('med förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 1

N

Nr 310.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, m. m.; given Stockholms slott den 7 maj 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till 1) lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt; 2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare; 3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare; 4) lag om ändring i vissa delar av strafflagen; 5) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag; 6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angå­ ende villkorlig frigivning; 7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister; 8) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken; 9) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rätte­ gångsbalken; samt 10) lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till Lag

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

Om förvaring av vissa'abnorma förbrytare.

1 §• Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sin­ nesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, må domstolen i stället för straff ådöma förvaring i säkerhetsanstalt, därest 1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och 2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egen­ dom; samt 3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.

2 §.

Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av beskaffen­ het som i 1 § 3. sägs, eller till uppförande på grund varav anståndet må för­ klaras förverkat; prövas han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och kan det antagas att han vid begående av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, må domstolen, under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, i stället för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jäm­ väl i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring i säkerhetsan­ stalt. 3 §• Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans sä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 3

kerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra oell tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

Om internering av återfallsförbrytare.

4 §• Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brottslige 1. efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraftvunnen; 2. undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år; 3. därefter, antingen medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo be­ går brott samt å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete; samt 4. på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffen­ het, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag om internering stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon förskyller straff­ arbete på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen.

Gemensamma bestämmelser.

5 §•

Frågor enligt denna lag skola, i de fall nedan angivas, behandlas av en nämnd bestående av fem ledamöter (interneringsnämnden). Chefen för fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för åter­ stående tid av löpande period. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit inneha vare av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Supp­ leant för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade be­ hörighetsvillkor. Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga er­ farenhet i fångvårdsärenden. Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot, som är eller varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller suppleant, som kunnat förordnas till ordförande.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han tager säte i nämnden. Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom är i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla samma jäv som i fråga om domare. Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna lag må talan ej föras. Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet utfärdar Konun­ gen. 6 §■ Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering dömes, skall dom­ stolen inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas. Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begär­ da yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum, vare frågan därom förfallen. Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan örn ådömande av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran skall vad här i fråga örn fångvårdsstyrelsen stadgats gälla sty­ relsen för uppfostringsanstalten. Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt till biträde för sin talans förberedande och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångs­ biträde åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid skall stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 örn vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen om krigsdomstolar och rätte­ gången därstädes finnes stadgat angående part som hålles häktad. Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verk­ ställas utan hinder av att det ej äger laga kraft.

7 §• När, i annat fall än i 3 § sägs, till förvaring eller internering dömes, skall domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde icke må ut­ skrivas. Minsta tid må bestämmas för förvaring till lägst ett och högst tolv år samt för internering till lägst fem och högst femton år. För förvaring enligt 3 § vare minsta tid ett år. Där förvaringen trätt i stället för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden, må dock utskrivning icke äga rum före nämnda tids utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 5

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder, som gälla för be­ räkning av strafftid; dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas från den dag, då utslaget ankommer till den myndighet som har att förord­ na örn verkställigheten, och må i övriga fall tiden ej räknas från tidigare dag än den, då beslutet örn förvaring eller internering vunnit laga kraft.

8 §■ Säkerhetsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning, som av Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §. Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskriv­ ning på prov) eller slutlig. Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må dock den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus. Örn utskrivning beslutar nämnden.

10 §.

Före utgången av den för förvaringen eller interneringen gällande minsta tiden skall nämnden, även örn framställning ej gjorts, pröva huruvida den för­ varade eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst var tolvte månad ånyo företaga sådan prövning. Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva fram­ ställning om utskrivning.

11 §•

Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under minst tre år. Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya beslut av nämnden förlängas med ett år i sänder. Har den på prov utskriv­ ne under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra.

12 §.

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för ho­ nom gällande föreskrifter som avses i 11 §, eller finnes han på grund av

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten. Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än ett år. Finnes skälig anledning antaga att den som återhämtats kan, därest han ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst ett år i sänder. Föreligger fråga örn återhämtande av den som utskrivits på prov, må nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i ärendet.

13 §. Ådömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock där genom villkorlig dom beviljats anstånd med straffet. Vid bestämmandet av minsta tiden för förvaringen eller interneringen skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten av det brott för vilket han blivit dömd till straff.

14 §. Varder den, som dömts till förvaring eller internering, innan han utskri­ vits övertygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Är brottet begånget efter förvaringens eller interneringens början och av grov beskaffenhet, må dock domstolen, om synnerliga skäl därtill äro, efter nämn­ dens hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att förvaringen eller interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt. Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 § återhämtats eller enligt 15 § återintagits och som, innan' han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat brott. Vid förordnande att ådömd förvaring eller internering skall avse annat brott må domstolen, om så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes påkallat, bestämma ny minsta tid för den fortsatta förvaringen eller interne­ ringen. 15 §. Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott, må domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas i säkerhetsanstalten eller ock, örn brottet begåtts före ut­ skrivningen, allenast förordna, att den ådömda förvaringen eller interne­ ringen skall avse jämväl detta brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 7

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämn­ dens yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämn­ den tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande örn återintagning skall ny min­ sta tid för den fortsatta åtgärden bestämmas. Minsta tiden för internering må i sådant fall kunna bestämmas till lägst två år.

16 §. övertygas den, som slutligt utskrivits eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

17 §. Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till straff för brott som begåtts före förvaringens eller interneringens början, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller internering, på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid.

18 §. Ådömd förvaring eller internering vare förfallen, såframt domen ej börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

19 §• Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den dömde eller för annan av att någon dömes till straff eller, där skilda verk­ ningar följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring eller internering ådömes; dock att vad nu sägs icke skall gälla då till förvaring dömes enligt 3 §. I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställig­ het av förvaring eller internering som avser ett föregående brott anses lika med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag ut­ skrivning ägde rum.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må an­ vändas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som av­ ses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i an­ nan lag eller författning.

o Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Genom lagen upphävas lagen den 22 april 1927 om förvaring av förmin­ skat tillräkneliga förbrytare och lagen samma dag örn internering av återfallsförbrytare. Dock skall, i mål där fråga är örn ansvar allenast för brott begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla hög­ re straff än böter, beträffande förordnande om förvaring eller internering äldre lag tillämpas. I fråga örn verkan av förordnande om förvaring eller internering som med­ delats efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden för förvaringen eller interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i äldre lag. Förvaring varom i 3 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brotts­ lige undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya la­ gens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 9

Förslag

till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om verk­ ställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av inter­ nering av återfallsförbrytare skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och 4 §§x av lagen skola hava följande lydelse:

Lag om verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

1 §• Den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall sys­ selsättas med arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas för honom att, örn han utskrives, kunna försörja sig.

3 §•

Omedelbart efter intagandet i säkerhetsanstalt skall den förvarade eller internerade hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre månader. Efter utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i en­ rum, där sådant ej påkallas av hänsyn till hans behandling eller fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten.

4 §.

Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända medde­ landen skall i tillämpliga delar gälla vad om fängelsefånge stadgas; dock må under den i 3 § omförmälda observationstiden göras de inskränkningar i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen. Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff fin­ nes stadgat om tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjuk­ dom eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga om den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse av 4 § se SFS 1937:177.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över deni, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förmin­ skat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om till­ syn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat till­ räkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare, skall lyda som nedan sägs samt att 1, 3 och 6 §§ av lagen skola hava föl­ jande lydelse:

Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller inter­ nering i säkerhetsanstalt.

1 §• Då någon enligt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt utskrives på prov, skall interneringsnämnden, med iakttagande att onödigt li­ dande ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter för denne och förordna om sådan tillsyn över honom, att han såvitt möjligt avhålles från att ånyo begå brott. I den mån------------ ändrade bestämmelser.

3 §.

För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden för­ ordna tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och vil­ lig, äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal plik­ tiga att mottaga sådant förordnande.

6 §•

Uppehåller sig----------- äger vistas. Visar sig------------ hos länsstyrelsen. Besluter länsstyrelsen att taga den utskrivne i förvar, skall nämnden ome­ delbart underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden be­ stämt, huruvida den utskrivne skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 11

Förslag

till Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny pa­ ragraf av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 § strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 4 KAP. 16 §. I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag.

5 KAP.

6 §•

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad för­ virring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i all­ mänhet å gärningen följa bort. I vissa fall må, enligt vad därom är särskilt stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.

16 KAP. 3 §• Blev den------------eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, och blev förvaringen eller interneringen till fullo eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två till och med tio år dömas.*

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Senaste lydelse se SFS 1921: 288, jfr beträffande 16 kap. 3 § SFS 1936: 244.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande ut­ slag,1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §• Har den------------målsägandes besvär. Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts prövning eller är straffdomen villkorlig, åge vad nu är sagt ej tillämpning. Lag samma vare, där, på sätt i lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt stadgas, yttrande i målet inhämtats från interneringsnämnden och nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

6 §.

Varder straff------------laga kraft. Har jämlikt lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt överrätt i stället för straff ådömt förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt under­ rättens utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1927:112.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 13

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) angående villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §• Har den------------ < lag sägs. Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställig­ het av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej till­ lämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1 §• Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket 1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, 1 Senaste lydelse se SFS 1927: lil. 2 Senaste lydelse se beträffande 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ SFS 1937:174 samt beträffande 8 § 1 morn. SFS 1936: 248.

14 Kungl. Majlis proposition nr 310.

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter, eller 2. erhållit villkorlig straffdom, eller 3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller 4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller 5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller 6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §.

3 mom. Har förordnande meddelats att ungdomsfängelse eller tvångsupp­ fostran eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall träda i stället för annan påföljd eller avse jämväl annat brott än det för vilket till ung­ domsfängelse, tvångsuppfostran, förvaring eller internering blivit dömt, skall uppgift därom lämnas till registret från den domstol eller myndighet som meddelat förordnandet. 5 §• Då någon------------i registret. Fångvårdsstyrelsen skall------------ strafftidens längd. Befälhavare, som------------ därstädes avlidit. Då någon------------ till registret. Där någon, som intagits till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, därifrån slutligt eller på prov utskrives eller, där någon, som utskrivits på prov, återhämtas till anstalten, eller där förvarad eller internerad avlider i anstalten, skall anstaltens föreståndare därom lämna uppgift till registret. Då för någon, som på prov utskrivits från förvaring eller internering, tillsynen upphör, åligger det interneringsnämnden att därom göra anmälan till re­ gistret. Har någon, om vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än sä­ kerhetsanstalt anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna para­ graf, under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjuk­ dom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplys­ ning därom meddelas i anteckningen eller uppgiften. 7

7 §• Straffuppgift skall avskiljas ur registret, därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat an­ svar, än i 1, 3 eller 4 punkten av samma paragraf avses; då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock ge­ nom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 15

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åkla­ gare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna örn häktning, eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksda­ gens justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndig­ het än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerut­ drag, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla änd­ rad lydelse på sätt nedan angives:

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller till internering i säkerhetsanstalt, åge andra maken vinna skillnad i äkten­ skapet. Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, örn ena maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas. För straffdom----------- samtyckt därtill. Vill make------------ sin talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rätte' gångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångs­ balken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

27 KAP. 15 §. Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i må­ let, muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant för­ hör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller in­ ternering i säkerhetsanstalt, i besvärsskriften eller, om hovrätten förordnat om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivan­ de föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har kla­ gandens vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till för­ höret kallad, där så kan ske. Avses med----------- prövas nödiga. Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhets­ anstalt eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, be­ reus tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gälle dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upp­ lyses att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

6 §■ 1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning un­ derställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 15 § SFS 1936: 219 och beträffande 30 kap. 6 § 1 morn. SFS 1933:178, jfr i fråga om sistnämnda lagrum SFS 1934:16.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 17

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straff­ arbete eller avsättning efter lag kan följa; av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för an­ nat brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till Lag

om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).#

Härigenom förordnas, att 18, 41, 47 och 48 §§ sinnessjuklagen den 19 sep­ tember 19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 46 a §, av nedan an­ givna innehåll: 18 §. Kan sinnessjuk------- -—- utom sjukhuset. Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott, eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhets­ anstalt. Har sinnessjuk, som i andra stycket sägs, utskrivits jämlikt 17 § och varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården annorledes förordnat.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1937:79. Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310. 2

18 Kungl. Majlis proposition nr 310.

41 §. Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i upp­ såt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för försök till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sin­ nesbeskaffenhet vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huru­ vida han är i behov av vård å sinnessjukhus. Där i annat fall domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att han vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen sägs, må han ej dömas skyldig till brottet utan att läkares ut­ låtande inhämtats i enahanda hänseenden.

46 a §. Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår ung­ domsfängelse, anledning förekomma därtill att han jämlikt 3 § nämnda lag underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i 6 § andra stycket samma lag avses, inhämta läkares utlåtande angående hans sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag samma vare, om styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att han jämlikt 3 § samma lag underkastas förvaring. Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om dom­ stolen eller domaren i stället skall gälla om styrelsen; dock att, om läkare hos styrelsen gjort framställning örn förhör, det skall ankomma på styrelsen att föranstalta örn sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller domaren att lämna styrelsen meddelande om förhöret och vidtaga de åtgärder som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § i vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvikel­ ser som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §. 1. Tilltalad, som------------ansvar fri. 2. Har domstol------------ mom. sägs. 3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förkla­

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 19

rats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om han för­ varas å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalsty­ relsen göra framställning om den straffriförklarades intagande å sådant sin­ nessjukhus. Vid framställningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta av­ skrifter, fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den sträffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestill­ stånd. Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga före­ skrifter om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus. Utan hinder — — — finnes föreskrivet. Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 morn., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vin­ ner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sin­ nessjukhus för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter anmälan av länsstyrelsen, bestämmer. 4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 § eller 46 a §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukav­ delning vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till dess utlåtandet avgivits. 5. Vad i------- — rannsakningens gång.

48 §. 1. Fånge, som------------vid fångvården. Föreligger beträffande------------ nyss nämnts. Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom, eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må ve­ derbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård el­ ler observation å sinnessjukavdelning vid fångvården. 2. Kan sinnessjuk------------ hans sinnestillstånd. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 3 mom. den 1 juli 1937 samt i övrigt den dag Konungen förordnar.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 16 april 1937.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , L evinson , E ngberg , S köld , N ilsson , Q uensel , F orslund .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter ge­ mensam beredning med chefen för socialdepartementet fråga angående revi­ sion av förvarings- och interneringslagarna. Föredraganden anför: »Den 20 april 1934 erhöll min företrädare i ämbetet, statsrådet Schlyter, såsom framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag, bemyndigande att låta verkställa utredning angående reformer på straffsystemets, straffverk­ ställighetens och fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid .skulle upptagas, nämndes frågan om en reformering av lagarna den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om in­ ternering av återfallsförbrytare. Resultatet av den i anledning härav verk­ ställda utredningen föreligger nu i ett den 2 januari 1937 dagtecknat be­ tänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (statens offentl. utredn. 1937: 3).1 över betänkandet ha utlåtanden infordrats från justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, fångvårdsstyrelsen, intemeringsnämnden, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, Över­ ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bo­ hus, Värmlands, örebro samt Västerbottens län ävensom rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Tillfälle att avgiva yttrande har beretts styrelserna för svenska kriminalistföreningen, föreningen Sveriges härads­ hövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfog­ dar, Sveriges advokatsamfund och svenska diakoniss-sällskapet. Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och sammanslutningar med undantag av styrelserna för svenska kriminalistföreningen och svenska 1 De sakkunniga utgjordes av advokaten Eliel Löfgren, ordf., borgmästaren Thorwald Bergguist, överdirektören Hardy Göransson, professorn Olof Kinberg, presidenten Karl Schlyter och profes­ sorn Folke Welter, med extra hovrättsfiskalen Kurt Holmgren såsom sekreterare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 21

diakoniss-sällskapet. Vissa länsstyrelser ha bifogat av dem infordrade ytt­ randen från landsfogdar. Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Genom lagarna den 22 april 1927 om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och om internering av återfallsförbrytare, vilka trädde i kraft den 1 januari 1928, infördes i vår rätt regler örn skyddsåtgärder till be­ kämpande av den kroniska brottsligheten. De båda lagarna lia icke efter sin tillkomst undergått annan ändring, än att enligt lagen den 13 mars 1937 angående upphävande av 3 § förvaringslagen — enligt vilket lagrum förord­ nande om förvaring i regel ej må meddelas för någon som kan insättas i all­ män uppfostringsanstalt -— nämnda paragraf skall sättas ur kraft den dag Konungen förordnar. Förordnande örn förvaring och om internering meddelas under i lagarna angivna förutsättningar beträffande person, som fälles till straff av viss svårhetsgrad, och innebär att han skall i stället för att undergå straffet intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive interneras i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare har avseende å dem, som prövas vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, s. k. förminskad tillräknelighet. I fråga om förutsättningarna för förordnande örn någons intagande i vårdanstalt skiljer lagen mellan det fall att den tilltalade redan någon gång tidigare har dömts till förvaring och det att så ej är förhål­ landet. Förordnande om någons intagande i vårdanstalt första gången må ej meddelas, med mindre den tilltalade dels på grund av sin sinnesbeskaffen­ het måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, dels med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och före­ gående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, dels ock dömes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, för därefter be­ gånget brott dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighets­ brott, till straffarbete eller fängelse. I fråga om person, som tidigare varit underkastad förvaring, gäller åter, att om han dömes till straffarbete eller fängelse och förhållandena i övrigt äro sådana som nyss sagts, förordnande kan meddelas örn intagning i vårdanstalt. Enligt lagen om internering av återfallsförbrytare erfordras för förord­ nande örn någons internering första gången, att han, efter det han dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant straff genom domar som äro lagakraftvunna. Vidare skall den tilltalade hava undergått straffarbete sammanlagt minst tio år, varjämte han därefter, me­

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

dan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för under­ gående av straffarbete senast var intagen i straffanstalt, skall hava begått brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år. För förordnande om internering kräves ytterligare, att den tilltalade på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom undergående av straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egen­ dom. Lagen skall emellertid icke äga tillämpning å den, som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Begår den, som en gång internerats, före eller efter ut­ skrivningen ånyo brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst ett år, äger domstolen förordna om hans internering på livstid. Har någon att undergå straffarbete på livstid, må internering ej ifrågakomma. Förordnande om förvaring eller internering meddelas av domstolen under samverkan med en särskild för hela riket gemensam nämnd bestående av fem ledamöter, den s. k. interneringsnämnden. Förvaring skall pågå minst under så lång tid som den varunder den dömde, såframt förordnande om förvaring ej meddelats, skolat undergå be­ straffning. Därjämte gäller, att han ej må utskrivas förr än han undergått förvaring i minst två år. Beträffande internering har det allmänna mini­ mum i lagen bestämts till tio år. Där särskilda skäl äro, må dock utskriv­ ning äga rum efter fem år. Utskrivning må i intet fall äga rum förrän två år utöver den bestämda strafftiden gått till ända. För internering, som icke är livstidsinternering, har vidare uppställts en maximitid av tjugu år. Un­ dantagsvis må denna maximitid överskridas, nämligen därest det synes up­ penbart att den internerade fortfarande är vådlig för annans säkerhet till per­ son eller egendom. Även en livstidsinternerad kan utskrivas efter tio år, dock ej förrän han i anstalten tillbragt två år utöver den tid han skolat undergå bestraffning. Under de första åtta åren efter förvaringslagens ikraftträdande har förord­ nande om förvaring meddelats i 153 fall. Av de sålunda till förvaring döm­ da hava 148 varit män och 5 kvinnor. I 83 av de nämnda fallen var förvaringsanledningen helt eller huvudsakligen tjuvnadsbrott, i 19 sedlighetsbrott. Antalet förvarade uppgick den 1 december 1936 till 109. Av dessa voro 93 intagna i den vid centralfängelset i Norrköping anordnade vårdanstalten för förminskat tillräkneliga förbrytare, 9 i kronohäktet i Ystad, 2 i den vid cen­ tralfängelset i Växjö anordnade vårdanstalten för förminskat tillräkneliga kvinnliga förbrytare och 5 på grund av senare konstaterad sinnessjukdom i sinnessjukavdelning vid fångvården. Under nyssnämnda tidsperiod har intemeringsbeslut meddelats i 51 fall, samtliga avseende män. I 44 av fallen var interneringsanledningen helt eller huvudsakligen tjuvnadsbrott. Antalet internerade utgjorde den 1 december 1936 41. Av dessa voro 40 intagna i den vid straffängelset i Karlstad anord­ nade intemeringsanstalten för manliga återfallsförbrytare och 1 i sinnessjuk­ avdelning vid fångvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 23

Översikt över förslaget-

De sakkunniga ha vid utarbetandet av sitt förslag främst åsyftat en ut­ vidgning av förvarings- och interneringsinstitutens tillämpningsområden. Sakkunnigförslaget innefattar emellertid revision av instituten även i andra avseenden. Vid bearbetningen inom justitiedepartementet lia avvikelser en­ dast i mindre väsentliga delar gjorts från de sakkunnigas förslag. Beträffande det klientel, för vilket förvarings- och interneringsinstituten skola vara avsedda, ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i utvidgande riktning. Enligt sakkunnigförslaget liksom enligt gällande rätt skall ådömande av förvaring avse personer, som vid begåendet av brott varit och fort­ farande äro av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, men till bestämmelsen härom har fogats ett stadgande att lika med sådan sin­ nesbeskaffenhet skall anses sexuell abnormitet, som icke kan hänföras un­ der nämnda lagrum eller under 5 § i samma kapitel, vilket sistnämnda lag­ rum avser de på grund av helabnormitet strafflösa. I fråga om interneringsinstitutet ha de sakkunniga föreslagit upphävande av förbudet att till internering döma tilltalad, som prövas vid gärningens begående ha varit av sinnesbeskaf­ fenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. — I departementsförslaget ha dessa av de sakkunniga föreslagna ändringar icke upptagits. Förutsättningarna för ådömande av förvaring äro i sakkunnigförslaget starkt utvidgade. Utan åtskillnad mellan det fall att den tilltalade förut un­ dergått förvaring och det att så icke är förhållandet, ha de sakkunniga fö­ reslagit, att det för ådömande av förvaring skall fordras att det brott, för vilket lagföringen sker, är sådant att därå enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Att i förslaget ej såsom i nuvarande lag förutsättes att straff av visst slag ådömes utan blott att å brottet kan följa visst slags straff, sammanhänger med att enligt de sakkunnigas förslag skyddsåtgärden skall ådömas direkt utan att först något straff utsättes. Tillämpningsområdet för förvaring har vidare av de sakkunniga föreslagits utsträckt på det sätt, att förvaring i två fall skall kunna träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, ehuru lagföring icke sker för något nytt brott som i och för sig kan föranleda förvaring. Det ena fallet är det, att någon genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott och att anståndet förverkas. Domstolen har i sådant fall enligt förslaget möjlighet att låta för­ varing träda i stället för det villkorligt ådömda straffet, även örn icke anled­ ningen till förverkandet är ett brott — eller icke är ett brott av sådan svår­ het att det enligt det föregående kunnat föranleda förordnande om förvaring. För ådömande av förvaring i detta fall gälla de eljest för förvaring uppställ­ da förutsättningarna beträffande straffoemottaglighet och vådlighet, var­ jämte fordras att den dömde skall vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det kan antagas att han vid begåendet av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaf­ fenhet.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Det andra åsyftade fall, i vilket enligt sakkunnigförslaget förvaring kan träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd, är det, att någon som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det på grund därav och med hänsyn til! omständig­ heterna i övrigt måste antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. I sådant fall må enligt försla­ get domstol ådöma förvaring att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår. Behörig domstol för talan om ådömande av förvaring i detta fall är hovrätt. Särskilda föreskrifter föreslås i syfte att säkerställa, att sådan talan icke anställes med mindre den är påkallad av förhållandena. I nu behandlade delar ansluter sig departementsförslaget till de sakkunni­ gas förslag utom däruti, att en mindre jämkning gjorts vid angivandet av brottsförutsättningen enligt den sistnämnda bestämmelsen och att talan en­ ligt bestämmelsen föreskrivits skola anhängiggöras vid den domstol som först avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vad härefter beträffar förutsättningarna för ådömande av internering, in­ nebär sakkunnigförslaget utvidgning av institutets tillämpningsområde fram­ för allt genom att kravet på tidigare straffbelastning föreslås nedsatt från fyra till två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års undergån­ get straffarbete. Viss hänsyn har också tagits till andra ansvarspåföljder än straffarbete. Lika med dom å straffarbete skall sålunda gälla dom å förva­ ring och lika med undergånget straffarbete undergången förvaring. Vid si­ dan av regeln, att det aktuella brottet skall vara förövat medan den brotts­ lige undergår straffarbete eller inom fem år därefter, har ock, för det fall att han varit förvarad eller internerad, uppställts den alternativa förutsättningen att brottet begåtts inom tio år från det han utskrevs. Beträffande det ak­ tuella brottets svårhet kräves enligt förslaget blott, att å detsamma kan följa straffarbete, en ändring som sammanhänger med att enligt förslaget inter­ nering liksom förvaring skall ådömas direkt utan att först något straff utsättes. I fråga örn såväl förvaring som internering innehåller sakkunnigförslaget nya bestämmelser angående minimitiden för åtgärdens varaktighet. Enligt förslaget skall sålunda, frånsett visst undantagsfall, domstolen, när förvaring ådömes, med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges vådlighet bestämma viss minsta tid, lägst ett och högst tolv år, före vars ut­ gång den dömde icke må utskrivas. Beträffande internering gives en mot­ svarande föreskrift, enligt vilken minimitiden skall bestämmas till lägst fem och högst femton år. Internering på livstid skall ej längre ådömas. För­ slaget innehåller icke någon bestämmelse om maximitid för internering. lnterneringsnämndens befattning med ärenden om förvaring eller inter­ nering är bibehållen enligt förslaget. I nu berörda avseenden överensstämmer departementsförslaget i allt vä­ sentligt med sakkunnigförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 25

Med avseende å anstaltsorganisationen har sakkunnigförslaget utformats på sådant sätt, att enligt detsamma icke i lag göres någon åtskillnad med avseende å anstalt för det ena eller andra slaget skyddsåtgärd. Huru de för­ varade och internerade skola fördelas på olika tillgängliga anstalter, är enligt de sakkunniga en fråga, beträffande vilken Kungl. Majit med ledning av vårdoch andra lämplighetssynpunkter i administrativ ordning bör hava att medde­ la föreskrifter. De sakkunniga ha uttryckt förmodan, att det därvidlag kunde befinnas lämpligt att i överensstämmelse med rådande ordning hålla huvud­ parten av de till förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda åtskilda, men de ha icke ansett lämpligt att införa föreskrift därom i lag. I stället för de nuvarande benämningarna 'vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare’ och 'interneringsanstalt för återfallsförbrytare’ använ­ des i förslaget beteckningen 'skyddsanstalt’. — Departementsförslaget anslu­ ter sig i denna del i huvudsak till sakkunnigförslaget; dock har beteckningen 'skyddsanstalt’ utbytts mot 'säkerhetsanstalt’. I formellt hänseende bibehåller sakkunnigförslaget den nuvarande anord­ ningen med en särskild lag för vartdera av de båda instituten, nämligen en lag örn förvaring av vissa abnorma förbrytare, ersättande den nuvarande la­ gen örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, och en lag om inter­ nering av återfallsförbrytare. Jämte dessa båda lagförslag ha de sakkun­ niga framlagt förslag till med dem sammanhängande ändringar i andra la­ gar. — I departementsförslaget ha bestämmelserna om förvaring och örn in­ ternering sammanarbetats till en 'lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt’.

Förslagets allmänna grunder.

