med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

1 Nr 96.

*

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m.; given Stockholms slott den 24 februari 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet oell lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) arbetstidslag för detaljhandeln;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning; samt

3) butikstängningslag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Albert Forslund.

Bihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami.

Nr 96.

8888 S8 1

2 Kungl. Majlis proposition nr 96.

Förslag

* till

Arbetstidslag* för detaljhandeln.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning i regel användas flera än en arbetstagare.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med botell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

2 §•

Vad nedan i denna lag stadgas äger icke tillämpning å arbetstagare, som är

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; eller

c) anställd å apotek såsom farmacevt.

3 §•

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, örn eller i vad mån lagen äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 3

domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar.

5§-

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6§.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §•

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen,

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens oliindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst sju timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme. Ordinarie arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan tillstånd av arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å Övertid, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Är ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom två månader från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels ock inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Underlåtes det, vare arbetstagaren sin rätt förlustig.

Baster.

9 §•

Fortgår arbetstagares arbete under minst sex timmar av dygnet skall, såframt ej är fråga örn arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, under arbetstiden infalla en sammanhängande rast om minst en timme. Sådan rast må, örn arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom, utbytas mot två raster örn sammanlagt minst en timme 15 minuter.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna i första stycket.

Anteckning om arbetstid m. ni.

10 §.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att anteckning örn arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu

5 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

angivits. I fråga om såclant arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som infalla under arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran erhålla del av övertids journalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetsgivarna, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgi var sammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetstagarna, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

6 Kungl. Majus proposition nr 96.

13 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år vare den, som har vårdnaden örn arbetstagaren, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning, som avses i 10 §, straffes med dagsböter ej under fem.

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den 1 oktober 1939 och i övrigt den 1 januari 1940 samt gäller till och med den 31 december 1942. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Kungl. Majlis proposition nr 96.

7 Förslag-

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning skall under tiden från och med den 1 januari 1940 till och med den 31 december 1942 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §■

Denna lag---här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas: a) arbete, som — — — allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete--- — hans bostad.

Förslag

till

Butikstängningslag.

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §'

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Såsom butik betraktas i denna lag även rakstuga, frisersalong och fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid, samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å tid, då försäljning lagligen kunnat ske.

3 mom. Yrkesmässig försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning eller försändning icke försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

8 Kungl. Majus proposition nr 96.

2) försäljning å apotek;

3) försäljning av motor- eller smörjoljor eller andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras;

4) försäljning i järnvägsvagn eller å annat trafikmedel till resande;

5) försäljning av program eller liknande trycksaker, konfektyrer, färsk frukt eller levande blommor i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer eller tobaksvaror i förpackning, tändstickor eller färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmannaeller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger eller andra smärre leksaker, om försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, av periodiska skrifter eller av dylika eller andra tryckta skrifter, där försäljningen sker utomhus;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; samt

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den vanliga affärstiden.

3 §•

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till klockan 19. Linder tiden från och med den 10 till och med den 23 december må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

4 §•

Å sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mej eri varor, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

.....5§.

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller för företag, som driva sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller helt eller delvis förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna, å söneller helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

9 Kungl. Majus proposition nr 96.

Utsträckning av den vanliga affärstiden må, under i första stycket angivna villkor, medgivas i följande omfattning:

1) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror må å söckendag hållas öppen mellan klockan 7 och klockan 8;

2) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen mellan klockan 10 och klockan 11 samt därutöver under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst icke hålles; samt

3) fotografiateljé må hållas öppen å sön- eller helgdag under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen, där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera angivna butiker.

6 §•

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt.

När fråga örn sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Tillbörlig hänsyn skall tagas till därvid framförda synpunkter.

7 §-

Beslut örn bestämmelse enligt 5 § skall underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet till landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan tillfälle beretts dem, vilkas rätt beröres av beslutet, att avgiva yttrande över detsamma. I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §• .

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut om bestämmelse enligt 5 §. Fastställt beslut skall ofördröjligen allmängöras genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande örn kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning inom orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande om kungörelsen skall ske i kyrkan.

10 Kungl. Majus proposition nr 96.

9 §'

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse enligt 5 § skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §•

I fråga örn köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller samhället.

Särskilt tillstånd till annan affärstid än den vanliga.

11 §•

1 morn. Polismyndigheten må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Med polismyndighet förstås i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistrat eller, där sådan ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

Ansökning örn tillstånd, varom i första stycket förmäles, skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är örn öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av polismyndigheten beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, kommunalnämnden.

2 mom. Ansökning örn tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås, örn sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten, så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skall polismyndigheten pröva, örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid tillbörlig hänsyn skall tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må endast givas, örn synnerliga skäl därtill äro, med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse skola följande regler lända till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till

11 Kungl. Majus proposition nr 96.

annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen icke är förhunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt må medgivas i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig; dock må tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat och tobaks varor;

3) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den utsträckning, som kan anses betingad av de resandes behov; dock må tillståndet i regel avse försäljning endast av de under 1) nämnda varuslagen samt lagad mat, tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

4) försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas i samband med korven, må medgivas i den utsträckning, som anses lämplig, dock endast från fastställd plats;

5) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas, må för visning av dessa konstverk medgivas i den utsträckning så anses lämpligt.

4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och må återkallas, när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den tid på dygnet, under vilken öppethållande •eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas. Polismyndigheten äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens anordnande, som finnas erforderliga.

Polismyndigheten skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver försäljningen.

5 mom. Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av annan polismyndighet än Överståthållarämbetet, må föras hos länsstyrelsen i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd. Klagan över beslut, som enligt denna paragraf meddelas av Överståthållarämbetet, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement i den ordning, som nyss sagts.

Beslut, varigenom meddelas tillstånd, som i 1 mom. sägs, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda förordnat.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Allmänna bestämmelser.

13 §■

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten, när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits, dömts för förseelse mot denna lag, må antalet dagsböter ej sättas under fem.

14 §•

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.’

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §■

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i lo § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens ställe.

16 §■

Dar i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940 och gäller till och med den 31 december 1942. Beträffande förseelse mot lagen, som begåtts under tiden för dess giltighet, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats med stöd av nämnda lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) beslut, varigenom i kommun fastställts kortare affärstid än den i 3 eller 4 § av nya lagen medgivna, förbliver i denna del giltigt till dess det upphävts i den ordning, sorn nya lagen föreskriver;

2) näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 § lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid av dygnet än nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse sedan den 1 juni 1937, må utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den 1 januari 1941; och må polismyndigheten, när det gäller näringsidkare, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring, efter särskild prövning kunna giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda villkoren, dock endast för ett år i sänder. Vad nu sagts örn näringsidkare, gälle ock dennes efterlevande make.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående stycke må meddelas efter den 1 oktober 1939, dock med verkan tidigast från nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

13 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 januari 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehksson-Bkamstokp, Westman, Wigfoess, Möllee, Engbeeg, Sköld, Quensel, Bökslund, Ekiksson, Stegelund.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen frågorna angående dels laglig reglering av arbetstiden i detaljhandeln dels ock ny lutikstängningslag jämte vissa därmed förbundna spörsmål samt anför:

Inledning.

Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning om begränsning av affärs- och arbetstid.

Inledningsvis anhåller jag att få lämna en kort redogörelse för huvuddragen av den gällande svenska lagstiftningen örn begränsning av affärsoch arbetstid. Då den hittills givna regleringen, vad gäller handeln, främst haft karaktären av bestämmelser örn begränsning av affärstiden, behandlas härvid först butikstängningslagen. Därefter lämnas en redogörelse för den direkta arbetstidslagstiftningen med utgångspunkt från den viktigaste hithörande lagen, 1930 års allmänna arbetstidslag. Genom denna lag regleras emellertid arbetstiden endast för en mindre del av arbetstagarna inom handeln, och den gäller i stort sett icke alls de kontorsanställda samt ej heller teknisk personal, arbetsbefäl och därmed jämställda arbetstagare.

Butikstängningslagen.

Lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse (den s. k. butikstängningslagen), vilken lag åren 1920, 1923 och 1938 undergått vissa ändringar, avser i första hand handelsbod, rakstuga, frisersalong och varmbadinrättning. Lagen begränsar den tid, under vilken dessa lokaler få hållas öppnp, för allmänheten, men reglerar däremot icke direkt de anställdas arbetstid.

14 Kungl. Majus proposition nr 96.

A söckendag få handelsbodar i allmänhet ej hållas öppna längre än från kl. 8 till kl. 19. Stängningstiden får dock under tiden från och med den 10 till och med den 23 december sättas till kl. 20. Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, må vidare för försäljning enbart av dessa varor öppnas en timme tidigare och stängas en timme senare. För rakstuga, frisersalong och varmbadinrättning är den medgivna tiden för öppethållande året runt från kl. 8 till kl. 20.

Huvudregeln är, att de nu nämnda lokalerna skola hållas stängda för allmänheten sön- och helgdagar. För försäljning enbart av de ovannämnda livsmedlen samt färsk frukt och levande blommor må dock bod hållas öppen från kl. 7 till kl. 10 å sön- och helgdag. Örn sådana dagar inträffa i följd, må vidare rakstuga eller frisersalong hållas öppen en av dem under högst två timmar å tid före kl. 11.

Avvikelser från nyssnämnda öppnings- och stängningstider kunna i viss mån ske genom kommunalt beslut. Förutsättning är dock, att avvikelse kan anses påkallad av särskilt förhållande inom kommunen. Genom kommunalt beslut få dock icke meddelas olika bestämmelser för företag av samma slag, med mindre sådant kan ske utan obehörigt gynnande av vissa företag. Beslut örn utsträckning av tiden för öppethållande bör innefatta villkor örn lämpliga raster för personalen eller dylikt, örn detta finnes påkallat för att personalens arbetstid ej må obehörigen förlängas.

Beträffande utsträckning av tiden för öppethållandet å söckendag gäller, att tiden för stad, köping eller municipalsamhälle får förlängas med högst en timme på morgonen och en på kvällen, medan sådan förlängning för den egentliga landsbygden får ske med högst två timmar på morgonen och två på kvällen. A sön- och helgdagar finnes för hela riket möjlighet att medgiva utsträckning av tiden för den handel, som överhuvud enligt lagen är tillåten dessa dagar, till dels tiden mellan kl. 10 och kl. 11, dels ock högst två timmar efter kl. 13. Vidare må medgivas öppethållande alla sön- och helgdagar av rakstuga och frisersalong högst två timmar samt av varmbadinrättning högst fyra timmar.

Å andra sidan får tiden för öppethållandet inskränkas. För söckendag må detta ske med högst fyra timmar, men för sön- och helgdag gäller ingen begränsning, utan öppethållandet dessa dagar kan helt förbjudas.

Beslut örn kommunal avvikelse, varom nu sagts, fattas av den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt, men skall underställas länsstyrelsen, som dock endast äger antingen oförändrat fastställa eller också helt ogilla beslutet.

Genom den år 1938 vidtagna lagändringen har införts den särskilda bestämmelsen, att länsstyrelse äger medgiva, att lokal, där utställningar av konstverk, avsedda för försäljning, anordnas, för visning av konstverken får hållas öppen för allmänheten å tid, då lokalen eljest enligt

Kungl. Majus proposition nr 96.

butikstängningslagen skall vara stängd. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare oell må återkallas, när skäl därtill äro.

Hittills har varit tal örn tiden för öppethållande av handelsbod. Lagen innehåller vidare, att vara, som ej är såld å tid, då boden får hållas öppen, icke utom denna tid får utlämnas eller försändas. Detsamma äger under tid, då handelsbod blott får hållas öppen för försäljning av vissa slags varor, motsvarande tillämpning å övriga varor.

Å andra sidan innehåller lagen den viktiga regeln, att under den tid, då handelsbod av visst slag ej får hållas öppen, vara som där saluhålles ej får försäljas till allmänheten annorstädes, t. ex. utomhus. Länsstyrelse kan dock medgiva undantag med hänsyn till särskilt förhållande.

Eftergift från lagens regler om tiden för öppethållande av handelsbod kän vidare medgivas av Konungen eller av Konungen bestämd myndighet (för närvarande riksförsäkringsanstalten). Det förutsättes dock då, att dylika särbestämmelser skola vara påkallade av särskilt trängande behov. Som exempel nämnes i lagen, bland annat, att det erfordras för att förse fartyg med skeppsförnödenlieter eller yrkesfiskare med livsmedel.

Enligt lagen är från tillämpningen av stadgandena helt undantagen försäljning i följande åtta fall, nämligen: 1) försäljning å apotek; 2) försäljning av rusdrycker och pilsnerdricka; 3) för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i järnvägsvagn eller å fartyg;

4) försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där försäljning av andra varor ej förekommer; 5) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse och antingen sker allenast till förtäring eller förbrukning å stället eller ock avser försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka; 6) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål; 7) försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å kafé- eller restauranglokal; samt 8) försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt.

Lagen innehåller vidare stadgande örn straff för öppethållande eller försäljning under tid, då sådant ej är medgivet, jämte vissa andra därmed sammanhängande bestämmelser.

I anslutning till de ovan uppräknade undantagen från butikstängningslagens tillämpningsområde må nämnas, att särskild lagstiftning örn försäljningstid finnes i vissa av dessa fall. Beträffande försäljning ay rusdrycker och pilsnerdricka är sålunda tiden för utminutering enligt gällande författningar på området kortare än den tid, då handelsbodar enligt butikstängningslagen få hållas öppna. Yad gäller undantaget för försäljning i samband med kafé- eller restaurangrörelse må anmärkas, att lagstiftningen innehåller bestämmelser örn längsta medgivna tid för själva utskänkningen. Frånsett de fall, när det är fråga örn rusdrycker eller pilsner-

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

dricka och för vilka särskilda regler enligt nyssnämnda författningar gälla, är det framför allt 1925 års förordning angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, som här är av betydelse. Huvudregeln enligt denna författning är, att utskänkning alla veckodagar får fortgå till kl. 22. Länsstyrelse kan dock förordna örn utskänkningstidens inskränkning eller utsträckning.

I samband med butikstängningslagen må i korthet omnämnas lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, den s. k. bagerilagen. Denna överensstämmer med butikstängningslagen däri, att den kan sägas innehålla regler örn tiden för bedrivande av viss rörelse. Huvudstadgandet i gällande bagerilag är, att arbete för tillverkning till avsalu av bageri- eller konditorivaror icke får bedrivas å sön- eller helgdag och ej heller å söckendag före kl. 5 eller efter kl. 20. Lagen äger dock icke tillämpning å rörelse, som bedrives utan biträde av annan än make och hemmavarande barn, s. k. familjebageri. Jämväl vissa andra undantag äro föreskrivna.

Sedan socialstyrelsen i anledning av framställning från 1937 års riksdag anbefallts verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning angående bagerilagens verkningar samt sådan utredning avlämnats den 9 november 1937, är frågan örn vidtagandet av vissa ändringar i lagen föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Direkt arbetstidslagstiftning.

Allmänna arbetstidslagen.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom hela näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom ett allmänt undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i rörelsen eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k. småföretagen äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag.

Somliga undantag ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen. Detta gäller:

1) Jordbruk med binäringar (örn dessa icke bedrivas såsom självständiga företag) samt trädgårdsskötsel och djurskötsel (även utan samband med jordbruk). Här finnes dock numera särskild reglering genom lantarbetstidslagen.

2) Skeppstjänst. För sådan tjänst gäller i stället den s. k. sjöarbetstidslagen.

3) Fiske.

4) Skogsarbete, kolning i mila och flottning.

5) Torvupptagning samt tillverkning av bränntorv och torvströ.

17 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

6) Verksamhet som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov.

Vidare finnas undantag, varigenom inom vissa näringsgrenar de viktigaste personalgrupperna ställas utanför:

1) I fråga örn järnvägsrörelse är trafikpersonalen undantagen.

2) Inom hotell-, restaurang- och kaférörelse gäller undantaget sådant arbete, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, medan lagen äger tillämpning å t. ex. kökspersonalens arbete. Det är framför allt serverings- och hotellpersonalen, som på detta sätt blir undantagen. Efter hemställan av 1937 års riksdag pågår emellertid för närvarande — genom socialstyrelsens försorg — utredning örn arbetstidsreglering för den nu undantagna personalen.

3) Beträffande handel och viss därmed jämförlig rörelse är sådant arbete undantaget, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning. På detta sätt ställas de viktigaste personalgrupperna inom detaljhandel samt frisör- och badverksamhet utanför. Allmänna arbetstidslagen äger emellertid i och för sig tillämpning å de företag, varom här är fråga. Detta har betydelse t. ex. för egentliga lagerarbetare, utkörare, varubud, eldare vid badinrättningar o. s. v.

Vidare stadgar allmänna arbetstidslagen undantag för vissa former av arbete. Det gäller: 1) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande; 2) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider; samt 3) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.

Ytterligare gäller ett undantag av särskilt slag, nämligen för arbete som bedrives av staten. Genom administrativ reglering äro arbetarna dock i detta fall i allmänhet tillförsäkrade en arbetstid, som icke överstiger den enligt lagen medgivna.

Vid bedömande av arbetstidslagens verksamhetsområde får hänsyn vidare tagas till att vissa grupper av arbetstagare vid tillämpningen av lagen ej skola räknas som arbetare. Detta gäller: 1) medlem av arbetsgivarens familj; 2) verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; samt 3) ritare, bokhållare eller därmed jämställd person samt kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

Efter denna framställning angående det område, för vilket arbetstidslagen gäller, skall lämnas en redogörelse för den begränsning av arbetstiden, som lagen påbjuder.

Beträffande ordinarie arbetstid är huvudregeln, att arbetsgivare ej må använda arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden kan inom denna ram något variera för olika veckodagar men får icke något dygn uppgå till mer än nio timmar. I detta sammanhang må erinras, att arbetstidslagen intet innehåller örn

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sami. Nr 96. assa as 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

arbetstidens förläggning under dygnet. Intet i denna lag hindrar nattarbete eller arbete å sön- och helgdagar.

Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

I särskilda fall äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden varierar under olika perioder, med bibehållande av regeln örn 48 timmars genomsnittlig arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt utsträckes över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden. Rätt att medgiva annan fördelning av arbetstiden utan genomsnittlig förlängning har arbetsrådet, när för visst arbete arbetstiden är i väsentlig mån beroende av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande längd. Rätt att medgiva utsträckning av arbetstiden utöver 48 timmar i genomsnitt finnes blott i vissa undantagsfall: då arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl finnes böra fortgå jämväl under sön- och helgdagar, då ett arbete är kortvarigt, synnerligen ringa ansträngande eller av synnerligen stort allmänt intresse, då undantag är påkallat till undvikande av allvarligt missförhållande eller då förlängd arbetstid önskas av arbetarna själva. För sistnämnda fall, som är det i praktiken viktigaste, har i lagen särskilt uttalats, att förlängningen icke får göras så, att arbetstiden därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å s. k. övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först s. k. nödfallsarbete, varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. I sådana fall får övertidsarbete under vissa förutsättningar äga rum utan inskränkning till visst timantal; dock förutsättes arbetsrådets tillstånd, örn arbetet fortgår utöver två dygn. — Annat, mera vanligt, övertidsarbete kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete eller s. k. allmänt övertidsarbete. För sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, får nödigt antal arbetare användas under högst sju timmar i veckan. Allmänt övertidsarbete, som kan vara av vad slag som helst och ej förutsätter särskilt tillstånd, får förekomma i högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår, dock få ej mer än 48 timmar uttagas under loppet av fyra veckor. Arbetsrådet kan medgiva allmänt övertidsarbete under ytterligare högst 150 timmar örn året, såframt detta är av trängande behov påkallat. Arbetare, som ej fyllt 16 år, får ej användas till vanligt övertidsarbete, och arbetare, som fyllt 16 men ej 18 år, får användas till vanligt övertidsarbete endast efter arbetsrådets tillstånd. — Lagen stadgar icke någon skyldighet för arbetare att utföra övertidsarbete i här nämnd omfattning, utan detta beror på överenskom-

Kungl. Martts proposition nr 96.

19 Eleise mellan parterna, och detsamma gäller ersättning för sådant arbete. Det är dock ålagt arbetsgivare att tillse, att icke arbetare genom användande till övertidsarbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

För kontroll över förekomsten av övertidsarbete har arbetsgivare att uppföra allt sådant arbete i särskild övertidsjournal. Journalföringen kan dock med arbetsrådets tillstånd utbytas mot annat sätt att anteckna övertiden. Vidare behöver icke övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten antecknas, örn denna övertid är upptagen å det arbetstidsschema, som är föreskrivet för viss industriell rörelse m. m.

Redan har nämnts, att arbetsrådet har särskilda befogenheter i vissa fall. Denna myndighet har vidare att vid tvist avgöra, huruvida visst arbete är sådant, att lagen därå äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare enligt lagen är att räkna såsom arbetare. Arbetsrådet består av minst sju av Konungen utsedda ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna och två arbetarna, och de utses efter förslag från de stora rikssammanslutningarna för dessa grupper.

Konungen har befogenhet att under särskilda förutsättningar medgiva undantag från lagen, men sådant medgivande har hittills icke i något fall lämnats.

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

Förseelse mot bestämmelserna i lagen straffas med böter. Straffet drabbar som regel arbetsgivaren, men ansvaret kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Lantarbets tidslagen.

Arbetstiden inom jordbruk jämte binäringar, vilka icke bedrivas såsom självständiga företag, samt inom självständig trädgårdsskötsel är numera reglerad genom lantarbetstidslagen den 26 juni 1936, vari vissa väsentliga ändringar vidtagits år 1937. Denna lag är i mycket uppbyggd som allmänna arbetstidslagen, men vissa avvikelser finnas.

Aven här finnes ett undantag för småföretag, men det är efter 1937 års ändring begränsat till företag, vari i regel användas mindre än tre arbetare. Å trädgårdsskötsel äger lagen tillämpning, så snart i regel användes minst en arbetare.

Från lagens tillämpning undantagas liksom i allmänna arbetstidslagen arbete, som bedrives av staten, samt dessutom bland annat mjölkning samt skötsel och upptagning av rotfrukter, i den mån dessa arbeten utföras mot ackordsersättning, samt vidare diknings- och skogsarbeten, i den mån de mot sådan ersättning utföras av icke fast anställda. Ytterligare gäller undantag för husligt arbete.

Bestämmandet av de arbetstagare, som vid tillämpning av lagen icke skola räknas såsom arbetare, överensstämmer i stort sett med allmänna arbetstidslagen.

20 Kungl. Majus proposition nr 96.

Ordinarie arbetstid bestämmes på ett sätt, som rätt mycket avviker från allmänna arbetstidslagen. Yisserligen är den medgivna arbetstiden för vanliga jordbruksarbetare ungefär 48 timmar i veckan, men detta är icke direkt utsagt och gäller endast såsom årligt genomsnitt. Tiden för dygn får aldrig vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar med årstiderna, så att maximum är 41 timmar för januari, februari och december, 46 timmar för mars, oktober och november samt 54 timmar för april—september. Beträffande arbetare, som användes uteslutande till djurskötsel, är i stället föreskrivet, att arbetstiden icke får överstiga nio timmar för dygn och 108 timmar för två veckor i följd. Beträffande arbete i självständig trädgårdsskötsel är begränsningen 10 timmar för dygn och 96 timmar för två veckor i följd, därvid dock arbetstid får överflyttas från det mörkare till det ljusare halvåret och uppgå till 86, respektive 106 timmar för två veckor i följd.

Arbetsrådet har en allmän befogenhet att vid behov medgiva annan fördelning av arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat. Förlängning får däremot medgivas allenast örn så i visst fall påkallas av synnerliga skäl.

Yad övertid angår, överensstämma reglerna örn nödfallsarbete med allmänna arbetstidslagens, och för förberedelse- och avslutningsarbeten -— varmed likställas vissa underhållsarbeten inom trädgårdsskötseln — får även här användas sju timmar i veckan. Tiden för det allmänna övertidsarbetet utan särskilt tillstånd är höjd till 260 timmar; däremot finnes icke någon möjlighet att efter arbetsrådets medgivande få denna tid förlängd. De vanliga övertidsbestämmelsema gälla även för minderåriga arbetare.

Arbetsrådet fungerar även vid behandling av ärenden enligt denna lag, men två av de vanliga partsrepresentanterna, en för arbetsgivarna och en för arbetarna, äro då utbytta mot två med jordbrukets förhållanden förtrogna ledamöter, som utses efter förslag av de ledande partsorganisationerna.

Lantarbetstidslagen har blott provisorisk karaktär och gäller till och med den 31 oktober 1939. De första allmänna arbetstidslagarna voro även provisoriska, men den nuvarande lagen av 1930 har fått definitiv giltighet.

I skrivelse den 11 oktober 1938 har arbetsrådet, i anledning av meddelat utredningsuppdrag, framlagt förslag till reviderad lantarbetstidslag. Nämnda lagstiftningsfråga, som för närvarande är föremål för ytterligare utredning, har jag för avsikt att senare anmäla.

Sjöarbetstidslagen.

För sjöfarten gäller från och med den 1 januari 1939 sjöarbetstidslagen av den 30 september 1938 (nr 607). Denna lag äger, med vissa undantag, tillämpning beträffande arbete, som å svenskt fartyg anställd person för

Kungl. Majus proposition nr 96.

fartygets räkning eller eljest på grund av förmans uppdrag utför ombord å fartyget eller annorstädes. En närmare redogörelse för sjöarbetstidslagen synes i detta sammanhang vara av mindre intresse, då den är utformad i huvudsak med hänsyn till sjöfartens speciella behov. I princip har en reglering med åtta timmars arbetsdag genomförts. Särskilt må emellertid omnämnas, att sjöarbetstidslagen, i motsats till allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, innehåller tvingande bestämmelser örn ersättning för övertidsarbete.

Arbetarskyddslagen.

Lagen örn arbetarskydd den 29 juni 1912 innehåller vissa stadganden örn arbetstid. Till en del hava visserligen dessa förlorat sin betydelse efter tillkomsten av allmänna arbetstidslagen, men de kunna dock inträda supplerande även på det område, där sistnämnda lag gäller. Därtill kommer, att arbetarskyddslagen har ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde. Den gäller i stort sett hela näringslivet, så snart det är fråga örn företag, där arbetare användas. Uteslutna äro dock i stort sett de näringsgrenar, för vilka lantarbetstidslagen och sjöarbetstidslagen gälla.

Arbetarskyddslagen innehåller intet undantag för småföretag, och vidare avser denna lag alla arbetstagare utom familjemedlemmar, alltså t. ex. även kontorspersonal och andra tjänstemannagrupper liksom naturligtvis också butikspersonal.

Utom vissa mer allmänna bestämmelser i syfte att skydda arbetarna mot olycksfall och ohälsa i arbetet innehåller lagen särskilda föreskrifter rörande minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och kvinnor.

Minderårig får icke användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan, frånsett nödfallsarbete. Örn den minderårige deltager i viss undervisning, skall arbetstiden så begränsas, att sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke överskrider vad nu sagts. Vidare givas vissa regler örn minderårigas raster och nattvila. Ytterligare må nämnas, att minderårig ej alls får användas till arbete före fyllda 13 eller — för industriellt och likartat arbete — 14 år; vissa andra villkor skola även vara uppfyllda för att minderårigs arbetskraft skall få användas.

Beträffande kvinnor ärö särskilt av betydelse föreskrifterna örn förbud mot kvinnas användande i industriellt arbete m. m. de första sex veckorna efter barnsbörd, örn ledighet för kvinna, som väntar sin nedkomst eller ammar sitt barn, samt örn nattvila.

Den internationella behandlingen av frågan om arbetstidsreglering för affärs- och kontorsanställda m. m.

Åtskilliga konventioner och rekommendationer, som beröra arbetstiden, hava antagits vid de internationella arbetskonferenserna. Grundläggande

22 Kungl. Majus proposition nr 96.

är Washingtonkonventionen angående begränsning av arbetstiden i industriella företag till åtta timmar örn dagen och 48 timmar i veckan, som

antogs vid den första arbetskonferensen i Washington år 1919. Denna

konvention avser endast industriella företag, vartill dock hänföras även hantverks-, byggnads- och transportverksamhet. Däremot gäller konventionen ej handel och jordbruk m. m. Vederbörande myndighet i varje land äger enligt konventionen fastställa gränsen mellan industri och t. ex. handel. Örn visst arbete i ett kommersiellt företag hänföres till industriellt arbete, blir konventionen tillämplig därå, men i övrigt gäller den

alltså ej alls för handeln. Konventionen innehåller vidare, att bestäm-

melserna däri icke skola äga tillämpning på personer, som intaga en övervakande eller ledande ställning eller bekläda förtroendeposter. Konventionen är alltså icke tillämplig å befattningshavare i överordnad ställning, t. ex. arbetsbefäl, och ej heller å kontorsanställda samt med dem likställda personalgrupper, i den mån de kunna anses hänförliga under den nyss givna definitionen.

Washingtonkonventionen, som ej ratificerats av Sverige, har såsom av det sagda framgår ringa betydelse i fråga om arbetstiden för affärs- och kontorsanställda.

Vid den fjortonde internationella arbetskonferensen i Genéve år 1930 antogs bland annat ett konventionsförslag angående reglering av arbetstiden för sistnämnda grupper av anställda.

Texten till nämnda konventionsförslag torde i översättning få såsom bilaga (Bilaga C) fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Konventionen avser att reglera arbetstiden för personal i handelsföretag och för kontorsanställda inom andra verksamhetsområden. Konventionen är enligt § 1 tillämplig å följande företag, såväl enskilda som offentliga: a) handelsföretag, därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen, samt de grenar av andra företag, vilka avse handelsverksamhet; b) företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsättes med kontorsarbete; c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, såvida de icke äro att anse som industriella företag.

Inom varje land skall det tillkomma vederbörande myndighet att uppdraga gränsen mellan nu nämnda företag samt industriella företag och jordbruksföretag.

Enligt konventionen ställas vissa näringsgrenar som regel utanför tilllämpningsområdet. Detta gäller: a) företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka; b) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring tillhandahålles; samt c) teatrar och förlustelseställen.

Konventionen skall dock äga tillämpning beträffande sådana avdelningar av de här nämnda företagen, å vilka konventionen varit tillämplig, örn de varit självständiga. I övrigt antogos beträffande dessa tre grupper av

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

företag samtidigt tre rekommendationer, där länderna uppmanades att söka få till stånd en reglering även på dessa områden under hänsynstagande till konventionsbestämmelserna.

Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning undantaga: 1) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta; 2) offentliga förvaltningar, i vilka den anställda personalen fungerar som företrädare för statsmakten; 3) personer, som äro i ledande ställning eller bekläda förtroendeposter; samt 4) resande och representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför företaget.

Som arbetstid räknas i allmänhet den tid, under vilken personalen står till arbetsgivarens förfogande. Huvudregeln är, att arbetstiden icke får överstiga 48 timmar i veckan eller åtta timmar örn dagen; veckoarbetstiden kan emellertid få fördelas så, att den dagliga arbetstiden icke överstiger 10 timmar. I undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet måste utföras, göra det omöjligt att tillämpa dessa bestämmelser, får genom av offentlig myndighet utfärdad författning medgivas, att arbetstiden — utan genomsnittlig förlängning — fördelas över längre tidrymd än en vecka; det stadgade maximum för dygn får dock ej härigenom rubbas. Vidare kan arbetstiden under vissa perioder få utsträckas för återtagande av arbetstimmar, som gått förlorade genom lokala högtider, olyckshändelse eller force majeure; dock gälla härvid särskilda inskränkningar.

Genom författningar av offentlig myndighet kunna medgivas vissa ständiga eller tillfälliga undantag från konventionsbestämmelserna.

Ständiga undantag kunna beviljas beträffande: a) vissa kategorier av personer, vilkas arbete är intermittent till själva sin natur, såsom portvakter och personal för övervakande av underhåll av lokaler och lager;

b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden; samt c) butiker och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens storlek eller antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa de vanliga bestämmelserna. I dessa fall, där ständiga undantag kunna medgivas, skall i författningen angivas den förlängning av arbetstiden, som anses böra medgivas för dag.

Tillfälliga undantag (övertidsarbete) kunna genom offentlig myndighets författning medgivas i följande fall: a) vid olyckshändelse eller force majeure eller då brådskande arbete behöver utföras å maskiner eller redskap, dock blott i den mån det är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift: b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå förlorade eller till undvikande av att arbetets tekniska resultat äventyras;

c) för att möjliggöra utförandet av särskilda arbeten, såsom upprättande av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande och avslutande av konton; samt d) för att möjliggöra för företagen att möta osedvanlig ökning av arbetet, förorsakad av särskilda omständigheter,

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

för så vitt icke arbetsgivaren i vanliga fall kan väntas tillgripa andra åtgärder.

I fallen b), c) oell d) skall i författningen angivas den förlängning av arbetstiden, som är medgiven för år, och i dessa fall skall lönen för denna övertid utgå med minst 25 procents tillägg till den normala lönen.

Författningar örn ständiga eller tillfälliga undantag skola utarbetas efter samråd med vederbörande arbetar- och arbetsgivarorganisationer samt med särskild hänsyn till gällande kollektivavtal.

Det uttalas i konventionen, att den icke skall verka rubbning av sedvänja eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller lönen högre än konventionen bestämmer. Ej heller skola rubbas gällande författningar, som fastställa kortare arbetstid eller högre lön.

Enligt konventionen skall varje arbetsgivare genom anslag på väl synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt sätt bekantgöra tiden för arbetets början och slut samt tiden för raster, vilka icke skola inräknas i arbetstiden. Vidare skall arbetsgivaren på sätt som föreskrivits av vederbörande myndighet föra anteckning över alla tillfälliga förlängningar av arbetstiden, d. v. s. övertiden, samt över lämnad övertidsersättning.

Enligt vedertagen ordning framlades 1930 års konventionsförslag genom proposition (nr 32) för 1931 års riksdag. Föredragande departementschefen, statsrådet Larsson, anförde i propositionen, att en ratifikation av konventionsförslaget för Sveriges del icke gärna för det dåvarande kunde äga rum, men att konventionsförslaget och de tre till detsamma anslutna rekommendationerna borde utgöra en ytterligare anledning att påskynda och komplettera de utredningar, som redan verkställts eller påginge beträffande arbetstiden för sådana personalkategorier, som innefattades under konventionsförslaget eller rekommendationerna. Riksdagen anslöt sig till den uppfattning, åt vilken i propositionen givits uttryck.

Socialstyrelsen erhöll därefter uppdrag att undersöka arbetstidsförhållandena beträffande butikspersonalen och de övriga denna personal närstående anställda, vilka socialstyrelsen fann lämpligen böra inbegripas i undersökningen. Resultatet av undersökningen publicerades år 1933 i serien Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubriken »Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln».

Intill den 1 januari 1939 har 1930 års konventionsförslag ratificerats av Bulgarien, Chile, Finland, Kuba, Mexico, Nicaragua, Nya Zeeland, Spanien och Uruguay. Förslag örn ratifikation hava framlagts i Argentina, Colombia, Frankrike, Luxemburg, Peru, Polen och Rumänien.

Ytterligare må erinras örn att olika förslag till internationellt genomförande av 40-timmars arbetsvecka förelegat till behandling inom internationella arbetsorganisationen. År 1935 antogs ett generellt konventionsförslag angående arbetstidens förkortning till 40 timmar i veckan. Förslaget hade dock huvudsakligen blott karaktären av principdeklaration till

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

förmån för 40-timma.rsveckan, tillämpad på sådant sätt, att den icke medförde sänkning av arbetarnas lönenivå.

Genom proposition (nr 15) till 1936 års riksdag föreslogs, att Sverige skulle ratificera denna principkonvention. Riksdagen beslöt emellertid avstyrka ratifikation.

Årbetskonferensen har vidare antagit specialkonventioner angående 40timmarsvecka, vilka emellertid icke röra de affärs- och kontorsanställda.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontors'

anställda.

De sakkunnigas tillsättande.

Den 28 juni 1935 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att inom departementet biträda med utredning rörande frågan om en laglig reglering av arbetstiden för de affärs- och kontorsanställda samt rörande de frågor i övrigt, som ägde samband med lagstiftningen å förevarande område.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades därefter den 29 juni 1935 fem sakkunniga.1 Dessa antogo benämningen >Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda».

Enligt direktiven för de sakkunniga innefattade deras uppgift främst en undersökning av dels frågan örn lagstadgad arbetstidsreglering för de anställda inom detaljhandeln, särskilt för butikspersonalen, dels ock spörsmålet om laglig begränsning av affärstiden inom detaljhandeln. De sakkunniga behandlade emellertid även frågorna örn arbetstidslagstiftning för de kontorsanställda och vissa dem närstående grupper av anställda.

Fortgången av de sakkunnigas arbete.

För att erhålla kompletterande upplysningar i fråga örn detaljhandelns affärs- och arbetstider utöver dem, vilka funnos tillgängliga i den förut omnämnda, av socialstyrelsen år 1933 framlagda statistiska undersökningen, vände sig de sakkunniga i början av år 1936 genom utsändande av frågeformulär till olika myndigheter, till kvinnoföreningar och andra sammanslutningar, som kunde anses företräda konsumentintresset, till handelskamrarna samt till alla kända föreningar av detaljhandlare och detaljhandelspersonal jämte några större varuhus och mångfilialföretag ävensom till ett mindre antal stadsfullmäktig- och kommunalnämndsordförande. Direkta uppgifter örn de faktiska affärstiderna inom detaljhandeln inhämtades under senare delen av år 1936 under medverkan av Sveriges köpmannaförbund från till detsamma hörande föreningar. I mitten av år 1936 föranstal-

1 Till sakkunniga utsågos ledamoten av riksdagens andra kammare direktören E. L. Åqvist, tillika ordförande, dåvarande förtroendemannen kos svenska handelsarbetareförbundet J. A. Lundgren, ledamoten av riksdagens första kammare rektorn vid Göteborgs handelsinstitut G. E. A. Rahmn, verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund V. O. L. Strömberg och ombudsmannen i Sveriges tobakshandlares riksförbund A. Ostlund.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tade de sakkunniga om en specialundersökning beträffande kioskhandeln. Muntliga förhandlingar med företrädare för sammanslutningar inom detaljhandeln förekommo vid flera tillfällen.

Sedan de sakkunniga närmare utformat förslag till laglig reglering av arbetstid och affärstid inom detaljhandeln gjordes hösten 1937 i samverkan med Sveriges köpmannaförbund en särskild undersökning, som bland annat åsyftade att utröna de ekonomiska verkningarna av den planerade lagstiftningen.

I samband med frågan örn reglering av arbetstid och affärstid inom detaljhandeln upptogo de sakkunniga även motsvarande spörsmål beträffande rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer.

Vad angår de sakkunnigas arbete beträffande arbetstidsreglering för kontorspersonal och vissa andra tjänstemannagrupper utanför detaljhandeln må erinras därom, att Kungl. Majit på framställning av de sakkunniga våren 1936 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa statistisk undersökning rörande arbetstidsförhållandena för vissa grupper av privatanställda, särskilt kontorspersonal, teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud. De sakkunniga hava efter hand under undersökningens gång fått taga del av undersökningsresultaten 1 från socialstyrelsen.

De sakkunnigas lagförslag.

Till fullföljande av sitt uppdrag hava de sakkunniga den 31 december 1937 avgivit betänkande med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag (statens offentliga utredningar 1937:55).

Texterna till de framlagda lagförslagen — »lag örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln)» samt »lag örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag)» — torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

Bilagor till de sakkunnigas betänkande.

Vid de sakkunnigas betänkande finnas fogade tre bilagor, nämligen »förteckning över vissa framställningar, som överlämnats till de sakkunniga eller direkt inkommit till dem» (Bil. I), »redogörelse för de sakkunnigas undersökningar örn rådande affärs- och arbetstider inom detaljhandeln m. m. samt rörande förefintliga önskemål örn lagstiftning härutinnan» (Bil. II) samt »lagstiftning i vissa främmande länder örn affärs- och arbetstid på det område, som de sakkunnigas uppdrag gäller» (Bil. III). Till innehållet i dessa bilagor anhåller jag att få hänvisa och vill här allenast beträffande utländsk lagstiftning omnämna, att särskilda butikstängningslagar finnas i våra nordiska grannländer Danmark, Finland och Norge.

1 Resultatet av socialstyrelsens undersökning har i början av år 1938 publicerats i Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubrik »Undersökningar rörande arbetstidsforhällanden och lönevillkor för privatanställda».

27 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I Finland och Norge föreligger därjämte arbetstidslagstiftning för affärsocli kontorsanställda. För vuxna butiksbiträden eller kontorister gäller däremot ej någon direkt arbetstidsreglering i Danmark (sådan reglering tinnes blott för minderåriga).

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

Över de sakkunnigas betänkande i dess helhet avseencie såväl förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln som förslaget till butikstängningslag — hava yttranden avgivits av socialstyrelsen, kommerskollegium, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Kommerskollegium har bifogat yttranden från samtliga liandelskamrar i riket, svenska automobilhandlareföreningen och Stockholms detaljistförbund. Vidare har Överståthållarämbetet bifogat yttranden över båda lagförslagen från följande myndigheter i Stockholm, nämligen stadsfullmäktige, stadskollegiet, polisdomstolen, förste stadsfiskalen och andre polisintendenten, ävensom ett av föreningen hem och yrke, Stockholms husmodersförening och Stockholms husmodersförening Martha gemensamt avgivet yttrande rörande butikstängningslagen. Genom länsstyrelserna hava vissa kommuner, vilkas hörande kunde anses vara av särskilt intresse, beretts tillfälle att avgiva yttranden. Av denna rätt hava åtskilliga kommuner begagnat sig. Några länsstyrelser hava även berett magistrater, poliskammare, åklagare, köpmanna-, fabriks- och hantverksföreningar samt avdelningar av svenska handelsarbetareförbundet tillfälle att yttra sig i ärendet. De till länsstyrelserna inkomna yttrandena hava bifogats dessas utlåtanden.

Över båda lagförslagen hava yttranden vidare avgivits av köpmännens garantiförening, som bifogat yttrande från svenska bokhandlareföreningens samarbetsorganisation, Sveriges köpmannaförbund, som bifogat yttranden från ett flertal anslutna förbund ävensom speceriminuthandlareföreningen i Göteborg och Stockholms speceri- och livsmedelshandlareförening, Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening, Sveriges beklädnads- och manufakturhandlareförening, Sveriges charkuteri- och slakteriidkares riksförbund, svenska pappershandlareföreningen, Sveriges tobakshandlares riksförbund, Sveriges glas- och porslinshandlareförbund, svenska bokhandlareföreningen, Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges järnhandlareföreningars centralstyrelse, Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, Sveriges bageriidkaroförening, fotografihandlarnas riksförbund, Sveriges färghandlares riksförbund, svenska konditorföreningen, Sveriges konditorförening, Sveriges kioskidkares riksförbund, svenska chokladfabrikantföreningen, kooperativa förbundet, Sveriges hantverksorganisation, som bifogat yttrande från svenska frisörföreningen, svenska småföretagares riksförbund, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska tidningsutgivareföreningen, svenska handelsarbetareförbundet, svenska frisörarbetareförbundet, de au-

2H Kungl. Majds proposition nr 96.

ställdas centralorganisation (Daco), svenska bokliandelsmedlijälpareföreningen och Fredrika-Bremer-förblindet.

Arbetsrådetsvenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige hava avgivit yttranden enbart över förslaget till arbetstidslag, järnvägsstyrelsen, bensindistributörers riksförbund, Stockholms korvförsäljareförening, Göteborgs korvhandlareförening och svenska järnvägsföreningen enbart över förslaget till bntikstängningslag.

Svenska brukstjänstemannaföreningen har i avgivet yttrande enbart berört frågan om arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln.

Skrivelser med uttalanden rörande de sakkunnigas betänkande hava jämväl inkommit från föreningen blomsterförmedlingen såvitt angår förslaget till arbetstidslag samt från Örebro läns korvhandlareförening, svenska mejeriernas riksförening u. p. a., Sveriges tobakshandlares riksförbund och svenska pressbyrån beträffande förslaget till butikstängningslag. I sistnämnda hänseende hava uttalanden även gjorts i en av mer än 350 frukt- och konfektyrhandlare i olika delar av landet undertecknad skrivelse. Slutligen har Kopparbergs läns gårdfarihandlareförening uttalat sig i fråga om båda lagförslagen.

I det övervägande flertalet yttranden hava de sakkunnigas förslag i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I princip avstyrkande yttranden hava avgivits beträffande båda lagförslagen av svenska småföretagares riksförbund, stadsfullmäktige i Ljungby samt kommunalfullmäktige i Ransberg, i fråga om förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln av länsstyrelsen i Kronobergs län, stadsfullmäktige i Östersund, magistraten i Sölvesborg, kommunalfullmäktige i Åseda och Ivetofta, fem handelskamrar (i Stockholm, Borås, Gävle, Sundsvall och Luleå), svenska arbetsgivareföreningen, köpmännens garantiförening, Göteborgs köpmannaförbund, Sveriges bageriidkareförening, Sveriges glas- och porslinshandlareförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, svenska bokhandlareföreningens samarbetsorganisation och Stockholms detaljistförbund samt beträffande förslaget till butikstängningslag av svenska tidningsutgivareföreningen, kommunalfullmäktige i Bondkyrka och Piteå socken.

Jag anser mig böra i förevarande sammanhang förutskicka, att jag ämnar föreslå Kungl. Majit att för riksdagen framlägga förslag såväl till arbetstidslag för detaljhandeln som till ny butikstängningslag.

Närmare redogörelse för innehållet i de över sakkunnigbetänkandet avgivna yttrandena kommer att lämnas i det följande vid behandlingen av

1 Arbetsrådets yttrande är avfattat i enlighet med den mening, som omfattats av ordföranden Nordin samt ledamöterna Bosaeus, Gabrielson, Holmström och Molander, vilka båda sistnämnda förklarat, att de, utöver vad i yttrandet anförts, jämväl ville hänvisa till vad landsorganisationen i Sverige i yttrande över förevarande lagförslag anfört i fråga örn arbetstidslagens tillämpningsområde. Ledamöterna Almström och Söderbäck hava varit av skiljaktig mening och såsom egna yttranden åberopat, Almström Sveriges köpmannaförbunds samt Söderbäck svenska arbetsgivareföreningens yttrande.

Kungl. Majlis proposition nr 96.

de särskilda frågorna. Bedan nu må emellertid anmärkas, att i fråga örn de olika spörsmål, som möta, i huvudsak endast de yttranden därvid omnämnas, i vilka nämnda spörsmål uttryckligen behandlats.

De av de sakkunniga framlagda lagförslagen hava med ledning av yttrandena undergått överarbetning inom socialdepartementet. Jag har nu för avsikt att var för sig behandla de två stora lagstiftningsspörsmål, varom här är fråga, och börjar med departementsförslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. I sammanhang med detta förslag kommer även att behandlas frågan örn arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra grupper av arbetstagare utanför nyssnämnda handelsområde.

Departementsförslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

Historik.

De sakkunniga hava i sitt betänkande lämnat en historisk översikt över svenska lagstiftningsåtgärder och förslag till sådana på det område, som de sakkunnigas uppdrag omfattat, samt därvid å sid. 57—69 behandlat åtgärder och förslag åsyftande direkt arbetstidslagstiftning. Jag anhåller att beträffande dessa spörsmål få hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Allmänna spörsmål.

Berörda samhällsgrupper; kollektivavtal.

Av de sakkunnigas utredning berörda samhällsgrupper.

Inledningsvis må nämnas, att enligt uppgifter i de sakkunnigas betänkande de yrkesgrupper av privatanställda, varom i förevarande sammanhang överhuvud kan bli fråga, utgjordes av 78,500 personer tillhörande gruppen förvaltnings-, kontors- och kommersiell personal (häri inräknade även handelsresande m. fl., för vilka en arbetstidsreglering för närvarande ej ansetts kunna komma ifråga), 33,000 tillhörande gruppen tekniskt och vetenskapligt utbildad personal samt nära 75,000 tillhörande gruppen butikspersonal.

Kollektivavtal.

De sakkunniga hava framhållit, att kollektivavtalen hade en mycket varierande betydelse för de skilda arbetstagaregrupper, som omfattats av de sakkunnigas utredning.

Socialstyrelsens statistik och de sakkunnigas utredning visa, att kol-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lektivavtalet under senare år vunnit snabb utbredning inom gruppen handel och varulager. Vid utgången av år 1937 gällde här närmare 1,600 avtal, berörande nära 2,500 arbetsgivare och inemot 26,000 arbetstagare. Till jämförelse kan nämnas, att antalet av kollektivavtal berörda arbetstagare var över 21,500 vid utgången av år 1936, ungefär 19,500 vid utgången av år 1935 och omkring 18,500 vid utgången avår 1934.

De nu nämnda kollektivavtalen avse dock till avsevärd del de egentliga handelsarbetare, för vilka kollektivavtalsformen länge varit tämligen vanlig. Men inom gruppen butiksanställda voro redan vid utgången av år 1934 nära 11,500 arbetstagare berörda av kollektivavtal; motsvarande siffra för år 1936 är cirka 12,500 och för år 1937 ungefär 12,700. Endast i ringa utsträckning gälla kollektivavtalen kontorspersonal (1,300—1,400 kontorister vid utgången av år 1936 och ungefär samma antal vid utgången av år 1937).

Inom den kooperativa handeln är kollektivavtalet regel, men det har under den senaste tiden blivit betydligt vanligare även inom den privata handeln. Avtalsslutande parter hava här i regel varit på arbetsgivarsidan köpmännens garantiförening (och dess delägare) samt på arbetstagarsidan svenska handelsarbetareförbundet och dess avdelningar. Det förtjänar omnämnas, att mellan garantiföreningen och handelsarbetareförbundet i november 1937 träffats två skilda riksavtal, det ena för s. k. befattningshavare, varmed främst avses butiksbiträden och med dem likställd personal, samt det andra för lager- och utkörarepersonal. I riksavtalen givas allmänna normer — angående bland annat arbetstiden — för kollektivavtal mellan garantiföreningens delägare och handelsarbetareförbundet.

Även andra föreningar av butikspersonal i detaljhandeln hava träffat kollektivavtal eller liknande överenskommelser, särskilt med garantiföreningen respektive dit anslutna föreningar. Så är fallet speciellt inom järnhandeln beträffande järnhandelsbiträdenas riksförbund. Även med föreningar, anslutna till det nybildade svenska handelstjänstemannaförbundet och dess föregångare svenska affärsmedhjälpareförbundet hava ett antal uppgörelser kommit till stånd.

Sedan länge har kollektivavtal gällt mellan Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund. Det berörde vid 1937 års utgång över 900 arbetstagare.

Kollektivavtal har även länge funnits inom den detaljhandeln närstående frisörbranschen, där de båda parterna äro svenska frisörföreningen och svenska frisörarbetareförbundet. Avtalet gällde vid utgången av år 1937 för nära 2,700 arbetstagare.

För de kontorsanställda utanför handeln har kollektivavtalet i allmänhet liten utbredning. Undantag utgör kontorspersonalen vid de enskilda järnvägarna, där avtal vid slutet av år 1936 fanns för omkring 3,000 arbetstagare, och i viss mån fackföreningsexpeditioner och andra byråer (ungefär 300). Även vissa försäkringstjänstemän hava sina arbetsförhållanden reg-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96. 31

lerade genom kollektivavtal, men det gäller bär endast i ringa utsträckning kontorsanställda.

Föreligger behov av arbetstidsreglering för butiksanställda?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava påpekat, att direkt arbetstidsreglering enligt 1930 års arbetstidslag gällde för handelsarbetare, vakter, bud m. fl. vid större företag men däremot ej alls för de butiks- och kontorsanställda. Gentemot direkt arbetstidsreglering för särskilt de butiksanställda hade stundom anförts, att butikstängningslagens bestämmelser gjorde en sådan överflödig. Enligt de sakkunnigas mening vore detta tal en sanning med modifikation, då gällande butikstängningslag som regel å söckendag tilläte öppethållande under 11 timmar eller alltså 66 timmar i veckan. Vid sådant förhållande kunde icke butikstängningslagen i nuvarande utformning i och för sig anses innebära någon garanti mot oskäligt lång arbetstid för de anställda.

Till besvarande av frågan, örn behov av arbetstidsreglering för butiksanställda föreligger, hava de sakkunniga företagit en undersökning rörande de faktiska arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln. Grundläggande har härvid varit socialstyrelsens tidigare omnämnda, år 1933 framlagda undersökningsredogörelse »Arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln», till vilken uppgifterna inhämtats under åren 1931 och 1932.

Angående socialstyrelsens nämnda undersökning hava de sakkunniga anfört följande:

Undersökningen gällde dels uppgifter örn affärstiden, vilka närmast äro av intresse för butikstängningslagen, dels uppgifter örn den faktiska arbetstiden. Uppgifter inkommo från ungefär 7,500 detaljhandelsföretag med sammanlagt omkring 46,500 anställda, av vilka ungefär 28,000 utgjordes av butikspersonal eller därmed jämställda; blott för sistnämnda personal underkastades uppgifterna mer ingående bearbetning. Tillika inkommo direkta uppgifter från ungefär 3,600 anställda, samtliga sysselsatta i företag, som lämnat arbetsgivaruppgifter till undersökningen. Av arbetsgivarnas uppgifter kommo 95.5 procent från den privata detaljhandeln och motsvarande gällde drygt 70 procent av personaluppgifterna; återstoden härrörde från den kooperativa detaljhandeln.

För bedömande av undersökningens representativitet må nämnas, att 1931 års företagsräkning upptager omkring 55,000 detaljhandelsföretag med ungefär 60,000 butiksanställda; sedan finns det enligt företagsräkningen en butikspersonal av sammanlagt bortåt 15,000 personer vid företag, som ej övervägande driva detaljhandel utan där denna verksamhet är förenad med t. ex. hantverk. (Av de anställda, tillsammans inemot 75,000, voro drygt 22,000 män och 44,500 kvinnor över 18 år samt 8,000 minderåriga.) Vid bedömande av siffran för detaljhandelsföretag är av betydelse, att ett stort antal sådana företag icke har någon fast anställd personal.

Den genomsnittliga ordinarie arbetstiden för butik sperson alen var enligt arbetsgivarnas uppgifter ungefär 51 timmar och enligt personalens ungefär 52 timmar i veckan. För vissa slag av butiker var dock den genomsnittliga

32 Kungl. Majda proposition nr 96.

arbetstiden längre, så i mjölk- och bageriaffärer bortåt 60 timmar, i frukt-, blomster- och tobaksaffärer ävensom i lanthandelsbodar ungefär 55 timmar. I regel var arbetstiden något kortare i större städer än å mindre orter och på landsbygden, men i storstäderna åtgick å andra sidan oftast ganska lång tid för färd mellan bostaden och arbetsplatsen. De nämnda siffrorna avse nettoarbetstid, alltså efter avdrag för raster. Dessa voro i genomsnitt ungefär 8 timmar i veckan, kortare i Stockholm och längre å de mindre orterna.

En nettoarbetstid av 48 timmar i veckan eller kortare hade omkring Vs av personalen enligt arbetsgivarnas och XU enligt personalens uppgifter. Å andra sidan hade enligt arbetsgivarnas uppgifter bortåt V-t och enligt personalens mer än Vs 54 timmar i veckan eller mer såsom ordinarie arbetstid. Arbetstider på upp till 60—70 timmar förekommo, ehuru förhållandevis sällsynt.

I den ordinarie arbetstiden torde ofta ha medräknats tiden för det inom detaljhandeln vanliga förberedelse- och avslutningsarbetet; sådan arbetstid brukar enligt svensk arbetstidslagstiftning betecknas såsom övertid. Å andra sidan torde i vissa fall de raster, som avdragits från bruttoarbetstiden, icke ha varit av den beskaffenhet, att de enligt de vanliga reglerna i arbetstidslagstiftningen kunna godkännas såsom raster, d. v. s. på förhand bestämda avbrott i arbetstiden, under vilka den anställde äger fritt förfoga över sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Till undersökningen hade nära av de i privata och 4/s av de i kooperativa handelsföretag anställda uppgivit, att de hade övertidsarbete. Endast Vs av de i privat detaljhandel anställda skulle å andra sidan enligt arbetsgivarnas uppfattning haft något övertidsarbete. Till en del kan kanske skillnaden förklaras av växlande uppfattningar örn vad som skall förstås med övertidsarbete. Örn övertidsarbetets omfattning lämnades i allmänhet ej sådana uppgifter, att en siffermässig uppskattning kunde ske. Flertalet uppgiftslämuare synas dock lia ansett, att sådant arbete blott förekom enstaka gånger. Enligt de lämnade uppgifterna utgick ofta ej någon ersättning för övertidsarbete.

De sakkunniga hava därefter framhållit, att socialstyrelsens undersökning visserligen icke gåve någon alltför mörk bild av de rådande arbetstidsförhållandena, men att den dock visade, att missförhållanden i vissa fall måste anses föreligga. Tillförlitligheten av denna undersökning torde knappast hava satts ifråga. Möjligen kunde det dock sägas, att personaluppgifterna till undersökningen ej bleve fullt representativa genom att de till större delen härrörde från organiserad personal, som — åtminstone där kollektivavtal förekomme — torde haft kortare arbetstid än den genomsnittliga.

Beträffande utvecklingen efter år 1931 hava de sakkunniga inhämtat åtskilliga uppgifter (sammanfattade i bilagan II till betänkandet) och av dessa funnit, att arbetstiden i åtskilliga fall förkortats under de senaste åren. Angående orsakerna härtill hava de sakkunniga anfört följande:

Det är nog övervägande andra omständigheter än butikstängningslagen, som förklara denna minskning av arbetstiden. Av stor vikt torde vara, att butikernas affärstider i många fall nu äro betydligt kortare än lagen medgiver. Tendensen att frivilligt förkorta affärstiden framträder allt starkare särskilt genom inflytande av köpmännens organisationer. Men denna ut-

Kungl. Majus proposition nr 96. 33

Teckling är icke generell; den gäller ej alla branscher och ej i samma utsträckning alla orter.

När arbetstiden för de butiksanställda reducerats, har här säkert varit av betydelse, att genom allmänna arbetstidslagen 48-timmarsveekan är fastslagen som maximum för det övervägande flertalet arbetstagare, särskilt industriarbetarna men även vissa arbetaregrupper inom detaljhandeln. Organisationsväsendet bland de butiksanställda är visserligen alltjämt icke så genomfört som bland de egentliga kroppsarbetarna, men det befinner sig i stark utveckling. Med detta följer också, att kollektivavtal blivit vanliga ej blott för handelsarbetaraa utan även för butiksbiträdena. Så har länge gällt beträffande de kooperativa företagen, men kollektivavtalen tränga nu starkt fram även inom den privata detaljhandeln. Tidigare ställde man sig här ofta avvisande mot tanken att träffa kollektivavtal för andra än de egentliga arbetarna, men detta har under den senaste tiden i ganska hög grad ändrats. Och utvecklingen i denna riktning torde komma att fortsätta ytterligare. Av betydelse äro här de i november 1937 träffade riksavtalen om allmänna bestämmelser, som skola ingå i kollektivavtal mellan föreningar, hörande till köpmännens garantiförening och svenska handelsarbetareförbundet. I båda avtalen är principen om 48-timmars arbetsvecka accepterad. Så hade redan förut alldeles övervägande varit fallet i de för den privata detaljhandeln gällande kollektivavtalen även för butiksbiträdena, och motsvarande gäller vid de kooperativa företagen. Av uppgifter från handelsarbetareförbundet framgår, att vid utgången av 1935 enligt då gällande kollektivavtal ungefär 4/s av butiks- (och kontors-) personalen var tillförsäkrad 48 timmars ordinarie arbetsvecka; för V12 av dessa arbetstagare stadgade avtalen längre arbetstid och för Vs var den blott bestämd genom en hänvisning till butikstängningslagen.

Man får dock icke glömma, att kollektivavtalen fortfarande endast gälla ett mindretal av de detaljhandelsanställda.

De sakkunniga hava framhållit, att de inträffade förbättringarna i de butiksanställdas arbetsförhållanden genomförts ganska ojämnt. Läget vore alltjämt sådant, att en lagstiftning, varigenom 4 8-timmarsveckan i princip tryggades för de anställda, skulle medföra en rätt avsevärd minskning av arbetstiden för en tämligen stor del av personalen. I samband härmed skulle också kunna vinnas garantier mot obehörigt utnyttjande av arbetstagare genom ett obestämt och ofta oavlönat övertidsarbete.

I frågan, huruvida det kunde anses berättigat att på lagstiftningens väg framtvinga en sådan mer fullständig överensstämmelse mellan arbetstidsförhållandena för kroppsarbetarna och för butiksbiträdena, hava de sakkunniga härefter uttalat följande:

Häremot har anförts, bland annat, att butikspersonalens arbete skulle vara lättare i och för sig och att vilostunder ej sällan skulle inträffa under tjänstgöringstiden. I hill- förevarande avseenden torde förhållandena vara mycket skiftande för olita detaljhandelsföretag. I vissa branscher är arbetet ofta, särskilt i mindre butiker, ganska litet påfrestande. Det kan där ej sällan inträffa, att vissa tider på dagen endast ett fåtal kunder finnas att betjäna. Stundom torde den anställde rent av under lediga stunder kunna sysselsiitta sig med arbete för egen räkning, men detta är nog mera undantag. I socialstyrelsens undersökningsredogörelse 1933 uttalas såsom sammanfattning av verkställd undersökning härom, »att dessa mellanstunder med få undantag tillvaratogos på olika sätt för arbete och att butikspersonalen så-

Liiliang till riksdagens protokoll 1969. 1 sami. Kr 96. 2382 88 3

34 Kungl. Majus proposition nr 96.

lunda i regel hade tämligen oavbruten sysselsättning under hela arbetsdagen» (sid. 81). Och det finns — såsom även framgår av socialstyrelsens redogörelse — detaljhandelsföretag, där arbetet är så intensivt och påfrestande, att det mer än väl kan mäta sig i svårighetsgrad med sådant arbete, som regleras av allmänna arbetstidslagen.

För övrigt bör det understrykas, att meningen med en laglig arbetstidsreglering icke blott är, att de anställda skola skyddas mot direkt uttröttning, utan även, att de icke skola vara bundna så länge vid arbetet, att erforderlig tid ej återstår för familjeliv, studier, friluftsliv och annan rekreation. Ur denna synpunkt synes det vara väl motiverat att beträffande arbetstiden i huvudsak likställa de butiksanställda med kroppsarbetarna samt andra grupper, som lia sin arbetstid lagligen reglerad. För detta talar även ett annat skäl. En lagstiftning, som ger trygghet beträffande arbetstiden, gör verksamheten mera lockande för den anställde. Platser med otillfredsställande och otrygga arbetstidsförhållanden bli, åtminstone i tider med god tillgång på arbete, svåra att besätta med kompetent folk. Det kan därför även ur detaljhandelsföretagens egen synpunkt vara ett intresse att få arbetstidsproblemet löst genom lagstiftning. På det sättet undvikas också besvärliga och kraftödande avtalsstrider härutinnan.

De sakkunniga hava upplyst, att i de uppgifter, som inkommit till dem från de anställdas sammanslutningar, en reglering i lag av de butiksanställdas arbetstid praktiskt taget enhälligt förordats. Av de köpmannaföreningar, som besvarat de sakkunnigas enquéte, har däremot endast omkring en tredjedel tillstyrkt en arbetstidslagstiftning. Majoriteten har avstyrkt sådan. I främsta rummet har då åberopats den ekonomiska börda för företagen, som en sådan lagstiftning skulle innebära.

Efter en redogörelse angående svårigheterna att tillförlitligt beräkna de ekonomiska verkningarna av en arbetstidslag hava de sakkunniga anfört:

De sakkunniga hava icke ansett sig böra föranstalta örn någon mera omfattande undersökning i denna del. Detta så mycket hellre, då det redan på förhand står klart, att de ekonomiska olägenheter, som en lagstiftning av antytt slag skulle kunna tillskynda detaljhandeln, icke kunna bli av samma storleksordning som de, vilka allmänna arbetstidslagen 1919 medförde för industrien eller lantarbetstidslagen 1936—1937 för jordbruket. I många fall är ju 48-timmarsveckan redan genomförd inom detaljhandeln, för privata och kooperativa, större och mindre företag. Och där arbetstiden nu är längre, torde man ej sällan kunna reda sig utan ökad personal och utan egentlig omsättningsminskning genom en mera rationell indelning av arbetet.

Men det skall dock icke förnekas, att en hel del företag torde komma att få svårigheter, och i vissa fall torde det gälla affärer, som redan nu giva sin innehavare knapp bärgning, och där alltså varje ökad kostnad medför betydande bek}Tmmer. Aven örn de sakkunniga icke anse dessa olägenheter så betydande, att de kunna uppväga de fördelar, som en arbetstidsreglering skulle medföra för personalen och ur allmän synpunkt, bör regleringen dock ske med all möjlig hänsyn till detaljhandelns förhållanden samt göras så smidig och lätt tillämplig som möjligt.

De sakkunniga hava omnämnt, att ett stickprov på den nuvarande uppfattningen i köpmannakretsar förelåge genom den undersökning, som hösten 1937 företagits under medverkan av Sveriges köpmannaförbund, närmast i syfte att erhålla kännedom örn de verkningar, som den av de sakkun

Kungl. Majus proposition nr 96.

niga påtänkta arbetstidslagstiftningen skulle få för affärer med två anställda. Det gällde alltså tämligen små affärer, där säkerligen kollektivavtal knappast förekomme. Omkring 550 svar inkommo, och det visade sig, att nära 300 ansågo, att några ekonomiska olägenheter ej skulle komma att inträda. Något över 200 uttalade å andra sidan, att sådana skulle uppkomma, och ungefär V3 av dessa ansågo, att kostnadsökningen — i stort sett räknat på lönekontot —- skulle bli mer än 10 procent. Ungefär 100 affärer uttalade, att ny fast personal skulle behöva anställas, och bortåt 50 ansågo ny extra hjälp bli erforderlig.

Yttranden.

I det övervägande flertalet avgivna yttranden har, såsom förut nämnts, förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I ett tillstyrkande av lagförslaget torde, ehuru i allmänhet intet direkt utsäges därom, få anses ligga jämväl ett vitsordande av behovet av en lag i ämnet.

Positiva uttalanden, att behov finnes av laglig reglering på förevarande område göras av socialstyrelsen, lcommersTcollegium, Stockholms stadsfullmäktige, Daco, landsorganisationen, svenska handelsarbetareförhundet, Sveriges färghandlares riksförbud, svenska konditorföreningen, Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för Orebro och Västmanlands län. — Landsorganisationen framhåller, att socialstyrelsens undersökning år 1933 utvisade, att, trots de betydande förbättringar, som varit frukten av kollektivavtalssystemets ökade utbredning även inom den privata detaljhandelns område, missförhållanden dock alltjämt förefunnes. Även örn förkortning av arbetstiden i åtskilliga fall förekommit under de senaste åren, torde det icke kunna bestridas, att förhållandena i det hela alltjämt vore sådana, att en laglig reglering vore påkallad. För övrigt måste det redan av principiella skäl anses oegentligt, att arbetstagarna inom detaljhandelns område vore undantagna från lagstadgad arbetstidsreglering. I huvudsak samma synpunkter anföras av svenska handelsarbetareförhundet.

I åtskilliga yttranden framhålles å andra sidan, att behov av arbetstid slag stift ning för detalj handel spersonalen icke förefinnes. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför, att kollektivavtal för butiksbiträdena blivit allt vanligare under senare år och att det torde vara antagligt, att utvecklingen komme att fortsätta i denna riktning. Beträffande de mindre företagen hade de sakkunniga själva påpekat, att en tvångsreglering av de anställdas arbetstid skulle för dessa företag vålla svårigheter, då det gällde affärer, som redan nu gåve sin innehavare knapp bärgning och där alltså varje ökad kostnad medförde betydande bekymmer. I synnerhet för småaffärerna å den egentliga landsbygden torde dessa svårigheter bliva av mycket allvarlig art. Även svenska arbetsgivareföreningen åberopar, att den kollektiva formen för reglering av arbetsvillkoren snabbt torde komma att

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vinna terräng. Föreningen påpekar vidare, att de expeditsysslor, varom i förevarande fall vore fråga, beredde arbetstagarna möjligheter till pauser i arbetet i en helt annan omfattning, än vad som gällde för industrioch hantverksarbetet. Det kunde därför ur a r b e tårs ky d d s sy n p u n k t ingalunda vara lika angeläget för det allmänna att genom lagstiftning begränsa arbetstiden för dessa arbetstagargrupper som för arbetarna inom industri, hantverk och transportverksamhet. Den begränsning av butikernas öppethållande, vartill tendensen under senare år gått fram, medförde även en begränsning av arbetstiden för deras personal. Det allmänna borde icke genom en stel lagstiftning onödigtvis ingripa i arbetsmarknadens förhållanden och därigenom omöjliggöra för parterna att genom smidigare överenskommelser verkställa en anpassning i det särskilda fallet efter de speciella förhållandena.

Köpmännens garantiför euin g 1 anför:

Vid ett ställningstagande till den ifrågasatta arbetstidslagen för detaljhandeln förtjänar enligt föreningens förmenande det fackliga organisationsväsendets möjligheter att åvägabringa en från de berörda parternas synpunkt tillfredsställande lösning av förevarande fråga att beaktas i väsentligt högre grad än vad som skett i de sakkunnigas betänkande. Efter genomförandet av lagen om förenings- och förhandlingsrätt hava handelns yrkessammanslutningar såväl på arbetsgivare- som på arbetstagaresidan utvecklats i ett tempo, som tidigare näppeligen kunnat förutses, och inga tecken tyda på någon avmattning i detta tempo. Sannolikheten talar för att det blott är en tidsfråga, när yrkesorganisationerna fått ett dominerande inflytande på anställningsvillkorens utformande inom handeln. På betydelsefulla områden av densamma spela dessa organisationer i angivna hänseende redan nu en utslagsgivande roll. Ett uttryck härför är bland annat det i kommittébetänkandet i skilda sammanhang åberopade riksavtalet mellan garantiföreningen och svenska handelsarbetareförbundet, avseende de allmänna anställningsvillkoren för dels befattningshavare (biträden och kontorister) och dels lager- och utkörarepersonal. Enligt detta avtal har ordinarie arbetstid, raster oräknade, fastställts till 48 timmar per helgfri vecka samtidigt som detaljerade bestämmelser angående övertidsarbete meddelats. En liknande överenskommelse har efter betänkandets avgivande träffats jämväl med handelstjänstemannaförbundet. De båda största organisationerna av handelsanställda hava sålunda redan nu representativa uppgörelser örn arbetstidens reglering efter principen om 48-timmars arbetsvecka, och arbetet på att bringa dessa uppgörelser i kraft vid de lokala affärsföretagen pågår oavbrutet. Dessa riksomspännande överenskommelser hava även i allt större utsträckning fått normerande återverkningar inom sådana handelsfirmor — både organiserade och oorganiserade —■ där anställningsvillkoren ännu icke reglerats i kollektivavtalsmässiga former. Erfarenheten visar nämligen, att firmor, inom vilka väsentligt längre arbetstid tillämpas än vad i huvudorganisationernas avtal föreskrives, i längden få svårigheter att skaffa fullgod arbetskraft eller, där sådan står till buds, måste räkna med snabb organisationsbildning bland personalen, åtföljd av framställning örn kollektivavtal,

1 I vad köpmännens garantiförening beträffande förevarande ävensom andra i det följande omnämnda spörsmål anfört instämma dels centralstyrelsen för Sveriges järnhnndlareförening, dels ock, enligt uppgift i garantiföreningens yttrande, järnhandlareorganisationens garantiförening och svenska pappershandlareföreningens samarbetsorganisation.

37 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

varigenom ordinarie arbetstid nedbringas till 48 timmar i veckan. Grundade skäl finnas därför att antaga, att de variationer i fråga örn arbetstidens längd inom detaljhandeln, som de sakkunniga iakttagit och vilkas förekomst av de sakkunniga åberopas som ett av de starkaste skälen för den planerade lagstiftningen, successivt komma att försvinna och att en stabilisering på förevarande område håller på att ske i anslutning till den praxis, som utvecklats ur organisationernas förhandlingsarbete. Denna tendens understödjes jämväl av de allt allmännare strävandena från köpmännens egen sida att söka förkorta tiderna för butikernas öppethållande. Enligt vår åsikt måste det vara till fördel från såväl samhällets som köpmännens och de anställdas synpunkt, om arbetstiden inom handeln utan statsmakternas inskridande kan och får regleras av parternas egna organisationer under hänsynstagande till de betingelser, under vilka handeln nu arbetar eller framdeles kommer att arbeta. Härigenom möjliggöres en smidigare anpassning efter verklighetens krav.

I garantiföreningens yttrande instämmer svenska bokhandlareföreningens samarbetsorganisation} De skäl emot föreslagen lagstiftning, som anförts av köpmännens garantiförening, åberopas även av Sveriges köpmannaförbund. 2 Enahanda ställning till förevarande spörsmål har också intagits av Sveriges glas- och porslinshandlareförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund, Sveriges bageriidkareförening, Göteborgs och Kronobergs läns köpmannaförbund samt kommunalfullmäktige i Åseda. Ett avstyrkande av de sakkunnigas förslag, då behov av lagstiftning icke förelåge med hänsyn till de för detaljhandelsnäringen speciella anställningsförhållandena, har även uttalats av Stockholms, Västergötlands och norra Hallands, Västernorrlands och Jämtlands läns samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, handelskammaren i Gävle, Stockholms detaljistförbund samt stadsfullmäktige i Ostersund.

Arbetstidsreglering för butiksanställda genom direkt lagstiftning eller genom skärpt butikstängningslag?

De sakkunniga.

Till en början hava de sakkunniga konstaterat, att man principiellt kunde tänka sig två vägar att bereda de butiksanställda erforderlig trygghet i anställningsförhållandena. Det kunde ske antingen genom direkt lagstiftning eller indirekt genom skärpning av butikstängningslagen. De sakkunniga hava för egen del funnit, att om man fullt ut ville tillgodose de anställdas intresse av reglering av arbetstidsförhållandena, det syntes lämpligast böra ske i form av direkt arbetstidslagstiftning. Icke ens en be- 1 2

1 I vad svenska b ojdi an dl a re fö re ningens samarbetsorganisation beträffande förevarande ävensom andra i det följande omnämnda spörsmål anfört instämmer svenska bokhandlareföreningen.

2 I vad Sveriges köpmannaförbund beträffande förevarande ävensom andra i det följande omnämnda spörsmål anfört instämma Sveriges speceri- och livsmedelsbandlareförening, Sveriges beklädnads- och manufakturhandlarefönning, Sveriges charkuteri-och slakteriidkares riksförbund samt svenska pappershandlareföreningen.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tydande inskränkning i affärstiden skulle nämligen giva personalen någon verklig garanti mot alltför lång arbetstid. Åtminstone skulle då behöva införas bestämmelser örn måltidsraster, örn förberedelse- och avslutningsarbeten före och efter affärstiden samt örn övertid och övertidsersättning. Men på det sättet skulle ju i praktiken en alldeles särskilt sträng arbetstidsreglering komma till stånd, innefattande bestämmelser också örn förläggningen under dygnet av den ordinarie arbetstiden. Det måste vidare anses vara principiellt otillfredsställande att bestämma affärstiden med utgångspunkt från de anställdas intressen. Allmänhetens och köpmännens berättigade krav borde här först och främst tillgodoses. Gentemot vissa till de sakkunniga mot särskild lagstiftning framställda invändningar hava de sakkunniga vidare anfört, bland annat, att en särskild lagstiftning syntes väl förenlig med de butiksanställdas förtroendeställning. Under den senaste tiden hade man även inom den privata handeln alltmer accepterat kollektivavtal med allmänna arbetstidsbestämmelser för denna personalgrupp, utan att detta ansetts rubba förtroendeställningen.

Yttranden.

Att arbetstidsreglering för de butiksanställda bör ske genom direkt lagstiftning framhålles i yttranden av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands län, socialstyrelsen, kommerskollegium, medicinalstyrelsen, Skånes handelskammare, Sveriges tobakshandlares riksförbund, svenska chokladfabrikantföreningen, Sveriges hantverksorganisation, svenska stadsförbundet och Daco. Socialstyrelsen framhåller, att genom tillskapandet av direkt arbetstidsreglering berättigade allmänna och kommersiella intressen bättre skulle kunna tillgodoses i butikstängningslagen än örn denna lag jämväl skulle reglera arbetstiden. Även länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att arbetstidsregleringen bör åstadkommas utan samband med frågan örn tiden för butikernas öppethållande, samt yttrar härom, bland annat:

Det torde nämligen vara lämpligast och för kundkretsen förmånligast, om företagarna själva få bestämma, huruvida arbetstidsbegränsningen skall åstadkommas helt genom en inskränkning av expeditionstiden eller — med bibehållande av nu tillämpad butikstid i större eller mindre utsträckning — genom exempelvis ökning av personalen eller ändrad indelning av arbetet. Härigenom skulle tillfälle beredas till bästa möjliga anpassning efter skiftande lokala behov och speciella förhållanden inom olika branscher.

Länsstyrelsen i Norrbottens län hyser samma principiella uppfattning samt anför till stöd därför, att allmänhetens berättigade intressen av en icke alltför kort butikstid och köpmännens krav icke skulle bliva tillbörligen tillgodosedda genom en butikstängningslag, som främst toge sikte på behovet av arbetstidsreglering.

Uttalanden till förmån för arbetstidsreglering enbart genom skärpt butikstängningslag göras av, bland andra, Stockholms, Gotlands, Väster-

Kungl. Majlis proposition nr 96.

norrlands och Jämtlands läns samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ävensom handelskammaren i Gätje. Sistnämnda handelskammare framhåller, att det icke vore osannolikt, att enbart den av de sakkunniga föreslagna nya butikstängningslagen — särskilt med hänsyn till det inflytande, som däri beretts butiksägarna själva — skulle i avsevärd mån kunna bidraga till uppnåendet av det syfte, som läge bakom båda lagförslagen. Ett utnyttjande av denna utväg erbjöde stora fördelar. Man kunde här framgå med större smidighet och under hänsynstagande till skiftande förhållanden, lokala eller andra. Vidare, och det vore det icke minst viktiga, skulle här även småaffärerna kunna tvingas med. Enligt handelskammarens mening skulle det vara väl värt att genomföra butikstängningslagen medan däremot med arbetstidslagen borde få tills vidare anstå i avvaktan på det resultat, som en förnyad undersökning örn några år beträffande arbetstidsförhållandena kunde giva. Stockholms handelskammare anför, att förhållandena på förevarande område vore så mångskiftande, att de icke lämpligen kunde utan betydande praktiska olägenheter insnöras i en mer eller mindre stel lag. Då handelskammaren förordade en smidigare anordnad arbetstidsreglering genom förkortning av butikstidema, förutsatte handelskammaren givetvis, att denna inskränkning icke skulle göras mer vittgående, än att behörig hänsyn toges till allmänheten, vars intressen härvidlag givetvis måste tillmätas avgörande betydelse. Handelskammaren förmenade, att man, utan att träda dessa intressen för när, kunde genom butikstidernas förkortning åstadkomma den önskvärda arbetstidsbegränsningen för de butiksanställda. I varje fall borde direkt arbetstidsreglering övervägas först efter utgången av den första treårsperiod, under vilken den nya butikstängningslagen vore avsedd att gälla. Sistnämnda uppfattning hjrses även av Stockholms detaljistförbund samt Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund. För en reglering enbart genom skärpt butikstängningslag uttala sig även Göteborgs och Västergötlands köpmannaförbund ävensom Sveriges glas- och porslinshandlar efÖrbund.

Göteborgs köpmannaförbund anför:

Under de senaste åren har på tillskyndan eller med stöd av köpmännens organisationer tiden för öppethållandet av butikerna förkortats. Utan några egentliga olägenheter hava konsumenterna anpassat sina varuinköp därefter. Arbetstagarnas arbetstid har som en följd av den genomförda tidigare stängningstiden för butikerna i samma utsträckning förkortats. Visserligen förekommer det ännu på sina håll inom landet, att butiker hållas öppna i den utsträckning, som gällande lag tillåter. Men en tidigare butikstängning blir allt populärare och en tendens i samma riktning vinner undan för undan större och större terräng. En skärpning av butikstängningslagen skulle sannolikt vara tillfyllest för att eliminera de största olägenheterna med arbetstiden inom detaljhandeln. Däremot synes icke den föreslagna arbetstidslagen såsom denna utformats vara ägnad att i nämnvärd grad åstadkomma bättre förhållanden i berörda hänseende.

Sveriges glas- och porslinshandlareförbund håller före, att en utveckling, som innefattade begränsning av arbetstiden för personalen genom en så

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departe-

ments-

chefen.

småningom skeende inskränkning i tiden för butikernas öppethållande, skulle kunna ske utan sådan kostnadsökning, som en arbetstidslag skulle medföra, varför en sådan utveckling vore att föredraga.

Socialstyrelsens undersökningar av år 1933, vilka verkställts för att utröna de faktiska arbetstidsförliållandena inom detaljhandeln, giva vid handen, att den genomsnittliga ordinarie nettoarbetstiden — efter avdrag för raster — för butikspersonal torde kunna i affärer i allmänhet uppskattas till 51 ä 52 timmar i veckan. I åtskilliga branscher vore emellertid den ordinarie arbetstiden avsevärt längre. Så vore fallet beträffande frukt-, blomster- och tobaksaffärer samt lanthandelsbodar, där socialstyrelsen beräknat den ordinarie veckoarbetstiden till 55 timmar, samt i mjölk- och bageriaffärer, där veckoarbetstiden uppskattats till bortåt 60 timmar. 48-timmarsvecka gällde endast för en mindre del — Vs ä V4 — av personalen. Att märka vore emellertid, att till den ordinarie arbetstiden komme övertidsarbete i växlande omfattning. Visserligen hava de sakkunniga på grundval av egna undersökningar upplyst, att arbetstiden under de senaste åren i åtskilliga fall förkortats. Därtill hade bidragit dels en på vissa orter och inom åtskilliga branscher tillämpad frivillig förkortning av affärstiden, dels ock större utbredning av kollektivavtalsmässig reglering av arbetstiden, därvid 48-timmarsveckan i allmänhet antagits såsom norm för arbetstidens längd. Den omfattning, i vilken på nu angivna sätt minskning av arbetstiden ned till 48timmarsvecka förekommit, vore emellertid hitintills tämligen ringa. Fortfarande syntes flertalet butiksanställda hava en ordinarie arbetstid, som avsevärt överstege 48-tim mars veckan.

Efter konstaterande härav har för de sakkunniga uppställt sig till besvarande det spörsmålet, huruvida butiksbiträdenas och övriga här avsedda arbetstagares verksamhet vore av sådan art, att den kunde anses jämställd med industriarbetarnas och i följd därav borde föranleda en arbetstidsreglering, innefattande 48-timmarsvecka. Den förut omtalade undersökning, som socialstyrelsen framlagt år 1933, utvisade, att även inom detaljhandeln liksom i all annan verl samhet olika grader av arbetsintensitet erfordrades i olika fall, men att det dock kunde sägas, att arbetstagarna i regel hade tämligen oavbruten sysselsättning under hela arbetsdagen. De sakkunniga hava för egen del framhållit, att, även om arbetet i vissa mindre butiker kunde anses vara ganska litet ansträngande, så vore det i andra fall så intensivt och påfrestande, att det mer än väl kunde mäta sig i svårighetsgrad med arbete, som vore reglerat av allmänna arbetstidslagen.

För egen del hyser jag den principiella uppfattningen, att tillräckligt starka skäl icke föreligga att överhuvud undantaga större eller mindre grupper arbetstagare från 48-timmarsveckans reglering. För åtskilliga av de arbetstagare, vilkas arbetstid på grund av undantag i 1 § allmänna arbetstidslagen icke regleras av nämnda lag, har 48-timmarsveckan senare införts, bland annat för de stora arbetstagargrupperna inom jordbruket och sjöfarten. Enligt min mening är det en angelägenhet av vikt för statsmakterna att

Kungl. Majus proposition nr 96.

fortsätta på den sålunda inslagna vägen och inrikta sina strävanden på att få en reglering i lag av arbetstiden till högst 48 timmar i veckan genomförd över hela arbetsområdet. Ett betydelsefullt led i arbetet att nå ett dylikt slutresultat utgör lagstiftning örn en sådan arbetstid för detaljhandelns arbetstagare. Ett vägande skäl för reglering av veckoarbetstiden till i princip 48 timmar är, såsom de sakkunniga framhållit, att en laglig arbetstidsreglering givetvis icke kan inskränka sin uppgift till att skydda de anställda mot direkt uttröttning. En väl så viktig uppgift är den att möjliggöra för de anställda att ägna erforderlig tid till familjeliv, studier, friluftsliv och annan rekreation.

I flera, yttranden bar framhållits, att reglering genom kollektivavtal på förevarande område — vilken reglering i allmänhet innebure ett bestämmande av den ordinarie arbetstiden till 48 timmar i veckan — under senare år vunnit avsevärd utbredning och att man med hänsyn därtill kunde förvänta, att de butiksanställda utan ingripande från statsmakternas sida genom lagstiftning skulle på frivillighetens väg tämligen snart erhålla en skälig arbetstid. Av de i det föregående lämnade statistiska uppgifterna framgår väl, att kollektivavtalsreglering alltmera vinner insteg även inom handeln samt relativt fortare nu än tidigare. Emellertid torde det vara klart, att det ännu skulle dröja åtskillig tid innan sådan avtalsreglering vore mera fullständigt genomförd, och helt genomförd bleve den med säkerhet icke inom överskådlig tid. För de anställda, som stöde utanför, avvaktande en så småningom skeende reglering, skulle förhållandena alltid te sig orättvisa. Lagstiftning — i en eller annan form — för genomförande i princip av 48-timmarsveckan på förevarande område synes mig med hänsyn härtill nödvändig.

Det har i åtskilliga yttranden anförts, att erforderlig arbetstidsreglering lämpligast kunde vinnas genom skärpning av butikstängningslagen. Gällande lag medgiver som huvudregel öppethållande under 11 timmar per dygn, men det har framhållits, att en tendens visat sig till tidigare stängningstider och på grund därav förkortad arbetstid. En tid för öppethållande så kort, att 48-timmars veckoarbetstid för de anställda skulle möjliggöras, torde emellertid vara uteslutet att mera allmänt uppnå på frivillighetens väg; under alla förhållanden skulle det dock förekomma ett avsevärt antal butiker, som holle öppet längre tid. En tvångsreglering i butikstängningslagen, som innebure öppethållande under så kort tid, att därigenom arbetstiden för de anställda skulle kunna i tillräcklig grad inskränkas, synes mig ej möjlig. Vid bestämmandet av tiden för öppethållandet måste nämligen hänsyn i främsta rummet tagas till allmänhetens befogade krav på att — ofta före eller efter egen arbetstid — äga möjlighet att göra sina inköp. Jämväl affärsidkarnas anspråk på att genom viss icke alltför kort tids öppethållande kunna utnyttja affärerna med däri nedlagt kapital torde böra vinna beaktande. Butikerna kunna med hänsyn därtill enligt min mening icke hava så kort tid tillmätt för öppethållandet, som skulle vara erforderlig för att tillgodose behovet av skälig arbetstid för de där anställda. Då, såsom förut anförts,

42 Kungl. Majus proposition nr 96.

en reglering av arbetstiden till i princip 48-timmarsvecka synes nödvändig, återstår icke någon annan utväg än att tillskapa direkta lagregler i ämnet.

I förevarande sammanhang må till sist erinras därom, att motståndare till laglig reglering — innefattande 48-timmars arbetsvecka — på förevarande område bland annat åberopat, att en dylik reglering skulle innebära en ekonomisk börda för företagarna av sådan omfattning, att dessa därigenom skulle beredas mycket allvarliga svårigheter. De sakkunniga hava visserligen icke gjort någon mera omfattande utredning härutinnan men dock, med hänsyn till vad under utredningsarbetet förekommit, ansett sig kunna fastslå, att de olägenheter av en laglig reglering i avsedd omfattning, som för vissa företag otvivelaktigt skulle uppstå, dock icke vore så betydande, att de kunde anses uppväga de fördelar, som en arbetstidsreglering skulle medföra för personalen och ur allmän synpunkt. Avsevärda möjligheter att minska svårigheterna förefunnes bland annat genom rationell indelning av arbetet. Till de sakkunnigas uppfattning i detta avseende anser jag mig kunna giva min anslutning. Särskilt med hänsyn därtill, att — av skäl som i det följande skola angivas — den föreslagna lagen avses icke skola äga tilllämpning beträffande de minsta företagen, synes det mig klart, att i de företag, där lagen skall tillämpas, anordningar med rationell indelning av arbetet skola göra det möjligt, att utan mera avsevärda ekonomiska uppoffringar kunna ordna verksamheten i överensstämmelse med lagen. Att oöverstigliga svårigheter att ordna arbetet i detaljhandel inom 48-timmarsveckans ram icke möta framgår jämväl därav, att — såsom de sakkunnigas utredning givit vid handen — redan nu 48-timmarsvecka förekommer i viss, ej alldeles obetydlig utsträckning inom ifrågavarande verksamhetsområde.

Arbetstidsbestäminelser för detaljhandeln i särskild lag eller inarbetade i allmänna arbetstidslagen?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava utgått ifrån, att liksom i allmänna arbetstidslagen 48-timmarsveckan bör vara normen även för en arbetstidsreglering inom detaljhandeln. Av olika anledningar hava de sakkunniga dock icke ansett det vara lämpligt, att de nya bestämmelserna inarbetades i allmänna arbetstidslagen, utan föreslagit, att regleringen skulle givas i en särskild lag. De sakkunniga hava härom anfört i huvudsak följande:

Detaljhandelns särskilda förhållanden och dess säsongpåfrestniugar, som skifta för olika branscher, torde påkalla större smidighet i regleringen än enligt allmänna arbetstidslagen. Företagen böra givas rätt att inom vissa gränser utan särskilt tillstånd uttaga olika arbetstid under skilda veckor, blott icke den genomsnittliga arbetstiden för viss tidsperiod blir mer än 48 timmar i veckan.

Beträffande övertidsarbetet äro inom detaljhandeln förberedelse- och avslutningsarbeten ofta förekommande och med dem bör likställas betjäning av kunder efter stängningstid. De sakkunniga hava här sökt komma fram till en för båda parter godtagbar lösning, som i viss mån avviker från vad

Kungl. Majus proposition nr 96.

allmänna arbetstidslagen på denna punkt innehåller. I fråga örn övertidsarbetet i övrigt synes det angeläget, att å ena sidan företagen erhålla en gentemot allmänna arbetstidslagens bestämmelser något vidgad ram för uttagande av sådant arbete men att å andra sidan de anställda genom särskild lagbestämmelse tillförsäkras skälig övertidsersättning.

Även på en annan punkt av stor betydelse hava de sakkunniga ansett sig böra frångå allmänna arbetstidslagens linjer. Det gäller undantaget för småföretag. Örn man såsom i allmänna arbetstidslagen endast skulle låta lagen gälla företag med flera än fyra anställda, bomme det alldeles övervägande flertalet detaljhandelsföretag och även majoriteten av de anställda att stå utanför lagen. De sakkunniga hava visserligen ansett sig böra göra ett visst undantag för småföretagen, men hava föreslagit, att lagen skall givas tillämpning så snart ett företag i regel har minst två anställda.

Dessa avvikelser från reglerna i allmänna arbetstidslagen hade gjort, att de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå, att de nya bestämmelserna skulle inarbetas i denna lag. För lämpligheten av att arbetstidsregleringen för detaljhandeln upptoges i särskild lag talade också, enligt de sakkunnigas åsikt, att regleringen tills vidare torde böra givas endast provisorisk giltighet.

I förevarande sammanhang må vidare omnämnas, att de sakkunniga föreslagit, att den nya regleringen i princip skulle göras tillämplig å alla arbetstagare inom detaljhandeln; undantag skulle göras blott för vissa särskilda grupper, såsom familjemedlemmar, befattningshavare i självständig och överordnad ställning, farmacevter och handelsresande. Beträffande lageroch expeditionspersonal, vakter och bud m. m. vore visserligen allmänna arbetstidslagen tillämplig, såvitt det gällde arbetare eller med dem likställda. Men genom det omfattande undantaget för småföretag i denna lag bleve den icke gällande för sådana arbetstagare vid flertalet företag. De sakkunniga hade särskilt ansett angeläget, att 48-timtnarsregeln infördes mer allmänt för springpojkar och springflickor. — Även vad gällde de kontorsanställda inom detaljhandeln hava de sakkunniga ansett den nya lagen böra tillämpas. Verkställda undersökningar syntes nämligen giva vid handen, att en arbetsvecka på 48 timmar eller mer här vore förhållandevis vanlig, och de anställdas organisationer hade ansett, att det skulle vara till fördel och bereda större trygghet, örn denna personalgrupp icke ställdes utanför en för detaljhandeln gällande arbetstidslagstiftning. — Slutligen hava de sakkunniga ansett, att lagen borde gälla varje rörelse, där detaljhandel idkades. På det sättet bleve den tillämplig på många företag, där med detaljhandel kombinerades t. ex. hantverk eller serveringsrörelse.

Både genom sistnämnda förhållande och genom principen att den nya lagstiftningen skulle gälla alla arbetstagare uppkom me ett visst gemensamt område för den föreslagna lagen och allmänna arbetstidslagen. I fråga örn gränsdragningen mellan tillämpningsområdena för den föreslagna särskilda lagen örn arbetstidsreglering inom detaljhandeln, å ena, samt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, å andra sidan, hava de sakkunniga anfört:

44 Kungl. Majus proposition nr 96.

En betydande förenkling skulle utan tvivel hava vunnits, om man ansett sig kunna inskränka den nya lagens område till de i allmänna arbetstidslagen direkt undantagna grupperna av arbetstagare, alltså »biträde i handelsbod, rakstuga, frisérsalong eller badinrättning». De sakkunniga hava emellertid funnit, att en på det sättet begränsad lagstiftning icke skulle vara tillfyllest. Såsom biträde i handelsbod anser arbetsrådet endast den egentliga butikspersonalen, d. v. s. de som äro direkt sysselsatta med att i butikslokal betjäna kunder, och denna personal torde inom detaljhandeln utgöra mindre än två tredjedelar av hela antalet arbetstagare. Visserligen äro övriga arbetstagare till stor del underställda allmänna arbetstidslagen. Detta gäller särskilt lagerarbetare, packrumsarbetare, magasinskarlar, utkörare, chaufförer, cykelbud, springpojkar och springflickor. Men genom att allmänna arbetstidslagen innehåller ett betydligt längre gående undantag för småföretag än vad i denna lag föreslås komma dock faktiskt dessa personalgrupper i betydande utsträckning icke att få sin arbetstid lagligen reglerad enligt nämnda lag. Denna innehåller vidare ett undantag t. ex. för kontorspersonalen, vilket icke anses lämpligt i den nya lagen.

Det har därför befunnits önskvärt att giva nya lagen ett vidsträcktare tillämpningsområde. Man har övervägt möjligheten att genom uppräkning direkt angiva de personalgrupper, å vilka lagen skall vara tillämplig, men det har ansetts svårt att komma fram till en tillräckligt uttömmande uppräkning. Särskilt vid de företag, som med detaljhandel kombinera annan verksamhet, kan det ju vara fråga örn arbetstagare av mycket olika slag, och en helt generell regel har därför ansetts vara det bästa. I de besvarade frågeformulär från arbetsgivarnas och de anställdas organisationer, som inkommit till de sakkunniga, har man också övervägande uttalat, att alla personalgrupper inom detaljhandeln böra hänföras under lagen.

Det kunde då tänkas, att den nya lagen gjordes ensam tillämplig å arbetstagare inom detaljhandel, rakstugor, frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer samt alltså för dessa näringsgrenar ersatte allmänna arbetstidslagen till fullo. Att göra ändring i sistnämnda lag på grund av den föreslagna nya lagen, vilken araes att givas endast provisorisk giltighet, synes dock betänkligt. Vid överläggningar med de sakkunniga har en sådan lösning avstyrkts av representanter för hithörande arbetstagare, bland annat under åberopande att allmänna arbetstidslagens reglering är delvis strängare än den av de sakkunniga föreslagna.

Vid sådant förhållande har man stannat vid den regeln, att från nya lagen undantagits sådana arbetstagare, som i det konkreta fallet hava sin arbetstid reglerad enligt allmänna arbetstidslagen. Det kan visserligen sägas vara en oegentlighet, att det på det sättet blir beroende på företagets storleksordning, örn arbetstagare av samma slag skola hänföras under den ena eller den andra lagen, men denna olägenhet torde icke i realiteten vara så stor. Det viktigaste är dock, att i varje givet fall någon av lagarna griper in, så att någon lucka i skyddet ej uppstår.

Den givna regeln torde dock böra förses med ett undantag. Om i ett företag en arbetstagare sysselsättes delvis med t. ex. tillverkning och delvis såsom butiksbiträde, så blir allmänna arbetstidslagen endast tillämplig å det förstnämnda arbetet men icke å arbetet som butiksbiträde. I så fall kan det hända, att den nya lagen, såsom avseende hela arbetet, medför den strängaste regleringen, medan begränsningen enligt allmänna arbetstidslagen blir utan praktisk betydelse. De sakkunniga hava därför ansett sig böra föreslå, att tillämpning av nya lagen endast uteslutes, när arbetstagarens huvudsakliga arbetstid är begränsad av allmänna arbetstidslagen.

Även i förhållande till lantarbetstidslagen torde, fastän mera sällan, kunna

45 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tänkas, att denna lag och nya lagen skulle bliva gällande samtidigt. Bland annat inom trädgårdsskötseln torde en sådan situation kunna uppkomma. Samma reglering bör därför givas för detta fall.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Värmlands län och socialstyrelsen biträda de sakkunnigas åsikt, att arbetstidsbestämmelserna för detaljhandeln skola bilda en särskild lag och icke inarbetas i allmänna arbetstidslagen. Att ifrågavarande bestämmelser icke lämpligen kunna inarbetas i allmänna arbetstidslagen framhålles även av Sveriges köpmannaförbund.

Icke heller riksför säkrings anstalten framställer några erinringar mot de sakkunnigas förslag, att arbetstidsbestämmelserna skola upptagas i särskild lag, men anför beträffande gränsdragningen mellan den nya lagens och de äldre arbetstidslagarnas tillämpningsområden följande:

Den allmänna arbetstidslagen skall t. ex. äga tillämpning å lager- och distributionspersonalen i ett detaljhandelsföretag med flera än fyra arbetare tillhörande denna personal. Dessa arbetare skola emellertid sammanräknas med butiksbiträdena vid beräkningen av företagets arbetarantal enligt den nya lagen (enligt allmänna arbetstidslagen skola butiksbiträdena däremot ej medräknas vid bestämmandet av arbetarantalet enligt denna lag). I ett dylikt detaljhandelsföretag skola sålunda såväl den nya lagen som allmänna arbetstidslagen tillämpas. Uppgår åter lager- och distributionspersonalen i ett detaljhandelsföretag till högst fyra personer, skall däremot den nya lagen tillämpas jämväl å denna personal.

Eftersom den nya lagen skall äga tillämpning å varje rörelse, där detaljhandel idkas, skulle tydligen inom dess tillämpningsområde även falla ett industri- eller liantverksföretag, som är förenat med detaljhandel. Endast örn och i den mån arbetstiden för den i det egentliga industri- eller hantverksföretaget sysselsatta personalen regleras av den allmänna arbetstidslagen är nämnda personal undantagen från den nya lagens tillämpning. Ager allmänna arbetstidslagen i allmänhet tillämpning inom företaget, blir den nya lagen dock tillämplig på person, som undantagits från tillämpningen av förstnämnda lag (t. ex portvakt med arbetet förlagt till bostaden, person hänförlig till kontorspersonalen). Motsvarande förhållanden uppstå tydligen beträffande ett företag inom jordbruket eller trädgårdsskötseln, som är förenat med detaljhandel.

Den gränsdragning, som sålunda skett mellan den nya lagen samt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, torde knappast kunna anses tillfredsställande vare sig ur lagteknisk synpunkt eller med hänsyn till lagtillämpningen eller kontrollen över lagens efterlevnad. Enligt anstaltens mening bör det närmare övervägas, huruvida icke den nya lagens tillämpningsområde kan bestämmas mera enhetligt, d. v. s. begränsas till egentliga detaljhandelsföretag (samt rakstugor, frisersalonger, fotografialteljéer och badinrättningar). I samband med en dylik gränsdragning skulle då lämpligen böra från allmänna arbetstidslagens och lantarbetstidslagens tillämpningsområden undantagas arbete, varå den nya lagen skulle äga tillämpning.

Arbetsrådet anför inledningsvis:

Enlig 1 § j) i allmänna arbetstidslagen är från tillämpningen av nämnda lag undantaget arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller badinrättning. Däremot äger lagen tillämpning å annan personal inom företag av ifrågavarande slag, dock endast under förutsättning

46 Kungl. Majus proposition nr 96.

att sagda personal omfattar flera än fyra arbetare. Under angivna förutsättning äger den allmänna arbetstidslagen sålunda tillämpning exempelvis å lager- och distributionspersonal inom detaljhandeln samt å maskinister, eldare och tvätterskor vid badinrättningar. Samma förhållande råder beträffande de betydande personalgrupper, som i de s. k. kombinerade detaljhandelsföretagen (exempelvis modeaffärer samt skomakeri-, skrädderi- och urmakeriaffärer) icke hava att betjäna kunder i butiken utan sysselsättas med tillverknings-, monterings- eller reparationsarbete. I fråga örn arbetare med s. k blandat arbete gäller, att den del av arbetet, som består i betjänande av kunder, enligt 1 § j) är undantagen från den allmänna arbetstidslagens tillämpning, medan lagen äger tillämpning å arbetet i övrigt. Yad fotografiateljéerna beträffar är den tekniska personalen underkastad den allmänna arbetstidslagen, såframt sagda personal omfattar flera än fyra arbetare (endast ett fåtal företag av denna storlek torde förekomma); i företag, som jämväl idka detaljhandel, äro butiksbiträdena undantagna från lagens tilllämpning.

Den gränsdragning, som de sakkunniga föreslå, mellan de äldre arbetstidslagarna och den nya lagen anser arbetsrådet mindre tillfredsställande såväl ur lagteknisk som ur praktisk synpunkt. Till belysning av de svårigheter, som vid tillämpningen komma att yppa sig, anför arbetsrådet i huvudsak samma exempel som riksförsäkringsanstalten samt lägger därtill följande:

För arbetare med »blandat arbete» äro två olika fall tänkbara. Därest exempelvis i ett företag, där den allmänna arbetstidslagen äger tillämpning å lagerpersonalen, en viss arbetstagare delvis men icke huvudsakligen tjänstgör såsom lagerarbetare, skall hans arbetstid bliva föremål för dubbel reglering, i det att allmänna arbetstidslagen skall tillämpas å lagerarbetet, samtidigt som hela arbetet — alltså såväl lagerarbetet som arbetet i övrigt — skall regleras enligt den nya lagen. Örn åter en dylik arbetstagare huvudsakligen tjänstgör såsom lagerarbetare men därjämte under en mindre del av arbetstiden sysselsättes såsom butiksbiträde, kommer den senare delen av arbetstiden icke att bliva föremål för någon reglering. I detta fall uppstår sålunda — i motsats till vad de sakkunniga enligt uttalande i betänkandet åsyftat — en lucka i det avsedda skyddet. Förhållanden av nu antydda art torde i synnerligen många fall komma att inträffa även inom de förut omnämnda »kombinerade» detaljhandelsföretagen.

Till de av riksförsäkringsanstalten anförda exemplen på följderna av stadgandet, att lagen skall äga tillämpning å varje rörelse, där detaljhandel idkas, fogar arbetsrådet följande:

Vid sjukhus, fattigvårdsinrättningar, torvfabriker och andra företag, som helt undantagits från den allmänna arbetstidslagens tillämpning, skulle den nya lagen bliva tillämplig å hela den anställda personalen, så snart rörelsen vore kombinerad med detaljhandel i en eller annan form. Därest arbetsrådet i visst fall genom särskild dispens medgivit en arbetsgivare rätt att använda viss Tinder den allmänna arbetstidslagen fallande personal till arbete utan iakttagande av de i nämnda lag angivna begränsningarna — sådant medgivande har lämnats exempelvis för personal vid vissa utställningar -— skulle den nya lagen automatiskt bliva tillämplig å personalen i fråga, såframt i rörelsen bedreves något slag av detaljhandel.

