med förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

11 Nr 49.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212); given Stockholms slott den 20 januari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Förslag

till

lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att till 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 morn., av följande lydelse:

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1 mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan örn tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Beträffande awerkningstillstånd, som sökts före nämnda dag, skall äldre lag äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

13 Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Sköld, anför efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

Jag anhåller att få anmäla vissa förslag, avseende ändringar i skogsvårdslagen den 15 juni 1923.

Kostnaderna för utsyningsförrättning m. m.

Skogsvårdslagen bygger på grundtanken, att den enskilde skogsägaren skall vara pliktig att utnyttja honom tillhörig skogsmark till produktion. För tillgodoseende av detta syfte stadgas bland annat, att yngre skog som regel ej får avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring (3 §), samt att avverkning i äldre skog ej får så bedrivas, att återväxten äventyras (5 § första stycket). Ej heller får, med vissa undantag, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrivas avverkning av äldre skog i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden (5 § andra stycket). Utan hinder av stadgandet i 3 § får efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverkning av yngre skog ske dels till husbehov i vissa fall dels ock där avverkningen är avsedd att ingå såsom ett led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård (4 § 1 morn.).

Kostnad för undersökning eller utredning, som skogsvårdsstyrelsen låter verkställa för prövning av fråga, varom i 4 eller 5 § sägs, skall, enligt stadgande i 7 § 1 mom. andra stycket, utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall sökande utgöra nödig hantlangning ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år fastställas. Berörda bestämmelse angående ersättning för utsyning eller utstämpling förekom icke i det förslag till skogsvårdslag, som av Kungl. Maj:t förelädes 1923 års riksdag. Bestämmelsen i fråga tillsattes av riksdagen efter hemställan av det särskilda riksdagsutskott, som hade lagför-

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

slaget till behandling. Såsom motivering anfördes allenast, att en något större ersättningsskyldighet än av Kungl. Maj:t föreslagits syntes böra åläggas en sökande i det fall, att vid undersökning, som enligt 7 § förekomme, tillika verkställdes av sökanden begärd utsyning eller ^stämpling.

Innebörden av sistberörda stadgande har blivit föremål för olika tolkningar. Vid skogsvårdslagens tillämpning har sålunda understundom rått tvekan, huruvida och i vilken utsträckning på grund av stadgandet i fråga kostnad borde av sökanden gäldas för utsynings- eller stämplingsförrättning, som av skogsvårdsstyrelsen verkställdes dels vid meddelande av tillstånd efter avverkningsförbud dels ock då tillstånd meddelades till avverkning i sådana skogar, vilka av Kungl. Majit förklarats skola anses såsom svårföryngrade.

Angående avverkningsförbud stadgas i skogsvårdslagens 8 §. Enligt ifrågavarande bestämmelse får, sedan dylikt förbud meddelats av skogsvårdsstyrelsen eller dess tjänsteman, avverkning av träd, vilka omfattas av förbudet, ej ske utan styrelsens tillstånd.

Avverkning i svårföryngrad skog för annat ändamål än husbehov får, enligt 19 §, äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Enligt 20 § skall, då tillstånd meddelas, i allmänhet ske utsyning och utstämpling, men kan i stället, där sådant finnes tillräckligt, äga rum allenast anvisning av viss trakt, därå avverkningen får företagas. Finner skogsvårdstyrelsen uppenbart, att genom den avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, behöver icke vare sig utsyning eller anvisning verkställas.

Enligt ingressen till 19 § skola bestämmelserna i 7 § äga motsvarande tillämpning i fråga örn svårföryngrade skogar. Denna föreskrift fanns redan i det riksdagen underställda lagförslaget. Det av riksdagen gjorda tillägget till 7 § kom således utan vidare att vinna avseende jämväl å sistnämnda skogar,

I skrivelse till centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund den 26 februari 1927 har skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anhållit, att centralrådet måtte till behandling upptaga frågan, huruvida och i vilken omfattning den enskilde skogsägaren borde vidkännas kostnaden för av skogsvårdsstyrelse verkställd utsyning eller anvisning dels å svårföryngrad skog dels ock i skog, beträffande vilken skogsvårdsstyrelse enligt skogsvårdslagen meddelat förbud att annorledes än efter av styrelsen lämnat medgivande verkställa avverkning. Styrelsen har härvid erinrat, att olika uppfattningar i dessa frågor sannolikt förefunnes bland skogsvårdsstyrelserna, samt hemställt, att centralrådet efter övriga skogsvårdsstyrelsers hörande ville vidtaga de åtgärder, som för åstadkommande av enhetlighet kunde befinnas erforderliga.

I skrivelse till Kungl. Majit den 29 november 1927 har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund — under åberopande av ett utav ledamo-

15 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 49.

ten av centralrådet, hovrättsrådet Thor Sjöfors avgivet utlåtande samt med överlämnande av i ärendet inhämtade yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser i riket — hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för skogsvårdslagens komplettering med en bestämmelse av innehåll, att skogsvårdsstyrelse ägde rätt att av vederbörande fordra ersättning för av styrelsen verkställd utsyning eller anvisning, då förrättningen ägde rum i samband med tillstånd till avverkning i skog, beträffande vilken skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddelat avverkningsförbud.

