med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504)

Kungl. Majus proposition nr 274.

1 Nr 274.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504); given Stockholms slott den 28 april 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll. 1931). 1 sami. Nr 274

632 39 1

2 Kungl. Majit» proposition nr 274.

Förslag’

till

Lag

om ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Härigenom förordnas, att 10, 11 samt 14—17 §§ luftskyddslagen den 11 juni 1937 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

10 §.

1 mom. Det åligger kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet inom kommunen:

att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande; att tillhandahålla lokal, som erfordras för planläggningsarbetet; att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt att tillhandahålla luftskyddschefen medel för nödvändiga expenser.

Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare skyldig att därvid ' lämna erforderligt biträde.

2 mom. Ägare eller innehavare av egendom, som i 1 mom. andra stycket sägs, vare pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.

11 §•

1 mom. Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke utan äventyrande av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig kostnad, må länsstyrelsen ålägga kommun:

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda verk; samt

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

Därjämte åligger det kommun att tillhandahålla lokaler för förvaring av den för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.

2 mom. Annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning än kommun må av Konungen åläggas att med avseende å driften vid an-

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

läggningen eller inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad.

3 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för fastighetens eller egendomens behov.

14 §.

Den, som åsidosätter bestämmelse i 10 § eller åläggande, som meddelats enligt 11 §, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite. Fullgöres ej åläggande, som nyss är sagt, äger länsstyrelsen ock ombesörja åtgärden samt uttaga kostnaden för densamma av den försumlige.

15 §.

Bryter någon mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 § första stycket, eller mot stadgandet i 12 § andra stycket, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg enten i statsrådet å Stockholms slott dea 31 mars 1939

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorf, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, fråga örn vissa ändringar i luftskyddslagen samt anför:

Inledning.

Förut denna dag har chefen för justitiedepartementet anmält fråga örn allmän förfogandelagstiftning med mera, därvid Kungl. Maj.t beslutit inhämta lagrådets utlåtande över upprättade förslag till allmän förfogandelag och lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt för luftskyddets behov. Sistnämnda lagförslag innefattar dels av förslaget till allmän förfogandelag föranledda ändringar av 5 § 1 och 2 mom. samt 16 och 18 §§ lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, dels ock förslag att 20 § i samma lag måtte upphävas.

Förslaget beträffande nämnda 20 § har föranletts av en framställning den 16 december 1938 från luftskyddsinspektionen. Framställningen är grundad å en av inspektionen upprättad promemoria angående skyldighet för kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande. Däri har föreslagits, att de bestämmelser, som för närvarande funnes upptagna i 20 § luftskyddsförfogandelagen — vilken paragraf borde upphävas — skulle överflyttas till luftskyddslagen, varjämte i sistnämnda lag vissa ändringar borde vidtagas. Innan jag närmare redogör för luftskyddsinspektionens förslag, anhåller jag att få lämna vissa uppgifter örn gällande författningsbestämmelser m. m. rörande luftskydd.

Författningsbestämmelser m. m. rörande luftskydd.

Författningar i ämnet.

Gällande bestämmelser örn luftskydd återfinnas i luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504), lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt för luftskyddets behov samt luftskyddskungörelsen den 10 juni 1938 (nr 307). Till grund för de nämnda båda lagarna låg ett av den s. k. civila luftskyddsutredningen den 21 december 1936 avgivet betänkande angående det civila luftskyddet med förslag till luftskyddslag, innehållande stadganden örn luftskyddets organisation samt allmänna bestämmelser örn luftskyddets

Kungl. Majlis proposition nr 274.

o

förberedande oell särskilda bestämmelser med avseende å krig och krigsfara (statens offentliga utredningar 1936:57). I propositionen nr 211/1937 med förslag till luftskyddslag upptogos närmare föreskrifter — utom angående den allmänna luftskyddsorganisationen — endast om luftskyddets förberedande. Därvid uttalades, att de stadganden, som ägde avseende å luftskyddstillstånd, lämpligen syntes kunna, sammanförda till en särskild lag, föreläggas riksdagen samtidigt med förslag till ändrad rekvisitions- och förfoganderättslagstiftning. Ehuru ett i 12 § av luftskyddsutredningens lagförslag upptaget stadgande örn åläggande för kommuner eller enskilda att vidtaga vissa åtgärder icke direkt sammanhängde med bestämmelserna örn luftskyddstillstånd, ansågs likväl lämpligt, att detta i den enskildes rättssfiir mera ingripande stadgande upptoges i samband med de bestämmelser, som hade avseende å krig och krigsfara. — Förslag till lag örn förfoganderätt för luftskyddets behov, i vilket lagförslag i 20 § upptogos i sak samma bestämmelser som i nyssnämnda 12 § i luftskyddsutredningens förslag, förelädes 1938 års riksdag (genom propositionen nr 4) i samband med förslag till övriga rekvisitions- och förfoganderättslagar samt antogs av riksdagen. — Luftskyddskungörelsen innehåller tillämpningsbestämmelser till luftskyddslagen och lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov. I nämnda tre författningar hava ändringar icke vidtagits.

I det närmast följande vill jag lämna en kortfattad redogörelse för författningarnas innehåll, såvitt de hava avseende å luftskyddsåtgärderna samt å kommuners och enskildas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande.

tiuftskyddsåtgärderna samt deras planläggning och utförande i fredstid.

Med luftskydd avses enligt 1 § luftskyddslagen åtgärder av icke militär natur, vilka åsyfta att försvåra anfall från luften eller begränsa verkningarna av sådant anfall. Beträffande arten av dessa åtgärder, de s. k. luftskyddsåtgärderna, innehåller luftskyddslagen icke några närmare bestämmelser. Av civila luftskyddsutredningens förut omnämnda betänkande framgår emellertid, att till luftskyddsåtgärderna räknas bevakning mot och varning för luftanfall (alarmering), åtgärder i syfte att försvåra fientliga flygares orientering, i synnerhet mörkläggning, utrymning, vare sig för längre tid eller för kortare tid vid omedelbart förestående fara, byggnadstekniska åtgärder, framför allt anordnande av skyddsrum, anskaffande av individuella gasskyddsmedel, främst gasmasker, samt säkerhets- och hjälptjänst i samband med flyganfall (luftskyddstjänst) såsom ordningstjänst, brandtjänst, reparationstjänst, röjningstjänst samt gasskydds- och sjukvårdstjänst. Vidare skiljes mellan sådana luftskyddsåtgärder, som avse ett samhälle i dess helhet (allmänt luftskydd), åtgärder beträffande särskilda anläggningar och företag (industriluftskydd) samt åtgärder i övrigt för beredande av luftskydd, i främsta rummet avseende bostads- och affärsfastiglieter (enskilt luftskydd).

Beträffande omfattningen av luftskyddets förberedande i fredstid uttalade

6 Kungl. May.ts proposition nr 274.

luftskyddsutredningen, att luftskyddsåtgärderna i stort vore sådana, att de i händelse av fara ej alls eller allenast bristfälligt kunde genomföras, utan att de blivit på förhand noggrant planlagda. Genomförandet av planlagda åtgärder borde emellertid av ekonomiska skäl i allmänhet anstå till dess omedelbar fara vore för handen, men måste delvis beträffande åtgärder, som krävde längre tid för förberedelse, ske redan i fredstid. Avgörande för i vad mån luftskyddet kunde i fredstid förberedas endast genom planläggning eller örn därutöver erfordrades materialanskaffning eller andra särskilda åtgärder vore således möjligheten att på få dagar bringa planerna till utförande. En annan synpunkt av betydelse, då det gällde att avgöra, huruvida luftskyddsåtgärder skulle vidtagas redan i fredstid, vore den allmänna nytta — frånsett luftskyddet — som åtgärderna kunde medföra. I den mån luftskyddsåtgärderna redan ur sociala synpunkter vore önskvärda, och så vore icke sällan fallet, förelåge tydligen starkare skäl att realisera dem i fredstid än eljest.

Vid redogörelsen för de olika luftskyddsåtgärderna angav luftskyddsutredningen, i vad mån dessa borde komma till utförande redan i fredstid. För civilbefolkningens alarmering krävdes bland annat sirener och i en del orter särskilda till telefonnätet anknutna signalapparater, s. k. alarmeringscentraler. Då denna materiel vore av så speciell beskaffenhet, att man icke kunde räkna med att i händelse av krig eller krigsfara snabbt kunna tillgodose behovet därav, borde den anskaffas redan i fredstid. För genomförandet av belysningsinskränkning i ett samhälle erfordrades, allt efter de lokala förhållandena, mer eller mindre omfattande förberedelser redan i fredstid, och vad särskilt anginge den elektriska gatubelysningen, syntes en omläggning av densammas manövrering på åtskilliga håll vara ett framträdande önskemål eller måhända framstå såsom en nödvändighet. En sådan åtgärd —- t. ex. övergång till centralmanövrering för tändning och släckning — kunde jämväl innebära en modernisering och rationalisering av driften samt på grund härav vara önskvärd även bortsett från dess betydelse för luftskyddet. En dylik omläggning krävde otvivelaktigt avsevärd tid och borde följaktligen ske i fredstid. Vidare syntes böra övervägas i vad mån anskaffning av viss materiel, t. ex. färgade glas till de gatulyktor, som vore avsedda att brinna, medan samhället vore mörklagt, måste ske redan i fredstid. Beträffande skyddsrum, vilka i allmänhet förutsattes icke behöva planläggas i samhällen med mindre än 5,000 innevånare, borde i första hand på större orter inrättas skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen (ledningscentraler) och för den för luftskyddstjänst avsedda personalen (den s. k. aktiva personalen). Det vore av särskild vikt, att beträffande angivna skyddsrum — till vilka vore att hänföra även hjälpplatser för skadade — erforderliga förstärkningsarbeten skedde redan i fredstid, så att lokalerna, även örn landet hastigt och oförmodat skulle komma i krig, genast kunde disponeras för luftskyddsändamål. Detsamma gällde i fråga örn personalen vid särskilt viktiga anläggningar för samhällenas förseende med vatten, gas och elektricitet. Vidtagande av tekniska skydds- och reservanordningar för själva

7 Kungl. Majus proposition nr 274.

driften vid berörda anläggningar torde ock, även om blott i begränsad utsträckning, kunna sko i fredstid, nämligen i samband med förekommande ombyggnads- och ändringsarbeten, vid vilka luftskyddssynpunkterna sålunda borde beaktas. För luftskyddstjänstens genomförande erfordrades gasskyddsutrustning, i främsta rummet gasmasker, för viss personal dessutom gasskyddskläder, syrgasapparater av olika slag, gasspaningsmateriel m. m. Denna utrustning måste i huvudsak anskaffas redan i fredstid. En utvidgad anskaffning av brandmateriel vore jämväl ett framträdande önskemål, och denna anskaffning borde i möjligaste mån ske redan i fredstid. Samma vore förhållandet i fråga om sådana åtgärder, vilka avsåge att trygga vattentillgången och vilkas utförande icke medförde större kostnad. I sistnämnda hänseende borde särskilt beaktas, att alla åtgärder, som med hänsyn till luftskyddet under fredstid vidtoges för brandredskapens främjande, komme det fredliga brandskyddet tillgodo.

I den förutnämnda propositionen nr 211/1937 anförde föredragande departementschefen, statsrådet Möller, bland annat, att — då våra större städer samt viktigaste industrianläggningar och kraftverk i allmänhet knappast kunde påräkna skydd av luftvärn — luftskyddsatgärderna, i allt fall da det gällde planläggningen av desamma, icke finge alltför starkt begränsas. A andra sidan borde luftskyddet självfallet icke anordnas så, att samhället i fredstid underginge en mer eller mindre fullständig militarisering eller att kostnaden för luftskyddsåtgärderna komme att utgöra en hämsko på den fredliga utvecklingen och de sociala framstegen. Ur anförda synpunkter syntes utredningens förslag i stort sett innefatta en efter svenska förhallanden väl avvägd lösning av luftskyddsfrågan.

Luftskyddsutredningens ståndpunkt angående arten av de olika luftskyddsåtgärderna och omfattningen i stort av luftskyddets förberedande i fredstid synes hava godtagits av statsmakterna genom riksdagens beslut i anledning av den nyssnämnda propositionen nr 211/1937 ävensom propositionen nr 212 till 1937 års riksdag angående anslag till civilt luftskydd.

Skyldighet för kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddsarbetet; fördelningen av kostnaderna för detsamma.

