med förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

1 Nr 264.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar; given Stockholms slott den 20 april 1934.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag örn förbud mot vissa sammanslutningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 19S4.

1 sami.

Nr 264.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

Förslag

till

Lag

om förbud mot vissa sammanslutningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som har till ändamål att biträda vid rikets försvar, ej heller av polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående förstärkning av ordningsmakten.

2 §•

Ej må någon

1. för sammanslutning, som enligt 1 § är förbjuden, upplägga eller innehava förråd av vapen, ammunition, utrustning eller dylikt eller bland medlemmarna verkställa utdelning därav;

2. till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller hus eller del därav; eller

3. med penningar eller på annat sätt understödja sammanslutningen.

3 §.

Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd med strängare straff, med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till ringare straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid.

4 §•

Har någon förbrutit sig mot denna lag, vare vapen, ammunition, utrustning eller dylikt, som påträffas hos honom, förverkat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

5 §•

Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

6 §•

Påträffar polisman egendom som skäligen kan antagas vara förverkad enligt denna lag, skall han taga egendomen i beslag. Äger han själv anställa åtal, åligger det honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan anträffas, sist inom en månad från beslaget anmäla beslaget hos länsstyrelsen. Äger han icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen underrätta allmänna åklagaren örn beslaget, och har denne att pröva huruvida beslaget skall bestå samt, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Ånställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget, vare beslaget förfallet.

7 §.

Har anmälan inkommit till länsstyrelsen örn beslag av egendom, vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall länsstyrelsen, därest beslaget finnes icke böra hävas, meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet och allmäningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget vid påföljd, att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.

Ånmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget gå åter.

8 §■

Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.

Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller är egendom förverkad enligt 7 §, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1934.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet å Stockholms slott den 6 april 1934.

Närvarande: ' !

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn lagstiftning mot vissa kårer samt anför:

I skrivelse den 16 juni 1932 (nr 298) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes föranstalta örn en allsidig utredning rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar samt att förslag i ärendet, i den mån riksdagens medverkan vore påkallad, måtte snarast möjligt framläggas.

Riksdagens skrivelse anmäldes av mig för Kungl. Majit den 18 november 1932. Därvid hemställde jag örn bemyndigande att igångsätta en utredning, avseende möjligheten att på lagstiftningens väg förebygga bildandet och fortvaron av privata väpnade sammanslutningar i vårt land.

Jämlikt erhållet bemyndigande tillkallade jag sedermera såsom sakkunniga för ifrågavarande ändamål numera justitierådet E. Lind, ordförande, samt ledamoten av riksdagens första kammare advokaten G. Branting och ledamöterna av riksdagens andra kammare redaktören A. Olsson i Gävle, redaktören G. Svedman i Visby och redaktören I. Österström i Härnösand. Efter Linds utnämning till justitieråd förordnade jag den 24 november 1933 borgmästaren i Västerås Th. Bergquist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Den 10 mars 1934 hava de sakkunniga avgivit förslag till lag örn förbud mot vissa sammanslutningar jämte motiv därtill. Lagförslaget är fogat härvid såsom bilaga B. För de sakkunnigas motiv kommer redogörelse att lämnas i det följande.

över förslaget hava yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kommittén angående statsfientlig verksamhet, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna ävensom några underordnade myndigheter.

Kungl. Majlis proposition nr 864.

5 Gällande rätt.

I svensk lagstiftning finnas allenast spridda bestämmelser i förevarande ämne.

Vad till en början angår rätten för medborgare att sammansluta sig i föreningar eller andra organisationer innehåller regeringsformen ej några föreskrifter härom, och ej heller i allmän lag är någon allmän grundsats uttryckt angående sådan rätt. Ben förutsättes emellertid given i sakens natur såsom inbegripen under svenska folkets urgamla frihet.

På det föreningsrättsliga området avser lagstiftningen egentligen endast ekonomiska föreningar, som regleras av lagen den 22 juni 1911. I denna lag stadgas bland annat i 75 §, att registrering för sådan förening skall vägras, därest föreningens stadgar prövas åsyfta lagstridig verksamhet. På grund härav kunna alltså t. ex. ekonomiska föreningar med öppet tillkännagivna lagstridiga syften icke vinna rättskapacitet. Och jämlikt 46 § kan registrerad förening, därest dess verksamhet finnes vara lagstridig, bringas att träda i likvidation.

I olikhet mot åtskilliga andra länder har vårt land icke några bestämmelser örn ideella föreningar, till vilka ju även politiska organisationer äro att räkna. Förslag härutinnan har visserligen förelagts riksdagarna 1910 och 1911 men avslagits, och ett nytt, år 1919 av hovrättsrådet O. H. Arsell uppgjort förslag har hittills icke föranlett någon åtgärd. I de för riksdagen framlagda förslagen funnos bestämmelser motsvarande omnämnda stadganden i 1911 års lag. Sådana bestämmelser saknas emellertid i 1919 års förslag. Såsom skäl härför åberopas bland annat, att dylika stadganden äro av offentligrättslig natur och böra regleras i samband med en lagstiftning örn församlingsfriheten.1

Till skillnad från flera utländska strafflagar innehåller vår strafflag icke någon allmän straffbestämmelse för den som deltager i brottsliga sammanslutningar. I Thyréns utkast till strafflag, spec. delen XI, omfattande brott mot allmän ordning och frid m. m. (statens offentliga utredningar 1933: 6) har emellertid föreslagits straff (böter eller i vissa fall fängelse) för den som deltager i sammanslutning, vilken har till syfte att föröva eller framkalla brott eller för uppnående av sitt syfte använder brottsliga medel. I motiven härtill anför Thyrén:

Särskilda bestämmelser örn »sammansvärjning» till förräderibrott förekomma mycket allmänt i lagarne. Åtskilliga lagar gå mer eller mindre långt utöver denna gräns. Den norska lagen bland andra straffar varje stiftare eller deltagare i förening, som till ändamål har förövande av eller »opmuntring» till brott; (len utvidgar rekvisitet till i lag förbjuden förening och till^ förening, vars medlemmar förplikta sig till obetingad lydnad mot någon. Då erfarenheten från andra länder visar, att sådana sammanslutningar kunna innebära en allvarlig samhällsfara, och dylika »ligor» även hos oss icke torde vara alldeles okända, synas skäl föreligga för en kriminalisation. Utkastet har dock, även i betraktande av att stadgandet är nytt för vår rätt, ansett sig böra inskränka kriminalisationen till sammanslutningar, som hava till syfte 1

1 Se Arsell: Utkast till lag angående ideella föreningar 1919 s. 121.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr S64.

eller såsom medel använda brottsliga gärningar. Vad särskilt angår »i lag förbjudna» sammanslutningar, synes det naturliga vara, att, om lagstiftaren finner skäl utfärda dylika förbud, han förser en sådan författning med kriminalsanktion.

Angående väpnade sammanslutningar finnes ett stadgande i 8 kap. 13 § strafflagen örn straff (straffarbete på livstid eller i 6 till 10 år eller örn faran var ringa i minst 4 år) för den som uppbådar krigsfolk eller håller manskap samman, som hemlov fått, för att därmed utföra brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet. En motsvarande straffbestämmelse är upptagen i Thyréns utkast till strafflag, spec. delen X, omfattande förräderibrott m. m. (statens offentliga utredningar 1931:33). Där föreslås dels straff (tukthus i högst 15 år) för den som i uppsåt att föröva brott emot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet samlar eller anför väpnat manskap eller kvarhåller det samlat eller utrustar manskap med vapen, ammunition eller proviant eller övar det i vapnens bruk, dels ock straff (fängelse i minst ett år) för den som eljest i sådant uppsåt samlar vapen, ammunition, proviant eller andra krigsförnödenheter. Anmärkas må, att Thyrén i utkast till strafflagens allmänna del föreslagit såsom allmänna straff bland annat fängelse, som kan ådömas i högst 3 år, samt tukthus, som kan ådömas i 6 till 20 år.

Thyrén anför i motiven till det av honom föreslagna stadgandet:

Bestämmelsen i 8 kap. 13 § strafflagen örn uppbådande eller kvarhållande av manskap har troligen av lagstiftaren uppfattats huvudsakligen såsom förberedelse till högförräderi, ehuru det till formen är ett delictum sui generis och det subjektiva rekvisitet icke obetingat innebär förräderiuppsåt (»att därmed utföra brott emot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet»). Utkastet har behållit samma formulering som lagen av det subjektiva rekvisitet, då gärningen, även örn syftet mera går ut på ett lokalt angrepp, dock kan vara allvarlig nog för att straffas nästan lika strängt, som då den utgör förberedelse till verkligt förräderibrott. Däremot har utkastet väsentligen utvidgat rekvisitet i avseende på handlingen: icke blott samlande (resp. kvarhållande) utan även anförande, utrustande eller övande av manskap medtages; i själva verket torde dessa fall få anses tämligen likvärdiga. Därav följer, att medan, strafflagen tydligen såsom handlingsobjekt endast avser redan utbildat krigsfolk (»Bådar någon upp krigsfolk eller håller manskap samman, som hemlov fått»), utkastet medtager vilka personer som helst, som genom utrustning och övning göras stridsdugliga.

I likhet med vissa aktuella förslag uppställer utkastet även en bestämmelse, dock med vida mindre straffbarhet, örn den, som utan att samla eller inöva folk, samlar vapen, ammunition, proviant eller andra krigsförnödenheter. I allmänhet torde kunna antagas, att en sådan bestämmelse har större praktisk betydelse än den förra, vilken nästan förutsätter inbördeskrig.

Vissa andra bestämmelser i strafflagen kunna bliva tillämpliga på brottsliga sammanslutningar. Sålunda må erinras örn stadgandena i 3 kap. 5 och 6 §§ örn straff för den som deltagit i en komplott för förövande av ett begånget brott. Och i 8 kap. 2 § stadgas straff för stämpling till högförräderi, vilket brott föreligger när två eller flera i samråd besluta verkställandet av dylik gärning. Härmed sammanhänger även stadgandet i § 110 regeringsformen, att varje försök av enskild man, hår eller menighet att våldföra riksdagen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

dess kamrar eller utskott eller enskild riksdagsman eller att störa friheten i deras överläggningar och beslut skall anses som förräderi.

Vad angår samimanslutningar bland krigsmän och med dem jämställda är att märka 73 § strafflagen för krigsmakten, däri stadgas straff för krigsfolk, som håller sammankomst för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Därest officer eller underofficer kallat underlydande till sammankomst av ifrågavarande slag eller givit dem tillstånd att hålla sammankomsten, skall officeren eller underofficeren straffas, medan de underlydande äro fria från straff för sitt deltagande i sam*mankomsten. Stadgandet avser rådplägning örn t. ex. faran eller olännpligheten av vissa tjänsteförrättningar. Före år 1914 var även överläggning örn otillräckligheten av lön och dylikt förbjuden, men detta förbud borttogs da. Bestämmelsen i 73 § har ansetts innebära befogenhet för befälhavare att förbjuda bildandet av föreningar (manskapsklubbar etc.) för sådant ändamål som avses i lagrummet.1

Mot ordningsstörande verksamhet av sammanslutningar rikta sig vidare bland annat bestämmelserna i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 § 13 rörande tillstånds- och anmälningstvång för vissa sammankomster samt lagen den 17 juni 1933 och kungörelsen den 20 juli samma ar örn förbud mot politiska uniformer; sistnämnda lagstiftning gäller provisoriskt till och med den 30 juni 1935.

Beträffande möjligheten att vinna kontroll över sammanslutningars beväpning må erinras örn föreskrifterna i kungörelsen den 26 juli 1927 med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition. I denna kungörelse stadgas bland annat förbud att utan tillstånd av länsstyrelse genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen och ammunition av det slag som i kungörelsen avses. Tillstånd må meddelas allenast den som gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet samt finnes hava behov av vapnet eller ammunitionen. Hinder har ej ansetts föreligga att bevilja sammanslutning tillstånd till förvärv av skjutvapen och ammunition. För innevarande års riksdag har genom proposition nr 181 framlagts förslag till ny vapenkungörelse, vilken innefattar skärpning i olika avseenden av gällande bestämmelser (se i det följande s. 17). — Beträffande tillverkning, innehav, förvaring och import av explosiva varor samt handel därmed finnas utförliga bestämmelser meddelade i förordningen därom den 18 maj 1928. Denna förordning har avseende å varor, som bestå av eller innehålla på kemisk väg eller genom mekaniska blandningar framställda produkter av beskaffenhet att genom stöt, friktion, antändning eller uppvärmning kunna bringas att hastigt sönderdelas och därvid till väsentlig del bilda explosionsgaser och vilkas användning är grundad på denna deras beskaffenhet i och för sig. —- Börande giftiga ämnen meddelas i giftstadgan den 7 december 1906 vissa föreskrifter, sorn begränsa rätten till försäljning och import därav, särskilt i fråga örn gifter hörande till första klassen.

1 Se N. J. A. 1909 s. 416 samt 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande (statens offentliga utredningar 1926: 78) s. 146.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

En enskild sammanslutnings utrustande med vapen eller därmed till användning eller verkningssätt jämförliga föremål och ämnen kan, även örn detta icke sker i strid mot nämnda författningar, tydligen innebära förberedelse till brott. Utöver de medel till ingripande på förberedelsestadiet som nämnda författningar erbjuda, föreligger i fråga örn sprängämnen och giftiga ämnen enligt allmänna strafflagen ytterligare möjlighet att ingripa mot förberedelse till brott. Sålunda stadgas straff i 19 kap. 21 § för den som i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra eller skada annans egendom eller med vetskap örn annans uppsåt till sådant brott för att honom tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat sprängämne samt i 14 kap. 18 § andra stycket för den som i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada tillrett gift eller dylikt men ej gitter att till fullbordande av sitt brott göra försök.

Utländsk lagstiftning.

I utlandet har man pa skilda vägar sökt förhindra uppkomsten och fortvaron av statsfientliga eller ordningsstörande sammanslutningar. Särskilt gäller detta länder, där världskriget och dess sviter medfört inre oroligheter. I flera av dessa länder hava tillkommit långt gående lagar till skydd för folket, staten eller allmän ordning och säkerhet, i vilka lagar meddelats bestämmelser örn inskränkningar i föreningsrätt och dylikt. Ej sällan lägga dessa lagar i regeringens hand vittgående fullmakter. På många håll har man sökt komma till rätta med missförhållandena pa ifrågavarande område genom införande av rätt att upplösa dylika sammanslutningar eller, där sådan rätt förut funnits stadgad, genom utvidgning av densamma. Flerstädes hava ytterlighetspartiernas organisationer helt förbjudits. Vidare hava utfärdats bestämmelser mot statsfientlig verksamhet av ämbets- eller tjänstemän, örn uniformsförbud, kontroll över vapen, möten etc. Denna lagstiftningsverksamhet är under inflytande av senaste tiders händelser utomlands för närvarande aktuell i de flesta länder.

Av den vidlyftiga lagstiftningen i berörda ämnen, såvitt den i detta sammanhang är av intresse, skall bär lämnas en redogörelse för de nordiska länderna och Schweiz. I

I Danmark medger grundlagen principiellt bildande av föreningar med lagliga syften. Ingen förening kan upplösas genom ingripande av regeringen, men förening kan tillfälligt förbjudas. I sådant fall skall genast vid domstol anställas talan örn föreningens upplösning. Denna bestämmelse har tillämpats endast en gång, år 1873, mot en avdelning av Internationella Arbejdsforeningen for Danmark.

Vid innevarande års riksdag har emellertid av folketinget antagits en Lov örn Förbud mod visse Sammenslutninger m. m., som bland annat innehåller följande stadgande:

Sammenslutninger eller Korps, som har til Hensigt ved ulovlig Magtanvendelse at ove Indflydelse paa politiske eller offentlige Anliggender, er forbudt.

Hensigten anses saerlig tilkendegivet ved, at Sammenslutningen eller Korpset ved Udrustning med Vaaben eller Redskaber, der kan an ven des til Indovning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 2C>b.

9 Britgen af Vaaben, ved militserlignende Organisation og Afholdelse af militseriske Ovelser i Saerdeleshed gores egnet til Benyttelse ved Magtanvendelse.

Saadanne Sammenslutninger og Korps vil vsere at oplose.

Straffet är »haefte» eller »fängsel» intill 6 månader men för stiftare och ledare av sammanslutningen och för den som offentligen uppmanar eller försöker förleda andra att deltaga i sammanslutningen »fängsel» intill ett år.

I Finland stadgas i regeringsformen, att finska medborgare äga utan föregående tillstånd bilda föreningar för fullföljande av ändamål, som ej strida mot lag och god sed. Stadganden angående rättighetens utövning skola utfärdas genom lag.

Bestämmelser härom finnas i föreningslagen den 4 januari 1919. Denna lag reglerar ideella föreningar. I 1 § föreskrives, att för gemensamt fullföljande av syfte, som ej strider mot lag eller god sed, förening må bildas med iakttagande av vad i lagen stadgas. Enligt 2 § fordras särskilt tillstånd av regeringen för bildande av förening, till vars uppgift hör övning i skjutvapens bruk, och vilken icke avser endast bedrivande av jakt och jaktvård, över föreningarna skall föras register, och förening, som ej är inskriven däri, har ej rättskapacitet. Lagen är emellertid delvis tillämplig även på ej registrerade föreningar.

I föreningslagens 4 § stadgas, enligt dess lydelse genom lag den 20 juni 1933:

I förening, som väsentligen fullföljer politiskt syfte, må icke annan vara medlem än finsk medborgare eller förening, bestående endast av sådana medlemmar; ej heller må föreningens ändamål omfatta sådana befogenheter, som tillkomma endast offentlig myndighet.

Förening, till vars syften hör att inverka på politiska angelägenheter, må icke bildas eller dess verksamhet organiseras så, att den i fråga örn den lydnad, som fordras av medlemmarna, ävensom föreningens uppdelning i truppformationer och grupper eller med avseende å utrustning med vapen, helt och hållet eller till någon del är att betrakta såsom organiserad på militäriskt vis.

I föreningslagen finnas vidare utförliga bestämmelser örn rätt för domstol att upplösa förening, som utövar lagstridig verksamhet, örn rätt för administrativ myndighet att provisoriskt förbjuda sådan förening att fortsätta sin verksamhet o. s. v. Med stöd av lagen hava talrika sammanslutningar upplösts. Av innevarande års riksdag hava antagits vissa tillägg till lagen, avseende att hindra kringgående av upplösningsbeslut genom ny förenings bildande, att möjliggöra konfiskering av upplöst förenings egendom i vissa fall m. m.

I strafflagen har — samtidigt med att 4 § föreningslagen erhållit sin förutnämnda lydelse — i 16 kap., vilket handlar örn brott emot offentlig myndighet och allmän ordning, införts följande med 8 a betecknade paragraf:

Var som inträder såsom medlem i förening eller annan sammanslutning, till vars ändamål hör att inverka på politiska angelägenheter och vilken i fråga om den lydnad, som fordras av medlemmarna, ävensom sammanslutningens uppdelning i truppformationer och grupper eller med avseende å utrustning med vapen, honom veterligen helt och hållet eller till någon del är organiserad på militäriskt vis eller avsedd att så organiseras, dömes, där han ej enligt annat lagrum för sin handling är till strängare straff förfallen, till bö-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr %Qh.

ter eller fängelse i högst 6 månader. För grundare, ledare och anstiftare samt för den, som offentligen uppmanar eller söker förleda annan att inträda såsom medlem i sådan sammanslutning, vare straffet, därest ej enligt annat lagrum strängare straff bör följa, fängelse i högst ett år. -— För brott, som nämnes i denna paragraf, kan tjänsteman, ändå att brottet ej begåtts i tjänsten, dessutom dömas till skiljande från tjänstens utövning.

Anmärkas må, att strafflagen såsom särskilda straff för tjänstemän upptar skiljande från utövning av tjänst, vilket kan ådömas för viss tid ej över 2 år, samt avsättning.

Vidare bar i strafflagens 11 kap., som handlar örn högförräderibrott, genom en lag den 23 januari 1931 intagits en med 4 a betecknad paragraf, däri stadgas straff (fängelse ej under 2 månader) bland annat för den som ansluter sig till sådan förening, organisation eller annan sammanslutning, som honom veterligen är verksam för våldsamt omstörtande av Finlands statsocb samhällsordning eller avser främjande eller medelbart eller omedelbart understödjande av dylik verksamhet, eller vilken genom värvande av medlemmar, insamlande av medel, erläggande av avgift eller på annat därmed jämförligt sätt verkar till förmån för honom veterligen så beskaffad sammanslutning. Detta lagrum tillkom i avsikt att träffa den hemliga verksamhet, som kommunisterna utövade.

Slutligen må nämnas, att vid årets riksdag antagits en lag örn förbud mot begagnande av politiska kännetecken vid vissa tillfällen, däri stadgats bland annat, att örn förbudet överträdes av tjänsteman, han skall dömas till skiljande från utövning av tjänsten eller avsättning. Härutinnan innehöll regeringspropositionen icke annan påföljd än skiljande från utövning av tjänsten. Lagutskottet ansåg emellertid, att även avsättning borde kunna följa.

I Norge finnas icke i grundlagen några be*stämmelser örn föreningsfrihet, men denna rätt förutsättes såsom självklar.

Enligt strafflagen § 330 inträder straff (böter, »hette» eller »fengsel» intill 3 månader eller i vissa fall intill 6 månader) för den som stiftar eller deltager i förening, vilken genom lag är förbjuden, eller vars syfte är förövande av eller »opmuntring» till straffbara handlingar, eller vars medlemmar förpliktat sig till obetingad lydnad mot någon.

I Lov örn politiet den 10 juni 1927 stadgas i 21 §, att »frivillig ordensvern» icke må upprättas utan »politimesterens» samtycke och endast må verka under hans ledning. Den som upprättar eller deltager i ett »ordensvern», som icke står under »politimesterens» ledning, straffes med böter eller med »fängsel» intill 6 månader.

I Schweiz stadgas i förbundsförfattningen, att medborgarna äga rätt att bilda föreningar, såvida ej dessas syften eller de medel, som användas för att uppnå desamma, äro rättsstridiga eller farliga för staten. De särskilda kantonerna äga rätt att meddela ytterligare bestämmelser härutinnan.

Den 13 oktober 1933 antogs av förbundsförsamlingen en lag örn skydd för den allmänna ordningen, vilken innehöll åtskilliga bestämmelser till skydd för församlingsfrihet, mot otillåtet anordnande av vapenförråd, mot antimili-

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

taristisk propaganda m. m. Däri stadgades även straff (böter intill 1,000 Franken eller vid återfall fängelse intill ett år jämte böter intill 5,000 Franken) för den som dels bildade sammanslutning, vilken åsyftade eller vars verksamhet ginge ut på antingen att genom olagliga medel hindra eller störa offentlig myndighets åtgärder eller lagarnas genomförande eller att utan tillstånd av förbundsrådet eller kantonsregering utöva befogenhet, som lagligen endast tillkomme statliga organ, dels anslöte sig till sådan sammanslutning eller deltoge i dess strävanden, dels ock uppmanade till bildande därav eller efterkomme dess föreskrifter.