Behovetav en reform av förvarings- och interneringsinstituten, innefattande en utvidgning av institutens tillämpningsområden, vitsordas all­ mänt i yttrandena. Betänkligheter, som i ett par yttranden yppats mot att nu skrida till en reform på grundval av sakkunnigförslaget, ha icke avseende å behovet i och för sig av ändrad lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Mal­ möhus län framhåller sålunda den förevarande lagstiftningsfrågans sam­ manhang med andra lagstiftningsproblem samt ifrågasätter uppskov för frå­ gans lösning i större sammanhang, och en ledamot av styrelsen för förenin­ gen Sveriges stadsdomare giver uttryck åt tvekan huruvida revisionen av förvarings- och interneringslagarna bör genomföras utan samband med en omarbetning av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Medicinalstyrel­ sen finner det väl vara tveksamt, örn en allmän revision av förvarings- och interneringslagarna nu bör företagas utan samband med en omarbetning av 5 kap. 6 § strafflagen, men förklarar sig ändock icke hava något att erinra mot en omedelbar utvidgning av de ifrågavarande båda lagarnas tillämp­ ningsområden.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

De sakkunnigas förslag har i stort sett vunnit anslutning i de avgivna ytt­ randena. Sålunda har förslaget lämnats utan erinran eller uttryckligen till­ styrkts i de yttranden som avgivits av länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro och Västerbottens län samt av landsfogdarna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Värmlands och Väster­ bottens lån. Och i övriga yttranden har i allmänhet erinran framställts en­ dast mot enstaka punkter i förslaget. Vid den följande redogörelsen för ytt­ randenas innehåll komma beträffande varje särskilt spörsmål endast såda­ na yttranden att omnämnas, i vilka detsamma gjorts till föremål för ett ut­ tryckligt uttalande.

I sakkunnigförslaget angives förvaringslagens klientel i hu­ vudsak på samma sätt som i den nuvarande förvaringslagen. Liksom enligt denna skall sålunda förvaring kunna ådömas, där någon prövas vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Emellertid skall vidare lika med sinnesbeskaffen­ het, varom i nämnda lagrum sägs, anses sexuell abnormitet, som icke kan hänföras under lagrummet eller under 5 § i samma kapitel. De sakkunniga ha till stöd för denna bestämmelse anfört, att sexuell ab­ normitet enligt den psykiatriska vetenskapens nuvarande ståndpunkt kunde föreligga hos en person utan att likväl hans sinnesbeskaffenhet kunde hän­ föras under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen. Därest i sådant fall abnormiteten toge sig uttryck i brott, förefölle det med hänsyn till arten av de brottstyper som närmast ifrågakomme naturligt, att den brottslige under i övrigt för förvaring uppställda villkor skulle kunna underkastas denna skyddsåtgärd. Det kunde dessutom förväntas, att en dylik behandling av sedlighetsförbrytarna kunde öka dessas benägenhet att, till möjliggörande av utskrivning, fri­ villigt underkasta sig kastrering och därigenom minska behovet av tvångs­ åtgärder i sådant syfte. I sakkunnigbetänkandet har den föreslagna bestäm­ melsen vidare belysts på följande sätt: Med sexuell abnormitet avses här en kroppslig och själslig beskaffenhet som framträder i yttringar av sexualdriften, vilka i ett eller annat avseende avvika från de hos friska och normala människor förekommande. Hit höra sålunda de fall, där sexualdriften är inriktad på ett abnormt objekt (homo­ sexualitet, otukt med djur, otukt med biologiskt omogna sexualobjekt), och vidare sådana fall, där sexualobjekten utgöras av individer vilka äro ascendenter, descendenter eller syskon till subjektet. En annan grupp av sexuellt abnorma består av människor, hos vilka sexualdriften är förbunden antin­ gen med begäret att tillfoga andra lidande (sadister) eller att själv tillfogas lidande (masochister), eller ock med tillfälliga attribut till ett normalt sexual­ objekt (fetischism). Till sexuell abnormitet räknas slutligen även den be­ skaffenhet som skönjes i sådana utslag av sexualdriften, vilka visserligen avse normala sexualobjekt men i fråga om driftens styrka, dess abnorma lättväckbarhet eller den bio-psykologiska sexualprocessens förlopp avvika från en normal könsdrifts yttringar. Enligt erfarenheten förekomma yttringar av abnorm könsdrift mycket ofta i förening med bristfälligheter i den psykiska utvecklingen eller sjukliga rubb­

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 27

ningar i själsverksamheten. Sålunda plägar tidelag i regel förekomma fram­ för allt hos mer eller mindre djupt undermåliga individer; otukt med min­ deråriga vanligen i samband med imbecillitet eller semla respektive arteriosklerotiska hjärnförändringar; exhibitionism hos sexualneurotiker, epileptikcr samt svårt alkoholiserade eller genom hjärnsjukdomar försvagade individer. I åtskilliga fall sammanhänga yttringar av sexuella abnormiteter med för­ ändringar i de endokrina organens verksamhet eller med skador eller sjuk­ domar i själva könskörtlarna. Emellertid förekomma även fall av sexuell abnormitet, särskilt homosexua­ litet och benägenhet att söka biologiskt omogna sexualobjekt (pädophili), un­ der sådana omständigheter, att man måste tillskriva vissa yttre förhållan­ den ett avgörande inflytande på den abnorma sexualdriftens uppkomst. Det­ ta gäller de situationer, där en individ tidigare visat normal könsdrift men, under inflytande av särskilda förhållanden, röjt abnorma drag. Sålunda är det känt, att en homosexuell driftriktning stundom kan komma till stånd hos förut normala individer, när tillfällen till normal driftstillfredsställelse saknas, till exempel under verkställighet av frihetsstraff eller då någon el­ jest av en eller annan anledning under längre tid är avstängd från umgänge med det motsatta könet. Det är vidare en känd sak, att personer, som varit i hög grad inställda på könsnjutning, under sitt sökande efter nya retmedel ('Reizhunger’), kunna komma in på abnorma vägar (homosexualitet, pädo­ phili). Det är slutligen icke ovanligt, att män och kvinnor, särskilt i pubertetsåldern då könsdriften ännu är mera plastisk, genom förförelse inriktas på homosexualitet utan att, så vitt man kan förstå, en abnorm läggning förefunnits. I samtliga dessa fall plägar emellertid jämte den förvärvade ab­ norma driftinriktningen även den normala finnas kvar, så att könsdriften kan tillfredsställas än på abnormt, än på normalt sätt (s. k. bisexualitet). I rättspsykiatrisk praxis har i vårt land sedan lång tid den regeln plägat tillämpas, att yttringar av abnorm sexualdrift, som förefinnas ensamma utan att andra konstitutionella eller förvärvade rubbningar i själsverksamheten kunnat konstateras, icke ansetts böra motivera användning av 5 kap. 5 eller 6 §. Undantag har gällt blott för 'fall där den abnorma könsdriften till sin art är i så hög grad avvikande från en normal människas själsliga beskaf­ fenhet, att den måste anses förutsätta djupa rubbningar i känslolivet och höggradig moralisk okänslighet, på grund varav hela personligheten får an­ ses såsom abnorm (svåra former av sadism, de mycket ovanliga fallen av necrophili). En felaktig inställning av könsdriften är emellertid ofia svårutrotlig, även om den i vissa fall uppkommit huvudsakligen under inflytande av yttre om­ ständigheter. Att söka behandla dessa fall med vanligt straff kan därför mången gång visa sig vara ändamålslöst, medan en långvarig behandling utan bestämt maximum sannolikt skulle visa sig mera verkningsfull. Det är enligt de sakkunnigas mening också troligt, att utsikterna till en icke tids­ bestämd frihetsförlust å skyddsanstalt skulle även i svårpåverkade fall göra den sexuellt abnorme benägen att underkasta sig medicinsk behandling, var­ igenom han kan tänkas återfå förmågan att leva ute i samhället utan att genom yttringar av abnorm sexualdrift bryta mot i strafflagen givna förbud.

Förslaget att i förevarande hänseende med sinnesbeskaffenhet enligt 5 kap. 6 § strafflagen jämställa sexuell abnormitet, vilken kan hänföras var­ ken under 5 eller G § i nämnda kapitel, tillstyrkes uttryckligen i flera yttran­ den. Sålunda förordas förslaget av länsstyrelserna i Södermanlands och Mal­ möhus län, Stockholms rådhusrätt, landsfogden i Blekinge län och styrelsen

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

för föreningen Sveriges stadsdomare. En stadsfiskal i Stockholm ifrågasätter, under tillstyrkande av förslaget, huruvida icke sexuellt abnorma — åtmin­ stone då abnormiteten riktat sig mot ungdom under femton år — borde kun­ na bliva föremål för förvaring utan att de eljest gällande förutsättningarna vore uppfyllda. Rådhusrätten i Göteborg, vars majoritet icke har något att erinra mot be­ stämmelsen, anför, att då de sakkunniga till sexuell abnormitet hänfört fall av otukt i förbjudna led, begreppet torde ha utsträckts till fall som i och för sig näppeligen kunde räknas dit. Enligt hovrätten för övre Norrland bör begreppet ’sexuell abnormitet’ i förslaget erhålla sådan begränsning mot de minsta graderna av abnormitet, att begreppet bleve ungefär jämförbart med begreppet 'sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs’. Medicinalstyrelsen har icke kunnat biträda sakkunnigförslaget i föreva­ rande avseende och anför till stöd för sin mening: I motiveringen förklara de sakkunniga att de med sexuell abnormitet avse ‘en kroppslig och själslig beskaffenhet, som framträder i yttringar av sexual­ driften, vilka i ett eller annat avseende avvika från de hos friska och nor­ mala människor förekommande’. Definitionen torde i stort sett kunna sägas motsvara vad man i medicinsk mening åsyftar med sexuell abnormitet. Dock må erinras, dels att den 'kroppsliga beskaffenhet’, som ingår i den sexuella abnormiteten, ofta icke kan påvisas utan endast kan på goda skäl antagas vara förefintlig, dels att ett rent principiellt motsatsförhållande mellan nor­ mala och abnorma yttringar av sexualdriften icke existerar. De senare ut­ göra ofta endast mer eller mindre höggradiga förstoringar av tendenser, som icke äro främmande för det normala sexuallivet, detta icke endast beträf­ fande sadism, masochism, fetischism m. m. utan även enligt mångas mening beträffande en grupp inom homosexualiteten. Den normala och den abnor­ ma sexualdriften gå därför med flytande gränser över i varandra. I sin exemplifiering av förekommande yttringar av sexuell abnormitet ha de sakkunniga dock omnämnt företeelser, vilka icke ur medicinsk synpunkt böra betecknas såsom sådana och vilka icke skäligen kunna antagas vara ut­ tryck för en 'kroppslig och själslig’ abnormitet hos sexualdriften. De sexualhandlingar, som otvivelaktigt ofta förekomma mellan likkönade individer vilka under längre tid icke ha tillfälle till förbindelse med det andra könet, kunna således icke rimligen betecknas som uttryck för sexuell abnormitet. Ej heller äro incestförbrytelser i regel uttryck därför; i den mån de grunda sig på psykisk abnormitet hänför denna sig oftast till andra själsliga områ­ den än till sexualdriften. Då de sakkunniga vidare göra gällande att ’det al­ en känd sak’, att homosexualitet och pädophili kunna uppstå hos 'personer, som varit i hög grad inställda på könsnjutning’ under 'sökande efter nya ret­ medel’, må det anföras att meningsskiljaktighet därom råder och att den moderna sexualforskningen i regel icke ger stöd åt detta påstående. Men även örn handlingar av homosexuell eller pädophil natur förekomma vid ett medvetet sökande efter sensationer, böra de icke utan vidare betraktas som uttryck för sexuell abnormitet. Då sexuell normalitet och abnormitet med flytande gränser övergå i var­ andra, är det uppenbart, att abnorma sexuella drag och straffbelagda sexualhandlingar kunna förekomma hos en person, utan att hans sinnesbeskaffen­ het kan hänföras till 5 eller 6 § i 5 kapitlet strafflagen. Huruvida så kan ske är emellertid icke beroende av frågan örn den abnorma sexualdriften (eller dess yttringar) förefinnes ensam, 'utan att andra —------- rubbningar i själs-

Kungl. Majlis proposition nr 310. 29

verksamheten kunna konstateras’. Vid den centrala betydelse som sexuali­ teten har i själslivet är det tvivelaktigt huruvida en isolerad abnormitet av densamma kan förekomma. En verklig sexuell abnormitet har alltid en be­ tydande inverkan på totalpersonligheten. Om en sexuell abnormitet antingen i sig själv är av sådan art och grad att vederbörande är oemottaglig eller föga mottaglig för straff samt vådlig för annans säkerhet till person, eller den förekommer i sådan konstellation med andra psykiska rubbningar att så blir fallet, torde alltid förutsättningar för tillämpning av 5:5 eller 5:6 föreligga. Något behov av att för sexuellt abnor­ ma (i här ovan hävdad och vetenskapligt vedertagen mening) ha en undan­ tagsbestämmelse sådan som den föreslagna, föreligger därför icke. Vad åter beträffar sådana sexualförbrytare, vilkas brottsliga handlingar icke grunda sig på sexuell abnormitet, föreligga icke skäl till någon straffrättslig särbe­ handling av sådan art som lagförslaget avser. Då de sakkunniga tänkt sig att en förvaringsbehandling av sexuellt abnor­ ma (d. v. s. en behandling av bestraffningskaraktär) skall medföra en ökad benägenhet hos dem att frivilligt underkasta sig kastrering, vill styrelsen ut­ tala, att det är föga tilltalande att en medicinsk behandling åsyftande ingrepp kommer till för att befria vederbörande från straff. Den frivillighet, under vilken denna operation komme att äga rum, skulle självfallet bli mycket pro­ blematisk och i flertalet fall väl endast skenbar. Ur medicinsk synpunkt kan den ifrågavarande operationen på grund av dess ytterst allvarliga innebörd icke godtagas som normal behandlingsmetod förr än medicinens övriga tera­ peutiska resurser blivit prövade. Det är icke uteslutet att den nutida hormon­ forskningen kan komma att finna medel, som i en del fall göra kastration onödig.

Fångvårdsstyrelsen hemställer likaledes, att den ifrågavarande bestäm­ melsen måtte utgå ur förslaget. Styrelsen hyste starka betänkligheter mot att dylik utvidgning av förvaringslagens tillämpningsområde skedde innan strafflagens tillräknelighetsbestämmelser reviderats. De i betänkandet an­ förda skälen för utvidgningen funne styrelsen icke bärande. Till vad i be­ tänkandet anförts om att tillämpandet av förvaringslagen mot sedlighetsförbrytare kunde förväntas främja frivillig kastrering anmärker styrelsen, att såvitt den hade sig bekant det ännu icke blivit klarlagt örn en sexuellt abnorm genom kastrering skulle kunna återfå förmågan att leva ute i samhället utan brottsliga yttringar av abnorm sexualdrift. Två ledamöter av rådhusrätten i Göteborg hävda, att sexuellt abnorma men i övrigt sunda personer icke borde omhändertagas genom förvaring utan genom internering och först när oförbätterlighet ådagalagts genom återfall i brott. Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat betänkligheter mot den ifrå­ gavarande bestämmelsen med hiinsyn till att den vore avfattad i väl all­ männa ordalag. Sexuell abnormitet vore ett omfattande och i och för sig vagt begrepp, varunder kunde hänföras åtskilliga företeelser beträffande vil­ ka ådömande av förvaring skulle framstå såsom en olämplig eller oskälig åtgärd.

Vad därefter angår interneringsinstitutets klientel lia de sakkunniga föreslagit upphävande av den begränsning, som följer av den nu­

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

varande föreskriften att tilltalad, vilken prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, icke må dö­ mas till internering. Till motivering av sitt förslag i detta hänseende ha de sakkunniga anfört: Vid de sakkunnigas överläggningar har den meningen företrätts, att det bland de kroniska förbrytare, som enligt gällande lag kunna bliva föremål för internering, icke skulle finnas många, som verkligen äro i strafflagens mening själsligt normala. Det har framhållits, att en person, som uppfyller interneringslagens villkor och sålunda fyra gånger dömts till straffarbete, avtjänat dylikt straff under tio år samt därjämte är straffoemottaglig och vådlig, i regel torde vara psykiskt abnorm. Begreppet psykisk normalitet bör innefatta någon förmåga att anpassa sig efter inom samhället gällande handlingsregler. Men en sådan förmåga saknas tydligen hos den som trots en så rik erfarenhet av brottslighetens följder återfaller i brott. Såsom illustration till detta resonemang har åberopats, att en del av det klientel, varpå interneringsinstitutet för närvarande tager sikte, befunnits vara själsligt abnorm. Av de internerade ha sålunda intill den 1 december 1936 två blivit benådade på grund av sinnessjukdom och överförda till sin­ nessjukhus samt två efter rymning och förnyat brott såsom abnorma dömda till förvaring, varjämte ytterligare två tidvis vårdats på sinnessjukavdelning inom fångvården. Vidare lia av tjugofyra å rättspsykiatriska kliniken vid centralfängelset å Långholmen undersökta fall, beträffande vilka sådan återfallsbrottslighet varit för handen som förutsättes för internering, sex funnits böra behandlas enligt 5 kap. 5 § strafflagen och sexton enligt 6 § av samma kapitel. Endast i två fall ha inga påfallande själsliga rubbningar konstate­ rats, men i intet av dessa funnos de övriga personliga förutsättningarna för en tillämpning av interneringslagen.------- - ■—- -— ---------------- -------- — ■—- -— Om man vill bibehålla internering som skyddsåtgärd mot straffrättsligt sett normala återfallsförbrytare, är det därmed icke givet, att åtgärdens tilllämpning skall, på sätt som för närvarande är fallet, begränsas till dylika förbrytare. Det är visserligen obestridligt, att i förvaringen av den abnorme förbrytaren merendels ingår ett moment av sjukvård och att det vårdbehov, som där gör sig gällande, kan föranleda särskilda regler både i fråga om behandlingen och i andra avseenden. Erfarenheten från förvaringslagens tilllämpning har emellertid klart visat, att det bland de förvarade finnas många, vilkas sinnestillstånd icke kräver eller påverkas av egentlig vård, men vilka icke desto mindre, just på grund av sin ådagalagda farlighet, böra hållas för­ varade under längre tid. Dessa torde till sitt allmänna skaplynne i vid ut­ sträckning höra samman med det klientel, för vilket interneringsinstitutet egentligen varit avsett. Det ter sig då naturligt, att såvitt förutsättningarna i fråga örn den tidigare straffbelastningen äro för handen, döma dylika för­ brytare till internering och ej till förvaring. Någon bestämmelse motsvarande den i 18 § av gällande interneringslag givna har därför icke upptagits i de sakkunnigas förslag.

Sakkunnigförslagets utformning på denna punkt har föranlett styrelsen för Sveriges advokatsamfund att uttala, att internering väl borde bibehållas såsom ett särskilt institut vid sidan av förvaring men att det finge anses önskvärt att interneringen kunde användas som en påbyggnad till förvarin­ gen därigenom att även förminskat tillräkneliga kunde dömas till interne­ ring. Medicinalstyrelsen däremot hemställer örn bibehållande av det nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 31

förbudet mot användning av internering för förbrytare, vilka prövas huva vid gärningens begående varit av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § straff­ lagen sägs. Gentemot de sakkunnigas uttalande att det bland de enligt förvaringslagen dömda funnes många vilkas sinnestillstånd ej krävde eller på­ verkades av egentlig vård, framhåller styrelsen som sin mening, att detta antagande icke kunde grundas på hittillsvarande erfarenheter under annan förutsättning än att de medicinska vårdmöjligheterna beträffande de för­ varade till fullo utnyttjats. Styrelsen ansåge emellertid icke utrett, att denna förutsättning förelåge. För att för framtiden bättre tillgodose dessa vård­ möjligheter funne sig styrelsen böra påyrka, att det vid den planerade förvaringsans tälten anställdes en läkare med samma kompetens som krävdes för erhållande av överläkarebefattning vid statens sinnessjukhus och att den­ ne läkare gjordes ansvarig för de förvarades kroppsliga och psykiska sjuk­ vård samt försåges med därtill hörande befogenhet. Enligt styrelsens mening funnes det så mycket större anledning att nu särskilt framhålla de medicin­ ska synpunkterna, som den föreslagna utvidgningen av förvaringsbestämmelsemas tillämpningsområde skulle medföra att ökat antal fall komme att bliva föremål för förvaring. Styrelsen ifrågasatte vidare med föranledande av den i sakkunnigbetänkandet framförda meningen, att bland de internera­ de icke skulle finnas många som verkligen vore i strafflagens mening själsligt normala, huruvida icke den 'abnormitet’ som sålunda manifesterade sig hos dessa återfallsförbrytare ofta till en del berodde på det förhållandet, att de långvariga, upprepade frihetsstraffen visserligen anpassade dessa människor efter fängelselivets krav men samtidigt nedsatte anpassningsförmågan för ett liv ute i det fria samhället. De svårigheter, den frigivne fången vid sitt ut­ träde ur fängelset hade att kämpa mot, syntes många gånger i sig själva vara förklaring nog till brottsrecidivet, vilket i flertalet fall vore ett egendoms­ brott. Jämväl interneringsnämnden vänder sig emot förslaget att borttaga den nu ifrågavarande bestämmelsen. Därest det ansåges önskvärt att de i interne­ ringslagen givna strängare reglerna skulle kunna tillämpas på psykiskt ab­ norma, borde stadganden därom givas i förvaringslagen. Till stöd för sin ståndpunkt anför interneringsnämnden i huvudsak följande: Då inom den moderna strafflagstiftningen interneringsåtgärder på relativt obestämd tid trätt i det tidsbestämda straffets ställe, har motiveringen därför varit, att samhällets skyddsbehov på detta sätt bättre tillgodoses. Men det har därvid tillika starkt framhållits, att i fråga örn behandlingen av de inter­ nerade varje av samhällets skyddsbehov icke motiverat lidande bör hållas fjärran från densamma. Det har varit ett av de huvudargument, varigenom man sökt förlika det allmänna rättsmedvetandet med nyssnämnda anord­ ning. Nämnden kan icke finna annat än att de sakkunniga gjort ett bestämt av­ steg från sistnämnda grundsats, då de —• i strid mot vad eljest inom nutida lagstiftning är vedertaget — utgått ifrån att de psykiskt abnorma brottslingar­ na icke i interneringshänseende skola hållas skarpt isär från annan återfallskriminalitet.--------------------- — -— — — —• —■ -------- - — •— —------------ Det synes emellertid påtagligt, att det i fråga om en återfallskriminalitet, som icke kännetecknas av psykisk abnormitet, mången gång måste te sig

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

såsom ett betydande och ur samhällets skyddssynpunkt alldeles onödigt li­ dande för en brottsling, att han i en och samma anstalt eller avdelning av en anstalt sammanföres med brottslingar av en utpräglat psykiskt abnorm ka­ raktär. Visserligen förefinnes inom den nuvarande anstalten för internering av återfallsförbrytare, väl främst på grund av en viss ojämnhet i lagtillämp­ ningen under den första tiden efter de nuvarande interneringslagarnas till­ komst, en del personer av en utpräglat psykiskt abnorm typ, något som även givit anledning till klagomål från andra därstädes intagna personers sida; men detta är en olägenhet, som i en ny lagstiftning lätteligen bör kunna avhjälpas genom att möjlighet beredes vederbörande fångvårdsmyndighet att med interneringsnämndens samtycke från interneringsanstalt till förvaringsanstalt överföra personer, som befunnits vara av en psykiskt abnorm typ. Och det kan även göras gällande, att det i fråga om de gamla vanetjuvar, som för närvarande företrädesvis befolka den nuvarande interneringsanstalten, är ur anstaltsbehandlingens synpunkt mindre viktigt, huruvida de rubriceras såsom psykiskt abnorma eller icke, på sätt de sakkunniga i motiven antytt. Men förhållandet ställer sig annorlunda i fråga om det nya, väsentligt yngre klientel, som på grund av de i den föreslagna nya interneringslagen väsentligt vidgade möjligheterna härför kommer att underkastas internering och som, på sätt de sakkunniga i motiven framhållit, hittills icke kunnat åtkommas enligt den gällande förvaringslagen. I fråga om dessa brottslingar lia de sakkunniga, såsom särskilt framgår av den föreslagna lägre minimitiden för internering, i avsevärd mån räknat med möjligheten av deras återbördande till samhället; och i fråga om dem framstår ett sammanförande med psykiskt abnorma element även med hänsyn till anstaltsbehandlingens ändamål i vida högre grad än hittills betänkligt. De sakkunniga ha visserligen i fråga om de mycket unga förbrytarna velat tillgodose önskemålet, att dessa icke onödigt­ vis skola sammanföras med det äldre klientelet; men icke ens i fråga om dem synas de ha velat i lag principiellt genomföra den grundsats, som numera omsider hos oss gjort sig gällande både i fråga om tvångsuppfostran och ådömande av ungdomsfängelse, nämligen att de psykiskt abnorma typerna icke böra sammanföras med det övriga kriminella klientelet.

Beträffande sättet för ådömande av förvaring eller in­ ternering ha de sakkunniga föreslagit en ändring, som övar inflytande på angivandet av förutsättningarna för skyddsåtgärdens ådömande. Enligt de nu gällande lagarna örn förvaring och internering förfares när förvaring el­ ler internering ådömes så, att i domen först straff utsättes och därefter för­ ordnas att den dömde skall, i stället för att undergå det sålunda ådömda straffet, intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, respektive intagas i inter­ neringsanstalt för återfallsförbrytare. Under hänvisning till att något dylikt utsättande av tidsbestämt straff icke förekommer enligt lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse och att denna ordning jämväl frångåtts i den nu­ mera antagna lagen om tvångsuppfostran, lia de sakkunniga föreslagit att förvaring och internering skola ådömas direkt utan att först något straff ut­ sättes. Sakkunnigförslagets ståndpunkt i detta avseende har uttryckligen tillstyrkts av justitiekanslersämbetet, Stockholms rådhusrätt, landsfogden i Blekinge län, styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare och styrelsen för Sveriges ad­ vokatsamfund. Rådhusrätten i Göteborg har emellertid anfört betänkligheter.

Kungl. Majlis proposition nr 310. 33

Skyddsåtgärden komme att alltför mycket få karaktär av straff och å andra sidan skulle det verka stötande på den allmänna rättskänslan att straff­ reaktionen mot brotten helt utebleve. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anmärker mot förslaget i denna punkt, att såväl åklagare som tilltalad syntes äga ett berättigat intresse att domstolen genom angivande av ett bestämt straff gåve uttryck åt sin uppfattning angående svårhetsgraden av det ifrågavarande brottet. Liknande synpunkter anföras av en ledamot av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare. Denne tillägger, att i sam­ band med förslaget angående direkt ådömande av förvaring eller interne­ ring även föreslagits, att domstolen skulle bestämma viss minimitid för skyddsåtgärden. Vid tiden för domens meddelande förelåge emellertid icke tillräcklig grund för att avgöra, huru lång tid anstaltsvistelsen behövde fortvara för att fylla sitt ändamål. Den fastställda tiden syntes avsedd att träda i stället för straffet eller väl i själva verket att utgöra en strafftid. Örn domstolen icke skulle bestämma tiden godtyckligt, torde den komma att förfara på det sätt, att tiden sattes lika med tiden för det straff brottet ansåges förskylla. Således skulle resultatet bliva detsamma som av nu gällande bestämmelser. Därför torde nuvarande stadganden örn straffs utmätande och om minimitid för anstaltsvistelsen, av vilka ingen olägenhet försports, böra bibehållas.

