört, fastighets i regleringsområdet ingående ägor ej må nyttjas till bete för fastigheten, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring ägorna. Användas fastighetens ägor till bete i strid med denna föreskrift, är enligt förslaget vederbörande ägare eller betesrättshavare förfallen till ansvar.

Departementsförslaget förutsätter, att tiden, då rätten att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete skall upphöra för regleringsfastigheterna, bestämmes på sådant sätt, att skäligt rådrum beredes vederbörande rättsägare att, innan betesrätten upphör, inhägna och anordna erforderliga betesområden å respektive fastigheter ävensom iordningställa de vid regleringen upplåtna betesmarkerna.

I detta sammanhang må påpekas, att frågan, huru betningen skall bedrivas inom de särskilda fastigheternas områden — här bortses från upplåtna betesmarker — vid regleringen i allmänhet ej skall göras till föremål för undersökning eller prövning i vidare mån än som erfordras för bedömande, huruvida en överflyttning av betningen till sagda områden

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

enligt vad förut sagts lämpligen kan ske. Det ankommer sålunda principiellt å vederbörande rättsägare att härutinnan själva besluta allenast med den inskränkning, att betesområdena, såsom nyss nämnts, skola hållas inhägnade. Beträffande fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet, torde dock i vissa fall vid regleringen böra föreskrivas, huru servitutet må utövas å den fastighet, som därav besväras. I detta avseende må erinras, att betesservitut, som nyss sagts, i regel avser rätt för den härskande fastigheten att nyttja den tjänande fastighetens ohägnade skogs- eller utmark i dess helhet till bete samt att innehavaren av dylikt servitut ej torde vara berättigad att inhägna viss del av sagda mark och med uteslutande av markägaren eller den, som eljest äger betesrätt därå, nyttja den inhägnade delen till bete. För underlättande av betesreglerings verkställande beträffande fastighet, som besväras av dylikt servitut, synes emellertid innehavaren av servitutet vid regleringen böra kunna tillerkännas en sådan rätt, som nyss sagts, under förutsättning att markägaren eller annan rättsägare ej därigenom tillskyndas förfång. En bestämmelse i detta syfte har därför upptagits i departementsförslaget.

Jag har övervägt, huruvida särskilda bestämmelser i övrigt borde meddelas för ordnande vid betesreglering av förhållandet mellan ägare till fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet, oell ägaren till den fastighet, som besväras av servitutet. Då emellertid innehavare av betesservitut principiellt är underkastad vårdnadsplikt beträffande de hemdjur, som på grund av servitutet hållas å bete å den tjänande fastigheten, torde utan särskild föreskrift vara tydligt, att, örn ej annat överenskommits, det ankommer å denne att, där till följd av betesreglering betning å sagda fastighet må utövas allenast å inhägnat betesområde, hålla erforderlig hägnad omkring den mark, som på grund av servitutet nyttjas till bete å fastigheten. Meddelande av särskilda bestämmelser i detta hänseende har förty ansetts ej vara behövligt.

upplåtelse av Finnes vid betesreglering en elier flera regleringsfastigheters betesbehov

betesmarker. tillgodoses genom upplåtelse av betesmarker, skall enligt förslaget i

regel åt en var av dessa fastigheter särskild betesmark upplåtas. Upplåtelse av gemensam betesmark åt två eller flera fastigheter må dock ske, om ägarna till fastigheterna därom åsämjas och sådan upplåtelse finnes lämplig. Betesmark, som här avses, skall av den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, hållas inhägnad och, i den mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick.

Bestämmelsen örn betesmarks anordnande för betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick är betingad av önskemålet, att upplåtelsen ej bör avse större område än som är av behovet påkallat. Därest för ändamålet avsedd mark särskilt anordnas för betesbruk, kan arealen av

63 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1()7.

denna uppenbarligen bestämmas mindre än i motsatt fall. Såsom villkor för skyldigheten att vidtaga åtgärd i berörda syfte bör dock gälla, att denna kan utföras utan oskälig kostnad. Ett ytterligare skäl för ifrågavarande bestämmelse ligger däri, att genom betesmarkens anordnande för betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick faran för konflikter mellan markägarens och betesrättshavarens intressen minskas. I detta avseende må särskilt framhållas, att betesmarkens försättande och bibehållande i dylikt skick förutsätter, att å marken befintlig skog helt eller till huvudsaklig del avverkas. Då enligt departementsförslaget betesrättshavaren skall vara pliktig att till markägaren gälda ersättning för det intrång, som denne tillskyndas genom betesmarkens anordnande för betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick, samt denna ersättning lämpligen bör bestämmas på sådant sätt, att den innefattar gottgörelse för värdet av den å marken växande skogen i dess helhet, iörebyggas härigenom tvister mellan markägaren och betesrättshavaren rörande dispositionen av skogen.

En följd av betesrättshavarens skyldighet att anordna här avsedd betesmark för betesbruk och bibehålla densamma i ett för sådant bruk ordnat skick är, att, om betesmarken upplåtits å skogsmark, betesmarken bör vara undantagen från tillämpningen av den skogsvårdslagstiftning, som gäller för skogsmarken. Då detta måste anses framgå av förenämnda i förslaget upptagna bestämmelser rörande dylik betesmark, har jag funnit meddelande av särskild föreskrift i ämnet ej vara erforderligt. Tydligt är, att, örn rätten till betesmarken upphör, marken åter hemfaller under den skogsvårdslagstiftning, som gäller för den omgivande skogsmarken.

T anslutning till den grundsats, som i allmänhet gäller inom lagstiftningen beträffande tvångsingripande i enskild rätt, skall enligt departementsförslaget ersättning gäldas för upplåtelse av betesmark, varom här är fråga, ävensom för intrång, som orsakas av de arbeten, vilka enligt vad förut sagts skola företagas med avseende å dylik mark. Ersättningsskyldigheten skall åligga fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits. Detta gäller, även örn upplåtelsen skett till fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet. Upplåtelsen utgör i detta fall en utsträckning av den betesrätt, som innefattas under servitutet, och de kostnader, som föranledas härav, torde böra bäras av innehavaren av servitutsrätten. Ifrågavarande ersättning skall enligt förslaget bestämmas i penningar samt i vad den avser upplåtelse av mark samt intrång till följd av betesmarkens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp. Att ersättningen i nyssnämnda avseende föreslagits skola utgå i form av årlig avgift har sin grund dels däri, att ersättningens gäldande härigenom underlättas för den ersättningsskyldige, dels ock i det förhållandet, att sagda form för ersättningens erläggande bättre tillgodoser fastiglietskreditens intressen än en engångsbetalning. Vad angår ersättning för intrång till följd av betesmarkens anordnande för betes-

Stängselsky]- (ligliet för fredande av område, varå betesreglering ägt ruin.

64 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

brak bär gäldandet av dylik ersättning medelst årlig avgift ansetts skäligen ej kunna föreskrivas, då intrång, som nyss sagts, i allmänhet till huvudsaklig del består däri, att den å betesmarken växande skogen avverkas av betesrättshavaren och tillgodogöres för dennes räkning.

För vinnande av nödig enkelhet med avseende å betalningen av ersättning, varom nu är fråga, förutsätter förslaget, att denna erlägges direkt till ägaren eller innehavaren av den fastighet, varå betesmarken upplåtits, och sålunda gäldas utan iakttagande av de för erläggande av expropriationsersättning stadgade former. Beträffande ersättning för betesmarks upplåtande och intrång till följd av dess inhägnande må framhållas, att vederbörande inteckningshavares intressen i avseende å dylik ersättning torde skäligen tillgodoses, därest denna, såsom förordats, fastställes att utgå årligen med lika belopp. I fråga örn ersättning för intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk är att märka, att denna näppeligen kan antagas uppgå till sådan storlek, att dess reserverande för vederbörande inteckningshavares räkning är påkallat.

På sätt tidigare framhållits, åsyftar betesreglering att upphäva rätten till gemensamt bete å regleringsområdet allenast för de fastigheter, som äga del i området eller på grund av servitut äga betesrätt å detta. Nyttjas området enligt den föreslagna lagen till gemensamt bete jämväl för andra fastigheter, beröres sådant bete principiellt ej av regleringen.

I syfte att i berörda fall underlätta områdets fredande mot nyssnämnda fastigheters betesdjur hava i förslaget införts vissa bestämmelser örn skyldighet att hålla stängsel i gränsen mellan regleringsområde och invidliggande skogs- eller utmark. Enligt dessa bestämmelser skall sådan skyldighet äga rum, då område, som till följd av betesreglering ej må nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vilka däri äga del, gränsar intill skogs- eller utmark samt området och marken nyttjas till gemensamt bete för andra fastigheter. Förslaget förutsätter sålunda, att stängselskyldigheten ej må göras gällande, förrän rätten till gemensamt bete å regleringsområdet upphört för vederbörande fastigheter. Det må framhållas, att enligt förslaget tidpunkten för betesrättens upphörande kan infalla ett flertal år efter det betesregleringen förrättats samt att det ansetts mindre lämpligt att därunder utgörande av här avsedd stängselskyldighet skulle kunna krävas.

Enligt förslaget skall stängselskyldigheten i förevarande fall åvila dels de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, dels ock dem, för vilka sagda område och den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till gemensamt bete. Förslagets ståndpunkt härutinnan är grundad å den uppfattning, att ägarna till de senare fastigheterna i samband med betesregleringens genomförande principiellt borde underkastas skyldighet att avhålla sina hemdjur från regleringsområdet och rätten till gemensamt bete å området sålunda upphöra även för berörda fastigheter. Då emellertid detta syfte ej lämpligen kan vinnas annorledes än genom hål-

65 Kungl. Maj:** proposition Nr 107.

lande av stängsel mellan regleringsområdet och den invidliggande skogs eller utmarken, synes uppenbart, att nyssnämnda fastigheter böra svara för huvudparten av sagda stängselbesvär. Vad angår de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, hava dessa ansetts böra i någon, örn ock mindre, omfattning deltaga i stängselbesväret i överensstämmelse med de grunder, som i förslaget i allmänhet genomförts beträffande hållande av stängsel mellan mötande skogs- eller utmärker. I anslutning till vad nu anförts har i förslaget de fastigheter, för vilka regleringsområdet och den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till gemensamt bete, ålagts att hålla fyra femtedelar av stängslet samt de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, en femtedel därav. Envar av dessa andelar skall enligt förslaget hållas gemensamt av vederbörande fastigheter.

Fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å regleringsområdet, är enligt förslaget befriad från skyldighet att deltaga i hållande av sådant stängsel, varom här är fråga. Förslagets ståndpunkt härutinnan är en naturlig följd därav, att dylik fastighet efter betesregleringens genomförande ej torde hava något egentligt intresse av regleringsområdets fredande mot främmande betesdjur.

Då stängselskyldigheten i förevarande fall uteslutande avser regleringsområdets skyddande mot främmande betesdjur, har utgörande av skyldigheten ansetts böra kunna fordras allenast från de fastigheters sida, som äga del i området. I anslutning till den ståndpunkt, som i förslaget intagits beträffande befogenheten att kräva betesreglering, har rätten till stängselvitsord ansetts böra tillkomma ägaren till envar dylik fastighet.

Då ett genomförande av de grunder för den nya lagstiftningen, som av mig nu förordats, medför, att lagstiftningens tillämpning kan anpassas efter de förhållanden, som på hithörande områden föreligga inom skilda delar av riket, har jag ansett meddelande av särbestämmelser i ämnet för vissa trakter av landet ej vara påkallat.

Jag övergår nu till de särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

1 KAP.

Förslagets

särskilda

bestäm-

melser.

Om vård av hemdjur.

1 §.

Förevarande paragraf, som inrymmer den grundläggande bestämmelsen örn skyldighet för ägare av hemdjur att hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor, överensstämmer, bortsett från en mindre redaktionell jämkning, med § 1 första stycket i stängselförordningen samt 1 § första stycket i sakkunnigförslaget. Beträffande ifrågavarande bestämmelse hänvisas till vad jag i det föregående anfört.

Bihang till riksdagens protokoll lillis, t saini Nr 107.

66 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt departementsförslaget åvilar vårdnadsplikt beträffande liemdjur jämväl den, som emottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande. En bestämmelse i detta syfte har upptagits i 65 §. För de skäl, som ligga till grund för denna bestämmelse, skall jag redogöra vid sagda paragraf.

ydrdnadspliktens innehåll.

Beträffande vårdnadspliktens innehåll hava de sakkunniga — under erinran att enligt nuvarande lagstiftning vårdnadsplikten ej ägde giltighet till förmån för järnväg — framhållit, att de härutinnan ej funnit sig böra föreslå ändring i gällande bestämmelser. Till utveckling av denna ståndpunkt hava de sakkunniga anfört:

Såväl enligt stängselförordningen som enligt sakkunnigförslaget avsåge hemdjursägares vårdnadsplikt att bereda skydd för annans ägor mot skada av hemdjur. Plikten gällde sålunda ej till förmån för annan egendom än »ägor». I överensstämmelse härmed hade i Kungl. Maj:ts dom den 21 april 1879 (N. J. A. 1879 sid. 172) uttalats, att ägare av hemdjur ej vore underkastad ifrågavarande vårdnadsplikt med avseende å järnväg. Ägare av järnväg hade alltså att själv vidtaga de åtgärder för avhållande av kreatur från järnvägens område, som med hänsyn till trafikens säkerhet vore påkallade. Däremot vore järnvägsägare i allmänhet ej pliktig att föranstalta örn dylika åtgärder i närboende kreatursägares intresse. Sådan skyldighet ålåge järnvägsägare, allenast därest han enligt för järnvägen meddelad koncession eller annat i behörig ordning meddelat beslut vore pliktig hålla järnvägen inhägnad eller särskilt åtagit sig att göra detta. I annat fall stöde det ägaren fritt att underlåta att hålla stängsel. Hade järnväg i dylikt fall lämnats oinhägnad och hade kreatur, som inkommit å järnvägen, tillskyndats skada genom järnvägsdriften, hade järnvägens ägare tidigare varit ersättningsskyldig för skadan, allenast örn järnvägens förvaltning eller betjäning varit vållande till denna. Enligt lagen den 18 maj 1928 (nr 131) örn ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift, vilken lag trätt i kraft den 1 juli 1928, vore emellertid järnvägsägare numera i allmänhet pliktig ersätta dylik skada, så vitt anginge större hemdjur (hästar och nötkreatur), även i det fall, att något vållande till skadan ej läge järnvägspersonalen till last. I fråga örn mindre hemdjur gällde däremot fortfarande den äldre regeln. I anslutning till den uppfattning, som läge till grund för nyssnämnda lag, hade de sakkunniga ansett sig ej böra ifrågasätta någon utsträckning av hemdjursägares vårdnadsplikt till förmån för järnväg. Ej heller eljest hade någon ändring i fråga örn vårdnadspliktens innehåll funnits påkallad.

Enligt sakkunnigförslaget gäller vårdnadsplikten ej heller till förmån för annan väg än järnväg. Detta framgår av 5 § i förslaget, enligt vilken de i förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet mellan angränsande jordbruksfastigheter skola äga motsvarande tillämpning, där ägor, som tillhöra olika dylika fastigheter, äro skilda genom väg och rätt att hålla grind över vägen, där sådan tarvas, för någondera fastigheten äger rum. I dylikt fall skola de hägnadsskyldiga enligt 9 § i förslaget hålla var sin del av stängslet å sin egen sida och därjämte taga

67 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

lott i det stängsel, som sättes mellan ägorna över vägen, dock att, örn sådant finnes lämpligare, liela stängslet må sättas å ena sidan. Ifrågavarande bestämmelser vila tydligen på den förutsättning, att ägarna av de intill vägen gränsande fastigheterna ej äro pliktiga att avhålla sina hemdjur från vägens område. De sakkunniga hava framhållit, att deras förslag i denna del överensstämmer med vad nu gäller.

Frågan örn skyddande av område, som utgöres av väg eller järnväg, Veyartementsmot betesdjur är enligt gällande stängselförordning ej att anse såsom Zeferi. ett ägofredsspörsmål, och vårdnadsplikten äger förty i detta fall ej tilllämpning. En dylik uppfattning ligger jämväl till grund för lagen den 18 maj 1928 örn ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift. I likhet med de sakkunniga har jag ansett den gällande lagstiftningens ståndpunkt i detta avseende böra bibehållas. Ett utsträckande av vårdnadsplikten att äga tillämpning med avseende å väg eller järnväg skulle uppenbarligen i många fall bliva mycket betungande för ägarna till angränsande fastigheter och vid pliktens eftersättande kunna för dem medföra en ersättningsskyldighet av oberäknelig omfattning. Det torde visserligen vara obestridligt, att betande hemdjur i vissa fall kunna genom tramp förorsaka skada å diken utmed väg eller järnväg eller å vägens eller järnvägens dosseringar, ävensom att avhållande av hemdjur från väg eller järnväg kan vara påkallat av trafikhänsyn, men det skydd, som sålunda må erfordras för dylik anläggning mot betande djur, lärer böra ernås på annan väg än den nyss angivna. Då denna fråga väsentligen tillhör ett annat lagstiftningsområde än det nu förevarande, har jag ej ansett mig böra i detta sammanhang närmare ingå på densamma.

Det undantag från vårdnadspliktens tillämpning, som enligt det anförda äger rum med avseende å väg och järnväg, bör dock anses gälla blott det egentliga väg- eller järnvägsområdet. Beträffande sådan till järnväg hörande mark, som ej ingår i sagda område, såsom banvaktslägenheter samt parker och trädgårdar vid stationer, bör vårdnadsplikten anses äga giltighet.

I 1 § andra stycket av sakkunnigförslaget har införts en hänvisning til] allmänna strafflagens bestämmelser örn ansvar och skadestånd, när vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur försummas. Då denna hänvisning synes böra lämnas i sammanhang med de övriga bestämmelser örn ansvar och ersättningsskyldighet, som upptagits i departementsförslaget, har densamma inrymts i 50 §.

2 §.

Förevarande paragraf hänvisar i fråga örn rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur till vad därutinnan är särskilt stadgat.

68 Kungl. Mnj:ts proposition Nr 107.

De bestämmelser, som härvid åsyftas, återfinnas huvudsakligen i 11 och 12 kap. byggningabalken samt lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter ävensom i lagarna den 20 juni 1918 (nr 399) och den 7 april 1922 (nr 133) örn förbud mot utsläppande av tjur, hingst eller bagge å samfälld betesmark. I likhet med de sakkunniga har jag ansett en hänvisning till dessa bestämmelser, beträffande vilka någon ändring i detta sammanhang ej torde vara påkallad, böra upptagas i nya lagen.

2 § i sakkunnigförslaget upptager jämväl en hänvisning till vad särskilt är stadgat örn rätt för delägare i tegskiftad mark att där utsläppa hemdjur. De bestämmelser, som åsyftas i denna hänvisning, inrymmas huvudsakligen i 5 och 9 kap. byggningabalken. Då emellertid, på sätt lautmäteristyrelsen i sitt yttrande i ärendet framhållit, egentlig tegskiftesfördelning numera sannolikt ej äger rum inom någon by i riket, har jag funnit obehövligt att i fråga örn vård av hemdjur och stängselskyldighet bibehålla några särbestämmelser med avseende å sålunda delad jord. Enligt departementsförslagets övergångsbestämmelser skola därför berörda stadganden i 5 och 9 kap. byggningabalken upphöra att gälla vid nya lagens ikraftträdande. I anslutning härtill har nämnda i sakkunnigförslaget införda hänvisning ej upptagits i departementsförslaget, och i samband härmed har bestämmelsen i 6 § av sakkunnigförslaget, enligt vilken stängselskyldighet ej äger rum mellan särskilda delägares lotter i tegskiftad by, uteslutits.

2 KAP.

Om stängselskyldighet.

B i

Bestämmelserna i första och andra styckena av denna paragraf angiva de förutsättningar, varunder stängselskyldighet i allmänhet äger rum, samt huru skyldigheten skall fördelas mellan vederbörande fastigheter. För innehållet av dessa bestämmelser har i det föregående närmare re dogjorts.

Med avseende å innebörden av nämnda bestämmelser må framhållas, att, där enligt dessa stängselskyldighet föreligger samt den ene grannen frivilligt uppfört stängsel i ägoskillnaden, den andre bör anses pliktig att, örn den förre gör gällande sitt stängselvitsord, till denne utgiva ersättning för den del av stängslet, för vilken den andres fastighet svarar.

I anslutning till den ståndpunkt, som intagits i departementsförslaget med avseende å frågan örn vårdnadspliktens tillämpning beträffande väg eller järnväg, förutsätter förslaget, att dylika fastigheter ej äro underkastade de i förslaget upptagna bestämmelserna örn stängselskyldighet. Till detta spörsmål återkommer jag närmare vid 4 §.

69 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt do sakkunnigas förslag är stängselskyldighet städse en fastighet åvilande förpliktelse samt avser hållande av stängsel i fastighetsgräns. Mellan ägolotter, skilda genom sära j ed ellung, skall sålunda enligt förslaget stängselskyldighet ej äga rum.

Till stöd för förslagets ståndpunkt i sistnämnda hänseende hava de sakkunniga anfört, att enligt 1926 års jorddelningslag hänsyn visserligen understundom skulle itagas till verkställda sämjedelningar men att dessa dock ej i lagen tillerkänts verkan såsom laga delning utan att lagen medgåve ovillkorlig rätt för delägare i sämjedelad jord att påkalla skifte å denna, Jämväl med hänsyn till sättet för sämjedelnings verkställande torde sådan delning ofta ej kunna anses lämpad att läggas till grund för utgörande av stängselskyldighet. Vad nu anförts åsyftade dock självfallet ej att, där å någon ort allmän sedvänja rådde att hålla stängsel mellan sämjedelado områden på samma sätt som mellan särskilda fastigheter, åstadkomma ändring i sådan sedvänja.

Lantmäteristyrelsen har anmärkt, att med hänsyn till det betydande antal sämjedelningar, som funnes i vårt land, det syntes tveksamt, huruvida do sakkunnigas förslag, att stängselskyldighet oj skulle äga rum mellan områden, skilda genom sådan delning, vore tillräckligt motiverat. Enligt styrelsens uppfattning talade de övervägande skälen för att den föreslagna lagen gåves tillämpning i varje fall, där hägnad en gång uppförts mellan sämjedelade ägolotter, ävensom där ägarna av dessa ägolotter vore ense örn att hägnad borde hållas.

Departementsförslaget ansluter sig i förevarande avseende till sakkunnigförslaget. Lantmäteristyrelsens förslag örn stadgande av stängselskyldighet i viss utsträckning mellan lotter, skilda genom sämjedelning, har jag sålunda ansett mig ej höra upptaga. Vad de sakkunniga anfört mot föreskrivande av stängselskyldighet i detta fall synes mig i huvudsak ilga giltighet. Jag vill särskilt understryka, att, då 1926 års jorddelningslag medgiver en mycket vidsträckt rätt för delägare i sämjedelad jord att påkalla laga skifte å denna, en bestämmelse om skyldighet att hålla stängsel i en genom sämjedelning bestämd gränslinje ej synes lämplig. Något mera påtagligt behov av lagföreskrifter i detta ämne har ej under utredningen i ärendet framkommit. Där hållande av stängsel mellan sämjedelade ägor finnes påkallat, torde det kunna överlämnas åt delägarna att genom överenskommelse reglera även denna fråga. Jag vill dock härvid i likhet med de sakkunniga betona, att, där å vissa orter, såsom t. ex. i Kopparbergs län, allmän sedvänja råder att i fråga örn stängselskyldighet likställa sämjedelade områden med särskilda fastigheter, sådan sedvänja ej är avsedd att rubbas genom de föreslagna bestämmelserna.

Fråga om stängselskyldighet mellan ägolotter, skilda genom sämjedelning.

De sakkunniga.

Lantmäteri-

styrelsen.

Departements-

chefen.

70 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Fråga om I förenämnda riksdagsskrivelse den 29 augusti 1914, nr 190, har ifrågadighlfmellan satts viss ändring i den nu gällande allmänna regeln, att stängselskylandra än dighet äger runi allenast mellan angränsande fastigheter. Riksdagen granhetertl3' ^lar blunda uttalat, att riksdagen ansåge billigheten kräva, att i vissa nu års riks- jemväl andra än de närmaste grannarna å ömse sidor örn ägo-

dag. skillnaden skulle kunna åläggas att deltaga i hägnad. Till stöd härför har riksdagen huvudsakligen framhållit, att det ej vore ovanligt, att på grund av det inbördes läget av inägoskiften, tillhörande olika delägare i en by, en markägare kunde få sig ålagd stängselskyldighet, som indirekt komme andra icke stängselskyldiga grannar mer eller mindre till godo.

Lie sak- De sakkunniga hava funnit sig ej kunna tillstyrka någon ändring i kunmga. regeln örn stängselskyldighetens giltighet allenast mellan grannfastigheter samt såsom skäl härför anfört:

Ehuru riktigheten av riksdagens påstående, att stängselskyldighet i vissa fall komme även andra än vederbörande grannar till godo, ej torde kunna jävas och den av riksdagen ifrågasatta utsträckningen av stängselskyldigheten sålunda i och för sig ej kunde anses sakna fog, syntes dock lämpligheten av en dylik åtgärd böra dragas i tvivelsmål. Före tillkomsten av 1857 års förordning hade i vissa fall med avseende å utgörande av hägnadsskyldighet gällt en regel, liknande den av 1914 års riksdag nu ifrågasatta. Enligt 1802 års stängselförordning skulle nämligen hägnad mellan särskilda byar hållas av samtliga delägare i byarna samt fördelas mellan dessa efter hemmantal. Denna regel hade emellertid ej upptagits i 1857 års förordning, enär den med skiftesväsendets utveckling befunnits medföra stora svårigheter vid tillämpningen och ofta föranlett tvister mellan vederbörande delägare. Det syntes med skäl kunna befaras, att liknande olägenheter skulle uppstå, därest, såsom riksdagen föreslagit, skyldighet att deltaga i hägnad skulle åläggas även dem, som hade indirekt nytta av hägnaden. Med den livliga jorddelning, som under de senare decennierna ägt rum, skulle dessa olägenheter sannolikt bliva ännu större än de, som föranlett upphävandet av berörda regel i 1802 års förordning. Därjämte borde uppmärksammas, att, därest skyldighet att deltaga i hägnad skulle grundas å den indirekta nyttan därav, skyldigheten i många fall ej borde begränsas till delägarna i en och samma by utan utsträckas även till andra närboende jordägare. Att därvid på ett rättvist sätt fastställa, vilka skyldigheten skulle åligga, samt huru skyldigheten skulle mellan dem fördelas, torde i många fall möta nästan oöverstigliga svårigheter. Härtill komme, att, därest annan än rågranne på den av riksdagen angivna grund ålades förpliktelse att deltaga i hägnad, ifrågavarande förpliktelse borde förfalla, så snart den förres skyldighet att hålla hägnad i egen rågång gjordes gällande och hans nytta av den andra hägnaden härigenom upphörde. Tydligt vore, att problemet härigenom skulle ytterligare invecklas.

Lantmäteristy reisen.

Lantmäteristyrelsen har förklarat, att styrelsen för sin del ville giva sin tillslutning till det av 1914 års riksdag framställda förslaget. Styrelsen har till utveckling av sin ståndpunkt anfört, att det ingalunda

71 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

syll tes överensstämma med billighet och skälighet, att, örn delägarna i en by begagnade skogsmarken till gemensamt mulbete för sina hemdjur, den byaman, som hade sin skogsmark i en remsa invid rågången till angränsande by, skulle vara pliktig att ensam svara för ena sidans fullgörande av hägnadsskyldigheten. Detta skulle vid de mången gång förekommande smala skogsskiftena örn åtta å tio kilometers längd kunna hliva för honom oskäligt betungande. Med det sätt för uppkommande tvistefrågors avgörande, som hittills gällt, hade måhända förefunnits svårighet att tillfredsställande lösa spörsmålet örn uppdelning av hägnadsskyldigheten mellan flera delägare å vardera sidan. Därest hägnadsfragor, på sätt de sakkunniga föreslagit, företoges till förrättning av sakkunnig person, torde emellertid erforderlig utredning kunna åvägabringas. De svårigheter, som kunde möta vid bestämmande av hägnadsskyldighetens fördelning, torde ej överstiga dem, som förekomme vid exempelvis fördelning av underhållet av enskild väg.

Det torde vara obestridligt, att stängsel mellan grannfastigheter understundom medför nytta i ägofredsavseende jämväl för andra längre bort belägna fastigheter. Särskilt är detta fallet, då grannfastigheternas ägor å endera sidan bestå av skogs- eller utmark, som nyttjas till gemensamt bete. Samtliga de fastigheter, för vilka sådant nyttjande av marken äger rum, hava tydligen gagn av stängslet för betesdjurens kvarhållande å betesområdet. Det torde därför rent principiellt sett få anses befogat, att nämnda fastigheter ålägges att taga del i stängselbesväret. Av praktiska skäl har jag dock funnit någon allmän bestämmelse i detta syfte ej böra meddelas. Antalet av do fastigheter, som i varje särskilt fall begagna sig av gemensamt bete å skogs- eller utmark, är ej sällan betydande. Då varje fastighets andel i stängselbesväret torde böra bestämmas efter den omfattning, vari fastigheten använder sig av det gemensamma betet, skulle fastigheternas bindande till här avsedd stängselskyldighet medföra ingående undersökningar rörande skogs- eller utmarkens utnyttjande till bete. Kostnaderna för dessa undersökningar torde ofta bliva avsevärda och skulle sannolikt i många fall komma att överstiga hela kostnaden för stängslets uppförande och underhåll. Sedan de särskilda fastigheternas stängselskyldighet blivit bestämd, skulle därjämte utgörandet av skyldigheten bliva förenat med omgång och svårighet. Det torde kunna antagas, att med hänsyn till dessa förhållanden en bestämmelse örn skyldighet för nyssangivna fastigheter att deltaga i hållande av stängsel mellan den gemensamma betesmarken och de särskilda fastig heter, som gränsa till denna, oftast ej skulle hliva tillämpad utan att vederbörande grannfastigheters ägare skulle föredraga att vid sidan av lagen träffa överenskommelser örn stängselbesväret. Därjämte är att märka, att enligt departementsförslaget ägaren till fastighet, vars skogseld utmark nyttjas till gemensamt bete, har möjlighet att under vissa

Departements-

chefen.

72 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

förutsättningar få nämnda bete avlyst och sålunda vinna befrielse från det stängselbesvär, som sagda bete för honom medför. Till stöd för departementsförslaget i förevarande avseende åberopar jag jämväl de skäl, som härutinnan anförts av de sakkunniga.

Från legeln, att stängselskyldighet åvilar allenast vederbörande grannfastigheter, äger, såsom förut nämnts, undantag rum för det fall, att stängsel fordras för fredande av område, varå betesreglering ägt rum. För do särskilda skäl, som i detta fall tala för stängselskyldighetens läggande i viss omfattning å de fastigheter, för vilka sådant område nyttjas till gemensamt bete, skall jag redogöra vid 20 §.

En erinran örn sist angivna stängselskyldighet har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

4 §.

hållande 'av 1 .förevarande Paragraf regleras frågan örn hållande av stängsel, då stängsel, då fastighetsgräns skäres eller fastigheter åtskiljas av väg.

fastighets-

9eller fastig- Gällande stängselförordning förutsätter, att, då fastighetsgräns skäheUrJt*£ljas res av vaS> vederbörande grannfastigheter principiellt äro underkastade Gällande skyldighet att hålla stängsel i gränsen i enahanda omfattning sorn eljest, bestämmelser. framgår av bestämmelserna i § 15 första punkten, enligt vilka,

där led eller grind över väg tarvas, ledet eller grinden skall hållas av den fastighet, som skulle hålla annat stängsel å samma ställe. Nyss angivna regel är emellertid enligt andra punkten i samma paragraf underkastad den inskränkning, att, örn någon äger rätt till enskild väg eller fädrift över annans ägor, han skall ensam därför hålla led eller grind. Denna bestämmelse innebär, att fastighet, som på. grund av servitut äger rätt till väg eller fädrift över annan fastighet, är pliktig att ensam hålla led eller grind över vägen, där denna skär fastighetsgräns.

Även i det fall, då väg framgår mellan två fastigheter utan att skära dessa gränser, äger enligt stängselförordningen stängselskyldighet rum mellan fastigheterna. Dessa skola i dylikt fall i fråga örn stängselskyldighet anses som örn de läge intill varandra. Förordningens ståndpunkt i detta avseende framgår av bestämmelserna i § 12, däri särskilda föreskrifter meddelas angående stängsels placering i detta fall samt angående ansvarigheten för det stängsel, som sättes å vägen mellan fastigheterna. I sistberörda hänseende föreskrives, att fastigheterna skola taga var sin del i mellanstängslet. Förordningens hithörande bestämmelser hava enligt sin ordalydelse avseende allenast å det fall, då fastigheter åtskiljas av »allmän farväg», men dessa bestämmelser torde böra tillämpas även då fastigheter åtskiljas av annan väg.

Stängselförordningens bestämmelser örn hållande av stängsel, då fastighetsgräns skäres eller fastigheter åtskiljas av väg, vila å den för-

73 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utsättning, utt fastigheter, som gränsa intill eller genomskäras av väg, principiellt äro berättigade att i ägofredens intresse hålla led eller grind å vägen. En dylik rätt torde ock hava förefunnits vid förordningens tillkomst. Efter förordningens utfärdande har emellertid rätten att hålla grind å allmän väg avsevärt inskränkts, varigenom förordningens regler örn stängselskyldighet, då fastigheter genomskäras eller åtskiljas av dylik väg, väsentligen försatts ur tillämpning.

Redan genom kungörelsen den 11 oktober 1864 (nr 72) angående rätt att hava grind å allmän lands- eller häradsväg förordnades, att grind därefter ej finge uppsättas å dylik väg med undantag för de ställen, där sådan väg korsades av järnväg eller kanalled, så framt ej Konungens befallningshavande därtill lämnade tillstånd. Därjämte föreskrevs, att vid de vägsyner, som därefter förrättades, förrättningsmännen borde tillse, huruvida å allmänna lands- eller häradsvägar befintliga grindar, vilka icke ingått i beräkning i gällande hägnadsdelning, kunde utan synnerlig olägenhet för jordägare utdömas, samt med förslag därom till Konungens befallningshavande inkomma, varefter befallningshavanden ägde förordna, att grind, som ej ingått i beräkning i gällande hägnadsdelning eller eljest prövades vara för inägors fredande oundgängligen nödig, skulle inom viss lämplig tid borttagas, vid äventyr att sådant eljest på grindägarens bekostnad genom kronobetjäningens försorg emot lega verkställdes.

Vid tillkomsten av lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet upptogos bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse väsentligen oförändrade i 31 § av sagda lag. Genom lagen utsträcktes dock dessa bestämmelser att gälla, förutom i fråga örn landsoch häradsvägar, jämväl beträffande andra vägar, som enligt lagen skulle anses såsom allmänna, varjämte i bestämmelsernas avfattning viss ändring vidtogs i syfte att utmärka, att Konungens befallningshavandes befogenhet att förordna örn borttagande av grind å allmän väg omfattade alla grindar, som ej ingått i beräkning i hägnadsdelning, upprättad före ikraftträdandet av kungörelsen den 11 oktober 1864, eller eljest prövades vara för inägors fredande oundgängligen nödiga.

Rätten att hålla grind å allmän väg underkastades sedermera ytterligare inskränkningar genom lagen den 27 juni 1927 (nr 296) örn ändring i vissa delar av 1891 års lag, vilken förstnämnda lag fortfarande gäller. Enligt den lydelse, som nyssangivna paragraf erhöll i denna lag, må grind i allmänhet ej uppsättas å allmän väg, men länsstyrelsen äger i undantagsfall, när synnerliga skäl därtill äro, tillåta uppsättande av grind å dylik väg med allenast ringa samfärdsel. Finnes eljest grind å allmän väg, skall den borttagas. Dock må länsstyrelsen, därest grinden prövas vara till allenast ringa men för samfärdseln och dess borttagande skulle vålla jordägare synnerlig olägenhet, efter jordägarens framställning medgiva, att grinden tillsvidare eller under viss tid bibehålies. Det åligger grindägaren att

74 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

De sakkunniga.

Departements-

chefen.

draga försorg om borttagande av grind enligt vad sålunda stadgats. Gör han det ej, äger länsstyrelsen förelägga honom att inom viss tid borttaga grinden, vid äventyr att det eljest varder verkställt på hans bekostnad. Ifrågavarande bestämmelser äga ej tillämpning beträffande grind, där väg korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, ej heller i fråga örn grind, som erfordras för gränsbevakningens behov.

I detta sammanhang må erinras, att under förarbetena till 1927 års lag från flera håll yrkades, att, där vederbörande jordägare genom borttagande av sådan grind å allmän väg, som lagligen tillkommit, tillskyndades synnerlig olägenhet, ersättning härför vid grindens utdömande borde utgå. Vid lagens antagande vunno emellertid dessa yrkanden ej beaktande.

I sakkunnigförslaget har frågan örn hållande av stängsel, då fastigheter genomskäras eller äro åtskilda av väg, reglerats i nära överensstämmelse med stängselförordningen. Med avseende å det senare fallet har i 5 § av förslaget upptagits en särskild bestämmelse, enligt vilken de i förslaget upptagna allmänna reglerna örn stängselskyldighet skola äga motsvarande tillämpning, där ägor, som tillhöra olika jordbruksfastigheter, äro skilda genom väg och rätt att hålla grind över vägen, där sådan tarvas, för någondera fastigheten äger rum. Därjämte hava i 13 § av förslaget stadgandena i § 15 stängselförordningen bibehållits med vissa jämkningar och tillägg. Enligt sakkunnigförslaget skall sålunda bestämmelsen i § 15 andra punkten stängselförordningen, att, där någon har rätt till enskild väg eller fädrift över annans ägor, han ensam därför skall hålla led eller grind, äga giltighet allenast så framt ej annorlunda avtalats. Till stöd för denna jämkning hava de sakkunniga anfört, att enligt 2 § i lagen örn servitut hinder ej mötte att vid upplåtande av sådan rätt till servitut, som i berörda punkt avsåges, ägaren av den fastighet, varå servitut iades, förbunde sig att hålla led eller grind, som erfordrades för rättens begagnande. Slutligen hava i 9 § av sakkunnigförslaget inrymts bestämmelser, motsvarande § 12 i stängselförordningen.

Den reglering av förevarande fråga, som innefattas i gällande stängselförordning, åsyftar att i möjligaste mån begränsa hägnadsbesväret, då fastigheter genomskäras eller åtskiljas av väg, och måste sålunda från ägofredssynpunkt anses ändamålsenlig. Å andra sidan är denna reglering, som förutsätter, att led eller grind hålles å väg, där denna skär fastighetsgräns eller löper mellan fastigheter, tydligen ej ägnad att underlätta vägtrafiken. Genom de inskränkningar i rätten att hålla grind å väg, som skett genom kungörelsen den 11 oktober 1864 samt lagarna den 23 oktober 1891 och den 27 juni 1927, torde emellertid de mera väsentliga olägenheter, som sagda reglering medfört för vägtrafiken, hava undanröjts. Med hänsyn härtill och då frågan örn de ytterligare inskränkningar i nämnda rätt, som kunna ifrågakomma, tillhör

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

väglagstiftningens område och ej lämpligen hör upptagas i detta sammanhang, har jag ansett, att frågan örn hållande av stängsel, då fastigheter genomskäras eller åtskiljas av väg, hör i den nya ägofredslagstiftningen regleras i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser.

I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att, där fastigheter åtskiljas av väg eller fastighetsgräns skäres av sådan, bestämmelserna i 3 § skola äga motsvarande tillämpning, så framt led eller grind, där det tarvas, må hållas å vägen, och i anslutning härtill har i 6 § inrymts stadgande örn placering av stängsel, då fastigheter åtskiljas av väg, vilka stadganden nära överensstämma med motsvarande föreskrifter i $ 12 stängselförordningen.

Yad angår spörsmålet, huruvida, då stängselskyldighet i förevarande fall äger rum, besväret att hålla led eller grind å vägen bör åvila de fastigheter, som stängselskyldigheten i övrigt åligger, eller den eller de fastigheter, åt vilka vägen upplåtits eller som eljest hava rätt att nyttja denna, torde olika regler härutinnan böra gälla allteftersom fråga är örn väg, som fastighet äger rätt att nyttja på grund av servitut, eller annan väg.

I förra fallet lärer i anslutning till bestämmelsen i § 15 andra punkten stängsel förordningen och stadgandet i 2 § lagen örn servitut det böra åligga den eller de fastigheter, till vilkas förmån vägservitntet gäller, att själva hålla led eller grind å vägen, där denna skär fastighetsgräns, så framt ej annorlunda avtalats. Till servitut, varom nu är fråga, bör hänföras jämväl servitut, som tillkommit i samband med laga skifte eller annan jorddelningsförrättning. Gäller vägservitutet till förmån för flera fastigheter, bör nyssangivna skyldighet uppenbarligen åligga fastigheterna gemensamt.

Är åter fråga örn väg, som upplåtits eller tagits i anspråk enligt enskilda väglagen, gruvstadgan, vattenlagen eller lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn vågrätt, torde besväret att hålla led eller grind å vägen, där denna passerar fastighetsgräns, böra ligga å de fastigheter, som enligt nya lagen äro skyldiga att hålla stängsel i gränsen. Vid anläggande av väg, som nyss sagts, skall enligt berörda lagar ersättning gäldas, förutom för upplåtelse av mark till vägen, jämväl för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande, och under dylikt intrång lärer vara att hänföra jämväl sådant besvär, som förut sagts. Då det sålunda bör förutsättas, att ägarna till de fastigheter, över vilkas ägor vägen går, i samband med vägens anläggande uppburit ersättning för sagda besvär, synes fullt skäligt, att detta lägges å nämnda fastigheter.

Vad nu anförts beträffande väg, som upplåtits eller tagits i anspråk enligt omförmälda lagar, torde i huvudsak äga tillämpning jämväl i fråga örn väg, som tillkommit genom expropriation. Enligt 7 § första stycket i lagen om expropriation skall nämligen, där del av en fastighet exproprieras samt återstoden lider skada eller intrång genom expropriationen eller

76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

elen exproprierade delens användande, full ersättning därför gäldas, och skall vad sålunda stadgats om fastighet enligt 11 § i lagen äga motsvarande tillämpning beträffande särskild rätt till fastighet, som avstås på grund av expropriation. Dessa bestämmelser måste anses innebära, att vid expropriation av mark till väg eller av rätt till väg ersättning skall gäldas till ägarna av de fastigheter, som genomskäras av vägen, för sådant besvär, som förut sagts.

Vad slutligen angår väg, som vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning undantagits för delägarnas gemensamma behov eller som eljest utlagts vid dylik förrättning, lärer giltig anledning ej föreligga att ålägga, vederbörande ägare till sådan väg att hålla led eller grind å denna till förmån för ägarna av angränsande fastigheter. Där sådan väg löper mellan två fastigheter eller skär fastighetsgräns, torde sålunda besväret att i ägofredens intresse hålla led eller grind å vägen böra även i detta fall åvila de fastigheter, som stängselskyldighet eljest åligger.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har i andra stycket av denna paragraf stadgats, att, där fastighet på grund av servitut äger rätt till väg, den fastighet skall hålla led eller grind å vägen, örn ej annorlunda avtalats. Skäres fastighetsgräns eljest av väg eller åtskiljas fastigheter av sådan, skall enligt första stycket i paragrafen led eller grind å vägen hållas av de fastigheter, som i övrigt svara för stängselskyldigheten.

Då nu omförmälda bestämmelser äro avsedda att äga tillämpning jämväl å väg, som användes för fädrift, har i departementsförslaget ej upptagits någon särskild föreskrift om hållande av led eller grind å dylik väg.

Till följd av den mycket begränsade rätt att hålla grind å allmän väg, som enligt lagen den 27 juni 1927 äger rum, kan den i förevarande paragraf stadgade stängselskyldigheten i allmänhet ej vinna tillämpning, då fastigheter åtskiljas eller genomskäras av dylik väg. Erinras må, att i de fall, då enligt 1927 års lag grind ej må hållas å allmän väg, den allmänna vårdnadsplikten beträffande hemdjur för närvarande utgör det enda medlet att upprätthålla ägofreden mellan de intill vägen gränsande fastigheterna. För fullgörande av denna plikt torde fastighetsägarna i dylikt fall i allmänhet hava nödgats att själva hägna omkring sina invid vägen belägna betesmarker, där ej dessa ingå i områden, som enligt gällande lagstiftning skola anses upplåtna till gemensamt mulbete. För det ökade hägnadsbesvär, som fastighetsägarna sålunda fått vidkännas, hava dessa enligt den ståndpunkt, som statsmakterna intagit till detta spörsmål i samband med antagandet av 1927 års lag, ansetts ej vara berättigade till ersättning av vederbörande väghållningsdistrikt. Vid sådant förhållande synes något överflyttande å väghållningsdistrikten av besväret att hålla stängsel invid allmän väg ej nu böra ifrågasättas. Ej heller finner jag skäligt att ytterligare betunga här avsedda fastighetsägare genom stadgande av formlig skyldighet för dem att hålla dylikt stängsel. Något mera

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

framträdande behov av en sådan stängselskyldighet har ej yppats under ärendets beredning. Jag har därför stannat vid att förorda bibehållandet av den nuvarande ordningen i detta fall. Enligt departementsförslaget hava sålunda ifrågavarande fastighetsägare att själva taga erforderlig vård om sina djur. Det bör dock härvid uppmärksammas, att, där ägorna å ömse sidor av vägen utgöras av skogs- eller utmark, dessa enligt departementsförslaget, efter upphörandet av rätten att hålla grind å vägen, skola anses upplåtna till gemensamt bete, vadan envar delägare i den gemensamma betesmarken äger påkalla verkställande av betesreglering å marken, örn denna nyttjas för sagda ändamål. Förslaget erbjuder sålunda större möjlighet att ernå en tryggad ägofred i fall, som här avses, än gällande stängselförordning. Även må i detta sammanhang framhållas, att, då fråga uppstår örn anläggande av ny allmän väg samt expropriation av vagmark eller upplåtelse av vågrätt för sådant ändamål skall äga rum, ägare av fastighet, varöver vägen är avsedd att framdragas, enligt gällande lagstiftning är berättigad att bekomma full ersättning för skada och intrång, som fastigheten tillskyndas genom expropriationen eller upplåtelsen, och sålunda även gottgörelse för den därav förorsakade ökningen i fastighetens hägnadsbesvär.

I departementsförslaget har ej inrymts någon särskild bestämmelse, huru stängsel, som sättes å väg, skall vara beskaffat, enär det ansetts obehövligt att i lag reglera denna fråga. Ett av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del framställt yrkande örn meddelande av närmare föreskrifter härutinnan har sålunda ej vunnit beaktande.

Såsom vid 3 § berörts, äger enligt departementsförslaget stängselskyldighet ej rum mellan järnväg samt angränsande fastigheter. Då frågan örn hållande av stängsel invid järnväg från ägofredssynpunkt är av ej ringa vikt, torde jag här få närmare angiva skälen för förslagets ståndpunkt i detta avseende.

Enligt gällande stängselförordning förefinnes ej stängselskyldighet mellan järnväg och angränsande fastigheter, och ej heller eljest hava i lag meddelats några bestämmelser i detta ämne. Däremot hava i koncessionsresolutionerna för de enskilda järnvägarna dessa i regel ålagts skyldighet att hålla sina områden inhägnade, och denna skyldighet laar, ehuruväl i främsta rummet åsyftande att trygga trafiksäkerheten å vederbörande järnvägar, dock ansetts gälla jämväl till förmån för de närboende och sålunda kunna av dem åberopas till skydd för deras liemdjur. Härförutom hava vissa föreskrifter örn inhägnande av järnväg upptagits i banförordningen och säkerhetsordningen för statens järnvägar samt tjänstgöringsreglementena för de enskilda järnvägarna ävensom i vissa andra ad-

Fråga örn stängselskyldighet mellan järnväg och angränsande fastigheter.

Gällande

bestämmelser.

I vilken omfattning och pl vilket sätt hållas järnvägarna i vårt land inhägnade?

Fråga om skyldighet att hålla järnväg inhägnad till skydd för hemdjur.

78 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ministrativa författningar, men dessa föreskrifter åsyfta uteslutande tryggande av trafiksäkerheten å järnvägarna eller de vägar, som korsa dem. En närmare redogörelse för hithörande föreskrifter och dessas innebörd har lämnats i propositionen nr 192 till 1928 års riksdag rörande ändring i 1886 års lag angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs drift (sid. 5—8), till vilken redogörelse jag hänvisar.

Av uppgifter, som intagits i sagda proposition, framgår, att såväl statens som de enskilda järnvägarna i vårt land i regel hållits inhägnade alltifrån tiden för respektive järnvägars byggande. Undantag från denna regel äger huvudsakligen rum beträffande vissa statsjärnvägar, som genomlöpa ödemarksområden i landets norra delar, samt beträffande järnvägssträckor utmed sjöar eller vattendrag, där anordnande av stängsel ansetts obehövligt. Därjämte hava under senare år på föranstaltande av järnvägsstyrelsen å en del kortare sträckor av statsjärnvägarna förut befintliga hägnader i sparsamhetssyfte borttagits eller fått förfalla.

De hägnader, som hållas utmed järnvägarna, äro, på sätt framgår av en i omförmälda proposition införd utredning, i allmänhet av den beskaffenhet, att de freda blott mot större hemdjur (hästar och nötkreatur). Vid en mindre del av statsjärnvägarna finnas dock hägnader, som utestänga även mindre hemdjur.

Med anledning av en av riksdagen i skrivelse den 21 maj 1926, nr 251, gjord framställning örn utredning, huruvida gällande regler rörande järnvägs hägnadsskyldighet och plikt att gälda skadestånd för vid järnvägsdriften skadade kreatur borde jämkas i närboende jordägares intresse, framlades genom nyssnämnda proposition nr 192 till 1928 års riksdag förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 och 11 §§ i 1886 års lag angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs drift. Förslaget åsyftade, såsom förut antytts, att järnvägs ägare skulle principiellt vara pliktig ersätta dylik skada beträffande större hemdjur även i det fall, att något vållande till skadan ej läge järnvägspersonalen till last. I propositionens motivering upptogs jämväl frågan, huruvida järnväg borde i lag åläggas skyldighet att hålla sitt område inhägnat till skydd för betande hemdjur, men dåvarande chefen för justitiedepartementet avstyrkte vidtagande av lagstiftningsåtgärd i detta syfte samt förordade, att spörsmålet örn järnvägs inhägnande därefter liksom tidigare skett skulle regleras i administrativ ordning. Beträffande motiven till departementschefens ståndpunkt i detta avseende får jag hänvisa till propositionen (sid. 39—42).

I fråga örn de grunder, som borde följas vid reglering i administrativ väg av järnvägarnas hägnadsfråga, anförde dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet i motiveringen till samma proposition:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

79 Ifrågavarande reglering kunde ej åsyfta någon utsträckning av den hägnadsskyldighet till skydd för hemdjur, som nu åvilade enskilda järnvägar. Ej heller borde statens järnvägar i allmänhet åläggas att hålla hägnader å sträckor, där sådana nu ej funnes. Däremot torde beträffande såväl statens som enskilda järnvägar böra tagas under omprövning, huruvida ej befintliga stängsel i viss utsträckning kunde nedläggas utan verklig olägenhet för de närboende. Järnvägarna holle nämligen otvivelaktigt hägnader å åtskilliga sträckor, där detta ej kunde anses av behovet verkligen påkallat. Detta gällde i främsta rummet dels sådana jordbrukstrakter i landets sydligare delar, där kreaturen städse vaktades eller hölles tjudrade under betandet, och dels vissa kronoparker och andra skogsområden, företrädesvis i landets norra delar, där betande kreatur ej alls eller allenast i ringa antal förekomma. Uppenbart vore, att nedläggande av befintliga järnvägshägnader borde ske med den största varsamhet, och borde därvid med särskild omsorg tillses, att möjlighet ej genom nedläggningen öppnades för betesdjur att olovligen taga sig in å annans mark. Ifrågavarande prövning, som i varje fall borde vara beroende på framställning från järnvägsstyrelsen eller vederbörande enskilda järnvägs förvaltning, borde ankomma å administrativ myndighet och föregås av noggrann undersökning rörande betes- och hägnadsförhållandena å orten och de omständigheter i övrigt, som för frågans avgörande vore av betydelse, och borde därvid såväl vederbörande ortsmyndigheter som vederbörande jordägare höras i ärendet. Då prövningen borde ske efter enhetliga grunder för landet i dess helhet och med beaktande av såväl jordägarnas och det allmännas som respektive järnvägars intressen, syntes densamma lämpligen böra ankomma å Kungl. Majit. Vad anginge nya järnvägar torde frågan, huruvida och i vad mån dessa skulle inhägnas, likaledes böra prövas av Kungl. Majit beträffande såväl statens som enskilda järnvägar, därvid enahanda intressen, som nyss sagts, borde beaktas. Denna prövning torde i fråga örn enskilda järnvägar, liksom nu, böra ske vid koncessionernas beviljande och i fråga örn statens järnvägar efter framställning och förslag av järnvägsstyrelsen.

Propositionen bifölls av riksdagen, som jämväl lämnade förenämnda uttalande i propositionens motivering utan erinran.

Frågan örn hållande av, stängsel invid järnväg är av stor betydelse för tryggande av ägofreden å de intill järnvägen gränsande fastigheterna. Därest järnväg lämnas obägnad, föreligger tydligen fara för att å dylik fastighet betande hemdjur över järnvägens område intränga å annan sådan fastighet och där göra ofred. Visserligen äro ägarna av de intill järnväg gränsande fastigheterna i förhållande till varandra underkastade vårdnadsplikt beträffande hemdjur, men denna plikt torde, såsom förut framhållits, ej ensam vara tillfyllest för ägofredens tryggande. På grund av den omfattning, vari järnvägarna i vårt land för närvarande hållas inhägnade, och beskaffenheten av dessa hägnader torde emellertid sådan fara, som nyss sagts, i allmänhet ej vara förhanden så vitt angår större hemdjur. Beträffande mindre hemdjur är visserligen förhållandet ett annat, enär järnvägshägnaderna i stor utsträckning ej freda mot dylika djur,

Departements-

chefen.

80 Kungl. Mcij:ts proposition Nr 107.

men det är att märka, att, där hägnaderna äro av denna beskaffenhet, vederbörande fastigheters ägare, såsom framhållits i motiveringen till förenämnda proposition nr 192 till 1928 års riksdag, i regel uppburit ersättning vid järnvägarnas anläggande för avhållandet av sådana djur från järnvägarnas områden.

På grund härav och då, på sätt framgår av nämnda proposition, vederbörande järnvägsförvaltningar ej äro befogade att själva besluta nedläggande av nu befintliga stängsel invid järnvägarna utan frågan härom skall prövas av Kungl. Majit, därvid hänsyn jämväl skall tagas till stängslets betydelse ur ägofredssynpunkt, samt enligt sagda proposition frågan örn nya järnvägars inhägnande skall bedömas på enahanda sätt, har jag ansett tillräckliga skäl ej föreligga att ålägga järnväg eller till denna gränsande fastighet skyldighet att i ägofredens intresse hålla stängsel utmed järnvägen.

5 §.

Bestämmelserna i första stycket samt andra stycket första punkten överensstämma med 11 och 12 §§ i sakkunnigförslaget. Stadgandet i andra stycket andra punkten har sin motsvarighet i 13 § första stycket första punkten av nämnda förslag. Den i sistnämnda stycke andra punkten inrymda föreskriften, att, örn kostnad för led eller grind finnes skäligen ej kunna åläggas hägnadsskyldig fastighet ensam, ledet eller grinden skall gemensamt hållas av de fastigheter hägnadsskyldigheten åligger, har ej upptagits i departementsförslaget, enär det fall, som föreskriften avser, mycket sällan torde förekomma samt med hänsyn härtill någon särskild föreskrift i ämnet ej ansetts påkallad.

6 §.

Första stycket överensstämmer med 9 § första stycket i sakkunnigförslaget.

I andra stycket hava sammanförts bestämmelserna i 9 § andra och tredje styckena av nämnda förslag, därvid viss jämkning vidtagits beträffande redaktionen av stadgandena i andra stycket för att bringa denna i överensstämmelse med föreskrifterna i 4 § av departementsförslaget.

Enligt 9 § fjärde stycket i sakkunnigförslaget åligger det de hägnadsskyldiga att, örn stängsel skall uppföras annorstädes än i ägoskillnad samt därigenom skada vållas å den fastighet, där stängslet sättes, ersätta skadan. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar att utgå på en gång. Denna bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf allenast med den ändring, att berörda ersättningsskyldighet utsträckts att omfatta även av stängslet förorsakat intrång å den fastighet, där stängslet sättes, samt att de hägnadsskyldiga ålagts att svara för ersättningsskyldigheten enligt enahanda grund, varefter de

81 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skola taga del i stängslet. Såsom av motiven till sakkunnigförslaget framgår, innefattar vad i sistnämnda avseende föreslagits allenast ett förtydligande av nyssnämnda bestämmelse i sakkunnigförslaget.

7 %.

Bestämmelserna i första och andra styckena angiva den fredningsförmåga laggill stängsel skall äga med avseende å olika slag av hemdjur.

För dessa bestämmelser, som motsvara föreskrifterna i 10 § första och andra styckena av sakkunnigförslaget, har jag redogjort i det föregående. Tredje stycket, som innefattar en erinran örn det i 68 § av allmänna väglagen stadgade förbudet att utan länsstyrelsens tillstånd i närheten av allmän väg använda stängsel, som förorsakar snösamling å vägen, överensstämmer med 10 § femte stycket i sakkunnigförslaget.

Beträffande den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, att i ärende, som där avses, vederbörande landsting och hushållningssällskap skola höras, har från ett par håll yrkats, att i dylikt ärende yttrande skall infordras jämväl från skogsvårdsstyrelsen. Med anledning härav må erinras, att sagda bestämmelse åsyftar att åt befolkningen i den ort, varom fråga är, trygga ett visst inflytande på ärendets avgörande. Då skogsvårdsstyrelsen närmast är att betrakta såsom en myndighet samt det bör ankomma å Kungl. Majit att avgöra, vilka myndigheter i varje fall böra höras i ärende, som här avses, hava berörda yrkanden ansetts ej böra föranleda ändring i förslaget.

De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit, förutom berörda föreskrif- Fråsan om

. c ......... . laggillt stäng-

le!' om laggill stängsels frednmgsförmaga med hänsyn till olika slag av 8eis beskaffen-

hemdjur, allenast två detaljbestämmelser rörande sådant stängsels be- het i tekniskt

avseende

skaff enhet. Enligt den ena skall levande häck eller vattengrav anses lika med stängsel, där den gör fred på sätt örn stängsel är föreskrivet. Den knnnjga andra bestämmelsen innehåller, att, där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill. Ifrågavarande bestämmelser hava inrymts i 10 § tredje och fjärde styckena av sakkunnigförslaget.

I motiveringen till förslaget i delina del hava de sakkunniga anfört:

Vad anginge frågan, huruvida och i vad mån i den nya lagstiftningen borde upptagas bestämmelser örn laggill stängsels beskaffenhet i andra hänseenden än dem, som avsåge dess fredningsförmåga med hänsyn till olika slag av hemdjur, torde denna fråga böra bedömas med ledning av två skilda synpunkter. Den ena grundade sig å önskemålet, att lagstiftningen i förevarande avseende bereddes en så rymlig avfattning, att varje stängsel, som effektivt utestängde de hemdjur, varom fråga vore, kunde anses såsom laggill^ oavsett huru det i övrigt vore anordnat. Härvid förutsattes självfallet, att undantag gjordes för stängsel, som vore så beskaffat, att det uppenbarligen medförde fara att betande hemdjur därav kunde skadas. Betydelsen av en reglering i nu angivet syfte läge i öppen dag, särskilt i betraktande av den snabba utveckling på stängsel-

llihang till riksdagens protokoll 19113. t sami. ISr 107.

82 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Yttranden.

teknikens område, som under senare tider ägt rum och som med all sannolikhet komme att fortgå. Den andra synpunkten, som borde läggas till grund för bedömandet av förevarande fråga, hänförde sig till farhågan, att saknaden av närmare föreskrifter i lagen, huru laggillt stängsel skulle vara anordnat, inbjöde till tvister härom mellan vederbörande grannar. Denna farhåga torde dock näppeligen äga större fog. Erfarenheten, huru stängsel borde vara beskaffat för att utestänga olika slag av hemdjur, torde vara så allmänt spridd bland landets jordbrukare, att olika åsikter härom allenast i undantagsfall torde förekomma. I fråga örn lämpligheten av taggtrådsstängsel rådde visserligen delade meningar, men torde, då tillräckliga skäl ej förelåge att frånkänna varje stängsel, som uppfördes med användande av dylik tråd, under alla förhållanden verkan såsom laggillt, närmare ståndpunkt i lagstiftningen beträffande denna fråga ej böra tagas än att, såsom förut nämnts, stängsel, som uppenbarligen medförde fara för att betande kreatur därav kunde skadas, förklarades ej vara laggillt. Det borde i detta sammanhang uppmärksammas, att, i likhet med vad nu gällde, grannar självfallet borde vara oförhindrade att å de stängselsträckor, som vardera finge på sin lott, hålla skilda stängseltyper, blott dessa fredade mot det eller de slag av hemdjur, varom fråga vore. Med hänsyn härtill och då de sakkunniga i sitt förslag upptagit bestämmelser, som, där tvist skulle uppstå i förevarande avseende, beredde möjlighet för vederbörande grannar att få denna avgjord under enkla former och för ringa kostnad, hade de sakkunniga ansett sig ej höra föreslå några stadganden örn laggillt stängsels beskaffenhet utöver dem, som hänförde sig till dylikt stängsels fredningsförmåga beträffande olika slag av hemdjur samt berörda undantag för stängsel, som uppenbarligen medförde fara för betande hemdjur. — I vissa fall användes levande häckar och vattengravar för utestängande av liemdjur, och hade dylika hägnader i förordningen den 31 januari 1815 under vissa förutsättningar tillagts verkan såsom laggillt stängsel. Även i den nya lagstiftningen torde nämnda hägnader höra tillerkännas dylik verkan, därest de gjorde fred på sätt örn laggillt stängsel bleve föreskrivet.

Ett mindre antal ortsmyndigheter har hemställt örn upptagande i den nya lagen eller utfärdande i annan ordning av mera detaljerade föreskrifter rörande laggillts stängsels beskaffenhet än som innehållas i de sakkunnigas förslag. Till stöd härför har framhållits den fara för tvister mellan vederbörande hägnadsskyldiga, som en abstrakt avfattning av hithörande bestämmelser medförde. En av sagda myndigheter har ansett, att erforderliga detaljbestämmelser i ämnet borde inrymmas i själva lagen, under det andra hävdat, att på grund av de vitt skilda förhållanden, som rådde inom landets olika delar, det ej torde vara lämpligt att fastställa enhetliga bestämmelser i detta avseende för landet i dess helhet utan att det syntes mera ändamålsenligt, att länsstyrelserna bemyndigades att, var för sitt län, efter hörande av vederbörande hushållningssällskap och eventuellt även landsting utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.

I motsats till ifrågavarande ortsmyndigheter har flertalet av de i åren-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det hörda myndigheterna och korporationerna funnit meddelande av närmare bestämmelser i ämnet än som innefattas i sakkunnigförslaget ej vara påkallat.

Med avseende å den i 10 § fjärde stycket av sakkunnigförslaget upptagna bestämmelsen, att där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill, har ett flertal myndigheter anmärkt, att sagda bestämmelse, som särskilt hade avseende å taggtrådsstängsel, dels vore oklar och lätt kunde föranleda tvister, huru laggill dylikt stängsel skulle vara beskaffat, dels ock vid tillämpningen kunde leda till det resultat, att taggtrådsstängsel i regel underkändes såsom laglig hägnad. Då taggtrådsstängsel vore synnerligen effektivt och billigt och därför kommit till stor användning, skulle en dylik konsekvens av den nya lagstiftningen vara mycket betänklig.

Beträffande det närmare innehållet av yttrandena i förevarande avseende hänvisas till förenämnda sammanställning av dessa (bil. A sid. 187—190).

I likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna har jag ansett mig böra biträda de sakkunnigas ståndpunkt, att bestämmelser örn laggill stängsels tekniska beskaffenhet principiellt ej böra upptagas i den nya lagen utan att denna bör lämna möjlighet att såsom laggillt godkänna varje stängsel, som effektivt utestänger de hemdjur, varom i det särskilda fallet är fråga. De praktiska fördelar, som vinnas genom en dylik generell reglering, ligga i öppen dag. Å andra sidan torde de farhågor, som från vissa håll uttalats, att genomförande av berörda ståndpunkt i lagstiftningen komme att giva anledning till tvister mellan grannar rörande laggillt stängsels beskaffenhet, näppeligen böra tillmätas större betydelse. Jag åberopar i detta avseende vad de sakkunniga härutinnan anfört samt erinrar, att i den föreslagna lagen grannar erhållit möjlighet att få dylika tvister prövade under enkla former och för ringa kostnad.

Då det synes uppenbart, att levande häckar och vattengravar i överensstämmelse med vad nu gäller böra räknas såsom stängsel, har jag ansett den i 10 § tredje stycket av sakkunnigförslaget införda bestämmelsen i detta avseende obehövlig. Sagda bestämmelse har förty ej upptagits i departementsförslaget.

I detta har ej heller inrymts stadgandet i 10 § fjärde stycket av sakkunnigförslaget, att, där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill. Vad i nämnda stadgande utsäges torde följa av sakens natur och sålunda gälla utan särskild föreskrift.

Departements-

chefen.

84 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Departements-

chefen.

8 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i sakkunnigförslaget.

I vissa yttranden har hemställts örn sådan ändring i sistnämnda paragraf, att den tid, då hägnad örn våren skall vara fredgill, måtte framflyttas från 15 till den 1 maj. Då emellertid enligt sakkunnigförslaget en dylik framflyttning kan medgivas av Kungl. Majit beträffande sådana orter, där betningen lämpligen bör påbörjas före den 15 maj, bär jag funnit sagda hemställan ej böra vinna beaktande. Ej heller eljest har någon ändring i sakkunnigförslaget i denna del ansetts påkallad.

9 §.

De i första och andra styckena upptagna bestämmelserna, som reglera frågan örn ansvarigheten för utgörande av fastighet åvilande stängselskyldighet, motsvara stadgandena i 7 § av sakkunnigförslaget.

Enligt sistnämnda stadganden skall berörda ansvarighet åvila beträffande fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren samt beträffande annan fastighet ägaren. Är fastigheten upplåten åt landbo eller arrendator, skall dock denne vara pliktig underhålla stängsel, som åligger fastigheten.

I fråga örn dessa stadganden har länsstyrelsen i Västmanlands län föreslagit den ändring, att arrendator generellt skulle vara pliktig att deltaga i uppförande av nytt stängsel för den arrenderade fastigheten.

Då rätt att för fastighet fordra uppförande av nytt stängsel hör tillkomma allenast ägaren, torde denne i förhållande till granne principiellt böra ensam svara för fullgörande av sagda arbete i den mån detta åligger fastigheten. En dylik regel överensstämmer med de grunder, som enligt allmänna arrendelagen gälla i fråga örn ansvarighet för uppförande av ny byggnad å fastigheten. Såsom de sakkunniga föreslagit hör dock arrendator av fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, svara för utgörande av fastighetens stängselskyldighet i dess helhet. Länsstyrelsens i Västmanlands län yrkande örn ändring i sakkunnigförslaget härutinnan har jag förty ej kunnat biträda.

Ej heller eljest har jag funnit ändring påkallad i förslagets hithörande stadganden.

I tredje stycket av förenämnda paragraf har införts en hänvisning till de bestämmelser, som meddelats angående hållande av hägnad kring prästgård. Enligt 16 § i ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) åligger det pastorat att uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne. Då ansvarigheten för prästgård åvilande stängselskyldighet sålunda ej, på sätt i första stycket av denna paragraf stadgas, åligger innehavaren utan pastoratet, har jag ansett en erinran här böra göras örn det undantag från sistnämnda stadgande, som innefattas i berörda bestämmelse i boställsordningen.

85 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

10 $.

Förevarande paragraf överensstämmer med 8 § i sakkunnigförslaget med den avvikelse att vad i sistnämnda paragraf stadgas örn tegskiftad jord av skäl, som anförts vid 2 §, uteslutits.

3 KAP.

Om rätt till bete i vissa fall å skogs- eller utmark.

Örn rätt till gemensamt bete.

11 *.

Första stycket, som motsvarar 42 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget, upptager den grundläggande bestämmelsen örn rätt till gemensamt bete å ohägnad skogs- eller utmark. Beträffande denna bestämmelse hänvisas till vad i det föregående anförts.

Enligt stängselförordningen skall rätten till gemensamt bete äga rum, allenast örn ej annat avtalats, och enligt § 19 i förordningen kan dylikt avtal träffas mellan delägare i ohägnad skogs- eller utmark med verkan mot ny ägare. Då enligt departementsförslaget sagda rätt kan bringas att upphöra genom betesreglering, och sådan reglering må ske även genom förening mellan vederbörande delägare, har giltig anledning ej ansetts föreligga att medgiva dessa att på annat sätt än genom förening örn betesreglering träffa avtal örn inskränkning eller upphörande av betesrätten med sådan verkan, som förut sagts. Departementsförslaget upptager därför ej — bortsett från bestämmelserna örn betesreglering — någon föreskrift örn rätt för delägare i här avsedd mark att träffa överenskommelse örn det gemensamma betet. Vilja delägarna annorledes än genom förening, som nyss sagts, sluta dylikt avtal, står detta dem visserligen fritt, men avtalet äger i detta fall — förutsatt att avtalet ej förlänats karaktären av ett servitutsavtal och såsom sådant intecknats i vederbörande fastigheter — blott verkan mellan kontrahenterna.

I departementsförslaget har ej införts något stadgande, motsvarande den i andra punkten första stycket av 42 § 1 mom. i sakkunnigförslaget upptagna bestämmelsen, att rätten till gemensamt bete skall äga tilllämpning även i det fall, då till olika jordbruksfastigheter hörande skogseller utmarker äro skilda genom väg och stängsel mellan markerna ej finnes. Med hänsyn till det sätt, varpå stängselskyldigheten i förslaget bestämts, torde nämligen vad i ett dylikt stadgande skulle utsägas få anses gälla utan särskild föreskrift.

Andra stycket i förevarande paragraf upptager den i 42 § 1 mom. första stycket i sakkunnigförslaget införda bestämmelsen, att rätten till ge-

86 Kungl. Maj:ts propositio7i Nr 107.

mensamt bete i regel skall avse blott större hemdjur, ävensom de stadganden örn undantag från denna regel, som inrymts i andra stycket av samma moment. Beträffande ifrågavarande stadganden, som i departementsförslaget underkastats vissa jämkningar med anledning av den ändrade avfattning första stycket i denna paragraf erhållit, hänvisas till vad i det föregående anförts.

I vilken omfattning bär okägnad skoga- eller utmark få nyttjas till bete ?

De sakkunniga.

Tredje stycket i denna paragraf motsvarar 42 § 1 mom. tredje stycket i sakkunnigförslaget.

Sistnämnda stycke innehaller, att å ohägnad skogs- eller utmark ej må släppas å bete andra hemdjur än sådana, som tillhöra ägarna av de fastigheter, vartill marken hör, eller innehavare av betesrätt å dessa samt att ägaren av dylik fastighet och innehavare av betesrätt därå ej må tillsammans å marken hålla flera liemdjur å bete än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

I motiveringen till dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

Stängselförordningen upptoge ej några regler rörande den omfattning, vald delägare i ohägnad mark, varom nu vore fråga, ägde nyttja marken till bete. Däremot torde av stadgandet i 11 kap. 1 § byggningabalken framgå, att delägare i sådan mark vöre berättigad att därå hålla å bete allenast honom själv tillhöriga kreatur. Detta stadgande torde dock ej åsyfta, att den, som på grund av upplåtelse från delägare ägde betesrätt till någon del av marken, skulle vara oberättigad att låta sina hemdjur beta a marken i dess helhet. I överensstämmelse med denna uppfattning vöre åtminstone å vissa orter brukligt, att dylika betesrättsbavare utan invändning från delägarnas sida begagnade sig av ifrågavarande gemensamma mulbete. Bristen på bestämmelser, som närmare reglerade betesrättens innehåll i förevarande avseende, hade emellertid medfört, att delägare i mark, varom nu vore fråga, eller innehavare av särskild betesrätt därå i vissa fall till förfång för övriga rättsägare å marken utsläppte på bete kreatur till långt större antal än som lämpligen kunde hållas å bete å den fastighet, som tillhörde delägaren, eller å det område, vartill betesrätt upplåtits. Enligt vad för de sakkunniga vore känt förekomme dylikt missbruk av ifrågavarande betesrätt särskilt i vissa norrländska län, där personer, som själva ej ägde någon jord, ej sällan gjort till näringsfång, att, sedan de av någon delägare i gemensam betesmark förvärvat sig betesrätt å ett denne tillhörigt, i betesmarken ingående område, släppte stora flockar får eller getter på bete å sagda mark. Till förhindrande av dylikt illojalt förfarande hade redan lagkommittén i sitt år 1826 avgivna förslag till ny byggningabalk upptagit en bestämmelse av innehåll, att ingen, som ägde del i utmark eller öppen hjordavall, ägde utan övriga delägares samtycke släppa flera kreatur i det samfällda betet än som kunde vinterfödas av det hemman, varför han hade del i samfäiligheten, och hade denna bestämmelse bibehållits i äldre lagberedningens år 1847 avgivna förslag till nämnda balk. Någon motsvarande bestämmelse hade emellertid ej influtit i 1857 års stängselförordning, och hade, såsom nämnt, ej heller eljest däri stadgats någon begränsning rörande det antal kreatur, som delägare i här avsedd mark ägde därå släppa på bete. Nu gällande bestämmelser erbjöde därför ringa möjlighet

87 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att effektivt inskrida mot förenämnda missbruk. Ett stävjande av detta vore emellertid desto mera önskvärt, som betning av får och getter å mark, varom nu är fråga, vore i hög grad skadlig för skogens återväxt.

