Doc 1940:u2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1 Nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m.; given Stockholms slott den 1 augusti 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga bifogade förslag till

dels förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940,

dels förordning om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Förordning

om krigskonjunkturskatt för år 1940.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden, skall i den omfattning och på det sätt nedan stadgas för år 1940 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939 uppkommen ökning av

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst, därest inkomsten utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett örn den utgått från rörelse; samt

c) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa stycke sägs.

1 inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar, även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller juridiska personen vid 1940 års taxering är skattskyldig för den in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

komst, vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen inräknas.

Taxerad merinkomst.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning ske av inkomster som i 2 § 1 mom. sägs

dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1940 (beskattningsåret),

dels, utom vad angår inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom, för ett vart av de två närmast föregående beskattningsåren (förkrigsinkomstären ).

Uppskattningen skall, under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter, verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, utom beträffande inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom, den på ett antaget jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes, på sätt i 4—6 §§ närmare angives, taxerad merinkomst särskilt för en var av de inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—c).

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla för sig.

Såsom särskild förvärvskälla enligt denna förordning anses särskild förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall tillika fastställas, i vad man denna skall anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt förra stycket fastställda beloppen skall, där ej fall som i 3 mom. avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla, beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2 mom. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes i vad mån den uppskattade inkomstminskningen skall anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

Såsom taxerad merinkomst i fall som i detta mom. avses upptages det belopp, varmed sådan merinkomst som i 2 mom. andra stycket sägs sammanlagt överstiger sådan inkomstminskning som avses i förra stycket, dock högst det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna.

4. morn. Uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla skall anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939, såframt det icke på grund av jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller av annan anledning finnes sannolikt, att merinkomsten helt eller delvis förelåg redan vid nämnda tidpunkt.

Vad nu stadgats om uppskattad merinkomst skall hava motsvarande tilllämpning å uppskattad inkomstminskning.

5 morn. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939 översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst, som anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning, som anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939, skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i den män det ej framgår såsom sannolikt, att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

6 mom. Kungl. Maj:t äger, efter förslag av den i 28 § omförmälda centrala krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst, uppkommen efter utgången av augusti 1939, skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas om särskild ordning beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering till krigskonjunk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

turskatt, utan skall vid uppskattning av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras eldigt de regler, som gälla för taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig egendom än fartyg.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 14 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

1 mom. Beträffande inkomst i form av tantiem eller annan därmed enligt 2 § likställd inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för nämnda slag av inkomst till det belopp, varmed inkomsten under beskattningsåret överstiger motsvarande jämförelseinkomst.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten skall upptagas såsom taxerad merinkomst, om och i den utsträckning däri ingår

antingen till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av sådant resultat av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse,

eller till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultat av tillfällig affär som gjorts efter utgången av augusti 1939,

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl ådagalägger att motsvarande inkomstökning skulle hava uppkommit oberoende av i 1 § omförmälda förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §.

Vid icke yrkesmässig avyttring av lös egendom uppkommen realisationsvinst skall upptagas såsom taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning, försåvitt det ej av den skattskyldige visas att den skulle hava uppkommit oberoende av i 1 § omförmälda förhållanden.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske för realisationsförlust vid avyttring av lös egendom, beräknad efter samma grunder, som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar merinkomst.

7 §•

Till krigskonjunkturskalt beskattningsbar merinkomst fastställes särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst avdragas från de taxerade merinkomsterna sammanlagt 4,000 kronor. Avdraget tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

8 §■

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20%, av motsvarande jämförelseinkomst:................. 50^,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ......... 00%,

» bO % » » » : ......... 10%;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret med kalenderåret 1939, skall med motsvarande jämförelseinkomst i denna paragraf förstås en tredjedel av den sammanlagda jämförelseinkomsten för de förvärvskällor som äro hänförliga till rörelse. Sammanfaller ej beskattningsåret med kalenderåret 1939, skall motsvarande jämförelseinkomst beräknas för det antal månader, varmed tiden efter utgången av augusti 1939 ingår i beskattningsåret, därvid hela jämförelseinkomsten lika fördelas på varje månad. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

9 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den andre maken, som örn denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten. Vad nu stadgats örn inkomstminskning skall gälla även inkomst som avses i 5 §, och skola beträffande avdrag för inkomstminskning i dylikt fall de beträffande rörelse i sådant avseende meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning. Avdrag som avses i 7 § skall med motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å makarna, särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. 7

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

10 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (11 §),

b) för mötande av framtida prisfall (12 §),

c) för befarad framtida värdeminskning (13 §),

d) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (14 §), samt

e) för framtida nyanskaffning av fartyg (15 §).

11 §•

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse under beskattningsåret minskats,

samt en särskild varuförnyelsefond i räkenskaperna avsatts för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avgångna lagrets ställe.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats för lagrets uppbringande till samma storlek som vid beskattningsårets ingång och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

12 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse inköpts men ej levererats,

samt vid beskattningsårets utgång avsättning av vinstmedel till en särskild prisfluktuationsfond i räkenskaperna skett för att möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

13 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning skall ske,

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,

men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna förordning finnes ej kunna medgivas.

8 Kungl Maj:ts proposition nr 2.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt konto hos riksbanken för att användas, örn det insatta beloppet utgöres av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och, örn det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde när avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 14 § skattskyldig som driver rederirörelse av disponibla vinstmedel å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om halva det insatta beloppet avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Har fond som ill eller 12 § avses ej avsatts i räkenskaperna för beskattningsåret, må såsom avsättning godkännas skriftlig förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

Det i 14 och 15 §§ angivna villkoret örn insättning i riksbanken skall anses fullgjort, om dylik insättning skett senast den 16 september 1940 eller den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer. Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Maj:t i särskilda fall, där insättning i riksbanken skulle vålla den skattskyldige synnerlig svårighet, såsom villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i stället för

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

dylik insättning fastställa annan med sådan insättning väsentligen likvärdig disposition av tillgångar.

17 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån inom tid, som sedermera fastställes,

a) varuförnyelsefond som i 11 ^ sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 12 § avses levererats och prisfluktuationsfonden använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning skulle medgivits för beskattningsåret, örn tillgångarna då levererats,

c) tillgång som i 13 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

d) belopp, som enligt 14 eller 15 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för anskaffningsåret, eller

e) tillgång som i d) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 14 § den under beskattningsåret avyttrade eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—e) angivna fallen avse det belopp, varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, om avdrag med den i punkten angivna nedskrivningen, avskrivningen eller värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 14 eller 15 § skett, är den skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl. Maj:t fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Majit äger utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål för restitution.

Har Kungl. Majit enligt 16 § andra stycket fastställt särskilt villkor för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt som avses i 14 eller 15 §, meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande och restitution, som därav betingas.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

2 mom. Har tillgång som i 14 eller 15 § avses anskaffats efter beskattningsårets utgång men senast den 16 september 1940 eller den senare tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tillämpning av denna förordning så anses som örn belopp, vilket använts för betalning av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 17 § redan före taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som restitutionen skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

19 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 17 § restitueras, utgår ränta med tre procent.

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 18 § 1 mom. med erläggande av krigskonjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Särskild bestämmelse rörande dödsbo.

20 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

21 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt 22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

22 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

23 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1940 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor, är, försåvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt på heder och samvete avlämna deklaration å blankett enligt formulär som fastställes av Kungl. Maj:t.

Deklarationen skall senast den 16 september 1940 avlämnas till länsstyrelsen i det län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum, eller, därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen angives, avlämna deklaration å blankett enligt formulär som i 1 mom. avses.

3 mom. Efter anmaning är envar fysisk eller juridisk person pliktig att

1 den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och

2 mom.

4 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till krigskonjunkturskatt på sätt och i den ordning i 1 mom. sägs avlämna deklaration å blankett enligt formulär som där avses.

5 mom. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tilllämpning; dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige underlåtit att efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses i 4 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skola i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver handläggas av prövningsnämnd.

25 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer och andra uppgifter enligt 23 § och tillgängliga handlingar rörande taxering jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen till krigskonjunkturskatt upprätta förslag till sådan taxering av envar skattskyl-

-12 Kungl Maj.ts proposition nr 2.

dig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst ifrågakommer.

2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. med den skattskyldiges deklaration, skall det så snart ske kan överlämnas till prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. avvikelse från den skattskyldiges deklaration eller är förslaget upprättat utan att deklaration avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslaget, äger att inom viss vid förslagets översändande angiven tid, ej mindre än åtta dagar efter dess mottagande, till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa.

Sedan landskamrerare!! vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

26 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens arbete pågå till och med den 10 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt, skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande.

4 mom. Till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen skattskyldig, som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23 december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

27 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestämmande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt. Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Kungl. Majit förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd som omförmäles i 28 §.

28 §.

Kungl. Majit förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden) med uppgift att

dels i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Majit avgiva förslag rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och sju ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

29 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter. Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt vad nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i densamma skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt taxeringsförordningen.

30 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 27 § andra stycket omförmälde konsulenten.

31 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens föreskrifter örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer, förutom den skattskyldige, endast vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till vederbörande länsstyrelse före klockan tolv den 31 januari 1941.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt 26 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse örn avvikelse från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer. skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1941.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren, att jämförelseinkomsten bör beräknas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 23 § 5 mom. första stycket, samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1940 ändras eller påföres någon, skall samtidigt vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt.

15 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär rörande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

Eftertaxering.

33 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till ki igskonjunkturskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits staten. Beträffande dylik eftertaxering skall vad i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa, att uppskattad merinkomst, som fastställes på grund av eftertaxering, ej är av beskaffenhet som i 1 § sägs.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakomma under år, då allmän taxering till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av ordinarie prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd, vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens protokoll.

Sträf fbestämm elser.

34 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krigskonjunkturskatt enligt denna förordning anses såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering som i 23 § sägs lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering till krigskonjunkturskatt eller till för låg taxering till sådan skatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förfarandet föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Kostnader för taxeringsarbetet.

35 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas av statsmedel.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Särskild föreskrift.

36 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Anvisningar

till 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång varom nu är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Om värderingen av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen vid början och slutet av vartdera förkrigsinkomståret skett efter grunder, som genomsnittligt mera avsevärt skilja sig från varandra, skall sådan jämkning av lagervärdena vid nämnda tidpunkter äga rum, att vid inkomstuppskattningen tillägges under året genom nedskrivning bildad, till ifrågavarande tillgångar hänförlig dold reserv eller avdrages under året genom uppskrivning skedd minskning av sådan reserv.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits

Kungl. Majlis proposition nr 2.

med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet tilläggas vid inkomstens uppskattning. Göres beträffande det sista förkrigsinkomståret vid ifrågavarande avdrags beräkning avvikelse från de normer, som tillämpats vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, skall anteckning rörande grunden för beräkningen göras i krigskonjunkturskattelängden.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkterna 5 och 6 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas, att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre och i och för sig tillfredsställande uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomstäret, skall i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat, skall jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår eller har han bedrivit densamma endast under deli av sådant år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Sålunda kan exempelvis, därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat i förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade förhållanden. Står ej heller sådan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande enligt punkt 6 här nedan beräknad ränta å eget kapital med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes normala personliga arbetsinsats. Örn ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antages härvid eget kapital hava

Bihang till urtima riksdagens protokoll 194-0. 1 sami. Nr 2.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse av den skattskyldige bedrivits endast under senare delen av det sista förkrigsinkomståret, kan för den förra delen av detta år motsvarande tillämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort kapital hava varit under förra delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Huru vid fastställande av jämförelseinkomsten skall förfaras med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkt 6 här nedan.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstberäkningen nedskrivas till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som tillämpats beträffande värderingen för jämförelseårets utgång, d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Därest det vid värdering enligt sagda principer och sagda prisnivå befinnes, att lagret vid utgången av beskattningsåret mera avsevärt översteg lagret vid utgången av sista förkrigsinkomståret eller, örn lagret vid utgången av augusti 1939 visas hava varit större, lagret vid sistnämnda tidpunkt, må lagret i sin helhet ej vid inkomstberäkningen nedskrivas till lägre värde än som kan antagas sammanlagt motsvara, för lagerökningen anskaffningskostnaden vid utgången av augusti 1939, och för återstoden av lagret det belopp, som erhålles vid uppskattning enligt nyss angivna principer och prisnivå. Hänsyn skall dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden åter inträda.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång, må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande eller dessförinnan.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

b) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund ej kan ske, nied belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c) fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och motsvarande avdrag för nämnda år skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angives i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas, dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet å tillgången nedbringas till en och en tredjedel gånger det pris den kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 13 §.

c) Av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning av lagertillgång eller avskrivning för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, bör ej, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås, försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt punkterna a) och b) medgivna.

d) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

e) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat ändamål är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

f) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital framgår av punkterna 5 och 6 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

6. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en räntefot av 5 procent. Vad angår jämförelseåret skall ränta som nu sagts beräknas å det egna kapital, som anses då hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande.

b) Såsom eget kapital i rörelsen anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning, som ligger till grund för inkomstupp skattningen enligt denna förordning.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan, som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den hänför sig,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning skall räknas såsom skuld till den del avsättningen motsvarar beräknad skatteutgift avseende förhållande före eller vid den tidpunkt, till vilken kapitalets beräkning hänför sig, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets för-, lust ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga grunder.

7. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster från olilia förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom gåva för luftvärnet eller luftskyddet, skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

8. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse förfares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Örn rörelse i förvärvskällan bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant belopp, varmed enligt punkt 6 beräknad ränta för beskattningsåret översti-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

feer räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttäges att, om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år, ränteskillnaden i motsvarande mån jämkas.

9. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning av uppskattad mérinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande fall av beräknad ränta å minskning ellef ökning av eget kapital. Emellertid kan, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet aV inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig. Så må förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott.

Exempel på tillämpning av 4 § 3 mom.

En person har i en förvärvskälla haft uppskattad mérinkomst å 100,000 kronor, därav 80,000 kronor antagas hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och berott på av krig eller krigsfara föränledda förhållanden.

Av en annan förvärvskälla har den skattskyldige haft uppskattad inkomstminskning å 60,000 kronor, därav 30,000 krdnor antagas häva uppkommit efter utgången av augusti 1939 och berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

Den taxerade merinkomsten skulle utgöra 80,000—30,000 = 50,000 kronor, därest ej hela den uppskattade hieririkomsten med avdrag av hela den uppskattade inkomstminskningen, d. v. s. 100,000—60,000 = 40,000 kronor, Vöre mindre än 50,000 kronor. I förevarande fall blir den taxerade merinköttisten 40,000 kronor.

10. Vid tillämpning av föreskriften i 4 § 5 mom. första stycket, att vid befåkning av taxerad mérinkomst avräkning skall ske för minskning av dold förkrigsreserv, skall beträffande tillgångar för omsättning eller förbrukning i rörelse iakttagas, att minskningen av den dolda reserven förutsättes avse lagret i dess helhet. Har tillämpning av ifrågavarande stadgande ägt rum, skall anteckning därom, med angivande av grunden för beslutet, ske i krigskonjunkturskaltelängden.

11. Vad angår bevisning enligt 4 § 5 mom. andra stycket må såsom exempel på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder skulle hava uppkommit även om förhållanden som Omförmälas i 1 § ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgångeh av augusti 1939 ingångna leveransavtal, som icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

som omförmälas i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även örn sådana förhållanden ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939 eller dessförinnan kunnat förutses, men icke haft samband med eller haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 §.

12. När Kungl. Majit jämlikt föreskriften i 4 § 6 mom. bestämt särskild grund för fastställande huru stor del av uppskattad, efter utgången av augusti 1939 uppkommen merinkomst skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Majit äger jämväl för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med sådan verksamhet.

13. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§ meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad merinkomst eller inkomstminskning samt fastställes i vad mån denna skall anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden. Av sålunda fastställda belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning av den taxerade merinkomsten medräknas som örn fråga vore örn en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 8 § örn skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras på honom belöpande jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvbolag.

till 5 §.

Är det uppenbart, att medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag som i 5 § avses vid tiden närmast före krigsutbrottet, skall jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

23 Kungl. Maj:ts proposition nr 2

till 6 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av lös egendom sker, om realisationsvinsten uppkommit på grund av avyttring efter utgången av augusti 1939, enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen om statlig inkomst- och. förmögenhetsskatt. Dock må, örn den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid nämnda tidpunkt, örn detta värde var högre. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring efter utgången av augusti 1939 av lös egendom, därvid beaktas, att, om värdet vid nämnda tidpunkt lagts till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren.

2. Till realisationsvinst enligt 6 § skall icke hänföras sådan intäkt, som enligt 2 § 1 mom. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

till 11—15 samt 17 §§.

1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 a) av anvisningarna till 4 §, under beskattningsåret nedgått och den skattskyldige i sina räkenskaper av sin årsvinst eller eljest tillgängliga medel till en särskild varuförnyelsefond avsatt belopp för nedskrivning av lager, som den skattskyldige haft för avsikt att anskaffa i det avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, skall efter därom framställt yrkande prövningsnämnd jämlikt 11 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt under förutsättningar, som framgå av det följande. Har fonden av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 11 § angivna villkoren.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersättningslager. Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, beräknat enligt de principer och den prisnivå, som tillämpats vid uppskattningen enligt räkenskaperna av värdet å lagertillgångar vid beskattningsårets ingång, utgör det belopp varå den provisoriska skattepåföringen enligt 11 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså att avse det belopp, varmed ersättningslagret, om det anskaffats vid beskattningsårets utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande avräknats belopp som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i de avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångarna, skall dock detta belopp avdra-

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

gas från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk skattepåföring må ske, begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek. Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tilllika skett enligt 12 .§, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, örn det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt 4 a) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskattning för det året, skall enligt 17 § den på nedskrivningen belöpande skatten på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution av viss del av det provisoriskt påförda skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i lagertillgångar, och har följaktligen enligt vad ovan sagts sådant belopp ej ingått i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknats, skall detsamma sedermera anses hava i första hand använts till sådan nedskrivning å ersättningslager, varigenom motsvarande dold reserv bildats.

2. Rätten att enligt 12 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning av vinstmedel till prisfluktuationsfond för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 a) aV anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond, medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varufömyelsefond enligt 11 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits, därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Enligt vad som framgår av punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § kan skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk. Har ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan detta likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år genom proviso-

Kungl. Majus proposition nr 2.

risk skattepåföring enligt 13 § efter yrkande av den skattskyldige. Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, örn det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket det i beskattningsavseende enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 17 § restitution ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till vilket det i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten till ytterligare restitution hava förfallit.

4. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar disponera, enligt 14 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 17 § i den mån det insatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår, då annat fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden, i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår efter sådant avdrag, kan, i den mån motsvarande avskrivning skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid reglerna i punkt 3 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och bär i följd härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påfö-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ringen kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som örn fartyget icke varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken. Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att om jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen må inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta fartyg, som om medlen uttagits från riksbanken, men att restitution dock ej må beräknas å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknas.

Vad nu sagts örn belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 18 §.

5. Beträffande det i 15 § avsedda fallet kommer vad i punkt 4 här ovan anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

6. Exempel på tillämpning av 14, 15 och 17 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1939 för 900,000 kronor sålt ett omtecknat fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan då efter yrkande erhålla provisorisk påföring av så stor skatt, som belöper å skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500,000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1939 varit 200,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1939 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt har alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt belöpande på sammanlagt 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att rederiets beskattningsbara merinkomst anlages uppgå till allenast 300,000 kronor. Rederiet insätter emellertid i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000 kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000 kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret 1939 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken insatta beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s. beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor. Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 —- 300,000 —

600.000 kronor.

Provisorisk beskattning påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av 500,000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor, som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor, d. v. s. 150,000 kronor mer än dess i beskattningsavseende då gällande värde. Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en vid nämnda tidpunkt befintlig dold reserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 § 5 mom. första stycket). Det antages emellertid, att hela det vid försäljningen erhållna beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vänsten i detta fall med endast 350,000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda exempel beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt be-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lopp av 500,000 kronor men i nu föreliggande exempel endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor till inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medges med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställés, fartygets värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle häva minskåts, örn den beskattningsbara merinkomsten för år 1939 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika stort belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag för beskattningsåret 1941 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med 300,000 kronor under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i detta fall blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution som i exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper å fartyget i dess helhet.

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej på nu angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, örn inkomsten för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra vinstmedel än sådana, som erhållas vid avyttring eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt 15 § ske för hälften av detta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då såsom i exempel a).

7. Reträftande de fall, som avses i punkterna 2—6 här ovan, märkes, att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under sådana förhållanden att det kan antagas, att transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

29 Förslag

till

Förordning

om rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten

för samma år.

Härigenom förordnas som följer:

Fysisk eller juridisk person, som fått sig påförd krigskonjunkturskatt för år 1940, skall i sin inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år erhålla nedsättning med det belopp, varmed sistnämnda skatt skulle hava minskats, örn avdrag från det till sådan skatt taxerade beloppet skett med den påförda krigskonjunkturskatten. Beslut örn sådan nedsättning skall utan särskild ansökan meddelas av prövningsnämnden i anslutning till taxeringen till krigskonjunkturskatt.

Vid den omräkning av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet, som prövningsnämnden för bestämmande av nedsättningen har att verkställa, skall i förekommande fall vid beräkning av ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och i förordningen om särskild skatt å förmögenhet så anses, som om det efter avdrag för krigskonjunkturskatt återstående beloppet vore taxerat belopp. Det återstående beloppet utföres i tiotal kronor, därvid överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vid tillämpning i fall varom nu är fråga av 19 § 1 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall nedsättning som ovan sägs, i den mån den ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma den andre maken.

Det åligger vederbörande protokollförare hos prövningsnämnd att senast den 23 december 1940 i rekommenderat brev tillsända den skattskyldige underrättelse örn prövningsnämndens beslut.

2 §■

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t taxering till krigskonjunkturskatt för år 1940 påföres skattskyldig eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas den

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ändring beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och särskild skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

3 §•

1 mom. Har prövningsnämnd beträffande viss skattskyldig underlåtit att meddela beslut som i 1 § första stycket sägs, må sådant beslut av den skattskyldige påkallas genom särskild till prövningsnämnden ställd, till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1941 ingiven ansökan.

2 mom. Beträffande besvär över åtgärd enligt denna förordning skola taxeringsförordningens föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer, förutom den skattskyldige, endast vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över beslut av 1940 års ordinarie prövningsnämnd skola ingivas till vederbörande länsstyrelse före klockan tolv den 31 januari 1941.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår åtgärd enligt denna förordning underrättelse som avses i 1 § sista stycket likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration. Vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom. taxeringsförordningen skall besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1941 och skola besvären ingivas till vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1941.

4 §•

Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt 17 § förordningen om krigskonjunkturskatt av provisoriskt påförd sådan skatt, i den mån avdrag för detta belopp av den skattskyldige åtnjutits vid tillämpning av 1 § här ovan, men ej belopp som på grund av restitution av krigskonjunkturskatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.

5 §•

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Majus proposition nr 2.

31 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 augusti 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Sedan finansdepartementet hösten 1938 från rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap övertagit uppgiften att utarbeta förslag till beredskapsåtgärder på det finansiella området, igångsattes inom finansdepartementet, bland annat, en utredning om utformningen av för ett krisläge avsedda extraordinära skatter. Närmast inriktades arbetet på frågan örn sättet att beskatta de merinkomster, som i ett sådant läge kunde uppkomma i anledning av inträdande prisstegringar. Alternativa förslag till krigsvinstbeskattning utarbetades under vintern. Till fullföljande av de påbörjade utredningarna uppdrog jag, nied stöd av Kungl. Maj:ts den 15 juni 1939 givna bemyndigande, åt professorn Erik Lindahl att inom finansdepartementet biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på det skattepolitiska området. I anledning av detta uppdrag upptog Lindahl, bland annat, frågan om särskild beskattning av krigsvinster och överlämnade en den 15 september 1939 dagtecknad promemoria angående riktlinjer för utformningen av en statlig krigsvinstskatt. Promemorian, vilken torde få såsom bilaga (1) fogas vid statsrådsprotokollet, underställdes under hand intresserade och sakkunniga för preliminär granskning. I anslutning härtill uppdrog jag åt kammarrättsrådet, juris doktorn Carl W. U. Kuglenstierna att inom finansdepartementets skatteberedning utarbeta förslag i ämnet. Kuylenstierna laar med anledning härav överlämnat en den 22 januari 1940 dagtecknad p. m. rörande krisskatt. Jämväl denna promemoria torde få såsom bilaga (2) fogas vid dagens statsrådsprotokoll.

Efter remiss hava yttranden över skatteberedningens förslag ävensom Lindahls promemoria, som i anslutning till remissen av förslaget jämväl överlämnats för kännedom, avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga handelskammare, Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges grossistförbund), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen), försäkringsinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska försäkringsbolags riksförbund), lantbruksstgrelsen

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

(med överlämnande av yttrande från Sveriges lantbruks}örbund), Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län samt taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. I vissa av de yttranden, som överlämnats av kommerskollegium, har åberopats ett av delegerade för Sveriges industriförbund, Stockholms handelskammare och svenska bankföreningen avgivet yttrande. I anledning av särskild remiss har yttrande rörande en speciell fråga avgivits av fullmäktige i riksbanken. Därjämte har från Billeruds aktiebolag till finansdepartementet ingivits en promemoria i anledning av skatteberedningens förslag.

Under utredningsarbetet hava särskilda framställningar ingivits från vissa sammanslutningar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 9 januari 1940 uppdrog jag den 27 januari 1940 åt följande personer att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda med fortsatt beredning av frågan om krigsvinstbeskattningens utformning, nämligen ledamöterna av riksdagens första kammare A. J. Bärg, H. Nordenson och B. G. Ohlin, ledamöterna av riksdagens andra kammare A. I. Anderson i Norrköping och G. Hj. Svensson i Grönvik samt bankdirektören E. Browaldh. De sakkunniga hava under mitt ordförandeskap haft överläggningar rörande utformningen av ifrågavarande beskattning särskilt med avseende å dess anordning för innevarande år, och vissa av de sakkunniga hava jämväl deltagit i diskussionen angående detaljutformningen av nu föreliggande författningsförslag. Det har emellertid ejr ifrågasatts, att de sakkunniga skulle anses, hava genom fullgörandet av sitt uppdrag tagit ställning till förslagets olika detaljer. Då jag i det följande rörande vissa detaljspörsmål omnämner särskilda meningar, som under överläggningarna med de sakkunniga framförts, innebär detta sålunda icke att detaljutformningen i övrigt skulle sammanfalla med de sakkunnigas uppfattning.

dag kommer i det följande att endast i största korthet redogöra för innehållet i förut omnämnda förslag och motiven för dessa. I sådant avseende tillåter jag mig i övrigt hänvisa till promemoriorna.

Allmänna principer för beskattningen.

I Lindahls promemoria förordas en skatt på vinster orsakade av prisstegring. Skatten bör träffa alla vinster på grund av prisstegringar, vare sig dessa äro beroende av krigstillståndet eller ej, men å andra sidan ej sådana vinster som bero på ökad omsättning, även örn denna ökning skulle hava sin grund i krigstillståndet (se bil. 1).

Enligt det inom skatteberedningen utarbetade förslaget bör beskattningen träffa verkliga merinkomster, som äro beroende på de av krigstillståndet föranledda förhållandena, oavsett huruvida merinkomsterna framkallats av ökad omsättning eller prisstegring. Såsom närmare framgår av det följande har dock av näringspolitiska skäl föreslagits visst undantag från nämnda regel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

33 I motiveringen till förslaget uttalas (bil. 2 sid. 13), att en anordning med beskattning efter i huvudsak de riktlinjer, som framförts i Lindahls promemoria, noggrant undersökts, men att det visat sig att med nu i allmänhet vedertagna metoder för rörelseidkarnas bokföring en beskattning efter dylika riktlinjer ej kunnat tekniskt genomföras. Rörande resultatet av denna undersökning föreligger även en särskild av Kuylenstierna utarbetad, den 22 januari 1940 dagtecknad promemoria, vilken jämväl torde få såsom bilaga (3) fogas vid dagens statsrådsprotokoll.

Beträffande de avgivna yttrandena i vad de speciellt beröra frågan örn valet mellan en allmän krigskonjiinkturbeskattning och en beskattning av prisstegringsvinster må i detta sammanhang nämnas följande.

Överståthållarämbetet förordar, att en krisskatt införes, avsedd att särskilt träffa oförtjänta merinkomster, som uppstått på grund av nuvarande konjunkturläge genom prisstegring eller produktionsökning.

Länsstyrelsen i Stockholms län håller för sannolikt, att så betydande svårigheter skulle möta vid försök att genomföra en prisstegringsskatt, att man icke bör söka beträda denna väg. Länsstyrelsen förutsätter, att skatten skall konstrueras enligt de huvudprinciper, som följts i det inom skatteberedningen utarbetade förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att de materiella principer, på vilka skatteberedningens förslag är byggt, böra läggas till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar, att det kanske hade varit riktigare, örn krisskatten hade kunnat konstrueras såsom direkt hänförlig till inträdd prisstegring och sålunda inskränkas till vinster, som hade sin grund i en av prisstegringen förorsakad ökad vinstmarginal. En sådan krisbeskattning hade emellertid, såsom framginge av skatteberedningens promemoria, undersökts och av skäl, emot vilka länsstyrelsen icke hade någon erinran, måst övergivas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån yttrar:

»Ingen vill förneka, att under förra krigstiden för samhällskänslan stötande krigsvinster gjordes, men det oaktat har man nu än livligare i minnet dåvarande krigskonjunkturskatts orättvisa och olämplighet. Det är då anmärkningsvärt, att man icke vid övervägandet av lämpligheten utav en upprepad krigsskattelagstiftning närmare undersökt, huruvida och i vad mån förhållandena bekräfta eller motsäga den allmänna uppfattningen, att möjligheterna till större krigsvinster numera äro betydligt starkare beskurna än under förra kriget. Ej heller har man beaktat, att återhållsamhet beträffande nya skatter på inkomst och förmögenhet är väl befogad på grund av att den allmänna beskattningen i vårt land sedan förra kriget betydligt skärpts. Genom den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskattens progression och utgående höga skatteprocent blir även en ökad inkomst under krigstider hårt beskattad. Skulle emellertid anses, att den nuvarande skattelagstiftningens möjligheter att omedelbart uttaga full beskattning å eventuella krigstidsvinster böra skärpas, kan övervägas en särskild skatt på merinkomster bestående i outdelade och samtidigt ur konsolideringssynpunkt onödiga bolagsvinster. Länsstyrelsen anser alltså, att förslaget icke bör läggas till grund för lagstiftning.»

Bihang lill in tima riksdagens protokoll 1910. 1 sami. Nr 2.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

»Krisskatten (krigsvinstskatten) har i de båda överlämnade P. M. givits karaktären av en konfiskeringsskatt av ’oförtjänt merinkomst’. Det synes länsstyrelsen som örn beskattningsväsendets system borde vara fristående från dylika tendenser. Beskattningsväsendet bör endast avse åtgärder för uppskattning och bestämmande av taxeringsbara inkomster och tillgångar samt för bedömande av skattskyldigs skatteförmåga.»

Länsstyrelsen anser, alt krisskatt bör påföras merinkomster av alla inkomstkällor under hela beskattningsåret efter jämförelse med förkrigsinkomståren. I denna punkt har dock skiljaktig mening uttalats av tjänstförrättande landssekreteraren, enligt vilken en beskattning av all merinkomst skulle kunna på ett orättvist sätt drabba inkomsttagare, vilkas inkomstökning icke hade något som helst sammanhang med krisläget.

Länsstyrelsen i Örebro län vill med hänsyn till alla de med en speciell krigskonjunkturskatt förenade osäkerhetsmomenten starkt ifrågasätta, om icke en mera allmän beskattning av merinkomster under nuvarande förhållanden skulle leda till större rättvisa vid fördelningen av skattebördan och en synnerligen nödvändig förenkling av taxeringsförfarandet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att de skäl, som anförts för utsträckande av skatteplikten även till omsättningsvinster, synas bärande, och att alltså även av krigstillståndet framkallad inkomstökning, i vilken prisstegring icke till någon del ingått, synes böra beskattas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att Lindahls promemoria ej föranleder till annat yttrande än att länsstyrelsen i huvudsak ansluter sig till vad i samma promemoria anförts. Av länsstyrelsens yttrande i övrigt synes dock framgå, att länsstyrelsen förutsätter beskattning enligt de huvudprinciper, som ligga till grund för skatteberedningens förslag.

Övriga länsstyrelser hava icke direkt uttalat sig om grundprinciperna för beskattningen men synas förutsätta beskattning enligt de principer, som ligga till grund för skatteberedningens förslag.

Taxeringsnåmndsordfbrändenäs riksförbund förordar, under åberopande företrädesvis av taxeringstekniska skäl, att den i Lindahls promemoria förordade metoden lägges till grund för krisskattens utformning.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

»Beträffande de huvudsynpunkter, som böra anläggas på en skatt å krigsvinst, har i promemorian uttalats, att en inskränkning av beskattningen till att i enlighet med ett av professor E. Lindahl framlagt förslag omfatta allenast sådana vinster, som hava sin grund i en av prisstegring orsakad merinkomst, vid närmare undersökning visat sig icke vara möjlig att praktiskt genomföra. Uppgiften i promemorian örn den undersökning, som härutinnan verkställts, är synnerligen summarisk. För delegerade låter det sig därför icke göra att med säkerhet bedöma riktigheten av nämnda uttalande. Under alla omständigheter bör dock större hänsyn än som förutsättes enligt det remitterade förslaget tagas till merinkomstens omedelbara sammanhang med prisstegring. Detta bör komma till uttryck vid avfattningen av de bevisregler, som uppställas rörande inkomstökningens beskaffenhet.»

Kungl. Majis proposition nr 2.

35 I utlåtandet uttalas vidare, att, då det icke ansetts möjligt att anordna beskattningen med prisstegringsvinst såsom den enda normen, delegerade finna sig kunna i princip godtaga den i skatteberedningens promemoria föreslagna grunden för beskattningen.

Sistnämnda yttrande åberopas, förutom av de näringsorganisationer som delegerade representera, av Sveriges redareförening, Sveriges allmänna exportförening och Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare ansluter sig till motiveringen för skatteberedningens förslag och finner en särbeskattning av krigsvinster fullt berättigad. Vidare yttrar handelskammaren:

»Samtidigt kan emellertid icke undgås, att blotta tanken på en skatt av denna art för i minnet de svåra misstag, som vid världskrigets krigskonjunkturbeskattning begingos och som för näringslivet medförde ödesdigra verkningar. Inkomstens natur av krigsvinst kan icke fotas annat än på ett antagande, och det kan vare sig bevisas eller motbevisas, huruvida en viss inkomstökning skulle uppkommit även oberoende av kriget. Att, såsom professor Lindahl föreslagit, basera skatten på prisstegringen och begränsa beskattningen till prisstegringsvinster synes onekligen innebära möjlighet att för beskattningen skapa en objektiv grund. Emellertid är professor Lindahls förslag icke utarbetat i tillräcklig grad för att handelskammaren skulle kunna bilda sig en uppfattning angående dess praktiska genomförbarhet. Handelskammaren föreslår därför, att detsamma blir föremål för en mera ingående utredning.»

Gotlands handelskammare anser sig kunna instämma i den i skatteberedningens förslag framförda motiveringen för införande av en krisbeskatlning.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra bland annat:

»Som ett grundläggande resultat har framgått att det av praktiska skäl icke låter sig göra att i objektivt bestämbara former fixera vad som skall anses som krigsvinst och därefter utforma en ren krigskonjunkturskatt. På sätt professor Lindahl förordat, torde en dylik skatt för att fylla nämnda krav närmast böra anknytas till krigskonjunkturens prisstegringar samt i huvudsak baseras på den mervinst, som uppkommer vid en omräkning av beskattningsårets omsättning efter jämförelseårets försäljnings- och kostnadspris. Fördelarna av en efter dessa principer utformad skatt äro uppenbara och skulle — såsom den sakkunnige jämväl framhållit —- framför allt ligga däri att beskattningen i tillämpningen icke blir beroende av en osäker och godtycklig skattepraxis samt ej heller såsom fallet är med en allmän mervinstskatt blir en fara för näringslivets expansion och företagsamhetens vidmakthållande. Från de utgångspunkter, handelskamrarna ha att företräda, skulle därför en krigskonjunkturskatt av denna typ vara att föredraga. Vid prövning av detta spörsmål ha handelskamrarna likväl måst säga sig, att det för stora företagsgrupper, i första hand inom handeln men även inom industrien, säkerligen skulle vara uteslutet att förebringa för taxering till dylik skatt erforderliga uppgifter beträffande priser, rabatter, kostnader och varukvantiteter. Enligt handelsltamrarnas uppfattning lär därför en krigskonjunkturbeskattning rent efter dessa linjer icke vara genomförbar. Under dessa förhållanden torde som ett praktiskt alternativ få godtagas en krigskonjunkturskatt avsedd att träffa speciellt sådan merinkomst, som uppkommit på grund av nuvarande krigstillstånd.»

36 Kungl. Majlis proposition nr 2.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare åberopar det av delegerade för industriförbundet m. fl. näringsorganisationer avgivna yttrandet.

Handelskammaren i Göteborg har icke berört frågan om grundprinciperna för beskattningen.

Handelskammaren i Karlstad instämmer i motiveringen till skatteberedningens förslag därutinnan, att ingen bör skaffa sig en oförtjänt inkomst på grund av kriget och att sådan merinkomst bör särbeskattas, men vill icke ingå på frågan örn vilken väg som kan vara den riktigaste.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län delar den meningen, att skatten lämpligast bör anordnas såsom en skatt på den av kriget föranledda merinkomsten.

Handelskammaren i Gävle uttalar, att en skattekälla, som ur både psykologiska och andra synpunkter synes böra tillvaratagas, är den oförtjänta merinkomst, som kan hänföras till rådande kris- och krigsförhållanden.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det kunna starkt ifrågasättas, huruvida en förordning örn krisskatt är av behovet påkallad, samt anför:

»Under större delen av världskriget kunde utrikeshandeln, såväl export som import, pågå i mer än normal omfattning. Importhandeln hade dessutom möjligheter att i en utsträckning som aldrig tillförene driva en mycket lönande transitohandel. Nu däremot hava statsmakterna i såväl Sverige som andra länder vidtagit kraftiga åtgärder i prisreglerande syfte. I samarbete med handelns organisationer har skapats en kontroll över att varupriserna inte skola få inrymma några oförtjänta vinster. Det är väl föga troligt att detta ingripande kommer att slappna. Då prisbildningen sålunda icke lämnas fri och man ej vare sig önskar eller har anledning underkänna statsmakternas möjlighet att bemästra densamma, så bortfalla ju möjligheterna för skapandet av onormala handelsvinster.»

Norrbottens och Västerbottens handelskammare åberopar det yttrande, som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl.

Sveriges köpmannaförbund instämmer i det av de delegerade för Sveriges industriförbund med flera avgivna yttrandet utom i vad däri anförts angående större hänsyntagande till merinkomstens omedelbara sammanhang med prisstegring. Förbundet anser det synnerligen lyckligt, att förslaget tager sikte på all sådan inkomstökning av rörelse, som är att tillskriva av kriget beroende förhållanden, samt fortsätter:

»För vissa företag torde det nämligen vara möjligt att framvisa, att en dock genom krigskon junk tur en framsprungen inkomstökning helt framkommit genom ökad tillverkning eller försäljning, men oberoende av en samtidigt inträdd prisstegring. En inkomstökning av detta slag, alltså framkallad av en omsättningsökning, skulle icke falla inom de av en prisstegringsskatt berörda, medan den nu föreslagna skatten träffar även av prisstegringar orsakade inkomstökningar. Vidare torde få förutsättas sådan verkan av den statliga prisövervakningen, att inkomstökningar på grund av prisstegringar antingen helt utebliva eller bliva mycket måttliga. En skatt blott å dessa skulle därför näppeligen tillföra staten ökade skatteintäkter av den omfattning, att införandet av en ny skådetorn! därav kan motiveras.»

Kungl. Majlis proposition nr 2.

37 Sveriges grossistförbund yttrar bland annat, att det varit omöjligt för förbundet att närmare ingå på frågan, huruvida en sådan skatt på vinster, orsakade av prisstegring, skulle kunna anordnas. Emellertid ville förbundet förorda, alt en fullständig utredning verkställes beträffande möjligheten att anordna en krisskatt på efter vissa objektiva normer beräknade, av krigstill ståndet härflytande mervinster.

Kooperativa förbundet tillstyrker särskild beskattning av merinkomster, som uppstått genom krigstillståndet, i huvudsaklig överensstämmelse med skatteberedningens förslag.

Kommerskollegium yttrar bland annat:

»Vid anordnandet av en beskattning avsedd att drabba de vinster, som föranledas av krigsförhållandena, framstår det såsom angeläget, att ett upprepande icke sker av de misstag, vilka voro förbundna med krigskonjunkturbeskattningen under förra kriget och som medförde, att den därpå följande deflationskrisen för näringslivet blev av särskilt kännbar verkan. Den utformning, som krigskonjunkturbeskattningen gavs, bidrog till att verkningarna av denna kris i betydande utsträckning lingö bäras av staten i form av kostnader för arbetslöshetshjälp, varigenom de fiskaliska fördelar, som skatten medfört, blevo ej oväsentligt eliminerade.

De krav, som ur näringslivets synpunkt i främsta rummet måste ställas på en beskattning av denna art, är att den icke verkar hämmande på näringarnas utvecklingsmöjligheter och ej föranleder osäkerhet rörande skattskyldighetens innebörd. Ur dessa synpunkter vore önskvärt, att en objektiv norm för skattskyldigheten kunde fastställas. Såsom av professor Lindahls utredning framgår bör härvid närmast komma i betraktande vinster, som föranletts av under krigsförhållandena inträdda prisstegringar, vilka ej lia inflationistisk karaktär. Enligt den föreliggande promemorian rörande krisskatt har det emellertid vid en undersökning visat sig, att en beskattning efter dessa grunder ej kunnat tekniskt genomföras. De näringsorganisationer, som yttrat sig i ärendet, lia i regel ej ansett sig kunna uttala sig rörande de möjligheter, som kunna förefinnas att anordna beskattningen efter nu angivna principer.

Därest en beskattning efter objektiva normer icke finnes kunna anordnas och beskattningen i stället grundas å den merinkomst, som föranletts av krigsförhållandena, måste krävas, att i möjligaste mån garantier skapas för att endast verkliga av krigsförhållandena framkallade vinster bli föremål för beskattning.»

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter, om icke beskattningen skulle kun- • na utformas efter än mer rationella linjer än dem som följts i skatteberedningens förslag samt fortsätter:

»Professor Lindahl har i sin promemoria förordat en beskattning av mervinst, där denna skulle ställas i samband med den under krigskonjunkturen inträdda prisstegringen. Denna anordning för beskattningen har i skatteberedningens promemoria avvisats med att det vid undersökning framgått, att den med nu i allmänhet vedertagna metoder för rörelseidkarnas bokföring ej kunnat tekniskt genomföras. Det synes emellertid ej vara otänkbart, att rörelseidkarna, därest de i tid finge kännedom örn, att en beskattning efter denna linje vore att förvänta, skulle finna det med sin egen fördel förenligt att vidtaga sådana ändringar i sina bokföringsmetoder, att bokföringen skulle kunna lämna erforderligt underlag för beskattningen. Då vad

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

professor Lindahl anfört synes giva vid handen, att en förenkling av beskattningen, särskilt med hänsyn till den skattskyldiges bevisbörda, skulle kunna på denna väg vinnas, synes det böra tågås under mera ingående övervägande, huruvida icke ett samarbetande av de båda förslagen är genomförbart.»

Lantbruksstyrelsen och Sveriges lantbruksförbund förorda beskattning enligt grundprinciperna i skatteberedningens förslag.

Sådan beskattning förutsättes även av försäkringsinspektionen och riksrukenskapsverket.

Kammarrätten anser sig sakna anledning att vidare yttra sig över den av landahl avgivna promemorian, då enligt vad som framginge av motiveringen till det inom skatteberedningen utarbetade förslaget beskattning efter i huvudsak de riktlinjer, som framförts i Lindahls promemoria, visat sig ej kunna tekniskt genomföras, samt då något enligt samma riktlinjer utarbetat författningsförslag icke förelåge.

Beträffande de allmänna grunderna för lagstiftningen må utöver vad som framgår av det föregående ur yttrandena här anföras följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Om man, sorn länsstyrelsen, anser att de med krigskonjunklurskatten i Sverige under världskriget förenade olägenheterna kunnat förekommas främst genom åtgärder till undvikande av beskattning av försämrat penningvärde men även genom en smidigare tillämpning av skattebestämmelserna från myndigheternas sida, torde behovet av mycket detaljerade omräkningsföreskrifter icke framträda så starkt, då en ny krigsvinstskatt skall konstrueras. Ett mer schablonmässigt förfarande skulle under angivna förutsättningar icke behöva framkalla misstag i alltför betydande omfattning. Länsstyrelsen, som finner den framlagda utredningen med omräkningsregler mycket värdefull, håller för sin del före, att omräkningar efter de detaljerade föreskrifterna endast böra äga rum i tveksamma fall eller eljest, där så påkallas av skattskyldig.»

Länsstyrelsen i Kalmar län, som ställt sig direkt avvisande mot genomförandet av en beskattningsform i anslutning till det remitterade förslaget, anför bland annat:

»Krisbeskattningen, sådan den i förslaget utformats, skulle få en direkt skadlig inverkan på taxeringsorganisationen och resultatet av dess arbete på den nuvarande beskattningens område. Genom ett samvetsgrant och ansvarsmedvetet arbete hava beskattningsnämnderna så småningom, såvitt det vill synas, lyckats tillvinna sig respekt och förtroende från övervägande antalet av lojala skattskyldiga. Skulle nu en beskattningsform införas, vilken pä grund av sin konstruktion icke endast framstår för de skattskyldiga såsom tämligen obegriplig utan, vad värre är, skulle tvinga taxeringsmyndigheterna till så godtyckliga avgöranden, som förslaget förutsätter, är det fara värt att vad som med åren mödosamt byggts upp skulle rivas ned, och taxeringsväsendet lida allvarlig skada för lång tid framåt.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser beskattningsteoretiskt inga bärande invändningar kunna göras mot förslaget samt anför vidare bland annat:

»Med en riktig och förnuftig tillämpning i enlighet med de principer, efter vilka detsamma utarbetats, skulle man säkerligen tämligen väl kunna ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

finna just den vinstdel, man med ifrågavarande beskattning vill nå. Emellertid torde starkt kunna ifrågasättas, huruvida icke med den i vissa avseenden ganska abstrakta och knapphändiga avfattningen av stadgandena den praktiska tillämpningen kommer att erbjuda svårigheter därigenom, att fältet för beskattningsmyndigheternas fria bedömning lämnas väl öppet, på samma gång som hos den skattskyldige måste skapas en viss villrådighet. Största vanskligheterna härvidlag torde yppa sig, då det gäller att bedöma i vad mån inkomstökningen skall anses hänföra sig till av kriget föranledda förhållanden och till huru stor del densamma kan antagas hava uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd. I synnerhet det senare spörsmålet kommer med all sannolikhet att erbjuda de största svårigheter, då endast undantagsvis en rörelseidkare torde hava så utförlig och detaljerad bokföring, att han själv kan utreda och med siffror styrka huru därmed förhåller sig.

Det kan under sådana förhållanden med fog befaras, att i övervägande flertalet fall den taxerade merinkomsten kommer att bliva lika med den uppskattade, i följd varav också synpunkten i vad mån krigstillståndet kan hava bidragit till mervinsten icke blir tillbörligen beaktat. Därest taxeringsspörsmålet i nämnda tvenne avseenden icke gives en riktig och förnuftig lösning, kunna de mest oöverskådliga konsekvenser uppstå.»

Länsstyrelsen i Hallands lein anser förslaget lämna garantier för att de ifrågasatta taxeringarna till krisskatt skola bliva i stort sett riktiga.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar bland annat:

»Det lärer icke kunna bestridas, att promemorian innehåller uppslag för beräkning av en krisskatt, som, örn de kunde i praktiken omsättas, skulle avhjälpa en väsentlig del av de brister, vilka vidlådde den gamla krigskonjunkturskatten. Örn dessa brister, såsom framhållits, hänföra sig till alltför schablonmässiga beräkningar, synes emellertid nu framlagda förslag bygga på undersökningar, bedömanden och sannolikhetsberäkningar av sådan art att det måste anses vara ställt utom allt tvivel att den nuvarande taxeringsorganisationen, även örn den på föreslaget sätt utbygges, icke kan anses lämpad för de uppgifter, som enligt promemorian skulle påläggas den.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

»Erfarenheterna från krigskonjunkturbeskattningen visa, huru vansklig den uppgift är, vars lösande det här gäller. Länsstyrelsen har emellertid ett starkt intryck av, att promemorieförfattaren tagit all möjlig lärdom av de numera uppenbara ofullkomligheter, varmed lagstiftningen rörande krigskon junkturskatt var behäftad. Härvid och då förslaget synes vara i sina detaljer väl genomtänkt bliver länsstyrelsens totalomdöme om detsamma, teoretiskt taget, att detsamma, genomfört i den anda, som förutsatts, skulle uppfylla mycket högt ställda fordringar på effektivitet och kanske framför allt på rättvisa de särskilda skattskyldiga emellan. Likvisst vågar länsstyrelsen icke taga på sitt ansvar att tillstyrka förslaget i befintligt skick. Betänkligheterna gälla såväl själva den föreslagna taxeringsapparaten som vissa, här nedan närmare angivna detaljer av taxeringsreglerna.»

Sveriges köpmannaförbund yttrar bland annat:

»Förslaget till krisskatt, sammanställt med därtill hörande motivering och anvisningar, finner förbundet, i den mån det kunnat och medhunnit tränga in i detsamma, vara väl genomtänkt och tillrättalagt efter allmänt godtagna principer för utövande av rörelse och för bokföring. Utförligheten och den stora mängden av förklaringar torde dock enligt förbundets mening med-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

föra den olägenheten, att det för kanske stora flertalet skattskyldiga handelsidkare kommer att möta stora svårigheter, att ens i den utsträckning de komma att beröras av lagen, fullt kunna överskåda denna och dess konsekvenser. »

Sveriges grossistförbund yttrar:

»Det hör medgivas, att det nu föreliggande förslaget till krisskattelag utmärkes av en påtaglig strävan att undvika ett upprepande av de stora brister, som vidlådde den förra krigskonjunkturbeskattningen. Teoretiskt torde de tekniska bestämmelser, som återfinnas i lagförslaget och som avse att inskränka beskattningen till verkliga merinkomster, i stort sett kunna accepteras. Vi hysa emellertid den uppfattningen, att man icke kommer att kunna i praktiken tillämpa dessa bestämmelser på ett sådant sätt, att en rättvis beskattning åstadkommes och så att skatten endast kommer att drabba sådana merinkomster, -sorn orsakats av krigstillståndet. Man måste räkna med, att endast ett mycket begränsat antal näringsidkare med välordnad bokföring och sakkunnig personal kommer att kunna behärska de mycket invecklade bestämmelser, som innehållas i lagförslaget och dess anvisningar. Likaledes torde taxeringsmyndigheterna, ehuru dessas kompetens säkerligen vuxit sedan föregående krigsperiod, knappast ens med den utbyggnad, som förutsättes i förslaget, kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra taxeringsarbetet.»

Kommerskollegium framhåller önskvärdheten att vid överarbetningen av förslaget denna äger rum i intim kontakt med vederbörande näringsintressen. Särskilt torde därvid sakkunskapen på sjöfartens område böra anlitas med hänsyn till de speciella förhållanden, som vöre rådande inom rederinäringen, och angelägenheten av att tonnageförnyelsen och rederiföretagens erforderliga konsolidering icke motverkades genom beskattningen.

Kammarrätten uttalar, att skatteberedningens förslag i stort sett synes vara av beskaffenhet att kunna läggas till grund för lagstiftning men framställer åtskilliga erinringar mot detsamma. Härutinnan hänvisas till den följande redogörelsen.

I kammarrätten hava särskilda meningar uttalats. Sålunda har en ledamot hemställt, att de föreslagna författningsbestämmelserna och uppgiftsblanketterna i de delar det erfordrades förkortades och förtydligades, eller — om detta ej läte sig göra inom den föreslagna skatteformens ram — att beskattningen anordnades efter enklare linjer. I en annan reservation av tre ledamöter har uttalats, att förslaget, innan det kunde anbefallas till antagande, behövde underkastas en genomgående omarbetning och förenkling, så att dess avsedda förmåner bleve tillgängliga för alla skattskyldiga och ej blott för dem som till sitt förfogande kunde hava sakkunniga experter.

Av samtliga reservanter har framhållits önskvärdheten att söka närmare anknytning till de regler, som gällde beträffande 1916 års förordning örn krigskon junk tursk att.

Den i skatteberedningens promemoria föreslagna författningen avser taxeringen allenast år 1940 för inkomstökning uppkommen efter utgången av augusti 1939. Beskattningen är avsedd att träffa ökning endast av vissa slag av inkomst, nämligen av rörelse, tantiem och likartad inkomst samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper. I motiveringen har emellertid förutsatts, att beskattningen ett kommande år eventuellt skulle komma att utvidgas att avse även andra inkomstslag än de nu nämnda, varför motiveringen till förslaget behandlar även sådana spörsmål som kunna bliva aktuella, därest beskattningen sedermera utsträckes.

I ett flertal yttranden har förordats eller ifrågasatts uppskov med beskattningen till är 1941. Uttalanden i sådan riktning hava gjorts av Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, likaså av flertalet handelskammare ävensom av samtliga övriga näring sorg anisationer, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium.

Såsom skäl för uppskov har i allmänhet anförts, att de merinkomster, som framträtt under de fyra sista månaderna av år 1939, icke nått någon nämnvärd omfattning, som kunde motivera att ett särskilt taxeringsförfarande igångsattes, att taxeringstekniska svårigheter skulle komma alt uppstå samt att beskattningsfrågorna beträffande alla inkomstslag borde lösas i ett sammanhang, vilket ej skulle kunna medhinnas så att en beskattning kunde äga rum redan innevarande år.

I de ifrågavarande yttrandena har i allmänhet ansetts, att inkomstökning, som uppkommit under de fyra sista månaderna av år 1939, borde helt undgå särbeskattning. Emellertid har även framförts den synpunkten, att taxering borde ske år 1941 beträffande inkomstökning belöpande å sexton månader, d. v. s. tiden från utgången av augusti 1939 till och med 1940 års slut.

Ur yttrandena i denna del må här återgivas följande.

Överståthållarämbetet anser, att synnerligen stora svårigheter skulle möta att dela upp 1939 års inkomst å olika delar av året, samt yttrar vidare:

»Givetvis kunna i vissa fall merinkomster hava uppkommit under de sista fyra månaderna under år 1939, men dessa torde i regel ej hava varit så framträdande. Den ökade konsumtion, som kan hava ägt rum under dessa månader, bland annat genom s. k. hamstring, torde ej hava föranlett någon vidare prisstegring och därvid har väl i stort sett förutvarande lager använts. Den ökade produktion, som kan hava skett, ger väl resultat först år 1940. Då vidare i förberedande arbetena synes hava framförts den principiella ståndpunkten, att merinkomstbeskattningen borde inskränkas till vinster, som hava sin grund i en av prisstegring förorsakad ökad vinstmarginal, ehuru en dylik anordning av skatten ej kunnat tekniskt genomföras, synes ej alltför stora betänkligheter möta mot att i regel bortse från år 1939 i sin helhet. Några större resultat väntas ju icke heller av en redan nu inträdande beskattning, medan åter ett omfattande taxeringsarbete måste igångsättas. Fastställandet av jämförelseinkomsterna kunde säkerligen ske under mera säkra former, örn mera tid därtill gives. Därmed är icke sagt, att åtgärder icke skulle kunna vidtagas för att förhindra bolcföringsmässiga transaktioner i påtagligt syfte att nedbringa en blivande krisbeskattning.

Farhågan för att ett avstående från krisskatt år 1940 skulle locka till dispositioner i 1939 års bokslut, t. ex. genom uppskrivning av varulagret vid årets slut i avsikt att därigenom visa mindre vinst år 1940, torde vara överdriven.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

I varje fall torde vid 1941 års taxering kunna föreskrivas, att uppgifter skola lämnas, som belysa dylika transaktioner, varigenom möjligheter funnos att överflytta vid 1939 års inkomst framkonstruerad vinst till ett följande år, dit den rätteligen borde höra.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Länsstyrelsen förmenar, att krigskonjunkturen under de fyra månaderna år 1939 icke torde så påverkat affärslivet, att några nämnvärda mervinster därunder kunnat skapas. En jakt på samhällets 'rovriddare’ efter det föreliggande förslagets metoder förutsätter anlitande av en apparat av stora mått: en ytterst besvärlig deklarationsplikt efter anmaning och ett synnerligen krävande arbete av beskattningsnämnderna. Örn metoden kunde lämnas utan erinring och taxeringsorganisationen kunde beräknas tåla en sådan påfrestning, borde måhända betänkligheterna mot en sådan krisvinsttaxering även för år 1939 vika, trots att endast ett klent resultat därav kunde väntas. Men när både metoden och organisationen är diskutabel, ligger häri måhända skäl för att icke omedelbart bringa förslaget till utförande. Uppskov med genomförandet, så att krisskatt träffar först 1940 års inkomster, är länsstyrelsen därför böjd för att tillråda, för att de aktuella frågorna icke må bliva i forcerat tempo lösta på ett sätt, som .senare i tillämpningen kan visa sig mindre välbetänkt.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avstyrka, att beskattningen tillämpas redan å beskattningsåret 1939 samt yttra bland annat:

»Enligt delegerades mening är det i hög grad önskvärt, att hela ifrågavarande beskattningsspörsmål upptages till omprövning och lösning i ett sammanhang. Det synes härvid sannolikt, att även inkomster av jordbruksfastighet och särskilt sådana som härröra från skogsbruk kunna finnas vara av beskaffenhet att böra drabbas av krisskatt. Krigsvinstbeskattningens utformning på längre sikt är en angelägenhet av stor betydelse för såväl rörelseidkarna som övriga inkomsttagare. Det är därför av utomordentlig vikt, att lagstiftningen redan från början utformas på sådant sätt, att bestämmelserna, så långt ske kan, bliva lättillämpliga för flertalet skattskyldiga samt skatten avvägd så rättvist som möjligt. I motsatt fall kan det befaras, att efter en kortare tids tillämpning bestämmelserna måste omarbetas och beskattningen omläggas efter mera schablonmässiga grunder med därav följande varjehanda olägenheter, vilka gjorde sig så starkt gällande i fråga örn den förra krigskonjunkturbeskattningen.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare framhålla, att ett uppskov i och för sig icke behöver innebära någon ändring i skattens uttagande, och fortsätta:

»Beskattningsgrunden lär sålunda vid första krisskattetaxeringen likaväl kunna omfatta sexton som fyra månader. En annan sak är däremot huruvida icke krisbeskattningen för den första fyra-månadersperioden lämpligen bör förfalla. För beskattningens tillämpning även under denna period Ilar utom statsfinansiella skäl, — vilka i detta fall knappast kunna vara avgörande — i huvudsak hänvisats till vikten av att beskattningsmyndigheterna liksom de skattskyldiga i tid få tillfälle att göra sig förtrogna därmed och inrätta sig därefter. Utan att underskatta denna synpunkt må dock beaktas att värdet av densamma icke minst torde bero just av det skick vari skatteförfattningen framlägges. Därjämte kan förutses att taxeringsarbetet för denna fyra-månadersperiod kommer att vålla särskilt stora svårigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

43 Då beskattningsperioden endast utgör en del av ett räkenskapsår, kominer därigenom att ställas omfattande krav på de skatt- och deklarationsskyldigas medverkan vid taxeringen. Ofta nog torde sålunda bli nödvändigt att genom vidlyftiga sammanställningar klarlägga vilka inkomst- och kostnadsposter, avseende både beskattnings- och jämförelsemånaderna, som skäligen äro att anse såsom verkligen dit hänförliga. Enligt sakens natur lär dessutom få räknas med att härvid, även då det gäller likartade företag, olika metoder och principer komma till användning. Att för detta taxeringsår bete, vilket sedermera aldrig återkommer, söka skapa enhetliga regler torde få anses uteslutet. I sakens natur ligger sålunda att svårigheterna vid tilllämpningen och därmed riskerna för en ojämn beskattning komma att ökas.»

Det torde vara lämpligt att redan i nu förevarande allmänna sammanhang beröra frågan om rätt till avdrag för inkomstminskning. Det remitterade förslaget ställer sig på den ståndpunkten att varje förvärvskälla skall behandlas som en särskild fristående enhet, så att från inkomstökning å en förvärvskälla ej skall få avdragas inkomstminskning eller underskott å en annan förvärvskälla. Motiven för denna ståndpunkt angivas under förslagets 4 § (sid. 37 i promemorian).

I de avgivna yttrandena har rätt allmänt ifrågasatts uppmjukning av förslagets regler på denna punkt.

IJr yttrandena må här återgivas följande.

Överståthållarämbetet anför:

»En principiell fråga av saklig innebörd anser ämbetet i förslaget intagen bestämmelse vara, att taxerad merinkomst av en förvärvskälla skall tagas till beskattning utan fästat avseende vid förlust å annan förvärvskälla. Det synes ej vara hållbart att icke kvittning eller avdrag i någon form skall få äga rum vid krisskattens slutliga belopp. Det torde te sig orimligt för den skattskyldige, att han skall erlägga krisskatt, som kan överstiga hans sammanlagda behållna inkomst, och det torde vara för honom oförståeligt att sådan skattskyldighet skulle föreligga, om han i verkligheten icke haft någon inkomstökning eller rent av åsamkats sammanlagd rörelseförlust. Lika oförtjänt som vinsten å en rörelse kan synas, lika betungande kan väl förlusten å en annan vara. Den extra skatteförmågan drabbas väl även härav.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»I den skattskyldiges intresse finnes anledning att medgiva sammanräkning av inkomstkällorna, så att vinster må minskas med förluster; i ena så väl som andra fallet kunna de hava föranletts av kriget, varför rättvisan torde kräva, att endast det samlade nettoresultatet i mervinst blir föremål för extra beskattning.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

»Med hänsyn till grunden för ifrågavarande beskattning anse delegerade det vara riktigt, att skattskyldig vid taxering till krisskatt medgives rätt att kvitta mellan vinster och förluster från olika förvärvskällor, som äro av sådan beskaffenhet, att de kunna omfattas av krisslcatt. Den i promemorian föreslagna principen, att inkomstökningen skall uppskattas beträffande varje förvärvskälla för sig, kommer nämligen att verka särskilt obilligt för det

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

fall, att förlusten respektive underskottet föranletts av krigstillståndet. I författningen bör införas en föreskrift om rätt till sådan kvittning, som förut berörts, och uttryckligen bör stadgas, att förlust å förvärvskälla, varom nu är fråga, skall anses vara föranledd av krigstillståndet.»

Bank- och fondinspektionen har ansett det starkt kunna sättas i fråga, huruvida icke kvittning av merinkomst och underskott borde ske mellan olika skattesubjekt, vilka ingå i en större koncernenhet men av organisatoriska skäl inrättats såsom särskilda rättssubjekt. Inspektionen har i anslutning härtill anfört, att den föreslagna beskattningen såsom densamma upplagts icke så mycket hade en statsfinansiell innebörd utan att dess huvuduppgift vore att förhindra, att enskilda rättssubjekt droge fördel av krigskonjunkturen, kanske i viss män på andras bekostnad.

Kommerskollegium yttrar:

»Förslaget i denna del har mötts av en enhällig kritik från näringsorganisationernas sida. Det synes visserligen icke kunna anses fullt i överensstämmelse med principerna för den förevarande beskattningen, som avser att drabba av krigsförhållandena föranledd vinst, att såsom Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare ifrågasatt till grund för beskattningen lägga den skattskyldiges totala merinkomst beräknad å dennes samtliga förvärvskällor, oavsett örn dessa äro av beskaffenhet att vara föremål för beskattning eller icke, även om vissa billighetsskäl kunna anföras för ett sådant förfarande. Dessa principer synas emellertid böra föranleda, att, såsom organisationerna i allmänhet yrkat, en avräkning får ske mellan de olika förvärvskällor, som omfattas av beskattningen, så att förlust, som å en förvärvskälla föranletts av krigsförhållandena, får avdragas från vinst å en annan.»

Kammarrätten har, efter omnämnande att liknande spörsmål diskuterades under förarbetena till 1915 års förordning om krigskonjunkturskatt, anfört bland annat:

»Såsom motiv för den i det föreliggande förslaget intagna ståndpunkten att avdrag för underskott å viss förvärvskälla ej skall få göras från överskott å en annan har åberopats hänsyn till den föreslagna skattens mera objektivt betonade karaktär samt anförts, att det för det första beskattningsåret, d. v. s. vid taxeringen år 1940, syntes desto mer naturligt att icke medgiva dylikt avdrag, som endast vissa förvärvskällor inbegrepes under beskattningen och hänsyn alltså ej toges till inkomstökning å den skattskyldiges övriga förvärvskällor.

Enligt kammarrättens mening kunna dessa skäl knappast anses bärande för förslagets ståndpunkt. Skattens karaktär spelar givetvis icke någon avgörande roll och motiveringen i dess senare del synes snarare tala för den meningen, att samtliga förvärvskällor, som äro inbegripna under beskattningen, böra bedömas såsom en enhet. Den yttersta konsekvensen av detta resonemang skulle bliva, att avdrag för förlust å icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper, i den mån dylik förlust visades hava berott på de av krigstillståndet föranledda förhållandena, skulle få avdragas även från inkomst av rörelse och inkomst i form av tantiem eller likartad inkomst. Enligt gällande skatteförfattningar får emellertid avdrag för realisationsförlust å viss egendom beviljas endast från realisationsvinst å annan egendom, och någon anledning att vid taxering till krisskatt med-

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

giva en vidare avdragsrätt än vid den ordinarie inkomstbeskattningen föreligger icke. Däremot borde något principiellt hinder icke finnas för att medgiva rätt till avdrag för underskott å rörelse, i den mån det förorsakats av krigsförhållandena, från realisationsvinst och annan inkomst, som inbegripes under krisbeskattningen.

Från de skattskyldigas synpunkt skulle det säkerligen förefalla billigt och önskvärt, örn avdragsrätten kunde utsträckas jämväl till underskott å förvärvskälla, som icke inbegripes under krisbeskattningen, samt till underskott, som, ehuru uppkommet å förvärvskälla inbegripen under krisbeskattningen, icke föranletts av krigsförhållandena. Då emellertid krisskatten åsyftar att träffa endast vissa inkomstgrupper och beträffande dessa endast sådana vinster, som berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, torde man, huru oskäligt det än kan förefalla ur ren affärssynpunkt, icke kunna medgiva en så vidsträckt avdragsrätt som den sist omnämnda.

Enligt kammarrättens mening bör skatteplikten bedömas efter nettoresultatet å samtliga de förvärvskällor, som inbegripas under krisbeskattningen, dock med det undantag, att avdrag för realisationsförlust förorsakad av krigsläget icke kan beviljas från annan inkomst än realisationsvinst förorsakad av samina läge. Av praktiska skäl synes dock — åtminstone vid 1940 års taxering — avdragsrätten böra begränsas till varje grupp för sig, vilket skulle medföra avvikelse från förslagets ståndpunkt därutinnan, att ökning av inkomst av rörelse skall bedömas efter resultatet av samtliga de förvärvskällor, som tillhöra denna inkomstgrupp. Konsekvensen av denna mening blir givetvis, att vid beräkning av merinkomsten av rörelse resultatet av varje däri ingående förvärvskälla måste uppskattas för sig enligt de i 3 § jämte anvisningar uppställda reglerna för inkomstberäkningen med iakttagande, att från uppkommen inkomstökning å en förvärvskälla skall avdragas inkomstminskning och underskott å en annan förvärvskälla. Kammarrätten förutsätter därvid givetvis, att såväl inkomstökning som inkomstminskning och underskott skola hava berott på de av krigstillståndet framkallade förhållandena.»

Därjämte har kammarrätten föreslagit ändringar och kompletteringar av författningstexten i anledning av vad kammarrätten sålunda anfört. I detta sammanhang hänvisas till den redogörelse jag kommer att lämna vid behandlingen av 4 § i samband nied frågan örn jämförelseinkomsten och presumtionsreglerna.

