Proposition

('med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen',)

Beteckning: Prop. 1939:9
Typ: Proposition

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 1

Nr 9.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen; given Stock holms slott den 3 november 1938. Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 9. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an gles: 1 KAP. Om rätt till vatten.

13 §. Där genom------------ gottgörelse vidkännas.

Om jordägares rätt till vattnet under markens yta. 14 §. Envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller eljest äro lagligen gällande, å honom tillhörigt område tillgodogöra sig vat ten som finnes under markens yta (grundvatten). Genom vad nu sagts göres ej rubbning i den rätt att å annans område till godogöra grundvatten, som kan stödjas å dom, urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund.

2 KAP. Om byggande i vatten och om vattentäkt. Om byggande i vatten.

1 §•

Med byggande — —----- läge därstädes. 1 2

1 Senaste lydelse, se beträffande 9 kap. 47 och 66 §§, 11 kap. 26, 35, 36, 60, 67, 98, 109 och

113 §§, 12 kap. 13 och 15 §§, 13 kap. 4 och 5 §§ samt 14 kap. 9 § SFS 1919: 425, beträffande

2 kap. 38 «, 9 kap. 1 §, 10 kap. 52, 67, 76 och 82 §§, 11 kap. 17, 21. 27, 30, 33, 37, 46,50, 62, 63, 68, 75,‘83, 85 och 88 §§, 12 kap. 1 och 14 §§, 13 kap. 1, 11, 12 och 17 §§ saint 14 kap. 6 § SFS 1920: 459 ävensom beträffande 11 kap. 32 § SFS 1932: 138.

Kung1. Maj:ts proposition nr 9. 3

38 §. Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vatten täkt eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller för bättrande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2—37 §§ av föreva rande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för varje fall i 42— 61 §§ av detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet. Är fråga —------- för annat.

41 §. Genom vad —------- fiskets befrämjande.

Om vattentäkt. 42 §. Med vattentäkt förstås i denna lag anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Vid tillämpning av vad nedan i detta kap. stadgas skola två eller flera, samme ägare tillhöriga anläggningar för tillgodogörande av samma grund vattentillgång, såframt de ej äro avsedda för helt skilda behov, betraktas såsom en vattentäkt. 43 §. Vattentäkt skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vin nas med minsta intrång och olägenhet för annan; och skall vid dess nytt jande iakttagas nödig sparsamhet med vattnet.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Vad i denna § är stadgat gäller ej anordnande eller nyttjande av vatten täkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. 45 §. Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet framdrages ledning för vattnet eller tages väg eller utsättes observationsrör eller utföres åtgärd till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Örn rätt att över an nans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gäde vad särskilt är stadgat. Erfordras till skydd mot förorening av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsdomaren; och varde med anmä lan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egen dom finnes föreskrivet. 46 §. Ej må för ändamål, som i 45 § nämnts, tagas i anspråk tomtplats, träd gård eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och ändamålet kan utan synnerlig olägenhet vinnas på annat sätt.

47 §. 1 mom. Anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för till godogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter örn dygnet, må ej påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, vattendom stolen meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må utföras och grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Ej heller må någon annat än för tillfälligt behov utan vattendomstolens prövning vid befintlig vattentäkt tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vatten mängd, som kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger 300 kubik meter om dygnet. Äro i andra fall än nu nämnts sannolika skäl, att genom åtgärd för tillgo dogörande av grundvatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl vattendomstolens prövning. Vad ovan sagts gäller ej anläggande eller nyttjande av vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsför brukning. Där någon ärnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, var för ej erfordras vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, örn han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansö kan påkalla sådan prövning. 2 morn. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 1 mom. sägs, an

Kungl. Ma]:ts proposition nr 9. 5

ordnande eller nyttjande av vattentäkt, varemot hinder skulle möta av be stämmelserna i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i samma § ändock böra tillåtas, skall frågan därom av dom stolen hemställas Konungens avgörande.

48 §. Vad ovan i 38 § andra stycket stadgas om företräde mellan olika företag skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är örn två eller flera vatten täkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas; dock skall vid sådan frågas avgörande städse tillses, att ej någon ort berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom orten.

49 §. Vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vatten mängd än 300 kubikmeter om dygnet må vattendomstolen, såframt det fin nes påkallat, ålägga vattentäktens ägare att av det vatten, som han på grund av tillståndet må tillgodogöra, framdeles avstå vad som då kan prövas er forderligt för någon orts förseende med vatten eller för tillgodoseende av an nat allmänt behov, som av domstolen angives. Finnes, när fråga örn tillämp ning av sådant förbehåll uppkommer, att det för vattentäktens ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vatten, som för ända målet erfordras, åge vattendomstolen tillerkänna honom den ersättning, var till omständigheterna kunna anses giva anledning. Om skyldighet att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå vatten, utan att förbehåll därom skett, stadgas i 52 §.

50 §. Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 §, med givande att anlägga och nyttja vattentäkt eller att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, vare sådant beslut, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 §§ omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående förnyad prövning i vissa fall. Örn begränsad rättsverkan i visst fall av be slut, som nu sagts, skils ill kap. 61 § andra stycket. Har arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men upp stå, äge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord an sökan, bevilja anstånd med anläggningens fullbordande på högst tio år.

51 §. Där genom anläggande av vattentäkt i enlighet med beslut, som i 50 § sägs, eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets med delande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmel sen i 50 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å er sättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras örn meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

52 §. Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jämförlig orsak inom en ort avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, vare ägare av vattentäkt, ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbe håll därom skett, skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed eller för tillgodoseende av annat allmänt behov prövas oundgängligen erfor derligt. Angående ersättning för olägenhet, som därigenom åsamkas vatten täktens ägare, gäde vad i 49 § för där avsett fall stadgas.

53 §. Nyttjas vattentäkt utan att medgivande enligt denna lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan i den ordning, som ill kap. sägs, påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan av vatten domstolens beslut skall vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

54 §. Har efter ingången av år 1940 vattentäkt tagits i bruk utan föregående prövning av vattendomstolen eller tillgodogöres efter nämnda tid utan sådan prövning vid vattentäkt större vattenmängd än förut, vare vattentäktens ägare bevisningsskyldig i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 9. 7

56 §. Ändå att vattendomstol meddelat tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma grundvattentillgång, eller den, som söker tillstånd att anlägga sådan vatten täkt, söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Ärende, som nu sagts, prövas i enlighet med de för anläggande av vatten täkt stadgade grunder, och gäde örn verkan av vattendomstolens beslut i tillämpliga delar vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat. Har vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets för seende med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vatten domstolens prövning eller äro meddelade bestämmelser ofullständiga, må på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vat tendomstolen, där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa så dana bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga olägenheten.

57 §. Äro två eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av sam ma grundvattentillgång, skall, där fastigheternas behov ej kan till fullo täc kas, vattnet fördelas mellan dem efter ty prövas skäligt. Härvid skall iakt tagas, att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör an ses äga företräde. Fördelning, som med stöd av första stycket ägt rum, må, när ändrade för hållanden inträtt, jämkas därefter.

58 §. Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grund vattentillgång, vare han skyldig iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen föranledas av omständigheterna. Konungens befallningshavande äger, där ansvar ej finnes särskilt stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd, varom i första stycket sägs, att iakttaga vad honom åligger ävensom, i den händelse försummelse i så dant hänseende förelupit, förordna om rättelse på den försumliges bekost nad efter ty tjänligast finnes. Konungens befallningshavandes beslut skall omedelbart lända till efterrät telse och gälla intill dess annorlunda varder förordnat.

59 §. Ägare av vattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Vill vattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berättigad. Har vat tendomstolen jämlikt 9 kap. 46 § meddelat föreskrift om skyldighet för vat tentäktens ägare att tillhandahålla vatten, skall dock inhämtas föreskrift av vattendomstolen, under vilka villkor vattentäkten må tagas ur bruk.

60 §. Har Konungen för någon orts förseende med vatten eller för annat all mänt ändamål prövat nödigt, att vattentäkt anlägges å annan tillhörig fastig het, ankomme på vattendomstolen att, efter ansökan i den ordning, som ill kap. sägs, enligt vad i denna lag är stadgat pröva, huru och under vilka villkor sådan vattentäkt må anordnas och nyttjas, ävensom efter ty i 9 kap. sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i an språk. 61 §. Vad i denna lag är stadgat örn anordnande och nyttjande av vattentäkt skall ock i tillämpliga delar gälla, där för erhållande av grundvatten i till räcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd; dock skall fråga örn bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller vattendrag prövas efter vad om byggande i vatten är föreskrivet.

9 KAP. Om ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

1 §•

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. Ersättning skall, där den ej enligt vad i detta kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas i penningar; dock vare överenskommelse mellan parterna, att ersättning skall utgå på annat sätt, gällande, såframt den av vattendomstolen finnes lämp lig och varder genom dess beslut fastställd. 11

11 §•

Ersättning för — -------- lösen ersättningstagaren. Med vattenverksbyggnader------------ och dylikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.- 9

Ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid befintlig anlägg ning, skall bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort skick.

45 §. Hava parterna------------ sitt beslut.

Om ersättning genom tillhandahållande av vatten.

46 §. 1 mom. Där någon enligt denna lag berättigas att tillgodogöra grundvat ten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom till handahållande av motsvarande vattenmängd, såframt och i den mån ej er sättningens utgörande på sådant sätt prövas medföra olägenheter av betyden het för ena eller andra parten. Vattendomstolen må ock eljest, där det fin nes lämpligen kunna ske, föreskriva, att ersättning för skada eller intrång genom nyttjande av vattentäkt skall utgå medelst tillhandahållande av vatten. Vatten, som lämnas i ersättning efter ty i första stycket sägs, skall tillhanda hållas från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller intrång, eller från annan därför lämpad vattentäkt. Skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar den fastighet, med vilken vattentäkten är förenad, och skall, oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten, äga bestånd, i vems hand fastigheten kommer. Vattentäktens ägare vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall av behov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig led ning med tillbehör. Tillhandahållandet av vatten skall taga sin början å tid, som vattendom stolen bestämmer. 2 morn. Rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning till ägare av fastighet, skall vara förenad med denna eller annan fastighet, till vilken rättigheten i laga ordning överflyttats. Prövas rättigheten helt eller delvis kunna utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare avhändas den fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan av fastighetens ägare besluta örn rättighetens överflyttning, dock allenast till fastighet i närheten av förstnämnda fastighet eller av den vattentäkt, från vilken vatten skall tillhandahållas. 3 mom. För vatten, som jämlikt 1 mom. skall tillhandahållas ersättningstagare, vare denne, i den mån han genom vattnets tillhandahållande vinner förmån av någon betydelse, pliktig att gälda skäligt bidrag till kostnaden för underhåll och drift av ersättningsgivarens vattentäkt. Har ersättningstagaren ej kunnat vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten till den myckenhet, som av ersättningsgivaren skall tillhandahållas honom, vare han

• Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

tillika skyldig gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskost nad. överflyttas enligt vad i 2 mom. sägs rättigheten till vatten från en fas tighet till annan, skall ersättningstagaren vidkännas därav föranledd ök ning av kostnaden för vattnets tillhandahållande. Bidrag till ersättningsgivarens underhålls- och driftkostnad skall erläggas genom ständig avgäld med visst belopp antingen för år eller annan tidsperiod eller ock för varje kubikmeter vatten, som ersättningstagaren förbrukar. Be loppet av sådan avgäld må, när tio år förflutit sedan det var föremål för vattendomstolens prövning, på talan av någondera parten höjas eller sän kas efter vad då finnes skäligt. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall gäldas i den ord ning vattendomstolen bestämmer. På yrkande av ersättningsgivaren må vat tendomstolen förelägga ersättningstagaren att ställa pant eller borgen för bidrag, som nu nämnts. 4 mom. Avstår ersättningstagaren, sedan ersättning till honom blivit be stämd att utgå genom tillhandahållande av vatten, från rätt därtill, åge han vinna befrielse från avgäld, som belöper å tid efter det han anhängiggjort talan örn sådan befrielse. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskost nad, som ersättningstagaren förpliktats att utgiva, vare denne likväl skyldig att gälda, i den mån ersättningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten fått vidkännas kostnad, som för framtiden varder utan nytta. 5 mom. Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande skyl dighet att tillhandahålla vatten, skall ej för den tid, avbrottet varar, utgå av gäld, som ersättningstagaren eljest varit pliktig att erlägga. Ersättningstaga ren må ock innehålla stadgat bidrag till ersättningsgivarens anläggnings kostnad. Har ersättningsgivaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat av brott, som nu sagts, eller underlåter han att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för att åter tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren tillika be rättigad till skadestånd. Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och åge, där så kan ske, på hans bekostnad åter komma i åtnjutande av möj lighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten. 6 mom. Brister ersättningstagare i betalning av avgäld, som han för pliktats utgiva, vare ersättningsgivaren befriad från skyldighet att tillhanda hålla vatten, intill dess avgälden guldits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen. 7 mom. För skadestånd, varom i 5 mom. sägs, Hjute ersättningstagaren i den fastighet, som skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar, förmåns rätt, som i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgas för avgäld av fast egendom. 8 mom. Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som i denna § avses, vare sådan överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen fin ner den lämplig och därå grundar sitt beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 11

Örn ersättning i penningar. 47 §. Ersättning i------------böra angivas.

66 §.

Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning, bestämd att utgå på en gång, gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark verk ställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven er sättning guldits. Vattendomstolen åge ock, när så finnes erforderligt, före skriva, att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förrän viss tid förflutit från det ersättningen guldits. Varder ersättning, som i första stycket sägs, ej gulden inom tid, som ge nom avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd, eller, örn sådan be stämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp blivit fast ställt genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den då väckta frågan för fallen, i vad sådan ersättningstagares rätt angår. Vad i------- - — lider intrång.

74 §. Har fast------------ motsvarande tillämpning.

10 KAP. Om syneförrättning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 9.

rande vägingenjör, som har att skyndsamt till förrättningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Har i synemännens utlåtande gjorts avvikelse från vad vägingenjören före slagit, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning. Är avvikelsen ringa och berör den icke sättet för anordnande av avlopp ge nom bro, vare underställning dock ej erforderlig. I stället åligge förrätt ningsmannen att ofördröjligen medelst rekommenderade brev underrätta vägingenjören och vederbörande vägstyrelse om avvikelsen.

67 §. Sedan erforderliga--------- — angående företaget. Utlåtandet skall------------ dylik avgift. Skola två------------ därom gjord. Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vatten avlopp genom allmän väg, skall, där arbetets utförande åligger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbör jas, vederbörande vägingenjör skall underrättas örn tiden därför. Vad nu sagts om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.

76 §. Föres ej — — — vederbörande vattendomstol. Är fråga allenast om dikningsföretag enligt 7 kap., skola handlingarna i stället insändas till lantbruksstyrelsen eller till annan myndighet, som Ko- . nungen bestämmer.

82 §. Som sökande------- — sökanden äskat.

11 KAP. Om domstolar och rättegång i vattenmål.

Om vad till vattenmål är att hänföra. 17 §. Till vattenmål hänföras följande mål:

A. anstiknimrsmål:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske;

Kungl. Maj.-ts proposition nr 9. 13

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten; 3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads laglighet; 4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestäm melser rörande hushållning med vatten; 5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § örn rätt att utriva byggnad i vatten; 6. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas; 7. ansökan örn prövning jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig vattentäkt; 8. ansökan jämlikt 2 kap. 56 § första stycket örn meddelande av bestäm melser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt; 9. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk; 10. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § örn prövning, utan förutgången syneför rättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vat tenreglering, som avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostna den för företaget; 11. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken ut sträckning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åt njutande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas; 12. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestäm mande av avgift enligt 14 § i nämnda kap.; 13. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § örn inrättande, utvidgande eller för bättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller örn godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled; 14. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § örn ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten; 15. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § örn prövning, utan förutgången syneför rättning enligt 10 kap., av fråga örn anläggning eller åtgärd för befintlig all män flottleds utvidgande eller förbättrande eller örn nya eller ändrade före skrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens un derlättande eller örn bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift; 16. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket örn avlysande av allmän flottled; 17. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § örn tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning; 18. ansökan örn anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock örn tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

stycket och 59 § meddelade bestämmelser eller om sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan; 19. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vat tenkraft; 20. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för för lust av grundvatten.

B. stämningsmål:

21. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vat ten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf fenhet; 22. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 21 sägs; 23. talan örn ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verk ställd ändring å dylik byggnad; 24. talan jämlikt 2 kap. 24 § örn ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad; 25. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. av sedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket örn meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten; 26. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla så dan byggnad i vatten, som under 21 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant er fordras, utriver dylik byggnad; 27. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § örn gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller örn fortsatt till godogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning där för, jämlikt 2 kap. 10 § örn bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § örn rätt till utmål å annans fastighet; 28. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn til lämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§;

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 15

29. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vatten täkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten; 30. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som under 29 sägs; 31. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats; 32. talan jämlikt 2 kap. 51 § örn ändrande av vattentäkt, vartill vatten domstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodo görande av grundvatten vid sådan vattentäkt; 33. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrif ter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter; 34. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden; 35. talan utan samband med ansökningsmål örn tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§; 36. talan jämlikt 3 kap. 6 § örn skyldighet för delägare i regleringssamfäliighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och örn beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § örn skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget; 37. talan jämlikt 5 kap. 10 § örn vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt; 38. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordning ar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 § sägs; 39. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller örn rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att an läggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled; 40. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket örn förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande; 41. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningstöretag så ock om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omför mäles;

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

42. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfällighet; 43. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot före skrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande; 44. talan om tillämpning av stadgandenai 7 kap. 57 § andra stycket; 45. talan jämlikt 8 kap. 11 § om ändrade föreskrifter rörande delaktighe ten i underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför; 46. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rö rande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §; 47. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § förmäles; 48. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite; 49. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vat tenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått för lustig; 50. talan jämlikt 9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten; 51. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egen dom häftar, örn högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå; 52. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

53. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i fall, då utlåtande ej underställes.

D. underställningsmål:

54. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum. Hurusom, efter----------- • i 68 §.

21 §.

Finnes vid — -— — beslut förbliva. Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan örn borttagande eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 21 och 39, förrän

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 17

målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande vatten domstol gjort ansökan om sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendom stolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomsto len gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna under rätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen avdöma.

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål. 26 §. Ansökan, som i 17 § 1—20 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet. 27 §. 1 mom. Ansökan enligt------------ anläggningen, uppgiven. 1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 10 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 och 17 sägs, skall vara åtföljd av den be skrivning å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt in nehålla de upplysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningar na utav byggnadens utrivande eller anläggningens bortskaffande. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan, som i 17 § 9 sägs. 3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 13, 14 och 15 skall uppgivas, såvitt möj ligt, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå samt, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört, så ock beträffande egendom, som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist. 4 morn. Då ansökan göres enligt 17 § 19, skall sökanden förete bevis där om, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall över flyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall där jämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden över förd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan en ligt 17 § 20 örn överflyttning av rättighet till vatten.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 9.

1 ® Kunni. Maj.ts proposition nr 9.

30 §. Avses med ansökan enligt 17 § 1, 2, 13 eller 15 ändring av befintlig an läggning i vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhål lits till anläggningen i dess skick före vidtagande av den ändring, varom fråga är, eller jämlikt 12 kap. 11 § första stycket ägarens rätt att bibehålla anläggningen är fri från klander, ansökningen icke upptagas, med mindre jämväl prövning av anläggningens laglighet påkallas. Är i fall, som i 17 § 6 avses, fråga örn ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av grundvatten i större omfattning än förut, må, där vattentäkten ej tidigare varit föremål för vattendomstolens prövning, ansök ningen icke upptagas, med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallar pröv ning rörande lagligheten av vattentäkten.

32 §. Äro ansökningshandlingarna----------- utfärda kungörelse. Kungörelsen skall------- — skola ingivas. I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 19 och 20, skola i kungörelsen de fastig heter, som saken förmenas angå, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteck ning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig an nan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § 13, 14 och 15, skaili kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda ström fall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fa stighet arbetet skall utföras eller är utfört. Innefattar ansökan------------- i företaget. Om kungörelsens----------- finnes stadgat. Är fråga om ansökan, varom i 17 § 14 och 18 förmäles, skall kungörelse enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjuguförsta dagen förut kun göras på sätt i 33 § första stycket sägs. Huruledes mål------------ andra stycket.

Kungl. Majlis proposition nr 9. 19

ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits. Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga örn ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 13, 14 eller 15, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande, örn det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt örn den för erinringars avgivande bestämda ti den till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare. Där sakägare-------------nu sagts. Är jord------------sätt underrättad. Ägare av-------------fastighetens ägare.

34 §. Finnes fastighet-------- — den myndighet. Är fråga om ansökan örn tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall vat tenrättsdomaren jämväl underrätta kommun, inom vars område tillgången å grundvatten kan påverkas.

35 §. 1 inom. Där fråga är örn ansökan, varom i 17 § 1—5 och 10 förmäles, skall vattenrättsdomaren utan dröjmål insända ett exemplar av ansökningshand lingarna jämte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. Föres efter------------biträda dem. Om allmänt----------- parternas kännedom. 2 mom. Finnes i------- — den myndighet.

36 §. I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej allenast är örn vattentäkt, ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna------- — till vattenrättsdomaren. Vad nu------------röna inverkan. Kan yttrande----------- 45 § sägs.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 9-

37 §. Kan inverkan — -—- — nu nämnts. Är fråga------------vid anläggningen. Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt. Där fråga är om ansökan, som i 17 § 19 avses, förelägge vattenrättsdomaren sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid ne dan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11 eller 12. Är fråga om ansökan, som i 17 § 20 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles. Försummar sökanden -— ------- stadgade ordning.

46 §. I mål, som i 17 § 6, 13 och 15 omförmälas, må vattenrättsdomaren, där sö kanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sö kanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen för ska destånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga. Tarvas till skydd mot förorening av grundvatten, att besvär eller last lägges å annan tillhörig fastighet, åge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det begär och ärendet finnes brådskande, meddela provisoriska bestämmelser därom; och skall i sådant fall vad i första stycket är stadgat om ställande av säkerhet för skadestånd äga motsvarande tillämpning. Beslut, som i denna § avses, skall utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.

50 §. För målets------------parterna välbelägen. Tiden och------- — bestämda ordning. Har sökanden begärt syn på stället, och avser ej målet företag enligt 5 eller 6 kap., må dess avdömande ej ske utan syn. Äskas i mål om byggnad för vattens tillgodogörande eller örn vattentäkt syn av någon, som förmenar sig

Kungl. Mcij.ts proposition nr 9. 21

lida skada av anläggningen, vare lag samma, såframt ej syn finnes uppenbar ligen icke vara erforderlig för tillgodoseende av parternas rätt.

60 §. Finner vattendomstolen--------— må föranledas. I mål------------särskild talan. Där i------------ansökningen föreslagit. Har särskild------------till men. I fråga örn vattentäkt skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 § sägs, erfordras.

62 §. 1 mom. Där genom------------under byggnadstiden. 2 mom. Är fråga------- — äga tillämpning. 3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efter rättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål. I mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där ersättning skall utgå genom tillhandahållande av vatten eller det eljest kan anses erforderligt, an giva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet). Vattenrättsdomaren bör fördenskull, när om ständigheterna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt möj ligt, en för ändamålet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad. I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. örn nyprövning och örn avgifter därå äga tillämpning. I fråga om med delande av bestämmelser rörande delaktigheten i företaget skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.

63 §. I sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av vattenreglering medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande tio år eller, där fråga är örn anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Vad i------------nämnda lagrum.

64 §. Meddelas av vattendomstolen bestämmelse örn vattenmärke, som ej finnes utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket skall på sö kandens bekostnad utsättas.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Vattenmärke skall på ett för dess orubbade bestånd betryggande sätt an bringas å ett för envar lätt skönjbart ställe invid det vatten, varom fråga är, samt i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter. Vad i första stycket är stadgat örn vattenmärke skall äga motsvarande tilllämpning i fråga om observationsrör, som enligt vattendomstolens beslut skall utsättas för iakttagelser rörande grundvattenstånd.

67 §. Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, ätt det icke äger laga kraft; dock allenast så framt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är om ändrade bestäm melser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt, dessa tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen fol den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn vattendomstolens beslut eljest ändras. Är sådant----------- äga rum.

68 §.

Anmälan örn ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 §§, så ock motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. skall göras skrift ligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret varde genom vattenrältsdomarens försorg i rekommenderat brev tillsänt äga ren av den vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga är. Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts, må anmälas, skall vattendomstolen sammanträda för prövning av anspråk, som inom behörig tid anmälts. Sådant anspråk må dock, när skäl därtill äro, av vattendomstolen prövas före utgången av nämnda tid. Angående hållande av syn skall vad i 50 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å fjor tonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat brev så ock, där det kan anses erforderligt, kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar. Angående skyldighet------------ fått vidkännas.

Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål. 75 §. Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 21—52 avses, ingive till vat tenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 23

och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan. Inlaga, som------------ denna skyldighet. Beträffande mål----------- finnes stadgat.

83 §. Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14 eller 15 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål. Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten eller av vattentäkt, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, åge vattenrättsdomaren, örn skäl därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verk ställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendom stolen annorlunda förordnar.

Om förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål. 85 §. Är sakägare-------------allmän flottled.

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gäde beträffan de mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes stad gat i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12 samt 17, 19 och 20; dock vare i fråga örn företag enligt 7 eller 8 kap. ej erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag av mind re omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare, må kungörel sen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i rekommenderat brev avsändas till envar sakägare. Kungörelsen varde--------— mottaga förrättningshandlingarna. Angå besvär —--------nämnda intressen. Där i--------- — motsvarande tillämpning.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Om fullföljd av talan mot vattendomstols och vattenrättsdomares beslut. 98 §. I fråga------------om vattenrättsdomaren.

109 §. Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller förklarats hava förfallit eller har vattenrättsdomaren förklarat vadeanmälan ej kunna upp tagas, må klagan däröver föras hos vattenöverdomstolen i enahanda ord ning, som ovan finnes stadgad med avseende å besvär mot vattendomstolens utslag eller beslut. Lag samma vare beträffande vattenrättsdomares beslut örn medgivande av provisoriska åtgärders vidtagande eller om provisoriska bestämmelser, som i 46 § avses, om inskrivning i vattenbok, som i 12 kap. förmäles, angående besiktning, varom i 13 kap. sägs, samt i fråga, som i 14 kap. 7 § avses. Mot vattenrättsdomares------------ ej föras. över annat------------slutligt besked.

113 §. Vad i —--------Konungens prövning.

12 KAP. Om vattenbok.

1 §• För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de uppgifter rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna bok kallas vattenbok. Vattenboken föres i fyra avdelningar: första avdelningen: ------------ än dammbyggnader; andra avdelningen: --------— i vattenboken; tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning beslutade torrläggningsföretag, med undantag av dikningsföretag, ävensom andra till första, andra och fjärde avdelningarna ej hänförliga anläggningar med avseende å vatten; samt fjärde avdelningen: för inskrivning av vattentäkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning. I vattenboken------------ myndighet utarbetade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 25

13 §. När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet med delat sådant beslut i flottledsmål, varom anteckning bör göras i vattenbo kens andra avdelning, åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan i sagda avdelning göra anteckning där om, med angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres, samt företagets eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet. Har annat beslut, varom anteckning bör ske i vattenbokens andra avdelning, eller beslut rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas i vattenbokens tredje avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende å sådant be slut vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendom stolen, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

14 §. När beslut av vattendomstol meddelats rörande anläggande av vattentäkt eller beträffande tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt, åligge det vat tenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan med ledning av beslutet i fjärde avdelningen av vattenboken verkställa inskriv ning av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedom örn vattentäkten. Vad nu sagts gäde ock i fråga örn beslut, som innefattar pröv ning jämlikt 2 kap. 53 § av vattentäkts laglighet, så ock beträffande beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.

15 §. Har enligt förordnande efter ty i 13 kap. 1 § sägs besiktning hållits å anläggning, varom inskrivning bör ske, eller av vattenmärke eller observationsrör, om vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift enligt 11 kap. 64 §, skall besiktningsprotokollet ingivas till vattenrättsdomaren och anteckning örn dess huvudsakliga innehåll göras i vattenboken.

16 §. Närmare föreskrifter örn vattenbokens inrättande och förande meddelas av Konungen.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

13 KAP. Om besiktning' och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag.

1 §• I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av annat företag enligt denna lag medgives, åge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas vid syneförrättning i den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Inne håller beslutet rörande företaget, att vattenmärke eller observationsrör jäm likt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas föreskrift örn be siktning av märket eller röret. Har föreskrift--------— skall ske. Där i----------- nyss nämnts. Kostnad för -----------arbetet utföres.

3 §■ Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller delvis uppförd byggnad i vatten eller av annan tillhörig vattentäkt, att byggnaden eller vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf fenhet, åge på ansökan av honom vattenrättsdomaren förordna sakkunnig person att hålla besiktning å anläggningen. Kostnad för — — — besiktningen verkställes. Där sökanden sedermera för talan om byggnadens eller vattentäktens bort tagande eller ändrande eller om ersättning för skada genom anläggningen, varde i det mål på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden skall av ägaren gottgöras sökanden. Vad i denna § sagts om besiktning å byggnad i vatten och å vattentäkt åge motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets be slut om byggande i vatten eller rörande hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt hänför sig. 4

4 §• Har byggnad i vatten eller vattentäkt tillkommit efter prövning i laga ordning, stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom sakkunnig person till bevisning därom, att anläggningen utförts i över ensstämmelse med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån, som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten eller vattentäkt må ock eljest på sätt nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 27

nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående anläggningens beskaffenhet eller om lagligheten av vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, som avses i 3 § sista stycket. Har jämlikt------------utförda arbetet. Örn kostnad----------- finnes stadgat.

5 §• Över vad------------föras protokoll. örn besiktningsmans skyldighet att i vissa fall ingiva protokollet till vattenrättsdomaren finnes i 12 kap. 15 § stadgat. Protokoll över —------- denne bestämt. Har besiktning —------- tillhandahållas sökanden.

8 §■ Bygger någon i vatten eller anlägger någon vattentäkt utan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat enligt stadgande i denna lag föregå, åge överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna örn handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Där byggande----------- rätt kränkes. Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgi vande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. I fråga------------avsedda fall. 11

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

eller nyttjar vattentäkt utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 § utför anläggning eller åtgärd för all män farled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap. 34 § första stycket och 5 kap. 5 § utan vattendomstolens medgivande utriver dylik anläggning eller mot stadgandet i 6 kap. 20 § första stycket utför anläggning eiler åtgärd för allmän flottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där så dant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 §§ utför vattenavledning eller invallning utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45 § omförmäles, skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

12 §.

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till anläg gande av vattentäkt eller till verkställande av vattenreglering, vattenavled ning eller invallning från beslutet rörande arbetets verkställande gör avvi kelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

13 §. Bryter någon mot de rörande hushållning med eller framsläppande av vatten i denna lag stadgade föreskrifter eller av domstol eller annan myndig het i laga ordning meddelade bestämmelser, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Lag samma vare, där någon åsidosätter av vattendomstolen meddelad föreskrift, huru vattentäkt må nyttjas.

14 §. Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndig hets beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vattenreglering eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hänför sig, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

17 §. Har efter------------den försumlige.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 29

14 KAP. Slutbestämmelser.

4 §• Företag eller åtgärd enligt denna lag anses angå viss fastighet: när påstående göres om förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i företaget; när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för företaget eller för anläggning i samband med detta; när företaget kan menligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör fastigheten, eller tillgången å grundvatten inom fastigheten eller någon å fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighetens användningssätt. 5 §• Vill någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till före tag enligt denna lag verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersök ningsarbeten å fastighet, som äges eller innehaves av annan, åge Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, föreskriva, att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Konungens befallningshavande må ock, där för utförande av undersökningsarbete erfordras, att ett eller flera vattenmärken eller observationsrör utsättas, stadga förbud, vid vite, att rubba eller skada sådant märke eller rör. Vid undersökningsarbetets------------ ersättningens gäldande. Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående utförande av under sökningsarbeten, som i denna § avses, och vad därmed äger samband.

6 §■ Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vatten stånd eller vattnets avrinning. Ej heller må den, vars rätt är beroende av vattentäkts nyttjande, förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är ut satt eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäk tens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller tillgodogjorda vattenmängder. Vad i första stycket är stadgat örn den, vars rätt är beroende av vatten hushållning eller vattentäkts nyttjande, gälle ock beräffande allmän åklagare samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. Tarvas för------------skälig ersättning.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

9 §• Där enligt------------med posten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940. I fråga om vattentäkt, som tagits i bruk före nämnda dag och ej är av sedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, skall iakttagas följande: 1. Vad i 2 kap. 44 och 47 §§ är stadgat skall ej utgöra hinder för att utan vattendomstolens prövning vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten i huvudsakligen samma omfattning som förut. 2. Fråga örn intrång genom vattentäkten varde, i den mån grundvatten ej tillgodogöres i större omfattning än under 1 sägs, prövad enligt äldre lag. 3. Talan utan samband med ansökningsmål om intrång, varom under 2 sägs, skall anhängiggöras vid vattendomstol i den för stämningsmål i 11 kap. stadgade ordning. Vattendomstolen åge i målet förelägga part vid vite att medverka till utredning om grundvattenförhållandena. 4. Vid ansökan om ändring av vattentäkten eller örn rätt att vid den samma tillgodogöra grundvatten i större omfattning än under 1 sägs skall vad i 11 kap. 30 § andra stycket är stadgat örn skyldighet att påkalla prövning rörande lagligheten av vattentäkten ej äga tillämpning. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 31

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Solliden den 31 augusti 1938.

Närvarande: Statsministern H ansson , statsråden P ehrsson -B ramstobp , W estman , M öller ,

L evinson , S köld , Q uensel , F orslund .

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrå det Westman, dels fråga örn lagstiftning rörande tillgodogörande av grund vatten, dels ock fråga örn vissa ändrade bestämmelser rörande dikningsföretag m. m.

Föredraganden anför:

I. »I skrivelse (nr 104) anhöll riksdagen år 1936, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående lagstiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar. Enligt bemyndigande den 11 september 1936 tillkallades särskilda sakkunniga1 för utredning av nämnda fråga. De sakkunniga, åt vilka jämväl uppdrogs att verkställa utredning i vissa andra hänseenden, ha sedermera med skrivelse den 23 oktober 1937 avlämnat betänkande med förslag till lagstiftning om grundvatten m. m. (statens offentl. utredn. 1937: 35). Sedan yttranden över detta betänkande inkommit från myndigheter och sammanslutningar samt ärendet varit föremål för överväganden inom justi tiedepartementet, anhåller jag att få upptaga detsamma till behandling.

Gällande rätt.

Vattenlagen av den 28 juni 1918 innehåller i 1 kap. åtskilliga bestämmel ser om rätt till vatten. Kapitlet avser dock endast vattnet å grunden d. v. s. ytvatten. Under markytan förefintligt vatten — i det följande benämnt grundvatten — beröres ej, och efterföljande kapitel i lagen, av vilka flera till kommit vid senare tidpunkt, innehålla icke heller något örn rätt att tillgodo göra sådant vatten. 1 Dc sakkunniga utgjordes av vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton, ordf., majoren i vägoch vattenbyggnadskåren W. von Greyerz, direktören i Skönviks aktiebolag G. Göranson, agro nomen T. Anderson i Tejarp och hovrättsassessorn A. G. Walin, tillika sekreterare.

32 Kanyl. Maj.ts proposition nr 9

Ehuru vattenlagen sålunda för närvarande icke innehåller några stadganden om tillgodogörande av grundvatten, medföra dock lagens bestämmelser, att i vissa hänseenden skydd förefinnes för grundvattentillgångar. De före tag, som regleras av vattenlagen, medföra ej sällan, t. ex. genom sänkning av vattenståndet i sjö, även sänkning av grundvattenståndet i angränsande mark områden. Till följd härav kunna brunnar sina liksom skador i andra hän seenden uppstå. Härför skall utgå ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap. Särskilda föreskrifter till skydd för vattnets beskaffenhet i brunnar m. m. finnas i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919. Enligt dess 9 § skall hälso vårdsnämnd i stad hålla noggrann tillsyn över beskaffenheten av vattnet på de ställen, där sådant hämtas för att användas till dryck, matlagning och andra hushållsbehov. Särskilt skall hälsovårdsnämnden tillse, att brunnar och källor, som äro belägna på allmänna platser eller inne på gårdar eller tomter, äro ändamålsenligt överbyggda och i övrigt så inrättade, att ytvatten eller orenlighet ej intränger i dem. Vidare stadgas, att vattnet i brunn, källa eller vattenledning, vare sig dessa äro avsedda för allmänt eller enskilt be gagnande, ej må av någon förorenas, överträdelse härav straffas med böter. Enligt 25 § må begravningsplats i stad icke läggas på sådant ställe eller an ordnas på sådant sätt, att vatten därifrån kan menligt inverka på källa, brunn eller annat vattenhämtningsställe. 44 och 51 §§ hälsovårdsstadgan innehålla motsvarande bestämmelser för landet. Ett visst skydd för grundvattentillgångar torde även följa av allmänna regler om grannskapsförhållanden. Som bekant finnes hos oss i detta avse ende icke någon skriven lag. Det är emellertid i rättspraxis fastslaget, att grannar även i de hänseenden, som ej regleras i hälsovårdsstadgan eller genom andra speciella föreskrifter, äro skyldiga att taga hänsyn till varandra samt att i händelse av underlåtenhet i sådant hänseende rättelse kan påkallas och skadestånd fordras. Alltjämt är dock i viss mån svävande, hur långt skyldig heten att taga hänsyn till en grannes intressen sträcker sig.

Begäran om utredning.

Vid riksdagen år 1936 framställdes i två likalydande motioner (I: 19 och 11:56) yrkande om utredning angående lagstiftning om grundvatten. Till stöd för yrkandet åberopades särskilt vissa förhållanden i Skåne som uppgåvos vara förorsakade av Malmö stads vattenledningsverk. Andra lagut skottet, som behandlade motionerna, framhöll i avgivet utlåtande (nr 21), att saknaden av uttryckliga bestämmelser rörande skydd för underjordiska vattentillgångar måste anses såsom en brist. Enligt utskottets mening borde frågan örn lämpligheten av lagstiftning i ämnet bliva föremål för utredning. Beträffande riktlinjerna för en sådan lagstiftning ville utskottet endast fram hålla, att starka skäl talade för att den genomgående principen måste bliva, att vid avvägning av olika intressen det mindre intresset finge vika för det större mot rätt till ersättning för skada. På hemställan av utskottet beslöt

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 33

riksdagen härefter att till Kungl. Majit avlåta förenämnda skrivelse (nr 104) nied anhållan, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående lag stiftning om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar samt för riks dagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut den 17 april 1936 anbefallde Kungl. Majit lagberedningen att avgiva yttrande över riksdagens skrivelse. I utlåtande den 2 september samma år anförde beredningen, att den allt större betydelse som grundvatt net fått för samhällenas och industriens förseende med vatten och de in tressekollisioner som därav blivit en följd talade för att förevarande fråga bleve föremål för utredning. En lagstiftning i ämnet syntes böra grundas på principen, att ett mindre intresse skulle vika för ett större mot rätt till er sättning för skada. Denna princip syntes kunna leda till införande av ett system med förprövning av särskild myndighet, möjligen vattendomstolarna. Den 11 september 1936 anmälde chefen för justitiedepartementet, efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet, förenämnda skrivelse i statsrådet. Han framhöll därvid, att behov visat sig föreligga av att rätten till grundvatten bleve föremål för reglering i lag och att tiden syn tes vara inne att hos oss — liksom i vissa främmande länder — söka erhålla en lösning av frågan. Vid utredning i ämnet borde beaktas de synpunkter, åt vilka lagberedningen givit uttryck i sitt utlåtande. Chefen för justitie departementet föreslog samtidigt, att utredning även borde ske av frågan om lagstiftning rörande åtgärder för att förhindra förorening av vatten och luft. Enligt Kungl. Majits bemyndigande tillkallades härefter särskilda sak kunniga för att biträda med verkställande av utredning i samtliga nu nämnda hänseenden.

Förslag till lagstiftning om grundvatten m. m.

De sakkunniga ha såsom förut nämnts med skrivelse den 23 oktober 1937 avlämnat betänkande med förslag till lagstiftning örn grundvatten m. m. Förslaget är utformat såsom lag om ändring i vissa delar av vattenlagen, varigenom vattenlagen skulle komma att innehålla bestämmelser även örn tillgodogörande av grundvatten och vad därmed äger samband. I förslaget har därjämte i visst hänseende beaktats behovet av skydd mot förorening av ytvatten. Vid lagförslaget äro fogade motiv ävensom en redogörelse för utländsk rätt rörande grundvatten och en sammanställning av uppgifter, som införskaffats rörande kommunala vattenledningsverk m. m. Härjämte har, efter det betänkandet avlämnats, av en av de sakkunniga, majoren W. von Greyerz, utarbetats en ingående framställning örn grundvattenundersök ningar. över betänkandet ha inkommit infordrade yttranden från vattenöverdomstolen och vattenrättsdomarna, medicinalstyrelsen, kommerskollegium, vägoch vattenbyggnadsstyrclsen, lantbruksstyrelsen, Sveriges geologiska under sökning, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, Överståthållarämbetet Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. A'r 9. 3

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

och länsstyrelserna. Kommerskollegium har bilagt yttrande från Sveriges kemiska industrikontor. Vissa länsstyrelser ha bifogat utlåtanden av förste provinsialläkaren, statens lantbruksingenjör eller vägingenjören i länet. I ett fall har bilagts yttrande av länets hushållningssällskaps förvaltningsut skott. Länsstyrelsen i Malmöhus län har överlämnat yttrande från drätsel kammaren i Malmö. Yttranden ha även inkommit från svenska stadsför bundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet och svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges industriförbund, sven ska cellulosaföreningen och svenska pappersbruksföreningen samt svenska teknologföreningen och svenska konsulterande ingenjörers förening.