För vinnande av detta ändamål torde en norm böra fastställas, varigenom det antal kreatur, som varje delägare i sådan mark ägde att där hålla å bete, på lämpligt sätt begränsades. Då lagkommitténs och äldre lagberedningens förenämnda förslag anvisade en objektiv och enkel regel i detta avseende, som väl överensstämde med ifrågavarande betesrätts natur, syntes dessa förslag böra läggas till grund för en blivande bestämmelse i ämnet. I denna borde dock hänsyn tagas även till det fall, att delägare till annan upplåtit betesrätt å sin fastighet. I överensstämmelse härmed syntes en dylik bestämmelse böra givas den innebörd, att ägare av fastighet, som helt eller delvis inginge i mark, varom nu vore fråga, samt innehavare av betesrätt å fastigheten ej ägde att tillsammans å den gemensamma betesmarken hålla flera hemdjur å bete än som skäligen kunde vinterfödas å fastigheten. Från strängt juridisk synpunkt skulle sagda bestämmelse äga giltighet allenast under förutsättning, att fastighetsägaren och betesrättshavaren verkligen begagnade sig av det gemensamma mulbetet. Därest dessa holle sådan vård örn sina djur, att djuren ej inkomme å annan delägares mark, skulle nämnda rättsägare sålunda ej vara underkastade ifrågavarande begränsning. Ett dylikt villkor skulle emellertid äga synnerligen ringa praktisk betydelse samt därjämte vara ägnat att försvåra en effektiv tillämpning av den föreslagna bestämmelsen. Övervägande skäl syntes därför tala för att låta denna gälla oberoende därav, huruvida kreaturen hålles å bete å det område, som tillhörde djurägaren eller vartill betesrätt åt honom upplåtits, eller å någon annan del av den gemensamma betesmarken. I sammanhang med genomförande av ifrågavarande begränsning torde därjämte, i överensstämmelse med vad för närvarande gällde, böra föreskrivas, att ägare av fastighet, varom här vore fråga, och innehavare av betesrätt därå ej ägde att å sådan mark, som här avsåges, släppa andra kreatur på bete än som tillhörde dem. En dylik föreskrift syntes vara desto mera motiverad, som den underlättade kontrollen å efterlevnaden av berörda bestämmelse örn betesrättens begränsning.

I likhet med de sakkunniga har jag funnit önskvärt, att i den nya Dep&rtementslagstiftningen bestämmelser meddelas till förhindrande av missbruk av chefenifrågavarande rätt till gemensamt bete, och detta syfte torde, på sätt de sakkunniga förordat, lämpligen böra vinnas genom begränsning av betesrätten. Mot den utformning de sakkunniga givit sitt förslag i detta avseende torde dock vissa erinringar kunna göras.

Det lärer ofta, särskilt i norra Sverige, förekomma, att ägare till fastighet, vartill hör del i här avsedd mark, till förmån för andra fastigheter upplåtit betesrätter å fastighetens skogsmark och därvid medgivit rätt för envar av nämnda fastigheter att å skogsmarken låta beta det antal liemdjur, som lämpligen kan lödas å fastigheten. I många fall torde visserligen antalet av de hemdjur, som betesrätten avser, ej hava närmare bestämts vid upplåtelsen, men därvid lärer hava förutsatts, att upplåtelsen har sådan innebörd som nyss angivits. Upplåtelser av dy-

88 Kungl. Majus proposition Nr 107.

lika betesservitut torde hava betraktats såsom fullt lagenliga, även då servitutet avsett betesrätt å ohägnad skogs- eller utmark.

Ett lagfästande av den av de sakkunniga i förevarande avseende föreslagna bestämmelsen skulle tydligen medföra, att, där delägare i ohägnad skogs- eller utmark upplåtit ett eller flera dylika betesservitut å sin fastighet, rätten till bete å den ohägnade marken skulle för delägaren och betesrättshavarna avsevärt begränsas. En dylik begränsning skulle säkerligen i vissa fall väsentligt försvåra eller omöjliggöra bedrivande av boskapsskötsel å delägarens och betesrättshavarnas fastigheter. Väl skulle dessa vara berättigade att inhägna delägarens andel av den gemensamma betesmarken och å sagda andel bedriva betet i förut tillämpad omfattning, men ett dylikt hägnadsbesvär skulle, såsom tidigare framhållits, ofta bliva oskäligt betungande. Med hänsyn härtill har jag funnit de sakkunnigas förslag i denna del ej kunna i oförändrat skick förordas.

Vill man förebygga missbruk av ifrågavarande rätt till gemensamt bete utan att samtidigt skapa sådana svårigheter för vederbörande fastighetsägare, som nyss sagts, torde fastighet, åt vilken betesrätt å här avsedd mark upplåtits, i fråga örn rätt att nyttja marken till bete principiellt böra likställas med fastighet, som äger del i marken. Med denna utgångspunkt torde begränsningen av berörda betesrätt ej böra sträckas längre än att såväl fastighet, vilken äger del i marken, som fastighet, vilken på grund av servitut äger betesrätt därå, medgives att var för sig å marken hålla så många hemdjur å bete, som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten, men förbjudes att därutöver släppa hemdjur å marken. Genom en dylik begränsning förhindras det av de sakkunniga påtalade förfarandet, att ägare till fastighet, som nyss sagts, i oskälig omfattning till förfång för övriga rättsägare utnyttjar det gemensamma betet, och det syfte, som avsetts med den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, torde sålunda väsentligen bliva tillgodosett. Ett stadgande av nyss angivna innebörd har därför upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

Vad angår den ytterligare inskränkning av rätten till gemensamt bete, som innefattas i sakkunnigförslaget i denna del, eller att å gemensam betesmark ej må hållas å bete andra hemdjur än sådana, som tillhöra ägarna av de fastigheter, vartill marken hör, eller innehavare av särskilda betesrätter å dessa, har någon föreskrift i detta syfte ej upptagits i departementsförslaget. Därest förenämnda begränsning av betesrätten med avseende å betesdjurens antal genomföres, torde det näppeligen kunna anses behövligt att i nya lagen särskilt inskränka rätten med hänsyn till äganderätten till djuren. Ett ytterligare skäl mot stadgande av en dylik inskränkning ligger däri, att det torde möta oöverstigliga svårigheter att effektivt övervaka efterlevnaden av en föreskrift i berörda syfte.

89 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

12 $.

Delina paragraf motsvarar 42 § 2 inom. i sakkunnigförslaget.

Beträffande berörda moment har från vissa håll föreslagits, att vid meddelande av förbud, som där omförmäles, yttrande skulle infordras, förutom från de i momentet angivna ortsrepresentationerna, landsting och hushållningssällskap, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse eller länsstyrelse. Av skäl, som anförts vid 7 §, har jag ansett detta förslag ej böra vinna beaktande.

Ej heller eljest har någon saklig ändring av sagda moment ansetts påkallad.

Om betesreglering.

13 och 14

Förevarande paragrafer upptaga de grundläggande bestämmelserna örn betesreglering. I 13 § avhandlas betesreglerings ändamål och innebörd, frågan, huru regleringsområdet skall bestämmas, samt verkan av sådan reglering. I 14 § angives, i vilket fall och på vad sätt betesmark skall upplåtas vid betesreglering. För det huvudsakliga innehållet av dessa bestämmelser samt de skäl, som ligga till grund för dem, har i det föregående redogjorts.

Enligt 14 § tredje stycket skall vid upplåtelse av betesmark tillses, att för ändamålet tages i anspråk sådan mark, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad samt att jordbruket å den fastighet, varå betesmarken upplåtes, ej därigenom tillskyndas förfång. Detta stadgande innefattar ett ur praktisk synpunkt viktigt förtydligande av den i 13 § upptagna bestämmelsen örn upplåtelse av betesmark. Vid dylik upplåtelse är uppenbarligen av stor betydelse, att betesmarken utväljes med beaktande i möjligaste mån av såväl skogsvårdens som betesbrukets intressen.

15 §.

Enligt första stycket skall betesmark, varom här är fråga, av den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, hållas inhägnad samt, i den mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. För motiven till denna bestämmelse har i det föregående redogjorts.

Departementsförslaget upptager ej någon bestämmelse örn beskaffenheten av hägnad, som skall hållas omkring här avsedd betesmark, utan förutsätter, att i varje särskilt fall närmare föreskrifter meddelas såväl härutinnan som med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å dylik betesmark och huru denna i övrigt må nyttjas till bete för den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits. Förslagets ståndpunkt i detta avseende framgår av bestämmelserna i 27 § 2 mom.

90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Då det ansetts lämpligt, att bestämmelserna i 8 § äga tillämpning beträffande den tid, då hägnad kring betesmark skall hållas i fredgillt skick, har en föreskrift i detta syfte upptagits i andra stycket.

16 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser örn ersättning för upplåtelse av betesmark samt för intrång, som föranledes av de i 15 § angivna arbeten. För det närmare innehållet av dessa bestämmelser har jag tidigare redogjort.

17 §.

Där skyldighet, som avses i 15 eller 16 §§, åligger två eller flera fastigheter, torde fastigheterna med hänsyn till skyldighetens natur böra gemensamt svara för denna, och skyldigheten synes böra fördelas mellan fastigheterna efter varje fastighets nytta av den upplåtna betesmarken. En föreskrift i detta syfte har upptagits i denna paragraf.

18 §.

Förevarande paragraf reglerar frågan örn ansvarigheten för utgörande av sådan skyldighet, som avses i 15 eller 16 §.

I fråga örn skyldighet enligt 15 § hava bestämmelserna i 9 § örn ansvarighet för stängselskyldighet ansetts böra äga motsvarande tillämpning, och ett stadgande i detta avseende har införts i första punkten av paragrafen. Detta stadgande innebär, att för skyldighet enligt 15 § skall svara i fråga örn fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren samt beträffande annan fastighet ägaren. Är fastigheten upplåten åt landbo eller arrendator, är denne dock pliktig att underhålla hägnad omkring den betesmark, varom fråga är, ävensom att vidtaga erforderliga åtgärder för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick. Beträffande skyldighet enligt 16 § har ansvarigheten ansetts böra städse åvila ägaren, då ersättning, som i sagda paragraf avses, bör till viss del, på sätt i det följande skall närmare beröras, utgå med förmånsrätt ur fastigheten. En föreskrift härutinnan har influtit i andra punkten.

Beträffande sättet för utförande av arbete för inhägnande av betesmark, varom nu är fråga, eller för sådan marks anordnande till betesbruk i det fall, då enligt förevarande paragraf flera äro gemensamt ansvariga för arbetet, samt rörande förvaltningen i övrigt av dylik betessamfällighet meddelas bestämmelser i 41—45 §§.

19 §.

Enligt förevarande paragraf skall vad i 13—18 §§ är stadgat örn fastighet, som äger del i gemensam betesmark, i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark,

91 Kungl. Majda proposition Nr 107.

dock att betesreglering ej ina påfordras av sådan fastighet. I paragrafen stadgas därjämte, att i fråga örn servitut, som nyss sagts, må vid betesreglering, där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade äger med markägarens uteslutande utöva betesrätten å viss del av det område, varå servitut vilar. För motiven till dessa bestämmelser har förut redogjorts.

20 §.

I denna paragraf regleras frågan örn stängselskyldighet för fredande av område, som varit föremål för betesreglering.

I första stycket angivas de förutsättningar, varunder dylik stängselskyldighet äger rum, vilka fastigheter skyldigheten åligger samt huru skyldigheten skall fördelas mellan dessa fastigheter. För förslagets bestämmelser i dessa hänseenden har jag tidigare redogjort.

Enligt nämnda bestämmelser åvilar ifrågavarande stängselskyldighet till viss del de fastigheter, för vilka regleringsområdet samt intill detta gränsande skogs- eller utmark nyttjas till gemensamt bete. Då jag vid 3 § funnit mig ej kunna tillstyrka, att fastigheter, för vilka skogs- eller utmark användes till sådant bete, i allmänhet bindas till skyldighet att hålla stängsel mellan dylik mark och de särskilda fastigheter, som gränsa till marken, torde jag här få angiva de skäl, som ligga till grund för den i förevarande paragraf intagna, från nyssangivna uppfattning avvikande ståndpunkten.

Vid 3 § har jag till stöd för den där hävdade uppfattningen åberopat de praktiska svårigheter, som äro förenade med utgörande av stängselskyldighet av fastigheter, för vilka skogs- eller utmark nyttjas till gemensamt bete. Dylika svårigheter förefinnas uppenbarligen även i fråga örn den i förevarande paragraf avsedda stängselskyldigheten mellan regleringsområde och invidliggande skogs- eller utmark. Att i detta fall ålägga de fastigheter, som äga del i skogs- eller utmarken, att ensamma svara för stängselbesväret, helt eller till mera väsentlig del, är emellertid uteslutet av samma skäl, som i det föregående anförts mot stadgande av allmän stängselskyldighet mellan mötande skogs- eller utmarker, då dessa för närvarande ligga ohägnade. På grund härav oell då i övrigt någon annan ändamålsenlig utväg att freda regleringsområde mot främmande betesdjur än den i förslaget angivna ej torde stå till buds, har jag funnit hänsynen till berörda praktiska svårigheter i detta fall böra stå tillbaka. Erinras må, att, då stängslet i förevarande fall i regel kommer att få stor längd och draga avsevärd kostnad, berörda svårigheter här böra tilläggas relativt mindre betydelse än då fråga är örn hållande av stängsel mellan två angränsande fastigheter. Jag förutsätter därjämte, att dopartementsförslagets bestämmelser i ämnet gives den innebörd, att allenast de fastigheter, för vilka regleringsområdet och den invidliggande skogs- eller utmarken nyttjas till bete i sådan omfattning, att betet kan sägas vara av praktisk betydelse för fastigheterna, skola bindas till här avsedd stängselskyldighet.

92 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Sättet för prövning av stängsel- och betesfrågor.

De sakkunniga.

Då den särskilda stängselskyldighet, som avses i första stycket, ansetts böra utformas i nära anslutning till den i förslaget reglerade allmänna stängselskyldigheten, har i andra stycket av denna paragraf stadgats, att beträffande förstnämnda stängselskyldighet bestämmelserna i 4—10 §§ skola äga motsvarande tillämpning samt att därvid vad i 5 och 6 §§ är stadgat örn stängselpliktig fastighet skall lämpas till sådan fastighetsgrupp, som enligt första stycket skall gemensamt svara för viss del av där omförmält stängsel.

Beträffande fullgörande av stängselskyldighet, som enligt förevarande paragraf åligger flera gemensamt, samt förvaltningen i övrigt av dylik stängselsamfällighet meddelas bestämmelser i 41—45 §§.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

Ett betydelsefullt spörsmål i den nya lagstiftningen avser den ordning, vari frågor örn stängselskyldighet och betesreglering lämpligen höra prövas.

Enligt sakkunnigförslaget skall, där överenskommelse ej kan träffas om skyldighet att hålla stängsel, saken företagas till prövning vid förrättning på stället. Till företagande av dylik förrättning skall länsstyrelsen på ansökan förordna en i orten boende person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. Den sålunda förordnade förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Vid förrättningen skall förrättningsmannen söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening, och skall, där sådan förening sker, särskild avhandling därom upprättas och underskrivas av sakägarna samt vitsordas medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift. Föreningen äger dock ej giltighet, med mindre den av förrättningsmannen och närvarande gode män prövas överensstämma med de i lagen stadgade grunderna. I den mån ej förening, som nyss sagts, kan åstadkommas mellan sakägarna, skall saken prövas av förrättningsmannen och närvarande gode män jämlikt nyssnämnda grunder, och åligger det dessa, sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller behörigen utredda, på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Är sakägare missnöjd med förrättning, som här avses, äger han att

93 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

inom viss tid etter förrättningens avslutande klandra förrättningen vid domstol. Föres ej talan mot förrättningen, skall det därvid meddelade utlåtandet regelrätt gå i verkställighet såsom laga kraft ägande dorn.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört, bland annat:

Med hänsyn till det sätt, varpå stängselskyldigheten bestämts i de sakkunnigas förslag, komma förslagets bestämmelser härutinnan otvivelaktigt att medföra större svårigheter vid tillämpningen än de i detta avseende nu gällande stadgandena. Även örn det kunde förutsättas, att vederbörande grannar i flertalet fall skulle kunna övervinna dessa svårigheter och sålunda jämväl efter genomförande av de sakkunnigas ifrågavarande förslag i regel träffa frivilliga överenskommelser örn hållande av hägnad mellan respektive fastigheter, måste likväl antagas, att förslagets upphöjande till lag bomme att öka antalet tvister i detta avseende. Förslaget vilade därför i denna del å den förutsättning, att vederbörande rättsägare bereddes möjlighet att få dylika tvister prövade oell avgjorda under enkla former och för ringa kostnad.

Nu gällande bestämmelser, enligt vilka frågor örn stängselskyldighet i regel skulle omedelbart upptagas vid domstol, tillgodosåge tydligen ej nyssangivna önskemål. Med hänsyn till do betydande kostnader, som domstolsförfarandet ofta medförde, kunde detta ej anses lämpat att användas såsom det ordinära rättsmedlet för prövning i första hand av hithörande frågor, vilkas ekonomiska räckvidd i allmänhet vore skäligen ringa. Detta torde med avseende å de sakkunnigas förslag vara desto mera uppenbart, som tvister örn stängselskyldighet enligt detta förslag i många fall ej torde kunna tillfredsställande bedömas utan syn a stället, vilket förhållande tydligen i fråga örn dessa tvister skulle medföra högre rättegångskostnader än vanligt.

Nu stadgad ordning för prövning av tvister örn stängselskyldighet torde därför ej böra bibehållas, utan syntes dessa lämpligen höra i första hand handläggas vid en enkel syneförrättning, så anordnad, att den kunde så vitt möjligt anpassas efter beskaffenheten och omfattningen av den tvist, varom fråga vore. Vid denna förrättning borde, i den man förening mellan sakägarna ej kunde åstadkommas, fullständig utredning i saken äga rum samt på grundval härav avgörande i tvistefrågan träffas. Vore sakägare missnöjd med detta avgörande, borde lian vara berättigad att i viss ordning draga tvisten under domstols prövning, men borde i motsatt fall avgörandet lända till efterrättelse mellan sakägarna.

Med tillämpning av det nu anförda hade de sakkunniga ansett prövningen av bär avsedda tvister lämpligen höra anordnas i anslutning till det förfarande, som enligt lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar skulle anlitas för bedömande av frågor örn rätt att för fastighet hygga väg över annan fastighets område samt örn fastighets skyldighet att deltaga i vägs byggande och underhåll m. m. och vilket förfarande nära överensstämdo med den i vattenlagen stadgade ordningen för handläggning av dikningsföretag.

Beträffande den i förslaget upptagna bestämmelsen, att förening, som träffats vid förrättning, ej ägde giltighet, med mindre den av förrättningsmannen och närvarande gode män prövats överensstämma med de i lagen stadgade grunderna, hava de sakkunniga framhållit, att förefint-

94 Kungl. Muj:ts proposition Nr 107.

ligheten av en dylik överensstämmelse borde utgöra förutsättning för att föreningen skulle gälla mot ny ägare.

Enligt de sakkunnigas förslag skola alla tvister rörande tillämpningen av de i förslaget upptagna bestämmelserna angående stängselskyldighet — med undantag allenast för tvister, huruvida underhåll av hägnad behörigen fullgjorts — handläggas vid sådan syneförrättning, som förut sagts. De sakkunniga hava till stöd härför anfört, att det nära sambandet mellan hithörande bestämmelser gjorde det i hög grad önskvärt, att vederbörande synemän erliölle befogenhet att pröva alla däri avsedda frågor. Härigenom möjliggjordes även tillämpande i förevarande fall av den i lagen örn enskilda vägar upptagna, av praktiska hänsyn betingade grundsatsen, att synemännen skulle — i den mån förening mellan sakägarna ej träffades — upptaga och avgöra den föreliggande frågan i hela dess vidd.

I anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt i nyssangivna hänseende hava dessa ej bibehållit bestämmelsen i § 16 av stängselförordningen, att, där vid uppförande av nytt stängsel tvist uppkommer mellan de hägnadsskyldiga, vilken del av stängsellinjen envar skall taga, sådan tvist skall avgöras genom lottning. Enligt de sakkunnigas förslag skall sålunda även dylik tvist prövas vid syneförrättning. De sakkunniga hava framhållit, att vid genomförande av de regler örn fördelning av stängselskyldighet, som upptagits i de sakkunnigas förslag, förenämnda bestämmelse skulle väsentligen förlora sin betydelse, vartill komme, att lottning för vår tids uppfattning torde framstå såsom ett föråldrat medel för slitande av rättstvister.

Yttrandena. Den av de sakkunniga föreslagna ordningen för prövning av tvister om stängselskyldighet har förordats av det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna. Allenast två ortsmyndigheter i Hallands län hava funnit förslagets bestämmelser i detta ämne alltför vidlyftiga och invecklade samt hemställt, att det ifrågasatta förfarandet måtte i hög grad förenklas.

Departements- Då stängselskyldigheten även i departementsförslaget bestämts på såehefen. dant att skyldighetens tillämpning kräver hänsynstagande till de i varje särskilt fall föreliggande betesförhållanden, vilka i allmänhet ej kunna lämpligen bedömas annorledes än vid besiktning på stället, har jag i likhet med de sakkunniga ansett, att, där överenskommelse ej kan träffas mellan vederbörande sakägare rörande fråga örn stängselskyldighet, sådan fråga bör prövas vid syneförrättning. Jag biträder jämväl de sakkunnigas uppfattning, att sådan förrättning lämpligen bör anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de i enskilda väglagen upptagna bestämmelserna örn förrättning för prövning av där angivna frågor samt att alla tvister örn stängselskyldighet principiellt böra handläggas

95 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

i här avsedd ordning. Även beträffande sättet för verkställighet av utlåtande, som meddelats vid förrättning rörande fråga om stängselskyldighet, ansluter jag mig till de sakkunnigas förenämnda ståndpunkt.

Av väsentligen enahanda grunder, som tala för handläggning av frågor örn stängselskyldighet vid sådan syneförrättning, som nyss sagts, torde även frågor örn betesreglering böra prövas vid dylik förrättning, förutsatt att förening därom ej kan träffas mellan sakägarna. Vid bedömandet av sistnämnda frågor lära de i regleringsområdet ingående fastigheternas betesförhållanden i allmänhet böra göras till föremål för ännu noggrannare undersökning än då det gäller stängselskyldighet. Vad angår spörsmålen, i vilken omfattning betesregleringsfrågor böra prövas vid förrättning samt huru synemännens utlåtande angående dylik fråga bör verkställas, har jag jämväl härutinnan ansett de med avseende å stängselskyldighet i motsvarande hänseenden föreslagna reglerna böra gälla. Med avseende å verkställighet av utlåtande rörande betesreglering torde dock i vissa hänseenden särskilda föreskrifter vara påkallade, såsom i det följande skall närmare angivas.

De sakkunnigas förslag åsyftar, att vid förrättning meddelat utlåtande rörande fråga om stängselskyldighet skall gälla även mot ny ägare till fastighet, som förrättningen angått. Någon uttrycklig föreskrift i detta avseende har ej inrymts i sakkunnigförslaget, men jag har i tydlighetens intresse ansett en sådan, avseende jämväl utlåtande rörande fråga örn betesreglering, böra upptagas i den nya lagen.

Enligt nu angivna grunder hava departementsförslagets hithörande bestämmelser avfattats.

21 §.

Denna paragraf upptager den allmänna regeln örn ordningen för behandling av frågor örn stängselskyldighet och betesreglering samt stadgar i detta avseende, att dylika frågor skola, där ej förening enligt vad i förevarande kapitel sägs därom träffas, företagas till prövning vid syneförrättning. Beträffande denna bestämmelse hänvisas till det nyss anförda.

22 $.

Denna paragraf, som motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget, upptager bestämmelser örn behörighet att påkalla syneförrättning och att därvid föra talan.

Enligt första stycket skall rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan tillkomma dess ägare. Denna bestämmelse överensstämmer, såvitt angår förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet, med 15 § första stycket i sakkunnigförslaget. Den i sistnämnda stycke upptagna regeln har ansetts böra äga tillämpning jämväl beträffande syneförrättning för betesreglering. Med avseende å dylik förrättning må erinras, att enligt 19 § ägare av fastighet, som på grund av servi-

96 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tilt äger betesrätt å det område, betesregleringen avser, ej är berättigad påkalla dylik förrättning.

Andra stycket i denna paragraf överensstämmer med 15 § andra stycket i sakkunnigförslaget.

Av bestämmelserna i första och andra styckena i förevarande paragraf framgår, att rätten att för fastighet påkalla uppförande av nytt stängsel tillkommer allenast ägaren och att sålunda arrendator eller den, som eljest innehar nyttjanderätt till fastigheten, är utesluten från sådan rätt. Av lantmäteristyrelsen i dess yttrande framställt yrkande, att befogenhet i berörda avseende skulle tillerkännas även nyttjanderättshavare, har sålunda ej följts i förslaget. Förslagets ståndpunkt i detta avseende är betingad av stängselskyldighetens natur att vara en fastighet åvilande förpliktelse. Då dylik skyldighet besvärar vederbörande fastighet, oberoende av huruvida till fastigheten upplåten nyttjanderätt äger bestånd, skulle medgivande åt nyttjanderättshavare av sådan befogenhet, som nyss sagts, kunna mot fastighetsägarens vilja åsamka denne en avsevärt ökad stängselskyldighet, vilket uppenbarligen vore obilligt. Det må framhållas, att, därest vid utarrendering av en fastighet arrendatorn finner påkallat, att ytterligare stängsel uppföres i fastighetens rågångar, han har möjlighet att i arrendekontraktet förbehålla sig rätt att i förekommande fall göra gällande ägarens stängselvitsord.

Enligt 15 § tredje stycket i sakkunnigförslaget skall, där fastighet, som förrättning angår, är upplåten under nyttjanderätt, nyttjanderättshavaren vara berättigad att vid förrättningen föra talan i den mån denna berör hans rätt. En liknande bestämmelse har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf. I detta stycke har tillika stadgats, att, där fastighet, som nyss sagts, är besvärad av servitutsrätt, jämväl innehavaren av dylik rätt skall äga befogenhet att föra talan vid förrättningen, såvitt denna berör sagda rätt. Att en dylik befogenhet bör tillkomma servitutsrättshavare synes uppenbart. Jag vill erinra, att förrättning för betesreglering avser upphävande av rätten till gemensamt bete å det område, förrättningen angår, även för innehavare av betesservitut å området samt att, där förrättning angår fråga örn hållande av stängsel omkring viss fastighet, som besväras av sådant servitut, innehavaren av servitutsrätten äger ett betydande intresse, att stängslet anordnas på sådant sätt, att det fredar mot de hemdjur, som servitutet avser.

Utan särskild föreskrift torde vara tydligt, att den, som innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt, i fråga örn behörighet att påkalla förrättning enligt förevarande kapitel och därvid föra talan bör vara likställd med ägare. Vad angår fastighet, som upplåtits under åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 (nr 189), må erinras, att i 19 § av sagda lag uttryckligen stadgas, att åbon i fråga örn hållande av hägnad har samma rättighet och är underkastad samma skyldighet som jordägare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 97

23 §.

I första stycket av denna paragraf avhandlas frågan om behörighet att Förordnande förordnas till förrättningsman vid syneförrättning enligt förevarande ka- ^glmanvid pitel samt av vem dylikt förordnande skall meddelas. syneer-

rättning

Beträffande förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet innehål- De sakler IG § första stycket av sakkunnigförslaget, att till företagande av dylik kunn,ga' förrättning länsstyrelsen skall på ansökan förordna en i orten boende person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

De sakkunniga hade ej funnit nödigt eller lämpligt att i förslaget upptaga något stadgande, enligt vilket förrättningsman, som här avsåges, skulle äga viss kompetens eller eljest besitta särskilda kvalifikationer.

Enligt de sakkunnigas uppfattning torde önskemålet att få dylika förrättningar utförda av därtill lämpliga personer för lägsta möjliga kostnad bäst vinnas genom medgivande av befogenhet för länsstyrelserna att i varje särskilt fall till förrättningsman förordna den i orten boende person, åt vilken uppdraget funnes kunna anförtros. Härigenom bereddes länsstyrelserna möjlighet att vid meddelande av dylikt förordnande i vidsträcktaste mån taga hänsyn såväl till tvistens beskaffenhet som till av sakägarna framställda önskemål angående vem som borde förordnas. Någon svårighet för länsstyrelserna att finna för uppdraget lämpade personer torde näppeligen komma att möta. För att kunna tillfredsställande handlägga förrättning, varom nu vöre fråga, torde i regel vara tillfyllest att, jämte ett gott allmänt omdöme, äga förmåga att sätta sig in i hithörande lagbestämmelser samt att fullständigt och riktigt avfatta protokoll och de övriga handlingar, som av förrättningsmannen skulle upprättas, ävensom någon vana att leda offentliga förrättningar. Erforderliga kvalifikationer i dessa hänseenden torde i allmänhet tillkomma vederbörande lands- och stadsfiskaler. Förutom dessa torde emellertid jämväl vissa av hushållningssällskapens tjänstemän, mera erfarna nämndemän samt andra personer, vilka genom kommunal eller annan offentlig verksamhet förvärvat sig förtrogenhet oell vana att praktiskt tillämpa författningsbestämmelser, ofta äga erforderliga förutsättningar att tillfredsställande leda ifrågavarande förrättningar.

I lagen örn enskilda vägar angåves lantmätare såsom i allmänhet särskilt lämpade att handlägga förrättningar enligt sagda lag. Någon motsvarande bestämmelse hade ej upptagits i förslaget, oaktat nämnda tjänstemän på grund av sin utbildning och allmänna verksamhet i regel torde vara väl skickade jämväl att bedöma frågor örn stängselskyldighet. Grunden härtill vore, att ett anlitande av lantmätare för ifrågavarande uppdrag skulle i många fall medföra, att synekostnaderna leonline att uppgå lill belopp, som måste anses för höga i förhållande till här avsedda tvisters ekonomiska innebörd. Därest emellertid lantmätare vore villig att åtaga sig dylikt uppdrag mot den ersättning, som enligt förslaget skulle utgå till förrättningsman, borde tydligen från principiell synpunkt hinder ej anses möta mot hans förordnande därtill.

De sakkunnigas ståndpunkt, att länsstyrelse bör ilga befogenhet att till företagande av förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet i varje

J )tipartem«inU chefen.

Bihang till riksdagens protokoll Ii).VI. I sand. Sr 107

98 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

särskilt fall förordna en i orten boende person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros, finner jag i stort sett välgrundad. Länsstyrelsens val torde dock ej, på sätt sakkunnigförslaget åsyftar, böra i lagen begränsas till personer, boende i orten. Med en restriktiv tolkning av denna bestämmelse torde nämligen i vissa fall svårigheter kunna uppstå att finna för uppdraget lämpliga personer. Det bör antagas, att länsstyrelserna utan uttrycklig föreskrift komma att skänka vederbörligt beaktande åt önskemålet, att för nedbringande av förrättningskostnaderna till utförande av bär avsedda förrättningar förordnas personer, som äro boende i närheten av respektive förrättningsställen, där detta utan eftersättande av kravet på förrättningsmännens kompetens kan ske. Med hänsyn härtill har någon begränsning i nyssangivna riktning av länsstyrelsernas ifrågavarande befogenhet ansetts ej böra stadgas.

De sakkunniga hava förutsatt, att lantmätare i allmänhet ej borde förordnas att verkställa förrättning, varom nu är fråga, och hava till stöd härför anfört, att ett anlitande av lantmätare för dylikt uppdrag skulle i många fall medföra, att förrättningskostnaderna komme att uppgå till belopp, som måste anses för höga i förhållande till här avsedda tvisters ekonomiska innebörd. Även örn denna synpunkt ej kan frånkännas betydelse, kunna likväl understundom sådana omständigheter föreligga, att det är synnerligen önskvärt, att lantmätare må kunna förordnas. Detta är särskilt händelsen, örn samtliga uppgivna sakägare äro ense, att förrättningsmannen bör vara lantmätare, eller örn länsstyrelsen finner annan för uppdraget lämplig person än lantmätare ej vara att tillgå. Länsstyrelse torde därför böra äga befogenhet att, när länsstyrelsen finner detta av förhållandena påkallat, förordna lantmätare till förrättningsman vid här avsedd förrättning. Har lantmätare förordnats till förrättningsman, bör han vara pliktig att mottaga förordnandet. Någon uttrycklig bestämmelse härom erfordras ej i lagen, då en dylik skyldighet följer av stadgandet i 52 § i gällande lantmäteriinstruktion den 11 november 1927 (nr 407).

Vad angår förrättning rörande betesreglering torde ej heller i detta fall tillräckliga skäl föreligga att i lagen uppställa fordran å viss kompetens hos den, som må förordnas att företaga dylik förrättning. Önskemålet att få dylika förrättningar utförda av därtill lämpliga personer för lägsta möjliga kostnad torde liksom i fråga örn stängselförrättningar bäst vinnas genom att tillerkänna länsstyrelserna befogenhet att med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall förordna den person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros. För att kunna tillfredsställande handlägga förrättning, varom nu är fråga, torde visserligen i allmänhet krävas, förutom de kvalifikationer, som, på sätt de sakkunniga framhållit, erfordras för verkställande av förrättning rörande stängselskyldighet, jämväl särskilda insikter och erfarenhet i betesskötsel samt jordbruk i allmänhet, men det lärer böra förutsättas, att länsstyrelserna komma att beakta

99 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

detta förhållande utan särskild föreskrift i lagen. Sådana kvalifikationer, som nyss sagts, torde företrädesvis vara till finnandes hos hushållningssällskapens jordbrukskonsulenter ävensom hos svenska betes- och vallföreningens konsulenter. Det bör dock ej förbises, att, då fråga är örn betesregleringar av mindre omfattning, även personer, som ej erhållit särskild utbildning i betesskötsel men äga praktisk erfarenhet i jord- och betesbruk, i vissa fall kunna vara lämpade såsom förrättningsmän.

Vid betesreglering torde understundom förekomma sådana spörsmål, som ej kunna tillfredsställande bedömas utan skoglig fackkunskap. Detta gäller särskilt, då vid upplåtelse av betesmark enligt 14 § fråga uppstår, vilken del av regleringsområdet från skoglig synpunkt lämpligen bör tagas i anspråk för berörda ändamål. Det torde emellertid i regel ej böra krävas, att den, som förordnas till förrättningsmän vid förrättning för betesreglering, skall äga dylik sakkunskap, utan behovet av sådan synes vid här avsedd förrättning i allmänhet böra tillgodoses på det sätt, att vederbörande synemän medgives befogenhet att i förekommande fall anlita biträde av person med skoglig utbildning. Till denna fråga återkommer jag vid 26 §.

I överensstämmelse med vad nu anförts har i första stycket av denna paragraf stadgats, att länsstyrelsen skall till företagande av syneförrättning på ansökning förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

Därest det föreliggande lagförslaget upphöjes till lag, synes sannolikt, att hos vissa hushållningssällskap ytterligare jordbrukskonsulenter måste anställas för att tillgodose behovet av förrättningsmän vid förrättningar angående betesreglering. Det torde ock böra förutsättas, att för utbildande av lämpliga förrättningsmän särskilda åtgärder böra vidtagas genom det allmännas försorg. Frågan härom torde i sinom tid böra upptagas till närmare övervägande inom jordbruksdepartementet.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena av denna paragraf motsvara 16 § andra och tredje styckena i sakkunnigförslaget.

24 §.

Första stycket är likalydande med 17 § första stycket i sakkunnigförslaget.

Enligt andra stycket första punkten skall i fall, där syneförrättning handlägges utan biträde av gode män, vad i den föreslagna lagen är stadgat örn synemännens uppgifter och åligganden i tillämpliga delar hava avseende å förrättningsmannen. Denna bestämmelse, som är ny, har upptagits i departementsförslaget för vinnande av förenkling i redaktionellt avseende av bestämmelserna örn förrättning. Andra punkten i detta stycke är likalydande med 17 § andra stycket i sakkunnigförslaget.

Efter vilka grunder bär ersättning til l synemännen utgå ?

De sakkunniga.

Departements-

chefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Tredje stycket upptager nied ett förtydligande tillägg bestämmelsen i 17 § tredje stycket av sakkunnigförslaget.

25 §.

Enligt 18 § första ock andra punkterna i sakkunnigförslaget skola förrättningsmannen oell gode männen för förrättning enligt den föreslagna lagen åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning jämlikt bestämmelserna i gällande resereglemente, därvid förrättningsmannen skall likställas nied landsfiskal och gode männen nied gode män vid lantmäteriförrättningar. Förrättningsmannen skall därjämte för upprättande av protokoll och övriga handlingar i ärendet samt för ombesörjande av de utskrifter därav, som skola överlämnas till sakägarna, åtnjuta särskild ersättning efter ty Kungl. Majit bestämmer.

I motiveringen till dessa bestämmelser hava de sakkunniga anfört:

Förrättningsmannen syntes lämpligen böra äga uppbära viss resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente samt därjämte åtnjuta en billig gottgörelse för upprättande av protokoll och övriga handlingar i ärendet samt för ombesörjande av erforderliga utskrifter därav. Då det syntes önskvärt, att normerna för beräkningen av sistnämnda gottgörelse ej fixerades i lag utan möjlighet kölles öppen att jämka dessa med hänsyn till omfattningen av det arbete, som i nyssangivna hänseenden bomme att åvila förrättningsmannen, torde det böra ankomma å Kungl. Majit att bestämma sagda normer. Vad anginge storleken av den resekostnads- och traktamentsersättning, som borde tillkomma förrättningsman, torde lämpligen böra föreskrivas, att denne i fråga örn rätt till dylik ersättning skulle vara likställd med landsfiskal. Jämlikt gällande allmänna resereglemente åtnjöte landsfiskal för tjänsteförrättning — förutom resekostnad sers;! 11 ning, motsvarande vid resa å järnväg avgift för plats i andra klassens vagn — traktamentsersättning med 8 kronor för dag och 4 kronor för natt eller med 12 kronor för dygn. Tydligt vore, att, därest förrättningsmannen i förevarande avseende tillkommande ersättning bestämdes att utgå enligt nu angiven grund, denna ersättning komme att hållas inom gränser, som måste anses fullt skäliga i förhållande till den ekonomiska betydelse, här avsedda tvister i allmänhet ägde.

Övervägande skäl torde tala för att de grunder, enligt vilka ersättning skall utgå till synemän för förrättning enligt detta kapitel, ej bestämmas i lag utan fastställas i administrativ ordning, så att möjlighet förefinnes att utan större omgång jämka dessa med hänsyn till den erfarenhet, som under den nya lagens tillämpning vinnes rörande dylika förrättningar. En sådan anordning är påkallad jämväl från en annan synpunkt. På grund av de betydande nationalekonomiska fördelar, som kunna vinnas genom reglering av rätten till gemensamt bete å skogs- och utmark enligt de i departementsförslaget angivna grunder, torde det nämligen ej vara uteslutet, att, därest den nu föreslagna lagstiftningen genomföres, staten eller kommunala organisationer komma att för främjande av be-

fiungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tesregleringar bevilja bidrag till kostnaderna för förrättning, som avser dylik reglering, och för sådant fall böra förenämnda ersättningsregler kunna utan omgång jämkas med hänsyn till de villkor, varunder sådant bidrag bestämmes att utgå. I anslutning härtill hava ej i departementsförslaget upptagits några direkta bestämmelser i ämnet, utan i första stycket av denna paragraf har allenast hänvisats till vad därutinnan är särskilt stadgat. Det förutsättes härvid, att erforderliga föreskrifter i förevarande avseende komma att utfärdas av Kungl. Majit.

På sätt de sakkunniga framhållit, är det tydligen av stor vikt, att synemännen tillkommande ersättning ej fastställes till högre belopp än som kan anses skäligt i förhållande till den ekonomiska betydelsen av här avsedda frågor. Det måste dock även tillses, att ersättningen särskilt till förrättningsmannen ej bestämmes så ringa, att de personer, som äro lämpade för ifrågavarande uppdrag, ej kunna förmås att åtaga sig detta. Vad angår lantmätare torde, då sådan tjänsteman förordnas att handlägga förrättning, varom nu är fråga, denne böra åtnjuta ersättning för dylikt uppdrag enligt de grunder, som i allmänhet gälla för av honom utförda tjänsteförrättningar. Gällande bestämmelser i detta avseende inrymmas huvudsakligen i lantmäteritaxan den 25 november 1927 (nr 416), lantmäteristyrelsens cirkulär den 22 december 1927 (nr 7) till rikets lantmätare rörande tillämpningen av sagda taxa samt resereglementet för lantmätare den 31 december 1920 (nr 909) med däri sedermera vidtagna ändringar. Beträffande annan förrättningsman än lantmätare torde de ersättningsgrunder, som av de sakkunniga förordats, i stort sett få anses lämpliga.

Enligt 18 § tredje punkten i sakkunnigförslaget skall ersättning till förrättningsmannen och gode männen ävensom kostnad för kallelser eller annat, som är av nöden för förrättningen, genast erläggas av sökanden. Därest flera vid förrättningen bliva bundna till stängselskyldighet, skall enligt förslaget sagda ersättning och kostnad fördelas mellan dem efter vad skäligt prövas.

Lan t mäteristy reisen har framhållit, att berörda bestämmelser om erläggande av förrättningskostnad syntes ofullständiga och kunna leda till olägenheter för sakägarna. Enligt styrelsens mening bordo föreskrifterna i lantmäteritaxan lämpligen förlänas tillämpning i nämnda avseende. I niira anslutning härtill hava tvenne myndigheter i Uppsala län påpekat, att frågan, huru och till vem ersättning för förrättningskostnad skulle av sökanden erläggas, borde i lagen närmare regleras.

Enligt 6 kap. i lantmäteritaxan skall lantmätare i regel vid förrättnings avslutande eller vid förrättningshandlingarnas överlämnande avgiva .sluträkning, upptagande i specificerade poster vad lantmätaren har att fordra av sakägarna i detalj- och dagarvode samt lösen för handlingar m. m.

skyldighet att erlägga förrättningskostnad.

De saltkunniga.

Lantmäteri styrelsen m. fl.

Departements-

chefen.

102 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Sluträkningen skall tillika, där grunderna för kostnadernas fördelning mellan de olika sakägarna ej finnas angivna i vid förrättningen fört protokoll, innehålla upplysning om dessa grunder, och skall i varje fall i räkningen utföras vad på varje sakägare belöper av den lantmätaren tillkommande gottgörelse. När sluträkning blivit till sakägarna behörigen avgiven, är lantmätaren berättigad att uppbära hela den gottgörelse, som enligt räkningen tillkommer honom, och lantmätaren äger, därest sakägare tredskas att betala gottgörelsen, hos överexekutor njuta skyndsam handräckning för dess utbekommande. Sakägare är å sin sida, så framt ej annat är i lag eller särskild författning stadgat, berättigad att klandra sluträkning genom stämning inom viss tid efter förrättningens avslutande.

Nu angivna bestämmelser örn ordningen för erläggande av förrättningskostnad äga tillämpning i fråga örn förrättning, som avses i enskilda väglagen, för den händelse förrättningsmannen är lantmätare. I annat fall gäller i detta ämne bestämmelsen i 16 § andra punkten av nämnda lag, enligt vilken förrättningskostnaden skall av sökanden genast erläggas. Beträffande den slutliga ansvarigheten för dylik kostnad stadgas i tredje punkten av nyssnämnda paragraf, att, där vid förrättningen flera bliva bundna till väghållningsskyldighet, sagda kostnad skall fördelas efter ty skäligt prövas.

Den ordning, som gäller med avseende å erläggande av förrättningskostnad enligt enskilda väglagen — vilken ordning, såvitt känt är, ej vid tillämpningen medfört olägenhet — torde böra förlänas giltighet även i fråga örn sådan kostnad enligt den nu föreslagna lagen, då likformighet i detta avseende mellan de två lagarna är till fördel. I enlighet härmed har i första punkten av andra stycket i förevarande paragraf stadgats, att förrättningskostnad skall, där ej annorlunda är särskilt föreskrivet, av sökanden genast erläggas. Vad angår skyldigheten att slutligen gälda sådan kostnad har i andra punkten av samma stycke stadgats, att vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eller vilka sakägare skola slutligen gälda förrättningskostnaden samt, örn flera prövas därtill skyldiga, huru beloppet skall mellan dem fördelas. Att i lagen angiva vissa grunder, varefter synemännen i sistangivna fall skola fördela förrättningskostnaden mellan sakägarna, har jag ej funnit lämpligt, då det ej är uteslutet, att särskilda sakägare kunna genom obefogade påståenden eller yrkanden giva anledning till att förrättningskostnaden bliver väsentligt högre än som med hänsyn till sakens beskaffenhet är påkallat, samt vid sådant förhållande dessa böra svara för en proportionsvis större andel av kostnaden än övriga sakägare.

26 §.

Enligt första stycket i förevarande paragraf skola vissa i gällande lagstiftning örn delning av jord på landet upptagna stadganden angående

103 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

laga skifte i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga örn förrättning, som avses i detta kapitel. Innehållet av detta stycke överensstämmer med 19 § i sakkunnigförslaget utom därutinnan, att enligt det föreliggande förslaget beträffande dylik förrättning skola i tillämpliga delar gälla, förutom de i sakkunnigförslaget angivna bestämmelserna i jorddelningslagen, jämväl de i sagda lag meddelade stadgandena örn anlitande av sakkunnigt biträde vid laga skifte, örn jäv mot dylikt biträde samt örn protokoll vid förrättning.

Att stadgandena örn anlitande av sakkunnigt biträde vid laga skifte och örn jäv mot dylikt biträde — vilka stadganden återfinnas i 2 kap. 2 och 9 §§ jorddelningslagen — ansetts böra äga motsvarande tillämpning beträffande förrättning enligt förevarande kapitel bar sin grund däri, att, såsom förut framhållits, understundom vissa vid betesreglering förekommande spörsmål ej kunna tillfredsställande bedömas utan skoglig fackkunskap samt att jämväl eljest vid bär avsedda förrättningar sådana frågor kunna uppkomma, för vilkas avgörande särskild sakkunskap erfordras. För dylikt fall torde, såsom i nyssnämnda stadganden avses, vederbörande förrättningsman och gode män böra äga anlita det biträde, som erfordras för frågans riktiga bedömande. Vad angår jorddelningslagens bestämmelser örn protokoll vid förrättning, vilka bestämmelser upptagits i 3 kap. 6 §, har jag funnit dessa väl lämpade även för sådan förrättning, som avses i förevarande kapitel. I anslutning härtill hava de i 21 § av sakkunnigförslaget upptagna stadgandena örn protokoll vid dylik förrättning uteslutits i departementsförslaget.

Enligt 2 kap. 2 § jorddelningslagen skall delägare, där han är missnöjd med lantmätarens och gode männens beslut örn tillkallande av sakkunnigt biträde, genast anmäla detta för lantmätaren, som bar att med insändande av protokollet i ärendet underställa frågan lantmäteristyrelsens prövning. Då dylik prövning beträffande förrättning enligt förevarande kapitel lämpligen synes böra ankomma å länsstyrelsen, bar en bestämmelse härom upptagits i första stycket.

I andra stycket av denna paragraf har inrymts stadgandet i 20 § av sakkunnigförslaget.

Lantmäteristyrelsen bar mot 19 § i sakkunnigförslaget anmärkt, att den däri lämnade hänvisningen till jorddelningslagen ej borde avse de i lagen meddelade bestämmelserna angående kallelseförfarandet vid laga skifte utan de i denna upptagna motsvarande stadgandena rörande rågångsförrättning, enär därigenom den förenkling i kallelseförfarandet, som enligt lagen den 5 april 1929 (nr 55) stadgats med avseende å dylik förrättning, skulle bliva tillämplig även i fråga örn förrättning enligt förevarande lagstiftning.

Kallelse förfarandet vid syne-

pirrätlning

Departements

chefen.

104 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Med anledning av denna anmärkning må erinras, att stadgandet i andra stycket av denna paragraf medgiver, att, där det är uppenbart, vilka med avseende å förrättning äro sakägare, förrättningen må, utan hinder av att kungörelse oell kallelse ej verkställts i den ordning, som i jorddelningslagens bestämmelser örn laga skifte avses, företagas, där samtliga sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrättningen. Genom detta stadgande torde erforderlig enkelhet i kallelseförfarandet beträffande här avsedd förrättning kunna vinnas. Enligt 19 kap. 7 § jorddelningslagen gäller en liknande bestämmelse i fråga örn avstyckningsförrättning, då fråga ej är örn bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen. Under förarbetena till lagen den 5 april 1929 framhölls, att genom nyssnämnda bestämmelse i jorddelningslagen behovet av förenkling i kallelseproceduren vid avstyckning redan tillgodosetts. Lagen den 5 april 1929 gjordes därför ej tillämplig i fråga örn avstyckning (som företages utan samband med gränsbestämning). Med hänsyn till vad nu anförts har jag funnit lantmäteristyrelsens berörda anmärkning ej böra vinna beaktande.

27 §.

I förevarande paragraf angivas de särskilda spörsmål, som skola utredas och prövas vid förrättning enligt förevarande kapitel. 1 mom. upptager föreskrifter i detta avseende beträffande förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet, 2 mom. beträffande förrättning för betesreglering. 1 mom. motsvarar 22 § i sakkunnigförslaget.

Enligt 2 mom. skall vid förrättning för betesreglering utredas, bland annat, vilket område förrättningen lämpligen bör avse. Vid utredningen härom bör tydligen noggrant undersökas, huruvida beträffande sagda område de i 11 § angivna förutsättningarna för rätt till gemensamt bete äro för handen. Den omständighet, som det härvid i främsta rummet gäller att konstatera, är, huruvida stängsel den 1 januari 3932 funnits mellan de i området ingående, till olika fastigheter hörande marker. Därest denna fråga vid förrättningen hesvaras nekande och på grund härav betesreglering verkställes å markerna, torde härigenom med laga verkan hava avgjorts, att stängselskyldighet mellan markerna ej föreligger.

Vid förrättning för betesreglering skall enligt 2 mom. även utredas, med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som avses i 14 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, ävensom huru betesmarken skall inhägnas. Såsom vid 15 § antytts, skola enligt förslaget stadgandena i 7 § örn beskaffenheten av laggillt stängsel ej äga tillämpning i fråga örn hägnad, som hålles omkring sådan betesmark, som nyss sagts, utan beskaffenheten av dylik hägnad skall i varje fall fastställas vid förrättningen. En förutsättning härför är emellertid, att vid förrättningen jämväl bestämmes, med vilka slag av liemdjur betning å marken må äga rum.

105 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Vid avgörandet av denna fråga bör tydligen hänsyn tagas till det behov, som i förevarande avseende föreligger beträffande den eller de fastigheter, åt vilka betesmarken upplåtits. Där betesmark upplåtes åt flera fastigheter, bör vid förrättningen även bestämmas, i vilken omfattning varje fastighet äger nyttja marken till bete samt huru de med betningen förenade angelägenheter, som äro gemensamma för sagda fastigheter och som ej innefattas under skyldigheten att hålla betesmarken inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, böra handhavas. I sistnämnda avseende torde i huvudsak enahanda ordning böra tillämpas, som enligt 41—45 §§ skall gälla med avseende å fullgörande av sagda skyldighet.

Med avseende å ersättning, som omförmäles i 16 §, skall enligt 2 mom. i denna paragraf utredas, bland annat, inom vilken tid ersättningen skall gäldas. För de skäl, som ligga till grund för denna bestämmelse, skall jag redogöra vid 34 §.

28 och 29

Dessa paragrafer upptaga med vissa jämkningar och tillägg bestämmelserna i 23 och 24 §§ av sakkunnigförslaget.

Enligt 29 § andra stycket andra punkten åligger det synemännen, där enligt vad i 41 § sägs styrelse skall utses, att uppdraga åt en eller flera av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken anmälan örn sådant val skall göras hos länsstyrelsen. Denna bestämmelse är ny och har föranletts av de i departementsförslaget upptagna stadgandena örn stängsel- och betessamfälligheter. Bestämmelsen har delvis avfattats efter förebild av föreskriften i 22 § andra stycket enskilda väglagen.

Beträffande en av länsstyrelsen i Uppsala län framställd erinran, att bestämmelsen i 23 § andra stycket av sakkunnigförslaget ej gåve någon säker ledning i fråga örn ordningen för bevakande av det allmännas rätt med avseende å publik jord, må framhållas, att frågan örn behovet av reglerande föreskrifter i berörda ämne ej synes böra upptagas särskilt för nu ifrågavarande lagstiftning utan böra bliva föremål för övervägande i annat sammanhang.

30 §.

Första stycket har avfattats i anslutning till stadgandet i 23 § första stycket enskilda väglagen. Den i nämnda lagrum föreskrivna anordningen med avseende å förvarande av förrättningshandlingar och dessas tillhandahållande åt vederbörande sakägare har jag funnit mera lämpad för de i detta kapitel avsedda förrättningar iin det tillvägagångssätt, som härutinnan förordats i 25 § första stycket av sakkunnigförslaget.

Andra stycket upptager dels bestämmelsen i 25 § andra stycket av sakkunnigförslaget, dels ock en föreskrift örn skyldighet för förrättningsmannen att, där förrättningen allgått fråga örn betesreglering, till vederbö-

106 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

rande skogsvårdsmyndighet översända avskrift av förrättningshandlingarna. Sistnämnda föreskrift är betingad därav, att skogsvårdsmyndigheten för utövande av den åtalsbefogenhet, som enligt 52 § tillkommer myndigheten, ävensom med hänsyn till betesreglerings betydelse från skogsvårdssynpunkt bör äga kännedom örn de förrättningar rörande dylika regleringar, som verkställas inom myndighetens verksamhetsområde, och förrättningarnas resultat. Örn vid här avsedd förrättning betesmark upplåtits enligt 14 §, bar skogsvårdsmyndigheten behov att äga tillgång till handlingarna angående förrättningen jämväl för utövande av den talerätt, som enligt 47 § andra stycket tillkommer myndigheten. Med skogsvårdsmyndighet förstås enligt 67 § skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under hans uppsikt eller av honom förvaltas.

31 $.

Enligt första stycket i denna paragraf skall sakägare, där han är missnöjd med förrättning, vid talans förlust inom tre månader efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare till domstol. Denna bestämmelse, som nära överensstämmer med 26 § i sakkunnigförslaget, innebär, att klandertalan mot förrättning, varom nu är fråga, skall föras i enahanda ordning som enligt enskilda väglagen gäller i fråga örn talan mot där avsedd förrättning. Att, såsom från ett håll yrkats, beträffande klander av förrättning enligt förevarande lag stadga, att dylik talan skall upptagas och avgöras av ägodelningsrätt, har jag ej funnit tillräckligt motiverat.

Bestämmelsen i andra stycket, vilken åsyftar att underlätta delgivning av stämning, då svarandena äro flera än tio, saknar motsvarighet i sakkunnigförslaget. Stadgandet har närmast föranletts av de i departementsförslaget upptagna bestämmelserna örn betesreglering och gemensam stängselskyldighet, vilka kunna medföra, att ett stort antal personer äro sakägare vid här avsedd förrättning.

32 $.

Denna paragraf, som upptager bestämmelser örn verkställighet av förrättningsutlåtande samt av domstols ej laga kraft ägande utslag i vissa mål örn stängselskyldighet, motsvarar 27 § i sakkunnigförslaget.

33 $.

De i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna överensstämma med stadgandena i 28 § av sakkunnigförslaget utom i vissa detaljfrågor. Enligt förevarande paragraf skall efter den slutliga handläggningen av mål rörande klander av förrättning avskrift av däri meddelat utslag genom rättens försorg tillställas ej allenast, såsom i sakkunnigförslaget föreskrives, förrättningsmannen utan även, där målet angått fråga örn betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet. Därjämte åligger det enligt departe-

107 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mentsförslaget förrättningsmannen att, om mål, som här avses, återförvisats till honom, därom omedelbart underrätta, förutom, på sätt i sakkunnigförslaget angives, den myndighet, till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas, jämväl, där målet angått fråga örn betesreglering, skogsvårdsmyndigheten. Nu angivna ändringar i sakkunnigförslaget äro påkallade av enahanda skäl, som vid 30 § anförts till stöd för den däri upptagna bestämmelsen örn skyldighet för förrättningsmannen att i fall, som nyss sagts, till skogsvårdsmyndigheten översända avskrift av förrättningshandlingarna. Härförutom har i anslutning till vad lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Kalmar län i sina yttranden hemställt den ändring vidtagits i sakkunnigförslaget, att redovisning av förrättningsakt till byggnadsnämnd skall äga rum, allenast därest samtliga de fastigheter, som målet angått, äro belägna inom stad eller samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas.

34 $.

Första stycket giver regler örn förfarandet i det fall, att tvist yppas mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn bättre rätt till vad såsom ersättning skall utgå enligt 6 eller 16 §. Det här stadgade förfarandet överensstämmer med det, som enligt 29 § i sakkunnigförslaget är avsett att i enahanda fall tillämpas i fråga örn ersättning enligt 9 och 33 §§ i sagda förslag. Beträffande ersättning enligt sistnämnda paragraf, vilken ersättning avser gottgörelse för utbyte av bättre hägnad mot sämre, da jämkning av stängselskyldighet äger rum, framgår av 40 § i departementsförslaget, att vid tvist örn bättre rätt till dylik ersättning bestämmelserna i förevarande paragraf skola i tillämpliga delar gälla.

Till skydd för vederbörande ersättningstagares rätt har i andra stycket av denna paragraf stadgats förhud mot verkställande av arbete å annans mark eller vidtagande eljest av åtgärd till förfång för annan, innan ersättning enligt 6 § blivit till ersättningstagaren gulden eller enligt första stycket nedsatt hos länsstyrelsen, ävensom föreskrivits, att, där ej sådan ersättning varder gulden eller nedsatt inom tid, som i laga ordning blivit bestämd, eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp fastställdes, den väckta frågan skall i sin helhet vara förfallen. I anslutning härtill har vidare i förevarande stycke stadgats, att, där sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som nyss sagts, han är berättigad att efter utgången av förenämnda tid hos den ersättningsskyldige erhålla utmätning för vad sålunda utgivits, så framt ej den väckta frågan i sin helhet förfallit. Nu angivna bestämmelser, som sakna motsvarighet i sakkunnigförslaget, överensstämma med de stadgande^ som i liknande syfte meddelats i 28 § andra och tredje styckena enskilda väglagen.

Enligt tredje stycket i denna paragraf må, där ersättning enligt 16 § bestämts att utgå för intrång till följd av betesmarks anordnande för betes-

108 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

bruk, åtgärd i sådant syfte ej vidtagas, innan ersättningen gnidits. Även denna bestämmelse Ilar tillkommit för att skydda vederbörande ersättningstagares rätt.

Departementsförslaget upptager ej något liknande stadgande i fråga örn ersättning, som enligt 16 § skall utgå för upplåtelse av betesmark eller för intrång till följd av sådan marks inhägnande. Grunden härtill är, att sistnämnda ersättning skall utgå i form av årlig avgift samt att med hänsyn härtill rätten att taga betesmarken i anspråk ej lämpligen kunnat göras beroende därav, att ersättningen guldits. Då det emellertid måste anses skäligt, att ersättningstagarens rätt skyddas även med avseende å dylik ersättning, har jag ansett mig böra föreslå, att sådan ersättning skall utgå med förmånsrätt ur fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits. Från fastighetskreditens synpunkt torde erinran mot en dylik förmånsrätt ej med fog kunna framställas, då det måste antagas, att fastigheten genom upplåtelsen erhåller ett ökat värde, som överstiger eller åtminstone motsvarar det ersättningsbelopp förmånsrätten avser. Nämnda förmånsrätt torde böra vara lika med den förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden gäller för rätt till tionde, ränta eller annan sådan avgäld av fast egendom. Erforderliga bestämmelser örn ifrågavarande förmånsrätt hava inrymts i det särskilda förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, för vilket förslag jag senare skall redogöra.

På sätt framgår av bestämmelserna i 27 § 2 morn., skall vid förrättningför betesreglering bestämmas viss tid, inom vilken ersättning enligt 16 § skall gäldas. Är fråga örn ersättning för upplåtelse av mark eller för intrång till följd av betesmarks inhägnande, vilken ersättning, såsom nyss berörts, skall utgå i form av årlig avgift, skall detta bestämmande avse den tid på året, då dylik avgift skall erläggas. Gäldas ej ersättningen inom bestämd tid, medför detta ej — i motsats till vad i motsvarande avseende föreslagits i fråga örn ersättning enligt 6 § — att frågan örn betesmarkens upplåtande förfaller, utan för dylikt fall är ersättningstagaren hänvisad att låta uttaga ersättningen av den ersättningsskyldige. Förslagets ståndpunkt i detta avseende är en följd av förenämnda bestämmelse örn ersättningens erläggande till viss del medelst årlig avgift samt jämväl betingad av önskemålet, att, sedan betesmark upplåtits vid betesreglering, upplåtelsen kommer att äga bestånd, så länge marken erfordras för tillgoseende av vederbörande fastighets betesbehov.

35 §.

Enligt denna paragraf skall vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet eller betesreglering vara gällande mot ny ägare till fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår. Beträffande denna bestämmelse hänvisas till vad i det föregående örn syneförrättning anförts.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

109 Om föreningar.

36 i

Såsom i det föregående antytts, förutsätter sakkunnigförslaget, att fråga om stängselskyldighet skall handläggas vid syneförrättning, allenast där överenskommelse härom ej kan träffas mellan vederbörande sakägare. Dylik överenskommelse är enligt förslaget i allmänhet bindande allenast för dem, som deltagit däri, och gäller sålunda ej mot ny ägare till fastighet, som överenskommelsen angår. Under vissa förutsättningar kan emellertid förening örn stängselskyldighet, som träffas utan samband med förrättning, enligt 30 § i förslaget erhålla dylik giltighet. Förslaget innehåller i detta avseende, att, där förening annorledes än vid förrättning träffats örn hållande av stängsel enligt de grunder, som stadgas i den föreslagna lagen, samt sådan förening upprättats skriftligen och styrkts av vittnen och däri tydligt angivits de fastigheter, som föreningen angår, envar som deltagit i föreningen äger få föreningen antecknad i det hägnadsregister, som enligt förslaget skall föras för varje domsaga och stad, där rådstuvurätt finnes. För erhållande av sådan anteckning skall föreningen i huvudskrift ingivas eller med posten insändas till registerföraren i den ort, där fastighet, som föreningen angår, är belägen. Sedan anteckning örn föreningen skett i registret, skall föreningen vara gällande mot framtida ägare eller innehavare av vederbörande fastigheter ävensom, där föreningen inkommit till registerföraren inom en månad efter dess upprättande, mot den, som efter upprättandet men före föreningens antecknande i registret blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, har dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

I motiveringen till förslaget i denna del hava de sakkunniga anfört:

Enligt § 10 i stängselsförordningen skulle vederbörande jordägare, därtill följd av begagnat stängselvitsord hägnadsskyldighet blivit av dem efter viss grund utgjord eller bestämd, för framtiden deltaga i hägnaden underhåll enligt nämnda grund, till dess dem emellan annorlunda överenskommes eller, i händelse, med avseende å förändrat bruk av ägorna, ändring i hägnadsskyldigheten å ena sidan yrkades, frågan därom blivit avgjord. Denna bestämmelse torde innebära, att, örn grannar träffat överenskommelse örn uppförande och underhåll av hägnad mellan sina fastigheter i överensstämmelse med stängselförordningens bestämmelser, denna överenskommelse gällde för obegränsad tid, till dess ny överenskommelse i ämnet träffades eller sådana ändrade förhållanden inträdde, som i berörda paragraf avsåges, samt att överenskommelsen jämväl ägde giltighet mot nya ägare till ifrågavarande fastigheter. Någon viss form för träffande av dylik överenskommelse hade ej stadgats, utan ägde denna principiellt samma giltighet, vare sig den vore muntlig eller upprättats skriftligen.

Stängsolförordningens regler örn giltigheten av här avsedda överens-

Förening, sorn överensstämmer med Ingene grunder.

De sak kunniga

Ilo

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

Departements-

chefen.

kommelser ägde tydligen samband med det sätt, varpå stängselskyldigheten i förordningen bestämts. De stadganden, som i detta avseende upptagits i förordningen, hade i allmänhet givits en sådan avfattning, att de ej förutsatte någon diskretionär prövning utan vore avsedda att direkt tillämpas i de fall, då sådan skyldighet enligt förordningen ägde rum. Överenskommelse, som här avsåges, kunde därför i regel ej innehålla annat än vad i förordningen stadgades beträffande det fall, varom överenskommelsen träffats, och ny ägare till fastighet, som överenskommelsen anginge, kunde sålunda ej genom denna i stort sett bliva förpliktad till något, som ej omedelbart framginge av förordningens bestämmelser. Vid sådant förhållande vore den omständigheten, att dylik överenskommelse kunde ingås formlöst, tydligen ej ägnad att med hänsyn till ny ägares intresse väcka betänklighet.

Frågan örn giltighet av överenskommelse angående stängselskyldighet komme emellertid i ett väsentligen annat läge, örn de i förslaget upptagna reglerna angående sådan skyldighet genomfördes. Den generella avfattningen av sagda regler åsyftade att åt dessa förläna en diskretionär tilllämpning och sålunda möjliggöra, att stängselskyldigheten i högre grad än nu avvägdes efter de i varje särskilt fall föreliggande förhållandena. Enligt sagda regler kommo skyldigheten alltså att bestämmas väsentligen olika i skilda fall. Härav torde emellertid följa, att, därest grannar överenskomme örn hållande av stängsel mellan sina fastigheter i överensstämmelse med dessa regler, dylik överenskommelse ej kunde utan vidare bliva gällande mot ny ägare. En förutsättning härför borde tydligen vara, att överenskommelsens innehåll bestämt fixerades samt att garantier skapades för att ny ägare kunde vinna säker kännedom härom.

De bestämmelser i ämnet, som upptagits i sakkunnigförslaget, avsåge att tillgodose nyssangivna syfte.

Den föreslagna anordningen, att här avsedd förening skulle för vinnande av giltighet mot ny ägare antecknas i ett offentligt register, hade ansetts äga företräde framför den procedur, som i liknande syfte stadgades i § 19 i stängselförordningen beträffande där omförmäld förening. Sistnämnda procedur, som avsåge förenings intagande i vederbörande domstols protokoll, torde nämligen ej vara väl lämpad för förening, varom nu vore fråga, av det skäl, att sådan förening oftast torde komma att slutas för obegränsad tid. Ett intagande av dylik förening i ett i kronologisk ordning fört protokoll skulle nödvändiggöra, att förnyad anteckning örn föreningen måste med vissa tidsmellanrum verkställas, vilken formalitet undvekes, därest föreningen antecknades i ett register.

För underlättande av nya lagens tillämpning har jag ansett, att i denna möjlighet bör beredas fastighetsägare att utan samband med syneförrättning träffa förening såväl örn stängselskyldighet som örn betesreglering med verkan mot ny ägare. I enlighet med vad do sakkunniga föreslagit bör dock såsom förutsättning för att dylik verkan skall tillkomma föreningen principiellt gälla, dels att föreningen överensstämmer med de grunder, som stadgas i nya lagen, dels ock att föreningen ingåtts i sådan form och erhållit sådan publicitet, att ny ägare kan vinna säker kännedom örn dess innehåll. Vad den senare förutsättningen angår har jag i anslutning till stadgandet i 30 § enskilda väglagen ansett vara tillfyllest.

lil

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att föreningen upprättas skriftligen oell styrkes av vittnen samt intages i domboken i ort, där fastighet som föreningen angår är belägen. Erinras må, att ny ägare till fastighet, som nyss sagts, i regel torde kunna erhålla erforderliga upplysningar örn här avsedd förening av fastighetens förutvarande ägare eller av andra i orten boende personer. Därjämte är att märka, att, såsom i det följande skall närmare omnämnas, avskrift av dylik förening skall, där denna angår fråga örn betesreglering, genom domstolens försorg översändas till vederbörande skogsvårdsmyndighet samt att ny ägare sålunda hos sistnämnda myndighet kan i fall, som nyss sagts, erhålla uppgift örn föreningens innehåll. Med hänsyn härtill har jag ej ansett nödigt, att, såsom de sakkunniga föreslagit, låta verkställa anteckning örn förening, som här avses, i särskilda vid underdomstolarna förda hägnadsregister. Uppläggande och förande av dylika register skulle tydligen i viss mån tynga och inveckla arbetet vid underdomstolarna. Ej heller har jag funnit erforderligt, att, sedan dylik förening intagits i domboken, förnyad anteckning örn föreningen däri göres med vissa tidsmellanrum.

I anslutning till vad nu anförts hava departementsförslagets bestämmelser i ämnet avfattats, vilka bestämmelser inrymts i första stycket av förevarande paragraf. För vinnande av ökad säkerhet, att här avsedd förening upprättas i överensstämmelse med de i nya lagen stadgade grunder, då fråga är örn betesreglering och upplåtelse av betesmark därvid finnes böra äga rum, har i förslaget stadgats, att förening, som avser dylik upplåtelse, må intagas i domboken, allenast där i föreningen tydligt angivits betesmarkens läge och gränser, den eller de fastigheter, åt vilka marken upplåtits, samt huru och inom vilken tid marken skall inhägnas och anordnas för betesbruk. Betydelsen av att tydliga föreskrifter i dessa hänseenden upptagas i föreningen ligger i öppen dag.

Departementsförslaget förutsätter, att, innan förening, som här avses, intages i domboken hos vederbörande domstol, denna har att tillse, att föreningens innehåll, såvitt av föreningshandlingen framgår, överensstämmer med bestämmelserna i nya lagen. Finnes detta ej vara fallet, har domstolen att vägra föreningens inprotokollering. Förslaget innebär dock ej, att frågan, huruvida dylik överensstämmelse föreligger, skall anses slutligen avgjord genom föreningens intagande i domboken. Detta framgår därav, att sagda fråga oftast ej kan tillförlitligen bedömas allenast med ledning av föreningshandlingens innehåll utan att härför erfordras syn på stället. Utan hinder av föreningens intagande i domboken bör sålunda ny ägare till fastighet, som föreningen angår, anses berättigad att påkalla syneförrättning enligt nya lagen för prövning, huruvida sådan överensstämmelse är för handen.

Enligt andra stycket i denna paragraf skall, där förening, som enligt första stycket intagits i domboken, angår fråga om betesreglering, av-

Förening, sani avviker från lagens grander

112 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skrift av föreningen genom rättens försorg översändas till vederbörande skogsvårdsmyndighet. Beträffande motiven till denna föreskrift hänvisas till vad som anförts vid 30 § rörande skyldighet för förrättningsman att i fall, som nyss sagts, till skogsvårdsmyndigheten översända avskrift av förrättningshandlingarna.

37 §.

I denna paragraf givas föreskrifter örn förening, som angår fråga om stängselskyldighet men som ej överensstämmer med de i nya lagen stadgade grunder. Dessa föreskrifter åsyfta, att angränsande fastigheters stängselförhållanden må i vissa fall genom förening ordnas på ett från nämnda grunder avvikande sätt samt att sålunda träffad förening skall, där den upprättats i viss form och förlänats viss publicitet, äga giltighet mot ny ägare.

Departementsförslagets bestämmelser härutinnan ansluta sig i väsentliga avseenden till motsvarande stadganden i 35 § av sakkunnigförslaget. Vissa skiljaktigheter förefinnas dock mellan förslagen.

Skiljaktigheterna hänföra sig i främsta rummet till sättet för offentliggörande av här avsedd förening. Enligt departementsförslaget skall detta ske genom föreningens intagande i domboken hos vederbörande allmänna underrätt, under det sakkunnigförslaget innehåller, att föreningen skall antecknas i hägnadsregistret. Departementsförslagets ståndpunkt i detta avseende är en följd av de i 36 § upptagna bestämmelserna rörande offentliggörande av förening, som där omförmäles.

Vidare avviker departementsförslaget från sakkunnigförslaget därutinnan, att de i sistnämnda förslag upptagna bestämmelserna, att här avsedd förening skall anses förnyad för viss tid, där ej uppsägning av föreningen sker sist innan ett år före utgången av den tid, som föreningen ursprungligen avsett, sakna motsvarighet i departementsförslaget. Berörda bestämmelser, som vila å den förutsättning, att anteckning örn föreningen göres i hägnadsregistret, hava, då enligt departementsförslaget dylik anteckning ej skall ske, ej kunnat bibehållas i detta. Det torde emellertid böra antagas, att kravet på erforderlig stabilitet i de förhållanden, som regleras genom här avsedd förening, i stort sett tillgodoses genom den av de sakkunniga föreslagna och i departementsförslaget upptagna föreskriften, att dylik förenings giltighetstid må bestämmas att omfatta en tidrymd av upp till tio år efter det föreningen intagits i domboken. Med hänsyn härtill och då enligt förslaget hinder ej möter att vid utgången av nämnda tid träffa ny förening av samma innehåll som den tidigare, hava några särskilda föreskrifter örn utsträckande av här avsedd förenings giltighetstid ansetts ej vara påkallade. Jag vill erinra, att enligt 30 § enskilda väglagen förening i fråga örn vägs underhåll ej äger giltighet under längre tid än tio år från det föreningen ingicks.

Slutligen har den i 35 § tredje stycket av sakkunnigförslaget upptag-

113 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

na bestämmelsen, att ingen skall av förening, varom nu är fråga, vara hindrad att inhägna sina ägor, där han ensam vill hålla stängsel omkring dem, uteslutits i departementsförslaget. Frågan, huruvida på grund av dylik förening hinder i berörda avseende skall anses föreligga eller ej, torde böra bero på föreningens syfte och innehåll. Avser föreningen en överenskommelse mellan ägare av angränsande fastigheter att utlägga vissa områden av fastigheterna till en gemensam betesvall, böra de särskilda fastighetsägarna ej vara berättigade att under föreningens giltighetstid omintetgöra en dylik överenskommelse genom uppsättande av stängsel i ägoskillnaderna. Åsyftar däremot föreningen, att hägnader ej skola hållas mellan fastigheternas ägor allenast av den grund, att ägarna därigenom beredes lättnad i stängselbesväret (ex. ägorna äro av impedimentskaraktär och skadas följaktligen ej genom betning), bör föreningen ej anses utgöra hinder för den, som deltagit däri, att själv uppsätta stängsel i sin rågång.

De övriga skiljaktigheter, som beträffande här avsedd förening föreligga mellan departements- och sakkunnigförslagen, äro ej av beskaffenhet att kräva särskild motivering.

Om jämkning i meddelade bestämmelser.

38 i

Sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit genom förrättning eller dom eller genom sådan förening, som omförmäles i 36 § eller 37 §, avgjord, kunna sådana ändrade förhållanden inträda, som i större eller mindre grad inverka på frågan. För sådan händelse bör det träffade avgörandet ej ovillkorligen lända till efterrättelse utan möjlighet förefinnas, åtminstone i vissa fall, att erhålla jämkning däri. Regler örn dylik jämkning upptagas i förevarande paragraf.

