angående anslag till stat¬ liga och kommunala beredskapsarbeten m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

1 Nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till statliga och kommunala beredskapsarbeten m. m.; given Stockholms slott den 8 maj 1936.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Wigforss, Möller, Levinson,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet, anför departementschefen, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln, punkt 21, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Statliga och kommunala beredskapsarbeten för budgetåret 1936/1937 beräkna ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga denna fråga. Därvid skall jag till en början något beröra hjälpprogrammet i dess helhet och vissa därmed sammanhängande spörsmål.

Hjälpprogrammet i dess helhet.

Såsom bakgrund till de allmänna riktlinjerna för och omfattningen av statens åtgärder under nästa budgetår i anledning av arbetslösheten anser jag mig inledningsvis böra lämna en översiktlig redogörelse för det aktuella

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sam/. Nr 265. 1

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

arbetslöshetsläget. Därefter skall jag i korthet redogöra för verkställigheten av redan beslutade hjälpåtgärder.

Arbetslöshetsläget.

Arbetsmarknadens och arbetslöshetens allmänna utveckling under år 1935 har utförligt behandlats av arbetslöshetskommissionen i dess skrivelse den 4 december 1935 angående preliminär beräkning av medelsbehovet för kommissionens verksamhet under nästa budgetår, vilken skrivelse såsom bilaga finnes fogad vid propositionen den 9 januari 1936, nr 19, angående förstärkning av vissa anslag under femte huvudtiteln. Vissa sidor av utvecklingen hava därjämte berörts av kommissionen i dess skrivelse den 27 mars 1936 med definitiva anslagsberäkningar, vilken skrivelse finnes fogad vid propositionen denna dag, nr 266, angående anslag till statens arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet m. m. Jag tilllåter mig att i huvudsak hänvisa till dessa skrivelser. Här vill jag begränsa mig till att lämna vissa kompletterande uppgifter, varjämte jag i anslutning till verkställd undersökning av arbetslöshetsklientelet ävensom specialundersökningar i övrigt kommer att särskilt uppehålla mig vid sådana drag i arbetslöshetsläget, som äro ägnade att giva ledning för slutsatser rörande den närmaste utvecklingen och de åtgärder, som i anledning därav påkallas.

Arbetslöshetsförhållandena under åren 1930—1935, sådana dessa återspeglas i den offentliga arbetsförmedlingens, fackföreningarnas och arbetslöshetskommissionens statistik, framgå av efterföljande två tabeller, av vilka den ena utvisar såväl antalet arbetsansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen som fackföreningarnas arbetslöshet i procent av medlemsantalet samt den andra upptager antalet hjälpsökande arbetslösa enligt kommissionens månadsrapporter.

Antal arbetsansökningar på 100 lediga platser vid den offentliga arbetsförmedlingen samt fackföreningarnas arbetslöshet i procent av medlemsantalet. Åren 1980—1935.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

3 Antal hjälpsökande arbetslösa enligt arbetslöshetskominissioneng månadsrapporter.

Åren 1930—1935.

För mars 1936 äro motsvarande siffror 261, respektive 16.1 och 53,162.

I samband med att arbetsmarknadsläget i slutet av år 1930 försämrades, ökades antalet i rapportförbindelse med kommissionen stående kommuner. Åren 1931—1933 uppvisade en fortgående stegring, och maximum uppnåddes i februari 1934 med 1,529 rapporterande kommuner. Sedan dess har antalet gått tillbaka, dock icke i samma proportion som totalantalet hjälpsökande arbetslösa. Förändringarna belysas av efterföljande tabell.

Antal kommuner med rapporterad arbetslöshet. Åren 1930—1935.

Vid utgången av mars 1936 utgjorde antalet rapporterande kommuner 727. Till belysning av arbetslöshetens lokala fördelning har jag låtit upprätta en förteckning över samtliga de kommuner, som avgivit rapport till arbets-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 26-5.

löshetskommissionen den 31 mars 1935 och 1936 eller endera av dessa tidpunkter. I förteckningen, vilken finnes fogad vid detta protokoll (Bilaga A), är för varje kommun angivet invånarantalet, arbetslöshetens omfattning, antalet hjälpta och hjälpform.

Då i propositionen nr 231 till 1935 års riksdag särskilt sammanförts de kommuner, inom vilka arbetslösheten överstigit 8 procent, har jag låtit utarbeta en motsvarande översikt för den 31 mars 1936. I översikten ingå liksom tidigare uppgifter rörande hjälpverksamhetens omfattning i dessa kommuner.

Kommuner med arbetslöshet motsvarande minst 8 % av invånarantalet.

Den 31 december 1934 utgjorde antalet kommuner med arbetslöshet motsvarande minst 8 procent av invånarantalet 21, därav 3 i Blekinge län, 11 i Göteborgs och Bohus län, 1 i Skaraborgs län, 1 i Gävleborgs län och 5 i Västernorrlands län.

I följande tabell rörande länsfördelningen av de arbetslösa har utmärkts utvecklingen under tiden 31 januari 1933—31 januari 1936, därvid dock bortsetts från sådana kommuner, som först efter nämnda datum 1933 börjat rapportera arbetslöshet. I tabellen har därjämte angivits förhållandet i procent mellan antalet anmälda arbetslösa och invånarantalet den 31 januari åren 1933—1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

5 Länsfördelning1 ay de arbetslösa den 31/i åren 1933—1986.

Tabellen åskådliggör den betydande nedgången av arbetslösheten över praktiskt taget hela linjen. Endast ett län, Norrbottens, visar i förhållande till folkmängden samma procenttal den 31 januari i år som den 31 januari i fjol. De högsta procenttalen förefinnas i övrigt alltjämt i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län.

För att närmare belysa utvecklingen inom stendistrikten i Blekinge samt Göteborgs och Bohus län ävensom sågverksdistrikten i Västernorrlands län meddelas följande uppgifter.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Totalantalet hjälpsökande arbetslösa inom stendistrikten i Blekinge oell

A. Blekinge

B. Göteborgs och

Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

7 Göteborgs och Bohus län samt sågverksdistrikten i Västernorrlands län.

län.

Bohus län.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

C. Fäster-

Vad beträffar den speciella ungdomsarbetslösheten, d. v. s. arbetslösheten i åldersgrupperna 16—21 år, meddelas i tabellen å sid. 10 vissa uppgifter. Av tabellen framgår, att arbetslösheten bland ungdomen gått förhållandevis starkt tillbaka. Medan det enligt åldersundersökningen den 30 november 1933 fanns omkring 29,300 hjälpsökande arbetslösa i dessa åldersklasser, hade antalet ett halvår senare (juni 1934) sjunkit till 13,000 och i september 1935 till 3,800, d. v. s. till något mer än Vs av vad det var två år tidigare. Sommaren 1934 karakteriserades, såsom framgår av tabellen, av en fortgående förbättring, men i oktober inträdde ett omslag, i det att arbetslösheten bland de unga åter steg. Denna gång var stegringen anmärkningsvärt hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

norrlands län.

och uppgick till 29.2 %. En jämförelse med utvecklingen under 1935 visar emellertid, att efter en period av starkt vikande ungdomsarbetslöshet siffrorna för oktober detta år förete samma relativa stegring som för oktober 1934. Till någon del torde förklaringen härtill vara att finna däri, att arbetslösa ungdomar under höstmånaderna anmäla sig arbetslösa i större utsträckning än på sommaren, då de ökade arbetstillfällena giva föräldrarna bättre möjligheter att utan det allmännas hjälp draga försorg om ungdomen.

De meddelade uppgifterna rörande ungdomsarbetslösheten giva vidare vid handen, att densamma i likhet med tidigare är väsentligen större på landsbygden än i städerna.

1 0 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Ungdomsarbetslöshetens omfattning i relation till hela antalet hjälpsökande arbetslösa.

Juni 1934—februari 1936.

Efter denna orientering rörande arbetslöshetslägets allmänna utveckling övergår jag till att närmare dryfta vissa synpunkter och särproblem, som äro av grundläggande betydelse vid bedömandet av de olika hjälpåtgärder, som böra vidtagas.

Synpunkter å det statistiska materialet.

Såsom av det redan anförda framgår, har det sedan hösten 1933 pågående konjunkturuppsvinget medfört en kraftig minskning av antalet arbetslösa. Den av socialstyrelsen publicerade statistiken över arbetslösheten inom arbetarorganisationerna uppvisar nu så låga siffror, att man får gå tillbaka ända till 1930 för att finna en motsvarighet. Om säsongarbetslösheten elimineras var fackföreningarnas arbetslöshetsprocent i december 1935 10.8 %, medan motsvarande siffra i december 1930 var 12.4. Emellertid var arbetslösheten under 1935 års tio första månader mera omfattande än under motsvarande månader 1930, varför årsmedeltalet för 1935 blir högre än för 1930.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

11 Vid beräkning av de nu nämnda procentsatserna har socialstyrelsen icke tagit hänsyn till att rapporteringen i vissa fackförbund varit ofullständig, utan procentsatserna hava beräknats på grundvalen av det redovisade medlemsantalet och arbetslösheten i de rapporterande avdelningarna av nämnda fackförbund. I sin senaste årsöversikt över arbetslösheten har socialstyrelsen sökt korrigera denna felkälla, och den sålunda erhållna arbetslöshetsprocenten torde vara ett säkrare utryck för den faktiska arbetslösheten. I följande siffersammanställning angives den så korrigerade arbetslöshetsprocenten jämte det antal fackföreningsmedlemmar, som beräknades vara arbetslösa i genomsnitt under respektive år. I sammanställningen ingår även säsongarbetslösheten.

Fackförbundens arbetslöshet 1980—1935.

Arbetslöshetskommissionens arbetslöshetsstatistik visar en ännu starkare reduktion av arbetslösheten än den, som fackförbundens statistik antyder. Årsmedeltalen för antalet hjälpsökande arbetslösa under åren 1930—1935 te sig på följande sätt:

1930 1931 1932 1933 1934 1935

13,723 46,540 113,907 164,054 114,802 61,581

Minskningen i antalet arbetslösa, anmälda såsom hjälpsökande hos statens arbetslöshetskommission, har alltså skett betydligt snabbare än minskningen av antalet arbetslösa hos fackförbunden. De nyss återgivna sifferserierna över arbetslöshetens utveckling beröra endast delvis samma personer. Vid den klientelundersökning, för vilken i det följande närmare redogöres, visade det sig, att vid undersökningstillfället endast cirka 26 %> av de hos arbetslöshetskommissionen anmälda hjälpsökande voro organiserade i sådana fackliga organisationer, vilka rapportera sin arbetslöshet till socialstyrelsen. Detta innebar, att den S1^ 1935 cirka 31,000 arbetslösa funnos anmälda hos arbetslöshetskommissionen, vilka icke återfunnos i fackförbundens arbetslöshetsstatistik. Å andra sidan rapporterade fackförbunden cirka 46,000 arbetslösa utöver dem, vilka återfunnos i arbetslöshetskommissionens sifferserier. Att en så stor arbetslöshet inom fackförbunden icke rapporteras till arbetslöshetskommissionen sammanhänger med att kommissionens statistik allenast omfattar hjälpsökande arbetslösa. Under relativt goda tider visar det sig, att i ett stort antal arbetslöshetsfall den arbetslöse av olika anledningar icke påkallar samhälleliga hjälpåtgärder. Särskilt gäller detta den s. k. omsättningsarbetslösheten, d. v. s. den arbetslöshet, som uppstår därigenom, att arbetstagaren icke omedelbart erhåller en ny anställning, när han slutfört ett arbete hos en arbetsgivare, utan under en längre eller kortare tid uppträder som arbetssökande. Man torde kunna

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

utgå ifrån att under normala tider denna omsättningsarbetslöshet icke återfinnes i arbetslöshetskommissionens statistik över hälpsökande. Däremot ingår omsättningsarbetslösheten, såvida den omfattar minst 4 dagar under samma vecka, i fackföreningarnas statistik.

Anmälning sintensiteten.

Det är vidare uppenbart, att även andra mera kortvariga arbetslöshetsfall icke anmälas för respektive arbetslöshetskommittéer och att i varje fall tendensen till anmälning av arbetslösheten växer med arbetslöshetsperiodens längd. Anmälningsintensiteten växlar dessutom i hög grad med konjunkturerna.

Inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge hava verkställt undersökningar rörande anmälningsfrekvensen hos fackligt organiserade arbetare. Av dessa undersökningars resultat torde följande vara ägnat att belysa, hur anmälningsfrekvensen växlar med konjunkturerna och med arbetslöshetsperiodens längd. En undersökning omfattade i metallindustriarbetarförbundet organiserade personer, vilka vid något tillfälle 1931—1933 anmält sig såsom hjälpsökande hos Malmö arbetslöshetskommitté och vilka icke under denna tid åtnjutit hjälp i form av reservarbete. Antalet undersökta personer uppgick till 359, därav 212 gifta och 147 ogifta. De ogifta äro alltså något svagare representerade än vad normalt brukar vara fallet i ett arbetslöshetsklientel. De 147 ogifta hade enligt fackföreningarna 1931 en arbetslöshet på 1,204 veckor, alltså i medeltal per person 8.2. Av dessa anmäldes endast 292 för Malmö arbetslöshetskommitté, d. v. s. 24.3 °/o. 1932 steg antalet arbetslöshetsveckor enligt fackföreningarna till 4,752, d. v. s. per person 32.3, varav anmäldes 65.2 % och slutligen 1933 uppgav fackföreningen för ifrågavarande personer 5,383 arbetslöshetsveckor, d. v. s. per person 36.6, av vilka anmäldes hos arbetslöshetskommittén 70.4 %. Detta torde med full tydlighet utvisa, huru benägenheten att anmäla iråkad arbetslöshet växer, då arbetslöshetsperioden förlänges. Emellertid bör observeras, att så stor differens som den nu nämnda emellan anmälningsfrekvensen under ett år med så relativt god arbetstillgång som 1931 och ett krisår som 1933 endast förefinnes i fråga om ogifta arbetslösa. Den familjeförsörjande arbetslöse tvingas långt tidigare att anmäla sin arbetslöshet än den ogifte, och hans möjligheter att erhålla hjälp från samhällets sida äro avsevärt större än den ogiftes. Bland annat torde kunna framhållas, hurusom dagunderstödet utgår med betydligt högre belopp för familjeförsörjare än för övriga arbetslösa. För de gifta voro siffrorna följande: 1931 anmäldes 67.8 % av arbetslöshetsveckorna enligt fackföreningen, 1932

78.8 och 1933 94.5 %.

Av nu antydda undersökningar framgår, att även under mycket svårartade krisförhållanden en förhållandevis stor del av arbetslösheten icke anmäles, men också att under goda år den icke anmälda arbetslösheten växer. Den dolda arbetslösheten torde oftast beröra fall av relativt kortvarig arbetslös-

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

hetsperiod, och en betydande del av den dolda arbetslösheten torde kunna betraktas såsom omsättningsarbetslösliet. Man synes därför kunna våga det antagandet, att arbetslöslietsläget har förbättrats snabbare än fackföreningarnas arbetslöshetssiffror utvisa men långsammare än vad arbetslöshetskommissionens statistik skulle ge anledning att förmoda.

Säsongarbetslösheten.

Vad som nu sagts rörande den minskade anmälningsfrekvensen hos de mera kortvariga arbetslöshetsfallen under tider av goda konjunkturer gäller även för säsongarbetslösheten. Att i ett land som Sverige säsongarbetslösheten spelar en högst betydande roll framgår bland annat därav, att inom skogsbruket under februari månad beräknas cirka 388,000 man erhålla sysselsättning, under det att motsvarande siffra i september uppskattas till endast

84,000 man.1 Inom byggnadsindustrien har visserligen en tendens gjort sig märkbar under senare år att minska yrkets säsongmässiga karaktär, men fortfarande är uppenbarligen sysselsättningen mycket livligare under sommarhalvåret än under vinterhalvåret. Inom jordbruket torde under senare år säsongrörelsen i sysselsättningen snarast hava ökats.

Inom de yrken, där den oregelbundna sysselsättningen kompenseras genom höga löner under den tid, då arbetet utföres, i förhållande till lönerna för stadigvarande arbete av i övrigt samma karaktär, kan visserligen skäl finnas för samhällsingripanden för skapandet av en jämnare sysselsättning, men något hjälpbehov hos den enskilde arbetslöse torde icke möta, om han under säsongen varit sysselsatt i normal utsträckning. Annorlunda bli förhållandena inom yrken med utpräglad säsongkaraktär men där arbetsinkomsterna trots detta äro synnerligen låga, såsom inom skogsbruket och inom de tillfälliga anställningarna vid jordbruket. På vilka vägar i dessa fall en rimlig och i många fall nödvändig komplettering av arbetsinkomsten skall vinnas, skall här icke bli föremål för diskussion. Jag hänvisar i detta sammanhang till den inom socialstyrelsen pågående undersökningen rörande skogsbygdens arbets- och försörjningsförhållanden. Emellertid synes det i varje fall rimligt, att för arbetare, vars huvudsakliga sysselsättning är skogsarbete, en kortvarig skogsarbetssäsong på kanske endast 1V2—3 månader knappast utan vidare bör utgöra en diskvalifikation för den under resten av året arbetslöse att bli föremål för hjälpåtgärder.

Vid bedömandet av säsongarbetslösheten torde för övrigt böra observeras, att på arbetslöshetskommissionens siffror över antalet hjälpsökande inverkar en säsongrörelse, som icke direkt har samband med sysselsättning inom näringslivet, nämligen en s. k. »behovssäsong» under vintermånaderna. Ett par exempel torde visa, hur denna behovssäsong ter sig. En bearbetning, utförd av sakkunniga för vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge, av det primärmaterial, som ligger till grund för socialstyrelsens sysselsättningsindex inom industrien, ger vid handen, att en ökning i sysselsättningen från

1 Arbetslöshetsutredningens betänkande I (Statens offentliga utredningar 1931:20) sid. 258.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

mars till juni alltid åtföljes av en kraftigare nedgång i arbetslöshetskommissionens siffror över antalet hjälpsökande inom motsvarande yrkesgrupper än vad som motiveras av sysselsättningens ökning. Sålunda ökade sysselsättningen från mars till juni 1932 med 652 man. Inom de yrkesgrupper, vilka äro representerade i sysselsättningssiffrorna, minskades samtidigt de anmälda arbetslösa med 9,590. För 1933 förelåg vid en ökad sysselsättning mars till juni på 9,680 personer en minskning av antalet anmälda arbetslösa med 24,204. Under samma tid 1934 ökades antalet sysselsatta med 17,984, medan antalet anmälda arbetslösa enligt arbetslöshetskommissionens siffror minskades med 37,660.

Omvänt åstadkommer en minskning av sysselsättningen från september till december en kraftigare ökning av arbetslöshetskommissionens siffror än vad minskningen i sysselsättning i och för sig skulle medföra. Sålunda skedde samtidigt som sysselsättningen under 1932 från september till december minskades med 4,462 personer en ökning av kommissionens siffror med 33,052. Under 1933 motsvarades en minskad sysselsättning på 1,898 av en ökning hos arbetslöshetskommissionen med 14,844 och under 1934 motsvarades en minskning av sysselsättningen med 3,661 av en samtidig ökning hos kommissionen å 9,622.

Förutom vad som sagts om den förstoring i förhållande till säsongrörelserna, som kommissionens sifferserier undergå, kan ur de anförda siffrorna dessutom utläsas, att den av hjälpbehovet vållade säsongrörelsen i arbetslöshetskommissionens siffror uppenbarligen var betydligt svagare under 1934 års vintermånader än under tidigare års. Detta sammanhänger med vad förut framhållits rörande anmälningsintensiteten under stigande konjunkturer jämfört med anmälningsintensiteten under depressionstider. Under en lågkonjunktur kommer säsongarbetslösheten att registreras på ett vida noggrannare sätt i kommissionens statistik än under goda tider. En viss belysning av detta erhålles genom beräkningar över säsongarbetslöshetens omfattning, som av förutnämnda sakkunniga för vissa utredningar angående Sveriges ekonomiska läge verkställts på grundval av 1932 års arbetslöshetssiffror, och vilka beräkningar torde hava gett en ganska god uppfattning om den anmälda säsongarbetslöshetens omfattning under åren 1932—1934 men blivit missvisande för året 1935. Detta kan emellertid sammanhänga ej blott med nyss antydda förhållande utan även med en faktiskt minskad säsongvariation i sysselsättningen. Enligt nämnda beräkningar skulle säsongarbetslösheten under en period, då den totala arbetslösheten, sådan den återspeglas i arbetslöshetskommissionens statistik, har ungefär samma omfattning som under 1932—1933, utgöra:

Säsongarbetslöshet i tusental.

Jan. Febr. Mars April Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt. Nov. Dee.

52 48 44 40 26 13 2 — 3 15 32 41

Till ytterligare belysning av anmälningsfrekvensens avtagande under goda tider må följande observeras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

15 Under 1935 uppnåddes en minimisiffra för arbetslösheten i september månad med 41,190 personer. Under förutsättning att ingen konjunkturförbättring gjorde sig gällande och anmälningarna varit fullständiga skulle med ledning av förenämnda siffror för säsongarbetslösheten den hos arbetslöshetskommissionen registrerade arbetslösheten i december månad lia varit c:a 79,000. Den var emellertid endast 57,965. För januari månad 1936 skulle siffrorna lia varit, utan någon konjunkturförbättring, c:a 90,000 mot i verkligheten 61,400. Visserligen torde man kunna förutsätta, att en fortsatt konjunkturförbättring ägt rum, men att denna skulle hava varit av så betydande mått, att den ensam skulle förmå att utjämna skillnaden mellan de beräknade talen och de verkliga, förefaller icke sannolikt.

Arbetslöshetskommissionens klientelundersökning.

Trots att arbetslöshetsläget sedan 1933 undergått en betydande förbättring, kvarstår dock en arbetslöshet, som särskilt för vissa landsdelar innebär ett allvarligt problem. Då samhällets åtgärder i första hand torde böra inriktas på att i görligaste mån få ut även denna »restarbetslöshet» till sysselsättning i den öppna arbetsmarknaden synes det nödvändigt att så ingående som möjligt klarlägga hithörande förhållanden. »Restarbetslösheten» Ilar emellertid i åtskilliga hänseenden en annan struktur än krisårens arbetslöshet och måste därför angripas efter delvis andra metoder än denna. I syfte att vinna ökad kännedom härutinnan uppdrog Kungl. Maj :t åt statens arbetslöshetskommission att verkställa undersökning rörande arbetslöshetsklientelets sammansättning den 31/t 1935. Resultatet föreligger i tryck (Statens offentliga utredningar 1936:21). Tidpunkten för denna klientelundersökning valdes så, att säsongarbetslösheten skulle kunna betraktas såsom oväsentlig. Visserligen förekommer inom en yrkesgrupp, nämligen skogshushållning, just vid den valda tidpunkten, 31 juli, säsongarbetslöshet. För att få denna bortrensad skulle man därför kunna tänka sig, att uppgifterna för de personer, som tillhörde yrkesgruppen skogshushållning, lämnades å sido. Att inom denna grupp säsongarbetslöshet i viss utsträckning förekommer, framgår bland annat därav, att de 2,060 skogsarbetare, som under 1935 uppnått minst 26 års ålder, i medeltal under tiden Vi 1933 —3ih 1935 hade 86.9 arbetslöshetsveckor, medan motsvarande medeltal för samtliga yrkesgrupper uppgår till 108.6. Ifrågavarande personer lia alltså varit i arbete i öppna marknaden i medeltal cirka 47 veckor under undersökningsperioden. Av de anförda siffrorna framgår visserligen, att säsongarbetslöshet torde förekomma inom denna yrkesgrupp i större utsträckning än inom övriga yrkesgrupper. Å andra sidan äro tydligen arbetssäsongerna för nu ifrågavarande klientel av mycket kortvarig natur. Då alltså skillnaden emellan yrkesgruppen skogshushållning och övriga yrkesgrupper i det undersökta klientelet icke är större ;in vad nu nämnda siffror utvisa, torde man vara berättigad att låta övervägandena på grundval av klientelundersökningen omfatta även denna yrkesgrupp, trots att på så sätt i siffror, där i övrigt säsongarbetslösheten torde vara eliminerad, en viss arbetslöshet av denna natur kommer att ingå. Det

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

bör även vid nu förevarande överväganden uppmärksammas, att inom de nordliga länen jämte Värmlands och Kopparbergs län ha icke mindre än 48.2 % av de personer, vilka tillhöra yrkesgruppen skogshushållning, ett biyrke, i allmänhet jordbruk eller väg- och anläggningsarbete, och för biyrket infaller högsäsong under den period, då säsongarbetslöshet råder inom huvudyrket.

Vid diskussionen örn den nuvarande arbetslösheten torde man först observera vissa grundläggande statistiska data. Hit höra främst vissa befolkningsstatistiska uppgifter.

Den nytillkommande arbetskraften.

ökningen av antalet män i åldern 15—65 år under åren 1925—1950 framgår av följande sammanställning.

1925—1930 ........ 125,000 1935—1940 ........ 83,000 1945—1950 26,000

1930-1935 ........ 116,000 1940—1945 ........ 31,000

För kvinnor i samma åldrar kommer utvecklingen att pågå fram till 1950 enligt följande sammanställning.

1925—1930 ........ 96,000 1935—1940 ........ 65,000 1945—1950 10,000

1930—1935 ........ 92,000 1940—1945 ........ 15,000

Av särskilt intresse för de närmast följande åren är den ökning i antalet ungdomar, som kommer att uppstå som en följd av de stora barnkullarna 1920—1921. Storleken av de beräknade årskullarna framgår av följande tabell.

Vad som i dessa sammanställningar framförallt påkallar uppmärksamhet är, att befolkningen i de produktiva åldrarna har ökat under åren 1930—1934 med omkring 208,000, därav 116,000 män. örn inom näringslivet samma antal män voro sysselsatta 1935 som 1930 och arbetskraften förutsättes vara av samma kvalitet båda åren, skulle antalet manliga arbetslösa ha ökats sedan 1930 med cirka 116,000. En sådan ökning av arbetslösheten har icke ägt rum, varför alltså huvudparten av befolkningstillskottet uppsugits av näringslivet.

Den egentliga fabriksindustrien1 sysselsatte 1932 i genomsnitt cirka 400,000

1 Här ingå företag med minst 10 arbetare eller med 'ett årligt tillverkningsvärde av 25,000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

arbetare. I jämförelse med 1930 innebar detta en minskning med över

50,000 personer. Efter 1932 har uppenbarligen en ökning av antalet sysselsatta inom fabriksindustrien ägt rum. Tyvärr har man inga exakta uppgifter på vare sig hur stor denna ökning är eller inom vilka näringsgrenar den faller. Emellertid torde de undersökningar, som socialstyrelsen sedan 1932 företager rörande sysselsättning och arbetstid inom näringslivet, ge vissa hållpunkter för bedömandet av utvecklingen. Dessa sifferserier återspegla icke fullständigt förändringarna i sysselsättningen, enär de ej omfatta nytillkomna företag och endast i vissa fall sådana företag, där driften helt nedlagts eller återupptagits. Med nämnda reservationer är emellertid representativiteten för de i undersökningen ingående industrigrupperna god, särskilt under 1934 och 1935, då cirka 2/3 av antalet i kommersltollegii industristatistik redovisade arbetare ingå i undersökningarna. Enligt vad undersökningarna utvisa skulle arbetarantalet för perioden 1932—1935 stegrats med cirka 15 °/o inom den egentliga fabriksindustrien. Denna stegring av antalet sysselsatta inom fabriksindustrien är emellertid mycket ojämnt fördelad på olika industrigrenar. Mest markant är ökningen inom malmbrytning och metallindustrien, där arbetarantalet ökat med 34 °/o, och här har framförallt den mekaniska verkstadsindustrien visat förmåga av stark absorption av arbetskraften. Arbetarantalet har här ökat med icke mindre än 54 %. Inom kemisk-teknisk industri redovisas ingen ökning av arbetarantalet beroende därpå, att den förefintliga ökningen inom sprängämnesfabrikerna samt färg-, olje- och parfymfabrikerna motsvarats av en lika stor minskning av antalet sysselsatta inom tändsticksindustrien. Byggnadsämnesindustrien utvisar en kraftig stegring av arbetarantalet, 37 %>, och likaså porslins-, kakel- och lergodsfabrikerna med 17 %. Textilgruppen, som visserligen har mindre intresse ur arbetslöshetssynpunkt, då den i stor utsträckning sysselsätter kvinnlig arbetskraft, vilken mera sällan uppträder såsom hjälpsökande, uppvisar en ökning med 11 %. Livsmedelsindustrien har hållit sig tämligen konstant med en obetydlig ökning. Praktiskt taget ingen ökning uppvisar träindustrien, och vad beträffar sågverken och hyvlerierna har faktiskt under åren en minskning av arbetarantalet ägt rum, dock av mindre betydelse.