Behovet av lagstiftning'.

De sakkunniga ha framhållit, att enligt deras mening en reglering i lag av rätten att utnyttja grundvatten vöre synnerligen välbehövlig. Då tillgången å grundvatten i vårt land syntes vara relativt begränsad, medan vattenför brukningen på senare tid varit snabbt stigande, vore det angeläget att snarast giva regler, som kunde bidraga till en lämplig fördelning av tillgången å grund vatten. De sakkunniga anföra vidare, att det vore av vikt, att den, som utan otillbörligt intrång i annans rätt tillgodogjorde grundvatten, bereddes erfor derlig trygghet för att han finge fortsätta därmed. Såsom skäl för meddelande av bestämmelser om tillgodogörande av grundvatten ha de sakkunniga också åberopat, att det för kommuner och andra, som hade behov av sådant vatten till större myckenhet, vore nödvändigt, att erforderliga anläggningar kunde utföras på ändamålsenligt sätt, även om annan lede visst intrång t. ex. genom framdragande av ledning för vattnet, tagande av väg eller andra dylika åt gärder. I vissa fall kunde väl redan nu för ändamålet erforderlig mark ta gas i anspråk genom expropriation men i andra fall saknades denna möj lighet och en praktisk lösning av sist berörda spörsmål över lag syntes vara önskvärd. Härjämte vore enligt vad de sakkunniga slutligen påpeka av stor betydelse, att förorening av grundvatten såvitt möjligt förhindrades, varjämte skydd för grundvattentillgångar även i övrigt borde eftersträvas. Å andra sidan erinra de sakkunniga, alt mot en närmare reglering av frå gor, som rörde grundvatten, kunde anföras, att tillämpningen av en lag i ämnet bleve förenad med vissa särskilda svårigheter. De sakkunniga ha emellertid uttalat, att giltig anledning att i vårt land ytterligare dröja med lagstiftning om rätt till grundvatten ej syntes föreligga. En mer eller mindre ingående lagstiftning rörande grundvatten hade genomförts i flera främ mande länder, bland annat år 1926 i Danmark. En delegation av de sakkun niga hade ock vid studieresa i sistnämnda land inhämtat, att den danska la gen i ämnet i allt väsentligt ansåges praktisk och lämpad för danska förhål landen. Såsom förut nämnts avser de sakkunnigas förslag även att i visst hänse ende skapa bättre möjligheter att skydda ytvatten mot förorening. De sak

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 35

kunniga anföra härom, att av uppgifter, som de inhämtat angående kom munala vattenledningsverk, framginge, att det förelåge ett starkt behov att mot förorening skydda ytvatten, som tillgodogöres för kommunalt ändamål, samt att även i fråga örn enskilda företag ej sällan vore synnerligen önsk värt, att skydd mot förorening kunde meddelas. Behovet av lagstiftning om grundvatten vitsordas i ett stort antal ytt randen. Medicinalstyrelsen har uttalat, att den delade de sakkunnigas mening, att en reglering i lag av rätten att utnyttja grundvatten vore synnerligen väl behövlig, framför allt med hänsyn till den relativt begränsade tillgången å grundvatten i vårt land och den stegrade förbrukningen av vatten för till godoseende bland annat av hygienens krav. Av stor vikt syntes det styrel sen vara, att lagstiftningen jämväl toge sikte på skydd för grundvattentill gångar och åtgärder till förhindrande av förorening av grundvatten. Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps förvaltnings utskott ha anfört, att visserligen, såvitt känt vore, inom Uppsala län icke för närvarande förelåge behov av särskild lagstiftning på förevarande område. Då emellertid inom andra delar av landet rättskollisioner uppkommit i sam band med grundvattnets utnyttjande för städer och industriella företag och med hänsyn till den allt större betydelse, grundvattnet erhållit, tillstyrkte länsstyrelsen och förvaltningsutskottet, att lagstiftning örn grundvatten ge nomfördes. Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit, att de sakkunniga åberopat övertygande skäl för behovet av lagstiftning på området. Av läns styrelsen i Jönköpings län har framhållits, att behov av bestämmelser örn grundvatten, enligt vad utredningen givit vid handen samt vad eljest vore känt, sedan länge gjort sig starkt gällande, och länsstyrelsen i Kronobergs lån anser en reglering i lag av rätten att utnyttja grundvatten vara synnerli gen välbehövlig, särskilt för att trygga kommunernas vattenbehov. Av läns styrelsen i Blekinge län har uttalats, att lagstiftning om rätten att utnyttja grundvatten enligt länsstyrelsens mening vore synnerligen behövlig icke en dast ur den enskilde jordägarens synpunkt utan jämväl med hänsyn till den allt större betydelse, som grundvattnet fått för samhällenas och industriens förseende med vatten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit önskvärt, att grundvattenfrågorna bleve reglerade i lagstiftningsväg. Icke minst gällde detta Göteborgs och Bohus län, där i allmänhet den ringa till gången på användbart grundvatten gåve ökat värde åt befintliga förekom ster därav. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför, att med den utveck ling, problemet om vattenförsörjningen numera nått — en utveckling, som givetvis måste medföra svårlösta intressekonflikter — syntes endast en me ning kunna råda om behövligheten av lagbestämda rättsregler på området. Även länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört, att den funne en reglering i lag av rätten att utnyttja grundvatten synnerligen välbehövlig. Likaså lia länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län, liksom förste provinsialhikarna i sistnämnda län och Värmlands län, uttryckligen vitsordat behovet av

36 Kungl. Majlis proposition nr 9.

sådan lagstiftning. Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har anfört, att behovet av lagstiftning om grundvatten på senare tid med styrka framträtt även inom Norrbygdens vattendomstols område. Vidare har av svenska landskommunernas förbund uttalats, att det näp peligen kunde råda delade meningar därom, att vår lagstiftning behövde kompletteras med föreskrifter i fråga örn tillgodogörande av grundvatten. Sådana föreskrifter borde ock komma till stånd med det snaraste, enär till gången å grundvatten i vårt land syntes vara relativt begränsad, medan vat tenförbrukningen vore i snabbt stigande. Det gällde därför att utan dröjs mål giva regler, som kunde bidraga till en lämplig fördelning av tillgången å grundvatten. Svenska konsulterande ingenjörers förening har anfört, att det med hänsyn till de intressemotsättningar, som visat sig uppkomma vid utnyttjandet av underjordiska vattentillgångar, syntes föreningen angeläget, att de rättsliga förhållandena på området bleve reglerade i lagstiftning. I vissa yttranden har gjorts gällande, att behovet av lagstiftning örn grund vatten huvudsakligen framträtt allenast i Skåne, eller ifrågasatts, huruvida lagstiftning i ämnet överhuvud ännu vore nödvändig i vårt land. Svenska teknologföreningen, vars yttrande utarbetats av överstelöjtnanten H. Torulf, vattenledningschefen i Hälsingborg G. Hentz och överingenjör H. Brahmer, har erinrat, att det vore bekant att det sätt, varpå grundvatten utnyttjades i trakten av Malmö, medfört kännbara olägenheter och att be hov därstädes av en reglering på området otvivelaktigt förelåge. Från lan det i övrigt hade, föreningen veterligen, icke några större olägenheter av nu rådande förhållanden försports och det kunde därför ingiva betänkligheter att under sådana omständigheter tillgripa en generell lagstiftning om grund vatten. Svenska stadsförbundet har uttalat, att den omständigheten att Danmark och andra länder lagstiftat på området kunde icke vara något avgörande skäl för lagstiftning i ämnet i vårt land så länge det icke uppvisats, att lik artade grundvattenförhållanden förelåge. Vissa likheter syntes möjligen fö religga mellan förhållandena i Danmark och Skåne. Detta skulle på sin höjd kunna tänkas motivera en lagstiftning örn grundvatten i Skåne eller åt minstone någon del av detta landskap. Men någon motivering för en lag stiftning omfattande hela landet kunde det icke utgöra. Av liknande orsak kunde icke anses utrett, att enskilda intressen motiverade en lagstiftning så omfattande som den föreslagna. Grannskapsrättens oskrivna regler syntes i flertalet fall erbjuda den enskilde erforderligt skydd. Och även om något annat gällde de i 1936 års motioner påtalade fallen och det skulle kunna påvisas, att där omnämnda skador inträffat genom intrång av Malmö stads grundvattentäkt, hade dessa fall icke visats vara representativa för landet i dess helhet. Svenska kommunaltekniska föreningen, vars yttrande utarbetats av bygg nadschefen E. Björkman i Karlstad, civilingenjören A. Jerdén i Malmö och stadsingenjören R. Lyttkens i Halmstad, har ansett, att det kunde starkt ifrågasättas om lagstiftning på området ännu vöre nödvändig i vårt land

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 37

och om de i vissa hänseenden obestridliga fördelarna därav uppvägdes av de relativt stora kostnader, som tillämpningen av en lag i ämnet enligt för eningens uppfattning komme att kräva. Drätselkammaren i Malmö har gjort gällande, att påståendena örn de olägenheter, som skulle lia vållats av Malmö stads vattentäkt, vore högst betydligt överdrivna. En närmare utredning i detta hänseende skulle enligt drätselkammarens mening giva vid handen, att något behov av lagstiftning icke skäligen kunde anses före ligga inom det område, som berördes av vattentäkten. I detta sammanhang bör anmärkas, att efter det drätselkammarens i Malmö utlåtande inkommit en av de sakkunniga, hovrättsassessorn A. G. Walin, i samarbete med representanter för Malmö stads vattenledningsverk upp rättat en promemoria angående verkningarna av vattenuppfordringen ur den s. k. Alnarpsströmmen med särskild hänsyn till Malmö stads vattentäkt. Sagda grundvattenström, ur vilken Malmö stad tillgodoser sitt vattenbehov, framflyter i nordvästlig riktning i en ränna i berggrunden inom vissa sock nar nordost och norr örn Malmö. Enligt vad promemorian ger vid handen har ortsbefolkningen uti ifrågavarande trakt av gammalt försett sina gårdar med vatten genom rörbrunnar till nämnda grundvattenström. Grundvatten ståndet har numera sjunkit avsevärt, vilket i viss utsträckning medfört olägenheter av betydelse för innehavare av dylika brunnar. Det område, inom vilket sådana olägenheter hittills uppkommit, synes i huvudsak vara begränsat till sex socknar med en befolkning av sammanlagt något mer än 3,200 invånare. Av införskaffade uppgifter framgår att inom området ifråga åtminstone 114 rörbrunnar menligt påverkats av grundvattenståndets sänk ning. I den mån elektrisk kraft finnes att tillgå synes som regel alltjämt finnas möjlighet att genom användande av moderna hjälpmedel erhålla till räckligt med vatten ur dylika rörbrunnar, ehuru för den enskilde kostnader na härför kunna uppgå till kännbara belopp. Sammanlagda beloppet av de kostnader, som i sådant hänseende åsamkats de enskilda, torde emellertid i förhållande till betydelsen för större förbrukare av att kunna tillgodogöra grundvatten ur Alnarpsströmmen vara ringa. Det har enligt vad i promemorian omförmäles även uppgivits, att grund vattenståndets sänkning i Alnarpsströmmen jämväl påverkat vattentillgången i vanliga grävda brunnar inom ifrågavarande område. De upplysningar, som i förevarande samband kunnat inhämtas, ha dock icke givit stöd för detta påstående.

hen lin \u <1 siik 1 i ira innebörden av de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag är på sätt förut nämnts utformat som lag örn ändring av vattenlagen. Det utgår i princip från att rätten att å ett område tillgodogöra grundvatten bör tillkomma markens ägare. Med grundvatten förstås i förslaget vatten, som finnes under markens yta. Anläggning, som är avsedd för tillgodogörande av grundvatten, benämnes i förslaget vatten täkt.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Beträffande huvudgrunderna i övrigt för lagstiftning i ämnet ha de sak kunniga funnit tydligt, att anläggningar för tillgodogörande av grundvatten under vissa förutsättningar borde få utföras även om de medförde skada eller intrång för annan. En intresseavvägning borde emellertid äga rum och vattentäkt anses tillåten allenast såframt den prövades ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt övervägde med vatten täkten förenade olägenheter. Frågor örn tillstånd till vattentäkt skola en ligt förslaget i regel prövas av vattendomstol och de sakkunniga ha före slagit, att sådan prövning städse skall föregå anläggandet av större vatten täkter, vartill hänförts anläggningar för tillgodogörande av mera grundvat ten än 150 kubikmeter örn dygnet. I vissa undantagsfall skall enligt för slaget frågan om tillstånd hänskjutas till Konungens avgörande. För skada och intrång skall ersättning givas. Sådan ersättning kan enligt förslaget be stämmas att utgå genom tillhandahållande av vatten. Vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vat ten till husbehovsförbrukning, intager enligt förslaget i vissa hänseenden en undantagsställning, i det att erforderligt grundvatten må tillgodogöras vid sådan vattentäkt utan att med anledning därav något ersättningsanspråk kan resas. Förprövning är icke heller i något fall erforderlig. De sakkun niga ha emellertid föreslagit ett stadgande, vilket möjliggör skälig fördel ning av grundvatten, som erfordras för husbehovsförbrukning, flera fastig heter emellan. Fråga örn sådan fördelning skall enligt förslaget prövas av allmän domstol. För den händelse, att konkurrens om en och samma grundvattentillgång uppkommer t. ex. mellan två eller flera kommuner eller mellan en kommun och en industri, skall enligt förslaget företräde givas å den anläggning, som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. Härvid skall dock iakttagas, att en ort ej må berövas erforderligt vatten från grund vattentillgång inom orten. Framhållas bör även, att förslaget medger möj lighet att vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten uppställa förbehåll till förmån för framtida behov av vatten inom en ort liksom för annat framtida allmänt behov. De sakkunniga ha tillika föreslagit ett stad gande av huvudsaklig innebörd, att vid särskilt framträdande brist å grund vatten inom en ort företräde skall givas åt ortens behov och annat allmänt behov. Till skydd mot förorening av grundvatten kan vattendomstol enligt för slaget besluta, att servitut skall åläggas annan tillhörig fastighet. I övrigt åligger det enligt förslaget den, som vill utföra åtgärd, vilken kan medföra menlig inverkan å en grundvattentillgång, att taga hänsyn till denna risk. I samband med föreskrifter i angivna hänseenden ha de sakkunniga i för slaget upptagit vissa stadganden jämväl angående nödig sparsamhet med grundvatten, örn framdragande av ledningar och dylika åtgärder, om under håll av vattentäkt och om vattentäkts tagande ur bruk m. m. Vidare ha föreslagits ett flertal mindre ändringar i de kapitel av vattenlagen, som in nehålla föreskrifter örn det processuella förfarandet, om vattenbok samt örn

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 39

besiktning, handräckning och ansvar, ävensom beträffande vissa slutbestäm melser i vattenlagen. Särskilda övergångsbestämmelser ha ock funnits er forderliga. Såsom förut nämnts ha de sakkunniga ansett sig i förevarande samman hang även böra beakta behovet av skydd mot förorening av ytvatten. I detta hänseende innebär förslaget allenast, att servitut må av vattendomstol åläg gas annan tillhörig fastighet på enahanda sätt som de sakkunniga föreslagit beträffande grundvatten. De grundsatser, å vilka de sakkunnigas förslag är uppbyggt, ha i allmän het vunnit anslutning i yttrandena över förslaget. Sålunda har av vattenöverdomstolen uttalats, att den ej funnit anledning till erinran mot nämnda grundsatser. Vattenrättsdomarna vid Norrbygdens och Västerbygdens vattendomstolar ha ansett förslaget väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Vattenrättsdomarna vid Söderbygdens och österbygdens vattendomstolar ha ej funnit anledning till någon erinran mot för slaget. Medicinalstyrelsen, som framhållit grundvattnets stora betydelse för hälsovården, har funnit, att detta förhållande i stort sett beaktats i förslaget. Sålunda hade bland annat det kommunala behovet av vatten givits ett bestämt företräde framför industriens behov. Förste provinsiallä karna i Östergötlands, Skaraborgs och Norrbottens lån ha icke haft något att erinra mot förslaget. Förste provinsialläkaren i Värmlands lån har alle nast anmärkt, att bestämmelserna till skydd mot förorening av grundvatten bort erhålla en mera framträdande plats. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vågingenjören i Norrbottens län samt lantbruksstyrelsen och lantbruksingenjörerna i Kalmar och Västernorr lands län ha lämnat förslaget utan erinran. Sveriges geologiska undersök ning och statens meteorologisk-hydrografiska anstalt ha endast framställt anmärkning mot vissa detaljer i förslaget. Kommerskollegium har uttalat, att förslaget syntes ha sin största bety delse ur kommunala synpunkter. De allmänna intressena komme genom förslaget att erhålla en än mer privilegierad ställning än som redan förut genom expropriationslagstiftningen varit tillförsäkrad dem. Vid den in tresseavvägning, som läge till grund för förslaget, hade därför näringslivets även ur samhällelig synpunkt beaktansvärda krav delvis fått ställas i efter hand. Med hänsyn till de viktiga samhälleliga syften, förslaget avsåge att främja, ansåge sig dock kollegiet ej böra framställa erinran mot grunder na för detsamma. Sveriges industriförbund samt svenska cellulosaförenin gen och svenska pappersbruksföreningen ha, med vissa detaljanmärkningar, uttalat, att förslaget i vad det rörde grundvatten vore ägnat att läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Sveriges kemiska industrikontor har icke haft någon erinran mot förslaget i vad det rörde grundvatten. Överståthållarämbetet har icke haft någon erinran mot grundsatserna i förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att de rättsregler, som av de sakkunniga föreslagits rörande utnyttjande av grundvatten, syntes väl

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

ansluta sig till i övrigt gällande bestämmelser på vattenrättens område och ägnade att i den allt starkare konkurrensen örn grundvattentillgångarna skapa bättre ordning och reda på hithörande rättsområde. Förslaget att möjliggöra smidigare former för skydd mot vattenförorening måste hälsas med tillfredsställelse. Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållnings sällskaps förvaltningsutskott ha uttryckligen förklarat, att de i allo förordade de sakkunnigas förslag att åtminstone viktigare frågor om tillgodogörande av grundvatten skulle prövas av vattendomstol. Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att den funnit förslaget väl avvägt, och länsstyrelsen i Gävle borgs län har framhållit, att förslaget syntes väl genomtänkt på grundval av den moderna grundvattentekniken, som gjorde det möjligt att behandla spörsmål rörande uttagande och avledande av grundvatten principiellt efter samma regler som de, vilka enligt gällande lag vore tillämpliga å ytvatten. Det vore lyckligt och för allmänheten klargörande att de nya bestämmelser na kunnat väl inpassas i vattenlagen. Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört att vid bedömandet av uppkommande rättsfrågor om grundvatten hänsyn måste tagas till en mångfald tekniska, ekonomiska och sociala pro blem. Det remitterade förslaget bure helt naturligt i viss mån vittne om att uppgiften att utarbeta en lagstiftning om grundvatten varit i hög grad kom plicerad och svårlöst. Icke förty framträdde förslaget, såvitt länsstyrelsen kunde bedöma, i stort sett uti invändningsfri gestalt. I övrigt ha länsstyrel serna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens län utan närmare angivande av skälen till styrkt förslaget. Länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvs borgs, Värmlands, örebro och Västernorrlands län ha ej funnit anledning till erinran. Länsstyrelserna i Blekinge och Kopparbergs län ha endast hem ställt örn vissa smärre ändringar i förslaget. Svenska landskommunernas förbund har beträffande huvudgrunderna i förslaget uttalat, att det vore välmotiverat, att förprövning av vattendomstol skulle äga rum, när fråga vore om tillgodogörande av större vattenmängder, samt att förbundet funne bestämmelserna i förslaget om ersättning för ska da och intrång förestavade av rättvisa och billighet. Svenska landstingsför bundet har ej haft någon erinran mot förslaget. Av Svenska teknologföreningen har väl ifrågasatts, huruvida icke en regle ring av rätten att utnyttja grundvatten kunde ske på ett enklare sätt än vad förslaget angåve. Då det emellertid måste anses, att förslaget hade den stora förtjänsten, att samhällenas, lantbefolkningens och industriens rätt till grundvatten därigenom komme att rättsligt regleras, kunde föreningen instämma i förslagets huvudsyfte. I övrigt har föreningen framhållit önsk värdheten av att en lag i ämnet handhades på sådant sätt att kostnader och tidsutdräkt i största möjliga mån begränsades. Svenska konsulterande in genjörers förening har anfört, att föreningen, som genom sina medlemmar i deras yrkesutövning haft talrika tillfällen till kontakt med vattendomsto larna, önskade uttala som sin uppfattning, att dessa domstolar i stort sett vore väl ägnade att handlägga mål av den tekniskt-juridiska natur, för vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 41

de nu vore avsedda. Icke minst med hänsyn till den i flera hänseenden lik artade karaktären hos dessa mål och mål örn grundvatten syntes det för eningen lämpligt, att jämväl handläggningen av de senare anförtroddes vat tendomstolarna. A andra sidan har av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån uttalats tve kan, huruvida en fullt så genomgripande lagstiftning som den föreslagna bor de genomföras. Länsstyrelsen i Jämtlands län har under åberopande av ett utav vägingenjören i länet avgivet yttrande uttalat, att den icke kunde till styrka att förslaget i oförändrat skick Indes till grund för lagstiftning. Nämn da vägingenjör har ansett, att i en blivande lag till grundvatten borde hän föras allenast vatten, som funnes på visst djup under markytan och vore äg nat att tillvaratagas i större omfattning. Därvid har anförts, att anläggan det av vägar och dylika företag ofta krävde avledande av grundvatten i ytli gare skikt, vilket icke borde få föranleda ersättningsanspråk. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som på sätt förut nämnts bifogat utlåtande från drätselkammaren i Malmö, har i anslutning till vad drätselkammaren uttalat funnit vissa betänkligheter mot förslaget. Särskilt hade länsstyrelsen fäst uppmärksamheten vid att principen om rätt till husbehovsförbrukning enligt länsstyrelsens mening icke vöre konsekvent genomförd såtillvida att rätt till husbehovsförbrukning för fastigheter inom ett vattentagande sam hälle icke syntes skola inverka på regleringen av ersättningsfrågor. Läns styrelsen ansåge, liksom drätselkammaren, ytterligare utredning önskvärd. Drätselkammaren i Malmö har gjort gällande, att kostnaderna för ut redningar örn grundvattenförhållanden, därest förslaget genomfördes, komme att bliva mycket stora icke endast i förhållande till de ersättningar, som kunde tänkas bliva utdömda, utan även i förhållande till anläggningskost naderna för vattentäkter. Vidare har drätselkammaren anfört, bland an nät: Genom lagförslagets principiella inställning komme ett samhälles behov att bliva sämre tillgodosett än enskilt husbehov av vatten, trots att vatten förbrukningen inom samhällena i stort sett vore av samma natur som för brukningen på landsbygden. Även i de större samhällena användes c:a 75 °/o av vattnet för husbehovsförbrukningen och endast c:a 25 °/o åtginge till industriförbrukning. Då i husbehovsförbrukningen på landsbygden in räknades viss förbrukning av vatten för lantbruks- och hantverksändamål, d. v. s. landsbygdens egentliga näringsgrenar, vore det befogat att jämställa hela ett samhälles vattenförbrukning med husbehovsförbrukningen på lands bygden. Örn ett samhälles innevånare vore bosatta i mindre grupper inom ett grundvattenområde och utnyttjade grundvattnet på det sätt, att vid varje grundvattentäkt icke uppfordrades mera än 150 kubikmeter per dygn, skulle enligt förslaget i regel icke någon ersättning utgå till husbehovsförhrukare även örn skada uppstode. Vid en mera koncentrerad bebyggelse kunde, även örn samhället vore beläget inom grundvattenområdet, däremot samhället, som då måste uttaga mera än 150 kubikmeter per dygn vid varje grund vattentäkt, få vidkännas dryga kostnader för utredning och såsom ersättning för skada och intrång. Rent principiellt syntes detta icke riktigt.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Däremot vore det rimligt, om husbehovsförbrukaren i skälig utsträckning vore skyldig underkasta sig följderna av, att en grundvattentillgång i ett samhälles intresse utnyttjades på bästa sätt för det allmänna. Husbehovs förbrukaren borde alltså icke ställas i någon privilegierad ställning och däri genom hindra ett helt samhälle att fylla sitt berättigade behov av vatten.

Svenska stadsförbundet, som icke ansett sig kunna tillstyrka förslaget, har bland annat anfört: Mot den föreslagna lagstiftningen talade att denna måste bli svår att tilllämpa. Detta skulle visserligen sannolikt gälla all lagstiftning om grund vatten. Även om tillämpningssvårigheter alltså alltid komme att föreligga, syntes det dock som om så skulle bli fallet i särskilt hög grad enligt före liggande i detalj gående förslag. Mot de sakkunnigas förslag talade vidare att detta komme att nödvändig göra utredningar, som åtminstone i många fall syntes bli mycket omfattande. Om kostnaderna för dessa utredningar, som måste avse ej blott framtida utan även befintliga anläggningar, förelåge av naturliga skäl ingen utredning. På goda grunder kunde dock antagas att kostnaderna ofta komme att stiga till belopp, som tedde sig oproportionerliga i förhållande till såväl anläggningar nas värde som framför allt de ersättningar som kunde komma att utgå. Kost naderna komme måhända till och med att avskräcka från grundvattentill gångarnas utnyttjande, medan lagen rimligtvis borde eftersträva motsatsen. Säkert vore i vart fall att det bleve städerna som komme att få betala lejon parten av dessa kostnader. Städerna komme på så sätt att få betala utfor skandet av landets grundvattenförhållanden. Ur de synpunkter förbundet hade att företräda kunde väl en lagstiftning vara önskvärd, om den motiverades med och utginge från att det i första hand gällde att tillgodose det allmänna intresse, som representerades av kom munernas alltmera ökade vattenbehov. Men denna utgångspunkt vore icke de sakkunnigas. Med hänsyn härtill och vad ovan anförts kunde förbundet därför icke finna det framlagda förslaget ägpat att läggas till grund för en lagstiftning örn grundvatten.

För den händelse en överarbetning av de sakkunnigas förslag ansåges böra äga rum har förbundet framhållit följande synpunkter: De sakkunniga hade ansett övervägande skäl tala för att de nya bestäm melserna inarbetades i vattenlagen. De hade ej förbisett den olägenhet detta förfaringssätt förde med sig genom att bestämmelserna splittrades på ett fler tal ställen. Förbundet ville understryka dessa olägenheter. I senaste edi tion av Sveriges rikes lag omfattade vattenlagstiftningen ej mindre än 167 tättryckta sidor lagtext. Att låta grundvattenlagstiftningen flyta in i denna mäktiga ström av andra lagstadganden måste medföra bestämda olägenhe ter för den som sedermera skulle söka återfinna stadgandena om grundvat ten. Särskilt gällde detta kommunalmän och kommunaltjänstemän, vilka icke hade anledning att eljest ingående syssla med vattenlagen. Örn en bli vande lagstiftning gåves ett mera allmänt och mindre detaljerat innehåll, bor de det icke erbjuda några olägenheter att liksom i Danmark ge den i en sär skild lag. En lagstiftning om grundvatten borde enligt styrelsens uppfattning utgå från det allmännas intresse. Detta syntes kräva dels företrädesrätt att ut nyttja grundvattnet, dels rätt att i vissa fall av andra orsaker sänka grund vattenståndet. En god motivering för det allmännas, d. v. s. närmast kommunernas, före trädesrätt till grundvattentillgångarna gåve de sakkunniga själva i sitt utta-

Kungl. Maj:ts proposition nr U 43

lande att tillgången å grundvatten i vårt land syntes vara relativt begränsad, medan vattenförbrukningen på senare tid varit och alltjämt vore snabbt sti gande. Lades härtill ett annat uttalande av de sakkunniga, enligt vilket grundvatten i allmänhet vore särskilt lämpat som dricksvatten, och beakta des samtidigt de kommunala vattenverkens viktiga samhällsuppgift att till handahålla hushållsvatten åt en alltmera växande stadsbefolkning, syntes yt terligare motivering för kravet på en samhällets företrädesrätt till grundvat tentillgångarna vara överflödig. De sakkunniga hade emellertid intagit en annan ståndpunkt. Även om, särskilt i konkurrenssituationer, ett visst företräde av dem tillerkändes de allmänna behoven, vore deras utgångspunkt dock den, att vattentäkt för viss fastighets husbehov i princip skulle lia företräde framför varje annat vat tenbehov. Häremot måste framhållas att grundvattnet icke kunde anses vara ett sådant tillbehör till den fastighet, varå det händelsevis för tillfället fun nes, att samhället skulle vara förhindrat att, när viktiga allmänna intressen talade därför, tillgodogöra sig denna naturtillgång. Denna samhällets företrädesrätt att framdeles utnyttja grundvattnet uteslöte naturligen icke, att enskilda intressen tillgodosåges, när och så länge de icke gjorde intrång på ett allmänt vattenbehov. Icke heller uteslötes varje ersättning åt andra intressen än de allmänna, ehuru ersättningarna i regel syntes kunna förbehållas sådana fall, då enskilda vid lagens ikraftträdande tillgodogjorde sig grundvatten eller inom en lämplig övergångstid vidtagit positiva åtgärder härför. Överhuvud syntes böra utnyttjas alla möjligheter att utan uppenbar orättvisa mot enskilda begränsa de fall, då kostnadskrä vande utredningar påtvingades dem som utnyttjade grundvatten. Om de sak kunnigas förprövningssystem bibehölles, borde sålunda övervägas att göra förprövning obligatorisk först vid en vattenuppfordring av 500 kbm per dygn i stället för 150 kbm, vilket representerade en förhållandevis ringa vatten mängd (1.74 sekundliter).

Av svenska kommunaltekniska föreningen har uttalats, att vid större an läggningar väl redan nu ganska omfattande undersökningar för beräknande av vattentillgången utfördes men att dessa dock ofta icke vore tillfyllest för bedömande i vad mån vattenutvinningen kunde menligt inverka på andra vattentäkter. Ytterligare undersökningar bleve därför nödvändiga örn för slaget genomfördes. Särskilt vid mindre anläggningar syntes dessa extra kostnader kunna bliva oproportionerligt stora i förhållande till övriga kost nader för vattentäkten. I övrigt har föreningen anmärkt, att samhällenas behov av vatten i förslaget syntes sämre tillgodosett än det enskilda hus behovet ävensom att vissa större grundvattenströmmar, särskilt i de fall då dessa genom jordlager, som icke vore genomsläppliga för vatten, vore iso lerade från grundvattnet närmast markytan, borde reserveras för allmänna behov eller att samhällena åtminstone i dylika fall borde erhålla samma rätt att tillgodogöra sig grundvatten som enskilda fastighetsägare.

Beträffande de sakkunnigas förslag i vad det avsåge skydd mot förorening av ytvatten har kommerskollegium uttalat, att det ansåge ytterligare utred ning erforderlig och icke kunde tillstyrka förslaget i nu förevarande del. Även Sveriges industriförbund, i vars yttrande Sveriges kemiska industrikon tor, svenska cellulosaföreningen och svenska pappersbruksföreningen instämt, har hemställt, att förslaget i fråga örn skydd mot förorening av ytvatten icke

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

måtte upptagas till avgörande i förevarande sammanhang. Härutinnan har avindustriförbundet anförts att, därest förslaget finge anses medgiva att förore ning från industrier skulle kunna förbjudas, ansåge förbundet att en lagstift ning av så omfattande räckvidd icke borde genomföras utan en mera ingå ende utredning. I detta sammanhang har erinrats, att ett företag borde kunna befria sig från skyldighet att vidtaga åtgärder för vattnets renande genom att utgiva ersättning. Härjämte har påpekats, att frågor rörande vattenförore ning redan nu kunde bliva föremål för bedömande av ett flertal myndighe ter. Det vore fördenskull icke lämpligt att göra ännu en myndighet behörig att pröva dylika frågor. Slutligen har jämväl svenska stadsförbundet ansett, att förslaget i vad det rörde förorening av ytvatten borde vila i avvaktan på en mera uttömmande reglering av denna fråga.

* ments6 Frågan om en reglering av rätten att tillgodogöra grundvatten var redan i chefen, samband med tillkomsten av vattenlagen föremål för uppmärksamhet men ansågs tills vidare icke böra upptagas till närmare behandling. Särskilt med hänsyn till behovet av skydd för den enskilde mot otillbörligt intrång genom grundvattentillgångarnas utnyttjande har därefter önskemålet om lagstiftning i ämnet blivit alltmer framträdande. Detta spörsmål, som med hänsyn till det värde grundvattentillgångarna representera är av stor betydelse, torde därför icke längre böra undanskjutas. Grundvattnet är ur hygienisk synpunkt särskilt lämpat att komma till an vändning för den kommunala vattenförsörjningen och tillgodogöres för så dant ändamål i stor omfattning. Vattenbehovet har ock som bekant i städer och andra samhällen, liksom på landsbygden, på senare tid varit i snabbt stigande. Härjämte utnyttjas de underjordiska vattentillgångarna -— för utom vid sjukhus och därmed jämförliga inrättningar — i betydande om fattning vid industriella företag. I närvarande stund användes sålunda grund vatten inom vårt land, ehuru tillgången därå är relativt begränsad, för .skilda ändamål i avsevärda mängder, och det ligger i sakens natur, att ett sådant tillgodogörande måste inverka på de naturliga grundvattenförhål landena inom vidsträckta områden. Vissa därmed sammanhängande förhål landen i Skåne ha på sätt förut nämnts blivit påtalade i de motioner, som föranledde riksdagen att begära utredning och förslag i ämnet. De sakkun nigas utredning har därjämte visat, att skadeståndsfrågor uppkommit på ett flertal andra ställen. Såsom den föregående redogörelsen utvisar har i ett stort antal yttranden över de sakkunnigas förslag vitsordats, att behov av lagstiftning örn tillgodo görande av grundvatten med större eller mindre styrka framträtt inom olika delar av landet. I vissa yttranden har dock bestritts, att förhållandena moti verade en sådan lagstiftning i vårt land. I detta hänseende synes särskilt böra uppmärksammas svenska stadsförbundets uttalande, att grannskapsrättens oskrivna regler syntes i flertalet fall erbjuda den enskilde erforderligt skydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Det torde i denna fråga böra erinras därom, att även de sakkunniga utta lat, att grannskapsrätten redan för närvarande torde giva innehavare av vat tentäkt visst skydd mot den som ville tillgodogöra grundvatten vid annan vattentäkt, åtminstone därest tillgodogörandet innebure ett osedvanligt ut nyttjande av fastigheten i fråga. Den uppfattning av gällande rätt, som så lunda kommit till uttryck, lärer icke sakna fog. Härvid må anmärkas, att enligt vissa rättsfall, som de sakkunniga anfört i annat sammanhang,1 ersätt ning tillerkänts den som till följd av sprängningsarbete för framdragande av tunnel eller genom gruvdrift gått förlustig vatten i sin brunn. Uppfordrande av grundvatten i större mängd synes i förevarande avseende med rätta kunna jämställas med sådana ingrepp i de naturliga förhållandena som nyss nämnts. Vad nu anförts torde dock icke jäva behovet av uttryckliga be stämmelser i ämnet. Så länge dylika bestämmelser saknas måste nämligen hos allmänheten råda stor osäkerhet angående innebörden av gällande rätt. Det är för övrigt att märka, att lagstiftning såsom i flera yttranden fram hållits måste anses önskvärd icke minst för tryggande av den kommunala vattenförsörjningen. 1 detta hänseende må erinras örn behovet av skydd mot konkurrens örn en och samma grundvattentillgång. Med hänsyn till det snabbt stigande vattenbehovet synes det välbetänkt att snarast giva regler i sistnämnda avseende. Härjämte är skydd mot förorening av grundvattnet av synnerlig vikt. De sakkunnigas förslag innebär en rättslig reglering av såväl samhälle nas och lantbefolkningens som industriens rätt till grundvatten. De princi per, på vilka förslaget är uppbyggt, ha också vunnit anslutning i flertalet yttranden. Vissa betänkligheter mot förslaget lia dock framförts. I främsta rummet torde härvid böra uppmärksammas den kostnadsfråga, som av sven ska stadsförbundet, drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekni ska föreningen dragits i förgrunden. I deras yttranden har gjorts gällande, att den föreslagna lagstiftningen skulle komma att medföra betydande utredningskostnader för dem som ville i mera avsevärd omfattning tillgodogöra grundvatten. Uppenbarligen är nu ifrågavarande synpunkt av särskild betydelse vid bedömande av lämpligheten av en mera ingående lagstiftning i ämnet. Det för håller sig emellertid som bekant så, att mer eller mindre omfattande under sökningar av grundvattenförhållandena under alla omständigheter måste föregå anläggandet av varje större vattentäkt. Detta förhållande har för övrigt vits ordats i de yttranden som avgivits av drätselkammaren i Malmö och kom munaltekniska föreningen. Undersökningarna lia måhända hittills mera säl lan utsträckts därhän, att det med någon högre grad av visshet kunnat kon stateras i vad mån genom den anläggning, som varit i fråga, större eller mind re olägenheter komine att åsamkas annan. Enligt de sakkunnigas förslag blir däremot erforderligt, att den, som önskar tillgodogöra grundvatten i mera be tydande omfattning, söker utreda jämväl de skadliga verkningar, som kunna

1 Jfr betänkandet sid. 85 och 86.

4G Kunyl. Maj:ts proposition nr 9.

följa därav. Jag kan ej finna annat än att detta krav måste anses synnerli gen rimligt. Det är emellertid uppenbart, att anspråken på grundvatten undersökningar i förekommande fall måste anpassas efter förhållande na på platsen samt efter omfattningen av de verkningar, som tillgodogö rande av grundvatten därstädes överhuvud kan tänkas medföra. De sakkunniga ha också uttalat att, där de lokala förhållandena vore sådana, att skada eller intrång av någon större betydelse icke behövde befaras, kunde det icke heller krävas, att för utrönande av mindre olägenheter några mera omfattande undersökningar vidtoges. Härjämte kan särskilt beträf fande jämförelsevis mindre betydande vattentäkter påpekas, att verkningarna av sådana anläggningar givetvis äro relativt begränsade och att anspråken på undersökningar måste jämkas därefter. De sakkunniga ha ock vid utfor mandet av bestämmelserna om förprövning skilt mellan större och mindre vattentäkter. Var gränsen dem emellan lämpligen bör dragas, kan vara föremål för delade meningar och jag återkommer till denna fråga i det föl jande. I nu förevarande sammanhang må endast nämnas, att sagda gräns — såsom svenska stadsförbundet yttrat — lärer kunna sättas högre än de sak kunniga föreslagit. Den hänsyn, som enligt vad jag nu framhållit måste tagas till skiftande förhållanden, ställer otvivelaktigt särskilda krav å de myndigheter, vilka skola tillämpa en lag i ämnet. Prövningen av viktigare mål rörande grund vatten skall enligt de sakkunnigas förslag omhänderhavas av vattendomsto larna. Erfarenheten örn dessa domstolars hittillsvarande verksamhet torde innebära erforderlig trygghet för en omdömesgill handläggning av hithörande frågor. Härvid kan erinras om den uppskattning av vattendomstolarnas sätt att handhava sina nuvarande arbetsuppgifter, som uttalats av svenska kon sulterande ingenjörers förening. Beträffande huvudgrunderna i förslaget för övrigt har det allmännas be hov av vatten i flertalet yttranden funnits tillbörligen tillgodosett. Svenska stadsförbundet, drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen ha emellertid framställt vissa erinringar med avseende å den ställ ning som enligt förslaget skulle tillkomma husbehovsvattentäkter i förhål lande till vattentäkter för allmänt behov. Enligt förslaget må såsom förut nämnts erforderligt grundvatten tillgodogöras vid vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets husbehovsförbrukning, utan att med anledning därav något ersättningsanspråk kan resas. Att tillgodogörande av grund vatten i den ringa omfattning, som i nu ifrågavarande fall kan komma i frå ga, bör stå envar jordägare fritt, synes också väl motiverat. I detta hänse ende har emellertid erinrats, att samhällenas vattenförbrukning syntes vara av enahanda natur som husbehovsförbrukningen å en fastighet. Det torde dock vara uppenbart, att den vattenförbrukning, som äger rum vid en gemen sam anläggning för ett samhälle med sammanträngd befolkning, i förevaran de avseende icke kan jämställas med husbehovsförbrukning vid vattentäkt å egen fastighet. Tydligt är också att, därest samhällena skulle anses berätti gade att genom tillgodogörande av grundvatten utan ersättningsskyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 47

förändra grundvattenförhållandena till men för annan, måste det uppkomma ett betänkligt osäkerhetstillstånd för ägare av jord, där grundvattenståndet kan påverkas. En mera avsevärd sänkning av grundvattenståndet inom en fastighet kan, även om det alltjämt är möjligt att anskaffa vatten å fastighe ten, medföra betydande kostnader för fastighetens ägare. Härjämte kan ur praktisk synpunkt bland annat förtjäna påpekas, att ett tättbebyggt samhälle äger helt andra möjligheter att för invånarnas gemensamma räkning ordna sin vattenförsörjning än befolkningen på ett mera glest bebyggt område, där varje fastighets ägare som regel är hänvisad till egen brunn. I fråga om skyldigheten att giva ersättning har länsstyrelsen i Malmöhus län anmärkt, att rätten till husbeliovsförbrukning för fastigheter inom ett vattentagande samhälle enligt förslaget icke syntes skola inverka på regle ringen av ersättningsfrågor. Med denna anmärkning torde avses, att enligt länsstyrelsens mening ett samhälle ej borde vara skyldigt att på grund av sänkning av grundvattenståndet giva ersättning i föreslagen omfattning till husbehovsförbrukare å fastigheter utom samhället, enär även med fastighe terna inom samhället finge anses förenad viss rätt att utan ersättningsskyl dighet tillgodogöra grundvattentillgången i fråga. I anledning härav må på pekas, att ett samhälles vattentäkt numera lärer så gott som undantagslöst förläggas utanför samhällets gränser eller i allt fall utanför den tätare be byggda delen därav. Det torde emellertid icke kunna anses, att ägare av fastighet inom samhället, respektive inom den tätare bebyggda delen därav, har någon med fastigheten förenad rätt till grundvatten från en grundvattenförekomst på annan plats. Beträffande i övrigt tänkbara fall må påpekas, att, därest ett samhälles vattentäkt förlägges t. ex. i samhällets gräns, kan grundvattenståndet komma att påverkas såväl utom samhället som inom samhället. I så fall skall helt naturligt enligt förslaget till ägare av fastig heter, belägna utom samhällets gräns, utgå ersättning allenast i anledning av den sänkning av grundvattenståndet, som äger rum utom samhället. Vad sist sagts äger ock tillämpning, därest ett samhälles vattentäkt till äventyrs i nå got undantagsfall förlägges i samhällets centrala del och sänkning av grund vattenståndet likväl inträder utom samhällets gräns. Mot den skyldighet att giva ersättning, som förslaget sålunda innebär, sy nes icke något vara att invända. Det kan härvid förtjäna erinras, att ersätt ning enligt förslaget icke skall utgå för oväsentliga olägenheter. Vägingenjören i Jämtlands län har framställt vissa erinringar mot de sak kunnigas förslag med hänsyn till företag, som medföra avledning av grund vatten. Till denna speciella fråga, som ej torde böra inverka på huvud grunderna i förslaget, vill jag återkomma i det följande. Av det anförda torde framgå, att jag i huvudsak vill ansluta mig till de grundsatser, som utmärka de sakkunnigas förslag i vad det rör grundvatten. Beträffande den bestämmelse i förslaget, som avser att bereda skydd mot för orening av ytvatten, har såsom förut nämnts i flera yttranden uttalats betänk ligheter mot förslagets genomförande i denna del utan avvaktan å resultatet

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

av den mera omfattande utredning rörande vattenförorening, varmed de sak kunniga äro sysselsatta. De erinringar som sålunda anförts torde böra beak tas. Frågan örn skydd mot förorening av ytvatten lärer sålunda icke böra upptagas till behandling i förevarande sammanhang. I likhet med de sakkunniga anser jag, att erforderliga stadganden örn grund vatten böra införas i vattenlagen. De sakkunnigas förslag till ändring av denna lag har i nu förevarande del med ledning av de inkomna yttrandena varit föremål för överarbetning inom justitiedepartementet. Jag vill i det följande närmare redogöra för de särskilda bestämmelserna rörande grund vatten i förslaget och de erinringar, som framställts mot desamma, ävensom för de ändringar i förslaget, som ansetts böra vidtagas. Härvid kommer jag dock att förbigå vissa smärre redaktionella jämkningar i fråga om bestäm melsernas utformning.

