('med förslag till förordning angående vadhållning i samband nied tävlingar',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 1

Nr 231.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående vadhållning i samband nied tävlingar; given Stock­ holms slott den 2 mars 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning angående vadhållning i samband med tävlingar; och har Kungl. Majit för avsikt att, efter mot­ tagande av riksdagens svar, företaga den slutliga prövningen av samma förslag. Under Hans Majits Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 231. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Förslag

till

förordning angående vadhållning i samband med tävlingar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I samband med kapplöpning eller annan tävlan må ej vadhållning medelst så kallad totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt för allmänheten anordnas, med mindre Kungl. Majtt därtill meddelat tillstånd.

2 §.

Ej må någon främja deltagandet i sådan inom landet anordnad vadhåll­ ning, som ej är tillåten, eller i utländsk vadhållning genom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla bevis örn rätt till delaktighet i vadhållningen eller annan handling, avsedd för deltagande däri; genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser i vadhållningen eller förmedla insamlandet av insatser; eller genom att eljest tillhandagå annan vid deltagande i vadhållningen. Det vare ock förbjudet att kungöra försäljning eller förmedling av bevis eller annan handling, som ovan nämnts, eller att sprida inbjudningar, planer, vinstförteckningar eller andra liknande meddelanden, som hava avseende å vadhållning, varom nu är fråga. Utan medgivande av den, som erhållit tillstånd att anordna vadhållning, må ingen yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid deltagande i vadhållning,, som är tillåten.

3 §.

De i 1 och 2 §§ stadgade förbud skola även hava avseende å sådan vad­ hållning, vid vilken såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss förening, därest föreningen tillkommit väsentligen för anordnande av dylik vadhållning eller vadhållningen eljest, såsom med avseende å omfatt­ ningen eller de villkor, varunder deltagande må ske, är att jämställa med vadhållning, anordnad för allmänheten.

Kungl. May.ts proposition nr 231. 3

4 §. Överträdelse av de i 1, 2 och 3 §§ stadgade förbud'straffas med dagsböter. Beträdes någon, som förut fällts till straff för förseelse, som i första stycket avses, andra gången eller oftare med sådan förseelse eller har för­ seelsen skett i större omfattning eller yrkesmässigt, må till fängelse i högst ett år dömas.

* 5 §. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

6 §. Dömes någon för förseelse mot denna förordning, vare tillika förverkade de vid vadhållningen gjorda insatser, vilka han uppburit eller med vilka han eljest tagit befattning, samt kuponger, delaktighetsbevis och andra dy­ lika vadhållningen^avseende handlingar.

7 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän dom­ stol och utföres av allmän åklagare.

8 $.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 4 maj 1923 (nr 87) angående anordnande av vadhållning medelst så kallad totalisator.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars 1934.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden S chlyter , W igforss , M öller , L evinson , V ennerström , L eo , E kman , S köld .

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet an­ mäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, fråga örn ändrade bestämmelser angående vadhållning i samband med tävlingar samt anför: Under erinran att högsta domstolen vid prövning av åtal för anordnande av så kallad totalisator vid hästkapplöpning funnit det åtalade förfarandet icke vara av beskaffenhet att ansvar kunde därför ådömas (Nytt Juridiskt Arkiv 1895 sid. 290), yrkades i en vid 1896 års riksdag inom andra kam­ maren väckt motion sådan ändring av gällande lagbestämmelser, att all vadhållning genom totalisator måtte såsom olaglig och straffbar anses. I skrivelse nr 103 i anledning av motionen framhöll riksdagen, att det syntes riksdagen som vore den form av vadhållning, vilken totalisatorn hade till ändamål att förmedla bland den vid kapplöpning närvarande all­ mänheten, så nära besläktad med lotterispel, att de motiv, som föranlett tillkomsten av förordningen den 6 augusti 1881 angående förbud mot lotterier, även borde konsekvent leda till förbud mot vadhållning av ifråga­ varande slag. Riksdagen hemställde därför, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta förslag till lagbestämmelser mot användning av totalisator för vadhållning bland allmänheten i sammanhang med offentliga kapplöpningar. Den 4 februari 1898 utfärdade Kungl. Majit förordning (nr 6) angående förbud mot anordnande av vadhållning medelst så kallad totalisator, enligt vilken förordning vid kapplöpning eller annan tävlan vadhållning medelst så kallad totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt ej Hnge för all­ mänheten anordnas. Vid såväl 1911 som 1920 års riksdagar väcktes motioner i syfte att tota­ lisator skulle få användas vid vadhållning vid sådana hästtävlingar, som företrädesvis befunnes ägnade att verka till hästavelns befrämjande, därvid lämplig andel av vadhållningssumman skulle få disponeras till detta ända­ mål. Sedan av vederbörande utskott avgivits avstyrkande utlåtanden över motionerna, fann riksdagen desamma icke föranleda någon åtgärd.