Enligt det remitterade förslaget förutsättes i likhet med vad som gäller vid den ordinarie beskattningen, att varje beskattningsår skall bedömas för sig. Dock förutsättes ett förfarande med slutavräkning efter krigstillståndets upphörande. Detta motiveras å sid. 17 i promemorian.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Ur synpunkten att krisskatten icke avser att förhindra affärer i vinstsyfte torde en viss stimulans för affärslivet icke böra vara för lagstiftaren främmande på det sätt, att hänsyn bör lagas även till av kriget föranledd förlust för ett beskattningsår, så att mervinst icke beskattas för följande år utan avräkning av sådan förlust. I förslagets allmänna motivering (sid. 17) har en slutavräkning efter krigstillståndets upphörande blivit ifrågasatt. Länsstyrelsen anser att sådant förfarande har fog för sig men att den svaghet, som i detta avseende vidlådde den förra krigskonjunkturskatten, bör redan från början av en ny krisskatt beaktas genom att i princip fastslås det rättvisa

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

i sådan avräkning. Denna bör då gärna få verka utjämnande redan successivt mellan olika beskattningsår och icke uppskjutas till ’sista året’. Sådan åtgärd torde med säkerhet påräkna de skattskyldigas erkännande och sålunda indirekt i någon mån verka såsom stimulans i affärerna.»

I princip enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Gotlands lein, Stockholms, Östergötlands och Södermanlands, Gotlands samt Norrbottens och Västerbottens handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, kooperativa förbundet, svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redareförening, Sveriges lantbruksförbund, bank- och fondinspektionen samt kommerskollegium.

Sistnämnda myndighet har ansett det kvittningsförfarande, som ifrågasatts mellan olika förvärvskällor, böra utsträckas att gälla under hela den period, varunder beskattningen kunde komma att tillämpas, med rätt för den skattskyldige att därefter erhålla restitution av den krisskatt, som vid avräkningen befunnits beräknad å för högt belopp.

I detta sammanhang hänvisas jämväl till de yttranden som återgivas i samband med 4 §.

Frågan om skattens benämning har i allmänhet icke berörts i de avgivna yttrandena. Av några myndigheter hava dock erinringar gjorts mot benämningen »krisskatt». Sålunda har länsstyrelsen i Blekinge län föreslagit benämningen »konjunkturskatt» och handelskammaren i Gävle »skatt å särskild merinkomst vid krig eller krigsfara». Bank- och fondinspektionen har föreslagit benämningen »krigstidsskatt». Kammarrätten har ansett de skäl, som anförts för benämningen »krisskatt», knappast bärande. Benämningen »krigsvinstskatt» syntes enligt kammarrätten vara att föredraga, såvitt man icke rentav borde upptaga benämningen »krigskonjunkturskatt», som kanske bäst överensstämde med författningsförslagets innehåll.

Departementschefen:

I det statsfinansiella läge, varmed vi för närvarande hava att räkna, då alla medborgares skattekraft måste tagas i anspråk i högre grad än någonsin tillförene, är det naturligt, att den allmänna uppmärksamheten inriktas på den särskilda skattekraft som måste anses vara förbunden med inkomstökningar, framkallade av krigskonjunkturen. Särställningen för dessa inkomstökningar framträder så mycket skarpare som flertalet medborgare måste räkna med en av krigsförhållandena försämrad ekonomi.

En av statens rikast flödande inkomstkällor under förra världskriget var den då gällande krigskonjunkturskatten. Denna skatteform blev emellertid under sin giltighetstid och, än mer, sedan skatten upphört att utgå, föremål för mycket, delvis berättigad kritik. Skatten kom att i betydande utsträckning träffa vinster, som visserligen i regel funnos redovisade i företagens räkenskaper men som ej desto mindre med den utveckling av speciella priser och det allmänna penningvärdet, som inträdde, visade sig ha varit fiktiva.

En huvudsynpunkt vid utformningen av den nu ifrågasatta nya krigskon-

Kungl. Majlis proposition nr 2.

junkturskatten lärer i belysning av dessa erfarenheter böra vara, att den kommer att avse endast ökning av realinkomst och ej fiktiva vinster. Bland dem som åtnjutit sådan inkomstökning är den särskilda skattekraft att finna, som man önskar träffa med särbeskattning.

Huru inom den sålunda givna ramen särbeskattningen bör anordnas, får avgöras efter statsfinansiella och framför allt taxeringstekniska synpunkter.

Ur statsfinansiell synpunkt framstår för närvarande såsom mest betydelsefullt att flertalet av de inkomstökningar, som uppstå i näringsverksamhet av ena eller andra slaget, inbegripas under den särskilda skatten.

Ur rent taxeringstekniska synpunkter får man utgå från att, även örn mindre vikt skulle tillmätas frågan om kostnaden för taxeringsförfarandet, det ej vore tekniskt möjligt att hastigt åstadkomma en sådan utvidgning av den nuvarande taxeringsapparaten, som vore i stånd att upptaga en vittgående krigskonjunkturbeskattning med helt andra problem än dem som möta vid den vanliga taxeringen. Det vore också ofrånkomligt att, i den mån taxeringsmyndigheternas arbete försvårades, motsvarande svårigheter skulle uppstå för de skattskyldiga i avseende å deklarationsskyldighet och möjlighet att förebringa utredningar och bevisning hos beskattningsmyndigheterna.

Av dylika hänsyn har det visat sig nödvändigt att övergiva tanken på en beskattning av prisstegringsvinster enligt de av Lindahl ifrågasatta riktlinjerna. En skatt enligt dessa riktlinjer skulle erbjuda otvivelaktiga fördelar genom sin mera objektiva läggning, så ock därutinnan att den kunde utgöra ett värdefullt led i samhällets åtgärder för penningvärdets bevarande. De tekniska svårigheter, som en beskattning efter dessa linjer skulle erbjuda, ha belysts i en förut omnämnd inom finansdepartementets skatteberedning utarbetad särskild promemoria (bilaga 3). Under de överläggningar med särskilda sakkunniga, som, enligt vad jag jämväl omnämnt, ägt rum rörande riktlinjerna för nu ifrågavarande beskattning, har också dryftats möjligheten av en inskränkning av denna till vinster å ökad prismarginal i samband med prisstegring, varvid praktiska svårigheter ansetts göra det omöjligt att nu genomföra en sådan beskattning.

Det förslag, som framlagts i den inom skatteberedningen utarbetade promemorian, avser en beskattning av inkomstökningar uppkomna efter krigsutbrottet men med rätt för den skattskyldige att undgå skatten i den mån han kan förebringa bärande sannolikhetsskäl för att inkomstökningen ej berott på förhållanden som föranletts av nuvarande krigstillstånd. Den sålunda föreslagna presumtionen skulle även — enligt normer som skulle fastställas i särskild ordning -— kunna för särskilda slag av rörelse bindas vid viss del av inkomstökningen. För presumtionens brytande skulle emellertid krävas en stark sannolikhetsbevisning. Genom denna anordning har förslagsställaren avsett att i möjligaste mån inskränka antalet tvistiga fall. Det framgår av motiven till förslaget, att, även med den inskränkning av bevismöjligheterna som ifrågasatts, beskattningens genomförande kan väntas ställa så starka krav på taxeringsmyndigheterna, att dessas kapacitet blir i högsta grad ansträngd. Denna uppfattning delas av det stora flertalet av de myndigheter som yttrat sig i frågan.

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

Vid överläggningarna med de sakkunniga har, såväl av statsfinansiella som av taxeringstekniska skäl, också övervägts huruvida ej en särbeskattning vore motiverad av hela merinkomsten å rörelse, oberoende av om denna inkomstökning uppkommit på grund av kriget eller ej. Ur taxeringsteknisk synpunkt skulle en dylik beskattning erbjuda fördelar därutinnan att de nyss omnämnda bevissvårigheterna skulle bortfalla. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida någon principiellt bärande grund kan åvägabringas för en särbeskattning av merinkomst å rörelse, medan merinkomst av arbete och kapital icke skulle drabbas därav. Vad åter en allmän merinkomstskatt beträffar, så skulle denna så avsevärt skilja sig från hittills diskuterade skatteformer, att ett fullständigt nytt förslag finge utarbetas, vilket ej kunde ske utan betydande tidsutdräkt.

Olika överväganden ha följaktligen lett till slutsatsen, att ett förslag i huvudsaklig överensstämmelse med det inom skatteberedningen utarbetade, remitterade förslaget nu lämpligen bör läggas till grund för lagstiftning. Detta förslag har i sina grundlinjer stöd av ett i det närmaste enhälligt tillstyrkande från hörda myndigheter och korporationer.

Med avseende å beskattningens tillämpningsområde har jag vid prövning av det remitterade förslaget funnit anledning förorda en utvidgning såtillvida, att även sådan inkomstökning som kan antagas hava berott på av krigsfara föranledda förhållanden indrages under beskattningen. Denna skulle därigenom tydligen komma att omfatta även inkomstökningar på grund av rustningar. Jag ifrågasätter icke, att beskattningen utvidgas att avse inkomstökningar uppkomna före krigsutbrottet. Men en bevisning att efter denna tidpunkt uppkomna inkomstökningar berott på fullgörande av leveranser avtalade före krigsutbrottet bör ej få åberopas för skattefrihet i andra fall än där leveranserna ej haft samband med av krigsfara föranledda förhållanden. Jag anser mig emellertid böra särskilt omnämna, att ibland de tillkallade sakkunniga olika meningar yppats örn lämpligheten att på nu antytt sätt utvidga beskattningen utöver vad som i det remitterade förslaget ifrågasatts.

Det inom skatteberedningen utarbetade förslaget avser endast 1940 års beskattning och inskränkes att avse endast ökning av inkomst av rörelse och vissa därmed likartade inkomster, i den mån ökningen uppkommit efter utgången av augusti 1939. Inskränkningen till inkomstökningar uppkomna efter sistnämnda tidpunkt var en given följd därav att skatt skulle utgå endast där inkomstökningen kunde antagas hava berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden. Inskränkningen till vissa slag av inkomst åter lär ha berott dels på önskvärdheten att ej första året belasta taxeringsapparaten mer än nödigt, dels därpå att väsentliga av kriget föranledda inkomstökningar ej under föregående år mera allmänt förekommit under andra slag av förvärvskällor. I många remissvar har nu ifrågasatts, att krigskonjunkturbeskattning under innevarande år ej skulle äga rum. I ett par yttranden har antytts möjligheten att, om beskattning för 1939 års sista månader ansåges nödvändig, denna kunde företagas år 1941 i samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

med taxering av 1940 års inkomstökningar. Det torde vara tydligt, att läget, sedan yttrandena avgåvos, så förskjutits, att av rent statsfinansiella skäl ett avstående från ifrågavarande beskattning vore föga rimligt, även om denna ej blir synnerligen inbringande. Men därtill kommer, att det snarast .skulle framstå såsom stötande, om de i många fall typiska krigskon junkturvinster, som förvärvats år 1939, undginge en beskattning som träffar sedermera förvärvade sådana vinster. Av praktiska skäl anser jag det lämpligare att låta taxeringen av 1939 års inkomstökningar verkställas redan i år än att uppskjuta den till nästa år. Härför talar också önskvärdheten att ifrågavarande skattemedel inflyta till staten så snart som det låter sig göra. Att taxeringsförfarandet måste bliva ett annat än det som ifrågasatts i det remitterade förslaget, kommer att avhandlas i det följande.

I den inom skatteberedningen utarbetade, remitterade promemorian hade, med hänsyn därtill att beskattningen var inskränkt till vissa förvärvskällor, ifrågasatts, att varje förvärvskälla skulle behandlas som ett avskilt helt, och att följaktligen inkomstminskning och underskott å en förvärvskälla ej skulle få gå i avräkning från inkomstökning å en annan förvärvskälla. Detta har i manga yttranden betraktats som en orättvisa, vilken borde undanröjas. För min del finner jag vissa principiella skäl tala för den i promemorian intagna ståndpunkten men vill ej desto mindre av billighetsskäl förorda att en kvittning av antydd ari i viss utsträckning tillätes. Jag vill dock tillägga, att genomförandet av en dylik kvittning möter ej obetydliga praktiska svårigheter, ägnade att komplicera taxeringsförfarandet. Kvittningen synes därför, såsom kammarrätten föreslagit, böra åtminstone innevarande år begränsas att gälla för varje grupp av inkomster för sig. Med en sådan begränsning bliva de praktiska svårigheterna mindre framträdande och de framställda önskemålen bliva ändock i huvudsak tillgodosedda. Jag återkommer till denna fråga vid behandlingen av rörelseinkomsten.

Till frågan, i vad mån inkomstminskning under ett år skall få avräknas från inkomstökning under ett annat finner jag ej anledning nu taga ställning. Jag kan emellertid redan nu fastslå, att ett förfarande med sådant syfte måste bliva svårt att genomföra.

Det hade uppenbarligen varit önskvärt att redan i förevarande sammanhang taga ställning till den ifrågavarande beskattningens anordnande under nästkommande år, men det har ej varit möjligt att medhinna denna frågas beredning så långt att förslag hunnit framläggas. Det är emellertid tydligt att beskattningen ett följande år bör utvidgas att avse även andra förvärvskällor än dem, som inbegripas i det nu framlagda förslaget, i första hand skogsbruk, jordbruk och inkomst av annan fastighet. Vid överarbetningen av det inom skatteberedningen utarbetade förslaget har en vägledande synpunkt genomgående varit, att det överarbetade förslaget skulle komma att ligga inom ramen för vad som synes sannolikt beträffande nästa års beskattning, och att en förordning rörande denna beskattning skulle kunna erhållas genom en utbyggnad av den nu utarbetade.

Utan att i övrigt ingå pa en diskussion av skattens utformning ett följande år

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

vill jag redan här uttala min anslutning till den i den remitterade promemorian intagna ståndpunkten att, därest en mera betydande försämring av penningvärdet skulle inträda, hänsyn till en sådan försämring borde tagas vid ifrågavarande beskattning. Dessutom vill jag framhålla, att jag delar den i promemorian uttalade uppfattningen, att en slutavräkning bör äga rum avseende viss tidpunkt efter krigets slut. Med ett sådant förfarande i utsikt blir det möjligt att vid den årliga beskattningen nöja sig med en mindre rigorös tillämpning av de principer man finner sig böra uppställa, till fördel dels för de skattskyldiga, å vilka mindre krav på utredning synas behöva ställas i de särskilda fallen, dels för taxeringsmyndigheterna, för vilka i många fall fullgörandet av skyldigheten att i detalj granska de skattskyldigas lagervärderingar m. m. underlättas. Enligt sakens natur är det ej möjligt att nu uppdraga riktlinjerna för detta förfarande. Att detta ej skulle innefatta en ny beskattning utöver den som åsyflas med beskattningen under kriget, utan skulle vara avsett endast att komplettera denna, där den blivit ofullständig, är givet. Det bör dock fastslås att en sådan komplettering genom ett slutligt avräkningsförfarande är att motse.

Beträffande det förfarande med provisorisk skattepåföring, som enligt det remitterade förslaget avser att tjäna väsentligen samma syfte som det planerade avräkningsförfarandet, föreslår jag viss utvidgning.

Vad slutligen den föreslagna skatteskalan beträffar, bör erinras, att de i det remitterade förslaget upptagna procenttalen, såsom i remisspromemorian understrukits, införts blott såsom exempel. Den slutliga avvägning jag i det följande förordar har icke gjorts till föremål för överläggningar bland de tillkallade sakkunniga.

För den ifrågavarande särbeskattningen har i den remitterade promemorian valts benämningen »krisskatt» med den motiveringen att det syntes lämpligt att giva skatten ett så neutralt namn som möjligt, enär en begränsning som direkt pekade på vissa kriterier hos skatten kunde framkalla en känsla av orättvisa, om dessa kriterier ej kunde helt omsättas i den praktiska tillämpningen. Jag kan dock ej finna benämningen »krisskatt» tillfredsställande utan förordar, att för denna skatt den gamla benämningen »krigskonjunkturskatt» upptages.

Detaljmotivering.

Jag övergår nu till en granskning av den ifrågavarande lagstiftningens detaljer och följer därvid paragrafordningen i det författningsförslag, som är resultatet av den inom finansdepartementet nu verkställda överarbetningen av det remitterade förslaget.

I §•

Avfattningen av 1 § i det remitterade förslaget, som innehåller en allmän beskrivning av skatten och som motiveras å sid. 18 i promemorian, har föranlett vissa erinringar.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2.

51 Överståthållarämbetet har anmärkt, att begreppet »nuvarande krigstillstånd» är obestämt, samt anfört:

»Av 2 § framgår visserligen, att därmed avses tiden efter utgången av augusti 1939 och att alltså avses krigstillståndet mellan Tyskland och Västmakterna. Krigstillstånd har sedan inträtt mellan Finland och Ryssland och har förut rått mellan Japan och Kina. Sverige befinner sig däremot ej i krigstillstånd.»

Kammarrätten har erinrat, att som det av jämförelse med förslagets 2 § framgår, att med tidpunkten för inträdandet av nuvarande krigstillstånd i detta sammanhang avses utgången av augusti 1939, det synes onödigt att i

1 §, som beträffande beskattningens omfattning hänvisar bland annat till

2 §, direkt angiva annat villkor än att inkomstökningen kan antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden.

Departementschefen:

En ändrad formulering av denna paragraf betingas av det förut omnämnda förhållandet att skatten avser ej blott det fall då inkomstökningen kan antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden, utan även det fall att den kan antagas hava berott på av krigsfara föranledda förhållanden. Vidare har den tidpunkt, som anses böra utgöra utgångspunkten för beskattningen, redan i denna paragraf preciserats. Den ändrade benämningen å skatten har iakttagits.

2 §.

2 § i det överarbetade förslaget avser frågorna om skattepliktig inkomstökning samt om skattskyldighet och motsvaras av 2 § i det remitterade lörslaget. Den objektiva skatteplikten är enligt sistnämnda förslag begränsad till att avse ökning av sådan inkomst, för vilken skatteplikt föreligger vid den ordinarie statliga inkomstbeskattningen. Även skattskyldigheten är på motsvarande sätt begränsad. Underkastad skatteplikt är enligt samma förslag allenast ökning av inkomst av rörelse, av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, så ock av inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper. Motiveringen återfinnes å sid. 18—20 i den remitterade promemorian.

Förslaget i denna punkt i vad det avser inkomst av rörelse har ej varit föremål för erinran i något yttrande. I vissa yttranden har dock ifrågasatts utvidgning av inkomstbegreppet, såsom närmare framgår .av det följande.

Ifråga om tantiem och liknande inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hava däremot vissa uttalanden gjorts i yttrandena.

Överståthållarämbetet anmärker, att uttrycket »därest inkomsten utgått från rörelse» syntes oklart, samt anför:

»Med rörelse torde väl anses annan rörelse, än av den skattskyldige själv bedriven. Men en provisionsinkomst av beskattningsbar natur kan även föreligga om den ej utgår från rörelse. Den kan utgå från tillfällig för-

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

värvskälla, som annan haft, t. ex. då en skattskyldig genom en tillfällig affär gjort krigsvinst, varav en del utgått till annan i form av förmedlingsprovision. Om hela vinsten uppstått på grund av tidsläget, synes ej skäl föreligga att fritaga mottagaren av provisionen från beskattning.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Det torde få förutsättas, att under vissa förhållanden vanlig lön nu — liksom vid krigskonjunkturskatten — bör likställas med tantiem. Länsstyrelsen får härutinnan hänvisa till departementschefens uttalande i proposition nr 241, 1916, varav inhämtas, att man då ville förebygga, att uppkommen krigsvinst undandrogs beskattning genom att delar av vinsten såväl i form av tantiem som i form av till beloppet fixerad fast lön disponerades till gottgörelse åt funktionärer eller andra, som kanske blott skenbart lämnat någon motprestation. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke uti anvisningarna bör angivas, att även inkomst av tjänst i form av fixerad lön under vissa förutsättningar är skattepliktig.»

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

»Då ökning av vinsten hos s. k. familjebolag kan elimineras genom utbetalande till aktieägarna av högre avlöningar, torde i anvisningarna eller 'särskilda upplysningar’ böra meddelas, att sådan avlöning i krisskattehänseende jämställes med tantiem och dylikt.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uppställer frågan vad som är lön och vad som är tantiem etc., och fortsätter:

»Författningsförslaget frestar å ena sidan taxeringsmyndigheterna till att hänföra varje löneökning till begreppet tantiem etc. och å andra sidan s. k. familjebolag m. fl. att hänföra vad som i själva verket är tantiem etc. till lön och att därigenom kringgå författningarna. Den personliga arbetsinsatsens värde skall uppskattas av taxeringsmyndigheterna och av rörelseidkare och löntagare. Den årliga inkomsttaxeringen har givit taxeringsmyndigheterna viss erfarenhet i avseende å sådan uppskattning, nämligen att de skattskyldiga äro synnerligen känsliga i dylika frågor. Taxeringsmyndigheters anmärkningar i detta avseende uppfattas såsom obehörig inblandning och osakkunnig kritik av rörelseledares prestationer. Dylika anmärkningar föranleda alltid taxeringsprocess. Skattedomstolarna bifalla i regel besvär, som föranletts av anmärkningar av nu ifrågavarande slag. Dessa domstolars inställning blir självfallet en annan vid bedömande av besvär över krisskattetaxering, men rörelseidkarens och löntagarnes inställning i frågan kommer säkerligen icke att ändras. Länsstyrelsen förutser därför, att vad som i själva verket är tantiem etc. i regel kommer att döljas under rubriken lön och att så gott som varje anmärkning kommer att föranleda taxeringsprocess. Kristaxering av tantiem etc. av 1939 års inkomst, varom nu närmast är fråga, synes dock icke böra vålla några större bekymmer, då man kan utgå från, att rörelseidkare under nämnda år väl knappast vidtagit några särskilda åtgärder i ändamål att kringgå förordningsförslaget, och anser länsstyrelsen sig därför icke böra föreslå någon ändring av förslagets bestämmelser. Men samtidigt anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att med avseende å kristaxering av 1940 och senare års inkomster av nu ifrågavarande slag strängare och i viss mån schematiska föreskrifter borde fastställas. Frågan synes beträffande kristaxeringen av 1940 och senare års inkomster måhända kunna lösas på det sätt, att i rörelse given löneförhöjning, som överstiger belopp, motsvarande minskningen av penningvärdet, presumeras utgöra tantiem etc. I fråga om nyanställdas kristaxering, synas

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

de regler, som för 1940 års kristaxering föreslagits, böra bliva gällande, eller med andra ord den personliga arbetsinsatsens värde bör i trots av sakens ömtåliga natur underkastas taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas bedömande från fall till fall då fråga är om nyanställd.»

Kammarrätten bär berört förevarande spörsmål i samband med reglerna örn inkomstuppskattningen och i denna del anfört:

»Enligt 3 punkt 3:e stycket är avdrag ej medgivet bland annat för omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. I motiveringen (sid. 31) till förslaget i denna del sägs, att här åsyftades bland annat utbetalningar i vissa fall av tantiemer, provisioner eller dylikt exempelvis till delägare i familjebolag, varjämte anföres: 'Att dessutom mottagarna av dylika belopp bliva skyldiga erlägga krisskatt för dessa i den mån de för dem beteckna merinkomst, följer av reglerna örn beskattning av dylik inkomst. Att härigenom dubbel krisskatt kan komma att utgå å ifrågavarande belopp torde med hänsyn till bestämmelsens karaktär ej vara anmärkningsvärt.’

Förslaget i ifrågavarande punkt synes kunna medföra komplikationer vid tillämpningen. Utbetalningar av de i motiveringen omnämnda slagen, som ett familjebolag gör till sina delägare, bliva vid den ordinarie taxeringen avdragsgilla för bolaget, såvitt desamma icke äro att betrakta såsom förtäckt aktieutdelning. Delägarna bliva alltid skattskyldiga för vad de uppburit, nren i den mån utbetalningarna äro att betrakta såsom förtäckt aktieutdelning skola de upptagas såsom inkomst av kapital och icke såsom inkomst av tjänst i överensstämmelse med den benämning utbetalningarna haft. Vid krisskatten synes man enligt förslaget icke behöva vidhålla de regler, som i förenämnda hänseende gälla vid den ordinarie taxeringen. På grund av det ifrågavarande stadgandet synes man nämligen kunna vägra ett familjebolag avdrag för utbetalningen helt eller delvis utan att behöva betrakta den ej avdragsgilla delen såsom förtäckt aktieutdelning, vilket har till följd att delägarna bliva skattskyldiga för hela det uppburna beloppet såsom hänförligt till inkomst av tjänst och icke till inkomst av kapital. En motsatt ordning till den vid inkomsttaxeringen gällande kan således uppkomma. Örn emellertid det utbetalda beloppet uppenbarligen eller ostridigt är förtäckt aktieutdelning, torde det icke kunna krisbeskattas hos delägarna, eftersom inkomst genom utdelning å aktier ej inbegripes under beskattningen.

Därest krisbeskattningen för följande år kommer att utsträckas till även andra förvärvskällor än de för 1940 års taxering föreslagna, torde möjligen det här ovan berörda spörsmålet böra ytterligare beaktas.»

Vad angår realisationsvinst uttalas i yttrandena följande:

Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig mycket tveksam till förslaget att från beskattning utesluta realisationsvinst vid försäljning av värdepapper samt anför:

»Detta motiveras beträffande obligationer och liknande räntebärande papper icke med principiella skäl utan därmed, att icke yrkesmässiga spekulationer i sådana papper knappast förekommit under de fyra sista månaderna av år 1939. I fråga om aktier och liknande värdepapper däremot framlägges en principiell motivering. Det uttalas, att örn dessa värdepapper, som beteckna delaktighet i visst företag, stigit i värde under sådana förhållanden, alt krigskonjunkturvinst kan anses föreligga, så beskattas denna hos vederbörande företag. Denna synpunkt kan måhända äga ett visst berättigande i fråga om stora majoritetsposter, som sällan avyttras. För innehavare av

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

sådana aktieposter är nog företaget såsom sådant i regel det väsentliga, men för spekulanter, som köpa och sälja de i marknaden cirkulerande aktierna, framstår utan tvivel aktien såsom sådan, dess avkastning och av densamma härrörande möjligheter till kursvinst såsom huvudsaken. Spekulationsvinster i allmänhet och icke minst vinster vid aktiespekulationer uppfattas väl icke utan skäl såsom i regel ganska 'oförtjänta’. Att undantaga dylika vinster, i den mån de hänföra sig till krisläget, från krisbeskattning, synes icke lämpligt.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Att undantaga realisationsvinster å värdepapper från krisvinst förefaller olämpligt, enär sådana vinster i och för sig nog av gemene man räknas till de mest typiska och skattekraftiga, som möjliggöras genom växlande konjunkturer, och därför borde redan från början i princip märkas såsom krisskattepliktiga — även örn förhållandena faktiskt så utveckla sig vid slutet av år 1939, att tillfällena till \jobberier icke kunnat fritt utnyttjas.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anmärkt, att det beskattningsobjekt, som inbegripes i »inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper» förefaller alltför obetydligt att därmed belasta den hårt upptagna taxeringsmyndigheten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför bland annat:

»Det skatterättsliga begreppet inkomst av realisationsvinst medför stora svårigheter vid taxeringen till krisskatt av merinkomster utav inkomstkällan tillfällig förvärvsverksamhet och realisationsvinster. Det synes tveksamt om förslaget är fullt tillfredsställande i denna del. I allt fall anser länsstyrelsen icke att merinkomster genom köp och försäljning av värdepapper skola gå fria från taxering till krisskatt.»

Kammarrätten har efter kritik av motiveringen för förslagets ståndpunkt i ifrågavarande hänseende uttalat, att något principiellt skäl för att undantaga spekulationsvinster å värdepapper från beskattning ej torde föreligga.

Av en länsstyrelse, i Södermanlands län, har ifrågasatts, att avyttring av fastighet skulle inbegripas under beskattningen. Länsstyrelsen uttalar:

»Att realisationsvinst genom försäljning av fastighet helt generellt föreslagits bliva undantagen från ifrågavarande beskattning anser länsstyrelsen anmärkningsvärt, då det vill synas länsstyrelsen som örn inom denna grupp och särskilt då beträffande jordbruksfastigheter i icke så få fall förekommit försäljningar till priser, som otvivelaktigt i avsevärd grad påverkats av nuvarande krigsläget.»

I vissa av de avgivna yttrandena har föreslagits utvidgning av inkomstbegreppet utöver den ram, som uppdrages genom begränsningen till skatteplikt enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Sålunda yttrar Överståthållarämbetet i detta sammanhang:

»Enligt förslaget skulle till skattepliktig natur jämväl hänföras ökning av inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper, d. v. s. realisationsvinster. Emellertid förutsättes, att skattskyldighet härför även skall föreligga enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Detta innebär, att såväl fånget som femårsgränsen av förvärvet skulle vara avgörande för, huruvida beskattning av merinkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

över huvud taget skall ske. Viel beräkning av eventuell mervinst av dylikt slag skall emellertid jämförelseinkomst icke beräknas för förkrigsåren utan till grund för jämförelsen skall, örn egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet läggas egendomens uppskattade värde vid denna tidpunkt under vissa förutsättningar. Om sålunda mervinsten presumeras stå i förhållande till egendomens värde vid utgången av augusti 1939 och med utgångspunkt härifrån oförtjänt vinst uppstått på grund av tidsläget, synes skäl tala för, att denna vinst bör beskattas, oavsett om förutsättningar finnas för beskattning enligt den vanliga taxeringen. Om t. ex. en enskild redare ägt ett fartyg mer än fem år, och detta fartyg vid utgången av augusti månad 1939 hade samma marknadsvärde, som vid förvärvet, men sedermera avyttras till betydligt högre pris på grund av läget, torde väl en typisk krigsmervinst föreligga. Det synes stötande, att denna vinst ej skall kunna beskattas. Andra dylika fall torde finnas såsom vid försäljning av förvärvade patent m. m.»

Kammarrätten yttrar:

»Enligt punkt 3 d anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen skall vid avyttring av inventarier såsom intäkt av rörelse upptagas vad som vid dylik avyttring må hava återbekommits av belopp, för vilka avdrag i beskattningsavseende åtnjutits. Denna regel gäller emellertid icke sådana skattskyldiga, som hava rätt till fri avskrivning. För dessa skall hela den köpeskilling, som erhålles vid avyttringen, upptagas såsom intäkt av rörelse. Om avyttring sker av inventarier, som ägts mer än fem år, komma alltså för de skattskyldiga, som icke hava fri avskrivning, endast de belopp, som motsvara återbekomna värdeminskningsavdrag, att inflyta såsom intäkt i rörelsen, men för skattskyldiga, som åtnjuta fri avskrivning, kommer hela köpeskillingen att upptagas såsom dylik intäkt. Då rätt till fri avskrivning icke enligt förslaget avses skola gälla vid krisbeskattningen, kan en påfallande ojämnhet mellan olika rörelseidkares beskattning uppkomma. Vad sålunda anförts gäller på grund av stadgandet i 28 § 2 mom. första stycket kommunalskattelagen även ersättning på grund av försäkring för förlust av egendom. De fall, då det här berörda spörsmålet uppkommer, torde icke kunna antagas bliva ovanliga, och en föreskrift, som reglerar detta spörsmål, synes alltså önskvärd.»

Ett uttalande i samma riktning har gjorts av länsstyrelsen i Stockholms län.

Förslaget beträffande den subjektiva skattskyldigheten har icke föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena.

Departementschefen:

Redan i den allmänna motiveringen har givits en antydan örn de skäl, som föranlett att krigskonjunkturbeskattningen första året inskränkts att gälla rörelse- och närbesläktad inkomst. Förslaget härutinnan har i stort sett ej väckt någon gensaga i de avgivna yttrandena.

I vissa yttranden har framhållits, att med tantieminkomster rätteligen borde likställas inkomster t. ex. av lön, vilka utginge från rörelse och vilkas storlek i verkligheten vöre beroende av rörelseinkomstens storlek. Förslagets inbegripande under skatten av »likartad» inkomst synes emellertid tillgodose

56 Kungl. Majlis proposition nr 2.

detta önskemål. Det har också framhållits att provisioner, som ej utginge från rörelse men hänförde sig till mera tillfälliga affärer, kunde vara av sådan beskaffenhet att de borde inbegripas under skatten. Ändring i sådant syfte har vidtagits. Vissa framställda erinringar hava föga betydelse beträffande 1940 års krigskonjunkturbeskattning. Frågan örn beskattningen av tjänsteinkomster liksom av inkomster av tillfälliga uppdrag o. dyl. måste tagas under förnyat övervägande vid utformningen av regler för 1941 års krigskonjunkturbeskattning.

I avseende å realisationsvinst har i flera yttranden uttalats önskemål, att även sådan som avsåge vinst på försäljning av värdepapper borde inbegripas under skatten. I ett yttrande har ifrågasatts att beskattningen skulle avse jämväl realisationsvinst vid avyttring av fastighet. Ehuru det väl ej kan antagas, att värdepapperens indragande under beskattningen kommer att äga större betydelse beträffande 1940 års taxering, anser jag dock icke de i skatteberedningens promemoria anförda skälen emot en sådan anordning tillräckligt bärande. Särskilt vid aktieförsäljningar kunna vinster upp stå med så typisk karaktär av »oförtjänt» krigskonjunkturvinst, att deras undantagande från beskattningen skulle verka stötande, alldeles oavsett att möjligen aktiebolaget beskattas för krigskonjunkturvinst. Det bör för övrigt märkas, att bolagets krigskonjunkturbeskattning avser endast ökning av hos bolaget redovisad inkomst, medan realisationsvinsten hänför sig till en ökning av kapitalvärdet av bolagets tillgångar. Där förutsättningarna för realisationsvinst äro för handen, synes det vara i sin ordning, att denna värdestegring krigskonjunkturbeskattas. Däremot finner jag ej tillräckliga skäl förebragta att nu till krigskonjunkturbeskattning upptaga realisationsvinst vid avyttring av fastighet.

Det särskilt av Överståthållarämbetet och kammarrätten framförda önskemålet att i vissa fall under krigskonjunkturbeskattningen måtte inbegripas vinster vid avyttring av lös egendom, vilka icke äro vid den ordinarie beskattningen skattepliktiga vare sig såsom inkomst av rörelse eller såsom realisationsvinst, torde böra föranleda utvidgning av inkomstbegreppet såvitt angår krigskonjunkturskatten. Försäljningsvinster beträffande inventarier beskattas numera såvitt angår aktiebolag och med dem likställda juridiska personer såsom inkomst av rörelse, alltså oberoende av tiden för innehavet. Beträffande fysiska personer är detta icke fallet utom i den mån fråga är örn återbekommande av förut avskrivna belopp. I övrigt beskattas fysisk person vid den ordinarie taxeringen för dylik vinst endast i den mån förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst föreligga. Vid nu ifrågavarande beskattning synas beträffande samtliga skattskyldiga de regler, som vid den ordinarie taxeringen gälla för aktiebolag m. fl., böra bliva gällande. Detta innebär bland annat även, att utfallande försäkringsbelopp bör likställas med köpeskilling. Genom att ifrågavarande inkomster hänföras till rörelse vinnes också en riktig överensstämmelse mellan föreskrifterna örn beskattning av intäkterna och om avdrag för värdeminskning, en överensstäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

melse som ej kan vinnas, därest intäkterna bliva obeskattade eller hänföras till realisationsvinst, medan avdragen hänföras till rörelse.

3 §.

3 § i det remitterade förslaget innehåller regler om inkomstuppskattning beträffande samtliga de slag av förvärvskällor, som inbegripas under beskattningen. Av paragrafens och de därtill hörande anvisningarnas innehåll må här återgivas följande.

Den skattskyldiges inkomst av rörelse beräknas för de tre beskattningsår, för vilka taxering ägt rum åren 1938 och 1939 och kommer att fastställas år 1940. De två förstnämnda beskattningsåren benämnas »förkrigsinkomståren». På grundval av inkomsterna för dessa år fastställes normalt »jämförelseinkomsten», belöpande på ett konstruerat »jämförelseår», till i regel medeltalet av inkomsterna för båda jämförelseåren. Annan beräkning av jämförelseinkomsten kan dock ifrågakomma.

Uppskattningen av inkomsten under vart och ett av de tre åren skall ske enligt de regler, som gälla för beräkning av inkomst enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, med iakttagande av vissa särskilda föreskrifter.

Beträffande tantiem och liknande inkomster skola enligt det remitterade förslaget dessa regler äga motsvarande tillämpning.

I fråga örn realisationsvinst erfordras enligt nämnda förslag uppskattning av inkomsten endast för beskattningsåret.

Motiven till dessa bestämmelser återfinnas väsentligen på sid. 20 samt 35 och 36 i den remitterade promemorian.

De avgivna yttrandena innehålla ej några erinringar rörande de nu återgivna delarna av det remitterade förslaget utom såvitt angår jämförelseinkomsten. Yttrandena i denna del återgivas av mig i samband med behandlingen av 4 §.

Departementschefen:

Det har vid överarbetningen av det remitterade förslaget visat sig lämpligt att i skilda paragrafer behandla de olika slag av inkomst, som innefattas under krigskonjunkturbeskattningen. En sådan uppställning torde, när flera slag av inkomster ett följande år upptagas under skatten, bliva praktiskt taget nödvändig. I en särskild paragraf (3 § i det överarbetade förslaget) hava därför sammanfattats vissa för de olika slagen av inkomst gemensamma begreppsbestämningar. Dessa hava väsentligen samma innehåll som de nyss återgivna delarna av 3 § i det remitterade förslaget. Det kan emellertid anses önskvärt att giva särskilt uttryck åt den ledande tanken vid utformningen av uppskattningsreglerna i de följande paragraferna, nämligen att uppskattningen åsyftar att ernå största möjliga likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren, en grundsats som ligger i sakens natur när det gäller att få fram en verklig och ej fingerad inkomstökning.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Paragrafen innehåller dessutom beträffande begreppet »taxerad merinkomst» en hänvisning till de följande paragraferna. Av denna hänvisning framgår för övrigt även att taxerad merinkomst fastställes särskilt för en var av de inkomstgrupper, som inbegripas under beskattningen.

4 §.

4 § i det överarbetade förslaget jämte anvisningar innehåller reglerna för fastställande av taxerad merinkomst av rörelse. Motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget återfinnas i 1 och 2 mom. i dess 3 § samt i anvisningarna till samma paragraf, vilka emellertid dessutom innehålla de till rörelse hänförliga föreskrifter, vartill motsvarighet nu föreligger i det överarbetade förslagets 3 §.

Vid inkomstuppskattningen skall enligt det remitterade förslaget inkomsten beräknas för varje förvärvskälla för sig. Det belopp, varmed inkomst för beskattningsåret av viss förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst av förvärvskällan, utgör uppskattad merinkomst av denna förvärvskälla. Enligt särskilda regler fastställes i vad mån den uppskattade merinkomsten skall anses hava uppkommit efter utgången av augusti 1939 och skall antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden. Till de speciella bestämmelserna härutinnan får jag anledning återkomma.

I anvisningarna till 3 § i det remitterade förslaget återfinnas de speciella reglerna örn de avvikelser, som vid inkomstuppskattningen skola göras från de bestämmelser som gälla för inkomstberäkning vid den ordinarie statsbeskattningen.

Dessa avvikelser avse särskilt:

värdering av varulager, varufordringar och varuskulder;

avdrag för värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk;

avsättning till vissa fonder; samt

ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg.

Därjämte kan avvikelse från den enligt förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt verkställda inkomstuppskattningen ske, såvitt angår förkrigsinkomståren, beträffande inkomstbelopp av sådant slag och av sådan storlek, som ej kan anses för rörelsen normalt, samt såvitt angår det beskattningsår för vilket taxering äger rum år 1940, beträffande avdrag för omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

Vidare upptager det remitterade förslaget regler, som icke äro aktuella vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, rörande beräkning av den skattskyldiges i förvärvskällan nedlagda kapital.

Motiveringen återfinnes väsentligen å sid. 20—31 i den remitterade promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

59 Beträffande lagervärderingen innehåller det remitterade förslaget (anvisningarna till 3 §) i huvudsak följande.

Såvitt angår förkrigsinkomståren skola tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning upptagas till bokförda värdet; dock skall, om värderingen av dessa tillgångar vid början och slutet av förkrigsinkomståren ej skett efter likformiga grunder, en sådan jämkning av dessa värden äga rum att grunden för värdesättningen blir enhetlig. Örn ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall dylik jämkning ske med utgångspunkt från de principer, som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång.

Vid fastställande av jämförelseinkomsten skall enligt det remitterade förslaget tillika angivas med vilket belopp ökning eller minskning av värdet å varulager beräknats vid uppskattningen av denna inkomst. Såsom utgående värde angives därvid alltid värdet vid det senare förkrigsinkomstårets utgång, och ingående värdet beräknas med utgångspunkt från detta värde och den antagna ökningen eller minskningen.

Vad angår beskattningsåret må enligt det remitterade förslaget ifrågavarande tillgångar ej upptagas till lägre belopp än bokförda värdet och ej heller till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå, som beträffande dylik tillgång i den ifrågavarande förvärvskällan tillämpats vid värderingen för förkrigsinkomståren. Är prisnivån för ifrågavarande tillgång lägre vid beskattningsårets utgång än vid utgången av augusti 1939, må dock härav betingad i räkenskaperna gjord lägre värdesättning godkännas. Hänsyn må ock vid bedömande av räkenskapernas värdesättning tågås till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normal konjunktur åter inträder. Beträffande tillgång, som kan väntas vid krigskonjunkturens upphörande förlora sitt huvudsakliga värde, bör följaktligen i räkenskaperna gjord värdesättning icke frångås vid inkomstberäkningen.

I de yttranden, vari förevarande spörsmål behandlats, har i allmänhet ansetts att det remitterade förslaget beträffande lagervärderingen vilar på en teoretiskt riktig grund, men i ett flertal yttranden hava betänkligheter framförts rörande den praktiska tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna, varjämte anmärkningar framställts mot bestämmelsernas avfattning.

Ur yttrandena må följande återgivas:

Överståthållarämbetet hänvisar till en å ämbetets bokgranskningskontor genom taxeringsassistenten E. Annell utarbetad promemoria. I denna framhålles inledningsvis, att för vissa företagare vinsterna redan under förkrigsinkomståren på grund av då rådande rustningskonjunktur blivit onormalt stora, varefter anföres bland annat:

»För att erhålla jämnhet vid taxering av skattskyldiga inom olika branscher vore det därför önskvärt att reducera jämförelseinkomsten med den krigskonjunkturvinst, som ingår i densamma. Av praktiska skäl kan en sådan justering ej vidtagas. Då jämförelseinkomsterna därför under alla förhållanden bli schematiska, måste man i fråga örn de föreslagna justeringarna av

60 Kungl. Maj:Is proposition nr 2.

jämförelseårens varulagervärderingar överväga, om den teoretiska rättvisa, som vinnes genom dessa ändringar, står i rimlig proportion till det besvär, som desamma kunna förorsaka skattskyldiga och skattemyndigheter. I förslaget har man utgått från den riktiga förutsättningen, att det är önskvärt eliminera sådan minskning och ökning av vinst under jämförelseperioden, som uppstått genom ökning av dold reserv i varulagret, respektive hemtagande av sådan reserv. Enligt förslaget skulle ändring ej vidtagas örn samma värderingsprinciper tillämpats. Sådana bestämmelser leda till riktigt resultat endast under förutsättning att kvantiteten är oförändrad vid jämförelseperiodens början och slut. Om kvantiteten förändrats, har emellertid med oförändrade värderingsprinciper den dolda reserven ökat eller minskat. Storleken av den dolda reserven i varulagi-et är alltså beroende av två faktorer, nämligen kvantiteten och nedvärderingen pr enhet. Det är ej tillräckligt att taga hänsyn endast till en av dessa faktorer. Såsom belysande exempel på betydelsen av kvantitetsförändringarna kan nämnas, att den svenska cellulosaindustriens lager av sulfitmassa voro tre gånger och av sulfatmassa nio gånger större vid slutet av år 1938 än vid början av år 1936. En lagerförändring i motsatt riktning' har förekommit hos kolimportörerna under tiden januari t. o. m. augusti 1939. Den föreslagna omräkningen av varulagrets värde medför därför ej rättvisande resultat hos företag, som tillämpa samma värderingsprinciper på lager av varierande storlek. Ur praktisk synpunkt vore det önskvärt, att de skattskyldigas värdering av varulagret för jämförelseperioden godtoges på samma sätt som vid den ordinarie taxeringen. Då det ligger i de skattskyldigas intresse att erhålla en så stor jämförelseinkomst som möjligt, vore det förklarligt, om framtagandet av en dold varulagerreserv under jämförelseåren stundom ej komme att angivas i krisskattedeklarationen och örn nybildade varulagerreserver beräknades i överkant. Då man med tillämpning av olika metoder kan komma till skilda resultat rörande storleken av fondförändringarna, använder en skattskyldig givetvis det för honom förmånligaste beräkningssättet. Skattemyndigheterna måste därför intaga en kritisk inställning mot uppgifterna rörande varulagervärderingen, men i regel fordras en tidsödande bokföringsgranskning för att kontrollera desamma. Om lagret förändrats i kvalitetshänseende, kan även en skicklig bokföringsman många gånger ej kontrollera riktigheten av den skattskyldiges uppgifter på grund av bristande branschkännedom. Svårigheterna att konstatera fondförändringens storlek örn inköpspriserna fluktuerat under jämförelseåren behöva måhända ej påvisas. Den omständigheten att undersökningen måste gå flera år tillbaka i tiden är även ägnad försvåra granskningen.

Den ifrågasatta justeringen av varulagervärderingen under jämförelseåren skulle därför förorsaka såväl skattskyldiga som skattemyndigheter mycket arbete och föranleda till ett stort antal skattetvister. För undvikandet av onödig irritation vore det därför önskvärt att lämna den skattskyldiges värdering av varulagret under jämförelseåren orubbad. Såsom inledningsvis framhållits, kan den viktigaste korrigeringsposten, nämligen i jämförelseinkomsten ingående krigskonjunkturvinst, ej fastställas, och man torde därför kunna avstå från den mindre betydelsefulla ändringen av varulagervärderingen.

De synpunkter, som framförts på värdering av varulagret under krisperioden. synas vara riktiga och praktiska. Möjligtvis kunde följande förenklade bestämmelser rörande principerna vid ändring av prisnivå och lagerkvantitet införas.

a) Skattskyldig är berättigad att vid värdering av varulager tillämpa samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

pris pr enhet som i bokslutet närmast före 1 september 1939, även om prisnivån för ifrågavarande varor stigit och lagerkvantiteten ökats.

b) Vid avveckling av krisskatt skall skattskyldig påföras taxering för den dolda reserv, som kan ha bildats därigenom att lagerkvantiteten väsentligt överstiger den kvantitet, som fanns vid krisbeskattningens början, örn den överskjutande kvantiteten oskäligt nedvärderats.

Från näringslivets representanter har ofta framhållits, att den i räkenskaperna gjorda värderingen av varulager måste anses riktig ur affärsmässig synpunkt, varför densamma i regel ej bör frångås vid beskattningen. Dessa synpunkter ha hittills alltid beaktats av skattemyndigheterna. Det synes därför rimligt, att varulagervärderingen även vid krigsutbrottet förutsättes vara riktig. Å andra sidan böra skattemyndigheterna taga konsekvenserna av en sådan ståndpunkt och endast frångå varulagervärderingen under krisbeskattningsperiod, örn särskilda omständigheter föreligga. Över huvud taget skulle det säkerligen vara till gagn, om utredningar rörande varulagervärderingar, vilka i regel måste förorsaka bägge parterna mycket arbete, kunde begränsas till undantagsfall.»

I anslutning härtill har Överståthållarämbetet uttalat, att den justering av inkomsterna, särskilt beträffande jämförelseåren, som skulle ske med hänsyn till lagervärderingar, torde bliva ett av de svåraste problemen i praktiken. Det ville synas, som skulle genom ett bortseende från dylik justering en betydande förenkling kunna vinnas utan att effektiviteten i krisskatten skulle alltför mycket äventyras. Därigenom skulle hänsyn ej heller behöva tagas till i punkt 5 anvisningarna till 3 § omförmälda skattefrihet för återvinning av nedskrivning å varulager vid krigsutbrottet. Därvid hade beaktats, att den skattskyldiges varuvärderingar i regel borde respekteras.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar bland annat:

»Utan tvekan måste jämkningsförfarandet i många fall möta stora svårigheter. Särskilt torde detta vara fallet, då varulagret är mycket sorterat. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke en spärregel vore lämplig, så att jämkning undgås, då det kan antagas, att jämförelseinkomsten genom jämkning skulle ändras endast obetydligt, t. ex. 10 procent.»

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret de bokförda värdena böra godtagas, men att det i så fall torde bliva nödvändigt att göra avräkning vid krigets slut.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»De bestämmelser, som intagits i 3 § i det föreliggande förslaget till förordning om krisskatt för år 1940 jämte anvisningarna till sagda paragraf rörande beräkningen av inkomsten från en inkomstkälla under beskattningsåret och jämförelseåren förutsätta ingående undersökningar i och för en justering av de balansräkningar, som lagts till grund för inkomstberäkningen enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Syftet härmed är att nå en värdesättning av tillgångarna i balansräkningarna enligt enhetliga grunder.

Det mest framträdande härvid är lagervärderingen. Fråga uppstår då vad som skall förstås med en enhetlig grund. Örn exempelvis en industriidkare värdesätter sitt inneliggande lager av förbrukningsartiklar, råvaror och fabrikat efter dagspriser med avdrag efter vissa för de olika tillgångarna med hänsyn till konjunkturförhållandena skilda procentsatser, vilka undergått

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

förändringar från tid till annan, kan då grunden anses vara enhetlig, då den principiella tankegången varit densamma, ehuru procenttalen varit olika vid de skilda tidpunkter, då värdesättning skett. Vid en omsorgsfull värdesättning av lagertillgångar ingår ett fast moment, självkostnadspriset, och ett rörligt moment, nämligen vid värdesättningen rådande ovissa konjunkturförhållanden. Den betydelse, som bör tillmätas det senare momentet, torde kunna rätt bedömas allenast av en fackman. Då beskattningsmyndigheternas värderingar av lagerbehållningar på grund av vad som ovan sagts kunna befaras bliva mindre tillförlitliga, synes en omvärdering av varulagret icke böra stadgas, i varje fall endast då uppenbara skäl för en sådan kunna anses föreligga.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

»Förslaget i fråga örn lagervärderingen är, såvitt länsstyrelsen kunnat finna, teoretiskt riktigt. I praktiken kommer det ofta att ställa sig svårt att genomföra likartade lagervärderingar, särskilt i fall, då krigstillståndet kan väntas inverka olika på skilda slag av varor. Den extra sakkunnighjälp, som ställes till förfogande, kommer att i detta fall bliva till hjälp vid lagervärderingen, men huvudsakligen ankommer det på den skattskyldige att ur sin bokföring lämna sådana uppgifter, att ett jämförelsematerial kan åstadkommas. För ett rätt avgörande av lagervärderingen erfordras särskild förtrogenhet med olika branscher av affärsvärlden, och länsstyrelsen förväntar därför, att den centrala krisskattenämnden skall i detta avseende lämna direktiv för lösande av detta taxeringsproblem.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

»Länsstyrelsen är något tveksam, huruvida länsstyrelsen riktigt uppfattat innebörden av det i punkt 3 av anvisningarna till tredje paragrafen angivna stadgandet att ’såvitt angår beskattningsåret må tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse vid årets utgång ej upptagas till lägre belopp än bokförda värdet’. Detta stadgande synes dock enligt länsstyrelsens förmenande kunna leda till konsekvenser, som knappast kunna anses vara avsedda. Om en rörelseidkare t. ex. av en eller annan anledning — sådan låter tänka sig — funnit med sin fördel förenligt att vid årets slut inventera sitt lager efter lägre avskrivningsprocent än under förkrigsinkomståren, framkommer ju en mervinst, som strängt taget intet annat är än ett framdragande av tidigare dolda reserver. Därest man nu icke finge räkna med lägre värde än det bokförda, skulle följden bliva den, att nämnda dolda reserver, vilka alls intet ha med krigstillståndet att skaffa, ändock bleve taxerade till krisskatt. Enligt vad av motiven till 3 § framgår, är detta emellertid icke avsett. Länsstyrelsen vill här ytterligare hava framhållit, att det icke är alldeles säkert att den olägenhet, som genom nämnda stadgande sålunda kan framkomma, låter rätta till sig därigenom, att den skattskyldige har kvar sin rätt att för ett påföljande beskattningsår göra nedskrivning till förkrigsinkomstnivå. Det kan nämligen inträffa att krigstillståndet upphör eller att inkomsterna av annan anledning icke medgiva denna nedskrivning. Örn länsstyrelsens uppfattning på denna punkt är riktig, vilket i viss mån synes finna stöd i uppgiftsformulärets utformning, torde citerade stadgande böra utgå och gränsen för lägsta belopp, vartill tillgången må upptagas, i stället fixeras till det värde, som framkommer vid en omräkning efter den för förkrigstiden gällande prisnivå.»

Länsstyrelsen i Värmlands län anser jämkning av lagervärderingen för för krigsinkomståren icke böra ifrågakomma.

Kungl. Martti proposition nr 2.

63 Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

»Lagervärderingen är även vid den vanliga inkomsttaxeringen av mycket stor betydelse. Svårigheterna att granska en prissättning av lagret hava för inkomsttaxeringens del lett till en bestämmelse (i anv. till 41 § kommunalskattelagen), enligt vilken värdesättningen endast örn särskilda omständigheter därtill föranleda skall frångås vid inkomstberäkningen. Man torde kunna utgå ifrån att avvikelse från den skattskyldiges beräkningar härutinnan endast med mycket få undantag skett. I de allra flesta fall får värdesättningen för förkrigsåren anses vara fastställd av beskattningsmyndigheterna och bör icke utan starka skäl upptagas till förnyad prövning. Örn uppskattningen av ett lagervärde möter svårigheter då det gäller beskattningsåret, är det uppenbart, att svårigheterna skola bliva än större och i många fall oöverkomliga, då det gäller år, som ligga längre tillbaka i tiden. Därjämte är att märka att de flesta av i allmänhet använda värderingsprinciper ej giva fullt riktiga resultat. Nödig likformighet emellan lagervärderingen för å ena sidan förkrigsåren och å andra sidan beskattningsåret torde därför böra åstadkommas på så sätt, att värdeberäkningen för beskattningsåret justeras till överensstämmelse med förkrigsårens.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län föreslår, att de bokförda lagervärdena vid början och slutet av förkrigsinkomståren godtagas vid taxeringen, såvida icke skattskyldig påyrkar och i möjlig grad styrker, att jämförelseinkomsten härigenom blir avsevärt lägre än den skulle blivit efter vederbörlig justering.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopar en av taxeringsrevisorn L. Slänge upprättad promemoria, däri anföres bland annat:

»3 §. Anvisningarna 1: Första stycket innehåller bestämmelsen att jämkning av förkrigsårens balansvärden för åstadkommande av enhetlig värdering kan påfordras. Därvid skall, om ej särskilda omständigheter till annat föranleda, principerna för beräkning av utgående balansvärdena för sista förkrigsåret användas. En sådan 'särskild omständighet’ torde vara att en kontrollerbar värderingsmetod icke använts eller att metod för värderingen helt saknas beträffande sistnämnda värde. Detta gäller speciellt värde å varulager. En annan sådan omständighet torde vara att tillfredsställande uppgifter om kvantitet eller varubenämning saknas beträffande bokfört lagervärde vid en eller flera av ifrågavarande tidpunkter. I sådana fall synes omöjligt att justera balansvärdena och därmed inkomstberäkningen för förkrigsinkomståren. Då i andra hand jämförelseinkomsten påverkas, torde frågan vara av så stor taxeringsteknisk betydelse att det får anses önskvärt erhålla föreskrifter om tillvägagångssättet i ett dglikt fall. Att utan vidare godkänna räkenskapernas värdering, därför att man saknar siffermaterial för omvärdering, kan ju innebära eftergivande av beskattning och en orättvisa mot rörelseidkare, som lojalt fullgöra bokföringslagens föreskrifter. Som exempel på en rörelse, där sådana brister kunna förekomma och som kan tänkas bli föremål för krisskattetaxering, vill jag nämna järnhandeln.

Anvisningarna 3, första stycket: Vid korrigering av beskattningsårets vinst med hänsyn till lagervärderingsgrunderna uppställer sig samma problem, om räkenskaperna lida av ovannämnda brister. Har man anledning antaga att det bokförda värdet är lägre än det som erhålles vid uppskattning enligt förkrigsinkomstårens metod, så bör ju korrigering uppåt ske. I det antagna fallet saknas emellertid även här nödigt siffermaterial.

I motiveringen till förevarande bestämmelser heter det också, att det icke alltid torde bliva så enkelt att åstadkomma en rekonstruktion av lagervärde-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ringarna, men att en sådan likväl kan vara ofrånkomlig. Här torde handhavarna av taxeringen vara betjänta av vägledning.

Lagervärderingen vid beskattningsårets utgång har genom föreskrifterna i anvisningarna 3, första stycket blivit en mycket kinkig bedömningsfråga. Grundlinjerna för bedömningen äro visserligen klart utformade, men det bör kanske ytterligare framhävas att tillämpningen torde erbjuda stora svårigheter.

Anvisningarna 2, andra stycket: De uppgifter örn vissa ingående balansvärden för jämförelseåret samt om lagerökning resp. -minskning äro endast nödvändiga i fall då penningvärdet förändrats. Då detta förhållande inte klart framgår av författningstexten torde bestämmelserna härom vålla huvudbry för de handhavare av krisskattetaxeringen, vilka icke ha tillfälle att närmare sätta sig in i förhållandena, isynnerhet som förutsättningen, ändrat penningvärde, icke har aktualitet vid 1940 års taxering. Det vore därför kanske lämpligt att detta påpekades i anvisningarna.»

Stockholms handelskammare åberopar det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet, däri framhålles, att de regler, som avse värdesättning av varulager, måste ytterligare övervägas från olika synpunkter.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar bland annat, att förslaget beträffande lagervärdering hade sitt stora intresse och med säkerhet komme att av näringslivets representanter mötas med full förståelse i vad uttryckligen fastslagits, att inventering av lager finge ske till förkrigspris och detta jämväl i fråga om lagerökning. De regler, som i övrigt lämnats beträffande lagervärdering och därmed för bestämmande i vad mån dolda reserver ökat eller minskat, komme emellertid att i praktiken möta svårigheter, vilka knappast torde kunna bemästras. Förslaget förutsatte, att varulagret under hela perioden från första förkrigsinkomstårets ingång till beskattningsårets slut värderades efter likformig norm eller att, om likformighet icke förelåge, lagervärderingen kunde rekonstrueras så att sådan uppnåddes. Detta vöre en teoretisk spekulation och förslaget syntes icke tillfullo hava beaktat de svårigheter, som komme att möta i praktiken. Det förhölle sig ingalunda så att det stora antalet företagare verkställde sina inventeringsprissättningar efter de enhetliga grunder förslaget förutsatte. Nödiga avskrivningar skedde i det stora flertalet fall direkt vid å-prissättningen, därvid desamma varierades för olika varor med hänsyn till i varje särskilt fall på grundval av skiftande faktorer bedömda risker för prisfall. Det vore företagarens eller dennes förtroendepersonals subjektiva omdöme och erfarenhet som toge sig uttryck i prissättningen, och då därjämte varulagren det ena året hade en helt annan sammansättning än det andra, torde möjlighet saknas lill varje effektiv kontroll örn och i vad mån de i lagervärderingen dolda reserverna ökat eller minskat. Örn vid bedömandet av den skattepliktiga merinkomsten hänsyn skulle tagas till dessa reserver, komme det att medföra en rättvisa och billighet sårande olika behandling i skatteavseende av de företagare vilkas dolda reserver kunde kontrolleras och det övriga antal för vilka sådan kontroll icke vore möjlig. Det syntes handelskammaren vid detta förhållande nödvändigt att vid beräkningen av krigsvinst bortse

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

från variationen i dessa reserver och att företagaren i fråga om lagervärdering tillerkändes samma frihet som gällde vid den ordinarie beskattningen. Att framtagna, före kriget skapade reserver icke finge beskattas såsom krigsvinst borde vara självfallet men borde icke desto mindre klart tillkännagivas i instruktion till taxeringsorganen.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:

»De i anvisningarna givna värderingsreglerna synas på ett i stort sett förtjänstfullt sätt vara anpassade efter praktiska krav. I vissa avseenden synas likväl förtydliganden önskvärda. I överensstämmelse med huvudregeln, att tillgångar för omsättning och förbrukning få värderas nied hänsyn till förkrigsnivån men ej lägre än bokföringsvärdet, torde få förutsättas, att samma regel även gäller för under kriget tillkommen lagerökning.»

Handelskammaren i Göteborg anser de föreslagna bestämmelserna till sin utformning vara mer än nödvändigt komplicerade och även dunkla.

Handelskammaren i Karlstad instämmer i vad Billeruds aktiebolag i förenämnda till finansdepartementet ingivna promemoria anfört. Ur denna promemoria återgives i detta sammanhang följande:

»Inom cellulosaindustrien kan det sägas vara regel, att företagen i sina resp. vedgårdar hålla ett normallager, som motsvarar ungefär ett års förbrukning. Anledningen härtill är att — förutom säkerställande av driftens ostörda gång — det vid tillverkning av vissa kvaliteter fordras mycket lång lagringstid för veden.

Inom den träförädlande industrien är det praxis, att inköpen av rundvirke ske före avverkningarnas igångsättande, vilket innebär, att det mellan tiden för köpens verkställande och leveranstiden förefinnes en tidsintervall av i det närmaste ett år. Sålunda måste cellulosaindustrien för att säkerställa en jämn tillförsel av ved redan hösten 1939 kontraktera en vedkvantitet motsvarande ett års behov, vilken virkesmängd avverkas under vintern 1939—40, framforslas under innevarande vår och sommar samt uppspelas i vedgårdarna vid fabrikerna hösten 1940. Denna ved förbrukas som regel under andra halvåret 1941.

På grund av ovan relaterade för cellulosaindustrien säregna förhållanden ifråga örn råvaruförsörjningen och de ekonomiska risker, som detta medför för företaget, har det blivit nödvändigt att i bokslutet icke blott beakta värderingen av i vedgårdarna inneliggande vedlager utan jämväl de åtaganden och förpliktelser, som förefintliga kontrakt rörande leveranser av ved — vilken beräknas framkomma till fabrikerna först ett kommande år — utgöra för företaget.

I välskötta svenska cellulosabolag har detta blivit tillgodosett på det sättet, att man vid uppgörandet av bokslutet debiterat tillverkningen efter det senast kända marknadspriset, d. v. s. det pris företaget betalat vid senast verkställda köp av ved. I en tid av stigande virkespriser har detta betytt ett överskott på ett s. k. prisfluktuationskonto. I tider av sjunkande virkespriser har det inneburit, att bokslutet från prisfluktuationskontot tillförts skillnaden mellan återanskaffningspriset och priset för årets tillförsel. Ett år med goda försäljningspriser får därigenom betala de högre råvarukostnaderna och vice versa, och vid en inträdande lågkonjunktur föreligger icke något avskrivningsbehov, vilket eljest skulle bliva fallet.»

Efter att hava anfört argument för den sålunda anförda metodens riktighet, uttalas i promemorian, att det vore nödvändigt, att det i bestämmelser -

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

na rörande krisskatt uttryckligen medgåves, att avsättningar till ett s. k. prisfluktuationskonto vid stigande konjunktur finge äga rum, mot att de sålunda avsatta medlen toges i anspråk vid nedgång i konjunkturerna för att möta de höga råvarupriser, som då hemkommande men under krisens senare skede köpta varor betingade, samt att i övrigt dessa reserver behandlades i enlighet med det i promemorian avsedda avräkningsförfarandet.

Andra former för redovisningen än de uttryckligen omnämnda vore kanske tänkbara och borde medgivas, örn blott huvudsyftet nåddes, nämligen att alla förpliktelser, som ingåtts under krisperioden, också i full utsträckning beaktades vid beräkningen av merinkomsten på grund av krisen och detta redan under perioden för krisskattens uttagande.

I anslutning härtill understryker handelskammaren i Karlstad vikten av att alla förpliktelser tillkomna under krisperioden till fullo beaktas vid merinkomstens beräknande. På annat sätt kunde nämligen beskattning av skenvinster icke undvikas. Därest förslaget skulle antagas i oförändrat skick, skulle det fatala inträffa, att näringslivet tvingades in på en linje vid uppgörandet av boksluten, som under förra kriget praktiserades av mer eller mindre oförstånd men därefter av många finansexperter blivit fullständigt utdömd.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län framhåller att det fastställande av olika lagervärden, som enligt förslaget skulle ske, i praktiken torde möta stora svårigheter.

Handelskammaren i Gävle anser, att förslagets ståndpunkt, att varulager borde värdesättas efter samma principer för beskattningsåret och jämförelseåret, kunde för en del företag medföra den konsekvensen, att varulagrets värde fastlåstes på en alltför hög nivå, om verksamheten varit förlustbringande eller så ringa, att någon konsolidering icke kunnat äga rum. Det förefölle riktigt, att intresset av en sund konsolidering inom affärslivet, vilket i längden måste sammanfalla med det sanna statsintresset, icke borde lagstiftningsvägen motverkas genom alltför rigorösa föreskrifter beträffande värdering av varulager.

Kooperativa förbundet anser det icke vara nödvändigt att justera lagervärdena för år 1937 efter 1938 års värden. Beträffande år 1937 kunde man utgå från de faktiska värdena.

Kommerskollegium uttalar, bland annat, att reglerna för lagervärdering, vilka såsom ett flertal organisationer framhållit borde bliva föremål för överarbetning, borde modifieras bland annat med hänsyn till den avskrivningsmetod, som användes inom cellulosaindustrien och vars tillämpning, såsom framginge av den från Billeruds aktiebolag inkomna promemorian, åtminstone för nämnda industri syntes vara en förutsättning för en riktig uppskattning av merinkomsten.

Kammarrätten säger sig i huvudsak icke hava något att erinra mot den principiella ståndpunkt, på vilken förslaget grundar sig, men gör följande erinran mot utformningen av föreskrifterna:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»Enligt 1 punkt 5:e stycket skall vid inkomstberäkningen för rörelse för vartdera förkrigsinkomståret särskilt angivas värdet av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar eller varuskulder enligt den vid beräkningen av inkomst enligt den föreslagna förordningen antagna in- och utgående balansräkningen. Med denna föreskrift korrespondera stadgandena i 2 punkt 2:a stycket rörande reglerna‘för fastställande av jämförelseinkomsten samt i 3 punkt 5:e stycket angående beräkningen för beskattningsåret. I 2 punkt 2:a stycket sägs bland annat, att 'såsom utgående värde för ifrågavarande beräkning angives alltid värdet vid det senare förkrigsinkomstårets utgång, och ingående värdet beräknas med utgångspunkt från detta värde och den antagna ökningen eller minskningen’. Det här citerade stadgandet kan giva anledning till tvekan, särskilt om man jämför det med föreskriften i 1 punkt l:a stycket. Där sägs det bland annat, att, örn ej särskilda omständigheter till annat föranleda, jämkning av lagervärderingen skall ske med utgångspunkt från de principer, som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång. Om alltså exempelvis särskilda omständigheter skulle anses föranleda, att den lagervärderingsprincip, som ligger till grund för det bokförda värdet vid första förkrigsinkomstårets ingång, borde genomgående tillämpas, måste man givetvis taga värdet vid sistnämnda tidpunkt såsom utgångspunkt och därefter företaga de jämkningar, som erfordras, av de bokförda värdena vid såväl första förkrigsinkomstårets utgång som andra förkrigsinkomstårets ingång och utgång och så vidare beträffande beskattningsåret. Det efter jämkningen erhållna värdet vid andra förkrigsinkomstårets utgång blir alltså ingående värde för det första beskattningsåret, varigenom uppnås sambandet mellan jämförelseåret och beskattningsåret och vinnes förslagets syfte, att varulagret under hela perioden från första förkrigsinkomstårets ingång till beskattningsårets slut skall värderas efter likformig norm, därvid dock av praktiska skäl gäller den spärregeln, att lagret vid beskattningsårets utgång ej må upptagas till lägre belopp än bokförda värdet.

I det anförda exemplet blir ordningen rakt motsatt tili vad det ovan citerade stadgandet i 2 punkt 2:a stycket angiver. En komplettering av detsamma synes alltså erforderlig.