Luftskyddsutredningen framhöll, att staten borde åtaga sig ledningen av luftskyddet och ansvaret för dess genomförande samt att kostnaderna för luftskyddet såsom allmän princip borde bestridas av staten. Emellertid erfordrades medverkan av såväl kommuner som enskilda, och från den av luftskyddsutredningen angivna allmänna regeln angående kostnadsfördelningen måste, bortsett från förhållandena vid krig och krigsfara, tämligen vittgående undantag göras, vilka vore betingade såväl av lämplighetsliänsyn som av statsfinansiella skäl. En gradering av åtgärderna borde ske dels med hänsyn till behovet, så att staten i första hand bekostade det, varav behovet vore mest trängande, och dels med hänsyn till den synpunkten,

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

att vissa kostnader på grund av deras nära samband med kommunala förvaltningsgrenar och enskildas intresse rimligen borde stanna å kommuner och enskilda. Enligt utredningen skulle sålunda staten bekosta 1) organisationen, dock med skyldighet för kommuner och enskilda att biträda vid luftskyddets planläggning, 2) yttre alarmeringsanordningar, 3) gasskyddsutrustning för den aktiva personalen, 4) förvaring, kontroll och underhåll av gasskyddsmateriel, 5) utbildning av personal för luftskyddets ledning och av instruktörer samt — genom understöd åt frivillig luftskyddsverksamhet — i viss mån även av annan personal, samt 6) anordnande av skyddsrum i vissa statens fastigheter. Därjämte föreslog utredningen —- som ansåg, att beträffande nybyggnader inom ur luftskyddssynpunkt mera utsatta områden erforderliga byggnadstekniska luftskyddsåtgärder borde göras obligatoriska — att staten borde bidraga med 2/3 av kostnaderna för vissa av kommunerna i befintliga fastigheter anordnade skyddsrum, i främsta rummet sådana för den lokala luftskyddsledningen och annan aktiv personal samt hjälpplatser och, i den mån anslagen lämnade tillgång därtill, offentliga skyddsrum (avsedda för allmänheten å platser med livlig trafik). Utredningen föreslog däremot icke anslag av statsmedel till åtgärder för mörkläggningens förberedande, brandredskapens förbättrande eller inrättande av skyddsrum i enskilda fastigheter utan förutsatte att dessa åtgärder skulle vidtagas och bekostas av kommuner och enskilda. Något tvång att medverka vid luftskyddets förberedelse i fredstid föreslogs dock i allmänhet icke. Yad särskilt anginge kommunerna förutsatte luftskyddsutredningen, att dessa skulle finna med sitt intresse förenligt att efter råd och lägenhet medverka på de områden, varest staten icke bidroge, d. v. s. huvudsakligen sådana, vilka sammanhängde med den kommunala förvaltningen. För vissa fall ansåg emellertid luftskyddsutredningen det vara nödvändigt att stadga skyldighet för kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande, nämligen — bortsett från skyldigheten att tåla åtgärd, som icke medförde kostnad eller olägenhet — dels i fråga örn planläggningen, dels beträffande vissa särskilt betydelsefulla åtgärder med avseende å driften vid kommunala eller enskilda tekniska verk, t. ex. elektricitetsverk, dels ock slutligen beträffande anordnande av skyddsrum i nybyggnader inom mer utsatta områden.

Angående skyldigheten att medverka vid planläggningen anförde luftskyddsutredningen (betänkandet sid. 94):

Sådan skyldighet torde böra åläggas icke blott kommunerna utan även enskilda ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av planläggningen. Skyldigheten att medverka vid planläggningen bör tydligen begränsas till åtgärder, som beröra myndigheten eller egendomen i fråga. Medverkan bör däremot icke vara inskränkt till lämnande av upplysningar, utan bör innefatta skyldighet att efter luftskyddschefens anvisningar uppgöra plan för luftskyddet med därtill hörande eventuella ritningar och beräkningar, vilken plan sedan granskas av luftskyddschefen. Någon ersättning för denna medverkan torde icke böra utgå, även örn vissa kostnader skulle föranledas därav.

Kungl. Majlis proposition nr 274.

9 I annat sammanhang framhöll luftskyddsutredningen vidare, att teknisk sakkunskap kunde vara erforderlig för planläggningen av byggnadstekniska luftskyddsåtgärder och att vederbörande samhällen för sådant ändamål torde få anlita den sakkunskap, som representerades av stadsarkitekter, stadsingenjörer och andra tekniskt förfarna kommunala tjänstemän.

I fråga örn skyldigheten att underkasta sig åtgärder framhöll luftskyddsutredningen (betänkandet sid. 134):

Såsom framgår av det föregående böra vissa luftskyddsåtgärder utföras redan i fredstid. Det kan t. ex. ifrågakomma att uppställa sirener eller i allt fall anordna uppställningsplatser och framdraga ledningar till desamma. För sådant ändamål böra kunna utväljas de härför mest lämpade byggnaderna. Örn såsom av utredningen föreslagits sirenernas uppställande bekostas av staten, torde i allmänhet någon olägenhet av åtgärden i fråga icke uppkomma för byggnadens ägare eller innehavare. Denne bör under sådana omständigheter icke kunna förhindra sirenernas uppställande på den av luftskyddschefen utsedda platsen.

I enlighet med det anförda upptog luftskyddsutredningen i sitt förslag till luftskyddslag under 11 § dels i paragrafens första stycke ett stadgande, att det ålåge kommun att lämna erforderligt biträde vid planläggningen av luftskyddet i vad denna berörde kommunen, dels ock i andra stycket ett stadgande, att ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som berördes av luftskyddets planläggning, vore skyldig att därvid lämna erforderligt biträde ävensom att underkasta sig utförandet av åtgärd för beredande av luftskydd, som för honom icke medförde kostnad eller olägenhet.

Beträffande möjligheten för obligatoriskt genomförande i fredstid på kommuners och enskildas bekostnad av vissa åtgärder med avseende å driften vid kommunala verk eller motsvarande anläggningar, som tillhörde enskilda, framhöll luftskyddsutredningen såsom förut antytts, att kostnaden för sådana åtgärder på grund av åtgärdernas nära samband med kommunala förvaltningsgrenar och enskildas intressen borde stanna på vederbörande kommun eller företag. Sådana åtgärder — t. ex. övergång till centralmanövrering av den elektriska gatubelysningen — kunde, såsom ock redan tidigare anförts, vara av den beskaffenhet, att desamma icke endast vore av stor betydelse för luftskyddet utan även innebära en modernisering eller rationalisering av driften eller te sig önskvärda ur andra synpunkter, samtidigt som de kunde genomföras under loppet av flera år. Stundom vore kostnaden för åtgärden ringa i förhållande till åtgärdens betydelse för luftskyddet. Under sådana förhållanden ansåge utredningen det rimligt, att viss möjlighet bereddes att ålägga ägare till en dylik anläggning att vidtaga åtgärden i fråga. Utredningen föreslog därför, att, därest åtgärd avseende driften vid kommunal eller enskild anläggning eller inrättning funnes vara av sådan vikt, att med dess vidtagande icke kunde utan äventyrande av luftskyddet anstå, Konungen skulle kunna ålägga ägaren eller innehavaren av anläggningen eller inrättningen att vidtaga åtgärden, därest denna icke för honom medförde oskälig kostnad. Någon närmare beskrivning av dessa

10 Kungl. Majus proposition nr 274.

åtgärder syntes utredningen icke vara erforderlig, utan torde det få ankomma på Konungen att vid meddelande av beslut i dylika frågor beakta samtliga förekommande omständigheter. Ifrågavarande stadgande återfanns i utredningens förslag till luftskyddslag i 12 §.

Mot den av luftskyddsutredningen intagna ståndpunkten angående fördelningen av kostnaderna för luftskyddet oell skyldigheten för kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande hava statsmakterna icke haft något att erinra, bortsett dock från skyldigheten att åtaga sig förvaringen av den för krigsbruk avsedda gasskyddsmaterielen, vilken skyldighet enligt propositionen angående anslag till luftskyddet förutsatt skola åvila kommunerna. I propositionen till luftskyddslag framhöll sålunda föredragande departementschefen, att det i princip borde åligga staten att bestrida de med luftskyddets genomförande förbundna kostnaderna men att från denna princip dock måste göras ganska vittgående undantag. Härom yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, (prop. nr 211/ 1937, sid. 18 och 36):

Dessa av praktiskt-organisatoriska och statsfinansiella hänsyn föranledda modifikationer torde icke kunna undgås, i varje fall örn ett effektivt luftskydd skall kunna åstadkommas inom något så när rimlig tid. Däremot kan jag icke förorda en sådan utvidgning av kommunernas bidragsplikt, att denna kommer att omfatta även bekostande av alarmerings- och gasskyddsmateriel. Staten torde under alla omständigheter böra omhänderha anskaffningen av dylik materiel och detsamma gäller beträffande exempelvis uppsättande av alarmeringsanordningar, vilka torde få anslutas till telegrafverkets ledningsnät. Afl staten under sådana omständigheter skulle av kommunerna förbehålla sig ersättning för materielen synes icke böra ifrågakomma. Spörsmålet om statens bidrag till inrättande av skyddsrum är väsentligen en fråga örn statens förmåga att lämna dylika bidrag. Av statsfinansiella skäl torde det icke vara möjligt, att i detta avseende gå längre än utredningen föreslagit.

Vid planläggningen kräves medverkan av kommuner och enskilda. Därav föranledes mången gång tidsförlust och stundom även direkta kostnader. Vid planläggningen av luftskyddsåtgärder, som beröra kommunala verk, industriföretag, varuhus m. m., kan den kostnad, som planläggningsarbetet motsvarar — vare sig detta utföres av företagets personal eller ej — uppgå till belopp, som visserligen relativt sett äro små men i och för sig icke alldeles obetydliga. I likhet med civila luftskyddsutredningen anser jag, att dessa kostnader böra bestridas av vederbörande kommuner och enskilda företag eller personer. Det skulle vara föga tilltalande örn dessa, i vilkas intresse planläggningen i allmänhet sker, skulle kunna påkalla ersättning av staten för densamma, måhända med belopp, som vore svåra eller omöjliga att kontrollera. Om jag sålunda i denna del är i sak ense med civila luftskyddsutredningen, finner jag, i likhet med vad yttranden över förslaget giva vid handen, den av utredningen föreslagna 11 § vara i behov av en förtydligande omredigering. Sålunda torde vara lämpligt att i olika paragrafer behandla dels skyldighet att biträda vid planläggningen och dels skyldighet att underkasta sig vissa åtgärder. Därest lagen i förra hänseendet uttryckligen ålägger en skyldighet men icke nämner någonting örn ersättning, lär det vara uppenbart, att ersättning ej kommer i fråga. Stadgandet örn kommunens skyldighet att lämna biträde vid planläggningen torde kunna

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

förtydligas på det sätt, att skyldigheten hänföres till planläggningen av luftskyddet inom kommunen. Därigenom kommer kommunen att svara för erforderligt biträde, i den mån sådant icke kan erhållas av enskilda, d. v. s. kommunen kommer att medverka vid planläggningen av det luftskydd, som rör samhället i dess helhet (det s. k. allmänna luftskyddet). Då denna medverkan i största utsträckning lär kunna ske genom den av kommunen bekostade polisen, torde skyldigheten näppeligen kunna bli betungande.

Den av luftskyddsutredningen föreslagna skyldigheten för ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, att underkasta sig utförandet av åtgärd för beredande av luftskydd är begränsad till sådana åtgärder, som icke medföra kostnad eller olägenhet för vederbörande. Såsom exempel på dylika åtgärder namnes uppställandet av sirener på statens bekostnad. Aven örn man vid stadgandets tillämpning icke tager i betraktande hur ringa olägenhet som helst, kunna måhända de resultat, som med stadgandets hjälp kunna vinnas utöver vad som genom frivillig överenskommelse kan uppnås, komma att visa sig otillräckliga. En utvidgning av stadgandet, såsom från flera håll ifrågasatts, kan därför tänkas bliva behövlig.

Det vid propositionen fogade lagförslaget upptog i enlighet härmed dels i 10 § första stycket ett stadgande, att det ålåge kommun att lämna erforderligt biträde vid planläggningen av luftskyddet inom kommunen, dels i 10 § andra stycket ett stadgande, enligt vilket ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som berördes av luftskyddets planläggning, vore skyldig att därvid lämna erforderligt biträde, dels ock i 11 § ett stadgande att ägare eller innehavare av egendom, som avsåges i 10 § andra stycket, vore pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövades erforderlig för beredande av luftskydd och som för honom icke medförde kostnad eller olägenhet.

Ifrågavarande stadganden hava oförändrade influtit i luftskyddslagen. Till stadgandenas efterlevnad har i 14 § föreskrivits, att den, som undandrager sig åliggande, varom stadgas i 10 §, eller motsätter sig åtgärd, som han enligt 11 § är skyldig tåla, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite.