Kunell. Maj:ts proposition nr 231. 5

Jämväl vid 1922 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar lika­ lydande motioner, vari framfördes enahanda önskemål som i nyss berörda motioner. Jordbruksutskottet, dit motionerna hänvisades, tillstyrkte i sitt utlåtande motionärernas hemställan, men enär riksdagens kamrar vid ären­ dets behandling stannade i olika beslut, föranledde motionerna ingen riks­ dagens åtgärd. En annan utgång fick frågan vid 1923 års riksdag. I anledning av två likalydande motioner, nr 119 i första kammaren och nr 48 i andra kam­ maren, och under hänvisning till vad som anförts i jordbruksutskottets ut­ låtande nr 8 över motionerna anhöll riksdagen i skrivelse nr 31, att Kungl. Majit för beredande av medel till understöd åt landets hästavel ville med­ giva, att vissa av Kungl. Majit godkända föreningar vid offentliga kapp­ löpningar och travtävlingar tillätes anordna vadhållning för allmänheten me­ delst totalisator, under villkor att föreningarnas vinst av totalisatorn, med skäligt avdrag för omkostnaderna, inbetalades till statsverket för främjande av den svenska hästaveln samt för övrigt under iakttagande av de bestäm­ melser, Kungl. Majit kunde finna lämpligt utfärda. Med anledning av riksdagens skrivelse utfärdade Kungl. Majit den 4 maj 1923, med upphävande av 1898 års förordning, kungörelse angående anord­ nande av vadhållning medelst så kallad totalisator (nr 87). 1 § första stycket i denna kungörelse, som ännu är gällande, stadgar, att vid kapplöpning eller annan tävlan vadhållning medelst så kallad totali­ sator eller på annat därmed jämförligt sätt ej får för allmänheten anordnas med mindre Kungl. Majit därtill lämnat tillstånd. Enligt andra stycket av samma paragraf lämnas sådant tillstånd allenast förening eller annan sammanslutning, som har till ändamål att för hästavelns befrämjande hålla offentliga kapplöpningar eller travtävlingar, samt under villkor att vinsten av totalisatorn, med av Kungl. Majit bestämt, skäligt avdrag för omkost­ naderna, inbetalas till statsverket för att användas till understöd av landets hästavel och att sökanden ställer sig till efterrättelse de särskilda före­ skrifter, Kungl. Majit kan finna erforderligt för tillståndets åtnjutande med­ dela. Ansökning om tillstånd skall enligt 2 § senast den 1 november året före det, varunder tävlingen är avsedd att äga rum, ingivas till stuteri­ överstyrelsen (numera lantbruksstyrelsen), som har att före den 1 påföljande december med eget utlåtande till Kungl. Majit överlämna inkomna ansök­ ningar. I 3 § stadgas straff av böter från och med tio kronor till och med ett­ tusen kronor för överträdelse av förbudet, varjämte för sådant fall föreskrives att så mycket av insatserna, som skolat tillfalla anordnaren av vadhållningen, skall vara förverkat. Slutligen stadgas ansvar för den, som bryter mot särskild, jämlikt 1 § meddelad föreskrift. 4 och 5 §§ innehålla föreskrifter örn åtalsrätt samt örn fördelning och förvandling av böter. Jämlikt bestämmelserna i kungörelsen har Kungl. Majit genom beslut varje år medgivit vissa angivna sammanslutningar rätt att anordna dylik vadhållning å bestämda tider och platser vid offentliga kapplöpningar och travtävlingar, vartill tillstånd i vederbörlig ordning erhållits. Av de in­

6 Kungl. May.ts proposition nr 231.

satser, som vid vadhållningen göras, skola enligt lämnade föreskrifter av anordnaren innehållas tjugo procent. Härav äger anordnaren för anskaf­ fande och tillhandahållande av pris vid kapplöpningarna eller travtävlingarna samt bestridande av andra omkostnader för desamma tillgodogöra sig vad som återstår, sedan för statsverkets räkning avdragits viss andel enligt en av Kungl. Majit, senast genom beslut den 16 april 1931, fast­ ställd tabell.

Såsom torde framgå av den nu lämnade redogörelsen har syftet med de sålunda tillkomna bestämmelserna närmast varit att reglera vadhållning vid hästtävlingar. Emellertid har under de senaste åren i stor omfattning och under växlande former anordnats vadhållning jämväl i samband med andra tävlingar. Särskilt har den s. k. tippningsrörelsen vunnit en oerhörd spridning, trots att anordnande av tippning genom ett flertal domstolsutslag förklarats falla under förbudet i 1923 års kungörelse. Förhållandena här­ vidlag hava aktualiserat frågan örn ändrade bestämmelser rörande vadhåll­ ning i samband med tävlingar, och inom handelsdepartementet har med anledning härav verkställts utredning angående nämnda rörelses art och omfattning. Härvid har i huvudsak framkommit följande. Tippningen utgör en form av vadhållning beträffande resultatet av vissa tävlingar och avser i allmänhet i Sverige eller utlandet, särskilt England, anordnade fotbollstävlingar. På våren, delvis på sommaren och på hösten spelaså olika platser inom landet ett stort antal svenska fotbollsmatcher, vilka numera äro ordnade i en serie, den s. k. allsvenska serien. Liknande serier av fotbollsmatcher spelas, jämväl under vintern, i England. De svenska mat­ cherna spelas i regel på söndagarna, de engelska på lördagarna. I anslut­ ning till dessa fotbollsmatcher anordnas tippningen vanligen på följande sätt: Anordnaren låter trycka kuponger, vilka i god tid före fotbollsmatcherna distribueras till ett antal ombud för att tillhandahållas allmänheten på lämpliga ställen, såsom i cigarr- och tidningsaffärer. Kupongerna äro delade i två numrerade hälfter, av vilka den i tippningen deltagande behåller den ena hälften för kontroll, varemot den andra hälften jämte föreskrivet in­ satsbelopp genom vederbörande ombud överlämnas till tippningsanordnaren. Två dylika kuponger torde få såsom bilagor A och R fogas till detta protokoll. Å kupongerna äro angivna de matcher — till varierande antal —, vilka tippningen avser, samt de i matcherna spelande fotbollslagen. Flera olika gissningssystem förekomma, men i allmänhet går tippningen ut på gissning antingen av antalet mål vid varje fotbollsmatch (s. k. siffertips) eller av de fotbollslag, som vinna matcherna, varvid lag, som antagas förlora, å kupongerna överstrykas (s. k. stryktips). Insatserna variera från 5 öre till 1 krona eller mera per kupong. Vanligast förekommande äro insatser å 10, 20 eller 25 öre. Ofta äro kupongerna så anordnade, att man har möj­ lighet att göra flera gissningar beträffande samma matcher, varvid i regel