Emellertid beslöt ledningen för socialdemokratiska partiet att begära folkomröstning angående lagen och vid denna omröstning, som ägde rum den 10 och 11 mars 1934, förkastades lagen med 486,000 röster mot 415,000 (preliminära siffror). Mot lagen riktades anmärkning bland annat därutinnan, att dess bestämmelser örn inskränkningar i föreningsrätten vore av mångtydigt innehåll. Att märka är emellertid, att de särskilda kantonerna torde vara oförhindrade att för sin del antaga lagen eller vissa delar därav.

Enligt tjänstemannalagen den 30 juni 1927 äga tjänstemän icke tillhöra förening, som fullföljer syften eller använder medel, vilka äro otillåtna eller farliga för staten. Med tillämpning av denna bestämmelse har förbundsrådet den 2 december 1932 förklarat, att alla tjänstemän, anställda och arbetare i förbundets tjänst äro förbjudna att tillhöra det kommunistiska partiet i Schweiz eller att medverka i vilken kommunistisk organisation det vara må. I tillämpningen övervakas förordningens efterlevnad sålunda, att tjänstemännen få avgiva en skriftlig förbindelse av innehåll, som motsvarar förbundsrådets beslut. Vid överträdelse följer avskedande under iakttagande av bestämmelserna i tjänstemannalagen.

Principiella frågor.

Önskvärdheten av en lagstiftning.

Riksdagen 1932.

Den förut omförmälda framställningen av 1932 års riksdag örn en allsidig utredning rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar var föranledd av två vid riksdagen väckta likalydande motioner (I: 207 av mig själv m. fl. samt II: 318 av statsministern m. fl.). Motionerna hade sin grund i tillkomsten av en privat väpnad kår, som skulle stå till polismyndighetens i Stockholm förfogande, samt vissa i samband därmed stående förhållanden, vilka under hösten 1931 varit föremål för utredning. I motionerna anfördes bland annat:

En på enskild väg organiserad ordningsvakt innesluter i sig själv de största risker för upprätthållandet av lag och ordning i samhället. Privata kårer av det slag, som det här är fråga om, kunna omöjligen vara skickade som ordningsväktare i kritiska situationer, vilka ställa särskilt stora krav i fråga örn sans och omdöme hos ordningens upprätthållare. De äro icke på något vis utbildade för uppgifter av detta ömtåliga slag. Sammansatta efter politiska intresselinjer kunna de lätt falla för frestelsen att söka utnyttja lamp-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

liga orostillfällen för politiska syften. På intet sätt utgöra de en ordningsvakt, som kan påräkna tillit och förtroende från den stora allmänhetens sida. De sakna därmed även den psykologiska förutsättningen som ordningsväktare i samhället. De mötas tvärtom med den största misstro. Denna misstro frammanar lätt liknande sammanslutningar inom andra medborgargrupper. Samhället kan på detta sätt uppdelas i beväpnade läger, som utgöra ett allvarligt hot mot allt fredligt samhällsarbete. Härutinnan gives det endast en garanti för trygghet. Samhällets ordningsvakt måste helt ligga i samhällets egna händer genom dess ansvariga myndigheter. Denna grundsats är omistlig för ett lagordnat samhälle. Den är en fredlig utvecklings säkraste ankarfäste.

I motionerna framhölls därefter, att undersökning borde verkställas örn möjligheten att förbjuda väpnade privata sammanslutningar samt att skärpa bestämmelserna i vapenkungörelsen.

Första kammarens första tillfälliga utskott anförde i utlåtande nr 17 över motionen I: 207:

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är samhällets plikt att upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Särskilt i en tid som den nuvarande, då propaganda i revolutionärt syfte i avsevärd omfattning bedrives, måste åtgärder vidtagas, som sätta samhället i tillfälle att fylla nämnda uppgift. På lagstiftningens område fordras i första rummet straffbestämmelser, som träffa jämväl förberedelse till högförräderibrott samt andra former av statsfientlig verksamhet. I fråga åter örn statsförvaltningen krävas för ändamålet en polisorganisation och en polispersonal av erforderlig styrka och skicklighet. Vidtager samhället dessa åtgärder, är det icke underkastat något tvivel, att privata beväpnade sammanslutningar, som velat ställa sig till ordningsmaktens förfogande, bliva överflödiga och följaktligen komma att upphöra. Att däremot den enskilda medborgaren, när därav i särskilda fall göres behov, skänker ordningsmakten stöd i dess verksamhet, är något som överensstämmer med god medborgerlig anda.

_ Motionärerna, som äro principiella motståndare till förutnämnda lagstiftning, ha icke lyckats komma fram med annat förslag för det av dem avsedda syftets vinnande än en skärpning av de nuvarande bestämmelserna i kungörelsen den 26 juli 1927 angående skjutvapen och ammunition. Enligt utskottets mening skulle en dylik skärpning bliva verkningslös mot samhällets fiender, vilka säkerligen funne möjligheter att på illegal väg anskaffa sig de vapen de önska. Den laglydige medborgaren åter bleve därigenom inskränkt i sin naturliga rätt att äga de vapen, som icke minst för hans personliga säkerhet äro erforderliga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation, däri hemställdes örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning i ämnet.

Den i andra kammaren väckta motionen behandlades av dess femte tillfälliga utskott i utlåtande nr 9. Utskottet yttrade sig därvid i huvudsak på samma sätt som förstakammarutskottet. Jämväl vid detta utlåtande var fogad en reservation, vilken var av enahanda innebörd som den nyss omförmälda.

Vid ärendets behandling biföllo båda kamrarna reservationerna. I förut omförmälda skrivelse nr 298 anförde därefter riksdagen bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

13 De händelser, som utspelats i vissa andra länder, visa, vart det kan bära hän, om samhället inom sig tolererar förefintligheten av väpnade privata sammanslutningar. I ett demokratiskt samhälle äro tryck- och yttrandefrihet, förenings- och församlingsrätt, demonstrationsfrihet, medborgarrätt och dess utövande medel för hävdandet av enskilda eller meningsgruppers uppfattningar i fråga örn samhällsskicket. Den samhälleliga ordningsmakten bör ligga helt uti samhällets hand. Väpnade privata kårer böra, vilken meningsriktning de än representera, ej tolereras. Kontrollen över dylika kårers rekrytering och deras handlande kan, såsom erfarenheten visat, lätt glida de inför samhället i sin helhet ansvariga myndigheterna ur händerna. Blotta tillvaron av beväpning på ett håll för ingripande i samhällslivet kan åstadkomma liknande åtgärder på annat håll och leda till förvecklingar och stridigheter med för samhället och den enskilde oöverskådliga följder. Förändring av lagarna för medborgarnas sammanlevnad bör alltid ske på demokratiens väg. •— ---

Redan befintligheten av en sådan organisation, som utgör en stat i staten, är en källa till oro för den fredliga befolkningen. Så snart en sådan makt organiseras från privat håll och staten tolererar detta, äro lugn och ordning i fara. Utvecklingen leder logiskt till sammanstötningar och inbördeskrigsliknande förhållanden.

Vilka åtgärder, som böra tillgripas för att förhindra tillkomsten och existensen av väpnade privata sammanslutningar, bör en blivande utredning söka klarlägga.

En eventuell lagstiftning på området bör vara försiktigt avpassad, så att intrång i den enskilde medborgarens fri- och rättigheter i möjligaste mån undvikes. Utredningen synes även böra omfatta frågan örn förhindrande av att de vapen, över vilka skytteföreningar och landstormsavdelningar förfoga, utnyttjas för beväpning av privata sammanslutningar.

Chefen för socialdepartementet d. 18 lii 1932.

Såsom förut nämnts anmälde jag riksdagens skrivelse för Kungl. Majit den 18 november 1932. Därvid yttrade jag bland annat följande:

Förekomsten inom samhället av okontrollerade beväpnade sammanslutningar kan enligt min mening icke tolereras. Jag delar i detta hänseende helt den uppfattning, som tagit sig uttryck i riksdagens nämnda anhållan örn utredning. Den motivering, under vilken sådana sammanslutningar bildas och framträda, är därvid likgiltig. Det är samhällets sak att sörja för ordningens upprätthållande. Ingenting har i vårt land inträffat, som kan ge anledning till misstro vare sig mot samhällets vilja eller mot dess förmåga att fylla denna sin uppgift.

Om det tillätes en grupp medborgare att sammansluta sig till en väpnad kår, därför att den förklarade sig komma att träda i aktion endast på uppmaning av laga myndighet, skulle det visa sig omöjligt att hindra andra grupper att handla på samma sätt. Tillvaron av flera sådana, med maktmedel försedda sammanslutningar, representerande olika samhällsgrupper, som vid kritiska tillfällen misstro varandras avsikter, skulle uppenbarligen innebära en betydande risk för störandet av lugn och ordning i landet.

Vid behandlingen av det lagstiftningsproblem, som här möter, måste tydligen sådan varsamhet iakttagas, att icke ingrepp sker i den hävdvunna föreningsrätten. Icke heller bör önskemålet att hindra väpnade kårer få motivera en omfattande byråkratisk reglering av föreningslivet överhuvud.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr S&4.

Överståthållarämbetet d. 25/i 1934.

I skrivelse den 25 januari 1934 har Överståthållarämbetet gjort framställning örn vidtagande av åtgärder för tryggande av ordning och säkerhet. Denna framställning -—■ som överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag — grundar sig å en skrivelse nyssnämnda dag av polismästaren i Stockholm. Däri anfördes:

glinder senaste tid hava iakttagits åtskilliga företeelser i samhället, vilka påkalla särskild uppmärksamhet. Tillspetsningen av de politiska striderna har hos vissa ytterlighetspartier utlöst åtgärder, som kunna innebära en fara för lugn och ordning i samhället. Särskilt torde böra erinras därom, att i vissa fall anordnats samlingsställen för politiska skydds- eller stormavdelningar samt lagrande väl icke av skjutvapen men dock av andra vapen, ägnade att användas i gatustrider. I visst fall har även iakttagits, att ett sådant samlingsställe anordnats på ett kasernliknande sätt med en i ständig beredskap liggande styrka. Från nu åsyftade ställe har också vid åtminstone ett par tillfällen inträffat utryckning av batongbeväpnade skaror för fullgörande av självtagna uppgifter. Även örn dessa skarors ingripande på angivet sätt hitintills förekommit ganska sällan, torde dock icke kunna förväntas att så kommer att bliva förhållandet även i framtiden. Bevis för riktigheten av denna uppfattning lämnade vid ett nyligen hållet offentligt möte den talare från ett av ytterlighetspartierna, som påvisade, att partiets möten, särskilt utemötena i vår och sommar, bleve omöjliga att hålla, örn icke skyddsavdelningen funnes att »hålla ordning på pöbeln». Samme talare anförde även, att ^tecken funnes, som tydde på att det bleve »en ganska allvarlig affär att från och med nu försöka att på något vis bråka på våra möten».

. Man torde hava grundad anledning befara, att de beväpnade skyddsavdelningar, som uppsättas av ett parti, komma att medföra liknande åtgärder från ett annat, ävensom att en väpnad sammandrabbning av större omfattning mellan dessa förr eller senare inträder. Givetvis kommer polismyndigheten att ingripa för förhindrande därav och för undertryckande av de upplopp, vari partistriderna för visso komma att utmynna. Men det torde vara angeläget att redan på ett tidigt stadium kunna ingripa mot företeelser, som hava karaktären av förberedelser till att med våldsåtgärder å allmänna platser störa lugnet eller allmänna ordningen, samt att sålunda söka undanröja varje fara för uppkomsten av ett upplopp, särskilt som nedslåendet av ett sådant ofta medför lidande i olika avseenden för samhällsmedlemmar, vilka äro helt eller till stor del oskyldiga till upploppets uppkomst.

För undanröjande av antydda fara torde nu gällande rätt icke lämna tillräckliga möjligheter. Skyddsavdelningars uppsättande torde visserligen, i den mån de kaserneras på ett mot gällande hotell- och pensionatstadga stridande sätt, kunna med tillämpning av stadgans föreskrifter försvåras, men däremot icke helt förhindras. Lika litet kan för närvarande förhindras anskaffande, överlåtande eller lagrande av sådana vapen som boxhandskar och batonger m. m. eller av vätskor eller gasarter, som vid spridning —- exempelvis genom de i handeln förekommande s. k. gaspistolerna — verka skadegörande, bedövande eller irriterande och som icke enligt gällande giftstadga äro förbjudna för enskilt innehav.

Vid bedömande av frågan, huruvida beträffande vårt land livaktigheten hos ytterlighetspartierna påkallar statsingripande, synes hänsyn böra tagas även till den orosstämning, som från visst håll skapas genom iner än vanligt hetsande och omdömesförvillande mötesanföranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

15 Utan att överskatta betydelsen av ytterlighetspartiernas verksamhet i vårt land, synas dock berörda tilldragelser under senaste tiden påkalla övervägande av åtgärder till förhindrande av sådana företeelser, som äro ägnade att skapa oro hos ordningsälskande samhällsmedlemmar och kunna innebära den fara, som här omnämnts.

För egen del har Överståthållarämbetet anfört:

De i skrivelsen berörda förhållandena kunna givetvis utveckla sig till en allvarlig fara för den allmänna ordningen och för lugnet i samhället. Nu gällande bestämmelser giva ej heller polismyndigheten tillräcklig möjlighet att ingripa på så tidigt skede, att befarade oroligheter kunna på ett betryggande sätt förekommas.

Överståthållarämbetet får därför hemställa, att Kungl. Majit täcktes vidtaga de åtgärder, som må vara erforderliga för att landets lagliga ordningsmakt skall kunna effektivt trygga ordning och säkerhet, vare sig hotet däremot kommer från det ena eller andra hållet.

De sakkunniga:

I ett rättssamhälle måste utan undantag den grundsatsen gälla, att det är statsmaktens icke blott plikt utan även uteslutande rätt att genom sina organ och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Samhället kan och får icke inom sig tolerera av detsamma icke auktoriserade organ, som hava till syfte eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa i statsmaktens funktioner eller att på något sätt hindra eller störa utövandet därav. Detta gäller naturligen framför allt medborgarorganisationer, vilka direkt åsyfta att med vapenmakt omstörta den bestående stats- och rättsordningen. Men ej heller andra privata sammanslutningar som åsyfta att med vapen utöva .statliga funktioner, t. ex. genom fullgörande av polisiära uppgifter, böra tillåtas. Såsom skäl för tillkomsten av dylika privata väpnade kårer har bland annat anförts, att polismakten skulle i vissa prövande situationer vara för svag och behöva påkalla förstärkning av vapenutrustade sammanslutningar av civila medborgare, vilka skulle stå beredda att utgöra en sådan förstärkning. Dessa skäl kunna dock icke tillerkännas något värde. Det torde icke kunna påvisas, att under modern tid i vårt land fall förekommit, då statens myndigheter icke förmått bemästra uppkomna oroligheter eller eljest på ett tillfredsställande sätt sörja för lugnet i samhället. I den mån samhällets ordningsmakt icke kan anses vuxen sina uppgifter, måste det ankomma på de ansvariga statsmyndigheterna och enbart på dessa att vidtaga de åtgärder för ordningsmaktens förstärkande, som kunna befinnas erforderliga. En på privat väg organiserad ordningsmakt är redan genom sin blotta tillvaro ägnad att medföra stora faror för upprätthållande av lag och ordning i samhället. Dylika kårer kunna ej vara skickade som ordningsväktare i kritiska situationer, redan på den grund att de icke äro på tillfredsställande sätt utbildade för uppgifter av detta ömtåliga slag. _ Kontrollen över deras rekrytering och deras handhavande av sina uppgifter glider lätt de ansvariga myndigheterna ur händerna. De äro ofta sammansatta efter politiska intresselinjer och kunna lätt falla för frestelsen att söka utnyttja lämpliga orostillfällen för politiska syften. De kunna för sina särskilda intressen förfoga över maktmedel, vilka för den ordinarie ordningsmakten försvåra eller t. o. m. omöjliggöra upprätthållande av samhällsordningen. Tillit såsom ordningsvakt kunna de icke påräkna från allmänhetens sida och sakna därför en grundläggande förutsättning för att kunna biträda vid upprätthållande av ordningen i samhället. Den misstro varmed de tvärtom mötas kan lätt framkalla sammanslutningar inom andra medbor-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

gargrupper. Enbart förefintligheten av beväpnade sammanslutningar på ett håll för ingripande i samhällslivet leder lätt till försök att åstadkomma liknande åtgärder från annat håll. Samhället kan härigenom komma att uppdelas i beväpnade sinsemellan fientliga läger, som utgöra ett allvarligt hot mot fredligt samhällsarbete, ett hot som vid kritiska tillfällen lätt kan övergå i våldsamma uppgörelser mellan olika folkklasser med för samhället och den enskilde oöverskådliga följder. Kårer av detta slag innebära en militarisering av de politiska och sociala striderna och redan befintligheten av en dylik organisation, som utgör en stat i staten, är en källa till oro för den fredliga befolkningen och kan leda till allvarliga förvecklingar. Åtskilliga händelser som inträffat i andra länder visa vart det kan leda om samhället inom sig tolererar törefintligheten av väpnade privata sammanslutningar med uppgift att på våldets väg ingripa i samhällsfunktionerna, antingen detta sker under sken av att upprätthålla den bestående samhällsordningen eller, enligt de handlandes egen uppfattning, för hävdande av en mera befogad samhällsnytta än den av statsmakten godkända.

.. I vart land saknas ej exempel på organisationer av nu omhandlade slag. Även här hava ^framträtt av statsmakten icke sanktionerade sammanslutningar med ändamål att utöva statliga funktioner och därvid använda sig av vapen.

Väpnade enskilda sammanslutningar med illojala syften torde dock icke existera i någon större omfattning. Åtskilliga omständigheter giva emellertid vid handen, att dylika sammanslutningar finnas och man måste på ett område som detta räkna med att svårigheterna att vinna full klarhet örn de verkliga förhållandena äro högst betydliga. Redan den omständigheten, att det i något eller några fall kunnat pavisas förekomsten av sammanslutningar av ifrågavarande natur, mäste med hänsyn till de allvarliga vådor, som äro förknippade med blotta existensen av privata väpnade karer, påkalla statsmakternas uppmärksamhet. På intet område torde nämligen, såsom förut antytts, faran för exemplets makt vara större. Har en beväpning genomförts för vissa meningsriktningars anhängare leder detta enligt all erfarenhet till försök att skapa motsvarande maktmedel på motsatta sidan. Även örn någon direkt fara för samhällsordningens och lugnets störande icke kan påvisas, hava dock erfarenheterna fran senare tider adagalagt, att oro skapats genoni att vissa sammanslutningar tagit formen av militärt organiserade kårer och utrustats med medel för andras valdförande. Det synes de sakkunniga nödvändigt att dylika tendenser i tid stävjas och de sakkunniga anse, att ett dröjsmål med vidtagande av åtgärder mot dylika avarter av sammanslutningar är ägnat att medföra vissa risker. Enligt de sakkunnigas förmenande torde det icke givas annan väg än att nied lagstiftningens hjälp söka råda bot på existerande eller befarade missförhållanden.

Da det gäller att taga ställning till vilka lagstiftningsåtgärder, som i angivet syfte böra vidtagas, kunna naturligen olika utvägar åkomma under bedömande. Det kan till en början fastslas, att sådana privata sammanslutningar, som äro utrustade med skjutvapen i egentlig mening, äro de ur samhällets synpunkt farligaste och att lagstiftningsåtgärder i första hand måste inrikta sig pa att pa allt sätt förhindra uppkomsten och fortvaron av sådana sammanslutningar. Det säkraste medlet att vinna något resultat i denna riktning är tvivelsutan att försvåra och rent av omöjliggöra anskaffande av skjutvapen för mindre lojala syften.

De sakkunniga framhålla härefter, att de redan på ett tidigt stadium av sitt arbete kommit till den uppfattningen, att den nu gällande vapenkungörel-

Kungl. Maj:ts proposition nr %6b.

sen icke fyller berättigade anspråk i detta avseende. Till stöd härför anföra de sakkunniga, dels att envar, som före kungörelsens ikraftträdande innehade vapen, alltjämt äger innehava vapnet och att någon möjlighet att vid befarat eller konstaterat missbruk fråntaga honom detsamma ej finnes, dels ock att fordringarna på den, som vill nyförvärva vapen, äro alltför ringa och ej giva stöd för en verklig prövning av vederbörandes kvalifikationer eller behov av vapeninnehav. De sakkunniga hava vidare redogjort för behandlingen år 1933 av frågan örn skärpning av vapenkungörelsen samt tillika erinrat örn det för årets riksdag framlagda förslaget i ämnet. I dessa avseenden tillåter jag mig hänvisa till propositionen nr 181 i år. Jag vill allenast framhålla, att de sakkunniga i den skrivelse den 12 januari 1934, varmed de överlämnat förslag till ny vapenkungörelse, understrukit den av dem tidigare uttalade åsikten, att en fullt effektiv kontroll över enskildas vapeninnehav icke kunde vinnas utan en allmän behovsprövning rörande samtliga vapeninnehav på sätt föreslagits i propositionen nr 268 till 1933 års riksdag, samt att det vore nödvändigt att en blivande författning gjordes tillämplig jämväl å slätborrade skjutvapen. Nämnas må ock, att i årets proposition, i enlighet med de sakkunnigas hemställan, föreslagits dels komplettering av den i gällande kungörelse föreskrivna deklarationsskyldigheten i avsikt att träffa vissa kategorier av vapeninnehavare som ej tidigare varit skyldiga anmäla sina vapen, däribland innehavare av slätborrade jaktvapen, vilka jämväl i övrigt inordnats under kungörelsen, dels införande av rätt för länsstyrelse att så snart skäl därtill vore ej blott återkalla meddelat tillstånd till vapeninnehav utan även meddela förbud mot fortsatt innehav av vapen, för vars innehav ej krävdes särskilt tillstånd, dels ock meddelande av befogenhet för polismyndighet att omhändertaga vapen, då anledning vore att befara missbruk.