Vad dessa procentuella förskjutningar innebära i absoluta tal torde kunna utläsas av följande tabell, där antalet inom fabriksindustrierna sysselsatta enligt kommerskollegii industristatistik angives för åren 1930, 1932 och 1934. Siffrorna ge även en föreställning örn huruvida de olika industrigrenarna ökat eller minskat sitt arbetarantal sedan 1930 eller om de senare årens ökning i huvudsak endast innebär ett återställande till 1930 års nivå.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 26J.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Arbetarantalet Inom olika industrigrupper åren 1980, 1982 och 1934.

Sannolikt skulle år 1935 visa en betydligt ljusare sysselsättningsbild såväl i förhållande lill år 1930 som till år 1932. Siffror härpå ha emellertid ännu ej blivit tillgängliga.

Att i absoluta tal ange ökningen eller minskningen i antalet arbetare inom olika industrigrupper låter sig knappast göra. För att erhålla en föreställning om storleksordningen av de förskjutningar som här inträffat torde likväl de procentsatser, som nyss angivits, kunna användas. Som utgångspunkt har i följande beräkningar tagits arbetarantalet 1932, sådant detta angives d kommerskollegii industristatistik. Det framgår därvid, att av de i undersökningen ingående grupperna det framförallt är metallindustrien, som bidragit till att minska arbetslöshetssiffrorna sedan november 1932. Inom malmbrytning och metallindustrien kan man approximativt uppskatta det ökade antalet sysselsatta från 1932 till 1935 till något över 40,000 man. Andra industrigrupper, som utvisa en relativt betydande expansion, är byggnadsämnesindustrien med en stegring på cirka 3,000 man samt snickeri- och möbelfabrikerna med en stegring av cirka 2,000 man. Emellertid torde man utan att göra sig skyldig till någon överdrift kunna fastslå, att ännu mera betydande än stegringen i arbetarantalet inom den egentliga fabriksindustrien är absorptionen av arbetskraft inom byggnadsverksamheten. Vissa företag, som varit föremål för undersökning, utvisa en ökad sysselsättning av cirka 200 %. Dessutom har uppenbarligen den fram till 1930 pågående starka ökningen av antalet sysselsatta inom handel och samfärdsel med all sannolikhet försiggått i lika snabbt tempo som tidigare. Sannolika skäl tala för att antalet anställda inom hantverket och småindustrien ökats.

Den kraftiga stegring av antalet sysselsatta, som ägt rum sedan 1932, har dock icke varit av sådan omfattning, att den kunnat uppsuga både den arbetslöshet, som fanns 1932, och det befolkningsöverskott, som sedan 1932

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tillförts de produktiva åldrarna. Expansionen har dessutom skett i hög grad olikartat inom olika näringsgrenar.

Försvunna »arbetslöshetsöar».

Ett belägg för sambandet mellan arbetslöshetens försvinnande och expansionen av vissa industrier utgör arbetslöshetsutvecklingen inom en del kommuner, som under krisen voro drabbade av en särskilt bekymmersam arbetslöshet men vilka under konjunkturuppsvinget ha fått sin arbetsmarknad så förbättrad, att ingen eller ringa arbetslöshet för närvarande är rådande därstädes. Omstående tabell utgör ingen fullständig sammanställning av samtliga f. d. arbetslöshetstyngda koni lini ner. Sålunda ha i regel icke rena skogskommuner medtagits. De anförda exemplen ådagalägga emellertid, att framförallt inom de kommuner, där arbetslösheten tidigare var vållad av arbetslöshet inom järnhanteringen, har förbättringen i arbetslöshetssituationen varit speciellt markant. Bland dessa kommuner märkas Sköldinge (Södermanlands län) med en arbetslöshet den 31 mars 1933 på 147, ingen rapporterad arbetslöshet 1936, Ransäter (Värmlands län) 485 arbetslösa 31 mars 1933, 53 1936, Hjulsjö (örebro län) 120 1933 och 16 1936, Nora (Örebro län) 469 och 19, Viker (örebro län) 179 31 mars 1934, ingen arbetslöshet 31 mars 1936.

Då problemet, hur hjälpverksamhetens utformning har påverkat arbetslöshetens utveckling, ofta varit föremål för diskussion, redogöres i tabellen även för vissa data rörande hjälpverksamheten vid de angivna undersökningstillfällena. Det torde därvid vara av intresse att konstatera, att det statliga reservarbetet i de flesta av dessa kommuner, där arbetslösheten kraftigt nedgått, icke spelat någon mera betydande roll. Kontantunderstödsverksamheten har haft en helt annan omfattning än vad som för närvarande är fallet. Utan att ingå på ett övervägande rörande hjälpverksamhetens organisation, kan jag icke underlåta att här påpeka, att den väsentliga orsaken till arbetslöshetens minskning uppenbarligen icke kan vara annat än en faktisk ökning av arbetstillfällena i den öppna arbetsmarknaden.

Den olika styrka, varmed olika näringsgrenar absorberat arbetskraft under konjunkturuppsvinget, har självfallet medfört, att minskningen i antalet arbetslösa ter sig väsentligt olika i olika landsdelar. I följande tabell redovisas minskningen under tiden 31 mars 1933—31 mars 1936 länsvis. Av tabellen framgår, hur de län, inom vilka skogsbruket eller järnhanteringen dominera, utvisa en väsentligt starkare minskning av arbetslösheten än övriga län. Det torde vid studiet av tabellen observeras, att i vissa län, såsom Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län, aldrig förelegat någon mera svårartad arbetslöshetssituation, varför minskningen därstädes kan te sig mindre betydande, trots att arbetslöshetsläget i ifrågavarande län för närvarande är relativt tillfredsställande.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kommuner med starkt förbättrad arbets-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 265.

löshetssitnation sedan den 31/s 1933.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Anmälda arbetslösa.

Redan av vad nu sagts rörande arbetslöshetens minskning torde framgå, att den kvardröjande arbetslösheten koncentrerats till de trakter, där näringslivet expanderat mindre snabbt än inom övriga delar av landet. En viss föreställning om med vilken olika tyngd arbetslösheten drabbat olika landsdelar ger följande tabell över antalet kommuner, som den 31 juli 1935 rapporterade arbetslöshet. Tabellen utvisar, att i områden av landet, vari mer än 1/3 av landets invånare vörö bosatta, rapporteras överhuvud ingen arbetslöshet. De olika länens arbetslöshetsförhållanden växla mellan å ena sidan Blekinge län, där praktiskt taget alla kommuner rapportera arbetslöshet, och Kristianstads län, där endast cirka 1/4 av länets folkmängd är bosatt i till arbetslöshetskommissionen rapporterade kommuner.

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Länsvis fördelning av antalet kommuner och dessas folkmängd, vilka den 31p 1935

rapporterade arbetslöshet.

Län/Kommun

1 Stockholms stad.................

Stockholms län...................

Uppsala län.....................

Södermanlands län...............

Östergötlands län.................

Jönköpings län...................

Kronobergs län...................

Kalmar län

Gotlands län.....................

Blekinge län.....................

Kristianstads län.................

Malmöhus län (städerna).........

Malmöhus län (landsbygden)......

Hallands län.....................

Göteborgs stad..................

Göteborgs och Bohus län i övrigt

Älvsborgs län ..................

Skaraborgs län..................

Värmlands län..................

Örebro län......................

Västmanlands län ..............

Kopparbergs län ................

Gävleborgs län..................

Västernorrlands län..............

Jämtlands län ..................

Västerbottens län................

Norrbottens län ................

Särskilt koncentrerad arbetslöshet.

En ännu klarare bild av den utsträckning, i vilken arbetslösheten för närvarande är koncentrerad till vissa landsdelar, ger följande sammanställning.

Den 31 mars 1936 voro 53,162 personer anmälda såsom hjälpsökande arbetslösa. Av dessa funnos inom storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö 10,674. Inom Blekinge samt Göteborgs och Bohus län utom Göteborgs stad funnos tillsammans 6,961. I Västernorrlands län uppgick antalet arbetslösa lill 7,571. Tillsammans utgjorde antalet arbetslösa i nu nämnda områden 25,206 personer. Inom det övriga landet funnos vid samma

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

tidpunkt vissa kommuner, vilka voro synnerligen svårt drabbade av arbetslösheten. Här märkas 4 kommuner, där arbetslösheten i allt väsentligt vållats genom att tändsticksfabriker nedlagts eller genom rationalisering av tillverkningen så, att arbetarantalet väsentligt minskats. Dessa äro: Norra Solberga (Jönk.), Tidaholm-Agnetorp (Skar.) och Vänersborg (Älvsb.). De arbetslösa i dessa kommuner utgjorde 576. I 2 kommuner, nämligen Ekeberga (Kron.) och Eda (Värml.), var arbetslösheten i allt väsentligt vållad av glasindustriens svårigheter. Antalet arbetslösa i dessa kommuner uppgick till 219. I en annan grupp kommuner, nämligen Kvistbro, Ljusnarsberg och Ramsberg (Ör.) samt Grangärde och Norrbärke (Kopp.), torde arbetslösheten lia vållats av att järnbruk eller gruvor nedlagts eller väsentligt minskat sin drift. Antalet arbetslösa i nu nämnda kommuner uppgick till 1,158 personer. Lägges härtill arbetslösheten i Södra Vrams kommun i Malmöhus län (181 personer), vållad av kolindustriens rationalisering, samt arbetslösheten i vissa kommuner, vållad framförallt genom rationalisering av sågverksindustrien, såsom i — förutom de i Västernorrlands län belägna — Söderhamns stad (Gävl.), Norrala kommun (Gävl.), Byske (Vb.) och Nederkalix (Nb.), tillhopa 1,731 personer, samt arbetslösheten i de båda gruvkommunerna Gällivare och Jukkasjärvi samt Nederkalix i Norrbottens län, tillhopa 1,289 personer, uppgår det nu redovisade antalet arbetslösa till cirka 30,360 personer. Vad som i nu förevarande sammanhang främst intresserar är, att arbetslösheten till så betydande del som 57.1 % är koncentrerad till områden av den begränsade omfattning som de här ovan redovisade. Angående arbetslöshetens lokala fördelning hänvisar jag till en karta, vilken som bilaga ingår i arbetslöshetskommissionens omnämnda klientelundersökning. Denna karta är baserad på antalet hjälpsökande arbetslösa den 31 juli 1935.

Övervägandena kring den kvardröjande arbetslösheten måste grundas på en kännedom örn arbetslöshetens geografiska fördelning. Härvid torde först de kommuner, där arbetslösheten alltjämt är av mera allvarlig natur, böra bli föremål för undersökning. Såsom sådana har jag i följande tabeller räknat kommuner, där arbetslösheten uppgår till minst 2 % av befolkningen. För att i görligaste mån eliminera säsongarbetslösheten har urvalet skett med ledning av arbetslöshetssiffrorna per den 31 juli 1935. Dock lia kommuner, vilkas arbetslöshetssituation den 1 mars 1936 så förbättrats, att de arbetslösas antal icke längre uppgick till 2 °/'o av befolkningssiffrorna, i regel icke medtagits. Undantag härifrån utgöra dels de kommuner, som sammanförts under beteckningen »värmländska skogskommuner» och dels stenkommunerna, vilka medtagits, även om deras arbetslöshetsläge förbättrats. I tabellerna ingå uppgifter rörande de arbetslösas ålder och antalet långvarigt arbetslösa, vilka uppgifter hämtats från arbetslöshetskommissionens klientelundersökning. Då antalet i denna undersökning ingående arbetslösa för vissa kommuner skilde sig från antalet arbetslösa, giver icke alltid en summering av åldersuppgifterna antalet arbetslösa inom kommunen. Tabellerna omfatta endast de kommuner, vilka ingå i klientelundersökningen. Det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 265 Stenkommuner.

emellertid endast tre kommuner, som av denna anledning uteslutits, nämligen Torup (Hall.), Grebbestad köping (Göteb.) samt Fuxerna (Älvsb.) med ett sammanlagt antal arbetslösa den 31 juli 1935 av 157 personer.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Tillhopa utgjorde antalet arbetslösa i de kommuner, som hade minst 2 % arbetslöshet den 31 juli 1935 17,507, d. v. s. 41.1 % av hela den anmälda arbetslösheten. Folkmängden i dessa 2-procentiga kommuner uppgick den 1 januari 1935 till 495,194, d. v. s. 7.9 % av rikets folkmängd. Ifrågavarande kommuners andel av arbetslösheten var i mars månad 1936 34.4 °/o. Jämföras dessa höga procentsatser med förhållandena under den månad, då den högsta registrerade arbetslösheten förekommit, den 31 mars 1933, så utgör motsvarande procentsiffra 23.1 %>. De nuvarande 2-procentskommunernas relativa andel av hela arbetslöshetsklientelet har alltså kraftigt stegrats.

Ett försök har gjorts att sammanföra de s. k. »2 %-kommunerna» i grupper, inom vilka arbetslösheten vållats av likartade ekonomiska förändringar. Den verkställda uppdelningen gör icke anspråk på exakthet. Det torde böra understrykas, att sammanställningarna icke äro avsedda att ge en samlad bild av hela den arbetslöshet, som betingats av viss näringsgrens svårigheter. Har t. ex. ett företag måst nedläggas, vållar detta i regel långvariga störningar på ortens arbetsmarknad, men om arbetslösheten genom andra företags startande, de arbetslösas utflyttning e. d., övervunnits, så att arbetslösheten den 31 juli 1935 icke uppgick till minst 2 %, har kommunen i fråga icke medtagits.

En näringsgren, som mer än någon annan alltjämt kämpar med betydande svårigheter, är stenindustrien. Jag kommer senare att ingå på de förhållanden som vållat dessa svårigheter och hänvisar i detta sammanhang endast till förestående tabell.

Bland de på detta sätt sammanförda mera arbetslöshetstyngda kommunerna märkas de, som betecknats såsom sågverkskommuner. Deras antal är 16. Deras samlade arbetslöshet uppgick den 31 juli 1935 till 3,701 och den 31 mars 1936 till 6,796. Angående de förhållanden, som i dessa kommuner medfört arbetslöshet av så allvarlig natur, torde följande böra anföras.

Inom sågverksindustrien har sedan 1928 en kraftig minskning av arbetarantalet ägt rum. Enligt 1933 års skogsindustrisakkunniga har antalet arbetare vid sågverk och hyvlerier nedgått på följande sätt:

Arbetarantalet 1935 skulle, under förutsättning att socialstyrelsens arbetstidsundersökningar ge en riktig bild av läget, ha varit cirka 95 % av antalet arbetare 1932 eller omkring 31,000 personer. Minskningen av antalet sysselsatta sammanhänger dels med en minskning av produktionen fram till 1933 och dels med en långt gående rationaliseringsprocess. Rationaliseringsprocessen har tagit sig uttryck i att ett mycket stort antal sågverk helt nedlagts och driften koncentrerats vid vissa kvarstående, men även däri att antalet arbe-

Kungl. Maj:ts proposition ni 265. 27

Sågverkskommuner.

tare vid de kvarstående väsentligt minskats. Sedan 1928 ha 26 större och medelstora sågverk i Norrland nedlagts. Vid dessa sysselsattes i normala fall cirka 3,500 arbetare. Huvudparten av minskningen från cirka 47,000 till cirka 31,000 torde alltså få tillskrivas en rationalisering vid ännu i gång varande sågverk.

Nedläggandet av sågverk har drabbat vissa kommuner särskilt hårt. Sålunda ha under åren 1930—1933 i Söderhamn 4 sågverk, sysselsättande 800 personer, försvunnit. Antalet arbetslösa uppgick den 31 mars 1936 till 566. I Alnö i Västernorrlands län lia sedan 1924 7 sågverk nedlagts, sysselsättande vid normal drift 625 arbetare. Antalet arbetslösa den 31 mars 1936 var 646. I Gumundrå i Västernorrlands län lia under åren 1922—1932 7 sågverk nedlagts, representerande 625 arbetare. Arbetslöshetssiffran var nyss-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

nämnda dag 565. Inom Byske kommun i Västerbottens län ha sedan 1926 3 sågverk med tillhopa 530 arbetare nedlagt sin verksamhet. Även denna kommun hade en betydande arbetslöshet, 448 personer den 31 mars 1936. Ett studium av den gjorda sammanställningen av sågverkskommuner i landet med speciellt svårartad arbetslöshet bör lämpligen kompletteras med följande tabell, utvisande antalet nedlagda sågverk och vid dessa normalt sysselsatta arbetare.

Sedan år 1921 t. o. m. år 1933 nedlagda, ej återupptagna medelstora och större

sågverk i Norrland.

Till en grupp ha sammanförts kommuner, vilkas arbetslöshet i första hand vållats av tändsticksindustriens minskade behov av arbetskraft. Dessa 4 kommuner hade en arbetslöshet den 31 juli 1935 av 491 personer. Den 31 mars 1936 var antalet arbetslösa 576.

Inom tändsticksindustrien har i samband med en stark produktionsminskning antalet sysselsatta nedgått synnerligen kraftigt under senare år. Antalet inom nämnda industri sysselsatta framgår av följande siffersammanställning.

5,621

5,822

5,752

Kungl. Majlis proposition nr 265.

29 Enligt inhämtade uppgifter var antalet sysselsatta 1935 2,510. En betydande del av de avskedade inom detta arbetsområde har utgjorts av kvinnor, vilka i regel icke ingå i arbetslöshetskommissionens arbetslöshetssiffror, men mer än hälften av de avskedade torde ha varit män. Förutom det arbetslöshetsproblem, som nu anförda siffror antyda, möter på åtskilliga håll arbetslöshet, som vållats långt tidigare genom den rationaliseringsprocess, som förde till Svenska tändsticksaktiebolagets bildande. Denna process tog sig framför allt uttryck i en del fabrikers fullständiga nedläggande och driftens koncentrering. Efter 1930 ha emellertid ytterligare 5 tändsticksfabriker nedlagts, därav en i Vänersborg, sysselsättande c:a 350 personer och en i Norra Solberga, Jönköpings län, som vid normal drift sysselsatt c:a 200 man. Då tändsticksfabrikerna i regel ha varit belägna i relativt små kommuner, har den av tändsticksindustriens minskade sysselsättning framkallade arbetslösheten lokalt inneburit allvarliga problem, även örn för landet i dess helhet tändsticksindustrien aldrig haft den betydelse, att dess minskade sysselsättning kan sägas hava medfört mera katastrofala verkningar.

Tändstickskominuner.

Upphörandet av kolbrytningen i Södra Vrams kommun har framkallat en synnerligen svårartad arbetslöshetssituation för kommunen. Kommunens

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

arbetslöshet uppgick den 31 juli 1935 till 128 personer och den 31 mars 1936 till 181. Södra Vram torde vara den mest typiska »arbetslöshetsö», som för närvarande finnes i landet, omgiven, som den är, av kommuner med jämförelsevis ringa arbetslöshet. Detta torde också vara anledningen till den mycket egenartade åldersfördelningen inom klientelet. Inom intet annat område med motsvarande arbetslöshetsförhållanden är antalet arbetslösa under 26 år så ringa som här.

Södra Vram (Malmöhus län).

Två städer, vilkas klientel ur ålderssynpunkt något påminner om klientelet i Södra Vram, äro Oskarshamn och Ystad. Dock framgår av tabellen, att, även örn vissa likheter finnas, skillnaden likväl är markant. Dessa båda städer befinna sig tydligen i den situationen, att industrien där icke kan ge tillräcklig, varaktig sysselsättning åt betydande grupper. Periodvis synas dock de arbetslösa ha varit knutna till näringslivet, vilket framgår därav, att antalet långvarigt arbetslösa är mindre än vad som i regel är fallet i arbetslöshetstyngda kommuner.

Oskarshamn och Vstad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

31 Beträffande övriga kommuner med mera svårartad arbetslöshet torde tabellerna utan närmare kommentarer ge erforderliga upplysningar. I de kommuner, vilka sammanförts under beteckningen järnbruks- och gruvkommuner i Mellansverige, har arbetslösheten betingats av praktiskt taget fullständig nedläggelse av gruvdriften. Så är icke fallet med gruvkommuner na i Norrbottens län även om sedan 1930 en mycket kraftig reduktion av arbetarantalet ägt rum, utan måste där arbetslösheten sammanhänga med ett faktiskt befolkningsöverskott. Framförallt i Norrbottens gruvkommuner är det abnormt starka inslaget av arbetslösa under 26 år markant. Icke mindre än 48.9 % av de arbetslösa tillhöra ifrågavarande ålderskategori, medan motsvarande andel för Mellansveriges gruvkommuner är 30.9 %. Tillhopa omfattade arbetslösheten i ifrågavarande kommuner den 31 juli 1935 2,258 personer och den 31 mars 1936 2,447 personer.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 265,

Glasbrukskommuner.

Yärmländska skogskommuner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265. Vissa kvarstående arbetslöshetsear.

33 Storstädernas arbetslöshet.

De speciellt arbetslöshetstyngda kommunerna, för vilka nyss redogörelse givits, bära en väsentlig del av den totala arbetslösheten. En i absoluta tal betydande arbetslöshet möter även i de tre storstäderna, Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka den 31 mars 1936 hade tillhopa 10,674 arbetslösa, d. v. s.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. i sami. Nr 205. 3

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

20.1 % av hela antalet arbetslösa. Storstädernas andel av den samlade arbetslösheten framgår av följande siffersammanställning av antalet arbetslösa den 31 juli under åren 1930—1935.

Antal arbetslösa den 31 juli i storstäderna.

1930 1931 1932 1933 1934 1935

Stockholm ................ 306 1,189 6,464 11,537 8,064 3,334

Göteborg.................. 608 2,383 5,241 7,418 5,450 2,185

Malmö.................... i>95 1,169 2,908 3,642 2,066 930

Storstäderna .............. 1,509 4,741 14,613 22,597 15,580 6,449

Hela riket ................ 5,824 30,520 94,687 138,855 86,253 42,582

Storstädernas procentuella andel av rikets arbetslöshet 25.9 15.5 15.4 16.3 18.1 15.1

Sannolikt är storstadsklientelet av en något annan struktur än arbetslöshetsklientelet i övriga delar av landet. Av arbetslöshetskommissionens klientelundersökning har framgått, att detta har en från det övriga arbetslöshetsklientelet rätt avvikande ålderssammansättning. Framför allt gäller detta Stockholm och Malmö, där antalet arbetslösa över 50 år är väsentligt högre än i övriga delar av landet. I Stockholm utgjorde dessa åldersgrupper 22.7 °/o av antalet arbetslösa, i Malmö icke mindre än 32.8 %>, medan siffran för Göteborg var 22.1 %. För landet i sin helhet var ifrågavarande procenttal 18.5.

Då det torde vara av betydelse att närmare belysa storstadsklientelets beskaffenhet, anför jag här vissa resultat från en av sakkunniga för vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge företagen undersökning beträffande förhållandena i Stockholm. Undersökningen företogs vid årsskiftet 1934—1935, varvid var tionde såsom hjälpsökande anmäld arbetslös fick avgiva svar å vissa frågor enligt av sakkunniga fastställda formulär. Av denna undersöknings resultat torde följande böra anföras.

Huvudparten av de undersökta fallen, 60.5 °/o, utgjordes av personer, födda å annan ort än Stockholm. Av de inflyttade hade närmare hälften inflyttat efter år 1924. Särskilt högkonjunkturåren 1929—1931 uppvisa anmärkningsvärt höga inflyttningssiffror.

Stor uppmärksamhet ägnades vid undersökningen åt frågan om de arbetslösas tidigare sysselsättning. Det visade sig, att praktiskt taget samtliga hade haft arbete i någon form. 94 % av de undersökta hade vid något tillfälle haft en sammanhängande arbetsperiod av minst 3 månader. Endast 8 personer hade uteslutande haft ett typiskt ungdomsyrke men därefter intet fast arbete. Av intresse är att konstatera, att 45 % haft sammanhängande arbete i mer än 3 månader inom mer än ett yrke. Denna höga procentsiffra angiver i viss mån, hur rotlöst i yrkeshänseende det arbetslösa storstadsklientelet torde ha varit.

Icke mindre än 25 % av de undersökta fallen hade förlorat sin anställning tidigare än 3 år före undersökningstillfället. 24 % hade förlorat sin senaste mer stadigvarande anställning mellan 2 och 3 år före undersökningstillfället. Denna för nära hälften av klientelet mycket långvariga arbetslöshetsperiod

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

hade emellertid brutits av kortare sysselsättningsperioder. Sålunda hade under år 1934 cirka 33 % av de undersökta fallen vid något tillfälle haft några veckors arbete i öppna marknaden. Då vidare cirka 30 % under året haft stadigvarande arbete, skulle ungefär 40 % av de arbetslösa under år 1934 icke innehaft anställning av något slag.

De arbetslösa hade tillfrågats, huruvida de vörö villiga att taga anställning på annan ort och frågan hade uppdelats att dels gälla varaktig anställning och dels tillfällig anställning. 14.5 °/o av de tillfrågade hade förklarat sig icke vara villiga alt taga anställning av varaktig natur på annan ort, medan

34.8 % ansett sig böra vägra att taga anställning av mera tillfällig natur. Huvudparten av dem, som vägrat att taga varaktig anställning på annan ort, utgjordes av personer, som antingen voro födda i Stockholm eller också inflyttat till Stockholm före år 1925.

Sekunda arbetskraft.

Vid mina föregående överväganden rörande den kvarstående arbetslösheten har problemställningen varit dels den faktiska ökningen av befolkningen i de produktiva åldrarna efter 1930 och dels den inom vissa näringsgrenar ökade efterfrågan på arbetskraft. Då efterfrågan icke hållit jämna steg med utbudet på arbetskraft, har resultatet blivit arbetslöshet. Denna arbetslöshet fördelar sig ojämnt i landet, då olika näringsgrenar expanderat olika snabbt. 4»

Det spörsmålet inställer sig nu, örn det nuvarande arbetslöshetsklientelet skulle vara av sådan beskaffenhet, att det även med ökade sysselsättningsmöjligheter möter svårigheter att placera detsamma. Detta vore synbarligen fallet, om bland de arbetslösa en väsentlig del utgjordes av personer, som av olika skäl måste betecknas som sekunda arbetskraft.

Vid bedömandet av arbetslöshetsklientelets kvalitet torde först observeras, att ett mycket stort antal av de arbetslösa har en långvarig arbetslöshet bakom sig. Antalet personer, ingående i arbetslöshetskommissionens klientelundersökning, som under tiden 1j1 1933—31/T 1935 varit arbetslösa minst 40 veckor vartdera av åren 1933 och 1934 samt minst 24 veckor 1935, uppgår till 21,014, d. v. s. 52.1 % av samtliga undersökta fall. Det bör emellertid uppmärksammas, att cirka 9,000 av dessa äro bosatta inom de förut angivna särskilt arbetslöshetstyngda kommunerna. Vidare hade praktiskt taget samtliga långvarigt arbetslösa under undersökningsperioden varit sysselsatta längre eller kortare tid i statligt eller statskommunalt reservarbete. Ser man på siffrorna för de långvarigt arbetslösa över 25 ar, visar det sig, att 94.1 /o av dessa haft sysselsättning vid dylikt reservarbete. Flertalet av de långvarigt arbetslösa har otvivelaktigt därigenom uppvisat, att de förmått fullgöra även en relativt krävande arbetsprestation. Det är likväl uppenbart, att en arbetslöshet av mer än årslång varaktighet kan utöva förödande verkningar på den arbetslöses möjligheter alt utföra en fullgod arbetsprestation. Företagna undersökningar lia emellertid visat, att även personer med langvariga arbetslöshetsperioder bakom sig snabbt lia kunnat anpassa sig efter ordnade arbetsförhållanden, när dylika erbjudit sig. Jag vill i detta sammanhang erinra örn hur arbetslösheten försvunnit praktiskt taget fullständigt

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Hjälpsökande arbetslösa den S1A 1935 i % av antalet män länsvis.

inom vissa kommuner med tidigare svårartad arbetslöshet. Att i dessa »försvunna arbetslöshetsöar» även den s. k. sekunda arbetskraften sökt och erhållit anställning i den öppna arbetsmarknaden torde vara uppenbart. Undersökningar verkställda av sakkunniga för vissa utredningar rörande Sveriges ekonomiska läge ådagalägga, att i Malmö funnos i mars 1934 938 verkstadsarbetare, som voro arbetslösa och som bakom sig hade en långvarig arbetslöshetsperiod. I augusti månad hade av dessa 45.1 % på nytt erhållit anställning och för samtliga åldrar upp till 55 år hade cirka 50 % av de i mars månad arbetslösa återknutits till järnindustrien, medan bland personer över 55 år icke fullt 30 % vunnit återanställning inom sitt yrke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

37 Den långvariga arbetslösheten behöver sålunda icke i och för sig innebära, att den arbetslöse saknar möjligheter till försörjning genom arbete på den öppna marknaden.

