('med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 1

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen m. m.; given Stock­ holms slott den 6 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid foga­ de förslag till 1) lag örn ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella kon­ vention rörande konossement; samt 3) lag örn ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen, dels ock äska riksdagens godkännande av omförmälda, härvid fogade kon­ vention.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 133. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Förslag till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, att sjölagen skall sålunda ändras, att dels 50 och 51 samt 55—57 §§ upphöra att gälla, dels femte kapitlet samt 8, 16, 28, 31, 48, 49, 52, 54, 59, 60, 190, 209, 218, 254, 255 och 276 §§ — 8, 16, 49, 52, 60, 190, 209, 218, 254, 255 och 276 §§ i nedan angivna delar — erhålla följande ändrade lydelse:1 8 §.» För skada,----------- fartygets tjänst. Vad redare----------- vållat skadan. Om redares frihet från ansvarighet i vissa fall stadgas nedan i 122 och 171—173 §§, så ock i lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års inter­ nationella konvention rörande konossement.

16 §. Redovisning skall----------- granskning framläggas. Vill redare klandra redovisning, gore det genom stämning inom sex måna­ der efter det redovisningen avgavs; försittes den tid, havé han sin rätt till klander förlorat, utan så är att huvudredaren förfarit svikligen.

28 §. Utan redarens samtycke ma befälhavaren ej medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning; sker det, skall befälhavaren erlägga frakt och ersätta uppkommen skada. 31 §. Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan utföres med tillbörlig skyndsamhet. Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem, vilkas rätt och bästa han har att bevaka.

Förslaget, är utarbetat under förutsättning att 1928 års sjölagstiftning träder i kraft senast sam­ tidigt med denna lag.

2 Avser lagrummets lydelse enligt lagen den 18 maj 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 3

48 §. Befälhavaren vare i denna sin egenskap behörig att å redarens vägnar före­ taga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods så ock passagerare, där fartyget är av­ sett för sådan befordran, ävensom kära i mål angående fartyget. Om befälhavarens behörighet att å redarens vägnar antaga och avskeda far­ tygets besättning stadgas i sjömanslagen.

49 §. Uppstår behov av penningar för ändamål som i 48 § sägs, äge befälhavaren anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av redarens gods eller, i nöd­ fall, av lasten. Har befälhavaren — —- — god tro.

52 §. Befälhavaren skall under resans fortgång giva redaren underrättelse örn de åtgärder av vikt, som befälhavaren funnit erforderliga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, örn resans förlopp och därunder företagna rätts­ handlingar samt angående allt, varom kännedom eljest kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder av vikt vidtagas, bör han, där omständigheterna det medgiva, inhämta föreskrift av redaren själv eller det ombud, denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behov och kan icke redarens föreskrift av­ vaktas, åligge befälhavaren att till medlens anskaffande anlita den utväg, som för redaren är förenad med minsta uppoffring. Varder fartyget-----------honom känd. Huruledes bevis----------- förordnar Konungen.

54 §. Befälhavaren vare i denna sin egenskap behörig att å lastägarens vägnar företaga rättshandlingar och kära i mål angående lasten i enlighet med vad beträffande bortfraktare stadgas.

59 §. Skada, som befälhavaren genom fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar redare, lastägare eller annan, vars rätt och bästa han har att bevaka, vare han pliktig att ersätta. Har åtgärd vidtagits enligt beslut, som fattats i skeppsråd, vare befälhava­ ren ej på den grund fri från ansvarighet. Skadestånd som befälhavaren är pliktig att utgiva må, med hänsyn till be­ skaffenheten av fel eller försummelse som ligger honom till last, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt, nedsättas efter ty skäligt prövas.

60 §. När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så ock eljest när redaren det äskar, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren kland­

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ra redovisning, gore det genom stämning inom sex månader efter det han mot­ tog densamma; försittes den tid, havé redaren sin rätt till klander förlorat, utan så är att befälhavaren förfarit svikligen. I redovisning-----------den behålla.

FEMTE KAPITLET.

Om befraktning.

I. Inledande bestämmelser.

71 §. De i detta kapitel givna bestämmelser angående fraktavtal skola, med de undantag som nedan stadgas, lända till efterrättelse allenast såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat eller ock följer av sedvänja. Angående befordran av gods sjöledes mellan Sverige och främmande stat är i vissa hänseenden särskilt stadgat i lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.

72 §. Bortfraktaren skall hålla fartyget sjövärdigt, tillräckligt bemannat, provianterat och utrustat samt i övrigt i behörigt skick.

73 §. Avser fraktavtal visst fartyg eller har i enlighet med avtalet visst fartyg blivit anmält, må bortfraktaren ej för avtalets fullgörande använda annat far­ tyg. 74 §. Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, må bortfraktaren icke medtaga gods för annan än befraktaren. 75 §. överlåter befraktaren till annan sina rättigheter enligt fraktavtalet eller underbortfraktar han fartyget, svare han ändock för avtalets fullgörande. 76 §. _ Under resebefraktning innefattas i detta kapitel helbefraktning, delbefraktning och styckegodsbefraktning.

n. Örn resebefraktning.

Om lastningsplats.

77 §. År ej viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till lastnings­ plats, som befraktaren anvisar, såvida hinder däremot ej möter samt fartyget kan ligga flott och säkert och med intagen last åter utlöpa.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 5

Har ej anvisning i tid givits, skall fartyget förläggas till sedvanlig last­ ningsplats. Kan det ej ske, välje bortfraktaren plats, där lastningen skäligen kan försiggå. 78 §. Befraktaren äge, vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej, få farty­ get förhalat från en lastningsplats till annan; gälde dock själv kostnaden.

79 §. Angår fraktavtalet styckegods, äge befraktaren ej utan stöd i avtal eller sedvänja anvisa lastningsplats eller få fartyget förhalat.

Om lastningstid.

80 §. Bortfraktaren vare skyldig att låta fartyget för lastning kvarligga viss lastningstid, omfattande liggetid och överliggetid. För överliggetid njute bortfraktaren särskild ersättning.

81 §. Liggetiden utgöre: för fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning, när nettodräktigheten icke överstiger 50 registerton två dagar, när den över­ stiger 50 men icke 100 ton fyra dagar, när den överstiger 100 men icke 200 ton fem dagar, och när den överstiger 200 men icke 400 ton sex dagar; samt för fartyg med egen maskindriven lastningsanordning, när nettodräktigheten icke överstiger 75 registerton två dagar, när den över­ stiger 75 men icke 200 ton tre dagar, och när den överstiger 200 men icke 400 ton fyra dagar. Har fartyget större dräktighet, utgöre liggetiden den tid som, med hänsyn till fartygets och lastens art och storlek, lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra sådana omständigheter, skäligen kunnat vid avtalets ingå­ ende beräknas åtgå för lastningen. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar.

82 §. Liggetiden börjar ej löpa, förrän fartyget, jämlikt anmälan, är å lastnings­ platsen, färdigt att intaga last. Anmälan skall göras hos befraktaren eller, örn annan uppgivits såsom avlastare, hos denne och må ej äga rum före fartygets ankomst till lastningsorten. Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på morgonen eller från middagsrastens slut; och skall anmälan ske, i förra fallet senast klockan fyra eftermiddagen föregående arbetsdag, i senare fallet senast klockan tio förmiddagen samma dag.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Är avlastaren icke att träffa på platsen, anses anmälan gjord, då den blivit på ändamålsenligt sätt avsänd eller, örn hans vistelseort är okänd, i sedvanlig ordning kungjord.

83 §. Kan fartyget, på grund av hinder som beror av avlastaren, icke förläggas till lastningsplatsen, må fartyget likväl anmälas färdigt för lastning med verkan att liggetiden börjar löpa. Är ej viss lastningsplats avtalad, vare lag samma, där hindret utgöres av trafikanhopning eller annan dylik omständighet och bortfraktaren ej skäligen kunnat taga denna i beräkning vid avtalets ingående.

84 §. I liggetiden inräknas uppehåll, som orsakas av fartygets förhalning, men icke tid, som går förlorad på grund av hinder å fartygets sida. Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i be­ räkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, medräknas ej tid, som i följd därav går förlorad.

85 §. överliggetiden utgöre hälften av liggetiden, vid helbefraktning dock minst tre dagar. Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar, men ersättningen utgår för löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vid beräkning av över­ liggetid och ersättning därför gälle vad i 84 § stadgas örn liggetid.

86 §.

Ersättning för överliggetid utgöre för dygn: för segelfartyg, när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton sextio öre för ton, när dräk­ tigheten överstiger 100 men icke 250 ton femtio öre för ton, dock minst sextio kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton fyrtio öre för ton, dock minst etthundratjugufem kronor; för segelfartyg med hjälpmaskin, när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton sjuttio öre för ton, när dräk­ tigheten överstiger 100 men icke 250 ton sextio öre för ton, dock minst sjuttio kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton femtio öre för ton, dock minst etthundrafemtio kronor; samt för maskindrivet fartyg, när nettodräktigheten icke överstiger 100 ton åttio öre för ton, när dräk­ tigheten överstiger 100 men icke 250 ton sjuttio öre för ton, dock minst åttio kronor, och när dräktigheten överstiger 250 men icke 400 ton sextio öre för ton, dock minst etthundrasjuttiofem kronor. Har fartyget större dräktighet, bestämmes ersättningen med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 183, 7

frakten och till den ökning eller minskning av utgifter, som av uppehållet orsakas. Ersättningen är för varje dag förfallen till betalning. Varder ej ersättning gulden eller säkerhet därför ställd, äge bortfraktaren örn fordringen göra an­ teckning på konossementet.

87 §.

År gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må därav för lastningen icke tagas i anspråk mera än att skälig del av tiden återstår för lossningen. Ersättning för överliggetid skall ej utgå, med mindre liggetiden i dess hel­ het överskrides. 88 §. Angår fraktavtalet styckegods, varde lastningstiden och den tid, som skall förflyta mellan anmälan och lastningstidens början, bestämda efter vad med hänsyn till omständigheterna må anses skäligt. Bestämmelserna örn överlig­ getid äga ej tillämpning. Vid linjefart vare anmälan ej erforderlig.

Om lastning.

89 §.

Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som erfordras för stuvningen, samt utföra denna. Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräk­ ning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig lastningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lastningsplats mottaga godset.

90 §.

Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren inlasta godset med tillbörlig skyndsamhet. Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan bekvämligen tagas ombord, stuvas och lossas.

91 §•

Gods må ej utan stöd i avtal eller sedvänja lastas å däck.

92 §.

Gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet skall vid av­ lämnandet, örn möjligt, vara märkt såsom farligt; och give avlastaren de upp­ lysningar, som äro erforderliga till förebyggande av skada. Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för människor, fartyg eller last, skall ock upplysning därom lämnas, där förhål­ landet är avlastaren veterligt.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

93 §.

Avlämnas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas och, örn möjligt, utmärkas å godset. Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola såsom sådana angivas.

94 §.

Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad skall på avlastarens begäran meddela bevis örn godsets mottagande allteftersom det avlämnas.

95 §.

När godset är inlastat samt erforderliga handlingar och uppgifter föreligga, skall befälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens begäran utfärda konossement. Avlastaren äge erhålla särskilda konossement å delar av godset, där det utan väsentlig olägenhet kan ske; ersätte dock kostnad, som därav kommer. Utfärdas enligt atagande i fraktavtalet konossement med andra villkor för godsets befordran än de i avtalet upptagna och åsamkas bortfraktaren därige­ nom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös.

96 §.

Fördröjes fartygets avgång utöver lastningstiden, enär avlastaren underlå­ tit att i tid tillhandahålla bortfraktaren alla nödiga, lasten rörande handlingar eller giva order örn bestämmelseort eller annan anvisning angående resan, äge bortfraktaren undfå ersättning såsom för överliggetid. För skada, som ej täc­ kes av sådan ersättning, njute bortfraktaren ock gottgörelse, där ej antagas må, att underlåtenheten icke beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken han svarar.

97 §.

Har avlämnat gods orsakat skada för bortfraktaren eller annan, ersätte avlastaren skadan, savida han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Var godset av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet och hade det inlastats utan att bortfraktaren ägde kännedom örn dess beskaffenhet, vare avlastaren ansvarig, ändå att fel eller försummelse ej föreligger.

Om resans utförande.

98 §.

Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet. Deviation eller annat uppehåll ma, förutom för räddande av människoliv, göras allenast där sadant, för bärgning av fartyg eller gods eller för annat ändamål, må anses skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 SS. 9

99 §. Fördröjes fartyget under resan, enär order om bestämmelseort eller annan anvisning angående resan icke i tid givits, skall vad i 96 § stadgas äga motsva­ rande tillämpning.

100 §.

Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, kanal- och lotsavgifter, bogseringsutgifter och andra dylika kostnader, som äro förbundna med resan.

101 §. Från godsets mottagande till dess avlämnande skall bortfraktaren hava nog­ grann vård örn godset samt i övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

102 §.

Bortfraktaren vare behörig att å lastägarens vägnar företaga rättshandlin­ gar, som avse godsets bevarande eller fortskaffande, samt kära i mal angående godset. Uppstår behov av penningar för ändamål som i första stycket sägs, åge bortfraktaren anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av godset. Har bortfraktaren utan laga anledning upptagit lån eller verkställt försälj­ ning, vare rättshandlingen ändock för lastägaren bindande, där tredje man var i god tro. Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvarande eller fortskaffande till bestämmelseorten uppenbarligen bliva alltför hög, må bortfraktaren försälja godset. 103 §. Innan bortfraktaren ingår förbindelse eller eljest vidtager särskild åtgärd för lastens behov, bör han, där omständigheterna det medgiva, därom inhämta föreskrift. Rörande försäljning av gods bör han, örn föreskrift ej föreligger, inhämta utlåtande av besiktningsmän eller andra sakkunniga. Försäljningen skall äga rum på offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt. Örn vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas.

104 §. För de förbindelser bortfraktaren ingår och för vad han förskjuter för lastens behov häfte ägaren allenast med lasten.

Om lossningsplats, lossningstid och lossning.

105 §. I avseende å lossningsplats skall vad i 77—79 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid örn lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs om befraktare.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 188. Äro flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, äga de allenast gemensamt anvisa lossningsplats eller få fartyget förhalat.

106 §. Angående lossningstid galle vad i 80—88 §§ stadgas örn lastningstid; och skall vad där sägs örn avlastare äga tillämpning å lastemottagare.

107 §. Bortfraktaren skall avlämna och lastemottagaren taga emot godset vid far­ tygets sida. Kan fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i beräk­ ning vid avtalets ingående, icke förläggas till sedvanlig lossningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig lossningsplats avlämna godset.

108 §. Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det skall avlämnas i sadan ordning och pa sådant sätt, att det kan bekvämligen mot­ tagas. 109 §. Varder fartyget för lossningen uppehållet utöver lossningstiden och beror det ej av hinder a fartygets sida, skall vad i 96 § stadgas äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid örn lastemottagare vad i nämnda lagrum sägs örn avlastare. 110 §. Har, da flera äro mottagare av gods som befordras enligt samma fraktavtal, någon av dem för överliggetid eller ytterligare uppehåll guldit ersättning, som belöper å annan, äge han söka det åter av denne.

Om utlämnande av godset.

lil §•

Den som är behörig att mottaga godset äge besiktiga detta före dess motta­ gande.

112 §.

Mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda frakt samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras.

113 §. Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan lastemottagaren guldit de i 112 § omförmälda fordringar ävensom ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock haveribidrag samt annan fordran,

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 11

för vilken godset må häfta, eller ock i allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes, nedsatt fordringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets avlämnande. För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, örn lastemottagaren för dem ställer säkerhet. Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än befraktaren ägt utbekomma detsamma; varder godset utmätningsvis sålt, gälle vad i 277 § stadgas. 114 §. Underlåter lastemottagaren att fullgöra vad för godsets utfående åligger ho­ nom eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen sa att denna ej kan hin­ na avslutas före lossningstidens utgång, åge bortfraktaren lossa godset och för lastemottagarens räkning upplägga det under säker vard. Örn uppläggningen skall mottagaren underrättas. Vägrar lastemottagaren att mottaga godset eller är mottagaren icke känd eller icke att träffa, åligge bortfraktaren att, där det lämpligen kan ske, örn förhållandet genast underrätta avlastaren. Har icke någon, som till godsets mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen kan hinna avslutas i rätt tid, läte bortfraktaren lossa godset och upplägga det såsom förut är sagt. Upplägges godset, underrätte bortfraktaren därom avlastare och be­ fraktare. 115 §. Vid linjefart må godset lossas och för mottagarens räkning uppläggas under säker vård, såframt godset icke mottages, när det är i tur att lossas. Där godset ej avhämtas inom skälig tid, skall avlastaren underrättas örn uppläggningen. 116 §. Varder gods upplagt, åge bortfraktaren låta genom offentlig auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader, de i 113 § nämnda fordringar täckas.

117 §. Finnes vid försäljning godset icke förslå till täckande av sådan fordran mot befraktaren som bort av mottagaren gäldas, vare befraktaren ansvarig för bristen. Utlämnas godset till mottagarens förfogande, må fordringen ej göras gällan­ de mot befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat utgå av god­ set eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada göra vinst, örn ford­ ringen upphörde.

Om bortfraktarens ansvar för godset.

118 §. Förkommer, minskas eller skadas gods, medan det är i bortfraktarens vard ombord eller i land, vare han därför ansvarig, där ej antagas må, att förlusten,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

minskningen eller skadan orsakats av omständighet, som icke kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken han svarar.

119 §.

Har gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet inlastats utan att bortfraktaren haft kännedom örn dess beskaffenhet, åge han efter om­ ständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet att ersätta skadan. Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för människor, fartyg eller last, vare lag samma, där avlastaren, ehuru förhållan­ det var honom veterligt, underlåtit att därom lämna upplysning.

120 §.

Ersättning för felande, minskat eller skadat gods beräknas på grundval av det värde, som godset skulle ägt, om det i oskadat skick avlämnats i rätt tid och på rätt plats.

121 §.

Vill mottagaren tala a minskning eller skada, give han bortfraktaren med­ delande därom utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka minskningen eller skadan. Försummas det, vare han sin talan förlustig, där ej bortfraktaren eller någon för vilken han svarar förfarit svikligen eller visat grov vårdslöshet.

122 §.

I inrikes fart må, i fråga om annat gods än levande djur och däckslast, för­ behåll ej göras örn inskränkning i bortfraktarens ansvarighet, såvitt angår tiden från lastningen till lossningen. Bortfraktaren åge dock göra förbehåll, att ersättningen ej skall överstiga ettusenattahundra kronor i guld för varje kolli eller annan enhet av godset. Han må ock förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada i följd av fel eller försummelse, vartill befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget, ävensom för skada i följd av brand, vilken ej vållats ge­ nom fel eller försummelse av bortfraktaren själv. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att vad förut i denna paragraf är stadgat skall äga tillämpning jämväl i avseende å fart mellan Sverige och främmande stat.

123 §.

Skall godsets befordran helt eller delvis utföras genom annan fraktförare eller äger bortfraktaren låta befordringen så försiggå, må han, utan hinder av vad i 122 § sägs, förbehålla sig frihet från ansvarighet för förlust, minskning eller skada, som inträffar medan vårdnaden om godset åvilar nämnda frakt­ förare.

Kungl. Majlis proposition nr ISS. 13

Örn frakt.

124 §. Där fraktavtal slutits utan att frakten blivit bestämd, erlägges den frakt, som var gångbar vid tiden för inlastningen. Har av gods, därom avtal skett, mer inlastats än avtalat var, erlägges därför frakt efter enahanda grund som för det gods avtalet angick.

125 §. För gods, som ej är i behåll vid resans slut, skall frakt icke utgå, med mindre godset gått förlorat till följd av sin egen beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande å avlastarens sida eller ock godset av bortfraktaren sålts för ägarens räkning eller lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt vad i 119 § sägs. Frakt, som erlagts i förskott, skall återbäras, där enligt vad i första stycket sägs frakt ej skall utgå.

Om dröjsmål och hinder å b ortfrakt ar ens sida.

126 §. Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar eljest dröjs­ mål å bortfraktarens sida, åge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med befordringen avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse. Skall enligt fraktavtalet fartyget inom viss tid vara färdigt att intaga last, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet. Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att fartyget ej är att i rätt tid förvänta till lastningshamnen och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller havé sin hävningsrätt för­ lorat. 127 §. Sedan lastning skett, må befraktaren ej häva fraktslutet, såvitt genom loss­ ning av godset skada skulle tillskyndas annan befraktare.

128 §. Går fartyget förlorat eller förklaras det icke vara iståndsättligt, upphöre fraktavtalet att gälla. 129 §. Där efter resans anträdande avtalet häves eller upphör att gälla enligt vad ovan stadgats, vare bortfraktaren berättigad att för gods, som finnes i behåll, utfå avståndsfrakt.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Avståndsfrakt utgöre vad av den avtalade frakten återstår, sedan avdrag skett med belopp som bestämmes efter förhållandet mellan längden av den återstående och av den avtalade resan, med fäst avseende tillika å varaktig­ heten av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten må dock icke bestämmas till högre belopp än godsets värde. Tvist angående avståndsfrakt må hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch, därvid i tillämpliga delar skall gälla vad örn dispasch vid ge­ mensamt haveri är stadgat.

130 §. Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär avtalet upphör att gälla, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida.

131 §. Frånträder befraktaren fraktslutet innan lastningen börjat, åge bortfrakta­ ren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada. Befraktaren vare dock från ersättningsskyldighet fri, där möjligheten att avlämna, fortskaffa eller i bestämmelseorten införa godset må anses utesluten i följd av omständighet, som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas i beräkning, såsom utförselförbud, införselförbud eller annan åtgärd av myn­ dighet, undergång av allt gods av det slag avtalet avser eller därmed jämför­ lig händelse, eller där det bestämda gods, avtalet avser, gått under genom olyckshändelse. Skulle godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, äge jämväl han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill åberopa omständighet som nu är sagd, give därom meddelande utan oskäligt uppehåll. Är vid lastningstidens utgång icke något gods avlämnat, anses befraktaren hava frånträtt avtalet.

132 §. Avlämnar befraktaren icke gods till den i avtalet bestämda myckenhet, anses han hava frånträtt fraktslutet beträffande det som ej avlämnats, och skall i fråga örn bortfraktarens rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada vad i 131 § sägs äga motsvarande tillämpning. Evad rätt till ersättning föreligger eller ej, äge bortfraktaren häva avtalet i dess helhet, såvida ej, på anmaning, ersättning gäldas eller säkerhet därför ställes före lastningstidens utgång. Varder avtalet hävt, njute bortfraktaren ersättning för därav följande frakt­ förlust och annan skada, där ej beträffande det felande godset föreligger sådan omständighet som i 131 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 15

133 §. Sedan lastning skett, må fraktslutet ej, i lastningshamnen eller under resan, frånträdas, såvitt genom lossning av godset väsentlig olägenhet skulle upp­ komma för bortfraktaren eller skada tillskyndas annan befraktare. I fråga örn bortfraktarens rätt att njuta ersättning för skada och att häva fraktslutet i dess helhet gälle vad i 131 och 132 §§ sägs. Uttages gods i hamn som anlöpes under resan, njute bortfraktaren städse av­ ståndsfrakt efter vad i 129 § sägs. 134 §. Vid bestämmande av ersättning för fraktförlust och annan skada skall hän­ syn tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning underlåtit att med­ taga annat gods. Ändå att bortfraktaren ej äger njuta ersättning för skada, skall gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll, som ägt rum innan fraktslutet frånträddes.

Om ömsesidig hävningsrätt.

135 §. Finnes efter fraktavtalets ingående att genom resans företagande fartyg eller last skulle utsättas för att, genom uppbringande eller eljest, drabbas av skada i följd av krig, blockad, uppror, oroligheter eller sjöröveri eller att sådan fara väsentligen ökats, äge såväl bortfraktaren som befraktaren häva avtalet; och drage var sin kostnad och skada. Kan faran avvärjas genom att en del av godset kvarlämnas eller lossas, må avtalet allenast beträffande denna del hävas. Bortfraktaren äge dock, där det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, savida ej, på anmaning, ersättning för fraktförlust och annan skada gäldas eller säker­ het därför ställes. Stadgandena i 129 § och 134 § andra stycket skola äga motsvarande tillämp­ ning. 136 §. Varder fartyget, sedan last intagits, av fara som i 135 § sägs uppehållet i lastningshamnen eller i hamn som under resan anlöpes, skall kostnaden för uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last såsom för gemensamt haveri stad­ gas. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej äga rum i avseende å kost­ nad, som därefter uppkommer.

III. Om tidsbefraktning.

137 §. Vid tidsbefraktning åligge det bortfraktaren att under den tid fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor befraktaren i överensstämmel­ se med avtalet påkallar.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

138 §.

Bortfraktaren skall hålla fartyget så bemannat, provianterat och utrustat och i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart. Han är dock icke pliktig att sörja för bränsle till fartygets maskineri eller för vatten till farty­ gets pannor.

139 §.

Befraktaren har att ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han äge ej påkalla annan medverkan av befälhavare eller besättning än den, som är sed­ vanlig vid resebefraktning i den fart varom fråga är. Ersättning för övertids­ arbete eller annan särskild utgift för sådan medverkan skall befraktaren vid­ kännas. Nödgas bortfraktaren till lastägare utgiva ersättning för förlust, minskning eller skada, som drabbat godset i följd av lastning, stuvning eller lossning och ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som i första stycket sägs, skall befraktaren hålla bortfraktaren skadeslös.

140 §.

Utgifter för resornas utförande, som icke enligt vad förut är stadgat åligga bortfraktaren, har befraktaren att bära.

141 §.

Vid utfärdande av konossement vare bortfraktaren pliktig att däri intaga de villkor för godsets befordran, som äro sedvanliga i den fart varom fråga är. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom ska­ deslös.

142 §.

Bortfraktaren vare icke pliktig att utföra resa, vid vilken fartyg eller om­ bordvarande skulle utsättas för fara, som bortfraktaren ej skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående.- Ej heller åligge det honom att medtaga gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet.

143 §.

Bortfraktaren vare pliktig att låta fartyget anträda ny resa, ändå att den avtalade tiden därigenom överskrides, dock endast såvitt överskridandet kan antagas ej gå utöver vad skäligt är. Eör tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall tidsfrakt erläggas efter enahanda grund som för avtalad tid.

144 §.

Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder. Tidsfrakt skall icke gäldas för tid, som går förlorad på grund av åtgärder för fartygets reguljära underhåll eller för avhjälpande av skada, som ej orsa­

Kungl. Marits proposition nr 138. 17

kats genom fel eller försummelse av befraktaren eller någon för vilken lian svarar, eller eljest går förlorad på grund av omständighet som beror av bortfraktaren.

145 §.

Har fartyget förolyckats utan att upplysning kan vinnas örn tiden då olyc­ kan inträffade, skall tidsfrakt utgöras för hälften av den tid, som kan antagas i allmänhet åtgå för resa från det ställe, där fartyget sist avhördes, till bestäm­ melseorten.

146 §.

Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, åge befraktaren häva fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det med avtalet avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse. Skall enligt fraktavtalet fartyget ställas till förfogande inom viss tid, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet. Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att dröjsmål är att för­ vänta och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller havé sin hävningsrätt förlorat.

147 §.

Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

148 §.

Betalas tidsfrakten icke i rätt tid, åge bortfraktaren häva fraktslutet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada.

149 §.

Uppkommer skada å fartyget på grund av fel eller försummelse av befrak­ taren eller någon för vilken han svarar, njute bortfraktaren ersättning av be­ fraktaren.

150 §.

Fraktbidrag till gemensamt haveri skall gäldas av tidsbefraktaren ensam. Den andel i bärgarlön som tillkommer redaren skall, sedan befraktaren till­ godoförts gottgörelse för tidsfrakt och bränsle, lika fördelas mellan bortfrak­ taren och befraktaren.

Biliana till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 183. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

IV. Om konossement.

Om konossements utfärdande och innehåll.

151 §. Konossement innefattar erkännande om godsets inlastning och förbindelse att i bestämmelseorten avlämna godset. Konossementet skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet och ut­ färdarens underskrift, fartygets namn samt uppgift å det inlastade godset och till vem godset skall i bestämmelseorten avlämnas.

152 §. I konossementet skall, där så äskas, angivas : 1) godsets art, dess vikt, matt eller stycketal, dess förpackning ävensom för godsets igenkännande erforderliga märken; 2) godsets synliga tillstånd; 3) den betingade frakten samt övriga villkor för godsets befordran och ut­ lämnande ; 4) avlastaren, lastningshamnen och tiden för inlastningen, fartygets art, hemort och nationalitet samt befälhavaren. Den som utfärdar konossementet äge däri göra förbehåll beträffande upp­ gift av avlastaren, vars riktighet han skäligen icke må anses pliktig att under­ söka. 153 §. För riktigheten av de uppgifter örn godset, som jämlikt avlastarens begäran intagits i konossementet, vare han bortfraktaren ansvarig.

154 §. Konossement må ställas till viss man, till viss man eller order eller till inne­ havaren. Ändå att konossementet är ställt till viss man, skall det gälla såsom orderkonossement, där ej utfärdaren, genom orden »icke till order» eller dylikt, gjort förbehåll mot överlåtelse. 155 §. Konossement skall utfärdas i så många exemplar, som avlastaren finner nö­ diga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar, skola de vara likalydande.

Om rätt att utfå godset.