De särskilda bestämmelserna i de sakkunnigas förslag.

Förslaget berör 1, 2, 9, 11, 12, 13 och 14 kap. vattenlagen. I det följande behandlas beträffande ettvart av nämnda kap. de nya föreskrifter eller änd ringar av nu gällande bestämmelser, som de sakkunniga föreslagit, ävensom de övergångsstadganden, vilka ansetts erforderliga.

1 kap. vattenlagen.

I detta kap., som bär rubriken 'Om rätt till vatten’, ha de sakkunniga så som 14 § infört en ny avdelning med underrubriken 'Om jordägares rätt till grundvatten’. Med anledning härav ha två föregående underrubriker underkastats en mindre redaktionell jämkning.

14 §. Förevarande paragraf avser att reglera vem som äger tillgodogöra grund vatten, varmed såsom förut nämnts i förslaget förstås vatten, som finnes under markens yta. Denna definition omfattar enligt vad de sakkunniga framhålla såväl naturligt som konstgjort grundvatten, d. v. s. även sådant vatten, som tillförts grunden genom särskild åtgärd. Rätten att tillgodogöra sig grundvatten å ett område skall enligt förslaget tillkomma jordägaren. Denne skall emellertid vara underkastad de inskränk ningar, som erfordras till skydd för andra intressen. I förevarande paragraf i förslaget stadgas, att envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller eljest äro lagligen gällande, å honom tillhörigt område tillgodogöra sig vatten, som finnes under markens yta. I samband härmed förklaras emellertid tillika, att nämnda stadgande ej medför rubbning i den rätt att å annans område tillgodogöra grundvatten, som kan stödjas å dom, urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund.

Kungl. Majlis proposition nr 9. 49

Mot den av de sakkunniga föreslagna bestämningen av begreppet grund vatten har statens meteorologisk-hydrografiska anstalt anmärkt, att däri efter bokstaven icke innefattades det vatten, som trätt i dagen i källa eller brunn. Anstalten ville föreslå, att till grundvatten hänfördes vatten, som funnes i grundens naturliga hålrum eller därifrån just trätt i dagen. De sakkunniga ha i förevarande paragraf bland annat sökt giva en b e-Departement*etie fen stämning av begreppet grundvatten och därtill hänfört det vatten som finnes under markens yta. Beträffande den anmärkning som statens meteorologisk hydrografiska anstalt framställt mot den föreslagna begreppsbestämningen må framhållas, att det icke torde kunna uppkomma någon tvekan, att un der tillgodogörande av grundvatten enligt förslaget skall hänföras jämväl uppfordrande av vatten som samlats i en källa eller brunn. Någon ändring av förslaget i nu ifrågavarande del synes sålunda icke vara påkallad.

2 kap. vattenlagen.

I detta kap., som för närvarande har rubriken 'Örn byggande i vatten’, ha de sakkunniga dels infört förut berörda stadgande örn servitut till skydd mot förorening av ytvatten, dels ock huvuddelen av de nya bestämmelserna om tillgodogörande av grundvatten och vad därmed äger samband. Kapit let har i förslaget erhållit rubriken 'Örn byggande i vatten och om vatten täkt’, varefter såsom en första avdelning med kapitlets nuvarande rubrik följa bestämmelserna om byggande i vatten, omfattande 1—41 §§. De nya bestämmelserna om tillgodogörande av grundvatten och vad därmed äger samband skola enligt förslaget utgöra en senare avdelning av kapitlet, om fattande 42—61 §§, med rubrik 'Örn vattentäkt’.

Om byggande i vatten. Enligt de sakkunnigas lagförslag skulle beträffande avdelningen om byg gande i vatten såväl 14 § som 38 § bliva föremål för ändring. I 14 § skulle enligt förslaget införas förut berört stadgande rörande skydd mot förorening av ytvatten. Såsom förut nämnts har förslaget i denna del ansetts icke böra upptagas till prövning i förevarande sammanhang.

38 §. Enligt 38 § första stycket gäller för närvarande att, där arbete, som i 2 kap. sägs, avser huvudsakligen utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av allmän flottled, torr läggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2 och följande paragrafer av ifrågavarande kap. äga tillämpning endast, såvitt så dant finnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet. Nu angivna be stämmelse har i förslaget ändrats så, att även arbete, som huvudsakligen avser anläggande av vattentäkt, undantagits från tillämplighetsområdet för de bestämmelser, som gälla byggande i vatten. I övrigt är paragrafen oför ändrad. Wimne] till riksdagens protokoll 1999. t sami. Nr 9. 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Departements- Emot den föreslagna ändringen av förevarande paragraf synes icke något ehefen. vara a(j erinra.

Om vattentäkt.

Under nu ifrågavarande avdelning i förslaget har, såsom förut nämnts, upptagits huvuddelen av de nya bestämmelserna örn tillgodogörande av grundvatten och vad därmed äger samband.

42 och 43 §§. I 42 § ha de sakkunniga först givit en definition av begreppet vattentäkt. Därmed förstås anläggning, som är avsedd för tillgodogörande av grund vatten genom uppfordrande, bortledande eller tillvaratagande på annat sätt. Finnas för tillgodogörande av samma grundvattentillgång två eller flera an läggningar, sorn tillhöra samme ägare, skola anläggningarna, såframt de ej äro avsedda att tillgodose helt skilda behov, anses utgöra en vattentäkt. Ut vidgas vattentäkt med ny anläggning, skall denna enligt förslaget anses till höra den förut befintliga vattentäkten. — De sakkunniga påpeka, att en an läggning, som allenast är avsedd att användas till förhindrande av skadliga verkningar av grundvatten, ej innefattas i nyss angivna definition av be greppet vattentäkt. Därest en dylik anläggning medför menlig sänkning av grundvattenståndet, kan emellertid 58 § bliva tillämplig. Såsom en allmän princip, vilken bör tillämpas vid anläggandet av vat tentäkt, föreslå de sakkunniga under 43 §, att det skall ske så, att ändamå let må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Vidare innehåller nu nämnda paragraf, att vid nyttjande av vat tentäkt skall iakttagas nödig sparsamhet med vattnet. De sakkunniga på peka, att sistnämnda stadgande synts värdefullt såsom uttryck för strävan det, att grundvattnet borde komma till största möjliga nytta, samt att stad gandet även i sin mån gåve utrymme för den prövning efter skälighet, som i avsevärd utsträckning måste äga rum vid avgörande av konflikter vatten täkter emellan. Svenska kommunaltekniska föreningen har uttalat, att den ansåge att an läggning för tillgodogörande av grundvatten borde benämnas grundvatten täkt. Samma anmärkning har framställts av länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott. I fråga om 43 § har svenska teknolog!öreningen erinrat, att lagförslaget icke innehölle anvisning hur kontroll skulle utövas därå att nödig sparsamhet vid nyttjande av vat tentäkt bleve iakttagen. Departements- Vad först angår den av de sakkunniga använda terminologien synes tillchefen. räcklig anledning ej föreligga att frångå de sakkunnigas förslag härutinnan. Den princip, som kommit till uttryck i det i 43 § intagna stadgandet om skyldighet att vid nyttjande av vattentäkt iakttaga nödig sparsamhet med grundvattnet, synes vara av praktisk vikt. Med anledning av den anmärkning, som framställts av svenska teknologföreningen, må framhållas, att närmare föreskrifter om iakttagande av nämnda stadgande kunna meaaeias jämlikt 56 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 51

44 §. I 44 § lämnas närmare föreskrifter, under vilka förutsättningar vatten täkt må anordnas och nyttjas. De sakkunniga lia framhållit, att förevaran de lagstiftning väl borde i erforderlig omfattning medföra skydd mot skada och intrång genom anordnandet eller nyttjandet av vattentäkt men att å andra sidan tillstånd att anordna eller nyttja vattentäkt givetvis borde kun na meddelas även örn annan lede skada eller intrång. I 44 § första stycket stadgas härom, att vattentäkt ej må anordnas eller nyttjas så, att till följd därav fastighet berövas vatten, som kan anses erforderligt för fastighetens bruk, eller vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut eller annan eljest lider men av någon betydelse, med mindre det prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt över väger olägenheterna. För skada och intrång skall ersättning givas enligt reglerna i 9 kap. De sakkunniga ha framhållit, att vid bestämmande av, hur mycket vatten som kan anses erforderligt för viss fastighets bruk, hänsyn bland annat bor de tagas till framtida behov. Beträffande vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten, framgår av förslaget å ena sidan, att ägaren enligt de sakkunnigas mening skall vara skyldig tåla, att vattentillgången vid vattentäkten underkastas en mindre förändring till nackdel för honom. De sakkunniga framhålla emellertid å andra sidan, att en sådan inverkan som sist sagts givetvis bör undvikas, samt att en ny vattentäkt på grund av stadgandet i 43 § bör, där det utan oskälig kostnad kan ske, förläggas på en sadan plats, att den ej hindrar ägaren av en äldre vattentäkt att företaga erforderlig utvidgning av denna eller av dess drift. — I övrigt bör uppmärksammas, att förslaget icke upptager någon föreskrift, att frågan om tillåtligheten av vattentäkt — såsom fallet är beträf fande byggande i vatten — skall bedömas efter något visst, i lagen efter mate matiska grunder fastställt förhållande mellan nytta och skada. Den före slagna lydelsen av 44 § första stycket, enligt vilken vattentäkt må anordnas eller nyttjas på visst sätt om det prövas ur allmän och enskild synpunkt med föra fördel, som väsentligt överväger olägenheterna, vöre enligt de sakkun nigas mening bättre ägnad att för ifrågavarande fall medge hänsynstagande till alla berättigade synpunkter. Vad härefter angår föreskriften, att ersätt ning skall givas för skada och intrång, påpeka de sakkunniga, att enligt 9 kap. i förslaget ersättning kan komma att utgå i penningar eller genom till handahållande av vatten. Vid tillämpning av bestämmelserna i 44 § första stycket skall enligt andra stycket i samma paragraf iakttagas, att nyttjande av vattentäkt ej må med föra, att ett avsevärt antal fastigheter berövas valten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan anläggning, varav många ha uppe hälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas. Prövas vatten täkt vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende mod vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, skall enligt tredje stycket

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

av förevarande paragraf Konungen äga att utan hinder av vad i folsta och andra styckena sägs, efter hemställan av vattendomstolen, lämna medgi vande till vattentäkten. De bestämmelser angående anordnande och nyttjande av vattentäkt, för vilka nu redogjorts, lia icke ansetts böra gälla anordnande eller nyttjande' av vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vat ten till husbehovsförbrukning. Stadgande om sådant undantag har av do sakkunniga införts såsom fjärde stycke i 44 §. Undantaget innebär bland annat, att innehavaren av en vattentäkt, vilken är avsedd för annat ända mål än nyss sagts, som regel ej har någon talan, om han till äventyrs av en husbehovsvattentäkt lider men genom minskning i vattentillgången. Tvister om fördelning av grundvatten husbehovsvattentäkter emellan skola enligt förslaget avgöras jämlikt 57 §. Enligt uttalande av de sakkunniga borde till husbehovsförbrukning räknas t. ex. användning av vatten för hushållsändamål, bad, tvätt och rengöring å lantgårdar eller i egnahem eller hyreshus, vidare för vattning av kreatur eller annat vanligt lantbruksändamål, för bevattning av trädgård, som huvud sakligen är avsedd för eget behov, och i vissa fall för hantverk. Såsom exem pel å vattentäkter, som ej kunna anses vara avsedda allenast för husbehov, ha de sakkunniga nämnt vattentäkt, som tillgodoser vattenbehovet vid in dustriell anläggning, handelsträdgård, mejeri, restaurang, hotell, sjukhus eller tvättinrättning. Medicinalstyrelsen har anfört, att stadgandet i andra stycket av 44 § där om att nyttjande av vattentäkt ej finge medföra, att ett avsevärt antal fastigheter berövades vatten för husbehovsförbrukning, borde med hänsyn till vattnets betydelse ur hygienisk synpunkt skärpas genom att orden 'ett avsevärt antal’ uteslötes. I övrigt har styrelsen med anledning av vad de sakkunniga anfört beträffande innebörden av uttrycket 'husbehovsförbruk ning’ uttalat, att den för sin del till 'hushållsförbrukning’ hänförde även vattenförbrukningen vid sjukhus, hotell, restaurang och mejeri, där vatten komme till användning för dryck, matlagning eller beredning av födoäm nen. Styrelsen har därav dragit den slutsatsen, att vattentäkter, som till godosåge behov, som sist sagts, borde inbegripas under husbehovsvatten täkter. Härjämte må erinras örn de anmärkningar som enligt vad förut nämnts av länsstyrelsen i Malmöhus län, drätselkammaren i Malmö, svenska stadsför bundet och svenska kommunaltekniska föreningen framställts mot husbehovsförbrukarnas ställning enligt förslaget. Departements- • I förevarande paragraf av förslaget regleras bland annat, under vilka för chefen. utsättningar vattentäkt må anordnas och nyttjas, oaktat annan därav åsam kas olägenhet, ävensom i vad mån ersättning för skada och intrång skall gi vas. Med anledning av medicinalstyrelsens hemställan, att förslaget med hänsyn till grundvattnets betydelse ur hygienisk synpunkt skulle i först nämnda hänseende bliva föremål för viss skärpning, vill jag framhålla, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 53

vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna städse bör tillses, att en var fastighet såvitt möjligt alltjämt kan erhålla erforderligt vatten. Att på sätt styrelsen synes ha åsyftat under alla omständigheter upprätthålla detta krav lärer likväl föra för långt. Med anledning av vad styrelsen framhållit torde dock förslaget i förevarande hänseende böra jämkas så, att Konungens tillstånd till anordnande eller nyttjande av vattentäkt varder erforderligt, därest genom vattentäkten ett flertal — i stället för enligt de sakkunnigas förslag ’ett avsevärt antal’ — fastigheter berövas erforderligt vatten. Beträf fande härefter frågan om ersättning för skada och intrång måste förslaget härutinnan, såsom svenska landskommunernas förbund i annat samman hang yttrat, anses förestavat av rättvisa och billighet. De erinringar, som i förevarande avseende framställts i vissa yttranden, torde sålunda på grund av vad förut anförts icke böra föranleda någon ändring av förslaget. Vad angår den av medicinalstyrelsen jämväl berörda frågan om innebörden av det i sista stycket av paragrafen använda uttrycket ’husbehovsförbrukning’ synes styrelsen ha givit detta begrepp en innebörd, som mindre väl stämmer med allmänt språkbruk. De sakkunnigas uttalande i detta hänseende synes böra godkännas.

45 och 46 §§. Under 45 § föreslå de sakkunniga att, där för ändamålsenligt tillgodogö rande av grundvatten tarvas, att å annan tillhörig fastighet framdrages led ning för vattnet eller tages väg eller utsättes observationsrör eller utföres åtgärd till förebyggande eller minskande av skada, skall ägare av fastighet, som sålunda behöver tagas i anspråk, vara pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Örn rätt att över annans mark framdra ga ledning för vatten till husbehovsförbrukning skall emellertid gälla la gen därom den 28 juni 1918, vilket bland annat medför att vattendomstol för sådant fall ej behöver anlitas. Vad nyss sagts om skyldighet för fastig hets ägare att mot ersättning tåla intrång skall även äga tillämpning, där det erfordras, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last till skydd mot förorening av grundvatten. De sakkunniga framhålla som skäl för sistnämnda stadgande, att, ehuru grundvattnet av naturen är bättre skyddat mot förorening än ytvatten, förorening kan förekomma av olika anledningar. Vissa kommuner hade ock sökt skydda sig däremot genom tillskapande av servitut, inköp av stora markområden eller förvärv av vissa upplag. Be träffande frågan om den ersättning, som skall utgå i fall då servitut till skydd mot förorening av grundvatten kan komma att tillskapas, ha de sak kunniga framhållit, att något intrång, som kan berättiga till ersättning, icke får anses föreligga annat än i sådana fall, då servitutet är mer omfattande än vad fastighetens ägare på grund av allmänna regler är skyldig att iaktta ga. Där beslut meddelats, att servitut till skydd mot förorening av grund vatten skall läggas å fastighet, skall vattenrättsdomaren enligt förslaget ofördröjligen göra anmälan örn beslutet hos domaren i det tingslag eller rät ten i den stad, där fastigheten är belägen, varefter med sådan anmälan skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

förfaras som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom fin nes föreskrivet. I 46 § stadgas förbud att för ändamål, som i 45 § nämnts, taga i anspråk tomtplats, trädgård eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och ändamålet kan utan synnerlig olägenhet vinnas på annat sätt. I förevarande avseende har drätselkammaren i Malmö framhållit, att det skydd, som enligt 45 § i förslaget kunde skapas mot förorening av grund vatten, i många fall vore nödvändigt, men anmärkt, att den begränsning, som därigenom ålades en fastighets ägare, i regel borde bäras utan ersättning. Överståthållarämbetet har framhållit såsom önskvärt, att beslut enligt förevarande paragraf städse komme att anmälas hos inskrivningsdomaren i orten. Departements Vad först angår den av drätselkammaren i Malmö berörda ersättningsfrågan chefen. torde böra erinras, att såsom de sakkunniga uttalat ersättning i anledning av servitut till skydd mot förorening av grundvatten skall utgå allenast i sådana fall, då servitutet är mera omfattande än vad fastighetens ägare på grund av allmänna regler kan anses skyldig att iakttaga. Beträffande den av Överståthållarämbetet berörda frågan, i vilka fall be slut om servitut enligt 45 § borde anmälas hos inskrivningsdomaren i orten, lärer icke kunna bestridas, att dylik anmälan kan anses önskvärd även i andra fall än när fråga är om servitut till skydd mot förorening. En utvidgning av de sakkunnigas förslag i denna del torde emellertid kräva en omläggning av bokföringen av beslut i vattenmål överhuvud. Denna vittomfattande fråga synes icke lämpligen kunna upptagas till behandling i förevarande samman hang.

47 och 48 §§. Såsom förut nämnts ha de sakkunniga funnit, att anläggandet av större vattentäkter borde föregås av prövning av vattendomstol. I överensstäm melse härmed ha de sakkunniga — efter närmare utredning av frågan, var gränsen mellan större och mindre vattentäkter borde dragas — under 47 § 1 mom. föreslagit ett stadgande av innebörd, att anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för tillgodogörande av större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet, ej må påbörjas, förrän vattendomstolen efter vederbörlig ansökan meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må utföras och grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Härjämte stad gas förbud att, annat än för tillfälligt behov, utan vattendomstolens pröv ning vid befintlig vattentäkt tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vattenmängd, som därefter kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger 150 kubikmeter om dygnet. Äro i andra fall än nu nämnts sannolika skäl, att genom åtgärd för tillgodogörande av grund vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras likaledes enligt för slaget vattendomstolens prövning. De sakkunniga ha i anslutning till sist nämnda stadgande särskilt framhållit, att därunder icke folie anmanande

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 55

eller nyttjande av vattentäkt, vilken allenast vore avsedd för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Vid avgörande av frågan, huruvida allmän eller enskild rätt förnärmades, skulle nämligen iakttagas vad i 44 § vore stadgat. I första stycket av denna paragraf angåves, i vilka fall vattentäkt ansåges kränka annans rätt, och av fjärde stycket framginge, att de föregående styckena i samma paragraf icke vore tillämpliga å anord nande eller nyttjande av vattentäkt, som allenast vore avsedd för husbehov. Den, som ämnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, var för ej erfordras vattendomstolens prövning, äger enligt förslaget, om han så önskar, till beredande av trygghet för framtiden medelst ansökan påkalla sådan prövning. Örn vattendomstolen vid prövning, som förut nämnts, finner anordnande eller nyttjande av vattentäkt, varemot hinder skulle möta av bestämmel serna i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i samma paragraf ändock böra tillåtas, skall domstolen enligt 2 mom. i 47 § hemställa frågan därom Konungens avgörande. I 48 § behandlas det fall, att fråga är om två eller flera vattentäkter, som ej kunna jämte varandra nyttjas. Därest grundvattentillgången icke räcker för mer än en av de vattentäkter, om vilka är fråga, måste enligt vad de sakkunniga framhålla någondera vattentäkten erhålla företräde. I andra fall kunde tillgången å grundvatten vara sådan att, därest två eller flera an sökningar om rätt att tillgodogöra grundvatten förelåge, envar ansökan kun de bifallas med erforderlig begränsning av den vattenmängd, som finge till godogöras. De sakkunniga ha föreslagit, att för ifrågavarande fall skola tillämpas samma regler som enligt 38 § andra stycket i förevarande kap. för närvarande gälla om byggande i vatten. 1 sistnämnda lagrum stadgas att, där fråga är om företräde mellan olika företag, som röra samma vatten område eller av annan grund ej kunna jämte varandra utföras, skall före träde givas åt det företag som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn. I övrigt skall vid sådan frågas avgörande mellan stridiga intressen såvitt möjligt så jämkas, att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat. Härjämte skall emellertid, såsom förut antytts, enligt förslaget, när fråga är örn två eller flera vattentäkter, iakttagas, att tillämpningen av vad i 38 § andra stycket är stadgat ej får leda till att någon ort berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom orten. Sveriges industriförbund och svenska teknologföreningen ha i fråga om 47 § uttalat att, när det gällde att fastställa den vattenförbrukning, som skulle föranleda obligatorisk förprövning, vore den av de sakkunniga använda tidsenheten för snävt tilltagen. I stället för vattenförbrukningen per dygn borde vattenförbrukningen per vecka eller månad vara avgörande. Läns styrelsen i Blekinge län har ansett önskvärt, alt 47 § i förevarande avseende förtydligades. Svenska stadsförbundet har såsom förut nämnts ansett att, örn de sakkun-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

nigas förprövningssystem genomfördes, borde övervägas att göra förpröv ning obligatorisk först vid en vattenuppfordring av 500 kubikmeter om dyg net. Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållningssällskaps förvaltnings utskott ha såsom synnerligen angeläget framhållit, att lagstiftningen i ämnet icke komme att medföra en alltför omständlig procedur och därmed kost nad och tidsutdräkt för de jordägare, som ville utföra en brunnsanläggning för tillgodogörande av grundvatten. Även jordbrukets binäringar, t. ex. me jerier, måste i detta avseende uppmärksammas. Emellertid hade av de sak kunniga obligatorisk förprövning föreslagits endast för de fall, då tillgodo görande av mer än 150 kubikmeter örn dygnet vore avsett. Därtill komme att förslaget innebure skydd för jordägaren mot att den grundvattentill gång, han tillgodogjorde, toges i anspråk för annan anläggning, vilket i vis sa fall visat sig medföra betydande olägenheter. Även den procedur för fastställande av ersättning åt jordägaren som föreslagits syntes medföra ökad trygghet. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hade därför ej något att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende. Av svenska teknologföreningen har framhållits, att vattendomstolens pröv ning icke borde göras mera ingående än praktiska hänsyn krävde och att föreskrifter icke borde av vattendomstolen meddelas angående sättet för ut förande av vattentäkter. Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vatten domstol har anmärkt, att för undvikande av missförstånd syntes i 47 § böra erinras om att vad där vore stadgat örn skyldighet att söka vattendomstolens tillstånd icke gällde vattentäkt för enskild fastighets husbehovsförbrukning. Vattcnöverdomstolen har uttalat, att den funne vad sist anförts värt beak tande. Departements Genom bestämmelserna i 47 § ha de sakkunniga avsett att reglera den vik chefen. tiga frågan, i vilken omfattning åtgärd för tillgodogörande av grundvatten bör föregås av förprövning. I detta hänseende torde till en början böra uppmärksammas det i vissa yttranden framförda önskemålet, att till grund för fastställande av den vattenförbrukning, som skulle föranleda obligato risk förprövning, borde läggas vattenförbrukningen per vecka eller månad i stället för vattenförbrukningen per dygn. De i yttrandena föroxdade tids enheterna torde emellertid ej vara att föredraga framför den av de sakkun niga föi'eslagna. Vad härefter angår storleken av den vattenförbrukning, som städse skulle föranleda förprövning, har jag, såsom fönxt nämnts, i likhet med svenska stadsförbundet ansett, att den av de sakkunniga föreslagna grönsell lämpli gen bör höjas. Denna gränsdragning är beroende av den vikt, som anses böra tillmätas önskemålet, att giaindvattnet bör föxdxehållas de behov, som äro mest beroende därav, liksom att skada och intrång i annans rätt redan på förhand såvitt möjligt förebygges eller ersättes. A andra sidan bör givet vis såvitt möjligt undvikas, att vattendomstols förprövning föreskrives för fall, då något verkligt behov därav ej finnes. Jag har efter övervägande av denna fråga ansett mig böra föreslå, att till sådana större vattentäkter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 57

enligt förslaget städse skola vara underkastade förprövning, hänföras an läggningar för tillgodogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet. I anslutning härtill torde böra framhållas, att vattendomstolens för prövning givetvis icke bör göras mera ingående än praktiska hänsyn kräva. Beträffande utformningen av 47 § i övrigt torde på grund av den anmärk ning, som framställts av vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol, en mindre jämkning i 1 mom. andra stycket böra vidtagas i syfte att tydli gare utmärka, att i fråga örn vattentäkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, förprövning icke erfordras därför att vattentäkten kan vara till visst men för annan.

49 §. De sakkunniga ha framhållit, att vid konkurrens om en grundvattentill gång hänsyn till kommunalt eller annat allmänt behov borde tagas, även om behovet ännu icke vore aktuellt, men att det kunde vara lämp ligt, att en grundvattentillgång, som framdeles borde helt eller delvis vara förbehållen dylikt behov, tills vidare finge utnyttjas för annat ändamål. I anledning härav föreslå de sakkunniga, att vattendomsto len skall äga att vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodo göra större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet, såframt det fin nes påkallat, ålägga vattentäktens ägare att framdeles avstå vatten, som då kan prövas erforderligt för någon orts förseende därmed eller för tillgodo seende av annat allmänt behov, som av domstolen angives. De sakkunniga ha framhållit, att sådant förbehåll, som nu nämnts, icke innebär skyldighet att leverera vatten utan endast att avstå vatten d. v. s. tåla att grund vattentillgången tillgodogöres för det ändamål, som avses med förbehållet. I förslaget har emellertid beaktats, att i vissa fall även en sålunda begrän sad skyldighet kunde verka stötande för rättskänslan. Finnes, när fråga uppkommer örn tillämpning av förbehåll, som nyss nämnts, att det för vattentäktens ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vatten, som för ändamålet erfordras, äger fördenskull vattendomstolen enligt förslaget tillerkänna honom den ersättning, vartill omständigheterna kunna anses giva anledning. I samband med behandlingen av 44 § i förslaget har erinrats bland annat, att vid bedömande av frågan, hur mycket vatten, som skall anses erforder ligt för viss fastighets bruk, hänsyn måste tagas jämväl till framtida be hov. Såsom exempel å fall, då en ökning framdeles av vattenbehovet å en fastighet kan tänkas uppkomma, ha de sakkunniga särskilt nämnt, att en fastighets ägare ämnar exploatera sin fastighet för egnahemsbebyggelse. Härvid har påpekats, att det kunde vara förenat med betydande svårigheter att avgöra, huruvida och i vad mån hänsyn borde tagas till en dylik om ständighet. Förslaget innehåller därför i 49 § andra stycket ett stadgande, som medger att frågan i viss mån lills vidare kan lämnas oavgjord. Enligt sistnämnda lagrum äger vattendomstolen vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än 150 kubikmeter örn dyg-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

net ålägga vattentäktens ägare att, om framdeles behov därav uppstår, å fastighet, som genom vattentäkten berövas grundvatten, tillhandahålla er forderligt vatten för husbehovsförbrukning. Finnes, när fråga om fullgö rande av skyldighet, som nu nämnts, uppkommer, att tillhandahållande av vatten skulle för vattentäktens ägare medföra olägenhet av betydenhet, må emellertid enligt förslaget i stället bestämmas gottgörelse i penningar. I 49 § har slutligen erinrats, att 52 § innehåller stadgande örn skyldighet att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå vatten utan att förbehåll därom skett.

Med avseende å 49 § har kommerskollegium framställt erinran mot det föreslagna stadgandet i första stycket örn skyldighet för den, som erhållit vattendomstolens tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vatten mängd än 150 kubikmeter om dygnet, att framdeles för allmänt behov avstå vatten. Ersättning för det vatten, enskild näringsidkare eller annan tillståndsinnehavare sålunda genom ett framtida beslut kunde bliva förpliktad avstå, skulle endast lämnas då avståendet kunde betraktas som uppenbart obilligt. I sådant fall ägde vattendomstolen tillerkänna honom den ersätt ning, vartill omständigheterna gåve anledning. Kollegiet ville ifrågasätta huruvida ej rätten till skälig ersättning för avstående av vatten i föreliggan de fall borde tryggas genom mera distinkta bestämmelser. I fråga om andra stycket i paragrafen har svenska teknologföreningen framhållit, att den hänsyn, som enligt förslaget skulle tagas till enskild jord ägares framtida vattenbehov, ofta bleve svår att bedöma. Föreningen ville även framhålla, att, därest t. ex. ett samhälle bleve skyldigt att tillhanda hålla vatten till ett bostadsområde, borde de som erhölle vatten från sam hället förpliktas bidraga till gäldande av de kostnader som åsamkats sam hället för undersökningar och förslag i samband med tillkomsten av dess vattentäkt. I detta sammanhang bör även nämnas, att drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen framställt invändning däremot, att enligt de sakkunnigas uttalande till skada eller intrång genom tillgodogö rande av grundvatten skulle räknas bland annat, att grundvatten icke vi dare kunde erhållas å en fastighet, som vore ägnad att exploateras för egna hemsbebyggelse. Framtida behov av vatten i dylikt fall syntes böra regle ras efter lagens allmänna villkor. Svenska stadsförbundet anser, att i de fall då ersättning skulle utgå till en skilda borde hänsyn i allmänhet ej få tagas till att deras behov av vatten i en framtid kunde komma att ökas. Alldeles särskilt orimligt vore detta i det av de sakkunniga omnämnda fallet, att en livlig egnahemsbebyggelse vore att förvänta på en egendom. Egnahemsbildningen hade som bekant en viss för kärlek för städernas ytterområden. Icke nog med att en dylik egendoms mark värde stege genom stadens åtgöranden utan staden skulle enligt de sakkunni ga, om den till äventyrs ville hämta sitt vatten så att egendomens grund vattentillgång berördes, vara skyldig att utgiva ersättning därför. Enligt uttalande av medicinalstyrelsen borde andra stycket i 49 § ändras

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 59

så, att ersättning i där avsedda fall alltid komme att utgå genom tillhanda hållande av vatten.

Av mig förut föreslagen ändring av 47 § i fråga örn skyldigheten att söka Departement*vattendomstolens förprövning torde böra föranleda motsvarande ändring av chehn- 49 § första stycket. Den befogenhet att stadga förbehåll för framtida all mänt behov, som där tillerkänts vattendomstolen, lärer sålunda böra inskrän kas till det fall, att tillstånd meddelas att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet. Vad härefter angår den i lag rummet intagna ersättningsregeln synes vad kommerskollegium anfört mot densamma med hänsyn till dess natur av ett på grund av billighetsskäl med delat undantag icke böra föranleda ändring av förslaget. Enligt andra stycket av förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag skulle vattendomstolen äga att vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än 150 kubikmeter om dygnet ålägga vat tentäktens ägare att, om framdeles behov därav uppstode, å fastighet, som genom vattentäkten berövades grundvatten, tillhandahålla erforderligt vat ten för husbehovsförbrukning. Enligt uttalande i de sakkunnigas motive ring härför avsåges med stadgandet att bereda vattendomstolen möjlighet att uppställa förbehåll för framtida behov i sådana fall som då en livlig egnahemsbebyggelse kunde tänkas uppkomma å en fastighet. Häremot ha erinringar framställts av svenska stadsförbundet, drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen. Stadsförbundet har anfört, att i fall, då ersättning skulle utgå till enskilda, borde överhuvud hänsyn i all mänhet ej få tagas till att deras behov av vatten i en framtid kunde komma att ökas. Det torde vara rimligt, att vid bedömande av fråga örn ersättning för förlust av grundvatten viss hänsyn tages till framtida behov, som kan för utses. Något stadgande om rätt för vattendomstolen att uppställa särskilt förbehåll för eventuellt framtida behov av vatten å en fastighet torde emel lertid icke böra meddelas. Ifrågavarande stycke i 49 § i förslaget synes så lunda böra utgå.

50—52 §§. I 50 § första stycket stadgas örn verkan av vattendomstolens beslut i an ledning av ansökan, som rör vattentäkt. Härom gäller enligt förslaget, att beslut, som innefattar medgivande att anlägga och nyttja vattentäkt eller att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, skall, sedan det tagit åt sig laga kraft, i princip gälla mot envar. Vissa inskränkningar äro emellertid uppställda. Sålunda gäller enligt 51 § undantag för sådana fall, då oförutsedd skada inträffar. Vidare innehåller 52 § ett särskilt stadgande för den händelse, att inom en ort inträder avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, och slutligen medger 9 kap. omprövning i vissa fall. Här jämte bör framhållas, att den i förslaget upptagna bestämmelsen därom, att vattendomstolens beslut i princip vinner laga kraft mot envar, förutsät-

60 Kungl. Majlis proposition nr 9.

ter, att målet handlagts enligt det för ansökningsmål i allmänhet i 11 kap. stadgade förfarandet. Enligt 11 kap. 61 § andra stycket kan emellertid ett enklare förfarande anlitas. Där stadgas att, om mål är av beskaffenhet, att det synes lämpligen kunna avgöras med bindande verkan allenast mot viss eller vissa sakägare och deras rättsinnehavare, må vattenrättsdomaren för ordna, att målet utan kungörelse skall behandlas såsom stämningsmål. En erinran härom har intagits i förevarande stycke av 50 §. I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga under 11 kap. 63 § föreslagit, att vid meddelande av beslut, varigenom ifrågasatt anläggande av vattentäkt medgives, skall — liksom i fråga om byggande i vatten — av vat tendomstolen bestämmas viss tid, i regel ej överstigande tio år, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. I andra stycket av 50 § har ansetts böra upp tagas föreskrift att, där arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom tid, som sålunda enligt 11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, skall be slutet vara förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen som ej kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men uppstå, äger emellertid vattendomstolen enligt förslaget att på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja an stånd med anläggningens fullbordande på högst tio år. I 51 § har såsom förut nämnts upptagits stadgande, som beträffande oför utsedd skada medger undantag från regeln, att vattendomstolens beslut vinner laga kraft mot envar. Förslaget innehåller härom att, där genom an läggande av vattentäkt i enlighet med vattendomstolens beslut eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vat tendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmelsen i 50 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å ersättning enligt regler na i 9 kap. Sådant ersättningsanspråk måste dock framställas inom viss tid. De sakkunniga lia föreslagit, att anspråket för att kunna upptagas till pröv ning skall anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid. högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må ha föreskrivit. Tiden skall räknas från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller intrång, som av vattendomstolen icke förutsetts, av bety denhet, må enligt förslaget inom tid, som gäller för anmälan av ersättnings anspråk, talan föras örn meddelande av sådana ändrade föreskrifter röran de tillgodogörande av grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden. De sakkunniga ha erinrat, att vid meddelande av beslut angående vatten täkt torde vattendomstolen i allmänhet böra, bland annat, meddela före skrift, hur det skall förfaras vid vattenbrist, men att det kan tänkas, att så dan föreskrift ej meddelats, enär vattentillgången antagits vara till fyllest

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 61

för alla förhållanden. Härjämte har påpekats, att ej alla vattentäkter enligt förslaget komme att bliva föremål för vattendomstols prövning. I 52 § har fördenskull intagits ett stadgande, enligt vilket för den händelse, att till följd av långvarig torka eller annan därmed jämförlig orsak inom en ort inträder avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, ägare av vattentäkt — ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbehåll därom skett — skall vara skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed eller för tillgodoseende av annat allmänt ändamål prövas oundgängligen erforder ligt. Skyldigheten att avstå vatten innefattar enligt vad de sakkunniga erinra icke skyldighet att leverera vatten. I fråga om ersättning för olägenhet, som genom tillämpning av nyssnämnda stadgande åsamkas vattentäktens ägare, skall enligt förslaget gälla vad i 49 § första stycket för där avsett fall föreslagits. Vattendomstolen skall sålunda äga att, där det för vattentäk tens ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vatten, som för ändamålet erfordras, tillerkänna honom den ersättning, var till omständigheterna kunna anses giva anledning. Beträffande 52 § i förslaget har svenska teknologföreningen anmärkt, att svårigheter komme att uppstå, när det gällde att avgöra, huruvida inom en ort avsevärd minskning i grundvattentillgången vore beroende av vatten uppfordringen eller av ogynnsamma nederbördsförhållanden. Det är antagligt, att tillämpningen av 52 § i förslaget under vissa förhål- Departementlanden kan, på sätt svenska teknologföreningen yttrat, bliva förenad med chefen. svårigheter. Då den i paragrafen uttalade principen synes riktig, torde likväl föreningens anmärkning icke böra föranleda någon ändring av stadgandet i fråga. Jag har ej heller i övrigt funnit anledning till ändring av nu föreva rande paragrafer. 53 och 54 §§. Under 53 § ha de sakkunniga föreslagit att, där vattentäkt nyttjas utan att medgivande enligt vattenlagen därtill erhållits, skall ägaren vara berättigad att medelst ansökan i vederbörlig ordning påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan av vattendomstolens beslut skall enligt för slaget vad i 50—52 §§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrät telse. Härefter lia de sakkunniga i 54 § upptagit ett stadgande, enligt vilket för det fall, att efter den nya lagens ikraftträdande vattentäkt tages i bruk eller vid vattentäkt tillgodogöres större vattenmängd än förut, utan att föregående prövning av vattendomstolen skett, vattentäktens ägare skall vara bevisningsskyldig i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd. I fråga örn den i 54 § stadgade bevisningsskyldigheten lia drätselkamma ren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen framhållit, att den syntes bliva betungande. Länsstyrelsen i Uppsala län och länets hushållnings sällskaps förvaltningsutskott lia ifrågasatt, huruvida den i lagrummet in tagna bevisregeln vore lämplig i fråga örn husbehovsvattentäkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Departements. Med anledning av den anmärkning, som av drätselkammaren i Malmö och chefen. svenska kommunaltekniska föreningen framställts mot 54 §, torde böra på pekas, att vid tillämpning av den föreslagna lagstiftningen i förevarande av seende, liksom eljest, icke några orimliga anspråk få uppställas. Härjämte bör framhållas, att ifrågavarande stadgande icke lärer ålägga den bevisningsskyldige att styrka tidigare vattenstånd i varje brunn, vars ägare påstår att vattentillgången i densamma minskat, utan allenast det allmänna förutvaran de grundvattenslåndet inom det område, som är i fråga. Beträffande frågan om förevarande bevisregel borde gälla även husbehovsvattentäkter torde böra uppmärksammas, att den, med hänsyn till husbehovsvattentäkternas allmänna ställning enligt förslaget, icke lärer kunna komma att åberopas mot ägare av sådan vattentäkt.