Problemet ställer sig emellertid allvarligare för de arbetslösa som uppnått över 55 års ålder. Deras antal utgjorde den 31 juli 1935 4,693. Dessa äldre arbetslösa äro ingalunda jämnt fördelade inom olika delar av landet. Hur arbetslöshetsrisken ter sig inom olika landsdelar dels för personer över 55 år och dels för personer mellan 16 och 70 år, framgår av förestående tabell, där på grundval av framräknade befolkningssiffror antalet arbetslösa angivits i procent av antalet män. Av tabellen framgår, att i vissa län arbetslöshetsrisken för personer över 55 år är betydligt större än för befolkningen i sin helhet inom länet. Dessa län äro Gotlands län, Södermanlands län och Malmöhus län. Det kan icke vara en tillfällighet, att samtliga dessa län uppvisa en numera helt ringa arbetslöshet och att man här kan lia viss anledning att betrakta den kvardröjande arbetslösheten som en typisk restarbetslöshet. På andra håll åter är arbetslöshetsrisken i de yngre åldrarna avgjort större än i åldersgrupperna över 55 år. Så är förhållandet framför allt med Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län -—- samtliga de mest typiska trävarulänen.

I fråga om arbetslöshetsförhållandena inom den grupp, vars ålder överstiger 55 år, torde uppmärksammas, att arbetslöshetssituationen är något sämre än övriga arbetslösas. Sålunda uppgick antalet långvarigt arbetslösa till cirka 58 % bland de äldre, medan för klientelet i sin helhet motsvarande procentsiffra var 52.5. Även de siffror, som ange medelantalet arbetslöshetsveckor per arbetslös, uppvisa en något svårare situation för de äldre åldersgrupperna än för övriga. Skillnaden i arbetslöshetshänseende är emellertid mindre än man haft anledning förmoda, vilket sammanhänger med att så gott som hela klientelet utgöres av personer, vilkas arbetslöshetsläge varit synnerligen olyckligt. Beträffande den samhälleliga hjälpverksamhetens utformning under tiden Vi 1933—S1/r 1935 kan konstateras, att nu ifrågavarande personer erhållit hjälp i något större utsträckning än klientelet i övrigt. Hjälpen har emellertid utformats annorlunda än för övriga arbetslösa. Det statliga reservarbetet har för dessa icke intagit en dominerande ställning, varemot det statskommunala reservarbetet varit i särskilt hög grad anlitat som hjälpform. Likaså har dagunderstöd med statsbidrag utgått lill dessa personer i större utsträckning än vad som gällt för klientelet i sin helhet. Jag hänvisar i detta hänseende till klientelundersökningens tabeller 41, 42, 43, sid. 120—122.

Kommissionen har sökt verkställa en uppdelning av arbetslöshetsklientelet efter graden av arbetsförhet. Jag delar kommissionens uppfattning om att det erbjuder nästan oöverstigliga svårigheter att statistiskt klarlägga graden av arbetsförhet. Undersökningen har här fotats på subjektiva omdömen, antingen från den arbetslöse själv eller från vederbörande arbetslöshetskommitté. Det torde ligga i öppen dag, alt dylika omdömen kunna vara missvisande. Det är emellertid av intresse att konstatera, att av det undersökta

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

klientelet kommissionen betecknat endast 2.2 %> såsom icke arbetsföra, trots att bedömningen varit så rigorös, att icke mindre än 134 personer, som varit sysselsatta vid statligt reservarbete, hänförts till denna grupp. Vidare ha 2.9 % betecknats såsom arbetsföra endast i yrke eller endast i grovarbete och härav skulle framgå, att 5.1 °/o av arbetslöshetsklientelet skulle besitta fysiska egenskaper, som gjorde dem mindre eftersträvade såsom arbetskraft i den öppna marknaden. Emellertid är denna siffra något för låg, vilket bland annat framgår därav, att hänsyn ofta icke tagits till den med hög ålder normalt förbundna minskningen av arbetsförheten; vidare ha 1,069 personer, som såväl av arbetslöshetskommittéerna som av dem själva betecknats som fullt arbetsföra, likväl angivit, att de varit behäftade med ett lyte, som måste lia avsevärt nedsatt deras arbetsförmåga. Även örn dessa personer betraktas såsom icke arbetsföra, skulle man komma till det resultatet, att omkring 90 °/o av arbetslöshetsklientelet utgöras av personer utan fysiska brister av natur att nedsätta deras konkurrensduglighet i den öppna marknaden.

Värdet av denna siffra kan diskuteras, så mycket mer som det genom arbetslöshetskommissionens specialundersökning av vissa orters förhållanden utrönts, att för en icke oväsentlig del av klientelet föreligger, trots fysiskt fullgod arbetsförhet, en av psykiska och moraliska faktorer betingad nedsättning av arbetsdugligheten och sålunda även av möjligheterna att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Även med all hänsyn tagen till dessa omständigheter kvarstår emellertid, att huvudparten av det nuvarande arbetslöshetsklientelet, i all synnerhet inom de förut såsom arbetslöshetscentra betecknade orterna, utgöres av arbetskraft med i stort sett samma arbetsduglighet som den arbetskraft, vilken i regel sysselsättes inom näringslivet. Härför synes tala framför allt klientelets ålderssammansättning.

Angående ålderssammansättningen vill jag förutom vad som framgått rörande fördelningen på åldersgrupper inom de särskilt av arbetslösheten härjade områdena endast erinra örn, att 24.9 %> av klientelet utgöras av personer mellan 16 och 25 år, 16.7 % av personer mellan 26 och 30 år, 46.8 % av personer mellan 31 och 55 år och 11.6 % av personer över 55 år. En beräkning av arbetslöshetsrisken inom olika åldersgrupper av den manliga befolkningen ger vid handen, att denna risk är störst för åldersgruppen 26—30 år (2.5 %) och därnäst åldersgruppen 21—25 år (2.4 °/o), samt att den är mycket hög även för gruppen mellan 31—35 år (2.3 %). Så länge dessa förhållanden råda, torde icke någon mera väsentlig del av arbetslöshetsklientelet utgöras av personer, vilkas arbetsduglighet av fysiska skäl vore nedsatt.

Däremot finnas säkerligen andra subjektiva orsaker till att vissa arbetslösa ha svårigheter att hävda sig på den fria arbetsmarknaden. Framför allt gör sig här bristen på yrkesutbildning gällande.

De arbetslösas yrkes förhållanden.

Rörande arbetslöshetsklientelets yrkesförhållanden synes först böra fastslås, att huvudparten av de arbetslösa enligt kommissionens klientelundersökning varit fast knuten till olika näringsgrenar. Det visar sig nämligen, att kommissionen har kunnat hänföra 30,375 personer av de undersökta

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

40,332 till olika yrkesgrupper. Bland de 8,659, som betecknats såsom tillfällighets- och diversearbetare, ingå dessutom 922 personer, vilka tidigare innehaft ett yrke, men som för längre tid sedan förlorat detta. 31,297 personer ha alltså innehaft en mera varaktig anställning inom viss yrkesgren. Detta innebär ingalunda, att ifrågavarande personer kunna betraktas såsom yrkesarbetare; tvärtom torde man kunna fastslå, att det övervägande antalet arbetslösa utgöres av personer, vilka antingen sakna varje yrkesutbildning och därför äro att betrakta såsom grovarbetare, eller också av personer, vilka visserligen äga en yrkesutbildning, men detta inom yrken, där för närvarande så stora svårigheter möta att erhålla anställning, att de arbetslösa ur arbetsmarknadssynpunkt måste betraktas såsom rena grovarbetare.

En föreställning om grovarbetarnas antal torde erhållas av nedanstående sammanställning, där antalet arbetslösa den 31 juli 1935 inom vissa yrkes-

grupper angives.

Hjälparbetare inom metallindustrien .......................... 597

Grovarbetare inom ej specificerad metallindustri ................ 276

Väg- och anläggningsarbetare ................................ 3,251

Murarbetsmän och tegelbärare ................................ 212

Banarbetare ................................................ 125

Lagerarbetare .............................................. 633

Kuskar, åkare och expressarbetare ............................ 586

Chaufförer .................................................. 813

Tillfällighets- och diversearbetare .............................. 8,659

Ungdom utan särskild utbildning .............................. 1,298

Summa 16,450.

Härtill bör, som nyss framhållits, ur arbetsmarknadens synpunkt läggas de arbetslösa, vilkas yrkesutbildning gäller yrken, där speciella anställningssvårigheter råda. Dessas antal framgår av nedanstående siffersammanställ-

ning.

Stenindustriarbetare .......................................... 4,656

Glasbruksarbetare ............................................ 323

Kolgruvearbetare .............................................. 166

Sågverks- och brädgårdsarbetare ................................ 3,456

Pappersindustriarbetare ........................................ 912

Tändsticksarbetare ............................................ 418

Summa 9,931.

Tillsammans utgöra nu nämnda grupper 26,381 personer, d. v. s. 65.4 °/o.

Det torde vidare böra uppmärksammas, att 3,590 av de arbetslösa i Norrlandslänen samt Värmlands och Kopparbergs län utgöras av personer, tillhörande yrkesgrupperna jordbruk och skogshushållning. Dessas andel av hela klientelet är 8.9 %. Det torde av här anförda siffror framgå, att huvudparten av arbetslöshetsklientclet måste betraktas såsom bestående av grovarbetare eller därmed jämställda.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Arbetskraftens rörlighet.

Ehuru ett arbetslöshetsklientel, i huvudsak bestående av grovarbetare och lill stor del lokaliserat på orter, där arbetsmöjligheterna äro ringa, har svårare att finna sysselsättning än yrkesutbildade arbetare, finnas exempel på hurusom en efterfrågan på mindre kvalificerad arbetskraft förorsakar viss sugning av de arbetslösa till ort, där sådan efterfrågan uppstår. Det har i detta sammanhang sitt intresse att studera befolkningssiffrorna för vissa kommuner i Västernorrlands län. Det visar sig, att antalet utflyttade överstiger antalet inflyttade åren 1929—1934 i praktisk taget alla kommuner. Timrå kommun uppvisar däremot ett inflyttningsö ver skott. Anledningen härtill är med säkerhet, att Östrands sulfitfabrik anlagts under perioden. Under byggnadstiden var åtminstone tillfälligtvis ett stort antal sysselsatt med schaktningsarbete, ett typiskt arbete för grovarbetare.

Socialstyrelsen har publicerat en undersökning rörande folkomflyttningen i Blekinge län åren 1926—1934, som även synes antyda en relativt stor rörlighet hos arbetslöshetsklientelet. Följande tablå1 giver nettoresultatet av den manliga befolkningens omflyttning för olika kommungrupper å Blekinge landsbygd.

Överskott av inflyttade ( + ) eller utflyttade (—) män per 1,000 av manliga medelfolkmängden, år

Tidigare har man för landet i dess helhet kunnat iakttaga, att det är jordbrukskommunerna, som lida de största nettoförlusterna av män. Samma förhållande synes nu råda även å Blekinge landsbygd, dock endast åren fram t. o. m. 1932. För åren 1933—1934 uppvisa i stället stenindustrikommunerna den högsta nettoutflyttningen. De förete höga tal även för tidigare år. Anmärkningsvärt är, att utflyttningsöverskottet för dessa ingalunda minskade under åren 1932—1933, såsom fallet var för övriga kommuner. År 1934 steg utflyttningsnettot betydligt för stenindustrikommunerna, troligen under trycket av den fortgående driftsinskränkningen inom stenindustrien och genom det minskade mottrycket i landsdelar med ett expanderande näringsliv. De 4 ökommunerna utgöra ett undantag såtillvida, att deras utflyttningsöverskott varit högre än övriga stenindustrikommuners utom åren 1932—1933, då det tillfälligtvis rådde ej långt ifrån jämvikt mellan in- och utflyttning. Även industri- och blandade kommuner ha vissa år lämnat ett överskott av utflyttade, dock i mindre omfattning än övriga kommuntyper. Under åren 1932— 1933, då utströmningen från länets landsbygd i dess helhet upphört, mottogo industri- och blandade kommuner ett rätt betydande inflyttningsöverskott. Under dessa år förekom sålunda, direkt eller indirekt, inom länet en viss

1 Soc. medel. 1936 sid. 199.

41 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

överflyttning av män från stenindustrikommuner till industri- och blandade kommuner.

Dessa exempel torde utvisa, att talet örn arbetslöshetsklientelets bristande rörlighet är i viss mån överdrivet. Jag vill dessutom framhålla, att en så hög grad av rörlighet, att arbetskraften friktionsfritt skulle följa varje förändring eller förskjutning inom det ekonomiska livet ingalunda vore att betrakta som ett socialt önskemål. Risken med en sådan rörlighet vore, att en stor del av landets arbetskraft skulle komma att förvandlas till ett rotlöst grovarbetarproletariat.

Översiktlig redogörelse för verkställigheten av beslutade hjälpåtgärder.

För att möjliggöra en överblick över de olika hjälpåtgärder, som av statsmakterna vidtagits för motverkande av arbetslösheten, föres inom socialdepartementet ett register över samtliga av Kungl. Maj:t fattade beslut angående anslag till skilda företag och ändamål. Detta register omfattar emellertid icke den av statens arbetslöshetskommission bedrivna hjälpverksamheten.

Inom departementet föres vidare ett särskilt register för varje kommun, som direkt erhållit anslag eller inom vilken företag, som erhållit anslag, är beläget. I detta register intagas uppgifter om beviljade anslag, arbetets karaktär samt totalantalet dagsverken enligt verkställda beräkningar och enligt avgiven slutredovisning. I registret införas även motsvarande uppgifter beträffande statliga och statskommunala reservarbeten.

En närmare redogörelse för registreringsförfarandet ävensom för den rapportskyldighet, som åligger varje mottagare av statsbidrag, återfinnes i propositionen nr 234/1934 (sid. 22 och 23). Jag tillåter mig att hänvisa till vad där anförts.

Utöver de uppgifter, som sålunda finnas samlade inom socialdepartementet, har jag låtit från myndigheter och andra införskaffa det ytterligare material, som erfordras för en allsidig belysning av de vidtagna hjälpåtgärderna.

Då jag nu går att framlägga en redogörelse för dessa hjälpåtgärder och de resultat, som hittills uppnåtts, kommer jag att i detta sammanhang endast uppehålla mig vid allmänna arbeten i öppna marknaden. Till den av statens arbetslöshetskommission bedrivna hjälpverksamheten återkommer jag senare i särskild proposition.

För budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 hänför jag till anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden de anslag, som — med bortseende från bland annat anslagen till statliga och statskommunala reservarbeten — uppförts å riksstaten under rubriken »Utgifter för kapitalökning. IV. Fonden för förlag till statsverket». Denna placering av anslagen motiverades av sättet för deras finansiering, nämligen genom lån med kort amorteringstid. För budgetåret 1935/1936 står denna möjlighet för bestämmande av ansia-

42 Kungl. Majlis proposition nr 265.

gen till allmänna arbeten i öppna marknaden icke till buds, då någon särskild finansieringsplan icke ansetts erforderlig för detta budgetår. Jag räknar fördenskull till dylika anslag under budgetåret 1935/1936 de anslag, som medtagits i kalkylerna rörande effekten av arbetslöshetshjälpen under nämnda budgetår (jfr propositionen nr 231/1935, sid. 43). Det har synts mig lämpligt att i ett sammanhang lämna en översikt över de anslag, som jag sålunda hänför till anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden. De åsyftade anslagen återfinnas i följande sammanställning.

Anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden under budgetåren 1933/1934—1985/1936.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

43 Av sammanställningen framgår, att till allmänna arbeten i öppna marknaden för budgetåret 1933/1934 anvisats sammanlagt 108,102,400 kronor. Häri ingår jämväl det belopp å 13,000,000 kronor, som till främjande av bostadsbyggande (8,000,000 kronor) och såsom kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden (5,000,000 kronor) anvisats å tilläggsstat för nämnda budgetår.

För budgetåret 1934/1935 ha till allmänna arbeten i öppna marknaden anvisats 86,944,250 kronor. I detta belopp ingå bland annat 3,000,000 kronor utöver det belopp av 5,000,000 kronor, som anvisats såsom kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden. Riksdagen har nämligen medgivit, att lån till arbetarsmåbruk må utlämnas intill 8,000,000 kronor.

Liknande är förhållandet för budgetåret 1935/1936. I det i sammanställningen angivna beloppet av 42,080,350 kronor ingå nämligen för arbetarsmåbrukslånefonden 10,000,000 kronor. Riksdagen har emellertid anvisat

5.000. 000 kronor för ändamålet men medgivit, att lån må utlämnas intill

10.000. 000 kronor.

Sammanlagt hava alltså under budgetåren 1933/1934—1935/1936 anvisats

237,127,000 kronor till allmänna arbeten i öppna marknaden. Av detta belopp har Kungl. Majit till och med utgången av mars 1936 disponerat 222,558,494 kronor. Vid nämnda tidpunkt återstodo alltså odisponerade 14,568,506 kronor. De odisponerade medlens fördelning å skilda anslag Iramgår av följande sammanställning.

44 . Kungl. May.ts proposition nr 265.

Fördelning’ å anslag av den 31 mars 1936 av Kungl. Majit odisponerade medel.

Anslag

Odisponerat

belopp

Statliga och kommunala beredskapsarbeten...................................... 149,933

Främjande av bostadsbyggande:

a) i städer och stadsliknande samhällen ...................................... 321,576

b) på landsbygden .......................................................... 578,371

Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer........ 6,487,290

Lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet.................... 2,059,800

Skenfria korsningar............................................................ 381,685

Broar och hamnar ............................................................ 193,020

Torrläggningsföretag, ägnade att motverka arbetslösheten........................ 68,750

Bidrag till uppförande av spannmålslagerhus.................................... 9,065

Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.............................. 68,719

Vissa åtgärder å skogshushållningens område m. m............................... 500,963

Vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar............................ 218,074

Arbetarsmåbrukslånefonden.................................................... 1,628,000

Vedeldningslånefonden ........................................................ 1,903,260

Summa kronor 14,568,506

I sammanställningen ingår ett anslag, vilket hittills endast i begränsad omfattning kunnat disponeras, nämligen anslaget till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. Detta anslag avser ett nytt ändamål. På grund av det ansökningsförfarande, som måst äga rum, har verksamheten praktiskt taget icke kunnat komma igång förrän efter nyåret.

Av övriga i sammanställningen ingående anslag utvisar endast anslaget till vedeldningslånefonden, som anvisats för budgetåret 1934/1935, ett i förhållande till anslagssumman (2,000,000 kronor) odisponerat belopp av mera iögonenfallande storlek. Detta anslag är avsett för lån till landsting, kommuner och enskilda bränsleförbrukare dels för täckande av uppstående kostnader för utbyte av förefintliga kokspannor mot vedpannor eller inmontering av förugnar vid gamla anläggningar, dels ock för täckande av uppstående merkostnader vid installering av vedpannor i stället för kokspannor vid nyanläggningar. Anledningen till att anslaget anlitats i så ringa utsträckning som hittills skett, torde närmast vara att söka i den omständigheten, att möjligheterna till billiga lån å allmänna lånemarknaden varit synnerligen goda under den tid anslaget hittills varit tillgängligt.

I propositionen nr 231 till 1935 års riksdag (sid. 18 och 19) lämnades definitiva uppgifter rörande fördelningen å län och vissa städer av de medel, som Kungl. Majit under budgetåret 1933/1934 disponerat av anslagen till allmänna arbeten i öppna marknaden. Därjämte lämnades motsvarande uppgifter för tiden Vt 1934—28/2 1935 (sid. 20 och 21).

Av tabellerna å sid. 46—49 framgår huru Kungl. Majits medelsdisposition gestaltat sig dels under budgetåret 1934/1935 i dess helhet, dels ock under tiden ll7 1935—31/3 1936.

Beträffande de medel, som av Kungl. Majit anvisats till statliga och kom-

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

munala beredskapsarbeten, till skenfria korsningar samt till broar och hamnar, har jag låtit upprätta förteckningar, upptagande de olika företagen, dagen för Kungl. Maj:ts beslut, företagens totalkostnader samt storleken av de medel, som beviljats varje företag. Förteckningarna finnas såsom bilagor fogade vid detta protokoll (Bilaga D—K).

Flertalet av de anslag, som beviljats till allmänna arbeten i öppna marknaden, avser jämväl att stimulera kommunal och enskild företagsamhet. Vid ett studium av hjälpåtgärdernas resultat är det därför av vikt att undersöka, i vilken utsträckning andra medel än statsmedel engagerats i de igångsatta företagen. Jag har fördenskull låtit verkställa utredning härom. Samtidigt därmed har jag infordrat uppgifter rörande det läge, vari de skilda företagen befinna sig, huruvida de äro slutförda, under utförande eller beslutade men ej påbörjade.

Av intresse är vidare att undersöka, huru företagens totalkostnader fördela sig å arbetslöner å ena sidan och övriga kostnader, material m. m., å andra sidan. Jämväl i dessa avseenden har jag infordrat uppgifter.

Innan jag framlägger resultaten av dessa undersökningar, anser jag mig emellertid böra framhålla en sida av de allmänna arbetena i öppna marknaden, som det tyvärr icke är möjligt att siffermässigt belysa. Jag syftar härvid pä vad jag tidigare kallat hjälpåtgärdernas indirekta effekt. Denna effekt består däri, att en mångfald industrier beretts sysselsättning med de beställningar av skilda slag, som de allmänna arbetena givit anledning till. Att denna effekt varit av mycket stor betydelse, torde knappast behöva påpekas, och vid bedömandet av hjälpåtgärdernas resultat bör densamma givetvis beaktas.

I sammanställningen å sid. 50—53 återfinnas de uppgifter i nyss angivna hänseenden, som infordrats beträffande de i tabellen ingående anslagen. Samtliga uppgifter avse den 31 december 1935.

De i sammanställningen ingående anslagsmedlen (kol. 11) understiga de av Kungl. Majit från samma anslag den 31 december 1935 anvisade beloppen med 5,688,009 kronor. Härav belöpa 2,018,855 kronor å administrationskostnader, varjämte 3,669,154 kronor antingen återlevererats eller ställts till förfogande för myndigheter och andra utan att nämnda dag ännu hava fördelats å företag.

En blick på sammanställningen visar, att de arbeten, som ingå däri, representera en total kostnadssumma av 301,470,061 kronor (kol. 10), varav kommuner, vägstyrelser och enskilda bidragit med 130,215,167 kronor (kol. 13).

Ä materialkostnader faller ett belopp av 154,924,991 kronor (kol. 14). Häri ingå visserligen kostnader för arbetsledning men beloppet giver dock en föreställning om den betydande utsträckning, i vilken framförallt olika industrier beretts beställningar till de företag, varom här är fråga. Beloppet ger dock ingalunda någon uttömmande bild av de allmänna arbetenas indirekta effekt, då anslag till dylika arbeten ingå i sammanställningen med allenast 153,757,680 kronor (kol. 11), medan av samtliga anslag disponerats 207,631,666 kronor den 31 december 1935.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

Fördelning av belopp till allmänna arbeten i öppna

(Siffrorna inom parentes i tabell-

1 I beloppet ingår anslag till Stockholms tygstation 547,000 kronor.

2 1933/1934 års anslag, avgjort 1 2 3 4 5 6 7 8,s 1934.

8 139,850 kr. från 1933/1934 års anslag.

4 Härutöver har för budgetåret 1933/1934 disponerats 563,855 kronor.

5 > » > » > * 30,590 >

6 Statsbana Malung—Vansbro 700,000 kronor.

7 Gruvarbeten i Västerbottens län 485,000 kronor.

8 Riksdagen har såsom kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden anvisat 5,000,000 kronor men bemyndigat Kungl. Maj:t att utdela lån intill ett belopp av 8,000,000 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

marknaden, beviljade under tiden V? 1934—’7e 1935.

huvudet angiva anslagens belopp.)

8 9

20 21 22

33 Ej fördelat på län:

Statsbeställningar.................................................. 10,000,000

Elektrifiering av vissa banor ...................................... 4,000,000

Tillverkning av vagnar för S. J..................................... 4,000,000

Fyrskepp och tjänstefartyg ........................................ 375,000

77,873,109 (79,058,109)8'7

3C

31 Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

Fördelning’ nr belopp till allmänna arbeten i öppna

Stockholms stad.... Stockholms län.. Uppsala > ..

Södermanlands > .. Norrköpings stad .. Östergötlands län.. Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads

Malmö ........

Lund..........

Landskrona .... Hälsingborg..., Malmöhus län., Hallands > . Göteborgs stad

Göteborgs och Bohus län i övrigt......

Älvsborgs län..

Skaraborgs > ..

Värmlands > ..

Örebro » ..

Västmanlands * ..

Kopparbergs » ..

Gävleborgs > ..

Västernorrlands > ..

Jämtlands » ..

Västerbottens » ..

Norrbottens > ..

Ej fördelat på län..

Hela riket

2,057,100i

2,106,00()j

897,000’

statliga

bygg-

nader

Statliga

bered-

skaps-

arbeten

Kom-

munala

bered-

skaps-

arbeten

604,750;

1,658,500

20,000

300.000 50,000

8,980,350

146,200

77,700

39,000

20,600

50,000

180,500

36,900

90,220

16,300

12,800

508,720

58,500

1,480

94,450

15,000

50,520

1,398,890

390,000

233,450

Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

marknaden, beviljade under tiden ‘/t 1935—*'/s 1936.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 265.

50 Kungl. Majlis proposition nr 265-

Sammanställning' per den Bl december 1936 ar allmänna arbeten

Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

1 öppna marknaden, till vilka medel beviljats under tiden */» 1938—81/n 1935.

52 Kungl. Majlis proposition nr 265■

Kungl. Maj:ts proposition nr 265,

i

7 K

33 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Dagsverken, utförda under tiden V’ 15)34—3% 15)35

Län och vissa städer

Stockholms stad... Stockholms län ...

Uppsala län.......

Södermanlands län Norrköpings stad . Östergötl, län i övr Jönköpings län . ,. Kronobergs län ...

Kalmar län.......

Gotlands län .....

Blekinge län .....

Kristianstads län .

Malmö stad.......

Lunds stad.......

Landskrona stad . Hälsingborgs stad . Malmöhus län i övr Hallands län ... Göteborgs stad .

Göteborgs och Bohus län i övrigt.....

Älvsborgs län .....

Skaraborgs län ... Värmlands län ...

örebro län .......

Västmanlands län . Kopparbergs län . Gävleborgs län ... Västernorrlands län

Jämtlands län.....

Västerbottens län . Norrbottens län ... Ej fördelat å län.

182,753| 241,39o| 125,285| 452,944

1,621,795i 469,076] 183,395| 209,545j 128,Olli 65,563

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

för anslag' till allmänna arbeten i öppna marknaden.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Dagsverken, utförda under tiden */»—1S1/n 1935 för

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ansia? till allmänna arbeten i öppna marknaden.