156 §. Den, som företer konossement och genom innehållet av dess text eller, vid orderkonossement, genom sammanhängande och till honom fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in blanco framträder såsom rätt innehavare av konossementet, vare behörig att fordra godsets utlämnande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 19

I bestämmelseorten vare, utan hinder av att konossementet utfärdats i flera exemplar, den som innehar ett av dessa berättigad att utfå godset. Annorstä­ des än i bestämmelseorten äge han ej utfå godset, med mindre övriga exemplar återlämnas eller ock säkerhet ställes för anspråk, som innehavare av utelö­ pande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren.

157 §. Anmäla sig flera innehavare av konossement till utfående av godset, må bortfraktaren icke till någon av dem utlämna det, utan åligge honom att för vederbörande lastemottagares räkning upplägga godset under säker vård och därom ofördröjligen underrätta dem som anmält sig.

158 §. Mottagaren vare ej berättigad att utfå godset, med mindre konossementet nedsättes i taka händer och mottagaren meddelar bevis örn godsets avlämnande i mån av lossningens fortgång. Sedan allt godset utlämnats, skall konossementet med åtecknat kvitto åter­ ställas till bortfraktaren. 159 §. Har i den ordning som är särskilt stadgad ansökan gjorts örn dödande av konossement, vare, sedan offentlig stämning utfärdats, sökanden behörig att fordra godsets utlämnande, såframt säkerhet ställes för vad bortfraktaren kan nödgas utgiva på grund av det förkomna konossementet.

Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren.

160 §. Villkoren för godsets befordran och utlämnande bestämmas, såvitt angar förhållandet till mottagaren, av konossementet; och kan förty vad fraktavtalet härutinnan innehåller icke mot honom aberopas, med mindre i konossementet intagits hänvisning därtill. Betalning för överliggetid eller för annat uppehåll vid godsets inlastning må icke avfordras mottagaren, där ej konossementet utvisar att fordringen är ogulden. Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må ej mot lastemottagaren åberopas att längre tid än i 87 § sägs använts för lastningen, med mindre anteckning örn den använda tiden gjorts på konossementet.

161 §. För riktigheten av uppgift, som i konossement intagits rörande godset, vare bortfraktaren ansvarig, där ej i konossementet anmärkts, att uppgiften är av­ lastarens eller att dess riktighet är bortfraktaren okänd, eller däri gjorts annat sådant förbehåll eller ock mottagaren måst inse, att uppgiftens riktighet icke undersökts av bortfraktaren.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Har bortfraktaren insett eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat inse, att uppgift i konossement var oriktig, vare han, ändå att förbe­ håll skett sorn i 152 § sägs, ej fri från ansvarighet, med mindre i konossementet intagits särskild anmärkning örn uppgiftens oriktighet.

162 §. Varder skada a godset eller brist med avseende å dess förpackning ej an­ märkt i konossementet, oaktat bortfraktaren före utfärdandet utrönt eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat utröna skadan eller bristen, må den ej aberopas till bortfraktarens fritagande från ansvarighet för godset. Bortfraktaren må ej till sitt fritagande åberopa att godset lastats å däck, med mindre detta anmärkts i konossementet.

163 §. Finnes godset icke motsvara vad konossementet därom innehåller, vare bort­ fraktaren pliktig att, på mottagarens begäran, meddela, huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullstän­ dig uppgift (indemnitetsförklaring), så ock giva mottagaren del av sådan för­ klaring.

Om förvärv i god tro.

164 §. Har konossementsinnehavare överlåtit exemplar av konossementet till särskil­ da personer, äge innehavaren av det exemplar som först mottagits bättre rätt, om han därvid var i god tro. Där i bestämmelseorten lossning skett till inne­ havare av annat exemplar, vare denne likväl ej pliktig att lämna från sig vad han redan i god tro utbekommit.

165 §. Där någon med sådan åtkomst som i 156 § sägs fått konossement i händer, vare han ej pliktig att utlämna konossementet till den för vilken det förkom­ mit, där han vid dess förvärvande var i god tro.

166 §. Vad i lag är stadgat angående rätt för säljare att, på grund av köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av köpet åligger, hindra det sålda godsets utgivande eller i visst fall kräva det åter av köpa­ rens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konossement å godset blivit till köparen överlämnat. Har på grund av överlåtelse från köparen löpande konossement kommit i annan mans hand, äge säljaren ej mot denne den rätt nu är sagd, där inneha­ varen av konossementet vid dess förvärvande var i god tro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 21

Om mottagningskonossement och genomgångskonossement.

167 §. Utställer bortfraktaren före inlastningen skriftligt erkännande att godset mottagits till befordran, med förbindelse att i bestämmelseorten utlämna det till mottagaren, skall vad i detta kapitel är stadgat örn konossement i tillämp­ liga delar gälla i fråga örn sådant mottagningskonossement. År mottagningskonossement å godset utfärdat, må icke efter inlastningen utfärdas konossement utan att mottagningskonossementet återlämnas.

168 §. Utfärdar bortfraktaren, när godsets befordran skall delvis utföras genom annan fraktförare, skriftligt erkännande att godset inlastats eller mottagits till sådan befordran, med förbindelse att i bestämmelseorten utlämna godset till mottagaren, skall vad i detta kapitel är stadgat om konossement i tillämpliga delar gälla i fråga örn sådant genomgångskonossement. Då genomgångskonossement utställts, må icke för del av befordringen ut­ färdas särskilt konossement, utan att däri angives att godset befordras enligt genomgångskonossement.

V. Om assagerarebefordran.

169 §. Är i avtal örn passagerarebefordran viss person angiven såsom passagerare, åge denne icke till annan överlåta sin rätt enligt avtalet. Sedan resan anträtts, må ej i något fall överlåtelse äga rum.

170 §. Passagerare vare skyldig att ställa sig till noggrann efterrättelse allt vad med avseende å ordning och skick ombord föreskrives. Vad i 54 och 61 §§ sjömanslagen är stadgat med avseende å sjöman gälle ock för passagerare. 171 §. Bortfraktaren skall från inskeppningen till utskeppningen sörja för passage­ rarens säkerhet och i sedvanlig omfattning tillgodose hans bästa. Drabbas passageraren under denna tid av skada å person, vare bortfrak­ taren därför ansvarig, där antagas må, att skadan orsakats av omständighet, som kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken han svarar. Skadestånd skall bestämmas enligt de i strafflagen stad­ gade grunder. I inrikes fart må ej förbehåll göras örn annan inskränkning i bortfraktarens ansvarighet än att ersättningen ej skall överstiga tjugutusen kronor för varje passagerare. Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, för­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ordna att vad salunda stadgats skall äga tillämpning jämväl i avseende å fart mellan Sverige och främmande stat.

172 §. Örn resgods, som lämnas i bortfraktarens vård, galle vad i 91—93 och 118— 123 §§ är stadgat örn gods som där avses.

173 §. Förkommer, minskas eller skadas resgods, som ej lämnats i bortfraktarens vård, vare bortfraktaren därför ansvarig, där antagas må, att förlusten, minsk­ ningen eller skadan orsakats av omständighet, som kan såsom fel eller försum­ melse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken han svarar. Stadgandena i 119—121 §§ skola äga motsvarande tillämpning, och vare, ända att förbehåll ej skett, bortfraktarens ansvarighet så begränsad som i 122 § andra stycket sägs. Ej vare bortfraktaren på grund av vad nu är stadgat pliktig att ersätta penningar, värdepapper eller dyrbarheter.

174 §. Vad i 97 § stadgas angående skada, som orsakas av gods, skall äga mot­ svarande tillämpning beträffande resgods.

175 §. Resgods, som lämnats i bortfraktarens vård, vare han ej pliktig att utläm­ na, innan passageraren erlagt betalning för befordringen och för kost under resan. Där betalningen icke gäldas, åge bortfraktaren för passagerarens räkning upplägga godset under säker vård och låta genom offentlig auktion eller, örn det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt sälja så mycket av godset att, utom kostnader, fordringen täckes.

176 §. Varder fartygets avgång från den ort, där resan börjar, väsentligen för­ dröjd, äge passageraren häva avtalet. Där fartyget före resans början går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, upphöre avtalet att gälla.

177 §. Där under resan fartyget så uppehälles, att passageraren med hänsyn till omständigheterna finnes icke kunna avvakta resans fortsättande, eller far­ tyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren pliktig att sörja för befordran av passageraren och hans resgods till bestäm­ melseorten med annan, lämplig lägenhet, såvitt det kan ske utan oskälig kostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3. 23

Varder fartyget uppehållet eller resan avbruten efter vad i första stycket sägs och sörjer ej bortfraktaren för befordringen till bestämmelseorten med annan, lämplig lägenhet, äge passageraren häva avtalet.

178 §. Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

179 §. Måste, på grund av haveri eller annan omständighet som rör fartyget, pas­ sageraren uppehålla sig i land, skall bortfraktaren vidkännas skälig kostnad för uppehållet. 180 §. Anträder passageraren icke resan eller avbryter han den, äge bortfraktaren rätt till ersättning för skada, som därav kommer, där ej passageraren dött, in­ sjuknat eller fått annat laga förfall och meddelande därom givits utan oskäligt uppehåll. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas därtill, att bort­ fraktaren utan skälig anledning underlåtit att medtaga annan passagerare.

181 §. Vad i 135 § första stycket stadgas om ömsesidig hävningsrätt skall äga motsvarande tillämpning med avseende å passagerarebefordran.

182 §. Är i fall som avses i 177 § andra stycket, 180 eller 181 § en del av resan utförd, äge bortfraktaren uppbära avgift efter vad i 129 § är örn avstånds­ frakt stadgat. Har bortfraktaren uppburit betalning utöver vad honom så­ lunda tillkommer, skall överskottet återbäras.

190 §. Såsom gemensamt haveri ersättes icke: 1. Gods, som utan befälhavarens vetskap inlastats å fartyget; penningar, värdepapper eller dyrbarheter, vilka icke blivit, på sätt i 93 § andra styc­ ket sägs, angivna. 2. Gods, vilket ------- — på grund. Till däckslast------- — och bortspolning. 3. Fartygs tillbehör, -— — — rätta plats. 4. Skada, uppkommen -----------fartyget läns. 5. Mast, rundhult —-------- och last. 6. Skada, som — — — elden angripen. 7. Kostnad, uppkommen —------ i nödhamn.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

209 §. Frakten deltager-----------beloppet av: 1. den frakt,-----------åt; och 2. den ersättning,----- — förlorad frakt. Är ej viss frakt avtalad, vare om dess bestämmande lag som i 124 § sägs.

218 §. All skada och kostnad, som uppkommer genom olyckshändelse under sjö­ resa och vilken ej är att hänföra till gemensamt haveri eller jämlikt 136 § skall fördelas efter enahanda grund, falle, såsom enskilt haveri, å det föremål, som träffats av skadan eller föranlett kostnaden. Hava kostnader,-----------godset utgår. Där någon,---------- vederbörande dispaschör.

254 §.* Redares ansvarighet, — — — vad angår: 1. ersättning för---------- vara må; 2. ersättning, som---------- fartygets tjänst; 3. ersättning för skada, som härrör därav att ett avtal, till följd av fel eller försummelse av nautisk art, icke blivit behörigen fullgjort; 4. förpliktelse, som-----------ofullständiga uppgifter; 5. förpliktelse att,--------- denna sammanhänga; 6. bärgarlön; 7. bidrag till---------gemensamt haveri; 8. förpliktelse, som — — — eller godkännande. Begränsningen gäller dock ej förpliktelse, som grundar sig på tjänsteavtal med besättningen eller andra a fartyget anställda personer. Den avser ej heller ersättning på grund av fel eller försummelse av redaren själv, med mindre denne övertagit fartygets förande och felet eller försummelsen är av nautisk art.

255 §.* Är ansvarigheten begränsad, svare redaren intill beloppet av fartygets värde, ökat pa sätt i 257 § sägs. För de fordringar, som i 254 § 1—5 avses, må dock ansvarigheten ej överstiga etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton av fartygets dräktighet. I förhållande till dem, som äga rätt till ersättning för skada å person, svare redaren intill ett belopp av etthundrafyrtiofem kronor i guld för ton av farty­ gets dräktighet utöver den gräns, som i första stycket angivits. Att redaren---------- 259 §§.

276 §.* Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar: 1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136, 218 §§);

1 Avser lagrummets lydelse enligt lagen den 18 maj 1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 25

2. fordran på grund därav att, jämlikt i denna lag stadgad behörighet, be­ fälhavaren eller bortfraktaren slutit avtal eller träffat annan åtgärd för lastens behov; befälhavarens eller bortfraktarens fordran för vad han förskjutit för lastens behov eller på grund av egen utfästelse för sådant ändamål nödgats utgiva; lastägares fordran för gods, som blivit under resa sålt för annan last­ ägares räkning; och 3. fordran å frakt, ersättning för fraktförlust och annan skada i följd av att gods uttages i lastningshamnen eller under resan samt ersättning för över­ liggetid eller ytterligare uppehåll vid lastning eller lossning och för uppehåll under resan. Här upptagna-------— den äldre.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom denna lag upphäves lagen den 18 maj 1928 i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande begränsning av reda­ reansvaret.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Förslag

till

Lag

i anledning a? Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.

Konungen äger förordna, att vid befordran av gods sjöledes från Sverige lill främmande stat samt till Sverige från sådan främmande stat, som är ansluten till den i Bryssel den 25 augusti 1924 avslutade internationella kon­ ventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn konossement, följande i nämnda konvention upptagna bestämmelser skola lända till efterrättelse i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehåller:

1 §• I denna lag äga följande uttryck nedan angivna betydelse: a. Med bortfraktare förstås den redare eller befraktare, som slutit fraktavtal med en avlastare. b. Fraktavtal avser allenast det fraktavtal, som innefattas i konossement eller liknande åtkomsthandling angående befordran av gods till havs; har hand­ lingen utfärdats på grund av certeparti, användes uttrycket endast såvitt den bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och innehavaren av hand­ lingen. c. Under gods innefattas gods av vad slag det vara må, dock icke levande djur eller sådan last, som i fraktavtalet angives såsom lastad å däck och så befordras. d. Med fartyg förstås fartyg, då det användes för befordran av gods till havs. e. Befordran av gods har avseende a tiden fran lastningen till lossningen.

2 §■ Med avseende å varje fraktavtal skall, såvitt ej annat följer av 6 §, om bortfraktares förpliktelser och rättigheter beträffande lastning, stuvning, beford­ ran, vård och lossning av godset gälla vad nedan stadgas.

3 §. 1 mom. Bortfraktaren skall, innan resan börjar, sörja för: a. att fartyget är i sjövärdigt skick; b. att fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 27

c. att lastrum, kyl- och frysrum samt övriga delar av fartyget, i vilka gods lastas, äro i gott skick för dess mottagande, befordran och bevarande. 2 mom. Där ej annat följer av bestämmelserna i 4 § skall bortfraktaren an­ vända tillbörlig omsorg med hänsyn till lastning, stuvning, befordran, vård och lossning av godset. 3 mom. Efter godsets mottagande skall bortfraktaren, befälhavaren eller bortfraktarens agent på avlastarens begäran utfärda konossement innefattande, bland annat: a. de för godsets igenkännande erforderliga märken, sådana dessa före inlastningens början skriftligen angivits av avlastaren, förutsatt att mär­ kena tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt, att de under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut; b. vikt, mått eller stycketal enligt avlastarens skriftliga uppgift; samt c. godsets synliga tillstånd. Bortfraktaren, befälhavaren eller agenten vare dock icke pliktig att i konossementet angiva eller upptaga sådan uppgift å märke, vikt, mått eller stycke­ tal, vars riktighet han har grundad anledning att betvivla eller som han skä­ ligen icke kan anses pliktig att undersöka. 4 mom. Konossementet skall, där ej annat styrkes, gälla såsom bevis att bortfraktaren mottagit godset sådant det beskrivits jämlikt 3 mom. a., b. och c. 5 mom. Avlastaren vare bortfraktaren ansvarig för riktigheten av uppgift örn märke, vikt, mått eller stycketal. 6 mom. Har godset lossats och övergått i mottagarens vård utan att denne givit bortfraktaren eller hans agent i lossningshamnen skriftlig underrättelse örn skada eller brist, som mottagaren märkt eller bort märka, samt örn skadans eller bristens allmänna art, anses godset vara avlämnat oskadat och oförmin­ skat, såvitt ej annat styrkes. Kunde skadan eller bristen ej märkas vid avläm­ nandet, vare lag samma, där underrättelsen ej givits senast tre dagar därefter. Skriftlig underrättelse vare ej erforderlig, örn godsets tillstånd i bortfrakta­ rens och mottagarens närvaro fastställts vid avlämnandet. Fordran mot bortfraktaren eller fartyget upphöre, där talan icke i laga ord­ ning anhängiggöres inom ett år från den dag, då avlämnande ägt eller bort äga rum. Har minskning eller skada inträffat eller förekommer anledning att sådant antaga, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig örn stycketalet. 7 morn,. Sedan godset inlastats, skall, på avlastarens begäran, utfärdas konossement angivande att inlastning ägt rum; har annan åtkomsthandling förut utställts, skall dock denna dessförinnan återlämnas. Bortfraktaren åge, i stället för att utfärda nytt konossement, å redan utställd åtkomsthandling an­ teckna namnet eller namnen på det eller de fartyg, i vilka godset inlastats, samt tiden för inlastningen; och skall denna handling därefter, såframt den innehåller de uppgifter som i 3 mom. sägs, gälla såsom lastningskonossement. 8 mom. Göres i fraktavtal förbehåll örn befrielse från ansvarighet för för­ lust, minskning eller skada till följd av fel eller försummelse i avseende å de

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 .

i denna paragraf stadgade förpliktelser eller om inskränkning i dessa förplik­ telser i strid med vad denna lag innehåller, vare det förbehåll utan verkan. Bestämmelse i fraktavtal, enligt vilken till bortfraktaren överlåtes rätten på grund av tagen försäkring, eller annan sådan bestämmelse skall anses såsom förbehåll örn befrielse från ansvarighet.

4§.

1 mom.' För förlust, minskning eller skada, som orsakas av att fartyget icke är i behörigt skick i de i 3 § 1 mom. nämnda avseenden skola bortfraktaren och fartyget ej svara, där det visas, att tillbörlig omsorg därutinnan använts. 2 mom. Ansvarighet föreligge ej heller för förlust, minskning eller skada i följd av: a. fel eller försummelse, vartill befälhavaren, någon av besättningen, lots eller ock annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget; b. brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv; c. för sjöfarten säregen fara eller olycka; d. naturhändelse; e. krigshandling; f. sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling; g. beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande; ut­ mätning, kvarstad eller annan handräckning; h. karantän; i. åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller enderas agent eller representant; j. strejk, lockout eller annat inställande av eller hinder i arbetet, oansett orsak eller omfattning; k. uppror eller oroligheter; l. åtgärd för räddande av människoliv eller för bärgning; m. dolt fel hos godset eller dess beskaffenhet eller tillstånd; n. bristfällig förpackning; o. bristande eller felaktig märkning; p. bristfällighet hos fartyget, vilken ej kunnat upptäckas med användande av tillbörlig uppmärksamhet; q. varje annan orsak, som icke beror av fel eller försummelse av bort­ fraktaren eller någon för vilken han svarar. Bortfraktaren njute ej ansvarsfrihet på de under c.—p. angivna grunder, där antagas ma, att han själv eller någon för vilken han svarar genom fel eller försummelse medverkat till förlusten, minskningen eller skadan. Påkallar nå­ gon ansvarsfrihet i fall som under q. avses, ligge å honom att visa, att fel eller försummelse varom där sägs ej medverkat. 3 mom. Avlastaren vare icke ansvarig för förlust, minskning eller skada som drabbat bortfraktaren eller fartyget och ej beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken han svarar.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 29

4 mom. Devotion, som företages för räddande av människoliv eller för bärgning eller av annan skälig anledning, skall icke anses stridande mot denna lag eller fraktavtalet, och vare bortfraktaren förty icke ansvarig för därav uppkommande förlust, minskning eller skada. 5 mom. Bortfraktaren och fartyget svare icke i något fall för förlust eller minskning av eller skada å gods eller för skada, som därmed sammanhänger, till högre belopp än ettusenåttahundra kronor i guld för varje kolli eller annan enhet av godset. Har högre värde å godset, jämte uppgift örn dettas art, utan förbehåll upptagits i konossementet, skall detta värde gälla såsom gräns för bortfraktarens ansvarighet och, till dess annat visas, anses motsvara godsets verkliga värde. Genom avtal mellan bortfraktaren, befälhavaren eller agenten och avlastaren må gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än förut sagts. Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets art eller värde och har uppgiften intagits i konossementet vare bortfraktaren och fartyget ej ansvariga jämlikt denna lag. 6 mom. Har gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet inlastats utan att bortfraktaren haft kännedom örn dess beskaffenhet äge han efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldig­ het att ersätta skadan. Avlastaren svare för all skada och utgift, som medel­ bart eller omedelbart uppkommer i följd av att godset inlastats. Ändå att bortfraktaren vid godsets inlastning ägde kännedom om dess be­ skaffenhet, må, där fara sedermera på grund av godset uppstår för fartyg eller last, godset efter omständigheterna lossas, oskadliggöras eller förstöras utan annan ersättningsskyldighet än för fall av gemensamt haveri.

5 §• Bortfraktaren må avstå från sina rättigheter enligt denna lag och åtaga sig ökade förpliktelser; sker det, skall anteckning därom göras i konossementet. Denna lag äge ej tillämpning å certeparti; dock att örn konossement utfärdats jämlikt certeparti, beträffande konossementet skall gälla vad här stadgas. Vad i denna lag föreskrives skall ej medföra inskränkning i rätten att i konossement upptaga bestämmelser med avseende å gemensamt haveri.

6 §.

Där godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller särskilda förhållan­ den eller villkor, under vilka befordringen skall äga rum, göra det skäligt att mellan bortfraktaren, befälhavaren eller agenten och avlastaren överenskom­ melse träffas eller förbehåll tages örn inskränkning i bortfraktarens förplik­ telser eller om utvidgning av hans rättigheter enligt denna lag, vare det gäl­ lande, såframt konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagnings­ bevis, av vars avfattning framgår att det ej är av löpande beskaffenhet.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

7 §• Utan hinder av vad i denna lag stadgas må överenskommelse träffas eller förbehåll göras örn inskränkning i bortfraktarens förpliktelser eller utvidgning av hans rättigheter, såvitt angår tiden före godsets inlastning och efter dess lossning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Lagen medför ej ändring i vad särskilt är stadgat angående vissa sjöfartslinjer vilka i anslutning till järnvägslinje utföra internationell transport.

Kungl. Majlis proposition nr 133. 31

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 70 § utsökningslagen skall erhålla följande änd­ rade lydelse: 70 §. Örn utmätning av lösören, som blivit sålda, men lämnats kvar i säljarens vård, galle vad särskilt är stadgat. Örn utmätning av gods, varom i 113 § sjö­ lagen förmäles, vare lag som där sägs.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

Convention Internationale pour International Convention for tile ’un'fication de certaines régles Unification of certain Aules relaen matiére de connaissement. ting to Bills of Lading.

Article ler. Article 1.

Dans la présente Convention lea mots In this Convention the following suivants sont employés dans le sens words are employed with the meanprécis indiqué ci-dessous: ings set out below: (a) »Transporteur» comprend le (a) »Carder» includes the owner or propriétaire du navire ou 1’affréteur, the charterer who enters into a con­ partie å un contrat de transport avec drad; of carriage with a shipper; un chargera. (b) »Contrat de transport» s’appli- (b) »Contract of carriage» applies que uniquement au contrat de trans­ oniy to contracts of carriage covered port constaté par un connaissement ou by a bill of lading or any similar do­ par tout document similaire förmast' cument of title, in so far as such do­ titre pour le transport des marchan- cument relätes to the carriage of dises par mer; il s’applique également goods by sea, including any bill of au connaissement ou document simi­ lading or any similar document as laire émis en vertu d’une charte-partie aforesaid issued under or pursuant to å partir du moment ou ce titre régit a charter party from the moment at les rapports du transporteur et du which such bill of lading or similar pörtem du connaissement. document of title regulates the rela­ tions between a carder and a holder of the same; (c) »Marchandises» comprend biens, (c) »Goods» includes goods, wares, objets, marchandises et artides de na- merchandises, and artides of every ture quelconque, å 1’exception des ani- kind whatsoever except live animals maux vivants et de la cargaison qui, and cargo which by the contract of par le contrat de transport, est décla- carriage is stated as being carried on rée comme mise sur le pont et, en fait, deck and is so carried; est ainsi transportée. (d) »Navire» signifie tout båtiment (d) »Ship» means any vessel used employé pour le transport des marchan­ for the carriage of goods by sea; dises par mer. (e) »Transport de marchandises» (e) »Carriage of goods» covers the couvre le temps écoulé depuis le char- period from the time when the goods gement des marchandises å bord du are loaded on to the time they are navire jusqu’a leur déchargement du discharged from the ship. navire. Article 2. Article 2.

Sous réserve des dispositions de Subject to the provisions of Article 1’article 6, le transporteur dans tous 6, under every contract of carriage of les contrats de transport des marchan­ goods by sea the carrier, in relation dises par mer sera, quant au charge- to the loading, handling, stowage,

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 33

Internationell Konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn konossement.

Art. 1. I denna Konvention brukas följande ord i nedan noga angivna betydelse:

a) »Fraktförare» avser den ägare av fartyg eller befraktare, som är part i ett fraktavtal med en avlastare.

b) »Fraktavtal» användes blott med avseende på det fraktavtal, varom upp­ rättats ett konossement eller liknande åtkomsthandling rörande befordring av varor till havs, härunder inbegripet konossement eller liknande omförmäld handling, utställd i kraft av ett certeparti, från det sådan fångeshandling be­ stämmer rättsförhållandet mellan fraktföraren och innehavaren av handlingen.

c) Under »varor» inbegripas gods, föremål, handelsvaror och saker, av vad slag de vara må, dock icke levande djur och last, som i fraktavtalet angives som lastad å däck och så befordras.

d) »Fartyg» betecknar varje fartyg, som användes för befordring av varor till havs. e) »Befordring av varor» omfattar tiden efter det varorna inlastats i och till dess de lossats ur fartyget.

Art. 2. Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 6 skall fraktföraren, vad angår alla avtal örn befordring av varor till havs, med avseende å lastningen, handhavandet, stuvningen, befordringen, förvaringen, vårdnaden och lossningen va- Bihang till riksdagens protokoll 1986. 1 sami. Nr 188. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

ment, å la manutention, å 1’arrimage, carriage, custody, care and discharge au transport, å la garde, aux soins et of such goods shall be subject to the au déchargement des dites marchan­ responsibilities and liabilities, and dises, soumis aux responsabilités et entitled to the rights and immunities obligations, comme il bénéficiera des hereinafter set forth. droits et exonérations ci-dessous énoncés. Article 3. Artide 3.

1. Le transporteur sera tenu avant (1) The carrier shall be bound beet au début du voyage d’exercer une fore and at the beginning of the voyage diligence raisonnable pour: to exercise due diligence to (a) Mettre le na vire en état de na- (a) Make the ship seaworthy; vigabilité; (b) Convenablement armer, équiper (b) Properly man, equip, and supply et approvisionner le navire; the ship; (c) Approprier et mettre en bon (c) Make the holds, ref rig erating état les cales, cbambres froides et fri- and cool chambers, and all other parts gorifiques et toutes autres parties du of the ship in winch goods are .carried navire ou des marcbandises sont char- fit and säfe for their reception, carriage, gées pour leur réception, transport et and preservation. conservation. 2. Le transporteur, sous réserve des (2) Subject to the provisions of dispositions de 1’article 4, procédera Article 4 the carrier shall properly de fayon appropriée et soigneuse au and carefully load, handle, stow, chargement, å la manutention, a bar­ carry, keep, care for, and discharge nmage, au transport, å la garde, aux the goods carried. soins et au décbargement des marchandises transportées. 3. Apres avoir re 9 u et pris en charge (3) After receiving the goods into les marchandises, le transporteur, ou his charge the carrier or the master le capitaine ou agent du transporteur, or agent of the carrier shall, on de­ devra, sur demande du chargeur, dé- mand of the shipper, issue to the shiplivrer au chargeur un connaissement per a bill of lading showing among portant entre autres choses: other things: (a) Les marques principales néces- (a) The kading marks necessary saires å 1’identification des marchan­ for identification of the goods as the dises telles qu’elles sont fournies par same are furnished in writing by the écrit par le chargeur avant que le char­ shipper before the kading of such gement de ees marchandises ne com- goods starts, provided such marks are mence, pourvu que ees marques soient stamped or otherwise shown dearly imprimées ou apposées clairement de upon the goods if uncovered, or on the toute autre fa§on sur les marchandises cases or coverings in which such goods non emballées ou sur les caisses ou are contained, in such a manner as emballages dans lesquelles les mar­ should ordinarie remain legible until chandises sont contenues, de telle sorte the end of the voyage; qu’elles devraient normalement rester lisibles jusqu’å la fin du voyage; (b) Ou le nombre de cobs, ou de (b) Either the number of packages piéces, ou la quantité ou le poids, sui- or pieces, or the quantity, or weight, vant les cas, tels qu’ils sont fournis as the case may be, as furnished in par écrit par le chargeur; writing by the shipper; (c) L’état et le conditionnement (c) The apparent order and condi­ apparent des marchandises. tion of the goods.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3. 35

ra underkastad det ansvar och de förpliktelser, samt åtnjuta de rättigheter och friheter, som nedan omförmälas.