I sitt förenämnda utlåtande har hovrättsrådet Sjöfors på anförda skäl såsom sin mening uttalat, att skogsvårdsstyrelse ägde rätt till ersättning för utsyning eller anvisning, som styrelsen på skogsägarens begäran läte verkställa i svår föryngrad skog dels därest fråga vore örn husbehovsavverkning dels ock, då avverkningen skedde för avsalu, örn styrelsen ej vore enligt 20 § skogsvårdslagen ex oflicio pliktig att låta verkställa förrättningen. Vore styrelsen skyldig att lämna anvisning men ej att verkställa utsyning, ägde styrelsen kräva ersättning för den merkostnad, som föranleddes därav, att utsyning ägde rum i stället för anvisning. I andra fall än de nu angivna vore skogsvårdsstyrelse ej berättigad till ersättning för utsyning eller anvisning, som genom dess försorg verkställdes i svårföryngrad skog. För utsyning eller anvisning, som skogsvårdsstyrelse på skogsägares begäran läte verkställa i samband med lämnande av tillstånd till avverkning i skog, som vore underkastad avverkningsförbud, vore styrelsen ej berättigad till ersättning för annat fall än då förrättningen icke erfordrades för själva avverkningstillståndet och sålunda ej inginge i detta utan vore en fristående och för skogsägaren icke förbindande åtgärd till dennes hjälp.

Av skogsvårdsstyrelsernas yttranden framgår, att förevarande spörsmål varit föremål för skilda meningar. I fråga örn svårf öryngrade skogar har flertalet av de skogsvårdsstyrelser, som härutinnan uttalat sig, förklarat, att de som regel beviljade kostnadsfri utsyning och anvisning. Vissa styrelser hava emellertid ansett sig berättigade till ersättning för utsyning och anvisning, som genom styrelsernas försorg verkställdes vid meddelande av tillstånd till avverkning i svårföryngrade skogar. Ett par skogsvårdsstyrelser hava varit av den åsikten, att ersättning för utsyning eller anvisning i dylika skogar finge uppbäras allenast för fall, där skogsvårdsstyrelsen ansåge sig kunna meddela avverkningstillstånd utan att verkställa utsyning eller anvisning men markägaren likväl begärde biträde av styrelsen i sådan form. Vad angår utsyning eller anvisning vid avverkningstillstånd, som av skogsvårdsstyrelse meddelades efter avverkningsförbud, hava styrelserna allmänt ansett sig äga rätt alt av sökanden erhålla ersättning för förrättningskostnaderna. Efter att hava tagit del av det uttalande, som i denna fråga gjorts av hovrättsrådet Sjöfors, hava åtskilliga skogsvårdsstyrelser hemställt, att, då frågan syntes tveksam, sådan ändring i skogsvårdslagen måtte vidtagas,

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

att skogsvårdsstyrelsernas rätt i berörda hänseende fullt klart framginge. Såsom stöd härför har anförts bland annat, att, enär ett avverkningsförbud utfärdades först sedan en överträdelse av lagen skett eller planerats, med en tolkning, motsatt den av skogsvårdsstyrelserna hittills tillämpade, kostnaderna för skogens beståndsvård bleve överflyttade från lagbrytaren på skogslagens väktare. Särskilt bleve förhållandet i ögonen fallande, då det gällde yngre skog, där nämligen ett avverkningsförbud kunde räcka många år och flera utsyningar således kunde erfordras. Den försumlige eller brottslige skogsägaren kunde alltså få beståndsvården i sin skog så gott som kostnadsfritt ordnad, varigenom skogsvårdsstyrelsernas budget onödigt betungades och lagbrott uppmuntrades.

I infordrade utlåtanden över centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas förbund förenämnda hemställan har denna biträtts av såväl domänstyrelsen (utlåtande 4/i 1927) som statskontoret (utlåtande 19/i 1928).

Frågan örn skogsvårdsstyrelses rätt att erhålla gottgörelse för utsyningsförrättning, som av skogsvårdsstyrelsen verkställes i samband med meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud, har varit föremål för domstols prövning i en rättegång, refererad i Nytt Juridiskt Arkiv 1931 avd. I sid. 425. Av referatet framgår följande:

Sedan en skogsägare verkställt vissa utstämplingar av barrträd å sin fastighet, meddelade skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förbud att utan styrelsens tillstånd å fastigheten bedriva avverkning av barrskog för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov. På begäran av skogsägaren, att de träd, vilka blivit utstämplade i strid mot skogsvårdslagens föreskrifter, måtte »återmärkas», verkställde styrelsen dylik förrättning, varefter styrelsen medgav vederbörande rätt att, utan hinder av avverkningsförbudet, avverka de utstämplade träden med undantag av dem, som sålunda återmärkts. Styrelsen stämde därefter skogsägaren till Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt och yrkade ersättning för förrättningskostnaderna. Styrelsens talan bifölls av häradsrätten. Svea hovrätt, där skogsägaren sökte ändring, upphävde emellertid häradsrättens dom och ogillade styrelsens talan under anförande, att av utredningen i målet framginge, att styrelsen funnit ifrågavarande förrättningar erforderliga för lämnande av tillstånd till avverkning av vissa utav de träd, beträffande vilka omförmälda avverkningsförbud meddelats, samt att skogsägaren vid sådant förhållande lagligen ej kunde förpliktas att återgälda styrelsen kostnaderna för förrättningarna. Styrelsen sökte revision. Genom dom den 24 juli 1931 fastställde högsta domstolen, efter förslag av nedre justitierevisionen, hovrättens dom. Två ledamöter voro dock av avvikande mening. Den ene av dessa ville fastställa hovrättens domslut men med annan motivering. Han uttalade sålunda, att han väl funne, att den i anledning av avverkningsförbudet gjorda framställningen örn återmärkning innefattat begäran örn tillstånd, som avsåges i 4 och 5 §§ skogsvårdslagen, men att återmärkningen icke kunde betraktas såsom sådan utsyning eller utstämpling, som omförmäldes i 7 § 1 mom. andra stycket samma lag. Den andre skiljaktige ledamoten prövade lagligt att, med upphävande av hovrättens dom, fastställa härads-