I motiven till sitt nu förevarande förslag hava de sakkunniga vidare anfört:

De sakkunniga hålla före, att därest den i 1933 års proposition föreslagna vapenkungörelsen genomförts, man skulle erhållit ett effektivt medel att förhindra uppkomsten och fortvaron av vissa beväpnade enskilda sammanslutningar. Jämväl det med de sakkunnigas skrivelse den 12 januari 1934 överlämnade förslaget till ändrad kungörelse i ämnet innefattar betydligt större möjligheter än den gällande kungörelsen att ingripa mot sådana sammanslutningar. Enbart genom en revision av den äldre vapenkungörelsen i enlighet med vad sålunda föreslagits torde emellertid icke kunna uppnås hela syftet med de sakkunnigas uppdrag. Det bör i sådant hänseende särskilt erinras örn, att den äldre vapenkungörelsen liksom förslagen till revision av dess bestämmelser i fråga örn vapen endast taga sikte på och av praktiska skäl icke gärna kunna avse andra vapen än skjutvapen och därmed jämförliga föremål, ävensom att med genomförande av de sakkunnigas senast framlagda förslag allenast kommer att så småningom ernås verklig kontroll från det allmännas sida över innehavet av dylika vapen. Att ett genomförande av det utav de sakkunniga senast framlagda förslaget till reviderad vapenkungörelse icke omedelbart är ägnat att effektivt förhindra vapeninnehav, vilka ur samhällets synpunkt icke äro önskvärda, ligger i öppen dag. Erfarenheten har vidare givit vid handen, att vissa sammanslutningar förfoga över och dessas medlemmar utrustats med beväpning jämväl av annat slag än skjutvapen. Särskilt under tiden efter det de sakkunniga erhöllo sitt uppdrag

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 20J'i. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr

har det inträffat, att grupper tillhörande viss ytterlighetsriktning inom samhället uppträtt störande för den allmänna ordningen och därvid varit beväpnade med slagvapen. Det synes de sakkunniga ej vara tvivel underkastat, att även sådana sammanslutningar, som förfoga över eller vars medlemmar äro utrustade med andra vapen än skjutvapen, böra förhindras. Dylika sammanslutningar utgöra, särskilt under oroliga tider, ett ganska allvarligt irritationsmoment i den medborgerliga sammanlevnaden och medföra faror för störande av den allmänna ordningen. För övrigt medför politiska eller sociala sammanslutningars utrustning med våldsmedel en ur samhällets synpunkt långt ifrån önskvärd tillspetsning och en brutalisering av den politiska eller sociala kampen. Varje tendens att på dylikt sätt skärpa motsättningarna mellan olika samhällsgrupper bör av statsmakterna motarbetas. De sakkunniga hava därför tagit under övervägande vilka åtgärder i övrigt som kunna befinnas nödiga till förebyggande av beväpnade enskilda sammanslutningar.

En utväg till uppnående av nämnda syfte utöver vapenkungörelsens skärpning är meddelande av bestämmelser om upplösning i viss ordning av sammanslutningar av ifrågavarande slag. På sådant sätt har man i vissa länder sökt komma tillrätta med missförhållanden på detta område. Nämnda metod synes dock åtminstone icke för närvarande böra förordas i vårt land, närmast på den grund att vårt lands lagstiftning på det föreningsrättsliga området är tämligen ofullständig. Även bortsett från dessa förhållanden framstår för de sakkunniga såsom den mest ändamålsenliga utvägen införande av särskilda bestämmelser innefattande förbud under straffhot mot bildande av eller deltagande i enskilda sammanslutningar av förevarande slag.

De sammanslutningar, mot vilka de sakkunnigas förslag till förbud riktar sig, äro dels sådana, som hava vissa bestämda, i lagförslaget angivna syften såsom utövning av offentlig myndighets befogenhet, hindrande av myndighets tjänsteutövning eller störande av allmän ordning och säkerhet, dels ock sammanslutningar, som hava till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet biträda vid ordningens upprätthållande eller rikets försvar.

Den principiella uppfattning, varåt de sakkunniga givit uttryck, delas av justitiekansler sämbetet, kommittén angående statsfientlig verksamhet, Överståthållarämbetet och så gott som samtliga länsstyrelser. Allenast en länsstyrelse — i Södermanlands län — avstyrker uttryckligen en lagstiftning av förevarande slag. Två länsstyrelser — i Jönköpings och Blekinge län — uttala sig mot ett lagfästande av sakkunnigförslaget i föreliggande skick, och två andra länsstyrelser — i Kronobergs och Gävleborgs län — förorda uppskov med lagstiftning i ämnet, sistnämnda länsstyrelse i viss del.

Av yttrandena må följande här återgivas.

Justitiekanslersämbetet:

Justitiekanslersämbetet finner uppenbart, att statsmakterna icke böra tolerera att personer sammansluta sig i avsikt att med våld motverka myndigheternas verksamhet för upprätthållande av ordning och säkerhet. Vid ingrepp av här ifrågasätta slag rör nian sig onekligen på ett ömtåligt område, och en lagstiftning i ämnet bereder helt visst svårigheter, då det gäller att avgränsa de åtgärder, som skola träffas av lagstiftningen, på sådant sätt att icke för det i och för sig berättigade ändamålet intrång göres i medborgarnas meningsfrihet. Ett lagstiftande i ämnet torde därför böra grundas å för-

Kungl. Maj:ts proposition nr SOJf.

hållanden, vilka utmärka att därförutan samhällslugnets bevarande äventyras. Huruvida sådana förhållanden äro för handen framgår väl ej otvetydigt av den föreliggande utredningen — mera påtagliga belägg torde vara svåra att prestera då fråga är om lagstiftningsåtgärder närmast i prohibitivt syfte. Åtskilliga, icke minst efter det nu förevarande fråga väckts uppkomna förhållanden tyda dock på att fog finnes för ett ingripande från statsmakternas sida.

Justitiekanslersämbetet har därefter uttalat sig i fråga om! behovet av en lagstiftning rörande sammanslutningar, som bildats i syfte att ställa sig till myndigheternas förfogande. Ämbetet har därvid funnit sådant behov föreligga (se s. 34).

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

Det problem, dessa sammanslutningar representera, måste ses mot bakgrunden av den utveckling det politiska livet i de europeiska staterna efter världskriget undergått. Denna utveckling kännetecknas i hög grad av framträdandet av vissa ytterlighetsriktningar, vilka förnekat demokratien som styrelseform i samhället och strävat att ersätta den med diktatur för förverkligandet av sina syften. Där flera sådana meningsriktningar existerat samtidigt, ha de uppträtt i skarpaste inbördes motsättning och tävlan. Med diktaturtanken har också en annan tanke vunnit utbredning, nämligen att genomföra diktaturen icke på av statsskicket anvisat sätt utan med tillhjälp av våld samt att överhuvud taget tillgripa våldet som argument i den politiska striden. Under benämningar sådana som röda garden, röd front och stormavdelningar ha ytterlighetspartierna sålunda bildat i större eller mindre utsträckning beväpnade kampformationer eller kårer, vilka använts som maktmedel i den politiska striden. Våldsidéerna eller hotet från de av ytterlighetspartierna bildade kårerna ha på sina håll föranlett andra samhällsgrupper att i sin tur till skydd för den hotade samhällsordningen bilda liknande kårer, och flerstädes har på detta sätt samhället söndrats i mot varandra fientliga, med. egna maktmedel utrustade läger. Man har med skäl kunnat tala om det politiska livets militarisering. _

Där ett maktmedel skapats, finnes också en tendens att det kommer till användning. Kårerna ha flerstädes ingripit i samhällslivet. Under tillspetsade förhållanden ha de på sina håll försökt att med undanskjutande av de samhälleliga maktorganen utöva funktioner som tillkomma. dessa eller uppträtt mot dem och försökt övertaga den statliga makten. Vid flera tillfällen har det kommit till blodiga och förödande strider, och även eljest ha ofta lugn och ordning störts och de politiska och sociala striderna i hög grad skärpts.

Även i vårt land har det politiska livet rönt inflytande av den utveckling, som sålunda skisserats, och även här ha efter utländskt mönster bildats kårer. Det är naturligt att kommittén redan på grund av det uppdrag den erhållit ägnat denna företeelse särskild uppmärksamhet, och även kommittén har till behandling förehaft frågan om de åtgärder som kunna anses påkallade. Kommittén har därvid tagit under övervägande den av Överståthållarämbetet den 25 januari 1934 till Kungl. Majit ingivna, sedermera till kommittén remitterade framställningen örn vidtagande av åtgärder för tryggande av ordning och säkerhet samt i enlighet med Kungl. Majlis direktiv trätt i samråd med de sakkunniga.

Kommittén har i likhet med dc sakkunniga kommit till den slutsatsen att förhållandena ge anledning till ingripande genom lagstiftning.

Statsmakterna lia all anledning att med misstro åse uppkomsten av till

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

privat förfogande stående maktorgan, som kunna konkurrera med de statliga maktorganen eller kunna tänkas utveckla sig därhän. All erfarenhet bestyrker, att en sådan misstro är synnerligen befogad, och denna erfarenhet har ej jävats beträffande kårer av det slag varom här är fråga. Örn samhället vill känna sig tryggat mot våldsamma omstörtningsförsök, kan det icke anses tillrådligt att medgiva dem som sträva därefter att bilda instrumentet för omstörtningen. Jämväl ur synpunkten av lugn och ordning i samhället och en sund utveckling av det politiska livet måste de privata kårerna väcka synnerligen allvarliga betänkligheter.

Det kan visserligen invändas att i vårt land varken statsordningen eller samhällslugnet hotas av någon omedelbar fara. Tendenserna gå emellertid här, såsom av kommitténs utredningsmaterial framgår, i samma riktning som på andra håll.

Det kan sålunda erinras örn att det av Sillénkommunisterna åtminstone till helt nyligen kontrollerade Röda Front Förbundet har till uppgift »att utgöra en arbetarnas värnorganisation mot fascistiska överfall på arbetarnas möten och demonstrationer samt skydd mot strejkbrytargardenas angrepp». Vad dessa uppgifter i verkligheten innebära torde framgå av de störande uppträden och oordningar, som från detta håll vid flera tillfällen iscensatts i samband med mötens anordnande av nationalsocialister och nationella ungdomsförbundet, ävensom i samband med arbetskonflikter.

Inställningen till samhällets ordningsmakt pa samma håll torde framgå av tvenne tidningscitat, avseende vissa demonstrationer i Skene och Luleå.

I den i Göteborg utkommande Arbetar-Tidningen läses sålunda i numret för den 23—29 januari 1931:

»När kampen föres mot strejkbrytarna och dess beskyddare är det beklagligt att det finns anhängare av sossen Forms i V.-S. utspridda uppfattning: De korslagda armarnas kamp! Nej, kamrater, ut på gatorna och visa textilbaronerna och borgarsamhällets polis att vi skall strida till det sista för en seger i konflikten. Vad som måste göras är bildande av ett rött arbetarvärn i Skene! Vi har ingen rätt att lämna kamrater i polisernas klor, utan hänförd kamp mot dessa provokatörer.»

I Norrskensflamman för den 28 februari 1931 förekom följande artikel:

»Det fanns två saker som poliserna hade men ej vi — ledning och vapen. Den Röd Front-avdelning, som finns i staden (Luleå), var för liten men inte mindre än 40 arbetare, till största delen partilösa, förstod Röd fronts mnebord och betydelse och anmälde sig på kvällen till arbetarnas varnorganisation, vilken säkerligen vid nästa tillfälle kommer att vara så stark att den mot alla våldsverkare skall förmå att leda arbetarna vid en demonstration.

. Skall de få skicka sina polishuliganer mot oss och slå ned oss, utan an vi satter oss till motvärn?

Neji En annan ordning måste och skall skapas! Arbetarna måste i än högre grad ga in i Röda Frontavdelningen och i fortsättningen visa borgärna, att de ej ämnar lata dem husera som de själva vill.»

Röda Frontförbundsmedlemmarna synas vid kravallerna i Stockholm ha uppträtt mot polisen. Av vissa avdelningar ha övningar av militär anordnats.

natur

Beträffande en av de nationalsocialistiska kårernas förhållande till den allmänna ordningen kan bland annat hänvisas till överfallet å Clartémötet och det nyligen timade provokationsdadet. Denna kår har till ändamål att skydda

Kungl. Maj:ts proposition nr $264.

partiet och betecknas som partiets maktmedel. Belysande för de tendenser varom här är fråga är också den kupp varigenom samma nationalsocialistiska partis ledare under hösten 1933 satte sig i besittning av partilokalerna i Göteborg. Kuppen utfördes med tillhjälp av ett dussin med batonger och käppar utrustade S.A.-män från Stockholm, vilka besatte lokalerna, hindrade användning av telefonerna och bortförde i lokalerna förvarad egendom.

De tendenser som sålunda kommit till synes äro fullt tydliga, och faran av desamma har understrukits i överståthållarämbetets förutnämnda framställning och den skrivelse från polismästaren i Stockholm varpå denna framställning grundar sig. Kommittén vill ytterligare betona, att örn de antydda tendenserna i kårernas verksamhet tillåtas att ytterligare utveckla sig, statsmaktens auktoritet måste skadas och att därigenom främjas uppkomsten av för ytterlighetspartierna och omstörtningssträvandena gynnsamma stämningar.

Enligt kommitténs mening tala starka skäl för ett förbud mot de privata kårerna. Några avgörande skäl synas ej kunna anföras däremot ur synpunkten av andra berättigade intressen. Åtminstone om förbudet inskränkes till kårer, kan förbudet ej utgöra hinder för någon idépropaganda. Det kan ej vara tal om något obehörigt ingrepp i föreningsrätten. Skapandet av militära maktmedel, som kunna konkurrera med statens egna maktorgan, kan ej anses höra till de medborgerliga rättigheterna. Att upprätthålla ordningen t. ex. vid ett möte måste väl anses vara en angelägenhet för mötesanordnarna, men därför kan ej behövas en maktapparat av trupplikande karaktär. Ordningens upprätthållande i den mån det är fråga örn brukandet av en sådan maktapparat kan icke vara annat än en samhällets sak.

Av det ifrågasatta förbudet kan naturligtvis icke väntas upphörandet av alla tendenser till störande av lugn och ordning i samhället, och försök till kringgående kunna väntas som vid all förbudslagstiftning. Ett förbud innebär emellertid i varje fall möjlighet att ingripa så fort en sammanslutning framträder som kår och försöker ingripa i samhällslivet. Redan därmed måste ett sådant förbuds syfte till en väsentlig del vara vunnet.

I fortsättningen av sitt utlåtande har kommittén uttalat sig för införande av förbud mot sammanslutning, avsedd att stå till offentlig myndighets förfogande, såframt den bildats utan Konungens tillstånd (se s. 34—35).

Kommittén -— som består av f. d. justitierådet E. Sandström, ordförande, ledamöterna av första kammaren professorn J. Bergman, häradshövdingen Th. Borell, förste vice talmannen O. Olsson och ombudsmannen A. Pettersson samt ledamöterna av andra kammaren redaktören K. Bergström och redaktören I. Österström -— har icke varit enhällig utan häradshövdingen Borell har på anförda skäl funnit förevarande lagförslag böra vila i avvaktan på att kommitténs uppdrag blir slutfört. För motiveringen till reservationen lämnas redogörelse i det följande (s. 30—31).

Överståthållarämbetet:

På sätt de sakkunniga uttalat bör det ankomma å statsmakterna att genom sina organ och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Vid sådant förhållande och då väpnade sammanslutningar, även där dessa icke äro inriktade på något illegalt syfte, redan genom sin förekomst kunna vara ägnade att frammana motsvarande sammanslutningar på andra håll och därigenom leda till förvecklingar och stridigheter, förordar ämbetet en lagstiftning i den riktning, betänkandet avser.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i-.

Länsstyrelsen i Stockholms län:

Den principiella utgångspunkten för de sakkunnigas framställning, nämligen att i ett rättssamhälle statsmakten ensam bör hava rätt och plikt att genom sina organ och myndigheter upprätthålla samhällelig auktoritet och ordning, är efter länsstyrelsens mening självfallet riktig. Likaså ansluter sig länsstyrelsen oförbehållsamt till den av denna princip följande konsekvensen, att samhället icke kan inom sig tolerera sådana sammanslutningar, »som hava till syfte eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa i statsmaktens funktioner eller på något sätt hindra eller störa utövandet därav». Så till vida föreligger en klar rättsgrund för lagstiftning i den riktning, som sakkunnigeförslaget avser, och företeelser på skilda håll i vårt land hava under senare tider tvivelsutan givit anledning att konstatera behovet av en sådan lagstiftning.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Ehuru inom Östergötlands län hittills icke, länsstyrelsen veterligt, visat sig något behov av statliga åtgärder mot väpnade sammanslutningar, vill länsstyrelsen icke förneka, att förhållandena mångenstädes i världen äro och tilläventyrs jämväl i vårt land kunna bliva sådana, att en lagstiftning i ämnet nu är påkallad. Och då inom en rättsstat den allmänna ordningens uppehållande med våldsamma medel principiellt måste förbehållas offentlig myndighet, torde intet vara att erinra mot förslagets ståndpunkt i vad det icke blott förbjuder _ enskilda väpnade sammanslutningar med illojalt syfte utan ock reglerar tillkomsten av sådana sammanslutningar, som avse ordningens upprätthållande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Riktigheten av den huvudgrundsats, varpå lagförslaget vilar, eller att det är statsmaktens icke blott plikt utan även uteslutande rätt att genom sina organ och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället, torde icke kunna bestridas. Och att väpnade enskilda sammanslutningar med illojala syften icke få inom ett rättssamhälle tolereras, även om medlemmarnas brottslighet enligt 8 kap. strafflagen icke kan ledas i bevis, torde än mer vara självklart .Vissa förhållanden såväl här i riket som utomlands giva stöd för antagandet, att dessa principers tydliga uttalande i lag är behövligt, och att införande av straffbestämmelser mot åtgärder, som kunna sätta samhällsauktoriteten i fara inom de områden, varom nu är fråga, är önskvärt. Länsstyrelsen har därför intet att erinra mot att lagstiftning av föreslagen art kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Värmlands län har med hänsyn till vad de sakkunniga anfört funnit det vara angeläget, att i lagstiftningsväg vidtagas åtgärder mot förekomsten eller bildande av väpnade sammanslutningar med de syften, som av de sakkunniga angivits.

Länsstyrelsen i Västmanlands län:

Erfarenheterna fran utlandet hava visat, att tillvaron av väpnade privata sammanslutningar kan giva anledning till förhållanden, som stå inbördeskriget nära, samt understundom leda till verkligt inbördeskrig och revolution. Sa har inträffat i länder, som pa sin tid suckat under världskrigets gissel och som därefter haft att bära alla de lidanden, svåra freder, tyngande gärder och en avtynande världshandel dragit över folken. I den atmosfär, som vilar över ett dylikt land, har missnöjet och hatet en stark växtkraft och desperata, stundom rent oförnuftiga åtgärder kunna te sig som enda utvägen till frälsning.

23 Kungl. Maj:ls proposition nr 264.

I ett högt kultiverat land sådant som Sverige, som statt utanför kriget och därför kunnat med sparade krafter möta dess efterverkningar, ställa sig förhållandena väsentligen annorlunda. Förutsättningarna för att det missnöje, som ju alltid följer av långvarigt dåliga tider, skall slå ut i upproriska eller samhällsskakande handlingar av större räckvidd, äro hos oss förhållandevis små, åtminstone för närvarande, allt under förutsättning att vår ordningsmakt är väl rustad. Skulle krisen fortfara ännu en längre tid och dess svårigheter växa nationens bärkraft över huvudet, kunna ju förhallandena ändra sig så, att de kraftigaste åtgärder, däribland nu icke motiverade inskränkningar i föreningsrätten, bliva nödvändiga.

Med det anförda vill länsstyrelsen givetvis icke hava sagt, att under nuvarande förhållanden tillvaron av väpnade privata kårer bör utan vidare tolereras. Tvärtom skulle länsstyrelsen anse lyckligt, örn genom lämpliga lagstiftningsåtgärder befintliga dylika kunna upplösas och tillkomsten av nya förhindras. Men av skäl, som i det följande närmare skola angivas, löser det föreliggande förslaget icke detta problem, och har till följd av de givna direktiven icke heller kunnat lösa det. Lagen skulle visserligen på papperet drabba alla sådana sammanslutningar, men i praktiken träffas till följd av bevisningssvårigheterna endast de ytliga och mindre farliga företeelserna, medan de längre syftande alltjämt kunna bedriva sin verksamhet i det fördolda.

Sedan länsstyrelsen därefter berört förevarande lagstiftningsärendes samband med spörsmålet örn ordningsmaktens förstärkning (se s. 37—38) samt yttrat sig rörande verkningarna i vissa avseenden av lagstiftningen, anför länsstyrelsen vidare:

Länsstyrelsen kan sammanfatta sin ståndpunkt till frågan sålunda, att även i vårt förhållandevis lugna land en effektiv lagstiftning mot enskilda sammanslutningar, väpnade eller icke, som syfta till att med våldsamma medel omstörta den bestående ordningen, är i sig önskvärd, att effektivitet i sådant hänsende icke kan nås utan vittgående inskränkningar^ i föreningslivet, att förhållandena för närvarande icke kunna sägas vara sådana, att dylika inskränkningar, som ur många synpunkter måste anses synnerligen betänkliga, framstå såsom nödvändiga, samt att det föreliggande förslaget av angivna skäl är tämligen ineffektivt just i det avseende, där effektivitet vore mest av nöden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

Förutsättningen för ett rättssamhälles bestånd är självfallet, att varje enskilt intresse måste underordna sig varje sant statsintresse. De rättigheter, som innebäras i statsmaktens begrepp, måste helt och odelat tillkomma staten. Staten måste sålunda utan inblandning av annan bland annat äga bestämma de organ, genom vilka statsmakten har att verka, ävensom att utöva den verksamhet, som avser rättsordningens upprätthållande och därtill hörande verkställighets- och straffmakt. För att emellertid staten skall kunna fullgöra denna sin livsviktiga uppgift och motsvara sitt ändamål är det ofrånkomligt, att staten i sin hand äger nödiga maktmedel ävensom i tid vidtager erforderliga åtgärder för att kunna göra statsauktoriteten gällande och nedslå de hinder, som kunna resa sig däremot. ....

Då åtskilliga omständigheter otvivelaktigt giva vid handen, att enskilda väpnade sammanslutningar med uppenbart illojala och mot statssuveräniteten riktade syften förefinnas även inom vårt land, örn än icke i någon större utsträckning, måste på sätt de sakkunniga jämväl framhålla, hänsynen till de allvarliga vådor, som äro förknippade med blotta existensen av sådana sammanslutningar, påkalla statsmakternas särskilda uppmärksamhet. Nödvän-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k

digheten av att pa lagstiftningens väg söka förhindra förekomsten av angivna sammanslutningar synes salunda enligt länsstyrelsens förmenande ligga i uppenbar dager.

Länsstyrelsen i Västerbottens län:

Enskild hjälpverksamhet vid sidan av den allmänna är i regel både behövlig och förtjänstfull inom vissa samhälleliga verksamhetsfält, men på här ifrågavarande område, där det gäller ordningens upprätthållande och rikets försvar, synas privata företag icke kunna vara till någon nytta.