T första stycket behandlas ett särskilt fall, då sådan jämkning må äga rum. Detta åsyftar, att, sedan bestämmelse i laga ordning meddelats om skyldighet att hålla stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger, delas eller sammanlägges med annan fastighet. I detta fall äger enligt förslaget envar, vars rätt är därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen. Denna bestämmelse överensstämmer med motsvarande stadgande i 31 § av sakkunnigförslaget utom därutinnan, att sistnämnda stadgande i motsats till bestämmelsen i förevarande stycke ej har avseende å sådan förening, som omförmäles i 35 § av sakkunnigförslaget och 37 § av departementsförslaget. Tillräckliga skill att från rätt till jämkning i förevarande läll eller då sådan rätt eljest är medgiven

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107. 8

Jämkning r då fastighet delas eller sammanlägges med annan fastighet.

114 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utesluta den, som lått sin stängselskyldigliet bestämd genom dylik förening, bar jag ej ansett föreligga.

Innebörden av bestämmelsen i förevarande stycke är, såvitt angår stängselskyldigket, timligen olika, allteftersom den fastighet, som delas eller sammanlägges med annan fastighet, ensam svarar för viss stängselsträcka på marken eller stängselskyldigheten åvilar förstnämnda fastighet samt en eller flera andra fastigheter gemensamt. I förra fallet torde den jämkning, som är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen, bestå däri, att ny fördelning av det stängsel, som åvilar den delade eller sammanlagda fastigheten, bör äga rum, och jämkningen kommer i detta fall sålunda även att beröra vederbörande grannfastighet eller grannfastiglieter. I det senare fallet åter inskränker sig jämkningen, där fråga är örn delning, till att avse ett fastställande, huru stor lott av den delade fastighetens andel i stängselskyldigheten bör falla å envar av de nybildade fastigheterna. Har i detta fall sammanläggning ägt rum, lärer ingen annan jämkning vara påkallad, än att den nybildade fastigheten ålägges att svara för summan av de andelar, som åvilat de ursprungliga fastigheterna.

Vad nu anförts beträffande jämkning av stängselskyldighet i det fall, att fastighet, som gemensamt med annan fastighet svarar för sådan skyldighet, göres till föremål för delning eller sammanläggning, äger motsvarande tillämpning, då dylik åtgärd företages beträffande fastighet, som ensam eller gemensamt med annan fastighet svarar för skyldighet att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick.

Enligt sista punkten i första stycket skola, då delning ägt rum av fastighet, som här avsedd skyldighet helt eller delvis åligger, de nybildade fastigheterna gemensamt svara för skyldigheten i förhållande till varje fastighets taxeringsvärde, intill dess frågan örn jämkning avgjorts. Utan särskild föreskrift lärer vara tydligt, att de i 41—45 §§ upptagna bestämmelserna örn stängsel- och betessamfälliglieter böra äga motsvarande tillämpning beträffande sådan tillfällig stängsel- eller betessamfällighet, som i denna punkt åsyftas.

Jämkning I andra stycket av denna paragraf regleras den rätt till erhållande av t andra fall. jämkning, sorn enligt förslaget i allmänhet äger rum, sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord. Nämnda stycke har sålunda avseende å alla andra jämkningsfall än det, som omförmäles i första stycket.

Enligt andra stycket första punkten gäller såsom allmän regel, att, där fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord samt sedermera sådana ändrade förhållanden inträda, som på frågan synnerligen inverka, envar sakägare äger påkalla frågans återupptagande. Denna regel ansluter sig nära till motsvarande stadgande i 32 § av sakkunnigförslaget. Enligt sistnämnda stadgande må dock i laga ordning

115 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

avgjord fråga återupptagas, så snart de ändrade förhållanden, som inträtt, lagligen inverka på frågan. Då denna förutsättning i departementsförslaget skärpts därhän, att sagda förhållanden skola synnerligen inverka på frågan, har denna skärpning betingats av önskemålet att begränsa rätten till ny prövning till sådana fall, då ett otvetydigt behov av ändring i det tidigare avgörandet föreligger. Jag erinrar, att enligt 31 § enskilda väglagen enahanda förutsättning gäller för återupptagande av där angivna frågor.

Sådana ändrade förhållanden, som enligt departementsförslaget medföra rätt att påkalla ny prövning av fråga örn stängselskyldighet, torde få anses vara för handen, örn de förutsättningar, som legat till grund för skyldighetens bestämmande, sedermera i mera avsevärd mån förändrats. Hit torde höra hänföras, bland annat, det fall, att granne efter sagda bestämmande upphört att nyttja sina ägor till bete för liemdjur eller, där han vid tiden för skyldighetens fastställande ej nyttjat sina ägor för sådant ändamål, sedermera påbörjar betning å dessa samt sådan förändring, örn den förelegat vid tiden för berörda avgörande, lagligen hort föranleda stängselskyldighetens bestämmande på annat sätt än som skett eller att granne, som fordrat stängsel, sedermera återkallar sitt yrkande härom. På sätt de sakkunniga framhållit, torde rätt att påkalla ny prövning böra anses föreligga, även då stängselskyldighet bestämts att avse hållande av stängsel, fredande blott mot större hemdjur, samt föreskrift sedermera i vederbörlig ordning meddelas, att laggill stängsel skall å orten freda även mot mindre hemdjur.

Vad angår fråga örn betesreglering torde rätt att på grund av ändrade förhållanden kräva återupptagande av dylik fråga i hela dess vidd allenast undantagsvis kunna äga rum. Det praktiskt mest betydelsefulla av hithörande fall torde vara, att, sedan vid förrättning för betesreglering med hänsyn till då rådande betesförhållanden å regleringsområdet blivit bestämt, att rätten till gemensamt bete å området skall fortfara, sådan ändring i dessa förhållanden inträtt, att förutsättningar för ett avlysande av den gemensamma betningen genom ny förrättning äro för handen. Ett återupptagande av fråga örn betesreglering i hela dess vidd skulle ock vara tänkbart i det fall, att, sedan betesreglering i laga ordning ägt runi och rätten att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete upphört för de fastigheter, som äga del i området eller på grund av servitut äga betesrätt därå, behov uppkomma för en eller flera av sagda fastigheter att åter nyttja området till gemensamt bete. Av den principiella ståndpunkt, som i departementsförslaget intagits med avseende å frågan örn rätt till gemensamt bete å skogs- eller utmark, torde emellertid följa, att, sedan dylikt bete en gång blivit genom betesreglering avlyst, en återgång till sådant bete ej i något fall bör äga rum. I departementsförslaget har därför, såsom i det följande skall närmare beröras, uttryckligen stadgats, att, sedan betesrcglering i laga ord-

116 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning ägt runi, yrkande ej må framställas örn återupptagande av det gemensamma betet å regleringsområdet. Däremot torde efter betesreglerings verkställande ej sällan sådana ändrade förhållanden kunna inträda, som påkalla jämkning i därvid meddelade bestämmelser örn upplåtelse av betesmark. Såsom exempel på dylika förhållanden må nämnas, att, sedan upplåtelse av betesmark för viss fastighet skett, behovet av bete för sagda fastighet helt tillgodoses genom anordnande av kulturbeten å fastighetens eget område eller genom fastighetens sammanläggande med annan fastighet, varå tillräckliga betesmarker finnas, eller att det område, som upplåtits såsom betesmark, till följd av översvämning eller annan naturhändelse blivit stadigvarande otjänligt till bete eller att den fastighet, på vars område betesmarken upplåtits, sedermera underkastats skifte eller annan jorddelningsförrättning samt med hänsyn härtill jämkning i upplåtelsen påkallas. Vad särskilt angår sistnämnda fall må framhållas, att enligt departementsförslaget frågan örn jämkning i upplåtelsen ej må upptagas vid jorddelningsförrättningen utan att denna fråga skall, efter det jorddelningsförrättningen avslutats, på yrkande av sakägare behandlas vid förrättning enligt förevarande lag.

Förenämnda allmänna regel örn rätt att kräva återupptagande av fråga, som blivit i laga ordning avgjord, sedan sådana ändrade förhållanden inträtt, som synnerligen inverka på frågan, äger, såsom redan antytts, enligt departementsförslaget ej obegränsad giltighet utan har däri underkastats inskränkningar i två olika hänseenden.

Den ena av dessa gäller frågor örn stängselskyldighet. För rätten att kräva ny prövning av dylik fråga uppställer nämligen departementsförslaget såsom särskilt villkor, att minst tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes. Denna bestämmelse, som inrymts i andra stycket andra punkten, har hämtats från sakkunnigförslaget och är, såsom i motiveringen till detta framhållits, påkallad av praktiska skäl. I motsats till vad de sakkunniga föreslagit skall dock sagda bestämmelse enligt departementsförslaget ej gälla ovillkorligt. Där fastighet förklarats ej vara stängselskyldig eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att behov av stängsel ej förelegat för fastigheten, torde det nämligen ligga i sakens natur, att, örn dylikt behov sedermera uppkommer för fastigheten, frågan örn fastighetens stängselskyldighet må kunna genast återupptagas och sålunda utan hinder därav, att tio år ej förflutit från det tidigare avgörandet.

Den andra inskränkningen i omförmälda allmänna regel åsyftar, att, där betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga sedermera ej må väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete åter skall tillkomma de fastigheter, som äga del i området eller på grund av servitut äga betesrätt därå, eller någon av dem. Skälet till denna inskränkning har förut angivits. En föreskrift härom har införts i andra stycket tredje punkten.

117 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 33 § i sakkunnigförslaget. Den i tredje punkten av sistnämnda paragraf upptagna ovillkorliga föreskriften, att den, som vid jämkning av stängselskyldighet erhåller minskning i honom åliggande sådan skyldighet, ej har rätt att för stängsel, från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed belastas utöver sin förra stängselskyldighet, skall dock enligt departementsförslaget äga allenast villkorlig giltighet. Enligt sistnämnda förslag skall nämligen denna föreskrift ej äga tillämpning i det fall, att jämkningen föranledes därav, att för fastighet, som förklarats ej vara stängselskyldig eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att behov av stängsel ej förelegat för fastigheten, dylikt behov sedermera uppkommit, utan skall i sådant fall den, som vid jämkningen befrias från viss stängsellott, vara berättigad att för stängslet fordra ersättning. Departementsförslagets bestämmelser härutinnan åsyfta att förebygga illojalt förfarande från grannes sida vid tillämpningen av bestämmelserna i 3 och 4 §§.

40 §.

Enligt denna paragraf skall yrkande om återupptagande jämlikt 38 § av fråga, som där avses, företagas till prövning vid syneförrättning, örn ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas. Då yrkande, som här avses, understundom angår allenast vissa av de sakägare, vilkas rätt berördes av den ursprungliga stängsel- eller betesfrågan, har föreskrivits, att syneförrättningen skall företagas med dem, som saken angår. Beträffande dylik förrättning skola enligt förevarande paragraf i tillämpliga delar gälla de i det föregående omnämnda bestämmelserna örn syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41—45 §§.

De här upptagna bestämmelserna rörande förvaltningen av stängseloch betessamfälligheter överensstämma i stort sett med de stadganden, som i motsvarande avseende meddelats i vattenlagen och enskilda väglagen rörande där avsedda liknande samfälligheter. Bestämmelserna hava avfattats efter förebild av enskilda väglagens föreskrifter örn vägsamfälligheter, vilka föreskrifter återfinnas i 32—36 §§ sagda lag.

De i 42 § meddelade bestämmelserna örn anmälan av styrelseval avvika dock i väsentliga avseenden från motsvarande stadganden i vattenlagen och enskilda väglagen. I sistnämnda lagar föreskrives rörande anmälan örn val av styrelse för där avsedd samfällighet, att dylik anmälan göres hos länsstyrelsen samt att, innan sådan anmälan skett, arbete ej

118 Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

må verkställas å annans mark eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas. Dessa bestämmelser hava avfattats med hänsyn därtill, att företag, som dylik samfällighet äger utföra, städse avser verkställande av arbete å annans mark, samt att enligt berörda lagar samfälligheten principiellt ej är förpliktad att utföra företaget utan blott medgivits rätt därtill. Beträffande stängsel- och betessamfälligheter är förhållandet väsentligen ett annat. Det arbete, som stängselsamfällighet har att utföra, kan i regel verkställas utan att egentligt intrång göres å annans mark eller att annan eljest tillskyndas förfång genom arbetet samt åvilar alltid samfälligheten såsom en skyldighet i förhållande till annan sakägare. Beträffande betessamfällighet åliggande arbete är att märka, att samfälligheten är ej blott berättigad utan även förpliktad att utföra arbetet. Till den del arbetet avser hållande av hägnad omkring samfällighetens betesmark, må detta framtvingas av övriga sakägare. I vad arbetet avser betesmarkens anordnande för betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick skall väl enligt förslaget, på sätt vid 47 § skall närmare utvecklas, verkställighet av i sådant avseende meddelade föreskrifter ej äga rum men må, där sagda föreskrifter eftersättas, samfällighetens rätt till betesmarken, på talan av markägaren eller vederbörande skogsvårdsmyndighet, förklaras förverkad. Med hänsyn härtill har samfällighet, varom nu är fråga — förutsatt att den består av mer än två delägare — ansetts böra vara underkastad ovillkorlig skyldighet att utse styrelse och därom göra anmälan till länsstyrelsen.

I anslutning härtill har i 42 § stadgats, att anmälan örn val av styrelse för stängsel- eller betessamfällighet med mer än två delägare skall göras hos länsstyrelsen inom tid, som i laga ordning bestämts — bestämmelse i sådant avseende skall enligt 29 § vid förrättning i förekommande fall meddelas av synemännen — samt att, om sådan anmälan försummas, länsstyrelsen äger på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finues, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan örn verkställt val förordnandet återkallas, handhava de med arbetet förenade angelägenheter och företräda sakägarna på sätt örn styrelse är stadgat.

Det torde vara tydligt, att vederbörande skogsvårdsmyndighet på grund av den talerätt, som enligt 47 § tillkommer myndigheten, äger hos länsstyrelsen påkalla förordnande av syssloman jämlikt nyssangivna stadgande.

I 42 § hava jämväl upptagits vissa bestämmelser örn arvode till av länsstyrelsen förordnad syssloman, örn skyldighet för styrelsen att, där ändring sker i styrelsens sammansättning, ofördröjligen därom göra anmälan till länsstyrelsen samt örn offentliggörande av anmälan, som i förevarande paragraf avses, ävensom av förordnande av syssloman. Dessa bestämmelser, som nära ansluta sig till motsvarande stadganden i 3 kap. 14 och 17 §§ vattenlagen, torde ej tarva närmare motivering.

Kungl. Marits proposition Nr 107.

119 Försummat underhåll av hägnad.

46 $.

I denna paragraf givas regler om förfarandet för framtvingande av underhållsskyldighet beträffande hägnad. Paragrafen har avseende å det fall, att någon i laga ordning, d. v. s. genom förrättning eller dom eller genom sådan förening, varom i 36 eller 37 § förmäles, bundits till stängselskyldighet eller skyldighet att hålla betesmark inhägnad men försummar att å den i 8 § angivna tid underhålla honom åliggande hägnad i fredgillt skick samt ej bättrar ofördröjligen efter tillsägelse. För dylikt fall må enligt förslaget sakägare, som kan lida men av försummelsen, föranstalta örn bristens avhjälpande, och denne har därvid att förfara på enahanda sätt, som enligt 39 § enskilda väglagen må anlitas för vinnande av rättelse, då väglottshavare försummar att den tid mark är bar underhålla sin väglott i laggill skick. Departementsförslagets bestämmelser härutinnan överensstämma med motsvarande stadganden i 37 § av sakkunnigförslaget.

I vad förevarande paragraf avser framtvingande av underhåll av hägnad, som någon genom förrättning ålagts att hålla, innefattar paragrafen undantag från den i 32 § 1 mom. upptagna regeln örn sättet för verkställighet av förrättningsutlåtande.

Om förverkande av rätt till betesmark.

47 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser örn förverkande av rätt till betesmark, som upplåtits enligt 14 §. Dessa bestämmelser innebära, att dylikt förverkande kan äga rum, därest betesmarken ej anordnas för betesbruk på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, eller åtgärd, som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick, eftersättes.

Underlåter ägare eller innehavare av fastighet, åt vilken här avsedd betesmark upplåtits, att fullgöra honom i berörda avseende åliggande skyldighet, medför detta, att betesbehovet för fastigheten ej kan i avsedd omfattning tillgodoses å marken, och syftet med upplåtelsen är sålunda mer eller mindre förfelat. En näraliggande utväg för vinnande av rättelse i dylikt fall skulle vara, att lagen medgåve möjlighet att framtvinga skyldigheten. I detta avseende är att märka, att övriga sakägare vid den betesreglering, då betesmarken upplåtits, ej kunna anses hava något intresse av att betesmarken hålles i ett för betesbruk ordnat skick. Detta gäller även ägaren till den fastighet, varå upplåtelsen ägt rum (markägaren), då enligt förslaget ersättning för upplåtelsen utgår till denne oberoende av betesmarkens hävd. Vid sådant förhållande har jag funnit det ej

120 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

böra tillkomma nämnda sakägare att kräva fullgörandet av ifrågavarande skyldighet, och i enlighet härmed må jämlikt 32 § 1 mom. förrättningsutlåtande i cad det avser dylik skyldighet ej gå i verkställighet. Däremot är det naturligen i viss mån ett allmänt intresse, att här avsedd betesmark ej vanhävdas utan hålles i ett för betesbruk lämpat skick, och ett hävdande av detta intresse skulle i förevarande fall från vissa synpunkter kunna anses påkallat. Jag har dock funnit betänkligheter möta, att ifrågavarande betesmarker i vanhävdsavseende behandlas annorlunda än andra för jord- eller betesbruk avsedda ägor. Då någon befogenhet för det allmänna att ingripa mot vanhävd av dylika ägor — bortsett från jordbruk å vissa fastigheter, tillhöriga bolag eller med dem likställda jordägare — ej i lagstiftningen medgivits, har jag ansett någon dylik befogenhet ej böra stadgas med avseende å ifrågavarande betesmarker.

Vad nu anförts gäller även för det fall, att här avsedd betesmark upplåtits å skogsmark. Enligt skogsvårdslagen må, då skogsmark omlägges till betesmark för varaktigt betesbruk, ett framtvingande av de i sådant avseende erforderliga åtgärderna ej äga rum. Verkställes å skogsmark avverkning för berörda ändamål men vidtagas ej övriga för omläggningen erforderliga åtgärder eller hålles marken, sedan åtgärderna utförts, ej vid erforderlig hävd, äger emellertid på talan av skogsvårdsstyrelsen domstol förordna om markens återförsättande i skogbärande skick.

Då i enlighet med vad nu anförts ett fullgörande av skyldigheten att hålla här avsedd betesmark i ett för betesbruk ordnat skick ej bör framtvingas, har jag funnit ett eftersättande av sagda skyldighet böra medföra rätt för vederbörande markägare att vid domstol föra talan om betesrättens förverkande. Såsom nyss berörts, måste ändamålet med upplåtelsen i dylikt fall anses i större eller mindre grad förfelat, och vid sådant förhållande torde möjlighet böra finnas för markägaren att få sin fastighet befriad från det intrång, som upplåtelsen innebär. Såsom villkor för markägarens rätt att vid domstol föra talan i berörda avseende bör emellertid gälla, att han förut tillsagt betesrättshavaren om försummelsen med avseende å skyldighetens fullgörande samt att denne underlåtit att inom skälig tid därefter avhjälpa bristen. Anhängiggöres här avsedd talan, bör det ankomma på domstolen att pröva, huruvida försummelsen är av den beskaffenhet, att den skäligen bör föranleda betesrättens förverkande,

I samband med talan, som nyss sagts, bör markägaren vara berättigad påyrka, att betesrättshavaren förpliktas vidtaga erforderliga åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken. Har denna upplåtits å skogsmark, är betesmarken, såsom förut berörts, ej underkastad den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftning, så länge upplåtelsen äger bestånd. Förklaras betesrätten förverkad, erhåller emellertid sagda lagstiftning åter tillämpning å marken. Då det måste förutsättas, att betesrättshavaren under den tid upplåtelsen är gällande i allmänhet begagnar sig av sin rätt att avverka å betesmarken befintlig skog, synes såväl från

121 Kungl. Muj:ts proposition Nr 107.

allmän, skogsvårdssynpunkt som med hänsyn till markägarens intressevara motiverat, att domstolen, där den finner betesrätten vara förverkad, tillika må på markägarens yrkande kunna ålägga betesrättshavaren att inom viss tid vidtaga de åtgärder för återväxtens betryggande, som av förhållandena påkallas. Erinras må, att markägaren ej kan anses pliktig svara för vidtagande av dylika åtgärder med anledning av avverkning eller skada å skogen, som ägt rum å betesmarken under det upplåtelsen varit gällande och marken sålunda varit undantagen från tillämpningen av skogsvårdslagstiftning. Vid bedömande, huruvida och i vilken omfattning återväxtåtgärder böra av domstolen i här avsett fall föreskrivas, torde de i skogsvårdslagen härutinnan stadgade grunder böra anses normerande.

Har betesmark, varom nu är fråga, upplåtits å skogsmark, torde vid försummelse från betesrättshavarens sida att fullgöra skyldigheten att hålla betesmarken i ett för betesbruk ordnat skick befogenhet att mot honom föra talan om förverkande av rätten till betesmarken samt om vidtagande av erforderliga återväxtåtgärder därå böra tillkomma ej blott markägaren utan även vederbörande skogsvårdsmyndighet. Ett medgivande av dylik befogenhet åt vederbörande skogsvårdsmyndighet ansluter sig nära till den talerätt, som enligt skogsvårdslagen tillkommer skogsvårdsstyrelse då avverkning företages för skogsmarks omläggning till betesmark men omläggningen sedermera ej fullföljes. För att förebygga, att skogsvårdsmyndigheten och markägaren föra sådan talan, som nyss sagts, mot betesrättshavaren i skilda rättegångar, har jag ansett, att bestämmelse bör meddelas i syfte att, där endera av dem anhängiggör dylik talan, domstolen skall före målets avgörande lämna den andre tillfälle att däri yttra sig.

Då frågan om betesrättshavarens förpliktande att vidtaga återväxtåtgärder bör slutligen prövas i samband med spörsmålet örn betesrättens förverkande, följer härav, att betesrättshavaren ej bör vara berättigad att, sedan talan i sistnämnda avseende mot honom anhänggiggjorts, avverka skog å betesmarken. En föreskrift, att anhänggiggörande av dylik talan ovillkorligen skulle medföra sådan verkan, kunde dock föranleda anställande av rättegångar örn förverkande av betesrätter i trakasseringssyfte från vederbörande markägares sida. Till förhindrande härav lärer det böra ankomma å vederbörande domstol, vid vilken här avsedd talan är anhängig, att, örn skäl därtill äro, meddela förbud för betesrättshavaren att avverka skog å betesmarken.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats.

Då innehavare av här avsedd betesmark enligt förslaget är pliktig att gälda ersättning såväl för upplåtelsen av marken sorn för intrång till följd av markens anordnande för betesbruk och bibehållande i ett för sådant bruk ordnat skick samt sådan ersättning skall utgå oavsett huru betesmarken hävdas, följer härav, att innehavaren har ett betydande in-

122 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tresse att fullgöra vad honom åligger i berörda avseende. Det torde därför kunna antagas, att eftersättande av dylik skyldighet allenast undantagsvis skall äga rum samt att förverkande enligt förevarande paragraf av rätt till betesmark sålunda skall bliva ett sällsynt förekommande fall.

48 i

Har domstol enligt 47 § förpliktat innehavare av betesmark att inom viss tid vidtaga åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken, torde, där innehavaren underlåter att fullgöra sagda åläggande, det i 15 och 16 §§ skogsvårdslagen stadgade förfarandet för framtvingande av åtgärd, som där avses, böra äga motsvarande tillämpning. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf.

_ Där enligt denna paragraf det ankommer å skogsstatstjänsteman att låta verkställa besiktning eller föranstalta om vidtagande av återväxt- -åtgärd, torde kostnaden härför böra förskjutas ay domänfonden.

Om laga domstol.

49 §.

Denna paragraf inrymmer bestämmelser om forum i mål om stängselskyldighet och betesreglering.

Enligt 39 § första stycket i sakkunnigförslaget skall mål örn stängselskyldighet upptagas vid allmän underrätt i den ort, där fastighet, sorn skyldigheten angår, är belägen. I motiven till sagda paragraf framhålles, att denna bestämmelse innebär, att mål örn stängselskyldighet skall instämmas till domstolen i den ort, där fastighet, vars deltagande i hägnad fordras, är belägen. Berörda bestämmelse torde sålunda åsyfta, att dylikt mål skall anhängiggöras vid den domstol, inom vars domvärjo svarandens eller svarandenas fastigheter äro belägna. Då det synts vara till fördel, att den innebörd, som ifrågavarande bestämmelse sålunda äger, kommer till ett otvetydigt uttryck i lagtexten, har den i första stycket av förevarande paragraf upptagna bestämmelsen örn forum i mål, varom nu är fråga, avfattats med hänsyn härtill. I sagda stycke har därjämte med avseende å det fall, att svarandenas fastigheter äro belägna inom skilda jurisdiktionsområden, i anslutning till stadgandet i 10 kap. 14 § sista punkten rättegångsbalken föreskrivits, att i dylikt fall målet skall anhängiggöras vid domstolen i den ort, där de flesta av sagda fastigheter äro belägna.

Enligt andra stycket skall mål örn betesreglering anhänggiggöras vid rätten i den ort, där det områdo regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget. Denna bestämmelse är betingad av beskaffenheten av de frågor, som i dylikt mål skola utredas och prövas, och ansluter sig nära till bestämmelsen i 41 § enskilda väglagen om forum i mål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

som i nämnda lag avses. Angår mål om betesreglering allenast fråga om upplåtelse av betesmark, skall dock målet enligt förevarande stycke anhängiggöras vid rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

Stadgandet i 39 § andra stycket av sakkunnigförslaget, att den i första stycket av sagda paragraf inrymda forumbestämmelsen skall äga motsvarande tillämpning i avseende å länsstyrelses behörighet i fråga enligt 16 §, har uteslutits i departementsförslaget, då vad nämnda stadgande innehåller utan särskild föreskrift torde komma att iakttagas.

5 KAP.

Om ansvar och ersättningsskyldighet samt örn intagande av

hemdjur.

50 §.

På sätt vid 1 § omnämnts, har i förevarande paragraf upptagits en hänvisning till allmänna strafflagens bestämmelser om ansvar och skadestånd, då vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur försummas.

51 §.

Förevarande paragraf upptager bestämmelser om straff för överträdelser av vissa stadganden i den föreslagna lagen eller enligt denna meddelade föreskrifter.

Håller ägare eller innehavare av fastighet, som äger del i ohägnad mark, varom i 11 § sägs, eller som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, flera hemdjur å bete på marken än enligt 11 § tredje stycket är medgivet, torde, såsom de sakkunniga framhållit, dylik överträdelse vara att anse såsom missbruk av betesrätt å samfälld mark och sålunda vara straffbelagd i 24 kap. 8 § strafflagen. Äger dylikt missbruk rum av oaktsamhet, lärer dock sådant förfarande, där det ej kan anses såsom vållande, varom förmäles i 24 kap. 9 § strafflagen, ej vara underkastat straff.

För att trygga efterlevnaden av stadgandet i 11 § tredje stycket av förevarande lag torde överträdelse av detta stadgande generellt böra beläggas med straff, även då överträdelsen sker av vållande. På grund härav och då en dylik straffbestämmelse ej lämpligen bör inrymmas i strafflagen, hava i första och tredje styckena av denna paragraf upptagits särskilda föreskrifter örn ansvar för överträdelso av nämnda stadgande.

Föreskriften i första stycket avser det fall, att någon uppsåtligen bryter mot stadgandet i 11 § tredje stycket, och dylik överträdelse skall enligt förslaget straffas med dagsböter. Straffet för denna har sålunda bestämts lika med det i 24 kap. 8 § strafflagen stadgade straffet för missbruk av

Överträdelse av bestämmelsen i 11 § tredje stycket.

124 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

betesrätt å samfälld mark, sådant detta bestämts genom lagen den 24 september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar av strafflagen. Bestämmelsen i tredje stycket av denna paragraf har avseende å sådant överträdande av stadgandet i 11 § tredje stycket, som sker av oaktsamhet, och straffet för dylik förseelse har i förslaget bestämts till böter från och med fem till och med femtio kronor. Sistnämnda straff överensstämmer med det, som stadgas i § 5 4 mom. stängselförordningen för det fall, att någon av oaktsamhet bryter mot betesförbud enligt 3 mom. i samma paragraf.

avbetesfirbud Enligt § 5 4 morn. första stycket stängselförordningen skall den, som i enligt 12 §. strid mot betesförbud, varom i 3 mom. samma paragraf förmäles, med uppsåt släpper kreatur i mark, böta minst tio, högst tvåhundra kronor. Brytes mot förbudet av oaktsamhet, skall straffet vara böter, högst femtio kronor. Bötespåföljden för den förra förseelsen har bestämts i anslutning till det straff, som före ikraftträdandet av lagen den 24 september 1931 örn ändring i vissa delar av strafflagen stadgades i 24 kap. 8 § samma lag för den, som med uppsåt olovligen släpper kreatur å annans ägor. Genom lagen den 24 september 1931 har sådan ändring vidtagits beträffande straffet för sistnämnda förbrytelse, att detta bestämts till dagsböter. Motsvarande ändring har ej vidtagits beträffande straffet i § 5 4 mom. första stycket stängselförordningen.

I 42 § 3 mom. första stycket av sakkunnigförslaget hava berörda straffbestämmelser i § 5 4 mom. första stycket stängselförordningen upptagits oförändrade.

Även i departementsförslaget hava nyssnämnda bestämmelser bibehållits och inrymts i första och tredje styckena av förevarande paragraf. Straffet för uppsåtlig överträdelse av betesförbud, som här avses, har dock, i anslutning till berörda genom lagen den 24 september 1931 vidtagna ändring i 24 kap. 8 § strafflagen, i departementsförslaget bestämts till dagsböter. En dylik skärpning i straffet för överträdelse, som nyss sagts, har ansetts desto mera påkallad, som det från allmän skogsvårdssynpunkt är av synnerlig vikt, att betesförbud, varom nu är fråga, effektivt upprätthålles.

Ove, trädi lee j förevarande paragraf hava jämväl inrymts vissa stadganden om ansvar

av bettammel- .

sen i 13 § tor överträdelse av de i förslaget upptagna bestämmelserna angående betestredje stycket, reglering.

Enligt 13 och 19 §§ medför betesreglering för ägarna av de fastigheter, som äga del i regleringsområdet, samt för innehavarna av särskilda betesrätter å sagda fastigheter den verkan, att varje ägare respektive innehavare, sedan viss vid regleringen bestämd tid gått till ända, dels förlorar rätten att nyttja annan del av regleringsområdet till bete än den, som tillhör honom eller varå han äger dylik betesrätt, dels ock underkastas förbud att nyttja

125 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sådan del, som nyss sagts, till bete, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring denna. Använder ägare eller innehavare, som här avses, efter utgången av berörda tid sådan del av regleringsområdet till bete, som ej tillhör honom eller varå han ej äger betesrätt, gör han sig skyldig till brott mot 24 kap. 8 eller 9 § strafflagen och drabbas sålunda av straff enligt ettdera av dessa lagrum. Någon särskild bestämmelse om ansvar för överträdelse av betesregleringen i detta fall erfordras följaktligen ej. Åsidosätter däremot ägare eller innehavare, som förut sagts, förbudet att nyttja den del av regleringsområdet, som tillhör honom eller varå lian äger betesrätt, till bete, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring sådan del, är dylikt förfarande ej underkastat straff i allmänna strafflagen. Då upprätthållandet av regleringen härutinnan kräver, att sådant förfarande straffbelägges, hava särskilda bestämmelser om ansvar för dylikt förfarande upptagits i andra och tredje styckena av förevarande paragraf.

I anslutning till den ståndpunkt, som i förslaget intagits beträffande överträdelse av betesförbud enligt 12 §, hava i nyssnämnda bestämmelser olika straffpåföljder stadgats, allteftersom ifrågavarande förfarande skett med uppsåt eller av oaktsamliet. I förra fallet har straffet, liksom i fråga om uppsåtligt överträdande av betesförbud enligt 12 §, bestämts till dagsböter. I senare fallet åter har det straff, som i förslaget stadgats för den, som av oaktsamhet bryter mot dylikt förbud, ansetts vara tillfyllest.

Har vid betesreglering upplåtits betesmark enligt 14 §, är den, som äger nyttja marken till bete, efter utgången av den för betesregleringens genomförande bestämda tid underkastad vårdnadsplikt beträffande de hemdjur, som släppas å marken. Försummar betesrättshavaren att genom hägnad eller annorledes taga erforderlig vård örn sagda djur och vållas härigenom, att dessa olovligen inkomma å annans ägor, gör sig betesrättshavaren sålunda förfallen till ansvar enligt 24 kap. 9 § strafflagen. Någon särskild straffbestämmelse med avseende å detta fall erfordras alltså ej.

Fjärde stycket i förevarande paragraf motsvarar § 5 4 mom. andra stycket stängselförordningen och 42 § 3 mom. andra stycket i sakkunnigförslaget.

52 §.

Enligt första stycket skola allmänne åklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet äga lika behörighet att åtala förseelse, som avses i 51 §. Denna bestämmelse överensstämmer, såvitt angår överträdelse av betesförbud enligt 12 §, med § 5 4 mom. tredje stycket stängselförordningen samt med 42 § 3 mom. tredje stycket i sakkunnigförslaget utom därutinnan, att enligt stängselförordningen och sakkunnigförslaget åtalsbefogenheten tillkommer, förutom allmänne åklagaren, skogsvårdsstyrelsen eller, där sådan styrelse ej finnes, vederbörande skogsstatstjänsteman. Den jämkning

Konkurrens.

126 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

beträffande sagda befogenhet, som vidtagits i departementsförslaget, är föranledd därav, att enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) skogar å ecklesiastika boställen skola stå under tillsyn eller förvaltas av särskilda stiftsnämnder samt att ifrågavarande befogenhet beträffande nämnda skogar ansetts böra tillkomma dessa nämnder. Vad angår överträdelse av de i 11 § tredje stycket och 13 § tredje stycket meddelade bestämmelserna hava allmänne aklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet ansetts böra äga åtalsbefogenhet även beträffande dylik överträdelse, då det är ett allmänt skogsvårdsintresse, att sagda bestämmelser efterlevas.

Andra stycket motsvarar § 5 4 mom. fjärde och femte styckena stängselförordningen samt 42 § 3 mom. fjärde och femte styckena i sakkunnigförslaget.

53 §.

milian avådrd- 1 gällaude stängselförordning har förhållandet mellan vårdnadsplikt nadspiikt och och stängselskyldighet reglerats på det sätt, att granne principiellt är beskyldighet friad från vårdnadsP]ikt gentemot den andre grannen, där skyldighet att Gällande källa stängsel mellan grannarnas fastigheter äger rum och den förre håller bestämmelser, sin del i stängslet i fredgillt stånd. I vilket skick den andres lott av stängslet befinner sig är sålunda principiellt utan betydelse för den förres vårdnadsplikt. Av praktiska skäl har dock sagda regel i förordningen underkastats den jämkning, att granne, som fullgjort sin stängselskyldighet, ej omedelbart härigenom frikallas från vårdnadsplikt utan för vinnande av denna förmån är pliktig att även besiktiga den andre grannens stängsel samt, om detta därvid finnes bristfälligt, hos den senare påfordra rättelse. Först om denne därefter underlåter att skyndsamt avhjälpa bristen, befrias den förre från skyldigheten att taga vård om sina hemdjur och kan saklöst lämna dessa att fritt beta å sina ägor. Intränga de därvid genom det bristfälliga stängslet å den andre grannens mark, får denne själv stå den skada, som djuren förorsaka å marken, samt är jämväl pliktig att ersätta all den skada och förlust, som genom hans försummelse tillskyndas djurägaren.

Stängselförordningens ståndpunkt i nu angivna avseenden framgår av bestämmelserna i § 22 första stycket första punkten.

Underlåter granne att hålla sitt eget stängsel fredgillt, är han enligt förordningen städse underkastad vårdnadsplikt. Någon tillsägelse örn bristen från den andre grannens sida erfordras sålunda icke. Detta framgår av stadgandena i § 22 andra stycket, enligt vilka, där genom den hägnadsskyldiges underlåtenhet att hägnad göra eller bättra hans egna kreatur komma in å annans ägor, de i 21 § 3 och 5 mom. av förordningen meddelade bestämmelserna om ansvar och skadestånd skola, ändå att han ej tillsagts om bristen, äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

127 Nu angivna bestämmelser i stängselförordningen torde vara avsedda att äga tillämpning, även då utgörande av stängselskyldighet mellan grannfastigheter första gången fordras och stängsel sålunda ej finnes i ägoskillnaden. Granne, som gjort gällande honom tillkommande stängselvitsord och uppfört sin del av stängslet, torde följaktligen enligt § 22 bliva frikallad från honom åliggande vårdnadsplikt, därest den andre underlåter att skyndsamt efter tillsägelse uppföra den del av stängslet, för vilken han svarar.

De sakkunniga hava i sitt förslag bibehållit omförmälda bestämmelser i § 22 första stycket första punkten samt andra stycket av stängselförordningen väsentligen oförändrade. Vissa mindre jämkningar i dessa bestämmelser hava dock i förslaget vidtagits av redaktionella hänsyn samt på grund därav, att bestämmelserna örn ansvar för försummelse i vård om hemdjur samt örn skyldighet att ersätta därigenom vållad skada nu mera återfinnas i 24 kap. 9 § och 6 kap. strafflagen.

Av den ståndpunkt, som i departementsförslaget intagits i fråga om verkställighet av utlåtande, som meddelats vid förrättning enligt den föreslagna lagen, torde följa, att, där genom dylikt utlåtande eller dom bestämts örn uppförande av stängsel mellan angränsande fastigheter, ägarna av dessa skola inbördes vara underkastade full vårdnadsplikt i fråga örn heindjur, intill dess verkställighet av sådan bestämmelse ägt rum. Har bestämmelse, som nyss sagts, meddelats genom förening, varom i 36 eller 37 § förmäles, må visserligen enligt förslaget dylik bestämmelse ej verkställas, med mindre domstol på talan av sakägare därom förordnat, men torde böra förutsättas, att i dylikt fall sakägarna frivilligt fullgöra dem åliggande stängselskyldigliet. Tillräckliga skäl att i detta fall befria sakägare från vårdnadsplikt, innan skyldigheten att uppföra stängslet av sakägarna fullgjorts, torde därför ej föreligga.

Däremot lära fortfarande praktiska hänsyn tala för att, där någon, som i laga ordning bundits till stängselskyldighet, efter stängslets uppförande underlåter att å den i 8 § angivna tid underhålla stängslet i fredgillt stånd, sådan underlåtenhet ej omedelbart befriar annan sakägare från honom åliggande vårdnadsplikt utan att dylik befrielse först inträder, örn den förre försummar att efter tillsägelse ofördröjligen avhjälpa bristen å stängslet. I dylikt fall bör emellertid, i överensstämmelse med vad nu gäller, annan sakägare ej blott vara befriad från sin vårdnadsplikt utan även berättigad till ersättning för all den skada och förlust, som genom försummelsen tillskyndas honom.

Att i fall, som nyss sagts, den försumlige själv bör vara underkastad vårdnadsplikt beträffande sina hemdjur, ändå att lian ej tillsagts örn bristen å stängslet, torde vara uppenbart.

De saiknnniga.

'ipartements-

ehefen.

128 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i förevarande paragraf avfattats.

54 §.

Denna paragraf överensstämmer med 38 § i sakkunnigförslaget utom därutinnan, att de i sistnämnda paragraf upptagna bestämmelserna, som allenast hava avseende å stängselskyldighet, i departementsförslaget utsträckts att gälla även skyldighet att hålla hägnad omkring betesmark, som upplåtits enligt 14 §.

55 §.

Förevarande paragraf överensstämmer med 43 § i sakkunnigförslaget.

56 $.

Enligt förevarande paragraf skall, där hemdjur förorsakat skada å annans ägor, denne låta skadan genast synas och värderas av två ojäviga män. Denna bestämmelse överensstämmer med stadgandet i 44 § av sakkunnigförslaget allenast med den avvikelse, att i sistnämnda paragraf uttryckligen föreskrivits, att synemännen skola vara sakkunniga. Då det emellertid ligger i den skadelidandes eget intresse att för ifrågavarande uppdrag anlita personer, som hava erforderliga insikter och erfarenhet för uppdragets nöjaktiga fullgörande, har det ej ansetts behövligt att i lagen meddela en särskild föreskrift härom.

57 $.

Den här upptagna grundläggande bestämmelsen om intagning av hemdjur överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i 45 § av sakkunnigförslaget. De i sistnämnda paragraf stadgade tider, inom vilka, där djurägaren är okänd, intagning senast skall kungöras, hava dock uteslutits i departementsförslaget, då det i vissa fall kan möta svårighet att iakttaga nämnda tider. I förslaget har i stället föreskrivits, att dylikt kungörande skall ske ofördröjligen. Jag vill erinra, att i 19 § i lagen örn rätt till jakt en liknande bestämmelse meddelats med avseende å det fall, att hund, som där omförmäles, upptagits och ägaren till hunden är okänd.

58—63 §§.

Dessa paragrafer upptaga med vissa redaktionella jämkningar bestämmelserna i 46—51 §§ av sakkunnigförslaget.

Enligt 60 § är ägaren till intaget hemdjur berättigad att, där intagaren vägrar att utlämna djuret mot stadgad lösen, nedsätta det belopp i penningar, vartill lösen uppgår, eller att ställa full pant eller borgen därför hos någon i orten boende pålitlig person eller hos utmätningsmannen i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

orten och därefter kräva djurets utfående. Att, såsom länsstyrelsen i Östergötlands län yrkat, begränsa sagda rätt till nedsättning att gälla allenast utmätningsmannen i orten, har jag ej kunnat förorda, då nämnde befattningshavare kan vara bosatt på relativt stort avstånd från intagarens och djurägarens boningsorter och med hänsyn härtill ej lämpligen kan anlitas för ifrågavarande uppgift. Ej heller har jag funnit skäl tillstyrka, att, på sätt länsstyrelsen alternativt hemställt, såsom villkor för rätten att verkställa här avsedd nedsättning hos annan än utmätningsmannen föreskrives, att depositarien godkänts av intagaren. Skulle djurägaren till depositarie utse en opålitlig person, är intagaren berättigad att vägra djurets utlämnande och han torde sålunda ej behöva riskera någon rättsförlust genom ett oriktigt val av depositarie från djurägarens sida.

64 §.

Enligt gällande stängselförordning har delägare i ohägnad skogs- eller utmark rätt att intaga annans hemdjur, som olovligen hålles å bete på marken, allenast i det fall, att djuret anträffas å det område av denna, som tillhör delägaren. Släpper någon olovligen hemdjur å annan del av marken, föreligger sålunda ej någon intagningsrätt för delägaren, så länge djuren hålla sig borta från hans egna ägor.

I sakkunnigförslaget har ej ifrågasatts någon ändring i vad sålunda för närvarande gäller.

Två myndigheter i Gotlands län hava mot sakkunnigförslaget i denna del anmärkt, att, där betesförbud jämlikt 42 § 2 mom. i förslaget meddelats för visst område, varje ägare eller innehavare av jord, som inginge i ohägnad skogs- eller utmark inom området, borde vara berättigad att intaga kreatur, varå förbudet hade avseende, oberoende av den plats å nämnda mark, varest kreaturet anträffats. Inom länet hade erfarenheten i fråga om tillämpningen av kungörelsen den 1 november 1907 angående inskränkning i betesrätten å ohägnad skogs- och utmark inom viss del av Fårö socken nogsamt visat, att en dylik vidsträcktare intagningsrätt vore nödvändig, om betesförbnd, varom nu vore fråga, skulle kunna upprätthållas.

Att medgiva delägare i ohägnad, till gemensamt bete upplåten skogseller utmark rätt att intaga annans hemdjur, som olovligen hålles å bete på marken, oavsett var djuret anträffas å denna, torde ej vara av behovet påkallat, där fråga är örn olovlig betning i egentlig mening, d. v. s. örn någon, som överhuvud ej har betesrätt å marken, med uppsåt släpper hemdjur därå eller genom försummelse i honom åliggande vårdnadsplikt vållar, att hemdjur inkomma å marken. I dylikt fall hava samtliga delägare i denna ett gemensamt intresse att söka förhindra betningen. Annorlunda är förhållandet med avseende å överträdelse av de i 11 och 12 §§> av departementsförslaget upptagna bestämmelser örn rätt Bihang till riksdagens protokoll 1\0.7.7. 1 saini. Sr 107. 9

Särskild tntagnxngsr&tt beträffande ohägnad skogs■ eller utmark m m

Departements-

chefen.

130 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

till gemensamt bete å här avsedd mark. I fråga örn iakttagandet av dessa bestämmelser hava delägarna skilda intressen, och man måste räkna med att vissa svårigheter komma att möta att göra bestämmelserna effektiva. Giltiga skäl synas därför föreligga, att delägare i gemensam betesmark tillerkännes befogenhet att, om annan delägare i marken släpper hemdjur på denna i strid med sagda bestämmelser, intaga djuret, oavsett var det anträffas å marken. Tvekan kan visserligen råda, huruvida en sådan befogenhet bör stadgas även i fråga örn överträdelse av föreskriften i 11 § tredje stycket, enär det i vissa fall torde möta svårighet att bedöma, huruvida dylik överträdelse föreligger, men denna tveksamhet lärer undanröjas, därest såsom förutsättning för ifrågavarande intagningsrätt stadgas, att betningen å marken äger rum i uppenbar strid mot förenämnda bestämmelser.

Vad nu sagts örn delägare i ohägnad skogs- eller utmark torde även böra gälla innehavare av särskild betesrätt därå.

Väsentligen enahanda skäl, som anförts till stöd för stadgande av förenämnda intagningsrätt beträffande ohägnad skogs- och utmark, som enligt 11 skall anses upplåten till gemensamt bete, tala även för medgivande av en dylik rätt beträffande område, varå betesreglering ägt rum. Det torde vara tydligt, att vid överträdelse av de vid sådan reglering meddelade bestämmelserna örn rätt till bete å regleringsområdet delägarna i området samt innehavarna av särskilda betesrätter därå löpa väsentligen enahanda risk som då fråga är örn åsidosättande aV föreskrifterna örn rätt till gemensamt bete.

Vid stadgande av sådan intagningsrätt, som förut sagts, torde, då intagning på grund därav äger rum, de i 57—63 §§ upptagna bestämmelserna böra äga motsvarande tillämpning. Härförutom torde böra gälla, att intagaren skall vara pliktig att till vederbörande markägare utgiva vad han uppburit i ersättning för skada, som det intagna djuret förorsakat å den mark, varom fråga är.

Enligt nu angivna grunder hava bestämmelserna i denna paragraf avfattats.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser.

65 §.

Enligt 12 kap. 2 § handelsbaden är den, som emottagit »inlagsfä», skyldig vårda djuret såsom sitt eget. Av denna bestämmelse, jämförd med 24 kap. 9 § strafflagen, torde framgå, att den, till vilken annans hemdjur överlämnats för underhåll eller nyttjande, i ägofredsavseende är

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

i fråga om djuret underkastad enahanda vårdnadsplikt som beträffande sina egna hemdjur. För vinnande av ökad tydlighet har ansetts lämpligt, att, på sätt skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, en uttrycklig bestämmelse i detta avseende upptages i den föreslagna lagen.

En naturlig följd av den vårdnadsplikt, som enligt berörda bestämmelse åvilar emottagaren av annans hemdjur, torde vara, att denne med avseende å djuret hör, jämte ägaren, svara för sådan ersättningsskyldighet, som i 55 § omförmäles, ävensom, därest djuret intagits enligt bestämmelserna i 5 kap., gentemot intagaren hör i fråga om rättigheter och skyldigheter enligt den föreslagna lagen vara likställd med ägaren. Underrättelse örn intagningen torde sålunda kunna med laga verkan lämnas den förstnämnde, och denne bör vara berättigad att kräva utfående av det intagna djuret mot erläggande av stadgad lösen samt, därest intagaren vägrar efterkomma dylikt krav, förfara på sätt i 60 § sägs.

I anslutning till vad nu anförts har bestämmelsen i denna paragraf avfattats.

66 §.

Denna paragraf upptager med* vissa redaktionella jämkningar bestämmelsen i 53 § av sakkunnigförslaget.

67 §.

Enligt förevarande paragraf förstås i den föreslagna lagen med skogsvårdsmyndighet skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under hans uppsikt eller av honom förvaltas. Med avseende å innebörden av denna bestämmelse må erinras, att enligt skogsvårdslagen, lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden samt lagen örn häradsallmänningar de skogar, som lyda under dessa lagar, skola stå under uppsikt av skogsvårdsstyrelser, att enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) skogar å ecklesiastika boställen skola vara underkastade tillsyn av stiftsnämnder eller förvaltas av sådana nämnder samt att övriga skogar enligt för dem gällande föreskrifter skola stå under uppsikt eller förvaltas av vederbörande skogsstatstjänstemän eller, i undantagsfall, av annan myndighet.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

68 §.

Det synes önskvärt, att nya lagen träder i kraft under vintern, då hemdjur ej hållas å bete och stängselarbeten i allmänhet ej pågå. Jag har därför — under förutsättning att proposition i ämnet kommer att avlåtas

132 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Förslaget till lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

till 1933 års riksdag ansett tiden för nya lagens ikraftträdande lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1934. En bestämmelse i nu angivet syfte har upptagits i förevarande paragraf.

Av bestämmelserna i 7 § torde följa, att det bör ankomma å Kungl. Majit att före nya lagens ikraftträdande, i den ordning sagda bestämmelser avse, pröva, huruvida inom vissa län av riket eller vissa delar av län stängsel bör freda mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, samt härom meddela erforderliga föreskrifter.

69 §.

I förevarande paragraf angivas de lagrum och bestämmelser i övrigt, som äro avsedda att upphävas genom nya lagen. Departementsförslaget överensstämmer i detta hänseende med sakkunnigförslaget utom därutinnan, att departementsförslaget åsyftar upphävande, förutom av de i sakkunnigförslaget omförmälda bestämmelser, jämväl av stadgandena i 5 kap. 1* 2 och 4—8 §§ samt 9 kap. 1—4 §>§ och 6—8 §§> byggningabalken. Då sagda stadganden, i de delar dessa ännu äga giltighet, allenast hava avseende å tegskiftad jord samt bibehållandet av särbestämmelser för sålunda delad jord av skäl, som anförts vid 2 §, ej torde vara påkallat, har jag ansett berörda stadganden böra upphävas genom nya lagen.

70 §.

Denna paragraf är likalydande med andra stycket i de av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna.

71—75 *§.

Dessa paragrafer överensstämma, bortsett från vissa redaktionella jämkningar, med tredje stycket punkterna 1)—5) i sakkunnigförslagets övergångsbestämmelser.

Vad härefter angår förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, åsyftar detta, såsom tidigare berörts, att, där vid betesreglering blivit bestämt, att ersättning skall jämlikt 16 § lagen örn ägofred årligen gäldas av ägare till fastighet, den ersättningsberättigade äger att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans hand, njuta betalning för sin fordran med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom. Sådan förmånsrätt skall dock enligt förslaget äga rum för där avsedd fordran allenast om denna ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

För de skäl, som ligga till grund för sagda förslag, har jag redogjort vid 34 § i förslaget till lag om ägofred.

Kungl. Majda proposition Nr 107.

133 Förevarande förslag har avfattats i nära anslutning till lagen den 18 juni 1926 (nr 335) om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning.»

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande förslag till lag om ägofred och lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, vilka förslag äro av den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över förslagen måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Erik H.son Malm.

134 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

Bilaga.

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om vård av hemdjur.

1 %.

Ägare av hemdjur vare pliktig att medelst hägnad eller vallning eller på annat sätt hålla sådan vård örn dem, att de ej olovligen inkomma å annans ägor.

2 *.

Örn rätt för delägare i samfälld mark att där utsläppa hemdjur är särskilt stadgat.

2 KAP.

Örn stängselskyldighet.

3 §.

Gränsa fastigheter intill varandra; nyttjas ägorna å någondera sidan till bete för hemdjur och kunna djuren ej lämpligen avhållas från grannens ägor annorledes än genom stängsel, skall på yrkande från endera sidan stängsel mellan ägorna hållas av fastigheterna. Utgöras ägorna å ömse sidor av skogs- eller utmark, skall dock sådan skyldighet äga rum allenast såframt stängsel mellan ägorna fanns den 1 januari 1932.

I stängslet tage vardera fastigheten del till hälften, dock att, där ena sidan ej nyttjas till bete eller, där betning äger rum, ej har behov av stängslet för djurens avhållande från grannens ägor, fastigheten å den sidan skall svara allenast för en femtedel och den andra fastigheten för fyra femtedelar.

Örn skyldighet för fastighet att deltaga i stängsel till följd av reglering av rätten till gemensamt bete å skogs- eller utmark stadgas i 3 kap.

135 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

4 §.

Åro fastigheter åtskilda av väg eller skäres fastighetsgräns av sådan, skall vad i 3 § stadgas äga motsvarande tillämpning, såframt led eller grind, där det tarvas, må hållas å vägen.

Äger fastighet på grund av servitut rätt till väg, hålle den fastighet led eller grind å vägen, örn ej annorlunda avtalats.

5 i

Stängsel skall mellan de fastigheter, som stängselskyldigheten åligger, fördelas så att varje fastighet står i ansvar för viss sträckning å marken. Varje fastighet tage därvid sin del i en sträckning, örn ej annorlunda överenskommes.

Vid fördelning av stängsel skall hänsyn tagas till beskaffenheten av den mark, där stängslet sättes, så att, örn större svårighet möter i fråga örn stängslets uppförande eller underhåll, skälig minskning i dess längd däremot beräknas. Ingar i stängsel led eller grind, skall vid stängslets fördelning avseende göras som nu sagts å större kostnad för ledet eller grinden.

6 Stängsel skall sättas i ägoskillnaden.

Går ägoskillnad i älv, å, dike eller annat vatten, som ej gör fred utan stängsel, hålle de fastigheter, som stängselskyldigheten åligger, var sin del av stängslet å sin egen sida, och tage fastigheterna därjämte lott i det stängsel, som sättes mellan ägorna över vattnet. Finnes lämpligare, att hela stängslet sättes å ena sidan, må det ske. Vad nu stadgats åge motsvarande tillämpning, där fastigheter åtskiljas av väg. Går ägoskillnad över berg eller annorstädes, där stängsel ej kan uppföras utan synnerlig svårighet eller oskälig kostnad, varde stängslet satt å annat ställe, som är närmast och prövas tjänligt.

Skall stängsel uppföras annorstädes än i ägoskillnad och vållas därigenom intrång å den fastighet, där stängslet sättes, vare de fastigheter, som stängselskyldigheten åligger, pliktiga att därför gälda ersättning enligt enahanda grund, varefter de skola taga del i stängslet. Sådan ersättning bestämmes i penningar att utgå på en gång.

7 §.

Stängsel skall vara så beskaffat, att det fredar mot större hemdjur (hästar och nötkreatur).

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län erforderligt, att stängsel fredar jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift. Sådan föreskrift äge tillämpning jämväl i fråga örn stängsel, som skall hållas i gränsen mellan det område föreskriften nvser och invidliggande mark.

136 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Om förbud att utan vederbörligt tillstånd i närheten av allmän väg använda stängsel, som förorsakar snösamling på vägen, är särskilt stadgat.

8 §.

Stängsel skall örn våren vara i fredgillt stand den 15 maj och därefter underhållas, intill dess på hösten tjäle kommer i marken.

Prövas i fråga örn visst län eller viss del av län lämpligt, att den tid, då stängsel örn våren skall vara fredgillt, sättes till annan dag än den 15 maj, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Örn rätt för länsstyrelse att bestämma, vilken tid av året grind över allmän väg skall hållas avlyftad, är särskilt stadgat.

9 *.

För stängselskyldighet svare beträffande fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, innehavaren samt beträffande annan fastighet ägaren. Är fastigheten upplåten åt landbo eller arrendator, vare dock denne pliktig att underhålla stängsel, som åligger fastigheten.

Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag till hållande av stängsel, som förfallit till betalning, innan han blev ägare eller innehavare, men vare, där företrädaren försummat att verkställa arbete, som i nämnda avseende ålegat honom, skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.

Örn hållande av stängsel kring prästgård är särskilt stadgat.

10 i

Skall stängselskyldighet utgöras av delägare i samfälld jord, tage dessa del i skyldigheten efter vars och ens lott i jorden.

Har yrkande, att stängsel skall fordras för samfälld jord, vid i laga ordning verkställd omröstning mellan delägarna lämnats utan bifall, vare de, som blivit överröstade, ej därav hindrade att påyrka stängslet, där de vilja övertaga de övriga delägarnas andelar i detta.

3 KAP.

Om rätt till bete i vissa fall å skogs- eller utmark.

Om rätt till gemensamt bete.

11 $.

Utgöras angränsande fastigheters ägor å ömse sidor av skogs- eller utmark och äger stängselskyldighet ej rum, skall skogs- eller utmarken, i den mån ej ägorna av någondera fastigheten ändock hållas inhägnade, anses upplåten till gemensamt bete.

137 Kungl. Majus proposition Nr 107.

Katten tilt gemensamt bete skall avse större hemdjur. Är beträffande visst län eller viss del av län gällande av Konungen enligt denna lag meddelad föreskrift, att stängsel skall därstädes freda jämväl mot mindre hemdjur eller visst slag av sådana djur, skall inom länet eller länsdelen rätten till gemensamt bete avse även sådana mindre hemdjur, som föreskriften angår.

Ägare eller innehavare av fastighet, vartill hör del i ohägnad mark, som i första stycket sägs, eller som på grund av servitut äger betesrätt å marken, må ej å denna hålla flera hemdjur å bete än som skäligen kunna vinterfödas å fastigheten.

12 §.

Prövas för skogsåterväxtens skyddande inom visst län eller viss del av län erforderligt, att rätt till bete å ohägnad mark, som i 11 § sägs, varder helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller viss tid av året, förbjuden, ankommer på Konungen att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap därom meddela föreskrift.

Om betesreglering.

13 §.

Där enligt detta kapitel skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter skall anses upplåten till gemensamt bete samt marken nyttjas för sådant ändamål, skall på yrkande från någondera fastigheten rätten till sådant bete för fastigheterna bringas att upphöra (betesreglering), såframt nödig betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller förfång för jordbruket anordnas å fastighetens område eller, örn så ej kan ske, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å till annan fastighet hörande del av skogs- eller utmarken.

Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i dess helhet, må den begränsas att avse den del av marken, som tillhör två eller flera fastigheter, under förutsättning att behovet av bete för den eller de fastigheter, vartill återstående del av marken hör, kan å fastigheterna skäligen tillgodoses.

Sedan betesreglering ägt rum och rätten lill gemensamt bete upphört, må fastighets i skogs- eller utmarken ingående ägor ej nyttjas till bete för fastigheten, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring ägorna.

Där viss del av skogs- eller utmarken hålles inhägnad, utan att stängselskyldighet äger rum, skall vid betesreglering sådan del anses såsom gemensam betesmark.

14 §.

Pinnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark böra för någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad för ändamålet erfordras.

138 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt åt fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske.

Vid upplåtelse, som nu sagts, skall tillses, att sådan mark tages i anspråk, som med hänsyn till beskaffenhet och läge är därtill mest lämpad, samt att jordbruket å den fastighet, varå betesmarken upplåtes, ej därigenom tillskyndas förfång.

15 §.

Betesmark skall av den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits, hål las inhägnad samt, i den mån åtgärd i sådant syfte kan vidtagas utan oskälig kostnad, anordnas för betesbruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick.

Beträffande tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, åge vad i 8 § är stadgat motsvarande tillämpning.

16 §.

För upplåtelse av betesmark så ock för intrång, som föranledes av de i 15 § angivna arbeten, skall gäldas ersättning av den eller de fastigheter, åt vilka marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar samt i vad den avser upplåtelse av mark och intrång till följd av betesmarkens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp.

17 §.

Där skyldighet enligt 15 eller 16 § åligger två eller flera fastigheter, svara dessa gemensamt för skyldigheten, och varde denna fördelad mellan fastigheterna efter varje fastighets nytta av betesmarken.

18 §.

Vad i 9 § är stadgat örn ansvarighet för stängselskyldighet äge motsvarande tillämpning beträffande skyldighet enligt 15 §. För skyldighet enligt 16 § svare ägaren.

19 $.

Vad i 13—18 §§ är stadgat örn fastighet, som äger del i gemensam betesmark, skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering ej må påfordras av sådan fastighet.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade äger med markägarens uteslutande utöva betesrätten å viss del av det område, varå servitutet vilar.

20 §.

Gränsar skogs- eller utmark, som till följd av betesreglering ej må nyttjas till gemensamt bete för de fastigheter, vilka däri äga del, intill annan skogs- eller utmark, och nyttjas markerna till gemensamt bete

139 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tor andra fastigheter, skall på yrkande från någon av förstnämnda fastigheter stängsel mellan markerna hållas av dessa fastigheter samt de fastigheter, för vilka markerna nyttjas till gemensamt bete. De förra fastigheterna skola gemensamt svara för en femtedel av stängslet och de senare för fyra femtedelar därav, och skall för vardera gruppen fastigheter stängselskyldigheten fördelas mellan fastigheterna efter varje fastighets nytta av stängslet.

Beträffande stängselskyldighet, som nu sagts, skola bestämmelserna i 4—io §§ äga motsvarande tillämpning, och skall vad i 5 och 6 §§ är stadgat örn stängselplilctig fastighet därvid lämpas till fastighetsgrupp, som i första stycket sägs.

4 KAP.

Om behandlingen av stängsel- och betesfrågor.

Om syneförrättning.

21 §.

Väckes fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering, skall saken, där ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas, företagas till prövning vid syneförrättning i den ordning nedan stadgas.

22 §.

Rätt att för fastighet påkalla syneförrättning samt att därvid föra talan tillkommer dess ägare.

Där enligt 9 § annan än ägaren är pliktig att svara för fastighet åliggande skyldighet att uppföra eller underhålla stängsel, äge ock han påkalla förrättning för bestämmande av underhållsskyldigheten ävensom att vid syneförrättning föra talan i den mån honom enligt 9 § åliggande förpliktelse av förrättningen beröres.

Är fastighet, som förrättningen angår, besvärad av nyttjande- eller servitutsrätt, vare innehavaren av sådan rätt, jämväl i annat fall än i andra stycket avses, berättigad att vid förrättningen föra talan såvitt denna berör hans rätt.

23 §.

Till företagande av syneförrättning skall länsstyrelsen på ansökning förordna person, åt vilken uppdraget finnes kunna anförtros.

I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet, de fastigheter saken förmenas angå, vederbörande ägares namn och hemvist samt sådana nyttjande- och servil utsrättshavares. vilkas rätt kan vara beroende av förrättningen.

Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 33 § skall redovisas till byggnadsnämnd, denna nämnd.

140 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

24 §.

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till nämndemän eller ägodelningsnämndemän eller till gode män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar.

I fall, där syneförrättning bandlägges utan biträde av gode män, skall vad i denna lag är stadgat örn synemännens uppgifter och åligganden i tilllämpliga delar bava avseende å förrättningsmannen. Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som dessförinnan vidtagits.

Stanna synemännen i olika meningar, gäde vad de flesta säga. Har var sin mening och kan jämkning ej ske, gäde förrättningsmannens.

25 §.

För förrättningen njute synemännen ersättning enligt vad särskilt är stadgat.

Ersättning, varom nu sagts, så ock kostnad för kallelser eder annat, som för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast erläggas. Vid förrättningen skall efter ty finnes skäligt bestämmas, vilken eder vilka sakägare skola slutligen gälda berörda ersättning och kostnad samt, örn flera prövas därtill skyldiga, huru beloppet skall medan dem fördelas.

26 §.

I fråga örn förrättningen skall i tillämpliga delar lända tid efterrättelse vad i gällande lagstiftning örn delning av jord på landet är stadgat örn anlitande av sakkunnigt biträde vid laga skifte, örn kallelse tid samt kungörelse och underrättelse örn laga skifte, örn anmälan rörande förordnande av god man för delägare, som är å okänd eder fjärran belägen ort, örn jäv mot lantmätare, god man och sakkunnigt biträde samt örn uppskov och protokoll vid förrättning; och skall vad enligt nämnda lagstiftning i anförda avseenden gäder om lantmätare och lantmäteristyrelsen beträffande förrättningen lämpas tid förrättningsmannen och länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i den ordning, som i första stycket avses, förrättningen företagas, där samtliga sakägare infinna sig eder av förrättningsmannen blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade tid förrättningen.

27 $.

1 mom. Vid förrättning rörande fråga örn stängselskyldighet skall efter omständigheterna tillses:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 101. 141

huruvida sådan skyldighet äger rum samt vilka fastigheter skyldigheten åligger;

huru skyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna; huru stor andel i stängselskyldighet, som gemensamt åligger viss grupp av fastigheter, belöper å varje till gruppen hörande fastighet;

vilken sträckning å marken skall anvisas varje fastighet eller fastighetsgrupp, som stängselskyldighet åligger;

varest stängsel i fall, då sådant enligt 6 § må sättas annorstädes än i ägoskillnad, skall uppföras; huru stängsel skall vara beskaffat; inom vilken tid stängsel skall vara uppfört;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 6 § skall erläggas; huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 25 §.

2 mom. Vid förrättning rörande fråga örn betesreglering skall efter omständigheterna utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse;

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§, rätten till bete å nämnda område bör regleras för de fastigheter, som däri äga del eller på grund av servitut äga betesrätt därå;

å vilken tid rätten till gemensamt bete å området bör upphöra för sagda fastigheter;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits enligt 14 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid dylik betesmark skall inhägnas och anordnas för betesbruk;

huruvida och med vilket belopp ersättning enligt 16 § skall erläggas samt inom vilken tid ersättningen skall gäldas;

huru stor andel i skyldighet, som i 15 eller 16 § avses, skall, där två eller flera fastigheter svara för skyldigheten, åligga envar av dem; huru utgift för förrättningen skall gäldas enligt 25 § .

28 §.

Synemännen skola söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling därom upprättad, av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven samt medelst synemännens påskrift vitsordad. Föreningen vare dock ej gällande, med mindre föreningen, i vad den avser annan fråga än ersättning, av synemännen prövas överensstämma med i denna lag stadgade grunder.

Körer förening kronans eller allmän inrättnings rätt, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å sådan rätt ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.

142 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

29 §.

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit genom förening avgjorda eller behörigen utredda, skola synemännen på grund av vad sålunda förekommit för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen, i de i 27 § eller eljest här ovan omförmälda frågor. Skall, enligt vad i 41 § sägs, styrelse utses, skola synemännen uppdraga åt en eller flera av sakägarna att i den i 44 § stadgade ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval och tillika bestämma den tid, inom vilken anmälan örn sådant val skall göras hos länsstyrelsen.

Sist förklaras förrättningen avslutad med tillkännagivande, vid vilken domstol talan mot förrättningen må anhängiggöras samt vad enligt 31 § skall iakttagas för sådan talans bevarande.

30 $.

Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 29 § omförmälda utlåtande samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga därvid upprättade handlingar skola av förrättningsmannen inom en månad efter förrättningens avslutande överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, örn dessa ej äro ense, av synemännen utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den sålunda utsedde tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva dem.

Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs, dels örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 33 § skall redovisas till byggnadsnämnd, denna nämnd, dels ock, örn förrättningen angått fråga örn betesreglering, till vederbörande skogsvårdsmyndighet översända avskrift av förrättningshandlingarna.

31 $.

Är sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust inom tre månader efter förrättningens avslutande instämma samtliga övriga sakägare till domstol.

Äro svarandena flera an tio, skall i avseende å stämningens delgivning vad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas örn stämning å helt byalag äga motsvarande tillämpning.

32 $.

1 mom. Klandras ej förrättning så som i 31 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtande, i vad det avser annan fråga än i 46 eller 47 § omförmäles, i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

2 mom. Har sakägare vid förrättning bundits till skyldighet att uppföra

143 Kungl. Maj:ts proposition Kr 107

stängsel, må, ändå att talan föres mot förrättningen, därvid meddelat utlåtande gå i verkställighet efter ty i 1 mom. sägs, därest annan sakägare hos utmätningsmannen i orten ställer av denne godkänd pant eller borgen för det skadestånd, vartill förstnämnda sakägare kan finnas berntti gad, örn utlåtandet varder av domstol ändrat.

Beträffande verkställighet av domstols ej laga kraft ägande utslag i mål örn skyldighet att uppföra stängsel skall vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Domstol, varest talan föres mot förrättning eller lägre domstols utslag i mål, som nyss sagts, äger, när skäl därtill äro, att, innan talan slutligen prövas, förordna, att verkställighet ej må äga rum.

33 §.

När stämning, varom i 31 § förmäles, är utfärdad, skall å landet domaren och i stad rättens ordförande därom genast underrätta förrättningsmannen, vilken har att till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar. Förrättningsmannen vare ock pliktig, där domstolen så prövar nödigt, att inställa sig vid rätten för att höras i målet. Gottgörelse åt förrättningsmannen för sådan inställelse skall förskjutas av den part, som klandrat förrättningen; och pröve domstolen i slutliga utslaget, huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktats att gälda, skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.

Efter målets slutliga handläggning skall, därest ärendet icke återförvisas till förrättningsmannen, förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat utslag från rätten översändas till länets lantmäterikontor eller, där de fastigheter, som målet angått, samtliga äro belägna inom stad eller samhälle, varest den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, till byggnadsnämnden för att där förvaras; och skall tillika avskrift av utslaget genom rättens försorg tillställas förrättningsmannen så ock, där målet angått fråga örn betesreglering, vederbörande skogsvårdsmyndighet. Varder ärendet återförvisat till förrättningsmannen, skall förrättningsakten jämte avskrift av i målet meddelat utslag från rätten översändas till denne; och vare han skyldig att omedelbart örn ärendets återförvisande underrätta den myndighet, till vilken förrättningsakten sedermera skall redovisas, ävensom, där ärendet angått fråga örn betesreglering, skogsvårdsmyndigheten.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att inom ett år efter dess avslutande insända förrättningsakten till den myndighet, bos vilken, enligt vad i andra stycket sägs, akten skall förvaras.

Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra honom åliggande skyldighet att redovisa förrättningsakt, därom förordnar Konungen.

144 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

34 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 6 eller 16 § skall utgå, skall tvisten hänvisas till särskilt utförande, och varde beloppet nedsatt hos , länsstyrelsen samt stånde där i avbidan på tvistens slutliga avgörande i kvarstad.

Innan ersättning enligt 6 § blivit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss sagts, hos länsstyrelsen nedsatt, må ej arbete å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas. Varder ej sådan ersättning gulden eller nedsatt inom tid, som i laga ordning blivit bestämd, eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan i sin helhet förfallen. Har sakägare utöver sin andel guldit eller nedsatt ersättning, som nu sagts, njute han efter utgången av omförmälda tid hos den ersättningsskyldige utmätning för vad sålunda utgivits, såframt ej den väckta frågan i sin helhet förfallit.

Har ersättning enligt 16 § bestämts att utgå för intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk. må åtgärd i sådant syfte ej vidtagas. innan ersättningen guldits.

35 §.

Vad genom förrättning eller dom blivit bestämt angående stängselskyldighet eller betesreglering vare gällande mot ny ägare till fastighet, som stängselskyldigheten eller betesregleringen angår.

Om föreningar.

36 $.

Träffas annorledes än vid syneförrättning förening rörande fråga örn stängselskyldighet eller örn betesreglering och överensstämmer sådan förening med de i denna lag stadgade grunder; är föreningen skriftligen upprättad och av vittnen styrkt och hava, där föreningen avser upplåtelse av betesmark, sådan marks läge och gränser, den eller de fastigheter, åt vilka marken upplåtits, samt huru och inom vilken tid marken skall inhägnas och anordnas för betesbruk, i föreningen tydligt angivits, äge envar som i föreningen deltagit låta intaga denna i domboken hos allmän underrätt i den ort, där fastighet, som föreningen angår, är belägen. Sedan vare föreningen gällande mot framtida ägare eller innehavare av fastigheten så ock, där intagande i domboken ägt rum i stad, där rådstuvurätt finnes, inom en månad och eljest sist vid det ting, som infallit näst efter två månader sedan föreningen ingicks, mot den, som efter upprättandet men före föreningens intagande i domboken blivit ägare eller innehavare. Förening, som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upp-

145 Kungl. Marits proposition Nr 107.

låten fastighet, som tillhör kronan eller allmän inrättning, havé dock ej verkan mot senare innehavare, med mindre föreningen blivit av vederbörande myndighet godkänd.

Angår förening, som enligt denna paragraf intagits i domboken, fråga örn betesreglering, skall avskrift av föreningen genom rättens försorg översändas till vederbörande skogsvårdsmyndighet.

37 §.

Havn ägare av angränsande fastigheter träffat förening, att stängsel ej skall hållas mellan fastigheterna eller vissa delar därav, oaktat stängsel enligt denna lag kunnat äskas, eller att stängsel skall vara av viss annan beskaffenhet än som är för orten bestämt eller att stängsel skall helt eller delvis sättas annorstädes än lagligen är medgivet; är föreningen upprättad på sätt i 36 § sägs och hava däri upptagits de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats, ävensom i förekommande fall tydligt angivits den sträckning, vari stängslet skall framgå, skall örn sådan förenings intagande i domboken och örn verkan av föreningen vad i 36 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Förening, som i denna paragraf avses, äger ej giltighet utöver tio år sedan den blivit intagen i domboken.

Om jämkning i meddelade bestämmelser.

38 §.

Har i laga ordning bestämmelse meddelats örn skyldighet att hålla stängsel eller att hålla betesmark inhägnad och i ett för betesbruk ordnat skick, och varder fastighet, som skyldigheten helt eller delvis åligger, sedermera delad eller sammanlagd med annan fastighet, åge envar, vars rätt är därav beroende, fordra sådan jämkning av skyldigheten, som enligt denna lag är påkallad med hänsyn till delningen eller sammanläggningen. Intill dess frågan härom avgjorts svare, där delning skett, de nybildade fastigheterna gemensamt för skyldigheten i förhållande till varje fastighets taxeringsvärde.