Arbetsrådet påpekar, att svårigheter liknande de angivna i åtskilliga fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 47

torde kunna uppkomma jämväl beträffande vissa företag, som falla inom lantarbetstidslagens giltighetsområde men där detaljhandel idkas.

Med hänsyn till vad arbetsrådet sålunda anfört uttalar rådet som sin uppfattning, att det borde ytterligare undersökas, huruvida icke den åsyftade regleringen av de affärsanställdas arbetstid läte sig genomföra inom ramen av allmänna arbetstidslagen, närmast genom upphävande av lagens undantagsbestämmelse för arbete, som åligger biträde i handelsbod, rakstuga, frisersalong eller badinrättning, och genom införande av eventuella tilläggsföreskrifter antingen under vissa paragrafer i den nuvarande lagen eller i en ny avdelning därav. Gentemot de betänkligheter, som de sakkunniga uttalat mot en sådan reglering, anför arbetsrådet:

Enligt arbetsrådets uppfattning föreligger icke någon saklig anledning att vid regleringen av arbetstiden för de personalgrupper, varom nu är fråga, tillgripa en provisorisk lagstiftning. En lagbestämmelse, vars giltighetstid icke särskilt begränsats, är ju i realiteten ingalunda av permanent natur utan kan redan efter ett enda år bliva föremål för ändringar, därest sådana befinnas påkallade. I detta sammanhang må erinras, att såväl den år 1919 antagna provisoriska lagen örn arbetstidens begränsning som 1936 års provisoriska lantarbetstidslag blevo föremål för ändring redan innan den stipulerade giltighetstiden gått till ända. — Därest en arbetstidsreglering för detaljhandeln anses böra omfatta företag med ett mindre arbetarantal än det i allmänna arbetstidslagen angivna, torde det ur lagteknisk synpunkt icke möta någon svårighet att i nämnda lag intaga en särskild bestämmelse därom. På liknande sätt har i lantarbetstidslagen föreskrivits, att lagen äger tillämpning å jordbruksföretag med minst tre arbetare men å företag inom trädgårdsskötseln med minst en arbetare. Aven beträffande frågan örn detaljhandelns behov av annan arbetstidsreglering än den i allmänna arbetstidslagen genomförda gäller, att eventuellt behövliga särbestämmelser torde kunna införas i den allmänna arbetstidslagen på samma sätt som i 4 § lantarbetstidslagen olika bestämmelser meddelats rörande arbetstiden inom jordbruket och inom trädgårdsskötseln.

Därest de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av en särskild arbetstidslag för detaljhandeln skulle accepteras, framhåller arbetsrådet såsom oundgängligen nödvändigt, att den grundläggande bestiimmelsen om lagens tillämpningsområde formulerades på ett mera tillfredsställande sätt än som skett i lagförslaget. I detta sammanhang anför arbetsrådet:

Möjligen skulle i sådant avseende kunna stadgas, att lagen äger tillämpning 1) å detaljhandel och i omedelbart samband därmed bedriven verksamhet, 2) å rakstugor, frisersalonger, fotografiateljéer och badinrättningar, ändock att arbetet bedrives utan samband med detaljhandel.

I samband därmed torde det böra övervägas, huruvida icke de arbetarkategorier inom företag av angivna art, som nu falla under den allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen, borde överföras till den nya lagens giltighetsområde och undantagas från tillämpningen av förstnämnda lagar. Detta skulle i så fall lämpligen kunna ske genom att i berörda lagar infördes ett undantag för »arbete, som omförmäles i lagen örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse». Jämväl genom en sådan överflytt ning skulle det tydligen bliva möjligt att i huvudsak undgå de svårigheter, som enligt vad förut anförts skulle uppstå vid tillämpning av de sakkunnigas förslag.

48 Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 9H.

De sakkunniga kava (sid. 124 i betänkandet) avvisat en lösning efter dylika linjer, under anförande att det syntes betänkligt att göra ändring i den allmänna arbetstidslagen på grund av den föreslagna nya lagen, vilken avsåges att givas endast provisorisk giltighet. De sakkunniga hava vidare anfört, att en sådan lösning vid överläggningar med de sakkunniga avstyrkts av representanter för hithörande arbetstagare, bland annat under åberopande att allmänna arbetstidslagens reglering vore delvis strängare än den av de sakkunniga föreslagna.

Arbetsrådet kan för sin del icke finna dessa skäl bärande. Det förra argumentet bortfaller utan vidare, därest den nya lagen, såsom arbetsrådet tidigare förordat, icke göres provisorisk. Yad det senare skibet beträffar, vill arbetsrådet som sin uppfattning uttala, att en blivande begränsning av arbetstiden för de affärsanställda måste vara sådan, att den bereder vederbörande arbetstagare ett skydd, fullt likvärdigt med det som genom den allmänna arbetstidslagen tillförsäkrats därav berörda arbetare.

Svenska arbetsgivareföreningen påpekar, hurusom den i förslaget intagna bestämmelsen, att lagen ej skall avse arbetstagare, vars huvudsakliga arbetstid är begränsad av allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen, vid den inbördes tillämpningen av den nya lagen och de äldre lagarna kommer att leda till egendomliga resultat. Föreningen illustrerar detta med exempel i huvudsak överensstämmande med de av arbetsrådet anförda.

Den rättsliga regleringen av arbetstiden för de inom detaljhandeln anställda kommer av naturliga skäl att i mångt och mycket överensstämma med den reglering rörande arbetstiden inom industrien, som gives i allmänna arbetstidslagen; skiljaktigheter komma dock att förefinnas i olika hänseenden. Spörsmålet huruvida den lagstiftning, varom nu är fråga, skall utbyggas på den allmänna arbetstidslagens grund genom införande i denna lag av vissa speciella regler för detaljhandelns arbetstagare, eller örn en särskild arbetstidslag för detaljhandeln skall tillskapas, torde böra avgöras med hänsyn i första hand till omfattningen av nyss omförmälda skiljaktigheter.

De sakkunniga hava framhållit, att den av dem föreslagna arbetstidslagen för detaljhandeln innefattade avvikelser från den allmänna arbetstidslagens stadganden i huvudsak därutinnan, att överflyttning efter arbetsgivarens gottfinnande av arbetstid inom viss tidsperiod tillätes, att bestämmelser rörande förberedelse- och avslutningsarbeten samt i fråga örn uttagande av övertid hade i viss mån särartat innehåll, att föreskrifter örn övertidsersättning funnes upptagna samt att undantagsbestämmelserna beträffande småföretag icke överensstämde med motsvarande stadganden i någon av de övriga arbetstidslagarna. Härjämte hava de sakkunniga anfört, att den nya regleringen avsåges bliva provisorisk med en giltighetstid av allenast tre år.

I det övervägande flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag örn tillskapande av särskild arbetstidslag för detaljhandeln gillats. I några yttranden, bland annat av arbetsrådet, har däremot anförts, att de för detaljhandeln gällande reglerna tämligen lätt och med viss fördel skulle gå att inarbeta i allmänna arbetstidslagen.

På skäl, för vilka redogörelse kommer att lämnas i det följande, har jag

Kungl. Majus proposition nr 96.

för avsikt att föreslå en arbetstidsreglering för detaljhandeln, vilken i flera av de avseenden, som av de sakkunniga åberopats till förmån för en reglering genom särskild lagstiftning, i princip ansluter sig till de sakkunnigas förslag. I fråga örn lagens tillämplighet å småföretag skiljer sig departementsförslaget till och med i högre grad än sakkunnigförslaget från allmänna arbetstidslagen. Jag anser, att de skiljaktigheter, som komma att förefinnas, äro av sådan omfattning, att en reglering i särskild lag är motiverad. Härtill kommer, dels att de nya bestämmelserna torde böra givas 'endast provisorisk karaktär, varför mera avsevärda rubbningar i den allmänna arbetstidslagen synas olämpliga, dels ock att det för detaljhandelns arbetstagare och arbetsgivare givetvis torde vara mest tillfredsställande, att de regler, efter vilka deras verksamhet skall ordnas, återfinnas i lag i ett sammanhang och ej insprängda i den allmänna arbetstidslagen bland ett antal lagbud, som icke hava tillämpning å detaljhandelns förhållanden.

Med hänsyn därtill, att särskild arbetstidslag för detaljhandeln kommer att av mig föreslås, har i förevarande sammanhang redogörelse lämnats även för ett — närmast till 1 § i den nya lagen hörande — spörsmål, nämligen frågan örn gränsdragningen mellan tillämpningsområdet för den särskilda nya lagen, å ena sidan, samt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, å den andra. Genom de sakkunnigas i det föregående i korthet omnämnda förslag — till vilket jag återkommer vid behandlingen av 1 § —- att den nya lagen i princip skall äga tillämpning å alla företag, där detaljhandel idkas, samt å samtliga arbetstagare inom nämnda företag, uppstår nämligen ett visst gemensamt område för de tre lagarna. På sätt framgår av arbetsrådets yttrande, har rådet, som påvisat vissa olämpliga konsekvenser av den anordning, vilken de sakkunniga föreslagit i fråga örn förutnämnda gränsdragning — vilken anordning jämväl i andra yttranden mött gensagor -— för sin del ansett, att den lämpligaste utvägen för att undvika nämnda konsekvenser vore att inarbeta bestämmelserna rörande arbetstiden inom detaljhandeln i den allmänna arbetstidslagen,

För egen del anser jag den kritik, som arbetsrådet riktat mot de sakkunnigas gränsdragning mellan de olika arbetstidslagarna berättigad. Då jag emellertid av skäl, för vilka redogjorts i det föregående, anser särskild arbetstidslag för detaljhandeln böra tillskapas — och denna min inställning har icke rubbats av vad arbetsrådet yttrat — framstår det som nödvändigt att finna en annan utväg ur svårigheterna. En sådan har också anvisats av arbetsrådet, som framhållit, att man genom lämplig bestämning i den nya lagen av dess tillämpningsområde' samt genom införande i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen av undantag för arbete, som omförmäldes i den nya lagen, skulle kunna erhålla en tillfredsställande avgränsning emellan de olika lagarna. Detta arbetsrådets förslag finner jag medföra sådana fördelar, att jag ej tvekar att för egen del godtaga detsamma. Till en närmare redogörelse för formerna härför återkommer jag vid behandlingen av 1 §. Vid genomförandet av arbetsrådets förslag härutinnan erfordras visserligen, att ändring göres i allmänna arbetstidslagen. Denna Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. 2382 38 4

50 Kungl. Majus proposition nr 96.

ändring blir emellertid av så ringa omfattning, att de skäl, som de sakkunniga anfört mot ändringar överhuvud i nämnda lag med hänsyn till bestämmelserna i en allenast provisorisk lagstiftning, icke synas böra tillmätas avgörande betydelse. Yad lantarbetstidslagen beträffar är, såsom förut omnämnts, frågan örn ny lag i ämnet i stället för den nuvarande, vars giltighetstid utgår den 31 oktober 1939, för närvarande föremål för utredning. Godtages den anordning, som i förevarande sammanhang föreslås beträffande avgränsningen av den nya arbetstidslagens för detaljhandeln tillämplighetsömråde från de övriga arbetstidslagarnas, torde sedermera i den reglering av arbetstidsförhållandena inom jordbruket, som skall avlösa gällande lantarbetstidslag, böra upptagas erforderliga bestämmelser i förevarande hänseenden.

Arbetstidsbestämmelser på vissa detaljhandeln närstående områden. Statistiska uppgifter lii. lii.

Det har ifrågasatts, huruvida icke den arbetstidsreglering, som gives för detaljhandeln, även bör gälla rakstuga, frisersalong, badinrättning och fotografiateljé.

För att giva en föreställning rörande omfattningen av en sådan utvidgad arbetstidsreglering må anföras vissa siffror, hämtade från den av kommerskollegium år 1931 verkställda företagsräkningen.

Uppmärksammas måste emellertid, att dessa siffror icke äga direkt tillämpning å förevarande förhållanden. Sålunda äro företagen uppdelade efter storleksordning endast med hänsyn till hela antalet där sysselsatta personer, alltså inbegripet även arbetsgivaren. Vidare föreligga icke några uppgifter örn huru många av de anställda, som äro arbetsgivarens familjemedlemmar, vilket avsevärt förrycker resultatet. Vid företagsräkningen har man vidare strängt tillämpat den regeln, att varje lokalt differentierat arbetsställe ansetts vara ett särskilt företag.

Under rubriken »rak- och frisersalonger, perukmakeri» upptagas i företagsräkningen nära 3,500 företag med över 9,300 sysselsatta, av vilka 5,800 voro arbetstagare, ungefär lika många manliga som kvinnliga. Under rubriken »badortsrörelse, badinrättningar» redovisas 320 företag med sammanlagt nära 1,800 sysselsatta personer, av vilka endast 50 voro egna företagare. Fotografiateljéer f öreko mm o till ett antal av 825 med 1,560 sysselsatta personer, därav 820 egna företagare.

Ettvart av 20 företag inom frisörbranschen arbetade utan att någon var stadigvarande sysselsatt i företaget, i ettvart av 900 företag sysselsattes endast en person, i ettvart av 950 företag två personer, i ettvart av 800 företag tre personer samt i ettvart av 810 företag fyra eller flera personer. Motsvarande siffror för badinrättningarna voro 50, 75, 55, 30 och 110 samt för fotografiateljéerna 15, 410, 250, 80 och 70. Såsom anmärkningsvärt kan ytterligare nämnas, att sex badinrättningar sysselsatte envar över 50 och

51 Kungl. Majlis proposition nr 96.

sammanlagt nära 500 personer samt att endast 16 fotografiateljéer hade sex sysselsätta eller däröver.

Angående arbetstidsförhållandena vid ifrågavarande företag föreligger användbart statistiskt material endast beträffande varmbadinrättningarna. Socialstyrelsen har år 1930 gjort en undersökning härom, publicerad i sociala meddelanden 1931.

Socialstyrelsens utredning omfattade 292 företag, större och mindre, kommunala och enskilda samt representerande olika landsdelar och såväl företag, öppna året om, som säsongföretag. De undersökta företagen sysselsatte 1,703 anställda, därav ungefär 70 procent kvinnor. Den genomsnittliga arbetstidens längd per vecka för all personal, sålunda även för maskin- och kontorspersonal samt s. k. övrig personal, som till större delen bestod av tvätterskor, befanns utgöra vid offentliga varmbadhus, som höllos öppna minst fem dagar i veckan, 50 timmar per vecka, vid varmbadhus å badoch kurorter, öppna minst fem dagar i veckan, 48 timmar, vid badhus, öppna mindre än fem dagar i veckan, 26 timmar samt vid de badhus, som endast delvis voro tillgängliga för allmänheten, 31 timmar. Ser man endast på badpersonalen uppgick tjänstetiden vid de olika slagen av företag till respektive 53, 47, 26 och 30 timmar i veckan. Den längsta genomsnittliga arbetstiden förekom sålunda i de större offentliga badhusen, vilka sysselsatte drygt 2/s av hela personalen vid de undersökta företagen, den kortaste däremot i de blott vissa veckodagar öppna mindre badhusen, sysselsättande ungefär V6 av personalen. Badpersonalen hade som regel längre arbetstid än övriga vid företagen anställda. Å en del av de senare hade allmänna arbetstidslagen tillämpning. Undersökningen utvisade även, att den genomsnittliga arbetstiden var längst i storstäderna, nämligen 55 timmar för all personal, 58 timmar för badpersonal och 60 timmar för baderskor å karbadsavdel-

nmg.

Angående allmänna arbetstidslagens och butikstängningslagens tillämplighet å rak- och frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer må anföras följande. Arbete, som åligger biträde i rakstuga, frisersalong eller badinrättning, är — såsom förut nämnts — undantaget från allmännaarbetstidslagens tillämpning. Annat arbete i dessa branscher däremot och allt arbete i fotografiateljéer är principiellt underkastat lagens reglering, såvitt i företaget användas flera än fyra arbetare. Gällande butikstängningslag reglerar tiden för öppethållande av rakstuga, frisersalong och varmbadinrättning. Lagen äger däremot icke tillämpning å fotografiateljéer.

Angående förekomsten av kollektivavtal på förevarande områden hava de sakkunniga omnämnt, att inom frisörbranschen sådant avtal gällde beträffande de företag, som tillhörde svenska frisörföreningen, och de arbetstagare, som vore anslutna till svenska frisörarbetarförbundet (ungefär 2,200 medlemmar, därav nära 1,400 manliga och bortåt 900 kvinnliga). Enligt detta kollektivavtal vore den ordinarie arbetstiden både för herr- och damfrisör högst 52 timmar i veckan. Därtill komme särskilt arbete för betjäning av kunder efter stängningstid, vilket arbete särskilt vid damfriseringarna vore

52 Kungl. Majus proposition nr 96.

tämligen regelbundet under vissa säsongperioder och kunde uppgå till flera timmar dagligen. Enligt tidigare underrubriken »Berörda samhällsgrupper; kollektivavtal» lämnad uppgift gällde vid utgången av år 1937 det mellan frisörföreningen och frisörarbetareförbundet ingångna avtalet för nära 2,700 arbetstagare. — Härjämte må allenast omnämnas, att de kollektivavtal, som gälla kommunala arbetstagare i allmänhet och vilka regelmässigt stipulera 48-timmars arbetsvecka, endast i få fall uttryckligen gjorts tillämpliga å de i kommunala badinrättningar anställda. Där till sådana avtal anknutits specialbestämmelser för badinrättningarnas personal, har arbetstiden för eldare och liknande fastställts till 48 timmar per vecka; för baderskor angiva vissa avtal icke någon bestämd arbetstid utan reglera endast tiden för badinrättningens öppethållande. Enligt ett par avtal (Malmö och Hälsingborg) har veckoarbetstiden för år 1938 fastställts till 51 respektive 50 timmar men en nedsättning till 48 timmar föreskrivits från och med den dag, då avtalen utlöpa, eller den 1 januari 1939. I fråga örn enskilda badinrättningar gälla kollektivavtal endast i några få fall; i dessa har tiden för badhusets öppethållande fastslagits; ifråga örn personalens arbetstid har endast stipulerats skyldighet att servera de bad, till vilka biljetter mellan de fastslagna klockslagen försålts.

De sakkunniga.

Vid sin utredning av frågan, örn arbetstidsregleringen bör tillämpas på rak- och frisersalonger hava de sakkunniga omnämnt, att svenska frisörarbetareförbundet kraftigt förordat 48-timmarsveckans införande för alla arbetstagare inom herr- och damfrisöryrket samt därvid gjort gällande, att frisöryrket vore lika krävande fysiskt och psykiskt som nästan allt annat arbete och att en över hela linjen gällande bestämmelse örn 48-timmars vecka icke skulle vålla någon större olägenhet för företagen. Svenska frisörföreningen hade däremot i yttrande till de sakkunniga anfört betänkligheter mot en arbetstidsreglering och därvid åberopat, att vid herr- och damfriseringarna mer än i allmänhet i butikerna lediga stunder uppstode under arbetstiden, då man ej på förhand kunde beräkna kundtillströmningen.

De sakkunniga hava för egen del anfört följande:

De sakkunniga finna, att den nuvarande butikstängningslagen lika litet här som för butikspersonalen kunnat garantera en skälig arbetstid över lag. Vidare anser man, att regleringen bör ske genom direkt arbetstidslagstiftning och efter samma principer som för de detaljliandelsanställda. Redan vid tillkomsten av 1919 års arbetstidslag var det särskilt på tal att låta denna lag gälla även frisörbiträdena. När tanken härpå avvisades i propositionen till 1919 års lagtima riksdag, skedde det under åberopande av att denna personal borde följa samma reglering som butiksbiträdena. Förhållandena vid herr- och damfriseringarna kunna ej anses vara av den särskilda natur, att de kunna motivera avvikelse från denna reglering. Och det kan ej heller här anses lämpligt att genom skärpt butikstängningslag införa en så avkortad tid för öppethållandet, att effektiv arbetstidsreglering för personalen därigenom garanteras. Nämnas må dock, att svenska frisörföreningen förordat detta alternativ framför direkt arbetstidslagstiftning.

53 Kungl. Majus proposition nr 96.

Vad därefter angår frågan om arbetstidsreglering för badinrättningarnas personal, hava de sakkunniga upplyst, att svenska kommunalarbetareförbundet såsom företrädande vissa arbetstagare vid kommunala badinrättningar till de sakkunniga framfört starka önskemål örn 48-timmarslagstiftning och att uttalanden i samma riktning även i övrigt framkommit från personalhåll. Från företagarsidan hade svenska städernas förhandlingsorganisation för de kommunala badinrättningar, där kollektivavtal förekomme, uttalat betänkligheter mot en sådan lagstiftning. Det vore emellertid de sakkunnigas uppfattning, att man på detta håll icke ansåge en arbetstidsreglering leda till oöverstigliga svårigheter. Företrädare för de stora privata badinrättningarna i Stockholm hade däremot övervägande bestämt motsatt sig en dylik lagstiftning under förklaring, att den skulle medföra betydande ekonomiska konsekvenser för dessa företag, som redan nu hade svårt att bära sig. Vidare hade åberopats, att arbetet till sin natur vore sådant, att lediga stunder, som det icke vore möjligt att på förhand beräkna, ofta uppkomme under arbetstiden.

De sakkunniga hava i frågan utlåtit sig sålunda:

De sakkunniga anse övervägande skäl tala för att inbegripa badinrättningarna under den för detaljhandeln gällande arbetstidsregleringen. Det anses då lämpligast, att detta får gälla alla badinrättningar, även säsongföretag och kallbadinrättningar.

De sakkunniga förbise icke, att den föreslagna regleringen för vissa badinrättningar kan föranleda svårigheter. Det torde gälla på detta område i högre grad än för detaljhandeln. Men de sakkunniga erinra örn möjligheterna enligt lagförslaget till utsträckning av arbetstiden efter arbetsrådets eller Kungl. Maj:ts tillstånd.

Socialstyrelsen ifrågasatte i sin 1931 framlagda redogörelse, att frågan örn arbetstidsreglering för badpersonalen skulle kunna lösas bättre genom kommunala beslut örn öppethållande inom butikstängningslagens ram än genom generell lagstiftning. De sakkunniga hava dock icke heller för dessa företag funnit det lämpligt att sammankoppla frågan örn arbetstidsreglering för de anställda med spörsmålet örn reglering av tiden för öppethållandet. Tvärtom har det i allmänhetens intresse funnits påkallat att ställa badinrättningarna helt utanför butikstängningslagstiftningen.

I socialstyrelsens redogörelse ifrågasättes även, huruvida en direkt arbetstidsreglering alltid skulle vara förenlig med personalens intressen. Det åberopas, att de anställda stundom åtnjuta ersättning för arbetet i form av drickspengar. Denna inkomst skulle vid kortare arbetstid lätt kunna reduceras. Till de sakkunniga har dock uppgivits, att drickspenningsystemet är i stort sett avvecklat vid de kommunala badinrättningarna och att det även är på tillbakagång vid de privata badföretagen, örn det än vid vissa av dessa företag och speciellt beträffande vissa badformer alltjämt spelar en roll. För övrigt synes det de sakkunniga vara enbart en fördel, örn en direkt arbetstidslagstiftning mera generellt skulle framtvinga en omläggning av sättet för ersättningen med helt borttagande av drickspenningsystemet.

Yad slutligen fotografiateljéerna och deras anställda beträffar, hava de sakkunniga omnämnt, att svenska fotografernas förbund i skrivelse till de sakkunniga den 23 oktober 1937 hemställt, att fotografiateljéerna måtte komma in under den nya arbetstidslagen. De sakkunniga hava påpekat, att

54 Kungl. Ma.j:ts proposition nr 96.

denna företagsgrupp visserligen icke vore direkt undantagen från allmänna arbetstidslagen men att det alldeles övervägande antalet fotografiateljéer hade så få anställda, att lagen med hänsyn därtill icke bleve tillämplig å dessa företag. De sakkunniga hava därför förklarat, att de ansåge lämpligt, att fotografiateljéerna underkastades samma arbetstidsreglering som detaljhandeln, ehuru några starkare klagomål över rådande arbetstidsförhållanden ej framförts till de sakkunniga.

Yttranden.

Över de sakkunnigas förslag att ur arbetstidsregleringssynpunkt likställa rak- och frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer med detaljhandelsföretag hava endast några få myndigheter och organisationer yttrat sig.

Magistraten i Sala ifrågasätter, örn icke sådana säsongföretag — närmast kallbadinrättningar — vilka holle öppet under exempelvis högst tre månader årligen, borde undantagas från den föreslagna arbetstidsregleringen, då denna för dylika företag komme att medföre särskilda svårigheter.

Svensea frisörföreningen vidhåller sin uppfattning, att frisöryrket icke bör underkastas den nya arbetstidslagen samt åberopar därvid i huvudsak samma skäl som i sitt yttrande till de sakkunniga. Föreningen tillägger, att arbetstidsförhållandena inom yrket även framdeles bäst och rättvisast ordnades på samma sätt som hittills nämligen genom kollektivavtal. —■ Svenska frisörarbetareförbundet tillstyrker däremot, att lagen skall gälla även för rakstugor och frisersalonger. — Stockholms handelskammare anför:

I fråga örn frisörarbete gäller i kanske än högre grad än beträffande butiksarbete, att detsamma på grund av den ojämna kundtillströmningen i stor utsträckning har karaktär av beredskap eller passning. Yad som framför allt förorsakar vissa svårigheter att infoga frisörarbete i den föreslagna arbetstidslagen är emellertid nödvändigheten att i avsevärd omfattning uttaga övertidsarbete inom detta yrke. Särskilt gäller detta damfrisersalonger. En stor del av dessas kunder måste förlägga sina beställningar till sent på eftermiddagarna eller kvällarna, då deras eget arbete för dagen är slut. Då en hårbehandling ofta tar flera timmar i anspråk, kan det draga långt över stängningstid, innan arbetet är färdigt. Detta har beaktats i gällande riksavtal för frisöryrket, i det att, örn kunden inkommer i affären före stängningstid, obegränsat övertidsarbete är medgivet mot viss fastställd extra ersättning. Det har för handelskammaren uppgivits, att den övertid, som medgives enligt 7 § 2 och 3 morn., icke skulle på långt när förslå för frisersalongernas vidkommande. Handelskammaren anser skäl förligga, att antingen särskilda bestämmelser meddelas rörande övertid inom frisörverksamhet eller ock att dylik verksamhet helt undantages från lagens tillämpningsområde.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare finner det orimligt, att lagen skall erhålla generell tillämpning å frisöryrket, där tillströmningen av kunder vore ojämn och tjänstgöringen till icke oväsentlig del innebure ett väntande på kunder, därvid personalen kunde sysselsätta sig med tidningsläsning, handarbete och annat.

55 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

Fotografihandlarnas riksförbund finner det visserligen principiellt riktigt, att arbetstiden överhuvud lagligen regleras men anser att i förslaget för liten hänsyn tagits till alla de yrkes- och affärsgrenar, som vore av särskilt säsongbetonad art, bland annat fotografi han deln.

Redan i ett tidigare sammanhang har jag givit uttryck åt den uppfattningen, att i princip envar arbetstagargrupp bör få tillgodonjuta en skälig arbetstidsreglering. Då det nu utan större meningsskiljaktighet anses lämpligt, att biträden i handelsbod — vilka enligt en bestämmelse i 1 § allmänna arbetstidslagen äro undantagna från dess reglering — få sin arbetstid ordnad genom lagbestämmelser, synes det mig böra i samband därmed upptagas till övervägande, huruvida icke de i allmänna arbetstidslagen samtidigt undantagna biträdena i rakstugor, frisersalonger och badinrättningar skola få sin arbetstid lagligen fastställd.

De sakkunniga hava på skäl, för vilka redogörelse lämnats i det föregående, för sin del föreslagit, att den nya arbetstidslagen skall reglera även verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong och badinrättning samt därutöver även verksamhet i samband med fotografiateljé. Jag ansluter mig till detta de sakkunnigas förslag. Yad rakstugor, frisersalonger och badinrättningar angår, synes av den förebragta utredningen framgå, att med hänsyn till arbetstidens längd behov av arbetstidsreglering förefinnes för där sysselsatt personal. I några yttranden har visserligen anförts, att för biträden i dessa verksamhetsgrenar mera än för de i vanliga butiker anställda lediga stunder uppstode under arbetstiden. Med hänsyn till min förut deklarerade principiella inställning synes emellertid detta förhållande, i den män det kan sägas vara för handen, icke i och för sig böra föranleda undantag från en laglig reglering av arbetstiden inom 48-timmarsveckans ram. Med anledning av vad Stockholms handelskammare anfört rörande nödvändigheten att, särskilt i damfrisersalonger, uttaga övertidsarbete må erinras, att arbetstidslagen enligt departementsförslaget icke skall gälla de minsta företagen. I de företag, å vilka lagen blir tillämplig, torde övertidsarbete i huvudsak kunna undvikas genom en förståndig fördelning av arbetskraften på dagens olika timmar. Att märka är nämligen, att det förhållandet, att arbete utföres efter stängningstid, icke behöver betyda, att det blir fråga örn övertidsarbete. Besökes ett företag vanligen av ett ringa antal kunder under dagen men av ett stort antal under några kvällstimmar, bör detta föranleda därtill, att arbetstidens huvuddel för arbetstagarna i företaget blir förlagd till en senare tidpunkt av dagen; arbetstidens sammanlagda längd behöver därför ej komma att överstiga atta timmar. Vad vidare fotografiateljéerna angår, synes enighet råda därom, att även i dem anställda arbetstagare i princip böra få sin arbetstid reglerad av lagen.

Med anledning av att i några yttranden farliagor uttalats för att den i lagen i allmänhet givna regleringen skulle föranleda särskilda svårigheter, t. ex. i fråga örn vissa badinrättningar, må erinras därom, att möjlighet enligt lagförslaget kommer att beredas arbetsgivarna att under vissa förut-

Departe-

ments-

chefen.

56 Kungl. Majus proposition nr 96.

sättningar av arbetsrådet eller Kungl. Maj:t få tillstånd till utsträckning av arbetstiden.

Till sist må omnämnas, att — ifall den nya lagen ej gjordes tillämplig å arbetstagare inom frisör- oell fotogralibranscherna — butikstängningslagen bleve den enda för dem arbetstidsreglerande faktorn. Butikstängningslagen torde emellertid i princip böra avfattas ur belt andra synpunkter än den, att lagen skall sätta en gräns för arbetstidens längd. Härav följer, att man icke kan låta sig nöja med den arbetstidsreglering, som indirekt föranledes av stadgandena i butikstängningslagen. I fråga örn personalen i badinrättningar skulle reglering av arbetstiden överhuvud icke förekomma, ej ens indirekt, i det att tiden för öppethållandet av dessa inrättningar icke avses skola bliva reglerad av den nya butikstängningslagens bestämmelser.

I samband med de till arbetstidslagen för detaljhandeln hörande allmänna spörsmålen anhåller jag nu att till behandling få upptaga frågan örn arbetstidslagstiftning för kontorsanställda m. fl.

Frågan om arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln.

Antalet berörda personer m. m.

Inledningsvis må erinras örn att antalet privatanställda inom gruppen förvaltnings-, kontors- och kommersiell personal (häri inräknat handelsresande m. fl.) uppskattats till 78,500 personer samt inom gruppen tekniskt och vetenskapligt utbildad personal till 33,000.

Socialstyrelsen har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 april 1936 i samråd med de sakkunniga verkställt en undersökning av arbetstidsförkållandena för privatanställda. Vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas betänkande var undersökningen icke publicerad i tryck *, men de sakkunniga hava tagit del av de preliminära huvudresultaten av densamma.

Till grund för undersökningen hava legat uppgifter, som införskaffats från såväl arbetsgivare som arbetstagare. Beträffande de kontorsanställda hava inkommit arbetsgivaruppgifter för 36,000 arbetstagare, vilket torde innebära närmare hälften av samtliga hithörande arbetstagare, och personaluppgifter för 13,000 (cirka V« av samtliga). Vad gäller teknisk personal förelågo arbetsgivaruppgifter för 8,000 arbetstagare och personaluppgifter för 2,000. Motsvarande siffror voro för arbetsbefäl respektive 13,000 och 5,000, för lagerocb expeditionspersonal 6,000 och 1,500 samt för vakter och bud 6,000 och 700.

Beträffande spörsmålet, huruvida den gjorda undersökningen kunde anses tillräckligt belysande och tillförlitlig, hava de sakkunniga till en början för- 1

1 Resultatet av undersökningen kar, såsom förut nämnts, i början av år 1938 publicerats i Sveriges officiella statistik, avdelningen socialstatistik, under rubrik »Undersökningar rörande arbetstidsförhållanden och lönevillkor för privatanställda».

57 Kungl. Majus proposition nr 96.

klarat, att antalet inkomna uppgifter syntes tillfredsställande. Ehuru vissa anmärkningar, som framställts mot materialets beskaffenhet, visserligen icke kunde frånkännas visst fog, hava de sakkunniga dock förklarat, att resultatet av undersökningen torde kunna anses vara tämligen tillförlitligt.

I fråga örn den ordinarie arbetstiden visade utredningen, att nettoarbetstiden för de kontorsanställda i genomsnitt låge vid omkring 42 timmar i veckan, för den tekniska personalen vid ungefär 43 timmar samt för övriga grupper ganska nära 48 timmar. Personaluppgifterna visade något högre siffror än de uppgifter, som arbetsgivarna lämnat, men skillnaden vore särskilt för kontorsanställda och teknisk personal obetydlig.

För flertalet arbetstagare, som insänt personaluppgifter, förelågo även arbetstidsuppgifter från arbetsgivaren. Detta s. k. identiska material visade på det hela taget mindre skiljaktigheter beträffande den uppgivna arbetstiden än materialet i dess helhet.

Arbetstiden kunde i de enskilda fallen rätt mycket avvika från genomsnittet. För arbetsbefäl samt lager- och expeditionspersonal vore den ordinarie arbetstiden dock i det övervägande antalet fall precis 48 timmar i veckan, och i någon män kunde detsamma sägas örn vakter och bud. För kontorspersonal och teknisk personal förelåge icke någon sådan utpräglad tyngdpunkt. För dessa grupper vore 40-timmarsveckan, särskilt i de större städerna, förhållandevis vanlig, och detsamma gällde örn 42-timmarsveckan.

Drygt hälften av kontoristerna och ungefär 2/5 av den tekniska personalen hade en arbetstid av högst 42 timmar i veckan. Tider mellan 42 och 48 timmar förekomme också tämligen ofta (2/s av kontoristerna och drygt hälften av den tekniska personalen), medan 48-timmarsveckan vore ganska sällsynt. Den gällde sålunda endast för omkring fem procent av de kontorsanställda.

En undersökning av frågan, för hur stor del av de anställda längre ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan uppgivits, utvisade, att det beträffande de kontorsanställda och den tekniska personalen bara vore fråga örn några få procent. Detta gällde även örn man lade arbetstagarnas egna uppgifter till grund (omkring sex procent enligt dessa uppgifter). Förhållandet vore i viss mån annorlunda för de övriga grupperna. Av arbetsbefäl samt lageroch expeditionspersonal skulle enligt personaluppgifterna omkring Vs hava haft längre ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan, och detsamma skulle gälla mer än Vs av gruppen vakter och bud. Örn man i stället toge arbetsgivarnas uppgifter till utgångspunkt, bleve dock motsvarande andel betydligt mindre. Särskilt stor vore skillnaden ifråga örn vakter och bud. På det hela taget vore arbetstiden kortast i de större städerna och längst på landsbygden. I vissa specialfall hade de kontorsanställda särskilt lång arbetstid, t. ex. inom jordbruket.

För att vinna mer fullständig klarhet örn de anställdas arbetstidsförhållanden fordrades emellertid även kännedom örn förekomsten av övertidsarbete. De därutinnan lämnade uppgifterna hade emellertid delvis varit ganska ofullständiga, vilket sammanhängde med att det på dessa områden ofta ej funnes någon klar avgränsning mellan ordinarie arbetstid och övertid.

58 Kungl. Majda proposition nr 96.

Enligt samstämmiga upplysningar från arbetsgivare och anställda vore det ungefär två tredjedelar av de kontorsanställda, som hade att utföra övertidsarbete i större eller mindre omfattning. Motsvarande andel vore något lägre för de övriga personalgrupperna.

Frågan, örn övertidsarbete över huvud taget förekomme, hade besvarats av den alldeles övervägande delen av uppgiftslämnarna, men i åtskilliga fall hade man icke alls eller endast på ett mycket svävande sätt angivit, i vilken utsträckning de enskilda arbetstagarna haft att utföra övertidsarbete. Siffermässiga uppskattningar förelåge blott för en mindre del av de anställda (10—15 procent enligt arbetsgivaruppgifterna och ungefär 40 procent enligt personaiuppgifterna). I den mån sådana uppgifter funnes, visade de dock för samtliga personalgrupper, att övertidsarbetet oftast stannat vid mindre än 200 timmar örn året och att ett övertidsarbete örn mer än 300 timmar örn året förhållandevis sällan förekommit. Visserligen kunde man knappast draga några mer vittgående slutsatser av detta, då de siffermässiga uppskattningarna vore tämligen fåtaliga. Men det vore dock anmärkningsvärt, att detta material visade på en tämligen låg genomsnittlig årlig övertid.

Ett stort antal av uppgifterna, både arbetsgivarnas och de anställdas, örn övertidsarbetets omfattning innehölle emellertid blott, att sådant förekommit vid behov hela året; detta redovisades t. ex. enligt arbetsgivaruppgifterna för omkring 3/io av de kontorsanställda, som haft övertidsarbete. För kontoristerna hade dock än oftare angivits, att övertidsarbete förekommit vid säsong, bokslut o. s. v.; så enligt de nyssnämnda uppgifterna för ungefär V3 av de kontorsanställda med övertidsarbete.

Undersökningen visade vidare, att övertidsarbetet i stor utsträckning icke särskilt ersattes. För de kontorsanställda skulle detta enligt personaluppgifterna gälla mer än 2/3 av fallen och även enligt arbetsgivarnas uppgifter nära V2. Därvid hade sammanslagits alla former av ersättning. Enligt arbetsgivaruppgifterna lämnades sålunda ofta blott matpengar och dylikt såsom ersättning. Svaren från arbetsgivare och anställda överensstämde däri, att timpenning utgick i mindre än V10 av fallen. Uppgift saknades örn i vad mån det här vore fråga örn en förhöjd timpenning. Det nu sagda gällde de kontorsanställda, men även för övriga personalgrupper vore läget tämligen liktartat.

De sakkunniga.

För frågan, örn en arbetstidslagstiftning för de kontorsanställda, byggd på 48-timmarsveckan, borde genomföras, hava de sakkunniga förklarat den omständigheten vara avgörande, örn en arbetstidslagstiftning av den typ, som förordats för detaljhandelns anställda, kunde anses lämplig för de kontorsanställda och påkallad för att komma till rätta med rådande missförhållanden.

De sakkunniga hava härom anfört:

Den verkställda undersökningen synes visa, att det endast skulle vara ett ganska litet fåtal av de kontorsanställda, som skulle kunna påräkna reduk-

59 Kungl. Maj.ts proposition nr nation av arbetstiden med stöd av en dylik lag. En lagstiftning av denna natur skulle dock kunna tänkas vara ett intresse ur de anställdas synpunkt. Dels skulle man därigenom kunna trygga skäliga arbetstidsförliållanden för den minoritet — det gäller dock såvitt man kan se en ganska ringa sådan — som nu har särskilt lång arbetstid. Oell dels skulle även för de övriga kunna vinnas stabilitet i arbetstidsförhållandena, begränsning av övertidsarbetet och lagstadgad övertidsersättning. Det som för de kontorsanställda oftast för närvarande utgör anledning till klagomål i fråga örn arbetstiden är nämligen det skiftande och ofta på förhand oberäkneliga övertidsarbetet, vilket dessutom i regel är oavlönat.

Mot de fördelar, som sålunda skulle kunna vinnas med en 48-timmarslagstiftning, stå emellertid också nackdelar ur de anställdas synpunkt. Dessa hava orsakat, att av de anställdas huvudorganisationer på detta område, med vilka de sakkunniga samrått sommaren 1937 sedan huvudresultaten av socialstyrelsens undersökning preliminärt förelågo, endast svenska handelsarbetareförbundet tillstyrkt en sådan lagstiftning för de kontorsanställda. De till Daco anslutna sammanslutningarna, vilka omfatta den alldeles övervägande delen av den organiserade kontorspersonalen — av betydelse äro särskilt svenska bankmannaföreningen, svenska industritjänstemannaförbundet och det nybildade svenska handelstjänstemannaförbundet, vilket bland annat upptagit svenska kontoristförbundet — hava däremot direkt avstyrkt en lagstiftning av detta slag.

Särskilt har därvid anförts, att en lagstiftning med utgångspunkt från 48-timmars arbetsvecka skulle kunna leda till en ogynnsam utveckling för det stora flertal av de anställda, som nu har kortare arbetstid. Man befarar, att en lagstadgad reglering kunde göra arbetsgivarna benägna att till fullo uttaga den medgivna arbetstiden, varigenom en avsevärd ökning av arbetstiden kunde bliva resultatet för många av de anställda. Aven örn man kanske icke anser, att en aktion i denna riktning skulle igångsättas omedelbart vid lagens ikraftträdande, hyser man dock farhågor för att en sådan tendens så småningom skulle framträda. Åtminstone fruktar man, att genom en dylik lagstiftning den utveckling mot allt kortare arbetstid för de kontorsanställda, som under senare tid gjort sig gällande, skulle avbrytas. I jämförelse härmed anse Daco-organisationerna de förut antydda fördelar, som skulle kunna uppnås genom en arbetstidslagstiftning av här skisserat slag, mindre tungt vägande. Det må framhållas, att det här refererade ståndpunktstagandet från Daco baserades på de preliminära resultaten av socialstyrelsens undersökning, utan att därvid tillförlitligheten av undersökningens huvudresultat sattes i fråga.

Man kan hava delade meningar, örn och i vilken grad de av de anställda befarade verkningarna av en 48-timmarslagstiftning för kontoristerna verkligen skulle inträda. Det må erinras, att 1930 års konvention genom särskilt stadgande söker förebygga, att en lagstiftning skall kunna tagas till intäkt för krav på rubbning av rådande kortare arbetstid. Vissa erfarenheter från främmande länder med sådan lagstiftning tala dock för att farhågorna ej sakna grund.

Men hur det än må förhålla sig härmed, hava de sakkunniga i sakens nuvarande läge icke ansett sig böra föreslå någon arbetstidsreglering för de kontorsanställda i överensstämmelse med den föreslagna arbetstidslagen förde detaljhandelsanställda. En lag, vilken såvitt man kan bedöma övervägande icke önskas av dem, som skulle skyddas genom lagen, och vilken dessutom knappast synes påkallad för att avhjälpa svårare missförhållanden av större omfattning, bör tydligen icke komma till stånd. Vad nu sagts örn kontorspersonalen gäller dock icke de inom detaljhandeln sysselsatta kontoristerna, dill- läget är i viss män avvikande.

60 Kungl. Majus proposition nr 96.

De sakkunniga kava även diskuterat frågan om arbetstidslagstiftning för de kontorsanställda, grundad på 40-timmarsveckan (sid. 117—118 i betänkandet), men även därutinnan intagit en negativ hållning. De hava därvid pekat på att en på 40-timmarsveckan grundad arbetstidslagstiftning icke i Sverige genomförts för någon arbetstagargrupp, och att det alltjämt funnes kategorier, för vilka man icke ansett sig kunna stipulera ens 48-timmarsvecka. Kontorsarbetet kunde visserligen vara påfrestande, men det kunde icke anses vara av den beskaffenhet, att särskilt starka skäl kunde anföras för en lagstiftning, varigenom för kontoristerna generellt skulle framtvingas kortare arbetstid än vad som vore medgivet för övriga arbetstagare. Den omständigheten, att stora delar av de kontorsanställda redan lyckats komma fram till 40-timmarsveckan, kunde icke anföras som motivering för en lagstiftning av detta slag i nuvarande läge. För övrigt visade socialstyrelsens undersökning, att det dock alltjämt blott vore ungefär Vs av kontorspersonalen, som hade så kort ordinarie arbetstid som 40 timmar i veckan. En sådan lagstiftning skulle därför säkerligen vålla betydande olägenheter för de företag, vilka använde kontorsanställda. Den väckta frågan syntes därför böra ställas på framtiden, till dess eventuellt 40-timmarsveckan ansåges böra genomföras i vårt land för arbetstagarna i allmänhet.

Därjämte hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan om en inskränkning av lagstiftningen för de kontorsanställda till att omfatta allenast bestämmelser om övertid och övertidsersättning (sid. 118—119 i betänkandet). De sakkunniga hava därvid, ehuru de understrukit, att de nuvarande förhållandena beträffande kontorspersonalens övertidsarbete och övertidsersättning ofta vore otillfredsställande, förklarat sig icke kunna förorda en lagstiftning med angivet innehåll, enär densamma, hur den än anordnades, skulle komma att verka orättvist.

De sakkunniga hava slutligen (sid. 119—121 i betänkandet) förklarat, att — då de icke ansett sig kunna föreslå någon arbetstidslagstiftning för de kontorsanställda — anledning icke heller ansetts föreligga att mera i detalj upptaga frågan örn reglering av arbetstiden för närstående personalgrupper, nämligen teknisk personal, arbetsbefäl, lager- och expeditionspersonal samt vakter och bud.

Yttranden.

Nu föreliggande spörsmål beröras i allenast några få yttranden.

Socialstyrelsen förklarar, att de sakkunnigas ståndpunkt beträffande frågan om arbetstidslagstiftning för utanför detaljhandeln anställd kontorspersonal och närstående grupper av privatan ställda icke syntes tillräckligt starkt motiverad. Styrelsen anför härom:

Farhågorna för att en lagstiftning örn 48-timmars arbetsvecka skulle kunna föranleda en ogynnsam utveckling på de håll, där arbetstiden är kortare, kunna väl icke avvisas såsom helt obefogade. De anställdas egen naturliga reaktion gentemot dylika tendenser bör dock rimligtvis kunna utöva en viss verkan i motsatt riktning. Det på dessa områden ännu icke sär-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 61

deles omfattande men likväl i styrka och betydelse tillväxande organisationsväsendet torde väl även kunna antagas komma att i en fråga av sådan fundamental betydelse för de anställda i en avsevärd mån göra sig gällande. Det må emellertid också erinras om att ett i oell för sig beaktansvärt antal personer bland de kontorsanställda och dem närstående personalgrupper befunnits hava en längre ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka. Socialstyrelsens i samråd med de sakkunniga verkställda statistiska undersökning rörande privatanställdas arbetstidsförhållanden är i detta hänseende belysande. Det må likväl anmärkas, att redovisningen har blivit långt ifrån fullständig och att de framkomna siffrorna på denna grund måste anses avsevärt understiga det verkliga antalet.

Enligt arbetsgivarnas till undersökningen lämnade uppgifter, vilka representera det mest omfattande materialet, skulle längre ordinarie veckoarbetstid än 48 timmar hava förekommit för tillsammans omkring 3,900 anställda, bland vilka omkring 1,000 tillhörde gruppen kontorspersonal, 200 teknisk personal, 1,100 arbetsbefäl, 700 lager- och expeditionspersonal och 900 gruppen vakter och bud. I verkligheten torde sammanlagda antalet för dessa grupper kunna uppskattas till åtminstone den dubbla här redovisade totalsiffran. Uträknar man de ovan anförda siffrornas förhållande till hela antalet redovisade anställda inom de olika grupperna, blir proportionen inom de två först _ nämnda grupperna blott omkring 3 respektive 2 procent, medan förde sista tre grupperna motsvarande relationstal uppgå till respektive 9, 11 och 16 procent. Örn de från de anställda själva lämnade uppgifterna, som visserligen utgöra ett mindre omfattande material, i stället läggas till grund för beräkningen, får man till resultat, att inom grupperna arbetsbefäl samt lager- och expeditionspersonal icke mindre än omkring Vs och inom gruppen vakter och bud över 1/s skulle ha haft längre ordinarie veckoarbetstid än 48 timmar. Utredningen synes i varje fall klart ha givit vid handen, att 48-timmarsveckan ingalunda kan sägas ha blivit helt genomförd för de ifrågavarande grupperna av privatanställda. Det innebär oförnekligen en orättvisa mot de personer, som här hava blivit mera ogynnsamt ställda, att de undantagas från förmånen av en laglig arbetstidsreglering, när en sådan har kommit till stånd för den stora massan av industri- och jordbruksarbetare och därjämte nu är avsedd att genomföras för butikspersonalen, inklusive den grupp av kontorsanställda, som sysselsättes inom detaljhandeln.

En arbetstidsreglering för ifrågavarande utanför detaljhandeln sysselsatta grupper är emellertid dessutom ganska starkt motiverad med hänsyn till de olägenheter, som vållas denna personal liksom butikspersonalen genom övertidsarbete, för vilket i regel ingen begränsning är stadgad och som ofta icke kompenseras genom särskild betalning. Även örn man i detta fall har haft svårt att ur den statistiska undersökningen få fram exakta siffror, torde det kunna anses visst, att dylikt okontrollerat och oavlönat övertidsarbete i stor omfattning här är brukligt, och att därigenom åtskilliga anställda på dessa arbetsområden lia fått en avsevärt längre veckoarbetstid än den för dem beräknade ordinarie arbetstiden. De sakkunniga lia uttalat en förhoppning om att en för detaljliandelspersonalen genomförd laglig arbetstidsreglering skall få en viss återverkan med avseende på de nyss omnämnda, utanför detaljhandeln anställda personalgruppernas förhållanden, så att rådande praxis beträffande övertidsarbetet måtte avvecklas och gängse uppfattningssätt i berörda hänseende undergå en förändring. Det synes dock rättvisligen kunna krävas, att ifrågavarande arbetstagare komma i åtnjutande av samma lagliga skydd mot ett obehörigt utnyttjande av arbetskraften, som avses åt de i detaljhandeln anställda.

62 Kungl. Majus proposition nr 1)6.

Att dessa personalgruppers egna representanter icke själva med någon styrka lia velat göra krav i sådan riktning gällande torde kunna antagas åtminstone i någon mån lia sin grund i en viss traditionell uppfattning örn kontorsarbetets och andra här ifrågakommande göromåls särskilda beskaffenhet, som icke längre äger sin fulla motsvarighet i nu rådande förhållanden. De anställdas tjänstgöring har i vidsträckt omfattning och i allt högre grad fått karaktären av ett mera underordnat och mekaniskt arbete, och stora massor av hithörande personalgrupper torde snarast vara att anse som jämställda med lönarbetare i allmänhet. Maskinernas införande på kontoren har ökat arbetets intensitet. Den på detta arbetsområde starkt framträdande tendensen att ersätta manlig arbetskraft med kvinnlig synes göra kravet på en skyddslagstiftning än mera socialt berättigat.

Styrelsen har med dessa erinringar till den förevarande delen av det remitterade betänkandet velat giva uttryck åt sin uppfattning, att frågan örn en på 48-timmarsveckans princip baserad laglig arbetstidsreglering för de kontorsanställda och närstående personalgrupper utanför detaljhandeln bör tagas under förnyad omprövning, varvid de anförda synpunkterna böra beaktas.

Erinras må jämväl, att genom tillkomsten av en sådan lagstiftning en av förutsättningarna för Sveriges biträdande av det vid 1930 års arbetskonferens antagna förslaget till konvention angående 48-timmars arbetsvecka för affärsoch kontorsanställda skulle bliva uppfylld.

Svenska handelsarbetareförbundet anser, att lagstiftningen i vårt land bör bringas i överensstämmelse med 1930 års internationella konvention, vilken ■— såsom förut nämnts —- innefattar arbetstidsreglering även för kontorspersonal.

Landsorganisationen framhåller, bland annat, följande:

En arbetstid slagstiftning innebär en av sociala skyddssynpunkter bestämd maximibegränsning av arbetstiden, avvägd med hänsyn till arbetstagarnas normala förutsättningar och behov. I de fall, då redan nu den faktiska arbetstiden underskrider en sålunda normerad arbetstid, skulle ett lagfästande av denna senare tjTdligen kunna av arbetsgivaren tagas till intäkt för anspråk på en »normalisering» av arbetstiden till överensstämmelse med den lagstadgade. Landsorganisationen delar de anförda betänkligheterna, att de kontorsanställdas inrymmande under lagstiftningen skulle i arbetstidshänseende kunna för deras del betyda en dylik reform bakåt. A andra sidan har man att taga i betraktande det värde en lagstadgad reglering av övertiden och dess betalning måste äga för ifrågavarande, ofta svagt organiserade arbetstagargrupp. De sakkunniga ha övervägt en specialreglering av dessa frågor utan samtidig reglering av den ordinarie arbetstiden. Mot en dylik metod lia de sakkunniga emellertid enligt landsorganisationens mening förebragt övertygande skäl. En reglering av övertiden, utan att den ordinarie arbetstiden maximerats, skulle innebära en indirekt reglering även av sistnämnda tid, antingen för det särskilda företaget eller för viss bransch. Bortsett från den oenhetlighet, som därav bleve följden, kan det befaras, att en dylik reglering skulle arbeta den nyss antydda tendensen mot förlängning av den ordinarie arbetstiden i händerna.

Av skäl som sålunda anförts ansluter sig landsorganisationen till de sakkunnigas mening, att de kontorsanställda utanför detaljhandelns område böra undantagas från arbetstidslagen och att för denna arbetstagargrupp icke heller böra meddelas några särskilda bestämmelser rörande övertidsarbete och dess betalning. Stävjandet av förekommande missförhållanden

Kungl. Majus proposition nr 96. 63

i sistnämnda avseende torde ändamålsenligast åvägabringas på den organisationsmässiga regleringens väg.

Dato förklarar sig i likhet med de sakkunniga anse, att de kontorsanställdas intressen knappast skulle tillgodoses genom införandet av en lagstadgad 48-timmars arbetsvecka. Arbetstiden för kontorspersonal vore nämligen i allmänhet betydligt kortare än 48-timmar. Endast i enstaka undantagsfall torde den överstiga denna tid. Skulle de kontorsanställda inbegripas under en lag örn 48-timmars arbetsvecka, tvingades man räkna med risken, att denna arbetstid komme att anses såsom normal på arbetsområden, där den dittills varit sällsynt förekommande.

I motsats till de sakkunniga ansåge emellertid Daco övervägande skäl tala för att man borde införa en lagstadgad arbetstid för* de kontorsanställda av 40 timmar per vecka. Ett partiellt genomförande av arbetstidens nedsättning till 40 timmar per vecka skulle stå i full överensstämmelse med tendensen inom internationell arbetstidslagstiftning, där arbetstidsförkortningen väl oftast kommit att omfatta vissa näringsgrenar men även vissa arbetstagargrupper.

En kortare arbetstid för kontoristerna än för andra arbetstagare funne sin egentliga motivering i strängt företagsekonomiska överväganden. Det stora flertalet arbetsgivare på kontorsarbetets område hade sålunda erfarenhetsmässigt funnit, att det bästa arbetsresultatet uppnåddes vid en veckoarbetstid av cirka 40 timmar. Yad man genom den av Daco föreslagna lagstiftningen främst skulle vinna — och det syntes utgöra tillräcklig anledning för statsmakternas ingripande — vore ett stävjande av ett vid enstaka företag och inom enstaka branscher florerande övertidsarbete, som oftare vore betingat av gammal slentrian och bristande rationell arbetsplanering än av ett ur företagets egna intressesynpunkter motiverat behov av längre arbetstid. Sannolikt skulle en lagstiftning örn 40-timmars arbetsvecka så långt ifrån skada arbetsgivarintresset, att den på områden, där arbetsformerna ännu vore desamma som under en länge sedan förgången tid skulle framtvinga en modern, rationell arbetsmetod och därmed bidraga till företagets eller näringsgrenens sanering. Då de sakkunniga icke presterat någon utredning, som kunde läggas till grund för ett formligt förslag till lagstiftning örn 40-timmarsvecka, framställdes emellertid intet yrkande.

Daco framhåller vidare, att övertidsarbetets avskaffande i huvudsak skulle kunna uppnås genom en speciell reglering av övertidsarbetet och ersättningen därför. I avsaknad av en någorlunda fullständig utredning örn hur en sådan ordning skulle verka i praktiken, framställer Daco ej heller på denna puukt något yrkande.

Slutligen yttrar svenska brulcstjänstemannaföreningen, att en lagstiftning örn 48-timmars arbetsvecka för sådana grupper anställda, som föreningen företräder, icke borde genomföras, då den icke skulle medföra fördelar men däremot risk för försämring av nu normalt gällande villkor. Föreningen anser vidare, att 40-timmars arbetsvecka icke heller kan genomföras för dessa anställda samt att det icke är möjligt att i förevarande situation i lag föreskriva regler örn övertidsarbete och ersättning därför.

64 Departe-

ments-

chefen.

Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

Beträffande frågan om arbetstidsreglering genom lag för kontorsanställda utanför detaljhandeln och vissa andra arbetstagargrupper, varom i nu förevarande sammanhang är fråga, hyser jag för min del en uppfattning, som i huvudsak nära ansluter sig till den, åt vilken socialstyrelsen givit uttryck. Med hänsyn till att de sakkunniga icke förebragt en så omfattande utredning rörande detta spörsmål, att lagstiftning i ämnet kan utarbetas på grundval av densamma, finner jag mig emellertid förhindrad att för närvarande framlägga förslag härutinnan.

Jag övergår nu till behandling i detalj av departementsförslaget till den nya arbetstidslagen.

Special motivcrii i^'.

Rubrik och underrubriker.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall lagen benämnas »lag örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln)». Därjämte hava i lagen införts vissa underrubriker, nämligen »lagens tillämpningsområde» (1—3 §§), »ordinarie arbetstid» (4 och 5 §§), »arbete å övertid» (6 och 7 §§), »raster m. m.» (8 §), »antecknande av arbetstid» (9 §) samt »allmänna bestämmelser» (10—17 §§).

Yttranden.

Beträffande rubrik och underrubriker hava erinringar icke framställts i yttrandena.

Mot den föreslagna huvudrubriken till den nya arbetstidslagen synes anledning till erinran icke föreligga.

Såväl i lantarbetstidslagen som i den nyligen utfärdade sjöarbetstidslagen hava vissa underrubriker införts för att giva större överskådlighet över lagbestämmelserna. Beträffande underrubrikernas avfattning skilja sig emellertid sistnämnda två arbetstidslagar i viss mån från varandra. En anordning med underrubriker har föreslagits av de sakkunniga även i fråga örn förevarande lag. Häremot har jag intet att erinra. Departementsförslaget har i nu ifrågavarande hänseende utformats i nära överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Lagens tillämpningsområde (1—3 §§).

1 §■

Denna paragraf, som motsvarar 1 § i de sakkunnigas förslag, innehåller huvudbestämmelserna rörande lagens tillämpningsområde. Här regleras

65 Kungl. Majlis proposition nr 96.

frågan örn de näringsgrenar, för vilka lagen skall gälla. Vidare bestämmes, å vilka företag inom dessa näringsgrenar lagen skall tillämpas. Slutligen givas föreskrifter örn undantag för vissa slag av arbete.

Beträffande denna paragraf hava de sakkunniga till behandling upptagit åtskilliga spörsmål, vilka vart och ett för sig skola beröras i det följande.

Vilka rörelser gå in under lagen?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att lagen enligt deras åsikt i främsta rummet skulle gälla för detaljhandeln. För partihandeln, där huvudmassan av de anställda utgjordes av kontorsanställda, torde regleringen icke vara lämplig. Med detaljhandel förstodes härvid försäljning direkt till den konsumerande allmänheten, medan partihandel närmast innebure försäljning till återförsäljare i och för deras rörelse. Någon större svårighet torde denna gränsdragning knappast föranleda. Uttrycket detaljhandel vore redan i flera fall införlivat med den svenska lagstiftningen. De sakkunniga hänvisade därutinnan till lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker och förordningen den 11 juli 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.

I sammanhang med behandlingen av frågan huruvida arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln böra upptagas i en särskild lag eller inarbetas i allmänna arbetstidslagen har — på sätt närmare framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för de sakkunnigas uttalanden därutinnan — omnämnts, att de sakkunniga föreslagit, bland annat, att den nya lagen skulle gälla varje rörelse, där detaljhandel idkades. I denna del hava de sakkunniga anfört:

Det grundläggande stadgandet har formulerats så, att det gäller alla rörelser, där detaljhandel idkas. Därmed avses, att den nya lagen i princip skall äga tillämpning även i sådana fall, där ett företag med detaljhandel kombinerar annan verksamhet. Detta har stor praktisk betydelse, ty sådan kombination är mycket vanlig. Det förekommer sålunda ofta, att detaljhandel drives jämsides med partihandel eller är förenad med tillverknings-, monterings- eller reparationsverksamhet eller med servering. Såsom exempel å företag, där detta är särskilt vanligt, kan nämnas modist-, skomakeri-, skrädderi- och urmakeri- samt konditorirörelse. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att enligt 1931 års företagsräkning ungefär en femtedel av butikspersonalen — nära 15,000 personer av sammanlagt 75,000 — sysselsättes i företag, som icke hänförts till den egentliga detaljhandeln.

I nu nämnda fall blir den nya lagen alltid tillämplig å den gren av verksamheten, som avser detaljhandel. Men om de olika verksamhetsgrenarna icke skötas var för sig och kunna anses helt skilda, blir lagen gällande för företaget i dess helhet. Det avgörande blir här, örn en gemensam rörelse kan anses föreligga.

De sakkunniga hava framhållit, att med den praxis, som arbetsrådet tilllämpat beträffande motsvarande fråga enligt allmänna arbetstidslagen, olika verksamhetsgrenar i nu förevarande fall rätt ofta torde vara att anse som en gemensam rörelse. För att lagen i en sådan situation skulle bliva till-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. issa ss 5

66 Kungl. Majlis proposition nr 96.

lämplig å hela företaget erfordrades icke i och för sig, att detaljhandelsverksamheten kunde anses vara den huvudsakliga rörelsegrenen. Men lagen borde å andra sidan icke alls givas tillämpning å företag, där den detaljhandelsverksamhet, som dreves, vore av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande till rörelsen i dess helhet, t. ex. örn icke någon arbetstagare kunde anses vara helt eller till nämnvärd del anställd för detaljhandel.

Yttranden.

Västergötlands och norra Hallands handelskammare, vilken — såsom förut omnämnts — avstyrker förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln, anför såsom skäl härför bland annat, att lagen enligt sin ordalydelse komme att bliva tillämplig även å ett rent fabriks- eller hantverksföretag, örn detta nämligen bedreve detaljhandelsrörelse. På så sätt skulle utöver de butiksoch kontorsanställda ett antal arbetstagare, som nu vore undantagna från allmänna arbetstidslagens tillämpning, få sin arbetstid begränsad, t. ex. teknisk personal, arbetsledare m. fl. — Svenska arbetsgivareföreningen vitsordar, att det visserligen vore ganska naturligt att betrakta rörelsen såsom en enhet, då detaljhandelsrörelsen vore det väsentliga och för densammas bedrivande även kunde vara anställd en eller annan lager- eller expeditionsarbetare. Däremot vore det icke naturligt, att anställda inom en särskild fabrik eller hantverksrörelse skulle kunna bliva berörda av lagstiftningen rörande arbetstid för detaljhandeln.

Gentemot den av de sakkunniga uttalade meningen, att lagen icke alls borde tillämpas å företag, där den detaljhandelsverksamhet, som dreves, vore av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande till rörelsen i dess helhet, påpeka arbetsrådet och svenska arbetsgivareföreningen, att nämnda mening icke kommit till uttryck i lagtexten.

Frågan örn filialföretagens ställning till den föreslagna arbetstidslagen, vilken fråga icke behandlats i sakkunnigbetänkandet, beröres i några yttranden. Redogörelse för dessa yttranden lämnas i det följande i samband med frågan örn undantag för vissa småföretag.

Lagens tillämplighet å annan verksamhet än detaljhandel.

De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, föreslagit, att lagen skall göras tillämplig å verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong, badinrättning eller fotografiateljé. Förevarande fråga har särskilt behandlats under avdelningen allmänna spörsmål, vartill jag anhåller att få hänvisa.

Lagens tillämplighet å de kontorsanställda.

Allmänna arbetstidslagen innehåller den allmänna regeln, att kontorspersonal icke är hänförlig till de arbetare, å vilka lagen äger tillämpning, och liknande gäller enligt lantarbetstidslagen.

Såsom förut nämnts hava i de sakkunnigas förslag de kontorsanställda inom detaljhandeln i princip icke undantagits.

Kungl. Majus proposition nr 96.

67 De sakkunniga.

Beträffande den genomsnittliga arbetstiden för kontorsanställda inom detaljhandeln hava de sakkunniga — med hänsyn till resultatet av den av socialstyrelsen åren 1931—1933 verkställda undersökningen — uppgivit, att denna läge ej så litet över medeltalet för de kontorsanställda i övrigt. A andra sidan vore visserligen arbetstiden i genomsnitt kortare än för butiksbiträdena. Åtskilliga av kontoristerna i detaljhandeln syntes dock hava samma arbetstidsförhållanden som butikspersonalen. Icke så få av dessa kontorsanställda hade en nettoarbetstid av mer än 48 timmar i veckan.

Be sakkunniga hava därutöver anfört:

De organisationer, som kunna anses mest representativa för detaljhandelskontoristerna, hava tillkännagivit, att de anse dessa böra få del av den trygghet, som lagstiftningen medför.

Från nu nämnda håll har framförts farhåga, att de kontorsanställda, örn en undantagsregel uppställdes, kunde i vissa fall komma att utnyttjas för att byta av butiksbiträdena under sådan tid, då dessa på grund av den nya lagen få ökad ledighet, och att därvid de kontorsanställda just genom denna lagstiftning skulle kunna få det sämre ställt än för närvarande.

Denna farhåga synes visserligen de sakkunniga vara i viss mån överdriven. Men man har dock ansett sig böra tillmötesgå de anställdas önskemål, då nämnvärd olägenhet härav icke torde uppkomma och en sådan reglering kanske i vissa fall kan vara till nytta. Man har här också tagit hänsyn till att inom detaljhandeln stundom förekommer, att samma person tjänstgör både som butiksbiträde och med kontorsgöromål.

Yttranden.

Stockholms handelskammare anför:

Det enda sakskäl, som åberopas för arbetstidsregleringens tillämplighet även å de kontorsanställda inom detaljhandeln, synes vara att — även om den genomsnittliga nettoarbetstiden är mindre än 48 timmar i veckan — »icke så få av dessa kontorsanställda» hava en längre nettoarbetstid. Det är enligt handelskammarens mening en riktig princip att, om en arbetstagare inom detaljhandeln endast delvis sysselsättes med kontorsarbete, han blir i förevarande hänseende betraktad såsom butiksanställd och helt underkastad arbetstidslagen. Men att tillämpa lagen å den, som sysselsättes uteslutande med kontorsarbete, av endast den anledningen, att arbetet har samband med detaljhandelsrörelse, synes varken påkallat eller lämpligt. Det måste anses principiellt oriktigt att lagstifta för en viss del av en personalgrupp, när man icke anser sig böra lagstifta för hela gruppen. Ej heller finnes anledning att inrymma detaljhandelns kontorister i en arbetstidslag för butiksanställda, när industriens kontorister lämnats utanför den för industriarbetarna gällande arbetstidslagen. Kontorspersonalens arbete är vidare av helt annan natur än butiksarbetet. Gruppen kontorspersonal inrymmer alla upptänkliga grader av arbetstagare från den rutinmässigt arbetande maskinarbetaren till den högt kvalificerade tankearbetaren. Den förra kategorien kan arbeta i skift vid toppbelastning och kan lättare kompletteras genom extra arbetskraft, medan tankearbete icke låter sig utföras i skift. Under det att rutinarbetaren har en viss arbetsmängd att avverka, Ilar tankearbetaren en sammanhängande uppgift att slutföra. Inom kontorsarbetet finnas så många variationer av arbetsuppgifter, att det icke är möjligt att reglera arbetstidsförliållandena för detta arbetes utövare lika schematiskt som för den mer enhetliga kategorien butiksanställda.

68 Kungl. Majus proposition nr 96.

Det är vidare att märka, att den medgivna övertiden av högst 48 timmar för en 4-veckorsperiod är alltför snävt tillmätt, då det gäller exempelvis bokslutsarbete. Då bokslutsperioden infaller i slutet av en även i övrigt hårt arbetsbelastad 8-veckorsperiod, är därjämte möjligheten att kompensera personalen genom ledighet och på dylikt sätt bereda den tillfälle till återhämtning utesluten.

Med hänsyn till vad sålunda anförts yrkar handelskammaren, att beträffande kontorsarbete inom detaljhandeln genomföres enahanda princip, som enligt 2 mom. f) i 1 § skall gälla beträffande serveringsarbete, d. v. s. att undantag från lagen göres i fråga om kontorsarbete, örn arbetstagare uteslutande sysselsättes därmed.

Kommerskollegium däremot förklarar sig icke kunna understödja det av Stockholms handelskammare påyrkade undantaget för kontorsanställda. Kollegium funne, att det skulle förefalla föga rättvist, att i ett detaljhandelsföretag en viss kategori arbetstagare, nämligen de, som uteslutande sysslade med kontorsarbete, skulle vara ställda i ett sämre läge än de, som vid sidan härav även hade butikstjänst.

Förhållandet till allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

Beträffande detta spörsmål anhåller jag att få hänvisa till vad som anförts under den bland allmänna spörsmål upptagna rubriken »Arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln i särskild lag eller inarbetade i allmänna arbetstidslagen ?».

Undantag för vissa småföretag.

Allmänna synpunkter.

Såsom framgår av redogörelsen för huvuddragen av gällande svensk lagstiftning örn begränsning av arbetstiden gäller som regel, att lagstiftningen endast omfattar företag, som i regel sysselsätta visst minimiantal arbetare. Detta antal är i allmänna arbetstidslagen bestämt till »flera än fyra», i lantarbetstidslagen beträffande jordbruksarbete till »minst tre» samt i sistnämnda lag såvitt angår trädgårdsarbete till »minsten». Den svenska ståndpunkten att medgiva undantag för mindre företag avviker från den i andra länder i allmänhet gällande och som regel även från de internationella konventionerna på området.

Angående skälen för den svenska ståndpunkten hava de sakkunniga anfört följande:

Den torde i huvudsak hava motiverats med att det för småföretagen skulle vara särskilt svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som alltid måste åtfölja en lagstadgad arbetstidsreglering. I de små företagen anses vidare förhållandet mellan arbetsgivare och anställda ofta vara av den mer personliga karaktär, att tvingande lagregler örn arbetstidsförhållandena av båda parter skulle kännas störande. Och just detta förhållande gör, att man här icke ansett sig kunna få en fullgod kontroll över lagens efterlevnad genom medverkan av de anställda själva, vartill kommer, att effektiv inspektion genom offentlig myndighet vid dessa småföretag knappast kan förekomma i större utsträckning.

69 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Aven om dessa synpunkter måste tillmätas avsevärd betydelse, hava de sakkunniga dock ifrågasatt, örn de finge anses utslagsgivande, samt därefter fortsatt:

Vid de mindre företagen råda numera, särskilt i städerna, ej alltid så patriarkaliska förhållanden, att lagregler örn arbetstidsförhållandena av de anställda skulle anses obehövliga. A andra sidan är det just vid dessa företag, som det är svårast att organisationsmässigt komma till en tillfredsställande reglering. För båda parter kan det vara en fördel, att med arbetstidsproblemet sammanhängande frågor lösas genom lagstiftning. Man undviker så tvister härom, som just på grund av den nära kontakten mellan parterna kunna bliva särskilt ömtåliga. De föreliggande undersökningarna visa för övrigt, att arbetstiden vid vissa småföretag är serskilt lång.

Utvecklingen på andra områden torde visserligen visa, att när arbetstidslagstiftning genomföres för de större företagen, förhållandena vid de mindre i många fall komma att gestalta sig likartat. Örn arbetstidsförhållandena vid småföretagen äro alltför ogynnsamma, blir nämligen anställning vid dem väsentligt mycket mindre lockande. Men just detta kan sägas tala för att det i längden knappast är odelat lyckligt för småföretagen, ens örn man helt ser saken från arbetsgivarens ståndpunkt, att inom detaljhandeln ställas utanför arbetstid sreglering i den utsträckning, som allmänna arbetstidslagen stadgar.

Statistiska uppgifter lii. lii.

Innan närmare redogörelse lämnas för frågan, huruvida vissa småföretag böra undantagas från lagens tillämpning, må några siffror ur 1931 års företagsräkning anföras.

Sammanlagda antalet företag inom detaljhandeln sagda år utgjorde 55,500 med 144,300 sysselsatta personer, därav 42,200 voro egna företagare. Ettvart av 1,000 företag arbetade utan någon stadigvarande sysselsatt, ettvart av 20,800 företag med endast en sysselsatt, ettvart av 17,200 företag med två sysselsatta, ettvart av 7,800 företag med tre sysselsatta samt ettvart av 8,700 företag med fyra eller flera sysselsatta. Uppgift å motsvarande siffror i fråga örn rak- och frisersalonger, badinrättningar och fotografiateljéer hava lämnats under den bland allmänna spörsmål upptagna rubriken »Arbetstidsbestämmelser på vissa detaljhandeln närstående områden». De under denna rubrik uttalade reservationerna mot där anförda siffrors tillämplighet å förevarande förhållanden gälla även nyssnämnda, detaljhandeln avseende siffror.

Örn man betänker, att i nästan alla företag inom de näringsgrenar, för vilka lagen skall gälla, är sysselsatt antingen företagaren själv eller en anställd företagsledare, kan man få en viss föreställning örn antalet anställda i övrigt inom de olika grupperna. Det visar sig då, att en icke så liten del faller på småföretagen, särskilt inom detaljhandeln. Hänsyn måste dock tagas till att just inom småföretagen en ganska stor del av de anställda torde utgöras av företagarens egna familjemedlemmar.

Svar å de sakkunnigas frågeformulär.

I svaren å de frågeformulär, som de sakkunniga i början av år 1936 utsänt till parternas organisationer, hava de anställdas föreningar — i den

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

mån de besvarat frågan om undantag för småföretag — nästan enstämmigt avstyrkt sådant undantag över huvud taget, och samma ståndpunkt hava de anställdas representanter även intagit vid de muntliga överläggningar, vilka de sakkunniga haft med dem. Vid svaren på frågeformuläret har nära hälften av köpmannaföreningarna ställt sig på samma linje, och av återstoden hava de flesta underlåtit att besvara frågan. Endast 55 föreningar — omkring en åttondedel av hela antalet — hava direkt påyrkat småföretagens undantagande från arbetstidslagstiftningen, därvid de flesta av dem, som kommit med närmare förslag, velat utesluta företag med högst två anställda. — Det syntes dock sannolikt — enligt vad de sakkunniga framhållit — att de lämnade svaren delvis påverkats av missförstånd, i det att man uppfattat saken såsom gällande en med den nuvarande butikstängningslagen överensstämmande och sammankopplad lagstiftning. Vid de senare förhandlingarna med de sakkunniga hade i varje fall från köpmannahåll framförts yrkande örn undantag för småföretagen.

Sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid övervägande av denna fråga icke kunnat föreslå ett så vidsträckt undantag för småföretag, som allmänna arbetstidslagen innehölle. Efter ingående överväganden hade de icke keller ansett huvudregeln i lantarbetstidslagen enligt 1937 års lydelse vara tillfyllest. De hade stannat vid att föreslå undantag endast för de företag, som icke i regel hade minst två arbetstagare. Som skäl härtill hava de sakkunniga anfört:

Förhållandena inom jordbruket och detaljhandeln äro så väsentligt avvikande, att en parallell icke kan dragas.

När man å andra sidan icke velat göra lagen gällande för alla detaljhandelsföretag, oavsatt antalet anställda, fastän detta föreslagits från många håll och ur konkurrenssynpunkt har vissa företräden, så har därvid spelat in, att man icke velat helt avvika från den grundsats, som tidigare svensk arbetstidslagstiftning nästan undantagslöst intagit. Men vidare anses starka sakliga skäl tala för att icke binda även de minsta företagen vid lagens bestämmelser. I företag, där i regel endast en anställd finnes, ställer det sig alldeles särskilt besvärligt att bereda denne enligt lagen ordnad ledighet, då det ju — åtminstone örn ej arbetsgivaren själv deltager i arbetet — icke finnes någon, varmed han kan ersättas. Och just dessa små affärer äro ofta sådana, som helt utnyttja den i butikstängningslagen medgivna tiden för butikernas öppethållande samt såväl av ekonomiska skäl som med hänsyn till allmänhetens bekvämlighet måste göra detta. Yad förut sagts örn svårigheten att kontrollera lagens efterlevnad och den nära personliga kontakten mellan arbetsgivare och anställd äger vidare i alldeles särskilt hög grad sin tillämpning å de företag, där det icke ens finns två i regel anställda. Erinras må också, att 1930 års konvention innehåller ett på svenskt initiativ tillkommet medgivande att undantaga de minsta företagen.

När de sakkunniga sålunda föreslå, att lagen skall bliva gällande även för de affärer, där två arbetstagare i regel finnas, har man icke förbisett, att det för dessa företag stundom kan vara förenat med vissa särskilda svårigheter att ställa sig lagen helt till efterrättelse. Örn i affären t. ex. finns

71 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

ett butiksbiträde oell en springpojke, kan den senare i allmänhet ej anses vara någon fullgod ersättare under de tider, då den förre på grund av lagen måste vara ledig och butiken ändock hållas öppen. Men man har dock ansett olägenheterna ur allmän synpunkt av att utsträcka undantaget även till dessa företag väga tyngre.

De sakkunniga hava i detta sammanhang erinrat örn resultatet av den förut omnämnda undersökning, som de under medverkan av Sveriges köpmannaförbund företagit hösten 1937, därvid mer än hälften av de affärer, som yttrat sig, förklarat sig icke befara olägenheter av den ifrågasatta lagstiftningen. Vidare hava de sakkunniga påpekat, att, örn större svårigheter skulle visa sig uppkomma för vissa företag, arbetsrådet enligt 5 § i lagförslaget kunde medgiva modifikationer i den vanliga arbetstidsregleringen.

Till besvarande av frågan, örn och i vad mån i företaget deltidsanställda skola medräknas, när det gäller att avgöra, huruvida lagen äger tillämpning å företaget, hava de sakkunniga anfört:

Motsvarande fråga kan uppkomma enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, och den har särskilt debatterats i samband med införandet av sistnämnda lag. I sin nuvarande avfattning innehåller icke lantarbetstidslagen något uttryckligt stadgande i ämnet, och de fällda uttalandena kunna knappast anses helt otvetydiga.

De sakkunniga anse icke, att sådan deltidsanställd personal bör räknas såsom en hel arbetstagare. Detta bör ske endast örn vederbörande är att anse såsom huvudsakligen anställd i företaget. I annat fall kan det stundom vara möjligt att beräkna den deltidsanställde till viss bråkdel av en arbetstagare; detta torde vara en lämplig medelväg och synes hava ett visst stöd i ett uttalande av andra lagutskottet 1936 vid lantarbetstidslagens behandling (utlåtande nr 52 s. 21). Lika litet som i denna lag Ilar man emellertid ansett sig böra binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att förslaget innebure en avvikelse från övriga arbetstidslagar även såtillvida, att undantagsbestämmelsens räckvidd beskures. De arbetstagare, å vilka den nya lagen ej bleve tillämplig därför att de redan hade sin arbetstid reglerad av allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen, ansåges böra medräknas, när det gällde att fastställa antalet arbetstagare. Detsamma hade föreslagits i viss mån skola gälla även beträffande de arbetstagare, vilka enligt 2 § i lagförslaget vore uteslutna från lagens tillämpning, alltså arbetsgivarens familjemedlemmar, företagsledare och andra befattningshavare i självständig och överordnad ställning samt farmacevter. Härom hava de sakkunniga yttrat:

I övriga arbetstidslagar har man helt uteslutit sådana arbetstagare vid beräkningen. De sakkunniga hava emellertid icke kunnat finna denna regel fullt tillfredsställande. En sak är, att här ifrågavarande arbetstagare av särskilda skäl — varom närmare under 2 § — icke lämpligen böra få sin egen arbetstid lagligen reglerad. Man kan dock icke bortse ifrån, att de utgöra arbetskrafter inom affären, som i viss utsträckning kunna användas för att byta av övriga anställda vid behov. Ett företag, som har arbetstagare av nu angivet slag, synes därför kunna underställas lagen, även örn övriga där anställda skulle vara mindre än två; arbetstiden för sistnämnda anställda bör därför i så fall kunna regleras. De funktionärer, varom bär är fråga, kunna emellertid knappast anses helt likställda med andra anställda, när

72 Kungl. Majus proposition nr 96.

det gäller att bedöma lämpligheten av att företaget ställes under lagen. De sakkunniga hava därför efter prövning av olika alternativ stannat vid det förslaget^ att i 2 § angiven arbetstagare blott medräknas, örn det finns mer än en sådan vid företaget, i mom. 3 av 1 § angiven arbetstagare däremot utan sådan begränsning.

Men man har icke ansett skäl föreligga att i någon form medräkna sådana anställda, vilka äro uteslutna från lagen, därför att de äro sysselsatta med i.morn. 2 nämnt arbete. Det är här arbetets beskaffenhet, som är uteslutningsgrund, och den omständigheten, att vid företaget finnas anställda funktionärer av detta slag, kan knappast anses öka företagets lätthet att underordna sig arbetstidslagen.

Yttranden.

I ett stort antal yttranden har det nu föreliggande spörsmålet örn undantag för vissa småföretag behandlats.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs och Jämtlands län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt Sveriges tobakshandlares riksförbund förklara uttryckligen, att de i denna del ansluta sig till de sakkunnigas förslag. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län motivera sin ståndpunkt med att det vore avsett, att lagen skulle givas provisorisk giltighet för en tid av tre år, och att det under denna tid borde kunna inhämtas en värdefull erfarenhet för ett säkrare bedömande av lagstiftningens lämpliga giltighetsområde. Sveriges tobakshandlares riksförbund förklarar, att en förutsättning för att förbundet icke avstyrkte lagförslaget vore, att de affärer, som blott hade ett biträde, undantoges från lagens tillämpning. I dessa företag skulle det nämligen möta mycket stora svårigheter att helt anpassa sig efter lagen. Även örn detta undantag gjordes, bomme säkerligen biträdena i småaffärerna icke att få nämnvärt längre sammanlagd arbetstid än lagförslaget medgåve. Det bleve nödvändigt för småaffärerna att bjuda sina biträden likvärdiga villkor, om de skulle kunna få folk i konkurrens med de större affärerna. Men det bleve möjligt att anpassa arbetstiden på ett smidigare sätt, t. ex. uttaga något mer vissa dagar i veckan och i ersättning lämna en hel eller halv ledig dag, då t. ex. affärsinnehavaren själv kunde rycka in. — Smålands och Blekinge handelskammare förklarar sig icke vilja göra någon direkt anmärkning mot lagens föreslagna tillämpningsområde men framhåller, att begränsningen till företag med minst två anställda uppenbarligen hade en avgörande betydelse för de ekonomiska verkningarna av lagen.

I ett fåtal yttranden föreslås, att bestämmelsen angående undantag från lagens tillämpningsområde skulle göras mera omfattande än de sakkunniga tänkt sig. Länsstyrelsen i Kronobergs län, som på sätt förut nämnts i första hand avstyrker hela den förevarande arbetstidslagstiftningen, framhåller emellertid, att — därest lagstiftningen dock skulle anses ofrånkomlig länsstyrelsen under alla omständigheter ifrågasatte, huruvida arbetstidslagen borde bliva tillämplig för andra företag än sådana, som sysselsatte flera än två arbetstagare. Kopparbergs läns gårdfariliandlareförening förklarar, att lagstiftningen hade sitt fulla berättigande, i vad den

73 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

avsåge företag med flera än två anställda. Kommunalfullmäktige i Åseda uttala, att, därest lagen trots mot densamma anförda betänkligheter likväl skulle genomföras, från dess tillämpning borde undantagas handelsföretag, som sysselsatte mindre än fem anställda.

Ett stort antal myndigheter och organisationer förorda, att lagen skall göras i princip tillämplig å alla företag inom förevarande näringsområden.

Socialstyrelsen anser visserligen, att de skäl, som i betänkandet åberopats till förmån för en undantagsbestämmelse beträffande de småföretag, som bomme under den i sakkunnigförslaget angivna gränsen, icke kunde frånkännas visst berättigande. Styrelsen fortsätter emellertid sålunda:

Det lär å andra sidan icke kunna bestridas, att arbetstidsförhållandena ofta bliva på ett mera otillfredsställande sätt reglerade vid de mindre företagen än vid de större, och att en lagstiftning i fråga örn arbetstiden med hänsyn härtill kan bliva i särskild graci behövlig beträffande de förstnämnda. Ett betydande antal anställda skulle genom den föreslagna bestämmelsen komma utanför en för dem önskvärd arbetstidsreglering. Det är också uppenbart, att en sådan undantagsbestämmelse för de minsta företagen med avseende på deras skyldigheter mot den anställda personalen måste komma att gynna dessa företag i konkurrensen med de större, såvida icke butikstängningslagens bestämmelser förändras. De större företagen, vilka skulle komma under arbetstidslagens tillämpning, torde nämligen i många fall nödgas att förkorta affärstiden, örn cle vilja undvika ökade driftkostnader, medan de småföretag, som undantagits, utan någon extra kostnad skulle kunna behålla sin längre affärstid. Detta förhållande har icke synnerligen beaktats i de sakkunnigas betänkande. De ojämna konkurrensförhållanden, vilka skulle bliva en följd av det föreslagna undantaget för dessa småföretag i fråga örn arbetstidslagens tillämpning, måste komma att föranleda framställningar om ytterligare begränsning av den tid för öppethållande av butiker, som medgives i gällande lag och som även enligt de sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag skulle vara tillåten. Ett ofrånkomligt samband finnes mellan butikstängningslagen och den föreslagna undantagsbestämmelsen i arbetstidslagen. Det bör här framförallt betonas, att ett sådant undantag för småföretag skulle innebära, att en lucka åstadkommes i det arbetarskydd, som avses med en arbetstidslag.

Det må i detta sammanhang vidare erinras örn att det undantag för cle mindre företagen, som innehålles i elen allmänna arbetstidslagens bestämmelser och som uppenbarligen har haft stor betydelse för cle sakkunnigas ställningstagande, icke innefattades i arbetstidskommitténs år 1919 framlagda förslag, vilket eljest i det väsentliga har legat till grund för den följande lagstiftningen, oell att sedermera i riksdagen upprepade gånger i motioner och år 1926 även i en proposition förslag hava väckts örn borttagande av undantagsbestämmelsen. Denna innebär för övrigt i och för sig ett avsteg från i andra länder i allmänhet tillämpade lagstiftningsprinciper. I propositionen till 1926 års riksdag anfördes ett uttalande från arbetsrådet till förmån för att bestämmelsen skulle utgå ur lagen. Föredragande departementschefen åberopade i ärendet även det stadgande i arbetstidslagen, som ger arbetsrådet rätt att medgiva undantag från lagens tillämpning, ela detta önskas av det stora flertalet av de arbetare, vilka av undantaget skulle beröras, och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas. Genom anförda stadgande gives en möjlighet till beviljande av dispens från lagens

74 Kungl. Majus proposition nr 96.

bestämmelser, där ett verkligt intresse härför förefinnes, och med hänsyn härtill skulle undantagsbestämmelsen för småföretagen kunna anses obehövlig.

De sakkunniga hava i sitt förslag till arbetstidslag för detaljhandeln intagit en liknande bestämmelse örn befogenhet för arbetsrådet att medgiva undantag från lagens stadganden. Styrelsen finner förslaget i denna del vara val ägnat att möjliggöra sådana modifikationer i arbetstidsregleringen, som kunna påkallas. Denna dispensmöjlighet torde också kunna vara tillfyllest för sådana fall, där det skulle vålla de minsta företagen avsevärda svårigheter att anpassa sig efter lagen.

I anledning av det anförda uttalar styrelsen som sin mening, att en begränsning av lagens tillämpningsområde till företag med minst två arbetstagare icke borde komma ifråga i en arbetstidslag för detaljhandeln. Lagen borde principiellt omfatta alla inom detaljhandeln anställda, men arbetsrådet förutsattes skola, då omständigheterna därtill föranledde, för de minsta företagen göra bruk av sin befogenhet att medgiva undantag. Fördelarna av en sådan ordning beskriver styrelsen på följande sätt:

Genom en sådan utformning av lagen skulle en bättre anpassning efter föreliggande skiftande omständigheter kunna ernås än genom den av de sakkunniga föreslagna allmänna undantagsbestämmelsen för de minsta företagen. I åtskilliga fall torde dessa företag kunna utan allt för stor svårighet lämpa sin organisation efter de nya förhållanden, som skulle följa med en arbetstidslagstiftning. Det bör icke förbises, att arbetsmarknaden erbjuder möjligheter till en smidig anpassning efter uppkommande behov av tillfällig arbetshjälp. I det remitterade betänkandet omnämnes, att det inom detaljhandeln ej sällan torde förekomma, att jämte heltidsanställda expediter så kallade avbytare anlitas för några timmars tjänstgöring örn dagen. I icke så få fall lär biträdestjänst i små butiker även kunna utföras av familjemedlemmar. Vid arbetsrådets prövning av ansökningar örn dispens böra över huvud omständigheter av flera slag kunna komma i betraktande. Det kan exempelvis inträffa, att ägaren till en butik har en sysselsättning, på vilken den allmänna arbetstidslagen är tillämplig; det vore i ett sådant fall icke rimligt att låta ett biträde hos honom undantagas från den nya arbetstidslagens bestämmelser. Men förvisso kunna å andra sidan i ett flertal fall omständigheter yppa sig, som i'ättfärdiga undantag från lagen, och i sådana fall bör medgivandet av dispens efter ansökan hos arbetsrådet i enlighet med härom given föreskrift kunna påräknas.

De två huvudskälen för utsträckt tillämplighet av lagen å alla företag, nämligen konkurrensförhållandena och den omständigheten, att arbetstiden brukar vara särskilt lång i småföretag, åberopas även av länsstyrelserna i Gotlands och Värmlands län, Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle, Norrbottens köpmannaförbund, kooperativa förbundet, svenska handels arbetareförbundet, svenska frisörarbetareförbundet, Daco, stadsfullmäktige i Landskrona, Lund, Ostersund och Örnsköldsvik samt kommunalfullmäktige i Boo, Nacka och Sura.

Samma skäl anföras även av Göteborgs köpmannaförbund, som jämväl åberopar det förhållandet, att den föreslagna arbetstidslagen icke skulle äga tillämpning å småföretagen, till stöd för sin uppfattning, att en skärpning av butikstängningslagen vore att föredraga framför en direkt arbetstidslagstiftning.

75 Kungl. Majus proposition nr 96.

Landsorganisationen förordar också, att lagens tillämpningsområde utsträckes att omfatta alla företag, oavsett antalet arbetstagare samt anför i frågan bland annat följande:

Det kan icke frånkommas, att just ur synpunkten av den föreslagna lagstiftningens eget syftemål undantaget för småföretag, även med den snäva begränsning detsamma erhållit, är oegentligt och i hög grad ägnat att förringa lagstiftningens sociala betydelse. Såsom de sakkunniga framhålla, avviker de svenska arbetstidslagarnas ståndpunkt i fråga örn småföretagen från den i andra länder i allmänhet gällande och som regel även från de internationella konventionerna på detta område. Den är resultatet av en avvägning av, å ena sidan, hänsynen till de anställda och, å andra sidan, hänsynen till företagen, därvid sistnämnda hänsyn ansetts mera beaktansvärd än den förra. Landsorganisationen kan icke biträda denna värdering. Därest det över huvud av sociala skäl befinnes erforderligt att bereda arbetstagarna inom ett visst område ett lagstadgat skydd mot exploatering, kan det icke vara riktigt och rättvist att från detta skydd undantaga vissa arbetstagare endast på grund av svårigheten för deras arbetsgivare att anpassa sig efter lagstiftningen. I själva den principiella utgångspunkten, att den sociala skyddslagstiftningen avser att genomföra ett rättsligt minimiskydd för individernas hälsa och välfärd, ligger även normen för anpassningen mellan rättsskyddet och detta motstående intressen. Anpassningen får icke ske på rättsskyddets bekostnad, såsom fallet varit vid den intresseavvägning, som varit bestämmande för begränsningen av vår tidigare arbetstidslagstiftnings tillämpningsområde. Det synes så mycket betänkligare att från handelsarbetstidslagen undantaga småföretagen som just beträffande dessa företag av naturliga skäl de största svårigheterna möta att ernå en kollektivavtal smässig reglering av anställningsförhållandena. Resultatet skulle bliva, att här ifrågavarande, i arbetstidshänseende särskilt missgynnade arbetstagare praktiskt taget ställdes rättslösa i förhållande till sina arbetsgivare.

Även länsstyrelsen i Hallands län, kommerskollegium, handelskammaren i Karlstad, köpmännens garantiförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges glas- och porslinshandlareförbund, Sveriges skomakeriidkare och skohandlares riksförbund, Sveriges färghandlares riksförbund, svenska chokladfabrikantföreningen, svenska frisörföreningen, Stockholms detaljistförbund, svenska stadsförbundet och stadsfullmäktige i Varberg föreslå, att lagen skall bliva tilllämplig å alla företag, men motivera sin ståndpunkt endast därmed, att konkurrensförhållandena mellan företag av olika storlek inom samma bransch skulle bliva ojämna, därest de mindre företagen undantoges från lagens tillämpningsområde. Köpmännens garantiförening och Sveriges köpmannaförbund tillägga, att de förut omnämnda riksavtalen mellan garantiföreningen samt svenska handelsarbetareförbundet och svenska handelstjänstemannaförbundet omfattade även de minsta företagen.

Medicinalstyrelsen anser det ur arbetshygienisk synpunkt icke berättigat att från lagens tillämpning undantaga företag med endast en anställd och anför som skäl härtill, att den ensamstående arbetstagaren i en rörelse ofta torde vara i särskilt behov av reglerande bestämmelser för att skyddas från ogynnsamma arbetsvillkor. Samma ståndpunkt intaga stadsfullmäktige i Malmö och kommunalfullmäktige i Hova.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Utan motivering föreslå följande myndigheter och organisationer, att lagen skall tillämpas å varje företag utan avseende å dess storlek, nämligen stadsfullmäktige i Borås, Trollhättan, Sundbyberg, Enköping, Oskarshamn, Höganäs, Kristinehamn och Askersund, magistraten i Kristinehamn, kommunalfullmäktige i Tranemo och Karlsborg, kommunalnämnden i Fritsla, municipalfullmäktige i Kiruna, Sveriges hantverksorganisation samt föreningen blomster förmedlingen. Stadsfullmäktige i Ljungby hava som ett av skälen till att fullmäktige avstyrkt hela lagförslaget anfört, att lagen icke vore avsedd att gälla även småföretagen.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas ett par erinringar mot lagens bestämmelser angående beräkningen av det antal arbetstagare, som skall vara en förutsättning för lagens tillämplighet. Gentemot det i 1 mom. andra punkten intagna stadgandet, enligt vilket hänsyn vid beräkningen skall tagas till arbetstagare, som avses i 2 § (familjemedlemmar, företagsledare m. fl.), såframt i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare, anför Daco:

I fråga örn arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj, torde näppeligen skäl kunna andragas, varför en dylik arbetstagare skall undantagas vid beräkningen. Därest undantaget från lagens tillämpningsområde för företag, som sysselsätta en arbetstagare och undantaget för familjemedlemmar bibehållas, föreslår Daco, att slutet av sista punkten i 1 § 1 mom. erhåller följande lydelse: »så ock till arbetstagare som avses i 2 § a) ävensom arbetstagare som avses i 2 § b) och c), såframt i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare».

Arbetsrådet förmenar, att föreskriften örn medräknande av arbetstagare, som avses i 2 §, innebure en betänklig avvikelse från den regel, som kommit till uttryck såväl i allmänna arbetstidslagen som i lantarbetstidslagen. Både arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten framhålla, att genom bestämningen »såframt i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare» i lagen införts en ur principen synpunkt särdeles egendomlig avgränsning.

Såsom förut nämnts har frågan örn filialföretagens ställning till den föreslagna arbetstidslagen — vilken fråga icke behandlats i sakkunnigbetänkandet — berörts i några remissyttranden.

Stockholms handelskammare anför sålunda, att det icke franninge tydligt, örn begreppet rörelse skulle, då det gällde filialföretag, tolkas så, att lagen skulle tillämpas å varje filial, även örn där sysselsattes mindre än två arbetstagare. Handelskammaren ansåge, att det borde i lagtexten eller genom uttalande i motiven klarläggas, att en filial, som sysselsatte mindre än två arbetstagare, vore undantagen från lagens bestämmelser oberoende av antalet i företagets rörelse i dess helhet sysselsatta, Åtminstone borde filialer å olika orter räknas som skilda rörelser. Även ur andra synpunkter vore det önskvärt, att begreppet »rörelse, där detaljhandel idkas» närmare definierades. — Västergötlands och norra Hallands handelskammare företräder i denna fråga i huvudsak samma uppfattning som Stockholms handelskammare. — Göteborgs köpmannaförbund framhåller, att det förbehåll i den gene-

77 Kungl. Maj:ts proposition' nr 96.

Tella bestämmelsen örn lagens tillämpningsområde, att i rörelsen eller verksamheten till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användas minst två arbetstagare, kunde föranleda tveksamhet örn vilka enligt lagen vore att betrakta som egentliga arbetstagare. Förbundet anför i detta sammanhang följande:

Vissa mångfilialföretagare använda praxisen att upprätta kontrakt med filialföreståndare, vilka antagas som kommissionärer för företaget. Dessa kommissionärer åläggas förpliktelse att själva ansvara för filialen och egenhändigt anställa eventuellt erforderligt biträde. Skyldigheterna gent emot detta får även kommissionären svara för. Man kan med skäl fråga sig, örn dylika kommissionärer liksom hos dem anställda äro att betrakta som arbetstagare till mångfilialföretagaren, som givetvis genom de överenskomna villkoren skördar den egentliga vinsten av rörelsen. Eller örn kommissionärerna skola betraktas som egna företagare och arbetsgivare till av dem anställda. I senare fallet drabbar icke lagstiftningen en sådan personalgrupp, vilket tillika bereder ojämna konkurrensförhållanden mellan mångfilialföretagen och andra detaljhandelsföretag. Det synes förbundet önskvärt, att formuleringen å denna punkt ändras därhän, att inga kryphål möjliggöras.

Svenska handelsarbetareförbundet, stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo synas däremot utan vidare antaga, att lagen skall äga tillämpning å ett filialföretag, därest i företaget i dess helhet regelmässigt sysselsättas minst två arbetstagare.

Undantag för vissa slag av arbete.

De sakkunniga.

I överensstämmelse med tidigare arbetstidslagar hava de sakkunniga i 1 § 2 mom. föreslagit undantag för vissa slag av arbete.

Det första undantaget gäller arbete, som utförés under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Motsvarigheter till detta undantag återfinnas under 1 § andra stycket a) i såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbets" tidslagen.

De sakkunniga hava anfört, att skälen till detta undantag torde ligga i öppen dag. Dock hade icke såsom i allmänna arbetstidslagen särskilt uttalats, att undantaget gällde för arbete, som bedreves i arbetstagarens hem. Detta berodde emellertid endast på att sådant hemarbete inom detaljhandeln torde vara ytterst sällan förekommande; den givna regeln bleve tydligen utan särskild föreskrift att tillämpa på ett sådant fall.

Undantag har vidare föreslagits för arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider. Under b) i 1 § andra stycket allmänna arbetstidslagen finnes samma undantag. För detaljhandeln syntes detta undantag enligt de sakkunnigas mening endast sällan kunna få betydelse, t. ex. för vissa utkörare.

I de sakkunnigas förslag har ytterligare undantagits arbete såsom handelsresande, vilket saknar motsvarighet i de andra arbetstidslagarna.

De sakkunniga hava härom anfört:

78 Kungl. Majus proposition nr 96.

Man torde bär ofta kunna säga, att detta arbete är av sådan natur, att arbetstiden måste bliva oregelbunden eller att arbetet bedrives under sådana förhållanden, att arbetsgivaren icke kan anses hava att vaka över arbetets anordnande. För tydlighets skull har emellertid givits en uttrycklig bestämmelse om att allt arbete såsom handelsresande är undantaget från denna lag. Mycket starka lämplighetsskäl torde nämligen tala för ett generellt sådant undantag. Men det må framhållas, att örn en person sysselsattes dels såsom handelsresande och dels såsom butiksbiträde, så faller hans arbete av senare slaget under lagen.

Under d) i 2 mom. av de sakkunnigas förslag har upptagits undantag för arbete, som bedrives av staten. Samma undantag finnes i allmänna arbetstidslagen [1 § andra stycket c)] och lantarbetstidslagen [1 § andra stycket d)]. Enär dylikt arbete allmänt undantoges, hade stadgande i ämnet upptagits även i förevarande lag, ehuru det — åtminstone för närvarande — torde sakna nämnvärd betydelse för detaljhandeln och övriga därmed jämställda näringsgrenar. En viss statlig detaljförsäljning torde dock förekomma exempelvis i samband med marketenterirörelse.

Ett undantag har vidare föreslagits beträffande husligt arbete. Sådant arbete är undantaget även i lantarbetstidslagen [1 § andra stycket c)].

De sakkunniga hava härutinnan yttrat:

Det är här egentligen fråga örn sådana personer, som i själva detaljliandelsrörelsen utföra husligt arbete, t. ex. sörja för mathållning åt de i rörelsen anställda. Utan särskilt undantag är nämligen klart, att den, som är anställd i en detaljhandlares personliga hushåll, icke för den skull faller under lagen. I detta sammanhang må nämnas, att det i mindre affärer icke är alldeles ovanligt, att en anställd har att vara verksam delvis som butiksbiträde och delvis i egenskap av affärsinneliavarens hembiträde. I så fall torde lagen bliva tillämplig å denne arbetstagare, såvitt gäller arbetet som butiksbiträde. Det kan visserligen icke bestridas, att den sammanlagda arbetstiden för en sådan arbetstagare kan komma att bliva mycket lång, men det har dock icke ansetts möjligt att göra denna lag tillämplig beträffande arbetstagarens hela verksamhet. Det husliga arbetets särskilda karaktär torde lägga hinder i vägen för en så sträng reglering. Förhållandet är ju också det, att den som uteslutande är anställd som hembiträde icke har sin arbetstid på något sätt reglerad.

Slutligen har undantag föreslagits för sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande; dock endast örn arbetstagare uteslutande sysselsättes med här nämnt arbete. Praktiskt taget gällde detta serveringspersonalens arbete.

Frågan örn laglig reglering av arbetstiden för sådan hotell-, restauranger kafépersonal, som icke faller under allmänna arbetstidslagen, är — i anledning av en skrivelse av 1937 års riksdag — för närvarande föremål för utredning inom socialstyrelsen.

De sakkunniga hava, under hänvisning till den sålunda pågående utredningen, förklarat sig anse det icke vara lämpligt att söka reglera arbetstiden för serveringspersonal endast därför att den arbetade inom ett detaljhandelsföretag. Vidare har anförts följande:

79 Kungl. Majus proposition nr 96.

Det har dock icke ansetts lämpligt att sträcka undantaget längre än till personal, som uteslutande sysslar med serveringsarbete. Det förekommer ej sällan, att samma person både utför serveringsarbete och säljer varor till allmänheten, och de båda formerna av arbete flyta ofta över i varandra. Särskilt är detta vanligt inom konditorier och vissa kiosker. Örn denna lag icke bleve tillämplig på sådan persons serveringsarbete, skulle lagen för denne i allmänhet icke innebära någon effektiv arbetstidsreglering. Och en sådan är ofta här särskilt välbehövlig, då arbetstiden för sådan personal ej sällan är lång och arbetet tröttande. Trots vissa därmed förbundna principiella betänkligheter hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att den nya lagen blir tillämplig på här ifrågavarande arbetstagares hela arbete. Det har ifrågasatts att från lagen undantaga även sådana arbetstagare, som övervägande äro sysselsatta med arbete av här nämnt slag. Man har emellertid ej ansett sig kunna stanna vid denna lösning. Det torde ofta vara förenat med svårighet att klargöra, vilken sida av den anställdes verksamhet, som är den väsentligaste, och en sådan bestämmelse synes lätt kunna missbrukas.