Länsstyrelsen finnér det för sin del självklart att ordningen i samhället skall upprätthållas av de myndigheter, som hava denna uppgift sig ålagd och med de maktmedel, som i laga ordning för detta ändamål ställts till dessa myndigheter förfogande. Förefintligheten av enskilda sammanslutningar, som bildats med uppgift att stå ordningsmakten till tjänst, kan icke blott vara till skada utan även utgöra en allvarlig fara.

Ännu betänkligare vore det örn politiska partier organiserade skyddskårer eller andra beväpnade organisationer. De ansatser till skapandet av dylika karer, som redan förekommit, hava icke blott såsom de sakkunniga framhålla väckt oro. Företeelsen har inom vida kretsar framkallat förargelse.

Länsstyrelsen finner det salunda angeläget att till tryggande av allmän ordning och säkerhet föreliggande lagförslag snarast möjligt upphöjes till lag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Principiellt lärer icke kunna annat än vitsordas de sakkunnigas motivering att det bör tillhöra samhället — staten — att genom egna organ svara för ordnmg och rättsskydd. Och med statens överhöghet även på detta område synes det icke heller tillbörligt att staten fran enskilda sina element mottager hjälp vid utövande av sina funktioner i förevarande avseende. Dylik bisträckning bör icke vara behövlig, än mindre önskvärd.

Ur dessa synpunkter måste länsstyrelsen instämma i syftet med den föreslagna lagstiftningen och har icke heller i stort sett något mot dess utformning att invända.

Från länsstyrelsens utlåtande var landssekreteraren skiljaktig och avstyrkte förslaget under åberopande i huvudsak, att lagstiftning mot oförtäckt arbetande samhällsupplösande verksamhet vore mera aktuell och behövlig än det remitterade lagförslaget samt att han icke i sin övertygelse kunde igenfinna bärande grunder i det hela för lagförslaget.

Övriga länsstyrelser utom de i det följande angivna uttala sig mer eller mindre bestämt för en lagstiftning av föreslagen art.

Såsom förut nämnts har länsstyrelsen i Södermanlands län avstyrkt lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen anför bland annat:

Såvitt länsstyrelsen kunnat finna föreligger inom Södermanlands län icke ! oav förbudsbestämmelser, det nu ifrågavarande lagförslaget innehaller.

De föreslagna bestämmelserna tillika med bestämmelserna i vapenkungörelserna — den redan gällande och den i propositionen nr 181 till innevarande ars riksdag föreslagna — lämpa sig icke för svenskt kynne, och det är alldeles icke uteslutet, att de äro mera ägnade att framkalla än att avvärja en katastrof.-----De vapenanmälningar, som år 1927 gjordes till läns-

styrelsen, gavo ingenstädes anledning till förmodan, att vapen på något ställe lagrats i misstänkt syfte; och länsstyrelsen tager för givet att. om så skett i annat län, detta av vederbörande genast anmälts hos Kungl. Majit, som för

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

sådan händelse omedelbart torde hava meddelat föreskrifter till undanröjande av den fara, en anmäld vapenlagring kunde innebära.

Örn genom ändring i den nu gällande vapenkungörelsen polismyndighet erhåller befogenhet att omhändertaga i kungörelsen avsedda vapen, när helst enligt myndighetens mening vapeninnehavet kan vålla fara för missbruk, synes den yttermera säkerhet, som vore att vinna genom inskränkning även i rätten till innehav eller till och med anhopning av vapen av mera ofarlig karaktär, icke kunna uppväga den medborgerliga frihetsförlust, som en sådan inskränkning skulle föra med sig.

Statsmakterna hava hittills visat sig synnerligen obenägna att kriminalisera förberedelser till brott, men med bifall till förevarande förslag skulle härutinnan beträdas en helt ny väg.

Länsstyrelsen hemställer, att förslaget icke måtte bliva lagfäst.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner den utveckling, förhållandena inom samfundslivet under senare tid tagit och framförallt strävandena att störa ordningen inom samhället och därigenom ytterst angripa detta, giva belägg för ett visst behov av en lagstiftning med syfte att lättare kunna ingripa mot tendenser i den riktningen än vad med gällande lagstiftning synes möjligt. Länsstyrelsen har dock — med hänsyn till den utomordentliga räckvidd, som givits åt lagförslaget och särskilt åt begreppen sammanslutning och vapen —■ icke kunnat tillstyrka, att förslaget i föreliggande skick lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att åtminstone i länet icke förekommit något av beskaffenhet att påkalla lagstiftning i den riktning lagförslaget angiver. Föreskrifter i ämnet kunna dock — uttalar länsstyrelsen — tänkas bliva erforderliga, men är det då nödvändigt att dessa anpassas så, att de icke direkt motverka ifrågavarande lagstiftnings syfte, upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. På anförda skäl — avseende bland annat den räckvidd sakkunnigförslaget erhållit främst genom innebörden av begreppen vapen och sammanslutning — har länsstyrelsen funnit en omarbetning av förslaget nödvändig, så att lagen ej straffbelägger ett av omständigheterna påkallat gemensamt, eljest lagligt försvar med lämpliga vapen till skydd mot omedelbart förestående obehöriga angrepp å egen och annans person eller egendom, allt med hänsyn tagen till polismaktens i allmänhet men vid allvarligare oroligheter i särskilt hög grad framträdande otillräcklighet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har på sätt tidigare anförts förordat anstånd med lagstiftningen. Länsstyrelsen yttrar härutinnan:

I motiven hava de sakkunniga framhållit, att samhället kan och får icke inom sig tolerera av detsamma icke auktoriserade organ, som hava till syfte eller vilkas verksamhet går ut på att ingripa i statsmaktens funktioner eller att på något sätt hindra eller störa utövandet därav. De av de sakkunniga föreslagna lagstiftningsåtgärderna avse förebyggande av sammanslutningar med sålunda angivet syfte. Det hade synts länsstyrelsen önskvärt att i detta sammanhang till avgörande upptagits jämväl åtgärder mot sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning. Då enligt uppgift den kommitté, som är sysselsatt med utredning av sistbe-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

rörda fråga, beräknas komma att slutföra sitt arbete under innevarande år, vill länsstyrelsen förorda, att prövningen av den nu föreslagna lagstiftningen måtte anstå tills förslag rörande åtgärder mot statsfientlig verksamhet även föreligger. Enligt länsstyrelsens förmenande hava dessa frågor med varandra sådant sammanhang att de lämpligast böra lösas samtidigt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att utredningen synes hava tydligt påvisat behovet av kompletterande lagstiftning rörande förbud mot privata väpnade kårer med uppgift att omstörta eller störa gällande samhällsordning eller eljes allmän ordning och säkerhet. Mot vad därutinnan föreslås har länsstyrelsen intet att erinra. På anförda skäl (se s. 38—39) tillråder emellertid länsstyrelsen, att frågan örn lagbestämmelser rörande beväpnade sammanslutningar med uppgift att biträda offentlig myndighet vid ordningens upprätthållande måtte anstå i avbidan å prövningen av spörsmålet örn ordningsmaktens förstärkning genom införande av en reservpolisorganisation.

Lagstiftningens räckvidd.

Förutsättningar för ett förbud.

De sakkunniga:

En lagstiftning i förevarande ämne bör enligt de sakkunnigas mening klart och tydligt fastslå, att samhället icke kan tillåta tillvaron av beväpnade sammanslutningar som avse att på det ena eller andra sättet utöva offentlig myndighets funktioner eller hindra sådana myndigheter i deras tjänsteutövning eller störa ordningen eller beröva andra medborgare friheten. För vinnande av detta syfte bör i första hand stadgas förbud mot att bilda eller tillhöra enskild sammanslutning, som själv eller vars medlemmar förfoga över vapen och som har till syfte eller vars verksamhet måste anses innebära förberedelse att med användande av vapen utöva befogenhet, som är förbehållen offentlig myndighet, eller hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning eller störa allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig frihet eller tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar. De sakkunniga anse det icke nödvändigt eller ens lämpligt att i lag angiva vad som skall förstås med begreppet sammanslutning, utan måste det ankomma på domstolarna att i varje särskilt fall pröva, huruvida sammanslutning föreligger eller ej. Uppenbart är härvidlag att med sammanslutning måste förstås ej blott förening av beskaffenhet att kunna vinna registrering enligt lagen örn ekonomiska föreningar och med dylika föreningar jämställda eller andra juridiska personer utan överhuvud taget varje kår eller grupp av personer, likgiltigt hur denna är organiserad, vars medlemmar äro förenade genom — på ömsesidig överenskommelse eller lydnadsplikt grundad — förpliktelse att medverka till något av nyss angivna syftens förverkligande. Därest av en större sammanslutning allenast en mindre avdelning utrustat sig med vapen, bör straff för bildande av och medlemskap i förbjuden sammanslutning drabba enbart stiftaren av och medlemmarna i den mindre avdelningen, såvitt ej beväpningen skett på order av den centrala ledningen, då straff naturligen bör drabba såväl denna som övriga medlemmar, vilka i övrigt fylla kraven på straffbarhet. För att sammanslutningen skall anses förfoga över vapen erfordras givetvis ej att vapnen finnas upplagda i exempelvis någon av sammanslutningen disponerad lokal, utan det räcker örn desamma på order från sammanslutningen eller något dess organ kunna hopbringas från

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i-.

någon plats där de förvaras. Utom i detta fall, då sammanslutningen så att säga såsom sådan äger tillgång till vapen, måste den emellertid betraktas såsom beväpnad därest dess medlemmar —- samtliga eller till en del -— förfoga över vapen, dessa må nu tillhöra dem enskilt eller allenast disponeras av dem.

Då det gäller att fastställa vad som skall förstås med vapen möta avsevärda svårigheter. Att icke blott skjutvapen böra innefattas härunder har förut framhållits. Enär en uppräkning av de olika slag av vapen, som böra falla under lagens bestämmelser, med hänsyn till den snabba utveckling, som försiggår på detta område, aldrig torde kunna göras fullständig, synes ej återstå annat än att genom en allmänt hållen definition söka angiva begreppet. De sakkunniga hava därvid funnit, att såsom vapen bör anses föremål eller ämne, som är avsett att användas till våldförande av annan. Detta vapenbegrepp är synnerligen vidsträckt. Det omfattar, förutom skjutvapen i gällande vapenkungörelse och de förenämnda förslagens mening samt andra vapen i teknisk betydelse ävensom livsfarligt vapen enligt strafflagen 14 kap. 15 §, varje föremål eller ämne som till verkningssätt eller användning är jämställt med sådana vapen. Att föremål eller ämne är avsett att användas till våldförande av annan innebär, att detsamma antingen enligt sin natur är ägnat att användas för sådant ändamål (såsom exempelvis varje hugg-, stick-, stöt- och slagvapen av någon betydenhet) eller av vederbörande uppenbarligen innehaves i dylikt syfte.

Den omständigheten att en sammanslutning eller dess medlemmar förfoga över vapen medför emellertid ej i och för sig att sammanslutningen bör förbjudas. Sålunda bör självfallet ej t. ex. en jaktvårdsförening drabbas av förbud. Förbudet måste anknyta till ett visst syfte eller en viss karaktär hos sammanslutningens verksamhet, och därvid synes böra krävas, att sammanslutningen har till syfte eller dess verksamhet måste anses innebära förberedelse att med användande av vapen antingen utöva befogenhet, som tillkommer offentlig myndighet, eller hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning eller störa allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig frihet eller tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar. De beväpnade privata kårer, som den ifrågasätta lagstiftningen avsér att drabba, åro alitsa sådana, som pa ett eller annat sätt avse att ingripa i det offentliga livet eller ock vilja angripa den medborgerliga friheten. Exempel å sammanslutningar av förutnämnda art äro icke blott de, som med väpnad makt vilja erövra samhällsmakten i dess helhet, utan även sådana, som vilja utöva vissa offentliga uppgifter, främst ordningens upprätthållande, eller överhuvud taget hindra och försvåra myndigheternas, särskilt ordningsmaktens, arbete. Även örn något tydligt syfte, i angiven riktning icke kan påvisas bör emellertid en privat väpnad kårs existens förhindras, så snart dess verksamhet innebär förberedelse att störa den allmänna ordningen eller eljest fullfölja något av förut angivna ändamål.

I den skrivelse, varmed de sakkunniga överlämnat sitt förslag, hava de sakkunniga anfört:

Ehuru de sakkunniga enligt dem lämnade direktiv haft att taga befattning allenast med väpnade sammanslutningar, kunna de sakkunniga till slut icke underlåta att framhålla, att de verkställda utredningarna enligt de sakkunnigas mening givit vid handen, att det ur flera synpunkter skulle vara önskvärt, att den föreslagna lagstiftningen gjordes tillämplig jämväl å sådana sammanslutningar med i lagförslaget angivna syften, som väl icke äro beväpnade-men med hänsyn till medlemmarnas förläggning under kasernliknande förhållande, lydnadsplikt mot ledare och dylikt äro militärt organiserade.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

I fråga om förutsättningarna för ett förbud hava uttalanden gjorts av flera av de i ärendet hörda. Därom ina anföras följande.

J u stil i e k ansler sä m betet:

Förslaget avser beväpnad sammanslutning för vissa uppräknade syften.

Begreppet sammanslutning är väl något obestämt. Man måste emellertid räkna med att samverksamheten sker under sekretess och med undvikande av sådana fastare former varigenom organisationen blir att hänföra till de i lag eller författning reglerade. Det torde sålunda vara riktigt och nödvändigt att med lagstiftningen träffa jämväl fall, där utan anlitande av särskilda former en faktisk samverkan äger rum. Väl kan härigenom bevissvårigheter tänkas uppkomma, men någon tvekan örn vad med sammanslutning avses torde icke i praktiken behöva uppkomma.

De i 1 § uppräknade syften synas delvis gå in i varandra. Justitiekanslersämbetet föreslår en omarbetning i den riktningen att, med frångående av den i punkter gjorda uppräkningen, sammanslutningens art gives en allmännare bestämning varigenom stadgandet kommer att träffa de fall där man kan tala om tillskapandet på enskild väg av en maktfaktor i samhället, ägnad och i förekommande fall avsedd för ett framgående på våldets väg. Lämpligen kunna fallen under 4:o) användas såsom exemplifiering.

yare sig den ena eller andra vägen beträffande huvudregelns avfattning följes, uppstår behov av en inskränkande bestämning för att från lagens tilllämpning utesluta sammanslutningar vilkas syfte ej sträcker sig längre än till hävdande av viss gemensam åskådning. Anledning till ingripande föreligger blott där verksamheten är inriktad på användande av våldsamma medel och där denna syftning i någon form aktiverats i sådan grad att upprätthållandet av ^ lagbunden ordning äventyras. För ändamålet har i lagförslaget valts att såsom brottsbestämning upptaga tillgång till vapen antingen så att sammanslutningen såsom sådan förfogar över vapen eller ock medlemmarna eller (enligt motiveringen) åtminstone en del av dem innehava dylika. Justitiekanslersämbetet finner denna väg mindre tillfredsställande särskilt med hänsyn till den definition begreppet vapen erhållit. Därmed åsyftas enligt motiveringen icke blott vapen i teknisk mening utan varje ‘föremål eller ämne som är ägnat att användas till våldförande av annan. I denna vida bemärkelse lärer väl vapen saknas knappast någonstans. De sakkunniga synas dock i inskränkande syfte hava velat fästa viss betydelse vid innehavarens individuella avsikt med föremålets eller ämnets förvarande. Vapenbegreppet har därmed uttunnats och gjorts så svårbestämbart att innehav av vapen näppeligen blir tjänligt såsom ett för kriminalisering obligatoriskt brottsrekvisit. Då våldsmomentet kan komma till synes även på annat sätt, torde berörda villkor kunna utgå och i stället förbjudna sammanslutningar så beskrivas att jämväl andra omständigheter, vilka utmärka sammanslutnings samhällsvådliga karaktär, kunna tillmätas betydelse. Härvid komma i betraktande bland annat organisationsform och verksamhetssätt.

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

Angående den närmare omfattningen av det ifrågasatta förbudet hava de sakkunniga naturligtvis i främsta rummet haft för ögonen den företeelse som här förut benämnts privata kårer, i den mån de äro beväpnade. Det framgår emellertid ej med full tydlighet att nian uteslutande avsett sådana sammanslutningar. I varje fall ger den föreslagna lagtexten anledning att fråga, huruvida det icke avses jämväl sammanslutningar av icke politisk natur och i fråga örn politiska sammanslutningar även sådana som icke kunna betecknas som kårer, t. ex. partipolitiska organisationer för idépropaganda. Kommittén vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

göra gällande att det i detta sammanhang icke synes vara anledning att lagstifta angående annat än politiska kårer av sådan art som givit anledning till de sakkunnigas uppdrag. Behandlingen av icke politiska sammanslutningar med kriminella syften hör närmast hemma i den allmänna strafflagen, och då ett ingripande mot sådana sammanslutningar icke torde vara aktuellt, synes det mindre lämpligt att inbegripa dem i en speciallagstiftning. Vad återigen angår politiska sammanslutningar, som icke till sin natur äro kårer, ter sig problemet angående förbud på väsentliga punkter på annat sätt än i fråga örn kårer. Kommittén har ännu icke tagit slutgiltig ställning till frågan huruvida beträffande sådana sammanslutningar inskränkningar i föreningsrätten kunna befinnas nödvändiga ur de synpiinkter, som angivas av kommitténs uppdrag, och anser att en lagstiftning i detta avseende icke lämpligen bör ske annat än i sammanhang med de övriga frågor, som utgöra föremål för kommitténs utredning.

Det remitterade lagförslaget avser i enlighet med de sakkunnigas uppdrag endast beväpnade sammanslutningar, men de sakkunniga hava ansett utredningen giva vid handen »att det ur flera synpunkter skulle vara önskvärt att den föreslagna lagstiftningen gjordes tillämplig jämväl å sådana sammanslutningar med i lagförslaget angivna syften, som väl icke äro beväpnade men med hänsyn till medlemmarnas förläggning under kasernliknande förhållanden, lydnadsplikt mot ledare och dylikt äro militärt organiserade». Kommittén anser det av de sakkunniga uttryckta önskemålet så till vida vara berättigat, att beväpningen icke lämpligen bör vara kriterium för en kårs straffbarhet. Vad man avser att vinna med förevarande lagstiftning är att avlägsna den fara för ingripande med våld i samhällslivet som kårerna innebära och den oro som därigenom skapas. Denna fara ökas visserligen örn kåren är utrustad med vapen. Med hänsyn till de möjligheter att anskaffa vapen även i teknisk mening, som trots skärpt lagstiftning angående vapenhandel och vapeninnehav stå öppna, torde emellertid vad som förut sagts örn kårer hava ungefär samma tillämplighet vare sig kåren för närvarande är beväpnad eller ej. Örn man använder ett så vidsträckt vapenbegrepp som de sakkunniga föreslagit och dessutom endast fordrar att en del av medlemmarna skola ha tillgång till vapen, kan ifrågasättas, huruvida icke i själva verket skillnaden mellan beväpnade eller obeväpnade kårer utplånats. Under alla förhållanden synes det ej vara motiverat att bibehålla en sådan skillnad, Med borttagandet av beväpningen som kriterium för straffbarheten torde förslaget vinna betydligt i fasthet och effektivitet.

Sedan kommittén därefter yttrat sig om ordningskårer (se s. 34—35), anför kommittén ytterligare:

Därest vid utformningen av lagstiftningen de erinringar iakttagas som kommittén framställt, torde det vara nödvändigt att utbyta den uppräkning de sakkunniga gjort i förslagets 1 § 1 mom. mot en formulering, som mera tar sikte på vad som måste anses vara det väsentliga för en kår av det slag som här avses. Detta är enligt kommitténs mening att den avser att i en given situation i likhet med statens maktorgan ingripa i samhällslivet med användande av våld. Med andra ord den syftar till att utgöra ett privat maktmedel av sådan art som militär trupp eller polistrupp. För stiftare och deltagare torde detta syfte framstå klarast. De omständigheter, som oftast angiva huruvida detta syfte föreligger, torde vara sammanslutningens organisation och verksamhet. Det är i detta avseende den militära organisationen har betydelse. Bland andra omständigheter, som kunna tjäna som indicier, må nämnas medlemmarnas beväpning, deras inkvartering under kasernliknande förhållanden eller annan beredskapsförläggning. Örn samtidigt med den allmänna defi-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.

intionen som exempel angives det ändamål de nu förefintliga kårerna tillkännagiva, torde tillräcklig ledning hava givits för lagtillämpningen. Det torde för övrigt kunna antagas att dennas huvudsakliga uppgift blir att avgöra örn försök föreligger att låta de nuvarande kårerna fortleva under en eller annan form. Bestämmelsen angående kårer med ändamål att biträda vid landets försvar eller ordningens upprätthållande kräver med hänsyn till paragrafens avfattning i övrigt en formulering som undantagsbestämmelse.

Sista stycket i 1 § av de sakkunnigas förslag bör vid en omformulering lämpligen erhålla sin plats i 2 §.

Kommittén har framlagt följande förslag till lydelse av 1 §:

Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett privat maktmedel av sådan art som militär trupp eller polistrupp.

Vad sålunda stadgats galle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som har till ändamål att biträda vid rikets försvar eller ordningens upprätthållande.

Ledamoten av kommittén redaktören Österström, tillika en av de sakkunniga som utarbetat det till kommittén remitterade förslaget, har förklarat, att då de sakkunnigas förslag i sak icke vore av annan innebörd än det av kommitténs majoritet förordade, han i allo kunde ansluta sig till majoritetens yttrande.

Häradshövdingen Borell, som på sätt förut nämnts varit skiljaktig beträffande huvudfrågan, har anfört:

Det till kommitténs yttrande överlämnade förslaget avser i enlighet med de sakkunnigas uppdrag endast beväpnade sammanslutningar.

Kommitténs majoritet uttalar, beträffande den närmare omfattningen av det ifrågasatta förbudet, att de sakkunniga måste antagas hava i främsta rummet haft för ögonen den företeelse, som av kommittén betecknas med benämningen privata kårer, men att det emellertid ej med full tydlighet framgår, att man uteslutande avsett sådana sammanslutningar, utan att tvärtom den föreslagna lagtexten ger anledning att fråga, huruvida med lagförslaget avses jämväl sammanslutningar av icke politisk natur och i fråga örn politiska sammanslutningar även sådana, som icke kunna betecknas såsom kårer t. ex. partipolitiska organisationer för idépropaganda. Den sålunda framförda kritiken, som drabbar det fundamentala i lagförslaget, synes mig vara fullt befogad, örn en lag, vars tillämplighetsområde är så vagt och obestämt angivet, skulle komma till stånd, kan det befaras, att densamma väl skulle träffa sådana kårer och sammanslutningar, som hava fullt lojala syften, men däremot lätt kunna kringgås av sådana, som äro inriktade på mot samhällets intressen stridande verksamhet. Denna anmärkning synes mig så mycket mer befogad, som en sådan fara enligt sakens egen natur föreligger vid varje lagstiftning av ifrågavarande slag, vilket gör det så mycket angelägnare, att den föreslagna lagstiftningen, örn den skall genomföras, erhåller en sådan utformning att dess effektivitet i möjligaste mån säkerställes.