]5

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

Dagsverken, utförda under tiden 7» 1933—sl/n 1935

Kungl. Maj:ts proposition nr 265

för anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Jag har förut antytt, att varje företag, som erhållit statsbidrag, skall månadsvis till socialdepartementet inkomma med rapport, utvisande bland annat antalet under månaden utförda dagsverken. I propositionen nr 231 till 1935 års riksdag återfinnes en fördelning å län och vissa städer av de dagsverken, som rapporterats under budgetåret 1933/1934 (sid. 28 och 29). Motsvarande uppgifter för budgetåret 1934/1935 och för sista halvåret 1935 framgå av tabellerna å sid. 54—57.

Vissa av de i tabellerna använda anslagsrubrikerna torde tarva närmare förklaring. Under anslagsrubriken »Diverse» ingå sålunda anslagen till isbrytande undersöknings- och bevakningsfartyg för havsfiskets behov (650,000 kronor), byggande av nytt fyrskepp (442,000 kronor), undersöknings- och förberedande gruvarbeten m. m. inom Västerbottens län (849,000 kronor) samt vissa väganläggningar inom Västerbottens län (650,000 kronor). Under rubriken »Bekämpande av arbetslösheten» åter hava sammanförts vissa företag, till vilka bidrag beviljats av de medel, som av de under femte huvudtiteln för budgetåren 1931/1932 och 1932/1933 uppförda anslagen till bekämpande av arbetslösheten ställts till Kungl. Maj:ts förfogande för främjande av företagsverksamhet. Sistnämnda anslagsmedel hava visserligen icke inräknats bland de anslag, som jag i det föregående hänfört till anslag till allmänna arbeten i öppna marknaden, men då företagen (sammanlagt 6) ålagts rapportskyldighet och till sin karaktär måste betraktas såsom allmänna arbeten i öppna marknaden, har det synts mig rimligt, att de utförda dagsverkena redovisas tillsammans med övriga rapporterade dagsverken.

De nu angivna siffrorna måste delvis betecknas såsom approximativa, beroende på rapportmaterialets bristfällighet. I den mån så kunnat ske hava rättelser vidtagits vid materialets bearbetning inom departementet, men självfallet är, att det på denna väg icke varit möjligt att åstadkomma i alla avseenden exakta uppgifter.

Såsom framgår av tabellerna, har en uppdelning av de rapporterade dagsverkena skett å län och vissa städer. En del dagsverken, vilka för budgetåret 1934/1935 icke utan tidsödande undersökningar kunnat fördelas å län, hava däremot upptagits särskilt för sig.

Av de ifrågavarande tabellerna framgår emellertid icke, huru de rapporterade dagsverkena fördela sig å skilda månader under den tid redovisningen avser. Jag har fördenskull låtit upprätta den sammanställning, som återfinnes å sid. 58 och 59. I denna har för varje anslag angivits det antal dagsverken, som utförts per månad från och med juli 1933 till och med december 1935. Av sammanställningen kan därjämte utläsas, vid vilken tidpunkt medel från de olika anslagen kommit till användning. Vid bedömandet av den grad av snabbhet, varmed de skilda, av medel från ifrågavarande anslag helt eller delvis finansierade företagen kommit i gång, måste man emellertid erinra sig den långvariga byggnadskonflikt, som verkat fördröjande beträffande byggnadsanslagens disposition. Vidare medförde den sena tidpunkten för 1933 års riksdags beslut, att den på ansökningsförfa-

Kungl. Maj.ts proposition nr 265. 61

rande grundade medelsanvisningen kunnat påbörjas först långt in på budgetåret 1933/1934.

Av sammanställningen framgår endast antalet utförda dagsverken men icke antalet i arbetena sysselsatta personer. En något så när riktig uppfattning erhålles emellertid, om man utgår ifrån att ett månatligt antal av 25 dagsverken representerar en arbetare. Beträffande december månad synes dock riktigast att räkna med, att 20 dagsverken motsvara en arbetare.

Med dessa utgångspunkter skulle de i sammanställningen ingående dagsverkena representera följande antal arbetare.

De anförda siffrorna utvisa bland annat, att sysselsättningen i de allmänna arbetena först i september 1933 nått en mera påtaglig omfattning. Därefter kan från och med april 1934 konstateras en kraftig stegring, som praktiskt

62 Kungl. May.ts proposition nr 265.

taget fortgått till och med oktober 1934, då det dittills högsta antalet sysselsatta uppnåtts. Därefter har en nedgång ägt rum, men från och med mars 1935 stiger åter antalet för att i oktober 1935 uppnå maximisiffran hittills.

Vid en undersökning av lönenivån vid de allmänna arbetena i öppna marknaden samt den kostnad, de utförda dagsverkena åsamkat statsverket (dagsverkskostnaden), är man hänvisad till de uppgifter, som föreligga, beträffande slutförda företag. Av sammanställningen å sid. 50—53 framgår, i vilken utsträckning företag, som däri redovisats slutförts. Det inom socialdepartementet föreliggande materialet är emellertid icke av den beskaffenhet, att uppgifter i förevarande hänseende kunna åstadkommas beträffande samtliga slutförda företag. Sålunda saknas uppgifter i fråga örn t. ex. anslagen till främjande av bostadsbyggande, bidrag till gödselvårdsanläggningar, bidrag till täckdikningar, vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar m. fl. Beträffande anslagen till statliga och kommunala beredskapsarbeten, skenfria korsningar samt broar och hamnar är det däremot möjligt att med tämligen stor grad av sannolikhet angiva såväl medeldagsförtjänsten som dagsverkskostnaden. De uppgifter, som i dessa avseenden föreligga, bär jag låtit sammanföra i tre tabeller, vilka såsom bilagor torde få fogas vid detta protokoll (Bilaga L—O). 1 tabellerna hava därjämte an-

givits företagens totalkostnader, summan av beviljade statsbidrag och antalet utförda dagsverken. Dessutom har till ungefärlig belysning av den tid, företagens utförande tagit, angivits antalet rapportmånader.

En sammanfattning av de sålunda lämnade uppgifterna lämnas i följande översikt.

Slutligen anser jag mig i likhet med föregående år böra lämna en redogörelse rörande användningen av de anvisade anslagen till lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet.

Intill mars månads utgång 1936 förelågo 1,305 framställningar om lån eller subventioner. I så måtto hava 284 ansökningar berörande 10,026 arbetare och avseende lån å 18,817,400 kronor samt subventioner med 1,380,300 kronor bifallits, att 278 lån beviljats till ett belopp av 14,058,400 kronor och 14 subventioner till ett belopp av 381,800 kronor. Avslagits hava 564 ansökningar berörande enligt uppgifter i ansökningarna 9,928 arbetare och avseende

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

lån å 16,749,565 kronor och subventioner med 2,457,488 kronor. I ett flertal fall hava emellertid i dessa ansökningar uppgifter om arbetarantal icke lämnats.

Beträffande de 278 bifallna låneansökningarna må anmärkas, att 35 lån till ett belopp av sammanlagt 1,050,500 kronor ännu icke lyfts. Rätten till lånens lyftande är i flera av dessa fall förverkad. 5 lån med ett sammanlagt belopp av 212,000 kronor hava till fullo återbetalats. 4 lån hava anvisats för verksamhet som numera slutförts, nämligen ett lån å 350,000 kronor till trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund för arbeten med järnvägsomläggning i Grängesberg, två lån å tillhopa 2,250,000 kronor till Luossavaara- Kiirunavaara aktiebolag för gråbergsbrytning i Kiruna och ett lån å 2,000,000 kronor till Sveriges granitindustris exportförening för stentillverkning i Bohuslän och Blekinge. Vid dessa arbeten hava sysselsatts tidvis sammanlagt omkring 3,500 arbetare. Ytterligare 10 låntagare med ett sammanlagt lånebelopp av 275,000 kronor hava nedlagt den verksamhet vartill lån beviljats. De 220 företag, varför återstående 224 lån å sammanlagt 7,920,900 kronor lämnats, hade vid undersökningar, som gjorts i anledning av låneansökningarna, anställda sammanlagt 6,080 arbetare och sysselsatte enligt föreliggande senaste rapporter 8,763 arbetare.

Avgjorda ansökningar till ett antal av 100 hava avsett ändrade villkor för beviljade lån. 128 ansökningar hava för slutlig handläggning överlämnats till kommerskollegium eller annan myndighet. 168 ansökningar hava av sökanden återtagits, icke fullföljts eller av andra anledningar icke föranlett åtgärd. 61 ansökningar äro föremål för handläggning.

Beträffande de av Kungl. Majit meddelade villkoren för lån må följande meddelas.

I den mån räntefrihet icke medgivits, har ränta utgått med 5 procent för år räknat. Lånet å 2,000,000 kronor för stentillverkning i Bohuslän och Blekinge löper dock med 3.5 procent årlig ränta. Endast tre helt räntefria lån hava beviljats, nämligen lånen å 2,250,000 för gråbergsbrytning och ett lån å

400,000 kronor till Kubikenborgsverken. Femårig räntefrihet har medgivits trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund för ovannämnda lån å 350,000 kronor samt Steneby hemslöjdsförening för lån å 5,000 kronor.

I övrigt hava beviljats

126 lån å inalles 5,516,900 kronor utan räntefrihet,

41 » » » 1,099,000 » med 1 års räntefrihet, f

103 » » » 4,212,500 » » 2 » » ,

3 » » » 225,000 » »' 3 » »

Amorteringstiden för lånen har i regel bestämts till tio år; detta gäller sålunda för 222 lån till ett belopp av tillsammans 7,409,400 kronor. Ofta börjar amorteringen av lånen redan efter första året men i vissa fall har medgivits uppskov med amorteringen under ett å två år från det lånet lyfts, då ekonomiska saneringsåtgärder funnits så påkalla. Kortare amorteringstid än 10 år har bestämts

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

för 2 lån å 57,000

» 3 » » 2,296,000

» 4 » » 604,000

» 2 » » 105,000

» 23 > > 526,000

» 2 » > 36,000

» 2 » » 46,000

» 11 » » 326,000

> 4 » » 53,000

kronor till 1 år,

» » 2 >,

» » 3 »,

» » 4 »,

s> » 5 »,

» » 6 »,

» » 7 >,

» » 8 > samt

2> » 9 » ,

varjämte amorteringstiden för förenämnda båda malmbolags lån å inalles

2,600,000 kronor gjorts beroende på framtida beslut av Kungl. Majit.

Lättnaderna med hänsyn till ränta och amortering hava medgivits, i den mån företagets ekonomi har befunnits vara i större eller mindre mån beroende av rådande industriella kris.

Såsom säkerhet för lånen hava föreskrivits

1) fastighetsinteckningar upp till 70—80 % av taxeringsvärdet för 27 lån å tillsammans 1,481,400 kronor;

2) fastighetsinteckningar och borgen för 12 lån å tillsammans 452,000 kronor;

3) förlagsinteckningar eller pantsäkerhet inom 60 °/o av ett normalt minsta förlagsvärde med eller utan borgen för 137 lån å tillsammans 5,117,500 kronor;

4) fastighets- och förlagsinteckningar med eller utan borgen för 77 lån å tillsammans 3,449,500 kronor;

5) endast borgenssäkerhet för 18 lån å tillsammans 361,000 kronor; samt

6) preferensaktier i respektive företag eventuellt, för tryggande av aktiemajoritet, därjämte av stamaktier för 9 lån å tillsammans 597,000 kronor.

Slutligen hava lånen till de båda malmbolagen utlämnats emot revers utan säkerhet.

Mera aktivt hava 19 kommuner understött lånsökande företag, därav 2 med aktieteckning till belopp av sammanlagt 60,000 kronor, 3 med direkta lån å inalles 45,000 kronor, 13 med borgensförbindelser å ett sammanlagt lånebelopp av 437,500 kronor, 1 genom medverkan till fördelaktigt köp av tomt och 1 med subvention genom prisrabatt på elektrisk ström m. m. samt 3 nied andra åtgärder.

Utrednirfgen av låneärendena har i ett flertal fall föranlett, att som villkor för lånen uppställts en mer eller mindre genomgripande rekonstruktion av respektive företag eller andra åtgärder till dessas sanering.

Sålunda hava i 7 fall personalförändringar i företagets ledning genomförts. I 22 fall har som villkor för statlig hjälp föreskrivits, att företagens eget kapital skulle ökas genom nyteckning av aktier. I 25 fall har fordrats att företagets vanliga bankförbindelse eller annan huvudborgenär medgivit avskrivning av fordringar. I 9 fall har ackordsförfarande berörande flertalet ford-

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ringsägare genomförts. Slutligen har i 15 fall sanering av balansräkningar skett genom nedskrivning av aktiekapitalet.

Vid dessa saneringsåtgärder ha i regel företagens kreditgivande banker lämnat ett intresserat stöd.

Bakom flertalet låneansökningar ligger närmast en kreditvägran från företagets vanliga bankförbindelse, som funnit företagets genom den industriella krisen eller eljest stegrade kreditanspråk icke motsvaras av erbjudna säkerheter. I många fall torde en kreditvägran hava varit motiverad även under normal konjunktur, i andra fall synes en sådan vägran påtagligen grundad i en av kreditgivarens uppfattning om dåvarande konjunkturläge föranledd skärpning av den ekonomiska politiken, en skärpning, som i enstaka fall t. o. m. förefallit anmärkningsvärt hård.

Stödaktionens fördelning på olika industrigrenar framgår av följande sammanställning. I

I anslutning till tabellen må erinras, att såväl en större möbelfabrik som flera snickerifabriker äro kombinerade med sågverk.

I fråga örn stödaktionens geografiska fördelning hänvisas till de å sid. 46 —49 intagna tabellerna.

Vad beträffar den arbetseffekt, som erhållits genom anslagen till lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet, får jag hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 265.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Till en början önskar jag söka klargöra, hur krisens avveckling nied hänsyn till arbetslösheten fortskridit. 1 mars månad 1933 rapporterades i runt tal 186,500 arbetslösa; i mars månad 1936 cirka 53,000. Arbetslösheten har alltså minskats med 133,500 anmälda arbetslösa eller 71.5 procent. Jämfört med arbetslösheten i mars år 1934, då antalet hjälpsökande arbetslösa utgjorde 83,500, har en nedgång skett med 30,500 eller 36.3 procent.

Den sålunda konstaterade förbättringen i situationen framträder måhända ännu starkare, örn man jämför antalet mera arbetslöshetsbetungade kommuner under olika år. Den 31 december 1933 utgjorde antalet kommuner med minst 8 procent arbetslösa av befolkningen, vilket innebär minst 20 procent av den manliga befolkningen över 15 år, icke mindre än 75 stycken. Denna siffra sjönk till 21 kommuner den 31 december 1934 och till 8 kommuner den 31 mars 1936; de senare samtliga belägna i Bohuslän och Blekinge.

Om man tar en annan jämförelsesiffra, finner man, att antalet kommuner med minst 5 procents arbetslöshet — en även den synnerligen betungande arbetslöshet, icke understigande 12 procent av den manliga befolkningen över 15 år — vid årsskiftet 1933/1934 utgjorde 179 för att vid nästa årsskifte ha nedgått till 79 och den 31 mars innevarande år till 32. (I juli månad år 1935 var motsvarande antal kommuner endast 20; ökningen till 32 beror på säsongarbetslösheten.)

Samma utveckling belyses av antalet kommuner med minst 2 procent arbetslöshet vid förut angivna tidpunkter. De utgjorde den 31 december 1933 icke mindre än 760 stycken för att ett år senare reduceras till 361 och den 31 mars innevarande år till 124. Man kan av de anförda siffrorna klart se, hur arbetslösheten krympt samman från 1933 till 1936. Bilden härav blir om möjligt ännu skarpare, då man kan konstatera, att 27 av de kommuner, som hade en arbetslöshet om minst 5 procent, voro belägna i Västernorrlands, Göteborgs och Bohus samt Blekinge län — att alltså utanför dessa 3 län endast 5 kommuner med en så hög arbetslöshetsprocent förekommo.

Av kommuner med minst 2 procent arbetslöshet tillhörde 56 stycken eller 45 procent likaledes nyssnämnda län.

Örn sålunda arbetslöshetsläget i allmänhet icke numera är ägnat att väcka någon större oro, framgår emellertid av de redan anförda siffrorna att Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län lida under en alltjämt mycket allvarlig arbetslöshet. Vad Blekinge och Bohuslän beträffar är det välbekant, att den extra ordinära kvardröjande arbetslösheten där väsentligen hänför sig till stenindustriens svårigheter, vilka återigen bero på den katastrofala nedgången i gatstensexporten och därav föranledd produktionsbegränsning. Inom andra näringsgrenar i nu nämnda län torde arbetslösheten i stort sett icke vara svårare än i de övriga delarna av landet. Under det arbetslösheten såsom redan nämnts genomsnittligt sjunkit med 71.5 pro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

cent från mars 1933 till mars 1936, har nedgången i Blekinge stannat vid 61 procent och i Bohuslän vid 49 procent.

Då emellertid i arbetslöshetens mars-siffror ingår en viss säsongarbetslöshet, skall jag här redovisa arbetslöshetens nedgång i de egentliga stenkommunerna även från juli 1933 till juli 1935. Därvid visar det sig, att minskningen, som för landet i dess helhet utgjorde 69 procent, för stenarbetarna i Blekinge understeg 40 procent och i Bohuslän 29 procent, medan arbetslöshetens tillbakagång bland andra grupper i samma stenkommuner utgjorde 63 procent i Blekinge och 47 procent i Bohuslän. Att den senare siffran är anmärkningsvärt låg sammanhänger därmed, att i de bohuslänska stenkommunerna antalet arbetslösa utanför stenindustrien överhuvud varit mycket ringa.

I Västernorrlands län beror icke det nuvarande läget för sågverksarbetarna på någon mera nämnvärd minskning av produktionen utan därpå, att ett stort antal sågverk, som blivit mer eller mindre omodärna, nedlagts och att produktionen koncentrerats till övriga oftast strängt rationaliserade verk, som icke behövt öka arbetarantalet i någon högre grad för att tillgodose behovet av sågade trävaror. Sålunda lia icke mindre än 20 sågverk i Västernorrlands län helt nedlagts, varav 9 i Sundsvallstrakten och 11 i Ådalen. De betydande grupperna sålunda utrationaliserade arbetarna lia endast i mindre utsträckning kunnat erhålla arbete i andra näringsgrenar.

Den mera svårartade arbetslösheten utanför nu nämnda län är koncentrerad till ett mindre antal orter, sammanlagt 16 å 17 stycken: I Stockholms län till Forsmark och Harg, där bruksindustriens svårigheter skapat ett allvarligt arbetslöshetsproblem; i Uppsala län till Söderfors (sannolikt på grund av rationalisering); i Jönköpings län till Norra Solberga, där tändsticksindustrien nedlagts; i Kalmar län till Oskarshamn, där arbetslösheten främst tillskrives nedgång i varvsindustrien; i Malmöhus län till Södra Vram, där sviterna av Billesholms gruvas nedläggning alltjämt göra sig svårt kännbara; i Skaraborgs län till Tidaholm och Agnetorp på grund av tändsticksindustriens reduktion; i Värmlands län till Eda, där arbetslösheten dock numera sjunkit något under 3 procent; i Örebro län till Ljusnarsberg, där nedlagda gruvor skapat stor och permanent arbetslöshet; i Kopparbergs län till Grangärde, där Nyhammars bruk nedlagts, och till Norrbärke, där en gruva nedlagts; i Gävleborgs län till Söderhamn, där nedlagda sågverk skapat en svårartad, tills vidare permanent arbetslöshet; i Norrbottens län till de lappländska malmfälten, Kiruna och Malmberget, där ett verkligt befolkningsöverskott i förhållande till gruvornas sysselsättningsmöjligheter torde förekomma; i Västerbottens län till Byske på grund av nedlagda sågverk.

Utanför nu nämnda län och orter finns det på vissa håll alltjämt en icke procentuellt men i absoluta tal rätt betydande anmäld arbetslöshet t. ex. i Nederkalix.

Ett annat och säkerligen artskilt arbetslöshetsproblem karakteriserar storstäderna.

Utan att vara betungade av stor arbetslöshet i förhållande till folkmäng-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

den lia dock storstäderna alltjämt små arméer av arbetslösa. Sålunda hade Stockholm mitt under högsommaren förra året 3,334 anmälda arbetslösa, Göteborg 2,185, Malmö 930 eller sammanlagt i dessa städer 6,449 anmälda arbetslösa. I mars 1936 hade samma städer en sammanlagd arbetslöshetssiffra på 10,674 d. v. s. en tillväxt, otvivelaktigt i huvudsak beroende på säsongarbetslösheten, med 63.5 procent. Denna betydande ökning ter sig mycket märklig, om man jämför den med ökningen från juli förra året till mars månad innevarande år i den övriga delen av landet, där den är begränsad till 17.6 procent.

över huvud ser det ut, som om arbetslöshetssiffrornas storlek i mars 1936 jämförd med förra sommarens i väsentlig grad skulle bero på säsongtillväxten i städerna, vilken först under april månad går mera märkbart tillbaka, medan tillbakagången på landsbygden börjar redan i februari. Skillnaden mellan arbetslöshetssiffrorna i juli 1935 och mars 1936 är sammanlagt 10,680, av vilka 9,097 falla på städerna och endast 1,583 på landsbygden.

örn man i stället för parallellen juli 1935 och mars 1936 låter jämförelsen ske mellan juli 1935 och december 1935, modifieras visserligen intrycket, men olikheten mellan säsongarbetslöshetens inverkan på antalet anmälda arbetslösa i städerna och på landsbygden framträder dock tydligt nog. ökningen utgjorde nämligen i städerna 46.4 procent men på landsbygden endast 30.6 procent.

Säsongrörelsen ger alltså i hög grad olika utslag för städer och för landsbygd i arbetslöshetssiffrorna, en omständighet av en viss vikt, då man skall bedöma, huruvida och i vilken mån den säsongmässiga vinterarbetslösheten bör föranleda arbetslöshetsåtgärder.

örn man vågar det antagandet, att städernas säsongarbetslösa till väsentlig del tillhöra arbetsområden, där avlöningen under sommarhalvåret utmätts med hänsyn till arbetets natur av säsongarbete, och alltså under mera normala tider och i normala fall skulle räcka för årsuppehället, så skulle åtminstone storstädernas egentliga arbetslöshetsproblem begränsas till den kvardröjande sommararbetslösheten. Vid bedömandet av spörsmålet, i vilken mån lijälpåtgärderna skola komma även säsongarbetarna till del, måste emellertid särskild hänsyn tagas till huruvida arbetssäsongen varit av normal varaktighet. Omedelbart efter en svår kris äro nämligen även säsongarbetarna oftast ekonomiskt utmattade.

I det föregående har jag särskilt berört dels arbetslöshetsläget i de delar av landet, där viss industri antingen praktiskt taget försvunnit eller kraftigt och till synes för framtiden permanent reducerat sin arbetarstam, dels det speciella läget i storstäderna.

De sålunda avhandlade grupperna av arbetslösa omfattade under sommaren 1935 omkring 20,000 personer. De övriga samtidigt arbetslösa, cirka

22,000, voro spridda över landet utan en motsvarande koncentration till särskilda län eller orter. Ingenstädes torde här under förra sommaren arbetslösheten lia nått en så hög siffra som 1 procent av befolkningen i de olika länen. Man har sålunda här att röra sig med en skara rcstarbetslösa, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

normalt skulle vinna sysselsättning i den takt, konjunkturen ytterligare kan förbättras. Detta gäller för övrigt även om en väsentlig del av storstadsklientelet. Huruvida så också kommer att ske, kan självfallet ingen med bestämdhet veta. Till ledning för omdömet härom måste två olika omständigheter beaktas.

Den ena är den, att större delen av de åsyftade arbetslösa torde vara grovarbetare och alltså knappast kunna erhålla sådan sysselsättning, där yrkesskicklighet är en förutsättning. Den andra hänför sig till frågan, huruvida arbetskraften är av fullgod beskaffenhet eller, örn icke fullgod, så åtminstone så användbar, att enskilda arbetsgivare vilja anställa den.

Frågan huruvida den öppna arbetsmarknaden kan uppsuga det jämförelsevis stora antalet arbetslösa grovarbetare — för hela landet beräknat till cirka 17,000 personer — kan icke utan vidare besvaras. Vid en allmän mera avgörande konjunkturförbättring uppstå en mängd arbetstillfällen av svårdefinierbar beskaffenhet, vid vilka, såsom erfarenheten från vissa orter visat, arbetskraften ej behöver vara kvalificerad men som ge arbete i tillräcklig utsträckning för att avlägsna den arbetslöse ur de anmäldas antal.

På frågan, huruvida den nu berörda restarbetslösheten omfattar s. k. sekunda arbetskraft i någon högre grad, torde man kunna söka sig fram till ett mera bestämt svar. Det torde vara rätt vanligt att anse de alltjämt arbetslösa såsom personer, vilka ha särskilda svårigheter att erhålla arbete i den öppna arbetsmarknaden. Svårigheterna för dem kunna hänföra sig antingen till moraliska eller till fysiska svagheter; de arbetslösa äro, örn ock icke i och för sig arbetsovilliga, dock oföretagsamma och anstränga sig icke att vinna arbete i den öppna arbetsmarknaden; eller arbetsgivarna vilja icke anställa dem, emedan de äro mer eller mindre odugliga.

Vissa omständigheter tala för att det antal som av ena eller andra skälet har särskilt svårt att erhålla arbete i den öppna arbetsmarknaden på grund av bristande personliga kvalifikationer, icke på långt när är så stort, som siffran på de under sommaren 1935 aktuellt arbetslösa. Det vore orimligt antaga att arbetslösa, kommande från företag som nedlagts, såsom stenarbetare, sågverksarbetare, tändsticksarbetare, väg- och anläggningsarbetare m. fl. i och för sig skulle fysiskt eller moraliskt vara sämre kvalificerade än det stora flertalet av de tidigare arbetslösa, som numera på grund av den allmänna konjunkturförbättringen erhållit arbete. Minst 14,000 av de arbetslösa tillhörde dylika grupper.

Vid klientundersökningen uppgåvos sammanlagt endast 875 personer vara icke arbetsföra. Av dessa 875 personer voro 409 sysselsatta i olika slags reservarbeten och alltså faktiskt i arbete. Vidare uppgåvos 1,181 personer vara arbetsföra endast i sitt yrke eller endast i grovarbete. Av dessa 1,181 voro 548 sysselsatta i reservarbeten. Även örn dessa siffror icke kunna anses såsom bevis på att resten av de arbetslösa skulle bestå av fullgod arbetskraft, ge de dock vid handen att antalet fysiskt undermåliga bland de restarbetslösa är obetydligt, mycket mindre än man i allmänhet torde lia varit benägen att antaga.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Vid en av arbetslöshetskommissionen utförd specialundersökning, i vilken städerna Malmö, Göteborg, Gävle, Södertälje, Oskarshamn, Ystad, Lysekil och Luleå samt industrikommunerna Agnetorp, Norrbärke, Långsele, Skön och Holmsund, de blandade kommunerna Kvistbro och Hanebo samt jordbrukskommunerna Tingsås, Dalby och Hedesunda ingått med ett sammanlagt antal undersökta arbetslöshetsfall om 5,641 personer, har frågan örn arbetsförheten särskilt undersökts. Därvid har man ansett sig kunna utröna, att omkring 20 procent av de arbetslösa icke skulle vara fullt arbetsföra. Även om denna siffra skulle godtagas som riktig för de arbetslösa i allmänhet, skulle hela antalet icke arbetsföra begränsas till omkring 8,000 och alltså cirka 32,000 kunna betecknas såsom fullt arbetsföra.

Om jag tar hänsyn ensamt till de fysiska kvalifikationerna hos de arbetslösa, har vid klientelundersökningen konstaterats, att blott ett jämförelsevis ringa antal, nämligen 4,693 eller 11.6 procent av samtliga arbetslösa, nått en ålder överstigande 55 år. 32,390 eller 80 procent av de arbetslösa voro mellan 21 och 55 år. De övriga, 3,249, voro under 21 år.

Det stora flertalet av de arbetslösa befann sig alltså i sin bästa ålder.