Såsom förut omnämnts innehöll det vid propositionen nr 211/1937 fogade förslaget till luftskyddslag icke något mot 12 § i luftskyddsutredningens lagförslag svarande stadgande örn åläggande för kommuner eller enskilda att vidtaga vissa åtgärder. Bestämmelser härom upptogos i stället i 20 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov — luftskyddsförfogandelagen — vilken lag till huvudsaklig del endast har avseende å förhållandena vid luftskyddstillstånd. Enligt berörda paragraf må, ändå att luftskyddstillstånd icke är rådande, Konungen ålägga ägare eller innehavare av viss anläggning att med avseende å driften vid anläggningen vidtaga åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskiilig kostnad. Underlåter någon att ställa sig sådant åläggande till efterrättelse, äger Konungen förelägga vite; Konungen må ock låta ombesörja åtgärden, och skall för sådan händelse vad i 4 § 2 mom. luftskyddsförfogandelagen är stadgat om uttagande av kostnad äga motsvarande tillämpning. Sistnämnda lagrum innehåller, att vid underlätet vidtagande av vissa i 1 mom. av paragrafen omförmälda åtgärder kostnaden därför, efter prov-

12 Kungl. Majus proposition nr 274.

ning av domstol, må uttagas av den försumlige, i den mån lian icke på grund av stadgande i förfogandelagen eller eljest är berättigad till ersättning för åtgärden.

I propositionen nr 4/1938 med förslag till luftskyddsförfogandelag anförde föredragande departementschefen, statsrådet Möller, beträffande ifrågavarande bestämmelser i 20 § (sid. 37):

Enligt 11 § luftskyddslagen — motsvarande 11 § andra stycket i utredningens förslag — är ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, pliktig att med. avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd och som för honom icke medför kostnad eller olägenhet. Såsom exempel på åtgärder, som avses med stadgandet, namnes i motiven uppsättande av sirene!- på statens bekostnad. Beträffande genomförande i fredstid av andra luftskyddsåtgärder än som avses i nyssnämnda stadgande — d. v. s. sådana, som för kommuner eller enskilda medföra kostnad eller olägenhet — har icke upptagits någon allmän bestämmelse i luftskyddslagen (frånsett vad som kan innefattas i skyldigheten att enligt 10 § lämna biträde vid planläggningen). Ej heller utredningens förslag upptog något allmänt stadgande i detta hänseende. Nu förevarande paragraf innefattar en specialbestämmelse beträffande särskilt viktiga åtgärder avseende driften vid kommunala eller enskilda anläggningar.

Vissa av de erinringar, som i yttranden framförts mot ifrågavarande paragraf, torde syfta till en sådan generalisering av densamma, att den komme att utfylla den antydda bristen på en allmän bestämmelse örn genomförande i fredstid av mera kostsamma och i enskildas rättssfär ingripande luftskyddsåtgärder. Det må också medgivas, att från en mera teoretisk eller systematisk synpunkt ett dylikt stadgande kan synas motiverat. Att utredningen icke i sitt förslag medtagit någon allmän bestämmelse av denna innebörd torde ha sin grund däri, att staten enligt utredningens mening icke kan anslå medel till bekostande av dylika åtgärder. Utredningen har under sådana förhållanden nöjt sig med en bestämmelse örn vad den ansett kunna påläggas kommuner och enskilda utan ekonomisk medverkan från statens sida. Utredningens förslag beträffande kostnaderna för luftskyddet har numera i princip godtagits av statsmakterna. Detta utesluter givetvis icke, att i framtiden anslag av statsmedel kunna visa sig nödvändiga för andra ändamål än de, varmed utredningen räknat, således även för gäldande av ersättning åt kommuner eller enskilda, som bliva lidande genom särskilda luftskyddsåtgärder. I den mån medel finnas tillgängliga för sådant ändamål, torde man emellertid kunna förvänta, att frivillig överenskommelse örn åtgärdernas genomförande skall kunna träffas, och det synes under sådana förhållanden obehövligt att — åtminstone för närvarande — belasta lagstiftningen med bestämmelser härutinnan. En utvidgning av förevarande stadgande i den riktningen, att ägare eller innehavare av de anläggningar och inrättningar, varom här är fråga, åläggas vidsträcktare skyldigheter utan rätt till motsvarande ersättning anser jag mig icke kunna förorda. Att fastställa någon absolut eller relativ kostnadsgräns för de skyldigheter, stadgandet innebär, torde icke låta sig göra, utan man lär i detta hänseende fA nöja sig med den av utredningen föreslagna begränsningen, att åtgärden icke skall få medföra oskälig kostnad. Genom att beslutanderätten anförtros åt Kungl. Maj:t torde, erforderliga garantier vinnas såväl för en grundlig utredning, genom remisser och annorledes, av ärenden av hithörande slag som för en väl avvägd rättstillämpning.

Kungl. Majlis proposition nr 274.

13 Luftskyddsinspektionens promemoria med lagförslag samt däröver avgivna yttranden.

LuftsJcyddsinspeJctionen har såsom förut nämnts den 16 december 1938 överlämnat en inom inspektionen upprättad promemoria angående skyldighet för kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande jämte utkast till dels lag örn ändrad lydelse av 10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen, dels ock lag örn upphävande av 20 § lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov. Nämnda lagutkast torde såsom bilagor (Bilagor B och C) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.

Sedan luftskyddsinspektionen i promemorian lämnat en redogörelse för gällande bestämmelser örn skyldighet för kommuner och enskilda att medverka vid luftskyddets förberedande i fredstid — vilken redogörelse i huvudsak överensstämmer med den i det föregående lämnade — har inspektionen anfört följande:

Kommuns direkta åliggande i förevarande hänseende inskränker sig till den i 10 § luftskyddslagen stadgade skyldigheten att lämna erforderligt biträde vid planläggningen av luftskyddet inom kommunen. De skyldigheter, som sålunda ålagts kommunerna, motsvara ingalunda omfattningen av den verksamhet från deras sida, som de, i enlighet med vad statsmakterna förutsatt, frivilligt böra åtaga sig. Denna brist på uttryckliga bestämmelser ifråga örn kommunernas skyldigheter sammanhänger otvivelaktigt med den försiktighet, som präglar luftskyddsutredningens förslag och statsmakternas beslut på detta område. Det har uppenbarligen ansetts lämpligt att till en början iakttaga återhållsamhet i fråga örn detaljbestämmelser för att man framdeles, när praktiska erfarenheter från planläggnings- och förberedelsearbetet i övrigt vunnits, skulle hava friare händer. Följden har emellertid blivit, att på många punkter stor oklarhet råder örn kommunernas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande i fredstid och örn den rätta fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun. En från svenska stadsförbundets sida på sin tid över förslaget till luftskyddslag framställd anmärkning på förslagets bristande klarhet i fråga örn kommunernas ekonomiska förpliktelser har också under den tid som gått vunnit i styrka. Saknaden av uttryckliga lagbestämmelser har i åtskilliga fall framkallat villrådighet hos de anslagsbeviljande kommunala organen, och denna brist har otvivelaktigt visat sig utgöra ett svårt hinder för ett ändamålsenligt förberedande av luftskyddet inom många av våra viktigare luftskyddsorter. Ehuru kommunerna över lag visat förståelse för luftskyddet och dess förberedande, har sålunda bristen på närmare bestämmelser i fråga örn kommunernas åligganden på vissa håll ansetts utgöra hinder för kommunernas medverkan, på sätt som förutsatts, eller för beviljande av de anslag, som vederbörande luftskyddsmyndigheter för olika ändamål begärt. Förberedelsearbetet har sålunda blivit lidande på de svävande bestämmelserna, och de för organiserandet av luftskyddet ansvariga myndigheterna hava hämmats i sitt arbete. Det synes därför angeläget, att en lagstiftning inom den snaraste framtiden kommer till stånd, som så klart som möjligt utsäger, vilka skyldigheter som åvila kommunerna i fråga örn luftskyddets förberedande. De hittills under förberedelsearbetets gång vunna praktiska erfarenheterna hava jämväl ådagalagt behovet av att stadga skyldighet för ägare eller innehavare

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

av fastighet eller annan egendom att sörja för viss irr luftskyddets synpunkt nödig brandberedskap med avseende å fastigheten eller egendomen.

I samband med att kommunernas och enskildas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande blir föremål för en mera utförlig lagstiftning, synes lämpligt, att erforderliga bestämmelser å förevarande område sammanföras i luftskyddslagen, varest eljest bestämmelserna i fråga örn luftskyddets förberedande i fredstid erhållit sin plats. Bestämmelserna i 20 § luftskyddsförfogandelagen —- vilka bestämmelser i första hand hava avseende å fredstid — torde därför böra överflyttas till luftskyddslagen och nämnda lagrum således upphävas.

Över luftskyddsinspektionens promemoria hava i anledning av remiss yttranden avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, chefen för försvarsstaben samt Sveriges fastighetsägareförbund. Överståthållarämbetet bär bifogat yttranden från Stockholms stadsfullmäktige och luftskyddschefen i Stockholm. Genom länsstyrelserna har vissa kommuner beretts tillfälle att avgiva yttranden. Av denna rätt har ett stort antal kommuner begagnat sig. Några länsstyrelser hava även berett försvarsassistenten vid länsstyrelsen, luftskyddschefer, magistrater och kommunalborgmästare tillfälle att yttra sig i ärendet. De till länsstyrelserna inkomna yttrandena hava bifogats deras utlåtanden eller däri refererats.

I det övervägande flertalet yttranden har luftskyddsinspektionens förslag i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I ett antal yttranden förordas ytterligare förtydliganden eller tillägg. Sålunda uttala stadsfullmäktige i Hälsingborg, att vid det slutliga utformandet av förevarande ändringsbestämmelser största möjliga klarhet borde åvägabringas i fråga örn kommunernas förpliktelser och principen, att luftskyddsåtgärderna skulle bekostats av staten, tillämpas strängare än som skett i föreliggande lagförslag. — Stadsfullmäktige i Borås och Skellefteå finna önskvärt, att de föreslagna bestämmelserna måtte givas sådan detaljutformning, att kommunernas förpliktelser än tydligare angåves och begränsades. — Stadsfullmäktige i Norrtälje och Vaxholm anse, att klarare bestämmelser borde meddelas rörande innebörden av den i luftskyddsutredningens betänkande angivna principen, att luftskyddets organisation skulle bekostas av staten. Detta vore angeläget särskilt med hänsyn till frågan, örn luftskyddschef vore berättigad till avlöning, med vilket belopp denna i så fall skulle utgå samt örn den skulle bestridas av staten eller kommun. — Försvarsassistenten vid länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar, att ändringsförslaget innebure förtydligande av de bestämmelser, som gällde kommunerna, medan stadgandena örn enskildas skyldighet att medverka vid luftskyddets förberedande bibehållits oförändrade och sålunda alltjämt vore oklara. Då förberedandet av industriluftskyddet och det enskilda luftskyddet vore av mycket stor vikt, borde påtalade brist i förslaget undanröjas. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Gävleborgs län. — Chefen för försvarsstaben tillstyrker ändringsförslaget men finner det böra övervägas, örn icke ytterligare vissa

15 Kungl. Majus proposition nr 274.

detaljbestämmelser, särskilt angående sjukvårdsmateriel, mörkläggning och skyddsrum, borde för att effektivisera luftskyddet inrymmas i luftskyddslagen.

Svenska stadsförbundet förklarar, att dess vid tillkomsten av gällande luftskyddslag framförda krav på att kommunerna skulle tillförsäkras ett kompetent bedömande av förevarande ärenden syntes genom de nu föreslagna ändringarna i lagen bliva i huvudsak tillgodosett. Det vore emellertid önskvärt, att med den föreslagna anordningen också fortlöpande kombinerades åtgärder av mera konsulterande innebörd, tillkomna i samarbete mellan luftskyddsinspektionen och sakkunniga kommunala organ. Förbundet framhåller vidare, att lagstiftningen vore bristfällig, i vad den avsåge luftskyddsnämnderna, samt anför härom följande:

Lagen ger kommunerna möjlighet att tillsätta en luftskyddsnämnd. Men i avseende å nämndens verksamhet och kompetensområde saknas alla direktiv. Särskilt vore det av vikt att få lyftskyddschefens ställning gentemot nämnden klarlagd. Yiktigt synes vara att frågor örn de obligatoriska ekonomiska förpliktelserna för kommunerna på ett tidigt stadium komma under övervägande i luftskyddsnämnden. Medan i gällande polislagstiftning polisnämndens befogenheter äro klart angivna, lämnar luftskyddslagen icke motsvarande upplysningar örn luftskyddsnämnds befogenhet. I sitt yttrande över luftskyddsutredningens förslag framhöll förbundet, att luftskyddsnämnden borde tillerkännas en mera tillfredsställande ställning och att en verklig initiativrätt borde lagligen tillerkännas nämnden. Även för detta vid luftskyddslagens tillkomst obeaktade önskemål vill styrelsen ännu en gång påkalla uppmärksamhet.