De sakkunniga hava i samband med frågorna örn undantag från den nya lagens tillämpningsområde ytterligare anfört:

I enstaka till de sakkunniga inkomna svar från uppgiftslämnare har ifrågasatts undantag för vissa slag av detaljhandel, såsom för mjölk- och brödbutiker, frukt- och konfektyraffärer, tobaksaffärer, kiosker och apotek. De sakkunniga hava emellertid ej funnit anledning att föreslå något undantag i denna riktning. Den omständigheten, att dessa affärer ofta hava öppet längre än vanliga butiker och i vissa fall i butikstängningslagen äro ställda i särställning, innebär intet skäl att ställa dem utanför den vanliga arbetstidsregleringen. Därmed skall icke bestridas, att för åtminstone vissa av de här nämnda affärerna denna arbetstidsreglering kan medföra särskilt stora svårigheter.

Yttranden.

I ett fåtal yttranden beröres förevarande undantagsgrupp.

Arhetsrådet erinrar örn att i 2 § i förslaget uppräknades vissa arbetstagare, som med hänsyn snarare till sin ställning inom företaget än till arten av det av dem utförda arbetet ansetts böra undantagas från lagens tillämpning. Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke i enlighet härmed det under c) angivna undantaget för handelsresande lämpligen borde hava sin plats i 2 §.

Sveriges glas- och porslinshandlareförbund förklarar sig icke finna skäl föreligga att införa en särställning för statlig detaljhandelsrörelse och avstyrker därför det för arbete, som bedrives av staten, föreslagna undantaget från lagens tillämpning.

Stadsfullmäktige i Gävle föreslå, att undantaget för husligt arbete måtte utgå, då denna bestämmelse, som avsåge arbete av endast ringa omfattning, enligt fullmäktiges förmenande skulle kunna giva upphov till missförstånd och förvecklingar.

Angående bestämmelsen i 2 mom. f) i sakkunnigförslaget anför arhetsrådet:

Enligt denna bestämmelse är från Ingens tillämpning undantaget sadant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

till allmänhetens direkta betjänande, dock endast om arbetstagare uteslutande sysselsattes med här nämnt arbete. Sistnämnda bestämmelse står i strid med den lagtillämpning, som arbetsrådet enligt av riksdagen givna direktiv och med frångående av tidigare följd praxis genomfört beträffande den allmänna arbetstidslagen, nämligen att sådant arbete, som i lagen angives såsom undantaget, under alla förhållanden faller utanför lagens tillämpningsområde, även örn det utföres av en arbetare, som därjämte sysselsattes med ett under lagen fallande arbete.

Enahanda påpekande göres av riksförsäkringsanstalten.

Sveriges konditor för erling hemställer, att därest av föreningen uttalad mening, att den genomsnittliga arbetstiden borde sättas till 10 timmar per dygn, icke skulle vinna gillande, serveringspersonalen måtte undantagas från lagens tillämpning, även örn försäljning från disken skulle ingå i tjänstgöringen.

Undantag för företag, där de anställdas arbetstid regleras av

kollektivavtal.

I några yttranden har till behandling upptagits ett i de sakkunnigas betänkande icke direkt berört spörsmål.

Köpmännens garantiförening hemställer, att, därest mot föreningens uttalade mening en arbetstidslag ansåges böra genomföras, lagen icke måtte göras tillämplig, i den mån de handelsanställdas arbetstid vore reglerad i kollektivavtal. I denna del anför föreningen följande:

Ett genomförande av lagen utan denna restriktion skulle leda till ett sönderbrytande av grundvalen för arbetstidsbestämmelserna i de riksöverenskommelser, som träffats mellan föreningen och de handelsanställdas huvudorganisationer. Dessa bestämmelser äro i jämförelse med stadgandena i den föreslagna lagen i vissa avseenden förmånligare för arbetsgivarna, i andra avseenden förmånligare för de anställda och utgöra i sin helhet resultatet av ömsesidiga eftergifter från parternas sida. Skulle lagen antagas i oförändrat skick, skulle visserligen de bättre villkoren för de anställda kvarstå men därav betingade förmåner för arbetsgivarna försvinna. Bortsett från den orättvisa gentemot arbetsgivarparten, som ett sådant förfaringssätt innebure, kunde det näppeligen undgå att förorsaka skadliga störningar inom förhandlingsverksamheten.

Därest lagens tillämplighet icke ansåges kunna begränsas till de avsnitt av detaljhandeln, som stöde utanför den organisationsmässigt genomförda arbetstidsregleringen, föreslår köpmännens garantiförening i andra hand, att tidsbestämda kollektivavtal, som gälla vid lagens ikraftträdande, i varje fall skulle tillerkännas rättsgiltighet mot lagen till förebyggande av svårartade rubbningar inom handelsarbetet. De skäl, som föranlett införandet av sådan klausul i semesterlagstiftningen, torde i lika hög grad här göra sig gällande.

Aven Sveriges köp man n ajvi hund förordar på av köpmännens garantiförening anförda skäl, att, därest lagförslaget trots av förbundet anförda betänkligheter upphöjdes till lag, denna icke måtte bliva tillämplig i sådana fall, då de handelsanställdas arbetstid reglerades i kollektivavtal.

Kungl, Maj.-ts pi’oposition nr 96.

81 Förslag till formella ändringar i 1 §.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar, att de tre huvudgrupperna av undantag från lagens tillämpningsområde måtte sammanföras i en paragraf. — Stadsfislcalen i Stockholm föreslår, att 1 § 3 morn., som innehölle generella undantag från 1 mom. i samma paragraf eller kanske snarare ett förtydligande till detta, av redaktionella skäl måtte upptagas som ett andra stycke i sagda 1 mom. — Socialstyrelsen förmenar, att orden »verksamhet i samband med» i 1 § 1 mom. första punkten syntes kunna föranleda missförstånd beträffande lagens åsyftade omfattning. — Slutligen föreslår länsstyrelsen i Västmanlands län, att början av 1 § 1 mom. andra punkten måtte ändras till »Vid beräkning av antalet arbetstagare skall icke» etc., då oi’det »beräkning» icke tidigare förekomme i lagtexten.

Begreppet arbetstagare.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att de sakkunniga i sitt lagförslag använt uttrycket arbetstagare i stället för den i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen begagnade termen arbetare. Såsom skäl härför hava de sakkunniga anfört:

I arbetstidskommitténs betänkande av år 1919 med förslag till lag örn begränsning av arbetstiden uttalas, att arbetstidslagen i princip skulle äga tillämpning å alla, som enligt allmänna språkbruket äro att anse såsom arbetare, samt vidare å underordnade befattningshavare, vilka med hänsyn till arbetsuppgifter och sålunda i regel även beträffande utbildning och social ställning vore att jämställa med arbetare. Däremot vore en person icke att räkna till arbetare i denna lags mening, örn hans arbete vore av sådan beskaffenhet, att i allmänhet för dess utövande förutsattes en mer omfattande allmän eller facklig teoretisk utbildning än arbetare i allmänhet äga. Då den nu föreslagna lagen avses att bliva tillämplig å åtskilliga personer av sistnämnda slag, har det ansetts lämpligare att begagna det mer omfattande och neutrala uttrycket arbetstagare, vilket för övrigt redan kommit till användning i lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt.

Med arbetstagare avses detsamma, som i arbetarskyddslagen förstås med arbetare, alltså envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare. Stundom kan tvekan uppstå, örn en person är att anse som arbetstagare eller icke. Särskilt må här understrykas, att, när inom detaljhandeln man och hustru äro sysselsatta i gemensam rörelse, detta i allmänhet torde ske under sådana förhållanden, att icke någon av dem kan anses vara arbetstagare i förhållande till den andre. I övrigt torde den praxis, som gjort sig gällande i arbetsrådet vid likartade spörsmåls behandling, kunna tjäna till ledning.

Vid de företag, som avses i den föreslagna lagen, användas stundom elever. Så kan bland annat vara förhållandet vid damfriseringar och badinrättningar. I fråga örn dem synes böra gälla samma regel, som arbetsrådet tillämpat i motsvarande fall enligt allmänna arbetstidslagen, så att elever äro att anse såsom arbetstagare, örn de icke erlägga avgift för undervisningen eller om de mottaga ersättning för arbetet i någon form, vare sig i pengar, fri kost, fritt husrum eller på annat sätt.

För tydlighets skull kan i detta sammanhang nämnas, att lagförslaget även avser minderåriga arbetstagare.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sunil. Nr 96.

2382 38 ti

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departe-

ments-

chefen.

Beträffande lagens tillämpningsområde är först att märka, att man såsom förutsättning för den nya lagens tillämplighet — liksom fallet är i allmänna arbetstidslagen — torde böra uppställa, att fråga är örn en rörelse. Detta har kommit till uttryck såväl i lagens rubrik som i första stycket av förevarande paragraf. Vidkommande tolkningen av bestämningen rörelse synes arbetsrådets praxis angående motsvarande spörsmål inom allmänna arbetstidslagens område böra vara vägledande.

För partihandeln, inom vilken det stora flertalet anställda är kontorister, torde lagens reglering icke böra gälla; huvuddelen av dess tillämpningsområde bör utgöras av detaljhandeln. På sätt de sakkunniga anfört torde svårighet att uppdraga gränsen mellan partihandel och detaljhandel icke komma att uppstå. Lagen skall vidare enligt de sakkunnigas förslag äga tillämpning å verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning. Redan i ett tidigare sammanhang har jag uttalat, att jag därutinnan ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning.

Enligt de sakkunnigas förslag har det grundläggande stadgandet i 1 § formulerats så, att lagen skulle gälla alla rörelser, där detaljhandel idkades. Lagen skulle sålunda äga tillämpning beträffande verksamhet av olika slag i dess helhet, örn blott till verksamheten hörde detaljhandel, som vore så pass intimt förenad med verksamheten i övrigt, att gemensam rörelse kunde anses föreligga. De sakkunniga hava i motiveringen till sitt förslag framhållit, att lagen dock icke borde vara tillämplig å företag, där detaljhandelsverksamheten vore av helt obetydlig omfattning i och för sig och i förhållande till rörelsen i dess helhet; denna inskränkning har emellertid icke kommit till uttryck i den av de sakkunniga föreslagna lagtexten. De sakkunnigas lagförslag härutinnan har jag icke ansett mig kunna godtaga. Nämnda förslag skulle t. ex. kunna innebära, att arbetet i ett industriellt företag, som nu vore underkastat reglering i allmänna arbetstidslagen, skulle i viss mån bliva reglerat av den nu föreslagna lagen allenast därför, att företaget jämväl utövade försäljning av varor i detalj. Ehuru regleringen i departementsförslaget till arbetstidslag för detaljhandeln visserligen i det stora hela kan anses likvärdig med allmänna arbetstidslagens, föreligga dock vissa betydelsefulla skiljaktigheter i detaljer, t. ex. beträffande ersättning för arbete å övertid. Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagen erhåller sådan utformning, att den i första hand skall tillämpas å detaljhandel. Drives sådan handel i omedelbart samband med annan verksamhet, t. ex. monterings- eller reparationsverksamhet eller servering, bör även sistnämnda verksamhet vara att hänföra under lagen, under förutsättning att detaljhandeln är den huvudsakliga rörelsegrenen. I tveksamma fall blir det givetvis en uppgift för arbetsrådet att avgöra, huruvida lagen skall äga tillämpning å viss verksamhet. Den sålunda föreslagna regleringen överensstämmer i huvudsak med det därutinnan av arbetsrådet framlagda förslaget. Enär i vissa fall arbetstagare, som med den av mig föreslagna anordningen skall få sin arbetstid reglerad av den nya lagen, redan nu har arbetstiden bestämd enligt allmänna arbetstidslagens — eller lantarbetstids-

83 Kungl. Majus proposition nr 96.

lagens — stadganden, erfordras undantagsbestämmelser i nämnda lagar. Den ändring av 1 § allmänna arbetstidslagen, som torde bliva erforderlig, synes böra gå ut därpå, att under den treårsperiod, för vilken den nya lagen till en början skall gälla, undantag i 1 § j) i allmänna arbetstidslagen skall göras för arbete, varå den nya lagen är tillämplig. Något gemensamt tillämpningsområde för de båda lagarna med därav följande av arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten påpekade svårigheter blir därigenom uteslutet. En mot det nya undantaget i allmänna arbetstidslagen svarande bestämmelse torde, såsom förut framhållits, böra införas jämväl i den nya lantarbetstidslagen.

Enligt de bestämmelser, vilka sålunda föreslås i den nya lagen, regleras arbetstiden för kontorsanställda, som äro sysselsatta i detaljhandel och jämställd verksamhet — och detta även örn de äro sysselsatta uteslutande med kontorsarbete •— under det att den stora massan av kontorsanställda icke får sin arbetstid lagligen ordnad. Den föreslagna regleringen i den nya lagen för vissa kontorsanställda torde emellertid vara nödvändig för att förhindra ett olämpligt utnyttjande av deras arbetskraft, t. ex. såsom avbytare till butikspersonalen. Detaljhandelns kontorsanställda stå för övrigt på ett helt annat sätt övriga arbetstagare i detaljhandeln nära än vad fallet är ifråga örn industriens kontorsanställda i förhållande till industriarbetarna. Att reglering av arbetstiden för samtliga kontorsanställda icke kan äga rum samtidigt härmed är, på sätt förut antytts, beklagligt men synes ej böra förhindra arbetstidsreglering för kontorister i detaljhandeln jämte därtill ansluten verksamhet.

Därest särskilda svårigheter i något fall skulle uppstå på grund därav, att andra arbetstagare än de i butikerna sysselsatta införas under den nya lagens bestämmelser, torde arbetsrådet genom dispens kunna medgiva erforderliga lättnader.

Jag övergår härefter till behandling av frågan örn undantag för vissa småföretag. Sådant undantag finnes, såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för gällande lagstiftning, såväl i allmänna arbetstidslagen som i lantarbetstidslagen och har av de sakkunniga föreslagits jämväl beträffande förevarande lag. Gränsen skulle emellertid här bestämmas annorlunda än i de två nyssnämnda lagarna; den nya lagen skulle bliva tillämplig, för såvitt i rörelsen i regel användes minst två arbetstagare. I vilken omfattning inom detaljhandeln anställda på grund av det av de sakkunniga föreslagna undantaget för småföretag skulle komma att bliva ställda utanför laglig arbetstidsreglering kan med stöd av det föreliggande materialet icke med säkerhet avgöras. Deras antal torde emellertid kunna uppskattas till mellan 15,000 och 20,000 arbetstagare. — Ur arbetstagarnas synpunkt sett skulle en arbetstidsreglering för visso vara väl så motiverad i de minsta företagen som i de större. Vidare synes det uppenbart, att ett undantagande av de minsta företagen från laglig arbetstidsreglering giver dem en i viss mån förbättrad ställning i förhållande till de större företagen ur konkurrenssynpunkt. Att det oaktat undantag i fråga om de minsta företagen

84 Kungl. Majus proposition nr 96.

synts böra upptagas i lagen hade av de sakkunniga och i vissa yttranden motiverats bland annat därmed, att det för dessa företag skulle vara särskilt svårt att anpassa sig efter den bundenhet, som följer av en lagstadgad arbetstidsreglering. Ökade kostnader i anledning av arbetstidens förkortning skulle för dem bliva av relativt sett mycket mera avsevärd betydelse än för de större företagen. Vidare skulle möjligheten att utöva kontroll över tillämpningen av arbetstidsregler i de minsta företagen av skilda orsaker vara tärn ligen ringa. Av det anförda framgår, att skäl tala såväl för som emot undantag beträffande de minsta företagen. Under hänvisning till att den nu föreslagna lagen avses erhålla provisorisk karaktär, anser jag mig böra föreslå, att i densamma — liksom i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen

— införes undantag för de minsta företagen. Var gränsen skall dragas kan givetvis här liksom i andra fall bliva föremål för olika meningar. I de företag, vari blott en enda anställd person regelmässigt är sysselsatt, är möjligheten att utan anställande av ny arbetskraft erhålla avbytare i arbetet — örn man här liksom i andra arbetstidslagar bortser från arbetsgivaren själv

— utesluten. Sådana företag synas mig därför nu böra undantagas från den nya lagens tillämpning. Äro däremot flera än en arbetstagare regelmässigt sysselsatta, bör lagen enligt min mening vara tillämplig. Beträffande frågan, huruvida lagen skall gälla för ett visst företag eller icke, kan tveksamhet givetvis uppstå. Därvid ankommer det i sista hand på arbetsrådet att avgöra, dels i vad mån arbetstagare kunna anses vara »i regel» använda till arbete, dels ock, på sätt de sakkunniga erinrat, huruvida deltidsanställd arbetstagare skall anses såsom hel arbetstagare eller ej. Att härutinnan binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel anser jag emellertid icke böra ifrågakomma. Den sålunda angivna regleringen synes mig för närvarande innebära en lämplig avvägning. Sedan erfarenhet under lagens treåriga giltighetstid vunnits rörande lämpligheten av gränsdragningen, torde mera bestämd ståndpunkt kunna intagas i denna fråga.

Av stor betydelse i förevarande sammanhang är givetvis, hur antalet anställda skall beräknas. Såsom framgår av redogörelsen för de sakkunnigas förslag skulle man hava att räkna med tre olika kategorier arbetstagare, i fråga örn vilka diskussion kunde uppstå, huruvida de skulle medräknas eller icke. En förenkling härutinnan föranledes emellertid av den nya avgränsning mellan tillämpningsområdena för den nya lagen, å ena, samt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen, å andra sidan, som av mig föreslagits i det föregående. Kvar stå nu två kategorier arbetstagare, i första hand sådana, som användas till arbete, vilket enligt i 1 § upptagna, i det följande närmare omförmälda bestämmelser är undantaget från lagens tillämpning. Dessa arbetstagare synas, i den mån de utföra sådant arbete, lika litet här som i andra arbetstidslagar böra medräknas. Utföra de jämväl vanligt butiksarbete, måste de därutinnan i enlighet med de principer, som arbetsrådet eljest tillämpat, jämställas med deltidsanställda arbetstagare. Den andra kategorien arbetstagare utgöres av sådana, som på grund av sin ställning inom företaget enligt 2 § äro undantagna från lagens tillämpning, d. v. s. familjemedlemmar, företagsledare och vissa andra överordnade

85 Kungl. Majlis proposition nr 96.

befattningshavare samt å apotek anställda farmacevtev. I fråga om dessa hava de sakkunniga föreslagit en för nu ifrågavarande lagstiftning alldeles speciell regel, nämligen den, att dylik arbetstagare skall medräknas, såframt i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare. I övriga arbetstidslagar äro de arbetstagare, som härvid avses, helt uteslutna vid beräkningen. De sakkunniga hava framhållit, att de ifrågavarande arbetstagarna visserligen icke lämpligen borde få sin egen arbetstid lagligen reglerad, men att de dock utgjorde arbetskrafter, som i viss utsträckning kunde användas i affären för att byta av övriga anställda vid behov. De sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande hänseende innebär visserligen en principiell avvikelse från de regler, som eljest gälla, men anordningen synes motiverad av de särskilda förhållandena på förevarande arbetsområde. Jag tillstyrker därför principiellt sakkunnigförslaget på.denna punkt men anser den modifikationen böra göras däri, att hänsyn skall tagas till varje arbetstagare, varom förmäles i 2 §. Lagen skulle sålunda bliva tillämplig t. ex. örn i en verksamhet arbetsgivarens son och en oskyld person regelmässigt vore sysselsatta. På sätt närmare framgår av 2 § blir emellertid sonens egen arbetstid härigenom icke reglerad av lagen.

Spörsmålet om filialföretagens ställning enligt den föreslagna arbetstidslagen har behandlats i några yttranden. Vad i dessa yttranden anförts föranleder mig allenast till det uttalandet, att, då lagen skall äga tillämpning, därest i rörelsen användas flera än en arbetstagare, i varje filial anställd arbetstagare — även örn han är ensam — vilken ej på grund av särskilt på honom tillämpligt lagbud skall vara undantagen, blir underkastad lagens arbetstidsreglering, under förutsättning allenast att filialen kan anses ingå i rörelsen i dess helhet och att i denna rörelse sysselsättas flera än en arbetstagare.

I andra stycket av förevarande paragraf uppräknas olika slag av arbeten, som skola vara helt undantagna från lagens tillämpning. Undantagen under a) för arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, samt under b) för arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, vilka undantag äga motsvarighet i allmänna arbetstidslagen, synas böra upptagas i förevarande lag, även om de här sällan torde få betydelse. — Arbete såsom handelsresande torde i princip kunna sägas vara att hänföra under a) eller b) men har för tydlighets skull, i enlighet med de sakkunnigas förslag, mot vilket erinran i sak ej framställts i yttrandena, upptagits särskilt under c). Då detta undantag närmast är föranlett av arbetets art, synes detsamma böra hava sin plats i 1 § och ej i 2 §. — Undantaget under d) för arbete, som bedrives av staten, har i enlighet med en för arbetstidslagar i vårt land allmänt gällande regel upptagits även i förevarande lag, ehuru det torde sakna nämnvärd betydelse. — Under e) har undantag gjorts för husligt arbete. Enahanda undantag finnes även i lantarbetstidslagen. Det i förevarande undantag avsedda husliga arbetet är sådant, som utföres i detalj handelsrörelsen. Att märka är, att i

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

det praktiska fall, då arbetstagare delvis är verksam som butiksbiträde och delvis i egenskap av affärsinnehavarens hembiträde, lagen redan utan tilllämpning av nu ifrågavarande undantag blir gällande allenast beträffande butiksarbetet men ej i övrigt. — Vidare föreslås ett undantag under f) för inom detaljhandelsrörelse anställd serveringspersonal, därvid dock undantaget inskränkts till dem, som uteslutande syssla med serveringsarbete. Då de sakkunniga, trots vissa principiella betänkligheter, föreslagit, att den nya lagen, i den mån den skall vara tillämplig, skall gälla nu avsedda arbetstagares hela arbete, har såsom motiv härför anförts, att någon effektiv arbetstidsreglering eljest icke skulle komma till stånd. Till de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan giver jag min anslutning, oaktat den regel, som därvid gives, såsom arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten anfört, för detta speciella slag av arbete föranleder en lagtillämpning, som står i strid med eljest tillämpad praxis.

Till frågan örn särskilt undantag för sådana anställda, vilkas arbetstid är reglerad av kollektivavtal, återkommer jag vid behandlingen av övergångsbestämmelserna.

Slutligen må påpekas, att i enlighet med de sakkunnigas förslag och på av dem anförda skäl i lagtexten använts uttrycket arbetstagare i stället för arbetare.

» §■

Denna paragraf motsvarar 2 § i de sakkunnigas förslag.

Enligt 2 § allmänna arbetstidslagen skall vid tillämpningen av lagen såsom arbetare ej räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej heller verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person ävensom kontorsvaktmästare eller annat underordnat kontorsbiträde.

2 § i lant ar betstids lagen föreskriver, att såsom arbetare vid tillämpning av nämnda lag ej skall räknas medlem av arbetsgivarens familj samt ej heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i överordnad ställning ävensom bokhållare eller annat kontorsbiträde.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava föreslagit bestämmelser i 2 §, enligt vilka den nya lagen icke skall äga tillämpning å medlem av arbetsgivarens familj, anställd företagsledare eller annan befattningshavare i självständig och överordnad ställning samt å apotek anställd farmacevt.

Undantag för medlem av arbetsgivarens familj funnes, enligt vad de sakkunniga anfört — förutom i arbetstidslagarna — även i 1912 års arbetarskyddslag. Såsom skäl för stadgandet hade förnämligast åberopats, att hemmet och familjen borde bevaras från det intrång, som lagens bestämmelser och dess kontroll skulle förorsaka, samt att de känslor av samhörighet och tillgivenhet, som i regel rådde mellan medlemmar av samma familj, utgjorde en ersättning för lagens skyddsföreskrifter.

Av förarbetena till arbetarskyddslagen framginge, att under uttrycket

87 Kungl. Majus proposition nr 96.

»medlem av arbetsgivarens familj» borde inbegripas icke blott anförvanter i rätt ned- och uppstigande led samt arbetsgivarens make utan även avlägsnare släktingar och till och med oskylda personer såsom fosterbarn och myndlingar, när de levde i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhörde hans hushåll. Arbetsrådets praxis syntes hava varit i överensstämmelse härmed. I lantarbetstidsutredningens betänkande 1935 sökte man i motiveringen precisera hithörande kategori, men den där givna tolkningen vann icke bifall i 1936 års proposition (nr 230) med förslag till lantarbetstidslag.

De sakkunniga hava beträffande detta undantag anfört:

Enligt den svenska ståndpunkten är undantaget för familjemedlemmar oberoende av örn det finns andra anställda i företaget eller ej. På den punkten intaga de internationella arbetstidskonventionerna och viss utländsk lagstiftning en annan ståndpunkt, i det undantaget där blott avser företag, som uteslutande sysselsätta familjemedlemmar.

De sakkunniga hava, särskilt med hänsyn till att frågan örn undantag för familjemedlemmar bör örn möjligt regleras likartat i våra arbetstidslagar och till att frågan var föremål för ingående prövning under förarbetena till lantarbetstidslagen, icke velat avvika från den föreskriften, att familjemedlemmar äro uteslutna från lagen. Eljest synes ett visst fog böra tillerkännas de erinringar mot denna princip, som från olika håll framförts inför de sakkunniga. Sålunda hava personalföreningarna alldeles övervägande påyrkat slopande av detta undantag, och detsamma gäller i stor utsträckning även köpmannaföreningarna.

Ur konkurrenssynpunkt synes det mindre tilltalande, att familjemedlemmar — särskilt med den vida omfattning, som detta begrepp har fått i svensk praxis — skola alltid och utan hänsyn till antalet undantagas från arbetstidsregleringen. Frågan är för detaljhandeln av stor praktisk betydelse. Vid en undersökning genom Sveriges köpmannaförbunds försorg 1937 visade det sig, att av något över 5,000 till förbundet anslutna företag mer än 3,000 hade familjemedlemmar anställda, och att av dessa omkring 1,000 arbetade med uteslutande familjemedlemmar. Möjligen hava dock uppgiftslämnarna i viss utsträckning även räknat med sig själva, och siffrorna för företag med familjemedlemmar torde därför vara något för höga. Enligt 1930 års folkräkning voro av butikspersonalen ungefär 7,500 familjemedlemmar; denna siffra synes å andra sidan väl låg.

I fråga örn föreslaget undantag för anställd företagsledare eller annan befattningshavare i självständig och överordnad ställning hava de sakkunniga inledningsvis anfört, att verkliga företagsledare icke gärna kunde underställas en arbetstidsreglering, men att det vore tveksamt, hur långt samma betraktelsesätt kunde tillämpas på annan personal, som vore överordnad eller i särskild förtroendeställning. Personalföreningarna hade nästan enhälligt avstyrkt undantag för personal i ledande ställning, och bland köpmannaföreningarna syntes motståndarna till en dylik regel vara något fler än anhängarna. De sakkunniga hava för egen del anfört:

Man kan icke gärna undvara en undantagsregel av detta slag, som finns inte bara i övriga svenska arbetstidslagar utan vanligen även i utländsk lagstiftning på det här förevarande området. Men fråga är, hur långt man bör sträcka undantaget.

88 Kungl. Majlis proposition nr 96.

Beträffande detaljhandeln är läget sådant, att den personal som här framför allt kominer i fråga, såsom butiksföreståndare och avdelningschefer, med få undantag regelbundet har att deltaga i de underordnades arbete. Örn detta skulle medföra, att vederbörande arbetstagare icke hänfördes under undantagsbestämmelsen, komme denna att här få endast ringa betydelse. Enligt de sakkunnigas mening föreligga emellertid starka sakliga skäl för att på detaljhandelns område göra undantagsregeln tillämplig å t. ex. butiksföreståndare och avdelningschefer i självständig och överordnad ställning, även örn de mer regelmässigt deltaga i underställd personals arbete.

Örn dessa funktionärers arbetstid skulle anpassas efter den här föreslagna lagen, skulle verkliga svårigheter uppkomma. En föreståndare måste i så stor utsträckning som möjligt finnas till hands under den tid företaget kloppet, bland annat för att vid behov kunna stå allmänheten till tjänst. En av hans huvuduppgifter är just att verka som företagets representant gentemot allmänheten, när det inträffar situationer, som de vanliga försäljarna icke kunna bemästra. Och å andra sidan har föreståndaren viktiga uppgifter att fylla även vid arbetets förberedande och avslutande. Ofta måste lian, sedan butiken stängts, företaga rekvisition av varor, beträffande vilka lagret behöver påfyllas. Visserligen strävar man inom detaljhandeln efter att icke allt för hårt utnyttja föreståndarens arbetskraft, varför hans arbetstid i genomsnitt icke torde vara så mycket längre än den vanliga butikspersonalens. _ Men det är angeläget, att icke några lagregler hindra, att arbetstiden vid speciellt behov kan utsträckas så långt som kräves.

Sedan de sakkunniga därefter framhållit, att rätten att uttaga övertid beträffande ifrågavarande arbetstagare icke vore tillfyllest, att särskilda svårigheter förelåge att kontrollera deras arbetstid samt att de överhuvud intoge en alldeles särskild förtroendeställning, hava de sakkunniga fortsatt:

Emellertid bör fasthållas, att undantaget blott är avsett att gälla befattningshavare i självständig och överordnad ställning. Det är endast funktionärer, som verkligen fylla en förtroendepost och som utöva en viss arbetsledande uppgift, som böra undantagas. Det är därför visst icke alla personer, som i dagligt tal kallas butiksföreståndare, filialföreståndare eller avdelningschefer, vilka höra till den här avsedda kategorien. Dit är blott att hänföra sådana anställda, som verkligen intaga en föreståndarställning inom viss affärslokal eller större avdelning av sådan. I ett mindre företag, där arbetsgivaren själv deltager i den dagliga skötseln av affären, torde endast sällan finnas någon sådan funktionär. Dylika finnas däremot ofta inom företag, som drivas i bolags- eller föreningsform, och av särskilt stor betydelse bliva här de detaljhandelsföretag, som hava ett större antal filialer. För att sådana filialföreståndare skola undantagas från lagen förutsättes dock, att de hava att ganska självständigt sköta sitt arbete. Inom vissa affärer torde vara vanligt, att de s. k. butiksföreståndarna icke hava att självständigt besluta örn rekvisitioner o. s. v., utan hava över sig andra funktionärer, som utföra dessa arbeten. I så fall äro blott de överordnade funktionärerna hänförliga under den här behandlade undantagsregeln. Vidare är en filialföreståndare blott undantagen, örn han under sig har åtminstone någon annan funktionär. Däremot torde icke böra uppställas krav på att den underställda personalen skall utgöras av ett flertal personer.

Vad nu sagts har närmast haft avseende å sådana personer, som hava sin verksamhet inom själva försäljningslokalen. Men det äger i lika mån tilllämplighet t. ex. å lagerchefer och lagerförmän. Lagerförmän vid större affärsföretag hava dock, örn de regelbundet deltaga i arbetet, sin arbetstid

Kungl. Majlis proposition nr 96.

reglerad enligt allmänna arbetstidslagen, varför undantaget i den nu ifrågavarande lagen här icke Ilar så stor betydelse.

Då lagen i och för sig skall hava tillämpning även å detaljhandelsföretagens kontorspersonal, gäller även här på samma sätt, att överordnade funktionärer i självständig ställning äro undantagna, vilket särskilt får betydelse för kontorschefer.

Till sist må här uttryckligen framhållas, att den nu lämnade redogörelsen för de arbetstagare, som kunna anses intaga en självständig och överordnad ställning, ej är att anse som uttömmande. Särskilt vid större företag kunna finnas personer i viss ledande ställning, som här icke berörts men vilka böra undantagas från lagen.

Beträffande undantag för farmacevt, anställd å apotek, hava de sakkunniga anfört, att den nya lagen vore avsedd att i och för sig äga tillämpning även å apoteken. Att dessa vore ställda utanför gällande butikstängningslag och att detta i huvudsak bleve fallet även enligt de sakkunnigas förslag till sådan lag, syntes icke motivera att generellt undantaga apoteken från arbetstidslagstiftningen. Sådana anställda, som kunde anses intaga arbetarställning, vore hänförliga under allmänna arbetstidslagen, örn vederbörande apotek hade så många anställda av detta slag, att lagen vore tilllämplig å företaget. Den av de sakkunniga föreslagna lagen komme att bliva tillämplig å åtskilliga funktionärer vid apoteken. Bland annat vore det här fråga örn den s. k. tekniska personalen men även örn andra kategorier av anställda. Vidare har yttrats följande:

Efter konferens med företrädare för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund — och sedan därvid icke påyrkats en lösning i annan riktning — hava de sakkunniga stannat vid att föreslå undantag för de vid apoteken tjänstgörande farmacevterna, såväl farmacie kandidater som fullt utbildade apotekare. Vid elevtjänstgöring före avlagd examen bör däremot här ifrågavarande personal icke i och för sig vara undantagen från lagen. För farmacevterna gäller kollektivavtal, enligt vilket den ordinarie arbetstiden är 42-48 timmar per vecka, och vid övertid skall betalas särskild ersättning. Men dessutom äro farmacevterna skyldiga att fullgöra s. k. nattjänst. Skyldighet att finnas tillgänglig å apoteket nattetid går i tur mellan farmacevterna enligt särskilt schema. Särskilt vid apotek med mindre antal farmacevter återkommer därför sådan tjänstgöring för var och en ganska ofta. Sammanlagt representerar denna nattjänst i regel ett betydligt timantal per år, och örn man skulle betrakta deras tjänst som övertid i lagens mening, bleve den vanliga övertidsramen icke tillräcklig med nuvarande organisation. Antingen bleve då avsevärd personalökning erforderlig, vilket enligt uppgift för närvarande vore svårt att ordna, eller också finge dispensvägen en särskild reglering givas för farmacevternas arbetstid. Härtill kommer, att det faktiska arbete, som kan vara att utföra rinder natten, kan vara synnerligen varierande och ibland är ganska obetydligt. Det synes då knappast rättvist att helt likställa tid under nattjänstgöring med vanlig övertid.

Att i lagen giva specialföreskrifter för detta fall synes icke heller lämpligt, och de sakkunniga hava därför funnit bäst att helt undantaga apotekens farmacevter från lagens tillämpningsområde. Man har därvid även tagit i betraktande, att parterna redan ordnat arbetstidsförhållandena genom kollektivavtal och att man på detta sätt lättare än lagstiftningsvägen torde kunna komma tillrätta med de säregna förhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

90 Yttranden.

Beträffande undantaget för medlem av arbetsgivarens familj anför socialstyrelsen, att den funne detsamma vara rimligt och befogat. Styrelsen ifrågasätter emellertid, huruvida det icke borde kunna anses skäligt, att det i detta stadgande angåves, att undantaget endast gällde beträffande de verkliga familjeföretagen. Karaktären av familjeföretag torde nämligen i vissa fall kunna vara endast skenbar, ty företaget kunde i verkligheten vara blott en avdelning av ett större företag, i vilket fall dess personal bleve att betrakta som den större arbetsgivarens löntagare. Tendenser till företagsbildningar av dylik art hade veterligen yppat sig och torde böra särskilt uppmärksammas i detta sammanhang. I förevarande sammanhang torde böra bemärkas det yttrande av Göteborgs köpmannaförbund rörande filialföretagens ställning, som i det föregående omnämnts vid 1 § under rubriken »Undantag för vissa småföretag.» — Stadsfullmäktige i Gävle förorda en begränsning av förevarande undantag till att avse allenast arbetsgivarens make och barn under 18 år. Att sistnämnda åldersgräns valts sammanhängde med det förhållandet, att en anställd vid uppnåendet av 18 års ålder så gott som undantagslöst enligt numera tillämpade grundsatser ansåges lämna det s. k. elevstadiet. — Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare föreslår jämväl inskränkning av begreppet familjemedlem och ifrågasätter, att detsamma i bättre överensstämmelse med gällande språkbruk skulle omfatta — förutom make — endast skyldemän i rakt upp- och nedstigande led samt adoptivföräldrar och adoptivbarn. Då arbetsrådets praxis gått i annan riktning, syntes en direkt' bestämmelse örn begreppets innebörd erforderlig. — Svenska stadsförbundet anser, att en rimlig lösning av frågan om undantag för familjemedlemmar vore, att från lagens tillämpning undantaga endast företag, som uteslutande sysselsätta familjemedlemmar. — Kooperativa förbundet förklarar, att förefintligheten av undantaget för familjemedlemmar i och för sig vore en betänklig svaghet. Då det emellertid knappast funnes någon möjlighet att inordna familjeföretagen under arbetstidslagen, måste man godkänna undantaget. — Daco ifrågasätter för sin del riktigheten att bibehålla detta undantag uti ifrågavarande lagstiftning. Genom undantaget bleve nämligen de många familjeföretagen på detaljhandelns område i konkurrenshänseende gynnade framför andra företag, och konkurrensförhållandena syntes vara av större betydelse på detta område än inom näringslivet i dess helhet. — Under åberopande av konkurrenssynpunkterna yrka svenska frisörföreningen, Ostergötlands och Norrbottens köpmannaförbund, Sveriges färghandlares riksförbund samt Stockholms speceri- & livsmedelshandlareförening, att förevarande undantag helt skall utgå ur lagen. Samma yrkande framställes av Sveriges hantverksorganisation och stadsfullmäktige i Askersund ävensom Sveriges glas- och porslinshandlar ef örbund, vilken sistnämnda sammanslutning anser det oundgängligt, att alla former av detaljhandel bliva lika ställda gentemot lagen, på det att endast de rent ekonomiska faktorerna skola kunna bliva utslagsgivande för den merkantila utvecklingen. Att undantaget för familjemedlemmar skall utgå

Kungl. Majus proposition nr 96. 91

ur lagen påyrka även, närmast ur sociala synpunkter, svenska frisörarbetareförbundet och kommunalfullmäktige i Hova.

I fråga om undantaget för anställd företagsledare eller annan befattningshavare i självständig och överordnad ställning anför kooperativa förbundet, att de sakkunnigas förslag syntes vara väl motiverat. Det förefölle till och med, som örn de sakkunniga därvidlag varit alltför rigorösa. Härom yttras:

De sakkunniga hava nämligen undantagit butiksföreståndare endast i det fall, att denne har en anställd person under sig. Det förekommer emellertid, att företag, som arbeta med många filialer, kunna hava försäljningsställen, där omsättningen icke är större, än att butiksföreståndaren sköter försäljningen utan hjälp av heltidsanställt biträde. Det kan trots detta icke råda någon tvekan örn, att han inom företaget intager samma ställning som butiksföreståndare i större försäljningsställen inom företaget, och det torde vara svårt att motivera, varför han skall av lagen placeras i en särkategori. Detta synes också vara tämligen meningslöst av den anledningen, att detaljhandelsföretag med den omfattning, som det här rör sig örn, väl i regel torde hava arbetsvillkoren för sina anställda reglerade genom kollektivavtal.

Aven kommerskollegium anser, att den av de sakkunniga angivna begränsningen i fråga örn befattningshavare i självständig ställning, nämligen att han hade en anställd under sig, borde bortfalla, enär det torde förekomma, att t. ex. en butiksföreståndare skötte en affär själv utan hjälp av regelbundet anställt biträde.

Daco erinrar, att de sakkunniga i främsta rummet diskuterat, huruvida butiksföreståndare och avdelningschefer i självständig och överordnad ställning skulle undantagas, även om de mera regelmässigt deltoge i underställd personals arbete. Daco delade icke de sakkunnigas uppfattning, att verkliga svårigheter skulle uppkomma, örn dessa funktionärers arbetstid skulle anpassas efter lagen. En butiksföreståndare, som regelbundet deltoge i försäljningsarbetet, borde hava så stor underordnad personal till sitt förfogande, att han under den ordinarie arbetstiden hade möjlighet att utföra även de övriga uppgifter, som ålåge honom. En regel utformad på sätt som de sakkunniga föreslagit vore uppenbarligen ägnad att leda till missbruk. Undantaget i 2 § b) borde därför begränsas till sådan företagsledare, som vore arbetsledare i den mening, vari denna beteckning begagnades i lagen örn förenings- och förhandlingsrätt, d. v. s. befattningshavare, som vore anställd att såsom arbetsgivarens ställföreträdare leda, fördela och kontrollera arbete, vilket utfördes av honom underställd personal och i vilket han icke annat än tillfälligtvis själv deltoge.

Svenska handelsarbetareförbundet anför, att anledningen till att personalföreningarna hos de sakkunniga nästan enhälligt avstyrkt förevarande undantag torde vara, att man inom dessa ägde en noggrann kännedom örn den ställning, som butiksföreståndare, filialföreståndare eller med dem jämställda befattningshavare intoge. Härefter fortsätter förbundet:

De sakkunniga synas emellertid icke hava varit fullt införstådda med vare sig ifrågavarande arbetstagares arbetsuppgifter eller ställning inom företaget.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departe-

ments-

chefen.

Då de sakkunniga framhålla, att man inom detaljhandeln eftersträvar att icke alltför hårt utnyttja föreståndarens arbetskraft, vilja vi med stöd av den erfarenhet, som vunnits genom många års förhandlingsarbete, framhålla, att nära nog motsatsen överensstämmer med verkliga förhållandet. Ifrågavarande föreståndare deltaga i expedition Karbetet i minst samma utsträckning som de under dessa, s. k. underordnade, anställda. De äro icke att betrakta såsom arbetsledare på samma sätt som på andra områden inom näringslivet, utan befinna sig i en sorts förstamansställning och åtnjuta som sådana högre lön än övriga anställda. Dessa arbetstagare äro i behov av minst samma skydd av lagstiftning som övriga inom detaljhandeln anställda.

Den definition, som de sakkunniga givit åt butiksföreståndare, vilka skola vara undantagna lagens bestämmelser, är i övrigt mycket obestämd. Det sägs t. ex., att filialföreståndare, som lagen förutsätter skola undantagas från lagens tillämpning, hava att ganska självständigt sköta sitt arbete. Örn denna självständighet lämnas emellertid icke någon anvisning. Då likväl förutsättes, att butiksföreståndare icke hava att självständigt besluta örn varurekvisitioner, hava de sakkunniga kommit på sidan av verkligheten. I allmänhet hava butiksföreståndarna att självständigt rekvirera varor för butikens försäljningsbehov och över dem stående funktionärer utföra icke sådant arbete. I större företag med mångfilialsystem har affärschefen vid sin sida en s. k. assistent eller butiksinspektör, som bland annat utövar tillsyn av filialernas skötsel, men en sådan arbetstagare har icke under sig någon underordnad personal enligt den föreslagna lagens mening. Det bör även framhållas, att i alla de kollektiva avtal, vilka upprättats med företag, som hava filialer, regleras icke blott filialföreståndarens lön utan jämväl arbetstiden. Mot en sådan anordning har ingen anmärkning förekommit från de företagare, som närmast äro beroende av denna fråga. Enligt de sakkunnigas motivering framgår för övrigt icke vad man avser med begreppet filialföreståndare, som skulle falla utanför lagens tillämpning, och i lagtexten kan heller icke detta utläsas. Förbundet hemställer, att den föreslagna undantagsbestämmelsen antingen helt utgår eller också begränsas till sådana arbetstagare, som äro verkliga arbetsledare och sålunda icke deltaga i de underordnades arbete.

Den uppfattning, åt vilken handelsarbetareförbundet givit uttryck, delas även av landsorganisationen och kommunalfullmäktige i Boo.

Stockholms speceri- & livsmedelshandlareförening hemställer, att undantaget under b) måtte utgå och lagen sålunda gillia lika för alla.

Undantaget för å apotek anställd farmacevt beröres icke i yttrandena.

Yad beträffar det under a) upptagna undantaget för medlem av arbetsgivarens familj synas tillräckliga skäl icke föreligga vare sig att låta detta undantag helt utgå eller att i förevarande lag giva detsamma annan innebörd än i de övriga arbetstidslagarna. De av socialstyrelsen och Göteborgs köpmannaförbund påpekade förhållandena i fråga örn skenbara familjeföretag torde emellertid böra med uppmärksamhet beaktas och tillsyn övas över att lagen icke kringgås.

I fråga örn undantaget under b) för vissa överordnade befattningshavare finner jag det angeläget, att detsamma i görligaste mån överensstämmer med motsvarande undantag i allmänna arbetstidslagen och lantarbets-

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tidslagen. Undantag synes på grund härav böra göras för »företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning». Vid tillämpningen av denna bestämmelse synes arbetsrådets praxis beträffande motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen böra vara vägledande. I tveksamma fall torde först efter en prövning från arbetsrådets sida av föreliggande faktiska omständigheter kunna avgöras, huruvida vederbörande befattningshavares ställning är sådan, att hans arbetstid skall vara reglerad av lagen eller ej.

Vidkommande slutligen det under c) upptagna undantaget för å apotek anställd farmacevt synas de sakkunniga hava förebragt goda skäl för detsamma. Deras förslag, mot vilket erinran icke framställts, torde därför böra godtagas i oförändrat skick.

Denna paragraf motsvarar 3 § i de sakkunnigas förslag, som nära överensstämmer med 3 § i såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat örn att — liksom i övriga arbetstidslagar — den allmänna regeln borde vara den, att arbetsrådet hade att avgiva utlåtande i frågor rörande lagens tillämpning, medan det slutliga avgörandet tillkomme domstol. I första stycket angåves emellertid tre fall, där det ansetts önskvärt, att arbetsrådet med sin särskilda sakkunskap finge träffa själva beslutet. Denna ordning skulle tillämpas, när det gällde att avgöra, örn lagen ägde tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare samt örn viss arbetstagare skulle inräknas i det i 1 § 1 mom. stadgade antalet arbetstagare.

Yttranden.

Arbetsrådet anser det icke nödvändigt att stadga, att rådet skall avgöra, huruvida viss arbetstagare skall enligt 1 § 1 mom. inräknas i det antal arbetstagare, som där sägs. Detta torde nämligen direkt följa av arbetsrådets åliggande att träffa avgörande i fråga om lagens tillämplighet å visst arbete.

Göteborgs köpmannaförbund uttalar den önskan, att första stycket måtte kompletteras med ett stadgande, som tillåter jämväl näringsorganisationerna att begära sådant avgörande av arbetsrådet, varom i samma stycke sägs.

Denna paragraf har med allenast mindre formell jämkning avfattats i enlighet med de sakkunnigas förslag. Stadgandet att arbetsrådet skall avgöra, huruvida viss arbetstagare skall enligt 1 § första stycket inräknas i det antal arbetstagare, som där sägs, torde visserligen, såsom arbetsrådet anfört, icke vara nödvändigt, men synes för tydlighetens skull böra medtagas. Det må nämnas, att ett motsvarande stadgande fanns intaget i 1936 års lantarbetstidslag.

Departe-

ments-

chefen.

94 Kungl. Majus proposition nr 96.

Enär enligt bestämmelse i förevarande paragraf den, vars rätt är beroende av ett arbetsrådets avgörande enligt paragrafen, alltid äger begära sådant avgörande, synes anledning ej föreligga att införa det av Göteborgs köpmannaförbund ifrågasatta kompletterande stadgandet.

Jag övergår nu till lagens andra huvudavdelning, som behandlar »ordinarie arbetstid».

Ordinarie arbetstid (4 och 5 §g).

4 §■

Denna paragraf innehåller huvudbestämmelserna örn det ordinarie arbetet och motsvaras av 4 § i de sakkunnigas förslag.

I det föregående har redogörelse lämnats för stadgandena i gällande arbetstidslagar rörande den ordinarie arbetstiden. Av denna redogörelse framgår, att undantag från den principiella 48-timmars arbetsveckan kunna förekomma, i det att möjlighet erbjudes till överflyttning av arbetstid från en vecka till en annan såväl enligt allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen i vad angår djurskötsel och trädgårdsskötsel. Beträffande det egentliga lantbruksarbetet har redan i lagen fastslagits olika längd för veckoarbetet under tre olika tidsperioder (41, 46 och 54 timmar); rätt till överflyttning av sådan arbetstid från en del året till en annan förefinnes däremot icke.

1930 års konventionsförslag innehåller, såsom förut omnämnts, en bestämmelse örn rätt till överflyttning av arbetstid. Denna bestämmelse är tilllämplig i undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet måste utföras, göra det omöjligt att tillämpa huvudbestämmelserna örn arbetstidens längd. Genom författningar, utfärdade av offentlig myndighet, må därvid medgivas en fördelning av arbetstiden över en längre tidrymd än en vecka; dock må den genomsnittliga arbetstiden, beräknad med hänsyn till det avsedda antalet veckor, icke överstiga 48 timmar i veckan eller arbetstiden under någon dag överstiga 10 timmar.

Yad lagstiftningen på förevarande område i våra nordiska grannländer beträffar må anföras, att den ordinarie arbetstiden enligt Finlands arbetstidslag ej får vara mer än 47 timmar i veckan och högst nio timmar något dygn. Rätt till överflyttning av arbetstid föreligger icke. — I den norska arbetstidslagen är huvudregeln den, att den ordinarie arbetstiden icke får vara mer än 48 timmar i veckan och högst nio timmar något dygn. Avvikelse kan dock ske i vissa fall. Sålunda kan vederbörande departement medgiva annan förläggning av arbetet, örn icke arbetstiden i genomsnitt för högst sex veckor blir mer än 48 timmar i veckan; förutsättning är, att företagets eller arbetets natur nödvändiggör en oregelbunden fördelning av arbetstiden. Örn i visst yrke eller företag på regelbundet återkommande tider av året inträder stark arbetspåfrestning, kan vidare arbetstiden för-

95 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

delas på annat sätt, blott den icke för år i genomsnitt överstiger 48 timmar i veckan samt icke blir mer än 10 timmar någon dag och 54 timmar någon vecka. I nu nämnda fall skola arbetarna och deras organisationer få tillfälle att uttala sig.

Svar ä de sakkunnigas frågeformulär.

I de svar, som inkommit från föreningar av anställda å de sakkunnigas i början av år 1936 utfärdade frågeformulär, har man i regel ansett principen örn 48-timmars arbetsvecka böra tillämpas utan inskränkning. I svaren från arbetsgivarnas sammanslutningar finnas däremot uttalanden till förmån för att arbetstiden endast skulle begränsas för år eller annan längre tidsperiod. Sympatier hava även uttalats för att arbetstiden skulle bestämmas olika för olika delar av året. Därvid hava framkommit förslag både örn att arbetstiden under sommaren skulle bestämmas kortare och att den skulle sättas längre än under året i övrigt. Från ganska många håll har föreslagits längre arbetstid under veckorna närmast före jul, men förslag föreligga även örn förlängd arbetstid under andra säsongtider.

De sakkunniga.

De sakkunnigas förslag innehåller såsom huvudregel, att arbetstiden icke må överstiga för vecka 48 timmar och för dygn 10 timmar. Därutöver har emellertid föreslagits viss rätt till överflyttning av arbetstid.

De sakkunniga hava förklarat, att de vid övervägande av vad som förekommit i de nyss omförmälda svaren å utsända frågeformulär och med beaktande av detaljhandelns särskilda förhållanden kommit till den uppfattningen, att allmänna arbetstidslagens stränga reglering i fråga örn rätt till överflyttning av arbetstid skulle föranleda betydande svårigheter, samt vidare anfört:

Inom detaljhandelns flesta branscher är behovet av arbete ej lika fördelat över årets veckor, utan det finns en eller flera säsonger, då påfrestningen på personalen blir förhållandevis stor, men mellan dessa bruka ligga mer tysta perioder, då de anställda kunna erhålla större ledighet. Detsamma gäller även den verksamhet utanför detaljhandeln, som lagen skulle omfatta. Ur de anställdas synpunkt synes icke något vara att invända mot att en överflyttning av arbetstid mellan de olika veckorna kan ske, örn blott arbetstiden i genomsnitt stannar vid 48 timmar i veckan. En bestämmelse härom bör dock utformas med tanke på att en sådan överflyttning icke får tillåtas i den utsträckning, att de anställda vissa veckor oskäligt betungas. Vidare kan det med visst fog anföras, att kontrollen över lagens efterlevnad försvåras, örn den period inom vilken överflyttning får ske göres alltför lång. Men en överflyttningsrätt bör finnas, som icke är beroende av arbetsrådets tillstånd i varje särskilt fall utan kan tillgripas utan omgång och formalitet.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att den i lantarbetstidslagen valda regleringen, enligt vilken arbetstiden i hög grad varierade efter olika årstider, icke passade för detaljhandeln, enär säsongerna inom de olika branscherna icke alltid infölle vid samma tid. Härom hava de sakkunniga yttrat:

96 Kungl. May.ts proposition nr 96.

För de flesta är visserligen tiden före jul den mest arbetstyngda, men vid sidan härav hava t. ex. manufakturhandeln och närbesläktade branscher säsong viss tid vår och höst. För vissa branscher är arbetet särskilt påfrestande omkring flyttningstiden i oktober. I allmänhet kan större ledighet beredas sommartid, men för vissa branscher och orter kan i stället denna tid vara särskilt arbetstyngd. Säsongernas längd kan även vara mycket olika, ibland blott ett par veckor men stundom två månader eller rentav mera. Vid sidan av säsongpåfrestningar må nämnas sådana, som orsakas av inventeringar och realisationer, men åtminstone de sistniimnda torde numera vara av förhållandevis mindre betydelse med hänsyn till behovet av arbetstidsöverflyttning.

Det skulle kunna göras gällande, att det här berörda ökade behovet av arbete vissa tider borde helt tillgodoses genom övertidsarbete, men i så fall torde betydande svårigheter för arbetsgivarna inträda med tanke både på den begränsade övertidsramen och den lagstadgade övertidsersättningen enligt förslaget.

De sakkunniga hava föreslagit, att arbetstiden skall kunna fördelas på annat sätt än enligt huvudregeln — 48 timmar i veckan — örn det blott iakttages, att veckoarbetstiden i genomsnitt för varje åtta-veckorsperiod icke överstiger 48 timmar. Dock skall den ordinarie arbetstiden icke någon vecka få vara mer än 54 timmar och icke något dygn mer än 10 timmar. Genomsnittet skall beräknas för fasta fortlöpande perioder. Då det skulle vara olämpligt att låta beräkningen av åttaveckorsperioderna löpa från kalenderårets början, i vilket fall det skulle återstå en fyra-veckorsperiod i december, när behovet av överflyttning i regel vore störst, hava de sakkunniga föreslagit, att åttaveckorsperioderna skulle räknas från den 1 augusti varje år, vilket syntes giva det för detaljhandeln i allmänhet bästa resultatet.

I fråga örn de sålunda föreslagna bestämmelserna hava de sakkunniga vidare anfört:

Den föreslagna lösningen torde icke helt tillfredsställa önskemålen på köpmannahåll, där man vid förhandlingar inför de sakkunniga förordat periodens bestämmande till 13 veckor (ett kvartal). De sakkunniga förbise icke, att en period av åtta veckor för vissa branscher kan synas för kort, då vissa säsongpåfrestningar kunna räcka längre än denna tid. I regel torde dock en tid av åtta veckor vara tillräcklig, och skulle i enstaka fall svårigheter av större betydelse uppkomma, kan arbetsrådet enligt 5 § av lagförslaget medgiva undantag för visst företag eller Kungl. Maj:t enligt 11 § för hel bransch.

Vid förhandlingarna inför de sakkunniga hava å andra sidan vissa talesmän för de anställda förordat, att överflyttningsrätten, örn den överhuvud taget skall finnas, bör inskränkas till en period av fyra veckor. Att i så hög grad begränsa möjligheten att variera arbetstiden skulle enligt de sakkunnigas mening dock betaga den nu ifrågavarande regeln dess egentliga värde. Det har anförts, att en så kort period skulle vara erforderlig för att kunna kontrollera arbetstiden, men med hänsyn till 9 § i lagförslaget (bestämmelser rörande journalföring) torde denna invändning icke vara så tungt vägande. Det har vidare framhållits, att genom en längre gående överflyttningsrätt behovet av övertidsarbete och därmed också de anställdas övertidsersättning blir mindre. Men ur allmän synpunkt synes det närmast vara en fördel, om driften kan så rationaliseras, att ej så mycket övertidsarbete blir erfor-

97 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

derligt. Därmed kan på längre sikt räknat uppnås större fritid, vilket kan vara av värde även för de anställda. Genom överfijttningsrätten sporras nämligen arbetsgivarnas intresse för att verkligen under mer tysta perioder giva de anställda all den ledighet, som förhållandena medgiva, för att i stället kunna använda den besparade tiden under säsong och undvika att då uttaga övertidsarbete. Den så erhållna fritiden kan för arbetstagarna vara ganska värdefull.

Yttranden.

Beträffande först frågan örn inaximeringen av arbetstiden per vecka må, utöver vad i det föregående allmänt anförts rörande huvudprincipen örn 48-timmarsvecka även för de i detaljhandelsföretag anställda, omnämnas, att förlängning av veckoarbetstiden i några yttranden påyrkats för vissa särskilda yrkesgrupper.

Sveriges bageriidlcareförening framhåller, att svårigheter vid 48-timmarsvecka i särskild grad komme att drabba bageributikerna. Det syntes därför väl motiverat med en undantagsställning för dessa butiker, en undantagsställning vilken torde vara så mycket mer berättigad, som i butikstängningslagen särskilda bestämmelser örn öppethållande av dessa affärer ansetts erforderliga. Örn de allmänhetens krav, som föranlett dessa särbestämmelser, skulle kunna tillgodoses, erfordrades det, att en korrespondens mellan lagarna åvägabringades, möjliggörande ett utnyttjande av arbetskraften på det sätt, som de säregna arbetsförhållandena föranledde. Arbetstiden för bageributikernas biträden borde med hänsyn därtill fastställas till 54 timmar per vecka. Sveriges konditorförening föreslår för sin del, att arbetstiden måtte sättas till genomsnittligt 10 timmar per dygn. A andra sidan förklarar svenska konditorföreningen, att de sakkunnigas förslag på ett tillfredsställande sätt syntes beakta motsatta åskådningar och smidigt anpassa sig efter såväl allmänhetens som vrkesidkarnas krav. — Svenska bokhandlareföreningens samarbetsorganisation framhåller, att i ett säsongbetonat yrke som butikshandeln i allmänhet och bokhandeln i synnerhet — där arbetstagarna redan vid anställandet måste vara fullt medvetna örn nödvändigheten av förlängd arbetstid under vissa perioder — arbetstidsbegränsningen icke borde gälla dessa redan från början kända perioder. Härom anföres:

Vid försäljningsarbetet under december månad ävensom vid den forcerade skolboksförsäljningen i samband med skolornas början och under inventeringstiden finnes det icke någon möjlighet för den personal, som under den övriga delen av året är tillräcklig och i många fall mer än tillräcklig, att med 10 timmars arbete medhinna det nödvändiga arbetet. Detta skulle alltså tvinga till ett regelbundet och varje år på bestämd tid återkommande utnyttjande av en del av den övertidsrätt, som lagförslaget medgiver arbetsgivaren, men som i många fall behöver vara reserverad för mera oväntat uppstående behov. För att undvika detta skulle sålunda erfordras anställande av extra personal, men då det på så gott som varje post erfordras yrkeskunniga och vana medhjälpare, är denna utväg oframkomlig. Att för det ökade arbetet under dessa korta perioder öka den ordinarie personalen under hela året är ekonomiskt outförbar! Visserligen anvisar lagförslagets 5 § vissa vägar för dispens från den i 4 § angivna arbetsbegränsningen,

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. ssss »8 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

men dessa vägar göras ensidigt beroende av den ena partens ståndpunktstagande och kunna därigenom giva anledning till onödiga konflikter.

Den föreslagna arbetstidsbegränsningen borde icke äga full tillämplighet under december månad samt under ytterligare sex av årets veckor, som arbetsgivaren skulle äga bestämma.

I fråga örn kallbadhus, som ju äro sommarsäsongföretag, ifrågasätta stadsfullmäktige i Hälsingborg, att den dagliga arbetstiden skall få utsträckas till nio timmar för dygn i enlighet med de principer, som förekomma i lantarbetstidslagen beträffande sommararbete. — Ostergötlands och Södermanlands handelskammare samt Ostergötlands köpmannaförbund framhålla önskvärdheten av en uppmjukning av lagens bestämmelser på så sätt, att, med hänsyn till den starka belastning, som alltid förekommer vid julhandeln, den ordinarie arbetstiden under tiden den 3—24 december alltid måtte kunna utsträckas till 54 timmar per vecka. Gotlands handelskammare gör gällande, att medgivandet att låta arbetet inom viss tid få fortgå utöver normal arbetstid icke vore tillfyllest för att de inom detaljhandeln normalt förekommande arbetena med julskyltning och årsinventering skulle kunna bliva utförda utan övertidsarbete. Västergötlands och norra Hallands handelskammare påyrkar allmänt en bestämd uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna med hänsyn till det arbete, som är erforderligt vid högtider, jubiléer och dylikt.

Att maximibestämmelsen beträffande dygn sarbetet — 10 timmar — måtte helt utgå påyrkas av Östergötlands köpmannaförbund under hänvisning till säsong-, skyltnings- och realisationstider. Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund anser en uppmjukning av berörda maximibestämmelse nödvändig med hänsyn till att arbetet i skohandeln vissa dagar kan bliva starkt anhopat, särskilt vid jultiden. Svenska bokhandlareföreningens samarbetsorganisation föreslår, såsom förut nämnts, borttagande av dygnsmaximum beträffande december månad samt därutöver sex veckor årligen enligt arbetsgivarens bestämmande. — Kommerskollegium finner goda skäl föreligga för att maximeringen av arbetstiden per dygn ej fastlåses vid 10 timmar utan att en utjämningsmöjlighet beredes över två på varandra följande dygn, så att arbetstiden därunder ej finge överstiga 20 timmar. Förebild till en sådan anordning funnes bland annat i sjöarbetstidslagen. Förslag av sådant innehåll framställas även av Stockholms handelskammare och föreningen blomsterförmedlingen. — Överståthållarämbetet och stadsf skalen i Stockholm påpeka, att föreskrift saknas i förslaget därom, att arbetstid skall åtföljas av viss tids vila. Hinder syntes därför icke föreligga för arbetsgivare att, utan hörande av arbetsrådet, hålla arbetstagare i arbete ända upp till 20 timmar i följd. Klarare utformning av lagtexten syntes därför erforderlig.

Yad därefter angår frågan örn fördelning av arbetstiden under viss tidsperiod framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att —även örn sakkunnigförslaget i denna ömtåliga fråga, beträffande vilken intressemot-

Kungl. Majus proposition nr 96.

sättningarna torde vara särskilt starkt framträdande, icke kunde förväntas fullt ut tillfredsställa någondera parten — förslaget dock syntes innebära en rimlig och ur det allmännas synpunkt godtagbar lösning av frågan. Det behov av ytterligare utökning av åttaveckorsperioden, som undantagsvis kunde föreligga för vissa säsongbetonade affärsgrenar, torde kunna förväntas bliva tillgodosett efter medgivande av arbetsrådet (enligt 5 §). — Kooperativa förbundet anför, att den rätt till modifiering i fråga örn arbetstidens olika förläggning, som de sakkunnigas förslag medgåve, vore i princip riktig. Den angåve dock förvisso endast det minimum, som kunde ifrågakomma. Detaljhandeln vore inom många av sina branscher i hög grad säsongbetonad, och detta nödgades man naturligtvis taga hänsyn till vid en laglig reglering av arbetstiden. Med hänsyn därtill måste den i förslaget medgivna förskjutningen mellan veckorna anses vara ett minimum, som icke kunde underskridas. — Sveriges glas- och porslinshandlareförbund yrkar, att åttaveckorsperioderna skola få väljas fritt och icke med utgångspunkt från den 1 augusti, samt yttrar härom:

Genom den föreslagna bestämmelsen skulle hela den tid, under vilken arbetet inom detaljhandeln är som mest intensifierat, julhandeln och efterföljande nyårsinventering, infalla under en och samma åttaveckorsperiod. Detta skulle åsamka detaljhandeln betydande olägenheter och nödga till övertidsarbete eller anställande av extra personal, i båda fallen fördyrande varudistributionen. Eller också måste inventeringen — och därmed också bokslutet — förläggas till sommaren, varigenom möjligheterna skulle beskäras att lämna personalen semesterledighet på denna för densamma bäst lämpade tidpunkten av året. Kisk skulle alltså föreligga, att den skyddslagstiftning, varom här är fråga, skulle bli till direkt men för dem, vilkas intressen den är avsedd att tillvarataga.

I flera yttranden framhålles, att åtta veckor är en för kort period för tillåten överflyttning av arbetstid. Svenska arbetsgivareföreningen finner den föreslagna beräkningsperioden för snävt tilltagen med hänsyn till de speciella, från bransch till bransch växlande förhållanden, som präglade detaljhandeln. En period på tre månader torde bättre överensstämma med ett verklighetskrav. Föreningen förklarar sig icke förbise, att en dylik utspridning av arbetstiden måste i viss mån försvåra kontrollen. Dessa svårigheter torde emellertid icke vara oöverkomliga. I varje fall vore det tillrådligt, att här gå fram med långt större varsamhet, när det gällde begränsningens ram, än vad som iakttagits vid den allmänna arbetstidslagens utformning. — Stadsfullmäktige i Sollefteå, som i första hand framhålla önskvärdheten av att bestämmelserna örn maximering av arbetstiden i någon mån mildrades, förklara, att hänsynen till säsongpåfrestningar borde föranleda frihet att i vidsträcktare mån än vad förslaget medgåve fördela arbetstiden. Samma ståndpunkt intages av Skånes handelskammare. — Kommerskollegium, Göteborgs köpmannaförbund samt Sveriges skomakeriidkare och skohandlares riksförbund föreslå, att åttaveckorsperioden utvidgas till tolvveckorsperiod, vilket motsvarar ungefär ett kvartal. Köpmannaförbundet erinrar därvid örn att skobranschen och beklädnadsbranschen äro utsatta

100 Kungl. Majus proposition nr 96.

för stark påfrestning särskilt under april och maj. — Köpmännens garantiförening, Sveriges köpmannaförbund, Västergötlands köpmannaförbund, Stockholms handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare förorda en utsträckning till 13-veckorsperioder. Sveriges köpmannaförbund anför, att en sådan förlängning skulle vara av särskilt värde för manufakturbranschen, vilken hade relativt långa säsonger, upp till tre månader, samt däremellan långa perioder, då arbetet i allmänhet vore mindre intensivt. Köpmännens garantiförening hänvisar såsom stöd för uppfattningen att en dylik förlängning måste anses motiverad till att föreningen efter riksöverenskommelsernas tillkomst plägat träffa avtal örn att i de fall, då inbesparing sker å ordinarie arbetstid, sålunda inbesparad arbetstid skall kunna uttagas å övertid utan ersättning vid senare liggande tidpunkt, vilken överhuvud icke är närmare fixerad i själva avtalet. — Stockholms speceri- och livsmedelshandlareförening föreslår, att åttaveckorsperioden skall utsträckas till att omfatta helt kalenderår.

A andra sidan har i åtskilliga yttranden anförts, att möjlighet till överflyttning av arbetstid i den föreslagna ordningen icke bör medgivas.

Arbetsrådet framhåller, att en rätt till dylik överflyttning skulle föranleda åtskilliga svårigheter i fråga örn beräkning av övertid. Till stöd för de sakkunnigas förslag skulle möjligen kunna åberopas, att en liknande beräkning vore tillåten enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Det borde emellertid ihågkommas, att genomsnittsberäkning utan tillstånd av arbetsrådet vore tillåten endast för arbete, som bedreves med regelbunden skiftindelning, i vilket fall beräkningen enligt den allmänna arbetstidslagen finge äga rum under en period av högst tre veckor. I övrigt erfordrades särskilt tillstånd av arbetsrådet. Sådant tillstånd hade nästan genomgående avsett enstaka arbetare eller arbetargrupper och perioden hade därvid endast i ytterst sällsynta undantagsfall uppgått till så lång tid som åtta veckor. Beträffande de sakkunnigas uppfattning att detaljhandelns säsongpåfrestningar påkallade större smidighet i regleringen än enligt allmänna arbetstidslagen anför arbetsrådet:

Säsongpåfrestningar vore icke något för detaljhandeln särskilt utmärkande utan torde i fullt lika stor omfattning göra sig gällande inom mycket stora delar av den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde. Vid tillämpningen av sistnämnda lag har den uppfattningen alltid varit rådande, att säsongpåfrestningarna skulle mötas i första hand genom utnyttjande av den just för detta ändamål avsedda övertid, varom stadgas i 7 § 2 mom. av lagen, och i andra hand genom av arbetsrådet efter särskild prövning medgiven ytterligare övertid enligt 3 mom. i samma paragraf. Såvitt arbetsrådet kunnat finna hava liknande principer i vidsträckt omfattning kommit till användning såväl vid den kollektivavtalsmässiga regleringen av hithörande frågor som i den utländska lagstiftningen på området. Det må jämväl anmärkas, att rätten till överflyttning av ordinarie arbetstid inom vissa fasta åttaveckorsperioder icke medför någon lindring i säsongpåfrestningarna för de företag, där säsongen sammanfaller med en sådan åttaveckorsperiod eller täcker den största delen därav.

101 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Arbetsrådet påpekar, att anledningen till att de sakkunniga sökt tillgodose behovet av utsträckt arbetstid under säsongerna genom överflyttning av ordinarie arbetstid och icke genom övertid torde sammanhänga med de sakkunnigas uppfattning, att arbete å sådan övertid, som eljest skulle komma till användning, borde betalas med särskild övertidsersättning.

Jämväl riksförsäkringsanstalten påvisar, hurusom rätten till viss genomsnittsberäkning av arbetstiden skulle försvåra kontrollen över lagens efterlevnad, samt förklarar, att det bör övervägas, huruvida icke nämnda rätt skulle kunna borttagas eller åtminstone den period, beträffande vilken den skulle få ifrågakomma, skulle kunna avsevärt minskas. — Svenska handelsarbetareförbundet framhåller, att förbundet sedan många år har kollektivavtal upprättade för butikspersonal inom detaljhandeln, vilka nära nog undantagslöst innehålla bestämmelse örn 48-timmars arbetsvecka. Förbundets riksavtal med köpmännens garantiförening innehölle bestämmelse örn 48-timmars arbetsvecka utan någon genomsnittlig beräkning periodvis. Förbundet anför därefter vidare:

Vunnen erfarenhet ger vid handen att köpmännen kunna reglera arbetstiden på angivet sätt och oövervinnliga svårigheter synas icke ha uppstått vid sådan reglering av arbetstiden. Förbundet har avtal upprättade inom alla branscher inom detaljhandeln över hela vårt land och vid upprättandet av dessa ha sådana olägenheter icke förmärkts, som de sakkunniga synas förutsätta. Örn oövervinnliga svårigheter förefunnits, skulle med största sannolikhet köpmännen givit uttryck för dessa vid avtalsförhandlingar. Då köpmännen utan inskränkningar accepterat 48-timmars vecka vid uppgörelser örn kollektivavtal, synas starka skäl tala för att lagstiftningen stadfäster genom avtalsverksamheten vunnen praxis. Enligt förbundets mening bör sålunda bestämmelsen om den genomsnittliga arbetstiden för en tidrymd av högst åtta veckor utgå ur lagförslaget.

Åt samma inställning till förevarande spörsmål hava även stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo givit uttryck.

Landsorganisationen anför:

Den medgivna fakultativa genomsnittsberäkningen för åttaveckorsperiod saknar motsvarighet i allmänna arbetstidslagen. De sakkunniga lia ansett, att den allmänna arbetstidslagens stränga reglering skulle föranleda betydande svårigheter för detaljhandeln, särskilt med hänsyn till säsongpåfrestningen. Säsongpåfrestningen är emellertid ett typiskt sådant »särskilt förhållande», vilket avses i bestämmelsen i 7 § 2 morn., och där förutsättes påkalla anlitande av den allmänna övertiden; i trängande fall torde dylik säsongpåfrestning liven kunna åberopas som skäl för ytterligare eftergift enligt 7 § 3 mom. Mot antagandet örn nödvändigheten av rätt till överflyttning av ordinarie arbetstid på grund av här ifrågavarande förhållande tala för övrigt erfarenheterna från de företag, vid vilka arbetsförhållandena äro reglerade genom kollektivavtal utan överflyttningsrätt. Under alla förhållanden synes rätt till genomsnittsberäkning böra göras beroende av arbetsrådets tillstånd.

Dåvö anser, att det för de anställda måste vara av stor betydelse, att arbetstiden regelmässigt är begränsad på sådant sätt, att den på förhand tryggar en fritid, som kan användas såväl till rekreation som till fortsatt utbildning inom yrket. En ledighet, vars infallande icke på förhand kunde

102 Kungl. Majus proposition nr 96.

Departe-

ments*

chefen.

beräknas, vore icke av denna beskaffenhet. Redan ur dessa synpunkter måste den föreslagna rätten till överflyttning anses i hög grad missgynna de anställda på handelns område. Det läge vidare i öppen dag, att lagen knappast kirnde komma att på ett effektivt sätt övervakas — särskilt inom det stora antal affärer, där personalen vore oorganiserad — om den ordinarie arbetstiden vissa veckor kunde utsträckas till 54 timmar per vecka. Det bleve nämligen då omöjligt för de anställda att vecka efter vecka avgöra, örn de utfört övertidsarbete eller icke. Diskussionen härom med arbetsgivaren kunde sålunda upptagas först vid slutet av åttaveckorsperioden. Många anställda stöde i sådan beroendeställning till principalen, att man icke i efterhand komme att våga framställa några anspråk på övertidsersättning. Särskilt bleve detta fallet, örn arbetsgivarens anteckningar i journalen icke överensstämde med den anställdes egna noteringar. Varken i Norge eller Finland hade man funnit behov föreligga av en så vidsträckt överflyttningsrätt, som de sakkunniga föreslagit. Bestämmelserna i 4 § borde därför ändras till överensstämmelse med den allmänna arbetstidslagens motsvarande regler. — Municipalfullmäktige i Kiruna yrka för sin del, att den period, inom vilken överflyttning skall få ske, måtte inskränkas till två veckor.

De sakkunnigas förslag beträffande innehållet i huvudbestämmelserna rörande arbetstidens reglering, vilka innebära en ordinarie arbetstid av högst 48 timmar i veckan och högst 10 timmar för dygn, har godtagits i så gott som alla yttranden. Jag anser för egen del, att bestämmelser av sådant innehåll böra inflyta i lagen. Tillräckliga skäl för att genom direkta lagregler göra undantag för vissa slag av rörelser synas icke föreligga. Därest sådant undantag i vissa fall kan befinnas erforderligt — vare sig beträffande veckoarbetstiden eller i fråga örn dygnsarbetstiden — torde tillstånd till undantag böra sökas hos arbetsrådet enligt 5 § eller hos Kungl. Majit enligt 12 §.

I förevarande paragraf hava de sakkunniga, utöver huvudbestämmelserna, upptagit ett stadgande rörande rätt till överflyttning av arbetstid av den innebörd, att arbetstiden skulle få fördelas på annat sätt än enligt huvudreglerna, under förutsättning att sammanlagda arbetstiden för en tidrymd av högst åtta veckor, med utgångspunkt från den 1 augusti varje år, icke bleve längre än att den motsvarade 48 timmar i veckan. Därvid hade emellertid maximum för veckoarbetstiden bestämts till 54 timmar. Maximum för dygnsarbetstiden skulle liksom eljest utgöra 10 timmar. Denna rätt till överflyttning skulle få utövas enligt arbetsgivarens eget skön utan tillstånd av arbetsrådet. De sakkunniga hava ansett, att särskilda förhållanden inom detaljhandeln tarvade en dylik överflyttningsrätt, som kunde tillgripas utan omgång och formalitet, samt att det ur de anställdas synpunkt icke kunde vara något att invända däremot, örn blott arbetstiden i genomsnitt stannade vid 48 timmar i veckan. Att direkt i lagen bestämma olika längd för den ordinarie arbetstiden under olika delar av året läte sig icke göra, enär säsongerna inom olika branscher icke alltid infölle vid samma tid. De sak-

103 Kungl. Majus proposition nr 96.

kunniga hava vidare påvisat, att i sådana fall, då överflyttningstiden trots den föreslagna bestämmelsen kunde anses för kort, arbetsrådet kunde medgiva undantag för visst företag eller Kungl. Majit för hel bransch.

De sakkunnigas förslag har i några yttranden ansetts väl avvägt, i andra yttranden har åttaveckorsperioden ansetts alltför kort och i återigen andra för lång. I ett antal yttranden slutligen har föreslagits, att rätt för arbetsgivare att överflytta arbetstid på sätt de sakkunniga föreslagit överhuvud icke måtte medgivas.

Vid övervägande av vad som från olika håll anförts beträffande ifrågavarande spörsmål har jag funnit de skäl, som åberopats för ett slopande av den i paragrafen föreslagna överflyttningsrätteu väga tyngst. Säsongpåfrestningar kunna, på sätt bland annat arbetsrådet och landsorganisationen anfört, icke anses vara något för detaljhandeln särskilt utmärkande. Sådana förekomma i stor utsträckning även inom den allmänna arbetstidslagens giltighetsområde. Å andra sidan får givetvis ej förbises, att arbetets natur icke är densamma inom industrien som inom detaljhandeln. För att bemästra den vid säsonger uppkommande anhopningen av arbete bör i första hand tillgripas den just för detta ändamål avsedda s. k. allmänna övertiden, vilken får uttagas av arbetsgivaren, då så anses erforderligt, utan tillstånd av arbetsrådet. Skulle detta visa sig otillräckligt, kan efter tillstånd av rådet ytterligare övertid få utnyttjas. För övertidsarbete skall emellertid — enligt vad jag under 8 § ämnar föreslå — övertidsersättning utgivas. Detta förhållande torde vara den viktigaste orsaken till att överflyttning av arbetstid från arbetsgivaresynpunkt synes fördelaktigare, i det att därigenom utbetalning av övertidsersättning i avsevärd män kan undvikas. Ett viktigt skäl mot den föreslagna rätten till överflyttning av arbetstid är vidare, att genom en bestämmelse därom kontrollen över lagens efterlevnad i hög grad försvåras. Att märka är även, att det i praktiken visat sig, att rätt till överflyttning av arbetstid icke är oundgängligen erforderlig. I riksavtal mellan köpmännens garantiförening och handelsarbetareförbundet stadgas nämligen 48-timmars arbetsvecka utan någon genomsnittlig beräkning för längre period. Ett skäl, som jämväl kan hava sin betydelse vid avgörandet av förevarande spörsmål, är det av Daco åberopade, nämligen att det för de anställda måste vara av betydelse, att arbetstiden regelmässigt är begränsad på sådant sätt, att den på förhand tryggar en viss bestämd fritid. Slutligen — och detta torde hava stor betydelse — synes böra bemärkas, att medgivande av rätt till överflyttning av arbetstid skulle, på sätt de sakkunniga i 9 § föreslagit, föranleda föreskrift örn journalföring av all arbetstid, ej blott övertid.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att i förevarande paragraf icke upptages någon rätt för arbetsgivaren att fördela arbetstiden på annat sätt än huvudregeln medgiver. Till frågan örn dispensmöjligheterna återkommer jag i det följande. I detta sammanhang må emellertid även omnämnas, att jag har för avsikt att föreslå utökning i förhållande till de sakkunnigas förslag av den i 7 § 1 mom. medgivna övertiden för förberedelse- och avslutningsarbeten från fyra till sju timmar i veckan.

104 Kungl. Majus proposition nr iJ6.

5 §■

Denna paragraf Ilar i huvudsak samma lydelse som 5 § i såväl de sakkunnigas förslag som lantarbetstidslagen. Aven i allmänna arbetstidslagen finnas vissa dispensbestämmelser (5 §).

De sakkunniga.

Trots den av de sakkunniga i 4 § föreslagna möjligheten att utan särskilt tillstånd inom vissa gränser variera arbetstiden kunde enligt de sakkunnigas åsikt en ännu längre gående överflyttningsrätt stundom vara behövlig. Enligt 1 mom. hade arbetsrådet därför givits en vittgående befogenhet att medgiva annan fördelning av arbetstiden än som i 4 § stadgades, där arbetstiden icke förlängdes för år räknat.

De sakkunniga hava däremot ansett, att förlängning av arbetstiden skall få medgivas av arbetsrådet endast örn — såsom stadgas i lantarbetstidslagen —- det finnes i visst fall påkallat av synnerliga skäl.

Liksom i de andra arbetstidslagarna hade arbetsrådet enligt 3 mom. fått en mer allmän rätt att göra undantag från lagens arbetstidsbegränsning, örn detta medgåves av flertalet därav berörda arbetstagare. Erfarenheten hade visat, att det vore detta alternativ, som i praktiken mest användes. Vid behandling av likartade frågor enligt allmänna arbetstidslagen hade inom arbetsrådet utbildats en viss praxis, som även här torde komma att tillämpas. Så kunde nämnas, att tillstånd till förändrad arbetstid icke på en gång brukade givas för längre tid, då man ville hava tillfälle att med icke alltför lång mellantid undersöka, huruvida arbetstagarnas flertal alltjämt ansåge förändringen önskvärd.

Yttranden.

Municipal'ullmäktige i Kiruna anse, att bestämmelserna i denna paragraf örn arbetsrådets rätt att medgiva utsträckning av arbetstiden borde helt utgå.

Daco framhåller, att man vid jämförelse mellan de föreslagna reglerna örn arbetsrådets nyssnämnda befogenhet och motsvarande regler i Finland och Norge funne, att de sakkunnigas förslag kunde leda till väsentligt längre arbetstid i vårt land än i grannländerna. Bestämmelserna i förevarande paragraf borde därför utformas i närmare överensstämmelse med allmänna arbetstidslagen.

Svenska handelsarbetareförhundet förklarar, att det skulle vara av betydelse, att i 2 mom. inrycktes en bestämmelse örn att utsträckning av arbetstiden icke finge äga rum med mindre än att arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar funne sådan utsträckning önskvärd. Med en sådan ändring bleve det möjligt också för de anställda att få pröva, örn utsträckning av arbetstiden vore påkallad av synnerliga skäl.

Stockholms handelskammare anför:

Det förefaller vara en onödig och alltför omständig apparat, att varje särskilt företag skall behöva begära eftergift enligt 1 mom. Det synes lämpligare, örn arbetsrådet eller Kungl. Maj:t kunde generellt för viss bransch meddela dispens av ifrågavarande slag. Denna dispensmöjlighet är visser-

105 Kungl. Majus proposition nr 96.

ligen tillagd Kungl. Majit enligt 11 § 1 moni., men en förutsättning för detta stadgandes tillämplighet är, att rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom verksamhetsområdet ifråga, äro ense örn eftergiften. Det torde vara naturligt, att arbetstagarna, även örn eftergiften må vara aldrig, så motiverad och utan olägenhet för dem, icke lämna medgivande därtill med mindre än att de erhålla ekonomisk kompensation. Till undvikande av sådana otillfredsställande lönepolitiska konsekvenser synes det handelskammaren, enligt vad nyss sagts, böra stadgas, att eftergift, som avser endast en annan fördelning av arbetstiden utan att den förlänges för år räknat, må på begäran av sammanslutning av företagare meddelas icke endast för enstaka företag utan kollektivt för visst verksamhetsområde i dess helhet.

Föreningen blomsterförmedlingen framhåller, att bestämmelserna örn annan fördelning av arbetstiden utan förlängning för år räknat skulle kunna ifrågakomma för blomsterhandeln med en timmes kortare arbetstid under tiden juni—september och motsvarande förlängning av arbetstiden under den övriga delen av året. Dör att denna möjlighet skulle kunna utnyttjas fordrades emellertid likartade bestämmelser för hela branschen och ej endast för enskilda företag. Då föreningen icke vore att anse såsom en arbetsgivareförening i egentlig mening, syntes det näppeligen finnas möjlighet att enligt 11 § 1 mom. få medgivande att tillämpa annan ordning för hela branschen.

Slutligen betona stadsfullmäktige i Trelleborg, att bestämmelserna i 5 § borde givas en smidig tillämpning, varvid största hänsyn borde tagas till de för varje enskilt företag gällande speciella omständigheterna, även örn dessa omständigheter icke förefunnes hos branschen i dess helhet.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att arbetsrådet i ett den 11 oktober 1938 avgivet förslag till ny lantarbetstidslag hemställt örn sådan ändring av, bland annat, 5 § 2 mom. lantarbetstidslagen — som har samma lydelse som 5 § 2 mom. i de sakkunnigas förevarande förslag — att ordet »synnerliga» utbyttes mot »särskilda». Arbetsrådet har anfört, att gällande bestämmelse i lantarbetstidslagen tolkats restriktivt, varför dispens ansetts böra komma till användning endast i speciella undantagsfall. Emellertid borde arbetsrådet beredas möjlighet att i vissa fall medgiva en arbetstid, som kunde vara av behovet påkallad, även örn förhållandena icke kunde sägas vara sådana, att »synnerliga» skäl för dylik dispens förelåge.

Av vad som anförts under 4 § i samband med borttagandet av den av de sakkunniga föreslagna rätten för arbetsgivare att utan tillstånd av arbetsrådet fördela arbetstiden under åttaveckorsperioder på annat sätt än som huvudregeln i nämnda paragraf angiver torde framgå, att ett stadgande i förevarande paragraf är erforderligt, innefattande tämligen vidsträckt rätt för arbetsrådet att medgiva överflyttning av arbetstid. En dylik rätt för arbetsrådet har därför, efter mönster av lantarbetstidslagen, införts i 1 mom.

Möjlighet att under vissa förutsättningar medgiva förlängning av arbetstiden torde också här, liksom i lantarbetstidslagen, böra tillerkännas arbets-

Departc-

ments-

cliefen.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

rådet. Med hänsyn till den skärpning i fråga om 4 §, som lagen enligt departementsförslaget undergått i förhållande till de sakkunnigas förslag, synas skäl föreligga att — oavsett huru därmed må förfaras i den blivande lantarbetstidslagen — lämna arbetsrådet rätt att medgiva den förlängda arbetstid, som kan visa sig vara av visst behov påkallad, om särskilda skäl föreligga därtill. Så stränga förutsättningar, som lantarbetstidslagen för närvarande i motsvarande situation föreskriver, eller att synnerliga skäl skola föreligga, synas sålunda icke böra uppställas.

Därest åt 1 och 2 mom. i förevarande paragraf gives det innehåll, som i det föregående föreslagits, torde — åtminstone för närvarande — anledning icke föreligga att tillmötesgå olika i yttrandena framställda ändringsförslag därutinnan. Under den treårsperiod, som till en början föreslås såsom giltighetstid för den nya lagen, torde erfarenhet kunna vinnas angående spörsmålet, huruvida ändringar i något hänseende kunna vara påkallade beträffande den nu föreslagna regleringen i 1 och 2 mom. i förevarande paragraf.

3 morn., mot vilket erinringar icke framställts i yttrandena, har i enlighet med de sakkunnigas förslag avfattats i nära överensstämmelse med 5 § 5 mom. allmänna arbetstidslagen och 5 § 3 mom. lantarbetstidslagen.

Jag övergår härefter till frågorna örn övertidsarbete och övertidsersättning. Arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid) [6 — 8 §§].

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen och de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava omnämnt, att i denna paragraf endast avhandlades rätten att uttaga särskilt övertidsarbete i mer sällan förekommande nödsituationer, samt erinrat därom, att övertiden i hithörande fall icke vore begränsad till visst timantal. Detta slag av övertidsarbete finge utan vidare igångsättas och kunde fortgå i två dygn, innan anmälan till aibetsrådet eller — örn arbetet behövde fortsättas — ansökan örn dess tillstånd behövde göras.

Yttranden.

I yttrandena diskuteras ej förevarande paragraf.

I denna paragraf avhandlas frågorna örn användning av övertid till förberedelse- och avslutningsarbeten m. m., om allmänt övertidsarbete och örn skyldighet att utföra övertidsarbete. Paragrafen motsvarar 7 § .1—3 mom.

e §■

Departe*

ments-

chefen.

De sakkunnigas förslag har med allenast obetydlig formell jämkning upp tagits i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 107

samt 4 mom. första stycket i de sakkunnigas förslag ävensom 7 § i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

I förevarande sammanhang ina nämnas, att riksdagen i skrivelse den 18 mars 1938, nr 108, anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, under vilka förhållanden övertidsarbete uttoges enligt allmänna arbetstidslagen och huruvida jämkningar i rätten att uttaga sådant arbete kunde vara av omständigheterna påkallade samt för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Den 22 april 1938 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa berörda utredning, vilken pågår.

1 mom. reglerar övertiden i fråga örn förberedelse- och avslutningsarbeten m. m.

De sakkunniga.

Beträffande nu gällande lagstiftning hava de sakkunniga anfört, att för förberedelse- och avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, såväl enligt allmänna arbetstidslagen som enligt lantarbetstidslagen nödigt antal arbetare finge användas under högst sju timmar i veckan. De sakkunniga hava vidare (sid. 143—146 i betänkandet) redogjort för gällande praxis hos arbetsrådet samt för det nuvarande läget inom detaljhandeln beträffande förevarande spörsmål. Till nämnda redogörelse anhåller jag att få hänvisa. De sakkunniga hava vidare anfört:

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att man för detaljhandeln och övrig under denna lag hörande verksamhet icke bör lämna så långt medgivande till uttagande av övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten (vartill här hänföres expediering av kunder), som i de andra arbetstidslagarna. Särskilt har man därvid tagit i betraktande, att sådant arbete förekommer för flertalet här ifrågavarande arbetstagare, medan det inom industrien i allmänhet är mer ett undantag och icke kräves av mer än ett fåtal av de anställda. Det måste visserligen erkännas, att detta icke gäller genomgående för de företag, som äro underställda allmänna arbetstidslagen, och ej heller i full utsträckning beträffande jordbruket. Men de sakkunniga hava dock funnit förhållandena vara sådana, att en avvikelse i inskränkande riktning i de anställdas intresse kan vara berättigad. I någon mån har därvid tagits i betraktande, att den i förslaget medgivna möjligheten att överflytta ordinarie arbetstid mellan olika veckor gör det lättare för arbetsgivarna att inom denna arbetstids ram möta säsongpåfrestningar m. m. Men framför allt har man tagit hänsyn till att det råder en tendens att anse ett mindre antal av arbeten än tidigare vara förberedelse- och avslutningsarbeten, och denna tendens bör understödjas. På det sättet bör icke så lång tid för dessa arbeten vara erforderlig.

Till de arbeten, för vilka här ifrågavarande övertid bör medgivas, hör i främsta rummet expediering av kunder, som inkommit i affärslokalen före stängningstid men ej dessförinnan hunnit betjänas. För detta arbete synes en särskild marginal alldeles speciellt berättigad. Expedieringen måste med hänsyn till allmänheten omedelbart slutföras, och den tid, som åtgår för detta, är ganska oberäknelig. I fråga örn detta arbete kan vidare anföras, att den tid, som kräves, i hög grad beror på biträdets förmåga och intresse att snabbt slutföra arbetet och att arbetsgivaren ofta här ej kan utöva något större inflytande. Då kundexpediering efter stängningstid kanske icke kan anses som ett avslutningsarbete i egentlig mening — det gäller ju i allmänhet ett arbete av samma slag som det vanliga under den allmänna arbetstiden —

108 Kungl. Majlis proposition nr 96.

har man ansett ett uttryckligt uttalande i lagtexten på denna punkt erforderligt.

De former av egentliga förberedelse- och avslutningsarbeten, som framför allt böra hänföras under denna bestämmelse, äro framtagande av varor före affärslokalens öppnande samt borttagande och inläggande av framtagna varor efter dess stängning, vidare mindre justering av skyltfönster, torkning av butiksdisk och korkmattor samt annat lättare städningsarbete ävensom uppgörande av dagskassan. Den här lämnade uppräkningen kan naturligtvis icke vara uttömmande. I tveksamma fall torde vara att tillråda inhämtande av arbetsrådets utlåtande. Av det anförda torde dock framgå, att de sakkunniga icke anse, att stadgandet bör tolkas vidsträckt. Det är angeläget, att under bestämmelsen icke hänföras alla de arbeten, som nu på vissa håll anses höra till denna kategori. De sakkunniga vilja därför särskilt framhålla, att förpacknings- och uppmärkningsarbete, vidlyftigare expediering av ingångna order, mer omfattande skyltningsarbete samt grövre städning icke kunna anses höra till de arbeten, som äro avsedda i denna bestämmelse.

De lämnade exemplen på hithörande arbeten ha i stort sett hämtats från det egentliga försäljningsarbetet. Tydligen kunna även för andra arbetstagargrupper inom detaljhandeln sådana arbeten förekomma, men de torde här vara av mindre betydelse. Damfrisörer t. ex. kunna stundom hava ett omfattande expedieringsarbete efter stängningstid.

Sedan de sakkunniga erinrat, att de ifrågavarande arbetena naturligtvis också kunde äga rum under ordinarie arbetstid eller också under den allmänna övertid, varom stadgades i fortsättningen av 7 §, i vilket senare fall dock enligt de sakkunnigas förslag inträdde skyldighet att erlägga övertidsersättning, har ytterligare anförts:

De sakkunniga hava kommit till den uppfattningen, att en inskränkning av den här medgivna övertiden gentemot den i de andra arbetstidslagarna stadgade tiden av sju timmar i veckan är möjlig utan allt för stor olägenhet för företagen. En sådan inskränkning är ju mycket önskvärd med hänsjm till intresset att bereda de anställda tillbörlig fritid. Efter ingående överväganden har man stannat vid att föreslå ett maximum av fyra timmar i veckan.

Man har därvid i de anställdas intresse avsevärt avvikit från de önskemål, som vid förhandlingar inför de sakkunniga framförts från köpmannahåll, i det dessa gingo ut på en tid av sex timmar i veckan. Det är obestridligt, att den här föreslagna begränsningen för vissa branscher kan vålla svårigheter och tvinga till omläggning i nu utbildade sedvänjor, men man har icke ansett detta böra hindra en begränsning, som för de anställda är värdefull och dock torde giva en tillräcklig marginal för flertalet branscher.

Företrädarna för de anställdas organisationer hava vid förhandlingar å andra sidan förordat, att tiden skulle ytterligare begränsas och bestämmas för dag, därvid en halv timme örn dagen ansetts vara ett lämpligt maximum. En så snäv begränsning av bestämmelsen skulle för vissa branscher, där detta arbete i större utsträckning just erfordras under en eller ett par av veckans dagar, väsentligt minska medgivandets värde. För att undanröja den från de anställda framförda farhågan, att den för vecka medgivna tiden skulle kunna övervägande uttagas under en enda veckodag, varigenom de anställda denna dag skulle kunna oskäligt betungas, hava de sakkunniga dock kompletterat bestämmelsen så, att icke något dygn får uttagas mer än en timmes arbete av hithörande slag. Det må för övrigt understrykas, att det medgivna maximum av fyra timmar i veckan säkerligen inom vissa slag av rörelse och under vissa tider av året icke kommer att till fullo uttagas.

109 Kungl. Majus proposition nr 96.

Det har under de sakkunnigas överläggningar ifrågasatts, att i lagen skulle stadgas viss tid för expediering av kunder och viss tid för det egentliga förberedelse- och avslutningsarbetet. Bestämmelsen skulle dock härigenom bliva mera svårtillämpad och invecklad, och man har därför stannat vid den nu föreslagna regleringen. Den representerar enligt de sakkunnigas mening en rimlig medelväg mellan de önskemål, som här göra sig gällande.

Det må i detta sammanhang framhållas, att gällande kollektivavtal ej sällan vid sidan av nu berörda arbeten nämna andra arbeten, som de anställda hava att utföra utom den ordinarie arbetstiden och utan särskild ersättning. Detta gäller t. ex. enligt riksavtalet mellan köpmännens garantiförening och svenska handelsarbetareförbundet örn julskyltning samt års- och halvårsinventering. De sakkunniga hava emellertid ej funnit skäl att upptaga någon specialbestämmelse härom. Vissa skäl kunna nog anföras för en sådan, men man skulle svårligen i en sådan kunna taga hänsyn till de mycket olikartade förhållandena inom skilda branscher. I den mån sådana arbeten icke kunna utföras å ordinarie arbetstid, får för dem anlitas den övertid, som i övrigt enligt lagförslaget står till buds. Det är redan nu i många fall praxis, att särskild ersättning lämnas för sådant arbete.

Yttranden.

I några yttranden ifrågasättes, att såsom förberedelse- och avslutningsarbeten skola räknas i viss mån andra arbeten än de, som de sakkunniga föreslagit. Sålunda förorda Norrbottens köpmannaförbund och kommunalfullmäktige i Undersåker, att momentet skulle omfatta allt arbete, som icke medhunnits under dagen. Sveriges bageriidkareförening föreslår, att såsom förberedelse- och avslutningsarbeten skola anses de arbeten, vilka i enlighet med inom varje affärsgren rådande bruk utfördes före eller efter den allmänna arbetstiden. — Sedan Stockholms handelskammare förklarat sig förutsätta, att i momentet avsett övertidsarbete även finge tagas i anspråk under den tid, då butiken hölles öppen, ehuru ordalagen syntes kunna giva anledning till motsatt tolkning, anför handelskammaren följande:

Handelskammaren anser, att en redigare och bättre lösning skulle ernås, därest en arbetsvecka av 52 timmar medgåves och föreskrift samtidigt meddelades, att av detta timantal högst 4 timmar finge tagas i anspråk för arbeten före öppnande eller efter stängning av butikerna. Önskvärt vore, örn detta arbete" icke begränsades till förberedelse- och avslutningsarbeten i den inskränkta mening, vari detta uttryck enligt motiven skall fattas. Åtminstone bör uppmärkningsarbete ävensom expediering av ingångna order inbegripas härunder. Ofta nog kan det vara nödvändigt att på morgonen före expeditionsarbetets början uppmärka en just inkommen sändning, som skall försäljas under dagens lopp. Sådant arbete är ett typiskt förberedelsearbete, för vars utförande man ej bör vara tvungen att tillgripa övertid. Under en bråd dag är understundom ingen tid övrig för orderexpediering, utan denna måste ske efter stängningsdags. Detta arbete ingår som ett normalt led i de dagliga göromålen och bör därför betraktas som avslutningsarbete.

Några av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig angående den omfattning, i vilken förevarande övertidsarbete finge uttagas, hava föreslagit kortare maximitid för vecka eller dygn än de sakkunniga, medan flertalet förordat längre sådan maximitid. Svenska handelsarbetareförbundet framhåller, att man, där god arbetsfördelning iakttagits, kunnat konstatera, att

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 96.

erforderliga expedierings- och andra avslutningsarbeten varit slutförda 15—20 minuter efter butikens stängning, samt föreslår därför, att de anställda icke skulle få användas till förberedelse- och avslutningsarbeten längre tid än högst två timmar i veckan och högst en halv timme per dygn. Landsorganisationen biträder den av handelsarbetareförbundet föreslagna inskränkningen i rätten att uttaga förevarande slag av övertidsarbete samt anför som motivering därtill följande:

I vad denna rätt till övertidsuttag avser egentliga förberedelse- och avslutningsarbeten — framtagande och borttagande av varor, iordningställande av lokalen och dylikt — har landsorganisationen intet att erinra. Annorlunda förhåller det sig med expediering efter stängningstid. Här är icke fråga örn avslutningsarbete utan örn arbete av alldeles samma beskaffenhet, som utföres under den ordinarie arbetstiden. Redan av principiella skäl är det oriktigt att hänföra dylikt arbete till övertid. Därtill kommer att sådant arbete i praktiken ofta tager en betydande tid i anspråk, ej sällan flerdubbelt längre än tiden för egentligt avslutningsarbete. Enligt landsorganisationens mening borde den i 7 § 1 mom. medgivna övertiden rätteligen endast omfatta egentligt förberedelse- och avslutningsarbete, medan tid för expediering efter stängningsdags borde hänföras till allmän övertid enligt 2 mom.

Daco framhåller, att det förhållandet, att vissa arbeten brukade utföras efter butiks stängning, icke i och för sig behövde föranleda till att arbetena betraktades som övertidsarbete. Avgörande härför borde i stället vara, huruvida arbetet lämpligen kunde inpassas i det ordinarie arbetstidsschemat eller icke. Härom anför Daco:

I den mån s. k. förberedelse- och avslutningsarbeten förekomma så regelbundet, att de kunna på förhand beräknas, kan det icke vålla någon svårighet att inpassa även dessa arbeten i det ordinarie arbetstidsschemat.

Härvidlag äro förhållandena inom detaljhandeln väsentligt olika exempelvis förhållandena inom industrin, där arbetstiden i regel sammanfaller med den tid, varunder driften hålles i gång. Även i annat avseende föreligger en väsentlig skillnad mellan de avslutnings- och förberedelsearbeten, som förekomma inom industrien, och de av de sakkunniga åsyftade motsvarande arbetsuppgifterna inom handeln. Inom industriella och jämförliga företag utföras nämligen avslutnings- och förberedelsearbeten i regel av ett förhållandevis ringa antal arbetare, medan inom detaljhandeln dylika arbeten i regel få utföras av hela eller större delen av ett företags personal. Härigenom bliva dessa arbeten inom detaljhandeln av en helt annan betydelse för arbetstagarna.

Själva det i lagförslagets text använda uttrycket »arbeten som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden» visar, att uttrycket ursprungligen icke präglats med hänsyn till förhållandena inom detaljhandeln. Av de sakkunnigas kommentarer framgår också, att man i förevarande fall med uttrycket »den allmänna arbetstiden» närmast åsyftar tiden för affärens öppethållande, vilken tid i regel icke kommer att sammanfalla med den ordinarie arbetstiden. Något behov av särskilt övertidsarbete för sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, vilkas omfattning på förhand någorlunda säkert kan beräknas, kan sålunda enligt Dacos förmenande icke anses föreligga.

Endast i fråga örn betjäning av kunder, som vid stängningstid befinna sig i lokalen torde understundom viss svårighet kunna uppkomma att på förhand beräkna omfattningen av arbetet. Påpekas bör, att, därest de i 4 § föreslagna

lil

Kungl. Majus proposition nr 96.

reglerna om arbetsgivarens rätt att överflytta arbetstid från en vecka till en annan komma att genomföras, skulle emellertid även dylikt på förhand icke fastställbart arbete kunna inpassas i det ordinarie arbetstidsschemat. Bifalles däremot Dacos yrkande örn en ändring på denna punkt, skulle sålunda vissa svårigheter kunna uppkomma och behov möjligen anses föreligga att för betjäning av kunder få använda personal till övertidsarbete; dock att för detta ändamål en tid av högst 3 timmar per vecka och högst 45 minuter per dag synes tillrådlig.

Stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo föreslå samma begränsningar beträffande förevarande slag av övertidsarbete som Daco. — Kommunalfullmäktige i Sura förklara, utan att angiva någon maximering för dygn, att övertiden borde fastställas till högst tre timmar i veckan. — Stadsfullmäktige i Trollhättan uttala helt allmänt, att de funne förevarande övertid väl lång. — Handelskammaren för örebro och Västmanlands län samt örebro läns köpmannaförbund föreslå, att den till förberedelseoch avslutningsarbeten m. m. anslagna tiden måtte sättas till högst sex timmar i veckan och två timmar per dygn. — Kommerskollegium, Kärrbottens och Västerbottens läns handelskammare, VÖstergötlands köpmannaförbund och stadsfullmäktige i Skellefteå förorda jämväl en tidsbestämning till högst sex timmar i veckan. Smålands och Blekinge handelskammare samt Kronobergs läns köpmannaförbund uttala i förevarande fråga samma uppfattning som kommerskollegium samt tillägga, att föreskriften, att arbetsgivaren icke skulle hava rätt att uttaga mer än en timme per dygn, syntes böra borttagas.

Efter att hava diskuterat behovet av förberedelse- och avslutningsarbeten inom olika branscher och framkastat tanken, att maximitiden kunde bestämmas olika för detaljhandelns olika områden anför kooperativa förbundet följande:

Då det emellertid torde medföra alltför stora svårigheter för den övervakande myndigheten ätt avgöra, vad som bör vara tillåten övertid för de ifrågavarande arbetena inom de olika branscherna, synes det vara bättre att fastställa en generell regel, som är avpassad med rimlig hänsyn till de branscher, där behovet är störst. Därvidlag bör man icke gå under 6 timmar per vecka såsom tillåten tid för förberedelse- och avslutningsarbeten.