Art. 3. 1. Fraktföraren skall vara skyldig att före och vid resans början använda skälig omsorg för att:

a) Sätta fartyget i sjövärdigt skick;

b) Behörigen bemanna, utrusta och proviantera fartyget;

c) Försätta lastrummen, kyl- och frysrummen samt alla övriga delar av fartyget, i vilka varor lastas, i lämpligt och säkert skick för deras motta­ gande, befordring och bevarande.

2. Fraktföraren skall, med förbehåll för bestämmelserna i artikel 4, lämp­ ligt och med omsorg lasta, handhava, stuva, befordra, förvara, vårda och lossa de befordrade varorna.

3. Efter att hava till inlastning mottagit varorna skall fraktföraren, eller fraktförarens befälhavare eller agent, på avlastarens begäran till avlastaren utställa ett konossement, innefattande, bland annat:

a) de ledande märken, som krävas för identifiering av varorna, sådana dessa före början av varornas lastning skriftligen angivits av avlastaren, såvida des­ sa märken stämplats eller eljest tydligt anbragts på varorna, örn dessa icke äro inpackade, eller på lådorna eller förpackningarna, örn de förvaras däri, och på sådant sätt, att de under vanliga förhållanden böra förbliva läsliga till resans slut;

b) antingen kolli- eller stycketalet, eller måttet, eller vikten, efter omstän­ digheterna och enligt avlastarens skriftliga uppgift;

c) varornas synliga tillstånd och skick.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Cependant, aucun transportera-, ca­ Provided that no carrier, master or pitaine ou agent du transporteur ne agent of the carrier shall be bound to sera tenu de déclarer ou de mentionner, state or show in the bill of lading any dans le connaissement des marques, un marks, number, quantity, or weight nombre, une quantité ou un poids, dont winch he has reasonable ground for il a une raison sérieuse de soupgonner suspecting not accurately to represent qu’ils ne représentent pas exactement the goods aetually received, or winch les marchandises actuellement regues he has had no reasonable means of par lui, ou qu’il n’a pas eu des moyens checking. raisonnables de verdier. 4. Un tel connaissement vaudra pré- (4) Suell a bill of lading shall be somption, sauf preuve contraire, de la prima facie evidence of the receipt by réception par le transporteur des mar- the carrier of the goods as therein chandises telles qu’elles y sont décrites described in accordance with paraconformément au § 3 a) b) et c). graph 3 (a), (b), and (c). 5. Le chargeur sera considéré avoir (5) The shipper shall be deemed to garanti au transporteur, au moment havé guaranteed to the carrier the du chargement, 1’exactitude des mar­ accuracy at the time of shipment of ques, du nombre, de la quantité et du the marks, number, quantity and poids tels qu’ils sont fournis par lui, weight, as furnished by him, and the et le chargeur indemnisera le trans­ shipper shall indemnify the carrier porteur de toutes pertes, dommages et against all loss, damage, and expenses dépenses provenant ou résultant d’in- arising or resulting from inaccuracies exactitudes sur ees points. Le droit du in such partieulars. The right of the transporteur å pareille indemnité ne carrier to such indemnity shall in no limitera d’aucune fagon sa responsa- way limit his responsibility and liabibilité et ses engagements sous 1’empire lity under the contract of carriage to du contrat de transport vis-å-vis de any person other thån the shipper. toute personne autre que le chargeur. 6. A moms qu’un avis des pertes (6) Unless notice of loss or damage ou dommages et de la nature générale and the general nature of such loss or de ees pertes ou dommages ne soit damage be given in writing to the donné par écrit au transporteur ou å carrier or his agent at the port of son agent au port de déchargement, discharge before or at the time of the avant ou au moment de Lenlévement removal of the goods into the custody des marchandises et de leur remise of the person entitled to delivery sous la garde de la personne ayant thereof under the contract of carriage, droit å la délivrance sous 1’empire du or, if the loss or damage be not appa­ contrat de transport, cet enlévement rens within three days, such removal constituera jusqu’å preuve contraire shall be prima facie evidence of the une présomption que les marchandises delivery by the carrier of the goods as ont été délivrées par le transporteur described in the bill of lading. telles qu’elles sont décrites au connais­ sement. Si les pertes ou dommages ne sont pas apparents, Lavis doit étre donné dans les trois jours de la délivrance.

Les réserves écrites sont inutiles si The notice in writing need not be 1’état de la marchandise a été contra- given if the state of the goods has, at dictoirement constaté au moment de la the time of their receipt, been the subréception. ject of joint survey or inspection. En tout cas le transporteur et le na- In any event the carrier and the vire seront déchargés de toute respon- ship shall be discharged from all lia-

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 37

Ingen fraktförare, befälhavare eller fraktförarens agent skall dock vara pliktig att angiva eller upptaga i konossementet märken, ett antal, ett mått eller en vikt, vilka han har allvarlig anledning misstänka icke noggrant åter­ giva de varor, han verkligen mottagit, eller vilka han saknat skäliga medel att undersöka.

4. Ett sådant konossement skall anses visa, där ej annat styrkes, att va­ rorna av fraktföraren mottagits sådana de beskrivits i överensstämmelse med § 3 a., b. och c.

5. Avlastaren skall anses hava tillförsäkrat fraktföraren, vid tiden för lastningen, riktigheten av märkena, antalet, måttet och vikten, sådana de skriftligen uppgivits av honom; och avlastaren skall gottgöra honom alla för­ luster, skador och kostnader, som uppkomma eller orsakas av oegentligheter i dessa stycken. Fraktförarens rätt till sådan gottgörelse skall i ingen mån be­ gränsa hans ansvar och hans förbindelser i följd av fraktavtalet gentemot varje annan person än avlastaren.

6. Med mindre skriftligt meddelande örn minskning eller skada och den allmänna beskaffenheten av denna minskning eller skada givits fraktföraren eller hans agent i lossningshamnen, före eller vid tiden för varornas bortskaf­ fande och överflyttning under dens vård, som på grund av fraktavtalet äger fordra deras avlämnande, skall bortskaffandet anses visa, där ej annat styr­ kes, att varorna av fraktföraren avlämnats sådana de beskrivits i konosse­ mentet.

Om minskning eller skada icke är synlig, bör meddelandet givas inom tre dagar efter avlämnandet.

Skriftligt meddelande kräves icke, om varans tillstånd i båda parternas när­ varo fastställts vid tiden för mottagandet.

I varje fall skola fraktföraren och fartyget vara frikallade från varje an­ svarighet för förluster eller skador, såvida icke talan anhängiggjorts inom ett år från varornas avlämnande eller från det avlämnande bort äga rum.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

sabilité pour pertes ou dommages å bility in respect of loss or damage moms qu’une action ne soit intentée unless suit is brought within one year dans 1’année de la délivrance des mar- after delivery of the goods or the date chandises ou de la date å laquelle elles when the goods should havé been de­ eussent du étre délivrées. livered. En cas de perte ou dommage cer- In the case of any aetual or appretains ou présumés, le transporteur et le hended loss or damage the carrier and réceptionnaire se donner ont réciproque- the receiver shall give all reasonable ment toutes les facilités raisonnables facilities to each other for inspecting pour rinspection de la marchandise et and tallying the goods. la vérification du nombre de cobs. 7. Lorsque les marchandises auront (7) After the goods are loaded the été cbargées, le connaissement que dé- bill of lading to be issued by the car­ livrera le transporteur, capitaine ou rier, master or agent of the carrier, agent du transporteur au chargeur to the shipper shall, if the shipper so sera, si le chargeur le demande, un demands, be a »shipped» bill of lading, connaissement libellé »Embarqué» provided that if the shipper shall pourvu que, si le chargeur a aupara- havé previously taken up any docu­ vant regu quelque document donnant ment of title to such goods, he shall droit å ees marchandises, il restitue ce surrender the same as against the issue document contre remise d’un connais­ of the »shipped» bill of lading, but at sement »Embarquée». Le transporteur, the option of the carrier such document le capitaine ou l’agent aura également of title may be noted at the port of la faeulté d’annoter au port d’embar- shipment by the carrier, master, or quement, sur le document remis en agent with the name or names of the premier lieu, le ou les norns du ou ship or ships upon winch the goods des navires sur lesquels les marchan­ havé been shipped and the date or dates dises ont été embarquées et la date ou of shipment, and when so noted, if it les dates de 1’embarquement et, lors­ shows the partieulars mentioned in que ce document sera amsi annoté, il paragraph 3 of Article 3, shall for the sera, s’il contient les mentions de Mar­ purpose of this article be deemed to tidis 3 § 3, considéré aux fins de cet constitute a »shipped» bill of lading. article comme constituant un connais­ sement libellé »Embarqué». 8. Toute clause, convention ou ac- (8) Any clause, covenant, or agreecord dans un contrat de transport ment in a contract of carriage relieving exonérant le transporteur ou le navire the carrier or the ship from liability de responsabilité pour perte ou dom­ för loss or damage to, or in connection mage concernant des marchandises pro- with, goods arising from negligence, venant de négligence, taute ou man- fauk, or failure in the duties and obli­ quement aux devoirs ou obligations gations provided in this article or lesédictées dans cet article ou atténuant sening such liability otherwise thån as Gette responsabilité autrement que ne provided in this Convention, shall be le present la présente Convention, sera null and void and of no effeet. A benefit nulle, non avenue et sans effet. Une of insurance in favour of the carrier or clause cédant le bénéfice de 1’assurance similar clause shall be deemed to be a au transporteur ou toute clause sem- clause relieving the carrier from liability. blable sera considérée comme exoné­ rant le transporteur de sa responsabi-

Article 4. Article 4.

1. Ni le transporteur ni le navire (1) Neither the carrier nor the ship ne seront responsables des pertes ou shall be Mable for loss or damage

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 39

I händelse av verkliga eller befarade förluster eller skador skola fraktfö­ raren och mottagaren bereda varandra ömsesidigt all skälig hjälp för besikt­ ning och räkning av varorna.

7. Då varorna blivit inlastade, skall det konossement, som fraktföraren, befälhavaren eller fraktförarens agent bar att utfärda till avlastaren, örn avlastaren det äskar, vara ett s. k. »lastningskonossement», såvida avlastaTen, där han förut mottagit någon åtkomsthandling till varorna, återställer denna handling mot utlämnande av ett »lastningskonossement». Fraktföraren, be­ fälhavaren eller agenten skall ävenledes hava befogenhet att i lastningsham­ nen anteckna, å den först utfärdade handlingen, namnet eller namnen på det eller de fartyg, i vilka varorna inlastats, samt tiden eller tiderna för inlastningen; skolande denna handling, då den försetts med sådan anteckning och för såvitt den innehåller vad i artikel 3 § 3 sägs, i vad med artikel 3 avses betrak­ tas som ett s. k. »lastningskonossement».

8. Varje förbehåll, avtal eller överenskommelse i ett fraktavtal, befriande fraktföraren eller fartyget från ansvarighet för förlust eller skada rörande varor, som uppkommer på grund av försummelse, fel eller bristande i de plik­ ter eller skyldigheter, vilka bestämmas i denna artikel, eller minskande detta ansvar i annan mån, än denna Konvention föreskriver, skall vara utan kraft och verkan. Förbehåll, varigenom till fraktföraren överlåtes rätten på grund av tagen försäkring, eller varje annat liknande förbehåll skall anses såsom be­ friande fraktföraren från hans ansvar.

Art. i. 1. Varken fraktföraren eller fartyget skall vara ansvarig för förluster eller skador, som uppkomma eller orsakas av bristande sjövärdighet, utan så

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dommages provenant ou résultant de arising or resulting from unseaworthil’état d’innavigabilité, å moms qu’il ne ness unless caused by want of due soit imputable å un manque de dili- diligence on tile part of tile eander to gence raisonnable de la part du trans- make tbe slup seaworthy, and to seporteur å mettre le navire en état de cure that tbe sbip is properly manned, navigabilité ou å assurer au navire equipped, and supplied, and to make un armement, équipement ou appro- tbe bolds, refrigerating, and cool visionnement convenables, ou å appro- cbambers and all otber parts of tbe prier et mettre en bon état les cales, sbip in wbicb goods are carried, fit cbambres froides et frigorifiques et and säfe for tbeir reception, carriage toutes autres parties du navire ou des and preservation in accordance with marcbandises sont chargées, de fa 9 on tbe provisions of paragrapb 1 of Ar­ qu’elles soient aptes å la réception, tide 3. Wbenever loss or damage bas au transport et å la préservation des resulted from unseawortbiness tbe marchandises, le tout conformément burden of proving tbe exercise of due aux prescriptions de 1’article 3, § ler. diligence shall be on tbe carrier or Toutes les fois qu’une perte ou un otber person claiming exemption un­ dommage aura résulté de Finnaviga- der tilis article. bilité, le fardeau de la preuve en ce qui concerne 1’exercice de la diligence raisonnable tombera sur le transporteur ou sur bouté autre personne se prévalant de 1’exonération prévue au présent artide. 2. Ni le transporteur ni le navire (2) Neitber tbe carrier nor tbe sbip ne seront responsables pour perte ou sball be responsible for loss or damage dommage résultant ou provenant: arising or resulting from: (a) Des aetea, négligence ou défaut (a) Act, neglect, or default of tbe du capitaine, marin, pilote, ou des master, mariner, pilot, or tbe servants préposés du transporteur dans la na­ of tbe carrier in tbe navigation or in vigation ou dans Fadministration du tbe management of tbe sbip. navire; (b) D’un incendie, å moms qu’il ne (b) Fire, unless caused by tbe aetual soit causé par le fait ou la faute du fault or privity of tbe carrier. transporteur; (c) Des périls, dangers ou accidents (c) Perils, dangers and accidents of de la mer ou d’autres eaux navigables; tbe sea or otber navigable waters. (d) D’un »aete de Dieu»; (d) Act of God. (e) De faits de guerre; (e) Act of war. (f) Du fait d’ennemis publics; (f) Act of public enemies. (g) D’un arrét ou contrainte de (g) Arrest or restraint of princes, prince,_ autorités ou peuple, ou d’une rulera or people, or seizure under legal saisie judiciaire; process. (b) DTme restriction de quaran- (b) Quarantine restrictions. taine; (i) D’un aete ou d’une omission du (i) Act or omission of the sbipper chargeur ou propriétaire des marchan- or owner of tbe goods, his agent or dises, de son agent ou représentant; representative. (j) De greves ou lockouts ou (j) Strikes or lockouts or stoppage d’arréts ou entraves apportés au or restraint of labour from wbatever travad, pour quelque cause que ce cause, wbetber partial or general. soit, partiellement ou complétement; (k) D’émeutes ou de troubles civils; (k) Riots and civil commotions.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 41

är att denna kan tillskrivas en fraktförarens brist på skälig omsorg för att sätta fartyget i sjövärdigt skick eller för att förse fartyget med behörig be­ manning, utrustning eller proviantering eller för att försätta lastrummen, kyioch frysrummen samt alla övriga delar av fartyget, i vilka varor lästås, i lämpligt och säkert skick, så att de ägna sig för varornas mottagande, be­ fordring och bevarande, allt i överensstämmelse med föreskrifterna i art. 3 § 1. Så snart en förlust eller en skada orsakats av bristande sjövärdighet, skall det ligga å fraktföraren eller varje annan person, som vill åtnjuta den i förevarande artikel avsedda befrielsen, att bevisa, att skälig omsorg använts.

2. Varken fraktföraren eller fartyget skall vara ansvarig för förlust eller skada, som uppkommer eller orsakas av:

a) Handlingar, försummelse eller fel av befälhavaren, besättningen, lotsen eller personer i fraktförarens tjänst vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;

b) En eldsvåda, med mindre den orsakats genom fel eller försummelse av fraktföraren;

c) Faror, vådor eller ofall till havs eller pa andra farvatten,

d) En »Guds handling»; e) Krigshändelser; f) Åtgärd av det allmännas fiender; g) Ett beslag eller en tvångsåtgärd av furste, myndigheter elier tolk elier en rättslig handräckningsåtgärd;

h) En karantänsrestriktion;

i) En handling eller underlåtenhet av avlastaren eller varornas ägare, hans agent eller representant;

j) Strejker eller lockouter eller inställande eller hindrande av arbetet, av vad orsak det vara må, delvis eller helt;

k) Uppror eller borgerliga oroligheter;

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

(l) D’un sauvetage ou tentative de (l) Saving or attempting to säve sauvetage de vies ou de biens en mer; life or property at sea. (m) De la freinte en volume ou en (m) Wastage in bulk or weight or poids ou de toute autre perte ou dom­ any other loss or damage arising from mage résultant de vice caché, nature inherent defeet, quality or vice of the spéciale ou vice propre de la marchan- goods. dise; (n) D’une insuffisance d’emballage; (n) Insufficiency of padang. (o) D’une insuffisance ou imperfec- (o) Insufficiency or inadequacy of tion de marques; marks. (p) De vices cacbés écbappant å une (p) Latent defeets not discoverable diligence raisonnable; by due diligence. (q) De toute autre cause ne prove- (q) Any other cause arising nant pas du fait ou de la faute du without the aetual fädt or privity of transporteur ou du fait ou de la faute the carrier, or without the fädt or des agents ou préposés du transporteur, neglect of the agents or servants of mais le fardeau de la preuve incom- the carrier, but the burden of proof bera å la personne réclamant le shall be on the person claiming the bénéfice de cette exception et il lui benefit of this exception to show that appartiendra de montrer que ni la neither the aetual fädt or privity of faute personnelle ni le fait du trans­ the carrier nor the fault or neglect of porteur ni la faute ou le fait des the agents or servants of the carrier agents ou préposés du transporteur contributed to the loss or damage. n’ont contribué å la perte ou au dom­ mage. 3. Le chargera ne sera pas respon- (3) The shipper shall not be ressable des pertes ou dommages subis ponsible for loss or damage sustained par le transporteur ou le navire et by the carrier or the ship arising or qui proviendraient ou résulteraient de resulting from any cause without the toute cause quelconque sans qu’il y act, fädt or neglect of the shipper, ait aete, faute ou négligence du char­ his agents or his servants. gera:, de ses agents ou de ses préposés. 4. Aucun déroutement pour sauver (4) Any devotion in saving or ou tenter de sauver des vies ou des attempting to säve life or property at biens en mer, ni aucun déroutement sea, or any reasonable deviation shall raisonnable ne sera considéré comme not be deemed to be an infringement une infraetion a la présente Convention or breach of this Convention or of the ou au contrat de transport, et le contract of carriage, and the carrier transporteur ne sera responsable shall not be liable for any loss or d’aucune perte ou dommage en résul­ damage resdting therefrom. tant. 5. Le transporteur comme le (5) Neither the carrier nor the ship navire ne seront tenus en aucun cas shall in any event be or become liable des pertes ou dommages causés aux för any loss or damage to or in conmarchandises ou les concernant pour nection with goods in an amount une somme dépassant 100 liv. sterb exceeding 100 Pounds Sterling per par cobs ou unité, ou 1’équivalent de package or irnit, or the eqdvalent of cette somme en une autre monnaie, å that sum in other currency unless the moins que la nature et la valeur de nature and value of such goods havé ees marchandises n’aient été déclarées been declared by the shipper before par le chargeur avant leur embarque- shipment and inserted in the bill of ment et que cette déclaration ait été lading. insérée au connaissement. Cette déclaration ainsi insérée dans This déclaration if embodied in the

Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 43

l) En räddning eller ett försök till räddning av liv eller gods till havs;

m) Avtagande i omfång eller vikt eller varje annan förlust eller skada,^ som uppkommer av förborgad bristfällighet, särskild beskaffenhet eller vidlådan­ de fel hos varan;

n) En otillräcklighet i inpackning; o) En otillräcklighet eller bristfällighet i märken;

p) Förborgade fel, undgående skälig uppmärksamhet;

q) Varje annan orsak, som icke uppkommer av handling eller fel av frakt­ föraren eller av handling eller fel av fraktförarens agenter eller personer i hans tjänst; dock skall bevisbördan ligga å den, som åberopar förmånen av det­ ta undantag, och det skall tillkomma honom att visa, att icke fraktförarens personliga fel eller handling, liksom ej heller fel eller handling av fraktföra­ rens agenter eller personer i hans tjänst, medverkat till förlusten eller skadan.

3. Avlastaren skall icke vara ansvarig för förluster eller skador, som för fraktföraren eller fartyget må uppkomma eller föranledas av vad orsak det vara må, med mindre det föreligger handling, fel eller försummelse av av­ lastaren, hans agenter eller personer i hans tjänst.

4. Ingen avvikelse från vanlig väg för att rädda eller söka rädda liv eller gods till havs, ej heller någon skälig avvikelse skall betraktas som ett åsido­ sättande av denna Konvention eller fraktavtalet, och fraktföraren skall icke vara ansvarig för någon därav härrörande förlust eller skada.

5. Fraktföraren liksom fartyget skola icke i något fall svara för förluster av eller skador å varorna eller för förluster eller skador, som därmed samman­ hänga, till högre belopp än 100 pund sterling för kolly eller enhet, eller motsva­ rande värde i annan myntenhet, med mindre dessa varors beskaffenhet och värde angivits av avlastaren före deras inlastning och detta angivande upp­ tagits i konossementet.

Denna i konossementet sålunda intagna uppgift skall gälla som bevis, där

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

le connaissement constituera une pré- bill of lading shall be prima facie somption, sauf preuve contraire, mais evidence, but shall not be binding or elle ne liera pas le transporteur, qui conclusive on the carrier. pourra la contester. Par convention entre le transporteur, By agreement between the carrier, capitaine ou agent du transporteur et master or agent of the carrier and the le chargeur, une somme maximum shipper another maximum amount différente de celle inscrite dans ce pa- thån that mentioned in this paragraph ragraplie peut étre déterminée, pourvu may be fixed, provided that such que ce maximum conventionnel ne soit maximum shall not be less thån the pas inférieur au cliiffre ci-dessus fixé. figure above named. Ni le transporteur ni le navire ne Neither the carrier nor the ship seront en aucun cas responsables pour shall be responsible in any event for perte ou dommage causé aux marchan­ loss or damage to, or in connection dises ou les concernant, si dans le con­ with, goods if the nature or value naissement le chargeur a fait sciem- thereof has been knowingly misstated ment une déclaration fausse de leur by the shipper in the bill of lading. nature ou de leur valeur. 6. Les marchandises de nature in- (6) Goods of an inflammable, flammable, explosive ou dangereuse å explosive or dangerous nature to the 1’embarquement desquelles le trans­ shipment whereof the carrier, master porteur, le capitaine ou Fagent du or agent of the carrier has not contransporteur n’auraient pas consenti, sented with knowledge of their nature en connaissant leur nature ou leur ca- and character, may at any time before ractére, pourront å tout moment, avant discharge be landed at any place, or déchargement, étre débarquées å tout destroyed or rendered innocuous by endroit ou détruites ou rendues inof- the carrier without compensation and fensives par le transporteur sans in- the shipper of such goods shall demnité et le chargeur de ees marchan­ be liable for all damages and expenses dises sera responsable de tout dom­ directly or indirectly arising out mage et dépenses provenant ou résul- of or resulting from such shipment. tant direetement ou indireetement de If any such goods shipped with leur embarquement. Si quelqu’une de such knowledge and consent shall beees marchandises embarquées å la come a danger to the ship or cargo, connaissance et avec le consentement they may in like manner be landed at du transporteur devenait un danger any place, or destroyed or rendered pour le navire ou la cargaison, elle innocuous by the carrier without liapourrait de méme fa 9 on étre débarquée bility on the part of the carrier except ou détruite ou rendue inoffensive par to general average, if any. le transporteur, sans responsabilité de la part du transporteur si ce n’est du chef d’avaries communes, s’il y a lieu.

Article 5. Article 5.

Un transporteur sera libre d’aban- A carrier shall be at liberty to surdonner tout ou partie de ses droits et render in wimle or in part ali or any exonérations ou d’augmenter ses of his rights and immunities or to inresponsabilités et obligations tels que erease any of his responsibilities and les uns et les autres sont prévus par obligations under this Convention pro­ la présente Convention, pourvu que cet vided such surrender or inerease shall abandon ou cette augmentation soit be embodied in the bill of lading isinséré dans le connaissement délivré sued to the shipper. The provisions au chargeur. of this Convention shall not be appli-

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 45

ej annat styrkes, men skall ej binda fraktföraren, som må därom anhängiggöra talan.

Genom avtal mellan fraktföraren, befälhavaren eller fraktförarens agent och avlastaren kan ett annat maximibelopp, än i denna paragraf sägs, bestämmas, såvida detta överenskomna maximum icke är lägre än det belopp, som ovan bestämts.

Varken fraktföraren eller fartyget skall i något fall vara ansvarig för för­ lust av eller skada å varorna eller för förlust eller skada, som därmed sam­ manhänger, örn avlastaren i konossementet lämnat en veterligen falsk uppgift örn deras beskaffenhet eller deras värde.

6. De varor av lättantändlig, explosiv eller farlig beskaffenhet, till vilkas inlastning fraktföraren, befälhavaren eller fraktförarens agent icke skulle hava samtyckt med kunskap örn deras beskaffenhet och art, skola vid varje tidpunkt, före lossningen, kunna lossas på varje ort eller förstöras eller oskad­ liggöras av fraktföraren utan ersättningsskyldighet, och avlastaren av dessa varor skall vara ansvarig för varje skada och alla utgifter, som uppkomma eller orsakas direkt eller indirekt av deras inlastning. Örn någon av dessa va­ ror, som inlastats med fraktförarens vetskap och samtycke, skulle bliva en fa­ ra för fartyget eller lasten, skall den likaledes kunna lossas eller förstöras eller oskadliggöras av fraktföraren, utan ersättningsskyldighet för fraktföraren i annan händelse än, i förekommande fall, vid gemensamt haveri.

Art. 5. En fraktförare skall äga befogenhet att avstå helt eller delvis fran sina rättigheter och friheter eller utvidga sitt ansvar och sina förpliktelser, sådana de förra och de senare bestämts i denna Konvention, såvida detta avstående eller detta utvidgande intagits i det till avlastaren utfärdade konossementet. Ingen bestämmelse i denna Konvention äger tillämpning på certepartierna; men örn konossement utfärdats, då fartyg befraktats enligt certeparti, äro de underkastade villkoren i denna Konvention. Ingen bestämmelse i dessa regler skall anses hindra intagande i ett konossement av vilken som helst tillåten be­ stämmelse med avseende å gemensamt haveri.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Aucune disposition de la présente cable to charter parties, but if bills of Convention ne s’applique aux chartes- lading are issued in tbe case of a ship parties; mais si des connaissements under a charter party they sball comsont émis dans le cas d’un navire sous ply with tbe terms of tbis Convention. 1’empire d’une chartepartie, ils sont Nothing in tbese rules sball be held soumis aux termes de la présente Con­ to prevent tbe insertion in a bill of vention. Aucune disposition dans ees lading of any lawful provision regardrégles ne sera considérée comme ing general average. empéchant 1’insertion dans un connais­ sement d’une disposition licite quelconque au sujet d’avaries communes.

Article 6. Article 6.

Nonobstant les dispositions des ar­ Notwitbstanding tbe provisions of tides précédents, un transporteur, tbe preceding artides, a eander, capitaine ou agent du transporteur et master or agent of tbe carrier and a un chargeur seront libres, pour sbipper sball in regard to any pardes marchandises déterminées quelles ticular goods be at liberty to enter into qu’elles soient, de passer un contrat any agreement in any terms as to tbe queleonque avec des conditions quel- responsibibty and liability of tbe car­ conques concernant la responsabilité et rier for sucb goods, and as to tbe les obligations du transporteur pour rigbts and immunities of the carrier ees marebandises, amsi que les droits in respect of sucb goods, or bis obliga­ et exonérations du transporteur au tion as to seawortbiness so far as tilis sujet de ees mémes marebandises, ou stipulation is not contrary to public concernant ses obligations quant å policy, or tbe care or diligence of bis l’état de navigabilité du navire dans servants or agents in regard to tbe la mesure ob cette stipulation n’est pas kading, handling, stowage, carriage, contraire å l’ordre public, ou concer­ custody, care and decharge of tbe nant les soms ou diligence de ses pré- goods carried by sea, provided tbat in posés ou agents quant au cbargement, tbis case no bill of lading bas been å la manutention, å barnmage, au or shall be issued and tbat tbe terms transport, å la garde, aux soms et au agreed shall be embodied in a receipt décbargement des marebandises trans- which sball be a non-negotiable docu­ portées par mer, pourvu qu’en ce cas ment and sball be marked as sucb. aucun connaissement n’ait été ou ne soit émis et que les conditions de l’accord intervenu soient insérées dans un récépissé qui sera un document non négociable et portera mention de ce caractére. Toute convention ainsi conclue aura Any agreement so entered into sball plein effet légal. bave full legal effeet: Il est toutefois convenu que cet Provided tbat tbis article sball not article ne s’appbquera pas aux car- apply to ordinary commercial shipgaisons commerciales ordinaires, fabes ments made in tbe ordinary course of au cours d’opérations commerciales trade, but only to otber sbipments ordinaires, mais seulement å d’autres where the character or condition of cbargements ou le caractére et la con­ tbe property to be carried or tbe cirdition des biens a transporter et les cumstances, terms and conditions un­ circonstances, les termes et les condi­ der which tbe carriage is to be per­ tion auxquels le transport doit se formed are sucb as reasonably to faire sont de nature å justifier une justify a special agreement. convention spéciale.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 47

Art. 6. Utan hinder av bestämmelserna i de föregående artiklarna skola en fraktfö­ rare, befälhavare eller fraktförarens agent och en avlastare äga befogenhet att, med avseende å egenartade varor vilka de vara må, ingå vilket som helst avtal med vilka villkor som helst rörande fraktförarens ansvarighet och förpliktelser med avseende å dessa varor ävensom fraktförarens rättigheter och friheter med hänsyn till samma varor eller rörande hans förpliktelser med avseende å far­ tygets sjövärdighet, i den mån sådan överenskommelse icke strider mot goda seder, eller rörande uppmärksamhet och omsorg av personer i hans tjänst eller agenter, beträffande lastningen, handhavandet, stuvningen, befordringem för­ varandet, vårdandet och lossningen av de till havs befordrade varorna, såvida i detta fall intet konossement utställts eller utställes och de överenskomna vill­ koren intagits i ett kvitto, som skall vara en icke löpande handling och inne­ hålla förbehåll därom.

iVarje sålunda träffat avtal skall hava full laga verkan.