Kungl. Marits proposition nr 49. 17

rättens domslut. Såsom skäl anfördes, att den genom skogsvårdsstyrel sens försorg verkställda återstämplingen av vissa träd skett på begäran av skogsägaren, att genom återstämplingen övriga av skogsägaren ut stämplade träd blivit utsynta till avverkning, samt att den omständig heten, att denna utsyning innebure, att de utsynta träden undantoges från styrelsens tidigare meddelade avverkningsförbud, icke vore av beskaffen het att medföra, att vad i 7 § 1 mom. andra stycket stadgades örn skyldig het att ersätta utsyningskostnaden skulle sakna tillämplighet.

Med anledning av högsta domstolens omförmälda dom har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 31 augusti 1931 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för ett genomförande så snart ske kunde av den ändring, vilken förordats i skrivelsen den 29 november 1927.

Sveriges skogsägareförbund har, efter remiss, i yttrande den 20 oktober 1931 biträtt centralrådets hemställan.

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom jordbruksdeparte mentet uppgjorts ett förslag till ändring av 7 och 8 §§ skogsvårdslagen, vilket förslag remitterats för yttrande till Sveriges skogsägareförbund och centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Berörda förslag avsåg närmast dels att förtydliga innebörden av kostnadsbestämmelserna i 7 § i morn. andra stycket, främst med hänsyn till de svårföryngrade skogar na, å vilka sagda bestämmelser på grund av föreskriften i 19 § äga mot svarande tillämpning, dels ock att under ett nytt moment i S § stadga skyldighet för sökande av avverkningstillstånd efter avverkningsförbud att ersätta kostnaderna för utsyning, anvisning av avverkningstrakt eller stämpling, som skogsvårdsstyrelsen funne erforderligt verkställa för till ståndets meddelande, ävensom att utgöra nödig hantlangning. Därjämte upptogos i 7 § vissa smärre sakliga ändringar, vilka jag emellertid icke har för avsikt att här vidare beröra. Förslagets omförmälda förtydli gande av bestämmelserna i sistnämnda paragraf skedde i anslutning till den tolkning av samma bestämmelser, som för de svårföryngrade skogar nas del framförts av hovrättsrådet Sjöfors i dennes förutnämnda utlåtande, eller således att, dä utsyning eller utstämpling inginge som ett nödvändigt moment i skogsvårdsstyrelsens avverkningstillstånd, kost naderna för förrättningen alltid skulle stanna å styrelsen, med skyldighet för tillståndssökande allenast att utgöra nödig hantlangning. Beträffan de tillägget i 8 § må nämnas, att den däri föreslagna ersättningen till skogsvårdsstyrelsen avsågs skola, i likhet med vad som sker i de i 7 § åsyftade fall, utgå efter grunder, som av styrelsen för varje år fastställdes.

I yttrande den 10 december 1932 Ilar Sveriges skogsägare förbund icke haft något annat mot omförmälda ändringsförslag att erinra, än att för bundet hemställt, att grunderna för ersättning för skogsvårdsstyrelses för rättning å skog, vilken belagts med avverkningsförbud, måtte prövas och fastställas av Kungl. Majit. Till stöd härför har förbundet anfört, att.

bihang till riksdagens protokoll 19SS. I sami.