I fråga om förutsättningarna för ådömande av förva­ ring gäller för närvarande att för dömande till förvaring kräves, att den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan, att han med hänsyn till brottets beskaffenhet samt på grund av i målet förebragt utredning an­ gående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom våd­ lig för annans säkerhet till person eller egendom samt att han dömes till straff av viss svårhetsgrad. I sistnämnda hänseende göres skillnad mellan vissa återfallsförbrytare och andra. Beträffande tilltalad, som till fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, kräves blott att han för det aktuella brottet dömes till straffarbete; äro båda brotten sedlighetsbrott, er­ fordras ej högre straff för det aktuella brottet än fängelse. Har den tilltala­ de förut undergått förvaring, kräves endast, att han för det aktuella brottet dömes till straffarbete eller fängelse. Om åter den tilltalade icke undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete eller förvaring, erfordras, att han för det aktuella brottet dömes till straffarbete i minst två år eller ock till sådant straff på kortare tid eller fängelsestraff, där sålunda ådömt straff jämlikt reglerna örn sammanträffande av brott i 4 kap. 9 eller 10 § straff­ lagen sammanlägges med annat frihetsstraff och det sammanlagda straffet uppgår till straffarbete i minst två år. Beträffande förutsättningarna med avseende å straffoemottaglighet och vådlighet göras i sakkunnigförslaget endast vissa smärre jämkningar. För ådömande av förvaring förutsattes sålunda enligt förslaget, att den brotts­ lige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig

Bihang till riksdagens protokoll 19.17. 1 sami. Nr Ilo. :s

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 310-

eller föga mottaglig för straff samt att han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för an­ nans säkerhet till person eller egendom. I yttrandena ha dessa bestämmelser icke berörts. I fråga om förutsättningen, att viss brottslighet skall vara ådagalagd, inne­ bär sakkunnigförslaget däremot betydande avvikelse från vad nu gäller. En­ ligt förslaget -— vilket på grund av att förvaring enligt detsamma skall ådömas direkt ej kan anknyta förutsättningen till ett utsatt straff — förutsättes för förvaring, att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Något krav på att den tilltalade tidigare skall lia undergått straff uppställes således icke för något fall, och beträffande det aktuella brottets svårhet fordras betydligt mindre än nu. De sakkunniga ha beträffande förslagets ståndpunkt i detta avseende anfört, att det icke kunde förnekas att, därest här regelmässigt fordrades allenast att å brottet enligt lag kunde följa straffarbete, även relativt obe­ tydliga brott kunde föranleda förvaring, t. ex. smärre bedrägerier och förskingringsbrott. Emellertid torde enligt de sakkunnigas mening tillräcklig garanti mot omotiverade förvaringsdomar föreligga framför allt i det hän­ synstagande till beskaffenheten av det konkreta brottet som i olika avseen­ den stadgats i förslaget. Gärningsmannens vådlighet för annans säkerhet till person eller egendom skulle sålunda bedömas bland annat just med hänsyn till brottets beskaffenhet. Vidare finge därav att minimitiden för förvaring av domstolen skulle bestämmas till lägst ett år slutas, att där en förvaringstid av nämnda minsta längd skulle komma att stå i uppenbart missförhållande till brottet, vilket vid utmätande av straff in concreto måhända skulle för­ anleda endast böter, förvaring icke borde ifrågakomma. Förslagets innehåll i förevarande avseende har föranlett uttalanden i instäm­ mande riktning av justitiekanslersämbetet, Stockholms rådhusrätt och styrel­ sen för föreningen Sveriges stadsdomare. Stockholms rådhusrätt yttrar, att även örn det kunde förutsättas att domstolarna och interneringsnämnden endast i undantagsfall skulle finna förvaring böra ådömas där brottet icke förskyllt svårare straff än böter eller en eller annan månads fängelse, redan möjlig­ heten att tillgripa förvaring för dylika jämförelsevis obetydliga brott syntes vara ägnad att väcka betänkligheter. Då det torde kunna förväntas, att dom­ stolarna endast med största varsamhet skulle begagna möjligheten att döma till förvaring för ringare brott, hade rådhusrätten emellertid stannat vid att icke framställa någon erinran i detta avseende. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar med avseende å såväl förvaring som internering likaledes, att det torde kunna förväntas att domstolarna skulle iakttaga den varsamhet som onekligen vore av nöden för att instituten icke skulle kom­ ma till användning i fall, där deras tillämpning måste te sig såsom alltför in­ gripande, och tillägger, att styrelsen med detta uttalande avsett särskilt sådana fall där brottet icke förskyllde svårare straff än böter eller ett kortare frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310 35

Svea hovrätt anför däremot, att om den ifrågavarande bestämmelsen över huvud skulle utgöra en garanti mot att förvaring ådömdes för mer eller mindre bagatellartade brott, åt bestämmelsen torde böra givas sådan avfattning, att förvaring ej skulle kunna ådömas med mindre domstolen funne brottet i det särskilda fallet vara av beskaffenhet att förskylla frihetsstraff. Även örn förslaget bibehölles oförändrat, skulle sannolikt knappast inträffa, att för­ varing ådömdes för brott som eljest bort föranleda bötesstraff, men med hänsyn till påföljdens art syntes riktigast att möjlighet därtill icke lämnades öppen. Göta hovrätt föreslår, att såsom förutsättning för ådömande av för­ varing stadgas att det förövade brottet finnes förskylla straffarbete, respek­ tive — vid sedlighetsbrott — straffarbete eller fängelse. Om ett dylikt stad­ gande icke skulle anses lämpligt, borde i allt fall stadgas, att förvaring ej finge ådömas där detta skulle stå i uppenbart missförhållande till det be­ gångna brottet. Länsstyrelsen i Stockholms län framställer samma förslag som Göta hovrätt, lnterneringsnämnden giver, utan att framställa något för­ slag, uttryck åt betänkligheter angående förutsättningarna för ådömande av förvaring beträffande förstagångsförbrytare. Enligt två bestämmelser i sakkunnigförslaget, vilka sakna motsvarighet i gällande lag, skall förvaring kunna ådömas i vissa fall utöver de nyss an­ givna. Enligt 3 § i de sakkunnigas förslag till ny förvaringslag gives en sådan särbestämmelse för det fall, att någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av sådan beskaffenhet att det i och för sig skulle kunna föranleda ådömande av förvaring, eller till uppförande på grund varav anståndet må förklaras förverkat. För detta fall stadgas i paragrafen, att om den vill­ korligt dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § straff­ lagen sägs och det kan antagas att han vid begåendet av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, domsto­ len må, under eljest gällande förutsättningar beträffande straffoemottaglighet och vådlighet, i stället för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jämväl i stället för att ådöma straff härför, döma till för­ varing. Innebörden av stadgandet är, att person som villkorligt dömts till straffarbete eller för sedlighetsbrott till fängelse kan dömas till förvaring, ehuru han icke efter domens meddelande gjort sig skyldig till annat för­ farande än sådant, som enligt vanliga regler skulle föranlett förverkande av anståndet. Fordran, att den tilltalade skall vara av sinnesbeskaffenhet var­ om i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, hänföres dels till tiden för meddelandet av förvaringsdomen men dels också till tiden för begåendet av det brott för vil­ ket villkorlig dom meddelats; i sistnämnda hänseende kräves dock endast, att det kan antagas att den tilltalade varit av sådan sinnesbeskaffenhet. d ill motivering av berörda bestämmelse lia de sakkunniga anfört, att vid utarbetandet av bestämmelsen hänsyn tagits ej minst till att efter en utvidg­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

ning av möjligheterna att ådöma förvaring domstolarna ej sällan torde bliva obenägna att i första hand välja förvaring och hellre göra ett försök med villkorlig dom. Skulle detta försök misslyckas och fråga uppkomma om för­ verkande av det anstånd som beviljats med det ådömda straffet, syntes star­ ka skäl tala för att domstolen skulle äga upptaga frågan örn förvaring till ny prövning med hänsyn till såväl det tidigare brottet som det nya eller det då­ liga uppförande i övrigt, vilket gjort frågan om anståndets förverkande ak­ tuell. Ganska vanligt torde också det fall bliva, att den brottsliges abnorma själsbeskaffenhet icke från början skulle observeras utan upptäckas först under prövotiden, måhända just på grund av de oregelmässigheter, vilka skulle leda till anståndets förverkande. Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande den ifrågavarande be­ stämmelsen, att ådömande av förvaring som träder i stället för det villkor­ ligt ådömda straffet innefattade en mycket väsentlig skärpning i förhållande till detta straff, vilket icke kunde vara högt emedan det i så fall icke skulle ha ådömts villkorligt. Enligt länsstyrelsen mötte det därför betänkligheter, att en villkorligt dömd skulle kunna ådömas förvaring på grund av allenast sådant uppförande, som utan att innefatta brott kunde medföra förverkande, i regel sannolikt bestående av onykterhet, arbetsovillighet eller dylikt. Den andra nyss åsyftade särregeln gives i 20 § av sakkunnigförslaget. Det där avsedda fallet är det, att någon, som undergår straffarbete eller för sed­ lighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det på grund härav och med hän­ syn till omständigheterna i övrigt måste antagas, att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För detta fall gives i lagrummet befogenhet för domstol att ådöma förvaring, med en varak­ tighet av minst ett år, att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfost­ ran återstår. Behörig domstol är hovrätt, inom vars domvärjo första domstol avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Örn förfarandet givas i paragrafen ingående bestämmelser. Fråga om ådömande av förva­ ring skall enligt dessa bestämmelser väckas av fångvårdsstyrelsen eller, beträf­ fande den som undergår tvångsuppfostran, av styrelsen för uppfostringsan­ stalten. Interneringsnämndens yttrande skall inhämtas, och om det är till­ styrkande, skall frågan hänskjutas till justitiekanslern, vilken prövar huru­ vida talan om ådömande av förvaring skall väckas och, därest så finnes böra ske, uppdrager åt åklagare att i hovrätten utföra sådan talan. Vid hovrätten skall den tilltalade muntligen höras. Angående hans rätt till biträde för sin talans förberedande och utförande skall gälla vad örn rättegångsbiträde åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid skall stanna å statsverket. Den ifrågavarande regeln har uttryckligen tillstyrkts av justitiekanslersämbetet, hovrätten över Skäne och Blekinge, Överståthållarämbetet, länssty­ relserna i Södermanlands och Malmöhus län, landsfogden i Blekinge län, sty­ relsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, styrelsen för föreningen Sven-

Kungl. Majis proposition nr 310. 37

ges stadsdomare och styrelsen för Sveriges advokatsamfund. I några av dessa yttranden ha emellertid vissa erinringar framställts. Enligt justitiekansler sämb etet kunde sålunda ifrågasättas, om icke det föreslagna förfaran­ det innebure en väl tung säkerhetsapparat i jämförelse med vad som före­ slagits i den systematiskt närstående 3 § av sakkunnigförslaget. Ämbetet ville dock icke motsätta sig förslaget örn dess medverkan i egenskap av hög­ sta åklagarmyndighet. Ämbetet utginge ifrån att frågor av detta slag icke skulle uppkomma i sådant antal, att svårigheter ur arbetssynpunkt skulle uppstå. Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona framhåller, att det vöre önskvärt att det i lagrummet beträffande dem som underginge ung­ domsfängelse eller tvångsuppfostran brukade uttrycket ’brott av grov be­ skaffenhet’ bleve närmare bestämt. I varje fall ville styrelsen framhålla, att sedlighetsbrott borde vid prövning som gällde elev vid allmän uppfost­ ringsanstalt intaga samma särställning som tillagts sådant brott för det fall att prövningen anginge till fängelse dömd. Hovrätten för övre Norrland ifrågasätter ändring av sakkunnigförsla­ gets 20 § till viss överensstämmelse med dess 3 §, enligt vilken villkorligt dömd under vissa förutsättningar kan göras till föremål för förvaring ehuru han ej begått nytt brott av sådan beskaffenhet att dylik åtgärd enligt eljest gällande regler kunnat vidtagas. Hovrätten anför: I 20 § har föreslagits en icke obetydlig utvidgning av förvaringsinstitutets användningsområde. Regelmässigt (1 och 2 §§) förutsättes ju för institutets användning, att en person, som begått ett brott av viss svårhetsgrad, där­ vid varit och fortfarande är av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs (eller sexuellt abnorm) samt tillika är oemottaglig eller föga mottaglig för straff och därtill vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Den ut­ vidgning av förvaringens användningsområde, som med avseende å villkor­ ligt dömda föreslagits i 3 §, innebär knappast att man eftergivit någon av de för normalfallet i 1 och 2 §§ uppställda förutsättningarna. Det förutsättes i fallet enligt 3 §, att den brottsliges onormala sinnesbeskaffenhet! abnormi­ tet) blir känd först på ett senare stadium; men man måste enligt 3 § kunna antaga att lian varit av samma sinnesbeskaffenhet redan vid begåendet av det brott, som föranledde villkorlig dom. Det är alltjämt väsentligen detta brott, som föranleder användning av förvaring. Man förutsättes hava på grund av ett den dömdes senare förhållande — brott eller annan oregelmässighet i uppförandet — kommit till insikt om att han bör behandlas med för­ varing i stället för med straff. I 20 § däremot utgår förslaget från delvis andra förutsättningar. Allt­ jämt förutsättes, att personen i fråga begått brott av en viss svårhetsgrad (för vilket han undergår straff eller viss annan behandling) samt att lian i frihet skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Men förutsättningen att den brottslige skall vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff har icke uppställts i 20 §, och beträffande sinnesbeskaffenheten (abnormiteten) förutsättes endast att den onormala sinnesbeskaffenheten en­ ligt 5 kap. 6 § strafflagen (abnormiteten) är för handen då frågan om för­ varing upptages; däremot icke att den kan antagas hava förefunnits när brottet begicks. I förslagets 20 § är i verkligheten icke längre fråga örn huruvida reaktionen från samhällets sida mot en person för visst begånget brott lämpligen bör vara förvaring i stället för annat straff. Utan förvaringsinstitutet har i 20 §

38 Kungl. Maj.-ts proposition nr 310.

fått en mera självständig preventiv användning. Det kan gälla en person, om vilken man nied skäl kan antaga att han vid begående av sitt brott var av normal sinnesbeskaffenhet och som är mottaglig för straff. Det räcker för användande av förvaring att han nu, vid förvaringsfrågans väckande, är avonormal sinnesbeskaffenhet (5 kap. 6 §) eller sexuellt abnorm och anses skola i frihet bliva vådlig. Det är naturligt om en så vid utsträckning av förvaringsinstitutets an­ vändning, som här föreslagits, väcker någon betänksamhet. Man får åt­ minstone göra klart för sig, att från förslagets ståndpunkt steget icke är långt till att så snart en person vilken som helst — alltså även en icke för brott dömd person — finnes vara av ifrågavarande sinnesbeskaffenhet och tillika anses 'vådlig’, låta efter betryggande prövning personen undergå förvaring. Det måste dock medgivas, att man enligt förslagets 20 § har ett visst indicium på personens samhällsfarlighet i det tidigare begångna brottet. Men det är att märka att detta icke behöver hava stått i orsakssammanhang till sin­ nesbeskaffenheten, vilket 20 § enligt sin lydelse eljest fordrar. Även örn man emellertid bör godkänna den bakom 20 § i förslaget liggande tanken att en person av sådan sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § sägs, bör, om han tillika måste med största sannolikhet antagas vara 'vådlig', kun­ na under vissa förutsättningar, efter en mycket omsorgsfull prövning och under betryggande garantier mot obehörig frihetsinskränkning, tagas under förvaring, lärer den föreslagna 20 § icke kunna godtagas sådan den utfor­ mats. Tanken som uppbär paragrafen leder måhända till att den person det gäller tages under förvaring såsom vådlig, men ej att förvaring bör ådömas 'att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran åter­ står’. En sådan anordning innebär otvivelaktigt något av konstruktion. Ty såsom förutsättningarna i 20 § äro angivna kan tillämpning av förvaring i detta fall knappast sägas stå i logiskt sammanhang med det begångna brottet. För detta har ådömts straff etc., som eventuellt befunnits vara en fullt effek­ tiv reaktionsform. Utan till förvaringsåtgärden har man väsentligen andra, senare i tiden liggande anledningar än brottet, nämligen den befunna sin­ nesbeskaffenheten och åtminstone delvis därav följande vådlighet. Emellertid leder innehållet i 20 § tanken på en möjlighet att vidare ut­ bygga den i 3 § föreslagna anordningen. Även beträffande den 'sorn under­ går straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffenhet undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran’ (20 §) torde — liksom beträffande villkorligt dömda (3 §) — kunna före­ komma, att den först valda reaktionsformen finnes vara mindre lämplig och att man i stället borde övergå till att använda förvaring. Vill man möj­ liggöra detta, torde böra uppställas väsentligen motsvarande förutsättningar sorn de i 3 § angivna. Personens aktuella förseelse måste dock tydligen be­ skrivas på något annorlunda sätt än i 3 § skett. I

I fortsättningen av sitt yttrande uttalar hovrätten bland annat, att dom­ stolens avgörande i mål av ifrågavarande slag icke kunde anses innebära ändring av lagakraftvunnen dom. En ledamot av Svea hovrätt förklarar sig icke kunna tillstyrka den ifråga­ varande bestämmelsen. I sitt från hovrättens utlåtande avvikande yttrande anför han om det föreslagna överförandet av person från verkställighet av straff eller tvångsuppfostran till förvaring: Om t. ex. någon blivit av högsta domstolen dömd för misshandel till ett års straffarbete och avtjänat tio månader därav, skulle enligt förslaget hov-

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 39

rätt kunna för samma misshandel utbyta återstående två månaders straff­ arbete mot förvaring på obestämd lid, minst ett år. Förutsättningarna för en dylik, för fången ytterst kännbar förändring skulle vara två. Den ena att fången prövas vara sjuk på närmare angivet sätt, likgiltigt om sjuk­ domen till äventyrs är en följd av det straffarbete, han undergår, eller örn till äventyrs sjukdomsfrågan varit uppe redan i det av högsta domstolen avgjorda målet men av högsta domstolen ansetts icke böra föranleda annan kriminalpolitisk behandling än straffarbete på viss tid. Den andra förut­ sättningen skulle vara ett antagande att fången, i händelse av frigivning, skulle bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, ett an­ tagande, som de sakkunniga givetvis tänkt fotat på objektiva grunder, men som dock måste lida av den osäkerhet, som vidlåder varje mänskligt an­ tagande. Och enligt förslaget skulle fångens förutsatta allmänfarlighet icke heller behöva ligga så att säga på samma plan som det tidigare brottet; den, som undergår straffarbete för misshandel, skulle kunna ådömas förvaring för t. ex. befarad mordbrand. Ett dylikt uppbrytande av laga kraft ägande utslag kan jag för min del icke tillstyrka. Och det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om ifrågavarande förslag star i god överensstämmelse med de principer, som kommit till uttryck i § 18 regeringsformen.

Vad härefter angår förutsättningarna för intern erin g, äro även de enligt sakkunnigförslaget ändrade, så att institutets tillämpnings­ område betydligt utvidgats. Enligt den nu gällande interneringslagen må förordnande örn någons in­ ternering första gången ej meddelas med mindre lian dels, efter det han dömts till straffarbete, för minst tre upprepade återfall i brott ånyo dömts till sådant straff genom domar, som äro lagakraftvunna, dels under­ gått straffarbete i sammanlagt minst tio år, dels därefter, medan han under­ går straffarbete eller inom fem år från det han för undergående av straff­ arbete senast var intagen i straffanstalt, ånyo begår brott, för vilket han dömes till straffarbete i minst två år, samt dels på grund av utredning an­ gående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att lata sig rätta genom undergående av straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Begår den, som internerats, före eller efter utskrivningen ånyo brott och dömes han till straffarbete i minst ett år, kan förordnas om internering på livstid. I sakkunnigförslaget har kravet på tidigare straffbelastning minskats fran fyra till två tidigare domar å straffarbete och från tio till fyra års under­ gånget straffarbete. Beträffande det aktuella brottet fordras enligt förslaget blott, att å detsamma kan följa straffarbete. Därvid göres ej skillnad mellan internering första gången och senare; internering pa livstid, som enligt gäl­ lande lag ådömes vid förnyad internering, skall ej vidare förekomma enligt förslaget. Med att tilltalad tidigare ådömts straffarbete har likställts, alt han tidigare dömts till förvaring, och med att han undergått straffarbete, att han undergått förvaring. Ilar den tilltalade tidigare varit förvarad eller internerad, är det med avseende a tiden för det aktuella biottet tillräckligt, att detta förövas inom tio år från det han utskrevs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

I några yttranden ha vissa erinringar framställts i anledning av de före­ slagna förutsättningarna för internering. Tredje polisintendenten i Stock­ holm förordar sålunda, att avtjänat tvångsarbete jämställes med undergån­ get straffarbete såsom förutsättning för internering. Svea hovrätt och läns­ styrelsen i Stockholms län föreslå, att samma krav i fråga örn det aktuella brottet uppställas i interneringslagen som enligt deras i det föregående om­ talade åsikter borde stadgas i förvaringslagen. Att de sakkunniga ej beträffande internering föreslagit en liknande möj­ lighet att till sådan behandlingsform överföra personer från verkställighet av straff eller tvångsuppfostran, som föreslagits i 20 § av förslaget till ny förvaringslag, har föranlett Överståthållarämbetet att uttala, att ehuru en situa­ tion, motsvarande den i nyssnämnda lagrum avsedda, på grund av sakens natur mera sällan torde inträda på interneringslagstiftningens område, det icke torde vara uteslutet, att analoga bestämmelser på detta område i vissa fall kunde visa sig önskvärda. De åsyftade fallen vore sådana, då antingen den domstol som dömt till straff förbisett, att förutsättningarna för ådömande av internering förefunnits, eller ock den dömdes asociala läggning först under strafftiden givit sig tillkänna på sådant sätt att samhällsvådlighet kunde anses föreligga. Länsstyrelsen i Södermanlands län giver uttryck åt liknande åsikt.

Beträffande förvaring s- och interneringstidens längd innebär sakkunnigförslaget vissa ändringar. Enligt den nuvarande förvaringslagen må ingen utskrivas förr än han un­ dergått förvaring i minst två år eller, där han skolat undergå bestraffning under längre tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden. För in­ ternering gäller enligt den nuvarande interneringslagen en minimitid av tio år eller, där särskilda skäl äro, fem år, dock må den internerade ej i något fall utskrivas förr än han varit internerad i två år utöver den tid varunder han skolat undergå bestraffning. Da den tid, varunder han varit intagen i an­ stalten, uppgår till tjugu år, skall han frigivas, så framt det ej synes uppen­ bart att han fortfarande är vådlig för annans säkerhet till person eller egen­ dom. För den som även tidigare varit internerad förekommer förordnande om internering på livstid, men jämväl livstidsinternerad kan, med vissa be­ gränsningar, utskrivas efter tio år. I sakkunnigförslaget, enligt vilket förvaring och internering skola ådömas direkt utan att något straff först utsättes, föreslås beträffande båda dessa skyddsåtgärder, att domstolen när sådan åtgärd ådömes skall med hänsyn till brottets beskaffenhet och graden av den brottsliges vådlighet bestämma viss minsta tid före vars utgång han icke må utskrivas. Denna minsta tid skall vid förvaring bestämmas till lägst ett och högst tolv år samt vid inter­ nering till lägst fem och högst femton år. Ådömes förvaring enligt 20 § sak­ kunnigförslaget skall dock minsta tid vara ett år; där förvaringen trätt i stäl­ let för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden, må emellertid utskrivning icke äga rum före nämnda tids slut. Någon maximi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 41

tid är icke föreslagen vare sig för förvaring eller för internering. Interne­ ring skall ej längre kunna ådömas på livstid. De föreslagna bestämmelserna i nu förevarande hänseende ha endast i få yttranden uttryckligen berörts. Sinnessjuknämnden ifrågasätter emellertid, huruvida icke möjlighet borde beredas domstolarna att, åtminstone såvitt anginge de homosexuella, bestäm­ ma en kortare minsta förvaringstid än ett år, och anför till stöd härför: Beträffande 6 § i förslaget till lagen om förvaring av vissa abnorma för­ brytare vill nämnden utan att göra något uttalande beträffande lämplighe­ ten av den i andra stycket av förslagets 1 § intagna bestämmelsen — an­ märka, att enligt nämnda 6 § förvaringstiden icke får av domstolen bestäm­ mas till kortare tid än ett år.------------Vid behandlingen av de otillräkneliga homosexuella har nämnden funnit, att de icke äro lämpliga för anstaltsvård, dels av hänsyn till medpatienterna och dels därför att någon förbättring i de­ ras eget tillstånd icke kan vinnas genom deras vård å sinnessjukhus. Nämn­ den har därför i allmänhet, där icke särskilda omständigheter ansetts vara till hinder, redan efter ganska kort tid utskrivit dem på försök, varvid dock naturligtvis tillsetts, att en effektiv övervakning kunnat ordnas. Den tid, un­ der vilken de varit utskrivna på försök och sålunda stått under övervakning, har däremot i allmänhet blivit av betydande längd. Definitiv utskrivning har sålunda vanligen icke medgivits förrän efter en långvarig och anmärkningsfri försöksutskrivningstid. Nämnden vill ifrågasätta, huruvida icke de homosexuella, som skulle falla under förvaringslagen, borde behandlas på enahanda sätt. Nämnden anser, att icke heller ur allmänpreventionssynpunkt någon invändning mot en dylik behandling av de homosexuella kan göras. Den övervakning, som de under den långa försöksutskrivningstiden äro underkastade, och den risk de löpa att, därest de bryta mot givna före­ skrifter, återintagas i anstalten, torde, åtminstone om man ser saken djupare, innebära en så väsentlig reaktion från samhällets sida, att man ej heller ur ovannämnda synpunkt torde kunna komma med någon berättigad invänd­ ning mot behandlingen.

En ledamot av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt att interneringsnämnden till domstolens tjänst avgåve förslag angående minsta tid. I

I fråga om den behandling, som genom de ifrågavarande skyddsåt­ gärderna gives den dömde, stadgas i den nuvarande förvaringslagen, att denne skall intagas till förvaring i särskild vårdanstalt, och i den nuvarande interneringslagen, att han skall intagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. I de av de sakkunniga föreslagna lagarna användes den enhetliga beteck­ ningen skyddsanstalt för anstalt där förvarade eller internerade skola intagas. De sakkunniga ha utvecklat sin ståndpunkt på följande sätt: Bland de förvarade finnas många vilkas sinnestillstånd ej kräver eller på­ verkas av egentlig vård men vilka icke desto mindre på grund av sin ådaga­ lagda farlighet måste berövas friheten för avsevärd tid. Vad de internerade angår, kan det visserligen vara föremål för olika meningar, huruvida detta klientel i större utsträckning bör hänföras till de i strafflagens mening ab­ norma, men otvivelaktigt finnas bland de internerade en del element, som

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

med hänsyn till sin sinnesbeskaffenhet stå de förvarade nära. Under sådana omständigheter tvingas man, även om man vill behålla förvaring och in­ ternering såsom skilda skyddsåtgärder, att överväga, huruvida icke möjlig­ het bör öppnas att på verkställighetsstadiet gruppera förvarade och interne­ rade utan bundenhet av domstolens rubricering och med ledning främst av behandlingssynpunkter. En sådan frihet får antagas medföra större möjlig­ heter både att individualisera behandlingen för olika kategorier inom det samlade förvarings- och interneringsklientelet och att praktiskt utnyttja ut­ rymmet å de olika anstalterna. Den sistnämnda omständigheten blir natur­ ligen särskilt aktuell, örn institutens tillämpningsområden avsevärt vidgas och därigenom platsbehovet för samtliga ökas. För att tillgodose nu angivna syftemål har förslaget så utformats, att de båda lagarna förutsätta en — för förvarings- och interneringsinstituten gemensam — huvudtyp av anstalter samt att de nuvarande benämningarna 'vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare’ och 'interneringsanstalt för återfallsförbrytare’ ersättas med den enhetliga beteckningen skyddsanstalt. Huru de förvarade och in­ ternerade skola fördelas på olika tillgängliga anstalter, bör sedan bliva en fråga, beträffande vilken Kungl. Maj:t med ledning av vård- och andra lämplighetssynpunkter i administrativ ordning meddelar föreskrifter. De sak­ kunniga förmoda, att det härvidlag kan befinnas lämpligt att i överensstäm­ melse med rådande ordning hålla huvudparten av de till förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda åtskilda, men hava icke ansett lämpligt att genom uttrycklig föreskrift i lagtexten lämna bindande direktiv i sådan riktning.