Det är likväl överenskommet, att denna artikel icke skall äga tillämpning på de vanliga kommersiella försändningar, som företagas i samband med van­ liga handelsförrättningar, utan blott på andra försändningar, då egenskaper­ na och beskaffenheten hos de varor, som skola befordras, samt de omständig­ heter, betingelser och villkor, varunder befordringen skall försiggå, äro ägna­ de att göra en särskild överenskommelse berättigad.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

Artide 7. Article 7. Aucune disposition de la présente Nothing herein contained shall pre- Convention ne défend å un transpor­ vent a carrier or a shipper from enter­ ter ou å un chargeur d’insérer dans ing into any agreement, stipulation, un contrat des stipulations, conditions, condition, reservation or exemption as réserves ou exonérations relatives aux to the responsibility and liability of obligations et responsabilités du trans­ the carrier or the ship for the loss or porter ou du navire pour la perte ou damage to, or in connection with, the les dommages survenant aux marchan- custody and care and handling of dises, ou concernant leur garde, soin goods prior to the loading on, and subet manutention antérieurement au sequent to, the discharge from the cbargement et postérieurement au dé- ship on winch the goods are carried by chargement du navire sur lequel les sea. marchandises sont transportées par mer. Artide 8. Article 8. Les dispositions de la présente Con­ The provisions of this Convention vention ne modifient ni les droits ni shall not affect the rights and obliga­ les obligations du transporter tels tions of the carrier under any statute qu’ils résultent de toute loi en vigueur for the time being in force relating to en ce moment relativement å la limi- the limitation of the liability of owners tation de la responsabilité des proprié- of sea-going vessels. taires de navires de mer.

Artide 9. Artide 9. Les unités monétaires dont il s’agit The monetary units mentioned in dans la présente Convention s’entendent this Convention axe to be taken to be våler or. gold value. Ceux des Etats contractants oh la Those contracting states in which livré sterling n’est pas employée com- the pound sterling is not a monetary me unité monétaire se réservent le unit reserve to themselves the right droit de convertir en chiffres ronds, of translating the sums indicated in d’aprés leur systéme monétaire, les this Convention in terms of pound ster­ sommes indiquées en livrés sterling ling mto terms of their own monetary dans la présente Convention. system in round figures. Les lois nationales peuvent réserver The national laws may reserve to au débiter la faculté de se libérer the debtor the right of discharging his dans la monnaie national, d’aprés le debt in national currency according to cors du changé au jour de 1’arrivée the rate of exchange prevailing on the du navire au port de déchargement de day of the arrival of the ship at the la marchandise dont il s’agit. port of discharge of the goods concerned. Artide 10. Artide 10. Les dispositions de la présente Con­ The provisions of this Convention vention s’appliqueront a tout connais­ shall apply to all bills of lading issement créé dans un des Etats contrac­ sued in any of the contracting states. tants. Artide 11. Article 11. F A 1’expiration du délai de deux ans After an interval of not more thån appius tard å compter du jour de la two years from the day on which the signatre de la Convention, le Gouver- Convention is signed, the Belgian Go-

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 49

Art. 7. Ingen bestämmelse i denna Konvention förbjuder en fraktförare eller en av­ lastare att i ett avtal intaga betingelser, villkor, förbehåll eller fritagelser med avseende å fraktförarens eller fartygets ansvar och förpliktelser rörande för­ lust eller skador, som drabba varorna, eller rörande deras förvaring, vårdnad och handhavande, före lastningen i och efter lossningen ur det fartyg, vari varorna befordras till havs.

Art. 8. Bestämmelserna i denna Konvention ändra icke fraktförarens rättigheter och förpliktelser, sådana dessa bestämmas av de olika nu gällande lagarna röran­ de begränsningen av ansvarigheten för ägarna av fartyg, som användas till fart i öppen sjö.

Art. 9. Med myntenheter, som i denna Konvention omförmälas, förstås myntenhe­ ter i guld.

De av de fördragsslutande staterna, vilka icke begagna pund sterling som myntenhet, förbehålla sig rätt att i runda tal efter sina myntsystem förvand­ la de belopp, som i denna Konvention angivits i pund sterling.

De särskilda staternas lagar kunna förbehålla gäldenären befogenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet i det egna landets mynt efter växelkursen k dagen för fartygets ankomst till lossningshamnen för den vara, varom frå­ ga är.

Art 10. Bestämmelserna i denna Konvention skola tillämpas på varje konossement, som utfärdas i en av de fördragsslutande staterna.

Art. 11. Senast inom två år från dagen för undertecknandet av Konventionen skall belgiska regeringen sätta sig i förbindelse med regeringarna för de höga för­ dragsslutande parter, vilka förklarat sig beredda att ratificera Konventionen, Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 133 4

50 Kungl. Majlis proposition nr 188.

nement helge entrera en rapport avec vernment shall place itself in commules Gouvernements des Hautes Parties nication with the governments of the contractantes qui se seront déclarées high contracting parties which havé prétes å la ratifier, å l’effet de faire declared themselves prepared to ratify decider s’il y a lieu de la mettre en the Convention with a view to deciding vigueur. Les ratifications seront dé- whether it shall be put into force. The posées å Bruxelles å la date qui sera ratifications shall be deposited at fixée de commun accord entre les dits Brussels at a date to be fixed by Gouvernements. Le premier dépöt de agreement among the said govern­ ratification sera constaté par un pro- ments. The first deposit of ratifica­ cés-verbal signé par les représentants tions shall be recorded in a procésdes Etats qui y prendront part et pär verbal signed by the representatives of le Ministre des Affaires Etrangéres the powers winch take part therein de Belgique. and by the Belgian Minister for Foreign Affairs. Les dépöts ultérieurs se feront au The subsequent deposit of ratifica­ moyen d’une notification écrite, adres- tions shall be made by means of a sée au Gouvernement helge et accom- written notification, addressed to the pagnée de 1’instrument de ratification. Belgian Government and accompanied Copie certifiée conforme du procés- by the instrument of ratification. verbal relatif au premier dépot de ra­ A duly certified copy of the procéstifications, de notifications mention- verbal relating to the first deposit of nées å 1’alinéa précédent, amsi que des ratifications, of the notifications reinstruments de ratifications qui les ferred to in the previous paragraph, accompagnent sera immédiatement, and also of the instruments of ratifica­ par les soins du Gouvernement helge tion accompanying them, shall be imet par la voie diplomatique, remise aux mediately sent by the Belgian Govern­ Etats qui ont signé la présente Con- ment through the diplomati channe!, vention ou qui y auront adhéré. Dans to the powers who havé signed this les cas visés å 1’alinéa précédent, le dit Convention or who havé acceded to it. Gouvernement fera connaitre, en méme In the cases contemplated in the precedtemps, la date å laquelle il a re§u la ing paragraph, the said Government notification. shall inform them at the same time of the date on which it received the notification. Article 12. Artide 12. Les Etats non signataires pourront Non-signatory states may accede to adhérer ä la présente Convention, qu’ils the present Convention whether or not aient été ou non représentés å la Con- they havé been represented at the In­ férence internationale de Bruxelles. ternational Conference at Brussels. L’Etat qui désire adhérer notifie A state which desires to accede par écrit son intention au Gouverne­ shall notify its intention in writing ment helge, en lui transmettant l’acte to the Belgian Government, forwardd’adhésion, qui sera déposé dans les ing to it the document of accession, archives du dit Gouvernement. which shall be deposited in the archives of the said Government. Le Gouvernement helge transmettra The Belgian Government shall imimmédiatement å tous les Etats signa­ mediately forward to all the states taires ou adhérents copie certifiée con­ which havé signed or acceded to the forme de la notification ainsi que de Convention a duly certified copy of 1’acte d’adhésion en indiquant la date the notification and of the act of ac­ å laquelle il a re§u la notification. cession, mentioning the date on which it received the notification.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 51

i ändamål att få avgjort, huruvida anledning förefinnes att försätta densamma i gällande kraft. Ratifikationerna skola deponeras i Bryssel å den tid, som överenskommes mellan de nämnda regeringarna, över det första deponerandet av ratifikationer skall förås protokoll, som undertecknas av representanterna för de stater, som komma att därvid deltaga, samt Belgiens minister för utri­ kes ärendena.

Senare deponeringar skola ske genom skriftligt, till belgiska regeringen riktat meddelande, åtföljt av ratifikationsinstrument.

Bestyrkt avskrift av protokollet över det första deponerandet av ratifika­ tioner, av de i föregående stycke omförmälda meddelanden samt av deni åt­ följande ratifikationsinstrument skall genom belgiska regeringens försorg på diplomatisk väg omedelbart tillställas de stater, som undertecknat förevarande Konvention eller anslutit sig till densamma. I fall, som i föregående stycke avses, skall nämnda regering på samma gång tillkännagiva, vilken dag den mottagit meddelandet.

Art. 12. De stater, som icke undertecknat, skola kunna ansluta sig till förevarande Konvention, vare sig de varit representerade vid den internationella konferen­ sen i Bryssel eller icke.

Den stat, som önskar ansluta sig, har att skriftligen meddela belgiska rege­ ringen sin avsikt och tillika till densamma översända anslutningshandlingen, som skall deponeras i sagda regerings arkiv.

Belgiska regeringen skall omedelbart till alla stater, som undertecknat eller anslutit sig till Konventionen, översända bestyrkt avskrift av meddelandet och anslutningshandlingen under angivande tillika av dagen, då den mottagit med­ delandet.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Article 13. Article 13.

Les Hautes Parties contractantes The high contracting parties may at peuvent, au moment de la signature du tile time of signature, ratification or dépot des ratifications ou lors de leur accession, declare thut their acceptance adhésion, déclarer que 1’acceptation of tile present Convention does not inqu’elles donnent å la présente Conven- clude any or all of tile self-governing tion ne s’applique pas soit å certains dominions, or of the colonies, overseas soit å aucun des Dominions autono- possessions, protectorates or territories mes, colonies, possessions, protectorats under their sovereignty or authority, ou territoires d’outre-mer, se trouvant adn they may subsequently accede sebous leur souveraineté ou autorité. En parately on behalf of any self-governconséquence, elles peuvent ultérieure- ing dominion, colony, overseas posses­ ment adhérer séparément au nom de sion, protectorate or territory exeluded l’un ou de l’autre de ees Dominions in their déclaration. They may also autonomes, colonies, possessions, pro­ denounce the Convention separately in tectorats ou territories d’outre-mer, accordance with its provisions in resamsi exelus dans leur déclaration ori- pect of any self-governing dominion, ginale. Elles peuvent aussi, en se con- or any colony, overseas possession, pro­ formant å ees dispositions, dénoncer la tectorate or territory under their so­ irésente Convention séparément pour vereignty or authority.

{ ’un ou plusieurs des Dominions auto­

nomes, colonies, possessions, protecto­ rats ou territoires d’outre-mer, se trou­ vant sous leur souveraineté ou auto­ rité. Article 14. Article 14.

A 1’égard des Etats qui auront par- The present Convention shall take ticipé au premier dépot de ratifica­ effeet, in the case of the states which tions, la présente Convention produira havé taken part in the first deposit of effet un an apres la date du procés- ratifications, one year after the date verbal de ce dépot. Quant aux Etats of the protocol recording such deposit. qui la ratifieront ultérieurement ou As respeets the states which ratify qui y adhéreront, ainsi que dans les subsequently or which accede, and also cas ou la mise en vigueur se fera ulté­ in easea in which the Convention is rieurement et selon 1’article 13, aiméa subsequently put into effeet in accord­ 2, elle produira effet six mois apres ance with Article 12, it shall take que les notifications prévues å 1’article effeet six months after the notifica­ 11, alinéa 2 et å 1’article 12, aiméa 2, tions specified in paragraph 2 of Ar­ auront été re 9 ues par le Gouvernement ticle 11 and paragraph 2 of Article helge. 12 havé been received by the Belgian Government. Article 15. Article 15.

S’il arrivait qu’un des Etats con- In the event of one of the contract­ traetants voulut dénoncer la présente ing states wishing to denounce the pres­ Convention, la dénonciation sera noti- ent Convention, the denunciation shall fiée par écrit au Gouvernement helge, be notified in writing to the Belgian qui communiquera immédiatement Government, which shall immediately copie certifiée conforme de la notifi- communicate a duly certified copy of cation å tous les autres Etats, en leur the notification to all the other states faisant savoir la date å laquelle il l’a informing them of the date on which re9ue. it was received.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 53

Art. 13. De höga fördragsslutande parterna kunna vid undertecknandet, deponeran­ det av ratifikationerna eller anslutningen till Konventionen förklara, att deras antagande av densamma icke äger tillämpning eller gäller endast beträffande vissa av de autonoma dominier, kolonier, besittningar, protektorat eller pa andra sidan havet belägna territorier, vilka befinna sig under deras suveräni­ tet eller skydd. Likaså kunna de senare ansluta sig för autonomt domimum, koloni, besittning, protektorat eller territorium på andra sidan havet, som sa­ lunda uteslutits i deras ursprungliga förklaring. De kunna ävenledes i överensstämmelse med här givna bestämmelser uppsäga förevarande Konvention särskilt för autonomt dominium, koloni, besittning, protektorat eller territo­ rium på andra sidan havet, som befinner sig under deras suveränitet eller skydd, eller för flera av dem.

Art. 14. För de stater, som deltagit i det första deponerandet av ratifikationer, skall förevarande Konvention träda i kraft efter ett år, räknat från dagen för proto­ kollet över deponerandet. Beträffande stater, som ratificera senare eller an­ sluta sig till Konventionen, så ock i fall, då anslutning sker senare enligt ar­ tikel 13 stycket 2, skall Konventionen träda i kraft sex månader sedan med­ delanden, som omförmälas i artikel 11 stycket 2 och artikel 12 stycket 2, kommit belgiska regeringen tillhanda.

Art. 15. För den händelse någon av de fördragsslutande staterna skulle vilja upp­ säga förevarande Konvention, skall uppsägningen skriftligen meddelas bel­ giska regeringen, som omedelbart skall delgiva samtliga övriga stater bestyrkt avskrift av meddelandet jämte uppgift, när den mottagit detsamma.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

La dénonciation produira ses effets The denunciation shall only operate a Tågård de 1’Etat seid qui 1’aura noti- in respect of the stafe which made the fiée et un an apres que la notification notification, and on the expiry of one en sera parvenue au Gouvernement year after the notification has reached helge. the Belgian Government.

Article 16. Artide 16.

Chaque Etat contractant aura la Any one of the contracting states faculté de provoquer la reunion d’une shall havé the right to call for a fresh nouvelle conférence, dans le but de conference with a view to considering rechercher les améliorations qui pour- possible amendments. raient étre apportées a la présente Convention. Celui des Etats qui ferait usage de A stafe which would exercise this Gette faculté aurait å notifier un an å right should notify its intention to the Fayance son intention aux autres other states through the Belgian Go­ Etats, par 1’intermédiaire du Gouver­ vernment, which would make arrangenement helge, qui se chargerait de ments for convening the conference. convoquer la conférence. Fait å Bruxelles, en un seul exemplaire, le 25 aout 1924.

Protocole de signature.

En procédant å la signature de la Convention internationale pour Funification de certaines régles en matiére de connaissement, les Plénipotentiaires soussignes ont adopté le present Protocole qui aura la méme force et la méme valeur que si ses dispositions étaient insérées dans le texte méme de la Convention å laquelle il se rapporte. Les Hautes Parties contractantes pourront donner effet å cette Convention, soit en lui donnard force de loi, soit en introduisant dans leur législation nationalé les régles adoptées par la Convention sous une forme appropriée a cette légis­ lation. Elles se réservent expressément le droit: 1° De préciser que, dans les cas prévus par 1’article 4, aiméa 2, de c) å p), le porteur du connaissement peut établir la faute personnelle du transporteur ou les fautes de ses préposés non couverts par le paragraphe a); 2° D’appliquer en ce qui concerne le cabotage national Farticle 6 å toutes catégories de marchandises, sans tenir compte de la restriction figurant au dernier alinéa du dit article. Fait å Bruxelles, en un seul exemplaire, le 25 aout 1924.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 55

Uppsägningen skall medföra verkan allenast beträffande den stat, som med­ delat densamma, och först sedan ett år förflutit efter det meddelandet kommit belgiska regeringen tillhanda.

Art. 16.

Envar fördragsslutande stat skall äga påkalla sammanträdandet av en ny konferens i ändamål att undersöka, vilka förbättringar kunna införas i denna Konvention.

Den stat, som gör bruk av denna rätt, skall ett år dessförinnan meddela de andra staterna denna sin avsikt genom belgiska regeringen, vilken åtager sig att sammankalla konferensen.

Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar, den 25 augusti 1924.

Protokoll vid undertecknandet.

Skridande till undertecknande av den internationella Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn konossement, liava undertecknade befullmäktigade godkänt förevarande protokoll, som skall hava samma kraft och samma värde, som örn dess bestämmelser intagits i själva texten till Konventionen, vartill det hänför sig. De höga fördragsslutande parterna skola kunna bringa denna Konvention i tillämpning antingen genom att upphöja den till lag eller genom att i den sär­ skilda statens lagstiftning upptaga de av Konventionen godkända reglerna i en efter samma lagstiftning lämpad form. De förbehålla sig uttryckligen rätten: 1) Att bestämma, att i de fall, som avses i art. 4 stycket 2 c)—p), inneha­ varen av konossementet kan visa personligt fel av fraktföraren eller sådana fel hos personer i hans tjänst, som icke inbegripas under paragraf a); 2) Att, vad angår det egna landets kustfart, tillämpa artikel 6 på alla slags varor utan avseende å inskränkningen i sista stycket av nämnda artikel. Som skedde i Bryssel, i ett enda exemplar, den 25 augusti 1924. (Underskrifter.)

56 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Särö den 18 juli 1935.

Närvarande: Statsministern H ansson , statsråden S chlyter , W igforss , S köld .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sehlyter, anmäler av 1933 års sjölagstiftningskommitté utarbetade, av motiv åtföljda förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konven­ tion rörande konossement; samt 3) lag om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet: Bernt Nilsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 57

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 januari 1936.

N ärvarande: justitierådet A ppelberg , regeringsrådet K ellberg , justitieråden G eijer , B agge .

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18 juli 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas över upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar av sjölagen, lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement samt lag om änd­ rad lydelse av 70 § utsökningslagen. Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn Erik Hagbergh. I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjölagen.

28 §. Justitierådet Appelberg: Sjölagens stadgande i förevarande paragraf avser allenast förbud för be­ fälhavaren mot att i kajutan och andra fartygsrum, vilka icke äro avsedda för last, medtaga handelsvaror för egen eller annans räkning. Gods för personligt bruk får han alltså där medföra. Om befälhavarens rätt att disponera last­ rummen säges intet. Man har att döma av förarbetena utgått fran att, örn be­ fälhavaren i hemlighet och således utan att erlägga frakt i lastrum medtagit gods, vare sig handelsvaror eller annat, han gjort sig skyldig till brott jäm­ likt 290 § sjölagen eller försummelse i tjänsten som föranleder ersättnings­ skyldighet. I övrigt torde väl befälhavaren på grund av sin rätt att ingå fraktavtal å redarens vägnar icke kunna anses förhindrad att låta inlasta gods för egen eller annans räkning, men man har tydligen tänkt sig att, även örn en dylik rätt för befälhavaren att medtaga gods för egen räkning icke vore

58 Kungl. Majlis proposition nr 133.

lämplig, någon uttrycklig bestämmelse härutinnan icke vore behövlig då reda­ ren ju har möjlighet att giva samt göra respekterade de föreskrifter som han i detta hänseende finner nödiga. Förslaget utvidgar förbudet mot medtagande av handelsvaror att gälla även lastrummen. Då förbudet endast riktar sig mot medtagande av handelsvaror, synes bestämmelsen innebära att det är medgivet för befälhavaren att för eget eller annans personliga bruk medtaga annat gods än handelsvaror, nå­ got som såvitt det gäller medtagande i lastrum näppeligen kan vara lämpligt. Fragan bör ses i belysning av stadgandet i den föreslagna 74 §, där ävenledes endast handelsvaror omnämnas. I motsvarande paragraf i de preliminära danska och norska förslagen, vilka beträffande 28 § upptaga, om än med annat uttryck, samma regel som det svenska förslaget, ges förbud för bortfraktaren mot att medtaga »gods» för egen eller annans räkning. Vill man icke, såsom jag anser välbetänkt, bibehålla sjölagens ståndpunkt att i föreva­ rande hänseenden göra skillnad mellan olika skeppsrum, synes svårligen rik­ tigt att låta förbudet i 74 § gälla endast handelsvaror; och då enligt min me­ ning olika regler icke gärna böra givas i de båda nu omnämnda paragrafer­ na, synes även den föreslagna 28 § böra undergå jämkning.

48 §.

Lagrådet: I förhållande till sjölagen företer denna paragraf särskilt i två hänseenden ändringar i fråga örn befälhavarens behörighet att å redarens vägnar före­ taga rättshandlingar. Den väsentligaste ändringen ligger däri att skillnaden mellan behörigheten i och utom hemorten skall bortfalla. Enligt förslaget skall vidare den behörighet att utom hemorten bortfrakta fartyget som hittills tillkommit befälhavaren upphöra. Beträffande såväl den ena som den andra av dessa förändringar kan man hysa en viss tvekan redan ur den synpunkten att ingendera av dem, såvitt utredningen ger vid handen, föranletts av några därom framställda önskemål från deras sida vilka i det praktiska livet därav beröras. Det avgörande skälet för den förstnämnda förändringen har enligt motiven varit en önskan att ■ sa långt detta läte sig göra med hänsyn till reglerna om ansvarsbegränsning och sjöpanträtt — undvika de svårigheter vartill gäl­ lande lags ståndpunkt i detta hänseende visat sig leda i rättspraxis. Här­ emot kan emellertid anföras att, da det av lätt förklarliga skäl icke föresla­ gits att nu vidtaga någon ändring i de stadganden som genom lagen den 18 maj 1928 givits i 254 och 267 §§ sjölagen, såvitt därstädes åtskillnad göres mellan rättshandlingar företagna i och utom hemorten, och det därför måste förväntas att svårigheter av nyss antydda slag alltjämt skola göra sig gäl­ lande, den eftersträvade vinsten av den föreslagna ändringen skulle bliva i av­ sevärd grad ofullständig. Därtill kommer att den nu berörda bristande över­ ensstämmelsen mellan de särskilda stadgandena ur systematisk synpunkt må­ ste förefalla mindre tilltalande. Vad angår rätten att bortfrakta fartyget bör uppmärksammas att föränd-

Kungl. Maj:t& proposition nr 188. 59

lingen därutinnan inbegriper ej allenast hel- och delbefraktning utan också styckegodsbefraktning samt passagerarebefordran. Det kan måhända vara tvivel underkastat örn den legala behörigheten för befälhavaren i förevarande hänseende verkligen — särskilt såvitt angår den inrikes sjöfarten och över­ huvud taget de smärre fartygen — är av så liten betydelse att föreskriften örn densamma lämpligen bör utgå. I den mån redan nu föreligger en sed­ vana som i strid mot lagen ger befälhavaren i den kortare trafiken rätt att även i fartygets hemort ingå avtal om frakt och passagerarebefordran, bör samma sedvana efter nya lagens införande kunna åberopas för rätt att i far­ tygets hemort — och då självfallet också utom hemorten — inga dylika avtal. Men i övrigt kan naturligen den omständigheten att befälhavare hittills brukat i överensstämmelse med lagens föreskrift utom fartygets hemort sluta avtal av nu ifrågavarande beskaffenhet icke, sedan denna föreskrift utgått, aberopas såsom stöd för en sedvanerätt. Lagrådet ifrågasätter med hänsyn till vad sålunda anförts örn icke i de hänseenden som nu berörts sjölagens ståndpunkt i fråga örn befälhavarens be­ hörighet lämpligen bör bibehållas. Därest emellertid befälhavarens rätt att utom hemorten bortfrakta fartyget anses böra borttagas, torde, med hänsyn till den i viss mån svävande innebörden av uttrycket rättshandlingar som avse re­ sans utförande, åt förändringen böra givas tydligt uttryck i lagtexten. Det i paragrafens andra stycke upptagna stadgandet har tillkommit genom ett sammanförande av de regler som för närvarande givas i 49 § andra styc­ ket samt 51 § sjölagen och innefattar samtidigt vissa modifikationer i såväl materiellt som formellt avseende av dessa regler. Medan sålunda sjölagen i 49 § lämnar föreskrift blott för sådana fall då befälhavaren utan laga anledning upptagit lån eller verkställt försäljning eller då han upptagit större lån eller sålt mer än behovet krävde, upptager för­ slaget ett mera allmänt stadgande som har avseende — förutom å de i 51 § sjölagen berörda fallen då befälhavaren handlat i strid med särskild före­ skrift av redaren — å samtliga fall då befälhavaren överskridit ställningsfullmaktens gränser. I förslaget uttryckes detta så att befälhavaren över­ skridit sin »behörighet»; och kommittén har i motiven till paragrafen yttrat att sjölagens terminologi i ämnet synts böra bringas i överensstämmelse med den som begagnas i 1915 års lag om avtal och andra rättshandlingar pa förmögenhetsrättens område. Det kan emellertid med skäl ifrågasättas örn förslaget på denna punkt står i god överensstämmelse med avtalslagens terminologi. Avtalslagen, som icke uttryckligen behandlar det fallet att en fullmäktig överskridit själva fullmakten, vare sig ställningsfullmakt el­ ler annan fullmakt, avser med fullmäktigens behörighet just hans makt att genom rättshandlingar förplikta huvudmannen och lärer vid sadant förhål­ lande ingalunda få anses räkna med — såsom förslaget gör — att behörig­ heten skall, om den med vilken rättshandling slutes är i god tro, kunna över­ skridas med bindande verkan för huvudmannen. Vill man, såsom lämpligt torde vara, eftersträva överensstämmelse med avtalslagens terminologi, synes därför uttrycket behörighet i förevarande sammanhang böra undvikas och en

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

omredigering i närmare överensstämmelse med den tankegång som ligger till grund för sjölagens bestämmelser vara att förorda. Vid sammanförandet i förevarande paragrafs andra stycke av de bestäm­ melser som nu finnas i 49 § andra stycket och 51 § sjölagen hava uteslutits de bevisbörderegler, olika för vartdera fallet, som sjölagen uppställer. Kom­ mittén har med hänsyn till den fria prövning av beviset som numera äger rum ansett uttryckliga bestämmelser angående bevisbördan kunna undvaras och i detta avseende vidare framhållit att det vore förenat med vansklighet att uppdraga gränsen mellan händelser där bevisbördan om god tro borde läggas på tredje man och sådana fall där redaren hade att styrka ond tro. Häremot kan anmärkas att det ifrågavarande stadgandet i förslaget genom den avfattning det sålunda erhållit blivit i viss mån oklart. Då själva lagtex­ ten icke lämnar någon antydan om att man i de särskilda fallen har att följa olika bevisbörderegler, torde nämligen den uppfattning, som lärer vara gängse, att god tro i allmänhet skall presumeras, lätt kunna leda därhän att förevaran­ de stadgande antages bygga på denna förutsättning. Lagrådet är av den me­ ning att man i dessa frågor bör i den mån så låter sig göra i lagtexten giva ledning beträffande bevisbördan. Att bevisbördan i de fall då befälhava­ ren åsidosatt en av redaren lämnad inskränkande föreskrift bör åvila redaren torde vara tydligt av samma skäl som ligga till grund för 51 § sjölagen och 11 § första stycket avtalslagen. I den mån lagen i övrigt för särskilda fall tillmäter god tro avgörande betydelse torde i allmänhet skäl tala för en sådan bevisbörderegel som den i 49 § sjölagen meddelade. Lagrådet förordar i före­ varande hänseende en differentiering efter de grundlinjer som framgå av sjölagens nu berörda stadganden.

59 §. Lagrådet: I kommitténs motiv angives att med bestämmelsen i § 512 tyska handels­ lagen, till vilken stadgandet i förevarande paragraf återgår, avses att uttrycka att befälhavarens ansvarighet även i förhållande till andra intressenter än re­ daren skall bedömas strängare än enligt de allmänna reglerna örn skadestånd i utomobligatoriska rättsförhållanden. I det tyska lagrummet uppräknas de intressenter om vilka sålunda är fråga, nämligen befraktare, avlastare och lastemottagare, passagerare, besättning och skeppsborgenär vilkens fordran upp­ kommit på grund av ett kreditavtal, samtliga alltså sådana personer till vilka redaren star i ett pa avtal grundat rättsförhållande. Under det att vår lag i förevarande paragraf nämner, jämte redaren, endast lastägare, förklarar försla­ get regeln skola gälla lastägare eller annan. I följd av användandet av uttrycket »eller annan» måste stadgandet anses avse även sådana personer till vilka redaren ej star i avtalsförhallande; stadgandet kommer att gälla även skade­ stånd till personer vilka icke stå i obligatoriskt rättsförhållande till vare sig redaren eller befälhavaren. Härigenom förfelas i viss mån syftet med stad­ gandet, som lärer vara bland annat att angiva att befälhavaren mot vissa personer svarar såsom vöre han bunden ex contractu. Då det synes vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 61

av viss vikt att upprätthålla skillnaden mellan befälhavarens särskilda ansvars­ skyldighet mot omförmälda intressenter och den enligt allmänna skadestånds­ regler föreliggande ersättningsskyldigheten mot helt utomstående, synes detta böra tydliggöras genom ändrad avfattning. Klart är att den föreslagna jämkningsregeln bör avse båda slagen av skadestånd.