Förbundets yttrande åberopas av stadsfullmäktige i Södertälje. Även länsstyrelsen i Västmanlands län anser nödvändigt, att luftskyddsnämndens ställning närmare klarlades. Enligt länsstyrelsens mening borde nämndens uppgifter vara dels att tillse, att erforderliga förberedelser i fredstid bomme till utförande, och att, där luftskyddschef i detta avseende bruste, söka få rättelse till stånd, samt att vid fortsatt uraktlåtenhet göra framställning hos länsstyrelsen, dels ock att granska sådana luftskyddschefs förslag till åtgärder, vilkas genomförande tarvade anslag från kommunen, och tillika med eget yttrande föredraga desamma för beviljande kommunal myndighet. — Stadsfullmäktige i Lund uttala, att, då ändringsförslaget innebure utökning av kommunernas åligganden, det syntes önskvärt, att luftskyddsnämnderna erhölle motsvarande ökad befogenhet. Sålunda borde nämnderna tillerkännas rätt att kontrollera liela det luftskyddsarbete, som utfördes för av kommunerna anslagna medel.

Förslagen avstyrkas av stadsfullmäktige i Karlshamn, då luftskyddet syntes fullmäktige vara en statens angelägenhet, och av kommunalfullmäktige i Lycksele utan motivering. —- Drätselkammaren i Filipstad förklarar, att anledning saknades att vidtaga de av luftskyddsinspektionen föreslagna ändringarna i luftskyddslagen, i synnerhet som dessa skulle resultera i att en kommun kunde åsamkas avsevärda kostnader för luftskyddets förberedande utan att kommunen hade möjlighet att utöva någon bestämmanderätt för att hålla utgifterna för ändamålet inom ramen för kommunens ekonomiska bärkraft. — I princip avstyrkande äro även yttranden av drätselkammaren i Karlstad samt kommunalfullmäktige i Dalarö, Virserum och Vilhel-

16 Departements-

chefen.

Kungl. Majus proposition nr 274.

mina, i vilka yttranden uttalas, att samtliga kostnader för luftskyddets förberedande borde bestridas av staten. — Stadsfullmäktige i Ystad anse, att principen örn statens skyldighet att i fredstid sätta landet i försvarsberedskap borde innebära, att de ekonomiska uppoffringar, som i lagförslaget ålades kommunerna, i stället borde gäldas av staten. Fullmäktige förklara sig därför kunna tillstyrka den föreslagna lagändringen endast under förutsättning, att staten åtoge sig de ekonomiska förpliktelserna i anledning av densamma utöver vad som vore att hänföra till lämnande av erforderligt biträde åt luftskyddschefen. — Stadsfullmäktige i Vimmerby slutligen föreslå sådana tillägg till och ändringar i de av luftskyddsinspektionen föreslagna bestämmelserna, att kommun skulle i stor utsträckning få ersättning av staten förde kostnader, som hänförde sig till luftskyddets planläggning och till anordnande av alla slags skyddsrum, samt att utförandet i fredstid av planlagda luftskyddsåtgärder, som krävde anslag från kommunen, skulle vara helt beroende av denna.

I samband med ändringar i lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, vilka föranledas av det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till allmän förfogandelag, har i enlighet med mitt tillstyrkande såsom förut nämnts framlagts förslag, att 20 § i förstnämnda lag skall upphävas. Paragrafen innehåller dels bestämmelser örn rätt för Konungen att, ändå att luftskyddstillstånd ej är rådande, ålägga ägare eller innehavare — såväl kommuner som enskilda — av viss anläggning att med avseende å driften vid anläggningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad, dels ock vissa stadganden rörande påföljderna av underlåtenhet att ställa sig sådant åläggande till efterrättelse. Ehuru luftskyddsförfattningarna varit gällande blott kort tid, har det visat sig, att de däri upptagna, tämligen kortfattade och allmänt hållna bestämmelserna på vissa punkter tarva förtydliganden och jämväl tillägg. På sätt luftskyddsinspektionen anfört synes så vara fallet bland annat beträffande nyssnämnda 20 § i luftskyddsförfogandelagen. Ett ändamålsenligt förberedande av luftskyddet har nämligen, uppenbarligen på grund av otydligheter i gällande bestämmelser, stött på motstånd hos de kommunala myndigheterna inom åtskilliga av våra viktigaste luftskyddsorter. I enlighet med inspektionens förslag torde de mera utförliga bestämmelser, som härutinnan äro erforderliga, lämpligen böra upptagas i luftskyddslagen — 11 § — varav följer, att 20 § i luftskyddsförfogandelagen måste upphävas.

I samband med att i luftskyddslagen upptagas bestämmelser av angivna innehåll, vilka med vissa undantag i huvudsak överensstämma med förslag av luftskyddsinspektionen, synas av samma skäl som nyss anförts beträffande 20 § luftskyddsförfogandelagen i enlighet med inspektionens i flertalet remissyttranden tillstyrkta förslag ett förtydligande böra ske av stadgandena i 10 § första stycket luftskyddslagen rörande skyldighet för kommun att biträda vid planläggningen av luftskyddet. Därjämte torde i lagen böra stadgas skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken

Kungl. Majus proposition nr 274. 17

luftskyddsplan uppgjorts, att anskaffa och underhålla sådan brandredskap för fastighetens eller egendomens behov, som länsstyrelsen prövar erforderlig.

Närmare redogörelse för luftskyddsinspektionens förslag till ändringar av 10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen, däröver avgivna yttranden samt departementsförslaget i ämnet lämnas i det följande. Redan i förevarande sammanhang anser jag mig emellertid böra framhålla, att de uppgifter, som i berörda paragrafer åläggas kommuner och enskilda, böra bekostas av dem utan bidrag av statsverket. För andra uppgifter än de sålunda angivna torde, i den måll Konungen anser dem böra fullgöras samt kommuner eller enskilda icke frivilligt åtaga sig ekonomiskt ansvar därför, staten böra intill dess annorlunda bestämmes gälda kostnaderna. Med anledning av vad i några yttranden anförts angående arvode för uppdraget att vara luftskyddschef vill jag erinra, att nämnda uppdrag, där det ej, såsom i regel är fallet, är ett tjänsteuppdrag för polischef eller annan polisman, synes böra hava karaktären av ett medborgerligt förtroendeuppdrag, för vilket arvode åtminstone för närvarande icke bör utgå. Tillräcklig anledning synes mig icke föreligga, att, såsom i några yttranden ifrågasatts, i förevarande sammanhang göra ändring i eller tillägg till de i luftskyddslagen upptagna bestämmelserna rörande luftskyddsnämnd.

Såsom framgår i det följande har jag för avsikt att föreslå jämväl vissa formella ändringar i 15 och 16 §§ ävensom tillägg av en ny paragraf, betecknad 16 a §.

Jag övergår nu till en närmare redogörelse för av mig ifrågasatta ändringar i luftskyddslagen.

Departementsförslaget till lag’ om ändring i vissa delar

av lnftskyddslagen.

10 §.

Luftskyddsinspektionen.

Luftskyadsinspektionen har framhållit, att olika meningar gjort sig gällande angående tolkningen av stadgandet i nuvarande 10 § första stycket luftskyddslagen, att »det åligger kommun att lämna erforderligt biträde vid planläggningen av luftskyddet inom kommunen». Härom har inspektionen anfört följande:

Den allmänna meningen torde väl vara, att i uttrycket »lämna erforderligt biträde» måste inläggas den tolkningen, att kommun är skyldig icke blott att genom samtliga sina organ lämna upplysningar, uppgöra planer, ritningar och beräkningar, besvara förfrågningar m. m. utan även att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande för planläggningsarbetet. På vissa håll har emellertid gjorts gällande, att kommunen väl vore skyldig att genom sina egna organ och sin egen personal medverka vid planläggningen, men däremot ej att ställa särskild personal till luftskyddschefens förfogande. Denna uppfattning synes dock icke riktig. Man måste nämligen hålla i minne, att luftskyddet väsentligen är en fråga om den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande och att det åligger kommunerna att bekosta den för dessa uppgifter erforderliga polispersonalen. Vid luftskyddstillstånd eller eljest i tider av krigsfara eller krig komma polismyndigheterna i fråga örn

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 274 . 682 89 2

18 Kungl. Majus proposition nr 274.

säkerhetens tillvaratagande och ordningens upprätthållande att ställas på utomordentligt svåra prov. I luftanfallets spår följer gärna panik, oordning och osäkerhet till liv och egendom. Dessa luftanfallets verkningar är det den kommunala säkerhetsvaktens och ordningsmaktens uppgift att bemästra. Det planläggnings- och förberedelsearbete, som redan i fredstid måste företagas för att säkerhets- och ordningsorganen i orostider skola kunna bestå provet, har i de flesta större samhällen visat sig vara av den vidlyftiga samt arbetsoch tidskrävande art, att särskild personal måst avdelas med uteslutande uppgift att ägna sig åt detta arbete. Även örn principiellt kan göras gällande, att åtgärder i fredstid för rikets sättande i försvarstillstånd böra ankomma på staten, borde tvivel icke råda därom, att det är den kommunala polisens skyldighet att förbereda den under krig erforderliga civila ordnings- och säkerhetstjänsten.

För att åstadkomma nödig klarhet i fråga örn kommunens skyldighet att ställa personal till förfogande för planläggning av luftskyddet har luftskyddsinspektionen funnit lämpligt, att uttryckligt stadgande härom infördes i luftskyddslagen. Samtidigt därmed syntes böra i lagen upptagas en föreskrift örn skyldighet för kommun att tillhandahålla lokal för planläggningsarbetet. En annan utväg vore att i förevarande hänseende intaga förtydligande bestämmelser i luftskyddskungörelsen. Det syntes emellertid inspektionen lämpligast, att stadgandena infördes i luftskyddslagen, där huvudbestämmelsen angående skyldighet för kommunerna att medverka vid luftskyddets planläggning funnes upptagen. Stadgandena hava av luftskyddsinspektionen upptagits såsom ett första stycke i 1 mom. av 10 §.

Andra stycket av samma moment i inspektionens lagutkast innehåller bestämmelse, att ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, är skyldig att därvid lämna erforderligt biträde. Detta stycke överensstämmer helt med nuvarande andra stycket i 10 §.

Luftskyddsinspektionen har — till undvikande av rubbning i paragrafföljden -— såsom ett andra moment i 10 § upptägit stadgandena i nuvarande 11 §. Däri föreskrives, att ägare eller innehavare av egendom, som i nuvarande 10 § ändra stycket sägs, är pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd och som för honom icke medför kostnad eller olägenhet.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter upptagande i 1 mom. första stycket av ett stadgande örn skyldighet för kommun att tillhandahålla luftskyddschef erforderliga medel till expenser och resekostnader. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelserna i Östergötlands och Västmanlands län. Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår i tydlighetens intresse tillägg till samma stycke örn att den där omförmälda lokalen skall vara möblerad och uppvärmd. — Länsstyrelserna i Södermanlands och Västernorrlands län finna ett stadgande önskvärt örn skyldighet för kommun att anskaffa materiel för eller eljest i ekonomiskt hänseende bidraga till luftskyddets planläggning inom kommunen. Förstnämnda länsstyrelse tillägger, att kommuns åligganden enligt 1 mom. första stycket borde avse icke endast själva planläggningen

19 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

av luftskyddet utan även, sedan denna i stort sett blivit genomförd, vidmakthållandet av organisationen. — Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att åt 10 § första stycket gällande luftskyddslag, respektive 10 § 1 mom. första stycket ändringsförslaget måste givas den tolkning, att kommun vore skyldig att lämna erforderligt biträde vid planläggning av icke blott det s. k. allmänna luftskyddet utan även i viss utsträckning industriluftskyddet och det enskilda luftskyddet.

Yad härefter angår 1 mom. andra stycket i luftskyddsinspektionens förslag ifrågasätter länsstyrelsen i Södermanlands län, örn icke uttrycket »lämna erforderligt biträde» borde förtydligas. I lagtexten syntes böra angivas, att de enskilda personer, som avsåges i lagrummet, skulle vara skyldiga att efterkomma luftskyddschefens anmaning att upprätta och till denne avlämna luftskyddsplan, att göra anmälan till luftskyddschefen örn planens revidering å därför bestämd tid samt att i övrigt biträda vid organiserandet av och utbildning för luftskyddet. — Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att föreskrift i detta sammanhang borde givas örn skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet att inkomma med förslag till hemskyddsledare, vilka vid luftskyddsövningen i september 1938 visat sig behövliga.

Beträffande stadgandet i det föreslagna 2 mom. uttalar länsstyrelsen i Jönköpings län, att däri föreskriven skyldighet utan olägenhet kunde något utvidgas. I huvudsak enahanda uttalanden göras av länsstyrelsen i Södermanlands län, stadsfullmäktige i Stockholm och Strängnäs samt kommunalborgmästaren i Vetlanda.