Inträda eljest, sedan fråga örn stängselskyldighet eller betesreglering blivit i laga ordning avgjord, sådana ändrade förhållanden, som på frågan synnerligen inverka, åge envar sakägare påkalla frågans återupptagande. Dock må fråga örn stängselskyldighet ej ånyo upptagas, förrän tio år förflutit från det frågan slutligen avgjordes, såvida icke behov av stängsel uppkommit för fastighet, som förklarats ej vara stängselskyldig eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att dylikt behov ej förelegat för fastigheten. Ej heller må, sedan betesreglering i laga ordning ägt rum, fråga väckas, att rätt att nyttja regleringsområdet till gemensamt bete skall tillkomma de fastigheter, regleringen angått, eller någon av dem.

Bihang lill riksdagens protokoll HISS. 1 sami. Nr 107.

lii

146 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Vid jämkning av stängselskyldighet skall envar, i den mån så kail ske, bibehållas vid den sträcka han förut haft. Erhåller därvid någon i utbyte mot sitt förra stängsel annat, som är sämre, njute han ersättning för skillnaden i värde. Den som vid jämkningen erhåller minskning i honom åliggande stängselskyldighet havé ej rätt att för stängsel, från vars underhållande han befrias, fordra betalning av den, som därmed belastas utöver sin förra stängselskyldighet, i annat fall än då jämkningen föranledes av förhållande, som i 38 § andra stycket andra punkten sägs.

40 §.

Påkallas enligt 38 § återupptagande av fråga, som där avses, skall saken, där ej förening enligt vad i detta kapitel sägs därom träffas, företagas till prövning vid syneförrättning med dem, som saken angår; och Sälle örn sådan förrättning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat örn syneförrättning.

Om stängsel- och betessamfälligheter.

41 §.

Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk, och äro dessa flera än två, skall utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja sakägarna antaga stadgar rörande handhavande av de med arbetet förenade angelägenheter, skola dessa stadgar för att bliva gällande fastställas av länsstyrelsen.

42 $.

Anmälan örn val av styrelse skall göras hos länsstyrelsen inom tid, som i laga ordning bestämts. Försummas det, äge länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende därav, att styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, handhava de med arbetet förenade angelägenheter och företräda sakägarna på sätt örn styrelse är stadgat. Syssloman åtnjuta av sakägarna arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan därom hos länsstyrelsen.

Örn anmälan, som i denna paragraf sägs, så ock om förordnande av syssloman skall underrättelse på sakägarnas bekostnad intagas i länskungörelserna.

147 Kungl. Marits proposition Nr 107.

43 §.

Vad i 3 kap. 15 samt 17—21 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall, som i 41 § denna lag avses, dock att förordnande, som i 3 kap. 17 § vattenlagen sägs, skall införas i länskungöreleerna samt att talan, varom i 3 kap. 20 § samma lag förmäles, skall anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i 49 § denna lag stadgas.

44 §.

Har i laga ordning bestämts, att vissa sakägare gemensamt skola hålla stängsel eller verkställa arbete för betesmarks inhägnande och anordnande av betesbruk, skall rätten att handhava de med arbetet förenade angelägenheter utövas å sammanträde, därvid envar av sakägarna äger rösträtt efter det andelstal, som är bestämmande för bans delaktighet i kostnaderna för arbetet. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorlunda bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga nämnda sakägare minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där stängslet eller betesmarken är belägen, som ock i minst en av ortens tidningar. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 Vad i 3 kap. 23—25 §§ vattenlagen är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fall, som avses i 44 § denna lag; dock skall talan, varom i 3 kap. 23 § vattenlagen förmäles, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i 49 § denna lag stadgas.

Om försummat underhåll av hägnad.

46 §.

Försummar den, som i laga ordning bundits till stängselskyldighet eller skyldighet att hålla betesmark inhägnad, att å tid, som i 8 § avses, underhålla honom åliggande hägnad i fredgillt stånd, och bättrar den försumlige ej ofördröjligen efter tillsägelse, må sakägare, som av försummelsen kan lida men, hålla syn genom två ojäviga män, av vilka den ene skall vara lands- eller stadsfiskal, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den försumlige i god tid kallas, bristen vitsordad, förelägge synemännen honom viss tid, ej kortare än fem dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid äventyr att densamma eljest må avhjälpas av den, som påkallat synen. Denne läte efter utgången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa efterbesiktning i enahanda ordning som om syn stadgas; dock va-

148 Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

re sådan besiktning icke behövlig, därest den försumlige avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits. Därefter njute den, som fordrar rättelse, utmätning hos den försumlige ej mindre för kostnaden för synen och, där efterbesiktning varit behövlig, för sådan besiktning än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av synemännen uppskattats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.

Den som fordrar rättelse åge ock, därest bristen ej ofördröjligen efter tillsägelse avhjälpes, själv bota denna och njute sedan av den försumlige betalning för vad arbetet visas skäligen hava kostat.

Om förverkande av rätt till betesmark.

47 §.

Varder betesmark, som upplåtits enligt denna lag, ej anordnad för betesbruk på sätt och inom tid, som i laga ordning bestämts, eller varder åtgärd, som erfordras för betesmarkens bibehållande i ett för betesbruk ordnat skick, eftersatt och vidtages ej rättelse efter tillsägelse, må på talan av ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, domstol förklara rätten till betesmarken förverkad så ock efter hörande av vederbörande skogsvårdsmyndighet förplikta ägaren till den fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits, att inom viss tid vidtaga de åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å betesmarken, som av förhållandena påkallas.

Talan, som nu nämnts, må ock, där betesmarken upplåtits å skogsmark, föras av skogsvårdsmyndigheten, varvid det åligger domstolen att före målets avgörande bereda ägaren till den fastighet, varifrån betesmarken upplåtits, tillfälle att däri yttra sig.

Domstol, varest talan enligt denna paragraf är anhängig, äge, när skäl därtill äro, meddela förbud för ägaren till den fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits, att å denna avverka skog.

48 i

Har den tid för vidtagande av åtgärd till betryggande av skogsåterväxt, som enligt 47 § blivit bestämd, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, läte skogsvårdsmyndigheten genom besiktning å marken undersöka förhållandet; och äge beträffande dylik besiktning och förfarandet därefter bestämmelserna i 15 och 16 §§ skogsvårdslagen motsvarande tillämpning.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

149 Om laga domstol.

49 §.

Mål om stängselskyldighet skall upptagas vid allmän underrätt i den ort, där svarandens eller svarandenas fastigheter eller de flesta av dem äro belägna.

Mål örn betesreglering skall anliängiggöras vid rätten i den ort, där det område regleringen avser i sin helhet eller till största delen är beläget, eller, örn målet allenast angår fråga örn upplåtelse av betesmark, vid rätten i den ort, där betesmarken är belägen.

5 KAP.

Om ansvar och ersättningsskyldighet samt om intagande av

hemdjur.

50 Örn ansvar och skadestånd, då vårdnadsskyldighet, som i 1 § avses, försummas, skils i allmänna strafflagen.

51 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 11 § tredje stycket eller mot betesförbud, varom i 12 § förmäles, straffes med dagsböter.

Lag samma vare, där någon i strid med bestämmelsen i 13 § tredje stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig hägnad hålles omkring marken.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i denna paragraf avses, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. 1 § strafflagen är för likartat fall stadgat. .

52 $ .

Allmänne åklagaren och vederbörande skogsvårdsmyndighet åge lika behörighet att åtala förseelse, som i 51 § avses.

Böter, som ådömas för sådan förseelse, tillfalla skogsvårdskassan eller, där skogsvårdsstyrelse ej finnes, kronan. Saknas medel till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

150 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

53 %.

Försummar den, som i laga ordning bundits till stängselskyldighet, att å tid, som i 8 § avses, underhålla sitt stängsel i fredgillt stånd och avhjälper han ej ofördröjligen å detta befunnen brist, då han därom tillsäges, vare pliktig att själv vidkännas den skada, som genom försummelsen vållas å hans ägor, samt ersätte all den skada och förlust, som därigenom tillskyndas annan sakägare.

Komma genom försummelsen den stängselskyldiges egna hemdjur in å annans ägor, vare, ändå att han ej tillsagts örn bristen, lag som i allmänna strafflagen skils.

54 $.

Å tid, då enligt 8 eller 15 § skyldighet att hålla hägnad i fredgillt stånd ej äger rum, vare den, som utsläpper hemdjur, ansvarig för den ofred de göra å annans ägor.

Äger någon okynnes eller otamt hemdjur. som bryter eller Höjer över gill hägnad, tage han, ändå att djuret utsläppes å hägnade ägor, sådan vård därom, att det ej gör ofred å annans mark.

55 §.

Har hemdjur olovligen inkommit och gjort skada å annans ägor, vare djurets ägare, ändå att ej vållande till skadan ligger honom till last, pliktig ersätta denna, där ej den, som lidit skadan, enligt 53 § skall vidkännas denna eller eljest själv vållat skadan.

Vad djurets ägare enligt första stycket utgivit i ersättning, äger han söka åter av den, som varit vållande till skadan.

56 §.

Har hemdjur gjort skada å annans ägor, läte denne skadan genast synas och värderas av två ojäviga män.

57 §.

Finner någon å sina ägor annans hemdjur, som dit olovligen inkommit, åge han intaga djuret. Dock vare han pliktig att örn intagningen genast underrätta djurets ägare eller, örn han är frånvarande, den som är satt i hans ställe. Är ägaren ej känd, åligge intagaren att ofördröjligen låta kungöra intagningen i kyrkan för den församling, där intagningen skett, samt i en å orten spridd tidning.

Den, som intagit hemdjur, vare skyldig att underhålla och vårda detsamma samt åge, sedan underrättelse eller kungörelse ägt rum enligt första stycket, bruka och, nyttja djuret.

151 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

58 §.

Ågare till intaget hemdjur havé ej, utom i de i 59 § angivna fall, rätt att återfå djuret, innan han antingen i lösen därför utgiver det värde, vartill skadan beräknats enligt 56 §, så ock kungörelsekostnaden samt det belopp, vartill kostnaden för djurets underhåll och vård av två ojäviga män uppskattats, med avdrag av den nytta intagaren under tiden haft av djuret, eller ock för sådan lösen ställer full pant eller borgen. Nöjes ej djurets ägare åt värdering eller uppskattning, som nu sagts, eller vill han av annat skäl återvinna vad han utgivit i lösen, instämme saken till domstol inom tre månader efter det djuret utlöstes.

59 §.

Kan den, som intagit hemdjur, ej på sätt i 56 § sägs visa vilken skada det gjort, och har han ej heller med djurets ägare träffat överenskommelse örn skadans värde, vare han skyldig att utgiva djuret utan annan lösen än de kostnadsbelopp, som omförmälas i 58 §.

Har intagaren underlåtit att underrätta eller kungöra enligt 57 §, give ut djuret utan lösen och gälde ersättning till ägaren för det denne varit i saknad därav.

I nu angivna fall stånde det fritt för intagaren att efter stämning utsöka vad honom i lösen kan tillkomma i den mån hans fordran ej guldits vid djurets utlämnande.

60 §.

Bjuder ägaren till intaget hemdjur lösen efter vad i 58 § eller 59 § första stycket sägs, men vill intagaren ej utlämna djuret, nedsätte ägaren det belopp i penningar, vartill lösen uppgår, eller ställe full pant eller borgen därför hos någon i orten boende pålitlig person eller hos utmätningsmannen i orten och kräve därefter att utfå djuret; vägras det honom ändå, eller vill intagaren ej utgiva djuret utan lösen i fall, som i 59 § andra stycket sägs, vare ägaren berättigad att av utmätningsmannen på den tredskandes bekostnad erhålla handräckning för djurets utbekommande. Intagaren vare ock pliktig ersätta all den skada och kostnad, som ägaren vållats genom hans vägran.

61 1

Varder intaget hemdjur ej utlöst av ägaren inom fjorton dagar efter det underrättelse enligt 57 § skett, vare intagaren berättigad att utan ytterligare anmaning låta sälja djuret å offentlig auktion och ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen.

152 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

62 $.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det kungörelse enligt 57 § ägt rum, läte intagaren lysa på sätt om hittat kreatur finnes stadgat, och gånge sedan som i dylikt fall i lag skils. Vill han hellre förfara på sätt i 61 § är sagt, vare ock därtill berättigad.

63 §.

_ Uppkommer tvist, huruvida den, som intagit hemdjur, funnit det å sin mark, åge rätten förelägga honom att med ed bekräfta sin uppgift härom, där han ej annorledes kan styrka denna. Brister han åt eden, gadde ersättning till djurets ägare för den skada, som denne genom intagningen tillskyndats.

Enahanda ersättningsskyldighet åligge intagaren, där denne till följd av försummelse, varom i 53 § förmäles, eller annat eget vållande skall själv vidkännas den skada, som djuret gjort å hans ägor.

64 §.

Där å skogs- eller utmark, som enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt bete, eller å område, varå betesreglering ägt rum, hemdjur hålles å bete i uppenbar strid med bestämmelserna i denna lag eller föreskrift, som enligt lagen meddelats, vare delägare i marken eller området så ock innehavare av särskild betesrätt därå berättigad intaga djuret; och skall beträffande dylik intagning vad i 57—63 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Den, som intagit hemdjur enligt första stycket, vare pliktig att till vederbörande markägare utgiva vad han uppburit i ersättning för skada, som djuret gjort å marken eller området.

6 KAP.

Särskilda bestämmelser.

65 §.

Vad i denna lag är stadgat örn ägare till hemdjur gälle även den, som emottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande.

66 $.

Vad i denna lag är stadgat örn stängselskyldighet och örn rätt till bete i vissa fall å skogs- eller utmark äge beträffande stad eller samhälle å lan-

153 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, ej tillämpning såvitt angår stadens eller samhällets stadsplanelagda område.

67 $.

Med skogsvårdsmyndighet förstås i denna lag skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under hans uppsikt eller av honom förvaltas.

7 KAP.

Övergångsbestämmelser.

68 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

69 $.

Genom denna lag upphävas:

5 kap. samt 9 kap. 1—4 §§ och 6—8 §§ byggningabalken;

förordningen den 31 januari 1815 huru laggill stängsel bör vara beskaffad jämte kammarkollegii kungörelse den 17 oktober samma år angående ändring i sagda förordning;

förordningen den 21 december 1857 (nr 59 s. 1) örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet samt lagen den 15 juni 1923 (nr 218) örn ändrad lydelse av § 5 i förordningen;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot denna lags bestämmelser.

70 §.

Där i lag elier särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

71 §.

De vid nya lagens ikraftträdande anhängiga mål, som röra ämne, varom i nya lagen föreskrift givits, skola handläggas och bedömas enligt äldre stadganden; dock att, där mål örn hägnadsskyldighet blivit anhängiggjort inom ett år före nya lagens ikraftträdande och sådant mål, då nya lagen träder i kraft, ännu icke av underrätten avdömts, målet skall bedömas efter nya lagen. Angår mål, som efter ty nu sagts skall handläggas och bedömas enligt äldre stadganden, fråga, varom förmäles i § 17 andra stycket i förordningen den 21 december 1857, skall vad i sagda

154 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107

lagrum är föreskrivet fortfarande gälla, och äge, där part ej fullgör honom enligt nämnda lagrum åliggande hägnadsskyldighet samt underlåter att ofördröjligen efter tillsägelse ombesörja vad som eftersatts, bestämmelserna i 46 och 53 §§ nya lagen motsvarande tillämpning.

72 $.

I fråga örn giltigheten av överenskommelse eller beslut, varigenom hägnadsskyldighet blivit bestämd enligt äldre stadganden, göres genom nya lagen ej ändring. Dock vare efter nya lagens ikraftträdande, utom i det i 73 § angivna fall, envar sakägare berättigad att påkalla skyldighetens bestämmande efter sagda lag, därvid stadgandena i nya lagen örn den ordning, vari frågor örn stängselskyldighet skola behandlas, skola äga motsvarande tillämpning. Väckes yrkande, som nu sagts, skall, intill dess yrkandet avgjorts, hägnadsskyldigheten utgöras på sätt enligt äldre stadganden blivit bestämt.

Utan hinder av vad i första stycket är föreskrivet skola med avseende å hägnadsskyldighet, som bestämts enligt äldre stadganden, bestämmelserna i 8, 46, 49, 53 och 54 §§ nya lagen äga motsvarande tillämpning, dock att, därest syn enligt § 22 i förordningen den 21 december 1857 ägt rum före nya lagens ikraftträdande, vad i förordningen är stadgat örn rätt att efter sådan syn erhålla utmätning fortfarande skall lända till efterrättelse.

73 $.

Har lägenhet före den 1 januari 1908 avsöndrats till besittning på viss tid eller livstid, skola i fråga örn hållande av stängsel mellan lägenheten och stamhemmanet äldre bestämmelser äga tillämpning.

74 §.

Genom nya lagen förringas ej giltigheten av förening, som upprättats enligt § 19 i förordningen den 21 december 1857, och äge beträffande dylik förening nämnda förordning fortfarande tillämpning. Vilja vederbörande jordägare efter nya lagens ikraftträdande förnya föreningen, skall därvid sagda lag tillämpas.

75 $.

Betesförbud, som meddelats genom kungörelsen den 28 januari 1876 (nr 7 s. 1) angående inskränkning i betesrätt å ohägnad mark och därtill sig anslutande kungörelser eller med stöd av § 5 3 mom. i förordningen den 21 december 1857, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 15 juni 1923, skola gälla såsom vore de utfärdade enligt 12 § i nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

155 Bilaga.

Förslag

till

lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen

örn ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

Har vid betesreglering enligt lagen örn ägofred blivit bestämt, att ersättning skall jämlikt 16 § sagda lag årligen gäldas av ägare till fastighet, äge den ersättningsberättigade, där hans fordran ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen, att ur fastigheten, ändå att den kommit i annans hand, njuta betalning med enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

156 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Principiella

*ttalandev.

Tillstyr-

kande.

Bilaga A.

Sammanställning av yttranden över det av särskilda sakkunniga den 3 oktober 1928 avgivna förslaget till lag om

ägofred.

över det betänkande med förslag till lag om ägofred, som den 3 oktober 1928 framlades av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (st. offenti. utredn. 1928: 24), hava till följd av remisser yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län, överlantmätarna i Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län, styrelsen för svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.

I det följande redogöres för det huvudsakliga innehållet av nämnda yttranden. I redogörelsen hava yttrandena grupperats efter de olika frågor, som däri behandlas.

I. Förslagets allmänna grunder.

A. Henidjursägares vårdnadsplikt och förutsättningarna för stängsel-

skyldighet.

De sakkunnigas förslag i fråga örn hemdjursägares vårdnadsplikt och förutsättningarna för stängselskyldighet har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan principiella erinringar av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, Svenska stadsförbundets styrelse samt flertalet av de i ärendet hörda ortsmyndigheterna. I fråga örn ortsmyndigheterna har en dylik ståndpunkt sålunda intagits av 16 länsstyrelser, 16 hushållningssällskaps förvaltningsutskott och 11 skogsvårdsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Uppsala och Jönköpings län, Kalmar läns norra och södra delar, Gotlands, Hallands samt Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra delar, Skaraborgs, Värm-

Kungl. Matris proposition Nr 107.

lands, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands oell Norrbottens län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län.

Lantbruksstyrelsen har förordat förslaget med den ändring, att en oinskränkt vårdnadsplikt skulle fakultativt införas för ägare av hemdjur på det sätt, att, där framställning härom gjordes gemensamt av hushållningssällskap och landsting, Konungen skulle äga förordna, att stängselvitsordet skulle upphöra inom visst hushållningssällskaps område eller del därav och i stället oinskränkt vårdnadsplikt där gälla.

De myndigheter, som i princip tillstyrkt förslaget i förevarande avseende, hava till stöd härför anfört, bland annat:

De väsentliga bristerna i gällande stängselförordning hade genom förslaget blivit undanröjda och de däri upptagna bestämmelserna hade i görligaste mån anpassats efter den utveckling, som på hithörande områden ägt rum sedan förordningens tillkomst. Förslaget syntes därför i stort sett innefatta en tillfredsställande lösning av förevarande synnerligen ömtåliga lagstiftningsfråga. Det kunde visserligen ifrågasättas, huruvida ej med hänsyn till de olikartade förhållanden i fråga om jord- och skogsbruk samt boskapsskötsel, som vore rådande i olika delar av landet, särbestämmelser för olika områden borde genomföras. De sakkunniga hade emellertid på goda grunder fasthållit vid en enhetlig lagstiftning i ämnet samt givit förslaget en utformning, som lämnade utrymme för skyddande av de olikartade intressena i skilda delar av landet. Det vore en bestämd fördel hos förslaget, att stängselskyldigheten däri reglerats med hänsyn till jordinnehavares i olika landsändar större eller mindre gagn av stängsel. För ett konsekvent genomförande av grundsatsen örn hemdjursägarens vårdnadsplikt torde tiden ännu ej vara mogen. Skyddsprincipen borde ännu i någon mån bibehållas, till dess särskilda kulturbeten blivit mera allmänna än för närvarande vore fallet. Att helt upphäva nämnda princip i fråga örn hägnader i skogsmark innebure en alltför genomgripande reform, som för närvarande ej vore att tillråda. Utvecklingen av den rationella boskapsskötseln syntes för övrigt jämförelsevis raskt tvinga fram ordnandet av särskilda betesområden. Det vore därjämte att märka, att de av de sakkunniga föreslagna lagbestämmelserna möjliggjorde genomförandet av ur skogsvårdssynpunkt erforderliga inskränkningar i rätten till bete å ohägnad skogsmark. Förslaget medförde fördel jämväl därutinnan, att tvister och föreningar i stängselfrågor kunde göras till föremål för enkla och praktiska förfaranden.

Vissa av de ortsmyndigheter, som i princip tillstyrkt de sakkunnigas förslag i denna del, hava framhållit, att förslaget visserligen ej fullt tillgodosågo skogsvårdens och beteskulturens intressen men att det dock innefattade så betydande förbättringar i gällande bestämmelse]', att dess upphöjande till lag vöre att förorda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län bär sålunda anfört, att förslaget ej syntes ägnat att i önskvärd grad främja en rationell betesdrift eller att bereda tillräckligt effektivt skydd för den uppväxande skogen mot skade-

158 Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

görelse från betande kreaturs sida, särskilt i mellersta och södra delarna av landet. Då förslaget emellertid enligt länsstyrelsens mening innebure avsevärda förbättringar av nu gällande rättsregler på området, ansåge länsstyrelsen sig ej böra avstyrka, att förslaget lades till grund för ny lagstiftning i ämnet. — Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Skaraborgs län Ilar uttalat sig i väsentligen samma riktning som länsstyrelsen samt tillagt, att de av länsstyrelsen anmärkta bristerna i förslaget skulle enligt utskottets mening hava kunnat undvikas, örn i förslaget åtskillnad gjorts mellan Norrland och Dalarna, å ena, samt det övriga Sverige, å andra sidan. En omarbetning av förslaget från denna synpunkt vore enligt utskottets uppfattning önskvärd.

Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit de föreslagna lagbestämmelserna och den speciella motiveringen för dessa vara tämligen tillfredsställande för nuvarande förhållanden men uttalat sitt beklagande över att ett lagförslag ej kunnat framläggas, som skulle bereda möjlighet för skogsägarna att på ett enklare och mera effektivt sätt skydda skogsåterväxten mot den på de flesta håll i landet alltjämt mycket skadliga betningen. Då emellertid lagförslaget i varje fall utgjorde ett steg i rätt riktning, tillstyrkte skogsvårdsstyrelsen dess antagande.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del har anfört, att tiden ännu ej torde vara mogen för genomförande av grundsatsen örn hemdjursägarens vårdnadsplikt i hela dess vidd. I de sakkunnigas förslag syntes denna grundsats visserligen hava skjutits allt för mycket åt sidan, men hade detta dock ej skett i den grad, att utskottet på grund därav ansåge sig böra avstyrka förslaget, utan ville utskottet, då förslaget åtminstone i andra avseenden innehölle en del förändringar till det bättre, förorda dess antagande.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län hava funnit förslaget i stort sett väl motiverat och lyckligt avvägt samt innebära ett steg framåt i riktning mot den i 1 § av förslaget angivna grundsatsen örn djurägares vårdnadsplikt. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hava i anslutning härtill förklarat sig instämma i förslaget, dock med tvekan beträffande bestämmelserna i 4 § angående hägnader i skogsmark. Länsstyrelsen har tillagt, att länsstyrelsen ej förbisåge, att de i förslaget angivna grunderna för stängselskyldighet i ganska rikligt mått innebure frö till tvister, vilka med nu gällande stängsellagstiftning icke behövde förekomma, men att länsstyrelsen funnit de betänkligheter, som härav följde, böra stå tillbaka för de förmåner av större rättvisa och billighet vid stängselskyldighetens utgörande, förslaget innefattade.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har — under erinran, att inom länet skogsmarksskiftena till största delen vore inhägnade samt att där bedreves ett extensiv! kreatursbete, vars totala värde långtifrån uppvägde skadegörelsen å skogsåterväxten och kostnaden för stängselunderhållet —

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

framhållit, att det skogsvårdsintresse, som varit hävstången till det inom riksdagen framförda kravet på modernare lagstiftning angående stängselskyldigheten, säkerligen väntat att av ett blivande lagförslag i ämnet vinna mera än vad de sakkunnigas förslag erbjöde. Den grundliga utredning, som de sakkunniga verkställt, gåve emellertid vid handen, att de skiftande förhållandena i landet ej torde göra det möjligt att konsekvent grunda ägofreden endast på vårdnadsplikten. De fördelar för skogsvården, som lagförslaget innefattade, vore dock ej oväsentliga. Viktigast vore i detta hänseende bestämmelserna örn laggillt stängsels beskaffenhet. Förslagets lagfästande bomme att för Gotlands län med dess begränsade skogstillgångar medföra en högst avsevärd och behövlig virkeshesparing. Förslaget syntes alltså skogsvårdsstyrelsen vara så avvägt, att det borde kunna accepteras såväl av betesintressenterna som ock — ehuru utan entusiasm — av skogsvårdsintressenterna.

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län har påpekat det hinder för en rationell skogsvård, som förorsakades genom skogsmarks upplåtande till betning, samt framhållit, att det från skoglig synpunkt måste anses såsom en brist hos förslaget, att det medgåve betning med större hemdjur på skogsmarksområden, som läge utan hägnad i rågångarna. Visserligen funnes enligt förslaget möjlighet för Kungl. Maj:t att efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap förbjuda dylik betning för visst län eller viss del därav, men enligt vunnen erfarenhet torde denna bestämmelse icke vara mycket att bygga på. Ehuru styrelsen ansåge det ej vara möjligt att nu åstadkomma en lagstiftning, som fullt tillgodosåge skogsvårdens önskningar, hade styrelsen likväl ansett sig böra framhålla, att lagförslaget från denna synpunkt ej vore tillfredsställande. De sakkunniga torde emellertid hava ansett, att ett tillmötesgående av kraven från skogsvårdshåll skulle hava ytterligare fördröjt undanröjandet av de mest framträdande bristerna i gällande bestämmelser i ämnet och därför begränsat sig därtill. Därest styrelsen inskränkte sig till att bedöma förslaget med hänsyn till vad som kunnat åstadkommas under denna allmänna förutsättning, finge styrelsen såsom sin åsikt framhålla, att förslaget syntes vara väl genomtänkt och bestämmelserna väl avvägda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört, att länsstyrelsen vore villig medgiva, att den fortgående rationella uppdelningen av områden, avsedda för hetesbruk, och sådana för skogsbruk ännu icke i den omfattning slagit igenom, att icke fullgoda skäl kunde anföras för att för närvarande i huvudsak fota ägofrcdslagstiftningen på samma principer som hittills och begränsa reformarbetet till detaljer av den nuvarande lagstiftningen. Men örn man nödgades ställa sig på denna ståndpunkt, borde kraftigt framhållas, att den nya ordning, som skapades, endast finge betraktas som ett provisorium. Länsstyrelsen ansåge följaktligen, att lagförslaget borde godtagas såsom ett sådant.

160 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Lantbruksstyrelsen har till stöd för sin ståndpunkt i förevarande av seende anfört:

Enligt styrelsens uppfattning betecknade det av de sakkunniga framlagda förslaget ett avgjort framsteg med avseende å vårdnadspliktens tillämpning. Sålunda vore vårdnadsplikten i förhållande till mindre hemdjur uti förslaget helt godtagen och genomförd som allmän princip utan begränsning av stängselvitsordet. Vidare skulle enligt förslaget, 3 §, när ägorna å endera sidan av rågången utgjordes av åker, äng eller plantering, stängselvitsordet vara villkorligt och beroende därav, huruvida å ömse sidor en på visst sätt bestämd betesnytta kunde anses föreligga. Sålunda skulle enligt de sakkunnigas mening något stängselvitsord icke kunna tillämpas, då en dylik betesnytta förelåge endast å ena sidan, nå got som i sin tur måste innebära bland annat att, därest den ene grannen ordnat sin betesfråga genom rationellt skötta betesvallar och denne alltså icke kunde beräknas hava någon nytta av stängslet i ägoskillnaden, nå got stängselvitsord icke kunde mot honom göras gällande. Såvitt lantbruksstyrelsen kunde döma, torde man i detta fall, nämligen då åker, äng eller plantering mötte å ena sidan, för närvarande knappast kunna gå längre, än de sakkunniga föreslagit i fråga örn stängselvitsordets av skrivande.

Vad anginge det i 4 § av de sakkunnigas förslag avhandlade fallet, att ägorna å ömse sidor av rågången utgjordes av skogs- eller utmark, skulle för detta fall såsom hittills ett absolut stängselvitsord gälla grannar emellan. Ifrågasättas kunde, att stängselvitsordet även här borde vara beroende utav betesnytta, och onekligen talade vissa allmänna synpunkter för att ett dylikt villkor borde införas. Styrelsen ansåge sig emellertid med hänsyn till skogsbetets alltjämt stora betydelse för vidsträckta delar av landet icke ännu kunna förorda en dylik begränsning av stängselvitsordet. I sådant hänseende finge även anföras, att styrelsen ansåge stängelsevitsord i detta fall utgöra ett erforderligt korrektiv gent emot det gemensam ma mulbetet, som styrelsen ur många synpunkter icke minst med hänsyn till den fara, ett dylikt bete utgjorde för spridande av smitta bland nötkreaturen, funne vara mindre önskvärt men dock icke, åtminstone icke för närvarande, kunna helt avskaffas.

Be snart sagt diametralt motsatta uttalandena rörande frågan örn vårdnadspliktens och stängselvitsordets tillämpning, som gjorts av hushåll ningssällskapens förvaltningsutskott, tydde otvetydigt därpå, att tiden ännu icke kunde anses vara inne för ett fullständigt avskrivande av stängselvitsordet. I fråga om stängselvitsordets tillämpningsområde syntes man ock enligt styrelsens mening kunna i princip godtaga de sakkunnigas förslag, åtminstone såsom ett provisorium, till dess att kunskapen örn nyttan av en rationellt ordnad beteskultur och skogsskötsel mera allmänt vunnit insteg i landet. Emellertid vore förhållandena i detta avseende mycket olika i olika delar av landet och möjligt kunde vara, att man inom vissa hushållningssällskap eller områden därav kunde vara mogen för ett avskrivande av stängselvitsordet och införande av en oinskränkt vardnadsplikt. Be inkomna utlatandena utvisade i allt fall, att man icke. såsom vissa hushållningssällskap från landets sydliga delar förmenat, i förevarande avseende kunde särskilja Norrland från övriga delar av landet. På grund av riklig tillgång på för ordnad betesdrift. lämpliga markområden torde också Norrland, åtminstone vissa delar därav, hava minst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

lika stora möjligheter som sydligare trakter att rationellt ordna betesfrågan. Med avseende härå ville styrelsen, bland annat med hänsyn till uttalanden av vissa förvaltningsutskott, ifrågasätta, att en oinskränkt vårdnadsplikt fakultativt infördes i lagstiftningen på sådant sätt, att, där framställning gemensamt gjordes av hushållningssällskap och landsting, Konungen ägde förordna, att stängselvitsordet skulle upphöra inom visst hushållningssällskaps område eller del därav och i stället en oinskränkt vårdnadsplikt gälla.

I motsats mot den i förenämnda yttranden hävdade uppfattning hava flera myndigheter och korporationer gjort gällande, att hemdjursägarens vårdnadsplikt borde i väsentligt större utsträckning än som skett i de sakkunnigas förslag läggas till grund för en ny lagstiftning i ämnet, samt på grund härav funnit sig ej kunna tillstyrka förslaget.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, länsstyrelsen, slcogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län samt Sveriges skogsägareförbund hava sålunda gjort gällande, att sagda plikt borde helt eller utan betydelsefullare undantag genomföras i en blivande ägofredslagstiftning. Med hänsyn därtill att svårigheter beträffande visst län eller del av län kunde uppstå för omedelbart genomförande av en dylik lagstiftning, har centralrådet samtidigt föreslagit, att Kungl. Maj:t måtte förbehålla sig rätt att för sådant område på vederbörande länsstyrelses hemställan och sedan landsting, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse lämnats tillfälle att yttra sig bevilja viss tidsdispens för lagstiftningens ikraftträdande, under vilken tid nuvarande hägnadslagstiftning utan större olägenhet torde kunna gälla. — 3 ledamöter i centralrådet, friherre Johan Beck- Friis, landshövdingen S. H. Kvarnzelius och godsägaren C. A. Ros, hava nnslutit sig till centralrådets ståndpunkt under förklaring, att, då yttrande infordrats från rådet, detta självfallet varit därför, att rådet, såsom representerande landets skogsvårdsstyrelser, borde yttra sig över förslaget särskilt ur skogsvårdssynpunkt och att detta bort klart komma till uttryck i rådets yttrande. — Länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län hava uttalat sig i väsentligen enahanda riktning som centralrådet, varjämte nämnda skogsvårdsstyrelse hävdat, att viss ej för kort övergångstid för den nya lagstiftningens genomförande borde stipuleras. Sveriges skogsägareförbund har i nära anslutning härtill framhållit, att, då det måhända ej vore möj ligt att omedelbart införa full vårdnadsplikt i Nordsverige, vissa övergångsbestämmelser borde därstädes komma i tillämpning under en tidsperiod av 10 å 15 år.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har hemställt, att de sakkunnigas förslag måtte omarbetas i sådan riktning, att principen örn djurägarens vårdnadsplikt bleve i möjligaste mån genomförd samt att stängselskyldig-

Dihana lill riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 107. 11

b) Avstyrkande.

162 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

het och stängselvitsord endast infördes såsom undantagsbestämmelser med giltighet under en begränsad övergångsperiod i de områden av landet, där förhållandena ännu icke medgåve, att ifrågavarande lagstiftning uteslutande byggdes på ovannämnda grundprincip. Väsentligen enahanda ståndpunkt har intagits av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna torde i huvudsak kunna tillämpas i Norrland, Dalarna och Värmland men att för det övriga Sverige vårdnadsplikten borde bliva bestämmande vid avfattande av en ägofredslag, dock med rätt för Kungl. Majit att beträffande län eller viss del av län på framställning av landsting eller hushållningssällskap medgiva modifikationer, gällande för viss tid, förslagsvis 10 år varje gång.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har — under framhållande, att de sakkunniga vid utformningen av sitt förslag till synes släppt principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt i allt för stor utsträckning — ifrågasatt, huruvida ej lagen borde uppdelas i två (möjligen flera) avdelningar, den ena upptagande i huvudsak de i förslaget innefattade stadganden och den andra bestämmelser för sådana landsdelar och orter, där jord- eller skogsbruk nått en högre grad av utveckling eller förhållandena eljest påkallade särbestämmelser, vilken sistnämnda avdelning skulle vara avsedd att träda i tillämpning, först sedan Kungl. Majit, efter hörande av vederbörande landsting och hushållningssällskap och möjligen även andra kommuner eller myndigheter, meddelat föreskrift därom.

Domänstyrelsen har förklarat, att, örn än de sakkunnigas förslag innebure vissa förbättringar i jämförelse med nuvarande lagstiftning, styrelsen dock ansåge dessa vara av så ringa betydelse för åstadkommandet av en bättre ordning i fråga örn den synnerligen önskvärda och välbehövliga ägofreden, att styrelsen funne sig ej kunna tillstyrka förslaget. Enligt styrelsens mening funnes redan nu förutsättningar för ett avsevärt starkare hävdande av vårdnadsplikten än de sakkunnigas förslag innebure. Styrelsen har därjämte ifrågasatt, huruvida ej med hänsyn till nuvarande snabba utveckling inom betesbruket med en ny ägofredslagstiftning lämpligen borde anstå, tili dess förståelse för nödvändigheten, ur enskild och allmän synpunkt, av att betesfrågan till fromma för kreatursskötseln rationellt ordnades och att skogen skonades för betesdjurens skadegörelse, vuxit sig så stark och nått så breda befolkningslager, att förutsättningar verkligen förelåge för genomförande på området av en lagstiftning, som effektivt hävdade hemdjursägarens vårdnadsplikt.

Ett flertal myndigheter hava hävdat, att vårdnadsplikten borde principiellt förlänas tillämpning även i det fall, då de mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- och utmark, samt i anslutning härtill föreslagit, att de i 4 § av förslaget upptagna reglerna örn stängselskyldighet måtte utgå samt bestämmelserna i 3 § utsträckas att äga tillämpning även i

163 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nyssangivna fall. Stängselskyldighet skulle sålunda äga rum mellan dylika ägor, allenast då dessa av båda grannarna användes såsom betesmark för lösgående hemdjur eller hållande av stängsel mellan ägorna eljest medförde nytta för båda grannarna med hänyn till ägornas användande för nämnda ändamål. Nu angivna ståndpunkt har intagits av länsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads och Gävleborgs län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Gävleborgs län samt skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har tillagt, att, örn tiden ännu ej kunde anses mogen för en så genomgripande förändring beträffande hägnadsskyldigheten, som nyss angivits, förvaltningsutskottet ville föreslå, att denna skyldighet i fråga örn skogs- och utmark reglerades på det sätt, att, därest ena sidan icke begagnade marken till bete, denna sidas hägnadsskyldighet inskränktes till en fjärdedel av hägnaden. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att styrelsens förslag örn stängselskyldighetens reglering i skogsmark borde genomföras åtminstone i de sydligare delarna av landet. En liknande uppfattning har framförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har framhållit, att, då utvecklingen i fråga örn särskiljandet av skog och bete fortskridit olika långt i olika trakter av landet, en lagstiftning, lämpad efter de skilda landsdelarnas särförhållanden, syntes äga goda skäl för sig.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i örebro län hava gjort gällande, att en ny lag örn ägofred borde i huvudsak grundas å vårdnadsplikt, att stängselvitsord borde vara medgivet, endast då det i ägofredens intresse vore behövligt samt att granne borde vara skyldig att lösa sig in i redan utgjort stängsel, örn detta med hänsyn till vårdnadsplikten bleve nödvändigt för båda grannarna. Särskilda bestämmelser angående ägofreden borde emellertid utfärdas för Norrland, Dalarna, Värmland och örebro läns bergslager.

De myndigheter och korporationer, som efter vad nu sagts förordat en mera utsträckt tillämpning av vårdnadsplikten än de sakkunniga ifrågasatt, hava såsom skäl för sin ståndpunkt huvudsakligen anfört:

Den omfattande stängselskyldighet, som stadgats i 3—5 §§ av de sakkunnigas förslag, gynnade de fastighetsägare, vilka fortfarande begagnade sig av skogsbetning och hindrade sålunda utvecklingen av ett rationellt skogs- och betesbruk. Särskilt gällde detta föreskrifterna i 4 §, enligt vilka de fastighetsägare, som anordnat moderna betesområden, bleve nödsakade att dels hålla hägnader omkring dessa, dels ock deltaga i uppförande och underhållande av stängsel i rågång mot granne, av vilket stängsel de dock ej hade någon nytta. Den avseviirda hägnadshörda, som enligt förslaget sålunda skulle komma att åvila berörda fastighetsägare, innebure en påtaglig orättvisa mot dessa och skulle tydligen direkt motverka och fördröja en allmännare övergång till mera tidsenliga driftsformer

164 Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

inom betesskötseln och skogsbruket. En ny ägofredslagstiftning borde i stället söka befordra övergången till ett rationellt betesbruk och sålunda bidraga till ett värdeskapande och ett framåtskridande i kultur. För vinnande av detta syfte borde denna lagstiftning i största möjliga utsträckning grundas å principen örn hemdjursägares vårdnadsplikt, varigenom en önskvärd utveckling på förenämnda områden skulle underlättas och därjämte kravet på största möjliga begränsning av hägnaderna skulle tillgodoses. Ett befordrande av dessa strävanden vore av betydelse även från den synpunkt, att det ofta ställde sig direkt billigare att ordna någorlunda goda kreatursbeten än att underhålla erforderliga rågångshägnader. I en tid, då jordbruket kämpade med ekonomiska bekymmer, vore det föga lämpligt att fastlåsa jordbruket vid föråldrade och dyrbara hägnadsanordningar. — Anledningen till att vårdnadsplikten i de sakkunnigas förslag ej genomförts i önskvärd omfattning syntes vara den, att de sakkunniga till det yttersta eftersträvat att för hela riket bibehålla enhetlighet i lagstiftningen i förevarande ämne. De sakkunnigas strävan att göra lagstiftningen i ämnet enhetlig vore ju i och för sig synnerligen berömvärd, men om en god och efter förhållandena lämpad lag ej kunde ernås på denna väg, måste någon annan utväg sökas och finnas. De sakkunniga hade visserligen i åtskilliga avseenden avfattat förslaget på sådant sätt, att särbestämmelser kunde i viss ordning meddelas för speciella landsdelar, men hade den sålunda beträdda vägen bort kunna utnyttjas i långt större utsträckning än som skett i syfte att anpassa lagen efter olikartade behov å skilda orter. I varje fall syntes det föga överensstämmande med de krav, som det jämförelsevis högt utvecklade syd- och mellansvenska jordbruket ställde, att man för tillgodoseende av ägofredslagstiftningens enhetlighet lade hinder för en utveckling inom nämnda landsdelar, som visat sig vara fullt ekonomiskt riktig. I fråga örn de stora delar av landet, där en intensivare skötsel av skogs- och betesmark vore möjlig, torde tiden vara mogen att genom lagbestämmelser fastslå, att det oordnade skogsbetet icke borde gynnas på annan mera intensiv närings bekostnad samt att den markägare, som enligt lag vore pliktig sörja för återväxtens betryggande, borde åtnjuta lagligt skydd mot sådan åverkan genom främmande betesdjur, som skadade eller omintetgjorde hans åtgärder i nyssangivna syfte. Det borde i detta sammanhang uppmärksammas, att insikten örn fördelen för såväl jord- som skogsbruket av ett rationellt betesbruk särskilt under de senaste åren starkt ökats i fråga om ej blott landets sydligare utan även dess norra delar. Det vore för övrigt önskvärt, att, då en ny ägofredslagstiftning komme till stånd, denna ej allenast toge full hänsyn till det läge, vari betesfrågan då befunne sig, utan även inriktades på att, såvitt möjligt, stödja en ytterligare rationalisering därav. En dylik lag borde nämligen ej bliva ett provisorium utan av bestående natur.

Centralrådet för skopsvårdsstyrelsernas förbund har närmare framhållit den betydelse, som användande av rationella betesmetoder ägde för skogsbruket, och i detta avseende anfört:

En av de främsta betingelserna för att en efter nutida synpunkter god skogsskötsel skulle kunna utövas vore, att skogen komme i åtnjutande av betesfred. I de allra flesta fall hade erfarenheten visat, att betesdjuren ge-

Kungl. Maj:ts proposition A'r 107.

16Ö

nom tramp och bett gjorde en betydande skada på skogsföryngringen. Detta vore kanske särskilt fallet, där trakthyggesbruk tillämpades, enär kreaturen med förkärlek uppsökte hyggena på grund av den därstädes otta rikliga gräsväxten. Genom betesdjurens vistelse å hyggena bleve mången gång skogsodlingarna fullständigt spolierade. För Norrlands vidkommande vore detta av särskild betydelse, enär där, på grund av tidigare dimensionshuggningar, som söndertrasat skogsbestånden, omfattande kalhuggningar vore nödvändiga.

Även om numera, där så vore möjligt, en allmän strävan gjorde sig gällande att basera skogens föryngring på naturlig återväxt, kunde härigenom ej smärre kaliläckar undvikas, varå själviöryngringen äventyrades, örn beteskreaturen ej hölles undan. Även i sådana intensivt skötta, på skogens naturliga föryngring grundade skogsbruk, där egentliga kalytor i stor utsträckning kunde undvikas, och där betesskadorna därigenom ej bleve fullt så påtagliga som i trakthyggesskogarna, kunde betningen utöva ett verkligt fördärvbringande inflytande. Den i dylika skogar ofta sparsammare gräsväxten föranledde nämligen kreaturen att så mycket intensivare efterhålla lövträdsplantorna. Härigenom hindrades den för åstadkommandet och bibehållandet av ett gott marktillstånd så viktiga lövskogen att uppväxa, vilket i längden kunde medföra svårigheter jämväl för barrskogens föryngring liksom över huvud taget för ett uppehållande av markens produktionsförmåga.

Omtyckta uppehållsorter för betesdjuren vore även de godartade kärren, där en rik vegetation av gräs och halvgräs ofta förefunnes. I ett rationellt skogsbruk bleve dessa kärr föremål för avdikning. Skulle denna giva resultat, vore nödvändigt, att kreaturen hölles borta, då de lätt genom tramp förstörde dikena, varigenom torrläggningen äventyrades. För dessa områden vore även lövbetningen i särskilt hög grad av ondo. I lövskogen, främst kanske då i björken, hade nämligen skogsmannen den bästa hjälpen för att en genom dikning åstundad torrläggning av försumpad mark verkligen skulle bliva effektiv och för att markens omvandling till högre produktivitet snabbt skulle kunna genomföras. Ifrågavarande trädslag hade nämligen icke blott sådana egenskaper, att det med fördel kunde växa på nybildade torvmarker, utan det infunne sig även i regel utan särskilda åtgärder på dessa marker snabbare och rikligare än andra trädslag och skapade så småningom genom sin därvaro, förutom vad dess egen produktion kunde vara värd, även möjligheter för vårt å ifrågavarande marker mest produktionskraftiga trädslag, granen, att inkomma och nå tillfredsställande utveckling. Kunde sålunda ej de godartade kärr- och mossmarkerna efter avdikning skyddas för bete, bleve i många fall dikningen ur ekonomisk synpunkt knappast försvarlig, där den annars skulle ge utomordentligt goda resultat.

Den moderna skogsskötsel hade sålunda på intet vis lyckats inrikta sina åtgärder efter sådana linjer, att frågan om skogsbetets vara eller icke vara ur skogsbrukets synpunkt minskat i betydelse. Tvärtom framstode skogsbetningen numera som än skadligare för en god skogsvård, än vad man tidigare möjligen varit böjd att hålla före.

Centralrådet bär vidare framhållit, att vid tillämpande av rationellt betesbruk ägofredsintresset i allmänhet kunde tillgodoses genom vårdnadsplikten ensam, samt till belysning härav anfört, att behovet av skogsbete ävensom av rågångshägnad bortfölle i de fall, diir å angränsande fastig-

166 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

beter särskilda betesmarker anordnats. Stängselvitsordet bleve då jämväl obehövligt, och problemet örn ägofreden hade lösts av sig självt, då grannarna frivilligt åtagit sig full vårdnadsplikt om sina djur. Endast i den mån deras betesmarker mötte varandra kunde fråga uppkomma, huru liägnaderna skulle fördelas. Den saken torde emellertid lätt kunna lösas på frivillighetens väg, då ömsesidigt gagn av hägnaderna förelåge.

Sveriges skogsägareförbund har beträffande den nationalekonomiska betydelsen av skogsbetningens ersättande med ett intensivt betesbruk samt vårdnadspliktens genomförande i ägofredslagstiftningen anfört:

Det finge anses som ett nationalekonomiskt intresse av första rangen, att det extensiva lösbetet i skogen så snabbt som möjligt komme ur bruk oell ersattes med mer rationella betesmetoder. Dessbättre förefunnes numera. de tekniska förutsättningarna för en sådan omläggning, sedan betesdrift å efter moderna metoder anlagda kulturbeten visat sig vara praktiskt genomförbar oell ekonomiskt bärig.

Vid den pågående rationaliseringsprocessen inom skogshushållningen oell kreatursskötseln hade gällande stängsellagstiftning kommit att framstå såsom ett mycket betydande hinder. Det läge ingen överdrift i påståendet, att nämnda lagstiftning gynnade de efterblivna, efter föråldrade metoder arbetande jordägarna på bekostnad av dem, som sökte införa rationella, ur ekonomisk synpunkt värdefullare driftsformer.

Det vore därför ett verkligt kulturintresse inom lanthushållningen, att nämnda lagstiftning underkastades en grundlig omarbetning. Det syntes förbundet förefinnas så mycket mera skäl för en sådan omläggning, som erfarenheten å många orter visat, att det mötte hinder att enbart på upplysningens väg inom rimlig tid arbeta fram den omläggning av betesmetoderna, som enligt vad ovan sagts vore önskvärd.

Det torde icke få anses vara ett förmätet krav, att den ekonomiska lagstiftningen skulle befrämja i stället för att försvåra näringslivets inlänkande och utveckling efter linjer, som prövats och befunnits leda till både enskilt och allmänt gagn. Förbundet vore därför av den meningen, sitt den nya ägofredslagstiftningen borde utformas så, att den underlättade utvecklingen fram emot rationella driftsformer såväl inom skogshushållningen som inom jordbruket. Inom båda dessa näringsgrenar vore den intensiva, rationella hushållningen bäst betjänt av att ägofreden helt grundades på principen örn djurägarnas fulla vårdnadsplikt. De jordägare, som ginge över till de moderna kulturformerna, bleve då befriade från omsorgen örn och kostnaderna för rågångshägnader. De jordägare återigen, som holle fast vid de extensiva metoderna, finge ensamma svara för hägnadsbesväret, därest de icke genom vallning eller annorledes toge vård örn sina djur. Utan tvivel skulle en sådan ordning mycket snabbt leda till att jordägarna allmänt ginge in för de nya betesmetoderna. De nationalekonomiska vinsterna härav skulle vara betydande.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framfört väsentligen enahanda synpunkter i ämnet som skogsägareförbundet.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har framhållit, att de sakkunnigas förslag innebure en riktig och med gällande rättsuppfattning överensstämmande lösning av vårdnads- och stängselfrågorna beträffande sådana trakter, där jordbruket vore huvudnäring,

167 Kunni. Maj:ts proposition Nr 107.

men att åtminstone i de landsdelar, där förutsättningar för ett någorlunda snart förverkligande av strävandena att åstadkomma gränsreglering mellan skog och bete syntes föreligga och till vilka Malmöhus län torde böra räknas, de i förslaget upptagna bestämmelserna örn gemensamt mulbete å ohägnade skogsmarker och stängselvitsord mellan ägare av till varandra gränsande dylika marker helt säkert kunde avvaras samt reglerna örn vårdnadsskyldighet beträffande hemdjur samt stängselvitsord mellan grannar med betesmarker å ömse sidor vore tillräckliga.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län — som ansett det önskvärt, att i det i 4 § angivna fall stängselvitsord finge göras gällande, blott örn båda grannarna använde sin mark till bete för lösgående hemdjur — har uttalat, att detta krav visserligen stöde i strid mot en ännu på många håll gängse åskådning men att det dock borde principiellt genomföras i lagstiftningen.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har anfört, att, örn hänsyn allenast toges till förhållandena inom hushållningssällskapets verksamhetsområde, inga omständigheter enligt utskottets mening talade för att genom inrymmande av undantagsbestämmelser sätta grundstadgandet örn kreatursägares vårdnadsplikt helt eller delvis ur funktion.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har gjort gällande, att med hänsyn till den utveckling av betesbruket, som under de senaste 8—4 åren ägt rum inom länet, en ägofredslag av det i förslaget angivna innehåll skulle för länet snarare vara till skada än nytta. Otvivelaktigt vore, att de redan nu ohållbara bestämmelserna örn stängselvitsord och rätt till bete å ohägnad skogs- och utmark inom kort måste förefalla en var så föråldrade, att en genomgripande lagändring av sig själv framtvingades.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har gjort 11aVariden*'!* gällande, att förslagets bestämmelser örn de förutsättningar, varunder u öTar“gten 1 stängselskyldighet skulle äga rum, öppnade alltför stora möjligheter till tvister mellan grannar, samt förordat, att nu gällande stadganden härutinnan måtte bibehållas, så att envar rågranne ägde rätt att fordra hägnad.

Två myndigheter, skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns norra landstingsområde och i Gävleborgs län, hava ej intagit någon preciserad ståndpunkt till de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Förstnämnda skogsvårdsstyrelse har allenast framhållit, att styrelsen funne principen om hemdjursägares vårdnadsplikt vara riktig och förenlig med betesfrågans rationella ordnande men att det syntes styrelsen anmärkningsvärt, att bestämmelserna i 4 § av förslaget vore i viss mån stridande mot mimmia princip. — Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län har erinrat, att det inom länet förekomme, att långa, smala skogsskiften sträckte sig från hemmanens inägor miltals bortåt andra socknar och där stötte ihop med en åker eller en äng samt att det ej kunde anses överensstämma med

168 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

billighet, att, där ägaren av ett dylikt skifte ej nyttjade detta till bete, han skulle i någon mån vara skyldig att gemensamt med ägaren till åkern eller ängen hålla stängsel omkring denna. Med hänsyn till berörda förhållande syntes det även vara ett allt för långt gående krav, att fastighets stängselandel i det i 4 § angivna fall ej kunde nedsättas under en femtedel. Såväl i detta fall som i det, varom förmäldes i 3 §, borde möjlighet att vinna befrielse från stängselskyldighet vara medgiven.

Särskilda uttalanden angående förutsättningarna för vårdnads pliktens tillämpning i Norrland.

I vissa yttranden hava betesförhållandena i Norrland och förutsättningarna för vårdnadspliktens tillämpning därstädes särskilt varit föremål för diskussion.

Skogsvård sstyrelsen i Västernorrlands län har i detta avseende anfört:

Från skogsvårdssynpunkt måste styrelsen beklaga, att de sakkunniga, som i allt fall principiellt gillade grundsatsen örn vårdnadsplikt, icke ansett sig kunna taga steget fullt ut till klarare linjer i fråga örn betet på ohägnad mark. Skogsvårdsstyrelsen föreställde sig, att de betänkligheter, som de sakkunniga framhållit gent emot en utsträckning av vårdnadsplikten i antydd riktning, vore överdrivna, åtminstone för Västernorrlands läns vidkommande. Under senaste år hade nämligen inom länet ett påtagligt intresse för anläggning av hagmarker för betning av hemdjur gjort sig gällande, och det vore icke blott att tillskynda de vakna och företagsamma jordbrukarna en svår orättvisa utan även att föra utvecklingen tillbaka, örn stängselvitsordet upprätthölles även i sådant fall. De jordbrukare, som fullgjort sin vårdnadsplikt genom inrättandet och användandet av särskilda beteshagar, borde således enligt styrelsens förmenande befrias från stängselskyldighet i den bemärkelse, de sakkunniga åsyftat.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län hava hävdat en från skogsvårdsstyrelsens uppfattning avvikande mening och funnit de sakkunnigas förslag i huvudsak tillfredsställande för länets förhållanden. -— Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

Med hänsyn till de ganska motsatta intressen, som genom de sakkunnigas förslag skulle regleras, vore det helt naturligt, att åsikterna örn detsamma i vissa avseenden kunde vara divergerande. Förvaltningsutskottet, som vid bedömandet av lagförslaget givetvis utgått från de inom länet rådande förhållandena, holle dock före, att de sakkunniga på ett i huvudsak lyckligt sätt löst föreliggande intressekonflikter.

Förvaltningsutskottet hade beaktat, hurusom utvecklingen på betesskötselns område otvivelaktigt medförde, att det gemensamma betet å viss ohägnad skogsmark finge allt mindre betydelse för de egentliga förvärvsjordbruken i länets jordbruksfaktor, varemot detta vore av väsentlig betydelse för länets skogstrakter samt den därstädes pågående nybildningen av mindre jordbruk. Då olika lagbestämmelser ej gärna kunde ifrågakomma beträffande skogs- och jordbrukstrakter inom länet, enär desamma svårligen kunde praktiskt avgränsas, hade utskottet ansett sig varken kunna gå med på den inskränkning i betesrätten å oinhägnad skogsmark, som föregångsmännen på betesskötselns område bland

169 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

jordbrukarna ansåge skälig, eller på den utsträckning av hägnadsskyldiglieten från skogsägarnas sida gent emot ägarna av åker och äng, som med ett visst fog ur kolonisationssynpunkt kunde anses önskvärd i vissa skogstrakter.

Länsstyrelsen oell hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län havn uttalat, att den ståndpunkt, som av de sakkunniga intagits och som innebure, att inga genomgripande ändringar i gällande rättsregler nu borde vidtagas, så vitt anginge förhållandena i Jämtlands län vöre riktig. Inom detta län befunne nian sig ännu på ett stadium, då den extensiva skogsbetningen fortginge och särskilt anordnade betesvallar vöre sällsynta undantag. Huru önskvärt det än kunde vara, att utvecklingen mot en intensivare betesanordning påskyndades, torde dock lagstiftaren, örn lagen skulle efterlevas på ett så ömtåligt områae, vara nödsakad att utgå från de faktiskt föreliggande förutsättningarna. Örn nian upphävde stängselvitsordet med avseende å skogsmark och läte djurägarens vårdnadsplikt träda i stället, torde detta i verkligheten innebära, att djurägaren tvingades att själv hägna, ty en effektiv vallning i skog och mark torde knappast kunna genomföras med de milslånga smala skiften, som inom länet ofta förekomme. Med boskapsskötselns betydelse för befolkningens levebröd skulle det icke vara riktigt att pålägga kreatursägaren en sådan hägnadsplikt. Då vallningen lättare genomfördes i närheten av fäbodarna, skulle en lagstiftning, vilande på blott vårdnadsplikt, kunna leda till att fäbodsystemet återupplivades.

Även skog svår dsst grelsen i Jämtlands län har, såsom förut nämnts, anslutit sig till de sakkunnigas förslag i förevarande avseende.

Länsstyrelsen, skog svår dssty reisen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län hava däremot gjort gällande, att i en ny ägofredslagstiftning grundsatsen om hemdjursägares vårdnadsplikt borde principiellt genomföras.

Beträffande möjligheten att tillämpa en dylik lagstiftning i Norrland har skogsvårdsstyrelsen i nyssnämnda län anfört:

Skogsskötsel i Norrland hade under senaste årtionde tagit ett avsevärt steg framåt. Vad beträffade Västerbottens läns kustland hade skogsvårdslagens införande därstädes samt inrättande av skogsvårdsstyrelse på ett märkbart sätt höjt hemmansägarnas intresse för skogsvård. År efter år ökade arbetena med föryngringsbefordrande åtgärder i skogarna. Detsamma torde i stort sett även gälla Norrbottens läns kustland. Efter en lämplig revision av lappmarkslagen, varom utredning påginge, kunde man förvänta, att även inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker intresset för föryngringsåtgärder komme att ökas. Hedan långt tidigare och upprepade gånger hade från representanter för den norrländska skogsvården framhållits vikten av att betesbruket och skogsbruket hålles i sär. För varje år, som ginge, måste denna fordran göra sig allt mer gällande. Jordbrukets män komme allt mer till insikt om det rationella betesbrukets betydelse. Tidpunkten syntes därför vara inne att bringa ägofredsfrågan till en effektiv lösning, och detta kunde enligt sty-

170 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

relsens mening ej ske på annat sätt än genom en lagstiftning, som strängt fasthölle principen örn vårdnadsplikt för djurägare. Vid införandet av en dylik lagstiftning borde emellertid viss ej för kort övergångstid stipuleras, under vilken, hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse hade tillfälle att genom intensiv upplysningsverksamhet förbereda övergången till de nya ägofredsbestämmelserna. Lagen borde vidare tillerkänna befogenhet åt myndighet att på visst sätt eller under viss tid — eventuellt efter hushållningssällskaps och landstings hörande — medgiva lindring i gällande ägofredsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att länsstyrelsen med ingående kännedom örn förhållandena i länet, vilka torde vara nära överensstämmande med förhållandena i Norrland i övrigt, ej delade de sakkunnigas uppfattning, att den rena vårdnadsprincipens tillämpande för Norrland för närvarande vore omöjligt. Till stöd för denna uppfattning har länsstyrelsen framfört väsentligen samma synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i länet. Länsstyrelsen har tillagt, att det slag av boskapsskötsel, som fortfarande vore och för framtiden måste bliva beroende av skogsbetning, vore en avart, som knappast hade något gemensamt med skötsel av boskap överhuvudtaget. Länsstyrelsen avsåge härvid den form av boskapsskötsel, som bedreves av de i Norrland talrika skogsarbetarna, vilka hade denna näring som biförtjänst och ockrade på de möjligheter till skogsbetning, som gällande bestämmelser lämnade, utan att äga möjligheter att skaffa tillräcklig vinterföda åt sina djur.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har framhållit, att man endast genom att frigöra sig från principen om stängselvitsord kunde lösa frågan örn ägofred på ett sätt, som motsvarade jordbrukets och skogsbrukets nutida krav. Skogsbetet hade ej numera i Norrland samma betydelse som blott för en mansålder tillbaka, vilket bland annat vore en följd av de omfattande myrutdikningar, som ägt rum och vilka förändrat betesförhållandena inom stora områden.

I motsats mot myndigheterna i Västerbottens län bar länsstyrelsen i Norrbottens län funnit de sakkunnigas förslag väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Även skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har lämnat förslaget utan erinran samt har till utveckling av sin ståndpunkt i förevarande avseende anfört:

Av jordbrukskunniga män hade under senare år en allt kraftigare agitation bedrivits för slopandet av skogsbetet jämväl inom Norrbottens län under framhållande, att betet i stället borde ordnas medelst betesvallar eller rationellt skötta, hägnade betesområden. Hänsyn hade härvidlag icke tagits till, om betet vore skadligt för skogsskötseln, utan endast därtill, att en sådan omläggning av betesbruket vore till fromma för jordbruket. Förordandet av ett dylikt rationellt betesbruk torde dock endast avse mjölkande nötkreatur.

Det funnes emellertid även andra hemdjur i behov av bete, nämligen

171 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

hästar, får och ungnöt. Vad Norrbottens län beträffade förekomme knappast getter för närvarande.

I förhållande till mjölkande nötkreatur utgjorde hästar, får och ungnöt ett relativt ringa antal. Där rationellt betesbruk anordnades med betesvallar och särskilda hägnader, torde dessa senare djur jämväl kunna betas därstädes. Romme nötkreaturens betning i skogen att upphöra och alla skäl talade för att detta förhållande relativt snart komme att genomföras, torde gemensamt skogsbete för övriga djur utan större men kunna upphöra.

Att förekommande skogsbete i viss mån vore till skada för skogsåterväxten, vore helt visst. Avsaknaden av eller den mindre nöjaktiga återväxten i förefintliga luckor i skogarna torde i huvudsak vara att tillskriva de betande djurens tramp och betning. I den mån föryngringsarbetet bomme att kraftigare bedrivas jämlikt den nya skogsvårdslagen, kunde helt säkert befaras, att skogsbetets menlighet för skogsåterväxten komme att bliva allt mera uppenbar.

Utvecklingen av den rationella boskapsskötseln syntes emellertid jämförelsevis raskt tvinga fram ordnandet av särskilda betesområden. Då härtill komme, att ett allmänt förbud mot bete å ohägnad skogsmark med hänsyn till tidigare rätt alltid måste genomföras under jämförelsevis lång övergångstid och då av de sakkunniga ifrågasatta lagbestämmelser dock möjliggjorde genomförandet av ur skogsvårdssynpunkt erforderliga inskränkningar i betesrätten, ansåge sig styrelsen icke böra framkomma med något särskilt yrkande med anledning av de sakkunnigas förslag.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har uttalat, att principen örn hemdjurägares vårdnadsplikt utan tvivel vore riktig men att för stora områden av landet och framför allt för dess norra delar förhållandena beträffande ägofördelning och skiftesläggning många gånger vore så invecklade, att sagda princip ej utan vidare ensam kunde läggas till grund för en lagstiftning örn ägofred utan måste kompletteras med bestämmelser angående stängselskyldighet. Förvaltningsutskottet har till belysning av nämnda förhållande erinrat örn de i Norrland allmänt förekommande urfjällsängarna och ströängarna, vilka medförde synnerligen komplicerade stängselförhållanden.

Även Sveriges skogsägareförbund har uttalat sig rörande möjligheten att i norra Sverige genomföra vårdnadsplikten och härutinnan anfort:

I Nordsverige mötte ibland vissa svårigheter att lösa frågan örn ägofred med uteslutande tillämpning av vårdnadsplikten. Dessa svårigheter bottnade i ägofördelningen, den starka jordsplittringen och fastigheternas för en rationell hushållning ej sällan ogynnsamma form. Det torde stundom möta svårigheter att på de långsmala norrländska skiftena kunna i skälig närhet till inägojorden och gårdens åbyggnader anordna tillräckligt stora kulturbeten. Däremot mötte ur mark- och växtbiologisk synpunkt inga som helst binder lör att i Norrland anlägga moderna betesvallar. Utförda försök hade visat, att på rationellt skötta betesområden i Norrland den producerade kvantiteten foderenheter ingalunda understege vad som ernåddes i Sydsverige. Emellertid torde man ej böra överskatta svårigheterna för att även i Norrland så småningom få fram

172 Sf edella erinringar beträffande de i förslaget angivna förutsättningarna för stängselslcyldighet.

a) Fråga om stängselskyldighet mellan andra än rågrannar.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

en rationell beteskultur och därigenom bereda möjlighet för gemensamhetsbetets avlysande. Bland den jordägande befolkningen började redan skönjas ett spirande intresse för saken. Åtskilliga hemmansägare, även bland de mindre, hade redan gått in för de moderna metoderna. Man borde därför ej tillmäta talet örn omöjligheten av en rationell beteskultur i .Norrland allt för stor vikt. I sådana orter, där ägofördelningen absolut omojliggjorde anordnandet av betesvallar å varje enskild fastighet torde nian kunna ordna saken genom kooperativt anlagda och skötta betesområden. Denna metod hade med framgång tillämpats i Finland under förhållanden, liknande våra.

Emellertid krävdes det möjligen tid att lösa det norrländska betesproblemet efter dessa linjer. Det torde kanske ej vara möjligt att nu omedelbart införa full vårdnadsplikt i Nordsverige oell därigenom i ett slag göra slut på gemensamhetsbetet å ohägnad skogsmark därstädes. Ender den tidsperiod av 10 å 15 år, som kanske finge fastställas, innan full vårdnadsplikt infördes i Norrland, borde provisoriskt vissa övergångsstadganden där komma i tillämpning.

En tänkbar form för dylika övergångsbestämmelser vore det redan av 1911 års skogslagskoinmitté framlagda förslaget, att gemensamt bete å ohägnad mark ej skulle få äga rum, därest icke samtliga de jordägare, sorn önskade deltaga i detta bete, bildade en vallningsförening. Denna förenings organisation och verksamhet skulle då regleras genom bestämmelser i lagen, och skulle föreningen ansvara för att skador å skogen ej orsakades genom det gemensamma betet.

En annan form för lagstiftning under övergångsperioden kunde tänkas vara, att alla jordägare, som genom anordnande av särskilda betesområden själva toge full vård om sina djur, helt befriades från stängselskyldighet.

Centi ali odet för skog svar dsstyrelsernas förbund har framfört väsentligen enahanda synpunkter i förevarande fråga som skogsägareförbundet.

I åtskilliga yttranden hava vissa speciella erinringar framställts mot de i förslaget angivna förutsättningarna för stängselskyldighet.

Lantin Uter istyr elsen har sålunda erinrat örn ett av 1914 års riksdag framlagt, i de sakkunnigas betänkande (sid. 34 och 45) närmare omnämnt förslag, att, därest eu markägare finge sig ålagd stängselskyldighet, smil indirekt komme andra icke stängselskyldiga grannar till godo, dessa senare borde kunna åläggas att deltaga i hägnaden, samt förklarat, att styrelsen för sin del ville giva sin tillslutning till detta förslag, som de sakkunniga på anförda skäl funnit sig ej kunna tillstyrka. Lantmäteristyrelsen Ilar till stöd för sin ståndpunkt anfört, att det ingalunda syntes överensstämma med billighet och skälighet, att, örn delägarna i en by begagnade skogsmarken lill gemensamt mulbete för sina hemdjur, den byaman, som hade sin skogsmark i en remsa invid rågången till angränsande by, skulle vara pliktig att ensam svara för ena sidans fullgörande av hägnadsskyldigheten. Detta skulle vid de mången gång förekommande smala skogsskiftena örn 8 å 10 kilometers längd kunna bliva för honom oskäligt betungande. Med det sätt för uppkommande tvistefrågors

173 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

avgörande, som hittills gällt, hade måhända förefunnits svårighet att tillfredsställande lösa spörsmålet örn uppdelning av hägnadsskyldigheten mellan flera delägare å vardera sidan. Därest hägnadsfrågor, på sätt de sakkunniga föreslagit, företoges till förrättning av sakkunnig person, torde emellertid erforderlig utredning kunna åvägabringas. De svårigheter, som kunde möta vid bestämmande av hägnadsskyldighetens fördelning, torde ej överstiga dem, som förekomme vid exempelvis fördelning av underhållet av enskild väg.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län hava däremot förklarat sig instämma med de sakkunniga däri, att stängselskyldighet icke borde ifrågakomma annat än mellan grannar. En hägnadssamfällighet av större omfattning torde visserligen kunna tänkas men skulle säkerligen medföra så invecklade rättsförhållanden, att den av de sakkunniga föreslagna enkla proceduren måste utbytas mot en apparat av väsentligt mera kvalificerat slag.

Lantmäteristyrelsen har vidare framställt anmärkning däremot, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående stängselskyldighet ej vore avsedda att gälla ifråga örn områden, som vore åtskilda från varandra allenast genom sämjedelning. Med hänsyn till det betydande antal sämjedelningar, som funnes i vårt land, syntes emellertid tveksamt, örn en dylik inskränkning i fråga örn lagens tillämpningsområde vore tillräckligt motiverad. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning talade de övervägande skälen för att den föreslagna lagen gåves tillämpning i varje fall, där hägnad en gång redan uppförts mellan sämjedelade ägolotter, ävensom där ägarna av dessa ägolotter vore ense om att hägnad borde hållas.

Lantmäteristyreisen har även gjort gällande, att den föreslagna lagen ej, på sätt de sakkunniga förordat, borde formellt begränsas att gälla allenast i fråga örn jordbruksfastigheter. Styrelsen har till stöd härför anfört:

Ett begränsande av hithörande bestämmelsers giltighetsområde till allenast jordbruksfastigheter bomme att medföra ovisshet och tvister beträffande de tiotusentals lägenheter eller smärre styckningslotter, vilka intoge en mellanställning mellan den rena jordbruksfastigheten och bostadslägenheten. I regel förefunnes i dessa fall ett behov av rätt till stängselvitsord; och att låta frågan vara beroende på huruvida fastigheten vid fastighetstaxeringen uppförts såsom jordbruksfastighet eller icke, skulle mången gång leda till otillfredsställande resultat. Lantmäteristyrelsen tillstyrkte därför, att lagen icke formellt begränsades till jordbruksfastigheter. Därmed undanröjdes varje tvekan, huruvida lagen vore tillämplig i fall, där behov av rätt till stängselvitsord förelåge, men samtidigt ernåddes i sak vad med förslaget åsyftades, eller att ägare av bostadslägenhet, sorn önskade uppsättande av prydligare stängsel, själv finge ensam bekosta detta, enär ägare av angränsande fastighet enligt bestämmelserna i 10 § icke vore skyldig bekosta något sådant stängsel.

l>) Stängselskyldighet mellan ägolotter, skilda genom sämjedelning.

c) Böra hithörande bestämmelser begränsas att avse blott jordbruksfastigheter?

174 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

I motsats mot den av lantmäteristyrelsen sålunda hävdade uppfattning har länsstyrelsen i Blekinge län gjort gällande, att ovillkorlig skyldighet borde stadgas för ägare till avsöndrad lägenhet att själv uppsätta och underhålla stängsel omkring lägenheten.

d) Fråga, om Vissa erinringar hava vidare framställts mot bestämmelsen i 3 §, att ''stängseiskyi-11 stängselskyldighet skulle under viss förutsättning föreligga, därest ägordighet bör äga na å endera eller båda sidorna utgjordes av åker, äng eller plantering. 3U§ angina Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län har sålunda avstyrkt, att åker, äng tali. eller plantering i något fall tillerkändes stängselvitsord mot skogs- eller utmark liksom att mark av sistnämnda slag i något fall medgåves stängselvitsord mot åker, äng eller plantering. Skogsvårdsstyrelsen har härvid anfört, att de sakkunnigas förslag, att åker, äng och plantering skulle under viss förutsättning erhålla stängselvitsord mot skogs- eller utmark, innebure ett återfall i äldre tiders åskådning, att ägare av odlad jord borde själv skydda jorden mot andras hemdjur. Förslaget vore sålunda en reform baklänges och avstyrktes. Även de sakkunnigas förslag, att skogs- och utmark skulle, liksom nu, hava stängselvitsord mot åker, äng eller plantering, innebure enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ett avsteg från principen örn djurägarens vårdnadsplikt, som saklöst syntes kunna borttagas.