71 §. Lagrådet: Med anledning därav att i åtskilliga yttranden över 1924 (1929) års ut­ kast framställts erinran att ej med tydlighet framginge vilka bestämmelser i lagen vore av tvingande natur har i förevarande paragraf upptagits stad­ gande att de i befraktningskapitlet givna reglerna angående fraktavtal skola, där ej annat stadgas, lända till efterrättelse allenast såvitt ej annat är ut­ tryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat eller ock följer av sed­ vänja. Att sålunda, i likhet med vad som skett t. ex. i köplagen, meddelas uttryckligt stadgande rörande de föreslagna lagbestämmelsernas räckvidd torde för undvikande av missförstånd vara lämpligt. Stadgandets avfattning synes emellertid i visst avseende icke vara fullt tydlig. Enligt uttalande i motiven har man med orden »angående fraktavtal» sökt giva erforderlig begränsning åt den uttalade regeln. Särskilt har avsikten varit att utanför densamma skulle falla stadgandena i konossementsavsnittet, vilka såsom givna i tredje mans intresse även oberoende av särskilt lagbud måste i viss utsträckning betraktas såsom tvingande. Enahanda vore anföres vidare i motiven — förhållandet med det i tredje mans intresse till­ komna stadgandet i 104 §; att bestämmelsen i 72 § i viss omfattning vore tvingande framginge, förutom av dess i viss mån offentligrättsliga karaktär, av 122 § i förslaget. Härförutom må framhållas att även andra än nu an­ givna lagrum innehålla föreskrifter vilka såsom avseende tredje mans rätt måste anses tvingande. Så är exempelvis förhållandet med 97 §, 127 § och 135 § andra stycket. Den avgränsnmg mellan dispositiva och tvingande bestämmelser som salunda får anses åsyftad har enligt lagrådets asikt knappast erhållit ett otvetydigt uttryck genom de använda orden »angående fraktavtal». Särskilt ma anmär­ kas att även bestämmelserna rörande konossement kunna i viss mån sägas angå fraktavtal. Då det synes angeläget att berörda otydlighet såvitt möjligt undanröjes, hemställer lagrådet att stadgandets avfattning i denna del måtte un­ dergå någon jämkning. Möjligen skulle den avsedda innebörden klarare fram­ träda om i stället för nyssnämnda ord användes t. ex. uttrycket »som angå för­ hållandet mellan bortfraktaren och befraktaren eller avlastaren». Bland de omständigheter som kunna medföra att de i lagen förekommande dispositiva bestämmelserna sättas ur kraft nämnes »sedvänja». Särskild upp­ märksamhet förtjäna i detta avseende de kutymer som i åtskilliga hamnar utbildats i fråga om fartygs lastning och lossning med mera, s. k. customs of the port. Dessa kutymer kunna vara av synnerligen skiftande beskaf­ fenhet, men äro i regel till hortfraktarens nackdel. Uppmärksammas bör

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

att en dylik kutym safrand den ej uttryckligen åberopats i fraktavtalet eller eljest av parterna förutsatts skola gälla — icke under alla omständig­ heter kan tillerkännas bindande verkan. Givet är — och detta är tydligen innebörden i förevarande hänseende av den föreslagna lagtexten — att härför mäste krävas att kutymen är av den fasthet och i övrigt av den beskaffenhet att den får anses äga karaktären av en verklig sedvänja. Att i lagen närmare angiva vilka krav som sålunda böra ställas på kutymen möter stora vanskligheter och kan därför icke ifrågasättas. Lagrådet har ansett sig böra fram­ hålla dessa synpunkter för att hindra den möjliga missuppfattningen att genom det föreslagna stadgandet giltigheten av omförmälda kutymer skulle utan vi­ dare anses fastslagen. Enligt förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års in­ ternationella konvention rörande konossement äger Konungen förordna, att vid befordran av gods sjöledes mellan Sverige och främmande stat, som är an­ sluten till konventionen, vissa i nämnda lag upptagna bestämmelser skola län­ da till efterrättelse i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehåller. Rörande den inskränkning i tillämpningen av bestämmelserna i befraktningskapitlet som på grund av sådant förordnande kan ifrågakomma torde i ka­ pitlets inledande bestämmelser böra intagas en hänvisning, vilken synes kun­ na erhålla plats i förevarande paragraf.

72 §. Lagrådet: Enligt sin lydelse har denna paragraf avseende å befraktning i allmänhet och följaktligen även å tidsbefraktning. Jämlikt 138 § i förslaget skola emel­ lertid vissa inskränkningar i vad sålunda stadgas gälla vid sistnämnda slag av befraktning. En erinran härom synes lämpligen böra göras i förevarande paragraf. 74 §. Lagrådet: Från den i paragrafen uttalade regeln göres uttryckligt undantag för det fall att befraktaren samtyckt till att bortfraktaren för egen eller annans räk­ ning medtager handelsvaror. Att detta undantag skall gälla torde dock ome­ delbart framgå av 71 §. Att särskilt nämna befraktarens samtycke i föreva­ rande paragraf synes mindre egentligt även ur den synpunkten att med samma fog kunnat här omnämnas undantag som följa av sedvänja, vilket dock icke skett. Lagrådet hemställer att orden »utan befraktarens samtycke» få utgå.

Justitierådet Appelberg: Angående eventuellt utbyte av uttrycket »handelsvaror» mot »gods» hän­ visas till vad vid 28 § av mig anförts.

77 §. Justitierådet Appelberg: Förslaget stadgar i sista stycket av förevarande paragraf att, när fartyget ej kan förläggas till sedvanlig lastningsplats, bortfraktaren har att välja

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 SS­ SS

plats där lastningen skäligen kan försiggå. För stadgandet, som går en me­ delväg mellan vad som gäller i Sverige å ena sidan samt i Danmark och Norge å den andra, kunna onekligen ur teoretisk synpunkt goda skäl framföras. Men ur praktisk synpunkt möta betänkligheter. Avgörandet av frågan huru­ vida, när sedvanlig lastningsplats ej kan nås, den plats som bortfraktaren valt är sådan att lastningen där skäligen kan försiggå kommer uppenbarligen att bero av i hur hög grad kostnaderna för lastningen på den senare platsen över­ stiga vad lastningen eljest skulle betinga. Att bedöma när en dylik ökning skall anses hava överskridit skälighetsgränsen, kan bliva föremål för de mest skilda omdömen. Därest fråga endast vore örn utgivande av ersättning, vore mindre att anmärka mot en dylik obestämd regel; men då det gäller ett stad­ gande som bland annat skall reglera tidpunkten för liggetidens början, synes det icke tillfredsställande att förläna detta en så svävande avfattning att det lätt kan giva anledning till tvister. Det måste anses synnerligen viktigt att härutinnan få en enkel och klar regel. Därest det icke finnes lämpligt att återgå till den i utkastets 1 § upptagna regeln, förordar jag att man i frågan ställer sig på den ståndpunkt som de gällande danska och norska sjölagarna intaga.

82 §. Lagrådet: Då förslaget i förevarande paragraf föreskriver att där omförmäld anmälan ej må äga rum före fartygets ankomst till lastningshamnen, avses enligt motiven till 83 § icke att fordra att fartyget skall hava inkommit i lastningshamnen. Det skall räcka att fartyget är i viss trygg närhet av lastningsplatsen. Uttrycket »ankomst till lastningshamnen» kan emellertid lätt komma att uppfattas så att fartyget skall vara inne i hamnen. På grund härav och då såsom i motiven även antydes ofta kan ifrågakomma att lasta på platser där några bestämda gränser för hamnområdet icke finnas, synes det i utkastet använda ordet last­ ningsorten giva mera träffande uttryck åt vad man vill utsäga.

83 §. Lagrådet: I 71 § har förslaget givit uttryck åt de rörande befraktning givna bestäm­ melsernas egenskap att i regel vara fakultativa. De ingå såsom beståndsdel av ett avslutat fraktavtal i den mån ej detta på de punkter, som de föreslagna bestämmelserna upptagit till behandling, av parterna gives ett annat innehåll. Beträffande lastningsplats och lastningstid förekommer ofta i certepartierna en mer eller mindre fullständig reglering. Lagbestämmelser äro emellertid även rörande dessa frågor av behovet påkallade, ej blott för det fall att certe­ parti ej slutits eller att undantagsvis bestämmelser örn nämnda frågor ej kom­ mit att intagas i upprättat certeparti utan även då certepartiet endast ofull­ ständigt reglerat desamma. Ett fullständigande genom lagens stadganden av avtalsbestämmelser som endast delvis reglera dessa frågor har också skett i 82 § såväl för det fall att lastningsplats avtalats som för det fall att avtal om

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

viss lastningsplats icke träffats, nämligen beträffande förutsättningarna för verkan i visst avseende därav att anmälan göres om fartygets lastklarliet. De i 83 § givna bestämmelserna avse däremot endast fall då viss lastningsplats ej avtalats. Första punkten i 83 § innehåller emellertid en regel, som torde böra tillämpas vare sig viss lastningsplats avtalats eller ej. Någon anledning att icke giva uttryckligt stadgande härom kan så mycket mindre anses före­ ligga som den i nämnda punkt upptagna regeln utgör undantag från 82 §, vilken såsom nyss nämnts avser jämväl det fall att viss lastningsplats avta­ lats. Ett sådant upptagande till reglering ej blott i 82 § utan även i 83 § av fall då viss lastningsplats avtalats synes naturligt även på den grund att för­ sta punkten i 84 § uppenbarligen gäller jämväl sådant fall. Bestämmelsen i andra punkten av förevarande paragraf lärer skola inne­ bära att, i fall där hinder föreligger för fartygets förläggande till lastnings­ plats varom i 77 § stadgas —■ d. v. s. då fartyget icke kan förläggas till an­ visad plats eller till sedvanlig lastningsplats och ej ens till plats där last­ ningen av ifrågavarande gods skäligen kan försiggå — och nämnda hinder icke består i trafikanhopning eller annan dylik omständighet, frågan örn verk­ ningarna i nu förevarande hänseende av anmälan örn fartygets lastklarhet lämnats öppen. Så torde dock knappast stadgandet kunna uppfattas. Dess avfattning synes närmast giva anledning till den tolkningen att, örn ej undan­ tagsfall föreligger som angives i 83 §, den omständigheten att fartyget ej är å lastningsplats varom i 77 § stadgas har till följd att liggetiden ej bör­ jar att löpa. Då dessa undantag i andra punkten begränsats till fall av tra­ fikanhopning eller annan dylik omständighet, torde i alla andra fall -— från­ sett de i första punkten nämnda — bortfraktaren få vidkännas den olägen­ heten att liggetiden ej löper. En jämkning av ordalagen synes alltså erfor­ derlig i händelse man vill ernå att i andra än de i 83 § uppräknade fallen frå­ gan blir lämnad öppen. Det kan emellertid ifrågasättas örn icke ändring borde ske sålunda att trafikanhopning kommer att framstå allenast såsom ett exem­ pel på fall, då bortfraktaren, örn han ej skäligen kunnat taga uppkommande hinder i beräkning vid avtalets ingående, kan anmäla fartyget lastklart med i paragrafen avsedd verkan.

86 §. Lagrådet: I förslaget har man övergivit sjölagens ståndpunkt att i lagen fixera överliggetidsersättningens storlek. De skäl som härför anförts äro onekligen vä­ gande, och såvitt gäller det större tonnaget vill lagrådet icke ifrågasätta att förslagets ståndpunkt frångås. Däremot synes tveksamt om det icke vore lämpligt att för fartyg örn högst 400 tons nettodräktighet införa en fast skala för överliggetidsersättning. I 81 § göres beträffande reglering av liggetidens längd skillnad mellan dessa båda kategorier av fartyg, i det där en bestämd skala fastställes för det mindre tonnaget. Liknande skäl som de därvid an­ förda tala, örn än icke med samma styrka, för att göra åtskillnad även här. Såsom en omständighet som talar mot fixerandet av ersättningsbeloppen kan

Kungl. Majlis proposition nr 133. 65

visserligen framhållas penningvärdets föränderlighet, men detta skäl torde icke böra överskattas. I avseende härå må påpekas att det i 1891 års sjö­ lag bestämda beloppet, 40 öre per ton för ångfartyg, ännu i dag kan anses i många fall utgöra skälig överliggetidsersättning. Detta framgår bland annat av det yttrande som i anledning av 1927 års riksdags hemställan örn utredning rörande sådan ersättning avgivits av Sveriges allmänna sjöfartsförening, i vilket yttrande föreningen framlagt detaljerat förslag till ersättnings­ belopp, upptagande för ång- och motorfartyg av över 1,000 tons dräktighet det nämnda beloppet 40 öre, under det att för fartyg med lägre dräktighet ersättningsbeloppet satts högre i mån av tontalets minskning. En bristfäl­ lighet i nuvarande sjölag är onekligen att där icke skett någon differentie­ ring av ersättningsbeloppen efter fartygens storlek. Uppställes i lagen en fast skala i ungefärlig överensstämmelse med sjöfartsföreningens förslag, torde man däremot kunna utgå från att den åtminstone avsevärd tid framåt far en viss funktion att fylla, särskilt i vårt land vars handelsflotta till stor del utgöres av fartyg med låg dräktighet. Väl är riktigt att, såsom i kommit­ téns motiv angives, flertalet av de sammanslutningar som hörts över utkastet tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra mot dess stadgande i förevarande hänseende, men härutinnan må framhållas att fråga örn att göra åtskillnad mellan det större och mindre tonnaget, på sätt sedermera skett be­ träffande liggetidens beräkning, då icke var uppe. Lagrådet ifrågasätter där­ för örn ej spörsmålet angående en fast överliggetidsersättning i nu angiven om­ fattning bör upptagas till förnyat övervägande.

87 §.

Lagrådet: Innebörden av den i första stycket av förevarande paragraf givna före­ skriften att, örn gemensam tid är bestämd för lastning och lossning, därav icke må för lastningen tagas i anspråk mera än att skälig tid återstår för lossningen, kan — på sätt förarbetena till stadgandet utvisa — sägas vara den att, i händelse enligt fraktavtalet må förekomma såväl liggetid som över­ liggetid, bortfraktaren ej är pliktig att låta fartyget vänta på lastningsplatsen längre än att skälig tid kan beräknas återstå för att lossningen skall kunna avslutas före överliggetidens utgång. I enlighet härmed skall vid bestäm­ mande av den tid som får användas för lastningen tagas hänsyn ej blott till den sammanlagda liggetiden utan även till den överliggetid som må ifråga­ komma för lastningen och lossningen tillsammantagna. Med den sålunda an­ givna innebörden av föreskriften i paragrafens första stycke synes det i andra stycket upptagna stadgandet att överliggetid icke må beräknas förrän ligge­ tiden i dess helhet gått tillända -—- åtminstone örn det fattas efter orden — ej väl överensstämma. Meningen därmed är emellertid, efter vad motiven giva vid handen, icke att hela liggetiden skall hava utnyttjats innan överliggetid får tagas i beräkning, utan fastmera att befraktaren ej behöver betala för dröjsmål vid lastningen örn blott lossningen så påskyndas att den för lastning och lossning tillsammans använda tiden icke överskrider den avtalade ligge- B ihan g till riksdagens protokoll 193G. 1 sami. Nr 138. 5

66 Kungl. Uaj:ts proposition nr 183.

tiden. För undvikande av missförstånd torde därför avfattningen av sist­ nämnda stadgande böra undergå någon jämkning.

88 §. Lagrådet: Förslagets mening lärer vara att, då fråga är om styckegodsbefraktning, bestämmelserna örn överliggetid icke, med mindre därom särskilt avtalats, skola komma till användning samt att förty, örn blott lastningen verkställes inom skälig tid, ersättning icke skall utgå för någon del av lastningstiden. I det norska förslaget till lagtext har uttrycklig föreskrift intagits att bestäm­ melserna örn överliggetid icke skola tillämpas då fraktavtalet angår stycke­ gods. Även för det svenska förslagets del synes ett sådant förtydligande er­ forderligt, örn den ovan angivna meningen skall kunna däri inläggas.

91 §. Lagrådet: Av samma skäl som lagrådet under 74 § anfört beträffande orden »utan befraktarens samtycke» hemställes att dessa ord få utgå även ur förevarande paragraf. Utöver vad tidigare anförts må här ytterligare framhållas dels att i fråga om lastning å däck sedvänjan torde äga särskilt stor betydelse och dels att, för den händelse befraktaren icke själv är avlastare, den sistnämndes samtycke kan vara av betydelse, i vilket senare avseende må erinras att sjö­ lagen i motsvarande sammanhang talar endast örn avlastarens samtycke.

92 §. Lagrådet: Under det att i 115 § av gällande sjölag stadgas skyldighet för den som in­ lastar gods, vars förande kan medföra äventyr för fartyget eller för den övriga lasten, att angiva denna godsets beskaffenhet, meddelas i förevarande paragraf av förslaget regler endast angående gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet. I motiven uttalas att ändring i sak i förhållande till sjö­ lagen icke är därmed asyftad. Enligt lagradets mening kan emellertid nämnda uttryck svårligen anses avse annan vara än sådan som på grund av sin be­ skaffenhet i och för sig är att betrakta såsom farlig, således exempelvis icke gods som utgör kontraband och i följd därav kan för fartyget medföra även­ tyr. Tillräckliga skäl att salunda inskränka stadgandets räckvidd synas icke föreligga. I varje fall da medförande av visst gods kan föranleda fara för fartyget eller orsaka att fartyget längre tid uppehälles bör skyldighet finnas att giva tydlig upplysning om denna godsets beskaffenhet. Däremot torde märkning vara påkallad endast då det är godsets beskaffenhet i och för sig som gör detsamma farligt.

Kungl. Maj :ts proposition nr 188. 67

94 §. Lagrådet: I jämförelse med motsvarande, i 124 § första punkten av gällande sjölag upptagna stadgande företer bestämmelsen i förevarande paragraf den olik­ heten att enligt denna bestämmelse meddelande av bevis örn godsets mot­ tagande ankommer å befälhavaren eller den i hans ställe bemyndigats, under det att enligt förstnämnda stadgande bevis som nu sagts skall meddelas av befälhavaren, själv eller genom styrmannen. Att sålunda den ställningsfullmakt beträffande utfärdande av s. k. lastkvitto som för närvarande tillkom­ mer styrmannen bringas att upphöra finner lagrådet mindre välbetänkt. Även i fortsättningen torde det befinnas praktiskt att, såsom nu i stor utsträckning äger rum, lastkvitto utfärdas av styrmannen. Att för sådant ändamål fordra särskilt bemyndigande från bortfraktarens sida förefaller föga lämpligt, helst därigenom skulle kunna vållas osäkerhet rörande styrmannens befogenhet i det speciella fallet. Möjligen har förslaget utgått från att efter dess genom­ förande rätt att meddela bevis varom här är fråga måste anses tillkomma styr­ mannen på grund av sedvänja. En sådan uppfattning — enligt vilken en på visst lagbud grundad praxis skulle, sedan lagbudet upphört att gälla, kunna åberopas såsom stöd för tillvaron av en alltjämt bestående sedvänja — synes icke riktig. Lagrådet hemställer fördenskull att stadgandet erhåller sådan Befattning att därav framgår att styrmannen i denna sin egenskap är behörig att utfärda bevis om godsets mottagande.

95 §. Lagrådet: I överensstämmelse med vad redan nu enligt sjölagen gäller uttalas i före­ varande paragraf att befälhavaren eller den som i hans ställe bemyndigats har att utfärda konossement. Vem det är som i senare fallet skall giva be­ myndigandet säges icke; meningen är uppenbarligen att bemyndigandet skall givas av bortfraktaren, varvid i detta sammanhang ej avsetts att med bortfraktare jämställa underbortfraktare. Man kan följaktligen se saken så att ut­ färdandet i själva verket ankommer på bortfraktaren, därvid emellertid befäl­ havaren av lagen tillagts ställningsfullmakt. Mot förslagets ståndpunkt här­ utinnan är ingen saklig erinran att göra. Men formellt sett kan anmärkas att den i förevarande paragraf använda terminologien icke i övrigt i förslaget följes. I 152 § nämnes bortfraktaren såsom den där har att göra förbehåll i konossementet och även 161 och 162 §§ äro avfattade i anslutning härtill. Det synes lämpligast att, med övergivande av sjölagens uttryckssätt, i före­ varande paragraf angiva att konossement utfärdas av bortfraktaren eller å dennes vägnar av befälhavaren eller av annan som av bortfraktaren bemyn­ digas. Det i förevarande paragrafs tredje stycke meddelade stadgandet om regress­ rätt mot befraktaren, i händelse genom införande i konossement av andra vill­ kor än de i fraktavtalet upptagna åsamkas bortfraktaren ökat ansvar, saknar motsvarighet i gällande sjölag liksom ock i utkastet. Däremot innehöll ut­

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

kastet (58 §) en liknande regel rörande bortfraktarens regressrätt vid tidsbefraktning, en regel som i förslaget återfinnes under 141 §. I motiven till förevarande stadgande framhålles att, då beträffande regressrätten samma regler borde komma i tillämpning som med avseende å tidsbefraktning, konse­ kvensen ansetts fordra att här uttryckligen uttalas samma regel som uppställts beträffande tidsbefraktning, i stället för att praxis hänvisas till en analog til­ lämpning därav. Det kan ifrågasättas örn nu ifrågavarande i förslaget införda stadgande bör bibehållas. Då förutsättningen för stadgandets tillämplighet är att bort­ fraktaren i fraktavtalet uttryckligen atagit sig att utfärda konossement som här avses och det endast gäller viss eller vissa bestämda resor, torde det böra bero på en tolkning i varje särskilt fall av det avtal varom fråga är, huru­ vida bortfraktaren skall anses ersatt för detta sitt åtagande genom den betin­ gade frakten eller örn meningen är att han skall äga utfå särskild ersättning för det ökade ansvar som åsamkas honom. Att, såsom det föreslagna stad­ gandet i själva verket innebär, uppställa en presumtion för att parterna avsett att dylik ersättning skall utgå, kan anses påkallat endast under förutsättning att i praxis den uppfattning hittills gjort sig gällande att ett åtagande som nu sagts skulle innebära förbehåll örn rätt till dylik ersättning. Härom läm­ nar utredningen ingen upplysning.

100 §- Lagrådet: Hed förevarande paragraf lärer icke åsyftas att från de kostnader bortfrak­ taren skall vidkännas utesluta den kostnad som t. ex. vid genomgångsbefordran uppstår för godsets omlastning eller lagring under resan i avvaktan på ny båtlägenhet. En omformulering för att giva tydligare uttryck åt att dessa kostnader böra åvila bortfraktaren torde vara erforderlig.

m §. Lagrådet: I fråga örn denna paragraf hänvisar lagrådet till de anmärkningar som framställts mot 48 § andra stycket och vilka här äga motsvarande tillämp­ ning.

115 §- Lagrådet: Då enligt första stycket godset upplägges för mottagarens räkning, torde uppläggningen böra ske på sätt som omförmäles i 114 §, d. v. s. under säker vård. Detta synes böra i lagtexten uttryckligen angivas.

117 §. Lagrådet: Stadgandet i första stycket gör enligt ordalydelsen befraktaren ovillkor­ ligen ansvarig för den där omnämnda bristen. Givet är emellertid att befrak-

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 69

tarén icke bör ba en dylik ansvarighet med mindre fråga är örn fordran för vilken han på grund av fraktavtalet personligen häftar, alltså t. ex. icke så­ vitt gäller fordran på haveribidrag som vidlåder lasten. Till förekommande av missförstånd synes detta böra komma till uttryck i lagtexten.

Justitierådet Appelberg: Enligt 158 § sjölagen gäller att, örn gods utlämnas till lastemottagarens förfogande, bortfraktaren ej har vidare talan mot befraktaren för fordran som bort gäldas av mottagaren, med undantag allenast för det fall att be­ fraktaren därigenom obehörigen skulle riktas. Utkastet har härvidlag ställt sig på en annan ståndpunkt; bortfraktarens försummelse att före godsets ut­ lämnande tillse att därå häftande fordringar blivit guldna bar ansetts böra medföra blott förlust av rätt att mot befraktaren föra talan för fordran som kunnat utgå av godset. Örn sålunda skadad last till uppskattat värde av exempelvis 4,000 kronor utlämnats till mottagaren, ehuru bortfraktarens ford­ ran på frakt m. m. uppgår till 5,000 kronor, skulle bortfraktaren äga uttaga överskjutande 1,000 kronor av befraktaren, under det att enligt sjölagen bort­ fraktaren — frånsett fall av obehörigt riktande — är förlustig hela sin talan. I motiven till föreliggande förslag uttalas väl att åt stadgandet givits en for­ mulering som är avsedd att i sak helt överensstämma med sjölagen, men med hänsyn till lagtextens uttryckliga lydelse måste förslaget anses hava i före­ varande avseende ställt sig på samma ståndpunkt som utkastet. Vilken ställning lagen lämpligen bör i sistnämnda hänseende intaga kan vara föremål för tvekan. Otvivelaktigt är att, örn objektivt taget den läm­ nade lasten haft ett värde understigande beloppet av den fordran som därå häftat, befraktaren enligt samma princip som uttalats i första stycket bör vara skyldig att svara för bristen. Men spörsmålet är reellt sett om bortfrak­ taren skall, såsom förslaget innebär, få styrka bristen annorledes än genom försäljning av lasten, alltså genom bevisning på vad sätt som helst om dess värde. Då man besinnar huru ofta s. k. sakkunniga kunna komma till de mest skiftande uppfattningar örn värdet av skadat gods — och det är ju huvudsakligen endast när det gäller dylikt gods som fallet kan tänkas in­ träffa —- kan man befara att förslagets regel i avsevärd utsträckning kom­ mer att föranleda tvister och besvär. Övervägande skäl tala därför enligt min mening för bibehållande av sjölagens regel, som innebär att bortfraktare vil­ ken vill bevara sin regressrätt mot befraktare måste förfara enligt vad om fordringens utbekommande ur godset är stadgat, så vida han icke kan träffa överenskommelse med befraktaren angående förfarandet med godset.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge: Såsom justitierådet Appelberg anfört måste med hänsyn till lagtextens orda­ lydelse förslaget i den av honom berörda frågan anses hava ställt sig på samma ståndpunkt som utkastet. Då denna ståndpunkt förefaller principiellt riktig och de praktiska olägenheterna av densamma icke torde bliva alltför

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

betydande, synes anledning ej föreligga till erinran emot förslaget i denna del.

119 §. Lagrådet: Vid 92 § har av lagrådet anmärkts att den där upptagna regeln icke borde, såsom förslaget innefattar, gälla endast gods som på grund av sin beskaffen­ het i och för sig är att anse såsom farligt utan borde omfatta allt gods som kan för fartyget medföra äventyr. På enahanda sätt synes räckvidden av stadgandet i förevarande paragraf böra utsträckas.

120 §.

Lagrådet: Enligt kommitténs motivering åsyftas med ifrågavarande stadgande -—- sorn, enligt vad kommittén jämväl framhåller, har avseende blott på sådana fall där ersättning skall utgå på grund av fraktavtalet — att fastslå vad enligt allmänna rättsgrundsatser antagits ändock skola för sådana fall regelmässigt gälla, nämligen att bortfraktarens ersättningsskyldighet bör bedömas på grund­ val av befraktarens normala intresse av transportens behöriga utförande. Inne­ börden härav synes vara att man av praktiska skäl, till undvikande av osäker­ het i rättstillämpningen, nöjt sig med en något mindre smidig regel än den som omedelbart skulle följa av allmänna rättsgrundsatser. Icke alldeles utan skäl kan det ifragasättas örn den antydda praktiska vinsten verkligen uppväger den nackdel som blir en följd av att de allmänna rättsreglerna icke utan vidare skola vara tillämpliga. Emellertid är det enligt kommitténs motivering ej förslagets mening att ifrågavarande stadgande skall undantagslöst tillämpas då ett utanför det nor­ mala gående transportintresse är för handen. Härom yttrar kommittén att en längre gående ersättningsskyldighet för bortfraktaren kan uppstå, om denne får antagas vid fraktavtalets ingående hava haft kännedom om ett speciellt intresse, som knyter sig till godsets befordran, och bortfraktaren ej gjort för­ behåll mot att dylikt intresse åberopas såsom grundval för ersättningskrav; enligt kommittén utgör det sist sagda en tillämpning av den allmänna grund­ sats som kommit till uttryck i 71 § i förslaget. Det torde dock vara tvivel underkastat örn sistnämnda paragraf utan vidare kan — bortsett naturligtvis från sådana fall då uttryckligt avtal träffats just örn denna sak — antagas inverka modifierande på en sådan skadeståndsregel som den vilken gives i den nu ifrågavarande paragrafen. Lagrådet ifrågasätter, huruvida icke, för att den åsyftade tolkningen skall vara tryggad, till förevarande paragraf bör fogas en reservation av innebörd att paragrafens regel skall gälla, där ej bort­ fraktaren vid avtalets ingående haft vetskap örn att med befordringen varit förbundet ett särskilt intresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 71

121 §.