Sr 17 i'.i

18 Kung i. Majus proposition nr ii).

när en skog' lagts under förbud, skogsvårdsstyrelsen onekligen befunne sig i visst motsatsförhållande till skogsägaren. En viss frestelse kunde då finnas för skogsvårdsstyrelsen att använda sin befogenhet att fastställa ersättningen för den förrättning, som måste föregå varje avverk ning å skogen, på sådant sätt, att däri inrymdes ett visst mått av straff för skogsägaren. Ett sådant förfarande vore emellertid enligt förbön dets mening mindre lämpligt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i yttrande den 20 december 1932 avstyrkt förslaget, i vad det avsåge ändring av 7 §, men, med vissa erinringar, som i det följande skola angivas, tillstyrkt den före slagna ändringen av 8 §. Vid centralrådets yttrande hava fogats utlåtanden i ärendet från samtliga skogsvårdsstyrelser. Flertalet av dessa hava tillstyrkt ändringsförslagen eller lämnat dem utan erinran. Av övriga skogsvårdsstyrelser hava, vad först angår de i förslaget avsedda ändringarna i 7 §, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Gotlands och Västmanlands län uttalat, att berörda ändringar vore obehövliga. Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Älvsborgs, Värmlands och Norrbottens län hava hemställt örn vissa redaktionella jämkningar av förslaget, varjämte skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län förklarat, att vissa andra kanske väl så nödvändiga lagändringar sedan flera år vore underställda centralrådets prövning, och att styrelsen därför ej kunde tillstyrka, att ifrågavarande ändringsförslag förelädes riksdagen, förrän centralrådet hunnit avgöra, huruvida icke även andra tillägg till skogs vårdslagen borde påfordras. Slutligen hava en del erinringar och Önsbo mål i anledning av förslaget framförts av skogsvårdsstyrelsen i Jämt lands län. Vad beträffar 8 § har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län ansett, att även med de härutinnan föreslagna ändringarna borde tills vidare anstå, samt skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att förhållandena i sistnämnda län ej syntes kräva någon lagändring i före varande hänseende. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har anfört liknande synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län. I övrigt har icke framställts annan erinran mot förslaget än att skogsvårdssty reisen i Älvsborgs län ifrågasatt viss mindre jämkning i dess avfattning.

Centralrådet har till utveckling av sin åsikt, att ändring av 7 § icke borde vidtagas, anfört, att olika meningar visserligen tidigare varit rå dande bland skogsvårdsstyrelserna rörande den innebörd, som stadgandet i nämnda paragraf skulle anses äga, då det förlänades motsvarande tilllämpning i fråga örn avverkning i svårföryngrad skog. Under senare år hade emellertid, framhåller centralrådet, sannolikt i viss mån till följd av innehållet i centralrådets skrivelse till Kungl. Majit den 29 november 1927, skogsvårdsstyrelserna alltmera anslutit sig till den tolkning av stadgandet i detta fall, som enligt förslaget vore den riktiga. Enligt de i ärendet avgivna yttrandena syntes allenast ett par skogsvårdsstyrelser vilja hävda en uppfattning av stadgandets innebörd, som ej vore förenlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 49. 19

med nyssangivna tolkning. För vinnande av rättelse i fråga om dessa styrelser vore, enligt centralrådets mening, vidtagande av lagändring ej av nöden. Centralrådet funne därför, att de föreslagna ändringarna näppeligen kunde anses vara påkallade av något verkligt behov.

Vidkommande 8 § har centralrådet däremot förklarat, att centralrådet ansåge, att den ifrågasatta ändringen i sistnämnda paragraf påkallades av ett trängande behov. Enligt vad centralrådet anfört har emellertid beträffande förslagets utformning inom centralrådet erinrats, att till ståndssökandes ersättningsskyldighet borde begränsas att avse utsyning och stämpling, och att sålunda anvisning av avverkningstrakt ej borde inbegripas under ersättningsskyldigheten. Såsom skäl härför har åbe ropats dels att den i 7 § 1 mom. andra stycket stadgade ersättningsskyldigheten vore begränsad på nu angivet sätt, dels ock att enbart anvisning av avverkningstrakt i regel ej torde medföra större kostnad för skogsvårdsstyrelsen än vanlig å marken företagen besiktning, för vilken enligt förslaget ersättning icke avsåges skola utgå. Tillika har inom centralrådet framhållits, att det syntes befogat, att sökande av avverkningstillstånd i fall, varom nu vore fråga, medgåves rätt att hos vederbörande länsstyrelse och i sista hand hos Kungl. Maj:t påkalla prövning, huruvida de av skogsvårdsstyrelsen fastställda grunderna för här avsedd ersättning vore skäliga. Utan hinder av att dylik prövning påkallades borde dock sökanden vara pliktig att gälda ersättning enligt sagda grunder med rätt för honom att, örn ersättningen sedermera av högre myndighet nedsattes, återfå vad han för mycket betalat. Centralrådet har ansett, att vad sålunda erinrats mot förslagets utformning borde komma under övervägande vid förslagets fortsatta behandling.

Den uppfattning, som, på sätt jag anfört, avsetts att briugas till klart uttryck genom förenämnda, inom jordbruksdepartementet uppgjorda förslag till ändring av skogsvårdslagens 7 §, kan jag helt dela. Det är ej skäligt, att, då tillstånd till avverkning sökes omedelbart på grund av ett i lagen intaget generellt förbud mot avverkning av viss skog utan tillstånd, sökanden skall, bortsett från utgörande av nödig hantlangning. betungas med kostnaderna för utsyningsförrättning, som skogsvårdsstyrelsen för tillståndets meddelande finner erforderligt verkställa. Riktigheten av denna grundtanke har ej ifrågasatts, då tillstånd sökes enligt stadgandena i 4 eller 5 §. Däremot har tvekan yppat sig, då det gällt tillstånd till avverkning i svårföryngrade skogar enligt 19 §. Någon an ledning torde emellertid ej förefinnas, varför sökande av dylikt tillstånd skulle i crsättningshänseende bliva sämre ställd än sökande av avverk ningstillstånd enligt 4 eller 5 §. Allenast för det fall, att från skogsvårds styrelsens sida hinder ej möter att erhålla avverkningstillstånd utan att utsyning eller stämpling i samband därmed verkställes, men sådan för rättning likväl på sökandens begäran kommer till stånd, synes ersättning

JJepu rt em e rits chefen.