I fråga örn de särskilda arbeten, som skola kunna räknas till förberedelseoch avslutningsarbeten, hava de sakkunniga givit vissa anvisningar, emot vilka det i stort sett icke är mycket att invända, även örn de i motiven givna anvisningarna synas vara ganska ensidiga.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Östergötlands köpmannaförbund hemställa, att förevarande övertidsarbete måtte få uttagas under sju timmar i veckan. — Arbetsrådet framhåller, att — därest i enlighet med arbetsrådets förslag bestämmelserna i 7 § 4 mom. örn övertidsersättning borttoges — det syntes vara förtjänt av övervägande, huruvida icke möjlighet förelåge att fixera den i förevarande moment angivna tidsgränsen på samma sätt som i allmänna arbetstidslagen eller till sju timmar i veckan. -—- Svenska arbetsgivareföreningen finner det lämpligt och riktigt, att arbete med betjäning av före stängningstid inkomna kunder jämställdes med nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten och förklarar sig endast såtillvida på denna punkt anmäla erinran, att dylik övertid borde medgivas i minst lika

112 Kungl. Majlis proposition nr 96.

stor omfattning, som följde av bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen. -— Köpmännens garantiförening anför angående förevarande bestämmelse följande:

Detta stadgande har enligt föreningens bestämda förmenande i flera avseenden erhållit en från handelns synpunkt oskäligt snäv utformning. Motsvarande stadgande i föreningens riksöverenskommelser med handels tjänstemannaförbundet och svenska handelsarbetareförbundet ger ett väsentligt bättre uttryck åt handelns behov. I nämnda riksöverenskommelser heter det: »Som övertid räknas ej expediering av kunder, som äro inne i affären vid stängningstiden men ej hunnit expedieras, ej heller den tid, som åtgår för den dagliga städningen och iordningställandet av affärslokalen, till vilka göromål även räknas redovisning av kassa samt skötseln av färska varor.» Den arbetstid, som åtgår för angivna göromål, är icke maximerad i avtalen. Parterna hava förutsatt, att missbruk av bestämmelsen icke skall behöva befaras och något sådant missbruk har icke heller försports i praktiken. Föreningen vill tillägga, att denna bestämmelse, liksom för övrigt riksöverenskommelserna i sin helhet, bygger på en mångårig avtalspraxis inom handeln. Den av de sakkunniga påpekade tendensen att anse ett mindre antal av arbeten än tidigare vara förberedelse- och avslutningsarbeten återspeglas likväl även i riksöverenskommelserna. Att emellertid nu ytterligare begränsa omfattningen av dessa arbeten vore säkerligen icke lyckligt och kan näppeligen låta sig göra utan risk för allvarliga olägenheter för detaljhandeln. Föreningen hemställer därför, att förevarande bestämmelse i lagförslaget ändras därhän, att den bringas i samklang med rådande praxis, sådan denna framträder i förenämnda riksavtal, och att i anslutning därtill den föreslagna maximeringen av tiden för förberedelse- och avslutningsarbeten utgår.

Sveriges köpmannaförbund ger uttryck åt samma uppfattning. Slutligen framhåller Skånes handelskammare, att handelskammaren visserligen icke för egen del funnit anledning påkalla ändring beträffande förevarande moment men att från vissa branscher allvarliga betänkligheter framförts mot de föreslagna maximitiderna såsom alltför snävt tilltagna.

1 2 och 3 mom. givas bestämmelser om allmänt övertidsarbete. De sakkunniga hava i sitt förslag upptagit i huvudsak samma bestämmelser.

2 mom. motsvarar 7 § 2 mom. första stycket i allmänna arbetstidslagen samt 7 § 2 mom. i lantarbetstidslagen. 3 mom. överensstämmer med 7 § 3 mom. i allmänna arbetstidslagen, varemot någon motsvarighet därtill icke finnes i lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat, att övertid enligt 2 mom. finge, när så ansåges påkallat, uttagas för vilket slag av arbete som helst utan att tillstånd av arbetsrådet erfordrades.

Beträffande den tid, under vilken sådant övertidsarbete finge uttagas, stadgade allmänna arbetstidslagen högst 200 timmar för kalenderår och lantarbetstidslagen högst 260 timmar under tolv månader i följd. Den i sistnämnda lag medgivna tiden ökades 1937 från 200 timmar såsom en viss kompensation för de skärpningar, som denna lagstiftning samtidigt undergick.

De sakkunniga hava för egen del yttrat:

113 Kungl. Maj. ts proposition nr 96.

Vid bedömande av den tid, som här bör medgivas för allmänt övertidsarbete, äro bland annat två omständigheter att beakta. Den form av övertidsarbete, som regleras i första momentet, har i lagförslaget medgivits under betydligt kortare tid än i de andra arbetstidslagarna. Detta torde för vissa branscher medföra ett behov att mer än eljest varit erforderligt uttaga allmänt övertidsarbete. Vidare är av betydelse, att här ifrågavarande övertidsarbete enligt lagförslaget alltid skall särskilt ersättas och betalas efter högre tariff än det ordinarie arbetet.

Med hänsyn till det nu sagda synas starka skäl föreligga att medgiva övertidsarbete utan arbetsrådets tillstånd under lika lång tid som enligt lantarbetstidslagen, alltså 260 timmar. Tiden bör dock i förevarande lag i anslutning till regeln i 4 § beräknas från 1 augusti varje år.

Det måste i och för sig anses önskvärt, att arbetsgivarna icke mer allmänt och i onödan skola uttaga hela det timantal, som sålunda skulle stå till förfogande. Något sådant torde icke heller behöva befaras. Den lagstadgade övertidsersättningen är här en kraftig hämsko. Det finns utländska arbetstidslagar, där man ansett lagligen stipulerad övertidsersättning innebära en så stark garanti mot obehörigt övertidsarbete, att man helt avstått från att maximera övertidsarbetet.

Liksom i övriga arbetstidslagar har till skydd för de anställda uppställts den regeln, att ej mer än 48 timmars övertidsarbete får uttagas under loppet av fyra veckor. Denna regel är att tolka på enahanda sätt som i allmänna arbetstidslagen, d. v. s. fyraveckorsperioderna räknas fortlöpande. Från företrädare för vissa branscher, bland annat fotograferingsrörelse, har framhållits, att nästan hela övertidsarbetet där infaller under julmånaden, då en kraftig säsongpåfrestning inträder. För denna tid kan då ej utan verklig olägenhet undvikas, att ett 100-tal övertidstimmar uttagas. I ett sådant fall torde dock arbetsrådet enligt nästa moment kunna lämna tillstånd till ytterligare övertid.

Liksom i allmänna arbetstidslagen har nämligen ansetts erforderligt att äga en reserv av övertidsarbete, som i verkligt trängande fall och efter tillstånd av arbetsrådet kan tillgripas. Ått stadgandet blott är avsett för undantagssituationer torde tillräckligt tydligt framgå av dess avfattning.

Yttranden.

Beträffande förevarande två moment gå yttrandena starkt isär.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser, att bestämmelserna kunde bortfalla, då däri avsett övertidsarbete enligt 4 mom. förutsatte överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren samt berättigade till en med minst 25 procent förhöjd ersättning, vilken finge anses lämna fullgod garanti mot missbruk. Även Norrbottens köpmannaförbund uttalar, att enbart den omständigheten, att personalen vid övertidsarbete ägde rätt åtnjuta särskild övertidsersättning, torde innebära en fullt tillfredställande garanti för att rätten till övertidsarbete icke utnyttjades utöver vad som vore absolut nödvändigt. Köpmannaförbundet påyrkar dock icke att förevarande två moment skola utgå ur lagtexten. Sveriges köpmannaförbund och Västergötlands köpmannaförbund föreslå, att utöver de olika slag av övertidsarbete, varom lagen stadgade, sådant borde få uttagas för den årliga inventeringen med 24 timmar under två veckor. — Svenska handelsarbetareförbundet uttalar som sin mening, att anledning saknades att medgiva övertid i sådan utsträckning, som stadgades i förevarande två moment, samt anför, att för-

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sami. Nr 96. 2382 38 8

114 Kungl. Majus proposition nr 96.

bundet i sin avtalsverksamhet sökt och även lyckats få övertidsarbetet i största möjliga utsträckning eliminerat genom att påfordra en väsentlig förhöjning av lönen för sådant arbete. — Arbetsrådet ifrågasätter, örn icke möjlighet förelåge, att — därest arbetsrådets förslag, att bestämmelserna angående övertidsersättning i 4 mom. andra stycket måtte borttagas, vunne gillande —fixera den i 2 mom. angivna tidsgränsen på samma sätt som i allmänna arbetstidslagen eller till 200 timmar per kalenderår. -— Landsorganisationen finner den av de sakkunniga föreslagna, i förhållande till allmänna arbetstidslagen utsträckta rätten till övertidsarbete enligt 2 mom. betänklig, särskilt med hänsyn till att undantag icke gjordes för minderåriga. Även av den anledningen, att 1938 års riksdag beslutat hemställa örn utredning angående begränsning av rätten till övertid, syntes det för detaljhandeln välbetänkt att icke för närvarande gå utöver allmänna arbetstidslagens ram. Gentemot 3 mom. hade landsorganisationen intet att erinra.

Handelskammaren för örebro och Västmanlands län framhåller, att den i 2 mom. medgivna rätten att använda arbetstagare på övertid för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor borde —- särskilt med hänsyn till den inom många branscher ytterst livliga julhandeln med dess långvariga förberedelser — utökas. Härom anför handelskammaren följande:

I motiven har visserligen förutsatts, att i dylika fall arbetsrådets tillstånd till ytterligare utsträckning av tiden jämlikt 7 § 3 mom. bör kunna påräknas, men med hänsyn till det regelmässiga behovet av utsträckt tid för nu nämnt ändamål synes det ej vara vare sig praktiskt eller rimligt att en företagare skall betungas med skyldigheten att i sådana fall begära arbetsrådets tillstånd och måhända riskera ett avslag på sin begäran. Tiden i 2 mom. bör därför utsträckas till 72 timmar utan att särskilt tillstånd kräves. Det är redan nu mycket vanligt, att ett utnyttjande å övertid av personalen kompenseras med motsvarande ledighet å andra tider, då omsättningen inom vederbörande bransch är mindre, och det kan förväntas, att efter tillkomsten av arbetstidslagen med dess direkta anvisning på sådan kompensation och efter den ökning i inflytande, som personalorganisationerna numera tillvunnit sig, ett sådant kompensationsförfarande kommer att ytterligare utvecklas till särskild fromma för personalen. Betänkligheter böra därför icke hysas mot den förlängning av arbetsdagen, som här ifrågasättes.

Även Örebro läns köpmannaförbund föreslår, att rätten att enligt 2 mom. uttaga övertidsarbete måtte bestämmas till 72 timmar under loppet av fyra veckor i stället för föreslagna 48 timmar. — Stadsfullmäktige i Trelleborg framhålla beträffande 7 § 3 mom. — liksom beträffande 5 § i lagförslaget — den stora betydelsen för vissa företag, att bestämmelserna komme att givas en smidig tillämpning, varvid största hänsyn borde tagas till för varje enskilt företag gällande speciella omständigheter, även örn dessa icke förefunnes hos branschen i dess helhet. Den i 3 mom. angivna eftergiften torde därjämte böra kunna meddelas icke enbart för ett visst givet tillfälle utan även kunna avse en ej alltför snävt begränsad tidrymd. — Handelskammaren i Göteborg framhåller, att den föreslagna arbetstidsregleringen komme att medföra alldeles särskilda svårigheter för blomsterhandeln. Denna bransch arbetade nämligen under förhållanden, som i väsentliga avseenden skilde sig från förhållandena inom

115 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

amian detaljhandel. De varor, som såldes i en blomsterhandel, kunde i allmänhet ej expedieras i det skick, vari de erhölles från odlarna, utan måste före försäljningen underkastas ett ofta tidsödande arbete såsom putsning, borttagande av blad, taggar etc., bindande av buketter, korgar och kransar. Sådant arbete måste i regel göras omedelbart före varornas expediering och då denna i allmänhet skedde å mycket växlande tider av dygnet, ofta å sönoch helgdagar, vore det helt naturligt, att blomsterhandelns arbetstider i stor utsträckning måste förläggas till tider, då butiken icke vore öppen. Representanter för branschen hade förklarat, att den övertid, som enligt 7 § finge uttagas, icke vore tillräcklig för flertalet blomsterhandlare, samt framfört önskemål örn obegränsad rätt att uttaga sådan övertid, som avsåges i 2 mom. Handelskammaren funne starka skäl tala för, att blomsterhandeln bereddes en rimlig lättnad i berörda hänseende. Detta kunde givetvis tänkas genomfört på det sätt, att särskilda undantagsbestämmelser för blomsterhandeln intoges i lagen. Då emellertid en sådan anordning av flera skäl syntes mindre lämplig, ville handelskammaren i stället förorda, att blomsterhandeln med stöd av 11 § 2 mom. av Kungl. Majit beviljades lämpligt undantag från lagens tillämpning. Detta undantag syntes böra inskränkas till rätt för företagen att uttaga övertidsarbete under 240 timmar örn året utöver de i 7 § 2 mom. avsedda, eller sålunda tillhopa 500 timmar örn året, vilket torde ungefärligen motsvara behovet för åtskilliga företag. Härvid förutsattes, att tillämpning av 7 § 3 mom. ej skulle behöva ifrågakomma för blomsterhandelns vidkommande. — Göteborgs köpmannaförbund uttalar sig beträffande blomsterhandeln i huvudsaklig överensstämmelse med handelskammaren i Göteborg. — Med hänvisning till blomsterhandelns särskilda förhållanden hemställer föreningen blomsterförmedlingen, att den i 2 mom. fastställda maximeringen av övertidsarbete såväl för fyraveckorsperiod som för hela året måtte bortfalla för denna bransch. — Svenska frisörföreningen framhåller, att övertidsarbete måste förekomma i stor omfattning inom frisöryrket, särskilt i damfriseringar. Utan att framställa något positivt ändringsyrkande påpekar föreningen, att riksavtalet för frisöryrket medgåve obegränsat övertidsarbete mot viss fastställd extra ersättning.

4 mom. innehåller bestämmelser rörande skyldighet att utföra övertidsarbete.

Detta moment överensstämmer nära med 4 mom. första stycket i de sakkunnigas lagförslag samt är i huvudsak likalydande med 7 § 5 mom. i allmänna arbetstidslagen och 7 § 3 mom. i lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att lagstiftningen i och för sig icke medförde någon skyldighet att utföra övertidsarbete. Till skydd för de anställda gåves den med de andra arbetstidslagarna överensstämmande föreskriften, att arbetsgivaren hade att tillse, att icke arbetstagaren genom användande till övertidsarbete utsattes för överansträngning eller ohälsa. Detta stadgande torde en-

116 Kungl. Majlis proposition nr 96.

ligt de sakkunnigas mening särskilt få betydelse beträffande minderåriga arbetstagare, varmed här förstodes sådana under 18 år. Sedan de sakkunniga erinrat örn, att minderåriga enligt allmänna arbetstidslagen finge användas till övertidsarbete endast vid nödtillfällen eller — örn de vore i åldern 16—18 år — efter särskilt tillstånd av arbetsrådet men att lantarbetstidslagen icke på denna punkt gåve några särbestämmelser för minderåriga, hava de sakkunniga föreslagit, att rätten att använda minderåriga till övertidsarbete inom detaljhandeln icke skulle genom något speciellt stadgande begränsas, samt härom anfört:

En sådan reglering som den i allmänna arbetstidslagen givna skulle medföra verkliga svårigheter på detaljhandelns område. Det må erinras, att enligt 1931 års företagsräkning de minderåriga voro omkring V» av hela antalet i detaljhandeln sysselsatta. Till stor del gäller det här springpojkar och springflickor, men ungefär Vio av butikspersonalen var minderårig. Det skulle vålla olägenhet, örn dessa arbetstagare icke alls eller blott med arbetsrådets tillstånd finge användas på övertid. Det kan ofta vid säsongpåfrestningar vara erforderligt, t. ex. för expediering av kunder och brådskande budskickningar. Det arbete, varom här är fråga, är i regel ej heller av så uttröttande beskaffenhet för de minderåriga, som det mer enformiga industriarbete, vilket man framför allt haft för ögonen, när den antydda bestämmelsen i allmänna arbetstidslagen infördes. Men vad de sakkunniga förut anfört örn önskvärdheten av övertidsarbetets begränsning gäller i särskilt hög grad, när det är fråga örn minderåriga. Redan har nämnts regeln, att arbetstagare ej genom övertidsarbete får utsättas för överansträngning. — Vissa särskilda föreskrifter i arbetarskyddslagen kunna vidare vara av betydelse, när det gäller utnyttjande av minderårig arbetskraft. Härtill återkomma de sakkunniga under 17 §.

Yttranden.

I yttrandena har förevarande stadgande berörts allenast i vad det har avseende å rätten att använda minderårig till övertidsarbete.

Arbetsrådet uttalar allvarliga betänkligheter mot förslaget i denna del, då det stöde i bestämd motsättning till den grundsats, som kommit till uttryck i allmänna arbetstidslagen, och icke syntes motiverat av sådana särskilda skäl, som föranlett den i lantarbetstidslagen medgivna rätten att använda minderåriga till övertidsarbete. Endast efter särskild prövning av arbetsrådet borde minderåriga i andra fall än dem, som avsåges i 6 §, få användas till arbete utöver den gräns, som funnes angiven i 4 §. — Eiksförsäkringsanstalten framhåller, att, därest förhållandena inom detaljhandeln ansåges påkalla en friare användning av minderåriga till övertidsarbete än inom de av allmänna arbetstidslagen reglerade näringsgrenarna, i varje fall borde övervägas, örn icke tiden för de minderårigas användande till sådant arbete borde avsevärt inskränkas i förhållande till den för vuxna medgiva tiden. ■—- Även landsorganisationen anför allvarliga betänkligheter mot att de minderårigas anlitande för övertidsarbete icke gjorts beroende av arbetsrådets tillstånd. Gentemot de av de sakkunniga åberopade skälen för att i nu angivna hänseende jämställa minderåriga med vuxna anför landsorganisationen:

Den omständigheten att de minderåriga inom detaljhandeln uppgå till ett betydligt större relativt antal (V» av hela antalet sysselsatta) än inom indust-

Kungl. Majlis proposition nr 96.

rien kan tydligen icke åberopas mot en undantagsreglering, men väl är den ett skäl för en sådan reglering. Yad angår arbetets påfrestning må det väl i allmänhet förhålla sig så, att det industriella arbetet är av mera uttröttande beskaffenhet, men undantagslöst gäller icke detta, och förhållandet i fråga bör i och för sig icke utgöra hinder för en reglering i överensstämmelse med allmänna arbetstidslagens, enär detsamma tydligen komme att beaktas vid arbetsrådets prövning av ifrågakommande tillståndsfall.

När handelskammaren i Göteborg och Göteborgs köpmannaförbund föreslå, att en undantagsställning i arbetstidshänseende borde givas blomsterhandeln genom dispens enligt 11 § 2 morn., varom under 2 och 3 mom. av förevarande paragraf talats, påpeka organisationerna, att möjlighet funnes för Kungl. Majit att uppställa villkor för undantagets begagnande till skydd mot oskäligt utnyttjande av de minderårigas arbetskraft.

I förevarande sammanhang må omnämnas, att lantarbetstidsutredningen såsom skäl för den likställighet mellan minderåriga och vuxna arbetare, som föreslogs av utredningen (och som sedermera genomfördes i lantarbetstidslagen), anfört, bland annat, att övertidsarbete inom jordbruket kunde antagas bliva både sällan förekommande och av kortvarig natur. På det hela taget syntes det huvudsakligen komma att röra sig örn hjälp vid skördearbete. Dylikt arbete kunde enligt utredningens mening med fog sägas vara ett sådant arbete, som icke företedde den enformiga sysselsättning i hygieniskt mindre tillfredsställande omgivningar, som karakteriserade fabriksarbetet och som varit den närmaste anledningen till inskränkningen i avseende å minderårigas användande till arbete inom industrien.

Beträffande de tider, under vilka övertidsarbete (utom nödfallsarbete) skall få uttagas, hava de sakkunniga, på sätt i det föregående anförts, föreslagit bestämmelser, som i viss mån skilja sig från motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Avvikelserna — innefattande i viss mån inskränkning i förhållande till de möjligheter, som nämnda arbetstidslagar erbjuda — hava, såvitt angår förberedelse- och avslutningsarbeten, motiverats dels därmed, att det rådde en utbredd tendens att anse ett mindre antal arbeten än tidigare vara förberedelseeller avslutningsarbeten, dels därmed, att sådant arbete i detaljhandel och med denna jämställd verksamhet ofta förekomme för flertalet arbetstagare, under det att detsamma inom industrien i allmänhet utfördes av en mindre del av de anställda, dels ock därmed, att den i de sakkunnigas förslag upptagna möjligheten att flytta ordinarie arbetstid mellan olika veckor skulle göra det i viss mån lättare för arbetsgivarna att inom den ordinarie arbetstidens ram få erforderligt arbete utfört.

Bör min del anser jag, att bestämmelserna örn övertidsarbetets längd i hela förevarande paragraf böra nära ansluta sig till motsvarande stadganden i de andra arbetstidslagarna och närmast allmänna arbetstidslagen. Vad särskilt förberedelse- och avslutningsarbeten angår, synes en sådan överensstämmelse erforderlig med hänsyn därtill, att jag, på sätt förut angivits,

Departe-

ments-

chefen.

118 Kungl. Majus proposition nr 96.

föreslår, att rätt till överflyttning av arbetstid under åttaveckorsperioder icke skall medgivas. Att i förevarande lag helt borttaga maximigränsen beträffande tiden för förberedelse- och avslutningsarbeten torde däremot icke böra ifrågakomma.

Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten finnes maximitid för dygn icke bestämd i de andra arbetstidslagarna. På skäl, som anförts av de sak kunniga, synes emellertid ett stadgande härom böra införas i förevarande lag. En tid av en och en halv timme för dygn finner jag härutinnan lämplig. Övertid enligt detta moment synes mig dock icke böra få utan vidare tillfullo uttagas av sådan arbetstagare, vars ordinarie arbetstid under dagen mera avsevärt överstiger åtta timmar. Jag föreslår därför en bestämmelse, enligt vilken ordinarie arbetstid och övertid enligt 7 § 1 mom. tillhopa icke skola utan till stånd av arbetsrådet något dygn få överstiga 10 timmar.

I vilken utsträckning arbete skall hänföras till förberedelse- eller avslutningsarbete kan naturligtvis bliva föremål för olika meningar. Enligt de sakkunnigas åsikt bör, i överensstämmelse med den förut omförmälda tendens, som gjort sig märkbar, en viss restriktion härvid iakttagas. Jag ansluter mig i huvudsak till vad de sakkunniga härom anfört. Någon uppräkning av samtliga hit hänförliga arbeten torde emellertid icke böra nu ifrågakomma. Avgörande vid den praktiska tillämpningen av lagen blir givetvis i sista hand den omfattning, som arbetsrådet kommer att giva åt begreppen förberedelseoch avslutningsarbete. Med ledning av de erfarenheter, som vinnas under de tre år, under vilka lagen till en början avses skola äga giltighet, kunna därefter, örn så erfordras, mera preciserade bestämmelser utformas. Ett för nu förevarande yrkesområde speciellt slag av arbete, nämligen expediering av kunder, som inkommit i butik och de därmed jämställda lokalerna före stängningstid men icke hunnit expedieras, har emellertid särskilt nämnts i de sakkunnigas lagförslag. Anledningen härtill har varit den, att det arbete, som därutinnan behöver utföras, icke är avslutningsarbete i den mening detta uttryck eljest brukar begagnas, i det att arbetet är av samma slag som arbete under den vanliga affärstiden. För att tydligt utmärka, att dylikt expedieringsarbete avses i förevarande moment, synes det dock i enlighet med de sakkunnigas förslag böra särskilt omnämnas i lagtexten.

Vad angår allmänt övertidsarbete synes icke tillrådligt att, även örn stadganden rörande övertidsersättning införas i lagen, helt borttaga maximigränser. Anledning saknas enligt min mening att i fråga örn bestämmelsernas utformning avvika, annat än i viss mån i formellt hänseende, från den reglering, som givits i allmänna arbetstidslagen. Jag tillstyrker därför, att övertidsarbete utan tillstånd av arbetsrådet skall få uttagas med 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår. Att antalet timmar för år ansetts kunna bestämmas till 200 i stället för av de sakkunniga föreslagna 260 beror dels därpå, att den enligt 1 mom. medgivna övertiden icke i enlighet med de sakkunnigas förslag inskränkts i förhållande till motsvarande tid i allmänna arbetstidslagen, dels ock därpå, att de skäl, som beträffande lantarbetstidslagen föranlett bestäm-

119 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

mandet av antalet övertidstimmar av nu ifrågavarande slag till 260, här icke föreligga. Då tidberäkning från den 1 augusti icke införts i 4 §, torde anledning icke förefinnas att införa sådan beräkning i förevarande paragraf.

Liksom enligt allmänna arbetstidslagen synas skäl föreligga att tillerkänna arbetsrådet möjlighet att meddela tillstånd till uttagande av övertid med högst 150 timmar, därest ytterligare eftergift är påkallad av trängande behov.

Tillräckliga skäl för tillskapande av rätt till uttagande av särskild övertid för vissa speciella göromål, t. ex. årsinventering, hava icke förebragts. Med anledning av vad som anförts rörande blomsterhandelns särskilda svårigheter på grund av den föreslagna regleringen vill jag allenast erinra därom, att jämlikt 12 § möjlighet står öppen att hos Kungl. Maj:t begära förordnande om eftergifter eller medgivande av undantag.

I förevarande sammanhang torde böra behandlas frågan örn rätten att använda minderåriga till övertidsarbete. Härvid må erinras örn att lantarbetstidslagen icke lägger hinder i vägen för arbetsgivare att använda minderåriga till övertidsarbete i samma omfattning som vuxna, vilket däremot är fallet beträffande allmänna arbetstidslagen. Emellertid synes med fog kunna anföras, att arbetet i detaljhandel och därmed jämställda företag med hänsyn till den omväxling, som i olika hänseenden erbjudes, i stor utsträckning icke är så uttröttande för de minderåriga som det mera enformiga industriarbetet. Det arbete, varom i nu förevarande lagstiftning är fråga, torde i följd härav närmare vara att jämställa med det i lantarbetstidslagen reglerade arbetet än med industriarbetet. Att märka är jämväl, att de i arbetarskyddslagen givna skyddsbestämmelserna för minderåriga, bland annat rörande maximering av dygnsarbetstiden till 10 timmar (därest ej är fråga örn nödfallsarbete), givetvis skola obetingat gälla. Ett särskilt stadgande härom har intagits i 18 §. Emellertid må erinras, att — på grund av de i 1 § intagna bestämmelserna rörande den nya lagens tillämpningsområde — den situationen kan inträffa, att en minderårig, åtminstone formellt, kan få sin ställning i någon mån försämrad ur skyddssynpunkt. Härvid torde emellertid böra beaktas, att den allmänna bestämmelsen, vilken föreslås intagen i 4 mom. av förevarande paragraf, att arbetsgivaren har att tillse, att arbetstagare icke genom användande till övertidsarbete utsättes för överansträngning eller ohälsa, samt arbetarskyddslagens nyss omförmälda bestämmelser rörande maximering av dygnsarbetstiden under alla förhållanden skola tillämpas.

Av det anförda torde framgå, att spörsmålet örn de minderårigas användande till övertidsarbete icke utan vidare kan besvaras i den ena eller andra riktningen. För egen del har jag, örn än med tvekan, funnit mig böra i förevarande hänseende biträda de sakkunnigas förslag, enligt vilket de minderåriga arbetstagarna jämställas med vuxna. Såvitt angår de minderårigas övertidsarbete har 7 § med hänsyn härtill avfattats i nära överensstämmelse med lantarbetstidslagen.

Den reglering av rätten att använda minderåriga till övertidsarbete, som

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

sålunda föreslås, Ilar särskilt stor betydelse av det skälet, att så avsevärd del som ungefär V9 av de i detaljhandeln anställda utgöras av minderåriga.

8 §■

I förevarande paragraf har, liksom i 7 § 4 mom. andra stycket av de sakkunnigas förslag, behandlats spörsmålet örn övertidsersättning. 8 § äger icke någon motsvarighet i allmänna arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen. Inom de näringsgrenar, som dessa båda lagar reglera, ankommer det helt på överenskommelse mellan parterna, örn och på vad sätt övertidsersättning skall lämnas. I sjöarbetstidslagen däremot bestämmes, att ersättning för övertidsarbete skall utgå antingen i penningar eller — under vissa förutsättningar — beredas i form av fritid. Övertidsersättning, som utgår i penningar, skall för timme utgöra, när övertidsarbetet utförts å söckendag, minst '/iso, och, när arbetet utförts å helgdag, minst V75 av den kontanta månadslönen, oberäknat kostpenningar eller däremot svarande ersättning.

De sakkunniga.

Inledningsvis hava de sakkunniga förklarat, att det icke torde kunna bestridas, att man genom en lagregel örn övertidsersättning komme något utanför det egentliga området för en lagstiftning, som skulle vara begränsad till att reglera arbetstiden. Något egentligt missnöje med att övertidsersättning icke vore lagstadgad i allmänna arbetstidslagen hade icke framträtt. Förevarande lagförslag vore i sina huvuddrag uppbyggt på samma sätt som nyssnämnda lag och lantarbetstidslagen, medan sjöarbetstidslagen hade en i mycket avvikande gestaltning. Inom detaljhandeln förelåge emellertid i fråga örn övertidsarbetet och dess ersättning särskilda förhållanden, beträffande vilka de sakkunniga anfört följande:

Socialstyrelsens undersökning av 1931—1933 visar, att det är mycket vanligt, att särskild ersättning för arbete på övertid icke lämnas. Sammanfattningsvis kan sägas, att enligt de till denna undersökning inkomna personaluppgifterna i nära hälften av samtliga fall icke alls utgick någon övertidsersättning; för enbart den privata detaljhandeln var siffran över 60 procent. I de fall, där ersättning förekom, var denna — särskilt inom den privata handeln — oftast matpengar eller en t. ex. till jul lämnad gratifikation, i många fall icke ställd i direkt relation till övertidstimmarnas antal. Ersättning, bestående av timlön med förhöjning, rapporterades blott av ungefär Vs av här ifrågavarande personal, därav V2 av de vid kooperativ och Vis av de vid privat handel anställda. Ungefär V20 av de anställda uppgåvo sig i stället ha fått ledighet å annan tid såsom ersättning. Enligt företagarnas uppgifter skulle läget varit något bättre, men örn man ser på samtliga arbetsgivaruppgifter finner man dock, att ungefär V* av de privata och Vs av de kooperativa företagen uttalat, att övertidsersättning icke alls förekommit samt att blott omkring Vs av de privata företagarna uppgivit, att timlön med förhöjning utbetalats.

Under de senaste åren har verklig övertidsersättning blivit mera vanlig inom detaljhandeln, vilket delvis sammanhänger med att kollektivavtalen fått större utbredning. I kollektivavtalen finnas nämligen i regel bestämmelser

Kungl. Majus proposition nr 96.

om övertidsersättning, ehuru de kunna vara mycket växlande både i fråga örn räckvidd och innehåll. Så gäller i allmänhet för butiksbiträdena, att övertidsersättning icke utgår för förberedelse- och avslutningsarbete (inbegripet kundexpediering) m. m. I socialstyrelsens redogörelse redovisas som den vanliga ersättningen för annat övertidsarbete timlön med 50 procents förhöjning; den gällde för nära 3U av de privat och mer än 9/io av de kooperativt anställda. Timlön med 25 procents förhöjning förekom för ungefär Vio av de privat och V20 av de kooperativt anställda. Det var vanligt, att förhöjningen var större, 75—100 procent, då arbetet utfördes å sön- och helgdag; stundom även när arbetet var förlagt efter viss tid på kvällen eller fortgick utöver visst timantal under dagen. — Enligt 1937 års riksavtal mellan köpmännens garantiförening och svenska handelsarbetareförbundet är övertidsersättningen 35 procent högre än den normala lönen å vardagar och 75 procent högre än den vanliga lönen å sön- och helgdagar.

Yad nu sagts gäller närmast detaljhandelns butikspersonal men är i viss mån även tillämpligt å där anställda kontorister. För handelsarbetare torde övertidsersättning vara vanligare liksom också kollektivavtalen, och enligt dessa torde regelmässigt utgå ersättning även för förberedelse- och avslutningsarbete.

Beträffande områdena utanför den egentliga detaljhandeln må nämnas, att förhållandena torde vara skiftande. Där det finns kollektivavtal, stipuleras i allmänhet övertidsersättning. För t. ex. frisörbiträden utgår 50 procents förhöjning av den vanliga ersättningen, dock endast för nytt arbete, som påbörjas minst en halvtimme efter stängningstid.

Örn kollektivavtalen på detta område må till sist framhållas, att det ofta förekommer, att ersättning i penningar efter parternas överenskommelse får utbytas mot ersättning i fritid. Denna skall då stundom vara ökad i samma proportion som penningersättningen.

Angående resultaten av sina försök att inhämta opinionen inom de närmast intresserade kretsarna hava de sakkunniga yttrat:

De 1936 inkomna svaren på frågeformulären innehålla vissa uttalanden örn önskvärdheten av lagstadgad övertidsersättning men giva knappast någon tydlig bild av opinionens styrka och riktning.

Vid förhandlingarna 1937 inför de sakkunniga lia representanterna för andra organisationer av anställda än svenska handelsarbetareförbundet mycket kraftigt tillrått lagbestämmelser örn övertidsersättning. Man har rentav uttalat, att den tilltänkta arbetstidslagen utan sådana bestämmelser icke skulle bliva av något mera väsentligt värde för de affärsanställda. Företrädarna för svenska handelsarbetareförbundet hava däremot ställt sig närmast avvisande till tanken på dylika lagregler. Man tänker sig, att även för detaljhandeln organisationerna och kollektivavtalen skola få sådan utbredning, att man på den vägen kan komma fram till en tillfredsställande lösning över hela linjen. Och man befarar, att ett i lagen fastställt minimum skulle göra arbetsgivarna obenägna att i kollektivavtal gå med på högre övertidsersättning för de anställda. Om övertidsersättning blir fastslagen i lag, torde samtliga biträdesorganisationer anse, att detta bör gälla allt övertidsarbete utom möjligen kundexpediering en halvtimme var dag efter stängningstid, samt att ersättningen bör bestämmas till minst vanlig timlön med 50 procents tillägg, som förhöjes vid arbete å sön- och helgdag.

Vad köpmannaorganisationerna beträffar, hava dessa icke intagit någon mera bestämd ståndpunkt. Man har dock icke haft några allvarligare erinringar mot en lagstadgad övertidsersättning men endast för det allmänna övertids-

122 Kungl. Majus proposition nr 96.

arbetet och med ersättningens minimum satt till 25 procent utöver den vanliga lönen.

De sakkunniga hava härefter förklarat, att de vid beaktande av det föreliggande läget och de framförda önskemålen kommit till det resultatet, att man i de anställdas intresse här borde ingripa med en tvingande regel. Särskilt måste hänsyn tagas till den stora massan oorganiserad personal, som i annat fall ofta även i framtiden torde bliva helt utan övertidsersättning. Härom hava de sakkunniga yttrat:

Den alldeles övervägande delen av de arbetstagare, som skulle hänföras under denna lag, är oorganiserad och icke anställd i kollektivavtalets form. Förutsättningarna för att denna personal inom en nära framtid skulle mer generellt bli sammansluten i organisationer äro knappast heller så stora. Det måste ihågkommas, att en betydande del av hithörande anställda hava sitt arbete förlagt till företag med blott ett fåtal arbetstagare. Man torde därför icke kunna räkna med samma utveckling som inom industrien, där de starka organisationerna avtalsvägen kunnat genomdriva tillfredsställande övertidsersättningar.

På det område, det här gäller, är det en djupt rotad uppfattning, att den vanliga vecko- eller månadslönen utgör ersättning för den anställdes hela arbete, även örn det går utöver den ordinarie arbetstiden. Visserligen kommer väl den njm lagstiftningen som sådan att medföra en fastare gräns mellan ordinarie arbetstid och övertid än vad som ofta är fallet för närvarande, och det skulle kunna göras gällande, att redan detta skulle bana väg för särskild övertidsersättning. Men örn man vill vinna garantier för att sådan ersättning verkligen genomgående kommer att utgå, synes en lagbestämmelse knappast kunna undgås.

De sakkunniga hava emellertid icke föreslagit, att särskild ersättning skall utgå för alla slag av övertidsarbete. De hava nämligen ansett, att skälen för en tvångsregel örn sådan ersättning endast vore tillräckligt starka, när det gällde övertidsarbete enligt 2 och 3 mom. i 7 §. Här kunde även åberopas, att sådant övertidsarbete kanske eljest skulle uttagas i fall, då det ej vore alldeles ofrånkomligt, varigenom den anställde skulle bliva obehörigt betungad.

Vid övertidsarbete enligt 7 § 1 morn., alltså kundexpediering och egentligt förberedelse- och avslutningsarbete, kunde det däremot enligt de sakkunnigas mening knappast vara lämpligt att tvångsvis bestämma, att särskild övertidsersättning alltid skulle utgå. Det kunde med visst fog anföras, att det ej sällan berodde på den anställde själv — åtminstone delvis — örn arbete å övertid av detta slag erfordrades och hur länge det behövde fortgå. En tvingande regel om övertidsersättning skulle därför här kunna fresta den anställde att förlänga arbetet. Det finge också erinras, att gällande kollektivavtal för butiksbiträden i allmänhet ej stipulerade övertidsersättning i detta fall. 1930 års konvention föreskreve ej övertidsersättning för förberedelse- och avslutningsarbete, ej heller de norska och tyska arbetstidslagarna.

Vidare hade det icke synts de sakkunniga tilltalande, att arbetsgivaren skulle tvingas att betala särskild övertidsersättning efter förhöjd taxa vid övertidsarbete, som krävdes i nödfallssituationer och vore medgivet enligt 6 § i lagförslaget.

123 Kungl. Majus proposition nr 96.

Beträffande övertidsersättningens storlek hava de sakkunniga anfört:

Det har inför de sakkunniga ifrågasatts, att nian skulle kunna nöja sig nied att i lagen fastslå, att särskild övertidsersättning skall utgå, utan att bestämma något visst minimum för denna. På det sättet skulle dock knappast tillräcklig trygghet för de anställda kunna vinnas. Det kunde ju då överenskommas om övertidsersättning, som icke vore högre än den vanliga lönen. De sakkunniga föreslå därför, att ersättningen skall vara minst 25 procent högre än den vanliga lönen för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. Det är visserligen sant, att ersättningen i kollektivavtalen oftast är högre och att de anställdas representanter med hänvisning till detta påyrkat ett högre minimum. Den föreslagna regeln överensstämmer emellertid med 1930 års konvention och med t. ex. de norska och tyska lagarna på området. Vid regelns formulering får man vidare ej bara tänka på förefintliga kollektivavtal utan även på det stora flertalet fall, där det icke lämnas någon övertidsersättning alls eller blott i begränsad omfattning. Detta gör, att även den av de sakkunniga föreslagna regeln torde innebära en allvarlig ekonomisk påfrestning för åtskilliga arbetsgivare.

Örn lönen är bestämd för månad eller vecka, får man beräkna timlönen å ordinarie arbetstid med ledning av att den ordinarie arbetstiden enligt lagen i genomsnitt ej får överstiga 48 timmar i veckan. Skulle det gälla arbete, vars ersättning normalt icke beräknas efter tid, får man på lämpligt sätt söka räkna sig till vad som kan anses svara mot den vanliga timlönen. Detta kan för övrigt även vara bestämt genom särskilt avtal.

Ersättning utgår efter det antal timmar eller delar av sådana, under vilka övertidsarbetet vid varje särskilt tillfälle fortgått. Enligt sjöarbetstidslagen skall för varje påbörjad halvtimme betalas ersättning såsom för full halvtimme. En sådan regel synes dock knappast lämplig. Den kan i vissa fall fresta arbetstagaren att draga ut på tiden med övertidsarbetet, så att en ny halvtimme skall hinna påbörjas.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att övertidsersättning i penningar genom överenskommelse mellan parterna skulle kunna utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, vilken ledighet då skulle vara minst 25 procent längre än den tid, som övertidsarbetet tagit i anspråk. Härom hava de sakkunniga yttrat:

Att utbyta kontant övertidsersättning mot ersättning i tid praktiseras redan nu med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal. Det flera gånger nämnda riksavtalet innehåller sålunda, att parterna kunna överenskomma, att i stället för vanlig övertidsersättning skall lämnas ledighet å ordinarie arbetstid med 50 procents förhöjning. De hörda organisationerna hava ej heller haft något att invända mot en sådan utbytesregel.

Det kan visserligen sägas, att därmed beredes möjlighet att överflytta arbetstid från en del av året till en annan i större utsträckning än vad som är medgivet enligt 4 § av lagförslaget. Detta torde emellertid ej behöva möta betänkligheter. En arbetsgivare har knappast intresse av här ifrågavarande utbyte i större omfattning, enär han genom det förlorar mer i ordinarie arbetstid än han vinner i övertid. För att skapa större klarhet i övertidsförhållandena parterna emellan och undvika farhågan, att stadgandet skulle försvåra kontrollen över lagens efterlevnad, har emellertid föreslagits, att den ledighet, som skall ersätta övertiden, skall vara lämnad senast inom åtta veckor efter det övertidsarbetet utfördes. Av den valda formuleringen torde framgå, att intet hindrar att ledigheten lämnas så att säga i förslcott med tanke på behov av övertidsarbete, som förväntas senare uppkomma.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förutsättning för det nu nämnda utbytet är, att parterna i det konkreta fallet äro ense därom. Det räcker ej, att flertalet arbetstagare inom visst företag äro med örn utbytet, för att detta skall få tillämpas rörande övriga arbetstagare. Men naturligtvis kan överenskommelsen vara träffad i kollektivavtal.

I detta sammanhang hava de sakkunniga framhållit, att parterna icke i annat fall än det nu berörda kunde ens genom kollektivavtal bestämma, att kontant övertidsersättning icke skulle utgå eller att den skulle sättas till lägre belopp än det som med ledning av lagbestämmelsen skulle betalas. Det vöre med avsikt, som man sålunda gjort regeln helt tvingande till den anställdes förmån. Det hade nämligen från vissa organisationer av anställda framförts farhågor, att en möjlighet att genom kollektivavtal göra avvikelse från lagen skulle kunna missbrukas och i sådana fall, där arbetsgivarna hade ett övermäktigt inflytande, lända till arbetstagarnas nackdel. Men naturligtvis kunde genom kollektivavtal eller på annat sätt överenskommas örn övertidsersättning i andra fall än det i lagen reglerade eller till högre belopp än det där satta minimum.

Angående pr esk riptionsbestämm elsen i 7 § 4 mom. andra stycket sista punkten av sakkunnigförslaget hava de sakkunniga slutligen anfört följande:

Då det måste anses önskvärt, att det snarast möjligt uppklaras, huruvida arbetstagare har anspråk på övertidsersättning enligt denna lag, föreslå de sakkunniga, att arbetstagare skall åläggas att göra gällande sitt krav hos arbetsgivaren inom åtta veckor från det övertidsarbetet utfördes. Om denna tid försittes, skall rätt till talan vara förlorad. Den vanliga 10-åriga preskriptionstiden skulle sålunda kraftigt förkortas, och verkan av underlätet krav skulle bliva ersättningsrättens totala förlust. Det nu sagda gäller dock blott anspråk, som bygga direkt på lagbestämmelsen och icke kunna stödjas på något avtal örn övertidsersättning. Örn den anställde i ett sådant fall vill åberopa avtalet, blir det dess bestämmelser, som bliva avgörande. Ej sällan föreskrives i kollektivavtal, att krav på övertidsersättning skall framställas inom betydligt kortare tid, i det nämnda riksavtalet sålunda dagen efter det övertidsarbetet utfördes.

Yttranden.

De i förevarande paragraf berörda spörsmålen behandlas i åtskilliga yttranden.

Vad först angår själva principfrågan, huruvida bestämmelser örn övertidsersättning böra upptagas i lagen, ansluter sig Daco helt till de sakkunnigas uppfattning samt anför, att de anställda inom detaljhandeln i stor utsträckning stöde i en utpräglad beroendeställning till principalen. Med hänsyn till det stora antalet anställda på handelns område, som ännu icke vore organiserade, skulle den föreslagna arbetstidslagen säkerligen i stor utsträckning bliva utan värde för de anställda, örn bestämmelser rörande övertidsersättning icke infördes i lagen. Det vore nämligen framförallt skyldigheten att utbetala övertidsersättning, som innebure ett korrektiv mot missbruk av arbetskraften. — Samma principiella inställning till förevarande fråga intaga landsorganisationen, svenska handels-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

arbetareförbundet och Sveriges färghandlares riksförbund. — Socialstyrelsen förklarar, att enligt styrelsens uppfattning beaktansvärda skäl visserligen kunde anföras för att stadgande!! om övertidsersättning borde upptagas i lagen. Ett sådant lagstadgande, genom vilket nian skulle frångå den eljest som regel iakttagna principen, att lagstiftningen icke borde ingripa i bestämmandet av arbetslönen, måste dock vara ägnat att väcka betänkligheter. Härom anför styrelsen följande:

Det torde vara ur många synpunkter lyckligast, att frågor angående avlöningen avgöras genom parternas fria överenskommelser. Man torde även på detaljhandelns område kunna räkna med en utveckling av organisationsväsendet, vilken efter hand kommer att möjliggöra en reglering i vidare omfattning av spörsmålen rörande ersättning för övertidsarbete. En lagstiftning om övertidsersättning, vilken, såsom i de sakkunnigas förslag också har skett, lär böra inbegripa jämväl bestämmelse örn ett visst minimum för ersättningens storlek, torde vidare bliva normerande och föranleda, att arbetsgivarna bliva obenägna för uppgörelser örn en högre ersättning, även örn en sådan eljest kunde hava ansetts skälig. Man torde däremot i stället kunna förutsätta, att sådana bestämmelser örn villkor för uttagandet av övertidsarbete och örn gränserna för övertidsarbetets omfattning, som i förslaget hava upptagits, i och för sig skola bidraga till att främja en mera allmän uppfattning örn rätt till en rimlig övertidsersättning.

På anförda skäl förklarar socialstyrelsen sig icke kunna tillstyrka den föreslagna lagbestämmelsen örn ersättning för övertidsarbete.

Arbetsrådet framhåller, att införandet i lagen av bestämmelse örn övertidsersättning innebure en mycket vittgående avvikelse från hittills iakttagna principer, enligt vilka alla avlöningsfrågor ansetts böra överlämnas till fri överenskommelse mellan parterna. En procentuellt beräknad övertidsersättning torde även i många fall vara av tvivelaktigt värde, då själva grundlönen icke vore fixerad utan kunde bliva föremål för reducering. Härtill bomme, att varken arbetsrådet eller yrkesinspektionen vore rätt forum för bedömande av tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare i frågor örn övertidsersättnings beräknande. Sådana tvister torde bliva synnerligen vanliga och måste ofta beröra komplicerade avtalsförhållanden. Av dessa skäl avstyrkte arbetsrådet bestämt förslaget om införande i lagen av bestämmelser örn övertidsersättning. — Med anförande av huvudsakligen samma synpunkter som arbetsrådet hemställer riksförsäkringsanstalten om en allvarlig omprövning, huruvida man icke skulle kunna låta bestämmelserna om övertidsersättning utgå ur lagförslaget utan att därigenom något viktigare samhälleligt intresse skulle kunna anses bliva åsidosatt. — Länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, Stockholms och Skånes handelskammare samt Sveriges skomalceriidkares- och skohandlares riksförbund förklara sig icke anse tillräckliga skäl föreligga att i förevarande arbetstidslag frångå den eljest allmänt tillämpade grundsatsen, att ersättning för utfört arbete skulle bestämmas av parterna själva, och detta så mycket mindre som lagförslaget innehölle bestämmelser angående både maximitid för övertidsarbete och under vilka förutsättningar sådant arbete 'över huvud finge utföras. Länsstyrelsen i Stockholms län tilllägger, att bestämmelserna angående övertidsersättning så som de utformats

126 Kungl. Majus proposition nr 96.

för övrigt knappast torde framstå som särskilt önskvärda vare sig för arbetsgivare eller arbetstagare. Å ena sidan torde förhållandena understundom vara sådana, att kortare övertidsarbete även av sådan art, som avsåges i 7 § 2 och 3 morn., skäligen borde kunna utkrävas utan förhöjd ersättning. Å andra sidan kunde fixerandet i lagen av en relativt låg övertidsprocent och begränsningen till övertidsarbete enligt 7 § 2 och 3 mom. tänkas verka hämmande på arbetstagarnas möjligheter att genom kollektiva uppgörelser betinga sig högre övertidsprocent och övertidsersättning jämväl för sådant arbete, som avsåges i 7 § 1 mom. — Stockholms handelskammare finner förslaget i nu förevarande hänseende ägnat att utgöra ett farligt prejudikat för en icke önskvärd utveckling i riktning mot offentlig reglering av lönerna på den privata arbetsmarknaden. -— Båda handelskamrarna och sagda riksförbund uttala emellertid, att man utan att inkräkta på avtalsfriheten skulle kunna tillgodose de anställdas berättigade intresse av ersättning för övertidsarbete genom en bestämmelse, vari föreskreves rätt för arbetstagaren att för övertidsarbete erhålla minst samma ersättning som för arbete å ordinarie arbetstid.

Med hänsyn till de skiftande förhållandena inom detaljhandeln och de många sätt för kompensation av övertidsarbete, som där kunde tänkas, finner länsstyrelsen i Hallands län förevarande stadgande både olämpligt och opraktiskt samt förklarar, att frihet borde lämnas åt de berörda parterna att avtalsvägen reglera denna fråga. I huvudsak samma inställning till förevarande spörsmål intaga köpmännens garantiförening, Sveriges köpmannaförbund, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Hallands köpmannaförbund samt stadsfullmäktige i Varberg och Falkenberg. — Även svenska arbetsgivareföreningen avråder bestämt från upptagandet i lagen av en föreskrift örn ersättning för övertidsarbete, då en sådan reglering icke överensstämde med svensk lagstiftning i sociala frågor eller med uppfattningen hos arbetsmarknadens parter.

Yad härefter angår frågan, huruvida vissa slag av övertidsarbete böra undantagas från en bestämmelse örn ersättning, framhåller socialstyrelsen, att principiell åtskillnad i berörda hänseende icke syntes rimlig mellan övertidsarbete, som avsåges i 7 § 2 och 3 morn., å ena, samt de förberedelse- och avslutningsarbeten, för vilka enligt 7 § 1 mom. en övertid av högst fyra timmar i veckan finge ifrågakomma, å andra sidan. Styrelsen anför härom följande:

Det kan icke anses tillfredsställande, att en lag, som begränsar de anställdas ordinarie arbetstid till 48 timmar och uttryckligen bestämmer en minimiersättning för vissa slag av övertidsarbeten, skulle medgiva, att andra slag av arbeten utöver den bestämda ordinarie arbetstiden åtminstone intill en viss gräns få utföras, utan att någon ersättning alls för dessa arbeten lämnas. Icke utan fog kan det göras gällande, att lagen på sådant sätt stadgade en 52-timmarsvecka i stället för en 48-timmarsvecka. De sakkunniga hava åberopat, att för butiksbiträden gällande kollektivavtal i allmänhet ej stipulera övertidsersättning för förberedelse- och avslutningsarbeten men väl för andra slag av övertidsarbete. En sådan omständighet torde icke kunna motivera, att en arbetstidslag, baserad på 48-timmarsveckans princip, i vissa sina stad-

127 Kungl. Majus proposition nr ,96'.

ganden skall frångå denna norin på det sätt, som i förslaget har skett. Kollektivavtal, som ingåtts för inom detaljhandeln anställda lagerarbetare (bland vilka även finnes månadsavlönad personal), bestämma som regel, att viss övertidsersättning även för här ifrågavarande slag av arbeten skall utgå. I de kollektivavtal inom det industriella näringslivet, enligt vilka övertid får uttagas för förberedelse- och avslutningsarbeten, förutsattes alltid, att åtminstone ordinarie timlön utgår för dylikt övertidsarbete. Under förutsättning att arbetstidslagen för detaljhandeln anses över huvud böra innehålla något stadgande örn övertidsersättning, vill styrelsen sålunda föreslå, att en bestämmelse införes, enligt vilken det övertidsarbete, som avses i 7 § 1 morn., ersättes med minst den lön, efter timme beräknad, som svarar mot Vaos respektive V48 av gällande månads- respektive veckolön.

Daco yrkar, i första hand, att särskild ersättning skulle utgå jämväl för övertidsarbete enligt 7 § 1 mom. och 6 § i lagförslaget samt åberopar härför beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten i huvudsak samma skäl som socialstyrelsen och beträffande övertidsarbete i nödfallssituationer, att i 6 § avsedda händelser icke borde gå ut över arbetstagaren på så sätt, att han skulle vara skyldig ställa sig till förfogande för arbete på övertid utan särskild ersättning. Därest emellertid organisationens yrkande om begränsning av överflyttningsrätten enligt 4 § skulle bifallas, vore organisationen benägen tillstyrka, att från regeln örn övertidsersättning undantoges arbete för betjäning av kunder, vilka vid stängning av butik, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befunne sig i lokalen, under en tid av högst tre timmar i veckan dock icke något dygn mer än 45 minuter.

I detta sammanhang torde få omnämnas vissa uttalanden rörande övertidsersättning för arbete med julskyltning och inventering. Härom anför köpmännens garantiförening:

Föreningen vill fästa uppmärksamheten på att enligt föreningens riksavtal med svenska handelsarbetareförbundet övertidsersättning icke utgår för arbete med en julskyltning samt års- och halvårsinventering. De sakkunniga hava ej funnit skäl att upptaga någon specialbestämmelse örn dessa eller liknande arbeten, som de anställda hava att utan extra ersättning utföra utom ordinarie arbetstid. Enligt de sakkunnigas mening skulle man i en sådan bestämmelse svårligen kunna taga hänsyn till de mycket olikartade förhållandena inom skilda branscher. Föreningen anser för sin del, att svårigheterna här avsevärt överdrivas; i varje fall borde intet hinder möta för att i lagen införa en liknande föreskrift som i riksavtalen beträffande julskyltningsoch inventeringsarbete, enär dessa avtal gälla för samtliga handelsbranscher och angivna arbeten av gammalt pläga undantagas från det betalda övertidsarbetet.

Gotlands handelskammare framhåller, att julskyltning och årsinventering inom detaljhandeln vore normalt återkommande arbeten, som en arbetstagare inom detta näringsområde alltid måste räkna med. Det torde vidare få anses, att den lön arbetstagaren erhölle avsåge det normalt förekommande arbetet och således även dessa nämnda båda arbeten, ehuru de på grund av sin art bleve synnerligen koncentrerade och utsträckta utöver den normala arbetstiden. För dylikt övertidsarbete borde därför övertidsersättning ej utgå. — Kooperativa förbundet förklarar sig icke hava något att erinra mot, att så-

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

dana arbeten som vanliga inventeringar särskilt skulle betalas. Vad däremot anginge särskilda inventeringar för kontroll av redovisningen från ett försäljningsställe, anför förbundet:

Det skulle vara både oriktigt och olämpligt, om företaget ålades att betala särskilda ersättningar till personalen för att kontrollera, att denna i enlighet med gällande kontrollföreskrifter vårdat företagets tillgångar på det riktiga sättet. Arbetsorganisationen, den må vara bestämd i lag eller reglerad i avtal, bör vara så konstruerad, att samtliga de anställda liava ett intresse av att verksamheten skötes på det riktiga sättet, att varorna rätt vårdas, att influtna kontanter ordentligt redovisas och att allt, som har med redovisningen att göra, stämmer. Det skulle rentav kunna verka demoraliserande, örn arbetstidslagen gåves ett sådant innehåll, att de anställda skulle få en inkomstmöjlighet genom att utföra sitt arbete slarvigt, varigenom svinnet hölles uppe vid en sådan nivå, att företaget behövde verkställa upprepade kontrollinventeringar. Därför bör i författningen klart angivas, att kontrollinventeringar, som påkallas av den nödvändiga tillsynen över medelsredovisningen och vården av omhänderhavda värden, få företagas utan att de anställda, som måhända genom vanvård eller slarv göra dessa kontrollinventeringar nödvändiga, skola hava extra ersättning härför.

Även kommerskollegium föreslår, att övertidsarbete, som avsåge inventering för vinnande av erforderlig kontroll över personalens medelsredovisning, vård av lager och dylikt, icke skulle berättiga till särskild ersättning.

Beträffande övertidsersättningens storlek förklarar socialstyrelsen (som i första hand avstyrker bestämmelser örn övertidsersättning) sig icke hava något att i och för sig erinra mot den av de sakkunniga föreslagna normen härför. Styrelsen tillägger emellertid, att därest en bestämmelse örn övertidsersättning infördes i lagen, i densamma även borde angivas, att för sådana anställda, vilka avlönades för månad eller vecka, timlönen å ordinarie arbetstid i enlighet med i dylika fall vedertagen praxis skulle beräknas utgöra V208 respektive 1/48 av månads- respektive veckolönen. Även Västergötlands köpmannaförbund och Sveriges färghandlares riksförbund uttala, att det inte funnes något att erinra mot det av de sakkunniga föreslagna lönetillägget för övertidsarbete. Svenska handélsarbetareförbundet däremot framhåller, att endast ett fåtal kollektivavtal å området stadgade övertidsersättning med så litet som 25 procent högre belopp än den vanliga lönen. Yanligen vore den avtalsenliga förhöjningen av lönen vid övertidsarbete 35—50 procent. I anslutning härtill anför förbundet:

Förbundet har i sin avtalsverksamhet sökt få övertidsersättningen så hög som möjligt, för att därigenom arbetsgivarna skola organisera arbetet på ett sådant sätt, att övertidsarbete ej må förekomma. Lönetillägget vid övertidsarbete är sålunda icke att betrakta såsom en lönefyllnad. Förbundet hävdar tvärtom, att arbetstagarna för arbete utfört under ordinarie arbetstid skola erhålla en sådan lön, att de erhålla en dräglig försörjning. Ur sociala synpunkter är ett sådant ställningstagande oantastbart. Förbundet anser den ledande principen böra vara, att örn den ordinarie personalen icke hinner utföra förekommande arbete utan tillgripande av övertid, ny arbetskraft bör engageras, ty därigenom beredes anställning åt personer, som måhända annars äro sysslolösa. Med en lagbestämmelse, att ersättning för övertid skall utgå

129 Kungl. Majus proposition nr 96.

med endast XU högre än vad arbetstagaren erhåller för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid, befarar förbundet, att övertidsarbete tillgripes i större omfattning än vad som motsvarar oförutsedda behov. Risk föreligger för att ett lagstadgande, vari sägs, att övertidsersättningen skall vara minst XU högre än den ordinarie lönen, kan medföra, att många arbetsgivare betrakta denna övertidsersättning såsom skäligen avvägd och sålunda motsätta sig en högre övertidsbetalning. Enligt förbundets mening bör man emellertid icke genom lagregel fastställa visst ersättningsbelopp. Det är tillfyllest med att fastslå rätten till övertidsersättning och överlämna åt parterna att fixera ersättningsbeloppet på sätt som sker vid upprättandet av kollektivavtal.

Såsom tidigare omtalats ansluter sig landsorganisationen till de sakkunnigas uppfattning, att bestämmelser örn övertidsersättning skola upptagas i lagen. Organisationen förklarar sig emellertid ur principiell synpunkt hysa betänkligheter mot ersättningens fixerande till visst relativt belopp. Visserligen utgjorde det av de sakkunniga föreslagna beloppet ett minimum. Men bortsett från möjligheten av att detta minimum kunde verka hämmande på försök att avtalsvägen erhålla en högre övertidsersättning, ansåge organisationen, att tillräckliga skäl för en reglering av denna fråga genom lag icke förelåge. — Daco framhåller, att det korrektiv mot missbruk av arbetskraften, som övertidsersättningen innebure, bleve starkare ju större skillnaden gjordes mellan ersättningen för det ordinarie arbetet och för övertidsarbetet. Under hänvisning till gällande kollektivavtal samt till sjöarbetstidslagens bestämmelser yrkar Daco därför, att övertidsersättningen i den nya lagen måtte fastställas till minst 50 procents tillägg å den beräknade timlönen under vardagar och minst 100 procents tillägg å samma lön under sön- och helgdagar. — Även stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo förklara, att den särskilda högre övertidsersättningen icke vore att betrakta som en lönefyllnad utan som ett korrektiv mot uttagande av övertidsarbete. För ernående av det med lagen avsedda syftet, nämligen socialt skydd, föresloge fullmäktige därför, att övertidsersättningen skulle vara 50 procent högre än vad arbetstagaren erhölle för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. —- Hallands köpmannaförbund, och stadsfullmäktige i Falkenberg förorda, att, därest mot deras avstyrkande i lagen infördes en bestämmelse örn övertidsersättning, denna borde kompletteras med den i kollektivavtal vanliga klausulen, att ersättningen endast utginge för fullgjord tid, dock icke för kortare tid än 15 minuter.

Arbetsrådet avstyrker de sakkunnigas förslag örn intagande i lagen av bestämmelser örn övertidsarbetets kompenserande med förlängd ledighet å ordinarie arbetstid. Som motiv för sin ståndpunkt anför arbetsrådet i anslutning till sin kritik av 4 § i lagförslaget bland annat följande:

Örn sålunda redan bestämmelserna i 4 § äro ägnade att ingiva allvarliga betänkligheter, gäller detta i ännu mycket högre grad om föreskrifterna i 7 § 4 mom. andra stycket rörande kompensering av övertid genom förlängd ledighet å ordinarie arbetstid. Dylik kompenserande ledighet skulle kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sarri. Nr 96. 2382 38 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lämnas under en period av åtta veckor efter övertidsarbetets uttagande. Här avses sålunda icke de fasta åttaveckorsperioder, varom bestämmelser meddelats i 4 §, utan godtyckligt valda åttaveckorsperioder, räknade från varje dag, då övertidsarbete utförts. Men kompensation skulle även kunna lämnas »i förskott» under en icke begränsad tidsperiod. En uttagen övertid av exempelvis 4 timmar skulle med andra ord — visserligen endast med arbetstagarens medgivande — kunna anses kompenserad genom att arbetstagaren vid något tidigare tillfälle, vilket icke nödvändigtvis behöver hava infallit under samma år, haft en ordinarie arbetstid, som med 5 timmar understigit den i 4 § angivna ordinarie arbetstiden. Enligt arbetsrådets uppfattning skulle ifrågavarande bestämmelser definitivt omintetgöra varje möjlighet att öva kontroll över arbetstiden.

Med i huvudsak samma motivering som arbetsrådet ifrågasätter riksförsäkringsanstalten, örn icke förevarande bestämmelse skulle kunna utgå ur lagen.

Då möjligheten till utbyte är beroende av överenskommelse därom mellan arbetsgivare och arbetstagare, förklarar landsorganisationen sig icke vilja motsätta sig den föreslagna bestämmelsen även örn det kunde befaras, att utbytesrätten i tillämpningen kunde giva upphov till tvister och verka försvårande på kontrollen av övertidsreglernas efterlevnad. — Kommerskollegium, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt stadsfullmäktige i Östersund anse, att arbetsgivaren ensam borde få avgöra, huruvida övertidsersättningen i penningar skulle utbytas mot ledighet. Handelskammaren och stadsfullmäktige tillägga, att sådan ledighet borde kunna sammanläggas till en längre sammanhängande period att uttagas å tid, varom kontrahenterna överenskomme. — Stadsfullmäktige i Landskrona och kommunalfullmäktige i Boo anföra, att kompensation av övertidsarbete mot fritid borde ske på så sätt, att mot en timmes övertidsarbete svarade en och en halv timmes fritid. —- Köpmännens garantiförening framhåller, att i riksavtalen mellan föreningen samt svenska handelsarbetareförbundet och handelstjänstemannaförbundet intagits en bestämmelse örn utbyte av övertidsersättning mot ledighet. Någon motsvarighet till lagförslagets stadgande, att ledigheten skulle lämnas senast inom åtta veckor efter det arbetet utförts, funnes dock icke i riksavtalen. Garantiföreningen ansåge även, att sistnämnda stadgande vore mindre lyckligt. I många fall önskade nämligen den anställde, att ledigheten sammanfördes med inträffande helg eller begagnades till utökande av semestern. Inom åtskilliga företag torde vidare övertidsarbete förekomma i så begränsad utsträckning, att hela ledighetsdagar endast undantagsvis kunde intjänas under loppet av åtta veckor. Med hänsyn härtill och för att möjliggöra ett bibehållande av rätten till en friare disposition av ledighet såsom ersättning för övertidsarbete föreslår garantiföreningen, att sådan ledighet skulle lämnas senast inom tolv månader efter det övertidsarbetet utfördes. Sveriges köpmannaförbund intager till förevarande spörsmål samma ståndpunkt som garantiföreningen. —- Svenska handelsarbetareförbundet och Daco förklara, att vad de sagt örn övertidsersättningens storlek ägde motsvarande tillämpning å frågan örn längden av den ledighet, som skulle kompensera övertidsarbetet. Handels-

131 Kungl. 3faj:ts proposition nr 96.

arbetareförbundet anför, att utsträckningen av tiden, under vilken ledigret skulle lämnas, från en månad, som vore det för närvarande vanliga, till åtta veckor lätt kunde medföra, att icke någon ledighet erhölles. Daco anser däremot, att tidsbegränsning för ledighetens uttagande icke vore önskvärd, då det ofta kunde ligga även i den anställdes intresse, att ledigheten finge uttagas senare t. ex. i samband med den ordinarie semestern. — Svenska småföretagares riksförbund och fotografihandlarnas riksförbund framhålla sammanstämmande önskvärdheten av att i de säsongbetonade affärs- och yrkesgrenarna kompensationen för övertidsarbetet med ledighet finge utsträckas över hela kalenderåret. Skulle övertiden under de 3—4 månader säsongen varade enligt lagförslaget till övermått betalas, bleve följden, att visserligen under någon tid numerärt större personal anställdes men att denna omedelbart efter säsongens slut entledigades. Under nuvarande förhållanden däremot finge arbetstagarna kvarstanna även under den tysta tiden, vilket naturligtvis vore av stor betydelse för yrkesskickligheten.

Socialstyrelsen avstyrker bestämmelsen örn den korta preskriptionstiden samt föreslår, att lagen, därest bestämmelser örn övertidsersättning däri infördes, i stället måtte förses med en allmän föreskrift örn tvåårspreskription, liknande den som upptagits i semesterlagen. Man syntes böra sträva efter, att preskriptionsbestämmelser av sådan innebörd så småningom allmänt infördes på det arbetsrättsliga området. Även Daco förordar, att preskriptionstiden sättes till två år, samt förklarar, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen mången gång skulle leda till att den anställde helt förlorade sin rätt till övertidsersättning. — Köpmännens garantiförening erinrar örn den av de sakkunniga omnämnda bestämmelsen i riksavtalen, att krav å övertidsersättning eller ledighet skulle framställas senast dagen efter övertidsarbetets utförande, samt uppgiver, att full enighet rådde mellan organisationerna örn ändamålsenligheten av denna bestämmelse. Garantiföreningen och Sveriges köpmannaförbund föreslå, att lagen även i denna punkt måtte givas en med riksavtalen överensstämmande utformning. — Svenska handelsarbetareförbundet framhåller, att erfarenheten gåve vid handen, att preskriptionsbestämmelser föranledde till att arbetsgivarna sökte förmå de anställda att avstå från framställning örn att utfå sin rätt. Det kunde också befaras, att arbetsgivare, när tvist uppstode, vägrade erkänna, att framställning gjorts. Därest sådan bestämmelse infördes i lag förhindrades därjämte arbetstagarens organisation att medverka till objektiv utredning av sådan tvistefråga. — Landsorganisationen och svenska bolchandelsmedhjälpareföreningen hemställa, att preskriptionsbestämmelsen helt måtte utgå ur lagen.

Beträffande spörsmålet, huruvida bestämmelser örn övertidsersättning skola upptagas i den nya lagen eller icke, hava under förarbetena skilda uppfattningar kommit till uttryck. Det må erinras, att stadganden örn övertidsersättning upptagits i 1930 års internationella konvention beträffande de affärs- och kontorsanställda ävensom i sjöarbetstidslagen. Mot-

Dcpar ternell tscliefe».

132 Kungl. Majus proposition nr 96.

svårighet härtill finnes däremot ej i de övriga arbetstidslagarna. Då emellertid, enligt vad utredningen givit vid handen, förhållandena inom detaljhandeln äro sådana, att särskild ersättning för det tämligen vanliga övertidsarbetet ofta icke utgår, synes — trots att vid lagstiftningen eljest i regel iakttagits principen att lämna bestämmandet av arbetslönens storlek utanför regleringen —- i förevarande lag böra upptagas ett stadgande av innehåll, att ersättning skall utgå för arbete å övertid. Även örn, vilket jag för närvarande anser lämpligt, den lagliga regleringen uti ifrågavarande hänseende inskränkes härtill, synes dock förefintligheten i lagen av ett dylikt stadgande hava viss betydelse; bland annat torde en bestämmelse härom verka i någon mån hämmande på arbetsgivarnas vilja att uttaga övertidsarbete. Däremot är det enligt min mening icke lämpligt att nu fastställa något visst minimibelopp för övertidsersättningens storlek. En dylik minimibestämmelse tenderar ofta att bliva normerande. Minimibestämmelse beträffande övertidsersättning torde för övrigt ej vara lämplig, då grundlönen ej är bestämd i lag. Då lagens regler inskränkas till ett fastslående av att övertidsersättning skall utgå, överlämnas åt parterna att genom avtal bestämma storleken å nämnda ersättning. Någon garanti för att övertidsersättningen därvid kommer att fastställas till högre belopp än den för vanlig arbetstid bestämda — vilket givetvis bör vara fallet — finnes visserligen icke, men i de kollektivavtal, som för närvarande gälla, är så händelsen. Kollektivavtalsregleringen vinner, såsom förut framhållits, alltmera insteg även på förevarande arbetsområde; kollektivavtalens bestämmelser bliva även ofta normerande i fråga örn storleken av avlöningar till arbetstagare utanför kollektivavtalens tillämplighetsområde.

Det gäller härefter att avgöra, beträffande vilka slag av övertidsarbete särskild ersättning skall föreskrivas i lagen. Enighet synes råda därom, att ersättning skall utgå för övertidsarbete enligt 7 § 2 och 3 mom. Bestämmelse härom torde böra inflyta i lagen. 1 det stora hela råder enighet jämväl därom, att ersättning icke skall i lag föreskrivas för nödfallsarbete enligt 6 §. I yttrandena har endast Daco i sistnämnda hänseende anfört avvikande mening. För egen del ansluter jag mig emellertid härutinnan till Daco. Skälig anledning att icke tillförsäkra arbetstagare ersättning för dylikt slags övertidsarbete synes icke föreligga.

Beträffande övertid enligt 7 § 1 mom. äro meningarna delade. Innan jag angiver min ståndpunkt härutinnan må erinras, att bestämmelser örn övertidsersättning i sistnämnda fall icke finnas vare sig i 1930 års konvention eller i regel i gällande kollektivavtal. Mot förslag att fastställa övertidsersättning även för arbete enligt 7 § 1 mom. har anförts, att dylikt arbete åtminstone delvis är av den natur, att det beror på den anställde själv, i vilken utsträckning sådant arbete skall behöva uttagas. För egen del har jag efter övervägande av spörsmålet stannat för att föreslå, att bestämmelsen örn övertidsersättning skall avse även arbete enligt 7 § 1 mom. Härmed är emellertid icke sagt, att ersättningen för allt slags övertidsarbete måste utgå efter enahanda grunder.

133 Kungl. Majus proposition nr 96.

Undantag från den föreslagna regleringen för vissa slag av övertidsarbete, t. ex. sådant som avser julskyltning eller årsinventering, torde — i enlighet med de sakkunnigas förslag — icke böra föreskrivas. Tillräckliga skäl att införa undantagsbestämmelse beträffande inventering för kontroll av anförtrodda medel eller dylikt synas mig ej heller föreligga.

Rätt att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, kompensera övertidsarbete med ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid efter det att övertidsarbetet utförts, synes icke böra föreskrivas i lagen, enär, såsom i flera yttranden påvisats, kontroll av lagens efterlevnad därigenom skulle bliva ytterligt försvårad.

Liksom de sakkunniga anser jag, att det utan oskälig tidsutdräkt bör uppklaras, örn arbetstagare har anspråk på övertidsersättning. Jag föreslår därför bestämmelser —- i viss överensstämmelse med stadgandena i 25 § lagen den 11 september 1936 örn förenings- och förhandlingsrätt — av innehåll, att anspråk på ersättning skall framställas inom två månader från det att övertidsarbetet utförts, ävensom att talan skall anhängiggöras inom ett år från samma tidpunkt. En tid av två år för anhängiggörande av talan, på sätt föreskrives i nyssnämnda lag, synes mig nämligen alltför lång.

Kaster (9 §).

9 §■

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 8 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag, behandlar frågan örn visst minimum för rastetid.

Med raster förstås sådana avbrott i arbetstiden, vilkas varaktighet är på förhand bestämd och under vilka arbetstagarna fritt förfoga över sin tid samt icke äro skyldiga att tvärstanna på arbetsplatsen. I allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen finnas icke några bestämmelser örn att rastetiden skall uppgå till visst minimum; sådana föreskrifter ingå däremot ej sällan i främmande länders arbetstidslagar.

Arbetarskyddslagen innehåller — frånsett vad som kan följa av dess särskilda föreskrifter rörande minderårigas arbete —• den allmänna regeln i 5 § i), att arbetet bör, där dess natur det medgiver, avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet.

De sakkunniga.

Bestämmelserna i arbetarskyddslageu hava de sakkunniga icke funnit tillfyllest för detaljhandeln. De hava framhållit, att en arbetsdag av ordinär längd bleve för de anställda onödigt påfrestande, om den icke avbrötes av en ordentlig rastetid, under vilken arbetstagaren kunde känna sig fullt ledig och hade möjlighet att på regelbundna tider intaga måltid eller vistas utomhus. Förhållandena inom detaljhandeln — för vilka redogörelse lämnats å sid. 157 i betänkandet — vore enligt de sakkunnigas åsikt för närvarande icke genomgående tillfredsställande.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

De sakkunniga liava förklarat, att det visserligen kunde vara sant, att redan 4 § i lagförslaget torde vara ägnad att medföra en förbättring av rasteförkållandena. Där bestämdes ju visst maximum för arbetstiden, och det bleve då ett intresse för företagarna att anordna på förhand bestämda raster, under vilka de anställda åtnjöte full ledighet; i annat fall finge nämligen ej rastetiden avdragas från arbetstiden. Men i de anställdas intresse hade det ansetts erforderligt att genom en tvingande bestämmelse garantera en sammanhängande rastetid. Det skulle eljest kunna tänkas, att rasterna så styckades sönder, att de ej bleve till verklig nytta för arbetstagarna.

Dr principiell synpunkt kunde det sägas, att ett stadgande angående minimitid för raster borde hava sin plats i arbetarskyddslagen. De sakkunniga hava emellertid av flera skäl ansett det icke kunna komma i fråga att i förevarande sammanhang ändra nämnda lag men erinrat, att spörsmålet örn bestämmelsens placering kunde upptagas till behandling, då det bleve fråga om att göra den nu föreslagna lagen definitiv.

Beträffande den närmare innebörden av de sakkunnigas förslag har anförts:

Enligt förslaget skall regeln blott gälla, örn den anställdes arbetstid uppgår till minst åtta timmar av dygnet. Ar arbetstiden kortare, så är behovet att garantera arbetstagaren viss längre sammanhängande rast icke så stort. Men bestämmelsen är avsedd att tillämpas, så snart arbetsdagen i det konkreta tället uppgår till minst åtta timmar. Aven övertidsarbete skall därvid medräknas, örn det ej är fråga örn nödfallsarbete enligt 6 §, i vilket fall det ju kan vara olägligt att nödgas avbryta arbetet för den lagstadgade rasten.

Engeln är, att under arbetstiden skall infalla en sammanhängande rast av minst en timme. En så pass lång sammanhängande tid erfordras oftast, örn den anställde skall hinna i lugn intaga måltid samt dessutom kunna någon stund vistas utomhus, göra uppköp eller utföra annat göromål, som det kan vara för sent att uträtta efter arbetsdagens slut. Under denna tid torde den anställde ofta hinna begiva sig hem för att i hemmet få en måltid. Socialstyrelsens undersökning av år 1933 visar, att mer än hälften av personalen behövde högst en halvtimme för att tillryggalägga vägen mellan arbetsplatsen och hemmet samt tillbaka. Förhållandena äro dock här mycket skiftande. I mindre och medelstora städer samt andra samhällen ävensom på den rena landsbygden bo de anställda alldeles övervägande i närheten av arbetsplatsen. Detta är även stundom fallet i storstäderna, men enligt socialstyrelsens undersökning torde avståndet här oftast vara för stort för att det skall lämpa sig för personalen att under en timmes rast intaga måltid i hemmet. Den motsättning, som sålunda råder mellan olika fall, framträder även i de till de sakkunniga inkomna svaren. Att sätta rasteminimum till längre tid än en timme har dock icke synts kunna sättas ifråga, och det har för övrigt endast begärts i ett fåtal av svaren.

Med hänsyn till den särskilt i västra och norra Sverige ganska utbredda seden att avbryta arbetet med två raster, vilka då var för sig bruka vara något kortare, hava de sakkunniga föreslagit, att den längre rasten skall kunna utbytas mot två, i vilket fall den sammanlagda rastetiden ej får understiga en timme 15 minuter. Förutsättning är dock, att parterna träffa överenskommelse härom, d. v. s. att varje enskild arbetstagare, som beröres av utbytet, är med örn detta.

I övrigt har föreskriften gjorts helt tvingande. Det kan alltså ej genom

135 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

kollektivavtal eller på annat sätt bestämmas kortare rastetid — däremot naturligtvis längre — eller annan uppdelning av rasterna. Det har ansetts vara ett så allmänt intresse, att rastetiden ordnas så att den blir till verklig rekreation, att avvikelser i försämrande riktning ej ens böra godtagas, örn de förordas av de anställda själva. Dessa hava nämligen ibland ej fullt klart för sig den nytta de hava av ett ordentligt avbrott i arbetet utan tänka mer på önskvärdheten att kunna sluta arbetet så tidigt på dagen som möjligt. — Det har ifrågasatts, att arbetsrådet borde givas befogenhet att medgiva undantag från den här föreslagna regeln, örn den i visst fall skulle föranleda särskilda svårigheter, men man har icke trott detta vara erforderligt.

Vad här sagts örn viss rastetid, har närmast tagit sikte på detaljhandelns förhållanden. Skälen för bestämmelsen gälla emellertid i stort sett även den verksamhet i övrigt, för vilken lagförslaget är avsett att gälla.

De sakkunniga hava i ett andra moment av 8 § föreslagit en bestämmelse, enligt vilken i butikerna skola finnas för arbetstagarna avsedda sittplatser, samt härom yttrat:

Ordet butik är att tolka i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag och alltså mycket vidsträckt. Den förpliktelse regeln skall anses medföra för visst företag, beror främst på utrymmet och antalet anställda. För tydlighets skull utsäges i föreskriften direkt, att arbetstagarna skola äga begagna platserna i den mån det kan ske utan förfång för arbetet. Stadgandet har närmast tillkommit i anledning av att till de sakkunniga framförts klagomål över att i vissa affärer biträdena icke medgivits att sitta under arbetstiden, även örn det för tillfället icke förekommit någon kundexpediering och ej heller något annat arbete att utföra. Ett hänsynstagande till personalens bästa i detta avseende är dock i längden till förmån även för arbetsgivaren. Örn de anställda få tillfälle att vila sig från allt ståendet under dagen, när detta utan olägenhet för arbetet kan medgivas, blir arbetet mindre påfrestande och slitsamt.

Det gäller här visserligen ett detalj spörsmål och dessutom en fråga, som knappast direkt berör arbetstidsförhållandena. Saken är emellertid inom detaljhandeln av en viss betydelse och spelar icke samma roll för näringslivet i övrigt. Att i arbetarskyddslagen införa en specialbestämmelse för detta fall synes icke tillrådligt. Det kan erinras örn att speciella stadganden örn sittplatser i butiker finnas i den finska arbetstidslagen för detaljhandeln och den engelska butikstiingningslagen.

Enligt de sakkunnigas förslag till butikstängningslag förstås med butik varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas.

Yttranden.

De föreslagna bestämmelserna rörande minimitid för raster tillstyrkas uttryckligen av socialstyrelsen men avstyrkas av Ostergötlands och Södermanlands handelskammare., som anser, att bestämmelser av sådan art skulle fastställas av arbetsgivare- och arbetareorganisationerna och icke genom lag. Uiksförsäkringsanstalten, arbetsrådet och svenska arbetsgivareföreningen uttala den meningen, att dylika bestämmelser hörde hemma i en arbetarskyddsmen däremot icke i en arbetstidslag. De två myndigheterna erinra därvid örn att liknande föreskrifter icke införts i de tidigare arbetstidslagarna.

Köpmännens garantiförening föreslår — i sammanhang med framställt förslag att lagen skulle tillämpas även å de minsta företagen — att bestäm-

136 Kungl, Majus proposition nr 96.

melsén angående raster icke skulle göras tillämplig å företag med allenast en anställd i annan mån än så lämpligen kunde ske. I garantiföreningens uttalande instämmer Sveriges köpmannaförbund. Handelskammaren i Göteborg omnämner, att i gällande kollektivavtal inom mjölkhandeln intagits en bestämmelse, att anställda i butiker med endast ett biträde icke skulle bava måltidsrast utan i stället äga intaga sin måltid under arbetstiden i butiken; i gengäld hade de anställda tillerkänts en hel ledighetsdag i veckan. Enligt handelskammarens mening komme beredandet av en rast av en timme örn dagen i butiker med endast en anställd att medföra väsentliga svårigheter för de av dessa företag, som berördes av arbetstidslagen, d. v. s. filialföretagen. Handelskammaren förordade därför, att till 1 mom. måtte göras ett tillägg av innehåll, att arbetsrådet finge medgiva dylika företag rätt att utbyta den dagliga rasten mot en hel ledighetsdag i veckan.

Några myndigheter anse, att, örn minimibestämmelser rörande rasternas längd infördes, dessa borde sträcka sig längre än vad de sakkunniga föreslagit. Arbetsrådet föreslår sålunda, att rast skulle lämnas även örn arbetstiden icke uppginge till mera än sex eller sju timmar per dygn, och riksförsäkringsanstalten vill fastställa berörda timantal till sex. Medicinalstyrelsen anför:

Det är utan tvivel av avgörande betydelse för de anställdas hälsa, att de bliva i tillfälle att i en paus under arbetet intaga ett ordentligt mål. Ett sådant mål av riktig sammansättning ej blott kompenserar den förskjutning av arbetstidens avslutning, som blir en följd därav, utan är enligt styrelsens mening till och med viktigare än en begränsning av arbetstiden i och för sig. Medicinalstyrelsen, som tillstyrker de sakkunnigas förslag örn måltidsrast vid minst 8 timmars arbete, anser därför en bestämmelse om införande av en sammanhängande ledighet för intagande av måltid böra införas, även örn den sammanhängande arbetstiden understiger 8 timmar, förslagsvis en rast örn 30—45 minuter vid en arbetstid av 5—8 timmar.

I fråga örn bestämmelser rörande sittplatser anföra svenska arbetsgivareföreningen, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt stadsfiskal i Stockholm, att även dylika bestämmelser hörde hemma i arbetarskyddslagen. Avstyrkande uttalanden beträffande förslaget på denna punkt göras även av arbetsrådet, rilcsförsäkringsanstalten, handelskammaren i Gävle, Norrbottens köpmannaförbund, Bräkne- Hoby köpmannaförening, Sveriges möbelhandlares centralförbund och kommunalfullmäktige i Undersåker. Handelskammaren i Karlstad är tveksam rörande lämpligheten av lagbestämmelser på förevarande område med hänsyn till lokala svårigheter i många fall. Medicinalstyrelsen tillstyrker bestämmelserna under framhållande av det hygieniskt berättigade i desamma.

Vissa anmärkningar av formell art mot de sakkunnigas förslag på förevarande punkt framställas av socialstyrelsen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens län, stadsfullmäktige i Gävle, Stockholms handelskammare och stadsfiskal i Stockholm. Bland annat framhålles, att sittplatserna icke nödvändigtvis skola anbringas i själva försäljningslokalen utan att de böra kunna ordnas även i en någon intilliggande lokal. Läns-

137 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

styrelserna i Malmöhus och Norrbottens län ifrågasätta, huruvida icke i förevarande lag — liksom i butikstängningslagen — borde införas ett stadgande, som angåve vad med butik skulle förstås.

De stadganden, som de sakkunniga föreslagit i denna paragraf, hava otvivelaktigt ett visst värde ur arbetarskyddssynpunkt. I flera yttranden har också anförts — och enligt min mening med rätta — att de ur principiell synpunkt borde erhålla plats i arbetarskyddslagen. Allmängiltiga bestämmelser i förevarande hänseende lära emellertid icke på grundval allenast av vad som förekommit vid den nu verkställda utredningen kunna införas i nämnda lag. Att däri upptaga en speciell regel härutinnan för detaljhandeln och därmed jämställd verksamhet torde icke vara lämpligt. Med hänsyn till att nu förevarande lag avses vara provisorisk, synas emellertid betänkligheter icke behöva möta mot att tillsvidare låta stadganden rörande raster få plats däri.

I enlighet med förslag i yttrandena anser jag sådan ändring av bestämmelserna erforderlig, att rast örn minst en timme föreskrives, så snart arbetet fortgår under minst sex timmar. Denna bestämmelse skall dock ej gälla, där fråga är örn arbete, varom förmäles i 6 §, eller då sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag. Med hänsyn till att så preciserade bestämmelser, som sålunda föreslås, innebära en nyhet i lagstiftningen, vars verkningar icke kunna fullt överblickas, synes dispensmöjlighet böra beredas. Innan dispens härutinnan meddelas synes, i den mån så anses erforderligt, samråd böra äga rum mellan arbetsrådet och yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Jag finner det uppenbart, att i butiker och därmed jämställda lokaler sittplatser böra finnas anordnade, vilka de anställda skola få begagna, i den mån det kan ske utan förfång för arbetet. Bestämmelser örn anordnandet av sådana platser synas mig dock icke böra upptagas i lagen.

Antecknande av arbetstid m. m. (10 §).

10 §.

Motsvarigheter till denna paragraf finnas i do sakkunnigas förslag (9 §), allmänna arbetstidslagen (8 §) och lantarbetstidslagen (8 §).

De sakkunniga.

Bestämmelserna i de sakkunnigas förslag överensstämde till själva uppbyggnaden nära med motsvarande regler i de båda tidigare arbetstidslagarna men i sak förefunnes vissa olikheter. Särskilt viktigt vore, att de sakkunniga föresloge journalföring eller likvärdigt antecknande av all arbetstid, medan de andra arbetstidslagarna blott avsåge övertiden. Detta sammanhängde med att enligt 4 § av de sakkunnigas lagförslag den ordinarie arbetstiden icke vore i lagen fixerad till visst timantal varje vecka utan kunde — oberoende av särskilt tillstånd — variera från vecka till vecka, blott genomsnittet för varje fortlöpande åttaveckorsperiod icke vore mer än 48 timmar i veckan.

Sedan de sakkunniga erinrat örn att enligt lantarbetstidslagens ursprung-

])eparte-

ments-

chefen.

138 Kungl. Majus proposition nr 96.

liga lydelse viss rätt till överflyttning av ordinarie arbetstid förefunnits utan att därmed förknippats några särskilda föreskrifter om journalföring eller annan kontroll ävensom att möjligheten enligt gällande lantarbetstidslag att inom trädgårdsskötseln överflytta arbetstid från det mörkare till det ljusare halvåret ej heller föranlett särskilda kontrollföreskrifter, hava de sakkunniga yttrat:

Efter åtskilliga överväganden hava dock de sakkunniga stannat vid den lösningen, att även den ordinarie arbetstiden bör av arbetsgivaren antecknas. Detta medför visserligen åtskilligt besvär för arbetsgivarna, och det bör ihågkommas, att lagen avses att bli tillämplig även å ganska små företag. Men i valet mellan att uppgiva eller begränsa rörelsefriheten enligt 4 § samt att slippa denna journalföring av den ordinarie arbetstiden finns det enligt de sakkunnigas sätt att se ingen tvekan om att det förra alternativet är det för arbetsgivarna fördelaktigaste. Och det kan nog ej bestridas, att befogenheten enligt 4 § skulle kunna i vissa undantagsfall missbrukas, om journalföring ej vore föreskriven, även örn detta i allmänhet säkerligen icke skulle bliva resultatet. För övrigt kan det ur viss synpunkt vara till nytta för arbetsgivarna, att de bliva tvingade att anteckna all arbetstid. Därigenom vinna de en god överblick över arbetstidsförkållandena. Ett klarläggande av vad som verkligen är arbetstid kan inom detaljhandeln för övrigt stundom vara välbehövligt. Även med hänsyn till sådana fall, där arbetsgivare och arbetstagare hava olika uppfattningar örn det utförda arbetet, kan det vara lämpligt, att allt blir regelbundet antecknat.

Enligt förslaget skall det viss vecka utförda arbetet senast första söckendagen i därpå följande vecka antecknas i journalen. Yid denna tid kan stundom ej bedömas, huruvida viss arbetstid är att hänföra till övertid eller icke. Det kan vara ovisst, örn motsvarande ledighet kan givas en annan vecka inom den i 4 § uppdragna ramen eller örn tiden måste beräknas såsom allmän övertid. Anteckning örn arbetstidens natur behöver därför ej ske, förrän klarhet härutinnan vunnits. Eör det sig örn sådana fall, där enligt lagen skyldighet att betala särskild övertidsersättning föreligger, synes det ur kontrollsynpunkt erforderligt, att anteckning göres örn denna ersättning eller örn fritid, som lämnats i stället för penningersättning.

De sakkunniga hava vidare omnämnt, att de haft vissa sympatier för en förenkling beträffande journalföringen i fråga örn tid, som åtginge för kundexpediering samt egentligt förberedelse- och avslutningsarbete enligt 7 § 1 mom. Emellertid hade de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå någon sådan förenkling, då kontrollbestämmelserna icke funnits kunna lättas i lantarbets tidslagen.

I anslutning till de andra arbetstidslagarna hade arbetsrådet fått befogenhet att medgiva, att antecknandet finge verkställas å annan tid och på annat sätt än det som regel föreskrivna. Med stöd av motsvarande bestämmelse hade arbetsrådet t. ex. givit tillstånd att i stället för journal använda avlöningskort. Så kunde nog stundom även här befinnas lämpligt. Vidare föresloges den bestämmelsen, att ordinarie arbetstid och övertidsarbete enligt 7 § 1 mom. icke behövde antecknas, om arbetstiden funnes upptagen på arbetstidsschema. Detta skulle dock då vara anslaget å arbetsstället och angiva tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av under arbetstiden infallande raster. Tendensen att använda arbetstidsschema inom detaljhandeln torde komma att främjas av att arbetsgivaren på det sättet kunde minska journalföringen, så att den blott behövde avse det allmänna

139 Kungl. Majus proposition nr 96.

övertidsarbetet oell nödfallsarbetet. Att ett arbetstidsschema, som uppfyllde de här stadgade villkoren, väl ersatte en journalföring av den ordinarie arbetstiden, syntes uppenbart. Detaljhandlarna torde före lagens ikraftträdande hava all anledning att noga överväga, om de icke kunde ordna arbetet efter schema och på det sättet undgå vidlyftig journalföring.

I andra stycket vore — i anslutning till lantarbetstidslagen -— föreskrivet, att arbetstagare hade rätt att själv eller genom utsedd representant vid anfordran få del av journalen.

Tredje stycket överensstämde i huvudsak med de andra arbetstidslagarna. Det kunde visserligen synas väl strängt, att arbetstidsjournal m. m. skulle behöva förvaras under tre år, men man hade icke på denna punkt velat föreslå någon nyhet. Att journalen skulle förvaras å arbetsstället hade dock ej ansetts böra föreskrivas. För filialföretag kunde det vara lämpligare med en mer central förvaring av journalerna.

Yttranden.

Stockholms stadsfullmäktige anföra, att journal öringen torde komma att vålla stort och onödigt besvär för butiksinneliavarna. Kontrollen (som enligt 12 § skulle utövas av yrkesinspektionen) genom hälsovårdsnämnden över fullgörandet av skyldigheten komme sannolikt att i stor utsträckning uppfattas som trakasseri. Bestämmelserna syntes utan olägenhet kunna slopas. Överståthållarämbetet förklarar sig icke finna betydelsen av journalföringen uppväga de med densamma förbundna kostnaderna samt instämmer i vad stadsfullmäktige anfört och föreslagit. Stadsfullmäktige i Östersund samt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anse bestämmelserna örn arbetstidsjournal överflödiga och mindre önskvärda. De befara, att dessa föreskrifter, därest de lagfästes, komme att bliva ett irritationsmoment mellan arbetsgivare och arbetstagare samt verka till minskning av den ömsesidiga trevnad och arbetsglädje, som vore av så utomordentligt stor betydelse inom detaljhandeln. Ur praktisk synpunkt framhålles, att bestämmelserna skulle bliva mycket svåra att efterleva. — Uttalanden att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att förorsaka stort och onödigt besvär hava även gjorts av köpmännens garantiförening, Hallands köpmannaförbund, Bräkne- Hohy köpmannaförening, svenska bokhandlareföreningens samarbetsorganisation, Sveriges skomakeriidkares och skohandlares riksförbund samt stadsfiskal i Stockholm. Köpmännens garantiförening anför därvid, bland annat, att en förenkling av journalföringen måste anses i hög grad eftersträvansvärd och att journalföringen om möjligt borde reduceras till ett minimum, helst som det särskilt i de mindre affärerna ofta torde stöta på svårigheter att upprätta ett sådaut arbetstidsschema, som enligt paragrafens bestämmelser i viss utsträckning skulle kunna ersätta journalföringen. — I några yttranden — av riksförsäkr inge anstalten, länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens köpmannaförbund, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt magistraten i Karlskrona — ifrågasättes lämpligheten av att journalföra även den ordinarie arbetstiden. Skulle sådan skyldighet genomföras, förklarar länsstyrel-

140 Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

sen i Norrbottens län det vara i högsta grad angeläget, att de formulär till journal, vilka vore avsedda att fastställas av arbetsrådet, gjordes så enkla och överskådliga som möjligt. — Slutligen anföra arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten, att, med hänsyn till den kontroll från arbetsrådets, yrkesinspektionens och vederbörande arbetstagares sida, som bestämmelserna örn journalföring vore avsedda att möjliggöra, journalen — i original eller avskrift — borde förvaras å arbetsstället i likhet med vad som därutinnan gällde enligt såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen.

En följd av att den utav de sakkunniga i 4 § föreslagna rätten till överflyttning av arbetstid inom åttaveckorsperioder icke upptagits i departementsförslaget ävensom av den förenkling, som vidtagits rörande bestämmelserna örn övertidsersättning i 8 §, har blivit, att stadgandena örn journalföring — vilken ur kontrollsynpunkt emellertid torde vara erforderlig — kunnat avsevärt förenklas och göras med vissa mindre modifikationer överensstämmande med de i lantarbetstidslagen och i viss mån allmänna arbetstidslagen lämnade föreskrifterna i samma ämne. Den i departementsförslaget upptagna regleringen innebär jämväl den avvikelsen från de sakkunnigas förslag, att föreskrift i enlighet med yrkande av arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten meddelats, att journalen — i original eller avskrift — skall förvaras å arbetsstället.

Allmänna bestämmelser (11—18 §§).

11 §.

Denna paragraf överensstämmer med 10 § i de sakkunnigas förslag.

Huvudbestämmelserna örn arbetsrådets organisation och arbetssätt m. m. finnas i 9 § allmänna arbetstidslagen. 9 § lantarbetstidslagen innehåller vissa särskilda bestämmelser rörande arbetsrådets handläggning av ärenden enligt nämnda lag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att •— ehuru på nu förevarande område icke rådde så särpräglade förhållanden som för jordbruket — det säkerligen skulle vara en fördel, örn vid behandling av frågor enligt den nya lagen representanter för detaljhandlarna och de hos dem anställda funnes i arbetsrådet. De berörda parterna skulle känna detta som en trygghet, och sådana representanter skulle kunna påverka besluten på ett annat sätt än örn den speciella sakkunskapen på området blott bleve företrädd genom parternas egna talesmän.

Beträffande den särskilda representationen enligt förevarande lag hava de sakkunniga anfört:

Liksom enligt lantarbetstidslagen anses böra utses en ordinarie representant för arbetsgivarna och en för de anställda samt minst två suppleanter för var och en av de ordinarie. Det är i förslaget föreskrivet, att de ordinarie ledamöterna skola vara förtrogna med detaljhandelns förhållanden.

141 Kungl. Majus proposition nr 96.

Det kan kanske vara lämpligt, att bland suppleanterna finns åtminstone någon, som kan anses särskilt sakkunnig beträffande frisör-, badinrättningseller fotografirörelsens förhållanden. Någon föreskrift i denna riktning har dock icke ansetts lämplig, ehuru en viss förebild finns i lantarbetstidslagen beträffande trädgårdsskötseln. Det gäller här i förhållande till detaljhandeln så pass små grupper av företag och personal, att det bör få bero på omständigheterna, om en representation i denna form lämpligen låter sig ordna.

Enligt allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen utses partrepresentanterna av Konungen, men i stort sett skall därvid valet vara begränsat till personer, som upptagits på ett av organisationerna upprättat förslag. För de arbetstagare det på dessa områden gäller finns det dock en enda ledande organisation, och detsamma gäller arbetsgivarna. Inom detaljhandeln finns däremot ett flertal riksorganisationer bland de anställda, och sammanlagt äro de organiserade blott en minoritet bland arbetstagarna. Även på arbetsgivarsidan torde gälla, att det icke finns någon organisation, som ensam omsluter flertalet företag, ehuru organisationsväsendet är mer utbrett än bland arbetstagarna. De sakkunniga hava därför icke funnit lämpligt att begränsa valet till vissa av organisationerna föreslagna personer. En annan sak är, att det dock kan befinnas lämpligt att låta de större organisationerna inkomma med förslag, innan valet äger rum.

Yttranden.

Arbetsrådet förklarar, att den föreslagna kompletteringen av rådet synes lämplig.

De sakkunnigas förslag har med i sak oförändrat innehåll upptagits i departementsförslaget.

Departe-

ments-

chefen.

12 §.

Bestämmelserna i denna paragraf återfinnas i 11 § av de sakkunnigas förslag. De överensstämma i huvudsak med 2 och 3 mom. i 10 § allmänna arbetstidslagen samt 10 § lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att generell dispens enligt 1 mom. kunde tänkas erforderlig t. ex. för badinrättningar och beträffande övertiden i fråga örn fotografiateljéer. Att undantag enligt 2 mom. kunde vara motiverat endast i sällsynta undantagssituationer framginge enligt de sakkunnigas mening klart av stadgandet.

Yttranden.

Municipal/ullmäktige i Kiruna anse, att lagen icke borde innehålla sådana bestämmelser, som föresloges i förevarande paragraf.

Handelskammaren i Göteborg och Göteborgs köpmannaförbund framhålla beträffande 1 morn., att orden »sådana rikssammanslutningar av» borde utgå, enär i många branscher riks- eller lokala sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetstagare saknades. Jämväl då så vore fallet torde emellertid paragrafen böra kunna vinna tillämpning. I fråga om 2 mom. anföres, att —

Departe-

ments-

chefen.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

därest icke särskilda undantagsbestämmelser för blomsterhandeln kunde intagas i lagen — Kungl. Majit jämlikt detta moment borde bevilja blomsterhandeln lämpligt undantag från lagens tillämpning. Därest momentets lydelse enligt de sakkunnigas förslag ansåges lägga hinder i vägen för en dylik dispens, borde omarbetning av texten äga rum.

Med tillämpning av de föreslagna bestämmelserna synas erforderliga behov av dispens av Konungen kunna bliva tillgodosedda. Paragrafen har därför, med allenast en mindre formell ändring i 1 morn., upptagits i departementsförslaget.

13 §.

Förevarande paragraf är lika lydande med 12 § i de sakkunnigas förslag samt 11 § lantarbetstidslagen. Tillsyn å efterlevnaden av allmänna arbetstidslagen utövas däremot enligt dess 11 § av yrkesinspektionens befattnings- < liavare, d. v. s. yrkesinspektörer och yrkesinspektris jämte underlydande personal, men däremot icke av de kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att anlitandet även av de kommunala tillsynsorganen kunde motiveras j^å samma sätt som beträffande jordbruket, nämligen att lagstiftningen skulle gälla för ett stort antal mindre företag. Vidare har yttrats, bland annat:

Såsom från olika håll framhölls under förarbetena till lantarbetstidslagen, har yrkesinspektionen tillkommit för att övervaka arbetarskyddslagstiftningen, och enligt 25 § i arbetarskyddslagen skall tillsynen i främsta rummet ägnas sådan verksamhet, vari arbetet måste anses medföra fara för olycksfall, ohälsa eller annat missförhållande. Visserligen har det sedan pålagts yrkesinspektionen att även övervaka arbetstidslagstiftningen, men det kan — såsom departementschefen anförde i propositionen örn lantarbetstidslag till 1936 års riksdag (nr 230 sid. 105) —- icke undvikas, att de företag, som i fråga. örn risk för olycksfall eller ohälsa påkalla ringare intresse från inspektionen, komma i efterhand även vad angår kontrollerandet av att arbetstidsreglerna iakttagas. Detta måste inom detaljhandeln, där risken för olycksfall eller ohälsa i allmänhet icke är så stor, komma att betyda åtskilligt beträffande effektiviteten av den övervakning av de nya arbetstidsreglerna, som kan komma till stånd från yrkesinspektionens befattningshavare. I och för sig äro eljest de företag, å vilka den nya lagen kan bliva tillämplig, alla hänförliga under arbetarskyddslagens tillämpningsområde; detta i motsats till vad som delvis är fallet beträffande lantarbetstidslagen.

Örn man alltså måste befara, att det under nuvarande förhållanden knappast kan bliva en fullt effektiv tillsyn från yrkesinspektionens sida över den nya lagens efterlevnad, så kan detta i viss mån avhjälpas genom arbetsrådets verksamhet. Den torde särskilt under lagens första tid komma att få stor vägledande betydelse.

Yttranden.

I samband med behandling av den i 7 § 4 mom. av de sakkunnigas förslag reglerade frågan örn övertidsersättning anföra arbetsrådet och riksfor-

143 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

säkringsanstälten, bland annat, att tvister i dylika avlöningsfrågor torde bliva synnerligen vanliga oell att de torde komma att beröra avtalsförhållanden, för vilkas bedömande yrkesinspektionen icke vore rätt forum. Riksförsäkringsanstalten förklarar sig härjämte icke vilja underlåta att framhålla, att hänsyn icke tagits till förevarande omfattande arbetsuppgift vid den utredning, som legat till grund för de förslag till nyorganisation av yrkesinspektionen, som behandlades vid 1938 års riksdag.