Emellertid ifrågasätter kammarrätten, om icke 2 punkt 2:a stycket i sin helhet bör utgå. Såsom framgår av det förut sagda korresponderar stadgandet med föreskriften i 1 punkt 5:e stycket, dit detsamma såsom avseende beräkningen för förkrigsinkomståren också rätteligen hör. 2 punkt skulle da komma att omfatta endast de speciella reglerna för bestämmande av jämförelseinkomsten efter det själva inkomstuppskattningen redan är klarlagd. 1 punkt 5:e stycket bör omarbetas, för överskådlighetens skull helst med en beskrivning efter den uppställning, som det vid den remitterade promemorian fogade uppgiftsformuläret nr 1 angiver. En dylik omarbetning medför även vissa justeringar av 1 punkt 2:a och 3:e styckena. I dessa böra helt enkelt föreskrivas regler om vilka avdrag som vid taxeringen till krisskatt icke äro medgivna och vilka inkomster som icke skola upptagas. Med anknytning till dessa regler kan därefter följa den av kammarrätten åsyftade föreskriften i 1 punkt 5:e stycket. Vid utformningen av denna torde uttrycket 'enligt denna förordning antagna in- och utgående balansräkningen’ undvikas. Ändringar i tillämpliga delar torde böra vidtagas jämväl i föreskrifterna rörande inkomstberäkningen för beskattningsåret.»

Enligt det remitterade förslagets motivering skall vad som anförts om lagervärdering gälla i tillämpliga delar också örn varufordringar och varu-

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

skulder, varjämte i promemorian yttras: »Även vid den ordinarie taxeringen

skall beträffande avdrag för osäkra fordringar tillämpas ett jämförelsevis strängt bedömande. Särskilt betydelsefullt i fråga om krisskatten är att beträffande nytillkomna fordringar nedskrivning ej kritiklöst medgives.» Förslaget förutsätter, att uppgift skall lämnas örn fordringars och skulders storlek vid början och slutet av såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret. Motiveringen återfinnes å sid. 25 i den remitterade promemorian.

I den av Överståthållarämbetet åberopade, inom ämbetets bokgranskningskontor utarbetade promemorian anföres beträffande nu ifrågavarande spörsmål följande:

»Den föreslagna obligatoriska uppgiftsskyldigheten rörande varufordringar och -skulder torde kunna bortfalla. Av motiveringen kan man få den uppfattningen, att omräkning av dessa tillgångar med hänsyn till förändrat penningvärde borde vidtagas i analogi med varulagervärderingen, men en sådan omvärdering kan givetvis endast ifrågakomma beträffande realvärden. Ej heller kan man med ledning av förhållandet mellan å ena sidan varuskulder och å andra sidan varulager och varufordringar under olika år draga några slutsatser rörande ändring av varulagervärderingen, då en rörelseidkare exempelvis genom minskad kreditgivning från banker kan nödgas att öka sin skuldsättning till leverantörer. Därtill kommer att uppgift örn storleken avavskrivning på fordringar finnes i den vanliga självdeklarationen, varför uppgiftsskyldighet ej heller av denna anledning behöver föreskrivas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Det torde förhålla sig så, att vid taxering för inkomst avdrag för förlust å varufordringar icke medgives efter ensartade grunder för samtliga fordringar utan det kräves, att yrkade avdrag härför skola hänföra sig till vissa bestämda fordringar, som kunna styrkas vara osäkra. På grund härav måste förutsättas, att beskattningsnämnderna tillsett, att inga obehöriga avdrag för förlust å fordringar skett. Att under sådana förhållanden omvärdera fordringarna synes ej påkallat. Värdering av varuskulderna äger ju aldrig rum, varför bestämmelser angående omvärdering av varuskulderna ej torde tarvas.»

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att grunderna för beräkning av fordringar och skulder vore i skattelagarna bestämd och att det saknades anledning frångå dessa beräkningsgrunder. I anledning härav syntes uppgift örn fordringar och skulder ej behöva lämnas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

»Beträffande balansräkningarnas justering i avseende på varufordringar synas de vid taxeringen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt tillämpade metoderna kunna gälla i oförändrat skick. Vad angår varuskulder torde i allmänhet fakturabeloppen läggas till grund för balansvärdet, varför någon justering i ifrågavarande avseende i normala fall icke kan anses vara erforderlig.»

Kammarrätten yttrar:

»Någon jämkning av varufordringar och varuskulder enligt den metod, som föreslagits för varulager, kan uppenbarligen icke komma i fråga. Varuskulderna måste givetvis upptagas till sitt faktiska belopp enligt bokföringen, och vad varufordringar angår torde ’jämkning’ kunna ifrågakomma endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

för obehörigen verkställda avskrivningar. Vid den ordinarie taxeringen lära i räkenskaperna verkställda avskrivningar å varufordringar, som den skattskyldige ansett osäkra, i allmänhet godkännas. Enligt kammarrättens mening böra de avskrivningar, som godkänts vid den ordinarie taxeringen, även medgivas vid taxeringen till krisskatt, såvitt icke avskrivningarna befinnas vara uppenbart obehöriga.»

I övrigt hänvisas i detta sammanhang jämväl till de yttranden, som återgivits i samband med frågan om lagervärderingen.

Enligt förslaget skall beträffande förkrigsinkomståren avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra tillgångar för stadigvarande bruk beräknas till belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningsvärdet beräknade verkliga värdeminskningen. Har vid den ordinarie taxeringen värdeminskningen beräknats till högre belopp, skall det överskjutande beloppet tilläggas inkomsten. Beträffande beskattningsåret skall avdrag för värdeminskning medgivas enligt samma grunder som för jämförelseåren. Därutöver skall emellertid medgivas avdrag för sådan värdeminskning överstigande den normala, som avses i punkt 3 c fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret, så ock avdrag för överpris och merkostnad av sådant slag som angives i punkt 3 c femte stycket nämnda anvisningar, i båda fallen i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna. Beträffande avdrag för överpris och merkostnad har därjämte föreslagits den särskilda regeln att dylikt avdrag ej bör ske med högre belopp än som kan med stor sannolikhet antagas komma att motsvaras av värdeminskning under krigskonjunkturen eller vid dess upphörande.

Rörande motiveringen får jag hänvisa till sid. 25—27 i den remitterade promemorian.

I den av Överståthållarämbetet åberopade, å ämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian framhålles, att de justeringar av den vid den ordinarie taxeringen gjorda inkomstberäkningen, som enligt förslaget skulle verkställas beträffande värdeminskning å tillgångar för stadigvarande bruk, ej torde bereda vare sig de skattskyldiga eller skattemyndigheterna större arbete, då det i regel ej kunde råda delade meningar örn beloppens storlek och då desamma ofta redovisades synligt i deklarationerna för jämförelseåren.

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar, att den föreslagna anordningen, varigenom den vid den ordinarie beskattningen medgivna rätten till fri avskrivning icke skulle få åtnjutas vid taxeringen till krisskatt, skulle medföra att två olika serier värdeminskningsavdrag komme att löpa samtidigt, vilket vore synnerligen oformligt.

Länsstyrelsen i Kalmar län erinrar om de konsekvenser, den parallella tillämpningen av två olika system skulle få för taxeringsförfarandet i dess

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

helhet och uttalar, att den föreslagna anordningen icke är genomförbar i praktiken.

Ett flertal av de genom kommerskollegium hörda sammanslutningarna ävensom kommerskollegium hava uttalat, att de föreslagna reglerna måste ytterligare övervägas från olika synpunkter. Ur yttrandena må följande återgivas.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare yttrar:

»Nyanläggningar avseende såväl fast egendom som maskiner kunna förväntas under krigstiden draga onormalt höga kostnader, och det måste, såsom även dr Kuylenstierna framhåller, vid krigsvinsttaxering medgivas skäliga avdrag för överpris och merkostnad. Till följd av de stora skattebelopp, som i detta sammanhang för det allmänna stå på spel, förordar dr Kuylenstierna, att allt för stor släpphänthet icke må visas utan att avdragen för överpris och merkostnad må begränsas till belopp, som med hög grad av sannolikhet komma att motsvaras av prissänkning under kriget. Detta uttalande betonar allt för ensidigt det fiskaliska intresset. Det är dock företagaren, som står den ojämförligt största risken, och det är rimligt, att han redan under första året, om han så önskar, har rätt att nedbringa anläggningsvärdet minst till det värde, som motsvarande anläggning skulle ha före krisens början och att därefter på det normala förkrigsvärdet den planmässiga avskrivningen kan äga rum. Förhållanden kunna hastigt inträffa, som beröva anläggningarna en väsentlig del av deras värde, och det förordade förfarandet med provisorisk skattedebitering och skattelikvid med möjlighet till senare restitution ger ett i hög grad tvivelaktigt skydd, detta i synnerhet som den taxerade för vinnande av restitution måste befara få vandra genom samtliga instanser på alldeles samma sätt som vid taxeringens överklagandé.»

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke större möjligheter till fri avskrivning av åtminstone vad som under kriget anskaffats borde införas.

Handelskammaren i Gävle gör följande uttalande:

»Genom införandet av fri avskrivningsrätt och större frihet i övrigt beträffande avskrivning å maskiner och inventarier har en viktig anledning till friktion mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheterna undanröjts. Förslaget till lag örn krisskatt föreskriver i vissa fall justering av redan medgivna värdeminskningsavdrag och justering av avdrag, som samma år beviljas vid taxering till statsskatt. Men härigenom har det gamla tvistefröet återkommit. Taxeringsmyndigheterna skola på nytt få avgöra, vilka avskrivningar, som ur statsmakternas synpunkt kunna anses som normerande för taxering till krisskatt. Införandet av bestämmelser om fri avskrivningsrätt förestavades av önskvärdheten att underlätta för näringsidkarna att under för dem goda år verkställa avskrivningar till så betryggande belopp, att avskrivningsbehovet under för företagen dåliga tider ej bleve för betungande. Handelskammaren vill uttala den förhoppningen, att taxeringsmyndigheterna vid bestämmandet av avdrag för värdeminskning skola tillmötesgå näringslivets berättigade intressen. I fråga om värdeminskningsavdrag å maskiner och inventarier vill handelskammaren vidare framföra följande synpunkter. Under normala förhållanden kan värdeminskningsavdrag beräknas till en viss procent på anskaffningsvärdet, vilken procent ungefärligen motsvarar den faktiska kostnaden för slitning m. m. Om däremot samma procentsats till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lämpas under en prisstegringsperiod, kommer visserligen avskrivningen i kronor att bli i stort sett lika, men då avskrivningen rätteligen bör motsvara bl. a. slitningen av maskinerna, och slitningen är en kostnad, måste denna kostnad motsvara nuvärdet på slitningen. Avskrivningsbehovet är också uppenbarligen större under en tid av sjunkande penningvärde och därför bör rättvisligen tillåtas en avskrivning, som står i proportion till penningvärdets förändring.»

Kammarrätten yttrar:

»Beträffande värdeminskning å inventarier och liknande tillgångar har för förkrigsinkomståren i 1 punkt 2:a stycket föreslagits, att avdrag skall medgivas för den med utgångspunkt från anskaffningsvärdet beräknade verkliga värdeminskningen under året. För beskattningsåret skall enligt 3 punkt 2:a stycket värdeminskningsavdrag medgivas enligt samma grunder som för jämförelseåren. Men därutöver får enligt förslaget för beskattningsåret medgivas avdrag för sådan värdeminskning överstigande den normala, som avses i punkt 3 c 4:e stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. Anledningen till att motsvarande stadgande icke upptagits för förkrigsinkomslåren torde hava varit, att dylikt avdrag icke kan antagas hava förekommit för dessa år. För det förkrigsinkomstår, vars inkomst taxerats år 1939, kan emellertid sådant avdrag vara möjligt, och då i motiveringen (sid. 25) framhållits betydelsen av att samma metod tillämpas för både jämförelseåret och beskattningsåret, kan den bristande överensstämmelsen i förslaget i ovannämnda hänseende föranleda tvekan. Möjligen torde den sistnämnda föreskriften i förslaget kunna utgå.»

Yttrandena i vad de avse särskilt frågan om avdrag för värdeminskning å fartyg behandlas i samband med övriga spörsmål, som beröra rederinäringen, i ett sammanhang under 10—19 §§.

Enligt det remitterade förslaget skall för såväl vartdera förkrigsinkomståret som beskattningsåret efter en räntefot av 4 procent beräknas ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inräknat kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar och ej heller under året uppkommen vinst. Motsvarande beräkning skall göras beträffande den ränta å eget kapital, som anses hava varit nedlagt i rörelsen under jämförelseåref.

Förslaget i dessa punkter har motiverats å sid. 27—29 i den remitterade promemorian.

I en del av de avgivna yttrandena har uttalats behov av förtydligande av begreppet »i rörelsen nedlagt eget kapital» och hava erinringar gjorts mot den föreslagna räntefoten. Även behovet av förenkling har framhållits.

Överståthållarämbetet anser begreppet »eget kapital» böra specificeras för undvikande av skattetvister. I den å ämbetets bokgranskningskontor utarbetade promemorian föreslås bestämmelser av följande innebörd.

»a) Till eget kapital hänföras endast fonder, som redovisas synligt på balansräkningens passivsida.

b) Fonder av motkontotyp, såsom avskrivnings-, nybyggnads-, varuvär-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

derings- och delcrederefonder hänföras till eget kapital endast om och i den mån de överstiga bokförda värdet av motsvarande tillgångspost. Konjunkturinvesteringsfonder räknas såsom eget kapital.

c) Örn fond hänförlig till eget kapital under räkenskapsår förändrats, tages medelvärdet av i ingående och utgående balansräkningarna redovisade belopp.

d) Pensions- och understödsfonder hänföras till företagets skulder, såvida de ej i senare bokslut överförts till bolagets egna medel.»

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida de föreslagna detaljerade uträkningarna av ränta å eget kapital verkligen äro nödvändiga annat än undantagsvis.

Länsstyrelsen i Örebro län anser begreppet »eget kapital» böra angivas i anvisningarna och fortsätter:

»Till eget kapital bör vid denna beskattning räknas förutom aktiekapital och reservfond även andra fonder såsom dispositionsfond, balanserade vinstmedel, konjunkturinvesteringsfond o. dyl. Däremot skola hit ej räknas avskrivnings- och förnyelsefonder av beskaffenhet, som omnämnes i § 56 i aktiebolagslagen, ej heller till pensionsstiftelser avsatta medel.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser ett vägledande uttalande örn begreppets innebörd erforderligt beträffande aktiebolag och liknande juridiska personer icke minst med hänsyn till under senare år tillkomna fonder och pensionsstiftelser av ofta omtvistad natur.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse den föreslagna räntefoten orimligt låg.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att vid fastställande av det egna kapitalet ej bör ingå i utländska aktier och andelar nedlagt eget kapital.

Handelskammaren i Gävle anser nuvarande ränteläge närmast motivera en beräkning av 5 °/o ränta.

Kooperativa förbundet anser det önskvärt att vid inträffade förändringar av kapitalet under visst år storleken beräknas på enklast möjliga sätt, nämligen till aritmetiska mediet mellan fonderna vid årets början och vid dess slut.

Kammarrätten erinrar bland annat, att det vid förslaget fogade uppgiftsformuläret på ifrågavarande punkt icke följer den föreslagna författningstexten samt fortsätter:

»Enligt formulärets uppställning har frågan om ränta -—- här bortsett från de båda fall, som avse jämförelseinkomsten för nya företag -—- reglerats redan då man kommer fram till den beräknade inkomsten för beskattningsåret, under det att enligt förslagets föreskrift i 4 punkt räntefrågan löses först efter det jämförelseinkomsten avdragits från beskattningsårets inkomst. Lämpligen skulle räntebestämmelsen å sistnämnda ställe kunna utgå.

För övrigt ifrågasätter kammarrätten, om icke hela detta spörsmål kunde förenklas. Uppgiftsformuläret angiver möjligheten av ränteberäkning för icke mindre än 15 olika tidsperioder. Detta förefaller kunna bliva betungande för de skattskyldiga och även för taxeringsmyndigheterna. Någon större praktisk betydelse lärer en så detaljerad beräkning ej heller få. I regel förekomma väl icke större växlingar. Det skulle säkerligen vara tillräckligt med uppgift om kapital och ränta vid varje års utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. 73

Dessutom ifrågasätter kammarrätten, om icke det föreslagna procenttalet är för lågt.»

I de avgivna yttrandena hava vissa erinringar gjorts även beträffande övriga regler rörande inkomstuppskattningen.

Sålunda framhåller handelskammaren i Gävle, att uttrycken »normal årsavsättning» till vissa fonder och »belopp av sådant slag och av sådan storlek som ej kan anses för rörelsen normalt» kunna föranleda tvister. I sistnämnda hänseende nämnes såsom exempel kostnad för reparation av fabriker m. m.

Kooperativa förbundet föreslår, att gåvor och andra bidrag, som en näringsidkare kan hava utgivit på grund av krisförhållandena, icke skola inräknas i beskatlningsårets inkomst.

Under hänvisning till sistnämnda yttranden har kommerskollegium förordat, att avdragsrätt medgives för gåvor till allmännyttiga ändamål.

Beträffande förslagets bestämmelse, att vid beräkning av beskattningsårets inkomst avdrag ej skall medgivas för omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen, har ett uttalande gjorts av kammarrätten, vilket redan av mig återgivits i anslutning till 2 §.

I detta sammanhang torde jämväl böra återgivas följande av länsstyrelsen i Västerbottens län gjorda uttalande:

»Vid fastställande av de inkomster för olika år, som skola jämföras, torde understundom vissa omräkningar, utöver vad som direkt föreskrives i 3 § jämte anvisningar, bliva erforderliga. Sålunda kan t. ex. i rörelseinkomsten hava ingått belopp, som rätteligen böra hänföras till annan förvärvskälla, eller utgifter, vilka belöpa på i rörelsen använd fastighet, upptagits som omkostnader för förvärvskällan annan fastighet. Då dylika felaktigheter måhända icke inverkat på slutresultatet vid inkomsttaxeringen, har rättelse där icke vidtagits men lärer bliva nödvändig för taxeringen till krisskatt. En erinran härom i anvisningarna torde icke kunna anses omotiverad.»

Enligt det remitterade förslaget skall i regel såsom jämförelseinkomst upptagas medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren. Från denna regel hava dock vissa undantagsstadganden föreslagits, varjämte detaljerade regler angivits för nystartade företag och sådan rörelse som övertagits av annan. Bestämmelserna motiveras å sid. 29—30 i den remitterade promemorian.

De spörsmål, som i detta sammanhang ifrågakomma, hava berörts i några av de avgivna yttrandena.

I den å överståthållarämbetets bokgranskningskontor utarbetade promemorian anföres:

»Såsom jämförelseinkomst för ny rörelse har föreslagits fyra procent av eget rörelsekapital. Denna inkomst skall jämföras med nettointäkten på rörelsebilagan under beskattningsåret, alltså med en inkomst inkluderande skattetillägg. Jämförelseinkomsten skall alltså motsvara rörelseidkarens affärsmässiga nettoinkomst under ett normalår efter tillägg av därå belöpande skatter. Om den normala nettoavkastningen anses böra uppgå till

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

minst fyra procent av eget kapital, bör den normala nettointäkten av rörelse beräknas till minst fem procent av eget rörelsekapital.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser det bliva vanskligt att fastställa jämförelseinkomsten i de fall, då förkrigsinkomståren visat förlust, och framhåller önskvärdheten av att den centrala nämnden ger vägledande upplysning för åstadkommande av likartad taxering.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

»I det fall, då den skattskyldige övertagit rörelse eller startat ny sådan, har angivits, att såsom jämförelseinkomst skulle fastställas ett belopp motsvarande skäligt värde å den skattskyldiges normala personliga arbetsinsats, eventuellt uppskattad med hänsyn till av den skattskyldige annorledes åtnjuten arbetsinkomst under tiden närmast före krigsutbrottet. Det torde icke vara tvivel underkastat att bedömningen härvidlag i praktiken kommer att vara mycket svår, helst som det givetvis kommer att ligga i den skattskyldiges eget intresse att värdera den egna arbetsinkomsten mycket högt. Det torde jämväl bli mycket svårt och i många fall omöjligt för taxeringsmyndigheterna att därvid rättvist bedöma denna fråga.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar bland annat:

»Såsom utgångspunkt vid beräknande av merinkomst lägges i förslag till deklarationsf or mulär begreppet nettointäkt. Möjlighet föreligger dock att skattskyldighet kan inträda där beskattningsårets sammanräknade inkomster — på grund av krigstillståndet — utvisa underskott, men där för jämförelseåren förvärvskällan rörelse utvisar nettointäkt. Författningsförslaget uttalar vid fråga om jämförelseåren, att underskott icke kan anses normalt, utan i så fall annan beräkningsgrund måste väljas. Det finnes emellertid ett icke obetydligt antal företag, som sedan en följd av år visa underskott, och i fråga om vilka uppskattad nettointäkt måste framstå såsom beroende på av krigstillståndet framkallade förhållanden. Beträffande sådana rörelser synes annan utgångspunkt vid beräkning av merinkomst än underskott å rörelsebilaga icke kunna tagas. Tillämpning av förslaget på sätt ovan antytts torde kunna sammanfattas sålunda. Taxering till krisskatt sker icke vid underskottsminskning. Vid beskattningsår, då underskottsminskningen förbytts i inkomst, taxeras däremot hela skillnaden mellan inkomsten och jämförelseårens underskott. Sådan tillämpning synes länsstyrelsen kunna godtagas. Beskattningsnämndernas fria prövningsrätt bör kunna mildra eventuell ojämnhet vid beskattningen på grund av progressionens skärpning.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län upptager frågan, huru jämförelseinkomsten bör beräknas för det fall, att de ordinarie taxeringarna för förkrigsinkomstårens inkomster på grund av besvär äro beroende på prövning i högre instanser. Beträffande detta .spörsmål hänvisar jag till den redogörelse som lämnas i sammanhang med frågan örn taxeringsförfarandet.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

»Den merinkomst, som skall bliva föremål för beskattning, måste vara verklig merinkomst, föranledd av krig eller krigsfara och beräknad efter jämförelse med motsvarande inkomst under förkrigsår, som kan betraktas såsom normalt, eller i varje fall med bortseende från sådan merinkomst, som kan anses hänförlig till normal utveckling eller utveckling till nor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

mala förhållanden. För bankbolagen exempelvis hava de närmast förflutna åren varit onormala såtillvida, att mycket betydande kassaöverskott förefunnits på grund därav att bankerna icke i sin utlåningsrörelse funnit full användning för tillgängliga medel. Särskilt under senare delen av år 1939 inträdde härutinnan en förändring, varigenom bankernas verksamhet kommit att i förevarande avseende mera anpassas efter vad som kan betraktas såsom normalt för sådan verksamhet. Den merinkomst för affärsbankerna, vilken såsom följd härav uppstått, synes icke kunna eller i varje fall icke böra utan vidare betraktas såsom föranledd av krig eller krigsfara. Först efter det bankernas medel i normal omfattning fått användning i bankernas utlåningsrörelse, synes förutsättning för beskattningsbar merinkomst, beräknad efter jämförelse med normalt förkrigsår eller med hänsyn tagen till normal utveckling eller utveckling till normala förhållanden, böra anses föreligga. Enligt inspektionens förmenande bör nämligen undvikas att med en så sträng beskattning, som här avses, träffa en förvärvskälla, som varit i ett onormalt läge men som kunnat återföras till ett läge, som för densamma kan anses normalt. I anvisningarna till en blivande skatteförordning synas dessa synpunkter böra komma till uttryck.»

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar bland annat:

»Konjunkturkurvan utvisar i allmänhet markerade vågrörelser, svängningar mellan goda och dåliga år, och det finnes knappast skäl för antagandet, att just ett av de två sista förkrigsåren eller medeltalet för dessa bör vara utslagsgivande för jämförelseinkomstens fixerande. Örn icke lämpligare norm kan utfinnas, bör i varje fall enligt handelskammarens uppfattning den skattskyldige äga rätt välja vilket av de två närmaste förkrigsåren, som skall utgöra jämförelseår.»

Sveriges grossistförbund yttrar:

»I promemorian har endast i korthet berörts frågan örn beskattningen av sådana företag, som börjat sin verksamhet efter det krigstillståndet inträtt. Givetvis stöter beskattningen av dessa företag på betydande svårigheter, särskilt på grund av att någon jämförelseinkomst enligt de i lagförslaget framlagda grunderna icke kan fastställas. Utan tvivel är emellertid denna fråga av sådan vikt, att redan samtidigt med genomförandet av en lagstiftning normer böra fastställas, enligt vilka de nystartade företagens jämförelseinkomst kan principiellt bestämmas. Dessa normer böra utarbetas så, att de nystartade företagen icke komma i en bättre ställning än sådana företag, som tidigare bedrivit rörelse, och framförallt bör tillbörlig hänsyn tagas till att uppkomsten av företag i rent spekulationssyfte förhindras.»

Sveriges redareförening har framhållit, att år 1938 är ofördelaktigt såsom jämförelseår för rederinäringens del. I detta sammanhang får jag ånyo hänvisa till den sammanfattande redogörelse som i det följande under 10—- 19 §§ lämnas angående de spörsmål, som särskilt beröra rederinäringen.

Kammarrätten erinrar, att anvisningarna borde kompletteras med regler avseende nystartade aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Vidare föreslår kammarrätten en regel för det fall, att för viss förvärvskälla såväl båda förkrigsinkomståren som beskattningsåret visat underskott eller det ena av förkrigsinkomståren utvisat överskott samt det andra förkrigsinkomståret och beskattningsåret underskott. I dylikt fall borde ökning eller minskning av underskottet för beskattningsåret beräknas i förhållande

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lill medeltalet av förkrigsinkomstårens resultat. I analogi härmed borde, därest den skattskyldige haft förvärvskällan endast under ett av förkrigsinkomståren, jämförelse böra göras med detta års resultat. Beträffande nystartat företag kunde avdrag medgivas för det underskott, som framkommit med tillämpning av de för inkomstuppskattningen gällande reglerna. I sistnämnda fall skulle man alltså icke räkna med någon jämförelseinkomst.

För bedömande i vad mån uppskattad merinkomst skall anses hava uppkommit före inträdandet av nuvarande krigstillstånd och berott på av detta föranledda förhållanden, d. v. s. varit av beskaffenhet som i det remitterade förslagets 1 § sägs, hava uppställts särskilda regler i dess 3 § jämte anvisningar. Sålunda har föreslagits, att merinkomsten skall anses hava uppkommit före inträdandet av nuvarande krigstillstånd, i den mån det genom jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti 1939. Merinkomst, som uppkommit efter nämnda tidpunkt, skall antagas hava berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, den skattskyldige obetaget att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökning varit beroende av andra omständigheter. Såsom sådana omständigheter angives:

att inkomstökningen helt eller delvis varit en följd av nyligen vidtagna rationaliseringsåtgärder,

eller att inkomstökningen helt eller delvis uppstått därigenom att vid avyttring av tillgångar under beskattningsåret återbekommits före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men vid nämnda tidpunkt befintliga värden, och de influtna beloppen ej använts för motsvarande vid krisbeskattningen godkänd avskrivning eller nedskrivning å under beskattningsåret nyanskaffad tillgång,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår såsom ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses,

eller att inkomstökningen av annan anledning helt eller delvis varit att förvänta även om krigstillståndet ej inträtt.

Den s. k. centrala krisskattenämnden, vars uppgifter regleras i det remitterade förslagets 17 §, har föreslagits skola få befogenhet att beträffande särskilda slag av rörelse bestämma mera schablonmässiga regler, enligt vilka uppskattad merinkomst skall till den del som av nämnden fastställts antagas hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, därest ej annat ådagalägges.

Motiveringen till nu nämnda bestämmelser meddelas å sid. 31—34 i den remitterade promemorian.

I vissa av de avgivna yttrandena hava de sålunda föreslagna reglerna ur olika synpunkter kritiserats.

I den å överståthållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian anföres:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»Bestämmelserna i punkt 5 av anvisningarna till 3 § rörande skattefrihet för belopp, som innefatta återvinning av värdenedskrivning före 1 september 1939, böra begränsas till transaktioner av engångsnatur, såsom försäljning av fartyg, återvinning av avskrivna fordringar i politiskt riskbetonade länder etc. Däremot synes det vanskligt att införa sådana bestämmelser i fråga örn normala affärshändelser, särskilt omsättning av varulager, då det i regel möter svårigheter att fastställa varulagrets undervärdering den sista augusti 1939. Beträffande banker bör dock skattefrihet för återvinningar på äldre engagement medgivas om återvinningarna väsentligt överstiga genomsnittet under en förkrigsperiod. Om skattefrihet alltså ej medgives för undervärdering av varulager vid krigsutbrottet, bör den provisoriska skattepåföringen utvidgas att omfatta även denna del av vinsten under beskattningsåret, vilket torde innebära en väsentlig förenkling.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

»I anvisningarna 5 till 3 § uppräknas fyra sätt för motbevisning av legal presumtionen om skattepliktighet för merinkomst av rörelse. Räckvidden av regeln i andra fallet — avseende dolda reserver —■ synes länsstyrelsen ganska begränsad och torde i praktiken vara tillämplig endast å fordringar och varulager, nedskrivna medelst beskattade vinstmedel. Även om denna uppfattning icke skulle vara riktig, torde ett klargörande uttalande vara behövligt.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

»Det ligger i sakens natur, att en krisbeskattning i viss mån måste bliva en egendomskonfiskation. Som korrektiv härför har i punkt 5 av anvisningarna till 3 § införts bestämmelse om, att det är den skattskyldige obetaget att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökningen helt eller delvis varit beroende av vissa närmare angivna förhållanden, vilkas existens kunna föranleda frihet från erläggandet av krisskatt. Enligt anvisningarna uppgivas såsom skäl för skattebefrielse bl. a. 1) att inkomstökningen varit en följd av nyligen vidtagna rationaliseringsåtgärder; 2) att inkomstökningen framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses; 3) att inkomstökningen av annan anledning varit att förvänta även om krigstillstånd ej inträtt.

Man kan med fog fråga sig örn icke varje rörelseidkare, som krisbeskattas, kommer att anföra besvär över taxering under åberopande av något av de tre ovananmärkta skälen eller av samtliga tre skäl för befrielse från krisskatt. Författningens i denna del lösliga konstruktion rent av inbjuder till anförande av besvär ända upp i högsta instans. Intyg från sakkunnigt håll komma säkerligen icke att fattas vid besvärs anförande. Högst få intyg lära kunna underkännas, i ty att i det närmaste varje ord och uttryck i de brottstycken av anvisningarna, som ovan berörts, kan giva anledning till subjektiva omdömen. Man kan fråga sig vad som överhuvudtaget menas med rationalisering, vad som avses med 'nyligen’, vad som avses med ett 'naturligt led i en utveckling’, vad som menas med 'utveckling' o. s. v.

Det må synas hårt, men länsstyrelsen förmenar, att de befrielseskäl, som här ovan angivits under 1), 2) och 3), borde utgå ur anvisningarna.»

I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade, av taxeringsrevisorn i länet upprättade promemorian anföres i denna del följande:

»I punkt 5 anvisningarna till 3 § anvisas olika möjligheter för den skattslcyldige att med sannolikhetsskäl ådagalägga, att uppskattad merinkomst

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

icke uppkommit till följd av krigskonjunkturen. Vad som stadgas angående beskattning av intäkt genom återbekommande av före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna belopp förefaller emellertid •—- för så vitt undertecknad förstått formuleringen rätt — att innebära en alltför långt gående skattefrihet.

I motiveringen heter det, att det ’bör rimligtvis tillses att ej sådana belopp, som använts till skapande av dolda reserver redan före krigsutbrottet bliva beskattade genom en skatt, som avser att träffa vinster, vilka äro en följd av krigskonjunkturen’. Detta resonemang är givetvis riktigt, men undertecknad tillåter sig betvivla att den tysta förutsättningen —- att konstaterandet av dylika dolda reserver även innebär att uppkomsten av desamma varit oberoende av krigskonjunkturen — är riktig. Jag vill åskådliggöra min uppfattning med ett enkelt sifferexempel: Antag att en viss tillgång, en maskin, i inköp kostat 1,000 kronor. Den finnes kvar i den skattskyldiges ägo den 31 augusti 1939, och för enkelhetens skull aniages att både bokföringsvärdet och det i beskattningsavseende oavskrivna värdet vid denna tidpunkt är 200 kronor. Vidare antages att den försäljes den 1 december 1939. Vid normal konjunktur hade den betingat ett försäljningspris av, låt oss säga 300 kronor, /krigskonjunkturen har emellertid drivit upp efterfrågan och pris och det faktiska försäljningspriset blir, säg 800 kronor. Enligt anvisningens avfattning skulle hela det belopp, som utgör återbekommande av avskrivningar eller m. a. o. framtagandet av en dold reserv, vilken ’bokföringsmässigt’ uppkommit före den 31 augusti 1939, befrias från beskattning, d. v. s. 600 kronor. Under de i exemplet antagna förutsättningarna förefaller emellertid ett belopp av 500 kronor i högsta grad utgöra en av krigskonjunkturen förorsakad inkomst, som bör beskattas.

För den händelse jag emellertid möjligen feltolkat ifrågavarande bestämmelse -—• särskilt med hänsyn till begreppet ’återbekomna, avskrivna värden’ -—• och det i själva verket är avsett, att icke hela det influtna belopp, som täckes av anskaffningskostnaden, utan vidare skall gå fritt från beskattning enligt denna bestämmelse, så synes det dock angeläget påpeka den svårighet, som uppkommer, då det skall avgöras i vad mån storleken av det vid avyttringen influtna beloppet varit beroende av krigskonjunkturen. I varje fall vill jag ifrågasätta, att hela ifrågavarande stycke av anvisningarna (överst å sid. 63 i den tryckta P. M.) får en annan avfattning.

I samband härmed tillåter jag mig ett par formella anmärkningar mot avfattningen av förevarande bestämmelser. Orden ’men vid nämnda tidpunkt befintliga värden’ synes icke ha någon uppgift att fylla. Det torde väl vara självklart, att om tillgången icke funnits vid ingången av den beskattningsperiod, som skall bli föremål för krisskattetaxering, så skall inkomsten av försäljningen liksom övrig inkomst för tiden före den 1 september 1939, icke taxeras till krisskatt. Den sista satsen av meningen 'eller att---an-

skaffad tillgång’ förefaller också överflödig. Om de influtna beloppen använts på sätt, som däri sägs, så ha de heller icke kunnat inräknas i den uppskattade merinkomsten, såvida icke feltaxering föreligger. Det vill med andra ord säga, att om dessa belopp ingå i den uppskattade merinkomsten, så lia de icke kunnat användas på de sätt, som i sista satsen omnämnas, varför påpekandet härom förefaller onödigt.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

»Det viktiga spörsmålet om bevisbördan vid avgörandet av frågor örn skyldighet att erlägga krisskatt är icke nöjaktigt löst. Visserligen stadgas i författningsförslagets 1 §, att endast för inkomstökning, som kan antagas hava

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, skall erläggas krisskatt. Men i anvisningarna till 3 § välves hela bevisbördan över på den skattskyldige genom en föreskrift, som innebär, att all uppskattad merinkomst skall presumeras hava berott på förhållanden av nyss nämnd beskaffenhet. Härigenom har förslaget fallit tillhaka på den med fog kritiserade ståndpunkt, som från taxeringsmyndigheternas sida allmänt intogs i fråga om tillämpningen av krigskonjunkturbeskattningen under världskriget. Delegerade anse nödvändigt, att förslaget i denna del blir på ett fullt klarläggande sätt ändrat. Beträffande krisskatten, liksom beträffande annan skatt, skall det åligga taxeringsmyndigheterna att ej endast bevaka det allmännas intresse utan ock, i den mån det är möjligt, tillse, att de skattskyldiga erhålla sin rätt. Det bör exempelvis anses mycket oriktigt, örn en taxeringsmyndighet skulle vid sitt avgörande underlåta att taga hänsyn till allmänt veterliga eller eljest för myndigheten kända förhållanden, som vore av beskaffenhet att skola föranleda frihet från skatt.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare framhålla, att den bevisbörda, som enligt förslaget pålägges den skattskyldige på grund av bevisningsfrågans och bevisningsmaterialets natur, ofta nog kommer att medföra svårigheter samt fortsätter:

»Utfallet av bevisningen kommer att till oproportionerligt stor del bli beroende av den skattskyldiges förmåga att förebringa sådan bevisning. För lagstiftningen måste det därför vara en angelägen uppgift att icke genom bristande eller vaga anvisningar ytterligare försvåra hans ställning. Ur denna synpunkt förefaller föga lämpligt, att förslaget med frångående av nu gällande legala bevisningsregler inför nya sådana genom att uppställa krav på bevisning med 'bärande’ sannolikhetsskäl. På samma sätt lämnar förslaget alltför stort utrymme åt en oviss rättstillämpning, då detsamma utan närmare kommentarer såsom speciella bevismöjligheter och undantagsregler använder så mångtydiga och obestämda uttryck som inkomstökning i följd av 'rationaliseringsåtgärder’ eller främjande av viss tillverkning såsom ’ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen’. Såsom bl. a. rationaliseringsutredningen framhållit inlägges numera i begreppet rationalisering mycket olika betydelser, omfattande än endast planmässigt tillkomna mekaniserings- och standardiseringsåtgärder än överhuvudtaget alla åtgärder för besparing och kostnadsminskning. Vad åter det andra uttrycket angår skulle tvivelsutan vara av värde, därest detsamma åtminstone i någon mån, exempelvis genom hänvisning till förhållandena under världskriget eller på annat sätt, gåves en mera påtaglig innebörd.»

Kommerskollegium uttalar, att förslaget beträffande frågan om bevisskyldigheten ansluter sig till den tidigare krigskonjunkturbeskattningen, och fortsätter:

»Att bevisbördan helt lades på den skattskyldige föranledde vid nyssnämnda beskattning i stor utsträckning överklaganden och en väsentlig belastning i de högre instanserna. För undvikande härav synas bevisreglerna i det förevarande förslaget böra jämkas, så att utredning kan förväntas komma till stånd redan i de lägre instanserna.»

Kammarrätten har godkänt förslagets ståndpunkt i princip men förordat komplettering. Sålunda uttalar kammarrätten:

»3 § 1 mom. 5:e stycket bör erhålla förslagsvis följande lydelse:

'Den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla skall anses hava

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

uppkommit efter utgången av augusti 1939, såframt det icke genom jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt att merinkomsten helt eller delvis förelåg redan vid nämnda tidpunkt.’

Vid bifall till vad kammarrätten tidigare föreslagit om avdrag för inkomstminskning och underskott torde till sistnämnda stadgande böra göras ett tillägg av förslagsvis följande innehåll:

'Inkomstminskning eller underskott, som viss förvärvskälla utvisar, skall anses hava uppkommit före utgången av augusti 1939, såframt det icke på sätt ovan sagts göres sannolikt att inkomstminskningen eller underskottet helt eller delvis uppkommit efter nämnda tidpunkt.’

I detta sammanhang erinrar kammarrätten, att samtliga presumtionsregler lämpligen böra upptagas i paragrafen och icke i dess anvisningar. 1 mom. 6:e stycket, som enligt förslaget innehåller endast en hänvisning till anvisningarna, torde alltså böra utgå, och där synas i stället böra införas alla de i 5 punkt anvisningarna föreslagna reglerna angående merinkomst av rörelse utom i vad de avse anteckning för vissa fall i krisskattelängden och den centrala krisskattenämndens befogenhet beträffande särskilda slag av rörelse. Presumtionsreglerna angående tantiem och realisationsvinst böra införas i 3 § 3 mom. respektive 3 § 4 mom.

I anslutning till presumtionsreglerna örn i vad mån uppskattad merinkomst berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §, torde jämväl böra upptagas en regel för inkomstminskning och underskott av förslagsvis följande innehåll:

'Därest det på sätt ovan sagts göres sannolikt att inkomstminskning eller underskott helt eller delvis uppkommit efter utgången av augusti 1939, skall det anses, att inkomstminskningen eller underskottet i motsvarande mån berott på förhållanden, som omförmälas i 1 §, såframt ej annat med bärande sannolikhetsskäl ådagalägges.’»

I detta sammanhang synes lämpligt behandla den i det remitterade förslagets 3 § 1 mom. sista stycket av näringspolitiska skäl uppställda undantagsregeln, att, där främjande av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, befrielse från beskattning i viss utsträckning skall kunna medgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att de undantag, som kunna beröras av förslaget i denna del, i praktiken torde komma att inskränka sig till företag för tillverkning i större omfattning, samt fortsätter:

»Inom exempelvis livsmedelsproduktionen torde den privilegierade ställning, som undantaget medgiver, icke komma annat än de stora producenterna tillgodo. Då undantaget icke enligt förslaget skall avse merinkomst genom höjning av försäljningsprisen utöver stegringen i omkostnader, kommer syftet med undantaget att befrämja den för folkförsörjningen betydelsefulla produktionen att motverkas. Man torde nämligen få utgå ifrån att en produktionsökning under krisartade förhållanden innebär en viss spekulationsrisk för överskott, när kristiden upphör. Denna risk torde icke innefattas i undantaget sådant som det är föreslaget.»

I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade promemorian konstateras, att förslaget icke åsyftar undantag från beskattning i den mån merinkomsten beror på vidgad marginal mellan självkostnadsvärde och försäljningsvärde, varefter anföres:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»I de allra flesta sådana fall torde inkomstökningen påverkas av båda dessa faktorer, framförallt därigenom att vinstpålägget på ett eller annat sätt är avhängigt produkternas självkostnadsvärde, vilket regelmässigt torde öka. (Stegringen av de rörliga omkostnaderna torde väl i regel kunna antagas betyda mer än de eventuellt bättre utnyttjade fasta kostnaderna.)

Den skattskyldige har att med sannolika skäl söka ådagalägga att mervinsten till större eller mindre del uppkommit genom ’ökad tillverkning’. Beträffande företag med s. k. blandad tillverkning torde en sådan bevisning bliva av tämligen allmän natur. Jag föreställer mig att det blir mycket svårt att visa såväl att ökad tillverkning skett som i synnerhet i vad mån mervinsten beror härav. En jämförelse — olika år emellan — av antalet tillverkade produkter av olika slag torde ibland vara alldeles utesluten, på grund av antalet olika artiklar och deras variation i avseende på kvalitet m. fl. orsaker. Troligtvis kommer en jämförelse med syfte att visa tillverkningens ökning ändock att på ett eller annat sätt återfalla på produkternas värde. Då har ju emellertid bevisföringen kommit in i en återvändsgränd.

Oavsett i vad mån dessa förmodanden kunna vara riktiga, så torde med säkerhet kunna påstås dels att argumenteringen från den skattskyldiges sida i flera fall kommer att bli av mycket invecklad och svårkontrollerbar natur samt att vederbörande lätt torde frestas till påståendet att hela mervinsten är av icke beskattningsbar natur. Härtill torde medverka att begreppet ’ökad tillverkning’ knappast är entydigt. En rent kvantitativ ökning beträffande antal enheter av produkten utgör det enkla fallet, som emellertid kompliceras då olikhet föreligger i utförande, kvalitet. En mekanisk verkstad som sålunda antages lia tillverkat exakt lika många maskiner av olika slag under resp. jämförelseår och beskattningsår kan åberopa väsentlig skillnad i storlek, konstruktion, m. m., lii. m. till stöd för påståendet att tillverkningen ändock ökat. Ytterligare kompliceras detta därav att måttet på tillverkningen under jämförelseåret torde bli svårt att fastställa.

Å andra sidan torde taxeringsmyndigheterna med hänsyn till sakens natur böra behandla dylika yrkanden med viss Välvilja’. Svårigheten att rätt bedöma dessa frågor, ävensom risken för att gränsdragningen mellan skattefri och icke skattefri merinkomst blir mera beroende av den skattskyldiges vilja och förmåga till riklig och skenbart god argumentering än av de verkliga förhållandena, torde bliva stor, så stor, att det kanske kan ifrågasättas, örn det inte vore bättre

antingen att helt slopa denna undantagsbestämmelse

eller också att utsträcka skattefriheten till all mervinst å dylik tillverkning.

I varje fall synes böra framhållas, att den föreslagna bestämmelsen lätt torde kunna missbrukas.»

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anför:

»Örn överhuvud ett sådant undantag beträffande inkomst av rörelse bör medgivas, vilket synes tvivelaktigt, kan ifrågasättas om icke liknande undantag bör beviljas även andra företag t. ex. sådana som genom sin verksamhet äro av särskild betydelse för rikets försvarsberedskap.»

Departementschefen:

Den ifrågasatta krigskonjunkturskatten innevarande år är avsedd att väsentligen träffa rörelseinkomster. Ett betydande rum för individuellt bedömande från rörelseidkarnas sida är givet vid sådana inkomsters uppskattning. De

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2. 6

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

svårigheter som betingas därav ökas ytterligare genom att, såsom jag förut betonat, särskild vikt måste läggas vid att fiktiva vinster ej bliva beskattade.

Man har i flera yttranden, under åberopande av den frihet beträffande lagervärdering och avskrivningar m. m., som numera är medgiven vid den ordinarie beskattningen, förmenat att i förenklingens intresse en liknande frihet borde tillstädjas vid krigskonjunkturbeskattningen. En sådan argumentering är emellertid uppenbarligen icke bärande. Den större friheten beträffande den ordinarie beskattningen kan medgivas därför att dolda reserver normalt förr eller senare komma fram och bliva beskattade enligt en norm, som visserligen växlar, men dock kan antagas hålla sig inom en mera begränsad ram. Krigskonjunkturskatten avser att med särskilt höga skattesatser under en begränsad tidsperiod träffa under perioden uppkommande inkomstökningar. Kravet på jämnhet blir därför starkt framträdande, vilket gör det betydelsefullt att skatten blir i möjligaste mån oberoende av de skattskyldigas bokföringsmässiga dispositioner. Helt kan ej detta önskemål tillgodoses. Så länge krigstillståndet varar torde det vara lämpligt att ej binda taxeringen vid alltför kategoriska bestämmelser utan inom vissa i lagstiftningen uppdragna rätt vida gränser låta de skattskyldigas räkenskaper bliva utslagsgivande för beskattningen. Ett i ej ringa mån summariskt förfarande nödvändiggöres redan därav, att jämförelseinkomsten måste bestämmas efter normer, som enligt sakens natur i sig innesluta en viss grad av skönsmässigt bedömande, men också därav att det under pågående krig ofta är praktiskt taget omöjligt att bedöma vad som är vinst eller ej. Först sedan kriget upphört och förhållandena hunnit något så när stabilisera sig, kan det fastställas vilka värden som finnas kvar eller ej. Genom den provisoriska skattepåföringen i vissa fall kompletteras hänsyntagandet till den ovisshet som präglar läget vid skattepåföringen. Genom det förut omnämnda slutavräkningsförfarandet kunna slutligen sådana beskattningsåtgärder vidtagas, som tidigare ej ansetts påkallade men sedermera visa sig hava varit befogade.

Att helt överlämna åt beskattningsmyndigheterna att bedöma, i vad mån de skattskyldigas räkenskaper skola frångås eller ej skulle kunna medföra risk för ojämnhet i beskattningen. Regler måste meddelas till förebyggande såvitt möjligt av en sådan ojämnhet. Det lärer dock vara ofrånkomligt att dessa i vissa punkter erhålla en sådan avfattning, att trots allt ej ringa utrymme måste lämnas åt beskattningsmyndigheternas beprövande. Att härutinnan verka för så stor enhetlighet i tillämpningen som möjligt torde, på sätt i den remitterade promemorian föreslås, få anförtros åt ett centralorgan i form av en särskild nämnd och en centralkonsulent, tillika föredragande hos nämnden.

I olika yttranden har framhållits önskvärdheten av en förenkling av författningstexten särskilt beträffande uppskattning av rörelseinkomster. Det möter emellertid stora svårigheter att vid en lagstiftning, vilken behandlar så komplicerade förhållanden som affärslivets, tillmötesgå kravet på enkelhet, därest beskattningen skall i någon mån förverkliga den jämnhet, som icke kan erhållas genom att blint följa affärslivets synnerligen skiftande resultat-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

redovisningar. I remissvaren ha också framställts önskemål om tilläggsbestämmelser av olika slag.

Jag övergår nu till att behandla de olika spörsmål, som uppställa sig beträffande beräkning av sådan inkomstökning i fråga om rörelse, som skall vara underkastad krigskonjunkturskatt, och följer därvid i huvudsak den ordning, vari frågorna i det föregående upptagits i redogörelsen för det remitterade förslaget och yttrandena.

Beträffande lagervärderingen för beskattningsåret för de fall, där äldre lager förelegat, är det remitterade förslagets huvudregel, att till utgångspunkt för jämförelsen tages värderingen vid sista förkrigsinkomstårets utgång, och att för beskattningsårets utgång sådan i räkenskaperna gjord värdesättning, som ej sker efter en lägre norm än denna, godkännes vare sig fråga är om ersättning av det gamla lagret eller om lagerökning. Härvid har förutsatts, att örn lagerökningen funnes kvar vid den tidpunkt efter krigets slut, som avräkningsförfarandet skulle avse, och då hade ett högre värde än det vartill det upptagits vid nu ifrågavarande beskattning, den såmedelst under kriget skapade nya dolda reserven då skulle beskattas. Jag anser emellertid, att om lagerökningen på detta sätt i räkenskaperna för beskattningsåret genom nedskrivning bragtes ned i ett värde lägre än som svarar mot normala förkrigspriser, en alltför stor frihet skulle tillerkännas de skattskyldiga. Att ersättningslager ej större än ingångslagret får bokföras enligt samma prissättningsnormer och efter samma prisnivå som detta är i sin ordning. I den mån vinst framkommer genom att ersättningslagret upptages till högre nivå föreligger ej verklig vinst. Vad lagerökningen åter angår lärer all berättigad hänsyn till näringslivets intressen och dess stabilitet tagas, därest den får nedskrivas till inköpsprisen vid krigsutbrottet. Rörelseidkarna hava vanligen sina gamla lager bokförda till lägre värden än dessa priser, men med mycket olika marginaler i förhållande till desamma. Godkännes motsvarande prissättning i Håga om lagerökning, innebär detta, att de som hava en lägre värdesättning av förkrigslagret gynnas framför dem som nöjt sig med en mindre nedskrivning å detta. En sådan ojämnhet i beskattningen bör undvikas. Sättet för progressivitetens anordnande gör det desto mera önskvärt, att beträffande värderingen av lagerökningar en såvitt möjligt enhetlig norm kommer att tillämpas. Jag syftar härvid givetvis på lagrets genomsnittliga värdering. Är lagret i sin helhet vid beskattningsårets utgång värderat till ett pris som i genomsnitt ligger över de tillämpade genomsnittsprisen vid sista förkrigsinkomstårets utgång men under förkrigsinköpsprisen, bör värderingen kunna godtagas, därest lagret i sin helhet ej upptages till lägre värde än som erhålles, om folden del därav som svarar mot det gamla lagret tillämpas samma prissättningsnormer som vid inventeringen för sista förkrigsinkomstårets utgång och för lagerökningen tillämpas priser svarande mot förkrigsinköpsprisen. Det torde böra tilläggas, att därest det teoretiskt tänkbara fall skulle föreligga att det vid beskattningsårets utgång förefintliga lagret anskaffats för ett belopp understigande det på nu angivet sätt kalkylerade värdet, en värdesättning till an-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skaffningskostnaden — vilken ju ej förutsätter nedskrivning — bör godkännas. Undantag från de nu angivna allmänna huvudprinciperna kunna betingas dels av redan inträdd värdeminskning, t. ex. genom prisfall eller genom att varorna blivit okuranta, dels därav att av särskild orsak framtida värdeminskning kan befaras, vilket framför allt beträffande surrogatvaror ofta kan bliva fallet. Att angiva huru i dylika fall varorna böra värderas är ej möjligt. Rörelseidkarens egen värdering beträffande dem torde i regel böra godtagas. Vinsten på surrogatvarorna framkommer ju normalt under kriget. Beträffande både dessa och de okuranta varorna gäller för övrigt, att det genom avräkningsförfarandet efter krigets slut fastslås, om de då hava ett sådant värde att en under kriget nyskapad dold reserv kan anses föreligga, vilken bör krigskonjunkturbeskattas. Givet är också att i dessa avseenden liksom beträffande all lagervärdering en minutiös tillämpning av den uppställda huvudregeln ej är möjlig. Till ledning för taxeringsarbetet synes lämpligt att i en särskild punkt (anvisningarna punkt 4 c), gemensam för lagertillgångar och inventarier m. m., uttala, att i räkenskaperna för beskattningsåret vidtagen, vid den ordinarie beskattningen godkänd åtgärd ej, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda, bör frångås vid inkomstuppskattningen till krigskonjunkturskatt, därest ej de beträffande räkenskaperna tilllämpade grunderna kunna antagas i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från de enligt huvudprinciperna medgivna.

Det vore föga lönande att här närmare gå in på de många olikartade frågor som uppställa sig — och vid en beskattning av ifrågavarande slag måste uppställa sig — i avseende å lagervärderingen. Särskilt de starka förskjutningarna i lagrens sammansättning måste medföra svåra problem, när det gäller att få fram en jämförelse mellan olika värderingar. För den som vid sin lagervärdering utgår från inköpspris, försäljningspris eller dyl. bliva väl svårigheterna mindre, då den norm som gällt beträffande det ena slaget av varor regelmässigt också kan tillämpas å det andra. Svårare ställer sig spörsmålet beträffande den som tillämpat visst lika pris per myckenhet eller dyl. Möjligen kan i vissa fall det faktiska bokföringsvärdets förhållande till förkrigsinköpsprisen tagas till utgångspunkt för jämförelsen, även där värderingen före kriget skett oberoende av inköpsprisen. För ett särskilt fall, nämligen där den skattskyldige ej haft något lager före kriget, synas vägledande regler böra införas i anvisningarna. I vissa fall kan det måhända bliva nödvändigt att återfalla på regler av i huvudsak motsvarande innehåll, där den skattskyldige visserligen haft lager före kriget men det befinnes omöjligt att från detta lagers värdering få någon hållpunkt för jämförelsen. Likväl bör alltid tillses att i möjligaste mån sådan värderingsgrund tillämpas, att det nyss angivna syftet med värderingsreglerna kommer att bliva tillgodosett.

Vad förkrigsinkomståren angår är det tydligt, att lagervärderingen ej kan utom rent undantagsvis — beträffande företag, vilkas räkenskapsår utgått före den 1 september 1939 men vilka upprättat sina bokslut efter nämnda dag — hava påverkats av hänsyn till eventuell krigskonjunkturbeskattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

85 Ur denna synpunkt borde för dessa år den i räkenskaperna vidtagna, vid den ordinarie beskattningen godkända lagervärderingen utan vidare kunna godkännas. Detta är också i princip det remitterade förslagets ståndpunkt. Avvikelse lärer i det remitterade förslaget hava avsetts endast där under förkrigsinkomståren dold reserv bildats eller förut befintlig sådan minskats, emedan jämförelseinkomstens storlek i dylika fall påverkas. I vissa av de inkomna yttrandena har det emellertid framhållits, att det i regel vore föga mening med att i detta avseende tillämpa differentierade bestämmelser, när i alla händelser den normala grunden för jämförelseinkomstens bestämmande till medeltalet för de båda förkrigsinkomståren är så schablonartad och det för övrigt kan ifrågakomma att frångå denna och såsom jämförelseinkomst antaga ett belopp, tillmätt efter mer eller mindre fritt bedömande. Dessa påpekanden kunna givetvis ej frånkännas berättigande, och det kan till synes ligga nära till hands att avstå från varje justering av varuvärderingen för förkrigsinkomståren. De föreslagna reglerna lära emellertid hava förestavats av en önskan att begränsa det subjektiva bedömandet vid merinkomstens fastställande till det minsta möjliga. Skulle det befinnas, att de vid statsbeskattningen beräknade inkomsterna för förkrigsinkomståren ej vöre rättvisande på den grund att de påverkats av minskning eller nyskapande av dolda reserver, skulle väl beskattningsmyndigheterna ofta med ett visst berättigande häri se en anledning att såsom jämförelseinkomst antaga annat belopp än medeltalet av förkrigsinkomsterna eller de skattskyldiga finna med sin fördel förenligt att framställa yrkande i dylik riktning. Det synes mig avgjort riktigare att i sådana fall på grundval av en summarisk justering av lagervärderingarna omräkna inkomsterna för förkrigsinkomståren och på så sätt erhålla en tillfredsställande grund för beräkning av jämförelseinkomsten, än att tillgripa utvägen att mera skönsmässigt fastställa denna.

I den inom överståthållarämbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian hava gjorts vissa i och för sig riktiga påpekanden rörande de grunder som kunna tillämpas vid en dylik omjustering beträffande förkrigsinkomstårens lagervärdering. Dennas resultat påverkas givetvis ej blott av den för varje varuslag tillämpade värderingsnormen, utan också av den myckenhet av varje vara som ingår i lagret. Det är givet, att om lagersammansättningen undergår sådana förändringar att de inbördes proportionerna av olika varuslag förskjutas, detta, där varorna äro värderade efter olika normer, också betyder en förskjutning av den genomsnittliga värderingsnivån i förhållande till exempelvis förkrigsinköpsprisen. Valet av värderingsnorm kan sålunda vid ändrad lagersammansättning direkt påverka inkomsternas storlek. I författningstexten synes emellertid böra införas allenast den allmänna regeln för eventuell jämkning, att vid inkomstuppskattningen tillägges under året genom nedskrivning bildad, till ifrågavarande tillgångar hänförlig dold reserv eller avdrages under året genom uppskrivning skedd minskning av sådan reserv. Att i anvisningarna närmare utlägga denna huvudregel är knappast möjligt. Helt allmänt kan väl anses,

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

att den lagervärdering som genomsnittligt närmast överensstämmer med inköpsprisen under förkrigsinkomståren är lämpligast. Det är ingalunda nödvändigt att vid denna jämkning utgå från de priser, som tillämpats vid någon av de tre ifrågakommande tidpunkterna, d. v. s. in- och utgången av vartdera förkrigsinkomståret. För det lager, som kvalitativt och kvantitativt är detsamma vid alla tidpunkterna, är det likgiltigt vilken norm som väljes, men beträffande överskjutande lagertillgång av varje slag kunna för samtliga tidpunkter exempelvis inköpsprisen vid sista förkrigsinkomstårets slut användas som värderingsgrund. På detta sätt erhålles en verkligt enhetlig värdering. Huru den mest rättvisande jämförelsen skall kunna erhållas måste dock bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Örn möjligt bör, därest omvärdering för båda förkrigsinkomståren ifrågakommer, denna genomgående ske efter enhetlig grund. Med hänsyn till nu ifrågavarande beskattnings konstruktion i övrigt ligger det nära till hands att, örn ej därigenom missvisande resultat erhålles, utgå från räkenskapernas värdesättning vid sista förkrigsinkomstårets utgång. Det är väl att märka, att omvärderingen endast avser att få fram storleken av båda förkrigsinkomstårens inkomster, vilka i sin tur bestämma jämförelseinkomsten, men att oavsett detta den värdesättning, som vid sista förkrigsinkomstårets slut faktiskt skett i räkenskaperna, bör anses utgöra lagervärde vid jämförelseårets slut och ingångsvärde för beskattningsåret. Det torde böra framhållas, att om ej förutsättningarna för reglerna om lagervärdering för beskattningsåret skola rubbas, den bestämmelse i anvisningarna om jämförelseinkomstens beräkning, som reglerar sistnämnda fråga, ej kan, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, avvaras. Däremot torde det ej vara nödvändigt att vid inkomstuppskattningen särskilt redovisa den antagna lagerökningen eller lagerminskningen för jämförelseåret, då i händelse av behov denna siffra vanligen lätt kan rekonstrueras.

Det iir uppenbart, att jämkning av lagervärdena för förkrigsinkomståren bör ifrågakomma endast där en i förhållande till företagets omfattning mera avsevärd nybildning eller minskning av dold reserv under dessa år föreligger. Detta synes böra komma till särskilt uttryck i anvisningarnas text. Likaledes är det tydligt att jämkningen bör kunna göras summariskt. Detta torde med hänsyn till omvärderingens syfte ligga i sakens natur. Utom i undantagsfall bör den kunna försiggå genom att på större varukategorier eller lagret i sin helhet tillämpa viss procentuell höjning eller sänkning, därvid procentsatsen får bestämmas med ledning av allmänna erfarenheter beträffande olika branscher eller annan i det särskilda fallet till hands liggande grund.

Det torde vara på sin plats att med några ord beröra det fall, som avses i den från Billeruds aktiebolag inkomna promemorian. Den där förutsatta metoden innebär, att från det enligt normallagerprincipen uppskattade lagrets värde avdrages visst belopp, rätteligen motsvarande ett prisfluktuationskonto avsett att kompensera befarad förlust på grund av förutsett prisfall å kontrakterade men ännu ej fullgjorda inköpsleveranser av råvaror (massa-

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

ved). Den antagna avsättningen till dylikt konto kan i detta fall, där det inneliggande vedlagrets storlek är i huvudsak konstant, beräknas efter en automatiskt verkande norm, vilken synes i huvudsak utesluta godtycke. Jag är för min del av den uppfattningen, att, där fråga är om dylika leveranskontrakt ingångna med personer med vilka den skattskyldige ej står i intressegemenskap, och kontrakten ej kunna ryggas, samma nedskrivning är befogad å den kontraherade varan som å redan inköpt sådan. Härför tala allmänna principiella synpunkter. Ilar en dylik nedskrivning gjorts i räkenskaperna, bör den alltså godkännas oavsett att det här är fråga om en i realiteten fristående avsättning till en — låt vara i anslutning till lagret bokförd — riskfond och ej örn värdering av befintliga varor; ett uttryck för denna avsättningens karaktär är att prisfluktuationskontot kan komma att uppgå till högre belopp än hela det inneliggande lagrets värde. De regler som i anvisningarna upptagas beträffande värderingen av varulagret avse sålunda ej direkt detta fall och lägga följaktligen ej heller hinder i vägen för att en i och för sig befogad riskavsättning vid ifrågavarande beskattning godkännes. Den av mig nu omnämnda principen kompletteras enligt det överarbetade förslaget med viss möjlighet till provisorisk skattepåföring, som jag skall behandla i ett senare sammanhang.

Det torde här också böra framhållas, att det visserligen i anvisningarna till 4 § beträffande såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret i det överarbetade förslaget utsäges, att inkomstuppskattningen vid den ordinarie statsbeskattningen skall frångås i vissa angivna fall, men att därav icke följer att denna uppskattning ej också kan frångås i andra fall, där detta med hänsyn till beskattningens syfte är påkallat. I 3 § uttalas, att sådana avvikelser från den ordinarie taxeringen vid ifrågavarande beskattning skola göras, som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren. En verklig sådan likformighet föreligger icke, därest ej den skattskyldige får avräkna sådana påtagliga förlustrisker som han iklätt sig ena året i motsats till det andra. Genom avräkningsförfarandet efter kriget kan rättelse ske, om felbedömning skulle visa sig hava förelegat. Med det sagda har ställning icke tagits till vad som vid den ordinarie beskattningen är tillåtligt eller ej. Även örn en sådan rättstillämpning som jag nu berört ej skulle överensstämma med eljest gällande skattelagstiftning, kan den likväl ifrågakomma vid krigskonjunkturbeskattningen.

Beträffande varufordringar och varuskulder har man i vissa yttranden vänt sig mot ett uttalande i den remitterade promemorians motivering, enligt vilket i visst avseende föreskrifterna rörande lagervärdering skulle få motsvarande tillämpning, så ock emot en i anvisningarna beträffande jämförelseinkomstens fastställande förekommande passus om dylika fordringar och skulder. Anmärkningarna torde vara riktiga. Jag hänvisar särskilt till kammarrättens uttalande i frågan.

I fråga om värdeminskning savdrag å maskiner, övriga inventarier, byggnader och liknande tillgångar för stadigvarande bruk förefaller syftet med

88 Kungl. Majrts proposition nr 2.

vissa av de i yttrandena framställda anmärkningarna rätt dunkelt. När de för den ordinarie beskattningen gällande reglerna åberopas till förmån för större frihet i avseende å sådana avdrag, beaktas, såsom jag redan påpekat, ej krigskonjunkturskattens tillfälliga karaktär. Mot det remitterade förslagets i detta avseende uppställda principer kunna väl knappast några berättigade anmärkningar framställas, även om avfattningen av anvisningarna torde böra i vissa avseenden ändras. I punkt 2 b) av det överarbetade förslagets anvisningar angivas nu ifrågavarande principer beträffande förkrigsinkomståren. I de fall, då för förkrigsinkomståren mera avsevärt större avdrag medgivits än som kan antagas hava motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande beloppet — till den skattskyldiges fördel — tilläggas vid inkomstberäkningen. Beträffande första förkrigsinkomståret torde endast i mera sällsynta undantagsfall denna eventualitet kunna tänkas föreligga, eftersom enligt den lagstiftning, som tilllämpades före 1939 års taxering, större avdrag än som svarade mot den verkliga värdeminskningen under beskattningsåret endast vid tillgodoräknande i vissa undantagsfall kunde ifrågakomma. Enligt 1938 års lagstiftning vidgades avdragsmöjligheterna i olika avseenden med tillämpning första gången vid 1939 års taxering. Här kan justering ifrågakomma, särskilt för den som åtnjutit fri avskrivningsrätt men även i vissa andra avseenden, som angivas i den remitterade promemorians motivering. För den som åtnjutit fri avskrivningsrätt kan i regel den för första förkrigsinkomståret tillämpade planen eller metoden få motsvarande tillämpning för det andra året.

I punkt 4 b) av anvisningarna till 4 § återfinnas enligt det överarbetade förslaget motsvarande regler för beskattningsåret. Dessa upptaga som huvudregel, att avdragen skola beräknas enligt samma grunder som tillämpats vid inkomstuppskattningen för sista förkrigsinkomståret. Denna föreskrift förefaller naturlig, då ändamålet med uppskattningen är att erhålla material för en sådan jämförelse, som erfordras för att få fram beloppet av inkomstökningen. Föreskriften örn »samma grunder» som för sista förkrigsinkomståret innebär icke att nödvändigt samma procentsats av anskaffningskostnaden som för sista förkrigsinkomståret skall tillämpas. Värdeminskningsavdraget är i första hand ett slitningsavdrag, och kan det — såsom beträffande exempelvis krigsmaterielindustri ofta lärer vara möjligt — påvisas att slitningen under beskattningsåret varit mera avsevärt större än normalt, finns intet hinder att jämka procentsatsen med hänsyn därtill. Detta kan komma att gälla även för den normala beskattningen. Den skattskyldige har vidare möjlighet att utnyttja det extraavdrag som kan medgivas vid bevislig värdeminskning under året till ett lägre värde än det till vilket avskrivning med tillämpning av vanlig procentuell beräkning medgivits. Härtill kommer slutligen överprisavdraget, som är ett riskavdrag, genom vilket tillgången kan nedbringas i ett lägre värde än det som gäller vid beskattningsårets slut. Huru långt en dylik avdragsrätt lämpligen bör sträckas är uppenbarligen med nuvarande konjunktur ytterst vanskligt att bedöma. I den re-

Kungl. Majlis proposition nr 2.

mitterade promemorians motivering till 17 § uttalas, att den centrala nämnden skulle kunna avgiva vägledande yttranden i dylika frågor. Även för denna nämnds bedömande lära mycket stora svårigheter komma att föreligga. Jag föreslår därför en rent schablonmässig grund för överprisavdragens beräkning i normala fall, i det dylikt avdrag, om ej särskilda omständigheter till annat föranleda, ej skall beräknas med högre belopp än att det vid ifrågavarande beskattning återstående värdet å tillgången nedbringas till en och en tredjedel gånger det pris, som tillgången kan anses hava betingat vid utgången av augusti 1939. Det är tydligt, att en så schablonmässig regel som denna — vilken dock medger undantag med såväl större som mindre avdrag — knappast vore lämplig, därest den ej kompletterades med den provisoriska skattepåföringen för återstoden av i räkenskaperna gjort avdrag. Överprisavdraget bör ej vara större än att det med stor sannolikhet kommer att ligga inom ramen för värdeminskningen under och närmast efter kriget, med bortseende från den värdeändring, som kan bliva en följd av ett försämrat allmänt penningvärde. Hinder finnes ej att vid den ordinarie beskattningen medgiva högre överprisavdrag än vid krigskonjunkturbeskattningen. Anledning att även vid sistnämnda beskattning medgiva större avdrag än de efter nämnda schablon uträknade föreligger uppenbarligen beträffande t. ex. en nyanskaffad maskin som kan användas endast för specialtillverklling av kristidsvaror.

För den rörelseidkare, som ej för handelsböcker, bör värdeminskningsavdraget för beskattningsåret beräknas efter samma norm, som tillämpats vid den ordinarie beskattningen för sista förkrigsinkomståret. En regel har också i det överarbetade förslaget införts för det fall att de angivna grunderna för avdragsberäkningen ej äro tillämpliga.