2(1

Kunni. Maj:ts proposition nr 49.

för förrättningen böra av sökanden gäldas. Benna ståndpunkt torde också enligt gällande bestämmelser i ämnet intagas av skogsvårdslagen. Jämlikt stadgandet i 7 §, som, på sätt nämnts, enligt 19 § skall beträffande svårföryngrade skogar äga motsvarande tillämpning, medför nämligen utsyning eller ^stämpling ej ersättningsskyldighet för den tillståndssökande under annan förutsättning, än att förrättningen skett på dennes begäran. Detta torde emellertid knappast kunna anses hava varit fallet, örn förrättningen varit så nära förbunden med tillståndets meddelande, att tillstånd utan dylik förrättning icke skulle hava av skogsvårdsstyrelsen lämnats.

Såsom framgår av föregående redogörelse hava vissa skogsvårdsstyrelser tidigare åt förevarande bestämmelser givit en tolkning, avvikande från den av mig nu hävdade. Det inom jordbruksdepartementet uppgjorda förslaget till förtydligande av samma bestämmelser avsåg att åstadkomma rättelse härutinnan. Enligt de upplysningar, som numera vunnits, torde likväl någon lagändring för uppnående av berörda syfte icke vidare erfordras. Ändringsförslaget torde, på sätt centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund framhållit, vid dylikt förhållande ej vara påkallat av något verkligt behov. Jag har därför ansett mig, efter nu lämnade redogörelse för vad som förekommit, icke böra vidtaga ytterligare åtgärd.

Verkställes genom skogsvårdsstyrelsens försorg utsyning eller ^stämpling i samband med meddelande av tillstånd till avverkning efter ett å fastigheten lagt avverkningsförbud enligt 8 § skogsvårdslagen, torde på frågan om skyldighet för tillståndssökande att ersätta kostnaderna för ifrågavarande förrättning böra anläggas delvis andra synpunkter än de, vilka kunna åberopas då eljest för avverkning fordras skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Förpliktelsen att, innan avverkningen företages, inhämta dylikt tillstånd är här icke såsom i de övriga fall, då tillstånd kräves, ett i lagen ovillkorligen föreskrivet, fastigheten, oberoende av ägarens eller avverkningsrättsinnehavarens åtgöranden, åvilande onus. Det är icke tilltalande, att, på sätt för närvarande synes vara fallet, den som begär tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud skall vara fritagen från skyldighet att ersätta skogsvårdsstyrelsen kostnaderna för utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrelsen finner erforderlig för tillståndets meddelande. Visserligen torde ej sällan inträffa, att tillstånd till avverkning måste sökas på grund av ett förbud, som ej vållats av sökanden. Förbudet kan sålunda hava meddelats redan under någon föregående ägares innehav av fastigheten. Dels finnes emellertid möj lighet att vid förvärv av en fastighet övertyga sig örn, huruvida avverkningsförbud åvilar densamma, dels torde kunna förväntas att, därest skogsvårdsstyrelsen finner, att en ändamålsenlig skogsvård kan antagas komma att bedrivas av den nye ägaren, förbudet av styrelsen upphäves eller ägaren med förbudets bibehållande eljest medgives nödig rörelsefri

21 Kungl, Maj:ts proposition nr 49.

het. -Jag ansluter inig alltså till den princip, varå förenämnda inom departementet upprättade förslag till ändring av 8 § bygger, eller att, då skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud finner erforderligt, att utsyningsförrättning genom styrelsens försorg verkställes, kostnaderna för förrättningen skola gäldas av den, som ansökt örn tillståndet. Utsyning torde nästan undantagslöst vara förenad med ett stämplingsförfarande. Även stämplingskostnaderna skola naturligtvis av sökanden betalas. Sådan förrättning, varigenom, sedan avverkningsförbud meddelats, träd, vilka tidigaio utstämplas a\ skogsägare eller avverkningsrättsinnehavare, återstämplats genom skogs vårdsstyrelsens försorg, torde böra räknas lika med vanlig utsyningseller stämplingsförrättning.

Nyssnämnda ändringsförslags bestämmelser i förevarande hänseende inneburo, att tillståndssökande skulle vara skyldig ersätta ej blott utsynings- och stämplingskostnader utan även kostnaden för sådan anvisning av avverkningstrakt, som skogsvårdsstyrelsen, i stället för att verkställa utsyning eller stämpling, kunde finna sig föranlåten meddela. En så långt gående ersättningsskyldighet har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund enligt yttrandet den 20 december 1932 ansett sig icke hava anledning påfordra. Med hänsyn härtill oell da de skäl, som till stöd för sistberörda ståndpunkt inom centralrådet framhållits, synas värda att beaktas, torde ifrågavarande skyldighet lämpligen böra lie gränsas på sätt inom centralrådet föreslagits.

I överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 7 § torde erforderlig hantlangning alltid böra av tillståndssökande utgöras. Dylik skyldig het bör sålunda åvila honom ej blott vid utsyning eller stämpling, som skogsvårdsstyrelsen för tillståndets meddelande finnér erforderlig, utan vid all undersökning å marken, som anses behövlig för ansökningens prövning.