Lagrådet: I stället för sjölagens regel om skyldighet för den lastemottagare som vill göra anmärkning angående godsets tillstånd att anordna besiktning a godset med påföljd, om det försummas, bland annat att bevisbördan rörande skadas uppkomst omkastas, upptager förslaget stadgande om skyldighet att utan oskä­ ligt uppehåll reklamera hos bortfraktaren vid påföljd att lastemottagaren eljest förlorar sin talan. Det sålunda föreslagna stadgandet, som avfattats i huvud­ saklig överensstämmelse med köplagens bestämmelse i ämnet, synes i och för sig vara välbetänkt. Anmärkningsvärt är emellertid att stadgandet avser icke blott såsom köpingen fel eller brist utan även förlust av godset, alitsa det fall att intet gods utlämnats till mottagaren. I följd härav far stadgandet en större räckvidd än de nuvarande bestämmelserna i 148 § sjölagen och i köplagen. Mot denna utvidgning måste man ställa sig betänksam. För en lastemottagare, som har anledning tro att lasten skadats eller minskats, ligger nära till hands att han bör förskaffa sig vetskap härom genom att låta be­ siktiga lasten; och även skyldigheten att i tid reklamera örn han anser sig i dylikt fall äga rätt till ersättning mot bortfraktaren bör stå tämligen klar för lastemottagaren. Så är däremot ej händelsen då godset aldrig framkom­ mit; i detta fall är ju i regel förlusten ett ostridigt faktum, och bortfraktaren måste då utgå från att, endast om han kan visa att förlusten ej berott av fel eller försummelse från hans eller befälhavarens eller besättningens sida, han kan undgå ersättningsskyldighet, vadan han har all anledning att opåmint söka skaffa sig den bevisning han kan vilja åberopa. För lastemottagaren måste det därför te sig främmande att han skall behöva i dylikt fall rekla­ mera. Det kan fördenskull befaras att en regel sådan som den föreslagna i många fall leder till icke motiverade rättsförluster. Det må härvid påpe­ kas att, enär i allmänhet last som har något större värde hålles försäkrad, lastemottagaren väl ofta i första hand nöjer sig med att vända sig mot sin för­ säkringsgivare, och att mottagaren, därest han salunda underlåtit att rekla­ mera, jämlikt 52 § försäkringsavtalslagen förlorat sin rätt mot försäkrings­ givaren. Vad nu sagts gäller i all synnerhet vid hel- och delbefraktning; är fråga örn enstaka styckegods, kan måhända en regel om reklamationsskyldighet även vid totalförlust vara mera påkallad.

122 §.

Lagrådet: Lagrådet finner riktigt att man, såsom förslaget gör, på förevarande punkt följer konossementskonventionen genom att hänföra den här intagna begränsningsregeln till kronor i guld. Att beloppet salunda skall räknas i guld har fått direkt uttryck i lagen. Då det vid 1928 års lagstiftning gällde att in­ föra en i 1924 års konvention angående begränsning av redares ansvarighet intagen liknande regel, användes ett annat förfaringssätt, i det att man da hänförde den i överensstämmelse med sistnämnda konvention i 255 § sjölagen

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

införda regeln endast till visst belopp i kronor samt i särskild lag förordnade att, när riksbanken vore befriad från skyldigheten att med guld inlösa sina sedlar, det i nyssnämnda paragraf angivna beloppet skulle räknas efter kronor i guld. Ur enkelhetens och klarhetens synpunkt samt med hänsyn jämväl till nu rådande förhållanden i avseende å sedelinlösningsskyldigheten finner lag­ rådet det i förslaget iakttagna förfaringssättet vara att förorda, dock endast under förutsättning att i förevarande sammanhang nämnda särskilda lag upphäves och i 255 § sjölagen angives att där omförmälda belopp skall vara kro­ nor i guld. Att pa helt olika sätt bringa till uttryck att vissa i sjölagen an­ givna belopp skola beräknas efter guldvärde verkar förvirrande och kan lätt föranleda förbiseende och rättsförluster. Mot det i paragrafen upptagna uttrycket »kolli eller annan enhet av god­ set» har anmärkts att det är oklart vad som menas med »annan enhet». Orda­ lagen tyda pa att man här avser gods som i och för sig är av högt värde, alltså, närmast det fall när något såsom ett stycke för sig avlämnat gods i värde överstiger det i paragrafen angivna beloppet. Emellertid göres även gällande att regeln skulle avse också bulklaster, i fråga örn vilka det ej finnes annan praktisk möjlighet än att räkna efter en uppkonstruerad enhet. I motiven till förslaget utgår man fran denna senare ståndpunkt och tänker sig därvid att antingen den enhet efter vilken frakten i certepartiet beräknas eller den en­ het som fakturan å det inlastade godset angiver skall anses utgöra sådan enhet som med begränsningsregeln avses. Enligt denna uppfattning skulle, ehuru fråga vore örn två likadana laster, begränsningsregeln kunna komma i tillämpning beträffande den ena, t. ex. när priset i fakturan beräknats per ton, under det att regeln ej bleve tillämplig med avseende å den andra därför att priset såvitt gällde denna beräknats per 100 kilogram. Mot en regel som med­ för dylika irrationella konsekvenser måste man ställa sig betänksam. Det synes emellertid som örn frågan huruvida även bulklaster äro avsedda samt vad i sadant fall är att betrakta såsom enhet hade huvudsakligen endast teore­ tiskt intresse. Man torde nämligen våga utgå från att praktiskt sett större enhet än ett ton eller något rymdmått av motsvarande storleksordning icke kom­ mer till användning vare sig för prisets eller fraktens bestämmande, och säl­ lan torde det förekomma att laster av det slag varom fråga är (säd, kol, järn, olja etc.) hava så högt värde per ton att begränsningsregeln blir tillämplig. Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner lagrådet regeln kunna god­ tagas.

126 §. Lagrådet: I fall da icke enligt befraktningsavtalet fartyget skall inom viss tid vara färdigt att intaga last är enligt förslaget befraktarens rätt att i händelse av dröjsmål a bortfraktarens sida häva avtalet i visst avseende mera inskränkt än enligt gällande sjölag; dröjsmål medför icke, såsom fallet är enligt sjöla­ gen, hävningsrätt på den grund att det bevisligen vållats av befälhavaren eller

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 73

besättningen. Däremot ger förslaget, i olikhet mot sjölagen, befraktaren hävningsrätt för den händelse att på grund av dröjsmålet godsets befordran skulle för befraktaren bliva utan nytta samt bortfraktaren vid avtalets ingående in­ sett eller bort inse betydelsen av sådant dröjsmål. Till stöd för denna bestäm­ melse åberopas i motiven att liknande regler finnas i tysk och engelsk rätt. Det kan dock ifrågasättas om icke förslagets ord »utan nytta» ger en betyd­ ligt snävare begränsning av bestämmelsens tillämplighet än som gäller enligt nämnda främmande rättsregler. Enligt dessa regler synes det vara tillräckligt att på grund av dröjsmålet det ändamål som part, i förevarande fall bortfrak­ taren, vid avtalets ingående insett eller bort inse vara av den andra kontrahen­ ten med avtalet åsyftat icke vinnes. En jämkning av förslagets formulering som bringar denna i närmare överensstämmelse med den främmande rätten synes vara att förorda.

127 §. Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge: Föreligga flera befraktningsavtal, är förslagets mening, såsom riktigt torde vara, den att frågan om hävningsrätt skall bedömas särskilt för vart och ett av dem. Från denna regel stadgas emellertid i förevarande paragraf det un­ dantaget att, sedan lastning skett, befraktaren icke må häva avtalet, örn genom godsets lossning annan befraktare skulle tillskyndas skada. Ifrågasättas kan om det icke måste anses vara med rättvisa och billighet mera överensstämmande att — såsom i utkastet föreslagits och kommittén själv angiver hava varit un­ der dess övervägande — låta detta i och för sig befogade hänsynstagande till annan befraktare stanna vid en inverkan på lossningsrätten. Fråntager man befraktaren hävningsrätten, synes detta kunna leda till mindre tilltalande re­ sultat. Full frakt skall då utgå, örn icke lossning senare under resan kan äga ram. Visserligen kompenseras detta måhända oftast genom skadeståndsregeln i 130 §, vars tillämpning dock är utesluten i de fall då omständigheterna för­ anleda antagande att varken bortfraktaren själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

129 §. Lagrådet: Lämpligheten av den i paragrafens sista stycke upptagna bestämmelsen att tvist angående avståndsfrakt måste avgöras genom dispasch synes lagrådet kunna ifrågasättas. Visserligen torde, med hänsyn till de vanskligheter som kunna vara förbundna med avgörandet av tvister av angivet slag, det i många fall befinnas fördelaktigt om — såsom för närvarande i stor utsträckning sär­ skilt i samband med liaveridispasch lärer i praxis äga rum — avståndsfrakt fastställes av dispaschör. En föreskrift örn uteslutande behörighet för dis­ paschör att upptaga tvist örn avståndsfrakt torde dock föra för vitt och kunna visa sig mindre ändamålsenlig, framför allt i sådana fall då rättsför­ hållandet mellan parterna även i andra avseenden är föremål för tvist. Lämp­

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

ligare synes vara att endast stadga möjlighet att hänskjuta uppkommen tvist till dispaschör (jämför 261 § i dess lydelse enligt lagen den 18 maj 1928).

131 §. Lagrådet: Stadgandena i förevarande paragraf avse enligt ordalydelsen jämväl det fall att gods avlämnats men lastningen ännu ej börjat. Det synes dock lämpligare att låta 131 och 132 §§ behandla endast fall då gods alls icke (131 §) eller delvis icke (132 §) avlämnats samt 133 § det fall att avlämnat gods, före eller efter lastningen, uttages. Orden »innan lastningen börjat» synas därför böra utbytas mot orden »innan något gods blivit avlämnat», något som även bättre överensstämmer med stadgandet i andra stycket. Stadgandet i förevarande paragraf örn frihet från ersättningsskyldighet av­ ser icke blott det fall att avtalets fullgörande blivit omöjligt i följd av att god­ set gått under eller på annan grund icke kan tillhandahållas, utan även det fall att godset väl kan av befraktaren avlämnas men att dess fortskaffande med fartyget är omöjligt (i följd av utförsel- eller införselförbud eller därmed jäm­ förlig händelse). Fråga är om verkan av omöjlighet i fall av sistnämnda be­ skaffenhet bör regleras i detta sammanhang. Det är härutinnan att märka att paragrafens tillämplighet är beroende av att avtalet frånträdes. Därest hin­ der för godsets avlämnande föreligger men befraktaren underlåter att lämna uttrycklig förklaring om frånträdandet, gives i sista stycket en supplerande regel därom att avtalet skall anses frånträtt örn godset icke vid lastningstidens utgång är avlämnat. Någon motsvarande regel gives icke och kan svårligen givas för det fall att godset väl kan avlämnas — det är måhända redan in­ lastat men hinder för fortskaffandet uppstått. Örn befraktaren då under­ låter att giva förklaring örn frånträdande av avtalet, måste anses rimligt att bortfraktaren får rätt att häva detsamma. Det synes i överensstämmelse här­ med riktigast att, när hinder för godsets fortskaffande föreligger, frågan örn verkan därav regleras i 135 §, som alltså torde böra fullständigas i närmare överensstämmelse med vad 53 § i utkastet innehåller. Därest vad lagrådet nu anmärkt godtages, erfordras icke blott ändring i 135 § utan även jämkningar i 132 och 133 §§. Vid 126 § andra stycket har i motiven påpekats att det uppenbarligen är av stor betydelse att undvika ovisshet, huruvida hävningsrätten kommer att be­ gagnas eller icke, samt att synnerlig vikt ligger på att bortfraktaren icke tvin­ gas att i onödan med fartyget begiva sig till lastningsorten. Enahanda syn­ punkter göra sig gällande då befraktaren äger frånträda fraktslutet utan skyl­ dighet att ersätta för bortfraktaren uppkommen kostnad och skada. Det kan därför ifragasättas att i förevarande paragraf införa en bestämmelse, innebä­ rande att befraktaren ej skall äga åtnjuta frihet från ersättningsskyldighet därest han underlåtit att inom skälig tid efter det omöjligheten att avlämna godset blivit honom bekant till bortfraktaren avsända meddelande örn frånträ­ dandet av avtalet. Anses en sådan påföljd av befraktarens underlåtenhet för

Kungl. Majlis proposition nr 188. 75

sträng — något som dock näppeligen synes vara fallet med hänsyn till att bortfraktaren i följd av befraktarens försummelse kan åsamkas ej blott onö­ diga kostnader utan även betydande skada i övrigt genom att han i onödan hålles bunden vid avtalet — torde vara lämpligt att åtminstone införa ett ut­ tryckligt stadgande örn skyldighet för befraktaren att gottgöra bortfraktaren den kostnad och skada som tillskyndas denne genom befraktarens berörda för­ summelse, dock ej utöver det belopp som vid skyldighet att ersätta fraktförlust och annan skada skolat utgå.

Justitierådet Appelberg, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge: Som förutsättning för befraktares befrielse från ersättningsskyldighet stad­ gas att möjligheten att avlämna eller fortskaffa godset må anses utesluten i följd av omständighet som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas i beräkning, varefter såsom exempel på sådana omständigheter nämnes, för­ utom undergång av allt gods av det slag avtalet avser samt utförselförbud, införselförbud eller därmed jämförlig händelse, jämväl undergång av det bo­ stämda gods som avtalet avser. Enligt motiven har man vid angivande av de fall där sådan frihet från er­ sättningsskyldighet skulle föreligga anslutit sig till den uppfattning som kom­ mit till uttryck i 30 § köplagen. I detta lagrum stadgas emellertid att i fråga örn säljarens rätt till skadeersättning de i 24 § köplagen givna stadgandena äga motsvarande tillämpning. De i sistnämnda paragraf angivna exemplen på omständigheter, som parten ej bort taga i beräkning, visa att fråga är en­ dast örn extraordinära händelser, och anledningen till deras intagande har va­ rit att man velat förebygga en extensiv tolkning av den där givna undantags­ bestämmelsen. Undergång av bestämt gods nämnes däremot icke och kan icke nämnas i 24 § köplagen, som avser dröjsmål vid leveransavtal. Skyldigheten att, då bestämt gods som försålts går under, utgiva ersättning regleras i 23 § samma lag och göres där beroende av huruvida försummelse från säljarens sida föreligger eller icke; hänvisningen i 30 § avser alltså icke sådan skyl­ dighet. Att upptaga undergång av bestämt gods såsom en omständighet »som ej bort av befraktaren vid avtalets ingående tagas i beräkning» är ägnat att fördunkla uppfattningen av detta uttryck. Det hemställes därför att denna omständighet icke nämnes bland de upptagna exemplen. Vad härefter angår frågan huruvida den omständighet att det bestämda gods som avtalet avser gått under bör — såsom förslaget reellt sett måste anses innebära — föranleda frihet från ersättningsskyldighet, synes denna fråga i hög grad tvivelaktig. Därest så anses böra vara fallet, torde denna omständighet böra angivas särskilt för sig och därvid såsom förutsättning upptagas att godsets undergång icke berott av fel eller försummelse från be­ traktarens sida. Ifrågasättas kan emellertid, om icke riktigare är att även när det gäller bestämt gods skilja mellan det fall att godsets undergång, lik­ som hinder i allmänhet för dess avlämnande, berott av extraordinära omstän­ digheter och det fall att så ej är händelsen, exempelvis när det bestämda god­ set genom brand gått under. Godtages denna mening, synes stadgandet kun­

76 Kungl. May.ts proposition nr 183.

na givas gemensamt för såväl obestämt som bestämt gods; och bör då lämp­ ligen icke heller såsom exempel upptagas den föga praktiska omständigheten att allt gods av det slag avtalet avser gått under utan i stället t. ex. myndig­ hets rekvisition, uppkomna oroligheter, avbrott i den allmänna samfärdseln eller därmed jämförlig händelse.

Justitierådet Geijer: Exemplifieringen i första stycket synes vara mindre träffande såtillvida som undergång av bestämt gods ingalunda utgör ett typiskt exempel på om­ ständighet som befraktaren ej bort vid avtalets ingående taga i beräkning. Visst gods som med avtalet avses kan uppenbarligen gå till spillo under så skiftande förhållanden (ren olyckshändelse, befraktarens eget vållande m. m.) att den omständigheten i och för sig att det gått under ej lämnar någon led­ ning för bedömande av förevarande spörsmål. Förslagets mening synes väl­ grundad, örn densamma möjligen är att dylikt gods — i likhet med generiskt gods som befraktaren skall avlämna — måste drabbas av något hinder av ut­ omordentlig beskaffenhet för att befraktaren skall bli fritagen från ersättnings­ skyldighet. På grund härav hemställes att, örn exemplifieringen — ehuru den med hänsyn särskilt till förhandenvaron av 24 § köplagen icke kan betraktas såsom oumbärlig — anses böra i förevarande paragraf bibehållas, undergång av det bestämda gods avtalet avser därur uteslutes.

132 §. Lagrådet: Angående eventuell jämkning i förevarande paragraf hänvisas till lagrådets yttrande vid 131 §.

133 §. Lagrådet: Lagrådet hänvisar till vad vid 131 § anförts dels därom att förevarande paragraf lämpligen bör omfatta jämväl det fall da gods som avlämnats men ännu ej inlastats blir uttaget och dels angående eventuell jämkning i föreva­ rande paragraf för den händelse lagradets hemställan att frågan örn verkan av hinder mot godsets fortskaffande skall regleras i 135 § blir godtagen. I motiven till 113 § uttalas att det ligger synnerligen nära att vid lossning av gods i lastningsorten eller under resan analogt tillämpa den i samma para­ graf givna bestämmelsen örn rätt för bortfraktaren att innehålla godset örn ej lastemottagaren gäldar fordran för vilken godset må häfta eller ock nedsätter fordringsbeloppet. Därvid bör dock vad angår bestämmelsens betydelse för nu förevarande fall beaktas att stadgandet i 276 § örn sjöpanträtt avser endast inlastat gods och endast ersättning för fraktförlust men ej ersättning för skada som i övrigt kan uppkomma genom godsets uttagande. Någon bestäm­ melse som medför godsets häftande för sistnämnda ersättning torde ej finnas, och den ingår ej heller bland de i övrigt i 113 § omförmälda fordringarna som skola gäldas innan bortfraktaren är pliktig utgiva godset. Även örn bestäm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 133. 77

melserna i 113 § anses kunna analogt tillämpas å det fall att befraktaren återtager godset, torde alltså därigenom bortfraktarens fordran på ersättning jämväl för annan skada än fraktförlust icke vara tryggad. Det synes därför kunna ifrågasättas att antingen, i anslutning till 113 §, särskilda bestämmel­ ser givas för det fall att gods uttages i lastningsorten eller under resan eller ock i förevarande paragraf bestämmelser meddelas som trygga bortfraktarens rätt att utfå vad honom tillkommer innan han utlämnar godset.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge: Enligt motiven till 131 § är, örn vid lastningstidens utgång icke något gods avlämnats, befraktaren berättigad påfordra att fartyget för hans räkning an­ träder resan utan last under förutsättning att bortfraktarens rätt till ersätt­ ning för fraktförlust och annan skada vederbörligen säkerställes. Denna tolk­ ning av 131 §, som visar att underlåtenhet att avlämna last ej medför hävningsrätt för bortfraktaren örn blott det intresse han haft av lastens avläm­ nande, nämligen erhållande av säkerhet i lasten för sina fordringar, på annat sätt tillgodoses, har vad 131 § beträffar mera teoretisk än praktisk betydelse. I 132 § däremot kan motsvarande fråga ej sägas vara utan vikt. Även där blir följden av ett säkerställande av bortfraktarens fordringsanspråk att frakt­ slutet beträffande det gods som ej avlämnats ej må hävas av bortfraktaren samt att denne alltså ej kan utan befraktarens medgivande i stället för det gods som icke avlämnats medtaga annat gods. Fraktslutet skall ej heller anses av befraktaren frånträtt i vad det angår det gods som ej avlämnats, därest be­ fraktaren gäldar ersättning eller ställer säkerhet därför inom lastningstidens utgång och av omständigheterna framgår att därmed avses att avtalet jämväl i vad det angår det icke avlämnade godset skall äga bestånd. Nu anförda synpunkter böra anläggas även på det fall då avlämnat gods utbekommes av befraktaren vare sig i lastningshamnen eller under resan. Därest befraktaren föredrager att icke frånträda avtalet vad angår detta gods och att alltså behålla rätten att förebygga medtagande av annat gods i stället för det uttagna, vilket understundom kan vara för honom fördelaktigt, bör detta stå honom fritt. Förevarande paragraf reglerar emellertid endast frågan när fraktslutet må, efter det inlastning skett, frånträdas, och icke frågan när, oberoende av ett frånträdande av fraktslutet, godset må utbekommas. Visser­ ligen säges i motiven att förevarande paragraf naturligtvis är tillämplig även då befraktaren vill lossa gods utan att frånträda avtalet; och detsamma bör gälla även i händelse befraktaren vill före inlastningen, utan att frånträda avtalet, återtaga någon del av det avlämnade men ännu ej inlastade godset. Det kan emellertid ifrågasättas örn icke avfattningen av såväl 131 som 132 § närmast ger vid handen att befraktaren ej äger rätt uttaga gods utan att jäm­ väl frånträda avtalet i vad angår det uttagna godset. Därest förevarande paragraf, på sätt lagrådet förordat, kommer att omfatta jämväl det fall att avlämnat gods uttages före inlastningen och därjämte, såsom lämpligt torde vara, dess första stycke såvitt nu är i fråga avfattas i överensstämmelse med 52 § i utkastet, kommer tydligt till synes att befraktaren kan uttaga avlämnat

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

gods, vare sig före eller efter inlastningen, utan att därigenom avtalet frånträdes i vad angår det uttagna godset. Föredrager befraktaren att frånträda avtalet, står det honom självfallet fritt; och framgår av omständigheterna att detta varit hans avsikt, bliva bestämmelserna i 134 § tillämpliga vad angår följden därav att bortfraktaren utan skälig anledning underlåter medtaga an­ nat gods.

135 §. Lagrådet: I fråga om ändringar i förevarande paragraf hänvisas till lagrådets yttrande vid 131 §.

136 §. Lagrådet: Vidtagas av lagrådet förordade ändringar i 135 §, erfordras jämkning i nu förevarande paragraf.

139 §. Lagrådet: Den i andra stycket stadgade skyldigheten för befraktaren att hålla bortfrak­ taren skadeslös, örn denne nödgas till lastägare utgiva ersättning för förlust, minskning eller skada å godset, har avseende endast å förlust, minskning eller skada som drabbat godset vid lastning, stuvning eller lossning och ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller besättningen som i första stycket sägs. Efter orden uteslutas härigenom från stadgandets tillämpning fall, då skadan å godset visserligen ej uppkommit vid lastning, stuvning eller lossning, men orsakats av det sätt varpa lastningen, stuvningen eller lossningen verkställts. Då anledning ej kan anses föreligga att i det hänseende varom här är fråga behandla dylika fall annorlunda än dem vilka stadgandet enligt sin ordalydelse omfattar, hemställer lagrådet att stadgandets avfattning jämkas så att därav framgår att detsamma under i övrigt angiven förutsättning blir tillämplig* jämväl å förlust, minskning eller skada som i följd av lastning, stuvning eller lossning drabbat godset.

U6 §.

Lagrådet: Vad lagrådet vid 126 § anfört rörande önskvärdheten av att uttrycket »utan nytta» jämkas till större överensstämmelse med den till stöd för stadgandet åberopade främmande rätten synes även här äga tillämpning.

U8 §.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieråden Geijer och Bagge: Tidsbefraktningsavtalet är i hög grad ett spekulationsavtal. Det slutes ofta på en lång tid och det är enbart naturligt att parterna böra taga med i be­ räkningen och anse sig böra bära risken för allehanda oförutsedda händelser

Kungl. Majlis proposition nr 133. 79

som under denna tid kunna inträffa. Det är därför synnerligen tvivelaktigt örn en bestämmelse sådan som den i andra stycket givna lämpligen bör upptagas. Den kan verka vilseledande i den riktningen att befraktaren fritages från er­ sättningsskyldighet i långt större utsträckning än med avtalets natur är för­ enligt. Härtill kommer en annan omständighet som talar emot upptagandet av ifrå­ gavarande andra stycke. Även i det fall som behandlas i första stycket är tänkbart att under förutsättningar som avses i t. ex. 30 § köplagen ersättning icke skall utgå. Någon bestämmelse härom har dock icke givits. Att antaga att denna fråga lämnats öppen synes svårt. Den uttryckliga bestämmelsen örn frihet från ersättningsskyldighet i ett så närstående fall som det i andra styc­ ket behandlade — skillnaden mellan uttryckligt frånträdande och brytande av avtalet genom underlåtenhet att betala frakt är ju så som frånträdandets följ­ der i förslaget reglerats ej allt för stor — föranleder det spörsmålet örn nämnda bestämmelse är tillämplig även å det i första stycket angivna fallet; och svaret på detta spörsmål är ingalunda klart. På grund av vad sålunda anförts hemställes att andra stycket får utgå.

150 §. Lagrådet: Vad med bestämmelsen i första stycket avses är icke fullt klart. Det utta­ las i motiven att man stannat för att, örn certepartiet icke annorlunda stadgar, hela haveribidraget för frakten skall gäldas av befraktaren, så att tidsfrakten icke skall deltaga i gäldande av gemensamt haveri. Bestämmelsen är alltså dispositiv. Man synes emellertid här icke tillräckligt hava hållit isär två olika frågor, den ena huruvida vid bestämmande i dispasch av fraktens bidrag till gemensamt haveri hänsyn bör tagas till att tidsbefraktning föreligger, och den andra huruvida det fraktbidrag som i dispasch kan vara bestämt skall uppdelas mellan tidsbefraktaren och tidsbortfraktaren. Givet är att i den förra frågan, där tredje person, lastägare, har intresse, avtal mellan tidsbortfrakta­ ren och tidsbefraktaren icke har bindande verkan mot lastägaren med mindre bestämmelse härutinnan intagits jämväl i konossementet. Ett lagstadgande, som vill giva regel örn vad vid dispaschörens avgörande skall iakttagas, synes i enlighet härmed hava sin rätta plats i kapitlet om gemensamt haveri. Upp­ tages där ett stadgande som återger innehållet i första stycket av förevarande paragraf, torde bestämmelse här böra givas av den innebörd att tidsbefrakta­ ren har att vidkännas det bidrag som skall vid gemensamt haveri utgå av frakten.

Rubriken till avd. IV. Lagrådet: Själva lagtexten är klar därutinnan att med konossement avses i förslaget allenast handling som omtalas i 151 § och att således mottagningskonossement och genomgångskonossement, trots att ordet konossement ingår i beteck­ ningen, ej äro att anse såsom sådan handling. Denna förslagets mening

80 Kungl. Majlis proposition nr 188.

grumlas genom att under förevarande rubrik hänföras även de två sistnämnda slagen av handlingar. Därest man ej, för att icke bryta indelningen, vill upp­ taga bestämmelserna i 167 och 168 §§ i särskild avdelning, synes lämpligt att låta förevarande rubrik få innehållet »Örn konossement, mottagningskonossement och genomgångskonossement». 151 §. Lagrådet: Enligt bestämmelse i andra stycket skall konossement innehålla bland annat uppgift »örn» fartyget. Eöljden av att sålunda bland de för konossement konstitutiva bestämmelserna föreskrift upptages örn dylik uppgift torde bliva att på grund av stadgandena i 167 och 168 §§ föreskriften komme att få konstitutiv betydelse även vad angår där omförmälda handlingar. En regel att uppgift »örn» fartyget skall intagas, är emellertid till sitt innehåll så obestämd att, örn syftet är att vinna en sådan verkan, föreskriften skulle bli­ va av föga värde; stundom skulle den även kunna vålla osäkerhet huruvida giltigt mottagnings- eller genomgångskonossement föreligger. Härtill kommer att bestämmelsen, därest den upptages i förevarande paragraf, icke kommer att stå i god överensstämmelse med paragrafens innehåll i övrigt. Bestämmelsen måste, då den sammanställes med vad i 152 § stadgas därom att fartygets namn skall, där så äskas, angivas i konossementet, så förstås att däri ej behöver upp­ givas å vilket fartyg inlastningen skett. Det måste emellertid ligga i sakens natur att när konossement, såsom stadgat är i första stycket av förevarande paragraf, skall innefatta erkännande örn godsets inlastning, det också namnes å vilket fartyg det inlastats. På grund av vad sålunda anförts hemställes att ordet »örn» utbytes mot ordet »å». Därest så sker, bör i 152 § uteslutas om­ förmälda stadgande örn angivande av fartygets namn.

152 $. Lagrådet: Angående uteslutning av vad i första stycket under 4) säges om fartygets namn hänvisas till den vid 151 § gjorda anmärkningen.