Att smärre avvikelser från de uppställda huvudreglerna ej böra föranleda frångående av räkenskapernas avskrivningar å inventarier m. m., framgår av den i punkten 4 c) av anvisningarna upptagna bestämmelsen, som jag redan berört vid behandling av frågan om lagervärderingen.

Det torde böra framhållas att frågan om värdeminskning å sådana tillgångar som patent m. m. synes böra bedömas med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen.

Ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital skall enligt det remitterade förslaget såväl för förkrigsinkomståren och jämförelseåret som beskattningsåret beräknas efter en räntefot av 4 procent. Reglerna härom återfinnas i nämnda förslag i flera olika anvisningspunkter. Det synes emellertid lämpligare att upptaga dessa regler i en gemensam anvisningspunkt (punkt 6 i det överarbetade förslaget), däri även, till efterkommande av vissa i yttrandena framförda önskemål, införas föreskrifter om hur eget kapital skall beräknas m. m. 1 de särskilda anvisningspunkterna rörande förkrigsinkomståren o. s. v. kunna enkla hänvisningar till nämnda punkt göras.

Det har i ett par yttranden förordats, att reglerna om ränteberäkningen förenklades. Tankegången härvid lärer väl bland annat vara, att, när kapi-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

talet är oförändrat, varje ränteberäkning är överflödig. Det bör dock ej förglömmas, att under ett kommande beskattningsår ändring härutinnan kan hava skett, och att det då kan visa sig att ränteberäkning för förkrigsinkomståren varit behövlig. Ävenledes bör märkas, att där kapitalet under ett helt år varit oförändrat — och detta är med förordningens begrepp »eget kapital» det normala — ränteberäkningen i flertalet fall blir ytterst enkel. Med den använda metoden för ränteberäkningen onödiggöres särskild uträkning av medelkapitalet för året, och även om nytt kapital någon gång under året tillföres rörelsen eller avföres från denna, erbjuder proceduren inga svårigheter. Det torde mycket sällan inträffa att något större antal uträkningar skall behöva ske. Jag har svårt att tro, att ett mera summariskt förfaringssätt skulle i det stora flertalet fall i praktiken te sig enklare än det föreslagna. I själva verket torde ränteberäkningen endast mera undantagsvis, såsom där det egna i rörelsen nedlagda kapitalet använts för inköp vid olika tillfällen av aktier o. dyl., vilkas värde ej skall medräknas i det egna kapitalet, erbjuda nämnvärda komplikationer. Skulle i sådant sammanhang en mera summarisk beräkning göras i deklarationen, lärer detta förhållande knappast komma att föranleda anmärkning från beskattningsmyndigheterna.

Det har av vissa näringsorganisationer samt kammarrätten anmärkts mot den föreslagna räntefoten 4 procent. Det bör emellertid märkas, att denna avser — utom förkrigsinkomståren —- beskattningsåret, d. v. s. i regel kalenderåret 1939, i dess helhet. För intet av dessa år synes en genomsnittsränta av 4 procent orimlig. Emellertid anser jag att räntefoten kan höjas från 4 till 5 procent, vilket vid kapitalökningar blir till den skattskyldiges fördel men vid kapitalminskningar till hans nackdel. För ett följande beskattningsår lärer få räknas med högre ränta för nytillkommande kapital. Även med en sådan differens i fråga om ränteberäkningen synes den nu föreslagna metoden med en enkel tilläggsuträkning kunna tillämpas.

Kammarrätten har bland annat påpekat en bristande överensstämmelse mellan den i den remitterade promemorian föreslagna författningstexten och det där intagna uppgiftsformuläret. Det bör givetvis vid formulärets avfattning tillses, att denna inkongruens bortarbetas.

Vad angår övriga regler för inkomstuppskattningen beträffande förkrigsinkomståren och beskattningsåret föranleda de avgivna yttrandena endast följande uttalanden från min sida.

Avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål synes böra i princip medgivas i samma utsträckning som vid den ordinarie statsbeskattningen men ej därutöver. I sådant avseende bör dock observeras, att avdrag för gåvor till luftskydd och luftvärn får i viss utsträckning göras under allmänna avdrag men ej under de olika förvärvskällorna. Vid krigskonjunkturbeskattningen synes dylikt avdrag böra medgivas i den mån gåvan utgått från sådan till rörelse hänförlig förvärvskälla, som är underkastad dylik skatt. Detta skall iakttagas även beträffande förkrigsinkomstår, i den mån avdragsgill gåva under sådant år förekommit. Den ifrågavarande avdragsrättens

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

begränsning på angivet sätt grundas dels därpå, att endast vissa förvärvskällor inbegripas under skatten, varför en begränsad avdragsrätt i och för sig är motiverad, dels därpå att gåvor till allmänna ändamål i regel äro att hänföra till kapitalutgifter. Bestämmelse motsvarande den nu ifrågasatta föreslås ej beträffande andra förvärvskällor än rörelse, då det i praktiken torde vara mycket svårt att påvisa att bidrag utgått av tantiem eller realisationsvinst, och en avdragsrätt från dylika inkomster åtminstone i avseende å 1940 års taxering ej kan antagas äga större betydelse. Av vissa av de tillkallade sakkunniga hava önskemål framställts om en längre gående avdragsrätt, avseende dels en utökning av rätten att erhålla avdrag för gåvor till luftskydd och luftvärn, dels införande av avdragsrätt även för gåvor till vissa andra allmännyttiga ändamål. Dessa önskemål har jag likväl ej ansett mig kunna tillmöteskomma.

Det torde här vara på sin plats att något beröra den i det remitterade förslaget bland anvisningar rörande inkomstuppskattningen för beskattningsåret intagna bestämmelsen att avdrag ej får ske för omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Denna bestämmelse kan föranleda beskattning två gånger av samma inkomst, där dels avdrag vägras hos utbetalaren, dels mottagaren blir till krigskonjunkturskatt skattskyldig för densamma, ett fall som särskilt kan tänkas inträffa i fråga om tantiem och liknande inkomst. Jag vill emellertid framhålla, att den ifrågavarande regeln i och för sig synes fullt befogad, och att den givetvis kan tillämpas även beträffande andra utbetalningar än av tantiem o. dyl. Att vägrandet av avdragsrätt ej bör föranleda skattefrihet för mottagaren finner jag å andra sidan uppenbart. Blir beskattningen i ett sådant fall, varom här är fråga, hårdare än vad som avsetts, har vederbörande sig själv att skylla. Jag föreslår dock sådan ändring av bestämmelsen, att avdrag skall vägras för omkostnad, som »uppenbarligen» haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Att annat syfte också kan påvisas torde ej behöva hindra stadgandets tilllämpning. I kammarrättens av mig under 2 § återgivna uttalande beträffande behandlingen av fall, där vid den ordinarie beskattningen förtäckt utdelning anses föreligga, instämmer jag. Att nu i förordningen intaga ett särskilt stadgande i detta avseende finner jag emellertid ej erforderligt.

Att fel, som förelegat vid den ordinarie taxeringen, böra tillrättas vid taxering till krigskonjunkturskatt, torde ligga i sakens natur, vilket jag i anledning av ett par uttalanden i yttrandena anser mig böra framhålla.

En föreskrift i punkt 4 d) av anvisningarna, som syftar på rörelse för vilken ej förts handelsböcker, torde ej erfordra särskild motivering.

Vad jämförelseinkomstens beräkning angår föranleda de avgivna yttrandena intet annat uttalande från min sida, än att anvisningarna i denna punkt synas böra förtydligas och i vissa avseenden fullständigas. För att så mycket som möjligt inskränka utrymmet för subjektivt bedömande av beskattningsmvndigheterna och de skattskyldiga vid bestämmande av jämförelse-

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

inkomsten finner jag det lämpligt att medgiva frångående från medeltalet av förkrigsinkomsterna endast i sådana fall då det finnes uppenbart, att detta ej utgör ett uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet. Anvisningarna i övrigt hava formulerats i anslutning till denna huvudprincip. Till förekommande av varje missuppfattning vill jag framhålla, att nämnda förhållande måste bedömas individuellt. Det är alltså ej meningen att de speciellt goda eller speciellt dåliga konjunkturerna för vissa branscher skola få åberopas som skäl till avsteg från huvudregeln, örn ej dessa konjunkturer för vederbörande skattskyldige haft den följden, att hans inkomster under förkrigsinkomståren uppenbarligen skilja sig från hans normala förkrigsinkomster.

Jag tillåter mig att i övrigt hänvisa till punkt 3 av anvisningarna till 4 § i det överarbetade förslaget.

De i det remitterade förslaget upptagna föreskrifterna örn beräkning av uppskattad merinkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse hava ej föranlett några erinringar i yttrandena. Att härtill anknyta vissa problem som avse inkomstminskning skall jag i ett senare sammanhang beröra.

Sedan den uppskattade merinkomsten fastställts, gäller det att avgöra i vad mån denna uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden.

Vad beträffar avgörandet, huruvida den uppskattade merinkomsten skall anses hava uppkommit efter krigsutbrottet, anlägges i det remitterade förslaget det betraktelsesättet, att detta villkor är uppfyllt, om det ej genom jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti 1939. Presumtionen är således för att den uppskattade merinkomsten hänför sig till tiden efter augusti månads utgång, men denna presumtion brytes genom en enkel sannolikhetsbevisning. I motiven hänvisas närmast till vissa möjligheter för en sådan sannolikhetsbevisning med stöd av företagets egna tidigare förhållanden o. dyl., men hinder möter ej att åberopa allmänt kända erfarenheter, förhållandena inom branschen i allmänhet m. m.

I det överarbetade förslaget bibehållas dessa regler men i ändrad avfattning.

Enligt det remitterade förslaget skulle vidare fastställas, i vad mån den merinkomst, som enligt det nyss sagda skulle anses belöpa på tiden efter krigsutbrottet, kunde antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden. Det skulle alltså presumeras att så varit fallet, men den skattskyldige skulle hava möjlighet att genom förebringande av »bärande», d. v. s. starka, sannolikhetsskäl bryta denna presumtion. Vissa möjligheter till sådan motbevisning angivas i förslaget till anvisningar. Att presumtionen skulle kunna genom en särskild anordning bindas vid viss enligt schablon uträknad del av den uppskattade merinkomsten har också i det föregående antytts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

93 Yttrandena i denna punkt hava gått betydligt isär. Av vissa länsstyrelser hava uttalats farhågor för att de angivna reglerna skulle beträffande flertalet rörelseidkare leda till försök att förete motbevisning, varav skulle förorsakas ett stort antal tvister, medan av näringslivets sammanslutningar framställts yrkanden på lättnad i bevisningsreglerna. Jag har redan i den allmänna motiveringen uttalat mig rörande denna principfråga och därvid biträtt den ståndpunkten att av taxeringstekniska skäl en restriktiv praxis i ifrågavarande avseende är nödvändig. I detta sammanhang tillåter jag mig påpeka den stora olikhet som föreligger i jämförelse med den förra krigskonjunkturskatten. Beträffande den gällde att tillämpa presumtionsbestämmelser på en ytterst grovt tillyxad s. k. »matematisk merinkomst», som visserligen stundom innefattade en verklig inkomstökning, men i många fall en rent fiktiv sadan. En så beskaffad siffra var givetvis överhuvud ej ägnad att läggas till grund för en enhetlig presumtionsregel. Enligt nu föreliggande förslag gäller det åter att tillämpa presumtionen på en såvitt möjligt renodlad, verklig och ej fiktiv merinkomst. Jag behöver knappast påpeka, att läget härigenom blivit helt förändrat, och att de anmärkningar, som i detta avseende riktades mot den gamla krigskonjunkturskatten, ej kunna med samma fog riktas mot den nya.

Emellertid förefaller det, som om i många av yttrandena ej tillräckligt beaktats den möjlighet, som i det remitterade förslaget ifrågasatts att schablonmässigt för vissa slag av rörelse, d. v. s. i allmänhet för vissa branscher, fastställa huru stor del av den uppskattade merinkomsten skall, därest ej annat av den skattskyldige eller taxeringsmyndigheten med bärande sannoliklietsskäl ådagalägges, antagas hava berott på kriget. Det förefaller mig ej antagligt, att denna möjlighet hör tagas i anspråk för det stora flertalet av rörelser. Beträffande de flesta branscher, som mera allmänt förete inkomstökning, är det säkert riktigt att presumera, att den uppkomna inkomstökningen efter utgången av augusti 1939 i sin helhet berott på krig eller krigsfara. Förslaget i denna punkt innebär emellertid ett omedelbart sättande i system av den praxis, som småningom utbildade sig beträffande den förra krigskonjunkturskatten med stöd av skattedomstolarnas avgöranden men som då företrädesvis kom att avse bedömandet i efterhand av särskilda tall. I det remitterade förslaget skulle presumtionen bindas vid viss procentuell del av den uppskattade merinkomsten. Detta uttryckssätt förefaller mig mindre väl valt, da det kan visa sig lämpligt att, åtminstone i en del tall, binda presumtionen vid viss procent av omsättningen eller av hela inkomsten eller dyl. Ett allmännare uttryckssätt är därför på sin plats. Tilllika anser jag det lämpligare att fastställandet av presumtionssiffror anförtros åt Kungl. Maj:t än att den centrala nämnden får besluta därom. Att bereda och avgiva förslag eller yttranden i dylika frågor måste dock givetvis ankomma på nämnden.

Vad därefter angår utformningen av de punkter, som böra i lagtexten och anvisningarna angivas som exempel på möjligheter att bryta presumtionen rörande inkomstökningarnas beroende av förhållanden som omförmälas i

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1 §, bör till en början anmärkas att en av de i det remitterade förslaget i sådant avseende ifrågasatta punkterna är av annan art än de övriga. Jag avser här den bestämmelse, enligt vilken det kunde påvisas att inkomstökningen uppstått därigenom att vid avyttring av tillgångar under beskattningsåret återbekommits före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men vid nämnda tidpunkt befintliga värden. Här är ej fråga om ett förhållande som skall med bärande sannolik hetsskäl ådagaläggas utan om en direkt bevisning rörande fakta. Stadgandet synes emellertid böra utvidgas att gälla framtagandet av vid krigsutbrottet befintliga dolda reserver i allmänhet. Det är ej uteslutet, att en tillgång vid krigsutbrottet haft ett högre värde än inköpspriset, och om tillgången efter krigsutbrottet realiserats till detta högre värde, kan ej med fog påstås att merinkomst som i verkligheten belöper på tiden efter krigsutbrottet föreligger. Man måste emellertid, såsom nyss sagts, här kräva verklig bevisning av den skattskyldige, en bevisning som säkerligen i många fall ej blir lätt att åstadkomma. Det synes lämpligt att i detta sammanhang i själva författningstexten använda uttrycket »dold förkrigsreserv». Uttrycket »dold reserv» är numera allmänt vedertaget och dess huvudsakliga innebörd torde uppfattas av såväl de skattskyldiga som beskattningsmyndigheterna, även om begreppets exakta innebörd i allmänt språkbruk ej är klart preciserad. En definition måste emellertid med hänsyn till denna oklarhet givas. Det bör märkas, att denna definition ej avser att angiva vad som förstås med dold reserv i allmänhet utan blott vad som skall i denna särskilda punkt avses med dold förkrigsreserv.

De övriga i det remitterade förslaget angivna möjligheterna att motbevisa den angivna presumtionen hava i huvudsak upptagits i det överarbetade förslaget med de ändringar, som följa av att även sådan inkomstökning, som kan antagas hava berott på av krigsfara föranledda förhållanden, indrages under beskattningen. Såsom en ytterligare möjlighet till motbevisning har emellertid upptagits det fall att inkomstökningen helt eller delvis uppkommit till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal, som icke haft samband med eller haft sin grund i sådana förhållanden som omförmälas i 1 §. Fallet har särskilt angivits på grund av sin jämförelsevis stora praktiska betydelse men innefattar givetvis ingen utvidgning av de bevismöjligheter, som lågo inom det remitterade förslagets ram, med hänsyn till den där förekommande bestämmelsen om inkomstökning, som av »annan anledning» än de förut särskilt angivna varit att förvänta även om krigstillståndet ej inträtt. Jag bör måhända särskilt fästa uppmärksamheten därå, att motbevisningen i det nu angivna fallet bör gälla att fråga är örn äldre avtal som icke haft samband med av krigsfara föranledda förhållanden. Detta undantag torde hava ej ringa praktisk betydelse, då de industrier, för vilka högkonjunktur på grund av rustningarna i världen gjort sig gällande redan före krigsutbrottet, ej kunna med hänvisning till äldre avtal undgå taxering till krigskonjunkturskatt.

Det torde böra framhållas, att den bevisning, varom här är fråga, i regel icke kan försiggå genom ett direkt påvisande av vad som ej varit krigskon-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

junkturvinst utan i stället bör avse förebringande av bärande sannolikhetsskäl för att, om krigsfara ej inträtt och krig ej utbrutit, inkomsten skulle uppgått till minst visst belopp.

Vad angår den av näringspolitiska skäl föreslagna undantagsbestämmelsen, enligt vilken Kungl. Majit skulle, där främjande av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, äga meddela befrielse för vinster, som ej uppkommit på grund av prisstegring, synes det vara av visst värde, att möjlighet till dylik befrielse står Kungl. Majit till buds. Det torde emellertid vara uppenbart, att tillämpning av en dylik bestämmelse beträffande 1940 års taxering knappast kan bliva av större praktiskt värde, varför jag funnit densamma ej böra upptagas i det överarbetade förslaget.

Jag övergår nu till den redan inledningsvis berörda frågan örn rätt att från inkomstökning avdraga inkomstminskning. Denna frågas jämförelsevis komplicerade natur har jag redan framhållit. Motsvarande fråga framträder ej på samma sätt inom gruppen tantiem- och liknande inkomster eller gruppen realisationsvinster, då varje sådan grupp vid ifrågavarande beskattning behandlas såsom en enhet. Däremot gör den sig gällande inom gruppen rörelseinkomster, därför att beträffande dessa av praktiska skäl inkomstuppskattningen måste ske för varje förvärvskälla. Vad som nu rimligen synes böra åstadkommas beträffande denna grupp är att resultatet av olika reglers tillämpning blir i huvudsak detsamma som om hela gruppen betraktats såsom en enda förvärvskälla.

Det nu anförda har den innebörden, att det för rörelseidkare, som bär förvärvskälla för vilken uppskattad merinkomst uppkommit, också måste fastställas dels i vad man inkomstminskning å annan förvärvskälla föreligger, dels i vad mån inkomstminskningen kan anses hänföra sig til] tiden efter krigsutbrottet,-dels ock i vad mån det kail antagas att inkomstminskningen uppkommit på grund av förhållanden som omförmälas i 1 §.

Att vid bestämmande av inkomstminskningens storlek för beskattningsåret i dess helhet reglerna rörande bestämmande av uppskattad merinkomst böra i huvudsak äga motsvarande tillämpning, ligger i sakens natur. Härutinnan föreslår jag dock, i huvudsaklig anslutning till ett av kammarrätten beträffande beräkning av underskott gjort uttalande, det undantaget (i anvisningarna till 4 § punkt 9) att, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, inkomstminskningen skall kunna bestämmas med utgångspunkt från detta medeltal eller efter annan grund som finnes skälig. Om ej en dylik spärregel infördes, skulle det kunna inträffa, att den skattskyldige finge åtnjuta avdrag där faktisk inkomstökning i förhållande till förkrigstiden förelåge, ehuru sådan ej framkomme med utgångspunkt från jämförelseinkomsten. Avdrag bör med andra ord endast få ske för faktisk inkomstminskning i förhållande till förkrigsinkomståren. Att i inkomstminskning inräknas även underskott å förvärvs-

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

källa i förhållande till medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren ligger i sakens natur. Beträffande förfarandet i sådana fall, då inkomst förelegat för blott ett av förkrigsinkomståren eller företaget är nystartat torde de av kammarrätten beträffande underskott gjorda uttalandena kunna tjäna till ledning.

Vid bestämmande, huruvida inkomstminskning skall anses liava hänfört sig till tiden efter krigsutbrottet, torde de beträffande uppskattad merinkomst givna reglerna böra få motsvarande tillämpning. Till förekommande av varje tvekan bör uttalas, att härvid uttrycket »motsvarande tillämpning» bör så uppfattas, som örn ordet merinkomst vore utbytt mot ordet inkomstminskning. Fråga är här om en enkel sannolikhetsbevisning för att bryta presumtionen att inkomstminskningen hänför sig till nämnda tid, en sannolikhetsbevisning som givetvis får förebringas av taxeringsmyndigheterna men som i regel ej torde vara svår att åstadkomma, när inkomstminskningen verkligen uppkommit före krigsutbrottet. Det bör också märkas, att avdrag ej medgives, därest ej inkomstminskning för beskattningsåret i dess helhet påvisas av den skattskyldige.

Såsom motsvarighet till uttrycket »uppskattad merinkomst» synes uttrycket »uppskattad inkomstminskning» böra antagas.

Vid bedömande, huruvida den på tiden efter krigsutbrottet belöpande uppskattade inkomstminskningen skall antagas hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden, blir det ej möjligt att förorda direkt motsvarande tillämpning av reglerna beträffande merinkomst. Detta skulle nämligen i realiteten innebära en fullständig omkastning av bevisbördan sådan denna ter sig, därest inom en förvärvskälla såväl inkomstökningar som inkomstminskningar förekomma. Då det av den skattskyldige i sådant fall begäres, att han skall med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att inkomstökningen skulle uppkommit, även örn krigsfara ej inträtt och krig ej utbrutit, innebär detta givetvis ett krav på den skattskyldige att förebringa liknande skäl för att uteblivandet av viss inkomst, varigenom vinsten minskats, ej skulle inträffat örn ej krigsfara inträtt eller krig utbrutit. Följdriktigt borde motsvarande bevisning av den skattskyldige företes, där inkomstminskningen hänför sig till särskild förvärvskälla. Det kan emellertid ifrågasättas, om man ej genom ett dylikt krav skulle lägga en väl svår börda på den skattskyldige. När den skattskyldige har flera till rörelse hänförliga förvärvskällor, innebär detta vanligen att fråga är om helt olika branscher, och det förhåller sig givetvis så, att beträffande dessa den faktiska presumtionen kan te sig helt olika. Det föreligger i själva verket beträffande sådana branscher, som mera allmänt utvisa inkomstminskning, sannolikhet för att denna uppkommit på grund av kriget. Jag finner därför den regeln rimlig, att uppskattad inkomstminskning, som anses hava uppkommit efter krigsutbrottet, skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida det ej göres sannolikt att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

De regler, för vilka jag nu senast redogjort, hava i det överarbetade författningsförslaget införts i 4 § 4 och 5 mom. i anslutning till motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

föreskrifter beträffande merinkomst. Reglerna om rätt till kvittning av inkomstminskningar mot inkomstökningar hava däremot införts i ett särskilt 3 mom. Det har synts önskvärt att ej mer än nödigt komplicera de för normala fall -—• d. v. s. sådana fall där kvittning ej ifrågakommer — avsedda, i 2 mom. upptagna bestämmelserna. Rörande tillämpningen av nämnda kvittningsbestämmelser föreslås i punkt 9 av anvisningarna till 4 § ett särskilt exempel.

En följd av att hänsyn sålunda tages till inkomstminskningar är att begreppet »taxerad merinkomst» bör i fråga om rörelse hänföra sig ej till varje särskild förvärvskälla utan till all av den skattskyldige bedriven rörelse.

Vad slutligen angår den särskilda regeln om behandlingen vid ifrågavarande beskattning av belopp, som influtit på grund av försäkring vid förlust av fartyg, avser det moment, som intagits i förevarande paragraf, endast att ersätta de vid den ordinarie taxeringen i detta avseende gällande reglerna med sådana som bättre överensstämma med krigskonjunkturskattens tillfälliga karaktär. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det i den remitterade promemorian intagna förslaget till förordning med särskilda regler beträffande taxering år 1940 enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av ersättning för avyttring av fartyg synes sakna aktualitet beträffande 1940 års taxering och att en dylik förordning därför nu torde kunna undvaras. Däremot synes motsvarande förslag böra upptagas beträffande påföljande års taxering.

I den anvisningspunkt, som avser handelsbolag m. fl, synes på sätt kammarrätten anmärkt böra intagas föreskrift även rörande s. k. gruvbolag. Punkten har även i övrigt omredigerats.

5 §•

I 5 § av det överarbetade förslaget jämte anvisningar behandlas beräkning av inkomstökning å tantiem m. m.

Motsvarande bestämmelser i det remitterade förslaget behandlas i detta förslags 3 § 3 mom. samt i skilda punkter av anvisningarna till 3 §. Motiveringen återfinnes å sid. 35 i den remitterade promemorian.

De spörsmål, som beröra dessa slag av inkomst, hava huvudsakligen redan behandlats under 2 § i samband med frågan om den objektiva skatteplikten. I det följande behandlas endast ett par frågor rörande själva inkomstberäkningen.

I yttrandena hava gjorts följande uttalanden.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anföra:

»Som regel torde tantiem, som utbetalas under löpande år, vara beräknat på företagets rörelseinkomst föregående år samt uppgivas till beskattning nästföljande år. Enligt en i motiveringen gjord antydan synes vara avsett

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 2. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

att som beskattningsår och jämförelseår skola anses de år, då tantiem utbetalas, oavsett på vilket års rörelse detsamma beräknats. Bestämmelser för klarläggande av denna fråga torde böra intagas i anvisningarna.»

Kammarrätten erinrar, att vad som stadgas i första punkten i punkt 5 sjätte stycket anvisningarna till 3 § (å sid. 63, rad 2 nedifrån) synes framgå redan av själva paragrafens ordalydelse, samt fortsätter:

»Andra punkten torde böra förtydligas. I motiveringen (sid. 35) till denna punkt sägs, att merinkomst, som här avses, torde böra antagas vara av beskaffenhet som i 1 § sägs, i den mån motsvarande antagande skulle gälla för inkomst av den rörelse, från vilken merinkomsten utgått 'oavsett om merinkomst för rörelsen föreligger eller ej och oavsett örn krisskatt kommer att påföras rörelsen eller ej’. Detta uttalande synes strida mot den principiella grund, på vilken förslaget vilar. Örn någon uppskattad merinkomst av rörelsen ej uppkommit, finnes nämligen icke någon möjlighet enligt förslaget att göra något antagande i berörda avseende. Med den formulering anvisningen erhållit kan merinkomst i form av tantiem och dylikt icke taxeras till krisskatt under annan förutsättning än att å den rörelse, från vilken inkomsten utgått, förefinnes uppskattad merinkomst. Frågan kan hava stor betydelse icke minst i de fall, då det gäller skattskyldiga, som äro delägare i det utbetalande företaget.»

Departementschefen:

De villkor, som i det remitterade förslaget uppställts för beskattning av tantiem och likartade inkomster, synas böra förenklas. De av kammarrätten mot formuleringen framställda anmärkningarna förefalla befogade. Den ändrade uppställningen av lagtexten, enligt vilken ifrågavarande inkomster behandlas i en särskild paragraf, föranleder också en ändrad avfattning, i vilken hänvisning till reglerna örn rörelseinkomsten undvikes.

Jag kan för övrigt beträffande här ifrågavarande slag av inkomst hänvisa till vad jag yttrat i samband med 2 §.

6 §•

6 § i det överarbetade förslaget jämte anvisningar avser realisationsvinst.

Motsvarande föreskrifter upptagas i det remitterade förslaget i 3 § 4 mom. samt i skilda punkter av anvisningarna till nämnda paragraf. Motiven återfinnas å sid. 36 i den remitterade promemorian.

Vad som skall innefattas under krigskonjunkturbeskattningen i fråga om realisationsvinst har redan berörts i samband med 2 §.

I de avgivna yttrandena bär frågan om beskattning av realisationsvinst ej berörts i vidare mån än som framgår av vad redan anförts i samband med 2 §, varjämte länsstyrelsen i Södermanlands lein har yttrat:

»Som beträffande uppkommen realisationsvinst någon jämförelseinkomst för förkrigsinkomståren icke kan beräknas, kommer sagda vinst att i sin helhet hänföras till merinkomst, som antages hava berott på krigstillståndet. Det sistnämnda torde emellertid icke alltid vara med verkliga förhållandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

överensstämmande, och obilligheten härav blir så mycket större, då det vill synas, som om dylika vinster komma att enligt bestämmelserna i 5 § av det föreliggande lagtextförslaget beskattas efter den högsta procentsatsen.»

Departementschefen:

Beträffande skälen för att jämförelseinkomst icke beräknas för realisationsvinst kan jag hänvisa till den remitterade promemorian. Det av länsstyrelsen i Södermanlands län gjorda påpekandet rörande skattesatsen för ifrågavarande slag av inkomst synes böra beaktas i samband med 8 §. Beträffande det sakliga innehållet innebär den nu ifrågavarande paragrafen jämte anvisningar sådana avvikelser från det remitterade förslaget som följa därav, att även vinst resp. förlust vid avyttring av värdepapper inbegripes under skatten.

Det remitterade förslaget utgår från att all efter krigsutbrottet uppkommen realisationsvinst skall antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §. Jag anser emellertid att denna regel, särskilt då realisationsvinst å värdepapper indrages under beskattningen, kan befaras bliva alltför sträng. Värdeökning å aktier kan exempelvis bero på en sådan omständighet som upptäckten av fyndigheter å bolaget tillhörig fast egendom eller dyl. Rån den skattskyldige direkt påvisa att värdeökning berott av dylika förhållanden, synes beskattning ej böra äga rum. Omformulering i sådant syfte föreslås.

I anvisningarna intages för övrigt en hänvisning till bestämmelserna i 2 § 1 morn. andra stycket, enligt vilken i visst fall vad som vid den ordinarie beskattningen betraktas som realisationsvinst vid nu ifrågavarande beskattning behandlas som inkomst av rörelse.

7 §.

Enligt 4 § i det remitterade förslaget skall beskattning äga rum, då summan av de taxerade merinkomsterna av olika förvärvskällor uppgår till minst 2,100 kronor. Det sålunda uträknade beloppet utgör beskattningsbar merinkomst. Motivering har meddelats å sid. 37 i den remitterade promemorian.

I flera yttranden har ifrågasatts ytterligare begränsning i fråga om skyldighet att erlägga ifrågavarande skatt.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar, att krisskatten — liksom den särskilda förmögenhetsskatten — på något sätt borde spärras efter jämförelse med taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, så att orimliga och stötande skattepåföringar undvekes. Att någon dylik spärr icke kunde ifrågakomma vid taxering av sådana skattskyldiga, som vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjöte möjlighet att medgivas fri avskrivning, vore dock uppenbart.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida icke skattskyldighet borde inträda först då skattskyldigs till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade belopp uppgår till 8,000 eller 10,000 kronor.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

I princip enahanda ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Kronobergs län, som dock ej angivit någon viss inkomstgräns.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

»Med de givna reglerna får man väl antaga, att för ett högst betydande antal smärre inkomsttagare beskattningsbar merinkomst icke skall förefinnas, sedan det medgivna 2,000-kronorsavdraget verkställts. Någon större inverkan på taxeringsresultatet synes härvid icke vara att befara örn, efter mönster av krigskonjunkturskatten, en viss nedre skattskyldighetsgräns fastställdes, i allt fall för fysiska personer. Såsom lämplig gräns angives förslagsvis 5,000 kronor från inkomstkälla av enligt krisskatteförordningen skattepliktig natur. De smärre inkomsttagarna skulle härvid besparas en för dem betungande uppgiftsskyldighet och skattemyndigheterna skulle beredas välbehövlig arbetslättnad.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anse det önskvärt, att skattskyldigheten åtminstone för det första taxeringsåret begränsas till inkomster å exempelvis minst 10,000 kronor och åberopar till stöd därför taxeringstekniska svårigheter.

Handelskammaren i Gävle yttrar:

»Den föreslagna bestämmelsen att från den beräknade merinkomsten draga kr. 2,000 för alla företag, oberoende av merinkomstens storlek, kan leda till orättvisa, örn man motiverar avdraget med: ’Ett dylikt avdrag innebär också en rimlig säkerhetsmarginal mot felbedömningar’. Det finns säkerligen större risk för felbedömningar vid merinkomst i stora företag än vid merinkomst i små företag. Avdraget borde därför vara procentuellt. Kanske kunde någon annan grund uppställas, som innebär större rättvisa än det fasta avdraget.»

Sveriges köpmannaförbund finner den föreslagna begränsningen till minst 2,000 kronors inkomstökning vara välbetänkt, då redan därigenom antalet skattskyldiga handelsidkare torde komma att starkt beskäras utan att därför inkomstökningar av någon betydelse undandragas taxering.

Departementschefen:

Av skäl, som angivits i den remitterade promemorian, synas mig de övervägande skälen tala för att låta det vid ifrågavarande beskattning gällande skattefria avdraget avse den sammanlagda taxerade merinkomsten, medan storleken av den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ej särskilt beaktas. Den ändring av sättet för skattesatsens bestämmande, som jag föreslår i 8 §, har emellertid till följd, att beskattningsbai merinkomst måste bestämmas särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor sammanlagda. För bottenavdragets tillgodoräknande erfordras därför också särskild bestämmelse, som synes kunna fa det innehållet, att avdraget i första hand tillgodonjutes från taxerad merinkomst av rörelse, medan återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade merinkomster.

Storleken av bottenavdraget enligt det remitterade förslaget synes mig även i och för sig väl avvägd. I varje fall lärer avdraget ej vara för lågt beräknat, då det hänför sig allenast till inkomstökning efter krigsutbrottet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-

101 Att jag icke förty nu förordar en höjning av avdraget till 4,000 kronor är på den grund, att antalet taxeringsfall innevarande år synes böra såvitt möjligt begränsas. Taxeringsarbetet i år kan verkställas först på hösten av prövningsnämnderna. Det synes mig viktigare att dessa nämnder innevarande år kunna ägna en mera ingående uppmärksamhet åt de mera betydelsefulla fallen, än att de mera ytligt behandla ett större antal fall.

8 §.

I det överarbetade förslagets 8 § behandlas frågan örn normen för skattens beräkning.

Enligt 5 § i det remitterade förslaget skall skatten utgöras enligt en skiktskala som är progressiv med hänsyn till förhållandet mellan den beskattningsbara merinkomsten och motsvarande jämförelseinkomst. Den föreslagna skalan, vilken enligt vad i motiveringen (sid. 38) anförts mindre borde betraktas som ett positivt förslag än som ett exempel på en tänkbar skala, säges hava utformats under antagande att den borde för första beskattningsåret ungefär motsvara en proportionell skatt å 30 procent.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i detta avseende:

»Förslaget att göra krisskatten progressiv med hänsyn till den beskattningsbara merinkomstens förhållande till jämförelseinkomsten finner länsstyrelsen tveksamt. Oavsett det förhållandet, att jämförelseinkomst icke skall konstrueras för alla förvärvskällor, synas resultaten icke alltid komma att bliva tillfredsställande. Om krisskattens progressionsskala konstrueras på det föreslagna sättet, som är helt skiljaktigt från de andra statliga skatteskalorna, måste detta innebära en förskjutning av det statliga skattetrycket, som kan bliva oskälig och torde komma att uppfattas såsom orättvis. Om två rörelseidkare, av vilka den ene driver rörelse i stor omfattning och står högt på inkomstskalan och den andre är en mer blygsam företagare med små inkomster, genom krisläget erhålla lika stor merinkomst — kanske genom försäljning av exakt samma kvantitet av krisläget prisstegrade varor — skulle ju enligt förslaget krisskatten bli betydligt högre för den mindre företagaren än för den större. De skattskyldiga bedöma i regel skäligheten av påförda utskylder efter deras sammanlagda belopp; att i ett fall sådant som det relaterade den genom krisskatten framkallade förskjutningen av ^ skattetrycket kommer att väcka missnöje är sannolikt. Länsstyrelsen håller före, att skalorna för de statliga skatterna böra avvägas enligt likartade grunder, så att icke det kan göras gällande att större inkomsttagare gynnas på bekostnad av mindre.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit vikten av att skatteskalorna så avvägas, att de icke genom allt för hög nivå avkoppla den skattskyldige från intresse av ökad vinst å sin verksamhet.

Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län förefalla de föreslagna skattesatserna obilliga, särskilt då återstoden av inkomsten skall träffas av ordinarie statsskatter och hela merinkomsten av de kommunala skatterna, vilka under kristiden kunna antagas komma att stiga.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar:

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»Skattesatserna (i 5 §) hava bestämts efter den principen, att progressiviteten blir helt beroende av den beskattningsbara merinkomstens förhållande till jämförelseinkomsten. Till merinkomstens absoluta belopp har^ icke tagits någon hänsyn. Av nedan anförda tvenne exempel synes framgå, att denna princip kan leda till konsekvenser, som icke torde hava åsyftats.

Exempel 1.

En annan skattedifferentiering synes påkallad icke minst med hänsyn till den väsentliga skillnaden i skatteförmågan. Skäl synas knappast föreligga att tillmäta det procentuella förhållandet mellan mer inkomst och jämförelseinkomst den avgörande betydelse det fått enligt förslaget.»

Flertalet näring sorganisationer så ock kommerskollegium hava uttalat, att den föreslagna skatteskalan syntes för sträng.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. erinra, att den föreslagna skalan upptager en högsta skattesats av 60 %> samt anföra vidare:

»För den förra krigskonjunkturskatten, som även var progressiv, var högsta skattesatsen bestämd till 40 °/o. Även om de grundläggande bestämmelserna för krisskatten äro utformade efter mindre schablonmässiga regler än som gällde med avseende å krigskonjunkturskatten, bör dock^ den föreslagna höjningen anses åstadkomma en allt för hård belastning å inkomsterna. Delegerade hemställa, att hänsyn härtill tages vid det förnyade övervägandet av skatteskalan.»

Bank- och fondinspektionen framhåller, att redan krigskonjunkturskatten på sin tid särskilt genom den höga skatteskalan kom att verka mycket betungande för de skattskyldiga. Eftersom den allmänna inkomstbeskattningen numera vore betydligt högre än vid tiden för världskriget, måste man enligt inspektionens förmenande häri se en särskild anledning att framgå med försiktighet vid skattesatsens bestämmande.

Kammarrätten har anmärkt, att det föreslagna systemet för skattens beräkning ej kunde användas beträffande realisationsvinst, då någon jämförelseinkomst för denna förvärvskälla ej förutsattes enligt förslaget.

Med frågan örn skatteskalan sammanhänger spörsmålet om rätt till avdrag för erlagd krigskonjunkturskatt. Detta spörsmål har berörts i ett flertal yttranden. Lämpligen synes emellertid redogörelse för dessa böra lämnas i samband med behandlingen av den särskilda förordningen om sådant avdrag.

Departementschefen:

Vad angår normen för skattesatserna synes en erinran böra göras om här ifrågavarande beskattnings särskilda ställning. Då en viss form av progres-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

sivitet blivit föreslagen och denna knutits till merinkomstens storlek i förhållande till jämförelseinkomsten, är det tydligt, att skattens höjd icke såsom vid den vanliga beskattningen av fysiska personer i främsta rummet motiveras med en skatteförmåga som anses stiga med inkomstens absoluta storlek. Beskattningen av krigsvinster framkallade av en hela samhället drabbande olycka har i stället väsentligen karaktär av indragning till det allmänna av en inkomstökning som man sökt men icke helt kunnat förebygga. Svårigheten att här i det enskilda fallet med noggrannhet avgöra, var gränsen går för den icke önskvärda inkomstökningen, föranleder emellertid helt naturligt en viss försiktighet vid tillämpning av indragningsprincipen. flur bred marginalen för den nämnda osäkerheten rimligen borde göras, kan vara föremål för delade meningar. Skulle en enhetlig skattesats fastställas, synes den under inga förhållanden kunna sättas lägre än till 50 % även med beaktande av att hela merinkomsten blir föremål för kommunal beskattning. Emellertid synes med skäl kunna göras gällande, att ju starkare stegringen av inkomsten är, desto bestämdare vågar man draga slutsatsen, att ökningen har sin grund i de extraordinära förhållandena, och desto mindre anledning finnes att bevara en så bred marginal för osäkerheten, som en skattesats av 50 % skulle innefatta. En progressivitet i anslutning till merinkomstens relativa höjd blir då naturlig. Med denna utgångspunkt torde all nödig varsamhet vara iakttagen, därest utöver bottenskiktet med 50 % läggas endast två högre skikt med 60 respektive 70 °/o.

Det är emellertid riktigt, att den valda formen för progressivitet icke är lämpad för realisationsvinster, beträffande vilka någon jämförelseinkomst icke föreligger utan med denna form för progressivitet skulle få schablonmässigt fastställas. Även för tantiem och liknande inkomster synes progressiviteten, åtminstone vid första tillämpningen, kunna undvaras. För alla dessa inkomster föreslås alltså en enda skattesats, lika med den för bottenskiktet i den progressiva skalan.

Att hänsyn även vid en skatt av detta slag synes böra tagas till inkomstens absoluta storlek, beaktas genom det för alla lika stora bottenavdraget, som föreslås höjt från promemorians 2,000 kr. till 4,000 kr. De verkligt obetydliga krigsvinsterna komma sålunda att falla helt utanför.

Med det anförda torde det vara klargjort, att de från flera håll framförda invändningarna mot beskattningen såsom sträng redan vid de i promemorian antagna skattesatserna utgår från i viss mån andra förutsättningar än dem som i detta fall främst synas böra läggas till grund för bedömandet.

Från dessa förutsättningar är det också givet att den påförda krigskonjunkturskatten skall få avdragas från inkomsten vid den ordinarie statsbeskattningen. Hur detta skall kunna genomföras kommer att behandlas i ett senare sammanhang. Det har ej varit möjligt att nu föreslå liknande avdrag vid den kommunala beskattningen. Detta förhållande har tydligen fått öva inflytande vid avvägningen av de föreslagna skattesatserna.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

9 §•

Enligt 6 § i det remitterade förslaget skall samtaxering av äkta makar äga rum enligt samma principer som gälla vid den ordinarie beskattningen. Förslaget har i korthet motiverats å sid. 38—39 i den remitterade promemorian.

I de avgivna yttrandena har förslaget i ifrågavarande del endast undantagsvis berörts.

Länsstyrelsen i Stockholms lån yttrar:

»Vid 4 § har länsstyrelsen i första hand yrkat, att avdrag från merinkomst måtte medgivas för underskott, som viss förvärvskälla må utvisa. Under förutsättning att detta yrkande icke vinner bifall, har länsstyrelsen ifrågasatt, örn icke varje merinkomst borde taxeras för sig.»

Därest avdrag för underskott icke kommer att medgivas, ifrågasätter länsstyrelsen, om äkta makar böra samtaxeras till krisskatt.

Kammarrätten anför:

»Då den föreslagna skatten icke tager sikte på vederbörandes skatteformöga utan är mera objektivt betonad, synes det kammarrätten sorn' om rent principiellt anledning saknas att, såsom i 6 § föreslagits, i beskattningshänseende betrakta makar såsom en enhet. Eftersom beskattningen icke är progressiv efter merinkomstens absoluta storlek utan efter merinkomstens storlek i förhållande till jämförelseinkomsten, torde ej heller i övrigt motiv kunna anföras för en dylik anordning. Vardera maken torde därför böra taxeras för sig. Att vardera maken därvid tillerkännes det i 4 § l:a stycket omförmälda avdraget synes skäligt.»

Departementschefen:

Tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget i avseende å äkta makars taxering anser jag ej förebragta. Bestämmelserna därutinnan, som enligt det remitterade förslaget varit väl knapphändiga, hava emellertid omformulerats. Hänsyn har därvid tagits jämväl till det fall att endera maken haft inkomstminskning, som bör tillgodoräknas andre maken. Det bör beaktas, att denna eventualitet kan förekomma även beträffande tantiem och liknande inkomster. Detta har vid bestämmelsernas avfattning iakttagits.

10—19 §§.

I 7 § av det remitterade förslaget jämte anvisningar hava upptagits tre särskilda fall, i vilka en blott provisorisk påföring av krisskatt skulle kunna äga rum. Angående den närmare innebörden av förslaget i denna del och motiveringen för detsamma får jag hänvisa till promemorian (sid. 39—43, 54—55 samt 64—66).

I de yttranden, vari förslaget i förevarande del särskilt behandlats, med några undantag har förslaget principiellt godtagits, men hava erinringar i olika hänseenden framställts. Ur yttrandena må här nämnas följande:

I den å överståthållaråmbetets bokgranskningskontor upprättade promemorian anföres:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»Den föreslagna beräkningen av varuförnyelsefondens storlek synes endast böra godkännas hos företag med ordnad lagerbokföring, vilka tilllämpa s. k. normallagervärdering. Sådan värdering torde hittills huvudsakligen ha förekommit hos vissa industriföretag i fråga örn råvarulager. För övriga företag torde det vara lämpligt att begränsa den skattemässiga varuförnyelsefondens storlek till den nettovinst, som kan uppstå på grund av lagerminskning efter krisheskattningsperiodens början. För att provisorisk skattepåföring över huvud taget skall ifrågakomma, måste den fordran uppställas, att betryggande specifikationer av lagerkvantiteterna vid utgången av varje räkenskapsår upprättas.»

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar:

»Förslaget örn provisorisk påföring av krisskatt får länsstyrelsen tillstyrka. Detsamma torde bliva av icke ringa betydelse för en smidig tillämpning av ifrågavarande beskattning.

Den avsättning lill varuförnyelsefond, som omförmäles under moment a), torde avse sådan avsättning, som verkställes av årsvinsten eller av disponibla, tidigare beskattade medel. Mången gång förekommer emellertid, att avsättning äger rum på så sätt, att varukonto, något tillverkningskonto eller annat resultatkonto debiteras och varuförnyelsefondens konto krediteras. Avdrag, som verkställts i denna ordning, bör icke behandlas annorlunda än avsättning, vartill årsvinsten disponerats.

För att möjliggöra kontroll såväl beträffande avsättningen som i fråga om dispositionen är önskvärt, att föreskrift meddelas örn att varuförnyelsefonden skall särskilt redovisas samt att förändringar uti densamma antecknas i uppgiftsformuläret. Uppgift bör även lämnas om det lagervärde, som i rörelsen kan anses normalt, bedömt med hänsyn till prisläget vid utgången av augusti 1939. Eh sådan uppgift blir till nytta även vid jämkning enligt 3 §.

I fråga örn moment b) synes intet vara att erinra.

Vad beträffar moment c) må ånyo erinras om skillnaden mellan sådana skattskyldiga, som kunna komma i åtnjutande av fri avskrivning, och övriga skattskyldiga. Örn en skattskyldig, som åtnjuter fri avskrivning, förlorat ett fartyg, skall hela försäkringssumman räknas som intäkt av rörelse, men för annan skattskyldig skall endast vad som motsvarar återvunna värdeminskningsavdrag hänföras till rörelse; överskjutande belopp beskattas som realisationsvinst. Därav följer, att beräkningen av det belopp, som skall insättas hos riksbanken, kan ge olika resultat, ehuru de förlorade fartygen kunna vara försäkrade till samma värde och jämväl vid taxeringen avskrivna till samma värde.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar:

»I fråga örn provisorisk påföring av krisskatt enligt 7 § synes böra övervägas, huruvida icke dylik påföring bör ske jämväl då utgående varufordringar genom avskrivning eller nedskrivning nedgått med belopp, vilka icke finnas böra medgivas som avdrag, eller därest varuskulder genom uppskrivning eller annan orsak upptagits till belopp, som icke finnas kunna medgivas som avdrag. Dessa båda fall gälla exempelvis vid köp och försäljning med likvid i utländsk valuta.

Det skulle även kunna tänkas, att en provisorisk skattepåföring bör förekomma i fall, då i övrigt vid beräkningen av nettointäkten av rörelse sådan åtgärd av den skattskyldige vidtagits, som är ägnad minska merinkomsten, och det befinnes, att berörda reduktion av merinkomsten icke kan medgivas med utgångspunkt från vid taxeringstillfället kända förhållanden samt den skattskyldige anför skäl för en provisorisk påföring av krisskatt.

106 Kungl. Maj-.ts proposition nr 2.

Restitution av provisoriskt påförd krisskatt synes böra kunna ske även vid tidigare tidpunkt än i förslaget angivits t. ex. redan vid den tidpunkt, då förhållande inträffat, som enligt 7 § motiverar restitution.

Då provisorisk påföring torde kunna ske för blott viss del av beskattningsbara merinkomsten och slutgiltig påföring för resten, synes en bestämmelse med upplysning, att så kan ske, böra inrymmas i lagtexten och icke blott angivas på Form. I.»

Länsstyrelsen i Värmlands län anser provisorisk skattepåföring böra i fråga om varulager ske endast å till varuförnyelsefond avsatt belopp för lagrets ersättande och således icke för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe.

I den av länsstyrelsen i Västernorrlands län åberopade promemorian andres:

»Provisorisk skattepåföring enligt förslagets bestämmelser torde få flera besvärliga konsekvenser, i synnerhet örn lagens giltighetstid blir långvarig. Kontrollen av att riktiga taxeringar åsättas liksom arbetet med uträkningen av restituerade skatter torde bli rätt krävande, i samma mån som summan av de i balansernas såväl tillgångssidor som skuldsidor speciellt redovisade medlen alltmera sammansättas av under olika beskattningsår avsatta belopp, samtidigt som summorna minska i belt annan grad och ordning genom åtgärder, som föranleda skatterestitution. Jag vill därför ifrågasätta att provisorisk skattepåföring helt må uteslutas eller ock förekomma i blott mindre utsträckning, än vad som föreslagits.

I vart fall vill jag föreslå ett klart avstyrkande av förslaget om provisorisk skattepåföring å sådant i den taxerade merinkomsten ingående belopp, som motsvarar merpriset vid tillämnad ersättningsanskaffning för under beskattningsåret skedd minskning i lagerbehållningen, varmed kombinerats förslag om bildande av s. k. varuförnyelsefond. Som ovan i annat sammanhang framhållits torde en rätt bedömning av lagervärderingen i praktiken medföra ännu fler svårigheter än de som berörts i förslaget. Den provisoriska beskattningen ifråga om vinst å sålt varulager, vilket icke under beskattningsåret förnyats, innebär med avseende å lagervärderingen till en del ett uppskjutande av de härmed förknippade problemen. Dessa problem återkomma emellertid i ny form, när det sedermera gäller att bedöma huruvida varufömyelsefonden användes för enligt förordningen medgiven nedskrivning å nyanskaffade tillgångar.

Förutom skälet, att svårigheterna för ett rätt bedömande av lagervärderingen knappast torde minskas vid provisorisk skattepåföring, talar ännu ett skäl mot införande av provisorisk skattepåföring i förevarande fall, nämligen det att många rörelseidkare torde frestas att onödigtvis begära provisorisk skattepåföring — i motsats till vad som tydligen förutsatts i förslaget. Det måste ligga en lockelse i att värdera utgående lagret alltför lågt, vilket redan i och för sig nedbringar den bokförda vinsten, samt dessutom skapa en möjlighet till framtida skatterestitution genom att påstå att lagret nedgått under storleken vid beskattningsårets ingång. Möjligheterna att i en obestämd framtid kunna andraga sannolikhetsskäl för en berättigad nedskrivning å sedermera inköpt lager minskas ju icke därmed. Skyldigheten att avsätta en varuförnyelsefond torde heller icke avskräcka, då en sådan lätt kan bildas exempelvis genom avskiljande av redan förefintliga reserver eller — i ett enmansföretag eller handelsbolag — av kapitalbehållningen. Med hänsyn till vad tidigare nämnts örn beskaffenheten av i praktiken många gånger använda lagerförteckningar och värderings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

metoder torde ett dylikt tillvägagångssätt väl vara tänkbart, samtidigt som det ställer sig svårt att kontrollera riktigheten av uppgifterna.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar:

»Beträffande den i 7 § föreslagna provisoriska påföringen av krisskatt anser länsstyrelsen, att, då fråga är om avsättning till varuförnyelsefond, sådan skattepåföring bör få äga rum endast i fall den skattskyldige visar, att nedgången i varulagervärdet är större än normalt förekommande växlingar, och att inkomstökningen blott är skenbar. Förslaget, sådant det avfattats, synes kunna leda till missbruk, då de skattskyldiga sannolikt komma att i största utsträckning utnyttja de möjligheter, förslaget erbjuder, för att i avvaktan på konjunkturutvecklingen söka undgå beskattning. Kontrollen kommer också att bliva mycket besvärlig. Skulle en skärpning av bestämmelserna i enlighet med vad länsstyrelsen ifrågasatt finnas icke böra ske, synas i varje fall vissa krav böra uppställas på bokföringens beskaffenhet för att motverka de antydda olägenheterna. Skattskyldig, som på ovan angivna skäl önskar provisorisk skattepåföring, borde således hava sina räkenskaper så uppställda, att befogenheten av avsättningen till varuförnyelsefond lätt kunde kontrolleras och i varuinventarieböckerna borde för ändamålet utmärkas, vilka varuslag förnyelsefonden avsåge.»

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar:

»Med de regler, som promemorian innehåller beträffande provisorisk påföring av krisskatt, avses åstadkommande av en utjämning i de fall senare skulle uppstå avskrivningsbehov, som böra föranleda restitution av skatt erlagd för inkomst, vilken rätteligen icke utgjort någon mervinst utan bort reserveras för dessa avskrivningsbehov. Det är återigen den fiskaliska synpunkten, som gör sig gällande och som föranlett en i förskott taxerad och uppburen skatt. Härom gäller vad ovan sagts om överpris och merkostnad. Det är företagaren, som står den stora risken. Förskottsbetalningen av skatten kan i många fall betyda en svår ansträngning av likviditeten, och den osäkerhet, som är förbunden med en eventuell framtida skatterestitution, blir för den taxerade ytterligt kännbar. För det allmänna kan det ej heller vara önskvärt att behöva räkna med en oviss skyldighet att kanske efter flera år nödgas restitutionsvis utgiva stora belopp. För båda parter måste det vara ett angeläget intresse, att skattemellanhavandet så snabbt som möjligt blir till sin omfattning bestämt, och för detta ändamål är det nödvändigt, att avskrivningsbehovet med förståelse för företagsekonomien tillerkännes en tillräckligt vid ram.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra bland annat:

»Den metod med provisorisk beskattning, som här föreslagits, motsvarar tvivelsutan ett verkligt behov. Emellertid torde i detta sammanhang åtskilliga spörsmål aktualiseras vilka icke på detta sätt kunna få en tillfredsställande lösning. I förslaget har detta förhållande såtillvida uppmärksammats, som däri antytts möjligheten av ytterligare ett annat i viss mån likartat beskattningsförfarande. I huvudsak skulle detta bestå däri att skattefrihet temporärt tillerkännes sådana under kriget öppet gjorda fonderingar, vilka tillkommit i syfte att efter kriget möjliggöra ett återupptagande av en av kriget hindrad rörelse eller att möta av kriget föranledda efterkrigsförluster, allt under den förutsättning att fonderingarna vid en slutlig skatteavräkning visats ha blivit använda för förenämnda syften. Såväl ur taxeringstekniska synpunkter som av hänsyn till en sund konsolidering inom näringslivet skulle införandet av ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara till

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

gagn. Enligt handelskamrarnas mening är därför önskvärt att detsamma närmare utformas och författningsmässigt regleras.

Emellertid synes förtjäna övervägas att utsträcka detta avräkningsförfarande att tillämpas jämväl under andra förutsättningar än de ovan angivna. På grund av de under senaste krisen gjorda erfarenheterna har som bekant både inom handel och industri pågått ett planmässigt konsolideringsarbete, varigenom stora företagsgrupper gjort sig mindre beroende av främmande kredit och i stället själva sörjt för finansieringen av sin rörelse. Till stor del torde dessa fonderingar ha skett genom nedskrivning av lagervärden. I den mån dessa fonderingar i följd av försvårad varuanskaffning bokföringsmässigt framkomma som mervinst och som sådan skulle beskattas, kan detta tack vare den provisoriska beskattningen likväl ske på ett sådant sätt att konsolideringen icke behöver menligt påverkas. En förutsättning härför är dock, att det provisoriskt beskattade företaget vid varulagrets förnyande är i tillfälle att uppbringa nya kredit- och rörelsemedel i stället för dem, som bundits genom den provisoriska skattepåföringen. Under de svåra förhållanden, som krigstillståndet medför, och med de stora skattebelopp, varom här är fråga, kunna emellertid företagets rörelsemedel och kreditmöjligheter lätt nog bli otillräckliga för att återställa lagret i sådan omfattning att full skatterestitution kan erhållas. Angeläget är därför att även i dylikt fall metoden med slutavräkning efter krigets upphörande får användas. Vidare synes samma metod böra få anlitas även i sådana fall, då betryggande förutsättningar finnas för att lagerförnyelsen verkligen kommer till stånd, t. ex. i det fall, att lagervärdering tidigare regelmässigt sked enligt normallagerprincipen och den däri dolda fonderingen, i den mån den framkommer, redovisas under en varunyanskaffningsfond eller å annat separat kreditkonto.»

Kooperativa förbundet anser den »provisoriska» beskattningen i föreslagen utformning vara ägnad att yäcka betänkligheter samt fortsätter:

»Det borde vara tillräckligt, att provisoriskt påförd krisskatt effektivt deponeras av den skattskyldige och att han alltså icke skall behöva erlägga sådan skatt. Erfarenheten visar, att restitution av redan erlagda och av det allmänna konsumerade skattemedel möter varjehanda svårigheter, ej minst av teknisk art.»

Kammarrätten förklarar sig icke hava något att invända mot förslaget i princip men framställer ett par erinringar mot utformningen av författningstexten.

I detta sammanhang synes lämpligt att behandla de spörsmål, som vid ifrågavarande beskattning kunna komma att speciellt beröra rederinäringen.

I en den 1 november 1939 dagtecknad skrift till chefen för finansdepartementet har Sveriges redareförening framhållit de synpunkter, som enligt föreningens mening vore av betydelse främst i fråga örn rederirörelsens beskattning.

Denna skrift har i väsentliga delar åberopats i det av föreningen avgivna yttrandet över förslaget. Ur detta yttrande må här följande återgivas:

»I skrivelsen den 1 november 1939 anförde föreningen, att det på grund av kända förhållanden icke torde bliva möjligt, att, under den tid kriget varar, genom nybyggnader eller nyinköp från utlandet i önskvärd omfatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ning bevara och utveckla landets tonnage. Detta vore desto mer att beklaga, som man genom av kriget föranledda förhållanden måste räkna med en väsentligt större avgång genom förlisningar än under normala förhållanden samt med att slitaget genom ökade påfrestningar och minskade möjligheter till erforderlig vård och underhåll komrne att betydligt ökas. För landet vore det av vital betydelse, att handelsflottan icke varaktigt nedginge genom kriget och att den därunder eftersatta byggnadsverksamheten för dess bibehållande och utveckling snarast möjligt kompenserades genom ökad nybyggnad efter krigets slut. Därest rederierna genom krigskonjunktur- och andra skatter samt orsaker i övrigt stöde tämligen kapitalfattiga vid krigets slut, kunde sagda önskemål näppeligen förverkligas. Ville man uppnå syftet i fråga, vore det nödvändigt att stimulera rederierna till en investeringspolitik för nybyggnad och inköp av fartyg.

Föreningen anförde vidare: Rederirörelsen — och detta gäller alldeles särskilt trampfarten — är i hög grad utsatt för konjunkturväxlingar. Detta medför med hänsyn jämväl till att rederierna sakna möjlighet att genom varulagervärdering modifiera verkningarna härav, att beskattningen på ett onaturligt sätt missgynnar rörelsen. Beskattningsperiodens avgränsning till så kort tid som ett år leder därför till, att konjunkturvinster beskattas i full utsträckning utan att kunna salderas mot förluster under de dåliga åren. Under senare år hava — och även detta gäller särskilt trampfarten — gynnsamma konjunkturer rått ytterst korta perioder, medan lågkonjunkturerna varit långvariga. Sett på lång sikt har rörelsen icke lämnat skälig avkastning på nedlagt kapital. Helt naturligt har detta medfört, att handelsflottans utveckling hållits tillbaka. I nuvarande tid, då särskilda anspråk ställas på handelsflottan, gör sig detta starkt kännbart. Ur beskattningssynpunkt må framhållas, att avdrag för årliga avskrivningar å fartyg ofta icke kunnat utnyttjas (på grund av rörelsens resultat).

De uppgifter föreningen lämnat rörande handelsflottans otillfredsställande utveckling — en jämförelse med motsvarande utveckling i Norge är för Sveriges del ytterst nedslående — bekräftas av statistiken.»

I yttrandet återgives härefter en uppställning avseende utgången av år 1938 rörande det svenska fartygsbeståndets ålder, vilken, uttalar föreningen, gåve en bild av hur omodern i det stora hela vår handelsflotta är. Av sammanställningen framginge, att av ångfartygen, räknat i ton, vid nämnda tidpunkt 64 % vore äldre än 19 år, medan av motorfartygen endast c:a 8 % vore äldre än 19 år. Motsvarande siffra för tonnaget i sin helhet utgjorde e:a 40 %.

I en annan sammanställning göres jämförelse med förhållandena i Norge. Den norska handelsflottan utvisade i förhållande till den svenska en synnerligen gynnsam utveckling, vilket icke minst syntes vara att tillskriva förefintligheten av förmånligare skattebestämmelser i Norge.

Föreningen fortsätter:

»I motsats till vad som gäller Norge och jämväl Danmark har det allmännas intresse av att genom särskilda skattebestämmelser söka befrämja handelsflottans utveckling icke varit särskilt framträdande i vårt land. På grand därav samt av orsaker, som föreningen saknar anledning att ingå på i förevarande sammanhang, ingår rederinäringen — detta i bestämd olikhet mot vårt näringsliv i allmänhet — ganska försvagad i rådande krisläge. Medan industrien i allmänhet under de senare åren lyckats väl konsolidera sig, både med avseende å anskaffning av modernt maskineri och i fråga örn

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

likviditeten, är vår handelsflotta en av de mest omoderna i Europa och har utvecklat sig även i jämförelse med våra grannländer ogynnsamt, vartill kommer att på grund av de långvariga lågkonjunkturerna på rederirörelsens område årliga förluster uppkommit, som omöjliggjort önskvärda förbättringar i likviditeten. Sistnämnda förhållande leder jämväl till den olyckliga konsekvensen, att jämförelseinkomsterna för rederirörelsen bliva synnerligen låga, varigenom krisskatten skärpes såväl genom att merinkomsterna komma att stiga som genom den metod, som föreslagits beträffande progressionen.

Nu nämnda konsekvenser av krisskatten för rederirörelsen, som efter vad framhållits är i behov av såväl förnyelse som konsolidering, inger föreningen den starkaste oro för vår handelsflottas bestånd och utveckling. Det ligger i öppen dag vilken utomordentlig betydelse det är för landet att hava en modern och tillräckligt omfattande handelsflotta. I nuvarande tid har detta nog framgått för statsmakterna, men även under fredstid har handelsflottan den största betydelse för vår handelsbalans. Skapandet av en för sitt ändamål avpassad handelsflotta måste ske planmässigt och på lång sikt. Inköp till höga priser under krigstid av fartyg, som efter krigets slut icke motsvara anspråken på ett sådant tonnage, äro icke ägnade att på lång sikt befrämja rörelsen. Enligt föreningens mening är det för landet av minst lika stort värde, att detsamma har tillgång till eget tonnage, som kan tillföra landet utländska valutor och särskilt under kristider underlätta exporten och förse landet med de varor, som för dess behov äro erforderliga, som att staten genom skatter får penningmedel. Föreningen är i övrigt av den uppfattningen, att en konkurrenskraftig handelsflotta i längden skulle direkt eller indirekt tillföra staten betydligt större ordinarie skatter än vad som kunde uttagas genom en tillfällig krisskatt.

Det bör därför övervägas, huruvida man icke borde få från krisskatt frikalla rederier för varje krisvinst, som användes för ökning av den svenska handelsflottan genom nybyggnad eller inköp från utlandet. Därjämte bör tillses, att de bestämmelser rörande återbekommande av provisoriskt erlagd krisskatt, förslaget inrymmer, förtydligas eller uppmjukas så, att även anskaffande av tonnage i beskaffenhet eller värde överlägset det förlista eller försålda leder till återbekommande av provisoriskt erlagd skatt. Vidare böra progressionsbestämmelserna för skatten utarbetas så, att rederinäringen icke oskäligt belastas.

Med utgående från dessa synpunkter borde såsom nämnts från krisskatt frikallas varje del av ett rederiföretags vinst, som användes för utökning av landets tonnage inom en viss tid, vilken dock icke bör bestämmas kortare än fem år efter kristiden har upphört.

Skulle emellertid en sådan i och för sig synnerligen välbetänkt anordning icke komma att genomföras, bör i vart fall åvägabringas villkorlig befrielse från krisskatt för vinst genom ersättning på grund av försäkring för förlista fartyg och vinst genom fartygsförsäljningar, därest för fartyget bekommen ersättning användes till anskaffning av annat fartyg under kriget eller inom fem år efter dess avslutande.

I detta hänseende har i promemorian föreslagits, att endast provisorisk skatt skall uttagas. Mot förslaget i denna del gör föreningen följande erinringar:

1) Oklarhet råder inom vilken tid det nya fartyget skall anskaffas för befrielse från krisskatt.

2) Det synes egendomligt att, samtidigt med att skatt påföres provisoriskt, viss del av köpeskillingen resp. ersättningen skall insättas i riksbanken; och

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lil

3) såsom underlag för krisvinstens beräkning bör givetvis räknas skillnaden mellan fartygets värde vid tiden för krigsutbrottet d. v. s. den 31 augusti 1939 och det ersättningsbelopp, som erhållits, och icke såsom av lagtexten synes framgå fartygets återstående värde i beskattningsavseende vid försäljningen eller förlisningen.

Föreningen hade såsom nämnts föreslagit, att för vinnande av skattebefrielse nytt fartyg skulle anskaffas senast fem år efter krigets avslutande. Denna tidrymd motiverades med en önskan, att varven icke skulle överbelastas under tiden närmast efter fredsslutet, vilket i sin ordning kunde framkalla uppskruvade priser. Givetvis kan man göra den erinran, att tidpunktens lämpliga avvägning icke kan göras utan kännedom örn totalförlusten i svenskt tonnage, krigets varaktighet m. m. Emellertid bör under alla förhållanden klart frånsägas, att inköp och beställningar för vinnande av skattebefrielse kunna ske under tillräckligt lång tid även efter krigets avslutande.

Det allmänna har rätteligen icke något anspråk på, att rederiföretag, som erhållit ersättning för förlist eller försålt fartyg, deponerar hela eller större delen av ersättningen i riksbanken. Statens berättigade anspråk går icke längre än till skattebeloppet. Mot förslaget kan vidare göras den erinran, att rederiföretaget ofta icke är i stånd att deponera hela ersättningen, exempelvis då inteckningar i fartyget äro belånade. I händelse av totalförlust är ju inteckningshavare berättigad hos försäkringsföretaget lyfta sin fordran.

Såsom 1'örkrigsvärde kunna i regel användas de värden, som före kriget åsatts fartygen för försäkring. Dessa värden torde icke överstiga de verkliga värdena, medan de i flera fall understiga desamma. Med andra ord torde icke sällan fall av underförsäkring hava uppstått, medan överförsäkring praktiskt taget ej förekommit. Försäkringsvärdena skulle alltså endast vara presumtionsvärden och det skulle stå såväl taxeringsmyndigheterna som de skattskyldiga fritt att styrka ett annat värde.

I sin skrivelse framhöll föreningen vidare, att med hänsyn till det ökade slitaget och påfrestningarna under krigsåren samt önskvärdheten av en naturlig utveckling av fartygsbeståndet nybyggnadsbehovet icke borde sättas lägre än 10 % av företagets tolaltonnage vid varje bokföringsårs slut.»

Redareföreningen hänvisar därefter till sin förut åberopade skrift den 1 november 1939, däld föreslagits en särskild ordning för avskrivning inom rederinäringen att tillämpas vid krigskonjunkturbeskattningen. I stället för de ordinarie avskrivningarna å tonnage skulle rederirörelsen för krigsåren få avdraga vissa i lagstiftningen angivna maximibelopp under villkor, att beloppen senast inom fem år efter det kriget avslutats användes för inköp eller beställning av fartyg. Skattefriheten skulle alltså i likhet med vad som gäller avsättning till konjunkturinvesteringsfond vara provisorisk samt upphöra, därest företaget icke inom nyss sagda tid investerat medlen i fartyg. Givetvis skulle i så fall avgå vad som belöpte å ordinarie avskrivning.