Till ytterligare belysning av denna viktiga fråga vill jag anföra följande. Den 31/7 1935 rapporterade i Malmöhus län av 236 landskommuner endast 12 arbetslöshet. Sammanlagda antalet rapporterade arbetslösa var 296, av vilka 128 folio på Södra Vram, under det att alltså på övriga landskommuner folio endast 168 arbetslösa. Det måste under sådana omständigheter vara ett ganska godtyckligt antagande, att de anmälda arbetslösa skulle utgöra sekunda arbetskraft. De arbetslösa i Södra Vram måste först och främst till stor del undantagas, eftersom deras arbetslöshet är ett resultat av driftsnedläggelsen vid Billesholms gruva. Det är också svårt att förstå, varför icke övriga 224 landskommuner skulle rapportera arbetslöshet, om numera i huvudsak endast sekunda arbetskraft anmäldes. Någon större skillnad på arbetarnas kvalitet från socken till socken torde icke vara sannolik. Att den sekunda arbetskraften på Malmöhus läns landsbygd skulle lia koncentrerats till 11 kommuner är i varje fall uteslutet.

Emot antagandet att de restarbetslösa till övervägande delen skulle bestå av sekunda arbetskraft talar överhuvud taget det faktum, att antalet arbetslösa i procent av befolkningssiffrorna varierar i hög grad från ort till ort. Det vore säkerligen förhastat att antaga, att praktiskt taget ingen sekunda arbetskraft skulle finnas t. ex. på Kristianstads läns landsbygd, under det att cirka 5 procent av befolkningen i Kiruna skulle bestå av sådan arbetskraft.

Vare sig man söker komma fram till en uppfattning om arbetslöslietsklientelets arbetsförhet på indirekt väg eller på den direkta undersökningens väg, kan man alltså konstatera, att inom den restarbetslöshet, som fanns på sommaren 1935, siffran för den ur fysisk synpunkt sekunda arbetskraften i varje fall blir så låg, att påfordrade åtgärder till bekämpande av arbetslösheten icke rimligen kunna utgå ifrån att man numera har med ett övervägande undermåligt arbetslöshetsklientel att skaffa.

Dock skulle det vara av intresse att särskilt undersöka beskaffenheten av

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

restarbetslösheten i de större städerna, då det ju icke är otänkbart att där en viss anhopning av sekunda arbetskraft kvarstår hos arbetslöshetskommittéerna. Full klarhet om det faktiska tillståndet kan man visserligen icke erhålla, men om ålderssiffrorna på de arbetslösa tillmätas något värde, så kan det konstateras, att i åldern 21—55 år befunno sig närmare 84 procent av samtliga arbetslösa i de egentliga storstäderna, d. v. s. städer med minst

100,000 invånare; i städer med ett invånarantal mellan 30 och 100,000 befunno sig 82 procent av de arbetslösa i samma ålder.

Till frågan om utredningar i syfte att skapa ökad klarhet rörande hithörande förhållanden skall jag komma senare.

Såsom av det sagda torde framgå anser jag icke, att åtgärderna till ett fortsatt bekämpande av arbetslösheten under nästa budgetår böra bestämmas med särskild hänsyn tagen till förekomsten av sekunda arbetskraft. De arbetslöshetsproblem, vilka arbetslöshetspolitiken för stundande budgetår skulle bidraga att lösa, torde schematiskt kunna uppdelas på följande sätt:

1. Arbetslösheten, särskilt bland stenarbetarna, i Blekinge och Bohuslän.

2. Arbetslösheten, särskilt bland sågverksarbetaren, i Västernorrlands län.

3. Arbetslösheten i de isolerade arbetslöshetsöarna.

4. Arbetslösheten i storstäderna.

5. övrig arbetslöshet.

Blekinge och Bohuslän.

Beträffande Blekinge och Bohuslän torde omdömet om de åtgärder, som böra vidtagas, främst bestämmas av vilken mening man hyser om gatstensindustriens framtid. Enligt uppgifter från industrihåll exporterades av gatstensindustriens produkter under denna industris högkonjunktur omkring 90 procent, medan alltså endast 10 procent av den producerade gatstenen vann avsättning på den inhemska marknaden.

Huruvida exportmöjligheterna för gatstensindustrien nämnvärt kunna förbättras kan icke med säkerhet avgöras. Det finns emellertid ingen särskild anledning alt antaga, att gatstensexporten inom nu överskådlig tid åter skulle uppnå sin tidigare blomstring. Den svenska gatstensindustriens framtid skulle alltså vara att söka på hemmamarknaden. Att hemmamarknaden skulle kunna kvantitativt ersätta den förlorade exporten synes uteslutet.

Hittills ha vägstyrelserna i regel visat ringa intresse för användandet av smågatsten vid permanentbeläggning av vägarna, uppenbarligen emedan denna beläggning blir 20 å 25 procent dyrbarare, åtminstone vad engångskostnaderna beträffar, än beläggning med asfalt eller betong. Huruvida ett extra statsbidrag för täckande av en del av skillnaden i engångskostnaden skulle göra vägstyrelserna mera benägna för att använda smågatsten borde måhända prövas. Gällande bestämmelser rörande den trafikintensitet på väg, som förutsattes för statsbidrag till permanentbeläggning, skulle möjligen också kunna något uppmjukas, så att permanentbeläggning, under förutsättning att smågatsten därvid användes, förskottsvis kunde äga runi å vägar, där man

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

inom en nära framtid ansåg sig kunna räkna med tillräckligt ökad trafik. Åtgärder av denna art skulle möjligen kunna leda till att ökat utrymme i viss utsträckning bereddes gatstenen vid den fortsatta permanentbeläggningen av de svenska vägarna. Även om på detta sätt under de närmaste åren arbete inom gatstensindustrien kunde beredas en viss del av de arbetslösa stenarbetarna, måste dock åtgärderna i detta syfte ha en sådan karaktär, att de icke lägga hinder i vägen för en avveckling på längre sikt av huvudparten av gatstensindustrien.

Enligt mig tillhandakomna upplysningar sysselsattes i början av maj månad innevarande år 1,605 stenarbetare i huvudsak på grund av exportbeställningar. För under innevarande riksdag beviljade medel sysselsattes vidare 1,563 stenarbetare vid statsbeställningar. Sammanlagt hade alltså 3,168 stenarbetare sysselsättning. Statsbeställningarna ha så fördelats, att i Bohuslän sysselsättas 931, i Blekinge 390 och i övriga distrikt 242; samtliga äro försörjningspliktiga.

Den 30 april var antalet anmälda arbetslösa stenarbetare i Blekinge län 603 och i Bohuslän 2,110. Sammanlagt voro alltså trots statsbeställningarna i dessa län 2,713 stenarbetare hjälpsökande arbetslösa. Av de arbetslösa stenarbetarna i Blekinge voro 385 försörjningspliktiga och i Bohuslän 1,297 eller sammanlagt 1,682. Örn man utgår ifrån att denna industri bör tillmätas en längre avvecklingsperiod, synes uppgiften i främsta rummet vara att tillsvidare söka sysselsätta de försörjningspliktiga. Eftersom i de nämnda länen redan 1,321 erhållit sysselsättning genom statens stenbeställningar, skulle de hjälpbehövande försörjningspliktiga stenai'betarnas antal i nämnda län utgöra sammanlagt 3,003. Det synes knappast möjligt att genom statsbeställningar av gatsten hålla hela detta antal stenarbetare sysselsatta. Man borde emellertid kunna under nästa budgetår sörja för en sysselsättning av åtminstone */3 eller omkring 2,000 av dessa försörjningspliktiga stenarbetare. Detta skulle låta sig göra, om för ytterligare stenbeställningar ett anslag å

2,000,000 kronor kunde påräknas. Jag vill erinra därom, att det tidigare av innevarande års riksdag anvisade anslaget för ändamålet utgör 3,000,000 kronor, varav 2,000,000 kronor skulle utgå av inflytande automobilskattemedel för budgetåret 1935/1936 och 1,000,000 kronor av motsvarande medel för budgetåret 1936/1937. Riksdagen uttalade i detta sammanhang, att riksdagen förutsatte, att Kungl. Majit, örn ytterligare statshjälp i nu föreslagen form visade sig oundviklig, framlade förslag härom för riksdagen.

Enligt verkställda beräkningar skulle den sten, som bleve tillverkad för förut beviljade anslag jämte den nyssnämnda summan, räcka till permanentbeläggning av 28 mil 6 meter bred väg.

Då man i varje fall icke ser sig i stånd att sysselsätta samtliga arbetslösa stenhuggare, synes en rationell uppdelning av dem böra ske mellan försörjningspliktiga och icke försörjningspliktiga. De senare torde i regel representera en yngre och rörligare arbetskraft med större utsikter att kunna erhålla arbete i andra näringsgrenar; de torde heller icke på grund av innehav av fastigheter eller dylika skäl vara lika fast bundna vid hemorten som de för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 26o.

sörjningspliktiga. Sysselsättning, som beredes genom statsbeställningar, bör sålunda liksom för närvarande förbehållas försörjningspliktiga stenhuggare. För en icke ringa del av de yngre arbetslösas övergång till nya yrken har det sörjts genom inrättandet av verkstadsskolor i Karlskrona, Mölndal, Uddevalla och Lysekil. Verkstadsskolorna ha mottagit omkring 600 arbetslösa ungdomar i åldern 16 till 25 år från stenarbetarfamiljerna. Likaledes har det sörjts för att utbildning i jordbruk beredes dem, som så önska.

I fråga om den del av de icke försörjningspliktiga arbetslösa, som icke genom nu redovisade eller föreslagna åtgärder kunna beredas försörjning under de närmaste åren, torde ansträngningarna böra inriktas på att få dem att övergå till annat arbete och i avvaktan på resultaten härav hjälp beredas dem i hittills tillämpade former.

En annan utväg, som skulle kunna tänkas stå till buds, vore att upprätta nya företag i Blekinge och Bohuslän, som skulle kunna anställa arbetskraft, vilken blivit överflödig inom stenindustrien. Den särskilda utredningen rörande Bohusläns försörjningsproblem hade i detta syfte åtskilliga uppslag. Vid den närmare prövning, som dessa liksom också uppslag från annat håll underkastats, ha de i allmänhet icke visat sig fruktbara. De uppslag, som kunna tänkas böra understödjas, ge tyvärr en ganska obetydlig sysselsättningseffekt. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.

Västernorrlands län.

Örn Blekinges och Bohusläns särskilda problem under vissa förutsättningar kunna med hopp om någon framgång angripas, synes läget i Västernorrlands län ur denna synpunkt vara svårare. Det är möjligt att man efter hand kan vänta sig en viss tillväxt av de traditionella industrierna i länet, men modärna rationaliseringsmetoder inom därvarande industriers huvudgrenar sågverk och pappersmassefabriker ge, även örn produktionen skulle öka, föga utrymme för mänsklig arbetskraft.

De utvägar, som kunna diskuteras för Västernorrlands del, äro dels utflyttning till orter med bättre arbetsmöjligheter och dels förläggning av nya industriföretag till landsdelen i fråga. De särskilda ungdomsarbetslöshetsproblemen böra där liksom i Blekinge och Bohuslän angripas genom inrättandet av verkstadsskolor.

En viss överflyttning av arbetskraft äger säkerligen rum från arbetslöshetscentra och yrken med stor permanent arbetslöshet till andra orter och till andra verksamhetsområden. Det skulle eljest knappast låta sig förklara, att den rapporterade arbetslösheten i t. ex. de speciella sågverkskommunerna i Västernorrlands län från juli 1934 till juli 1935 faktiskt sjunkit från 4,192 till 2,811 eller med 33 procent, eller i de bohuslänska stenkommunerna från 4,173 till 3,430 eller med närmare 18 procent, ty någon nämnvärd utvidgning av sågverksindustrien och stenindustrien torde under denna period ej lia ägt rum. Socialstyrelsens undersökning beträffande stenkommuner i Blekinge synes också ge belägg på förekomsten av en utflyttning. Men denna flyttningsrörelse torde icke genom statsingripanden eller andra artificiella åtgärder under nästa budgetår kunna påskyndas. Tvångsutflyttning kan icke ske

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

i vårt land och bör heller icke ske, enär i så fall samhället måste kunna garantera den förflyttade arbete å den ort, dit man visar honom, en garanti, som är utesluten redan därför att ännu ingenstädes förekommer en mera påtaglig brist på sådan arbetskraft, som kan erbjudas från Västernorrlands län. Därest en mera avgörande konjunkturförbättring kommer att inträda inom andra näringsgrenar, så att brist på arbetskraft annorstädes uppstår, är det tänkbart att en flyttningsrörelse kan understödjas genom att arbetslösa från Västernorrlands län erbjudas att utfylla bristen. Frivillig utflyttning torde nämligen icke kunna förutsättas i annan mån än att den arbetslöse faktiskt erhåller något så när varaktig anställning å annan ort. En utflyttning på vinst och förlust är en orimlighet att begära.

Önskvärt vore otvivelaktigt, att arbetsförmedlingen kunde fungera så smidigt, att vid efterfrågan på en ort särskilt av okvalificerad arbetskraft, som orten icke själv kan tillfredsställa, arbetsförmedlingen rekvirerade arbetskraft främst ifrån de mera arbetslöshetsbetungade kommunerna, varvid Västernorrlands sågverkskommuner uppenbarligen borde särskilt ihågkommas.

Förläggandet av nya industriföretag till kommuner i länet synes tyvärr också erbjuda stora svårigheter. Det förefaller visserligen, som om nya uppfinningar skulle möjliggöra en ännu mångsidigare användning än hittills av skogen som råvara, men de möjligheter till ökad sysselsättning, som på grund härav skulle kunna erbjudas, låta sig icke bedöma och synas i varje fall icke inom en nära framtid kunna erhålla någon aktualitet. Det är säkerligen ett samhällsintresse, att näringslivet i detta län liksom i ett par andra bleve mera differentierat, men utvecklingen i detta avseende torde komma att bero väsentligen på befolkningens egna initiativ. Vad sådana industriföretag beträffar, vilka ur råvaruförsörjnings- och fraktsynpunkt med lika stor fördel kunna förläggas till andra landsdelar, torde det höga skattetrycket utgöra ett allvarligt hinder för uppkomsten av dylika företag i de arbetslöshetsbetungade Västernorrlandskommunerna. Med undantag av verkstadsskolorna, med vilka i viss och icke ringa utsträckning ungdomsarbetslösheten kan på lång sikt bekämpas, torde därför för närvarande inga nya metoder kunna med hopp om tillfredsställande resultat på allvar ifrågasättas i kampen mot arbetslösheten därstädes.

Arbetslöshetsöarna.

Vad de s. k. arbetslöshetsöarna beträffar, är arbetslösheten här lika litet som i stenkommunerna och sågverkskommunerna stationär. I Oskarshamn sjönk arbetslösheten under tiden juli 1934 till juli 1935 från 6 procent till

3.7 procent, i Södra Vram likaledes från 7.6 procent till 4.7 procent, i Tidaholm från 5.5 procent till 3.4 procent, i Eda från 5.5 procent till 3.2 procent, i Ljusnarsberg från 5.7 procent till 3.9 procent, i Grangärde från 7.3 procent till 4.5 procent, i Söderhamn från 5.2 procent till 3.5 procent, i Kiruna från

7.8 procent till 5.1 procent och i Gällivare från 14.2 procent till 7.3 procent.

Men örn sålunda en viss tillbakagång av arbetslösheten å dessa orter kan

konstateras, är denna dock alltjämt mycket allvarlig och framtiden måste i re-

75 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

gel bedömas på liknande sätt som beträffande Västernorrland. Åtskilliga uppslag, avseende att förlägga industriföretag till Södra Vram, ha varit under prövning utan positivt resultat hittills. I Eda har glasbrukets drift under förra hösten i begränsad omfattning återupptagits. I Norra Solberga kommer en vaxduksfabrik att inrättas. Till Tidaholm har en ny industri förlagts. I övrigt har hittills ingenting särskilt skett för att sanera arbetslösheten i de svårt betungade kommunerna. Vad särskilt Kiruna och Malmberget beträffar, torde för en sanering en utvandring av yngre arbetslösa vara ofrånkomlig, ty att skapa annan industriell verksamhet än sådan som har direkt samband med malmbrytning torde vara uteslutet i dessa av ödemark omgivna bygder. Även vid den bästa konjunktur för malmfälten lärer ett faktiskt inom orterna oplacerbart befolkningsöverskott finnas.

Visserligen torde en fortsatt allmän konjunkturförbättring komma att visa gynnsamma verkningar för övriga nu ifrågavarande isolerade arbetslöshetscentra, men att där kommer att föreligga ett långvarigt restarbetslöshetsproblem synes otvivelaktigt.

Det är min avsikt att låta särskilt undersöka, på vilket sätt förhållandena må kunna saneras såväl i Västernorrlands sågverkskommuner som i arbetslöshetsöarna.

Storstäderna.

Såsom förut påpekats, torde arbetslöshetsproblemet i storstäderna vara i viss mån artskilt från övriga arbetslöshetsproblem. Att vidtaga särskilda åtgärder för bekämpandet av denna arbetslöshet torde knappast kunna ifrågasättas eller vara påkallat. I den mån den allmänna konjunkturen förbättras, borde arbetslöshetsläget snarast påverkas gynnsammare än annorstädes, emedan företagsamheten är rörligare och det föreligger större möjligheter att välja verksamheter och arbetsuppgifter än i andra delar av landet. Man måste emellertid även här räkna med en kvardröjande restarbetslöshet, vars karaktär torde böra särskilt undersökas. Det är min avsikt att föranstalta om en dylik undersökning.

övrig arbetslöshet.

I övriga landsdelar är arbetslösheten numera jämförelsevis lindrig, även om dess storlek självfallet varierar på olika håll i landet. På landsbygden steg arbetslösheten den 31 mars 1936 utanför Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län icke till 1 procent av befolkningen i de rapporterande kommunerna. Mera allvarliga arbetslöshetsproblem föreligga alltså icke här. Icke heller städerna torde kunna sägas i allmänhet erbjuda mera svårartade arbetslöshetsproblem. I 13 av länen uppgick den genomsnittliga arbetslösheten i städerna visserligen till 1 procent och något därutöver, vartill kommo Stockholm och Göteborg med respektive 1 och 1.5 procent. Här torde nian böra överlämna åt den allmänna konjunkturen att utan särskilda ingripanden göra sin verkan. Endast i ett avseende torde det vara påkallat att vidtaga någon åtgärd. Jag syftar därvid på ungdomsarbetslösheten, vilken i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län fortfarande är påfallande och fordrar uppmärksamhet.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

I anslutning till vad jag i det föregående uttalat rörande vikten av att i de delar av landet, där sysselsättningsmöjligheterna genom rationaliseringen eller eljest genom inskränkningen i behovet av arbetskraft väsentligen begränsats, den kvarstående arbetslösheten bekämpas genom bland annat åtgärder för arbetskraftens överförande till nya områden inom hemorten eller annorstädes, vill jag såsom ett medel att i detta avseende på längre sikt uppnå bestående resultat beteckna den jämförelsevis grundliga yrkesutbildning i verkstadsskolor, som, enligt vad jag redan anfört, anordnats i Göteborgs och Bohus (Mölndal, Uddevalla och Lysekil) och Blekinge län (Karlskrona) samt beslutats i Västernorrlands län (Sundsvall). Samarbete har härvid kommit till stånd mellan vederbörande landsting och staten. På förslag av chefen för ecklesiastikdepartementet har innevarande års riksdag medgivit, att bidrag till de ifrågavarande skolorna och eleverna i desamma får utgå efter väsentligen gynnsammare grunder än som i övrigt gälla för dylik undervisningsverksamhet. Jag vill erinra, att i de nämnda verkstadsskolorna undervisas omkring 600 elever i åldern 16—25 år och i fortsättningen beräknas i desamma mottagas samtliga därtill villiga och lämpliga ungdomar från dessa län, tillhörande de inom respektive stenindustrien och träförädlingsindustrien tidigare sysselsatta, vilka nu sakna arbete.

Ytterligare må nämnas, att genom arbetslöshetskommissionen åtgärder vidtagits i syfte att bereda arbetslös ungdom tillfälle att genomgå såväl kortare kurser som mera grundlig utbildning i jordbruk. I detta avseende torde särskilt böra framhållas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 14 februari 1936 bemyndigat kommissionen att från den 14 mars 1936 tills vidare arrendera egendomen Lång i Grums socken (Värmlands län) för att därstädes bereda arbetslös ungdom tillfälle till yrkesutbildning i jordbruksarbete och ladugårdsskötsel. Sådan utbildning är där anordnad för ett hundratal ungdomar, huvudsakligen från Bohuslän och Värmland.

De undersökningar, för vilka jag förut redogjort, giva vid handen att jämväl inom andra starkt arbetslöshetstyngda landsdelar motsvarande utbildningsbehov göra sig gällande. I Västernorrlands län är det sålunda till en början önskvärt, att för Ådalsdistriktets ungdom en verkstadsskola kommer till stånd. Efter vad jag förvissat mig örn är denna fråga under övervägande och jag förutsätter, att innevarande års landsting skall fatta beslut härom, så att skolan före årets utgång kan börja sin verksamhet.

Därutöver synas mig motsvarande utbildningsmöjligheter böra beredas i Värmlands och Gävleborgs län, där nu verkstadsskolor icke finnas, samt i Kopparbergs och Norrbottens län, där redan befintliga utbildningsmöjligheter måste ökas. Förhållandena i nämnda län torde beträffande ungdomsarbetslösheten, på sätt i det föregående klarlagts, principiellt överensstämma med dem, som föreligga i de förut avhandlade. Jag anser mig därför böra räkna med att i de ifrågavarande landsdelarna åtgärder omedelbart vidtagas för att i enlighet med de angivna grunderna få till stånd verkstadsskolutbildning i erforderlig utsträckning. Jag förutsätter därvid, att från riksdagens sida hinder icke möter att beträffande anslagsvillkor och stipendiebidrag tillämpa de grunder, som medgivits i fråga om de redan upprättade skolorna i Bie-

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

kinge m. fl. län under den tid, som ynglingar tillhörande av arbetslöshet drabbade hem, där åtnjuta undervisning. Jag har tänkt mig, att, i den mån riksdagen lämnar sin anslutning till denna plan, hänvändelse skulle ske till vederbörande landsting med anmodan att vid årets möte fatta beslut i saken.

Med denna planläggning är det uppenbart, att spörsmålet örn de ifrågavarande skolornas framtida uppehållande, sedan deras uppgift såsom medel i kampen mot en kvarstående arbetslöshet fullgjorts, måste tagas under omprövning. Det synes mig nämligen antagligt, att erfarenheten kommer att ådagalägga, att jämväl i framtiden en yrkesutbildning av samma art blir behövlig inom dessa starkt industrialiserade delar av landet. Det man redan känner rörande svårigheterna för ungdom utanför de största städerna att vinna kvalificerad yrkesutbildning, anvisar såsom en naturlig utväg en koncentration av utbildningsmöjligheterna inom större områden. Därvid framstår det såsom naturligt, att landstingen och icke primärkommunerna inträda såsom huvudmän. Måhända kan det visa sig ändamålsenligt, bland annat för vinnande av ökade differentieringsmöjligheter, att två eller flera landsting förena sig örn en och samma skola.

Efter vad jag vid samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet inhämtat, är uppmärksamheten inriktad på detta förvisso betydelsefulla organisationsproblem och det torde vara att förvänta, att nämnda departement kommer att lämna sin medverkan till klarläggande av de ekonomiska betingelser, under vilka utbildningen i fortsättningen, sedan normala förhållanden på arbetsmarknaden inträtt, lämpligen bör bedrivas.

Beräkningar beträffande arbetslöshetens omfattning.

Försöket att uppskatta storleken av den arbetslöshet, med vilken arbetslöshetspolitiken måste räkna under nästa budgetår, är svårare än förut. I 1933 års arbetslöshetsproposition uppskattades antalet hjälpsökande arbetslösa för budgetåret 1933/1934 till ett antal av 150,000 i genomsnitt per månad. Denna uppskattning visade sig i huvudsak riktig. Genomsnittet blev 150,063. För budgetåret 1934/1935 beräknades den genomsnittliga månadsarbetslösheten uppgå till omkring 80,000, en uppskattning, som också visade sig ganska korrekt, då genomsnittet blev 81,018. För löpande budgetår har den genomsnittliga hos arbetslöshetskommissionen anmälda arbetslösheten beräknats till 45,000. Såvitt nu kan bedömas, torde den genomsnittliga arbetslösheten komma att uppgå till cirka 47,000.

Uppskattningen under dessa tre budgetår har alltså visat sig verklighetstrogen inom en marginal, som torde få anses försvarlig. De beräkningsgrunder, som vid uppskattningen av den väntade arbetslösheten under dessa tre år användes, skulle, fortfarande tillämpade, ge en genomsnittlig arbetslöshet för nästa budgetår av cirka 35,000, en siffra till vilken arbetslöshetskommissionen också kommit.

Med hänsyn till den väsentliga förändringen i arbetslöshetsläget under innevarande budgetår jämfört med de närmast föregående synes det emellertid påkallat alt välja andra metoder för beräkningarna beträffande det kommande budgetåret. Från januari 1934 till januari 1935 nedgick arbetslös-

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

heten från 171,540 till 93,417, en minskning alltså med 78,121. Från januari 1935 till januari 1936 minskades arbetslösheten från 93,419 till 61,400 eller med 32,019. Men om man i stället gör en jämförelse mellan sommararbetslösheten under de olika åren för att sålunda i det väsentliga eliminera säsongarbetslösheten ur beräkningarna, finner man, att arbetslösheten från juli 1933 till juli 1934 minskades med 52,602 och från juli 1934 till juli 1935 Ined 43,670. Antalet anmälda arbetslösa i juli 1935 var 42,582. Nedgången från föregående år var alltså större än hela den kvarstående arbetslösheten under sommaren 1935.

Nedgången i den genomsnittliga månadsarbetslösheten under kalenderåren 1934 och 1935 har varit respektive 50,000 och 53,000.

Arbetslöshetens genomsnittliga omfattning under löpande budgetår synes komma att sammanfalla med omfattningen under kalenderåret 1931, då den var 46,540. Skillnaden är att det genomsnittliga antalet rapporterande kommuner synes bliva nära dubbelt så stort 1935/1936 som kalenderåret 1931. Då tillbakagången under de två kalenderåren 1934 och 1935 var omkring

50,000 per år, skulle, örn konjunkturförbättringen förlöpte normalt, nästa budgetårs arbetslöshetssiffror kunna närma sig 1930 års siffror. Nämnda år var den genomsnittliga arbetslösheten 13,723.

Min beräkning av det arbetslöshetsläge, med vilket man bör räkna under sommaren 1936, utgår ifrån den nämnda förutsättningen, att förbättringen av konjunkturen skall fortskrida i ett liknande tempo som under år 1935. Nu berörda utgångspunkter skulle närmast leda till antagandet, att arbetslös-

Kungl. Maj.ts proposition nr 265. 79

heten under den kommande sommaren skulle praktiskt taget försvinna. En sådan slutsats vore emellertid förhastad. För det första kommer en allmän konjunkturförbättring icke att i högre grad inverka på arbetslöshetssiffrorna för stenarbetare och sågverksarbetare. För det andra kan en förbättring av konjunkturen icke nämnvärt påverka arbetslöshetssituationen vid de lappländska malmfälten, om mitt antagande att där föreligger ett definitivt befolkningsöverskott är riktigt.

I de kommuner, som ännu i juli förra året hade en arbetslöshet örn minst 3 procent, kan heller icke en så betydande förbättring väntas inträda, att icke där även under denna sommar en jämförelsevis allvarlig arbetslöshet kommer att bestå. Arbetslösheten i samtliga kommuner, inberäknat de särskilda sten- och sågverkskommunerna, med minst 3 procent arbetslöshet utgjorde i juli 1935 sammanlagt 12,030. Från juli 1934 till juli 1935 nedgick arbetslösheten i dessa kommuner med något över 30 procent. Under förutsättning att riksdagen bifaller förslaget om särskilda åtgärder för lättande av arbetslöshetssituationen i stenkonnnunerna, vågar jag räkna med en nedgång inom kommuner med minst 3 procent arbetslöshet på 4,000 å 5,000. Kommuner med en arbetslöshet om mellan 2 och 3 procent hyste i juli 1935 5,477 arbetslösa. Här räknar jag med en nedgång på cirka 2,500 eller med en kvarstående arbetslöshet av omkring 3,000. I övriga kommuner var arbetslösheten i juli år 1934 60,631 och i juli 1935 25,075. Den reducerades alltså med cirka 35,500. Icke heller bär vågar jag förutsätta en fullt jämförlig nedgång i arbetslösheten. I siffrorna inbegripas storstädernas arbetslöshet och där kommer otvivelaktigt anmäld arbetslöshet att existera under hela nästa budgetår. Det synes mig emellertid icke uteslutet, att arbetslösheten kan minska med cirka 17,000 å 18,000 eller med hälften jämfört med föregående år.