De sakkunnigas förslag beträffande denna paragraf har oförändrat influtit i departementsförslaget.

lé—16 §§■

Dessa paragrafer, som innehålla straff- och forumbestämmelser, överensstämma i det väsentliga med 13—15 §§ i de sakkunnigas förslag och däremot svarande stadganden (12—14 §§) i allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

Beträffande 13 § i sakkunnigförslaget hava de sakkunniga anmärkt, att däri intagen föreskrift örn straff för arbetsgivare, som använder arbetstagare till arbete i strid mot vad i lagen är stadgat, torde bliva tillämplig även vid försummat iakttagande av bestämmelserna örn viss minsta rastetid enligt 8 § 1 mom. i sakkunnigförslaget eller då arbetsgivare använder arbetstagare till allmänt övertidsarbete utan att lämna övertidsersättning enligt 7 § 4 morn.' i samma förslag.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför beträffande sambandet mellan 13 § och 7 § 4 mom. i sakkunnigförslaget:

Enligt de sakkunnigas förslag skall det vara förenat med straffansvar örn en arbetsgivare brukar sina arbetstagare till övertidsarbete utan att lämna övertidsersättning. Enligt länsstyrelsens förmenande skulle en bestämmelse av sådant innehåll komma att strida mot allmänna svenska rättsprinciper. Bestämmelser örn straffansvar för användande av arbetstagare i övertidsarbete utöver det lagligen medgivna återfinnas jämväl i allmänna arbetstidslagen och i lantarbetstidslagen, men som en nyhet i nu förevarande lag tillkommer som straffbart även uraktlåtenhet att utgiva övertidsersättning. Då det icke förutsättes, att övertidsersättningen skall utgå i förskott, torde densammas uteblivande lika ofta komma att bero på oförmåga hos arbetsgivaren som på bristande vilja. Att under sådana förhållanden kriminalisera en sådan oförmåga kan enligt länsstyrelsens förmenande icke vara riktigt. Man kunde då med samma fog stadga straffansvar för den, som icke utbetalar de ordinarie lönerna. Arbetstagarens lönefordran hos arbetsgivaren är av civil art och torde även böra utkrävas som sådan utan samband med någon ansvarstalan. Med hänsyn Därtill torde i 13 § böra närmare angivas de fall, som skola kriminaliseras. I materiellt hänseende förefaller bestämmelsen om straffansvar för föräldrar i viss mån strida mot de allmänna regler, som å andra områden givits, gående ut på vissa närstående anförvanters undantagande från straffansvar för delaktighet.

Departe-

ments-

chefen.

Departe-

ments-

chefen.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I anledning av vad de sakkunniga och länsstyrelsen i Västmanlands län anfört rörande sambandet mellan 14 § och de i 8 § upptagna bestämmelserna örn skyldighet för arbetsgivaren att utgiva övertidsersättning må anmärkas, att det icke kan vara fråga örn att fastställa straffansvar för annat än underlåtenhet av arbetsgivare att ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning för utnyttjat övertidsarbete. Utkrävandet av fordringen är däremot en angelägenhet av civil natur. Örn någon kriminalisering av oförmåga att betala kan det därför icke bliva tal.

Ur formell synpunkt är att märka, att på grund av stadganden i lagen den 3 juni 1938 örn ändring i vissa delar av strafflagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1939, samt med hänsyn till innehållet i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, som — med visst undantag — jämväl trätt i kraft den 1 januari 1939, andra stycket i 13 § samt andra punkten av andra stycket i 15 § i de sakkunnigas förslag torde böra utgå. I övrigt hava 13—15 §§ i sakkunnigförslaget med obetydliga formella jämkningar intagits i 14—16 §§ i departementsförslaget.

17 §.

Denna paragraf överensstämmer med 16 § i de sakkunnigas förslag samt har i huvudsak motsvarighet i 15 § lantarbetstidslagen. Första stycket är lika lydande med 15 § allmänna arbetstidslagen, varest däremot icke finnes motsvarighet till andra stycket i förevarande paragraf.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat, att regeln i första stycket huvudsakligen torde få betydelse för badinrättningarna, vilka ofta dreves av kommuner. Efter mönster av lantarbetstidslagen hade i andra stycket stadgats, att överflyttning av ansvaret finge ske, om arbetsrådet efter prövning i det särskilda fallet funne det böra medgivas. I lantarbetstidsutredningens betänkande av 1935 hade särskilt framhållits det fallet, att verksamhet dreves av juridisk person och att delägare, styrelsemedlemmar o. s. v. vore bosatta å annan ort än den, där företaget vore beläget. I en sådan situation syntes det särskilt önskvärt, att ansvaret lades över på den, som utövade den direkta ledningen av företaget, och arbetsrådet syntes hava anledning bifalla dylika framställningar, örn ej särskilda skäl skulle tala i annan riktning. Men en överflyttning kunde vara påkallad även i andra fall, t. ex. då en enskild arbetsgivare bodde på annan ort än den, där företaget läge, och därför saknade möjlighet att övervaka, hur arbetet bedreves.

Yttranden.

Kooperativa förbundet håller före, att beträffande juridiska personer den allmänna regeln borde utfärdas, att affärsföreståndare respektive butiksföreståndare finge träda i arbetsgivarens ställe, och detta även i de fall, då styrelseledamöterna bodde på den ort, där verksamheten bedreves. Styrelseledamot hade visserligen i denna sin egenskap att jämte de övriga med-

145 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lemmarna av styrelsen bära ansvaret för affärsskötseln, men då hans verksamhet ju i regel icke medgåve en övervakning av den dagliga efterlevnaden av lagbestämmelser, som vore av rent ordningsmässig beskaffenhet, syntes det vara rimligt, att den person, som erhållit styrelsens uppdrag att handhava ledningen av butiken, finge bära det ansvar, som påvilade arbetsgivaren. — Kommerskollegium instämmer i kooperativa förbundets förslag under framhållande, bland annat, att den i andra stycket av de sakkunnigas förslag åsyftade anordningen kunde medföra viss formell omgång, särskilt vid semester eller sjukdomsfall för av arbetsrådet godkänd arbetsföreståndare. Kollegium ställer sig dock tveksamt, örn den av kooperativa förbundet föreslagna — i och för sig välmotiverade anordningen — borde genomföras enbart för detaljhandeln eller örn ej motsvarande borde gälla för hela komplexet av arbetstidslagstiftningar.

Att enbart såvitt angår förevarande lag förorda en lagtillämpning av den art kooperativa förbundet och kommerskollegium föreslagit synes icke böra ifrågakomma. Utan att ståndpunkt i sak för närvarande tagits till berörda förslag, har paragrafen i de sakkunnigas formulering upptagits i departementsförslaget.

18 §.

Denna paragraf är lika lydande med 17 § i de sakkunnigas förslag samt 16 § i såväl allmänna arbetstidslagen som lantarbetstidslagen.

De sakkunniga.

Beträffande de stadganden, som på grund av förevarande bestämmelse kunna hava tillämpning, hava de sakkunniga anfört följande:

Av betydelse äro egentligen vissa föreskrifter örn minderårig i arbetarskyddslagen. Regeln är, att minderårig ej får användas till arbete före fyllda 13 år och — utom under ferietid — innan den vanliga folkskolan genomgåtts (9 §). För industriellt arbete och viss annan likställd verksamhet är gränsen satt vid 14 år, men särskilt undantag är gjort för distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden (10 §).

I 13 § uttalas bland annat, att den minderårige ej får användas så, att det kan medföra fara för överansträngning eller hava annan menlig inverkan på hälsan. "Vidare skall lämnas ledighet för deltagande i viss fortsatt undervisning. Av särskild vikt är 14 §, enligt vilken arbetstiden — jämte eventuell undervisningstid — icke får vara mer än 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan, nödfallsarbete dock undantaget. Särskilt det fastställda maximum för dygn torde kunna spela en roll såsom begränsande möjligheten att i större utsträckning använda minderårig på övertid. I 14 § stadgas även örn minderårigas raster samt gives ett visst förbud mot nattarbete.

Liknande förbud gäller enligt 19 § även för kvinnor i större industriella företag. I 17 och 18 §§ givas vidare vissa regler örn ledighet för kvinnor i samband med havandeskap och barnsbörd.

Ytterligare finns det i arbetarskyddslagen en del mer allmänt hållna föreskrifter, som kunna spela in, särskilt örn hälsofarlig sysselsättning.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 96. 2382 38 10

Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

Departe-

ments-

chefen.

146 Yttranden.

I yttrandena diskuteras ej förevarande paragraf.

I sammanhang med behandlingen av 7 § har framhållits, att i 1912 års arbetarskyddslag givna skyddsbestämmelser för minderåriga skola tillämpas framför stadgandena i förevarande lag. Detsamma gäller beträffande arbetarskyddslagens särskilda bestämmelser rörande kvinnors arbete. Föreskrift i ämnet har intagits i denna paragraf, som helt överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

Ikraftträdélse- och övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

I fråga örn lagens ikraftträdande hava de sakkunniga föreslagit, att den skulle i huvudsak träda i kraft den efter dess antagande av riksdagen nästkommande 1 januari. Längre beredelsetid syntes icke erforderlig. Bestämmelserna örn arbetsrådets befogenhet och verksamhet borde emellertid få träda i kraft några månader innan, såsom skedde vid lantarbetstidslagens tillkomst. På det sättet kunde arbetsrådet hinna i god tid meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter och behandla angelägna framställningar örn dispens från lagens stadganden.

De sakkunniga hava vidare anfört:

Om ett avtal, som träffats före lagens tillkomst och är avsett att gälla efter dess ikraftträdande, stadgar längre arbetstid än som är förenlig med nya lagen, är det tydligt, att lagreglerna såsom tvingande bliva gällande från dagen för ikraftträdandet. Det torde dock kunna antagas, att vederbörande arbetsgivare icke med anledning härav påkallar minskning av den enligt avtalet utgående lönen.

De sakkunniga tro sig kunna utgå ifrån, att arbetsgivarna vid de företag, för vilka den nya lagen skulle gälla, i regel icke komma att med anledning av den påkalla sänkning i lönenivån för de arbetstagare, som beröras av lagen; detta alltså även örn icke någon avtalsbestämmelse står hindrande i vägen. Yad här sagts gäller dock endast för nuvarande konjunkturer. Skulle det allmänna ekonomiska läge hava mer avsevärt försämrats vid tiden för nya lagens ikraftträdande, torde situationen bliva en annan.

Beträffande lagens giltighetstid hava de sakkunniga yttrat:

Den nya lagen blir i viss mån ett experiment. Den reglerar arbetstidsförhållandena för personalgrupper, som förut ej varit underställda arbetstidslagstiftning, och de föreslagna bestämmelserna hava i flera fall ej motsvarighet i förut gällande svenska arbetstidslagar. Under sådana förhållanden synes försiktigheten bjuda, att lagen till en början endast gives temporär giltighet, så att frågan örn de nya bestämmelsernas lämplighet efter viss tid tages under omprövning. Den allmänna arbetstidslagen infördes på sin tid såsom provisorisk, och det var först efter åtskilliga år (1930), som denna lagstiftning erhöll definitiv karaktär. Och den 1936 tillkomna lantarbetstidslagen har blott givits tre års giltighetstid. En tid av tre år synes vara lämplig även för den nu föreslagna lagen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

147 Yttranden.

Arbetsrådet anser — på sätt förut nämnts — saklig anledning icke föreligga att tillgripa provisorisk lagstiftning på förevarande område.

Med anledning av vad köpmännens garantiförening och Sveriges köpmannaförbund — på sätt förut omnämnts vid behandlingen av 1 § — anfört rörande den nya lagens tillämplighet i fall, då de anställdas arbetstid vid lagens ikraftträdande vore reglerad i kollektivavtal, har inom socialstyrelsen utarbetats följande promemoria rörande giltighetstiden för vissa kollektivavtal :

»P. M.

I nedanstående översikt angivas de kollektivavtal, vilka sträcka sig till eller utöver den 1 januari 1940 och beröra sådan personal i detaljhandel m. m., som avses i 1 § i »Förslag till lag örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandel)».

Avtal mellan A.-B. Turitz & C:o med dotterbolagen Enhetspris A.-B. Epa och A.-B. American Bazar och svenska handelsarbetareförbundet. Gäller tiden ih 1938—30/e 1940 och avser 831 arbetare.

Avtal mellan Tempo aktiebolag och svenska handelsarbetareförbundet. Gäller tiden V7 1938—30/6 1940 och avser 122 arbetare.

Enligt dessa avtal utgör den ordinarie arbetstiden 48 timmar per lielgfri vecka och förlägges mellan kl. 8.30 och kl. 19, dock att under tiden 10—23 december arbetstiden kan förläggas mellan kl. 8 och kl. 20.

Avtal mellan A.-B. Malmö Mjölkcentral och svenska handelsarbetareförbundet för hos bolaget anställda kvinnliga biträden. Gäller tiden Vt 1938— V7 1940 och avser 68 arbetare. Butiksbiträdenas arbetstid är förlagd enligt för Malmö stad gällande butikstängningsstadga för mjölk- och brödbutiker med en timmes stängning på söckendagar för middagsfrihet.

Avtal mellan Borås Mjölkcentral och svenska handelsarbetareförbundet, bland annat för hos föreningen i Borås anställda butiksbiträden. Gäller tiden 1h 1938—30/6 1940 och avser. 31 arbetare. Den ordinarie arbetstiden utgör för biträden den tid, under vilken respektive butiker hållas öppna.

Avtal mellan Ahlén & Holm A.-B. och svenska handelsarbetareförbundet för i bolagets detaljhandelsaffärer i Stockholm anställda biträden. Gäller tiden 1h 1938—3% i940 och avser 31 arbetare. Arbetstidsbestämmelser av samma innehåll som i avtalen för Epa och Tempo.

Avtal mellan A.-B. Osthuset, Vara och svenska handelsarbetareförbundet. Gäller tiden Vä 1938—V9 1940 och avser 12 arbetare. Ordinarie arbetstid är, i enlighet med de allmänna bestämmelser som gälla mellan köpmännens garantiförenings delägare och svenska handelsarbetareförbundet, 48 timmar per vecka, raster oräknade, och förlägges på tider, som gällande butikstängningslag stadgar.

Avtal mellan vissa handelsfirmor i Västanfors och svenska handelsarbetareförbundet. Gäller tiden V» 1938—Va 1940 och avser 11 arbetare. Ordinarie arbetstid i enlighet med ovannämnda allmänna bestämmelser.

Avtal mellan Göteborgs köpmäns arbetsgivareförbund och A.-B. Göteborgs kaffehandel samt svenska handelsarbetareförbundet för hos nämnda bolag anställda butiksbiträden. Gäller tiden Vs 1938—V7 1940 och avser 9 arbetare. Ordinarie arbetstid är, raster oräknade, 48 timmar per lielgfri vecka.

Avtal mellan vissa specerifirmor i Landskrona och svenska handelsarbetareförbundet för hos firmorna anställda befattningshavare. Gäller tiden 15/t

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

1938—x/a 1940 och avser 8 arbetare. Ordinarie arbetstid i enlighet med förutnämnda allmänna bestämmelser.

Avtal mellan Alby kooperativa handelsförening och svenska handelsarbetareförbundet. Gäller tiden Vio 1938—1 * * * * * *h 1940 och avser 8 arbetare. Ordinarie arbetstid är 48 timmar per helgfri vecka och förlägges å tider, som gällande lag för salubods öppethållande stadgar med däremellan förlagda måltidsraster.

Avtal mellan Jornstedt A.-B., Uddevalla, och svenska handelsarbetareförbundet avseende hos bolaget anställda befattningshavare. Gäller för tiden x/io 1938—Vio 1940 och avser 6 arbetare. Ordinarie arbetstid i enlighet med förutnämnda allmänna bestämmelser.

Avtal mellan Göteborgs köpmäns arbetsgivareförbund och firma svenska stålbolaget, Göteborg, samt svenska handelsarbetareförbundet för hos firman anställd butikspersonal. Gäller tiden V7 1938—8% 1940 och avser 4 arbetare. Den ordinarie arbetstiden utgör 48 timmar per belgfri vecka och förlägges mellan kl. 8 och kl. 19, dock att under tiden 10—23 december arbetstiden kan förläggas mellan kl. 8 och kl. 20.

Avtal mellan Filipstadsnejdens mejeriförening u. p. a., Filipstad, och svenska handelsarbetareförbundet för vid företaget anställda butiksbiträden. Gäller tiden V7 1938—sl/io 1940 och avser 4 arbetare. Den ordinarie arbetstiden är, raster oräknade, 48 timmar per lielgfri vecka under vardagar samt dessutom under sön- och helgdagar två timmar. Ä vardagar erhålles en måltidsrast av 1 timme å tid, som bestämmes av arbetsgivaren med hänsyn till företagets ändamålsenliga skötsel.

Avtal mellan petroleumbranschens arbetsgivareförbund och svenska transportarbetareförbundet avseende arbete vid bensinstationer i mellersta och norra Sverige. Gäller tiden V3 1938—Vs 1940 och avser 284 arbetare. Ordinarie arbetstid skall förläggas så, att arbetaren i regel varannan söndag erhåller helledig dag. Vid station, som hålles öppen dygnet runt, skall arbetet utföras i skift, och skall arbetare vara fri från arbetet i samband med helledig dag under 36 timmar i följd.»

I överensstämmelse med de sakkunnigas åsikt torde den nya lagen böra

träda i kraft den 1 januari 1940 utom såvitt angår arbetsrådets befogenhet

och verksamhet, därutinnan dagen för ikraftträdandet synes kunna bestämmas

till den 1 oktober 1939. Liksom vid tillkomsten av tidigare arbetstidslagar lärer även i förevarande fall försiktigheten bjuda, att lagen till en början får verka under viss prövotid, vilken lämpligen på sätt som föreslagits torde

kunna bestämmas till tre år.

Den inom socialstyrelsen utarbetade promemorian angående kollektivavtal,

som beröra arbetstagare, å vilka de sakkunnigas förslag skulle äga tillämp-

ning, och som äga giltighet efter den 1 januari 1940, synes mig ådagalägga, att något nämnvärt praktiskt behov icke kan anses föreligga av en undantagsbestämmelse, innebärande att lagen icke skulle verka rubbning i avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gällde för viss, vid lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid. Dylik undantagsbestämmelse har med hänsyn härtill icke upptagits i lagen.

Departe-

ments*

chefen.

149 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Jag övergår nu till behandlingen av det andra stora lagstiftningsspörsmål, varom i detta sammanhang är fråga, nämligen spörsmålet örn tillskapandet av en ny butikstängningslag. Beträffande innehållet i gällande lag anhåller jag att få hänvisa till den redogörelse därför, som lämnats i inledningen.

Departementsftirsi aget till ny butikstängningslag.

Historik.

I den av de sakkunniga lämnade historiska översikten över svenska lagstiftningsåtgärder oell förslag till sådana på det område, som de sakkunnigas uppdrag omfattat, hava å sid. 32—57 i betänkandet behandlats åtgärder och förslag, som hava samband med butikstängningslagstiftningen. Jag anhåller

att beträffande dessa spörsmål få hänvisa till betänkandet.

•

Behovet av butikstängningslag om arbetstidslag för detaljhandeln tillskapas.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att — när den högsta arbetstid, som finge uttagas av personalen, vore i lag föreskriven — det ur principiell synpunkt knappast funnes större anledning beträffande detaljhandel och annan därmed sammanhörande rörelse än för övriga näringsgrenar att med hänsyn till personalen meddela föreskrifter örn arbetstidens förläggning under dygnet samt fördelning å socken dagar samt sön- och helgdagar.

Man kunde fråga, örn en butikstängningslag över huvud taget borde bibehållas, sedan direkt arbetstidsreglering för personalen införts. Både vid tillkomsten av den nuvarande lagen av 1919 och i samband med införandet av vår första lag på området av 1909 var det i främsta rummet hänsynen till de anställda, som framfördes såsom motivering för lagstiftningen. Men vid sidan härav betonades dock butikstängningslagstiftningens betydelse för beredande av fritid åt butiksinnehavarna själva och likartade konkurrensförhållanden mellan olika företag. Dessa skäl för en butikstängningslag torde få anses så vägande, att de ensamma kunde motivera denna lagstiftning. Dessutom kunde ju även i framtiden anföras hänsyn till de anställda vid de allra minsta företagen, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle ställas utanför arbetstidslagen.

Uti de till de sakkunniga inkomna svaren på de utsända frågeformulären hade endast någon enstaka röst höjts för butikstängningslagens avskaffande. Lagen värdesattes tydligen allmänt, icke minst av de berörda näringsidkarna själva. Men denna lag borde då ej göras strängare än vad näringsidkarna övervägande ansåge vara lämpligt och som kunde anses förenligt nied allmänhetens intresse. Ur denna synpunkt hade de sakkunniga behandlat frågan om den lämpliga regleringen av affärstiderna.

Kungl. Majus proposition nr 96.

Departe-

ments-

chefen.

150 Yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansluter sig till de sakkunnigas åsikt, att — även efter genomförandet av en direkt arbetstidslagstiftning för de anställda — övervägande skäl talade för bibehållandet av en särskild butikstängningslag, vilken emellertid då ej längre behövde utformas med tanke på arbetarskyddet utan kunde och borde innefatta en lämplig reglering av affärstiderna ur konkurrenssynpunkt, främst med hänsyn till näringsidkarnas egna önskemål och allmänhetens intressen. — I huvudsak samma uppfattning hysa socialstyrelsen, länsstyrelserna i Gotlands, Malmöhus och Norrbottens län samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare. — Att särskild butikstängningslag bör bibehållas vid sidan av den nya arbetstidslagen frarnhålles även av länsstyrelsen i Jämtlands län, Daco, kooperativa förbundet, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, kommunalfullmäktige i Nacka och Bondkyrka samt municipal/'ullmäktige i Kiruna.

Svenska stadsförbundet yttrar:

Det torde icke kunna förnekas, att fog finnes för bibehållande av tvenne lagar. En anledning därtill finnes ju alltid, så länge vissa affärer undantagas från den nya arbetstidslagen för detaljhandeln. Av utredningen framgår emellertid också, att näringsidkarna önska lagens bibehållande. Endast någon enstaka röst har höjt3 för dess avskaffande. Det torde vara farhågor för en osund konkurrens, som därvid främst dikterat uppfattningen. En sådan skulle säkerligen också kunna befaras, örn man väl maximerade arbetstiden men icke förhindrade starkt växlande tider för butikstängningen. Sett ur kommunal synpunkt torde arbetstidsbestämmelsernas överförande till en särskild lag kunna väntas medföra en betydligt lättare och lidelsefriare handläggning av frågor örn butikstängningen i och med det att denna frigjordes från spörsmål rörande de anställdas tjänstgöringsförhållanden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter däremot, örn en butikstängningslag vore erforderlig, därest arbetstidsreglering genomfördes genom arbetstidslag.

I enlighet med den uppfattning, vilken omfattats av de sakkunniga och kommit till uttryck i praktiskt taget alla remissyttranden, synas mig starka skäl föreligga för bibehållandet av särskild butikstängningslag även sedan arbetstidslag för detaljhandeln införlivats med lagstiftningen.

överblick beträffande de sakkunnigas förslag till butikstängningslag samt däröver avgivna yttranden.

De sakkunnigas förslag.

Enligt de sakkunnigas förslag skall butikstängningslagen äga tillämpning i fråga örn varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas, samt därjämte beträffande rakstuga, frisersalong och fotografiateljé. För den ambulerande handeln skola gälla samma bestämmelser som för handeln i butik. I 2 §

151 Kungl. Majus proposition nr 96.

Ilar en uppräkning gjorts — ill punkter — av olika slags försäljning, varå lagen icke skall äga tillämpning. Bland undantagen, vilka i huvudsak motsvara de i 15 § av gällande lag upptagna, märkes framför allt automathandeln i punkten 6). Den tillåtna automathandeln skall få omfatta bland annat tobaksvaror i förpackning.

3 och 4 §§ innehålla bestämmelser örn den normalt medgivna tiden för butiks öppethållande. I princip har den s. k. sjustängningen bibehållits. På sön- och helgdagar skola för försäljning av enbart mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor butiker få hållas öppna mellan klockan 8 och klockan 10. I övrigt skola som regel butikerna hållas stängda på sön- och helgdagar.

Bätten till kommunala avvikelser behandlas i 5—10 §§. Genom kommunala beslut skall den tillåtna tiden för öppethållande kunna inskränkas eller delvis förläggas till annan del av dygnet. Utsträckning av den i 3 och 4 §§ stadgade längsta tiden för öppethållande skall däremot — utom såvitt angår fotografiateljé å sön- och helgdag — ej få medgivas. Genom regler i 6 § tredje—femte styckena hava butiksföretagen inom en kommun fått särskilda befogenheter i fråga örn bestämning av tiderna för öppethållande. Beslut av kommunal myndighet skall underställas länsstyrelsen, som skall äga att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslutet.

Möjlighet att erhålla tillstånd till öppethållande av butik eller till försäljning annorstädes utöver den i lagen som regel bestämda affärstiden skall emellertid förefinnas. Länsstyrelsen skall vara tillståndsgivande myndighet. Tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning bör enligt förslagets huvudregel endast medgivas, örn synnerliga skäl därtill äro. Beträffande fem uppräknade fall skola emellertid fordringarna icke vara så stränga. Det gäller kioskhandeln med sötsaker, frukt m. m. — tobaksvaror skola emellertid icke få säljas i sådana kiosker — vidare försäljning å inhägnat område och i samband med nöjestillställning m. m., försäljning i direkt anslutning till mer betydande trafik, försäljning utomhus av varm korv och annan färdig mat, som tillhandaliålles i samband därmed, samt slutligen öppethållande av vissa konstutställningar. Tillstånd skall av länsstyrelsen meddelas för högst ett kalenderår i sänder.

Tillsyn å efterlevnaden av butikstängningslagen skall utövas av yrkesinspektionen. Vidare föreslås straffbestämmelser m. m.

Enligt föreslagna ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser skall lagen gälla i tre år. Nuvarande butikstängningslag upphäves. Beslut enligt gällande lag, varigenom i kommun fastställts kortare tid för öppethållande och försäljning än den i 3 och 4 §§ av nya lagen medgivna, skola emellertid förbliva i denna del giltiga tills de upphävts. Vidare hava vissa undantag meddelats för näringsidkare, som vid den nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 § i gällande lag bedriva rörelse under längre tid jin nya lagen medgiver.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 96.

Departe-

ments-

chefen.

152 Yttranden.

De sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag tillstyrkes i princip i så gott som alla de avgivna yttrandena. En motsatt uppfattning bär kommit till uttryck allenast i yttranden av svenska småföretagares riksförbund och svenska tidningsutgivareföreningen ävensom av fyra kommunala representationer, nämligen stadsfullmäktige i Ljungby samt kommunalfullmäktige i Bondkyrka, Hansberg och Piteå socken.

Specialmotivering’.

Rubrik och underrubriker.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall lagen benämnas »lag örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag)». Därjämte hava i lagen införts vissa underrubriker, nämligen »lagens tillämpningsområde m. m.» (1 och 2 §§), »den normalt medgivna tiden för butiks öppethållande» (3 och 4 §§), »kommunala avvikelser» (5—10 §§), »särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall» (11 och 12 §§) samt »allmänna bestämmelser» (13—17 §§).

Yttranden.

Svenska stadsförbundet förklarar, att lagens benämning knappast kunde anses adekvat. Lagen skulle nämligen utöver den egentliga butikshandeln reglera ej blott handel i kiosker utan också försäljning i det fria såsom av varm korv på gatorna, bad- och toalettartiklar vid t. ex. friluftsbad samt mycket annat, som icke skulle försäljas i butiker.

Sedan länsstyrelsen i Västmanlands län vid behandlingen av 1 § i lagförslaget förordat införande i denna paragraf av beteckningen »salutid» som definition a den tid, då butik finge hållas öppen för allmänheten, uttalar länsstyrelsen, att underrubriken före 3 § borde ändras till »örn allmän salutid».

Mot den av de sakkunniga föreslagna huvudrubriken till den nya lagen bär jag ej någon erinran. Såsom kort benämning å lagen har däri föreslagits »butikstängningslag», vilket uttryck, utan stöd av direkt stadgande, allmänt använts för att beteckna den hittills gällande författningen i ämnet. En dylik av praktiska hänsyn vald beteckning behöver enligt min mening icke nödvändigtvis vara fullt adekvat. Yad de föreslagna underrubrikerna beträffar, har den framför 3 § intagna förenklats till »Den vanliga affärstiden»; uttrycket affärstid användes i stor utsträckning i dagligt tal och har även nyttjats av de sakkunniga i underrubriken framför 11 §.

. Kungl. Majus proposition nr 96.

Lagens tillämpningsområde m. m. (1 och 2 §§).

1 §■

I denna paragraf, som nära överensstämmer med 1 § i sakkunnigförslaget, hava sammanförts vissa mera allmänna och grundläggande bestämmelser, som endast delvis äga motsvarighet i gällande butikstängningslag (8 §).

De sakkunniga hava upptagit de olika bestämmelserna i paragrafen till behandling under särskilda rubriker; denna uppdelning har i huvudsak följts i departementsförslaget.

Begreppen butik och detaljhandel.

De sakkunniga.

I stället för det i 1919 års lag använda ordet handelsbod, vilket numera i språkbruket övervägande fått betydelsen lanthandelsbod, hava de sakkunniga föreslagit ordet butik. De sakkunniga hava ansett, att i lagen direkt borde utsägas, vad som innefattades under begreppet butik, samt föreslagit, att därmed skulle förstås varje försäljningsställe, där detaljhandel idkades. Yad gällde ordet detaljhandel hänvisade de sakkunniga till vad de härom anfört i betänkandets allmänna motivering, refererat under den i specialmotiveringen till 1 § arbetstidslagen för detaljhandeln upptagna rubriken »Vilka rörelser gå in under lagen?» De sakkunniga hava förklarat sig vilja tillägga, att lagen endast avsetts skola äga giltighet å försäljning i detalj av varor. Försäljning av biljetter, lottsedlar och dylikt vore alltså icke att anse såsom omfattad av lagen. En lokal, där uteslutande sådan verksamhet bedreves, finge således hållas öppen oberoende av lagen. Vad nu sagts borde enligt de sakkunnigas mening även gälla försäljning av frimärken. Något särskilt stadgande härom hade ej synts erforderligt.

Genom den föreslagna, gentemot det allmänna språkbruket vidgade definitionen å ordet butik bleve lagens huvudregel örn förbud mot öppethållande för allmänheten enhetligt tillämplig å alla försäljningsställen, där detaljhandel idkades. En sådan likställighet mellan den mer ordinära butikshandeln och t. ex. den detaljhandel, som dreves från kiosk eller serveringsställe, hade befunnits praktisk och rättvis.

Yttranden.

Polisdomaren i Stochholm ifrågasätter, örn enligt den föreslagna definitionen å butik därunder kunde hänföras alla till en viss försäljningsrörelse hörande lokaler. Särskilt borde uppmärksammas det av vissa affärsmän alltmer använda förfaringssättet att anordna utställning av sina varor i särskild därför förhyrd lokal, i vilken icke någon som helst försäljning ägde rum utan besökaren blott upplystes, t. ex. genom anslag, att de utställda varorna funnes att köpa i utställarens butik. Polisdomaren anser, att en sådan utställning stöde i det samband med detaljhandelsrörelsen, att utställningen icke borde tillåtas vara öppen å andra tider än butiken, samt föreslår därför, att definitionen i 1 mom. första stycket måtte utformas i enlighet därmed. Liknande synpunkter hava jämväl anförts av andre polisintendenten i Stochholm. —

154 Kungl. Majus proposition nr 96.

Överståthållarämbetet förordar på nyssnämnda av polisdomaren oell andre polisintendenten anförda skäl, att i 1 § måtte införas sådan förtydligande bestämmelse, att begreppet butik jämväl komme att omfatta vissa utställningslokaler. Förslag av enahanda innehåll framställes även av poliskammaren i Malmö. — Länsstyrelsen i Västmanlands län anser, att begreppet butik enligt definitionen i 1 § 1 mom. omfattade jämväl de fall, som avsåges i 3 mom. Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke definitionen borde givas en sådan ändrad utformning, att den omfattade endast de egentliga affärslokalerna samt kiosker ävensom försäljning från bord, vagnar och dylikt. Att de sakkunniga i fortsättningen tänkt sig ordet butik i dess vanliga betydelse syntes framgå av uttrycket »inkommit i butik» i 1 § 2 mom. andra stycket.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att lagförslagets bestämmande av vad som avsåges med ordet butik icke syntes vara fullt tydligt. Härom anför länsstyrelsen:

Enligt 1 § 1 mom. förstås med butik varje försäljningsställe, där detaljhandel idkas. I 3 mom. förutsättes emellertid, att detaljhandel kan äga rum även annorstädes än i butik. Av specialmotiveringen framgår, att i sistnämnda fall avses försäljning utomhus, som icke sker från någon »mera stadigvarande» plats, ävensom att till butik hänföres kiosk och näringsställe, där ju försäljningen i regel sker utomhus. Till butik synas de sakkunniga sålunda hänföra även stånd och bord, från vilka detaljhandel sker. Tveksamhet kan uppstå, huruvida t. ex. försäljning från vagn på ett par tre alternerande ställen kan betraktas såsom butikshandel. Även örn de sakkunnigas uttalanden i dessa avseenden i olika sammanhang kunna ge ledning för tolkningen av begreppet butik, synes dock nied hänsyn till den nära kontakt allmänheten får med denna lagstiftning dess avfattning böra förtydligas.

Länsstyrelsen framhåller även såsom i hög grad önskvärt, att innebörden av uttrycket detaljhandel bleve mera exakt angiven. — Svenska tidningsutgivareföreningen förordar i anledning av vissa erinringar mot den föreslagna regleringen av kioskhandeln, att redan i 1 § skulle skiljas mellan de båda arterna av detaljhandel och att därvid skulle givas sådana generella regler för kioskhandelns bedrivande, att de kunde tillämpas utan myndighets prövning i varje särskilt fall. — Stadsfislcalen i Stockholm gör vissa formella erinringar. Han anser, att anledning för lagstiftaren att medverka till en vidgad användning av det främmande ordet butik knappast förelåge, då ordet handelsbod allmänt vore i bruk såväl å landsbygden som i stad. Vidare ifrågasätter stadsfiskalen, örn icke i 1 mom. första stycket för tydlighetens skull hänvisning borde ske till de i 2 § uppräknade undantagen. Även örn definitionen å ordet butik så utformats, att därunder skulle inbegripas alla möjliga försäljningsställen, där detaljhandel idkades, finge det dock anses oklart, huruvida även bostadslägenheter, i vilka exempelvis konstutställningar för allmänheten anordnades, skulle inrymmas under begreppet butik. Stadsfiskalen ansåge detta vara fallet men ifrågasatte, örn icke till förtydligande av lagbudet ett tillägg borde göras till uppräkningen i 1 mom. andra stycket.

Kungl. Majas proposition nr 96.

155 Försäljning annorstädes än i butik.

I 1 § 3 mom. av de sakkunnigas förslag stadgas, att försäljning av viss vara annorstädes än i butik endast må ske å tid, då butik får hållas öppen för allmänheten för handel med dylik vara. En liknande bestämmelse finnes redan i 8 § av gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att icke ens med den i 1 mom. föreslagna vidgade bestämningen av begreppet butik försäljning utomhus, som icke skedde från mera stadigvarande plats, kunde hänföras till butikshandel. I dylika och liknande fall inträdde emellertid komplettering genom nyssnämnda stadgande i 3 mom. Därigenom hade klart uttalats såsom grundregel, att all detaljhandel till allmänheten skulle vara begränsad till den för butikerna medgivna tiden för öppethållandet.

Yttranden.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att gällande butikstängningslag vore ur köpmännens synpunkt bristfällig främst därigenom, att den möjliggjorde en betydande handel under den tid, då de bofasta detaljaffärerna till åtlydnad av lagens föreskrifter hölles stängda, samt förklarar sig med tillfredsställelse taga del av bestämmelsen i 1 § 3 mom. Likartat uttalande göres av Västergötlands köpmannaförbund. — Kopparbergs läns gårdfarihandlareförening hemställer däremot, att den ambulerande handeln måtte ställas utanför butikstängningslagens bestämmelser, samt anför som skäl, att den hade en annan försäljningsteknik än den fasta handeln. Då den ambulerande handlaren måste besöka sina kunder, hade han icke möjlighet att träffa så stort antal per dag som en fast handlare, och då hans lager vore mindre, bleve omsättningen blygsammare. Väder och vind tvingade ofta den ambulerande handlaren till overksamhet under många dagar av året, och en del kunder vore icke anträffbara förrän efter arbetstidens slut. Allt detta gjorde, att han många gånger, särskilt under den ljusa årstiden, måste för sin existens utsträcka sin verksamhet långt in på kvällen. Ett inrymmande av den ambulerande handeln under butikstängningslagen skulle betydligt försvåra dess utövares utkomstmöjligheter. — Kommerskollegium anmärker, att bestämmelsen i 3 mom. — ehuru i princip hämtad från 8 § andra stycket i gällande lag — enligt orden föranledde, att exempelvis den, som efter annons i sitt hem efter stängningsdags sålde möbler eller annat bohag gjorde sig skyldig till överträdelse av butikstängningslagen. Så rigoröst som denna lag stundom tillämpades, torde det vara önskvärt, att bestämmelsen i fråga så utformades, att en dylik icke avsedd tolkning förekommes. — Vissa förslag rörande ändringar närmast i formellt hänseende framställas av länsstyrelserna i Malmöhus och V ärmlands län samt stadsfiskal erna i Stockholm och Visby.

156 Kungl. Majus proposition nr 96.

Rakstuga, frisersalong oell fotografiateljé.

Enligt 1 § 1 morn. andra stycket i de sakkunnigas förslag skall vad i butikstängningslagen sägs om butik även gälla rakstuga, frisersalong och fotografiateljé, örn ej annat är särskilt stadgat. I gällande butikstängningslag givas föreskrifter för öppethållandet utom av handelsbod även av rakstuga, frisersalong och varmbadinrättning.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att något yrkande örn ändring beträffande lagens tillämplighet å rakstugor och frisersalonger icke framförts till dem, och att ej heller de sakkunniga för egen del funnit sådan ändring motiverad. Däremot hava de sakkunniga funnit det påkallat att ställa varmbadinrättningarna helt utanför butikstängningslagen samt som skäl härtill anfört:

Varmbadinrättningarna äro företag av annan karaktär än butikerna och det synes knappast lämpligt att underkasta dem samma reglering. Simhallen i en varmbadinrättning torde böra få hållas öppen utan hinder av butikstängningslagen lika väl som en kallbadinrättning, ett gymnastikinstitut eller andra liknande företag. Allmänhetens intresse bör här vara avgörande, och man behöver icke längre med hänsyn till personalen låta dessa företag vara underställda butikstängningslagen, örn det — såsom de sakkunniga föreslagit — införes direkt arbetstidsreglering för de anställda. Man har även beaktat, att verksamheten åtminstone vid de större badinrättningarna nu har en ganska annan karaktär än då 1919 års butikstängningslag tillkom. Genom att badrum i hemmen blivit allt vanligare, har serveringen av karbad, som förut utgjorde en huvuddel av verksamheten, nu blivit mera en bisak, medan simhallarna, o dit allmänheten söker sig försport och motion, få allt större betydelse. Åtminstone gäller detta i de större städerna, och man synes icke böra på något sätt lägga hinder i vägen för allmänheten att erhålla denna rekreation.

Vad härefter angår fotografiateljéerna, hava de sakkunniga omnämnt, att svenska fotografernas förbund, som omfattade omkring hälften av landets fotografer med egen ateljé, i skrivelse den 29 september 1937 hemställt hos Kungl. Majit, att bestämmelser örn erforderlig söndagsvila för de inom fotograferingsyrket sysselsatta personerna måtte givas, och i skrivelse till de sakkunniga den 23 oktober 1937, att förslaget till butikstängningslag även skulle gälla fotografiateljéer.

De sakkunniga hava å sidan 193 i betänkandet givit en närmare redogörelse för nämnda två skrivelsers innehåll, till vilken jag anhåller att få hänvisa. De sakkunniga hava anfört, att, då verksamheten i fotografiateljéerna icke vore alltför väsensskild från verksamheten i butiker, rakstugor och frisersalonger, de sakkunniga funnit sig böra beakta de synpunkter, som sålunda framförts från fotograferna själva.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att stadgandet i 1 mom. andra stycket finge självständig betydelse för det fall, att detaljhandel ej idkades i de i nämnda stycke omnämnda lokalerna. Men det måste i detta sammanhang påpekas, att 3 morn., som med butikshandel likställde försäljning annor-

157 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

städes än i butik, endast avsåge varuförsäljning. Frisering av olika slag samt fotografering, som ägde rum annorstädes än i de uppräknade lokalerna, finge alltså ske utan hinder av butikstängningslagen. Detta finge sin betydelse, när sådan verksamhet bedreves t. ex. i kundernas hem. Frisering förekomme vidare bland annat efter beställning i hotellrum och fotografering bland annat utomhus.

Yttranden.

Kommunalfullmäktige i Piteå socken föreslå, att fotografiateljéerna helt måtte undantagas från butikstängningslagens tillämpning, då den föreslagna begränsningen i tiden för öppethållandet av dessa ateljeér komme att å landsbygden medföra stora olägenheter både för fotograferna själva och för allmänheten.

Lagens förbud.

2 mom. i 1 § av de sakkunnigas förslag inledes med den allmänna regeln, att butik endast må hållas öppen för allmänheten under tid, då det enligt butikstängningslagen är medgivet.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att de genom förevarande bestämmelse velat giva till känna, att avvikelse från den sedvanliga i butikstängningslagen stadgade begränsningen av affärstiden förutsatte särskild bestämmelse i denna lag eller där upptagen hänvisning till annan lagstiftning. Det ansåges mest betryggande, att alla sådana avvikelser upptoges i butikstängningslagen, varigenom de lätt kunde överskådas. Den omständigheten, att viss lokal enligt andra författningar finge hållas öppen längre tid än vanlig butikstid för annan verksamhet, t. ex. utskänkning, befriade icke från iakttagande av de i butikstängningslagen stadgade reglerna, örn lokalen vore sådan, att sistnämnda lag ägde tillämpning. Detta finge särskild betydelse för serveringsställena. En erinran örn att å andra sidan strängare begränsning kunde följa av annan författning hade upptagits i 17 §.

De sakkunniga hava tillagt, att beträffande butik redan själva öppethållandet för allmänheten utom den medgivna tiden vore förbjudet. En butik finge alltså ej alls hållas öppen för allmänheten utom denna tid, t. ex. för utställningar eller demonstrationer, mannekänguppvisningar o. s. v. När det icke gällde butik, vore först själva försäljningen förbjuden.

Yttranden.

Kooperativa förbundet medgiver visserligen, att från butikstängningslagstiftningens allmänna utgångspunkter ingen egentlig anmärkning kunde riktas mot de i 1 § 2 mom. första stycket föreslagna bestämmelserna. Inom de norrländska skogsdistrikten rådde emellertid på förevarande område sådana förhållanden, att, om hänsyn icke toges till dem, varuförmedlingen inom vidsträckta landsdelar nära nog tvingades till systematiska överträdelser av butikstängningslagen. Härom anför förbundet följande:

158 Kungl. Majus proposition nr 96.

Det är en offentlig hemlighet, att den gällande butikstängningslagen med sitt absoluta förbud mot försäljning av varor under sön- och helgdagar, med undantag för vissa i lagen angivna speciella varor, helt enkelt icke tillämpas i de norrländska skogsdistrikten. Detta beror därpå, att skogsarbetarna besöka sina hem under söndagen och då begagna sitt besök i byn till att företaga vissa varuinköp. Det händer också, att dessa arbetargrupper eller skogstjänstemännen nödgas genom budskickning eller på annat sätt göra beställningar hos affärsföretagen, utan avseende på, örn dessa beställningar nå affärsföretagen under den tid, då dessa enligt lag ha rätt att hålla öppet, och det förekommer i stor utsträckning, att de sålunda beställda varorna även måste lämnas ut, sedan butiken stängt för dagen, och medelst bussar eller på annat sätt sändas upp till köparna. Denna ordning är onekligen ur flera synpunkter otillfredsställande, men den har tvingats fram av de särskilda förhållanden, som skogsarbetets folk lever under. Det finns ingen anledning att genom rigorösa föreskrifter i butikstängningslagen göra det svårt för folket i skogsdistrikten att ordna sin varuanskaffning, och det finns förvisso heller intet som helst skäl, varför de varuförmedlare, som stå skogsfolket till tjänst med proviantering och utrustning, skola göras till lagöverträdare.

Det förefaller förbundet, som örn tillfället vore inne att inrymma i butikstängningslagen sådana särskilda bestämmelser, som gjorde det möjligt att på ett lämpligare sätt ordna handeln för skogsarbetarna, med vilka flottningsarbetarna för övrigt äro i väsentliga avseenden jämförliga. I den nuvarande lagen finns möjlighet för Konungen att medgiva särskilda undantag för sådana affärer, som furnera skepp och fiskebåtar. De sakkunniga föreslå, att denna bestämmelse skall utgå för att i stället ersättas med ett allmänt stadgande (12 §), enligt vilket Konungen »örn det kan anses av särskilt trängande behov påkallat» må lämna eftergift från vad i lagen stadgas. Detta är visserligen gott och väl, men med hänsyn till den stora utbredning och betydelse, som skogsarbetet har, vore det förvisso riktigt, att man toge särskild hänsyn till de krav, detta ställer på varuförmedlingen under vissa tider av året. Det förefaller, som örn man i lagen med klart angivande av de särskilda förhållanden, som råda i skogsdistrikten, borde ge den kommunala myndigheten rätt att för de tider av året, då detta är påkallat, medgiva de modifikationer i fråga örn butikstängniDgen, som vore erforderliga. Dessa modifikationer skulle sålunda beröra vad i 1 § 2 mom. finnes stadgat örn utlämnande, respektive beställning av varor under stängningstid, liksom det också skulle gälla försäljning under sön- och helgdagar.

Förbundet uttalar vidare som önskvärt, att bestämmelsen i 1 § 2 mom. första stycket finge en sådan utformning, att hinder icke mötte att på annan tid än den för öppethållande i butikstängningslagen medgivna demonstrera försäljningslokal eller inom denna utställda varor för de kooperativa föreningarnas medlemmar. — Kommunalfullmäktige i Ovanåker föreslå, att möjlighet måtte beredas avlägset boende kunder att bliva betjänade före eller efter den tid, då butik finge hållas öppen. — Såsom tidigare omnämnts, förordar länsstyrelsen i Västmanlands län införande i 1 § av beteckningen »salutid» som definition å den tid, då butik finge hållas öppen för allmänheten. Genom en sådan åtgärd skulle man få möjlighet att i lagtextens fortsättning använda ett enda ord för samma begrepp, som eljest i regel måst uttryckas med en hel mening.

159 Kungl. Majus proposition nr 96.

Expediering av kunder samt utlämning och försändning av varor efter

stängningstid.

I gällande butikstängningslag finnes icke någon motsvarighet till bestämmelsen i 2 mom. andra stycket av sakkunnigförslaget, att kund, som inkommit i butik före den lagstadgade stängningstiden, finge betjänas. Bestämmelsen i samma stycke, att vara, som sålts å tid, då butiken finge hållas öppen för allmänheten, finge utlämnas eller försändas, överensstämmer däremot i huvudsak med ett stadgande i 8 § i 1919 års lag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att man vid tillkomsten av gällande butikstängningslag icke ansett något stadgande erforderligt därom, att kunder, som före den lagstadgade stängningstiden inkommit i butik, skulle få betjänas efter stängningstid. Då det emellertid av de till de sakkunniga inkomna svaren från myndigheter och sammanslutningar framgått, att man på vissa håll hyste tvekan örn vad som skulle anses gälla på denna punkt, hade de sakkunniga i tydlighetens intresse intagit en särskild föreskrift i andra stycket av 2 mom. I vissa främmande länder hade man stadgat, att sådan expediering endast vore medgiven under viss tid efter stängningstid. De sakkunniga hade icke funnit skäl till sådan begränsning föreligga. Förhållandena kunde här vara rätt olika vid skilda slag av företag. Stundom kunde sådan expediering kräva ganska lång och ej alltid på förhand beräknelig tid. Kåtten att efter stängningstid utlämna eller försända vara förutsatte, att själva försäljningstransaktionen ägt rum under den lagligen tillåtna tiden för öppethållande.

Härom hava de sakkunniga vidare anfört:

Från vissa håll hava till de sakkunniga framförts klagomål över att detta medgivande missbrukas och att det försvårat övervakningen över butikstängningslagen. Det är oftast svårt att bevisa, att en vara, som efter stängningstid utlämnas eller försändes till en kund, icke är försåld, d. v. s. i allmänhet beställd, under den tid butiken får hållas öppen.

De sakkunniga hava ansett sig böra bibehålla det här lämnade medgivandet, vars borttagande skulle föranleda stora olägenheter för allmänheten och för affärerna, särskilt under säsongtider, då inkomna beställningar ofta ej hinna expedieras före stängningstid. Bestridas kan ej, att medgivandet kan missbrukas, men de sakkunniga vilja framhålla, att man vid tvist icke synes nödsakad att godtaga ett påstående örn att viss vara försålts före stängningstid, örn detta påstående på grund av omständigheterna icke förefaller trovärdigt.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att lagförslaget beträffande beställningar, som inlöpte under tid, då affären ej finge hållas öppen, intoge samma ståndpunkt som gällande butikstängningslag. Denna fråga hade varit föremål för särskilt intresse under förarbetena till nämnda lag, och vederbörande utskott uttalade år 1919, att t. ex. en efter stängningstid inkommen telefonbeställning finge mottagas och antecknas. Det syntes rimligt, att så finge ske, men av det nyss sagda framginge, att beställd vara i sådana fall icke finge utlämnas eller försändas förrän å tid, då butiken åter finge hållas öppen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

160 Yttranden.

Med hänsyn till risken för missbruk av det föreslagna medgivandet att försända vara, som sålts å tid, då butiken finge hållas öppen för allmänheten, framhåller svenska handelsarbetareförbundet, att försändning av varor efter stängningstid borde vara förbjuden. Örn lagen innehölle sådant förbud, skulle allmänheten inom kort göra sina rekvisitioner i så god tid, att varorna kunde försändas innan stängningsdags. — Poliskammaren i Malmö ifrågasätter, örn det icke vore lämpligt med ett tillägg till förevarande stad gande, varav framginge, att allmänheten icke efter butikstängningstid ägde uppehålla sig i affärslokalen mer än viss kortare tid för avslutande av påbörjad affär.

Förhållande till tryckfrihetsförordningen.

De sakkunniga.

Under denna rubrik hava de sakkunniga anfört följande:

I tryckfrihetsförordningen § 1: 12 finnas vissa bestämmelser, som bland annat avse försäljningen av tryckta skrifter. Där stadgas, att »intet hinder vare för bokhandels idkande»; det tillfogas »och vare för en skrifts föryttrande inga andra hinder än de som i 4 § av denna lag föreskrivas». Hänvisningen till 4 § av tryckfrihetsförordningen avser blott vissa fall, då skrift blivit belagd med kvarstad eller indragen.

Dessa bestämmelser hava ansetts innebära, att de vanliga näringsrättsliga reglerna icke äga tillämpning på försäljning av tryckta skrifter. Från vissa håll har gjorts gällande, att ej heller de i butikstängningslagen stadgade begränsningarna skulle vara förenliga med tryckfrihetsförordningen, såvitt gäller försäljning av böcker, tidningar, tidskrifter och överhuvud taget tryckta skrifter. Mot detta har dock invänts, att något hinder att här tillämpa butikstängningslagen ej borde föreligga, då det vore fråga örn en lagstiftning av övervägande social karaktär.

Både vid tillkomsten av den nuvarande butikstängningslagen och när 1909 års lag infördes har man tydligen underförstått, att lagen skulle bliva tillämplig även å här ifrågavarande försäljning utan hinder av tryckfrihetsförordningen. Detta framgår ganska klart bland annat därav, att 1919 års butikstängningslag i 15 § innehåller ett huvudsakligen från den äldre lagen överflyttat undantag för försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å kafé- eller restauranglokal. Man måste av detta sluta, att försäljning av tryckta skrifter endast är avsedd att vara undantagen från butikstängningslagens regler, när de i undantaget angivna förutsättningarna föreligga.

De sakkunniga lia tagit till utgångspunkt den principiella inställning, som måste anses ligga till grund för hittillsvarande butikstängningslagar. Man avser alltså, att försäljning av tryckta skrifter i och för sig är underställd butikstängningslagen.

Yttranden.

Angående de i butikstängningslagen stadgade begränsningarnas förenlighet med § 1 mom. 12 tryckfrihetsförordningen anför svenska tidningsutgivareföreningen:

Denna bestämmelse i tryckfrihetsförordningen har, såsom de sakkunniga omnämnt, ansetts innebära, att de näringsrättsliga reglerna, framför allt

Kungl. Majlis proposition nr 96.

näringsfrihetsför ordningen, icke är o tillämpliga på försäljningen av tryckta skrifter. Enligt prejudikat, anfört i professor Robert Malmgrens grundlagsedition under tryckfrihetsförordningens § 1 mom. 12, äger offentlig myndighet »icke genom ordningsföreskrifter förbjuda handel med böcker», och detsamma synes alltså gälla örn handel med tidningar. Det synes då hava varit påkallat, att de sakkunniga sökt klarlägga huruvida det är i överensstämmelse med grundlagen att genom civillagstiftning inskränka denna handel. Så har emellertid icke skett, utan de sakkunniga »ha tagit till utgångspunkt den principiella inställning, som måste anses ligga till grund för hittillsvarande butikstängningslagar», nämligen att försäljning av tryckta skrifter i och för sig är underställd sådan lagstiftning. Föreningen vill för sin del, under åberopande av föreskriften i § 84 regeringsformen örn att grundlagarna skola efter deras ordalydelse i varje särskilt fall tillämpas, ifrågasätta en motsatt uppfattning, nämligen att den föreslagna civillagen i förevarande avseende strider mot grundlagen, samt hemställa, att denna viktiga fråga upptages till ingående prövning, innan avgörande sker. Då det av de sakkunniga icke ens uppgives, huruvida någon undersökning i ämnet skett vid tillkomsten av tidigare och nu gällande butikstängningslagstiftning, saknar det enligt föreningens uppfattning större betydelse, vilken inställning, som ansetts ligga till grund för denna lagstiftning. Det må ock erinras, att frågan örn tryckfrihetsförordningens rätta tolkning har betydligt större praktisk betydelse vid bedömande av det föreliggande förslaget än vid tidigare butikstängningslagstiftning, emedan förslaget genom utvidgningen av begreppet »butik» och genom andra ändringar i förhållande till gällande rätt lägger nya och betydande hinder i vägen för tryckta skrifters försäljning.

Föreningen förklarar, att, därest dess sålunda framställda invändning mot förslaget vore riktig, i dettas 2 § måste införas undantag från lagens tilllämpning för all handel med tryckta skrifter. — Aven kooperativa förbundet ifrågasätter, huruvida begränsningen i rätten att fritt försälja böcker vore i överensstämmelse med grundlagen, och anser, att en utredning av denna fråga borde företagas. Förbundet uttalar i varje fall den förhoppningen, att den föreslagna ordningen icke måtte lagfästas utan att försäljning av böcker på kvällar eller söndagar i samlingslokaler, vid möten eller vid besök i hemmen i folkbildningens intresse ostört skulle få ske.

Departementschefen.

I förevarande paragraf hava reglerats åtskilliga spörsmål av allmän och grundläggande natur. Först här här givits en definition å den i lagförslaget flerfaldiga gånger använda beteckningen å det slag av försäljningsställen, för vilka lagens bestämmelser i första hand skola äga tillämpning, nämligen butik. Detta ord synes numera bättre än det i gällande lag använda uttrycket handelsbod angiva beskaffenheten av de lokaliteter, varom här är fråga. Med butik skall i lagen förstås försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Därtill är att räkna icke blott vad som i dagligt tal brukar benämnas butik eller handelsbod utan även kiosk, stånd eller därmed jämförlig anordning, under förutsättning allenast att den är av så pass stadigvarande beskaffenhet, att den kan anses utgöra försäljningsställe. Detaljhandel anses i förevarande sammanhang innefatta försäljning direkt till den konsumerande allmänheten. Den försäljning, varom här är fråga, skall vidare avse varor. Enligt de sakkunnigas mening, Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 96. 2382 38 1 1

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vilken jag biträder, kommer härigenom att utanför lagens reglering falla försäljning av biljetter, lottsedlar och dylikt ävensom gångbara frimärken. Hänvisning i 1 § till de i 2 § omförmälda undantagen synes onödig.

I några yttranden har särskilt berörts frågan, huruvida öppethållandet av lokal, i vilken varor utställas utan att dock direkt försäljning äger rum, skall vara reglerat av butikstängningslagen. Är det fråga örn sådan lokal, i vilken försäljning av varorna å andra tider äger rum, synes tvekan ej böra råda därom, att lokalen skall vara att anse som butik i lagens mening och att lagen alltså skall vara tillämplig. Men även eljest synes lagen i princip böra gälla, enär utställandet av varorna måste anses utgöra ett led i försäljningen av desamma. Däremot lärer öppethållandet av lokaler, i vilka utställning äger rum utan att försäljning därvid eller senare är avsedd, icke böra vara underkastat reglering i lagen. I förevarande sammanhang må nämnas, att demonstrering av en försäljningslokal, tillhörig t. ex. kooperativa förbundet, för dess medlemmar uppenbarligen kan få äga rum utan hinder av lagens bestämmelser. Det kan nämligen i sådant fall icke anses vara fråga om något öppethållande för allmänheten.

Stadgandena i butikstängningslagen synas, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, böra bliva i princip tillämpliga även å rakstugor, frisersalonger och fotografiateljéer men däremot ej, såsom fallet är enligt nuvarande lag, å varmbadinrättningar. Med hänsyn till allmänhetens bekvämlighet och jämväl i anledning av den förändring, som på sätt de sakkunniga anfört numera inträtt i fråga örn användningen av varmbadinrättningarna, torde i varje fall den allmänna stängningstiden icke böra vara gällande för dem. Personalens intresse av att icke betungas med för lång arbetstid kommer, oavsett bestämmelserna i butikstängningslagen, att iakttagas, enär arbetstiden för personalen i badinrättningar (dock ej de, som icke hava flera än en arbetstagare) blir reglerad av arbetstidslagen för detaljhandeln. I fråga örn rakstugor och frisersalonger kunna enligt min mening vägande skäl icke sägas tala mot att den nya lagen i likhet med den nu gällande göres tillämplig å dem. Härvid må erinras, att — på sätt av det följande framgår — stängning kl. 19 bibehålies såsom huvudregel samt att betjäning skall få äga rum av de kunder, som inkommit i lokalen vid stängningstiden. Yad slutligen fotografiateljéerna angår, har deras införande under lagen praktiskt taget enhälligt biträtts i yttrandena. Att märka är i förevarande sammanhang, att lagens förbud gäller öppethållande av lokalerna, däremot ej utförande av arbete av ifrågavarande art. Frisering eller fotografering kan därför, såsom de sakkunniga framhållit, få äga rum före öppningstid eller efter stängningstid, t. ex. i hemmen, oberoende av bestämmelserna i lagen.

Då, såsom de sakkunniga föreslagit, all detaljhandel i princip bör vara underkastad lagens reglering, erfordras ett kompletterande stadgande av innehåll, att lagens bestämmelser skola gälla även i fråga örn försäljning i detalj till allmänheten av varor, vilken äger rum annorstädes än i butik — detta uttryck taget i den förut omförmälda vidsträckta bemärkelsen. Föreskrift härom har intagits i 3 mom. Principiellt kommer genom stadgandet i

163 Kungl. Majus proposition nr 96.

detta moment även den ambulerande handeln in under lagen. En sådan anordning, som ur konkurrenssynpunkt torde vara nödvändig, kan emellertid, såsom i ett yttrande anförts, medföra vissa svårigheter för de ambulerande handlarna. Då särskilda förhållanden därtill föranleda, synes emellertid undantag från lagens bestämmelser kunna komma att medgivas i enlighet med regler, för vilka redogörelse lämnas i det följande. Ytterligare må anmärkas, att skäl enligt min mening icke synas föreligga att från lagens reglering undantaga sådan försäljning i hemmen, som kommerskollegium i sitt yttrande avhandlat. Klart är, att det i detta liksom övriga i lagen reglerade fall endast kan vara fråga örn yrkesmässig försäljning.

Förevarande paragraf innehåller även butikstängningslagens huvudregel, nämligen den, att butik får hållas öppen för allmänheten allenast under den tid, då det enligt bestämmelserna i lagen är medgivet. Som beteckning å sådan tid har föreslagits »affärstid». Detta stadgande skall, såsom de sakkunniga anfört, tolkas så, att avvikelse från den vanliga affärstiden måste för att gälla vara medgiven i butikstängningslagen.

Vad i yttrandena anförts därom, att i de norrländska skogsdistrikten möjlighet bör beredas skogsarbetare och andra långt från hemmet sysselsatta personer att göra inköp i affärerna å andra tider än de i 3 och 4 §§ för deras öppethållande bestämda, har föranlett mig att föreslå införandet i lagen av viss möjlighet till avvikelse genom kommunalt beslut från lagens huvudregler örn tid för butikers öppethållande. Jag återkommer härtill vid behandlingen av 5 §.

I enlighet med de sakkunnigas åsikt synes det mig lämpligt, att genom bestämmelse i lagen fastslås rätt till betjäning av kund, som under den tillåtna försäljningstiden icke hunnit expedieras. Denna bestämmelse lärer emellertid med hänsyn till kontrollen böra göras tillämplig endast å försäljning i lokaler av den art, att kunden kan sägas hava inkommit där före stängningstiden. Ytterligare bestämmelser härutinnan, t. ex. angående viss längsta tid för dylik expediering, synas icke böra föreskrivas. I lagen har vidare, trots vissa därmed förbundna risker för missbruk, från gällande lag upptagits den bestämmelsen, varigenom det medgives, att vara, som sålts under affärstid, får utlämnas eller försändas utan hinder av bestämmelserna i lagen. Ett borttagande av sådan möjlighet skulle nämligen, såsom de sakkunniga framhållit, föranleda stora olägenheter för allmänheten och för affärerna.

Beställning, som inkommer å annan tid än affärstid, bör få mottagas. Stadgande härom i lagen har emellertid icke ansetts erforderligt. Att utlämning eller försändning av det beställda emellertid icke får ske förrän å affärstid följer av huvudbestämmelserna i lagen.

I samband med förevarande paragraf hava de sakkunniga upptagit till diskussion spörsmålet, huruvida butikstängningslagens regler kunna »öras tillämpliga å försäljning av tryckta skrifter. Såväl 1909 som 1919 års butikstängningslagar hava reglerat sådan försäljning, och de sakkunniga hava förklarat, att de vid upprättande av sitt lagförslag tagit till utgångspunkt den principiella inställning, som legat till grund för nyssnämnda två lagar. Med

164 Kungl. Majus proposition nr 96.

anledning av de betänkligheter härutinnan, som kommit till uttryck i några yttranden, vill jag framhålla, att jag för egen del kommit till den uppfattningen, att tryckfrihetsförordningen icke kan anses lägga hinder i vägen för det slag av reglering jämväl beträffande tryckta skrifter, varom i butikstängningslagen är fråga. Stöd för denna uppfattning anser jag mig hava dels, i enlighet med vad de sakkunniga anfört, däri, att butikstängningslagstiftning med enahanda innehåll gällt alltsedan år 1909, dels ock i direkt uttalande härom i den statsrättsliga litteraturen.

3 §.

I 2 §, som i huvudsak överensstämmer med motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag, hava sammanförts de fall, då butikstängningslagen ej alls äger tillämpning å viss butik eller viss försäljning. Denna paragraf motsvarar delvis 15 § i gällande butikstängningslag, men åtskilliga preciseringar och även vissa tillägg hava gjorts.

Undantagen från lagens tillämpning hava upptagits i 11 punkter.

Viss försäljning å restauranger, kaféer och konditorier [punkt 1)].

Gällande butikstängningslag innehåller i 15 § femte stycket ett undantag från lagens tillämpning för försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse och antingen sker allenast till förtäring eller förbrukning å stället, eller ock avser försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att åtskilliga svårigheter uppkommit vid tillämpningen av nyssnämnda stadgande i gällande butikstängningslag och att bestämmelsens räckvidd bedömts på mycket olika sätt. En första fråga, som föranlett tvekan, vore, örn kafé- eller restaurangrörelse skulle anses föreligga, så snart för rörelsen förvärvats utskänkningsrätt. Örn sådana utskänkningsrättigheter funnes för närvarande bestämmelser i 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker, i 1919 års förordning angående försäljning av', pilsnerdricka och i 1925 års förordning angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Med rätt att utskänka rusdrycker, vilken meddelades av vederbörande länsstyrelse eller eventuellt av Kungl. Maj:t, följde utan vidare rätt att utskänka pilsnerdricka och alkoholfria drycker. Kätt att utskänka pilsnerdricka förutsatte i regel tillstånd av länsstyrelse samt medförde utan vidare rätt att utskänka även alkoholfria drycker. För rätt att utskänka alkoholfria och därmed jämförliga drycker fordrades endast bevis örn anmälan hos magistrat eller landsfiskal, örn ej för viss kommun efter hemställan av den kommunala myndigheten föreskrivits, att länsstyrelses tillstånd skulle vara erforderligt. All slags utskänkning finge i regel fortgå till klockan 22 alla veckodagar.

165 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

De sakkunniga hava påpekat, att särskilt 1925 års förordning, enligt vilken rätt att utskänka alkoholfria drycker i regel förvärvades efter en enkel anmälan till ortsmyndighet, vore av betydelse för butikstängningslagens tillämpning. Ofta bedreves nämligen utskänkning tillsammans med försäljning till avhämtning av både drycker och andra varor. Åtskilliga klagomål över därvid uppkomna missbruk hade framställts. I det sammanhanget hade visserligen socialstyrelsen erinrat örn att den omständigheten, att utskänkningsrätt erhållits, icke vore tillräcklig för att göra femte stycket av 15 § i 1919 års butikstängningslag tillämpligt. Socialstyrelsen hade framhållit, att där endast avsåges försäljning, som bedreves under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse, och att sådan rörelse endast kunde anses föreligga, när verkligen lokalen inretts för servering, såsom med bord och stolar för gästerna. De sakkunniga hava vidare anfört:

Företag, som övervägande äro vanliga handelsbodar men som åtnjuta utskänkningsrätt enligt 1925 års förordning, torde dock i vissa delar av landet och inom vissa branscher hålla öppet under hela utskänkningstiden. Så gäller särskilt beträffande frukt- och konfektyraffärer i västra Sverige.

Det är från många håll omvittnat, att bestämmelsen i 15 § femte stycket i gällande butikstängningslag endast mycket ofullständigt efterkommes. Man framhåller, att de varor, som i ett visst företag under butikstid säljas till avhämtning, även under den övriga tiden för öppethållandet äro föremål förliknande försäljning. Detta gäller t. ex. de nyss nämnda frukt- och konfektyraffärerna samt vidare över hela landet kaféer och konditorier ävensom kiosker, såvitt det alltså är fråga örn företag med utskänkningsrätt. De varor — utom de i 1919 års lag upptagna -— som mest torde säljas på detta sätt, äro frukt, konfektyrer, andra bageri- och konditorivaror samt tobaksvaror.

Även de, som driva sådana företag, örn vilka här är fråga, hava inför de sakkunniga medgivit, att överträdelser i stor utsträckning förekomma. Man har framhållit, att praxis härutinnan vore mycket växlande, i det vissa näringsidkare strängt efterföljde lagens bestämmelser, medan andra vore mindre nogräknade. Det har understrukits, att företag, som ville vara laglydiga, komme i en obehaglig mellanställning gentemot allmänheten, som hade svårt att förstå, att man icke skulle få köpa hem varor, som funnes i utskänkningslokalen och där fritt finge förtäras och som under den vanliga butikstiden brukade säljas till avhämtning.

De sakkunniga hava erinrat örn den — förut omnämnda — undersökning i ämnet, som verkställts av socialstyrelsen åren 1931—1933. Undersökningen, till vilken inkommit uppgifter från ungefär 300 »handelsbodar med servering» med ungefär 650 anställda, utvisade, att det stora flertalet av affärerna hölles öppna även å sön- och helgdagar och att ungefär 40 procent stängde klockan 22 eller senare. Av uppgifter, som hösten 1936 inkommit till de sakkunniga från 359 köpmannaföreningar, anslutna till Sveriges köpmannaförbund, framginge, att konditorierna nästan alltid hölles öppna till klockan 20 eller längre såväl vardagar som sön- och helgdagar. Motsvarande gällde enligt uppgifter från ungefär Vs av föreningarna konfektyraffärer och enligt cirka V20 fruktaffärer; sistnämnda uppgifter härstammade nästan uteslutande från västra Sverige.

I de sakkunnigas enquéte våren 1936 efterfrågades, om enligt uppgiftslämnarnas uppfattning begränsning borde ske av tiden för öppethållandet

16t5 Kungl. Majus proposition nr 96.

beträffande handelsbodar med servering samt å andra sidan örn konditoriernas rätt att sälja till avhämtning borde utsträckas. Angående svaren å dessa frågor hava de sakkunniga anfört:

Tanken på en begränsning beträffande handelsbodar med servering avvisas av flertalet myndigheter, kommunalrepresentanter och kvinnoföreningar m. m., som besvarat frågan. Åtskilliga av dessa hava dock ej gjort detta. Det sistnämnda gäller även köpmanna- och personalföreningarna, men av dem som svarat tillstyrka mer än 3U av köpmannaföreningarna och bortåt 2/s av personalföreningarna en begränsning.

Utsträckt rätt för konditorierna att sälja till avhämtning förordades av flertalet myndigheter, som yttrat sig på denna punkt. Aven bland kommunalrepresentanterna, särskilt i städerna, och bland kvinnoföreningarna förordade flertalet av de svarande reformen; av kvinnoföreningarna uttalade sig 145 för och endast 41 mot denna. Bland köpmanna- och personalföreningarna var det däremot endast en mindre del, som anslöt sig till tanken på sådan utsträckning, av de svarande köpmannaföreningarna något mer än 1U och av personalföreningarna ungefär Va.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att det för dem stått klart, att det nuvarande tillståndet icke vore tillfredsställande. Det vore svårt att kräva respekt för en ordning, enligt vilken å ena sidan en lokal finge hållas öppen medan å andra sidan utom butikstid försäljning till avhämtning icke finge äga rum av där befintliga varor, med vilka under butikstid sådan försäljning i stor utsträckning bedreves. De sakkunniga hade här som eljest uppställt som princip, att man borde undvika sådana regler, att försäljning av vissa varor vore medgiven under viss tid men icke under annan, då affären hölles öppen.

De sakkunniga hava vidare uttalat, att det med den föreslagna bestämningen av uttrycket butik vore klart, att därunder folie alla försäljningsställen för detaljhandel. Den omständigheten, att å ett ställe huvudsakligen utövades restauräng- eller kaférörelse, medförde sålunda ej, att butikstängningslagen icke bleve tillämplig. Men å andra sidan hade man sökt tillgodose de berättigade önskemål örn längre tid för öppethållande eller försäljning, som allmänhet och näringsidkare med fog kunde ställa, när det gällde ordinär serveringsrörelse samt sådan verksamhet, som vanligen vore förenad därmed. Yid denna reglering hade de sakkunniga tagit hänsyn till vad som i vårt land i allmänhet vore vanligt och ansåges berättigat.

Angående villkoren för att ifrågavarande försäljningsställen skola undantagas från lagens tillämpning hava de sakkunniga anfört:

För att ett försäljningsställe oberoende av butikstängningslagen skall få hållas öppet fordras enligt de sakkunnigas förslag först och främst, att ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse där bedrives. Det är endast verkliga restauranger, kaféer och konditorier, som skola befrias från butikstängningslagens reglering. Dock må erinras, att undantaget gäller även vid ordnad serveringsrörelse utomhus, alltså även t. ex. i samband med kioskverksamhet. Men understrykas skall, att den ordnade serveringsrörelsen, för vilken alltså skall vara ordnat med bord och stolar för gästerna, här är ett grundvillkor. För övrigt torde här ifrågavarande undantag knappast få någon praktisk betydelse för kioskerna på grund av det andra av de sakkunniga uppställda villkoret.

Kungl. Majus proposition nr 96.

167 Detta är, att ej andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker samt periodiska skrifter säljas till avhämtning eller försändning å försäljningsstället. Förekommer över huvud taget annan försäljning, även örn det blott är under butikstid, betraktas försäljningsstället som vanlig butik och får ej hålla öppet längre än sådana.

Denna grundregel är betydelsefull, och genom den torde det lämnade medgivandet icke kunna missbrukas. Det har ej synts finnas någon anledning att gynna den butikshandel, som med sin verksamhet förenar serveringsrörelse, i andra fall än när det gäller de i stadgandet uppräknade varorna Men dessa varor få då å andra sidan under hela tiden för öppethållandet säljas till avhämtning eller försändning, alltså även under den tid, då vanliga butiker måste vara stängda. Detta har synts vara det enda sättet att ordna hithörande förhållanden, örn man verkligen vill kräva respekt för lagstiftningen. Beträffande de varor, som på detta sätt fritt få säljas under hela tiden för öppethållandet, märkes först och främst lagad mat. I denna del överensstämmer förslaget helt med den nuvarande butikstängningslagen. Vidare upptagas alkoholfria drycker, vilket även i huvudsak har sin motsvarighet i den gällande lagen. Med ledning av 1925 års förordning får bedömas, vilka drycker som äro att anse såsom alkoholfria. I förslaget kräves icke —- såsom i 1919 års lag — att det skall vara fråga örn tillagade drycker. Aven t. ex. mjölk är alltså att hänföra under denna kategori. Detta har till de sakkunniga från flera håll framförts såsom ett önskemål.

Att periodiska skrifter få fritt försäljas från serveringsställena står även i överensstämmelse med 15 § av nu gällande butikstängningslag.

En väsentlig nyhet innebär det däremot, att bageri- och konditorivaror hänförts till de varor, som få säljas till avhämtning under hela tiden för öppethållandet. Denna fråga har åtskilliga gånger varit föremål för behandling, och det nuvarande tillståndet har väckt ett utbrett missnöje. Övervägande skäl hava synts tala för en reform. Över hela landet bedriva konditorierna både servering på platsen och försäljning till avhämtning av sina varor. Denna allmänt utbredda, företagsform bör icke längre genom butikstängningslagen beredas särskilda svårigheter. De saluförda varorna äro också sådana, som allmänheten kan hava ett berättigat intresse att få köpa, särskilt under sön- och helgdagar, under hela tiden för öppethållandet. Det gäller i stor utsträckning en mera tillfällig konsumtion, som icke kan på förhand beräknas.

Medgivandet gäller alla bageri- och konditorivaror, alltså både bröd, bakelser och konfektyrer1. Man har icke ansett sig böra göra någon begränsning till varor, som vederbörande företag självt tillverkar, ehuru sådant föreslagits från vissa håll. En sådan begränsning skulle i praktiken få svårt att bliva respekterad.

De sakkunniga hava vidare förklarat, att hänsynen till de anställda knappast kunde ställa sig i vägen för den föreslagna lösningen, då förslaget till arbetstidslag tillförsäkrade denna personal 48-timmars arbetsvecka och denna reglering genom ett särskilt stadgande gjorts uttryckligen tillämplig å hela det arbete, som utfördes av personal, vilken delvis arbetade med servering och delvis med expediering bakom disken. Däremot kunde det icke förnekas, att det lämnade medgivandet kunde innebära svårare konkurren sförliållanden för de butiker, som sålde bageri- och konditorivaror

1 Med konfektyrer förstå de sakkunniga tilla slag av s. k. sötvaror, alltså choklad, konfekt, karameller, glass, tabletter och pastilie!* lii. m.

168 Kungl. Majus proposition nr 96.

utan att med verksamheten förena ordnad servering. De sakkunniga hade emellertid icke ansett dessa hänsyn kunna vara avgörande. Märkas borde även, att konditorierna redan för närvarande i viss utsträckning torde sälja sina varor till avhämtning utom butikstid, fastän utan stöd i lagen.

Angående försäljningen av frukt och tobaksvaror å förevarande serveringsställen hava de sakkunniga yttrat:

Man anser det icke ordinärt, att serveringsställen förknippa vanlig butikshandel med dylika varor med sin verksamhet. Dessa varor få visserligen säljas i samband med serveringen och till förbrukning på stället. Men örn här ifrågavarande varor, låt vara blott under den vanliga butikstiden, säljas även till avhämtning, blir försäljningsstället att anse som en vanlig butik och måste alltså stängas på samma gång som dessa. Utsträckt försäljningstid kan i sådana fall visserligen medgivas av länsstyrelsen enligt 11 § av lagförslaget. I regel fordras dock, att synnerliga skäl till sådan utsträckning kunna anses föreligga. Men förutsättningarna äro särskilt för kioskerna i väsentlig mån uppmjukade, vilket närmare beröres i motiveringen till nämnda paragraf.

Den givna regleringen berör bland annat de frukt- och konfektyraffärer i västra Sverige, som åtnjuta serveringsrättigheter. Medan fruktaffärerna i landet i övrigt ganska snart anpassat sig efter de vanliga butikstiderna enligt 1919 års lag, hållas dessa affärer i västra Sverige ofta öppna på kvällar och söndagar under åberopande av utskänkningsrätt. Det har från denna del av landet föreslagits, att man i den nya lagstiftningen skulle i en eller annan form trygga en särställning åt fruktaffärerna. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig böra tillmötesgå någon av dessa framställningar. Förslag att bereda utsträckt försäljningstid åt frukthandeln förelågo kort efter tillkomsten av 1919 års lag vid ett par tillfällen till behandling, och de avvisades då av statsmakterna. Den praxis som detta till trots synes hava utbildat sig i en viss del av landet förefaller icke värd att bevaras för framtiden.

Slutligen hava de sakkunniga föreslagit, att i de nämnda förordningarna, vilka giva bestämmelser örn utskänkningsrätt, måtte intagas erinran örn att sådan rätt ej medförde befogenhet att hålla försäljningsställe öppet för allmänheten i annan mån än detta vore förenligt med butikstängningslagen. De sakkunniga hava emellertid icke ansett sig böra framlägga några utformade förslag till ändringar i de ifrågavarande förordningarna.

Yttranden.

Svenska konditor för enini) en uttalar sin tillfredsställelse med lagförslaget i denna del samt betonar, att det för konditorierna vore av största betydelse,, att försäljningen finge pågå under hela den tid lokalen hölles öppen. Kvällshandeln utgjorde sålunda ofta 30—40 procent av dagens försäljning. — Även poliskammaren i Norrköping förklarar sig gilla förslaget, i vad det avsåge konditoriers rätt att under hela tiden för öppethållandet sälja sina varor till avhämtning. — Sveriges tageriidkareförening anför däremot betänkligheter mot förevarande bestämmelse. Redan den obestämda innebörden av begreppet »ordnad servering» gjorde stadgandet olämpligt. Viktigare vore emellertid, att konkurrensförhållandena för de bageri- och konditoributiker, som med sin verksamhet icke förenade servering, bleve synnerligen svåra.

169 Kanyl. Maj:ts proposition nr 96.

Denna konkurrenssituation skulle kunna undvikas antingen genom begränsning av serveringslokalernas försäljningsrätt eller genom att bageributikerna erhölle rätt till längre tids öppethållande. Härom anför föreningen följande:

Skall en begränsning i serveringslokalernas försäljningsrätt göras, synes den böra ske efter följande synpunkter. I den gällande bagerilagen har i viss utsträckning medgivits rätt till tillverkning å söndagar av varor, vid vars framställning jäst icke kommer till användning. Detta lagens medgivande har föranletts av att man velat bereda möjlighet att tillgodose allmänhetens mer tillfälligt betonade efterfrågan å sådana produkter som bakelser, tårtor och andra konditorivaror även å sön- och helgdagar. Funnes icke möjlighet till sådan tillverkning, så skulle konsumtionen å sön- och Helgdagar av ifrågavarande varor helt utebliva. Egentligt matbröd och kaffebröd får däremot icke tillverkas å söndagar av den anledning, att konsumtionen härav icke ansetts vara av samma tillfälliga natur. Örn man sålunda i avseende å tillverkning av bagerivaror gjort skillnad mellan sådana produkter, som äro föremål för tillfällighetskonsumtion, och sådana, som äro föremål för fast konsumtion, så synes denna skillnad även böra upprätthållas ifråga örn försäljning därav. Föreningen vill i enlighet med här anförda synpunkter föreslå sådan ändring i förslaget till butikstängningslag, att från lagens tillämpningsområde undantagas endast de restauranger, kaféer och konditorier, som idka försäljning av bageri- och konditorivaror, vid vilkas framställning jäst icke kommer till användning.

Synes den sålunda angivna riktlinjen till förhindrande av ojämn konkurrens mellan bageributiker och serveringslokaler olämplig, återstår det alternativet, att utsträckt rätt till öppethållande medgives bageributikerna. Denna rätt bör i sådant fall innefatta en lättnad i de nu gällande föreskrifterna. En sådan lösning av konkurrensspörsmålet torde ock vara den för båda parterna gynnsammaste. Härigenom biträdes även allmänhetens önskemål.

Mot förevarande undantag i vad det avsåge försäljning av bageri- och konditorivaror anföra även svenska stadsförbundet och svenska handélsarbetareforbundet allvarliga betänkligheter under hänvisning till de svåra konkurrensförhållanden, som därigenom komme att skapas för bageributikerna. Handelsarbetareförbudet anser, att undantaget i berörda hänseende borde utgå.

I det av ett stort antal frukt- och konfektyrhandlare avgivna yttrandet uttalas, att de specialaffärer, där frukt- och konfektyrvaror uteslutande eller i varje fall huvudsakligen försåldes, genom de föreslagna undantagsbestämmelserna å ena sidan enligt 2 § 1) för kaféer och konditorier och å andra sidan enligt 11 § ö mom. andra stycket 1) för vissa slag av kiosker skulle komma i en ytterst svår situation. Genom de ojämna konkurrensförhållanden, som därigenom skulle uppstå, torde med all sannolikhet många frukt- och konfektyrhandlare tvingas att antingen nedlägga rörelsen eller utöka försäljningen att omfatta jämväl andra varor. Detta senare skulle givetvis vålla avbräck för affärerna inom de branscher, som därav kunde komma att beröras. A platser, där bukt- och konfektyrvaror försåldes jämväl å kvällar och söndagar, hade det visat sig, att kvälls- och söndagshandeln med sådana varor utgjorde en betydande del — approximativt hade den beräknats till 40 % av hela omsättningen. Beaktade man detta och jämväl bemärkte, att kaféer och konditorier hittills existerat huvudsakligen på serveringsrörelse — de först-

170 Kungl. Majus proposition nr 96.

nämnda hade endast i ringa utsträckning sålt konfektyrer för avhämtning — framträdde tydligt de ojämna konkurrensförhållanden, vilka skulle uppstå mellan frukt- och konfektyraffärerna samt kaféerna och konditorierna i händelse de sakkunnigas förslag i berörda hänseende oförändrat antoges. I anledning av det anförda hemställa ifrågavarande frukt- och konfektyrhandlare, att lagen i denna del måtte få sådant innehåll, att försäljning till avhämtning av bageri- och konditorivaror samt färsk frukt icke finge ske å annan tid än då butikerna i allmänhet ägde hålla öppet, eller alternativt att sådana specialaffärer, som uteslutande försålde de i 11 § 3 mom. andra stycket 1) i sakkunnigförslaget uppräknade kioskvarorna, jämställdes med i detta lagrum åsyftade kiosker. — Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter, huruvida det — med hänsyn till frukt- och konfektyrhandlarnas intressen — vore lämpligt att upptaga konfektyrer bland de varor, som vid ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse finge försäljas till avhämtning eller försändning utan hinder av butikstängningslagens bestämmelser.

Socialstyrelsen anser förevarande bestämmelse vara väl motiverad samt anför i anledning av att frukt och tobak icke tillhörde de för försäljning tillåtna varorna följande:

Styrelsen ville i detta sammanhang endast fästa uppmärksamheten på att även vanliga frukt- och konfektyrkiosker sålunda skulle förhindras att ututnyttja _ den föreslagna undantagsbestämmelsen för restaurang-, kafé- eller konditorirörelse. De sakkunniga ha i betänkandet själva uppmärksammat detta förhållande, men de synas icke i större mån ha beaktat dess praktiska betydelse. Då det näppeligen kan vara önskvärt, att även en ordnad serveringsrörelse, bedriven av sådana kiosker, skall omöjliggöras genom lagen, vill styrelsen föreslå, att berörda undan tagsstadgande i förslagets 2 § 1) kompletteras på sådant sätt, att undantaget, med bibehållande av villkoret att serveringsrörelsen skall vara ordnad, jämväl kommer att omfatta sådana kiosker, som avses i förslagets 11 § 3 mom. andra stycket 1).

Överståthållarämbetet uttalar, att utvidgningen av konditoriernas försäljningsrätt torde komma att hälsas med tillfredsställelse icke minst av polismyndigheterna, som endast med största svårighet kunde på ett tillfredsställande sätt uppehålla det nu rådande förbudet för konditorier att efter butikstängningstid försälja varor till avhämtning. Ämbetet förordar emellertid, att bland de till avhämtning tillåtna varorna även borde upptagas frukt. I högre grad än konfektyrer torde nämligen frukt vara en sådan vara, som allmänheten hade berättigat intresse av att få köpa efter butikstängningstid. — Stadsfislcalen i Stockholm föreslår, att ordet »ordnad» måtte utgå, då all utskänkningsrörelse reglerades av särskilda, detaljerade författningar. Med hänsyn till den tämligen säkra omöjligheten att kunna upprätthålla ett förbud mot försäljning till avhämtning av tobaksvaror och frukt syntes en förnyad prövning av förslaget i denna del vara påkallad, särskilt som förbudets värde starkt kunde ifrågasättas. — Länsstyrelsen i Blekinge län och magistraten i Karlskrona anse, att bland de varor, som fritt skulle få försäljas från serveringsställena, borde upptagas även färsk frukt och pilsnerdricka. — Poliskammaren i Malmö föreslår, att till de undantagna serverings-

171 Kungl. Majus proposition nr 96.

ställena även måtte hänföras sådana, där pilsnerdricka finge försäljas. För att undvika missbruk av försäljningsrätten beträffande pilsnerdricka borde emellertid tilläggas, att försäljning därav till avhämtning icke finge ske tidigare än affärstiden började och icke senare än i förordningen angående försäljning av pilsnerdricka vore stadgat. Stadsfullmäktige i Malmö instämma i vad poliskammaren sålunda anfört. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län och handelskammaren i Gävle föreslå, att förevarande undantag från lagens tilllämpning måtte utsträckas att omfatta även försäljning av vykort och annan korrespondensmateriell. Kommerskollegium uttalar, att med periodiska skrifter i förevarande avseende borde jämställas böcker. — Svenska tidningsutgivareföreningen förordar, att därest försäljning av periodiska skrifter över huvud skulle underkastas inskränkningar, undantagsbestämmelsen i 15 § av gällande butikstängningslag borde bibehållas oförändrad, möjligen med tillägg att alla serveringsställen och ej blott kafé- och restauranglokaler vore undantagna.

Göteborgs köpmannaförbund förklarar sig biträda ett från representanter för mjölkbranschen framfört förslag, att de alkoholfria drycker, vilkas försäljning undantoges från lagens tillämpning, skulle vara tillverkade. Till stöd härför har åberopats, att intet behov förelåge att köpa mjölk från andra försäljningsställen än mjölkaffärer. Aven speceriminuthandlareföreningen i Göteborg föreslår, att de undantagna alkoholfria dryckerna skulle vara tillverkade. — Slutligen uttalar Sveriges tobakshandlares riksförbund den förhoppningen, att de föreslagna bestämmelserna skulle avskräcka kiosker med serveringsrättigheter, kaféer m. fl. från att försälja tobaksvaror, som icke vore avsedda att förbrukas på stället.

Då viss oklarhet synes råda, huruvida även konfektyrer böra räknas som konditorivaror, förtjänar i detta sammanhang påpekas, att andra särskilda utskottet vid 1919 års lagtima riksdag i sitt utlåtande (nr 1) i anledning av propositionen (nr 143) med förslag till gällande butikstängningslag uttalat, att till konditorivaror jämväl borde vara att hänföra karameller.

Försäljning a apotek [punkt 2)].

Från tillämpningen av gällande butikstängningslag är enligt 15 § första stycket försäljning å apotek undantagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava föreslagit, att undantaget beträffande apotek skulle gälla endast försäljning av varor, som erfordrades för medicinskt bruk, samt framhållit, att någon särställning för apoteken utöver den föreslagna icke kunde vara motiverad och ej heller torde önskas av dessa företag. Snarare torde en lagregel av här ifrågavarande slag utgöra ett stöd för apoteken i deras strävan att inskränka expedieringen vindel- kvällar, nätter och söndagar till det minsta möjliga. Det kunde visserligen icke enhetligt avgöras, vilka varor som vore avsedda för medicinskt bruk; även vanliga butiksvaror kunde under vissa förhållanden vara erforderliga vid sjukdomsfall. Stad-

172 Kungl. Majus proposition nr 96.

gandet finge alltså tillämpas med hänsyn till de i varje särskilt fall rådande förhållandena.

Yttranden.

Medicinalstyrelsen anser förevarande undantagsbestämmelse olämplig, enär den skulle innebära, att den expedierande farmacevten efter ordinarie butikstängningstid för att skydda sin arbetsgivare för straffpåföljd skulle nödgas utfråga kunderna rörande den avsedda användningen av det begärda, vilket dels icke skulle underlätta arbetet t. ex. under nattjänstgöring, dels ock vore ägnat att irritera den hjälpsökande allmänheten. Då därtill bestämmelsen i gällande butikstängningslag angående apotekshandeln utan nämnvärd olägenhet tillämpats under en följd av år, borde densamma bibehållas.

Försäljning av varor, erforderliga förjfraniförande av motorfordon [punkt 3)].

I 15 § fjärde stycket gällande butikstängningslag stadgas undantag för försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där försäljning av andra varor ej förekommer.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava påpekat, att tiden för öppethållande av bensinstationer vore ganska varierande. Enligt socialstyrelsens undersökning åren 1931—1933 varade affärstiden vanligen från klockan 7 till klockan 20, även å sön- och helgdagar. Kortare tid för öppethållande förekomme, men å andra sidan funnes vissa stationer, som holle öppet mer eller mindre långt in på nätterna.

Vidare hava de sakkunniga omnämnt, att till dem inkommit framställningar i förevarande avseende från Stockholms bensinhandlareförening och bensindistributörernas riksförbund. Angående innehållet i dessa framställningar hava de sakkunniga anfört följande:

Där hemställes, att det nuvarande totala undantaget från butikstängningslagen icke måtte bibehållas. Det anses ha lett till att bensinstationerna på grund av den hårda inbördes konkurrensen hållas öppna längre tid än som är ekonomiskt fördelaktigt för företagarna och som är erforderligt ur allmänhetens synpunkt. Det anses, att den tekniska utvecklingen sedan 1923, då undantaget infördes, medfört, att behovet att under kvällar och nätter komplettera bensinförråd m. m. blivit mindre. Man föreslår, att särskild senare stängningstid — klockan 20 eller 21 — i butikstängningslagen skulle bestämmas för bensinstationerna. Öppethållande å annan tid skulle endast vara medgivet efter länsstyrelses tillstånd.

Emellertid hava de sakkunniga förklarat, att de icke ansett sig kunna tillmötesgå dessa framställningar. Hänsynen till allmänheten måste här vara det i första hand avgörande. Vid överläggningar med representanter för sammanslutningar av motortrafikanter hava de sakkunniga även fått bekräftat, att det alltjämt av dem ansåges vara ett önskemål, att den nuvarande friheten från butikstängningslagens reglering på oförändrat sätt bibehölles. Redan nu syntes bensinhandlarna på vissa platser tämligen väl kunna

173 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

komma överens örn, hur man skulle ordna öppethållandet under nätter m. m. Även i fortsättningen torde man kunna gå fram på den frivilliga överenskommelsens väg. Det borde i detta sammanhang understrykas, att hänsyn till de anställda knappast behövde spela in. Å dem vore redan nu allmänna arbetstidslagen i viss mån tillämplig, och hithörande arbetstagare skulle för övrigt i många fall få sin arbetstid reglerad genom den nya arbetstidslagen för detaljhandeln.

Yttranden.

Bensindistributörers riksförbund framhåller, att några sådana, samtliga bensinstationer på en plats omfattande överenskommelser angående öppethållande, örn vilka de sakkunniga talat, knappast torde förekomma. Härom yttrar förbundet vidare, att de större bensinbolagens stationsföreståndare, vilka i regel vore provisionsanställda och erhölle sina direktiv från bolagen även beträffande stängningstider, visserligen komme rätt väl överens, men utom nämnda större bolag förekomme å marknaden en del mindre försäljningsföretag, vilka icke gärna läte sig bindas av några överenskommelser. Beträffande den hänsyn till allmänheten, som de sakkunniga funnit böra vara bestämmande vid frågans avgörande, anför förbundet, att behov av att nattetid kunna inköpa motordrivmedel endast förelåge i undantagsfall. Ett mindre antal nattstationer skulle utan svårighet kunna betjäna den allmänhet, som genom förbiseende eller av annan orsak såge sig nödd till inköp på natten. Förbundet anser därför, att butikstängningslagen borde inbegripa även bensinstationerna men med sådan undantagsbestämmelse, att öppethållande å kvällar och nätter genom jourtjänst eller speciella nattstationer kunde anordnas för försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, örn försäljningen skedde från upplagsställe, där andra varor ej salufördes. — Kommerskollegium och kooperativa förbundet däremot finna den i undantagsbestämmelsen intagna begränsningen till försäljning från upplagsställe, där andra varor ej saluföras, med hänsyn till bilismens behov olämplig, samt föreslå, att den måtte utgå. — Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att därest icke uttrycket »upplagsställe, där andra varor ej saluföras» avsåge bensinpumpar, som vore uppsatta utanför hus, vari bensinhandlaren idkade detaljhandel, sådan ändring av texten borde göras, att lagen ej finge tillämpning å bensinhandeln från pumpen.

Försäljning å trafikmedel (punkt 4)].

Gällande butikstängningslag innehåller i 15 § tredje stycket bestämmelsen, att lagen icke äger tillämpning å för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i järnvägsvagn eller å fartyg.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava ansett, att all försäljning ombord å trafikmedel borde ställas utanför butikstängningslagen, såframt det ej vore fråga endast om lokaltrafik. Även andra trafikmedel än järnvägar och fartyg kunde tänkas, varför stadgandet givits en mera generell prägel. Mot det nuvarande undantaget

174 Kungl, Maj:ts proposition nr 96.

för försäljning å vissa trafikplatser svarade 11 § 3 mom. andra stycket 3) i de sakkunnigas förslag, enligt vilket öppethållande å annan tid än den lagstadgade dock förutsatte länsstyrelsens tillstånd.

Yttranden.

Socialstyrelsen anser, att det inskränkande villkor, som angåves med bestämmelsen att lokaltrafik icke avsåges, borde utgå. — Järnvägsstyrelsen framhåller, att formuleringen av förevarande undantagsbestämmelse vore otydlig, i det att med trafikmedel, som ginge i lokaltrafik, kunde förstås såväl trafikmedel inom ett samhälle, t. ex. spårvagnar eller bussar, som lokaltåg. Styrelsen funne det icke tänkbart, att de sakkunniga avsett, att lokaltåg skulle i förevarande hänseende sättas i sämre ställning än övriga tåg. Liknande uttalanden göras av länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska järnvägsföreningen och svenska tidningsutgivareföreningen. — Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätta, örn icke försäljningen å trafikmedel borde begränsas till de varor, som de resande hade behov av under färden. Även örn det kunde antagas, att en sådan begränsning i praktiken komme att ske, uttalar likväl även magistraten i Karlskrona, att det måhända vore lämpligt, att densamma komme till uttryck i lagtexten.

Försäljning: av vissa varor i teatrar, biografer oell andra nöjeslokaler

[punkt 5)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava omnämnt, att det vid besvarandet av de sakkunnigas frågeformulär från vissa håll påpekats, att den nuvarande butikstängningslagen icke innehölle något undantag för den försäljning av konfektyrer m. m., som ägde rum inomhus i teatrar, biografer etc. Vidare hava de sakkunniga uttalat, att försäljning å ifrågavarande nöjesplatser av konfektyrer, färsk frukt, levande blommor, program eller liknande trycksaker för närvarande vore vanlig och att den i allmänhetens intresse torde böra medgivas utan restriktion.

Undantaget hade upptagits i punkten 5) i de sakkunnigas förslag.

Yttranden.

Skillnaden mellan de nöjesplatser, å vilka viss försäljning enligt 2 § femte punkten i sakkunnigförslaget vore undantagen från lagens tillämpning, och de i 11 § 3 mom. andra stycket 2) avsedda nöjestillställningar å inhägnat område, vid vilka affärstiden genom beslut av länsstyrelse kunde utsträckas utöver den lagstadgade, uppfattas av länsstyrelsen i Kristianstads län sålunda, att i förra fallet avsåges en fast eller mera bestående nöjesplats, i senare fallet åter en mera tillfällig. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar som troligt, att bestämmelsen i 2 § hade avseende å nöjesplats inomhus och bestämmelsen i 11 § å nöjesplats utomhus. Båda länsstyrelserna, magistraten i Karlskrona samt stadsfullmäktige och poliskammaren i Malmö framhålla önskvärdheten av att begreppet nöjesplats närmare definierades i lagtexten. — Länsstyrelsen

175 Kungl. Majus proposition nr 96.

i Västmanlands län anser, att i varuförteckningen borde medtagas även kex samt att försäljning av all slags frukt, såväl färsk som konserverad, borde under angivna förutsättningar vara undantagen från lagens tillämpning.

Automathandeln [punkt 6)J.

Gällande butikstängningslag innehåller icke något särskilt stadgande beträffande automathandeln men det där i 15 § upptagna undantaget för försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt har ansetts tillämpligt. Anmärkas bör, att högsta domstolen förklarat försäljning av tobak från automatskåp å husvägg ej undantagen från lagen. (N. J. A. 1927:658.)

De sakkunniga.

Angående automathandelns nuvarande omfattning hava de sakkunniga anfört följande:

I praktiken förekommer försäljning från utomhusautomater nästan blott med konfektyrer och frukt. De sakkunniga hava från ortsmyndigheterna inhämtat uppgifter örn hela antalet utomhusautomater, och enligt dessa uppgifter skulle det finnas bortåt 6,000 sådana automater. Uppskattningen har kanske dock icke på alla håll kunnat bliva fullständig. Enligt upplysningar från de största tillverkarna av utomhusautomater skulle antalet snarare ligga omkring 8,000 med ett sammanlagt värde av omkring 7,200,000 kronor. Med ledning av sistnämnda siffror samt en från fabrikanthåll för några år sedan företagen undersökning skulle man kunna beräkna hela den årliga omsättningen i utomhusautomaterna till ungefär 12,000,000 kronor, varav omkring 2/s konfektyrer och Vs frukt.

Vid de sakkunnigas enquéte år 1936 efterfrågades även, örn en reglering av handeln från utomhusautomater borde komma till stånd. De sakkunniga hava sammanfattat svaren sålunda:

Av myndigheterna uttalade sig åtskilliga för direkt förbud mot automathandel eller därmed jämförligt ingripande. Detta gäller omkring V3 av länsstyrelserna, ungefär Vs av magistraterna och omkring Vi av landsfiskalerna. Vissa myndigheter föreslogo annan reglering, t. ex. att automathandeln skulle göras beroende av särskilt tillstånd eller begränsas beträffande varuslagen; denna ståndpunkt intogs dock endast av ett mindre antal myndigheter. Av kvinnoföreningarna föreslogo nära hälften förbud mot automathandel och ungefär V7 annan reglering. Bland komfnunalrepresentanterna var motsvarande andel Vs och V7. Bland köpmanna- och personalföreningarna påyrkade mellan Vs och 1U förbud mot automathandeln, och ett avsevärt mindre antal annan reglering. I sistnämnda fall krävde man ofta begränsning till vissa varuslag eller att utomhusautomat endast skulle få finnas i samband med butik.

De sakkunniga hava förklarat, att de icke kunnat biträda önskemålen örn ett generellt förbud. Till stöd för detta krav hade särskilt åberopats, att försäljningen från utomhusautomaterna skulle innebära en frestelse speciellt för den uppväxande ungdomen, som man ansåge lockas att på sötsaker m. m. från utomhusautomaterna bortslösa sina tillgångar. Vidare hade anförts, att ungdom i vissa fall frestades att försöka komma åt varorna utan betal-

176 Kungl. Mcij.ts proposition nr 96.

ning genom bedrägliga manövrer eller inbrott i automaterna. De nu anförda synpunkterna förtjänade utan tvivel beaktande, men de sakkunniga bade dock kommit till den uppfattningen, att de framförda farhågorna vore i viss mån överdrivna. Man kunde knappast effektivt skydda ungdomen mot att slösa bort sina tillgångar på sötsaker m. m. Ett förbud mot försäljning från utomhusautomater skulle ej få så stor betydelse, då samma varor utom butikstid stöde till buds t. ex. i kioskerna. Och de moderna automaterna torde vara mindre tillgängliga än de äldre för försök att få ut varorna genom yttre åverkan eller med begagnande av plåtbitar och dylikt i stället för mynt.

Det måste i detta sammanhang anses vara av betydelse, att utomhusautomaterna i vårt land mestadels tillkommit såsom ett försvar från den ordnade butikshandelns sida gentemot den under senare år alltmer framväxande kioskhandeln. Sedan butiksinnehavarna i stort antal lagt ned tillgångar på anskaffande av automatapparater, kunde det knappast vara rättvist att nu förbjuda automaternas användande utom butikstid.

De sakkunniga hava vidare framhållit, att även örn anledning icke funnes att förbjuda automathandeln, den å andra sidan knappast borde lämnas frihet att utveckla sig mera än som hittills skett. I viss mån hade de sakkunniga dock funnit en utvidgning -— utöver handel med konfektyrer och frukt — erforderlig. Detta gällde tobaksvaror. Örn kioskhandeln reglerades på det sätt de sakkunniga föreslagit, komme allmänhetens tillgång till tobaksvaror under den tid, då butikerna hölles stängda, utan tvivel att i praktiken avsevärt minskas. En lämplig ersättning syntes då vara att tilllåta försäljning av tobaksvaror från utomhusautomater. I sådant fall borde man lämpligen medgiva även försäljning av tändstickor från utomliusautomat.

Särskilda sakliga skäl syntes tala för att medgiva automathandel utom butikstid med just de fyra uppräknade varuslagen och å andra sidan endast med dessa. Det gällde här varor, som vore föremål för tillfällig och omedelbar förbrukning och som å andra sidan utan större hygieniska vådor kunde saluföras i utomhusautomaterna.

Angående de ytterligare villkoren för att automathandeln skulle vara undantagen från lagen hava de sakkunniga yttrat:

I anslutning till ett uttalande av medicinalstyrelsen år 1931 hava de sakkunniga ansett sig böra föreskriva, att konfektyrer och tobaksvaror, som saluföras i automaterna, skola vara förpackade. Något liknande har emellertid ej synts lämpligen kunna stadgas beträffande färsk frukt. En annan lämplig begränsning har man ansett sig kunna finna däri, att undantaget endast gäller automat, som är uppsatt utanför butik, där de automattillåtna varorna hållas till salu, och som handhaves av butiksägaren. På det sättet synes man vinna en viss kontroll över att försäljning från utomhusautomat av underhaltiga varor icke kommer till stånd.

De sakkunniga hava framhållit, att, därest det i något fall skulle visa sig föreligga särskilt behov av försäljning av andra varor än de nu behandlade från utomhusautomater, länsstyrelsen enligt 11 § kunde giva särskilt tillstånd till sådan försäljning.

177 Kungl. Majus proposition nr 96.

De sakkunniga kava slutligen erinrat om att det ifrågavarande undantaget naturligtvis avsåge endast försäljningstiden enligt butikstängningslagen. Liksom förut kunde myndigheterna liava befogenhet att ingripa mot utomhusautomaterna ur ordnings- eller hälsovårdssynpunkt. I denna del inträdde icke någon rubbning i nu gällande förhållanden. De sakkunniga hade därför icke ansett sig hava någon anledning att gå närmare in på denna fråga, men ville blott erinra örn att 1868 års ordningsstadga för rikets städer och 1919 års liälsovårdsstadga här kunna bliva av betydelse.

Yttranden.

Socialstyrelsen erinrar örn att åtskilliga anmärkningar mot automathandeln vid ett flertal tillfällen framkommit samt anför:

De sakkunniga ha enligt styrelsens mening underskattat de skäl, som anförts till förmån för ett ingripande mot försäljning av vissa slags varor från utomhusautomater. De betänkligheter, vilka ur barnavårdens och ungdomsskyddets synpunkt ha anförts mot denna art av handel, torde i själva verket ingalunda kunna betecknas såsom överdrivna. Med anledning av en från barnavårdsnämnden i Trollhättan inkommen framställning, i vilken, under åberopande av beklagliga erfarenheter, åtgärder mot automathandeln ifrågasättas, har statens inspektör för fattigvård och barnavård nyligen gjort en enquéte bland barnavårdsnämnderna i ett antal av våra större städer. Samtliga de nämnder, som yttrade sig i frågan, betygade därvid, att denna handel givit upphov till mycket allvarliga missförhållanden. Barn och ungdom — företrädesvis pojkar — ha i stor utsträckning frestats till olovliga tillgrepp från utomhusautomater. Malmö barnavårdsnämnd meddelar exempelvis, att under åren 1934—1937 icke mindre än 65 minderåriga varit föremål för nämndens åtgärder i samband med tillgrepp från automatapparater. Likartade vittnesbörd föreligga från andra håll. Barnsligt okynne och lust för övervinnandet av mekaniska svårigheter torde i dylika fall, snarare än någon oemotståndlig åstundan efter de salubjudna varorna, ha förlett till experiment, vilkas rätta karaktär icke från början har stått klar för de agerande men som lätteligen få demoraliserande följder.