Länsstyrelsen i Hallands län har, i nära anslutning till den av skogsvårdsstyrelsen i länet intagna ståndpunkten, hemställt, att den i 3 § av lagförslaget stadgade stängselskyldigheten måtte begränsas att äga rum allenast i det fall, då ägorna å ömse sidor av råskillnaden utgjordes av äng, vilken användes såsom betesmark för lösgående hemdjur. Länsstyrelsen har härvid beträffande frågan, huruvida stängselvitsord borde medgivas mellan åker, äng och plantering, å ena, samt skogs- och utmark, å andra sidan, framfört enahanda synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i länet samt vidare anfört:

Vad anginge det fall, att marken å ömse sidor utgjordes av åker, syntes det numera vara fullkomligt onödigt och olämpligt att stängselvitsord tillerkändes någondera sidan. Den som ville medelst lösgående hemdjur avbeta vall å åker, som gränsade intill grannens åker, borde nämligen låta valla djuren eller ock själv uppsätta stängsel men icke kunna tvinga grannen att mot sin vilja deltaga i stängslet. Dylikt stängsel vore för övrigt å åkerjord i regel ganska provisoriskt och flyttades från den ena åkern till den andra efter cirkulationen eller efter som avbetningen fortskrede. Huruvida sådan åker, som igenlagts till verklig s. k. ständig betesvall, borde enligt lagförslagets terminologi betraktas såsom åker eller såsom äng, kunde vara ovisst. Länsstyrelsen antoge, att den borde rubriceras såsom äng. Länsstyrelsen avstyrkte alltså stängselvitsord för åker, som mötte åker. Ännu mindre borde dylikt vitsord tillkomma åker gent emot äng eller plantering. Vad därefter beträffade »plantering» syntes oklart, vad därmed i detta fall avsåges. Uttrycket vore hämtat från § 4 i nuvarande stängselförordning, där stängselvitsord mot skog frånkändes plantering, men i förslaget förutsattes, att planteringen

175 Kungl. Maurts proposition Nr 107.

användes såsom betesmark för lösgående hemdjur eller att stängsel eljest skulle vara till nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas, alltså även planteringens, användande för sagda ändamål. Länsstyrelsen antoge att med plantering torde avses trädgård eller park, och då betning med lösgående bemdjur näppeligen förekomme å sådan mark, avstyrkte länsstyrelsen, att plantering tillerkändes stängselvitsord. Härefter mötte i lagförslaget ordet äng. Härmed avsåges icke blott naturlig äng utan även, enligt motiven, betesmark, som genom röjning, dikning m. fl. åtgärder särskilt anordnats för foderproduktion. Antagligen borde all mark, som lagts i s. k. ständig betesvall, föras hit, även örn betesvallen anlagts å förutvarande åkerjord. Ifall denna terminologi godkändes — vilket dock borde i lagen tydligt uttryckas genom angivande av vad som skulle under äng inbegripas — kunde enligt länsstyrelsens mening reglerna örn stängsel och stängselvitsord beträffande de i 3 § upptagna ägoslag inskränkas till att gälla allenast äng i betydelsen av mark, som vore på ett stadigvarande sätt avsedd till betesmark för lösgående hemdjur. Dylik äng borde icke äga stängselvitsord gent emot åker eller plantering. Ifall däremot äng stötte till äng, inträffade det fall, att båda grannarna kunde antagas vara intresserade av att underlätta fullgörandet av sin vårdnadsplikt genom att upprätta stängsel i ägoskillnaden. I detta enda fall, så vitt anginge de i 3 § omlörmälda ägoslagen, ville länsstyrelsen tillstyrka stängselvitsord, vilket givetvis borde vara ömsesidigt.

Beträffande spörsmålet, huruvida åker, äng och plantering horde medgivas vitsord mot skogs- eller utmark, har domänstyrelsen, i motsats mot den av länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län härutinnan hävdade mening, uttalat, att, så länge lösgående hemdjur tolererades i skogsmark, det givetvis vore berättigat, att även inägor med därå ofta förefintlig värdefull gröda åtnjöte förmånen av stängselvitsord till viss utsträckning.

Anmärkningar hava även framställts mot stadgandet i 3 §, att såsom förutsättning för stängselskyldighet skulle gälla, att vederbörande ägor å vardera sidan användes såsom betesmark för lösgående hemdjur eller att hållande av stängsel mellan ägorna eljest medförde nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas användande för sagda ändamål.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund hava sålunda framhållit, att sagda bestämmelse syntes medgiva ett ganska obegränsat stängselvitsord. Då i Sverige av ålder alla slag av marker ansetts dugliga till bete, torde nämnda bestämmelse komma att tolkas så, att alla fastigheter hade gagn av hägnad med hänsyn till deras ägors användande till bete.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har i fråga om nämnda bestämmelse anfört, att densamma överlämnade åt skäligbetsprövning avgöranden, för vilka nu funnes preciserade bestämmelser. Detta bomme naturligtvis att försvåra överenskommelsers träffande och ge anledning till såväl förrättningar enligt 16 § som dessas överklagande vid domstol. Man kunde då

e) Bör stängselskyldighet grundas därå, att hållande av stängsel medför nytta för grannfastigheternamed hänsyn till ägornas användande för betesändamål ?

f) Fråga om begränsning av stängselskyldigheten i det fall, som avses i 4 §.

176 Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U7.

ifrågasätta, huruvida det inte kunde vara bättre att giva förskrifter, som skänkte en rättvisa, kanske mera summarisk, än den som avsåges att vinnas genom en skälighetsprövning efter nog så oklara grunder men som medförde den obestridliga fördelen att ge mindre anledning till tvister. I förevarande bestämmelse gjordes stängselvitsordet beroende av att stängsels hållande för de båda angränsande fastigheterna medförde nytta med hänsyn till ägornas användande för betesändamål. Men enligt rådande uppfattning kunde snart sagt alla ägor utnyttjas till bete. Vore då ej lika gott att föreskriva ett absolut stängselvitsord?

Länsstyrelsen i Jämtlands län har beträffande ifrågavarande bestämmelse anfört:

Innebörden av denna bestämmelse syntes ej fullt klar. Uttrycket »Eljest nytta för bada fastigheterna med hänsyn till ägornas användande för sagda ändamål» skulle enligt motiven innebära, att stängselskyldighet ägde rum, »därest marken på grund av de i det särskilda fallet föreliggande förhållandena lämpligen funnes böra användas till betesmark samt hägnaden vid en dylik användning kunde anses för fastigheten medföra nytta». De förrättningsmän, som enligt förslaget i regel torde komma att verkställa prövning av hägnadsskyldigheten vid förekommande tvister, kunde knappast väntas studera lagens motiv. Utan tillgång till en sådan källa torde lagtexten sannolikt komma att tolkas så, att »nytta» för inägojorden ansåges föreligga, då den skyddades för intrång av kreatur.

Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida den i motiven anvisade måttstocken, att visst område »borde» användas till betning, vore riktig. Örn ett område borde betas eller icke, berodde på så många omständigheter, t. ex. tillgång på bete eller foder över huvud taget på gården, kreatursstockens storlek, den cirkulation, som tillämpades på området, att förrättningsmannen svårligen kunde tillerkännas bestämmanderätt örn vad som i detta avseende borde ske. I motsats mot vad de sakkunniga uttalat i motiven syntes det riktiga, vara att låta delaktigheten i stängselskyldigheten bero på, huruvida jorden plägade betas eller icke, varvid betning torde få anses äga rum även i det fall, att t. ex. en vall av hänsyn till gräsväxten endast betades vissa år.

I särskilda fall syntes förevarande bestämmelse kunna leda till att innehavare av slåtteräng eller dylikt på ohägnad skogsmark kunde överflytta större delen av kostnaderna för hägnaden omkring sin äga på en angränsande skogsägare. I praktiken torde emellertid detta bliva undantagsfall, som icke behövde föranleda ändring i den föreslagna bestämmelsen.

Även länsstyrelsen i Hallands län samt skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Älvsborgs och Gävleborgs län hava funnit stadgandet örn rätt att fordra stängsel mellan fastigheter, då hållandet av stängsel »eljest» medförde nytta för båda fastigheterna med hänsyn till ägornas användande såsom betesmark för lösgående hemdjur, otydligt och olämpligt.

Från vissa håll har yrkats, att stängselskyldighet i det 4 § angivna fall skulle äga rum allenast under den förutsättning, att där avsedda ägor verkligen nyttjades såsom betesmark för lösgående hemdjur. I denna riktning hava länsstyrelserna i Stockholms och Uppsala län samt hus-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

hållning ssällskapets förvaltningsutskott i sistnämnda län uttalat sig, och hava dessa till stöd härför anfört:

Såsom grund för att jordägare i det i 4 § angivna fall tillerkänts oinskränkt rätt att av granne kräva deltagande i stängsel hade de sakkunniga angivit den samfällda betesrätt, som tillkomme jordägare å de i sagda paragraf avsedda marker, vilken rätt, örn den ej av granne utövades, likväl kunde när som helst av honom tagas i anspråk. I det fall att å ingendera sidan betesrätt utövades och ingen som helst nytta eljest kunde påvisas genom stängsels hållande, syntes det ej vara påkallat och med rätt och billighet överensstämmande, att jordägare tillerkändes stängselvitsord, orsakande granne ofta rätt så betungande kostnader. Örn det också kunde antagas, att i nyssangivna fall stängsel i regel ej komme att påyrkas, torde det ej vara uteslutet, att ett i lag medgivet obegränsat stängselvitsord skulle kunna komma att på ovidkommande grunder begagnas, även där verkligt behov av stängsel ej förelåge. Den omständigheten, att vederbörande ägor i en framtid kunde komma att användas såsom betesmark, syntes ej utgöra tillräckligt skäl för att, innan sådan användning ifrågakomma, utkräva deltagande i stängsel.

Lantmäteristyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län hava ifrågasatt sådan ändring i förslagets bestämmelser örn stängselvitsord, att ägare av mark, som enligt förslaget skulle anses upplåten till gemensamt mulbete, i vissa fall medgåves rätt till dylikt vitsord för skyddande av sådant område av marken, varå skogsodling av honom verkställts.

Lantmäteristyrelsen har i detta avseende anfört:

Beträffande rikets nordliga och i viss omfattning även dess mellersta delar torde med hänsyn till de betydande skogsområden, varom där vore fråga, och särskilt i betraktande av att de enskilda jordägarna mången gång hade sina skogsmarker i långa och smala skiften — det hörde ingalunda till sällsyntheten att skogsskiften vore allenast några tiotal meter breda och flera kilometer långa — ett begagnande av stängselvitsordet icke komma i fråga annat än i rena undantagsfall. Yad an ginge dessa delar av landet komme alltså att så gott som undantagslöst tillämpas bestämmelserna i 42 § av förslaget, att ohägnad mark skulle anses upplåten till gemensamt mulbete. En dylik regel torde ej kunna anses vara förenlig med strävandena till rationell skogsvård och bestämmelserna i sistnämnda paragrafs 2 mom. torde ej innebära tillräckligt skydd härutinnan. Möjligen skulle en lösning av frågan kunna vinnas på det sätt, att markägare berättigades att i stället för stängsel i ägoskillnaden påkalla inhägnad kring av honom verkställd skogsplantering, därest kostnaden för dylik inhägnad väsentligen understege kostnaden för upprättande av erforderliga stängsel i ägoskillnaderna. En bestämmelse i nu antydd riktning tarvade emellertid vissa närmare föreskrifter till ledning för bedömandet av vilka övriga markägare som borde anses pliktiga att deltaga i dylik skyddshägnad samt bestämmande av kostnadsfördelningen m. m.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands lim bar i ämnet anfört:

g) Stängle 1vitsord för skyddande av område, varå skogskull verkställts.

fälläng till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

178 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 107.

Enligt förvaltningsutskottets mening förelåge en viss brist i de sakkunnigas förslag beträffande laglig reglering av skälig betesfred för skogskulturer å skogs- eller utmark, som ansåges upplåten till gemensamt bete. Den utväg till denna frågas lösning, som funnes angiven i 4 §, eller uppsättande av stängsel mellan ifrågavarande fastigheters skogsmarker, kunde i Norrland av ekonomiska skäl endast i undantagsfall anlitas. Förvaltningsutskottet insåge till fullo svårigheten av att lagligen reglera stängselförhållandena mellan en skogsodlande markägare och det i regel stora antalet djurägare, som kunde utnyttja området ifråga till bete, men detta syntes icke böra medföra, att denna nationalekonomiskt viktiga fråga lämnades olöst. Som tänkbar ville förvaltningsutskottet framhålla den utvägen, att till 4 § fogades en bestämmelse, som medgåve stängselvitsord för skogskulturändamål å i en skogägares hand varande område, som ej gränsade till annan ägares mark, gentemot djurägare, som använde ifrågavarande skogs- eller utmark till gemensamt bete.

En ledamot i förvaltningsutskottet har reserverat sig mot berörda av förvaltningsutskottet gjorda uttalande och tillstyrkt de sakkunnigas förslag härutinnan oförändrat.

h Beteck- Slutligen har i formellt avseende anmärkts, att de i 3 och 4 §§ använda moarna a de beteckningarna å där avsedda ägoslag ej vore fullt tillfredsställande.

i 3 oell 4 _

avadda ägo- Lantmäteristyrelsen har sålunda framhållit önskvärdheten därav, att

c]a-- nämnda beteckningar, vilka syntes hava hämtats från äldre författningar, bragtes i överensstämmelse med numera brukad terminologi. Styrelsen har härvid hänvisat till kungörelsen den 25 november 1927 (nr 417) med föreskrifter örn vad såsom inrösnings- och avrösningsjord bör räknas m. m. Domänstyrelsen har uttalat sig i enahanda riktning samt tillagt, att det i förslaget använda ordet »plantering», som ej torde vara avsett att inbegripa planterad ungskog, kunde giva anledning till förväxling. Även skogsrå rdsst yr elsen i Uppsala län har hemställt, att nämnda ord, som närmast torde avse trädgård och park, måtte utbytas mot ett med allmänt språkbruk mera överensstämmande uttryck. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har föreslagit, att de i 3 § angivna ägoslagen måtte kompletteras med ännu ett, som borde betecknas såsom kultiverad betesmark. Slutligen har skogsvårdsstyrebsen i Göteborgs och Bohus län föreslagit, att uttrycket »skogs- och utmark» måtte utbytas mot »utmark», vilket ord enligt skogsvårdsstyrelsens mening numera vunnit burskap såsom benämning för andra ägor än tomt, trädgård, park, åker, äng och betesmark för varaktigt betesbruk, samt att i anslutning härtill sistnämnda ägoslag i 3 § av förslaget måtte betecknas såsom annan mark än utmark.

B. Stängselskyldighetens fördelning mellan vederbörande fastigheter.

De allmänna Beträffande de i 3 och 4 §§ upptagna bestämmelserna örn stängselt&r'"siänqsti- skyldighets fördelning i vissa fall efter vederbörande fastigheters nytta skyldighetens av stängslet eller med hänsyn till den nytta vardera fastigheten kunde

fördelning.

Kungl. Majlis proposition Nr 107.

anses hava av sina ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur hava länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs län erinrat, att nämnda bestämmelser vore alltför abstrakt avfattade och därför bomme att giva anledning till tvister mellan grannar. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hava ifrågasatt, huruvida det ej vore bättre att föreskriva, att den jordägare, som ej utnyttjade sin mark för betesändamål, skulle svara allenast för en mindre kvotdel av hägnadsskyldigheten, men med skyldighet för honom att, därest han släppte ut betesdjur, lösa in sig i grannens hägnad till hälften av den totala hägnadskostnaden. Länsstyrelsen har föreslagit berörda kvotdel till 1jt eller Vs och förvaltningsutskottet till 1h eller 1/>. — Skogsvårdsstyrelsen har uttalat, att i de i 3 och 4 §§ angivna fall hälftendelningsprincipen borde tillämpas, dock med den inskränkning, som redan funnes stadgad i § 5 i stängselförordningen, allt under förutsättning att båda grannarna använde sina marker till bete för lösgående hemdjur. Örn endera grannen ej nyttjade sin mark för nämnda ändamål, borde han ej vara pliktig deltaga i stängselkostnaden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har — under förutsättning att den i 4 § av förslaget stadgade oinskränkta rätten till stängselvitsord bibehölles —• föreslagit, att, örn ena sidan i där avsett fall ej begagnade marken till bete, denna sidas hägnadsandel skulle inskränkas till en fjärdedel.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig i princip biträda de sakkunnigas förslag i förevarande avseende men uttalat sin synnerliga tvekan, huruvida ett utmätande av stängselskyldigheten enligt de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna läte sig i praktiken genomföra. Även örn den av de sakkunniga föreslagna jämkningsinstitutionen måste komma att innebära en betydande förenkling och lättnad i fråga örn stängseltvisters avgörande, vore styrelsen dock icke övertygad därom, att ifrågavarande bestämmelsers genomförande i det praktiska livet skulle medföra enbart gynnsamma följder. Emellertid ville styrelsen betona, att det torde vara omöjligt att på förhand bedöma, huru de sakkunnigas förslag örn stängselskyldighetens fördelning och stängseltvisters hänskjutande till en särskild jämkningsinstitution skulle slå ut i verkligheten. Med hänsyn till vad nyss anförts torde måhända sådan ändring av de sakkunnigas förslag kunna ifrågasättas, att stängselskyldigheten såsom hittills fördelades till hälften på vardera grannen.

Överlantmätaren i Kronobergs län har uttalat, att enligt hans mening det vore ägnat att förebygga tvister mellan grannar, örn i det fall, som avsåges i 3 §, hälftendelningsprincipen tillämpades utan undantag.

Från ett par håll hava anmärkningar framställts mot den i 4 § införda bestämmelsen, att fastighets andel i hägnad ej finge nedsättas under en femtedel.

180 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har sålunda anmärkt, att sagda bestämmelse i vissa fall kunde medföra avsevärda olägenheter för fastighet, som hade liten eller måhända ingen nytta av hägnaden, samt i anslutning härtill hemställt, att bestämmelsen måtte utgå ur förslaget.

En ledamot i skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har å andra sidan gjort gällande, att den nedsättning i stängselskyldigheten till en femtedel av vederbörande hägnad, som enligt 4 § i vissa fall kunde äga rum, vore allt för stor. Enligt nämnde ledamots uppfattning borde minimiandelen för hägnadspliktig enligt sagda paragraf bestämmas till en tredjedel.

Frågan örn minsta hägnadsandel för den, som fordrar stängsel.

Erinringar hava även framställts mot bestämmelserna i 3 och 4 §§, att fastighet, för vilken stängsel fordras, städse skall svara för minst en tredjedel därav, oberoende av den nytta fastigheten har av stängslet eller av sina ägor såsom betesmark för lösgående hemdjur.

Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Blekinge och Västmanlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands och Västmanlands län hava sålunda beträffande den i 4 § upptagna bestämmelsen i förevarande avseende gjort gällande, att densamma vore orättvis och borde utgå. Bestämmelsen komme huvudsakligen att drabba de markägare, som gått in för en god skogs- och betesvård och som för att kunna fullfölja sitt arbete i detta avseende måste påyrka skydd mot grannens hemdjur. Stadgandet komme sålunda att verka hindrande på utvecklingen av skogs- och betesvården. De jordägare, som begagnade sig av skogsbetning, komme sannolikt ej att påfordra hägnad mot mötande skogsmarker, enär de, så länge stängsel ej funnes, enligt förslaget vore berättigade att nyttja dessa såsom gemensamt mulbetesområde. Den garanti mot missbruk av vitsordsrätten, som man genom ifrågavarande bestämmelse velat ernå, torde i erforderlig utsträckning vinnas genom att fastställa minimiandelen för den, som fordrade stängsel, till en femtedel.

En del av nyssnämnda myndigheter, nämligen domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län, hava framställt liknande erinringar mot den i 3 § upptagna bestämmelsen i förevarande ämne, och har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län därvid framhållit, att, örn minimiandelen för den sida, som fordrade stängsel, i det i nämnda paragraf avsedda fall bestämdes till en femtedel, tillräckligt korrektiv härigenom torde vinnas mot ett överdrivet utnyttjande av rätten till stängselvitsord.

181 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

C. Rätten till bete å viss ohägnad mark.

En naturlig följd av det samband, som föreligger mellan förslagets bestämmelser örn hemdjursägares vårdnadsplikt och de allmänna förutsättningarna för stängselskyldigbet, å ena, samt de däri upptagna stadgandena örn rätt till bete å viss ohägnad mark, å andra sidan, är, att de myndigheter och korporationer, som i princip tillstyrkt respektive avstyrkt bestämmelserna i förstnämnda avseende, i regel intagit enahanda ståndpunkt med avseende å stadgandena i det senare hänseendet. Lantbruksstyrelsen, lantmäteristyreisen, svenska stadsförbundets styrelse samt flertalet av de i ärendet hörda ortsmyndigheterna hava sålunda i princip förordat förslaget i denna del eller lämnat detsamma utan erinran, under det att domänstyrelsen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges skogsägareförbund samt ett mindretal av ortsmyndigheterna avstyrkt förslaget härutinnan.

I de yttranden, däri bestämmelserna örn rätt till bete å viss ohägnad mark tillstyrkts, har anförts, bland annat:

Vid avfattande av förslaget i denna del hade de sakkunniga på ett tillfredsställande sätt beaktat såväl boskapsskötselns sorn skogsvårdens intressen. Det syntes för övrigt ej lämpligt att i en lagstiftning örn ägofred inlägga förbud mot hållande av lösgående betesdjur å skogsmark. Även örn en oinskränkt betesgång i skogsmark i många fall kunde giva anledning till starka betänkligheter, torde likväl skogskulturens tillgodoseende icke få leda till betesgångens avskaffande. För en rationell skogsskötsel torde det vara av vida större betydelse, att de nu allmänt förekommande långa och smala skogsskiftena till olika fastigheter bleve föremål för sammanläggning till gemensamhetsskogar eller i annan form enligt 1926 års lag örn sammanläggning av fastigheter på landet. Genom dylika åtgärder skulle ock den betungande stängselskyldigheten komma att avsevärt inskränkas.

Vissa ortsmyndigheter, som förordat förslaget i förevarande avseende, hava till stöd härför åberopat de särskilda betesförhållanden, som rådde inom myndigheternas verksamhetsområden.

Skog svår dssty reisen i Göteborgs och Bohus län har i detta avseende anfört:

Inom länet funnes av ålder stora vidder ohägnade gemensamma betesmarker. Ehuru ett fasthållande vid skogsbete! vore att anse som en kvarleva från äldre tiders primitiva jordbruk och kreatursskötsel, vore det dock inom länet ett gängse förfaringssätt att till det yttersta utnyttja det magra skogsbete! till förfång för skogen och till föga båtnad för kreatursskötseln och att samtidigt låta äldre betesmarker växa igen med mossa, ljung, buskar och skog. Däremot underläte man i regel att iordningställa betesmarker för varaktigt betesbruk.

Med hänsyn till inom länet rådande förhållanden ansåge sig skogsvårdsstyrelsen icke böra yrka på utfärdandet av allt för stränga bestämmelser utan funne det vara lämpligast att genom en mjuk övergång bereda markägarna tillfälle och möjlighet att så småningom anordna betesmarker för varaktigt betesbruk, så att i sinom tid betningen kunde

Principiella uttalanden.

a) Ti 11 styrkande y lorand «ji.

b) Avstyrkande yttranden.

182 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

förbjudas icke allenast på enligt nu gällande bestämmelser samfälld betesmark utan jämväl på all annan skogsmark. En möjlighet till sådan övergång kunde beredas genom bestämmelserna i 42 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län hava uttalat, att bibehållandet av rätten till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- och utmark såsom regel vore nödvändigt inom länet på grund av skogsskiftenas långsträckta form samt behovet av skogsbetning för de flesta kreatursägare.

Länsstyrelsen i Nom-bottens län har framhållit, att det enligt länsstyrelsens mening vore riktigare och mera praktiskt att, såsom i förslaget skett, bibehålla den gemensamma hetningsrätten som princip och låta eventuellt behövliga hetesförbud bliva beroende av samverkan mellan Kungl. Maj:t och vissa lokala myndigheter, genom vilka säkerligen ortsbefolkningens mening och önskemål komme att få behörigt uttryck, än att såsom från åtskilliga håll hävdats stadga betesförbud såsom princip med rätt för vissa myndigheter att under angivna förutsättningar medgiva dispens från sagda förbud. Särskilt för Norrbottens del med de där förekommande långa och smala skogsskiftena och den betydelse skogsbetningen alltjämt ägde för boskapsskötseln, på vilken det norrbottniska jordbruket till så väsentlig del vore baserat, skulle ett antagande av den sistnämnda principen säkerligen föra med sig en mera tungrodd behandling av hithörande frågor. Det vore också att märka, att den reglering av rätten till bete å här ifrågavarande ohägnad mark, som i förslaget upptagits, härrörde från så sen tid som 1923.

De myndigheter och korporationer, som avstyrkt förslaget i förevarande del, hava i allmänhet gjort gällande, att vårdnadsplikten borde principiellt utsträckas att äga tillämpning jämväl i det fall, då de mötande ägorna å ömse sidor utgjordes av skogs- eller utmark, samt att såsom följd härav den i förslaget medgivna rätten till gemensamt mulbete å ohägnad dylik mark borde upphöra. Till stöd härför har huvudsakligen åberopats den skada, som genom betningen förorsakades å skogsväxten.

En del av ifrågavarande myndigheter hava närmare utvecklat, i vilken omfattning eller på vilket sätt ett genomförande av vårdnadsplikten i nyssangivna fall borde äga rum.

Domänstyrelsen har i detta avseende anfört, att av de yttranden, som avgivits över 1925 års riksdags skrivelse rörande stängselförordningens revision syntes framgå, att ett flertal ortsmyndigheter i skilda delar av landet ansett förutsättningar föreligga för en avsevärt mera långt gående inskränkning av rätten till betning å ohägnad skogsmark än de sakkunnigas förslag innebure. Styrelsen ansåge sannolikt, att denna ej blott ur rent skoglig utan även ur hemdjursägares synpunkt synnerligen viktiga fråga vid ytterligare utredning skulle kunna givas en mera ändamålsenlig lösning än den de sakkunniga funnit. Grundsatsen syn-

183 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tes böra vara upprätthållande i största möjliga utsträckning av hemdjurägares vårdnadsplikt i förening med dispens härifrån i större eller mindre omfattning, därest förhållandena ofrånkomligen så påkallade.

Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har gjort gällande, att tiden nu vore mogen för en starkare inskränkning av rätten till bete å ohägnad skogs- och utmark än förslaget innebure. Utan tvivel vore visserligen förhållandena på många trakter inom länet ännu sådana, att det gemensamma mulbetet måste kvarstå, men i mån som kännedom örn fördelarna av kulturbeten och i allmänhet förbättrande av betesmarkerna komma till större spridning minskades behovet av skogsmarkernas upplåtande till gemensamt bete. Man kunde också utan tvekan påstå, att ett borttagande av rätten till gemensamt mulbete skulle leda till ett bättre utnyttjande och rationellare bruk av de egna betesmarkerna. Det hade därför varit önskvärt att såsom grundregel låta systemet med gemensamt mulbete upphöra samt överlåta till Kungl. Majit att efter landstings och hushållningssällskaps hörande medgiva undantag för visst län eller del därav.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län hava uttalat sig i enahanda riktning som skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län. Skogsvårdsstyrelsen i förstnämnda län har därvid till utveckling av sin ståndpunkt anfört:

De sakkunniga hade såsom skäl för bibehållandet av rätten till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- och utmark åberopat svårigheten för ägare av dylik mark att utan hägnad kvarhålla betesdjuren å denna samt att sagda svårighet, örn nämnda rätt upphävdes, enligt de sakkunnigas mening skulle nödvändiggöra upprättandet av ragångshägnader i skogsmark å de trakter, där sådana hägnader för närvarande ej funnes. Skogsvårdsstyrelsen vore emellertid av annan uppfattning i förevarande avseende. Örn betesrätten upphävdes, komme _ visserligen skogsmarksägarna i nämnda trakter att tvingas uppföra vissa hägnader, .ulen dessa komme enligt styrelsens bestämda förmodan.ej att sättas i rågångarna utan omkring begränsade, för gräsproduktion lämpade Örnråden, där djuren kund© beredas ett gott bete. För att undvika, uppförande av allt för långa hägnader komme man vidare att genom röjning o. d. förbättra betet å sagda områden, varav åter följde, att andra delar av utmarken ej behövde betas. På detta sätt skulle man alltså ernå det åtskiljande av skogs- och betesmarker, som åtminstone i södra och mellersta Sverige voro en viktig förutsättning för höjandet av skogsmarkernas avkastning. Ej heller torde ett upphävande av ifrågavarande betesrätt, såsom do sakkunniga befarat, komma att väcka sådan ovilja, att efterlevnaden av blivande bestämmelser i ämnet komme att äventyras. Åtminstone i fråga om Östergötlands län torde denna ovilja bliva mycket övergåendo och snart avlösas av tillfredsställelse med den nya anordningen. Vad särskilt anginge den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn rätt för Kungl. Majit att i bestämd ordning beträffande visst län eller viss del av län meddela förbud mot betning å här avsedd ohägnad mark torde det kunna befaras, att tillämpningen av denna bestämmelse bleve mera ett undantag än en regel.

184 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län, som generellt uttalat sig för upphörande av den samfällda betesrätten å ohägnad skogsmark, hava i samband därmed förordat utfärdande av bestämmelser, som underlättade bildande av gemensamma betesvallar.

Skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, som likaledes hävdat, att ifrågavarande betesrätt borde principiellt upphävas, hava tillika framhållit, att en ny ägofredslag borde medgiva ägare av angränsande fastigheter rätt att gemensamt använda fastigheternas intill varandra liggande ohägnade skogsmarker såsom betesmark för lösgående hemdjur, sedan särskild överenskommelse därom mellan dem träffats. Med avseende å dylik överenskommelse borde enligt skogsvårdsstyrelsens i Älvsborgs län mening bestämmelserna i 30 § av förslaget tillämpas. — Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län bär till utveckling av sin ståndpunkt i ämnet anfört:

Förhållandena i de norrländska länen vore sådana, att man näppeligen kunde komma ifrån det gemensamma mulbetet å ohägnad mark. Detta bade de sakkunniga insett, men de hade sökt utforma sådana föreskrifter, att gemensamhetsbetningen skulle förorsaka minsta möjliga skadeverkningar å skogsåterväxten, och i överensstämmelse härmed sökt utesluta sådana djur,, som visat sig förorsaka de svåraste skadegörelserna å skogen, från möjligheten att fritt ströva omkring å ohägnade marker. I detta.. hänseende åstadkomme får och getter bevisligen största skadan å såväl den genom kultur uppdragna som efter självsådd uppkomna skogsåterväxten. Principiellt kunde skogsvårdsstyrelsen därför godtaga de sakkunnigas ståndpunkt, att de mindre hemdjuren finge heta å ohägnad mark endast under den förutsättningen, att djurens ägare toge sådan vård örn dem, att de ej inkomme å annans ägor. Det torde emenertia kunna ifrågasättas, örn detta i lagförslaget åsyftade utestängande av får och getter från gemensamhetsbetena bomme att i praktiken medföra någon som helst ändring i nu rådande från skogsvårdssynpunkt olidliga förhållanden. I de fall, då flertalet ägare av en till gemensamt bete upplåten skogsmark släppte får och getter på skogen, torde nämligen ingendera av markägarna fästa något avseende vid vårdnadsplikten. Fårskockarna skulle allt fortfarande ströva fritt över markerna och stora svårigheter komme att uppstå, örn någon ägare i skifteslaget skulle vilja utkräva ersättning för uppkomna betesskador.

Skogsvårdsstyrelsen kunde således icke finna, att de sakkunnigas förslag innebure en rationell lösning av föreliggande fråga. Styrelsen hade kommit till den uppfattningen, att det från skogsvårdssynpunkt varit förmånligare, örn de sakkunniga i sitt förslag strängt fasthållit grundprincipen örn djurägarens vårdnadsplikt. Med hänsyn särskilt till de norrländska förhållandena förutsatte styrelsen emellertid, att en ny lag örn ägofred skulle medgiva rätt för de hemmansägare, som så önskade, att gemensamt heta sina kreatur å sina intill varandra liggande, ohägnade skogsmarker, sedan särskild överenskommelse härom dem emellan fattats. Dock borde därvid föreskrivas, att ägarna vidtoge sådana åtgärder, att kreaturen ej åstadkomme skada å ohägnade marker, angränsande den gemensamma betesmarken, eller å inom betesområdet liggande

185 Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 107.

inägor eller föryngringsfält. Lagen borde även medgiva befogenhet för myndighet att på visst sätt eller under viss tid — eventuellt efter hushållningssällskaps och landstings hörande — medgiva lindring i dess bestämmelser.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har föreslagit sådan ändring i de sakkunnigas förslag i förevarande avseende, att grannar medgåves rätt att gemensamt beta dem tillhöriga ohägnade skogsmarker, allenast under villkor att båda använde markerna för betesändamål.

Vissa myndigheter, som avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande ämne, hava ej inskränkt sig till att påyrka ett upphävande av rätten till gemensamt mulbete å ohägnad skogs- och utmark utan gjort gällande, att all betning å dylik mark borde genom lagbestämmelser helt eller i viss omfattning förbjudas. En dylik ståndpunkt har intagits av skogsvårdsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Örebro och Västmanlands län. Flertalet av dessa myndigheter har dock ansett, att tillämpningen av ett dylikt betesförbud borde i vissa hänseenden begränsas.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län hava sålunda hävdat, att betesförbudet borde blott äga villkorlig giltighet. — Skogsvårdsstyrelsen har i detta avseende gjort gällande, att förbudet borde träda i tillämpning, allenast örn någon delägare i den ohägnade marken påyrkade detta. Vid förrättning enligt 14 § i förslaget borde övriga delägare i marken äga påkalla prövning av villkor för fortsatt utövning av gemensamhetsbete, örn dylikt ansåges vara att föredraga framför uppförande av rågångsstängsel. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har yrkat, att såsom villkor för förbudets tillämpning skulle stadgas, att å mark, varom fråga vore, åtgärder i skogsvårdssyfte blivit vidtagna eller vore under utförande.

Vidare har en del av förenämnda myndigheter betonat, att ett betesförbud av omförmäld beskaffenhet ej borde gälla i alla delar av riket eller att i varje fall möjlighet borde beredas att från dess tillämpning undantaga vissa områden. Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län har sålunda uttalat, att från här avsett betesförbud borde undantagas Norrland, Dalarna, Värmland och Örebro läns bergslager samt att i fråga örn övriga delar av landet vederbörande länsstyrelse bordo tillerkännas befogenhet att på därom gjord framställning medgiva befrielse från förbudet under viss period, exempelvis högst två femårsperioder. — Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att det borde ankomma på Kungl. Maj:t att efter landstings och hushållningssällskaps hörande för län eller del av län medgiva uppskov med förbudets ikraftträdande under viss tid. — Slutligen bär hushållningssällskapets

186 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

förvaltningsutskott i Västmanlands län hemställt, att Kungl. Majit måtte tillerkännas befogenhet att, utan hinder av lagligen gällande betesförbud, för län eller del av län i viss ordning medgiva rätt till bete å ohägnad skogs- och utmark.

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län har hemställt, att betning A ohägnad skogs- och utmark skulle ovillkorligen förbjudas under tiden intill den 1 juli årligen, da de unga skotten å barrträden ännu ej hunnit förvedas och skogen därför i mera avsevärd mån skadades av beteskreaturen, samt att vederbörande skogsvårdsstyrelse därjämte måtte berättigas att, där omständigheterna påkallade begränsning i betningen även under annan tid av året, meddela erforderliga föreskrifter till skydd för skogsväxten.

En del myndigheter, som i princip tillstyrkt förslagets bestämmelser örn ifrågavarande gemensamma betesrätt, hava förordat vissa jämkningar i dessa i syfte att inskränka betesrätten eller möjliggöra inskränkningar däri.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda hemställt, att 42 § 2 mom. måtte ändras därhän, att visst område kunde efter Kungl. Maj:ts förordnande helt och hållet undantagas från bestämmelserna örn gemensamt mulbete å skogs- eller utmark. Länsstyrelsen har härvid framhållit, att nämnda bestämmelser icke lämpade sig för Malmöhus län, där de skulle motverka förekommande strävanden att skilja betesmark och skogsmark.

Länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län hava uttalat, att i fråga örn mindre hemdjur regeln örn djurägarens vårdnadsplikt borde gälla oinskränkt samt att i följd härav ohägnad skogs- och utmark ej borde kunna enligt 42 § upplåtas till bete åt dylika djur, utom å fjällvidder och annan utmark, där ingen skog funnes eller skäligen kunde växa.

D. Laggillt stängsels beskaffenhet.

laggMtxtZ- Vad först angår fråSan> mot vilka hemdjur laggillt stängsel bör freda, seis fred-3 ^ar övervägande flertalet av de hörda myndigheterna och korporatio- ZTavZenL nerna anslutit sig till den av majoriteten bland de sakkunniga hävdade d olika slarf uppfattningen i detta avseende. Allenast två myndigheter, länsstyrelsen av och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands län,

hava tillstyrkt det av reservanterna herrar Andersson och Tjällgren härutinnan framlagda förslaget.

Två myndigheter, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län, hava hemställt örn sådan ändring i majoritetens förslag, att granne ej i något fall skulle äga rätt att fordra stängsel, som fredade även mot mindre hemdjur, samt att förty bestämmelserna i 10 § andra punkten av förslaget måtte utgå. Till stöd härför har anförts, att på grund av deD

187 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skada nämnda djurs betning vållade å den unga uppväxande skogen dessa ej borde få släppas på bete, utan att deras ägare ensam bekostade erforderligt stängsel för dem.

I motsats mot sistnämnda myndigheter hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län uttalat, att bestämmelsen i 10 § andra stycket, som möjliggjorde att för vissa orter efter hörande av representationer för befolkningen meddela särskilda bestämmelser angående laggillt stängsels beskaffenhet, vore lyckligt funnen. Man kunde härigenom avpassa stängselskyldighetens innebörd efter de betydande olikheter i avseende på kreaturshållningen och möjligheten att vårda djuren genom vallning, som funnes mellan olika delar av riket.

För Jämtlands län torde en särskild föreskrift sannolikt bliva erforderlig.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län har funnit nyssnämnda bestämmelse lämplig. Förvaltningsutskottet har framhållit, att för vissa delar av Gotlands län, där fårskötsel bedreves i stor omfattning, det vore av intresse, att hägnaderna fredade även för mindre hemdjur. Utskottet ansåge troligt, att framställning komme att göras från vissa socknar inom länet, att särskild föreskrift angående hägnad enligt sagda bestämmelse skulle meddelas. För det stora flertalet av länets jordbrukare ägde emellertid samma bestämmelse ej något intresse.

Vad härefter angår spörsmålet, huruvida i den nya lagstiftningen be- Frågan ™ stämmelser böra meddelas rörande laggillt stängsels beskaffenhet i annät avseende än i fråga örn dess fredningsförmåga med avseende å olika het i övrigt. slag av hemdjur, har flertalet av de hörda myndigheterna och korporatio- a, Annat nema ansett dylika bestämmelser ej vara påkallade i vidare mån än i förslaget angivits. Från flera hålla har uttalats, att förslagets stånd- stänget, punkt härutinnan, som motsvarade den snabba utveckling på stängselteknikens område, vilken under senare tid ägt rum, innebure en lämplig lösning.

Åtskilliga myndigheter hava emellertid anmärkt, att den abstrakta avfattning, som stadgandena örn laggillt stängsels beskaffenhet erhållit i förslaget, medförde fara, att desamma vid tillämpningen komme att medföra tvistigheter mellan vederbörande hägnadsskyldiga, samt att det därför syntes nödigt, att mera konkreta föreskrifter i ämnet meddelades. Beträffande sättet för genomförande av denna synpunkt hava olika förslag framställts.

Tre myndigheter, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Alvsborgs läns södra del och Norrbottens län, hava ansett, att i likhet med vad nu vore fallet detaljerado bestämmelser borde meddelas rörande laggillt stängsels beskaffenhet. Förstnämnda förvaltningsutskott har gjort gällande, att dessa bestämmelser borde införas i själva lagen, under det att övriga tva myndigheter hävdat, att det på grund av de vitt skilda förhållandena inom

188 Taggtrådstängee).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

landets olika delar ej torde vara lämpligt att fastställa enhetliga bestämmelser i detta avseende för landet i dess helhet, utan att det syntes mera ändamålsenligt, att länsstyrelserna bemyndigades att, var för sitt län, efter hörande av vederbörande hushållningssällskap och eventuellt även landsting utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.

Övriga myndigheter, som framställt erinringar mot förslaget i förevarande avseende, hava anslutit sig till den i förslaget intagna principiella ståndpunkten, att beskaffenheten av laggillt stängsel borde i lagen abstrakt angivas, men gjort gällande, att förslagets bestämmelser härutinnan borde i vissa hänseenden kompletteras eller förtydligas.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområide och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län hava sålunda uttalat, att i förslaget borde för undvikande av tvister upptagas föreskrift, att laggillt stängsel i likhet med vad nu vore stadgat skulle äga en minimihöjd av 1.2 meter. — En ledamot i skogsvårdsstyrelsen har i anledning härav påpekat, att, där stängsel sattes invid dike, älv eller annat vatten, stängslet kunde göra fred utan att hava berörda minimihöjd, vadan i dylikt fall ett stängsel, som vore lägre än 1.2 meter, borde kunna godkännas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har framhållit, att i lagen lämpligen borde föreskrivas, att laggillt stängsel skulle vara av mera varaktig natur.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava anfört, att det enligt styrelsernas mening vore lämpligt, örn i lagen angåves vissa exempel å stängsel, som vore laggilla.

Med avseende å den i 10 § fjärde stycket upptagna bestämmelsen, att, där hägnad uppenbarligen medför fara för att betande hemdjur därav kunna skadas, den ej må anses såsom laggill, har ett flertal myndigheter anmärkt, att sagda bestämmelse, som särskilt hade avseende å laggträ dsstängsel, dels vore oklar och lätt kunde föranleda tvister, huru laggillt dylikt stängsel skulle vara beskaffat, dels ock vid tillämpningen kunde leda till det resultat, att taggtrådsstängsel i regel underkändes såsom laglig hägnad. Då taggtrådsstängsel vore synnerligen effektivt och billigt och därför kommit till stor användning, skulle en dylik konsekvens av den nya lagstiftningen vara mycket betänklig. Det kunde visserligen ej förnekas, att taggtrådsstängsel i vissa fall medförde fara för betesdjuren, särskilt livliga hästar, men vore dessa fall att anse såsom rena och sällsynta olyckshändelser, understundom beroende därpå, att stängslet ej ordentligt uppsatts. Det vore därför önskvärt, att den nya lagen erhölle en avfattning, som uttryckligen angåve, att taggtrådsstängsel, åtminstone i viss utsträckning, kunde godkännas såsom laglig hägnad.

En motsatt uppfattning har hävdats av länsstyrelsen i Blekinge län,

Kunell. May.ts proposition Nr 107.

som ansett det önskvärt, att i den nya lagen förbud meddelades mot taggtråds användande till stängsel.

Beträffande den omfattning, vari taggtrådsstängsel borde legaliseras, hava emellertid de myndigheter, som uttalat sig för dylikt stängsel, varit av delade meningar.

En del myndigheter har gjort gällande, att taggtrådsstängsel borde generellt anses såsom laglig hägnad samt att i enlighet härmed ifrågavarande bestämmelse i 10 § fjärde stycket borde uteslutas ur förslaget. I denna riktning hava länsstyrelserna i Älsborgs och Örebro län, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Malmöhus, Göteborgs och Bohus och Örebro län samt Älvsborgs läns narra och södra delar uttalat sig. Från dessa myndigheters sida har emellertid framhållits, att allenast sådana taggtrådsstängsel, som vore ordentligt uppsatta med väl spända trådar och ägde tillräcklig stadga, borde anses laggilla.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länets södra del hava särskilt betonat, att taggtrådss-tängsel, bestående av två trådar, spända på stolpar, borde anses laggillt i fråga om större hemdjur, så länge stängslet nöjaktigt underhölles. Skogsvårdsstyrelsen har i detta sammanhang påpekat, att det vore av stor betydelse, att sådana bestämmelser meddelades rörande laggillt stängsels beskaffenhet, att dylikt stängsel kunde uppföras för minsta möjliga kostnad och på det mest tidsbesparande sättet. Därest stängsel, bestående av två taggtrådar på stolpar, alltid vid normalt underhåll vore att anse såsom laggillt, skulle stängselkostnaden nedbringas till ett minimum. Om kostnaden för laggillt stängsel kunde nedbringas på dylikt sätt, erhölle frågan örn stängselskyldighetens fördelning mellah vederbörande grannar väsentligt minskad betydelse.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Malmöhus län har till stöd för sin ståndpunkt i förevarande avseende anfört, att taggtrådsstängsel vore inom länet den bästa och billigaste hägnad, som för närvarande stöde till buds, samt att dylikt stängsel så gott som uteslutande komme till användning vid förekommande nyinhägnad av betesmark inom länet. Det vore därför för förhållandena inom orten av allra största vikt, att denna hägnadstyp otvetydigt erkändes såsom laggill.

Åtskilliga myndigheter hava i motsats mot de förut angivna hävdat, att legaliseringen av taggtrådsstängsel borde begränsas till vissa särskilda typer av dylikt stängsel. Skogsvårdsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västmanlands län hava sålunda uttalat, att såsom laggillt stängsel borde anses, i skogbevuxen terräng, stängsel, bestående av stolpar, en slana och två taggtrådar samt, i annan mark, stängsel, bestående av stolpar samt två eller tre taggtrådar. — Skogsvårdsstyreisen i Kalmar läns södra landstingsområde har gjord gällan-

Principiella

uttalanden.

Fiji rätt /tingsmannens kval i/ikationer.

190 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

de, att det borde vara förbjudet att använda taggtråd överst i en hägnad, enär denna då alltid medförde uppenbar fara för betesdjur, särskilt för hästar. Taggtrådsstängsel borde därför i varje fall överst vara försett med en träslana eller en snodd slät järntråd. I enahanda riktning har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län uttalat sig. — Skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län har förordat legalisering av taggtrådsstängsel, under förutsättning att föreskrift meddelades örn anbringande av slana därå eller vidtagande av annan säkerhetsåtgärd till förebyggande av fara för befesdjuren. Skogsvårdsstyrelsen har härvid framhållit, att det på många håll ännu funnes kvar en utpräglad motvilja mot taggtrådsstängsel.

E. Ordningen för prövning av tvister angående stängselskyldighet.

Den av de sakkunniga föreslagna ordningen för prövning av tvister rörande stängselskyldighet har av det övervägande flertalet myndigheter och korporationer förordats såsom innefattande en praktisk och lämplig förenkling av nu stadgad procedur i detta avseende. Allenast tvenne myndigheter, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Hallands län, hava funnit förslagets bestämmelser i detta ämne allt för vidlyftiga och invecklade samt hemställt, att det ifrågasatta förfarandet måtte i hög grad förenklas.

Vad angår förslagets särskilda bestämmelser i denna del, har ett flertal av dessa blivit föremål för anmärkningar. I förevarande sammanhang lämnas redogörelse allenast för de anmärkningar, som hänföra sig till reglerna om förrättningsmannens kvalifikationer och de grunder, enligt vilka ersättning skall utgå till denne.

*

Beträffande reglerna i det förra hänseendet har länsstyrelsen i Uppsala län hemställt, att i den nya lagen måtte uttryckligen stadgas, att lantmätare kunde förordnas till förrättningsman enligt densamma. Länsstyrelsen har såsom skäl härför anfört:

Länsstyrelsen holle före, att det icke sällan kunde bliva önskvärt att anlita lantmätare för förordnanden av ifrågavarande slag. De av de sakkunniga uttalade farhågorna för att kostnaderna för förrättningen skulle, örn densamma verkställdes av lantmätare, bliva allt för betungande, vore enligt länsstyrelsens mening överdrivna. Åtminstone hade icke hittills, länsstyrelsen veterligt, befogade klagomål förekommit mot kostnaderna för de förrättningar av jämförligt slag, där den för lantmätare gällande taxan blivit följd. Anledning torde alltså saknas att befara, att en tillämpning i förevarande fall av samma, i och för sig icke oskäligt höga taxa skulle medföra avskräckande förrättningskostnader; detta så mycket mindre som det givetvis endast kleve för mera krävande förrättningar, som lantmätare komme att anlitas. Uteslutet vore, enligt länsstyrelsens uppfattning, att lantmätare skulle, såsom de sakkunniga ifrågasatt, kunna befinnas villig att verkställa förrättning mot den i 18 § för andra förrättningsmän föreslagna taxan.

191 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Länsstyrelsen har tillagt, att den i 16 § upptagna bestämmelsen i förevarande avseende i varje fall vore olämplig därutinnan, att förrättningsmannen enligt densamma städse skullo vara boende »i orten». Det vore nämligen ingalunda otänkbart, att i orten ej funnes att tillgå någon såsom förrättningsman fullt lämplig person. Möjligen skulle det kunna vara av en viss betydelse, att i lagen anvisning lämnades, att inom domsagan boende person borde, där så kunde ske, erhålla förordnande. En sådan anvisning torde dock knappast vara behövlig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bar anfört, att, då någon skyldighet att åtaga sig uppdrag såsom förrättningsman icke lämpligen kunde föreskrivas, det ej torde vara uteslutet, att svårighet kunde uppstå för länsstyrelsen att inom vederbörlig ort finna någon person, åt vilken uppdraget kunde anförtros. Det förefölle därför, som örn åt bestämmelsen borde givas den formulering, att den förordnade, såvitt möjligt, borde vara boende i orten.

Lant mät enst grelsen bar framhållit betydelsen av att till förrättningsmän enligt förevarande lagstiftning allenast förordnades verkligt sakkunniga personer samt till belysning bärav anfört:

På sätt de sakkunniga uttalat, rörde det sig vid fördelning av hägnadsskyldigbet mången gång — för att ej säga i regel — örn ekonomiskt mindre betydande frågoi*. Det torde vara att antaga, att i dessa fall skedde frivillig uppgörelse, eventuellt under medverkan av någon nämndeman eller skiftesgodman, varefter överenskommelsen enligt förslaget antecknades i hägnadsregistret. Givetvis vore en dylik överenskommelse den för rättsägarna billigaste och ändamålsenligaste.

Det vore emellertid ett misstag att tro, att, örn tvisten hade den ekonomiska innebörd eller motsättningarna mellan rättsägarnas uppfattning vore så stoi-a, att en dylik ur olika synpunkter önskvärd uppgörelse under hand ej läte sig åstadkommas, utan tvisten måste handläggas vid laga förrättning, det för de enskilda vore någon fördel att icke verkligt sakkunniga personer förordnades till förrättningsmän. Erfarenheten bade givit vid handen, att i do likartade fall, där det brustit i sakkunskap och rutin hos förrättningsmannen, förrättningens rediga och fullständiga handläggning mången gång lämnat mycket övrigt att önska till rättsförlust för nuvarande sakägare och till otydlighet och osäkerhet för framtiden. Och erfarenheten gåve även vid banden, att kostnaderna därigenom icke nedbringades. Därest den icke fackutbildade eller icke statsanställde förrättningsmannens arbetskraft verkligen ställde sig billigare, torde detta i regel vid varje förrättning av någon betydenhet uppvägas av tidsvinsten vid en fackutbildad persons handläggning. Men icke kontrollerade och icko statsanställda förrättningsmän syntes ingalunda ställa sina arvodesanspråk i förhållande till deras kostnader för sin utbildning. Vid en av lantmäteristyrelsen på annan förekommen anledning verkställd undersökning av 130 förrättningar rörande de förrättningar enligt lagen örn enskilda vägar, vilka under åren 1925—1927 inom Norrbottens län handlagts av annan än lantmätare, hade sålunda befunnits, att arvodena i regel läge 50 till 100 procent högre än örn de utgått enligt lantmäteritaxan. Uti ett betydande antal fall hade därvid förrättningsmannen tagit fullt arvode enligt denna taxa samt däratöver lulli

Efter vilka grunder bör ersättning utgå till förra tiv ingsmund

192 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

arvode enligt taxan för tjänstemännen vid väg- och vattenbyggnadsdistrikten.

Det vore önskligt, att så få hägnadsfrågor som möjligt bleve föremål för formliga förrättningar, men, där så måste ske, borde tillses, att till förrättningsman utsåges sakkunnig person.

Med avseende å de kvalifikationer, som borde ställas på förrättningsman, återfunnes i betänkandet en antydan örn de sakkunnigas uppfattning härutinnan. Till vad där angåves bordo ytterligare läggas, att förrättningsmannen borde äga kännedom örn de förhållanden, som vöre av betydelse för bedömande av hägnadsskyldighetens fördelning m. m. Det förefölle, som örn de sakkunniga icke tillräckligt beaktat denna sida av saken, när de såsom speciellt skickade att verkställa hägnadsdelningar rekommenderat bland annat stadsfiskaler. Ävenledes fordrades givetvis någon vana vid mätningars verkställande.

Beträffande de grunder, enligt vilka ersättning bör utgå till förrättningsman, hava länsstyrelserna i Uppsala och Skarabargs län hemställt örn sådan ändring i förslaget, att, därest lantmätare förordnades till förrättningsman, denne skulle äga åtnjuta ersättning för uppdraget enligt bestämmelserna i gällande lantmäteritaxa. Sistnämnda länsstyrelse har härvid erinrat, att lantmätare torde vara den ende, som hade skyldighet att emottaga dylikt förordnande. — Länsstyrelsen i Uppsala län har tilllagt, att den i 18 § angivna resekostnads- och traktamentsersättningen måste även i fråga örn andra förrättningsmän än lantmätare anses allt för låg, vadan densamma, därest fullt kompetenta personer skulle finnas att tillgå såsom förrättningsmän, borde ej oväsentligt höjas.

Överlantmätaren i Kalmar län har föreslagit, att den, som förordnades till förrättningsman jämlikt förevarande lagstiftning, skulle äga åtnjuta gottgörelse enligt vad som vore eller bleve stadgat för lantmätare, dock att annan förrättningsman än lantmätare skulle äga uppbära resekostnads- och traktamentsersättning enligt vad i allmänna resereglementet stadgades för landsfiskal.

Lantmäteristyrelsen har gjort gällande, att rese- och traktamentsersättning för förrättningsman, som i egenskap av tjänsteman utförde åt honom uppdragen förrättning, borde utgå enligt de för hans tjänst gällande grunder. Det borde ej förekomma, att en tjänsteman för arbete, som det enligt gällande instruktion kunde åligga honom att utföra i tjänsten, hade att beräkna reseersättning efter olika grunder, beroende på örn förrättningen vore av ena eller andra slaget. Den i 18 § angivna likställdhet med landsfiskal borde därför begränsas till förrättningman, som ej vore tjänsteman. Vad anginge ersättning för förrättning i övrigt, borde denna lämpligen utgå enligt gällande lantmäteritaxa, vilken gällde bland annat i fråga om förrättningar enligt lagen örn enskilda vägar. Då i nämnda taxa, vilken utfärdats så sent som den 25 november 1927, återfunnes särskilda arvodesbestämmelser rörande hägnadsdelningar, saknades anledning att nu utfärda nya bestämmelser härom.

Kungl. Marits proposition Nr 107.

193 II. Förslagets övriga bestämmelser.

1 §.

Skog svår dsstyr elsen i Kronobergs län har ifrågasatt, huruvida ej i denna paragraf en uttrycklig bestämmelse borde meddelas örn vårdnadsplikt för den, som emottagit »inlagsfä».

2 Lamtmäter istyr elsen har hemställt, att de i förevarande samt vissa andra paragrafer av förslaget upptagna särbestämmelserna rörande jord, som läge i tegskifte, måtte uteslutas ur förslaget. Styrelsen har till stöd härför anfört:

Anledningen till att förslaget upptoge särskilda bestämmelser rörande jord, som läge i tegskifte, vore den, att ett fullgörande av hägnadsskyldighet kring de obetydliga ägoområden, vari byamännens jord uppsplittrades vid de ursprungliga tegskiftena, skulle bliva allt för betungande i förhållande till nyttan därav.

En och annan by torde väl ännu finnas, som ej undergått storskifte eller laga skifte. Däremot torde det vara tvivelaktigt, örn den långt drivna ägosplittring i inägojorden, som blivit resultatet av de vanliga tegskiftesfördelningarna, ännu funnes kvar i någon enda by i riket. Sannolikt hade delägarna sämjevis jämkat samman ägolotterna; såvitt för styrelsen vore känt, torde ingenstädes ägosplittringen vara så stor som exempelvis inom vissa av de storskiftade delarna av Kopparbergs län. Något behov av särbestämmelser beträffande tegskiftad jord torde därför ej längre förefinnas. Däremot skulle desammas bibehållande kunna föranleda olägenheter ifråga örn en del ännu bestående, före storskiftesförfattningarnas tillkomst av lantmätare verkställda uppdelningar av skogsmarker, vilka delningar understundom uppdelat den i förrättningen intagna marken i »enskiften». Aven skulle kunna uppkomma missförstånd och ovisshet beträffande en del äldre sämjedelningar inom by.

3 och 4 §§.

Skogsrår (^styrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västmanlands län hava framhållit, att i de fall, då kostnaden för hållande av stängsel i ägoskillnaden mellan vederbörande fastigheter överstege nyttan därav, lagen borde anvisa en utväg att ordna fastigheternas inbördes betesförliållanden annorledes än genom stängsel. Skogsvårdsstyrelsen har härvid såsom exempel anfört, att den ena fastigheten med en större ordnad betesäng mötte ett ej betat skogsskifte, som vore av obetydlig omfattning och bevuxet med skog, där föryngringsbuggning ej under årtionden kunde förväntas bliva aktuell. I dylikt fall torde enligt styrelsens mening medgivande av betesrätt för den förra fastigheten mot skyldighet att till ägaren av den senare utgiva ersättning för intrånget vara att föredraga framför uppförandet av stängsel i ägoskillnaden.

Bihang lill riksdagens protokoll HISS. 1 sami. Nr 107. 'l-i

194 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

5 §.

Överlantmätaren i Kronobergs län har anmärkt, att bestämmelserna i förevarande paragraf enligt överlantmätarens mening vore otydliga.

7 §.

Beträffande bestämmelserna i första stycket bava länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län anmärkt, att enligt deras mening tillräckliga skäl ej förelåge att, såsom i förslaget skett, ålägga landbo och arrendator skyldighet att underhålla hägnad gent emot granne. En dylik skyldighet måste anses vara av tvivelaktigt praktiskt värde.

I motsats mot nämnda myndigheter har länsstyrelsen i Västmanlands län gjort gällande, att den hägnadsskyldighet, som i förevarande paragraf ålagts brukare, vore alltför begränsad. Länsstyrelsen har i detta avseende anfört:

Stadgandet i 7 § rörande hägnadsskyldighetens fördelning mellan ägare och brukare upptoge ej någon bestämmelse för det fall, att fråga örn ny hägnad uppstode under arrendetiden. Enligt länsstyrelsens mening borde, där ej annat avtalats, jordägaren till hägnaden lämna virke å rot och arrendatorn bekosta arbetet både med virkets aptering och hägnadens uppsättning. Denna kostnad borde dock amorteras på vissa år, förslagsvis fem år, så att arrendatorn, örn han ej hade kvar så lång tid av arrendetiden, tillerkändes 1U av kostnaden för varje år, som bruste.

Med avseende å föreskrifterna i andra stycket hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län hävdat, att ny ägare eller innehavare av fastighet ej, på sätt de sakkunniga föreslagit, borde vara pliktig att fullgöra hägnadsarbete, som ålegat företrädaren men som denne eftersatt. Härför talade enahanda skäl, som läge till grund för stadgandet i berörda stycke, att ny ägare eller innehavare ej skulle svara för bidrag till hållande av hägnad, som förfallit till betalning, innan han blev ägare eller innehavare. I varje fall borde i fråga örn såväl ansvar för förfallna bidrag som ersättning för försummat arbete lagens bestämmelser gälla, allenast i den mån annorlunda ej mellan vederbörande avtalats.

10 $.

Skog svår dsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava föreslagit, att vid meddelande av föreskrift enligt andra stycket yttrande skulle infordras, förutom från de i förslaget angivna myndigheter, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse.

13 $.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del har påpekat, att de vägar, över vilka enligt förevarande lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

stängsel skulle hållas, av allmänheten ofta användes såsom »färdevägar» samt att det vöre önskvärt, att i lagen löreskreves, att dylikt stängsel skulle vara av den beskaffenhet, att det kunde ledas omkring en axel, och att det sålunda icke, såsom nu ofta vore förhållandet, finge utgöras av en del över varandra lagda slanor, ett stängsel, vars nedtagande och återuppsättande förorsakade en synnerligen tidsödande genomfart.

15 $.

Lantmäteristyrelsen har förordat sådan ändring av bestämmelserna i andra stycket, att även nyttjanderättshavare ägde rättighet att påkalla uppförande av nytt stängsel. Styrelsen har härvid framhållit, att påfordrande av stängsel mången gång vore för honom det enda sättet att freda de av honom nyttjade ägorna mot en vårdslös eller försumlig granne. Den omständigheten, att behov av dylikt stängsel tidigare icke förelegat, utgjorde ingen som helst garanti för att ej sådant behov framdeles kunde uppkomma. Anledningarna härtill kunde vara mångahanda, såsom ändrade bruknings- och betesförhållanden m. m. Möjligen borde en utsträckt rätt för nyttjanderättshavaren till stängselvitsord förenas med skyldighet för honom att svara för den å fastigheten belöpande andel i kostnaden för ett på hans yrkande uppfört stängsel.

Lantmäteristyrelsen har beträffande berörda stycke jämväl anmärkt, att lagtexten syntes kunna giva anledning till någon tvekan, huruvida innehavaren av publik fastighet ägde befogenhet att påkalla uppförande av nytt stängsel.

16 %.

överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt, att ansökan örn förordnande av förrättningsman borde innehålla uppgift, förutom örn de i andra stycket omförmälda förhållanden, jämväl örn sakägarnas postadress.

18 $.

Lantmäteristyrelsen har framhållit, att bestämmelserna örn erläggande av förrättningskoslnad syntes ofullständiga och kunna leda till olägenheter för sakägarna. Enligt styrelsens mening borde föreskrifterna i lantmäteritaxan lämpligen förlänas tillämpning i berörda avseende.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Uppsala län har i nära överensstämmelse härmed påpekat, att frågan, huru och till vem ersättning för förrättningskostnad skulle av sökanden erläggas, borde i lagen närmare regleras.

Beträffande spörsmålet örn fördelning av förrättningskostnad mellan vederbörande sakägare har hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län gjort gällande, att i lagen borde fastslås, att ersättning för dylik kostnad skulle utgå i förhållande till vars och ens vid förrättningen fastslagna hägnadsskyldighet.

196 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

19 §.

Lant mäter ist g reisen Ilar anfört, att den här lämnade hänvisningen till jorddelningslagen ej borde avse däri meddelade bestämmelser angående laga skifte utan de i lagen upptagna stadganden rörande rågångsförrättning. Ett förslag till förenkling av kallelseförfarandet med avseende å sistnämnda slag av förrättning vore för närvarande beroende på Kungl. Majrts prövning, och torde föreskrifterna däri böra tillämpas även i fråga örn förrättningar enligt förevarande lagstiftning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anmärkt, att, då den föreslagna nya ägofredslagen vore avsedd att tillämpas av menige man, det vore önskligt örn en uttrycklig hänvisning gjordes till de lagrum i jorddelningslagen, som enligt förevarande paragraf vore avsedda att vinna tillämpning i fråga örn här avsedd förrättning.

21 §.

Lantmäteristyrelsen har uttalat, att några sakliga skäl knappast syntes kunna anföras för att, såsom de sakkunniga föreslagit, tillämpa bestämmelserna i vattenlagen rörande förande av protokoll beträffande förrättningar enligt förevarande lagstiftning i stället för de i jorddelningslagen meddelade föreskrifterna i detta ämne, vilka föreskrifter enligt enskilda väglagen skulle gälla i fråga örn förrättningar enligt sistnämnda lag. Det borde ihågkommas, att såväl enskilda väglagen som lagen örn ägofred kommo att gälla i stort sett samma befolkningsgrupper och att förrättningar enligt dessa lagar kunde komma att i betydande omfattning handläggas av samma icke juridiskt bildade förrättningsmän. Lagarna borde därför givas så nära anslutning till varandra som möjligt. Särskilt syntes det mindre lyckligt, att den vid andra liknande förrättningar förekommande justeringen från delägarnas sida av det vid förrättningen förda protokollet borttagits. En dylik protokollsjustering, vilken tjänade det dubbla ändamålet att dels utöva kontroll därå, att förrättningsmannen ej vårdslösade den honom åliggande protokollsföringen, och dels att sakägarna verkligen satte sig in i vad som beslutats rörande dem och deras fastigheter, hade mången gång visat sig vara välbehövlig.

23 §.

Beträffande stadgandet i andra stycket har länsstyrelsen i Uppsala lön anmärkt, att hittills meddelade föreskrifter ej gåve någon säker ledning i fråga örn ordningen för bevakande av det allmännas rätt med avseende å publik jord samt att någon stadgad, hela riket omfattande praxis ej heller funnes. Det torde därför vara att befara, att, utan reglerande bestämmelser i sagda ämne, den i förevarande stycke upptagna föreskriften kunde komma att föranleda långvariga och högst olägliga uppskov.

197 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

25 §.

Lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs län hava — under framhållande att den i förevarande paragraf angivna tid, inom vilken avskrift av förrättningsprotokoll och övriga vid förrättning upprättade handlingar skulle av förrättningsmannen efter förrättningens avslutande tillställas vederbörande fastighetsägare, vore allt för kort —■ hemställt, att sagda tid måtte bestämmas till trettio dagar efter nämnda tidpunkt.

Lantmäteristyrelsen samt överlantmätarna i Kalmar och Kristianstads län hava vidare hemställt, att bestämmelsen i denna paragraf, att avskrift av förrättningshandlingar skulle av förrättningsmannen överlämnas till en var ägare av fastighet, som förrättningen anginge, eller, där sådan fastighet ägdes av flera, till den bland dessa, som av förrättningsmannen utsåges att emottaga handlingarna, måtte ändras till överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i enskilda väglagen och sålunda givas det innehåll, att dylik avskrift skulle tillställas någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, örn dessa ej vore ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträddes, utsetts att emottaga handlingarna. Hos den sålunda utsedde borde handlingarna i överensstämmelse med vad i enskilda väglagen vore föreskrivet vara tillgängliga för en var, som åstundade att granska eller avskriva dem.

Överlantmätaren i Kristianstads län har anmärkt, att bestämmelserna i förevarande paragraf ej angåve den form, varunder avskrift av förrättningshandlingarna skulle överlämnas till vederbörande fastighetsägare. Det syntes lämpligt, örn föreskrifter härutinnan meddelades liknande dem, som upptoges i 7 kap. 5 § eller 16 kap. 2 § jorddelningslagen.

26 i

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns norra del bär gjort gällande, att klandertalan mot förrättning enligt förevarande lagstiftning borde upptagas och avgöras av ägodelningsrätt. Genom tilllämpande av en dylik ordning skulle omständliga ATittnesförhör och långvariga rättegångar många gånger kunna undvikas.

Lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i 'Kalmar län hava hävdat, att i förevarande paragraf borde upptagas en bestämmelse, motsvarande stadgandet i 24 § Andra stycket enskilda väglagen angående stämnings delgivning i det fall, då svarandena äro flera än tio. Lantmäteristyrelsen har härvid anfört:

Möjligt vore, att, på sätt de sakkunniga förmenat, de i nyssnämnda stadgande avsedda föreskrifterna i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken även utan uttrycklig hänvisning till desamma av en domstol skulle auses tillämpliga vid klander av förrättning enligt förevarande lagstiftning, där svarandena vore flera än tio. Men tämligen säkert vore också, att de sakägare och förrättningsmän, vilka komme att i första hand tillämpa en eventuell lag örn ägofred, icke ägde den ingående författningskunskap,

198 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

sorn. erfordrades för en tolkning av 26 § i enlighet med de sakkunnigas mening. Tvärtom måste det antagas, att den, vilken konstaterade, att i 24 § i enskilda väglagen funnes en hänvisning till rättegångsbalkens förenämnda bestämmelser men att en dylik hänvisning saknades beträffande klander av stängseldelningar, därav drogo den slutsatsen, att en saklig olikhet förelåge.

Slutligen har överlantmätaren, i Kristianstads län ifrågasatt, huruvida det vore nödvändigt eller önskvärt att medgiva en så lång klagotid som den i förevarande paragraf föreslagna.

28 §.

Beträffande bestämmelsen i andra stycket hava lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Kalmar län hemställt örn sådan ändring, att endast för det fall, att båda de fastigheter, som berördes av en förrättning, vore belägna inom stad eller samhälle, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skulle iakttagas, förrättningshandlingarna skulle överlämnas till vederbörande byggnadsnämnd. I andra fall borde handlingarna redovisas till lantmäterikontoret i länet. Överlantmätaren har tillagt, att redovisning till lantmäterikontoret borde vara föreskriven även beträffande samhälle, som nyss sagts, örn byggnadsnämnden därstädes saknade tillgång till brandfritt arkiv.

I fråga örn stadgandet i tredje stycket har länsstyrelsen i Västmanlands län föreslagit, att det skulle åligga förrättningsman att så snart ske kunde efter förrättningens avslutande redovisa förrättningshandlingarna till vederbörande lantmäterikontor eller byggnadsnämnd.

29 $.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har föreslagit, att för slitande av tvist, som omförmäles i denna paragraf, ett skiljemannaförfarande, motsvarande det i 2 kap. 8 § i nyttjanderättslagen angivna, skulle föreskrivas.

30 $.

Lantmäteristyrelsen har ansett det kunna med fog dragas i tvivelsmål, huruvida förande av hägnadsregister vore av omständigheterna påkallat, samt till stöd härför anfört:

De uppgörelser, som enligt de sakkunnigas förslag skulle antecknas i hägnadsregistret, hade ej den varaktiga giltighet för framtiden och vore ej heller av den ekonomiska räckvidd, att desamma borde komma till synes i exempelvis gravationsbevis rörande vederbörande fastigheter. Och utan att så skedde, torde hägnadsregistret icke bliva av någon betydelse. Såsom mindre lämplig måste anses den granskningsskyldighet av ingångna föreningar, som ålagts föraren av hägnadsregistret. Det vore att förvänta, att i de ojämförligt flesta fallen sakägarna själva träffade uppgörelser, huru hägnadsskyldigheten skulle fördelas, i regel utan skriftlig överenskommelse, ibland med sådan. Ett slags officiell fastställelsepröv-

199 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ning av dessa senare överenskommelser syntes till intet gagna men kunde däremot vid lall av vägTad registrering vara ägnad att medföra osäkerhet och ovisshet.

Lämpligt syntes vara, att de sakägare, vilka sådant önskade, bereddes tillfälle att hos offentlig myndighet till förvar och framtida kännedom inlämna av dem ingången överenskommelse eller i dess protokoll få avskrift av överenskommelsen intagen, men detta borde ske utan någon fastställelseprövning från myndighetens sida. Med hänsyn till önskvärdheten att lätt kunna återfinna innehållet av ingången överenskommelse, därest handlingen förkommit för sakägarna, vore måhända lämpligast, att sådan överenskommelse i original eller avskrift finge inläggas å länets lantmäterikontor, dit i allt fall förrättningsakterna skulle redovisas och där fullständigt register fördes över de varje särskild fastighet berörande förrättningsakter av olika slag.

Lantmäteristyrelsen har tillagt, att, därest hägnadsregister likväl ansåges böra inrättas, i detta borde i varje fall antecknas även förrättningar, som verkställts enligt förevarande lagstiftning, samt avskrifter av förrättningsakterna biläggas registret.

Länsstyrelsen i Uppsala län har hemställt, att för vinnande av ökad tydlighet det måtte uttryckligen föreskrivas, att, örn de fastigheter, vilkas stängselförhållanden reglerats genom träffad förening, läge inom skilda registerförares verksamhetsområden, föreningen skulle ingivas eller insändas till envar av registerförarna.

Slutligen har skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasatt, huruvida ej även i fråga örn förening enligt förevarande paragraf giltighetstiden borde begränsas till tio år.

31 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att uttrycklig anvisning å proceduren för vinnande av sådan jämkning, som omförmäldes i denna paragraf, syntes erforderlig.

Beträffande stadgandet i sista punkten rörande stängselskyldighets fördelning mellan nybildade fastigheter efter dessas taxeringsvärden har länsstyrelsen i Södermanlands län erinrat, att nämnda stadgande mahända i vissa fall ej komme att bliva tillfyllestgörande med hänsyn till den avsevärda tid, som kunde förflyta, innan laga kraftvunnet taxeringsbeslut förelåge.

32 i

Överlantmätaren i Kalmar län har anmärkt, att sakägare enligt denna, paragraf ej borde vara berättigad att påkalla återupptagande av en förut i behörig ordning avgjord fråga örn stängselskyldighet i varje fall, då ändrade förhållanden inträtt, utan allenast örn dessa förhållanden vore av beskaffenhet att i synnerlig mån inverka på frågan.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län hava anfört, att bestämmelsen i 32 § första stycket andra punk-

200 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

ten — att yrkande om återupptagande av stängselfråga, som avgjorts genom förening enligt 30 § eller genom förrättning eller dom, ej finge framställas, förrän 10 år förflutit från föreningens upprättande eller från det förrättningen blivit gällande eller domen vunnit laga kraft — syntes kunna leda till mindre rättvisa konsekvenser. Örn ex. granne vid stängseldelning på grund av underlåtenhet att använda sin mark såsom betesmark alagts att svara allenast för en femtedel av hägnaden, men denne kort tid därefter utsläppte hemdjur å sin mark, måste det anses oegentligt, att han under en hel tioårsperiod skulle slippa undan med en så ringa andel i hägnaden. I nyssangivna fall borde ett återupptagande av hägnadsfrågan omedelbart kunna krävas.

33 §.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har föreslagit, att stadgandet i sista punkten av förevarande paragraf skulle utbytas mot en bestämmelse av innehåll, att, där någon uppfört hägnad, som sedermera på grund av ändrade förhållanden skulle övertagas av annan hägnadsskyldig, den förre skulle vara berättigad åtnjuta ersättning för hägnaden i mån av dess uppskattade värde.

34 §.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Kalmar och Malmöhus län hava hemställt örn sådan ändring i förevarande paragraf, att den tid, då hägnad örn våren i regel skulle vara fredgill, vilken tid i förslaget satts till den 15 maj, bestämdes till den 1 i samma månad. Till stöd härför har anförts, att ett fullständigt utnyttjande av moderna betesvallar förutsatte, att betningen påbörjades redan i slutet av april månad.

Skogsvårdsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län hava föreslagit, att vid meddelande av föreskrift enligt andra stycket yttrande skulle infordras, förutom från de i förslaget angivna myndigheter, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse.

35 $.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anmärkt, att, därest förening enligt denna paragraf, såsom av ordalagen syntes framgå, kunde avse, ej blott att kontrahenterna avstode från rätten att begagna stängselvitsord mot varandra utan även att stängsel under avtalad tid ej skulle förekomma mellan fastigheterna, beträffande överenskommelse av sistnämnda slag undantag torde böra göras från regeln i paragrafens sista stycke.

38 i

Överlantmätaren i Kalmar län har framhållit, att, därest bestämmelserna i andra stycket ej kunde anses täckta genom föreskrifterna i 1 §. sagda bestämmelser i varje fall torde böra införas under berörda paragraf.