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 7

insats erlägges för varje resultat, som göres till föremål för gissning. Obe­ gränsat antal kuponger får inlämnas av samma person. Sedan kupongerna, vederbörligen ifyllda och försedda med de tippandes namn och adresser, viss angiven tid före matcherna inlämnats till veder­ börande ombud, vidarebefordras de till anordnaren, som förvarar kupongerna till efter matcherna, då bedömning av gissningsresultaten genom poäng­ beräkning eller efter andra grunder vidtager. Vinsten utgöres vid vissa tippningstävlingar av en på förhand bestämd summa, vid andra står den relation till insatsen och till antalet rätt gissade matcher (s. k. fasta odds: vinnare får t. ex. 100 gånger insatsen, örn han gissat två matcher rätt, 400 gånger insatsen, örn tre matcher gissats rätt o. s. v.). Oftast tilldelas dock vinnaren den del av insatsbeloppen, som återstår, sedan omkostnader för företaget samt anordnarens andel avdragits (totalisatorprincipen). Därest flera i tippningen deltagande nått lika resultat, delas prissumman dem emel­ lan. Ibland förekommer även, att endast en del av prissumman tilldelas dem, som gissat bäst, medan återstående del går till dem, som därnäst nått bästa resultat. Någon dag efter den, då vinstbedömning ägt rum, med­ delas tävlingens resultat å förteckningar, som tillhandahållas genom ombuden.

Såsom förut nämnts har anordnande av ifrågavarande gissningstävlingar av domstolarna ansetts falla under förbudet i 1923 års kungörelse. Sålunda har högsta domstolen redan år 1928 bifallit åtal för anordnande av tipp­ ning och därvid dömt anordnaren jämlikt nämnda kungörelse (Nytt Juridiskt Arkiv 1928 sid. 451). Även från senare tid föreligga rättsfall med ena­ handa utgång. Till en början anordnades tippningstävlingar huvudsakligen av en del enskilda personer, vilka bedrevo rörelsen såsom rena affärsföretag. Några sådana företag Ängö mycket snart oaktat hård konkurrens stor omfattning, andra måste efter längre eller kortare tid upphöra. De flesta anordnarna hava — en del upprepade gånger — för den olagliga verksamheten blivit ådömda stora bötesbelopp, men det oaktat har verksamheten fortsatt. Sär­ skilt i Skåne och västra Sverige hava dylika enskilda företag av betydande storlek varit verksamma. Dessa hava under de senare åren med vissa uppehåll — regelbundet varje vecka anordnat tippningstävlingar, varvid kuponger distribuerats över hela landet till talrika centralombud, underagenter och enskilda personer. Vissa för omfattningen av denna verksam­ het belysande uppgifter, vilka lämnats vid anställda åtal mot sådana företag, må här anföras. Vid handläggningen i april 1932 av ett åtal mot innehavaren av ett tippningsföretag i Kungälv, benämnt »Södra tipset», uppgav denne sålunda, att han innehade förteckning å omkring 63,000 namn och adresser å ombud och deltagare i tippningarna, till vilka tidvis kuponger utsändes. I allmän­ het skickades dock kupongerna till cirka 1,000 centralombud, huvudsakligen innehavare av tidnings- och tobaksaffärer, vilka sedan distribuerade desamma.

[Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 9

att starta ett sådant företag var ringa, inkomsterna tycktes däremot säkra och arbetskraft hade man tillräckligt av inom klubbarna. Antalet av dessa s. k. »klubbtips» växte därför mycket hastigt och torde vid vissa tider hava i Stockholm uppgått till flera tiotal. Storleken av de olika klubb­ tipsens verksamhet varierar givetvis mycket. Några sådana klubbföretag hava vunnit mycket stor omfattning, medan andra hållit sig inom mera blygsamma gränser. Som exempel å de förra kan nämnas ett företag — det äldsta och ett bland de största — som vissa tider år 1933 utdelade om­ kring 10,000 kronor varje vecka i prissummor. Ett annat sådant »klubb­ tips», det s. k. Centrumtipset, har under februari 1934 i pris utdelat över 10,000 kronor i veckan. Då insatsen vid tippningen varit 10 öre, hava tydligen de inkomna insatserna räknats i hundratusental. »Klubbtipsen» anordnas vanligen så, att inom vederbörande idrottsklubb utses en eller flera personer, som självständigt skola sköta tippningen; det anses icke lämpligt att klubbens ledning själv utsätter sig för risken att bliva åtalad och dömd för den olaga verksamheten. I början av varje vecka utdelas kupongerna för veckans tippning till ombud — i regel arbets­ lösa klubbmedlemmar — vilka mot viss ersättning distribuera dem till klubbkamrater eller till allmänheten, direkt eller genom t. ex. tobaksaffärer. Av de inflytande insatsbeloppen överlämnas viss del, i allmänhet omkring 20 procent, till idrottsklubben. Det ojämförligt största flertalet av tippningstävlingar anordnas såsom förut antytts i samband med fotbollstävlingar. Emellertid förekommer även tippning i anslutning till andra tävlingar, t. ex. motor-, bandy-, cykel- och hästtävlingar. Genom den av vissa idrottssammanslutningar sålunda bedrivna tippningsverksamheten lära ganska betydande summor hava tillförts respektive idrotts­ klubbar. De erhållna tippningsmedlen hava av klubbarna använts för olika ändamål, såsom till gäldande av klubbarna åvilande skulder, anskaffande av idrottsmateriel eller hjälp till arbetslösa klubbmedlemmar. I något fall har till och med huvudsakligen med sådana medel kunnat uppföras idrottsplats. Åtskilliga av deni, som stått såsom arrangörer av »ldubbtips», hava efter åtal blivit ådömda ansvar för olaga vadhållning. De relativt små straff, som kunnat ådömas, hava dock icke varit tillräckliga för att hejda rörelsens utbredning.