Kungl. Majlis proposition nr 26b.

31 Om jag således kommer till den uppfattningen, att lagförslaget i sitt förevarande skick icke bör lagfästas, är jag emellertid ej främmande för tanken, att man för att komma till rätta med de samhälleliga problem, som de sta.tsfientliga rörelserna upprullat, måste tillgripa lagstiftning även mot sådana partipolitiska sammanslutningar för idépropaganda, som öppet tillkännagiva eller genom arten av sin verksamhet röja, att de syfta till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra landets stats- och rättsordning.

På sätt av kommittémajoriteten angives Ilar kommittén ännu icke tagit slutgiltig ställning till nämnda fråga i hela dess vidd men anser sig i anledning av det remitterade lagförslaget kunna föreslå förbud mot sådana politiska sammanslutningar, som med hänsyn till sin organisation och verksamhet äro att anse såsom kårer även om de icke äro beväpnade.

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebär alltså kommittémajoritetens dels en inskränkning och dels en utvidgning. En inskränkning därutinnan att alla andra sammanslutningar än sådana, som kunna betecknas såsom kårer, äro ställda utom den tilltänkta lagens tillämplighetsområde — en utvidgning så tillvida att under lagen skulle falla icke blott beväpnade utan även obeväpnade kårer av ifrågavarande slag.

Att genom begränsningen av lagen att syfta allenast å politiska kårer ett förtydligande av densamma i förut angivna hänseende skulle komma till stånd synes uppenbart, men å andra sidan uppkommer genom utvidgningen även till obeväpnade kårer en väsentligt ökad fara för att lagen skulle kunna användas som instrument för undertryckande av varjehanda slags verksamhet även av fullt lojal ja till och med ur samhällets synpunkt önsklig verksamhet men däremot sakna verklig udd mot illojal verksamhet, som säkerligen ej skulle få någon större svårighet att framträda under former, som icke i lagens mening skulle kunna betraktas såsom kårer.

Ytterligare en omständighet — som blir särskilt framträdande örn lagstiftningen skulle göras så vidsträckt, att den omfattade även obeväpnade kårer -— synes mig i detta sammanhang böra beaktas, nämligen frågan, örn och i vilken mån samhället med nuvarande organisation av ordningsmakten är i stånd att under alla förhållanden med utsikt till framgång trygga lugn och ordning eller, om därför erfordras utökning av nämnda organisation exempelvis genom anslutning av reserver eventuellt helt eller delvis byggda på frivillighetens grund. Även denna fråga synes mig böra fullt utredas innan en separat lagstiftning av ifrågavarande slag kommer till stånd.

Det åt kommittén lämnade uppdraget avser att verkställa en förutsättningslös utredning angående åtgärder mot sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller eljest på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning.

Jag delar visserligen den uppfattningen, att erforderliga åtgärder i ovan angivna syfte snarast böra komma till stånd. Jag kan emellertid icke finna, att något verkligt skydd står att ernå genom en sådan separat lagstiftning som de sakkunniga och kommitténs majoritet föreslå, vilken i bästa fall skulle träffa endast de ofta relativt oskyldiga verktygen men icke de drivande krafterna i den landstöm)diska verksamhet, mot vilken kommittén enligt sitt uppdrag har att söka finna effektiva medel.

Jag anser således att förevarande lagförslag bör vila i avvaktan på att kommitténs uppdrag blir slutfört.

Polismästaren i Stochholm, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stochholms, Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och Bokås, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län hava uttalat sig mot lagstiftningens begränsning att avse allenast beväpnade sammanslutningar.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

Polismästaren i Stochholm, vars yttrande åberopats av Överståthållarämbetet, har därjämte anfört:

Det i sakkunnigförslagets 1 § utformade förbudet synes vara i någon mån alltför vittomfattande. Under förbudet torde nämligen falla sådana sammanslutningar,. som ha till uteslutande uppgift att, eventuellt med användande av vapen, i viss omfattning skydda samhällsmedlemmars egendom. Exempelvis må nämnas en koloniträdgårdsförening, inom vilken vissa medlemmar sammansluta sig för att turvis vakta koloniträdgårdarna och eventuellt med användande av vapen förhindra stöld av föreningsmedlemmarnas egendom. Jämställda, härmed torde vara s. k. nattvaktsbolag, som mot betalning åtaga sig bevakning av fastigheter och upplagsplatser. Det torde vara otvivelaktigt, att sådana sammanslutningar »tjäna som skyddskår» för »annan grupp av samhällsmedlemmar». I den mån sådana sammanslutningar eller dess medlemmar förfoga över vapen och dessa äro avsedda att i fall av behov komma till användning vid bevakningsverksamhetens utövande, torde dylika sammanslutningar drabbas av förbudet. Då emellertid sådan verksamhet måste anses gagnande för samhället och fylla ett fullt legitimt behov, saknas anledning att under förbudet inrymma nyssnämnda sammanslutningar.

. Förslagets 1 § är så avfattad, att åt densamma torde kunna givas en tolkning, som lägger hinder i vägen även för ett företag med uppgifter av huvudsakligen ekonomisk art att genom beväpnade medlemmar eller anställda personer skydda företagets ekonomiska intressen. En sådan tolkning skulle omöjliggöra beväpning av exempelvis ett bankföretags personal. Något skäl härtill föreligger uppenbarligen icke. Lagen bör därför icke hindra ett företag, vars egentliga verksamhet är av rent ekonomisk natur, att låta antingen företagets egna medlemmar eller hos företaget fast anställda personer vara beväpnade och, i den mån i övrigt laga rätt därtill föreligger, använda vapen till skydd för företagets egendom. Det är därför nödvändigt, att 1 § så förtydligas, att nu åsyftade skyddsverksamhet icke omöjliggöres. Vad nu sagts bör gälla vare sig det är fråga örn en »sammanslutning», ett bolag eller något annat företag ■— statligt, kommunalt eller enskilt.

Ett par länsstyrelser anmärka på frånvaron i lagtexten av definition å begreppet sammanslutning. Några länsstyrelser framställa även erinran mot det vapenbegrepp, som de sakkunniga uppställt. Till sistnämnda fråga återkommer jag något i specialmotiveringen (se s. 44).

Sammanslutningar till myndighets tjänst.

I det föregående har frågan örn lagstiftningens ställning till sådana sammanslutningar, som hava till ändamål att biträda offentlig myndighet, berörts såväl vid redogörelsen för de sakkunnigas framställning som vid återgivandet av yttrandena. Härutinnan hava förekommit ytterligare vissa uttalanden. I samband därmed har frågan örn polisväsendets möjligheter att upprätthålla ordning och säkerhet blivit föremål för uppmärksamhet. Beträffande sistnämnda fråga hava uttalanden sålunda gjorts av polismästaren i Stockholm, Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stochholms, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län. I nu angivna olika hänseenden torde redogörelse för utredningen i ärendet här få lämnas i ett sammanhang.

De sakkunniga:

Exempel finnes på att väpnad kår bildats i angivet syfte att endast biträda offentlig myndighet, när så påkallas, vid fullgörande av dess uppgifter. Så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

som förut framhållits, måste även tillvaron av en kår med sådant syfte anses ägnad att medföra vissa risker ur ordningens synpunkt. Inga beväpnade sammanslutningar med ifrågavarande ändamål böra finnas utan att statsmakterna funnit deni erforderliga oell önskvärda. För sådant ändamål bör föreskrivas, att det är förbjudet att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning, som har till syfte att på kallelse av offentlig myndighet biträda vid ordningens upprätthållande eller rikets försvar. Det torde härutinnan vara tillräckligt att stadga förbud mot själva bildandet av dylik kår utan tillstånd, då det kan förutsättas, att Kungl. Maj :t endast med största varsamhet tillåter skapandet av sådana sammanslutningar och därvid tillser, att erforderliga garantier uppställas för rekryteringen. Att straff emellertid bör drabba ej blott den, som utan Konungens tillstånd bildar sammanslutning av ifrågavarande natur, utan även den, som deltager i otillåten sammanslutning, är uppenbart. För närvarande finnas åtskilliga sammanslutningar, som med Konungens samtycke bildats för att biträda vid rikets försvar, nämligen Sveriges landstormsföreningars centralförbund samt till detsamma anslutna landstormsförbund och landstormsföreningar, frivilliga automobilkåren och frivilliga motorbåtskåren. Beträffande de nämnda organisationerna må anmärkas följande.

Landstormsföreningarnas centralförbund utgör enligt för detsamma av Kungl. Majit den 2 december 1927 fastställda grundstadgar en sammanslutning av inom riket verkande landstormsförbund och landstormsföreningar (landstormsbefälsföreningar) och har enligt § 2 i stadgarna till uppgift att på frivillighetens väg i samförstånd med vederbörande myndigheter samt under samverkan med det frivilliga skytteväsendet och andra organisationer arbeta för landstormens, särskilt landstormsbefälets, militära utbildning, ävensom i övrigt söka främja intresset för hembygden och fosterlandets försvar. Den högsta myndigheten inom centralförbundet utövas av förbundens och föreningarnas till årsmöte samlade ombud. Den omedelbara ledningen av centralförbundets angelägenheter handhaves i enlighet med dessa grundstadgar av den utav årsmöte utsedda överstyrelsen och dennas verkställande utskott. Landstormsföreningarna böra, örn ej överstyrelsen finner särskilda förhållanden annorlunda betinga, vara sammanslutna till territoriella landstormsförbund. Enligt § 6 av stadgarna äger landstormsförbund eller landstormsförening ansluta sig till centralförbundet. Verkställande utskottet har bland annat att följa och understödja landstormsförbundens och -föreningarnas verksamhet, uppmuntra och bistå vid bildandet av landstormsförbund och -föreningar, besluta över anmälningar örn anslutning till centralförbundet, verkställa överstyrelsens beslut samt verka för samarbete med andra fosterländska sammanslutningar. Landstormsförbundens och -föreningarnas ändamål är att under resp. centralförbundet och vederbörande landstormsförbund, var inom sitt område, arbeta för främjande av i § 2 angiven uppgift. I såväl överstyrelsen som verkställande utskottet och landstormsförbundens styrelser ingå ledamöter, som Kungl. Maj :t kan finna gott förordna. Stadgarna innehålla jämväl bestämmelser om samarbete med det frivilliga skytteväsendet. I enlighet med § G i sistnämnda grundstadgar äro till centralförbundet anslutna bland annat ungdomsavdelningar. Bestämmelser för dessas organisation och verksamhet hava utfärdats av centralförbundet och av verkställande utskottet med skrivelse den 21 september 1933 överlämnats till samtliga landstormsförbund, -föreningar och -ungdomsavdelningar. — Beträffande frivilliga automobilkåren så har denna enligt för densamma av Kungl. Majit den 5 juni 1931 (svensk författningssamling nr 216) utfärdat reglemente till uppgift att vid mobilisering samt. i den mån kårens medlemmar därtill förbundit sig, jämväl i fredstid ställa personal till Kungl. Majlis förfogande för bestridande av vissa befattningar vid lantförsvaret. Kårchef och vice kårchef för-

Bihang till riksdagens protokoll 108Jt. 1 sami. Nr 2Gh. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 26k.

ordnas av Kungl. Majit. I befälskurser och övningar deltagande personal erhåller genom kronans försorg vapen och ammunition m. m. samt förläggning inom kasernetablissement. — Sveriges frivilliga motorbåtskår är enligt för densamma av Kungl. Majit den 30 oktober 1931 fastställt reglemente en frivilligt bildad sammanslutning, vilken har till uppgift att enligt reglementets bestämmelser och vad i övrigt må vara stadgat med sina medlemmar jämte deras motorbåtar stå till Kungl. Majits förfogande dels under krig eller vid mobilisering dels ock under fred, i den mån medlemmarna jämlikt reglementets bestämmelser därtill förbundit sig eller eljest förklarat sig därtill villiga. Ordförande och vice ordförande i kårstyrelsen tillsättas av Kungl. Majit. Under fredstjänstgöring må, efter framställning till vederbörande militära befälhavare på platsen eller till kårstyrelsen, genom kronans försorg tillhandahållas bland annat vapen och ammunition. — Bestämmelser för utlåning av vapen från kronans förråd till nämnda organisationer äro fastställda av arméförvaltningens artilleridepartement efter samråd med marinförvaltningen genom beslut den 30 januari 1933.

De sakkunpiga vilja i detta sammanhang framhålla, att det av staten understödda frivilliga skytteväsendet uppenbarligen icke faller under ifrågasatt förbud redan på den grund att dess förbund och föreningar icke, såvitt av grundstadgarna för det frivilliga skytteväsendet framgår, äro avsedda att operera som särskilda kårer utan endast, såvitt här är i fråga, hava till uppgift att främja den individuella skjutskickligheten.

J ustitiekanslersäm betet:

Förevarande lagförslag avser även sammanslutningar som bildas i syfte att i förekommande fall ställa sig till myndigheternas förfogande. Behovet av en reglering härutinnan står kanske för mången mindre klart. Om enskilda personer eller sammanslutningar äro villiga att i fall av behov ställa sig till myndigheternas förfogande till förstärkande av deras krafter, kan häri ligga en värdefull tillgång. För att giva lagen nödig effektivitet gentemot dem, vilkas motarbetande är lagens ändamål, är emellertid ofrånkomligt att i lagstiftningen inbegripa jämväl dylika av ett lojalt syfte uppburna sammanslutningar. Lämnas dessa utan reglering, försvåras efterhållandet av icke önskvärda sammanslutningar, vilka då göra sig angeläget att dölja sitt verkliga syfte under falsk skylt. Även oberoende härav är ur ordningssynpunkt lämpligast att här omnämnda hjälpande krafter stå helt under myndighets kontroll och vid eventuell användning jämväl under ordningsmaktens direkta ledning. Därmed synes ock naturligt att sammanslutningarnas tillvaro göres beroende av tillstånd utav Kungl. Majit som i sådant fall lärer meddela erforderliga föreskrifter. Tilläggas kan att frågan örn ordningsmaktens beskaffenhet och förmåga att bemästra en hastigt påkommen kritisk situation väl må vara att beakta vid eventuell prövning örn tillstånd som nyss sagts men däremot icke bör påverka bedömandet av lämpligheten att till samhällets bistånd tillskapade organisationer skola vara offentligt reglerade.

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

Beträffande omfattningen av förbudet mot vissa sammanslutningar skulle man kunna ifrågasätta, huruvida det bör gälla även sådana kårer, som avse att ställa sig till myndigheternas förfogande för att biträda vid landets försvar eller ordningens upprätthållande. De framträda med ett syfte som i sig är lovvärt och avse ej att stå till privat förfogande. Det är emellertid klart att, örn sådana kårer skulle komma att utan vidare ställas utanför förbudet, en betänklig lucka skulle uppstå, vilken kunde helt omintetgöra lagens effek-

Kungl. Maj:ts proposition nr Hök.

tivitet. Att vid en prövning inför domstol av en sammanslutnings tillåtlighet låta avgörandet bero på ett bedömande av sammanslutningens lojalitet synes mindre lämpligt. Även örn det är fråga örn ett från början ostridigt lojalt uppsåt, skulle det dessutom, såsom jämväl erfarenheterna från utlandet visa, lätt kunna hända att utan särskilda garantier bland annat i fråga örn rekrytering och ledning en sådan kår bleve ett instrument för obehörigt ingripande i samhällslivet eller eljest ett sådant oros- och irritationsmoment som andra kårer. Det synes därför nödvändigt att, i likhet med de sakkunniga och i överensstämmelse med vad som redan varit brukligt i fråga örn enskilda sammanslutningar för försvarsändamål, förutsätta som villkor för tillåtligheten av kår med ändamål att biträda vid landets försvar eller ordningens upprätthållande, att den blivit av Kungl. Majit godkänd. En liknande förutsättning hade stadgats i det schweiziska förslaget till skydd för den offentliga ordningen, vilket förslag numera vid folkomröstning förkastats. Där hade föreslagits godkännande av förbundsregering eller kantonsregering. I Norge har bildandet av s. k. »frivillig ordensvern» gjorts beroende av godkännande av »politimesteren», som jämväl skall hava ledningen därav. Hos oss måste det anses bäst stå i överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck vid utformandet av bestämmelserna örn användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning m. m., att godkännande av sammanslutningar även för biträde vid ordningens upprätthållande förbehålles Konungen. Kommittén, i vars uppdrag jämväl ingår att undersöka samhällets möjligheter att möta omstörtningsförsök och angrepp på ordning och säkerhet, anser det naturligt, att man därvid utgår från att samhällets maktorgan och i främsta rummet den civila ordningsmakten skola vara i detta avseende tillräckligt starka, och anser därför i likhet med de sakkunniga det kunna förutsättas att Kungl. Majit endast med största varsamhet begagnar befogenheten att godkänna sådana sammanslutningar.

I det föregående har redogörelse lämnats för kommitténs förslag till 1 § i lagen (se s. 30). Nu förevarande sammanslutningar äro behandlade i andra stycket.

Ledamoten av kommittén förste vice talmannen Olsson har anmält skiljaktig mening på denna punkt och anfört:

Det bör vara statsmakternas — Konungens och riksdagens — gemensamma sak men ingen annans att bestämma, hur landets försvar skall vara organiserat eller hur vid ordningens upprätthållande skall förfaras. Att Konungen vid sidan av sålunda fastställd organisation skulle kunna sätta vapen i händerna på samhällsgrupper, vilkas handlingslystnad i förevarande fall vanligen inspireras av missnöje med vidtagna anordningar, kan inte vara klokt — alldeles frånsett att det strider mot själva andan i kommitténs yttrande.

Polismästaren i Stockholm:

Förslaget lämnar möjlighet öppen att med Konungens tillstånd bilda beväpnade sammanslutningar med ändamål att på kallelse av offentlig myndighet biträda vid ordningens upprätthållande. Lagfästande av denna möjlighet torde böra hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Det är visserligen obestridligt, att — såsom de sakkunniga i motiveringen anföra — den grundsatsen måste i ett rättssamhälle utan undantag gälla, att det är statsmaktens icke blott plikt utan även uteslutande rätt att genom sina organ och myndigheter upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom samhället. Men lika obestridligt torde det vara, att sådana situationer kunna inträffa, i vilka polismakten är för svag och behöver förstärkas med civila medborgare, som stå beredda att ut-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

göra en sådan förstärkning. Avgörandet om och i vad mån samhällets ordningsmakt kräver förstärkning och kontrollen över denna bör — såsom de sakkunniga framhålla —- ankomma på de ansvariga statsmakterna. De betänkligheter mot nu föreliggande lagförslag, som här och var kommit till uttryck, torde åtminstone till en del hava sin grund i bekymmer över att polismakten i vissa situationer kan visa sig otillräcklig för upprätthållande av allmän ordning samt att den föreslagna lagen skulle omöjliggöra tillkallande av extra ordinär hjälp. Då emellertid lagförslaget förutsätter möjlighet att med Konungens medgivande organisera och tillkalla sådan hjälp från den civila befolkningen, torde å ena sidan det motstånd mot lagen, som föranledes av nyss angivna skäl, sakna grund, men å andra sidan också frågan om ordningsmaktens förstärkande vid utomordentliga tillfällen böra så fort ske kan upptagas till övervägande och avgörande. Erinras må därom, att denna fråga är löst i England, där statsmakterna utfärdat föreskrifter örn sättet, varpå polisens ordinarie krafter ma kunna i vissa fall förstärkas genom civilbefolkningens medverkan.

Överståthållarämbetet:

Överståthållarämbetet anser sig böra framhålla vikten därav, att samhället giver sin ordningsmakt all erforderlig styrka. Ty liksom det bland skälen till stöd för den ifrågasatta lagstiftningen framhållits, att förefintligheten av väpnade organisationer utgjorde en källa till oro för den fredliga befolkningen, så kan med än större fog göras gällande, att känslan av en svag ordningsmakt också utgör en anledning till oro och bekymmer för befolkningen.

Emellertid, torde det, icke minst av kostnadsskäl, knappast låta sig göra att giva den ordinarie ordningsmakten sådan styrka, att den under alla förutsättningar skulle kunna ensam bemästra uppkomna oroligheter och nedslå omstörtningsförsök. Under vissa situationer torde en tillfällig förstärkning av polismakten, exempelvis genom förordnande av civila personer såsom extra polismän, vara nödvändig. I den skrivelse, vari den nu framlagda utredningen begärdes, vände sig också riksdagen endast mot sådana sammanslutningar, som organiserades »från privat håll». Ej heller de sakkunniga torde sannolikt hava ämnat, att i detta hänseende gå längre än riksdagen påtagligen avsett. Förslagets ställning till en av myndigheterna själva föranstaltad tillfällig förstärkning av ordningsmakten synes emellertid ej helt klar. Den i l § andra stycket intagna bestämmelsen örn möjlighet att med Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning föranleder visserligen närmast till den tolkningen, att därmed avses fristående kårer, men däremot icke ordningsmaktens egna åtgöranden, vilka sålunda helt skulle falla utanför lagens bestämmelser. Vid denna bestämmelses avfattande torde de sakkunniga huvudsakligen haft sin uppmärksamhet riktad på den kår, som måhända i främsta rummet givit anledning till den slutförda utredningen, och vilken, såvitt Överståthållarämbetet kunnat finna, bildades under känslan av osäkerhet örn ordningsmaktens förmåga att värna mot inre oroligheter och omstörtningsförsök och vars motiv varit rent samhälleliga. I lagen bör emellertid, till undanröjande av varje tvekan, klart angivas, att de däri meddelade förbud icke hava avseende å sådana åtgärder, som av de ansvariga polismakterna själva vidtagas för att i fall av behov kunna giva polismakten erforderlig förstärkning.

Likaledes ligger det i sakens natur, att de ansvariga styrelserna och cheferna för olika statliga och kommunala institutioner och anläggningar av mera vital betydelse icke må förhindras tillse, att den anställda personalen kan med allt erforderligt eftertryck avvisa obehöriga försök att sätta sig i besittning

Kungl. Majlis proposition nr 26-k.

av institutionen eller anläggningen. Ehuru något sådant ej heller torde hava avsetts nied förslaget, lider detta dock av otydlighet härutinnan.

Vad sålunda sagts om statliga och kommunala institutioner och anläggningar bör i tillämpliga delar gälla även vissa enskilda företag såsom banker, kommunikationsverk, kraftstationer och dylika.