I sakkunnigbetänkandet förutsättes, att åtminstone de flesta av det yngre klientelet hållas avskilda från de äldre, helst på en särskild anstalt. Beträffande anstaltsbehovet och dess tillgodoseende lia de sakkunniga efter en utredning angående de nuvarande förvarings- och interneringsanstalternas beläggning och de omständigheter som äro ägnade att, om för­ slaget genomföres, öka antalet förvarade och internerade anfört följande: Vad först angår manliga förvarade och internerade över 21 år, har det befunnits tillräckligt att tills vidare räkna med sammanlagt 300 platser. Inom en skyddsanstaltsorganisation av denna omfattning böra inrymmas följande avdelningar: mottagnings- och sorteringsavdelning, fast avdelning (för de farliga), sluten avdelning, halvöppen avdelning samt utgångskoloni. Där­ jämte beliöves en sjukavdelning. Till nedbringande av kostnaden för anstaltsbyggande torde anstalten i Norrköping böra tills vidare bibehållas; här skulle inrymmas mottagningsocli sorteringsavdelning, fast avdelning och sjukavdelning. Eftersom platsantalet på Norrköpingsanstalten uppgår till 100, äro ytter­ ligare 200 platser behövliga. Då anstalterna i Karlstad och Ystad både på grund av sitt föråldrade skick och sin i förhållande till Norrköpingsanstalten avlägsna belägenhet icke längre böra användas för sitt nuvarande syfte, tor­ de det återstående platsbehovet böra täckas genom nybyggnad. Härvid har övervägts, huruvida de behövliga platserna böra fördelas på en eller två anstalter. Eftersom de utpräglat farliga alltjämt skola förvaras i Norrköping, blir det återstående klientelet mera enhetligt och mindre svår­ hanterligt än klientelet på nuvarande förvarings- och interneringsanstalter. Med hänsyn till erfarenheterna från anstalter av liknande art —- tvångs­ arbetsanstalten å Svartsjö med 300 platser och anstalten Söndre Omme i Danmark med omkring 250 platser -— föreslås, att de behövliga 200 platser­

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 43

na förläggas till en enda anstalt med utvidgningsmöjlighet för ytterligare ett hundratal platser. Den nya anstalten bör vara så belägen, att den bar goda förbindelser med Norrköpingsanstalten; förflyttningar mellan anstalterna kunna då ske utan alltför stor tidsutdräkt. Anstalten bör förläggas till en lantegendom, så att vissa av de intagna kunna sysselsättas med jordbruksarbete, trädgårdsarbete och vintertiden skogsbruk. Utearbete under friare former kan emellertid ifrågakomma endast för ett begränsat antal. För övriga bör anordnas yrkesdrift enligt de i fångvården redan praktiserade formerna. Denna yrkesdrift, som till en början bör omfatta skrädderi och snickeri, nödvändiggör en särskild verkstadsbyggnad. De intagna böra, som redan nämnts, å den nya anstalten uppdelas på en sluten avdelning, en halvöppen avdelning och en utgångskoloni. Den slutna avdelningen kan förslagsvis omfatta tre paviljonger om vardera 50 platser, den halvöppna avdelningen en paviljong med 30 platser och utgångskolonien en paviljong med 20 platser. Härtill komma så administrationsbyggnad, kök, ekonomiavdelning m. m. samt personalbostäder. Skyddsanstalterna för äldre manliga förvarade och internerade skulle allt­ så utgöras av skyddsanstalten i Norrköping med mottagnings- och sor-

den nya skyddsanstalten med tre slutna paviljonger (150 platser), en halvöppen paviljong (30 platser) samt en ut­

Tillhopa 300 platser.

Under en första utbyggnadsperiod skulle blott en sluten paviljong samt den halvöppna paviljongen och utgångskolonien behöva uppföras.

Vad angår sådana manliga förvarade och internerade, vilka vid intagnin­ gen ej fyllt 21 år, lia de sakkunniga ansett att dessa borde intagas å skydds­ hemmet åkerbrukskolonien Hall, vilken skulle övertagas av staten. Beträffande slutligen de kvinnliga förvarade och internerade anmärka de sakkunniga, att antalet kvinnor, som efter en revision av förvarings- och interneringslagarna komme att intagas å skyddsanstalt, sannolikt icke bleve större än att erforderligt antal platser kunde beredas vid centralfängelset i Växjö. Skulle det visa sig erforderligt att omhändertaga de yngre å annan anstalt, torde detta kunna ordnas genom att för ändamålet utnyttja något av de specialhem, som redan inrättats eller enligt den nya skyddshemsorganisationen komme att inrättas för vissa psykopatiska eller imbecilla kvinn­ liga skyddshemselever. Intcrneringsnämnden hävdar gentemot de sakkunniga, att i lag borde så­ som principiell regel fastslås, att de till förvaring och de till internering döm­ da .skulle intagas i skilda anstalter eller skilda avdelningar av samma anstalt. Tillika borde givas föreskrift om att internerad som prövades vara psykiskt abnorm skulle kunna med interneringsnämndens medgivande överföras till förvaringsanstalt. Jämväl fångvårdsstyrelsen anser, att den nuvarande an­ ordningen att de lill förvaring och de till internering dömda hållas åtskilda

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 310

'bör bibehållas. Internerad borde dock kunna överflyttas till förvaringsanstalt och ställas under förvaringslagens tillämpning, om han befunnes vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Jämväl medici­ nalstyrelsen gör gällande, att anstalterna böra liksom hittills hållas isär och att lagtexten borde ge uttryck härför. Mot själva ordet skyddsanstalt erinrar Svea hovrätt, att beteckningen skyddshem tagits i anspråk för anstalter av väsentligt annan art. Den före­ slagna terminologien kunde giva anledning till oriktiga slutsatser från all­ mänhetens sida angående skyddshemmens karaktär och syfte till men för deras verksamhet. Ordet skyddsanstalt gåve ock, särskilt vid jämförelse med benämningen skyddshem, en falsk bild av skyddsanstaltens uppgift; man finge nämligen det intryck, att anstalten skulle bereda den förvarade eller internerade skydd, medan meningen tvärtom vore att skydda samhäl­ let mot ogärningar från hans sida. Jämväl Göta hovrätt ifrågasätter med hänsyn till skyddshemmen, huruvida benämningen skyddsanstalt är lämplig.

Den nuvarande benämningen å förvaringslagen, nämligen lag om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare, har i sakkunnig­ förslaget utbytts mot lag om förvaring av vissa abnorma förbrytare. Någon erinran däremot har icke framställts i yttrandena. I åtskilliga yttranden ifrågasättes emellertid, huruvida icke lagarna om förvaring och om internering lämpligen borde sam man arbetas till en lag.

Departe­ Under den tid, som förflutit sedan de nu gällande lagarna örn förvaring och

ments­

chefen. om internering med 1928 års ingång trädde i kraft, ha dessa lagar visat sig utgöra värdefulla medel i kampen mot brottsligheten. Förordnande om för­ varing eller internering har, såsom av det förut sagda framgår, meddelats i över 200 fall, vilket innebär att ett i förhållande till storleken av brottslingsklientelet i vårt land avsevärt antal brottslingar kunnat omhändertagas på ett mera effektivt sätt än genom vanligt tidsbegränsat frihetsstraff. Redan under förarbetena till lagarna ifrågasattes, huruvida icke deras räckvidd bleve alltför begränsad. Att de då icke erhöllo ett mera vidsträckt tillämpningsområde hade, såsom första lagutskottet uttalade i sitt utlå­ tande i anledning av propositionen i ämnet, tydligen sin väsentliga grund i den försiktighet man ville iakttaga vid införande i vår lagstiftning av dessa nya straffrättsliga institut. Sedan lagarna nu varit i tillämpning nästan ett årtionde, torde tidpunkten vara inne att överväga, huruvida icke den ifråga­ varande lagstiftningen kan erhålla större räckvidd. De erfarenheter, som vunnits under nämnda tid, ha bekräftat, att det skulle vara av värde att kunna använda skyddsåtgärderna i större utsträckning än nu är möjligt. I yttrandena har ock önskvärdheten härav allmänt vitsordats. Vad i ett par yttranden anförts om sambandet mellan förevarande och vissa andra lagstiftningsfrågor synes icke innefatta tillräckliga skäl för att uppskjuta den i och för sig önskvärda reformen av förvarings- och inter-

Kungl. Maj.ts proposition nr 310. 45

neringslagstiftningen. Berörda samband torde nämligen ej vara av sådan betydelse, att reformen icke skulle kunna utan olägenhet genomföras för sig. Vidkommande särskilt frågan angående omarbetning av 5 kap. 6 § strafflagen torde, såsom de sakkunniga — vilka förehaft jämväl denna fråga till be­ handling — anfört, en utvidgning av tillämpningsområdet för förvaringsoch interneringslagstiftningen i syfte att bättre fylla praktiska behov icke vara beroende av en i och för sig högst önskvärd reform av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser. Av det sagda torde framgå, att enligt min mening en revision av förvaringsoch interneringsinstituten i syfte att giva desamma en vidsträcktare tilllämpning nu bör komma till stånd. Samma mening har, beträffande det ena av dem, uttalats av första lagutskottet vid innevarande års riksdag. Sålunda har utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 11) i an­ ledning av propositionen med förslag till lag om tvångsuppfostran m. m. givit uttryck åt den förhoppningen att, såvitt ske kunde, redan till inne­ varande års riksdag måtte framläggas förslag till en reviderad förvaringslagstiftning. I fråga örn det klientel, för vilket förvaringsinstitutet skall vara avsett, innehåller sakkunnigförslaget en nyhet. Bestämmelserna om förvaring ha enligt de sakkunnigas förslag, liksom enligt gällande rätt, avseende å person, som prövas vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Enligt förslaget skall emellertid lika med sådan sinnes­ beskaffenhet anses sexuell abnormitet, som icke kan hänföras under nämnda lagrum eller under 5 § i samma kapitel. Till stöd för bestämmelsen härom ha de sakkunniga anfört, att sexuell abnormitet kunde föreligga hos en per­ son utan att hans sinnesbeskaffenhet vore att hänföra under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen samt att, därest i sådant fall abnormiteten toge sig ut­ tryck i brott, det med hänsyn till arten av de brottstyper som här närmast ifrågakomme förefölle naturligt att den brottslige under i övrigt för förvaring uppställda villkor skulle kunna underkastas sådan skyddsåtgärd. I yttran­ dena ha olika uppfattningar framträtt rörande denna bestämmelse. Sålunda har i vissa yttranden det föreslagna tillägget tillstyrkts, under det att i andra yttranden, däribland de av medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen avgiv­ na, gjorts gällande, att tillägget borde utgå. Medicinalstyrelsen har i denna fråga anfört, att det visserligen vore uppen­ bart att abnorma sexuella drag och straffbelagda sexualhandlingar kunde förekomma hos en person utan att hans sinnesbeskaffenhet vöre hänförlig under 5 eller 6 § i 5 kap. strafflagen. Örn en sexuell abnormitet antingen i sig själv vore av sådan art och grad, att brottslingen vore oemottaglig eller föga mottaglig för straff samt vådlig för annans säkerhet till person, eller den förekomme i sådant samband med andra psykiska rubbningar att nämn­ da förhållande förelåge, torde emellertid enligt styrelsens mening förutsätt­ ningar för tillämpning av någotdera av dessa lagrum städse föreligga. Då sexuell abnormitet enligt sakkunnigförslaget icke skall föranleda förvaring, med mindre de angivna förutsättningarna beträffande straffoemottaglighet

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

och vådlighet äro för handen, kommer alltså enligt medicinalstyrelsens me­ ning något behov icke att förefinnas av en särbestämmelse beträffande sexu­ ellt abnorma. Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen sålunda anfört finner jag, att en särskild bestämmelse icke är erforderlig för att ingripande med förvaring skall kunna äga rum mot sexuellt abnorma i de fall, där sådan skyddsåtgärd är påkallad. Därtill kommer, att det icke är uteslutet, att den ifrågasatta bestämmelsen skulle bliva föremål för växlande tolkning och komma att tillämpas i fall för vilka den icke vore avsedd. Jag har därför icke ansett mig böra upptaga den föreslagna särbestämmelsen. Vad därefter beträffar interneringsinstitutets klientel är institutets tillämplighet för närvarande begränsad genom ett stadgande, att tilltalad som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs icke skall kunna dömas till internering. Sakkunnigförslaget upptager icke någon sådan inskränkande regel. Inter­ nering skulle sålunda enligt förslaget kunna ifrågakomma även beträffande sådana abnorma förbrytare som avses i nämnda lagrum. Detta har för­ anlett erinringar i vissa yttranden. Genom det stadgande gällande rätt innehåller i förevarande avseende sker en fördelning av klientelet mellan förvarings- och interneringsinstituten på det sätt, att liksom förvaring skall förekomma endast för abnorma brotts­ lingar, internering är förbehållen för sådana förbrytare vilka vid undersök­ ning befunnits normala. När de sakkunniga underlåtit att i sitt förslag upp­ taga ett motsvarande stadgande, synes syftet därmed icke ha varit att åstad­ komma en mera avsevärd förskjutning av gränsen mellan instituten. I be­ tänkandet har sålunda icke föreslagits, att sådana abnorma brottslingar be­ träffande vilka förutsättningarna för internering äro för handen städse skola dömas till internering. De sakkunniga ha endast velat öppna möjlighet att döma sådana brottslingar till internering, och till motivering av sitt förslag på denna punkt anfört, att det bland de abnorma brottslingarna skulle fin­ nas sådana som till sitt allmänna skaplynne hörde samman med det klien­ tel för vilket interneringsinstitutet vore avsett. Såsom jag i det följande skall närmare utveckla, skall det emellertid ej heller enligt det förslag som jag förordar möta något hinder att överflytta en person, som dömts till förva­ ring, till anstalt eller anstaltsavdelning avsedd för internerade, om så i något fall skulle befinnas lämpligt. Vid sådant förhållande synas mig tillräckliga skäl icke föreligga för att frångå gällande rätts ståndpunkt i förevarande avseende. I departementsförslaget har därför bibehållits den nuvarande före­ skriften, att tilltalad som prövas vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs icke skall kunna dö­ mas till internering. Att personer vilka jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen för­ klarats strafflösa, liksom enligt gällande rätt, icke kunna ådömas internering är uppenbart. Förvaring oell internering skola i motsats till vad föibullandet är enligt gällande rätt enligt sakkunnigförslaget adonius direkt utan att något

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 47

straff först utsättes. Förslaget står härvid på samma ståndpunkt som den, vilken intagits i 1935 års lag örn ungdomsfängelse och i den vid inneva­ rande års riksdag antagna lagen om tvångsuppfostran. Ett skäl för att man i förslaget liksom i de nämnda lagarna övergått till en sådan ordning är, att det för den dömde, efter vad erfarenheten givit vid handen, ofta ter sig som en orättvisa, att han kvarhålles i anstalt längre tid än ett i domen utsatt straff skulle ha varat. Men framför allt bör beaktas, att de nu ifrågavarande skyddsåtgärderna rent principiellt böra sidoställas med de vanliga straffen såsom samhälleliga reaktionsformer mot brottsligheten och att de alltså icke böra betraktas såsom ersättning för dessa. Vad därefter angår förutsättningarna för ådömande av förvaring innebär sakkunnigförslaget en betydande utvidgning av förvaringsinstitutets tillämpningsområde, i det alt kravet på den brottslighet som den tilltalade skall ha låtit komma sig till last väsentligt nedsatts. En reform i denna riktning har, såsom förut nämnts, allmänt betecknats såsom önskvärd. I några yttranden har emellertid erinrats, alt den i förslaget upp­ ställda förutsättningen, att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse, kan föreligga, ehuru i det särskilda fallet det brott den tilltalade förövat är ganska obetydligt. För att full säkerhet skulle vinnas att ett sådant brott icke skulle kunna leda till ådömande av förvaring har föreslagits, att i lagen skulle stadgas att för­ varing ej skulle kunna ådömas med mindre brottet i det särskilda fallet prövades förskylla straff av viss svårhetsgrad. Uppenbarligen bör förvaring icke ådömas i de fall, då brottet är av så ringa beskaffenhet att frihetsförlust på obestämd tid skulle framstå såsom en icke rimlig påföljd av brottet. Även med bibehållande av den av de sak­ kunniga föreslagna regeln torde man emellertid kunna utgå från att lagen icke kommer att tillämpas på annat sätt. Det må erinras om att bland för­ utsättningarna för förvaring ingår, att den tilltalade befinnes vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom och att frågan örn hans vådlighet skall bedömas under hänsynstagande bland annat till den ådagalagda brotts­ ligheten. En stark garanti för omsorgsfull prövning av dessa frågor ligger däri, att förvaring ej kommer till stånd med mindre icke endast domstolen utan jämväl den för hela riket gemensamma interneringsnämnden funnit skyddsåtgärden böra ådömas. Den av de sakkunniga föreslagna regeln torde därför kunna bibehållas. Enligt de sakkunnigas förslag skall, i motsats till vad nu gäller, i två fall förvaring kunna träda i stället för annan genom tidigare dom fastställd ansvarspåföljd. I sakkunnigförslaget har sålunda, efter mönster från lagarna örn ungdoms­ fängelse och örn tvångsuppfostran, öppnats möjlighet för domstol att, då fråga uppkommer örn förverkande av anstånd som genom villkorlig dom meddelats med straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse, i stäl­ let döma lill förvaring, ändå att den villkorligt dömde icke begått något nytt brott eller allenast förövat brott som i och för sig icke kan föranleda ådö-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

mande av sådan åtgärd. Mot denna bestämmelse har i ett yttrande erinrats, att ådömande av förvaring för en person som fått villkorlig dom vore en så väsentlig skärpning av behandlingen av honom, att det väckte betänklig­ heter att låta förvaring inträda även i sådant fall då den villkorligt dömde under prövotiden ej gjort sig skyldig till nytt brott utan blott brustit i det uppförande han vore skyldig att iakttaga. Emellertid är att märka, att för­ varing icke skall ådömas med mindre omständigheterna äro sådana, att det villkorligt ådömda straffet eljest skulle gå i verkställighet. Med hänsyn härtill och till det uppställda kravet på viss svårhetsgrad hos det ådömda straffet, har jag icke funnit hinder möta mot att upptaga ifrågavarande bestämmelse. Den andra bestämmelsen avser det fall att den, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott av grov beskaffen­ het undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, prövas vara av sin­ nesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan antagas, att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Även i detta fall skall den ådömda ansvarspåföljden kunna utbytas mot för­ varing. Denna bestämmelse har i allmänhet vunnit gillande i de yttranden däri densamma berörts. I ett par yttranden ha dock principiella erinringar framställts. Sålunda har i ett avstyrkande yttrande bestämmelsen karakte­ riserats såsom ett uppbrytande av lagakraftägande dom och med hänsyn därtill ifrågasatts, huruvida förslaget på denna punkt stöde i god överens­ stämmelse med gällande rättsprinciper om doms rättskraft. I ett annat ytt­ rande har framhållits, att det i fall av nu ifrågavarande slag i verkligheten icke längre vore fråga örn huruvida reaktionen från samhällets sida mot en person för visst begånget brott lämpligen borde vara förvaring i stället för straff utan förvaringsinstitutet hade här fått en mera självständig preven­ tiv användning. Förvaring kunde nämligen ådömas, ehuru förutsättningar­ na härför icke behövde ha förelegat vid tiden för brottet. 1 yttrandet har med hänsyn härtill ifrågasatts, huruvida icke förutsättningarna för tillämpning av bestämmelsen kunde angivas på ett sätt liknande det som användes vid den förut behandlade bestämmelsen i sakkunnigförslaget örn förvaring i stället för straff, ådömt genom villkorlig dom. För regelns tillämplighet skulle sålunda erfordras, ej blott att den dömde vore av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs vid ådömandet av förvaring utan även att han vid tidpunkten för brottets begående varit av sådan sinnesbeskaffen­ het samt vidare att straffoemottaglighet förelåge. Redan under förarbetena till den nuvarande förvaringslagen uppkom fråga örn att införa en bestämmelse av ifrågavarande slag. I sitt utlåtande över förslaget till lagen ifrågasatte sålunda första lagutskottet vid 1927 års riksdag, huruvida icke en utvidgning av förvaringsinstitutet vore be­ fogad med avseende å sådana fall som att en straffånge under straffverk­ ställigheten i förbindelse med halvabnormitet visade en sinnesbeskaffenhet av den art, att han måste anses synnerligen samhällsvådlig och att det

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 49

med ganska stor sannolikhet kunde förutses att lian inom kort tid efter frigivningen komme att begå svåra brott. I sådant fall vore önskvärt, att man kunde undgå frigivningen genom att avbryta straffverkställigheten och i stället övergå till förvaring. Den erfarenhet, som vunnits sedan första lagutskottet gjorde detta uttalande, lärer bestyrka, att ett behov föreligger att kunna i nu avsedda fall på verkställighetsstadiet övergå till förvaring. Detta har ock vitsordats i ett flertal av yttrandena. Från principiell synpunkt får en bestämmelse av nu ifrågavarande slag anses innefatta en nyhet i svensk rätt. Bestämmelsen innebär nämligen, att viss ansvarspåföljd på verkställighetsstadiet kan utbytas mot en annan av samhällets reaktionsformer mot brottsligheten. Att företaga sådant utbyte torde dock, då fråga är om abnorma förbrytare, under de uppställda för­ utsättningarna, varken ur rättssäkerhetssynpunkt eller eljest möta avgöran­ de betänkligheter, därest prövningsförfarandet omgärdas med tillräckliga ga­ rantier. De sakkunniga lia i detta hänseende föreslagit, att talan vid domstol örn ådömande av förvaring i nu avsedda fall ej skall kunna väckas, med mindre såväl fångvårdsstyrelsen — beträffande tvångsuppfostringselev styrelsen för den allmänna uppfostringsanstalten — som ock interneringsnämnden och justitiekanslern prövat frågan och alla dessa äro ense om åtgärdens lämp­ lighet. Genom hithörande föreskrifter, beträffande vilka justitiekanslersämbetet för övrigt ifrågasatt huruvida de icke innebure en väl tung säkerhets­ apparat, torde vara väl sörjt för att överförande till förvaring kommer att ske endast då omständigheterna kräva ett sådant ingripande. Till frågan om det närmare anordnandet av förfarandet återkommer jag vid behandlin­ gen av de särskilda bestämmelserna i förslaget. Beträffande de särskilda förutsättningarna för en överflyttning till förva­ ring har, såsom nyss omnämnts, i ett yttrande anmärkts att bestämmelsen icke borde bliva tillämplig med mindre den abnorma sinnesbeskaffenheten kunde antagas hava förelegat redan vid tiden för förövandet av det brott som föranlett straffet eller tvångsuppfostran. För min del finner jag, att bestäm­ melsens tillämpningsområde därigenom skulle bliva alltför begränsat. Beho­ vet av en bestämmelse, som öppnar möjlighet att omhändertaga en i straffan­ stalt eller allmän uppfostringsanstalt intagen person genom förvaring i stället för att i vanlig ordning frigiva honom, kan nämligen göra sig gällande icke blott örn personen vid brottets begående var abnorm, men detta icke upp­ märksammats under rannsakningen, utan även örn abnormiteten uppstått under anstaltsvistelsen. Det avgörande för ådömande av förvaring enligt bestämmelsen synes alltså böra vara, att det under verkställigheten av visst slags straff eller av tvångsuppfostran befinnes, att den dömde är av sinnes­ beskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs och att det måste antagas att han efter frigivning skulle bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. För ådömande av förvaring i vanliga fall fordras ytterligare, att den brotts­ lige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310. 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

föga mottaglig för straff. Någon motsvarande förutsättning har icke uppställts för nu ifrågavarande fall. Denna olikhet torde emellertid icke innefatta någon skillnad i sak. Den uppställda förutsättningen att den abnorme förbrytaren trots straffet måste antagas efter frigivningen skola bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, lärer nämligen innebära att straffoemottaglighet föreligger. Enligt de sakkunnigas förslag skall nu ifrågavarande bestämmelse icke ha avseende å andra än dem som äro dömda till straffarbete eller för sedlighets­ brott till fängelse eller för brott av grov beskaffenhet till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran. Mot uttrycket ’grov beskaffenhet’ bar i ett yttrande anmärkts att uttrycket vore alltför obestämt. Vad sålunda anmärkts har föranlett mig att föreslå, att uttrycket utbytes mot en hänvisning, som an­ giver att brottet skall vara sådant, att det enligt de för ådömande av för­ varing eljest gällande reglerna skulle kunna föranleda sådan påföljd. I fråga örn förutsättningarna för internering innebär sakkunnigförslaget liksom beträffande förvaring en betydlig utvidgning av institutets tillämpningsområde; kravet på ådagalagd brottslighet har här starkt nedsatts. I yttrandena har icke på annat sätt framställts erinran häremot, än att i vissa yttranden uttalats betänkligheter mot att för dom å internering i lagen icke skulle beträffande brottets svårhet uppställas större krav än att å brottet kan följa straffarbete. I ett yttrande har vidare före­ slagits, att avtjänat tvångsarbete jämställes med undergånget straffarbete. Till den utvidgning av interneringsinstitutets tillämplighet, som de sak­ kunniga föreslagit, kan jag ansluta mig. Vad särskilt beträffar förslaget att undergången förvaring skall räknas lika med undergånget straffarbete, må nämnas, att de sakkunniga till stöd för denna nyhet i förhållande till gällande rätt hänvisat till att enligt deras förslag även personer, vilka äro av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skulle kunna dömas till internering. Ehuru jag, såsom av det föregående fram­ går, icke ansett mig böra upptaga denna regel, finner jag det likväl kunna vara av värde att äga möjlighet att medräkna förvaringstid vid bedöman­ de av förutsättningarna för internering. Det kan nämligen ej anses ute­ slutet att vid förnyad lagföring av en person, som tidigare undergått för­ varing, en undersökning av hans sinnesbeskaffenhet giver sådant resultat att förutsättningarna för ådömande av denna skyddsåtgärd icke längre äro för handen men att ett omhändertagande på relativt obestämd tid dock fram­ står såsom påkallat. Vad vidare angår frågan huruvida avtjänat tvångsar­ bete bör likställas med undergånget straffarbete, är jag med hänsyn till att tvångsarbete ej är en ansvarspåföljd oell icke heller ådömes av domstol ej be­ redd att förorda en sådan regel. I ett par av yttrandena har ifrågasatts att möjlighet skulle öppnas att låta frihetsstraff eller tvångsuppfostran övergå i internering. Såsom av det för­ ut anförda framgår har jag förordat en bestämmelse angående överförande av förbrytare från verkställighet av straff eller tvångsuppfostran till förva­ ring, då abnormitet konstaterats under verkställigheten. Då fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 51

normala förbrytare, synes det mig emellertid icke tillrådligt att medgiva ett dylikt utbyte av en reaktionsform mot en annan. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn förvarings- och interneringstidens längd ha föranlett erinringar i yttrandena en­ dast beträffande minsta tiden för skyddsåtgärdens varaktighet. I ett yttrande har ifrågasatts, att interneringsnämnden skulle i samband med att den avgåve yttrande, huruvida förvaring eller internering borde ådömas, även föreslå minsta tid för åtgärdens varaktighet. Uppenbarligen skulle en sådan medverkan av interneringsnämnden vara värdefull, örn, såsom i sakkunnigförslaget angives, vid minsta tidens bestämmande hänsyn skulle tagas icke blott till brottets beskaffenhet utan därutöver särskilt till graden av den brottsliges vådlighet. Enligt min mening bör emellertid den brottsliges våd­ lighet, sådan den kan bedömas vid tiden för domen, icke i och för sig utöva ett avgörande inflytande på minsta tidens bestämmande. När den dömde kan utan våda utskrivas, bör nämligen icke vara föremål för en förhandsprövning av domstolen -— en sådan prövning är för övrigt uppenbarligen vansklig att genomföra — utan helt tillkomma interneringsnämnden att avgöra under för­ varingens eller interneringens förlopp och med hänsynstagande till erfaren­ heterna under denna. Vad domstolen bör ha att överväga vid bestämmandet av minsta tid är, jämte brottets beskaffenhet, alla de övriga omständigheter som må föranleda att frihetsförlusten icke kan understiga visst mått utan att skada allmänpreventionen eller stöta rättskänslan. Jag föreslår därför att föreskriften om hänsynstagande till graden av den brottsliges vådlighet utbytes mot en hänvisning till de föreliggande omständigheterna. Efter en sådan ändring torde tanken, att interneringsnämnden skulle avgiva förslag angående minsta tid, icke längre äga tillräckligt fog. I yttrande av sinnessjuknämnden har ifrågasatts, huruvida icke, åtmin­ stone såvitt anginge de homosexuella, förvaringstiden borde kunna göras kortare än ett år. För tillrättaförande av kriminella tillhörande den nämn­ da kategorien vore nämligen en ganska kort anstaltsvistelse åtföljd av lång­ varig tillsyn enligt sinnessjuknämndens erfarenhet en lämplig behandlings­ form. I betraktande av alt kortaste tiden för förvaring för närvarande är två år innebär emellertid redan sakkunnigförslagets stadgande, att minsta tiden kan bestämmas till ett år, en betydande uppmjukning av reglerna i detta av­ seende. Att såsom allmän regel stadga att minsta tiden skulle kunna bestäm­ mas ännu kortare, torde på grund härav möta betänkligheter, och tillräckliga skäl synas icke heller lia förebragts för att i detta hänseende införa en un­ dantagsbestämmelse för en viss kategori brottslingar. Beträffande den behandling, som de för förvaring och internering omhändertagna skola erhålla, innehåller sakkunnigförslaget den nyheten, att någon åtskillnad med avseende å anstalt för det ena eller andra slaget av dessa båda skyddsåtgärder icke göres i lagtexten. För såväl förvaring som internering gäller, att verkställigheten skall ske i anstalt benämnd skyddsanstalt. De sakkunniga lia dock förmodat, alt det skulle befinnas lämpligt att i överensstämmelse med rådande ordning bålla huvudparten av de till