Såvitt angår 10 § första stycket i gällande lag innefattar luftskyddsinspek- Departementstionens förslag, som i departementsförslaget upptagits såsom första stycket chefen. i ett första moment i paragrafen, allenast förtydligande av bestämmelsen, att kommun skall »lämna erforderligt biträde vid planläggningen av luftskyddet inom kommunen». För detta förslag synas goda skäl föreligga, och jag tillstyrker därför detsamma. Med anledning av uttalanden i yttrandena synes emellertid böra anmärkas, dels att planläggning i luftskyddslagens mening innefattar icke blott uppgörandet av den första planen för luftskyddet utan även en fortlöpande revidering av denna plan så att den städse överensstämmer med tidens krav, dels ock att kommuns skyldigheter enligt 1 mom. första stycket med avseende å planläggningen av luftskyddet normalt hava avseende endast å det allmänna luftskyddet. Lokal torde ej behöva tillhandahållas annat än då särskild sådan är erforderlig. Det må tilläggas, att det utan uttryckligt stadgande därom i lagen torde vara uppenbart, att den lokal, som ställes till förfogande för planläggningsarbetet, skall vara lämplig för sitt ändamål, vartill hör, att den skall vara i erforderlig utsträckning möblerad, uppvärmd och försedd med belysning. Slutligen synes bestämmelse böra upptagas därom, att det skall åligga kommun att tillhandahålla luftskyddschefen medel för nödvändiga expenser.

I överensstämmelse med vad luftskyddsinspektionen föreslagit synas 10 § andra stycket samt 11 § i gällande lag böra med i huvudsak oförändrat innehåll upptagas i 10 § departementsförslaget, förstnämnda stycke såsom ett andra

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 274. •

stycke i 1 mom. saint sistnämnda paragraf såsom ett 2 mom. Vad sist föreslagits Ilar betingats av en önskan att undvika förändring av paragrafföljden från och med 12 §. Jag har nämligen som förut nämnts för avsikt föreslå, att i departementsförslagets 11 § skola upptagas bestämmelserna i 20 § första stycket luftskyddsförfogandelagen samt vissa därmed sammanhörande stadganden. Att märka är att 1 mom. andra stycket och 2 mom. hava avseende såväl å kommuner som å andra ägare eller innehavare av egendom, varom där är fråga.

11 § i gällande lag angiver såsom förutsättning för skyldighet att tåla i paragrafen omförmälda åtgärder, att desamma icke för ägaren eller innehavaren av den egendom, varom fråga är, medföra kostnad eller olägenhet. Då förslag till luftskyddslag framlades, uttalade föredragande departementschefen, statsrådet Möller, att, även örn man vid tillämpning av 11 § icke toge i betraktande hur ringa olägenhet som helst, de resultat, som med stadgandets hjälp kunde vinnas utöver vad som genom frivillig överenskommelse kunde uppnås, måhända komme att visa sig otillräckliga och att en utvidgning av stadgandet därför kunde tänkas bliva behövlig. I överensstämmelse med vad som yrkats av några remissmyndigheter föreslår jag nu, att bestämmelsens tillämpningsområde skall på det sätt utvidgas, att åtgärd enligt densamma skall få föreskrivas, örn den medför icke någon eller blott ringa kostnad eller olägenhet. Härigenom torde luftskyddets behov bättre kunna tillgodoses utan att enskilda intressen i otillbörlig utsträckning trädas för nära.

Yad i yttrandena i övrigt anförts har icke synts mig böra föranleda ändring av lagen. Jag anser mig dock böra göra det uttalandet, att det biträde, som enligt 1 mom. andra stycket skall lämnas, avser varje planläggning rörande egendom, beträffande vilken beslutits, att luftskydd av något slag skall anordnas.

11 §.

De i 20 § första stycket lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov upptagna föreskrifterna hava, såsom förut anförts, i enlighet med luftskyddsinspektionens förslag ansetts böra överflyttas till luftskyddslagen, där de upptagits i 11 §. Därvid hava emellertid de skyldigheter, som skola kunna åläggas kommuner, ujjptagits för sig i 1 morn., under det att 2 mom. — 3 mom. enligt luftskyddsinspektionens förslag — innehåller de föreskrifter, som skola gälla för andra ägare eller innehavare av viss anläggning. 2 mom. överensstämmer i sak helt med 20 § första stycket luftskyddsförfogandelagen. I 3 mom. — 2 mom. i luftskyddsinspektionens förslag — har intagits föreskrift örn skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, att hålla för fastighetens eller egendomens behov erforderlig brandredskap.

Jag övergår nu till behandling av de föreslagna momenten vart och ett för sig.

1 mom.

Luftskyddsinspektionen.

Inspektionen har — med hänvisning till sin tidigare omnämnda redogörelse för den omfattning, i vilken luftskyddsförberedelserna, bortsett från plan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 274. 21

läggningen av luftskyddet, av statsmakterna ansetts böra åvila kommunerna — härutinnan anfört följande:

I fråga örn alarmeringen är avsett, att staten endast skall bekosta sirener för den yttre alarmeringen. De särskilda signalmedel, som ofta kunna vara behövliga för att varsko personalen inom kommunala anläggningar och inrättningar, bör det alltså åligga kommunen att bekosta. De luftskyddsåtgärder, som på grund av sambandet med kommunala förvaltningsgrenar böra bekostas av vederbörande kommuner, hänföra sig i främsta rummet till kommunens tekniska verk. Bland de åtgärder, som äga samband med driften vid dessa verk och således böra bekostas av kommunerna, märkas anordningar, som avse att möjliggöra mörkläggning av samhället, till vilka anordningar äro att räkna såväl omläggningar i fråga örn ledningar och manövreringsanordningar som anskaffande av färgade glas till lampor, som äro avsedda att brinna, medan samhället är mörklagt. Vidtagande av sådana tekniska skyddsoch reservanordningar för driftens säkerställande vid kommuns tekniska verk, som äro praktiskt och ekonomiskt möjliga, lärer även få ankomma på kommunerna. I fråga örn de tekniska verken måste det vidare åligga kommunerna att sörja för driftspersonalens skydd. Då erforderlig gasskyddsutrustning tillhandahålles av staten, är det huvudsakligen skyddsrum som kan ifrågakomma. Vidare torde kommunerna hava att anordna skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen och övrig luftskyddspersonal ävensom för hjälpplatser. Vad angår utbildning och övning av det allmänna luftskyddets aktiva personal, har staten principiellt påtagit sig ansvaret för utbildning av personal för luftskyddets ledning samt av instruktörer och —- genom understöd åt frivilliga sammanslutningar — i viss mån även av annan personal. Utbildningen och övningen av sådan kommunalanställd personal, som i följd av sin anställning hos kommunen är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst, såsom poliskår, brandkår, tekniska verkens reparatörer, renhållningspersonal samt sjukvårdspersonal, bör däremot ske genom vederbörande kommuners föranstaltande. Huvudparten av kostnaderna för ifrågavarande utbildningsverksamhet torde hänföra sig till de ersättningar i form av timpenning eller dylikt, som kunna behöva utgivas till den för utbildning och övning uttagna personalen. Ytterligare bör det åligga kommunerna att åtaga sig förvaringen av den för krigsbruk avsedda gasskyddsmaterielen.

I sitt lagutkast har luftskyddsinspektionen föreslagit förpliktande för kommun att efter framställning av luftskyddschefen i fredstid utföra de planlagda luftskyddsåtgärder, som sålunda borde åvila kommunen. Inspektionen har vidare i sitt utkast upptagit bestämmelse i 14 § 2 morn., att, örn någon underläte att fullgöra skyldighet, varom i 11 § 1 mom. förmäldes, luftskyddschefen skulle göra anmälan därom hos länsstyrelsen. Efter framställning av länsstyrelsen ägde Konungen förelägga vite eller låta ombesörja åtgärden på den försumliges bekostnad. Beträffande sistnämnda stadgande har luft skyddsinspektionen anfört, att, med hänsyn till de praktiska svårigheter, som det mötte att i lagen angiva någon absolut eller relativ begränsning av kommunernas ifrågavarande skyldigheter, erforderliga garantier för en väl avvägd rättstillämpning torde kunna vinnas därigenom, att det slutliga avgörandet av hithörande frågor lades i Konungens hand.

Yttranden.

Beträffande den föreslagna skyldigheten att inom kommun ens a n 1 ä ggningar och inrättningar vidtaga eif o r-

22 Kungl. May.ts proposition nr 274.

der liga åtgärder för personalens varnande, då luftanfall hotar, uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att om med orden »kommunens anläggningar och inrättningar» avsåges även sådana inrättningar som fattigvårdsanstalter, barnhem, skolor och kommunala sjukhus, varning borde kunna ske icke blott till den anställda personalen utan även till de personer, som eljest funnes inom inrättningen, i den mån detta kunde anses behövligt med hänsyn till andra anordningar för luftskyddet, exempelvis evakuering.

Till förekommande av sådan tolkning av bestämmelserna rörande skyldighet att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras för åstadkommande av inskränkt eller fullständig mörkläggning inom kommunen, att kommunen ägde bestämma, i vilken utsträckning mörkläggning skulle ske, föreslår nyssnämnda länsstyrelse, att orden »inskränkt eller fullständig» måtte utgå. — Länsstyrelsen i Värmlands län och försvarsassistenten vid sagda länsstyrelse uttala, att lydelsen av förevarande stadgande syntes förutsätta, att kommunen genom egna anläggningar eller eljest själv sörjde för gatubelysningen. Då detta icke på landsbygden vore allmän regel, borde lagrummet erhålla en med avseende härå förtydligad avfattning.

Yad härefter angår föreskriften örn skyldighet för kommun att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar för driftens säkerställande vid kommunens tekniska verk förklara stadsfullmäktige i Halmstad sig förutsätta, att uttrycket »i den mån så lämpligen kan ske» även inbegrepe hänsyn till kostnaderna.

Kommunalfullmäktige i Mörbylånga anse, att de i det föregående omförmälda, för kommun stadgade skyldigheterna att vidtaga anordningar för varnande av personal samt för genomförande av nödiga skydds- och reservanordningar borde gälla även privata bolag eller enskilda personer, som till kommuner levererade vatten, gas eller elektrisk kraft. Dessa bolag eller personer borde även åläggas vidtaga sådana åtgärder, att fullständig eller inskränkt mörkläggning skulle kunna ske utan att leveranserna av elektrisk ström i övrigt behövde avbrytas.

Stadgandet att kommun är pliktig att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid kommunens verk beröres icke i yttrandena.

De föreslagna bestämmelserna örn skyldighet för kommunen att anordna skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen och övrig för det allmänna luftskyddet erforderlig personal ävensom för hjälpplatser under förutsättning dock att staten bidroge med två tredjedelar av kostnaderna hava föranlett uttalanden i ett stort antal yttranden. Av skäl, för vilka redogörelse lämnas i det följande, har jag ansett mig icke böra för närvarande framlägga förslag till lagregler därutinnan. Med hänsyn härtill synes anledning icke föreligga att i förevarande sammanhang återgiva innehållet i yttrandena rörande nämnda spörsmål.

Kungl. Majlis proposition nr 274.

23 Luftskyddsinspektionen har vidare föreslagit, att kommun skall vara pliktig sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal, som till följd av sin anställning hos kommunen är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Bestämmelsen härom upptages till behandling i ett stort antal yttranden. Överståthållarämbetet framhåller, att frågan, huru utbildningen av personal för vissa grenar av luftskyddet skulle kunna verkställas, lämnades olöst i det föreliggande förslaget. Vidare anföres:

Genom nyssnämnda stadgande torde visserligen det allmänna luftskyddets behov av aktiv personal kunna i huvudsak tillgodoses. Så är dock icke fallet med exempelvis indikerings- och sjukvårdstjänsten. Vidkommande indikeringst jänsten så saknas inom de kommunala verken i allmänhet personal, i vars uppgift kan anses ingå att utbilda sig för indikeringsverksamhet. Beträffande sjukvårdstjänsten finnes visserligen vad Stockholm angår en stor kommunalavlönad sjukvårdspersonal, men denna torde, även örn den finge disponeras för det civila luftskyddet, ändå icke kunna fylla föreliggande personalbehov. För övrigt är väl anledning att antaga, att ifrågavarande sjukvårdspersonal, i den mån den icke kvarstår i sina fredsbefattningar, i händelse av krig till största delen kommer att tagas i anspråk för krigsmaktens sjukvårdsbehov. För det civila luftskyddets sjukvård måste därför frivillig personal i stor utsträckning sökas bland allmänheten. Inom Stockholms luftskyddsområde föreligga för närvarande ansökningar örn utbildning för luftskyddets sjukvård från cirka 500 personer. Sannolikt komma medel för dessa personers utbildning att erhållas från Stockholms stad men huruvida medel framdeles komma att beviljas för samma ändamål är i hög grad tvivelaktigt, därest kommunernas skyldigheter bliva preciserade i enlighet med den föreslagna lagstiftningen och någon förpliktelse i här förevarande hänseende sålunda icke ålägges kommunerna. Ty att kommunerna äro närmast till att svara för sjukvårdspersonalens utbildning synes böra följa därav, att sjukvårdspersonalen huvudsakligen skall tjänstgöra vid de av kommunerna upprättade hjälpplatserna.