Under hösten 1932 började vissa i England och Skottland befintliga stora tippningsföretag att genom agenter i Sverige distribuera på svenska språket tryckta kuponger för deltagande i den utländska tippningen. En sådan kupong torde få såsom bilaga C fogas till protokollet. Kupongerna upptogo vanligen ett flertal s. k. pools, d. v. s. serier fotbollsmatcher, beträffande vilka man ägde gissa resultaten. Insatserna voro i allmänhet större än vid de svenska tippningarna. Genom agenterna insamlades kupongerna och

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

insatserna, vilka sandes med flygpost till England, dit de skulle hava an­ kommit före matchernas början. Med hjälp av en braskande reklam har dessa företags verksamhet här i landet tidvis varit mycket betydande och sannolikt hava ganska ansenliga belopp på så sätt gått till utlandet. En enda sådan agent hade enligt egen uppgift under år 1932 en omsättning å omkring en halv miljon kronor. För närvarande lära fem å sex sådana företag vara verksamma i Sverige. På grund av att enligt totalisatorkungörelsen ansvar endast drabbar den, som anordnat vadhållningen, hava mot dessa agenter anställda åtal blivit av domstolarna ogillade. Av detta givetvis mycket betänkliga förhållande hava nu åtskilliga av de svenska tippnings företagen sökt begagna sig på så sätt, att de låta tippningen formellt anordnas från utlandet, medan verk­ samheten1 här i landet påstås bedrivas av agenter till de utländska anord­ nare. Så har t. ex. en stor del av förut berörda »klubbtips» förflyttats till Oslo, Helsingfors och andra orter. Emellertid hava domstolarna vid åtal mot de svenska agenterna betraktat de utländska anordnar na såsom endast bulvaner och ådömt agenterna ansvar för anordnande av olaga vad­ hållning.

Någon egentlig kontroll över de olika tippningsföretagens verksamhet lärer, åtminstone såvitt angår de enskilda affärsföretagen, knappast existera. I fråga örn dessa senare synas också oredlighet och bedrägliga förfaranden i stor utsträckning hava förekommit. I viss mån annorlunda ställa sig för­ hållandena inom de till idrottssammanslutningarna knutna företagen, vid vilka vanligen av idrottsklubbarna utsedda kontrollanter följa och granska verksamheten. Från Stockholm, Göteborg, Kungälv och Arlöv (å vilka två sistnämnda platser en del stora tippningsföretag haft sin verksamhet) hava inhämtats vissa uppgifter beträffande anställda åtal för olaga tippning. I Stockholm dömdes sålunda vartdera av åren 1930 och 1931 3 personer och 1932 7 personer. År 1933 biföllos 75 åtal och under innevarande år hava hittills avdömts 18 tippningsmål. I Göteborg åtalades år 1930 78 personer, vilka ådömdes böter örn tillhopa 44,290 kronor. Under år 1931 ådömdes 39 personer i böter 32,000 kronor och år 1932 voro motsvarande siffror 41 och 10,202 kronor. År 1931 avgjordes 14 åtal mot personer i Arlöv, varvid i böter utdömdes 14,800 kronor. År 1932 biföllos 5 åtal och utdömdes i böter 36,000 kronor. I Kungälv dömdes år 1932 3 personer till böter örn tillhopa 4,600 kronor. Därjämte hava anställts en del åtal för bedrägliga förfaranden i samband med tippning, varförutom åtskilliga anmälningar inkommit till åklagarmyn­ digheterna örn oredlighet av olika slag vid tippningstävlingar, vilka anmäl­ ningar i brist på bevis icke lett till åtal.

Till Kungl. Maj:t hava inkommit ett flertal ansökningar örn tillstånd att utan hinder av gällande förbud få anordna tippning. I en den 6 april 1933 dagtecknad, av 44 idrottsklubbar i Stockholm med omnejd jämte 9 »klubbtips» undertecknad sådan ansökning anföres bland annat följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 231. 11