201 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

39 §.

Beträffande den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen örn forum för mål örn stängselskyldighet har lantmäteristyrelsen hemställt örn sådan ändring, att, örn den ena av de fastigheter, som målet anginge, vore belägen inom stad eller samhälle, där den för stad gällande ordning för bebyggande skulle iakttagas, samt den andra utom sådant samhälle, målet skulle i analogi med vad som giillde örn forum för gränsfrågor upptagas av vederbörande häradsrätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det i motiven till förevarande paragraf använda uttrycket »fastighet, vilkens deltagande i stängsel fordras» syntes vara tydligare än lagtextens »fastighet, som skyldigheten angår».

Även länsstyrelsen och överlantmätaren. i Kalmar län hava gjort gällande, att den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen ej vore fullt tydlig. Det vore därjämte att märka, att bestämmelsen ej täckte det fall, att båda sidornas fastighetsägare gjort ansökan om förordnande av förrättningsman för verkställande av hägnadsdelning men endera parten ej ansåge sig kunna åtnöjas med förrättningen. Vilken vöre i sådant fall den fastighet, vilkens deltagande i hägnad fordrades? Enligt 24 § måste denna fråga avgöras av förrättningsmannen. Det förefölle, som örn i berörda fall valfrihet i fråga örn forum borde beredas den klagande. Detta syntes desto mera önskvärt, som, där hägnadsdelning förrättats omkring en fastighet, vilken vore belägen i vinkel mellan två domsagor, vederbörande fastighetsägare eljest kunde bliva tvungen att beträffande samma förrättning anhängiggöra tvist vid tre olika underrätter.

40 §.

Länsstyrelsen i Uppsala län har påpekat, att, då fördelning av rådstuvurätts göromål mellan rättens olika ledamöter i regel torde böra ske genom en av stadsfullmäktige antagen och av Kungl. Majit fastställd arbetsordning, den befogenhet, som i förevarande paragraf under viss förutsättning tillerkänts rätten att bestämma, vilken befattningshavare i denna skulle föra hägnadsregistret, borde endast undantagsvis och av särskild anledning äga rum.

41 §.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ifrågasatt lämpligheten av den i 41 § stadgade rätt till besvär över länsstyrelses beslut, varigenom förrättningsman förordnats. Då sökanden ej tillerkänts något inflytande på valet av förrättningsman, syntes besvärsrätt i detta fall vara mindre påkallad.

42 §.

1 inom. Beträffande bestämmelsen i tredje stycket hava länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands län förutsatt,

202 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

att det där förekommande uttrycket »fastighet» ansåges betyda icke det område, som upptoges under särskilt jordeboks- eller jordregisternummer, utan fastighet, som faktiskt läge under ett jordbruk. Denna distinktion hade betydelse på grund av vissa ägodelningsförhållanden i länet, där ex. särskilda skogsskiften kunde vara åsätta egna jordregisternummer.

1 fråga örn nämnda bestämmelse hava sagda myndigheter vidare erinrat, att på vissa håll, särskilt i fjälltrakterna, det bruk för närvarande vore rådande, att hästar och getter mottoges mot lega. Härigenom torde beten utnyttjas, som sannolikt eljest icke skulle komma till full användning. Det ansåges också, att en sådan betesgång vore fördelaktig för utvecklingen av unghästar av den nordsvenska rasen och jämväl gåve den bästa avkastningen av getskötseln. De nya bestämmelserna borde icke draga ett streck över dessa brukningsmetoder. En sådan eventualitet torde lättast kunna undvikas genom att till stycket foga en licensbestämmelse i enlighet med andra stycket i samma moment,

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att i förevarande stycke borde för vinnande av ökad tydlighet uttryckligen angivas, att intagande av betesdjur mot lega å ohägnad mark skulle var förbjudet, allenast örn ej samtliga delägare voro ense därom.

2 mom. Beträffande ordningen för meddelande av betesförbud enligt detta moment hava skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kristianstads och Malmöhus län hemställt örn upptagande i förslaget av föreskrift, att yttrande skulle i dylikt ärende inhämtas, förutom från de i förslaget angivna ortsmyndigheterna, jämväl från vederbörande skogsvårdsstyrelse. Länsstyrelsen i Östergötlands lån har föreslagit, att yttrande i ärende, som nyss sagts, skulle infordras jämväl från vederbörande länsstyrelse.

I anslutning till bestämmelserna i detta moment hava länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län föreslagit, att, då betesförbud enligt samma moment meddelats för visst område, varje ägare eller innehavare av jord, som inginge i ohägnad skogs- eller utmark inom området, skulle vara berättigad att intaga kreatur, varå förbudet hade avseende, oberoende av den plats å nämnda mark, varest kreaturet anträffats. Inom länet hade erfarenheten i fråga örn tillämpningen av kungörelsen den 1 november 1907 angående inskränkning i betesrätten å ohägnad skogs- och utmark inom viss del av Fårö socken nogsamt visat, att en dylik vidsträcktare intagningsrätt vore nödvändig örn betesförbud, varom nu vore fråga, skulle kunna upprätthållas. — Skogsvårdsstyrelsen har till belysning av sistnämnda påstående anfört:

Det av flygsandsdyner uppbyggda oinhägnade skogskomplexet å norra delen av Fårö socken, det s. k. Avanäset, hade sedan ett 20-tal år tillhaka varit underkastat förbud mot bete av får och getter. Tyvärr vore det ej ovanligt att oaktat förbudet påträffa mindre flockar av får å detta för kreatursbete ömtåliga område. Att med ögat igenkänna dessa halvförvildade får, som hastigt förflyttade sig från platsen, eller att en viss markägare just på sin egen mark skulle kunna infånga dessa djur vöre

203 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

näppeligen möjligt. Kunde däremot vilken eller vilka som keist av delägarna i den ohägnade marken få genom drev infånga och intaga dessa skadegörare samt låta rätta ägaren till desamma anmäla sig för utlösen av djuren, först då bleve lagbestämmelsen effektiv.

3 mom. Skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län har anmärkt, att de i detta moment föreslagna bötessatser vore väl låga.

48 $.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett, att den rätt, som enligt förevarande paragraf tillkomme ägare till intaget kreatur att nedsätta lösenbeloppet för kreaturet eller ställa full pant eller borgen därför bos »någon i orten boende pålitlig person», ej borde äga rum. Det torde nämligen icke utan en viss risk för markägaren kunna överlämnas åt kreatursägaren att i första hand pröva, örn en person vore pålitlig eller icke. Skulle ett stadgande i ämnet bibehållas, torde såsom förutsättning för kreatursägarens rätt att nedsätta lösen eller ställa säkerhet hos enskild person böra stadgas, att personen i fråga för ändamålet godkänts av markägaren-

52 §.

Lantmäteristyrelsen har anmärkt, att bestämmelserna i denna paragraf delvis torde vara överflödiga.

Övergångsbestämmelserna.

2) Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört, att förslaget örn omedelbart ikraftträdande, utom beträffande vissa äldre lägenheter, av bestämmelserna rörande stängselvitsord för fastigheter, som enligt gällande lagstiftning saknade dylikt vitsord, gåve anledning till betänkligheter. Den av lantbruksstyrelsen i dess yttrande över 1925 års riksdags skrivelse i ämnet föreslagna lösningen, enligt vilken ägare av lägenhet, som upplåtits före den nya lagstiftningens ikraftträdande, skulle erhålla vitsord först sedan 10 år förflutit från nämnda tidpunkt, förefölle länsstyrelsen ganska tilltalande.

204 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga B.

Sammanställning

av infordrade uppgifter rörande förekomsten av sådana ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5 av förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur m. m., samt rörande den omfattning, vari dylika marker

nyttjas till bete.

I skrivelse den 14 maj 1929 har chefen för justitiedepartementet anmodat centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att från samtliga skogsvårdsstyrelser infordra uppgifter rörande förekomsten inom de särskilda länen eller landstingsområdena av sådana ohägnade skogs- och utmarker, som enligt § 5 i förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur m. m. skola anses upplåtna till gemensamt bete, där ej annorlunda överenskommits, ävensom rörande den omfattning, vari sagda marker nyttjades till bete. Med skrivelse den 17 juni 1929 har centralrådet till justitiedepartementet överlämnat de sålunda begärda uppgifterna.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av nämnda uppgifter lämnas i det följande.

Stockholms län.

Förekomsten av ohägnade skogs- och utmarker varierar avsevärt inom skilda delar av länet. I södertörnsdelen hava endast sex byar gemensamma mulbetesmarker, varjämte tre socknars allmänningsdelar äro ohägnade. I mellersta delen av länet eller i stort sett trakten mellan Stockholm och Häverösund förekomma mindre gemensamma mulbetesmarker inom flertalet socknar, varjämte inom delar av Almunge, Lagga, Östuna, Husby- Långhundra och Gottröra socknar ett större sammanhängande dylikt område örn cirka 9,000 hektar finnes. Arealen gemensamma mulbetesmarker inom ifrågavarande del av länet utgör enligt överslagsberäkning cirka 30 procent av totala skogsarealen. Vad slutligen angår den norr örn Häverösund belägna delen av länet, vilken huvudsakligen utgöres av Frösåkers härad, förekomma där de ojämförligt största gemensamma mulbetesområdena. I denna trakt upptaga sagda områden 43 procent av skogsarealen och återfinnas företrädesvis i de socknar, där bruksskogarna ligga. I Forsmarks socken omfatta dessa områden sålunda praktiskt taget hela socknens skogsareal, i Hargs socken 5,600 hektar samt i den del av Hökhuvuds socken, som äges av Gimo-Österhy bruks aktiebolag. 2,700 hektar.

205 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Ifrågavarande gemensamma betesmarker utnyttjas i norra delen av länet huvudsakligen av de mindre skogsägarna, medan de större använda dem väsentligen för ungdjur 2 å 3 månader under sommaren. I mellersta och södra delarna av länet utnyttjas markerna av samtliga delägare, så långt detta är görligt. Det förekommer i vissa fall, att delägare, som gått in för intensivare ladugårdsskötsel, upplåta sin betesrätt åt andra, och pläga dessa upplåtelser avse hästar och kvigor.

Uppsala län.

De inom länet förekommande ohägnade skogs- och utmarkerna omfatta en areal av omkring 200,000 hektar. Ifrågavarande marker, som i allmänhet bilda stora sammanhängande områden, varav flera sträcka sig vida ut i grannlänen, äro i huvudsak begränsade till Örbyhus, Olands, Norunda, Bälinge och Hagunda härad. Även inom övriga härad förekomma dock spridda komplex dylika marker. Såsom allmän regel gäller, att skogsmarkerna hållas ohägnade i länets norra och västra delar men hägnade i de södra och östra delarna.

Ifrågavarande ohägnade marker användas i länets norra delar allmänt av delägarna till bete men utnyttjas i de mellersta och södra delarna huvudsakligen blott av de mindre jordägarna för detta ändamål. Dock släppa i sistnämnda delar även större jordägare ungdjur och sinkor å dessa marker. Tidigare var det ganska vanligt, att mindre jordägare emottogo främmande djur å gemensam betesmark, men torde dylik legobetning numera vara ganska sällsynt. Ännu förekommer dock sådan betning ifråga örn nötkreatur och hästar.

Södermanlands län.

Skogs- och utmarker hållas inom länet i regel hägnade. Cirka 25 procent av dessa marker beräknas dock helt eller delvis sakna hägnader.

Berörda ohägnade marker utgöras dels av sådana, som tillhöra samma skifteslag och med avseende varå hägnader ej hållas mellan de olika skiftena, dels ock stora sammanhängande komplex i de egentliga skogsbygderna. De förra ligga spridda över hela länet; de senare äro företrädesvis belägna inom Lunda, Kila och Björkviks socknar av Jönåkers härad, St. Malms, Österåkers, Julita och Floda socknar av Oppunda härad samt Mellösa och Dunkers socknar av Villåttinge härad, d. v. s. trakterna från ett par mil väster örn Nyköping mot Katrineholm, därifrån upp till Hjälmaren samt vidare utmed länets stora vattendelare till trakten omkring Malmköping.

Såsom allmän regel gäller, att, där marken från betessyupunkt är av bättre beskaffenhet, den också är inhägnad, samt att man träffar de största sammanhängande komplexen på svagare mark. Anledningen till frånvaron av hägnader i gränserna mellan de olika skiftena inom samma skifteslag är mycket ofta att söka i skiftenas långsträckta form. som mås-

206 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

te medföra en hägnadskostnad, som icke stöde i rätt proportion till fördelarna. I de flesta fall torde de gemensamma betesområdena hava en areal av något hundratal hektar, men i enstaka fall torde de omfatta 5,000 å 10,000 hektar.

Då dylikt område omfattar marker, tillhörande samma skifteslag, torde delägarna i detta tämligen allmänt använda området till bete. Beträffande åter de stora komplexen torde betesmöjligheterna å dem i huvudsak utnyttjas av de på eller intill dem bosatta mindre jordägare, arrendatorer och torpare. Intagande av främmande betesdjur å ifrågavarande gemensamma betesmarker torde knappast förekomma.

Östergötlands län.

Även inom detta län hållas skogs- och utmarker i regel hägnade. I nio socknar i länets norra del eller Godegårds, Tjällmo, Hällestads, Skedevi, Simonstorps, Kvillinge, Krokeks, Kvarsebo och Östra Eneby socknar, finnas dock en del ohägnade utmarker, där mulbetet är gemensamt. Dylika marker förekomma även inom tre byalag i Järstads, Mjölby och Ekeby socknar, varjämte några enstaka mindre sådana områden finnas i södra delarna av länet.

Betet å här avsedda marker utnyttjas i regel av delägarna samt dessas torpare.

Jönköpings län.

Ohägnade skogs- och utmarker förekomma huvudsakligen i västra delarna av länet. Av dessa marker äro cirka 42,000 hektar belägna i Västbo härad, 23,000 hektar i norra delen av Östbo härad, öster och väster örn Lagadalen, 19,000 hektar i Mo härad och 800 hektar, fördelade på 6 byar, i östra härad. Totala arealen av ifrågavarande marker utgör sålunda cirka 85,000 hektar, motsvarande cirka 8 procent av länets landareal. De särskilda komplexen av dylika marker äro i regel ej större än byområdena, enär hägnad i allmänhet hålles mellan de olika byarnas skogs- och utmarker.

Ifrågavarande marker, som huvudsakligen tillhöra mindre hemmanslotter, nyttjas av de flesta delägarna till bete, dock endast under någon kortare tid på året. Betet är i allmänhet svagt. Det torde vara undantagsfall, att delägare låter även främmande djur beta å här avsedd mark.

Kronobergs län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet omfatta ej mera än högst cirka 50,000 hektar, motsvarande 7 procent av länets utmarksareal. Dessa marker förekomma huvudsakligen i länets nordöstra del, som utgör en utpräglad skogsbygd. Sagda del omfattar dels Uppvidinge härad med undantag av Sjösås, Drevs och Hornaryds socknar samt södra delen av Algutsboda socken och dels norra delarna av Hovmantorps och Furuby

207 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

socknar i Konga härad. Inom västra, mellersta och sydöstra delarna av länet äro ifrågavarande ohägnade marker sällsynt förekommande och begränsade till sådana utskiften, som till följd av läge och utsträckning anses ej vara lönande att kringhägna. De ohägnade markerna inom länet hilda mera sällan större sammanhängande områden. Arealen av de särskilda komplexen omfatta vanligen 200 å 400 hektar; i enstaka fall uppgår arealen till 1,000 hektar.

Ifrågavarande marker nyttjas allmänt av delägarna till bete. Dock släppas uteslutande ungdjur å dessa marker. Det torde ytterst sällan förekomma, att delägarna låta å markerna beta även andras djur.

Kalmar läns norra landstingsområde.

Ohägnade skogsmarker förekomma inom landstingsområdet i blott obetydlig omfattning. Enligt vad för skogsvårdsstyrelsen är känt, finnas cirka 100 hektar dylika marker inom Rumskulla socken och cirka 150 hektar inom Kristdala socken samt några mindre områden i Misterhults, Tuna och Vena socknar.

Markerna nyttjas till bete av delägarna och deras torpare, i regel av samtliga. I mindre omfattning låta delägarna därå beta andra tillhöriga hemdjur, vanligen yngre nötkreatur och någon gång får.

Kalmar läns södra landstingsområde.

Inom landstingsområdets fastlandsdel finnas cirka 35,243 hektar ohägnade skogs- och utmarker, motsvarande omkring 11.4 procent av hela skogsarealen. Dessa marker fördela sig på nedan angivna 20 socknar på följande sätt: Högsby (4 byar) 2,880 hektar, Döderhult (1 by) 250 hektar, Fågelfors (1 by) 670 hektar, Fagerhult (2 byar) 1,250 hektar, Kråksmåla (6 byar) 4,600 hektar, Mönsterås (13 byar) 3,480 hektar, Ålem (7 byar) 2,195 hektar, Bäckebo (5 byar) 2,445 hektar, Långemåla (6 byar) 4,325 hektar, Fliseryd (6 byar) 4,810 hektar, Ljungby (6 byar) 1,370 hektar, Mortorp (5 byar) 1,900 hektar, Hagby (2 byar) 150 hektar, Arby (3 byar) 1,380 hektar, Halltorp (2 byar) 900 hektar, Söderåkra (2 byar) 250 hektar, Oskar (2 byar) 900 hektar, Kläckeberga (1 by) 388 hektar, Kristvalla (1 by) 300 hektar och Ryssby (4 byar) 800 hektar.

Å Öland äro utägorna inom respektive byalag i allmänhet ohägnade.

Ifrågavarande ohägnade marker nyttjas i allmänhet till bete av samtliga delägare. I vissa fall, ehuru i mindre utsträckning, intagas jämväl främmande kreatur till betning under sommarmånaderna. De kreatur, som härvid komma i fråga, äro huvudsakligen kor, i mindre omfattning hästar.

Gotlands län.

De bättre skogsmarkerna inom länet hållas i regel inhägnade och brukas till kreatursbete. Däremot ligga de stora komplex av hällbundna,

208 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mer eller mindre svagt beväxta marker, som finnas inom olika delar av länet, oftast ohägnade. Sistnämnda marker torde i runt tal omfatta 100,000 hektar. Dessa marker betas endast obetydligt till följd av svårigheterna att hålla reda på de djur, som släppas å dem. Legobetning förekommer antagligen endast å öarna utanför Gotland.

Blekinge län.

Skogs- och hagmarker hållas inom länet i regel hägnade, oaktat dessa ofta utlagts i långsmala, för inhägnande olämpliga skiften. Ohägnade dylika marker finnas i mycket ringa omfattning, och äro dessa marker i sin helhet belägna i kusttrakterna och på öarna. I kustområdet finnas ohägnade marker i Mjällby socken (3 byar) cirka 340 hektar, i Ysane socken 20 hektar och i Torhamns socken cirka 200 hektar. En del av dessa marker har skogsodlats med bestämmelser örn betesfred. Övriga ifrågavarande marker nyttjas allmänt av delägarna till bete. I huvudsak avser betningen blott delägarnas egna djur.

Kristianstads och Malmöhus län.

I de uppgifter, som lämnats av skogsvårdsstyrelserna i dessa län, meddelas allenast, att skogs- och utmarker hållas inom länen så gott som undantagslöst hägnade samt att styrelserna knappast hava sig bekant någon skogsmark, som användes till sådant gemensamt mulbete, som här avses.

Hallands län.

I norra Halland ligga såväl de vidsträckta ljunghedsområdena som skogsskiftena, vilka äro långsträckta och smala, ohägnade. Praktiskt taget sakna sålunda samtliga skogsmarker i Fjäre och Viske härad, vilkas totala utmarksareal utgör 58,200 hektar, hägnader. Däremot hållas skogsmarkerna inom övriga delar av länet hägnade. Av hela skogs- och utmarksarealen i länet anses 30 å 40 procent vara ohägnad.

Betet å ifrågavarande ohägnade marker har inskränkts på många håll, då det ej anses ekonomiskt. Med svag ekonomi följer dock behov att utnyttja skogsbetet. Legobetning förekommer i undantagsfall å dessa marker.

Göteborgs och Bohus län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet beräknas omfatta ungefär 35,600 hektar och förekomma traktvis i större och mera avlägsna skogsoch fjällbygder. De utgöras huvudsakligen av följande komplex: Mossemarken och Tolvmanstegen i östra delen av Skee socken vid gränsen mot Norge 500 hektar, två områden av Kynnefjäll i Mo och Krokstads socknar örn respektive 300 och 2,500 hektar, ett område i östra delen av Hede socken vid gränsen mot Dalsland 300 hektar, ett område i Svarteborgs socken 1,000 hektar, Herrestads- och Lane-Ryrsfjällen, belägna i Herrestads och

209 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Lane-Ryrs socknar, norr och nordost om Uddevalla vid gränsen mot Dals land 4,000 hektar, ett område, omfattande nästan hela Hjärtums socken, Grinneröds sockens fjällbygd, Västerlanda socken, östra delarna av Ucklums och Spekeröds socknar samt norra delen av Romelanda socken, 15,000 hektar, vissa trakter, belägna i Mölndals stad samt Kållereds och Askims socknar, med en sammanlagd areal av 2,000 hektar samt ett område, omfattande Härryda och Landvetters socknar och sydöstra delen av Partille socken, 10,000 hektar.

Betet å ifrågavarande ohägnade marker utnyttjas mest av därå bosatta torpare, lägenhetsinnehavare och andra mindre jordbrukare. De mera välsituerade jordbrukarna begagna sig av sådant bete i mindre utsträckning. I enstaka fall förekommer legobetning i fråga om nötkreatur.

Älvsborgs län.

De skogs- och utmarker, som ligga ohägnade inom länet, beräknas utgöra cirka 30 procent av länets totala areal av dylika marker. Ifrågavarande ohägnade marker finnas spridda över hela länet, men förekomma allmännast i Dalslands skogsbygder samt inom större delen av skogstrakterna i Mark och södra Kind. Såväl större som mindre komplex av dylika marker finnas. Som regel gäller, att ju mera typisk skogsbygden är, desto vanligare är det, att hägnader saknas.

Rätten till gemensamt bete å här avsedda marker utnyttjas i allmänhet av de mindre delägarna eller av personer, som ej hava någon del i markerna. Den allmänna uppfattningen torde vara, att vem som helst kan släppa sina nötkreatur eller hästar å dessa marker utan att därför erlägga någon avgift.

Skaraborgs län.

Skogs- och utmarker hållas i regel ohägnade inom länet. Hemskogsskiftena hållas väl flerstädes inhägnade och användas såsom betesmark, men utskogsskiftena sakna så gott som alltid hägnader. I enstaka fall inhägnas områden, som varit föremål för skogskultur, för att skyddas mot betning. Man torde kunna räkna med att av totala arealen skogs- och hagmark cirka 20 procent äro inhägnade och cirka 70 procent ej hägnade, till bete använda områden, under det att cirka 10 procent utgöras av ohägnade, men ej betade marker.

Ifrågavarande ohägnade marker bilda ofta större sammanhängande kom plex, men förekommer även, att de äro fördelade i mindre från varandra skilda områden. Den förra typen är förhärskande, särskilt i länets östra hälft, där flera komplex förekomma med arealer upp till cirka 10,000 hektar. Exempel på skogskomplex, varå betning i stor utsträckning förekom mer till mycket stort förfång för skogsåterväxten, äro skogstrakterna Bil lingen och Klyftamon, den förra cirka. 10,000 och den senare cirka 5,000 hektar.

Bihang till riksdagens protokoll 193.1. t sami. Sr 107.

t

210 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Betet å här avsedda marker utnyttjas i de flesta fall huvudsakligen av sådana ägare till lägenheter och intäkter, som äro boende på eller intill markerna utan att dock i allmänhet vara delägare i dem. Att dylik betning, som i mycket hög grad äger rum exempelvis å Billingen och Klyftamon, ej synes kunna hindras med nuvarande lagstiftning, utgör enligt skogsvårdsstyrelsens åsikt ett svårt hinder för dess arbete för främjandet av skogsåterväxten. Det torde även, ehuru mera sällan, förekomma, att delägare upplåter betesrätt å ifrågavarande marker åt andra än delägare. Dylika upplåtelser avse oftast något ungnöt eller en och annan unghäst.

Värmlands län.

Huvuddelen av utmarkerna inom länet är ohägnad. De marker, som sakna hägnader, ligga spridda över hela länet, och nyttjas i allmänhet av alla delägarna till bete. Legobetning förekommer mera sällan.

örebro län.

Även inom detta län hållas skogs- och utmarker i regel ohägnade. Dylika marker förekomma framför allt i länets bergslagsdel (omfattande de till länet hörande delarna av Västmanland och Karlskoga bergslag samt den nordvästra delen av Närke) och bilda i allmänhet mycket stora sammanhängande komplex. Markerna nyttjas av delägarna allmänt till bete. Det är ganska sällsynt, att främmande betesdjur emottagas till bete å dessa marker.

Västmanlands län.

Inom länets mera skogshetonade områden eller dess norra, mellersta och, sydvästra delar är gemensamt bete å skogs- och utmarker vanligt. I de mellersta och sydvästra delarna hållas dock i regel hägnader mellan de särskilda byarnas områden, vadan det gemensamma betet där utövas byvis. Det förekommer ofta, att hemskogen eller särskild hage inhägnats för gårdens egen betning, medan den egentliga skogen nyttjas för gemensamt bete. I den utpräglade bergslagsbygden hava de flesta byar av gammalt haft hägnader mot angränsande byars utmarker, men äro dessa hägnader numera förfallna. Ofta bilda de gemensamma betesområdena större komplex med vattendrag och inägojordsområden såsom gränser. I bergslagens västra del finnas dylika komplex med en areal upp till 60,000 hektar. Vanligen omfatta dessa komplex 2,500—5,000 hektar.

Det gemensamma betet utnyttjas i allmänhet av småbrukare, arrendatorer, torpare och lägenhetsägare, men i vissa fall även av större jordägare. Legobetning med ungdjur och hästar förekommer i enstaka fall å ifrågavarande marker.

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

211 Kopparbergs län.

Inom länet äro hagmarkerna, som enligt rikssbogstaxeringen utgöra 3.2 procent av länets skogsproduktiva areal, i allmänhet hägnade, medan övriga skogs- och utmarker i regel sakna hägnader. Sistnämnda marker bilda inom hela länet stora sammanhängande komplex, vari den odlade bygden ligger mer eller mindre insprängd. Endast i södra Dalarna äro dessa marker på en del ställen fördelade i mindre, från varandra skilda områden.

Ifrågavarande marker användas allmänt till bete. Inom vissa socknar i södra Dalarna utnyttjas dock betet å dessa marker i regel endast av en del mindre jordägare. Legobetning å markerna förekommer i allmänhet ej.

Gävleborgs län.

Mulbetet å skogs- och utmarker är gemensamt inom de olika skifteslagen i länet, så vitt för skogsvårdsstyrelsen är känt. Tidigare hava de å dylika marker förekommande slåtterlägenheterna här och var hållits inhägnade men, sedan dessa lägenheter numera mist sin betydelse, torde hägnaderna omkring dessa hava förfallit. Efter år 1905 har emellertid en och annan avverkad skogstrakt, som visat sig särskilt utsatt för beteskreaturens besök, blivit instängd under den tid, som erfordrats för återväxtens fredande. Skogsvårdsstyrelsen har stimulerat intresset för sådan instängning genom att bevilja bidrag därtill.

Ender de senaste 20 å 30 åren torde endast de mindre jordägarna hava begagnat sig av det gemensamma skogshetet, vilket äger samband därmed, att fäbodsystemet gått mycket tillbaka. Det förekommer otvivelaktigt, att delägare i här avsedda marker tillåta andra att begagna sig av dessa för betning, särskilt med får och getter.

Västernorrlands län.

Skogs- och utmarker hållas inom länet i regel ohägnade, och bilda dessa marker i allmänhet sammanhängande komplex av växlande storlek. I vissa kustsocknar, där utmarkerna i allmänhet äro mycket begränsade, förekomma dock hägnade dylika marker.

Berörda ohägnade marker användas allmänt till bete. I de fall, då dessa marker ligga på större höjd över havet (ovan marina gränsen), utnyttjas betet därå ganska allmänt av samtliga delägare. Eljest pläga endast de mindre jordbruksintresserade delägarna samt innehavare av nyttjandeoch servitutsrätter använda markerna till bete. Till en del äldre hyggen och hrännor av större omfattning föras årligen, ofta i stor mängd, hästar, får och getter, som tillhöra andra än delägare, och erlägges därvid enligt uppgift ersättning för betet av djurens ägare.

212 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Jämtlands län.

Samtliga skogs- och utmarker inom Härjedalen äro ohägnade. Detsamma gäller beträffande södra, västra och norra samt östligaste Jämtland. Däremot förekomma hägnader inom vissa socknar i den centrala delen av Jämtland, särskilt öster örn Storsjön. Sålunda finnas hägnader i stor utsträckning inom Sunne, Frösö, Marieby, Brunflo, Kyrkås, Ås, Aspås, Rödöns och Näskotts socknar, dock ej alltid mellan de olika fastigheterna. Vidare förekomma hägnader allmänt inom Föllinge och Laxsjö socknar. Hemskogarna inom Lits och Häggenås socknar äro också hägnade inom flertalet byar, men å utskogarna, som tidigare varit hägnade, hava hägnaderna numera förfallit. Det förekommer flerstädes i andra än ovannämnda socknar, att hemmansägarna hava viss del av sina hemskiften hägnade antingen var för sig eller ock flera tillsammans, exempelvis gemensamt för delägarna i samma by. Den hägnade arealen torde knappast uppgå till 360,000 hektar, motsvarande 10 procent av länets totalareal ned örn kalfjällen.

De ohägnade markerna bilda ett enda sammanhängande komplex runt omkring det område i central-Jämtland, där hägnader finnas.

Hithörande marker användas i allmänhet av delägarna till bete. Då fäbodsystemet numera håller på att övergivas, utnyttjas dock ej skogsbete! så mycket som förr. Legobetning bedrives ej i någon större utsträck ning såvitt angår länet i allmänhet. Inom Lits och Häggenås socknar uppgives dock legobetning med getter vara ganska vanlig. Därjämte tolde understundom förekomma, att fäbodvallar utarrenderas.

VÖsterbottens län.

I vilken omfattning skogs- och utmarker inom länet hållas ohägnade, är enligt skogsvårdsstyrelsens åsikt ej möjligt att fastslå utan en mera omfattande utredning härom. Såsom regel kan dock sägas att sagda marker i allmänhet sakna hägnader. De områden, som ligga ohägnade, äro spridda inom hela länet och bilda i allmänhet större sammanhängande komplex. Även mindre, från varandra skilda områden, tillhörande exempelvis viss by eller skifteslag, förekomma dock.

Ifrågavarande ohägnade marker tillhöra, bortsett från marker, som ägas av bolag eller stå under skogsstatens vård eller förvaltning, mindre jord bruks fastigheter, och utnyttja dessas ägare i allmänhet betet därå. Undantagsvis skaffa mera försigkomna jordbrukare erforderligt bete för sina hemdjur i särskilt anordnade beteshagar. I närheten av industri- och sta tionssamhällen förekommer, att även andra än delägare släppa hemdjur på bete å ifrågavarande marker samt, undantagsvis, att delägare åt annan upplåter betesrätt i fråga örn nötkreatur å dylika marker.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

213 Norrbottens län.

Inom länet bedrives allmänt gemensamhetsbete å skogs- och utmarker. Allenast i undantagsfall förekommer, att någon inhägnar dylik mark. Hela länets skogs- och utmarksareal kan därför sägas utgöra ett sammanhängande ohägnat område. Till följd härav har inträffat, att finnhästar, som exempelvis släppts på skogsbete i närheten av Piteå, under sommaren återvänt till Finland.

Det gemensamma betet utnyttjas allmänt av delägarna. Numera börjar man dock uppföra enskilda beteshägnader vid gårdarna för att utvinna bättre mjölkavkastning, och har denna metod upptagits även av de små jordägarna. Legohetning förekommer mera sällan inom länet. I skärgården mottagas dock understundom får från fastlandet för att hållas å bete på öarna.

214 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga C.

Sammanställning

av infordrade uppgifter rörande den omfattning, vari rationellt betesbruk tillämpas a jordbruk av skilda storleksklasser inom de olika hushållningssällskapens verksamhetsområden, samt förutsättningarna för anordnande av sådant betesbruk å de särskilda brukningsdelarna inom dessa områden m. m.

I skrivelse den 16 september 1931 har chefen för justitiedepartementet från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott infordrat uppgifter rörande den omfattning, vari rationellt betesbruk tillämpas å större, medelstora och mindre jordbruk inom de olika sällskapens verksamhetsområden, samt förutsättningarna för anordnande av sådant betesbruk å de särskilda brukningsdelarna inom sagda områden ävensom rörande vissa andra betesförhållanden. Enligt skrivelsen skulle till större jordbruk hänföras brukningsdelar med minst 100 hektar inägojord, till medelstora jordbruk brukningsdelar med 15—100 hektar sådan jord och till mindre jordbruk brukningsdelar med högst 15 hektar dylik jord.

En redogörelse för det huvudsakliga innehållet av de uppgifter, som med anledning av nämnda skrivelse inkommit till justitiedepartementet, lämnas i det följande.

Stockholms län.

Inom länet har rationellt betesbruk fullständigt införts å cirka 210 och partiellt anordnats a cirka 900 brukningsdelar, utgörande omkring 2 respektive 9 procent av samtliga. Av ifrågavarande brukningsdelar äro cirka 20 procent större, 70 procent medelstora och 10 procent mindre jordbruk.

Å cirka 50 procent av brukningsdelarna förekomma hag- och ängsbeten. Kulturbeten finnas blott i mycket ringa omfattning. Antalet skogsbeten har under de senaste åren väsentligt nedgått.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare eller innehavare. Betesdjuren utgöras av hästar och nötkreatur samt, i enstaka fall, av får.

Pa många hall saknas förutsättningar att i skogs- och hagmark anordna betesvallar, vilket i de flesta fall är beroende på de oproportionerligt höga kostnaderna. Ofta möter hinder för anordnande av dylika vallar även på grund av vattenfrågan. Kulturbeten kunna emellertid alltid anläggas på åkerjord, lämpligen genom övergödsling av tredje årets och äldre

215 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

vallar. Inom länet kan en ändamålsenlig lösning av betesfrågan i allmänhet ej vinnas genom anordnande av gemensamma beten för två eller flera brukningsdelar. Möjligen skulle dock dylika beten för får kunna anläggas å allmänningsjord.

Uppsala län.

Rationellt betesbruk torde hava genomförts på något 100-tal brukningsdelar, utgörande mindre än 5 procent av totalantalet. Därjämte hava möjligen beträffande ytterligare 500 brukningsdelar eller högst 10 procent anordnande av sådant betesbruk påbörjats. Bland ifrågavarande brukningsdelar äro större, medelstora och mindre jordbruk ungefär lika representerade.

Mer än halva antalet brukningsdelar inom länet hålla betesdjur å skogsmark, och utnyttjas betet å dylik mark såväl av vederbörande ägare som av torpare och dylika, av de förra dock mest i södra delen av länet. Inom länet äger betning i större utsträckning rum även å slåttervallar, vanligen tredje årets, vilka därefter upplöjas och ingå i cirkulationen.

Beträffande möjligheterna att anordna rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna inom länet uppgives, att å många gårdar i södra delen av länet betesfrågan måste lösas genom omläggande av åker till betesmark. En dylik omläggning kan emellertid ej genomföras å de minsta brukningsdelarna. Särskilt svårlöst synes betesfrågan vara för sådana lägenhetsägare i norra delen av länet, som äro fiskare, skogshuggare eller dylikt. Dessa sakna nämligen själva mark, lämplig att kultivera för betesändamål, och hålla för närvarande sina kreatur å bete på byalagens och bolagens skogsmarker.

Södermanlands län.

Rationellt betesbruk har fullständigt genomförts å cirka 1,000 och delvis å cirka 2,000 av länets samtliga 10,000 brukningsdelar över 1 hektar åker eller sålunda å cirka 10 respektive 20 procent av dessa. Å nyssnämnda 2,000 brukningsdelar äger betning i allmänhet rum, förutom å kulturheten, endast å hagmarker. De brukningsdelar, varå rationellt betesbruk sålunda helt eller delvis tillämpas, fördela sig^ tämligen lika å större, medelstora och mindre jordbruk. Dock torde ifrågavarande brukningsdelar vara något talrikare bland de mindre och större jordbruken, beroende dels på det stimulerande inflytande, som statsbidragen till betesförbättringar å mindre jordbruk medfört, och dels därpå, att å större gårdar med deras större fordringar på tillväxt och mjölkavkastning hag- och skogsbolet ställer sig mycket oförmånligt.

Av de jordbrukare inom länet, som ej till någon del genomfört modernt betesbruk, använda sig de flesta (cirka 50 procent av samtliga jordbrukare) av sommarstallfodring eller betning i särskilda beteshagar. Dessa

216 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

senare amandas mest för ungdjur och sinkor; mångenstädes släppas dock i hagarna även mjölkkor, vilka därvid erhålla tillskott i form av grönfoder, kraftfoder och halm. Återstoden av ifrågavarande jordbrukare (cirka 20 procent av samtliga) använder sig av skogsbete i större eller mindre utsträckning, dock i regel med tillskott i form av grönfoder eller dylikt till mjölkkor.

_ Rali°nellt betesbruk torde i regel kunna anordnas inom länet. Naturligtvis måste härvid i många fall en större eller mindre del åker läggas till bete, men är detta endast till mycket stor fördel för den övriga jordbruksdriften. I länet finnes nämligen på de flesta brukningsdelar en del oregelbunden, starkt kuperad, stenbunden eller på annat sätt besvärlig åker, vilken med nuvarande prisläge på jordbruksprodukterna ej lönar sig att bruka som vanlig åker. Arrondering av ägofigurerna genom utläggning till kulturbete och rationalisering i övrigt är säkerligen för många jordbruk i länet den viktigaste förutsättningen, för att de i framtiden skola kunna bestå som sådana.

Att lösa betesfrågan genom anordnande av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar är visserligen i många fall möjligt, men torde detta i allmänhet vara en sämre väg än anläggande av särskild betesmark å varje brukningsdel, även örn i sistnämnda fall åker måste tagas i anspråk för betesändamål. Gemensamhetsbeten i form av de i Skåne förekommande andelsbetena skulle dock möjligen kunna rekommenderas för sådana gårdar, som sakna alla slag av naturlig betesmark. Dylika andelsbeten passa emellertid endast för ungdjur och göddjur; för mjölkkorna och dragarna måste i alla fall bete anordnas i närheten av gården.

Intresset för iordningställande av kulturbeten är synnerligen stort inom länet. Under de närmaste 10 å 20 åren torde de flesta sörmländska jordbrukare komma att anordna dylika beten och skogsbetet sålunda försvinna. Skogsbetet torde upphöra även av den anledning, att med den nu pågående intensifieringen av skogsskötseln (föryngring under skärm), för vilken de sörmländska jordbrukarna äro mycket intresserade, gräsväxt i skogen omöjliggöres.

Östergötlands län.

Inom länet hava omkring 2 procent av samtliga brukningsdelar infört fullständig och 40—50 procent partiell beteskultur. Av de förra brukningsdelarna utgöras 50 procent av större, 30 procent av medelstora och 20 procent av mindre jordbruk; de senare åter bestå till 10 procent av större, till 50 procent av medelstora och till 40 procent av mindre jordbruk.

Beträffande cirka 90 procent av länets brukningsdelar äger betning rum å inhägnade betesmarker.

I regel utnyttjas betet av respektive brukningsdelars innehavare. Dock

Kungl. Maj:t8 proposition Nr 107.

äger även legobetning rum, ehuru i mindre omfattning. Mångenstädes förekommer, att torpare hava rätt till mulbete för sina hemdjur å huvudgårdens betesmarker. Betesdjuren utgöras företrädesvis av nötkreatur och hästar. I skogsbygderna bedrives dock flerstädes även betning med får i tämligen stor omfattning.

Beträffande 5—10 procent av de i länets norra skogsbygd belägna brukningsdelarna möter hinder att anordna rationellt betesbruk, enär markernas naturliga beskaffenhet ofta gör dem olämpliga för betesändamål och deras iordningställande till beten därför skulle draga oproportionerligt höga kostnader. Anordnande av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar kan knappast genomföras annat än i mycket liten omfattning.

Jönköpings län.

Inom länet har beteskultur fullständigt genomförts å högst ett hundratal brukningsdelar, motsvarande cirka 0.5 procent av samtliga. Å cirka 4,500 brukningsdelar eller ungefär 25 procent av totalantalet torde beteskultur hava påbörjats, å de flesta brukningsdelarna dock i obetydlig skala. Ifrågavarande brukningsdelar fördela sig i allmänhet lika å större, medelstora och mindre jordbruk.

På högst 2,000 brukningsdelar inom länet är skogsmarken betesfredad. Betet å dylik mark utnyttjas i regel av ägarna för nötkreatur. För får, där sådana förekomma, finnas vanligen särskilda hagar.

Å så gott som alla brukningsdelar inom länet kunna kulturbeten anordnas för rimliga kostnader.

Kronobergs län.

Inom länet har rationellt betesbruk fullständigt genomförts å ett tjugotal större och medelstora jordbruk samt å cirka 200 småbruk, tillhopa cirka 1.2 procent av samtliga brukningsdelar. Därjämte torde sådant betesbruk delvis hava anordnats å cirka 1,800 brukningsdelar, motsvarande cirka 10 procent av samtliga. Å de större och medelstora jordbruken inom länet torde åtgärder i förevarande syfte hava vidtagits i relativt större utsträckning än å de mindre.

Å flertalet av de brukningsdelar, där beteskultur delvis genomförts, torde betning äga rum även å skogsmarkerna. Betning å skogsmark utövas i de flesta fall av markägarna, och släppas å dylik mark nötkreatur (huvudsakligen ungdjur och sinkor) samt, i mindre utsträckning, hästar och får.

Å de flesta brukningsdelar inom länet finnes ängs- eller hagmark av sådan beskaffenhet, att den för måttliga kostnader kan anordnas till rationellt betesbruk. Några större förutsättningar för anordnande av gemensamhetsbeten förefinnas ej.

Intresset för rationellt betesbruk gör för varje år stora framsteg inom länet.

218 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Kalmar läns norra del.

Rationellt betesbruk har inom länsdelen fullständigt genomförts å cirka 15 samt delvis anordnats å cirka 1,050 brukningsdelar, motsvarande omkring 0.3 respektive 23 procent av samtliga brukningsdelar med över 2 hektar åker. Beträffande 150 av berörda 1,050 brukningsdelar hava förslag uppgjorts till upprättande av fullt tillräckliga kulturbeten dels genom kultivering av lämpliga hag- och skogsmarker och dels genom utläggande av åker till betesvallar, men äro dessa förslag ännu ej fullt genomförda. Av de brukningsdelar, där rationellt betesbruk helt eller delvis införts, utgöras cirka 400 av mindre jordbruk.

Å de brukningsdelar, där modernt betesbruk delvis tillämpas, äger betning rum, förutom å kulturbeten, jämväl å inhägnade hagmarker samt, å minst hälften av dessa brukningsdelar, å skogsmarker. Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare eller arrendatorer, som i allmänhet låta därå beta ungdjur och får.

Å minst hälften av samtliga brukningsdelar inom länsdelen finnas ej i tillräcklig omfattning sådana skogs-, ängs- och hagmarker, som lämpligen kunna tagas i anspråk för kulturbeten. Örn dylika brukningsdelar utgöras av större eller medelstora jordbruk med en åkerareal, ej understigande 8—10 hektar, kan dock betesfrågan lösas genom att utlägga en del av åkern till mångårig betesvall. Utgöras däremot hithörande brukningsdelar av småbruk med otillräcklig åkerareal, kan anordnande av kulturbeten å dem ej äga rum. Gemensamhetsbeten kunna ej anses såsom lämplig betesform för de inom länsdelen belägna jordbruken.

Kalmar läns södra del.

Av länsdelens samtliga brukningsdelar hava 2 å 2 Vs procent fullständigt genomfört rationellt betesbruk samt 10 å 12 procent, motsvarande 1,400 å 1,500 brukningsdelar, partiellt anordnat sådant betesbruk. Det övervägande antalet av ifrågavarande brukningsdelar kunna sannolikt hänföras till medelstora jordbruk.

I regel utnyttjas fastigheternas beten av fastigheternas innehavare. Allenast i sällsynta undantagsfall upplåtas betena åt andra.

I extrema skogsbygder saknas stundom möjligheter att anordna kulturbeten.

Gotlands län.

Antalet brukningsdelar inom länet, varå rationellt betesbruk fullständigt genomförts, torde kunna uppskattas till cirka 5 procent, därest såsom kulturbeten betraktas även de gamla gotländska slåtterängarna, vilka nu-

219 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

mera i stor utsträckning betas, röjas och möjligen något dikas samt stundom å någon del erhålla gödsel. I motsatt lall torde berörda antal ej överstiga 2 procent. Däremot torde antalet brukningsdelar, varå sådant betesbruk delvis anordnats, stiga till cirka 80 procent. Större jordbruk förekomma i mycket ringa antal inom länet, men torde vid de flesta av dem kulturbeten hava ordnats i större eller mindre utsträckning. I övrigt torde de brukningsdelar, som anordnat dylika beten, fördela sig ungefär lika å medelstora och mindre jordbruk.

Å 20—25 procent av nyssnämnda brukningsdelar äger betning rum även å skogs- och utmarker. De gotländska skogarna å öns bättre delar äro av stor betydelse som betesmarker, då markvegetationen oftast består av goda betesväxter, gräs och örter. Å öns kargare delar samt på Fårön är däremot skogsmarken torr och mindervärdig för bete men användes dock för ungdjur och får.

Förekommande beten utnyttjas i regel av fastigheternas ägare eller innehavare, och utgöras betesdjuren av hästar, nötkreatur och får. En del allmänna marker utarrenderas, och intagas då stundom betesdjur även från andra än arrendatorn.

Å öns kargare delar, som i allmänhet äro belägna i kusttrakterna, särskilt norr- och söderut, är marken ofta så torr och mullfattig, att utförande av beteskulturåtgärder knappast lönar sig. Anordnandet av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar torde svårligen kunna ske, åtminstone ej i sådan omfattning, att det kommer att spela någon ekonomisk roll.

Blekinge län.

Endast ett fåtal gårdar inom länet hava fullständigt genomfört rationellt betesbruk. Av länets cirka 10,000 brukningsdelar torde detta sålunda vara fallet med högst 1 procent. Under de senare åren hava emellertid allt flera gårdar börjat anordna dylikt betesbruk. Man torde kunna säga, att rationellt betesbruk nu införts å cirka 10—15 procent av samtliga brukningsdelar eller å ett antal av 1,000—1,500. I det övervägande antalet fall är det inhägnade hagmarker, som iordningställts till beten. Av de brukningsdelar, där modernt betesbruk helt eller delvis införts, äro cirka 15 större, 500 medelstora och 800 mindre jordbruk.

Å medelstora gårdar förekommer det, att torpare och lägenhetsägare hava rätt till bete på skogen för sina djur. Detta bruk avtager dock allt mera. I regel är det blott nötkreatur, som få beta å skogen.

Å en del brukningsdelar, särskilt mindre sådana, möta svårigheter att anordna rationellt betesbruk, och kan i dessa fall en lämplig lösning av betesfrågan i regel ej vinnas genom anläggande av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar.

220 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Kristianstads län.

Rationellt betesbruk laar införts helt å cirka 500 och delvis å cirka 2,500 brukningsdelar, motsvarande 2 respektive 10 procent av samtliga. Av ifrågavarande 3,000 brukningsdelar utgöras cirka 100 av större, 1,400 av medelstora och 1,500 av mindre jordbruk.

Där skogs- och utmarker finnas, betas i allmänhet även dessa. Undantag härifrån äger rum allenast beträffande jordbruk, som fullständigt genomfört rationellt betesbruk.

Betet å skogs-, Ilag- och utmarker utnyttjas i allmänhet av fastigheternas ägare eller arrendatorer. Den förut praktiserade ordningen att mot betalning mottaga betesdjur har upphört. Ä herörda marker hetas företrädesvis ungkreatur och unghästar.

Något hinder för införande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna inom länet förefinnes ej.

Malmöhus län.

Av länets brukningsdelar torde eirka 500 hava fullständigt och cirka 700 partiellt infört rationellt betesbruk, motsvarande 2 respektive 3 pro cent av totalantalet. Av nämnda brukningsdelar torde 70—100 bestå avstörre, 350—400 av medelstora och 600—700 av mindre jordbruk.

A slättbygden och mellanbygden förekommer betning å förenämnda brukningsdelar så gott som uteslutande i inhägnade beteshagar. Inom skogsbygden förekommer betning jämväl å skogs- och utmarker i rätt stor utsträckning.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas sä gott som uteslutande av brukningsdelarnas ägare eller innehavare. Till övervägande del är det nötkreatur och hästar samt i enstaka fall får, som hållas å bete på dessa marker.

Inom slätt- och mellanbygdens bättre jordbruksområden, där en omfattande sockerbets- och sädesodling äger rum, har jorden hittills ansetts för dyr att delvis anläggas till permanent betesvall. Inom nämnda områden förekommer även ett betydande antal brukningsdelar med en åkerareal av endast några få tunnland, och har det hittills ansetts mindre lämpligt att å dessa småbruk avskilja en del av åkerarealen till ständigt betesbruk. Lantmännen inom dessa områden hava därför sökt lösa sin betesfråga genom att anordna gemensamhetsbeten (andelsbetesgårdar). Ett flertal dylika finnas, och hava resultaten av dem visat sig vara förmånliga. Inom skogsbygden förekommer ett flertal brukningsdelar, å vilka den till åkerarealen hörande fäladsmarken är så starkt stenbunden och försedd med så grunt myllager, att lönande betesbruk å dessa marker icke kunna anordnas. I övrigt kunna permanenta betesvallar med fördel anordnas å största antalet brukningsdelar inom länet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

221 Hallands län.

Med ledning av uppgifter, som hushållningssällskapets förvaltningsutskott infordrat, beräknas, att rationellt beteshruk finnes helt genomfört å 75 brukningsdelar samt delvis anordnat å 2,300 brukningsdelar, utgörande omkring 0.5 respektive 16 procent av samtliga. Förstnämnda bruk ningsdelar utgöras nästan uteslutande av större och medelstora jordbruk, under det de senare huvudsakligen bestå av mindre jordbruk.

Förutom å kulturbeten äger betning rum såväl i inhägnade beteshagar som å skogs- och utmarker. Betningen å sistnämnda marker utövas ej blott av markernas ägare eller innehavare utan även av torpare m. fl., av samtliga huvudsakligen med nötkreatur och endast i ringa mån med hästar och får. Betningen å skogs- och utmarker är dock i avtagande och minskas i mån av att intresset ökas för rationell skogsvård.

Hinder för genomförande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna inom länet kan icke anses föreligga utom möjligen i enstaka fall, där arealen är liten och redan i hela dess vidd tagits i anspråk för åker och rationellt skogsbruk. Gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar torde ej vara lämpliga.

Göteborgs och Bohus län.

Allenast några brukningsdelar, utgörande högst O.i procent av samtliga, hava helt genomfört rationellt betesbruk. Antalet brukningsdelar, varå partiellt sådant betesbruk anordnats, uppgår till cirka 2 procent av totalantalet, och utgöras dessa brukningsdelar huvudsakligen av mindre jordbruk, som erhållit statsbidrag till betesförbättring. Stallfodring under sommaren och betning endast å slåttervallar tillämpas å cirka 8 procent av samtliga brukningsdelar.

Betning äger huvudsakligen rum i inhägnade beteshagar samt å inhägnade skogs- och utmarker. Betet utnyttjas i regel av vederbörande jordägare eller arrendatorer. Kätt till bete tillkommer dock ofta även torpare samt stundom jämväl lägenhetsinnehavare. Betesdjuren utgöras huvudsakligen av nötkreatur av olika slag samt får.

Varken med hänsyn till markens beskaffenhet eller eljest möter hinder för genomförande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna inom länet. Gemensamma beten för olika djurägare kunna anordnas, men torde detta inom överskådlig tid ej komma att ske i nämnvärd omfattning.

Älvsborgs läns södra del.

Inom länsdelen torde fullständig beteskultur, bortsett fran bete å slät tervallar, hava införts å cirka 400 å 500 brukningsdelar, motsvarande 3 å 4 procent av samtliga. Vad angår antalet brukningsdelar, där partiell be-

222 Kungl. Maj:ta proposition Nr 107.

teskultur införts, möta stora svårigheter att lämna sifferuppgifter härom, men torde det kunna antagas, att dylik kultur påbörjats vid cirka 1,000 å 1,200 brukningsdelar eller cirka 10 procent av totalantalet. De brukningsdelar, som sålunda blivit föremål för beteskultur, utgöras till övervägande del av mindre jordbruk. Blott cirka 20 procent av dem bestå av medelstora och 1 procent av större jordbruk. Förekomsten av bär avsedda brukningsdelar är mycket varierande inom olika socknar av länsdelen.

Förutom å kulturbeten äger betning rum dels å skogs- och bagmarker och dels å slåttervallar på eftersommaren. Betet utnyttjas av innehavarna själva. Dock förekommer det i många fall, att torpare och avsöndringsägare beta sina djur å det hemmans utmarker, dit torpet bör eller varifrån lägenheten avsöndrats. Skogs- och bagmarker användas mest för ungnöt och sinkor.

Inom länsdelen förekommer i rätt stor utsträckning stenbundna och svårkultiverade utmarker, varför kostnaderna för beteskultur i regel bliva ganska höga, i all synnerhet som de marker, vilka kunna ifrågakomma, ofta tarva dikning. På många ställen finnas mossar och kärr, som kunna tagas i anspråk för ändamålet, men även här ställa sig kostnaderna rätt höga. Vid de flesta brukningsdelar äro emellertid markerna så belägna, att betesvallar kunna anläggas, örn ock med stora kostnader, å utmarker och hagar. Vissa jordbrukare hava dock sina utmarker belägna så långt ifrån gården, att betesanläggning å desamma icke är lämplig. De svårkultiverade markerna äro fördelade över hela länsdelen. Förutsättningar för anordnande av för flera brukningsdelar gemensamma kulturbeten torde i stort sett saknas inom länsdelen.

Älvsborgs läns norra del.

Antalet brukningsdelar, vid vilka betning äger rum enbart å permanenta betesvallar (betesvallar på åkerjord) eller å beteskultiverade hagmarker i förening med den avbetning av återväxten på slåttervallar och annan slåttermark, som förekommer vid alla jordbruk, torde kunna uppskattas till i runt tal 10 procent av samtliga brukningsdelar. Räknas till denna kategori även de brukningsdelar, vid vilka betning äger rum enbart å kombinerade slåtter- och betesvallar, såsom mestadels sker å slättbygderna, torde ifrågavarande brukningsdelar uppgå till ungefär 50 procent av samtliga.

Betning dels å kulturbeten och dels å okultiverad betesmark torde likaledes förekomma vid cirka 50 procent av totalantalet brukningsdelar. Där betning på icke kultiverad betesmark äger rum, sker den i regel å inhägnad hagmark eller å utmark, som förut varit odlad (igenlagda torpställen). Betning å skogsmark förekommer i mycket ringa utsträckning eller endast beträffande en bråkdel av 1 procent av brukningsdelarna.

223 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Betning å inhägnad hagmark och utmark, som förut varit odlad, utövas av brukningsdelens ägare eller innehavare. Betning på skogsmark tilllämpas så gott som uteslutande av torpare eller lägenhetsägare. Betesdjuren utgöras av nötkreatur och får.

Beträffande en del brukningsdelar med liten areal (smålägenheter) möter givetvis hinder för genomförande av rationellt betesbruk men knappast i andra fall. Dylika smålägenheter förekomma så gott som uteslutande i skogsbygderna och blott i ringa omfattning. En lämplig lösning av betesfrågan kan ej inom länsdelen vinnas genom anordnande av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar. Dylika gemensamhetsbeten tarva alltför detaljerade och ingående bestämmelser rörande underhåll m. m. för att kunna tillämpas i andra fall än vid andelsbeten av större omfattning.

Skaraborgs län.

Endast ett fåtal brukningsdelar hava fullständigt genomfört betesbruk i modern mening. Procenttalet för dessa kan icke exakt angivas men överstiger säkerligen icke 2 procent av samtliga.

Under de senaste åren hava å ett rätt stort antal brukningsdelar kulturbeten börjat anläggas samt hagmarkerna betesförbättras. Då emellertid ingen skyldighet att till hushållningssällskapet anmäla vidtagna åtgärder i nu nämnt avseende påvilar jordbrukarna, är det omöjligt för sällskapets förvaltningsutskott att bestämt angiva antalet av dessa brukningsdelar. En ungefärlig uppskattning ger vid handen, att cirka 10 procent av totalantalet brukningsdelar i någon omfattning börjat kultivera jord för betesbruk. I skogsbygden betas dock alltjämt på skogsskiftena.

Brukningsdelar med helt genomförd beteskultur bestå företrädesvis av större jordbruk. Brukningsdelar med partiell beteskultur bestå av medelstora och mindre jordbruk.

Betet å utmarkerna utnyttjas företrädesvis av torpare och lägenhetshavare. Å de närmast gårdarna belägna hagmarkerna betas företrädesvis mjölkkor men även får och hästar; å utmarkerna betas ungdjur och på sina håll även får.

I allmänhet torde hinder icke möta för genomförande av rationellt betesbruk. Vissa svårigheter föreligga dock för den rena slättbygdens jordbruk med under 10 hektar åker. Å dessa måste åkerjorden tagas i anspråk, örn bete i full utsträckning skall kunna erhållas. I skogsbygden torde som regel finnas marker, lämpliga till kultivering för betesändamål. Gemensamhetsbeten torde endast i undantagsfall kunna anordnas inom länet.

224 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Värmlands län.

Inom länets egentliga jordbruksbygd är rationell beteskultur i allmänhet fullständigt genomförd vid de större egendomarna ävensom vid en del medelstora och mindre jordbruk. Av samtliga brukningsdelar över 5 hektar torde sålunda dylik kultur vara fullständigt införd vid cirka 500 eller 5 procent. Vid brukningsdelar under 5 hektar förekommer ej fullständig beteskultur.

Partiell beteskultur har inom länet anordnats vid omkring 1,000 brukningsdelar, motsvarande 5 procent av samtliga brukningsdelar över 2 hektar. Vid dessa brukningsdelar förekommer jämväl betning såväl i inhägnade beteshagar som å skogs- och utmarker. Vid brukningsdelar under 2 hektar förekommer rationellt betesbruk endast i några enstaka fall.

Av de brukningsdelar, där rationellt betesbruk helt eller delvis anordnats, äro cirka 90 större, 600 medelstora och 800 mindre jordbruk.

Inom länet är betesgång å äldre slättervall, såsom tredje och fjärde årets vallar, mycket allmänt förekommande. Dessa vallar kunna visserligen icke hänföras till rationell beteskultur utan få mera betraktas såsom en övergångsform till mera ordnade betesförhållanden. I och med att dylika vallar år efter år användas för betesbruk och bliva föremål för ändamålsenlig skötsel komma de att överföras till vallar av betestyp. Ifrågavarande betessätt kommer sålunda efter hand att leda till införande av rationellt betesbruk.

Betningen å skogs- och utmarker utövas såväl av respektive ägare och brukare som av torpare och lägenhetsägare, d. v. s. betesgången är oftast gemensam för byn. Å inhägnade betesmarker utnyttjas betet endast av ägaren eller innehavaren. De djurslag, som beta å skogs- och utmarker. äro nötkreatur och hästar. För får användes i allmänhet särskilt inhägnad betesmark.

Beträffande ett stort antal mindre brukningsdelar möter hinder för anordnande av rationellt betesbruk dels på grund av inägojordens ringa omfattning och dels på grund av att för beteskultur lämplig mark saknas. Detta förekommer exempelvis i stor utsträckning inom Älvdals härad. Antalet brukningsdelar, som beröras av dessa förhållanden, torde utgöra cirka Vs av samtliga brukningsdelar under 2 hektar eller cirka 2,000. Att vinna en lämplig lösning av betesfrågan genom anordnande av gemensamma betesområden för två eller flera brukningsdelar å dessas mark torde endast i några enstaka fall vara möjligt. Denna utväg torde sålunda för Värmlands län ej få någon praktisk betydelse.

Örebro län.

Antalet av de brukningsdelar inom länet, där rationellt betesbruk fullständigt införts, torde högst utgöra cirka 100, motsvarande 0.6 procent av samtliga. De allra flesta av dessa brukningsdelar utgöras av större

225 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

eller medelstora jordbruk. Det lärer därjämte kunna antagas, att rationellt betesbruk delvis anordnats å cirka 1,500 brukningsdelar, utgörande omkring 9 procent av totalantalet. Flertalet av sistnämnda brukningsdelar består av mindre jordbruk.

Vid de brukningsdelar, där rationellt betesbruk delvis anordnats, torde betning icke i nämnvärd grad äga rum å skogs- eller utmarker utan, förutom å kulturbetena, huvudsakligen i inhägnade hagar. Betningen utövas med få undantag av vederbörande ägare eller innehavare. Å skogs-, hag- och utmarker betas i allmänhet endast kor och hästar.

Beträffande ett stort antal brukningsdelar, som hava för liten åkerareal och som sakna egentlig hag- eller skogsmark, föreligger hinder för anordnande av rationellt hetesbruk. Antalet av dylika brukningsdelar torde säkerligen överstiga 1,000, och äro dessa huvudsakligen belägna å slättbygden. Gemensamt betesbruk torde endast i ett fåtal fall lämpligen kunna ordnas.

Västmanlands län.

Inom länet har rationellt heteshruk införts fullständigt å 402 och delvis å 953 brukningsdelar, motsvarande 5 respektive 12.7 procent av samtliga brukningsdelar med över 2 hektar inägojord. Av de brukningsdelar, där rationellt betesbruk sålunda helt eller delvis tillämpas, äro 162 större, 799 medelstora och 394 mindre jordbruk.

Betet å skogs-, hag- och utmarker utnyttjas av vederbörande ägare eller arrendatorer samt på större gårdar, där torpare finnas, av dessa. På ohägnade skogskomplex utövas betning även av sådana djurägare, som icke hava någon del i samfälligheten. På flera gårdar intagas betesdjur mot lega, men då alltid i hägnade marker. Betena användas för hästar, nötkreatur och får.

Hinder torde icke förefinnas för anordnande av kulturbeten vid gårdar med över 15 hektar åker. Vid små lägenheter med ringa eller ingen avrösningsjord kan ifrågasättas, huruvida det kan vara lämpligt att avsätta något av den ringa åkerarealen för permanent bete. Anordnande av gemensamhetsbeten kan knappast ske annat än då fråga är örn arrendatorer vid större gods. I dylika fall har även denna väg beträtts.

Kopparbergs län.

I den från hushållningssällskapets förvaltningsutskott i länet inkomna uppgiften meddelas, att någon tillförlitlig upplysning, i vilken omfattning rationellt betesbruk införts å de särskilda brukningsdelarna inom länet, ej kan lämnas, utan att en inventering rörande betesförliållandena utföres. I uppgiften erinras örn de säregna jordförhållandena inom länet och brukningsdelarnas starka uppdelning i flera ägoområden.

T fråga om betets utnyttjande meddelas, att i hägnade hagar ägarna Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

226 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

eller innehavarna i regel begagna sig av betet, företrädesvis för kor och hästar samt får, men att å skogsmark betet nästan utan undantag är gemensamt och tillgängligt för alla.

Beträffande förutsättningarna för anordnande av rationellt betesbruk å de särskilda jordbruken i länet framhålles, att av länets 23,635 brukningsdelar ej mindre än 10,005 hava en åkerareal, ej överstigande 2 hektar, samt att detta förhållande ävensom den avsevärda ägosplittringen inom länet uppenbart medverka till att hindra genomförandet av rationellt betesbruk. Man torde ock kunna utgå ifrån, att det stora antal brukningsdelar inom länet, som hava en åkerareal av blott 2—5 hektar — summan av dessa utgör 7,721 — ej kunna avvara något nämnvärt av sin åkerjord till anläggande av permanenta betesvallar.

Inom länet användes fäbodsystemet, enligt vilket betet huvudsakligen tages ur skogen, ännu i rätt stor omfattning. I vissa fall, exempelvis i Gagnef, Leksand, Rättvik och Svärdsjö, hava anordnats gemensamhetsbeten, företrädesvis för unghästar, och hava dessa beten, åtminstone i Leksand och Rättvik, förlagts på och vid nedlagda fäbodvallar. Möjlighet att anlägga dylika gemensamhetsbeten i större utsträckning är flerstädes för handen.

Gävleborgs län.

Rationellt betesbruk torde hava fullständigt införts å cirka 100-tal och delvis anordnats å cirka 800 brukningsdelar inom länet, utgörande omkring 0.G respektive 4.5 procent av totalantalet. Av ifrågavarande brukningsdelar äro omkring 10 procent större, 20 procent medelstora och 70 procent mindre jordbruk, och utgör arealen av varje brukningsdel i medeltal cirka 8 hektar.

Å de brukningsdelar, där rationellt betesbruk delvis införts, äger bet ning rum, förutom å kulturbeten, jämväl i inhägnade hagar samt beträffande cirka 2/s av brukningsdelarna även å skogs- och utmarker. Betet å hagmar ken utnyttjas av vederbörande ägare; å skogs- och utmarkerna användes betet även av andra, såsom lägenhetsägare, vilka hava små arealer odlad jord och sakna mark, lämplig för bete eller att anordnas för betesbruk. Nämnda lägenhetsägare använda sig av skogs- och utmarker till bete, oavsett huruvida de innehava mulbetesrättigheter eller ej.

Å de kultiverade betesmarkerna hållas företrädesvis mjölkande kor och till någon del även ungdjur på bete. Å skogs- och utmarker betas lågmjölkande och sinlagda kor och, i regel, ungboskap samt får, flockvis från hela byalag. På en del håll, särskilt i länets nordliga delar, släppas hästarna ofta på bete å skogsmarken. Till hästbete användes dock före trädesvis hagmarker nära gårdarna.

Beträffande cirka 40 procent av länets samtliga brukningsdelar torde hinder möta att genomföra rationellt betesbruk. På grund av den odlade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

arealens litenhet anser sig sålunda flertalet jordbrukare icke böra utlägga åkerjord i permanent betesvall, även om för beteskultivering lämpliga hagmarker eller ängar saknas. Anläggning av kulturbeten å utmarkerna är oftast utesluten på grund av för stora avstånd. Därjämte är att märka, att i de egentliga skogsområdena, särskilt i nordvästra delen av länet, samt inom större delen av kustlandet, där jordmånen merendels är mycket stenig, kostnaderna för kulturbeten å icke odlad jord ofta bliva oproportionerligt höga i förhållande till nyttan. Välbelägen och lätt kultiverad hagmarks- och ängsjord torde i allmänhet komma att tagas i bruk för bete. Dylika marker äro emellertid till finnandes i huvudsak inom den s. k. mellanbygden och äro mindre förekommande än man i allmänhet föreställer sig.

I enstaka fall torde gemensamlietsbeten kunna anordnas, i allmänhet dock ej med fördel. Anläggandet av gemensamhetsbeten förutsätter stora sammanhängande arealer hagmarks- eller ängsjord med lämplig belägenhet, och sådana förekomma mycket sparsamt. Ett framkomligt sätt att åstadkomma gemensamhetsbeten för mjölkdjur synes vara, att jordbrukare gemensamt inköpa ett hemman för anordnande av rationellt bete. För icke mjölkande kor samt för hästar och ungboskap finnas möjligheter att på större sammanhängande och välbelägna fäbodvallar eller andra jämförbara områden anordna gemensamhetsbeten, vilka kunna inhägnas för ändamålet.

Svårigheterna att genomföra gemensamhetsbeten äro störst inom de stora skogsområdena i länets nordvästliga delar.

Västernorrlands län.

Inom länet äro betesförhållandena mycket varierande å olika trakter. Kationellt betesbruk är mycket sällsynt i länets skogstrakter men förekommer, ehuru i mindre omfattning, i jordbrukstrakterna. Sådant betesbruk torde hava fullständigt införts å i runt tal 310 och partiellt å cirka 2,000 brukningsdelar, motsvarande cirka 1.5 respektive 10 procent av samtliga. Av ifrågavarande brukningsdelar äro 3 större, 838 medelstora och 1,469 mindre jordbruk.

Å de brukningsdelar, där rationellt betesbruk partiellt införts, erhålles i jordbruksbygderna det erforderliga betestillskottet till 70 procent från inhägnade hagmarker och till 30 procent från skogs- och utmarker. I skogsbygderna är förhållandet det omvända. Såsom medeltal för hela länet torde kunna sägas, att betestillskottet vid ifrågavarande jordbruk till 60 procent utgöres av inhägnade hagmarker och till 40 procent av oinhägnade skogs- och utmarker.

Å inhägnad hagmark användes betet för vederbörande brukares egna djur. Å skogs- och utmarker utnyttjas betet ej blott av vederbörande brukare och de personer, som där hava mulbetesrätt, utan även, örn ifrågavarande mark är oinhägnad, av djurägare utan dylik rätt.

228 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Ä oinhägnad skogsmark betas allmänt får och i vissa fall även hästar. Mindre djurägare, som sakna egen betestiilgång, heta alla sina djur så gott som uteslutande å oinhägnad skogsmark, varemot jordbrukare, som delvis bedriva rationellt betesbruk, högst sällan låta högmjölkande kor beta å skogs- och utmarker.

Ett betydande antal brukningsdelar hava så ringa areal, att vederbörande brukare anse sig ej kunna upplåta någon del av densamma för betesändamål annat än i form av bete på återväxten å slåttervallar och ängsmarker. Vissa av nämnda brukningsdelar hava emellertid mulbetesrätt på respektive stamfastigheters mark. Ett utbyte av ifrågavarande servitut mot till bete lämplig mark torde dock i flertalet fall kunna genomföras. Vid övriga brukningsdelar, som sålunda icke till följd av arealens litenhet sakna tillgång till mark för anläggande av bete, torde möjligheter i 2U av hela antalet fall förefinnas för anordnande av särskilda beten. Anläggandet av beten försvåras emellertid understundom av olämplig form på skiftena, som ofta äro oproportionerligt smala och långa.

I de fall, då hinder möta för genomförande av rationellt betesbruk å de särskilda brukningsdelarna, torde betesfrågan endast i ett mindre antal fall, sannolikt högst 25 procent, kunna lösas i form av gemensamhetsbeten. I de tätare bebyggda delarna av länet råder brist på till gemensamhetsbeten lämplig mark, och även i övriga delar av länet möter det svårigheter att anskaffa mark för iordningställande av nya beteslägenheter. I trakter, där s. k. fäbodsbeten förekomma, förefinnas vissa förutsättningar att anordna gemensamhetsbeten, vilket system dock i flera fall torde böra kompletteras med anläggande av smärre beten för högmjölkande kor hemma å gårdarna — eventuellt å åkerjord. Då det är förenat med avsevärda svårigheter att få till stånd ekonomisk samverkan mellan lantbrukare, torde även för nu angivna fall erfordras ett betydande upplysnings- och propagandaarbete.

Jämtlands län.

Av de inom länet belägna cirka 12,000 brukningsdelar med minst 1 hektar odlad jord hava endast cirka 250 eller något över 2 procent genomfört fullständig beteskultur och cirka 400 eller 3.3 procent partiell sådan kultur. 500 av ifrågavarande brukningsdelar utgöras av mindre och 150 av medelstora jordbruk. Större jordbruk finnas ej inom länet.

Å de brukningsdelar, där beteskultur delvis genomförts, äger betning rum, förutom å kulturbeten, jämväl å inhägnade hagmarker samt beträffande cirka halva antalet även å skogs- och utmarker. Betet utnyttjas såväl av brukningsdelarnas ägare som av andra personer, såsom torpare och lägenhetsägare samt, i ett mycket begränsat antal, innehavare av särskilda mulbetesrätter. Betesdjuren utgöras av hästar, nötkreatur, får och getter.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

229 Beträffande en del brukningsdelar, som ej hava någon annan till kul turbete lämplig jord än den ringa odlade arealen, möter hinder att införa rationellt betesbruk. I vissa fall torde betesfrågan kunna lösas genom anordnande av gemensamhetsbeten.

Västerbottens län.

Inom länet har rationellt betesbruk genomförts fullständigt å cirka 50 och partiellt å cirka 250 brukningsdelar, utgörande omkring 0.2 respektive 1 procent av totalantalet. Av förstnämnda brukningsdelar äro cirka 35 mindre, 15 medelstora och 1 större jordbruk. De brukningsdelar, där rationellt betesbruk partiellt äger rum, äro närmast att hänföra till mindre jordbruk.

Av de brukningsdelar inom länet, där rationellt betesbruk ej i någon mån tillämpas, torde cirka 1,000 eller 4 procent bedriva betet i inhägnade (okultiverade) beteshagar samt cirka 20,000 eller omkring 83 procent å skogs- och utmarker. Även förstnämnda grupp bedriver dock tidvis bete å skogsmark. Övriga brukningsdelar torde under sommaren stallfodra djuren.

Inhägnade kultur- och hagbeten utnyttjas av brukningsdelarnas ägare för betning, huvudsakligen med kor. Skogs- och utmarker användas .såsom gemensamhetsbeten såväl av ägare som av torpare och lägenhetsägare. Både nötkreatur och får släppas på dylika marker. I övre lappmarken förekommer därjämte, att hästar släppas gemensamt på skogsbeten (s. k. hästbeten), ofta under gemensam uppsikt av en s. k. »hästgetare». Flerstädes användas i lappmarken även »getare» för nötkreatu ren, då får och getter medfölja hjorden.

Beträffande cirka 30 procent av brukningsdelarna — huvudsakligen belägna inom lappmarken — möta betydande hinder att anordna rationellt betesbruk, dels på grund av mycket ringa åkerareal per brukningsdel och dels på grund av att moränjorden är mycket dyrbar att kultivera och annan jord mera sällan finnes att tillgå. Naturliga förutsättningar för gemensamhetsbeten torde i minst hälften av nyss angivna fall kunna påräknas, men med hänsyn till rådande uppfattning och inställning till frågan torde icke dylika gemensamhetsbeten kunna påräkna vinna allmogens gillande annat än mera undantagsvis. Gemensamhetsbeten kunna därför icke för närvarande tänkas anordnade inom länet.