Även länsstyrelserna i Södermanlands, Värmlands, Västmanlands och Vcisternorrlands län, försvarsassistenterna vid länsstyrelserna i Stockholms och Värmlands län samt luftskydds chef erna i Stockholm och Visby framhålla, att förslaget i förevarande del borde så ändras, att kommunerna ålades skyldighet att i fredstid sörja för utbildningen av all den personal, som vore avsedd att ingå i det allmänna luftskyddet. Stadsfullmäktige i Malmö anse däremot, att av bestämmelserna borde otvetydigt framgå, att desamma endast avsåge sådan personal, som angivits i luftskyddsinspektionens promemoria, nämligen poliskår, brandkår, tekniska verkens reparatörer, renhållningspersonal och sjukvårdspfersonal. Stadsfullmäktige i Ljungby och kommunalfullmäktige i Traryd påpeka, att det ansetts principiellt riktigt, att staten påtoge sig ansvaret för utbildning och övning av det allmänna luftskyddets aktiva personal. Från denna utgångspunkt och för åstadkommande av en effektiv och samtidigt icke alltför kostsam utbildning, syntes det fullmäktige, som om kommunerna icke borde åläggas sörja för utbildning och övning av luftskyddspersonal. Att i kommunens tjänst anställd och för luftskyddstjänst avsedd personal utan kostnad för statsverket borde ställas till förfogande, syntes däremot självfallet.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att därest från vissa håll framförda önskemål örn komplettering av gällande bestämmelser även i andra avseenden än iuftskyddsinspektionen föreslagit kunde vinna beaktande i förevarande sammanhang, uppmärksamhet enligt länsstyrelsens mening i första hand borde agnas åt behovet av bestämmelser i syfte att trygga tillgången på en för luftskyddstjänsten utbildad och övad personal. Länsstyrelsen i Malmöhus län och för svar sassistenten vid sagda länsstyrelse framhålla, att det kunde visa sig nödvändigt att kommun ställde penningmedel till luftskyddschefens förfogande t. ex. för att bereda möjlighet för viss personals deltagande i utbildningskurs. Skyldighet att lämna dylikt bidrag torde icke framgå ens av den föreslagna nya avfattning 10 och 11 §§ luftskyddslagen i ändringsförslaget ernållit, varför ett förtydligande härutinnan finge anses önskvärt. Länsstyrelsen t Östergötlands län ifrågasätter, örn icke, med hänsyn till att utbildningen av luftskyddspersonalen närmast ålåge luftskyddschefen och de frivilliga organisationerna, den för kommunen föreslagna skyldigheten borde begränsas till att bestrida kostnaderna för utbildningen. — Länsstyrelsen i Örebro län erinrar örn, hurusom det hittills förutsatts, att kommun vid all utbildning av aktiv luftskyddspersonal, icke endast sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av denna sin anställning vore avsedd att fullgöra luftskyddstjänst, skulle till luftskyddschefs förfogande ställa sådan för utbildningen erforderlig materiel, som icke tillhandahölles av staten. Då ändring härvidlag icke torde lara avsedd, borde bestämmelser i berörda hänseende intagas i luftskyddslagen. Liknande uttalanden göras av länsstyrelserna i Östergötlands och Hallands län, magistraten i Halmstad samt kommunalborgmästaren i Falkenberg. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Örebro län anse, att kommuns skyldighet borde omfatta även tillhandahållande av lokal för utbildningsverksamheten. — Då behovet av sjukvårdsmateriel ur luftskyddssynpunkt överstege och delvis vore av annan art än fredsbehovet, finner cliefen för försvarsstaben — i likhet med Överståthållarämbetet, luftskyddschefen i Stockholm och länsstyrelsen i Malmöhus län — att kommun borde sörja för att dylik materiel funnes att tillgå i erforderlig omfattning.

I ett antal yttranden beröres frågan örn tjänsteplikt med avseende å det civila luftskyddet i fredstid. Sålunda hemställer länsstyrelsen i Kalmar län, att denna fråga måtte — utan sammankopplande med förevarande ändringsförslag, varigenom detta skulle fördröjas upptagas till behandling. Liknande uttalanden göras av chefen för försvarsstaben, länsstyrelsen i Älvsborgs län samt stadsfullmäktige i Malmö och Öregrund. Kommunalborgmästaren i Huskvarna ifrågasätter, om icke redan nu bestämmelser borde meddelas rörande sagda tjänsteplikt. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att tjänsteplikt beträffande luftskydd i fredstid icke borde begränsas till de kommunalanställda. För att vid luftskyddstillstånd exempelvis brandtjänsten inom en kommun skulle kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, måste nämligen med nödvändighet utbildning i fredstid äga rum jämväl av sådan personal, som vore avsedd att ersätta den vid mobilisering avgående styrkan, ävensom av den personal, som vid sådant förhållande

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

ansåges erforderlig för brandkårens förstärkande. Länsstyrelsen efterlyser bestämmelser örn vem kostnaderna för sådan och liknande utbildning skulle åvila, I huvudsak enahanda synpunkter anföras av länsstyrelsen i Hallands län, magistraten i Halmstad och luftskyddschefen i Visby.

Beträffande slutligen föreskriften om skyldighet för kommun att tillhandahålla lokaler för förvaring av den för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskydd smaterielen uttalar länsstyrelsen i Östergötlands län, att denna skyldighet borde omfatta även lokal för förvaring av övningsmateriel, varav en del vore hänförlig till explosiv vara. Länsstyrelsen i Värmlands län och för svarsassistenten vid sagda länsstyrelse anse, att kommun borde tillhandahålla icke blott förrådslokaler för gasskyddsmaterielen utan även den personal, som erfordrades för dess vård.

I förevarande sammanhang må i korthet refereras vad i yttrandena anförts beträffande två av luftskyddsinspektionen icke närmare behandlade spörsmål, nämligen örn luftskyddschefs befogenhet enligt 11 § 1

mom. första stycket och örn innebörden av begreppet kommun i 10 och 11 §§.

Beträffande förstnämnda spörsmål anföra stadsfullmäktige i Norrköping följande:

Då stora anslag kunna bliva från kommunernas sida erforderliga med avseende å föreslagna luftskyddsåtgärder, synes åtgärdernas genomförande icke böra göras beroende på framställningar från luftskyddschefen utan att dessa framställningar prövats av någon kommunal myndighet. Det kunde sålunda tänkas vara lämpligt, att luftskyddsnämnden, i vilken luftskyddschefen då skulle vara självskriven ledamot, finge i uppdrag att hos stadsfullmäktige begära anslag för de ändamål, varom i lagförslaget i förevarande hänseende är fråga. Luftskyddschefen kunde i så fall vara föredragande i nämnden vid dessa ärendens behandling.

Drätselkammaren i Kalmar anser det icke lämpligt, att luftskyddschefen beträffande kommuner, där luftskyddsnämnd funnes, tillerkändes befogenhet att ensam ålägga kommunen utförande av de i 11 § 1 mom. angivna åtgärdern.a.

I sagda kommuner borde i stället luftskyddsnämnden beredas tillfälle att avgörande deltaga i fråga om vilka åtgärder kommunen skulle åläggas vidtaga. Liknande uttalande göres av stadsfullmäktige i Ystad. Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig icke kunna tillstyrka drätselkammarens i Kalmar förslag, ty örn detta bleve förverkligat, skulle luftskyddsnämnden äga möjlighet att hindra genomförandet av en åtgärd, som en enig sakkunskap ansåge oundgängligen nödvändig. Men lämpligt vore måhända med en föreskrift, att örn i en fråga av föreliggande art olika meningar uppkomme mellan luftskyddschefen och luftskyddsnämnden, frågan skulle hänskjutas till länsstyrelsen för avgörande. Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida icke å sådan ort, där luftskyddsnämnd icke funnes, luftskyddschefen lämpligen borde inhämta länsstyrelsens samtycke, innan hail ålade kommun att vidtaga någon sådan åtgärd, varom nu vore fråga, Stadsfullmäktige i Hälsingborg föreslå, att i

II § bestämmelser måtte intagas därom, att luftskyddschefen skulle utöva

126 Kungl. Maj-.ts proposition nr 274.

sina befogenheter enligt paragrafen i samråd med vederbörande kommunala myndigheter och att, örn luftskyddschefen påyrkade mera vittgående åtgärder än de kommunala myndigheterna ansåge skäligt, frågan skulle underställas luftskyddsinspektionen. Jämväl stadsfullmäktige i Halmstad samt kommunalfullmäktige i Sunne och Söderala finna det betänkligt, att så stor befogenhet, som i 11 § 1 mom. av ändringsförslaget angåves, tillerkändes luftskyddschefen beträffande rätt att ålägga kommun att vidtaga luftskyddsåtgärder. Nämnda stadsfullmäktige anse, att förslaget i denna del borde tagas under förnyad prövning, varigenom sådan form skulle vinnas för framställningar till kommun örn utförande av luftskyddsåtgärder, att man hade garanti för att behörig hänsyn toges till de ekonomiska konsekvenser för kommunen, vartill åtgärderna kunde leda. Kommunalfullmäktige i Sunne uttala, att större enhetlighet vid tillämpningen kunde vinnas, om rätten till framställning i sagda avseende förbehölles länsstyrelsen. Kommunalborgmästaren i Nässjö anför gentemot den förutsedda invändningen mot lagförslaget, att alltför stor befogenhet lades i luftskydd schefens hand, att risken för missbruk av sagda befogenhet eliminerades därigenom att vid olika mening mellan luftskyddschefen och vederbörande kommun rörande viss åtgärd högre myndighet finge fälla avgörandet. Kommunalfullmäktige i Kinna föreslå, att uttrycklig bestämmelse härom måtte upptagas i lagen.

Yad härefter angår spörsmålet örn innebörden av begreppet kommun i ändringsförslaget anför länsstyrelsen i Malmöhus län följande:

Föreskrifterna rörande kommuns skyldighet att biträda luftskyddschef och svara för vissa kostnader torde vara avfattade närmast med avseende å kommun, som är eget luftskyddsområde. Då dylikt område är ett landsfiskalsdistrikt och således vanligtvis består av ett flertal kommuner — landsfiskalen (luftskyddschefen) är dessutom i en del distrikt boende utanför luftskyddsområdet — uppstår frågan, huru dessa kommuner sinsemellan skola ansvara för de åligganden, som jämlikt de föreslagna 10 och 11 §§ i luftskyddslagen åvila kommun. Ett förtydligande av dessa bestämmelser skulle vara behövligt. De förtydligande bestämmelser, som i nu berörda avseende erfordras, kunna enligt länsstyrelsens förmenande lämpligen intagas i luftskyddskungörelsen.

Även stadsfullmäktige och magistraten i Jönköping framhålla behovet av bestämmelser angående kostnadernas fördelning mellan två eller flera kommuner, som gemensamt bilda ett luftskyddsområde. Länsstyrelsen i Kalmar län och stadsfullmäktige i Örebro anse, att i 11 § 1 mom. stadgade åligganden borde avse icke endast kommunerna utan även landstingen beträffande av dessa drivna inrättningar, närmast sjukvårdsinrättningar. Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att förslaget — liksom gällande lag — gåve vid handen, att den kommun, inom vilken en luftskyddsort vore belägen, ansvarade för de åtgärder, som skulle vidtagas för beredande av luftskydd inom orten. När luftskyddsort — såsom ej sällan vore fallet — utgjordes av ett municipalsamhälle, syntes emellertid kunna starkt ifrågasättas, örn det vore riktigt, att moderkommunen ålades utförande av alla ifrågavarande åtgärder. Liknande uttalanden göras av Överståthållarämbetet, luftskyddschefen i Stockholm och kommunalfullmäktige i Visnum.

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför vidare, att det även borde klarläggas, huru åligganden och kostnader för luftskyddet skulle fördelas inom ett luftskyddsområde, som jämte en kommun omfattade delar av en eller flera andra kommuner, och luftskyddschefen i Stockholm föreslår, att örn i en kommun funnes municipalsamhälle, åt den länsstyrelse, som hade att utöva tillsyn över kommunens luftskydd, måtte anförtros att bestämma, vilka skyldigheter som skulle åvila kommunen och vilka som skulle åvila municipalsamhället. Municipalfullmäktige i Sävsjö förklara, att de ställde sig tveksamma till frågan, örn gällande luftskyddslags föreskrifter angående kommun skulle avse även municipalsamhälle eller örn sådant samhälle skulle vara underkastat lagens föreskrifter endast i dess egenskap av innehavare av sådana anläggningar och inrättningar, som berördes av luftskyddets planläggning. Därest municipalsamhället överhuvud taget skulle vidtaga i 11 § 1 mom. av förslaget omförmälda åtgärder, syntes detta böra gälla endast sådana åtgärder, vilka mera intimt sammanhängde med de uppgifter, varför samhället bildats. Härjämte föreslå fullmäktige, att i municipalsamhälle särskild luftskyddsnämnd skulle kunna tillsättas. — Slutligen uttala länsstyrelsen i Jönköpings län och municipalstämman i Tidan heltallmänt, att frågan om den lämpliga bestämningen av den kommunala enhet, som ålades förpliktelser i luftskyddshänseende, borde bliva föremål för närmare övervägande.