Föreningen fortsätter:

»Promemorian har icke tagit hänsyn till sistnämnda krav i vidare mån, än att man föreslagit visst avdrag för merkostnad för tillgång för stadigvarande bruk. För rederinäringen blir detta avdrag ofta illusoriskt, då avdraget skall räknas å det i fartygens beskattningsavseende upptagna värde. Återstår en del av anskaffningskostnaden för fartyget oamorterad vid krigsutbrottet, kan man påräkna ett ganska högt avdrag för merkostnad, medan i annat fall något sådant avdrag icke alls skulle komma att tillstädjas. Man

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

har, liksom i det föregående anmärkts, beträffande krisbeskattning av försäljningsvinster m. m. sammanblandat förkrigsvärden med restvärden i beskattningshänseende.

Frågan örn värdeminskningsavdrag å tillgångar för stadigvarande bruk vid krisbeskattningen är av stor betydelse, men vållar också stora svårigheter. Vid den ordinarie beskattningen, som omfattar tillgångens hela livslängd, spelar det en jämförelsevis underordnad roll, örn värdeminskningsavdraget placeras å det ena eller andra beskattningsåret, blott det tillses, att 100 °/o av anskaffningskostnaden avdrages under den tid tillgången är i bruk. Vid krisbeskattningen åter, som väl måste antagas spela in under allenast en jämförelsevis kort del av föremålets livslängd, är det av största betydelse — helst som kraven på värdeminskningsavdrag framstå med särskild styrka under krigets påfrestande förhållanden — att den verkliga värdeminskningen får avdragas. Inom rederirörelsen är det till följd av sjöfartens särskilda ställning angeläget, att detta iakttages. Just på grund härav föreslog redareföreningen, att för krisbeskattningen de ordinarie avdragen för värdeminskning skulle bortelimineras och i stället ett visst avdrag per bruttoton beräknas. Såsom ett villkor härför föreslogs, att de sålunda beräknade avdragsbeloppen skulle användas för investering i nytt tonnage, något som är ägnat att befrämja rederinäringens utveckling.

Föreningen vidhåller alltjämt sin hemställan örn, att avdragsrätten bestämmes på sätt föreslagits i nämnda skrivelse.

Skulle emellertid ett dylikt tillvägagångssätt icke kunna genomföras, vill föreningen alternativt föreslå, att det extra slitageavdraget under krigsperioden icke beräknas lägre än till 5 % på fartygens vid krigets början gällande försäkringsvärden med rätt till enahanda justeringar i dessa, som omförmälts i det föregående. Förutom detta extra avdrag på grund av ökai slitage m. m. skulle givetvis rederierna tillgodoföras de ordinarie värdeminskningsavdrag, som enligt förslaget i promemorian tillkomma dem.

För flertalet rederier ställer sig jämförelseåret 1938 mycket ofördelaktigt. Man riskerar därför att i ett stort antal fall jämförelseinkomsten blir obetydlig, medan örn andra av konjunkturerna mera gynnade år väljas, ett högre medeltal erhålles. Ovissheten om möjligheterna att vinna en sådan justering inger starka betänkligheter även mot den föreslagna progressionsskalan. Oklarhet råder vidare vad som i detta hänseende avses med jämförelseinkomst. Dessa förhållanden mana till iakttagande av försiktighet i fråga örn skalans avvägning. Olika möjligheter kunna tänkas att avväga skalan, men i vart fall synas avstånden mellan skattesatserna för obetydliga d. v. s. skalan är för brant liksom de högsta skattesatserna äro för höga.»

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:

»Under nu rådande förhållanden måste det tvivelsutan betraktas som ett vitalt näringsintresse, att handelsflottan genom snabb förnyelse och modernisering av gammalt tonnage gives ökad befraktningskapacitet. Redan av hänsyn till nuvarande kreditsvårigheter äro rederierna likväl hänvisade till att i ökad omfattning använda medel, som inflyta vid fartygsförsäljningar eller genom skaderegleringar vid fartygsförluster. För att lösa sina nyanskaffnings- och finansieringsproblem lia rederierna också och ej minst i följd av de snabba konjunkturväxlingarna i denna näring måst inrikta sig på att använda fartygsbeståndet ej blott som ett medel för fraktfartens bedrivande utan även som en tillgång för avyttring, då olika förhållanden så påkalla. Fartygsbeståndet har med andra ord för rederierna karaktär av på en gång inventarier och varulager.

Ur dessa synpunkter kunna emellertid vad rederinäringen angår de i för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

slaget förordade avskrivningsbestämmelserna icke anses tillfredsställande. Enligt huvudregeln medgives nämligen avskrivning endast för normal, d. v. s. för en efter det nyanskaffade tonnagets livslängd beräknad värdeminskning. Sant är väl, att härutöver medgivits extra avskrivning för s. k. överpris. Som bl. a. framgår av anvisningarna till 7 § ligger likväl häri ingen garanti för att avskrivning å nytt tonnage, som anskaffats för att ersätta gammalt, omedelbart får göras ned till s. k. förkrigsnivå. Enligt gängse terminologi förstås med övei-pris det pris, som erlägges utöver det normala d. v. s. som regel utöver marknadsvärdet före kriget. Vid sådant förhållande kan emellertid denna möjlighet till extra avskrivning icke erbjuda en nöjaktig lösning av rederinäringens avskrivningsproblem i de fall där rederierna före krigskonjunkturen i konsolideringssyfte eller tili skydd mot konjunkturväxlingar verkställt nedskrivningar å fartygsbestånden till värden under marknadsvärdet. Härvid får ej förbises, att ett rederi, som tidigare t. ex. med hänsyn till då rådande konjunktur bokfört tonnage till visst lågt pris, på grund av aktiebolagslagens föreskrifter är förhindrat att sedermera höja detsamma. I själva verket lär också kunna antagas att en stor del av det svenska tonnaget vid krigsutbrottet varit bokfört till värden understigande vad som då kunde anses normalt.

Från dessa utgångspunkter synes med fog kunna hävdas, att de i förslaget för lagervärdering förordade principerna i tillämpliga delar böra göras gällande även för värdering och nedskrivning av tonnage. I fråga om juridiska personer har också redan 1924 års skatteberedning varit inne på tanken att inventarier i skatteavseende borde behandlas såsom varulager. Vilken uppfattning man än hyser om det berättigade häruti, torde få erkännas, att tonnaget i ett rederiföretag såväl finansiellt som produlrtionsmässigt icke intager samma ställning som exempelvis maskinparken i en fabrik. Härmed överensstämmer också att samma skäl, som kunna anföras för att i skatteavseende underlätta varulagernas förnyande, med lika eller t. o. m. än större styrka äro tillämpliga i fråga örn förnyelsen av tonnage. Icke minst gäller detta den synpunkten att även rederiföretagen med full rätt kunna ha anspråk på att liksom handels- och industriföretag beredas sådana avskrivningsmöjligheter att de kunna gå ur krisen lika konsoliderade och med samma finansierings- och kreditresurser som vid inträdet däri.

Enligt handelskamramas mening tala sålunda vägande skäl för att, med användande av slutavräkningsförfarandet, för krisbeskattningen av tonnage utformas särskilda värderings- och avskrivningsregler i nära anslutning till principerna för varuvärderingen.

I detta sammanhang förtjänar vidare övervägas, huruvida icke genom särskild övergångsbestämmelse möjlighet till provisorisk beskattning bör beredas i det fall att medel, innan lagen träder i kraft, influtit vid försäljning av fartyg eller i form av försäkring och sålunda ej kunnat insättas å särskilt konto i riksbanken.»

Handelskammaren i Göteborg anser förslagets stadgande i 7 § c) såtillvida välbetänkt som det avser att bereda rederierna tillfälle att vid försäljning eller förlust skydda sig mot definitiv krisskattetaxering men finner det önskvärt att en uppmjukning på denna punkt kommer till stånd. Det kunde nämligen icke bestridas, att bestämmelsen särskilt för mindre rederier kunde medföra en mycket allvarlig ansträngning av deras likviditet.

Handelskammaren anför vidare:

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

»Den i lagförslaget 7 § mom. c använda beteckningen 'fartygets i beskattningshänseende gällande värde’ bör utbytas mot fartygets marknadsvärde före krigstillståndets inträdande. Enligt kammarens uppfattning kan krisskatten rimligtvis endast avse skillnaden mellan detta värde och det högre värde å fartyget, som krigstillståndet medfört. Kammaren önskar i detta sammanhang även understryka, att den förutsätter att, om belopp använts för anskaffning av fartyg i stället för sådant som försålts eller gått förlorat, avskrivning i räkenskaperna å detta får ske ned till förkrigsvärdet av det anskaffade fartyget.»

Handelskammaren i Gävle anser, att nedsättning av köpeskilling eller försäkringsbelopp för fartyg kunde ske även genom beloppets insättande på spärrkonto i affärsbank.

Kommerskollegium anför:

»De säregna förhållanden, som äro utmärkande för sjöfartsnäringen, synas kollegium påkalla en särskild varsamhet vid fastställandet av reglerna för värdeminskningsavdragen för fartyg, så att icke sjöfarten försättes i ett ogynnsammare läge än övriga näringsgrenar och vidmakthållandet och utvecklingen av handelsflottans tonnage motverkas. Med hänsyn till erfarenheterna från världskriget rörande det starka slitage fartygen voro utsatta för och svårigheterna för rederiföretagen att vid krigets slut iståndsätta tonnaget synes ett tillmötesgående av de av redareföreningen framställda önskemålen rörande värdeminskningsavdragen vara väl motiverat.

Såväl redareföreningen som handelskammaren i Göteborg har framhållit, att uttrycket 'fartygets i beskattningshänseende gällande värde’ i 7 § mom. c) i författningsförslaget borde utbytas mot fartygets marknadsvärde vid tiden för krigsutbrottet. Enligt handelskammarens uppfattning borde krisskatten rimligtvis endast avse skillnaden mellan detta värde och det högre värde å fartyget, som krigstillståndet medfört. Det synes kollegium angeläget, att ifrågavarande bestämmelser givas sådan formulering och innebörd, att därav tydligt framgår, att före kriget verkställd fondering icke blir föremål för beskattning.

I anledning av vad redareföreningen anfört anser kollegium det skäligen böra kunna förutsättas, att den tid efter upphörande av nuvarande krigstillstånd, inom vilken förlorat eller försålt fartyg skall ersättas för erhållande av restitution av provisoriskt påförd krisskatt eller befrielse från sådan skatt, kommer att fastställas på sådant sätt, att överbelastning av varven eller andra olägenheter av alltför snäva bestämmelser undvikas.

Redareföreningen har ifrågasatt att skattebestämmelserna skulle givas sådan innebörd, att för sjöfartens vidkommande krisvinst skulle bliva fri från därå belöpande krisskatt örn och i den mån som vinsten i fråga användes till utökning av eller förbättring av det svenska tonnaget. Kollegium behjärtar till fullo vikten av att intet försummas som kan göras för att vidmakthålla och öka den svenska handelsflottan samt stärka dess ställning. Då det emellertid torde möta principiella hinder att tillgodose dylika önskemål genom skattelagstiftningen i vidare mån än att det i möjligaste mån tillses, att denna icke så uppbygges, att den direkt motverkar nu angivna syften, har kollegium icke ansett sig kunna i förevarande sammanhang förorda särskild åtgärd i den av redareföreningen föreslagna riktningen.

I avseende å det för provisorisk påföring av skatt vid försäljning eller förlust av fartyg föreslagna villkoret, att köpeskillingen resp. försäkringssumman eller del därav skall insättas i riksbanken ha vissa erinringar gjorts av redareföreningen och handelskammaren i Göteborg. Bestämmelsen i fråga synes ha föranletts därav, att det ofta rör sig örn mycket betydande belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

115 Någon motsvarande föreskrift har emellertid icke föreslagits för övriga fall av provisorisk skattepåföring, ehuru det även härvid torde kunna bli fråga örn avsevärda belopp. Med hänsyn härtill och då bestämmelsen kan komma att inverka oförmånligt på rederiföretagens, särskilt de mindre företagens, likviditet, vill kollegium ifrågasätta, huruvida icke nämnda villkor bör utgå eller för tillgodoseende av det avsedda syftet någon annan utväg utfinnes, som icke är förbunden med det angivna förslagets olägenheter.»

Fullmäktige i riksbanken hava efter särskild remiss avgivit yttrande i anledning av förslaget i vad detta avser medverkan från riksbanken. Fullmäktige yttra bland annat:

»Fullmäktige äro beredda att lämna den medverkan, som ifrågasattes i förslaget. Därvid förutsättes, att fullmäktige själva få rätt att bestämma, vad som skall anses som sedvanlig ränta. Örn, som fullmäktige vidare förutsätta, riksgäldskontoret skall betala denna ränta, komma fullmäktige att, innan räntan fastställes, samråda därom med fullmäktige i riksgäldskontoret.»

Slutligen har Sveriges varvsindustri förening, under framhållande, bland annat, av de svårigheter med vilka varvsindustrien för närvarande har att räkna och önskvärdheten att rederierna finge fritt förfoga över sina vinstmedel, uttalat följande önskemål:

»I första hand hemställes, att depositionsskyldighet i riksbanken icke föreskrives som förutsättning för befrielse från krigskonjunkturskatt.

Därest denna hemställan ej helt bifalles, föreslås, att linjerederierna utan att mista rätten till befrielse från krigskonjunkturskatt må behålla hittills utbetalade försäkringsbelopp för förlista fartyg liksom ock influtna försäljningsbelopp för äldre fartyg, under förutsättning att medlen användas för betalning av skuld på äldre fartygsbyggen eller å nya sådana.

Därjämte föreslås, att ej heller sådana medel, som framdeles inflyta genom förlisning och försäljning av fartyg, skola för vinnande av befrielse från krigskonjunkturskatt behöva insättas i riksbanken, utan att för dylik befrielse blott erfordras bevis för, att medlen använts för anskaffande av nytt fartyg.

Ett bifall till denna framställning skulle vara i hög grad ägnat att förbättra varvens ställning i förhållande till bankerna ävensom öka utsikterna för svenska varv att erhålla nybeställningar å fartygsbyggen.»

Enligt det remitterade förslaget skall ränta å provisoriskt påförd skatt utgå med 3 procent.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare anse en sådan räntesats icke motsvara skäliga villkor. Någon anledning att här tillämpa en räntesats som närmast har karaktär av straffränta torde ej förefinnas. Tvärtom torde samma principer böra följas som godtagits i fråga om beskattning av till lagerförnyelse avsedda medel. Handelskammaren i Göteborg föreslår, att ifrågavarande ränta göres rörlig och fastställes till 1 procent över riksbankens diskonto för tremånadersväxlar. Handelskammaren i Gävle anser samma procentsats som vid restitution av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt böra föreskrivas. Samma ståndpunkt intages av kommerskollegium.

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Beträffande frågan örn de taxeringsorgan eller de myndigheter, som böra besluta örn provisorisk skattepåföring och örn restitution i sådant fall, hänvisas till den redogörelse, som lämnas i samband med taxeringsförfarandet.

Departementschefen:

Den föreslagna provisoriska skattepåföringen utgör ett led i anordningarna till förhindrande av att fiktiva vinster träffas av krigskonjunkturskatt. Detta förfarande avser sådana fall, där det synts naturligt att den skattskyldige får för beskattningsåret komma i åtnjutande av avdrag som reellt få anses hänföra sig till detta år, men som bokföringsmässigt redovisas på ett följande år. Förslaget i detta avseende har allmänt tillstyrkts. Vissa anmärkningar hava dock framställts, medan å andra sidan vissa önskemål örn förfarandets utvidgning hava uttalats.

Beträffande första möjligheten till provisorisk skattepåföring, vilken avser att genom uppläggning av varuförnyelsefond få, där lagerminskning under beskattningsåret ägt rum, från detta års inkomst åtnjuta avdrag för nedskrivning å ersättningslager, som ännu ej inköpts, hava av vissa länsstyrelser uttalats farhågor för missbruk och kontrollsvårigheter. Jag har emellertid svårt att inse, att dessa farhågor böra tillerkännas särskilt stor betydelse. Syftet nied bestämmelserna är alt tillse, att den rörelseidkare, som förverkligar en från början tillkännagiven avsikt att använda vinsten för anskaffande av ersättningslager, kommer i åtnjutande av väsentligen samma förmån att nedskriva detta till det gamla lagrets värde, som han skulle haft, örn lagerersättningen ägt rum under beskattningsåret. Det förefaller mig, som örn risken för att den skattskyldige skulle komma i åtnjutande av någon mera avsevärd obehörig förmån i detta avseende ej skulle vara stor.

Den andra möjligheten av i den remitterade promemorian föreslagen provisorisk beskattning avser det fallet att i räkenskaperna gjort överprisavdrag beträffande tillgång för stadigvarande bruk som under beskattningsåret anskaffats ej kunnat i sin helhet medgivas. Örn det sedermera visar sig att sådant större avdrag än det medgivna skulle varit berättigat, ifall den kommande utvecklingen kunnat förutses, får avdraget åtnjutas i efterhand från det rätta årets inkomst. De anmärkningar, som i detta sammanhang framställts, avse mindre den sålunda föreslagna anordningen i och för sig än den omständigheten att den förutsätter en viss återhållsamhet i fråga örn omedelbart beviljande av överprisavdrag. Jag vill emellertid härom uttala, att enligt sakens natur vid ifrågavarande tillfälliga beskattning en viss försiktighet hos beskattningsmyndigheterna ovillkorligen måste vara på sin plats, och att det därför givetvis bör betraktas som en förmån för de skattskyldiga att erhålla säkerhet för att komma i åtnjutande av räkenskapernas hela överprisavdrag sedan detta visat sig sakligt befogat, låt vara i form av skatterestitution och ej i form av omedelbar skattefrihet.

Den tredje möjligheten av provisorisk skattepåföring enligt det remitterade förslaget avser det fall att rörelse tillhörigt fartyg försålts eller gått

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

förlorat och köpeskillingen eller försäkringssumman ej under beskattningsåret använts för nyanskaffning av fartyg, men insatts å särskilt konto hos riksbanken för framtida disposition för sådant ändamål. Detta fall har särskilt berörts i vissa yttranden, framför allt det av Sveriges redareförening avgivna. Föreningen har sammanfattat sina anmärkningar i tre huvudpunkter.

Den första av dessa är, att oklarhet råder inom vilken tid det nya fartyget skall anskaffas för att befrielse från skatt skall erhållas. Det synes mig ej möjligt att i detta avseende göra ett bestämt uttalande. Då varje möjlighet till bedömande saknas rörande efterkrigskonjunkturens utveckling, skulle, synes det, varje uttalande härom vara förhastat. Det ligger emellertid i sakens natur att, när viss anordning vidtagits för att tillgodose rederinäringen och det ur det allmännas synpunkt är ett positivt intresse att ersättningstonnage anskaffas för avgånget tonnage, slutavräkning ej kommer att företagas förrän vid sådan tidpunkt då läget hunnit stabilisera sig efter kriget. Möjligheten står också öppen att på en av redareföreningen antydd väg tillgodose rederinäringens intressen vid krisens avveckling, nämligen på det sätt att kontrakt om fartygsinköp beträffande rätt till avskrivning likställas med redan inköpta fartyg. Står sådan möjlighet öppen, torde tiden för avräkningsförfarandet kunna sättas tidigare.

Vidare betecknas det av redareföreningen såsom egendomligt att, samtidigt med att skatt påföres provisoriskt, viss del av köpeskillingen eller ersättningen skall insättas i riksbanken. För min del anser jag detta villkor vara på sin plats. Det är i och för sig ingen orimlig fordran att ett företag manifesterar sin avsikt att för det erhållna beloppet ersätta det avyttrade eller förlorade fartyget genom att avskilja, ej en fond i balansräkningen, utan själva de erhållna pengarna. För rederinäringen såsom sådan bör det vara en direkt fördel att ett villkor uppställes, som skapar trygghet för att medlen ej förfaras utan verkligen stå till förfogande för inköp av det ersättningstonnage, vars anskaffande innebär ett så betydelsefullt allmänt intresse. Den av redareföreningen särskilt åberopade norska lagstiftningen ställer liknande villkor för avskrivningsavdrag utöver de normala även vid den ordinarie beskattningen. Tidigare hava vid olika tillfällen framställts önskemål örn sådana villkor i skattelagstiftningen, som direkt uppmuntra till vidtagande av ur näringslivets allmänna synpunkter nyttiga åtgärder. I likviditetsavseende försättes ett företag genom insättning av medlen i riksbanken merendels knappast i sämre men ofta i bättre läge än örn företaget haft fartyget hvar, då det ju ej heller i sistnämnda fall haft tillgång till pengarna men behövt rörelsekapital till fartygets nyttjande.

Med hänsyn bland annat därtill att så lång tid förflutit från utgången av det beskattningsår, varom nu är fråga, finner jag emellertid viss uppmjukning av villkoret kunna medgivas, i det möjlighet bör hållas öppen för Kungl. Majit att i särskilda undantagsfall i stället för insättning i riksbanken föreskriva annan med dylik insättning väsentligen likvärdig disposition av tillgångar såsom villkor för den provisoriska skattepåföringen. För medgivande

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

av sådant undantag torde böra krävas synnerligen vägande skäl. Om möjligt bör riksbankens kontroll fordras även där undantagsbestämmelsen kommer i tillämpning. Slutligen vill jag i detta sammanhang framhålla att den omständigheten, att företaget använder det influtna beloppet till att gälda i fartyget intecknad skuld, ej bör försätta företaget i ett sämre läge än om beloppet insatts i riksbanken. Detta förhållande föranleder särskilda stadganden.

Redareföreningens tredje huvudanmärkning uttryckes så, att såsom underlag för krisvinstens beräkning givetvis bör räknas skillnaden mellan fartygets värde vid tiden för krigsutbrottet och det ersättningsbelopp som erhållits, och icke, såsom av lagtexten syntes framgå, fartygets återstående värde i beskattningsavseende vid försäljningen eller förlisningen. Motsvarande uttalande har gjorts av handelskammaren i Göteborg. Yttrandena i denna del måste emellertid bero på ett missförstånd. Stadgandet i fråga avser överhuvudtaget ej att angiva vad som skall beskattas utan att angiva den del av den beskattningsbara merinkomsten, å vilken skatt skall påföras endast provisoriskt. Genom begränsning till i den »beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet», göres det tydligt, att ingen ledning kan ur detta stadgande hämtas om vad som skall beskattas eller ej. Att vid krigsutbrottet befintlig dold reserv, som därefter framtagits, ej skall krigskonjunkturbeskattas, har utförligt berörts i samband med 4 §.

Jag har emellertid ansett mig kunna i viss mån tillmöteskomma ett annat från redarehåll framställt önskemål, nämligen att provisorisk skattepåföring skall kunna ske även i det fall då annan än avyttrings- eller försäkringsvinst beträffande försålt resp. förlorat fartyg insättes i riksbanken för framtida tonnageanskaffning. Detta innebär motsvarande tillämpning på ett speciellt område vid ifrågavarande beskattning av den för den ordinarie beskattningen gällande möjligheten att göra avsättning till konjunkturinvesteringsfond. En dylik bestämmelse bör kunna uppmuntra rederiföretagen att använda vinstmedel till framtida tonnageanskaffning. Bestämmelsen synes böra avfattas i huvudsaklig analogi med den som meddelas beträffande fartygsförsäljningsvinster. Provisorisk skatt bör följaktligen påföras, ej för det insatta beloppet i dess helhet, utan för viss del, vilken skäligen synes kunna bestämmas till hälften av detta. Vad i redareföreningens yttrande i övrigt ifrågasättes beträffande rätt till provisorisk skattepåföring synes närmast innebära yrkande örn dold subvention av krigskonjunkturskattemedel till fartygsbeståndets utökning och förbättring. Bestämmelser av sådan innebörd är jag emellertid ej beredd att förorda. Sammantagna torde emellertid de möjligheter, som erbjudas rederinäringen att i förevarande sammanhang sörja för framtiden, kunna betecknas som långt gående. Skillnaden mellan behandlingen av fartyg och behandlingen av varulager blir i verkligheten ganska obetydlig.

Den möjlighet till provisorisk skattepåföring, som avser utfallet försäkringsbelopp, gäller enligt det remitterade förslaget endast fartyg. Jag kan emellertid ej se något hinder att låta denna bestämmelse gälla även annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

tillgång för stadigvarande bruk, utan förordar sådan utvidgning. Däremot anser jag det icke lämpligt att utvidga denna rätt att avse även belopp som influtit vid försäljning av annan tillgång än fartyg, då därigenom mycket besvär skulle kunna framkallas utan motsvarande nytta.

Jag har förut i samband med spörsmålet örn värdering av varulager berört frågan örn behandlingen av kontrakt rörande framtida leveranser i fall då prisfall är att vänta. Den där av mig antydda möjligheten att erhålla nedsättning vid inkomstberäkningen medgiver emellertid ej för rörelseidkarna att alltid på förhand bedöma, om nedsättning skall komma att beviljas eller ej, bland annat på den grund att graden av prisfallsrisk kan bedömas olika. Den där avsedda möjligheten gäller för övrigt det fall, då sådan åtgärd vidtagits, vilken minskat den redovisade vinsten. Jag har därför ansett, att den angivna möjligheten bör kunna kompletteras genom en bestämmelse rörande rätt till provisorisk skattepåföring, därest vid beskattningsårets utgång avsättning av vinstmedel skett till en särskild prisfiuktuationsfond för mötande av framtida prisfall å tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelsen, vilken under beskattningsåret inköpts men icke levererats. Den provisoriska skattepåföringen torde böra avse det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn tillgången levererats under beskattningsåret och nedskrivning å densamma skett enligt i förordningen medgivna grunder. Restitution synes böra äga rum, då fonden använts för detta ändamål.

Såsom av det anförda framgår har jag funnit mig kunna väsentligen biträda det i den remitterade promemorian framlagda förslaget rörande provisorisk skattepåföring samt till och med ansett mig kunna föreslå viss- utvidgning av detsamma. Jag finner mig emellertid böra framhålla, att under överläggningarna i ämnet med de sakkunniga vissa andra möjligheter diskuterats, innebärande bland annat tillämpning även på varulager av regler av samma syftning som de för fartyg föreslagna. En modifikation av den provisoriska skattepåföringen i denna riktning kräver ytterligare överväganden. Frågan får upptagas till avgörande i samband med att skatteförslag utformas för ett följande budgetår.

Redaktionellt har en betydande omarbetning företagits av de i den remitterade promemorian framlagda bestämmelserna om provisorisk skattepåföring, i det de olika fallen ansetts böra behandlas i olika paragrafer. Med den utökning av bestämmelserna i ämnet, som blir en följd av de nya fallen av provisorisk skattepåföring, har den ändrade uppställningen synts särskilt påkallad.

Jag övergår nu till vissa detaljfrågor.

Några av föreskrifterna rörande provisorisk skattepåföring innefatta krav på att vissa åtgärder vidtagits i den skattskyldiges räkenskaper. Då fråga nu är örn bokslut för räkenskapsår, som för länge sedan gått till ända, synas särskilda föreskrifter böra meddelas, enligt vilka senare vidtagna åtgärder godkännas som örn de hade skett i räkenskaperna för beskattningsåret. Vidare synes, där insättning av medel i riksbanken kräves, sådant villkor böra anses fullgjort, där insättningen skett senast den 16 september 1940 eller, med

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

landskamrerarens medgivande, annan tidpunkt före taxeringens avslutande. Föreskrifter i dessa avseenden finnas intagna i 16 § i det överarbetade förslaget.

Det har i yttrandena framhållits, att förutsättningar för restitution kunna tänkas föreligga, innan taxeringen verkställes. Rörande detta fall hava föreskrifter i det överarbetade förslaget införts i 18 § 3 mom.

Vidare bör beaktas det fall, att fartyg hunnit inköpas redan innan beloppet enligt vad nyss sagts behöver vara insatt i riksbanken. För detta fall ifrågasättes särskild reglering i 18 § 2 mom. Även i detta fall blir 3 mom. tilllämpligt.

Den i det remitterade förslaget ifrågasatta räntefoten för restituerad krisskatt, 3 %>, torde lämpligen böra godtagas. Skäl synas visserligen kunna anföras för en växlande ränta, men både bestämmandet av och tillämpningen av en sådan möter svårigheter. Jag anser en fast räntesats vara att föredraga och finner ur dylik synpunkt den föreslagna procentsatsen lämpligt avvägd. Bestämmelser örn ränta föreslås i 19 §. I denna paragraf synes även böra stadgas skyldighet för skattskyldig, som erhållit uppskov med skattebetalningen, att erlägga ränta å det skattebelopp som slutligen skall gäldas. Utan sådan skyldighet skulle missbruk på grund av anordningen kunna befaras. Räntefoten synes böra utgå enligt sådana av Kungl. Majit fastställda grunder, att örn möjligt varken vinst eller förlust på grund av uppskovet uppstår för den skattskyldige.

I anvisningarna till ifrågavarande paragrafer i det överarbetade förslaget hava införts nya punkter (2 och 5) avseende de nytillkomna fallen av provisorisk skattepåföring. Därjämte hava i en anvisningspunkt 6 införts vissa belysande exempel. Dessa avse enligt sin ordalydelse förhållandena beträffande försäljning av fartyg men äro tillämpliga även beträffande försäkringsbelopp som influtit vid förlust av såväl fartyg som annan tillgång för stadigvarande bruk.

20 och 21 §§.

20 § innefattar en särskild bestämmelse rörande dödsbo, medan 21 § avser frågan örn beskattningsort. Bestämmelserna hava sin motsvarighet i 10 och 11 §§ i det remitterade förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat den meningen, att befrielse från erläggande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt syntes böra medföra befrielse även från krisskatt. De sociala skälen för befrielse hade beträffande krisskatten samma styrka som beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

I övrigt hava i yttrandena ej gjorts några särskilda uttalanden rörande dessa spörsmål.

Övervägande skäl synas mig' tala för det remitterade förslagets ståndpunkt att befrielse för dödsbo från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt bör bliva beroende på särskild prövning av prövningsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

121 I övrigt föranleda ifrågavarande spörsmål ej något annat uttalande från min sida än att 20 § anknytes till den innevarande år antagna lydelsen av 23 och 24 §§ statsskatteförordningen (förordningen den 15 mars 1940, se Sv. förf.-sami. nr 138).

22—32 §§.

I dessa paragrafer, som med vissa ändringar i dispositionen hava sin motsvarighet i 11—20 §§ i skatteberedningens förslag, upptagas bestämmelser om taxeringsförfarande och uppgiftsslcgldighet jämte därmed sammanhängande spörsmål.

Enligt det remitterade förslaget skall den vid den ordinarie beskattningen gällande instansordningen tillämpas även vid ifrågavarande taxering. Emellertid har enligt vad som framgår av motiveringen förutsatts den möjligheten, att lagstiftning i ämnet icke skulle föreligga förrän jämförelsevis sent, och för sådant fall föreslagits, att prövningsnämnd skulle bliva första instans. Den föreslagna instansordningen skulle gälla jämväl provisorisk skattepåföring ävensom restitution av provisoriskt påförd skatt. Frågor om sådan restitution skulle även kunna handläggas av särskild prövningsnämnd i den utsträckning Kungl. Majit föreskreve.

I motiveringen har framhållits, bland annat, att taxeringsförfarandet komme att bliva krävande för beskattningsmyndigheterna och att den nuvarande taxeringsapparaten icke vore tillräckligt utrustad för att utan förstärkning kunna verkställa den föreslagna taxeringen till krisskatt. Ehuru taxeringsnämnden enligt förslaget skulle bliva första instans, hade likväl förutsatts såsom ofrånkomligt att förlägga tyngdpunkten beträffande taxeringen till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet. Det vore alltså i första hand hos dessa myndigheter som förstärkningen behövdes. I sådant hänseende har därför föreslagits, att en särskild i bokföring sakkunnig för varje län och en för Stockholms stad skulle förordnas att vara konsulenter beträffande taxeringen till krisskatt. Därjämte skulle en sådan sakkunnig förordnas att biträda mellankommunala prövningsnämnden. Konsulenterna skulle förordnas av Kungl. Majit.

Tillika skulle av Kungl. Majit förordnas en särskild konsulent, vilken skulle följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheter med råd och upplysningar rörande ifrågavarande taxering. Denne konsulent skulle även vara föredragande i den särskilda nämnd, centrala krisskattenämnden, som jämlikt förslaget skulle inrättas. Denna nämnd, vars ordförande och ledamöter skulle förordnas av Kungl. Majit, skulle i den utsträckning, som Kungl. Majit föreskreve, efter framställning från landskamreraren eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krisskatt. Nämnden skulle också äga i anslutning till den föreslagna förordningens bestämmelser eller till av Kungl. Majit meddelade föreskrifter fastställa regler för tillämpning av förordningen.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

För 1940 års taxering har förslaget avsett, att uppgifter till ledning vid taxering skulle lämnas endast efter anmaning, varemot, för den händelse krisbeskattningen för ett kommande år fullt genomfördes, obligatorisk uppgiftsskyldighet i viss utsträckning förutsatts.

Motiveringen till förslaget i nu ifrågavarande delar återfinnes å sid. 14—- 16 samt sid. 44—48 i promemorian.

I ett flertal yttranden hava betänkligheter uttalats beträffande det tekniska genomförandet av den föreslagna taxeringen. Framförallt gäller detta förslaget att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen. För innevarande år kan med hänsyn till den långt framskridna tiden detta förslag uppenbarligen ej genomföras. Emellertid har frågan örn taxeringsnämndernas ställning betydelse för ett kommande års taxering till krigskonjunkturskatt — förslag till lagstiftning härom är under utarbetande — och frågan står i så intimt samband med de taxeringstekniska spörsmålen i övrigt, att det synes lämpligt att i detta sammanhang behandla även denna.

Ur de avgivna yttrandena må här återgivas följande.

Överståthållarämbetet uttalar stora betänkligheter mot förslaget att handläggningen av den ifrågavarande taxeringen skulle åvila de vanliga beskattningsnämnderna samt fortsätter:

»I första hand gäller detta den ifrågasatta taxeringen innevarande år. Skatteavdelningens nuvarande organisation är så ordnad, att deklarationer av den art, varom nu är fråga, behandlas av särskilda taxeringsnämnder. Dessa äro redan bestämda till sina områden och ledamöter äro utsedda. Arbetet inom dessa nämnder, som på förhand beräknats, är av sådan omfattning, att den ökning, som skulle föranledas av krisskatten, svårligen kan tilläggas utan men för det ordinarie taxeringsarbetet. Därtill kommer att flertalet deklarationer från rörelseidkare inkommer först i slutet av mars månad och bliva tillgängliga för nämnderna i början av april månad. De särskilda nämndernas arbeten koncentreras sålunda på en kort tid. Likaledes kan i år förväntas att anstånd utöver 31 mars måste lämnas i stor utsträckning på grund av, att rörelseidkarna genom personalens utkallning till försvarsberedskap icke hinna få sina bokslut färdiga. I viss mån får även tagas i betraktande, att taxeringskontorens personal, som även drabbas av utkallning, får tagas i anspråk för förberedande arbete vid inkomna ansökningar örn befrielse från eller nedsättning av värnskatt. Antalet dylika ansökningar utgör för Stockholms vidkommande inemot 8,000 stycken. Ämbetet finner sig sålunda bestämt böra avstyrka, att taxeringsnämnderna bliva första taxeringsinstans innevarande år. Ett följande år kan frågan ställa sig annorlunda. Likaväl som nu finnas särskilda nämnder för behandling av deklarationer från rörelseidkare m. fl. kan tänkas, att särskilda nämnder inrättas för behandling i sin helhet av deklarationer, som kunna giva anledning till taxering av krisskatt, varvid såväl den vanliga taxeringen som taxeringen av krisskatt skulle skötas av dessa nämnder. Desamma kunde få särskilt kunniga ordförande och kronoombud liksom även mera kvalificerade ledamöter. Måhända är en dylik anordning även tänkbar i länen.

Om sålunda innevarande år icke taxeringsnämnderna skulle handhava taxeringen av krisskatt, vilket även synes hava förutsetts i promemorian, skulle alltså denna taxering företagas av prövningsnämnden. Undersökning av materialet och förslag till jämförelsetal och merinkomst skulle ske inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

ämbetet före prövningsnämndens början. De skattskyldiga skulle underrättas. om förslagen och lämnas tillfälle inkomma med påminnelser till prövningsnämnden. Emellertid hyser även härvidlag ämbetet betänkligheter mot en utökning av prövningsnämndens arbeten på dylikt sätt. Det vill synas, som om en betydande underskattning skett av den arbetsbörda, som skulle bliva följden av ofrånkomliga bokgranskningar av de skattskyldigas räkenskaper för att kunna på nöjaktigt sätt bestämma krisskatten. Fråga är, örn detta låter sig inrymmas inom ramen för prövningsnämndens ordinarie arbete. Härtill kommer emellertid en omständighet, som måhända icke beaktats. Enligt förslaget skulle Kungl. Majit utse en särskild central krisskattenämnd med uppgift att avgiva yttrande i ärenden rörande taxering till krisskatt. Det torde kunna förväntas, att den mera bärande utredningen från de skattskyldiga inkommer först till prövningsnämnden såväl beträffande varulagervärderingar som avskrivningar med en mångfald av olika principståndtaganden. Givetvis måste viss utredning företagas inom prövningsnämnden, innan ett eventuellt yttrande begäres från den centrala nämnden. Den knappa tid prövningsnämnden har till sitt förfogande låter befara, att detta yttrande ej kan komma nämnden tillhanda i sådan tid att densamma sedan hinner med att slutföra ärendet. Även örn det gäller principuttalanden kan tänkas, att den centrala nämnden icke vill eller kan giva ett sådant utan tillgång till handlingarna eller yttrande från den skattskyldige, vilket givetvis vållar tidsutdräkt.

Med det ovan sagda har ämbetet velat framhålla, att taxeringar, som beröra krisskatt, lämpligen böra i sin helhet handhavas av särskilda nämnder. De motiv, som i promemorian anförts för, att de vanliga beskattningsnämnderna, understödda av särskild sakkunskap, skulle vara bäst lämpade för uppgiften, synas ej alltför vägande. Krisskatten är dock en säregen företeelse, som fordrar undersökningar och omdömen vitt skilda från den ordinarie beskattningen.

Konsulentens arbete skulle ligga huvudsakligen på det bokföringstekniska området. I de fall, då mera betydande krisvinster äro afl förvänta, torde rätt omfattande bokföring föreligga, som särskilt om lagervärderingar och inventarieavskrivningar skola granskas med därav följande omräkningar, torde fordra ingripande från konsulenten själv. Man kan befara, att hans lid icke räcker till i dylika fall, då taxeringsnämndernas ordförande även hava att vända sig till honom för erhållande av hjälp och råd. Möjlighet bör alltså beredas att förordna flera konsulenter.»

Länsstyrelsen i Stockholms län anser förslaget ur taxeringsteknisk synpunkt överstiga beskattningsnämndernas kapacitet och yttrar vidare bland annat:

»Den sakkunskap, som föreslagits till deras biträde, är otillräcklig. Inom Stockholms län torde finnas cirka 12,000 rörelseidkare; att en konsulent skulle kunna biträda i erforderlig utsträckning vid behandlingen av dessas uppgifter är otänkbart. Länsstyrelsen avråder bestämt från att ålägga beskattningsnämndema uppgifter, som överstiga deras förmåga. Att föreskriva ett detaljerat förfarande, som icke kan genomföras, måste medföra, att taxeringen, alla föreskrifter till trots, blir ganska summarisk.

Det arbete, som måste åläggas en krisskattekonsulent, förutsätter ingående kännedom örn såväl bokföring som taxering. Uppfattningen att kännedom skulle erfordras endast om bokföring kan länsstyrelsen icke dela; det torde vara tillräckligt att peka på det sammanhang med skatteväsendets ofta svårbedömda avskrivningsregler, som ifrågavarande utredningsarbete kommer att få.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Enligt länsstyrelsens mening ligger det närmast till hands att sammanföra konsulentuppdraget med de uppdrag såsom taxeringsrevisor eller taxeringsassistent, som numera torde hava tilldelats bokföringssakkunniga personer vid de flesta länsstyrelser. Det synes vara tillrådligt att för krisbeskattningen utnyttja den kännedom om de skattskyldiga inom varje län, som dessa bokföringssakkunniga samlat. Verkställes en bokföringsgranskning, synes naturligt att densamma kommer att utnyttjas såväl för den ordinarie taxeringen som för krisbeskattningen.

Själva arbetet med merinkomsternas beräkning torde böra utföras med anlitande av den i taxeringsvärv skolade personalen inom länsstyrelsen. Länsstyrelsen håller för troligt, att en taxeringsrevisor, örn han till sitt förfogande erhåller tillräckligt antal kompetenta tillfälliga biträden samt skrivhjälp, skall kunna tilldelas de uppdrag, som avsetts för en konsulent enligt förslaget. Ordnas arbetet på dylikt sätt, torde den för statsverket minst kostsamma utvägen anlitas, även om något förhöjda arvoden måste utgå til! taxeringsrevisorerna samt övertidsersättning beräknas för länsstyrelsepersonal, som anlitas för arbetet.

Resultatet av de förberedande arbetena skulle sedan föreläggas vederbörande beskattningsnämnd, som skulle hava att taga ståndpunkt till taxeringsfrågorna.

Att innevarande år kunna medhinna arbetet i så god tid, att taxeringsnämnderna få verkställa taxeringen, är uteslutet. Detta måste således ankomma på prövningsnämnden eller helst en delegation av denna nämnd. I god tid före prövningsnämndens sammanträde böra de skattskyldiga underrättas örn det taxeringsförslag, som upprättats inom länsstyrelsen, och sålunda beredas tillfälle avgiva erinringar mot detsamma.»

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att det föreslagna arrangemanget med förordnande av konsulenter torde vara synnerligen av behovet påkallat för att nå ett tillförlitligt resultat samt fortsätter:

»Då promemorieförfattaren emellertid säger, att berörda konsulenter icke torde behöva besitta någon större förhandskompetens rörande taxeringsfrågor utan endast äga bokföringsteknisk utbildning, måste länsstyrelsen såsom sin bestämda mening uttala, att en konsulent, som icke är väl förfaren i allmänt taxeringsarbete, icke torde kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra, vad som av honom måste krävas vid nu berörda taxeringsarbete. I detta sammanhang har promemorieförfattaren jämväl uttalat, att man lämpligen för den ifrågavarande uppgiften torde kunna anställa personer, som hittills plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, och att det sedan skulle få ankomma på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa. Med anledning härav anser länsstyrelsen sig böra understryka att, örn promemorieförfattaren härmed avsett att de vid länsstyrelserna anställda taxeringsrevisorerna skulle förordnas till konsulenter, det i många fall torde vara helt uteslutet att kunna anskaffa kompetenta ersättare för desamma, vilket förhållande skulle i sin tur komma att högst menligt inverka på resultatet av de ordinarie inkomsttaxeringarna.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar bland annat:

»Enligt den föreliggande utformningen av förslaget har man genom särskilda anordningar sökt sörja för, att den förra krigskonjunkturbeskattningens orättvisor icke skola upprepas. Dessa anordningar förutsätta emellertid en apparat, vars handhavande lagts på den nuvarande taxeringsorganisationen och som densamma enligt länsstyrelsens mening, icke förmår bemästra. Särskilt vill länsstyrelsen avråda från att vid en eventuell kris-

Kungl. Majlis proposition nr 2.

skattetaxering innevarande år inkoppla taxeringsnämnderna som första instans. Dessa nämnder bliva härförutan hårdare belastade än någonsin förut genom de särskilda svårigheter, behandlingen av till militärtjänstgöring inkallades taxering bereder och genom utredningar i talrika ärenden örn befrielse från värnskatt, varjämte många ordförande och ledamöter genom dem pålagda kristidsuppgifter fått sin för taxeringsarbetet disponibla tid ytterligare inskränkt. Att under sådana omständigheter ålägga dem ytterligare taxeringsarbete, och därtill av krävande och i viss mån främmande art är enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning icke tillrådligt. Förslagsställaren ifrågasätter också (sid. 50) på andra grunder att låta prövningsnämnden bliva första taxeringsinstans år 1940. Om taxeringsapparaten i övrigt i huvudsak skall anordnas enligt förslaget, anser länsstyrelsen sistberörda utväg vara den enda framkomliga, detta jämväl i fortsättningen. Det förberedande arbetet kunde i så fall tänkas lagt på landskontoren. En dylik anordning komme givetvis att inkräkta på det ordinarie arbetet för prövningsnämnden och är följaktligen i och för sig mindre önskvärd — även ur fiskalisk synpunkt — men torde dock vara genomförbar, örn för uppgiften kvalificerad personal ställes till landskontorens förfogande. Det måste dock påpekas att sådan arbetskraft för närvarande i allmänhet icke finnes tillgänglig i landsorten.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar, att taxeringsnämnderna redan vore starkt belastade och att det framför allt i nuvarande läge vore synnerligen betänkligt att pålägga dem nya uppgifter, som skulle väsentligt inkräkta på det arbete, som nu ålåge dem. Länsstyrelsen anför vidare:

»Enligt länsstyrelsens uppfattning bör därför den taxering, varom här är fråga, icke verkställas av taxeringsnämnderna. Då det får anses vara uteslutet att för krigsvinstbeskattningen inrätta en helt fristående organisation, synas prövningsnämnderna närmast böra komma ifråga för handläggning av ifrågavarande ärenden i första instans. Därest emellertid dessa jämväl komme att handhava denna beskattning, skulle det icke kunna undvikas, att det granskningsarbete, som plägar utföras å landskontoren beträffande den årliga inkomsttaxeringen, måste eftersättas. Det bleve även nödvändigt att vidtaga ändring i prövningsnämndernas sammansättning, så att sakkunskap på affärslivets område bleve i desamma företrädd i större utsträckning än vad nu är fallet.

Länsstyrelsen anser därför, att en för varje län gemensam särskild nämnd bör hava att i första hand fatta beslut örn taxering till den skatt, förslaget avser, liksom vid krigskonjunkturbeskattningen under världskriget. Förslag till taxering bör i likhet med vad som då skedde upprättas av länsstyrelserna, varvid de i promemorian omnämnda konsulenterna böra biträda.»

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför bland annat:

»Taxeringsnämnderna kunde t. ex. hava att medverka på sådant sätt, att de uppgöra en förteckning av rörelseidkare m. fl., som kunna ifrågakomma att taxeras till krisskatt, och att avsluta dessas taxeringar inom viss tid ■—■ så tidigt som möjligt — ävensom att i särskild ordning redovisa dessa taxeringar och därtill hörande handlingar till landskontoret. Där kunde med biträde av konsulent materialet bearbetas, för att överlämnas till särskild krisskattenämnd, med bättre sammansättning och förutsättningar i övrigt för genomförande av taxeringen till krisskatt än taxeringsnämnderna.

Särskild krisskattenämnd med lämplig sammansättning synes i och för sig vara att föredraga framför taxeringsnämnderna.

Därest undersökningsmaterialet kunde befaras bliva alltför stort för en nämnd, kunde man måhända tänka sig flera krisskattenämnder för länet.»

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att krisskattetaxeringen icke endast skulle föranleda en stark merbelastning av den nu förefintliga taxeringsorganisationen till förfång för den ordinarie inkomsttaxeringen utan dessutom skulle enligt förslaget nödvändiggöra inrättandet av nya och dyrbara taxeringsorgan. Länsstyrelsen anför vidare bland annat:

»Då i promemorian vid behandlingen av de rent statsfinansiella synpunkterna på krisskatten anmärkes, att de föreslagna konsulenterna skulle kunna lämna en värdefull hjälp vid den ordinarie inkomsttaxeringen, torde detta få uppfattas såsom ett indirekt erkännande, att konsulenternas befattning med krisskattetaxeringen troligen icke skulle komma att 'betala sig’. Den i promemorian uttryckta förhoppningen, att den merutgift utöver influten krisskatt, som konsulenternas verksamhet skulle medföra, skulle kunna täckas genom en tack vare deras medverkan mera effektiv inkomsttaxering, torde dock grunda sig på en felsyn. De spörsmål, som konsulenten huvudsakligen komme att taga befattning med, skulle väl i allmänhet ligga på områden, där krisbeskattningen avviker från inkomstbeskattningen, sålunda, bland annat, frågor rörande lagervärdering, värdeminskningsavdrag, 'onormala’ avdrag m. m. vid krisbeskattningen, vilka icke påverka den ordinarie inkomstbeskattningen. Örn konsulenten verkligen skall kunna nå något resultat på detta område, lärer han icke kunna ägna mycken tid åt frågor, som äro gemensamma för de båda beskattningsformerna.»

Länsstyrelsen i Blekinge lån anser, att taxeringen i första instans borde handläggas av en särskild nämnd, sidoordnad med taxeringsnämnden, samt anför vidare:

»En annan omständighet, som tilldragit sig länsstyrelsens uppmärksamhet, är frågan örn den konsulent, som har till uppgift att följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheter med råd och upplysningar rörande krisskatt, så ock vara föredragande hos den nämnd, som omförmäles i 17 §. Så fort denna centrala krisskattenämnd träder i verksamhet, förefaller det som örn denna 'överkonsulent’ skulle vara tämligen överflödig. Centrala krisskattenämnden är ju också avsedd för att nämnden, i anslutning till krisskatteförordningens bestämmelser eller till de föreskrifter, som må meddelas av Kungl. Maj:t, skall fastställa regler för tillämpning av krisskatteförordningen. Tänker man sig in i gången av hela förfarandet, så skall först Kungl. Maj:t utfärda bestämmelser, naturligtvis efter grundlig förberedelse inom finansdepartementet, sedan skall konsulenten föredraga ärendet i den centrala nämnden och till sist skall nämnden fatta beslut. Därtill kommer att länsstyrelsen icke kan förstå, huru denna konsulent skall kunna följa taxeringsnämndernas verksamhet utan vidsträckta resor i hela landet, och vad detta innebär, kan var och en lätt inse.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår, att innevarande års taxering anförtros åt prövningsnämnderna, då det vore praktiskt taget omöjligt för taxeringsnämnderna att kunna omhändertaga även denna taxering. Länsstyrelsen yttrar vidare:

»För kommande års taxeringar torde frågan örn instansordning kunna komma i nytt läge, enär då åsyftas, att jämväl inkomster av jordbruksfastig het och annan fastighet skall kunna drabbas av krisskatt. Den särskilda kännedom i fråga örn dessa förvärvskällor, som är företrädd i taxeringsnämnderna, torde kunna motivera, att taxeringen verkställes av taxerings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

nämnden. Trots detta anser länsstyrelsen skäl tala för att taxeringsnämnderna icke som första instans påföra krisskatt. De mycket invecklade frågor, som här föreligga, och som ofta måste avgöras efter skälighetsgrunder, skulle hos de olika taxeringsnämnderna lätt kunna få en behandling, som med hänsyn till den likformighet i taxeringen, som eftersträvas, icke är önskvärd. Även om taxeringsnämnderna få till sitt förfogande sakkunnig bokföringshjälp, är det givet, att länets 155 taxeringsnämnder endast i ringa utsträckning kunna erhålla dennes biträde, och nämnderna bliva därför i huvudsak hänvisade till att själva lösa taxeringssvårigheterna. De felaktigheter eller ojämnheter vid tillämpning av förevarande rättsregler, som härigenom kunna uppkomma, kunna sedermera icke tillfredsställande rättas av prövningsnämnden.

Det synes böra övervägas, om krisskatten bör anförtros åt ordinarie prövningsnämnd eller åt en utökad särskild prövningsnämnd med av länsstyrelsen förordnade ledamöter, vilka företräda sakkunskap på de olika områden, som beröras av krisskatten. Med hänsyn till önskvärdheten av att så lång Lid som möjligt får disponeras för arbetet med krisskatten är en särskild prövningsnämnd med förslagsvis 8 ledamöter att föredraga. Då uppbörden av krisskatt enligt länsstyrelsens förslag skulle förrättas å särskild uppbördsstämma, kan sammanträde med särskilda nämnden hållas även sedan den ordinarie länsprövningsnämnden avslutat sina sammanträden.

För innevarande år åsyftas icke allmän uppgiftsskyldighet utan endast att vederbörande skattskyldig efter anmaning skall lämna erforderliga uppgifter å särskild deklarationsblankett. Den utredning, som härefter verkställes å landskontoret, bör utmynna i ett preliminärt förslag till taxering, som utsändes till den skattskyldige för den erinran, som kan finnas påkallad. Det synes nämligen nödvändigt, att den skattskyldige får tillfälle att mot den presumtion för kristidsvinst, som kommer att ligga till grund för nyssnämnda uträkning, göra gällande de skäl, vartill han enligt anvisningarna till 3 § punkt 5 är berättigad.

Beträffande de föreslagna konsulenterna vill länsstyrelsen framhålla, att de nuvarande taxeringsrevisorerna torde med sin kännedom om länet vara bättre skickade att lämna erforderlig hjälp. För denna lagstiftning liksom för det vanliga taxeringsarbetet böra dessa i första hand komma till användning, vilket även från den synpunkten att bokföringsgranskningar och andra åtgöranden har betydelse för båda taxeringarna, är naturligt. Det är däremot nödvändigt att ytterligare bokföringskunnig hjälp ställes till länsstyrelsens förfogande, vilket lämpligen bör ske genom anställande av särskilda taxeringsassistenter, som under nuvarande ledning i första hand inrikta sig på arbetet med krisskatten. Vid förnyade förordnanden för nuvarande taxeringsrevisorer bör arvodet bestämmas med hänsyn tagen till det ökade arbete, som genom denna lagstiftning kommer att åläggas dem.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att taxeringen bör överlåtas åt särskilda nämnder, vilka gåves en för ändamålet lämpad sammansättning. Taxeringsdistrikten kunde i detta avseende givetvis vara färre och större än vid den vanliga inkomsttaxeringen.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller vikten av att konsulenter anställas och att dessa äro sakkunniga även på det skattetekniska området samt fortsätter:

»Åtminstone i de län, som icke ha bokföringssakkunnigt taxeringsbiträde anställt året om, torde frågan enklast lösas på det sätt, att de få dylikt biträde anställt hela året samt att denne då jämväl tjänstgör som konsu-

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lent rörande taxering till krisskatt. Sådant är förhållandet i Kronobergs och Hallands län, vilka alltsedan den 1 mars 1936 enligt Kungl. Maj:ts medgivande haft ett gemensamt bokföringssakkunnigt taxeringsbiträde anställt med tjänstgöring omkring hälften av tiden i vartdera länet.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar bland annat:

»Detaljbestämmelserna örn skattskyldighetens beräkning erbjuda redan med den ifrågasatta deklarationsblankettens ifyllande väsentliga svårigheter för den skattskyldige. Det torde icke kunna påräknas att gemene man i rörelseidkareställning kan avgiva sådan deklaration utan att känna sig tvingad anlita biträdeshjälp för ändamålet. Den kostnad han därför får vidkännas blir icke rimlig i de fall, där inkomsterna äro låga och materiell grund för krisskatt icke finnes. Då har deklaranten ett befogat anspråk på att få lämna en mera lättfattbar deklaration än å den föreslagna blanketten. Fråga är örn icke ett förenklat formulär kunde vara tillräckligt för de allmännast förekommande fallen av rörelse — exempelvis vid högst 20,000 kronors taxering till statsskatt enligt årets inkomstdeklaration.»

Den nuvarande taxeringsorganisationen är enligt länsstyrelsens mening icke i stånd att — åtminstone under den för ordinarie uppgifter utmätta tiden — svara för det merarbete, som förslaget åsyftar. Länsstyrelsen fortsätter:

»Länsstyrelsen tänker sig möjligheten av en begränsning av krisskattefallen, så att statsskattetaxeringar understigande 20,000 kronor i regel uteslutas från undersökning vid årets taxering. Dessa sålunda uteslutna motsvara då de fall, för vilka länsstyrelsen, enligt ovan, ansett det vara nödvändigt att framdeles införa en förenklad deklarationsblankett och mera schablonmässiga taxeringsgrunder, bättre svarande mot behovet än vad som för de mera kvalificerade taxeringarna kan vara motiverat. Taxeringsnämnderna torde samtidigt — för att deras medverkan vid taxeringen till krisskatt skall få någon betydelse — böra få utsträckt tid på sig, förslagsvis till juni månads utgång. Prövningsnämndens arbete med krisskatten lärer på samma sätt böra utsträckas till november månads utgång.

Då huvudsakliga svårigheterna vid taxeringen till krisskatt enligt förslaget komma att ligga i ställningstagande till frågor, som tarva fri prövning, torde det icke kunna förväntas annat än att prövningsnämnd och där närmast landskamrer ar en kommer att få känna ansvaret för avgörandena, vilka ställa allt större krav å vederbörandes omdöme och förmåga i mån som saken är av större ekonomisk vikt. Säkerligen kommer den centrala krisskattenämnden även att få uppgifter av stor betydelse för någorlunda enhetlig tillämpning av krisskattegrunderna. Nyheten med konsulenter för taxeringen i länen och vid den centrala nämnden får ej till sin betydelse överdrivas. I de fall, där taxeringsrevisor i länet blir konsulent, har han sin uppgift given utan komplikationer. Men det är av största vikt att självständigt inflytande å taxeringens gång icke beredes någon, som icke genom tidigare verksamhet skolats med en god taxeringsmans insikter och omdömesförmåga. Att sakkunskap ifråga örn bokföring även erfordras är ju lika klart som att sådan förmåga icke enbart för sig bör som merit till dylikt uppdrag överskattas.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län avstyrker, att taxeringsnämnderna innevarande år åläggas utföra ett nytt bestyr av så krävande beskaffenhet och oberäknelig omfattning som en taxering på grundval av förslaget.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, att ett »matematiskt» förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

till formell taxering för merinkomst med ledning av jämförelsetalet borde upprättas å landskontoret för att tillställas taxeringsnämndsordförandena, som sedermera hade att verkställa taxeringen. Vidare framhåller länsstyrelsen den bristande tillgången på bokföringssakkunniga. Tillräckligt kvalificerad arbetskraft stöde ej ens till buds för den årliga taxeringen, varför sakkunniggranskningen för krisskattens bestämmande i stor utsträckning endast syntes bliva ett fromt önskemål.

Länsstyrelsen i Värmlands län förklarar sig hysa allvarliga farhågor för att taxeringsnämnderna lcomme att ställas inför uppgifter, som de knappast kunde bemästra, och ifrågasätter om det icke vore lämpligt, att 1940 års prövningsnämnder bleve den första instansen, samt fortsätter:

»Visserligen skulle härigenom prövningsnämndens arbete bliva så omfattande att med all säkerhet stora svårigheter torde uppkomma att medhinna arbetet inom tid, som står prövningsnämnden till buds, men å andra sidan skulle det medföra en obestridlig förmån att få arbetet i sin helhet i första hand koncentrerat till en enda myndighet. För genomförande av en sådan organisation synes givetvis särskilda föreskrifter vara av nöden. Möjligen skulle det visa sig ändamålsenligt att anförtro behandlingen av ärenden rörande krisskatt åt en särskild, för ändamålet inom prövningsnämnden utsedd avdelning.

De i lagförslaget omnämnda konsulenterna komma för visso att få en mycket betungande och grannlaga uppgift. Med hänsyn till att konsulentens granskningsarbete i stor utsträckning även torde komma att lia betydelse för den vanliga taxeringen, synes det vara lämpligt att härvidlag bygga på den nuvarande organisationen av bokföringssakkunniga vid länsstyrelserna. I allmänhet torde de bokföringssakkunniga genom redan vunna erfarenheter av de skattskyldiga inom länet ha förvärvat insikter och kännedom örn de olika företagens vinstmöjligheter och deras ekonomiska ställning. De vid länsstyrelserna anställda bokföringssakkunniga synas sålunda vara de mest lämpade till ifrågavarande syssla.»

Länsstyrelsen i örebro län yttrar, att de nuvarande taxerings- och prövningsnämnderna icke uppbyggts för uppgifter av ifrågavarande slag samt att en betydande personalökning måste erfordras för landskontorets del, varjämte anföres bland annat:

»Även en inom varje län tillsatt krisskattenämnd får antagas bliva ställd inför svåra problem, då frågan om krigsvinst föreligger eller icke oftast måste prövas ur synpunkten av vitt skilda förhållanden. En nödig likformighet i beskattningen av krisvinster lärer bäst kunna åstadkommas genom en för hela landet gemensam organisation i nära överensstämmelse med mellankommunala prövningsnämnden eller den föreslagna centrala krisskattenämndcn men med flera ledamöter och så sammansatt, att den kunde arbeta på avdelningar med vissa närbesläktade rörelsegrenar sammanförda för varje avdelning. Förslag till uppskattad merinkomst skulle då upprättas av landskontoret med biträde av bokföringskonsulenten och förslaget tillhandahållas den centrala prövningsnämnden, som bestämmer taxerade merinkomsten efter vissa för varje rörelsegren bestämda normer. Väl skulle ett dylikt sammanförande av krisbeskattningen till en gemensam nämnd för hela landet bliva clt vidlyftigt företag, men betydande fördelar vore otvivelaktigt att vinna genom ett sådant sammanförande dels genom besparing av arbetskraft, dels ock genom den likformighet i beskattningen, som därigenom skulle uppstå.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Nämndens arbete konime väl huvudsakligen att bestå i fastställande av de procentsatser för olika rörelsegrenar, varpå skatten skulle beräknas, under det taxerade merinkomsten kunde uträknas av hos nämnden anställd kanslipersonal.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län förmenar, att taxeringen bör läggas på prövningsnämnden såsom första instans, och anför:

»Arbetet med krisskattetaxeringen i prövningsnämnden bör taga sin början så snart deklarationsmaterialet inkommit från taxeringsnämnderna och fortgå jämsides med arbetet med inkomsttaxeringarna.

Lämpligt torde kanske vara, såväl ur arbets- som kostnadssynpunkt, att krisskattetaxeringen utföres av en delegation av prövningsnämnden med det lägsta medlemsantal, åtta personer, som fastställts för prövningsnämnd.

Att, såsom föreslagits, konsulenter anställas anser länsstyrelsen ofrånkomligt. Dessa böra naturligen besitta god kompetens på det bokföringstekniska området men böra även, enligt länsstyrelsens förmenande, vara nöjaktigt insatta i skattetekniska frågor. Under andra förhållanden kan i varje fall deras arbete icke bliva till avsedd nytta för inkomsttaxeringen.

Det uttalas i promemorian, att det i vissa fall måhända kan visa sig lämpligt att för ifrågavarande uppgift anställa de personer, som hittills plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, i vilka fall det finge ankomma på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa.

Med sin ovan uttalade inställning, att konsulenter icke kunna undvaras vid krisskattetaxeringen, vill länsstyrelsen icke bestämt avråda från, att den anställde bokföringssakkunnige engageras såsom konsulent vid krisskattetaxeringen. Dock bör, enligt länsstyrelsens mening, ett sådant arrangement icke tillgripas utan tvingande skäl och ej heller utan att vederbörande landskamrerare beredes tillfälle yttra sig i saken. Det lärer nämligen icke alltid komma att visa sig så lätt att få kvalificerad ersättare för den bokföringssakkunnige, och ett vakansläggande av dylik befattning bör icke utan tvingande skäl förekomma. I län, där bokföringssakkunniga finnas anställda och dessa icke tilläventyrs göras till konsulenter vid krisskattetaxeringen, bör naturligen, såsom även antydes i motiveringen till förslaget, i förekommande fall samarbete mellan de båda befattningshavarna äga rum.

Den i motiveringen uttalade avsikten, att det skall ankomma på den centrala krisskattenämnden att söka åstadkomma så vitt möjligt enhetliga normer för värdering av varulager och rörande avskrivningar för överpris och merkostnad är tvivelsutan god.

Fråga är likväl, örn schabloner här kunna giva så mycket, då, såsom även framhålles i promemorian, hithörande frågor äro i hög grad beroende av fritt bedömande.»

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar:

»Såsom i förslaget förutsatts, torde en följd av krisskatten bliva, att beskattningsnämnderna måste tillföras särskild sakkunskap genom förordnande av konsulenter. Detta synes lämpligen kunna ske allenast genom påbyggnad av nuvarande taxeringsorganisation genom anställande av biträden åt förefintliga bokföringssakkunniga. Så intimt förenade beskattningsformerna äro, kommer konsulenternas arbete att avse icke blott bokföringstekniska frågor utan jämväl spörsmål av skatteteknisk karaktär.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar bland annat:

»Kunna statsmakterna icke vid en jämförelsevis tidig tidpunkt besluta örn beskattningen ifråga, synes krisbeskattningen av 1939 års inkomster

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

lämpligen böra uppdragas åt särskilda för ändamålet tillsatta taxeringsorgan. I detta sammanhang bör framhållas, att länsstyrelsen visserligen hoppas, att de ordinarie taxeringsorganen med biträde av de föreslagna konsulenterna m. m. skola kunna bemästra de med krisbeskattningen förbundna svårigheterna, men att länsstyrelsen likväl icke är fullt övertygad om, att ett tillfredsställande taxeringsresultat överallt skall ernås.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:

»En strikt tillämpning av förordningen med dess invecklade och synnerligen svårtillämpade skatteregler är åtminstone i Västernorrlands län icke möjlig med de arbetskrafter, som stå till buds, eller ens med den utökning av desamma, som i förslaget förutsattes. Det synes länsstyrelsen nödvändigt för att icke den ordinarie taxeringen skall bliva eftersatt, att antingen ytterligare kvalificerad arbetskraft ställes till förfogande, vilket för närvarande torde möta stora svårigheter, eller ock att beskattningsreglerna förenklas så, att taxeringsnämndernas behov av kvalificerad hjälp begränsas.»

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att de uppgifter som Lomme att åligga beskattningsnämnderna bleve i hög grad krävande, men att, om såsom föreslagits erforderlig sakkunskap ställdes till deras förfogande, taxeringen torde kunna av dem verkställas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke taxeringen år 1940 skulle kunna verkställas av prövningsnämnden såsom första instans med hänsyn till att antalet skattskyldiga detta år kan väntas icke bliva så stort.

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar:

»Då taxeringsnämnderna redan äro starkt belastade med den vanliga inkomsttaxeringen och de nu föreslagna beskattningsbes tämmelserna äro av invecklad beskaffenhet, komma nämnderna att ofta ställas inför uppgifter, som överskrida deras kapacitet och kompetens. Visserligen innehåller föreliggande författningsförslag bestämmelse om att erforderlig sakkunskap kan ställas till förfogande för bedömande av mera komplicerade fall, men det torde likväl ej kunna undvikas, att taxeringsarbetet med hänsyn till de nya uppgifterna blir alltför krävande för dessa nämnder.

Den i förevarande P. M. uttalade uppfattningen att de konsulenter, som skola anställas för att bland annat biträda beskattningsnämnderna med taxeringen till krisskatt, icke behöva någon större förhandskompetens rörande taxeringsfrågor kan länsstyrelsen ej dela. Tvärt om synes det länsstyrelsen synnerligen angeläget att nämnda konsulenter besitta — förutom skicklighet på det bokföringstekniska området ■— så god insikt i de allmänna taxeringsbestämmelserna att de kunna giva taxeringsmyndigheterna all den hjälp uti ifrågavarande avseende, varav dessa äro i behov och som lämpligen kan av konsulenterna lämnas. Beskattningsresultaten komma nämligen till stor del att bero på konsulenternas kvalifikationer och deras insats i taxeringsarbetet.»

T axeling snämndsordfbrändenäs riksförbund uttalar, att taxeringsförfarandet enligt den föreslagna metoden skulle komma att så hårt tynga de redan belastade taxeringsnämnderna, att dessa åtminstone i vanliga fall icke kunde väntas medhinna en tillräckligt omsorgsfull och samvetsgrann taxering. Förbundet ifrågasätter, om icke särskilda valda nämnder borde utses lör något större områden än de nuvarande taxeringsdistrikten. Nämnder-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

na skulle då jämväl kunna få en för denna uppgift lämpligare sammansättning än de för allmän taxering utsedda nämnderna kunde förutsättas besitta.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare uttala i anslutning till förslaget örn förordnande av konsulenter och tillsättande av en central skattenämnd:

»Med den ordning, som ifrågasatts, lär det för rättstillämpningen grundläggande granskningsarbetet till väsentlig del komma att åvila dels konsulenterna dels prövningsnämnderna. Av synnerlig vikt torde därför vara att nämnderna genom sin sammansättning äga förtrogenhet med de speciella näringsproblem, som krisbeskattningen aktualiserar. I sådant syfte synes förtjäna övervägas att vid handläggning av ärenden rörande taxering till krisskatt med nämnderna adjungera av länsstyrelsen utsedda representanter för näringslivet. Ur samma synpunkt få handelskamrarna förorda, att de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i krisskattenämnden, vilka skola representera näringslivet, till antalet fixeras samt att förslagsrätt härutinnan tilldelas vissa namngivna riksorganisationer.»