Intresset för införande av rationellt betesbruk har inom länet uppstått huvudsakligen under de senaste 5 åren och synes statt i raskt stigande. I samma mån som insikten om kulturbetenas betydelse bliver känd — främst på grundval av praktiska erfarenheter inom trakten — synes betesanläggningarnas antal stadigt ökas år från år. Hushållningssällskapets upplysningsverksamhet, som alltmera inriktas på betesfrågan, torde kunna bidraga till betesfrågans ordnande inom en relativt snar framtid — åtminstone vad rör de egentliga jordbruksbygderna — helst därest lagstiftningen jämväl giver sådana strävanden sitt stöd.

230 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Norrbottens län.

I länet hava cirka 80 brukningsdelar eller 0.5 procent infört fullständig och cirka 800 brukningsdelar eller 5 procent partiell beteskultur. Av ifrågavarande brukningsdelar äro 17 medelstora samt cirka 863 mindre jordbruk.

Av länets brukningsdelar torde endast cirka 10—15 procent hava inhägnade beteshagar, häri inräknat de brukningsdelar, där rationellt betesbruk tillämpas, under det 85—90 procent använda sig av skogsbete.

De inhägnade beteshagarna nyttjas till bete i regel allenast av vederbörande ägare, under det betet å skogs- och utmarker utnyttjas av byalagen gemensamt. Å sistnämnda marker betas såväl hästar och nötkreatur som får och i vissa enstaka fall även getter.

Inom kustsocknarna torde markens beskaffenhet i allmänhet ej lägga hinder i vägen för anordnande av kulturbeten. Däremot torde det i många fall vara svårt att inom rimligt avstånd från gården finna tillgång på härför lämpliga arealer. Detta förhållande är till stor del beroende på den långt drivna sönderstyckningen av hemmansdelarna och på brukningsdelarnas inbördes läge. Hinder av nu angivna beskaffenhet torde beträffande kustsocknarna kunna approximativt beräknas föreligga ifråga örn 30 procent av brukningsdelarna.

Beträffande lappmarken äro givetvis svårigheterna att anlägga kulturbeten betydligt större, beroende på bristen på härför lämplig och för rimliga kostnader odlingsbar jord. Inom dessa områden äro dessutom de dryga kostnaderna för anskaffning av konstgödsel ett stort hinder för genomförande av rationell beteskultur.

Allenast i ytterst få fall torde en lämplig lösning av betesfrågan kunna vinnas genom anordnande av gemensamma beten för två eller flera brukningsdelar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

231 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 november 1932.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund, regeringsrådet Aschan, justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillbandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 16 september 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag örn ägofred samt till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av revisionssekreteraren Thor Sjöfors.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ägofred.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Den omfattande och mångsidiga utredning förevarande lagärende underkastats har till fyllest visat att gällande stängsellagstiftning i åtskilliga viktiga hänseenden alltför bristfälligt motsvarar nutida förhållanden och behov. Att så skall vara fallet är desto mera naturligt som denna lagstiftning — ehuru från början betecknad såsom i viss mån ett provisorium, vidtaget i avbidan på att hinder för en mera rationell reglering skulle bortfalla — bibehållits praktiskt taget oförändrad i tre fjärdedels sekel, under vilken tidrymd jorddelning, jordbruk och skogsbruk dels genomgått betydande omdaningar, dels av utvecklingen förts fram till strävan efter nya sådana.

Å andra sidan giver denna utredning vid handen att vad som redan vid 1857 års stängselförordnings tillkomst angavs såsom eftersträvansvärt slutmål, nämligen avlysandet av stängselbesväret med överlåtande åt djurägare att på sätt han funne bäst vid äventyr av skadeståndsskyldighet och, eventuellt, straffansvar hålla sina djur från grannes ägor, alltjämt är något som hör först en troligen avlägsen framtid till. Den nyreglering

232 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

av stängselrätten, som alltså erfordras, är emellertid — vad utredningen jämväl ådagalagt —• ett särdeles ömtåligt och. invecklat problem med mångahanda på lösningen inverkande faktorer. Att här skapa en ordning, som i tillämpningen visar sig skipa tillfredsställande rättvisa åt kolliderande intressen i alla förekommande fall, är en uppgift, mera svårlöst än t. o. m. på de flesta andra rättsområden. Svårigheterna härleda sig till stor del omedelbart från de mångskiftande olikheterna i jordens uppdelning och brukning såväl skilda landsdelar emellan som ock inom en och samma trakt. Men därtill kommer såsom en indirekt följd av dessa förhållanden vanskligheten att överblicka de praktiska konsekvenserna av uppställda regler. Vad som i kraft av dessa regler blir att tillämpa i fråga örn en viss ägogräns har ofta återverkningar i andra eller tredje hand pa ägofred och hägnadsbörda vid en annan gräns — återverkningar, till sin innebörd växlande efter omständigheterna och därför svårberäkneliga.

Ett förhållande som under sista tiden varit särskilt ägnat att aktualisera behovet av en stängselrättsreform är den mångenstädes raskt fortskridande övergången till intensivt betesbruk. Just den karaktär av övergångsskede, som utmärker ställningen på betesbrukets område, måste emellertid föranleda en viss tvekan huruvida tiden är inne för genomgripande nyreglering eller örn man ej hellre borde inrikta sig på att genom partiella reformer avhjälpa de mest kännbara bristerna. Vid närmare övervägande lärer dock sistnämnda väg icke befinnas gångbar. Den önskvärda omläggningen av skogsbetningen till ordnat betesbruk synes inom stora delar av landet på grund av skogsskiftenas form kunna i allmännare omfattning förverkligas blott under förutsättning att stängsellagstiftningen i fråga örn gränser i skog och utmark fotas på väsentligt nya principer. Den kan icke i nämnvärd mån främjas genom reformer i enskilda detaljer. Dylika måste däremot befaras verka såsom i många fall obilliga ingrepp i de förhållanden som uppkommit under inflytande av hittills gällande reglers samspel. Det är säkerligen icke någon tillfällighet att dessa regler under så lång tid lämnats i ett helt orubbat skick. Detta förhållande bör fastmera tillskrivas insikten att inom stängselrätten även bestämmelser som äro skenbart ganska fristående, om de icke från början haft, dock genom lagens mångåriga tillämpning kommit att få ett intimt samband med det övriga laginnehållet och därför icke utan betänkliga följder kunna bliva föremål för ändring annat än i ett större sammanhang. Relativt fristående ter sig exempelvis frågan örn fordringarna å laggill stängsels beskaffenhet; och en väsentlig lättnad i nuvarande stränga krav i detta hänseende kunde ifrågasättas till isolerat genomförande, varmed ett på många håll högeligen eftersträvat önskemål utan tvivel bleve förverkligat. Men erfarenheten har visat att dessa krav utövat en betydande återhållsamhet i stängselvitsordets utövning i skogsmark; och efter denna erfarenhet har man inrättat sig. Särskilt har

233 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skiftesläggningen i stor utsträckning byggt på den förutsättningen att stängsel icke komme att fordras i skifteslinjerna och att således gemensamhetsbete komme att praktiseras, på sätt lagen i dylikt fall tillåter. Någon revolutionerande inverkan i detta avseende kan väl ej antagas uppkomma genom att billigare stängseltyper bleve tillåtna, enär till följd av skiftenas långsmala form deras inhägnande alltjämt i stort sett skulle ställa sig alltför kostsamt. Men i åtskilliga enskilda fall skulle en dylik isolerad reform sannolikt medföra verkningar, som tedde sig obilliga nog.

Yppade meningsskiljaktigheter örn de rätta riktlinjerna för en ny stängsellagstiftning härleda sig tydligen till ej ringa del från olikheter mellan skilda landsdelar i natur-, bebyggelse- och brukningshänseende. Emellertid lärer man icke böra låta sig härav föranledas att för olika huvudområden bygga lagstiftningen på olika principer. Oavsett de starka betänkligheter som i och för sig vore förbundna med att spränga den hittillsvarande enhetligheten och ersätta den med regionlagstiftning, skulle nämligen också en dylik lagstiftning hava att kämpa med ungefär enahanda svårigheter. Även län, som till sin allmänna huvudkaraktär äro inbördes mycket olika, rymma dock inom sig i stor utsträckning likartade typskiftningar, från vilka icke kan bortses.

Den väg till reformfrågans lösning, som i förslaget blivit beträdd, synes alltså vara den riktiga. Och i fråga örn de allmänna grunder, på vilka förslaget blivit byggt, synas dessa vara med omsikt genomtänkta och icke i någon mera väsentlig punkt giva anledning till erinran från lagrådets sida. Dessa grunder kunna i korthet angivas vara i huvudsak följande.

Medan stängselvitsordet enligt gällande lag i fråga örn de fastigheter och ägoslag, för vilka det gäller, är ett ovillkorligt sådant, skall enligt förslaget rätten att fordra stängsel vara beroende av att betning, som medför behov av stängsel, på båda sidor eller på endera sidan äger rum. Under denna förutsättning är däremot stängselvitsordet, där sådant överhuvud medgives. alltid ömsesidigt. Nuvarande undantag frän ömsesidighetsprincipen, såsom att stängsel ej kan fordras för inägor mot utägor, ej för avsöndring mot stamfastighet, ej för urfjäll och ej mot kronojord under kronans omedelbara disposition, skola alltså bortfalla. Detta ömsesidiga, men av verkligt behov beroende stängselvitsord äger överallt rum inägor emellan samt mellan inägor å ena, utägor å andra sidan. I fråga om ägogräns i skog och utmark bygger åter förslaget på andra grunder, varom vidare nedan.

Beträffande fördelningen av stängselbördan de båda grannarna emellan har förslaget bibehållit gällande lags princip, att den ej skall från fall till fall bestämmas alltefter graden av nytta av stängslet, utan sker efter en fast, i lagen bestämd proportion. Nu gällande hälftendelning av bördan bibehålies däremot endast för det fall att betning som medför behov av stängsel äger rum å båda sidor. Föranledes stängselbehovet av bet ning blott å ena sidan, deltager denna sida nied fyra femtedelar i stängs-

234 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

let, motsidan blott med en femtedel. Stängselbördan lättas väsentligt genom att inga andra fordringar på laggill stängsel uppställas än att det skall freda mot nötkreatur och hästar, Konungen dock förbehållet att för viss landsdel kunna föreskriva tätare stängsel.

En följd av att stängselvitsord och stängselbördans fördelning gjorts beroende av de faktiska förhållandena i fråga örn betning har blivit att dessa frågor, där ej bindande överenskommelse genom en av intressenterna upprättad förening kunnat åstadkommas, prövas och avgöras av synenämnd, vilkens utlåtande i händelse av missnöje får klandras hos domstol. En annan konsekvens är den att därest, efter det avgörande föreningsvis eller av nämnd eller domstol trälfats, ändrade förhållanden inträtt, i det att behovet av stängsel eller grunden för tillämpad fördelning bortfallit, nyprövning kan efter viss tid påkallas. Detta i motsats till nu gällande grundsats att en gång utövat stängselvitsord för all framtid binder båda parterna vid stängselskyldighet, intill dess de förena sig örn skyldighetens upphörande, eller ock genom förändrad hävd ägor omvandlats från utägor till inägor eller tvärtom.

Det vanskligaste problemet möter, då det gäller att på lämpligaste sätt upprätthålla ägofreden å ömse sidor örn ägogräns i skog och utmark. Uppgiften måste här bliva att skapa en ordning som. med minsta möjliga hägnadsbörda, tillgodoser på en gång det legitima betesbehovet och den rationella skogsvårdens intressen. Att nu gällande stadganden ingalunda motsvara dessa krav är nogsamt känt. Vid en nyreglering på området måste emellertid behörigt avseende fästas vid de brukningsförhållanden som under gällande stängsellagstiftnings medinflytande vunnit hävd.

Förslaget utgår också från den nuvarande faktiska situationen, närmare bestämt ställningen den 1 januari 1932 eller ungefär den tidpunkt, då förevarande lagarbete inträdde i sitt senaste skede. Fanns vid denna tidpunkt stängsel uppfört i ägogräns i skogsmark, skall stängselskyldighet alltjämt gälla, dock i enlighet med förslagets allmänna ståndpunkt endast under den förutsättning att betning å endera sidan eller å båda gör stängsel erforderligt för ägofredens skydd. I fråga örn stängsels beskaffenhet och bördans fördelning tillämpas därvid de nya grundsatserna. För det fall åter att stängsel i ägogränsen ej upprätthölls vid den nyssnämnda tidpunkten och marken således var upplåten till gemensamhetsbete utgår förslaget från det antagande att därigenom kan anses ådagalagt att stängselvitsordet här på grund av de alltför höga stängselkostnaderna saknar värde som ägofredningsmedel och att man därför måste söka sig fram en helt ny väg för att kunna, utan att träda betesbehovet för nära, bereda nödigt skydd åt skogsåterväxt och skogsdikningar.

En sådan utväg anvisar förslaget, nämligen gemensamhetsbetets utskiftning genom betesreglering. Härigenom bleve tillika vunnet att man främjade den även ur betesintressets egen synpunkt föråldrade skogs-

235 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

betningens övergång till ordnat betesbruk. Regleringen innebär betningens begränsning att äga runi endast inom hägnade områden, särskilt anvisade för varje delägare i den mån ej annorlunda åsämjes. Den övriga marken frigöres således från all betning. Rätt att påkalla reglering tillkommer varje delägare i det gemensamma betesområdet. Ena sig emellertid ej delägarna örn regleringen och visa sig vid syneförrättning förhållandena vara sådana att lämplig reglering ej kan verkställas, måste frågan förfalla. I första hand skall genom regleringen betesplats anvisas åt varje fastighet inom dess egna ägor, men i den mån lämplig sådan av tillräcklig omfattning där ej finnes, stadgas skyldighet för annan fastighets ägare att å sin mark mot skälig ersättning upplåta nödigt område. Upplåtelsen medför skyldighet för mottagaren att ställa området i skick för ordnat betesbruk och bibehålla det i sådant skick; och områdets omfattning bestämmes i enlighet med denna förutsättning. Hägnad bekostar envar delägare kring sitt betesområde. Till skydd för den från betning frigjorda markens yttergränser äger varje delägare påkalla stängning i gräns, där annan åt gemensamt bete upplåten skogsmark möter. I stängselkostnaden deltaga å regleringsområdets sida delägarna gemensamt. Deras totala andel i stängselbördan bliver, enär betning förekommer blott å andra sidan, endast en femtedel.

Då gemensamhetsbete mångenstädes praktiseras över ett mycket stort, stundom ofantligt stort, sammanhängande skogsområde, blir det tydligen en lämplighetsfråga vilken omfattning ett ifrågasatt regleringsområde bör erhålla. Genom förening kunna två eller flera fastigheters ägare sammansluta sig att bilda ett dylikt; i brist på åsämjande mellan samtliga intressenter rörande ett regleringsområdes omfattning får denna fråga avgöras av synenämnd eller, efter klander å syneförrättningen, av domstol.

I förslaget har man ansett sig kunna och böra kombinera det nyskapade 1’egleringsvitsordet med borttagande av stängselvitsord i sådan skogsmark, som den 1 januari 1932 var upplåten till gemensamhetsbete. På egen bekostnad är det visserligen varje markägare obetaget att genom inhägnande helt eller delvis freda sina ägor från betning. Men de undantagas härigenom icke från att indragas i en eventuell betesreglering.

Sistnämnda regel torde av nära till hands liggande skäl icke kunna undvaras, såvitt nytillkommande hägnad angår. Betesregleringsinstitutets värde skulle tydligen väsentligt förminskas, örn det stöde markägare fritt att genom ny inhägnad förhindra att viss honom tillhörig till betesbruk särskilt lämplig och välbelägen mark bleve föremål för tvångsupplåtelse. Redan av samma grunder bör det lika litet eller än mindre tilllåtas någon att genom bruk av stängselvitsord tilltvinga sig grannes hjälp att ställa sin mark i dess helhet utom regleringen genom att stänga i en av gammalt befintlig ägogräns, där stängsel förut aldrig funnits uppfört.

236 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

För andra fall framställa sig däremot vissa betänkligheter mot förslagets ståndpunkt i förevarande del. Till stöd för denna ståndpunkt har, såsom redan antytts, departementschefen anfört att där stängselvitsordet for närvarande icke tages i bruk detta förhållande grundar presum tion for att stängsel här är en alltför kostsam anordning för att kunna nilma tas egentligt praktiskt värde. Man har därför ansett sig äga fog för att beträffande sådana ägogränser alldeles avskaffa vitsordet och darmed undanröja ett hinder som eljest i enskilda fall kunde läggas i vägen for en rationell användning av det nya ägofredsinstitutet betesreg tering Det är emellertid uppenbart att den nämnda presumtionen sak nar giltighet i fråga örn ny ägogräns, tillkommen — exempelvis genom avstyckning eller genom skifte av förut oskiftade ägor eller ändrad skif tesläggning vid nytt skifte — efter den 1 januari 1932 eller måhända så kort tid dessförinnan att stängselvitsordet ännu nämnda dag ej kommit att begagnas, ehuru avsikten varit att så göra. I viss mån försvagad mäste ock presumtionen sägas vara beträffande gränser, där stängsel tiggare på grund av begagnat vitsord varit uppfört, men på senare tid icke hållits vid makt, utan fått förfalla eller borttagits. Anledningen till sistnämnda förhållande kan exempelvis hava varit att fastigheterna å ömse sidor örn gränsen kommit i samma hand. I sådana fall synes det onekligen mindre lyckligt att — såsom förslaget innebär — stängselvitsordet aven efter det fastigheterna ånyo fördelats på skilda ägare, icke vidare kan göras galande, med påföljd således att rätt till gemensamhetsbete ali tid uppstår. En annan anledning kan hava varit att båda grannarna avskaffat all skogsbetning och stängslet därefter enligt tyst eller uttrycklig överenskommelse icke vidare underhållits. Släppas emellertid kreatur ånyo på skogen, t. ex. efter det den ena fastigheten bytt ägare och en eventuellt träffad förening upphört att gälla, skulle enligt förslaget gran nen vara förhindrad att återuppliva stängselvitsordet och kunna bliva indragen i en betesreglering. Måhända har ock en skogsägare under senare år, i avvaktan på en väntad reform som medgåve billigare stängseltyp och minskad andel i stängselbördan, föredragit att helt på egen bekostnad kringgärda mera ömtåliga områden med en lätt hägnad framför att vidmakthålla laggillt stängsel i ägogränsen. Enligt förslaget und gar han emellertid i så fall icke att med hela sitt markområde, hägnat och ohägnat, indragas i betesreglering.

Till det sagda kommer i fråga örn gammal, tidigare hägrad ägogräns olägenheten av svårigheter i bevisningshänseende. Örn först avsevärd tid efter nya lagens ikraftträdande betning å den dåmera ohägnade sko**s marken åter börjar praktiseras och betesreglering påkallas, lärer det icke Idiva lätt att tillförlitligt utröna i vilket skick ett gammalt stängsel be fann sig den 1 januari 1932 — huruvida det kunde vid denna tidpunkt sagås, ehuru måhända bristfälligt underhållet, dock alltjämt äga karaktär av stängsel eller var i så förfallet skick att det icke vidare gjorde

Kungl. May.ts proposition Nr 107.

tjänst. Däremot möter det tydligen icke samma svårighet att konstatera huruvida stängselvitsord i fråga örn en viss ägogräns en gång tagits i bruk.

Åt de omförmälda betänkligheterna har emellertid lagrådet vid övervägande funnit sig icke kunna tillmäta sådan betydelse att de borde föranleda hemställan örn modifikationer i den uppställda principens tilllämpning. Vad nytillkommande ägogränser angår, kan det näppeligen vara riktigt att för deras del fasthålla vid en stängselskyldighet, som i fråga örn äldre gränser i så stor utsträckning som fallet är befunnits vara ett otjänligt medel att främja ägofredsintresset, och vilken det, därest hänsyn till bestående förhållanden gjorde det möjligt, vore önskvärt att i än vidare omfattning, än förslaget innebär, avskaffa. Härvid är ock att beakta att vid behandlingen av skiftes- och avstyckningsfrågor enligt nya jorddelningslagen förrättningsmännen hava befogenhet och plikt att ingå i omsorgsfull prövning huruvida en ifrågasatt delningsåtgärd är ur brukningssynpunkt försvarlig och på vad sätt i så fall den mest tillfredsställande delning kan åstadkommas. Vid denna prövning måste naturligen framdeles den nya stängsellagstiftningens innehåll och verkningar komma i synnerligt betraktande. Sker åter jämkning i sträckningen av en nu befintlig och av stängsel fredad ägogräns — t. ex. genom rågångsrätning eller till följd av att rågångs rätta sträckning fastställts vara en annan än den som hävdas å marken — lärer den jämkade gränsen icke vara att

1 stängselhänseende betrakta såsom ny, varför den stängselskyldighet, som gällde för den äldre sträckningen, överflyttas på den nya.

Vad därnäst beträffar marker, mellan vilka stängsel tidigare varit uppfört, men som numera ligga ohägnade, äro de enligt gällande rätt (5 §

2 mom. stängselförordningen) att likaväl som örn stängsel aldrig funnits betrakta såsom upplåtna till gemensamhetsbete intill dess någondera grannen återupplivar stängselvitsordet. Och ehuru avskaffandet av befogenheten till ett sådant återupplivande kan i enskilda, måhända ej alltför sällsynta fall, enligt vad ovan påvisats, te sig såsom ett mindre välgrundat ingrepp, synes dock utredningen i ärendet giva vid handen att dessa fall äro att anse såsom undantagsfall. Även där egendomsägare upphört att för egna hemdjur begagna skogsbetning, torde regelmässigt sådan medgivas underhavande. I fråga örn fastigheter, där man emellertid lyckats avlysa skogsbetningen fullständigt, torde i de allra flesta fall förhållandena vara sådana att betesreglering såsom överflödig icke påkallas eller kan äga rum utan att avsevärd tvångsupplåtelse av mark behöver tillgripas. — Å andra sidan är det uppenbarligen av stort värde att reglerna örn stängselskyldighet kunna erhålla så stor enkelhet och allmängiltighet som det befinnes möjligt.

Såsom en möjlig medelväg kunde ifrågasättas att stängselvitsord och rätt att påkalla betesreglering ställdes vid sidan av varandra såsom ägofredningsmedel i fråga örn en och samma ägogräns, dock sålunda att den

238 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

som krävde stängsel kunde av annan intressent mötas med yrkande på reglering, vilket yrkande, örn det genast framställdes, skulle äga företräde till genomförande. Men ett dylikt villkorligt stängselvitsord finge antagas bliva av ringa värde. Försök att utöva detsamma skulle tydligen hava en mycket tvivelaktig framgång och skulle väl vid sådant förhållande desto hellre underlåtas som det måste bindas vid ganska tyngande former. Stängselskyldighet kunde tydligen icke fastställas föreningsvis mellan de båda rågrannarna eller genom förrättning, till vilken blott dessa kallats, enär samtliga intressenter i gemensamhetsbetet måste beredas tillfälle att taga ställning till frågan. Ett kungörelseförfarande bleve alltså nödvändigt. Nämnda anordning skulle således svårligen bereda några fördelar framför förslagets regler, men väl olägenheter.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Enligt 65 § skall vad i förslaget är stadgat örn ägare av hemdjur gälla även den som mottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande. Härav framgår först och främst, att mottagaren av djuret har samma plikt att taga vård örn detta som enligt 1 § åligger ägaren och således kan genom vårdnadspliktens åsidosättande ådraga sig ansvar och ersättningsskyldighet. Av 65 § jämförd med 55 § följer vidare, att den som är pliktig att taga vård örn annans hemdjur skall i likhet med djurens ägare vara utan hänsyn till vållande ansvarig för skada föranledd därav att djur inkommit å grannes ägor. Mot vad sålunda föreslagits finner lagrådet intet att erinra i sak. Ur formell synpunkt må emellertid framhållas, att förslagets regler skulle vinna i överskådlighet och reda, därest av 1 och 55 §§ omedelbart framginge att de skola gälla även i fall som i 65 § avses. För en sådan uppställning talar jämväl en annan omständighet. Enligt lagrådets mening kunna icke några andra för ägare av hemdjur givna föreskrifter än de i 1 och 55 §§ upptagna lämpligen göras utan vidare tillämpliga å den som mottagit sådant djur till underhåll eller nyttjande. Avgörande betänkligheter synas möta mot att såsom i 65 § skett helt likställa den senare med djurets ägare i fråga örn rättigheter och skyldigheter mot den som i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. kan hava intagit djuret. Mottagaren av djuret står i detta hänseende i en annan rättsställning än djurägaren och hans rättigheter och skyldigheter torde icke kunna genom lagstiftning klarläggas annorledes än genom särskilda detaljerade regler i ämnet. Att tillgripa en sådan anordning synes emellertid icke vara erforderligt. Med tillämpning av allmänna rättsgrundsatser lärer man i allmänhet utan svårighet kunna lösa hithörande spörsmål. Tvekan torde sålunda icke råda därom att underrättelse om intagning av hemdjur med laga verkan får riktas till den som mottagit djuret till underhåll eller nyttjande. Antagas måste vidare, att den som enligt 1 § har samma vårdnadsplikt

239 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

som djurägaren innehar en sådan ställning att han äger behörighet att å dennes vägnar kräva utfående av det intagna djuret mot erläggande av föreskriven lösen samt, därest kravet icke leder till något resultat, förfara på sätt i 60 § sägs. Vad åter angår det inbördes rättsförhållandet mellan ägaren och den till vilken han lämnat djuret torde erforderlig ledning för bedömande av därmed sammanhängande frågor i allmänhet kunna hämtas ur det dem emellan gällande avtalet.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att åt 1 och 55 §§ gives ett sådant innehåll att de bliva omedelbart tillämpliga å den som mottagit hemdjur till underhåll eller nyttjande, men att i övrigt några regler örn dennes rättsställning icke upptagas i förslaget. Vinner denna hemställan beaktande, hör alltså 65 § utgå.

Innehållet av 2 § synes lämpligen kunna upptagas såsom ett andra stycke i lagens 1 §.

3 i

Lagrådet:

För tillämpning av förslagets regler örn skyldighet att hålla stängsel mellan fastigheter förutsättes enligt paragrafens första stycke att fastigheterna gränsa intill varandra. Vad denna förutsättning innebär har emellertid icke kommit till tydligt uttryck i förslaget. Ordalagen i 4 §, där det bland annat heter att, örn fastigheter äro åtskilda av väg, bestämmelserna i 3 § skola äga motsvarande tillämpning såframt led eller grind må hållas å vägen, föranleda närmast till den tolkningen att fastigheter, mellan vilka en väg löper fram, icke gränsa till varandra i den mening dessa ord användas i 3 §. Ä andra sidan avses uppenbarligen exempelvis i 11 och 37 §§ att uttrycket angränsande fastigheter skall omfatta jämväl fastigheter vilkas ägor äro skilda av väg. Den här använda terminologien, vilken torde överensstämma med gängse språkbruk, synes lämpligen böra helt genomföras i förslaget. Sker detta, blir huvudregeln i 3 § första stycket omedelbart tillämplig å de fall, som behandlas i 4 § första stycket. Härav följer emellertid icke, att sistnämnda bestämmelse utan vidare kan uteslutas ur förslaget. Det egentliga syftet med bestämmelsen är nämligen att därav motsättningsvis skall slutas att stängselskyldighet i allmänhet icke föreligger, när fastigheter äro åtskilda av väg, som ej får avstängas genom grind eller led, eller när fastighetsgräns skäres av sådan väg. I den mån föreskrifter härutinnan äro erfordeidiga böra de enligt lagrådets mening formuleras såsom undantag från huvudregeln i 3 § första stycket och givas i omedelbar anslutning till denna.

När det gäller att avgöra, vilken inverkan förefintligt förbud att hålla grind över väg i gränsen mellan två fastigheter bör hava å skyldigheten att bålla stängsel mellan fastigheterna, torde det icke lämpligen låta sig göra att behandla alla fall lika. Följer vägen fastighetsgränsen i hela

240 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

dess sträckning, ligger det i öppen dag att en tillämpning av förslagets regler om stängselskyldighet i allmänhet icke skulle medföra åsyftad nytta för någondera sidan. Med hänsyn härtill torde det vara befogat att helt utesluta stängselvitsord i detta fall. Däremot behöver den omständigheten att vägen på en viss sträcka följer ägogränsen eller skär denna icke medföra att hållande av stängsel i övriga delar av gränsen blir onyttigt. Är exempelvis vägen inhägnad å båda sidor, kan genom uppförande av stängsel mellan fastigheternas ägor vinnas samma skydd som kunnat ernås, örn det varit tillåtet att hålla grind över vägen. Skäl saknas därför att i fråga örn skyldigheten att hålla stängsel i de delar av ägogränsen som ligga utanför vägen göra undantag från huvudregeln. Nu anförda synpunkter bliva tillgodosedda, därest till det föreslagna första stycket i 3 § fogas ett tillägg av innehåll att stängselskyldighet ej äger rum mellan ägor skilda av väg, varå grind eller led ej må hållas. Göres ett sådant tillägg, kommer förslaget att för det fall, att en väg som ej får avstängas skär en ägogräns, innebära att frågan örn skyldighet att utanför vägområdet hålla stängsel i gränsen blir beroende av en prövning huruvida med hänsyn till föreliggande omständigheter stängsel kan anses vara ett framför andra anordningar tjänligt medel att avhalla å endera sidan betande djur från grannens ägor. Pa samma sätt blir det fall att bedöma att vägen endast en kortare sträcka av gränsen följer denna.

I andra stycket av 3 § bestämmes efter vilka andelstal skyldigheten att halla stängsel skall fördelas mellan de fastigheter, sorn därav beröras. Bestämmelser örn fördelningen å marken hava däremot upptagits i 5 §. Uppställningen torde vinna i överskådlighet och tillika en förenklad redaktion av 5 §:s stadganden underlättas, därest samtliga regler örn fördelning av stängselskyldigheten sammanföras i en paragraf och denna får sin plats omedelbart efter den paragraf, där förutsättningarna för stängselskyldighet regleras.

Vid förevarande paragraf har departementschefen uttalat att förslaget bör så förstås att den som frivilligt uppfört stängsel i gränsen, men därefter gör gällande sitt stängselvitsord, äger fordra att grannen inlöser stängslet å den sträcka, som vid stängselbördans fördelning tilldelats denne. Såvitt lagrådet kunnat finna, saknar emellertid detta uttalande allt stöd i lagtexten. Bestämmelserna i 39 §, som giva regler i besläktade ämnen, torde icke lämna dylikt stöd. Vid sådant förhållande synes en motsatt tolkning ligga närmare till hands. Vill man bereda giltighet åt anspråket på inlösen i det angivna fallet, torde förslaget böra upptaga stadgande härom.

Emellertid synes även för den händelse, som väl yttrandet har i sikte, nämligen att vid förrättning föreskrives just den art av stängsel som frivilligt uppförts, tvivelsamt örn skyldighet att lösa bör stadgas eller örn icke saken lämpligen får lämnas till parternas överenskommelse.

Kungl. Mnj-.ts proposition Nr 107.

4 *.

Lagrådet:

Beaktas vad lagrådet vid 3 § anfört rörande stängselskyldighet i fall då väg följer eller skär fastighetsgräns, bör första stycket i 4 § utgå.

Skyldigheten att deltaga i stängselbördan omfattar även hållande av grind eller led över väg som skär ägogräns, där det tarvas och vägen får sålunda avstängas. Undantag från denna regel äger naturligen rum, där på särskild rättsgrund skyldigheten att hälla grinden eller ledet åvilar den ene grannen ensam eller ock en tredje fastighet, som begagnar vägen. Vid en erinran örn detta förhållande har förslaget lika litet som gällande stängselförordning stannat, utan med överskridande i viss mån av ramen för den egentliga stängsellagstiftningen givit en regel för bestämmande av när nämnda undantagsförhållande är för handen. I 15 § andra punkten stängselförordningen säges detta vara fallet när någon äger rätt till enskild väg eller fädrift över annans ägor. I förslaget har av skäl, för vilka i departementschefens yttrande redogöres, motsvarande bestämmelse i andra stycket av förevarande paragraf fått sin tillämplighet begränsad till det fall att rätten till väg har karaktär av servitut, varjämte gjorts reservation för den möjlighet att annorlunda avtalats. A andra sidan lärer i annat hänseende förslagets stadgande äga större räckvidd än det nu gällande. Då i 15 § stängselförordningen talas örn enskild väg, torde enligt vad förarbetena utvisa — jfr 5 och 6 kap. byggningabalken i lagkommitténs och äldre lagberedningens förslag — detta uttryck åsyfta en väg som, i motsats till byväg, tjänar en fastighets särskilda intresse. Med hänsyn till den innebörd termen enskild väg har i nutida lagspråk, har förslaget icke kunnat i detta sammanhang begagna den, utan använder uttrycket väg rätt och slätt. Men därav har blivit en följd att bestämmelsen i andra stycket kommer att omfatta även de alltmera talrika fall då rätten till väg icke avser annat än en rätt att färdas fram å en för den tjänande fastighetens eget behov redan byggd och brukad väg. Särskilt i samband med avstyckning torde sådant servitut ofta upprättas (jfr N. J. A. I 1929 sid. 218). Att i dylika fall låta skyldigheten att hålla grind i ägogräns, i brist på avtal i annan riktning, övergå från de stängselskyldiga, som hittills hållit grinden, till den servitutsberättigade lärer icke vara befogat. Även i fråga örn framdeles skeende servitutsupplåtclser och jorddelningsförrättningar torde emellertid knappast trygghet finnas för att ett dylikt stadgande och dess verkningar behörigen uppmärksammas och obillighet förebygges.

Med hänsyn till svårigheterna att i förevarande sammanhang träffa ett avgörande, som gör rättvisa åt skiftande situationer, hemställes att bestämmelsen får utgå. Vinner denna hemställan icke beaktande, sy-

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107.

242 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

nes i allt fall orden »om ej annorlunda avtalats» böra ersättas med ett mera omfattande uttryck, såsom att ej annat överenskommits eller eljest skäligen må anses gälla. Lämpligen kunde ock, såsom i gällande författning sker, bestämmelsen givas i samband med stadgandena om stängsels fördelning å marken.

6 §.

Lagrådet:

Sista stycket i 6 § synes avfattat under den förutsättningen, att stängsel på grund av bestämmelserna i denna paragraf skall kunna av de stängselskyldiga uppföras även å fastighet, som icke beröres av stängselfrågan. För de sällsynta fall, där sådan åtgärd kan finnas lämplig, torde behov ej föreligga att medgiva ett tvångsförfarande mot en helt utomstående, utan lärer frågan lämpligast lösas genom överenskommelse. Avfattningen av nämnda stycke torde därför böra något jämkas.

7 $.

Lagrådet:

Tredje styckets hänvisning syftar till 68 § i 1891 års lag örn allmänna vägar. Då där givna bestämmelser örn stängsels beskaffenhet icke avse dess egenskap att freda mot hemdjur, men å andra sidan ej heller innefatta hinder att stänga mot hemdjur i ägogräns, torde stycket böra utgå.

9 §.

Justitieråden Alexanderson, Eklund och Grefberg:

Enligt bestämmelsen i andra stycket är vid överlåtelse av fastighet ny ägares ansvarighet för tidigare bestämda bidrag till hållande av stängsel begränsad så, att han ej svarar för bidrag som förfallit till betalning innan han blev ägare, d. v. s. innan avtalet slöts. Härutinnan vilar förslaget på samma principer som motsvarande stadganden i 1879 års dikningslag, vattenlagen och lagen örn enskilda vägar. Emellertid plägar köpares ansvarighet för fastigheten åvilande förpliktelser mellan köpare och säljare regelmässigt bestämmas med utgångspunkt icke från dagen för köpslutet utan från tillträdesdagen. Det är följaktligen önskvärt, att även i fråga örn nu förevarande bidrag tillträdesdagen blir avgörande för inträdet av ny ägares ansvarighet. De hänsyn till övriga sakägares intresse att för oguldna bidrag i så stor utsträckning som möjligt kunna hålla sig till den nye ägaren, vilka legat till grund för särskilt 1879 års dikningslags och vattenlagens stadganden i ämnet, göra sig i förevarande fall mindre gällande, då de belopp varom fråga kan uppstå måste antagas bliva jämförelsevis obetydliga. Det kan tvärtom antagas att det i regeln för fordringsägaren faller sig bekvämast att hänvända sig till den som besitter fastigheten. När det gäller

243 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ny innehavare av en fastighet, mäste även efter det remitterade förslaget tillträdesdagen bliva avgörande för omfattningen av hans förpliktelser i förevarande avseende. Det hemställes därför att åt ifrågavarande bestämmelse gives det innehåll att ny ägare eller innehavare är pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i stängsels uppförande eller underhåll, men ej svarar för bidrag i penningar, som förfallit till betalning innan han tillträdde fastigheten.

Justitierådet Grefberg tiliade:

Med anledning av den i paragrafen intagna hänvisningen till vad som är stadgat örn hägnad kring prästgård må framhållas, att område, som vid syneförrättning enligt ecklesiastika boställsordningen genom synerättens beslut å boställe utlägges till prästgård, icke härigenom avskiljes till särskild fastighet och att, enligt gängse praxis, sådant område ej heller sedermera genom avsöndring eller avstyckning eller i annan ordning utbrytes från bostället. Endast i enstaka undantagsfall, såsom då området förbehålles vid försäljning av bostället i övrigt eller inköpes från annan fastighet, göres området till föremål för jorddelningsåtgärd för dess utbrytande till särskild fastighet. Fastighetsgräns mellan prästgårdsområde och övriga ägor till den fastighet, varifrån området tagits, finnes alltså i allmänhet ej. Mycket sällan gränsar området till annan fastighets ägor. Då stängselskyldighet enligt förslaget äger rum allenast i ägogräns varda dess bestämmelser alltså endast i ett försvinnande litet antal fall tillämpliga å prästgårdsområde.

10 $.

Lagrådet:

Med hänsyn till att de i 9 § upptagna bestämmelserna äro avsedda att tillämpas jämväl å de fall, som omförmälas i 10 §, synes lämpligt att de båda paragraferna byta plats.

Rubriken till 3 kap.

Lagrådet:

Rubriken till detta kapitel synes lämpligare kunna bliva: Örn rätt till gemensamt bete och örn betesreglering, eller något liknande. Vidtages denna ändring, torde underrubrikerna kunna utgå.

11 *.

Lagrådet:

Första stycket synes böra erhålla en förenklad redaktion och första punkten av andra stycket däri inarbetas, på sätt var iakttaget i de sakkunnigas förslag.

244 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

13 §.

Lagrådet:

Då i denna paragrafs första stycke talas om förfång för jordbruket avses icke därmed jordbruk i mera inskränkt bemärkelse, utan meningen är att det använda uttrycket skall omfatta även skogsbruk. Till förebyggande av missuppfattning synes en jämkning i avfattningen böra vidtagas, exempelvis sålunda att orden »eller förfång för jordbruket» utbytas mot orden »eller olägenhet för fastighetens brukande». Motsvarande jämkning bör i så fall ske i 14 § sista stycket. — Även i andra hänseenden synes första stycket i 13 § böra redaktionellt jämkas.

I paragrafen torde böra givas direkt uttryck åt grundsatsen att gemensamketsbete upphör i och med att betesreglering träder i tillämpning. Nämnda tidpunkt lärer då ock böra angivas såsom den, efter vilken mark ej må nyttjas till bete för den fastighet, till vilken marken hör, med mindre denna hålles inhägnad. Sista stycket bör till lydelsen jämkas så att därav tydligt framgår att — såsom meningen är — stadgandet omfattar jämväl det fall att fastighets skogsmark i dess helhet blivit inhägnad. Tillika hemställes att stadgandet upptages såsom andra stycke i paragrafen.

14 $.

Lagrådet:

Angående en önskvärd jämkning i sista styckets lydelse hänvisas till vad ovan anförts vid 13 §.

15 §.

Lagrådet:

I 15 § föreskrives att betesmark, som till förmån för en fastighet upplåtits å annan fastighet, skall av betesrättshavaren hållas inhägnad. Hägnadsskyldigheten omfattar hela gränsen kring det upplåtna området, sålunda även sådana sträckor där gränsen kan sammanfalla med rågången mot en tredje fastighet. Det kan därför inträffa att vid sidan av här föreskriven hägnadsplikt skyldighet kan jämlikt 3 § första stycket föreligga att hålla stängsel mellan ägorna å ömse sidor örn rågången. Detta blir exempelvis fallet, när det upplåtna området gränsar till inägor å annan fastighet. Att märka är dessutom att det upplåtna området genom att bliva anordnat till betesmark förlorar sin förutvarande karaktär av skogs- eller utmark och att i följd härav skyldighet uppkommer att hålla stängsel i rågången mot angränsande fastighet. På frågan huru den betesrättshavaren ålagda hägnadsskyldigheten inverkar å den skyldighet att hålla stängsel i ägogräns, som förefinnes enligt 3 §, lämnas i förslaget icke något uttryckligt svar. Ett förtydligande av förslaget i denna del är enligt lagrådets mening av nöden.

245 Kungl. Majda proposition Nr 107.

Vad angår innehållet i de bestämmelser, som härutinnan kunna vara erforderliga, synes det icke böra ifrågakomma att utesluta skyldigheten att hålla stängsel i ägogräns på den grund att hägnadsskyldighet enligt 15 § där äger rum. Den omständigheten att ägor å en fastighet upplåtits till betesmark lärer icke utgöra tillräcklig anledning att befria ägaren av angränsande fastighet från honom eljest åliggande stängselskyldighet eller att fråntaga honom stängselvitsord. Däremot bör agaren av det upplåtna området skäligen vara helt fri från skyldighet att hålla stängsel i den del av rågången, invid vilken området är beläget. For denna skyldighets fullgörande torde i stället betesrättshavaren hava att svara. Såsom en följd därav bör rätten att utöva stängselvitsord för betesmarken med ägarens uteslutande tillkomma betesrättshavaren. Nu anförda synpunkter bliva beaktade örn i 15 § upptages en bestämmelse att i fråga örn ansvarighet för skyldighet jämlikt 3 § att hålla stängsel i ägogräns och i fråga örn utövande av stängselvitsord skall så anses som örn betesmarken tillhörde fastighet, för vilken den upplåtits.

Den i andra stycket av 15 § lämnade hänvisningen till vad i 8 § är stadgat örn tid då stängsel skall hållas i fredgillt stånd synes lämpligen kunna sammanföras med första punkten i 18 §, som innehåller en liknande hänvisning. Innehållet av 18 $:s andra punkt kunde i så fall upptagas i 16 §.

Såsom departementschefen anfört bör beträffande område, som till bete upplåtes å skogsmark, för marken gällande skogsvårdslagstiftning icke äga tillämpning å området under tid, då upplåtelsen är gällande. Då ett uttryckligt stadgande härom synes önskvärt, hemställes att såsom sista stycke i förevarande paragraf upptages en bestämmelse av innehåll att örn betesmark upplåtits å skogsmark skall, så länge upplåtelsen äger bestånd, den för skogsmarken gällande skogsvårdslagstiftningen icke äga tillämpning å betesmarken.

16 §.

Lagrådet:

Det intrång, som förutsättes komma att ske genom markens anordnande för betesbruk, består enligt vad departementschefen framhåller väsentligen däri att betesrättshavaren helt eller till huvudsaklig del avverkar växande skog och tillgodogör sig virket. Vid sådant förhållande hör gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, angivas avse såväl skada som intrång. Motsvarande jämkning bör ske i 34 § sista stycket.

Uttrycklig bestämmelse huru ersättning skall gäldas för skada och intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk har icke meddelats i förslaget. Av 34 § sista stycket kan dock hämtas stöd för det antagande att sådan ersättning är avsedd att erläggas på en gång.

246 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Paragrafen torde så mycket hellre böra fullständigas med föreskrift härom som detta måste anses påkallat för att klart avgränsa de fall, i vilka förmånsrätt medgives enligt den föreslagna lagen örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

19 $.

Lagrådet:

Av första stycket framgår att tvåugsupplåtelse av betesmark kan äga rum ej blott till förmån för fastighet, vars skogsmark ingår i regleringen, utan ock för fastighet, åt vilken såsom servitut upplåtits betesrätt å annan fastighet och som på denna väg blivit delaktig i gemensamhetsbetet. Förutsättningen för sådan tvångsupplåtelse är dock naturligtvis att tillräcklig betestillgång ej kan beredas servitutshavaren å den av servitutet besvärade fastighetens mark. Är åter detta fallet, skulle i saknad av särskilt stadgande servitutshavaren efter regleringens genomförande vara hänvisad att för betningens utövande hägna hela den tjänande fastighetens skogsskifte. Någon rätt att utan särskilt tillstånd av nämnda fastighets ägare inhägna till betesplats åt sig viss del av denna mark torde nämligen, såsom departementschefen framhållit, icke kunna enligt allmänna servitutsrättsliga grundsatser tillerkännas servitutshavaren. För att icke gemensamhetsbetets avlysande skall i dylikt fall pålägga honom en hägnadsbörda som han måhända icke förmår bära, har det då ansetts erforderligt att vid betesregleringen medgiva möjlighet av ett slags lokalisering av betesrätten till viss del av den tjänande fastighetens skogsmark, å vilken del den å andra sidan får utövas med ensamrätt.

Detta är innebörden av paragrafens andra stycke. Mot de i slutet av stycket använda ordalagen torde böra erinras att de icke giva ett fullt korrekt uttryck för servitutsförhållandet, varför en jämkning av lydelsen synes önskvärd.

Huruvida den medgivna lokaliseringen av betesservitutet får äga rum även i den tjänande fastighetens intresse och alltså, där den finnes kunna genomföras utan servitutshavarens förfång, kan föreskrivas även mot dennes gensaga, framgår icke med full tydlighet av stadgandet. Lydelsen föranleder dock närmast den tolkningen att det gives servitutshavaren fritt val att begagna eller icke begagna anvisningen att genom inhägnande av viss del av den tjänande fastighetens mark förvärva ensamrätt att där beta. X denna riktning pekar ock departementschefens yttrande.

Får detta antagas vara förslagets ståndpunkt, kan emellertid dragas i tvivelsmål huruvida den är tillräckligt grundad. Följdriktigt genomförd kan den svårligen anses vara, då väl förslaget innebär att där flera servitutsberättigade finnas och någon av dem önskar och befinnes kunna

247 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utan de övrigas förfång få sig betesområde med ensamrätt anvisat, dessa få tåla den begränsning i deras eget betesområde, som härav följer. Vid sådant förhållande synes tillräckligt skäl icke föreligga att förvägra ägaren till den tjänande fastigheten att få en dylik reglering genomförd; den omständigheten att han jämlikt 20 kap. 3 § jorddelningslagen har den mera vittgående befogenheten att påyrka servitutets utbrytning synes ej ligga i vägen härför. Någon skyldighet för servitutshavaren att iordningställa det anvisade området för betesbruk är ju icke för det fall, varom stycket handlar, ifrågasatt.

Den möjlighet till omvandling av servitutsrättens innehåll, som förevarande stadgande medgiver, synes knappast böra införas, utan att erinran örn förhållandet upptages i lagen örn servitut, där lämplig plats torde erbjuda sig i 5 § andra stycket.

23 §.

Lagrådet:

I paragrafen har ej angivits vilken länsstyrelse behörighet tillkommer att upptaga ansökan örn förrättning som angår fastigheter, belägna i skilda län. Enligt departementschefens yttrande är det avsett att bestämmelserna örn laga domstol i 49 § skola analogt tillämpas. Gäller ansökningen betesreglering, bleve således avgörande den i ansökningen uttalade uppfattningen örn vilket område regleringen bör omfatta; länsstyrelsen i det län, där större delen av detta område ligger, bleve den behöriga. Initiativ till förrättning av dylikt slag kan emellertid komma att ungefär samtidigt tagas av flera intressenter var för sig; och på grund av skiljaktig mening dem emellan örn regleringsområdets lämpliga omfattning vore ansökningarna att ingiva till olika länsstyrelser. Något liknande kan inträffa, örn den sökta förrättningen gäller stängselskyldighet. Enligt den från 49 § hämtade behörighetsregeln hade vardera sidan att vända sig till den länsstyrelse varunder motsidan lyder.

Den kompetenskollision, som alltså kan uppstå, lärer vara att lösa sålunda att förrättningsman bör förordnas endast på grund av den först ingivna av konkurrerande ansökningar. Genom lämplig kommunikation länsstyrelserna emellan torde i allmänhet kunna förebyggas att förordnande utfärdas, som sedermera finge återkallas, enär annan tidigare ansökan på annat vederbörligt håll ingivits. Sådan förebyggande åtgärd lärer kunna i administrativ ordning anbefallas, utan att särskilt bemyndigande i lagen är erforderligt.

Ur en annan synpunkt giver emellertid förslagets ståndpunkt anledning till erinran. Fall torde förekomma där det för en sökande till förrättning för bctesreglering bleve vanskligt att utreda vilket län som omfattar den största delen av ett av honom önskat regleringsområde. Möjligen voro t. o. ra. arealuppmätning nödvändig. Frågan örn regleringens

248 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

omfattning kan val för övrigt av sökanden lämnas i viss män öppen, med angivande av olika alternativ. Å andra sidan synes det icke vara förenat med betänkligheter att lämna sökande valfrihet att vända sig till vilken länsstyrelse som helst bland dem, under vilka lyda fastigheter som av förrättningen beröras. Detsamma torde gälla örn stängselförrättning.

Ännu ett slag av kompetenskollision kan uppstå vid betesregleringar, nämligen mellan synenämnder för skilda förrättningar i fall, där viss mark under förrättningarnas gång finnes ifrågakomma till indragande i såväl det ena som det andra regleringsområdet. Även dylika kollisioner torde lämpligast lösas genom anvisningar, givna i administrativ väg.

Stadgandena i tredje stycket stå i visst samband med de i 33 § givna reglerna om redovisning av konceptakt till förrättning. Akten skall överlämnas till länets lantmäterikontor eller, där de fastigheter som förrättningen angår samtliga äro belägna i stad eller stadsliknande samhälle, till byggnadsnämnden. Byggnadsnämnderna sakna emellertid ofta brandfri lokal. Bibehålies stadgandet oförändrat, bör därför — genom ändring i kungörelsen den 31 december 1920 med vissa föreskrifter örn mätningsväsendet i rikets städer — byggnadsnämnd som saknar tillgång till brandfri lokal åläggas att till länets lantmäterikontor överlämna avskrift av konceptakten.

Emellertid vore det tydligen till stor fördel för fastighetsägare, förrättningsmän och andra intresserade, om för varje län allt material rörande stängselskyldighet och betesregleringar funnes samlat på ett ställe, nämligen å länets lantmäterikontor. Behovet för städer och stadsliknande samhällen att även lokalt äga tillgång till detta material, i den mån det angår fastighet i staden eller samhället, bör därjämte tillgodoses.

Redovisningssystemet synes därför böra bliva följande. Konceptakt till förrättning redovisas alltid till lantmäterikontoret i det län, vars länsstyrelse förordnat förrättningsmannen. Finner överlantmätaren, att förrättningen jämväl angår fastighet i annat län, skall till detta läns lantmäterikontor översändas avskrift av akten och, i förekommande fall, domstols utslag över klander av förrättningen. Likaså skall byggnadsnämnden i stad eller stadsliknande samhälle erhålla avskrift av varje förrättning som angår fastighet inom staden eller samhället. Härigenom bleve stadens och samhällets intresse mera fullständigt tillgodosett än enligt förslaget och även frågan löst huru skall förfaras, då flera samhällens fastigheter omfattas av förrättningen. I lagen torde endast böra meddelas föreskrift örn redovisning av konceptakten. Övriga bestämmelser givas lämpligen i administrativ ordning.

Vinnes beaktande för det nu anförda, torde i förevarande paragrafs tredje stycke böra föreskrivas att länsstyrelsen skall örn förordnandet underrätta länets lantmäterikontor ävensom, där den sökta förrättningen angår jämväl fastighet i annat län, lantmäterikontoret i detta län och, där

249 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

den angår fastighet i stad eiler samhälle, för vilket den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas, byggnadsnämnden i staden eller samhället. Tillika erfordras vissa jämkningar i 30 och 33 §§.

Slutligen bör erinras att, örn det nu förordade redovisningssystemet skall fylla sin uppgift, lantmäterikontoren och byggnadsnämnderna böra i sitt förvar mottaga avskrift av förening som omförmäles i förslagets 36 eller 37 §. Härtill återkommer lagrådet vid dessa paragrafer.

Vad i departementschefens yttrande sägs örn lands- och stadsfiskal såsom lämpliga att lörordnas till förrättningsmän föranleder den erinran att dessa tjänstemän icke torde böra genom sådana förordnanden dragas från sina tjänstesysslor.

25 och 26 §§.

Lagrådet:

En jämförelse mellan första och andra stycket i 25 § utvisar att beloppet av den synemän tillkommande ersättningen icke tillhör de frågor, som vid förrättningen prövas och rörande vilka besked skall lämnas i det

1 29 § omförmälda utlåtandet. Grunderna för ersättningsbeloppets beräknande äro avsedda att bestämmas i administrativ väg, i den mån ej tilllämpliga stadganden redan finnas, vilket är fallet beträffande förrättningsman som är lantmätare, i det att lantmäteritaxan med flera författningar här giva ledning. Härav följer ock att tvist örn beloppets storlek ej anhängiggöres genom klander å förrättningen, utan i annan ordning, olika allteftersom lantmäteritaxan skall tillämpas eller icke.

Huru det i dessa hänseenden förhåller sig med ersättning åt tillkallat sakkunnigt biträde är icke lika klart. Den hänvisning till jorddelningslagen som i fråga örn dylikt biträde gives i 26 § kan vad angår dess tillämpning å förevarande spörsmål tolkas på olika sätt. Meningen torde dock vara att det beslut, synemännen i anledning av stadgandet i

2 kap. 2 § nämnda lag hava att fatta rörande biträdets ersättning, skall innefattas i det utlåtande som omförmäles i förslagets 29 §. Följden därav bliver att i händelse av missnöje klander skall instämmas på sätt 31 § stadgar.

En sådan ordning måste dock anses vara ur flera synpunkter olämplig. Sakägare, som finner ersättningsbeloppet vara för högt tilltaget, kan ej få frågan prövad med mindre han till domstol instämmer förutom biträdet samtliga övriga sakägare, vilka dock icke äga något hans eget motsatt intresse i målet. Och biträdet nödgas avvakta att förrättningen i dess helhet vinner laga kraft eller, i händelse av missnöje i någon honom alls ej berörande punkt, att slutlig dom i målet faller; dessförinnan är hans fordringsanspråk, ehuru av ingen bestritt, icke att betrakta såsom dom fäst.

Lämpligare synes vara att jämväl grunderna för ersättning åt biträdet finge administrativt bestämmas samt i samma ordning stadgades vem

250 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

det tillkommer att i det särskilda fallet fastställa beloppet och hur i händelse av missnöje talan skall fullföljas.

Vinner denna hemställan beaktande torde hänvisningen i första stycket av 25 § få omfatta jämväl ersättning åt sakkunnigt biträde. Vidare borde i så fall 25 och 26 §§ byta plats.

27 $.

Lagrådet:

Beaktas en vid 13 § gjord hemställan örn direkt stadgande att gemensamhetsbete upphör då betesreglering träder i tillämpning, erfordras viss jämkning i förevarande paragrafs 2 mom.

28 $.

Lagrådet:

Enligt 16 § skall ersättning för upplåtelse av betesmark och för intrång till följd av markens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp, under det att gottgörelse för skada och intrång, som orsakas av åtgärder för att anordna området för betesbruk, skall, enligt vad förslaget avser, erläggas på en gång. Vad sålunda gäller örn ordningen för ersättningens gäldande bör icke få ändras genom förening, som sakägarna under en förrättning träffa. Kontroll härutinnan bör utövas av synemännen. Såsom av departementschefens yttrande framgår, berör nämligen denna fråga även inteckningshavares intressen. En föreskrift örn skyldighet för synemännen att granska vad föreningen i denna del kan innehålla synes därför påkallad av samma skäl som föranlett, att det i 28 % första stycket andra punkten alagts synemännen att pröva örn föreningen i vad den avser annan fråga än ersättning överensstämmer med lagens grunder. Den av de sakkunniga för denna punkt föreslagna formuleringen, enligt vilken granskningen skulle gälla föreningen i dess helhet, anser lagrådet därför vara att förorda. Det torde icke kunna befaras att synemännen härav skulle taga sig anledning att i oträngt mål ingå i bedömande av skäligheten av ersättningsbelopp enligt 6 eller 16 §, varom sakägarna enats.

29 §.

Lagrådet:

Därest förrättningen angår fastigheter i skilda län och enligt 41 § styrelse skall utses för en eller flera samfälligheter, torde synemännen böra meddela föreskrift hos vilken länsstyrelse anmälan örn val, varom i paragrafen förmäles, skall ske. Därvid synes det böra tillkomma synemännen att träffa sitt avgörande efter vad i varje fall är lämpligast. Då fråga är örn flera samfälligheter lärer ej heller vara nödigt att an-

251 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

malan om valet sker hos samma länsstyrelse, utan kan t. ex. fastigheternas belägenhet föranleda olikhet i sådant hänseende. Det torde vara uppenbart att det bör tillkomma den länsstyrelse, hos vilken anmälan örn valet sålunda skall äga rum, att taga den befattning med samfälligheten, som enligt lagen tillkommer länsstyrelse.

30 $.

Lagrådet:

I fråga örn andra stycket erinras örn vad vid 23 § anförts angående nämnda paragrafs tredje stycke.

32 §.

Lagrådet:

De avvikelser från allmänna exekutivrättsliga grundsatser, som 2 mom. innefattar, synas gå längre än av verkligt behov påkallas och lämpligt är. Då det här stadgas att utlåtande utan hinder av att talan mot förrättningen föres må i visst avseende, nämligen i fråga örn förpliktande att uppföra stängsel, gå i verkställighet »efter ty i 1 mom. sägs», d. v. s. såsom laga kraft ägande dom, är detta visserligen ett mindre egentligt uttryck för bestämmelsens verkliga innehåll, eftersom det tillfogas såsom villkor att den sökande ställer säkerhet för skadestånd för det fall att utlåtandet ändras. Avsikten med det använda uttryckssättet lärer emellertid vara att medgiva sökanden rätt att vända sig till samma exekutiva myndighet som skulle varit behörig, örn laga kraft ägande dom förelåge. Detta innebär, enligt vad 37 oell 38 §§ utsökningslagen utvisa, att sökande har att gå till utmätningsmannen direkt eller att först utverka överexekutors förordnande, allteftersom i utlåtandet förklarats att, i händelse av underlåtenhet att uppföra föreskrivet stängsel, sådant må genom motparts föranstaltande ombesörjas eller dylik påföljd av underlåtenheten icke stadgats. I fråga örn icke lagakraftvunnen dom fordras däremot enligt utsökningslagens 43 § för all verkställighet av förevarande art att frågan underkastas överexekutors prövning. Förslaget nöjer sig alltså i fråga örn verkställighet å utlåtandet med en mindre betryggande ordning än vad örn domar i allmänhet gäller. I konsekvens härmed har visserligen i momentets andra stycke stadgats ett motsvarande undantag för domar av förevarande innehåll. En annan avvikelse från allmänna principer ligger däri att säkerhet för skadestånd städse skall ställas hos utmätningsman, även i det fall att verkställighetsärendet skall anhängiggöras hos överexekutor. Oklart är härvid örn bevis att säkerhet är ställd måste företes redan hos överexekutor, medan ärendet är där anhängigt, eller meningen är att dennes förordnande om verkställighet skall göras beroende av att säkerhet ställes hos utmätningsman, innan handräckning får jämlikt förordnandet av denne meddelas.

252 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I andra fall, där verkställighet medgives å synenämnds utlåtande, är villkoret regelmässigt att utlåtandet vunnit laga kraft. Särskilt är detta förhållandet, om verkställigheten avser annat än en betalningsskyldighets Att man i förevarande fall gör ett avsteg från denna regel må vara motiverat. Men att sträcka medgivandet längre än till en analog tillämpning av vad i 43 § utsökningslagen är örn domar stadgat synes icke nödigt eller lämpligt. Det kan bland annat böra prövas att icke viktiga förutsättningar för förrättningens laglighet blivit åsidosatta. Omgången med att utverka överexekutors förordnande torde ej heller vara så stor, att verkställighetsärendet därav alltför mycket tynges.

Tillräcklig anledning att stadga befogenhet för högre rätt att inhibera verkställighet av underrätts eller hovrätts dom — något som eljest är för vår exekutionsrätt på jämförliga områden främmande — synes icke föreligga.

Momentindelning, som i övrigt förekommer blott i förslagets 27 §, synes öbehövlig i förevarande paragraf.

33 $.

Lagrådet:

Då den tid, inom vilken konceptakten efter förrättningens avslutande skall översändas till vederbörande myndighet, med hänsyn till innehållet i 30 och 31 §§ torde kunna utan olägenhet inskränkas till sex månader samt vissa fördelar synas vara förenade med en sådan tidsbegränsning, hemställes att ändring av denna innebörd vidtages i paragrafens tredje stycke.

I den mån föreskrifter kunna finnas erforderliga i fråga örn ersättning till förrättningsman för dennes inställelse vid rätten, torde sådana böra meddelas i administrativ ordning.

I övrigt hänvisas till vad som anförts vid 23 §.

34 §.

Lagrådet:

Av 6 § i förslaget framgår att örn stängsel uppföres annorstädes än i ägogräns det åligger de hägnadsskyldiga att ersätta skada och intrång, som därigenom kan vållas å fastighet där stängslet sättes. För upplåtelse av betesmark och därav föranlett intrång skall ersättning gäldas på sätt i 16 § sägs. Gottgörelse i penningar kan jämväl enligt 39 § komma att utgå vid jämkning av stängselskyldighet. Därest tvist uppstår t. ex. mellan ägaren av en fastighet och en nyttjanderättshavare om bättre rätt till ersättning som här avses, skall enligt förslaget tvisten icke prövas i den ordning, som skall gälla för prövning av frågor om stängselskyldighet och betesreglering, utan enligt vanliga regler för avgörande av tvistemål. I överensstämmelse med denna ståndpunkt har i 34 § — för det fall

253 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

att tvist om bättre rätt till ersättning som utgår enligt 6 eller 16 § uppstår under ärendets behandling — föreskrivits, att tvisten skall hänvisas till särskilt utförande samt att ersättningsbeloppet skall nedsättas hos länsstyrelsen och där stå i kvarstad i avbidan på tvistens slutliga avgörande. Meningen är att dessa föreskrifter skola vara tillämpliga jämväl i fråga örn ersättning, som kan komma att utgå enligt 39 §.

Det nedsättningsförfarande, som här anordnats och som har sin förebild i 28 § första stycket lagen örn enskilda vägar, har uppenbarligen tillkommit i syfte att den som ersättningsskyldigheten åligger skall kunna utan hinder av uppkommen tvist fullgöra betalningen och därigenom bereda sig möjlighet att verkställa erforderliga arbeten å den mark, för vars begagnande ersättningen skall utgå. För att tillgodose detta syfte är det emellertid icke erforderligt att i förslaget införa särskilda regler örn rätt att nedsätta ersättningsbeloppet. Denna utväg står den ersättningsskyldige öppen redan på grund av bestämmelserna i lagen den 24 mars 1927 örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Av 1 § i denna lag framgår, att betalning av förfallen gäld, som skall erläggas i penningar, kan fullgöras genom beloppets nedsättande hos överexekutor bland annat då två eller flera tvista örn bättre rätt till beloppet. Enligt lagrådets mening bör det förfarande som i allmänhet skall tillämpas, när betalning får ske genom nedsättning, komma till användning jämväl i sådana fall som här avses. Härtill förefinnes så mycket större skäl som behov att vid betalning av ersättningsbelopp anlita nedsättningsförfarandet kan uppkomma icke blott då tvist råder om bättre rätt till beloppet utan även t. ex. då ersättningstagaren på grund av bortovaro icke kan anträffas eller då i följd av dennes dödsfall det icke kan utrönas vem beloppet tillkommer. På grund av det anförda hemställer lagrådet att vad 34 § innehåller om nedsättning av ersättningsbelopp måtte få utgå.

Enligt andra stycket i 34 § får, innan ersättning som fastställts enligt 6 § blivit gulden, arbete ej verkställas å annans mark eller eljest åtgärd vidtagas till förfång för annan. En motsvarande regel har i tredje stycket upptagits i fråga örn ersättning, som enligt 16 § bestämts att utgå för intrång till följd av betesmarks anordnande för betesbruk. Dessa bestämmelser hava tillkommit för att skydda ersättningstagarens rätt. I samma syfte har i andra stycket föreskrivits att där ej ersättning enligt 6 § gäldas inom tid som i laga ordning blivit bestämd eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp fastställdes, den väckta frågan skall i sin helhet vara förfallen. Härtill anknytes en bestämmelse av innehåll att, där sakägare utöver sin andel guldit ersättning som nyss sagts, han är berättigad att efter utgången av förenämnda tid hos den ersättningsskyldige erhålla utmätning för vad sålunda utgivits, såframt ej den väckta frågan i sin helhet förfallit. Med hänsyn särskilt till att de ersättningsbelopp som enligt 6 § kunna ifråga-

254 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bomma i allmänhet måste vara jämförelsevis ringa torde något praktiskt behov av de i andra stycket till skydd för ersättningstagaren givna bestämmelserna icke föreligga. Gällande lag Ilar icke uppställt något krav att ersättning skall vara gulden, innan intrånget genom stängsels uppförande äger rum; och därav har icke försports någon olägenhet. På grund härav hemställes att andra stycket måtte utgå.

Vad tredje stycket angår synes den där givna regeln lämpligen böra få sin plats i 16 §, därvid jämkning av lydelsen torde ske i enlighet med vad vid nämnda paragraf föreslagits.

36 och 37 §§.

Lagrådet:

Vad lagrådet vid 28 § anfört därom att avvikelse genom förening som där avses icke må ske från de i 16 § givna reglerna örn den ordning i vilken ersättning skall utgå äger även tillämpning å sådan förening som i 36 § omförmäles. För att bereda domstolen möjlighet till erforderlig kontroll häröver torde böra föreskrivas att föreningen även skall innehålla uppgift huruvida ersättning för skada och intrång skall utgå och i så fall med vilket belopp den skall i den ordning 16 § föreskriver gäldas.

Därest förening angår fastigheter belägna inom olika underrätters domvärjo, bör föreningen intagas i domboken hos samtliga dessa underrätter» Det hemställes att första stycket av 36 § förtydligas härutinnan.

Såsom ovan vid 23 § framhållits, synes det vara av värde att å länets lantmäterikontor finnes tillgängligt allt material för upplysning örn vad i stängselskyldighets- och betesregleringshänseende gäller örn länets fastigheter. Från varje underrätt, där förening intagits i domboken jämlikt någon av förevarande båda paragrafer, bör därför utdrag av domboken överlämnas till lantmäterikontoret. Härom bör i 36 § stadgande givas, vilket åter föranleder jämkning i den i 37 § meddelade hänvisningen. I administrativ ordning kunde vidare åläggas överlantmätarna att för den händelse förening omfattar fastigheter i skilda län hålla varandra underrättade örn från vilka underrätter dylikt utdrag till respektive lantmäterikontor inkommit samt att där förening avser fastighet i stad eller stadsliknande samhälle överlämna avskrift av domboksutdrag till byggnadsnämnden.

Den i 37 § förekommande bestämmelsen angående upptagande i förening av de villkor med avseende å hemdjurs vård, varom överenskommelse träffats, har erhållit sådan avfattning att dess iakttagande gjorts till villkor för föreningens giltighet mot ny ägare eller innehavare. Då bestäm-. melsén synes böra hava karaktären av allenast ett råd till sakägarna, hemställes att den omarbetas i sådan riktning. I sammanhang härmed torde även vissa redaktionella jämkningar böra äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 39 $.

255 Lagrådet:

Sedan fråga om stängselskyldighet blivit i laga ordning avgjord, kan enligt 38 § jämkning i skyldigheten äga rum — frånsett de i första stycket behandlade fall, då jämkning påkallas med anledning av delning av stängselskyldig fastighet eller dess sammanläggning med annan fastighet — allenast örn sådana ändrade förhållanden uppkommit, som på frågan synnerligen inverka. Tillika fordras att minst tio år förllutit från det stängselfrågan slutligen avgjordes, dock att jämkning även tidigare kan ske i det i 38 § andra stycket andra punkten omförmälda fall att behov av stängsel uppkommit för fastighet, som lörklarats ej vara stängselskyldig eller fått sin stängselskyldighet bestämd med hänsyn till att behov av stängsel ej förelåg för fastigheten.

Frågan huruvida den som vid jämkning erhåller ökad stängselskyldighet även skall behöva utgiva ersättning för den stängselsträcka, vars underhåll han nödgas övertaga, regleras i 39 § på det sätt att någon ersättning icke skall utgå utom då jämkning föranletts av sådan ändring i stängselbehovet som angives i nyss omnämnda punkt av 38 § andra stycket. Denna undantagsbestämmelse sammanhänger med att i nämnda fall redan efter kort tids förlopp jämkning i stängselbördans fördelning kan äga rum. Har jordägare som vid stängselförrättning tilldelats blott en femtedel av stängselbördan omedelbart därefter infört betning å sin mark, äger hans granne rätt att fordra jämkning till hälftendelning. Men denna rätt bleve tämligen illusorisk örn även för dylikt fall regeln örn frihet från att ersätta övertaget stängsel vidhölles. Det är sådan obillighet man genom undantagsbestämmelsen velat förhindra. Denna synes emellertid hava fått en större räckvidd än dess grund kräver. Äger jämkning av nu ifrågavarande anledning rum först sedan tio år förflutit från stängselfrågans avgörande, synes regeln örn ersättningsfrihet likaväl som i andra fall böra tillämpas. Det hemställes att 39 § tredje punkten må jämkas i enlighet med vad sålunda erinrats.

46-48

Lagrådet:

På skäl som utvecklas vid 5 kap. hemställes att förevarande paragrafer flyttas från 4 kap. och infogas i senare sammanhang. Eventuellt skulle därvid innehållet av 46 § fördelas på skilda paragrafer.

Oberoende härav föreslås, i anslutning till en vid 23 § framställd erinran. att orden »lands- eller stadsfiskal» i 46 § måtte utgå.

256 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

5 kap.

Lagrådet:

Kapitlet är i huvudsak uppställt efter följande plan. Först behandlas frågan om straffansvar för ägofredsbrott; därnäst skadeståndsfrågor; slutligen meddelas bestämmelser örn rätt för den, å vilkens ägor hemdjur olovligen inkommit, att intaga djuret och regleras förfarandet med djurets återställande till ägaren mot ersättning fijr skada och kostnad. Katten att intaga djur är emellertid icke den enda befogenhet markägaren enligt förslaget har att själv ingripa till sina ägors fredande mot åverkan. Likasom i gällande lag medgives honom ock rätt att, där ägofreden hotas genom annans försummelse att hålla sin hägnad i stånd, pä dennes bekostnad själv bota bristen, och bestämmelser meddelas örn förfarandet i ty fall. Stadgandena i detta ämne ha emellertid fått sin plats i 4 kap. 46 §. Med innehållet av detta kapitel i övrigt, så vitt rör stängsel, hava de emellertid ringa samband; ty där regleras förfarande för bestämmande av stängselskyldighet. Däremot synas de helt naturligt ansluta sig till det övriga innehållet av 5 kap., där de kunde få sin plats antingen i omedelbar anslutning till 53 §, som avhandlar en annan påföljd av försummat stängselunderhåll, eller ock efter skadeståndsreglerna omedelbart före stadgandena örn intagande av hemdjur.

Även den ordning vari ämnena i 5 kap. behandlas giver emellertid anledning till erinran. Den hänvisning till allmän strafflag som utgör innehållet av 50 § är i själva verket alldeles överflödig och borde därför utgå. Av straffrättsliga bestämmelser återstå då — örn det bortses från ett i förtydligande syfte gjort påpekande i 53 § andra stycket — endast straffbud av mera speciell karaktär, nämligen för överträdande av betesförbud, för missbruk av rätt till gemensamhetsbete och för betning å ohägnad mark efter betesreglering, ävensom bestämmelser örn åtalsrätt m. m. i fråga örn dylika förseelser. Att dessa stadganden icke äro lämpade att inleda ett kapitel, som i fortsättningen behandlar frågor av långt allmännare karaktär, synes oförnekligt.

En lyckligare uppställning synes vara att först avhandla skada av hemdjur och i anslutning därtill de båda ovannämnda rättsmedlen, botande av bristfälligt stängsel å den försumliges bekostnad och intagande av hemdjur. I kapitlets senare del kunde därefter sammanföras vad 51, 52 och 64 §§ stadga örn påföljder av förseelser mot påbud rörande betning, vidare innehållet av 46 §, såvitt angår försummat underhåll av hägnad kring betesmark inom regleringsområde, samt slutligen även bestämmelserna örn förverkande av betesmark i 47 och 48 §§. Mot förslagets placering av de båda sistnämnda paragraferna kan nämligen riktas en anmärkning liknande den som ovan framställts beträffande 46 §.

Än bättre översiktlighet skulle emellertid vinnas och mera upplysan-

257 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

de kapitelrubriker erbjuda sig, om hela den nyssnämnda senare kapiteldelen bleve utbruten till ett särskilt 6 kap.

Bland skadeståndsreglerna synas främst böra upptagas de i 55 § inneliållna, att ägare av hemdjur oberoende av vållande svarar för skada som djuret gör å annans ägor, örn det dit olovligen inkommit, men att ägaren må söka åter vad han sålunda nödgats utgiva av den som vållat skadan. Stadgandet örn regressrätt mot den skadevållande lärer göra alldeles obehövligt det i paragrafen gjorda undantaget från ägareansvar för det fall att skadan vållats av den skadelidande själv. — Det erinras örn vad vid 1 och 2 §§ anförts örn lämpligheten att i förevarande paragraf jämte ägare uttryckligen nämna även den som mottagit annans hemdjur till underhåll eller nyttjande.