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

förvaring dömda och flertalet av de till internering dömda åtskilda. Möjlig­ het skulle emellertid stå öppen att på verkställighetsstadiet gruppera för­ varade och internerade utan bundenhet av domstolens rubricering och med ledning främst av behandlingssynpunkter. I vissa yttranden har emot de sakkunnigas ståndpunkt hävdats, att de båda institutens klientel liksom hittills borde hållas åtskilda och att denna regel borde komma till uttryck i lagtexten. Särskiljandet skulle enligt ett av dessa yttranden kunna äga rum genom att de förvarade och de internerade intoges i skilda avdelningar av samma anstalt. I två av de ifrågavarande ytt­ randena har emellertid även anförts, att överflyttning från internering till förvaring i visst fall borde kunna äga rum. Enligt min mening bör vid fördelningen av de till förvaring och interne­ ring dömda i princip fasthållas, att förvarade och internerade skola hållas åtskilda genom att intagas i skilda anstalter eller anstaltsavdelningar. Självfallet bör dessutom det yngre klientelet hållas skilt från det äldre. Om så med hänsyn till vård- och behandlingssynpunkter anses ändamålsenligt, bör emellertid finnas möjlighet att beträffande det äldre klientelet i särskil­ da fall göra undantag från vad som enligt det sagda eljest bör utgöra regel. Att i lag närmare reglera dessa frågor synes icke behövligt. De bestämmel­ ser, som härutinnan må finnas erforderliga, torde lämpligen kunna utfärdas i administrativ ordning, sedan statsmakterna tagit ställning till frågan huru det genom utvidgningen av den ifrågavarande lagstiftningens tillämpnings­ område ökade platsbehovet skall tillgodoses genom nybyggnad. Såsom förut omtalats ha de sakkunniga uppdragit vissa riktlinjer för en ny anstaltsorganisation och därvid bland annat tänkt sig uppförande av en ny anstalt för en del av klientelet. Utredning angående dessa organisations- och ^'bygg­ nadsfrågor kräver ytterligare tid, men deras lösning lärer icke böra fördröja lagförslagens antagande. Mot de sakkunnigas förslag att anstalt av ifrågavarande slag skall be­ nämnas skyddsanstalt har i ett par yttranden riktats anmärkning, därvid särskilt gjorts gällande, att uttrycket kunde föra tanken på skyddshemsverksamheten. Vad sålunda anmärkts är enligt min åsikt befogat. Efter övervägande av olika beteckningar har jag därför stannat vid att föreslå, att anstalt varom nu är fråga skall benämnas säkerhetsanstalt. Beträffande den föreslagna nya lagstiftningen örn förvaring och interne­ ring har i åtskilliga yttranden framförts tanken, att de båda lagarna lämp­ ligen borde sammanarbetas till en lag. Jag delar denna mening, och i enlighet därmed lia vid ärendets behandling inom justitiedepartemen­ tet de av de sakkunniga framlagda förslagen till lag om förvaring av vissa abnorma förbrytare och lag om internering av återfallsförbrytare samman­ förts till ett förslag till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I

I överensstämmelse med nu angivna grunder bör enligt min mening en reviderad lagstiftning om förvaring och internering komma till stånd. Hu­ vuddelen av de nya bestämmelserna upptages i det nyss omnämnda för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 53

slaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Såsom fram­ går av sakkunnigbetänkandet äro dessutom ändringar erforderliga i ett fler­ tal andra lagar. Emedan den föreslagna nya lagstiftningen örn förvaring och internering, såsom redan i det föregående framhållits, för sin tillämpning kräver ökat anstaltsutrymme, och då det icke nu kan överblickas när behovet därav kan bliva tillgodosett, torde tiden för lagstiftningens ikraftträdande, såsom ock i ett yttrande hemställts, böra göras beroende av Konungens förordnande.

Jag övergår nu till att närmare behandla de särskilda bestämmelserna i de inom departementet upprättade lagförslagen. Därvid tillåter jag mig att beträffande de sakkunnigas motivering hänvisa till betänkandet.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Inledningsvis må anmärkas, att sammanarbetningen av de sakkunnigas tvenne lagförslag till en gemensam lag har föranlett vissa formella avvikelser från sakkunnigförslaget, varjämte även eljest jämkningar av formell natur vidtagits. 1—4 §§■ Av dessa paragrafer motsvaras 1 och 2 §§ av 1—3 §§ i de sakkunnigas förslag till förvaringslag, 3 § motsvarar 20 § första stycket första punkten samma lagförslag och 4 § motsvarar 1, 2 och 16 §§ i de sakkunnigas förslag till interneringslag. Rörande innehållet i förevarande paragrafer torde få hänvisas till den fö­ regående redogörelsen för förslagets allmänna grunder. 5

5 §• Paragrafen motsvarar 4 § förslaget till förvaringslag och 3 § förslaget till interneringslag. Medicinalstyrelsen har föreslagit, att den tid för vilken Konungen skall utse ledamöter och suppleanter i interneringsnämnden bestämmes icke, så­ som i sakkunnigförslaget skett, till fem kalenderår utan till viss tid, dock högst fem kalenderår. Enligt interneringsnämnden bör valet av ordförande bland ledamöterna i nämnden ej, såsom de sakkunniga föreslagit, vara begränsat till ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete. Nämnden har ock ansett det mindre lämpligt, att suppleanten för den ledamot som är ordförande skall, när han tjänstgör, fungera såsom ordförande. Med avseende å bestämmelsen i sista stycket av paragrafen har en leda­ mot av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasatt, huruvida icke interncringsnämndens beslut örn kvarhållande av en förvarad sedan

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

minsta tiden för förvaringen gått till ända ävensom örn återhämtande av på prov utskriven borde kunna åtminstone i vissa fall och inom snäva gränser överklagas.

Departements■ De uppgifter, som tillkomma interneringsnämnden, äro till stor del såchefen. (jana, att nämndens verksamhet kan jämföras med en domstols. I betrak­ tade därav synes det vara av viss betydelse, att åt ledamöterna av nämn­ den skänkes den tryggade ställning som förordnande på fem år innebär. Någon ändring i sakkunnigförslaget har därför icke ansetts böra vidtagas på denna punkt. Med hänsyn till beskaffenheten av interneringsnämndens verksamhet tor­ de de sakkunnigas förslag, att ordföranden städse skall vara person vilken är eller varit domare, böra anses ändamålsenligt. Det må erinras om att ord­ föranden tillagts befogenhet att under vissa förhållanden förordna om pro­ visoriskt frihetsberövande. En jämkning åter har vidtagits för att möjliggöra att till vice ordförande utse ledamot av nämnden. I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit har jag funnit mig böra bibehålla den för närvarande gällande regeln, att interneringsnämn­ dens beslut skola hava slutgiltig karaktär.

6 §. Paragrafens första stycke motsvarar 5 § förslaget till förvaringslag och 4 § förslaget till interneringslag; dess andra, tredje och fjärde stycken mot­ svaras i det förstnämnda förslaget av 20 § första stycket sista punkten samt andra, tredje och fjärde styckena. Överståthållarämbetet har under åberopande av vad som anförts av en stadsfiskal i Stockholm yttrat, att det enligt ämbetets mening ofta framstode såsom önskvärt att brottslingar, å vilka förvarings- eller interneringsbestämmelserna kunde komma att tillämpas, redan före eller under målets hand­ läggning omhändertoges på sådant sätt, att de icke ägde tillfälle att föröva ytterligare brott. Med den utvidgning av möjligheterna för förvarings ådömande, som sakkunnigförslaget innefattade, kunde fall uppkomma, då nämnda bestämmelser bomme att tillämpas utan att likväl häktningsskäl enligt gällande rätt förelåge. Även i dylika fall syntes förhållandena kunna påkalla, att brottslingen berövades friheten genom att tagas i häkte. Av länsstyrelsen i Uppsala lån och rådhusrätten i Malmö ävensom en le­ damot av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatts en föreskrift angående särskild förundersökning av tilltalade, som kunna bliva föremål för förvaring eller internering. Därvid har framhållits, att det för tillämpningen av bestämmelserna om dessa skyddsåtgärder vore av stor be­ tydelse att erhålla kännedom om den tilltalades föregående vandel och lev­ nadsförhållanden i övrigt. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har hemställt, att på fri fot va­ rande tilltalad, örn vilkens dömande till förvaring eller internering eller till återintagning i anstalt fråga uppstode, måtte tillerkännas samma möjligheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 310. 55

som häktad att erhålla juridiskt biträde. En sådan reform vore påkallad, emedan förslaget innebure att förvaring eller internering skulle kunna ådömas i ett stort antal fall i vilka den tilltalade icke vore häktad. Länsstyrelsen i Malmöhus län har med avseende å bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf ifrågasatt, huruvida det vore nödvändigt att låta det ankomma på justitiekanslern att besluta angående anställande av talan om ådömande av förvaring enligt 3 §. Det förefölle, som örn denna uppgift skulle kunna anförtros åt landsfogdarna. En ytterligare garanti skulle kunna skapas genom införande av skyldighet för landsfogden att an­ mäla beslutet till justitiekanslern. Enligt länsstyrelsen kunde vidare ifråga­ sättas, huruvida icke medicinalstyrelsen obligatoriskt borde avgiva yttrande angående den brottsliges sinnesbeskaffenhet. I flera yttranden har frågan örn forum för mål enligt 3 § berörts. De sak­ kunnigas förslag, att sådant mål i första instans skulle upptagas av hovrätt, har sålunda avstyrkts av hovrätten för övre Norrland. Enligt hovrättens mening hade övertygande skäl för den föreslagna anordningen icke förebragts. Domstolens avgörande i mål om ådömande av förvaring i dessa fall innebure sålunda icke någon ändring av förut meddelad dom, och önskemå­ let örn skyndsamhet behövde icke tillgodoses mera i dessa mål än i många andra. Mål av ifrågavarande slag kunde dessutom, om de förekomma mer än undantagsvis, verka tyngande på hovrättsarbetet sådant detta för närva­ rande vore organiserat och därigenom ur skyndsamhetens synpunkt inverka menligt på andra rättssökandes intressen. Det syntes däremot knappast böra väcka betänkligheter att, därest strafftiden kunde väntas gå till ända innan såväl underrätt som hovrätt träffat sitt avgörande, justitiekanslern tillätes förordna, att den dömde skulle såsom häktad förbliva i straffanstalten eller uppfostringsanstalten till dess andra instansens avgörande fallit. Länssty­ relsen i Uppsala län har funnit bestämmelsen örn hovrätt som första instans betänklig, emedan den skulle beröva den brottslige en instans. Dessutom kunde, på grund av långtidsfångarnas koncentrering till ett fåtal anstalter, lätt inträffa, att fången finge höras vid en avlägset belägen hovrätt. Då man, såsom i förslaget förutsattes, torde kunna släppa önskemålet om be­ handling av samma domstol som dömt i det tidigare målet, syntes det vara mest ändamålsenligt att till laga domstol välja den underrätt inom vars domvärjo anstalten vore belägen. Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län har ut­ talat tvekan om lämpligheten av att låta hovrätt döma i första instans; un­ derdomstolarna torde kunna fylla rimliga krav på skyndsam handläggning. Av justitiekanslersämbetet har vidare anmärkts, att det syntes tveksamt huru­ vida med hovrätt åsyftades jämväl krigshovrätt. Praktiska skäl talade för att endast de allmänna hovrätterna l>orde komma i fråga. Svea hovrätt har hemställt, alt åt stadgandet måtte givas en avfattning varav klart framginge att mål enligt detsamma ej i något fall skulle upptagas av krigshovrätt. Hov­ rätten har ock hemställt, att vederbörande myndigheter måtte göras uppmärsamma på angelägenheten av att talan enligt lagrummet anhängiggjordes i tillräckligt god tid för att hovrätten skulle erhålla nödigt rådrum för pröv­ ning av målet.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 310.

DeparUnienis- I fråga om häktning gäller enligt 19 § promulgationslagen till strafflac 'en■ gen, bortsett från det fall då häktning är obligatorisk, alt häktning må ske av den som misstänkes hava begått brott varå straffarbete efter lag kan följa; under vissa förutsättningar må häktning dock icke ske med mindre det skäligen kan befaras att den misstänkte avviker eller genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga utredning. Även mindre svåra brott kunna föranleda häktning i vissa fall. Gällande Jag öppnar allt­ så vidsträckt möjlighet att tillgripa häktning, och jag har icke ansett till­ räckliga skäl föreligga att med hänsyn till reformen av förvarings- och interneringslagstiftningen ändra häktningsbestämmelserna. Med anledning av det i några yttranden framställda förslaget om särskild förundersökning i hithörande mål må erinras om att enligt 41 § sinnessjuk­ lagen förvaring eller internering ej må ådömas med mindre läkarutlåtande blivit inhämtat enligt nämnda lag. Sådant utlåtande torde i väsentliga delar innefatta utredning angående samma förhållanden som en förundersökning skulle avse. Därtill kommer att frågan om anordnande av förundersökning! brottmål i dess helhet är föremal för utredning. På grund härav finner jag mig icke för närvarande böra upptaga ifrågavarande förslag. Beträffande förmånen att erhålla rättegångsbiträde, bekostat av allmänna medel, gäller för närvarande, att en tilltalad kan komma i åtnjutande av så­ dan förmån antingen enligt lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång eller en­ ligt lagen samma dag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Fri rättegång enligt den förra lagen ma vid allmän underrätt beviljas den, som icke äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förena­ de kostnader eller efter deras utgivande skulle sakna nödiga medel för eget uppehälle och för fullgörande av honom åliggande underhållsskyldighet. Finnes part som beviljats fri rättegång icke kunna själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen tillvara­ taga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande, må lämplig person förordnas att därvid biträda honom. Enligt lagen angående förord­ nande av rättegångsbiträde at häktad åter erfordras ingen prövning av beho­ vet i det särskilda fallet för den tilltalade att på bekostnad av allmänna medel erhålla bistånd i målet. I denna lag stadgas nämligen, beträffande person som hålles häktad såsom misstänkt för brott, att örn han önskar hjälp vid sin talans förberedande och utförande och säger sig ej själv kunna anskaffa bi­ träde, sadant skall förordnas at honom. Enligt håda lagarna utgår ersättning åt rättegångsbiträde av allmänna medel; denna ersättning kan den tilltalade under vissa förutsättningar bliva skyldig återgälda statsverket. Att åt häktade enligt gällande lagstiftning gives en vidsträcktare rätt att erhålla rättegångsbiträde på allmän bekostnad än den som följer av lagen om fri rättegång, sammanhänger uppenbarligen med att den häktade är be­ rövad friheten och därför kan antagas ha svårighet att själv tillvarataga sina intressen. Den omständigheten i och för sig, att ett åtal avser ådömande av viss ansvarspåföljd, har alltså icke ansetts böra föranleda, att den tilltalade skall äga den vidsträcktare rätten att erhålla biträde. Att tillerkänna icke

Kungl. Majlis proposition nr 310. 57

häktad, mot vilken föres talan om ådömande av förvaring eller internering, samma rätt som häktad att erhålla rättegångsbiträde skulle därför innebära ett avsteg från hittills gällande principer på området. De i andra, tredje och fjärde styckena meddelade bestämmelserna med av­ seende å förfarandet vid ådömande av förvaring enligt 3 § ha delvis berörts i den föregående redogörelsen för förslagets allmänna grunder, till vilken här må hänvisas. I övrigt må därom här anföras följande. I ett yttrande har ifrågasatts, att den slutliga prövningen av frågan, huru­ vida talan om ådömande av förvaring enligt nämnda paragraf skall anställas, skulle överlämnas åt landsfogdarna i stället för åt justitiekanslern. Genom att prövningen uppdrages åt den senare vinnes emellertid bättre garanti för en enhetlig tillämpning, något som är av betydelse med hänsyn till dessa ärendens särskilda natur. I departementsförslaget har därför den av de sak­ kunniga föreslagna regeln bibehållits. I samma yttrande har ifrågasatts, huruvida det icke borde föreskrivas att medicinalstyrelsen obligatoriskt skulle höras i dessa mål. Med hänsyn till att förvaring icke kommer till stånd, med mindre läkarutlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats och förvaringsfrågan prövats av ett flertal myndigheter, nämligen förutom domstolen fångvårds­ styrelsen — respektive styrelsen för allmän uppfostringsanstalt — interneringsnämnden och justitiekanslern, finner jag den ifrågasatta föreskriften ej erforderlig. Det må för övrigt erinras om att avskrift av läkarutlåtandet skall av den läkare, som verkställer undersökningen, genast insändas till medicinalstyrelsen, vilken om den finner anledning föreligga att frågan om den tilltalades sinnesbeskaffenhet underkastas ytterligare psykiatrisk gransk­ ning, har att ofördröjligen underrätta domstolen därom. I fråga örn den av de sakkunniga föreslagna regeln att talan om ådömande av förvaring enligt 3 § skulle i första instans upptagas av hovrätt, finner jag icke vad till stöd härför anförts innefatta tillräckliga skäl för att med avseende å detta fall stadga avvikelse från den vanliga instansordningen. Det torde ock kunna vara lämpligt, att mål av ifrågavarande slag i första instans handlägges vid den domstol som först avgjort det mål vari dömts till straff­ arbete eller tvångsuppfostran och som i regel torde äga bäst kännedom örn den dömdes förhållanden. I departementsförslaget har bestämmelsen om­ arbetats i nu angivna riktning. 7

7 §• Paragrafens första stycke motsvarar G § första stycket förslaget till förvaringslag och 5 § första stycket förslaget till interneringslag. Dess andra stycke motsvarar 20 § näst sista stycket i det förstnämnda förslaget. I para­ grafens tredje stycke lia upptagits bestämmelser, som hämtats från 6 § andra .stycket och 20 § näst sista stycket förslaget till förvaringslag samt 5 § andra stycket förslaget till interneringslag. I fråga örn innehållet i paragrafen må hänvisas till redogörelsen för för­ slagets allmänna grunder.

58 Kungl. Maj.-ts proposition nr 310.

8 §• Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag. I 7 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och 5 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran finnas bestämmelser av innebörd, att ung­ domsfängelse, respektive tvångsuppfostran, må kunna verkställas i avdelning av anstalt som i övrigt nyttjas för annat ändamål. Vid verkställighet av för­ varing och internering förekomma redan för närvarande liknande anordnin­ gar och, såsom av de sakkunnigas betänkande framgår, förutsättas sådana även framdeles i viss omfattning skola förekomma. Då det med hänsyn sär­ skilt till de berörda stadgandena i ungdomsfängelselagen och tvångsuppfostringslagen torde vara lämpligt att en regel av nämnda innehåll intages även i denna lag, har i förevarande lagrum säkerhetsanstalt angivits vara anstalt eller anstaltsavdelning, som av Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §■ Paragrafens första stycke motsvarar 7 § andra stycket förslaget till förvaringslag och 6 § andra stycket förslaget till interneringslag; dess andra stycke motsvarar 8 §, respektive 7 § i de nämnda lagförslagen och dess tredje stycke 7 § första stycket, respektive 6 § första stycket däri. Mot bestämmelsen i andra stycket andra punkten har en ledamot av sty­ relsen för föreningen Sveriges stadsdomare anmärkt, att det knappast förefölle tilltalande att sinnessjuk först efter det minsta tiden gått till ända skulle kunna utskrivas för att intagas å sinnessjukhus. Medicinalstyrelsen har anfört, att frågan om ett rationellt ordnande av fångvårdens sinnessjukvård borde upptagas till allsidig utredning. Enligt styrelsens mening försvårade den nuvarande strikta gränsdragningen mellan fångvårdens och övrig statlig sinnessjukvård ett rationellt medicinskt hand­ lande.

Departements­ Bestämmelsen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf har chefen. underkastats en redaktionell ändring med föranledande av ett påpekande i ett yttrande, att det redan av 7 § första stycket framginge att utskrivning ej finge ske före utgången av minsta tiden. Stadgandet i andra stycket andra punkten står i överensstämmelse med den i 48 § sinnessjuklagen uttryckta regeln, att sinnessjuka fångar ävensom sinnessjuka förvarade och internerade skola erhålla vård inom fångvården. Att i detta sammanhang överväga en jämkning av denna princip torde icke kunna ske. Icke heller finner jag skäl att här ingå på den av medicinalsty­ relsen berörda frågan, huru fångvårdens sinnessjukvård bäst bör anordnas. Detta svårlösta spörsmål kommer i annat sammanhang att upptagas till övervägande. I ett visst ur praktisk synpunkt betydelsefullt avseende är jag emellertid beredd att nu föreslå en reform. Härtill återkommer jag vid be­ handlingen av frågan örn ändringar i sinnessjuklagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 59

10—12 §§.

Dessa bestämmelser lia motsvarighet i följande lagrum i sakkunnigför­ slaget, nämligen 10 § i 14 § förslaget till förvaringslag och 13 § förslaget till interneringslag, 11 § första stycket i 7 § tredje stycket respektive 6 § tredje stycket, 11 § andra stycket i 16 § första stycket respektive 15 § första stycket, samt 12 § i 15 § respektive 14 §. Bestämmelserna i 16 § andra stycket förslaget till förvaringslag och 15 § andra stycket förslaget till interneringslag ha icke upptagits i departementsförslaget, enär åt 12 § givits sådan avfattning att därav framgår, att be­ stämmelserna i paragrafen icke bliva tillämpliga sedan tillsynstiden utgått.

13 §. Paragrafen motsvarar 9 § förslaget till förvaringslag och 8 § förslaget till interneringslag. 14 §. Paragrafen motsvarar 10 § förslaget till förvaringslag och 9 § förslaget till interneringslag. Rådhusrätten i Göteborg har ifrågasatt, huruvida det är behövligt att per­ son som undergår förvaring eller internering alltid skall av domstol rann­ sakas för nytt eller nyupptäckt brott eller om det icke skulle kunna över­ lämnas åt landsfogde att avgöra huruvida åtal skall anställas. Med anledning av regeln i förevarande paragrafs första stycke andra punk­ ten, att en person som är intagen till förvaring eller internering under vissa förutsättningar kan dömas till straff för brott begånget efter förvaringens el­ ler interneringens början, har medicinalstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke det med straffet avsedda disciplinära syftet i stället skulle kunna vinnas ge­ nom utnyttjande av vissa tekniska anordningar av samma karaktär som de s. k. fasta paviljongerna inom sinnessjukvården. I

I lagarna om ungdomsfängelse oell om tvångsuppfostran finnas bestäm- DeparUmenismelser om att landsfogden, i Stockholm Överståthållarämbetet, äger pröva, c e huruvida åtal skall anställas mot person som adömts ungdomsfängelse, re­ spektive tvångsuppfostran. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, införa en motsvarande bestämmelse i nu förevarande lagstiftning, vilken i motsats till de nämnda lagarna till huvudsaklig del avser brottslingar i vuxen ålder, synes icke böra ske utan samband med övervägande av behovet och genomförbar­ heten av liknande bestämmelser på andra områden. Som ett dylikt över­ vägande icke lämpligen kan äga rum i detta sammanhang, har någon bestäm­ melse av angivna innebörd icke upptagits i förslaget. Beträffande behovet av den i förevarande paragraf öppnade möjligheten att döma förvarad eller internerad till straff för brott begånget efter intag­ ningen torde få anses, att med vilka anordningar anstalterna än utrustas det kan tänkas inträffa fall, då synnerliga skäl tala för att avbryta skyddsåt­ gärden för att låta den förvarade eller internerade undergå straff. Den av

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i nu ifrågavarande hänseende, var­ till motsvarighet finnes i nu gällande lag, har därför bibehållits.

15 och 16 §§. 15 § motsvarar 11 § förslaget till förvaringslag och 10 § förslaget till inter­ neringslag. 16 § motsvarar 12 § i det förra lagförslaget och 11 § i det senare.

17 §• Paragrafen motsvarar 13 § förslaget till förvaringslag och 12 § förslaget till interneringslag. Svea hovrätt har beträffande stadgandet i första punkten anmärkt, att detta enligt sin ordalydelse icke vore tillämpligt i det fall att någon efter utskriv­ ning på prov begått brott och för detta blivit dömd till straff, som förekomme till verkställighet samtidigt med beslut om hans återhämtande eller återintagning. Det finge antagas vara förslagets mening, att även i detta fall förvarin­ gen skulle träda i stället för straffet. Då frågan särskilt beträffande bötesförseelser ej saknade praktisk betydelse, syntes det önskvärt, att lagtexten till vinnande av klarhet underginge någon jämkning. Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att straffet i ett fall sådant som det av Svea hovrätt åsyftade borde konsumeras av skyddsåtgärden. Beträffande andra punkten i paragrafen ha i vissa yttranden yppats tvivelsmål, vilken allmän åklagare som skall göra framställning örn bestämmande av ny minsta tid. Överståthållarämbetet har sålunda funnit det icke fullt klart framgå, huruvida framställningen skall göras av åklagaren i det mål, vari förvaring eller internering ådömts, eller av åklagaren i det mål, vari dömts till straff. Överståthållarämbetet har ansett det naturligast, att den senare gör framställningen, bland annat därför att denne redan är insatt i målet. Av föreningen Sveriges landsfogdar ävensom av t. f. landsfogden i Stockholms län har ifrågasatts, huruvida icke ifrågavarande uppgift borde anförtros åt landsfogde. Svea hovrätt har hemställt örn sådan jämkning av den av de sakkunniga föreslagna lagtexten, att därav tydligt framginge att framställning om för­ längning av minsta tiden kunde bifallas utan personlig inställelse av den dömde. Länsstyrelsen i Gotlands lån har funnit bestämmelserna icke vara fullt klart avfattade beträffande förfarandet hos länsstyrelse eller annan verkställighetsmyndighet.