Med den uppfattning örn automathandelns sociala vådlighet ur barnavårdens och ungdomsskyddets synpunkt, åt vilken styrelsen här har givit uttryck, faller det av sig självt, att styrelsen alldeles icke kan godtaga den av de sakkunniga föreslagna utvidgningen av rätten till försäljning från automater till att omfatta jämväl tobaksvaror. Denna utvidgning av försäljningsrätten motiveras i betänkandet med att lagförslaget även innebär en reglering av kioskhandeln, genom vilken allmänhetens tillgång på tobaksvaror under den tid, då butikerna äro stängda, utan tvivel skulle komma att avsevärt minskas. De moraliska vådor för det uppväxande släktet, som redan den nuvarande automathandeln innebär, skulle genom den här föreslagna utvidgningen bliva mångfaldigade. Biskerna lära knappast elimineras genom några i restriktionssyfte vidtagna prissättningar; sådana torde snarast i detta fall komma att öka frestelserna till olovliga tilltag. Även i andra hänseenden torde automathandeln erbjuda olägenheter, och allmänhetens intresse av att utom den vanliga butikstiden kunna förse sig med tobaksvaror torde knappast heller bliva tillfredsställande tillgodosett med de tämligen kostbara anordningar, som här skulle komma i fråga. Efter styrelsens uppfattning bör det för försäljning av tobaksvaror från automatapparater föreslagna undantaget sålunda icke under några förhållanden införas i butikstängningslagen .

Bihang till riksdagens protokoll 11)39. 1 sami. Nr 96.

2382 88 12

178 Kungl. Majus proposition nr 96.

Med hänsyn till de allvarliga sociala och moraliska olägenheter, som även den nu medgivna automathandeln har fört med sig, tvekar styrelsen icke att för sin del förorda förbud mot automathandel över huvud, således även i vad den avser försäljning av konfektyrer, frukt och dylikt. Förbud mot försäljning av frimärken eller t. ex. perrongbiljetter på järnvägsstationer åsyftas givetvis icke. Den köpande allmänhetens rättmätiga krav på tillgång till vissa slags varor för omedelbar och mera tillfällig konsumtion på kvällar och söndagar torde böra tillgodoses på annan väg och kan enligt styrelsens mening i varje fall icke uppväga det här föreliggande samhällsintresset att skydda barn och ungdom mot de frestelser, som den vanliga automathandeln innebär. Det lär också vara ofrånkomligt, att det med avseende på denna särskilda art av handel alltid måste bliva svårt att erhålla garantier för tillgodoseendet av hygieniska och sanitära fordringar samt för att fullgoda varor utbjudas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län intager till automathandeln i huvudsak samma ståndpunkt som socialstyrelsen. — Länsstyrelsen i Ostergötlands län uttalar, att den föreslagna regleringen av automathandeln i viss män undanröjde de olägenheter, som ansåges förbundna med sådan rörelse. Länsstyrelsen vore dock icke övertygad örn att automathandeln fyllde något verkligt behov annat än i samband med trafikrörelser av olika slag. Bland tillåtna automater hade icke upptagits frimärksautomater, sannolikt på den grund att försäljning, som skedde genom statens försorg, ansetts falla utom lagens tillämpningsområde. Detta hade dock här icke på liknande sätt som i arbetstidslagen direkt angivits.

Med hänsyn till svårigheter för kunden att kontrollera beskaffenheten av de varor, som salufördes, och även ur ordningssynpunkt anser länsstyrelsen i Gotlands län försäljning från utomhusautomat överhuvudtaget mindre tilltalande. I varje fall borde automathandeln icke lämnas frihet att utveckla sig mer än som hittills skett. Länsstyrelsen kunde icke finna skäl hava anförts för att dylik handel skulle utvidgas att avse jämväl tobaksvaror. Då enligt förslaget kiosker icke erhölle tillstånd att försälja tobaksvaror, vore automathandeln med sådana varor icke av behovet påkallad som försvar från butikshandelns sida mot kioskhandeln. Icke heller torde olägenheterna för allmänheten att verkställa inköp under vanlig butikstid vara större beträffande tobaksvaror än i fråga örn andra varor.

I anslutning till sitt under första punkten av förevarande paragraf refererade uttalande angående de svåra konkurrensförhållanden, som en butikstängningslag i enlighet med sakkunnigförslaget skulle skapa för frukt- och konfektyraffärer i förhållande till serveringsställen och kiosker, anse fruktoch konfektyrhandlarna det uteslutet, att automathandeln skulle kunna bliva av den vikt och betydelse, att denna skulle komma att utgöra någon egentlig kompensation åt de reguljära butikerna. Allmänheten torde icke komma att göra några nämnvärda inköp i automaterna, då tillfälle till inköp av samma varor funnes i kaféer, konditorier och kiosker. Varusorteringen bleve alltför knapp och varorna försämrades lätt i automaterna.

Några myndigheter och organisationer hava yttrat sig enbart över den föreslagna utvidgningen av den oreglerade automathandeln till att avse

179 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tobaksvaror. Denna utvidgning tillstyrkes av Sveriges tobakshandlares riksförbund men avstyrkes av medicinalstyrelsen, Sveriges kioskidkares riksförbund, magistraten och stadsfullmäktige i Västerås samt kommunalfullmäktige i Undersåker. Kioskägarnas riksförbund andrager som skäl för sin ståndpunkt — utöver av socialstyrelsen framhållna sociala vådor — att endast ett begränsat antal tobakssorter kunde salubjudas från automater, att priserna måste beräknas enhetligt och att växlingssvårigheter ändock komme att uppstå. Därtill skulle tobaksvarorna komma att taga skada av att förvaras praktiskt taget i det fria på grund av de starka temperaturväxlingarna.

Medan stadsfullmäktige i Katrineholm uttala, att bestämmelserna örn automathandeln borde så omarbetas, att möjligheten att driva sådan handel inskränktes, anser kooperativa förbundet, att hållbara skäl icke kunde åberopas för de sakkunnigas inställning, att automathandeln knappast borde lämnas frihet att utveckla sig mer än som hittills skett. Enligt förbundets uppfattning vore det tvärtom i högsta grad lovvärt, att en mekanisering av detaljdistributionen utan hinder från lagstiftningens sida finge äga rum inom alla de områden, där så vore praktiskt möjligt. Därför borde handeln från automater vara fri för alla sådana varor, som kunde försäljas genom automater, därest icke hänsyn till nykterhet, sedlighet eller allmän ordning talade för begränsning i speciella fall. Det funnes ej heller någon anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, medgiva automathandel endast i direkt anslutning till butik, där försäljning av samma varor förekomme, eller ställa som villkor, att endast butiksinnehavare skulle få driva handel genom automat. Ville man giva allmänheten möjlighet att träda i kontakt med automatinnehavaren, kunde detta enklast ordnas därigenom, att man stadgade skyldighet för denne att hava sitt namn och sin adress tydligt anbringade å automaten.

Kommerskollegium anser, att rimliga skäl knappast förelåge för ett stadgande, att automatapparaten nödvändigtvis skulle vara uppsatt »utanför» butik, i vilken försåldes samma slags varor som de, vilka tillhandahölles i automaten. Dessa bestämmelser funne kollegium med hänsyn till de uppräknade varukategorierna alltför starkt beskära möjligheten att till allmänhetens fromma genomföra den mekanisering av försäljningen, som automathandeln innebure. Ej heller funne kollegium det påkallat, att automaten nödvändigtvis skulle handhavas av butiksägaren. Däremot torde böra krävas, att, därest automaten icke vore placerad utanför vederbörande butik, den skulle vara försedd med firmaskylt. — Stadsfiskalen i Visby föreslår däremot, att i förevarande bestämmelse till undvikande av tveksamhet måtte stadgas, att automatapparaten skulle vara uppsatt å samma byggnad, i vilken butiken vore inrymd. — Vissa erinringar mot förslaget ur formell synpunkt framställas av länsstyrelsen i Västmanlands län och stadsfiskalen i Stockholm.

Försäljning av egna lantmanna- eller trädgmrdsprodakter eller lisk av egen fångst [punkt 7)].

Den försäljning, varom i punkten 7) av de sakkunnigas förslag vore fråga, ansåges vara undantagen från gällande butikstänguingslag genom det i dess

180 Kungl. Majis proposition nr 96.

15 § upptagna undantaget för försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att undantaget på grund av de stadgade begränsningarna icke torde bliva av någon större betydelse ur synpunkten av konkurrens med den vanliga butikshandeln. Undantaget kunde innebära en lättnad t. ex. för försäljning direkt hos producenten i en handelsträdgård och även för viss torghandel.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Västmanlands län finna den föreslagna formuleringen bristfällig. Sistnämnda länsstyrelse uttalar, att lagtexten icke kunde anses täcka avsikten med stadgandet. Att försäljningen skulle ske utomhus torde nämligen vara en alltför sträng fordran med tanke på den försäljning, som vore möjlig i växthus, ladugårdar, mjölkkammare, källare etc. hos vederbörande säljare. Uttalande av enahanda innebörd göres av stadsfislcalen i Visby.

Försäljning av leksaksballonger m. m. [punkt 8)].

Försäljning av leksaksballonger och andra smärre leksaker, som sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel, torde vara undantagen från gällande butikstängningslag genom det i dess 15 § sist omförmälda undantaget för viss utomhushandel. Ett motsvarande undantag har intagits i punkten 8) av de sakkunnigas förslag.

Be sakkunniga hava uttalat, att det av förslagets avfattning klart framginge, att leksakshandel av större omfattning icke inbegrepes under detta undantag.

I yttrandena beröres ej förevarande bestämmelse.

Försäljning utomhus av tryckta skrifter m. m. [punkt 9)].

I gällande butikstängningslag finnes undantag stadgat för försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å kafé- eller restauranglokal.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att försäljning av tidningar och tidskrifter ur allmänhetens synpunkt borde få ske oberoende av de i butikstängningslagen stadgade tiderna, samt förklarat, att de ansett sij* böra giva bestämmelsen en mer generell karaktär än i 1919 års lag. A andra sidan hade stadgats, att undantaget endast avsåge sådan försäljning, som icke vore förbunden med annan handel. I annat fall skulle det lämnade medgivandet kunna leda till missbruk. Förekomme försäljning av periodiska skrifter tillsammans med annan handel vore alltså i princip de vanliga butikstiderna att tillämpa. För de praktiskt viktiga fallen hade man dock sörjt genom

181 Kungl. Majus proposition nr 96.

undantag beträffande serveringsställen i denna paragraf under 1) och särskilda bestämmelser i fråga örn kiosker m. m. i 11 §.

Yttranden.

Svenska tidning sutgivar eföreningen anför:

Punkten 9) innehåller huvudstadgandet i fråga örn handeln med tryckta skrifter och bör i enlighet med föreningens uppfattning örn tryckfrihetsförordningens innebörd givas sådant innehåll, att all handel med tryckta skrifter undantages från butikstängningslagens tillämpning. I förevarande sammanhang önskar föreningen framhålla, att stadgandet i praktiken lägger ett mycket betydande hinder i vägen för försäljningen av icke blott tryckta skrifter i allmänhet utan även tidningar och tidskrifter. För kioskerna medför undantaget ingen lättnad, eftersom de i regel bedriva jämväl »annan handel» och måste så göra för att ekonomiskt bära sig. Genom att undantaget blott avser periodiska skrifter och icke alla tryckta skrifter underkastas tillika, utan rimlig anledning, många tidningskolportörer, som försälja förströelseböcker, tryckta album och dylikt, butikstängningslagen och tvingas att antingen avstå från sin bokförsäljning eller sluta sin verksamhet samtidigt med butikerna. Föreningen anser, att förevarande undantag åtminstone bör avse alla tryckta skrifter. Därigenom erhålles icke blott en principiellt riktig bestämning utan även det praktiska resultatet, att tidningskolportörer automatiskt befrias från det föga önskvärda koncessionssystem, som de sakkunniga föreslå i 11 §, därest detta system trots sina bristfälligheter skulle komma att tillämpas. Svårigheten att rätt tolka och tillämpa gällande lagföreskrifter i fråga örn handeln med tryckta skrifter framhäver behovet av att nu skapa klara och i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen avfattade regler.

Även socialstyrelsen och kommerskollegium, föreslå, att undantaget skulle omfatta jämväl böcker. — Svenska bokhandelsmedhjälpär ejor eningen uttalar däremot såsom önskvärt, att butikstähgningslagen för ernående av jämnare konkurrensförhållanden måtte få tillämpning å all handel med tidskrifter och böcker.

Försäljning i museer m. m. [punkterna 10) och 11)].

De sakkunniga.

För att undvika en onödig hårdhet vid tillämpningen av butikstängningslagen hava de sakkunniga föreslagit ett särskilt undantag — vilket saknar motsvarighet i gällande butikstängningslag — beträffande försäljning i museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser, såvitt det gäller kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt. Sådan försäljning vore av ganska ringa ekonomisk betydelse och syntes icke böra på något sätt hindras.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att från gällande lag utan ändring måtte överflyttas ett i 15 § sjätte stycket stadgat undantag beträffande tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Yttranden.

Förevarande två undantag beröras ej i yttrandena.

Departe-

ments-

chefen.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I förevarande sammanhang må påpekas, att kommerskollegium anser, att utomhuskandel med levande blommor borde undantagas från lagens tillämpningsområde. Kooperativa Jörbunclet föreslår, att ett sådant undantag skulle gälla både levande blommor och färsk frukt.

I 15 § av gällande butikstängningslag har undantag gjorts för vissa slag av försäljning, som helt och hållet skola falla utanför lagens reglering. Icke heller den nu föreslagna lagen har befunnits kunna bliva tillämplig å all slags detaljhandel. Erforderliga undantag hava sammanförts i en paragraf, den nu förevarande, vilken ansetts böra erhålla plats bland lagens inledande bestämmelser. Undantagen hava, i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, upptagits i 11 punkter. Beträffande innehållet i dessa har departementsförslaget i huvudsak följt sakkunnigbetänkandet.

På grund av huvudregeln i 1 § att såsom butik i lagens mening anses försäljningsställe, där detaljhandel idkas, är lagen i princip tillämplig även å restaurang-, kafé- och konditorirörelse. Av flera skäl synes emellertid undantag beträffande sådan rörelse böra i viss utsträckning medgivas. Så har ju också skett i gällande lag och föreslås nu även av de sakkunniga. Mot den anordning, som i sådant avseende tillämpats enligt gällande lag och för vilken redogörelse lämnats i det föregående, har riktats en enligt min mening befogad kritik. De sakkunnigas förslag härutinnan, vilket avser restaurang-, kafé- och konditorirörelse, finner jag däremot i stort sett väl överensstämma med vad som kan anses lämpligt och berättigat, varför jag i princip tillstyrker detsamma. För att förhindra missbruk av undantaget skall såsom förutsättning därför gälla, dels att serveringsrörelsen skall vara »ordnad», d. v. s. i första hand att bord och stolar skola finnas, där gästerna kunna serveras', dels ock att överhuvud icke — alltså ej under någon del av dagen — andra varor säljas till avhämtning eller försändning än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter. Till konditorivaror äro konfektyrer att räkna. En utvidgning gentemot sakkunnigförslaget innefattas emellertid däri, att alla tryckta skrifter, icke blott periodiska sådana, skola få säljas. Denna utvidgning, som motiveras därmed, att ur principiell synpunkt hinder i minsta möjliga utsträckning synas böra läggas mot försäljning av tryckta skrifter, torde dock få endast ringa praktisk betydelse i nu förevarande hänseende. Den största betydelsen torde den i departementsförslaget upptagna anordningen få beträffande bageri- och konditorivaror. Nu gällande förbud mot försäljning till avhämtning eller försändning utom butikstid av dylika varor har väckt allmänt missnöje och har i stor omfattning överträtts. Jag har därför ansett den av de sakkunniga föreslagna anordningen böra genomföras trots vissa därmed förbundna mindre tilltalande konsekvenser. Den ifrågasatta lagändringen har nämligen otvivelaktigt till följd, att de bagerier och konditorier, som icke utöva serveringsrörelse, därigenom bliva tillbakasätta ur konkurrenssynpunkt. Att tillgodose kon-

183 Kungl. Majus proposition nr 96.

kurrensmöjligheterna genom att tillåta bagerier och konditorier av sistnämnda slag att hålla öppet lika länge som de, vilka utöva serveringsrörelse, synes mig dock icke böra ifrågakomma.

I flera yttranden har föreslagits, att i uppräkningen av de varor, som vid ordnad serveringsrörelse borde få försäljas till avhämtning eller försändning, skulle medtagas även frukt. Så har emellertid icke skett i departementsförslaget, enär övervägande skäl enligt min mening tala för den uppfattning, åt vilken de sakkunniga härutinnan givit uttryck. Jämväl vissa andra ändringar i de sakkunnigas förslag hava ifrågasatts i yttrandena. Tillräckliga skäl att vidtaga desamma synas mig emellertid icke föreligga.

Att märka är att genom bestämmelserna i förevarande punkt hinder icke uppställas mot försäljning i samband med själva serveringen av andra varor än de uppräknade, t. ex. frukt och tobak. Sådana varor få alltså tillhandahållas gästerna.

I förevarande sammanhang må erinras, att enligt 1 § i den föreslagna arbetstidslagen för detaljhandeln arbete i samband med hotell-, restaurangeller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, är undantaget från lagens tillämpning under förutsättning dock, att arbetstagare uteslutande sysselsättes med sådant arbete. Består däremot arbetet för personal i serveringsrörelse delvis i servering och delvis i vanlig expediering bakom disken, är arbetstidslagen tillämplig å arbetstagarens hela arbete.

De sakkunniga hava ifrågasatt, att i de författningar, som giva bestämmelser örn utskänkningsrätt, erinran måtte intagas örn att sådan rätt ej medförde befogenhet att hålla försäljningsställe öppet för allmänheten i annan mån än detta vore förenligt med butikstängningslagen. Jag anser det emellertid icke vara nödvändigt, att sådan erinran intages i ifrågavarande författningar.

Då undantaget i gällande lag för försäljning å apotek hittills tilllämpats utan nämnvärd olägenhet, synes anledning icke föreligga att vidtaga den av de sakkunniga föreslagna förändringen av berörda undantag till att avse allenast försäljning av sådana apoteksvaror, som erfordras för medicinskt bruk. För övrigt torde en bestämmelse av dylikt innehåll, på sätt medicinalstyrelsen framhållit, kunna medföra olägenheter i flera avseenden.

Försäljning av varor, erforderliga för framförande av motorfordon, bör enligt min åsikt med hänsyn till allmänhetens intresse icke vara inskränkt till de i butikstängningslagen eller med stöd av densamma föreskrivna tiderna. Det i såväl gällande lag som de sakkunnigas förslag uppställda kravet, att försäljningen skall ske från upplagsställe, där andra varor ej saluföras, synes emellertid utan men för bilismens behov kunna bibehållas. En bestämmelse i lagen örn undantag för försäljning av nu ifrågavarande slag förhindrar naturligtvis icke frivilliga överenskommelser om jourtjänst eller annan anordning till undvikande av att samtliga bensinförsäljare på grund av konkurrensen hålla öppet även under kvällar och nätter.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Försäljning å trafikmedel torde böra helt undantagas från butikstängningslagens reglering. Då man med fog kan hava anledning till antagande, att dylik försäljning — även utan några inskränkande bestämmelser — kommer att äga rum å i huvudsak samma slags trafikmedel som för närvarande, synes den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen med avseende å lokaltrafik onödig. Berörda bestämmelse i de sakkunnigas förslag lärer för övrigt erbjuda vissa svårigheter ur tolkningssynpunkt. Det må vidare tilläggas, att den försäljning, varom här är fråga, torde komma att, utan särskild lagbestämmelse därom, i praktiken i stort sett begränsas till sådana varor, av vilka de resande hava behov under färden.

Mot det av de sakkunniga i punkten 5) upptagna undantaget beträffande försäljning i teatrar och vissa andra nöjeslokaler har jag i sak icke någon erinran. Härvid är det emellertid allenast fråga örn inomhuslokaler, vilka dock icke såsom i ett yttrande ifrågasatts nödvändigtvis måste vara fasta eller mera bestående. Stadgandet har undergått erforderlig formell jämkning.

Beträffande undantaget för automathandeln, vilket av de sakkunniga upptagits i punkten 6), hava i yttrandena, på sätt framgår av redogörelsen för dessa i det föregående, vitt skilda meningar kommit till uttryck. För egen del har jag med hänsyn till den motivering, som de sakkunniga anfört, funnit mig kunna till alla delar godtaga de sakkunnigas förslag och vill härutinnan allenast anföra, att, då i departementsförslaget — av skäl, för vilka redogörelse lämnas i det följande — tobaksförsäljning i kiosker åtminstone för närvarande, icke kommer att medgivas, allmänhetens intresse av att äga tillgång till tobaksvaror efter affärstid synts mig påkalla, att även tobak skall få försäljas i automater. Jag vill emellertid tillägga, att visserligen all anledning finnes att uppmärksamma, vad socialstyrelsen anfört rörande de moraliska vådor för det uppväxande släktet, som automathandeln innebär, men att det dock enligt min mening icke låter sig göra, att av hänsyn därtill helt förbjuda dylik handel.

Det undantag för försäljning av egna lantmanna- eller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst, som återfinnes i punkten 7), synes icke innebära någon förändring i förhållande till gällande lag. De sakkunnigas förslag har, med uteslutande av förutsättningarna att försäljningen skall äga rum utomhus samt att den nödvändigtvis skall ombesörjas av näringsidkaren själv eller någon hans familjemedlem — vilket icke synes mig erforderligt att föreskriva — efter viss formell omarbetning intagits i departementsförslaget.

Försäljning av leksaksballonger och andra smärre leksaker, som ansetts undantagen enligt gällande butikstängningslag, har undantagits jämväl från den föreslagna lagens tillämpningsområde. Departementsförslagets formulering avviker, utan att innefatta ändring i sak, obetydligt från sakkunnigförslagets.

De sakkunniga hava föreslagit, att butikstängningslagen icke skall äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tillämpning å försäljning av periodiska skrifter, om den icke är för bunden med annan handel. Vid behandlingen av det i punkten 1) stadgade undantaget har anförts, att hinder i minsta möjliga utsträckning synes böra läggas mot försäljning av tryckta skrifter. Att i anledning härav vidtaga sådan utvidgning av de sakkunnigas förslag beträffande punkten 9), att det däri stadgade undantaget komme att omfatta försäljning av tryckta skrifter över huvud under förutsättning dock, att försäljningen ifråga icke vore förbunden med annan handel, anser jag likväl icke böra ifrågakomma. En lämplig avvägning synes vara att i enlighet med de sakkunnigas förslag undantaga försäljning av periodiska skrifter, om försäljningen icke är förbunden med annan handel, samt att därjämte, under sistnämnda förutsättning, undantaga även handel med tryckta skrifter, som äger rum utomhus. Härvid må emellertid dels erinras därom, att försäljning av tryckta skrifter enligt departementsförslaget skall vara tillåten enligt punkten 1) i förevarande paragraf, dels ock omnämnas, att sådan försäljning, på sätt närmare förmäles i det följande, enligt departementsförslaget jämväl skall få i viss utsträckning äga rum i kiosker och därmed jämförliga försäljningsställen.

I enlighet med de sakkunnigas förslag, mot vilket erinran därutinnan icke framställts i yttrandena, hava ytterligare såsom undantag från butikstängningslagens tillämpningsområde upptagits dels försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser, dels ock tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Av vad i det föregående anförts torde slutligen framgå, att jag icke funnit anledning föreligga att i lagförslaget inskriva något generellt undantag för utomhushandel med levande blommor eller färsk frukt.

Den vanliga affärstiden (3 och 4 §§).

•5 §■

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag.

Det må erinras, att gällande butikstängningslag i 1 § föreskriver som huvudregel, att handelsbod å söckendag får hållas öppen för allmänheten från kl. 8 till kl. 19 med undantag för tiden 10 — 23 december, då stängning skall äga rum senast kl. 20. Bestämmelser örn tidigare stängningstid vissa helgdagsaftnar finnas ej. Däremot stadgas undantag för bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror. Sådan bod får nämligen för försäljning enbart av de uppräknade varorna öppnas en timme tidigare och hållas öppen en timme längre än vanlig affärstid. Undantag gäller även i fråga örn rakstuga, frisersalong eller varmbadinrättning, som får hållas öppen för allmänheten å söckendag från kl. 8 till kl. 20.

186 Kungl. Maj-.U proposition nr 96.

I det följande komma att var för sig behandlas spörsmålen örn de generella bestämmelserna angående tiden för öppnandet, motsvarande bestämmelser rörande stängningstiden samt undantagen härifrån ävensom två av de sakkunniga till diskussion upptagna spörsmål, nämligen örn stängning mitt på dagen och örn kortare tid för öppethållande å lördagar.

Tiden för öppnandet.

Statistiska uppgifter.

Socialstyrelsen har vid sin år 1933 publicerade undersökning angående arbetstidsförhållandena inom detaljhandeln även gjort en utredning beträffande tiden för butikernas öppnande och stängande, som avser förhållandena år 1931. Enligt arbetsgivarnas uppgifter öppnade av de vanliga butikerna drygt 60 procent kl. 8, ungefär 20 procent kl. 9 och något mindre antal kl. 8.30.

De sakkunniga hava omnämnt, att en av dem år 1936 gjord undersökning angående affärstiderna, grundad på uppgifter från 359 till Sveriges köpmannaförbund hörande föreningar, angående tiden för öppnandet givit ett med nyssnämnda, av socialstyrelsen verkställda utredning likartat resultat. Mer än 2/3 av föreningarna hade nämligen uppgivit, att kl. 8 vore den vanliga öppningstiden.

I de till de sakkunniga framförda önskemålen framträdde inom alla grupper en stark majoritet för bibehållande av den nu medgivna öppningstiden. Av myndigheterna vore det endast ett ringa fåtal, som förordat senare öppningstid, och av köpmannaföreningarna hade endast omkring 15 procent uttalat sig i denna riktning. Av personalföreningarna vore det ungefär V4, som förordat, att öppningstiden skulle sättas senare än kl. 8. Yad slutligen beträffade hörda konsumentsammanslutningar av olika slag -- mest kvinnoföreningar — samt vissa kommunalrepresentanter, hade ungefär Vs ansett en senare öppningstid än kl. 8 tillrådlig. Speciellt företrädarna för landsbygden hade kraftigt framhållit, att den nuvarande öppningstiden icke borde rubbas.

Sakkunnigfiirslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava anfört, att, enär det visat sig, att affärerna övervägande för närvarande öppnade kl. 8, örn man såge på landet i dess helhet, och att önskemål örn en ändring i den nuvarande bestämmelsen härutinnan endast framförts av en minoritet av uppgiftslämnarna, både ifråga örn myndigheterna, partrepresentanterna och konsumentsammanslutningarna, de sakkunniga icke ansett sig hava anledning att här föreslå någon ändring. Visserligen visade det föreliggande materialet, att senare öppningstid än kl. 8 redan nu vore vanlig i vissa samhällen, men intet hindrade då, att man eventuellt genom kommunalt beslut finge denna ordning stadfäst, där så ansåges lämpligt.

Kungl. Majus proposition nr 96.

187 Yttranden.

Norrbottens köpmannaförbund uttalar, att den bristande överensstämmelsen mellan de i detaljhandeln anställdas arbetstid enligt den föreslagna arbetstidslagen samt tiden för butiks öppethållande enligt förevarande lagförslag skulle för detaljhandeln medföra ökade omkostnader, som denna under rådande hårda priskonkurrens finge svårt att bära. För att icke denna omkostnadsökning skulle bliva alltför stor ansåge förbundet önskvärt, att den allmänna affärstiden började kl. 9 och slutade kl. 18.

Stängningstiden.

Statistiska uppgifter.

Enligt socialstyrelsens under föregående rubrik omnämnda utredning stängde år 1931 nära 70 procent av de vanliga handelsbodarna, till vilka icke räknades mjölk- och bageriaffärer, frukt- och blomsteraffärer samt tobaksaffärer, kl. 18 å veckans fyra första söckendag^-. Övriga vanliga affärer höllö i regel öppet till kl. 19. Socialstyrelsens material giver vid handen, att medan något mindre än V5 av de vanliga butikerna höllö öppet till kl. 19, såvitt gällde städer och samhällen, nära ®/s av affärerna på den rena landsbygden voro öppna till sagda tidpunkt.

De sakkunniga hava angående av dem verkställda undersökningar över stängningstiden i allmänhet anfört följande:

De till de sakkunniga 1936 inkomna uppgifterna från köpmannaföreningar visa, att något över 3/é av föreningarna upptagit den vanliga stängningstiden till kl. 18, medan något över Vs uppgivit att den vanliga stängningstiden var kl. 19. Detta material visar alltså någon förskjutning i riktning mot genomförande av stängning kl. 18, och de sakkunniga hava från olika håll erfarit, att denna tendens fortsatt under år 1937. Såsom belysande kan anföras, att av de omkring 550 företag, som hösten 1937 genom medverkan av Sveriges köpmannaförbund lämnade vissa uppgifter, var det mindre än fem procent, som förklarade sig vara motståndare till en regel örn stängning kl. 18, och man motiverade nästan utan undantag detta med att stängningstiden ifråga redan tillämpades i affären. Det gällde här i huvudsak endast företag med två anställda. De allra minsta företagen voro alltså ej medtagna, och sådana branscher, där öppethållande till kl. 19 är särskilt vanligt, voro svagt företrädda.

Av socialstyrelsens utredning framgår vidare, att beträffande de vanliga butikerna senare stängningstid än å övriga veckodagar förekom å fredagar för nära V* och å lördagar för något mer än Ve. — De sakkunniga hava omnämnt, att uppgifterna från köpmannaföreningarna år 1936 visade något mindre frekvens av sådana skiljaktigheter. Ungefär Vs av föreningarna uppgåve dock längre öppethållande å fredagar och ungefär V10 å lördagar.

Slutligen utvisar socialstyrelsens utredning, att stängningstiden måndag— torsdag var klockan 19 eller senare för mer än 3/s av mjölk- och bageriaffärerna, för Vig av frukt- och blomsteraffärerna samt för 9/io av tobaksaffärerna. — De sakkunniga hava uppgivit, att köpmannaföreningarnas uppgifter från år 1936 visade samma tendens. Den procentuella andelen av

188 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

föreningar, som uj)pgivit senare stängningstid för nämnda branscher, vore visserligen lägre, men åtskilliga föreningar hade icke uttalat sig speciellt örn dessa branscher.

Svar å de sakkunnigas frågeformulär.

Vad beträffar de önskemål om den allmänna stängningstiden, som framförts till de sakkunniga, hade av myndigheterna tre länsstyrelser, 27 magistrater och 89 landsfiskaler förordat en regel örn stängning kl. 18. A andra sidan hade nio länsstyrelser, 52 magistrater och 202 landsfiskaler direkt uttalat sig emot en sådan åtgärd. Vidare torde ett ganska stort antal myndigheter, som ej uttryckligen uttalat sig i frågan, hava varit motståndare till tanken på tidigare stängningstid; detta syntes sannolikt i betraktande av deras svar på andra punkter i de sakkunnigas frågeformulär. Av konsumentsammanslutningarna hade ungefär 3U ansett, att den allmänna stängningstiden utan våda kunde sättas till kl. 18, och detsamma gällde ungefär 2/3 av kommunalrepresentanterna. Av köpmannaföreningarna hade ungefär 30procent direkt förordat en regel örn stängning kl. 18, medan å andra sidan nästan lika många uttryckligen tagit avstånd från denna tanke. Återstoden av köpmannaföreningarna hade ej alls eller ej entydigt besvarat frågan; åskilliga av dessa torde närmast vara att anse som motståndare till den här diskuterade reformen. Vad slutligen beträffade personalföreningarna, hade dessa alldeles övervägande förordat, att stängningstiden sattes till kl. 18.

De sakkunniga hava anmärkt, att de, som föresloge begränsning av tiden för öppethållande till kl. 18 såsom regel, i stor utsträckning anförde hänsyn till de anställda såsom skäl för reformen. Vid sidan härav åberopades även, att den skulle vara till nytta för arbetsgivarna. Man framhölle, att butiksinnehavarna ofta kunde vara i behov av ökad fritid men för närvarande av hänsyn till konkurrenterna ej vågade stänga tidigare eller av slentrian ej komme sig för med detta. En genomförd stängning kl. 18 skulle leda till jämnare konkurrensförhållanden. En avkoppling av den sista timmen skulle medföra ej obetydliga besparingar i ljus och värme. Åtminstone i regel och efter en övergångstid skulle allmänheten — ansåges det — anpassa sig efter en avkortad försäljningsdag, så att någon minskning i omsättningen ej behövde befaras. Från vissa håll hade vidare åberopats, att en tvångsvis genomförd tidigare stängningstid skulle vara till nytta för de mindre bärkraftiga företagarna, som ej skulle hava råd att öka personalen och därför icke som bättre ställda konkurrenter kunde utnyttja en av lagen medgiven längre försäljningstid.

Angående de motiv, som framförts av motståndarna till en regel örn stängning kl. 18, hava de sakkunniga yttrat:

Myndigheterna framhålla särskilt, att man på det sättet ej tillgodoser den allmänhet, som har svårt att hinna med sina inköp före kl. 18. Denna synpunkt framföres alldeles speciellt från landsbygden, där man åtminstone vissa tider av året slutar arbetet sent och ej sällan har lång väg till handelsboden. Vidare anföres från vissa håll, att i de större städerna med deras långa avstånd mellan hem och arbetsplats svårigheter skulle uppstå

189 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

för arbetare och andra anställda av olika slag, ej minst för de yrkesarbetande husmödrarna. Sistnämnda synpunkt framföres särskilt i en framställning den 31 januari 1936 till chefen för socialdepartementet från Stockholms fackliga centralorganisations kvinnosektion och Stockholms socialdemokratiska kvinnodistrikt, vilken framställning överlämnats till de sakkunniga. Det har även åberopats, att de av de sakkunniga hörda konsumentsammanslutningarna — husmodersföreningar, Fredrika-Bremer-förbundets avdelningar och politiska kvinnoföreningar av olika slag — ej kunna anses vara representativa för de befolkningsgrupper, för vilka en tidigare stängningstid skulle föranleda särskilda svårigheter.

Från landsbygden framhålles också, att man knappt hunnit vänja sig vid och respektera stängningstiden kl. 19 samt att bästa försäljningstiden i vissa fall alltjämt infaller mellan kl. 18 och 19. Över huvud taget anse motståndarna till en regel örn stängning kl. 18, att denna ofta skulle leda till en absolut nedgång i konsumtionen eller dock till att allmänheten förläde sina inköp till andra affärer än tidigare (vad storstäderna beträffar t. ex. sådana i närheten av arbetsplatsen i stället för i närheten av hemmet). Även där så ej skedde, skulle det ekonomiska resultatet kunna bliva sämre, örn nämligen vid oförändrad försäljningsmängd men förkortad försäljningstid kundantalet vissa tider bleve så stort, att personalökning för den skull erfordrades.

De sakkunniga hava härefter uppgivit, att både de som förordat och de som motsatt sig stängning kl. 18 i många fall förutsatt, att en sådan regel skulle förses med vissa undantag. Anhängarna av en allmän regel örn sådan stängning hade sålunda ofta ansett, att öppethållande en timme längre borde medgivas en veckodag (i några fall två) samt för mjölk- och bageriaffärer (enligt vissa även för andra livsmedelsaffärer) ävensom för konfektyr-, frukt-, blomster- och tobaksaffärer. Stundom hade då framhållits, att under tiden kl. 18—19 endast borde tillåtas försäljning av vissa uppräknade, för vederbörande slag av affärer typiska varor. Genom medgivanden av detta slag skulle man enligt här ifrågavarande uppgiftslämnares åsikt kunna övervinna de svårigheter, som regeln om stängning kl. 18 möjligen eljest skulle förorsaka, och kunna tillgodose allmänhetens och köpmännens intresse. Det måste dock framhållas, att åtskilliga anhängare av nämnda regel icke alls eller endast i begränsad mån velat tillstyrka sådana uppmjukningar.

Slutligen hava de sakkunniga omnämnt, att motståndarna till en lagregel örn stängning kl. 18 ej sällan anfört, att i lagen bestämda undantag för viss veckodag eller vissa branscher ej skulle vara tillfyllest och att de skulle göra lagen onödigt invecklad och svårtillämpad samt medföra konkurrenssvårigheter olika branscher emellan.

Sakkunnigförslaget-

De sakkunniga.

De sakkunniga hava funnit, att vid bedömandet av lämpligheten av en reform, som innebure stängning kl. 18, utslagsgivande borde vara, huruvida en lagregel örn sådan stängningstid kunde genomföras utan ekonomisk våda för detaljhandlarna eller vissa större grupper bland dem och utan större olägenhet för allmänheten. De anställdas intresse av arbetstidens

190 Kungl. Majlis proposition nr 96.

förläggning under dagen samt de uttalade önskemålen, att detaljhandlarna själva icke skulle tvingas till en oskäligt lång arbetsdag, vore synpunkter, vilka enligt de sakkunnigas åsikt endast i andra hand kunde få betydelse.

I)e sakkunniga hava påpekat, att de företagna undersökningarna visat, att opinionen bland detaljhandlarna vore delad. De som redan nu stängde kl. 18 eller vid en direkt arbetstidsreglering skulle finna det mest ekonomiskt att göra detta, såge gärna en bestämmelse, varigenom konkurrenterna tvingades till samma stängningstid. Och otvivelaktigt vore, att den tidigare stängningen alltmer vunne terräng. Men utredningen visade också, att senare öppethållande alltjämt förekomme i ej ringa utsträckning. Så vore ännu fallet beträffande vissa delar av landsbygden samt t. ex. i de yttre delarna av en stad som Stockholm och under säsongerna på badorter och sommarnöjesplatser. Men särskilt hade den senare stängningstiden betydelse för vissa branscher.

Beträffande de fall, där butikerna alltjämt hölles öppna efter kl. 18, och de därav motiverade undantagen i en eventuell allmän regel örn stängning å nämnda klockslag hava de sakkunniga härefter anfört:

Där öppethållande efter kl. 18 nu förekommer, torde läget ej sällan vara sådant, att man vid tidigare stängning kan befara nedgång av omsättningen, särskilt när det gäller varor, avsedda för omedelbar konsumtion och där kanske ett inköp ej alls kommer till stånd, örn det ej kan företagas vid lämplig tidpunkt. Detta torde främst gälla konfektyrer, bageri- och konditorivaror, frukt, blommor och tobaksvaror. En framtvingad tidigare stängning av affärer, som sälja sådana varor, skulle stå i strid även med allmänhetens intresse.

För de sakkunniga har det därför stått klart, att en lagbestämmelse örn stängning kl. 18 ej utan svår olägenhet kunde gälla försäljningen av de nyss uppräknade varorna, utan att åtminstone för den skulle krävas öppethållande en timme längre. Erfarenheten har emellertid tillräckligt tydligt visat, hur lätt svårigheter, frestelse till överträdelse och klagomål från konkurrenterna uppkomma, när viss försäljning gives särställning. De nuvarande reglerna örn längre försäljningstid för handeln med vissa livsmedel hava sålunda väckt mycket missnöje, och detsamma gällde på sin tid den särställning, som tobakshandeln åtnjöt enligt 1909 års butikstängningslag. De sakkunniga anse därför, att undantag för vissa branscher böra om möjligt borttagas eller åtminstone starkt begränsas, och de hava också utformat sitt förslag i enlighet härmed. Detta synes också motiverat av att gränserna mellan olika branscher ofta äro rätt oklara.

Aven örn längre försäljningstid medgåves för den här berörda försäljningen samt det på många platser och för många branscher starkt framträdande intresset av öppethållande till kl. 19 å fredagar tillgodosåges, skulle man för övrigt icke hava kommit till rätta med alla de fall, där ur allmänhetens eller detaljhandlarnas synpunkt ett berättigat krav på att lagen skall medgiva senare stängningstid än kl 18 synes föreligga. Undantagen kunna aldrig göras så vittgående, att de täcka alla de vitt skilda fall, som här förekomma.

Med beaktande av det nu anförda samt med hänsyn till att det alldeles övervägande flertalet av ortsmyndigheterna avstyrkt en regel örn stängning kl. 18 hava de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå en sådan regel.

191 Kungl. Majus proposition nr 96.

Opinionen syntes ännu icke vara mogen för en generell reform i denna riktning. Det gällde här, att man endast med försiktighet borde vidtaga en åtgärd, som innebure ett ganska starkt ingrepp i näringslivets frihet och i vissa fall även i allmänhetens bekvämlighet.

Från vissa håll framförda förslag, att öppethållande skulle medgivas till kl. 18.3 0 eller att skillnad skulle göras mellan städer, köpingar och municipalsamhällen, å ena sidan, och den rena landsbygden, å den andra, så att stängning kl. 18 skulle föreskrivas i förra fallet men icke i det senare, hava de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda. Sådana halvmesyrer skulle icke vara tillfredsställande. Beträffande förslaget att göra skillnad mellan städer m. m. och landsbygd, så prövades detta i 1909 års butikstängningslag och väckte stor otillfredsställelse, speciellt med hänsyn till den ojämna konkurrens, som lätt uppstode mellan butikerna i ett samhälle och kringliggande landsbygd.

De sakkunniga hava slutligen gjort följande allmänna uttalanden angående utvecklingen på detta område:

De sakkunniga vilja emellertid i detta sammanhang starkt understryka, att man i och för sig anser önskvärt, att utvecklingen mot genomförande av allmän stängning kl. 18 fortsätter, dock under hänsynstagande till de branscher, där denna stängningstid skulle medföra allvarliga olägenheter för företagen och för allmänheten. Så kommer säkerligen också att ske, i första hand som hittills genom frivilliga lokala överenskommelser mellan detaljhandlarna och i andra hand genom kommunala beslut. Hittillsvarande kommunala beslut skola enligt en övergångsbestämmelse till de sakkunnigas förslag förbliva giltiga, örn de stipulera kortare tid för öppethållandet än den enligt nya lagen medgivna.

Därtill kommer, att den föreslagna arbetstidslagstiftningen säkerligen kommer att kraftigt verka till förkortning av affärstiden i sådana fall, där detta finnes vara det mest ekonomiska sättet att möta arbetstidsförkortningen. Ur denna synpunkt hava rentav ett tämligen stort antal av de hörda konsumentoch kommunalrepresentanterna uttalat farhågor för att arbetstidslagstiftningen skulle leda till en för allmänheten oläglig inskränkning av affärstiden. Vidare innehåller de sakkunnigas förslag till ny butikstängningslag flera regler, som medföra förkortad tid för öppethållandet beträffande branscher, som nu stå i särställning, samt i vissa andra fall.

Yttranden.

I ett antal yttranden tillstyrkes, att stängning kl. 19 bibehålies som allmän regel.

Kommerskollegium anför:

Rent allmänt sett vill kollegium betona önskemålet, att reglerna örn butiks öppethållande för allmänhetens betjänande så smidigt som möjligt anpassas efter den köpande allmänhetens behov. I sådant hänseende har onekligen en förändring skett så till vida som numera många hem finnas, där båda makarna stå i förvärvsarbete utan att någon tjänare finnes anställd. För dessa familjer är det onekligen ett behov att kunna inköpa förnödenheter efter den tid, då vederbörande själva sluta sitt arbete. Ju mera man begränsar eftermiddagsförsäljningen, desto svårare blir det för dessa hem att tillgodose sitt köpbehov.

192 Kungl. Majus proposition nr 96.

Med hänsyn till bland annat det sålunda anförda förklarar kollegium sig vilja bestämt avstyrka, att obligatorisk stängning kl. 18 infördes såsom regel. Kollegium funne det tvärtom önskvärt, att — särskilt i storstäderna, där de ofta långa avstånden från arbetsplatsen till hemmet ytterligare försvårade inköpen — möjlighet bereddes att hålla särskilt livsmedelsbutikerna öppna till kl. 19. — Socialstyrelsen anser, att kl. 19 kunde godtagas som stängningstid under förutsättning att, såsom av styrelsen föreslagits, en arbetstidslag för detaljhandeln genomfördes utan att undantag där gjordes för de minsta företagen. För tillgodoseende av allmänhetens behov vore en senare stängning utan tvivel att föredraga framför stängning kl. 18. Den hänsyn till konkurrensförhållandena, som eljest skulle hava kunnat göra en tidigare stängningstid mera lämplig, syntes under angivna förutsättning kunna bortfalla. — Stadsfullmäktige i Lysekil finna de sakkunnigas förslag ur den konsumerande allmänhetens synpunkt lämpligt. Aven örn kortare affärstid tillämpades, vore dock möjligheten att vissa veckodagar hålla öppet till kl. 19 värdefull. — Sveriges tobakshandlares riksförbund uttalar, att förbundet helt anslöte sig till ett bibehållande av stängningen kl. 19. En eventuell stängning kl. 18 skulle för tobakshandeln innebära stora olägenheter, då timmen kl. 18—19 för många affärer vore den bästa affärstiden. — Köpmännens garantiförening förklarar sig icke hava något att erinra mot förevarande lagförslag. Föreningen uttalar dock sin sympati för strävandena att allmänt få till stånd stängning kl. 18 å söckendagar. — Utan att beröra den allmänna stängningstiden framhålla kommunalf dimäktige i Hova, att det särskilt på landsbygden med dess långa avstånd och lantarbetarnas långa arbetstid vore till synnerlig fördel, örn butikerna å fredagar finge hållas öppna till kl. 20.

I ett stort antal av de yttranden, i vilka frågan örn stängningstiden direkt berörts, förordas emellertid övergång till stängning kl. 18.

Stockholms handelskammare anför angående den faktiska butikstängningstiden inom handelskammarens verksamhetsområde följande:

Vad stockholmsförhållandena angår är att märka, att under senare år på frivillighetens väg stängning kl. 18 blivit rätt allmänt genomförd inom vissa branscher, utan att detta visat sig medföra någon egentlig olägenhet för konsumenterna. Visserligen torde affärsomsättningen under timmen efter kl. 18 allt fortfarande, örn ock i minskad omfattning, hava en viss betydelse vad beträffar en del stadsdelar, som äro mera avlägset belägna från centrum, ävensom förstäderna. Men det är att förmoda, att örn 18-stängningen väl genomföres, allmänheten utan olägenhet anpassar sig härefter. För affärsinnehavarna torde något avbräck icke vara att emotse, då kostnaderna för öppethållandet under timmen kl. 18—19 ofta nog icke täckas av bruttovinsten å den jämförelsevis obetydliga försäljningen.

Handelskammaren framhåller vidare, att därest 48-timmarsveckan lagfästes och undantag gjordes för småaffärerna, alldeles speciella skäl talade för stängning kl. 18, i det att det försprång i konkurrenshänseende, som de utanför arbetstidslagens tillämpningsområde ställda företagen erhölle, då bleve avsevärt mindre. Örn butikerna hölles öppna till kl. 19, omfattade

193 Kungl. Majus proposition nr 96.

butikstiden per vecka 66 timmar mot 60 timmar vid stängning kl. 18. Det vore självfallet betydligt lättare att vitan anställande av tillfällig extra arbetskraft tillämpa 48-timmarsveckan inom ett till 60 timmar begränsat öppethållande. Med stängning kl. 19 erliölle de affärer, på vilka arbetstidsregleringen icke tillämpades, en gynnad ställning, i det att övriga företag i sådant fall ofta nog bleve tvingade att antingen anställa extra arbetskraft eller också stänga kl. 18.

Härefter kritiserar handelskammaren de sakkunnigas uppfattning, att ortsmyndigheternas uttalanden i frågan borde tillmätas avsevärd betydelse, samt att en framtvingad tidigare stängning skulle förorsaka handeln med konfektyrer, bageri- och konditorivaror, frukt, blommor och tobaksvaror olägenhet. För sagda slag av handel efter den allmänna stängningstiden vore väl sörjt genom lagens föreskrifter örn försäljningen från serveringsställen, automathandeln och kioskhandeln.

Efter övervägande av alla på frågan inverkande omständigheter anser handelskammaren sig böra förorda lagstadgad, obligatorisk stängning kl. 18. Möjlighet borde emellertid beredas de kommunala myndigheterna att efter hörande av näringsidkare och arbetstagare besluta örn öppethållande av butiker inom viss bransch till kl. 19. Dylik dispens torde dock icke böra meddelas annat än när särskilda skäl förelåge, så att icke onödigtvis några avvikelser skedde från den icke minst ur social synpunkt önskvärda huvudregeln angående stängning kl. 18. Ej heller borde genom den senare stängningen få ske någon utsträckning av den totala tiden för det dagliga öppethållandet.

Med hänsyn till de av Stockholms handelskammare påtalade svårigheterna att utan avsevärd kostnadsökning förena förkortad arbetstid med oförändrad affärstid samt under framhållande av, att en mindre inskränkning i tiden för butikernas öppethållande knappast torde menligt inverka på inköpens omfattning, då erfarenheten syntes utvisa, att tiden för inköpens förläggande i stor utsträckning vore en vanesak, förorda handelskammaren i Göteborg, Västergötlands och norra Hallands handelskammare, Stockholms detaljistförbund samt Göteborgs köpmannaförbund, att stängningstiden i princip fastställdes till kl. 18. Undantag från denna allmänna regel borde dock enligt båda kandelskamrarnas och sagda köpmannaförbunds uppfattning göras för fredag såsom avlöningsdag för stora delar av konsumenterna, då stängningstiden borde vara kl. 19. Handelskammaren i Göteborg, Stockholms detaljistförbund och Göteborgs köpmannaförbund framhålla vidare, att möjlighet borde givas de kommunala myndigheterna att under de villkor, som angivas i 5 och 6 §§, utsträcka affärstiden till kl. 19 alla vardagar. Särbestämmelser liknande de för vissa slag av kiosker i 11 §3 mom. andra stycket 1) givna föreslås av handelskammaren i Göteborg för handel enbart med konfektyrer, tillverkade alkoholfria drycker och färsk frukt samt av Västergötlands och norra Hallands handelskammare och Göteborgs köpmannaförbund för handel med alla de i sagda lagrum uppräknade typiska kioskvarorna. Slutligen syntes det sistnämnda handelskammare lämpligt, att tobaksaffärerna å söckendag finge hållas öppna till kl. 19.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96.

2882 88 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Dato anför, att förslaget om bibehållande av stängning kl. 19 utlöst allmän besvikelse hos de inom detaljhandeln anställda, samt tillägger:

De sakkunniga hava ansett, att, sedan arbetstiden reglerats, den tidpunkt, varunder arbetet i butikerna förlägges, är av mindre betydelse för de anställda. Gentemot ett sådant resonemang måste emellertid bestämt hävdas, att just kvällsledigheten är av den största betydelse för de anställda. Särskilt för de yngre är det av vikt, att tillfälle till förkovran inom yrket beredes dem genom möjlighet att deltaga i kvällskurser. Aven för familjeförsörjare är självfallet en timmes kvällsledighet av väsentligt större värde än motsvarande ledighet under dagen. Har man de anställdas intressen för ögonen, måste sålunda stängning kl. 18 framstå som ett önskemål av nära nog samma betydelse som arbetstidens begränsning.

En undersökning av de fall, då stängning kl. 19 faktiskt tillämpas, torde giva vid handen, att detta i ett mycket stort antal fall sker på grund av gammal slentrian och utan saklig motivering. Klart är, att det dröjer någon tid, innan allmänheten hunnit anpassa sina inköpsvanor efter en förkortad affärstid. När redan utan lagstiftning stängning kl. 18 efter en gradvis fortgående utveckling numera blivit allmän regel, ligger emellertid däri ett bevis för att anpassningen av allmänhetens köpvanor efter denna regel kan utan större svårighet genomföras.

En av de största svårigheterna vid genomförande av stängning kl. 18 har utgjorts av konkurrensen med det fåtal affärsidkare, som icke velat följa flertalets inom branschen beslut örn tidigare stängningstid. För detta flertal måste det vara av intresse, att även minoriteten följer samma regel. I vissa fall kan arbetstidens begränsning komma att medföra ökat behov av personal; därigenom kan även tänkas uppkomma ett intresse för utsträckning av affärstiden. För det stora flertalet företag åter, torde arbetstidslagen icke medföra denna konsekvens. För detta flertal skulle olägenheterna av arbetstidens reglering ökas, örn fåtalet får möjlighet att hålla öppet under längre tid än den vanliga. En lagregel om stängning kl. 18 synes med hänsyn härtill framstå också som ett köpmannaintresse.

Daco erinrar vidare örn, att de sakkunniga tagit stor hänsyn till det förhållandet, att en generell regel om stängning kl. 18 skulle nödvändiggöra ett flertal undantag, särskilt i den konsumerande allmänhetens intresse och med hänsyn till de olika lokala förhållandena och skilda förhållanden inom olika branscher. De fall, då stängning kl. 19 kunde anses sakligt motiverad, vore emellertid icke så betydande, att stängning kl. 18 som allmän regel för den skull borde övergivas. Möjlighet borde föreligga att genom särskilda bestämmelser taga hänsyn till undantagsförliållandena.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län håller före, att en bestämmelse, varigenom den normalt medgivna tiden för öppethållande med början kl. 8 begränsades till kl. 18, men med rätt till utsträckning genom kommunala beslut av nämnda tid särskilt för landsbygdens del under högst två timmar, skulle mera ansluta sig till vad nu i allmänhet tillämpades, bättre tillgodose landsbygdens befolknings behov och jämväl komma att stå i bättre samklang med föreskriften i den blivande arbetstidslagen örn åtta timmars arbetsdag för de anställda. I anledning härav och med hänsyn jämväl till de önskemål, som framförts från vederbörande näringsidkares sida, förordar länsstyrelsen ändring av förslaget.

195 Kungl. Majus proposition nr 96.

Huvudsakligen med hänsyn till den föreslagna arbetstidslagens verkningar föreslå svenska handélsarbetareförbundet, Norrbottens köpmannaförbund, Stockholms speceri- och livsmedelshandlareförening, speceriminuthandlareföreningen i Göteborg, stadsfullmäktige i Landskrona samt kommunalfullmäktige i Boo och Undersåker, att butikerna i allmänhet icke skulle få hållas öppna efter kl. 18. Samma stängningstid förordas av Östergötlands köpmannaförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund, Sveriges skomaker wikar cs och skohandlares riksförbund, Sveriges färghandlares riksförbund, stadsfullmäktige i Hjo och Örnsköldsvik samt kommunalfullmäktige i Färlöv, Slöinge, Töreboda, Karlsborg och Piteå socken. — Stadsfullmäktige i Ljungby avstyrka hela lagförslaget av bland annat den anledningen, att tiden för butiks öppethållande borde bestämmas kortare än vad i förslaget angivits.

Sveriges köpmannaförbund förmenar, att stängning kl. 18 i regel kunde genomföras utan större olägenhet för allmänheten eller för köpmännen. Därest den lagstadgade stängningstiden fastställdes till kl. 18, skulle även bättre överensstämmelse vinnas mellan de anställdas arbetstid och affärstiden. Förbundet, som ansåge, att undantagen från butikstängningslagens föreskrifter i möjligaste mån borde inskränkas, kunde emellertid icke bortse från den invändningen gentemot en lagstadgad stängning kl. 18, att en sådan bestämmelse sannolikt skulle medföra undantagsbestämmelser för vissa branscher, varjämte kioskinnehavarnas krav att för kioskerna alltjämt andra stängningstider skulle gälla än för butikerna sannolikt med än större kraft skulle hävdas. Kioskhandelns utveckling under senare år måste sättas i samband med den inskränkning i butikernas öppethållande, som nu gällande lagstiftning medfört. Något fristående behov av en kioskhandel med nuvarande omfattning torde icke föreligga. En alltför kraftig inskränkning beträffande tiden för butikernas öppethållande kunde emellertid framkalla ytterligare etablering av kiosker. Förbundet ville därför för närvarande inskränka sig till att uttala den förhoppningen, att då fråga uppstode örn butikstängningslagens förlängning utvecklingen mot allmän stängning kl. 18 skulle hava hunnit så långt, att det kunde befinnas lämpligt och möjligt att i butikstängningslagen införa bestämmelse örn stängning kl. 18. — Västergötlands köpmannaförbund anför i denna del huvudsakligen samma synpunkter som Sveriges köpmannaförbund. Även stadsfullmäktige i Västervik anse det vara lämpligast att sätta stängningstiden till kl. 18. Med hänsyn till att ortsmyndiglieterna och näringsidkarna enligt lagförslaget finge större befogenhet än enligt gällande butikstängningslag att besluta inom ramen av lagförslaget, förklara sig stadsfullmäktige likväl icke hava något att erinra mot detsamma.

Angående senare stängningstid än den av de sakkunniga föreslagna anför kooperativa förbundet följande:

Åtskilliga branscher skulle säkerligen i hög grad underlätta eller öka sin försäljning, därest butikerna kunde hållas öppna längre än lagen nu medgiver. Detta gäller t. ex. levande blommor, frukt, tobak etc., men det kan starkt ifrågasättas, örn icke även livsmedelsbranscherna borde kunna med-

196 Kungl. Majus proposition nr 96.

givas senare stängningstider än de nu stipulerade. Denna angelägenhet synes vara speciellt förtjänt av att övervägas, när det rör städerna, särskilt de större bland dessa. I och nied att husmödrarna i växande utsträckning arbeta utom hemmet, blir det förenat med åtskilliga svårigheter för hemmen att ordna sina varuinköp, örn butikstiderna skola vara desamma som nu. Flertalet av de utom hemmet arbetande husmödrarna sluta nämligen sin arbetsdag vid samma, tid eller strax innan butikerna stänga. Ur rent ekonomiska synpunkter vore det också till fördel, örn det ofta betydande kapital, som finnes bundet i rörelsen, kunde få utnyttjas på ett bättre sätt. Detta skulle säkerligen bli följden, därest försäljningen finge pågå under längre tid än nu. Enligt förbundets mening är denna synpunkt väl värd att närmare övervägas.

Utsträckt affärstid 10—23 december.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava omnämnt, att enligt uppgifterna år 1936 från köpmannaföreningarna möjlighet till förlängning av tiden för öppethållandet 10—23 december i flertalet fall utnyttjades. Mycket vanligt vore dock, att man redovisat längre affärstid icke hela tiden utan endast viss del av denna tid. Ungefär hälften av de föreningar, som redovisat utsträckt affärstid under december, hade dock uppgivit, att den längre affärstiden förekom hela perioden 10—23 december.

Angående svaren i denna del vid de sakkunnigas enquéte år 1936 bär anförts:

Endast en tämligen liten minoritet av uppgiftslämnarna uttalade önskemål örn förändring av det nuvarande medgivandet. Det var blott bland personalföreningarna, som yrkandena örn borttagande eller inskränkning av detta medgivande vunnit starkare anslutning. Av köpmannaföreningarna uttalade sig ungefär 5 procent för borttagande av den längre tiden och omkring 15 procent för medgivandets begränsning till en vecka eller tio dagar. Det stora flertalet önskade dock bibehållande av det nuvarande tillståndet, och ett antal föreningar föreslog, att senare stängningstid skulle medgivas även under andra säsongtider.

De sakkunniga hava för egen del uttalat, att även örn medgivandet för affärerna att under tiden 10—23 december hålla öppet till kl. 20 icke för närvarande överallt toges i anspråk fullt ut, syntes det dock icke vara skäl att göra någon begränsning, t. ex. till mindre antal dagar. A andra sidan hade de sakkunniga icke ansett sig kunna tillmötesgå önskemålen örn liknande utvidgad försäljningstid under andra säsongperioder. Förhållandena för olika branscher vore här så skiftande, att någon enhetlig reglering ej skulle kunna åstadkommas. Och att efter tyskt mönster giva myndighet rätt att medgiva utsträckning under visst antal dagar örn året, som då kunde bestämmas olika för olika orter och branscher, hade ej heller synts tilltalande.

Yttranden.

Stockholms handelskammare anser, att den tid, varunder stängning kl. 20 skulle vara tillåten, kunde begränsas till 15—23 december. — Ostergötlands

197 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

köpmannaförbund oell kommunalfullmäktige i Slöinge föreslå, att butikerna, som i allmänhet borde stänga kl. 18, under tiden 10—23 december skulle få hålla öppet till kl. 19. — Svenska handelsarbetareförbundet, som ävenledes förordar allmän stängning kl. 18, ifrågasätter däremot, huruvida behov föreligger, att under tiden 10—23 december utsträcka affärstiden. — Kommunalfullmäktige i Sura uttala, att just tiden 10—23 december vore särskilt påfrestande för personalen även utan utökning av affärstiden.

Stängning tidigare å vissa helgdagsaftnar.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava uppgivit, att av de 359 köpmannaföreningar, som år 1936 inkommit med uppgifter, ungefär 5/e redovisat tidigare stängning såsom det vanliga å midsommarafton och julafton. Beträffande påskafton och nyårsafton vore proportionen ungefär 2/s, för pingstafton något och för trettondagsafton avsevärt lägre. Den ojämförligt vanligaste stängningstiden i de fall, där affärstiden förkortats, vore kl. 16.

De sakkunniga hava ansett sig böra — åtminstone tills vidare — stanna vid att föreslå stängning kl. 16 å påskafton, midsommarafton och julafton, både därför att den tidigare stängningen just för dem syntes vara mest vanlig för närvarande och med hänsyn till att lagen den 30 maj 1930 örn beräkning av lagstadgad tid i dess lydelse enligt lag den 12 april 1935 likställde just dessa tre helgdagsaftnar med söndagar.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län samt handelskammaren och stadsfullmäktige i Gävle tinna det icke lämpligt att i lagen intaga bestämmelser örn begränsning av affärstiden å påskafton. Handelskammaren anför, att lantbefolkningen denna dag i stor utsträckning besökte städerna för försäljning, även mera tillfällig sådan, av olika produkter och ofta först relativt sent vore ledig för egna inköp. Bestämmelsen kunde också verka till nackdel för de anställda själva. Många företagsledare sökte bereda så stor del av personalen som möjligt en sammanhängande fyradagarsledighet från och med långfredag till och med annandag påsk. Det vore uppenbart, att möjligheterna härtill minskades, örn försäljningen på påskafton skulle koncentreras till kortare tid med därav följande större behov av arbetskraft. Stadsfullmäktige uttala, att påskafton genom sin placering mellan två helgdagar inom åtskilliga branscher vore en av årets bästa affärsdagar. — Handelskammaren i Orebro och Västmanlands län samt Orebro läns köpmannaförbund, hemställa, att stängningstiden förevarande tre helgdagsaftnar måtte sättas till kl. 17. Kommunalfullmäktige i Karlsborg anse däremot, att butiker å »helgdagsaftnar» icke skulle få hållas öppna efter kl. 15. — Svenska handelsarbetareförbundet, stadsfullmäktige i Landskrona samt kommunalfullmäktige i Boo och Starrkärr framhålla slutligen önskvärdheten av att tiden för butiks öppethållande även pingstafton och nyårsafton måtte begränsas till kl. 16.

198 Kungl. Majus proposition nr 96.

Kortare tid för öppethållande å lördagar.

Det nuvarande läget och önskemål.

Socialstyrelsens undersökning år 1931 visar, att tidigare stängningstid å lördagar då förekom endast i mycket liten utsträckning. Detta gällde blott 3—4 procent av affärerna, om man endast medräknar de butiker, där sådan kortare affärstid förekom liela eller större delen av året. Förkortning av affärstiden å lördagar under sommaren var något vanligare, men förekom dock i genomsnitt för liela landet blott beträffande 6—7 procent av affärerna. A vissa orter, särskilt Stockholm, var emellertid tidigare lördagsstängning betydligt vanligare.

De sakkunniga hava omnämnt, att av 359 köpmannaföreningar, under vilkas medverkan de sakkunniga år 1936 företagit sin tidigare omnämnda undersökning angående affärstiden, något mer än 10 procent uppgivit kortare affärstid å lördagar vara regeln. 15—20 procent av föreningarna hade meddelat, att sådan förkortning vore vanlig sommartid.

Angående svaren å sitt frågeformulär i denna del hava de sakkunniga anfört följande:

Vid de sakkunnigas enquéte framfördes önskemål örn tidigare stängningstid å lördagar från ungefär hälften av personalföreningarna. I flera av svaren framhålles, att denna reform är nästan den mest önskvärda av alla ur de anställdas synpunkt. Just för de handelsanställda, som i allmänhet sluta sitt arbete tämligen sent på dagen, skulle det vara av särskilt värde att få en längre sammanhängande ledighet i samband med veckoslutet. Detta anses kunna gå väl för sig, särskilt med tanke på att industriarbetarna å lördagar endast arbeta på förmiddagen. Oftast föreslås som stängningstid kl. 17 eller kl. 16. Av köpmannaföreningarna var det blott ungefär Vis, som förordade tidigare lördagsstängning, stundom endast för sommaren. Å andra sidan funnos köpmannaföreningar, som förordade längre affärstid å lördagar hela året eller speciellt sommartid; det sistnämnda gällde särskilt sommarnöjesplatser. Vad de övriga grupperna av uppgiftslämnarna beträffar, voro önskemålen örn tidigare stängning å lördagar fåtaliga.

De sakkunniga hava tillagt, att sedan de av dem i betänkandet återgivna uppgifterna inkommit, kortare affärstid å lördagar torde hava blivit betydligt vanligare än tidigare. I belysning härav torde man få se resultatet av den undersökning, som hösten 1937 verkställts genom inhämtande av uppgifter från ungefär 550 till Sveriges köpmannaförbund anslutna affärer med två anställda. Av dessa hade ungefär 5/9 uttalat sig i den riktningen, att stängning kl. 17 å alla lördagar hela året icke skulle föranleda olägenhet. Nära 3U av affärerna hava förklarat, att stängning kl. 17 å sommarlördagarna ej kunde anses olämpligt. Det måste dock framhållas, att detta material endast kommit från ett mindre antal företag av en bestämd typ.

Sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

I denna fråga hava de sakkunniga för egen del anfört följande:

De sakkunniga hava allvarligt övervägt, örn det skulle vara tillrådligt att ej medgiva öppethållande å lördagar längre än t. ex. till kl. 17. Detta är

199 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tydligen ett varmt önskemål bland de detaljkandelsanställda och delvis även bland affärsmännen. Det är också mycket som talar för att detaljhandlarna och deras anställda få sluta sitt arbete tidigare på lördagarna och därigenom beredas bättre möjlighet till friluftsliv i samband med söndagen. För flertalet arbetstagare i vårt land torde arbetstiden å lördagar vara kortare än å andra vardagar.

Men denna utveckling har gått på frivillighetens väg, och den torde vara lämpligast även i detta fall. En allmän regel örn tidigare lördagsstängning skulle vara till avsevärd skada för vissa branscher, där just lördagseftermiddagen är den bästa affärstiden; detta gäller t. ex. tobaksaffärerna. Även inom andra branscher är det ej ovanligt, att en mycket stor del av veckans omsättning faller på lördagen, och en förkortad affärstid skulle då kunna medföra en sådan påfrestning, att den vanliga personalen ej bleve tillräcklig. Begränsades en regel örn tidigare lördagsstängning till sommartiden, skulle den kanske i allmänhet möta mindre svårighet, men även i så fall skulle olägenhet vållas vissa branscher och vissa orter, t. ex. sommarnöjesplatser.

Med det nu sagda skall icke på något sätt förnekas det önskvärda i att den nuvarande utvecklingen i riktning mot tidigare stängning å lördagar fortsätter. Men denna fråga torde bäst lösas lokalt. Man kan då taga behörig hänsyn till de skiftande förhållandena å olika orter och inom skilda branscher. Den utformning av reglerna örn kommunala avvikelser, som de sakkunniga föreslå, torde vara ägnad att stödja strävandena för tidigare lördagsstängning.

Yttranden.

Daco föreslår lördagsstängning kl. 17 samt anför härom följande:

Att en sådan bestämmelse skulle vara av det största värde för de anställda behöver icke här närmare utvecklas. Av de sakkunnigas utredning framgår emellertid, att även en majoritet bland affärsidkarna anser, att en bestämmelse i denna riktning icke skulle vålla några olägenheter. Vid sådant förhållande kan Daco icke finna, att man, såsom de sakkunniga föreslå, bör avstå från denna reform med hänsyn till det mindretal företagare, för vilka den tidigare lördagsstängningen kunde tänkas vålla olägenheter. I all synnerhet örn de sakkunnigas förslag att den ordinarie stängningstiden å söckendagar skall fastställas till kl. 19 upphöjes till lag, framstår en tidigare stängningstid å lördagar såsom i hög grad av behovet påkallad. Även i detta sammanhang må erinras därom, att intresset för tidigare stängning torde komma att ökas för flertalet affärsidkare i och med att arbetstiden för de anställda begränsas.

I huvudsak enahanda uttalande göres av svenska handelsarbetareförbundet. — Samma ståndpunkt intaga även länsstyrelsen i Gotlands län, stadsfullmäktige i Landskrona samt kommunalfullmäktige i Boo och Hova ävensom kommunalfullmäktige i Karlsborg, såvitt angår månaderna juli och augusti.

Stängning mitt på dagen.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava under denna rubrik anfört följande:

De sakkunniga hava haft att överväga ännu ett sätt att inskränka den nu medgivna försäljningstiden, nämligen genom att föreskriva butikernas stängning viss tid mitt på dagen. Därmed skulle man då även söka verka

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

för genomförande av gemensamma måltidstimmar i vårt land. De inkomna svaren visa emellertid ytterst ringa intresse för en sådan reform. Den har endast tillstyrkts av 40 av de sammanlagt omkring 1,600 myndigheter och föreningar, som inkommit med uppgifter. Med anledning härav hava de sakkunniga kommit till det resultatet, att förutsättningarna för en generell regel örn stängning mitt på dagen för närvarande icke föreligga; från många håll har uttalats, att man därigenom skulle vålla både detaljhandlarna och allmänheten allvarlig skada. Å vissa orter och för vissa branscher kunna dock kommunala beslut örn middagsstängning visa sig lämpliga, och man bär sökt lägga reglerna örn de kommunala avvikelserna så, att sådana beslut icke motverkas. I övrigt har man genom ett särskilt stadgande i 8 § av den föreslagna arbetstidslagen velat trygga viss rastetid för de anställda. Detta kommer nog att i någon mån bidraga till förverkligande av den i och för sig så önskvärda tanken örn gemensamma måltidstimmar.

Yttranden.

Aven yttrandena utvisa, att denna fråga är föremål för mycket ringa intresse. Endast stadsfullmäktige i Trelleborg uttala sig särskilt härutinnan och förorda skyldighet för butiker, kontor, banker och dylika inrättningar att hålla stängt exempelvis mellan kl. 12 och kl. 14, varigenom det aktuella spörsmålet örn gemensamma måltidstimmar lättare skulle kunna lösas.

Särställning för försäljning av vissa varuslag.

Det nuvarande läget oell önskemål.

Såsom tidigare omnämnts, stadgar gällande butikstängningslag, att butiker, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, få för försäljning enbart av dylika varor hållas öppna från kl. 7 till kl. 20.

Den av socialstyrelsen år 1931 verkställda undersökningen utvisar, att av inemot 1,000 redovisade mjölk- och bageributiker drygt Va öppnade före kl. 8. Frånräknas Stockholm, där dessa butiker i allmänhet öppnades kl. 7, sjunker motsvarande siffra till V«. Andra slag av affärer öppnades praktiskt taget aldrig före kl. 8.

De sakkunniga hava omnämnt, att av de köpmannaföreningar, som år 1936 till dem lämnat uppgift örn affärstiderna, endast 7—8 procent meddelat, att mjölk- och bageriaffärerna öppnades före kl. 8. Sådant rapporterades främst från Stockholm och dess förstäder samt i viss mån från Skåne.

I socialstyrelsens nyssnämnda undersökning redovisas blott för 1—2 procent av samtliga affärer öppethållande efter kl. 19. Även för mjölk- och bageriaffärerna gällde detta endast i ungefär sex procent av fallen. — De sakkunniga hava förmält, att uppgifterna från köpmannaföreningarna år 1936 visade delvis väsentligt högre siffror, särskilt för frukt- och konfektyraffärer, samt att detta tydligen sammanhängde med vad som under 2 § 1) uttalats örn serveringsrättiglieter.

De sakkunniga hava vidare uppgivit, att vid 1936 års enquéte av köpmannaföreningarna ungefär lika många uttalat sig för och mot ett avskaf-

Kungl. Majus proposition nr 96.

famie av den nuvarande särställningen för handeln med vissa livsmedel. Bland personalföreningarna hade det funnits något fler anhängare än motståndare till sådant avskaffande. Av myndigheterna åter hade endast ett ringa antal önskat ändring i rådande förhållanden.

l)e sakkunniga.

Sakkunnig!*) inlaget.

De sakkunniga hava för egen del i frågan anfört följande:

De sakkunniga hava redan tidigare angivit såsom sin principiella ståndpunkt, att man så långt som möjligt bör komma ifrån att i lagen giva undantagsbestämmelser för viss försäljning eller vissa branscher. Sådana bestämmelser bliva lätt missbrukade och föranleda ojämna konkurrensförhållanden. Men naturligtvis måste man i varje uppkommande fall låta det bliva avgörande, örn vägande praktiska skäl tala för en särbestämmelse. Här synes dock icke läget vara sådant. De föreliggande uppgifterna visa, att den medgivna utsträckta tiden endast mer sällan utnyttjas. Det torde ej heller kunna anföras några särskilda skäl, varför denna livsmedelshandel skulle behöva en längre försäljningsdag än den enligt lagens huvudregel medgivna; annorlunda hade naturligtvis läget blivit, örn man föreslagit 18-stängning eller att affärerna skulle få öppnas först senare än kl. 8. Visserligen torde det i en del kommuner anses vara en fördel, att mjölk kan köpas före kl. 8, så att den t. ex. kan erhållas till skolbarnens frukost utan att behöva förvaras i hemmet över natten. På flertalet platser i landet synes man emellertid icke längre anse det erforderligt att öppna ens mjölkbutikerna före kl. 8. Där åter tidigare öppnande nu förekommer och anses behövligt, kan det medgivas genom kommunalt beslut — under förutsättning att man då i stället föreskriver t. ex. stängning motsvarande tid mitt på dagen. Sådan stängning är redan nu ganska vanlig för mjölkaffärerna, och synes just för dem icke förenad med ekonomisk olägenhet. Det må för övrigt i detta sammanhang erinras, att den föreslagna butikstängningslagen lika litet som den nuvarande hindrar försändning före öppningstid av beställda varor. Detta får just för mjölkhandeln sin betydelse.

Enstaka förslag att bereda en särställning åt andra slag av affärer eller annan försäljning än den nu nämnda hava de sakkunniga icke funnit värda beaktande.

Yttranden.

Stockholms stadsfullmäktige anse frågan örn en tidigare öppningstid för mjölk- och brödbutiker vara speciell för Stockholm. Övervägande skäl syntes därför tala för att följa de sakkunnigas förslag och för Stockholms del ordna tiderna för öppethållande av dessa butiker genom kommunala särbestämmelser. — Fredrika-Bremer-förbundet hemställer, att nuvarande bestämmelse angående öppethållande av mjölkbutik från kl. 7 å vardag måtte bibehållas samt yttrar till stöd härför följande:

Betydelsen av mjölken såsom beståndsdel i såväl de vuxnas som i synnerhet barnens kost har i speciellt hög grad framhållits i de senaste årens näringshygieniska propaganda. Därvid har man särskilt inriktat sig på morgonmålet såsom det ur näringssynpunkt mest värdelösa när det sammansättes enligt gammal slentrian (kaffe och vetebröd) och framhållit, att mjölk i betydligt större utsträckning än som vanligen sker bör ingå som huvudbeståndsdel i detta mål.

202 Kungl. Majus proposition nr 96.

Mjölkkonsumtionen kar också under senare år ökat på ett mycket glädjande sätt, men vanorna beträffande denna konsumtion torde dock ännu vara i viss mån växlande. Inom många familjer, där man nu före barnens skolgång köper kem det för dagen behövliga förrådet av mjölk ock grädde ock konsumerar en del därav till morgonmålet, torde en återgång till ett mål bestående av endast kaffe ock vetebröd bliva den naturliga utvägen, om affären inte öppnar i så god tid, att mjölken kinner inköpas. Familjens dagliga mjölkkonsumtion torde därvid komma att minska med den kvantitet, som man brukar förtära på morgonen — man ersätter inte det på morgonen förlorade vid de andra målen. I det stora flertalet fall äro familjens förvaringsrum icke lämpade för att där förvara mjölk över natten, utom möjligen under den kallaste årstiden. Att begagna den utväg, varpå de sakkunniga käntyda — att låta skicka kem mjölken — medför en ökad kostnad, som särskilt de ekonomiskt sämst ställda familjerna icke vilja ådraga sig -—• just de familjer, där barnen bäst beliöva mjölk, därför att kostens kvalitet i andra avseenden ligger på en lägre nivå.

Ett förbud mot mjölkbutikernas öppethållande mellan 7 ock 8 på morgonen torde alltså med största sannolikhet åstadkomma en försämring av kosten för en del av de familjer, som nu bruka göra sina mjölkinköp vid denna tid. Denna omständighet förefaller förbundet tala för en särlagstiftning på detta område. Örn man gör dylikt öppethållande beroende av kommunalt beslut, som skulle innebära, att mjölkbutikerna till skillnad från alla andra förpliktigades att stänga mitt på dagen, kan man riskera, att beslut örn öppethållande ej kommer till stånd ens på orter, där nyss anförda skäl hava full giltighet.

I huvudsak samma synpunkter anföras av föreningen hem och yrke, Stockholms husmodersförening ock Stockholms husmodersförening Martha, vilka tillägga, att den tidigare öppningstiden kunde kompenseras med stängning mitt på dagen. —• Medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, Skånes handelskammare, stadsf dimäktige i Hälsingborg ock Sveriges glas- och porslinshandlareförbund finna det angeläget, att mjölk- ock brödbutiker å söckendagar finge öppna kl. 7. Medicinalstyrelsen framhåller därvid, att det särskilt med tanke på skolbarnen vore ett viktigt hygieniskt intresse, att mjölk finge tillhandahållas före kl. 8 samt att bestämmelserna om kommunala avvikelser icke lämnade full garanti härför. — Svenska mejeriernas riksförening tillstyrker jämväl rätt för mjölkbutiker att öppna kl. 7 samt uttalar, att borttagandet av undantaget för mejeributikerna kunde leda till en direkt minskning av mjölkkonsumtionen i landet, något som under nuvarande förhållanden med försvårade avsättningsmöjligheter för mjölk- och mejeriprodukter måste anses synnerligen olyckligt. — Sveriges bageriidkareförening förklarar sig icke kunna förorda den inskränkning av tiden för öppethållande av bageributiker, som förslaget innebure i förhållande till gällande butikstängningslag. Genom en sådan inskränkning komme nämligen allmänhetens berättigade anspråk att åsidosättas och bagerinäringen i dess helhet att lida betydande avbräck. Nuvarande bestämmelser angående bageributiks öppethållande å vardag borde bibehållas.

Socialstyrelsen anför:

Allmänhetens krav torde i detta fall icke tillbörligt hava beaktats i lagförslaget. Anmärkningsvärt är, att endast ett ringa fåtal av de härom till-

203 Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

frågade myndigheterna önskat ändring i nu gällande bestämmelse. Det bör icke förnekas, att en lagstiftning, som ställer viss försäljning i särställning, har visat sig även kunna medföra åtskilliga olägenheter. De sakkunnigas förslag på ifrågavarande punkt torde emellertid icke hava blivit tillräckligt motiverat med en hänvisning till de betänkligheter, som hava anförts med avseende på gällande ordning. Styrelsen anser, att förslaget i denna del bör ändras såtillvida, att den i gällande lag stadgade rättigheten att öppna butik för försäljning av vissa livsmedel kl. 7 bibehålies.

Enahanda ändringsförslag framställes av kommerskollegium samt Ostergötlands och Södermanlands handelskammare. Handelskammaren anför, att det särskilt för arbetarbefolkningen å industriorter vore nödvändigt att kunna erhålla livsmedel så tidigt som kl. 7. — Även kooperativa förbundet ifrågasätter, örn det vore klokt att borttaga det hittills gällande undantaget för handeln med mjölk, mejeriprodukter och liknande varor.

Särställning för rakstugor oell frisersalonger.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava härutinnan anfört följande:

Affärstiden för rakstugor och frisersalonger har ansetts i huvudsak kunna regleras helt såsom för butikerna. Detta innebär, att här ifrågavarande företag å söckendagar måste stänga kl. 19, medan de nu få hålla öppet till kl. 20. Denna inskränkning har förordats både av svenska frisörföreningen och av svenska frisörarbetareförbundet, och den synes vara väl motiverad. De organiserade företagen hålla redan nu ej öppet längre. I några fall stänger man nu redan kl. 18, ehuru det mera är undantag. Svenska frisörarbetareförbundet har hemställt, att denna stängningstid måtte göras till regel. När så icke ansetts böra ske för de vanliga butikerna, finns det dock enligt de sakkunnigas mening än mindre skäl att göra en dylik inskränkning för rakstugor och frisersalonger, vilka allmänheten kan behöva besöka efter slutat arbete. Även arbetsgivarna hava visserligen.— under förutsättning av arbetstidsreglering för personalen —- icke ställt sig obenägna till en lagbestämmelse om sådan ytterligare förkortad affärstid. Lagen synes dock böra giva de företagare, som vilja betjäna allmänheten till kl. 19, möjlighet härtill.

Rakstugor och frisersalonger öppnas för närvarande oftast kl. 8.30, men de sakkunniga hava icke funnit skäl att beträffande dessa företag avvika från den för vanliga butiker medgivna öppningstiden. Här liksom för butiker gäller, att förkortning av affärstiden kan komma till stånd på frivillighetens väg eller genom kommunalt beslut.

Yttranden.

Svenska frisörföreningen uttalar, att, därest den föreslagna arbetstidslagen skulle givas tillämpning även å frisöryrket, lagstadgad stängning kl. 18 här vore att föredraga framför stängning kl. 19. — Svenska frisörarbetareförbundet anser, att affärstiden kl. 8—18 med hänsyn till bland annat den föreslagna arbetstidsregleringen vore lämpligast för frisörfacket. Rätt till öppethållande av rakstuga och frisersalong till kl. 20 under tiden 10—23 december vore omotiverad.

Departe-

ments-

chefen.

204 Kungl. Majus proposition nr 96.

Förevarande paragraf innehåller huvudbestämmelserna rörande affärstiden å söckendagar. Yad öppningstiden för affärer i allmänhet beträffar, har densamma liksom i gällande lag bestämts till kl. 8, vilket i yttrandena tillstyrkts praktiskt taget enhälligt.

Bod, där handel idkas med mejeriprodukter, ägg, margarin eller bagerioch konditorivaror, får enligt nuvarande butikstängningslag öppnas för försäljning enbart av dylika varor redan kl. 7. Den möjlighet till tidigare öppnande, som sålunda erbjudes, har emellertid, enligt vad utredningen i ärendet givit vid handen, endast i tämligen långa utsträckning tagits i anspråk. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga icke upptagit sådan möjlighet i sitt lagförslag, men dock samtidigt påpekat, att genom kommunalt beslut den enligt lagens huvudregler tillåtna tiden för öppethållande kan förflyttas, varigenom öppningstiden kan bestämmas till kl. 7. Såsom förutsättning gäller dock därvid, att stängning sker en timme tidigare än i allmänhet är tillåtet eller att affärerna hålla stängt en timme under dagens lopp. Att ett behov å vissa orter föreligger för allmänheten att tidigt på morgonen kunna inköpa livsförnödenheter, särskilt mjölk och bröd, har vitsordats i åtskilliga yttranden. Jag föreslår därför, att bestämmelser skola intagas i lagen, som möjliggöra dylika inköp. I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid ett allmänt stadgande i lagen örn rätt till tidigare öppnande för ifrågavarande livsmedelsaffärer icke erforderligt, utan anser, att beslut härom bör fattas för de orter, där en dylik anordning anses lämplig, av de kommunala organen. Stadganden härom hava intagits i 5 §.

Vid fastställandet av affärernas stängningstid synes hänsyn i första hand böra tagas därtill, att allmänheten lämnas möjlighet att verkställa inköp efter arbetstidens slut. Ur denna synpunkt torde ett bibehållande av den nuvarande stängningen kl. 19 åtminstone tillsvidare vara erforderligt. Härvid måste den relativt sett fåtaliga butikspersonalens intresse av att sluta sitt arbete tidigt på dagen få stå tillbaka. Det är vidare ur konkurrenssynpunkt av vikt, att stängningstiden för affärerna är enhetligt reglerad. I flera yttranden har framhållits, att ett undantag i arbetstidslagen för detaljhandeln för de minsta affärerna — vilket ju, örn än icke i samma utsträckning som i sakkunnigförslaget, föreslås i departementsförslaget — ur nyssnämnda synpunkt skulle göra stängning kl. 18 än mera motiverad. Emellertid torde böra beaktas, att stängningstiden i fråga om vissa slag av affärer, framför allt de, som handla med tobak samt bageri- och konditorivaror, icke utan mycket stora olägenheter skulle kunna bestämmas till kl. 18. Med hänsyn jämväl härtill torde en huvudregel, innefattande stängning kl. 19, äga företräde. Hinder bör emellertid icke föreligga att inom de orter eller i fråga örn sådana branscher, där en mera utbredd opinion för stängning kl. 18 förefinnes, få sådan till stånd. Möjlighet härtill föreligger också genom kommunalt beslut enligt bestämmelserna i 5 §. För övrigt kunna även affärsmännen själva genom frivilliga överenskommelser besluta tidigare stängning.

Bestämmelse i lagen örn rätt för mjölkbutiker och därmed jämställda affärer att stänga en timme senare än den allmänna stängningstiden synes icke behöva

205 Kungl. Majlis proposition nr 96.

bibehållas. Att sådan stängningstid likväl kan fastställas genom kommunalt beslut — genom ändrad förläggning av tiden för öppethållandet — framgår av 5 §.

Anledning till ändring beträffande den enligt gällande lag förefintliga möjligheten att under veckorna närmast före jul — tiden 10—23 december — hålla öppet till kl. 20 synes icke föreligga. Däremot finner jag icke skäl föreslå sådan förlängd tid för öppethållande under någon annan säsongtid.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag har i departementsförslaget upptagits bestämmelse örn förbud att å påskafton, midsommarafton och julafton hålla butik öppen efter kl. 16. Butikspersonalens intresse av att erhålla tidigare ledighet å helgdagsaftnar synes utan nämnvärd olägenhet kunna tillgodoses i ännu något vidsträcktare mån genom att pingstafton och nyårsafton i förevarande hänseende jämställas med de tre först omnämnda helgdagsaftnarna.

Ett genomförande i lag av dylik tidigare stängning även å alla lördagar torde däremot på grund av de skäl, som de sakkunniga åberopat, icke lämpligen låta sig göra. Än mindre anledning synes mig föreligga att i lagen föreskriva allmän stängning viss tid mitt på dagen. Befinnes sådan anordning lämplig beträffande viss bransch — i fråga örn bland annat mjölkbutiker sjmes så i viss utsträckning vara fallet — lämnar 5 § möjlighet därtill genom beslut av de kommunala organen.

De sakkunnigas förslag att i förevarande paragraf helt jämställa rakstuga, frisersaloDg och fotografiteljé med butiker i allmänhet finner jag böra godtagas. Härvid må emellertid erinras örn den i 1 § upptagna bestämmelsen, att kund, som inkommit i lokalen före stängningsdags, får betjänas utan hinder av lagens bestämmelser örn stängningstid.

4 §■

Denna paragraf giver bestämmelser angående öppethållande å sön- och helgdag samt motsvarar 4 § i de sakkunnigas förslag.

Butiker.

Det nuvarande läget oell önskemål.

Inledningsvis må erinras örn huvudregeln i gällande butikstängningslag, enligt vilken söndagshandel ej är tillåten. Dock medgives öppethållande mellan kl. 7 och kl. 10 å sön- och helgdag för försäljning av mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, färsk frukt och levando blommor; nämnda tid kan genom kommunala beslut utsträckas.

Socialstyrelsens tidigare omnämnda undersökning, avseende år 1931, innehåller vissa uppgifter från ortsmyndigheterna, vilka visa, att öppethållande för i gällande butikstängningslag medgivna försäljning allmänt förekomme i städer och samhällen men endast i begränsad omfattning på den egentliga landsbygden. Enligt arbetsgivaruppgifterna vore det ganska sällsynt, att mjölk- och bageriaffärer liölles öpi>na mer än tre timmar (detta förutsatte ju

206 Kungl. Majus proposition nr 96.

kommunalt beslut). Av affärer, som ägde rätt till tre timmars öppethållande, vore det nära hälften, som icke hölles öppna längre än två timmar. Inemot hälften av frukt- och blomsteraffärerna hölles öppna längre än tre timmar, men det gällde här nästan uteslutande Stockholm. För landet i övrigt vore affärstiden övervägande högst två timmar. Samtliga nu nämnda affärer hölles — frånsett frukt- och blomsteraffärerna i Stockholm — endast i ett ganska litet antal fall öppna efter kl. 11.

De sakkunniga hava uppgivit, att av de 359 köpmannaföreningar, som år 1936 inkommit med uppgifter, ungefär Vs redovisat längre tid än två timmar för öppethållande av mjölk- och bageriaffärer, omkring Va för konfektyraffärer samt mindre än V20 för frukt- och blomsteraffärer.

Angående de önskemål, som framförts till de sakkunniga i denna fråga, har anförts:

Ett mindre antal uppgiftslämnare till de sakkunnigas enquéte 1936 vilja helt avskaffa söndagshandeln. De övriga hava i allmänhet uttalat önskemål, att sådan handel måtte tillåtas med samma varuslag som för närvarande. En del uppgiftslämnare föreslå dock inskränkning, i allmänhet då till mjölk och bröd, men å andra sidan framföras vissa förslag örn utvidgning, t. ex. till läskedrycker och pilsnerdricka samt i några fall tobaksvaror. Beträffande tiden för öppethållandet hava de flesta av de kvinnoföreningar och kommunalrepresentanter, som uttalat sig, ansett 2 timmar vara tillräckligt. Detsamma gäller åtskilliga personalföreningar. Övriga uppgiftslämnare framföra i allmänhet ej förslag örn någon ändring i det nuvarande tillståndet.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava till en början förklarat, att deras utgångspunkt varit, att söndagshandeln borde inskränkas, så långt detta kunde ske utan särskild olägenhet för allmänheten. De hade dock funnit, att ett undantag borde medgivas för handel med vissa varor, som allmänheten ansåge särskilt angeläget att kunna få köpa även sön- och helgdagar.

Beträffande varuslagen hava de sakkunniga uttalat, att begränsning av de enligt gällande butikstängningslag tillåtna icke utan olägenhet syntes kunna ske. Tvärtom hade det ansetts lämpligt att bland de medgivna varuslagen även upptaga alkoholfria drycker och pilsnerdricka.

Däremot hava de sakkunniga funnit, att tiden för denna söndagshandel borde inskränkas till kl. 8—10 samt härom anfört:

Att i lagen medgiva öppethållande kl. 7—8 å söndagar, när detta ej får ske å söckendagar, synes icke följdriktigt. För övrigt har tiden kl. 7—8 endast i ringa utsträckning kommit till användning. Å andra sidan har man icke funnit skäl att medgiva öppethållande efter kl. 10 redan i lagen. Liksom för närvarande bör i så fall förutsättas kommunalt beslut; att för framtiden detta endast skall kunna ske genom annan förläggning av affärstiden utan ökning av timantalet framgår av 5 § i lagförslaget och blir där föremål för närmare motivering. På det sättet kan det t. ex. möjliggöras för fruktoch blomsteraffärerna i en stad som Stockholm att hålla öppet 2 timmar på eftermiddagen i stället för kl. 8—10.

En viktig inskränkning gentemot det nuvarande tillståndet har av de sakkunniga föreslagits såtillvida, att rätt till öppethållande är beroende av att andra varor än de medgivna ej finnas förvarade å försäljningsstället eller

Kungl. Majus proposition nr 96. 207

äro undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt dolda för kunderna. Härom hava de sakkunniga yttrat:

De sakkunniga hava därmed velat komma till rätta med det missförhållandet, att för närvarande även andra varor än de medgivna torde säljas å söndagarna. Örn dessa andra varor äro på vanligt sätt tillgängliga i butiken, fordrar allmänheten ofta att få köpa dem, och på det sättet ställes butiksinnehavaren i en obehaglig mellanställning. Genom den nu föreslagna bestämmelsen hoppas man, att frestelsen till missbruk skall väsentligen minskas.

Vissa uppgiftslämnare hava ifrågasatt, att öppethållande å sön- och helgdagar av sådana butiker, som normalt föra även andra än de medgivna varorna, blott skulle få ske, örn de tillåtna varorna försåldes i en särskild avskild del av butiken. Onekligen skulle därigenom vunnits bättre garantier mot missbruk, men man har ansett, att sådant stadgande skulle medföra alltför betungande ekonomiska konsekvenser för vissa av de butiker, varom här är fråga,

Yttranden.

I ett flertal yttranden behandlas dels det för handeln å sön- och helgdag med vissa varor uppställda villkoret, att andra varor skulle hållas dolda för kunderna, dels de tillåtna varuslagen, dels ock affärstiden.

Stadsf skalen i Stockholm uttalar, att allmänheten komme att anse berörda villkor för söndagshandeln meningslöst samt att bestämmelsen därför icke komme att efterlevas. Då därjämte straffbestämmelsen i 14 § icke direkt anslöte sig till förevarande stadgande, syntes en överarbetning av detsamma böra ske. Stockholms stadsfullmäktige finna det önskvärt, att kravet på de icke salumedgivna varornas döljande måtte slopas, då kontrollen över bestämmelsens efterlevnad aldrig kunde bliva effektiv. Överståthållarämbetet påpekar, att de sakkunniga här gjort avsteg från sin vid 2 § uppställda princip, att man borde undvika regler, enligt vilka försäljning av vissa varor vore medgiven under viss tid men icke under annan, då affären hölles öppen. Vad stadsfiskalen och stadsfullmäktige anfört mot förslaget i denna del syntes ämbetet fullt befogat, varför ämbetet instämde i deras yrkande örn ändring. — Socialstyrelsen anför, att det ville synas, som örn stadgandet rörande undanlåsning etc. skulle vara ägnat att i alltför hög grad vålla besvärligheter och kostnader för affärsinnehavarna och även väcka ovilja hos allmänheten. De sakkunniga betecknade den förordade regleringen som en nödfallsåtgärd. De missbruk, som åsyftades, torde kunna antagas icke bliva av den omfattning och betydelse, att någon särskild anordning här påkallades. Efter styrelsens förmenande borde ifrågavarande bestämmelse icke upptagas i butikstängningslagen. — I huvudsak enahanda uttalanden göras av länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, stadsfullmäktige i Göteborg, handelskammaren i Karlstad samt svenska mejeriernas riksförening. — Angående ifrågavarande stadgande yttrar länsstyrelsen i Stockholms län:.

Det föreskrivna villkoret synes opraktiskt och knappast ägnat att öka respekten för lagen eller bidraga till hindrandet av överträdelser. Örn försäljningstiden å söndagar sättes till allenast två timmar, kan det ifrågasättas, om något förbud mot försäljning av andra i livsmedelsbutikerna saluförda

208 Kungl. Majus proposition nr 96.

varor över huvud bör upprätthållas. Öppethållandet å söndagar är för företagaren i regel förbundet med extra besvär och kostnader, och det synes icke oskäligt, att han som kompensation såväl härför som för begränsningen i försäljningstiden medgives rätt att försälja även andra av honom å vardagarna saluförda varor.

Samma synpunkter anföras av kommerskollegium, Stockholms handelskammare, länsstyrelsen i Västmanlands län samt svenska chokladfabrikantföreningen. Nämnda länsstyrelse och förening framhålla, att försäljning under den angivna tiden av andra varor än de uppräknade i butiker, för vilka sistnämnda varor vore typiska, icke torde ur konkurrenssynpunkt bliva till alltför stort men för övriga affärsidkare. — Stockholms detaljistförbund förordar sådan omarbetning av bestämmelserna örn söndagshandeln, att försäljaren icke utsattes för det starka tvång till lagöverträdelse från konsumentens sida, som skulle bliva en följd även av det föreslagna stadgandet i ämnet. -—- Däremot föreslår Ostergötlands köpmannaförbund sådan ändring i villkoret för söndagshandel med de uppräknade varorna, att andra varor under försäljningstiden ovillkorligen skulle förvaras under lås.

Svenska mejeriernas riksförening påpekar, att den konkurrens från de ekonomiska riksorganisationerna på jordbrukets område gentemot den reguljära specerihandeln, som torde vara huvudanledningen till att söndagshandeln begränsats till de uppräknade varorna, icke längre kunde tillmätas avgörande betydelse. Sedan år 1936 samarbetade Sveriges specerioch livsmedelshandlareförening, som utgjorde en underförening till Sveriges köpmannaförbund, med nämnda organisationer i en särskild sainarbetsdelegation och en förlikningsnämnd för att bland annat uppdraga riktlinjerna för en avgränsning av detaljhandelns och producentorganisationernas verksamhetsområden. Sedan fråga uppkommit örn tolkningen av ett i det till grund för samarbetet mellan organisationerna liggande avtalet, att de detaljaffärer, som dreves av jordbruksorganisationerna, icke i regel skulle försälja annat än jordbruksprodukter samt varor, som kutvmenligt plägade saluhållas i försäljningsbutiker för jordbruksprodukter, hade nämligen förlikningsnämnden enhälligt beslutat uttala, att det ifrågavarande uttrvcket finge anses innefatta följande varor, i den mån annat icke följde av den för orten gällande matvarustadgan: mjölk, grädde, smör, margarin, flott, ägg, ost i mindre partier, läskedrycker, maltdrycker, saft, karameller, bröd, kex, konditorivaror, konserverad mjölk och grädde samt konserver i mindre utsträckning, dock ej sill och fiskkonserver samt sådana, som lätt bringades i jäsning. Riksföreningen hemställer därför, att det i stadgandet angivna varusortimentet måtte utsträckas åtminstone till att omfatta jämväl de varor, som nyss angivits.

Stadsfullmäktige i Gävle ifrågasätta, om icke förteckningen över tillåtna varuslag borde kompletteras med konfektyrer, då de flesta butiker, som med hänsyn till sagda förteckning komme att hålla öppet sön- och helgdag, saluförde karameller, konfekt och dylikt, samt allmänheten skulle ställa sig oförstående till förbud mot försäljning av dessa varor. Även svenska små-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96. 209

.företagares riksförbund hemställer, att konfektyrer måtte upptagas bland de tillåtna varorna.

Beträffande tiden för idkande av handel å sön- och helgdag med de uppräknade varorna anse FrednkaSremerförbundet och kommunalfullmäktige i Slöinge, att denna handel icke behövde fortgå längre än föreslagna två timmar. Föreningen hem och yrke, Stockholms husmodersförening och Stockholms husmodersförening Martha understryka nödvändigheten av att de med mejerivaror handlande butikerna hölles öppna åtminstone mellan klockan 8 och klockan 10 å sön- och helgdag. — Socialstyrelsen påyrkar, att den på sön- och helgdagar medgivna handeln måtte tillåtas att i enlighet med nu gällande lag börja klockan 7. — Kommerskollegium finner det önskvärt, att söndagshandeln med mjölk, mejeriprodukter och dylikt utsträcktes från föreslagna två till tre timmar. — Sveriges bageriidkareförening påpekar, att en stor del av bageributikernas söndagsförsäljning ägde rum mellan klockan 10 och 11, samt föreslår med hänsyn till det ur konkurrenssynpunkt ogynnsamma läge, vari dessa butiker genom lagförslaget försattes i förhållande till serveringsställena att de nu gällande bestämmelserna borde förändras därhän, att bageributikerna utan särskilt kommunalt beslut tillätes hålla öppet dels tre timmar före klockan 11 och dels två timmar efter klockan 13. — Kooperativa förbundet framhåller, att även örn det vore troligt, att försäljningen av flera av de uppräknade varorna kunde på ett tillfredsställande sätt besörjas under två timmar, så vore det dock tvivelaktigt, örn man gjorde konsumenterna eller affärsmännen någon tjänst med att inskränka tiden för försäljning av levande blommor och färsk frukt till endast två timmar. Det förefölle, som örn man skulle kunna bibehålla bestämmelsen i dess nuvarande avfattning. För de branscher, där man på ett tillfredsställande sätt kunde betjäna allmänheten under kortare tid än den i lagen medgivna, skulle det säkerligen befinnas vara möjligt att komma fram till kortare affärstider på söndagarna.

Rakstugor och frisersalonger.

De sakkunniga.

Från gällande butikstängningslag hade överflyttats bestämmelsen, att, örn sön- och helgdagar inträffade i följd, rakstugor och frisersalonger finge hållas öppna en av dessa dagar. Tiden för öppethållandet hade liksom för butikerna bestämts till klockan 8—10. Enstaka förslag att dessa företag skulle få hållas öppna viss tid å söndagar överhuvudtaget hade de sakkunniga icke ansett böra föranleda någon åtgärd. Även det nuvarande medgivandet torde utnyttjas i ganska liten utsträckning.

Yttranden.

Stadsfullmäktige i Uddevalla anse, att rakstugor och frisersalonger under i förslaget angivna förutsättningar borde äga rätt att en av sön- och helgdagarna hålla öppet mellan klockan 8 och klockan lii stället för som föreslagits mellan klockan 8 och klockan 10.

Bihang til! riksdagens protokoll 1939. / sami. Nr 96.

111182 38 1 4

Departe-

ments-

chefen.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Fotografi atel,j éer.

De sakkunniga.

De sakkunniga kava förklarat, att när de i förevarande paragraf icke upptagit någon regel om rätt att kalla fotografiateljé öppen å sön- ock kelgdag detta överensstämde med önskemål, som framförts av fotograferna själva i skrivelser den 29 september 1937 till Kungl. Majit ock den 23 oktober 1937 till de sakkunniga, båda omnämnda i motiveringen till 1 §. Öppethållande å sön- ock helgdag kade ej heller funnits erforderligt med hänsyn till allmänheten. Både dess ock företagarnas berättigade krav torde i tillräcklig utsträckning kunna tillgodoses genom den möjlighet att kommunalt besluta öppethållande viss tid, som 5 § av lagförslaget beredde.

Yttranden.

Stadsfullmäktige i Höganäs föreslå, att fotografiateljé skulle sön- och kelgdag få hållas öppen för allmänheten på samma tider som vardag. — Kommunalfullmäktige i Piteå, vilka — såsom under 1 § nämnts — vilja helt undantaga fotografiateljéerna från butikstängningslagens tillämpning, framhålla särskilt de olägenheter både för fotograferna själva och för allmänheten, som den föreslagna ordningen å sön- och helgdagar skulle medföra å landsbygden, där för närvarande de flesta fotograferingarna förekomme just dessa dagar.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den regeln i princip bör bibehållas, att butiker i allmänhet skola hållas stängda å sön- och helgdagar. Med hänsyn till allmänhetens behov av att även sådana dagar kunna inköpa mjölk, bröd och vissa andra livsförnödenheter samt blommor synes emellertid viss tid böra medgivas för öppethållande av butiker, i vilka försäljning av dylika varor äger rum. Jag anser mig även kunna biträda sakkunnigförslaget såvitt angår fastställandet i förevarande paragraf av tiden för nyssnämnda öppethållande till kl. 8—10, under erinran dock att bestämmelser komma att i 5 § föreslås, enligt vilka genom kommunala beslut icke blott förflyttning av denna tid i enlighet med de sakkunnigas förslag utan även utvidgning i viss mån av densamma skall få äga rum.