Arbetet inom idrottsrörelsen, vilket i fråga om utbildning och övning fol­ den enskilde idrottsmannen huvudsakligen bedreves inom de s. k. småklubbarna, hade kommit att lida ett avsevärt avbräck genom den långvariga depressionen. Arbetslösheten hade drabbat större delen av medlemmarna, vilka i icke ringa omfattning tillhörde den kroppsarbetande befolkningen, och detta hade medfört, att medlemsavgifterna och övriga genom medlem­ marna inflytande inkomster i oroväckande grad nedgått. Småklubbarna hade för den skull icke förmått annat än genom tyngande skuldsättning uppehålla idrottsarbetet för sina medlemmar, och genom medlemmarnas svaga ekonomi och småklubbarnas skuldsättning hade hela rörelsen förla­ mats. Sådant hade läget varit, då idrottsfolket fick uppmärksamheten rik­ tad på den av den enskilda företagsamheten sedan en del år tillbaka bedrivna s. k. tippningsrörelsen. Som denna just vilade på idrottsverksamheten, nämligen de engelska professionella fotbollsmatcherna, och på grund därav hade kanske sitt största klientel bland idrottens folk, hade det fallit sig helt naturligt för idrottsmännen att själva anordna dylika tippningar. Inom klubbarna började man sålunda anordna tips: medlemmarna inom en och samma klubb eller inom ett par klubbar slote sig samman under ledning av en särskild anordnare och bildade ett s. k. tippningssälIskap, avsett en­ dast för respektive klubbmedlemmar. Emellertid vore konkurrensen från de enskilda, affärsmässigt bedrivna tippningsföretagen för stark, vilket föran­ ledde nyssnämnda tippningssällskap att söka sina kunder jämväl utom respektive klubbmedlemmars krets. På så sätt hade nu ifrågavarande klubb­ tips kommit att framstå såsom anordnare »för allmänheten» och därmed hade ock allmänna åklagaren kunnat angripa verksamheten. All inkomst från tippningsföretagen hade oavkortat tillfallit respektive klubbar. På så sätt hade klubbarna fått sin ekonomi avsevärt förbättrad, så att idrotts­ arbetet kunnat uppehållas och utvidgas Därjämte hade välbehövliga under­ stöd kunnat lämnas åt behövande idrottsmän, som skadats under övningar eller matcher, samt åt arbetslösa klubbmedlemmar, så att de kunnat deltaga i idrottsverksamheten. Genom dessa klubbtippningsföretag hade även en mängd arbetslösa medlemmar fått en välkommen verksamhet, i det de fått arbeta i företagen på allehanda sätt, t. ex. genom distribuering av tippningskuponger, deltagande i kontorsarbetet, kontrollering och dylikt. Enbart inom sökandenas krets kunde över ett 100-tal medlemmar, som för ett år sedan åtnjöto fattigvårdsunderstöd, numera draga sig fram genom den lilla inkomst de erhölle från tipsen utan att behöva ligga det allmänna till last. Sålunda hade genom småklubbarna anordnade tippningsföretag såväl varit idrotts­ rörelsen såsom sadan till oerhörd nytta som ock kunnat bereda en hel del arbetslösa medlemmar en örn ock ringa arbetsförtjänst. Det förtjänade även framhållas, att den form, varunder dessa klubbtippningsföretag bedrivits, vunnit idrottsfolkets gillande och förtroende.

Vidare har Stockholms travsällskap i en till handelsdepartementet ingiven skrift påpekat förekomsten av en med tippningen i viss mån hänförlig före­ teelse, nämligen den s. k. totalisatorförmedlingen, och därom anfört huvud­ sakligen följande: Under år 1933 hade en intensiv reklam bedrivits av ett företag, som startat dylik »förmedling» i Malmö och genom masspridande av cirkulär och prospekt sökt animera allmänheten att göra sina insatser å den veder­ börligen tillåtna totalisatorn genom förmedling av detta företag. Allmän­ heten hade endast att å tryckta kuponger ifylla namnen å de hästar, som

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

man önskade spela på, samt insända kupongerna jämte insatsbeloppen till företaget, som sedan för vederbörandes räkning skötte örn att insatserna gjordes å totalisatorn. Det måste anses uppenbart, att en rörelse av detta slag lätt kunde leda till mer eller mindre förstucket »bookmakeri» och mot­ verka de med totalisatorn avsedda syftena. Travsällskapet hemställde örn ändring i gällande lagstiftning i syfte att stävja denna rörelse.

Då det med hänsyn till vad under den gjorda utredningen framkommit syntes uppenbart att de nuvarande bestämmelserna örn vadhållning vid tävlingar icke kunde anses på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål, utarbetades inom handelsdepartementet ett utkast till ny kungörelse angående vadhållning vid tävlingar.1 I en i anslutning till utkastet upprättad promemoria framhölls, bland annat, följande. Att tippningsrörelsen oaktat förbudet vunnit så stor spridning hade bl. a. berott på utformningen av bestämmelserna i 1923 års kungörelse. Enligt kungörelsen avsåge förbudet endast anordnandet av vadhållning, medan det lämnats straffritt att tillhandagå sådana, som deltaga i vadhållningen, t. ex. genom att utbjuda eller eljest tillhandahålla kuponger, mottaga insatser, sprida inbjudningar o. s. v. På grund av de nuvarande bestämmelsernas knapphet hade det vidare visat sig vara omöjligt att upprätthålla förbudet, då vadhållningen anord­ nats utom landet, försåvitt icke rena bulvanförhållanden förelegat. Därest förbud mot vadhållning fortfarande skulle upprätthållas, syntes därför bliva nödvändigt att förbudet utsträcktes att jämväl avse den verksamhet, som bedreves av den tippningsanordnandes ombud och medhjälpare. Då det visat sig, att vid vadhållning, vartill erhållits Kungl. Maj:ts till­ stånd (totalisator vid hästtävlingar), verksamheten på ett illojalt sätt ut­ nyttjats av vissa utomstående, borde förbud meddelas även för tillhandagående vid deltagande i tillåten vadhållning, dock endast örn tillhandagåendet skedde yrkesmässigt eller eljest mot ersättning och medgivande icke givits av den som erhållit tillståndet. Ansvarsbestämmelserna syntes böra skärpas. Särskilt borde möjlighet beredas att förhindra ett fortsättande av verksamheten, medan åtal på­ ginge. Bestämmelsen örn förverkande borde utvidgas att avse alla de insatser, varmed den tilltalade tagit befattning. Dessutom borde kuponger, vinst­ listor och dylikt jämväl kunna förklaras förverkade. Sådana insatser och föremål kunde tillföljd därav jämlikt 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182) örn vissa tvångsmedel i brottmål bliva föremål för beslag. Utkastet, som i 1 § upptog det nu gällande förbudet mot anordnande utan Kungl. Maj:ts tillstånd av vadhållning vid tävlingar, hade däremot icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 1 § andra stycket i 1923 års kun­ görelse. I övrigt innehöll utkastet i förhållande till bestämmelserna i nämnda kungörelse väsentligt utvidgade och skärpta föreskrifter. Utkastet och promemorian hava varit utremitterade till generalpoststy­ relsen, stuteriöverstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,