Justitierådet Geijer: Det avsnitt av lagförslaget som omfattar paragraferna 151-—-155 är för­ sett med underrubriken »Örn konossements utfärdande och innehåll». Därpå synes kunna grundas det anspråket att i nämnda paragrafer skola återfinnas bland annat de huvudsakliga reglerna örn vad ett konossement bör innehålla rörande godset. Detta anspråk är dock knappast helt uppfyllt. Utöver vad i 151 § stadgas såsom ett under alla förhållanden nödvändigt innehåll i konosse­ mentet lämnas allenast i 152 § vissa föreskrifter örn att på särskild framställ­ ning i konossementet skola intagas uppgifter i en del hänseenden, dock med rätt — örn skyldighet talas ej i detta sammanhang — för bortfraktaren att göra förbehåll beträffande sådana uppgifter av avlastaren, vilkas riktighet han skä­ ligen icke kan anses pliktig att undersöka. Sistnämnda stadgande tar sålunda närmast sikte på avlastarens respektive befraktarens intresse av att konosse­ mentet skall innehålla en sådan beskrivning av godset som kan befrämja ko-

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 81

nossementets försäljning och avväger detta intresse mot den risk som bortfraktaren löper örn han förbehållslöst tillmötesgår i berörda hänseende framställda önskningar. Det intresse, som den vilken förvärvar konossementet och skall mottaga godset har av att konossementsuppgifterna icke vilseleda i fråga örn godsets verkliga värde, har här tills vidare lämnats åsido; och i förslaget be­ handlas icke denna sak direkt ur synpunkten av det allmänna intresset av att det omsättningspapper som konossementet utgör icke är ägnat att vilseleda. I ett av de följande avsnitten, som avhandlar rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren, givas däremot föreskrifter av vilka indirekt följa vissa skyldigheter i ifrågavarande hänseende för bortfraktaren. Av 161 § framgår sålunda att bortfraktaren blir ansvarig för uppgift rörande godset, örn han uraktlåtit att göra förbehåll där sådant bort ske, och i 162 § stadgas ansvarighet för bortfraktaren dels örn han nöjt sig med att göra förbehåll i sådant fall, då uttrycklig anmärkning om uppgifts oriktighet i stället bort göras, dels örn han underlåtit att — även där avlastaren ej äskat införande av särskild uppgift örn godset — anmärka sådan skada å detsamma eller så­ dan brist i dess förpackning som han utrönt eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat utröna, dels ock örn han icke anmärkt att godset lastats å däck. ' Jet måste ifrågasättas om icke vad bortfraktaren sålunda har att till undvikande av skadeståndsskyldighet iakttaga är av den vikt såsom först och främst en skyldighet med hänsyn till omsättningens säkerhet att det bör framhållas i det avsnitt av lagen som angår konossementets innehåll. Ett åsidosättande å bortfraktarens sida av hans nu berörda åligganden kan under vissa förhållanden tänkas till och med föranleda straffrättsligt ansvar; och det är knappast tillfredsställande om dessa åligganden icke på något sätt komma till synes i lagen på den plats som i betraktande av lagens rubrik­ indelning är den naturliga. Jag hemställer därför huruvida vad nu fram­ hållits ej åtminstone bör föranleda att till förevarande paragraf fogas ett nytt stycke innefattande en erinran hurusom av 161 och 162 §§ framgår att bortfraktaren är skyldig att i särskilda fall i konossementet göra vissa för­ behåll och anmärkningar.

156 §. Lagrådet: Med ordet överlåtelse såsom grundande legitimation för innehavare av orderkonossement avses i paragrafen allenast överlåtelse som tecknats a konosse­ mentet. Godtager bortfraktaren överlåtelse av annat slag, är han icke befriad från att på eget ansvar ingående pröva överlåtelsens materiella giltighet. Detta har man — med förebild hämtad från 23 § upplagsbevislagen — velat ut­ märka genom det inom parentes insatta ordet indossament. Då emellertid ordet överlåtelse i allmänhet användes i en vidsträcktare bemärkelse, synes den i förevarande paragraf föreslagna avfattningen vara mindre tillfreds­ ställande. T detta sammanhang bör särskilt uppmärksammas den formulering vilken så nyligen som i det av lagrådet under sistlidna ar granskade förslaget till lag örn skuldebrev kommit till användning då det gällt att angiva vill- Bihang till riksdagens protokoll 198G. 1 sami. Nr 183. 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

koren för legitimation vid innehav av orderskuldebrev. Enligt nämnda förslag är sådan legitimation för handen om innehavaren förmår åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser; och där­ med asyftas icke blott indossament utan även fristående skriftliga överlåtelser. Till jämförelse ma vidare erinras örn att enligt 13 § växellagen överlåtelse skall tecknas å växeln; detta har icke ansetts utan vidare ligga i ordet över­ låtelse. Med hänsyn till det anförda hemställer lagrådet att förevarande pa­ ragrafs avfattning jämkas så att paragrafens omförmälda innebörd utmärkes direkt i själva texten. Enligt nyssberörda stadgande i förslaget till lag örn skuldebrev skall inne­ havare av orderskuldebrev anses legitimerad genom den sammanhängande ked­ jan av skriftliga överlåtelser, även örn någon av dem är ställd till innehavaren eller tecknad in blanco. Då förevarande paragraf torde åsyfta detsamma som avses med berörda bestämmelse, synes en närmare överensstämmelse i formule­ ringen vara att förorda.

161 och 162 §§. Lagrådet: I 161 § upptages först den allmänna regeln örn bortfraktarens ansvar för riktigheten av uppgift som i konossement intagits rörande godset och därefter undantagsstadgandet att ansvarighet dock icke föreligger örn visst förbehåll gjorts i konossementet eller mottagaren mast inse att uppgiftens riktighet icke undersökts av bortfraktaren. Denna regel att frihet från ansvar för konossementsuppgift inträder när förbehåll skett är emellertid icke ovillkorlig. Har bortfraktaren insett eller bort inse uppgiftens oriktighet, är han trots för­ behållet icke fri; härom stadgas i sista stycket av 162 §. Genom att detta stadgande insatts pa nu nämnda plats, i samband med regler örn bortfraktares rätt att åberopa före inlastningen förefintlig skada eller brist eller godsets last­ ning å däck, försvåras överskådligheten av vad förslaget vill stadga örn an­ svaret för konossementsuppgifter. Det hemställes förty att bestämmelsen i nämnda sista stycke uppflyttas såsom ett andra stycke i 161 §.

164 §. Justitierådet Appelberg, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge: Bestämmelsen i första punkten ger, för det fall att två eller flera konossementsexemplar överlåtits, bättre rätt åt innehavaren av det exemplar, som först mottagits, om han därvid var i god tro. Enligt motiven avses härmed icke att i gällande rätt göra annan ändring — frånsett att man velat giva ledning jämväl vid tvist mellan olika innehavare av rektakonossement — än att stadga företräde, icke såsom för närvarande åt det exemplar som först avlämnats, utan at det som först mottagits. Orden »örn han därvid var i god tro» hava emellertid tillagts utan att någon motivering därför givits. Lag­ texten ger ej heller någon ledning för bedömande av frågan vad med denna goda tro avses, således vilken objektiv omständighet som i händelse av ond

Kungl. Maj:ts proposition nr 138. 83

tro hos deri förste mottagaren skall giva annan konossementsinnehavare före­ träde. Närmast till hands ligger att antaga att här åsyftas den omständig­ het att avtal örn överlåtelse tidigare träffats, i regel i samband med att köp slutits örn den vara som konossementet representerar. Vore detta meningen, skulle genom regelns uppställande avvikelse ske från hittills gällande svensk rätt, som i överensstämmelse med tysk rätt icke tillerkänner nämnda omstän­ dighet betydelse vid tvist mellan olika konossementsinnehavare. Meningen lärer emellertid vara att, om den som först mottagit sitt exemplar har vet­ skap örn att exemplar tidigare avsänts till annan, denne senare skall äga företrädesrätt. Att giva regel för dylikt säkerligen mycket sällsynt fall synes näppeligen påkallat. Det hemställes därför att de citerade orden få utgå.

Justitierådet Geijer: Då i förevarande paragraf talas om att konossementsinnehavare »överlåtit» konossementet, synes såvitt av detta ords allmänna betydelse och den före­ slagna lagtexten kan bedömas — motiven lämna härom ingen upplysning — därmed knappast kunna åsyftas allenast en överlåtelse av beskaffenhet att grunda formell legitimation utan måste jämväl däri inbegripas en formlös cession av den på konossementet grundade fordringsrätten, särskilt som den betydelse, vilken i första punkten tillmätts förhandenvaron av god tro, genom en sådan tolkning vinner en naturlig förklaring; och innebörden av den där givna regeln får då antagas vara att den innehavare som först mottagit sitt exemplar skall, oavsett om den ena överlåtelsen skett tidigare eller senare än den andra, hava företräde såväl framför den innehavare, vilken senare mot­ tagit annat exemplar, som ock framför den, vilken kan åberopa endast en formlös cession, allt dock under förutsättning att den förstnämnde mottagaren vid tiden för mottagandet var i god tro beträffande tidigare överlåtelse. Nu angivna tankegång torde klarare framträda genom ett direkt utsägande av att den förste godtroende mottagaren har bättre rätt, oansett att annan kan åbe­ ropa en tidigare överlåtelse. Den verkan som sålunda tillagts mottagandet av ett konossementsexemplar torde böra inträda endast örn exemplaret befinner sig i sådant skick att mot­ tagaren därigenom är formellt legitimerad innehavare av konossementsrätten. Detta synes böra utmärkas i lagtexten.

167 §.

Lagrådet: Enligt första stycket i denna paragraf skola befraktningskapitlets regler om konossement äga motsvarande tillämpning å mottagningskonossement. Där­ emot innehåller förslaget icke någon föreskrift huruvida övriga i sjölagen förekommande bestämmelser rörande konossement skola gälla även i fråga örn mottagningskonossement. Såsom av motiven framgår har avsikten varit att åt doktrinen och lagtillämpningen överlämna avgörandet av denna fråga. Tvivelaktigt är om stadgandet kan tolkas på detta sätt; då fråga är örn be­

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S8.

stämmelser i en och samma lag, ligger närmast till hands att uppfatta stad­ gandet så att andra bestämmelser än de i förevarande kapitel upptagna icke äro tillämpliga å mottagningskonossement. I allt fall kan svårligen anses tillfredsställande att lämna spörsmålet oreglerat; vissa av de nu avsedda be­ stämmelserna — exempelvis det i 284 §, sådan denna paragraf lyder enligt lagen den 18 maj 1928, upptagna stadgandet örn preskriptionstid för fordran å ersättning på grund av att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter — äro av beskaffenhet att tvivelsmål icke bör få råda huruvida de­ samma hava avseende jämväl å mottagningskonossement. Det hemställes för­ denskull att uttryckligt stadgande meddelas jämväl örn i vad mån dessa öv­ riga bestämmelser skola vara tillämpliga å mottagningskonossement. Enligt lagrådets mening torde med hänsyn till innehållet i de nu avsedda bestämmel­ serna betänkligheter knappast kunna råda mot ett stadgande av innebörd att samtliga i sjölagen förekommande bestämmelser örn konossement skola i till­ lämpliga delar gälla mottagningskonossement.

16& §. Lagrådet: Vad angår frågan huruvida de bestämmelser rörande konossement som före­ komma i andra delar av sjölagen än befraktningskapitlet skola gälla även genomgångskonossement hänvisar lagrådet till det ovan vid 167 § anförda, vilket äger motsvarande tillämpning å nu berörda fråga.

171 §- Lagrådet: I andra stycket av förevarande paragraf meddelas föreskrift under vilka omständigheter bortfraktaren är ansvarig för skada som under transporten drab­ bar passagerarens person. Efter vilka grunder skadeståndet skall utgå angives icke i förslaget. Meningen synes vara att härvidlag — liksom fallet är beträf­ fande personskada i följd av järnvägsdrift, automobiltrafik och luftfart — strafflagens allmänna rättsregler i ämnet skola lända till efterrättelse. För tydlighetens skull torde detta böra i lagrummet utsägas.

176 §. Lagrådet: Uttrycket »väsentligen fördröjd» synes icke tillräckligt tydligt utmärka att man vid bedömandet av huruvida dröjsmålet föranleder hävningsrätt skall taga hänsyn till den betydelse avtalets behöriga fullgörande har för passage­ raren. I anledning härav torde avfattningen böra något jämkas. Då emeller­ tid för passagerare i regel är av vikt att avresan äger rum å beräknad tid, kan därjämte ifragasättas örn man icke bör inskränka sig till att för hävningsrätt fordra att dröjsmålet ej skall vara av allenast ringa betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 85

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års inter­ nationella konvention rörande konossement.

Lagrådet: Ifrågavarande förslag avser att med svensk sjölagstiftning införliva konossementskonventionens bestämmelser på sådant sätt att tillträde till konventio­ nen kan äga rum från Sveriges sida. Av 122 § i sjölagsförslaget framgår emel­ lertid att det nu förevarande lagförslaget icke ensamt reglerar liela det om­ råde som med konossementskonventionen avses. Såväl fart mellan Sverige och främmande stat i det fall som omförmäles i 122 § tredje stycket i sjölagsför­ slaget som ock kustfart — i båda fallen sjöfart som är underkastad konven­ tionens bestämmelser — falla utanför det nu förevarande lagförslaget. Vad angår den fart mellan Sverige och främmande stat som avses i 122 § tredje stycket torde sjölagsförslaget i fråga om förmåner för befraktare och konossementsförvärvare i stort sett näppeligen ge mindre än konossementskon­ ventionen. Därvid bör beaktas bland annat att, i motsats mot vad i motiven synes vara ifrågasatt, någon ovillkorlig rätt för avlastaren att utfå konosse­ ment, oberoende av med bortfraktaren träffat avtal örn motsatsen, ej heller enligt konossementskonventionen han anses föreligga. Men de i jämförelse med konossementskonventionen strängare bestämmelser för bortfraktaren som 122 § första och andra styckena innebära äro tydligen av beskaffenhet att kunna beröra intressen företrädda av bortfraktare tillhörande övriga konventionsstater. Man torde därför näppeligen kunna underlåta att, på sätt även i motiven synes antagas, vid tillträde till konventionen göra förbehåll beträf­ fande upptagande av en sådan regel som den i 122 § tredje stycket föreslagna. Vad kustfarten beträffar kan enligt protokollet vid konossementskonventionens undertecknande konventionsstat endast såtillvida göra undantag från konventionens bestämmelser att staten äger tillämpa artikel 6 i konventionen på alla slags varor, vilket innebär rätt att giva den nationella lagen sådant in­ nehåll att, därest konossement ej utfärdas och i artikeln avsedda villkor inta­ gas i mottagningsbevis av vars avfattning framgår att det ej är av löpande be­ skaffenhet, de i konventionen givna reglerna icke bliva tvingande. Då enligt särskilda bestämmelser bortfraktare tillhörande vissa främmande stater som tillträtt eller kunna antagas komma att tillträda konventionen medgivits rätt att driva fart mellan svenska hamnar kunna även här förekomma fall då in­ tressen, företrädda av bortfraktare som tillhör konventionsstat, röna menlig inverkan av stadgandena i 122 § första och andra styckena. Det finnes följakt­ ligen ej anledning att, om förbehåll vid tillträde till konventionen göres be­ träffande fart som avses i 122 § tredje stycket, icke också göra förbehåll i fråga örn kustfarten. Men även antagandet av det nu förevarande lagförslaget torde böra föran­ leda att ett förbehåll göres vid tillträdet till konventionen. Den föreslagna lagen skall, enligt ingressen, kunna göras tillämplig allenast vid befordran av gods sjöledes mellan Sverige och främmande stat som är an­ sluten till konventionen. Enligt art. 10 i konventionen skola däremot dess bestämmelser tillämpas å varje konossement som utfärdas i en av de fördrags-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

slutande staterna. Dessa stadgandens räckvidd sammanfaller uppenbarligen icke. I motiven säges härom allenast att vad angår utrikes fart någon skyldig­ het icke föreligger att tillämpa konventionens regler i förhållande till land som icke anslutit sig till konventionen och att anledning saknas att sålunda ut­ sträcka konventionens räckvidd; ingressen hade därför fått den ovan angivna lydelsen. Häremot bör erinras att fråga örn tillämpning av konventionens regler i förhållande till konventionsstat kan uppkomma även vid befordran av gods sjöledes mellan Sverige och främmande stat som icke biträtt konventionen. Konventionen har tillkommit i syfte att skydda konossementsförvärvare, så snart konossementet är utställt i konventionsstat. Någon anledning att antaga att man därvid velat undantaga en konventionsstat tillhörande konossements­ förvärvare i det fall att hans gods skulle gå till icke-konventionsstat synes ej föreligga. Huruvida meningen varit att skydda andra konossementsförvärvare än dem som tillhöra konventionsstaterna, är måhända tvivelaktigt. Att märka är att i konossementskonventionen icke finnes något förbehåll liknande det i art. 12 i konventionen angående begränsning av redares ansvarighet, vilket fritar de fördragsslutande staterna från att tillämpa konventionens bestämmel­ ser till förmån för parter som tillhöra en icke fördragsslutande stat (jämför även art. 14 i panträttskonventionen). Emellertid kan ifrågasättas örn den i ingressen till lagförslaget gjorda in­ skränkningen är påkallad. Den medför vissa praktiska olägenheter, som knap­ past uppvägas av de fördelar som äro därmed förenade. Mot konossementskonventionens bestämmelse att dess verkningar beträffande konossement som utfärdats på grund av certeparti inträda först från det ögonblick konos­ sementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och konossementsinnehavaren har fran redarehall anmärkts att det vore olämpligt att avlastaren skulle kunna efter sitt gottfinnande bestämma tidpunkten när konventionsbestämmelserna skola bliva tillämpliga. Man synes då åtminstone böra undvika att öka antalet av de fall då frågan örn konventionens tillämplighet blir bero­ ende av en lastägarens åtgärd. Det händer ej allt för sällan att lastägaren först i orderhamn bestämmer vart godset skall fraktas, liksom att lastägaren under resan dirigerar godset till annan ort än från början var bestämt. Härtill kommer att med den föreslagna anordningen följer att, även då enligt internationellt privaträttsliga regler svensk lag skall tillämpas, icke mindre än tre system av lagregler komma att gälla å det rättsområde som ut­ gör föremål för konossementskonventionens reglering. Vid befordran av gods sjöledes mellan Sverige och konventionsstat skall den föreslagna lagen i anled­ ning av Sveriges tillträde till konventionen äga tillämpning. Vid befordran av gods mellan Sverige och stat som ej anslutit sig till konventionen skall sjölagsförslaget tillämpas, med undantag av de tvingande bestämmelserna i 122 §. Och slutligen skola för inrikes fart samt för utrikes fart mellan Sverige och vissa konventionsländer enligt förordnande meddelat på grund av 122 § tredje stycket de tvingande bestämmelserna i denna paragraf gälla. De olägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 87

som härmed kunna vara förenade torde i praktiken avsevärt minskas om be­ stämmelsen i art. 10 i konventionen blir iakttagen. Lagrådet vill på nu anförda grunder förorda att bestämmelserna i föreva­ rande lagförslag göras tillämpliga vid befordran av gods sjöledes ej blott mel­ lan Sverige och stat som anslutit sig till konventionen utan även från Sverige till annan stat, med det undantag som föranledes av stadgandet i 122 § tredje stycket sjölagsförslaget. Huruvida de svenska redarna därigenom skulle bliva strängare bundna än deras utländska konkurrenter som icke tillböra konventionsstat beror av de internationellt privaträttsliga regler som tillämpas vid den dom­ stol där tvist rörande bortfraktaransvaret kan komma att anbängiggöras. Fall där sådan strängare bundenhet skulle inträda torde dock bliva sällsynta. För öv­ rigt synes ingalunda säkert att de svenska redarna ens i sådana fall skulle kom­ ma i ofördelaktig ställning i konkurrensen med redarna i icke-konventionsstater, med hänsyn till att för de svenska exportörerna liksom för deras assuradörer det ofta, särskilt vid vissa former av försäljning till utlandet, kan vara av stort intresse att redarnas ansvar regleras av konossementskonventionens bestämmel­ ser även vid befordran av gods till icke-konventionsstat, vadan exportörerna måste antagas bliva benägna att försända sina varor med linjer som äro bund­ na av nämnda bestämmelser. Den från redarhåll anförda omständigheten att, därest konventionsbestämmelserna icke bleve genomförda i åtskilliga länder med vilka Sverige står i förbindelse, varumottagare i dessa länder vid befrakningar från Sverige skulle erhålla de fördelar konventionen medför under det att mottagare här i landet icke komme i motsvarande gynnsamma ställning kan näppeligen åberopas såsom något mera avgörande skäl mot den nu ifrågasatta anordningen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet: Wilhelm von Schiverin.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 6 mars 1936.

Närvarande: Statsministern H ansson , statsråden U ndén , S chlyter , W igforss , L evinson ,

V ennerström , L eo , E ngberg , E kman , S köld .

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet och chefen för handelsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet statsrådet Schlyter lagradets den 22 januari 1936 avgivna utlåtande angående de till lagrådet den 18 juli 1935 remitterade förslagen till 1) lag örn ändring i vissa delar av sjölagen; 2) lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella kon­ vention rörande konossement; samt 3) lag om ändrad lydelse av 70 § utsökningslagen. Föredraganden anför: »Ifrågavarande lagförslag utgöra resultatet av det arbete som den genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars 1933 tillsatta sjölagstiftningskommittén be­ drivit i samråd med delegerade från Danmark, Finland och Norge i ändamål att fullfölja och avsluta det tidigare påbörjade samarbetet på en revision av vissa delar av de nordiska sjölagarna. Lagförslagen avse främst en av ut­ vecklingen betingad revision av sjölagens befraktningsregler, i sammanhang varmed skulle möjliggöras vårt lands tillträde till ovannämnda konvention. Enhetlighet mellan olika länders lagar är på sjörättens område av särskild betydelse. Denna uppfattning har ock vunnit beaktande vid tillkomsten av de skandinaviska ländernas ännu gällande, i det hela med varandra överens­ stämmande sjölagar. En mera allmän strävan i riktning mot en internationa­ lisering av sjörätten har särskilt i tiden efter sjölagarnas tillkomst framträtt. Härvid må erinras örn det betydande arbete, som nedlagts av den internationella sjörättsföreningen, Comité maritime international. Såsom frukter av detta arbete äro att nämna 1910 års internationella konventioner örn fartygs samman­ stötning samt örn assistans och bärgning, vilka införlivades med vår lagstift­ ning genom lag av den 13 december 1912. Ett betydelsefullt steg mot sjörättens internationalisering togs vidare genom avslutande dels den 25 augusti 1924 av konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn begränsningen av ansvarigheten för ägare av fartyg, som användas till fart i öppen sjö, dels ock den 10 april

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS. 89

1926 av konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmel­ ser i fråga örn sjöpanträtt och fartygshypotek. På grund av stora olikheter mellan skilda länders rättssystem å ifrågavarande område av sjörätten hade betydande svårigheter mött att åstadkomma enighet i dessa ämnen. Efter lag­ stiftningsarbete, som bedrevs i samråd med delegerade för de övriga nordiska länderna, hava i Sverige den 18 maj 1928 utfärdats lagar i syfte att möjliggöra anslutning till omförmälda konventioner. Dessa lagars ikraftträdande har gjorts beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, och såsom ett villkor för sadant förord­ nande har ansetts böra gälla att ett större antal av de makter, med vilka vi i sjöfartshänseende stå i beröring, tillträdde konventionerna. Första lagutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, yttrade i detta hänseende, att ingen tve­ kan hystes örn att icke fördelarna av att genom konventionernas biträdande erna överensstämmelse uti ifrågavarande delar av sjörätten med de stora sjöfartsidkande nationerna väsentligen övervägde de betänkligheter, som i ett el­ ler annat avseende ur svensk rätts synpunkt kunde göras gällande mot kon­ ventionerna, samt att under förutsättning att ett större antal av de makter, med vilka vi stå i förbindelse i sjöfartshänseende, vore villiga att ratificera konventionerna, motsvarande åtgärd jämväl för Sveriges del syntes önskvärd. Förordnande örn nämnda lagars ikraftträdande har ännu ej meddelats. Det av sjölagstiftningskommittén upprättade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen är utarbetat under förutsättning att 1928 års sjölag­ stiftning träder i kraft senast samtidigt med den föreslagna lagen. Ehuru sist omförmälda konventioner ännu icke fått den allmänna tillslutning, varpå man vågat hoppas, synes lämpligt att, om riksdagen icke har något att däremot erinra, vårt land vidtager åtgärd för ratificering av ifrågavarande konventio­ ner samt att nämnda lagstiftning får träda i tillämpning. Härvid bör särskilt uppmärksammas att i de övriga nordiska länderna motsvarande lagar redan äro i kraft. Konventionerna hava tillträtts, förutom av grannländerna, av Belgien, Brasilien, Frankrike, Monaco, Portugal, Spanien och Ungern; panträttskonventionen är därjämte ratificerad av Estland. Vad konventioner­ nas framtida öde angår må nämnas, att i Tyskland för närvarande pågår ar­ bete för revision av sjörätten, vilket torde kunna förväntas leda till en anslut­ ning till konventionerna. Sjölagens centrala del, befraktningsrätten, bär i stort sett lämnats oberörd av vidtagna lagstiftningsåtgärder. Redan årtiondet efter sjölagens tillkomst framkommo emellertid yrkanden örn revision av reglerna rörande bortfraktarens ansvarighet för godset; man påpekade särskilt behovet av bestämmelser, som skulle inskränka möjligheten att genom klausuler i konossement åsido­ sätta lagens ansvarighetsregler. Det internationella sjörättsliga arbetet, som på sin tid föranledde att det år 1918 pabörjade nordiska lagstiftningsarbetet för revision av sjölagarna förklarades vilande, inriktade sig tidigt på att söka åstadkomma ett förslag till internationell befraktningslag. Det eftersträvade resultatet bar emellertid uteblivit. Däremot har den under de senare årtion­ dena livligt diskuterade frågan angående det av bortfraktarna allmänt prak­ tiserade bruket att fritaga sig från ansvarighet för det transporterade godset

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 188 .

lett till avslutandet den 25 augusti 1924 i Bryssel av den internationella kon­ ventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement. Denna konvention avser att lösa vissa av de spörsmål, till vilka en godstransport till sjöss giver upphov, särskilt frågan om ansvarigheten för godset, konventionen har tillkommit närmast såsom en frivillig överens­ kommelse mellan de olika intressegrupperna vid befraktning och åsyftar att på ett rättvist sätt fördela rättigheter och skyldigheter mellan dessa. Vid sjölagstiftningskommitténs tillsättande angav jag såsom riktlinjer för bedrivandet av kommitténs arbete, att detsamma borde begränsas till reglerna örn befraktning och därmed omedelbart sammanhängande ämnen samt att i detta samband frågan om Sveriges ställning till konossementskonventionen bor­ de bliva föremål för utredning. De av kommittén med skrivelse den 27 april 1935 överlämnade lagförslagen innebära en fullständig revision av de sjörätts­ liga befraktningsreglerna och hava utarbetats under förutsättning att vårt land tillträder konossementskonventionen. I anledning av att lagrådet mot för­ slagen framställt vissa anmärkningar har jag funnit det angeläget att tillfälle bereddes till en slutlig överläggning rörande lagförslagen mellan de olika län­ dernas delegerade för utrönande av möjligheten att så långt detta läte sig göra bibehålla den tidigare ernådda överensstämmelsen mellan ländernas lagtexter. I sådant syfte har Kungl. Majit enligt beslut den 31 januari 1936 bemyndi­ gat ledamöterna i kommittén presidenten i Svea hovrätt B. Ekeberg och hov­ rättsrådet i samma hovrätt H. Wikander att, med assessorn i nämnda hovrätt E. Hagbergh såsom sekreterare, i egenskap av delegerade från svensk sida del­ taga i konferens i Oslo med delegerade från Danmark, Finland och Norge för överläggning rörande fullföljandet och avslutandet av det nordiska lagstift­ ningsarbetet pa sjörättens område. Sedan sådan överläggning ägt rum under tiden den 12 den 19 februari 1936, hava de svenska delegerade genom skri­ velse den 20 i samma månad till Kungl. Majit överlämnat en sammanställ­ ning av de ändringar i den svenska lagtexten, som påkallas av en anslutning till de vid konferensen i Oslo uppnådda arbetsresultaten. Inom de övriga län­ derna föreligga lagtexter av i huvudsak enahanda innehåll.