Länsstyrelsen i Stochholms län:

Vad angår sammanslutningar med uppgift att efter kallelse av offentlig myndighet biträda vid ordningens upprätthållande måste ifrågasättas, huruvida det är vare sig nödvändigt eller praktiskt lämpligt att ovillkorligen underställa bildandet av sådana Kungl. Maj:ts prövning. Visserligen gäller det enligt förslagets lydelse endast »beväpnade sammanslutningar», men definitionen av »vapen» är så omfattande, att man har svårt att avgöra, huru långt verkan därav kan sträcka sig. Under alla förhållanden borde det efter länsstyrelsens mening vara tänkbart att lämna möjlighet öppen för en extra förstärkning av polisväsendet i skilda landsdelar genom åtgärder, av vederbörande lokala myndigheter, alltså länsstyrelserna, utan att sådan föranstaltning skall behöva i varje fall underställas Kungl. Maj :t. På denna punkt är förslaget icke tillräckligt klart, och denna oklarhet bör undanröjas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

De sakkunniga hava framhållit att privata vapenutrustade sammanslutningar som tillkommit i syfte att vara polismakten till hjälp i vissa prövande situationer ej böra tillåtas samt hava därvid åberopat, att under modern tid i vårt land påvisbara fall ej förekommit, då statens myndigheter icke förmått bemästra uppkomna oroligheter eller eljest på ett tillfredsställande sätt sörja för lugnet i samhället. Det anförda må anses riktigt, men därmed är icke påvisat, att vårt polisväsende, som de sakkunniga väl närmast åsyftat, är tillräckligt starkt för att i framtiden tillfredsställande fylla sin uppgift. Att ifrågavarande lagstiftning blivit aktuell just nu sammanhänger med den oro, som kännetecknar nuvarande politiska förhållanden, men örn man således utgår från att faran för oroligheter ökats, så bör också tillses, huruvida polismakten är tillräcklig för att motsvara de större fordringar, som i följd därav måste ställas på densamma. Genom inrättande av statspolisen har en betydande förstärkning i polisskyddet erhållits men numerären av denna polis är enligt länsstyrelsens mening för ringa. Vad övrig polis i riket angår må framhållas att frågan örn antalet och kvalifikationerna — det senare beträffande landsbygden — till alltför stor del överlämnats åt de kommunala myndigheterna. Bestämmelsen att polismän skola inom varje polisdistrikt finnas anställda i den omfattning, det erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom distriktet, är i själva verket ej tillfyllest för att garantera anställandet av behövligt antal. Den kommunala självbestämningsrätten gör sig även här gällande och medför under alla förhållanden att numerären ofta kommer att bliva den minsta möjliga. Det är ju också svårt att gentemot en kommunal anslagsbeviljande myndighet, som har att iakttaga all sparsamhet med de kommunala medlen, med framgång påvisa behovet av en polisstyrka, som icke blott förmår fullgöra de vanliga uppgifterna utan också räcker till under extra ordinära förhållanden. Länsstyrelsen förmenar således att det bör tågås under övervägande vilka åtgärder som kunna anses lämpliga för förstärkning av polisväsendet, därvid frågan örn ett mer eller mindre fullständigt förstatligande av detsamma jämväl torde bliva föremål för prövning.

Länsstyrelsen i Västmanlands län:

I motiven betona de sakkunniga den förpliktelse, som åligger statsmakten att genom sina organ upprätthålla samhällsauktoriteten och ordningen inom

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

samhället. I denna förpliktelse måste uppenbarligen även ligga en skyldighet för samhället att vara utrustat med de maktmedel, som vid varje särskilt tillfälle kan erfordras för auktoritetens hävdande och ordningens effektiva upprätthållande. Endast under denna förutsättning kan samhällsmakten göra anspråk på den »uteslutande rätt» till ordningshållningen, som hävdas av de sakkunniga. Visar det sig i en kritisk situation, att samhällets disponibla maktmedel icke äro tillfyllest för att uppehålla lugnet eller återställa ordningen, lärer all den hjälp, som av lojala medborgare kan ställas till förfogande, vara ytterst välkommen och komma att av statsmakten på allt sätt utnyttjas. Under sådana förhållanden frågar man sig, huruvida statsmakten verkligen för närvarande kan anses fullt beredd att möta alla uppkommande situationer utan något annat stöd än det moraliska, som ligger i den stora allmänhetens säkerligen förstående och lojala inställning till ordningsmaktens uppgifter i allvarliga situationer. Även örn man måste medge, att statspolisens inrättande väsentligt höjt ordningsmaktens möjligheter, synes det länsstyrelsen uppenbart, att för mera extraordinära tillfällen härutinnan icke åstadkommits tillräckligt. Det framstår som en angelägenhet av största vikt att ordningsmakten för sådana fall har tillgång till väl ordnade reserver. Då frivilliga sammanslutningar till hjälp åt polisen måste anses som improvisationer av mindre värde och då de, på sätt i betänkandet framhållits, även ur andra synpunkter icke kunna anses i sig önskvärda, framstår det som en statens plikt att snarast sörja för en statlig reservpolisinstitution av tillräcklig styrka. Enskilda sammanslutningar till polisens hjälp bliva då helt onödiga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län:

Det föreslagna förbudet mot att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning, som har till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet biträda vid ordningens upprätthållande, aktualiserar åter den under rådande förhållanden ytterst svårbedömda frågan örn den nuvarande ordningsmaktens tillräcklighet. Enligt länsstyrelsens erfarenhet hitintills torde det efter statspolisens tillkomst vara möjligt att upprätthålla samhällsordningen icke blott under normala förhållanden utan även vid orostillfällen av icke alltför omfattande natur. För extraordinära fall åter har man vid den senaste polisreformen som en sista, ej gärna sedd utväg förutsatt tillkallande av militärmakt. Vill man i det längsta undvika denna åtgärd utan att vidtaga en ytterligare, ur ekonomisk synpunkt mindre önskvärd ökning av den fasta polisstyrkan, så torde icke återstå annan lösning än någon form av reservpolis för extraordinära tillfällen — ett alternativ som ju var på tal vid statspolisens inrättande.

En sådan uppgift som reservpolis, ställd till polismyndigheternas förfogande, hade den kår, som givit upphov till förevarande förslag, redan före statspolisens tillkomst påtagit sig och det har, såvitt länsstyrelsen känner, ej gjorts gällande annat än att detta skett i fullt lojalt syfte. Den i utredningen antydda farhågan att tillvaron av en dylik kår frestar till bildande av andra med kanske mindre lojala syften är väl icke så allvarlig, örn vederbörande myndigheter förutsättas öva nödig kontroll över dylika kårers sammansättning, förvaringen av vapen m. m. Det nya förslaget avser ju också att lojala sammanslutningar skola kunna med Konungens tillstånd bildas.

Emellertid framstår det enligt länsstyrelsens mening som ett angeläget krav att ordningsmakten själv svarar för rekryteringen av reservpolis, där behov av förstärkning föreligger eller kan befaras uppstå, därvid det enligt sakens natur är av vikt, att erforderliga åtgärder i god tid förberedas. Utan snabb tillgång till sådan reservstyrka kan det vid större upplopp eller andra svåra påfrestningar visa sig nödvändigt att tillfälligt lita till sådan frivillig hjälp, som man nu avser att förbjuda, hellre än att se ordningsmakten i större eller mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr %6h.

grad lamslagen. Detta gäller särskilt å platser av stor allmän betydelse och följaktligen mest utsatta för samhällsfientlig verksamhet.

De sakkunniga föreslå som nämnt också att »sammanslutningar» nied tillgång till vapen skola kunna bildas och legaliseras, där statsmakterna finna dem erforderliga och önskvärda för att, när så påkallas, biträda offentlig myndighet vid fullgörande av dess uppgifter. Det förutsättes härvid, att Kungl. Maj :t endast med största varsamhet tillåter skapandet av sådana sammanslutningar och därvid tillser, att erforderliga garantier uppställas för rekryteringen. I viss anslutning härtill och på här anförda skäl anser länsstyrelsen den effektivaste lösningen vara att Kungl. Majit, där så befinnes erforderligt och önskvärt, möjliggör för vederbörande lokala polismyndigheter att i samråd med statspolisen under betryggande former enrollera såsom, reservpoliser visst antal personer, som genom sina personliga egenskaper och sin verksamhet .(exempelvis förutvarande poliser, brandmän, militärer, idrottsmän och dylika) kunna anses lämpade och tränade att pa kallelse biträda den ordinarie civila ordningsmakten vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Bestämmelser örn viss anmälningsplikt vid förhinder, örn beväpning, uniformering, övningar och ersättning vid tjänstgöring skulle i sadan.t fall behöva närmare utredas. — Lagen örn släckning av skogseld erbjuder i många avseenden en parallell till ett sådant uppbåd vid exceptionella tillfällen.

Länsstyrelsen tillråder att detta spörsmål snarast möjligt upptages till förnyad prövning och att i avvaktan därpå frågan örn lagbestämmelser, rörande beväpnade sammanslutningar med uppgift att biträda offentlig myndighet vid ordningens upprätthållande må anstå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Länsstyrelsens tillstyrkan av sakkunnigförslaget gäller endast under den bestämda förutsättningen att staten också genom egna organ och myndigheter är i stånd att garantera den allmänna ordningen och den enskildes rättsskydd. Det synes länsstyrelsen icke alldeles säkert att sa för närvarande är förhållandet

Den år 1932 inrättade statspolisen har otvivelaktigt tillfört samhället en värdefull hjälp i dess ordningshållning, och man har all anledning hoppas att den nya institutionen också i situationer, då samhällsordningen mera allvarligt sättes i fara skall visa sig utgöra ett starkt tillskott i samhällets värnkraft. Erfarenheterna från den relativt korta tid statspolisen existerat hava emellertid kommit länsstyrelsen att draga i tvivelsmål, huruvida statspolisens inordning i den kommunala polisen medför den nytta stadgandena härom avsett. Frågor örn chefskap, örn cirkulation inom den samlade polispersonalen synas knappast vara fast och klart ordnade, avlönings- och pensionsförhållandena äro, beroende som de äro på rådande bestämmelser härom i s.tationsstaden, icke enhetliga. Dylika m. fl. förhållanden äro ägnade att ingiva farhågor för att rekrytering och ledning och därmed kårens slagkraft i det hela i framtiden måhända icke bliva så lyckligt tillgodosedda som samhället av denna institution väntat. .

Den till 200 man uppgående statspolisen är givetvis, hur välorganiserad och tekniskt driven den än må bliva, otillräcklig för samhällslugnets bevarande i krisartade lägen. Militärarmén är för ändamålet tekniskt icke skickad, varjämte i vissa delar av landet mot samhället fientlig propaganda kan hava på den värnpliktiga ungdomen övat sådant inflytande att militära truppavdelningar icke lämpa sig för ordningens upprätthållande^ av dessa och även andra skäl synes krigsmakten icke ens som reserv böra paräknas för polisändamål. Återstår så den kommunala polisen. I det sammanhang varom nu är fråga ledes tanken osökt in på frågan huruvida icke tiden nu kan vara mo-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 26h.

gen för polisväsendets åtminstone delvisa förstatligande. Det torde vara onödigt att här uppräkna alla de olägenheter härrörande från det kommunala inflytandet i saken som vidlåda det svenska polisväsendet, särskilt på landsbygden. Länsstyrelsen behöver blott peka på de inflytelser av politisk eller annan ovidkommande art och som jämte de oenhetliga avlöningsförhållandena bl. a. göra rekryteringen stundom ojämn och opålitlig. Länsstyrelsen tilltror sig alltså icke att kunna tillägga samhället förmågan att med avvisande av frivilliga hjälporganisationer reda upp ordningshållningen under verkliga krisförhållanden utan ordningsmaktens omorganiserande efter de linjer länsstyrelsen sålunda antytt. Dråga torde väl också vara örn, även med dylik förbättring av effektiviteten hos polismakten, densamma skall vara i stånd att utan en ökning i numerären kunna i varje läge fylla sin uppgift. Den erforderliga ökningen i numerär lärer emellertid av kostnadshänsyn icke böra ske genom utökning av den ordinarie personalen, utan torde förstärkningen böra åvägabringas genom en på lämpligt sätt anordnad utbyggnad av reservpolisorganisationen. Lagen bör förty så avfattas, att hinder icke möter för myndigheterna att utan inhämtande av Konungens tillstånd vidtaga åtgärder i angivet syfte.

I detta sammanhang må omförmälas ett par yttranden rörande frågan, huruvida förevarande ordningskårer böra i lagen bliva föremål för samma behandling som sammanslutningar med illojala syften.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller sålunda, att det synes länsstyrelsen icke överensstämma med god rättsuppfattning att på samma sätt behandla den, som uppenbarligen varit besjälad av bästa uppsåt att lojalt understödja myndigheterna för rättsordningens upprätthållande, och den, som målmedvetet driver verksamhet för störande av samma ordning. Länsstyrelsen — heter det vidare — håller fastmera före, att endast i senare fallet en kriminalisering av förfarandet bör ifrågakomma. Anses ater i förra fallet den bedrivna verksamheten icke vara lämplig eller önskvärd, föreställer sig länsstyrelsen upplösningsrätt i Kungl. Maj:ts hand innefatta ett för ändamålet fullt tillräckligt korrektiv och straff böra inträda först därest ett förordnande härom icke åtlydes.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betonar, att örn även privata sammanslutningar till polisens hjälp böra falla under en lag sådan som den föreslagna, lagen i allt fall synes böra läggas så, att den känsla av plikt till samverkan med ordningsmakten, som otvivelaktigt ännu är för handen hos det stora flertalet medborgare, vidmakthalles och stärkes i stället för att avtrubbas och försvagas. Så synes — säger länsstyrelsen — kunna bliva fallet, därest, såsom skett i föreliggande lagförslag, nitet för ordningens upprätthållande under vissa förhållanden ställes i samma klass som förberedelse till uppror, och samma straffhot, som gäller för medlemmen av en väpnad kår med rent revolutionära syften, uppehälles mot den, som kanske i en för landet svår stund anslutit sig till en utan Konungens tillstånd bildad sammanslutning med uppgift att biträda ordningsmakten. Det synes enligt länsstyrelsens mening nödvändigt, att en verklig skillnad i straffansvar härutinnan göres.

Överståthållarämbetet har — efter omnämnande att kritik av nu angiven art förekommit mot sakkunnigförslaget — anfört, att därest den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr £64.

lagen vore främst att betrakta som ett medel att värna mot den rent samhällsfientliga verksamheten, kritiken också skulle vara vägande. Överståthållarämbetet säger sig emellertid hava utgått därifrån, att de sakkunniga, som utreda frågan rörande den samhällsfientliga propagandan, skola framlägga förslag till alla de åtgärder, som må vara erforderliga för ett bekämpande av densamma, och att alltså det nu remitterade lagförslaget mindre bör ses såsom ett led i kampen mot denna propaganda utan fastmera som ett medel till undanröjande av vissa förhållanden, som överhuvud taget kunna verka oroande eller störande på inre lugn och ordning.

Beväpnade eller militärt organiserade privata kårer torde icke förekomma i någon större omfattning i vårt land. Tendenser i riktning att skapa dylika kårer hava emellertid under de senare åren i ökad utsträckning gjort sig gällande. Örn sådana tendenser skulle ohämmade få utveckla sig, torde allvarliga faror för den inre freden snabbt nog kunna uppstå. Härvidlag tala erfarenheterna från andra länder ett språk, som icke kan missförstås. Vid bedömandet av behovet av den ifrågasatta lagstiftningen måste man hålla i sikte, att det här gäller en väsentligen förebyggande åtgärd eller med andra ord en tillämpning av grundsatsen, att man hellre bör ingripa mot en icke önskvärd utveckling i så god tid, att syftet utan större möda kan uppnås, än vänta till dess en sådan utveckling skapat ett hot mot samhällsfreden, som icke utan allvarliga svårigheter kan hävas.

Den utredning, som förebragts med anledning av riksdagens framställning i ämnet, synes mig ock utgöra ett starkt stöd för vidtagande av lagstiftningsåtgärder i den av riksdagen önskade riktningen. Det alldeles övervägande antalet i ärendet hörda hava uttalat sig för en sådan lagstiftning, och i yttrandena förordas jämväl allmänt, att åtgärder för denna lagstiftnings genomförande utan uppskov åvägabringas.

För egen del har jag såväl i egenskap av motionär vid 1932 års riksdag som vid utverkandet av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga i ärendet givit tillkänna den uppfattning jag hyser i denna fråga. Enligt min mening böra sammanslutningar av den art, varom här är fråga, icke tillåtas. Att sådana sammanslutningar ej kunna tolereras, som åsyfta att med maktmedel, varöver de förfoga, omstörta den bestående demokratiska samhällsordningen eller ingripa i offentlig myndighets funktioner, ligger i sakens natur. Och då erfarenheten från främmande länder under senare år ådagalagt, hurusom förefintligheten av en med maktmedel försedd sammanslutning, oavsett syftet, lätt leder till uppkomsten av andra på enahanda sätt utrustade sammanslutningar, böra ej heller okontrollerade sammanslutningar med uppgivet syfte att ställa sig till offentlig myndighets förfogande tillåtas.

I ett par yttranden har förordats anstånd med lagstiftningen. Sålunda hävdas i en reservation till yttrandet av kommittén angående statsfientlig verksamhet, att lagförslaget borde vila i avvaktan på att kommitténs uppdrag bleve slutfört, och såsom skäl härtill anföres närmast, att en sådan separat lagstiftning i bästa fall skulle träffa endast de ofta relativt oskyldiga verktygen

Departe-

ments-

chefen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 264-.

men icke de drivande krafterna i den landsförrädiska verksamheten. En liknande ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län åter uttalar sig för uppskov med frågans lösning på grund av dess samband med spörsmålet om polismaktens förstärkning, en synpunkt som jämväl åberopats i berörda reservation.

Enligt min mening är, såsom framgår av vad jag förut anfört, ett uppskov icke tillrådligt. Därvid tänker jag framför allt på angelägenheten av ett ingripande mot sammanslutningar av sådan art som kommunisternas röda frontförbund och nationalsocialisternas stormavdelningar. Den framställning i förevarande ämne, som Överståthållarämbetet på sätt i det föregående omnämnts gjort hos Kungl. Majit, samt de uttalanden om dessa sammanslutningars övergrepp, som förekomma i yttrandet av kommittén angående statsfientlig verksamhet, torde giva vid handen, att åtgärder till stävjande i möjligaste mån av dylika sammanslutningars verksamhet omedelbart böra komma till stånd. Visserligen låter det säga sig, att den nu ifrågasatta lagstiftningen hellre borde inordnas som ett led bland andra åtgärder mot statsfientlig verksamhet. I likhet med nyssnämnda kommitté anser jag emellertid sambandet icke vara av den art, att det motiverar ett uppskov med ingripandet mot förevarande sammanslutningar. Och vad angår sambandet med frågan örn ordningsmaktens förstärkning lärer en lagstiftning av föreslagen art icke medföra någon försämring i de möjligheter att upprätthålla ordningen som för närvarande finnas utan fastmer underlätta polismyndigheternas verksamhet i detta avseende. Ett särskilt skäl för vidtagande av lagstiftningsåtgärder utan dröjsmål utgör den av kommittén angående statsfientlig verksamhet betonade omständigheten, att de våldstendenser i förevarande kårers verksamhet som framträtt kunna, örn de tillåtas att ytterligare utveckla sig, skada statsmaktens auktoritet och främja uppkomsten av för ytterlighetspartierna och omstörtningssträvandena gynnsamma stämningar.

Vidkommande räckvidden av en lagstiftning har justitiekanslersämbetet framhållit, att lagstiftningen bör träffa de fall, där man kan tala örn tillskapandet på enskild väg av en maktfaktor i samhället, ägnad och i förekommande fall avsedd för ett framgående på våldets väg. Och kommittén angående statsfientlig verksamhet uttalar, att det väsentliga för en kår av det slag, varom här är fråga, är, att den avser att i en given situation i likhet med statens maktorgan ingripa i samhällslivet med våld, med andra ord, den syftar till att utgöra ett privat maktmedel av sådan art som militär trupp eller polistrupp. I enlighet härmed har kommittén formulerat sitt förslag till lydelse av 1 § i lagen. Till den uppfattning, som sålunda uttalats av justitiekanslersämbetet och kommittén och som även torde sammanfalla med den av de sakkunniga hävdade, kan jag i huvudsak ansluta mig.

Örn såsom jag sålunda förordar 1 § i lagen avfattas väsentligen i överensstämmelse med kommitténs förslag, träffar förbudet tydligen icke sådana sammanslutningar, som endast genom propaganda söka samla anhängare av vissa samhällsidéer och förverkliga dessa på de vägar, den demokratiska författningen anvisar. Den hävdvunna föreningsrätten kränkes således på intet sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

43 Någon definition å begreppet sammanslutning torde icke böra meddelas i lagen. Frågan, huruvida en sammanslutning föreligger eller icke, får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I praktiken torde någon tvekan härutinnan icke behöva uppstå.

Den i de sakkunnigas lagförslag uppställda fordran å beväpning för att en sammanslutning skall vara förbjuden har sin grund däri, att de sakkunniga känt sig bundna av det utredningsuppdrag de erhållit. På sätt närmare utvecklats av justitiekanslersämbetet och kommittén angående statsfientlig verksamhet samt jämväl av åtskilliga länsstyrelser, böra även obeväpnade sammanslutningar av den karaktär, som förut angivits, vara förbjudna.

Såsom jag i det föregående har uttalat, böra sammanslutningar, som bildats för att stå till offentlig myndighets förfogande, i princip ej vara tillåtna. Undantag bör emellertid göras för de i sakkunnigbetänkandet berörda, under offentlig kontroll stående försvarsorganisationerna. Vad åter på privat väg tillskapade, under egen ledning stående ordningskårer beträffar, torde sådana kårer, även örn ingenting finns att anmärka mot lojaliteten i deras syften, vara mindre lämpliga för ordningens upprätthållande. Det bör, såsom i flera yttranden framhävts, ankomma på samhällets myndigheter att svara för ordningen i riket. Självfallet hava statsmakterna att sörja för en i avseende å storlek och utrustning tillräcklig ordningsmakt. Lika klart är, att under utomordentliga omständigheter medborgarna kunna behöva anlitas för ordningens upprätthållande. Givet är ock, att en ansvarig polisledning kan vara nödsakad att i förväg vidtaga anordningar för utnyttjande av ett dylikt bistånd från medborgarnas sida. I sådana fall bör emellertid polismyndigheten själv åvägabringa den erforderliga förstärkningen, särskilt genom förordnande av civila personer såsom extra polismän. Det torde ock kunna förväntas, att å platser, där behov av dylika dispositioner yppar sig, polisledningen sörjer för att nödiga åtgärder varda vidtagna på ett sätt, som ur ordnings- och andra synpunkter är lämpligt och betryggande. En av polisledningen anordnad och under polisbefäl stående, på avtal med enskilda personer grundad förstärkning av ordningsmakten, förutsättande att personerna i fråga beväpnas allenast vid tjänstgöring, är tydligen av helt annan beskaffenhet än en fristående, på privat väg tillskapad kår. Med den uppfattning jag sålunda uttalat saknas anledning att bereda möjlighet för legalisering av särskilt bildade, självständiga ordningskårer, och i enlighet härmed har undantaget rörande tillåtna sammanslutningar i 1 § andra stycket begränsats till sammanslutningar för rikets försvar.