1 Detta utkast är — frånsett vissa redaktionella jämkningar — lika lydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 13

varjämte Svenska gymnastik- oell idrottsföreningarnas riksförbund samt Svenska fotbollförbundet erhållit tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. Samtliga sålunda hörda myndigheter och sammanslutningar hava inkommit med yttranden. Överståthållarämbetet oell länsstyrelserna hava — frånsett vissa påpe­ kanden i fråga örn föreskrifternas utformning — antingen tillstyrkt att be­ stämmelser i enlighet med utkastet utfärdades eller förklarat sig icke hava något att erinra i ärendet. Överståthållarämbetet har därvid anfört, att av 1 § i utkastet franninge, att efter erhållet tillstånd av Kungl. Majit vid kapplöpning eller annan tävlan vadhållning skulle kunna anordnas icke blott medelst s. k. totalisator utan även på annat därmed jämförligt sätt. Detta torde innebära, att även s. k. tippningstävlingar skulle med Kungl. Maj:ts medgivande kunna anordnas. Häremot hade Överståthållarämbetet intet att erinra, sär­ skilt enär genom Kungl. Maj:ts prövning av begärt tillstånd garanti erhölles för att tippningstävlingar komme att anordnas allenast i händelse tungt vägande skäl förelåge och Kungl. Majit genom att vid tillståndet knyta villkor och föreskrifter vore i tillfälle att skapa erforderlig kontroll. Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att den s. k. tippningsrörelsen i länet vunnit stor spridning och ägde rum under sådana förmer, att den nuvarande lagstiftningen icke lämnade tillräckliga möjligheter att stävja denna olagliga rörelse. Länsstyrelsen ansåge därför den föreslagna lagstiftningsåtgärden vara väl motiverad. Generalpoststyrelsen har yttrat sig allenast rörande postbefordran av meddelanden angående vadhållning vid tävlingar och i sådant avseende hemställt örn förordnande — i samband med utfärdande av den föreslagna kungörelsen — örn förbud mot postbefordran i vissa fall av sådana med­ delanden. Stuteriöverstyrelsen har anfört, bland annat, följande. Enligt förslaget finge vadhållning äga rum vid tävlingar i allmänhet, så framt Kungl. Majit därtill lämnat bifall. Användandet av totalisator skulle icke vara den enda formen för vadhållning vid tävlingar, utan vadhållning skulle kunna ske även på andra sätt, förutsatt att Kungl. Majit över huvud taget meddelat tillstånd och icke bundit detta vid vissa särskilda bestäm­ melser örn do former, varunder vadhållningen skulle utövas. Alltså skulle måhända till exempel s. k. bookmakers kunna tillåtas utöva sin verksam­ het i anslutning till tävlingarna. Stuteriöverstyrelsen måste för sin del på det bestämdaste avstyrka en dylik utsträckning av vadhållningstillstånden. Någon särskild bestämmelse vore — i olikhet med gällande totalisatorförfattning — icke föreslagen beträffande det ändamål, vartill vinsten av vad­ hållningen i dylikt fall skulle användas. Större delen av vinsten genom vadhållning vid hästtävlingar ginge till statsverket för understödjande av landets hästavel. Det vore dels orättvist mot an ordnarna av hästtävlingar, dels även ur andra synpunkter mindre lämpligt, örn det — såsom av för- Fat-tningsförslaget framginge — skulle kunna tillåtas anordnarna av andra sporttävlingar att själva tillgodonjuta hela inkomsten av vadhållningen. Visserligen kunde man utgå från, att Kungl. Majit vid meddelande av till­ stånd till vadhållning komme att i värjo särskilt fall giva föreskrifter såväl om sättet för vadhållningens anordnande som örn användandet av eventuell

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

vinst. Men det syntes emellertid böra i en allmän, genom riksdagens med­ verkan antagen författning bestämmas, huruvida, under vilka former och för vilket ändamål vadhållning finge ifrågakomma. Stuteriöverstyrelsen ansåge sig icke kunna tillstyrka medgivande att anordna vadhållning vid andra slag av tävlingar än sådana, som avsåge kapplöpningar och travkörning, samt ville framhålla, att därest tillstånd till vadhållning skulle medgivas vid andra tävlingar — t. ex. fotboll, allmän idrott, segling, rodd o. s. v. — fara torde vara för handen att intresset för hästtävlingarna skulle komma att minskas. Skulle detta visa sig bliva förhållandet, torde den inkomst­ källa, som under största delen av de tio sistförflutna åren varit tillräcklig att finansiera stuteriväsendet i dess helhet samt att dessutom lämna medel till mångå speciella åtgärder på detta område, som i annat fall icke kunnat genomföras, sina eller åtminstone bli otillräcklig för hittillsvarande ända­ mål. Stuteriöverstyrelsen måste såväl av detta skäl som på grund av sin uppfattning örn svårigheterna att under effektiv kontroll anordna vadhåll­ ning medelst totalisator eller eljest vid den mängd av sporttävlingar, som numera förekomme på spridda ställen i vårt land, avstyrka totalisatorspelets utsträckande till andra områden än de för närvarande medgivna. Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund har förklarat sig icke hava något att i saken erinra. Svenska fotboll förbundet har biträtt förslaget men samtidigt hemställt örn övervägande, huruvida ej illojal tippning kunde på ett effektivare sätt stävjas genom tippningsrörelsens legalisering.