På grundval av dessa anlaganden vågar jag beräkna de under nästa år genomsnittligt bos arbetslöshetskommissionen anmälda till 25,000, vilket visserligen innebär en relativt större men i absoluta tal väsentligt mindre beräknad nedgång av arbetslösheten än under de två föregående budgetåren och ger en arbetslöshetssiffra nära dubbelt så slör som kalenderåret 1930.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Till detta antal anmälda arbetslösa måste emellertid läggas de arbetare, som sysselsättas i genom statens medverkan anordnade arbeten å den öppna marknaden. Detta antal kan skattas till cirka 30,000, vadan hela det antal, som under nästkommande budgetår bör beräknas bliva föremål för statliga hjälpåtgärder i olika former, kan uppskattas till 55,000. Såsom framgår av det anförda, har jag bortsett från all den arbetslöshet, som varken är anmäld hos arbetslöshetskommissionen eller täckes genom offentliga arbeten i den öppna marknaden, en arbetslöshet, som tidvis haft en betydande omfattning.

Av inhämtade uppgifter framgår, att det antal dagsverken, som väntas falla på nästa budgetår och som utföres med anlitande av medel, anvisade av föregående riksdagar, kan, på sätt närmare framgår av sammanställningen å sid. 78, uppskattas till cirka 4,800,000. Då antalet dagsverken för utförande av arbeten med medel, som begäras av innevarande års riksdag, uppskattas till 3,895,000 — jag hänvisar härutinnan till sammanställningen å sid. 79 — stå alltså inemot 9 miljoner dagsverken till förfogande under nästa budgetår. Om jag liksom föregående år beräknar, att en årsarbetare motsvaras av 300 dagsverken, skulle alltså fortfarande närmare 30,000 årsarbetare erhålla sysselsättning i ovan åsyftade offentliga arbeten. I fråga om reservarbetena förutsätter jag, att cirka 8,600 skola beredas sysselsättning i statliga och kommunala reservarbeten. Härtill komma rent kommunala reservarbeten med ett arbetarantal, som i årsgenomsnitt torde kunna beräknas till 3,000. Sammanlagt skulle alltså arbetslinjen approximativt kunna beräknas i genomsnitt ge sysselsättning åt 30,000 + 8,600 + 3,000 eller i avrundat tal 41,500.

Bland antalet hjälpsökande arbetslösa torde i viss utsträckning ingå personer, som av en eller annan anledning icke böra komma i åtnjutande av hjälp med bidrag från staten. Deras antal har i fjolårets proposition beräknats till 10,000. Med hänsyn till den allmänna nedgången i den beräknade arbetslösheten anslår jag för nästa budgetår deras antal till 6,000, vadan det antal som bör vara berättigat till hjälp i ena eller andra formen kan uppskattas till 49,000. Med den nyss angivna omfattningen av arbetslinjen skulle sålunda återstå ett antal av omkring (49,000 — 41,500) 7,500, som borde erhålla bistånd genom kontantunderstöd eller de särskilda åtgärderna i anledning av ungdomsarbetslösheten. Av dessa senare beräknar jag dock, att

2,000 bispringas av kommunerna utan statsunderstöd.

Det är också min avsikt att hemställa, att anslaget för berörda ändamål bestämmes till sådant belopp, att det, med beaktande av den rent kommunala understödsverksamhet, som jämväl under nästa budgetår kan väntas i viss utsträckning fortsätta, lämnar utrymme för beredande av ungdomshjälp och kontantunderstöd åt de hjälpbehövande arbetslösa, som icke i annan ordning bispringas.

Jag har i det föregående understrukit svårigheterna att med någon större säkerhet uppskatta hjälpverksamhetens omfattning under nästa budgetår. Därest av någon anledning, som nu icke kan förutses, ökning av medelsbehovet skulle yppa sig, lärer, såsom under de senaste åren skett, Kungl. Majit hava att till 1937 års riksdag framlägga förslag om erforderlig anslagsförstärkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

81 Särskilda frågor.

Utredningar oell förslag.

Sedan hösten 1935 pågår utredning rörande Blekinge läns försörjningsmöjligheter. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har jag nämligen den 9 oktober 1935 tillkallat landshövdingen S. A. E. Hagströmer, ordförande, hemmansägaren 0. Jeppsson, disponenten N. F. Swartling och redaktören A. Å. Törnkvist för att inom socialdepartementet biträda med utredning i nämnda hänseende.

De sakkunniga, som antagit benämningen 1935 års Blekingeutredning, hava den 7 februari 1936 avgivit framställning, åsyftande en effektivare försörjnings hjälp åt en' viss bestämd del av länets gatstenshuggare genom att bereda dem mera stadigvarande arbete i deras eget yrke.

I framställningen lämnas till en början en redogörelse för arbetslöshetens omfattning inom länet och särskilt inom dess gatstensindustri under de senaste åren och för närvarande. Vidare ingå de sakkunniga på ett övervägande av gatstensindustriens framtidsutsikter. Utredningen konstaterar därvid att tillräckliga skäl ej föreligga för att helt uppge hoppet om att exporten av gatsten skall kunna komma i gång i mera betydande omfattning, att frågan härom dock måste betraktas såsom synnerligen oviss samt att försiktigheten därför bjuder, att man vid bedömandet av läget och de åtgärder, som därav föranledas, räknar med att det i allt fall kunde dröja, innan en mera avsevärd ljusning på detta område kan komma att inträda.

Den frågan uppstår då, vilka åtgärder, som med nämnda utgångspunkter lämpligen böra vidtagas för att bringa hjälp åt de blekingska gatstenshuggarna. Utredningen anför i avseende härå följande.

Som ett första led i denna frågas besvarande torde kunna fastslås att, så ovissa som gatstensindustriens framtidsutsikter måste betraktas, det icke kunde anses riktigt och lämpligt att, när det gällde denna industri, även fortsättningsvis stanna vid sådana mera tillfälliga hjälpåtgärder som de, vilka hittills i detta avseende kommit till tillämpning: reservarbeten och beredskapsarbeten samt tillfälliga statliga gatstensbeställningar m. m. Det gällde fastmera att se sanningen i ögat — att det här kunde vara fråga örn en industri, beträffande vilken, även örn dess framtid icke kunde betraktas som helt hopplös, det dock kunde dröja avsevärd tid, innan den åter kunde komma att kännetecknas av någon större livaktighet — samt att också handla därefter. Man måste gripa sig an problemet med tanke på att det ej vore tillfyllest med vanliga kristidsåtgärder, som kunna bringa mer eller mindre verksam hjälp för stunden, utan att vad som framför allt erfordrades, det vore vidtagande av åtgärder på längre sikt, som kunde bringa mera varaktig och tillräckligt verksam hjälp åt denna under lång tid av krisen så hårt drabbade arbetarkategori.

Den väg, som det läge närmast till hands att i sådant avseende beträda, vore att försöka få så stort antal gatstenshuggare som möjligt stadigvarande sysselsatta i andra yrken. Att en sådan övergång till andra yrken redan måste hava skett i ganska stor omfattning under de senare åren, franninge därav, att mot omkring 2,500 gatstenshuggare ett vart av åren 1928 och 1929 i

Bihang lill riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 266. 6

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

november 1935 svarade allenast omkring 1,800. Som en av utredningens huvuduppgifter framstode emellertid att utfinna och föreslå åtgärder, som kunde befrämja en dylik övergång i ännu större utsträckning. Härvidlag mötte dock stora svårigheter. Inom många yrken rådde som bekant fortfarande arbetslöshet och inom andra, där så ej vore fallet, funnes i regel arbete endast för i yrket särskilt utbildat folk. Åtgärder vore visserligen redan igångsatta för att yngre gatstenarbetare skulle bli utbildade i andra yrken, men det låge i sakens natur att den lättnad, som härigenom vunnes, endast kunde nås så småningom. Detta gjorde, att de möjligheter, som förefunnes för anställning av gatstenshuggare i andra yrken, vöre ytterst begränsade. Härtill komme att, alldeles frånsett vad nu sagts, ej tillnärmelsevis alla stenhuggare kunde hava utsikt till att få anställning i andra yrken. Detta gällde framför allt dem, som uppnått en viss mera avsevärd ålder. Och även beträffande en del andra, nämligen många av dem, som hade en mera omfattande försörjningsplikt och därjämte vore bundna vid platsen såsom innehavare av eget hem, torde ej rimligen kunna ifrågasättas att de skulle söka sig till andra yrken, där ej detta läte förena sig med det egna hemmets bibehållande eller möjliggjordes genom dess avyttrande.

Enligt utredningen vore det av synnerlig vikt att få uppdragen en gräns mellan de gatstenshuggare, åt vilka man med hänsyn till det sagda -— trots de dåliga konjunkturerna i branschen — borde åtminstone tills vidare söka genom statsbeställning eller eljest bereda arbete i deras eget yrke, och de gatstenshuggare, till vilka en dylik hjälp ej ansåges kunna sträckas. En gatstenshuggare borde enligt utredningen få klart för sig till vilkendera av dessa båda kategorier han vöre att räkna, så att han kunde inrätta sitt handlande därefter. Det låge nämligen i sakens natur att såsom hjälpverksamheten hittills ordnats, med tillfälliga arbeten av växlande och obestämd omfattning, av vilka än den ene och än den andre arbetaren fått del, gatstenshuggare åtminstone på en del orter mången gång varit frestade att hålla sig kvar i yrket i hopp örn att tid efter annan kunna komma i åtnjutande av den fördel dylika arbeten haft att erbjuda. Detta förhållande hade säkerligen mången gång motverkat ett utnyttjande av den möjlighet till övergång till annat yrke, som till äventyrs förefunnits. Detta vore ett missförhållande, som enligt utredningen skulle bliva avhjälpt genom gatstenshuggarnas uppdelning på tvenne skilda kategorier.

Med beaktande av dessa synpunkter har utredningen verkställt en ingående undersökning av gatstensarbetarnas nuvarande fördelning på länets landskommuner samt deras personliga förhållanden i vissa hänseenden. Jag tillåter mig att beträffande denna undersöknings detaljresultat hänvisa till handlingarna i ärendet. Här skall jag endast angiva vissa huvudsynpunkter.

Utredningen har till 1,494 uppskattat det antal stenhuggare, bland vilka det skulle gälla att draga gränsen mellan å ena sidan dem, för vilka arbete fortfarande borde åtminstone tillsvidare söka beredas i gatstenshuggeriyrket genom statsbeställningar, och å andra sidan dem, beträffande vilka man borde sträva efter överflyttning till andra yrken.

Vid gränsdragningen har särskilt beaktats vederbörandes ålder, hans för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

sörjningsplikt samt frågan huruvida han vore eller icke vore särskilt knuten till orten såsom ägare till fastighet eller hus på annans grund. Vidare har en viss skillnad gjorts mellan de gatstenshuggare, som äro bosatta i de fyra ökommunerna utanför Karlskrona, och de, som hava sitt hemvist i fastlandskommunerna. I de förra, särskilt Sturkö och Tjurkö, måste nämligen dels på grund av den relativt ringa utsträckning, i vilken andra yrken än stenhuggeriyrket äro representerade i dessa kommuner, och dels på grund av dessa ökommuners avskilda läge långt större svårigheter än i fastlandskommunerna antagas i regel föreligga för de arbetslösa stenhuggarna att med bibehållande av sin nuvarande bostadsort erhålla annat arbete.

Med nu angivna utgångspunkter har utredningen uppskattat det antal gatstenshuggare, åt vilka stadigvarande arbete tillsvidare borde beredas inom deras eget yrke, till 822. Uteslutna från den statliga hjälpen i denna form skulle alltså bliva 672.

Utredningen har utgått ifrån att varje gatstenshuggare med försörjningsplikt borde per månad förtjäna omkring 100 kronor och varje gatstenshuggare utan försörjningsplikt omkring 80 kronor. Av de förut omnämnda 822 gatstenshuggarna äro 780 försörjningspliktiga och 42 utan försörjningsplikt. Enligt utredningens beräkningar skulle för ifrågavarande stenhuggares sysselsättning i och för ernående av nyssnämnda månadsinkomst erfordras en tillverkning av 35,416.5 kvm smågatsten och 174,902 st. storgatsten. För ett år skulle alltså kvantiteterna bliva 424,998 kvm smågatsten respektive 2,098,824 st. storgatsten. Vid en beräkning att statsbeställning å gatsten skulle kunna erhållas till ett pris av 3 kronor 60 öre per kvm smågatsten och 20 kronor för 100 st. storgatsten skulle årliga kostnaderna uppgå för smågatsten till 1,530,000 kronor och för storgatsten till 419,765 kronor eller sammanlagt till i avrundat tal 1,950,000 kronor.

Utredningen framhåller såsom självklart, att statsbeställning å gatsten skulle tillgripas endast subsidiärt för att giva arbete åt ifrågavarande till 822 beräknade arbetare, i den mån de ej kunde få sysselsättning genom beställningar i den öppna marknaden. Att beräkna huru stort antal arbetare, som komme att erhålla dylik sysselsättning, vore icke möjligt. Utredningen har emellertid utgått ifrån, att de verkliga kostnaderna med hänsyn till denna .sysselsättning ej komma att uppgå till fullt det belopp, som nyss angivits.

Vidare har utredningen behandlat frågan örn användningen av den av .staten inköpta gatstenen och därvid i huvudsak hänvisat till de principer, som kommit till uttryck vid senaste statsbeställningar. Därjämte har utredningen berört sättet för verkställande av upphandlingen av gatsten och därvid ansett det mest praktiskt och även i övrigt lämpligast, att upphandlingen liksom vid tidigare statsbeställningar skedde genom avtal med vederbörande stenindustrifirmor. Dock borde det stå kommun, som så begärde, fritt att själv i den utsträckning den önskade få fullgöra den å kommunen belöpande delen av statsbeställningen. Då den upphandlade stenen vore avsedd att komma landets väg- och gatuväsende till nytta, har utredningen ansett, alt för statsbeställningen erforderliga medel, åtminstone i den mån dessa ej av-

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

såge storgatsten, lämpligen kunde bestridas av inflytande automobilskattemedel.

Slutligen har utredningen framhållit, att dess förslag givetvis måste betraktas allenast såsom ett försök att, i avvaktan på huru konjunkturerna komme att utveckla sig inom gatstensindustrien under den närmaste tiden, bereda de äldre och en del mera bofasta gatstenshuggare sysselsättning i deras eget yrke. Därjämte har utredningen betonat, att dess mening givetvis icke vore att de gatstenshuggare, som enligt den framlagda planen ej skulle få sysselsättning i sitt eget yrke, skulle helt lämnas åt sitt öde. Utredningen har tvärtom framlagt vissa förslag, till vilka jag delvis återkommer i det följande, åsyftande att bereda ökade försörjningsmöjligheter åt denna grupp. I avvaktan på resultatet av dessa eller andra åtgärder måste emellertid enligt utredningen det allmänna fortfarande liksom hittills träda hjälpande emellan genom beredande åt dessa arbetare av sysselsättning i beredskapsarbeten eller reservarbeten.

Över utredningens framställning hava utlåtanden avgivits av statens arbetslöshetskommission den 21 februari 1936, socialstyrelsen den 6 mars 1936, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 7 mars 1936, statskontoret den 10 mars 1936 och kommerskollegium den 21 mars 1936. Utan att ingå på någon detaljerad redogörelse i fråga om de avgivna utlåtandena — jag hänvisar härutinnan till handlingarna i ärendet — skall jag i det följande angiva de huvudsynpunkter, som vid remissbehandlingen framkommit från de hörda myndigheternas sida.

Arbetslöshetskommissionen har bland annat framhållit, att den icke kunde finna annat än Blekingeutredningen slagit in på rätt väg, då den förordade en slags rationell klyvning av den nuvarande arbetarstammen, genom en utgallring av arbetskraften med hänsyn till vissa arbetares lämplighet, att hjälpas mera varaktigt medelst stenbeställningar. Vare sig kommissionen lämnade sin medverkan i form av de arbetslösas anställande vid statliga eller statskommunala reservarbeten, komme statens kostnader otvivelaktigt att understiga storleken av den summa, som vid ett bifall till utredningens förslag bleve erforderlig. Även om kommissionen funne goda skäl tala för att utredningens förslag åtminstone försöksvis och i begränsad omfattning genomfördes, vore därför hänsynen till kostnadssynpunkterna ägnad att framkalla tveksamhet om tillrådligheten av planens genomförande. Kommissionen ville vidare icke fördölja sina betänkligheter mot en anordning, vars genomförande faktiskt skulle innebära, att den statliga arbetslöshetshjälpen i strid mot en hittills i stort sett konsekvent fasthållen linje komme att för en bestämd grupp av industriarbetare erhålla karaktären av yrkeshjälp. örn kommissionen trots dessa betänkligheter likväl ansåge sig böra i princip tillstyrka utredningens förslag, skedde detta med hänsyn dels till stenindustriens och dess arbetares extra ordinära läge, dels till utsikterna att planens genomförande skulle kunna hållas inom en viss på förhand någorlunda säkert beräknelig kostnadsram, dels ock till att kommissionen förutsatte, att anordningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

skulle helt givas karaktären av försöksanordning. Kommissionen ansåge sig icke kunna förorda, att kommunerna genom avtal örn stenbeställningar engagerades i en verksamhet, som kunde innebära, att de nödgades uppträda som konkurrenter på den redan förut dåliga stenmarknaden.

Socialstyrelsen har givit sin anslutning till den tanke, som ligger bakom utredningens förslag örn uppdelning av arbetslöshetsklientelet. De betydande svårigheter, som vore förenade med en uppdelning på föreslaget sätt, syntes emellertid icke hava i tillräcklig grad beaktats av utredningen. Då styrelsen ändock ansåge sig böra tillstyrka genomförandet av den ifrågasatta anordningen, förutsatte styrelsen emellertid, att densamma uttryckligen angåves utgöra ett försök. Styrelsen funne vidare synnerligen olämpligt, att avtal om statsbeställning av sten skulle kunna träffas med kommunerna i stället för stenfirmorna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i princip ansett, att frågan om stenindustriens framtidsutsikter som exportindustri borde göras till föremål för särskild utredning, innan avgörande träffades i fråga om den omfattning i vilken stenindustrien borde anses komma i åtnjutande av statliga stödåtgärder. Skulle utredningen giva till resultat, att intresse för gatstensbeläggningar även för framtiden vore att påräkna inom exportländerna i ungefär samma omfattning som före krisens utbrott eller inom andra länder, dit export kunde tänkas, borde all kraft insättas på att stödja stenindustrien, till dess exporten åter kommit i gång. Skulle exportökning kunna förväntas men ej till tidigare omfattning, borde stenindustrien nedskäras och staten stödja densamma allenast i begränsad omfattning. Visade det sig däremot, att exporten ej kunde uppehållas i större omfattning, än som nu vore fallet, borde tagas i övervägande en avveckling av större delen av gatstensindustrien. Med hänsyn härtill och då styrelsen jämväl i övrigt haft åtskilliga erinringar att framställa gentemot utredningens förslag, torde styrelsen få anses hava avstyrkt detsamma.

Statskontoret förmenar, att utredningens förslag att omedelbart avskilja vissa grupper av stenhuggare från fortsatt statshjälp utgjorde ett steg i rätt riktning. Ämbetsverket förutsatte därvid, att åtgärder från det allmännas sida vidtoges för alt för dessa arbetare underlätta åstadkommandet av nya inkomstmöjligheter. Då några anslagsmedel icke äskats för de avsedda statsbeställningarna, utginge statskontoret ifrån att den föreslagna hjälpverksamheten vore avsedd att bedrivas inom ramen av de anslag, som redan ställts eller kunde ställas till förfogande för gatstensbeställningar i allmänhet. I detta avseende erinrar ämbetsverket örn att innevarande års riksdag för sådant ändamål anvisat 8,000,000 kronor att utgå av automobilskattemedel.

Jämväl kommerskollegium finner, att en överflyttning under närmaste tiden av arbetskraft från stenindustrien till andra näringsgrenar måste eftersträvas. De av utredningen föreslagna principerna för en uppdelning av de nuvarande gatstenshuggarna syntes kollegium rationella. För att innebörden och konsekvenserna av en uppdelning av stenarbetarna skulle kunna över-» blickas erfordrades emellertid, att en undersökning efter enahanda grunder

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

av befintliga gatstensarbetares förhållanden komme till stånd även beträffande övriga gatstensdistrikt, där statens ingripande kunde anses vara påkallade. Kollegium förordade för den skull, att resultatet av den undersökning härutinnan, som skulle verkställas av statens steninköpskommitté, avvaktades, innan statsmakterna bunde sig för de riktlinjer, som innefattades i det föreliggande förslaget. Detta hindrade emellertid icke, att innan en sådan undersökning utförts, de föreslagna grundeina för axdxetarstammens uppdelning på olika kategorier lämpligen kunde tjäna till ledning vid handliavandet av de hjälpåtgärder för av arbetslösheten inom stenidustrien berörda distrikt, som under den närmaste framtiden vidtoges. Därest det undantagsvis skulle anses påkallat att till någoix del låta statsbeställningarna utföras i kommunal regi, borde avgörandet, i vilka fall och i vilken omfattning detta borde ske, överlämnas åt den myndighet, som komme att handhava statsbeställningarna. Enligt kollegium torde det belopp av 3,000,000 kronor, som av innevarande års riksdag anvisats och av Kungl. Majit ställts till väg- och vattenbyggnadsstyi'elsens förfogande för betalning av den av steninköpskommittén beordrade stenen och gäldande av övriga därmed föi'bundna omkostnader, icke kunna medgiva en tilldelning av beställningar till Blekinge av den omfattning utredningen föreslagit, utan att andra stendistrikt uppenbarligen bleve vanlottade.

Beträffande de gatstenshuggare, som enligt den förut lämnade redogörelsen icke skulle beredas sysselsättning i sitt eget yrke, har Blekingeutredningen framlagt vissa förslag till beredande av ökade försörjningsmöjligheter åt såväl dessa som andra befolkningsgrupper inom länet, som vöre i behov därav. Bland dessa förslag ingår det omfattande torrläggnings- och kolonisationsföi-etag, som en reglering av vissa delar av Lyckebyån skulle innebära. Förslaget går ut på att statens jordbruksnämnd skulle medverka till företagets förverkligande. Enligt verkställd utredning utgör det beräknade båtnadsvärdet omkring 1,543,400 kronor. De beräknade ai'betskostnaderna och ersättningarna uppgå till sammanlagt omkring 933,400 kronor, vadan nettobåtnaden skulle belöpa sig till cirka 610,000 kronor.

Den medverkan av statens jordnämnd, som utredningen föreslagit, skulle innebära inköp från jordnämndens sida av en avsevärd del av de »mader» m. m., som genom företaget skulle torrläggas samt ombesörjande därefter i jordnämndens regi av själva torrläggningsarbetet med bidrag av övriga delägare. Dessa bidrag samt köpeskillingarna till de inköpta »maderna» m. m. borde så avvägas, att den kostnad för företagets genomförande, som komme att slutligen stanna hos statsverket, kunde beräknas komma att hålla sig inom det bidrag utan återbetalningsskyldighet, som staten enligt gällande bestämmelser skulle hava lämnat, däi-est företaget komme till utförande i eljest vanlig ordning. Därutöver erfordrades dock för själva företagets utförande och för de av jordnämnden inköpta områdenas iordningställande till aiTendeegnahem ytterligare statsmedel till jordnämndens disposition. Dessa medel vore emellertid att betrakta allenast såsom rörelsekapital, vilket i sinom tid gjordes räntebärande genom arrendeegnahemmens utarrendering och därefter återbekommes genom försäljningen av dessa hem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

87 För att företagets igångsättande ej skulle oskäligt fördröjas borde enligt utredningen Kungl. Majit redan hos innevarande års riksdag utverka det bemyndigande och i nödig utsträckning de medel, som erfordrades för företagets genomförande enligt de föreslagna riktlinjerna.

Storleken av de belopp, som komme att bliva för ändamålet erfordérliga kunde ej på förhand med absolut visshet beräknas. Under förutsättning att statens bidrag utan återbetalningsskyldighet till täckande av kostnaderna för företagets genomförande skulle utgå med 33 %>, komme den del av kostnaden, som slutligen skulle stanna å statsverket, att belöpa sig till 33 % av 933,400 kronor eller omkring 308,000 kronor. Härifrån skulle emellertid dragas det belopp, 30,000 kronor, som beviljats till bestridande av kostnaden för verkställd förberedande undersökning, varför skulle återstå omkring

278,000 kronor. Det för markinköp samt för själva torrläggningen behövliga rörelsekapitalet har beräknats till 450,000 kronor. Emellertid erfordras icke på en gång hela statsbidraget utan återbetalningsskyldighet,

278,000 kronor, eller hela rörelsekapitalet, 450,000 kronor. Med hänsyn till att företagets genomförande komme att taga minst 3 år i anspråk med början först ett gott stycke in på nästa budgetår, har utredningen uppskattat det för budgetåret 1936/1937 erforderliga sammanlagda beloppet till 250,000 kronor.

Utredningen har slutligen framhållit de synnerligen rika försörjningsmöjligheter, som genomförandet av detta företag skulle innebära. Alldeles frånsett de omfattande arbetstillfällen, som företagets utförande — själva torrläggningen samt allt vad som hörde samman med arrendeegnahemmens iordningställande — skulle bereda, till båtnad icke minst för länets många arbetslösa, kunde såsom bevis på företagets stora betydelse ur forser jningssynpunkt anföras, att kolonisationsföretaget i sitt slutförda skick beräknades giva försörjning åt ej mindre än omkring 1,500 personer.

Tillstyrkande utlåtanden hava i ärendet avgivits av länsstyrelsen i Blekinge län den 17 december 1935, statens egnahemsstyrelse den 4 januari 1936, länsstyrelsen i Kalmar län den 7 februari 1936 och lantbruksstyrelsen den 6 mars 1936. Statens jordnämnd har den 20 februari 1936 förklarat sig ur stånd att i frågans nuvarande läge bilda sig en bestämd uppfattning om förslaget.

Blekingeutredningen har vidare hemställt, att Kungl. Majit måtte bevilja Blekinge läns hushållningssällskap för budgetåret 1936/1937 ett särskilt anslag å 100,000 kronor att utöver den andel, som sällskapet kunde erhålla av det allmänna statsbidragsanslaget för ändamålet användas till f ö r b ä 11r i n g av ofullständiga jordbruk. Utredningen framhåller, alt ett dröjsmål med denna frågas avgörande vore förenat med fara på grund av det synnerligen prekära läge, vari länets småbrukare i skogsbygden blivit försatta genom flera års depression. Utredningen hyste den förhoppningen, att frågans nära samband med arbetslöshetens avhjälpande skulle bereda Kungl. Majit möjlighet att hörsamma framställningen.

Såsom bilaga till utredningens framställning har fogats en av Blekinge läns

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

hushållningssällskaps jordbruks- och egnahemskonsulent verkställd utredning, beträffande vars innehåll jag tillåter mig hänvisa till handlingarna i ärendet.

Över framställningen har utlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen den 7 februari 1936, som därvid bland annat framhållit, att efterfrågan på statsbidrag från anslaget till nyodling, betesförbättring m. m. till ofullständiga jordbruk varit så kraftig, att till hushållningssällskapen inkomna ansökningar örn dylikt bidrag kunnat till endast relativt obetydlig del tillgodoses. Med hänsyn till de speciella förhållanden, som karakteriserade det blekingska jordbruket, delade lantbruksstyrelsen den uppfattning, som i ärendet gjorts gällande i fråga örn berörda arbetens lämplighet ur arbetslöshetssynpunkt, samt tillstyrkte för sin del bifall till framställningen.

Blekingeutredningen har därjämte framlagt åtskilliga andra förslag för beredande av försörjningsmöjligheter, mer eller mindre detaljerat utarbetade, avseende upplysningskurser och annan propaganda för kaninavel, uppläggande av lånefond för beviljande av hjälp till kaninodlare vid startandet av deras verksamhet, lån till konserv- och andra industrier samt båtvarv m. m. Därjämte har utredningen ifrågasatt anordnande av jordbrukskurser för utbildning främst av ladugårdsskötare samt stensättarkurser.