Den ersättningsskyldighet eller hantlangningsplikt, varom i det föregående talats, har allenast haft avseende å vederbörande tiilståndssökande. Finnes ej sökande av avverkningstillståndet, utan meddelas detsamma, såsom understundom torde ske, på skogsvårdsstyrelsens eget initiativ, synes styrelsen böra vidkännas kostnaden lör förrättning, som styiel sen därvid, utan framställning från markägare eller avverkningsrätts innehavare, verkställer. Någon skyldighet för ägare eller avverkningsrättsinnehavare att för sådant fall utgöra hantlangning synes ej heller böra föreskrivas. A andra sidan torde vara tydligt, att, örn utsyning elid annan förrättning å marken verkställes på uttrycklig begäran av till stånd ssökande, ehuru skogsvårdsstyrelsen finner förrättningen icke vara erforderlig för tillståndets meddelande, sökanden skall svara för samtliga nied förrättningen förenade kostnader. För sådant fall torde stadgan det i 4 § andra stycket förordningen dea 15 juni 1923 angående skogs vårdsstyrelser bliva tillämpligt.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

På sätt framhållits såväl av Sveriges skogsägareförband som inom cen tralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund synes det ej lämpligt att i skogsvårdsstyrelsens egna bänder, utan möjlighet till jämkning, överlämna fastställandet av de grunder, efter vilka ersättning till styrelsen skall utgå för sådan utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrel sen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud finner erforderligt verkställa. Varken det av skogsägareförbundet eller det av centralrådet framförda förslaget bar emellertid synts mig innebära en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Efter övervägande av olika möjligheter härutinnan har jag stannat för den meningen, att i lagtexten allenast bör inflyta föreskrift därom, att ersättningen skall utgå med skäligt belopp. Anser den ersättningsskyldige beloppet vara för högt tilltaget, får tvisten slitas inför allmän domstol, på samma sätt som när skogsvårdsstyrelsens krav över huvud bestrides. För att vederbörande skola hava möjlighet att i förväg någorlunda kunna bedöma storleken av den ersättning, varom i förekommande fall kan bliva fråga, torde emellertid vara lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna för varje år fastställa och tillkännagiva de grunder, som styrelserna vid ersättningens debitering avse att tillämpa. Då olika grunder torde tillämpas av olika skogsvårdsstyrelser, erhålles också härigenom ett material, som kan bliva av viss betydelse för prövningen av ersättningsbeloppens skälighet. Någon skyldighet för skogsvårdsstyrelserna i angivet hänseende torde dock ej lämpligen böra föreskrivas i lagen. Därest de av mig förordade bestämmelserna vinna statsmakternas bifall, torde fram deles kunna i administrativ ordning tillses, att nyssnämnda åtgärder bliva av styrelserna vidtagna.

Såsom framgår av det anförda komma vissa av de med avverkningsförbudet sammanhängande kostnaderna även efter de av mig förordade ändringarna att stanna å vederbörande skogsvårdsstyrelse. Så kommer naturligtvis bland annat att ske med alla kostnader för förbudets meddelande. Jag torde i detta sammanhang få erinra därom, att skogsvårdsstyrelse enligt 8 § har rätt att, då förbud meddelas, begränsa detsamma att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt inskränka förbudet såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller bestånd. Det synes önskvärt, att skogsvårdsstyrelserna ville tillämpa denna bestämmelse i största möjliga utsträckning. Härvid må jämväl framhållas angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna, där så lämpligen kan ske, låta förbuden åtföljas av föreskrifter och anvisningar för ett ändamålsenligt handhavande av skogen inom förbudens ram.

De av mig tillstyrkta bestämmelserna torde böra sammanföras under ett nytt moment, betecknat 3 morn., i 8 §. Bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1933. Med allmänna rättsgrundsatser synes bäst överensstämma, att de ej erhålla tillämplighet i sådana fall. där avverkningstillstandet sökts före nämnda dag. Till undvikande av varje tveksamhet torde uttryckligt stadgande härutinnan böra meddelas.

23 Kungl. Maj:ls proposition nr ii).

I anslutning till vad sålunda aniörts Ilar jag låtit inom jordbruksdepar tementet utarbeta ett förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212). Det är min avsikt att föreslå, att berörda förslag remitteras till lagrådet för yttrande. Jag torde emellertid dessförinnan få redogöra jämväl för vissa andra framkomna förslag till ändringar i skogsvårdslagen.

Förrättningar enligt 12 och 30 §§.

Enligt skogsvårdslagens 12 § skall skogsvårdsstyrelse, som finner åtgärder för betryggande av återväxt jämlikt lagen påkallade, söka med den eller dem, som lagligen äro ansvariga för återväxtens betryggande, träffa överenskommelse örn de åtgärder, som för berörda ändamål böra vidtagas. Träffas ej sådan överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen hos länsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen skall då förordna en skogsstatens tjänsteman att med biträde av två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättningar eller till ledamöter i häradsrätt, å stället undersöka förhållandet och däröver till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande skick må finnas nödiga. Sedan undersökning hållits, skall styrelsen ånyo söka få till stånd överenskommelse. Örn överenskommelse ej kan träffas, stämmes, jämlikt 13 §, saken in till domstol.