55 och 56 §§. Vid meddelande av tillstånd att tillgodogöra grundvatten kan vattendom stolen enligt vad de sakkunniga anfört tänkas begränsa rätten därtill på hu vudsakligen två sätt. Vattendomstolen kan sålunda föreskriva, att grund vattenståndet ej må sänkas mer än till en viss grad, i vilket fall för kontroll därav erfordras utsättande av observationsrör. De sakkunniga påpeka, att nu ifrågavarande metod kan vara förenad med avsevärda svårigheter, bland annat på den grund att grundvattenståndet, oberoende av örn vatten tillgodogöres eller ej, kan vara underkastat betydande variationer. Den andra metoden för begränsning av rätten att tillgodogöra grundvatten är att vat tendomstolen föreskriver viss största vattenmängd, som må tillgodogöras under viss angiven tidsperiod. En sådan föreskrift kan lätt kontrolleras genom vattenmätare. I 55 § första stycket ha de sakkunniga upptagit stadgande att, därest vid prövning rörande vattentäkt meddelats föreskrift, att till utrönande av dess inverkan å grundvattenståndet skall finnas ett eller flera observationsrör el ler att vattenmätare skall användas vid vattentäkten, skall det åligga vat tentäktens ägare att noga iakttaga de bestämmelser som i sammanhang där med må ha meddelats. Härjämte har i 55 § andra stycket stadgats att, därest enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av vattentäkt skall iakttagas, att visst grundvattenstånd ej underskrides, är vattentäktens ägare skyldig att i vad på hans åtgärd ankommer så förfara, att grundvattenståndet ej sjunker under föreskriven höjd. Vidare innehåller nu ifrågavarande stycke en föreskrift för det fall, att två eller flera vattentäkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning, äro beroende av samma grundvattentillgång. I så fall skall, såframt vattendomstolen ej annorlunda bestämt, envar av de ras ägare vara pliktig att, när så erfordras, inskränka tillgodogörandet av grundvatten vid honom tillhörig vattentäkt så, att föreskrivet grundvatten stånd ej underskrides. De sakkunniga påpeka, att en mera detaljerad reg lering kan vinnas enligt 56 §. Beträffande sistnämnda paragraf framhålla de sakkunniga till en början, att tillstånd att anlägga och nyttja vattentäkt i allmänhet ej behöver inne-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 63

bära annat än att vattentäktens ägare må vid denna tillgodogöra grundvat ten under de villkor, som av vattendomstolen angivas. Tillstånd att vid en vattentäkt tillgodogöra grundvatten skulle sålunda som regel icke behöva in nebära förbud att vid annan vattentäkt tillgodogöra grundvatten, men un derstundom kunde det dock bliva nödvändigt att inskränka tillgodogörandet av grundvatten vid annan vattentäkt. De sakkunniga ha fördenskull i för sta stycket av 56 § upptagit stadgande att, även om vattendomstol medde lat tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma grundvattentillgång, söka faststäl lande av ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Ärende, som nu sagts, skall enligt förslaget prövas i enlighet med de för anläggande av vattentäkt stadgade grunder. Om verkan av vattendomstolens beslut skall i tillämp liga delar gälla vad i 50—52 §§ är föreslaget. I andra stycket av 56 § ha de sakkunniga intagit föreskrift att, om vat tentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vattendomstolens pröv ning eller örn meddelade bestämmelser äro ofullständiga, må på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vattendomstolen, där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till efterrättelse mel lan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa sådana bestämmel ser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga olägenheten. Av länsstyrelsen i Gävleborgs län har beträffande 56 § anmärkts, att fall kunde uppstå, där en redan befintlig industriell grundvattenförbrukning kunde försvåra t. ex. anläggandet av en kommunal vattentäkt. I den mån industrianläggningen lämpligen kunde genom annan vattentillförsel eller eljest erhålla full ersättning, borde den kommunala vattentäkten erhålla fö reträde. Förslaget syntes ej klart medgiva en sådan tillämpning. Svenska stadsförbundet har anfört, att hur än en lagstiftning i ämnet ut formades syntes det vara en billig fordran, att den rätt som tillerkändes ett allmänt företag icke i framtiden inskränktes. Tvärtom borde hänsyn till allmänna intressen fordra, att ett dylikt företags utvidgningsbehov beakta des. Enligt 56 § i de sakkunnigas förslag kunde emellertid meddelade be stämmelser till och med helt upprivas. I detta sammanhang borde fram hållas att en penningersättning för minskad vattentillgång ofta icke kunde bereda en kommun verklig ersättning för förlusten. Vad kommunen hade intresse av vore vattnet, och ersättningsvatten kunde kanske i vissa fall icke anskaffas för rimlig kostnad. Svenska teknolog!öreningen har framhållit, att det icke vore mer än rim ligt, att vid konkurrens mellan vattentäkter den, som genom mer eller mindre omfattande och kostsamma undersökningar först konstaterat en grundvat tenförekomst, erhöllc en viss företrädesrätt till vatten från densamma. In nan en sådan ändring, som i 56 § första stycket avsåges, bleve vidtagen, bor-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

de i allt fall den, som därav skulle vinna en förmån, föranstalta örn under sökning för utrönande av möjligheten att för skälig kostnad erhålla vat ten från annat håll. Drätselkammaren i Malmö och svenska kommnnaltekniska föreningen ha uttalat, att den allmänna rättsuppfattningen krävde, att senare tillkomna vattentäkter, särskilt om de ej tjänade allmänt behov, borde komma i andra hand. Departements Beträffande 55 § torde det vara överflödigt att, såsom de sakkunniga i chefen. första stycket föreslagit, stadga skyldighet för ägare av vattentäkt att noga iakttaga de bestämmelser som av vattendomstol meddelats i samband med föreskrift att till utrönande av vattentäkts inverkan å grundvattenståndet skall finnas ett eller flera observationsrör eller att vattenmätare skall an vändas. Detta stadgande synes sålunda böra utgå. En länsstyrelse har såsom nämnts i fråga örn 56 § uttalat tvekan, huru vida med stöd av detta lagrum en planerad kommunal vattentäkt kunde till erkännas företräde framför en redan befintlig industriell vattentäkt. Av en jämförelse med 44 § torde dock med erforderlig tydlighet framgå, att en kom munal vattentäkt kan av vattendomstol, liksom av Konungen, där hans sam tycke enligt nämnda paragraf förutsättes, tillerkännas företräde framför en redan befintlig industriell vattentäkt. Med anledning av de anmärkningar, som i övrigt framställts med avseende å 56 §, må dock framhållas, att en äldre vattentäkt uppenbarligen endast när särskilda skäl därtill föranleda bör vara skyldig vika för en senare tillkommen vattentäkt. Härjämte bör erinras, att ägaren av en lagligen tillkommen vattentäkt — bortsett från fall, då fråga är om tillämpning av förbehåll enligt 49 § — icke enligt förslaget är skyldig att underkasta sig en sådan inskränkning i sin rätt annat än mot ersättning för den förlust eller kostnad, som åsamkas honom.

57 §. I förevarande paragraf av förslaget regleras frågan, hur det skall förfaras, om flera husbehovsvattentäkter äro beroende av samma grundvattentill gång, eller örn en vattentäkt, avsedd för husbehov, är gemensam för flera fastigheter. Såsom allmän regel ha de sakkunniga föreslagit att, örn två eller flera fastigheter för husbehovsförbrukning äro beroende av samma grundvattentillgång, skall, där fastigheternas behov ej kan till fullo täckas, vattnet fördelas mellan dem efter vad som prövas skäligt. Härvid skall emellertid iakttagas, att fastighet ej må berövas vatten, vartill den med hän syn till läge och naturlig beskaffenhet, väsentligt äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses äga företräde. Fördelning, som vid visst tillfälle med stöd av ifrågavarande stadgande ägt rum, må, när ändrade för hållanden inträtt, jämkas därefter. I detta sammanhang bör nämnas, att fråga om fördelning, som i förevaran de paragraf avses, enligt förslaget skall prövas av allmän domstol. Departements Det torde vara lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i lagen in chefen. tages ett stadgande, som för det fall att två eller flera fastigheter för hus-

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 65

behovsförbrukning äro beroende av samma grundvattentillgång möjliggör fördelning av vattnet mellan fastigheterna. Även synes vara riktigt, att vid fråga om sådan fördelning skall iakttagas, att fastighet ej må berövas vatten, vartill den på grund av omständigheterna bör anses ha företrädesrätt. En ligt förslaget skulle bland annat väsentligt äldre bebyggelse kunna medföra dylik företrädesrätt. Det synes emellertid som om erforderlig hänsyn till tidigare bebyggelse borde tagas även om bebyggelsen icke kan sägas vara Väsentligt äldre’. Ordet väsentligt torde därför böra utgå.

58 §. Av allmänna regler följer, att en vattentäkt liksom annan egendom i vad avser själva anläggningen åtnjuter skydd mot skadegörelse. Beträffande den grundvattentillgång, som tillgodogöres vid vattentäkten, ha de sakkunniga anfört, att ur vattenlagens regler kan härledas rätt till ersättning, därest ett företag, som avses i samma lag, medför minskad tillgång å vatten i en brunn eller försämrar vattnets beskaffenhet, samt att hälsovårdsstadgan ger ett visst skydd mot förorening. De lia därjämte erinrat därom, att grannskapsrättens allmänna regler i vissa fall torde kunna åberopas såsom stöd för ta lan mot den, som skadar en grundvattentillgång. Med hänsyn till grund vattentillgångarnas utomordentliga värde borde emellertid enligt de sakkun nigas mening ett mera fullständigt skydd eftersträvas. Vad särskilt anginge frågan örn skydd mot förorening hade denna förut berörts av de sakkun niga under 45 §, men det vöre uppenbart, att sådant servitut, som där av setts, icke komme att tillskapas annat än i relativt begränsad omfattning. Såsom exempel å åtgärder, som kunna medföra menlig inverkan å en grundvattentillgång, lia anförts grävning av grusgrop eller för husgrund samt grundvattnets bortdränerande genom avloppsledning. Vidare ha de sakkunniga erinrat, att sprängning i berg kan medföra, att grundvatten avledes från de sprickor i berget, där det förut framrunnit, samt att genom anordnande av upplag för bensin, fotogen och andra oljor särskild fara för förorening kan komma att föreligga. Förorening kunde också tänkas upp komma genom läckor å kloakledning liksom på många andra sätt. De sakkunniga lia under nu förevarande paragraf föreslagit att, örn någon vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga an nan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grundvattentill gång, skall han vara skyldig att iakttaga alla de försiktighetsmått som skä ligen föranledas av omständigheterna. Försummar han det, skall ersättning givas för den skada, som därav följer. Skadeståndsskyldighet skall enligt förslaget även föreligga, där åtgärd, som är av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller innebär särskild risk för skada å grundvattentillgång, medför sådan skada, ehuru tillbörlig försiktighet iakttagits. Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall det tillkomma länssty relsen att, där ansvar ej finnes särskilt stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd, som i första stycket sägs, att iakttaga vad honom åligger ävensom, i den händelse försummelse i sådant hänseende redan före- Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 9. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

lupit, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad efter vad som tjän ligast finnes. När skäl därtill äro, må länsstyrelsen ock enligt förslaget vid lämpligt äventyr förbjuda åtgärdens vidtagande förrän pant eller borgen bli vit ställd för skadestånd, vartill åtgärden kan föranleda. Länsstyrelsens be slut skall omedelbart lända till efterrättelse och gälla intill dess annorlunda varder förordnat.

Länsstyrelsen i Göteborgs och bohus län har ifrågasatt, huruvida icke 58 § ginge längre i strävandet att skydda grundvattentillgångarna än som under normala förhållanden krävdes. Länsstyrelsens ingripande måste för att icke förlora sin effektivitet ske med största möjliga snabbhet. Detta kunde medföra, att länsstyrelsen icke finge tillräcklig möjlighet att i det sär skilda fallet bedöma, huruvida behovet av skydd för en grundvattentillgång stöde i rimligt förhållande till vikten av den åtgärd, som hotade grundvat tentillgången, eller till kostnaderna för erforderliga försiktighetsmåtts vid tagande. Bestämmelserna syntes även kunna utnyttjas i trakasseringssyfte. Såsom förut nämnts har vägingenjörcn i Jämtlands län, vars yttrande åbe ropats av länsstyrelsen i länet, anfört, att anläggande av vägar och dylika företag ofta krävde avledande av grundvatten i ytligare skikt, vilket icke borde få föranleda ersättningsanspråk. Svenska stadsförbundet har anfört följande: Det allmänna hade intresse dels av att tillgodogöra sig grundvatten, dels av att på annat sätt sänka grundvattenståndet. Sistnämnda intresse stöde uppenbarligen i en viss motsättning till del förra. Det syntes emellertid hu vudsakligen göra sig gällande i städer och andra tättbebyggda samhällen, där en sänkning av grundvattenståndet framstode som önskvärd ur hygieniska eller andra allmänna synpunkter. Det borde därför övervägas att i en grund vattenlagstiftning giva särskilda regiel för stadsplanelagt område, varigenom bland annat kommunens behov av att sänka grundvattenståndet gåves abso lut företrädesrätt framför andra intressen, så att ersättning för skada å en skilda vattentäkter icke behövde förekomma. Ett sådant stadgande syntes vara rimligt, ty företag som sänkte grundvattenståndet, t. ex. i dräneringssyfte avloppsledningar eller ur kommunikationssynpunkt trafik tunnlar, må ste anses höra så nära samman med en stadsbildning och dess uppgifter, att en enskild kommunmedlem som eljest droge nytta av staden icke borde an ses berättigad att häremot hävda sitt intresse av ett högre grundvattenstånd. Förbundet ville alltså icke göra gällande att alla enskilda intressen borde stå tillbaka för det allmännas intresse, då ett företag som en trafiktunnel igång sattes. Affärsidkare borde t. ex. kunna kräva att icke lida starkare intrång i sin handel av ett dylikt företag. Deras intresse därav vore — framför allt i en stad — normalt och berättigat. Men intresset av ett högt grundvatten stånd vore — i en stad — icke normalt. Det föreslagna stadgandet örn skydd mot förorening av grundvatten erbjöde ytterligare ett exempel på lämpligheten av att särskilda bestämmelser meddelades för stadsplanelagt område. Inom ett dylikt borde nämligen kra ven på skydd mot föroreningar icke göras lika stränga som på landsbygden med hänsyn till svårigheterna att erhålla täta avloppsledningar och hindra föroreningar från markytan. Drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen ha anfört, att inom samhällen förekomme ej sällan att, då avloppslednin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 67

gar infördes, grundvattenståndet sjönke och husbehovsbrunnar sinade. Ef tersom anläggandet av avloppsledningar i regel avsåge, förutom bortledande av avloppsvatten, att sänka grundvattenståndet för torrläggning av marken till erforderligt djup under källargolven, borde kostnaden för erforderlig fördjupning av brunnarna i dylika fall rimligen bäras av fastighetsägarna. Länsstyrelsen i Östergötlands län har framhållit önskvärdheten av att i den föreslagna lagen intoges eller i särskild ordning meddelades bestämmel ser om befogenhet för länsstyrelserna att tillkalla sakkunniga biträden. I samband därmed borde även meddelas föreskrift, huruvida gottgörelsen till sådant biträde skulle stanna å statsverket eller borde helt eller delvis gäldas av enskild part. Även länsstyrelsen i Norrbottens län har påpekat behovet av sakkunniga biträden. Vidare har förste provinsialläkaren i Värmlands län framhållit, att länsstyrelserna borde äga tillgång till sanitetsteknisk ex pertis. Förevarande paragraf i förslaget innehåller såsom förut nämnts till en Departemenisbörjan stadgande att, där någon vill utföra grävning eller sprängning eller c e en' anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra men lig inverkan å grundvattentillgång, skall han vara skyldig att iakttaga alla de försiktighetsmått, som skäligen föranledas av omständigheterna. Emot innehållet i detta stadgande torde icke någon berättigad invändning kunna framställas. De sakkunniga ha vidare föreslagit, att i paragrafen skulle intagas före skrift, att den som försummar vad nyss sagts skall vara skyldig att giva ersättning för den skada som därav följer. Härjämte skulle enligt de sak kunnigas förslag skadeståndsskyldighet föreligga jämväl där åtgärd, som är av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller innebär särskild risk för skada å grundvattentillgång, medför sådan skada, ehuru tillbörlig försiktig het iakttagits. I flera yttranden ha erinringar framställts mot de sålunda föreslagna skadeståndsreglerna. Dessa synas ock i vad angår frågan om skadeståndsskyldighet på grund av åtgärd, som är mer än vanligt ingripande eller innebär särskild risk för skada, beröra frågor av stor principiell be tydelse. Det lärer fördenskull vara mindre lämpligt att i förevarande sam manhang särskilda bestämmelser meddelas i de hänseenden som nyss nämnts utan torde frågan om skadeståndsskyldighet i nu avsedda fall böra be dömas enligt de allmänna regler som få anses gälla inom grannskapsrätten eller beträffande farlig verksamhet. Vad härefter angår det av de sakkun niga föreslagna stadgandet örn skyldighet att giva ersättning på grund av försummelse att iakttaga tillbörliga försiktighetsmått lärer utan särskild före skrift vara tydligt, att skadeståndsskyldighet i dylikt fall föreligger. På grund av vad sålunda anförts lia de föreslagna bestämmelserna örn skadeståndsskyl dighet ej ansetts böra upptagas. Vid sådant förhållande synes anledning saknas att, såsom i ett yttrande föreslagits, meddela särskilda bestämmelser för stadsplanelagda områden. Enligt de sakkunnigas förslag skall det tillkomma vederbörande läns styrelse att tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd som i förevarande para-

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 9.

graf avses, att iakttaga vad honom åligger ävensom i den händelse försum melse i sådant hänseende förelupit förordna om rättelse på den försumliges bekostnad. Vad sålunda föreslagits synes lämpligt. Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare länsstyrelsen äga att vid lämpligt äventyr förbjuda vidtagandet av åtgärd som nyss sagts förrän pant eller borgen blivit ställd för skadestånd, vartill åtgärden kunde föranleda. Beträffande detta stadgan de synes tveksamt, huruvida det icke kan befaras föranleda onödiga tvister. Då icke såvitt känt är något större praktiskt behov av en sådan bestämmelse som den nu ifrågavarande framträtt, synes den kunna uteslutas ur för slaget. I vissa yttranden har framhållits, att länsstyrelserna syntes bliva i behov av sakkunniga biträden vid handläggning av frågor, som i förevarande pa ragraf avses. Det torde dock ej föreligga tillräcklig anledning att i förelaget upptaga något stadgande om rätt att anlita sådana biträden eller örn kostna derna därför. 59—61 §§. Enligt 59 § första stycket skall det åligga ägare av vattentäkt att, där för summelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, underhålla den så, att dylik fara förebygges. Vill vattentäkts ägare taga den ur bruk, skall han enligt andra stycket av ifrågavarande paragraf vara berättigad därtill. Därest å vattentäkten vilar förpliktelse, som fastställts av vattendomstolen, skall dock inhämtas före skrift av domstolen, på vad sätt och under vilka villkor vattentäkten må ta gas ur bruk. Lider någon genom vattentäkts tagande ur bruk skada, som han ej skäligen får anses pliktig tåla, skall enligt förslaget ersättning därför givas. Sedan vattentäkt tagits ur bruk, skall den enligt tredje stycket i para grafen ej utgöra hinder för anläggande och nyttjande av annan vattentäkt. Gör ägaren av den förra vattentäkten sannolikt, att han inom 10 år från det vattentäkten tagits ur bruk ånyo varder i behov av grundvatten, skall dock rätt förbehållas honom att, där inom samma tid sådant behov visas, erhålla ersättning för sin förlust. I 60 § behandlas det fall, att Konungen enligt lagen om expropriation med givit att för någon orts förseende med vatten eller för annat allmänt ända mål vattentäkt må anläggas å annan tillhörig fastighet. Härom stadgas i förslaget, att det sedan sådant expropriationsmedgivande lämnats skall an komma på vattendomstolen att efter vederbörlig ansökan enligt vad i vat tenlagen är stadgat pröva, på vad sätt och under vilka villkor sådan vatten täkt må anordnas och nyttjas, ävensom i enlighet med bestämmelserna i 9 kap. bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i an språk. Förevarande kap. av förslaget innehåller slutligen i 61 §, att vad i för slaget stadgas örn anordnande och nyttjande av vattentäkt jämväl skall äga tillämpning, där för erhållande av grundvatten i tillräcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd d. v. s. genom att vatten ledes till infiltrationsbassäng, varest det får nedsjunka i grunden. Härvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 69

göres emellertid den inskränkningen, att fråga om bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller vattendrag skall prövas i enlighet med vad om byggande i vatten är föreskrivet.

I fråga örn 59 § ha drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltek niska föreningen anmärkt, att ersättning för skada genom vattentäkts ned läggande endast i undantagsfall borde komma i fråga. Svenska teknologföreningen har anfört, att ersättning i anledning av vattentäkts tagande ur bruk icke borde utgå, därest tidigare genom vattentäkten båtnad uppstått t. ex. genom att vattensjuk mark blivit odlingsbar. Svenska stadsförbundet har anfört, att tidigare grundvattenstånd borde få återställas utan att er sättning behövde givas.

Vad först angår det av de sakkunniga i 59 § första stycket föreslagna stad -Departementsgandet om skyldighet för ägare av vattentäkt att, där försummelse i under- cheftn' hållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, un derhålla den så, att dylik fara förebygges, torde icke något vara att erinra. I andra stycket av nyssnämnda paragraf ha de sakkunniga upptagit stad gande att, om vattentäkts ägare vill taga den ur bruk, han skall vara därtill berättigad. Därest å vattentäkten vilar förpliktelse, som fastställts av vatten domstolen, erfordras dock enligt förslaget beslut av vattendomstolen. Vad sålunda föreslagits synes lämpligt. I förevarande stycke av 59 § ha de sakkunniga även upptagit stadgande att, om någon genom vattentäkts tagande ur bruk lede skada, som han ej skäligen finge anses pliktig tåla, skulle ersättning därför givas. Med avseen de å denna skadeståndsregel ha erinringar framställts i flera yttranden. Det torde icke heller vara pakallat att meddela någon särskild bestämmelse om skadeståndsskyldighet med hänsyn till de sällsynta fall, om vilka nu är fråga. Nu berörda stadgande synes sålunda böra utgå, till följd varav frå gan om skadeståndsskyldighet i dylika fall lärer vara att bedöma enligt grannskapsrättens allmänna regler. I tredje stycket av 59 § ha de sakkunniga föreslagit vissa bestämmelser för det fall, att vattentäkt, vid vilken viss grundvattentillgång utnyttjats, tagits ur bruk och fråga därefter uppkommer om utnyttjande av grund vattentillgången vid annan vattentäkt. Även de sålunda föreslagna bestäm melserna synas utan olägenhet kunna utgå ur förslaget. Härvid må fram hållas, att det torde ligga i sakens natur att, när en vattentäkt kan anses övergiven, någon rätt att tillgodogöra grundvatten icke längre bör anses förenad med densamma. Beträffande 60 och 61 §§ i de sakkunnigas förslag torde endast vissa redaktionella ändringar böra vidtagas.

9 klip. vattenlagen.

Förevarande kap. bär i förslaget liksom för närvarande rubriken 'Örn er sättning’.

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Enligt vattenlagen kan i ett flertal olika fall tillstånd meddelas att vid taga åtgärd, varigenom annans egendom lider skada eller intrång. Därvid hänvisas beträffande ersättning regelmässigt till 9 kap., varest närmare angives, hur ersättningen skall bestämmas. Detta kap. innehåller till en bör jan i 1—12 §§ vissa bestämmelser om ersättningsskyldighet i allmänhet. Härefter följer en avdelning, omfattande 13—45 §§, angående ersättning me delst kraftöverföring. I 46—53 §§ givas närmare stadganden örn ersättning i penningar. Vidare meddelas i 54—67 §§ vissa föreskrifter örn sättet och tiden för erläggande av penningersättning samt örn tiden för tillträde avegendom, som löses. 68—70 §§ handla om länsstyrelses befattning med nedsatta ersättningsmedel, 71—72 §§ örn anmälan i vissa fall till vederbö rande domstol, 73 § örn rätt för fordringsägare att påkalla prövning av ersättnings belopp och 74 § örn återlösningsrätt. De sakkunniga lia funnit avdelningen örn ersättningsskyldighet i allmän het vara i stort sett väl ägnad att tillämpas även beträffande ersättning i anledning av företag, som avse tillgodogörande av grundvatten. Beträffande 5 § ha de sakkunniga föreslagit, att i paragrafen skulle upptagas en be stämmelse för det fall att vattentäkt till följd av företag enligt vattenlagen ej vidare kan nyttjas för sitt ändamål samt till vattentäkten hör särskilt markområde eller det vatten, som tillgodogöres vid vattentäkten, är avsett för användning vid viss fabrik eller anläggning. I dylik händelse skall enligt förslaget under vissa förutsättningar skyldighet att lösa markområ det eller fabriken eller anläggningen föreligga. Vidare ha de sakkunniga föreslagit en mindre ändring av 6 §, varigenom lösenskyldighet skulle kom ma att föreligga jämväl beträffande viss lös egendom, vilken hörde till fabrik eller anläggning som nyss nämnts. De sakkunniga ha även funnit lämp ligt att till 1 och 11 §§ överflytta vissa bestämmelser i 46 §, vilka därvid till ordalydelsen något jämkats. Dessutom har efter avdelningen örn ersättning medelst kraftöverföring införts en ny avdelning 'Örn ersättning genom till handahållande av vatten’. Den nya avdelningen omfattar i förslaget allenast en paragraf, som ersatt den nuvarande 46 §. Beträffande härefter stadgandena örn sättet och tiden för erläggande avpenningersättning samt tiden för tillträde av egendom, som löses, har en dast en mindre ändring av 66 § ansetts erforderlig. Återstående avdelningar av kapitlet ha ansetts kunna oförändrade tillämpas å ersättningar för skada eller intrång genom vattentäkt. Departements- Såsom de sakkunniga funnit torde det vara erforderligt att i förevarande chefen . sammanhang vidtaga vissa ändringar i nu ifrågavarande kapitel. De sak kunnigas förslag berör 1, 5, 6, 11, 46 och 66 §§. I fråga om 5 och 6 §§ ha de sakkunniga såsom förut nämnts föreslagit lösenskyldighet i vissa fall, då vattentäkt till följd av företag enligt vattenlagen ej vidare kan nytt jas för sitt ändamål. Det synes emellertid icke nödvändigt att upptaga be stämmelser härom. I 7 § i förevarande kap. stadgas nämligen att, där genom företag eller åtgärd enligt vattenlagen åsamkas annan skada eller förlust än förut i kapitlet nämnts, skall även sådan skada eller förlust ersättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 71

Med hänsyn härtill torde ändringarna i förevarande kap. kunna inskränkas till 1, 11, 46 och 66 §§.

1 och 11 §§. Enligt 1 § i dess nuvarande lydelse skall — där jämlikt vattenlagen rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål el ler att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att till godogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att vid taga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång — vattendomstolen ålägga honom att efter vad i förevarande kap. sägs gälda ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. Regeln skall dock gälla endast 'såvitt ej i 1, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas’. Som även i den nya avdelningen om vattentäkt under 2 kap. i förslaget förekomma vissa bestämmelser, som kunna anses innebära avsteg från den allmänna ersättningsregeln, har undantagsbestäm melsen av de sakkunniga ansetts böra ändras så, att den kommer att hän visa jämväl till sistnämnda kap. I 46 § av förevarande kap. stadgas för närvarande, att i de fall, då ersätt ning för förlorad vattenkraft icke skall utgå medelst kraftöverföring, skall den bestämmas i penningar och att till grund för ersättningens bestämman de skall läggas värdet å vattenkraften i tillgodogjort skick. Vidare föreskrives, att ersättning för annat än förlorad vattenkraft skall utgå i penningar. Ha parterna träffat överenskommelse, att ersättning skall utgå i annat än penningar, skall dock sådan överenskommelse enligt lagrummet gälla, så framt den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd. Som förut nämnts innehåller de sakkunnigas förslag, att ersättning skall kunna bestämmas att utgå även genom tillhandahållande av vatten. 46 § kan tydligen vid sådant förhållande icke förbliva oförändrad. De sakkun niga ha ansett lämpligt att i samband med den erforderliga ändringen över flytta bestämmelserna i 46 § till 1 och 11 §§ i kapitlet. I 1 § har sålunda in förts ett andra stycke, vari föreskrivits att ersättning, där den ej enligt vad i kapitlet är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring eller genom tillhandahål lande av vatten, skall bestämmas i penningar, men att överenskommelse mel lan parterna, att ersättning skall utgå på annat sätt, skall vara gällande, så framt den av vattendomstolen finnes lämplig och varder genom dess beslut fastställd. Beträffande 11 § ha de sakkunniga föreslagit, att såsom tredje stycke in tages föreskrift, att ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid befintlig anläggning, skall bestämmas med hänsyn till värdet av vatten kraften i tillgodogjort skick. Stadgandet motsvarar med en obetydlig jämk ning bestämmelsen i nuvarande 46 §, att till grund för bestämmande av er sättning för förlorad vattenkraft i penningar skall läggas värdet å vatten kraften i tillgodogjort skick.

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

Departements- Mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseenden torde icke något vara chefen. att erinra.

46 §. De sakkunniga lia uttalat, att det i allmänhet är möjligt att avhjälpa skada eller intrång, som föranledes av en vattentäkt, genom anordnande av ny eller fördjupande av befintlig brunn, genom anordnande av nytt pump verk eller ändring av befintligt pumpverk, så att det erhåller större uppfordringshöjd, eller på annat därmed jämförligt sätt. Kan så lämpligen ske, bör ersättning enligt förslaget, därest ej annan överenskommelse träffas, be stämmas i penningar. De sakkunniga ha även framhållit, att denna ersätt ningsform enligt förslaget är den normala. I de fall, då skadan eller in trånget icke lämpligen kan avhjälpas på sätt nu nämnts, har ersättning ge nom tillhandahållande av vatten ansetts böra komma ifråga, därvid emeller tid betonats vikten av att vid valet av ersättningsform förfares på det sätt, som är mest ändamålsenligt och ej åsamkar ersättningsgivaren onödig olä genhet. En viss frihet i valet av ersättningsform har befunnits nödvändig. Förslagets bestämmelser angående tillhandahållande av vatten ha med iakttagande av vad nu sagts i åtskilliga hänseenden utformats efter mön ster av stadgandena i 13—45 §§ om ersättning medelst kraftöverföring. De ha dock ansetts kunna göras väsentligt mera kortfattade. Bestämmelserna örn tillhandahållande av vatten inledas i förslaget un der 1 mom. med ett stadgande, som anger i vilka fall ersättning skall utgå på sådant sätt. Som huvudregel gäller att, där någon berättigas att tillgodo göra grundvatten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom tillhandahållande av motsvarande vattenmängd. Med förlust av 'möj lighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten’ åsyfta de sak kunniga, att det är tekniskt outförbart eller ekonomiskt olämpligt att genom ändring av befintlig vattentäkt eller anläggande av ny sådan erhålla erfor derligt vatten. Undantag från huvudregeln har uppställts för det fall att ersättnings ut givande genom tillhandahållande av vatten skulle medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten. Ä andra sidan har huvudregeln an setts böra kompletteras med ett stadgande, varigenom vattendomstolen tillerkännes befogenhet att, där det eljest finnes lämpligen kunna ske, före skriva, att ersättning för skada eller intrång genom nyttjande av vatten täkt skall utgå medelst tillhandahållande av vatten. Vatten, som lämnas i ersättning enligt vad nu sagts, skall enligt förslaget tillhandahållas från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller in trång, eller från annan därför lämpad vattentäkt. Skyldigheten att tillhanda hålla vatten skall åvila den fastighet, med vilken vattentäkten är förenad, och, oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten, äga bestånd, i vems hand fastigheten kommer. Vattentäktens ägare är enligt förslaget pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall av be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 73

hov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig ledning med tillbe hör. Tillhandahållandet av vatten skall taga sin början å tid, som vatten domstolen bestämmer. Enligt 2 mom. skall rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning till ägare av fastighet, vara förenad med denna eller med annan fastighet, till vilken rättigheten i laga ordning överflyttats. Prövas rättigheten helt eller delvis kunna utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare avhändas den fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på an sökan av fastighetens ägare besluta om rättighetens överflyttning, dock alle nast till fastighet i närheten av den förra eller av den vattentäkt, från vilken vatten skall tillhandahållas. Rättighet, varom nu är fråga, må enligt förslaget av ägaren till den fastig het, varmed den är förenad, på viss tid upplåtas. I fråga örn tiden för upp låtelsens bestånd föreslå de sakkunniga, att därom skall gälla vad beträf fande nyttjanderätt till fast egendom å landet i allmänhet är stadgat. För vatten, som jämlikt 1 mom. skall tillhandahållas ersättningstagare, är denne enligt 3 mom. i förslaget, i den mån han genom vattnets tillhandahål lande vinner förmån av någon betydelse, pliktig att gälda skäligt bidrag till kostnaden för underhåll och drift av ersättningsgivarens vattentäkt. Har ersättningstagaren ej kunnat vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten till den myckenhet, som av ersättningsgivaren skall tillhandahållas honom, skall han tillika gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskost nad. De sakkunniga föreslå, att bidrag till ersättningsgivarens underhållsoch driftkostnad skall erläggas genom ständig avgäld med visst belopp an tingen för år eller annan tidsperiod eller ock för varje kubikmeter vatten, som ersättningstagaren förbrukar. Beloppet av sådan avgäld må enligt förslaget, när tio år förflutit sedan det senast var föremål för vattendom stolens prövning, på talan av någondera parten höjas eller sänkas efter vad då finnes skäligt. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall gäldas i den ordning vattendomstolen bestämmer. I 4 mom. meddelas stadgande för det fall, att ersättningstagaren, sedan er sättning till honom blivit bestämd att utgå genom tillhandahållande av vat ten, avstår från rätt därtill. Han skall i sådan händelse äga att vinna be frielse från avgäld, som belöper å tid efter det han anhängiggjort talan där om. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad, som ersättningstaga ren förpliktats att utgiva, skall denne däremot vara skyldig att gälda, i den mån ersättningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten fått vidkännas kostnad, som för framtiden blir utan nytta. Om ersättningsgivaren brister i fullgörande av honom åliggande skyldig het att tillhandahålla vatten, gäller enligt 5 mom. i förslaget, att för den tid. avbrottet varar, skall ej utgå avgäld, som ersättningstagaren eljest varit plik tig alt erlägga. Ersättningstagaren må ock innehålla stadgat bidrag till er sättningsgivarens anläggningskostnad. Har ersättningsgivaren genom vårds löshet eller försummelse vållat avbrott, som nu sagts, eller underlåter lian alt skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för ali åter tillhandahålla valten,

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

är ersättningstagaren tillika berättigad till skadestånd. — Därest ersättningsgivaren visar fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, skall ersättningstagaren vara fri från de skyldigheter, som må lia ålagts honom mot ersättningsgivaren. Ersättningstagaren är ock enligt förslaget berättigad att, där så kan ske, på ersätt ningsgivarens bekostnad åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten. I 6 mom. har reglerats det fall, alt ersättningstagaren brister i betalning av vederlag, som han förpliktats utgiva. I sådan händelse må tillhandahål landet av vatten avbrytas, intill dess betalningen fullgjorts. Utestår förfallet belopp oguldet under avsevärd tid, skall ersättningsgivaren tillika äga att, där det ej finnes vara uppenbart obilligt, för framtiden vinna befrielse från skyl digheten att tillhandahålla vatten. Vad sist sagts skall dock ej gälla skyldig het att tillhandahålla vatten för viss fastighets förseende därmed till husbehovsförbrukning, såframt det ej med hänsyn till föreliggande omständig heter prövas vara av särskild vikt för ersättningsgivaren att vinna befrielse därifrån. — I fall, som i detta mom. avses, får enligt förslaget ej gentemot ny ägare av den fastighet, varmed rätten till vatten är förenad, åberopas försummelse av föregående ägare att gälda vederlag, såframt nye ägaren inom skälig tid erlägger belopp, som förfallit till betalning inom ett år, innan han blev ägare av fastigheten. För skadestånd, varom i 5 mom. sägs, äger ersättningstagaren enligt 7 mom. i den fastighet, som skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar, för månsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgas för avgäld av fast egen dom. Enligt 8 mom. skall överenskommelse, som parterna må ha träffat i fråga, som i förevarande paragraf avses, vara gällande, såframt vattendomstolen finner den lämplig och därå grundar sitt beslut. Beträffande den i förevarande paragraf först behandlade frågan, i vilka fall ersättning borde utgå genom tillhandahållande av vatten, har vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol ifrågasatt, huruvida icke denna er sättningsform borde utsträckas även till det fall, att någon berövades ytvat ten. Redan nu föreskreves väl ofta i vattendomstolens dom såsom villkor för tillstånd att bortleda ytvatten skyldighet att tillhandahålla skadelidande vat ten men det förefölle naturligt att i lämplig omfattning utsträcka de föreslag na reglerna om ersättningsvatten till ifrågavarande fall. Vattenöverdomstolen har funnit nu angivna önskemål beaktansvärt. — Av svenska teknologföreningen har påpekats, att vid bestämmande av vederlag för ersättningsvat ten måste tagas hänsyn även till de kostnader för undersökning av grund vattenförhållandena och förslag till utförande av anläggning för tillgodogö rande av grundvatten, som ersättningsgivaren fått vidkännas. Överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke anmälan om åläggan de för ersättningstagare att gälda vederlag för ersättningsvatten enligt 3 mom. i paragrafen borde ske till vederbörande inskrivningsdomare. I fråga örn 7 mom. i paragrafen har ämbetet ansett önskvärt, att beloppet av det skade-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

stånd, som skulle vara förenat med förmånsrätt, begränsades samt att till stadgandet fogades en föreskrift, som möjliggjorde att uppgift örn förmåns rätten komme att inflyta i gravationsbevis. En motsvarande föreskrift borde intagas i 9 kap. 44 § vattenlagen, som innehölle stadgande om förmånsrätt för skadestånd vid underlåtenhet att tillhandahålla ersättningskraft. — Sve riges industriförbund har uttalat, att det vore rimligt att en ersättningsgivare för förfallet vederlag borde kunna hålla sig till ersättningstagarens fastighet. Vidare har förbundet ansett att publicitet borde föreskrivas såväl i fråga om skyldighet att tillhandahålla ersättningsvatten som beträffande skyldighet fol den, som erhölle ersättningsvatten, att utgiva bidrag till anläggningskostnad. Det synes vara lämpligt, att på sätt de sakkunniga föreslagit stadgande Departementsmeddelas, varigenom vattendomstolen beredes möjlighet att bestämma er- chefensättning i form av skyldighet att tillhandahålla vatten. Såsom vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol uttalat kan det ifrågasättas, huruvida icke ifrågavarande ersättningsform borde kunna tilllämpas även för det fall, att någon genom företag, som avses i vattenlagen, berövas tillgång till ytvatten. Vattenlagen ger emellertid, på sätt av vattenrättsdomarens yttrande framgår, redan för närvarande vederbörande vatten domstol möjlighet att såsom villkor t. ex. för bortledande av ytvatten före skriva skyldighet att tillhandahålla skadelidande viss kvantitet vatten, där det lämpligen kan ske. Jag har fördenskull icke ansett mig böra föreslå nå gon ändring av förslaget uti ifrågavarande hänseende. Beträffande de särskilda bestämmelserna i förevarande paragraf torde icke vara erforderligt att, såsom de sakkunniga i 2 mom. föreslagit, meddela föreskrift om att rättighet till vatten må upplåtas till annan eller örn tiden för sådan upplåtelse. Stadgande härom lärer sålunda icke böra upptagas. I övrigt torde böra uppmärksammas det av svenska teknologföreningen berörda stadgandet i 3 morn. örn skyldighet för ersättningstagaren att i vissa fall såsom vederlag för vatten utgiva bidrag till ersältningsgivarens anlägg ningskostnad. Det synes uppenbart, att vid bestämmande av sådant bidrag bör tagas tillbörlig hänsyn till, utom annat, de kostnader för undersökning av grundvattenförhållandena och förslag till utförande av vattentäkt, som ersättningsgivaren fått vidkännas. Stadgande härom torde sålunda icke vara behövligt. Sveriges industriförbund har ansett, att en ersättningsgivare för förfal let vederlag borde kunna hålla sig till ersättningstagarens fastighet. Det torde dock vara ägnat väcka betänkligheter att införa stadgande örn en sådan tvångspanträtt i ersättningstagarens fastighet. Med anledning av industri förbundets erinran i förevarande avseende synes emellertid i 3 mom. böra stadgas befogenhet för vattendomstolen att ålägga ersättningstagaren att ställa säkerhet för bidrag till anläggningskostnad, som han förpliktats utgiva. Därest 3 mom. ändras på sätt nu föreslagits, torde den rätt alt avbryta till handahållandet av vatten, som enligt de sakkunnigas förslag tillerkänts er sättningsgivaren i första stycket av 6 inom., lämpligen kunna inskränkas till det fall, alt ersättningstagaren brister i betalning av underhålls- och drift-

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

kostnad (avgäld). De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i nämn da stycke om befrielse för framtiden från skyldighet att tillhandahålla vat ten torde ock kunna utgå. I andra stycket av 6 mom. stadgas enligt de sakkunnigas förslag, att de befogenheter, som angivits i första stycket, ej må åberopas gentemot ny ägare av den fastighet, varmed rätten till vatten är förenad, såframt nye ägaren inom skälig tid erlägger belopp, som förfallit till betalning inom ett ai innan han blev ägare av fastigheten. Detta stadgande torde böra utbytas mot föreskrift, att ersättningsgivaren ej må till befrielse från skyldighet att tillhandahålla vatten åberopa försummelse att erlägga avgäld, som stålt inne längre än ett år efter förfallodagen. Beträffande härefter frågan om införande av skyldighet för vattenrättsdomaren att göra anmälan till inskrivningsdomaren i orten örn beslut rö rande tillhandahållande av vatten och om vederlag därför kan jag hänvisa till vad förut anförts rörande servitut enligt 2 kap. 45 § i förslaget. Vad Överståthållarämbetet anfört beträffande den förmånsrätt för skadestånd, varom de sakkunniga upptagit stadgande i 7 mom, torde icke heller böra föranleda ändring av förslaget.