2 mom.

Luftskyddsiuspektioneu.

Såsom förut nämnts motsvarar 2 mom. i departementsförslaget 3 mom. i luftskyddsinspektionens förslag. Inspektionen har föreslagit, att dit skulle -— med mindre formell jämkning — överföras stadgandet i 20 § första stycket luftskyddsförfogandelagen såvitt fråga vore örn åläggande för enskild ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning att med avseende å driften däistädes vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kunde anstå och icke för ägaren eller innehavaren medförde oskälig kostnad.

Yttrande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att förevarande stadgande alltjämt präglades av stor varsamhet, samt anför:

Det synes sålunda vara synnerligen tveksamt örn med stöd därav verklig åtgärd för inrättande av skyddsrum ens för industriluftskyddets aktiva personal kan mot bestridande åstadkommas. Än mindre föreligger för länsstyrelsen själv någon möjlighet att ens för de största industrierna framdriva en planläggning för skyddsrum, som icke i fredstid endast stannar på papperet. Vad som först vid luftskyddstillstånd i sådant hänseende kan åstadkommas, kräver en måhända ödesdiger tidsutdräkt. Möjligen skulle det kunna tagas i övervägande att, i analogi med vad som gäller för kommun, i luftskyddslagen inrymma möjlighet att efter prövning i varje särskilt fall medgiva statsbidrag till skyddsrum vid större industrier i utsatt ort. I varje fall synes det lämpligt att låta orden »med avseende å driften etc.» utgå till undvikande av tvet

28 Kungl. Majus proposition nr 274.

samhet örn behörigheten för Konungen att till prövning upptaga fråga om bland annat skyddsrum för industri.

3 moni.

Luftskyddsinspektionen.

Angående behovet av särskilda bestämmelser örn en ur luftskyddssynpunkt förstärkt brandberedskap har luftskyddsinspektionen anfört:

Det torde icke vara nödigt att i luftskyddslagen bestämmelser införas angående kommunernas skyldighet att i luftskyddets intresse sörja för nödig förstärkning av brandberedskapen samt åtgärder för vattentillgångens säkerställande. För städerna lära nämligen gällande bestämmelser i 9 och 37 §§ brandstadgan den 15 juni 1923 härutinnan vara tillfyllest. Å övriga tättbebyggda samhällen torde 23 § i samma stadga vara tillämplig. Däremot bör i luftskyddslagen upptagas ett stadgande örn skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, att anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig för beredande av luftskydd för fastigheten eller egendomen. Erfarenheten härutinnan har utvisat, att de resultat, som kunna uppnås på frivillighetens väg, icke äro tillräckliga. Ifrågavarande skyldighet lärer näppeligen komma att bliva för vederbörande fastighetsägare betungande. Den materiel, som för vanliga bostadshus kan ifrågakomma, utgöres huvudsakligen av pytssprutor, hinkar, svabbar, skyfflar, yxor och annan enklare redskap, för vilken anskaffningskostnaden icke kan uppgå till något betydande belopp. För industrier och dylika anläggningar kan visserligen erfordras dyrbarare materiel, t. ex. motorsprutor, men den relativa kostnaden härför torde bliva jämförelsevis ringa.

Ett stadgande av angivna innebörd har luftskyddsinspektionen, såsom förut nämnts, upptagit såsom 2 mom. i 11 §.

Yttranden.

I yttrandena förekomma olika meningar, huruvida brandstadgans bestämmelser utan vidare äro tillämpliga å förevarande förhållanden. Sålunda förklara länsstyrelsen i Malmöhus län och försvar sassistenten vid sagda länsstyrelse, att de icke kunde ansluta sig till den i utredningspromemorian framförda åsikten, att nuvarande bestämmelser i brandstadgan kunde anses vara tillfyllest för säkerställandet ur luftskyddets intresse av stadskommuns och därmed jämställt samhälles skyldighet att sörja för nödig förstärkning av brandredskap och vidtagande av åtgärder för beredande av nödig vattentillgång. Brandstadgans bestämmelser i detta avseende hade tillkommit å sådan tid och erhållit sådan avfattning, att det icke vore möjligt att med stöd av desamma ålägga kommun att anskaffa brandmateriel och sörja för vattentillgång för tillgodoseendet av luftskyddets behov. Bestämmelser örn skyldighet för stadskommun och därmed i brandväsendet likställt samhälle att sörja för åtgärder med avseende å luftskyddet torde otvivelaktigt böra införas i luftskyddslagen. Enahanda synpunkter anföras av Överståthållarämbetet, Stockholms stadsfullmäktige och luftskyddschefen i Stockholm. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det lämpligt att i luftskyddslagen särskilt framhålla kommunens skyldighet att i enlighet med brandstadgan sörja för erfor-

29 Kungl. Majus proposition nr 274.

derlig brandredskap och vattentillgång. Länsstyrelsen i Värmlands län och försvarsassistenten vid sagda länsstyrelse uttala, att det syntes som om vid avfattningen av 11 § sikte väl ensidigt tagits på förhållandena i städer och andra samhällen med egen kommunal administration. Industrisamhällen å landsbygden, vilka endast utgjorde en oavgränsad del av en landskommun, vore emellertid ofta viktiga luftskyddsorter. För dessa samhällen vore icke utan vidare 23 § brandstadgan gällande och det kunde ifrågasättas, örn bestämmelserna i avdelning II av sagda stadga vore ur luftskyddssynpunkt tillräckliga. Stadsfullmäktige i Örebro framhålla däremot, att 11 § 2 mom. i luftskyddsinspektionens förslag borde utgå. Jämlikt 9 § 2 mom. samt 30 och 37 §§ brandstadgan torde nämligen även det ur luftskyddets synpunkt erforderliga brandskyddet kunna ordnas utan särskild bestämmelse i luftskyddslagen. Erfordrades ytterligare stadganden beträffande brandskyddet, kunde detta lämpligare ske genom ändring i eller tillägg till brandstadgan än genom särskild bestämmelse i luftskyddslagen.

Fad härefter angår detaljbestämmelserna i inspektionens förslag finner länsstyrelsen i Södermanlands län ordet brandredskap altför inskränkt, då även andra slag av redskap och materiel — såsom för röjning eller alarmering -— kunde bliva erforderliga för luftskyddets behov. Därutöver föreslår länsstyrelsen, att bestämmelser måtte införas örn skyldighet att medverka till vindsröjning samt vindars och gårdars sanering. Även stadsfullmäktige i Öregrund pch Östhammar anse, att skyldighet borde åläggas enskilda att i fredstid företaga vindsröjningar. Stadsfullmäktige i Karlskrona förorda, att skyldighet, som jämlikt förevarande stadgande kunde åläggas fastighetsägare, måtte på något sätt maximeras, enär den annars i vissa fall kunde tänkas bliva alltför betungande. Beträffande länsstyrelses föreslagna prövningsskyldighet i förevarande fråga finner länsstyrelsen i Östergötlands län lämpligare, att detta åliggande ankomme på luftskyddschefen i enlighet med de anvisningar, som lämnades av luftskyddsinspektionen. Med hänsyn till de jämförelsevis låga anskaffningskostnaderna för den i förevarande lagrum avsedda brandredskapen uttalar även stadsfullmäktige i Luleå, att prövningen av behovet borde kunna ankomma på luftskyddschefen. Enahanda uttalande göres av luftskyddschefen i Visby.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas, vad chefen för försvarsstaben anför därom, att åläggandena beträffande mörkläggningen syntes böra omfatta icke blott gatubelysningen utan även vad som erfordrades för att vid luftskyddstillstånd snabbt kunna genomföra mörkläggning av samhället i övrigt. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, syntes därför böra åläggas att vidtaga sådana åtgärder, att erforderlig mörkläggning säkerställdes. Även stadsfullmäktige i Öregrund ifrågasätta, örn icke materiel för avskärmning av inomhus tänt ljus och för ljussluss vid utgångsdörrar skulle anskaffas av den enskilde.

Såsom förut anförts har jag ansett lämpligt, att bestämmelserna i 20 § Departementslagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov överflyttas till luftskydds- chefen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

lagen, därvid stadgandena i första stycket erhållit plats i 11 §. Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att sistnämnda stadganden, såvitt de hava avseende å annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning än kommun, upptagits i sakligt oförändrat skick och i departeraentsförslaget införts såsom ett 2 mom. Föreskrifterna örn vad som ansetts kunna åläggas kommuner hava däremot utbrutits och mera i detalj angivits samt sammanfattats i 1 mom.

Luftskyddsinspektionen har i sitt lagutkast uppräknat de åtgärder, som borde kunna åläggas kommun. Bland dessa märkes anordnande av skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen och övrig för det allmänna luftskyddet erforderlig personal ävensom för hjälpplatser. Såsom förutsättning för skyldighet att anordna dylika skyddsrum har dock angivits, att staten bidroge med två tredjedelar av kostnaden. Nu onrförmälda bestämmelser synas mig vara av den art, att de icke lämpligen kunna behandlas för sig utan i samband med åtskilliga andra för närvarande aktuella spörsmål rörande anordningar för tillskapandet av skyddsrum för olika ändamål. Då samtliga dessa spörsmål tarva ytterligare överväganden, har jag funnit mig icke böra i nu förevarande sammanhang upptaga till avgörande allenast den del av ifrågavarande spörsmål, som behandlas i luftskyddsinspektionens framställning.

Yad därefter beträffar övriga åligganden, som kommunerna skulle kunna förpliktas utföra, synas inspektionens förslag rörande åtgärder för personalens varnande, då luftanfall hotar, anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras för mörkläggning, skydds- och reservanordningar för driftens säkerställande vid kommunens tekniska verk, skyddsanordningar för driftspersonal vid nämnda verk samt tillhandahållande av lokaler för förvaring av gasskyddsmateriel kunna utan saklig ändring godtagas. Med anledning av vad som anförts i vissa yttranden torde härvid böra. anmärkas, att ett varnande av personalen i fattigvårdsanstalter och liknande inrättningar torde hava föreslagits bland annat för att genom personalens försorg erforderliga åtgärder, t. ex. evakuering, skola kunna i tid vidtagas. I fråga örn bestämmelserna rörande anordningar beträffande gatubelysningen hava orden »inskränkt eller fullständig» fått utgå. Bestämmelserna hava i första hand avseende å de fall, då kommunen genom egna anläggningar eller eljest själv sörjer för gatubelysningen. Omhänderhavas belysningsanordningar och dylikt av enskilt företag, synes detta jämlikt 2 mom. kunna åläggas samma skyldigheter som kommun. Skulle ett sådant företag visa sig icke vara i stånd att utföra föreskrivna anordningar, torde emellertid kommunen kunna jämlikt 1 mom. åläggas att utföra dem.

Luftskyddsinspektionen har vidare föreslagit, att kommun skall kunna förklaras pliktig att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning hos kommunen är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst. Åtskilliga remissmyndigheter anse, att kommunens skyldighet borde utsträckas till att avse ali aktiv luftskyddspersonal. Under hänvisning till att i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, medel under olika anslagsrubriker föreslagits skola utgå för utbildning av luft-

31 Kungl. Majlis proposition nr 274.

skyddspersonal anser jag, att kommunernas skyldigheter beträffande sådan utbildning åtminstone för närvarande lämpligen böra begränsas till att avse den personal, som luftskyddsinspektionen föreslagit.

1 förevarande sammanhang må anmärkas, att såsom allmän förutsättning för åläggande enligt 1 mom. synts mig böra angivas — liksom fallet är i 20 § första stycket luftskyddsförfogandelagen — att föreskriven åtgärd icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå samt att den icke betingar oskälig kostnad. Nämnda förutsättningar synas dock icke behöva uppställas såvitt angår åläggande att tillhandahålla lokaler för förvaring av gasskyddsmateriel.

Det i yttrandena framkomna förslaget örn införande av tjänsteplikt för tillgodoseende av luftskyddets behov av personal i fredstid torde på grundval av allenast den föreliggande utredningen icke kunna upptagas till bedömande.