Enligt 30 § 1 mom. andra stycket äger den, som hos länsstyrelsen anfört besvär över skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, som hos länsstyrelsen får fullföljas, påkalla undersökning på marken. För sådant fall eller örn länsstyrelsen eljest finner dylik undersökning vara av nöden, skall länsstyrelsen förordna en skogsstatens tjänsteman att med biträde av tvä sådana gode män, som i 12 § omförmäla», å stället undersöka förhållandet och däröver avgiva redogörelse.

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 april 1927 har Sveriges skogsugareförbund hemställt örn sådan ändring av 12 och 30 §§, att däri infördes bestämmelse örn skyldighet för vederbörande syneförrättare att till förrättning, som i sagda paragrafer avses, kalla markägare samt för reproduktionsåtgärder eller avverkning ansvarig avverkare. Till stöd för denna hemställan har anförts, bland annat, att det vore brukligt, att, då förrättning enligt 12 § skulle företagas, skogsvårdsstyrelsen erhölle underrättelse örn tiden för förrättningen, varefter någon styrelsens tjänsteman kom tillstädes vid densamma, samt att det förty vore rimligt och i många fall skulle undanröja friktion och misstämning, örn även den andra parten bereddes tillfälle att närvara och förklara sig. I fråga örn förrättning enligt 30 § har förbundet förklarat sig anse det än viktigare, att kallelseplikt förelåge. Förbundet har särskilt framhållit det fall, att förrättningen ägde rum i anledning av överklagande av ett utav skogs vårdsstyrelsen meddelat avverkningsförbud. Härutinnan har förbundet anfört bland annai följande:

24 Kunni. Maj:ts proposition nr 49.

Att märka vore, att avverkningsförbud kunde meddelas ej blott när avverkning företagits i strid mot lagens bestämmelser eller när ^stämpling, utvisande tilltänkt lagstridig avverkning, verkställts, utan skogsvårdsstyrelsen kunde meddela förbud när helst den hade »skälig anledning antaga», att lagstridig avverkning planlagts. Befogenheten av förbudet skulle sedan prövas av synemännen. Dessa, som i regeln icke ägde person- och lokalkännedom i det förevarande fallet, bleve i realite ten hänvisade att i sådana mer ömtåliga fall, där avverkning eller stämpling ej skett, grunda sitt omdöme på skogsvårdsstyrelseombudets utta landen och misstankar. Enkel rättvisa syntes här kräva, att markägaren (avverkaren) städse bereddes tillfälle att närvara och avgiva förklaring över sina dispositioner och avsikter. I de allra flesta fall torde det vara så, att länsstyrelsens beslut träffades i överensstämmelse med den av synemännen uttalade meningen.

Över skogsägareförbundets framställning hava, efter remiss, yttranden avgivts dels, efter skogsvårdsstyrelsernas hörande, av centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, dels ock av domänstyrelsen.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i utlåtande den 29 september 1927 förklarat sig anse det lämpligt, att vederbörande intressenter underrättades örn förrättningar av ifrågavarande slag, samt anfört, att centralrådet icke hade något att erinra mot att skogsvårdslagens 12 och 30 §§ kompletterades i antydd riktning. Emellertid har central rådet gjort gällande, dels att kallelse till förrättningen icke borde utfärdas, utan att det vöre tillfyllest, att vederbörande underrättades örn den samma, dels ock att angående förrättning enligt 30 § icke blott mark ägare och ansvarig avverkare utan även skogsvårdsstyrelse horde under rättas. Med hänsyn till att, enligt yttrandena från skogsvårdsstyrelserna, vederbörande i regel underrättades utan att skyldighet härutinnan vore föreskriven i lagen, syntes det centralrådet vidare, att med de föreslagna ändringarna utan olägenhet kunde anstå, till dess erfarenheten givit vid handen, att lagen i andra avseenden behövde ändras eller kompletteras. Centralrådet hemställde därför, att skogsägareförbundets framställning icke för det dåvarande måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 25 oktober 1927 gjort samma hemställan som centralrådet.

I samband med förenämnda förslag till ändringar av 7 och 8 §§ upp gjordes inom jordbruksdepartementet jämväl förslag till ändrad lydelse av 12 och 30 §§ i nära anslutning till skogsägareförbundets hemställan. Förslaget innebar sålunda, att genom förrättningsmannens försorg underrättelse örn tiden för de i sistnämnda paragrafer omförmälda förrättnin gar skulle bevisligen lämnas: beträffande förrättning enligt 12 §, skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare ävensom annan, som kunde vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, samt, beträffande förrättning enligt 30 §, skogsvårdsstyrelsen och klaganden ävensom, där klaganden vore annan än fastighetens ägare, denne sistnämnde.

Sveriges skogsägareförbund, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas för

Kungl. Majlis proposition nr 49.

hund och skogsvårdsstyrelserna hava samtidigt som de yttrat sig angående de föreslagna ändringarna av 7 och 8 §§ jämväl uttalat sig örn nu ifrågavarande ändringsförslag.

Sveriges skogsägareförbund har tillstyrkt förslaget.