Beträffande dessa förslag och den för desamma lämnade motiveringen torde jag få hänvisa till handlingarna.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 15 februari 1935 givna bemyndigande har chefen för handelsdepartementet tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande Bohusläns näringsl i v. De sakkunniga, som utgjorts av landshövdingen M. Jacobsson, ordförande, ryttmästaren H. von Bornstedt och landstingsmannen C. Brännberg, hava den 15 augusti 1935 överlämnat betänkande med utredning och förslag i anledning av nämnda uppdrag. Efter en inledande redogörelse över arbetslöshetens verkningar inom Göteborgs och Bohus län, Göteborgs stad undantagen, hava de sakkunniga under särskilda avdelningar behandlat dels åtgärder och förslag, som avse att inom industri, jord- och skogsbruk samt sjöfart skapa såväl varaktiga arbetstillfällen som vissa sådana av mera kortvarig natur dels ock de förslag, som de sakkunniga ansett sig böra framlägga med avseende å kursverksamhet inom industri, hantverk eller hemslöjd.

Vid de undersökningar, som de sakkunniga verkställt rörande b å t b y gg e r i, har det visat sig, att Bohuslän har stora förutsättningar för denna industri, vilken redan nu bedrives fast i begränsad omfattning. De sakkunniga hava därvid närmast avsett den varvsindustri, som är inriktad på byggande av mindre båtar. Denna industri, som huvudsakligen är förlagd till Orust och Tjörn, utövas till övervägande del rent hantverksmässigt. De flesta varven finnas på Orust. Av dessa äro emellertid endast tre av större omfattning och i viss mån av industriell natur. De övriga äro små, sysselsättande allenast två eller tre arbetare och anlita rent hantverksmäs-

Kungl. Maj:!* proposition nr 265.

siga arbetsmetoder. Varven hava ingen modern försäljningsorganisation, som kan regelbundet tillföra dem beställningar. De lita på att någon intressent, som händelsevis hört talas om dessa varv, skall komma och beställa en båt av den ena eller andra storleksordningen.

Med ledning av verkställda beräkningar har antalet båtbyggare i länet uppskattats till omkring 200. Enligt de sakkunniga borde med en så stor och kunnig arbetarstam, som faktiskt förefunnes, en avsevärd utvidgning av båtbyggeriet inom länet kunna ske. Då det dessutom förelåge en ständigt växande efterfrågan, kunde ökad produktion inom länet icke befaras medföra arbetslöshet på andra platser, där båtbyggeri i större eller mindre skala bedreves.

De sakkunniga hava för att stödja ifrågavarande verksamhet bland annat föreslagit skapande av en försäljningsorganisation samt anordnande av ett centralt beläget virkesupplag.

De sakkunniga anföra härutinnan följande.

För realiserande av önskemålet om en försäljningsorganisation vore det erforderligt, att å enskild väg initiativ toges för skapande av en sådan organisation, men att staten lämnade ekonomiskt stöd för densamma i form av räntefritt lån förslagsvis under fem års tid. Denna försäljningsorganisations största uppgift skulle vara att mot låg försäljningsprovision anskaffa order och köpare till båtar av olika typer, som tillverkades vid de bohuslänska varven. Vad som erfordrades vore en förstklassig försäljningsorganisation med god reklam och tidsenliga affärsmetoder. Vidare skulle denna organisation verka stimulerande och giva impulser åt varvsägare att få en hög och god standard på sina tillverkningar. Som bevis på en förstklassig båt skulle ett särskilt märke eller stämpel åsättas en dylik. Genom företeende av ritningar och tillhandahållande av mallar, genom sammanförande av flera beställningar för att i prisbillighetens syfte få byggena utförda i serier samt genom råd och upplysningar i olika avseenden skulle säkerligen en dylik organisation komma att betyda ganska mycket för dessa hantverks och denna industris utveckling. Det torde jämväl för staten hava sitt värde att vid behov av här avsedda båtar kunna infordra och få anbud även från varv i Bohuslän.

Ett oeftergivligt villkor för en utveckling av båtbyggeriet inom länet vore emellertid, att tillgång funnes till ett tillräckligt stort virkesupplag, så att varvsägarna till billigast möjliga priser kunde erhålla ett förstklassigt virkesmaterial. Det hade därvid synts de sakkunniga nödvändigt, att ett dylikt upplag förlädes till någon central plats på Orust eller dess omedelbara närhet. För ett dylikt centralt upplag krävdes emellertid rätt stor kapitalinsats, och man måste räkna med, att staten genom lån eller på annat sätt mot billiga villkor komme att stödja en framställning i ärendet.

De sakkunniga hade tänkt sig statens stöd dels i form av ett lån, dels dårlin, att domänverket skulle bliva huvudleverantör av det virke, som kan köpas inom landet (furu och ek). I detta avseende hade de sakkunniga varit i förbindelse med överjägmästaren i västra distriktet, som ställt sig mycket välvillig till detta förslag. Det syntes icke möta några svårigheter att från kronans skogar i sagda distrikt erhålla fullt lämpligt virke.

Enligt de sakkunniga vore det visserligen svårt alt fixera det belopp, sorn från statens sida skulle erfordras för skapandet av en försäljningsorganisation, enär behovet vore beroende av hur stort kapital, som från enskilt håll kunde påräknas, men de sakkunniga anse dock, att ett engångsbelopp av

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

minst 50,000 kronor borde vara tillfyllest. För anläggande av ett virkesupplag krävdes ett större rörelsekapital. Av detta, beräknat till 150,000 kronor, skulle staten bidraga med 100,000 kronor. Statsbidraget skulle i bägge fallen lämnas i form av under 5 år räntefria lån.

De sakkunniga hava vidare berört frågan örn anläggandet av ett v i tplåtsvalsverk i Lysekil. Det påtänkta valsverket skulle avse att upptaga framställning av förtent järnplåt, som bland annat användes inom konservindustrien. Dylik plåt tillverkas ej i landet utan behovet fylles genom import från England och Norge m. fl. länder. De sakkunniga anföra i förevarande hänseende följande.

Upptagandet av denna tillverkning skulle enligt gjord beräkning sysselsätta c:a 300 man. Även örn ett trettiotal fackutbildade personer måste tagas från andra delar av landet, kunde dock den stora huvuddelen av erforderlig arbetskraft tagas från orten. Vad det skulle betyda för staden och kringliggande områden att få en så ökad sysselsättningsgrad, behövde knappast påpekas, och givet vore, att arbetslösheten härigenom skulle avsevärt lättas. Några starkt bärande skäl mot att förlägga detta valsverk till västkusten hade ej under utredningen framkommit. Tvärtom torde detta vara mycket lämpligt, enär man här hade dels billiga frakter för såväl råvara som kol och dels de stora förbrukarna av dylik plåt i omedelbar närhet. Emellertid ställde sig kostnaderna för ett dylikt valsverks uppförande höga. Uppgjorda driftskalkyler gåve anledning till förhoppning, att företaget skulle komma att bära sig.

De sakkunniga hava emellertid icke tagit definitiv ställning till förevarande spörsmål utan endast anfört detsamma såsom en möjlighet att bereda ökade arbetstillfällen. Sedermera har, efter omfattande utredningar inom socialdepartementet med anlitande av särskilda experter, förslag framkommit om anskaffande av erforderligt kapital, 6,000,000 kronor, för projektets utförande genom eif tilltänkt aktiebolag på så sätt att 3,000,000 kronor skulle av statsmedel utlämnas såsom lån, räntefrilt under minst två år, varjämte det tilltänkta aktiekapitalet skulle tecknas till 2,000,000 kronor av staten och 1,000,000 kronor av enskilda. Rörelsen, som skulle förläggas å av Lysekils stad fritt tillhandahållen iordningställd tomt vid kaj och med anslutning till järnväg, har av utredningsmännen beräknats sysselsätta omkring 380 man, varav 350 man skulle rekryteras bland icke yrkeskunnig personal. I elektrisk ugn eller martinugn skulle av skrot och tackjärn framställas göt för att utvalsas till tunnplåt, som skulle förtennas. Förslagets detaljer belysas i övrigt av det utlåtande, som kommerskollegium efter hörande av jernkontoret avgivit den 7 maj 1936.

Kommerskollegium anför till en början vissa uppgifter rörande förbrukningen inom Sverige av förtent bleckplåt, varav framgår, att förbrukningen torde få anses vara anmärkningsvärt regelbunden. En tillverkning inom landet av 15,000 ton förtent bleckplåt anser kollegium kunna finna avsättning för inhemsk förbrukning. Kollegium anför härefter följande.

En invändning, som ofta måste resas mot framkommande förslag om understöd för upptagande av en ny tillverkning i syfte att bereda ökade arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

tillfällen, vore, att det nya företaget komme att medföra menliga verkningar för andra företag inom samma industrigren och att arbetslöshet på andra håll kunde bliva en följd av den med statsunderstöd nystartade verksamheten. Om tillverkningen vid det nu föreslagna verket begränsades till förtent plåt, komme icke andra svenska företag att lida något intrång genom verkets tillblivelse, och någon anmärkning av nyssnämnda art kunde i så fall icke riktas mot det föreliggande förslaget. Skulle åter, såsom jämväl ifrågasatts, verket även komma att i större eller mindre utsträckning framställa svartplåt, kunde förhållandena i detta avseende komma att ställa sig väsentligt annorlunda. Om produktionen av svartplåt skulle komma att inriktas på högre kvaliteter av denna vara, komme en direkt konkurrens med andra svenska företag på området att bliva en följd.

De fabriker, där plåten skulle komma till användning, vore till stor del belägna inom Bohuslän och i Göteborg, varför verkets förläggning till Lysekil kunde betraktas som gynnsam ur avsättningssvnpunkt liksom ur råvaru- (skrot-) anskaffningssynpunkt. Kollegium hade tidigare haft tillfälle alt uttala sin anslutning till strävandena att genom överförande av arbetslösa stenhuggare till andra näringar lätta betrycket i gatstensdistrikten. Även med hänsyn härtill hade Lysekil ett lämpligt läge inom ett av de mest koncentrerade stenhuggeriområdena. För den händelse man kunde uppnå de beräknade ekonomiska och sociala resultaten, syntes därför förslaget vara värt stöd från statsmakternas sida utöver det stöd, som Lysekils stad vore beredd att giva genom att gratis upplåta en iordningställd fabrik stomt med erforderlig kajbyggnad och väganslutning.

De förbrukare av förtent plåt, som tillfrågats, hava samtliga som förutsättning för sina inköp av plåt från Lysekilsverket angivit, att plåten i såväl kvalitet som prisläge måste kunna fullt ut konkurrera med utländsk plåt. Kollegium anför härutinnan följande.

Vad kvaliteten beträffade hade ifrågasatts elektrisk smältning, då det därvid vore avsevärt lättare att ernå en tillfredsställande kvalitet hos plåten vid användning av det billiga råmaterial, varmed man måste arbeta för att hålla nere tillverkningskostnaden tillräckligt. Att det oaktat i fortsättningen räknats med martinprocessen berodde på skillnaden i kostnad, cirka 16 kronor per ton, mellan de båda framställningssätten till förmån för martinmetoden.

Kollegium ansåge sig böra bestämt avråda från att vid tillverkningen av plåtämnena använda martinmetoden, då utgångsmaterialen skola vara ordinärt köpskrot och kokstackjärn. Emedan hela tillverkningen skulle användas till plåtframställning, måste varje charge vara av därför erforderlig kvalitet, vilket icke torde vara möjligt att på denna väg uppnå med köpskrotets starkt varierande sammansättning. Man saknade därjämte i förevarande fall de möjligheter, som ett järnverk med blandad tillverkning hade, att använda göt från charger med ur plåtframställningssynpunkt olämplig kvalitet till andra ändamål, där fordringarna på materialet icke vore så stränga. Att försälja dylika misslyckade charger i form av göt till andra valsverk måste omedelbart försämra ekonomien i hög grad. Ur kvalitetssynpunkt ansåge kollegium därför elektrisk smältning vara den enda väg, som man i detta sammanhang borde reflektera på.

Nära sammanhängande härmed vore frågan om det antal yrkesutbildade arbetare, som borde anställas för att produktionen inom rimlig tid skulle kunna bringas upp lill den kvalitet, som måste hållas. Jernkontoret hade ansett, att minst 165 yrkcskunniga martin- och valsverksarbetare bleve er-

92 Kungl. Majlis proposition nr 265.

forderliga. Även om graden av den förutsatta yrkesutbildningen kunde vara något olika enligt förslagets och jernkontorets beräkningar, måste skillnaden anses vara mycket anmärkningsvärd. Med det av jernkontoret beräknade antalet yrkeskunniga arbetare borde kvantiteten utskott under första tiden efter starten kunna begränsas i liög grad i jämförelse med vad fallet skulle bliva med det föreslagna ringa antalet fackutbildade. Med hänsyn till att de direkta driftsutgifterna vid 15,000 tons tillverkning överstege

4,000,000 kronor årligen och att bristande sakkunskap kunde medföra, att en betydande del av produktionen endast motsvarades av mindervärdig vara, syntes det icke tillrådligt att taga de stora risker, som måste anses förbundna med att så starkt begränsa de yrkeskunnigas antal, utan i stället vid beräkningarna utgå från att antalet fackutbildade måste närma sig den av jernkontoret angivna siffran. Härigenom reducerades uppenbarligen i motsvarande grad den omedelbara avsedda effekten i arbetslöshetshänseende av det nya företaget. Huruvida man för närvarande kunde inom Sverige erhålla ett så stort antal yrkesmän utan att genom högre löner än de i kostnadskalkylerna upptagna förmå sådana, som redan hade anställning vid andra järnverk, att flytta över till Lysekil, torde vara mycket ovisst med hänsyn till den goda sysselsättningsgrad, som nu rådde inom järnhanteringen. Kollegium ville även understryka vikten av att rätta personer utvaldes, särskilt till chefs- och driftsingenjörsbefattningarna.

I fråga om kostnadsberäkningar och finansieringsplanen för rörelsen framhåller kollegium följande.

Jernkontoret hade anmärkt på att bland anläggningskostnaderna icke något belopp beräknats för bostäder. En av ordföranden i Lysekils stads byggnadsnämnd lämnad utredning om nytillkomna lägenheter och utflyttningsöverskott under senare år utvisade emellertid, att bostadsfrågan icke borde bereda ledningen för ett verk i Lysekil några svårigheter, även om antalet inflyttade yrkesarbetare skulle bliva rätt stort.

Jernkontoret ansåge vidare, att kostnaderna för såväl råmaterial som arbetslöner borde upptagas något högre än som i förslaget skett, men framhölle även svårigheten att med säkerhet uppgöra dylika kalkyler. Av vad kollegium kunnat inhämta, förefölle det icke uteslutet, att tillverkningskostnaden skulle kunna under gynnsamma omständigheter hålla sig i närheten av de i förslaget angivna beloppen, sedan verket blivit väl inkört och arbetarna inlärda.

Om man räknade med elektriska ugnar, skulle enligt förslagets kalkyl uppstå ett överskott av cirka 100,000 kronor per år till förräntning av aktiekapitalet på 3,000,000 kronor. Det vore uppenbart att en kalkyl, som oaktat gratisprestation av mark från Lysekils stad icke utvisade bättre förräntningsmöjlighet än cirka 3 % under gynsamma omständigheter, icke kunde verka lockande till kapitalinvestering från enskilt håll och man torde häri se förklaringen till att denna tillverkning icke upptagits av befintliga järnverk. En ganska ringa avvikelse från de beräknade kostnaderna eller försäljningsprisen i ogynnsam riktning skulle förbyta den beräknade vinsten i förlust, och jernkontoret räknade med att den avsedda vinstmarginalen icke kunde förverkligas.

Kollegium ansåg därför, att utsikterna att för verkets anläggande kunna uppbringa ett så stort belopp som 1,000,000 kronor från enskilda personer måste anses synnerligen små, även örn staten av sociala hänsyn skulle reflektera på att giva företaget det begärda stödet.

Av jernkontorets yttrande framginge, att utländska vitplåttillverkare sammanslutit sig i en kartell, som torde hava stort inflytande på prisbildningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

93 Man måste befara, att kartellen genom prissänkningar på den svenska marknaden komme att försvåra det nya verkets förtjänstmöjligheter.

Med det stora direkta intresse staten enligt förslaget skulle hava i företaget, uppkomme då frågan, huru dessa svårigheter skulle övervinnas. Man torde därvid kunna överväga antingen skyddstull eller subvention. I nu gällande handelsavtal med Storbritannien hade Sverige bundit sig att låta förtent plåt tullfritt införas i landet, varför en skyddstull icke kunde komma ifråga, så länge det nuvarande handelsavtalet gällde. I avseende på alternativet subvention ansåge sig kollegium böra omnämna, hur förhållandet nu vore i Norge, där vitplåtsverk enligt norska tulltariffens § 13 åtnjöte ett understöd vid framställning av dylik plåt för inhemsk förbrukning

för de första 5,000 ton per år 20: — kronor per ton,

» » nästa 5,000 » » » 15: — » » »

» » » 5,000 » s » 10: — » » >

För en produktion av 15,000 ton — den kvantitet, på vilken kostnadsberäkningarna för det föreslagna svenska verket vore grundade —- uppginge alltså understödsbeloppet till 225,000 kronor örn året.

Härvid vöre dessutom att märka, att det nu existerande norska verket inköpte platiner för plåtvalsningen från andra järnverk och alltså undginge den kvalitetsrisk, som Lysekilsverket vore underkastat vid framställningen av göt och platiner.

I detta sammanhang torde förtjäna nämnas, att det norska företaget, vilket startades 1916, under statens medverkan år 1925 ombildades och att anläggningsvärdet i samband därmed nedskrevs högst betydligt. Det oaktat hade rörelsen icke varit lönande, och norska staten hade icke fått några räntor på sin intecknade fordran.

Enligt förslaget skulle verket tidigast under tredje driftsåret komma att förränta det investerade kapitalet, och uppfattningen att de första åren komme att gå med förlust delades även av jernkontoret. Huru stor förlusten under de båda första åren kunde komma att bliva, torde väl icke på förhand kunna beräknas, men örn man gissningsvis antoge, att den skulle komma att uppgå till mellan 10 och 20 % av omsättningen, skulle hela det avsedda rörelsekapitalet 1,500,000 kronor under denna tid förbrukas. Därest såsom säkerhet för det lån på 3,000,000 kronor, som staten enligt den framlagda finansieringsplanen skulle lämna, erfordrades botteninteckning i anläggningen, torde företaget, då nämnda belopp uppginge till cirka 2/3 av anläggningskostnaden, få anses sakna antagbar säkerhet för ytterligare förlagsmedel av erforderlig storlek. Planen för kapitalbehovets täckande måste därför betecknas som allt för svag.

I samband med finansieringsplanen torde ock böra omnämnas det nu på framtiden ställda projektet att utöka verket med ett bandvalsverk. Då, som även av jernkontoret framhålles, den tekniska utvecklingen av vitplåttillverkningen syntes gå mot anläggande av bandvalsverk, kunde det nu föreslagna valsverket befaras snart nog bliva omodernt och — örn icke särskilda stödåtgärder vidtoges —• utslaget i konkurrensen med verk, som arbetade efter den nyare, mera effektiva metoden. En ytterligare kapitalbelastning av inemot 2,000,000 kronor för anläggande av bandvalsverk syntes verket ej kunna bära vid den tillverkningskvantitet, på vilken kostnadsberäkningarna byggde.

I förslaget framhålles även betydelsen för landets försvarsberedskap av verkets tillkomst. Vid en avspärrning i handelsförbindelserna skvdle emellertid fördelarna i detta hänseende bliva av allenast kort varaktighet, såvida icke ett stort lager av tenn upplades inom landet. Då tennförbrukningen vid

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

normal drift skulle komma att uppgå till ett värde av cirka 1,000,000 kronor årligen, komme uppenbarligen bolagets egna ekonomiska resurser icke att förslå för att säkerställa tillgången på vitplåt inom landet för någon längre tid.

På grund av vad sålunda anförts, anser kommerskollegium sig icke kunna tillråda, att staten i enlighet med det föreliggande förslaget anvisar medel för anläggande av ett plåtvalsverk i Lysekil. Skulle statsmakterna likväl finna, att det föreslagna verket trots de omständigheter, som i det föregående anförts, borde komma till stånd under statens medverkan och med dess stöd, bör enligt kollegii mening från början tillses, att företaget utrustas med tillräckliga ekonomiska resurser, så att icke efter något eller några år nya anspråk måste ställas på bistånd från statens sida. Vid anvisande av medel för ändamålet bör vederbörlig hänsyn också tagas till att man torde hava att räkna med att en betydande del av det vid starten befintliga kapitalet komme att gå förlorat under de första åren och att även under gynnsamma förhållanden endast en del därav komme att i sinom tid lämna förräntning.

Utöver de nu omnämnda uppslagen hava de sakkunniga framlagt åtskilliga förslag avseende bland annat framställning av källsätter m. m. ur Lysekilsgranit, framställning av bakelit och dylikt, tillverkning av maskiner för ullberedning samt tillverkning av konstspinnfiber (stapelfaser) m. m., vilka förslag jämväl gjorts till föremål för överväganden inom departementet. I nuvarande läge anser jag mig icke kunna taga slutlig ställning till förslagen och får jag beträffande innebörden i desamma hänvisa till handlingarna.

Jag anser mig slutligen böra i korta drag omnämna ett spörsmål, som, fastän detsamma väckts närmast med tanke på Västerbottens län, likväl med hänsyn till ärendets remissbehandling kommit att beröra även andra delar av landet. Jag åsyftar härvid frågan om främjande av landets småindustri.

I skrivelse den 27 januari 1936 har länsstyrelsen i Västerbottens län hemställt, att till länsstyrelsens förfogande måtte ställas ett belopp av 30,000 kronor att utgå av arbetslöshetsmedel för främjande av enskild företagsamhet. Beloppet skulle av länsstyrelsen mot redovisningsskyldighet användas som bidrag till skapande av småindustrier i Västerbottens län.

Länsstyrelsen upplyser, att länets landsting för år 1936 beviljat ett anslag å 8,000 kronor att användas för utrednings- och propagandaverksamhet för småindustriens upparbetande. Goda möjligheter förefunnes enligt länsstyrelsen för småindustriens utbredning inom länet. Råvaror funnes, och intresserade personer vore villiga att gripa sig verket an. Emellertid vöre de, som kunde komma i fråga som utövare av småindustri, så gott som undantagslöst medellösa, och möjligheterna för dessa att få låna hela det kapital, som kunde erfordras för inköp av maskiner, redskap och råvaror samt för förhyrande eller inredande av lokal, vore vanligen starkt begränsade. Från flera håll ha fördenskull förfrågningar gjorts hos länsstyrelsen, huruvida möjlighet funnes att erhålla förmånligt lån eller bidrag för

Kungl. Majlis proposition nr 265.

igångsättande av dylika företag. Det vore därför enligt länsstyrelsens förmenande synnerligen ändamålsenligt, örn medel kunde ställas till dess förfogande att användas för beredande av smärre understöd för påbörjande av ny småindustri eller utvidgande av redan befintlig sådan.

över länsstyrelsens i Västerbottens län framställning hava utlåtanden infordrats dels från länsstyrelserna i de län, där småindustri redan finnes eller särskilda förutsättningar för skapande av sådan industri kunna tänkas föreligga, dels ock från kommerskollegium. Utlåtanden hava sålunda avgivits av länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län.

Av länsstyrelsernas utlåtanden framgår, att länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Värmlands län, Västernorrlands län och Norrbottens län uttalat sig till förmån för framställningen samt att nämnda länsstyrelser i anslutning därtill hemställt, att till vörderås förfogande måtte ställas medel för enahanda ändamål, som med länsstyrelsens i Västerbottens län framställning avses. I sådant hänseende yrkas av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens län vardera 30,000 kronor, av länsstyrelsen i Värmlands län 25,000 kronor och av länsstyrelsen i Västernorrlands län högsta möjliga belopp. Av de övriga länsstyrelserna har länsstyrelsen i Gävleborgs län icke framfört någon direkt erinran mot framställningen men förklarat sig anse stödjande i en eller annan form av organisationsarbete och dylikt vara att föredraga framför direkta åtgärder från det allmännas sida. Av länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållits, att något behov av anslag för ändamålet icke förelåge för länets vidkommande. Länsstyrelsen i Blekinge län har, under uppgift att frågan vore föremål för övervägande inom 1935 års Blekingeulredning, förklarat, att länsstyrelsen för sin del ej hade något att erinra mot den ifrågasatta understödsverksamheten. Länsstyrelsen i Jönköpings län avstyrker bifall till framställningen.

Kommerskollegium har avgivit utlåtande i ärendet den 4 april 1936 samt därvid jämväl överlämnat vissa av kollegium infordrade yttranden. Kollegium framhåller, att de av länsstyrelserna gjorda framställningarna samtliga vilade på den gemensamma tanken att genom skapande av nya småindustrier i länets olika delar skulle kunna göras en verksam insats för underlättande av folkförsörjningen och minskning av arbetslösheten därstädes. Kollegium funne obestridligt, att uppkomsten och utvecklingen av en livskraftig småindustri skulle bliva av stor betydelse för de län, varom fråga vore. Utan alt överskatla de ökade möjligheter, som statliga åtgärder för utvecklande av småindustrien inom länen i folkförsörjningshänseende skulle kunna bereda, ansåge kollegium det synnerligen lämpligt, att dylika åtgärder toges under övervägande.

Enligt kollegii åsikt borde eventuella överväganden i första band gå ut på beredande av utvecklingsmöjligheter för redan befintliga företag och skapande av trivsel för dessa. Åtskilligt hade härutinnan redan åtgjorts. Främst kunde därvid pekas på de anordningar, som från statens sida vidtagits för att bereda dylika företag tillgång till behövlig kredit på förmånliga villkor.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Såsom exempel på ytterligare tänkbara åtgärder för befrämjande av småindustrien kunde framhållas, att en fortsatt utveckling av yrkesundervisningen borde kunna tjäna ett dylikt syfte. Ett mera direkt stöd skulle givas hithörande företag, örn möjligheter kunde beredas småindustrien till vissa förmåner vid taxesättningen å elektrisk kraft.

Kollegium är däremot icke berett att tillstyrka, att man utan ytterligare utredning slår in på den vägen att bereda statligt stöd för startande av nya företag på sätt som föreslagits. Detta betydde emellertid icke, att kollegium därmed ville avvisa tanken på att särskilda åtgärder från det allmännas sida behövde vidtagas för att i olika landsändar bidraga till skapande av ökade arbetstillfällen. Ämbetsverket förbisåge ingalunda, att dylika åtgärder skulle befinnas erforderliga och lämpliga av sociala skäl med hänsyn till det allmänna konjunkturuppsvinget i vissa trakter gjort sig mindre gällande på grund av förändringar inom den internationella handeln, genom omläggningar av olika art inom industrien eller av andra orsaker. Men åtgärder med sådan syftning och särskilt åtgärder av den natur, det här vore fråga om, borde enligt kollegii mening, för att man icke skulle behöva riskera bakslag, föregås av allsidig utredning och noggrann planläggning.

Departementschefen.

De särskilda utredningar, som verkställts i syfte att utröna möjligheterna att i de speciellt arbetslöshetstyngda områdena skapa nya sysselsättnings- och förvärvsmöjligheter för befolkningen, lia nogsamt ådagalagt de mycket betydande svårigheter, som i detta avseende föreligga. Minst ogynnsamma te sig resultaten för Blekinges vidkommande.