Samtliga de åtgärder, varom i det föregående varit fråga, skola enligt luftskyddsinspektionens lagutkast kunna åläggas kommun av luftskyddschef. Örn kommun icke fullgjorde sådant åläggande, skulle luftskyddschef en kunna söka utverka vitesföreläggande. Av motiveringen till inspektionens förslag vill det synas, som örn inspektionen ansett, att den slutliga beslutanderätten rörande åläggande för kommun skulle tillkomma Konungen. Detta framgår dock icke av den formulering, som inspektionens lagutkast erhållit. För egen del anser jag, att man utan risk kan överlåta åt länsstyrelserna att —- såvitt angår åläggande för kommun -—- fatta beslut. Förutsättningarna för och omfattningen av ett beslut i ämnet äro ju tämligen noga angivna i författningstexten. Härtill kommer, att rätt skall föreligga att hos Konungen överklaga länsstyrelses beslut. Bestämmelser härom föreslår jag skola införas i lagen. Initiativ till ett åläggande torde dock böra tagas av luftskyddschefen, som — örn kommun icke efter överenskommelse med luftskyddschefen frivilligt vidtager erforderliga åtgärder — bör göra framställning till länsstyrelsen, att åläggande skall givas kommunen. Innefattar ett länsstyrelsens beslut örn vidtagande av vissa åtgärder ett för flera kommuner eller delar därav gemensamt föreläggande, synes länsstyrelsen böra i beslutet angiva, på vad sätt kostnaderna skola fördelas. Medbestämmanderätt för kommunerna rörande åläggande enligt 11 § 1 mom. torde icke böra medgivas.

Yad i vissa yttranden beträffande 1 mom. anförts föranleder mig slutligen till det uttalandet, att landsting eller municipalsamhälle, som är ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning, som avses i 2 inom., givetvis kan åläggas att vidtaga åtgärder för luftskyddet, under förutsättning att fråga är örn sådana åtgärder, varom i nämnda moment stadgas. I övrigt har vad som anförts i yttrandena icke synts mig böra föranleda införande av ytterligare bestämmelser i lagen.

2 mom. i departementsförslaget -— som på sätt förut nämnts motsvaras av 3 mom. i luftskyddsinspektionens förslag — har undergått allenast en mindre formell jämkning.

I enlighet med vad luftskyddsinspektionen anfört synas särskilda be-

32 Kungl. Majus proposition nr 274.

Departements-

chefen.

stämmelser i luftskyddslagen icke erforderliga angående skyldighet för kommunerna att i luftskyddets intresse sörja för nödig förstärkning av brandredskapen samt åtgärder för vattentillgångens säkerställande. Däremot torde ett stadgande böra införas, att länsstyrelse äger ålägga ägare eller innehavare — kommun eller annan — av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, att anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som erfordras för fastighetens eller egendomens behov.

14 §.

Luftskyddsinspektionen.

Inspektionen har framhållit, att — såsom en följd av de föreslagna ändringarna i fråga örn 10 och 11 §§ luftskyddslagen —■ i 14 § samma lag torde böra upptagas två moment, motsvarande det första 14 § gällande luftskyddslag och det andra 20 § andra stycket luftskyddsförfogandelagen.

Yttranden.

Svenska stadsförbundet uttalar, att den omständigheten, att i 14 § sammanförts bestämmelser från två nu gällande författningar, icke syntes tillräckligt motivera, att vitesföreläggande skulle givas av två skilda myndigheter. Hänskjutandet till en och samma myndighet av frågan örn vitesföreläggande torde utgöra en god garanti för en enhetlig behandling av dessa ärenden. Förbundets yttrande åberopas av stadsfullmäktige i Södertälje. — Stadsfullmäktige i Luleå föreslå, att såsom tvångsmedel mot den, som undandroge sig åläggande att hålla brandredskap, ett mindre bötesstraff måtte stadgas i stället för möjlighet till vitesföreläggande, som alltid vore tidsödande.

Åt 14 § luftskyddslagen torde kunna med fördel givas en betydligt enklare avfattning än luftskyddsinspektionen föreslagit. Åsidosättes bestämmelse i 10 § eller åläggande, som meddelats enligt 11 §, synes vitesföreläggande kunna givas av länsstyrelsen. Så lärer kunna ske även i det fall, då åläggandet jämlikt 11 § 2 mom. meddelats av Konungen.

Åt länsstyrelsen torde även kunna uppdragas att låta ombesörja åtgärden på den försumliges bekostnad. Ått märka är, att beslut enligt luftskyddslagen icke länder till efterrättelse, förrän det vunnit laga kraft. Sådan prövning, som omförmäles i 4 § 2 mom. luftskyddsförfogandelagen, synes icke böra ifrågakomma.

15 och 16 §§.

I förevarande sammanhang har jag ansett mig böra föreslå formella ändringar av 15 och 16 §§, betingade dels av 1938 års lagstiftning örn sammanträffande av brott, dels ock av nu gällande stadganden rörande verkställighet av bötesstraff.

16 a §.

Det synes mig lämpligt att i luftskyddslagen intages direkt föreskrift örn rätten att överklaga länsstyrelses beslut enligt lagen. Stadgande härom torde böra få plats under rubriken särskilda bestämmelser närmast före 17 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

33 Ikraftträdelsebestämmelse.

P < nu föreslagna lagen synes böra träda i kraft dagen efter det att den utkommit från trycket.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom socialdepartementet upprättat förslag till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504), av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Bihang till riksdagens protokoll 1939

1 sami.

Nr 274.

632 89 3

34 Kungl. Maj-.ts proposition nr 274 (Bilagor).

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lnftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Härigenom förordnas, att 10, 11, 14, 15 och 16 §§ luftskyddslagen den 11 juni 1937 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att i samma lag under rubriken särskilda bestämmelser skall införas en ny paragraf, be tecknad 16 a §, av den lydelse, som av det följande framgår:

10 §.

1 mom. Det åligger kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet inom kommunen:

att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande; att tillhandahålla lokal, som erfordras för planläggningsarbetet; att i övrigt lämna luftskyddschefen erforderligt biträde; samt att tillhandahålla luftskyddschefen medel för nödvändiga expenser.

Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare skyldig att därvid lämna erforderligt biträde.

2 mom. Ägare eller innehavare av egendom, som i 1 mom. andra stycket sägs, vare pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd, såvida åtgärden för honom medför allenast ringa kostnad eller olägenhet.

11 §•

1 mom. Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke utan äventyrande av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig kostnad, må länsstyrelsen ålägga kommun:

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda verk; samt

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

Därjämte åligger det kommun att tillhandahålla lokaler för förvaring av den för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.

35 Kungl. Majda proposition nr 274 (Bilagor).

2 mom. Annan ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning än kommun må av Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen eller inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad.

3 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som länsstyrelsem prövar erforderlig för fastighetens eller egendomens behov.

14 §.

Den som åsidosätter bestämmelse i 10 § eller åläggande, som meddelats enligt 11 §, må av länsstyrelsen föreläggas lämpligt vite. Fullgöres ej åläggande, som nyss är sagt, äger länsstyrelsen ock ombesörja åtgärden samt uttaga kostnaden för densamma av den försumlige.

15 §.

Bryter någon mot föreskrift, som meddelats med stöd av 12 § första stycket, eller mot stadgandet i 12 § andra stycket, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

16a§.

Klagan över beslut, som enligt denna lag meddelas av länsstyrelse, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

36 Kungl. Majus proposition nr 274 (Bilagor).

Bilaga B.

Utkast

till

Lag

om ändrad lydelse av 10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen den 11 juni

1937 (nr 504).

Härigenom förordnas, att 10, 11 och 14 §§ luftskyddslagen den 11 juni 1937 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10 §.

1 mom. Det åligger kommun med avseende å planläggningen av luftskyddet inom kommunen

att ställa erforderlig personal till luftskyddschefens förfogande;

att tillhandahålla lokal för planläggningsarbetet;

samt att i övrigt lämna luftskyddschefen det biträde, som erfordras för planläggningens genomförande.

Ägare eller innehavare av anläggning, inrättning, fastighet eller annan egendom, som beröres av luftskyddets planläggning, vare ock skyldig att därvid lämna erforderligt biträde.

2 mom. Ägare eller innehavare av egendom, som avses i 1 morn., vare pliktig att med avseende å egendomen tåla åtgärd, som av länsstyrelsen prövas erforderlig för beredande av luftskydd och som för honom icke medför kostnad eller olägenhet.

11 §•

1 mom. Med avseende å utförandet i fredstid av planlagda luftskyddsåtgärder vare kommun pliktig, efter framställning av luftskyddschefen,

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga åtgärder för personalens varnande, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras för åstadkommande av inskränkt eller fullständig mörkläggning inom kommunen;

att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar för driftens säkerställande vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nyssnämnda verk;

att anordna skyddsrum för den lokala luftskyddsledningen och övrig för det allmänna luftskyddet erforderlig personal ävensom för hjälpplatser;

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal, som i följd av sin anställning hos kommunen är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst;

samt att tillhandahålla lokaler för förvaring av den för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.

Skyldighet att anordna skyddsrum åligger icke kommun på grund av detta stadgande med mindre staten bidrager med två tredjedelar av kostnaden.

2 mom. Ägare eller innehavare av fastighet eller annan egendom, för vilken luftskyddsplan uppgjorts, vare skyldig att för fastighetens eller egendomens

Kungl. Majus proposition nr 274 (Bilagor). 37

behov anskaffa och underhålla sådan brandredskap, som länsstyrelsen prövar erforderlig. ... ....

3 mom. Enskild ägare eller innehavare av viss anläggning eller inrättning må ock av Konungen åläggas att med avseende å driften vid anläggningen eller inrättningen vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet kan anstå och icke för ägaren eller innehavaren medför oskälig kostnad.

14 §.

1 mom. Den som undandrager sig åliggande eller motsätter sig åtgärd, varom stadgas i 10 § eller 11 § 2 morn., må av länsstyrelsen föreläggas vite.

2 mom. Underlåter någon att fullgöra skyldighet, som i 11 § 1 mom. sägs, eller föreligger anledning till åläggande, som i 11 § 3 mom. avses, skall luftskyddschefen därom göra anmälan hos länsstyrelsen. Efter framställning av länsstyrelsen äger Konungen förelägga vite; Konungen må ock låta ombesörja åtgärden och skall för sådan händelse, ändå att luftskyddstillstånd ej är rådande, vad i 4 § 2 mom. lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov är stadgat örn uttagande av kostnad äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft--

Kungl. Maj.ts proposition nr 274 (Bilagor).

38 Bilaga C.

Utkast

till

Lag

om upphävande av 20 § lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 31 mars 1938 örn förfoganderätt för luftskyddets behov skall från och med den---upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

39 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 april 1939.

Närvarande:

r justitieråden Eklund,

Lawski, von Steyern, regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 15 april 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Lagrådet yttrade:

I 15 § av förslaget har, likasom i åtskilliga författningar på specialstraffrättens område, upptagits en föreskrift örn att straffansvar enligt författningen ej skall inträda, där straffbelagd gärning enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. Till stöd för en sådan anordning — som uppenbarligen lider av den svagheten att den kan leda till för låg straffmätning därigenom att vissa brottsliga moment i den åtalade gärningen bliva obeaktade — har tidigare kunnat åberopas att, enär strafflagens regler örn ideell brottskonkurrens i allmänhet icke brukade tillämpas vid sammanträffande av brott mot strafflagen och förseelse mot författning som här berörts, särskild föreskrift varit nödvändig för att förhindra dubbelbestraffning. Sedan så småningom i rättspraxis genomförts en allt mer vidgad tillämpning av reglerna örn ideell konkurrens, har behovet av ifrågavarande slags stadganden minskats. Och efter genomförandet av 1938 års lagstiftning örn sammanträffande av brott synas bärande skäl icke längre finnas för dylika stadganden. Lagrådet hemställer förty, att sista satsen i 15 § måtte utgå.

När i en lag viss befogenhet tillägges länsstyrelse är det självklart, att befogenheten, så vitt angår Stockholm, skall tillkomma Överståthållarämbetet. Det har därför i allmänhet under senare år, när ny lagstiftning med sådant

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 274.

innehåll förekommit, ansetts överflödigt att i lagtexten angiva vad uttrycket länsstyrelse sålunda innebär. Såsom exempel kunna nämnas lagen den 7 juni 1934 örn allmänna vägar samt det för innevarande års riksdag framlagda förslaget till butikstängningslag. Vid nu angivna förhållande synes det vara lämpligt, att den föreskrift i ämnet som återfinnes i 17 § av luftskyddslagen utgår och ersättes av den regel som i förslaget upptagits under 16 a §. Iakttages detta, måste ingressen till lagförslaget jämkas.

Ur protokollet: Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Majus proposition nr 274.

41 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, försvars- och finansdepartementen lagrådets den 20 i denna månad avgivna utlåtande över det den 31 sistlidne mars till lagrådet remitterade förslaget till lag orri ändring i vissa delar av luftshjddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

Vad lagrådet föreslagit synes mig böra iakttagas. Erforderliga jämkningar hava vidtagits i förslaget.

Under åberopande av att proposition i ämnet jämlikt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer föredraganden härefter, att lagförslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 274.

832 3» 4