66 §. Enligt 58—60 §§ i förevarande kap. gäller att, där fast egendom skall lösas eller vissa byggnader skola flyttas, ävensom i vissa andra därmed lik artade fall skall den, som föranlett förhållandet i fråga, inom viss tid upp säga vederbörande. Nu berörda stadgande!! ha icke ansetts vara i behov av någon ändring i förevarande sammanhang. För andra fall än i 58__ 60 §§ sägs stadgas för närvarande i 66 § att, om ersättning, som bestämts att utgå på en gång, skall gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom företag eller åtgärd enligt vattenlagen, då må ej arbete å an nans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven ersättning guldits. Någon viss tid behöver enligt lag rummet i dess nuvarande lydelse icke förflyta från det ersättningen gul dits till dess arbetet eller åtgärden vidtages. De sakkunniga framhålla, att nu berörda stadgande kan tänkas ofta bliva tillämpligt i mål rörande an läggande eller nyttjande av vattentäkt, t. ex. örn ersättning skall utgivas för fördjupande av brunn, men att i sådana fall ej sällan vore av vikt för ersättningstagaren, att han någon tid i förväg finge veta, vid vilken tid punkt sänkning av grundvattenståndet tidigast komme att äga rum. Vat tendomstolen har fördenskull ansetts böra äga befogenhet att, när så finnes erforderligt, föreskriva, att vattentäkten i fråga ej må tagas i bruk förrän viss tid förflutit från det ersättningen guldits. De sakkunniga lia härjämte anmärkt, att behov av en motsvarande befogenhet kunde föreligga även i andra fall, och fördenskull föreslagit, att vattendomstolen oavsett målets beskaffenhet skall äga att, när så finnes erforderligt, föreskriva, att arbete å annans mark eller åtgärd till förfång för annan ej må utföras, förrän viss

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 77

tid förflutit från det ersättning till den, som därigenom lider skada eller intrång, guldits.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen av förevarande paragraf sy- Departement*nes lämplig. chefen.

11 kap. vattenlagen.

Av vad förut anförts framgår, att de sakkunnigas förslag vilar på den förutsättningen, att viktigare frågor rörande grundvatten skola prövas av vattendomstol. Under förevarande kap., som Ilar rubriken 'Örn domstolar och rättegång i vattenmål’, lia de sakkunniga närmare angivit skälen här för. I detta hänseende har bland annat anförts, att rådhus- och härads rätter saknade erfarenhet om de särskilda svårigheter, vilka vore förenade med ett förhandsbedömande av de verkningar som kunde följa av ett in grepp i bestående vattenförhållanden, samt att deras jurisdiktionsområden med hänsyn till mål av förevarande natur vore för begränsade till sin om fattning Vidare erinras, att domaren icke vid sin sida i domstolen har någon som helst teknisk sakkunskap. De sakkunniga lia härefter beaktat möjligheten alt för ändamålet inrätta en särskild domstol. Enligt de sak kunnigas mening vore det emellertid olämpligt att i alltför hög grad hän skjuta handläggningen av olika mål till särskilda specialdomstolar. I övrigt borde uppmärksammas, att frågor om tillgodogörande av grundvatten i många hänseenden vore likartade med frågor om tillgodogörande av ytvat ten. Ofta kunde även vara fråga om företag, som medförde inverkan å såväl ytvatten- som grundvattenförhållandena. Nu anmärkta omständig heter talade enligt de sakkunnigas mening i hög grad för att frågor om yt vatten och grundvatten borde prövas av samma domstolar d. v. s. vatten domstolarna. De sakkunniga lia ansett uppenbart att, i den mån vatten domstolarna komme att pröva mål om tillgodogörande av grundvatten m. m. i första instans, talan, som fullföljes emot vattendomstolens beslut i sådana mål, borde liksom i andra vattenmål prövas av vattenöverdomstolen d. v. s. Svea Hovrätt i viss särskild sammansättning. Mot vattenövcrdomstolens beslut borde förefinnas rätt till fullföljd hos högsta dom stolen under samma förutsättningar som eljest. Härefter må nämnas, att de sakkunniga uttalat, att vattendomstolarna icke torde utan förstärkning av arbetskrafterna kunna mottaga ett större antal nya mål, samt att de komme att bliva i behov av särskild sakkunskap i mål örn grundvatten. I sistnämnda hänseende har erinrats därom, att 11 kap. 44 § ger vattenrättsdomaren och vattendomstolen befogenhet att, där ett mål angår fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunska per, som icke annorledes äro för vattendomstolen tillgängliga, lill biträde åt domstolen tillkalla i sådant ämne sakkunnig person. Vidare må vatten rättsdomaren enligt 45 § i förevarande kap., när för bedömande av ett mål erfordras särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering, uppdraga

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

åt sådant biträde, som nyss sagts, eller annan sakkunnig person att efter förberedande undersökning avgiva utlåtande i målet. Efter hand bomme vattendomstolarna, enligt vad de sakkunniga framhållit, att vinna sådan er farenhet och kunskap även på förevarande område, att särskilt biträde i många fall kunde undvaras. Härefter torde böra lämnas en kortfattad översikt av innehållet i 11 kap och de ändringar däri, som de sakkunniga föreslagit. I 1 § angivas de domstolar, som döma i vattenmål. Paragrafen är i för slaget oförändrad. 2—15 §§, som handla om vattendomstols sammansätt ning och jurisdiktionsområde m. m., ha icke heller ansetts behöva ändras. Även 16 §, som innehåller vissa bestämmelser om vattenöverdomstolen, är oförändrad. — I 17—25 §§ angives vad till vattenmål är att hänföra. Så dana mål indelas enligt 17 § i ansöknings-, stämnings-, besvärs- och under ställningsmål. De nya mål angående grundvatten, som hänförts till vatten mål, ha indelats i ansöknings- och stämningsmål samt uppräknats i 17 §. I 26—74 §§ meddelas bestämmelser örn förfarandet i ansökningsmål. Be träffande denna avdelning i kapitlet ha de sakkunniga endast föreslagit vissa mindre tillägg eller ändringar. Av tilläggen må särskilt nämnas införande i 46 § av stadgande om rätt för vattenrättsdomaren att meddela provisoriska bestämmelser till skydd mot vattenförorening. Beträffande 75—84 §§, som avhandla förfarandet vid vattendomstol i stäm ningsmål, ha de sakkunniga endast föreslagit obetydliga ändringar av två paragrafer, och i fråga om 85—94 §§, som röra förfarandet vid vattendom stol i besvärs- och underställningsmål, ha endast rent redaktionella ändrin gar vidtagits beträffande vissa paragrafer. Nästföljande avdelning, örn bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas organisation och verksamhet, som omfattar 95—97 §§, är i förslaget oför ändrad. Beträffande 98—109 §§, som röra fullföljd av talan mot vatten domstols och vattenrättsdomares beslut, bär endast en följdändring av 109 g funnits erforderlig. 110—113 §§, som innehålla bestämmelser om full följd mot vattenöverdomstolens beslut, skulle förbliva oförändrade. Sveriges geologiska undersökning har uttalat, att vid lagens tillämpning synnerligen ofta behov av speciell geologisk sakkunskap komme att göra sig gällande. Det vore därför befogat att i 11 kap. 2 § vattenlagen inrycka en bestämmelse att, närhelst så påfordrades, en sakkunnig geolog skulle deltaga vid behandlingen av grundvattenfrågor. Statens meteorologisk-liydrografiska anstalt har anmärkt, att såväl vid anstalten som vid Sveriges geologiska un dersökning funnes tjänstemän med sakkunskap i grundvattenfrågor, som kunde vara av värde särskilt i tvistiga fall. Svenska stadsförbundet har på pekat, att i kommunal tjänst funnes ingenjörer, som syntes vara förtrogna med grundvattenfrågor. Drätselkammaren i Malmö och svenska kommu naltekniska föreningen ha anfört, att vattendomstolarna vid prövning av ärenden rörande utnyttjande av grundvatten för samhällen borde lia till gång till personer, förtrogna med kommunala vattenledningsverk. Nämn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 79

ela förening har tillagt att, när det gällde grundvattenmål, i vilka stad vore part eller intressent, borde med förhållandena i städer initierade per soner tillkallas såsom vattenrättsnämndemän. I övrigt har vattenrättsdomaren vid Söderbygdens vattendomstol framhållit, att efter hand borde vattenrättsingenjörerna skaffa sig en mera ingående kunskap på nu ifrågava rande område och att det härvid syntes ligga närmast till hands att de in genjörer, vilka vore sakkunniga särskilt i frågor om torrläggning av mark, finge söka att närmare sätta sig in i grundvattenfrågor. Det borde emellertid erinras, att åtminstone i fråga om de sydliga vattendomstolarna vore de an ställda vattenrättsingenjörernas arbetsbörda mycket stor och att det förty under alla förhållanden kunde ifrågasättas, huruvida icke åtgärder i en eller annan form snart nog erfordrades för beredande av lättnad i deras arbetsbörda. Svenska teknologföreningen har understrukit vikten av att vattenrättsingenjörerna snarast borde söka förvärva erforderlig kunskap örn grundvattenförhållanden. Redan i det föregående har jag anslutit mig till de sakkunnigas förslag, Departementsatt viktigare mål rörande tillgodogörande av grundvatten skola handläggas cJiefenav vattendomstolarna. Dessa domstolar torde ock efter hand komma att för värva en ingående erfarenhet i hithörande frågor. Det torde likväl bliva nödvändigt att särskilda sakkunniga i viss utsträckning anlitas. Att förden skull på sätt i ett yttrande föreslagits ändra 2 § i förevarande kap. torde dock icke vara påkallat. Icke heller lärer det vara erforderligt att uppställa några särskilda krav å de vattenrättsnämndemän som i grundvattenmål skola tjänstgöra vid vattendomstolen. Jag övergår härefter till behandling av de särskilda paragrafer i 11 kap., som beröras av de sakkunnigas förslag.

17 och 21 §§. I 17 § ha till ansökningsmål hänförts frågor örn prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nytt jas; jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig vattentäkt; jämlikt 2 kap. 56 § första stycket örn meddelande av bestämmelser angående den omfatt ning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt; jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket, på vad sätt och under vilka villkor vatten täkt må tagas ur bruk; och jämlikt 9 kap. 46 § örn överflyttning från en fastighet till en annan av rätt till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersätt ning för förlust av grundvatten. Till stämningsmål lia hänförts mål angående talan örn borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller om förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vattentäkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten; örn ersättning för skada eller in-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

trång av sådan vattentäkt, som nyss sagts; om ansvar för det sådan vatten täkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i vattenlagen eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats; jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid så dan vattentäkt; och jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket örn meddelande av föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vat tentäkt eller ändrande av förut givna sådana föreskrifter; talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden; talan utan samband med ansöknings mål om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§; samt talan jäm likt 9 kap. 46 § om ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vat ten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller om befrielse från skyldighet att tillhandahålla vatten eller örn rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grund vatten. Vad slutligen angår 21 § har beträffande detta lagrum i de sakkunnigas för slag endast vidtagits en redaktionell följdändring.

Departements. Det torde böra anmärkas, att av mig förut förordad ändring av de sakkunchefen. njgas förslag beträffande 6 mom. i 9 kap. 46 § föranleder en mindre följd ändring av förslaget i vad det rör 17 § i förevarande kapitel. I övrigt har jag ej funnit anledning till erinran mot nu ifrågavarande paragrafer i för slaget.

26, 27 och 30 §§. I fråga om 26 §, vari stadgas hur ansökan i vattenmål skall ske, har i de sakkunnigas förslag vidtagits sådan ändring, att paragrafen kommer att om fatta jämväl de nya ansökningsmålen rörande grundvatten. Enligt 1 mom. första stycket av 27 § skall ansökan om prövning, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske, vara åtföljd av de ritnin gar jämte beskrivning och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, om fattning och verkningar. Är fråga om utförande av byggnad för vattens till godogörande, skall uppgift bland annat lämnas å det område, med vilket enligt sökandens åsikt rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden förenad. Beträffande andra stycket av nämnda 1 mom. ha de sakkunniga föreslagit sådan ändring att vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse även ifråga örn ansökningsmål rörande tillgodogörande av grundvatten. Härav följer bland annat, att sökanden i sådant mål skall låta verkställa vissa undersökningar av grundvattenförhållandena inom området i fråga. De sakkunniga ha anfört, att det torde bliva nödvändigt att icke ställa allt för stora krav å den utredning, som av sökanden i mål om grundvatten stall

Kunni. Maj.ts proposition nr 9. 81

förebringas. I åtskilliga fall kunde enligt uttalande av de sakkunniga utan någon mera ingående utredning med tämligen stor visshet förutsägas, att den vattentäkt, varom vore fråga, icke komme att åsamka annan intrång av någon större betydelse. I sådan händelse kunde det icke skäligen krävas, att för ut rönande av de mindre olägenheter, vattentäkten kunde tänkas medföra, några mera omfattande förundersökningar vidtoges. Den som eventuellt tede in trång, vilket icke av vattendomstolen beräknats, syntes vara tillgodosedd ge nom den rätt att anmäla anspråk på ersättning för oförutsedda skador, som förslaget medgåve. Emellertid framhålla de sakkunniga, att ingående under sökningar av grundvattenförhållandena ofta vore behövliga redan av det skäl att den, som ville anlägga vattentäkt å en plats, måste i eget intresse bilda sig en uppfattning av frågan, huruvida platsen överhuvud vöre lämpad för ända målet. De sakkunniga lia för övrigt anmärkt, att i mål om rätt att tillgodo göra grundvatten syntes det ofta kunna vara lämpligt att vattenrättsdomaren, därest ansökningshandlingarna icke vore fullständiga, läte en av ho nom utsedd sakkunnig person utföra nödvändiga kompletterande undersök ningar. Vad härefter angår 2—4 mom. av förevarande paragraf ha de sakkunniga i anslutning till vad örn motsvarande mål rörande byggande i vatten är stad gat infört föreskrifter om den utredning, som skall förebringas i mål örn prövning på vad sätt och under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk, samt örn överflyttning från en fastighet till annan av rätt till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten. I övrigt ha en dast redaktionella följdändringar vidtagits. I 30 § ha de sakkunniga, förutom en mindre följdändring, infört stadgande att, när fråga är om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av grundvatten i större omfattning än förut, må, därest vattentäkten ej tidi gare varit föremål för vattendomstolens prövning, ansökningen ej upptagas med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallar prövning rörande lagligheten av vattentäkten.

Beträffande 27 § i förslaget har svenska konsulterande ingenjörers förening anmärkt, att den funne angeläget, att den komplettering av blivande utred ningar i grundvattenmål, som kunde erfordras, i regel och i varje fall då kompletteringsarbetet vore mera omfattande finge utföras av parterna själva efter av domstolen lämnade anvisningar. Även svenska teknologföreningen har betonat att sökanden borde beredas tillfälle att efter erforderliga anvis ningar själv komplettera utredningen i ett mål. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett att det borde övervägas, huruvida möjlighet funnes att uppnå en sådan ordning att en dyrbar undersökningsapparat icke behövde igångsättas i de fall där det ekonomiska intresset, på grund varav undersökning påkallades, från början kunde antagas vara av jämförelsevis ringa storleksordning. Vad först beträffar frågan, vem som lämpligen bör utföra erforderliga Departemeniskompletteringar av utredningar i grundvattenmål, synes uppenbart, att, därest chelenlUhanr) till riksdagens protokoll 19.'I9. 1 sami. Nr 9. 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

sökanden i ett mål begär att själv få utföra kompletteringsarbetet, vatten domstolen bör tillmötesgå en sådan önskan, där det finnes lämpligen kunna ske. Med avseende å frågan om undersökningarnas omfattning i olika fall har jag förut framhållit, att mer eller mindre ingående undersökningar av grund vattenförhållandena redan för närvarande i anläggarens eget intresse måste ut föras före anläggandet av varje större vattentäkt. Därvid har även påpekats, att anspråken på undersökningar i övrigt måste anpassas efter omständighe terna i det särskilda fallet. I detta sammanhang bör tillika erinras, att jag vid behandling av 47 § i 2 kap. i förhållande till de sakkunnigas förslag för ordat en väsentlig inskränkning i skyldigheten att före vidtagandet av åtgärd för tillgodogörande av grundvatten inhämta vattendomstolens medgivande. I 30 § ha de sakkunniga såsom nämnts intagit ett stadgande, enligt vilket, när fråga vore om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av grundvatten i större omfattning än förut, ansökningen, därest vattentäkten ej tidigare varit föremål för vattendomstolens prövning, ej skulle upptagas med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallade prövning rörande lagligheten av vattentäkten. Det synes dock icke erforderligt att meddela något sådant stadgande, som de sakkunniga i förevarande avseende föreslagit. Bestäm melsen i fråga torde sålunda böra utgå.

32—37 §§. I 32 § meddelas bestämmelser om kungörelse i ansökningsmål. Paragra fen har i förslaget ändrats så, att vad enligt paragrafen i allmänhet om kun görelse i ansökningsmål är stadgat skall avse jämväl ansökningsmål röran de grundvatten. Beträffande 33 § första stycket, som handlar örn kungörelses avsändande för uppläsning i kyrka m. m., har vidtagits enahanda ändring som i 32 §. I fråga örn andra stycket av 33 § ha de sakkunniga föreslagit sådan ändring att vad där är stadgat örn särskilda underrättelser till sakägare skall gälla även i ansökningsmål rörande tillgodogörande av grundvatten. I övrigt ha 32 och 33 §§ i förslaget undergått vissa redaktionella följd ändringar. I 34 § ha de sakkunniga såsom andra stycke infört ett stadgande att, där fråga är om ansökan om tillstånd att anlägga eller nyttja vattentäkt, skall vattenrättsdomaren underrätta kommun, inom vars område tillgången å grundvatten kan påverkas. I fråga om 35 § har endast vidtagits en redaktionell följdändring, och i 36 § har allenast vidtagits sådan ändring, att underrättelse till lantbrukssty relsen ej skall behöva ske i mål rörande vattentäkt. Vidkommande 37 § ha de sakkunniga föreslagit, att däri införes stadgande, enligt vilket sökande, där fråga är om vattentäkt som kan medföra minskad vattentillgång vid annan tillhörig vattentäkt, skall föreläggas att giva ägaren av den senare vattentäkten del av kungörelsen i målet. Detsamma skall gälla, där fråga är om meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i

Kungl. Majlis proposition nr 9. 83

vilken vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt. Vidare skall vattenrättsdomaren, där fråga är om överflyttning av rätt till vatten från en fa stighet till annan, förelägga sökanden att låta kungörelsen i målet delgivas ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles. I övrigt har paragrafen i förslaget endast underkastats vissa redaktionella följdändringar. Beträffande förevarande paragrafer torde allenast i fråga örn 37 § böra Departementsvidtagas en mindre ändring av de sakkunnigas förslag i syfte att inskränka chetenantalet fall då sökande i grundvattenmål skall vara skyldig att delgiva sak ägare kungörelsen i målet.

46, 50, 60 och 62—64 §§. I 46 § ha de sakkunniga såsom andra stycke infört föreskrift att, där till skydd mot förorening av vatten tarvas att besvär eller last lägges å annan tillhörig fastighet, äger vattenrättsdomaren, där sökanden det begär och ären det finnes brådskande, meddela bestämmelser därom att gälla intill dess vat tendomstolens utslag meddelas eller annorlunda varder förordnat. I övrigt har beträffande paragrafen endast vidtagits vissa redaktionella följdänd ringar. Vad härefter angår 50 § meddelas däri för närvarande bland annat före skrift, i vilka fall syn skall hållas av vattendomstolen. Enligt förslaget skola i detta hänseende i fråga om vattentäkt tillämpas samma bestämmelser som beträffande byggnad för vattens tillgodogörande. Uti 60 § ha de sakkunniga intagit stadgande, att vattendomstolen i mål örn vattentäkt skall utan att yrkande därom göres ingå i prövning, huruvida och v i vad mån förbehåll, varom i 2 kap. 49 § första stycket sägs, erfordras. I sistnämnda lagrum behandlas, såsom förut nämnts, fråga om förbehåll till förmån för framtida kommunalt eller annat allmänt behov. Beträffande 62 § ha de sakkunniga föreslagit, att i 3 mom. upptages ett stadgande att i mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där så kan anses erforderligt, angiva fastighet med vilken rätten till tillgodogörande skall för framtiden vara förenad. Vidare skulle stadgas, att vattenrättsdomaren bör, när omständigheterna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att såvitt möjligt en för nämnda ändamål lämpad fastighet varder under målets hand läggning bildad. Ifrågavarande fastighet har i förslaget benämnts vattentäktsfastighet. I fråga örn 63 § har i förslaget vidlagits den ändringen, alt vattendomstolen ålagts att i sammanhang med beslut, varigenom anläggande av vattentäkt medgives, bestämma viss tid, inom vilken arbetet skall vara fullbordat. Denna tid må enligt förslaget i regel ej överstiga tio år. I 64 § stadgas för närvarande bland annat att, örn vattendomstolen med delar bestämmelse örn vattenmärke, som ej finnes utsatt, skall den ock före skriva när och av vem vattenmärket skall på sökandens bekostnad utsättas.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Enligt förslaget skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning i fråga om observationsrör, som enligt vattendomstolens beslut skall utsättas för iakt tagelser rörande grundvattenstånd. I fråga örn 46 § i förslaget har svenska kommunaltekniska föreningen gjort gällande att, därest förslaget genomfördes, komme anläggandet av vatten täkt att kräva betydligt längre tid än för närvarande. Det borde därför fin nas möjlighet att provisoriskt ordna en ny vattentäkt. Även svenska teknologföreningen har ansett behov föreligga av att kunna erhålla provisoriskt tillstånd att tillgodogöra grundvatten. Sveriges industriförbund har anmärkt, att provisoriska bestämmelser till skydd mot förorening icke borde meddelas utan att vederbörande fastighets ägare och i förekommande fall även den, som nyttjade fastigheten i fråga, bereus tillfälle att yttra sig. Förbundet har även framställt invändning mot föreskriften, att provisoriska bestämmelser omedelbart skulle lända till efter rättelse. Departements• Med anledning av de erinringar, som svenska kommunaltekniska förenin chefen. gen och svenska teknologföreningen i förevarande samband anfört, torde första stycket i 46 § böra ändras så, att vattenrättsdomaren skall äga att, såframt sökande därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder för tillgodogörande av grundvatten. Enligt andra stycket av 46 § i de sakkunnigas förslag skulle vattenrättsdo maren äga att meddela provisoriska bestämmelser till skydd mot förorening av vatten. Detta stadgande i förslaget sammanhängde med de av de sak kunniga i 2 kap. 14 och 45 §§ föreslagna stadgandena angående servitut till skydd mot förorening av ytvatten och grundvatten. Såsom förut nämnts har de sakkunnigas förslag till ändring av 2 kap. 14 §, som rörde frågan örn skydd mot förorening av ytvatten, icke ansetts böra upptagas till behandling i före varande sammanhang. Till följd härav bör vattenrättsdomarens befogenhet enligt nu ifrågavarande stadgande inskränkas till meddelande av provisoriska bestämmelser till skydd mot förorening av grundvatten. Vad härefter angår förfarandet, när fråga uppkommer om meddelande av sådana provisoriska bestämmelser, som nu nämnts, torde de erinringar, som framställts av Sveriges industriförbund, icke böra föranleda någon ändring av de sakkunnigas förslag.

67, 68, 75, 83, 88, 92 och 109 §§. Enligt 67 § i dess nuvarande lydelse äger vattendomstolen, när skäl där till äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft. En viss inskränkning är dock stadgad. Sålunda må förordnande som nyss nämnts meddelas endast såframt, innan medgivet ar bete påbörjas eller, där fråga är om ändrade bestämmelser angående hushåll ning med vatten, dessa tillämpas, hos länsstyrelsen ställes pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 85

läggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, om vattendomstolens beslut eljest ändras. Stadgandet har i de sakkunnigas förslag kompletterats så, att ej heller ändrade bestämmelser angående nyttjande av vattentäkt må tillämpas förrän säkerhet ställts. I 68 § meddelas bestämmelser örn formen för och behandlingen av anspråk på ersättning för oförutsedda skador. 1 första stycket av paragrafen nämnas för närvarande dels anspråk, som omförmälas i 2 kap. 24 §, dels ock mot svarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. De sakkunniga ha föreslagit, att paragrafen utvidgas till att omfatta jämväl sådana ersättnings anspråk, som avses i 2 kap. 51 § i förslaget. Enligt andra stycket av paragrafen gäller nu att vattendomstolen efter ut gången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk med anledning av oför utsedd skada må anmälas, skall för prövning av anspråk, som inom behörig tid anmälts, sammanträda till syn på stället. Delta stadgande har enligt vad de sakkunniga upplyst ansetts innebära hinder för vattendomstolen att redan före utgången av nämnda tid pröva anspråk på ersättning för oförutsedd skada, vilket emellertid befunnits förenat med olägenheter. Härtill bomme, att särskilt med hänsyn till mål om tillgodogörande av grundvatten en modi fikation av stadgandet vore påkallad. De sakkunniga lia därför föreslagit, att vattendomstolen skall äga att, när skäl därtill äro, pröva anspråk på ersätt ning för oförutsedd skada redan före utgången av förenämnda tid. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas för närvarande även att, om flera ersättningsanspråk äro anmälda, de såvitt möjligt skola prövas i ett sammanhang. Detta stadgande har med hänsyn till vad ovan föreslagits ansetts böra utgå. Det läge emellertid enligt de sakkunnigas mening i sakens natur, att anmälda anspråk utan särskilt stadgande komme att av vatten domstolen upptagas till behandling i ett sammanhang i den mån det lämp ligen kunde ske. Förevarande stycke av paragrafen innehåller vidare för närvarande, att om tid och ställe för vattendomstolens sammanträde skall sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommen derat brev så ock kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar. De sakkunniga ha ansett lämpligt att detta stadgande ändras så, att kungörelse icke behöver utfärdas annat än när det kan anses erforderligt. I 75 § givas regler örn sättet för anhängiggörandet av stämningsmål. Para grafen har i de sakkunnigas förslag ändrats så, att den kommer att omfatta även de vattenmål rörande grundvatten, som i förslaget hänförts till stäm ningsmål. Första stycket i 83 § handlar örn sammanslagning av stämningsmål och ansökan, som göres till bemötande av stämningsmålet. Enligt förslaget skall sådan sammanslagning få ske även i mål örn grundvatten. I andra stycket av förevarande paragraf stadgas för närvarande att, därest vattendomstol eller allmän domstol eller överexekutor förordnat örn borttagande eller änd rande av byggnad eller annan anläggning i vatten samt därefter göres an sökan örn bibehållande därav, äger vattenrättsdomaren, örn skäl därtill äro

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna att utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmåiet blivit slutligen avgjort eller ock vattendomstolen annorlunda förordnar. I de sakkunnigas förslag har vattentäkt jämställts med byggnad eller annan anläggning i vatten. I 88 och 92 §§ ha enligt de sakkunnigas förslag allenast vidtagits redaktio nella följdändringar. I 109 § meddelas bestämmelser örn klagan över vattenrättsdomarens be slut. Förut berörd ändring i de sakkunnigas förslag av 46 § i kapitlet har krävt en däremot svarande jämkning av nu förevarande paragraf, så att den skall gälla även vattenrättsdomares beslut om provisoriska bestämmelser till skydd mot vattenförorening.

Departements Med avseende å förevarande paragrafer synes icke något vara att erinra. chefen.

12 kap. vattenlagen.

Förevarande kap. handlar 'Örn vattenbok’. De sakkunniga ha ansett, att viktigare beslut rörande vattentäkt skola liksom för närvarande gäller beträf fande byggande i vatten m. m. införas i vattenboken. Denna föres nu enligt 1 § i förevarande kap. i tre avdelningar. De sakkunniga ha föreslagit, att med ändring av nämnda paragraf vattenboken skall innehålla jämväl en fjärde avdelning för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande vat tentäkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning. Vidkommande förevarande kap. i övrigt föreslå de sakkunniga, att nuva rande 13 §, nied viss jämkning, som föranledes av förslag till ändring av 13 kap. 1 §, skall insättas såsom 15 §. 14 § i kapitlets nuvarande lydelse mot svaras i förslaget av 13 §. Under 14 § har av de sakkunniga upptagits föreskrift, när beslut rö rande vattentäkt skall inskrivas i vattenboken. Härutinnan har föresla gits, att vattenrättsdomaren skall utan särskild ansökan inskriva av vatten domstolen meddelat beslut rörande anläggande av vattentäkt eller tillgodo görande av grundvatten vid vattentäkt, sedan beslutet vunnit laga kraft. In skrivningen skulle avse de huvudsakliga förhållanden, som vore av vikt för kännedomen om vattentäkten samt om de rättigheter och skyldigheter för framtiden, som vore förenade med densamma. Vad nu sagts skulle även gälla beslut, som innefattade prövning av befintlig vattentäkts laglighet, samt beslut, varigenom ändring gjordes i förhållande, som förut inskrivits. Den nuvarande 15 § i kapitlet motsvaras av 16 § i förslaget. De sakkun niga lia anmärkt att nya bestämmelser angående vattenbokens inrättande och förande givetvis måste meddelas men att det ej funnits erforderligt att i be tänkandet framlägga förslag därom. Departements Det synes vara lämpligt, att vattendomstolens beslut rörande anläggande av chefen. vattentäkt eller tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt inskrivas i vat tenboken. Inskrivningen synes dock kunna göras mindre omfattande än de

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 87

sakkunniga torde ha avsett. Fördenskull synes de sakkunnigas förslag i vad det rör 1 och 14 §§ böra jämkas något. I övrigt har jag ej funnit något att erinra beträffande de föreslagna ändringarna i förevarande kapitel.

13 kap. vattenlagen.

Nu förevarande kap. av vattenlagen har rubriken 'Örn besiktning och hand räckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag’. De sakkunniga lia föreslagit vissa mindre ändringar i kapitlet i syfte att i de avseenden, som där avhandlas, i huvudsak jämställa vattentäkt med byggnad i vatten.

1, 3, 4, 5 och 8 §§. Enligt 1 § i dess nuvarande lydelse äger vattendomstolen, när skäl därtill äro, i sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande av annat företag enligt vattenlagen medgives, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått till ända, besikt ning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Innehåller beslutet, att vattenmärke jämlikt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt medde las föreskrift om besiktning av märket. I de sakkunnigas förslag ha vatten täkt och observationsrör uti ifrågavarande hänseende jämställts med bygg nad i vatten och vattenmärke. Beträffande vattenmätare ha de sakkunniga anmärkt, att sådan torde böra anses som tillbehör till själva vattentäkten, varför särskild bestämmelse om besiktning därav ej ansetts erforderlig. I 3 § medges för närvarande möjlighet att erhålla besiktning å annan till hörig byggnad i vatten. Den, vars rätt är beroende av sådan byggnad, kan göra ansökan hos vattenrättsdomaren om förordnande av sakkunnig per son att hålla dylik besiktning. Vidare meddelas bestämmelser om kostna den därför. Enligt de sakkunnigas förslag skall vad nu sagts om besiktning av byggnad i vatten även gälla vattentäkt. — Paragrafen innehåller även stadgande, att vad förut sagts om besiktning å byggnad i vatten skall äga motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller särskilt anbragt fixpunkt. Denna bestämmelse har med erforderlig jämkning ansetts böra om fatta jämväl observationsrör. Om byggnad i vatten tillkommit efter prövning i laga ordning, må ägaren enligt 4 § i dess nuvarande lydelse hos vattenrättsdomaren påkalla besikt ning genom sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden utförts i överensstämmelse med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån, som må ha skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten må även eljest på sätt nu nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående en byggnads beskaffen het eller örn lagligheten av vattenmärke eller särskilt anbragt fixpunkt, som avses i 3 g. Nu angivna bestämmelser skola enligt förslaget även gälla vat tentäkt och observationsrör. Beträffande 5 § har endast vidtagits en redaktionell följdändring.

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

I 8 § meddelas stadgande!! om handräckning. Bygger någon i vatten utan föregående prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning enligt vattenlagen skolat föregå, äger sålunda överexekutor enligt första stycket av paragrafen förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna om handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Stadgandet skall enligt förslaget omfatta jämväl olovligt anläggande av vattentäkt. — I andra stycket av paragrafen föreskrives nu att, där byggande i vatten eller annat i vattenlagen avsett ar bete, vartill i laga ordning medgivande erhållits, verkställes i strid mot givna föreskrifter, må ock förbud och förordnande, som förut nämnts, meddelas, såframt det ej är uppenbart att genom de avvikelser, som skett, varken all män eller enskild rätt kränkes. Beträffande denna föreskrift ha de sakkun niga anmärkt, att den syntes utan ändring bliva tillämplig jämväl å vatten täkt. Härefter har i förslaget införts en bestämmelse, att vad i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregående prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till mycken het, som han icke utan medgivande i laga ordning är berättigad att tillgodo göra, eller någon nyttjar vattentäkt, vartill medgivande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter.

Departements Mot de föreslagna ändringarna av förevarande paragrafer har jag ej fun chefen. nit anledning till erinran.

H—14 §§. Nu ifrågavarande paragrafer innehålla åtskilliga straffbestämmelser. Vad först angår 11 § ha de sakkunniga föreslagit, att stadgande örn straff däri införes för den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 47 § första eller andra stycket anlägger eller nyttjar vattentäkt utan därtill av vattendomstolen läm nat medgivande. Härvid har framhållits, att för straffbarhet enligt lagrum met förutsättes, att vederbörande insett eller skäligen bort inse, att medgi vande varit erforderligt. — Beträffande 12 § ha de sakkunniga föreslagit, att paragrafen ändras så, att straff kommer att drabba den, som efter erhållet medgivande till anläggande av vattentäkt från beslutet rörande arbetets verk ställande gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. — I 13 § har av de sakkunniga ansetts böra införas straff även för den, som bryter mot de rörande 'tillgodogörande’ av vatten i vattenlagen stad gade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet meddelade bestäm melser. Härigenom drabbas bland annat ägare av vattentäkt, som enligt vattendomstolens beslut är skyldig att använda vattenmätare, av straff, därest han underlåter detta eller vidtager någon åtgärd, som medför att vattenmä taren blir missvisande. —- Vad slutligen angår 14 § har denna paragraf i de sakkunnigas förslag ändrats så, att den kommer att gälla jämväl borttagan de eller fördärvande av observationsrör. Straffet är enligt förslaget i samtliga ifrågavarande paragrafer dagsböter

Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

eller fängelse i högst sex månader. Bötesstraffet var förut angivet till böter från och med 5 till och med 5,000 kronor. Att böterna i förslaget angivits till dagsböter innebär icke någon saklig ändring (jfr särskilda böteslagen den 24 september 1931). Svenska teknolog!öreningen har uttalat, att med hänsyn till de svårigheter, som mötte vid bedömande av grundvattenförhållanden och därmed förbund na åtgärder, syntes straffbestämmelserna icke böra göras alltför stränga. Föreningen ansåge, att beträffande 12 och 13 §§ borde tagas under övervä gande sådan ändring, att för straffbarhet komme att krävas, att den felande bort inse att han genom sitt handlande kränkte allmän eller enskild rätt samt att tillika materiell skada uppstått. Beträffande 11 § i förevarande kapitel må anmärkas, att av mig föreslå- Departementgen ändring av första stycket i 11 kap. 46 §, varigenom vattenrättsdoma- dtefen. ren tillerkänts befogenhet att medgiva vidtagandet av provisoriska åtgärder för tillgodogörande av grundvatten, torde föranleda en mindre följdändring av de sakkunnigas förslag i vad det rör 11 § i förevarande kapitel. Vad härefter angår 12 och 13 §§ i förslaget har såsom nämnts svenska teknologföreningen ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke förutsättningarna för straffbarhet enligt paragraferna borde på visst sätt jämkas. Enligt den av de sakkunniga föreslagna ändringen av 12 § skulle denna paragraf komma att innehålla straff för den som efter erhållet medgivande till anläggande av vattentäkt från beslutet rörande arbetets verkställande gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Denna ändring synes befogad och det torde icke föreligga anledning att jämka ifrå gavarande straffbestämmelse på sätt teknologföreningen hemställt. Med avseende å 13 § ha de sakkunniga föreslagit sådan ändring av den i detta lagrum intagna straffbestämmelsen, att straff skulle komma att drabba den som bryter mot de rörande 'tillgodogörande av vatten’ i vattenlagen stad gade föreskrifter eller av domstol eller av annan myndighet meddelade be stämmelser. Mot den sålunda föreslagna ändringen av 13 § synes kunna anmärkas, att straffbestämmelsen i paragrafen därigenom komme att bliva alltför vittomfattande. De sakkunniga torde med ifrågavarande utvidgning av paragrafens tillämplighetsområde ha åsyftat sådana fall som då någon åsidosätter av vattendomstol beträffande viss vattentäkt meddelade föreskrif ter angående de villkor, under vilka grundvatten må tillgodogöras vid vat tentäkten. Stadgande örn straff för dylik försummelse torde emellertid lämp ligen böra upptagas såsom särskilt stycke i förevarande paragraf. I övrigt torde endast böra vidtagas en av nu nämnda tillägg föranledd redaktionell jämkning av den nuvarande straffbestämmelsen i paragrafen.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

14 kap. vattenlagen.

I detta kap., som har rubriken 'Slutbestämmelser’, ha de sakkunniga en dast företagit vissa mindre ändringar av bestämmelserna angående frågan, när företag eller åtgärd enligt vattenlagen skall anses angå viss fastighet, ävensom beträffande rätt att utföra undersökningsarbeten. Därjämte har rätt att vinna tillträde till observationsrör eller vattenmätare ansetts böra stadgas. Enligt 4 § i dess nuvarande lydelse skall företag eller åtgärd anses angå viss fastighet, när påstående göres örn förpliktande för fastighetens ägare att deltaga i företaget, när fastigheten eller dess vatten tages i anspråk för före taget eller för anläggning i samband med detta, och när företaget kan men ligt inverka på mark eller vattenområde, som tillhör fastigheten eller någon å fastigheten belägen byggnad eller annan fast anläggning eller på fastighe tens användningssätt. Enligt de sakkunnigas förslag skall företag anses angå viss fastighet jämväl, där detsamma kan menligt inverka på tillgången å grundvatten inom fastigheten. Första stycket i 5 § tillerkänner för närvarande länsstyrelsen befogenhet att — där någon för uppgörande av plan eller eljest såsom förberedelse till företag enligt vattenlagen behöver verkställa mätningar, avvägningar eller andra undersökningsarbeten å fastighet, som äges eller innehaves av annan — föreskriva, att erforderligt tillträde till fastigheten under viss tid skall lämnas. Nu nämnda bestämmelse har av de sakkunniga ansetts kunna utan ändring tillämpas å förberedelser för anläggande av vattentäkt och tillgodo görande av grundvatten. De lia emellertid framhållit, att förberedelserna för sådan åtgärd kunna kräva långvariga undersökningar, under vilka observa tionsrör måste vara utestående orubbade. För att motverka att sådana ob servationsrör bliva föremål för åverkan har ansetts lämpligt, att länsstyrel sen må äga att stadga förbud vid vite att rubba eller skada dylikt rör. I samband härmed har föreslagits, att länsstyrelsen skall äga att stadga vite även för rubbande eller skadande av vattenmärke. Enligt 6 § första stycket må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, ej förvägras tillträde till det ställe, där vattenmärke är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller vattnets avrinning. I analogi härmed har i de sakkunnigas förslag införts ett nytt stadgande, att ej heller den, vars rätt är beroende av vattentäkts nytt jande, må förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är utsatt eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga under sökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäktens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller till godogjorda vattenmängder. Enligt andra stycket i paragrafen i dess nuvarande lydelse äro allmän åklagare och tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt be rättigade att vinna tillträde till vattenmärke och att taga del av gjorda an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 91

teckningar rörande vattnets avrinning. Detsamma skall enligt förslaget gälla beträffande observationsrör och vattenmätare samt anteckningar om grundvattenstånd och tillgodogjorda vattenmängder. Beträffande 5 § i förevarande kap. har svenska teknolog!öreningen ansett, att det borde angivas, i vad mån det vore tillåtet att utan domstols medgi vande verkställa provpumpning. Svenska konsulterande ingenjörers förening bär uttalat, att erfarenheten syntes tala för att särskilda krav — genom auktorisering eller på annat sätt —- borde ställas på ingenjörer, vilkas ut redningar skulle företes vid handläggning av grundvattenmål vid vatten domstolarna. Av Sveriges geologiska undersökning har framhållits såsom önskvärt, att föreskrift meddelades örn skyldighet för dem, som utförde un dersökningar rörande grundvatten, att i viss utsträckning insända meddelan den örn utförda rörborrningar till ämbetsverket. I fråga om 6 § har vattenrättsdomaren vid Norrbggdens vattendomstol utta lat alt i paragrafen jämväl borde stadgas, att den, vars rätt vore beroende av ytvattens bortledande, ej finge förvägras tillträde till plats för vattenmätare eller registreringsapparat till sådan mätare. För närvarande vore erforderligt, att vattendomstolen varje gång meddelade föreskrift i sådant hänseende. — Svenska teknologföreningen har befarat, att stadgandet örn rätt att vinna till träde till ställe, där observationsrör eller vattenmätare funnes, kunde i vissa fall leda till onödiga eller ovidkommande besök vid vattentäkter och vatten ledningsverk, vilket ur hygienisk och ordningssynpunkt vore mindre önsk värt. Erforderliga föreskrifter, hur kontroll finge utövas, borde därför i stäl let lämnas av vattendomstolen. Beträffande först frågan, huruvida provpumpning, som erfordras för un- Departements. dersökning av grundvattenförhållandena, må företagas utan vattendomstols CÄe/enmedgivande, torde förslaget ej innebära hinder häremot. Vederbörande läns styrelse lärer ock med stöd av 5 § i förevarande kap. kunna medgiva till stånd att utföra sådan provpumpning å annans mark. Det torde dock kun na visa sig erforderligt, att närmare bestämmelser örn utförandet av provpumpningar meddelas. Behov av sådana bestämmelser kan för övrigt tänkas uppkomma även beträffande andra undersökningsarbeten. Jäm väl det av Sveriges geologiska undersökning framförda förslaget örn in förande av skyldighet för den, som utför rörborrning, att insända medde landen därom till sagda ämbetsverk bör uppmärksammas. I 5 § torde för denskull böra införas ett stadgande, varigenom Konungen tillerkännes befo genhet att meddela närmare bestämmelser angående utförandet av undersök ningsarbeten, som i lagrummet avses, och vad därmed äger samband. De erinringar, som i yttrandena framställts med avseende å 6 §, synas ej böra föranleda ändring av de sakkunnigas förslag.