Av skogsvårdsstyrelserna har flertalet icke haft något att erinra mot detsamma. Av de övriga har skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrkt förslaget samt skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att dess genomförande skulle i hög grad försvåra ifrågavarande förrättningar utan motsvarande nytta. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt den föreslagna ändringen av 12 § samt beträffande 30 § avstyrkt, att ägaren skulle kallas till däri avsedd förrättning. Såväl sistnämnda skogsvårdsstyrelse som skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län hava ansett, att lagändringarnas genomförande borde anstå till dess övriga frågor örn ändring av skogsvårdslagen, vilka centralrådet hade under omprövning, blivit utredda. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har tillstyrkt ändringen av 12 § men funnit någon underrättelseplikt i det i 30 § avsedda fall ej vara påkallad. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län bär ansett, att, för underlättande av de föreslagna bestämmelsernas tillämpning, den i 12 § stadgade underrättelseplikten borde bestämmas att avse, förutom ägaren, annan, örn vilken kännedom förelåge, att han kunde vara ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna. Vidare har av några skogsvårdsstyrelser framhållits, att underrättelseplikten borde anses fullgjord i och med att meddelande örn förrättningen bevisligen avsänts.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i sitt yttrande den 20 december 1932 icke haft någon erinran att framställa i anledning av de föreslagna bestämmelserna i och för sig. Emellertid har centralrådet anfört, att inom centralrådet sedan någon tid påginge utredning örn vidtagande av sådana ändringar av skogsvårdslagen, som enligt hittills vunnen erfarenhet från lagens tillämpning funnes påkallade. Underhänvisning till detta förhållande har centralrådet förklarat, att ändringarna av 12 och 30 §§ lämpligen borde anstå, till dess frågan örn revision av skogsvårdslagen i anledning av berörda utredning bleve aktuell.

För egen del biträder jag i princip de synpunkter, vilka kommit till ut- Departementstryck i det inom jordbruksdepartementet uppgjorda förslaget till ändring cW«n. av 12 och 30 §§. Det synes rimligt, att de, vilkas intressen beröras av ifrågavarande förrättningar, underrättas örn tiden för deras hållande.

Med utgångspunkt härifrån torde skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare alltid böra underrättas. I sådana fall, då enligt stadgandet i andra stycket av 11 § jämväl förutvarande ägare till en fastighet eller avverkningsrättsinnehavare äro ansvariga för kostnaderna för åtgärder till betryggande av skogsåterväxt, bör i fråga om förrättning, som avses i 12 §, underrättelse tillställas även dem. Slutligen bör vid förrättning enligt 30 § klaganden alltid underrättas, oavsett örn han är ägare till fastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 47—49. 3

26 Kungl. May.ts proposition nr 49.

Fullgörandet av en underrättelseplikt i den utsträckning, som nu angivits, torde emellertid oita möta svårigheter. Erinringar härutinnan hava framförts av de skogsvårdsstyrelser, vilka, på sätt förut nämnts, helt eller delvis ställt sig avvisande mot förslaget. Särskild har sålunda framhållits, dels att äganderättsförhållandena kunna vara besvärliga att utreda, dels oek att antalet intressenter, som måste underrättas, mången gång är synnerligen stort, samt att det ej sällan torde bliva svårt att nå vederbörande intressent med underrättelsen. Ehuru dessa svårigheter torde kunna övervinnas, synas de dock tala för att någon dylik underrättelseplikt icke föreskrives i lagen utan tvingande skäl. Sådana torde ej föreligga. Enligt de upplysningar, som lämnats i ärendet, synes redan nu tämligen allmänt tillämpas, att underrättelse meddelas, där så lämpligen kan ske. Även utan lagstadgande torde denna praxis kunna givas en än vidare utbredning. Ett betydande inflytande i förevarande hänseende synes kunna utövas av länsstyrelserna. Detta torde lämpligen kunna ske i den formen, att länsstyrelserna i sina förordnanden för förrättningsmännen betona angelägenheten därav att, örn det ej medför alltför stor omgång eller olägenhet, vederbörande intressenter underrättas örn tiden för den förrättning, som avses med förordnandet. Inrymmandet i förordnandena av ett dylikt påpekande skulle med all sannolikhet leda till åsyftat resultat. Berättigade anspråk, som uti ifrågavarande avseende kunna av intressenterna uppställas, torde därigenom praktiskt taget bliva tillgodosedda. Önskvärdheten av att nu anförda synpunkter vinna beaktande torde böra på lämpligt sätt bringas till länsstyrelsernas kännedom.

Jag finner sålunda, att någon ändring av 12 och 30 §§, åtminstone tillsvidare, icke behöver företagas. Erinras må också, att, enligt vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, inom centralrådet pågår utredning rörande en allmän revision av skogsvårdslagen. Det synes ej lämpligt att, innan berörda utredning slutförts, vidtaga andra ändringar i lagen än sådana som äro av ett trängande behov omedelbart påkallade.

Departementschefen uppläser härefter förut omförmälda förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) av den lydelse, bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen togade lagtörslaget, bär häl- uteslutits-

Kungl. May.ts proposition nr 49.

27 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari 1933.

Närvarande:

.justitieråden Alexanderson,

Eklund, regeringsrådet Aschan, justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 13 januari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Knut Elliot.

Lagrådet lämnade förslaget ntan anmärkning.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

28 Kungl. Maj-.ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Näjd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 19 januari 1933 avgivna utlåtande över det den 13 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

380059. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.