Handelskammaren i Göteborg anser, att besvärsrätt över centrala skattenämndens beslut bör stadgas i betraktande av de synnerligen varierande och komplicerade förhållanden som råda exempelvis med avseende å lagervärderingen och avskrivningar för överpris och merkostnad.

Handelskammaren i Gävle ifrågasätter om icke taxeringsnämndernas befattning med taxeringen kunde begränsas till införskaffandet av uppgifterna. Bearbetningen av uppgifterna borde i stället tillkomma särskilt för ändamålet inrättade avdelningar inom länsstyrelserna, representerande företags-, bokförings- och skatteteknisk sakkunskap. Härigenom skulle en opartisk, enhetlig och diskretionär prövning av de större och största rörelseidkarnas deklarationer kunna vinnas.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare ifrågasätter om taxeringsnämnderna äro lämpade för att handlägga ifrågavarande taxering. För ett kommande år anser handelskammaren det icke vara tillräckligt med en konsulent, varför det ifrågasättes örn icke bestämmelserna i 14 § taxeringsförordningen vore att föredraga framför de föreslagna.

Sveriges grossistförbund framhåller betydelsen av att den centrala skattenämnden samarbetade med näringslivets organisationer.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anse, att flertalet skattskyldiga böra taxeras till krisskatt efter en mera summarisk metod, medan övriga skattskyldiga, närmast de större företagen, böra taxeras efter ett mera specificerat förfarande. Enligt delegerades mening syntes taxeringen böra ordnas på i huvudsak följande sätt:

»En var skattskyldig, som skall taxeras till krisskatt, bör vara pliktig att vid sin deklaration för beskattningsåret foga en bilaga enligt fastställt formulär, avsedd att underlätta ett summariskt bedömande av frågan om hans skyldighet att erlägga krisskatt. Å bilagan bör lämnas upplysning om de grunder, enligt vilka det är medgivet att för beräkningen av krisskatt värdesätta lager och inventarier. Det skall åligga den skattskyldige att å bilagan uppgiva de resultat, vartill han kommit med tillämpning av dessa grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

133 I det stora flertalet fall (sådana som avse smärre företag, ingen eller obetydlig krisskatt samt i övrigt icke förete något ovanligt eller svårbedömligt) böra dessa uppgifter vara tillräckliga för frågans avgörande av taxeringsnämnden. Den med stöd av deklarationen och bilagan uträknade inkomsten av vederbörande förvärvskälla för beskattningsåret jämföres med motsvarande inkomst för jämförelseåret. Överstiger beskattningsårets inkomst jämförelseårets med, enligt förslaget som avser år 1939, mer än 2,000 kronor, åsättes taxering till krisskatt för det överskjutande beloppet, såvida icke sådana omständigheter befinnas vara för handen, att det kan antagas, att merinkomsten ej berott på av kriget föranledda förhållanden. Till ledning för taxeringsnämndernas bedömande av frågan huruvida taxeringen bör ankomma på dem böra särskilda anvisningar utarbetas.

De flesta av de skattskyldiga, som bliva på detta summariska sätt taxerade till krisskatt, torde träffas icke exakt men dock relativt rättvist av beskattningen. Vidare kommer krisskatten i dylika fall icke att röra sig örn några mera betydande belopp. De skattskyldiga, vilka dessutom ofta nog icke torde vara i stånd att åstadkomma sådan utredning, som må erfordras för en mera specifik prövning av frågan, torde för den skull kunna förväntas merendels godtaga de resultat, som med den summariska metoden vunnits.

De fall, som taxeringsnämnd enligt sina anvisningar icke bör avgöra, bör nämnden, jämte det att den skattskyldige därom underrättas, överlämna till landskamreraren för att beredas till avgörande av prövningsnämnd. I fråga örn dem bör landskamreraren äga föreskriva, att de icke skola behandlas enligt den summariska utan enligt den i promemorian föreslagna noggranna metoden. Landskamreraren skall beträffande dessa fall avfordra den skattskyldige specificerade deklarationer och övriga erforderliga uppgifter samt bereda honom tillfälle att framställa de yrkanden, vartill han enligt författningen är berättigad.

De skattskyldiga, vilkas beskattningsfråga är av sådan natur, att den icke bör summariskt avgöras av taxeringsnämnd, torde merendels kunna bedöma detta själva. Om de så önska, böra de emellertid kunna erhålla besked därom genom förfrågan hos taxeringsnämnden eller landskamreraren. På ett tidigt stadium av taxeringsarbetet böra de sålunda kunna igångsätta de utredningar, som erfordras för tillämpningen för dem av den noggranna taxeringsmetoden.»

Kommerskollegium uttalar, att det av de delegerade för industriförbundet m. fl. framlagda förslaget synes böra tagas under övervägande.

Lantbruksstyrelsen tillmäter stor vikt åt den föreslagna centrala skattenämnden och framhåller, att det i hög grad kommer att bliva beroende på denna nämnd om den nya krisskattelagstiftningen i praktiken kommer att genomföras på ett förnuftigt sätt. Det ligger enligt styrelsens mening stor vikt på att nämnden redan från början tager en bestämd och kraftig ledning av taxeringsarbetet, så att enhetliga och skäliga grunder härvid komma i tillämpning.

Riksråkenskapsverket yttrar:

»De sakkunniga, som redan nu finnas hos de flesta länsstyrelser, torde företrädesvis hava sin verksamhet inriktad på bokföringsteknisk granskning men torde samtidigt besitta skatteteknisk kompetens. Med hänsyn härtill och till den stora skillnad i arbetsbörda, som måste komma att förefinnas vid krisskattetaxeringen inom olika län, vill riksråkenskapsverket ifrågasätta nödvändigheten av att, på sätt föreslagits, i förordningen örn krisskatt

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

intaga föreskrift om, att en krisskattekonsulent skall anställas i varje län. Riksräkenskapsverket vill för sin del förorda, att den nuvarande sakkunnigeorganisationen förstärkes i den omfattning, som för taxering även till krisskatt må för varje särskild länsstyrelse befinnas erforderlig.»

Statskontoret yttrar, att förslaget i vad det avser de i 16 § omförmälda konsulenterna icke givit anledning till erinran, samt fortsätter:

»Däremot anser statskontoret, för sin del, att den i 17 § omnämnda centrala krisskattenämndens uppgift bör inskränkas till att vara ett rådgivande och vägledande organ. Nämndens yttranden böra följaktligen enligt ämbetsverkets mening icke vara bindande för beskattningsnämnder och skattedomstolar, vare sig yttrandena avse speciella taxeringsärenden eller behandla mera allmänna frågor rörande krisskatteförordningens tillämpning. Efter förslag av nämnden eller efter dess hörande torde Kungl. Maj:t böra fastställa för tillämpningen av sagda förordning erforderliga bindande regler.»

Kammarrätten anser det kunna antagas, att man icke vinner så mycket med att inrymma taxeringsnämnderna i instansordningen, och anför:

»Enligt förslaget avses visserligen, att vid varje länsstyrelse skall anställas en konsulent, till vilken taxeringsnämndsordförandena skola kunna få vända sig för erhållande av råd och hjälp, men man torde icke böra tillmäta detta förhållande alltför stor vikt. Trots detta är det icke uteslutet att antaga, att förfarandet i taxeringsnämnderna måste bliva i hög grad summariskt.

Enligt förslaget förutsättes också såsom ofrånkomligt att förlägga tyngdpunkten beträffande taxeringen till länsstyrelserna, varmed tydligen åsyftas det förberedande arbetet för prövningsnämndernas allmänna granskningsskyldighet jämlikt 95 § taxeringsförordningen. Men då synes det lika bra att taga steget fullt ut och göra prövningsnämnderna till första instans. Kammarrätten erinrar, att redan enligt 85 § taxeringsförordningen finnes ett fall, då taxering icke må verkställas av taxeringsnämnd. Örn det förberedande prövningsnämndsarbetet påbörjades på ett tidigt stadium av erforderligt antal kvalificerade personer — de föreslagna konsulenterna böra givetvis anställas —• under landskamrerarnas ledning, skulle man genom den av kammarrätten åsyftade ordningen sannolikt kunna nå ett lika tillfredsställande resultat som om först taxeringsnämnderna skulle företaga taxeringarna och dessa sedan granskas av prövningsnämnderna. Onödig splittring av arbetet skulle härigenom kunna undvikas. Så som presumtions- och bevisningsreglerna enligt förslaget äro uppställda synes ortskännedom ej vara så nödvändig, varför ur den synpunkten taxeringsnämndernas befattning med taxeringen ej är erforderlig.

I stora drag skulle enligt kammarrättens mening följande ordning kunna tänkas. Taxeringsnämndsordförandena böra infordra uppgifter från alla näringsidkare, vars inkomst av rörelse enligt självdeklarationema överstiga nästföregående års inkomster med minst 2,100 kronor. De ordinarie taxeringarna av dessa skattskyldiga böra verkställas så snart kan ske på samma sätt som redan gäller för en del fall enligt 84 § taxeringsförordningen. Så snart samma taxeringar verkställts, skola såväl uppgifterna för krisskatt som självdeklarationerna insändas till länsstyrelsen, där det förberedande granskningsarbetet omedelbart skall påbörjas. Efter erforderlig skriftväxling skall upprättas ett förslag till taxering, som efter landskamrerarens granskning tillstädes den skattskyldige. Förfarandet i sistnämnda del påminner visserligen örn det som på sin tid förekom vid taxeringen till krigs-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

konjunkturskatt och som mycket klandrats, men det skulle icke bliva så summariskt som det då tillämpade utan tvärtom vara grundat på en noggrann prövning av alla de på beskattningen inverkande omständigheterna. Över förslaget skall den skattskyldige få tillfälle att avgiva erinringar, som givetvis kunna föranleda ytterligare skriftväxling, innan prövningsnämnden slutligen verkställer taxeringen.

Det kan invändas, att åtminstone vid 1940 års taxering antalet till krisskatt skattskyldiga förmodligen icke blir så stort, varför någon anledning att undantaga taxeringsnämnderna icke finnes. Men beträffande nämnda taxering tillkommer den omständigheten, att tiden kan tänkas bliva så långt framskriden alt arbetet ej hinner utföras inom den ordinarie taxeringsperioden. För en dylik eventualitet skulle, därest förslagets instansordning anses böra vidhållas, den utvägen kunna tänkas, att den tid, inom vilken taxeringsnämnderna skola hava avslutat sina arbeten med krisbeskattningen, utsträckes, i länen till senast den 31 maj och i Stockholm till senast den 30 juni.

Därest, såsom föreslagits i 17 §, en särskild central nämnd anses böra inrättas, torde dess befogenhet böra inskränkas till att avgiva yttranden och detta endast i spörsmål av annan än taxeringsteknisk natur. Dylika yttranden torde måhända böra få infordras även av kammarrätten och regeringsrätten. Att åt nämnden anförtro fastställande av regler för tillämpning av förordningen synes ej lämpligt. Dylika regler, vilka givetvis måste bliva bindande för myndigheterna — även kammarrätten och regeringsrätten —böra utfärdas endast av Kungl. Majit.»

Tre ledamöter i kammarrätten hava ansett även prövningsnämnderna böra uteslutas ur instansordningen samt förklarat hänsynen till de skattskyldigas berättigade intresse av ingående och kompetent behandling av hithörande taxeringsfall betinga speciella, för ändamålet väl rustade taxeringsorgan.

Två ledamöter i kammarrätten förklara sig ej finna anledning att framställa någon erinran mot förslaget, i vad det avser den centrala skattenämnden.

Två ledamöter i kammarrätten beteckna förslaget beträffande den centrala skattenämnden såsom icke förestavat av något sakligt behov, varför förslaget i denna del enligt dessa ledamöters mening syntes böra avstyrkas. Såsom rådgivande myndighet skulle nämligen nämnden bliva skäligen obehövlig, när man ändå skulle hava sakkunniga länskonsulenter och rikskonsulent och nämndens tilltänkta uppgift lätteligen skulle bliva till hinder för skattedomstolarnas verksamhet och tilläventyrs leda till konflikter nied givna prejudikat.

Beträffande förfarandet vid provisorisk skattepåföring har kammarrätten föreslagit, att detta borde överlåtas på prövningsnämnd. Restitution av provisoriskt påförd skatt syntes böra tillkomma länsstyrelse.

Spörsmålet om uppgiftsslcgldigheten står i samband med frågorna örn omfattningen av skattskyldigheten och taxeringsförfarandet. Vissa av de yttranden, för vilka redogjorts i samband med nämnda frågor, beröra alltså även uppgiftsskyldigheten, varför jag här får hänvisa till den rörande dessa frågor tidigare lämnade redogörelsen. Ur yttrandena må här ytterligare nämnas följande:

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare yttra:

»I den lösa form, vari förslaget om uppgiftsskyldigliet framställts, föreligger knappast anledning att närmare fördjupa sig däri, även örn allvarliga principiella och praktiska betänkligheter ej minst med hänsyn till skattebetalarnas rimliga krav på likhet och opartiskhet i beskattningen kunna anföras däremot. Redan nu och i detta sammanhang må emellertid framhållas att den deklarationsplikt, varom här är fråga, på grund av sin speciella natur näppeligen kan åläggas alla rörelseidkare utan åtminstone i vissa avseenden måste givas en schablonmässig begränsning och därigenom i sin mån leda till en mer eller mindre godtycklig inskränkning av skatteplikten.»

Sveriges köpmannaförbund uttalar som ett önskemål, att för utövare av handelsrörelse skyldighet att avgiva uppgift till ledning vid taxering skall inträda först då den på rörelsen fallande inkomstökningen uppgår till skattepliktigt belopp och först efter anmaning från vederbörande prövningsnämnd.

Sveriges grossistförbund anser taxering böra ske på grundval av deklarationer å formulär, i vilka tydliga anvisningar meddelas de skattskyldiga.

I reservationer i kammarrätten har uttalats, att de skattskyldigas uppgiftsskyldighet kunde eftergivas och det överlämnas åt de skattskyldiga att efter gottfinnande förebringa den utredning, som de ansåge böra ställas till skattemyndigheternas förfogande.

Departementschef en:

Som jag redan förut uttalat kunna taxeringsnämnderna i år icke inrymmas i instansordningen. Huruvida dessa nämnder vid den taxering till krigskonjunkturskatt, som jag förutsätter skola komma att äga rum under följande år, böra bliva första instans, kommer att närmare undersökas i samband med det förslag till lagstiftning, som enligt vad jag redan antytt är under utarbetande.

För innevarande år föreslår jag i överensstämmelse med vad i förslaget beträffande förhandenvarande förhållanden förutsatts, att de ordinarie prövningsnämnderna såsom första instans skola handlägga taxeringen. I vissa yttranden hava i stället för prövningsnämnderna förordats särskilda nämnder, därvid tydligen åsyftats en motsvarighet till de krigskonjunkturskattenämnder, bestående av minst 4 högst 8 ledamöter, som fungerade beträffande den under världskriget gällande krigskonjunkturbeskattningen. Några större fördelar med inrättande av sådana särskilda nämnder torde emellertid ej vara att vinna. Det är att märka, att uppskattningsfrågor i förekommande fall ofta bliva gemensamma för den ordinarie taxeringen och taxeringen till krigskonjunkturskatt. Dessa frågor fordra då ett enhetligt bedömande, som lättast ernås genom att samma nämnd handlägger dem. Därtill kommer att arbetsmaterialet i stor utsträckning blir gemensamt för båda taxeringarna. Skulle en särskild nämnd utses för krigskonjunkturbeskattningen, är det ej uteslutet att en onödig tudelning av arbetsuppgifterna ej minst vid den förberedande handläggningen skulle komma att

Kungl. Majlis proposition nr 2.

äga ruin. Väl kan det tänkas, att åtminstone för innevarande års taxering en nämnd med mindre antal ledamöter än det som är föreskrivet för länsprövningsnämnderna och Stockholms stads prövningsnämnd, nämligen minst 8 högst 15, kunde vara tillräcklig, men ett kommande år, då beskattningen tänkes utsträckt jämväl till andra inkomstgrupper än de nu föreslagna, torde ingen anledning finnas till begränsning, och att endast för årets taxering stadga en särskild ordning synes ej lämpligt. Det torde för övrigt icke vara uteslutet, att länsstyrelserna inom ramen för taxeringsförordningens bestämmelser med tillämpning av det delegationssystem, som inom vissa län praktiseras, kunna utse det antal ledamöter, som för taxeringens handläggning anses erforderligt, med iakttagande av att vid utseende av ledamöter näringslivets intressen bliva i möjligaste mån representerade.

Förutsättningen för att å prövningsnämnderna skall kunna läggas uppgiften att handlägga jämväl krigskonjunkturbeskattningen är emellertid, att deras ordinarie arbetsperiod utsträckes. I sådant hänseende föreslår jag, att arbetet för taxering till krigskonjunkturskatt må pågå till och med den 10 december. Viss förstärkning av personalen vid länsstyrelserna synes också vara erforderlig. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

Att, såsom länsstyrelsen i Örebro län föreslagit, inrätta en för hela riket gemensam organisation i nära överensstämmelse med mellankommunala prövningsnämnden torde, fastän med en sådan anordning stor fördel skulle kunna vinnas med hänsyn till likformigheten vid beskattningen, icke låta sig praktiskt genomföras.

Vad nu sagts om taxering till krigskonjunkturskatt gäller i tillämpliga delar även provisorisk påföring av sådan skatt.

Beträffande restitution av provisoriskt påförd skatt skulle väl, bland annat med hänsyn till de skattskyldigas intresse att få frågor örn sådan restitution prövade så snart som möjligt, kunna tänkas, att länsstyrelserna finge behörighet att avgöra sådana frågor. Emellertid äro de spörsmål, som uppkomma vid restitution, av huvudsakligen taxeringsteknisk natur, och i vissa fall kunna, såsom närmare framgår av 18 § 3 mom. i författningsförslaget, frågor om provisorisk påföring och restitution uppkomma samtidigt, varför det synes lämpligast att även restitutionsfrågor överlåtas på prövningsnämnderna. För att tillgodose intresset av ett snabbt avgörande torde även de särskilda prövningsnämnderna böra få rätt att avgöra dessa frågor.

Det måste anses vara till lättnad för taxeringsarbetet, om medverkan redan på tidigt stadium kan lämnas från de skattskyldigas sida. För den skull torde obligatorisk uppgiftsskyldighet i viss utsträckning böra stadgas. Såsom i motiveringen till förslaget framhållits är det viktigt, att envar utan omgång kan bedöma, om uppgiftsplikt föreligger eller icke. Uppgiftsplikten måste därför anknytas till vissa lättbedömliga faktorer. I enlighet härmed föreslås, att fysisk eller juridisk person som i sin år 1940 avlämnade självdeklaration uppgivit nettointäkt av rörelse ej understigande 4,000 kronor skall, försåvitt ej Kungl. Maj:t annorlunda föreskriver, vara pliktig att utan anmaning avlämna uppgift till ledning vid egen taxering. För sådan uppgift

138 Kungl. May.ts proposition nr 2.

synes benämningen deklaration lämplig. Något bedömande av inkomstökningens storlek behöver alltså icke äga rum för avgörande huruvida deklarationsplikt föreligger. Deklaration torde böra avlämnas senast den 16 september. För andra skattskyldiga än sådana som haft inkomst av rörelse anser jag deklarationsskyldighet böra ifrågakomma allenast efter anmaning. För deklarationerna förutsätter jag användande av formulär av i stort sett samma innehåll som de vid det remitterade förslaget fogade bilagorna. Olika omständigheter, bland annat hänsyntagande till inkomstminskning å till rörelse hänförlig förvärvskälla, medföra dock en i åtskilliga avseenden ändrad uppställning av formulären. Den ifrågasatta deklarationsskyldigheten torde i regel bliva tämligen enkel att fullgöra, varför det ej lärer kunna anses som ett obilligt krav att ålägga de skattskyldiga densamma. Sådana kategorier rörelseidkare, som komma att undantagas från beskattningen, böra om möjligt befrias från deklarationsskyldighet.

I fråga om påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift erfordras särskilda bestämmelser. Beträffande underlåtenhet att avlämna deklaration, som skall avgivas utan anmaning, borde rent principiellt gälla samma påföljd som för underlåtenhet att avlämna självdeklaration, nämligen förlust av rätten att hos kammarrätten och Kungl. Majit överklaga taxeringen. Emellertid synes det skäligt att beträffande deklaration till krigskonjunkturskatt låta sådan påföljd inträda först örn den skattskyldige underlåter att hörsamma anmaning att avlämna deklaration. I övrigt synas taxeringsförordningens bestämmelser böra få motsvarande tillämpning.

Rörande förenämnda uppgifter erfordras vissa sekretessbestämmelser i anslutning till 56 och 57 §§ taxeringsförordningen. Dessa bestämmelser, som överensstämma med det remitterade förslaget, återfinnas i 29 §.

Beträffande själva taxeringsförfarandet föreslår jag i stora drag följande ordning. Med ledning av de skattskyldigas uppgifter samt självdeklarationer och övriga handlingar, som avlämnats till ledning vid den ordinarie beskattningen, skall det åligga landskamreraren att efter den skriftväxling med den skattskyldige och utredning i övrigt, som kan finnas erforderlig, upprätta ett förslag till taxering till krigskonjunkturskatt. I varje fall, då förslaget icke upprättas i överensstämmelse med den skattskyldiges deklaration, bör den skattskyldige få tillfälle att avgiva erinringar mot detta. Jag åsyftar att härigenom ett i möjligaste mån fullständigt material skall kunna föreligga, då förslaget framlägges för prövningsnämnden. Om så befinnes erforderligt, må prövningsnämnden föranstalta om ytterligare utredning. I anledning av vad i vissa yttranden föreslagits örn en uppdelning av taxeringsfallen så, att flertalet skattskyldiga skulle taxeras efter en summarisk metod och övriga skattskyldiga efter ett mera specificerat förfarande, må framhållas, att vid den praktiska tillämpningen uträkningen av den uppskattade merinkomsten givetvis i flertalet fall kommer att bestå i ett enkelt matematiskt förfarande, men att någon markerad uppdelning i olika grupper på förhand knappast lärer kunna åstadkommas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.

139 Vissa föreskrifter om underrättelse angående prövningsnämndens beslut hava upptagits i det överarbetade förslaget.

Med hänsyn till den utsträckta tiden för de ordinarie prövningsnämndernas arbete synes besvärstiden såvitt angår dessa nämnders beslut ifråga om taxering till lcrigskonjunkturskatt böra utsträckas till den 31 januari 1941. Vissa bestämmelser angående extraordinär besvärsrätt erfordras jämväl på sätt närmare framgår av 31 § 1 mom. I överensstämmelse med vad en länsstyrelse föreslagit har därjämte i 31 § 2 mom. upptagits stadgande om särskilt besvärsförfarande för det fall att, efter det taxering till krigskonjunkturskatt fastställts av prövningsnämnden, den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst under något av förkrigsinkomståren efter besvär ändras så att jämförelseinkomsten påverkas.

Vad angår frågan om förstärkning av arbetspersonalen vid länsstyrelserna biträder jag förslaget att konsulenter skola förordnas. I motiveringen har framhållits att det i vissa fall måhända kunde visa sig lämpligt att för ifrågavarande uppgift anställa de personer, som hittills plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, då det finge ankomma på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa. Jag förutsätter för min del, att det ofta torde bliva lämpligast att förordna just dessa sakkunniga, som väl merendels redan hunnit förskaffa sig viss kännedom örn de skattskyldiga. Därest sådan sakkunnig förordnas att vara konsulent, behöver detta ej innebära att han avkopplas från det tidigare innehavda uppdraget. Att fullt särskilja arbetet för den ordinarie taxeringen och taxeringen till krigskonjunkturskatt låter sig givetvis ej göra. Tvärtom kommer arbetet, i den mån det avser de bokföringstekniska spörsmålen, att delvis bliva gemensamt för bägge taxeringarna. I vissa yttranden har ifrågasatts möjligheten att flera konsulenter skulle erfordras inom ett län. Att upptaga stadgande härom synes mig dock ej nödvändigt, då det visserligen ligger i sakens natur att behövlig arbetskraft måste ställas till förfogande, men det knappast synes erforderligt att giva konsulents ställning åt mer än en i varje län. Förutom konsulenter förutsätter jag således, att åtminstone inom vissa län biträden kunna bliva erforderliga. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de föreskrifter som må vara behövliga rörande rätt för länsstyrelser och mellankommunala prövningsnämnden att anställa dylika biträden ävensom annan erforderlig personal. I övrigt får jag hänvisa till vad som anföres i samband med behandlingen av 35 § angående kostnaderna för taxeringsarbetet.

Föi-slaget om förordnande av en centralkonsulent och en central nämnd får jag, såsom jag redan i ett tidigare sammanhang uttalat, också biträda. Det måste bidraga till underlättande av taxeringsarbetet och även vara till fördel för de skattskyldiga att redan på ett tidigt stadium auktoritativa uttalanden kunna erhållas. Större enhetlighet och jämnhet i taxeringarna torde härigenom kunna uppnås. En viss begränsning av de föreslagna uppgifterna för centralkonsulenten och nämnden synes mig dock böra göras. Sålunda torde det föreslagna stadgandet om skyldighet för centralkonsulenten att

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

följa taxeringen inom riket i dess helhet böra utgå, då en sådan skyldighet ej torde vara möjlig att fullgöra. Beträffande den centrala nämnden synes mig den ändringen böra göras i förslaget, att nämndens befogenhet bestämmes dels till att avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krigskonjunkturskatt, dels till att, när anledning yppas, hos Kungl. Maj:t avgiva förslag till regler för tillämpning av förordningen örn krigskonjunkturskatt. I anledning av vad i vissa yttranden anförts torde böra framhållas, att yttranden av nämnden givetvis böra begäras endast beträffande frågor som icke äro av huvudsakligen taxeringsteknisk natur och endast då det gäller mera komplicerade fall eller fall av mera utpräglad principiell betydelse. Framställning örn yttrande förutsättes kunna ske även på besvärsstadiet. Något hinder för kammarrätten och regeringsrätten att i sådana undantagsfall, då det anses erforderligt, inhämta nämndens yttrande, exempelvis rörande frågor örn lagervärdering, torde med hänsyn till nämndens karaktär ej böra föreligga.

Då nämndens beslut ej bliva bindande för taxeringsmyndigheterna, finnes ej anledning att, på sätt en handelskammare föreslagit, stadga rätt att överklaga desamma. Med den ändrade funktion, som enligt det överarbetade förslaget tillagts nämnden, torde emellertid det i det remitterade förslaget upptagna stadgandet att klagan ej må föras vara överflödigt.

I de nu avhandlade paragraferna upptagas i övrigt några bestämmelser med huvudsaklig karaktär av ordningsföreskrifter.

33 §.

I denna paragraf, som motsvarar 8 § i det remitterade förslaget, upptagas bestämmelser angående eftertaxering.

Kammarrätten har ansett sig böra understryka vad i motiveringen (sid. 44) anförts om presumtionsreglerna och bevisskyldigheten samt vidare anfört:

»1 samband med jämkning av värdet å varulager, som företages i och för krisbeskattningen, skulle det väl kunna tänkas, att beskattningsnämnderna ville ifrågasätta eftertaxering enligt de ordinarie skatteförfattningarna för de vid jämkningen framkomna skillnadsbeloppen. Förutsättningar för dylik eftertaxering torde emellertid i regel icke föreligga.»

Departementschefen:

De materiella bestämmelser rörande eftertaxering, som upptagits i det nu föreliggande förslaget, hava i sak samma innehåll som i det remitterade förslaget. Vid tillämpningen torde böra beaktas vad i motiveringen till sistnämnda förslag uttalats om presumtionsreglerna och bevisskyldigheten samt vad kammarrätten uttalat.

I ett andra stycke av paragrafen har intagits ett stadgande avseende det fall att eftertaxering skulle ifrågakomma under år, då allmän taxering till krigskonjunkturskatt ej äger rum.

Eftersom bestämmelserna örn eftertaxering komma att avse såväl mate-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

riella frågor som taxeringsfrågor, och dessa lämpligen böra behandlas i ett sammanhang, har jag, i olikhet med vad som förutsatts i det remitterade förslaget, ansett dessa böra införas först efter förordningens allmänna taxeringsföreskrifter.

34 §.

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 15 § i det remitterade förslaget, innehåller straffbestämmelser.

Beträffande detta stadgande får jag allenast hänvisa till motiveringen å sid. 45 i den remitterade promemorian.

35 §.

I denna paragraf, som motsvaras av 21 § i det remitterade förslaget, föreskrives, att de av taxeringen lill krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnaderna skola bestridas av statsmedel. Sistnämnda paragraf innehöll tillika vissa bestämmelser om ersättning för taxeringsnämndernas arbete, vilka nu sakna aktualitet. Motiveringen till det remitterade förslaget återfinnes å sid. 48—49 i promemorian.

Redan i några av de yttranden, för vilka redogörelse lämnats i samband med frågan örn taxeringsförfarandet, har kostnadsfrågan berörts. Här må nu ur yttrandena ytterligare återgivas följande.

Länsstyrelsen i Hallands län anför:

»Beträffande ersättningen till de blivande konsulenterna förutsättes en genomsnittsersättning av inemot 1,000 kronor i månaden. Även om konsulenternas tjänstgöring icke omfattar hela året, torde denna ersättning dock icke böra bestämmas till högre månatligt belopp än den, som utgår till de enligt 14 § 2 mom. andra stycket taxeringsförordningen anställda bokföringssakkunniga biträden, vilka ju ha en högre kompetens än de föreslagna konsulenterna.

Även den föreslagna ersättningen till centralkonsulenten 15,000 kronor finner länsstyrelsen vara för hög. En ersättning av 12,000 kronor torde få anses skälig.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

»I motiven till krisskatteförordningens 21 § uppskattas, visserligen med viss tvekan, totalkostnaden för krisskattetaxeringen till 'bortåt en halv miljon kronor’.

Utan någon som helst tvekan måste länsstyrelsen beteckna denna siffra såsom för låg vid genomförande av den i promemorian föreslagna organisationen.

Sedan konsulentorganisationen och den centrala krisskattenämnden fått sitt, skulle härvid för taxeringsnämnderna — ordförande och kronoombud — samt arbetet för prövningsnämnderna återstå endast omkring 185,000 kronor.

Örn man betänker huru stort taxeringsnämndernas antal är, förefaller beloppet för knappt tillmätt enbart för arvoden till dessas funktionärer, örn de skola bliva rimligt ersatta för arbetet.

Och härtill måste ju även komma kostnader för åtminstone diarieföring av inkomna besvär till prövningsnämnden, besvärsakternas komplettering

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

och utremittering ävensom protokolls- och längdföring. Bortses kan ej heller från rese- och traktamentskostnader till prövningsnämndernas ledamöter under behandling av krisskattetaxeringen.

Den av länsstyrelsen föreslagna organisationen med en — möjligast fåtalig -— prövningsnämnd såsom första instans bleve billigare.

Visserligen tillkomme då åtskilligt ökat expeditionelit arbete å länsstyrelserna, och behovet att förordna biträdande landskamrerare bleve ännu mera accentuerat, men dessa merkostnader komme dock icke att uppgå till de belopp, varmed taxeringsnämndernas ordförande och kronoombud nödvändigtvis måste ersättas.»

Riksr åkenskap sverket uttalar beträffande kostnaderna, att den av ämbetsverket förordade förstärkningen av sakkunnigorganisationen torde böra bestridas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.

Statskontoret yttrar:

»Såsom i promemorian föreslagits torde statens utgifter för krisskattetaxeringen böra bestridas från ett särskilt anslag under sjunde huvudtiteln, under förutsättning att de kunna helt avskiljas från de vanliga taxeringsutgifterna. Därest detta icke skulle låta sig göra, lära ifrågavarande utgifter böra gäldas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering.»

Departementschefen:

Såsom framgår av den redan lämnade redogörelsen hava i den remitterade promemorian kostnaderna för den ifrågavarande taxeringen uppskattats till bortåt en halv miljon kronor. Med hänsyn till att taxeringsnämnderna i år enligt det överarbetade förslaget icke skola taga befattning med taxeringen kan det nyss angivna kostnadsbeloppet avsevärt begränsas. Större delen av kostnaderna torde komma att avse förstärkning av sakkunniginstitutionen hos länsstyrelserna och biträden åt prövningsnämnderna. Beträffande konsulenterna har i det remitterade förslaget räknats med en genomsnittsersättning av inemot 1,000 kronor i månaden under en tjänstgöringstid, åtminstone ett följande år, av minst åtta månader örn året. Den särskilda organisationen skulle med denna beräkningsgrund enligt förslaget draga en årskostnad av i runt tal 250,000 kronor. Att nu fixera arvodet åt konsulenterna låter sig givetvis ej göra. Detta måste efter samråd med landskamrerarna bestämmas i varje särskilt fall beroende på vederbörandes kvalifikationer. Dock anser jag den angivna genomsnittsersättningen kunna läggas till grund för en summarisk beräkning av totalkostnaden. Man torde böra räkna med att konsulenterna komma att förordnas från och med den 1 september. Även örn årets taxering såsom föreslagits skall vara avslutad den 10 december, synes ej lämpligt att såsom regel beräkna något avbrott i förordnandet till dess nästa taxeringsperiod tager sin början. Under tiden mellan taxeringarna kunna erforderliga bokföringsgranskningar utföras. De kostnader, som för närvarande böra beräknas, avse alltså tiden från och med september till och med budgetårets utgång, och torde approximativt kunna uppskattas till 250,000 kronor. Härtill torde komma ytterligare visst belopp såsom ersättning åt prövningsnämndernas ledamöter

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-

samt för biträdeshjälp i den mån ej även kostnaderna härför kunna komma att inrymmas i den nyss angivna summan.

För centralkonsulenten har i förslaget räknats med en årsersättning av

15.000 kronor samt för den centrala nämnden en årskostnad av approximativt 50,000 kronor. Med hänsyn till de stora anspråk som måste ställas på centralkonsulenten torde det icke vara uteslutet, att kostnaden för denne bör bestämmas så högt som till 15,000 kronor. Däremot synes det kunna antagas, att kostnaderna för den centrala nämnden skola komma att understiga det därutinnan angivna beloppet.

Med stöd av vad sålunda anförts anser jag mig för närvarande kunna räkna med en sammanlagd kostnad för den ifrågavarande taxeringen av

350.000 kronor, som torde böra bestridas från förslagsanslaget till kostnader för årlig taxering. Jag erinrar örn att detta av årets lagtima riksdag anvisats med ett till 4 miljoner kronor förhöjt belopp.

36 §.

Någon särskild motivering till denna paragraf torde ej erfordras.

Om avdragsrätt för erlagd krigskonjunkturskatt vid den ordinarie

statsbeskattningen.

I den remitterade promemorian har jämväl framlagts ett författningsförslag om rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt år 1940 njuta avdrag för krisskatt. Detta avdrag skulle utan särskild framställning verkställas av den ordinarie prövningsnämnden. Någon motsvarande avdragsrätt vid taxeringen till kommunal inkomstskatt skulle ej förekomma, och ej heller skulle hänsyn tagas till krisskatten vid beräkning av merinkomsten enligt den föreslagna förordningen om krisskatt. Vid avvägning av skattesatsen för krisskatten borde däremot beaktas, att enligt förslaget det belopp, som träffades av krisskatten, också komme att träffas av kommunalskatt men att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt komme att träffa samma belopp först efter avdrag av krisskatten.

Motiveringen återfinnes å sid. 50—51 i den remitterade promemorian.

Ur de inkomna yttrandena må i detta sammanhang återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det motiverat, att avdrag för krisskatt medgives, men framhåller, att taxeringsmyndigheternas arbete härigenom försvåras i hög grad.

Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar bland annat, att, då den föreslagna krisskatten jämte den i övrigt utgående, direkta skatten kommer att uppgå till synnerligen höga belopp, det förefaller nödvändigt att på det sätt taga hänsyn till skatteförmågan att avdrag för krisskatt medgives även vid taxering till kommunalskatt. De hänsyn till kommunernas olägenheter, som åberopats, torde hava underordnad betydelse i jämförelse med risken för överbeskattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar den uppfattningen, att dylik

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

avdragsrätt är berättigad med hänsyn till de höga skatteprocent, som föreslagits för krisskatten, men anser att denna sak kunde enklare regleras genom vidtagande av sådan justering av skatteprocenten som kunde anses motsvara nu berörda avdrag.

I princip enahanda uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Kalmar län yttrar:

»I 5 § av den föreslagna förordningen örn rätt att vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1940 njuta avdrag för krisskatt stadgas, att belopp, som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt 7 § förordningen örn krisskatt av provisoriskt påförd sådan skatt, skall tagas till beskattning vid taxeringen till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt. I förbigående kan anmärkas att förstnämnda författningens rubricering synes vara missvisande så tillvida att sålunda i denna författning fråga är icke endast örn rätt till visst avdrag vid 1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Felaktig synes återgivna bestämmelsen vara i så måtto, att sådan restituerad skatt näppeligen bör tagas till beskattning, då avdrag därför icke kunnat utnyttjas vid 1940 års taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Det fall kan nämligen mycket väl inträffa att merinkomst att taxera till krisskatt visserligen föreligger men däremot intet till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart eller måhända ens taxerat belopp. Att så förhåller sig kan bero antingen därpå, att inkomsterna av viss förvärvskälla beräknas på ett delvis helt annat sätt vid krisskattetaxeringen än vid den ordinarie statsskattetaxeringen eller ock på beskattningens subjektivering vid statsskattetaxeringen. Oförnekligen föreligger beträffande det föreslagna avdraget för krisskatt vid statsskattetaxeringen, vilket i olika avseenden skulle i utomordentligt hög grad tynga taxeringsarbetet och komplicera taxeringsprocederet, den oegentligheten att avdrag skulle medgivas för debiterad skatt, alldeles oavsett om den sedermera gäldas eller icke, en anordning som beträffande övriga i beskattningsavseende avdragsgilla skatter befunnits olämplig och därför övergivits. Såsom nyss framhållits uppnås icke genom denna framflyttning av avdragsrätten med absolut säkerhet vad som därmed förmodligen åsyftats, nämligen att avdraget skulle under alla förhållanden kunna till fullo utnyttjas vid statsskattetaxeringen.»

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:

»Den föreslagna rätten att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för krisskatt är teoretiskt riktig. Avdraget blir här medgivet för påförd, ej betald skatt som ett hänsynstagande till den personliga skatteförmågan hos dem, som få erlägga krisskatt. Detta avdrag kommer emellertid att föranleda så mycket arbete både i prövningsnämnden och ifråga örn den vanliga debiteringen, att länsstyrelsen anser det böra tagas under övervägande, huruvida icke annan utväg finnes för att erna vad som med avdragsrätten åsyftas.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån yttrar:

»Om taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt sker enligt hittillsvarande grunder utan att det ifrågasatta avdraget för krisskatt där tillgodoräknas vederbörande, torde väl sedan den förra skatten kunna omräknas i samband med taxering och debitering av krisskatt. Debetsedel å krisskatt kunde nog omkring den 1 december utsändas direkt från länsstyrel-

145 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

f • i Dt?n n^dsattni]1g i stalsskattetaxeringen, som följer med avdrag för krisskatten, föranleder omräkning av statsskattens belopp. Vad därav för mycket debiterats vid första kronouppbördsstämman i november kan då avraknas a krisskattens belopp. Som krisskatt torde av praktiska skäl kunna redovisas endast sadant nettobelopp. Uppbörden kunde ske före den 15 december De eljest framförda skälen mot uppbörd i julmånaden torde icke tor har llragavarande kategori av skattskyldiga vara giltiga utan lärer tvärtom denna manad i manga slag av rörelse kunna bereda ovanligt stor tillgång a likvida medel för extra skattebelastning.»

Länsstyrelsen i Örebro län uttalar:

»Att avdiag för krisskatten skall ske redan det år taxeringen verkställes innebar ett avsteg fran vad som gäller beträffande taxeringen för inkomst. Länsstyrelsen ifrågasätter, örn detta kan anses lämpligt eller riktigt, då vid ett sadant förfarande avdrag kan komma att medgivas för en skatt, som a*fngJerlagxgu*- För undvikande av att så sker torde det vara nödvändigt att avdraget bindes vid erlagd skatt. Härigenom vinnes även den med hänsyn tilt landskontorets arbetsbelastning beaktansvärda fördelen, att det för inkomst- och förmögenhetsskatten beräknade taxerade beloppet icke behover omräknas och att debiteringen av krisskatten kan verkställas av de vanija debitermgsförrättarna. En annan utväg är den att avdrag för krisskatt i likhet med vad som gäller för andra kronoutskylder icke medgives, men ätt skattetungan i motsvarande mån minskas genom sänkning av krisskatteskalan. Sistnämnda metod synes böra ägnas synnerlig uppmärksamnet, da den leder till en i hög grad nödvändig arbets- och kostnadsbesparing utan att behova medföra en mindre riktig fördelning av skattebördan.»

Flera av de hörda näringsorganisationerna samt kommerskollegium anse, att avdrag för krisskatt bör medgivas även vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

Kammarrätten har förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget i denna del.

Tre ledamöter i kammarrätten hava avgivit reservation och anfört:

»Från principiell synpunkt må erinras, att krisskatten är en kronoskatt och att avdragsrätt för kronoutskylder, ehuru flera gånger ifrågasatt, hittills ej ansetts kunna medgivas.

Någon undantagsställning i berörda avseende tillkom ej heller den gamla kngskonjunkturskatten, trots att den uttogs efter godtyckligare grunder än den enligt avsikten mera rationellt konstruerade krisskatten.

Att marka är också, att det är den påförda, ännu ej erlagda krisskatten, som skulle komma till avdrag, och att sedermera uraktlåten likvid av krisskatten icke synes avsedd att få någon återverkande påföljd.

Örn nu motivet är, att man vill giva en kompensation för den dryga krisskatten,. synes detta syfte böra tillgodoses på närmare liggande vägar, t. ex. genom justering av den skattetariff, vars effekt man nu söker lindra på en tvivelaktig omväg.»

Departementschefen:

Frågan om rätt att vid inkomstuppskattningen beträffande den ordinarie statsskatten erhålla avdrag för krigskonjunkturskatt har redan av mig berörts i samband med 8 § rörande skatteskalan. Härtill får jag nu tilllägga följande.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Då det i vissa yttranden uttalats tveksamhet, huruvida krigskon junkturskatt borde få avdragas vid inkomstberäkningen beträffande den ordinarie statsbeskattningen, har förbisetts, att dylikt avdrag utgör en konsekvens av motiveringen för denna särskilda form av beskattning. Den är väsentligen avsedd att vara en indragning till det allmänna av icke önskvärda inkomstökningar, och en ytterligare beskattning av det indragna beloppet bör vara i princip utesluten. Från denna förutsättning borde även vid den kommunala beskattningen avdrag ske. Av tekniska skäl har detta dock ansetts för närvarande vara svårt att genomföra, och hänsyn härtill har tagits vid den slutliga avvägningen av skattesatserna.

Med hänsyn därtill att årets taxering till krigskonjunkturskatt beräknas bliva avslutad avsevärd tid efter den ordinarie taxeringen blir det emellertid nödvändigt att ersätta avdragsförfarandet vid denna taxering med ett särskilt förfarande, genom vilket nedsättning utan särskild ansökan medgives i redan påförd taxering. Det i den remitterade promemorian framlagda författningsförslaget har därför ersatts med ett förslag till förordning om rätt för den som påföres krigskonjunkturskatt för år 1940 att erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år.

Det av en länsstyrelse gjorda påpekandet att provisoriskt påförd, restituerad skatt ej bör upptagas såsom intäkt vid den ordinarie statsbeskattningen har, till förekommande av missförstånd, föranlett viss omformulering av 4 § i det nu föreliggande förslaget till förordning.

Att ifrågavarande avdrag hänför sig lill påförd men ej erlagd skatt synes med hänsyn till det omedelbara sambandet mellan de bada skatternas tariffer samt den omständigheten att uppbörds- och indrivningsförfarandet för dessa skatter är väsentligen gemensamt, ej ägnat att väcka betänkligheter.

Föredraganden hemställer härefter, att förenämnda förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, dels förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för samma år måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Birger Öhman.

4 BILAGOR

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1 Bilaga 1.

V. P. M.

angående riktlinjer för utformningen av en statlig krigsvinstskatt.

Till fullgörande av det av Chefen för finansdepartementet, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1939, mig givna uppdraget att biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på det skattepolitiska området, får jag härmed vördsamt överlämna följande utredning med riktlinjer för utformningen av en statlig krigsvinstskatt. Senare komma att överlämnas utredningar rörande skatt å värdestegring å fastighet m. m.

Allmän motivering av en krigsvinstbeskattning.

Såsom skäl för en särskild beskattning av de vinster, som uppkomma för enskilda under nuvarande krigstillstånd, böra särskilt följande två omständigheter anföras.

Å ena sidan har statens skattebehov undergått en avsevärd stegring. De extra kostnaderna för försvarsberedskapen och de av krisen nödvändiggjorda regleringsåtgärderna medföra en stark ansvällning av budgetens utgiftssida, samtidigt med att vissa av de viktigaste av de nu anlitade skattekälloma bli mindre givande. Den härigenom uppkomna bristen kan ej utan risk för en fortgående försämring av penningvärdet mer än till en viss gräns täckas genom att nya lån uppläggas eller förefintliga kapitaltillgångar tagas i anspråk. Om staten beträder dessa vägar i större utsträckning än konsumenterna kunna förmås att frivilligt inskränka sin konsumtion, måste resultatet bli en höjning av prisnivån, önskar man i möjlig mån motverka detta, måste man därför sträva att i största möjliga utsträckning täcka de nya medelsbehoven genom en ökning av skatteinkomsterna. Skattetryckets ökning är nämligen det mest effektiva medlet att framtvinga de av statsverksamhetens utvidgning betingade konsumtionsinskränkningarna.

Å andra sidan medför krigskonjunkturen svåra rubbningar för den inhemska näringsverksamheten, örn man bortser från eventuella vinster av en i vissa fall möjlig förskjutning av bytesrelationen till utlandet i gynnsam riktning, uppkommer en sänkning av nationalinkomsten, uppskattad i konstant penningvärde, vilket innebär, att även oavsett eventuella skattehöjningar, den genomsnittliga realinkomsten per individ måste undergå en kännbar sänkning. Samtidigt kunna emellertid på grund av de inträdda rubbningarna i näringslivet avsevärda förskjutningar äga rum av inkomstoch förmögenhetsfördelningen inom landet. Härigenom sänkes realinkomsten för befolkningens stora flertal ytterligare, under det att vissa grupper få sin ställning förbättrad. Erfarenheterna från det förra världskriget ge vid han den, att denna omfördelning av landets inkomst och förmögenhet till för-

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19A0. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 1

2 Kungl Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

mån för vissa grupper av befolkningen kan få mycket stora proportioner. Dessa förskjutningar inom inkomst- och förmögenhetsfördelningen kunna visserligen motverkas genom statens produktions- och prisreglerande åtgärder, men även under gynnsamma förutsättningar kan man ej räkna med att de fullständigt neutraliseras.

Örn man sammanställer dessa två omständigheter, stegringen av statens skattebehov å ena sidan samt den sannolika sänkningen och samtidiga omfördelningen av nationalinkomsten å den andra, måste man komma till den konklusionen, att det är i hög grad befogat att i första hand lägga de nya skatterna på de vinster, som motsvaras av förluster och inkomstminskningar för den övriga befolkningen. Om man tänkte sig att dessa vinster helt konfiskerades och att beloppet jämnt täckte statens stegrade skattebehov, skulle för befolkningens flertal resultatet härav bli ungefär detsamma som om några vinster ej hade förekommit men i stället en motsvarande allmän beskattning hade lagts på befolkningen. Den nedpressning av majoritetens levnadsstandard, som i förra fallet orsakades av för vissa grupper vinstgivande prisstegringar, skulle nämligen i det senare fallet motsvaras av de av skattehöjningen orsakade inskränkningarna. Under det att befolkningen i senare fallet skulle direkt finansiera statsutgifterna, komme denna finansiering i det förstnämnda fallet att ske på indirekt väg, d. v. s. via vinsterna och deras konfiskering.

I den mån staten åter underlåter att konfiskera de ifrågavarande vinsterna, blir situationen den, att de grupper av befolkningen, som genom höjda konsumtionsutgifter bidraga till uppkomsten av vinsterna, även måste finansiera de stegrade statsutgifterna. Det blir alltså fråga om en dubbel börda på en redan i utgångsläget förminskad realinkomst för den genomsnittliga skattebetalaren. Visserligen kan skattebördan i detta fall till en del skjutas på framtiden, då uppkommande vinster torde få anses mera sparkraftiga än genomsnittsinkomsten och därför möjliggöra lånefinansiering i större utsträckning än om några vinster ej hade förekommit utan i stället genornsnittsinkomsten hade varit högre. Men i den mån skattebetalarna sedan få bära kostnaden för dessa låns förräntning och amortering, komma de i alla fall att på längre sikt belastas med den dubbla bördan att få finansiera både statsutgifternas stegring samt inkomst- och förmögenhetsökningen för den av krigskonjunkturen gynnade samhällsgruppen. Denna dubbla belastning kan undvikas blott genom vinsternas indragning till det allmänna.

Det bör observeras, att en krigsvinstbeskattning här har motiverats med helt andra argument än dem, som inom den traditionella beskattningsläran bruka användas för att försvara en skattehöjning för vissa inkomstklasser. Man utgår här ej från vare sig skatteförmåge- eller intresseprincipen, utan från synpunkter på fördelningen av de med krisen förbundna bördorna, som nära sammanhänga med de för den allmänna prispolitiken normerande tankegångarna. Till den omständigheten att vinsterna indragas till det allmänna, oberoende av hur vinsten påverkar skattebetalarens skatteförmåga, får man taga hänsyn vid fastställandet av den vanliga inkomstskatten, och, såsom framgår av den senare utredningen, blir konsekvensen för inkomstbeskattningens vidkommande, att inkomstskatt bör utgå blott för den del av vinsten, som återstår efter erläggandet av krigsvinstskatten. Denna är alltså primär i förhållande till de ordinära inkomstskatterna: den avser att åstadkomma en korrektion av skattebetalarnas inkomster, som verkställes innan dessa belastas av de efter bärkraften normerade skatterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

3 Olika typer av krigsvinstbeskattning.

Det framgår av det anförda, att en krigsvinstbeskattning, om den skall fylla det därmed avsedda syftemålet, måste utgå med relativt höga skattesatser. Det är alltså oundvikligt, att skatten blir mycket kännbar för de skattskyldiga och att den medför djupt ingripande verkningar för deras ekonomi. De krav, som kunna ställas på skattens utformning, måste på grund härav få en ännu större vikt än i allmänhet är fallet. Man måste därför eftersträva att ge skatten en sådan karaktär, att den från den skattebetalande allmänhetens synpunkt framstår såsom rättvist fördelad. Lika viktigt är, att den medför från det allmännas synpunkt gynnsamma verkningar med avseende på företagens pris- och produktionspolitik.

Från dessa synpunkter skall en kort översikt lämnas av de viktigaste av de alternativ för skattens konstruktion, mellan vilka man i förevarande fall har att välja.

1) Man kan tänka sig skatten konstruerad som en allmän merinkomstskatt, varvid merinkomsten bestämmes som den taxerade inkomstens ökning i förhållande till inkomsten under ett förkrigsår eller, om skatten utgår under en följd av år, i förhållande till inkomsten under närmast föregående år. En dylik generell beskattning av samtliga inkomststegringar skulle kanske kunna försvaras som en temporär åtgärd, vidtagen i ett nödläge. Men på något längre sikt skulle dess brister bli alltför kännbara. Det tillhör det ekonomiska livets normala företeelser, att inkomsterna på vissa håll stiga och på andra håll falla, och en hög extra beskattning av alla inkomststegringar skulle därför i många fall framstå som en orättvisa. Detta gäller särskilt den största inkomstgruppen, nämligen de rena arbetsinkomsterna. Att arbetsförtjänsten under utbildningsåren stiger med den ökade skicklighet och erfarenhet, som successivt förvärvas, bör från här anlagda synpunkter ej läggas till grund för en exceptionell ökning av skattebördan. Överväganden av denna art leda till slutsatsen, att merinkomstskatten ej bör träffa de rena arbetsinkomsterna.

Även i fråga örn de rena kapitalinkomsterna kunna vägande skäl anföras för befrielse från krigsvinstskatt. Vad obligations- och andra ränteinkomster angår, kan skattefrihet motiveras med att den stegring av deras nominella belopp, som eventuellt kommer till stånd vid en höjning av det allmänna ränteläget, i regel ej överstiger den reduktion av inkomsternas köpkraft, som orsakas av den under krigskonjunkturen inträdande prisstegringen. Beträffande aktieinkomsterna är åter att märka, att om dessa redan hos bolagen belastats med krigsvinstskatt, det knappast är motiverat att låta även aktieutdelningarna undergå en merinkomstbeskattning.

2) I flertalet länder har man därför, när en krigsvinstbeskattning måst införas, begränsat dess tillämpningsområde till de inkomststegringar, som. hänföra sig till förvärvskällorna rörelse och fastighet, om man ock för att hindra ett kringgående av skatten ofta infört en supplementär skatt på tantiem. I denna utformning kommer krigsvinstskatten huvudsakligen att omfatta de egentliga företagsinkomsterna, och därigenom får man fler möjligheter att välja mellan vid beräkningen av den merinkomst, som skall läggas till grund för skatteplikten. Man kan nämligen sätta den faktiska inkomsten i relation antingen, såsom vid den allmänna merinkomstskatten, till inkomsten under något förkrigsår (respektive till den genomsnittliga inkomsten under ett flertal förkrigsår), med vederbörliga modifikationer vid förändringar av det i företaget nedlagda kapitalet, eller till den avkastning,

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

som kan anses som normal för det i företaget investerade kapitalet, eller slutligen till företagets totala omsättning. I regel har den första av dessa metoder kommit till användning, då den erbjuder minst svårigheter. Vid tilllämpningen av den andra metoden, som ligger till grund för den »excess profits tax», som U. S. A. införde under förra världskriget, måste man lösa det svåra problemet att fastställa det kapitalvärde, som skall tagas till utgångspunkt vid beräkningen av den övernormala vinsten. En mera allmän tillämpning av den tredje metoden, som använts vid konstruktionen av den nya franska skatten på vinster vid leveranser till staten för försvarsändamål, försvåras åter därav, att vinstens förhållande till omsättningen i hög grad varierar inom olika branscher.

En svaghet, som vidlåder samtliga dessa metoder, är emellertid, att krigsvinstskatten kommer att träffa ej endast de vinster, som bero blott på prisstegringar, utan även sådana vinster, som kunna ernås genom en effektiv skötsel av företaget, exempelvis genom att nedbringa kostnaderna genom rationalisering eller genom en ökning av omsättningen. Att skatten på detta sätt kan verka hämmande på driften till rationalisering etc. i en tid då denna är av särskild betydelse, är en allvarlig olägenhet, som blir särskilt framträdande vid höga skattesatser.

3) För att undvika eller åtminstone mildra denna nackdel hos krigs vinstbeskattningen har man i flertalet fall ytterligare begränsat skattens räckvidd till sådana vinster, som uppkommit genom det av rådande krigstillstånd framkallade läget. Efter denna metod var den krigskonjunkturskatt konstruerad, som tillämpades i Sverige under förra världskriget, och liknande principer synas ha kommit till användning vid skattens utformning även inom de övriga nordiska länderna och inom många andra stater.

Örn det hade funnits någon objektiv norm för bedömandet av hur stor del av en viss inkomststegring, som har sin grund i krigstillståndet, och hur stor del, som beror på andra orsaker, skulle denna lösning av problemet vara acceptabel. Tyvärr är emellertid detta ej fallet. Fastställandet av den egentliga krigsvinsten måste nämligen baseras på en jämförelse mellan den verkliga vinsten och den vinst, som skulle hava ernåtts, örn krigstillstånd ej hade förelegat. Örn storleken av den senare vinsten kan man emellertid endast göra antaganden.1 Örn ett företag, som haft goda konjunkturer under kriget, vill göra gällande, att vinstökningen skulle varit lika stor under fredliga förhållanden, kan detta påstående därför varken bevisas eller motbevisas. Såvida ej taxeringsmyndigheterna och domstolarna tillämpa några överenskomna konventionella normer vid fastställandet av sambandet mellan kriget och vinstens storlek, måste frågans praktiska lösning därför få en prägel av godtycklighet.

För skattebetalarna måste en dylik till sitt innehåll obestämd avfattning av den grundläggande bestämmelsen om deras skattskyldighet te sig otillfredsställande. Och deras läge förbättras ej, utan ytterligare svårigheter tillkomma, om, som i den tidigare svenska lagen, hela merinkomsten göres skattepliktig, i den mån den skattskyldige ej kan förebringa av taxeringsmyndigheter och domstolar godtagen bevisning örn att den uppstått på grund

1 För att belysa denna svaghet hos den svenska krigskonjunkturskatten och för att motivera en övergång till en mera generell merinkomstbeskattning, citerade riksdagsman Wikström i en motion (11:322) år 1916 följande uttalande av styrelsen för Kullagerfabriken i Göteborg, vars årsvinst 1915 hade höjts från 2 till 5.6 milj. kr.: »kriget har icke utövat något nämnvärt hämmande inflytande på bolagets verksamhet i sin helhet betraktad, men å andra sidan torde man ej heller vara berättigad till den slutledningen, att kriget varit den enda eller ens den huvudsakliga anledningen till affärernas kraftiga utveckling under året. Denna utveckling är nämligen ej större än man i betraktande av "bolagets tidigare snabba framsteg skulle kunnat vänta om förhållandena i världen varit fredliga.»

5 Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 1.

av andra omständigheter än kriget. På grund av omöjligheten alt förebringa några objektiva bevis i föreliggande avseende måste den skattskyldige nämligen inrikta sig på att finna sådana sannolikhetsskäl, som han tror vara ägnade att tillmätas vikt vid frågans avgörande. Detta måste naturligtvis hos skattebetalarna skapa en känsla av osäkerhet, och denna måste ökas i samma man som vederbörande myndigheters rättstillämpning ej äger rum efter enhetliga linjer.

Denna grundläggande brist i skattens konstruktion var mycket framträdande hos den torra svenska krigskonjunkturskatten. Presumtionen, att ali merinkomst var krigskonjunkturvinst, därest motsatsen ej bevisades, ställde den skattskyldige inför en vansklig uppgift som blev svårare, ju längre tillbaka i tiden de förhållanden lågo, som i författningarna förutsattes som normala. Rättstillämpningen visade sig även mycket osäker. De skattskyldiga hade att efter den hastiga och tämligen stränga behandlingen i krigskonjunkturskattenämnderna erlägga höga skattebelopp, som de, ofta 1 ganska stor utsträckning, lyckades — sedan de i flera år legat ute med penningarna — återfå restitutionsvis efter besvär i de högre instanserna

4) För att krigsvinstskatten skall få en fastare konstruktion och samtidigt tillmötesgå det önskemål, som ligger till grund för den nyss kritiserade lösningen, måste såsom kriterium för skattskyldighet uppställas någon objektivt påvisbar omständighet, som till sitt innehåll ej alltför mycket avviker från att vinsten är beroende av krigstillståndet. Det kriterium, som härvid ligger närmast till hands, är vinstens samband med den under krigskonjunkturen inträdda prisstegringen. I den mån krigstillståndet ger upphov till vinster, sker detta nämligen i övervägande grad därigenom, att företagarna kunna ernå högre priser för de varor och tjänster, som de avyttra på marknaden, än som betingas av ökade kostnader.

örn prisstegring införes som rekvisit för skattskyldighet, kan krigsvinstskatten tänkas utformad på två olika sätt: skatten kan begränsas till a) sådana vinster, som föranletts av prisstegringar, till vilka den skattskyldige själv medverkat, eller också kan man lata skatten träffa b) alla vinster, som bero på prisstegringar, oavsett örn den skattskyldige medverkat till dessa eller icke. Som nedan skall visas, få dessa två skatter en mycket olika karaktär.

a) En särskild skatt på sådana i samband med prishöjningar intjänade vinster, som »haft sin grund i den skattskyldiges utnyttjande av krigskonjunkturen på ett sätt, som varit ägnat att bidraga till prisstegringen», har varit föremål för övervägande i en tidigare inom finansdepartementet utarbetad promemoria med förslag till förordning örn krigsvinstskatt. Som exempel på ett sådant utnyttjande av krigskonjunkturen anföres i promemorian, »att en rörelseidkares lagerhållning varit större än som betingats av rörelsens behov; att varupriser på grund av frånvaron av konkurrens satts högre än som normalt brukat ske under liknande förhållanden (t. ex. på grund av kartellbildning eller annan överenskommelse för åstadkommande av prishöjning, på grund av ensamförsäljningsrätt eller i anledning av försämrad tillförsel från andra orter); eller att återförsäljning av varor ägt rum i spekulativt syfte;^sådant syfte antages föreligga, om försäljningsverksamheten kommit till stånd först under krigskonjunkturen och ej kan anses tillgodose något affärslivets verkliga behov». Skatten har tänkts utgå med så höga satser, att den skulle avhålla från försök att ernå vinst genom förfaranden av nu nämnt slag.

En krigsvinstskatt av denna typ har alltså ej till huvudsaklig uppgift att tillföra staten inkomster. Den har snarare karaktären av en prohibitiv skatt, genom vilken man vill minska det ekonomiska utbytet av obefogade prisstegringar och härigenom motverka åtgärder ägnade att ge näring åt en allmän

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

prisstegring. Om skatten fyller detta syfte, måste den finansiella behållningen av den bli mycket liten.

Införandet av en dylik skatt löser alltså ej det ovan diskuterade problemet, som i första hand gäller att öka statens skatteinkomster utan att därigenom över hövan belasta de skattebetalare, som fått sin ställning försämrad genom krigskonjunkturen. Detta kan ske endast genom en krigsvinstskatt, som konstruerats på en bredare bas. Örn åter en generell krigsvinstbeskattning införes, kan man ifrågasätta lämpligheten av att vid sidan av denna ha en speciell sådan för vinster av det nyss åsyftade mera jobberibetonade slaget. Såsom denna skatt konstruerats, kan den för övrigt i vissa fall motverka sitt eget syftemål, då en affärsman, som redan bar ett lager av varor, för vilka prisstegring inträtt, i det längsta underlåter att släppa ut detta på marknaden för att icke utsätta sig för skattskyldighet för den därvid realiserade vinsten. Det torde vara lämpligare att söka förebygga uppkomsten av dylika vinster samt, i den mån de redan uppkommit, att indraga dem, genom åtgärder som för Sveriges vidkommande kunna företagas inom ramen av gällande maximipris- och förfogandelagar.

b) Örn krigsvinstskatten i stället lägges på alla vinster, som uppkommit på grund av prisstegringen, får skatten liksom den tidigare krigskonjunkturskatten i första hand bedömas som en inkomstkälla för staten. Skatten kan för övrigt i många hänseenden utformas efter väsentligen samma principer som den föregående skatten.

Den bevisbörda, som åligger den skattskyldige, kan emellertid i detta fall, och häri ligger den fundamentala skillnaden mellan denna skatt och den föregående med dess mer obestämda bevisningsgrunder, fixeras i objektiva termer. Det är nämligen ej nödvändigt att konstruera den skattepliktiga prisstegringsvinsten på ett sådant sätt, att den framgår av en jämförelse med den hypotetiska vinst, som skulle varit att förvänta örn priserna ej hade stigit. Skatteplikten kan i stället fastställas på grundvalen av en analys av den faktiska inkomststegringen och dennas uppdelning i två komponenter: a) den inkomstökning som eventuellt erhålles, om det senare årets faktiska kostnader och försäljningsintäkter räknas om efter förkrigspriser, och b) den återstående inkomstökningen, som är lika med skillnaden mellan intäkternas stegring på grund av försäljningsprisernas höjning och kostnadernas stegring, genom höjningen av kostnadspriserna. Det synes vara naturligt att principiellt bestämma den skattepliktiga krigsvinsten som det under b) angivna beloppet. Att den skattskyldiges bevisbörda på detta sätt kan få ett klart definierat innehåll, måste från rättssäkerhetens synpunkt anses som en väsentlig fördel hos denna konstruktion av krigsvinstskatten.

Detta får ej tolkas så, att ej den skattskyldiges bevisbörda även i detta fall kan bli av vansklig art. Men svårigheterna äro nu av övervägande teknisk natur. Det bör i detta sammanhang framhållas, att den uppdelning av den faktiska inkomststegringen i två poster, som ovan beskrivits, även kan ske med tillämpning av supplementära kriterier. Ett viktigt sådant är nettoinkomstens storlek i förhållande till den totala omsättningen. Om försäljningspriserna stiga mer än kostnadspriserna, måste detta nämligen vid i övrigt lika omständigheter medföra en höjning av den ifrågavarande procentsiffran. Kan ett företag alltså förebringa bevisning om att vinstens andel av försäljningssumman ej stigit, proportionellt sett, eller att, örn en stegring föreligger, denna beror på ökat kapacitetsutnyttjande eller andra kostnadssänkande faktorer, så torde detta i regel kunna godkännas som bevis för att vinsten ej varit av skattepliktig natur.

Örn man, med bortseende från bevisskyldighetens olika karaktär i de båda fallen, jämför skattskyldighetens omfattning i föreliggande fall med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

skattskyldighet, som föreligger enligt den tidigare krigskonjunkturskatten, finner man, att den i ett hänseende är större och i ett annat hänseende mindre.

Å ena sidan kommer nämligen den nu ifrågasatta skatten att träffa alla vinster på grund av prisstegringar, inklusive sådana som kunna anses vara relativt oberoende av krigstillståndet. Detta kan emellertid knappast betraktas som någon avgörande olägenhet.

Å andra sidan träffar en skatt, som begränsats till de egentliga prisstegrings vinsterna, ej sådana vinster som bero på ökad omsättning (räknad i reala enheter), även om denna ökning skulle Ira sin grund i krigstillståndet.

Från vissa synpunkter är detta sista en nackdel, då i stort sett samma skäl, som nyss anfördes för prisstegringsvinsternas skatteplikt, kunna tilllämpas på sådana omsättningsvinster, som uteslutande bero på kriget. Men beträffande sådana omsättningsvinster, som uppkommit blott på grund av en effektiv skötsel av företaget, ligger saken annorlunda till. Redan förut lia vägande skäl anförts för att de ej skola belastas med en konfiskatorisk skatt av krigsvinstskattens typ. Med tanke härpå skulle det alltså vara önskvärt att draga en gräns mellan sådana omsättningsvinster, som bero på kriget, och sådana, som bero på andra orsaker, och att sedan låta krigsvinstskatten träffa de förra men icke de senare. Men då den tidigare utredningen torde visa, att en dylik gräns ej kan bestämmas efter fullt objektiva grunder, måste en lösning av problemet, som fasthåller vid skattepliktens objektiva bestämning, leda till att alla omsättningsvinster måste göras antingen skattepliktiga eller skattefria. För en lösning av frågan i den senare riktningen tala ej endast de skäl, som ovan anförts för att vinster, som ha sin grund i duglig företagsledning, ej skola belastas med konfiskatoriska skatter, utan även ett annat viktigt skäl, som skall klargöras här nedan. Det kan i detta sammanhang även påpekas, att det synes vara möjligt att motväga den allt för lindriga behandling, som härvid kan komma vissa vinster till del, genom att införa vissa supplementära skatter. En skatt, som ganska effektivt skulle tillgodose det anförda önskemålet, är en evira skatt på aktiebolagsvinster, som uppgå till en hög procent i förhållande till det av aktieinnehavarna deklarerade värdet av aktieinnehavet.

Det avgörande skälet för att begränsa en krigsvinstbeskattning till prisstegringsvinster ligger däri, att i samtliga fall, då en inskränkt konkurrens på marknaden bereder den enskilde företagaren en viss handlingsfrihet med avseende på prissättningen, skatten kommer att verka som en kraftig broms på alla prisstegringstendenser. Man kan även uttrycka saken så, att skattefriheten för vinster, som sammanhänga med driftens utvidgning och rationalisering, kommer att stimulera företagarna till att söka ernå en ökning av vinsten på dessa vägar. Särskilt vad angår produktions- och distributionsverksamhet för hemmamarknaden måste dessa biverkningar hos den ifrågasatta krigsvinstskatten betraktas som betydelsefulla och önskvärda. Med avseende på verksamhetsgrenar, som äro inriktade på utlandsmarknaden, äro dessa biverkningar ej lika obetingat fördelaktiga, men på grund av den internationella konkurrensen föreligger här i regel en mycket liten marginal för en fri prissättning av den enskilde företagaren. I stort sett måste därför de nu angivna biverkningarna av den här skisserade typen av krigsvinstbeskattning betraktas som en väsentlig förtjänst i förhållande till krigskonjunkturskatter av den tidigare typen.