Övergångsbestämmelser.

Beträffande frågan, i vad mån de nya bestämmelserna skola äga tillämp ning å vattentäkter, sorn tillkommit före bestämmelsernas ikraftträdande, lia

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

de sakkunniga framhållit, att goda skäl förefunnes att skilja mellan laglig heten av själva vattentäkten, d. v. s. anläggningen med därtill hörande an ordningar, å ena, samt tillgodogörandet av vattnet, å andra sidan. Hade själva vattentäkten anlagts i överensstämmelse med de regler, som gällde vid tiden för dess tillkomst, borde dess ägare vara berättigad att, åtminstone så länge några ändringsarbeten ej erfordrades, bibehålla densamma även örn den ej skulle tillåtits enligt den nya lagen. Förslaget vore också så ut format, att de bestämmelser, som gällde sättet för vattentäkts anläggande, icke bleve tillämpliga å äldre vattentäkter. I fråga om tillgodogörandet av vattnet vore läget ett annat. Tillgodogörandet utgjorde en fortlöpande verk samhet, som så länge verksamheten fortfore kunde öva inverkan å allmänna och enskilda intressen, och den omständigheten, att verksamheten vid viss tidpunkt kunde lia varit tillåten, syntes icke i och för sig motivera, att den borde anses tillåten för framtiden. De sakkunniga hade fördenskull vid ut arbetande av erforderliga övergångsbestämmelser ansett sig principiellt böra utgå från att tillgodogörandet av grundvatten vid äldre vattentäkt borde vara underkastat de nya bestämmelserna. I vissa hänseenden hade emellertid sär skilda övergångsbestämmelser ansetts erforderliga. Övergångsbestämmelserna inledas i förslaget av ett stadgande, enligt vilket i fråga om vattentäkt, som tagits i bruk före nya lagens ikraftträdande och ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, vid tillämpning av lagen skola iakttagas vissa under 1—4 mom. givna föreskrifter. I första hand har under 1 mom. stadgats, att ägare av sådan äldre vatten täkt, som icke är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning — bortsett från i 3 mom. angivna fall — ej är skyl dig att påkalla vattendomstolens prövning rörande vattentäkten, så länge grundvatten tillgodogöres i huvudsakligen samma omfattning som förut. Även om vid äldre vattentäkt tillgodogöres mera vatten än 150 kubikmeter om dygnet eller annan genom vattentäkten lider skada eller intrång, er fordras sålunda enligt förslaget som regel ej, att vattentäktens ägare inhäm tar vattendomstolens tillstånd till att alltjämt nyttja vattentäkten. I 2 mom. ha de sakkunniga meddelat vissa särskilda regler om det mate riella rättsförhållandet mellan ägare av äldre vattentäkt, som i 1 mom. avses, och andra intressenter. Härvid har erinrats, att grannskapsrätten redan för närvarande torde ge innehavare av vattentäkt visst skydd mot den, som vill tillgodogöra grundvatten vid annan vattentäkt, åtminstone därest tillgodo görandet innebure ett osedvanligt utnyttjande av fastigheten. Det vore en ligt de sakkunnigas mening tydligt, att innehavaren av en äldre vattentäkt, som åsamkat annan olägenhet, icke hädanefter borde bliva bättre ställd än förut. Å andra sidan hade de sakkunniga, även om principiellt hinder icke mötte att behandla honom strängare än förut, ansett att liksom inom fastighetsrätten i allmänhet varje onödig rubbning borde undvikas. De sakkunniga hade därför inskränkt sig till att söka bereda husbehovsförbrukarna uttryckligt skydd mot vattentäkter, som tjänade andra ända-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 93

mål, även om de senare tillkommit före nya lagens ikraftträdande. För denskull ha de sakkunniga föreslagit att, örn nyttjandet av vattentäkt, som i 1 moni. avses, medför, att grundvatten, som erfordras för en fastighets husbehov, icke kan å fastigheten tillgodogöras på brukligt sätt, skall dennas ägare vara berättigad till ersättning därför efter vad med hänsyn till före liggande omständigheter prövas skäligt. De sakkunniga lia framhållit, att denna rätt enligt förslaget tillkommer husbehovsförbrukaren, även om nämn da inverkan börjat uppträda redan före nya lagens ikraftträdande, men att förslaget icke innehåller något om rätt till ersättning för skada eller intrång, som belöper å tid före lagens ikraftträdande. Undantag har stadgats för det fall, att fastighetens ägare kan anses ha avstått från rätt att tala å nämnda inverkan av vattentäkten. Rätt till ersättning föreligger enligt förslaget vi dare, där någon eljest genom nyttjandet av vattentäkt lider men, som han ej enligt äldre lag varit pliktig att tåla. En särskild procedur har av de sakkunniga föreslagits för det fall, att nå gon anser sig lida men, som i 2 mom. sägs. Enligt 3 mom. äger den skade lidande att hos vattenrättsdomaren göra anmälan i saken genom skriftlig inlaga. Denna anmälan skall sedermera på sätt om stämning är stadgat delgivas vattentäktens ägare, som har att inom tre månader göra ansökan om prövning av vattentäktens laglighet, vid äventyr, att han eljest förlorar rätt att mot den, som gjort anmälan, åberopa vad i 1 mom. är stadgat. Vat tenrättsdomaren skall å inlagan teckna erinran om sagda äventyr. De sakkunniga ha ansett, att möjligheten att göra sådan anmälan, som nu nämnts, icke bör stå öppen under alltför lång tid efter lagens ikraft trädande, samt att skedd anmälan bör delgivas ägaren av den vattentäkt, som är i fråga, inom skälig tid. Tre år från dagen för lagens ikraftträdande har av de sakkunniga funnits vara en tillräcklig tidrymd. Under 4 mom. har föreslagits, att ägare av vattentäkt, som tagits i bruk före lagens ikraftträdande, skall, där han vill åberopa vad i 1 mom. är stadgat, vara bevisningsskyldig i avseende å de förhållanden, som äro av betydelse för bedömande av hans rätt.

Beträffande övergångsbestämmelserna i förslaget ha drätselkammaren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen anfört, att förslaget i denna del syntes böra tolkas så, att om en husbehovsförbrukare tede skada, förorsakad genom en större vattentäkt redan före lagens ikraftträdande, kun de han, sedan lagen trätt i kraft, erhålla ersättning för bestående skada, t. ex. genom ökade uppfordringskostnader. Hade han dessutom underlåtit att skaffa sig en bättre brunn och i stället t. ex. transporterat vatten från annat håll, kunde han tillika få bidrag till brunnsanläggning. Dessa bestämmel ser syntes vara av retroaktiv verkan och fördenskull icke rimliga. I övrigt ha drätselkammaren och föreningen uttalat, att förslaget med hän syn till det stigande vattenbehovet i samhällen skulle framtvinga, att prak tiskt taget värjo kommunal vattentäkt omedelbart efter lagens ikraftträdande underkastades vattendomstolens prövning. Fördenskull förordades en smi digare övergångsform, vilket syntes kunna vinnas om prövning av vatten-

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

domstol även vid ökad vattenuppfordring icke behövde ske förrän i samband med installerandet av nya uppfordringsanordningar, eller örn en särskild övergångsperiod stadgades. Då ökningen av vattenförbrukningen inom sam hällena per år icke uppginge till mer än några procent, borde några års upp skov med prövningen kunna medgivas utan större olägenhet. Svenska stadsförbundet har uttalat, att redan existerande företag, som tillgodosåge allmänna behov, borde anses vara lagligen tillkomna så länge vatten ej tillgodogjordes i större utsträckning än förut. Därmed skulle de möjligheter att trakassera de kommunala myndigheterna, som de av de sak kunniga föreslagna övergångsbestämmelserna syntes medgiva, kunna und vikas. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett att åt övergångsbe stämmelserna borde givas ett innehåll, som mera än som föreslagits toge hänsyn till redan befintliga förhållanden. Enligt länsstyrelsens mening borde frågan örn ersättning uti ifrågavarande fall alltid bedömas enligt äldre lag.

Departements Såsom de sakkunniga funnit lärer det vara nödvändigt att beträffande be chefen. fintliga vattentäkter vissa särskilda övergångsbestämmelser meddelas. Härvid torde i främsta rummet böra beaktas frågan, i vad mån ägare av äldre vatten täkt, som icke är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, bör vara skyldig att utgiva ersättning för olägen het, som åsamkas annan. De sakkunniga ha för sin del i förevarande avseende föreslagit ett stad gande, enligt vilket — därest nyttjandet av sådan vattentäkt som nyss nämnts medförde, att grundvatten, som erfordrades för viss fastighets förseende därmed till husbehovsförbrukning, icke kunde å fastigheten tillgodogöras på brukligt sätt — skälig ersättning skulle utgå, såframt fastighetens ägare ej kunde anses ha avstått från rätt att tala å nämnda inverkan av vattentäk ten. Det synes dock förenat med betänkligheter att beträffande förhållanden, som med visst fog kunna sägas vara redan bestående, meddela en sådan före skrift om ersättningsskyldighet som de sakkunniga i förevarande avseende föreslagit. I anslutning till vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ut talat torde sålunda frågor örn intrång, som åsamkas annan genom äldre vat tentäkt, böra bedömas enligt hittills gällande rätt. Vad nu sagts synes dock böra gälla endast i den mån vattentäkten kan sägas alltjämt utnyttjas i hu vudsakligen samma omfattning som förut. De sakkunniga lia såsom förut nämnts jämväl ansett, att ett särskilt processuellt förfarande borde stadgas för det fall, att någon ville göra gällande att han genom äldre vattentäkt lede intrång, varför han enligt förslaget skulle vara berättigad till ersättning. Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit sy nes dock, såsom svenska stadsförbundet befarat, möjligen kunna föranleda missbruk. Det torde icke heller vara erforderligt, att stadgande om ett så dant särskilt förfarande upptages. Däremot synes vara lämpligt, att för visst fall meddelas föreskrift, i vilken ordning talan örn intrång genom äldre vat tentäkt skall prövas. I samband härmed lärer även böra uppmärksammas

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 95

frågan, i vad mån ägare av en äldre vattentäkt bör vara skyldig att i mål rörande vattentäkten bidraga till utredning örn grundvattenförhållandena. De av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelserna torde böra un derkastas erforderlig omarbetning i enlighet med vad nu anförts. Härvid synes till en början i 1 mom. beträffande vattentäkt, som tagits i bruk före den nya lagens ikraftträdande och ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, böra föreskrivas, att vad i 2 kap. 44 och 47 §§ är stadgat icke skall utgöra hinder för att utan vatten domstolens prövning vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten i huvudsakli gen samma omfattning som förut. Det nu föreslagna stadgandet torde bland annat bereda samhällena möjlighet att — även om vattenbehovet successivt ökas — under icke alltför obetydlig tid efter den nya lagens ikraftträdande utan eljest stadgad prövning av vattendomstol tillgodose detsamma genom uppfordring av grundvatten vid äldre vattentäkter. Att såsom drätselkamma ren i Malmö och svenska kommunaltekniska föreningen föreslagit tillika stad ga, att vattendomstols prövning icke skulle behöva påkallas förrän i samband med installerandet av nya uppfordringsanordningar, eller ock meddela före skrift om en särskild övergångsperiod torde sålunda icke vara erforderligt. I 2 mom. lärer på grund av vad förut anförts böra angivas, att fråga örn intrång genom vattentäkt, som i 1 mom. avses, skall, i den mån grundvatten icke tillgodogöres i större omfattning än i sistnämnda mom. sägs, prövas enligt äldre lag. Talan om intrång, som nu nämnts, kan tänkas uppkomma i samband med ansökningsmål, där fråga är örn prövning av äldre vattentäkt. Det torde utan särskilt stadgande vara tydligt, att sådan talan, i den mån den föranledes av ansökningen, skall prövas av vattendomstolen i den för handläggning av ansökningsmålet stadgade ordning. För det fall, att fråga om intrång genom äldre vattentäkt uppkommer utan sådant samband med ansökningsmål, som nu nämnts, torde däremot vara erforderligt, att föreskrift meddelas, i vilken ordning talan därom skall prövas. I detta hänseende lärer vara lämpligt, att sådan talan prövas av vattendomstol och att målet anhängiggöres i den för stämningsmål i 11 kap. stadgade ordning. Stadgande härom torde böra upp tagas under 3 mom. Beträffande förfarandet i övrigt i mål, som nu sagts, torde det icke rimligen kunna krävas, att käranden ensam förebringar utred ning angående den inverkan, som genom vattentäkten utövas å de naturliga grundvattenförhållandena. Härvid må erinras, att för bedömandet av denna inverkan kan vara erforderligt att utföra särskilda observationer, vid vilka medverkan av vattentäktens ägare är nödvändig eller som lämpligen böra ombesörjas av denne. Vattentäktens ägare kan för övrigt tidigare lia utfört betydelsefulla undersökningar, vilkas resultat uppenbarligen även bör före bringas. På grund av vad sålunda anförts synes vattendomstolen lämp ligen böra tillerkännas befogenhet att i mål, varom nu är fråga, förelägga vattentäktens ägare vid vite att medverka till utredning örn grundvattenför hållandena. Även föreskrift i sistnämnda hänseende torde böra upptagas i nu ifrågavarande inom. av övergångsbestämmelserna.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 9-

Såsom 4 mom. i övergångsbestämmelserna ha de sakkunniga upptagit stad gande att, där ägare av vattentäkt, som tagits i bruk före lagens ikraftträdan de, ville åberopa vad de sakkunniga i 1 mom. föreslagit, han skulle vara bevisningsskyldig i avseende å de förhållanden, som vore av betydelse för bedömande av hans rätt. Någon sådan bestämmelse, som nu sagts, har icke ansetts erforderlig.

n.

I skrivelse (nr 334) anhöll riksdagen år 1932, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa skyndsam utredning rörande frågan örn ett enklare förrättningsförfarande beträffande statsunderstödda dikningsföretag av mindre omfatt ning. Enligt bemyndigande den 15 juni 1934 har chefen för jordbruks departementet tillkallat särskilda utredningsmän1 för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdikningsverksamheten samt därmed sammanhängande spörs mål. Sedan riksdagen år 1934 i skrivelse (nr 101) till Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning örn lämpligheten av sådan ändring i vattenlagen, att vägingenjör erhölle tillbörligt inflytande i ärenden angående dikningsföretag, som berörde allmän väg, har jämväl denna fråga överlämnats till utredningsmännen för övervägande vid fullgörande av de ras uppdrag. Utredningsmännen ha sedermera med skrivelse den 28 de cember 1936 avlämnat betänkande med förslag i ämnet (Statens offentl. utredn. 1937: 8). I betänkandet har bland annat framlagts förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. Sedan yttranden över betänkandet in kommit från myndigheter och sammanslutningar samt ärendet i sistnämn da del av chefen för jordbruksdepartementet överlämnats till justitiedeparte mentet, får jag anhålla att i förevarande sammanhang få till behandling upptaga jämväl nu nämnda förslag till lag örn ändring av vattenlagen.

Gällande rätt.

I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser örn torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller ^vallning. Åtgärd, som nu sagts, må under i kapitlet angivna förutsättningar vidtagas ändå att annan lider skada eller intrång, varjämte i kapitlet vissa tvångssamfälligheter äro föreskrivna. Fråga om tillämpning av kapitlets bestämmelser prövas liksom frågor om vissa företag enligt 3, 6 och 8 kap. vid syneförrättning enligt 10 kap. vatten- 1 Utredningsmännen voro landshövdingen A. B. Gärde, ordf., ledamoten av riksdagens andra kammare lantbrukaren O. L. Carlström i Sävsjö, professorn vid lantbrukshögskolan G. H. Flod kvist och byråchefen i lantbruksstyrelsen L. O. Fredholm, varjämte vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton deltagit i utredningsarbetet såvitt detsamma anginge frågor av övervägande juridisk och vattenrättslig natur. Hovrättsassessorn N. H. Grafström har tjänstgjort som sekre terare vid utredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 97

lagen. Till utförande av syneförrättning rörande företag, som i 7 kap. av ses, skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan enligt vad särskilt är stadgat därtill behörig tjänsteman eller ock annan person vilken av Ko nungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning. Beträffande förrättningsman i fråga örn företag enligt 3, 6 och 8 kap. gälla vissa särskilda be stämmelser. Förrättningsmannen biträdes i regel av gode män. I fråga örn de regler, som gälla för syneförrättningen, må här erinras örn stadgandet i 10 kap. 38 §, enligt vilken förättningsmannen skall utfärda kun görelse om förrättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. Kungörelsen skall avsändas till pastorsämbetet för uppläsande i kyrkan i den eller de församlingar, där fastighet, som företaget förmenas angå, är belägen, samt införas i en eller flera av ortens tidningar. Är företaget av mindre omfatt ning och berör det uppenbarligen förutom sökanden allenast viss eller vissa sakägare, är kungörelse, som nu sagts, ej erforderlig; dock skall underrättelse om tid och ställe för sammanträdet delgivas sådan sakägare i den för stäm ning stadgade ordning. I förevarande sammanhang bör vidare uppmärksammas 10 kap. 52 §. Enligt första stycket i detta lagrum gäller att, om i planen för företag en ligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen ingår anordnande eller ändrande av vatten avlopp genom järnväg, åligger det förrättningsmannen att insända pla nen i denna del till chefen för vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt — numera efter verkställd omorganisation i stället väg- och vattenbyggnads styrelsen — eller i fråga örn statens järnväg till vederbörande distriktsförvaltning -— numera distriktschefen — som har att skyndsamt till förrätt ningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nyss nämnts, berör bro, trumma eller annan anläggning för järnväg och särskild åtgärd kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning. — Enligt andra stycket i paragrafen skall, där i synemännens utlåtande angående företaget gjorts avvikelse från förslag, som nu nämnts, utlåtandet i denna del under ställas vattendomstolens prövning. I första stycket i 10 kap. 76 § stadgas att, om talan ej föres mot syneför rättning rörande företag enligt 3, 7 eller 8 kap. och ej heller underställning av synemännens utlåtande ägt runi, åligger det förrättningsmannen att inom kalenderåret näst efter det, då förrättningen avslutats, insända det därvid förda protokollet jämte kartor, ritningar, kostnadsförslag och övriga hand lingar, som röra saken, till vederbörande vattendomstol. Efter det hand lingarna inkommit till vattendomstolen, äger förrättningsmannen enligt andra stycket i förevarande paragraf att därifrån till låns utbekomma desamma under tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes. I 11 kap. 85—94 §§ vattenlagen givas regler örn förfarandet vid vatten domstol i de fall, då talan mot syneförrättning föres genom besvär eller synemännens utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning. I 87 § stadgas bland annat, alt angående anförda besvär skall utfärdas kun görelse, varjämte meddelas närmare föreskrifter örn kungörelsens innehåll. Bihang lill riksdagens protokoll 1999'. 1 sami. Nr 9. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Härefter givas i 88 § första stycket bestämmelser om offentliggörande av kungörelsen. I detta hänseende gäller, att kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg avsändas för uppläsande i kyrkan ävensom införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. — En ligt 89 § skall sakägare, som vill bemöta vad i besvären anförts och yrkats, vid närmare angivet äventyr till vattenrättsdomaren ingiva förklaring i två exemplar inom viss tid, minst 30 dagar efter kungörelsens dag. I 91 § andra stycket stadgas beträffande underställningsmål, att sådant mål skall jämte i målet anförda besvär företagas till avgörande å tid och plats, som vattenrättsdomaren bestämmer och låter kungöra genom tre vec kor före sammanträdet utfärdad kungörelse, vilken offentliggöres på sätt i 88 § första stycket är för motsvarande fall stadgat. I detta sammanhang må även erinras örn stadgandet i 12 kap. 1 § vatten lagen. Enligt detta lagrum skall den vattenbok, som skall föras vid varje vattendomstol och nu omfattar tre avdelningar, i tredje avdelningen inne hålla uppgifter örn alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning beslutade torrläggningsföretag och andra till första och andra avdelningen ej hänför liga anläggningar med avseende å vatten. Enligt 14 § i 12 kap. gäller att, där beslut, som skall förtecknas i vattenbokens tredje avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i sagda avdelning göras anteckning därom med angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres, samt före tagets eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet.

Utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen ha beträffande förhållandet mellan torrläggningsföre tagen och vägintresset anfört, att med den allt större betydelse, som de all männa vägarna erhållit för samfärdseln, vöre den nuvarande lagstiftningen icke tillfredsställande för det fall att torrläggningsarbete komme att beröra allmän väg. Utredningsmännen ha fördenskull ansett, att vid syneförrättning uPPgjort förslag till arbete, som berör allmän väg, bör underställas pröv ning av vederbörande vägingenjör. För detta ändamål ha utredningsmännen föreslagit sådan ändring av 10 kap. 52 §, att vad där sägs om järnväg skall äga motsvarande tillämpning å allmän väg, med iakttagande att plan, som i lagrummet sägs, skall i fråga om allmän väg insändas till vederbörande vägingenjör. Av utredningsmännens förslag följer bland annat att, om synemännen göra avvikelse från vad vägingenjören föreslår, skall synemännens utlåtande i denna del underställas vattendomstolens prövning. Utrednings männen ha härjämte för möjliggörande av erforderlig kontroll över torrlägg ningsarbete, som berör allmän väg, föreslagit att i 10 kap. 67 § såsom fjärde stycke införes stadgande att, där genom dikandes försorg vattenavlopp ge nom allmän väg skall anordnas eller ändras eller åtgärd vidtagas till skydd för sådan väg, skall i synemännens utlåtande föreskrivas skyldighet för de

Kungl. May.ts proposition nr 9. 99

dikande att, innan sådant arbete igångsättes, lämna vederbörande vägingenjör underrättelse om tiden för arbetets igångsättande. Utredningsmännen lia i sitt betänkande även upptagit till behandling frå gan om möjligheten att nedbringa antalet exemplar av förrättningsakten vid torrläggningsföretag, som behandlas vid syneförrättning. Akten skall för närvarande, därest statsunderstöd beviljats, upprättas i tre exemplar, varav ett skall insändas till vattendomstolen, ett skall överlämnas till sakägarna och ett insändas till lantbruksstyrelsen eller ifråga om skogsdikningsföretag till vederbörande skogsvårdsstyrelse. Utredningsmännen ha föreslagit sådan ändring av 10 kap. 76 §, att vad där stadgas örn insändande av förrättningsakt till vattendomstolen för det fall att talan ej förts mot förrättningen och ej heller underställning av synemännens utlåtande ägt rum i stället skall avse insändande till lantbruksstyrelsen. Härmed avsåge utredningsmännen att ernå, att vid statsunderstödda torrläggningsföretag endast två, i stället för tre exemplar, av handlingarna skulle behöva upprättas. Den av de sak kunniga föreslagna ändringen av lagrummet skulle emellertid gälla alla före tag, som avses i paragrafen, sålunda ej blott torrläggningsföretag. Utredningsmännen ha ock ansett, att vissa förenklingar böra vidtagas i fråga örn förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål. Sålunda ha de föreslagit undantag från föreskriften i 87 § om utfärdande av kungörelse i dylika mål. Sådan kungörelse erfordras enligt förslaget icke i fråga örn företag enligt 7 kap., därest fråga allenast är om företag av mindre omfattning med ett fåtal delägare och kungörelse icke blivit utfärdad i sam manhang med syneförrättningen. I stället skall till varje delägare i företaget och annan sakägare i rekommenderad försändelse översändas underrättelse med innehåll motsvarande det, som skall finnas i utfärdad kungörelse. Så dan underrättelse skall därjämte enligt förslaget översändas till den eller de personer, som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna. Beträffande offentliggörande av kungörelse, där sådan enligt förslaget alltjämt skall ut färdas, ha utredningsmännen föreslagit, att 11 kap. 88 § ändras så, att i fråga örn företag enligt 7 kap. kungörelse icke skall införas i allmänna tid ningarna. I 89 § första stycket av förevarande kap. har företagits en mindre följdändring av innebörd, att där angivna tid för förklarings avgivande skall, örn kungörelse ej utfärdats, räknas från dagen för sådan underrättelse till sakägare, som nyss nämnts.

Yttranden.

över utredningsmännens förslag ha inkommit yttranden från vattenöverdomstolen och vattenrättsdomarna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lant bruksstyrelsen, lantbrukshögskolan, länsstyrelserna efter hörande av hus hållningssällskapens förvaltningsutskott, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, föreningen statens lantbruksingenjörer samt vissa andra myndigheter och sammanslutningar.

100 Kungl. Mcij:ts proposition nr 9.

I yttrandena har utredningsmännens förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen i allmänhet lämnats utan erinran. I ett antal yttran den lia emellertid vissa anmärkningar framställts. Beträffande förhållandet mellan torrläggningsföretag och vägintresset har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, att utredningsmännens förslag i denna del vore ägnat att bidraga till avhjälpande av nu förekommande missförhållanden men att därjämte borde stadgas skyldighet för dikande att vid om- eller nybyggnad av broar eller andra konstarbeten, som be rörde allmän väg, före arbetets utförande för granskning och godkännande underställa styrelsen arbetsritningar till sådana arbeten samt att under kasta sig den kontroll beträffande arbetenas utförande, som styrelsen kun de finna skäl föreskriva. Lantbruksstyrelsen har anfört, att utredningsmän nens förslag i förevarande del icke föranledde någon erinran från styrelsens sida även om det kunde befaras, att förslagets genomförande i många fall kunde komma att i onödan fördröja torrläggningsföretagens planläggning och utförande. Styrelsen förutsätter, att dikande icke komma att få vid kännas kostnad för vägingenjörens befattning med torrläggningsföretag i vad det berör allmän väg. Länsstyrelsen i Uppsala lån och länets hushållningssällskaps förvaltnings utskott ha ifrågasatt, huruvida en uppkommen meningsskiljaktighet mellan förrättningsmannen i ett torrläggningsföretag och vägingenjören behövde un derställas vattendomstolens prövning, och förorda i stället prövning av läns styrelse. Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett, att underställning borde ske allenast, när vägingenjören påfordrade det. Av länsstyrelsen i Göte borgs och Bohus län har föreslagits, att förrättningsmannen borde vara skyldig underrätta vägingenjören samt, när företaget berörde järnväg, vägocli vattenbyggnadsstyrelsen respektive distriktschefen om tid och plats för syneförrättning. Föreningen statens lantbruksingenjörer har befarat, att utredningsmän nens förslag örn inhämtande av vägingenjörens yttrande komme att med föra icke oväsentlig tidsutdräkt och onödiga kostnader. Den prövning av vägingenjören, som erfordrades, skedde lämpligast på platsen och i samråd med förrättningsmannen. Föreningen funne det uteslutet, att förrättnings mannen icke skulle följa vägingenjörens anvisningar, samt ansåge, att än damålet med utredningsmännens förslag bäst vunnes genom ändring av, förutom 10 kap. 67 § vattenlagen, 40 § samma kapitel i den riktning, att förrättningsmannen ålades att underrätta vägingenjören och lämna erfor derliga upplysningar om vederbörande företags inverkan å allmän väg. Lantbruksingenjören i Värmlands län bär anfört liknande synpunkter å berörda fråga. — Vidare må nämnas att vägingenjören i Skaraborgs län an sett, att utredningsmännens förslag till ändring av 10 kap. 67 § vattenlagen borde kompletteras så, att dikande bleve skyldiga att minst 14 dagar i för väg underrätta vägingenjören örn igångsättande av arbete, som berörde all män väg. Beträffande redovisningen av akter rörande syneförrättningar vid torr-

Kungl. Majlis proposition nr 9. 101

läggningsföretag m. m. har lantbruksstyrelsen anfört, att den icke hade något att erinra mot en reduktion av antalet aktexemplar i enlighet med ut redningsmännens förslag, men motsatt sig, att styrelsen, på sätt av utred ningsmännens förslag skulle följa, komme att få mottaga även akter röran de skogsdikningar och kloakledningsföretag. Centralrådet för skogsvdrdsstgrelsernas förbund påpekar, att utredningsmännens förslag icke innebure någon lättnad i fråga om skogsdikningar, enär vid sådana statsunderstödda skogsdikningsföretag, som handlades vid syneförrättning, tre exemplar av akten alltjämt komme alt erfordras. Vattenöverdomstolen och vattenrättsdomarna lia erinrat, att förslaget till ändrade bestämmelser beträffande redovisning av akter vid syneförrättningar krävde ändring jämväl av bestämmelserna i vattenlagen om vatten bok. Vattenöverdomstolen uttalar sålunda, att en följd av utredningsmän nens förslag bleve att tredje avdelningen av vattenboken i framtiden komme att förefinnas till en del hos lantbruksstyrelsen och till en del hos vederbö rande vattendomstol. Visserligen vore vattenbokens tredje avdelning när mast att anse såsom ett register, men jämväl denna avdelning vore av be tydelse för vattendomstolen och allmänheten, när det gällde att undersöka, vilka förrättningar som hållits rörande ett visst vattendrag. En förutsätt ning för genomförandet av de sakkunnigas förslag i denna del syntes därför vara, att sådana anordningar vidtoges, att den del av vattenbokens tredje avdelning, som skulle föras hos lantbruksstyrelsen, jämväl komme att fin nas tillgänglig hos vederbörande vattendomstol. Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har anfört att, om föreskrift gåves örn överlämnande av samtliga torrläggningsakter till lant bruksstyrelsen i stället för till vattendomstolen, stadgandet i 12 kap. 1 § vat tenlagen om inskrivning i vattenboken av dessa förrättningar syntes böra utgå. Det kunde ifrågasättas, om den kortfattade förteckning över torrläggningsförrättningar, som nu skulle föras i vattenbokens tredje avdel ning, hade något egentligt värde. Ett enklare och mera användbart register kunde hos lantbruksstyrelsen upprättas över dessa förrättningar. Vatten rättsdomaren vid Österbygdens vattendomstol har funnit, att i samband med de av de sakkunniga föreslagna författningsändringarna ändring jämväl bor de ske av 12 kap. 1 § vattenlagen därhän, att i vattenbokens tredje avdel ning efter den dag lagändringen trädde i kraft skulle förtecknas endast så dana torrläggningsföretag, som på grund av underställning kommit under vattendomstolens prövning, samt andra anläggningar med avseende å vat ten, vilka ej vore av beskaffenhet att böra införas i första eller andra av delningen och ej heller avsåge företag, som omförmäldes i 8 kap. vatten lagen. Vidare har vattenrättsdomaren vid Söderbygdens vattendomstol sär skilt understrukit, att ett genomförande av utredningsmännens förslag be träffande förrättningsakternas redovisning komme att medföra en synner ligen välbehövlig lättnad i vattendomstolarnas arbetsbörda, därest 12 kap. 1 § vattenlagen ändrades på sätt vattenrättsdomaren vid österbygdens vat tendomstol föreslagit. Föreskrift borde även lämnas därom, att hos vatten-

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

domstolarna för närvarande förvarade förrättningsakter av beskaffenhet, att de för framtiden skulle förvaras hos lantbruksstyrelsen, skulle från och med dag som Kungl. Majit bestämde överlämnas till styrelsen. Beträffande kungörelseförfarandet vid vattendomstol i besvärs- och un derställningsmål har vattenöverdomstolen uttalat att, därest ändring i enlig het med utredningsmännens förslag i denna del skedde beträffande före tag enligt 7 kap. vattenlagen, borde motsvarande ändring äga rum beträf fande företag enligt 8 kap. vattenlagen.

Departe Vad först angår utredningsmännens förslag till ändring av 10 kap. 52 § ments vattenlagen torde av utredningen i ärendet framgå, att vid utförande av torr

chefen.

läggningsföretag, som avses i 7 kap. vattenlagen, vägintresset ej alltid blivit

Vfigintresset.

tillbörligen beaktat, och det synes fördenskull lämpligt att vederbörande vägingenjör alltid erhåller tillfälle att deltaga i ärenden rörande dylika företag, som beröra allmän väg. Vad nu sagts örn torrläggningsföretag synes även äga giltighet i fråga örn företag enligt 3 eller 8 kap. vattenlagen, som handläggas vid syneförrättning. I anslutning till utredningsmännens förslag torde för denskull med avseende å syneförrättning rörande företag som nu nämnts böra stadgas att, när i planen för företaget ingår anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg eller företaget eljest berör sådan väg, förrättningsmannen skall insända planen i denna del till vederbörande vägingenjör samt att denne skyndsamt skall till förrättningsmannen avgiva ytt rande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Föreskrift i nu angivet hänseende har av utredningsmännen ansetts böra meddelas genom ändring av första stycket i 10 kap. 52 §. Av det sätt, på vilket förslaget sålunda utformats, skulle på grund av andra stycket i samma paragraf följa att, där i synemännens utlåtande vid syneförrättning göres avvikelse från vägingenjörens förslag, utlåtandet i denna del måste under ställas vattendomstolens prövning. Häremot har emellertid i flera yttranden framställts anmärkning. Skyldighet att i alla dylika fall underställa frågan vattendomstolens bedömande synes ock kunna leda till omgång och onödiga kostnader. Det torde fördenskull vara erforderligt att medgiva lättnad i vad sålunda av utredningsmännen föreslagits. Är avvikelsen ringa och berör den icke sättet för anordnande av avlopp genom bro, torde sålunda undan tag från skyldigheten att underställa frågan vattendomstolens prövning böra gälla. För att en sådan undantagsbestämmelse icke skall föranleda miss bruk bör dock förrättningsmannen åläggas att, när underställning ej skall äga rum, i stället ofördröjligen medelst rekommenderade brev underrätta vägingenjören och vederbörande vägstyrelse om avvikelsen. I samband med ifrågavarande ändring i 10 kap. 52 § bör lydelsen av första stycket i paragrafen jämkas så, att vad där sägs om chefen för vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt och vederbörande distriktsförvaltning i stäl let skall gälla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande distrikts chef. Beträffande 10 kap. 67 § vattenlagen ha utredningsmännen föreslagit in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 103

förande av ett nytt stycke, enligt vilket, därest genom dikandes försorg vat tenavlopp genom allmän väg skall anordnas eller ändras eller åtgärd skall vidtagas till skydd för sådan väg, i synemännens utlåtande skall föreskri vas skyldighet för de dikande att innan sådant arbete igångsättes lämna vägingenjören underrättelse om tiden därför. En föreskrift i anslutning till detta förslag torde vara lämplig men lärer böra utsträckas att gälla alla fö retag enligt 3, 7 eller 8 kap., som handläggas vid syneförrättning. Härvid torde böra stadgas att, där synemännens utlåtande innehåller föreskrift om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg och arbetets utförande åligger annan än vägens ägare, skall i utlåtandet meddelas be stämmelse att innan arbetet påbörjas vederbörande vägingenjör skall under lättas om tiden därför. Vidare lärer böra föreskrivas att vad nu sagts om anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg. Att, såsom i ett yttrande föreslagits, stadga, att underrättelse skall lämnas viss tid förut, torde icke vara påkallat. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom förut nämnts föreslagit, att dikande borde vara skyldiga att vid om- eller nybyggnad av broar eller andra konstarbeten, som berörde allmän väg, före arbetets utförande för gransk ning och godkännande underställa styrelsen arbetsritningar till sådana ar beten samt att underkasta sig den kontroll beträffande arbetenas utförande, som styrelsen kunde finna skäl föreskriva. Vad sålunda föreslagits torde vara beaktansvärt. Det synes dock icke erforderligt att i vattenlagen införa något uttryckligt stadgande av nu angivet innehåll. Vederbörande väg ingenjör lärer i det yttrande, som han enligt förslaget till ändring av 10 kap. 52 § skall avgiva, böra i förekommande fall jämväl föreslå upprättande av kompletterande ritningar, sättet för dessas granskning samt åtgärder för ut övande av kontroll beträffande arbetenas utförande. Å synemännen an kommer därefter att i utlåtandet intaga erforderliga föreskrifter i ämnet. Det torde i förevarande sammanhang slutligen böra framhållas, att det samarbete, som enligt det anförda ansetts böra komma till stånd med veder börande vägingenjör, icke åsyftar annat än att säkerställa ett tillfredsställan de utförande av de arbeten, som föranledas av företagen i fråga, i den mån dessa beröra allmän väg. Företagen åläggas icke genom förslaget skyldighet att utföra åtgärd eller vidkännas kostnad, som enligt gällande rätt åvilar vägstyrelsen. Det är sålunda bland annat uppenbart, att ifrågavarande före tag icke i något fall må förpliktas vidtaga åtgärd, som i samband med an ordnande av avlopp eller åtgärd till skydd för väg kan behöva utföras för förbättring av vägen.

Vad härefter angår frågan örn redovisning av akter rörande syneförrätt- Akternas ningar, som avses i 10 kap. 70 § vattenlagen, har i de inkomna yttrandena redovisning. önskemålet örn reduktion av antalet aktexemplar funnits beaktansvärt. Den av utredningsmännen förordade ändringen av 10 kap. 70 §, som rör alla företag enligt 7 eller 8 kap. vattenlagen, torde dock böra inskränkas till dikningsföretag enligt 7 kap. vattenlagen. Med hänsyn till den vid vattendom-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

stolarna förda vattenboken synes nämligen önskvärt, att akterna rörande vattenavlednings- och invallningsföretag enligt 7 kap. vattenlagen alltjämt redovisas till vattendomstolen. Och i fråga om företag enligt 8 kap. vatten lagen torde icke vara lämpligt att nu genomföra ändrade bestämmelser i förevarande avseende. Akterna till berörda dikningsföretag synas, där talan ej förts mot syneförrättningen och underställning ej skall äga rum, lämpligen böra —- i stället för till vattendomstolen — redovisas till lantbruksstyrelsen, såvida fråga ej är allenast om skogsdikningsföretag. Akterna rörande diknings företag, som endast ske för skogsbörd, torde med fördel kunna redovisas till skogsvårdsstyrelserna. Härigenom kan även beträffande skogsdiknings företag vinnas lättnad i fråga om antalet aktexemplar. På grund av vad nu anförts torde i 10 kap. 76 § böra införas en undantagsbestämmelse av innebörd, att, där fråga allenast är om dikningsföretag enligt 7 kap., hand lingarna rörande företaget skola insändas till lantbruksstyrelsen eller annan myndighet, som Konungen bestämmer. I andra stycket av 10 kap. 76 § stadgas för närvarande, att, efter det hand lingarna rörande syneförrättning inkommit till vattendomstolen, äger förrättningsmannen att därifrån till låns utbekomma desamma under tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes. Detta stadgande synes såsom överflödigt kunna utgå. Genom uteslutande av stadgandet beredes också möjlighet att i ad ministrativ ordning beträffande förenämnda vattenavlednings- och invall ningsföretag föreskriva att akterna, efter vederbörlig anteckning i vatten boken, skola av vattendomstolen sändas till lantbruksstyrelsen. I så fall kan jämväl vid dylika företag vinnas lättnad i fråga om antalet aktexemplar. I anslutning till vad nu anförts må anmärkas, att, där talan föres mot syneförrättning rörande torrläggningsföretag eller underställning äger rum, bör uppenbarligen den akt, som i så fall måste insändas till vattendomstolen, sedan målet blivit slutligen avgjort översändas till den myndighet, som el jest kommer att förvara akterna rörande dylika företag. Även i detta hän seende kan stadgande meddelas i administrativ ordning. KnngBrelse- Av utredningsmännen har även föreslagits ändring av bestämmelserna i

förfarandet.

11 kap. vattenlagen om kungörande av besvär, som anförts över syneförrätt ning rörande företag enligt 7 kap. Om sådant företag är av mindre omfatt ning med allenast ett fåtal delägare samt kungörelse icke blivit utfärdad i sammanhang med syneförrättningen, skall enligt utredningsmännens förslag till ändring av 11 kap. 87 § eljest föreskriven kungörelse kunna utbytas mot underrättelser i rekommenderade brev till sakägarna. Och beträffande offentliggörandet av kungörelse om anförda besvär i andra fall ha utred ningsmännen föreslagit sådan ändring av 88 § i förevarande kap., att i fråga örn företag enligt 7 kap. icke skulle erfordras, att kungörelsen införes i all männa tidningarna. Utredningsmännen ha därjämte föreslagit en följdänd ring i 89 §. De önskemål, som kommit till uttryck genom utredningsmännens förslag i nu berörda hänseenden, torde kunna tillgodoses genom ändring allenast av

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 105

11 kap. 88 §. I detta lagrum torde till en början på sätt utredningsmännen föreslagit böra intagas stadgande örn undantag från skyldighet att införa kungörelse i allmänna tidningarna. Detta undantag bör emellertid såsom vattenöverdomstolen yttrat utsträckas även till företag enligt 8 kap. vatten lagen. Härjämte synes böra stadgas att, när företag enligt 7 eller 8 kap. är av mindre omfattning och berör allenast viss eller vissa sakägare, kun görelsen må i stället för att införas i en eller flera ortstidningar i rekommende rat brev avsändas till envar sakägare. Nu berörda bestämmelser komma enligt 91 § andra stycket i kapitlet att bliva tillämpliga jämväl i underställnings mål. I de yttranden, som inkommit från vattenöverdomstolen och vattenrätts- Vattenboken, domarna, har anförts, att utredningsmännens förslag till ändring av 10 kap. 76 § påkallade ändring även av bestämmelserna om vattenbok i 12 kap. 1 § vattenlagen. Beträffande detta spörsmål är enligt vad jag inhämtat obe stridligt, att den nuvarande förteckningen över torrläggningsföretag m. m. i tredje avdelningen av vattenboken mycket sällan kommit till praktisk an vändning. Särskilt i fråga om dikningsföretag torde ock gälla, att de utöva en så ringa inverkan på vattenförhållandena att deras antecknande i vatten boken icke erfordras. Av större betydelse för vattenförhållandena kunna däremot vattenavlednings- och invallningsföretag vara och beträffande dy lika företag synas av vattenöverdomstolen anförda betänkligheter mot in skränkning av vattenboken äga giltighet. Vad slutligen angår kloakledningsföretag torde ändrade bestämmelser om bokföringen av dessa icke böra med delas i förevarande sammanhang. Jag anser mig på grund av det anförda böra förorda sådan ändring av 12 kap. 1 § vattenlagen, att hädanefter an teckning i vattenboken icke behöver ske om dikningsföretag.