Därefter böra följa bestämmelser, som klarlägga i vad mån allmänna grundsatser örn förutsättningar för skadeståndsskyldighet modifieras därav att stängselskyldighet är för handen, respektive att hägnad faktiskt finnes. Dessa frågor regleras i förslagets 53 och 54 §§. Den förra av dessa paragrafer, vilken avser det fall att stängselskyldighet å endera mdan försummas, företer i jämförelse med gällande lag den nyheten att den endast avhandlar försummelse att underhålla befintligt stängsel, däremot ej försummelse att fullgöra föreskrivet uppförande av stängsel, där sådant ej tidigare funnits. Vid jämförelse med förslagets 1 § befinnes innebörden av denna inskränkning vara, att innan nytt stängsel uppförts granne har förpliktelse att så vakta sina djur att de ej inkomma å den försumliges ägor. Grannen har tydligen ansetts vara försäkrad örn tillräckligt skydd för sina intressen genom den i 32 § honom givna befogenheten att hos exekutiv myndighet söka verkställighet å syneutlåtande eller dom, vari uppförande av stängsel föreskrivits. Lagrådet kan dock icke ansluta sig till den uppfattningen att i nämnda förhållande ligger ett tillräckligt bärande skäl att intill dess verkställighet hunnit äga rum tillåta den försumlige att lägga hela vårdnadsbesväret på grannen, såvitt dennes hemdjur angår. Det hemställes därför att gällande rättsprincip i denna punkt må bibehållas och att alltså den som lämnat utan avseende mottagen erinran om sin försummelse att uppföra stängsel får stå risken för att till följd av denna underlåtenhet hemdjur inkomma å hans ägor. Sker så, torde man lika litet som hittills behöva befara att stadgandet i rättstillämpningen skulle missförstås att medgiva ett med hänsyn till omständigheterna oskäligt och hänsynslöst förfarande från grannes sida. — Ordet sakägare i 53 § första stycket synes såsom i sammanhanget överflödigt böra utgå. Anses det nödigt utmärka att den skada och förlust, som i detta sammanhang avses, är den som i följd av stadgandet örn ägareansvar oberoende av vållande kan drabba annan, kunde detta ske genom hänvisning till stadgandet i fråga. Det tunga uttrycket »den som i laga ordning bundits till stängselskyldighet» synes

Billanq lill riksdagens protokoll HI.VI. I sand. Nr 107.

J7

258 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

utan betänklighet kunna utbytas mot ordet stängselskyldig. Eedan av~ det föregående uttrycket »försummar» lärer nämligen med erforderlig; tydlighet framgå vad man önskat utmärka.

I 54 § torde icke vara lämpligt att anknyta ansvarighet och vårdnadsplikt till bestämd person. Paragrafens uppgift är ju endast att angiva vilken innebörd den allmänna vårdnadsplikten under vissa förhållande^ skall äga; och om ägareansvaret gäller ju regeln i 55 §.

65 $.

Lagrådet:

Angående lämpligheten av att denna paragraf utgår och ersättes med vissa jämkningar i andra paragrafer hänvisas till det vid 1 och 2 §§> anförda.

66 §.

Lagrådet:

Enligt 1 kap. 1 § lagen örn fastighetsbildning i stad rubbar fastställelse av stadsplan icke förhandenvarande fastighetsindelning. Stadsplan fastställes ofta för områden som hava karaktären av ren landsbygd. En där befintlig fastighet av vad slag den vara månde — tomt, stadsäga, hemman, hemmansdel, lägenhet — fortfar, även sedan stadsplan lagts över densamma och oavsett örn delar därav enligt stadsplanen skola användas till olika ändamål, såsom till gatumark, tomtmark o. s. v., att bestå såsom samma fastighetsenhet som förut och kan såsom sådan alltjämt överlåtas, lagfaras och intecknas. Först i den mån stadsplanen genomföres bringas fastighetsindelningen genom andra legala av stadsplanen oberoende åtgärder i överensstämmelse med denna. Ofta drager det lång tid innan så sker. Den omständigheten i och för sig, att ett område lägges under stadsplan, lärer således icke utgöra tillräcklig anledning att utesluta tilllämpning därå av den föreslagna lagen. Närmast torde det hava varit tomter i egentlig mening som man velat undantaga från lagens tillämplighetsområde. Men härvid är att iakttaga att tomtindelning såsom i stad jämväl förefinnes å vissa områden å landet, vilka icke äro köpingar eller municipalsamhällen. Då endast tomter i egentlig bemärkelse böra här beaktas samt sådana icke gärna ingå i område för gemensamt bete, hemställes att undantagsbestämmelsen gives det innehåll att vad i lagen stadgas örn stängselskyldighet icke äger tillämpning beträffande tomt i stad eller ort å landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad.

Stadgandet synes lämpligen kunna flyttas att avsluta 2 kap.

67 §.

Lagrådet:

Innehållet i denna paragraf torde lämpligen kunna upptagas i 30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 72 §.

259 Lagrådet:

De i förslaget upptagna reglerna om stängselskyldighet äro avsedda att äga tillämpning jämväl å hägnader, som blivit före den dag då den blivande lagen träder i kraft uppförda jämlikt tidigare gällande stadganden i ämnet. Denna grundsats är genom förevarande paragraf modifierad sålunda att, därest genom överenskommelse eller beslut enligt äldre stadganden träffats bestämmelse om hägnadsskyldigbet i ägogräns, vad sålunda bestämts skall efter nya lagens ikraftträdande fortfara att gälla till dess på yrkande av någon sakägare frågan örn skyldighet att hålla stängsel i gränsen blivit avgjord i enlighet med nya lagen. Väckes yrkande som nu sagts skall enligt förslagets mening vad i 39 § är örn jämkning stadgat äga motsvarande tillämpning. Envar av grannarna skall sålunda vid den nya fördelningen av stängselbördan såvitt möjligt bibehållas vid den sträcka han förut baft. Bekommer någon i utbyte mot sin förra hägnad en annan som är sämre skall han äga rätt till ersättning för skillnaden i värde. Däremot får den för vilken minskning i hägnadsbördan inträder ej rätt att för hägnad från vars underhållande han befrias fordra betalning av den som övertager underhållsskyldigheten. För att någon tvekan örn förslagets innebörd på denna viktiga punkt icke skall komma att råda, torde ett förtydligande av lagtexten vara erforderligt. Därvid bör iakttagas att första stycket i paragrafen erhåller en sådan avfattning att det blir överflödigt att såsom skett i förslaget i ett andra stycke uppräkna vissa paragrafer, vilka ej skola vara berörda av regeln i första stycket. Att finna en sådan avfattning lärer så mycket mindre kunna möta någon svårighet som innehållet i de uppräknade paragraferna uppenbarligen är av sådan natur att det icke gärna kan hava varit föremål för överenskommelse eller beslut enligt äldre lag.

Vad angår hägnad, som någon frivilligt före nya lagens ikraftträdande uppfört i ägogräns, hänvisas till vad lagrådet yttrat i slutet av sitt anförande vid 3 §.

Förslaget till lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

260 Kungl. Majlis proposition Nr 107.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför departementschefen, statsrådet Schlyter:

»Den 16 september 1932 beslöt Kungl. Maj:t på hemställan av min företrädare i ämbetet, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag örn ägofred och till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred. Det sålunda infordrade utlåtandet har avgivits den 5 november 1932.

De lagar, som innefattas i berörda förslag, äro avsedda att ersätta förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur samt om stängselskyldighet ävensom de i 5 kap. byggningabalken och förordningen den 31 januari 1815 upptagna bestämmelserna örn laggillt stängsels beskaffenhet. Vid granskning av förslagen har jag funnit dem i stort sett på ett lämpligt sätt tillgodose de olika intressen, varom här är fråga, samt jämväl i övrigt vara väl avvägda. Lagrådet har ock i sitt utlåtande uttalat, att den väg till reformfrågans lösning, som i förslaget till lag örn ägofred blivit beträdd, syntes vara den riktiga, samt i fråga örn de allmänna grunder, på vilka nämnda förslag blivit byggt, funnit dessa ej i någon mera väsentlig punkt giva anledning till erinran från lagrådets sida. Förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred har av lagrådet lämnats utan anmärkning. Jag vill erinra, att förarbetena till lagförslagen gå tillbaka till år 1913 samt att såväl riksdagen som i ärendet hörda myndigheter och korporationer vid upprepade tillfällen med styrka framhållit behovet av en revision av gällande bestämmelser örn ägofred, därvid uttalats önskvärdheten av att förslag till sådan revision snarast måtte föreläggas riksdagen. Sådant ärendet nu föreligger, sedan lagrådet avgivit utlåtande över de av min företrädare remitterade förslagen, synes det — även örn olika uppfattningar skulle kunna hysas rörande en eller annan detalj — knappast böra komma i fråga att av sådan

261 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

anledning underkasta förslagen, å vilka redan betydande arbete nedlagts, någon mera ingående omprövning. De torde sålunda i huvudsak kunna läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Endast beträffande en av de i förslagen berörda frågorna, nämligen de bestämmelser örn betesreglering, som upptagits i förslaget till lag om ägofred, har jag — oberoende av de erinringar mot förslaget, som framställts i lagrådets utlåtande och till vilka jag framdeles torde få återkomma funnit vissa jämkningar vara påkallade.

Enligt 11 § i nyssnämnda förslag skall, där angränsande fastigheters ägor utgöras av skogs- eller utmark och stängselskyldighet ej äger rum, skogs- eller utmarken anses upplåten till gemensamt bete, i den mån ej ägorna av någondera fastigheten ändock hållas inhägnade. Den sålunda medgivna rätten till gemensamt bete kan emellertid enligt förslaget i vissa fall upphävas genom betesreglering. I detta avseende stadgas i 13 § av förslaget, att, örn skogs- eller utmarken till särskilda fastigheter enligt 11 § skall anses upplåten till gemensamt bete samt marken nyttjas för sådant ändamål, rätten till sådant bete skall på yrkande från någondera fastigheten bringas att upphöra (betesreglering), så framt nödig betesmark för varje fastighet kan utan oskälig kostnad eller förfång för jordbruket anordnas å fastighetens område eller, örn så ej kan ske, fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å till annan fastighet hörande del av skogs- eller utmarken. Anses betesreglering ej lämpligen kunna omfatta skogs- eller utmarken i dess helhet, må den under viss förutsättning begränsas att avse den del av marken, som tillhör två eller flera fastigheter. Sedan betesreglering ägt rum och rätten till gemensamt bete upphört, må enligt förslaget fastighets i skogs- eller utmarken ingående ägor ej nyttjas till bete för fastigheten, med mindre erforderlig hägnad hålles omkring ägorna. Vidare föreskrives i 14 § av förslaget, att, där vid betesreglering upplåtelse av betesmark finnes böra för någon fastighet äga rum å annan fastighet, från denna skall upplåtas vad för ändamålet erfordras. Åsämjas ägarna till två eller flera fastigheter, att betesmark upplåtes gemensamt åt fastigheterna, och finnes sådant lämpligt, må det ske. Slutligen innehåller 19 §, att bestämmelserna i 13 och 14 §§ om fastighet, som äger del i ge mensalo betesmark, skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering ej må påfordras av sådan fastighet.

Enligt nu angivna bestämmelser skall vid betesreglering betesbehovet tillgodoses för do fastigheter, som äga del i det område, betesrcgleringen avser, eller på grund av servitut äga betesrätt därå. Nyttjas området till bete för andra fastigheter, skall diiremot frågan örn beredande av nödiga betesmarker åt dessa fastigheter ej upptagas vid regleringen. Äger sådant nyttjande rum på grund därav, att betesrätt å någon del av området för viss tid eller tillsvidare upplåtits åt fastighetsinnohavare, ina dock

262 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

innehavaren jämväl efter betesregleringens genomförande begagna sig av betesrätten under den tid, upplåtelsen gäller, på det villkor, att erforderlig hägnad hålles omkring den upplåtna betesmarken. Nyttjas legleringsområdet till bete för fastighet, vars ägare eller innehavare ej äger betesrätt å området, avser förslaget, att dylik betning genom betesregleringen skall bringas att omedelbart upphöra.

Med anledning av förslagets ståndpunkt i nu berörda avseenden må erinras, att i vissa delar av landet sådana ohägnade skogs- eller utmarker, varom här är fråga, i betydande utsträckning nyttjas till kreatursbete aven av personer, vilka ej hava del i markerna eller på grund av servitut äga betesrätt å dessa. Såsom framgår av de i statsrådsprotokollet den 16 september 1932 omförmälda, från skogsvårdsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott införskaffade uppgifter i ärendet (bil. B och C till sagda protokoll), äger dylik betning i vissa fall rum på grund av särskilda upplåtelser av betesrätt från delägarnas sida. I allmänhet torde dock betningen sko utan stöd av dylika upplåtelser. Detta är, såsom nämnda uppgifter utvisa, företrädesvis fallet i norra Sverige. För att vinna närmare kännedom rörande den omfattning, vari här avsedda marker nyttjas till bete av andra personer än delägare och innehavare av betesrätter å markerna, har på min anhållan chefen för jordbruksdepartementet under januari månad innevarande år låtit infordra särskilda uppgifter härom från skogsvårdsstyrelserna. Av sistnämnda uppgifter, varav en sammanställning torde få fogas vid detta protokoll (bil. E), framgår, bland annat, följande:

Inom Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län ar de t ett allmänt förekommande bruk, att sådana ohägnade skogs- och utmarker, som enligt 1857 års stängselförordning skola anses upplåtna till gemensamt mulbete, nyttjas till bete för hemdjur även av andra an delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Dylik betning ar aven ganska vanlig inom Skaraborgs län med undantag av dess västligaste delar, Orebro län, Jämtlands län med undantag av dess centrala delar, i vissa avlägsna, mera skogrika trakter av Göteborgs och Bohus län _ samt å de större gemensamma mulbetesmarkerna i Älvsborgs län. I mindre utsträckning förekommer här avsedd betning inom Stockholmsl Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Gotlands, Kopparbergs och Gävleborgs län. Från Västmanlands län uppgives, att ifrågavarande betning aven där äger rum, att betningen är vanligare i norra delen av länet än i södra men att den numera i allmänhet är stadd i minskning.

De personer, som sålunda utan att äga betesrätt nyttja här avsedda ohägnade marker till bete, äro i allmänhet innehavare av mindre jordbruksfastiglieter eller lägenheter. Även personer, som ej äro fastighetsmnehavare, begagna sig dock understundom av betet å ifrågavarande marker. Bland dessa äro representerade jordbruks-, skogs- och industriarbetare, lägre tjänstemän, handlande, hantverkare m. fl.

Ifrågavarande betning har i regel ägt rum sedan gammalt. Från Göteborgs och Bohus län uppgives, att betningen tagit större omfattning i den mån friköp av torp och avstyckningar skett. Inom Gotlands, Gävleborgs och Västerbottens län anses betningen tillåten, under det en

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107. 263

motsatt uppfattning angives vara rådande inom Stockholms, .Uppsala, Ostergötlands, Älvsborgs, Västmanlands och örebro län. På vissa håll ;äro meningarna delade rörande frågan, huruvida betningen är tillåten. Detta är fallet inom Göteborgs och Bohus, Skaraborgs,. Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Skogsvårdsstyreisen i Värmlands län anför, att inom länet, särskilt i skogsbygderna, den uppfattningen torde vara allmän, att, även örn ifrågavarande betning icke egentligen är j laglig mening tillåten, den dock måste av markägaren tolereras. .Fran vissa län meddelas, att stundom vederbörande markägare sökt förhindra betningen, vilka försök dock oftast ej medfört avsett resultat. Där markägarna till förhindrande av betningen uppfört hägnader, hava dessa ej ■sällan nedrivits. Skogsvårdsstyrelsen i Skaraborgs län uppgiver, att i ett fall några byalag genom laga dom fått fastslaget, att lägenhetsägare utan betesrätt icke få släppa sina kreatur på byarnas utmarker, där ej särskild överenskommelse härom träffats.

Enligt vissa skogsvårdsstyrelsers uppfattning skulle, därest ifrågavarande betning förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, kännbara olägenheter härigenom tillskyndas dem, som begagna sig av betningen.. I detta avseende har framhållits, att många små fastighetsägare i dylikt fall skulle nödgas upphöra med boskapsskötsel eller i alla händelser väsentligt inskränka antalet betesdjur å sina fastigheter. Detta skulle ej sällan medföra, att ägarna ej kunde nödtorftigt försörja sig å fastigheterna. Å andra sidan har uttalats, att ifrågavarande fastighetsägare i regel torde mot ersättning kunna förskaffa sig erforderliga betesmarker å närliggande fastigheter. Där så ej kunde ske, skulle ägarna, säkerligen kunna stallfodra sina djur även under sommaren. Det finge ■emellertid ej förbises, att ifrågavarande fastighetsägare ofta befunne sig i svag ekonomisk ställning.

Vid bedömandet av frågan, huruvida vid utformningen av bestämmelserna örn betesrcglering hänsyn bör tagas till sådana djurägare, som nyttja ifrågavarande gemensamma betesmarker till bete, oaktat de ej hava del i markerna eller på grund av servitut äga betesrätt därå, synes självfallet, att denna fråga bör begränsas att gälla allenast sådana fall, då dylikt nyttjande har karaktären av en i orten rådande sedvana. Såsom framgår av de från skogsvårdsstyrelserna infordrade uppgifterna (bil. E) är det inom betydande delar av landet ett allmänt rådande bruk, att ifrågavarande marker nyttjas till kreatursbete även av personer, som ej äga egentlig betesrätt å markerna. Detta bruk torde för vissa ekonomiskt svaga grupper av befolkningen inom ifrågavarande landsdelar äga ■ej ringa betydelse ur försörjningssynpunkt. Det synes därför påkallat, att hänsyn tages till nämnda bruk vid avfattandet av bestämmelserna örn betesreglering.

Åtskillnad synes emellertid härvid böra göras mellan de fall, då de djurägare, som sålunda begagna sig av ifrågavarande bete, innehava fastigheter, varå djuren kunna vinterfödas, och då detta ej är händelsen. Beträffande sistnämnda fall synes näppeligen böra ifrågasättas, att ■djurägarens intresse skall tillgodoses vid betesrcglering. Djurägaren.

Departements-

chefen.

264 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

bedriver i detta fall boskapsskötseln oftast såsom ren binäring, vilken» då han i allmänhet saknar möjlighet att under vintern bereda djuren tillräcklig och ändamålsenlig utfodring, lämnar en mycket svag avkastning oell ej sällan medför, att djuren vanvårdas. Vad däremot angår de fall, då djurägarna innehava fastigheter, varå djuren kunna vinterfödas, torde djurens hållande å bete på ifrågavarande marker ej sällan utgöra en viktig förutsättning för bedrivande av ett bärkraftigt jordbruk å fastigheterna. Erinras må, att särskilt i norra Sverige antalet jordbruksfastigheter, som sakna erforderliga egna betesmarker och vilka ej heller såsom servitut äga betesrätter å andra fastigheter, torde vara betydande. Jag hänvisar i detta avseende till de utredningar, som lämnats i norrlandskommitténs betänkande den 27 oktober 1904 (sid. 114—120) samt i jordkommissionens betänkanden delarna III och V (del Hl s^- f27- 434, del V sid. 203—220). Örn gemensamt betesområde plägat nyttjas till bete för dylik fastighet, oaktat fastigheten ej äger del i marken, torde vägande skäl tala för att vid företagande av betesregleling å området fastighetens behov att använda området till bete beaktas och att, där så lämpligen kan ske, detta behov tillgodoses genom upplåtelse av erforderlig betesmark å området. Ett åsidosättande av bär avsedda fastigheters betesintressen vid verkställande av betesregleringar skulle, såsom berörda från skogsvårdsstyrelserna infordrade uppgifter (bil. E) utvisa, otvivelaktigt i manga lall kunna medföra ödesdigra sociala verkningar.

Såsom förutsättning för att fastighet, som ej äger del i gemensamt betesområde eller på grund av servitut betesrätt därå, vid betesreglering skall kunna erhålla upplåtelse av betesmark å området, bör emellertid gälla, att å fastigheten jordbruk bedrives i sådan omfattning, att detta, vid tillgodoseende av fastighetens betesbehov, kan anses bärkraftigt. Jag vill erinra, att enligt kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten såsom villkor för beviljande av egnahemslån till förvärv av jordbrukslägenhet i allmänhet gäller, att å lägenheten kunna födas minst två kor. Kungörelsen den 27 juni 1919 (nr 483) angående allmänna villkor och bestämmelser för statens egnahemslånerörelse, vilken kungörelse gäddö intill dess kungörelsen den 8 juni 1928 trädde i kraft, intog i detta avseende en mildare ståndpunkt och föreskrev, att å jordbrukslägenhet, vartill egnahemslån finge beviljas, skulle kunna födas minst ett fullvuxet större husdjur (nötkreatur eller häst). Då upplåtelse av betesmark, varom nu är flaga, avser att tillgodose betesbehovet för ett redan bestående jordbruk samt, enligt inhämtade upplysningar, å ett ej obetydligt antal av de fastigheter, för vilka ifrågavarande ohägnade marker på förut angivet sätt nyttjas till bete, jordbruk bedrives i så ringa omfattning, att å varje fastighet allenast ett fullvuxet större hemdjur kan vinterlödas, har jag i anslutning till kungörelsen den 27 juni 1919 ansett sistnämnda gräns

265 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

böra läggas till grund för fastighets rätt att erhålla upplåtelse av betesmark vid betesreglering. Att i lagen särskilt angiva, att hemdjuret skall vara fullvuxet, torde dock ej vara erforderligt, då detta får anses följa av sakens natur.

Såsom i det föregående antytts, torde såsom ytterligare villkor för rätten att erhålla upplåtelse av betesmark böra gälla, att vederbörande fastighet inom sitt eget område saknar erforderlig dylik mark eller jord, som lämpligen kan därtill anordnas. Äger fastighet såsom servitut betesrätt å annan fastighet, bör den i förevarande avseende anses likställd med fastighet, som äger betesmark å sitt eget område. Vid bedömandet av frågan, huruvida betesmark lämpligen kan anordnas å viss fastighet, torde avgörande hänsyn böra tagas därtill, huruvida dylikt anordnande kan ske utan oskälig kostnad och förfång för fastighetens jordbruk.

I anslutning till vad förut anförts bör ifrågavarande rätt att erhålla upplåtelse av betesmark vidare bindas vid det villkor, att regleringsområdet stadigvarande nyttjats till bete för vederbörande fastighet. Den omständigheten, att en fastighetsinnehavare mer eller mindre tillfälligt släppt sina hemdjur å gemensamt betesområde men i övrigt använt sig av andra betestillgångar, bör sålunda ej medföra rätt att erhålla upplåtelse av betesmark. Beträffande nybildade fastigheter bör omförmälda villkor anses uppfyllt, därest fastighetens innehavare från tiden för fastighetens tillkomst plägat begagna det gemensamma betesområdet såsom betesmark för fastigheten. Det torde vara uppenbart, att ifrågavarande rätt bör tillkomma fastigheten även i det fall, då betningen å regleringsområdet under längre eller kortare perioder av den tid, varunder betningen ägt rum, utövats på grund av upplåtelse åt fastighetens innehavare av betesrätt å området. Är sådan betesrätt gällande vid tiden för betesregleringens trädande i tillämpning, lärer ock vara tydligt, att, där betesmark vid regleringen upplåtes åt fastigheten, betesrätten skall upphöra vid nyssnämnda tidpunkt. För ordnande i dylikt fall av förhållandet mellan betesrättshavaren och upplåtaren av betesrätten torde meddelande av särskilda bestämmelser ej vara erforderligt.

Därest en tvångsrätt av förut angiven innebörd utan särskild begränsning stadgas till förmån för fastighet, vars innehavare ej äger formell rätt att nyttja gemensamt betesområde till bete, torde kunna befaras, att delägarna i betesområdet komma att vidtaga åtgärder för att förhindra fastiglietsinnehavaren att fortsätta med betningen och sålunda söka göra stadgandet i ämnet illusoriskt. Till förebyggande härav torde böra föreskrivas, att för tvångsrättens tillämpning skall vara tillfyllest, att det gemensamma betesområdet stadigvarande nyttjats till bete för vederbörande fastighet intill viss tidpunkt, infallande före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Jag har ansett denna tidpunkt lämpligen böra bestämmas till den 1 januari 1932.

I likhet med vad enligt förslaget till lag örn ägofred skall gälla beträf-

266 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

4ande upplåtelse av betesmark ut fastighet, som äger del i regleringsområdet eller på grund av servitut äger betesrätt därå, synes upplåtelse av betesmark åt fastighet, varom nu är fråga, böra vara medgiven, allenast därest fastighetens betesbehov lämpligen kan tillgodoses på detta sätt. Beträffande den närmare innebörden härav får jag hänvisa till vad min företrädare i ämbetet anfört till statsrådsprotokollet den 16 september’ 1932 rörande motsvarande stadgande i 13 § av förslaget.

Da det synes skäligt, att betesbehovet för de fastigheter, som hava del i regleringsområdet eller på grund av servitut äga betesrätt därå, vid betesregleringen i första rummet tillgodoses, torde böra stadgas, att den rätt till upplåtelse av betesmark, varom nu är fråga, ej må lända till inskränkning i den motsvarande rätt, som enligt 14 § av förslaget tillkommer nyssangivna fastigheter.

Ägare till fastighet, för vilken gemensamt betesområde på sätt förut nämnts nyttjats till bete, bör självfallet ej vara berättigad att påkalla betesreglering beträffande området. Såsom dåvarande chefen för justitiedepartementet framhållit till statsrådsprotokollet den 16 september 1932, synes dylik befogenhet böra vara förbehållen ägare till fastighet, som äger del i området. Har betesreglering behörigen påkallats, bör emellertid såsom ovillkorlig regel gälla, att frågan örn upplåtelse av betesmarker åt bär avsedda fastigheter skall vid regleringen upptagas till behandling och avgörande. Upplåtelse av betesmark åt dylik fastighet bör dock tydligen ej ske mot ägarens vilja. Har förening örn betesreglering träffats enligt 36 § i förslaget till lag örn ägofred utan att därvid upplåtelse av betesmarker åt ifrågavarande fastigheter behörigen ägt rum, lärer ägare till dylik fastighet utan särskild föreskrift fa anses berättigad att påkalla syneförrättning för att få betesregleringen lagligen verkställd.

I fråga örn vissa gemensamma betesområden torde antalet av de fastigheter, som enligt det nu anförda skola vara berättigade att vid betesregleringar å områdena erhålla upplåtelser av betesmarker vara betydande. Det måste därför antagas, att i vissa fall dylika upplåtelser åt samtliga fastigheter ej kunna äga rum på grund av bristande tillgång å för ändamålet lämplig mark. En regel synes därför erforderlig rörande den ordning, vari fastigheterna skola äga företräde till erhållande av här avsedda upplåtelser. Då rätten till dylikt företräde lärer böra bestämmas efter det större eller mindre behov av betesmark, som föreligger för de särskilda fastigheterna, synes nämnda regel böra avfattas i överensstämmelse härmed. Det torde vara tydligt, att sagda behov bör bedömas ej blott med hänsyn till antalet av de hemdjur, som skäligen'kunna vinterfödas å vederbörande fastighet, utan att även andra omständigheter härvid böra komma i betraktande, såsom möjligheten att anordna betesmark å fastighetens eget område eller att anskaffa sådan genom frivilligt avtal, förutsättningarna att driva ett nöjaktigt jordbruk å fastigheten utan tillgång till särskild betesmark m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

267 Beträffande sådan upplåtelse av betesmark, som bär avses, torde bestämmelserna i 14 § andra och tredje styckena samt 15—18 §§ i förslaget till lag örn ägofred böra äga tillämpning.

I anslutning till vad nu anförts har jag ansett, att nämnda förslag bör kompletteras med stadganden av förut angiven innebörd. För att i möjligaste mån undvika ändrad paragrafföljd i förslaget torde nämnda stadganden böra upptagas i 19 §. De i denna paragraf inrymda bestämmelserna synas kunna överflyttas till 18 §, och innehållet av sistnämnda paragraf böra inarbetas, stadgandet i första punkten i 15 § och stadgandet i andra punkten i 16 §. I samband med nu angivna ändringar torde vissa jämkningar böra vidtagas i 14 och 27 §§ av förslaget.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till de nya eller ändrade bestämmelser, som sålunda är o påkallade.»

Departementschefen uppläser härefter enligt nu angivna grunder upprättat förslag till lag örn ägofred, som är av den lydelse vid detta protokoll fogat transsumt (bil. D) utvisar, samt hemställer, att för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål lagrådets utlåtande över förslaget, i vad det skiljer sig från det till lagrådet den 16 september 1932 remitterade förslaget i samma ämne, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall.

Ur protokollet:

Axél Wennerholm.

268 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bil. D.

Förslag

till

Lag om ägofred.

Härigenom förordnas som följer:

14 %.

Finnes vid betesreglering upplåtelse av betesmark enligt 13 § böra för någon fastighet äga rum å annan fastighet, skall från denna upplåtas vad för ändamålet erfordras.

Åsämjas ägarna---tillskyndas förfång.

15 §.

Betesmark, som upplåtits enligt 14 §, skall hållas inhägnad samt, i den mån det kan ske utan oskälig kostnad, anordnas för beteshruk och därefter bibehållas i ett för sådant bruk ordnat skick. Skyldighet, som nu sagts, åligger fastighet, åt vilken betesmarken upplåtits; och skall beträffande sådan skyldighet vad i 9 § är stadgat om ansvarighet för stängselskyldighet äga motsvarande tillämpning.

Om tid, då hägnad kring betesmarken skall hållas i fredgillt stånd, galle vad i 8 § är stadgat.

16 $.

För upplåtelse av betesmark så ock för intrång, som föranledes av de i 15 § angivna arbeten, skall gäldas ersättning av ägaren till fastighet, åt vilken marken upplåtits. Sådan ersättning skall bestämmas i penningar samt i vad den avser upplåtelse av mark och intrång till följd av betesmarkens inhägnande fastställas att utgå årligen med lika belopp.

18 §.

Vad i 13 17 §§ är stadgat om fastighet, som äger del i gemensam

betesmark, skall i tillämpliga delar gälla beträffande fastighet, som på grund av servitut äger betesrätt å dylik mark, dock att betesreglering ej må påfordras av sådan fastighet.

I fråga örn servitut, som nu sagts, må vid betesreglering, där det kan ske utan någons förfång, föreskrivas, att den berättigade äger med mark-

269 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

ägarens uteslutande utöva betesrätten å viss del av det område, varå servitutet vilar.

19 §.

Har område, som betesreglering avser, före den 1 januari 1932 enligt rådande sedvana i orten stadigvarande nyttjats till bete för fastighet, som ej äger del i området eller på grund av servitut betesrätt därå; kan å fastigheten minst ett större hemdjur skäligen vinterfödas samt finnes nödig betesmark för fastigheten ej kunna utan oskälig kostnad eller förfång för jordbruket anordnas å denna men kan fastighetens betesbehov, sedan erforderliga upplåtelser enligt 14 § ägt rum, lämpligen tillgodoses genom upplåtelse av betesmark å området, skall vid regleringen från den fastighet, varå tillgång till dylik mark finnes, upplåtas vad för ändamålet erfordras.

Fastighet, för vilken behovet av betesmark prövas vara större än för annan, äge företräde till erhållande av upplåtelse enligt första stycket.

I fråga örn upplåtelse, som nu sagts, skola bestämmelserna i 14 § andra och tredje styckena samt 15—17 §§ äga tillämpning.

27 §.

2 mom. Vid förrättning rörande fråga örn betesreglering skall efter omständigheterna utredas:

vilket område förrättningen lämpligen bör avse,

huru, med tillämpning av bestämmelserna i 13, 14 och 18 §§, rätten till bete å området bör regleras för de fastigheter, som äga del i området eller på grund av servitut betesrätt därå;

å vilken tid rätten till gemensamt bete å området bör upphöra för sagda fastigheter;

huruvida och på vilket sätt enligt 19 § betesmark å området bör upplåtas åt där angiven fastighet;

med vilka slag av hemdjur betning må äga rum å betesmark, som upplåtits enligt 14 eller 19 §, samt huru sådan mark i övrigt må nyttjas till bete för den eller de fastigheter, åt vilka den upplåtits;

huru och inom vilken tid — — — — — — — — — — enligt 25 §.

270 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Bilaga E.

Sammanställning

av inkomna svar å en till skogsvårdsstyrelserna framställd förfrågan, huruvida och i vilken omfattning sådana ohägnade skogsoch utmarker, som avses i § 5 förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur m. m., nyttjas till bete för hemdjur av andra personer än delägare i markerna och innehavare av betesrätter å dem.

I skrivelse den 9 januari 1933 Ilar cliefen för jordbruksdepartementet anmodat centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund att från samtliga skogsvårdsstyrelser infordra uppgifter, huruvida och i vilken omfattning sådana ohägnade skogs- och utmarker, som enligt § 5 förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande emot skada av annans hemdjur m. m. skola anses upplatna till gemensamt mulbete, där ej annorlunda avtalats, nyttjades till bete för hemdjur av andra personer än dem, som vore delägare i markerna eller på grund av upplåtelse från delägare ägde betesrätt å markerna, ävensom rörande vissa därmed sammanhängande förhållanden. Enligt skrivelsen skulle under betesrätt, som nyss sagts, inbegripas även betesservitut. Med skrivelser den 24 och den 26 januari 1933 har centralrådet till jordbruksdepartementet överlämnat de sålunda begärda uppgifterna.

En redogöielse för det huvudsakliga innehållet av dessa lämnas här nedan.

Stockholms län.

I stort sett nyttjas ej ifrågavarande gemensamma mulbetesområden inom länet till kreatursbete av andra än delägare och innehavare av betesrätter å områdena, vilket framförallt torde bero därpå, att flertalet dylika områden äro ganska begränsade, så att delägarna kunna öva erforderlig tillsyn å dem. I fråga örn de större gemensamma mulbetesområdena förekommer i en del fall, att närboende lägenhetsinnehavare släppa sina djur å dessa. I ti akten av Vra, Knivsta socken, vilken egendom är sönderstyckad i småbruk, låta t. ex. flera av dessa småbrukare beta skogsmark, sorn ej tillhör dem, trots att de hava jämförelsevis goda betesmöjligheter å den egna skogen. Att andra än fastigketsinnehavare låta beta ifrågavarande gemensamma betesmarker, torde förekomma endast i enstaka undantagsfall.

Det torde numera vara en allmän uppfattning inom länet, att det är otillåtet för andra än delägare och betesrättshavare att nyttja nämnda

271 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

marker till bete. I norra delen av länet liava delägarna i dessa marker i en: del fall sökt förhindra utövande av betning å markerna, då sådan bedrives utan stöd av (egentlig) betesrätt, och även lyckats härutinnan. Borttagandet av grindarna å de allmänna vägarna har för övrigt automatiskt åstadkommit betesfred å stora arealer och även medfört, att de personer, som ej äga betesrätt, måst upphöra med betningen.

Därest ifrågavarande betning utan (egentlig) betesrätt förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, skulle inom större delen av länet olägenheter knappast kunna uppstå. En stor del av de lägenhetsinnehavare och dylika, som tidigare obehörigen nyttjat här avsedda marker till bete, hava numera köpt ytterligare mark till sommarbete åt sina djur. Det fåtal, som skulle drabbas av en lagstiftning, varigenom berörda betning förhindrades, komme naturligtvis dock att beklaga sig.

Uppsala län.

I de norra delarna av länet förekommer, ehuru ej i särdeles stor omfattning, att de ohägnade skogsmarkerna nyttjas till bete av personer, som ej äga betesrätt. Dessa personer äro huvudsakligen lägenhetsägare med något litet jordbruk. I en del fall äro de jordbruks- och skogsarbetare.

Ifrågavarande betning har ägt rum sedan gammalt. Den anses vara otillåten, men förr, då man mera allmänt ej insåg den stora skada, som skogsbetningen åstadkommer, ansåg man ej erforderligt vidtaga åtgärder däremot. Numera förekommer, att man genom tillsägelse söker hindra betningen, men detta sker vanligen med ringa framgång och ej heller så ofta. Man låter saken passera.

Därest här avsedd betning hindrades genom lagstiftningsåtgärder, torde i regel ej några verkliga olägenheter uppstå för dem, som begagna sig av betningen. Det skulle dock givetvis vara förenat med vissa kostnader för dem att genom avtal med ägare av sådana angränsande marker, där bete kan anordnas, förvärva rätt att använda sådant. Vanligen finnes dock mark, som för sådant ändamål kan iståndsättas.

Södermanlands län.

Skogsvårdsstyrelsen har sig bekant, att de gemensamma mulbetesmarkerna inom länet tidigare utnyttjats till bete av personer, som saknat betesrätt å markerna, men styrelsen anser, att dylik betning numera upphört.

Den allmänna uppfattningen inom länet torde vara, att nyssangivna betning är otillåten.

Östergötlands län.

Ohägnade skogs- och utmarker torde i nämnvärd omfattning förekomma endast i några socknar i norra delarna av länet. Dessa marker nyttjas till bete, ehuru blott i ringa utsträckning, jämväl av andra personer än delägare och innehavare av betesrätter å markerna. De, som sålunda Utan

272 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tillstånd låta beta markerna, äro oftast lägenhetsinnehavare samt i vissa fall ägare av mindre jordbruksfastigheter. Lägenhetsinnehavarna torde i flertalet fall utgöras av jordbruks-, skogs- eller industriarbetare.

Sagda betning utan betesrätt torde hava ägt rum sedan gammalt. Den allmänna uppfattningen synes vara, att betningen är otillåten. Det torde hava förekommit, att markägare sökt förhindra betningen, särskilt i vad denna avsett får.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder skulle enligt skogsvårdsstyrelsens åsikt ej medföra några kännbara olägenheter för dem, som begagna sig av betningen.

Jönköpings län.

De gemensamma betesmarkerna inom länet nyttjas till bete av vederbörande delägare. Torpare finnas ej. Lägenhetsägare, som hålla betesdjur, förekomma synnerligen sparsamt inom de områden, där sagda marker äro belägna. Endast inom ett fåtal socknar finnes, enligt de upplysningar skogsvårdsstyrelsen kunnat inhämta, en eller annan lägenhetsägare, som använder sig av betet.

Ett förhindrande genom lagstiftningsåtgärder av den av sagda lägenhetsägare bedrivna betningen torde, såvitt skogsvårdsstyrelsen kan bedöma, ej medföra några kännbara olägenheter.

Kronobergs län.

Enligt de upplysningar, som skogsvårdsstyrelsen vid förfrågningar inom skilda delar av länet erhållit, nyttjas ifrågavarande ohägnade marker därstädes till bete allenast av delägare samt personer, som på grund av upplåtelse från delägare hava betesrätt å markerna.

Kalmar läns norra landstingsområde.

Såvitt skogsvårdsstyrelsen har sig bekant, förekomma ej numera inom landstingsområdet några sådana ohägnade skogs- eller utmarker, som enligt § 5 i 1857 års stängselförordning skola anses upplåtna till gemensamt mulbete.

Kalmar läns södra landstingsområde.

De gemensamma mulbetesmarkerna inom landstingsområdet nyttjas, såvitt för skogsvårdsstyrelsen är känt, i regel ej av andra personer än sådana, som där hava betesrätt. I de fall, där betning utan (egentlig) betesrätt förekommit, har sådant förhållande i allmänhet ansetts som lagbrott och blivit föremål för handläggning vid domstol. Såväl innehavare av jordbruksfastigheter och bostadslägenheter som skogs- och andra arbetare hava låtit dylika överträdelser komma sig till last.

273 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I det allmänna medvetandet står det nog klart, att sådan betning i egentlig mening är otillåten. Givet är även, att markernas ägare i de fall, där den otillåtna betningen kommit till deras kännedom, sökt förhindra densamma med större eller mindre framgång.

Man kan knappast med fog påstå, att kännbara olägenheter skulle uppstå för dem, som begagna sig av betningen, örn lagändring skedde på det sätt, att betningen effektivt förhindrades. Enda följden bleve, att vederbörande, örn de ville utnyttja betesrätten, finge erlägga sedvanlig beteslega per kreatur.

Gotlands län.

De ohägnade skogs- och betesmarkerna inom länet utnyttjas numera till kreatursbete allenast i ringa grad. Betning å markerna utövas ej blott av delägarna i dessa och dem, som på grund av upplåtelse från delägare äga betesrätt å markerna, utan även av andra personer, företrädesvis innehavare av smärre lägenheter. Det förekommer dock allenast i undantagsfall, att personer, som sålunda ej äga betesrätt å markerna, utnyttja dessa till bete. Dylik betning har förekommit sedan gammalt, i äldre tid långt mera än nu, samt har ansetts tillåten och följaktligen ej förhindrats. Därest betningen förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, skulle enligt skogsvårdsstyrelsens mening inga kännbara olägenheter därigenom uppkomma för dem, som begagna sig av betningen.

Blekinge län.

De gemensamma mulbetesmarkerna i länet nyttjas ej till bete av andra än delägarna och dem, som på grund av upplåtelse från delägare hava betesrätt å markerna.

Kristianstads och Malmöhus län.

Enligt vad skogsvårdsstyrelserna i dessa län kunnat utröna, finnas ej inom länen några sådana ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5 i 1857 års stängselförordning.

Hallands län.

Insikten örn den skadliga inverkan, som betning å skogsmark medför å skogsväxten, har åstadkommit, att skogsägarna funnit med sin fördel förenat att hägna kring sina ägor. Detta har ock skett i stor omfattning, men dock icke överallt. I vissa trakter, och särskilt i norra delen av länet, har sådan hägnad varit outförbar. Detta förhållande bottnar icke i bristande förståelse för nyttan av betesfred, utan i den för ändamålet olämpliga skiftesindelningen, som här är rådande. I dessa trakter är det nämligen icke ovanligt med ett fåtal meter breda men en hel mil långa skiften.

Bihang lil! riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 107

274 Kungl. May.ts proposition Nr 107.

De gemensamma betesmarkerna återfinnas således i större omfattning i norra delen av länet. Anläggning av betesvallar har omfattats med stigande intresse, men dylika anläggningar äro ej allmänna, varför delägarna utnyttja alltjämt det gemensamma mulbetet. Däremot bar styrelsen sig icke bekant, att andra än delägarna draga nytta av förekommande bete. Det är otvivelaktigt, att, örn andra än delägarna skulle släppa sina kreatur på de gemensamma betesmarkerna, de förra skulle förfara olagligt. I nämnvärd omfattning är sådan form av betning styrelsen icke bekant.

Göteborgs och Bohus län.

De obägnade skogs- och utmarkerna inom länet utnyttjas till bete även av andra än delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Dylik betning förekommer ganska allmänt i vissa avlägsna och skogrika trakter. Betningen bar ägt rum sedan gammalt men har tagit större omfattning i den mån friköp av torp och avstyckningar skett.

De personer, som begagna sig av bär avsedd betning, utgöras av ägare av jordbrukslägenheten huvudsakligen sådana, som under senare tid friköpt dylika lägenheter eller fått dem avstyckade. Ägarna äro oftast jordbruks-, skogs- eller industriarbetare eller hantverkare.

Inom länet äro åsikterna ganska varierande, huruvida ifrågavarande betning skall anses tillåten eller ej. I många fall hava markägarna utan resultat förbjudit betningen. Hägnader, som markägare uppsätter till skydd mot främmande djur, bliva oftast nedrivna.

Därest ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder förhindrades, skulle kännbara olägenheter i många fall uppstå för vederbörande lägenhetsägare. Dessa hava nämligen ofta vid friköp av torp räknat med att allt framgent hava fri betesrätt å ifrågavarande marker. Olägenheterna skulle bestå dels däri att lägenhetsägarna måste inskränka antalet av sina betesdjur, dels i indirekt tvång för dem att, där utmarker finnas å lägenheterna, å dem anlägga betesmarker. Oftast sakna emellertid lägenheterna utmarker.

Älvsborgs län.

I de fall, då endast ett mindre antal markägare är delägare i den gemensamma mulbetesmarken, bruka dessa i regel tillse, att endast de personer, som hava betesrätt å markerna, tillåtas beta med sina djur därstädes. Yad angår de stora sammanhängande gemensamma mulbetesmarkerna, där det mången gång är så gott som omöjligt för delägarna att kontrollera, vilkas djur gå på markerna, nyttjas dessa till bete även för hemdjur, tillhörande sådana personer, som ej hava egentlig betesrätt å markerna. Dessa personer utgöras i allmänhet av innehavare av jordbruksfastigheter eller bostadslägenheter. Det torde höra till undantagen, att personer, som ej äro fastighetsinnehavare, hålla betesdjur, men i de

275 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

fall, där detta är förhållandet, släppa djurägarna givetvis i första rummet sina djur på eventuellt förefintliga större gemensamma mulbetesmarker.

Den nu angivna betningen utan betesrätt kan, örn man ser länet i stort, anses vara allmänt förekommande. Betningen har säkerligen ägt rum sedan gammalt. Efter det kungörelsen den 15 januari 1926 rörande inskränkning av betesrätten å gemensamma mulbetesmarker inom länet trätt i kraft, torde den allmänna uppfattningen därstädes vara, att sådan betning ej är tillåten. I enlighet med sagda kungörelse har ett jämförelsevis stort antal överenskommelser träffats mellan delägarna i de gemensamma mulbetesmarkerna angående gemensamt bete, och i dessa fall torde nog tillses, att endast delägarnas kreatur beta å den gemensamma marken. I andra fall äro förhållandena varierande. En del markägare bry sig ej örn att bevaka sina intressen och vidtaga åtgärd för förhindrande av att främmande kreatur beta på deras mark, under det att andra markägare i ett flertal fall till åtal anmält sådana personer, som i strid mot nämnda kungörelse låtit sina kreatur beta på gemensam mulbetesmark.

Därest ifrågavarande betning utan betesrätt förhindrades genom lagstiftningsåtgärder, bomme detta att i de fall, då djurägaren baserat sitt djurinnehav på utnyttjandet av sommarbetet å gemensamma mulbetesmarker, att för honom medföra den olägenhet, att han måste ordna sin betesfråga på annat sätt eller inskränka på betesdjurens antal. Betydelsen av dessa olägenheter torde vara beroende på vederbörande djurägares förmåga att erlägga skälig avgift för det bete, som anskaffades på annat sätt. Möjlighet att mot skälig avgift förskaffa sig annat bete torde som regel alltid förefinnas.

Skaraborgs län.

Det är ganska allmänt förekommande inom länet — dock med undantag av dess västligaste delar — att ifrågavarande ohägnade skogs- och utmarker nyttjas tili kreatursbete av andra personer än delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Särskilt förekommer dylik betning å de större sammanhängande skogstrakterna, såsom i hela östra delen av länet samt å Billingen och skogstrakten Klyftamon nordväst därom. I synnerhet är dylik betning vanlig i trakter, som ligga avlägset från de byar och gårdar, till vilka skogarna höra, och som därför knappast utnyttjas av ägarna såsom betesmarker. — De personer, som begagna sig av betningen, äro i allmänhet innehavare av mindre lägenheter och egnahem, sysselsatta i hu vudsak med skogs- och jordbruksarbete, men även med vissa hantverk, såsom skomakeri, snickeri m. m. I vissa fall använda sig även industriarbetare, t. ex. i kalkindustrien, av här avsedd betning.

Betningen har på de flesta håll gammal hävd, varför markägarna fler städes knappast anse sig kunna lägga hinder i vägen för densamma. Bet ningen anses dock på många håll såsom otillåten. Innehavarna av gamla lägenheter på Billingen och Klyftamon förmena sig hava full rätt till bete

276 Kungl. Martts proposition Nr 107.

på dessa gamla kronomärke!', som för cirka 100 år sedan utskiftats på vissa socknar. I de fall, då markägarna anse sig liava befogenhet att förbjuda här avsedd betning, sker detta vanligen genom muntliga tillsägelser eller annonser i ortspressen, särskilt efter utförandet av skogsodlingar. Dessa förbud medföra dock i allmänhet föga resultat, och även försök att genom hägnad skydda ex. skogsodlade hyggen äro i många fall lönlösa, då hägnaderna ofta förstöras för att ej hindra kreaturen att komma in på de gräsbevuxna och därför lockande hyggena. Exempel finnas på att icke endast öppningar gjorts i en av markägaren uppförd hägnad utan att även till densamma använd tråd helt bortförts. Att skaffa respekt för dylika betesförbud eller att beivra brott däremot har visat sig mycket vanskligt på grund av svårigheterna att skaffa vederbörliga bevis. I Holmestads socken hava dock några byalag genom laga dom fått fastslaget, att lägenhetsägare utan betesrätt icke få släppa sina kreatur på byarnas utmarker utan särskild överenskommelse.

Skulle ifrågavarande betning förhindras genom lagstiftningsåtgärder, komme detta givetvis att medföra rätt kännbara olägenheter för dem, som begagna sig av densamma. Genom utnyttjandet av sommarbetet på närliggande skogsmarker kunna nämligen bär avsedda djurägare hålla ett större antal kreatur än som de annars lämpligen kunde vinterföda. Många exempel finnas därpå, att personer utan egen betesmark på detta sätt kunna uppföda ett relativt stort antal djur under sommaren för försäljning på hösten. Förbjudes dylik betning genom lag, försvinner sistnämnda möjlighet, och det blir även nödvändigt för ifrågavarande djurägare att betydligt minska på sin kreatursstam, vilket kommer att medföra en betydlig försämring av deras ekonomi. Många lägenheter med endast ett par hektar åker och ingen utmark torde överhuvud taget under sådana omständigheter ej kunna lämna sin ägare en nödtorftig bärgning.

Ser man saken från markägarnas synpunkt, bliver förhållandet ett belt annat. Ifrågavarande betning medför för dem betydande olägenheter och stora kostnader, särskilt genom de stora skador, som genom betningen förorsakas på den skogsåterväxt, som det enligt lag åligger markägaren att frambringa efter en avverkning. Olägenheterna härav bliva så mycket större som lägenhetsägarna genom svårigheten att skaffa vinterfoder för det ofta alltför stora antalet djur äro nödsakade att släppa ut kreaturen i omkringliggande skogsmarker mycket tidigt på våren, innan växtligheten på marken ännu kommit igång. Djuren äro då i stor utsträckning hänvisade till skogsplantornas späda skott och knoppar samt nödgas att under sitt sökande efter den knappa födan ströva över stora arealer, varigenom skadorna genom tramp bliva betydligt större än vad som annars behövde bliva fallet. Samma är förhållandet, fastän i mindre omfattning, på hösten, sedan det egentliga gräsbetet upphört.

Skogsvårdsstyrelsen bar alltmera kommit till den uppfattningen, att återväxtfrågan på många håll i länet egentligen är en betesfråga. Ur

277 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

skogsvårdssynpunkt är det synnerligen önskligt, att denna fråga kunde lösas på ett sätt, som utan att medföra alltför stora olägenheter för dem, som drabbas av betesinskränkningarna, kunde undanröja eller åtminstone minska de stora skador på skogsåterväxten, som förorsakas särskilt genom omförmälda betning utan egentlig betesrätt.

Värmlands län.

De obägnade skogs- och utmarkerna inom länet nyttjas till kreatursbete även av andra än delägare och dem, som på grund av upplåtelse från delägare bava betesrätt å markerna. De personer, som sålunda låta beta markerna utan betesrätt, utgöras vanligast av ägare till mindre fastigheter, såväl jordbruksfastigheter som bostadslägenheter, men även andra personer än fastighetsägare, särskilt skogs- och diversearbetare, begagna sig av dylik betning.

Nämnda betning är allmänt förekommande inom länet, särskilt i den egentliga skogsbygden, och bar ägt rum sedan gammalt. Den allmänna uppfattningen i länet, särskilt i skogsbygderna, torde vara, att, även örn dylik betning egentligen icke är i laglig mening tillåten, den dock måste av markägaren tolereras. I förvånansvärt få fall torde åtgärder till förhindrande av olaga betning bava vidtagits, åtminstone från de mindre skogsägarnas sida.

I synnerligen många fall skulle förhindrandet av ifrågavarande betning komma att medföra, att smålägenhetsägare, som för närvarande, tack vare de oreglerade betesförbållandena, kunna bålla sig med en ä två kor för sina bushåll, icke längre kunde behålla dessa.

Örebro län.

Det förekommer inom länet rätt allmänt, att obägnade skogs- och utmarker nyttjas till bete jämväl av andra än delägare och innehavare av betesrätter. De personer, som utöva dylik betning utan betesrätt, äro vanligen ägare av bostadslägenheter, som angränsa det gemensamma mulbetesområdet, samt s. k. backstugusittare. Även jordbruks-, skogs- och industriarbetare samt lägre tjänstemän bedriva dock understundom sådan betning.

Ifrågavarande betning bar, såvitt för skogsvårdsstyrelsen är känt, ägt rum sedan gammalt. Den allmänna uppfattningen torde vara, att betningen är otillåten, men det torde sällan förekomma, att vederbörande delägare sökt hindra betningen. I varje fall känner skogsvårdsstyrelsen icke till, att saken dragits inför domstol.

Ett förhindrande genom lagstiftningsåtgärder av ifrågavarande betning •skulle i vissa fall kunna medföra olägenheter för dem, som begagna sig av betningen. De flesta torde dock mot viss årlig avgift kunna förvärva be-

278 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

tesrätt i skogen, medan andra, som icke kunde förvärva sådan, säkerligen kunna stallfordra sina djur även sommartiden.

Västmanlands län.

Inom länet förekommer, att ohägnade skogs- och utmarker nyttjas till bete av andra än delägare och dem, som på grund av upplåtelse från delägare hava betesrätt å markerna. Dylik betning är vanligare i norra delen av länet än i södra. I allmänhet är dock betningen stadd i avtagande.

Både fastighetsinnehavare och andra personer begagna sig av här avsedd betning. Bland de förra äro representerade såväl innehavare av jordbruks- som innehavare av bostadslägenheter, främst dock de senare. De personer, som utan att innehava fastigheter använda sig av betningen, äro i allmänhet jordbruks- och skogsarbetare samt, i bergslagen, gruvarbetare. Bland ifrågavarande personer förekomma även hantverkare.

Den här avsedda betningen har ägt rum sedan gammalt. Betningen anses otillåten. Med det tilltagande intresse för skogsvård, som under senare tid framträtt, hava ansträngningarna att få utmarkerna helt betesfredade ökats, i många fall dock utan resultat såvitt angår ifrågavarande kategori »skogsägare».

Därest här avsedd betning hindrades genom lagstiftningsåtgärder, skulle i många fall ersättning i bete kunna erhållas genom arrende å större närliggande fastigheter. Skogsvårdsstyrelsen framhåller, att gällande lagstiftning möjliggör förhindrande av nämnda betning, som inom länet i allmänhet anses som ett otillåtet intrång men som dock hittills tolererats. Ett bibehållande av detta intrång framstår för flertalet jordägare, som därav beröras, som en kännbar olägenhet.

Kopparbergs län.

I Falun—Säterområdet nyttjas ej ohägnade marker till bete för hemdjur i allmänhet. I de mera skogsbetonade södra och norra Siljansområdena samt Särna och Idreområdet nyttjas däremot ohägnade marker till bete för hemdjur, dock som regel endast av delägarna i markerna, och mulbetet är här gemensamt.

Undantagsvis utnyttjas bete även av gruvarbetare, skogsarbetare och industriarbetare samt banvakter å sådana avlägset belägna orter, där tillgång till annan än hemproducerad mjölk saknas. Detta utnyttjande av bete av andra än markägarna torde ofta ske med tillstånd av dessa och har, såvitt styrelsen har sig bekant, ej vållat olägenheter, som påkalla särskild lagstiftning.

Gävleborgs län.

Ohägnade skogs- och utmarker inom länet nyttjas till gemensamt bete även av andra än dem, som hava betesrätt å markerna. Dylik betning

279 Kungl. Maj.ts proposition Nr 107.

utövas av skogs- och industriarbetare ävensom av vissa hemmansägare, vilka på grund av gynnsammare betes- och vallningsförhållanden inom angränsande eller mera avlägset belägna socknar ditsända får och hästar.

Här avsedd betning förekommer sedan gammalt, huvudsakligen inom norra delarna av landstingsområdet. Betningen bedrives dock ej i större utsträckning. Enligt allmän uppfattning är sådan betning tillåten, och något försök att förhindra denna betning är icke känt av skogsvårdsstyrelsen.

Därest lagbestämmelser av mera restriktiv natur, än nu gällande, skulle komma till stånd till förhindrande av dylik självtagen betesrätt, skulle detta givetvis komma att inskränka möjligheten för småbrukare, i huvudsak bestående av skogsarbetare, yrkes- och industriarbetare och som endast hava en mindre åkerareal för odling av vinterfoder till ett högst två kokreatur, att fortsätta med hållande av dessa djur. Å andra sidan får icke förbises skogsägarens skyldighet enligt gällande skogslag att sörja för skogsäter växten å sin mark.

En eventuell reglering av ifrågavarande betesförhållanden bör icke blott taga sikte på att i större eller mindre grad säkerställa förenämnda betning utan även, att detta icke sker på skogsägarens och skogsskötselns bekostnad.

Västernorrlands län.

Ifrågavarande ohägnade marker i länet nyttjas till bete för hemdjur jämväl av andra personer än dem, som hava betesrätt å markerna. Dessa personer äro i allmänhet fastighetsägare, men undantagsvis släppa jämväl andra personer, exempelvis åkare, slaktare — bland dem även sådana, som icke äro bosatta på landet — sina kreatur att beta fritt på skogen.

Huruvida de här ifrågavarande fastighetsägarna äro att betrakta såsom ägare av jordbruks- eller bostadsfastighet torde betingas av, var man sätter gränsen mellan nämnda två slag av fast egendom. Dragés gränsen för bostadslägenhet vid 1 hektars ägovidd, torde ifrågavarande personer till övervägande del få hänföras till bostadslägenhetsinnehavare, vid V* hektars ägovidd åter till jordbruksfastighetsägare, medan de båda kategorierna fastighetsägare torde fördela sig ganska lika, därest gränsen skulle sättas vid 1h hektars ägovidd. — Till levnadsställningen torde ifrågavarande personer i allmänhet kunna llän!Örås till arbetare vid industri eller jordbruk, endast i sällsynta undantags lall till tjänstemän.

Förenämnda betning utan (egentlig) betesrätt förekommer nära nog överallt inom länet, men i olika omfattning inom skilda delar av detta. Sålunda utvisar av skogsvårdsstyrelsen företagen utredning, att exempelvis inom Mo socken i norra Ångermanland ingen dylik betning äger rum, medan i Sollefteå, Ådalslidens och Graninge socknar sådan betning utövas i jämförelsevis stor omfattning sedan åtminstone 25 å 50 år tillbaka.

280 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I fråga om behörigheten av sådan betning torde meningarna bland länets allmoge vara delade. Även i de fall, då den anses otillåten, förhindras den emellertid i allmänhet icke av markägaren, för vilken grannsämjan betyder mera än det ifrågavarande intrånget genom betningen. Det är emellertid sannolikt, att, i samma män skogsvårdslagens bestämmelser rörande nöjaktig föryngring efter företagen slutavverkning kunna inför utsikterna till verklig betesfred å skogen göras gällande med större framgång än hittills, ifrågavarande betesvärdar bliva nödsakade att utestänga djurägare från sina marker.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder torde undantagsvis, nämligen då goda betestillfällen erbjuda sig på nära håll från garden, medföra olägenheter för dem, som begagna sig av betningen. Nämnda olägenheter torde i regel inskränka sig till förlust av en möjlighet till bete. Denna betesmöjlighet torde emellertid knappast skattas högt, därest till äventyrs den ifrågavarande förmånen skulle bliva föremål för inlösen, eventuellt enligt grunderna för ensittarlagen, eftersom inga särskilda åtgärder vidtagits för markens utnyttjande till betning. Då de här ifrågavarande fastighetsägarna nära nog uteslutande äro bosatta i närheten av tätare befolkad bygd, hava de i allmänhet tillfälle till inköp av mjölk, vårföre deras behov av bete för mjölkande djur icke kan sägas utgöra ett ovillkorligt livsintresse på samma sätt som för jordbrukare i egentlig bemärkelse. Mjölk från egna djur torde under alla omständigheter kunna vid behov anskaffas genom stallfodring, som i längden säkerligen ställer sig förmånligare för djurägaren än en planlös betesdrift på skogsmark.

Jämtlands län.

I de centrala delarna av länet, dit den egentliga jordbruksbygden är koncentrerad, torde betning å ohägnade skogs- och utmarker utan betesrätt icke förekomma i nämnvärd omfattning. I Härjedalen och länet i övrigt torde det emellertid ingalunda vara ovanligt, att bete utnyttjas utan betesrätt, och vissa länsskogvaktare hava inrapporterat, att förhållandet är allmänt. Det är såväl egnahemsinnehavare och lägenhetsägare

som skogs- och industriarbetare samt tjänstemän — banvakter m. fl. -_

vilka sålunda nyttja markerna till bete.

Ifrågavarande betning är gammal sed, ofta grundad på den föreställningen, att betningen är tillåten. I östra Jämtland betalas dock understundom viss avgift per djur, varför man där synes vara av den uppfattningen, att betningen är otillåten. Fall torde där hava förekommit, då man förbjudit betning till dess uppgörelse örn ersättning träffats, men eljest hava markägarna inom länet, så vitt känt är, icke vidtagit åtgärder för att förhindra betning av obehörigas djur.

Ett förhindrande av ifrågavarande betning genom lagstiftningsåtgärder skulle för vederbörande djurägare innebära en kännbar olägenhet, då dessa i regel tillhöra den mindre bemedlade folkklassen.

281 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Västerbottens län.

De ohägnade skogs- och utmarkerna inom länet nyttjas till kreatursbete även av andra personer än delägare och innehavare av betesrätter å markerna. Dylik betning är allmänt förekommande i hela länet och har ägt rum sedan gammalt. Man har den uppfattningen, att betningen är tilllåten. En del enskilda och bolag hava sökt förhindra betning av främmande kreatur genom stängning i rågångar.

Därest ifrågavarande betning förhindrades genom lagstiftning, skulle till en början vissa olägenheter uppstå för vederbörande djurägare, i det att de tvingades arrendera eller på annat sätt skaffa sig betesmarker. Fördelarna av att genom sådan lagstiftning erhålla mer ordnade betesförhållanden synas dock avsevärt överväga nämnda olägenheter.

Norrbottens län.

De gemensamma betesmarkerna inom länet nyttjas allmänt till bete även av sådana personer, som sakna egentlig betesrätt. Dessa personer utgöras huvudsakligast av innehavare av mindre fastigheter, såväl jordbruksfastigheter som bostadslägenheter. De senares innehavare äro jordbruks-, skogs- eller industriarbetare, hantverkare, tjänstemän, handlande etc. Ifrågavarande betning har ägt rum sedan gammalt, dock i större utsträckning förr än nu.

Mångenstädes torde den uppfattning råda, att här avsedd betning är tillåten. I ett stort antal fall — detta gäller företrädesvis de större jordbruksbyarna — äro hemmansägarna dock fullt medvetna örn att betningen är otillåten, men i allmänhet förhindras den ändock icke. Mången gång göras vid försäljningar av avsöndringar eller upplåtelser av lägenheter särskilda avtal angående betet å byns utmark. Det har inträffat, att utnyttjandet av bys marker till bete av andra än ägare till jordbruksfastigheter inom hyn förbjudits. Försök att hindra sådant utnyttjande av dem, som sakna egentlig betesrätt, torde även på andra vägar hava praktiserats och delvis fullföljts, dock, såvitt känt är, icke vid domstol annat än möjligen i något enstaka fall.

Ett förbjudande i lag av ifrågavarande betning skulle i många fall medföra kännbara olägenheter för dem förbudet skulle komma att beröra. De skulle genom ett dylikt förbud ställas inför valet att antingen 1) göra sig av med sina kreatur eller 2) inköpa foder åt dessa för sommarmånaderna eller slutligen 3) att skaffa sig betesmark på ett eller annat sätt. Alternativet 2) torde väl i de flesta fall få alternativet 1) som följd. Ett ordnande av betesfrågan enligt alternativet 3) torde i många fall stöta på svårigheter, i andra fall däremot kunna ske i enlighet med något av de sätt, som redan nu praktiseras inom länet, exempelvis genom arrenderande av särskild betesmark, genom bete på annans betesmark och då vanligen tillsammans med dennes djur mot viss avgift per djur och betessäsong.

282 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Möjligheterna att på dylikt sätt lösa betesfrågan synas ännu vara långt ifrån utnyttjade. Utvecklingen inom länet, i synnerhet för de större jordbrukshyarnas vidkommande, går alltmer i den riktningen, att kreatursägarna iordningställa särskilda betesmarker för sina bemdjur. Det torde dock i en del fall, företrädesvis på orter med dålig tillgång på mark, lämplig för betesanläggning, komma att ställa sig svårt eller kanske stundom omöjligt att uppbringa betesmarker, även örn vederbörande markägare skulle vara villiga att upplåta dylik, vilket långt ifrån alltid torde vara fallet. Slutligen torde i fråga örn verkan av ett förbud mot här avsedd betning böra framhållas, att de personer, som begagna sig av betningen, till övervägande antal utgöras av folk i mycket små omständigheter, för vilka varje utgift är kännbar.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

283 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 februari 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund, regeringsrådet Aschan, justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 3 februari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag örn ägofred, i vad detta förslag skiljer sig från det till lagrådet den 16 september 1932 remitterade förslaget i samma ämne, över vilket sistnämnda förslag lagrådet den 5 november 1932 avgivit yttrande.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, bade inför lagrådet föredragits av f. d. revisionssekreteraren, hovrättsrådet Thor Sjöfors.

Lagrådet yttrade:

Med hänsyn till de upplysningar remissprotokollet med därvid fogade bil. E innehåller örn rådande sedvana i vissa landsdelar att skogsmarker, som ligga under gemensamhetsbete, brukas till bete — med eller vanligen utan stöd av uttrycklig upplåtelse — jämväl för andra fastigheter än dem som äga del i skogsmarken eller för vilka gäller betesservitut, samt örn den sociala betydelsen av att, såvitt de små och svaga jordbrukens intresse beröres, betesregleringen icke mera än nödvändigt ingriper i detta förhållande, finner lagrådet någon invändning icke böra riktas mot den grundtanke, varpå det nu remitterade förslaget vilar. Denna grundtanke kan sägas hava på ett närliggande område redan vunnit lagstiftningens godkännande genom den i 1 § lagen den 18 juni 1925 örn nyttjanderättshavares rätt att inlösa upplåtet område upptagna bestämmelsen att lösenrätt äger rum ändå att avtal örn nyttjanderätt till marken icke visas föreligga. De i 19 § föreliggande förslag uppställda förutsättningarna för att faktiskt utövad betning skall vinna beaktande vid betesreglering hava icke heller givit anledning till saklig erinran.

284 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

I redaktionellt hänseende hemställes om jämkning i nyssnämnda paragrafs ingress till förebyggande av det möjliga missförstånd att hänsyn vore att taga även till betning som utövats i äldre tid men, måhända under inflytande av ändrad åskådning i orten, upphört redan avsevärd tid före den 1 januari 1932. Vidare torde den föreslagna ändringen i lydelsen av 14 § första stycket höra medföra att i 19 § upplåtelser enligt 18 § uttryckligen nämnas vid sidan av upplåtelser enligt 14 § såsom ägande företräde i förhållande till dem som enligt 19 § kunna ifrågakomma. Likaså bör det i det sista av de stycken i 27 §, för vilka ändrad lydelse nu föreslås, heta: betesmark, som upplåtits enligt 14, 18 eller 19 §.

Varder förslaget upphöjt till lag, lärer det böra övervägas huruvida icke för vinnande av det avsedda ändamålet erfordras att, i viss likhet med vad i anledning av ovannämnda 1925 års lag örn lösenrätt iakttagits genom kungörelsen den 20 juli 1925, kostnadsfri rättshjälp lämnas de fastighetsägare, som därav äro i behov, att vid betesreglering tillvarataga sina intressen.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

285 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, dels lagrådets den 5 november 1932 avgivna utlåtande över de den 16 september 1932 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn ägofred och lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred, dels ock lagrådets utlåtande den 6 februari 1933 över det den 3 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ägofred i vad detta skiljer sig från förstnämnda förslag i samma ämne.

Efter redogörelse för innehållet i berörda utlåtanden anför föredraganden:

»Vissa av de i lagrådets utlåtande den 5 november 1932 framställda erinringarna av formell natur hava beaktats i det den 3 februari 1933 remitterade, nu föreliggande förslaget till lag örn ägofred. Dessa erinringar föranleda sålunda ej vidare yttrande från min sida.

De anmärkningar i sak, som lagrådet eller vissa av dess ledamöter framställt mot det föreliggande förslaget till lag örn ägofred — vilka anmärkningar samtliga avse förslagets detaljbestämmelser — äro enligt min mening grundade. Vad angår det av min företrädare vid 3 § i förslaget gjorda uttalandet, att förslaget borde så förstås, att den som frivilligt uppfört stängsel i ägogräns men därefter gjorde gällande sitt stängselvitsord ägde fordra, att grannen inlöste stängslet å den sträcka som vid stängselbördans fördelning tilldelats denne, torde, på sätt lagrådet hävdat, för beredande av giltighet åt ett dylikt lösningsanspråk ett särskilt stadgande härom böra upptagas i lagen. Det bör emellertid uppmärksammas, att den granne som frivilligt uppfört stängslet är berättigad borttaga det å den sträcka som anvisats den andre grannen, örn ej denne vill lösa, samt att till följd härav överenskommelse mellan grannarna i allmänhet torde komma att träffas örn ersättning för stängslet å sagda sträcka, förutsatt att stängslet är av sådan beskaffenhet som i stängselärendet föreskrivits. Med hänsyn härtill och då stadgande av en lös-

286 Kungl. Martts proposition Nr 107.

ningsskyldighet i förevarande avseende möter vissa betänkligheter, särskilt på grund av svårigheten att bestämma vad som i varje fall bör utgöra skälig lösen, synes, i nära anslutning till den uppfattning som lagrådet härutinnan uttalat, någon föreskrift i ämnet ej böra upptagas i lagen.

Jämväl vad lagrådet i formellt avseende erinrat mot det föreliggande förslaget till lag örn ägofred lärer i huvudsak kunna godtagas. I ett par hänseenden torde dock jämkningar böra ske i vad lagrådet föreslagit.

Med hänsyn tili önskvärdheten, att förslagets paragrafföljd i görligaste mån bibehålies orubbad, torde sålunda den i 2 § meddelade hänvisningen, som enligt lagrådets mening borde upptagas såsom ett andra stycke i 1 §, få kvarstå i 2 §. Därjämte synes stadgandet i fjärde stycket av 13 § böra upptagas, ej på sätt lagrådet förordat såsom andra stycke i paragrafen, utan såsom tredje stycke.

Vad lagrådet erinrat i fråga örn placeringen av bestämmelserna i 46— 48 §§ samt uppställningen av 5 kap. synes böra iakttagas på det sätt, att i 5 kap. sammanföras, i den huvudsakliga ordning lagrådet angivit och med de jämkningar lagrådet förordat, bestämmelserna i 53—55 §§ örn ersättning för skada genom hemdjur samt stadgandena i 46 § örn försummat underhåll av hägnad och i 56—63 §§ örn intagande av liemdjur samt att i 6 kap. upptagas bestämmelserna i 51, 52 och 64 §§ örn påföljder av förseelser mot föreskrifter rörande betning ävensom bestämmelserna i 47 och 48 §§ örn förverkande av rätt till betesmark. Av de i 6 kap. inrymda stadgandena torde, på sätt lagrådet förordat, bestämmelsen i 65 § böra till viss del inarbetas i 1 och 55 §§ och i övrigt utgå, 66 § flyttas att avsluta 2 kap. samt stadgandet i 67 § upptagas i 30 §. Med anledning av det ändrade innehåll, som 5 och 6 kap. sålunda skulle komma att erhålla, torde rubrikerna till dessa kapitel böra jämkas.

Vad angår lagrådets erinran att ordet sakägare i 53 § första stycket syntes såsom i sammanhanget överflödigt böra utgå, torde ett uteslutande av nämnda ord kunna leda till otydlighet i fråga örn innebörden av stadgandet i nämnda stycke, men då å andra sidan sakägare i berörda para graf är en mindre egentlig beteckning för vad därmed avses, lärer detta ord böra ersättas med ett annat uttryck.

I överensstämmelse med vad nu anförts har jag låtit inom justitiedepartementet överarbeta ifrågavarande förslag till lag örn ägofred, därvid förslaget jämväl i vissa andra hänseenden än förut berörts underkastats redaktionella jämkningar. En mindre jämkning har även vidtagits i redaktionen av förslaget till lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred. Därjämte har, i anslutning till vad lagrådet i utlåtandet den 5 november 1932 anfört vid 19 § i det då föreliggande förslaget till lag örn ägofred, utarbetats förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut.

287 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

På sätt lagrådet framhållit vid 23, 25, 26, 33, 36 och 37 §§ i förslaget till lag örn ägofred, torde vissa frågor rörande den föreslagna lagstiftningens tillämpning böra regleras genom föreskrifter i administrativ ordning. Spörsmålet örn meddelande av sådana föreskrifter ävensom den av lagrådet i utlåtandet den 6 februari 1933 väckta frågan örn beredande av kostnadsfri rättshjälp vid betesreglering åt de fastighetsägare, som därav äro i behov, torde böra upptagas till närmare övervägande, sedan ifrågavarande lagförslag varit föremål för riksdagens prövning.»

Departementschefen uppläser härefter i enlighet med förestående anförande avfattade förslag till

1) lag örn ägofred;

2) lag örn säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn ägofred; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) örn servitut;

och hemställer departementschefen, att förslagen måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: H. Sief enson.

288 Kungl. Maj:ts proposition Nr 107.

Innehåll.

Sid.

Förslag till

Lag om ägofred ....................................................................... 2

Lag om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen örn

ägofred ........................................................................................................ 22

Lag örn ändrad lydelse av 5 § andra stycket lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 25) om servitut ........................................................................ 22

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 16 september 1932 ............ 23

Lagförslag, bilagor till samma statsrådsprotokoll................................................ 134

Sammanställning av yttranden över det av särskilda sakkunniga den 3 oktober

1928 avgivna förslaget till lag örn ägofred (Bilaga A) ................................ 156

Sammanställning av infordrade uppgifter rörande förekomsten av sådana ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5 av förordningen den 21

december 1857, m. m. (Bilaga B) ............................... .................................... 204

Sammanställning av infordrade uppgifter rörande den omfattning, vari rationellt betesbruk tillämpas å jordbruk av skilda storleksklasser m. m. (Bilaga C) 214

Lagrådets utlåtande den 5 november 1932 ........................................................ 231

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 3 februari 1933 .................... 260

Lagförslag, bilaga till samma protokoll (Bilaga D) ............................................ 268

Sammanställning av inkomna svar å en till skogsvårdsstyrelserna framställd förfrågan, huruvida och i vilken omfattning sådana ohägnade skogs- och utmarker, som avses i § 5 förordningen den 21 december 1857, nyttjas till bete för hemdjur av andra personer än delägare i markerna och innehavare av betesrätter å dem (bilaga E) ........................................................ 270

Lagrådets protokoll den 6 februari 1933 ............................................................ 283

Protokoll över justitiedepartementsärenden den 10 februari 1933 ................ 285

313100. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.