Med vad jag nu anfört har jag ock i viss mån bemött de farhågor, som på olika håll uttalats mot att lagförslaget skulle bereda svårigheter för myndigheter, allmänna verk och inrättningar, kreditföreningar m. fl. att anordna erforderlig bevakning. De åtgärder, som enligt förut angivna riktlinjer av polismyndigheterna må komma att träffas för ordningens upprätthållande, drabbas tydligen icke av ett i enlighet med det anförda avfattat förbud. Vad beträffar anordningar, vidtagna av annan myndighet eller av enskild i syfte att skydda egendom, som vederbörande har under sin vård, lära de icke heller

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

falla in under ett sådant förbud. Framhållas må för övrigt, att enligt 21 § polisreglementet den som skall ombesörja på enskild bekostnad anordnad bevakning kan av polismyndighet erhålla förordnande att utöva den för bevakningens ombesörjande erforderliga polisverksamheten.

Jag övergår härefter till en redogörelse i den mån sådan synts erforderlig för de särskilda bestämmelserna i det lagförslag, vilket utgör resultatet av den inom departementet verkställda överarbetningen av de sakkunnigas förslag i ämnet.

Departementsförslagets särskilda bestämmelser.

Vid behandlingen av principiella frågor har jag nämnt, att denna paragraf avfattats väsentligen i överensstämmelse med det förslag till lagtext, som framlagts av kommittén angående statsfientlig verksamhet. Utöver de ändringar i nämnda förslag, för vilka jag redogjort, har jag vidtagit ett pär jämkningar. Sålunda har ordet »annan» i uttrycket »annan grupp av samhällsmedlemmar» med hänsyn till vad polismästaren i Stockholm på sätt i det föregående omnämnts (se s. 32) utbytts mot orden »därmed jämförlig». Därjämte har jag låtit ordet »privat» i uttrycket »sammanslutning som måste anses syfta till att utgöra ett privat maktmedel» utgå. Ordet i fråga kan möjligen föranleda den tolkningen, att sådana ordningskårer, som enligt uppgivet ändamål äro avsedda att komma till användning på anmodan av myndighet, äro tillåtna. I allt fall synes detsamma icke erforderligt för bestämmande av förbudets räckvidd. Vidare har ordet »polistrupp» i enlighet med den inom polisväsendet begagnade terminologien utbytts mot ordet »polisstyrka».

Sista stycket i de sakkunnigas förslag till 1 § innehåller en definition å begreppet vapen. Såsom redan förut nämnts hava anmärkningar häremot framställts av vissa länsstyrelser. Anmärkningarna gå i allmänhet ut på att definitionen icke vore klar till sin innebörd och behövde närmare preciseras. Då förbudet enligt mitt förslag skall omfatta även obeväpnade sammanslutningar samt de i 2 § under l:o) i sakkunnigförslaget straffbelagda förfarandena på sätt jag vid denna paragraf kommer att nämna synts mig böra utvidgas att avse även annat än vapen, har jag ansett anledning ej vidare föreligga att i lagtexten upptaga någon definition å vapen.

2 §•

Till motivering av denna paragraf anföra de sakkunniga:

Det torde vara erforderligt att stadga förbud mot att — i syfte att förse sammanslutning, som här avses, eller medlem därav med vapen — upplägga eller innehava vapenförråd. Enligt förslagen till revision av vapenkungörelsen skapas möjlighet att förhindra tillkomsten av lager av skjutvapen och taga sådant i beslag örn det anträffas. Lagring av andra slag av vapen kan däremot för närvarande ej hindras. På sina håll har det nu förekommit, att slagvapen, ägnade att användas i gatustrider, hopbragts och även utdelats till politiska stormavdelningar bland annat i samband med dessas utryckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

för genomförande av vissa ur ordningssynpunkt icke önskvärda aktioner. Ett upprepande härav bör givetvis förhindras. Otvivelaktigt kan den bestraffas såsom anstiftare som utrustar andra med vapen i ändamål att vapnen skola komma till användning vid en våldsaktion. Ur ordningssynpunkt är det emellertid synnerligen önskvärt att redan på ett tidigare stadium kunna träffa den som förbereder dylika aktioner. På grund härav anse de sakkunniga böra införas ett stadgande av nyss angivet innehåll.

Förbud synes även erforderligt mot att till sammanslutning, som förut angivits, eller för dess verksamhet upplåta område eller hus eller del därav. En sådan bestämmelse motiveras närmast därav att det förekommit att i vissa fall upprättats samlingsställen för politiska skydds- och stormavdelningar. I något fall har det iakttagits att sådant samlingsställe anordnats på ett kasernliknande sätt med en i ständig beredskap liggande styrka inkvarterad. Härifrån hava vid åtminstone ett par tillfällen skett utryckning av batongbeväpnade skaror för fullgörande av självtagna uppgifter. Det synes de sakkunniga angeläget att man redan på ett tidigt stadium äger möjlighet att ingripa mot företeelser sådana som de nu antydda, vilka ofta hava karaktären av förberedelse till att med våldsåtgärder störa lugnet eller allmänna ordningen. Sådan möjlighet erbjuder emellertid gällande rätt icke i erforderlig utsträckning. Förläggning av skydds- eller stormavdelningar torde nämligen endast i den mån de kaserneras på sätt som strider mot gällande hotell- och pensionatstadgas föreskrifter kunna med tillämpning av stadgans bestämmelser försvåras men icke helt förhindras. Förbud mot upplåtelse av lokal till sammanslutning av ifrågavarande slag torde därför vara erforderligt. Erfarenheten har även visat, att det förekommit, att sammanslutningar av ifrågavarande art hållit övningar utomhus. Antingen dessa övningar bedrivas under militära former och därvid vapen komma till användning eller ej bör icke underskattas den fara för störande av allmän ordning som medlemmarnas därigenom vunna erfarenheter innebära. I syfte att förhindra dylika övningar bör upptagas förbud även mot upplåtelse av område åt sådana sammanslutningar.

Det torde vidare böra stadgas förbud mot att genom gåva eller eljest understödja sådan sammanslutnings verksamhet. Visserligen kan det sägas att för den som i samband med bildande av sammanslutning av ifrågavarande slag ställer medel till sammanslutningens förfogande kan inträda straff enligt allmänna strafflagens delaktighetsbestämmelser, särskilt om det ekonomiska understödet är betydande. Däremot torde ej den som efter det sammanslutningen kommit till stånd med penningar eller annorledes främjar dess verksamhet kunna bestraffas enligt allmänna strafflagen. För tillämpning av en bestämmelse sådan som den ifrågasatta bör emellertid fordras att understödet kan sägas vara av någon betydenhet för verksamhetens bedrivande.

Emot de bestämmelser de sakkunniga sålunda föreslagit hava några sakliga erinringar i allmänhet icke framställts. Kommittén angående statsfientlig verksamhet har förordat en ändring i syfte att utmärka, att även annat främjande än med penningunderstöd och dylikt faller under förbudet.

Även för min del kan jag i huvudsak biträda vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. På sätt jag redan vid föregående lagrum antytt, anser jag emellertid föreskrifterna under 1 :o) i sakkunnigförslaget böra utvidgas att avse jämväl annat än vapen. Det synes sålunda jämväl böra vara förbjudet att för en sammanslutning, varom här är fråga, upplägga förråd av ammunition, utrustning eller dylikt. Härutöver har jag i anslutning till den erinran kommittén

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

angående statsfientlig verksamhet framställt låtit vidtaga en omredigering av stadgandena under 3 :o) i sakkunnigförslaget, därvid i en särskild punkt förbud meddelats mot sådant främjande av sammanslutnings verksamhet, som icke förut omförmälts.

3 §.

I fråga örn straffbestämmelsen anföra de sakkunniga till en början, att straff för överträdelser av lagen syntes böra fastställas till fängelse eller dagsböter. Örn omständigheterna vore försvårande, borde kunna dömas till straffarbete i högst ett år.

Justitiekansler sämbetet förklarar sig utgå från att även utan föreskrift härom straff ej utdömes, där av omständigheterna framgår, att vederbörande handlat i god tro. Så kunde till exempel vara fallet beträffande de i sakkunnigförslagets 2 § under 2:o) och 3:o) omnämnda åtgärder.

Vad angår den föreslagna straffskalan har ämbetet, på sätt senare vid behandlingen av det särskilda tjänstemannaansvaret jämväl kommer att omnämnas, uttalat, att ämbetet helst sage, att straffarbete utginge som straffart för brott av enskild person.

Kommittén angående statsfientlig verksamhet:

I likhet med de sakkunniga anser kommittén bildandet eller deltagandet i en förbjuden sammanslutning böra direkt straffbeläggas. Visserligen torde kunna förekomma att en person deltager i förbjuden sammanslutning utan att inse att den är av det slag som förbjudits, men i fall av verkligt god tro torde han redan på grund av allmänna rättsgrundsatser ej bliva fälld till ansvar. Beträffande redan existerande sammanslutningar, som bliva förbjudna, kan stiftare, då lagen ej har återverkande kraft, ej drabbas av ansvar i denna egenskap, men örn sammanslutningen fortsätter, blir han straffbar såsom deltagare i förbjuden sammanslutning. Örn stiftare eller övriga deltagare vilja undvika ansvar torde de under tiden före lagens ikraftträdande hava att draga försorg örn sammanslutningens upplösning eller sitt utträde ur densamma. Då enligt kommitténs förslag förbudet skulle omfatta jämväl obeväpnade kårer och åtminstone i okvalificerade fall normalstraffet för deltagare i förbjuden sammanslutning torde bliva böter, bör straffbestämmelsen i 3 § formuleras så, att böter nämnas före fängelse.

Länsstyrelsen i Värmlands län har förklarat sig hålla före att, i anslutning till vad som enligt ett flertal straffbestämmelser gällde för straffskärpning, ådömande av straffarbete borde ifrågakomma allenast där omständigheterna vore synnerligen försvårande.

Frågan örn möjligheten att bestraffa delaktighet har berörts av de sakkunniga vid behandlingen av spörsmålet, huruvida uppmaning till bildande av eller deltagande i förbjuden sammanslutning borde straffbeläggas i den föreslagna lagen. De sakkunniga hålla före, att straffbeläggande i detta sammanhang av sådan uppmaning icke erfordras, samt anföra därom vidare:

I den mån uppmaningen sker offentligt följer av strafflagen 10 kap. 14 § att gärningen redan nu kan medföra ansvar, även örn den åsyftade effekten ej uppnås. Sker den annorledes t. ex. i form av propaganda man och man emellan och uppnås ändamålet därmed, d. v. s. sammanslutningen kom-

. Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

mer till stånd, kan straff inträda för anstiftare jämlikt 3 kap. strafflagen. Det enda förfarande i sådant hänseende som kommer att falla utanför straffområdet är uppmaning till bildande av eller deltagande i dylik sammanslutning där uppmaningen sker annat än offentligt och den avsedda effekten uteblir. Detta fall synes vara att jämställa med misslyckat försök, och sådant är ju enligt i vårt land i allmänhet gällande rättsgrundsats icke straffbart.

Med anledning av vad de sakkunniga sålunda anfört har poliskammaren i Göteborg erinrat, att, med hänsyn till den restriktiva tendens domstolarna lade i dagen vid tolkningen av 10 kap. 14 § strafflagen, nämnda lagrum knappast syntes kunna tillmätas någon praktisk betydelse i detta sammanhang. Poliskammaren yttrar vidare:

I fråga örn tillämpligheten av allmänna strafflagens delaktighetsbestämmelser inom specialstraffrättens område synes råda alltför stor osäkerhet för att man skulle kunna bilda sig någon uppfattning örn i vad mån dessa bestämmelser komma att få någon betydelse. Enär även örn så skulle bliva fallet, uppmaning komme att kunna straffas endast för det fall, att den bleve efterkommen, vill poliskammaren ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn till angelägenheten av att i förevarande avseende äga möjligheter att ingripa redan innan en sammanslutning tagit fastare form, giltiga skäl föreligga för en kriminalisering av dylik uppmaning.

Under hänvisning till vad poliskammaren yttrat anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att anledning synes föreligga att närmare utreda i vad mån direkta straffbestämmelser för delaktighet böra inflyta i den föreslagna lagstiftningen.

I de sakkunnigas förslag har upptagits stadgande örn särskilt tjänstemannaansvar.

Mot ämbets- och tjänstemäns deltagande i statsfientliga eller ordningsstörande sammanslutningar finnas icke några allmänna bestämmelser i svensk rätt. I fråga örn ämbets- och tjänstemäns rättsliga ställning må här följande nämnas.

Enligt § 36 regeringsformen får den som har Kungl. Maj :ts fullmakt å tjänst icke avsättas utan medelst rannsakning och dom. Åtskilliga civila tjänster tillsättas emellertid numera genom förordnande eller konstitutorial, med eller utan möjlighet till avskedande efter uppsägning. För sådana tjänster finnas i regel instruktioner, enligt vilka befattningshavarna i administrativ väg för fel eller försummelser i tjänsten kunna skiljas därifrån, suspenderas, varnas etc. Klandervärt uppförande utom tjänsten upptages i regel allenast i instruktioner för vissa verk, vilkas personal mera direkt kommer i förhållande till allmänheten. För sådan försummelse brukar ej kunna följa skiljande från tjänsten.

I 25 kap. strafflagen finnas bestämmelser om ämbetsbrott. Enligt 22 § i kapitlet skall vad örn ämbetsmän är stadgat gälla bland annat även dem som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, örn de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och

48 Kungl. Maj:ts proposition nr S64-.

om andra som äro förordnade att ämbete eller tjänsteärende förrätta. I 20 § i kapitlet stadgas, att örn ämbetsman eller därmed jämställd för brott dömes till straffarbete eller svårare straff han tillika skall dömas till avsättning, ändå att brottet är begånget utom ämbetet eller tjänsten. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till mistning av ämbetet på viss tid. Vissa strängare bestämmelser gälla härutinnan vid sedlighetsbrott av uppfostrare eller lärare samt för officerare, underofficerare och präster. — I Thyrdus utkast till strafflag, spec. delen VII, omfattande ämbetsbrotten (statens offentliga utredningar 1928:7) har upptagits det stadgande, att örn ämbetsman eller därmed likställd begår brott, därför han dömes till tukthus eller svårare straff, han skall dömas till avsättning, även örn brottet är begånget utom ämbetet eller tjänsten. Dömes han till fängelse eller arrest, skall avsättning eller mistning av ämbete på viss tid följa, örn brottet det förtjänar eller hänsyn till hans ämbete det kräver.

I fråga örn det föreslagna stadgandet angående särskilt tjänstemannaansvar anföra de sakkunniga:

Särskild uppmärksamhet påkallar frågan om skyldighet för i statens eller kommuns tjänst anställd person att avhålla sig från sådan verksamhet, som enligt de sakkunnigas mening bör förbjudas. Uppenbart är att personer som äro anställda i det allmännas tjänst, i all synnerhet de som tillhöra poliseller militärväsendet, hava en alldeles särskild plikt att avhålla sig från varje otillåten befattning med sådana sammanslutningar, som avse att med våldsamma medel störa ordningen eller ingripa på områden, som äro förbehållna offentliga organ, och att det ur stats- och rättsordningens synpunkt måste anses ytterst betänkligt örn de göra sig skyldiga till förfarande, som enligt de sakkunnigas mening bör vara förbjudet för envar. Det synes med hänsyn därtill böra föreskrivas, att en i det allmännas tjänst anställd person, som gör sig skyldig till överträdelse av förut angivna förbud, skall kunna skiljas från sin befattning för alltid eller på viss tid. Det torde i sådant syfte främst böra fastslås, att örn ämbetsman eller i statens eller kommuns tjänst anställd tjänsteman beträdes med brott av angiven art, detta skall anses såsom försvårande omständighet. Han bör följaktligen enligt vad förut sagts kunna dömas till straffarbete. Dömes han till straffarbete, skall han jämlikt 25 kap. 20 och 22 §§ allmänna strafflagen jämväl dömas till avsättning eller mistning av sin tjänst på viss tid. Emellertid kan det begångna brottet i och för sig vara av den art, att straffarbete ej bör ifrågakomma, och för dylikt fall bör med hänsyn till det oavvisliga kravet att i det allmännas tjänst anställda personer icke olovligen befatta sig med enskilda väpnade sammanslutningar stadgas, att sådan person örn han gör sig skyldig till brottsligt förfarande av ifrågavarande natur må kunna dömas till avsättning eller mistning av sin tjänst, även örn han dömes till lindrigare straff än straffarbete. Vad här anförts örn ämbets- och tjänstemän synes däremot icke böra gälla för t. ex. kommunala förtroendemän, vilka i förevarande avseende intaga en helt annan ställning än de egentliga tjänstemännen. — I den mån brott, varom här är fråga, innefattar förbrytelse, som i allmänna strafflagen är belagd med strängare straff, t. ex. stämpling till högförräderi, bör uppenbarligen straff utmätas enligt strafflagen.

Det sålunda av de sakkunniga föreslagna stadgandet har föranlett erinringar av justitiekanslersämbetet och några länsstyrelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.

49 J ustitiekansler sämbetet:

Ämbetet har intet att erinra mot ett uttryckligt uttalande att överträdelse av ämbets- och tjänsteman skall anses gjord under försvårande omständigheter, men har icke funnit tillräcklig anledning att här giva tjänstemannabegreppet annan innebörd än i 25 kap. strafflagen.

Emellertid har i fråga om tjänsteman tillika stadgats att sådan, i fall av överträdelse, må dömas jämväl till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid, ändå att han dömes till ringare straff än straffarbete. Ämbetet hyser betänksamhet mot en så vittomfattande avvikelse från den i strafflagen uttalade huvudregeln att dylik påföljd för brott utom tjänsten inträder först då brottet förskyllt minst straffarbete. Väl förekomma redan, ehuru sparsamt, undantag från den allmänna regeln, men de avse bestämd tjänst som vid vissa brottsfall ansetts särskilt komprometterad. Sålunda förekomma särskilda bestämmelser rörande vissa sedlighetsbrott av lärare, vissabrott av präster och krigsmän samt örn olovlig försäljning av rusdrycker begången av den som är skyldig åtala överträdelser mot rusdrycksförsäljningsförordningen. Påföljdens ådömande är i dessa fall, liksom enligt huvudregeln, obligatoriskt. Enligt ämbetets mening hava de sakkunniga gått för långt, då de göra undantagsbestämmelsen tillämplig å tjänstemän i gemen, oberoende av arten av deras verksamhet. Det lärer ock i strafflagen kunna uppvisas brottsgärningar, vilka i förmåga att afficiera viss tjänsteställning väl tåla en jämförelse med den nu förevarande men ej föranleda här avsedda påföljd. Med den omfattande tilllämpning de sakkunniga givit bestämmelsen finner ämbetet emellertid förklarligt att till undvikande av oskäliga konsekvenser det i motsats mot vad eljest gäller lämnats i domstolens hand att avgöra huruvida i det. särskilda fallet påföljd överhuvud skall ådömas. En sådan skälighetsprövning ställer återigen domstolen inför en med hänsyn till brottets natur grannlaga uppgift. Ämbetet, som helst ser att straffarbete utgår som straffart för brott av enskild person, ifrågasätter huruvida icke de av de sakkunniga angivna synpunkterna bliva tillräckligt beaktade med en till straffarbete skärpt straffsats att i svårare fall användas mot tjänstemän. Härvid bör bland annat befattningens art tillmätas betydelse och sålunda ett skärpt straff, och därmed även den extra påföljden, främst kunna komma i fråga beträffande innehavare av tjänster inom åklagare-, polis- och militärväsendet. Anses emellertid angeläget att påföljd må kunna ådömas jämväl i samband med lindrigare straff, torde en bestämmelse härom böra gälla allenast sådana tjänsteinnehavare, för vilka en överträdelse av lagen, enligt vad nyss nämnts, framstar såsom särskilt graverande.

Länsstyrelsen i Västerbottens län finnér knappast lämpligt att i allmän tjänst bibehålies person som funnit det med sin ställning förenligt att på ena eller andra sättet främja sammanslutningar av ifrågavarande slag. Av detta skäl synes det länsstyrelsen som örn påföljden mistning av tjänsten på viss tid borde ur lagförslaget utgå.

Länsstyrelserna i Gotlands län samt Göteborgs och Bohus län anse, att det föreslagna särskilda stadgandet bör begränsas att gälla sådana tjänstemän som tillhöra ordnings- eller militärväsendet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har icke funnit tillräckliga skäl förebragta att behandla i kommuns tjänst anställd så strängt som enligt förslaget skulle ske.

Bihang till riksdagens protokoll lhSb. 1 sami. Nr 8(i4.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 26-k.

Departe-

ments-

chefen.

Länsstyrelserna i Södermanlands län och Kalmar lån avstyrka det föreslagna särskilda stadgandet angående tjänstemän. Därvid uttalar den förra länsstyrelsen, att det extra straffhotet för tjänstemän vore både onödigt och olämpligt. Av de sakkunniga omnämnd liknande bestämmelse i Finland borde icke mana till efterföljd, så mycket mindre som det politiska läget där vore ett helt annat än i vårt land. Länsstyrelsen i Kalmar län finner anledning saknas att i den ifrågasatta speciallagen upptaga ett stadgande örn avsättning och suspension vilket avviker från allmänna strafflagens bestämmelser.

Den som bildar eller tillhör sammanslutning, som enligt 1 § är förbjuden, eller tillhandagår sådan sammanslutning på sätt i 2 § sägs skall enligt de sakkunnigas förslag straffas med fängelse eller dagsböter eller, örn omständigheterna äro försvårande, med straffarbete i högst ett år. För tillämpning av den föreslagna straffbestämmelsen förutsättes uppenbarligen, ej allenast att någon av de i lagen såsom straffbara betecknade handlingarna objektivt sett föreligger, utan jämväl — såsom i allmänhet gäller vid ådömande av straff — att denna handling täckes av gärningsmannens uppsåt. Straff kan exempelvis ej ifrågakomma för den som hyrt ut en lägenhet eller ett område utan att äga någon kännedom örn att det uthyrda skulle användas för en förbjuden sammanslutnings räkning.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna straffsatsen synes mig densamma i huvudsak böra godtagas. Under ifrågavarande stadgande kunna visserligen falla gärningar av tämligen olikartad beskaffenhet, men ett särskiljande i lagen av handlingar som förtjäna ett strängare straff och handlingar för vilka ett bötesstraff kan vara tillfyllest låter sig svårligen genomföra. Inom den föreslagna straffskalan äger domstolen frihet att utmäta det straff, som den tilltalade i det särskilda fallet må anses hava förskyllt. I enlighet med vad kommittén angående statsfientlig verksamhet uttalat, synes emellertid den ändringen i de sakkunnigas förslag böra vidtagas, att böter nämnas före fängelse.