De skilda förslag till lagstiftning om tillgodogörande av grundvatten samt om vissa ändrade bestämmelser rörande dikningsföretag m. m., som jag i det föregående behandlat, torde med de av mig förordade ändringar böra samar betas till ett gemensamt lagförslag. De nya bestämmelserna synas böra träda i kraft den 1 januari 1940. I enlighet härmed har inom justitiedepartemen tet upprättats förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen .»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto kollet. Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem ställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet: Tage Evers.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 kap. vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 KAP.

Om rätt till vatten.

Om jordägares rätt till ytvatten.

1 §•

Envar äger-----------hans grund.

2 §.

I rinnande------------gällande lag.

Om inskränkningar i jordägarens rätt att råda över ytvatten.

Örn inskränkningar i allmänhet. 3 §. Ägare av------------2 kap.

13 §. Där genom------- — gottgörelse vidkännas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 9 kap. 47 och 66 §§, 11 kap. 26. 35, 36, 60, 67, 98, 109 och

113 §§, 12 kap. 13 och 15 §§, 13 kap. 4 och 5 samt 14 kap. 9 § SFS 1919: 425, beträffande

2 kap. 38 §, 9 kap 1 §, 10 kap. 52. 67, 76 och 82 §§. 11 kap 17, 21, 27, 30, 33. 37, 46, 50, 62, 63, 68. 75, 83, 85, 88 och 92 §<S, 12 kap. 1 och 14 §§ 13 kap. 1, 11, 12 och 17 §§ samt 14 kap.

6 § SFS 1920: 459 ävensom beträffande 11 kap. 32 § SFS 1932: 138.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 107

Om jordägarea rätt till grundvatten.

14 §. Envar äger att med de inskränkningar, som omförmälas i 2 kap. eller eljest äro lagligen gällande, å honom tillhörigt område tillgodogöra sig vat ten som finnes under markens yta (grundvatten). Genom vad i första stycket stadgas göres ej rubbning i den rätt att å an nans område tillgodogöra grundvatten, som kan stödjas å dom, urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund.

2 KAP.

Om byggande i vatten och om vattentäkt.

Örn byggande i vatten.

1 §•

Med byggande------------läge därstädes.

38 §. Där arbete, som ovan sägs, avser huvudsakligen anläggande av vatten täkt eller utförande av vattenreglering eller inrättande, utvidgande eller för bättrande av allmän farled eller av allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena i 2—37 §§ av föreva rande kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant finnes för varje fall i 42— 61 §§ av detta kap. samt i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet. Är fråga------------• för annat.

41 §. Genom vad------------fiskets befrämjande.

Om vattentäkt.

42 §. Med vattentäkt förstås i denna lag anläggning, som är avsedd för tillgodo görande av grundvatten genom uppfordrande, bortledande eller tillvaratagan de på annat sätt. Finnas för tillgodogörande av samma grundvattentillgång två eller flera anläggningar, som tillhöra samme ägare, skola anläggningar na, såframt de ej äro avsedda att tillgodose helt skilda behov, anses utgöra

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

en vattentäkt. Utvidgas vattentäkt nied ny anläggning, skall denna anses tillhöra den förut befintliga vattentäkten.

43 §. Vattentäkt skall anläggas så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vin nas med minsta intrång och olägenhet för annan; och skall vid dess nytt jande iakttagas nödig sparsamhet med vattnet.

44 §. Ej må någon så anordna eller nyttja vattentäkt, att till följd därav fastig het berövas vatten, som erfordras för fastighetens bruk, eller vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets förseende med vatten, icke kan utnyttjas i huvudsakligen samma omfattning som förut eller an nan eljest lider men av någon betydelse, med mindre det prövas ur allmän och enskild synpunkt medföra fördel, som väsentligt överväger olägenhe terna. För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils. Vid tillämpning av vad i första stycket är stadgat skall iakttagas, att nytt jande av vattentäkt ej må medföra, att ett flertal fastigheter berövas erfor derligt vatten för husbehovsförbrukning eller att större fabrik eller annan an läggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift vä sentligt minskas. Prövas vattentäkt vara av synnerlig betydelse för någon orts förseende med vatten eller för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt, åge Ko nungen utan hinder av vad i första och andra styckena sägs, efter hemstäl lan av vattendomstolen på sätt i 47 § 2 mom. stadgas, lämna medgivande till vattentäkten. Vad i denna § är stadgat gäller ej anordnande eller nyttjande av vatten täkt, som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till hus behovsförbrukning. 45 §. Tarvas för ändamålsenligt tillgodogörande av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet framdrages ledning för vattnet eller tages väg eller utsättes observationsrör eller utföres åtgärd till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils. Om rätt att över an nans mark framdraga ledning för vatten till husbehovsförbrukning gälle vad särskilt är stadgat. Erfordras till skydd mot förorening av grundvatten, att å annan tillhörig fastighet lägges besvär eller last, skall ock vad i första stycket är stadgat äga tillämpning. Meddelas beslut härom, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen göra anmälan örn beslutet hos inskrivningsdomaren i det tingslag eller i den stad, där fastigheten är belägen; och varde med anmälan så förfaret, som om bevis angående verkställd utmätning av fast egendom finnes föreskrivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 109

46 §. Ej må för ändamål, som i 45 § nämnts, tagas i anspråk tomtplats, träd gård eller park, såframt därav uppkommer avsevärt men och ändamålet kan utan synnerlig olägenhet vinnas på annat sätt.

47 §. 1 mom. Anläggande av vattentäkt, som är avsedd att användas för till godogörande av större vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet, må ej påbörjas, förrän efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, vattendom stolen meddelat besked, huru och under vilka villkor arbetet må utföras och grundvatten tillgodogöras vid vattentäkten. Ej heller må någon annat än för tillfälligt behov utan vattendomstolens prövning vid befintlig vattentäkt tillgodogöra grundvatten i större omfattning än förut, såframt den vatten mängd, som kommer att tillgodogöras vid vattentäkten, överstiger 300 kubik meter om dygnet. Äro i andra fall än ovan nämnts sannolika skäl, att genom tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt, som icke är avsedd allenast för viss fastig hets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras jämväl vattendomstolens prövning. Där någon ärnar vidtaga åtgärd för tillgodogörande av grundvatten, var för ej erfordras vattendomstolens prövning, stånde honom ändock fritt, örn han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden medelst ansö kan påkalla sådan prövning. 2 mom. Finner vattendomstolen vid prövning, som i 1 mom. sägs, an ordnande eller nyttjande av vattentäkt, varemot hinder skulle möta av be stämmelserna i 44 § första och andra styckena, med hänsyn till stadgandet i tredje stycket i samma § ändock böra tillåtas, skall frågan därom av dom stolen hemställas Konungens avgörande.

48 §. Är fråga örn två eller flera vattentäkter, som ej kunna jämte varandra nytt jas, skall vad ovan i 38 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämp ning; dock må ej på grund härav någon ort berövas erforderligt vatten från grundvattentillgång inom orten.

49 §. Vid meddelande av tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra större vatten mängd än 300 kubikmeter örn dygnet må vattendomstolen, såframt det fin nes påkallat, ålägga vattentäktens ägare att framdeles avstå vatten, som då kan prövas erforderligt för någon orts förseende därmed eller för tillgodose ende av annat allmänt behov, som av domstolen angives. Finnes, när frå ga örn tillämpning av sådant förbehåll uppkommer, att det för vattentäktens

Ilo Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas utan ersättning avstå vat ten, som för ändamålet erfordras, åge vattendomstolen tillerkänna honom den ersättning, vartill omständigheterna kunna anses giva anledning. Om skyldighet att på grund av minskning i tillgången å grundvatten avstå vatten, utan att förbehåll därom skett, stadgas i 52 §.

50 §. Innefattar beslut, som meddelas i anledning av ansökan enligt 47 §, med givande att anlägga och nyttja vattentäkt eller att vid vattentäkt tillgodogöra större vattenmängd än förut, vare sådant beslut, sedan det tagit åt sig laga kraft, gällande mot envar, dock med de inskränkningar, som i 51 och 52 §§ omförmälas, samt med iakttagande av vad i 9 kap. finnes stadgat angående förnyad prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av be slut, som nu sagts, skils ill kap. 61 § andra stycket. Har arbete för anläggande av vattentäkt ej utförts inom tid, som enligt 11 kap. 63 § av vattendomstolen bestämts, vare beslutet förfallet, såvitt det avser sådan del av anläggningen, som ej kommit till stånd. Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle genom arbetets inställande synnerligt men upp stå, åge dock vattendomstolen, på därom före nämnda tids utgång gjord an sökan, bevilja anstånd med anläggningens fullbordande på högst tio år.

51 §. Där genom anläggande av vattentäkt i enlighet med beslut, som i 50 § sägs, eller genom tillgodogörande av grundvatten i överensstämmelse med reglerna i sådant beslut vållas skada eller intrång, som vid beslutets med delande icke av vattendomstolen förutsetts, må utan hinder av bestämmel sen i 50 § den, som lider skadan eller intrånget, framställa anspråk å er sättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugu år, som vattendomstolen i beslutet må hava föreskrivit, räknat från utgången av den för vattentäktens fullbordande i beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden. Är skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid, som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras örn meddelande av sådana ändrade föreskrifter rörande tillgodogörande av grundvatten och vidtagande på ägarens bekostnad av sådana förändringar i vattentäktens anordnande, som utan att förnärma tredje mans rätt eller för ägaren medföra väsentlig olägenhet äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

52 §. Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan, därmed jämförlig orsak inom en ort avsevärd minskning i tillgången å grundvatten, vare ägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. lil

av vattentäkt, ändå att tillstånd till vattentäkten meddelats utan att förbe håll därom skett, skyldig att avstå vatten, som för ortens förseende därmed eller för tillgodoseende av annat allmänt behov prövas oundgängligen erfor derligt. Angående ersättning för olägenhet, som därigenom åsamkas vatten täktens ägare, gäde vad i 49 § för där avsett fall stadgas.

53 §. Nyttjas vattentäkt utan att medgivande enligt denna lag därtill erhållits, vare ägaren berättigad att medelst ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, påkalla prövning av vattentäktens laglighet. Beträffande verkan av vatten domstolens beslut skall vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

54 §. Har efter den 1 januari 1940 vattentäkt tagits i bruk utan föregående prövning av vattendomstolen eller tillgodogöres efter nämnda dag utan sådan prövning vid vattentäkt större vattenmängd än förut, vare vattentäktens ägare bevisningsskyldig i avseende å tidigare rådande grundvattenstånd.

55 §. Skall enligt vattendomstolens beslut vid nyttjande av vattentäkt iakttagas, att visst grundvattenstånd ej underskrides, vare vattentäktens ägare skyl dig att, i vad på hans åtgärd ankommer, så förfara, att grundvattenståndet ej sjunker under föreskriven höjd. Äro två eller flera vattentäkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning, beroende av samma grund vattentillgång, vare, såframt vattendomstolen ej annorlunda bestämt, envar av deras ägare pliktig att, när så erfordras, inskränka tillgodogörandet av grundvatten vid honom tillhörig vattentäkt så, att föreskrivet grundvatten stånd ej underskrides.

56 §. Ändå att vattendomstol meddelat tillstånd att vid vattentäkt tillgodogöra grundvatten, må ägare av annan vattentäkt, som är beroende av samma grundvattentillgång, söka fastställande av ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Ärende, som nu sagts, prövas i enlighet med de för anläggande av vattentäkt stadgade grunder, och gäde örn verkan av vattendomstolens beslut i tillämpliga delar vad ovan i 50—52 §§ finnes stadgat. Har vattentäkt, som är avsedd för annat ändamål än viss fastighets för seende med vatten till husbehovsförbrukning, ej varit föremål för vatten domstolens prövning eller äro meddelade bestämmelser ofullständiga, må på talan av någon, som av vattentäktens nyttjande åsamkas olägenhet, vat tendomstolen, där det kan ske utan förnärmande av tredje mans rätt, till

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 9

efterrättelse mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare fastställa så dana bestämmelser, som utan att ändra vad lagligen må gälla äro ägnade att för framtiden förebygga olägenheten.

58 §. Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan å grund vattentillgång, vare han skyldig iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen föranledas av omständigheterna. Konungens befallningshavande äger, där ansvar ej finnes särskilt stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga åtgärd, varom i första stycket sägs, att iakttaga vad honom åligger ävensom, i den händelse försummelse i så dant hänseende förelupit, förordna örn rättelse på den försumliges bekost nad efter ty tjänligast finnes. Konungens befallningshavandes beslut skall omedelbart lända till efter rättelse och gälla intill dess annorlunda varder förordnat.

59 §. Ägare av vattentäkt vare, där försummelse i underhållet av anläggningen kan föranleda fara för allmän eller enskild rätt, pliktig underhålla den så, att dylik fara förebygges. Vill vattentäkts ägare taga den ur bruk, vare därtill berättigad. Vilar å vattentäkten förpliktelse, som fastställts av vattendomstolen, skall dock in hämtas föreskrift av vattendomstolen, under vilka villkor vattentäkten må tagas ur bruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 113

sägs bestämma ersättning för det område, som för ändamålet tages i an språk. 61 §. Vad i denna lag är stadgat om anordnande oell nyttjande av vattentäkt skall ock i tillämpliga delar gälla, där för erhållande av grundvatten i till räcklig mängd tarvas, att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd; dock skall fråga örn bortledande för sådant ändamål av vatten ur sjö eller vattendrag prövas efter vad örn byggande i vatten är föreskrivet.

9 KAP.

Oni ersättning.

Om ersättningsskyldighet i allmänhet.

1 §•

11 §■ Ersättning för —------- lösen ersättningstagaren. Med vattenverksbyggnader------------ och dylikt. Ersättning för vattenkraft, som icke är tillgodogjord vid befintlig anlägg ning, skall bestämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort skick.

45 g. Hava parterna------------ sitt beslut. Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 0. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Om ersättning genom tillhandahållande av vatten.

46 §. 1 inom. Där någon enligt denna lag berättigas att tillgodogöra grundvat ten, skall, i händelse annan därigenom går förlustig möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra erforderligt vatten, ersättning därför utgå genom till handahållande av motsvarande vattenmängd, såframt och i den mån ej er sättningens utgörande på sådant sätt prövas medföra olägenheter av betyden het för ena eller andra parten. Vattendomstolen må ock eljest, där det fin nes lämpligen kunna ske, föreskriva, att ersättning för skada eller intrång genom nyttjande av vattentäkt skall utgå medelst tillhandahållande av vatten. Vatten, som lämnas i ersättning efter ty i första stycket sägs, skall tillhanda hållas från den vattentäkt, som medför att annan lider skada eller intrång, eller från annan därför lämpad vattentäkt. Skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar den fastighet, med vilken vattentäkten är förenad, och skall, oberoende av avyttring eller exekutiv försäljning av fastigheten, äga bestånd, i vems hand fastigheten kommer. Vattentäktens ägare vare pliktig att anlägga och för framtiden underhålla samt i fall av behov ombygga för vattnets tillhandahållande erforderlig led ning med tillbehör. Tillhandahållandet av vatten skall taga sin början å tid, som vattendom stolen bestämmer. 2 mom. Rättighet till vatten, som skall givas såsom ersättning till ägare av fastighet, skall vara förenad med denna eller annan fastighet, till vilken rättigheten i laga ordning överflyttats. Prövas rättigheten helt eller delvis kunna utan förfång för inteckningshavare eller andra rättsägare avhändas den fastighet, varmed den är förenad, må vattendomstolen på ansökan av fastighetens ägare besluta örn rättighetens överflyttning, dock allenast till fastighet i närheten av förstnämnda fastighet eller av den vattentäkt, från vilken vatten skall tillhandahållas. 3 mom. För vatten, som jämlikt 1 mom. skall tillhandahållas ersättningstagare, vare denne, i den mån han genom vattnets tillhandahållande vinner förmån av någon betydelse, pliktig att gälda skäligt bidrag till kostnaden för underhåll och drift av ersättningsgivarens vattentäkt. Har ersättningstagaren ej kunnat vid redan befintlig vattentäkt tillgodogöra vatten lill den myckenhet, som av ersättningsgivaren skall tillhandahållas honom, vare han tillika skyldig gälda skäligt bidrag till ersättningsgivarens anläggningskost nad. Bidrag till ersättningsgivarens underhålls- och driftkostnad skall erläggas genom ständig avgäld med visst belopp antingen för år eller annan tidsperiod eller ock för varje kubikmeter vatten, som ersättningstagaren förbrukar. Be loppet av sådan avgäld må, när tio år förflutit sedan det senast var föremål för vattendomstolens prövning, på talan av någondera parten höjas eller sän kas efter vad då finnes skäligt. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskostnad skall gäldas i den ord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 115

ning vattendomstolen bestämmer. På yrkande av ersättningsgivaren må vat tendomstolen förelägga ersättningstagaren att ställa pant eller borgen för bidrag, som nu nämnts. A mom. Avstår ersättningstagaren, sedan ersättning till honom blivit be stämd att utgå genom tillhandahållande av vatten, från rätt därtill, äge han vinna befrielse från avgäld, som belöper å tid efter det han anhängiggjort talan örn sådan befrielse. Bidrag till ersättningsgivarens anläggningskost nad, som ersättningstagaren förpliktats att utgiva, vare denne likväl skyldig att gälda, i den män ersättningsgivaren för att kunna tillhandahålla vatten fått vidkännas kostnad, som för framtiden varder utan nytta. 5 morn. Brister ersättningsgivaren i fullgörande av honom åliggande skyl dighet att tillhandahålla vatten, skall ej för den tid, avbrottet varar, utgå av gäld, som ersättningstagaren eljest varit pliktig att erlägga. Ersättningstaga ren må ock innehålla stadgat bidrag till ersättningsgivarens anläggnings kostnad. Har ersättningsgivaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat av brott, som nu sagts, eller underlåter han att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder för att åter tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren tillika be rättigad till skadestånd. Visar ersättningsgivaren fortgående försumlighet i fullgörandet av honom åliggande skyldighet att tillhandahålla vatten, vare ersättningstagaren fri från de skyldigheter, som må hava ålagts honom mot ersättningsgivaren, och äge, där så kan ske, på hans bekostnad åter komma i åtnjutande av möj lighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten. 6 mom. Brister ersättningstagare i betalning av avgäld, som han för pliktats utgiva, vare ersättningsgivaren befriad från skyldighet att tillhanda hålla vatten, intill dess avgälden guldits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, där avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen. 7 mom. För skadestånd, varom i 5 mom. sägs, njute ersättningstagaren i den fastighet, som skyldigheten att tillhandahålla vatten åvilar, förmånsrätt, som i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgas för avgäld av fast egendom. 8 mom. Hava parterna träffat överenskommelse i fråga, som i denna § avses, vare sådan överenskommelse gällande, såframt vattendomstolen fin ner den lämplig och därå grundar sitt beslut.

Om ersättning i penningar.

47 §. Ersättning i------------ böra angivas.

66 §.

Skall i andra fall än i 58—60 §§ sägs ersättning, bestämd att utgå på eli gång, gäldas för skada, förlust eller intrång, som tillskyndas någon genom

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

företag eller åtgärd enligt denna lag; då må ej arbete å annans mark verk ställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas, innan föreskriven er sättning guldits. Vattendomstolen äge ock, när så finnes erforderligt, före skriva, att arbete eller åtgärd, som nyss sagts, ej må utföras, förrän viss tid förflutit från det ersättningen guldits. Varder ersättning, som i första stycket sägs, ej gulden inom tid, som ge nom avtal eller eljest i laga ordning blivit bestämd, eller, om sådan be stämmelse saknas, inom fem år efter det ersättningens belopp blivit fast ställt genom utslag, som vunnit laga kraft, vare den då väckta frågan för fallen, i vad sådan ersättningstagares rätt angår. Vad i------------ lider intrång.

74 §. Har fast —------- motsvarande tillämpning.

10 KAP.

Om syneförrättning.

52 §. Ingår i planen för företag, som avses i 32 §, anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom järnväg, åligge förrättningsmannen att insända pla nen i denna del till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller, i fråga om sta tens järnväg, till vederbörande distriktschef, som har att skyndsamt till för rättningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nu nämnts, berör bro, trumma eller annan anläggning för järnväg och särskild åtgärd kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning. Har i------------ vattendomstolens prövning. Ingår i planen för företag, som i första stycket sägs, anordnande eller änd rande av vattenavlopp genom allmän väg eller berör företaget eljest sådan väg, åligge förrättningsmannen att insända planen i denna del till vederbö rande vägingenjör, som har att skyndsamt till förrättningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Har i synemännens utlåtande gjorts avvikelse från vad vägingenjören före slagit, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning. Är avvikelsen ringa och berör den icke sättet för anordnande av avlopp ge nom bro, vare underställning dock ej erforderlig. I stället åligge förrätt ningsmannen att ofördröjligen medelst rekommenderade brev underrätta vägingenjören och vederbörande vägstyrelse om avvikelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 117

67 §. Sedan erforderliga------------ angående företaget. Utlåtandet skall--------—- dylik avgift. Skola två------------därom gjord. Innehåller utlåtandet föreskrift om anordnande eller ändrande av vatten avlopp genom allmän väg, skall, där arbetets utförande åligger annan än vägens ägare, tillika meddelas bestämmelse, att, innan sådant arbete påbör jas, vederbörande vägingenjör skall underrättas örn tiden därför. Vad nu sagts örn anordnande eller ändrande av vattenavlopp genom allmän väg skall äga motsvarande tillämpning i fråga om åtgärd till skydd för sådan väg.

76 §. Föres ej-------------vederbörande vattendomstol. Är fråga allenast om dikningsföretag enligt 7 kap., skola handlingarna i stället insändas till lantbruksstyrelsen eller annan myndighet, som Konungen bestämmer.

82 §. Som sökande------------ sökanden äskat.

11 KAP.

Olli domstolar och rättegång 1 vattenmål.

Om vad till vattenmål är att hänföra.

17 §. Till vattenmål hänföras följande mål:

A. an söknin gsmtll: 1. ansökan örn prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor byggande i vatten må ske; 2. ansökan örn godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten; 3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads laglighet; 4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket örn meddelande av bestäm melser rörande hushållning med vatten; 5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 g örn rätt att utriva byggnad i vatten;

118 Kungl. Maj.ts proposition nr i).

6. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 47 §, huruvida och under vilka villkor vattentäkt må anläggas eller nyttjas; 7. ansökan örn prövning jämlikt 2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig vattentäkt; 8. ansökan jämlikt 2 kap. 56 § första stycket örn meddelande av bestäm melser angående den omfattning, i vilken grundvatten må tillgodogöras vid annan tillhörig vattentäkt; 9. ansökan jämlikt 2 kap. 59 § andra stycket om prövning, under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk; 10. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § örn prövning, utan förutgången syneför rättning enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenregiering, som avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostna den för företaget; 11. ansökan örn prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträck ning skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnju tande av kraft, som på grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas; 12. ansökan örn nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock örn bestäm mande av avgift enligt 14 § i nämnda kap.; 13. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § om inrättande, utvidgande eller för bättrande av allmän farled eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet eller annat för sjöfartens underlättande eller till förebyggande eller minskande av skada eller örn godkännande av anläggning eller åtgärd för allmän farled; 14. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslutade flottledsarbeten; 15. ansökan jämlikt 6 kap. 21 § örn prövning, utan förutgången syneför rättning enligt 10 kap., av fråga örn anläggning eller åtgärd för befintlig all män flottleds utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade före skrifter rörande hushållningen med vatten eller annat för flottningens un derlättande eller örn bestämmelser rörande virkes barkning eller fiskeavgift; 16. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän flottled; 17. ansökan jämlikt 6 kap. 28 § om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning; 18. ansökan örn anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt denna lag lämnats, så ock örn tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § meddelade bestämmelser eller örn sådan ny uppskattning, som avses i 69 § här nedan; 19. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vat tenkraft; 20. ansökan jämlikt 9 kap. 46 § om överflyttning från en fastighet till en annan av rättighet till vatten, vilket skall tillhandahållas i ersättning för för lust av grundvatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 119

B. stämningsmål:

21. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vat ten för uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte, för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket, eller för järnvägsbro eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf fenhet; 22. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som under 21 sägs; 23. talan örn ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit att söka vattendomstolens godkännande av verk ställd ändring å dylik byggnad; 24. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen meddelat tillstånd, eller örn ändrade föreskrifter rörande hushållningen med vattnet vid sådan byggnad; 25. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. av sedda, om ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket örn meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om annan tillhörig byggnad i vatten; 26. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla så dan byggnad i vatten, som under 21 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant er fordras, utriver dylik byggnad; 27. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § örn gottgörelse för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt till godogörande av annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning där för, jämlikt 2 kap. 10 § om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § örn rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § örn rätt att begagna annan tillhörig byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § örn rätt till utmål å annans fastighet; 28. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål örn tilllämpning av stadgandena i 1 kap. 6—13 §§; 29. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig vattentäkt, som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning, eller örn förbud mot tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt, såframt talan grundas därå att vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet eller att grundvatten vid vatten täkten tillgodogöres till större myckenhet än lagligen är tillåten; 30. talan örn ersättning för skada eller intrång av sådan vattentäkt, som under 29 sägs;

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 9.

31. talan om ansvar för det sådan vattentäkt anlagts eller ändrats eller nyttjats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som med stöd av denna lag meddelats; 32. talan jämlikt 2 kap. 51 § om ändrande av vattentäkt, vartill vatten domstolen meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande tillgodo görande av grundvatten vid sådan vattentäkt; 33. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra stycket om meddelande av föreskrif ter rörande tillgodogörande av grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt el ler ändrande av förut givna sådana föreskrifter; 34. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 45 § om rätt till intrång å annans fastighet i vissa avseenden; 35. talan utan samband med ansökningsmål om tillämpning av stadgandena i 2 kap. 49 och 52 §§; 36. talan jämlikt 3 kap. 6 § örn skyldighet för delägare i regleringssamfällighet att deltaga i kostnaden för vattenreglering och örn beräkning av den kostnad, vari sådan delägare har att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för den, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles i 3 § av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget; 37. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt; 38. talan beträffande allmän flottled örn vidtagande av sådana anordnin gar eller åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stycket eller 18 § sägs; 39. talan örn borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd, som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att an läggningen eller åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning el ler åtgärd eller för olovligt hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled; 40. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes vidare utförande; 41. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock örn sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omför mäles; 42. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet att lösa mark, som ingår i invallningssamfällighet; 43. talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller invallning vattenförhållandena ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot före skrift, som meddelats i samband med arbetets medgivande; 44. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket; 45. talan jämlikt 8 kap. 11 § om ändrade föreskrifter rörande delaktighe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 121

ten i underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför; 46. talan jämlikt 9 kap. 25, 29, 31 eller 42 § örn ändrade föreskrifter rö rande kraftbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap. 23 §; 47. talan örn fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § förmäles; 48. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning eller sänkning av redan bestämt sådant vite; 49. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vat tenkraft, som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått för lustig; 50. talan jämlikt 9 kap. 46 § örn ändring i vad förut bestämts angående vederlag för vatten, som skall tillhandahållas i ersättning för förlust av grundvatten, eller örn rätt att åter komma i åtnjutande av möjlighet att vid egen vattentäkt tillgodogöra grundvatten; 51. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egen dom häftar, om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller för skada eller intrång därå; 52. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

D. underställningsmål: 54. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning en ligt 10 kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum. Hurusom, efter------------i 68 §.

21 §.

Finnes vid------------beslut förbliva. Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande eller ändrande av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 21 och 39, förrän målet blivit vid underrätten avgjort, visar, att han hos vederbörande vatten domstol gjort ansökan örn sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan rör tvist örn äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde, den allmänna underrätten hänvisa

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

det där anhängiga målet till handläggning och avdömande vid vattendom stolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den hos vattendomsto len gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna under rätten ånyo upptaga det där anhängiggjorda målet och detsamma slutligen avdöma.

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål.

26 §.

Ansökan, som i 17 § 1—20 sägs, skall göras skriftligen och ingivas till vattenrättsdomaren i det antal exemplar, som finnes nedan för varje fall föreskrivet.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt--------— anläggningen, uppgiven. 1 fråga om ansökan enligt 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 8 och 10 skall vad i första stycket stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 2 moni. Ansökan, som i 17 § 5 och 17 sägs, skall vara åtföljd av den be skrivning å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt in nehålla de upplysningar i övrigt, som erfordras för bedömande av verknin garna utav byggnadens utrivande eller anläggningens bortskaffande. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan, som i 17 § 9 sägs. 3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 13, 14 och 15 skall uppgivas, såvitt möj ligt, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebvggnad försedda fisken saken må angå samt, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört, så ock beträffande egendom, som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist. 4 mom. Då ansökan göres enligt 17 § 19, skall sökanden förete bevis där om, huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall över flyttas, är besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall där jämte innehålla uppgift å den plats, dit kraften önskas för framtiden över förd, samt vara åtföljd av plan för den erforderliga ledningens sträckning. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande ansökan en ligt 17 § 20 om överflyttning av rättighet till vatten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 123

32 §. Äro ansökningshandlingarna------------ utfärda kungörelse. Kungörelsen skall------------skola ingivas. I mål, som avses i 17 § 1—12, 17, 19 och 20, skola i kungörelsen de fastig heter, som saken förmenas angå, namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt, utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteck ning, varjämte, där sökanden vill med tillärnad byggnad tillgodogöra sig an nan tillhörig vattenkraft, särskild uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § 13, 14 och 15, skall i kungörelsen uppgivas, vilka bebyggda ström fall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken saken må angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fa stighet arbetet skall utföras eller är utfört. Innefattar ansökan------------i företaget. Om kungörelsens------------ finnes stadgat. Är fråga om ansökan, varom i 17 § 14 och 18 förmäles, skall kungörelse enligt denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens sammanträde sist å tjugoförsta dagen förut kun göras på sätt i 33 § första stycket sägs. Huruledes mål------------ andra stycket.

33 §. Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 § 1—12 samt 17, 19 och 20 avses, till pastorsämbetet i den eller de försam lingar, där fastigheter, som saken förmenas angå, äro belägna, i mål, som avses i 17 § 13, 14, 15 och 16, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden, varom fråga är, framgår, samt i mål, som avses i 17 § 18, till pastorsiimbetet i den eller de församlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidningarna. Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningshandlingarna ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Valtenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga örn ansökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 10, 13, 14 eller 15, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse örn kungörelsens utfärdande, om det eller de ställen, varest handlingarna i målet hållas .för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars avgivande bestämda ti den till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen omförmäles, så ock till de kända nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes örn annan adress inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att delgiva viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan sakägare. Där sakägare------------ nu sagts. Är jord —--------sätt underrättad. Ägare av----------- fastighetens ägare.

34 §. Finnes fastighet------------ den myndighet. Är fråga om ansökan om tillstånd att tillgodogöra grundvatten, skall vattenrättsdomaren jämväl underrätta kommun, inom vars område tillgången å grundvatten kan påverkas.

35 §. 1 mom. Där fråga är om ansökan, varom i 17 § 1—5 och 10 förmäles, skall vattenrättsdomaren utan dröjsmål insända ett exemplar av ansökningshand lingarna jämte kungörelsen till kammarkollegiet, som har att, där det prövas nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga. Föres efter--------- — biträda dem. Om allmänt------------ parternas kännedom. 2 morn. Finnes i------------ den myndighet.

36 §. I mål, som avses i 27 § 1 morn., skall, där fråga ej är om vattentäkt, ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål av vattenrättsdomaren översändas till lantbruksstyrelsen. Finner denna-------- — till vattenrättsdomaren. Vad nu------------- röna inverkan. Kan yttrande------------ 45 § sägs.

37 §. Kan inverkan------------nu nämnts. Är fråga--------------------------------- vid anläggningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 125

Vad i andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där fråga är örn meddelande av bestämmelser angående den omfattning, i vilken vatten må tillgodogöras vid annans vattentäkt. Där fråga är om ansökan, som i 17 § 19 avses, förelägge vattenrättsdomaren sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid ne dan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket kraftbelopp, varom fråga är, tillhandahålles. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning beträffande ansökan enligt 17 § 11 eller 12. Är fråga om ansökan, som i 17 § 20 avses, skall vattenrättsdomaren ålägga sökanden att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och vid nedan stadgat äventyr ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av den vattentäkt, från vilken vatten, varom fråga är, tillhandahålles. Försummar sökanden------- — stadgade ordning.

46 §. I mål, som i 17 § 6, 13 och 15 omförmälas, må vattenrättsdomaren, där sö kanden därom anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren lämnas, allenast såframt sö kanden hos Konungens befallningshavande ställer pant eller borgen för ska destånd, som han kan kännas skyldig utgiva till följd av arbetet i fråga. Tarvas till skydd mot förorening av grundvatten, att besvär eller last lägges å annan tillhörig fastighet, åge ock vattenrättsdomaren, där sökanden det begär och ärendet finnes brådskande, meddela bestämmelser därom att gälla intill dess vattendomstolens utslag meddelas. Beslut, som i denna § avses, må utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse, såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdomstolen annorlunda förordnar.

50 §. För målets------------parterna välbelägen. Tiden och------------bestämda ordning. Har sökanden begärt syn på stället, och avser ej målet företag enligt 5 eller 6 kap., må dess avdömande ej ske utan syn. Äskas i mål om byggnad för vattens tillgodogörande eller örn vattentäkt syn av någon, som förmenar sig lida skada av byggnaden eller vattentäkten, vare lag samma, såframt ej syn

126 , Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för tillgodoseende av parternas rätt.

60 §. Finner vattendomstolen------------ må föranledas. I mål — — — särskild talan. Där i------------ansökningen föreslagit. Är fråga om vattentäkt, skall vattendomstolen, ändå att yrkande därom ej göres, ingå i prövning, huruvida förbehåll, varom i 2 kap. 49 § sägs, erfordras. Har särskild------------ till men.

62 §. 1 mom. Där genom------------ under byggnadstiden. 2 mom. Är fråga------------ äga tillämpning. 3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efter rättelse beträffande vattendomstols utslag i andra ansökningsmål. I mål rörande vattentäkt skall, såframt medgivande att vid vattentäkten tillgodogöra grundvatten lämnas, utslaget tillika, där så kan anses erforder ligt, angiva fastighet, med vilken rätten till tillgodogörandet skall för fram tiden vara förenad. Vattenrättsdomaren bör fördenskull, när omständighe terna därtill föranleda, i mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en för ändamålet lämpad fastighet (vattentäktsfastighet) varder under målets handläggning bildad. I utslag, varigenom lämnas medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, örn regleringsföretaget är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och örn avgifter därå äga tillämpning. I fråga om med delande av bestämmelser rörande delaktigheten i företaget skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 127

64 §. Meddelas av vattendomstolen bestämmelse om vattenmärke, som ej finnes utsatt, föreskrive ock domstolen, när och av vem vattenmärket skall på sö kandens bekostnad utsättas. Vattenmärke skall på ett för dess orubbade bestånd betryggande sätt an bringas å ett för envar lätt skönjbart ställe invid det vatten, varom fråga är, samt i noggrant bestämt höjdförhållande till en eller flera i berg, jordfast sten eller annat fast föremål inhuggna fixpunkter. Vad i första stycket är stadgat om vattenmärke skall äga motsvarande til lämpning i fråga om observationsrör, som enligt vattendomstolens beslut skall utsättas för iakttagelser rörande grundvattenstånd.

67 §. Vattendomstolen åge, när skäl därtill äro, förordna, att dess beslut må verkställas utan hinder därav, att det icke äger laga kraft; dock allenast så framt, innan medgivet arbete påbörjas eller, där fråga är örn ändrade bestäm melser angående hushållning med vatten eller nyttjande av vattentäkt, dessa tillämpas, hos Konungens befallningshavande ställes pant eller borgen för den ersättning i penningar, som högre rätt kan ålägga sökanden eller anläggaren att utgiva utöver vad vattendomstolen i sådant avseende bestämt, så ock för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig, örn vattendomstolens beslut eljest ändras. Är sådant------------ äga rum.

68 §.

Anmälan örn ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 och 51 §§, så ock motsvarande anspråk vid företag enligt 3, 5, 7 eller 8 kap. skall göras skrift ligen och i två exemplar ingivas till vattenrättsdomaren. Ena exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg i rekommenderat brev tillsänt äga ren av den vattenbyggnad eller anläggning, varom fråga är. Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts, må anmälas, skall vattendomstolen för prövning av anspråk, som inom be hörig tid anmälts, sammanträda till syn på stället. Sådant anspråk må dock, när skäl därtill äro, av vattendomstolen prövas före utgången av nämnda tid. Örn tiden och stället för vattendomstolens sammanträde skall sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommen derat brev så ock, där det kan .anses erforderligt, kungörelse införas i en eller flera av ortens tidningar. Angående skyldighet — — — fått vidkännas.

128 Kungl. Maj-.ts proposition nr 9-

Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål.

75 §. Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § 21—52 avses, ingive till vattenrättsdomaren skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn och hemvist så ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge ock de handlingar käranden vill åberopa till stöd för sin talan. Inlaga, som------------ denna skyldighet. Beträffande mål------------ finnes stadgat.

83 §. Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 6, 7, 13, 14 eller 15 avses, varde målet i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, där det ej är av beskaffenhet att jämlikt 61 § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål. Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor förordnat örn borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten eller av vattentäkt, och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, åge vattenrättsdomaren, om skäl därtill äro och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att utslaget ej må verk ställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock vattendom stolen annorlunda förordnar.

Om förfarandet vid vattendomstol i besvärs- och underställningsmål.

85 §. Är sakägare------------allmän flottled.

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, gälle beträffan de mål, som avse företag enligt 6 kap., vad i 33 § första stycket finnes stad gat i fråga om mål enligt 17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra fall vad nämnda lagrum föreskriver beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—12 samt 17, 19 och 20; dock vare i fråga om företag enligt 7 eller 8 kap. ej erforderligt, att kungörelsen införes i allmänna tidningarna. Är sådant företag av mind re omfattning och berör det allenast viss eller vissa sakägare, må kungörel sen, i stället för att införas i en eller flera ortstidningar, i rekommenderat brev avsändas till envar sakägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 129

Kungörelsen varde — — — mottaga förrättningshandlingarna. Angå besvär------------ nämnda intressen. Där i------------ motsvarande tillämpning.

92 §. Vad i 29 § andra stycket, 39—41 §§, 56 § första stycket, 60 § första, andra och femte styckena, 70—72 §§, 73 § första, andra och fjärde styckena samt 74 § stadgas beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vatten domstolen, 60 § dock med iakttagande av bestämmelserna i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap. 45 och 55 §§. Bestämmelserna i------------ och underställningsmål.

Örn fullföljd av talan mot vattendomstols och. vattenrättsdomares beslut.

98 §. I fråga------------ om vattenrättsdomaren.

109 §. Har talan i vattenmål av vattenrättsdomaren avvisats eller förklarats hava förfallit eller har vattenrättsdomaren förklarat vadeanmälan ej kunna uppta gas, må klagan däröver föras hos vattenöverdomstolen i enahanda ordning, som ovan finnes stadgad med avseende å besvär mot vattendomstolens utslag eller beslut. Lag samma vare beträffande vattenrättsdomares beslut om med givande av provisoriska åtgärders vidtagande eller om provisoriska bestäm melser, som i 46 § avses, om inskrivning i vattenbok, som i 12 kap. förmäles, angående besiktning, varom i 13 kap. sägs, samt i fråga, som i 14 kap. 7 § avses. Mot vattenrättsdomares------------ ej föras. över annat------------ slutligt besked.

113 §. Vad i--------— Konungens prövning.

■*

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 9. 9

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 9-

12 KAP.

Om vattenbok. 1 §■ För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de uppgifter rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna bok kallas vattenbok. Vattenboken föres i fyra avdelningar: första avdelningen: ------- — än dammbyggnader; andra avdelningen: ------------i vattenboken; tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning beslutade torrläggningsföretag, med undantag av dikningsföretag, ävensom andra till första, andra och fjärde avdelningarna ej hänförliga anläggningar med avseende å vatten; samt fjärde avdelningen: för inskrivning av vattentäkter, som varit föremål för vattendomstolens prövning. I vattenboken------------ myndighet utarbetade.