Nära det senast berörda motivet för den förordade avgränsningen av krigsvinstbeskattningen står, att de i viss mån skyddade vinsterna på en omsättningsökning spela en betydelsefull roll för produktionens omställning efter ändrade försörjningsförhållanden.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

Skatt på vinster orsakade av prisstegring.

När statsmakterna nu stå inför nödvändigheten att träffa ett val mellan olika former krigs vinstbeskattning, synas skäl i första hand föreligga fölen prövning av de praktiska möjligheterna att konstruera skatten enligt de ovan under 4 b) uppdragna riktlinjerna. I det följande skall i stora drag antydas, hur en dylik skatt på prisstegringsvinster skulle kunna utformas i Sverige. Örn denna väg visar sig framkomlig, skulle man undvika många av de olägenheter, som voro förknippade med den förra krigskon junkturskatten.

Skatten bör liksom förra gången i första hand omfatta inkomster av fastighet och rörelse. Det förefaller emellertid motiverat att utvidga skatteplikten till vinst å icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper, oberoende av örn denna enligt gällande lagstiftning är att anse som realisationsvinst. Däremot synes det icke lämpligt att här medtaga vinster å avyttring av fastigheter och värdepapper, då skatten sannolikt skulle få en prohibitiv verkan, om den tillämpades på dem. I den mån ytterligare beskattning av dem är önskvärd, torde denna kunna förverkligas genom andra åtgärder. Även inkomst av tjänst kan helt fritagas från skatteplikt. För att förhindra att företagen begagna sig härav och avföra en del av vinsten genom stora utbetalningar av tantiem, måste emellertid i så fall rätten till avdrag för dessa på lämpligt sätt begränsas.

Beträffande inkomst av fastighet och rörelse torde man vid fastställandet av den skattepliktiga krigsvinstens omfattning kunna utgå från den principiella bestämningen av densamma såsom det belopp, varmed den samlade nettoinkomsten från dessa förvärvskällor stigit under beskattningsåret på grund av att försäljningspriserna höjts mer än som betingas av kostnadernas stegring.

Vid fastställandet av prisstegringens storlek torde i regel prisläget under perioden januari—augusti 1939 kunna läggas till grund. Men om i särskilda fall prisläget under denna tid var osedvanligt lågt, bör rimligen möjlighet föreligga att välja en mer normal jämförelsenorm vid krigsvinstens beräkning. Även i andra fall kan en avvikelse från hasperiodens priser vara berättigad, exempelvis, när det med hänsyn till landets försörjning är önskvärt att skapa betingelser för en viss inhemsk produktion. Fm viss lättnad av krigsvinstbeskattningen är nämligen i dylika fall påkallad.

Denna bestämning av skatteplikten avviker i ett flertal hänseenden från den, som låg till grund för den tidigare krigskonjunkturslcatten. Först och främst har prisstegring införts som grundläggande rekvisit i stället för sambandet med krigstillståndet, vilket, som ovan klargjorts, innebär, att en objektivt bestämbar norm fått ersätta en norm av mer eller mindre subjektiv karaktär. Vidare har det samlade nettoresultatet av de ifrågavarande förvärvskällorna tänkts såsom grundval för fastställandet av den skattepliktiga vinsten. Den tidigare lagstiftningen var på denna punkt av mer rigorös karaktär. Enligt denna var nämligen krigskonjunkturskatten konstruerad som en avkastningsskatt, vilken beräknades särskilt för varje förvärvskälla. Minskning av inkomsten på ett håll kunde alltså ej få avräknas från ökning på ett annat; endast för ren förlust, som uppkommit på en av krigskonjunkturen föranledd rörelse, var ett särskilt avdrag medgivet.

Däremot synes det motiverat att i likhet med den tidigare lagstiftningen lägga bevisskyldigheten för att förutsättningarna för skatteplikt ej äro för handen på den enskilde deklaranten. Utan dennes medverkan äga nämli-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

gen taxeringsmyndigheterna ringa möjlighet att bilda sig en bestämd uppfattning härom. Fullgör deklaranten ej denna skyldighet eller är hans bevisning otillfredsställande, bör han, också i överensstämmelse med vad fallet var tidigare, bli skattepliktig för hela den ökning, som den totala nettoinkom slen av ifrågavarande förvärvskällor företer i förhållande till motsvarande inkomst under föregående år.

För att en krigsvinstbeskattning efter dessa linjer skall kunna effektivt genomföras måste givetvis förhindras, att de skattskyldiga kunna nedbringa den beskattningsbara vinsten genom exceptionellt stora avdrag för värdeminskning och nedskrivningar av varulager etc. under marknadsvärdet. På grund härav torde ifråga om krigsvinstbeskattningen en skärpning av de liberala reglerna i nu gällande lagstiftning vara erforderlig. Spörsmålet örn vilka särskilda regler, som böra uppställas i förevarande fall, är emellertid alltför invecklat och omfattande för att kunna upptagas till behandling i samband med dessa allmänna riktlinjer.

Beräkningen av de vinster av icke yrkesmässig avyttring av viss lös egendom, som också skulle bli underkastade krigsvinstskatt, erbjuder mindre komplikationer. Till grund härför lägges skillnaden mellan det belopp, för vilket den ifrågavarande egendomen avyttrats, och dess värde vid en tidpunkt omedelbart löre krigskonjunkturens början, med skäligt avdrag för kostnader. I den mån förlust på någon sådan avyttring uppstått, bör den få avräknas från vinsten av de övriga. Om åter nettoförlust uppkommit på grund av dylika avyttringar, bör avräkning ej få äga rum från inkomst av övriga skattepliktiga förvärvskällor, liksom ej heller ett nettounderskott å dessa bör få avdragas från vinst av icke yrkesmässig avyttring.

Då en krigsvinstskatt, som är konstruerad efter nu angivna regler även träffar rent nominella vinster, som ha sin grund i penningvärdets försämring, torde det vara nödvändigt att möta en dylik eventualitet genom en bestämmelse om att en viss, i relation till den allmänna prisstegringen fixerad inkomstökning lär avdragas vid beräkningen av den skattepliktiga krigsvinsten. Alt den tidigare krigskonjunkturskatten i många fall ansågs leda till orättvisa resultat, berodde till stor del på frånvaron av ett dylikt stadgande, som blev särskilt kännbar på grund av den kraftiga inflationen under det förra världskriget. Då det emellertid kan vara svårt att på förhand fixera storleken av de avdrag, som i förekommande fall böra tillämpas, synes det vara lämpligt att låta denna fråga liksom den förut nämnda frågan om vilka priser, som skola läggas till grund för beräkningen, regleras genom under varje år utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Om krigsvinstskattens tillämplighetsområde på detta sätt begränsas till vinster, sorn medföra en reell förbättring av de skattskyldigas ekonomiska läge, torde skatten för samtliga vinster kunna utgå med en fix och relativt hög skattesats, exempelvis 50 %. Detta skulle innebära en avvikelse från den förra krigskonjunkturskatten, som utgick progressivt efter vinstens absoluta storlek. Även i föreliggande fall ernås dock en viss progressivitet, dels därigenom att ett visst belopp, exempelvis 2,000 kronor, för varje skattskyldig tänkts vara skattefritt, dels därigenom att den efter krigsvinstskattens betalning återstående delen av inkomstökningen kommer att träffas av den progressiva statliga inkomst- och förmögenhetsskatten.

Det sistnämnda förfarandet förutsätter, att vid taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt avdrag beviljas för den under samma år taxerade krigsvinstskatten, i den mån krigsvinsten taxeras som vanlig inkomst. För att detta skall bli möjligt, måste tydligen en gemensam taxering äga rum för de båda skatterna med ledning av de i vanlig ordning avgivna deklarationerna.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 1.

Skulle de i dessa lämnade uppgifterna tilläventyrs icke vara tillräckliga för att utröna, huruvida skattepliktig krigsvinst verkligen föreligger, torde befogenhet kunna stadgas för taxeringsmyndigheterna att av deklaranterna infordra ytterligare uppgifter. Då vinst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom, som icke är att hänföra till realisationsvinst, icke kommer till synes i de vanliga deklarationerna, lär det bliva nödvändigt att införa särskild deklarationsplikt för sådana vinster, som kunna bli föremål för krigsvinstbeskattning.

Strängt taget skulle avdraget för taxerad krigsvinstskatt tillämpas jämväl vid taxeringen till kommunalskatt. Vissa olägenheter härav skulle emellertid kunna uppkomma i de fall, då taxeringsmyndighets beslut rörande krigsvinstskatt ändrades av högre instans. Då en dylik ändring skulle påverka storleken av de kommunalskatter, som belasta samma inkomst, skulle detta otvivelaktigt utgöra ett oroande moment inom den kommunala hushållningen. Med hänsyn härtill förefaller det vara mest lämpligt att låta kommunalskatterna utgå oberoende av krigsvinstskatten, trots att de förra skatterna därigenom komma att belasta även den del av den skattskyldiges inkomst, som avgår på grund av den till staten erlagda krigsvinstskatten.

Tydligt är, att införandet av en ny skatt av här angivet slag, liksom av andra på samma idé uppbyggda skatter, måste medföra en avsevärd merbelastning av den nuvarande taxeringsorganisationen. Lämpliga åtgärder till dennas förstärkning torde därför böra tagas under övervägande i syfte att garantera ett tillfredsställande taxeringsresultat.

Stockholm den 15 september 1939.

Erik Lindahl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1 H

Bilaga 2.

P. M.

rörande krisskatt

utarbetad av CARL W. U. KUYLENSTIERNA1.

Historik över den svenska krigskonjunkturskatten under

världskriget.

Bestämmelserna örn krigskonjunkturbeskattning.

Genom proposition den 30 april 1915 nr 196 föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att antaga en förordning om krigskonjunkturskatt. Enligt förslaget skulle skatten utgå för den ökade inkomst, som tillförts skattskyldig på grund av det genom dåvarande krigstillstånd framkallade läget. Skatten i fråga skulle erläggas under ett vart av åren 1915 och 1916. Skattskyldigheten skulle, under de i förordningen angivna villkor, åligga den, som taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt för inkomst av rörelse eller yrke, realisationsvinst samt andra inkomster av tillfällig natur, varvid inkomsten av varje inkomstkälla vore att beräkna för sig. Inkomst av fast egendom, inkomst av kapital samt inkomst av vanlig arbetsanställning skulle alltså icke falla under förordningen. Krigskonjunkturskatt skulle emellertid utgå blott under följande villkor.

1. Inkomsten2 skulle för att bliva skattepliktig överstiga medeltalet av motsvarande inkomst, sådan den beräknats vid taxeringarna 1913 och 1914 eller ettdera året, därest taxering ej skett för bägge, och skatten skulle utgå å det överskjutande beloppet, den s. k. merinkomsten. För skattskyldiga som ej alls taxerats för inkomst av ifrågavarande slag 1913 eller 1914 vore hela inkomsten att betrakta som merinkomst.

2. Den skattskyldiges hela inkomst skulle uppgå till minst 15,000 kronor.

3. Därjämte skulle, i fråga örn inländska aktiebolag och solidariska bankbolag, bolagets inkomst dels överstiga 5 procent av bolagets kapital, sådant det vid taxeringen beräknats, dels, beräknad i procent å nämnda kapital, överstiga inkomstprocentens medeltal enligt taxeringarna 1913 och 1914.

4. Merinkomsten skulle uppgå till minst 1,000 kronor.

Å den merinkomst, som sålunda vore inbegripen under skattskyldigheten, skulle skatten utgå med 12 procent.

Förslaget till förordning innehöll vidare detaljerade bestämmelser örn taxeringsförfarande genom särskilda krigskonjunkturskattenämnder m. m.

Riksdagen anmälde genom skrivelse den 26 maj 1915 (nr 190), att riksdagen

1 Viel promemorians utarbetande hava biträtt, först taxeringsinspektören Sven Holdo, därefter taxeringsinspektören Torsten Hjohlman. Den senare har utarbetat historiken samt de vid promemorian fogade uppgiftsformulären.*

2 Med taxerad inkomst eller enbart inkomst förstås i det nedanstående, då ej annat nämnes, inkomst, som taxerats enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt.

* Formulären äro här uteslutna.

2 Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

godkänt propositionen om krigskonjunkturskatt med vissa ändringar. Bland dessa ändringar, av vilka ingen kan sägas hava berört de principiella grunderna för den föreslagna beskattningen, må här särskilt nämnas följande:

Skattskyldighetsgränsen sänktes av riksdagen till taxerat belopp om minst 10,000 kronor. Särskilt stadgande (i förordningen infört som dess 5 §) infördes till förekommande av försök att kringgå skattebestämmelserna genom att disponera vinst till oproportionerliga löneförhöjningar m. m. Som den viktigaste ändringen i Kungl. Maj:ts förslag torde få betraktas, att enligt riksdagens beslut skatten skulle utgå ej med generellt 12 procent utan efter en progressiv skala, med skattesatser från 12 till 18 procent å merinkomsten i dess helhet och med intervaller mellan de olika skattesatserna av 1U procent. Den högsta skattesatsen skulle tillämpas å merinkomster å minst 320,000 kronor.

Den förordning, som i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 11 juni 1915 (nr 210), avsåg, såsom förut är nämnt, allenast åren 1915 och 1916. Med hänsyn härtill framlades för 1916 års riksdag förslag om fortsatt tillämpning av den nya skatteformen. Kungl. Maj:ts förslag härutinnan, i proposition den 5 maj 1916 (nr 241), innefattade emellertid icke enbart utsträckning av den förra förordningens giltighetstid utan jämväl vissa ändringar i densamma.

Enligt förslaget skulle taxering till krigskonjunkturskatt äga rum år 1916 och sedermera årligen till och med året efter det, under vilket genom kungörelse tillkännagivits, att krigstillståndet upphört. Då 1915 års förordning omfattade åren 1915 och 1916, stadgades i 1916 års förordning till förebyggande av dubbel beskattning, att skatt — vilken alltjämt skulle utgå för vinst uppkommen genom det av dåvarande krigstillstånd framkallade läget — vore att erlägga i den mån vinsten icke blivit genom taxering år 1915 enligt förordningen den 11 juni 1915 beskattad. Själva huvudbestämmelsen, varigenom beskattningen anknöts till det av krigstillståndet framkallade läget, behölls alltså i det nya förslaget. För att klarare framhäva dess innebörd gjordes i författningstexten uttryckligen skillnad mellan den matematiska merinkomsten, eller det inkomstbelopp som framkomme vid det rent aritmetiska utrönandet av inkomstökningen, och den beskattningsbara merinkomsten eller den del av förutnämnda matematiska merinkomst vars grund vöre det genom krigstillståndet framkallade läget. Metoden att utröna den matematiska merinkomstens storlek föreslogs vidare ändrad därhän, att som jämförelsetal skulle användas den högsta inkomsten under ettdera av åren 1913 och 1914, med vilken bestämmelse även följde motsvarande ändring beträffande bolagens inkomstprocent. I de under förordningen fallande inkomstarterna skulle jämväl innefattas tantiemer och därmed jämförliga inkomster, hänförliga till inkomst av tjänst eller anställning. Till stadgandet härom funnos fogade särskilda deklarationsbestämmelser. Från flera länsstyrelser hade nämligen anmärkts, att den dittills gällande begränsningen av skatteobjektet medfört att verkliga krigskonjunkturvinster kunnat till avsevärd del undgå avsedd beskattning. Betydande vinstbelopp hade i form av tantiem och dylikt disponerats till gottgörelse åt funktionärer och andra personer, som kanske blott skenbart lämnat någon motprestation i arbete. Den spärr mot dylikt oegentligt förfarande, som förenämnda 5 § varit ämnad att utgöra, hade icke varit tillfyllest. Det föreslogs att skattskyldighetsgränsen skulle sänkas till 8,000 kronor men minsta beskattningsbara merinkomsten höjas till 2,000 kronor. Slutligen föreslogs viss ändring i avseende å progressivskalans tekniska utformning men med bibehållande väsentligen av dess höjd.

3 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

I skrivelse den 15 juni 1916 (nr 268) anmälde riksdagen, att riksdagen antagit förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt med vissa ändringar.

Den av riksdagen beslutade förordningen innebar sålunda för det första en viktig utvidgning av krigskonjunkturbeskattningens allmänna ram, så till vida att även inkomst av fäst egendom blev beskattningsbar under lika villkor som inkomst av arbete. I avseende å metoden för merinkomstens beräknande återgick riksdagen till den medeltalsberäkning för åren 1913 och 1914, som var stadgad i 1915 års förordning. Av statsfinansiellt stor betydelse val’, att riksdagen med vidhållande av den progressiva principen skärpte den i propositionen föreslagna skatteskalan, så att denna visserligen alltjämt kom att börja med 12 procent men kom att sluta med 25 procent, vilken skattesats skulle tillämpas å beskattningsbar merinkomst å minst 500,000 kronor.

Förordning i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades den 30 juni 1916 (nr 260).

Vid 1917 års riksdag framlades icke av Kungl. Maj:t något förslag till ändring i senast nämnda förordning. På enskild motionärs hemställan beslöt emellertid riksdagen, enligt vad riksdagen i skrivelse den 5 juni 1917 (nr 260) anmälde, bland annat att ytterligare skärpa skatteskalan. Maximum för den nya skalan kom att utgöra 32 procent, vilken skattesats skulle tilllämpas å beskattningsbar merinkomst av minst 700,000 kronor.

Förordning örn den salunda andrade skattetariffen — vilken förordning avsåg jämväl viss av riksdagen beslutad ändrad bestämmelse beträffande skatteuppbörden — utfärdades den 25 juni 1917 (nr 351).

En motionär förordade i riksdagen såväl år 1916 som år 1917 den extraordinära krisbeskattningens läggande på en annan principiell grund än krigsvinstbegreppet. Det hade synts motionären uppenbart att de stora faktiska merinkomster, som konstaterats vid taxeringen, mer eller mindre direkt kunde härledas från det av krigstillståndet framkallade läget även örn sambandet vöre svårt att med säkerhet konstatera. Skillnaden mellan den vid krigskonjunkturskattetaxeringen framkomna matematiska merinkomsten och den fastställda beskattningsbara merinkomsten vore högst betydande. Av dessa omständigheter fann motionären att krigskonjunkturskatt en i dess dåvarande form dels träffade ojämnt dels icke gåve önskad avkastning. Han föreslog att sagda skatt måtte utbytas mot en skatt på merinkomst av varje slag. Förslaget, vilket båda åren avstyrkts av kammarrätten, blev icke antaget.

Till 1918 års riksdag avlät Kungl. Majit tvenne propositioner (nr 401 och 448) med förslag örn vissa ändringar i förordningen örn krigskonjunkturskatt.

Ändringarna avsågo i huvudsak dels de för taxeringsförfarandet gällande tidsbestämmelserna, dels införandet av rätt till avdrag för gäldränta — vilken avdragsrätt närmast betingades därav att inkomst av fastighet indragits under krisbeskattningen och att fastigheterna åvilande gäldränta i då gällande deklarationsformulär redovisades under allmänna avdrag — dels slutligen skatteskalan. Beträffande skatteskalan innebar förslaget såväl lindring för de lägsta merinkomstbeloppen som skärpning för högre merinkomster, i det skatteskalan kom att börja med 4 procent och sluta med 40 procent, sistnämnda skattesats avseende beskattningsbar merinkomst å minst 2 miljoner kronor. Därjämte föreslogs emellertid beträffande svenska aktiebolag och solidariska bankbolag med inkomstprocent överstigande 10 samt alla utländska bolag en tilläggsskatt utöver den enligt den gemensamma ska-

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

lan utgående skatten. Vid propositionen nr 448 voro såsom bilagor fogade dels en omfattande statistisk bearbetning av 1917 års krigskonjunkturskattelängder, dels en redogörelse för krigsvinstbeskattning och under kriget skärpt direkt beskattning i främmande länder.

Förslagen biföllos av riksdagen utom vad beträffar tilläggsskatten för bolag, vilken helt förkastades.

Vid 1919 års riksdag genomfördes efter proposition (nr 258) i ämnet vissa ändringar i förordningen, närmast betingade därutav att krigskonjunkturen ansågs lida mot sitt slut. Krigskonjunkturskatten ställdes under avveckling. Sålunda infördes den bestämmelsen att inkomstökning, beroende på att skattskyldig rörelseidkare efter ingången av 1919 börjat utnyttja nya eller utvidgade anläggningar, ej vore att anse som krigskonjunkturvinst. Därjämte gjordes till villkor för skattskyldighet i fortsättningen att taxering till krigskonjunkturskatt varit den skattskyldige påförd något av åren 1915— 19i9. Vidare sänktes skatteskalan såväl för enskilda som för bolag. Slutligen infördes en spärr beträffande den beskattningsbara merinkomsten genom bestämmelsen att denna icke finge upptagas till högre belopp än den matematiska merinkomsten minskad med 25 procent. I sistnämnda båda hänseenden gick riksdagen längre i riktning mot mildrande av skatten än Kungl. Maj:ts förslag.

I propositionen återgavs bland annat ett vid tionde svenska handelskammarmötet av vice häradshövdingen Gustav Sandström hållet inledningsanförande rörande näringslivets önskemål i fråga örn skattelagstiftningen. I anförandet blev bland annat den gällande krigskonjunkturbeskattningen underkastad kritik. Inledaren riktade i huvudsak tre anmärkningar mot denna skatt. För det första läge ett väsentligt fel däruti att grunden för beskattningen, skillnaden mellan den skattskyldiges medelinkomst under 1912 och 1913 å ena sidan och hans inkomst under krigsåren å andra sidan, icke utgjorde någon tillförlitlig måttstock för den skattskyldiges inkomstökning i följd av kriget. Dels vore härvid två år en allt för kort jämförelseperiod, dels vore den åt de skattskyldiga lämnade utvägen att visa merinkomstens oberoende av krigskonjunkturen i praktiken knappast framkomlig. För det andra vore skattens progressivitet efter mervinstens absoluta storlek och utan någon hänsyn till den subjektiva skatteförmågan ett grundfel. Detta bleve än mera accentuerat genom att avdrag för utbetald krigskonjunkturskatt icke vore medgivet. Såsom en tredje och än mera betydelsefull brist hos krigskonjunkturskatten betecknades slutligen att den konstruerats på ett sätt som icke toge hänsyn till penningvärdets fall. Härav hade följt att krigskonjunkturskatt pålagts även där den skattskyldiges realinkomst i själva verket vöre försämrad i förhållande till jämförelsetiden.

År 1920 utfärdades en förordning (nr 443) av innehåll att taxering till krigskonjunkturskatt icke skulle äga rum beträffande vinst som uppkommit efter 1919 års utgång.

Krigskonjunkturbeskattningens tillämpning.

I 1 § av 1915 års förordning stadgades att krigskonjunkturskatt för ett vart av åren 1915 och 1916 skulle »utgå för den ökade inkomst, som tillförts skattskyldig på grund av det genom närvarande krigstillstånd framkallade läget». . _ v ‘

I 1916 års förordning var denna bestämmelse såtillvida omredigerad att enligt 1 § krigskonjunkturskatt skulle utgå »för vinst, uppkommen genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

det av nuvarande krigstillstånd framkallade läget — — —», medan 2 § innehöll definitionen att »med vinst, som i 1 § sägs, förstås av krigstillståndet föranledd ökning uti» inkomst av vissa närmare angivna kategorier. Huruvida överhuvud ökning av inkomsten förelåg, skulle såsom tidigare nämnts konstateras genom jämförelse med medeltalet av de inkomster som taxerats åren 1913 och 1914. Den siffermässiga inkomstökning, som framgick av en sådan jämförelse, kom i den sedermera under hela perioden med successiva ändringar gällande 1916 års förordning att kallas matematisk merinkomst.

Kungl. Maj :ts befallningshavande ålåg att i en särskild längd upprätta förslag till taxering, vilket förslag skulle upptaga bl. a. årets taxerade inkomst, jämförelseårens inkomst, allt för varje ifrågakommande inkomstkälla för sig, den matematiska merinkomsten samt å densamma uträknad skatt.

Utdrag av denna längd skulle tillställas envar skattskyldig jämte underrättelse örn vad skattskyldig hade att iakttaga för vinnande av ändring i taxeringsförslaget. I sistnämnda hänseende stadgade 1915 års förordning: »Förmenar skattskyldig, att den för honom uträknade merinkomsten i sin helhet eller till någon del icke har sin grund i det genom krigstillståndet framkallade läget, äger han att senast inom 14 dagar före krigskonjunkturskattenämndens sammanträde till Konungens befallningshavande inkomma med till nämnden ställda erinringar mot taxeringsförslaget, såvitt honom rörer.» 1916 års förordning nämnde här även »den utredning i ärendet han vill åberopa».

Krigskonjunkturskattenämnden var den länsvis anordnade beskattningsnämnd, som hade att i första hand fatta beslut om taxering till krigskonjunkturskatt, d. v. s. fastställa beskattningsbar merinkomst. Till ledning för dess verksamhet innehöll 1916 års förordning i 18 § följande föreskrift, som något annorlunda formulerad fanns redan i 1915 års förordning:

»Om och i den mån av föreliggande handlingar framgår eller eljest är för nämnden känt, att den matematiska merinkomsten uppstått på grund av omständigheter, vilka icke stå i samband med det av krigstillståndet framkallade läget, äger taxering till krigskonjunkturskatt icke rum.»

Talan mot krigskonjunkturskattenämnds beslut kunde förås hos kammarrätten och fullföljas inför Kungl. Maj:t.

Redan från första början av förordningens tillämpning visade det sig att anordningen med ett utan den skattskyldiges direkta medverkan rent schematiskt tillkommet taxeringsförslag, som föregick den egentliga taxeringen, vållade missförstånd vid denna, vilka i stor utsträckning kommo att kännbart drabba de skattskyldiga och bidrogo till en i och för sig knappast motiverad kritik av själva skatteformen såsom sådan. Åtskilliga skattskyldiga torde åtminstone under de första åren av beskattningens tillvaro på grund av sin dittillsvarande erfarenhet hava betraktat den från länsstyrelsen härrörande handlingen, upptagande uppskattad inkomst och uträknad skatt, närmast såsom en debetsedel, grundad på ett regelrätt taxeringsförfarande, och åtnöjt sig med att betala skatten utan att närmare reflektera över dess materiella berättigande. Många torde hava resignerat inför svårigheten att åstadkomma bevisning örn inkomstökningens oavhängighet av krigskonjunkturen. Krigskonjunkturskattenämnderna å sin sida, vilkas ledamöter till stor del tagits ur prövningsnämnderna, synas hava uppställt jämförelsevis stränga krav på bevisning från de skattskyldigas sida och i stor utsträckning lämnat obegagnad den fria prövningsrätt, som nämndinstitutionen som sådan medgav och förenämnda bestäm-

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

meker i 18 § särskilt framhävde. En följd härav lär hava blivit att den matematiska merinkomsten i större utsträckning än lagstiftaren avsett lagts till grund för skatten. Detta förhållande framhölls också av departementschefen såsom en bidragande orsak till förordningens omarbetande år 1916. I motiveringen till den nya författningen anförde de tillkallade sakkunniga, landskamrerarna O. Landén och E. Ahlner, rörande denna fråga:

»I den v. p. m., som av undertecknad Landén under nästlidne februari månad avlämnats efter verkställd granskning av dels de rapporter, som av Konungens befallningshavande, envar för sitt län, avgivits angående den år 1915 företagna taxeringen till krigskonjunkturskatt, och dels krigskonjunkturskattenämndernas skattelängder, har framhållits, hurusom berörda granskning givit vid handen, att länsstyrelserna lika väl som kronans ombud och krigskonjunkturskattenämndema i många län synts hava haft en oklar uppfattning örn vad förordningen stadgar och avser i fråga om grunderna för den beskattningsbara merinkomstens beräkning, i det denna merinkomst på många håll ansetts ovillkorligen skola sättas lika med den matematiskt beräknade merinkomsten.

En sådan uppfattning står givetvis icke i överensstämmelse med nu gällande förordning om krigskonjunkturskatt, och det kan synas egendomligt, att förordningens avfattning kunnat giva anledning till sådant missförstånd. Då så emellertid skett, har det synts nödvändigt att i den nya förordningen tydligare än hittills framhålla vad man med krigskonjunkturskatten vill träffa, och skarpt utmärka skillnaden mellan uträknad merinkomst och beskattningsbar merinkomst.»

Vidare yttrade de sakkunniga, bland annat:

»Andra stycket av 18 § torde i sin hittillsvarande lydelse avsett att ytterligare understryka krigskonjunkturskattenämndens rätt och skyldighet att i varje fall pröva örn och i vad mån beskattningsbar krigsvinst för den skattskyldige verkligen förelegat. Det har dock försports, att stadgandet uppfattats helt annorlunda, så att man däri velat inlägga en skärpt fordran på bevisning från den skattskyldiges sida. För att tydligare utmärka stadgandets verkliga syfte har detsamma givits den ändrade lydelse, som förslaget visar.»

Ehuru riksdagen i huvudsak och i vart fall i här berörda punkter antog Kungl. Maj :ts förslag, gjorde bevillningsutskottet i samband med behandlingen av den här ovan omnämnda motion, varuti föreslogs beskattning av all mervinst oavsett dess ursprung, ett uttalande som kom att verka i rakt motsatt riktning mot den i nyssnämnda motivering anvisade. Utskottet yttrade:

»Den för hela krigskonjunkturbeskattningen grundläggande 1 § — Vinst, uppkommen genom det av nuvarande krigstillstånd framkallade läget’ — anger lagstiftarens mening att giva krigsvinstbegreppet en synnerligen vid utsträckning.»

Utskottet anförde vidare:

»Den matematiska merinkomsten skall i första hand läggas till grund för taxeringen. Detta är den tekniska regeln. Såsom garantier mot att härigenom merinkomster, vilka uppenbarligen icke äro beroende av krigskonjunkturen, skola falla under skatteplikten, uppställer förordningen dels rätten för den skattskyldige (17 §, sista stycket) att till skattenämnden ingiva erinringar och utredning, dels ock den i 18 §, andra stycket, skattenämnden tillerkända befogenheten att, oberoende av den skattskyldiges eget åtgörande, bestämma, att viss matematisk merinkomst eller del därav icke skall behandlas såsom beskattningsbar merinkomst.

Det är av synnerlig vikt, att den skattenämnden tillkommande prövnings-

7 Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

rätten handhaves under noggrant iakttagande därav, att fastställandet av beskattningsbar merinkomst till lägre belopp än den matematiska merinkornsten må ske allenast under den i 18 § angivna förutsättningen: 'örn och i den mån av föreliggande handlingar framgår eller eljest är för nämnden känt, att den matematiska merinkomsten uppstått på grund av omständigheter,, vilka icke stå i samband med det av krigstillståndet framkallade läget’. Örn detta icke framgår av handlingarna eller icke är för nämnden känt, må nämnden ej upptaga den beskattningsbara merinkomsten lägre än den matematiska, ändock att det måhända icke framgår av handlingar eller är för nämnden känt, att sagda merinkomst ur positiva grander härleder sig från krigstillståndet.

Då det är av vikt, att de tveksamma gränsfallen, där nämnden saknar positiva hållpunkter i vare sig den ena eller andra riktningen, bliva efter enhetliga grunder behandlade, finner utskottet det angeläget, att skattenämndernas uppmärksamhet fästes på vad nu anförts rörande innebörden av omhandlade bestämmelse i 18 §.»

I en senare avfattad (vid 1919 års proposition nr 258) fogad p. m. angående vissa till spörsmålet örn en revision av krigskonjunkturskatten hörande frågor beskrev Landén förenämnda uttalandes inverkan på författningens tillämpning på följande sätt:

»Genom detta uttalande hava krigskonjunkturskattenämnderna påverkats att tillämpa bestämmelserna om krigsvinstens fastställande på ett vida strängare sätt än förordningen åsyftar och måhända även strängare än riksdagen själv önskat. Följden härav har blivit, att den sakliga prövningen av frågan härom i stor utsträckning av krigskonjunkturskattenämnderna undanskjutits, så att matematisk merinkomst utan vidare jämställts med beskattningsbar merinkomst, med givet resultat att kammarrätten i många fall fått i realiteten såsom första instans pröva denna fråga. Besvärsmålens antal har ökats och hos de skattskyldiga har yppat sig ett starkt missnöje med krigskonjunkturskattenämndernas sätt att tillämpa förordningen, så mycket mera förklarligt, som de nödgas att omedelbart på grund av dessa nämnders beslut erlägga de ofta nog mycket betydande skattebelopp, varom här är fråga, och, örn de genom besvär hos domstolarna sent omsider vinna någon rättelse i beskattningen, i allt fall få vidkännas en avsevärd ränteförlust å de sålunda för mycket erlagda skattebeloppen.»

Efter en kortfattad analys av vissa på vinsten och särskilt på mervinsten verkande faktorer anförde Landén ytterligare:

»Vid bedömandet av frågan: Vad är krigsuinst? bör man ihågkomma, att kriget blott är en bland många orsaker till inkomstökningen. Även oberoende av krigskonjunkturerna inträder, såsom erfarenheten från tiden före krigsutbrottet nogsamt ådagalägger, i ett flertal företag en jämn inkomststegring år för år, beroende av företagens ökade utveckling och alltjämt ökade förtroende m. fl. dylika orsaker. Det är icke riktigt, så som i praxis i särskilda fall förfarits, att lämna denna på inkomstökningen inverkande faktor helt utom räkningen vid bedömande av merinkomstens karaktär av krigsvinst eller normal vinst.

Det är ofrånkomligt — och detta måste oförbehållsamt erkännas — att krigsvinstbegreppets distinkta bestämmande genom lagstiftningen möter synnerligen stora svårigheter. Det är bland annat därför lagstiftningen måste i särskilt hög grad lita till den första taxeringsinstansens sakkunskap och goda omdöme. Denna instans har inrättats såsom en nämnd, en jury, och har såsom sådan den friare bevisprövning, som tillkommer en jury i förhållande till domstolarna, vilka ju alltid äro bundna av de allmänna domarereglerna och det starkare kravet på juridisk bevisning och formellt riktigt

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 2

8 Kungl. Majds proposition nr 2. Bilaga 2.

bedömande av frågorna. Men genom riksdagens ingripande år 1916 till krigskonjunkturskattenämndernas förständigande att strängt förfara vid krigsvinstens fastställande hava dessa nämnder förlorat en väsentlig del av de förutsättningar för ett sakligt och skäligt bedömande av frågan, som lagstiftningen velat utgå från vid överlämnandet till deras prövning av den ömtåliga frågan: vad är i särskilda fall krigs vinst? Kronoombuden ställa sig ofta på den rent fiskaliska ståndpunkten och föredraga att på de dömande myndigheterna överflytta ansvaret för att staten icke får behålla hela den matematiska merinkomsten såsom en till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst.»

Helt visst måste enligt sakens natur även i det enskilda fallet stora svårigheter hava förelegat att åstadkomma bindande bevisning att en konstaterad matematisk merinkomst icke haft sin upprinnelse i krigskonjunkturen. I stor utsträckning måste man hava varit hänvisad att reda sig med sannolikhetsskäl. En viss praxis härvidlag utbildades efter hand. Denna kan dock endast delvis spåras bland de rättsfall rörande taxering till krigskonjunkturskatt, som återfinnas i regeringsrättens årsbok.

Det framgår emellertid att aktiebolag, vilka bildats så sent att de icke varit taxerade under något av jämförelseåren 1913 och 1914, fått från den matematiska merinkomsten avdraga viss procent av bolagets kapital, vilken ansetts motsvara normal årsinkomst. Detta procenttal, som för de första åren av krigskonjunkturen beräknades till sex, höjdes för de senare åren först tili åtta och senare till tio.

Aktiebolag, vilka efter jämförelseperiodens slut ökat det i rörelsen insatta egna kapitalet, hava icke krigskon junk turbeskattats för den del av matematiska merinkomsten, som ansetts motsvara skälig avkastning på kapitalökningen. Såsom sådan avkastning har beräknats 6—10 procent. Även för enskilda rörelseidkare hava i vissa fall liknande beräkningar förekommit. . .

Inkomst av jordbruksfastighet har i några fall till 40 procent blivit underkastad krigskonjunkturbeskattning, medan inkomst av rent skogsbruk blivit beskattad till 30 procent. I andra fall åter har det ansetts att endast så stor del av fastighetsinkomst, som svarat mot det genom kommunal fastighetsskatt beskattade beloppet, således för jordbruksfastighet 6 procent och för annan fastighet 5 procent av taxeringsvärdet, kunde antagas hava uppkommit oberoende av det genom krigstillståndet skapade läget.

Realisationsvinster hava i flera mål ansetts till 50 procent vara av krigsvinstnatur.

Den praxis, som således kan skönjas, började utbildas redan hos de skilda krigskonjunkturskattenämnderna. Hos några av dessa lärer metoden att för skilda slag av näringsverksamhet presumera olika procentuellt beräknade delar av de matematiska merinkomsterna såsom krigskonjunkturvinster jämförelsevis tidigt hava kommit till användning. Vid fastställandet av dessa procenttal har helt naturligt den samlade erfarenheten från ett större antal likartade fall varit vägledande. Stockholms stads krigskonjunkturskattenämnd lär sålunda exempelvis år 1917 i regel hava taxerat advokater till krigskonjunkturskatt för belopp motsvarande 25 procent av matematiska merinkomsten.

Särskilt vid de avgöranden, som på senare stadier förekommo i regeringsrätten, lära även dylika erfarenhetsmässigt fastställda procenttal rätt ofta hava använts åtminstone såsom hjälpmedel för att pröva sannolikheten av förebragla utredningar eller argumenteringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

9 Allmän motivering.

Kritik av krigskonjunkturbeskattningen i Sverige under världskriget.

Av den här ovan meddelade historiken rörande utvecklingen av krigskonjunkturbeskattningen i Sverige framgår, att denna beskattning redan under den tid den var i kraft var föremål för kritik från olika håll. Efter världskrigets slut vunnos nya erfarenheter rörande denna beskattning, vilka gåvo anledning till nya kritiska anmärkningar. Att nu avgöra vilka av bristerna med världskrigets krigskonjunkturskatt som vörö mest betydelsefulla möter svårigheter. Några av de mera framträdande anmärkningarna mot skatten må dock framhållas.

Den svenska krigskonjunkturbeskattningen kom med tiden att verka väsentligen som en skatt å försämrat penningvärde, vilken svårligen kunde från principiella synpunkter försvaras. I de balanser, som lågo till grund för företagens vinstberäkningar, redovisades i mycket stor utsträckning inventarier och varulager till värden, vilka dels sedda på längre sikt voro för höga därför att penningvärdet sedermera åter steg, och dels också voro fiktiva på den grund att de hänförde sig till tillgångar som hade ett väsentligt värde endast så länge krigstillståndet varade men som efter krigets slut voro helt eller i det närmaste värdelösa.

Skattelagstiftningen med sina schematiska regler örn rätt till avdrag för värdeminskning medgav icke mer än sedvanliga procentuella avdrag å de mestadels uppskruvade anskaffningskostnaderna för under kriget förvärvade tillgångar för stadigvarande bruk. Affärsföretagen torde oftast i sina räkenskaper hava nöjt sig med avskrivningar motsvarande dem som voro avdragsgilla vid beskattningen. Om sistnämnda förhållande också ej kan anföras som en direkt anmärkning mot skattelagstiftningen utan sammanhängde med en i och för sig förklarlig brist på förutseende inom affärslivet, så kvarstar likväl det faktum att beskattningen, enkannerligen krigskonjunkturbeskattningen, var så inrättad att skatt å fiktiva vinster ej kunde undvikas. Beträffande värdering av varulager var skattelagstiftningens inställning vid nämnda tid mindre klar; det är ej osannolikt att i räkenskaperna gjorda rätt betydande nedskrivningar å varulager skulle vid beskattningen godkänts. Då emellertid nedskrivningar vanligen i affärsföretagens räkenskaper skedde med hänsyn till dagspriserna för inköp eller försäljningar, kornmo varulagren oftast att bokföras till priser, som efter kriget visade sig hava varit alldeles för höga. På grund av dylika värderingar kommo avsevärda belopp för prisstegringar å lager att ingå i de redovisade vinsterna. Då de bokförda vinsterna utgjorde utgångspunkt för beskattningen, kom denna även härutinnan att i avsevärd grad träffa fiktiva vinster. Det nu anförda torde kunna sammanfattas så, att betydande belopp, vilka rätteligen bort användas för affärslivets konsolidering, i stället indrogos till statsverket i form av skatter. De ogynnsamma verkningarna i nu angivet avseende torde stundom hava skärpts därigenom att skatten kommit att träffa före kriget hopsamlade dolda reserver, vilka realiserats under kriget och rätteligen bort användas för förnyelse men nu i stället delvis måste användas för skattebetalning.

Det sätt, på vilket merinkomsten i förhållande till förkrigsinkomsten beräknades, var i hög grad summariskt. Genom de bevisregler som tillämpades kom uppskattad merinkomst att beskattas som krigskonjunkturvinst

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

även i sådana fall, där det måste betraktas som ovisst om inkomst i verklig mening överhuvudtaget förelåg. Särskilt gjorde sig detta missförhållande märkbart beträffande nystartade företag, vilkas hela inkomst ofta kom att rubriceras såsom merinkomst och träffas av krigskonjunkturskatt. Ju längre tiden led och ju mer krigskonjunkturskatten skärptes, desto mera kom detta missförhållande, i förening med den ovan framhållna omständigheten att vinsterna mer och mer blevo uttryck för ett försämrat penningvärde, att te sig som en orättvisa.

Helt allmänt kan nog göras gällande, att de normer, som från början skapades för konjunkturvinstbeskattningen, måhända kunde anses fylla rimliga anspråk för en rent tillfällig måttlig beskattning, men att dessa normers giltighet under en längre tid utan genomgripande ändringar men med höjda skattesatser så att säga kumulerade de bristfälligheter, som funnos från början, ehuru de då voro mindre framträdande.

Vad ifrågavarande beskattnings praktiska genomförande angår torde till en början kunna framhållas, att oklarhet rådde örn hur bevisbördan skulle fördelas på de skattskyldiga och beskattningsmyndigheterna, och att härav följde ojämnhet i tillämpningen. Taxeringsmyndigheterna behärskade då föga de spörsmål som sammanhängde med affärslivets ekonomi, och sakkunskap beträffande bokföring stod endast i ringa utsträckning till deras förfogande. Det dröjde avsevärd tid, innan en av överrättsavgöranden vägledd mera fast praxis utbildades. I mån som tiden förflöt och nya erfarenheter vunnos undergick för övrigt denna praxis tämligen betydande ändringar, ett förhållande som i och för sig knappast är ägnat att förvåna, då det enligt sakens natur här måste röra sig örn skälighetsavgöranden på ett område, där marginalen för skälighetsprövningen var synnerligen vid. Delta hade till påföljd att framför allt under senare delen av kriget och vid krigskonjunkturbeskattningens avveckling beskattningsmyndigheterna förebråddes för godtycke i avseende å dessa skatteärendens handläggning.

Erfarenheter från utlandet.

Emellertid var det ej endast i Sverige som under världskriget 1914—1918 krigskonjunkturbeskattning anlitades till täckande av de budgetära behoven. Sådan beskattning i en eller annan form torde hava förekommit i de flesta länder med något så när modernt skattesystem. Olika hänsyn resulterade emellertid i starkt växlande former för sådan beskattning. Det är väl ej så lätt att avgöra vilka synpunkter som därvid spelat den största rollen. Émellertid kan det helt visst antagas, att praktiska hänsyn gjort sig i särskilt hög grad gällande. Den omständigheten alt man på vissa håll nöjt sig väsentligen med ett konstaterande att »mervinst» i förhållande till förkrigstiden förelåg, medan man på andra håll fordrat en mer eller mindre långt gående bevisning — av de skattskyldiga eller av taxeringsmyndigheterna — rörande mervinsternas natur, torde mindre hava berott på olikartade principiella betraktelsesätt på det föreliggande beskattningsproblemet än på olika grad av tilltro till beskattningsmyndigheternas förmåga att bemästra de praktiska beskattningsfallen. Ju grövre schabloner som fastställts för beskattningen, desto större möjligheter hava förelegat att genomföra denna i enlighet med den antagna lagstiftningen. Ett särskilt skäl att nöja sig med en ren mervinstbeskattriing kan också hava varit att en sådan kunde väntas bliva mera inbringande för det allmänna på grund av det bredare beskattningsunderlaget, om också måhända högre skattesatser kunna ifrågakomma vid en beskattning inskränkt till sådana mervinster vilka kunna visas hava sin grund i krigskonjunkturen. Det torde näppeligen kunna göras gällande att be-

11 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

träffande ifrågavarande beskattning i något land under senaste världskriget vunnits så gynnsamma erfarenheter, att en allmängiltig lösning av konjunkturbeskattningsproblemet kan anses hava blivit funnen. Vad som blivit känt örn försök i vissa länder att nu bringa till stånd en beskattning av ifrågavarande karaktär synes giva vid handen att man alltjämt står spörjande inför frågan örn vilken form för konjunkturbeskattning som bör väljas.

Huvudsynpunkter vid införande av ny skatt å krigskonjunkturvinster i Sverige.

En särskild av de nu rådande förhållandena föranledd inkomstbeskattning vid sidan av en allmän sådan beskattning synes motiverad endast under förutsättning att den inkomst, som träffas av särskatten, företer vissa egenskaper, varigenom den skiljer sig från annan inkomst, och vilka äro av beskaffenhet att kunna påkalla särskild beskattning. Det ligger nära till hands att i sådant sammanhang såsom primärt villkor uppställa att beskattningen knytes endast til! inkomstökning eller närmare bestämt till sådana merinkomster som uppkommit efter krigsutbrottet i förhållande till förkrigstiden. Det gäller följaktligen att undersöka i vilken utsträckning en sådan beskattning kan anses berättigad.

Det är uppenbart, att de nu uppställda villkoren ej äro uppfyllda med mindre fråga är örn verkliga merinkomster, ej allenast fiktiva sådana. Mot världskrigets krigskonjunkturbeskattning i Sverige framställdes många invändningar, vilkas verkliga innebörd var just den att skatten träffade fiktiva mervinster. Det »merinkomstbegrepp» som nu åsyftas måste sålunda få en helt annan innebörd än den »matematiska merinkomst», som gällde för nämnda beskattning och som då, åtminstone under en viss tid av den beskattningens giltighet, presumerades helt eller delvis utgöra krigskonjunkturvinst. De ofullkomliga principer, som då tillämpades i avseende å avskrivningar och lagervärderingar, bidrogo i hög grad till att göra begreppet »matematisk merinkomst» til! ett mycket bristfälligt uttryck för merinkomst i egentlig mening. Vid den inflatoriska prisutveckling, som under världskriget ägde ruin, togs ingen hänsyn till penningvärdets försämring, utan skatten träffade i betydande grad belopp som uttryckta i det vid krigsutbrottet gällande penningvärdet icke skulle utgjort merinkomster. Det sagda innebär, att stor omsorg synes böra nedläggas på bestämmande av merinkomstens belopp. Detta förutsätter fastställande av dels en såvitt möjligt rättvisande jämförelseinkomst från tiden före kriget, dels en med utgångspunkt från de normer, som gälla jämförelseinkomstens beräkning, på skäligt sätt uppskattad inkomst för beskattningsåret.

Bland de på angivet sätt konstaterade mervinsterna finnas emellertid olika kategorier, beträffande vilka bedömandet ur ovan angivna synpunkter kan utfalla olika.

De mest konjunkturbetonade merinkomsterna äro uppenbarligen de, som äro i den meningen »oförtjänta», att de förorsakats av den rådande knappheten på vissa varor och de förhållanden i övrigt som krigstillståndet fört med sig, och beträffande vilkas uppkomst det enskilda initiativet haft ingen eller allenast underordnad betydelse.

Såsom nästa kategori komma de inkomstökningar, som visserligen äro resultatet av särskild företagsamhet och sålunda ej i sin helhet »oförtjänta», men som likväl icke skulle uppkommit, örn ej det nuvarande tillståndet inträtt, och som sålunda i varje fall äro att betrakta såsom för inkomsttagaren opåräknade.

Det är emellertid givet, att bland merinkomsterna också finnas sådana

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

som icke äro att anse såsom vare sig opåräknade eller »oförtjänta». Vissa inkomstökningar kunde och skulle antagligen uppkommit oavsett de nu rådande förhållandena, exempelvis inkomster på grund av normal tjänstebefordran eller ökad yrkesskicklighet, inkomster av jordbruk på grund av ökad skörd eller av skogsbruk på grund av onormalt stora virkesuttag, inkomster av ärvd förmögenhet m. m. Även vissa rörelseinkomster kunna givetvis tänkas hava uppkommit oberoende av nämnda förhållanden.

Under förutsättning att en verklig av konjunkturen framkallad och »oförtjänt» merinkomst föreligger, synas under nuvarande förhållanden starka skäl kunna anföras för en beskattning med uppgift att överföra denna inkomst till det allmänna. Det torde svara mot en allmän uppfattning, att ingen enskild bör erhålla särskilda fördelar av en hela samhället drabbande olycka sådan som krig eller krigsfara. I vårt land äro de allra flesta medborgar grupper inställda på att få sin levnadsstandard sänkt på grund av försämrade försörjningsmöjligheter. Inkomsten i penningar antages sålunda nästan genomgående hilva oförändrad eller stiga i mindre grad än levnadskostnaderna. Under sådana förhållanden synes det icke försvarligt, att enstaka medborgargrupper genom sin ställning i distributions- eller produktionsprocessen eller eljest skulle sättas i tillfälle att skaffa sig väsentligt höjda levnadsvillkor. Om ej hänsyn av skilda slag, särskilt praktiska sådana, tvingade till modifikationer, borde alltså den konstaterade renodlade merinkomsten av den nu angivna typen rimligen helt och hållet genom beskattningen bortskäras.

I vad mån de skäl, som sålunda kunna anföras för beskattning av »oförtjänta» merinkomster, också äro tillämpliga för övriga merinkomster kan väl vara föremål för delade meningar. Emellertid kan man icke lämna ur sikte, att ju mera påfrestande läget är och ju större inskränkningar i sin levnadsstandard befolkningen i allmänhet får vidkännas, desto starkare skäl tala för en särskild beskärning även av andra merinkomster än »oförtjänta», i första hand opåräknade sådana. Ju starkare motsättningen mellan dem som få sin ställning försämrad och dem som få den förbättrad framträder, med desto större styrka göra sig skälen för en särskild beskattning av de senare gällande.

Det synes emellertid ej erforderligt att alltför mycket fördjupa sig i frågan om huru långt gående slutsatser som teoretiskt sett kunna dragas med ledning av här anförda synpunkter. Det är nämligen uppenbart, att de praktiska hänsyn, varom ovan talats, i varje fall måste leda till åtskilliga modifikationer i dessa.

Dessa modifikationer sammanhänga dels med osäkerheten i det material, som står till förfogande för fastställande av en normal, av det nuvarande tillståndet oberoende inkomst, med vilken inkomsten under kriget skall jämföras, dels med svårigheten att urskilja i vilken grad merinkomsten varit »oförtjänt» eller opåräknad, dels ock med förekomsten av inkomstökningar beroende på den enskildes egna insatser och initiativkraft, vilken man ej önskar försvaga.

Det kunde måhända ligga nära till hands att låta de näringspolitiska synpunkterna bliva utslagsgivande vid uppdragande av riktlinjerna för den avsedda särbeskattningen av merinkomster och från beskattningen utsöndra sådana merinkomster som kunna antagas till mera väsentlig del hava sitt upphov i enskilt initiativ och företagsamhet. Det från sådana utgångspunkter mest tillfredsställande resultatet skulle väl vinnas, därest merinkomstbeskattningen inskränktes till vinster som hava sin grund i en av prisstegring förorsakad ökad vinstmarginal. En beskattning av dylika vinster skulle i verkligheten kunna betraktas som ett led i de åtgärder som i olika former

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

vidtagas för penningvärdets bevarande och folkförsörjningens vidmakthållande vid den nivå som omständigheterna i övrigt tillåta. Olika företagargrupper skulle direkt uppmuntras att genom produktionsökning och ej prisstegring förbättra sina egna utkomstmöjligheter. En anordning med beskattning efter i huvudsak dessa riktlinjer har noggrant undersökts, men det har visat sig, att den med nu i allmänhet vedertagna metoder för rörelseidkarnas bokföring ej kunnat tekniskt genomföras. Ur rörelseidkarnas räkenskaper kunna i etet stora flertalet fall ej erhållas uppgifter för bedömande i vad mån prisstegringar och marginalökningar förekommit beträffande olika varor. Vanligen kan den skattskyldige själv endast mycket summariskt bedöma i vad mån hans vinst varit av angiven art, och endast mera undantagsvis torde han vara i stånd att för beskattningsmyndigh eterna påvisa, i vad mån ett eventuellt summariskt bedömande är riktigt. Härtill kommer, att även i de fall, där ett mera exakt bedömande vore möjligt, taxeringsmyndigheterna skulle ställas inför uppgifter, som de ej kunde bemästra med hänsyn såväl till arten som omfattningen av desamma.

Härmed är ej sagt att det skulle vara nödvändigt att vid en krigsvinstbeskattning nu avstå från varje hänsyntagande till näringspolitiska synpunkter av angiven art. Kan det beträffande visst slag av produktion, som finnes böra beredas en särställning i beskattningsavseende, visas eller göras sannolikt att mervinst beror på ökning av effektiviteten i produktionen, bör det ej vara uteslutet att från konjunkturvinstbeskattning undantaga mervinsten. 1 fråga örn företag för produktion kan ofta ur räkenskaperna erhållas bättre vägledning för bedömande av vinstens karaktär än när det gäller ren handelsrörelse. Örn man nöjer sig med att av den skattskyldige fordra sannolikhetsbevisning, förefaller det som örn den extra börda, som genom en dylik tilläggsbestämmelse i särskilda fall skulle åsamkas taxeringsmyndigheterna, ej borde bliva större än att dessa skäligen borde kunna underkasta sig densamma.

Sammanställas nu antydda teoretiska och praktiska synpunkter, synas följande slutsatser vara befogade. Beskattningen bör inskränkas till verkliga merinkomster. Från densamma böra undantagas inkomstökningar, som kunna antagas ej vara framkallade av det nu rådande läget. Av näringspolitiska skäl synes i vissa fall såsom grund för undantag från beskattningen böra få åberopas bevisning att merinkomsten är en följd av särskilt önskvärd produktionsökning. För all säkerhets skull och även med hänsyn därtill att, ju större en inkomstökning är i förhållande till den normala inkomsten, det i dess högre grad också kan antagas att inkomsten är »oförtjänt», förefaller det befogat att låta merinkomstskatten graderas med hänsyn till dess storlek i förhållande till den normala förkrigsinkomsten och sålunda att stadga en med hänsyn till dylika förhållanden anordnad progressivitek

De särskilda förhållanden som råda, då skattepliktig merinkomst skall beräknas endast för en del av föregående år — för 1940 års taxering endast fyra månader av år 1939 — synas utgöra ett skäl att vid den första uttagningen av skatten gå fram varsammare än som enligt föregående överväganden kunde anses riktigt. Härför tala jämväl taxeringstekniska skäl, då första årets tillämpning av skatten givetvis måste medföra särskilda osäkerhetsmoment. Det synes under dessa omständigheter lämpligt att första året begränsa beskattningen till allenast rörelseinkomster och vissa med dem likartade inkomster.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Avskiljande från beskattningen av merinkomster som kunna antagas ej vara framkallade av det genom nuvarande krigstillstånd uppkomna läget.

Då det har ansetts lämpligt att från ifrågavarande beskattning undantaga merinkomster, som kunna antagas ej vara framkallade av det genom nuvarande krigstillstånd uppkomna läget, uppstår den praktiska frågan hur det skall tillgå att urskilja dessa merinkomster. Härvid måste fastslås att en verklig avvägning av i vad mån en inkomst berott på nämnda läge i många fall knappast synes vara möjlig. Det synes uteslutet att härvid förfara annorlunda än att fastslå presumtionsregler, enligt vilka viss merinkomst eller viss procentuellt bestämd del av merinkomst antages hava varit beroende av nämnda läge, eller antages ej hava varit beroende av detsamma, därest ej motsatsen bevisas eller göres sannolik. Det i och för sig naturliga synes väl vara att stadga olika dylika presumtionsregler med hänsyn till inkomstens beskaffenhet. Beträffande flertalet merinkomster av rörelse för produktion eller distribution synes den allmänna sannolikheten tala för att de uppkommit på grund av nämnda läge. Beträffande andra slag av merinkomster, t. ex. flertalet tjänsteinkomster, ligger det nära till hands att stadga en motsatt presumtion. I åter andra fall, exempelvis beträffande jordbruksinkomster, kan det ligga nära till hands att binda presumtionen vid viss bråkdel av inkomsten eller merinkomsten, örn förhållandena utveckla sig så att dylika merinkomster, till större elier mindre grad förorsakade av krigskon junk turen, uppstå och följaktligen införande av beskattning av merinkomster av jordbruk överhuvudtaget kommer i fråga.

De i det föregående anförda finansteoretiska synpunkterna kunna ej anses tala emot en sådan anordning av de i och för sig nödvändiga presumtionsreglerna. Även en ren merinkomstbeskattning synes ju ur dessa synpunkter kunna godtagas. Av synnerlig vikt vid frågans bedömande äro emellertid de slutsatser som betingas av hänsyn till vad som ur praktisk taxeringssynpunkt är möjligt att genomföra eller ej. Åt spörsmålets taxeringstekniska sida skall nu närmast ägnas viss uppmärksamhet. t

Taxeringstekniska synpunkter.

Redan fastställandet av merinkomster kommer att bliva krävande för beskattningsmyndighetema. Fråga är emellertid här närmast örn bedömanden väsentligen likartade dem som ifrågakomma för den beträffande ordinarie skatter skeende inkomstberäkningen. En viss skälighetsprövning kommer visserligen att bliva nödvändig särskilt beträffande nystartade företag och för bedömande av varulagervärderingar i sådana fall där rörelseidkare beträffande dessa tillämpat olikformiga grunder, men man torde likväl våga antaga, att om erforderlig sakkunskap ställes till taxeringsmyndigheternas förfogande för bedömande av mera komplicerade fall och, i mån som erfarenheter vinnas, direktiv till ledning för taxeringsarbetet utfärdas, taxeringsmyndigheterna skola kunna gå i land med värvet att fastställa merinkomster. För de skattskyldiga kommer jämväl redan detta stadium av en inkomstberäkning för konjunkturskatteändamål att föranleda arbete. Det torde nämligen ej kunna undvikas att stadga särskild uppgiftsskyldighet redan för jämförelseinkomstens beräkning. Vanligen torde denna uppgiftsskyldighet bliva tämligen lätt att fullgöra, men i några fall, särskilt där fråga är om olikformiga grunder för lagervärderingen, torde uppgiftsskyldigheten kunna vålla svårigheter.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

15 När man åter kommer in på frågan, huruvida de fastställda merinkomsterna med hänsyn till sin beskaffenhet äro beroende av krigskon junk tur en eller någon annan särskild omständighet som anses böra vara av betydelse för beskattningen, är det uppenbart att bedömningen kommer att ligga på ett helt annat plan än när det gäller den vanliga inkomsttaxeringen. Härvid måste beaktas även frågans så att säga kvantitativa sida. En detaljprövning av mera invecklad art i ett stort antal ärenden torde för flertalet taxeringsnämnder ej vara möjlig. Dessa nämnder äro redan starkt belastade, och det torde framför allt i nuvarande läge medföra våda att pålägga dem nya sådana uppgifter som skulle väsentligt inkräkta på det arbete som redan är dem ålagt. Örn det av taxeringsmyndigheterna begärdes, att dessa skulle i ett större antal fall handlägga spörsmål, där en detaljbevisning rörande vinsternas beskaffenhet ifrågakomme, torde det ej kunna undvikas att dessas såväl kompetens som kapacitet i övrigt skulle överskridas. Givetvis äro olika taxeringsnämnder, med hänsyn särskilt till ordförandenas utbildning, olika skickade att handhava en dylik uppgift. I allmänhet torde det emellertid kunna antagas, att de som hava den bästa kompetensen skulle få så många ärenden att handlägga, att deras redan genom fastställande av merinkomster ansträngda tid ej skulle räcka till för ens en knapphändig prövning av dem. Att graden av svårighet skulle bliva beroende av den ifrågasatta bevisningens art är givet. Det anförda gäller emellertid i huvudsak även därest den detaljprövning som ifrågasättes ej är av särskilt invecklad beskaffenhet.

Frågan blir alltså i huvudsak, huruvida bevisningen skall avse förebringande av sannolikhetsskäl att merinkomsten är en följd av krigstillståndet och alltså ankomma på beskattningsmyndigheterna, eller den skall avse förebringande av sannolikhetsskäl alf merinkomsten ej är en följd av krigstillståndet och sålunda ankomma på den skattskyldige. Både av statsfinansiella och framför allt av taxerings tekniska skäl synes det vara nödvändigt att välja det senare alternativet. Det vore ej möjligt att pålägga taxeringsmyndigheterna uppgiften att i varje fall förebringa sannolikhetsskäl för att merinkomsten haft sin orsak i krigstillståndet.

Vad åter de skattskyldiga angår skulle likaledes ett allmänt krav på utredning, huruvida mervinsten berodde på det av krigstillståndet uppkomna läget eiler ej, mestadels ställa dem inför en olöslig uppgift. Antagligen skulle utsikten att eventuellt få skatten å mervinsten reducerad locka de flesta skattskyldiga till försök att bevisa att denna ej berodde på krigskon junkturen. Men denna bevisning måste enligt sakens natur i regel bliva av så tvivelaktig art att den ej kunde av taxeringsmyndigheten godkännas, och följden skulle säkerligen bliva ett mycket stort ania! tvister, av vilka med största sannolikhet flertalet ej skulle kunna avgöras till den skattskyldiges fördel. Om nu presumtionsreglerna så anordnas, att vissa slag av inkomster antagas hava framkallats genom det av krigstillståndet uppkomna läget, örn ej motsatsen ådagalägges, torde detta sålunda ej heller ur de skattskyldigas synpunkt kunna betraktas som en större olägenhet, särskilt om dessa regler, såsom nedan ifrågasättes, stundom bindas vid bråkdelar av merinkomsten.

Måhända kunde det övervägas att för de ifrågavarande ärendena inrätta en helt fristående organisation. Alldeles bortsett från svårigheten att rekrytera en sådan organisation — en svårighet som på åtskilliga platser i riket torde vara så gott som oöverkomlig — måste det fastslås, att en dylik tankes realiserande måste stöta på oöverstigliga tekniska svårigheter, då ett särskilt fristående taxeringsmaterial näppeligen kan anskaffas för ifrågavarande beskattning och för övrigt ett enhetligt bedömande av dessa beskattningsfrågor och dem som sammanhänga med den ordinarie taxeringen är nödvändigt. Att inrätta särskilda krigskonjunkturskattenämnder av det slag,

16 Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

som fungerade ifråga om världskrigets krigskonjunkturskatt, skulle ej innebära tillskapandet av en verkligt sidoordnad organisation. Dessa nämnder hade närmast karaktär av särskilda, förstärkta delegationer av prövningsnämnderna. De frågor, som uppställa sig i avseende å ifrågavarande beskattning, äro så viktiga oell så svåra att de väl kräva hela den för vanliga beskattningsärenden gällande instansordningen. Man torde helt säkert kunna utgå från att numera de vanliga beskattningsnämnderna, vederbörligen understödda genom tillgång till särskild sakkunskap, äro bäst lämpade för handläggning av en krigskonj unkturbeskattning.

Hänsyntagande titt försämrat penningvärde.

Ett villkor för att skatten i fråga ej skall komma att verka annorlunda än som avses torde enligt det förut anförda vara, att tillbörlig hänsyn tagea till eventuell försämring av penningvärdet, så att skatten ej kommer att verka som en skatt å dylik försämring. Vid den vanliga inkomstbeskattningen möta synnerliga svårigheter att taga dylik hänsyn. Härför erfordras nämligen en jämförelse mellan penningvärdena vid olika tidpunkter, och en sådan låter sig svårligen åstadkomma vid den så att säga löpande beskattningen. I själva begreppet merinkomst ligger emellertid en jämförelse med viss annan inkomst, och denna jämförelse blir uppenbarligen icke rättvisande, om den ej sker i samma penningvärde. Någon större svårighet att taga skälig hänsyn till försämring av penningvärdet vid ifrågavarande beskattning föreligger ej.

Vid meddelandet av regler rörande inverkan på beskattningen av penningvärdets ändringar bör iakttagas att skatten kommer att utgå i det nya penningvärdet. Det är på den kapitalinvestering eller den konsumtion, vartill penningarna skulle använts, örn de fått av den skattskyldige behållas, som skatten kommer att inkräkta. Bortses måste dock från ändringar i penningvärdet som försiggå under själva beskattningsåret, så ock till ändringar som äga rum mellan beskattningsårets slut och den tidpunkt eller rättare de tidpunkter då skattelikviden sker. Ett principiellt svar på frågan huru hänsyn skall tagas till penningvärdets ändringar synes följaktligen kunna givas på det sätt, att jämförelseinkomsten bör angivas i beskattningsårets penningvärde. Detta torde få ske genom tillämpning å den faktiskt uträknade jämförelseinkomsten av en indexsiffra. Denna synes kunna beträffande de beskattningsår, som ett visst års taxering avser, enhetligt fastställas av Kungl. Majit under hänsyntagande till ändringen av det allmänna penningvärdet. Indextalet synes lämpligast böra fastställas med hänsyn till nämnda penningvärde vid taxeringsårets ingång i jämförelse med penningvärdet vid krigsutbrottet. Förstnämnda tidpunkt sammanfaller beträffande flertalet rörelseidkare med beskattningsårets utgång. Beträffande mycket stora kategorier skattskyldiga, bl. a. nästan alla juridiska personer, finns vinsten kvar vid denna tidpunkt. Att detta ej är fallet med alla enskilda rörelseidkare utan att dessa ofta successivt under året för egen räkning uttaga påräknade vinstmedel, kan ej särskilt beaktas.

Det bör emellertid märkas, att jämförelseinkomsten liksom inkomsten för beskattningsåret utgör en komponent av flera olika delbelopp, bl. a. varulagrets och varufordringars ökning eller minskning, avskrivningar m. m. Detta förhållande medför att behörig hänsyn till penningvärdet ej alltid kan tagas på det enkla sätt att viss indexsiffra tillämpas å jämförelseinkomsten. Vissa spörsmål som uppställa sig i anledning härav skola i det följande behandlas i sitt särskilda sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

17 Särskilda {råger avseende taxeringsåret 1940.

Rörande tillämpning äv den ifrågavarande beskattningen å de beskattningsår, för vilka taxering sker år 1940, uppkommer, såsom redan förut antytts, en rad problem med hänsyn till att krigstillståndet inträdde först vid utgången av augusti 1939. Vissa svårigheter som följa därav komma att behandlas i olika sammanhang.

Det är väl antagligt att för flertalet yrkesgrupper inga mycket väsentliga merinkomster av beskaffenhet att böra konjunkturbeskattas uppstått under nämnda fyra månader. Detta utgör dock knappast något skäl att avstå från beskattning av dylika merinkomster i de fall, där de förekommit. Bland annat skulle det kunna befaras att en underlåtenhet härutinnan i åtskilliga fall komme att locka till dispositioner i rörelseidkarnas bokslut för år 1939, vilka skulle kunna föranleda komplikationer i fortsättningen. Därtill kommer emellertid vikten av att beskattningsmyndigheterna få tillfälle att sätta sig in i de arbetsuppgifter som ifrågavarande beskattning kommer att medföra, medan denna ännu har jämförelsevis begränsad omfattning. Redan fastställande av jämförelseinkomster kommer, såsom av det anförda framgår, att innebära en maktpåliggande uppgift. Kan taxeringsarbetet under första året i större utsträckning inriktas på fastställande av sådana, är åtskilligt vunnet för detta arbetes fortsatta bedrivande ett följande år.

Emellertid synes all anledning föreligga att under första året inskränka beskattningen till inkomster av rörelse och därmed likartade inkomster såsom realisationsvinster, vissa tantieminkomster och provisioner som utgå av rörelse m. m. Något skäl att beträffande första året taga särskild hänsyn till ändrat penningvärde finnes heller ej, då hittills denna ändring varit jämförelsevis obetydlig. I det följande kommer motiveringen ej att inskränkas att avse endast 1940 års beskattning, enär det måste tillses att den beskattning, som för första året fastställes, sedermera kan organiskt utvecklas. Den lagtext, som kommer att föreslås, avfattas emellertid med tanke allenast på 1940 års beskattning. Kommer beskattningen att tillämpas även ett senare år, måste lagtexten i olika avseenden omredigeras.