Departements* Enligt 1923 års förut nämnda kungörelse får i Sverige vadhållning i sam­ chefen. band med tävlingar icke för allmänheten anordnas utan särskilt av Kungl. Maj:t meddelat tillstånd. På sätt stadgas i kungörelsen lämnas sådant till­ stånd endast åt vissa sammanslutningar med ändamål att främja hästaveln. Det oaktat har emellertid under de senaste åren i mycket stor utsträckning och under skiftande former anordnats vadhållning beträffande olika slags idrottstävlingar, och denna verksamhet synes icke visa benägenhet att av­ taga. Den s. k. tippningsrörelsen är, såsom framgår av den lämnade redo­ görelsen, klart olaglig och jag finner det synnerligen betänkligt, att en sådan verksamhet kan i uppenbar strid mot gällande föreskrifter och trots in­ gripanden från vederbörande myndigheter öppet bedrivas. Redan denna omständighet synes mig kräva ett övervägande av frågan, vilka åtgärder böra vidtagas för att tillrättalägga förhållandena. Den olagliga verksam­ hetens beskaffenhet och omfattning göra ett sådant övervägande än mera nödvändigt. Det torde icke låta sig göra att ens approximativt uppskatta omfattnin­ gen av denna verksamhet. Av den lämnade redogörelsen framgår dock, att densamma numera antagit mycket stora dimensioner. De penning­ belopp, vilka årligen omsättas i tippningsrörelsen, torde uppgå till åtskilliga miljoner kronor, och då dessa belopp huvudsakligen utgöras av mycket små insatser inses lätt, att antalet av de i rörelsen deltagande måste vara betydande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 15

Orsakerna till denna oerhörda utbredning av tippningsrörelsen ligga del­

vis i det sätt, på vilket tippningstävlingarna anordnas. Insatsernas ringa

storlek möjliggöra ett deltagande utan större ekonomisk uppoffring; de täta, regelbundet återkommande tävlingarna och det snabba avgörandet av de­ samma äro andra faktorer, som stimulera deltagandet. Slutligen torde tippningens anknytning till vissa idrottstävlingar utgöra en viktig drivfjäder för många att deltaga. Emellertid synas mig en del av dessa omständig­ heter vara ägnade att åt tippningsrörelsen giva en karaktär, vilken måste anses vara osund och icke önskvärd. Till följd av de obetydliga in­ satserna indragas i rörelsen många, vilka eljest aldrig skulle hava ägnat sig åt dylikt spel. Särskilt betänkligt är att ungdom därigenom i stor utsträckning lockas till dessa vadhållningar. De som väl en gång börjat deltaga fortsätta vanligen varje vecka, ofta med ett ökat antal insatser; utgifterna för tippningen bliva därigenom en post att räkna med och taga ofta i anspråk en ansenlig del av arbetsförtjänst eller besparingar. Vinstutsikterna måste för övrigt anses vara ytterst minimala med hänsyn till det stora antalet deltagande i varje tippning. Idrottsrörelsen torde ej heller hava något större intresse av att tippnings­ rörelsen upprätthålles, och jag kan ej finna det vara förenligt med idrotts­ rörelsens bästa, att idrotten som nu sker begagnas såsom skylt för upp­ ammande av osunt spelintresse och vinstbegär. Till de betänkligheter jag nu framfört mot tippningsrörelsen kommer ytterligare, att de former, under vilka rörelsen bedrivits och för närvarande bedrives, äro ytterst otillfredsställande, även frånsett att rörelsen är olag­ lig. Att en verksamhet av den art och omfattning, varom nu är fråga, utövas praktiskt taget utan någon som helst kontroll från det allmänna är icke försvarligt. Möjligheterna till oredliga och bedrägliga förfaranden äro stora och sådana förfaranden lära också hava förekommit i stor utsträck­ ning. Såsom av den gjorda utredningen framgår har tippningsverksamheten till stor del bedrivits av vissa enskilda affärsföretag, vilkas uppkomst helt motiverats av rent privata vinstintressen. Denna verksamhet har utövats utan någon som helst garanti för den deltagande allmänheten. Att för­ budet mot vadhållning fortfarande bör upprätthållas i fråga örn sådana företag finner jag uppenbart. Jämställda därmed äro de i utlandet befint­ liga företag, vilka genom agenter här i landet idka tippningsverksamhet. Helt naturligt har det förhållandet, att dessa utländska företags verksamhet icke drabbats av förbudet mot vadhållning och därför kunnat fritt försiggå, för allmänheten framstått såsom omotiverat och oegentligt. Detta förhål­ lande har berott på utformningen av 1923 års kungörelse och jag finner synnerligen angeläget att sådan ändring härutinnan vidtages, att de ut­ ländska företagens verksamhet här i landet kan bringas att upphöra. Av i viss mån annan art är den tippningsverksamhet, som bedrives i nära anslutning till vissa idrottssammanslutningar, huvudsakligen en del

1(3 Kungl. Majlis proposition nr 231.