Departements­ Det stadgande i sakkunnigförslaget, mot vilket de först berörda anmärk­ chefen. ningarna riktats, avser endast brott, som begåtts före skyddsåtgärdens bör­ jan. För sådana fall då brottet är begånget vid en senare tidpunkt, nämligen efter skyddsåtgärdens början men före utskrivningen eller under utskrivning på prov, är bestämmelsen därför icke tillämplig. Att dess räckvidd på detta sätt begränsats, sammanhänger med att det i dessa fall enligt de i 14 och 15 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 61

angivna principerna bör i viss utsträckning vara beroende på domstols pröv­ ning, huruvida förvaringen skall konsumera straff för brottet, och att i be­ stämmelsen icke upptagits någon föreskrift om anordnande av sådan dom­ stolsprövning. Med hänsyn till att de motsvarande bestämmelserna i lagarna örn ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran innehålla enahanda begräns­ ning, synes det icke lämpligt att i detta sammanhang utsträcka bestämmelsens tillämplighet. Vad beträffar frågan vilken åklagare som har att göra framställning örn ny minsta tid, synes denna uppgift böra ankomma på åklagare vid den dom­ stol, som skall besluta i ärendet, d. v. s. den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller internering. Lämpligen torde uppgiften, såsom i ett pär yttranden ifrågasatts, anförtros åt vederbörande landsfogde. Bestämmelse därom torde få utfärdas i administrativ ordning. I sådan ord­ ning torde ock kunna lämnas de anvisningar beträffande förfarandet hos länsstyrelse eller annan verkställighetsmyndighet, som må befinnas erfor­ derliga. En jämkning i paragrafens lydelse har företagits för att utmärka, att det i ärende om bestämmande av ny minsta tid är tillräckligt om tillfälle beredes den dömde att inkomma med skriftligt yttrande.

18 §. Paragrafen motsvarar 17 § förslaget till förvaringslag och paragrafen med samma nummer i förslaget till interneringslag. Beträffande sakkunnigförslagets preskriptionsregel, innebärande att ådömd förvaring eller internering skall vara förfallen såframt domen ej börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft, har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt, att preskriptionstiden beträffande de lindrigare brotten vore för lång och i fråga om de svårare för kort. Hovrätten har ifrågasatt, huruvida icke olika preskriptionstider borde införas, vilka skulle sättas i relation till den i varje särskilt fall för skyddsåtgärden bestämda minsta tiden. T. f. presidenten har emellertid anfört, att då längden av skyddsåtgärden kunde komma att bero på huru förhållandena i det särskilda fallet gestaltade sig under förvarings- eller interneringstiden, preskriptions­ tiden ej borde bestämmas i form av en skala. Med hänsyn till att de ifråga­ varande skyddsåtgärderna närmast vöre att likställa med straffarbete och då i fråga om särskilt grova brott, för vilka brottslingen alltid hölles häktad, preskriptionstiden vore av endast ringa betydelse, syntes den av de sakkun­ niga föreslagna preskriptionstiden femton år vara lämpligt avvägd. En leda­ mot av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare har ansett preskrip­ tionstiden åtminstone för enklare förvarings- och interneringsfall alltför sträng. Länsstyrelsen i Östergötlands län har ifrågasatt, om ett förvaringsbeslut, vilket icke kunnat befordras till verkställighet förrän lång tid förflu­ tit från heslutets meddelande, borde tillämpas utan förnyad prövning hu­ ruvida stadgade förutsättningar för förvaring fortfarande vore för handen.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Departements­ De nuvarande förvarings- och interneringslagarna upptaga inga särskilda chefen. regler om preskription av ådömd förvaring eller internering. Då ett straff alltid utsättes i domen, blir emellertid stadgandet i 5 kap. 20 § strafflagen om preskription av ådömt straff tillämpligt även i detta hänseende, och skydds­ åtgärden kommer att preskriberas tidigare eller senare allt efter arten och längden av det ådömda frihetsstraffet. Eftersom förvaring eller internering enligt förslaget skall ådömas direkt och 5 kap. 20 § strafflagen således icke blir tillämplig å sådan skyddsåtgärd, blir det erforderligt att införa en särskild bestämmelse örn preskription av ådömd förvaring, respektive internering, som icke börjat verkställas inom viss tid. Under åberopande av att preskriptionstiden för ådömt straffarbete på längre tid än två men icke över åtta år enligt 5 kap. 20 § strafflagen är fem­ ton år från det domen vann laga kraft, ha de sakkunniga föreslagit, att ådömd förvaring eller internering skall vara förfallen såframt domen ej börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft. Beträffande den sålunda föreslagna preskriptionsregeln har i ett yttrande gjorts gällande, att olika preskriptionstider borde stadgas med hänsyn till svårhetsgraden hos det brott som föranlett domen å förvaring eller interne­ ring. När de sakkunniga föreslagit en för alla fall av förvaring och inter­ nering gemensam preskriptionsbestämmelse, ha de emellertid följt den me­ tod, som kommit till användning i lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfän­ gelse. Det torde ock möta svårigheter att finna en i alla avseenden tillfreds­ ställande regel, enligt vilken skilda preskriptionstider skulle komma att gälla i olika fall. Då det därför synes böra godtagas, att för alla fall gives sam­ ma bestämmelse om oreskription, torde det få anses, att den av de sak­ kunniga föreslagna tiden femton år är väl avvägd. Att bestämma tiden kor­ tare synes sålunda, i betraktande av arten av de brottslingskategorier för vilka den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd, icke vara påkallat. För den händelse det i något fall skulle inträffa att en till förvaring eller inter­ nering dömd person skulle bliva intagen i säkerhetsanstalt först sedan lång tid förflutit efter domen och det med hänsyn till hans uppförande under den förflutna tiden kan antagas att förutsättningar för skyddsåtgärden icke längre äro för handen, torde myndigheterna tillse att han, eventuellt genom anli­ tande av nådevägen, blir tidigt utskriven. Att åter bestämma en längre pre­ skriptionstid än femton år torde, med hänsyn till att bestämmelsen skall vara tillämplig även beträffande sådana brottslingar vilka dömts till förvaring eller internering för ett jämförelsevis mindre grovt brott, icke böra ske.

19—21 §§. 19 och 20 §§ motsvara 18 och 19 §§ i förslaget till förvaringslag och para­ graferna med samma nummer i förslaget till interneringslag. 21 § motsvarar 21 § i det förra förslaget och 20 § i det senare.

övergångsbestämmelserna. Departements­ Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall, i mål där fråga är chefen. om ansvar allenast för brott begånget före lagens ikraftträdande eller för så-

Kungl. Majlis proposition nr 310. 63

dant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla högre straff än böter, beträffande förordnande om förvaring eller internering äldre lag fortfarande tillämpas. Innebörden härav är följande. Om lagföring sker allenast för brott begånget före den nya lagens ikraftträdande, skola förutsättningarna för förvaring eller inter­ nering städse bedömas enligt äldre rätt. Är åter fråga endast örn brott för­ övat efter nämnda tidpunkt, skall naturligen den nya lagen tillämpas. Be­ träffande det fall, att en person samtidigt lagföres dels för ett brott, som be­ gåtts före den nya lagens ikraftträdande, dels ock för ett brott, som han för­ övat under nya lagens giltighetstid, skall det senare brottets svårhetsgrad vara avgörande för frågan, efter vilkendera lagstiftningen förutsättningarna för ådömande av förvaring eller internering skola bedömas. Finnes den till­ talade för det senare av de båda brotten ej förskylla högre straff än böter, skall nämligen äldre lag tillämpas. På grund av denna regel kommer nya lagens fordran med avseende å svårhetsgraden av det brott, den tilltalade skall ha förövat för att kunna dömas till förvaring eller internering — vilken fordran innebär en väsentlig utvidgning av de ifrågavarande skyddsåtgärder­ nas tillämplighet i jämförelse med gällande rätt —- icke att kunna anses upp­ fylld genom brottslighet som till tiden ligger före ikraftträdandet, med mindre den tilltalade efter lagens ikraftträdande begått ett brott som finnes förskylla högre straff än böter. Denna lösning av frågan överensstämmer i princip med den reglering, som motsvarande spörsmål erhöll vid genomförandet av nu gällande lagstiftning i ämnet. För det specialfall, som behandlas i 3 §, har emellertid stadgats, att nya lagen skall vara tillämplig även örn något brott icke förövats efter ikraftträ­ dandet. De betänkligheter, som i ett yttrande uttalats med anledning av detta stadgande, synas med hänsyn till den särställning, regeln i 3 § intager, icke böra tillerkännas avgörande betydelse. Det må ock framhållas, att värdet av 3 § skulle bliva väsentligt förringat, örn under dess tillämpningsområde icke komme att ingå fångar som vid lagens ikraftträdande finnas i straffanstal­ terna.

Övriga lagförslag.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister är upprättat med utgångspunkt från den avfattning sistnämnda lag skall äga enligt lagen den 5 juni 1936 om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ i lagen. 1936 års lag, vilken tillkommit i samband med avskaffandet av vissa straffpåföljder, skall ej trä­ da i kraft förrän den dag Konungen förordnar, men sakkunnigförslaget utgår från att 1936 års lag sättes i kraft före det nu ifrågavarande förslaget. För innevarande års riksdag har, med föranledande bland annat av de nya la­ garna örn ungdomsfängelse och örn tvångsuppfostran, genom proposition (nr 127) framlagts förslag till lag angående ändring i vissa delar av straffregister­ lagen, vilken lag liksom 1936 års lag skall träda i kraft den dag Konungen förordnar. Vid bearbetningen av sakkunnigförslaget inom departementet har förutsatts, att den nämnda nya ändringslagen likaledes skall hinna sät-

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

tas i kraft tidigare än det förevarande lagförslaget, och detta utgår därför från den lydelse straffregisterlagen enligt 1936 års lag och den sistnämnda ändringslagen skall erhålla. Däremot har hänsyn icke behövt tagas till den 1 samband med ändrad lagstiftning rörande verkställighet av bötesstraff den 9 april 1937 utfärdade lagen angående ändrad lydelse av 2 § 1 och 2 mom. samt 8 § 2 mom. straffregisterlagen. 1937 års ändringslag berör nämligen icke de lagrum, som nu föreslås skola undergå ändring. Förutom de avvikelser, som föranletts av det nyss anförda, lia på några punkter smärre ändringar måst företagas i sakkunnigförslaget.

Beträffande förslaget till lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken har Svea hovrätt anfört, att det sist­ nämnda lagrummet i sakkunnigförslaget erhållit en mindre lycklig avfatt­ ning. Sålunda innebure det tillägg angående förvaring och internering, som gjorts i slutet av momentet, till väsentlig del allenast en upprepning av vad som följde av det föregående. Justitiekanslersämbetet har funnit det från tydlighetens synpunkt önskvärt, att bland de ansvarspåföljder, beträffande vilka i lagrummet stadgas att de skola för den dömde medföra rätt att över­ klaga hovrätts utslag, upptagas även ungdomsfängelse och tvångsuppfostran.

Departements • Vidkommande först 27 kap. 15 § lia de sakkunniga föreslagit sådan ändring chefen. i avfattningen av tredje stycket, att därav kommer att framgå att förvaring och internering skola vara likställda med straff med avseende å hovrätts skyl­ dighet att innan på besvär av allmän åklagare eller målsägande ändring göres i underrätts utslag personligen höra tilltalad som därom framställt begäran. Att de ifrågavarande skyddsåtgärderna bliva uttryckligen nämnda i lagrum­ met, lärer vara erforderligt för att icke den i förslaget genomförda ändringen beträffande sättet för åtgärdernas ådömande — enligt förslaget ådömas för­ varing och internering direkt utan att något straff först utsättes — skall med­ föra ändring i det hänseende som avses i lagrummet. Enahanda skäl torde emellertid kunna anföras för att jämväl tvångsuppfostran, vilken åtgärd en­ ligt lagen därom den 13 mars 1937 likaledes skall ådömas direkt, genom ett stadgande i paragrafen likställes med straff. I departementsförslaget har där­ för den av de sakkunniga föreslagna ändringen utvidgats till att omfatta även tvångsuppfostran. Det av Svea hovrätt åsyftade tillägget i 30 kap. 6 § 1 mom. angiver, dels att tilltalad äger föra talan mot hovrätts utslag varigenom angående honom antingen förordnats att förvaring eller internering skall avse annat brott eller träda i stället för straff för annat brott, om å detta brott kan följa straffarbete, avsättning eller fängelse, dels ock att tilltalad äger föra sådan talan då ny minsta tid bestämts för förvaring eller internering. Emellertid synes kunna ifrågasättas, huruvida någon särskild bestämmelse är erforder­ lig beträffande den första gruppens fall. Att märka är nämligen, att enligt lagrummets nuvarande lydelse tilltalad alltid är berättigad föra talan mot hovrätts utslag genom vilket han blivit sakfälld för brott varå straffarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 65

eller avsättning efter lag kan följa. Om det icke föreligger sådant fall och ej heller ny minsta tid bestämts, synes utslaget icke beröra hans intressen i sådan grad, att det är behövligt att låta honom fullfölja talan till högsta in­ stans. I departementsförslaget ha därför tilläggsbestämmelserna begränsats till att avse de fall, då ny minsta tid bestämts. Det av justitiekanslersämbetet uttalade önskemålet, att i 30 kap. 6 § 1 mom. måtte omnämnas även ungdomsfängelse och tvångsuppfostran, har i vad an­ går den senare åtgärden understrukits av första lagutskottet vid innevarande års riksdag i dess av riksdagen godkända utlåtande i anledning av förslaget till lag om tvångsuppfostran (nr 11). Med hänsyn till bestämmelserna i 26 § lagen om ungdomsfängelse och 20 § lagen örn tvångsuppfostran skulle ett sådant tillägg till lagrummet visserligen icke medföra någon ändring i sak. Då det emellertid ur praktisk synpunkt onekligen innebär en fördel, att i lag­ rummet direkt angivas samtliga de fall då klagan får föras över hovrätts ut­ slag, har enligt departementsförslaget i lagrummet omnämnts såväl ungdoms­ fängelse och tvångsuppfostran som förvaring. Vid förslaget till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen är att nämna, att den ändrade lydelsen av 18 §, innebärande utvidgning av sinnessjuknämndens befattning i vissa fall med ärenden rörande utskrivning från sinnessjukhus, uttryckligen tillstyrkts av sinnessjuknämnden. Vid av­ fattningen av lagförslaget har förutsatts, att den i samband med tvångsuppfostringsreformen utfärdade lagen den 13 mars 1937 om ändrad lydelse av 18 § sinnessjuklagen skall sättas i kraft före den nu ifrågavarande lag­ ändringen. I

I samband med de nu föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen synes böra upptagas en fråga om jämkning av bestämmelserna i nämnda lag rö­ rande straffriförklarades behandling, vilken flaga erhållit sär­ skild aktualitet genom den platsbrist å fångvårdens sinnessjukavdelningar, som i synnerhet under det senaste året varit starkt framträdande. Enligt sinnessjuklagen skall för brott häktad person, vilkens sinnesbe­ skaffenhet jämlikt domstols förordnande skall undersökas, intagas å sinnes­ sjukavdelning vid fångvården för undersökningens verkställande av sjukvårdsläkaren vid avdelningen. Blir häktad, som sålunda är intagen å någon fångvårdens sinnessjukavdelning, förklarad fri från ansvar på grund av sin sinnesbeskaffenhet och förklaras han i behov av vård å sinnessjukhus, skall han förbliva å avdelningen intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I sådant fall ankommer det enligt 47 § 3 mom. första stycket sinnessjuklagen på vederbörande fångvårdsmyndigliet att hos medi­ cinalstyrelsen, som har att i ämnet förordna, göra framställning om den straffriförklarades intagande för vård å dylikt sjukhus. Förordnar domstol örn undersökning av sinnesbeskaffenheten hos till­ talad, som ej är häktad, skall undersökningen verkställas av läkare som medicinalstyrelsen förordnar. Förklarar läkaren eller, örn medicinalstyrel­ sens utlåtande inhämtas, medicinalstyrelsen den tilltalande vara i behov av Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 310. 5

66 Kungl Maj:ts proposition nr 310.

vård å sinnessjukhus, och blir den tilltalade av domstol förklarad straffri på grund av sin sinnesbeskaffenhet, åligger det, enligt tredje stycket i 47 § 3 inom. sinnessjuklagen, vederbörande länsstyrelse att, örn domstolens utslag vinner laga kraft, genast förordna om den straffriförklarades intagande å sinnessjukhus för vård, därvid det ankommer på medicinalstyrelsen att, efter anmälan av länsstyrelsen, bestämma å vilket sinnessjukhus intagningen skall ske. Kan plats å sådant ej omedelbart erhållas, skall enligt samma lagrum den straffriförklarade i avbidan på dylik plats genom länsstyrelsens försorg intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Medicinalstyrelsens förordnande beträffande straffriförklarades intagning å sinnessjukhus avser i nu berörda fall endast att bestämma å vilket sinnes­ sjukhus intagningen skall ske. I vilken ordning de straffriförklarade skola intagas i händelse av platsbrist bestämmes nämligen av vederbörande sjukvårdsläkare enligt de allmänna grunder för intagningsordningen som an­ givas i stadgan angående sinnessjukvården i riket. I 72 g av denna stadga föreskrives i sådant hänseende, att hänsyn skall tagas till utsikterna till tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, till patientens far­ lighet för person eller egendom och i övrigt förekommande omständigheter, som påkalla skyndsam intagning; dock att företräde alltid skall lämnas åt den, av vars uppträdande uppenbarligen framgår, att han är farlig för eget eller annans liv, och som icke är intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjuk­ avdelning vid fångvården, så ock åt person, som tjänstgör vid mobiliserad del av krigsmakten. Vid tillkomsten av sinnessjuklagen år 1929 framhölls, att det uppenbarli­ gen vöre av vikt, att tilltalade som straffriförklarats och vore i behov av vård å sinnessjukhus, så snart lämpligen kunde ske genom det allmännas försorg omhändertoges. Sinnessjuklagen avser att detta omhändertagande skall ske å statens sinnessjukhus. Endast i avbidan på plats å sådant sjuk­ hus skulle vård beredas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Ä dessa avdel­ ningar skola däremot i princip alla anbefallda undersökningar av häktades sinnesbeskaffenhet verkställas, och där skola också fångar, som blivit sin­ nessjuka, förvaras. Även före sinnessjuklagens tillkomst företogos de rättspsykiatriska under­ sökningarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, där också i regel sin­ nessjuka fångar vårdades. Beträffande straffriförklarade funnos inga för­ fattningsbestämmelser, enligt vilka de skulle kvarhållas därstädes. Då på grund av den stora platsbristen vid hospitalen dessa endast i begränsad ut­ sträckning och i regel först efter långt dröjsmål kunde mottaga straffriför­ klarade, hade emellertid — till undvikande av att sinnessjuka brottslingar, såsom tidigare ofta förekommit, överlämnades till fattigvården för omhän­ dertagande eller helt enkelt sändes till sina hem för vård — i praxis blivit allt vanligare, att straffriförklarade som varit häktade kvarhöllos å fång­ vårdens sinnessjukavdelningar till dess plats å hospitalen kunde beredas dem. Vid tiden för sinnessjuklagens tillkomst vårdades sålunda å dessa avdelnin­ gar omkring 130 straffriförklarade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310. 67

Vid sinnessjuklagens framläggande för riksdagen framhöll departements­ chefen, att man dittills räknat med att sinnessjukhusen skulle vara i stånd att upptaga inom fångvården förvarade straffriförklarade först då det nybyggnadsprogram, som uppställts för den statliga sinnessjukvården, blivit förverkligat eller omkring utgången av år 1937. Då det emellertid visat sig, att det ökade utrymme, som under sådan förutsättning erfordrades vid ett genomförande av det i förslaget till sinnessjuklag upptagna förfarandet rö­ rande undersökning av häktade, icke kunde beredas annorledes än genom nybyggnader, fann departementschefen, att frågan om de straffriförklarades överflyttning till sinnessjukhusen kommit i ett förändrat läge. Det kun­ de uppenbarligen icke komma i fråga att verkställa nybyggnader för fång­ vårdens sinnessjukavdelningar samtidigt med att de straffriförklarade, vil­ kas omhändertagande för vård ju icke tillhörde fångvårdens egentliga upp­ gift, å dessa avdelningar provisoriskt upptoge mer än det utrymme, som för fångvårdens egna behov ytterligare vore av nöden. Den enda tillfreds­ ställande lösningen syntes därför departementschefen vara, att straffriför­ klarade redan under de närmaste åren efter 1929 överflyttades till sinnes­ sjukhusen i den omfattning, som erfordrades för att utan ytterligare utvidg­ ningar av fångvårdens sinnessjukavdelningar å dessa bereda efter den nya lagstiftningens genomförande behövligt utrymme för fångar och häktade. I överensstämmelse med detta departementschefsuttalande påbörjades en överflyttning av klientelet å fångvårdens sinnessjukavdelningar till statens sinnessjukhus. I statsverkspropositionen till 1931 års riksdag omnämnde dåvarande chefen för justitiedepartementet den sålunda pågående överflytt­ ningen och ställde sig med hänsyn härtill avvisande till en hemställan av fångvårdsstyrelsen om ökning av bevakningspersonalen vid fångvården, enär man borde avvakta verkningarna av överflyttningen. Med anledning av detta departementschefens uttalande framhöll emellertid riksdagen på stats­ utskottets hemställan i skrivelse till Kungl. Maj:t, att sinnessjuka av ifråga­ varande kategori icke borde vid uppkommande platsledigheter å sinnessjuk­ husen äga företräde framför andra dit anmälda, vilka vore i behov av anstaltsvård. På grund av riksdagens nämnda ståndpunktstagande och då antalet strafffriförklarade ävensom antalet undersökningsfall befinner sig i oavbruten ök­ ning samtidigt som en betydande platsbrist vid statens sinnessjukhus fortfa­ rande gör sig gällande ha fångvårdens sinnessjukavdelningar blivit starkt överbelagda, varjämte det blivit nödvändigt att där kvarhålla straffriför­ klarade, som enligt lagens syfte skolat långt tidigare överflyttas till vanligt sinnessjukhus. Efter tillkomsten av en ny sinnessjukavdelning vid central­ fängelset å Långholmen år 1932 och vissa andra förändringar med avseende å fångvårdens sinnessjukavdelningar uppgår antalet platser vid dessa numera till 231. Den 1 mars i år vårdades emellertid på dessa avdelningar icke mind­ re än 337 personer, därav 207 straffriförklarade. Riksdagen har i år bifallit Kungl. Maj:ts proposition (nr 70) om inrättande av en ny sinnessjukavdel­ ning på centralfängelset i Malmö, varigenom 26 nya platser erhållas.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 5 april i år framhöll jag, att den rå­ dande starka överbeläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelningar utan dröjsmål måste nedbringas och att i sådant syfte i första hand borde under­ sökas, huruvida möjlighet funnes att å sinnessjukhusen bereda plats för ett antal av de å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade, samt anmodade medicinalstyrelsen att skyndsammast härutinnan avgiva ytt­ rande och framlägga det förslag vartill styrelsen kunde finna anledning. I följd härav har medicinalstyrelsen i skrivelse den 12 april 1937 framhållit i huvudsak följande: Ehuru den 1 april i år å statens sinnessjukhus funnes 16,584 vårdplatser, å vilka med en överbeläggning av omkring 12.4 °/o vårdades 18,650 patienter, därav 1,170 straffriförklarade, vore likväl samtidigt 2,915 sjuka antecknade som exspektanter, vilka icke kunnat mottagas. En väsentlig ökning av intag­ ningen av straffriförklarade vid de statliga sinnessjukhusen syntes sålunda styrelsen omöjlig under annan förutsättning än att styrelsen finge tillfälle ge­ nomföra åtgärder för ett temporärt beredande av provisoriska statliga sinnessjukvårdsplatser. Styrelsen förberedde ett förslag till Kungl. Maj:t om inrät­ tande av provisoriska sekundärsjukhus, till vilka utan olägenhet kunde över­ flyttas ett avsevärt antal å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter, varigenom ökad intagning av straffriförklarade skulle möjliggöras. För att säkerställa denna ökade intagning behövde styrelsen emellertid viss ökad be­ fogenhet. Då styrelsen icke kunde ålägga en sjukvårdsläkare att intaga en till honom underställd sjukvårdsavdelning hänvisad straffriförklarad, hade från styrelsens sida endast underhandsframställningar om önskvärdheten om så­ dan intagning kunnat riktas till vederbörande sjukvårdsläkare, vilket i stor utsträckning skett. I syfte att erhålla ökad befogenhet att reglera intagningen av straffriförklarade hemställde styrelsen örn ändring av sinnessjukvårdsstadgan 71 § 2 mom. 4). Detta lagrum, i vilket stadgas att medicinalstyrelsen må i fråga örn viss person, för vilken intagning sökes, meddela särskild föreskrift om var sådan må ske, borde enligt styrelsens mening ändras därhän, att me­ dicinalstyrelsen även ägde föreskriva när intagningen skulle ske. Härigenom skulle styrelsen erhålla möjlighet att reglerande ingripa med avseende å intag­ ning av straffriförklarade, så att, därest antalet statliga platser för vård av sinnessjuka provisoriskt ökades, olägenheterna inom fångvårdens sinnessjuk­ avdelningar skulle kunna avsevärt minskas.

Medicinalstyrelsen har vidare i sin nämnda skrivelse föreslagit upphävan­ de av bestämmelsen i sista punkten i 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuk­ lagen, enligt vilken straffriförklarad, som icke varit häktad, skall i avbidan på plats å något statens sinnessjukhus för vård intagas å sinnessjukavdelning vid fångvården. Till stöd för denna hemställan har medicinalstyrelsen anfört följande: Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen vore för närvarande 11 straffriför­ klarade män och 16 kvinnor av denna kategori intagna å fångvårdens sinnes­ sjukavdelningar och från vederbörande länsstyrelser hade framställningar in­ givits om emottagande av ytterligare 11 män. Det måste emellertid anses syn­ nerligen otillfredsställande att straffriförklarade, som under den domen före­ gående rättsproceduren tillåtits vistas på fri fot, för att vänta på intagning för vård å statligt sinnessjukhus måste intagas å till fångvårdsanstalt ansluten sinnessjukavdelning. Då flertalet av dessa straffriförklarade måste betecknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 69

såsom endast i mycket ringa mån farliga för annans säkerhet till person eller egendom, syntes det medicinalstyrelsen, som örn nyssnämnda bestämmelse örn deras intagning å fångvårdsanstalt skulle kunna utgå ur sinnessjuklagens 47 §. Omhändertagandet av det fåtal av denna kategori, som på grund av vi­ sad eller latent farlighet för den allmänna säkerheten icke borde tillåtas under väntetiden vistas i frihet, syntes styrelsen böra kunna tillfredsställande ordnas genom ingripande av i 6 § sinnessjuklagen angivna personer och myndig­ heter. I 6 § sinnessjuklagen stadgas, att örn icke förmyndare, god man, make eller annan vidtager åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, skall ordföranden i hälsovårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrelsen i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare vara pliktig att föranstalta därom. Vid behandlingen av förevarande ärende har medicinalstyrelsen under hand haft överläggning med fångvårdsstyrelsen, som därvid tillstyrkt de före­ slagna författningsändringarna.