13 §. När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet meddelat sådant beslut i flottledsmål, varom anteckning bör göras i vattenbokens andra avdelning, åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan i sagda avdelning göra anteckning därom, med angivande av dagen för beslutet, det vatten, som därav beröres, samt företagets eller anläggningens huvudsakliga beskaffenhet. Har annat be slut, varom anteckning bör ske i vattenbokens andra avdelning, eller beslut rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas i vattenbokens tredje avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende å sådant beslut vad nu sagts äga motsvarande tillämpning. Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendom stolen, skall underrättelse örn beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

14 §• När beslut av vattendomstol meddelats rörande anläggande av vattentäkt eller beträffande tillgodogörande av grundvatten vid vattentäkt, åligge det vat tenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild ansökan med ledning av beslutet i fjärde avdelningen av vattenboken verkställa inskriv ning av de huvudsakliga förhållanden, som äro av vikt för kännedom örn vattentäkten. Vad nu sagts gäde ock i fråga om beslut, som innefattar prov-

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 131

ning jämlikt 2 kap. 53 § av vattentäkts laglighet, så ock beträffande beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits.

15 §•

Har enligt förordnande efter ty i 13 kap. 1 § sägs besiktning hållits å anläggning, varom inskrivning bör ske, eller av vattenmärke eller observationsrör, om vars utsättande vattendomstolen meddelat föreskrift enligt 11 kap. 64 §, skall besiktningsprotokollet ingivas till vattenrättsdomaren och anteckning om dess huvudsakliga innehåll göras i vattenboken.

16 §. Närmare föreskrifter om vattenbokens inrättande och förande meddelas av Konungen.

13 KAP.

Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse av denna lag.

1 §• I sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller utförande av annat företag enligt denna lag medgives, äge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas vid syneförrättning i den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Inne håller beslutet rörande företaget, att vattenmärke eller observationsrör jäm likt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall samtidigt meddelas föreskrift örn be siktning av märket eller röret. Har föreskrift----------skall ske. Där i------------nyss nämnts. Kostnad för------------arbetet utföres.

3 §• Menar någon, vars rätt är beroende av annan tillhörig, helt eller delvis uppförd byggnad i vatten eller av annan tillhörig vattentäkt, att byggnaden eller vattentäkten icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaf fenhet, äge på ansökan av honom vattenrättsdomaren förordna sakkunnig person att hålla besiktning å byggnaden eller vattentäkten. Kostnad för —------- besiktningen verkställes. Där sökanden sedermera för talan örn byggnadens eller vattentäktens bort tagande eller ändrande eller örn ersättning för skada genom byggnaden eller

132 Kungl. Majlis proposition nr 9.

vattentäkten, varde i det mål på sökandens begäran prövat, huruvida den förskjutna besiktningskostnaden skall av ägaren gottgöras sökanden. Vad i denna § sagts om besiktning å byggnad i vatten och å vattentäkt äge motsvarande tillämpning beträffande vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndighets be slut om byggande i vatten eller rörande hushållning med valten eller nytt jande av vattentäkt hänför sig.

4 §. Har byggnad i vatten eller vattentäkt tillkommit efter prövning i laga ordning, stånde ägaren fritt att hos vattenrättsdomaren påkalla besiktning genom sakkunnig person till bevisning därom, att byggnaden eller vatten täkten utförts i överensstämmelse med de därför givna föreskrifter eller att de avvikelser därifrån, som må hava skett, icke äro av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. Ägare av byggnad i vatten eller vatten täkt må ock eljest på sätt nu nämnts begära besiktning för erhållande av intyg angående byggnadens eller vattentäktens beskaffenhet eller om lag ligheten av vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, som avses i 3 § sista stycket. Har jämlikt — — — utförda arbetet. Om kostnad------------ finnes stadgat.

5 §• över vad------------föras protokoll. Örn besiktningsmans skyldighet att i vissa fall ingiva protokollet till vattenrättsdomaren finnes i 12 kap. 15 § stadgat. Protokoll över------------ denne bestämt. Har besiktning — — — tillhandahållas sökanden.

8 §.

Bygger någon i vatten eller anlägger någon vattentäkt utan föregången prövning i laga ordning, varigenom medgivande till arbetet erhållits, och finnas förhållandena uppenbarligen vara sådana, att dylik prövning skolat enligt stadgande i denna lag föregå, äge överexekutor förbjuda arbetets fortsättande, intill dess sådan prövning ägt rum, så ock, när skäl därtill äro, förordna örn handräckning till rättelse i vad olagligen skett Där byggande------------rätt kränkes. Vad ovan i första och andra styckena är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där någon utan föregången prövning vid vattentäkt tillgodogör grundvatten till myckenhet, som han icke utan medgivande i laga ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 133

är berättigad att tillgodogöra, eller någon nyttjar vattentäkt, vårtid medgi vande inhämtats, i strid mot därvid givna föreskrifter. I fråga------------ avsedda fall.

11 §• Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket bygger i vatten utan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 § verkställer vattenreglering utan att medgivande därtill inhämtats i därför stadgad ord ning eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vat tendomstolens godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens medgivande utriver byggnad i vatten eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för vatten drags återställande utan medgivande av vattendomstolen eller mot bestämmelserna i 2 kap. 47 § första eller andra stycket anlägger eller nyttjar vattentäkt utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 § utför anläggning eller åtgärd för all män farled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 • kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap. 34 § första stycket och 5 kap. 5 § utan vattendomstolens medgivande utriver dylik anläggning eller mot stadgandet i 6 kap. 20 § första stycket utför anläggning eller åtgärd för allmän flottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där så dant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 §§ utför vattenavledning eller invallning utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45 § omförmäles, skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum medgivande eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

12 §.

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till anläg gande av vattentäkt eller lill verkställande av vattenreglering, vattenavled ning eller invallning från beslutet rörande arbetets verkställande gör av vikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt, straffes med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

13 §. Bryter någon mot de rörande vattenhushållningen vid byggnad i vatten eller beträffande framsläppandet av vatten vid sådan byggnad i denna lag stad-

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

gade föreskrifter eller av domstol eller annan myndighet i laga ordning meddelade bestämmelser, straffes med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader. Lag samma vare, där någon åsidosätter föreskrift, som av vattendomstolen meddelats angående nyttjandet av vattentäkt.

14 §. Borttager eller fördärvar någon uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt, vartill domstols eller annan myndig hets beslut om byggande i vatten eller anläggande av vattentäkt eller vatten reglering eller rörande hushållning med eller tillgodogörande av vatten hän för sig, straffes med dagsböter eller med fängelse från och med en till och med sex månader.

17 §. Har efter------------den försumlige.

14 KAP. Slutbestämmelser.

1 §• Med lågvatten —--------under året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 135

må ock, där för utförande av undersökningsarbete erfordras, att ett eller fle ra vattenmärken eller observationsrör utsättas, stadga förbud, vid vite, att rubba eller skada sådant märke eller rör. Vid undersökningsarbetets-------------ersättningens gäldande. Konungen äger utfärda närmare föreskrifter angående utförande av un dersökningsarbeten, som i denna § avses, och vad därmed äger samband.

6 §.

Ej må den, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel) är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande vatten stånd eller vattnets avrinning. Ej heller må den, vars rätt är beroende av vattentäkts nyttjande, förvägras tillträde till ställe, där observationsrör är ut satt eller vattenmätare finnes anbragt, eller att därstädes utföra erforderliga undersökningar eller att taga del av anteckningar, som det ålagts vattentäk tens ägare att hålla över gjorda iakttagelser rörande grundvattenståndet eller tillgodogjorda vattenmängder. Vad i första stycket är stadgat örn den, vars rätt är beroende av vatten hushållning eller vattentäkts nyttjande, gäde ock beträffande allmän åklagare samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt. Tarvas för------------ skälig ersättning.

9 §• Där enligt------------med posten.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 10 okto ber 1938.

Närvarande:

justitieråden E klund ,

L awski ,

von S teyern , regeringsrådet H järne .

Enligt lagrådet den 1 september 1938 tillhandakommet utdrag av proto koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 augusti 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in hämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra gits av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsasses sorn Gösta Walin.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 KAP. Underrubrikerna.

Lagrådet: De nuvarande underrubrikerna i 1 kap. hava i förslaget änd rats på det sätt, att uttrycken »vattnet å hans grund» och »vattnet å grun den» utbytts mot termen ytvatten, i syfte att göra det möjligt att redan i den före den nya 14 § insatta underrubriken använda termen grundvatten, i paragrafen definierat såsom vatten, vilket finnes under markens yta. Då emellertid termen ytvatten icke kommer till användning i själva lagtexten, synes dess upptagande näppeligen vara av något behov påkallat, vartill kommer att termen här fått en användning, som knappast torde hava vun nit burskap i det allmänna språkbruket. Då det lagtekniska intresset att kunna använda termen grundvatten vinnes redan genom den föreslagna avfattningen av 14 §, hemställes, att de nuvarande underrubrikerna i 1 kap. lämnas oförändrade och att den nytillkomna underrubriken erhåller lydel sen: Om jordägares rätt till vattnet under markens yta.

2 KAP. 42 §. Lagrådet: Med vattentäkt skall enligt förslaget förstås varje anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Det synes därför överflödigt att tynga

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

lagtexten genom att i den i första punkten givna definitionen medtaga or den »genom uppfordrande, bortledande eller tillvaratagande på annat sätt». Bestämmelserna i andra och tredje punkterna torde huvudsakligen vara motiverade med hänsyn till de stadganden i 2 kap. vilka skola tillämpas, därest den vattenmängd, som skall tillgodogöras vid en vattentäkt, uppgår till viss större myckenhet. Enär den föreslagna lydelsen av dessa bestäm melser skulle föranleda, att de bliva ovillkorligen tillämpliga jämväl i vissa, i andra kapitel reglerade fall, då detta vore mindre lämpligt, hemställes, att de ersättas av ett stadgande, att vid tillämpning av vad i 2 kap. stadgas två eller flera, samme ägare tillhöriga anläggningar tor tillgodogörande av sam ma grundvattentillgång skola, såframt de ej äro avsedda för helt skilda be hov, betraktas såsom en vattentäkt.

44 §. Justitierådet Lawski: Den i andra stycket intagna bestämmelsen, att nytt jande av vattentäkt ej må medföra, att ett flertal fastigheter berövas erfor derligt husbehovsvatten, lärer med hänsyn till att enligt 9 kap. 46 § 1 mom. i dylikt fall ersättningsvatten skall lämnas sakna större betydelse. Då stad gandet dessutom ej är fullt konsekvent i det att däri ej beaktas det alldeles likartade fallet, att ett flertal hushåll å en och samma fastighet, t. ex. ett flertal arbetarbostäder å en ett fabriksföretag tillhörig fastighet, berövas erforderligt husbehovsvatten, hemställes att bestämmelsen måtte utgå. Enligt det principala stadgandet i 1 kap. 14 § skall varje fastighetsägare vara befogad att tillgodogöra sig det under ytan av hans mark framflytande grundvattnet. Därav drager emellertid förslaget icke den konsekvensen, att grundvattnet är reserverat för de fastigheters behov, under vilka det fram flyter. En helt utanför grundvattenområdet belägen kommun kan, därest den på ett eller annat sätt, t. ex. genom avtal med någon fastighetsägare inom området, berett sig tillfälle att anlägga en vattentäkt, för sitt be hov utnyttja grundvattenströmmen. I det nu nämnda exemplet kan väl icke någon befogad anmärkning göras mot alt grundvattentillgången får till godogöras av utomstående, bl. a. därför, att detta icke, utan att full ersätt ning gives, får ske till skada för markägarna inom området. Men i ett fall har åt utomstående beretts en mera privilegierad ställning. Om den utom stående är fastighetsägare, som vill använda vattnet för sin fastighets hus behov, är han enligt 44 § berättigad att för ändamålet på sådant sätt an lägga och nyttja vattentäkt att annan än husbehovsförbrukare utan gottgörelse berövas vatten, som denne förut tillgodogjort sig. Sedan en kommu nal vattentäkt efter vederbörlig prövning kommit till stånd, kunna sålunda de ekonomiska och tekniska kalkyler, som ligga till grund för densamma, rubbas genom att utomstående husbehovsförbrukare börja att tillgodogöra grundvattentillgången. Huruvida den utomstående skall få göra intrång även å det husbehovsvatten, som erfordras för fastigheter inom området, be ror på en tolkning av 57 §. Ehuru det icke synes vara i förslaget förutsatt, hindrar avfattningen av denna paragraf icke, att utomstående husbehovs-

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

förbrukare sättes efter andra. Den rätt, vilken enligt vad nu anförts tillerkännes utomstående och som kan tänkas bliva av en viss betydelse, synes emellertid knappast förenlig med den tankegång, som ligger till grund för 1 kap. 14 §. Det hemställes därför, att undantagsstadgandet i 44 § sista styc ket begränsas att avse anordnande eller nyttjande av vattentäkt, avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning från grundvattentillgång, som berör fastigheten. Ändringen skulle medföra motsvarande ändringar i 2 kap. 47 och 56 §§, 11 kap. 17 § 29 samt övergångsbestämmelserna. Vad däremot angår 2 kap. 57 § synes ej behövligt att låta utomstående husbehovsvattentäkter behand las på annat sätt än andra. Detta stadgande kan alltså lämnas orubbat, vil ket emellertid skulle föranleda, att i 56 § andra stycket göres undantag för fall, som avses i 57 §. 47 §. Lagrådet: Vad i 44 § stadgas såsom villkor för rätt att anordna och nyttja vattentäkt skall enligt sista stycket i samma paragraf icke gälla i fråga om vattentäkt som är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vatten till husbehovsförbrukning. Ehuru å sådan vattentäkt uppen barligen icke heller de i 47 § givna bestämmelserna om obligatorisk för prövning böra vara i något fall tillämpliga, har uttryckligt undantag gjorts endast för det fall varom andra stycket i paragrafen handlar. Även om det med fog kan göras gällande, att en tillämpning av första stycket är ute sluten redan på den grund att det, så snart vattenförbrukningen överstiger 300 kubikmeter om dygnet, icke kan vara fråga om allenast husbehovsför brukning, synes det likväl i tydlighetens intresse vara önskvärt, att un dantagsbestämmelsen omfattar båda styckena.

48 §. Lagrådet: Vad som avses i den föreslagna paragrafen skulle enligt lag rådets mening tydligare framgå, örn där uttalades att vad i 38 § andra styc ket stadgas om företräde mellan olika företag skall äga motsvarande tilllämpning, när fråga är om två eller flera vattentäkter som ej kunna jämte varandra nyttjas, samt härtill fogades den reservationen att vid sådan frågas avgörande dock skall städse tillses att ej någon ort berövas erforderligt vat ten från grundvattentillgång inom ollen.

49 §. Lagrådet: Därest någon, som erhållit tillstånd att anlägga en vattentäkt, avsedd för tillgodogörande av högst 300 kubikmeter örn dygnet, eller som utan tillstånd — om sådant ej varit erforderligt — nyttjar en vattentäkt av nyss angiven kapacitet, begär tillstånd att tillgodogöra mer än 300 kubik meter om dygnet, uppstår fråga, huruvida åt ett förbehåll enligt föreva rande paragraf kan givas sådant innehåll, att vattentäktsägaren blir plik tig att framdeles — normalt utan gottgörelse — avstå även vatten, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

han tidigare tillgodogjort och sorn, om han ej gjort ansökningen, ej kun nat utan ersättning fråntagas honom. Ett förbehåll torde väl in dubio an ses omfatta allenast det vatten, som jämlikt tillståndet må ytterligare till godogöras, men paragrafens ordalydelse innefattar ej uttryckligt hinder för den tolkningen, att förbehåll kan förklaras avse allt vatten som tillgodogöres vid vattentäkten. Då det icke kan anses av behovet påkallat att bereda möjlighet för vat tendomstolen att på detta sätt göra ingrepp i en redan bestående rättig het, hemställes, att förbehåll varom nu är fråga begränsas till att avse skyldighet för vattentäktens ägare att av det vatten, som han på grund av tillståndet må tillgodogöra, framdeles avstå vad som då kan prövas erfor derligt för någon orts förseende med vatten eller för tillgodoseende av an nat allmänt behov, som av domstolen angives.

Justitierådet Lawski: Därest vid tillstånd för ett industriföretag att an lägga eller utvidga vattentäkt knytes sådant förbehåll, som avses i para grafen, lärer risk föreligga för att företaget ej skall våga använda tillståndet, örn ej garanti erhålles för att en direkt förlust pa anläggningen icke riskeras. Förslaget lärer möjliggöra, att vattendomstolen i tillståndet angiver, efter vilken tid förbehållet tidigast må göras gällande. Med hänsyn till angelä genheten av att den osäkerhet, som förbehållet innebär, så mycket som möjligt begränsas, hemställes emellertid, att i paragrafen intages en uttryck lig föreskrift om att i tillståndet skall, där det yrkas, angivas, vid vilken tidpunkt sökanden tidigast skall vara pliktig att underkasta sig tillämpning av förbehållet. 53 §. Lagrådet: Den prövning, som avses i paragrafen, skall tydligen för att motsvara sitt ändamål kunna gälla ej endast själva anläggningens laglighet utan även lagligheten av den omfattning, vari vatten där tillgodogöres. Det synes önskvärt att paragrafen avfattas sa, att detta framgar av lydelsen.

55 §. Lagrådet: Då den i andra punkten stadgade skyldigheten utan vidare torde framgå av innehållet i första punkten, synes andra punkten kunna utgå. 56 §. Lagrådet: Det föreslagna stadgandet i första stycket avser, såsom av motiven framgår, bland annat att bereda möjlighet för vattendomstol att vid prövning av ansökan örn tillstånd att anlägga vattentäkt vidtaga in skränkning i den rätt till vattenutvinning, som må tillkomma ägare av an nan vattentäkt. För att någon tvekan icke skall behöva råda på denna punkt torde lagtexten lämpligen böra jämkas så, att därav framgår att ej en dast ägare av vattentäkt utan även den, som söker tillstånd att anlägga vat tentäkt, må påkalla stadgandets tillämpning.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

57 §. Justitierådet Lawski: Den tankegång, som ligger till grund för stadgan det, torde bättre komma till uttryck, om orden »äldre bebyggelse» utbytas mot orden »den tid, under vilken vattnet tillgodogjorts,» eller något dylikt.

58 §. Lagrådet: Där omständigheterna äro sådana att menlig inverkan av åt gärd, varom här är fråga, kan genom lämpligt förfaringssätt undvikas eller lindras, synes det kravet rimligt, att ett sådant förfaringssätt kommer till användning. Goda skäl kunna ock andragas för att i fall av försummelse härutinnan låta, på sätt föreslagits, administrativ myndighet fastställa er forderliga säkerhetsföreskrifter samt, för den händelse dessa åsidosättas, förordna om rättelse på den försumliges bekostnad. Vissa betänkligheter möta emellertid mot att på detta sätt för ett speciellt fall reglera ett ämne av mera allmän innebörd inom grannskapsrättens område, ett ämne som dessutom äger intimt samband med den på dagordningen stående frågan om lagstiftning mot förorening av annat vatten än grundvatten. Anses ett stadgande av föreslaget innehåll likväl böra införas i vattenla gen, må framhållas, att stadgandets räckvidd måste bliva jämförelsevis be gränsad. Såsom detsamma avfattats innebär det sålunda icke rätt för Ko nungens befallningshavande att avgöra, huruvida befogenhet att verkställa den åtgärd, varom fråga är, tillkommer vederbörande. I fall, då skadlig inverkan över huvud icke kan undvikas eller för undvikande av skada krä vas så omfattande eller så kostsamma försiktighetsmått, att de i förhållande till åtgärdens betydelse för den som vidtager densamma måste framstå så som oskäliga, lärer ej heller någon rätt tillkomma Konungens befallnings havande att ingripa, utan det torde i händelse av tvist ankomma på dom stol att, med ledning av allmänna rättsgrundsatser eller de bestämmelser som för särskilda fall kunna vara meddelade, företaga en avvägning av de kolli derande intressena. Huruvida i avbidan på ett slutligt avgörande förbud mot åtgärdens vidtagande kan utverkas hos annan myndighet än domstol blir i allmänhet att bedöma enligt utsökningslagens regler örn rätt för överexekutor att meddela handräckning. I vissa fall torde stöd för ett ingripande kun na hämtas ur bestämmelser i särskilda författningar t. ex. hälsovårds stadgan. 59 §. Lagrådet: Genom att taga en vattentäkt ur bruk bör ägaren icke utan vi dare kunna bliva befriad från honom jämlikt 9 kap. 46 § ålagd skyldighet att tillhandahålla vatten såsom ersättning för skada eller intrång som åstad kommits genom vattentäktens anordnande. Det torde i sådant fall vara nödvändigt att, på sätt regeln i 59 § andra stycket andra punkten angiver, tillfälle beredes vattendomstolen att lämna närmare föreskrifter om de vill kor under vilka vattentäkten får tagas ur bruk. Att i annat avseende än nu nämnts å en vattentäkt kommer att vila förpliktelse av beskaffenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 141

påkalla sådan prövning som här avses, lärer näppeligen kunna antagas. Med hänsyn härtill synes avfattningen av andra punkten i andra stycket lämp ligen böra undergå sådan ändring att av lagtexten framgår, att regeln gäller endast när vattendomstolen jämlikt 9 kap. 46 § lämnat föreskrift om till handahållande av vatten.

9 KAP. 46 §. Lagrådet: Av bestämmelsen i 1 mom. tredje stycket torde följa, att när rättighet till ersättningsvatten jämlikt 2 mom. på den berättigades framställ ning skall överflyttas från en fastighet till en annan, det härför erforderliga arbetet skall ombesörjas av ägaren till vattentäkten, till vilken ledningen med vad därtill hör torde vara att betrakta såsom adpertinens. Då emellertid överflyttningen icke påkallas av något vattentäktsägarens intresse, lärer av densamma föranledd kostnad för nyanläggning, ombyggnad, underhåll m. m. böra åläggas ersättningstagaren. I slutet av 3 mom. första stycket synes därför böra intagas föreskrift örn att då rättighet till vat ten enligt vad i 2 mom. sägs överflyttas fran en fastighet till annan, skall er sättningstagaren vidkännas av överflyttningen föranledd ökning av kostna den för vattnets tillhandahållande.

11 KAP. 17 §. Lagrådet: Därest vad lagrådet anfört vid 2 kap. 53 § vinner beaktande, föranledes därav ändring i punkt 7 av förevarande paragraf.

30 §. Lagrådet: Vid granskningen av denna paragraf möter spörsmålet huruvida en bestämmelse, motsvarande den nu med avseende å anläggning i vatten i paragrafen upptagna, skall införas i fråga örn vattentäkt. De sakkunniga hava i sitt betänkande föreslagit ett sådant stadgande, men departementsche fen har ansett stadgandet icke erforderligt. De motiv, som på sin tid föranledde införandet i vattenlagen av stadgandet ,i 30 § (jfr N. J. A. avd. II 1919 s. 407 och 408), synas äga giltighet även för vattentäkternas vidkommande. Det måste anses otillfredsställande och ägnat att medföra ohållbara rättssituationer, om tillstånd meddelas att ändra eller utöka en vattentäkt, som icke är laglig. En bestämmelse av den ifrågasatta innebörden är påkallad ej endast ur ordningens synpunkt utan även i vattentäktsägarens eget intresse. Vare sig ett stadgande införes eller ej, kan det knappast förutsättas, att en vattendomstol skulle meddela tillstånd till änd ring av en vattentäkt, beträffande vilken kan befaras att en talan örn dess borttagande eller ändrande kommer att bifallas. Att föreskriften skulle lända

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

till obehörigt förfång för ägare av vattentäkter, som anlagts innan lagen trätt i kraft, kan ej antagas; lagligheten av sådan vattentäkt skall uppenbar ligen bedömas enligt äldre rätt. Huruvida efterprövning av en vattentäkts laglighet bör krävas ej endast då fråga är om ändring av själva anläggningen utan jämväl då ansökan gö res örn tillstånd till ökat tillgodogörande av grundvatten, kan måhända vara tvivelaktigt. Övervägande skäl synas emellertid tala för att prövningsskyldighet, på sätt de sakkunniga föreslagit, skall inträda, även om ansökningen endast avser ökad vattenutvinning utan ändring av vattentäkten. För denna ståndpunkt talar bland annat, att enär enligt 2 kap. 47 § tillstånd icke skulle erfordras för att anlägga en vattentäkt, så länge ej över 300 kubikmeter vat ten uppfordras örn dygnet eller allmän eller enskild rätt förnärmas, eljest varje prövning av själva anläggningen kunde undgås, örn blott dess ägare till en början begränsade vattenutvinningen. Den prövning, som enligt det ifrågasatta stadgandet skulle förekomma, bör gälla lagligheten ej endast av själva vattentäkten utan även av den omfatt ning, i vilken sökanden tillgodogör vatten vid vattentäkten (jfr 2 kap. 53 §). Lagrådet hemställer därför, att såsom ett andra stycke i förevarande pa ragraf införes ett stadgande av innehåll att, därest i fall, som avses i 17 § 6, fråga är om ändring av befintlig vattentäkt eller om tillgodogörande av grundvatten i större omfattning än förut, må, där vattentäkten ej tidigare varit föremål för vattendomstolens prövning, ansökningen icke upptagas, med mindre vattentäktens ägare jämväl påkallar prövning rörande laglig heten av vattentäkten och den omfattning, vari vatten där tillgodogöres. De skäl, som ovan anförts för ett dylikt stadgande, äga särskilt giltighet i fråga om vattentäkter, som anläggas efter den nya lagens ikraftträdande. Skulle det befinnas önskvärt att från stadgandets tillämpningsområde un dantaga äldre vattentäkter, bör det ske genom en föreskrift i övergångsbe stämmelserna. 33 §. Lagrådet: Enligt andra stycket i förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse åligger det i flertalet ansökningsmål vattenrättsdomaren att avsända särskilda underrättelser till kända sakägare. Samma skyldighet skall enligt förslaget föreligga i de ansökningsmål rörande grundvatten, som finnas upp tagna under punkterna 6, 7 och 8 i 11 kap. 17 §, men däremot icke för det i punkt 9 i samma paragraf avsedda fallet att i en ansökan hemställes om vattendomstols prövning, under vilka villkor vattentäkt må tagas ur bruk. Det torde emellertid även i sistnämnda fall vara önskvärt, att särskilda un derrättelser avsändas till vederbörande sakägare.

46 §. Lagrådet: Jämväl i det fall, som avses i det nytillkomna andra stycket, synes säkerhet för skadestånd böra ställas i enahanda omfattning som i de uti första stycket reglerade fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 143

60 §. Lagrådet: Då innehållet i sista stycket har samband med övriga i para grafen för närvarande upptagna bestämmelser, synes det föreslagna nya stycket, som till sitt innehåll är fristående från de övriga bestämmelserna, lämpligen böra upptagas efter det nuvarande sista stycket.

68 §.

Lagrådet: Enligt 11 kap. 50 § sista stycket gäller för ansökningsmål, att vattendomstolen skall hålla syn på stället, då sökanden begärt syn och målet ej avser företag enligt 5 eller 6 kap. Vidare stadgas i samma lagrum, att därest i mål örn byggnad för vattens tillgodogörande någon, som förmenar sig lida skada av sådan byggnad, äskar syn, sådan skall hållas, såframt ej syn finnes uppenbarligen icke vara erforderlig för tillgodoseende av parter nas rätt. I övrigt är det överlämnat åt vattendomstolen att avgöra om syn skall hållas. Enligt förslaget skulle om ansökningsmål rörande vattentäkt komma alt gälla detsamma, som sålunda är stadgat örn mål angående bygg nad för vattens tillgodogörande. Förevarande paragrafs andra stycke innehåller såväl i dess gällande ly delse som enligt förslaget en strängare regel, enligt vilken vattendomstol all tid skall hålla syn på stället, då domstolen har att pröva anspråk på ersätt ning för icke förutsedd skada. Ett dylikt anspråk behöver icke vara av sådan axi; att dess processuella behandling kräver andra regler i förevarande hän seende än de som ansetts ändamålsenliga för mål angående ersättningsan språk i allmänhet. Redan med hänsyn till gällande rätt synes det därför knappast hava varit motiverat att uppställa en oeftergivlig fordran på syn vid fall av icke förutsedd skada, då en mera smidig regel ansetts tillfyllest för övriga fall. Och örn, såsom förslaget innebär, ersättningsanspråk skola kunna upptagas till prövning allteftersom de anmälas, kommer det obligatoriska kravet på syn att antingen över hövan betunga vattentäktsägaren med kostnader för upprepade syner eller ock motverka en allmän nare tillämpning av den föreslagna successiva prövningen. Lagrådet hemställer därför, att ur 68 § andra stycket borttages den nu varande föreskriften örn syn. I stället böra de ovan återgivna reglerna i 50 § göras tillämpliga genom en hänvisning till detta lagrum.

92 §. Lagrådet: Iakttages vad ovan vid 60 § anmärkts, kan gällande lagtext bi behållas oförändrad.

13 KAP. 13 §. Lagrådet: Beträffande byggnad i vatten är ansvarsbestämmelsen i para grafens första stycke på det sätt begränsad, att endast åsidosättandet av före skrift rörande vattenhushållningen eller framsläppandet av vatten är belagt

144 Kungl. Maj.Is proposition nr 9.

med straffansvar. Underlåtenhet att tillhandahålla ersättningskraft är allt så icke kriminaliserad. I analogi härmed lärer vid avfattandet av det nya andra stycket hava med föreskrift angående nyttjandet av vattentäkt åsyf tats allenast av vattendomstolen meddelad bestämmelse röi'ande den om fattning, i vilken vattnet må tillgodogöras vid vattentäkt, och i samband här med lämnad kontrollföreskrift. Den avsedda begränsningen torde bliva tyd ligare markerad, om det nya stadgandet angives gälla, när någon åsidosätter av vattendomstolen meddelad föreskrift huru vattentäkt må nyttjas.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet: De till förslaget fogade övergångsbestämmelserna avse, frånsett själva promulgationsstadgandet samt andra stycket i 3 morn., att fastslå, att äldre vattentäkter — även om de ej äro vattentäkter för husbehov — skola, i den mån vid dem ej tillgodogöres mera vatten än förut, bliva i stort sett obe rörda av den nya lagstiftningen utom i processuelit hänseende. Vad sålunda avses torde enklare kunna uttryckas genom en bestämmelse, att å vattentäkt, som tagits i bruk före den 1 januari 1940, skall, ändå att den ej är sådan som avses i 2 kap. 44 § sista stycket, vad i 2 kap. 44 § första, andra och tredje styckena samt 47 § stadgas ej äga tillämpning, i den mån fråga är om till godogörande av grundvatten i huvudsakligen samma omfattning som förut. I avseende å vad sålunda föreslagits må erinras om att det remitterade försla gets 2 mom. blir överflödigt på den grund, att de nya ersättningsreglerna grundas just på stadgandet i 2 kap. 44 § första stycket, samt att med den av lagrådet föreslagna avfattningen av övergångsbestämmelserna 11 kap. 17 § blir direkt tillämplig då jämlikt äldre rätt talan föres i anledning av intrång av äldre vattentäkt. Av reglerna för bevisbördans fördelning mellan parter i rättegång följer, att den som för talan mot ägare av vattentäkt angående intrång genom vattentäkten har att styrka att vattentäkten förorsakar honom intrång ävensom storleken av intrånget, i den mån hans uppgifter i dessa hän seenden bestridas av vattentäktens ägare. Någon ändring i denna be visregel föreslås ej i det till lagrådet remitterade förslaget. Däremot upptages i andra stycket av 3 moni. en bestämmelse, enligt vilken i mål örn intrång genom vattentäkt, som tagits i bruk före lagens ikraftträdande och som ej är avsedd allenast för viss fastighets förseende med vat ten till husbehovsförbrukning, vattendomstolen skall äga förelägga vatten täktens ägare vid vite att medverka till utredning om grundvattenförhållan dena. Förslaget har motiverats med de svårigheter, vilka ofta möta för den som lidit intrång genom annans vattentäkt att fullgöra den honom åliggande bevisbördan. Det föreslagna stadgandet innebär en väsentlig avvikelse från de grundsat ser, som eljest behärska rättegångsförfarandet. Enligt dessa ankommer det på parterna, var å sin sida, att frivilligt införa i rättegången den utredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 9. 145

de anse erforderlig. Väl har domstolen att — allt efter målets beskaffenhet mer eller mindre ingripande — genom sin processledning verka för utred ningens fullständighet. Men domstolens befogenhet i detta avseende sträcker sig i allmänhet icke därhän, att den kan tillhålla part att åstadkomma ut redning, som han av kostnadsskäl eller på annan grund ej önskar före bringa. Endast i vissa avseenden, såsom i fråga om att iakttaga inställelse »för rätta eller att förete skriftligt bevis, är part förpliktad att positivt med verka till utredningen, och domstolen är då också befogad att genom vite eller annat tvångsmedel söka framkalla förpliktelsens fullgörande. Från dessa allmänna utgångspunkter måste det möta betänkligheter att för en speciell kategori av mål — mål om intrång genom vissa, före lagens ikraft trädande anlagda vattentäkter — stadga en så omfattande utredningsplikt för ena parten, som den föreslagna bestämmelsen innebär. Väl äger det sin riktighet, att i dessa mål utrednings förebringande merendels möter större svårighet för den bevisskyldiga käranden än för hans motpart, vattentäktens ägare. Men man bör ej underskatta de möjligheter till utredning, som — utan att oskäligt betunga käranden — stå-till buds med tillämpning av all männa rättegångsregler och vattenlagens stadganden. Sålunda torde, såvitt angår det av departementschefen särskilt beaktade fallet att tillgång behöves till av vattentäktsägaren förda anteckningar, gällande grunder för parts editionsplikt vara tillfyllest. Och då nya observationer behöva anställas, lär det väl i regel befinnas mera ändamålsenligt, att vattenrättsdomaren jäm likt 11 kap. 45 § lämnar uppdraget åt sakkunnig eller vattenrättsingenjör eller vattenrättsnämndeman, än att svaranden anlitas för ändamålet. Det säger sig självt att, i den mån en av svaranden verkställd utredning utfaller till hans fördel, den i allt fall icke av käranden kommer att mottagas med förtroende. I detta samband bör ock erinras om att enligt numera vedertagen domstolspraxis den omständigheten, att en kärande icke förmått exakt ut reda storleken av den skada han lidit, icke utgör hinder att tillerkänna honom ersättning efter fri uppskattning av skadans storlek. Därest, oaktat dessa betänkligheter, ett stadgande i ämnet anses böra in föras, torde ur synpunkten av parternas likställighet inför rätta vattendom stolen böra äga förelägga även käranden att förebringa utredning. En sådan åtgärd kan tänkas vara påkallad i fråga örn observationer vid kärandens vattentäkt. Med hänsyn till vad nu anförts hemställer lagrådet, att — därest ett stad gande örn föreläggande för vattentäktens ägare att medverka till utredningen i dessa mål över huvud anses erforderligt — stadgandet riktas mot båda parterna och alt dess tillämplighetsområde inskränkes till sådana fall där det med hänsyn till kostnad och svårighet att i annan ordning förebringa ut redning prövas nödigt att part ålägges medverka till utredningen. Att, då föreläggande meddelas, detta kan av domstolen förbindas med vite, framgår av 11 kap. 14 § vattenlagen jämförd med 24 kap. 1 § rättegångsbalken och behöver därför ej särskilt stadgas. Genom åtskilliga bestämmelser i 11 kap. vallenlagen, särskilt avseende Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr 9. 10

146 Kungl. Muj:ts proposition nr 9.

förberedande behandling, har man sökt uppnå koncentration av förfarandet inför vattendomstol. Därest icke ett stadgande av den föreslagna innebörden skall äventyra dessa strävanden, torde det vara nödigt att vattenrättsdomaren utrustas med befogenhet att före målets handläggning meddela part före läggande att medverka vid utredning. Skall därvid vite kunna föreskrivas, erfordras särskilt stadgande härom. Då enligt förslaget vissa nu gällande stadgande!! i vattenlagen komma att erhålla ändrad plats i lagen, torde det vara lämpligt att, liksom i över gångsbestämmelserna till lagen den 19 juni 1919 om ändring i vissa delar av vattenlagen, här intaga en erinran att där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas. Iakttages ej detta, synes ändring er forderlig i 7 § lagen den 28 juni 1918 om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen.

Ur protokollet: Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 147

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3 november 1938.

Närvarande: Statsministern H ansson , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss ,

E ngberg , S köld , N ilsson , Q uensel , F orslund , E riksson .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter ge mensam beredning med cheferna för kommunikations- och jordbruksdepar tementen samt tillförordnade chefen för socialdepartementet statsrådet Eriks son, lagrådets den 10 oktober 1938 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 31 augusti 1938 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen. Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: »De jämkningar i det remitterade förslaget, varom lagrådet hemställt be träffande underrubrikerna i 1 kap. och vissa av de under 2 kap. vatten lagen upptagna bestämmelserna, torde — utom såvitt angår 53 § i sist nämnda kapitel — böra iakttagas. Vad angår sistnämnda lagrum torde en ändring av lagtexten icke behöva vidtagas för att undvika tvekan därom att under den i lagrummet omförmälda prövningen av en vattentäkts lag lighet faller jämväl frågan, huruvida den omfattning, vari vattentäkten nyttjas, är laglig. Den i det remitterade förslaget upptagna lydelsen av förevarande paragraf överensstämmer också med motsvarande stadgan de i 2 kap. 25 § i fråga örn byggnad i vatten. Vad en av lagrådets leda möter anfört beträffande 44, 49 och 57 §§ i 2 kap. finner jag icke böra föranleda ändring av det remitterade förslaget. Det torde emellertid vara lämpligt att något närmare beröra en av de anmärkningar som denne leda mot framställt i fråga örn 44 §. Beträffande detta lagrum har av honom hemställts, bland annat, att ur andra stycket måtte uteslutas där intagen be stämmelse, enligt vilken vid tillämpning av vad i första stycket är stadgat skall iakttagas, att nyttjande av vattentäkt ej må medföra att ett flertal fas tigheter berövas erforderligt vatten för husbehovsförbrukning. Sagda be stämmelse innebär förbud för vattendomstolen att, därest en sådan verkan som nyss sagts skulle inträda, medgiva tillstånd till vattentäkten. Frågan härom skall sålunda avgöras av Kungl. Maj:t. Därest Kungl. Maj:t finner sig böra meddela tillstånd till vattentäkten, skall målet i övrigt handläggas och avgöras av vattendomstolen på vanligt sätt, så att denna därvid bland

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 9.

annat avgör frågor om ersättning till dem som lida skada eller intrång ge nom vattentäkten. Enligt nämnde ledamots hemställan skulle däremot i angivna fall även frågan örn tillstånd till vattentäkten prövas av vattendom stolen. Tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt, som härutinnan in tagits i det remitterade förslaget, lia icke ansetts föreligga. Beträffande 2 kap. 58 § i förslaget har lagrådet uttalat, att enligt dess mening vissa betänkligheter mötte att, såsom i paragrafen skett, för ett speciellt fall reglera ett ämne av mera allmän innebörd inom grannskapsrättens område. Av lagrådets utlåtande framgår emellertid tillika, att stad gandet i fråga är jämförelsevis begränsat till sin räckvidd. Med hänsyn härtill och då ett stadgande av förevarande innebörd till skydd för grund vatten lärer vara av praktisk betydelse torde detsamma böra bibehållas. Av lagrådet framställda erinringar beträffande vissa stadganden i 9, 11 och 13 kap. torde — med undantag för 11 kap. 17 § — böra iakttagas. Den av lagrådet föreslagna ändringen beträffande sistnämnda paragraf samman hänger med vad lagrådet föreslagit beträffande 2 kap. 53 §. Såsom jag förut nämnt lärer emellertid sistnämnda lagrum böra bibehålla den lydelse som in nefattas i det remitterade förslaget. I anledning härav må även anmärkas, att det av lagrådet föreslagna tillägget till 11 kap. 30 § synes böra utformas i anslutning till omförmälda lydelse av 2 kap. 53 §. Vad härefter angår övergångsbestämmelserna bär lagrådet till en bör jan uttalat, att innehållet i desamma borde kunna uttryckas på ett enklare sätt Som emellertid innebörden av övergångsbestämmelserna med den av lagrådet ifrågasatta kortare formuleringen icke skulle framgå utan en in gående jämförelse med ett flertal bestämmelser i själva lagen, synes den ut formning, som givits övergångsbestämmelserna i det remitterade förslaget, vara att föredraga. Beträffande den i övergångsbestämmelserna till det remitterade förslaget intagna föreskriften om rätt för vattendomstol att vid vite förelägga vattentäkts ägare, mot vilken föres talan angående intrång genom vattentäkten, att medverka till utredning örn grundvattenförhållande na har lagrådet anfört vissa betänkligheter ur principiell synpunkt. Dessa be tänkligheter synas dock böra vika för den praktiska betydelsen av att uti ifrå gavarande grundvattenmål, där svårigheten för en skadelidande att förebringa bevisning är särskilt framträdande, säkerställa erforderlig medverkan till målets utredning av vederbörande vattentäkts ägare. I andra hand har lag rådet föreslagit, att nu berörda bestämmelse måtte utvidgas så, att föreläg gande att medverka till utredning om grundvattenförhållandena kan riktas mot båda parterna. Ehuru, med hänsyn till kärandens intresse av att styrka sin talan, något större praktiskt behov av en dylik utvidgning näp peligen föreligger, synes vad lagrådet sålunda föreslagit böra iakttagas. Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande ifrågavarande föreskrift torde däremot ej böra föranleda ändring i det remitterade förslaget. Lagrådet har slutligen ansett, att i övergångsbestämmelserna lämpligen borde intagas en erinran att, där i lag eller särskild författning förekomme hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna i

Kungl. Maj.ts proposition nr 9. 149

stället skulle tillämpas. Ett stadgande i enlighet härmed synes böra upp tagas i förslaget. Härjämte lärer i övergångsbestämmelserna böra intagas en bestämmelse att det tillägg, som av lagrådet föreslagits beträffande 11 kap. 30 §, ej skall äga tillämpning, när fråga är om ändring av äldre vatten täkt eller om tillgodogörande av grundvatten vid sådan vattentäkt i större omfattning än förut. I övrigt torde förslaget böra undergå vissa smärre jämkningar av uteslu tande redaktionell innebörd.»

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu angivits ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Sigrid Linders.

tUhang till riksdagens protokoll 19.‘19 1 sami. Nr 0. II