Enligt gällande lag innefattar tillståndet för de butiker, som sälja de i lagen uppräknade livsmedlen m. m., att hålla öppet å sön- och helgdagar endast rätt att sälja just de uppräknade varorna men däremot icke andra varor, som eljest hållas till salu i samma butiker. Med anledning därav, att även sist omförmälda varor mot lagens stadgande i viss utsträckning sålts å sön- och helgdagar, hava de sakkunniga för att förhindra ett sådant förfarande föreslagit en bestämmelse av innehåll, att i butikerna befintliga varor, vilkas försäljande icke skulle vara tillåtet, skulle hållas undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Ur skilda i yttrandena omförmälda synpunkter finner jag emellertid en dylik bestämmelse olämplig och jag har därför icke ansett mig böra upptaga densamma i departementsförslaget. De butiker, som huvudsakligen försälja de ifrågava-

211 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

rande livsförnödenheterna m. m. — jag räknar härtill, i likhet med de sakkunniga, mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, till vilka sistnämnda även konfektyrer äro att hänföra, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor — torde utan större olägenhet fritt kunna få försälja de varor, vilka de överhuvud hålla till salu, under de timmar av sön- och helgdagar, då de få hålla öppet. På sätt framhållits i flera yttranden, synes en dylik ordning icke ur konkurrenssynpunkt bliva till alltför stort men för övriga affärsidkare; från allmänhetens synpunkt sett skulle densamma vara enbart till fördel.

I fråga örn öppethållande av rakstugor och frisersalonger samt fotografiateljéer å sön- och helgdagar ansluter jag mig helt till de sakkunnigas uppfattning.

Kommunala avvikelser (5 — 10 §§).

T likhet med gällande butikstängningslag bereder departementsförslaget — i 5 § — möjlighet till vissa kommunala avvikelser från de lagstadgade butikstiderna. Avgörandet i sådan fråga skall enligt 6 § alltjämt tillkomma den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt. 7—10 §§ innehålla bestämmelser angående det kommunala beslutets underställning m. m.

5 §■

I denna paragraf, som till innehållet till viss del överensstämmer med motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag, behandlas förutsättningarna och gränserna för kommunala avvikelser.

Det nuvarande läget.

Enligt gällande butikstängningslag är förutsättningen för att affärstiderna genom kommunalt beslut skola få ändras, att sådant påkallas av särskilt förhållande inom kommunen. Beträffande de förändringar i tiden för öppethållandet, som kunna vidtagas, må hänvisas till den redogörelse för gällande butikstängningslag, som lämnats i inledningen.

Åtskilliga kommunala beslut rörande avvikelser från de lagstadgade butikstängningstiderna hava tillkommit. Enligt uppgifter till socialstyrelsens undersökning 1931—1933 från ortsmyndigheterna förelågo sådana beslut i 321 kommuner. Av dessa beslut avsågo dock blott 155 att mera generellt reglera tiden för öppethållandet å vardagar inom kommunen. De övriga gällde ofta viss enstaka handelsbod. Av de mer generella besluten avsågo blott 16 förkortning av affärstiden (i regel 18-stängning). De övriga, som nästan uteslutande gällde landskommuner och tillkommit kort efter lagens ikraftträdande, gingo ut på förlängning.

Beträffande öppethållande å sön- och helgdagar funnos enligt de till socialstyrelsens undersökning inkomna uppgifterna år 1931 några enstaka beslut örn inskränkning. Å andra sidan vore längre tid medgiven för mjölkoch bageriaffärer i 60 kommuner och för frukt- och blomsteraffärer i 25.

De sakkunniga hava omnämnt, att av uppgifterna från ortsmyndigheterna år 1936 till de sakkunnigas enquéte framginge, att 133 kommunala beslut till-

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

kommit från slutet av år 1931 fram till början av år 1936. Av dessa vore 33 mer generella. Intet av dessa sistnämnda beslut avsåge förlängning, oell 30 innebure genomförande av stängning kl. 18. De kommuner, som infört stängning kl. 18 som regel, hade ofta medgivit längre affärstid för fredagar och i vissa fall även lördagar; å andra sidan funnes från den senaste tiden enstaka exempel på att öppethållande å lördagar ej tillätes efter kl. 17. Vidare brukade längre öppethållande medgivas för försäljning av vissa varor, såsom tobaksvaror, mejeri- och bagerivaror samt stundom frukt och blommor. — Nämnvärda ändringar beträffande öppethållande å sön- och helgdagar syntes ej hava skett sedan år 1931.

Önskemål.

De sakkunniga hava under denna rubrik anfört följande:

I svaren på de sakkunnigas enquéte framträdde vissa önskemål örn att den kommunala beslutanderätten skulle helt borttagas eller inskränkas. Särskilt bland köpmanna- och personalföreningarna var denna ståndpunkt ganska starkt representerad, och man motiverade den med önskvärdheten av likartade konkurrensförhållanden för affärerna i olika kommuner. En del uppgiftslämnare, särskilt bland myndigheterna, förordade, att beslutanderätten ej skulle tillkomma de kommunala organen utan statlig myndighet. På det hela taget var det dock blott en minoritet av uppgiftslämnarna, som överhuvud taget förordade någon ändring i de gällande bestämmelserna. En stark minoritet förslog dock, att den nuvarande möjligheten till längre utsträckning av affärstiden å den rena landsbygden skulle upphöra.

Sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

Inledningsvis hava de sakkunniga förklarat sig anse, att rätten att träffa i viss mån avvikande reglering i de skilda kommunerna borde bibehållas. Det i gällande butikstängningslag stadgade villkoret för kommunal avvikelse, att denna kunde anses påkallad av särskilt förhållande inom ifrågavarande kommun, hade dock ej ansetts böra bibehållas. Såsom allmän förutsättningför beslut örn avvikelse gällde däremot enligt förslaget, att det skulle finnas lämpligt ur allmän synpunkt och prövades kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet av de företag inom kommunen, som dreve rörelse i butik, eller av de företag, som dreve sådan rörelse av visst slag. A ena sidan skulle alltså den konsumerande allmänhetens intressen beaktas, och å andra sidan skulle man taga hänsyn till de närmast berörda affärsmännen. I sistnämnda hänseende gällde, att man hade att beakta det olika läget för skilda branscher. Ett kommunalt beslut örn ändrade affärstider skulle sålunda icke få komma till stånd, örn därigenom flertalet företag inom viss bransch tillskyndades otillbörligt förfång. Särskilt torde detta få praktisk betydelse för t. ex. butiksliandeln med tobaksvaror, mejeri-, bageri- och konditorivaror samt frukt och blommor. De sakkunniga hade redan flera gånger i olika sammanhang framhållit, att en avkortad försäljningsdag för dessa branscher ofta vore till stor olägenhet både ur allmänhetens och affärsmännens synpunkt.

Kungl. Majus proposition nr 96.

213 De sakkunniga hava ansett, att rätten att genom kommunalt beslut utsträcka affärstiden — frånsett fotografiateljéer å sön- och helgdagar — icke borde bibehållas, samt härom anfört:

De gjorda undersökningarna visa visserligen, att särskilt på landsbygden åtskilliga beslut om utsträckning kommit till stånd, men dessa härstamma praktiskt taget alla från butikstängningslagens första år, och den förut lämnade redovisningen över de faktiskt tillämpade affärstiderna torde visa, att den utsträckta tiden oftast icke användes. Detta gäller främst söckendagar. Yad söndagarna beträffar, är den tillåtna försäljningstiden i vissa städer utökad, och sådana medgivanden tagas också faktiskt i bruk.

De sakkunniga hava dock funnit, att det i 3 och 4 §§ medgivna timantalet är så pass stort, att någon utsträckning icke kan vara erforderlig. Yad söckendagar beträffar må erinras örn att öppethållande är generellt medgivet till kl. 19. Skulle det i något sällsynt fall tarvas öppethållande senare, kan detta medgivas under förutsättning att öppethållandet i motsvarande mån inskränkes under annan del av dygnet. Denna utväg kan också användas i det mera praktiska fallet, att man inom viss kommun anser önskvärt, att mjölkbutikerna få öppnas före kl. 8. Just för mjölkbutikerna kan det ofta såsom kompensation utan svårighet föreskrivas stängning viss tid mitt på dagen, vilket redan nu sker i vissa samhällen. Aven i andra fall kan det vara lämpligt att göra bruk av denna rätt att omlägga butikstiderna, vilket redan under 4 § framhållits beträffande öppethållande av frukt- och blomsteraffärer å sön- och helgdagar.

De sakkunniga hava betraktat rätten att inskränka butikstiden såsom det viktigaste i detta sammanhang samt uttalat, att den mest aktuella frågan vore införande av stängning kl. 18 som regel. För lördagar och än mer för helgdagsaftnar och vissa andra dagar, t. ex. den ö juni, kunde det dock inom viss kommun anses lämpligt att föreskriva en tidigare stängningstid. Med hänsyn bland annat härtill hade de sakkunniga icke trott det erforderligt att bibehålla den nuvarande regeln, att inskränkning å söckendag ej finge beslutas med mer än visst timantal. Missbruk av det lämnade medgivandet att inskränka affärstiden syntes icke behöva befaras.

Yidare hava de sakkunniga påpekat, att beträffande öppethållande å sönoch helgdagar inga andra kommunala avvikelser ktinde beslutas än inskränkning eller förläggande till annan tid på dygnet av den enligt 4 § generellt tillåtna söndagshandeln med vissa varor samt öppethållande av fotografiateljé under högst två timmar. Denna sistnämnda bestämmelse innebure ett tillmötesgående till viss del av en fotografernas egen hemställan.

Angående den olika räckvidd, som kunde givas den kommunala avvikelsen, hava de sakkunniga anfört följande:

I sista stycket av 5 § i lagförslaget stadgas som regel, att ett kommunalt beslut skall gälla hela kommunen. Eljest kunna lätt orättvisor och ojämna konkurrensförhållanden bliva följden. Man har dock medgivit avvikelse från denna regel, om synnerliga skäl därtill äro. Förhållandena kunna vara sådana, att ett beslut om stängning kl. 18 lämpar sig väl för visst samhälle men däremot icke för kringliggande landsbygd, som administrativt hör till kommunen. Så kan t. ex. vara fallet i de vidsträckta socknarna i norra Sverige. Det kan även tänkas vara lämpligt att vid beslut örn stängning kl. 18 i en större stad, såsom Stockholm, göra undantag för vissa

214 Kungl. Majus proposition nr 96.

ytterområden. Men det följer av stadgandets avfattning, att det endast är i undantagsfall, som ett beslut för endast en del av kommunen bör godtagas.

Däremot kan det ofta vara lämpligt eller rent av nödvändigt, att olika bestämmelser träffas för butiker av skilda slag. Vid genomförande av stängning kl. 18 får detta särskilt stor betydelse. Ett generellt sådant beslut torde ofta medföra stort förfång för viss bransch, oell enligt första stycket av 5 § är det då en förutsättning för beslutet, att hänsyn tagits till denna branschs berättigade intressen genom medgivande till längre öppethållande. Det har redan påpekats, att de hittillsvarande besluten örn 18-stängning ofta medgivit längre försäljningstid åt vissa branscher. När ett beslut av sådan karaktär meddelas, gäller det dock att tillse, att orättvisor mellan olika grupper av detaljhandlare så långt möjligt undvikas. Man kan t. ex. föreskriva, att butiker av visst slag endast givas längre försäljningstid för försäljning av så/lana varor, som äro typiska för denna bransch, så att man undviker att ée gynnade butikerna sortera upp med andra varor för att sälja dessa under den utsträckta, tiden. I allmänhet gäller visserligen, att sådana inskränkningar lätt kunna överträdas, men det är dock en väsentlig skillnad mellan det fall, att i själva lagen givits en allmän regel örn stängning kl. 18 med undantag för viss försäljning och att så skett genom kommunalt beslut. Det senare kan ju lätt ändras och den lämnade företrädesställningen borttagas, örn den skulle missbrukas.

Kommunala beslut kunna begränsas till butiker av visst slag, t. ex. örn man anser lämpligt att omlägga försäljningstiden för mjölkbutiker och beträffande söndagar för frukt- och blomsteraffärer. Däremot har det uttryckligen föreskrivits, att ett kommunalt beslut ej får gälla endast en eller flera angivna butiker. I vissa delar av landet har den praxis utvecklat sig, att kommunala beslut om särskilda butikstider träffas för enstaka butiker. Detta är knappast i överensstämmelse med gällande lags syfte, och det synes ur saklig synpunkt icke lämpligt. Ett på detta sätt begränsat beslut väcker lätt missnöje, och orättvisor kunna uppkomma. Föreligger speciellt behov av avvikelser för viss butik, skall enligt de sakkunnigas mening uteslutande kunna begagnas regeln att söka länsstyrelsens tillstånd enligt 11 § av lagförslaget.

Yttranden.

Socialstyrelsen förklarar sig icke göra annan principiell erinran mot de sakkunnigas förslag örn kommunala avvikelser än att samtliga de bestämmelser i gällande butikstängningslag, som avsåge rätten att genom kommunalt beslut utsträcka affärstidens längd — utom såvitt rörde rakstugors och frisersalongers öppethållande å sön- och helgdagar — borde bibehållas. Även länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår en uppmjukning av stadgandena i förevarande paragraf till huvudsaklig överensstämmelse med gällande bestämmelser. — Kommerskollegium uttalar, att lokala förhållanden på vissa platser — särskilt i de norrländska skogsdistrikten — borde föranleda, att modifikationer i tiderna för öppethållandet, speciellt på söndagarna, kunde genomföras. En sådan ordning skulle möjliggöras, i händelse de i förevarande paragraf medgivna kommunala avvikelserna gjordes något rymligare för sÖndagshandeln. Sålunda borde dylik avvikelse ej bindas vid att gälla endast de i 4 § angivna fall. — Med hänsyn till såväl den konsumerande allmänheten — främst de yngre familjerna, där båda makarna arbetade utom hemmet — som affärsidkarna, vilka borde hava intresse av att det i rörelsen

215 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

bundna kapitalet utnyttjades på bästa sätt, anser kooperativa förbundet, att möjlighet borde finnas till utsträckning av den lagstadgade butikstiden genom kommunalt beslut. Såsom under 1 § tidigare angivits, föreslår förbundet vidare — i likhet med kommerskollegium •— att man i lagen med klart angivande av de särskilda förhållandena i skogsdistrikten borde tillägga den kommunala myndigheten rätt att för de tider av året, då detta vore påkallat, medgiva de modifikationer beträffande butikstängningen, som vore erforderliga. Dessa modifikationer skulle gälla bestämmelserna i 1 § 2 mom. örn beställning och utlämnande av varor å tid, då butiken skulle vara stängd, ävensom försäljningen å sön- och helgdagar.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter lämpligheten av att helt avskära möjligheten för kommunerna att utsträcka affärstidens längd. Kommunala beslut om utsträckning hade visserligen under senare år blivit alltmera sällsynta, men sådana förhållanden torde dock understundom föreligga, att möjlighet därtill borde finnas. Särskilt bleve detta fallet för den händelse de sakkunnigas förslag örn begränsning av tiden för försäljning av vissa livsmedel vunne bifall. — Västergötlands och norra Hallands handelskammare anser, att möjlighet borde lämnas de kommunala myndigheterna att utsträcka affärstiden för de varuslag, som enligt 11 § 3 mom. andra stycket 1) i sakkunnigförslaget vore typiska för kioskhandeln, till kl. 22. — Stadsfullmäktige och magistraten i Linköping uttala, att kommunerna borde såsom hittills lämnas möjlighet att besluta utökning av den lagstadgade tiden för försäljning å sön- och helgdag av konfektyrer, färsk frukt och levande blommor under minst två timmar. Stadsfullmäktige i Hälsingborg anse, att möjlighet till kommunalt beslut angående utsträckning av affärstiden borde finnas för mjölkbutiker å sön- och helgdag mellan kl. 10 och 11.

Gentemot den av de sakkunniga föreslagna förutsättningen för kommunal avvikelse, nämligen att sådan prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet företag inom viss bransch, samt de sakkunnigas motivering, att detta torde få praktisk betydelse för t. ex. butikshandeln med tobaksvaror, mejeri-, bageri- och konditorivaror samt frukt och blommor, uttalar svenska handelsarbetareforbundet, att ingen tillskyndades otillbörligt förfång, örn samtliga butiker av vad slag det vara månde inom en kommun stängde samtidigt. Som exempel anför förbundet förhållandena inom tobaksbranschen. I butiker för försäljning av tobaksvaror tillhandahölles även andra varor av skilda slag, exempelvis vissa herrekiperingsartiklar. Det torde med fog kunna anmärkas, att det vore till otillbörligt förfång för sådana affärer, som enbart försålde herrekiperingsartiklar, örn tobakshandlarna skulle tillåtas hava sina butiker öppna längre tid än nämnda specialbutiker. — Sveriges tobakshandlares riksförbund noterar med tillfredsställelse den föreslagna, av handelsarbetareförbundet kritiserade förutsättningen för beslut örn kommunal avvikelse. — Stadsf skalen i Stockholm påpekar, att den föreslagna formuleringen av andra stycket i förevarande paragraf kunde föranleda beslut om exempelvis tidigare stängning i Stockholms förstäder och villasamhällen, vilket komme att väcka missnöje hos både affärsmännen och allmänheten å nämnda

216 Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

orter. Vidare anser stadsfiskalen särskilda bestämmelser erforderliga för varuhus, där ett otal olika artiklar jämväl inom livsmedelsbranschen saluhölles. — Sveriges glas- och porslinshandlareförbund slutligen uttalar, att ett stadgande örn en senaste stängningstid kl. 19 och en längsta affärstid av 11 timmar i många fall skulle onödiggöra kommunala beslut örn avvikelser från lagen.

Av redogörelsen i det föregående framgår, att enligt de sakkunnigas åsikt kommunalt beslut angående butikstängningstiden i princip icke skulle få avse annat än inskränkning av tiden för öppethållandet eller dess förläggning till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna. Utsträckning av tiden för öppethållandet skulle få medgivas allenast i ett specialfall; det gällde rätt för fotografiateljéer att hålla lippe t två timmar å sönoch helgdagar.

De sakkunnigas huvudbestämmelse har i departementsförslaget intagits i ett första stycke av paragrafen. Förutsättning för meddelande av kommunalt beslut härutinnan har, i viss anslutning till sakkunnigförslaget, angivits vara, att det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för de företag inom kommunen, som driva rörelse i butik, eller för de företag, som driva sådan rörelse av visst slag. Genom iakttagande av att dessa förutsättningar äro uppfyllda synas såväl allmänhetens som de närmast berörda affärsmännens intressen bliva på lämpligt sätt tillgodosedda.

Såsom redan i tidigare sammanhang omnämnts, har jag emellertid ansett erforderligt, att affärstiden genom kommunala beslut skall kunna i vissa fall utsträckas. I flertalet av dessa synas förutsättningarna för beslut böra vara desamma, som i första stycket föreskrivits för där omförmält beslut. De fall, som härvid asyftas, hava i ett andra stycke upptagits under tre punkter. Enligt punkten 1) må butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror å söckendag hållas öppen under en timmes tid före den vanliga öppningstiden, d. v. s. mellan kl. 7 och kl. 8. Härigenom tillmötesgås de i flera yttranden framställda kraven pa att möjlighet bör finnas att, särskilt med hänsyn till skolbarnens behov, tidigt på morgnarna inköpa framförallt mjölk och bröd. De affärer, som få hålla öppet, skola emellertid få sälja alla varor, som de saluföra. Detsamma gäller affärer, som avses i punkten 2), vari upptagits en mot vissa stadganden i gällande butikstängningslag nära svarande bestämmelse, nämligen den, att butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor — däremot ej pilsnerdricka, som jämlikt den särskilda förordningen angående försäljning därav överhuvud icke får å sönoch helgdagar försäljas efter kl. 10 — å sön- eller helgdag skall, utan att annan förläggning av den enligt 4 § medgivna affärstiden behöver genomföras, få hållas öppen — utöver de två timmar, som stadgas i 4 § — dels mellan kl. 10 och kl. 11 och dels under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst icke hålles. I punkten 3) har med viss jämkning upptagits den av de sakkunniga föreslagna möjligheten att medgiva rätt för fotografi-

217 Kungl. Majus proposition nr 96.

ateljéer att hålla öppet två timmar å sön- och helgdagar. I ett tredje stycke har upptagits en särskild bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande lag. Den har synts erforderlig med hänsyn till vad i några yttranden anförts rörande de svårigheter, som förefinnas för särskilt skogs- och flottningsarbetare att å tillåten affärstid göra erforderliga inköp. Beslut enligt detta stycke synes kunna gälla öppethållande under allenast viss del av året. Längre affärstid än två timmar å sön- eller helgdag lärer för nu ifrågavarande ändamål ej vara erforderlig. Inskränkning av rätten till försäljning till att avse vissa uppräknade slag av varor har ansetts icke lämpligen kunna göras.

I förevarande sammanhang må bemärkas, att ytterligare eftergift från lagens reglering under vissa särskilda förhållanden kan medgivas av Konungen enligt 12 §.

Liksom i vissa fall föreskrives i nuvarande butikstängningslag, hava i departementsförslaget intagits bestämmelser, att butik ej får hållas öppen under högmässogudstjänst. Sådan hålles visserligen i allmänhet mellan kl.

II och kl. 13 — varför de sakkunniga föreslagit förbud för öppethållande mellan nämnda klockslag — men så är dock ej fallet i alla kommuner alla sön- eller helgdagar. Vidare må bemärkas, att högmässogudstjänst överhuvud icke hålles den 1 maj — därest söndag ej då infaller — vilken dag numera skall vara likställd med allmän helgdag; förbud mot öppethållande av butiker mellan kl. 11 och kl. 13 den dagen synes olämpligt.

Andra stycket i de sakkunnigas förslag har med allenast viss formell jämkning upptagits såsom ett fjärde stycke i departementsförslaget.

6 §■

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående det kommunala beslutets tillkomst och överensstämmer i huvudsak med de två första styckena av motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag. Första stycket är i sak av samma innehåll som 5 § första stycket i gällande butikstängningslag, vilken däremot saknar motsvarighet till andra stycket i departementsförslaget.

I de sakkunnigas förslag hava upptagits ytterligare tre stycken, innehållande bestämmelser, att en kvalificerad majoritet (2/s) av butiksföretagen inom kommunen ägde rätt att vid den kommunala myndigheten anhängiggöra fråga örn inskränkning av affärstiden (femte stycket), att sådan inskränkning skulle komma till stånd, örn den föreslagits eller tillstyrkts av nyssnämnda majoritet och hinder ej mötte enligt bestämmelserna i 5 § (fjärde stycket) samt att inskränkningen för att få komma till stånd måste vara betingad av synnerliga skäl, om flertalet butiksföretag inom kommunen, vilka skulle beröras av sagda inskränkning, motsatt sig densamma (tredje stycket).

De sakkunniga.

Angående bestämmelsen i första stycket hava de sakkunniga endast uttalat, att det för dem stått klart, att den myndighet, som utövade komma-

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

nens beslutanderätt, alltjämt skulle äga träffa avgörandet i fråga örn kommunal avvikelse.

De sakkunniga hava härefter påpekat, att redan gällande butikstängningslag innehölle vissa föreskrifter, ägnade att bereda affärsmännen och de hos dem anställda tillfälle att yttra sig angående ifrågasatta kommunala avvikelser. Detta gällde emellertid först, sedan den kommunala myndigheten redan fattat sitt beslut och i samband med att saken underställdes länsstyrelsen. I de sakkunnigas förslag hade nämnda föreskrifter i huvudsak bibehållits i 7 §. Det hade emellertid ansetts angeläget, att de närmast berörda parterna tillförsäkrades möjlighet att framföra sina synpunkter, innan något beslut träffats. De kommunala myndigheterna hörde visserligen i många fall förefintliga organisationer på området, men en uttrycklig bestämmelse i ämnet hade ansetts erforderlig. I förslaget hade därför föreskrivits, att tillfälle skulle beredas näringsidkare och arbetstagare, som komme att bliva berörda av ifrågasatt kommunal avvikelse, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Normalt bleve det val i första hand organisationerna, som komme att begagna sig av denna möjlighet, men rätten att yttra sig borde icke vara inskränkt till dem. — Genom särskild bestämmelse hade inskärpts, att tillbörlig hänsyn borde tagas till de av de närmast berörda parterna framförda synpunkterna. När det gällde att bedöma lämpligheten av att avvika från de vanliga tiderna för öppethållandet, kunde dock de olika branscherna hava ganska olika intressen. Hänsyn måste tagas till dessa, så att icke någon orättvisa beginges mot visst eller vissa slag av butiker.

Bestämmelserna i tredje, fjärde och femte styckena, vilka icke influtit i departementsförslaget, hava av de sakkunniga motiverats därmed, att det —sedan direkt arbetstidsreglering för personalen kommit till stånd — framför allt vore butiksägarnas intressen man hade att tillgodose, när de lämpliga tiderna för öppethållandet skulle bestämmas. Den konsumerande allmänhetens intressen vore visserligen även engagerade, men affärsmännen torde i eget intresse icke vara benägna för en sådan inskränkning i affärstiden, som skulle mer avsevärt försvåra för allmänheten att verkställa sina inköp. De sakkunniga hava vidare förklarat, att de först efter ingående överväganden kommit fram till de stadganden i 6 och 7 §§ av lagförslaget, genom vilka ett i vissa delar avgörande inflytande beretts åt en opinion bland butiksägarna. Att på det sättet låta en viss grupp i samhället och i praktiken framför allt vissa privata sammanslutningar få ett så starkt inflytande, kunde naturligtvis ur vissa synpunkter förefalla betänkligt. Man hade emellertid ansett dessa regler reellt lämpliga och mycket värdefulla för butiksägarna, vilka genom den nya arbetstidslagstiftningen tillskyndades betydande svårigheter och därför väl kunde behöva en viss kompensation.

Det skulle enligt sakkunnigförslaget ankomma på affärsmännnen själva att organisera sådan opinionsyttring, varom i tredje eller fjärde stycket förmäldes, ävensom att styrka förefintligheten av majoritet eller kvalificerad majoritet bland butiksföretagen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

219 Yttranden.

I yttrandena Ilar ett påfallande stort intresse ägnats tredje, fjärde och femte styckena av förevarande paragraf i de sakkunnigas förslag. Ett antal myndigheter och organisationer tillstyrka nyssnämnda stadganden eller förklara sig icke hava något att i princip erinra mot desamma. Hallands köpmannaförbund betecknar de bestämmelser, som gjorde det möjligt för flertalet affärsmän å viss plats att inskränka affärstiden, såsom synnerligen förtjänstfulla. Stockholms handelskammare förklarar, att ur de synpunkter, som handelskammaren hade att företräda, anledning till erinran mot att näringsidkarna bereddes ökat inflytande på avgörandet av förevarande frågor icke funnes. Handelskammaren föreställde sig emellertid, att bestämmelserna i praktiken skulle bliva mycket svåra att tillämpa, icke minst i en storstad som Stockholm. Aven länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att huru önskvärda förevarande stadganden än vore, länsstyrelsen likväl nödgades utgå ifrån, att de komme att bliva av endast ringa betydelse, då det i de större kommunerna mången gång skulle visa sig synnerligen svårt för affärsmännen att förebringa godtagbar utredning angående totalantalet företag inom kommunen. — Daco förklarar sig i princip icke hava något att invända mot tanken att giva en opinion bland företagarna ett starkare inflytande på besluten örn kommunala avvikelser. Hock kunde Haco icke dela de sakkunnigas uppfattning, att det, sedan de anställda fått sin direkta arbetstidsreglering, framför allt vore butiksägarnas intressen, som skulle tillgodoses, när de lämpliga tiderna för öppethållande bestämdes. Vidare framställde Haco den invändningen mot utformningen av tredje och fjärde styckena, att den köpmannaopinion, som ville förhindra en inskränkning av affärstiden, givits ett vida starkare inflytande än den, som ville förkorta affärstiden. Någon saklig motivering för denna skillnad lämnades icke av de sakkunniga. Haco yrkade därför, att tredje stycket måtte helt utgå. Slutligen anser Haco — i likhet med Sveriges glas- och porslinshandlareförbund — att fjärde stycket borde ändras därhän, att bestämmelsen komme att gälla icke blott en kvalificerad majoritet av samtliga butiksföretag inom kommunen utan även sådan majoritet av företagen i viss bransch.

Länsstyrelserna i Alvsborgs och Värmlands län påpeka, att bestämmandet av hela antalet butiksföretag inom kommunen och sålunda tillämpningen av tredje, fjärde och femte styckena kunde bereda vissa svårigheter. Till undvikande härav föreslår sistnämnda länsstyrelse, att i opinionsyttringen endast borde få deltaga innehavare av i vederbörlig ordning registrerad firma och registrerat aktiebolag samt att sammanräkning endast borde ske av de företag, som deltagit i opinionsyttringen. — Spcceriminuthandlar ejor eningen i Göteborg framhåller önskvärdheten av ett tillägg i förevarande stadganden av innehåll, att även butiksföretagens organisationer ägde rätt att göra framställning örn eller tillstyrka viss inskränkning av affärstiden.

Även örn sålunda i åtskilliga yttranden vid behandlingen av förevarande stadganden väsentliga erinringar icke framställts mot desamma, har dock

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

flertalet myndigheter och organisationer, som direkt uttalat sig i denna del, av principiella och praktiska skäl avstyrkt de föreslagna bestämmelserna.

Svenska stadsförbundet anser, att förslaget härutinnan innebure alltför stort hänsynstagande till affärsmännens intressen på bekostnad av den köpande allmänhetens berättigade önskemål. Det inflytande både vid anhängiggörande av ärende vid den kommunala myndigheten och vid besluts fattande, som tillädes en opinion bland affärsinneliavarna, överensstämde icke med hävdvunnen kommunal självstyrelse. För beaktande av detaljhandelns intressen syntes det tillräckligt att låta framställning från butiksinnehavarna ställas till länsstyrelsen för att av denna i eljest bruklig ordning underställas den kommunala myndighetens prövning samt lämna affärsmännen rätt att yttra sig i förevarande ärenden. Förbundet funne det onödigt, att yttranden skulle föreligga både före avgörandet hos kommunalmyndigheten och sedan ånyo, innan länsstyrelsen fattade beslut i ärendet. Dock syntes det rimligare, att butiksägarnas mening finge komma till uttryck före än — som nu — efter kommunalrepresentationens beslut. — Svenska landskommunernas förbund tinner tillräckligt bärande skäl icke föreligga för att i förevarande fall frångå gällande regler örn ärendens anhängiggörande hos kommunalrepresentationen. — Stockholms stadsfullmäktige avstyrka de omständliga, oklara och i praktiken svårtillämpliga bestämmelser, varigenom åsyftats att binda den kommunala beslutanderätten vid de meningsyttringar, som — med enkelt eller med dubbelt flertal — avgåves av butiksföretag, berörda av ifrågasatta särbestämmelser. Det syntes tillräckligt, att näringsidkare och arbetstagare bereddes tillfälle yttra sig vid dylika frågors behandling. I huvudsak enahanda uttalande göres av stadsfullmäktige i Lidingö. Aven Överståthållarämbetet instämmer uti vad Stockholms stadsfullmäktige anfört mot förevarande stadganden. Vad särskilt femte stycket anginge, syntes detta innebära den fullständiga förändringen av gällande förvaltningsrätt, att uti de kommunala representationerna fråga skulle kunna väckas jämväl på annat sätt än genom motion eller remiss från statlig myndighet. Införandet av denna nya princip vore icke i betänkandet tillräckligt motiverat och avstyrktes främst av denna anledning av Överståthållarämbetet.

Stadsfullmäktige i Norrköping och Orebro anse, att ur principiell synpunkt starka betänkligheter måste resas emot, att den myndighet, som enligt kommunallagarna utövade kommunens beslutanderätt, såväl i fråga örn upptagande till behandling av vissa ärenden som ock beträffande desammas avgörande skulle vara bunden av opinionen hos en viss grupp i samhället. Härtill komme — enligt förstnämnda stadsfullmäktiges uttalande — de praktiska svårigheterna att konstatera styrkan hos denna opinion. Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen t Göteborgs och Bohus län samt stadsfullmäktige i Göteborg och Lysekil ävensom kommunalfullmäktige i Piteå socken.

Kommerskollegium föreslår, att tredje, fjärde och femte styckena måtte utgå, då något behov av dessa bestämmelser knappast förelåge. Magistraten i Karlskrona gör enahanda uttalande såvitt angår tredje och fjärde styckena.

221 Kungl. Alaj:ts proposition nr 96.

— Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att stanna vid en allmän bestämmelse örn skyldighet för den kommunala myndigheten att bereda näringsidkare och arbetstagare tillfälle att yttra sig i ärende angående kommunal avvikelse samt sålunda utesluta tredje, fjärde och femte styckena ur lagen. Det inflytande, som genom sistnämnda bestämmelser skulle förlänas butiksföretagen oberoende av dessas inbördes förhållande med avseende å storlek, antalet anställda och företagens betydelse i övrigt för kommunens näringsliv, syntes kunna få till följd såväl att en av de större företagen med övervägande antalet arbetstagare påyrkad inskränkning av butikstiden förhindrades som att en inskränkning genomdreves till förfång för ett eller flera i orten dominerande företag. — Länsstyrelsen i Östergötlands län finner de i kapitlet örn kommunala avvikelser givna bestämmelserna onödigt komplicerade och delvis obehövliga samt vänder sig särskilt mot stadgandena i förevarande paragraf. Länsstyrelsen uttalar, att farhågorna för att befogade önskningar hos butiksföretagen örn ändrade stängningstider lämnades obeaktade av de kommunala myndigheterna vore mycket överdrivna, då butiksägarna och kommunen knappast representerade några motsatta intressen. Ville man erhålla en garanti mot ett obehörigt tillbakasättande av butiksägarnas intressen, torde en sådan enklast och bäst vinnas genom ett stadgande, att frågan i underställningsväg skulle hänskjutas till länsstyrelsens avgörande, så snart väckt förslag samlat exempelvis x/s av kommunalrepresentanternas röster. En dylik minoritet för bifall till ett allmänt önskemål hos butiksägarna torde åtminstone i de allra flesta fall kunna utan svårighet åvägabringas. Slutligen påpekar länsstyrelsen, att den ifrågavarande rätten för butiksägare att väcka förslag hos kommunalrepresentationen påkallade vissa ändringar av hithörande bestämmelser i kommunallagarna. Sistnämnda påpekande göres även av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Kooperativa förbundet och svenska choklad] abrikantfÖverängen vända sig med skärpa mot den av de sakkunniga föreslagna medbestämmanderätten för näringsidkarna i förevarande frågor samt föreslå, att bestämmelserna måtte så omarbetas, att bestämmanderätten helt förlädes till kommun och länsstyrelse på samma sätt som vore stadgat för övriga kommunala ärenden. Ifrågavarande korporationer borde dock i varje fall beredas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande. — Svenska handelsarbetareförbundet anser det urprincipiell synpunkt oriktigt att låta en korporation avgöra, huruvida en viss åtgärd vore av allmänt intresse, samt föreslår, att lagen i förevarande hänseende måtte utformas på sådant sätt, att den myndighet, som utövade kommunens beslutanderätt, bleve oberoende av affärsinnehavarnas veto. — Stadsfiskal i Stochholm slutligen understryker, att de föreslagna bestämmelserna innebure kraftig inskränkning i den fria konkurrensen. Då antalet butiker inom en kommun icke vore konstant och en ny affärsinnehavare möjligen kunde hava en annan mening angående affärstiden än företrädaren, syntes de kommunala besluten i denna del till förebyggande av upprepade framställningar örn ändringar böra givas viss bunden periodisk giltighetstid.

222 Departe-

ments-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Bestämmelse rörande kommunal avvikelse skall enligt departementsförslaget, i överensstämmelse med vad som gäller enligt nuvarande butikstängningslag oell vad som föreslagits av de sakkunniga, meddelas av den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt.

De sakkunnigas förslag att näringsidkare oell de hos dem anställda genom uttryckligt lagstadgande skulle tillförsäkras rätt att yttra sig rörande ifrågasatt kommunal avvikelse från huvudbestämmelserna i butikstängningslagen, redan innan den kommunala myndigheten fattade beslut i ärendet, finner jag väl motiverat. Vissa föreskrifter härom hava därför, i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget, upptagits i paragrafens andra stycke. Att tillfälle sedermera skall beredas dem, vilkas rätt därav beröres, att avgiva yttrande jämväl över det av den. kommunala myndigheten fattade beslutet föreskrives i 7 §.

Mot de bestämmelser rörande ett i vissa delar avgörande inflytande i fråga örn kommunala avvikelser för en opinion bland butiksägarna, vilka bestämmelser upptagits i tredje, fjärde och femte styckena av 6 § i sakkunnigförslaget, har i åtskilliga yttranden riktats en skarp kritik. Därvid har anförts, bland annat, att de föreslagna stadgandena i åtskilliga hänseenden vore oklara, att de säkert skulle visa sig vara i praktiken svåra att tillämpa samt att de innebure ett icke tillrådligt ingrepp i den kommunala beslutanderätten. Då jag anser de skäl bärande, som andragits mot införande i butikstängningslagen av ifrågavarande stadganden, hava desamma icke upptagits i departementsförslaget. Anledning till antagande, att befogade önskningar hos butiksföretagen rörande ändrad affärstid skola lämnas obeaktade av de kommunala myndigheterna, synes — såsom i vissa yttranden framhållits — icke föreligga.

7 och S §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser angående det kommunala beslutets underställning till länsstyrelse. 7 § motsvarar samma paragraf i de sakkunnigas förslag och 5 § andra stycket i gällande butikstängningslag. Mot 8 § svara samma paragraf i sakkunnigförslaget samt 6 § i gällande lag.

De sakkunniga.

Angående de materiella bestämmelserna i förevarande paragrafer av sakkunnigförslaget hava de sakkunniga anfört följande:

Enligt de sakkunnigas förslag skall liksom för närvarande ett kommunalt beslut örn ändrade tider för öppethållande automatiskt underställas länsstyrelsens prövning, och länsstyrelsen har därvid att granska icke blott de formella betingelserna för beslutets giltighet utan även dess sakliga berättigande. Den omfattning, i vilken länsstyrelse ur saklig synpunkt anser sig böra göra avvikelse från träffade kommunala beslut, torde vara rätt olika inom de olika länen. Att en befogenhet till sådan prövning bör finnas synes emellertid de sakkunniga påtagligt. Detta synes erforderligt för att garantera, att mer enhetliga synpunkter vid prövning av dessa frågor komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

göra sig gällande. De lämpliga butikstiderna inom viss kommun kunna för övrigt med hänsyn till inbördes konkurrens stå i beroende av vad som gäller inom angränsande kommuner. De sakkunniga föreslå i 8 §, att länsstyrelsen även — i motsats till vad som nu gäller — skall kunna partiellt fastställa ett kommunalt beslut och ej vara hänvisad till att helt avslå eller godtaga sådant beslut. Till de sakkunniga liava framförts önskemål i denna riktning, och de synas vara värda beaktande. Rätten att partiellt fastställa kommunalt beslut bör tydligen dock utövas med stor försiktighet.

De sakkunniga ha funnit sig böra föreslå, att även kommunala beslut, varigenom förslag örn ändring i tiden för öppethållandet avvisats, under viss förutsättning skola underställas länsstyrelse. Detta gäller, när den kommunala myndigheten avslagit förslag örn inskränkning i tiden för öppethållandet, ehuru det förelegat sådant majoritetsuttalande från butiksinnehavarna till förmån för förslaget, varom i fjärde stycket av 6 § förmäles. Detta har ansetts erforderligt för att tillgodose köpmannaintresset i dessa fall. Man har därför icke ansett de principiella och formella betänkligheter, som nog kunna anföras mot att bestämmelser örn inskränkt affärstid sålunda kunna komma till stånd utan att kommunens egna organ fattat beslut härom, böra vara avgörande.

Yttranden.

Stadsfullmäktige i Lidingö anse, att magistrats, kommunalborgmästares eller landsfiskals yttrande i ärendet borde avgivas, innan den kommunala myndigheten företoge detsamma till avgörande. — Svenska handelsarbetareförbundet och Daco ifrågasätta, örn länsstyrelsen i förevarande hänseende borde givas vidsträcktare rätt än att — i enlighet med gällande butikstängningslag — oförändrat fastställa eller ock ogilla den kommunala myndighetens beslut. Handelsarbetareförbundet tillägger, att det måhända vore lämpligt att bereda länsstyrelsen möjlighet att återförvisa ärendet, i händelse särskilda skäl för ändring av det underställda beslutet kunde anses föreligga. — Socialstyrelsen anser, att det för tydlighets skull borde utsägas i lagen, att länsstyrelsen vid sin prövning av det underställda beslutet skulle hava sin uppmärksamhet riktad på förhållanden av betydelse inom andra kommuner än den närmast berörda. — Till förebyggande i möjligaste mån av olika bestämmelser i kommuner på var sin sida örn en länsgräns föreslår stadsf skalen i Stockholm, att ett stadgande borde intagas å lämplig plats, enligt vilket vederbörande länsstyrelse skulle, innan beslut i ärendet fattades, samråda med länsstyrelsen i grannlänet.

Angående i 8 § föreslaget kungörelseförfarande anför länsstyrelsen i Kristianstads län:

För närvarande skall fastställt beslut av länsstyrelsen allmängöras genom dess införande i länskungörelserna, varemot kungörandet i ortstidning åligger vederbörande kommunala myndighet. Med hänsyn till den ökning i kostnaderna för det enligt förslaget länsstyrelse åliggande kungörelseförfarandet synes det lämpligt, att i lagrummet utsäges, vem som skall svara för kostnaderna, och örn detta anses böra åligga kommunerna, ett tillägg göres därom, att det skall ske »på vederbörande kommuns bekostnad».

Departe-

ments-

chefen.

Depart-

ments-

chefen.

224 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

I samma fråga uttala länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län, att de föreslagna bestämmelserna borde ersättas med föreskrifterna i 6 § gällande butikstängningslag.

7 § i sakkunnigförslaget Ilar med allenast de formella jämkningar, som föranletts av gjorda avvikelser från samma förslag beträffande 6 §, upptagits i departementsförslaget.

Den av de sakkunniga i 8 § föreslagna principiella avvikelsen från bestämmelserna i 6 § av gällande butikstängningslag, innebärande att länsstyrelsen tillagts rätt att även delvis fastställa den kommunala myndighetens beslut, synes mig böra godtagas. Med hänsyn till att bestämmelsen härom innefattar en ändring av tidigare lag, har jag ansett, att vad därutinnan skall gälla bör komma till direkt uttryck i den nya lagen.

I fråga örn allmängörandet av fastställt beslut synes tillräcklig anledning icke föreligga att i sak vidtaga ändring av gällande bestämmelser. Vad i paragrafen sägs örn länskungörelserna har avseende även å överståthållarämbetets kungörelser.

.9 §.

Denna paragraf överensstämmer i princip med motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget och med 7 § i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga hava förklarat, att för viss kommun gällande bestämmelser givetvis kunde ändras eller upphävas och att det läge i sakens natur, att för vidtagande av sådan åtgärd samma regler skulle gälla som för tillkomsten av sådan bestämmelse.

I yttrandena beröres ej förevarande paragraf.

De sakkunnigas förslag har med allenast formell jämkning upptagits i departementsförslaget.

10 §.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag och 14 § första stycket i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava vid denna paragraf anfört följande:

Frågan örn särskilda affärstider i köpingar och municipalsamhällen skall behandlas av deras organ. Därav följer, att beslut, som meddelas för kommunen i övrigt, icke skall gälla nu nämnda samhällen.

I svaren på de sakkunnigas enquéte år 1936 har från några håll föreslagits, att dessa samhällen icke borde äga befogenhet att självständigt besluta örn butikstiderna. Till stöd har åberopats, att på det sättet ojämna konkurrensförhållanden inom samma kommun kunna uppkomma. Regeln har dock ansetts böra bibehållas. Det ankommer på länsstyrelsen att vid sin prövning tillse, att ogynnsamma verkningar i nu nämnt hänseende icke inträda.

Kungl. Majus proposition nr 96.

225 Yttranden.

Kommunalfullmäktige i Nacka föreslå, att för butiker i köping, som icke utgjorde egen kommun, och i municipalsamhälle samma bestämmelser skulle gälla som för butiker i kommunens övriga delar. Då särskilda och synnerligen starka skäl talade för att butiker, som vore belägna inom viss del av en kommun, exempelvis i municipalsamhälle, borde medgivas undantag från vad som beslutades för kommunen i dess helhet, borde detta ske i enlighet med bestämmelserna i 5—8 §§.

Departementschefen.

Anledning synes icke föreligga till saklig ändring av de hittills gällande bestämmelserna rörande beslut örn kommunala avvikelser såvitt angår köpingar, som icke utgöra egna kommuner, och municipalsamhällen. Jag ansluter mig därför till de sakkunnigas förslag, vilket i yttrandena tillstyrkts praktiskt taget enhälligt.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall

(11 och 12 §§).

11 §.

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 11 § i sakkunnigförslaget, reglerar vissa viktiga slag av försäljning, som i större eller mindre utsträckning enligt 15 § i gällande butikstängningslag äro undantagna från denna lags tillämpning. Främst är detta fallet med kioskhandeln. Ehuru de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna hava avseende jämväl å andra försäljningsformer än kioskhandeln, har det dock synts lämpligt att belysa det nuvarande läget med utgångspunkt från denna viktiga verksamhetsgrens förhållanden.

1919 års lag och kioskhandeln.

Under denna rubrik hava de sakkunniga anfört följande:

Med hänsyn till den nuvarande butikstängningslagen kunna kioskerna uppdelas i tre särskilda grupper.

1) Trafikkiosker, alltså sådana som driva för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation och äro hänförliga under tredje stycket av 15 § i 1919 års lag. — 2) Kiosker med serveringsrätt, d. v. s. kiosker, som erhållit utskänkningsrätt enligt förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker och vilka på denna grund med större eller mindre fog pretendera en särställning enligt femte stycket av 15 § i gällande butikstängningslag. — Det må understrykas, att, i den mån de under 1) och 2) upptagna kioskerna verkligen kunna åberopa där nämnda bestämmelser i den nuvarande butikstängningslagen, för deras försäljning utom butikstid icke gäller generell begränsning till vissa varuslag och att försäljningen kan ske även inomhus. — 3) Vanliga kiosker, som endast kunna åberopa sista stycket av 15 § i 1919 års lag, enligt vilken »försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt» är undantagen från lagens reglering. Detta stadgande har tolkats på olika sätt; ej heller domstolspraxis är här fullt entydig.

Bihang till riksdagens protokoll 1989. 1 sami. Nr 96.

2882 38 15

226 Kungl. Majus proposition nr 96.

Beträffande de medgivna varuslagen torde visserligen nu få anses fastslaget, att tobaksvaror och fotografisk film icke falla under det använda uttrycket »eller dylikt»1, men en viss oklarhet beträffande de avsedda varuslagen i övrigt torde kvarstå.

Domstolarna hava i denna del tolkat bestämmelsen ganska restriktivt, men i gengäld har man givit en ganska vid innebörd åt orden »utomhus och allenast i mindre omfattning». Begeln har ansetts tillämplig i fråga örn ganska stora kiosker, stundom rent av belägna i större flervåningshus, örn blott försäljningen skett på sådant sätt, att kunden ostridigt befunnit sig utomhus. Vad som skall anses vara försäljning utomhus, torde emellertid få betraktas som tveksamt. Och det har ej ansetts hindra stadgandets tillämplighet, att kioskens omsättning visats vara större än mången medelstor inomhusbutiks.

Det faktiska läget för kioskhaiitleln.

De sakkunniga hava sökt definiera begreppet kiosk och såsom utmärkande för detta företag särskilt framhållit, att kunden befunne sig utanför själva affärslokalen. I regel försigginge försäljningen utomhus, och kiosken utgjorde en mindre fristående byggnad, som dock å andra sidan vore fast förenad med marken. Men man talade stundom örn kioskförsäljning, när det gällde trafikförsäljning inne i stationshallar och där alltså ej heller kunden befunne sig utomhus. Vidare hade det redan nämnts, att kiosker kunde vara inredda i större byggnader. Bestämningen, att kiosk skulle vara fast förenad med marken, uteslöte från kioskbegreppet den försäljning, som ägde rum i stånd, från bord eller eljest under sådana förhållanden, där försäljningsplatsen icke vore fast. Det måste dock medgivas, att de olika försäljningsformerna flöte över i varandra utan någon skarp gräns. — De nu berörda olikheterna i uppfattningssätt medförde, att de uppgifter om kioskantal m. m., som de sakkunniga sökt införskaffa, icke alltid vore väl jämförbara. En sammanställning av dessa uppgifter måste därför laborera med vissa felkällor, men detta hindrade icke, att en sådan sammanställning syntes vara av stort intresse och kunna angiva rådande tendenser.

De sakkunniga hava vidare omnämnt, att en stor del av trafikkioskerna tillhörde två varandra närstående företag, nämligen svenska pressbyrån och aktiebolaget Alga. Alla kiosker, tillhörande dessa företag, bedreve dock icke trafikförsäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstationer, och å andra sidan funnes åtskilliga trafikkiosker, som ej tillhörde de nu angivna företagen.

Angående antalet kiosker och vid dem sysselsatta personer samt omsättningens storlek hava de sakkunniga anfört:

De sakkunniga inhämtade i samband med enquéten 1936 upplysningar från ortsmyndigheterna örn hela antalet kiosker i landet. Enligt dessa uppgifter skulle antalet varit något över 4,000, varav ungefär 1,500 öppna blott sommartid. Vid efterkontroll genom myndigheterna på vissa platser bardet uppgivna antalet något ökats, men ej mycket. Från vissa intressenter har man nämnt väsentligt högre kioskantal, 8—12,000, dock utan att man härvid torde hava haft någon verklig räkning att stödja sig på. Men det torde

1 N. J. A. 1927: 658 och 1933: 706.

227 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

vara sannolikt, att en del av de ganska svårkontrollerbara kioskerna undgått myndigheterna. Med visst stöd av en tämligen nyligen utförd beräkning av svenska pressbyrån och Alga, vilken dock blott avsåg kiosker av visst slag, hava de sakkunniga trott sig böra beräkna antalet kiosker till 5 ä 6,000.

Med ledning av införskaffade uppgifter från ett 60-tal myndigheter, från kioskägareföreningar och de stora kioskföretagen har vidare beräknats, att kioskerna sysselsätta 7 ä 8,000 personer, övervägande kvinnor. Av dessa torde 4 ä 5,000 personer hava sin huvudsakliga bärgning av kioskverksamheten. Dessa siffror innefatta själva yrkesutövarna, ej familjemedlemmar som icke själva deltaga i verksamheten. Enligt myndigheternas uppgifter skulle omkring 15 procent av de sysselsatta vara mindre arbetsföra och 2—3 procent invalider. Förhållandena äro i detta avseende rätt olika å skilda orter. Detta visar också uppgifterna från kioskägareföreningarna, vilka i allmänhet ligga högre.

Beträffande omsättningen föreligga uppgifter från svenska pressbyrån och från vissa kioskägareföreningar. Med utgångspunkt från dessa efter viss reducering, som ansetts böra företagas, bär man kommit till en sannolik genomsnittlig årlig omsättning av ungefär 10,000 kronor per kiosk, alltså för hela kioskhandeln 50 ä 60,000,000 kronor årligen. Beträffande omsättningens fördelning på olika varuslag föreligga mycket varierande uppgifter, men som ett visserligen osäkert genomsnitt torde man kunna räkna med att drygt Vä av omsättningen faller på konfektyrer (sötvaror av olika slag), 1 /6 på frukt och läskedrycker tillsammans, ej fullt Vs på tobaksvaror, Vs på tidningar och tidskrifter samt återstoden på övriga varor. Kioskägareföreningarna hava oftast uppgivit, att bortåt hälften av omsättningen kommer på den tid, då de vanliga butikerna hållas stängda; för pressbyråkioskerna är motsvarande andel betydligt lägre.

Beträffande tiden för öppethållandet lämnades i socialstyrelsens redogörelse år 1933 en sammanställning av myndigheternas uppgifter från 115 orter. Den ojämförligt vanligaste stängningstiden vore kl. 22 (eller 22.3 0). Stängningstid kl. 23 eller senare rapporterades blott från 9 orter. Men den uppgivna stängningstiden gällde i allmänhet lika vardag och söndag. De uppgifter, som inkommit till de sakkunniga, gåve också övervägande vid handen, att kl. 22 vore den vanliga stängningstiden.

Nettoarbetstiden för de anställda vore enligt en del till socialstyrelsen inkomna uppgifter från såväl arbetsgivare som anställda i Stockholm med omnejd ungefär 54 timmar i veckan. Kioskägareföreningarna hade till de sakkunniga uppgivit arbetstider från 48 till 60 timmar i veckan.

Önskemål beträffande kioskliamleln.

De sakkunniga hava angående svaren på sin enquéte år 1936 anfört följande:

Dessa visa en mycket stark opinion för en strängare reglering av kioskliandeln. Den reglering, som avgjort omfattats med största sympatierna, var en linje, som skisserats å frågeformulären och enligt vilken frånsett tidningsförsäljning endast trafikkiosker skulle få hålla öppet utöver de vanliga butikstiderna. Det övervägande åberopade skälet för ingripande mot kioskerna var hänsyn till den vanliga butiksliandeln och kioskernas missbruk av den nuvarande företrädesställningen genom försäljning av t. ex.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tobaksvaror efter den för butiker gällande stängningstiden. Aven sociala skäl hava åberopats.

Motståndarna till en reglering å andra sidan framhäva allmänhetens intresse av bekväm tillgång på kioskvarorna. Det anföres, att kioskerna i stor utsträckning representera en tillfällighetskonsumtion, som icke skulle kunna överföras till de vanliga butikerna. Vissa förslag hava framförts om att kioskerna skulle givas laglig rätt att sälja tobaksvaror under hela tiden för öppethållandet. Vissa uppgiftslämnare anföra de ekonomiska konsekvenserna för kioskinnehavarna och deras leverantörer av ett ingripande mot kioskerna, och från några håll framföres bekymmer för därav orsakad arbetslöshet och behov av fattigvård.

Kioskägareföreningarna framhålla i stort sett de nu återgivna synpunkterna. Försäljningen av tobaksvaror anses visserligen icke vara så lönande i och för sig men hava stor indirekt betydelse för affärens bärighet; tobaksförsäljningen leder till försäljning av andra varor. Det för kioskerna mest ödesdigra skulle dock vara en begränsning till de vanliga butikstiderna. Då skulle företagen i stor utsträckning få slå igen.

Det må här anmärkas, att det 60-tal myndigheter, som lämnade mer ingående uppgifter örn kioskhandeln, visserligen övervägande anse, att en begränsning till vanlig butikstid — utom för trafikkioskerna — skulle leda till stor indragning av kiosker. Anmärkningsvärt är dock, att ungefär 2/s av myndigheterna icke befara detta. Det gäller i sistnämnda fallet mestadels myndigheter på landsbygden. Dessa äro också övervägande optimistiska beträffande möjligheterna för de i kioskhandeln sysselsatta att få annat arbete. Man framhåller att dessa mestadels äro yngre kvinnor, som lätt kunna få hushållsarbete. Myndigheterna i städerna hava härom lämnat mycket varierande svar, i hög grad beroende på om invalider och mindre arbetsföra sysselsättas i kioskerna i större utsträckning.

Kringföringsh andeln.

Sista stycket av 15 § i 1919 års lag kunde även hava betydelse för kringföringshandeln, i den mån denna nämligen avsåge de här åsyftade varuslagen samt skedde utomhus och i mindre omfattning. I viss utsträckning torde sådan handel bedrivas utom vanlig butikstid; så t. ex. försäljning av glass och andra konfektyrer i städer, å badplatser o. s. v.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas, att svenska mejeriernas riksförening i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarar sig förutsätta, att ett godtagande av förslaget icke förhindrade, att glass försåldes utomhus, även om glassen icke vore tillverkad av försäljaren.

Angående resultatet i denna del av sin enquéte år 1936 hava de sakkunniga anfört, att så gott som alla köpmannaföreningar, som besvarat frågan, framfört önskemål örn reglering av kringföringshandeln. Även andra grupper av uppgiftslämnare hade, ehuru i mindre utsträckning, framfört förslag i samma riktning. Anhängarna av en sådan reglering hade i allmänhet önskat direkt förbud mot kringföringshandeln eller åtminstone dess reglering även såvitt avsåge vanlig butikstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

229 Siikki! n n i^försl aget.

Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

Sina synpunkter på spörsmålet huruvida och på vad sätt kioskernas affärstid borde regleras hava de sakkunniga sammanfattat sålunda:

När det gäller att avgöra, om kioskhandeln även i framtiden bör få en särställning i fråga örn försäljningstiden, äro de sakkunniga av den uppfattningen, att det nuvarande tillståndet är i hög grad otillfredsställande och icke bör bibehållas. Kioskhandelns utveckling har delvis skett vid sidan av lagen, och det kan icke finnas anledning att så starkt som för närvarande gynna kiosken såsom försäljningsform i förhållande till de vanliga butikerna.

Men å andra sidan hava de sakkunniga icke kunnat undgå att taga hänsyn till allmänhetens behov och önskemål i denna del. Sedan konsumenterna nu en gång vant sig vid att utom butikstid kunna tillhandla sig vissa varor i kioskerna, skulle det säkerligen väcka stort missnöje, om denna möjlighet helt borttoges. Trots att så många uppgiftslämnare förordat en begränsning till de vanliga butikstiderna för alla kiosker utom trafikkioskerna, har man icke ansett sig kunna förorda ett så strängt ingripande. Men allmänhetens intresse kan blott anses vara särskilt stort och berättigat i fråga örn sådana varor, som äro avsedda för omedelbar och mer tillfällig konsumtion och som äro av ömtålig beskaffenhet eller eljest ej lämpligen kunna inköpas på förhand. Vid sidan härav måste dock tagas i betraktande, att en rikligare varusortering kan vara erforderlig för kiosker, som skola fylla den resande allmänhetens behov, och i viss mån även för kiosker å nöjes- och badplatser m. m.

Men en grundläggande utgångspunkt för de sakkunniga har varit, att rätten att sälja vissa varor utom butikstid efter särskilt tillstånd bör begränsas så långt det kan ske utan men för allmänheten. Vidare synes det som regel icke finnas någon anledning att sträcka sig längre än vad som är lagligen tillåtet enligt den nuvarande butikstängningslagen. Denna synpunkt får sin särskilda betydelse, när det gäller de vanliga kioskernas rätt att sälja tobaksvaror.

Vid närmare övervägande av de här uppkomna frågorna hava de sakkunniga kommit till det resultatet, att regleringen av kioskhandeln icke kan göras schematiskt utan måste taga hänsyn till de skiftande förhållandena. Men under sådana förhållanden kan svårligen en tillräckligt smidig lösning vinnas blott genom att i lagen särskilja olika kategorier. Rätten att hålla öppet under annan tid än den, som är medgiven för vanliga butiker, bör i stället i varje särskilt fall göras till föremål för prövning av kompetent myndighet.

De sakkunniga hava härefter erinrat örn att 11 § i sakkunnigförslaget spände över ett långt vidsträcktare område än enbart kioskhandeln, vars försäljning utom butikstid dock hade den största betydelsen i praktiken. Paragrafen kunde få tillämpning även på den försäljning, som ägde rum i vanliga inomhusbutiker, örn i visst fall alldeles särskilda skäl skulle tala för att giva viss eller vissa butiker längre försäljningstid än vad som kunde beredas enligt de direkta lagreglerna och genom kommunala beslut. Bestämmelserna kunde få betydelse även för den icke från kiosk bedrivna

230 Kungl. Majus proposition nr 96.

utomhushandeln, vare sig det gällde försäljning från stånd, bord m. m. eller genom kringföring. Däremot torde 11 § rätt sällan få tillämpning beträffande handel från utomhusautomater, enär de i praktiken viktigaste formerna av denna handel enligt 2 § ställdes helt utanför butikstängningslagen. Det skulle för övrigt erinras, att sistnämnda paragraf från lagens tillämpning undantoge även vissa andra slag av handel.

Yttranden.

I flertalet yttranden, däri förevarande reglering behandlats, instämmer vederbörande myndighet eller organisation i vad de sakkunniga sålunda uttalat. Mer eller mindre skiljaktiga meningar anföras emellertid från några håll.

Sålunda beklagar länsstyrelsen i Jämtlands län, att de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå en enhetlig reglering av kioskhandeln, vilken reglering skulle bliva till fördel för alla därav intresserade parter. Länsstyrelsen tillägger emellertid, att de villkor för öppethållande av kiosk, som uppställdes i 3 mom. andra stycket 1) av förevarande paragraf, torde bidraga till att flertalet kiosker komme att inskränka försäljningen till där angivna varuslag. — Västergötlands köpmannaförbund och kommunalfullmäktige i Undersåker uttala, att rättighet till utsträckt affärstid för annan kioskhandel än vid trafikhållplatser endast i rena undantagsfall borde beviljas. — Skånes handelskammare anser det redan av lagtexten tydligt böra framgå, att tillstån dsgivningen skulle hållas inom snäva gränser. — Svenska tidningsutgivareföreningen finner däremot, att den av de sakkunniga föreslagna regleringen av kioskhandeln och kringföringshandeln med tidningar innebure ett olämpligt ingrepp i detaljhandelns frihet. Örn man liksom de sakkunniga medgåve, att kiosk- och kolportörverksamliet efter vanlig butikstid vore ur allmänhetens synpunkt erforderlig, borde det icke möta större svårighet att i lagen generellt angiva de villkor, under vilka sådan handel finge bedrivas. — Svenska stadsförbundet påpekar, att förevarande paragraf gåve en knappast avsedd möjlighet för varje enskild näringsidkare i en bransch, beträffande vilken väckt fråga örn annan affärstid än den vanliga blivit av kommunalrepresentation och länsstyrelse avslagen, att hos länsstyrelsen begära tillstånd till sådan affärstid.

Ben beslutande myndigheten m. ni. [1 moni.].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att de av flera skäl icke funnit lämpligt att låta prövningen av frågan, örn tillstånd borde givas, ankomma på de kommunala myndigheterna; bland annat skulle omgång och tidsutdräkt bliva följden. De sakkunniga hade övervägt, örn icke prövning i första instans skulle kunna anförtros magistrat, kommunalborgmästare eller landsfiskal. Det hade dock ansetts önskvärt, att behandlingen av här ifrågavarande ansökningar redan från början skedde efter enhetliga synpunkter beträffande större områden. Eljest skulle lätt ojämnheter och därmed orätt-

231 Kungl. Majds proposition nr 96.

visa konkurrensförhållanden kunna uppstå. Ehuru genom de sakkunnigas förslag ganska omfattande nya arbetsuppgifter skulle läggas på länsstyrelserna, som redan ansåges vara alltför arbetstyngda, hade de sakkunniga ej ansett sig kunna förorda något annat alternativ. Det hade dock synts lämpligt, både med hänsyn till sökanden och för att underlätta länsstyrelsens prövning, att ansökning ingåves till vederbörande magistrat, kommunalborgmästare eller landsfiskal, som sedan insände ansökningen med eget utlåtande, sedan erforderlig utredning verkställts. Ett stadgande i denna riktning hade därför upptagits i tredje stycket av 1 mom. Vidare hade föreskrivits, att ansökningen skulle innehålla uppgift om den tid och de varuslag, som framställningen avsåge, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållande respektive försäljning skulle äga rum.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Ostergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Örebro samt Västmanlands län påpeka, att det av de sakkunniga föreslagna tillståndsförfarandet komme att icke oväsentligt öka länsstyrelsernas arbetsbelastning. Länsstyrelsen i Södermanlands län tillägger, att det med hänsyn till de detaljerade bestämmelserna i förevarande paragraf icke torde vara förenat med några olägenheter, att tillståndsprövningen i städerna uppdroges åt magistrat eller kommunalborgmästare. Samma uttalande göres av magistraten i Sölvesborg. Länsstyrelsen i Kronobergs län och poliskammaren i Malmö anse, att sådan prövning utan våda kunde anförtros även landsfiskalerna. Länsstyrelserna i Ostergötlands och Kristianstads län finna, att prövningsrätten, åtminstone i städerna, kunde i första hand tilläggas de lokala polismyndigheterna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig däremot icke vilja ifrågasätta någon ändring av lagförslaget i denna del. Stadsfullmäktige i Uppsala anse, att prövningen av ifrågavarande ärenden, vad anginge magistratsstäder, utan olägenhet kunde anförtros magistraten. Fullmäktige åberopa som skäl härför bland annat, att redan nu tillstånd till utomhusförsäljning i mindre omfattning meddelades av magistraten med stöd av ordningsstadgan för rikets städer. Poliskammaren i Norrköping förordar, att förevarande frågor i första instans skola prövas av poliskammaren i städer, där sådan finnes.

Stadsfiskalen i Visby föreslår ett tillägg i 1 mom. tredje stycket av innehåll, att i stadgandet avsedd ansökan skulle i stad av magistraten eller kommunalborgmästaren remitteras till hälsovårdsnämnden och stadsfiskalen eller, örn denne vore befriad från all befattning med polisväsendet, till den som närmast under polischefen hade tillsyn över polisen, samt att dessa sistnämnda myndigheters yttranden skulle biläggas ansökningshandlingarna vid dessas insändande till länsstyrelsen. — Stadsfullmäktige i Örebro anse, att förslaget innebure ett betänkligt undanskjutande av det kommunala inflytandet. En ifrågasatt utsträckning av affärstiden kunde vara mindre önskvärd ur kommunal synpunkt och kommunen syntes därför ej böra

232 Kungl. Majus proposition nr 96.

lämnas alldeles utan inflytande vid avgörandet av dylika frågor. — Kommunalfullmäktige i Undersåker uttala, att länsstyrelsen innan besluts fattande borde låta böra såväl kommunalrepresentationen som polismyndigheten i den berörda kommunen. — Stadsfullmäktige och poliskammaren i Malmö ifrågasätta, örn det icke vore lämpligt, att den myndighet, som skulle utöva tillsyn å lagens efterlevnad, enligt sakkunnigförslaget yrkesinspektionen, lämnades tillfälle avgiva yttrande rörande framställningar örn utsträckt affärstid, som icke blott avsåge tillfälliga tillstånd.

Gentemot stadgandet i 1 mom. andra stycket, att ansökan örn tillstånd till utsträckt affärstid skulle innehålla bland annat uppgift örn de varuslag, som framställningen avsåge, anmärker stadsfiskalen i Stockholm, att för ett varuhus, som saluförde tusentals artiklar, en uppräkning av dessa torde vara fullständigt meningslös. I viss utsträckning växlade även varuslagen med årstiderna.

Hinder för bifall till framställning' om utsträckt affärstid i vissa fall [2 morn.].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att bland de villkor för erhållande av tillstånd, som i förevarande stadgande uppställdes, presumerad lämplighet att utöva verksamheten vore av särskild vikt. Därigenom angåves, att beviljande av tillstånd förutsatte, att sökanden vore en person, som kunde antagas fullt ställa sig till efterrättelse vad som i samband med ett medgivande ålåge honom. Särskilt kunde ur denna synpunkt anledning att avslå en ansökning föreligga, örn sökanden tidigare dömts för förseelse mot butikstängningslagen.

"Vidare hava de sakkunniga förklarat, att de icke i själva lagen ansett sig böra ställa krav på att sökanden skulle personligen sköta försäljningen eller att av honom anlitade biträden skulle godkännas av länsstyrelsen. Visserligen funnes det omständigheter, som talade för detta, men kravet hade ansetts vara för strängt, bland annat med tanke på att sökanden oförutsett kunde behöva byta biträden eller anlita tillfälligt sådant. Örn i detta sammanhang missförhållanden skulle inträda, funnes ju alltid möjligheten enligt 4 mom. första stycket att indraga tillståndet. Det nu sagda hindrade naturligtvis icke, att länsstyrelsen kunde såsom villkor för tillståndet föreskriva, att försäljningen skulle bedrivas av sökanden själv. Detta kunde i vissa fall kanske anses lämpligt. Men enligt lagförslaget funnes i och för sig intet hinder för att tillstånd meddelades ett bolag eller en förening; här ifrågavarande verksamhet bedreves ju för närvarande i rätt stor utsträckning i denna form.

Yttranden.

Till förevarande stadgande föreslår länsstyrelsen i Värmlands län det tilllägg, att ansökningen skulle åtföljas av bevis, att sökanden i föreskriven ordning anmält firma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

233 De allmänna riktlinjerna för prövning av ansökningar [3 moni.].

De sakkunniga.

I denna del hava de sakkunniga anfört följande:

När det gäller att bedöma, huruvida med hänsyn till verksamhetens art det sökta tillståndet lämpligen bör beviljas, hava de sakkunniga i lagförslaget intagit detaljerade anvisningar örn de grundsatser, som böra tjäna till ledning vid prövningen. Detta har skett för att vinna garantier för att över hela landet en enhetlig behandling av dessa frågor kommer till stånd. Den hittillsvarande erfarenheten av den varierande praxis, som blivit följden av de knapphändiga bestämmelserna i 1919 års lag, har synts tala för lämpligheten av en sådan metod. Man har icke förbisett, att denna kan vara förenad med den risken, att de givna specialreglerna i ett eller annat fall kunna verka otillfredsställande, då det ju är svårt att på förhand tänka sig in i alla uppkommande situationer. Men man har icke ansett denna olägenhet så betydande, att man bort inskränka sig till mer generella regler. Det har även varit föremål för övervägande, om man icke skulle kunna nöja sig med att i lagtexten intaga bemyndigande för Kungl. Majit att föreskriva riktlinjerna för länsstyrelsernas prövning, så att specialbestämmelserna intoges i administrativ författning i stället för i lagen och på det sättet lättare kunde ändras. De sakkunniga hava dock funnit det åt alla håll mest klargörande vara att giva de hithörande reglerna i själva lagen.

Såsom allmän ledsats för prövningen uppställes, att vid bedömandet hänsyn bör tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen. Allmänhetens och konkurrenternas intressen skola alltså vägas mot varandra. Och den principiella huvudregeln är, att tillstånd endast bör givas, örn denna prövning giver vid handen, att synnerliga skäl föreligga för bifall till framställningen. I och för sig skall alltså tillstånd blott beviljas i undantagsfall och under förutsättning av alldeles speciella skäl.

* De sakkunniga hava härefter erinrat örn att angivna regel icke gällde utan inskränkning. Särskilda föreskrifter hade nämligen givits beträffande fem i detta sammanhang särskilt viktiga former för verksamhet, nämligen den typiska kioskhandeln [andra stycket 1)], försäljning å inhägnat område i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt [andra stycket 2)], trafikförsäljning [andra stycket 3)]. försäljning utomhus av varm korv [andra stycket 4)] samt öppethållande av de s. k. konstgallerierna [andra stycket 5)]. I dessa fall vore förutsättningarna för beviljande av tillstånd åtminstone delvis väsentligt mildare.

Yttranden.

Överståthållarämbetet finner det nödvändigt, att klarare riktlinjer för dispensgivandet uppdroges än de i 3 momentet föreslagna. Då allmänheten alltid hade gagn av butiks öppethållande under längre tid än den enligt lag regelmässiga samt medgivandet av en undantagsställning i förevarande avseende åt viss eller vissa näringsidkare alltid måste förorsaka olägenhet för andra, torde det bliva så gott som omöjligt för länsstyrelsen att avgöra, när synnerliga skäl förelåge. — Länsstyrelsen i Värmlands län anser det böra angivas,

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

att skälighetsprövning skulle äga rum även i de med 1)—5) i andra stycket betecknade fallen.

Socialstyrelsen förordar, att i 11 § skulle införas en bestämmelse, som ålade länsstyrelsen att vid prövning av ansökningar örn utsträckt affärstid för kiosker tillämpa sådana principer, att personer, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder vore i särskilt behov av försäljning genom kioskrörelse, ägde företräde. Länsstyrelsen borde även särskilt aktgiva på att icke större företag sloge under sig kioskhandeln och bleve de verkliga intressenterna i rörelsen.

Den typiska kioskhandeln [3 inom. andra stycket 1)].

De sakkunniga.

Angående det enligt sakkunnigförslaget tillåtna varusortimentet — konfgktyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor — hava de sakkunniga anfört följande:

Det är just dessa varor, som äro de vanligaste kioskvarorna, och de uppräknade varuslagen utgöra vidare huvudparten av de varor, som kunna anses hanförliga under den flera gånger berörda bestämmelsen i sista stycket av 15 § i 1919 års lag. Och de här angivna varorna äro vidare just sådana för omedelbar och mer tillfällig konsumtion avsedda varor, vilka i allmänhetens intresse böra finnas lätt tillgängliga även under kvällar och söndagar. Det har därför stadgats att kioskförsäljning av sådana varor må medgivas, örn icke särskilda skäl tala i annan riktning.

Den milda bedömningen enligt punkt 1) gäller dock endast till förmån för försäljningsställe, som under hela försäljningsdagen endast saluför de angivna varuslagen, och motsvarande gäller vid försäljning annorledes än från särskilt försäljningsställe. Örn även andra varor saluhållas å försäljningsstället eller av försäljaren under den tid, då vanliga butiker få hålla öppet, blir frestelsen stor att även under den utsträckta tiden tillhandahålla dessa varor. Här liksom i andra fall hava de sakkunniga sökt komma ifrån sådana bestämmelser, enligt vilka försäljning under viss tid får bedrivas i fråga örn vissa varor men icke beträffande andra, som dock finnas på platsen och säljas under annan tid. För söndagshandeln enligt 4 § har man visserligen nöjt sig med den mildare bestämmelsen, att dessa varor i så fall skola vara undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna. Men denna reglering har där blott tillgripits såsom en nödfallsåtgärd och i betraktande av att det endast gäller försäljning ett par timmar en enstaka veckodag. Situationen i det fall, varom nu är fråga, är en helt annan och möjligheterna till missbruk långt större. För övrigt kan det med fog sägas, att man knappast Ilar anledning att beträffande försäljningstiden så starkt gynna de kiosker m. m , som icke nöja sig med de uppräknade varorna utan vilja hava en rikligare varusortering för att under vanlig butikstid kunna i vidgad omfattning konkurrera med den egentliga butikshandeln. Örn kioskerna vilja komma i åtnjutande av utsträckt affärstid enligt denna punkt, få de begränsa sig till de uppräknade varorna. Det står dem fritt i och för sig att sälja vilka varor som helst, men då få de i gengäld i regel nöja sig med de vanliga butikstiderna.

De sakkunniga hava erinrat örn att vad som sagts örn kiosk även gällde stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe. Någon anledning att här

235 Kungl. Majus proposition nr 96.

draga upp en gräns, som alltid måste bliva i viss mån artificiell, syntes icke föreligga. Vad beträffade motsvarande försäljning annorstädes än från särskilt försäljningsställe, hade man däremot ansett sig böra ställa strängare krav. I sådant fall skulle tillstånd blott givas, örn särskilda skäl därtill vore.

Angående stängningstiden för förevarande slag av försäljningsställen hava de sakkunniga härefter yttrat:

Tillstånd enligt denna punkt bör i regel icke avse öppethållande eller försäljning efter kl. 22; detta såväl beträffande söckendag som sön-och helgdag. För den vanliga försäljningen i kiosk m. m. synes denna tid tillräcklig och överskrides för närvarande endast mera sällan. Även ur ordningssynpunkt är en dylik begränsning önskvärd. I undantagsfall kan dock länsstyrelsen träffa avvikande reglering. Här må erinras, att övriga punkter i detta moment icke innehålla några tidsbestämningar. Det har ej ens ansetts böra föreskrivas, att öppethållande eller försäljning ej skall få ske å sön- eller helgdag kl. 11—13. En sådan begränsning skulle i vissa fall kunna vara till olägenhet.

Slutligen hava de sakkunniga förklarat, att det kunde ifrågasättas, örn länsstyrelses prövning vore erforderlig beträffande den i denna punkt avsedda försäljningen från kiosker, enär det här i viss mån torde bliva regeln, att utsträckt försäljningstid medgåves. Länsstyrelsens prövning fyllde dock även i detta fall en viktig funktion, bland annat därigenom att en granskning av sökandens kvalifikationer kunde vidtagas och att medgivandet kunde indragas vid missbruk.

Yttranden.

I ett stort antal yttranden har förevarande stadgande behandlats.

Sveriges kioskidkares riksförbund framhåller med skärpa, att den av de sakkunniga föreslagna regleringen skulle betyda ruin för de flesta privata kioskägarna. Kioskhandel vore för närvarande en god affär endast på sådana platser, där enligt sakkunnigförslaget trafikkiosker skulle få finnas. På nästan alla andra platser skulle en inskränkning av tiden för öppethållandet — det förtjänade påpekas, att cirka 50 procent av kioskernas omsättning hänförde sig till den tid, då de vanliga butikerna liölles stängda — eller uti möjligheten att försälja särskilt tobaksvaror få betydande verkningar. Sålunda skulle, därest sakkunnigförslaget oförändrat godtoges, minst hälften av kioskerna bliva tvungna att stänga. Lågt räknat bleve därigenom 3,000 kioskidkare och deras anhöriga utan existensmöjlighet. Ett stort antal kioskägare vore invalider, åldringar och sjuklingar, vilka under inga förhållanden skulle kunna erhålla annan utkomst. I anledning av det anförda hemställde förbundet, att alla kiosker måtte erhålla samma ställning som den för trafikkioskerna föreslagna. — Stadsfullmäktige och magistraten i Arboga framhålla lämpligheten av att de i förevarande stadgande avsedda kioskerna med hänsyn till allmänhetens intresse även framdeles tillätes hålla öppet på samma sätt som nu. — Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter beträffande den vanliga kioskhandeln, huruvida ej såsom ytterligare villkor för öppethållande efter den ordinära affärstiden borde föreskrivas, att kiosken icke finge å

236 Kungl. Majus proposition nr 96.

söckendag öppnas förrän förslagsvis klockan 15. I gengäld borde den regelmässiga stängningstiden sättas en timme senare, än de sakkunniga föreslagit, eller sålunda till klockan 23. Därigenom skulle enligt länsstyrelsens uppfattning allmänhetens berättigade intressen bättre tillgodoses och butikshandeln beredas ett mera effektivt skydd än enligt sakkunnigförslaget. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att sakkunnigförslaget innebure ett faktiskt generellt medgivande för kioskerna att hålla öppet tre timmar efter de konkurrerande fasta butikernas lagligen anbefallda stängningstid. Om tillstånd till idkande av kioskhandel hnge prövas efter behov och lämplighet — en föreskrift, vars lagfästande länsstyrelsen livligt ville tillstyrka — vore mindre att säga örn den föreslagna bestämmelsen, men under nuvarande förhållanden ansåge länsstyrelsen densamma icke välbetänkt. Länsstyrelsen föreslår därför, att förevarande stadgande måtte utgå. — Svenska småföretagares riksförbund och fotografihandlarnas riksförbund anse, att andra undantag från lagens reglering än de i 2 § omnämnda icke borde göras. — Sveriges tobakshandlares riksförbund finner, att de sakkunniga vid regleringen av den vanliga kioskhandeln fäst alltför stort avseende vid allmänhetens förmenta intresse. Allmänhetens förseende med varor, avsedda för omedelbar och mera tillfällig konsumtion, utom butikstid syntes kunna ske genom butiksinnehavarnas utomhusautomater i fråga örn sötsaker och tobaksvaror samt genom gatukolportaget beträffande tidningar och tidskrifter. Förbundet förordar sålunda i första hand, att de vanliga kioskerna helt måtte jämställas med de egentliga butikerna. Därest de kiosker, som endast förde typiska kioskvaror, dock ansåges skola gynnas genom särskild försäljningstid, syntes intet vara att erinra mot de i förevarande stadgande uppräknade varuslagen. Även Hallands och Norrbottens köpmannaförbund hemställa, att de vanliga kioskernas affärstid måtte inskränkas till den för butiker tillåtna.

Såsom under 2 § 1) omnämnts hemställa ett stort antal frukt- och konfektyrhandlare i gemensamt yttrande, att försäljning till avhämtning av bagerioch konditorivaror samt färsk frukt ej skulle få ske å annan tid än då butikerna i allmänhet ägde hålla öppet, eller alternativt att sådana specialaffärer, som uteslutande försålde de i 11 § 3 mom. andra stycket 1) i sakkunnigförslaget uppräknade kioskvarorna, skulle jämställas med de i detta lagrum åsyftade kioskerna. Som skäl till senare delen av sin hemställan åberopa ifrågavarande handelsidkare, att konkurrensförhållandena mellan sagda specialaffärer och kiosker med de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående affärstiden skulle bliva mycket ojämna, då kioskerna arbetade med lägre omkostnader än frukt- och konfektyraffärerna, vilka särskilt i städerna hade dryga butikshyror samt betydande kostnader för en långt driven hygienisk inredning och perfekt kundservice. — Åberopande i huvudsak samma skäl som nämnda frukt- och konfektyrliandlare uttala länsstyrelsen i Göteborgs och Hohus län samt handelskammaren i Göteborg, att butiker, där under hela försäljniugsdagen endast konfektyrer, tillverkade alkoholfria drycker och färsk frukt saluhölles, borde få samma ställning i avseende å rätt till öppethållande, som i förevarande stadgande tillerkänts kioskhandeln. — Kommers-

237 Kungl. Majus proposition nr 96.

kollegium förklarar sig icke hava något att erinra mot den av sagda länsstyrelse och handelskammare föreslagna ordningen, därest de butiksanställdas arbetstid reglerades. — Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt Göteborgs köpmannaförbund anse, att den fasta handeln helt — även beträdande det medgivna varusortimentet — borde likställas med i förevarande lagrum avsedda kiosker. — Svenska chokladfabrikant för eningen uttalar, att skillnaden mellan kioskhandel och butikshandel i begränsad mening enligt sakkunnigförslaget i realiteten bestämdes genom varusortimentet, medan butikernas yttre form bleve en mera underordnad fråga. Föreningen ifrågasätter, örn det icke vore mest konsekvent att låta dessa yttre kännemärken, »kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe», bortfalla ur lagtexten. —- Speceriminuthandlareföreningen i Göteborg uttalar däremot sin tillfredsställelse med sakkunnigförslaget i denna del och motsätter sig bestämt, att frukt- och konfektyraffärer skulle helt eller delvis jämställas med de vanliga kioskerna, då sagda affärer numera sålde åtskilliga av speceribranschens varor.

Beträffande förteckningen å de till försäljning i enlighet med förevarande stadgande medgivna varuslagen föreslår socialstyrelsen1, att tobaksvaror måtte däri upptagas, samt anför som skäl härtill följande:

Ett sådant medgivande kan möjligtvis bliva till visst förfång för innehavare av tobaksaffärer, vilka icke tillåtas idka försäljning på utsträckt affärstid. Den utom den vanliga butikstiden bedrivna kioskhandeln torde väl dock, vad beträffar tobaksvaror samt frukt och konfektyrer m m., i väsentlig mån avse en konsumtion, vilken över huvud icke skulle lia ifrågakommit, om icke tillfälle genom denna kioskhandel erbjudits. Det torde i varje fall näppeligen kunna förmodas, att den minskning av en eljest påräknelig omsättning, som de egentliga tobaksaffärerna kunna få vidkännas genom åt kioskerna lämnat tillstånd att sälja tobaksvaror, kan bliva av en storleksordning, som svarar mot den extra omsättningen från dessa kiosker på kvällar och söndagar. Det må jämväl erinras örn att vanliga kiosker redan för närvarande till en mycket väsentlig del i själva verket äro försäljningsställen för tobaksvaror även utom den vanliga butikstiden, låt vara att detta sakförhållande i många fall har sin grund i en oriktig tillämpning av gällande lagbestämmelser. Av de uppgifter, som lämnas i det remitterade betänkandet, framgår det också uppenbart, att den för dessa kiosker nu av de sakkunniga föreslagna regleringen skulle komma att mycket kännbart drabba ett stort antal kioskägare, vilkas försörjningsmöjligheter i övrigt ofta torde vara synnerligen begränsade. Det torde på goda grunder kunna betvivlas, att den vanliga butikshandeln i någon motsvarande grad skall kunna vinna på denna reglering.

Municipalfullmäktige i Kiruna och kommunalfullmäktige i Starrkärr göra i denna del samma uttalande som socialstyrelsen. lin minoritet inom socialstyrelsen2 är av den skiljaktiga meningen, att tobaksvaror icke borde få saluhållas i de kiosker, som enligt förevarande stadgande tillädes rätt att hålla öppet utöver vanlig affärstid. — Kommerskollegium, kooperativa förbundet och svenska tidningsutgivar ef öreningen anse, att i varuförteckningen borde upp-

1 En majoritet inom styrelsen, nämligen herrar Hansson, Hagman, Bexelius och Nyström.

' Herrar Bergsten. Bergström och Wangson.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

tågås även tobak och böcker. — Handelskammaren i Göteborg hemställer, att tobaksvaror måtte upptagas bland de tillåtna varuslagen, samt uttalar, att följden av den av de sakkunniga föreslagna ordningen torde bliva, att kioskägarna tvingades att å samma ställe öppna två kiosker, den ena för försäljning av tobaksvaror och andra kioskvaror till kl. 19, efter vilken tid försäljningen av tobaksvaror fortsatte från automat, och den andra för försäljning enbart av de varor, som av de sakkunniga hänförts till kioskvaror. Att någon fördel för andra än tobaksaffärerna icke skulle vinnas med en sådan anordning vore uppenbart. Sagda handelskammare och Göteborgs köpmannaförbund anse vidare, att i varuförteckningen — med hänsyn till blomsterhandelns respektive mjölkhandelns intressen — icke skulle upptagas levande blommor och av alkoholfria drycker endast tillverkade sådana. Överståthållarämbetet gör enahanda uttalande beträffande levande blommor samt speceriminuthandlareföreningen i Göteborg beträffande de alkoholfria dryckerna. Överståthållarämbetet ifrågasätter emellertid, örn varuförteckningen icke borde kompletteras med vissa matvaror, exempelvis bredda smörgåsar. Länsstyrelsen i Hallands län anser — med hänsyn till frukt- och konfektyrhandlarnas berättigade intressen — att konfektyrer och färsk frukt måtte uteslutas ur varuförteckningen. Länsstyrelsen i Jämtlands län slutligen föreslår, att det av sanitära skäl och med hänsyn till stadgandet i 2 § 6) måtte beträffande konfektyrer föreskrivas, att förevarande undantagsbestämmelse endast skulle gälla konfektyrer i förpackning.

Försäljning i samband med nöjestillställniug, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt [3 mom. andra stycket 2)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava föreslagit, att förevarande stadgande endast borde avse det fall, att försäljningen ägde rum å inhägnat område och sålunda åtminstone i huvudsak vore avsedd endast för den allmänhet, som bevistade nöjestillställningen, idrottstävlingen o. s. v. Detta hade ansetts erforderligt för att hindra en alltför omfattande tillämpning av stadgandet. Härvid skulle vanligen få försäljas konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor samt därjämte andra matvaror och tobaksvaror. I speciella fall kunde länsstyrelsen medgiva försäljning av andra varuslag än de uppräknade, t. ex. badartiklar. Stadgandet hänförde sig till alla slag av försäljningsställen, och länsstyrelsen hade fri prövningsrätt beträffande tiden för öppethållandet.

Yttranden.

Stockholms stads idrottsstyrelse hemställer i en till chefen för socialdepartementet den 3 december 1937 inkommen skrivelse, att sådant undantag från lagens tillämpning, som för närvarande gällde för försäljning vid järnvägsstation, måtte föreskrivas även beträffande försäljning vid allmänna badinrättningar, camping- och friluftsanläggningar samt idrottsplatser. — Skånes handelskammare anser — med hänsyn till det uttalande i de sakkunnigas motivering, att rätten till varuförsäljning utom butikstid borde begränsas så långt det kunde ske utan men för allmänheten — att den rätt till för-

Kungl. Majus proposition nr 96.

säljning av »andra matvaror», som meddelats i förevarande stadgande, endast borde avse sådana matvaror, som vore betingade av stadgandets speciella syfte och sålunda avsedda att ensamma för sig omedelbart konsumeras. Under »andra matvaror» borde alltså ej få inbegripas exempelvis konserver, specerier m. m. men väl kex, glass och liknande matvaror.

Såsom vid behandlingen av 2 § 5) anmärkts, ifrågasätta länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län, örn icke ett förtydligande borde göras på så sätt, att bestämmelserna i sagda lagrum och i förevarande stadgande icke komme i strid med varandra. Länsstyrelsen i Kristianstads län tilllägger, att, då sistnämnda bestämmelse enligt de sakkunnigas motivering skulle gälla endast försäljning å inhägnat område och friluftsbad sällan torde vara inhägnade, densamma borde omformuleras.

Traflkförsäljning [3 morn. andra stycket 3)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava vid detta stadgande anfört bland annat följande:

Med fog har riktats anmärkning mot att tredje stycket i 15 § av 1919 års lag blott avser försäljning å stationer för vissa trafikmedel. De sakkunniga hava sökt giva regeln en mer generell avfattning. Den gäller enligt lagförslaget försäljning i direkt anslutning till station för mer betydande järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjö- eller lufttrafik. Av uppräkningen torde bland annat framgå, att hänsyn icke i detta sammanhang är att taga till annan motorfordonstrafik än busstrafiken. Vidare bör starkt understrykas, att tredje punkten icke gäller försäljning vid andra trafikplatser än de mera betydande. Vad detta skall anses innebära, får bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Men det torde vara påtagligt, att belägenhet vid vanlig spårvägs- eller busshållplats icke i detta sammanhang räcker till: det framgår också av uttrycket »station». Oftast föreligga väl förutsättningarna för tillämpning av stadgandet, när det gäller trafikplatser, där trafiklinje av ej blott lokal karaktär utgår eller dera sådana linjer korsa varandra. Detta kan dock visst ej sägas vara en undantagslös regel, ty förhållandena kunna vara sådana, att trafiken vid sådan station är ganska obetydlig. A andra sidan kan en trafikstation, som icke är utgångspunkt för någon trafiklinje och ej heller kokpunkt för flera dylika, i undantagsfall vara av sådan betydelse, att den blir hänförlig under stadgandet. Det fordras ej direkt, att försäljningen skall äga rum inom själva stationsområdet, men den skall ske i direkt anslutning till stationen.

Beträffande beskaffenheten av det tillstånd, som kan lämnas enligt denna punkt, gives länsstyrelsen stor frihet vid bedömningen. Vanligen förekommer sådan försäljning i kiosk, men stadgandet är icke inskränkt härtill. Det avgörande skall över huvud taget vara de resandes behov. Sådant behov kan särskilt anses föreligga vid trafikplatser, där en längre väntetid för den resande allmänheten kan uppkomma. Allmänhetens krav att under sådan väntetid kunna köpa för omedelbar konsumtion avsedda varor har här särskilda anspråk på att röna beaktande. När medgivandets omfattning bestämmes, har man alltså icke att taga hänsyn till den bofasta befolkningens eventuella intresse av denna försäljning. Men det bör å andra sidan framhållas, att försäljningen icke enligt tredje punkten behöver begränsas till den resande allmänheten. Länsstyrelsen kan visserligen föreskriva detta såsom villkor för medgivandet, men de sakkunniga utgå ifrån att detta i

240 Kungl. May.ts proposition nr 96.

allmänhet ej kommer att ske. En sådan begränsning är nämligen mycket svar att efterleva, vilket erfarenheten från tillämpningen av motsvarande föreskrift i 1919 års butikstängningslag visar. Även beträffande varusorteringen har länsstyrelsen enligt tredje punkten en viss frihet. I regel skall dock tillstånd endast lämnas till försäljning av de i första punkten uppräknade varuslagen samt övriga matvaror, tobaksvaror och mindre pappersartiklar.

Yttranden.

Järnvägsstyrelsen framställer anmärkningar mot den av de sakkunniga föreslagna regleringen av den från gällande butikstängningslags tillämpning helt undantagna försäljningen vid järnvägsstation samt anför följande:

Den kioskförsäljning, som bedrives vid järnvägarna, kan icke betraktas som handelsrörelse i vanlig bemärkelse. I förevarande fall gäller det nämligen icke att tillgodose den bofasta allmänheten, utan det är i första hand fråga om att bereda de resande tillfälle att erhålla förfriskningar, lättare förtäring, lektyr etc., d. v. s. möjlighet för dem att, då de icke befinna sig i hemmet, förse sig med vissa nödvändighetsvaror. Denna kioskförsäljning vid järnvägsstationerna är för övrigt så att säga av internationell art, i det den förekommer i utlandet och där i större utsträckning än i Sverige. Kioskförsäljningen i utlandet försiggår praktiskt taget utan alla restriktioner. Utländska resande äro sålunda vana vid att under resa kunna förskaffa sig ett och annat. Köster hava även höjts för att den redan befintliga kioskförsäljningen skulle utvidgas, varvid man gjort jämförelse just med utlandet. Det är därför ur olika synpunkter önskvärt, att ingenting åtgöres, som är ägnat att försämra den absolut nödvändiga service, som bör kunna lämnas den resande allmänheten i nu berörda hänseende.

Kioskförsäljningen. är för övrigt en inkomstkälla av betydande storleksordning för statens järnvägar, varför det även ur denna synpunkt är önskligt, att åtgärder i ytterligare begränsande riktning undvikas.

Styrelsen framhåller, att de medgivna varuslagen icke täckte hela det varusortiment, som nu funnes att tillgå i en del järnvägskiosker, såsom böcker och vissa andra för resor avsedda varor, att det torde bliva svårt för en länsstyrelse att avgöra, när förutsättningarna för meddelande av tillstånd kunde anses föreligga, samt, framför allt, att den föreslagna anordningen innebure en synnerligen omständlig och tidsödande procedur, då jämlikt 11 § 4 mom. ansökningar skulle behöva göras årligen beträffande varje särskild vid rikets trafikstationer belägen kiosk. I detta sammanhang omnämner styrelsen, att det enbart vid statens järnvägar funnes mer än 200 försäljningskiosker, av vilka övervägande flertalet innehades av svenska pressbyrån. I anledning av det anförda hemställer styrelsen, att från lagens tillämpning alltjämt måtte undantagas huvudsakligen för resande avsedd för säljning i direkt anslutning till järnvägsstation.

Angående den kombination av kiosk- och biljettförsäljning, som för närvarande endast förekomme vid cirka 25 trafikplatser å järnvägarna men förutsåges komma att bliva betydligt vanligare, uttalar sig styrelsen sålunda:

Styrelsen förutsätter, att hinder icke möter för dylik anordning även örn den nya lagen erhåller föreslagen formulering; i annat fall kan befaras att vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

hållplatser måste, till förfång för den resande allmänheten, antingen helt nedläggas eller ock trafiken inskränkas, så att endast ett mindre antal tåg där göra uppehåll. Då samarbete av här ifrågavarande slag å platser, där järnvägstrafiken är av sådan art, att det ställer sig alltför dyrbart att anställa särskild biljettförsäljare, måste planeras att kunna fortgå 'utan avbrott under en följd av år, är önskvärt, att i så fall tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning icke behöver särskilt utverkas för dessa kiosker eller — örn detta icke anses kunna medgivas — att tillstånd lämnas för minst fem år i följd.

Svenska järnvägsföreningen hemställer i första hand, att järnvägstrafikkioskerna — bland annat med hänsyn till den av järnvägsstyrelsen omnämnda, alltmera vanliga kombinationen av kiosk- och biljettförsäljning vid mindre trafikplatser — måtte undantagas från lagens tillämpning. Därest detta befunnes icke kunna ske, föreslår föreningen, att ur förevarande stadgande, i vad det avsåge nyssnämnda kiosker, orden »mer betydande» skulle uteslutas. Slutligen finner föreningen, att bland de tillåtna varuslagen även böcker borde upptagas. — Länsstyrelsen i Orebro län anser, att de verkliga trafikkioskerna borde få större möjlighet än enligt sakkunnigförslaget att tillhandahålla för de resandes bekvämlighet erforderliga varor. — Stadsfullmäktige och magistraten i Arboga förorda, att ifrågavarande kiosker borde i största möjliga utsträckning få rätta affärstiden efter den tid, trafiken påginge.

Såsom under rubriken »Den typiska kioskhandeln» omnämnts, uttala svenska småföretagares riksförbund och fotografihandlarnas riksförbund, att undantag från lagens allmänna reglering utöver de i 2 § nämnda icke borde göras. Uttalandet gällde enligt förstnämnda riksförbunds direkta förklaring även samtliga trafikkiosker, medan sistnämnda riksförbund inskränker sig till att av trafikkiosker endast låta det avse sådana, som icke vore placerade inom respektive trafikmedels spärrade stationsområde, där inköp dock endast borde få ske mot uppvisande av gällande resebiljett. Svenska småföretagares riksförbund tillägger, att förbundet hyste starka farhågor för att trafikkioskerna genom den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att där skulle efter den vanliga affärstiden få försäljas även »andra matvaror», komme att bliva svåra konkurrenter till livsmedelsbutikerna. Svenska pressbyrån hemställer i anledning härav, att egentliga matvaror måtte undantagas från de efter butikstängningstid tillåtna varuslagen. — Skånes handelskammare gör beträffande uttrycket »andra matvaror» i förevarande stadgande enahanda uttalande, som refererats under närmast föregående rubrik. — Sveriges köpmannaförbund anser, att spårvägstrafiken väsentligen vore av lokal karaktär och att något behov för trafikanter å spårvagn att för förtäring under resan inköpa matvaror i kiosk belägen vid spårvägshållplats icke förelåge. Med hänsyn härtill hemställde förbundet, att nyssnämnda kiosker måtte underkastas samma bestämmelser, som gällde för kiosker i allmänhet. Förbundet föreslår även, att begreppet »andra matvaror» närmare måtte definieras. — De tidigare omnämnda frukt- och konfektyrhandlare, som avgivit gemensamt yttrande, finna anmärkningsvärt, att de sakkunniga i förevarande stadgande Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. 2382 38 16

242 Kungl. Majis proposition nr 96.

särskilt angivit spårvägs- och busstationer, då sådana ingenstädes torde vara av den betydenhet, att anledning till kioskhandel av större omfattning för tillgodoseende av trafikanternas behov där kunde anses föreligga. Försäljningstillståndet beträffande matvaror kunde även medföra oberäkneliga men därför icke mindre betydande konsekvenser för hela den reguljära livsmedelshandeln. Enahanda uttalande göres av Göteborgs köpmannaförbund. — Överståthållarämbetet påpekar, att den föreslagna utvidgningen av begreppet trafikförsäljning i fråga örn Stockholm, där buss- och spårvägstrafiken överallt vore »mer betydande», skulle medföra, att utmed samtliga spårvägs- och busslinjer bomme att uppväxa ett stort antal kiosker till avsevärd olägenhet för den ordinära butikshandeln. Ämbetet yrkade därför, att åt förevarande stadgande måtte givas en avfattning, som — vad Stockholm anginge — kunde medgiva detta särskilda slag av kioskhandel allenast vid ett mycket begränsat antal spårvägs- och busstationer. — Även Sveriges tobakshandlares riksförbund önskar få starkare framhävt, att det endast vore vid verkligt viktiga trafikpunkter och sålunda i undantagsfall, som förevarande stadgande borde äga tillämpning. — Stockholms handelskammare anser, att de allmänt hållna föreskrifterna i detta lagrum borde i möjligaste mån preciseras. — Svenska chokladfabrikantföreningen slutligen uttalar farhågor för att den i sakkunnigförslaget gjorda skillnaden mellan trafikkiosker och övriga kiosker icke skulle i praktiken kunna tillfredsställande genomföras.

Försäljning utomhus av varm korv m. m. [3 mom. andra stycket 4)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava förklarat, att de i möjligaste mån sökt tillmötesgå från korvförsäljarnas sammanslutningar framförda önskemål örn bevarande av denna speciella form av försäljning. Den innebure knappast någon konkurrens med annan handel och den vore populär bland allmänheten. Visserligen gjordes även denna försäljning, som till största delen ägde rum utom den vanliga affärstiden, beroende av länsstyrelses tillstånd, varigenom vederbörlig kontroll och enhetlighet kunde vinnas, men länsstyrelsen gåves här i huvudsak helt fri prövningsrätt. Som huvudregel uttalades endast, att försäljningen finge medgivas i den utsträckning, som ansåges lämplig. Försäljningstidens längd vore för närvarande ganska olika på olika platser. Sålunda varade den i Stockholm till kl. 1 på natten flertalet veckodagar men i Göteborg och flera andra städer betydligt längre. De sakkunniga hava icke ansett sig här böra föreslå någon vägledande regel; de lokala förhållandena borde få vara avgörande. Vissa till de sakkunniga framförda förslag, att öppethållande efter kl. 24 ej skulle medgivas, hade sålunda icke föranlett någon åtgärd.

De sakkunniga hava vidare påpekat, att förevarande stadgande endast avsåge försäljning utomhus av varm korv samt annan färdig mat, som tillhandahölles i samband härmed. Avfattningen torde göra tydligt, att korvförsäljningen skulle vara det väsentliga i verksamheten och det övriga en bisak. I samband med korven brukade allmänt tillhandahållas bröd, ofta

243 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

liven potatissallad. På hemställan av korvförsäljarnas organisationer hade slutligen föreslagits, att stadgandet i regel blott skulle gälla korvförsäljning från fast plats. Under senaste tid hade förekommit isolerade ansatser till kringföringsliandel med varm korv; någon anledning att uppmuntra denna försäljningsform syntes icke föreligga.

Yttranden.

Stockholms korv försälj arförening tillstyrker sakkunnigförslaget i denna del oförändrat. — Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Göteborgs korvhandlareförening föreslå, att försäljning av varm korv endast borde medgivas från fast saluplats. Sagda länsstyrelse och förening anse även, att bestämmelserna för denna försäljning ytterligare borde något skärpas därigenom, att det vaga uttrycket »annan färdig mat» ändrades till »bröd, potatis och senap», de enda matvaror, som behövde tillhandahållas jämte korven. — Örebro läns korvhandlareförening förklarar, att korvförsäljning utan samband med försäljning av konfektyrer och frukt icke lönade sig, samt hemställer, att denna kombination måtte tillåtas utan begränsning till tiden på dygnet.

Öppethållande av s. k. konstgallerier [3 mom. andra stycket 5)].

De sakkunniga.

De sakkunniga hava uttalat, att de försäljningslokaler stadgandet avsåge, främst s. k. konstgallerier, otvivelaktigt vore att anse som butiker enligt lagförslaget. Ur allmänhetens synpunkt kunde det dock vara ett intresse, att dessa lokaler Hnge hållas öppna under söndagar, stundom även under kvällar. Att länsstyrelsens tillstånd skulle erfordras syntes dock lämpligt. Sålunda erhölles en viss kontroll och förhindrades, att förmånen komme sådana lokaler till godo, där underhaltig konst saluhölles eller i själva verket vanlig butikshandel med hushålls- eller presentartiklar dominerade. Det kar utsagts, att det avgörande vid länsstyrelsens prövning just borde vara, om ett utsträckt öppethållande vore lämpligt i allmänhetens intresse med hänsyn till det konstnärliga värdet samt ur andra synpunkter.

1938 års lagändring.

I motioner (I: 174 och II: 207) vid 1938 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte besluta »sådan ändring av gällande lag, att konstsalonger bli oförhindrade hålla öppet såväl å sön- och helgdagar som även andra dagars kvällar». Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i utlåtande nr 35 anförde, bland annat, att enligt ett av Svea hovrätt den 14 mars 1938 meddelat utslag tillfälliga utställningar å sön- och helgdagar av helt eller delvis för försäljning avsedda konstverk i ett s. k. konstgalleri ansetts falla under butikstängningslagen. Enligt detta rättsfall finge dylika utställningar icke äga rum å tid, då handelsbod enligt nämnda lag skulle vara stängd. Sedan utskottet erinrat om de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende, har utskottet anfört:

244 Kungl. Majus proposition nr 96.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 mars 1938 Ilar Överståthållarämbetet hemställt om åtgärder för att så skyndsamt som möjligt bringa det av utredningen i förevarande hänseende föreslagna undantagsförfarandet i tilllämpning.

Enligt utskottets mening kan det icke anses sakligt berättigat att omöjliggöra konstutställningars öppethållande å sön- och helgdagar samt vardagskvällar. Utskottet vill icke närmare yttra sig örn den gällande butikstängningslagens tillämpningsområde i fråga örn konstutställningar. Därest de utställda alstren över huvud taget ej äro avsedda för försäljning, kan denna lag emellertid icke anses tillämplig. Den utställningsverksamhet, som i allmänhet bedrives av museer, måste sålunda falla utanför lagen.