Av den föregående redogörelsen framgår att i strid med sinnessjuklagens Departement* syfte, enligt vilket de straffriförklarade i princip skola intagas för vård å c e,en' de vanliga sinnessjukhusen, straffriförklarade på grund av platsbristen på dessa i stor utsträckning och ofta under lång tid måste kvarstanna på fångvårdens starkt överbelagda sinnessjukavdelningar. Olägenheterna av nämnda förhållande framträda så mycket starkare, som dessa avdelningar, vilka i allmänhet äro inredda i vanliga fångvårdsanstalter, icke äro lämpade för beredande av verklig sinnessjukvård. Att nu berörda ogynnsamma för­ hållanden uppstått har, såsom av det föregående framgår, sin grund i att vård­ behovet för sinnessjuka, såväl straffriförklarade som andra, visat sig större än som förutsetts. Det enda rationella botemedlet mot förenämnda olägen­ heter är uppenbarligen att så många nya vårdplatser skapas, att alla vårdbehövande sinnessjuka, oberoende av vilken kategori de tillhöra, kunna er­ hålla tillfredsställande vård. Huruvida de straffriförklarade sinnessjuka där­ vid böra erhålla vård å statens sinnessjukhus eller å nya sinnessjukavdelnin­ gar inom fångvården är en fråga som jag i detta sammanhang icke kan taga ståndpunkt till. För att emellertid snarast möjligt å sinnessjukhusen bereda plats för ett antal av de å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffriförklarade har chefen för socialdepartementet för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga förslag örn inrättande provisoriskt av ett antal statliga vårdplat­ ser avsedda för å statens sinnessjukhus nu vårdade lugna patienter. Där­ igenom skulle ett motsvarande antal straffriförklarade kunna överföras till sinnessjukhusen. Jämsides med inrättandet av nya vårdplatser synes man böra företaga sådana ändringar i lagstiftningen, som medgiva att de straffriförklarade i större utsträckning än hittills komma ali erhålla vård å statens sinnessjukhus i stället för att kvarhållas å fångvårdens sinnessjukavdelningar.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

I första hand komma därvid i betraktande sådana straffriförklarade som icke varit häktade. Beträffande dem har medicinalstyrelsen föreslagit att de överhuvud icke skulle tagas i provisoriskt förvar å fångvårdens sin­ nessjukavdelningar utan att de skulle vistas i frihet till dess att plats kunde beredas dem å sinnessjukanstalt. Onekligen är det föga tillfredsställande alt en straffriförklarad, då brottet är så ringa och omständigheterna i öv­ rigt sådana att han icke är häktad, kan komma att intagas å sinnessjukavdel­ ning vid fångvården. Det kan vara fråga exempelvis om en person, som begått ett icke alltför allvarligt brott och knappast i större mån kan anses farlig för person eller egendom och som under en, på grund av sin­ nesundersökning och fullföljd av talan till högre rätt, tämligen långvarig rättegång vistats på fri fot. Det synes knappast rimligt, att en sådan per­ son, vilken måhända aldrig förut varit i beröring med någon fångvårdsanstalt, skall, sedan han av läkare förklarats i behov av vård å sinnessjukhus och av domstol genom laga kraftvunnet utslag förklarats straffri, insättas i en under fångvården lydande anstalt, som åtminstone för närvarande i regel har fängelsekaraktär och där klientelet i huvudsak består av straffri­ förklarade som varit häktade. A andra sidan måste beaktas att även bland nu ifrågavarande sinnessjuka finnas sådana som äro av mera farlig beskaf­ fenhet. Då därtill kommer att det ofta skulle kunna verka stötande om en person, som blivit övertygad om ett tämligen grovt brott men som blivit strafffriförklarad, efter domstolens utslag komme att vistas å fri fot, har jag icke ansett mig kunna godtaga förslaget om en sådan bestämmelse att de icke häktade straffria skola vistas på fri fot i avbidan på att plats kan beredas dem å sinnessjukhus. En lämplig lösning synes däremot vara att föreskriva, att en icke häktad straffriförklarad skall utan dröjsmål intagas å sinnessjuk­ anstalt. Med hänsyn till det förhållandevis ringa antalet av de personer var­ om här är fråga skulle en sådan bestämmelse ej medföra någon väsentlig in­ skränkning i de icke kriminella sinnessjukas möjligheter att erhålla vård å statens sinnessjukhus. I enlighet med vad sålunda anförts bör 47 § 3 mom. tredje stycket sinnessjuklagen undergå ändring. Vad därefter angår frågan om sådana straffriförklarade, som varit häktade, må framhållas, att orsaken till att de i så stor utsträckning kommit att kvarstanna på fångvårdens sinnessjukavdelningar sammanhänger med de reg­ ler, som givas i 72 § sinnessjukvårdsstadgan rörande den ordning i vil­ ken exspektanter skola intagas å sinnessjukhusen, samt med riksdagens år 1931 gjorda uttalande, att de straffriförklarade icke syntes böra hava före­ träde framför andra exspektanter vid intagning å sinnessjukhusen; därtill kommer, att tillämpningen av dessa regler helt ligger i den enskilde sjuk­ husläkarens hand såvitt angår hans sjukhus. För min del anser jag, i huvudsaklig överensstämmelse med vad medici­ nalstyrelsen föreslagit, att de nuvarande olägenheterna skulle kunna begrän­ sas genom att det överlämnas åt en central myndighet — medicinalstyrel­ sen — att vid konkurrens mellan straffriförklarade och övriga sinnessjuka avgöra i vilken ordning intagning å sinnessjukhus skall ske, därvid hänsyn

Kungl. Majlis proposition nr 310. 71

bör tagas till, förutom andra föreliggande omständigheter, den vårdnadsskyldighet för det allmänna som uppkommit genom att den straffriförklarade berövats friheten. Jag föreslår därför att 47 § 3 mom. första stycket sinnes­ sjuklagen ändras så, att åt lagrummet gives den innebörd att medicinalstyrel­ sen skall äga bestämma icke blott, som för närvarande, å vilket sinnessjukhus den straffriförklarade skall intagas utan även i vilken ordning i förhållande till andra exspektanter intagningen skall ske. Härjämte bör i 72 § sinnessjukvårdsstadgan införas en hänvisning till lagens bestämmelser. Den senare ändringen lärer kunna vidtagas i administrativ ordning. Nu ifrågavarande ändringar synas böra träda i kraft den 1 juli 1937.

I enlighet med vad i det föregående anförts lia inom justitiedepartementet upprättats förslag till 1) lag om förvaring och internering i såkerhetsanstalt; 2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrgtare samt av internering av återfaUsförbrgtare ; 3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare; 4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen; 5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr lös. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag; 6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) an­ gående villkorlig frigivning; 7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister; 8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken; 9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rätte­ gångsbalken; samt 10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­ förslag, av den lydelse bilaga till delta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet: Sigrid Linders.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till

Lag

om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas som följer:

Om förvaring av vissa abnorma förbrytare.

1 §• Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sin­ nesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, må domstolen i stället för straff ådöma förvaring i säkerhetsanstalt, därest 1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och 2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i må­ let förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egen­ dom; samt 3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. 2 3

2 §■ Har någon, som genom villkorlig dom fått anstånd med straffarbete eller med fängelse ådömt för sedlighetsbrott, efter domens meddelande men före prövotidens slut gjort sig skyldig till nytt brott, som icke är av beskaffen­ het som i 1 § 3. sägs, eller till uppförande på grund varav anståndet må för­ klaras förverkat; prövas han vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och kan det antagas att han vid begående av det brott för vilket han erhållit villkorlig dom varit av enahanda sinnesbeskaffenhet, må domstolen, under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, i stället för att förklara anståndet förverkat och, där han begått nytt brott, jäm­ väl i stället för att ådöma straff härför, döma till förvaring i säkerhetsan­ stalt. 3 §• Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans sä-

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 73

kerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran återstår.

Om internering av återfallsförbrytare.

4 §• Begår någon för brott dömd ånyo brott, må domstolen för det återfall i stället för straff ådöma internering i säkerhetsanstalt, därest den brotts­ lige 1. efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i brott ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraftvunnen; 2. undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år; 3. därefter, antingen medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han senast lösgavs från sådant straff eller ock, beträffande den som varit förvarad eller internerad, inom tio år från det han utskrevs, ånyo be­ går brott samt å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete; samt 4. på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Prövas tilltalad vid gärningens begående hava varit av sinnesbeskaffen­ het, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, skall vad i denna lag örn internering stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon förskyller straff­ arbete på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering vara förfallen.

Gemensamma bestämmelser.

5 §. Frågor enligt denna lag skola, i de fall nedan angivas, behandlas av en nämnd bestående av fem ledamöter (interneringsnämnden). Chefen för fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för åter­ stående tid av löpande period. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit inneha­ vare av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Supp­ leant för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade be­ hörighetsvillkor. Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga er­ farenhet i fångvårdsärcnden. Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot, som är eller varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller suppleant, som kunnat förordnas till ordförande.

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Har ledamot ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han tager säte i nämnden. Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom är i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla samma jäv som i fråga om domare. Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna lag må talan ej föras.

6 §• Innan, enligt 1, 2 eller 4 §, till förvaring eller internering dömes, skall dom­ stolen inhämta yttrande från nämnden huruvida sådan åtgärd bör vidtagas. Sedan nämnden från domstolen mottagit protokoll och övriga handlingar i målet, åligger nämnden att, så snart ske kan, till domstolen avgiva det begär­ da yttrandet. Prövar nämnden den ifrågasatta åtgärden icke böra äga rum, vare frågan därom förfallen. Finner fångvårdsstyrelsen anledning förekomma att enligt vad i 3 § sägs någon som undergår straff underkastas förvaring, skall styrelsen inhämta nämndens yttrande i frågan. Tillstyrker nämnden förvaring, skall styrelsen hänskjuta frågan till justitiekanslern, som prövar huruvida talan om ådömande av förvaring skall väckas. Beträffande den som undergår tvångsuppfostran skall vad här i fråga om fångvårdsstyrelsen stadgats gälla sty­ relsen för uppfostringsanstalten. Talan enligt andra stycket föres vid den domstol som först avgjort det mål vari dömts till straff eller tvångsuppfostran. Vid domstolen skall den tilltalade muntligen höras, och gäde om hans rätt till biträde för sin talans förberedande och utförande vad i lagen angående förordnande av rättegångs­ biträde åt häktad är stadgat, dock att biträdet tillerkänd ersättning alltid skall stanna å statsverket. Beträffande den tilltalade skall i tillämpliga delar gälla vad i 27 och 30 kap. rättegångsbalken, 12 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av samma balk samt 11 och 12 kap. lagen örn krigsdomstolar och rätte­ gången därstädes finnes stadgat angående part som hålles häktad. Beslut örn förvaring, som i andra och tredje styckena avses, skall verk­ ställas utan hinder av att det ej äger laga kraft.

7§. När, i annat fall än i 3 § sägs, till förvaring eller internering dömes, skall domstolen med hänsyn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid, före vars utgång den dömde icke må ut­ skrivas. Minsta tid må bestämmas för förvaring till lägst ett och högst tolv år samt för internering till lägst fem och högst femton år. För förvaring enligt 3 § vare minsta tid ett år. Där förvaringen trätt i stället för straffarbete eller fängelse och mer än ett år återstår av strafftiden, må dock utskrivning icke äga rum före nämnda tids utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 75

Vid beräkning av minsta tid skola tillämpas de grunder som gälla för be­ räkning av strafftid, dock skall vid förvaring enligt 3 § denna tid räknas från den dag då utslaget ankommer till den myndighet som har att förord­ na örn verkställigheten.

8 §•

Säkerhetsanstalt enligt denna lag är anstalt eller anstaltsavdelning, som av Konungen anvisats för sådant ändamål.

9 §• Utskrivning från förvaring eller internering är antingen villkorlig (utskriv­ ning på prov) eller slutlig. Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Sedan minsta tiden gått till ända, må dock den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom oavsett sin vådlighet slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus. Örn utskrivning beslutar nämnden.

10 §.

Före utgången av den för förvaringen eller interneringen gällande minsta ti­ den skall nämnden, även om framställning ej gjorts, pröva huruvida den för­ varade eller internerade må anses kunna utan våda för annans säkerhet till person eller egendom utskrivas. Sker ej utskrivning, skall nämnden minst var tolvte månad ånyo företaga sådan prövning. Nämnden är icke skyldig att mer än en gång var sjätte månad pröva fram­ ställning örn utskrivning.

11 §•

Den som utskrivits på prov skall, på sätt särskilt finnes stadgat, stå under tillsyn och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Tillsynen över den på prov utskrivne skall fortfara under minst tre år. Har han under en sammanhängande tid av tre år stått under tillsyn och har han ej därunder dömts att undergå straffarbete eller fängelse, skall nämnden pröva huruvida tillsynen må upphöra. Finner nämnden så ej böra ske, skall tillsynen fortfara under ytterligare ett år, och må tillsynstiden genom nya beslut av nämnden förlängas nied ett år i sänder. Har den på prov utskriv­ ne under en sammanhängande tid av fem år stått under tillsyn utan att dom som ovan sagts mellankommit, skall tillsynen upphöra.

12 §.

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för ho­ nom gällande föreskrifter som avses i 11 §, eller finnes han på grund av sitt uppförande eller eljest vara vådlig för annans säkerhet till person eller

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

egendom, må nämnden besluta att han skall återhämtas till säkerhetsanstalten. Ej må han på grund av det beslut kvarhållas i anstalten längre tid än ett år. Finnes skälig anledning antaga att den som återhämtats kan, därest han ånyo utskrives, bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må tiden för hans kvarhållande i anstalten kunna genom nya beslut av nämnden förlängas med högst ett år i sänder. Föreligger fråga om återhämtande av den som utskrivits på prov, må nämnden eller dess ordförande förordna, att han skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i ärendet.

13 §. Ädömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller internering sedan han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock där genom villkorlig dom beviljats anstånd med straffet. Vid bestämmandet av minsta tiden för förvaringen eller interneringen skall i sådant fall hänsyn tagas jämväl till beskaffenheten av det brott för vilket han blivit dömd till straff.

14 §. Varder den, som dömts till förvaring eller internering, innan han utskri­ vits övertygad att hava begått annat brott, skall domstolen förordna att den ådömda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Är brottet begånget efter förvaringens eller interneringens början och av grov beskaffenhet, må dock domstolen, om synnerliga skäl därtill äro, efter nämn­ dens hörande ådöma straff för brottet samt förordna, att förvaringen eller interneringen skall avbrytas till dess straffet blivit verkställt. Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som enligt 12 § återhämtats eller enligt 15 § återintagits och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat brott. Vid förordnande att ådömd förvaring eller internering skall avse annat brott må domstolen, om så med hänsyn till detta brotts beskaffenhet finnes påkallat, bestämma ny minsta tid för den fortsatta förvaringen eller interne­ ringen.

15 §. Varder den som är på prov utskriven övertygad att hava begått annat brott, må domstolen, om brottet begåtts efter utskrivningen, förordna att den ådöm­ da förvaringen eller interneringen skall träda i stället för straff jämväl för det nya brottet samt att den brottslige skall återintagas i säkerhetsanstalten. Är brottet begånget före utskrivningen, skall domstolen antingen meddela förordnande som nu sagts eller ock allenast förordna, att den ådömda förva­ ringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 77

Innan domstolen meddelar förordnande jämlikt första stycket, skall nämn­ dens yttrande inhämtas, och må återintagning ej beslutas, med mindre nämn­ den tillstyrkt sådan åtgärd. Vid förordnande örn återintagning skall ny min­ sta tid för den fortsatta åtgärden bestämmas. Minsta tiden för internering må i sådant fall kunna bestämmas till lägst två år.

16 §. övertygas den, som slutligt utskrivits eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, att hava före utskrivningen begått annat brott, må domstolen efter nämndens hörande förordna, att den verkställda förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott.

17 §. Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till förvaring eller internering och beslut varigenom han blivit dömd till straff för brott som begåtts före förvaringens eller interneringens början, skall förvaringen eller interneringen träda i stället för straffet. Finnes, med hänsyn till beskaffenheten av det brott för vilket straff ådömts, ny minsta tid för åtgärden påkallad, må den domstol som först avgjort det mål vari dömts till förvaring eller internering på framställning av allmän åklagare och sedan den dömde beretts tillfälle att inkomma med yttrande, bestämma sådan tid.

18 §. Ådömd förvaring eller internering vare förfallen, såframt domen ej börjat verkställas inom femton år från det den vann laga kraft.

19 §. Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den dömde eller för annan av att någon dömes till straff eller, där skilda verk­ ningar följa av olika straffarter, till straffarbete skall, såframt ej annorlunda stadgas, äga motsvarande tillämpning där förvaring eller internering ådömes; dock att vad nu sägs icke skall gälla då till förvaring dömes enligt 3 §. I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställig­ het av förvaring eller internering som avser ett föregående brott anses lika med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag ut­ skrivning ägde rum.

20 §.

Vad i denna lag finnes stadgat därom att förvaring eller internering må an­ vändas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som av­ ses i 2 kaj). 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i an­ nan lag eller författning.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

21 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpnin­ gen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Genom lagen upphävas lagen den 22 april 1927 om förvaring av förmin­ skat tillräkneliga förbrytare och lagen samma dag om internering av återfallsförbrytare. Dock skall, i mål där fråga är örn ansvar allenast för brott begånget före lagens ikraftträdande eller för sådant brott jämte efter lagens ikraftträdande begånget brott för vilket den brottslige finnes ej förskylla hög­ re straff än böter, beträffande förordnande örn förvaring eller internering äldre lag tillämpas. I fråga om verkan av förordnande om förvaring eller internering som med­ delats efter äldre lag skall nya lagen äga tillämpning, dock att minsta tiden för förvaringen eller interneringen skall beräknas enligt bestämmelserna i äldre lag. Förvaring varom i 3 § stadgas må beslutas utan hinder av att den brotts­ lige undergår straff eller tvångsuppfostran för brott begånget före nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 79

Förslag

till Lag

angående ändring i vissa, delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) om verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om verk­ ställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av inter­ nering av återfallsförbrytare skall lyda som nedan sägs samt 1, 3 och 4 §§1 av lagen hava följande lydelse:

Lag om verkställighet av förvaring och internering i säkerhetsanstalt;

1 §• Den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall sys­ selsättas med arbete, som, i den mån så lämpligen kan ske, bör innefatta övning i sådan färdighet, varigenom utsikterna underlättas för honom att, om han utskrives, kunna försörja sig.

3 §. Omedelbart efter intagandet i säkerhetsanstalt skall den förvarade eller internerade hållas i enrum under erforderlig observationstid, dock högst tre månader. Efter utgången av denna tid må han mot sin vilja ej hållas i en­ rum, där sådant ej påkallas av hänsyn till hans behandling eller fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten.

4 §• Angående rätt att mottaga besök och att mottaga eller avsända medde­ landen skall i tillämpliga delar gälla vad örn fängelsefånge stadgas; dock må under den i 3 § omlörmälda observationstiden göras de inskränkningar i nämnda rätt, som påkallas av hänsyn till observationen. Vad i lagen angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff fin­ nes stadgat om tillstånd för fånge att besöka närstående under dennes sjuk­ dom eller att bevista närståendes begravning skall äga motsvarande tillämp­ ning i fråga om den förvarade eller internerade.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Prop. med förslag till lag innefattande införande av ett andra stycke i 4 § framlagd för 1937 års riksdag (nr 209).

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till Lag

angående .ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förmin­ skat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare.

Härigenom förordnas, att överskriften till lagen den 22 april 1927 om till­ syn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat till­ räkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare, skall lyda som nedan sägs samt 1, 3 och 6 §§ av lagen hava följande lydelser

Lag om tillsyn över dem, som utskrivits på prov från förvaring eller in­ ternering i säkerhetsanstalt.

1 §• Då någon enligt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt utskrives på prov, skall interneringsnämnden, med iakttagande att onödigt li­ dande ej därigenom förorsakas den utskrivne, meddela sådana föreskrifter för denne och förordna om sådan tillsyn över honom, att han såvitt möjligt avhålles från att ånyo begå brott. I den mån------------ändrade bestämmelser.

3 §• För en var, som vid utskrivning ställes under tillsyn, skall nämnden för­ ordna tillsyningsman. Finnes ej annan person vara därtill lämplig och villig, äro på landet landsfiskal samt i stad polismästare och stadsfiskal pliktiga att mottaga sådant förordnande.

6 §•

Uppehåller sig------- — äger vistas. Visar sig------------hos länsstyrelsen. Besluter länsstyrelsen att taga den utskrivne i förvar, skall nämnden omedel­ bart underrättas härom och åtgärden äga bestånd, till dess nämnden bestämt, huruvida den utskrivne skall återhämtas till säkerhetsanstalten.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 81

Förslag

till Lag

om ändring i vissa delar ar strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att till 4 kap. strafflagen skall fogas en ny pa­ ragraf av nedan angiven lydelse och dels att 5 kap. 6 § och 16 kap. 3 § straff­ lagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 4 KAP. 16 §. I vissa fall, då någon för brott dömd ånyo begår brott, må i stället för straff användas internering i säkerhetsanstalt. Därom stadgas i särskild lag. 5 KAP.

6 §.

Prövas någon, som brottslig gärning begått, därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad för­ virring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej kan för strafflös anses efter 5 §; då må, efter omständigheterna, straffet nedsättas under vad i all­ mänhet å gärningen följa bort. I vissa fall må, enligt vad därom är särskilt stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt. 16 KAP. 3 §■ Blev den------------eller böter. Blev den tilltalade dömd till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, och blev förvaringen eller interneringen till fullo eller till någon del verkställd, skall till straffarbete från och med två till och med tio år dömas. Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1921: 288, jfr beträffande 16 kap. 3 § SFS 1936:244.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310. 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Förslag

till Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande ut­ slag1, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §• Har den------------målsägandes besvär. Är målet, i vad den dömde rörer, av domstolen underställt högre rätts prövning eller är straffdomen villkorlig, äge vad nu är sagt ej tillämpning. Lag samma vare, där, på sätt i lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt stadgas, yttrande i målet inhämtats från interneringsnämnden och nämnden funnit den tilltalade böra i stället för straff ådömas förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.

6 §•

Varder straff------------ laga kraft. Har jämlikt lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt över­ rätt i stället för straff ådömt förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, skall ock, där straffet börjat verkställas, bestraffningen fortgå enligt under­ rättens utslag, till dess överrättens beslut vunnit laga kraft.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se SFS 1927: 112.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 83

Förslag till Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 61 s. 9) angående villkorlig frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Har den------------lag sägs. Har förvaring eller internering i säkerhetsanstalt avbrutits för verkställig­ het av frihetsstraff, vare å det straff bestämmelserna i denna lag ej till­ lämpliga.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ samt 8 § 1 mom. lagen den 17 oktober 1900 om straffregister2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1 §• Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket 1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri till böter eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, 1 Senaste lydelse se SFS 1927:111. 2 Senaste lydelse av 8 § 1 mom. se SFS 1936:248. Prop. med förslag till ändrad lydelse av 1 §, 2 § 3 morn., 5 och 7 §§ framlagd för 1937 års riksdag (nr 127).

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter, eller 2. erhållit villkorlig straffdom, eller 3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller 4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller 5. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller 6. blivit dömda till tvångsarbete.

2 §• 3 mom. Har förordnande meddelats att ungdomsfängelse eller tvångsupp­ fostran eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt skall träda i stället för annan påföljd eller avse jämväl annat brott än det för vilket till ung­ domsfängelse, tvångsuppfostran, förvaring eller internering blivit dömt, skall uppgift därom lämnas till registret från den domstol eller myndighet som meddelat förordnandet. 5 §• Då någon------------ i registret. Fångvårdsstyrelsen skall------- — strafftidens längd. Befälhavare, som — —- — därstädes avlidit. Då någon------------ till registret. Där någon, som intagits till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, därifrån slutligt eller på prov utskrives eller, där någon, som utskrivits på prov, återhämtas till anstalten, eller där förvarad eller internerad avlider i anstalten, skall anstaltens föreståndare därom lämna uppgift till registret. Då för någon, som på prov utskrivits från förvaring eller internering, tillsynen upphör, åligger det interneringsnämnden att därom göra anmälan till re­ gistret. Har någon, örn vars frigivning eller utskrivning från annan anstalt än sä­ kerhetsanstalt anteckning skall göras eller uppgift lämnas enligt denna para­ graf, under vistelsen å anstalten av dess läkare funnits lida av sinnessjuk­ dom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall upplys­ ning därom meddelas i anteckningen eller uppgiften. 7

7 §• Straffuppgift skall avskiljas ur registret, därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat an­ svar, än i 1, 3 eller 4 punkten av samma paragraf avses; då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock ge­ nom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Kungl. Majlis proposition nr 310. 85

8 §.

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åkla­ gare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller av interneringsnämnden eller då sådan framställning göres av riksda­ gens justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan myndig­ het än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av i 2 mom. omförmält registerut­ drag, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 11 § giftermålsbalken skall erhålla änd­ rad lydelse på sätt nedan angives:

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff eller till internering i säkerhetsanstalt, åge andra maken vinna skillnad i äkten­ skapet. Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till förvaring i säkerhetsanstalt eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas. För straffdom------------ samtyckt därtill. Vill make------------ sin talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

Förslag

till Lag

om ändrad lydelse av 27 kap. 15 § oell 30 kap. 6 § 1 mom. rätte­ gångsbalken.

Härigenom förordnas, att 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångs­ balken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

27 KAP.

15 §. Finner i besvärsmål hovrätten nödigt att, till vinnande av utredning i må­ let, muntligt förhör med parterna hålles, åge hovrätten anställa sådant för­ hör eller, då särskilda skäl därtill föranleda, uppdraga åt underrätt att hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller in­ ternering i säkerhetsanstalt, i besvärsskriften eller, örn hovrätten förordnat om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgi­ vande föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har kla­ gandens vederpart underlåtit att avgiva förklaring, varde han ändå till för­ höret kallad, där så kan ske. Avses med------------ prövas nödiga. Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhets­ anstalt eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, be­ reus tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu är sagt gäfle dock ej, där hovrätten ådömer allenast böter, eller den tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande, ej heller där vetskap saknas var den tilltalade uppehåller sig, eller det upp­ lyses att han vistas å utrikes ort.

30 KAP.

6 §. 1 mom. I brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit dess prövning un­ derställt, må ej ändring i hovrättens slutliga utslag sökas:

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 15 § SFS 1936: 219 och beträffande 30 kap. 6 § 1 mom. SFS 1933:178, jfr i fråga om sistnämnda lagrum SFS 1934:16.

Kungl. Maj.ts proposition nr 310. 87

av målsägande, med mindre hans talan avsett ansvar för brott, varå straff­ arbete eller avsättning efter lag kan följa; av tilltalad, med mindre han blivit sakfälld för sådant brott eller för an­ nat brott dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej un­ der sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld till vite omedelbart i penningar ej under belopp som nu sagts, eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Förslag

till Lag

om ändring i vissa delar av siunessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att 18, 41, 47 och 48 §§ sinnessjuklagen den 19 sep­ tember 19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad såsom 46 a §, av nedan an­ givna innehåll: 18 §. Kan sinnessjuk------------ utom sjukhuset. Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott, eller som, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, eller som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten, eller som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering. Har sinnessjuk, som i andra stycket sägs, utskrivits jämlikt 17 § och varder han ånyo intagen å sinnessjukhus, skall dock brottet icke utgöra hinder för utskrivning enligt första stycket, där ej överinspektören för sinnessjukvården annorledes förordnat. 1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1937:79.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

41 & Ej må domstol döma tilltalad till straffarbete i ett år eller däröver för mord eller för mordbrand eller annat eldsåsättande, som icke förövats i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan sådan sviklig avsikt, eller för för­ sök till brott som nu är sagt, eller till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, med mindre läkares utlåtande blivit inhämtat angående hans sinnes­ beskaffenhet vid tiden för brottets begående och beträffande frågan huru­ vida han är i behov av vård å sinnessjukhus. Där i annat fall domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande, att han vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen sägs, må han ej dömas skyldig till brottet utan att läkares ut­ låtande inhämtats i enahanda hänseenden.