I likhet med de sakkunniga finner jag icke erforderligt, att i den ifrågasatta lagen upptages särskild bestämmelse örn straff för uppmaning till bildande av eller deltagande i förbjuden sammanslutning. Bortsett från den möjligheten att den som företar dylik handling kan komma att drabbas av straff, örn han själv tillhör sammanslutning, kan såsom de sakkunniga framhållit själva uppmaningen, därest den sker offentligen, straffas enligt 10 kap. 14 § strafflagen. Sker uppmaningen icke offentligen, kan den dock komma att drabbas av straff genom tillämpning av den föreslagna lagen och 3 kap. strafflagen. Tvivel synes mig nämligen icke böra råda därom, att allmänna strafflagens stadganden om straff för delaktighet äro analogiskt tillämpliga i dylikt fall.

Uppenbarligen är det ett rimligt krav, att personer som äro anställda i det allmännas tjänst avhålla sig från handlingar som kunna störa ordning och fred i det samhälle de äro satta att tjäna. Det synes icke böra tolkas såsom tecken

Kungl. May.ts proposition nr 264.

på misstroende eller eljest giva anledning till anmärkning, örn dessa personer, när samhället finner sig nödsakat lagstifta mot sammanslutningar som kunna störa samhällsfreden, i viss mån bliva föremål för särbehandling i denna lagstiftning. Med hänsyn jämväl till den inverkan, ett deltagande av samhällets egna tjänstemän i förbjudna organisationer måste få på övriga samhällsmedlemmar, torde det vara fullt förklarligt örn samhället för att förebygga ett sådant deltagande vidtager den åtgärden att stadga ett skärpt straffansvar för sina tjänstemän. Meningarna kunna visserligen vara delade örn hur detta skärpta straffansvar närmare skall utformas. Enligt min mening bör det emellertid icke endast givas den formen, att i lagen föreskrives att det skall anses såsom försvårande omständighet örn den som förbrutit sig mot lagen är tjänsteman. Utan det bör, såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, dessutom införas möjlighet för domstolen att döma till avsättning eller suspension även i det fall att straffet icke bestämmes till straffarbete. Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten därå, att de sakkunnigas förslag ingalunda innebär att avsättning eller suspension är obligatorisk, så snart en tjänsteman förbrutit sig mot lagen. Förslaget innehåller i denna del allenast att domstolen, ändå att tjänstemannen dömes till ringare straff än straffarbete, må döma till avsättning eller suspension.

Att begränsa det föreslagna stadgandet angående särskilt tjänstemannaansvar att gälla endast vissa tjänstemän — i vilken händelse närmast skulle ifrågakomma sådana som äro anställda vid ordnings- eller militärväsendet — synes mig icke vara lämpligt. Bland annat torde mot en sådan begränsning kunna invändas, att även utanför de angivna kategorierna finnas åtskilliga befattningshavare, på vilka måste ställas alldeles särskilda krav i nu förevarande hänseende.

Ej heller eljest har jag funnit anledning att frångå de sakkunnigas förslag i denna punkt.

Under »tjänstemän» äro uppenbarligen i detta sammanhang att hänföra jämväl ämbetsmän.

4 §.

Från ett par håll har mot denna paragraf i sakkunnigförslaget anmärkts, att ej allenast vapen, som tillhör den dömde eller den förbjudna sammanslutningen, borde vara förbrutet utan också vapen, vilket tillhör annan medlem av sammanslutningen men påträffas hos den dömde.

För min del anser jag skäl icke föreligga att uppställa någon som helst begränsning med hänsyn till äganderätten till egendomen och tillstyrker därför en omredigering av stadgandet i enlighet härmed. I anslutning till den ändring jag förordat i 2 § under l:o) får jag vidare föreslå, att bestämmelsen örn vilken egendom, som skall vara förbruten, utvidgas.

Med biträdande av en erinran av kommittén angående statsfientlig verksamhet har jag låtit 6 § i sakkunnigförslaget såsom överflödig utgå ur departementsförslaget.

52 Kungl. Majlis proposition nr 264.

6—9 §§.

I dessa lagrum, som motsvara 7—10 §§ i sakkunnigförslaget, hava vissa smärre jämkningar företagits, delvis i anslutning till ändringen i 2 § under l:o) samt bestämmelser, som upptagits i det genom propositionen nr 181 för årets riksdag framlagda förslaget till vapenkungörelse.

Slutbestämmelsen.

Tiden för lagens ikraftträdande synes böra sättas till den 1 juli 1934. Såsom kommittén angående statsfientlig verksamhet framhållit torde deltagare i en dessförinnan bildad sammanslutning, örn de vilja undvika ansvar, hava att före angivna dag utträda ur densamma.

Nämnda kommitté har förordat, att en lag i ämnet —• i likhet med vad som efter hemställan av riksdagen skedde med lagen örn förbud mot politiska uniformer — erhölle allenast provisorisk giltighet, exempelvis under två år. Tillräckliga skäl hava emellertid icke synts mig föreligga att biträda detta förslag.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

B. Vinell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-i.

53 Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om förbud mot vissa sammanslutningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Det vare förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar eller som eljest med hänsyn till organisation och verksamhet eller andra omständigheter måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka.

Vad sålunda stadgats gälle ej av Konungen godkänd sammanslutning, som har till ändamål att biträda vid rikets försvar.

2 §. 1

Ej må någon

1. för sammanslutning som enligt 1 § är förbjuden upplägga eller innehava förråd av vapen, ammunition, utrustning eller dylikt eller bland medlemmarna verkställa utdelning därav;

2. till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller hus eller del därav;

3. understödja sammanslutningen med penningar; eller

4. på annat sätt främja sammanslutningens verksamhet.

3 §•

Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är belagd med strängare straff, med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

Är den brottslige tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, vare det ansett såsom försvårande omständighet, och må han, ändå att han fälles till ringare straff än straffarbete, dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid.

4 §•

Har någon förbrutit sig mot denna lag, vare vapen, ammunition, utrustning eller dylikt, som påträffas hos honom, förverkat.

54 Kungl. Majlis proposition nr 26-4.

5 §•

Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

6 §.

Polisman, som påträffar egendom vilken skäligen kan antagas vara förverkad enligt denna lag, eller vapen, ammunition, utrustning eller dylikt, vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall taga egendomen i beslag. Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan anträffas, göra sådan anmälan som i 7 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen göra anmälan örn beslaget hos allmänna åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget skall bestå och, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Ånställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget, vare detsamma förfallet.

7 §•

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas, skall åklagaren inom en månad från beslaget göra anmälan därom hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget vid påföljd, att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget gå åter.

8 §.

Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.

Har egendom förklarats förverkad genom laga kraft ägande utslag eller är egendom förverkad enligt 7 §, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

9 §•

Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 126-k.

55 Bilaga B.

Dc sakkunnigas förslag till

lag örn förbud mot vissa sammanslutningar.

1 §•

Det vare förbjudet att bilda eller tillhöra sammanslutning, som förfogar över eller vars medlemmar äga tillgång till vapen och som har till ändamål eller vars verksamhet måste anses innebära förberedelse att med användande av vapen

1 :o) utöva befogenhet, som är förbehållen offentlig myndighet; eller

2:o) hindra sådan myndighet i dess tjänsteutövning; eller

3:o) störa allmän ordning och säkerhet eller föröva brott mot medborgerlig frihet; eller

4:o) tjäna som skyddskår för politiskt parti eller annan grupp av samhällsmedlemmar.

Det vare ock förbjudet att utan Konungens tillstånd bilda beväpnad sammanslutning, som har till ändamål att på kallelse av offentlig myndighet biträda vid ordningens upprätthållande eller rikets försvar, ävensom att tillhöra sådan sammanslutning, därest den bildats utan Konungens tillstånd.

Med vapen förstås i denna lag föremål eller ämne, som är avsett att användas till våldförande av annan.

2 §•

Ej heller må någon

1 :o) i syfte att förse sammanslutning som enligt 1 § är förbjuden eller medlem därav med vapen upplägga eller innehava vapenförråd; eller

2:o) till sådan sammanslutning eller för dess verksamhet upplåta område eller hus eller del därav; eller

3:o) genom gåva eller eljest understödja sådan sammanslutnings verksamhet.

3 §•

Den som bryter mot denna lag straffes, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen är med strängare straff belagd, med fängelse eller dagsböter; och må där omständigheterna äro försvårande dömas till straffarbete i högst ett år. Bcträdes tjänsteman, anställd i statens eller kommuns tjänst, med brott mot denna lag, vare det ansett som försvårande omständighet, och må han, ändock att han dömes till ringare straff än straffarbete, jämväl dömas till avsättning eller mistning av tjänsten på viss tid.

56 Kungl. Majlis proposition nr 26b. — De sakkunnigas lagförslag.

4 §.

Där någon dömes till ansvar för brott mot denna lag vare vapen, som hos honom anträffas och tillhör honom eller sammanslutning varav han är medlem, förbrutet.

5 §.

Åtal för brott mot denna lag anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.

6 §•

Påträffas vapenlager, vilket skäligen kan antagas tillhöra sammanslutning som enligt 1 § är förbjuden eller vara upplagt i syfte som i 2 § under 1 :o sägs och är ägaren icke känd eller kan han icke anträffas, skola med vapnen vidtagas åtgärder som angivas i 8 §.

7 §•

Polisman, som anträffar lager av vapen vilket skäligen kan antagas vara förverkat enligt denna lag, eller som påträffar vapenlager vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall taga egendomen i beslag. Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det honom att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan anträffas göra sådan anmälan som i 8 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen göra anmälan örn beslaget hos allmänna åklagaren, vilken har att pröva huruvida beslaget skall bestå och, därest beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Anställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom två månader från beslaget, vare detsamma förfallet.

8 §.

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas, skall åklagaren inom en månad från beslaget eller från det han erhöll meddelande därom göra anmälan örn beslaget hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen meddela förordnande att beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet jämte anmaning till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget vid påföljd, att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget gå åter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4. — De sakkunnigas lagförslag.

9 §•

Förverkad egendom skall så snart ske kan genom åklagarens försorg försäljas. Kan egendomen ej försäljas, skall därmed förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.

10 §.

Böter som ådömas enligt denna lag samt egendom som är förverkad eller behållna försäljningssumman för sådan egendom tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmänna strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt annan författning, skall beträffande förverkandet vad i denna lag är stadgat äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 26b.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:.ts lagråd den 14 april 1934.

N ärvarande:

justitierådet Eklund, regeringsrådet Aschan, justitieråden Grefberg,

Forssman.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 6 april 1934, hade Kungl. Maj.-t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om förhud mot vissa sammanslutningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsrådet Olof Alsén.

Lagrådet yttrade:

1 §■

Erfarenheten har visat, att ordning och säkerhet inom ett land kunna äventyras, om det tillåtes enskilda personer att bilda kårer under privat ledning, organiserade efter militärt mönster och beredda att använda vapen eller andra våldsamma medel då det anses vara påkallat för att tillgodose de intressen som föranlett kårens tillkomst. I åtskilliga länder har det därför, såsom av remissprotokollet framgår, funnits nödigt att genom särskild lagstiftning meddela förbud mot sammanslutningar som kunna befaras vara av statsfientlig eller ordningsstörande karaktär. För att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna ingripa mot de ansatser till kårbildning av samhällsfarlig art, som även hos oss kommit till synes, kan det otvivelaktigt vara av betydelse, att en lagstiftning som möjliggör ett sådant ingripande genomföres utan uppskov.

Ännu viktigare än lagstiftningsåtgärder är uppenbarligen att myndigheterna i vårt land förfoga över maktmedel, tillräckliga för att i ett kritiskt läge snabbt och effektivt nedslå varje angrepp mot samhällsordningen. Endast därigenom kan hos medborgarna skapas den känsla av trygghet som utgör en viktig faktor för en sund utveckling av samhällslivet. Endast därigenom kan a andra sidan hos mindre laglydiga element väckas den respekt som kräves för att de skola finna det lönlöst att söka med våld omstörta eller störa den bestående ordningen. Det ligger emellertid i öppen dag och har jämväl framhållits i åtskilliga av de i ärendet avgivna yttrandena, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

det, framför allt av ekonomiska skäl, icke låter sig göra att skapa och vidmakthålla en ordinarie polisorganisation av sådan styrka, att den under alla förhållanden utgör ett betryggande värn mot inre oroligheter och omstörtningsförsök. Att anlita militär för ordningens upprätthållande är en utväg som, enligt vad numera allmänt erkännes, icke erbjuder någon tillfredsställande lösning. Det lärer i själva verket icke finnas någon annan framkomlig vägan att myndigheterna vidtaga anordningar för att förstärka den ordinarie polismakten med därför ägnade frivilliga krafter ur den civila befolkningens led.

I vad mån med det remitterade förslaget är avsett att beskära myndigheternas rätt att vidtaga anordningar av antydd art framgår icke med erforderlig tydlighet. Svaret på frågan beror bland annat av den tolkning som bör givas åt det i lagtexten använda ordet sammanslutning. Visserligen torde det vara möjligt att åt en till den ordinarie polismaktens bistånd inrättad frivillig reservkår, anordnad genom anstalter av ansvarig myndighet och i enlighet med dess föreskrifter, giva en sådan organisation att den icke faller in under begreppet sammanslutning i snäv bemärkelse. Under detta uttryck, i den mening vari det kommit till användning i lagtexten, måste emellertid rymmas även företeelser där det föreningsartade momentet är starkt förtunnat. Lagen bör sålunda uppenbarligen vara tillämplig t. ex. örn en skyddskår bildas av ett politiskt parti i den formen att kårens medlemmar var för sig antagas eller anställas av någon som partiledningen utsett till ledare för kåren. Den otydlighet som sålunda i fråga örn gränsen mellan det tillåtna och det straffbelagda vidlåder förslaget måste självfallet undanröjas. Eljest kan befaras att polismyndighet i osäkerhet örn lagens rätta innebörd finner sig förhindrad att vidtaga från samhällets synpunkt önskvärda åtgärder för ordningens upprätthållande. Av lagtexten bör klart och tydligt framgå att straff icke drabbar personer som med myndighets begivande och under dess kontroll stå till förfogande då deras bistånd kräves för ordningens upprätthållande. Det gives härvid enligt lagrådets mening icke annan lösning än att från lagens tillämpning uttryckligen undantaga anordningar som med polismyndighets godkännande vidtagits för att anskaffa frivillig förstärkning av ordningsmakten, även örn denna förstärkning är så organiserad att den skulle kunna betraktas såsom en sammanslutning i den vidsträckta betydelse vari detta uttryck användes i lagtexten.

På grund av det anförda finner lagrådet det vara nödvändigt att till förevarande paragraf göres ett tillägg, varigenom lagen förklaras icke gälla sammanslutning som i enlighet med polismyndighets föreskrifter star till dess förfogande för ordningens upprätthållande.

2 §■

Uti denna paragraf förbjudes bland annat dels enligt punkten 3 att understödja sammanslutning, varom i förslaget är fråga, med penningar dels ock enligt punkten 4 att på annat sätt främja sammanslutningens verksamhet. Att icke varje än så ringa penningbidrag — t. ex. prenumeration på en av

60 Kungl. Majsts proposition nr 264.

sammanslutningen utgiven tidning — kan anses falla under förbudet i punkten 3 synes uppenbart; endast där bidraget har karaktär av understöd lärer bestämmelsen vara tillämplig. Detta framgår ock av ordalagen i punkten 3. Däremot synes det icke vara fullt tydligt vad som åsyftas med uttrycket »på annat sätt främja sammanslutningens verksamhet» uti punkten 4. Det är önskvärt att även denna bestämmelse begränsas till att omfatta allenast sådant främjande av sammanslutningen som kan likställas med understöd. Med hänsyn härtill förordas att bestämmelsen i punkten 4 inarbetas i nästföregående punkt, som då lämpligen kan avfattas sålunda att därigenom förbjudes att med penningar eller på annat sätt understödja sammanslutningen.

3 §.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att tjänsteman i statens eller kommuns tjänst, som bryter mot lagen, må avsättas eller suspenderas, ändå att han fälles till ringare straff än straffarbete, lärer sakna motstycke i gällande lagstiftning och gå utöver vad som kan anses påkallat av omständigheterna. I det avseende varom här är fråga synes stadgandet i 25 kap. 20 § första stycket strafflagen erbjuda tillräckligt korrektiv, och om så icke anses vara förhållandet, bör —- såsom justitiekanslersämbetet framhållit — i varje fall den ifrågasatta bestämmelsen begränsas att avse allenast sådana tjänstemän, beträffande vilka en överträdelse av lagen framstår såsom särskilt betänklig. I detta sammanhang må framhållas, att 17 § polisreglementet för riket lämnar möjlighet att på disciplinär väg med suspension eller avsättning bestraffa i reglementet avsedd befattningshavare vid polisväsendet även för annan brottslig gärning än tjänstefel.

Vad angar stadgandet i andra stycket att den brottsliges egenskap av tjänsteman städse skall anses såsom försvårande omständighet lärer det icke vara lämpligt att i detta avseende inskränka domstolarnas prövningsrätt genom en schablonartad regel, som skulle komma att vinna tillämpning på fall av högst olikartad beskaffenhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställes att andra stycket måtte utgå.

6 §•

Enligt första punkten skall polisman lägga beslag dels å egendom som skäligen kan antagas vara förverkad enligt den föreslagna lagen, dels ock å vapen, ammunition, utrustning eller dylikt vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas. Emellertid synes även i det senare fallet beslagsrätt enligt lagen icke böra äga rum, med mindre det anträffade kan antagas vara förverkat pa grund av lagens bestämmelser. Ofta lärer väl redan den omständigheten att ägaren till godset icke är känd eller icke kan anträffas utgöra tillräcklig anledning till sådant antagande, men så behöver ej alltid vara fallet.

Det hemställes alltså att avfattningen av första punkten jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 26-4.

61 Slutbestämmelsen.

Då lag i ämnet icke torde kunna promulgeras förrän i juni månad samt före lagens ikraftträdande någon tid bör stå till buds för upplösande av förefintliga sådana sammanslutningar som avses i lagen, hemställes att dagen för lagens ikraftträdande framflyttas.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regemten i statsrådet å Stockholms slott den 20 april 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 april 1934 avgivna utlåtande över det den 6 i samma manad till lagrådet remitterade förslaget till lag om förbud mot vissa sammanslutningar.

Föredraganden redogör för innehållet i utlåtandet och anför:

_ Lagrådet har till en början uttalat, att det — för att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna ingripa mot de ansatser till kårbildning av samhällsfarlig art, som hos oss kommit till synes —- otvivelaktigt kan vara av betydelse, att en lagstiftning som möjliggör ett sådant ingripande genomföres utan uppskov.

Lagrådet har vidare framhållit betydelsen av att myndigheterna förfoga över maktmedel, tillräckliga för att i ett kritiskt läge snabbt och effektivt nedslå varje angrepp mot samhällsordningen. I anslutning härtill har lagrådet beträffande 1 § framställt den erinran att det icke med erforderlig tydlighet framgår, i vad mån förslaget är avsett att beskära myndigheternas rätt att vidtaga anordningar för att förstärka den ordinarie polismakten med därför ägnade frivilliga krafter ur den civila befolkningens led. På anförda skäl har lagrådet funnit nödvändigt, att till paragrafen göres ett tillägg, varigenom lagen förklaras icke gälla sammanslutning som i enlighet med polismyndighets föreskrifter står till dess förfogande för ordningens upprätthållande.

Lagradets mening är tydligen att det i första stycket begagnade begreppet sammanslutning är så vidsträckt att det under vissa förhållanden skulle kunna träffa även en sådan förstärkning av polismakten, som åstadkommits genom att vederbörande polismyndighet själv ingått individuella överenskommelser med personer att vid behov sta till polismaktens förfogande såsom reservpolismän eller annorledes.

Såsom i remissprotokollet framhållits har lagförslaget ingalunda åsyftat att lägga hinder i vägen för polismyndighet att träffa anstalter för förstärkning av ordningsmakten på sist berörda sätt. Däremot har det föreslagna för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 264.

budet avsetts skola drabba på enskild väg tillskapade, under egen ledning stående ordningskårer, även om de bildats med ändamål att stå till polismyndighets förfogande.

För att i anslutning till lagrådets hemställan örn förtydligande av lagtexten undanröja varje tvivel beträffande vederbörande polismyndighets befogenhet att själv vidtaga erforderliga anordningar för förstärkande av ordningsmakten i enlighet med vad i remissprotokollet förutsatts, har jag till paragrafen fogat ett tillägg av innehåll att vad i första stycket sägs ej skall gälla av polismyndighet anordnad, under sådan myndighets omedelbara ledning stående förstärkning av ordningsmakten. Härmed torde vara tydligt uttalat, att lagen icke är avsedd att lägga hinder i vägen för därtill eljest behörig myndighet att träffa sådana anstalter, som äro erforderliga för polismaktens förstärkande, och att personer, med vilka polismyndighet avtalar att de skola stå till ordningsmaktens förfogande i förekommande fall, ej drabbas av straff genom att sålunda ställa sig till disposition. Det gjorda tillägget kan däremot ej tagas till intäkt för att godkänna på privat väg tillskapade ordningskårer med uppgivet ändamål att biträda vid ordningens upprätthållande.

Vid 3 § har lagrådet hemställt, att andra stycket rörande det särskilda tjänstemannaansvaret måtte utgå. Vad lagrådet till stöd härför anfört har emellertid icke synts mig vara av beskaffenhet att föranleda ett frånträdande av den ståndpunkt jag i detta hänseende intagit vid remissen till lagrådet. Jag erinrar örn att nämnda ståndpunkt ansluter sig till de i remissprotokollet omförmälda sakkunnigas förslag och att detta härutinnan lämnats utan erinran av kommittén angående statsfientlig verksamhet och flertalet länsstyrelser.

I fråga örn 2 och 6 §§ samt beträffande slutbestämmelsen har lagrådet framställt vissa detaljerinringar, som synts mig böra beaktas. I samband med de ändringar, som på grund härav vidtagits i nämnda stadgande!!, har 7 § undergått en redaktionell jämkning.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande ändrade lagförslaget samt hemställer -—- under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlåtande i allmänhet stadgade tid gått till ända — att lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Åke Karlholm.