Vad till en början angår utredningens förslag beträffande hjälp åt stenarbetarna enligt den i det föregående närmare utvecklade planen, har densamma principiellt erhållit stöd av arbetslöshetskommissionen. Jämväl socialstyrelsen och kommerskollegium hava intagit en välvillig hållning till förslaget. Däremot har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ställt sig avvisande och påkallat ytterligare utredningar, bland annat rörande stenexportör framtidsutsikter, ett spörsmål, för vars bedömande man för närvarande torde sakna alla hållpunkter. De betänkligheter, som gjorts gällande mot tanken att staten skulle subsidiärt inskrida och möjliggöra för de äldre stenarbetarna att vinna uppehälle inom stenhuggeriet, synas mig knappast vägande. Icke heller kan jag finna välbetänkt att nu avstå från att, så långt görligt, ordna upp förhållandena i Blekinge, endast därför att motsvarande utredningsmaterial icke föreligger för det bohuslänska stenområdets vidkommande. För min del finner jag den allmänna uppläggningen av planen rationell, och efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet vill jag uttala, att jag anser goda skäl anförda för att staten lämnar sitt stöd åt de ifrågavarande arbetargrupperna i principiell anslutning till förslaget. Därest riksdagen delar denna min uppfattning, böra uppenbarligen motsvarande hjälpåtgärder planläggas för Bohusläns stenarbetare.

Beträffande de ekonomiska konsekvenserna vill jag erinra, att utredningen

Kungl. Majlis proposition nr 265.

beräknat, att 822 gatstenshuggare skulle på den föreslagna vägen tillförsäkras arbete och utkomst. Maximikostnaderna angivas till 1,950,000 kronor för år. Uppenbarligen kan man förvänta, att de särskilda kostnaderna för programmets realiserande komma att väsentligen understiga detta belopp. Av föreliggande uppgifter inhämtas sålunda, att innevarande månad 280 arbetare äro sysselsatta med exportbeställningar och 390 med statsbeställningar. De redan anvisade medlen för statsbeställningar beräknas giva sysselsättning åt 750 stenhuggare och 200 s. k. hjälparbetare under hela nästa budgetår, varav under förutsättning av oförändrad proportion omkring 200 kunna beräknas komma på Blekinge. I det föregående har jag föreslagit nya åtgärder för stenbeställningar i sådan omfattning, att, under förutsättning att sysselsättningen med exportbeställningar icke minskas, utredningens plan åtminstone i väsentliga delar skulle kunna tillämpas. Förutsättningen är givetvis, att även de enskilda firmornas urval av arbetskraft sker efter de grunder, som utredningen angivit, något som torde vara uppnåeligt.

Ifråga örn organisationen av verksamheten torde anledning saknas att ifrågasätta förändring i den ordning, som hittills gällt.

I det program, som av utredningen framlagts, ingå vidare vissa åtgärder inom jordbrukets område, reglering av Lyckebyån, varigenom avsevärda jordarealer uppgivits skola kunna utvinnas, samt utvidgad stödverksamhet för förbättring av ofullständiga jordbruk.

Vad förstnämnda uppslag angår, har, såsom redan erinrats, utredningen icke hunnit slutföras. Jag anser mig emellertid böra, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, framhålla, att därest de fortsatta övervägandena skulle bekräfta, att de förutsättningar, från vilka Blekingeutredningen utgått, äro för handen, skäl föreligga för staten att, i den ordning, förslaget avser, medverka vid företagets genomförande. I detta syfte skulle för budgetåret 1936/1937 medelsbehovet kunna uppskattas till 250,000 kronor. Jag återkommer i fortsättningen till frågan i vilken ordning erforderliga medel skola beredas.

Att, på sätt föreslagits, i arbetslöshetshindrande syfte ställa särskilda medel till hushållningssällskapets förfogande för förbättring av ofullständiga jordbruk att utgå utöver det bidrag, som i vanlig ordning från anslag å nionde huvudtiteln disponeras för ändamålet, kan givetvis vara ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Emellertid har jag, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, funnit ådagalagt, att förhållandena i Blekinge län ur nu berörda synpunkt måste anses så särpräglade, att åtgärden kan betecknas såsom försvarlig. Då därtill lägges, att med hänsyn till arbetslöshetssituationen i länet starka skäl tala för en hjälpaktion av den nämnda innebörden, vill jag i denna del förorda utredningens förslag. Då sistnämnda synpunkt uppenbarligen träder i förgrunden, lär det icke böra ifrågasättas att oförändrade tillämpa de för de ordinarie bidragen gällande bestämmelserna, utan böra med hänsyn till den speciella uppgiften för nu förevarande stödverksamhet vissa jämkningar i desamma vidtagas. Särskilt anser jag mig böra betona, att nu ifrågavarande bidrag icke böra utgå för förbättring av

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 265. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

ofullständiga jordbruk utöver en storlek av förslagsvis 5 hektar. Jag förordar alltså, i anslutning till lantbruksstyrelsens tillstyrkan, att ett belopp av

100,000 kronor beräknas för ändamålet. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela erforderliga föreskrifter för dispositionen av anslaget.

Vad därefter angår övriga av utredningen ifrågasatta åtgärder, saknar jag anledning att nu taga slutlig ställning till de skilda delarna av det program härutinnan, som framlagts. Därest den fortsatta prövningen skulle ådagalägga, att vissa av de angivna smärre uppslagen äro ägnade att förbättra utkomstmöjligheterna för den arbetslösa befolkningen i länet, föreligger otvivelaktigt anledning att överväga realiserandet av desamma. Vad beträffar uppslaget att genom statligt stöd främja tillkomsten av konservindustri inom länet finner jag detta i och för sig välbetänkt såväl ur sysselsättningssynpunkt som med tanke på de icke obetydliga indirekta fördelar, som därigenom skulle uppnås både för fiskarbefolkningen och för småbrukarna. Ett dylikt stöd skulle givetvis lämnas i form av lån i enlighet med de allmänna grunder, som tillämpats beträffande andra enskilda företag. Då det emellertid i detta fall rör sig om rätt avsevärt belopp för startande av ett företag, har jag ansett mig böra för riksdagen tillkännagiva, att jag, därest den fortsatta utredningen skulle giva vid handen, att förslaget bör komma till stånd, överväger att disponera medel ur anslaget till lån och subventioner åt enskilda företag för detta speciella ändamål.

Jag övergår så till förhållandena i Göteborgs och Bohus län.

Såsom den lämnade redogörelsen givit vid handen, hava vid den särskilda utredningen åtskilliga uppslag framkommit, men tyvärr endast få visat sig vara av beskaffenhet att lämpligen göras till föremål för mera ingående undersökningar. Och av dessa senare uppslag ha blott ett pär vid den hittills företagna prövningen visat sig godtagbara. Detta är förhållandet nied det föreslagna stödet åt småvarvsindustrien. I fråga om statens medverkan för åstadkommande av en materialcentral och en rationell organisation av försäljningen av denna industris produkter har utredningen ännu icke hunnit slutföras. I den mån förhållandena skulle giva vid handen, att på denna väg fördelar stå att vinna, lära erforderliga medel kunna beredas å anslaget till lån och subventioner åt enskilda företag.

Uppslaget att till Bohuslän, förslagsvis Lysekil, med ekonomiskt stöd avstaten förlägga ett vitplåtsvalsverk har synts mig vara av beskaffenhet att icke utan vidare kunna avvisas. De verkställda preliminära undersökningarna syntes peka i riktning av företagets genomförbarhet, låt vara att härför krävdes betydande investering av statsmedel. Med hänsyn till de relativt stora sysselsättningsmöjligheter, som genom företaget förmenades kunna beredas arbetslösa inom stenindustrien, har jag ansett planen böra noga övervägas ur olika synpunkter. Så har också skett, till en början inom departementet med anlitande av experter, sedermera genom kommerskollegium under medverkan av järnkontoret. Av den lämnade redogörelsen framgår, att den fortsatta utredningen icke givit stöd för antagandet, att de förutsatta ekonomiska uppoffringarna från statsverkets sida skulle motsvaras av vinster för det allmänna ur de synpunkter, som med åtgärden åsyftats. Kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

merskollegium har sålunda framhållit, att trots en betydande kapitalinsats, beträffande vilken man från begynnelsen måste räkna med att den till stor del går förlorad, man måste befara, att ett dylikt företag skulle kunna lia utsikter att bestå endast under förutsättning av ett statligt stöd för avsättningen antingen medelst skyddstull å förtent plåt eller ock — såsom i Norge är fallet i fråga om motsvarande industri — i form av en avsevärd årlig subvention. Därtill kommer, att de fortsatta övervägandena gjort antagligt, att sysselsättningsmöjligheterna ur stenhuggarbefolkningens synpunkt tidigare bedömts alltför optimistiskt. Järnkontoret bar sålunda ansett att inemot hälften av det beräknade arbetarantalet måste utgöras av yrkeskunniga bruksarbetare. Under sådana förhållanden har jag nödgats avstå från att påkalla riksdagens medverkan för företagets igångsättande.

Beträffande av Bohuslänsutredningen i övrigt föreslagna åtgärder gäller, att det icke nu är möjligt att taga slutlig ställning till desamma. Såvitt nu kan bedömas, torde intet av de mera arbetskrävande projekten vara av beskaffenhet att under den närmaste tiden kunna förverkligas. I fråga om åtskilliga mindre företag av mera lokal räckvidd, är det emellertid icke uteslutet, att man genom statens ekonomiska stöd skall kunna bidraga till att förbättra de utomordentligt svåra förhållandena för befolkningen.

I den mån de nu berörda utredningarna påkallat åtgärder för anordnande av kursverksamhet av olika slag, torde planerna, då omständigheterna göra sådant önskvärt, kunna realiseras i hittills tillämpad ordning för sådan verksamhet.

Vad slutligen angår den föreliggande framställningen från länsstyrelsen i Västerbottens län, vilken föranlett motsvarande önskemål från åtskilliga andra landsdelar, vill jag gärna medgiva, att förhållandena i sagda län — och måhända även i Norrbottens län — torde få anses så väsentligt avvika från riket i övrigt, att särskilda åtgärder i nu berörda avseende kunna vara motiverade. Jag har härvid jämväl beaktat, att Västerbottens läns landsting redan ekonomiskt främjat en motsvarande stödverksamhet. Å andra sidan vill jag icke bestrida riktigheten av de erinringar, som från kommerskollegii sida framkommit mot att staten utan allsidig utredning och noggrann planläggning medverkar till åtgärder i angivet syfte. Då genom beslut av årets riksdag ökade stödmöjligheter bereus hantverket i allmänhet och inom handelsdepartementet nyligen igångsatts en utredning, där jämväl den föreliggande frågan torde komma under övervägande, anser jag mig icke nu böra tillmötesgå framställningen.

Sammanfattning och anslagsbehov.

De överväganden, för vilka jag i det föregående redogjort och varav bland annat framgår, att under nästkommande budgetår tillkomsten av nya företag, i vilka arbetslösa från de i svårare grad betungade delarna av landet kunna vinna anställning, synes mycket osäker, ha resulterat däri, att för stödjande av sådana landsdelar beredskapsarbeten alltjämt måste anordnas i ej alltför ringa omfattning. Jag åsyftar alltså att för Blekinge, Göteborgs

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

och Bohus samt Västernorrlands län ävensom för de spridda orter i landet, där restarbetslösheten fortfarande är mera svårartad, påkalla anslag för statliga och kommunala beredskapsarbeten. Vidkommande det erforderliga beloppet har jag i statsverkspropositionen, såsom redan erinrats, beräknat behovet till 1,000,000 kronor. Av de beräkningar, för vilka jag förut redogjort, framgår, att detta belopp icke kan anses tillfyllest. Till belysning av det faktiska medelsbehovet, vill jag nämna att från de angivna länen samt Oskarshamn och Grangärde redan föreligga ansökningar om bidrag för arbeten till en totalkostnad överstigande 2,200,000 kronor eller, därest folkskolebyggnader undantagas, 1,400,000 kronor och detta oaktat det sedan åtskillig tid varit känt, att de tillgängliga medlen voro förbrukade. De orter, som ha den svåraste arbetslösheten, äro också i regel synnerligen skattetyngda (Bilaga B och C), varför statens bidrag till arbetena måste beräknas utgå nied förhållandevis stor del av kostnaderna. För min del vill jag numera, sedan förhoppningarna att genom startande av företag råda bot på arbetslösheten icke visat sig grundade, uppskatta medelsbehovet till 3,000,000 kronor, därest hjälp skall kunna beredas i önskvärd omfattning. Jag anser mig böra tillfoga, att jag räknat med att nu nämnda belopp står till förfogande, då jag funnit mig kunna begränsa anslagsbehovet för reservarbetena m. m. på sätt, som närmare framgår av propositionen nr 266.

Vad vidare angår den i det föregående förordade hjälpaktionen för stenarbetarna genom utökade statsbeställningar, torde för densamma erforderliga medel icke kunna beredas i samma ordning som skett tidigare och senast genom riksdagens bifall till propositionen nr 20. Jag vill därför efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet förorda, att ett särskilt anslag å budgeten anvisas för ändamålet. Medelsbehovet har av mig beräknats till 2,000,000 kronor.

Vidkommande kostnaderna för Lyckebyåns reglering samt för förbättring av ofullständiga jordbruk i Blekinge län ha dessa i enlighet med utredningens förslag angivits till 250,000 kronor respektive 100,000 kronor under nästa budgetår. Med hänsyn till de ifrågavarande företagens natur synes det mig skäligt, att för finansieringen tagas i anspråk de medel ur anslaget till reservarbeten, som jämlikt medgivande av 1935 års riksdag må disponeras till främjande av företagsverksamhet. Beloppet som skulle få disponeras för nämnda ändamål utgör 1,000,000 kronor. Härav återstå omkring

650,000 kronor, vadan jag icke vill ifrågasätta, att ytterligare medel ställas till förfogande i nu nämnt syfte. Jag återkommer till denna fråga i annat sammanhang.

Det torde få bero på en senare prövning, huruvida och i vilken mån de nu ifrågavarande kostnaderna definitivt böra gäldas av arbetslöshetsmedel. Möjligen kan det befinnas riktigast, att medel ur avdikningsanslaget eller avdikningslånefonden vid en slutlig reglering helt eller till någon del tagas i anspråk för ändamålet och motsvarande belopp sålunda framdeles tillföres den nämnda anslagsposten.

Beträffande slutligen frågan om anslagen till lån och subventioner till

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

främjande av enskild företagsamhet, anser jag mig böra framhålla, att vissa olägenheter yppat sig i de fall, då företag, som erhållit lån, råkat på obestånd. Staten har nämligen i fråga örn dessa lån icke möjlighet att biträda ackord, på sätt gäller i fråga om statens under statskontorets förvaltning stående utlåningsfonder, och kan därigenom tillskyndas onödiga förluster. Det synes mig därför önskvärt, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs ävensom att eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis eftergiva långivarens rätt, med befogenhet för Kungl. Maj:t att generellt eller i vissa fall uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i sådan fråga.

Vad i övrigt det ifrågavarande låneanslaget angår, giver den lämnade redogörelsen vid handen, dels att under det senaste året anlitandet av detsamma alltmera inskränkts, dels att ett belopp av i runt tal 2,000,000 kronor återstår odisponerat. Såvitt nu kan bedömas, lär jämväl i fortsättningen stor återhållsamhet vid låne- och subventionsverksamheten böra iakttagas. Emellertid synes det mig vara av betydelse, att, därest undersökningarna rörande startande av industriell verksamhet inom de av arbetslöshet svårast hemsökta delarna av landet i något fall skulle visa, att verklig hjälp på denna väg kan åvägabringas, lån och eventuellt subventioner må kunna ifrågakomma för att öka sysselsättningsmöjligheterna. Anledning synes nu knappast föreligga till antagande, att anslaget skall behöva i nämnvärd mån tagas i anspråk för stödverksamhet inom andra delar av landet än de nu åsyftade. Skäl saknas därför att äska nya medel för ändamålet i fråga.

De ytterligare erforderliga anslagsbelopp å budgeten, för vilka täckning erfordras, begränsa sig till det belopp av 4,000,000 kronor, varmed mina nu gjorda äskanden överstiga de i statsverkspropositionen beräknade. Chefen för finansdepartementet torde senare få anmäla frågan örn sättet för täckande av detta belopp.

Hemställan.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas, utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända, får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels till Statliga och kommunala beredskapsarbeten under femte huvudtiteln för budgetåret 1936/1937 anvisa ett reservationsanslag av ...................... kronor 3,000,000;

dels till Inköp av gatsten för statens räkning för samma budgetår under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av ............................ kronor 2,000,000;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:! ali beträffande lån ur anslagen till lån och subventioner till främjande av enskild

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

företagsamhet efter prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns konkurs ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller delvis eftergiva långivarens rätt, med befogenhet för Kungl. Maj:t att uppdraga åt underordnad myndighet att besluta i sådan fråga.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Henry Rooth.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

103 Bilaga A.

Uppgift

rörande vissa arbetslöshetsförh&llanden enligt kommunernas rapporter till statens arbetslöshetskommission för den 31 mars 1935 och den

31 mars 1936.

A. Länsvis.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 265. B. Kommunvis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 265,

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

lil

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 265■

Kungl. Majlis proposition nr 265.

113 Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 265. H

114 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Kungl. Majlis proposition nr 265,

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. May.ts proposition nr 265.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. Majlis proposition nr 265-

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 265■

Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 265■

Kungl. Maj:ts proposition nr 265•

127 Bilaga B.

Kommuner med en arbetslöshet ar 2—3 % av invånarantalet.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Län/Kommun

Invånarantal ‘/i 1935

Skaraborgs län: Varv .......

Värmland län: Blomskog .. Ekshärad

Rämen Östervallskog.

Summa

Örebro län.......

Västmanlands län.

Kopparbergs län:

Gagnef .......

Järna .........

Siljansnäs .....

Summa

Gävleborgs län:

Hanebo .....

Norrala .....

Ramsjö .....

Rogsta.......

Trönö.......

Västernorrlands län:

Attmar .........

Bjärtrå .........

Boteå ...........

Dal ..........

Haverö, .........

Häggdånger .....

Njurunda .......

Nordingrå .......

Skog.............

Sollefteå lk........

Stigsjö...........

Sättna...........

Timrå...........

Torp ...........

Torsåker.........

Viksjö...........

Ytterlännäs .....

Summa

Jämtlands län:

Bräcke ..............

Ström.................

Summa

Västerbottens län:

Byske................

Summa summarum

1,424

6,506

Lysvik................j 3,154

2,857

1,095

15,036

6,363

7,623

2,445

16,431

4,723 3,232 I 1,751 1,960 1,695

Summa i 13,361

3,170 5.092 1,681 1,301 2,983 973 11,787 . 3,542 982 3,236 2,011 2,147 9,363 9,652 1,262 1,199 7,238

67,619

2,549

7,006

9,555

227,254

Vägskatten beslutad i augusti 1935. — Kommunalskatten beslutad i oktober—november 1935. — Landstingsskatten beslutad i september 1935.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265■

129 Bilaga C.

Kommuner med en arbetslöshet av minst 3 % av invånarantalet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 265.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

Vägskatten beslutad i augusti 1935. Kommunalskatten beslutad i oktober—november 1935. Landstingsskatten beslutad i september 1935.

Kungl. May.ts proposition nr 265

131 Bilaga D.

Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats under tiden */» 1933—3% 1935 från anslag till statliga beredskapsarbeten.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Bilaga E.

Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden 28/e 1935—31/s 1936 från anslag till statliga samt statliga och

kommunala beredskapsarbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

133 Bilaga F.

Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel bevil-

jats under tiden 7? 1933—3% 1935 från anslag till kommunala bered-

skapsarbeten.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Dag

för

beslut

Arbetsföretag

1/3

8/3

15/3

23/5

31/5

15/6

Om- och nybyggnadsarbeten vid högre allmänna läroverket i Västervik..............

Om- och tillbyggnad av samrealskolan i Hässleholm ....................................

Ytterligare kostnader för örn- och nybyggnad av skolhus, Dorotea församling, Västerbottens län..................................

Idrottsplats i Skuru, Nacka sm, Stockholms län

Bad- och gymnastikhus i Valla municipalsamhälle......................................

Bro över Tinnerbäcken med tillfartsvägar i Linköping ....................................

Ytterligare kostnader för skolhus i Långhed, Alfta skoldistrikt, Gävleborgs län..........

Ytterligare kostnader för värmeledning m. m. i kyrkoherdeprästgården, Byske pastorat, Västerbottens län...... :..................

Regnvattenledning i Kalmar ................

Summa för budgetåret 1934/1935

Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

135 Bilaga G.

Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden Vt 1935—31/s 1936 från anslag till kommunala samt stat-

liga och kommunala beredskapsarbeten.

Dag för beslut

Arbetsföretag

1935 5/7 j

12/7

2/8

30/8

6/9

13/9

20/9

10/10

18/10

Hangarbyggnad å Norrköpings flygplats..................

Pump- och reningsverk för Skönsbergs municipalsamhälle

Ändrings- och reparationsarbeten å skolhus i Lilla Edet, Fuxerna s:n, Älvsborgs län............................

Skolanläggningar i Nyhammar och Rävåla, Grangärde s:n, Kopparbergs län......................................

Skolhus i Kjäl, Vibyggerå s:n, Västernorrlands län........

Skolhus i Runeåberg, Helgums s:n, Västernorrlands län ..

Gymnastikhus i Hamre m. m., Långsele s:n, Västernorrlands län..................................................

Ytterligare kostnader för om- och nybyggnad av skolhus, Malmöns s:n, Göteborgs och Bohus län................

Ytterligare kostnader för kommunalhus, Jämshögs s:n, Blekinge län..........................................

Varmbadhus jämte brandstation. Asarums s:n, Blekinge

län..................................................

Kommunalhus, Bro s:n, Göteborgs och Bohus län........

Restaurering av Holmedals kyrka, Värmlands län........

Veterinärbostad, Grangärde s:n, Kopparbergs län ........

Ombyggnad av tullhuset i Söderhamn ..................

Pump- och reningsverk i Älmhults köping................

Värme- och sanitäranläggning i tullhuset, värmeanläggning i samrealskolan samt tillbyggnad av samrealskolans gymnastikhus, Oskarshamn ................................

Ytterligare kostnader för varmbadhus i Lilla Edets municipalsamhälle ........................................

Kommunalhus, Hjulsjö s:n, örebro län..................

Vattenreningsanläggning i Bräcke municipalsamhälle......

Ytterligare kostnader för kommunalhus, Långsele s:n, Västernorrlands län ........................................

Ytterligare kostnader för skolhus, Tåsjö s:n, Västernorrlands

län..................................................

Om- och tillbyggnad av ålderdomshem, Njurunda s:n, Västernorrlands län ........................................

Varmbadhus i Östersund................................

Gymnastikhus vid samrealskolan, Nederkalix s:n, Norrbottens län ..........................................

Byggnad för folkbad och bibliotek i Skönsmons municipalsamhälle ............................................

Gravkapell, Tuna församling, Västernorrlands län........

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 265•

Kungl. Maj:ts proposition nr 265-

137 Bilaga H.

Förteckning å företag, till vilka under tiden 1/i 1933—3% 1935 medel anvisats från anslag till skenfria korsningar.

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

Bilaga I.

Förteckning å företag, till vilka under tiden 1h 1935—31/3 1936 medel anvisats från anslag till skenfria korsningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

139 Bilaga J.

Förteckning & företag, till vilka under tiden 7? 1933—s0/e 1935 medel anvisats från anslag till broar och hamnar.

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 265-

Bilaga K.

Förteckning å företag, till vilka under tiden Vt 1935-81/s 1936 medel anvisats från anslag till broar och hamnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

141 Bilaga L.

Förteckning över den S1/i2 1935 avslutade statliga beredskapsarbeten.

142 Kungl. May.ts proposition nr 265.

Kungl. Maj.ts proposition nr 26S.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

145 Bilaga M.

Förteckning över den 31/i* 14>35 avslutade kommunala beredskapsarbeten.

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265.

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 265 ■

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

152 Kungl. Majlis proposition nr 265.

Kungl. Maj:ts proposition nr 265.

153 Bilaga N.

Förteckning över den 81/i* 1935 avslutade skenfria korsningar.

154 Kungl. May.ts proposition nr 265.

Bilaga O.

Förteckning över den S1/is 1935 avslutade bro- och hamnföretag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 265

155 Kon-

selj-

dag

Företag

i!

711 V»

"/»

18/,

‘/l«

"/lO

'•/i

7»

Stora Dyrön, Göteborgs och Bohus län Tjuvkil > > > >

Båstad, Kristianstads län ..........

Ystads hamn ......................

Härnösands hamn..................

Kaj i Enköping....................

Piteå hamn........................

Norrtälje hamn....................

Landskrona hamn (1 utb.)..........

Västerviks hamn ..................

Kristinehamns hamn ..............

Köpings hamn ....................

Mölle hamn........................

Summa och medeltal Summa summarum och medeltal

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 265

Innehållsförteckning.

Propositionen ........'.........................

Hjälpprogrammet i dess helhet

Arbetslöshetsläget .............................

Synpunkter å det statistiska materialet .......

Anmälningsintensiteten ......................

Säsongarbetslösheten ........................

Arbetslöshetskommissionens klientelundersökning

Den nytillkommande arbetskraften ...........

Försvunna »arbetslöshetsöar» ................

Särskilt koncentrerad arbetslöshet .............

Storstädernas arbetslöshet ...................

Sekunda arbetskraft .........................

De arbetslösas yrkesförhållanden .............

Arbetskraftens rörlighet .....................

översiktlig redogörelse för verkställigheten av beslutade hjälpåtgärder

Departementschefen .............................................

Allmänna synpunkter ..............................................

Blekinge och Bohuslän .............................................

Västernorrlands län ...............................................

Arbetslöshetsöarna .................................................

Storstäderna ......................................................

övrig arbetslöshet .................................................

Beräkningar beträffande arbetslöshetens omfattning ..................

Särskilda frågor .......................................................

Utredningar och förslag ..............................................

Departementschefen .................................................

Sammanfattning och anslagsbehov ......................................

Hemställan

Sid.

16 19 23 33 35 38

41 66 66 71

75 75 77 81 81 96 99

101 Bilaga A. Uppgift rörande vissa arbetslöshetsförhållanden enligt kommunernas

rapporter till statens arbetslöshetskommission för den 31 mars 1935 och den 31 mars 1936 103

B. Kommuner med en arbetslöshet av 2—3 % av invånarantalet...... 127

C. Kommuner med en arbetslöshet av minst 3 % av invånarantalet .... 129

D. Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

under tiden */» 1933—30/« 1935 från anslag till statbga beredskapsarbeten ..................................................... 131

E. Förteckning å statliga beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats

29/o 1935—31/3 1936 från anslag till statliga samt statliga och kommunala beredskapsarbeten ....................................... 132

Kungl. Maj:ts proposition nr 265. 157

Sid.

Bilaga F. Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel beviljats under tiden */? 1933—30/s 1935 från anslag till kommunala beredskapsarbeten ............................................. 133

G. Förteckning å kommunala beredskapsarbeten, till vilka medel bevil-

jats under tiden */? 1935—31/s 1936 från anslag till kommunala samt statliga och kommunala beredskapsarbeten .................... 135

H. Förteckning å företag, till vilka under tiden V? 1933—-3% 1935 medel

anvisats från anslag till skenfria korsningar .................... 137

I. Förteckning å företag, till vilka under tiden 1h 1935—-31/3 1936 medel

anvisats från anslag till skenfria korsningar .................... 138

J. Förteckning å företag, till vilka under tiden V? 1933—30/« 1935 medel

anvisats från anslag till broar och hamnar ...................... 139

K. Förteckning å företag, till vilka under tiden V? 1935—31/s 1936 medel

anvisats från anslag till broar och hamnar .................... 140

L. Förteckning över den 31/i* 1935 avslutade statliga beredskapsarbeten 141

M. Förteckning över den 31/« 1935 avslutade kommunala beredskapsarbeten ...................................................... 145

N. Förteckning över den 31/u 1935 avslutade skenfria korsningar ---- 153

O. Förteckning över den 31/is 1935 avslutade bro- och hamnföretag .... 154

Bilaga 8.

Skala 1:3000000

100 km

I

ORRBOTTENS LAN

västerbottens län

ASIERNORR

MILA

KOPPA

RBZ L

GÖTEBORGS OCH BOHUS LÄN

Skala 1 : 1 500000

KAMM d-ÄN

BLEKINGE LAN

Skala 1 : 1 500000

ARBETSLÖSHETS- UNDERSÖKNINGEN den 31 juli 1935

Antal hjälpsökande arbetslösa i % av folkmängden kommunvis

Ej rapporterad arbetslöshet 0,0-0,9 %

1,0 -1,9 ”

2.0- 3,9 ”

4.0- 5,9 ”

6.0- 00 ”

GENERALSTABENS LITOGR. ANSTALT. STHLM