46 a §. Finner fångvårdsstyrelsen, beträffande någon som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår ung­ domsfängelse, anledning förekomma därtill att han jämlikt 3 § nämnda lag underkastas förvaring, skall styrelsen, innan den vidtager åtgärd som i 6 § andra stycket samma lag avses, inhämta läkares utlåtande angående hans sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan huruvida han efter frigivningen kan antagas bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Lag samma vare, örn styrelse för allmän uppfostringsanstalt, i fråga om någon som för brott varom förmäles i 1 § 3. lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt undergår tvångsuppfostran, finner anledning förekomma att han jämlikt 3 § samma lag underkastas förvaring. Beträffande sådant utlåtande skola bestämmelserna i 42 § i tillämpliga delar lända till efterrättelse, med iakttagande av att vad där stadgas om dom­ stolen eller domaren i stället skall gälla örn styrelsen; dock att, örn läkare hos styrelsen gjort framställning örn förhör, det skall ankomma på styrelsen att föranstalta örn sådant förhör vid lämplig underrätt och på rätten eller domaren att lämna styrelsen meddelande örn förhöret och vidtaga de åtgärder som i 42 § andra stycket omförmälas. Ersättningen till den som inkallats till förhöret skall alltid stanna å statsverket. Prövar styrelsen erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § i vad de avse häktad äga motsvarande tillämpning, med enahanda avvi­ kelser som nyss angående läkares utlåtande sagts.

47 §. 1. Tilltalad, som------------ ansvar fri. 2. Har domstol----------- mom. sägs. 3. Har någon, som enligt vad ovan sagts förvaras å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, genom laga kraftägande utslag förkla-

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 89

rats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar fri, skall han, om han är intagen å sinnessjukhus, anses vara för vård där intagen samt, om han för­ varas å sinnessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva, intill dess plats å något statens sinnessjukhus kan beredas honom. I senare fallet ankomme det på vederbörande fångvårdsmyndighet att hos medicinalsty­ relsen göra framställning om den straffriförklarades intagande å sådant sin­ nessjukhus. Vid framställningen skola, i huvudskrifter eller bestyrkta av­ skrifter, fogas å fångvårdsanstalten förvarade handlingar, som angå den straffriförklarade och äro av betydelse för bedömande av hans sinnestill­ stånd. Medicinalstyrelsen tillkommer därefter att meddela erforderliga före­ skrifter om den straffriförklarades intagande å visst sinnessjukhus. Utan hinder------------ finnes föreskrivet. Föreligger beträffande någon, som icke är häktad, sådant fall, som avses i 2 morn., åligge det vederbörande länsstyrelse att, om domstolens utslag vin­ ner laga kraft, genast förordna örn den straffriförklarades intagande å sin­ nessjukhus för vård. När sådant förordnande meddelats, skall intagning utan dröjsmål ske å det statens sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, efter anmälan av länsstyrelsen, bestämmer. 4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 § eller 46 a §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukav­ delning vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till dess utlåtandet avgivits. 5. Vad i--------— rannsakningens gång.

48 §. 1. Fånge, som----------- vid fångvården. Föreligger beträffande------------nyss nämnts. Befinnes någon som är intagen i säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom, eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må ve­ derbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjukavdelning vid fångvården. 2. Kan sinnessjuk----------- hans sinnestillstånd. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å sinnessjuk, som skall utskrivas från säkerhetsanstalt och kan antagas efter utskrivningen vara i behov av vård å sinnessjukhus.

Denna lag träder i kraft, beträffande 47 § 3 mom. den 1 juli 1937 samt i övrigt den dag Konungen förordnar.

90 Kungl. Majis proposition nr 310.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majis lagråd den 5 maj 1937.

Närvarande:

justitierådet A fzelius , regeringsrådet A schan , justitieråden F orsberg , S andström .

Enligt lagrådet den 23 april 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över justititiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 16 april 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda än­ damålet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om förvaring och internering i säker hetsanstalt; 2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 192 7 (nr 109) örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare; 3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från internering sanstalt för återfallsförbrytare; 4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen; 5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag; 6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) an­ gående villkorlig frigivning; 7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister; 8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalkcn; 9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rätte­ gångsbalken; samt 10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321). Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsassessorn Ivar Strahl.

Förslagen föranledde ej andra erinringar än som framgå av följande utta­ landen, avgivna vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 91

Förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt.

Lagrådet: Ställes på en lagrubrik det anspråk att den skall, så långt i stark samman­ fattning kan ske, utgöra kännemärke å lagens väsentliga innehåll, lärer i fö­ revarande fall icke böra saknas ett klart angivande av att här åsyftas be­ handling av förbrytare — och endast förbrytare. Så sker tydligen ej, när i förslagets rubrik behandlingsformerna förvaring och internering läm­ nas utan annan bestämning än som ligger i förbindelsen med det nyskapade ordet »säkerhetsanstalt». Varken i och för sig eller i dylik sammanställning kan denna benämning anses motsvara det slag av ingripande emot brotts­ ligheten, vilket skall vara det för denna lagstiftning karakteristiska; snarare ledes tanken på omhändertagande av andra för samhället farliga eller skad­ liga personer än just de för brott sakfällda. Lämpligast synes nämnda ru­ brik kunna avfattas i anslutning till vad de sakkunniga föreslagit med alle­ nast den avvikelse som föranledes av att två lagar nu sammanföras till en. I enlighet härmed skulle rubriken erhålla lydelsen »lag örn förvaring och in­ ternering av vissa förbrytare». Med en sådan lydelse av lagens rubrik som nu förordats föreligger näppe­ ligen anledning att för upptagande i lagtexten söka utfinna en gemensam be­ nämning å de här avsedda anstalterna. En dylik beteckning har då ej längre till uppgift att utmärka de i lagen behandlade bestraffningsformernas sär­ skilda karaktär, och i själva verket blir den föga upplysande, i det att där­ under kunna vara inbegripna anstalter av helt skilda och i lagen ej angivna slag. Naturligare och riktigare synes vara att av lagtexten allenast framgår, att ifrågavarande förbrytare skola förvaras resp. interneras i »särskild an­ stalt». En sådan terminologi lärer bättre förenas med förslagets ståndpunkt att icke i förevarande lag giva närmare regler örn verkställigheten och att till avgörande i administrativ ordning överlåta frågan örn de erforderliga an­ stalternas inrättande. Med den särskilda innebörd, uttrycken »förvaring» och »internering» av förbrytare redan äga och alltjämt skola bibehålla i denna under åtskilliga år tillämpade lagstiftning, ligger måhända närmast att an­ vända beteckningarna förvaringsanstalt resp. interneringsanstalt och, där be­ handling av båda slagen förekommer inom samma anstalt, förvarings- och interneringsanstalt. Huruvida dessa eller möjligen andra benämningar skola begagnas, torde emellertid lämpligare komma under bedömande i samman­ hang med de organisatoriska spörsmål, som framkallas av den nya lagstift­ ningen. Skulle vad nu anförts vinna beaktande, torde härav ej påkallas andra änd­ ringar i de remitterade förslagen än att i följdförslagen förekommande hänvisningar till huvudförslaget lämpas efter dess omformulerade rubrik, samt att, där i övrigt lagtexterna använda sig av uttrycket säkerhets­ anstalt, detta utbytes mot »särskild anstalt» eller, när sammanhanget det tilllåter, »anstalten».

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

1 och 4 §§. Justitierådet Afzelius: Enligt de nuvarande förvarings- och interneringslagarna sker ådömande av dessa påföljder så, att i domen först fastställes det straff, som finnes böra följa på den åtalade förbrytelsen, varefter förordnas att den sålunda dömde skall, i stället för att undergå detta straff, intagas till förvaring eller interne­ ring i därtill avsedd anstalt. I anslutning till vad de sakkunniga tillstyrkt föreslås nu, att ådömande av förvaring eller internering skall ske direkt utan att i domen först utmätes ett straff. I förhållande till gällande rätt innebär förslaget en högst avsevärd utvidg­ ning av förutsättningarna för ådömande av förvaring och internering, bland annat i fråga om svårhetsgraden av brott, å vilket skall kunna följa endera av dessa påföljder. Härutinnan uppställes nämligen blott det villkor, att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller — så vitt angår förvaring i an­ ledning av sedlighetsbrott — straffarbete eller fängelse. Detta medför på grund av straffskalornas rymlighet att i tämligen stor utsträckning ej kom­ mer att föreligga hinder av lag emot att döma till förvaring eller internering även i sådana fall, då det åtalade brottet icke skulle hava bedömts strängare än med ett lågt frihetsstraff eller rent av endast med böter. Med hänsyn till påföljdernas synnerliga stränghet kan ett sådant resultat knappast vara åsyf­ tat, åtminstone icke för andra än sällsynta undantagsfall. Å de erinringar, som i detta avseende framställts emot förslagets ståndpunkt, har genmälts, att övriga förutsättningar för påföljdernas ådömande, domstolsbehandlingen och det eljest stadgade förfarandet i dessa mål erbjöde säkerhet emot en allt­ för vidsträckt tillämpning av lagen. Även örn ett sådant antagande skulle visa sig i det hela riktigt, synes dock vara att betrakta såsom en brist att icke på denna viktiga punkt tillämpningsområdet erhåller fastare begränsning genom stadganden i lagen, vilka klart utesluta de lindrigare brottsfallen. Är den brottslighet, som givit anledning till lagföringen, ej svårare än att straf­ fet stannar vid böter •—- och detta även när straffnedsättningsregeln i 5 kap. 6 § strafflagen vunnit tillämpning — lärer det behov av skyddsåtgärder, vil­ ket tilläventyrs kan vara för handen, böra tillgodoses på annan väg än den, som anvisas i förevarande lagstiftning. Även från en annan synpunkt är straffets utsättande i domen att förorda. För att rätt tillämpa lagens grunder måste jämväl efter förslagets förutsätt­ ningar domaren för sig själv klargöra svårhetsgraden av det föreliggande brottet, och för tanken kommer därmed en straffmätning att äga rum. Endast genom att denna kommer till uttryck i domen kan göras åskådligt hur lagen i verkligheten blivit tillämpad. Betydelsen härav torde icke böra skattas alltför ringa. Med ett system, vilket, under bibehållande av påföljdens sam­ band med en aktuell brottslighet, icke medgiver någon omedelbar jämförelse mellan påföljden och det bedömande som ägnats brottet, lämnas utrymme för åtskillig missuppfattning rörande beskaffenheten av den prövning, som förekommer i dylika mål. Både för den dömde och för andra kan stundom

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 93

framstå såsom tvivelsamt, om icke påföljd ådömts utan tillbörligt beaktande av omständigheter, som hänföra sig till det aktuella brottet, och om icke lämplighetsskäl erhållit ett större inflytande än som instämmer med lagens grunder. En föreställning om godtycklighet vid avgörandet synes då kunna ligga nära. De skäl, vilka ansetts ådagalägga den föreslagna ordningens företräde framför den nuvarande, hava icke synts mig övertygande. Den allmänpre­ ventiva verkan påföljderna kunna utöva torde vara beroende av deras eget innehåll och kan näppeligen röna inflytande av den lösning, som gives åt det här behandlade spörsmålet. Ej heller lärer jämförelsen med de nya lagarna örn ungdomsfängelse och om tvångsuppfostran kunna betraktas såsom håll­ bar i annat än vad den avser vissa rent yttre beröringspunkter. De unga lagöverträdarna utgöra en grupp för sig med väsentligen andra kännetecken än som återfinnas hos de förminskat tillräkneliga brottslingarna och de kro­ niska återfallsförbrytarna. I fråga om de förstnämnda måste behandlingen — vilken har sin yttersta tidsgräns i ungdomsårens utgång — bliva vida mer skild från vanliga former av straff och straffverkställighet än vad som blir fallet med åtgärderna emot de senare. Endast med stor varsamhet synes därför lagstiftningen rörande ungdomsbrottsligheten kunna tagas till före­ bild, när det gäller att ställa andra grupper av förbrytare under en straffrättslig behandling som avviker från den ordinära. I enlighet med vad här anförts tillstyrker jag sådan omarbetning av före­ varande paragrafer, att nuvarande ordning för ådömande av förvaring och internering kommer att bibehållas. Om därvid inom det i förslaget angivna brottsområdet minsta straff, som skall kunna ersättas med dylik påföljd, be­ stämmes till fängelse, lärer i realiteten den ökade frihet, vilken förslaget avser att bereda domstol i fråga om val mellan vanligt straff och påföljd, icke ge­ nom ändringen i någon avsevärd mån inskränkas. I samband härmed bort­ faller den i 18 § upptagna preskriptionsregeln, emot vilken på grund av dess för vissa fall alltför stränga eller eljest mindre lämpliga verkan erinringar blivit framställda — såsom det vill synas icke utan fog. Även i övrigt bliva åtskilliga ändringar erforderliga såväl i huvudförslaget som i vissa andra av de remitterade förslagen; några av följdförslagen komma att förfalla. En , detaljerad undersökning i detta hänseende kan emellertid under närvarande omständigheter icke här företagas.

Justitierådet Sandström vid 1 §: Ehuru i allmänhet medförande en utvidgning i förhållande lill nu gäl­ lande lag av de fall där förvaring kan ådömas inskränker förevarande pa­ ragraf möjligheterna därtill såtillvida att, då den brottslige redan förut un­ dergått förvaring, han ej skall kunna ånyo ådömas sådan påföljd för brott varå — bortsett från sedlighetsbrott — ej enligt lag kan följa högre straff än fängelse. Denna inskränkning kan ej anses motiverad. Den tidigare förva­ ringen och de slutsatser vartill denna kan föranleda i avseende å brottslin­ gens samhällsvådlighet och mottaglighet för straff påverkan berättiga till

94 Kungl. Maj:ts. proposition nr 310.

en eftergift i fråga om brottsartens svårhetsgrad. Därest efter slutlig ut­ skrivning en person, som förut undergått förvaring, förövar t. ex. sådan miss­ handel som avses i 14 kap. 13 § strafflagen, synes det lämpligt att såsom nu kan ske förvaring skall kunna ådömas, oaktat å brottet ej kan följa straffarbete. Jag hemställer därför, att till tredje punkten göres sådant tilllägg att, då den som utskrivits från förvaring begår annat brott än sedlig­ hetsbrott och å brottet enligt lag kan följa fängelse, han må oavsett vad i samma punkt stadgas kunna dömas till förvaring.

7 §■ Lagrådet: Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skola vid beräkning av minsta tid — bortsett från det fall som avses i 3 § — tillämpas de grunder som gälla för beräkning av strafftid. Nu gällande lag angående förvaring av för­ minskat tillräkneliga förbrytare, 7 § andra stycket, innehåller angående minsta tidens beräkning ett stadgande av samma lydelse, därvid emellertid är tillagt, att tiden för förvaringen ej i något fall må räknas från tidigare dag än den, då beslutet örn förvaringen vunnit laga kraft. På sätt de sak­ kunniga erinrat, intogs detta tillägg på hemställan av lagrådet i syfte att förekomma det misstag att vad i lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid stadgas angående verkan av nöjd­ förklarings avgivande vid ådömande av frihetsstraff jämväl skulle äga tilllämpning beträffande förvaringstid. De sakkunniga hava emellertid i lik­ het med departementschefen ansett ett tillägg av omförmälda innehåll ej vara erforderligt vid förevarande stadgande. Såsom skäl härför har i hu­ vudsak anförts, att då enligt 1898 års lag förutsättes att någon ådömes straff­ arbete eller fängelse och enligt gällande förvaringslag sådant straff alltid skall utsättas i samband med förvaringens ådömande det varit med hänsyn härtill som ett misstag i förstnämnda avseende ansetts icke vara uteslutet, men att sådant misstag ej kunde befaras inträffa enligt den föreslagna lag­ stiftningen, vilken innebure att förvaring ådömdes direkt utan utsättande av straff. Vad sålunda framhållits kan emellertid enligt lagrådets uppfattning , ej inverka på nämnda fråga. Bestämmelserna i 1898 års lag förutsätta näm­ ligen i alla avseenden för sin tillämplighet ett ådömande av frihetsstraff, och då därför i det nu ifrågavarande stadgandet hänvisas till de grunder, som gälla för beräkning av strafftid, kan den av de sakkunniga åberopade om­ ständigheten ej i och för sig utgöra något hinder för det antagandet att stad­ gandet, likaväl som det har avseende å bestämmelserna i 1898 års lag örn begynnelse- och sluttid för straffarbete och fängelsestraff ävensom om ver­ kan av visst avbrott i straffverkställigheten, jämväl åsyftar vad i samma lag stadgas angående verkan av nöjdförklaring. En annan sak är att av vissa andra omständigheter kan dragas den slutsatsen, att bestämmelserna om nöjdförklaring ej skola gälla beträffande förvaring och internering. Dessa omständigheter berördes också i förenämnda lagrådsyttrande; men det hem­ ställdes likväl att till undanröjande av all tvekan omförmälda tilläggsbe-

Kungl. Majlis proposition nr 310. 95

stämmelse skulle göras. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer nu lagrådet, att i tredje stycket av förevarande paragraf intages en tilläggsbe­ stämmelse av förut angivna innehåll. Att så sker anser lagrådet vara så mycket mer erforderligt som eljest den omständigheten att en sådan be­ stämmelse finnes i nuvarande förvaringslag men i den föreslagna lagen ute­ slutits skulle kunna vara ägnad att giva ytterligare stöd åt en oriktig tolk­ ning av stadgandets innebörd.

15 §. Lagrådet: I det fall att den som är utskriven på prov därunder övertygas om brott, som begåtts före utskrivningen, skall domstolen enligt förevarande para­ graf antingen meddela förordnande, att den ådömda förvaringen eller inter­ neringen skall träda i stället för straff för det nya brottet samt att den brotts­ lige skall återintagas i anstalten, eller ock allenast förordna, att förvaringen eller interneringen skall avse jämväl detta brott. Emellertid får återintagning ej beslutas med mindre sådan åtgärd tillstyrkts av interneringsnämnden. I händelse nämnden ej lämnar sådan tillstyrkan, återstår således för domsto­ len endast att tillämpa det andra av de båda alternativen. Att på detta sätt domstolen, sedan talan om ansvar för brott anhängiggjorts, skall genom nämndens ställningstagande kunna bindas i sitt avgörande, huruvida det åta­ lade brottet må bliva föremål för någon reaktion från samhällets sida eller ej, måste ur olika synpunkter väcka betänklighet av den art att förslagets stånd­ punkt härutinnan icke synes böra godtagas. Enligt lagrådets mening bör den föreliggande frågan lösas på det sätt att möjlighet kommer att stå domstolen till buds att ådöma straff. Att medgiva domstolen rätt att utan tillstyrkan av nämnden förordna om den brottsliges återintagande i anstalten lärer nämli­ gen ej böra ifrågakomma. De sakkunniga, vilka i förevarande hänseende in­ tagit samma ståndpunkt som innefattas i det remitterade förslaget, hava anfört att med den föreslagna lösningen bomme — örn man bortsåge från den begränsade möjlighet att i visst fall, som upptages i 14 § i remitterade förslaget, ådöma straff — i fråga örn brott begångna före utskrivning på prov principiellt samma reaktion att tillämpas antingen den brottslige över­ tygades om brottet före nämnda tidpunkt (14 § i förslaget) eller under tillsynstid, samt att det förefallit de sakkunniga bäst överensstämma med de principer, som läge till grund för denna lagstiftning, att i det ifrågavaran­ de fallet, där disciplinära hänsyn knappast motiverade ådömande av straff, utesluta denna reaktionsform. Mot vad sålunda uttalats vill lagrådet emel­ lertid erinra, att i det angivna hänseendet den olikheten föreligger mellan 14 § och 15 § att domstolen vid tillämpningen av den förra paragrafen är helt obunden av interneringsnämnden. För övrigt synes enligt förslaget den omständigheten att reaktionen mot ett brott begånget före utskrivningen på prov kan bliva olika för det fall att lagföringen sker före utskrivningen och i den händelse att beivran iiger rum under tillsynstiden ej i allo ansetts böra beaktas. Sålunda är att märka, hurusom enligt 16 §, där den, som slutligt

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

utskrivits eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynen upphört, över­ tygas att före utskrivningen hava begått brott, det står domstolen öppet att därför ådöma straff. Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet örn sådan ändring av förevarande paragraf att möjlighet beredes domstol att i nu åsyftade fall döma till straff.

18 §. Justitierådet Sandström: Den i förevarande paragraf meddelade preskriptionsregeln utgår från att ådömande av förvaring eller internering är likställt med straff. Från en så­ dan utgångspunkt kan med fog göras gällande att den föreslagna preskrip­ tionstiden av femton år är för lång i fråga om lindrigare och för kort i fråga om svårare brott. Emellertid måste ock beaktas att dessa påföljder hava karaktär av speciella reaktionsformer mot vissa slag av brottslighet och att för deras användande gälla särskilda förutsättningar med avseende å brotts­ lingens person. Om dessa förutsättningar icke längre förefinnas, kan det icke anses lämpligt att åtgärderna bringas till verkställighet. Då ett längre upp­ skov med verkställigheten måste göra det osäkert örn berörda förutsättningar alltjämt äro för handen, synes för sådant fall från det ändamålsenligas syn­ punkt önskvärt att förordnandet får anses förfallet och att förnyad pröv­ ning får äga rum av frågan om den påföljd som brottet bör föranleda. En sådan anordning står väl tillsammans med de principer som kommit till ut­ tryck i 2 och 3 §§, och från den dömdes synpunkt kan så mycket mindre invändning resas däremot som, för den händelse straff skulle komma att ådömas, detta — till sin tidslängd enligt allmänna rättsgrundsatser naturligt­ vis begränsat inom tidrymden för den minsta tiden — torde uppfattas såsom en lindrigare påföljd. På grund av det anförda hemställer jag att paragrafen måtte omarbetas så. att därest förordnande angående förvaring eller internering ej börjat verk­ ställas inom fem år, förordnandet skall anses förfallet och att allmän åkla­ gare i ty fall skall vid den i 17 § angivna domstolen föra talan mot den döm­ de örn hans fällande till enahanda eller annan ansvarspåföljd. Bestämmelser av detta innehåll torde påkalla en föreskrift om viss tid inom vilken sådan talan kan anhängiggöras, förslagsvis fem år utöver den tid som finnes stad­ gad för anställande av åtal för brottet.

Justitierådet Afzelius: Under hänvisning till mitt yttrande vid 1 och 4 §§ instämmer jag, därest förslagets ståndpunkt i fråga om sättet för påföljds ådömande skall bibe­ hållas, i justitierådet Sandströms uttalande örn önskligheten av att föreva­ rande paragraf underkastas omarbetning. I fråga om det innehåll, som bör givas åt preskriptionsregeln och med denna sammanhängande bestämmelser, erfordras emellertid enligt min mening ett närmare övervägande än som här för närvarande kan äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 97

Regeringsrådet Aschan och justitierådet Forsberg förenade sig med justitierådet Afzelius i vad hans yttrande avsåge omarbetning av förevarande para­ graf.

21 §. Lagrådet: Det i förevarande paragraf upptagna bemyndigandet för Kungl. Maj:t att meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av lagen kan oell bör ej avse verkställigheten av förvaring eller internering och ej heller till­ synen över de på prov utskrivna, i vilka hänseenden föreskrifter meddelas i särskilda lagar. Om Kungl. Maj:ts befattning med anstalternas inrättande stadgas i 8 §. Det föreslagna stadgandet lärer i verkligheten icke äga av­ seende å annat än de närmare föreskrifter, som kunna erfordras rörande intemeringsnämndens verksamhet. Vid detta förhållande torde stadgandet, efter förebild av gällande lag örn förvaring av förminskat tillräkneliga för­ brytare, böra överflyttas till 5 §.

Ur protokollet: Wilhelm von Schwerin.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 310. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 310.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 maj 1937.

Närvarande:

Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , L evinson , E ngberg , S köld , N ilsson , Q uensel .

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 5 maj 1937 avgivna utlåtande över de den 16 april 1937 till lagrådet remitterade för­ slagen till 1) lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt; 2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 109) örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare; 3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 (nr 110) örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare; 4) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen; 5) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 26 mars 1909 (nr 16 s. 1) angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag; 6) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 22 juni 1906 (nr 51 s. 9) an­ gående villkorlig frigivning; 7) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister; 8) lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 11 § giftermålsbalken; 9) lag örn ändrad lydelse av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rätte­ gångsbalken; samt 10) lag örn ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: »I förslaget till lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt ha de ändringar vidtagits, om vilka lagrådet hemställt vid 7, 15 och 21 §§ av detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 310. 99

lagförslag. I enlighet med lagrådets hemställan ha sålunda dels ändringar företagits i 7 § sista stycket och 15 § första stycket, dels ock 21 § uteslutits och med anledning därav ett nytt sista stycke tillagts i 5 §. Däremot har någon ändring i det remitterade förslaget icke ansetts böra vidtagas med anledning av vad lagrådet anfört därom, att rubriken borde er­ hålla sådan avfattning, att av densamma framginge, att lagen åsyftade be­ handlingen av förbrytare, ävensom därom att någon särskild benämning å den anstalt vari förvaring och internering skall verkställas icke borde i lagen upptagas. Enligt min mening är det ur vissa synpunkter lämpligt, att de ifrågavarande skyddsåtgärderna icke betecknas allenast med termerna för­ varing och internering utan att åt dem givas benämningar, som mera tydligt angiva att de innebära särskilda former av omhändertagande. Med hänsyn därtill har jag funnit mig böra i lagen bibehålla de i det remitterade försla­ get upptagna benämningarna förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Vid sådant förhållande torde dessa beteckningar lämpligen böra upptagas jämväl i lagens rubrik. Att därutöver i denna utmärka, att lagen har av­ seende å förbrytare, synes mig icke vara behövligt. Beträffande den i 18 § av samma lagförslag upptagna preskriptionsregeln lia inom lagrådet avgivits skilda yttranden, vilka samtliga innebära önske­ mål om en omarbetning av ifrågavarande preskriptionsbestämmelse. Redan vid bearbetningen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas förslag voro olika sätt att lösa föreliggande fråga, däribland det som angivits av en leda­ mot inom lagrådet, föremål för övervägande. Då det därvid icke lyckades att finna en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande lösning och då före­ varande spörsmål uppenbarligen är av synnerligen ringa praktisk betydelse, stannade jag vid att upptaga den av de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagna enkla och överskådliga bestämmelsen, vilken i princip överens­ stämmer med motsvarande regel i lagen örn ungdomsfängelse. Vad inom lagrådet i denna fråga anförts har icke föranlett mig att frånträda min här­ utinnan tidigare intagna ståndpunkt. Vad enskilda ledamöter av lagrådet i övrigt anfört beträffande samma lag­ förslag har icke ansetts böra föranleda ändring i förslaget. Viss redaktionell jämkning har vidtagits i ingresserna till lagen angå­ ende ändring i vissa delar av lagen den 22 april 1927 örn verkställighet av förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare och till lagen angående ändring i vissa delar av lagen samma dag örn tillsyn över dem, som utskrivits på prov från vårdanstalt för förmin­ skat tillräkneliga förbrytare eller från interneringsanstalt för återfallsförbrytare. En sådan jämkning har även företagits i 18 § andra stycket lagen om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen.»

Föredraganden hemställer — under framhållande av alt proposition i ären­ det jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande i allmänhet stadgade tid gått lill ända —

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 310.

att de i enlighet med vad nu angivits ändrade lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

3716i7