Vad det sålunda slutförda lagstiftningsarbetets allmänna läggning beträffar må följande anmärkas. Sjölagens befraktningsregler, som på sin tid avfattats i nära anslutning till de sjörättsliga stadgandena i den tyska handelslagen, måste å åtskilliga punkter numera anses föråldrade. Såsom förut antytts pågår också i Tyskland arbete för revision av sjörätten. Vid utarbetandet av det föreliggande förslaget till lag örn ändring i vissa de­ lar av sjölagen har anknytning sökts till engelsk uppfattning inom ifrågava­ rande rättsområde, vilket lärer vara välgrundat i betraktande av den domine­ rande roll England intager inom sjöfarten. Att man på åtskilliga punkter sökt vinna överensstämmelse med engelsk uppfattning är så mycket naturligare som konossementskonventionen övervägande giver uttryck för anglosaxisk åskådning. Beaktande har även skänkts den nya nederländska sjölagen. Konossementskonventionen behandlar två huvudfrågor. Den ena avser bortfraktarens ansvar för vårdnaden av godset och den andra hans

Kungl. Maj:is proposition nr 1S3. 91

skyldighet att utställa konossement med visst innehåll; i samband med den sistnämnda behandlas frågan örn konossementets beviskraft. Spörsmålet örn bortfraktarens ansvarighet för godset har, såsom ovan antytts, under de senare årtiondena varit föremål för livlig diskussion. En regel sådan som den i vår sjö­ lags 142 §, enligt vilken bortfraktaren principiellt är ansvarig för förlust eller minskning av eller skada å gods, där han ej kan göra antagligt, att förlusten, minskningen eller skadan tillkommit genom »olyckshändelse, som det ej stått 1 befälhavarens eller besättningens makt att avvärja», torde, åtminstone med den tolkning, som i de svenska motiven till sjölagen förfäktas, nämligen att regeln befriar bortfraktaren från ansvar allenast i fall av »vis major», »hän­ delse av högre hand», numera allmänt anses alltför sträng för bortfraktaren. En sådan regel kan i viss mån förklara tillkomsten av de allmänt förekom­ mande klausuler i konossement, genom vilka bortfraktaren i olika hänseenden friskriver sig från ansvaret för godset; enligt den s. k. negligenceklausulen är sålunda bortfraktaren fri från ansvar för fel eller försummelser från sitt folks sida. Konossementskonventionen utgör på denna punkt en kompromiss såtill­ vida som bortfraktaren uttryckligen fritages från ansvar för skada i vissa sär­ skilt angivna fall. Av synnerlig betydelse är härvid bestämmelsen i art. 4 § 2 a, att bortfraktaren icke är ansvarig för skada uppkommen genom underl,ydandes fel eller försummelse vid navigeringen eller handliavandet av fartyget (dans la navigation ou dans 1’administration du navire; in the navigation or in the management of the ship). Å andra sidan äro konossementskonventionens samtliga ansvarighetsregler av tvingande natur; syftet är, liksom med den i Amerikas förenta stater år 1893 utfärdade Harter Act, att råda bot på de missförhållanden, till vilka friskrivningsklausulerna givit upphov. Vid sidan av konventionens reglering av ansvaret för godset har i konven­ tionen upptagits, bland annat, stadgande örn skyldighet för bortfraktaren att utfärda konossement, innehållande uppgifter örn godsets märken samt vikt, mått eller stycketal ävensom godsets synliga tillstånd. Därjämte har bestäm­ melse givits, att konossementet utgör fullt bevis om uppgifternas riktighet, med rätt dock för bortfraktaren att genom motbevis styrka deras oriktighet. Berörda regel örn konossementet såsom endast ett prima-facie-bevis har tillkom­ mit med utgångspunkt från engelsk rätt. Ehuru invändningar kunna göras mot vissa stadganden i konossementskon­ ventionen, lärer densamma i sina huvuddrag dock få anses innebära en rättvis avvägning av befraktares och bortfraktares i viss man motsatta intressen. Tvekan synes därför icke böra råda om att vårt land bör ansluta sig till kon­ ventionen. Den övervägande meningen inom intresserade kretsar i de nordiska länderna går ock i denna riktning. I samband härmed må nämnas, att kon­ ventionen hittills tillträtts av Belgien, Monaco, Portugal, Spanien, Storbritan­ nien och Norra Irland samt ett flertal brittiska kolonier ävensom av Ungern. Arbete för konventionens införlivande med den nationella rätten pagar i Frank­ rike och Tyskland. Vid utarbetandet av den nya nederländska sjölagen har hänsyn i flera avseenden tagits till de principer som komma till uttryck i kon­ ventionen.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Tvekan kan däremot råda angående det lämpligaste sättet för konventio­ nens införlivande med vår lagstiftning. Vid utarbetandet av det utkast till lagbestämmelser örn befraktning (Statens offentliga utredningar 1930:11), som i maj 1930 för avgivande av yttrande remitterades till olika myndigheter och organisationer, följde man samma princip som tidigare tillämpats vid in­ förlivande av internationella konventioner med svensk sjörätt och inarbetade sålunda konventionens bestämmelser i sjölagen. Häremot framkom emeller­ tid åtskillig kritik från näringsorganisationernas sida. Avgörande skäl lärer icke kunna resas mot det jämväl inom de övriga nordiska länderna nu före­ slagna sättet att upptaga konventionens regler i en särskild lag, som i huvud­ sak innebär allenast en översättning av samma regler och vars bestämmelser i vissa fall skola lända till efterrättelse i stället för vad sjölagen i motsva­ rande delar innehåller. Genom detta förfaringssätt, som överensstämmer med vad från det praktiska livets sida förordats, har man vunnit den fördelen, att den svenska sjölagen kan avfattas mera oberoende av den anglosaxiskt starkt färgade konossementskonventionen. Med befraktningskapitlet i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen hava emellertid införlivats de principer, som ligga till grund för konventionen,- dess regler om bortfraktarens ansvarighet för godset hava sålunda, örn än i något förändrad form, in­ arbetats i avsnittet »Örn bortfraktarens ansvar för godset». Beträffande tillämpningsområdet för de olika lagför­ slagen har anslutning skett till lagrådets mening. Lagen i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement föreslås skola gälla vid all export av gods samt därjämte vid import från land som tillträtt konventionen. En viss inskränkning häri föranledes av stadgan­ det i 122 § tredje stycket i förslaget till lag örn ändring i vissa delar av sjö­ lagen, vilket stadgande tillkommit för att möjliggöra en tillämpning av de nor­ diska ländernas sjölagar i fart som endast berör dessa länder. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av sjö­ lagen innebär, såsom förut antytts, en fullständig omarbetning av sjöla­ gens befraktningskapitel. De ändringar, som föreslås i andra avdelningar av sjölagen, äro av underordnad betydelse och i allmänhet föranledda av revisio­ nen av befraktningskapitlet. Anmärkas må emellertid den i 59 § införda nya regeln örn möjlighet för domstol att nedsätta den ersättning befälhavaren kan vara pliktig utgiva på grund av fel eller försummelse i tjänsten. Regeln står i överensstämmelse med stadgandet i 50 § andra stycket sjömanslagen och för­ ordades av riksdagen i dess skrivelse till Kungl. Maj :t i samband med godkän­ nande av sjömanslagen. Befraktningskapitlet innehåller i sin nu föreslagna lydelse i olika hänse­ enden en fullständigare rättslig reglering av det sjörättsliga fraktavtalet än för närvarande. Kapitlet har också erhållit en mera överskådlig uppställ­ ning. Vid dess utformande hava i stor utsträckning beaktats de erinringar, som från olika myndigheters och näringsorganisationers sida gjorts mot det år 1930 remitterade befraktningsutkastet. Befraktningskapitlet är uppdelat på fem avsnitt, inledande bestämmelser, resebefraktning, tidsbefraktning, konossement och passagerarebefordran. Stadgandena rörande resebefraktning hava för­

Kungl. Majlis proposition nr ISS. 93

delats i ett flertal underavdelningar. Bestämmelserna örn lastningsplats och lastningstid innebära såväl ett fullständigande av som ock vissa avvikelser från gällande sjölag. Bland viktiga olikheter må nämnas, att sjölagens ute­ slutande efter tonnagets storlek bestämda antal liggedagar blivit, beträffande fartyg örn större nettodräktighet än 400 ton, utbytt mot en i varje särskilt fall nied ledning av vissa angivna omständigheter beräknad liggetid. I motsats till vad fallet är i sjölagen räknas såväl liggetiden som den mot halva ligge­ tiden svarande överliggetiden i arbetsdagar och arbetstimmar. Frågan örn överliggetidsersättningens beräknande skall senare beröras. I avdelningen om bortfraktarens ansvar för godset hava, såsom förut antytts, upptagits konosssementskonventionens mera betydelsefulla ansvarighetsregler. Under rubrikerna »Örn dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida», »Om befraktarens tillbakaträdande och örn binder å hans sida» samt »Örn ömsesidig hävningsrätt» hava sammanförts bestämmelser rörande dessa ämnen. Särskilt påpe­ kas, att förslaget, med övergivande av sjölagens princip att befraktaren äger häva fraktavtal mot erläggande av fautfrakt, utgörande hela eller viss del av den avtalade frakten, genomfört en reglering av påföljderna av befraktarens tillbakaträdande som närmare överensstämmer med allmänna skadeståndsreg­ ler. En nyhet i förslaget utgöra bestämmelserna örn tidsbefraktning. Denna befraktningsform har numera fått en avsevärd omfattning. Tidsbefraktningsavtalet avser utförandet av resor och går åtminstone ej direkt ut på fraktande av gods. De föreslagna stadgandena grunda sig i huvudsak på den praxis, som utformats enligt allmänt använda standardformulär för tidsbefraktningsavtal. I konossementsavdelningen hava införts bestämmelser om mottagningskonossement (received-for-shipment-konossement) och genomgångskonossement. Den i befraktningskapitlets femte avdelning upptagna regle­ ringen av passagerarebefordringen är mera utförlig än i sjölagen. En nyhet är att i viss överensstämmelse med vad som skett beträffande godsbefordran reglerna örn bortfraktarens ansvarighet för passageraren gjorts tvingande i inrikes fart och, under förutsättning av Konungens förordnande, i fart mellan Sverige och främmande stat. Bortfraktaren medgives dock rätt att begränsa sin ansvarighet till 20,000 kronor för varje passagerare. Slutligen anmärkes, att befraktningskapitlet utsträckts att omfatta ett antal paragrafer, vilka ingå i det genom 1928 års sjölagstiftning upphävda bodmerikapitlet och förty bliva lediga vid denna lagstiftnings ikraftträdande. Vid förslagens överarbetning liava de flesta av lagrådets an­ märkningar blivit iakttagna. Erinras må härutinnan till en början örn vad förut anförts i den principiella frågan örn tillämpningsområdet för den före­ slagna lagen i anledning av Sveriges tillträde till omförmälda konvention. Vad angår övriga av lagrådet eller dess särskilda ledamöter framställda anmärk­ ningar torde nu huvudsakligen böra angivas de skäl, på grund av vilka vissa anmärkningar ansetts icke böra föranleda någon ändring i de föreslagna be­ stämmelserna. Nämnas bör jämväl att, utöver de i lagrådets utlåtande ifrå­ gasatta ändringarna, vidtagits vissa smärre redaktionella jämkningar för vilka närmare redogörelse icke torde behöva lämnas.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Beträffande förslaget till lag örn ändring i vissa delar av sjölagen har i an­ ledning av vad en av lagrådets ledamöter anfört det i 74 § för bortfraktaren i fråga om helbefraktning uppställda förbudet bestämts att avse medtagande av »gods» i stället för »handelsvaror». Härigenom har överensstämmelse på denna punkt vunnits mellan samtliga texter. En motsvarande jämkning har däremot ansetts icke böra företagas beträffande det i 28 § för befälhavare stadgade förbudet, detta så mycket mindre som i 54 § sjömanslagen stadgas förbud för sjöman att utan befälhavarens samtycke medtaga »handelsvaror» för egen eller annans räkning. Att märka är att den vidtagna ändringen i 74 § såtillvida inverkar på befälhavarens rätt att medtaga varor, att han måste ställa sig till efterrättelse det för bortfraktaren i sistnämnda paragraf stadgade förbudet. Beträffande den i 48 § föreslagna bestämmelsen angående befälhavarens be­ hörighet att å redarens vägnar företaga rättshandlingar har lagrådet anfört, att bestämmelsen särskilt i två hänseenden innebure ändringar i förhållande till sjölagen, nämligen dels därutinnan att skillnaden mellan behörigheten i och utom hemorten skulle bortfalla, dels ock såtillvida att enligt det remitterade förslaget behörigheten att utom hemorten bortfrakta fartyget skulle upphöra, och har lagrådet ifrågasatt om icke i berörda hänseenden sjölagens ståndpunkt borde bibehållas. Vid överläggningarna mellan de nordiska ländernas delege­ rade har enighet uppnåtts därom att befälhavaren borde i viss utsträckning tillerkännas behörighet att ingå fraktavtal. I enlighet härmed har i föreva­ rande paragraf gjorts ett tillägg därom att befälhavaren är behörig träffa av­ tal att på resan medtaga gods så ock passagerare, därvid i sistnämnda avse­ ende behörigheten gjorts beroende av att fartyget är avsett för passagerare­ befordran. Genom orden »på resan» åsyftas att ernå erforderlig inskränk­ ning i befälhavarens behörighet. Hans behörighet bör icke omfatta fraktav­ tal, vars slutande skulle förändra den föreliggande resans karaktär; han bör kunna ingå fraktavtal örn kompletterande last men i regel icke ett avtal om helbefraktning. Vad åter angår frågan, huruvida befälhavarens behörighet bör gälla även i fartygets hemort, synes väl vad lagrådet anfört vara värt beaktande. Då emellertid särskilt från norsk sida och jämväl från dem, som i det praktiska livet härav beröras, rests bestämt motstånd mot ett upprätt­ hållande av den i sjölagen genomförda skillnaden mellan befälhavarens behö­ righet i och utom hemorten samt befogade invändningar knappast i och för sig kunna framställas mot att behörigheten utsträckes att gälla jämväl i hemor­ ten, har skäl ansetts icke föreligga att på denna punkt frångå kommitténs förslag. Vad lagrådet erinrat mot den i 48 § andra stycket av det remitterade för­ slaget intagna bestämmelsen örn befälhavarens överskridande av sin behörighet eller handlande i strid med särskilda föreskrifter av redaren har föranlett en omarbetning, som i huvudsak innebär en återgång till de stadganden i ämnet, som återfinnas i 49 § sjölagen. Särskild regel örn rättshandlings bindande kraft i fall då befälhavaren handlat i strid med inskränkande föreskrift av redaren har ansetts kunna undvaras, då tillräcklig ledning vinnes av stadgan­ det i 11 § första stycket avtalslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183. 95

Befraktningskapitlet inledes med en bestämmelse i 71 § som giver uttryck för lagreglernas dispositiva karaktär. Denna bestämmelse angives åsyfta reg­ lerna »angående fraktavtal». Att, såsom lagrådet ifrågasatt, närmare för­ tydliga bestämmelsen lärer knappast vara erforderligt, då det av motiveringen torde framgå, att här avses regler angående parternas i fraktavtalet ömse­ sidiga rättigheter och förpliktelser. I enlighet med lagrådets hemställan har i förevarande paragraf intagits en hänvisning till bestämmelserna i för­ slaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konossementskonventionen. Vid 72 § har lagrådet ansett en erinran lämpligen böra göras örn den sär­ skilda bestämmelsen i fråga örn tidsbefraktning i 138 §. Något tillägg på denna punkt har icke synts erforderligt. Den i 81 § intagna bestämmelsen angående beräkningen av legal liggetid för fartyg, vars nettodräktighet icke överstiger 400 ton, avviker i viss mån från den lagtext som de nordiska kommittéerna tidigare i samråd utarbetat. Efter hörande av vissa näringsorganisationer har nämligen den svenska kom­ mittén företagit den modifikationen att åtskillnad gjorts mellan fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning och fartyg med egen maskindriven last­ ningsanordning. Det må anmärkas att grannländernas delegerade förklarat att de anslöte sig till vad från svensk sida föreslagits. Vid avfattningen av 83 § första punkten har iakttagits vad lagrådet an­ märkt, i samband varmed paragrafen uppdelats på två stycken. I enlighet härmed reglerar paragrafens första stycke påföljden av sådana hinder för fartygets förläggande till lastningsplatsen, vare sig avtalad eller annan, som bero av avlastaren. Andra stycket omnämner allenast hinder som utgöres av trafikanhopning eller annan dylik omständighet. Hinder av annan art —frånsett de i första stycket omtalade — torde sålunda, såsom lagrådet antytt, få anses utgöra bortfraktarens risk. De senaste överläggningarna mellan län­ dernas delegerade hava givit vid handen att detta resultat är att betrakta så­ som rimligt. I 86 § hava upptagits bestämmelser angående överliggetidsersättning, vilka avsevärt skilja sig från sjölagens motsvarande regler. De i sjölagen 120 § för överliggedagar upptagna ersättningsbeloppen, nämligen trettio öre örn dagen för ton av fartygets dräktighet, örn fartyget är segelfartyg, och fyrtio öre, örn det är ångfartyg, torde numera få anses föråldrade. Denna fråga har tidigare varit föremål för uppmärksamhet, i det 1927 års riksdag hos Kungl. Majit hemställt om utredning, huruvida och på vilket sätt ändring rörande sjölagens ifrågavarande bestämmelser borde åvägabringas; särskilt framhölls därvid att efter sjölagens antagande en ny fartygstyp, segelfartyg med motor, kommit i bruk och vunnit en alltmer ökad användning. I ett flertal yttran­ den i anledning av berörda hemställan förordades att sjölagens regler angå­ ende överliggetidsersättning borde modifieras i två hänseenden, dels såtillvida att åtskillnad gjordes mellan olika fartygskategorier, nämligen ångfartyg och motorfartyg, s. k. motorseglare samt segelfartyg, dels ock sålunda att ersätt­ ningsbeloppen, som genomgående borde höjas, fastställdes till proportionsvis högre belopp för fartyg av lägre dräktighet; därjämte föreslogs viss skala för överliggetidsersättning beträffande pråmfartyg. — Såväl det tidigare befrakt-

96 Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

ningsutkastet som det till lagrådet remitterade förslaget frångick emellertid sjölagens system uti förenämnda avseende, i det att överliggetidsersättningen föreslogs skola fastställas efter en, för alla fartyg gemensam, allmän regel. På sätt lagrådet anfört synas emellertid övervägande skäl tala för att, i likhet med vad som skett beträffande liggetidens beräkning, jämväl överliggetidsersättningens storlek i sjölagen fastställes till vissa fixa belopp i frå­ ga örn fartyg av lägre tontal. Då den svenska handelsflottan till stor del be­ står av mindre tonnage, torde en dylik regel vara till avsevärd nytta och i icke ringa grad förminska antalet tvister rörande överliggetidsersättning. Det må erinras att regeln naturligen är dispositiv, varför det kan förväntas att, där parterna anse densamma icke böra i ett speciellt fall läggas till grund för beräkning av omförmälda ersättning, de träffa ett från lagens stadgande avvikande avtal. I överensstämmelse med vad nu anförts har 86 § blivit före­ mål för omarbetning och upptagas där i fråga om tonnaget intill 400 netto­ ton vissa skalor med fixerade belopp för överliggetidsersättningen i huvud­ saklig överensstämmelse med vad på sin tid av skilda organisationer förorda­ des. Särskilda bestämmelser rörande pråmfartyg hava lika litet här som på andra ställen i sjölagen ansetts böra meddelas. — Från dansk och norsk sida har anslutning icke kunnat vinnas till den nu föreslagna regeln, som däremot från finsk sida mötts med gillande. I det remitterade förslaget hade i 91 § intagits en bestämmelse, att gods ej finge »utan befraktarens samtycke» lastas å däck. Lagrådet har förordat att de citerade orden måtte utgå och därvid åberopat bland annat förhandenvaron av 71 § i förslaget. Emellertid har man särskilt å dansk och norsk sida ansett det angeläget att i förevarande paragraf gåves en antydan örn det synnerligen vanliga förhållandet att på grund av avtal eller sedvänja last­ ning å däck förekommer. I enlighet härmed hava i lagtexten insatts orden »utan stöd i avtal eller sedvänja», i samband varmed orden »utan befraktarens samtycke» utgått. Tillräckliga skäl synas icke föreligga för en avvikande formulering av förevarande paragraf i den svenska texten. Lagrådet har vid såväl 92 § som 119 § framhållit att räckvidden av be­ stämmelserna rörande s. k. farligt gods borde utsträckas, så att desamma om­ fattade ej blott gods som på grund av sin beskaffenhet i och för sig vore att betrakta såsom farligt utan även annat gods, vars medförande å fartyget kunde föranleda äventyr. I enlighet härmed hava nämnda två paragrafer un­ dergått komplettering. Påpekas må i detta sammanhang att tillägget i 119 § inverkar å fraktregeln i förslagets 125 §. Vid 95 § första stycket har lagrådet ifrågasatt, huruvida icke lämpligen borde angivas, att konossementets utfärdande i första hand ankomme på bortfraktaren. Då emellertid, såsom lagrådet även antytt, en dylik formulering kan föranleda till den mindre riktiga tolkningen, att jämväl underbortfraktare principiellt äger utfärda konossement, har stadgandet undergått allenast en redaktionell jämkning; det överensstämmer i sin nuvarande avfattning nära med 132 § sjölagen. Huruvida annan än fartygsägaren äger giva bemyndi­ gande att utfärda konossement lärer få bero på omständigheterna i varje sär­ skilt fall. I anledning av vad lagrådet anfört därom att i 152 § bortfrakta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 133. 97

ren namnes såsom den där har att göra förbehåll i konossementet, har stadgan­ det i andra stycket av sistnämnda paragraf erhållit en delvis förändrad re­ daktion. Ytterligare har lagrådet ifrågasatt, om den i tredje stycket av 95 § upp­ tagna regressregeln borde bibehållas. Underbortfraktning vid resebefraktning torde visserligen sällan förekomma i vart land. Av överläggningarna vid den senaste sjörättskonferensen framgick emellertid, att i Norge sådan underbort­ fraktning är tämligen vanlig ävensom att den föreslagna regressregeln står i överensstämmelse med sedvanliga bestämmelser i resecertepartierna. Vid så­ dana förhållanden torde tillräcklig anledning saknas att slopa regeln. Såsom lagrådet vid 100 § anfört, åsyftas med nämnda paragraf icke att från de kostnader bortfraktaren skall vidkännas utesluta den kostnad som t. ex. vid genomgångsbefordran uppstår för godsets omlastning och lagring under resan. Med hänsyn därtill att man inom våra grannländer motsatt sig en omformulering av paragrafen, vilken i sin föreslagna lydelse i det väsent­ liga överensstämmer med 153 § sjölagen, och då kostnad av angiven art i regel lärer åvila bortfraktaren redan på grund av det genomgående fraktavtalets natur, har ändring ansetts icke böra företagas. Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i 104 § en bestämmelse an­ gående bortfraktarens överskridande av sin behörighet att företräda lastäga­ ren eller handlande i strid med särskild föreskrift av denne. Mot bestämmel­ sen framställde lagrådet enahanda anmärkningar som vid 48 § andra stycket i det remitterade förslaget. I anledning härav har 102 § i förslaget under­ gått omarbetning i nära anslutning till vad tidigare föreslagits beträffande 48 och 49 §§; i samband härmed har det förutvarande tredje stycket av 102 § upptagits såsom 104 §. Avfattningen av 117 § första stycket har jämkats i enlighet med lagrådets påpekande. I anledning av vad inom lagrådet anförts beträffande andra stycket har i lagtexten uttryckligen angivits att bevisbördan för att en ford­ ran ej kunnat utgå av godset åvilar bortfraktaren. Den i 120 § intagna bestämmelsen är i första hand en värderingsregel och går ut på att bortfraktarens ersättningsskyldighet för felande, minskat eller skadat gods bör bedömas på grundval av befraktarens normala intresse av transportens behöriga utförande. Vid beräknande av sådant intresse är i re­ gel avgörande godsets bandelsvärde efter transportens fullgörande. En läng­ re gående ersättningsskyldighet kan emellertid, enligt kommitténs motiv, upp­ stå för bortfraktaren, örn denne får antagas vid fraktavtalets ingående hava baft kännedom örn ett speciellt intresse, som knyter sig till godsets befordran och bortfraktaren ej gjort förbehåll mot att dylikt intresse åberopas såsom grundval för ersättningskrav. Lagrådet bar ifrågasatt, huruvida icke, för att den åsyftade tolkningen skulle vara tryggad, till paragrafen borde fogas cn reservation av innebörd, att paragrafens regel skall gälla, där ej bortfrakta­ ren vid avtalets ingående baft vetskap örn att med befordringen varit förbun­ det ett särskilt intresse. Ifrågasättas kan emellertid, örn icke ett uttryckligt lagstadgande av denna innebörd kunde leda för långt till bortfraktarens nack- Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 133. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

del. De fall, då fråga kan uppstå om ersättningsskyldighet för bortfraktaren utöver vad i förevarande paragraf angives, torde bliva tämligen sällsynta. Bestämmelsen har därför bibehållits oförändrad. Såsom lagrådet yttrat lärer det vara att förorda, att direkt i lagen uttryckes, att begränsningsregeln i 122 § hänföres till kronor i guld. En motsvarande bestämmelse har upptagits i 255 § sjölagen, och som följd härav föreslås upp­ hävande av lagen den 18 maj 1928 i anledning av Sveriges tillträde till 1924 ars internationella konvention rörande begränsning av redareansvaret. Lagrådet har förordat, att reglerna i förslagets 131—133 §§ i avsnittet »Örn befraktarens tillbakaträdande och örn hinder å hans sida» i väsentliga delar omarbetades och att i samband därmed vissa ändringar vidtoges i be­ stämmelserna »Om ömsesidig hävningsrätt» i 135 och 136 §§. Under de i anledning av lagradets utlåtande förda förhandlingarna med grannländernas representanter har det visat sig, att enighet örn mera vittgående förändringar i dessa ämnen icke statt att vinna. Emellertid uppnåddes vid konferensen i Oslo enighet örn ändringar på vissa punkter. Då lagrådets önskemål i huvud­ sak torde bliva tillgodosedda genom dessa ändringar och ur praktisk synpunkt betänkligheter icke göra sig gällande mot en anslutning till de lagtexter, som vid konferensen utarbetades, har i förslaget icke vidtagits ytterligare änd­ ringar. Det första stycket av 131 § i det remitterade förslaget har uppdelats så, att i en första punkt av andra stycket sammanförts bestämmelserna om de fall. då en befraktare, som frånträder fraktslutet innan lastningen börjat, är fri från ersättningsskyldighet på grund av förekomsten av vissa extraordinära händelser rörande godset. Dessa händelser kunna, såsom i det remitterade förslaget, hava avseende å ej blott godsets avlämnande utan även dess för­ skaffande med fartyget; såsom ett förtydligande har även angivits, att hind­ ret kan avse godsets införande i bestämmelseorten. Lagrådets uttalande att det vid hinder för godsets förskaffande måste anses rimligt, att där betrak­ taren underlåter att giva förklaring örn frånträdande av avtalet, bortfrak­ taren far rätt att häva detsamma, har tillgodosetts genom stadgandet i andra punkten av andra stycket, att där godsets befordran skulle medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, jämväl han äger frånträda avtalet utan ersättnings­ skyldighet. Ur praktisk synpunkt torde skillnaden vara ringa mellan det nu föreslagna tillvägagångssättet och det av lagrådet förordade, nämligen att i 135 § reglera frågan om verkningarna av hinder för godsets fortskaffande. Vad lagrådet uttalat därom, att det kunde ifrågasättas att i förevarande paragraf införa en reklamationsregel, innebärande att befraktaren under angi­ ven förutsättning ej skulle äga åtnjuta frihet från ersättningsskyldighet — alternativt att befraktaren skulle vara skyldig gottgöra bortfraktaren viss kostnad och skada — har föranlett stadgandet i tredje punkten av paragrafens andra stycke, att den, som vill åberopa omständighet som medför frihet från ersättningsskyldighet, skall giva meddelande därom utan oskäligt uppehåll. Påföljden av underlätet meddelande lärer för befraktarens vidkommande i re­

Kungl. Majlis proposition nr ISS. 99

gel få antagas bliva allenast skyldighet att utgiva ersättning för därav upp­ kommen skada, ej förlust av rätt att åberopa den ersättningsbefriande om­ ständigheten; denna skadeståndsplikt torde ej kunna sträcka sig utöver vad han varit pliktig utgiva enligt paragrafens första stycke. På sätt lagrådet framhållit torde det få anses tvivelaktigt, huruvida den omständigheten att det bestämda gods avtalet avser gått under bör föranleda frihet från ersättningsskyldighet. Uppfattningen i det praktiska livet går emellertid i denna riktning, och övervägande skäl torde tala för att i lagtexten giva uttryck för denna uppfattning. Det remitterade förslaget har på denna punkt såtillvida ändrats, att undergång av bestämt gods numera icke nämnes såsom exempel å omständighet, som ej bort av befraktaren vid avtalets ingå­ ende tagas i beräkning. Såsom förutsättning för att befraktaren uti angivna fall skall vara fri från ersättningsskyldighet har i stället stadgats att godset skall hava gått under genom olyckshändelse. Det nu anförda giver vid handen, att ändringar icke ansetts erforderliga i 135 och 136 §§. Vad lagrådet anfört vid 133 § har beaktats såtillvida att sjöpanträtt i inlastat gods enligt 276 § tillerkänts ej blott för fraktförlust utan jämväl för annan skada i följd av att gods uttages i lastningshamnen eller under resan. Andra stycket av 148 § har, i enlighet med hemställan av tre av lagrådets ledamöter, utgått. I 150 § första stycket har vidtagits viss redaktionell jämkning. Att där­ utöver, såsom lagrådet ifrågasatt, upptaga ytterligare stadgande i haverika­ pitlet torde icke vara erforderligt. Vad lagrådet i redaktionellt hänseende anmärkt beträffande rubriken till fjärde avdelningen i befraktningskapitlet, »Örn konossement», och vid 156 § har icke synts böra föranleda ändring i förslaget. Vid 164 § har lagrådet hemställt att i första punkten orden »örn han där­ vid var i god tro» måtte utgå. Då man särskilt å dansk sida lagt vikt vid bestämmelsens bibehållande och stadgande orri god tro för visst fall redan nu möter i den mot 164 § i förslaget svarande regeln i sjölagen, har anledning icke ansetts föreligga att följa denna lagrådets hemställan. Innebörden av god tro lärer få avgöras med hänsyn till omständigheterna i det föreliggande fallet. Lagrådet har vid 167 och 168 §§ anfört, att det syntes tvivelaktigt om stadgandena kunde tolkas så som i kommitténs motiv antytts, nämligen att åt dok­ trin och lagtillämpning överlätes avgörandet av frågan, huruvida bestämmelser om konossement i andra delar av sjölagen än i befraktningskapitlet skola gälla även beträffande mottagningskonossement och genomgångskonossement. Vidare har lagrådet, som förordat ett uttryckligt stadgande i detta ämne, för­ klarat att enligt dess mening betänkligheter knappast kunde råda mot ett stadgande av innebörd, att samtliga i sjölagen förekommande bestämmelser örn konossement i tillämpliga delar skola gälla mottagningskonossement och ge­ nomgångskonossement. Inom våra grannländer har man emellertid bestämt