Med hänsyn till den tolkning, butikstängningslagen erhållit i ovannämnda rättsfall, och med beaktande av konstutställningarnas obestridliga värde ur kulturell synpunkt har utskottet ansett sig böra föreslå, att gällande butikstängningslag kompletteras med ett stadgande av i huvudsak samma innehåll som den av arbetstidsutredningen föreslagna undantagsbestämmelsen. Den i 8 § andra stycket i gällande butikstängningslag givna dispensbestämmelsen har ej tillräcklig räckvidd för att tillfredsställande kunna tillgodose de intressen, varom nu är fråga. Enligt utskottets mening bör länsstjuelse tillerkännas rätt att medgiva, att lokal, där utställningar av konstverk, avsedda för försäljning, anordnas, får hållas öppen för allmänheten för visning av konstverken å tider, då lokalen eljest enligt butikstängningslagen skulle vara stängd. Försäljning av konstverk bör ej få äga rum under den tid, som omfattas av det särskilda tillståndet. Med konstverk torde i detta sammanhang böra förstås verk av bildande konst samt alster av konsthantverk och konstindustri. Vid prövning av ansökningar örn tillstånd måste givetvis det konstnärliga värdet av utställningarna tillmätas stor betydelse. Tillstånd bör enligt utskottets mening meddelas för viss tid eller tills vidare, och länsstyrelse bör äga rätt att vid tillståndets beviljande meddela de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga. Då skäl därtill föreligga, bör tillståndet av länsstyrelsen återkallas.

Den ifrågasatta bestämmelsen torde böra såsom en särskild paragraf inpassas efter 7 § i lagen.

Den lagstiftningsåtgärd, som utskottet sålunda tillstyrker, har till syfte att undanröja vissa otillfredsställande verkningar av gällande butikstängningslag. Vid den fortsatta beredningen av frågan örn en ny lagstiftning rörande butikstängning måste givetvis spörsmålet om konstsalongernas ställning bliva föremål för en allsidig omprövning.

fKiksdagen godkände av utskottet framlagt förslag till ny paragraf (7 a §) i butikstängningslagen. Lag i ämnet utfärdades därefter den 22 april 1938 med giltighet från och med påföljande dag.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Med hänsyn till den omfattning och betydelse förevarande undantag torde komma att erhålla anser stadsfiskalen i Stockholm, att det borde utbrytas ur sitt föreslagna sammanhang och betecknas som särskilt moment, i vilket vid beviljande av rätt till utsträckt affärstid med näringsidkaren-konsthandlaren borde likställas konstnären själv. Vidare borde möjligen — för erhållande av enhetliga grunder vid bedömande av föremåls konstnärliga värde — föreskrift meddelas härom. Föremålen skulle exempelvis godkännas av statlig myndighet eller därmed jämställd institution. — Slutligen ifrågasätter

245 Kungl. Majas proposition nr 96.

stadsfiskal, om icke lämpligen ett generellt undantag borde göras för av stat eller kommun ägda museer eller därmed jämförliga institutioner, för vilka reglementen eller stadgar fastställts av Kungl. Maj:t. — Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västmanlands län framhålla, att bestämmelserna i detta lagrum borde bringas i närmare överensstämmelse med grunderna för det år 1938 gjorda tillägget till gällande butikstängningslag beträffande rätt till öppethållande av s. k. konstsalonger. Sistnämnda länsstyrelse tillägger, att den av de sakkunniga föreslagna prövningen av allmänhetens intresse med hänsyn till utställningsföremålens konstnärliga värde enligt länsstyrelsens mening innebure ett onödigt förmynderskap.

Särskilda föreskrifter angående tillståndet (4 mom.).

De sakkunniga.

Angående de ytterligare föreskrifter, som länsstyrelsen enligt förevarande stadgande skulle hava att iakttaga vid tillståndsprövningen, hava de sakkunniga anfört följande:

Av särskild vikt är första stycket i 4 mom. Där utsäges, att tillstånd meddelas för högst ett kalenderår och när som helst kan indragas, örn skäl därtill anses föreligga. Genom detta vinnes en fortlöpande och betryggande kontroll över att något missbruk av tillståndet ej förekommer.

Ytterligare garantier i denna riktning har man velat vinna genom de följande styckena. I andra stycket stadgas, att tillstånd alltid skall innehålla uppgift å den utsträckta tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försäljning får äga rum; tillståndet är ju å andra sidan ej erforderligt för och bör därför ej beröra den vanliga butikstiden. Vidare måste i tillståndet alltid angivas, vilka varuslag som få försäljas under den utsträckta tiden. Utöver detta kan länsstyrelsen meddela andra föreskrifter örn försäljningens anordnande, örn detta finnes erforderligt.

Villkoren för tillståndet skola angivas i särskilt bevis, som tillstädes sökanden. Beviset skall finnas uppsatt å försäljningsställe å väl synlig plats respektive ständigt vara tillgängligt hos försäljaren. Allmänheten skall på det sättet få kännedom örn de villkor, som äro förbundna med tillståndet.

Yttranden.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Orebro, Västmanlands och Västerbottens län, socialstyrelsen, Stockholms handelskammare, stadsfullmäktige och poliskammaren i Malmö, svenska choklad/abrikantföreningen, svenska järnvägs/öreningen samt magistraten i Sölvesborg anse det icke ur kontrollsynpunkt vara nödvändigt, att ifrågavarande tillstånd skulle förnyas varje år, särskilt som tillståndet när som helst kunde indragas, örn skäl därtill ansåges föreligga. Som längsta tid för tillstånds beviljande föreslå länsstyrelserna i Värmlands och Västmanlands län samt magistraten i Sölvesborg tre år samt länsstyrelsen i Örebro län två år. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att tillstånd borde lämnas tills vidare eller för en tid av tre år. Stockholms handelskammare hemställer i första hand, att tillstånd måtte kunna meddelas tills vidare eller, därest begränsning ansåges böra ske, för fem år. Länsstyrelsen i Malmöhus län an-

246 Kungl. Majus proposition nr 96.

ser, att den tillståndsgivande länsstyrelsen borde medgivas rätt att själv avgöra, om tillståndet skulle tidsbegränsas eller ej. Socialstyrelsen, stadsfullmäktige oell poliskammaren i Malmö, svenska cliokladfabrikantföreningen samt svenska järn vägsföreningen förorda, att tillstånd skulle kunna meddelas tills vidare. — Svenska tidningsutgivareföreningen finner bestämmelsen, att tillstånd skulle givas för högst ett år i sänder, vara olämplig, då den skapade ett osäkerhetstillstånd till stor nackdel för här ifrågavarande handel. Kortare tid än fem år borde ej ifrågakomma, och indragningsrätten borde åtminstone göras beroende av direkta missbruk, icke endast av »skäl». — Stadsfullmäktige och poliskammaren i Malmö tillägga, att den myndighet, som skulle utöva tillsyn å lagens efterlevnad, enligt sakkunnigförslaget yrkesinspektionen, borde få kännedom örn meddelade tillstånd genom avskrift av tillståndsbeviset. — Slutligen uttalar Överståthållarämbetet, att vad i 4 mom. föreslagits örn skyldighet för tillståndshavare att, då rörelse bedreves å särskilt försäljningsställe, hava av länsstyrelsen utfärdat bevis uppsatt å väl synlig plats vid försäljningsstället, torde böra kompletteras med sådan bestämmelse, som toge hänsyn till försäljningsställe av enklare beskaffenhet, t. ex. ett bord.

Utredning angående tobakshandel».

I förevarande sammanhang må omnämnas, att chefen för finansdepartementet den 8 april 1938 jämlikt Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande tillkallat sakkunniga 1 för att inom departementet biträda med utredning rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror.

Chefen för finansdepartementet anförde till statsrådsprotokollet, då bemyndigande att tillkalla de sakkunniga begärdes, i fråga örn detaljhandeln med tobaksvaror, bland annat, att till honom den 16 juni 1937 överlämnats en på initiativ av Sveriges tobakshandlares riksförbund tillkommen undersökning rörande förhållandena inom nämnda detaljhandel. Undersökningen hade verkställts av förutvarande chefen för försäkringsrådet O. F. Enbom2, vice verkställande direktören i tobaksmonopolet P. O. Holsti och ombudsmannen i riksförbundet A. Ostlund.

Utredningsmännen hade framhållit, att läget för specialtobakshandeln, d. v. s. affärer, i vilka omsättningen av tobaksvaror och tobaksutensilier uppginge till minst 75 procent av den totala omsättningen, visserligen i genomsnitt förbättrats under tobaksmonopolets tid, men att ett stort antal specialaffärer likväl icke uppnådde den omsättning, som vore rimlig och önskvärd. Orsaken härtill funne utredningsmännen i det förhållandet, att antalet tobaksaffärer stigit mer än vad som svarade mot folkmängdens och tobaks-

1 Såsom sakkunniga tillkallades ledamöterna av riksdagens andra kammare ombudsmannen D. E. Gustavson, lantbrukaren N. Hammarlund och direktören N. T. Henriksson, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören J. Sandén och ledamoten av riksdagens andra kammare direktören E. L. Aqvist (tillika ordförande).

2 På hemställan av Sveriges tobakshandlares riksförbund, varöver styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet avgivit yttrande, hade chefen för finansdepartementet den 12 april 1933 förklarat sig vilja medverka till att en undersökning rörande förhållandena inom detaljhandeln med tobaksvaror komrne till stånd samt i sådant syfte anmodat Enbom att inträda såsom ledamot och ordförande i en kommitté för verkställande av den åsyftade undersökningen.

247 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

konsumtionens ökning. Utredningsmännen ansågo, att en effektiv ock varaktig hjälp ät specialtobaksliandeln endast torde kunna åstadkommas genom begränsning av affärernas antal, därvid affärer med ringa omsättning borde avvecklas. Ett koncessionssystem föresloges därför, enligt vilket rätt att öppna ny affär endast skulle medgivas i undantagsfall t. ex. i nybyggda kvarter eller stadsdelar. För att koncessionssystemet skulle bliva effektivt förordades en inskränkning i den nuvarande friheten beträffande partihandeln inom riket samt i fråga om importen på det sätt, att partihandel med monopolets varor och med importvaror skulle förbjudas till andra än dem, som fått inköpsrätt av tobaksmonopolet. Prissättningen å importvaror skulle regleras i syfte att hindra varierande försäljningspris å varor av samma slag. Vidare ifrågasatte utredningsmännen vidtagande av vissa åtgärder till begränsning av tobaksförsäljningen å näringsställen och i kiosker samt upprättande av tobaksautomater utanför specialaffärer för försäljning under den tid, då butikerna vore stängda.

Chefen för finansdepartementet anförde vidare, bland annat, att han funne det motiverat, att utredning genom statens försorg verkställdes för undersökning i vad mån och på vilket sätt påtalade missförhållanden inom tobakshandeln kunde genom statligt ingripande avhjälpas. Den på enskilt initiativ verkställda undersökningen av detaljhandeln med tobaksvaror hade sammanfört åtskilligt material av intresse för bedömandet av förhållandena inom denna näringsgren. Då departementschefen ansåge, att utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror borde komma till stånd, hade han särskilt uppmärksammat det läge, som uppkommit genom tillväxten av antalet tobaksaffärer, och den därav betingade minskade omsättningen för de flesta affärsidkare inom branschen. De synpunkter, som med hänsyn till denna utveckling framkommit vid den på enskilt initiativ verkställda undersökningen, kunde väntas vid den blivande utredningen vinna vederbörligt beaktande.

De sakkunnigas arbete pågår. Det förväntas kunna bliva avslutat under loppet av år 1939.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga anfört synes det uppenbart, att möjlighet till undantag från den reglering av affärstiderna, som följer av de i lagförslagets 10 första paragrafer givna bestämmelserna, i någon form bör tillskapas. Såvitt angår tillstånd för enskild näringsidkare att hålla butik öppen för allmänheten eller ätt annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant icke är förenligt med nyss omnämnda bestämmelser, hava stadgande!! upptagits i sakkunnigförslagets 11 §. De sakkunnigas förslag härutinnan innefattar, såsom framgår av redogörelsen därför i det föregående, i mångt och mycket nyheter på förevarande lagstiftningsområde. Huvudprinciperna för förslaget hava vid remissbehandlingen på det hela taget blivit godkända. För egen del finner jag desamma innefatta ett behjärtansvärt försök att komma till rätta med förevarande svårordnade spörsmål och anser anledning föreligga att låta den ifrågasatta regleringen — dock med vissa modifikationer — bliva prövad under den tid av tre år, för vilken den nya lagen, på sätt framgår i det följande, avses skola till en början äga giltighet.

Departe-

ments-

chefen.

248 Kungl. Majus proposition nr 96.

På sätt de sakkunniga föreslagit synas vissa särskilt viktiga former av verksamhet — upptagna i fem punkter under 3 mom. — böra kunna få bedrivas efter tillstånd, som utan särskilda svårigheter torde kunna av näringsidkare erhållas, varemot tillstånd till avvikelser i andra fall från lagens huvudreglering skulle meddelas, allenast örn synnerliga skäl förelåge därtill. Viss återhållsamhet i tillståndsgivningen synes dock även i fråga örn förstnämnda fall böra iakttagas.

Ur enhetlighetens synpunkt sett skulle det säkerligen, såsom ock de sakkunniga uttalat, vara förmånligast, örn den tillståndsgivande myndigheten i nu ifrågavarande avseende vore vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till länsstyrelsernas redan förut väldiga arbetsbörda synes dock utvägen att belasta dem med jämväl den tämligen omfattande tillståndsgivning, varom nu är fråga, icke böra tillgripas, förrän andra utvägar visat sig vara stängda. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att tillståndsgivningen enligt förevarande paragraf skall uppdragas åt polismyndigheterna i orterna. Med polismyndighet avser jag därvid i Stockholm Överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, denna, i övriga städer magistrat eller, där sådan ej finnes, kommunalborgmästare samt å landet polischefen i orten (landsfiskalen) .

Beträffande reglerna för tillståndsgivningen har jag i huvudsak följt de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att därvid tämligen detaljerade bestämmelser lämnas, synas svårare olägenheter av att tillståndsgivningen uppdragits åt polismyndigheterna i stället för åt länsstyrelserna icke vara att befara.

På det att de kommunala myndigheternas inställning till ansökningar, varom i förevarande paragraf är fråga, skall få komma till uttryck, har bestämmelse införts, att polismyndigheten skall lämna stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, kommunalnämnden tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning. Undantag synes dock böra göras för de fall, där fråga är örn öppethållande eller försäljning allenast under helt kort tid.

Beträffande de i 4 mom. upptagna särskilda föreskrifterna angående tillstånd har jag vidtagit ändring av de sakkunnigas förslag allenast därutinnan, att giltighetstiden för tillstånd icke inskränkts till ett år. En bestämmelse av sådant innehåll synes mig föranleda alldeles onödigt besvär. Jag föreslår därför, att den tillståndsgivande myndigheten skall få bestämma längden av tillståndstiden eller meddela tillstånd tillsvidare. Föreligga skäl därtill, får meddelat tillstånd återkallas.

I förevarande sammanhang må anmärkas, att underlåtenhet att i enlighet med bestämmelsen i 4 mom. tredje stycket hava tillståndsbeviset på visst sätt uppsatt å försäljningsstället eller tillgängligt icke jämlikt 13 § föranleder straffansvar men väl kan utgöra tillräckligt skäl för tillståndets återkallande.

Jag övergår härefter till att något närmare beröra de i 3 mom. under fem punkter upptagna former av verksamhet, för vilka speciella regler ansetts böra gälla.

I punkten 1) har behandlats den s. k. kioskhandeln. Begreppet kiosk

249 Kungl. Majus proposition nr 96.

återfinnes icke i gällande butikstängningslag. Det begagnas i de sakkunnigas förslag, utan att dock någon definition lämnas å detsamma. Då nämnda begrepp, vari synes böra innefattas företag, för vilka är utmärkande, att kunderna befinna sig utanför själva affärslokalen, numera ingått i det allmänna språkbruket, har definition å ordet kiosk ej heller ansetts erforderlig i föreliggande lagförslag. Jämväl viss annan försäljning har omförmälts i denna punkt. Yad de sakkunniga i fråga örn innehållet av bestämmelserna i förevarande avseende föreslagit finner jag mig böra i det stora hela godtaga. Ändring föreslås allenast därutinnan, att utvidgning göres såtillvida, att »periodiska skrifter» och »smärre trycksaker» utbytts mot det vidare begreppet »tryckta skrifter». Att märka är, att försäljning av glass — som ju räknas till konfektyrer — faller under förevarande punkt. Vad frågan örn tobakshandeln i kiosker i allmänhet angår, finner jag mig för närvarande icke kunna till prövning upptaga spörsmålet örn att i lagen inskriva rätt att giva tillstånd till sådan handel i dessa kiosker — vilket skulle innebära, att tobaksförsäljarnas antal med säkerhet skulle bliva i mycket hög grad ökat — då arbetet för närvarande pågår inom en av Kungl. Maj:t för utredning rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror tillsatt kommitté, till grund för vare verksamhet en utredning föreligger, enligt vilken en effektiv och varaktig hjälp åt tobakshandeln torde kunna åstadkommas endast genom en begränsning av tobaksförsäljarnas antal. Så snart denna kommitté fullgjort sitt uppdrag, synes emellertid fråga örn tobakshandeln i kiosker i allmänhet böra upptagas till prövning och avgörande.

I de sakkunnigas förslag beträffande punkten 2) föreslås — med hänsyn till förhållandena å de flesta friluftsbad och campingplatser — den ändringen, att försäljningen icke behöver ske å inhägnat område. För att mildra konkurrensen från de i denna punkt avsedda näringsidkarnas sida i förhållande till den fasta butikshandeln, har i varuförteckningen i stället för begreppet »andra matvaror» införts begreppet »lagad mat».

Vad härefter angår trafikförsäljningen i punkten 3), anser jag icke, att • densamma, på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, helt eller delvis kan undantagas från lagens reglering. Sådan försäljning skall emellertid enligt departementsförslaget efter polismyndighetens tillstånd kunna få ske i den utsträckning, som anses betingad av de resandes behov, vid alla järnvägs- och lufttrafikstationer men — vad angår spårvägs-, buss- eller sjötrafik — endast vid de stationer, som med hänsyn till trafiken äro mera betydande. Den av de sakkunniga föreslagna varuförteckningen har införts i departementsförslaget utan annan ändring än att orden »andra matvaror» här liksom i föregående punkt utbytts mot orden »lagad mat».

I likhet med de sakkunniga har jag i punkten 4) föreslagit särskilda bestämmelser för försäljningen av varm korv m. m. Uttrycket »annan färdig mat» har emellertid i enlighet med i yttrandena framställt förslag ändrats till »bröd, potatis och senap», varjämte varje möjlighet för den ambulerande korvhandeln att med stöd av bestämmelserna i förevarande punkt erhålla tillstånd till längre försäljningstid borttagits.

250 Kungl. Majus proposition nr 96.

Bestämmelserna i punkten 5) om öppethållande av s. k. konstgallerier hava bragts i närmare överensstämmelse med den år 1938 tillagda 7 a § i gällande butikstängningslag. Att märka är, att ordet »konstverk» använts som sammanfattande beteckning å verk av bildande konst samt alster av konsthantverk och konstindustri.

12 §.

Denna paragraf, enligt vilken Konungen i vissa fall kail meddela tillstånd till utsträckt affärstid, överensstämmer i huvudsak med motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget samt i viss mån med 16 § i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

Angående paragrafens innehåll hava de sakkunniga anfört följande:

I vissa undantagsfall kan det vara erforderligt, att tillstånd till utsträckt affärstid kan givas, som icke är begränsat till viss näringsidkare. I anslutning till 16 § i 1919 års lag har därför Kungl. Maj:t givits befogenhet att meddela eftergift från butikstängningslagen för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. Förutsättning är dock, att detta kan anses av särskilt trängande behov påkallat, och det är alltså förutsatt, att befogenheten endast sparsamt kommer att tagas i bruk. I 1919 års lag uppräknas såsom exempel på dylika trängande behov, att annan tid för öppethållande erfordras för att förse fartyg med skeppsförnödenheter eller dem, som yrkesmässigt bedriva saltsjöfiske, med livsmedel eller andra för fisket behövliga varor. Denna uppräkning synes dock knappast påkallad; den allmänna regeln kan vara tillfyllest. I vissa av de fall, som avses i uppräkningen, torde det för övrigt vara tillräckligt med individuellt tillstånd för viss eller vissa näringsidkare, som då kan givas av länsstyrelse enligt 11 §. Utom i de nu angivna fallen torde 12 § kunna få betydelse t. ex. vid marknader eller utställningar.

Enligt 1919 års lag kan Kungl. Maj:t bestämma, att befogenheten skall tillkomma viss myndighet, och med begagnande härav har befogenheten uppdrag^ åt socialstyrelsen. Det synes dock lämpligast, att befogenheten utövas direkt av Kungl. Maj:t. Besvär över länsstyrelsens beslut i butikstängningsfrågor fullföljas ju nämligen hos Kungl. Majit, och största möjliga enhetlighet synes önskvärd.

Yttranden.

Överståthållarämbetet uttalar, att Konungen icke borde betungas med ärenden av förevarande slag, vilka torde bliva ofta förekommande, samt föreslår, att desamma måtte anförtros åt länsstyrelsernas avgörande. — Städsfiskalen i Stockholm ifrågasätter, om det icke lämpligen borde föreskrivas, att förevarande till Konungen ställda ansökan skulle ingivas i den ordning, som stadgades i 11 §, samt att länsstyrelsen skulle med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungen. — Stadsfullmäktige i Falkenberg finna det önskvärt, att ett förtydligande tillägg gjordes angående skeppsf otimer ares rätt till eftergift från lagens tillämpning.

Det må anmärkas, att den befogenhet att meddela eftergift från tillämpningen av butikstängningslagen, som sedan år 1920 tillkommit socialstyrelsen,

Kungl. Majus proposition nr 96. 251

enligt kungörelse den 23 december 1937 från och med den 1 januari 1938 utövas av riksförsäkringsanstalten.

" Möjlighet till eftergift från lagens reglering i vidare mån, än vad förut omförmälda stadganden medgiva, synes böra föreligga, då särskilt trängande behov därtill föranleda. De sakkunnigas förslag härutinnan, enligt vilket befogenhet i sådant hänseende skall utövas av Konungen, finner jag lämpligt och detsamma har, med viss formell jämkning, upptagits i departementsförslaget.

Allmänna bestämmelser (13—16 §§).

13 §.

Denna paragraf, som innehåller straffbestämmelser, motsvarar i viss mån 9 § i gällande butikstängningslag samt 14 § första och andra styckena i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava angående skiljaktigheterna mellan av dem föreslagna straffbestämmelser och motsvarande stadganden i gällande butikstängningslag anfört följande:

Straffet har som regel synts böra vara dagsböter liksom i 13 § av förslaget till arbetstidslag. Med tillmötesgående av ett från köpmannahåll framfört önskemål örn strängare straff vid upprepad förseelse har man dock ansett böra tillfogas ett särskilt stadgande örn att straffminimum skall vara minst fem dagsböter för näringsidkare, som inom två år före stämningens delgivning dömts för förseelse mot butikstängningslagen. Då det synes angeläget, att länsstyrelse, som givit näringsidkare tillstånd till utsträckt affärstid, omedelbart erhåller kännedom örn sådan näringsidkares förseelse mot butikstängningslagen, föreslås en föreskrift örn att avskrift av utslaget utan dröjsmål skall översändas till länsstyrelsen. Detta utslag kan ju stundom utgöra anledning för länsstyrelsen att indraga tillståndet.

Beträffande näringsidkares ansvar för förseelse, som begås av hustru, husfolk eller annan arbetstagare, drabbar enligt 11 § av 1919 års lag straffet endast näringsidkaren, örn han haft vetskap örn förseelsen. Det mest effektiva synes dock vara, att ett sådant krav icke uppställes, utan att det i princip alltid är näringsidkaren själv, som har att stå ansvaret vid överträdelse av butikstängningslagen. Härmed uppnås likformighet med arbetstidslagarna.

Yttranden.

Mot de sakkunnigas förslag har erinran icke framställts i yttrandena.

På sätt de sakkunniga anfört, innefattar deras förslag rörande utkrävande av straffansvar för överträdelse av den nya lagens bestämmelser principiell avvikelse från vad som gäller enligt nuvarande butikstängningslag. Då erinran mot de sakkunnigas förslag i förevarande avseende icke framställts i något enda yttrande, finner jag mig, trots vissa betänkligheter, böra godtaga detsamma.

Den i andra stycket av sakkunnigförslaget upptagna särskilda bestämmelsen rörande straffskärpning i vissa fall vid upprepad förseelse synes jämväl böra få inflyta i departementsförslaget.

Med hänsyn till stadganden i den förut omförmälda lagen den 3 juni 1938 örn ändring i vissa delar av strafflagen, vilken trätt i kraft den 1

Departe-

ments-

chefen.

Departe-

ments-

chefen.

252 Kungl. Majus proposition nr 96.

januari 1939, torde tredje stycket i 14 § av sakkunnigförslaget icke böra upptagas i departementsförslaget.

På grund av den av mig föreslagna omläggningen av bestämmelserna i 11 § synes icke heller det av de sakkunniga föreslagna fjärde stycket av 14 § böra inflyta i förevarande lagförslag.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i sakkunnigförslaget samt 12 och 13 §§ i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava framhållit, att de föreslagna bestämmelserna vore helt i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 15 § av förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

I förevarande sammanhang må erinras, att de sakkunniga i 13 § av förslaget till butikstängningslag upptagit föreskrift, att tillsyn å efterlevnaden av lagen skulle utövas av yrkesinspektionen.

Gentemot den förutsedda invändningen mot förslaget härutinnan, nämligen att denna tillsyn läge något utanför yrkesinspektionens egentliga verksamhetsområde, hava de sakkunniga anfört, att, då detaljarbetstidslagen, vars efterlevnad yrkesinspektionen otvivelaktigt borde hava att övervaka, och butikstängningslagen löpte jämsides och kompletterade varandra, det syntes lämpligt, att samma myndighet utövade tillsyn å båda lagarnas efterlevnad. Denna tillsyn rubbade naturligtvis icke de vanliga åklagarmyndigheternas befogenhet och plikt att självständigt beivra förseelser mot butikstängningslagen, t. ex. efter anmälan från köpmannahåll. Från vissa håll hade till de sakkunniga framförts klagomål över att sådana anmälningar stundom icke rönte vederbörligt beaktande och föranledde tillräckligt ingående utredning.

Yttranden.

Riksförsäkringsanstalten avstyrker bestämt den föreslagna anordningen, att yrkesinspektionen skulle utöva tillsyn å butikstängningslagens efterlevnad. Gentemot de sakkunnigas motivering i denna del anför anstalten, att något sådant inbördes samband mellan arbetstidslagen för detaljhandeln och förevarande lag, som skulle påkalla, att deras efterlevnad övervakades av samma myndighet, enligt anstaltens mening icke förelåge. Det vore uppenbarligen en angelägenhet av stor vikt, att yrkesinspektionens arbetskrafter icke splittrades på uppgifter, som folie utanför inspektionens egentliga verksamhetsområde, vilket torde få anses vara omfattande nog. Enligt anstaltens mening borde övervakningen av butikstängningslagen framdeles liksom hittills åvila polismyndigheterna i de olika orterna, — Svenska stadsförbundet erinrar örn att i ett av särskilda inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 december 1937 avgivet betänkande med förslag angående effektivisering av yrkesinspektionen (statens off. utredn. 1937:52) starkt betonats, att de kommunala tillsynsorganen, d. v. s. hälsovårdsnämnderna, icke fungerade

Kungl. Majus proposition nr 96. 253

tillfredsställande. Under sådana förhållanden måste det väcka starka betänkligheter att nu utöka verksamheten med nya uppgifter, som i det stora hela läge vid sidan av dessa nämnders nuvarande arbete och dessutom skulle bliva av tämligen grannlaga natur. — Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, örn icke bestämmelsen i 12 § gällande butikstängningslag, att förseelse mot densamma skulle åtalas av allmän åklagare, borde få kvarstå i den nya lagen, då ett borttagande av bestämmelsen skulle kunna giva anledning till den missuppfattningen, att allmän åklagare icke längre hade rätt och plikt att åtala dessa förseelser.

Överståthållarämbetet och stadsfiskalen i Stockholm anse ett tillägg till lagtexten behövligt, vari utsädes, att tillsyn å lagens efterlevnad skulle vid sidan av yrkesinspektionen utövas även av allmän åklagare och polismyndighet. — Stadsfiskalen i Visby uttalar, att vid anmälan örn förseelse mot lagen åtskilliga tveksamma spörsmål angående lagens rätta tolkning kunde uppstå. Det vore då tillfredsställande att hava yrkesinspektionen som tillsynsmyndighet, vilken på begäran av domstol eller åklagare skulle avgiva yttrande över sagda spörsmål. Därest icke sistnämnda förhållande ansåges självfallet, hemställde stadsfiskalen, att uttrycklig bestämmelse därom infördes i lagen.

De skäl, som de sakkunniga anfört för sitt förslag, att yrkesinspektionen skulle utöva tillsyn över butikstängningslagens efterlevnad, synas mig icke bärande. Denna tillsyn lärer, liksom hittills, böra utövas av polismyndigheterna.

15 § i sakkunnigförslaget har i departementsförslaget upptagits såsom 14 §, dock med den jämkning i formellt hänseende, att andra punkten i andra stycket fått utgå med hänsyn till innehållet i den förut omförmälda lagen den 9 april 1937 örn verkställighet av bötesstraff, vilken — med visst undantag — trätt i kraft den 1 januari 1939.

Att förseelse mot butikstängningslagen skall ligga under allmänt åtal är klart, då stadgande örn undantag från denna allmänna regel icke upptagits. Att — på sätt som skett i gällande butikstängningslag — intaga uttrycklig bestämmelse i detta hänseende, vilket påyrkats i några yttranden, synes icke erforderligt.

15 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser angående straffansvarets överflyttning på butikföreståndare m. fl., överensstämmer nära med 16 § i sakkunnigförslaget men saknar motsvarighet i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

Beträffande förevarande paragraf hava de sakkunniga yttrat:

Det har nämnts, att det enligt 14 § av lagförslaget alltid är näringsidkaren själv som har ansvaret vid överträdelse av butikstängningslagen. Denna regel kan dock i vissa fall leda till obilliga resultat, och enligt denna paragraf herodes därför möjlighet att få ansvaret överflyttat på föreståndaren för butiksföretag eller annat i denna lag avsett företag. Bestämmelserna överensstämma

Departe-

ments-

chefen.

254 Kungl. Majds proposition nr 96.

Departe-

ments-

chefen.

nära med 16 § av förslaget till arbetstidslag. Liksom där skall alltså ansvaret i fråga örn kommunal verksamhet alltid vila på verksamhetens föreståndare. I övriga fall får en överflyttning endast ske, när myndighet efter särskild prövning funnit detta påkallat. I stället för arbetsrådet, som har prövningen enligt arbetstidslagen, skall här enligt förslaget den bestämmande myndigheten vara länsstyrelse. Länsstyrelserna hava ju på olika sätt befogenheter i fråga örn butikstängningslagens tillämpning enligt de sakkunnigas förslag. Beträffande de fall, där en överflyttning av ansvaret kan vara särskilt motiverad, hänvisas till vad som anföres under 16 § i förslaget till arbetstidslag.

Yttranden.

Kommerskollegium gör mot den föreslagna anordningen samma erinran som mot 16 § i förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. Jag tillåter mig här hänvisa till det vid sagda lagrum gjorda referatet av kollega uttalande. — Kooperativa förbundet finner däremot stadgandet, såvitt det avser butikstängningslagen, lämpligt.

De sakkunnigas förslag i förevarande hänseende synes i princip böra godtagas. Då emellertid verksamhet av den art, att butikstängningslagen därå äger tillämpning, i vissa fall kan bedrivas av staten samt undantag för sådan verksamhet icke stadgats i lagen, synes bestämmelse örn överflyttning av eventuellt ansvar enligt denna lag å föreståndare böra ske även såvitt angår statlig verksamhet. En motsvarande bestämmelse återfinnes i 53 § lagen örn arbetarskydd.

Mot förslaget att länsstyrelse härvid skall utöva den funktion, som enligt lantarbetstidslagen och förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln tillkommer arbetsrådet, har jag icke något att erinra.

16 §.

Denna paragraf överensstämmer med 17 § i sakkunnigförslaget men saknar motsvarighet i gällande butikstängningslag.

De sakkunniga.

De sakkunniga hava erinrat örn sitt uttalande i motiveringen till 1 § av lagförslaget, att den nya lagen avsåges vara uttömmande i den meningen, att avvikelser från de däri stadgade begränsningarna icke finge ske utan stöd av direkt stadgande i lagen. Däremot innebure denna lag intet hinder för att strängare begränsningar kunde vara föreskrivna i vissa specialfall. Härom hava de sakkunniga anfört följande:

Enligt 1937 års förordning angående försäljning av rusdrycker 4 kap. 13 § får försäljning till avhämtning av sådana drycker endast äga rum söckendagar klockan 9—17; å dag före sön- och helgdag högst till klockan 16.

Av betydelse är vidare 1919 års förordning angående försäljning av pilsnerdricka. Enligt 20 § 2. får å sön- och helgdagar utminutering av pilsnerdricka å landet icke äga rum samt i stad bedrivas allenast till klockan 10. Enligt 4 § av de sakkunnigas förslag får ju ej heller försäljning å sön- och helgdagar äga rum längre än till klockan 10. Men beträffande landsbygden råder alltså här en avvikelse och därtill kommer, att kommunerna enligt de sakkunnigas förslag skola äga rätt att besluta örn omläggning av tiden för öppethållande,

255 Kungl. Majus proposition nr 9H.

så att denna t. ex. helt eller delvis kommer att infalla efter klockan 10. Även för framtiden skulle alltså komma att bestå det förhållandet, att butik kan få hållas öppen viss tid för försäljning av övriga i 4 § uppräknade varor men icke av pilsnerdricka. Det nu sagda gäller än mer enligt den gällande butikstängningslagen med dess större möjligheter till kommunal utsträckning av söndagshandeln. Det nuvarande tillståndet har väckt åtskilligt missnöje och flera framställningar örn ändring hava inkommit till de sakkunniga.

När de sakkunniga trots detta icke ansett sig böra föreslå någon ändring i den nuvarande förordningen örn försäljning av pilsnerdricka, beror detta därpå, att denna förordning inom kort torde ersättas av en ny. I det betänkande, som 1936 avgavs av 1934 års maltdryckskommitté (statens off. utredn. 1936:5) föreslås sådan bestämmelse, att tiden för utminutering av pilsnerdricka i stort sett helt skall följa den tid, då handelsbod får hållas öppen för handel med mejeriprodukter m. m. (32 § i lagförslaget). Utminutering under sön- och helgdag skall dock icke få bedrivas genom försäljning på rekvisition eller genom kringföring. Förslaget motiveras (sid. 293—294 i betänkandet) just med att det nuvarande tillståndet framkallat svårigheter och irritation hos allmänheten. I det nuvarande läget hava de sakkunniga därför icke ansett sig böra framlägga något förslag. Frågan bör lämpligen upptagas vid en allmän revision av här ifrågavarande förordning, då även nykterhetssynpunkter här kunna göra sig gällande.

Yttranden.

I yttrandena upptagas icke bestämmelserna i förevarande paragraf till behandling.

Här må anmärkas, att 1934 års maltdryckskommittés betänkande, efter att hava varit föremål för sedvanligt remissförfarande, nu är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunnigas förslag synes böra i oförändrat skick inflyta i departementsförslaget.

I/craftträdelse- och övergångsbestämmelser.

De sakkunniga.

Beträffande lagens ikraftträdande och giltighetstid hava de sakkunniga föreslagit samma bestämmelser för butikstängningslagen som beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln. Även den förra lagen skulle alltså blott få provisorisk giltighet, vilket kanske kunde föranleda vissa betänkligheter, då den nuvarande lagen i ämnet icke hade sådan karaktär. Det hade emellertid ansetts, att de båda lagarna stöde i så nära förhållande till varandra, att de borde följa samma regler. Med hänsyn till den snabbt fortskridande utvecklingen mot allmän stängning klockan 18 och tidigare lördagsstängning kunde det för övrigt vara lämpligt, att den nu föreslagna regleringen efter några år underkastades förnyad prövning.

Angående de föreslagna övergångsbestämmelserna hava de sakkunniga yttrat:

Ur praktisk synpunkt synes lämpligt, att beslut om kommunala avvikelser och tillstånd till utsträckt affärstid enligt 11 och 12 §§ kunna meddelas före själva ikraftträdandet, varför en föreskrift härom upptagits i sista stycket av

Departe-

ments-

chefen.

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

övergångsbestämmelserna. Från regeln, att den nya lagen helt träder i stället för den gamla, hava för övrigt ett par undantag ansetts böra stipuleras.

Det synes lämpligt, att kommunala beslut örn kortare affärstider än de i 3 och 4 §§ medgivna icke behöva upprepas före den nya lagens ikraftträdande, utan i denna del få förbliva giltiga, till dess de upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver. Detta har sin praktiska betydelse egentligen för de samhällen, som redan fattat beslut örn allmän stängning klockan 18.

Den i 11 § föreslagna regleringen beträffande särskilt kioskhandeln kan föranleda svårigheter för vissa nu bestående företag. För att underlätta övergången hava de sakkunniga därför ansett sig böra föreslå, att någon rubbning i de nuvarande förhållandena icke inträder förrän två år efter lagens ikraftträdande. Detta gäller ej blott kioskhandeln utan all rörelse, som bedrives med stöd av undantagsbestämmelserna i 15 § av 1919 års lag, ehuru medgivandet torde få största betydelse för kioskhandeln.

Man har för övrigt icke ansett sig böra stanna vid detta medgivande. Här ifrågavarande rörelse skall även i fortsättningen kunna få bedrivas på oförändrat sätt, örn rörelsen idkas av person, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att någon begränsning icke sker. 1 detta fall förutsättes särskild prövning av länsstyrelse, och tillståndet får meddelas endast för ett år i sänder. Men länsstyrelsen är vid denna prövning icke bunden av de i 11 § uppställda begränsningarna utan kan sträcka sig längre.

De nu berörda medgivandena för kioskhandel m. m. gälla emellertid endast till förmån för näringsidkare, som driva här ifrågavarande rörelse vid lagens ikraftträdande och drivit den minst sedan den 1 juni 1937. Yid denna tidpunkt torde en viss kännedom örn vad de sakkunnigas förslag kunde väntas innebära för kioskhandeln m. m. hava varit ganska spridd, och senare tillkomna företag torde därför ej med fog kunna göra anspråk på samma gynnade ställning. Om rörelsen övergår i andra händer, bortfalla dessa medgivanden. Dock kan medgivandet utsträckas till avliden näringsidkares maka eller make.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att det med den omfattning kioskhandeln numera tagit visserligen torde vara ofrånkomligt att underkasta densamma en strängare reglering och skarpare kontroll än som med gällande bestämmelser varit möjligt, men att det vore uppenbart, att den begränsning i fråga örn varusortering och försäljningstid, som bleve en följd av förslagets genomförande, komme att mycket hårt drabba vissa kioskägare och att fråga därför kunde vara, huruvida icke med hänsyn härtill den föreslagna övergångstiden av två år borde i någon mån utökas. — Stadsfullmäktige i Malmö ifrågasätta däremot, örn icke de föreslagna övergångsbestämmelserna skulle komma att medföra, att ett alltför stort antal näringsidkare skulle få fortsätta sin rörelse enligt gällande bestämmelser. I synnerhet gällde detta kioskinnehavarna, vilka i stort antal skulle under största delen av lagens föreslagna giltighetstid få åtnjuta sina hittillsvarande förmåner. Önskvärt vore, att övergångstiden förkortades, så att redan på ett tidigare stadium restriktioner kunde göras beträffande kioskhandeln. Även Sveriges tobakshandlares riksförbund anser de till förmån för nuvarande kioskägare föreslagna övergångsbestämmelserna väl frikostiga. Riksförbundet ville dock icke opponera sig mot de bestämmelser, som skulle gälla till förmån för nuvarande sjukliga och invalida

257 Kungl. Majus proposition nr 96.

kioskinnehavare. Hänsynen till dessa framfördes ofta i kioskdiskussionen. Av den verkställda utredningen franninge emellertid, att sådana personer vore rätt fåtaliga och att kioskverksamheten mest dreves av personer i sin bästa ålder — oftast som bisyssla —- eller av kapitalstarka bolag. — Sveriges köpmannaförbund finner, att det av de sakkunniga föreslagna uppskovet med lagens tillämpning å kioskhandeln endast borde avse sådana fall, där sociala skäl motiverade sådant uppskov. — Handelskammaren i Göteborg samt Göteborgs och Norrbottens köpmannaförbund anse, att något verkligt skäl till undantag för de näringsidkare, som med stöd av 15 § gällande butikstängningslag drivit rörelse sedan den 1 juni 1937, icke funnes, samt förorda, att undantaget måtte utgå.

I enlighet med de sakkunnigas förslag tillstyrker jag, att den nya butikstängningslagen erhåller provisorisk karaktär med en giltighetstid av tre år, räknat från och med den 1 januari 1940.

På de skäl, som de sakkunniga anfört, har jag funnit av dem föreslagna övergångsbestämmelser — med allenast smärre jämkningar — böra upptagas i departementsförslaget.

Med hänsyn till den utformning, som i departementsförslaget givits arbetstidslagen för detaljhandeln, är möjlighet till ratificering av 1930 års konventionsförslag angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda utesluten.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över inom socialdepartementet upprättade förslag till

lag örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln),

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning samt

lag örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag ),

av den lydelse bilaga (Bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Anders Lundstedt.

Departe-

ments-

chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96.

S382 38 17

258 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

örn arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag

för detaljhandeln).

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å detaljhandel och i omedelbart samband därmed bedriven verksamhet, så ock å rörelse, som drives genom rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än en arbetstagare. I antalet arbetstagare skall icke inräknas sådan, som användes till arbete, vilket avses i a)—f) här nedan, varemot hänsyn skall tagas till arbetstagare, varom förmäles i 2 §.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete; samt

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete.

2§-

Denna lag äger icke tillämpning å:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) företagsledare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; samt

c) å apotek anställd farmacevt.

3§-

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag

259 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare eller huruvida viss arbetstagare skall enligt 1 § första stycket inräknas i det antal arbetstagare, som där sägs.

Ar mål, som liandlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning, än som i första stycket avses, har arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den, vars rätt av frågan beröres, avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar.

5 §•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes längre än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid).

6§-

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när densamma i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

260 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor).

7 §•

1 morn. Till betjäning av kunder, som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen, samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst sju timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en och en halv timme. Ordinarie arbetstid och övertid enligt detta moment må tillhopa icke utan tillstånd av arbetsrådet något dygn överstiga 10 timmar.

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och 200 timmar under loppet av ett kalenderår.

3 mom. Ar ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under loppet av ett kalenderår, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som .avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men åligger det arbetsgivaren tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

8 §•

För arbete å övertid skall särskild ersättning utgå.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom två månader från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels ock inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Försummas det, vare talan förlorad.

Raster.

9§-

Fortgår arbetstagares arbete under minst sex timmar av dygnet skall, såframt ej är fråga om arbete, varom i 6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag, under arbetstiden infalla en sammanhängande rast örn minst en timme. Sådan rast må, örn arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom, utbytas mot två raster örn sammanlagt minst en timme 15 minuter.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva undantag från föreskrifterna i första stycket.

Antecknande av arbetstid m. m.

10 §.

Rörande arbetstagares användande till arbete å övertid åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå följande kalendervecka göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet. Nämnda myndighet äger dock föreskriva, att an-

261 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

teckning om arbete å övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga om sådant arbete å övertid, som avses i 7 § 1 morn., är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där övertiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som infalla under arbetstiden.

Arbetstagare äge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran erhålla del av övertidsjournalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen eller handlingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

Allmänna bestämmelser.

11 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetsgivarna, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivar samman slutningar; en ledamot skall utses bland personer, som kunna anses företräda arbetstagarna, samt vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

12 §.

1 mom. Äro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift i något avseende, varom stadgas i 5 § eller 7 § 3 morn., må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

262 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §•

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Var arbetstagaren under 18 år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

15 §-

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 10 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning, som avses i 10 §, straffes med dagsböter ej under fem.

16 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

17 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av kommun, skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

18 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den 1 oktober 1939 och i övrigt den 1 januari 1940 samt gäller till och med den 31 december 1942. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 14 eller 15 §, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

263 Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning skall under tiden från oell med den 1 januari 1940 till och med den 31 december 1942 hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:

i §■

Denna lag---här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas: a) arbete, som---allmän trafik,

j) arbete, varå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning,

k) sådant arbete---hans bostad.

Förslag

till

Lag

om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag).

Härigenom förordnas som följer:

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §■

1 mom. Med butik förstås i denna lag försäljningsställe, där detaljhandel idkas. Stadganden rörande butik gälla även rakstuga, frisersalong och fotografiateljé.

2 mom. Butik må hållas öppen för allmänheten endast under tid, då det enligt denna lag är medgivet (affärstid).

Utan hinder av bestämmelserna i lagen må dock kund betjänas, som inkommit i försäljningslokal, rakstuga, frisersalong eller fotografiateljé å affärstid, samt vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å sådan tid.

3 mom. Försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik må ske endast å affärstid för handel med dylik vara.

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse, såframt därvid till avhämtning

264 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

eller försändning icke .försäljas andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker eller tryckta skrifter;

2) försäljning å apotek;

3) försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, såframt försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras;

4) försäljning å trafikmedel;

5) försäljning av konfektyrer, färsk frukt, levande blommor, program eller liknande trycksaker i teatrar, biografer och andra nöjeslokaler;

6) försäljning av konfektyrer och tobaksvaror i förpackning, tändstickor samt färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksinnehavaren;

7) försäljning, som lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning och utan samband med annan handel bedriver med egna lantmannaeller trädgårdsprodukter eller fisk av egen fångst;

8) försäljning av leksaksballonger och andra smärre leksaker, örn försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt utan samband med annan handel;

9) försäljning, utan samband med annan handel, av periodiska skrifter eller av tryckta skrifter, där försäljningen sker utomhus;

10) försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i museer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser; samt

11) tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den vanliga affärstiden.

3§'

A söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december må dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

4 §•

A sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten. Butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor må dock hållas öppen för allmänheten mellan klockan 8 och klockan 10.

Inträffa sön- eller helgdagar i följd, må rakstuga eller frisersalong hållas öppen för allmänheten en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

5 §•

I kommun må, där det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för de företag inom kommunen, som

265 Kungl. Majds proposition nr 96 (Bilagor).

driva rörelse i butik, eller för de företag, som driva- sådan rörelse av visst slag, bestämmas, att den vanliga affärstiden skall inskränkas eller belt eller delvis förläggas till annan del av dygnet än den i 3 eller 4 § föreskrivna, å sön- eller helgdag dock ej under högmässogudstjänst.

Utsträckning av den vanliga affärstiden må, under i första stycket angivna villkor, medgivas i följande omfattning:

1) butik, där handel idkas huvudsakligen med mejerivaror, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror må å söckendag hållas öppen mellan klockan 7 och klockan 8;

2) butik, där handel idkas huvudsakligen med mej eri varor, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker, färsk frukt eller levande blommor, må å sön- eller helgdag hållas öppen mellan klockan 10 och klockan 11 samt därutöver under högst två timmar å tid, då högmässogudstjänst icke hålles; samt

3) fotografiateljé må hållas öppen å sön- eller helgdag under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Där det inom viss kommun kan anses erforderligt för att möjliggöra för skogs- och flottningsarbetare samt andra långt från hemmet sysselsatta personer att göra inköp å fritid, må bestämmas, att butik å sön- eller helgdag får hållas öppen under högst två timmar, dock ej under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom i denna paragraf förmäles, skall gälla hela kommunen, där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser må meddelas för butiker av skilda slag. Bestämmelser må även meddelas för endast butiker av visst slag men må däremot icke begränsas till en eller flera angivna butiker.

6§-

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt.

När fråga om sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle beröras av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Tillbörlig hänsyn skall tagas till därvid framförda synpunkter.

7 §•

Beslut örn bestämmelse enligt 5 § skall underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, där det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästaren och beträffande kommun å landet till landsfiskalen i orten. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen skall insända beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan tillfälle att yttra sig över beslutet beretts dem, vilkas rätt beröres av detsamma. I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §-

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa eller ock ogilla beslut om bestämmelse enligt 5 §. Fastställt beslut skall ofördröjligen allmängöras

266 Kungl. Majds proposition nr 96 (Bilagor).

genom dess införande i länskungörelserna. Därjämte skall genom vederbörande kommunala myndighets försorg tillkännagivande örn kungörelsen med angivande av dess huvudsakliga innehåll införas i minst en tidning inom orten, varförutom beträffande landskommun tillkännagivande örn kungörelsen skall ske i kyrkan.

9§-

Med avseende å ändring eller upphävande av beslut om bestämmelse enligt 5 § skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §.

I fråga örn köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle skall vad i denna lag sägs örn kommun äga motsvarande tillämpning; och må förty av kommunen enligt denna lag fattat beslut ej gälla köpingen eller samhället.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall.

11 §•

1 mom. Polismyndigheten må under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Med polismyndighet förstås i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistrat eller, där sådan ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.

Ansökning örn tillstånd, varom i första stycket förmäles, skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen avses skola äga rum.

Tillfälle att avgiva yttrande över gjord ansökning skall, där ej fråga är örn öppethållande eller försäljning under allenast kort tid, av polismyndigheten beredas stads- eller kommunalfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, kommunalnämnden.

2 mom. Ansökning örn tillstånd, varom i 1 mom. förmäles, skall avslås, örn sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller anledning finnes till antagande, att han icke är lämplig att utöva verksamheten, så ock örn hinder prövas föreligga ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., skall polismyndigheten pröva, örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid tillbörlig hänsyn skall tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

267 Kungl. Maj-.ts ■proposition nr 96 (Bilagor).

Tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning må endast givas, om synnerliga skäl därtill äro, med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse skola följande grundsatser tjäna till ledning vid bedömandet:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, tryckta skrifter och tändstickor, vilken bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen icke är förbunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt, må medgivas i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig, vanligen dock endast med de under 1) nämnda varuslagen samt med lagad mat och tobaksvaror;

3) försäljning i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik må medgivas i den utsträckning, som kan anses betingad av de resandes behov, i regel dock endast med de under 1) nämnda varuslagen samt med lagad mat, tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

4) försäljning utomhus av varm korv samt bröd, potatis och senap, som tillhandahållas i samband med korven, må medgivas i den utsträckning, som anses lämplig, dock endast från fastställd plats;

5) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas, må för visning av dessa konstverk medgivas i den utsträckning så anses lämpligt.

4 mom. Tillstånd meddelas för viss tid eller tillsvidare och må återkallas, när skäl därtill äro.

I tillståndet skall angivas den utsträckta tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas. Polismyndigheten äger meddela de ytterligare föreskrifter rörande försäljningens anordnande, som finnas erforderliga.

Polismyndigheten skall till den, som erhåller tillstånd, utfärda bevis härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den, som bedriver försäljningen.

12 §.

Är eftergift från vad i denna lag är stadgat påkallad av särskilt trängande behov, äger Konungen förordna, att sådan eftergift må tillgodonjutas för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse. I förordnandet skola meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten, när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits, dömts för förseelse mot denna lag, vare straffet dagsböter ej under fem.

14 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

15 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad i 13 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag samma vare, där länsstyrelsen efter framställning av näringsidkare godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens ställe.

16 §•

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande öppethållande eller försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940 och gäller till och med den 31 december 1942. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 13 §, skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Genom denna' lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats med stöd av nämnda lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) beslut, varigenom i kommun fastställts kortare affärstid än den i 3 eller 4 § av nya lagen medgivna, förbliva i denna del giltiga till dess de upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver;

2) näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 § lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid av dygnet än nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse minst sedan den 1 juni 1937, må utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den 1 januari 1941; och må polismyndigheten, när det gäller näringsidkare, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring, efter särskild prövning kunna giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda villkoren, dock endast för ett år i sänder. Vad nu sagts örn näringsidkare, gällö ock dennes efterlevande make eller maka.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående stycke må meddelas efter den 1 oktober 1939, dock med verkan tidigast från nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

269 De sakkunnigas förslag.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om arbetstiden i detaljhandel och Tiss annan rörelse (arbetstidslag

för detaljhandeln).

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

1 mom. Denna lag äger tillämpning å varje rörelse, där detaljhandel idkas, samt å verksamhet i samband med rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, såvitt i rörelsen eller verksamheten till arbete för arbetsgivarens räkning i regel användes minst två arbetstagare. Vid beräkningen skall icke medräknas arbetstagare, som användes till arbete, vilket avses i 2 morn., varemot hänsyn skall tagas till arbetstagare, varom i 3 mom. förmäles; så ock till arbetstagare, som avses i 2 §, såframt i rörelsen användes mer än en sådan arbetstagare.

2 mom. Från lagens tillämpning undantages:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, dock endast örn arbetstagare uteslutande sysselsättes med här nämnt arbete.

3 mom. Lagen avser ej arbetstagare, vars huvudsakliga arbetstid är begränsad av lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning eller lantarbetstidslagen den 26 juni 1936.

2§-

Denna lag äger icke tillämpning å:

a) medlem av arbetsgivarens familj;

b) anställd företagsledare eller annan befattningshavare i självständig och överordnad ställning;

c) å apotek anställd farmacevt.

3§-

På begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den vars rätt därav beröres åligger det arbetsrådet att avgöra, huruvida denna lag äger tillämpning å visst arbete eller viss arbetstagare eller huruvida viss arbetstagare skall enligt 1 § 1 mom. inräknas i det antal arbetstagare, som där sägs.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, varom i första stycket förmäles, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part

270 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

så äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen ej meddelas, förrän arbetsr&dets beslut kommit domstolen tillhanda.

I annan fråga rörande lagens tillämpning än som i första stycket avses Ilar arbetsrådet att på begäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör eller den vars rätt av frågan beröres avgiva utlåtande.

Ordinarie arbetstid.

4§-

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Såvitt sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst åtta veckor, med utgångspunkt från den 1 augusti varje kalenderår, icke blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan, må arbetstiden fördelas på annat sätt än i första punkten sägs. Dock må arbetet icke någon vecka överstiga 54 timmar.

Arbetet må ej något dygn överstiga 10 timmar.

&§•

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva att den i 4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 morn. Finnes i visst fall av synnerliga skäl påkallat att arbetstiden utsträckes längre, för år räknat, än i 4 § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbete å övertid.

6 §•

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må arbetstagare, i den män så är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete å övertid. Örn sådant arbete samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har arbetsrådet att ofördröjligen meddela beslut.

Anmälan eller ansökan, varom här är sagt, må anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till allmänna posten.

7 §■

1 mom. Till betjäning av kunder, som vid stängning av butik, rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning befinna sig i lokalen, samt till sådana förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare användas å övertid under högst fyra timmar i veckan, dock icke något dygn mer än en timme.

271 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor).

2 mom. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare å övertid, vare därtill berättigad för högst 48 timmar under loppet av fyra veckor och 260 timmar under en tidrymd av tolv månader, räknat från den 1 augusti varje år.

3 mom. Ar ytterligare eftergift av trängande behov påkallad, må sådan, dock för högst 150 timmar under den i 2 mom. stadgade tidrymd av 12 månader, meddelas av arbetsrådet.

4 mom. I fråga örn arbetstagares skyldighet att utföra arbete, som avses i denna paragraf, gäller vad därom kan anses vara med arbetsgivaren överenskommet, men det åligger denne att tillse, att icke arbetstagaren genom användande till dylikt arbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

För arbete, varom i 2 och 3 mom. sägs, skall utgå särskild övertidsersättning, minst en fjärdedel högre än vad arbetstagaren erhåller för motsvarande arbete under ordinarie arbetstid. Sådan ersättning må utbytas mot ledighet å ordinarie arbetstid, minst en fjärdedel längre än övertiden, såframt arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom. Dylik ledighet skall lämnas senast inom åtta veckor efter det övertidsarbetet utfördes. Har arbetstagare icke inom samma tid hos arbetsgivaren framställt anspråk på övertidsersättning eller ledighet, vare rätt att påkalla förmån, varom här sägs, förlorad.

Baster m. lii.

8 §•

1 mom. Fortgår arbetstagares arbete under minst åtta timmar av dygnet, skall, såframt ej är fråga örn arbete varom i 6 § förmäles, under arbetstiden infalla en sammanhängande rast av minst en timme. Sådan rast må utbytas mot två raster av sammanlagt minst en timme 15 minuter, örn arbetsgivare och arbetstagare äro ense därom.

2 mom. I varje butik skola finnas för arbetstagarna avsedda sittplatser, vilka dessa skola äga begagna i den män det kan ske utan förfång för arbetet.

Antecknande av arbetstid.

9§-

Hörande arbetstagares användande till arbete åligger det arbetsgivaren att senast den första söckendagen i därpå följande kalendervecka göra anteckning i särskild journal. Så snart det kan bedömas, huruvida viss arbetstid är att hänföra till övertid enligt 6 eller 7 § samt om övertidsersättning eller ledighet enligt 7 § 4 mom. andra stycket skall utgå, skall i journalen göras anteckning härom. Journalen upprättas enligt formulär, som fastställes av arbetsrådet. Denna myndighet äger dock föreskriva, att här berörda anteckningar få verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga örn arbete å ordinarie arbetstid samt sådant arbete å övertid, som i 7 § 1 mom. avses, är arbetsgivaren icke pliktig att göra dylik anteckning, där arbetstiden finnes behörigen upptagen å arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället och angivande tiden för det dagliga arbetets början och slut samt längden av raster, som infalla under arbetstiden.

Arbetstagare åge rätt att själv eller genom utsedd representant på anfordran erhålla del av journalen såvitt honom rörer.

Beslut av arbetsrådet enligt 5, 6 eller 7 § skall biläggas journal eller annan handling, där anteckning enligt första stycket skall göras, och journalen eller handlingen jämte bilagda beslut skall förvaras under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den dag då sista anteckningen gjordes däri och beträffande beslutet från detsammas datum.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

Allmänna bestämmelser.

10 §.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärenden, som avses i denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållanden förtrogna ledamöter. Av dessa skall den ene väljas bland personer, som kunna anses företräda arbetsgivarna, och den andre bland personer, som kunna anses representera arbetstagarna inom detaljhandeln. För var och en av ledamöterna utses minst två suppleanter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller annan verksamhet, som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av ärende enligt denna lag skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning stadgas, närvara båda. de ledamöter, vilka utsetts i här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

11 §'

1 mom. Aro sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, som kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst verksamhetsområde, som i denna lag avses, ense örn viss eftergift, som i 5 § eller 7 § 3 mom. sägs, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande förordna, att eftergiften må inom verksamhetsområdet i fråga allmänt tillgodonjutas.

2 mom. Skulle tillämpningen av denna lag medföra särskilda svårigheter inom viss del av riket eller ock sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, må Konungen på framställning av arbetsrådet eller efter dess hörande medgiva av förhållandena påkallat undantag från lagens tillämpning.

12 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

13 §.

Använder arbetsgivare arbetstagare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, straffes med dagsböter. Yar arbetstagaren under 18 år och har användandet skett med faderns eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsmannen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

14 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits i 6 §, eller att iakttaga vad enligt 9 § åligger honom, straffes med dagsböter.

Har arbetsgivare mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anteckning, som avses i 9 §, straffes med dagsböter ej under fem.

273 Kungl. Maj:ts proposition nr 96 (Bilagor).

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet som bedrives av kommun skall vad i denna lag är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndare.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

17 §.

Där i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande användande av minderårig eller kvinna till arbete, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft, såvitt den avser arbetsrådets befogenhet och verksamhet, den 1 oktober 11)38 och i övrigt den 1 januari 1939 samt gäller till och med den 31 december 1941. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 13 eller 14 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Förslag-

till

Lag:

om tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag).

Lagens tillämpningsområde in. m.

1 §•

1 mom. Med butik förstås i denna lag varje försäljningsställe där detaljhandel idkas.

Yad nedan sägs örn butik skall gälla rakstuga, frisersalong och fotografiateljé, om ej annat är särskilt stadgat.

2 mom. Butik må endast hållas öppen för allmänheten under tid, då det enligt denna lag är medgivet.

Utan hinder av denna lags bestämmelser må kund betjänas, som inkommit i butik å tid då den får hållas öppen för allmänheten, och vara utlämnas eller försändas, som sålts i butik å sådan tid.

3 mom. Försäljning till allmänheten av viss vara annorstädes än i butik må endast ske å tid, då butik får hållas öppen för allmänheten för handel med dylik vara.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96.

2382 38 18

274 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

2 §•

Denna lag äger icke tillämpning å:

1) Försäljningsställe, där ordnad restaurang-, kafé- eller konditorirörelse idkas, såframt ej andra varor än lagad mat, bageri- och konditorivaror, alkoholfria drycker samt periodiska skrifter där försäljas till avhämtning eller försändning;

2) Apotek, såvitt gäller försäljning av varor, som erfordras för medicinskt bruk;

3) Försäljning av motor- och smörjoljor samt andra för framförande av motorfordon nödvändiga varor, örn försäljningen sker från upplagsställe, där andra varor ej saluföras;

4) Försäljning å trafikmedel, som icke går i lokaltrafik;

5) Försäljning av konfektyrer, färsk frukt, levande blommor, program eller liknande trycksaker i teatrar och biografer samt å andra nöjesplatser;

6) Försäljning av konfektyrer och tobaksvaror i förpackning, tändstickor samt färsk frukt från automatapparat, som är uppsatt utanför butik, där sådana varor saluföras, och som handhaves av butiksägaren;

7) Försäljning själv eller genom familjemedlem av egna lantmanna- och trädgårdsprodukter samt fisk av egen fångst, örn försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel;

8) Försäljning av leksaksballonger och liknande för barn avsedda smärre artiklar, örn försäljningen sker utomhus och i ringa omfattning samt icke är förbunden med annan handel;

9) Försäljning av periodiska skrifter, örn den icke är förbunden med annan handel;

10) Försäljning av kataloger, fotografier, minnessaker eller dylikt i muséer eller utställningslokaler eller å andra sådana platser;

11) Tillfällig försäljning för välgörande eller annat ideellt ändamål.

Den normalt medgivna tiden för butiks öppethållande.

3 §•

A söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till klockan 19.

Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december må butik hållas öppen till klockan 20.

A påskafton, midsommarafton och julafton må butik ej hållas öppen efter klockan 16.

4 §'

A sön- eller helgdag må butik ej hållas öppen för allmänheten.

För försäljning av mejerivaror, ägg, margarin, bageri- och konditorivaror, pilsnerdricka, alkoholfria drycker, färsk frukt och levande blommor må dock butik hållas öppen mellan klockan 8 och klockan 10, örn andra varor under försäljningstiden ej finnas förvarade å försäljningsstället eller äro undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna.

Örn sön- och helgdagar inträffa i följd, må rakstuga och frisersalong hållas öppen en av dessa dagar mellan klockan 8 och klockan 10.

Kommunala avvikelser.

5§-

Inom kommun må, örn det finnes lämpligt ur allmän synpunkt och prövas kunna ske utan otillbörligt förfång för flertalet av de företag inom kom-

275 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

munen, som driva rörelse i butik, eller av de företag, som driva sådan rörelse av visst slag, träffas beslut örn att den tillåtna tiden för öppethållande skall inskränkas eller delvis förläggas till annan del av dygnet. Genom sådant beslut får ej medgivas utsträckning av den i 3 och 4 §§ för dygn stadgade längsta tiden för öppethållande, dock att öppethållande av fotografiateljé å sön- eller helgdag under högst två timmar för fotografering må tillåtas, om särskilda skäl därtill äro. I övrigt må ej medgivas öppethållande å sön- eller helgdag i andra fall än i 4 § sägs. Det må ej beslutas, att butik å sådan dag får hållas öppen mellan klockan 11 och klockan 13.

Beslut, varom i första stycket förmäles, skall gälla hela kommunen, örn ej synnerliga skäl till annat föranleda. Olika bestämmelser kunna träffas för butiker av skilda slag, och beslut kan givas för endast butiker av visst slag men må däremot ej begränsas till en eller flera angivna butiker.

6§-

Om bestämmelse enligt 5 § beslutar i första hand den myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt.

När fråga örn sådan bestämmelse uppkommit hos den kommunala myndigheten, skall tillfälle beredas näringsidkare och arbetstagare, som skulle bli berörda av bestämmelsen, att genom sina sammanslutningar eller på annat sätt uttala sig i ärendet. Tillbörlig hänsyn bör tagas till sålunda framförda synpunkter, då beslut träffas, därvid bör beaktas de olika uttalanden, som framkommit från företrädare för skilda slag av butiker.

Örn flertalet butiksföretag inom kommunen, vilka skulle beröras av ifrågasatt inskränkning av tiden för öppethållandet, motsatt sig inskränkningen, skall sådan icke komma till stånd, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Ha minst två tredjedelar av butiksföretagen inom kommunen föreslagit eller tillstyrkt viss inskränkning av tiden för öppethållandet, skall sådan inskränkning komma till stånd, örn ej hinder möter enligt bestämmelserna

i 5 §.

Föreligger framställning örn inskränkning av tiden för öppethållandet till den kommunala myndigheten från sådant flertal av butiksföretagen, som i närmast föregående stycke sägs, skall frågan upptagas vid den kommunala myndigheten, örn den ej förut är där anhängig.

7 §•

Har den kommunala myndigheten träffat beslut örn bestämmelse enligt 5 § eller att icke godtaga inskränkning av tiden för öppethållandet, varom förslag eller tillstyrkan enligt fjärde stycket av 6 § föreligger, skall beslutet underställas länsstyrelsen och för sådant ändamål överlämnas, därest det avser annan stad än Stockholm, till magistraten eller kommunalborgmästaren, och beträffande kommun å landet till landsfiskalen. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen insänder beslutet till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan tillfälle att yttra sig beretts dem vilkas rätt beröres av beslutet. I Stockholm skall sådant tillfälle beredas av Överståthållarämbetet.

8 §•

Länsstyrelsen äger att helt eller delvis fastställa bestämmelse enligt 5 §, som beslutats av den kommunala myndigheten eller beträffande vilken förslag eller tillstyrkan enligt fjärde stycket av G § föreligger, eller ock ogilla sådan bestämmelse. Faststäild bestämmelse skall omedelbart bekantgöras i länskungörelserna och på annat lämpligt sätt, såsom i en eller flera ortstidningar.

276 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

9 §•

I avseende å ändring eller upphävande av fastställd bestämmelse skall gälla vad i 5—8 §§ är stadgat.

10 §.

Yad i denna lag sägs örn kommun skall äga motsvarande tillämpning å köping, som icke utgör egen kommun, samt å municipalsamhälle; och för kommunen i övrigt meddelad bestämmelse örn tid för butiks öppethållande skall förty ej gälla köpingen eller samhället.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall.

11 §•

1 morn. Länsstyrelse må, under nedan i denna paragraf angivna förutsättningar, meddela näringsidkare tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten å tid, då sådant eljest icke är förenligt med bestämmelserna i denna lag.

Ansökning till länsstyrelse om sådant tillstånd skall innehålla uppgift örn den tid och de varuslag, som framställningen avser, samt de närmare omständigheter, under vilka öppethållandet eller försäljningen skulle äga rum.

Ansökningen ingives till magistraten eller kommunalborgmästaren, örn den avser butik eller försäljning i stad, samt i annat fall till landsfiskalen. Magistraten, kommunalborgmästaren eller landsfiskalen insänder ansökningen till länsstyrelsen med eget utlåtande, sedan erforderlig utredning verkställts.

2 mom. Ansökning örn dylikt tillstånd skall avslås, örn sökanden icke uppfyller de villkor, som gälla för idkande av handel i allmänhet, eller det finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att utöva verksamheten, så ock om hinder prövas föreligga ur liälsoArårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt.

3 mom. Föreligger ej hinder enligt 2 morn., har länsstyrelsen att pröva, örn det sökta tillståndet ur andra synpunkter lämpligen bör meddelas, därvid hänsyn först bör tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

Tillstånd till utsträckt tid för öppethållande eller försäljning bör endast givas, om synnerliga skäl därtill äro, med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I sådan händelse skola följande grundsatser tjäna till ledning vid bedömandet:

1) Försäljning av konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor, som bedrives från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast dessa varor saluhållas, må medgivas, såframt icke särskilda skäl till annat föranleda, i allmänhet dock icke någon veckodag längre än till klockan 22; sådant medgivande må ock lämnas för försäljning av dessa varor annorledes än från särskilt försäljningsställe, örn försäljningen icke är förbunden med handel med andra varor och i övrigt skäl därtill anses föreligga;

2) Försäljning å inhägnat område och i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad eller dylikt, må medgivas i den utsträckning som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig, vanligen dock endast med de under 1) nämnda varuslagen samt med andra matvaror och tobaksvaror;

3) Försäljning i direkt anslutning till station för mer betydande järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjö- eller lufttrafik må medgivas i den utsträckning, som kan anses betingad av de resandes behov, i regel dock endast med de under

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor). 277

1) nämnda varuslagen samt med andra matvaror, tobaksvaror och mindre pappersartiklar;

4) Försäljning utomhus av varm korv samt annan färdig mat, som tillhandaliålles i samband härmed, må medgivas i den utsträckning, som anses lämplig, vanligen dock endast från fast plats;

5) Öppethållande av lokal, där tillfälliga utställningar av helt eller delvis för försäljning avsedda alster av bildande konst anordnas, må medgivas i den mån så i allmänhetens intresse med hänsyn till det konstnärliga värdet samt ur andra synpunkter anses lämpligt.

4 mom. Tillstånd meddelas för högst ett kalenderår i sänder och kan när som helst indragas, örn skäl därtill anses föreligga.

I tillstånd skall angivas den utsträckta tid på dygnet, under vilken öppethållande eller försäljning får äga rum, samt de varuslag, som därunder få försäljas. Länsstyrelsen äger meddela de ytterligare föreskrifter örn försäljningens anordnande, som finnas erforderliga.

Länsstyrelsen skall till den som erhåller tillstånd utfärda bevis härom, vari villkoren för tillståndet skola angivas. Detta bevis skall, örn rörelsen drives å särskilt försäljningsställe, vara uppsatt å väl synlig plats därstädes, samt i annat fall ständigt vara tillgängligt hos den som bedriver försäljningen.

12 §.

örn det kan anses av särskilt trängande behov påkallat, må Konungen förordna, att eftergift från vad i denna lag är stadgat må för visst tillfälle, viss plats eller visst slag av rörelse tillgodonjutas. I förordnandet meddelas de närmare föreskrifter, som i samband med eftergiften finnas erforderliga.

Allmänna bestämmelser.

13 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av yrkesinspektionen. Därvid skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som finnes stadgat rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd.

14 §.

Hålles butik öppen för allmänheten eller idkas försäljning till allmänheten, när sådant enligt denna lag eller enligt föreskrift, som meddelats med stöd av lagen, icke är tillåtet, straffes näringsidkaren med dagsböter.

Har näringsidkare tidigare, dock ej mer än två år före det stämning delgivits honom, dömts för förseelse mot denna lag, vare straffet dagsböter ej under fem.

Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse mot denna lag, fortsätter samma förseelse skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits fällas till det ansvar, som är bestämt för förseelsen.

Avskrift av utslag, varigenom den som erhållit tillstånd enligt 11 § dömts för förseelse mot denna lag, skall utan dröjsmål översändas till den länsstyrelse, som meddelat tillståndet.

15 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

278 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

16 §.

Beträffande verksamhet som bedrives av kommun skall vad i 14 § är stadgat angående näringsidkare gälla verksamhetens föreståndare.

Lag. samma vare, där länsstyrelse efter framställning av näringsidkare godtagit viss person såsom verksamhetens föreståndare i näringsidkarens ställe.

17 §.

Bär i lag eller författning ytterligare begränsning stadgats beträffande öppethållande och försäljningstid, skall sådan begränsning lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939 och gäller till och med den 31 december 1941. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse, som avses i 14 §, skall vad i lagen är stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 maj 1919 örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse samt beslut, som fattats med stöd av denna lag. Därvid skall dock iakttagas följande:

1) Beslut, varigenom i kommun fastställts kortare tid för öppethållande och försäljning än den i 3 och 4 av nya lagen medgivna, förbliva i denna del giltiga till dess de upphävts i den ordning, som nya lagen föreskriver;

2) Näringsidkare, som vid nya lagens ikraftträdande med stöd av 15 § i lagen den 30 maj 1919 bedriver rörelse under längre tid än nya lagen medgiver och som drivit sådan rörelse minst sedan den 1 juni 1937, må utan särskilt tillstånd fortsätta rörelsen på oförändrat sätt till den 1 januari 1941; och må länsstyrelse, när det gäller näringsidkare, som på grund av sjuklighet, invaliditet eller hög ålder har särskilt stort behov av att även i fortsättningen få bedriva rörelsen utan ändring, efter särskild prövning kunna giva tillstånd härtill utan hinder av de i 11 § av nya lagen uppställda villkoren, dock endast för ett år i sänder. Yad nu sagts örn näringsidkare, gäde ock dennes efterlevande make eller maka.

Beslut enligt 5, 8, 11 och 12 §§ av nya lagen samt enligt nästföregående stycke må meddelas från den 1 oktober 1938, dock med verkan tidigast från nya lagens ikraftträdande.

Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

279 Bilaga C.

Förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs-

och kontorsanställda.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till Genéve oell där samlats den 10 juni 1930 till sitt fjortonde sammanträde, samt beslutit antaga vissa förslag angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda, en fråga, vilken innefattas i den andra punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till internationell konvention,

antager denna, den tjuguåttonde dagen i juni år ettusennioliundra och trettio efterföljande förslag till konvention att ratificeras av internationella arbetsorganisationens medlemmar jämlikt bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen.

§ 1.

1) Denna konvention äger tillämpning å personalen i följande företag, vare sig de äro offentliga eller enskilda:

a) handelsföretag, därunder inbegripna post-, telegraf- och telefonväsen samt de grenar av andra företag, vilka avse handelsverksamhet;.

b) företag och förvaltningar, inom vilka personalen huvudsakligen sysselsattes med kontorsarbete; .

c) företag av på en gång handels- och industriell karaktär, savida de icke äro att anse såsom industriella företag.

I varje land skall vederbörande myndighet fastställa gränsen mellan handelsföretag och företag, i vilka personalen huvudsakligen sysselsätter med kontorsarbete, å ena sidan, samt industriella företag och jordbruksföretag, å andra sidan.

2) Konventionen äger icke tillämpning å personalen i följande företag:

a) företag för behandling eller vård av sjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka;

b) hotell, restauranger, pensionat, klubbar, kaféer och andra företag, där förtäring tillhandahålles;

c) teatrar och förlustelseställen.

Dock skall konventionen äga tillämpning å personalen i sådana avdelningar av de i a), b) och c) uppräknade företag, vilka, örn de vöre självständiga, skulle inbegripas bland de företag, å vilka konventionen äger tilllämpning. .... .

3) Vederbörande myndighet i varje land äger från konventionens tillämpning undantaga:

a) företag, i vilka endast medlemmar av arbetsgivarens familj äro sysselsatta;

b) offentliga förvaltningar, där den anställda personalen fungerar såsom organ för statsmakten;

c) personer i ledande ställning eller som bekläda förtroendeposter;

d) resande och representanter, i den mån de utföra sitt arbete utanför företaget.

280 Kungl. Maj-.ts proposition nr 96 (Bilagor).

§ 2'

I denna konvention avses nied »arbetstid» den tid, under vilken personalen står till arbetsgivarens förfogande; i densamma inbegripas ej raster, under vilka personalen icke står till arbetsgivarens förfogande.

§ 3‘

Arbetstiden för den personal, å vilken denna konvention äger tillämpning, må icke överstiga 48 timmar i veckan eller åtta timmar örn dagen, med förbehåll dock för de undantag, varom stadgas i det följande.

§ 4‘

Den i § 3 angivna veckoarbetstiden kan fördelas så, att den dagliga arbetstiden icke överstiger tio timmar.

§ 5‘

1) I fall av allmänt inställande .av arbetet på grund av a) högtider av lokal natur eller b) olyckshändelser eller fall av forne majeure (olyckshändelser, som drabba driftsinrättningarna, avbrott i tillförseln av kraft, ljus, värme eller vatten, händelser, som förorsaka allvarliga materiella skador å anläggningar) må, för återtagande av de förlorade arbetstimmarna, den dagliga arbetstiden utsträckas på följande villkor:

a) återtagande av förlorad arbetstid må icke medgivas för mer än 30 dagar örn året och skall äga rum inom skälig tid;

b) ökningen av den dagliga arbetstiden må icke överstiga en timme;

c) den dagliga arbetstiden må icke överstiga tio timmar.

2) Vederbörande myndighet skall underrättas örn arten av, orsaken till och tidpunkten för det allmänna inställandet av arbetet ävensom örn antalet förlorade arbetstimmar och de tillfälliga ändringarna i arbetstidsplanen.

§ 6.

I undantagsfall, då de förhållanden, under vilka arbetet måste utföras, gör det omöjligt att tillämpa bestämmelserna i §§ 3 och 4, må genom författningar, utfärdade av offentlig myndighet, medgivas en fördelning av arbetstiden över en längre tidrymd än en vecka; dock må den genomsnittliga arbetstiden, beräknad med hänsyn till det avsedda antalet veckor, icke överstiga 48 timmar i veckan eller arbetstiden under någon dag överstiga tio timmar.

§ 7.

Av offentlig myndighet utfärdade författningar skola angiva:

1) De ständiga undantag, som kunna beviljas beträffande

a) vissa kategorier av personer, vilkas arbete är intermittent till själva sin natur, såsom portvakter och personal för övervakande eller underhåll av lokaler och lager;

b) kategorier av personer, som äro direkt sysselsatta med sådana förberedande eller avslutande arbeten, vilka nödvändigtvis måste utföras utom den för företagets övriga personal fastställda arbetstiden;

c) butiker och andra företag, där arbetets beskaffenhet, befolkningens

dier antalet sysselsatta personer gör det omöjligt att tillämpa den i §§ 3 och 4 fastställda arbetstiden.

2) De tillfälliga undantag, som kunna beviljas i följande fall:

281 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

a) då olyckshändelse inträffat eller hotar att inträffa samt i fall av fores majeure eller då brådskande arbete behöver utföras i avseende å maskiner eller redskap, dock blott i den mån så är nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av företagets normala drift;

b) till förebyggande av att förstörbara ämnen gå förlorade eller till undvikande av att arbetets tekniska resultat äventyras;

c) för att möjliggöra utförande av särskilda arbeten, såsom upprättande av inventarieförteckning och balansräkning, ultimoregleringar, uppgörande och avslutande av konton;

d) för att möjliggöra för företagen att möta osedvanlig ökning av arbetet, förorsakad av särskilda omständigheter, för såvitt icke arbetsgivaren i vanliga fall kan väntas tillgripa andra åtgärder.

3) Utom vad beträffar mom. 2) a) skola de enligt denna paragraf utfärdade författningarna angiva den förlängning av arbetstiden, som må kunna medgivas för dag samt, vad beträffar tillfälliga undantag, för år.

4) Lönen för övertid, som medgives enligt mom. 2) b), c) och d), skall utgå med minst 25 procents tillägg till den normala lönen.

§8-

De i §§ 6 oell 7 åsyftade författningarna skola utarbetas efter samråd med vederbörande arbetar- oell arbetsgivarorganisationer samt med särskild hänsyn tagen till de kollektivavtal, som kunna vara gällande mellan dessa organisationer.

§ 9.

Bestämmelserna i denna konvention må i varje land av dess regering försättas ur kraft i händelse av krig eller annan händelse, som medför fara för landets säkerhet.

§ io.

Ingen bestämmelse i denna konvention skall verka rubbning av sedvänja eller överenskommelse, enligt vilken arbetstiden är kortare eller lönen högre än som föreskrives i denna konvention.

Varje begränsning, som ålägges genom denna konvention, skall gälla utöver och icke rubba de begränsningar, som kunna ha ålagts genom lag, förordning eller annan författning, vilken fastställer kortare arbetstid eller högre lön än som föreskrives i denna konvention.

§ n-

För en effektiv tillämpning av bestämmelserna i denna konvention:

1) skola lämpliga åtgärder vidtagas för att trygga en tillfredsställande inspektion;

2) skall varje arbetsgivare:

a) genom anslag på väl synlig plats i arbetslokalen eller på annat lämpligt ställe eller ock på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt bekantgöra tiderna för arbetets början och slut eller, där skiftarbete förekommer, tiderna för varje skifts början och slut;

b) på samma sätt bekantgöra de åt personalen beviljade rasterna, vilka enligt § 2 icke inräknas i arbetstiden;

c) på sätt av vederbörande myndighet föreskrives föra anteckning över alla förlängningar av arbetstiden, som ägt rum enligt § 7 mom. 2), ävensom över beloppet av den härför erlagda betalningen.

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 96 (Bilagor).

3) Som lagöverträdelse skall anses att sysselsätta någon utöver den arbetstid, som fastställts enligt mom. 2) a), eller under de tider, som fastställts enligt mom. 2) b).

§ 12.

Varje medlem, som ratificerar denna konvention, skall vidtaga nödiga åtgärder i form av straffpåföljder till tryggande av konventionens tillämpning,

§ 13.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare och av honom inregistreras.

§ 14.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer inregistrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer blivit inregistrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader från den dag, då dess ratifikation inregistrerats.

§ lösa snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen inregistrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem inregistreringen av ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

§ 16.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare för inregistrering. "Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett år efter det den inregistrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk av den i denna paragraf stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna paragraf föreskrivna vilkoret uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

§ 17.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

§ 18.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision helt eller delvis av förevarande konvention, skall en medlems ratifikation

283 Kungl. Majus proposition nr 96 (Bilagor).

av den nya konventionen, för såvitt denna trätt i kraft, medföra uppsägning av förevarande konvention oberoende av vad i § 16 här ovan stadgas om tidsfrist.

Från den dag, då den nya konventionen träder i kraft, skall förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den nya konventionen.

§ 19.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga vitsord.

284 Kungl. Majds proposition nr 96.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 februari 193,9.

Närvarande:

justitierådet Eklund, regeringsrådet Kellberg, justi ti eråden Lawski,

von Steyern.

Enligt lagrådet den 31 januari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 27 januari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln);

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning; samt

3) lag om tiden för idkande arv detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag ).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.

Förslagen föranledde följande erinringar.

Förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning är en förutsättning för lagens tillämpning att i den rörelse eller det företag, varom fråga är, till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas flera än fyra arbetare. Det föreliggande förslaget innehåller en motsvarande bestämmelse, enligt vilken emellertid antalet arbetstagare angives till flera än en.

Vid en sådan avfattning av stadgandena kan tydligen osäkerhet uppkomma huruvida lagarna skola vara tillämpliga i vissa fall då antalet av de arbetstagare, vilka helt användas till sådant arbete som kommer i betraktande, håller sig inom de i lagarna angivna talen men därutöver regelmässigt anlitas arbetstagare, som antingen icke utföra fullt arbete i företaget eller ock väl göra detta men därvid delvis sysselsättas med arbete, vartill hänsyn ej skall tagas vid bedömande av frågan örn lagarnas tillämplighet. Såsom exempel kan nämnas att personer anlitas för utförande av allenast vissa göromål — medlem av

285 Kungl. Muj:ts proposition nr 96.

arbetsgivarens familj byter av en anställd under någon mindre del av dagen — samt att biträden både utföra husligt arbete och hjälpa till i rörelsen. I fråga om allmänna arbetstidslagen lärer arbetsrådet hava intagit den i och för sig ingalunda självklara ståndpunkten, att sådana arbetstagare medräknas i den män de i rörelsen utföra arbete av den art att hänsyn därtill skall tagas. Med utgångspunkt från att antalet fullgjorda arbetstimmar eller dagsverken i ett företag utgör ett användbart mått på företagets storlek har sålunda inom arbetsrådet åt lagen givits den tolkningen att en arbetare, som under hälften, en tredjedel o. s. v. av den lagligen medgivna arbetstiden utför i lagen reglerat arbete, vid arbetarantalets fastställande räknas såsom »en halv arbetare», »en tredjedels arbetare» o. s. v. Två eller flera sådana arbetare kunna följaktligen komma att motsvara en i rörelsen helt använd arbetare. Och för ett företag, där antalet i rörelsen helt sysselsatta arbetare uppgår till fyra, kan den omständigheten att därutöver arbete utföres av en deltidsanställd i en omfattning som ej är helt obetydlig medföra, att flera än fyra arbetare anses använda i företaget och detta alltså faller under lagen.

Föredragande departementschefen har under framhållande att tveksamhet givetvis kunde uppstå, huruvida den föreslagna arbetstidslagen för detaljhandeln skulle gälla för ett visst företag eller icke, ansett det icke böra ifrågakomma att härutinnan binda arbetsrådet genom någon uttrycklig regel. Att i lagen sålunda lämnas olöst en fråga av så principiell betydelse för omfattningen av dess tillämplighetsområde måste emellertid vara ägnat att ingiva betänklighet, särskilt i betraktande därav att en arbetsgivare, vilken åt lagen i denna del giver en annan tolkning än den som arbetsrådet med för domstolarna bindande verkan kan komma att sanktionera, därvid utsätter sig för straffpåföljd. Med hänsyn till att gränsen för lagens tillämplighetsområde dragits åtskilligt vidare än som skett icke blott i allmänna arbetstidslagen utan även i de sakkunnigas förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, måste antalet tveksamma gränsfall bliva större. I följd härav kommer den nämnda oklarheten att i förevarande lag spela en större roll och frågan kan därför sägas här bliva av mer genomgripande betydelse.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i lagen tydligare angives, huru gränsen för dess tillämpning med avseende å mindre företag skall vara bestämd.

Bland de slag av arbeten som skola undantagas från lagens tillämpning angives under c) arbete såsom handelsresande. Med handelsresande bör tydligen likställas sådan platsförsäljare som avses i 93 § lagen den 18 april 1914 örn kommission, handelsagentur och handelsresande. Då enligt kommissionslagens terminologi beteckningen handelsresande icke innefattar platsförsäljare, torde ifrågavarande undantag böra angivas gälla arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare.

På större fartyg förekommer att rörelse av sådant slag som avses i lagförslaget bedrives till tjänst för passagerarna. Därest rörelsen utövas för fartygets räkning, lärer sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 i regel vara tillämplig

286 Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

å hithörande arbete. Så bör jämväl efter den nu föreslagna lagens ikraftträdande vara fallet. Det hemställes förty, att såsom ett ytterligare undantag från lagens tillämpning upptages arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

8 §'

Lagrådet:

Genom första stycket i denna paragraf fastslås i princip, att arbetsgivare är pliktig att utgiva ersättning för arbete å övertid. Bestämmelsen lärer så till vida få anses såsom tvingande att därigenom laga verkan frånkännes avtal, enligt vilket sådan ersättning över huvud icke skall utgå. Däremot torde den icke utgöra hinder för att arbetsgivare och arbetstagare fritt överenskomma örn ersättningens storlek. Vissa uttalanden i remissprotokollet synas bygga på det antagandet att det enligt förslaget skulle vid straffansvar åligga arbetsgivaren att ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning. De i lagtexten använda ordalagen giva icke stöd för en sådan ståndpunkt, vilken icke heller synes vara sakligt motiverad.

Förslaget innebär, att det är förbjudet att genom avtal bestämma att övertidsarbete kan i viss utsträckning kompenseras med ledighet under ordinarie arbetstid, lämnad i förväg eller under viss tid efter det att övertidsarbetet utförts. Då en sådan anordning enligt de sakkunniga för närvarande praktiseras med gott resultat, stundom med stöd av kollektivavtal, synes det böra övervägas huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag från förbudet borde göras för avtal som på grund av kollektivavtal träffats innan lagen trätt i kraft.

Underlåter arbetstagare att fullgöra vad enligt första punkten i andra stycket kräves för att hålla vid makt anspråk på ersättning för arbete å övertid, är jämlikt andra punkten »talan förlorad». Till skillnad mot vad som gäller enligt § 2 i 1862 års förordning örn tioårig preskription, där samma ordalag kommit till användning, bör uttrycket, på sätt framgår av uttalanden i remissprotokollet, här tolkas så, att det innebär, icke att endast talerätten går förlorad utan att själva fordringsrätten upphör. Det skall alltså icke — såsom vid tioårspreskriptionen — stå fordringsägaren öppet att kvittningsvis åberopa preskriberad fordran. För att denna förslagets ståndpunkt, för vilken goda skäl kunna anföras, skall tydligt framgå av lagtexten, bör där, på sätt iakttagits i t. ex. 29 § lagen örn försäkringsavtal och 25 § lagen örn skuldebrev, användas en ävfattning som utmärker att arbetstagaren är sin rätt förlustig.

Då samtliga övriga bestämmelser i förslaget måste anses vara av tvingande natur, borde antagas, att jämväl regeln i andra stycket är av sådan art. Särskilt med hänsyn till det i remissprotokollet återgivna uttalandet av de sakkunniga rörande preskriptionsbestämmelsens innebörd kan emellertid frågan härom bliva föremål för tvekan. Det torde därför böra uttryckligen fastslås vad förslaget i denna del innebär.

14 §.

Lagrådet:

Redan lagen den 17 oktober 1919 örn arbetstidens begränsning innehöll en föreskrift örn att, därest arbetare, som ej fyllt 18 år, med faders eller måls-

287 Kungl. Majus proposition nr 96.

mans vetskap och vilja användes till arbete i strid mot vad i lagen stadgats, fadern eller målsmannen vore förfallen till ansvar. Föreskriften, som avfattats med ledning av 42 § lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd, har oförändrad upptagits i alla följande lagar i ämnet och har fått tjäna såsom mönster för bland annat ett i denna paragraf intaget stadgande av enahanda innehåll.

Genom 1920 års lagstiftning om barn i äktenskap är emellertid numera fastslaget, att det åligger den, som har vårdnaden örn ett barn i äktenskap, att tillse, att barnet erhåller en lämplig arbetsanställning (jfr 3 och 5 §§ lagen den 11 juni 1920 örn barn i äktenskap). Detsamma gäller beträffande adoptivbarn (jfr 12 § lagen den 14 juni 1917 örn adoption). Och vad nyssnämnda lagstiftning innehåller i denna del lärer vara att tillämpa jämväl å barn utom äktenskap (jfr Stenbeck och Lindhagen: Den nya förmynderskapslagen, Stockholm 1924, sid. 13, samt Undén: Föräldrar och barn, 2 uppl., Stockholm 1927, sid. 98). I enlighet härmed måste uttrycket »fader eller målsman» tolkas såsom avseende den, vilken har vårdnaden örn barnet (jfr N. J. A. 1921, avd. II, sid. 240, och Undén, anfört arbete, sid. 49).

Då det synes lämpligt att förevarande lags terminologi anslutes till den, som användes i den familjerättsliga lagstiftningen, hemställes örn sådan jämkning av lagtexten, att ansvarsskyldigheten i ifrågavarande fall uttryckligen kommer att åvila den, som har vårdnaden örn arbetstagaren.

Uttrycket »fader eller målsman» förekommer, såsom redan antytts, utom i lagen örn arbetarskydd på åtskilliga andra ställen i arbetslagstiftningen, t. ex. lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning, 12 §. Då den här förordade jämkningen icke är av saklig art, lärer det ej vara nödigt att av allenast terminologiska skäl vidtaga ändring i dessa stadganden.

Förslaget till butikstängningslag.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 2 mom. andra stycket må vara, som sålts i butik å affärstid, utlämnas eller försändas efter affärstidens slut. Då jämlikt samma stycke kund, som inkommit i försäljningslokal under affärstiden, må betjänas efter dess slut, och försäljning till sådan kund alltså lagligen kan ske efter affärstidens utgång, bör uppenbarligen jämväl sålunda försåld vara kunna utlämnas eller försändas. Lagtexten torde böra underkastas den jämkning som föranledes av vad nu erinrats.

Såsom föredragande departementschefen framhållit är det avsett, att lagen skall gälla endast yrkesmässig försäljning. Detta framgår ej tydligt av ordalagen i 3 morn., vars avfattning därför torde böra jämkas.

11 §•

Lagrådet:

Beslut, som av polismyndighet meddelas enligt denna paragraf, bör självfallet kunna i vanlig ordning överklagas. Då uttrycklig bestämmelse härom

288 Kungl. Majus proposition nr 96.

torde vara erforderlig hemställer lagrådet, att till förevarande paragraf fogas ett sista moment av innehåll, att klagan över beslut, som enligt paragrafen meddelas av annan polismyndighet än Överståthållarämbetet, må föras hos länsstyrelse i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd, samt att klagan över beslut, som enligt paragrafen meddelas av Överståthållarämbetet, må föras hos Konungen i vederbörande statsdepartementet i den ordning, som nyss sagts. I sammanhang härmed torde jämväl böra föreskrivas, att beslut, varigenom meddelats tillstånd som i 1 mom. första stycket sägs, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan vara förordnat.

Justitieråd^ Lawski:

Det måste ifrågasättas, örn det är lämpligt att vid kringföringshandel, som icke är inskränkt till viss kommun utan med stöd av § 9 mom. 4 eller § 11 näringsfrihetsförordningen äger rum inom helt län eller större delen av ett sådant, låta lokala myndigheter avgöra frågan örn utsträckt affärstid. Skulle dessa myndigheter icke meddela enhetliga föreskrifter, måste man nämligen befara, att föreskrifterna komma att ständigt överträdas. Prövningsrätten synes därför i denna begränsade del kunna överlämnas åt länsstyrelserna, som ju hava att —- för högst ett år i sänder — meddela tillstånd till den viktigaste formen av kringföringshandel, nämligen gårdfarihandel, och sålunda hava vissa möjligheter att genom att behandla de båda tillståndsfrågorna i ett sammanband undvika större arbetsökning.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

289 Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms slott den 24 februari 1939.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandle», statsråden

Pehrsson-Bramstorp, "Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Forslund, anmäler efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen, lagrådets den 16 februari 1939 avgivna utlåtande över de den 27 januari 1939 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om arbetstiden i detaljhandel och viss annan rörelse (arbetstidslag för detaljhandeln);

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning; samt

3) lag örn tiden för idkande av detaljhandel och viss annan rörelse (butikstängningslag).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

I fråga örn förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln har lagrådet till en början under 1 § på skäl, som anförts i utlåtandet, hemställt, att i lagen tydligare måtte angivas, huru gränsen för dess tillämpning med avseende å mindre företag skall vara bestämd. Bemissförslaget upptog det stadgandet, att lagen skulle vara tillämplig, då i den rörelse eller det företag, varom fråga vore, till arbete för arbetsgivares räkning i regel användas »flera än en» arbetstagare. Härigenom hade de minsta företagen undantagits från lagens tillämpning. Ej heller allmänna arbetstidslagen och lantarbetstidslagen äro tillämpliga å alla företag, utan viss gränsdragning har gjorts, varigenom de mindre företagen uteslutits. Olika bestämmelser gälla, därvid formuleringarna »flera än fyra», »minst tre» och »minst en» kommit till användning. Så snart fråga är örn arbetstagare, som icke är fullt sysselsatt i rörelsen eller företaget med arbete, varå vederbörande lag äger tillämpning, måste ett bedömande i det enskilda fallet ske av frågan, i vad mån arbetstagaren skall anses vara att anse såsom arbetare enligt lagen. Ett sådant bedömande är alltså icke något för den nu föreslagna arbetstidslagen säreget. Att i sistnämnda lag införa speciell regel i angivna hänseende synes mig icke böra ifrågakomma. Än mindre synes önskvärdheten att vinna större tydlighet böra föranleda ändring i sak av tillämpningsområdet för arbetstidslagen för detaljhandeln. I fall, då tvekan kan föreligga, huruvida en rörelse eller ett företag skall falla under Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 96. 2382 88 19

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

lagen, synes arbetsgivaren böra låta sig angeläget vara att inhämta upplysning av arbetsrådet i ämnet.

I enlighet med lagrådets förslag torde i 1 § andra stycket undantag böra göras under c) för »arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare» saint i en ny punkt, betecknad g), för »arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning» . .

Viss formell förenkling av 1 och 2 §§ har synts mig kunna åstadkommas därigenom att dels första stycket i 1 § gives det innehåll, att lagen äger tilllämpning å rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga, frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen till arbete av annat slag än i andra stycket under a)—g) avses för arbetsgivares räkning i regel användas flera än en arbetstagare, dels ock i 2 § upptages, att vad i följande paragrafer av lagen stadgas icke äger tillämpning å arbetstagare, som hör till någon av de under a)—c) i samma paragraf angivna kategorierna. Nu omförmälda ändringar i 1 och 2 §§ torde föranleda formell jämkning även av 3 § första stycket.

Yad lagrådet beträffande 8 § anfört föranleder mig till en början till det uttalandet, att lagen icke får givas sådan tolkning, att det viel straffansvar skulle åligga arbetsgivare att genom avtal ikläda sig förpliktelse att utgiva övertidsersättning.

Till undanröjande av tvekan, huruvida regeln i andra stycket av 8 § är av tvingande natur, anser jag mig böra uttryckligen förklara min avsikt vara, att nämnda stadgande, i likhet med övriga bestämmelser i lagen, skall vara tvingande.

De av lagrådet föreslagna formella jämkningarna av 8 och 14 §§ synas böra iakttagas.

Jag har därjämte ansett några smärre jämkningar av redaktionell innebörd böra vidtagas; härvid må anmärkas, att lagens rubrik synts mig kunna förkortas till »arbetstidslag för detaljhandeln».

Lagrådet har, utöver vad förut anförts, i fråga örn arbetstidslagen för detaljhandeln ifrågasatt, huruvida icke genom en övergångsbestämmelse undantag från förbudet att kompensera övertidsarbete med ledighet under ordinarie arbetstid borde göras i fråga örn avtal, som på grund av kollektivavtal träffats innan lagen trätt i kraft. I samband med spörsmålet örn ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser har i remissprotokollet till behandling upptagits frågan örn ett allmänt undantagsstadgande beträffande bestämmelser i kollektivavtal, som träffats innan lagen trätt i kraft. Jag ansåg därvid skäl icke föreligga att tillstyrka en sådan undantagsbestämmelse och vad lagrådet nu anfört finner jag icke vara av beskaffenhet att böra förändra denna ståndpunkt.

Yad lagrådet hemställt beträffande förslaget till butikstängningslag synes böra iakttagas. Däremot anser jag tillräckliga skäl icke föreligga att, i enlighet med förslag av en ledamot av lagrådet, vidtaga ändring i 11 § rörande prövning av frågor örn utsträckt affärstid vid kringföringshandel, som icke är inskränkt till viss kommun.

Yissa mindre jämkningar i förslaget av redaktionell innebörd — varav må

Kungl. Majus proposition nr 96. 291

anmärkas förkortning av rubriken till »butikstängningslag» — hava synts mig böra vidtagas.

Föredraganden hemställer härefter, att de i enlighet med vad nu anförts jämkade förslagen till

1) arbetstidslag för detaljhandeln;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning; samt

3) butikstängningslag

måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Nils-Sture Lindqvist.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen .................................................................... 1

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln ................................ 2

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930

(nr 138) om arbetstidens begränsning.................................... 7

Förslag till butikstängningslag.............................................. 7

Utdrag av statsrådsprotokollet den 27 januari 1939 .............................. 13

Inledning .................................................................... 13

Huvuddragen av gällande svensk lagstiftning örn begränsning av affiärs-

och arbetstid .......................................................... 13

Butikstängningslagen.................................................. 13

Direkt arbetstidslagstiftning .......................................... 16

Den internationella behandlingen av frågan örn arbetstidsreglering för affärs- och kontorsanställda m. m..................................... 21

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda .......... 25

Departementsförslaget till arbetstidslag för detaljhandeln ................ 29

Historik.................................................................... 29

Allmänna spörsmål ...................................................... 29

Berörda samhällsgrupper; kollektivavtal.............................. 29

Föreligger behov av arbetstidsreglering för butiksanställda?........ 31

Arbetstidsreglering för butiksanställda genom direkt lagstiftning

eller genom skärpt butikstängningslag ............................ 37

Departementschefen sid. 40.

Arbetstidsbestämmelser för detaljhandeln i särskild lag eller inarbetade i allmänna arbetstidslagen .............................. 42

Departementschefen sid. 48.

Arbetstidsbestämmelser på vissa detaljhandeln närstående områden 50

Departementschefen sid. 55.

Frågan örn arbetstidslagstiftning för kontorsanställda och vissa andra

grupper av arbetstagare utanför detaljhandeln ...................... 56

Departementschefen sid. 64.

Specialmotivering.......................................................... 64

Bubrik och underrubriker sid. 64. — Departementschefen sid. 64.

Lagens tillämpningsområde (1—3 §§).............................. 64

1 § sid. 64. — Departementschefen sid. 82.

2 § sid. 86. — Departementschefen sid. 92.

3 § sid. 93. — Departementschefen sid. 93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

293 Sid.

Ordinarie arbetstid (4 och 5 §§) .................................. 94

4 § sid. 94. — Departementschefen sid. 102.

5 § sid. 104. — Departementschefen sid. 105.

Arbete utöver ordinarie arbetstid (arbete å övertid) [6—8 §§]____ 106

6 § sid. 106. — Departementschefen sid. 106.

7 § sid. 106. — Departementschefen sid. 117.

8 § sid. 120. — Departementschefen sid. 131.

Raster m. m. (9 §)............................... 133

9 § sid. 133. — Departementschefen sid. 137.

Antecknande av arbetstid m. m. (10 §)............................ 137

10 § sid. 137. — Departementschefen sid. 140.

Allmänna bestämmelser (11—18 §§) .............................. 140

11 § sid. 140. — Departementschefen sid. 141.

12 § sid. 141. — Departementschefen sid. 142.

13 § sid. 142. — Departementschefen sid. 143.

14—16 §§ sid. 143. — Departementschefen sid. 144.

17 § sid. 144. — Departementschefen sid. 145.

18 § sid. 145. — Departementschefen sid. 146.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 146. — Departementschefen sid. 148. ..... ..

Departementsförslaget till ny butikstängningslag .......................... 149

Historik.................................................................... 149

Behovet av butikstängningslag örn arbetstidslag för detaljhandeln

tillskapas .............................................................. 149

Departementschefen sid. 150.

Överblick beträffande de sakkunnigas förslag till butikstängningslag samt däröver avgivna yttranden...................................... 150

Specialmotivering ............ 152

Rubriker och underrubriker sid. 152. — Departementschefen sid. 152.

Lagens tillämpningsområde m. m. (1 och 2 §§) .................. 153

1 § sid. 153. — Departementschefen sid. 161.

2 § sid. 164. — Departementschefen sid. 182.

Den vanliga affärstiden (3 och 4 §§).............................. 185

3 § sid. 185. — Departementschefen sid. 204.

4 § sid. 205. — Departementschefen sid. 210.

Kommunala avvikelser (5—10 §§) ................................ 211

5 § sid. 211. — Departementschefen sid. 216.

6 § sid. 217. — Departementschefen sidi. 222.

7 och 8 §§ sid. 222. — Departementschefen sid. 224.

9 § sid. 224. — Departementschefen sid. 224.

10 § sid. 224. — Departementschefen sid. 225.

Särskilt tillstånd till utsträckt affärstid i vissa fall (11 och 12 §§) 225

11 § sid. 225. — Departementschefen sid. 247.

12 § sid. 250. — Departementschefen sid. 251.

294 Kungl. Majus proposition nr 96.

Sid.

Allmänna bestämmelser (13—16 §§) .............................. 251

13 § sid. 251. — Departementschefen sid. 251.

14 § sid. 252. — Departementsohefen sid. 253.

15 § sid. 253. — Departementschefen sid. 254.

16 § sid. 254. — Departementschefen sid. 255.

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser sid. 255. — Departementschefen sid. 257.

Departementschefens hemställan............................................ 257

Bilagor till statsrådsprotokollet den 27 januari 1939 ............................ 258

Bilaga A (departementsförslagen)............................................ 258

Bilaga B (de sakkunnigas lagförslag) ...................................... 269

Bilaga C (förslag till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda).............................................. 279

Utdrag av lagrådsprotokollet den 16 februari 1939 .............................. 284

Utdrag av statsrådsprotokollet den 24 februari 1939.............................. 289

Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.