fotbollsklubbar. I fråga om denna verksamhet lärer en viss kontroll från idrottsföreningarnas sida utövas och synas även förhållandena i övrigt mera betryggande än vid den rent privata tippningsverksamheten. Genom tippningen torde också idrottsföreningarna hava fått ganska betydande bidrag till sin verksamhet. Även örn formerna för denna tippningsrörelse icke varit lika otillfredsställande som vid en del enskilda företags verksamhet, är det anmärkningsvärt att en rörelse, som står i strid mot gällande författning, på sätt som sker omhuldas av så många sammanslutningar inom idrotts­ rörelsen. Härvid vill jag dock erinra örn att, såsom den förut lämnade redogörelsen visar, det huvudsakligen är vissa mindre klubbar, som en­ gagerat sig i tippningsrörelsen. Denna idrottsföreningarnas verksamhet synes mig icke lämpligen böra få fortgå som hittills. Frånsett do betänk­ ligheter jag förut framhållit mot tippningsrörelsen såsom sådan och i fråga örn dess förhållande till idrotten, kan det icke vara rimligt, att en del småklubbar, vilka händelsevis kommit på tanken att anskaffa penningar genom tippningsverksamhet, skulle få obehindrat fortsätta härmed. Med samma rätt skulle då alla de tusentals förefintliga sammanslutningarna inom idrotten kunna göra anspråk på att få utöva sådan verksamhet. Den osunda konkurrens, som redan nu förefinnes mellan de till flera tiotal uppgående tippningsföretagen, skulle för visso vid en sådan utveckling av förhållandena icke bliva bättre. Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att jag anser tippningsrörelsen icke böra få fortfarande bedrivas på sätt som nu sker. Härmed har jag icke velat säga, att en sådan verksamhet, utövad under andra och mera betryggande former, icke skulle kunna efter särskild prövning av Kungl. Majit medgivas, örn förhållandena så föranleda.

Att hela denna vadhållningsverksamhet trots förbudet kunnat bedrivas, har, som tidigare nämnts, delvis berott på utformningen av gällande kun­ görelse angående vadhållning. Vid utarbetandet inom handelsdepartementet av utkastet till ny författning i ämnet har därför hänsyn tagits till nöd­ vändigheten av att bestämmelser meddelas, som möjliggöra ett effektivt upprätthållande av förbudet. Nämnda utkast företer vid jämförelse med 1923 års kungörelse bland annat den skillnaden, att den i 1 § 2 stycket av nämnda kungörelse intagna förklaringen, att tillstånd till vadhållning endast meddelas vissa samman, slutningar, helt borttagits. 1 § i utkastet innehåller därför endast en mot 1 § första stycket i 1923 års kungörelse svarande bestämmelse. I 2 § av den föreslagna författningen meddelas förbud mot åtgärder, som äro ägnade att främja deltagande i olaga vadhållning. Vidare stadgas i denna paragraf förbud mot att utan medgivande av den, som erhållit till­ stånd till vadhållning, yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid deltagande i vadhållning, sorn är tillåten. Härmed åsyftas när­ mast att förbjuda den s. k. totalisatorförmedlingen. 3 § utsträcker förbudet

Kungl. Maj:t8 proposition nr 231. 17

mot vadhållning till sådana fall, då vadhållningen utövas under maskering av någon förening. 4 § innehåller väsentligt skärpta ansvarsbestämmelser och i 5 § finnes föreskrift om ansvar vid fortsättande av förseelse mot för­ fattningen. I 6 § föreslås utvidgade bestämmelser örn förverkande. Slut­ ligen innehåller utkastet stadganden örn åtal, bötesförvandling o. dyl.

Det sålunda inom departementet upprättade utkastet till ny författning i ifrågavarande hänseende finner jag mig böra biträda. Vad beträffar den föreslagna 1 § vill jag framhålla, att avsikten naturligtvis ej är att göra ändring i den av Kungl. Maj:t för närvarande med stöd av riksdagens beslut tillämpade praxis beträffande meddelande av tillstånd för vissa sam­ manslutningar att anordna totalisator. Då det som jag förut antytt icke synes uteslutet, att sådana förhållanden kunna inträffa, att undantag från förbudet mot vadhållning finnes böra meddelas jämväl för annat fall än nyss avsedda, torde åt 1 § lämpligen böra givas allenast det i utkastet före­ slagna innehållet. Säkerligen torde det även efter den nya författningens utfärdande komma att möta stora svårigheter att stävja den olaga verksamhet, varom nu är fråga, ytterligare föreskrifter kunna därför möjligen visa sig erforderliga. Sålunda torde böra tagas under övervägande, huruvida icke de föreslagna bestämmelserna böra kompletteras med vissa stadganden i tryckfrihetsför­ ordningen. Vidare torde av generalpoststyrelsen begärda föreskrifter i fråga örn postbefordran av tippningskuponger m. m. böra av Kungl. Majit meddelas. Med hänsyn till den stora omfattning tippningsrörelsen numera fått och till det intresse, som från riksdagens sida tidigare visats beträffande före­ varande lagstiftningsområde, torde riksdagen böra givas tillfälle att uttala sig, innan slutliga åtgärder från Kungl. Majits sida vidtagas.

Föredraganden uppläser härefter ett på grundval av förenämnda utkast upprättat förslag till förordning angående vadhållning i samband med tävlingar samt hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta inhämta riksda­ gens yttrande över samma förslag med förklarande därvid, att Kungl. Majit har för avsikt att efter mottagandet av riksdagens svar företaga den slut­ liga prövningen av förslaget.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen. Ur protokollet! Einar Engelstedt.

tJUiang lill riksdagens protokoll 1934 1 sami. Nr 231.