Ifrågasatt slutavräkning elter krigstillståndets upphörande.

En huvudsynpunkt å den ifrågasatta konjunkturvinstbeskattningen bör enligt det föregående vara att denna ej bör träffa fiktiva vinster. Å andra sidan måste å beskattningen uppställas kravet på effektivitet. En rättvis avvägning av skattebördan de olika skattskyldiga emellan kräver att ej vissa av dem undandraga sig skatten ifråga med hänvisning till rådande ovisshet huruvida en uppkommen vinst verkligen är definitiv. Att under krigstillståndet uppmuntra till bildandet av dolda reserver är ur vissa synpunkter önskvärt. De tillgångar som användas för sådant ändamål tagas i allmänhet ej i anspråk för omedelbar konsumtion, då de ej motsvaras av någon post å balansräkningens passivsida, utom möjligen i form av avskrivningseller förnyelsefonder eller dylikt. Undandragande av tillgångar från konsumtion på detta sätt bidrager givetvis till att motverka en inflationistisk utveckling av det svenska penningväsendet. En form, i vilken dessa olika synpunkter torde kunna tillgodoses, synes vara att, så länge det extraordinära tillståndet varar, de dolda reserverna bliva föremål för en i beskattningsavseende välvillig behandling, men att efter detta tillstånds upphörande ett avräkningsförfarande äger rum, genom vilket det konstateras, i vad mån under kriget skapade dolda reserver alltjämt hava kvar sitt värde, varefter beskattning av de återstående värdena sker. Möjligen kan det visa

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

sig lämpligt att uppskjuta detta avräkningsförfarande till viss lid efter krigets upphörande och att intill den tidpunkten behålla en konjunkturvinstbeskattning avseende de ifrågavarande reserver som under mellantiden hinna realiseras. Därigenom torde avräkningsförfarandet underlättas och större trygghet vinnas att de reserver som beskattningen träffar hava bestående värde. De skattskyldiga böra emellertid vara beredda på att efter kriget få sådana behållna dolda värden varom fråga är på en gång beskattade genom konjunkturvinstskatt. Står detta från början klart för dem, bör det utgöra en anledning att ej genom oskäliga och onödiga avskrivningar eller nedvärderingar söka undandraga sig skatten i fråga.

Att ett dylikt slutligt avräkningsförfarande kommer att erbjuda svårigheter bör ej förbises. Å andra sidan kan dock antagas, att, så länge krigstillståndet varar, så stora fördelar i taxeringstekniskt avseende skola vinnas, att dessa komma att mer än uppväga svårigheterna. Örn ett sådant avräkningsförfarande kommer att äga rum, bör detta nämligen för taxeringsmyndigheterna kunna innebära motiv för att ej motsätta sig rimliga avdrag och för de skattskyldiga en anledning att ej utan starka skäl insistera på avdrag, vilka med sannolikhet komma att visa sig i längden ej vara effektiva.

Att i särskilda fall de synpunkter som nu anlagts synas böra tillgodoses på annat sätt än genom avräkningsförfarandet framgår av vad nedan kommer att anföras örn provisorisk beskattning.

Förslag till lagstiftning.

Motiveringen till det nu föreliggande författningsutkastet torde lämpligen böra meddelas i anslutning till detta utkasts olika paragrafer.

Det synes lämpligt att giva skatten i fråga ett så neutralt namn som möjligt, enär en benämning som direkt pekar på vissa kriterier hos skatten kan framkalla en känsla av orättvisa, örn dessa kriterier ej kunna helt omsättas i den praktiska tillämpningen. Av sådan anledning föreslås benämningen »krisskatt».

I 1 § gives en allmän beskrivning å krisskatten. Denna skall träffa »inkomstökning» eller, med den tekniska term som i 3 § användes för denna, »merinkomst» som uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd och »kan antagas» hava berott på av detta föranledda förhållanden. Genom detta uttryckssätt gives redan från början en antydan örn de presumtionsregler som i författningsförslagets fortsättning uppställas rörande inkomstökningens beskaffenhet. I paragrafen angives vidare, bland annat, att inkomstökningen skall beskattas »i den omfattning» som i fortsättningen stadgas. Härigenom avses att giva uttryck dels däråt, att beskattningen första året är begränsad till vissa slag av inkomster, dels däråt, att undantag från beskattningen enligt förslaget kan ifrågakomma beträffande vinster uppkomna genom ökad omsättning i sådan produktionsverksamhet som finnes böra särskilt gynnas. 2

2 §•

2 § avser att fastställa den objektiva skatteplikten och den subjektiva skattskyldigheten i fråga om krisskatten.

Den objektiva skatteplikten synes böra bindas vid sådan inkomst för vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

skatteplikt föreligger enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. När beskattningen blir fullt genomförd, torde ingen art av inkomst böra i princip helt undantagas från skatteplikt. Däremot torde, enligt vad som framhållits i den allmänna motiveringen, för olika slag av inkomst höra uppställas olika efter de normala praktiska förhållandena inom olika sysselsättningar avpassade presumtionsregler, vilka komma att få den praktiska konsekvensen, att beträffande vissa slag av inkomst beskattning mera undantagsvis ifrågakommer.

Vad som år 1940 skall beskattas synes emellertid i anslutning till det förut anförda böra betydligt inskränkas. Sådana av krigstillståndet förorsakade mervinster, som beskattningen avser att träffa, hava hittills väsentligen förekommit inom rörelse. Den objektiva skatteplikten torde därför närmast böra avse inkomstökning å rörelse. Att inom rörelse uppdraga en gräns erbjuder svårigheter, fastän även en sådan gränslinje kunde vara motiverad. Beträffande inkomster av vissa slag av fria yrken förefaller det särskilt naturligt att undvika beskattning. Genom lämplig anordning av presumtionsreglerna synes i praktiken detta resultat kunna uppnås, dock att beskattning kommer att ske i sådana enstaka fall där egenskapen av krigskonjunkturvinst är klar. Där resultatet av rörelse kommer att påverka storleken av inkomster av annat slag, såsom fallet kan vara beträffande tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller annan förvärvsverksamhet, synas samma skäl, som tala för krisskatt å rörelse, även göra sig gällande. I regel hava väl under år 1939 dylika inkomster ej utgått i förhållande till rörelseresultatet för detta år. I vissa läll kan dock detta hava skett. Ifrågavarande inkomster synas därför böra från början dragas in under beskattningen. Försäljningsvinster utom rörelse, d. v. s. i regel realisationsvinster, synas jämväl redan första året böra krisbeskattas, om de nämligen hänföra sig till prisstegring efter krigsutbrottet. Detta bör dock ej gälla värdepapper. I den mån aktier och liknande värdepapper, som beteckna delaktighet i visst företag, stigit i värde under sådana förhållanden att krigskonjunkturvinst kan anses föreligga, beskattas denna hos vederbörande företag. I fråga om obligationer och liknande räntebärande papper lära i huvudsak praktiskt taget endast prisfall men blott obetydliga prishöjningar kunna noteras för 1939 års fyra sista månader. I förhållande till värdena vid tiden för krigsutbrottet föreligga endast prisfall. Icke yrkesmässiga spekulationer i räntebärande värdepapper kunna väl antagas knappast hava förekommit under nämnda tid. Realisationsvinst å alla värdepapper torde därför böra första året undantagas från skatteplikt.

Vad den subjektiva skattskyldigheten angår synes jämväl denna böra anknyta till statsskatteförordningen, så att endast den som är skattskyldig enligt nämnda förordning blir skattskyldig till krisskatt. Skattskyldigheten måste emellertid förutsätta också att den inkomstökning som åtnjutits hänför sig till objektivt skattepliktig inkomst. Man kunde tänka sig möjligheten att såsom skattskyldig beteckna endast den som skulle hava att erlägga krisskatt. I likhet med förhållandet enligt statsskatteförordningen torde emellertid begreppet skattskyldighet böra beteckna endast vad som plägar uttryckas såsom »principiell» skattskyldighet, ett begrepp till vilket, ifråga örn den ordinarie beskattningen, bland annat deklarationsskyldigheten anknyter. Spörsmålet inskränker sig sålunda till att vara ett endast praktiskt sådant. Deklarationsskyldigheten till krisskatt synes visserligen enklare anknytas till skattskyldigheten till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt än till skattskyldighet till krisskatt. Ej minst ur praktisk synpunkt förefaller det dock naturligt att bestämma skattskyldigheten på nyss angivet sätt, d. v. s. till att avse de statsskatteskyldiga som åtnjutit enligt krisskatteförordningen skatte-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

pliktig inkomstökning. Förekomsten av dylik inkomstökning är ju det primära villkoret för den här berörda särbeskattningen.

3 §•

Komplexet av regler rörande beräkning av inkomstökning enligt förordningen örn krisskatt innefattas i 3 § jämte anvisningar.

Paragrafen uppdelas i fyra moment, av vilka det första avser inkomst av rörelse, det andra en specialfråga beträffande viss rörelse, det tredje tantiem och likartade inkomster samt det fjärde realisationsvinst. Den följande utläggningen kommer att i första band anknytas till inkomst av rörelse, beträffande vars beräkning de flesta principiella frågorna framträda.

Beräkning av inkomstökning å rörelse.

Stor vikt bör, såsom redan framhållits, tillmätas beräkningen av den förkrigsinkomst, som enligt förordningen skall utgöra jämförelseinkomst för merinkomstens fastställande. Metoden för ifrågavarande beskattning synes böra så inrättas, att den en gång fastställda jämförelseinkomsten skall kunna tjäna som utgångspunkt för beräkningen av merinkomsten vid taxeringen till krisskatt för varje följande år. De justeringar i förhållande till den vanliga inkomstberäkningen, som för de olika åren böra bliva genomgående lika, lära alltså, där det är möjligt, böra ske redan vid jämförelseinkomstens fastställande, övriga justeringar vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret. Den vid första årets krisskattetaxering fastställda jämförelseinkomsten blir visserligen ej bindande för de följande årens taxering, men i möjligaste mån bör dock undvikas, att denna då skall behöva ändras.

Eftersom »beskattningsåret» — vilket begrepp bestämmes av 3 § kommunalskattelagen — beträffande krisskatten första gången blir det beskattningsår, för vilket taxering sker år 1940, måste jämförelseinkomsten beräknas enligt förhållandena dessförinnan. Fråga kan vara, örn denna inkomst bör bestämmas med hänsyn till förhållandena under det senaste förkrigsinkomståret eller förhållandena under de två senaste förkrigsinkomståren. Dec förra alternativet är i det stora hela enklare, men antagligen kommer i regel ett mera rättvisande resultat att vinnas genom att utgå från medelinkomsten för båda åren. Stundom kunna dock förhållandena vara sådana att ettdera — vanligen det sista — förkrigsinkomstårets inkomst kan antagas giva ett bättre uttryck för den skattskyldiges förkrigsinkomst än medeltalet för båda åren. I dylikt fall bör givetvis denna inkomst antagas såsom jämförelseinkomst. I andra fall åter — sålunda vanligen i fråga örn nystartade företag, men även eljest — måste jämförelseinkomsten fastställas med ledning av andra faktorer. Huru härvid bör förfaras, framgår av det följande. Uppskattning av inkomst bör i enlighet med det anförda vanligen ske för de tre beskattningsår, för vilka taxering ägt rum 1938 och 1939 och kommer att äga rum 1940. I lagtexten användes den terminologien att de två förstnämnda åren benämnas »förkrigsinkomstår». På grundval av inkomsterna för dessa år fastställes normalt »jämförelseinkomsten», belöpande på ett vanligen konstruerat »jämförelseår».

Inkomstberäkningen i fråga om rörelse torde böra ske för varje förvärvskälla för sig. Skattens natur talar i och för sig för en dylik beräkningsgrund. Det är sålunda inkomsten under beskattningsåret från en viss förvärvskälla som skall jämföras med jämförelseinkomsten från samma förvärvskälla. Föreligger ej samma förvärvskälla för något av förkrigsinkomståren, måste beskattningen ske såsom för ett nystartat företag.

Genom att från inkomsten under beskattningsåret avdraga jämförelsein-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

kornsten av en förvärvskälla erhålles den »uppskattade merinkomsten» av denna. Om beskattningsåret och .jämförelseåret äro olika långa, erfordras givetvis justering för erhållande av en riktig jämförelse.

Den uppskattade merinkomsten skall emellertid vara föremål för krisskatt endast i den mån den uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd och kan antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden. Huru bedömandet härutinnan bör ske skall nedan utvecklas. I den mån nämnda förutsättningar skola anses föreligga skall emellertid den uppskattade merinkomsten av en förvärvskälla upptagas såsom »taxerad merinkomst» av samma förvärvskälla.

I fråga örn själva inkomstberäkningen märkes, att denna väsentligen skall hava lill syfte att få fram en jämförelse mellan olika år. Det är sålunda ej så mycket de absoluta beloppen för de olika åren det gäller att fastställa som skillnaden mellan dessa. Vid skatteberäkningen modifieras dock genom progressionsreglerna i 5 § detta påstående, i det förhållandet mellan merinkomsten och jämförelseinkomsten lägges till grund för progressionen. Även här gäller det visserligen en jämförelse men ej en aritmetisk utan en geometrisk sådan. De båda beloppens absoluta storlek är alltså här av viss betydelse. Denna betydelse är dock ej så stor att man nödgas lägga synnerlig vikt just vid de absoluta beloppen. Det kommer i fortsättningen att visa sig, att beräkningen blir avsevärt enklare, örn man avstår från att efter grunder lika för alla rörelseidkare inom en viss bransch beräkna värde å varulager, avskrivningar etc. Den ojämnhet i avseende å inkomstbeloppens absoluta storlek, som blir en följd av att olika värderingsgrunder godkännas i olika fall, synes icke vara av den storleksordning att särskilda åtgärder behöva vidtagas för att undanröja den.

Frågan om lagervärderingen kommer emellertid att vid varje form av mervinstbeskattning bliva av utpräglad vikt. Vid den vanliga inkomstbeskattningen kan i detta avseende ett stort mått av frihet tillstädjas, därför att de genom låg lagervärdering bildade dolda reserverna komma fram vid varornas försäljning och sålunda normalt bliva förr eller senare beskattade. Annorlunda ligger frågan till vid en tidsbegränsad beskattning som är avsedd att upphöra med krigstillståndet. Med det förut omförmälda avräkningsförfarandet efter krigstillståndets upphörande kan visserligen den praktiska betydelsen av en årlig noggrann uppskattning av värdeökning eller värdeminskning förringas, men ett sådant förfarande kan ej undanröja behovet av regler örn lagervärderingen för den årliga inkomstuppskattningen till krisskatt.

Den naturliga huvudregeln i fråga örn lagervärderingen lärer väl, där ej fråga är örn ändrat penningvärde till vilket hänsyn skall tagas, böra vara den att lagret skall få värderas med hänsyn till förkrigsnivån. Det lärer kunna förutsättas, att efter krigets slut relationerna mellan olika varor skola återgå till ungefär samma läge som före kriget, och örn oförändrat penningvärde antages är tydligtvis en värdering med hänsyn till förkrigsnivån riktig. När normala tider återvända, bör rörelseidkaren ej möta dessa med för högt värderat varulager. Denna sats är måhända ej självklar beträffande lagerökning. Den skattskyldige hade ju kunnat använda medlen i fråga för konsumtion i stället för lageranskaffning, och beskattning skulle då skett till fulla värdet. Vad som bör beskattas genom krisskatten är emellertid ej den vinst som den skattskyldige kunde gjort utan den vinst han på längre sikt faktiskt gör. För beräkning av denna vinst synes den anförda regeln riktig. En konsekvent tillämpning av den anförda principen förutsätter givetvis att varulagret under hela perioden från första förkrigsinkomstarets

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ingång till beskattningsårets slut värderats efter likformig norm. Värderingsnormen spelar absolut taget ingen större roll utom för progressionen, men en uppskattning av merinkomsten förutsätter en enhetlig grund för inkomstberäkningen.

Det lärer väl kunna tagas för givet, att flertalet rörelseidkare beträffande förkrigsinkomståren använt likformig lagervärderingsgrund eller i varje fall en ensartad metod, eventuellt med skiljaktigheter i avseende å tillämpad allmän nedskrivningsprocent. Föreligger ej sådan likformighet, nödgas man rekonstruera lagervärderingen för någon eller några tidpunkter så att likformighet erhålles. Gäller det blott att tillämpa annat procenttal på ett efter enahanda metod uppskattat utgångsvärde, erbjuder ju en dylik justering inga svårigheter. I andra fall blir det väl ej lika enkelt att åstadkomma en rekonstruktion. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att en åtminstone summarisk nyuppskattning stundom måste göras.

Har nu en rörelseidkare använt samma varuvärderingsmetod såväl för båda förkrigsinkomståren som i in- och utgående balansräkningen för beskattningsåret, eller har han för beskattningsåret använt samma metod enligt vilken varuvärderingarna för förkrigsinkomståren justerats, föreligga förutsättningar för en jämförelse. Önskvärt är att rörelseidkarna i den mån det är möjligt inrätta sig efter denna tankegång vid sina bokslut. Oftast torde detta vara även ur affärssynpunkt lämpligt.

En ej ovanlig lagervärderingsmetod torde emellertid vara att rörelseidkaren vid inventeringen utgår från sina faktiska inköpspris — någon gång kanske från dagsförsäljningsprisen — och å dem gör en procentuell nedskrivning efter en enhetlig procentsats. En dylik norm kommer under den lid krigstillståndet varar, om samma procentsats väljes, med största sannolikhet att i det närmaste genomgående resultera ej i lägre men väl i högre värden än förkrigsinkomstårens. En sjunkande tendens åtminstone för inköpsprisen lärer kunna antagas bliva mycket ovanlig. Om emellertid vid dylik metod rörelseidkaren för beskattningsårets utgående balans höjer nedskrivningsprocenten, så att återstående värdet kommer att ligga ungefär å samma prisnivå som lagervärderingarna för förkrigsinkomståren, synes detta kunna anses tillfyllest. Är det fråga om varor, vilkas priser fluktuerat under förkrigsinkomståren, synes en liknande justering böra äga rum. Vad beskattningsåret angår bör dock märkas, att för dess utgång en lägre värderingssiffra än räkenskapernas ej synes kunna godkännas. Skulle en lägre siffra kunna godtagas, torde fältet öppnas för ett stort antal skattetvister. Den skattskyldige har ju också kvar sin rätt att för ett påföljande beskattningsår göra nedskrivning till förkrigsinkomstnivå. Har åter rörelseidkaren för beskattningsårets utgång gjort en sådan nedskrivning å varulagret som enligt det ovan sagda icke kan vid krisbeskattningen godkännas, bör den godkända högre siffran av den skattskyldige få tillgodoräknas som ingående lagervärde vid det påföljande årets krisskattetaxering.

En särskild svårighet i avseende å lagervärderingen möter med hänsyn därtill att krigstillståndet kan väntas avsevärt inverka å efterfrågan på olika slag av varor dels i stegrande, dels i hämmande riktning. Lager som förut varit okuranta bliva kuranta och tvärtom. Vad det förra fallet angår är det tydligt att någon uppskrivning av befintligt lager ej kan begäras. Har lägret på grund av krigstillståndet blivit kurant, bör det ju kunna försäljas under denna tid, och örn detta sker blir vinsten beskattad. Blir lagret ej försålt under kriget, kan det antagas att i regel den särskilda efterfrågan upphör i samband med krigstillståndets upphörande och att lagret åter blir mindre kurant. I dylikt fall uppstår ingen vinst. Är åter fråga örn ett lager, som blir mindre efterfrågat medan krigstillståndet varar, bör nedskrivning fa

Kungl. Maj:ts proposition nr 2■ Bilaga 2. 23

ske, därest det ej är sannolikt att lagret kommer att efter kriget åter bliva fullt kurant.

Det måste givetvis ofta erbjuda utomordentliga svårigheter att i de särskilda fallen bedöma hur dessa allmänna grundsatser skola tillämpas. Vissa principer äro dock nödvändiga. Det ovannämnda avräkningsförfarande!; bör kunna vara till god hjälp i praktiken. Det kommer särskilt att minska betydelsen av hur man vid den årliga taxeringen till krisskatt bedömer värdet å lager med hänsyn till dess egenskap att vara kurant eller ej.

Härefter bör också beröras det fall att vid krisskattetaxering hänsyn skall tagas till penningvärdets försämring. Denna eventualitet saknar visserligen aktuell betydelse i avseende å 1940 års krisskattetaxering, men det sätt på vilket frågan örn metoden härutinnan löses beträffande varulagrets värdering kan inverka på fastställandet av jämförelseinkomsten, som är avsedd att ligga till grund även för kommande års taxering till krisskatt, varför frågan har omedelbar praktisk vikt.

Den första förutsättning varmed man i förevarande avseende synes böra räkna är, att en försämring av penningvärdet kommer att bliva bestående. Några olägenheter ur de skattskyldigas synpunkt följa ej av ett sådant antagande.

Såsom grundläggande i avseende å principerna för lagervärdering vid försämrat penningvärde torde kunna antagas den satsen, att mot dylik försämring svarade värdeökning i kronor å gammalt lager ej bör föranleda beskattning. Det är den valuta, som erhålles för lagret och som ej erfordras för lagrets förnyande, som rörelseidkaren normalt kan taga ut ur rörelsen och använda för konsumtion. Det är vidare denna konsumtion som minskas, om penningvärdet sjunker och vad som kan uttagas ur rörelsen i penningar ej i motsvarande mån ökas. Ett kvantitativt och kvalitativt oförändrat lager bör följaktligen ej påverka beskattningen vare sig uppåt eller nedåt.

Om åter lagret enligt en kombinerad kvantitativ och kvalitativ beräkningsgrund ökas, innebär detta givetvis att penningar, som vid bibehållande av rörelsen i oförändrad omfattning kunnat uttagas ur rörelsen och användas för konsumtion, i stället användas för nyanskaffning av varor och ökning av varulagret. Vore penningvärdet oförändrat, skulle lagret få nedskrivas till förkrigsnivå enligt den värderingsgrund som tillämpats för denna. Förutsättes det, att ett lägre penningvärde kommer att vara rådande vid beskattningsårets utgång och att, såsom ovan antagits, detta penningvärde kommer att bibehållas efter krigets slut, finns intet skäl, varför nedskrivning skulle få ske till det belopp i kronor, till vilket lagret vid oförändrat penningvärde skulle fått nedskrivas, utan bör nämnda kronbelopp ökas med tillämpning av index för penningvärdets fall. På detta sätt kombineras de synpunkter, som i avseende å lagervärdering böra anläggas vid oförändrat penningvärde, med dem som i avseende å beräkning av jämförelseinkomsten böra anläggas vid sjunkande penningvärde.

Ilar åter under beskattningsåret enligt kombinerad kvantitativ och kvalitativ beräkningsgrund minskning av lagret ägt rum, då bör det belopp som svarar mot lagerminskningen ej beskattas. Vid oförändrat penningvärde ernås detta resultat automatiskt genom att lagerminskningen minskar den bokföringsmässiga årsvinsten. Vid sjunkande penningvärde erfordras eventuellt viss jämkning av det bokföringsmässiga resultatet. Huru en sådan justering kan åstadkommas framgår av det följande.

I det föregående har antagits, att justering med hänsyn till penningvärdets ändringar bör ske genom att å vinsten för jämförelseåret applicera visst index. Detta förutsätter givetvis, allmänt sett, att även vinsten för beskattningsåret beräknas i det nya penningvärdet, ett villkor som utan vidare är

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 3

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

uppfyllt beträffande den behållna vinsten i penningar för detta år men vars uppfyllande beträffande varulagret är en mera komplicerad fråga. Värderingen för beskattningsåret efter nytt penningvärde förutsätter nämligen att såväl utgående som ingående varulagret för beskattningsåret beräknas i det nya penningvärdet, varav kan föranledas justering av bokslutets siffror. Vad jämförelseåret angår, antages ju att därunder ingen ändring av penningvärdet ägt rum. In- och utgående lagren förutsättas därför värderade efter samma penningvärde. Under dylika förhållanden kan jämförelseinkomsten förvandlas till en efter nytt penningvärde kalkylerad jämförelseinkomst genom en enkel tillämpning å densamma av penningvärdeindex. Den principiella utgångspunkten för hela ifrågavarande resonemang hör visserligen vara, att samtliga poster för såväl jämförelseåret som beskattningsåret omräknas i det nya penningvärdet. Någon sådan omräkning är emellertid i praktiken ej nödvändig för jämförelseårets in- och utgående balansvärden, enär vid oförändrat penningvärde dessa, i den mån de ej återfinnas i vinsten, taga ut varandra.

Det förda resonemanget har i själva verket varit såtillvida hypotetiskt att det förutsatt ändrat penningvärde redan för första beskattningsåret, en förutsättning med vilken man enligt det föregående ej torde behöva räkna. Det synes emellertid ej vara anledning att fullfölja undersökningen för påföljande år, då tillräckliga slutsatser kunna dragas örn vilka uppgifter som i framtiden kunna erfordras för att taga hänsyn till penningvärdets fall. Det synes uppenbart, att vad angår varulagret i varje fall ej andra uppgifter kunna bliva erforderliga beträffande jämförelseåret än om lagerökningen resp. lagerminskningen under detta år. Med utgångspunkt från denna uppgift kunna, örn det visar sig behövligt, övriga siffror av intresse uträknas. Såsom utgående lagervärde för jämförelseåret måste antagas det ingående lagervärdet för första beskattningsåret. Med utgångspunkt från denna .siffra och lagerökningen resp. lagerminskningen är ingående lagervärdet för jämförelseåret givet.

Det torde även ur andra synpunkter vara önskvärt, att samtliga de faktorer, som påverka den fingerade jämförelseinkomsten, klarläggas. Ej minst den omständighten att fråga är örn ett fingerat inkomstår talar härför. Endast örn de olika delbelopp, varav vinsten består, äro angivna, kan det väntas att ett korrekt bedömande huruvida inkomsten är »normal» eller ej är möjligt.

I avseende å varulagrets behandling torde i anslutning till det nu anförda böra tilläggas, att örn jämförelseinkomsten beräknas till medeltalet av inkomsterna för de två förkrigsinkomståren, även lagerökning eller lagerminskning utgör medeltalet för dessa år, d. v. s. hälften av hela lagerökningen eller lagerminskningen under tvåårsperioden. Såsom utgående lagervärde för jämförelseåret måste alltid räknas ingående lagervärdet för det första beskattningsåret i fråga örn krisskatten — eller, för att välja en terminologi som kan användas även ett följande år, utgående lagervärdet för det senare förkrigsinkomståret — och ingående lagervärdet för jämförelseåret erhålles genom att från utgående värdet för detta år avdraga den lagerökning eller till detta värde lägga den lagerminskning som man enligt vad nyss sagts antager för jämförelseåret. Örn såsom jämförelseinkomst i ett särskilt fall antages inkomsten för det första av de båda förkrigsinkomståren, kommer väl normalt lagerökningen under detta år också att antagas utgöra lagerökning under jämförelseåret, men utgående lagervärdet måste likväl även med denna utgångspunkt antagas vara lika med ingående lagervärdet för första beskattningsåret och ingående lagervärdet för jämförelseåret jämkas med hänsyn därtill. Även om en helt fristående be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2. 25

räkningsgrund för jämförelseinkomsten tillämpas, måste motsvarande antaganden göras.

Slutligen torde i avseende å varulagret böra framhållas, att vissa uppgifter rörande tillämpade lagervärderingsprinciper måste meddelas i uppgifter till ledning för taxering till krisskatt.

Vad som nu anförts om lagervärdering gäller i tillämpliga delar också örn varufordringar och varuskulder. Även vid den ordinarie taxeringen skall beträffande avdrag för osäkra fordringar tillämpas ett jämförelsevis strängt bedömande. Särskilt betydelsefullt i fråga örn krisskatten är att beträffande nytillkomna fordringar nedskrivning ej kritiklöst medgives. Även denna frågas vikt under pågående krigstillstånd blir dock mindre, om det efterföljande avräkningsförfarandet tillämpas.

Att uppgift rörande ökning eller minskning under jämförelseåret av varufordringar och varuskulder är önskvärd följer också av vad ovan sagts beträffande varulager.

För att härefter övergå till värdeminskning savdrag en är det uppenbart att, då det gäller att få fram mervinst för ett visst år, det ej går för sig att medgiva avdrag för skapande av verkliga dolda reserver. Detta må medgivas beträffande en löpande varaktig beskattning men passar ej vid en tillfällig sådan. Fri avskrivning å maskiner m. fl. inventarier m. m. kan sålunda ej få ifrågakomma vid krisbeskattningen. Har fri avskrivning med belopp överstigande värdeminskningen skett vid taxeringen för jämförelseåret, bör å andra sidan rimligtvis inkomsten för detta år få fastställas med hänsyn till normal värdeminskning.

Principiellt synes det i angivna avseenden böra ställa sig på i huvudsak följande sätt.

Värdeminskningsavdraget vid den ordinarie beskattningen är ett rent omkostnadsavdrag, vilket avser att motsvara den faktiska kostnaden. Avdrag får därför ske för värdeminskning i förhållande till den verkliga anskaffningskostnaden, ej för vad som därutöver erfordras för förnyelse. När sedermera en ny tillgång anskaffas till högt pris i stället för den gamla, får anskaffningskostnaden för denna avdragas under den följande perioden.

Vid krisbeskattningen synes anledning till ett annat betraktelsesätt ej föreligga. Avdrag bör få ske för den beräknade verkliga omkostnaden för förbrukning av inventarier m. m. under såväl jämförelseåret som beskattningsåret, vare sig denna omkostnad på grund av gynnsamma eller ogynnsamma omständigheter är låg eller hög. När det gäller att få fram en merinkomst är det för övrigt, såsom redan framhållits, av mindre betydelse vilken princip som tillämpas för att få fram ett skäligt värdeminskningsavdrag, örn blott samma metod tillämpas för både jämförelseåret och beskattningsåret. Den praktiskt besvärligaste frågan blir väl, huru en riktig jämförelse skall kunna erhållas när efter krigsutbrottet tillgång anskaffats till särskilt högt pris. Här måste givetvis frågan örn rätt till avdrag för s. k. överpris bliva av största betydelse. De särskilda avdrag, varom här närmast kan vara fråga, regleras för den ordinarie beskattningens del i följande satser i punkt 3 c av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, hänförande sig till det fall att fråga ej är örn s. k. fri avskrivning:

»Ådagalägger skattskyldig, att värdet av tillgång nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda beloppet av tidigare verkställda och på året belöpande värdeminskningsavdrag, äger han tillgodoräkna sig härav föranlett större avdrag än enligt avskrivningsplanen; dock må ej med tillämpning av detta stadgande väi-det å tillgången nedbringas till lägre belopp än det bokförda värdet.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för tillgång betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller fölen konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad, i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna, göras vid inkomstberäkningen, även om värdet av tillgången vid beskattningsårets slut ej nedgått till det efter avskrivningen återstående beloppet.»

Den förra av dessa bestämmelser kan i begränsad utsträckning få tillämpning i avseende å krisskatten, nämligen i den mån det kan visas att fråga är om värdeminskning under beskattningsåret; sådan kan väl påvisas åtminstone då tillgången inköpts under detta år och före dess slut hunnit gå ned i värde. Betydelsefullare är emellertid det i senare stycket avsedda fallet. Dess förmodligen allra mest typiska tillämpning ifrågakommer beträffande rederiföretag, som köper fartyg för högt pris, vilket beräknas kunna intjänas under den särskilda konjunkturen. Det måste anses i sin ordning att företaget tillätes under krigskonjunkturen avskriva överpriset, tills värdet å fartyget kommer ned i förkrigsnivå (ev. omräknad i nytt penningvärde). Detta får dock givetvis ske endast om vinsten verkligen använts för sådant avdrag, d. v. s. örn avdraget skett i räkenskaperna. Har skattskyldig vid de taxeringar, som ligga till grund för beräkningen av jämförelseinkomsten, kommit i åtnjutande av avdrag för överpris eller merkostnad, får detta ej tilläggas till det årets inkomst såvida det ej hänfört sig till en sådan extraordinär inkomst, som vid ifrågavarande inkomstberäkning avdragits. Den skattskyldiges verkliga inkomst måste antagas hava varit den som återstod efter ett sådant extraordinärt avdrag. Nu är det möjligt, att avdrag vid fri avskrivning innefattat avdrag för överpris eller merkostnad. Att i sådant fall söka urskilja hur stort överpris- eller merkostnadsavdraget utan fri avskrivning borde hava varit torde visserligen ställa sig svårt men måste ej dess mindre ske. De fall där sådana avdrag kunna antagas hava förekommit under jämförelseåret torde emellertid hava varit mycket få.

Då det i förevarande avseende mest praktiska förfaringssättet synes vara att, åtminstone som huvudregel, bestämma en jämförelseinkomst, vilken sedan kan oförändrad användas vid kommande års taxeringar till skatt varom nu är fråga, torde det vara lämpligt att närmast inrikta sig på hur avskrivningarna skola beräknas för de år, som läggas till grund för beräkning av jämförelseinkomsten. Principen bör därvid vara den förut anförda, att avdrag medgives för så stor del av anskaffningskostnaden som kan antagas motsvara den verkliga värdeminskningen, enär denna kan anses utgöra omkostnad för dessa år. Anledning finnes väl i regel ej att frångå den norm för avskrivningen som beträffande förkrigsinkomståren tillämpats vid taxeringen, om ej fri avskrivning medgivits. Det bör blott göras klart, vilken den tilllämpade normen är, så att motsvarande norm kan vid krisbeskattningen tilllämpas för beskattningsåret. Om en ännu existerande tillgång slutavskrivits före förkrigsinkomståren, finnes ingen anledning att vid ifrågavarande beskattning beräkna avskrivning för dessa år. Motsvarande avdrag kommer ju då ej heller att vid krisskattetaxeringen beräknas för beskattningsåret, om tillgången finnes kvar under detta. Uppmärksamhet förtjänar däremot det fall att tillgång slutavskrives under den period, med vilken man vid förevarande beskattning har att räkna. Nyttjas i sådant fall tillgången även under beskattningsåret, sedan den slutavskrivits, bör det måhända ej vara uteslutet att undantagsvis, där frågan har större betydelse, låta avdrag vid denna beskattning beräknas även för det året.

Det torde — ehuru det här ej gäller en för krisbeskattningen specifik fråga — böra påpekas att, om avdrag ett år medgivits för överpris och mer-

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

kostnad, detta belopp principiellt sett bör minska det ingångsvärde, på vilket årliga procentuella avdrag beräknas. Dock står den möjligheten öppen att i stället även i fortsättningen utgå från den faktiska anskaffningskostnaden men beräkna det procentuella årliga avdraget så mycket lägre att tillgången blir slutavskriven under den beräknade varaktighetstiden.

Avdragen för överpris och merkostnad torde under den nu inträdda konjunkturen bliva bland de allra svåraste att bedöma. Även här kan det efterföljande avräkningsförfarandet bliva av värde. De stora belopp, som stå på spel för det allmänna, göra det emellertid här särskilt angeläget att ej förfara alltför släpphänt utan begränsa avdragen för överpris eller merkostnad till belopp som med hög grad av sannolikhet komma att motsvaras av prissänkning under kriget. En särskild anordning alt komma till rätta med de svårigheter, som i detta sammanhang kunna förväntas, i form av »provisorisk beskattning» föreslås i 7 g och skall i anslutning till denna paragraf närmare belysas. Att i sådant fall såsom anskaffningskostnad vid beräkning av normala procentuella avdrag bör, intill dess restitution av skatten ägt rum, förfaras, som örn skatten vöre definitiv, är nog ofrånkomligt.

Att vid ifrågavarande beskattning medgiva åtnjutande av s. k. eftersläpande avdrag lärer ej böra ifrågakomma, men å andra sidan bör den skattskyldige hava rätt att för jämförelseåret tillägga vid beskattningen då utnyttjat eftersläpande avdrag.

Det nu anförda har avseende ej allenast å inventarier och liknande tillgångar utan i tillämpliga delar även å t. ex. byggnader.

För att en riktig jämförelse mellan förhållandena under beskattningsåret och förhållandena under förkrigstiden skall kunna erhållas fordras, bland annat, att dessa skola vara därutinnan jämförbara att ej olika belopp av eget kapital de olika åren är investerat i rörelsen. Är kapitalet under det antagna jämförelseåret ej lika stort som under beskattningsåret, måste jämvikt erhållas genom räntetillägg resp. ränteavdrag enligt lämplig norm. Här äro olika förfaringssätt tänkbara. I många fall — såsom beträffande flertalet aktiebolag — skulle det väl vara tillräckligt att direkt beräkna ränta å nytillfört resp. avfört kapital och från beskattningsårets inkomst avdraga resp. till densamma lägga detta räntebelopp. I andra fall, där kapitalbeloppet varierat under förkrigsinkomståren, är denna metod ej tillfyllest. Närmast till hands lage väl då att uträkna medeltalen av kapitalet för förkrigsinkomståren och för beskattningsåret, att på grundval av siffrorna för förkrigsinkomståren fastställa ett motsvarande medeltal för det antagna jämförelseåret, att påföra medeltalen för jämförelseåren och beskattningsåren räntor och därefter avdraga ränteskillnaden från eller lägga den till beskattningsårets inkomst. Därest så ansåges lämpligt, kunde räntorna för de båda arén räknas efter olika procentsatser. Tänkbart vore även att detta förfarande modifierades på det sätt att skillnaden mellan medeltalen fastsloges och ränta å denna skillnad avdroges från resp. Indes till beskattningsårets inkomst. Detta förslag innebär såtillvida en saklig modifikation av det närmast föregående att det förutsätter ränteberäkning efter enhetlig räntefot för jämförelseåret och beskattningsåret. Nu lärer ej kunna påstås att räntenivån under det beskattningsår, för vilket taxering verkställdes år 1940, så förskjutits att därpå kan grundas ett säkert antagande örn ändring av den räntesats som under beskattningsåret i genomsnitt bör räknas å eget kapital. En räntefot av 4 procent synes rimlig såsom en skälig genomsnittsränta både för jämförelseåret och första beskattningsåret. Emellertid torde den sist antydda metoden kunna i visst avseende förenklas, åtminstone för detta beskattningsår. Det torde nämligen ej vara nödvändigt att uträkna de omförmälda medeltalen, utan synes vara tillräckligt att direkt, enligt vanlig

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ränteberäkningsmetod, uträkna ränta å eget kapital för förkrigsinkomståren — och därmed för jämförelseåret — ävensom för beskattningsåret och därpå från beskattningsårets inkomst avdraga resp. till densamma lägga ränteskillnaden. Medeltalet för de olika åren av det investerade _ egna kapitalet kan därefter, om man så vill, lätt erhållas genom att kapitalisera respektive räntor efter samma räntefot, till vilken räntan uträknats. Ett sådant tillläggsförfarande är dock, åtminstone för det första beskattningsåret, ej erforderligt.

Att beräkna det investerade egna kapitalet torde vanligen för aktiebolag och liknande juridiska personer vara enkelt. För enskilda rörelseidkare kan det stundom vara svårare. Merendels är eget kapital för enskild rörelseidkare det som återfinnes å dennes kapitalkonto. Genomgående bör observeras att upplupen årsvinst ej bör anses utgöra investerat eget kapital förrän det tillförts kapitalkonto eller motsvarande konto. Beaktas bör också att för enskild rörelseidkare hänsyn bör tagas allenast till det kapital som är nedlagt i rörelsen, ej till annat kapital som till äventyrs upptages å kapitalkontot. Det mest betydelsefulla även här är att få fram en riktig jämförelse. Vad som främst måste tillses är därför att samma beräkningsgrund tillämpas för de olika åren. Att även beloppets absoluta storlek är av viss vikt framgår emellertid av progressionsreglerna i 5 §.

Enligt vad som i det följande kommer att motiveras, bör utdelning å svenska aktier och å andelar i svenska ekonomiska föreningar för andra rörelseidkare än sådana som bedriva penningrörelse ej medräknas vid inkomstuppskattningen enligt förordningen om krisskatt. Därav följer att i kapitalet ej bör inräknas vad som är nedlagt i dylika tillgångar. Att uträkna bruttobeloppet av sådant kapital är väl vanligen jämförelsevis enkelt. Mera komplicerat blir spörsmålet huru stort nettokapitalet är, d. v. s. vilka skulder som belöpa å innehavet av ifrågavarande värdepapper. Även bär gäller vad som sagts förut, att det framför allt är jämförelse det kommer an på. Detta betyder att, örn ej under den tid varom fråga är nvupplåning skett för anskaffande av nya aktier m. m. eller skuldbetalning skett i samband med dylika tillgångars avyttring, frågan i vad mån avdrag skall ske eller ej mest blir av betydelse för den relation som ligger till grund för progressiviteten. De regler som principiellt äro tillämpliga vid ifrågavarande kalkyl äro de som enligt 44 § kommunalskattelagen gälla för den ordinarie beskattningen.

Utdelningar å svenska aktier och å andelar i svenska ekonomiska föreningar böra i princip ej träffas av ifrågavarande skatt, därför att de företag, i vilka aktieägarna eller andelsinnehavarna äro delägare, själva träffas av densamma och ny krisskatt å samma inkomster ej bör förekomma. Detta innebär för flertalet aktiebolag och ekonomiska föreningar med hänsyn till den för dem gällande friheten från kedjebeskattning ej någon avvikelse från reglerna för den ordinarie beskattningen. För enskilda rörelseidkare ställer sig saken annorlunda. Det är dock ej alltför vanligt att i dessas rörelseinkomst ingår inkomst av aktieutdelningar o. dyl. Skall dylik frihet åtnjutas, är uppenbart att ej avdrag skall få göras för gäldräntor och övriga omkostnader som belöpa å ifrågavarande inkomst. De regler, som i sådant avseende äro stadgade för aktiebolag m. fl., böra analogivis tillämpas å enskilda personer vid dessas taxering till krisskatt. Ifrågavarande särbestämmelse synes dock ej böra gälla rörelseidkare som bedriva penningrörelse. Om detta undantag blix- till dessas fördel eller nackdel beror givetvis på huruvida inkomsten genom utdelningar varit större under beskattningsåret än den antages hava varit under jämförelseåret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

29 De speciella spörsmål som uppkomma i samband med fastställande av rörelseinkomst för förkrig sinkomståren hava i väsentliga delar belysts genom de föregående utläggningarna.

I avseende å varulager gäller det förnämligast att få fram en likformig värderingsgrund. Att det härvid vanligen är mest praktiskt att till utgångspunkt taga förhållandena vid det senare förkrigsinkomstårets slut ligger i sakens natur, eftersom denna värdering även gäller ingående lagret för det första beskattningsåret. Möjligt är dock att värderingen just för denna tidpunkt är uttryck för något mera speciellt förhållande, som ej varit för handen vid de övriga tidpunkter för vilka lagervärderingar skola fastställas. Hinder skall då ej möta att utgå från någon av sistnämnda värderingar. Samma värderingsgrund kommer då att vid beräkning av krisskatten bliva tillämplig även för det första beskattningsåret och sedermera även för de följande beskattningsåren.

I fråga om avskrivningar å såväl inventarier m. m. som byggnader iakttages att, örn dessa vid den ordinarie beskattningen skett med högre belopp än som kunna antagas motsvara den verkliga värdeminskningen i förhållande lil! anskaffningskostnaden, en jämkning måste ske. Sådan kommer väsentligen att ifrågakomma för det år, för vilket taxering skett år 1939, med hänsyn till den då införda möjligheten till fria avskrivningar. Hava sådana skett med större belopp än som kunna antagas motsvara den verkliga värdeminskningen, får, såsom redan framhållits, en omräkning av värdeminskningsavdragen ske, i regel genom tillämpning av samma normer som för det närmast föregående året, d. v. s. vanligen genom en utsträckning av avskrivningsplanen.

Eftersom inkomsterna för förkrigsinkomståren böra representera så normala förkrigsår som möjligt, kunna vissa avvikelser även i övrigt från den för den ordinarie inkomstbeskattningen gällande inkomstberäkningen förekomma. Den skattskyldige bör sålunda kunna påfordra, att belopp, för vilka extraordinära avdrag skett under förkrigsinkomståren, skola tilläggas förkrigsinkomsterna. Såsom exempel må anföras avsättning till konjunkturinvesteringsfond, onormalt stor avsättning för pensionering eller till någon personalens vålf ärdsf ond, donation som ej kan anses innefatta normal reklamkostnad o. dyl. Å andra sidan böra från förkrigsinkomsterna avdragas extraordinära inkomstbelopp, även framtagande under dessa år i större omfattning än normalt av äldre dolda reserver o. dyl. Allmänt sett bör tillses att i möjligaste mån redan vid förkrigsinkomsternas beräkning sådana justeringar iakttagas att medeltalet av dessa inkomster blir så väl som möjligt lämpat att ligga till grund för fastställande av jämförelseinkomsten. Att beträffande de särskilda förkrigsinkomståren företaga dylika jämkningar torde i allmänhet giva rum för mindre godtycke än ett mer eller mindre fritt fastställande av jämförelseinkomster under åberopande av förkrigsinkomsternas karaktär av onormala förkrigsinkomster.

Vad jämförelseinkomsten beträffande rörelse angår är att observera vad ovan framhållits, att denna örn möjligt bör fastställas så att någon justering av densamma ej skall behöva ifrågakomma för kommande beskattningsår. Bl. a. böra reglerna för densamma göras sådana, att vid fastställande av merinkomsten för varje beskattningsår ej några ändringar av jämförelseinkomsten skola behöva företagas med häsnyn till ändringar i fråga örn egna kapitalinvesteringar o. dyl. Alla sådana justeringar som i följdriktighetens intresse komma att erfordras för ernående av jämförbarhet böra göras å beskattningsårets inkomst och ej å jämförelseårets. Detta bör, därest fråga blir örn hänsynstagande till försämrat penningvärde, så förstås, att

30 Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

ej annan ändring av jämförelseinkomsten kommer att erfordras än den som följer av att å denna tillämpas visst index.

Såsom jämförelseinkomst skall, i enlighet med vad redan förut anförts, i regel upptagas medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren. Kan det antagas, att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan under den senaste förkrigstiden, skall denna inkomst vara förkrigsinkomst. Stundom lärer dock ej heller på denna väg en rättvisande jämförelseinkomst kunna erhållas. Jämförelseinkomsten måste då alltefter omständigheterna fastställas på annat sätt.

Ett sådant fall, då annan norm för fastställande av jämförelseinkomsten måste sökas, är då båda förkrigsinkomståren visat underskott. Det kan icke i längden vara möjligt för en rörelse att ständigt visa underskott. Sådant bör därför ej antagas beträffande ett normalt förkrigsinkomstår.

Ett annat fall, då särskild grund för fastställande av jämförelseinkomsten måste sökas, gäller nystartade eller nyligen övertagna företag. Att för sådana fall angiva någon allmängiltig regel är ej möjligt. Vissa allmänt hållna anvisningar synas dock kunna meddelas. Ilar rörelsen förut drivits av annan person, kan storleken av dennes inkomst under förkrigsinkomståren vara till ledning, även örn den ej behöver vara bindande. Kan dylik beräkningsgrund ej förekomma, måste en jämförelseinkomst helt konstrueras. Inkomsten av en nystartad rörelse (för vilken ingen good will ännu hunnit skapas) består väl väsentligen av avkastning å nedlagt kapital samt värdet av personlig arbetsinsats. Skäligt värde å denna senare kan uppskattas med ledning av olika faktorer, exempelvis med utgångspunkt från vad den skattskyldige under förkrigsinkomståren förtjänat i annan verksamhet. Vad kapitalavkastningen angår kunde man tänka sig möjligheten att överhuvud ej räkna med någon sådan under jämförelseåret. Genom att räntan å hela kapitalet under beskattningsåret finge avdragas vid beräkning av inkomsten för detta år, skulle visserligen merinkomsten med denna metod bliva riktigt uppskattad. Emellertid skulle enligt denna beräkningsgrund inkomsten för jämförelseåret komma att uppgå till ett lågt belopp i kronor, varför progressionen enligt 5 § skulle bliva för hög. Ett naturligt antagande synes vara att kapitalet under jämförelseåret varit lika stort som vid det första beskattningsårets ingång. Kombinationer av olika beräkningsgrunder kunna bliva erforderliga exempelvis i det fall att rörelsen visserligen bedrivits före krigsutbrottet men allenast under mindre del av ett jämförelseår. Även för detta fall synas vägledande regler i anvisningarna böra meddelas.

Fastställande av jämförelseinkomsten i sådana fall, då vägledande förkrigsinkomster ej finnas, torde vara en av de svåraste uppgifterna vid taxeringen till krisskatt. Några mera uttömmande regler örn hur denna bör beräknas i dylika fall synes det dock ej möjligt att åstadkomma, utan det måste överlämnas åt beskattningsmyndigheterna att fastställa jämförelseinkomsten med hänsyn till förhållandena i de särskilda fallen. Måhända skall det bliva möjligt för den nedan omförmälda centrala krisnämnden att efter vunna erfarenheter i sådant avseende meddela mera uttömmande regler än det nu synes möjligt att fastslå.

Vad beräkning av inkomst av rörelse för beskattningsåret angår har frågan örn värdesättning av varulager redan tämligen utförligt behandlats. Här må allenast tilläggas, att en lägre värdesättning än räkenskapernas givetvis ej kan vid krisbeskattningen för beskattningsåret medgivas. Har vid denna beskattning räkenskapernas värdesättning ej godkänts, utan har i sådant avseende ett högre värde fastställts, bör den skattskyldige uppenbarligen hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

rätt att tillgodoräkna sig det högre värdet såsom ingående balansvärde vid denna beskattning för påföljande beskattningsår.

Flertalet övriga med denna inkomstberäkning sammanhängande spörsmål torde hava i huvudsak berörts i den föregående motiveringen. Den omständigheten att rörelseidkaren disponerat sina intäkter till större onormala engångsavsättningar för pensionering o. dyl. bör ej befria honom från krisskatt, ej heller andra dispositioner, som kunna antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Bland möjliga sådana dispositioner må framhållas utbetalande i vissa fall av tantiemer, provisioner eller dyl. exempelvis till delägare i familjebolag. Att dessutom mottagarna av dylika belopp bliva skyldiga erlägga krisskatt för dessa i den mån de för dem beteckna merinkomst, följer av reglerna örn beskattning av dylik inkomst. Att härigenom dubbel krisskatt kan komma att utgå å ifrågavarande belopp torde med hänsyn till bestämmelsens karaktär ej vara anmärkningsvärt. Denna är uppenbarligen avsedd att verka prohibitivt. Motsvarande dubbelbeskattning gällde för övrigt även vid krigskonjunkturbeskattningen under världskriget.

För fastställande av den uppskattade merinkomsten av rörelse avdrages jämförelseinkomsten från inkomsten för beskattningsåret och tillägges resp. avdrages belopp, varmed den beräknade räntan å eget kapital för beskattningsåret understiger resp. överstiger motsvarande ränta för jämförelseåret. Komplikationer synas kunna förutses närmast i det fall, då beskattningsåret och jämförelseåret omfatta olika antal månader. I dylikt fall fordras en jämkning av jämförelseinkomsten.

Sedan den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla i rörelse fastställts, skall det ock fastslås i vad mån denna uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd och kan antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden samt sålunda skall upptagas såsom taxerad merinkomst av ifrågavarande förvärvskälla.

Beträffande det beskattningsår, för vilket taxering skall verkställas år 1940, uppställer sig sålunda först den frågan, örn inkomsten uppkommit efter utgången av augusti 1939. Principiellt synes på denna fråga böra anläggas det betraktelsesättet, att det bör konstateras i vad mån merinkomst förelåg redan vid augusti månads utgång, och att återstoden av merinkomsten anses utgöra merinkomst för senare delen av beskattningsåret. Det vore knappast rimligt att i det avseende varom här är fråga pålägga den skattskyldige för stor bevisbörda. Sannolikhetsskäl för att merinkomsten eller viss del av densamma förelåg redan vid augusti månads utgång torde få anses tillfyllest. I flertalet fall bör en sådan sannolikhelsbevisning ej möta synnerliga svårigheter. I kanske de flesta fall har krigsutbrottet utlöst en klar tendens till utveckling i ena eller andra riktningen. Ur räkenskaperna hämtade uppgifter rörande omsättningen i penningar under tiden före augusti månads utgång, jämförda med motsvarande siffror för förkrigsinkomståren, kunna också tjäna till ledning, liksom även en jämförelse mellan omsättningssiffroma under månaderna efter augusti under de olika åren. Där merinkomsten fördelar sig på hela året, torde det ofta vara utan särskild bevisning tydligt att fråga är om en utveckling som är oberoende av det av krigstillståndet framkallade läget och som i varje fall ej kan föranleda beskattning. I sådant fall finnes ej anledning nedlägga större möda på konstaterandet i vad mån merinkomsten uppkommit före eller efter nämnda tidpunkt.

Sedan det fastslagits vilken merinkomst som skall anses belöpa på den del

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

av beskattningsåret som hänför sig till tiden efter krigsutbrottet, återstår den betydligt svårare frågan att avgöra, i vad mån den skall antagas hava berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden.

Det har redan förut uttalats att en verklig bevisning i detta avseende vanligen icke kan åstadkommas, varför sannolikhetsbevisning måste äga rum. Vidare har uttalats, att rörelseinkomsterna eller vissa bråkdelar av dessa böra antagas hava berott på av krigstillståndet föranledda förhållanden, därest ej motsatsen bevisas eller göres sannolik.

Det synes av den skattskyldige böra begäras att den av honom förebragta sannolikhetsbevisningen skall hava en viss tyngd, och detta torde också, till förekommande av alltför många utsiktslösa försök till sådan bevisning, böra komma till uttryck i författningstexten.

En möjlighet till motbevisning kan gälla att rationaliseringsåtgärder nyligen vidtagits. Det bör här märkas, att en sådan omständighet som att omkostnaderna per omsättningsenhet nedgått ej kan anses i och för sig innebära bevis örn rationalisering, enär en sådan nedgång ofta blott är en följd av ett bättre utnyttjande av företagets kapacitet och företagets allmänna omkostnader. Hava åtgärder för att bibringa ett företag en dylik större elasticitet företagits mera avsevärd tid före krigsutbrottet, kan detta ej anses innebära en sannolikhet för att merinkomsten varit oberoende av krigstillståndet. Andra slags verkningar av en rationalisering än de nu omförmälda göra sig merendels ganska hastigt gällande. Det synes därför vara på sin plats att inskränka stadgandet örn motbevisning rörande rationaliseringsåtgärder till att avse nyligen vidtagna sådana. Hava rationaliseringsåtgärder na vidtagits längre tid tillbaka, böra de hava utövat sin inverkan även på inkomst under förkrigsinkomståren, i vilket fall det vore oriktigt att taga dem särskilt i betraktande för beskattningsåret. Även örn en inkomstökning faktiskt är en följd av äldre rationaliseringsåtgärder, vilka utövat nya verkningar under beskattningsåret, är det ej uteslutet att taga hänsyn till dem. Ett särskilt omnämnande av detta fall i lagtexten synes dock böra undvikas. Intet slag av motbevisning förhindras. I en allmän klausul synes böra hänvisas till möjligheten att anföra annan motbevisning än den direkt angivna.

Det torde vara på sin plats att i detta sammanhang särskilt uppmärksamma spörsmålet örn behandlingen i avseende å krisbeskattningen av vinster som framkomma under kriget och som egentligen innefatta ett framtagande av dolda reserver från tiden före kriget. Dylik dold reserv kan hänföra sig till byggnader, inventarier eller liknande tillgångar eller ock till varulager, eventuellt också till fordringar. Om dylik dold reserv framkommer genom avyttring av tillgången eller därigenom att såsom osäker avskriven fordran återfår sitt värde, torde det från rörelseidkarens synpunkt vanligen framstå såsom naturligt att använda den framkomna vinsten till ny avskrivning eller nedskrivning å annan tillgång. Törhända har emellertid rörelseidkaren ej någon tillgång kvar, å vilken dylik avskrivning eller nedskrivning lämpligen bör ske, eller i varje fall ej någon sådan tillgång å vilken dylik avskrivning eller nedskrivning är i avseende å krisbeskattningen tillåten. Det är möjligt och säkerligen vanligt att rörelseidkaren på grund av importsvårigheter m. m. ej är i tillfälle anskaffa ny sådan tillgång omedelbart. Ett visst successivt framtagande av dolda reserver är väl normalt för flertalet rörelser, liksom en viss successiv nybildning av sådana. Om ett sådant framtagande sker på en gång i större omfattning utan att ny dold reserv bildas, måste det emellertid vanligen betraktas såsom något extraordinärt, framför allt om ett praktiskt tvång, mer eller mindre utpräglat, förelegat att försälja tillgångarna i fråga. I dylikt fall bör rimligtvis tillses att ej sådana belopp, som använts till skapande av dolda reserver redan före krigsutbrottet, bliva beskattade

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

genom en skatt som avser att träffa vinster vilka äro en följd av krigskonj tinktur en. Möjlighet till bevisning, att uppskattad merinkomst består av dylik återbekommen avskrivning eller nedskrivning, bör följaktligen kunna företes. Det bör emellertid märkas, att ej den skattskyldige bör för andra gången få åtnjuta avdrag vid krisbeskattningen för belopp som på nu angiven grund ej inräknas i den taxerade merinkomsten. Detta skulle kunna ifrågakomma dels i vissa fall av provisorisk beskattning, dels i samband med nedskrivning eller avskrivning å tillgång som sedermera anskaffas i stället för den nu framtagna dolda reserven avser. Det förra förhållandet bör iakttagas vid avfattningen av 7 §, varom mera nedan. Det senare fallet kan ej uppkomma vid 1940 års taxering och kräver alltså ej reglering i den förevarande förordningen. För att möjliggöra iakttagande i framtiden av det anförda förhållandet synes emellertid nu böra föreskrivas skyldighet för beskattningsnämnd att i krisskattelängden göra anteckning i fall där tilllämpning av stadgandet förekommit med angivande av den tillämpade beräkningsgrunden.

Såsom ett speciellt sätt för motbevisning synes också kunna anföras att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses. Det är vanskligt att i en mera allmänt hållen regel angiva huru en dylik bevisning skall kunna försiggå. En stundom användbar metod torde, åtminstone under början av krigstillståndet, vara att med diagram påvisa hur utvecklingen före krigsutbrottet försiggått samt med tillgängligt material stödja ett påstående att den faktiska fortsättningen efter krigsutbrottet ligger i den naturliga utvecklingens riktning.

Bland de bevismöjligheter, som i övrigt stå till buds, loide här böra framhållas jämförelser med förhållanden beträffande andra företag inom branschen, för vilka läget av en eller annan anledning är klart. Det måste dock antagas, att den allmännast förekommande bevisningen kommer att gå ut på, att fråga är om en bransch som enligt sakens natur ej kan hava påverkats av kriget. Sker en allmän försämring av penningvärdet, torde väl över hela linjen en viss dylik påverkan kunna antagas vara för handen. I dylikt fall kommer ju emellertid i en grad som svarar mot penningvärdets fall inkomstökningen i penningar att neutraliseras genom tillämpning av index å jämförelseinkomsten.

Vid världskrigets konjunkturvinstbeskattning utvecklades förhållandena småningom på det sätt, att för olika branscher kommo att antagas schabloner enligt vilka vissa procentuella andelar av merinkomsterna antogos utgöra krigskonjunkturvinster utom i sådana undantagsfall då det bevisats att dylika vinster ej förelågo eller att de uppgingo till andra belopp än som följde av schablonberäkningen. Dessa schabloner blevo dock ofta fastställda först på ett sent stadium av taxeringsförfarandet, stundom först i sista instans. Denna omständighet kom, såsom ovan framhållits, att bidraga till uppfattningen om orättvisa och ojämn tillämpning av krigskonjunkturskatten. Emellertid torde utvecklingen hava visat, att något annat sätt för en förnuftig lagtillämpning än antagande av dylika schabloner ej stod till buds. Uppenbarligen böra sådana dock fastställas på ett så tidigt stadium att de om möjligt kunna tillämpas redan vid taxeringen i första instans. Om en central krisskattenämnd på sätt nedan närmare motiveras tillsättes med uppgift, bland annat, att meddela dylika regler, kan denna tanke förverkligas. Nämnden skall då kunna beträffande särskilda slag av rörelse bestämma, att uppskattad merinkomst hänförlig till dylik rörelse skall till den procentuella del som av nämnden fastställes antagas hava berott på av nuvarande krigstillstånd föranledda förhållanden, den skatt-

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

skyldige obetaget att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att merinkomsten ej alls eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Å andra sidan bör det ligga i beskattningsnämndens hand att med bärande sannolikhetsskäl bryta presumtionen och, om detta skett, höja den taxerade merinkomsten med hänsyn till omständigheterna.

Redan förut har framhållits lämpligheten av att vissa rörelseidkare, särskilt sådana som representera vissa fria yrken, ej besväras med den uppgiftsskyldighet m. m., som stadgas i samband med krisbeskattningen, därest det ej undantagsvis skulle kunna påvisas att merinkomst föreligger av beskaffenhet som i 1 § sägs. Detta bör kunna ske genom att den centrala krisskattenämnden fastställer presumtionssiffran 0 för ifrågavarande slag av rörelse. Det synes dock vara av vikt att det redan från början uttryckligen ldargöres att nu nämnda rörelseidkare i regel ej skola träffas av ifrågavarande skatt, eftersom löntagare och dylika ävensom jordbrukare m. fl. första året bliva helt skattefria. Särskilda bestämmelser i anvisningarna för sådana fall synas därför böra givas. Med hänsyn till de särskilda regler som gälla för beskattning av livförsäkringsrörelse skulle bestämmelserna om krisskatt ej kunna oförändrade tillämpas å dylik rörelse. Då krisskatt å livförsäkringsrörelse i varje fall ej bör ifrågakomma för första beskattningsåret, synes det vara på sin plats att även denna rörelse uppräknas bland de nyss omnämnda kategorierna.

Den bestämmelse örn undantag från förevarande beskattning, som i anslutning till det förut anförda skulle kunna fastställas av näringspolitiska skäl, synes kunna givas följande innehåll. Där främjandet av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, äger Kungl. Majit, efter förslag av den centrala krisskattenämnden eller efter dess hörande, förordna att beträffande företag för dylik tillverkning den uppskattade merinkomsten ej skall upptagas såsom taxerad merinkomst till den del densamma med sannolika skäl visas hava uppkommit på grund av ökad sådan tillverkning. Undantag som nu sagts skall ej avse sådan merinkomst som uppkommit genom höjning av försäljningsprisen utöver vad som erfordrats för att täcka ökade omkostnader. Det torde få lämnas fullständigt öppet, huru dylik bevisning skall åstadkommas. Det har tidigare framhållits hur omöjligt det i regel är att åstadkomma exakt bevisning rörande vad som är mervinst på grund av prisstegring och annan mervinst. Man får därför nöja sig med sannolikhetsbevisning. Då i detta sammanhang fråga är allenast örn vissa slag av tillverkning, d. v. s. företag för produktion, äro för övrigt bevismöjligheterna något större än när fråga är örn exempelvis handelsrörelse. Speciell bokföring med syfte att belysa produktionens bärighet torde nämligen ofta föreligga.

Det kunde ifrågasättas att enligt samma förfaringssätt, som nu föreslås beträffande viss produktion, gynna även viss omsättningsverksamhet, t. ex. uppmuntra viss import eller dylikt. Det torde dock kunna dragas i tvivelsmål örn ett dylikt gynnande skulle i nämnvärd mån medföra åsyftad effekt. Då det dessutom här vanligen skulle bliva fråga örn fall, där betydande bevissvårigheter kunna göra sig gällande, har detta ansetts utgöra ett ytterligare skäl mot en bestämmelse med sådant syfte. I

I 3 § synes såsom ett särskilt moment böra införas ett stadgande att vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas örn särskild ordning beträffande ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg icke skall äga tilllämpning vid beräkning av inkomst enligt förordningen om krisskatt, utan att vid beräkning av inkomst såväl för jämförelseåret som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning skall förfaras enligt eljest gällande

Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

regler. Detta stadgande sammanhänger med vad som föreslås i 7 § om provisorisk beskattning i vissa fall av belopp som erhållas vid försäljning av fartyg. Den anordning vid beräkning av krisskatt som föreslås i avseende å försäljning av fartyg synes i avseende å denna beskattning bättre lämpad även för utfallande försäkringsbelopp. Att å andra sidan beträffande den vanliga beskattningen anledning för närvarande synes förefinnas att likställa försäljning av fartyg med utbekommande av försäkringsbelopp kommer att sedermera framhållas.

Frågan äger betydelse även för fastställande av inkomsterna för förkrigsinkomståren och jämförelseinkomsten, men beträffande dessa år torde i denna punkt bestämmelsen att extraordinära inkomster skola avdragas bliva tillämplig.

Förfarandet beträffande handelsbolag m. fl.

Vad angår rörelse bedriven av handelsbolag eller liknande juridisk person, som i 53 § 2 mom. kommunalskattelagen omförmäles, bör vid taxeringen till krisskatt tillgå så, att den taxerade merinkomsten uträknas för varje till rörelsen hänförlig förvärvskälla men sedan påföres envar av delägarna såsom taxerad merinkomst för denne i mån som den belöper på honom. Särskilt vad kommanditbolag angår torde härav kunna föranledas vissa svårigheter i fråga om vad som belöper på den ene eller andre delägaren. Detta måste emellertid avgöras med hänsyn till kommanditavtalets innehåll och kan ej bestämmas efter allmänna regler.

Beräkning av inkomstökning å tantiem m. m.

Beträffande behandlingen av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst märkes att denna — där den ej är inkomst av rörelse — kan vara hänförlig till tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Anledning synes ej föreligga att vid ifrågavarande inkomstberäkning skilja mellan dessa förvärvskällor, då det ofta kan bero på en tillfällighet om intäkten upptagits under den ena eller andra av dem. Några nämnvärda komplikationer synas knappast kunna tänkas bliva följden av detta förfaringssätt, då det i alla fall gäller att ur respektive förvärvskällor avskilja endast vissa inkomster. I avseende å ifrågavarande inkomstberäkning skola de föreskrifter som gälla örn rörelse äga motsvarande tillämpning. Såväl jämförelseinkomst som inkomst för beskattningsåret så ock uppskattad merinkomst skola sålunda fastställas under iakttagande att fråga genomgående skall vara om ersättning som utgår från rörelse. Vid bestämmande av den taxerade merinkomsten märkes, att fråga allenast bör vara örn belopp, som bestämts med hänsyn till sådan inkomst av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939. Föreligger dylik merinkomst, torde den böra antagas vara av beskaffenhet som i 1 § sägs, i den mån motsvarande antagande skall gälla för inkomst av den rörelse från vilken den utgår oavsett om merinkomst för rörelsen föreligger eller ej och oavsett om krisskatt kommer att påföras rörelsen eller ej. Bevisning härutinnan kan helt säkert stundom vara svår att åstadkomma. Ett särskilt viktigt syfte med ifrågavarande stadgande synes emellertid böra vara att skapa möjlighet för beskattning i sådana fall, där den omständigheten att rörelseinkomst krisbeskattas följdriktigt kräver, att liknande beskattning äger rum ifall belopp, som härleder sig från rörelse, redovisas under annan förvärvskälla.

36 Kungl. Muj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Beräkning av inkomstökning beträffande realisationsvinst.

Även beskattning till krisskatt av realisationsvinst avser närmast att utgöra ett komplement till motsvarande beskattning av inkomst av rörelse. Då beskattning ej ifrågasattes beträffande realisationsvinst vid avyttring av fastighet eller värdepapper, kan det antagas att krisbeskattningen av realisationsvinst kommer att få endast ringa omfattning.

Ifrågavarande beskattning synes böra konstrueras på ett i viss mån annat sätt än beträffande rörelse. Formellt sammanföras vid den ordinarie inkomstbeskattningen olika realisationsvinster å lös egendom under samma förvärvskälla. I realiteten äro dessa vinster emellertid vanligen helt oberoende av varandra. Vid taxeringen till krisskatt synes sålunda ej vara anledning att avdraga någon jämförelseinkomst. I själva det ifrågavarande inkomstbegreppets natur ligger, att det ej kan talas om någon »normal» förkrigsinkomst. Därför synes lämpligast att direkt inrikta sig på att beskatta realisationsvinster beroende på värdestegring efter krigsutbrottet, i det rätt medgives att i stället för priset vid förvärvet avdraga egendomens uppskattade värde vid krigsutbrottet, örn detta är högre än det värde som vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad för förvärvet. Från realisationsvinsten bör få avdragas realisationsförlust å annan lös egendom än värdepapper vid avyttring efter tidpunkten för krigsutbrottet. Därvid bör beaktas, att, örn värdet vid nämnda tidpunkt lagts till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, försåvitt värdet av den egendom förlusten avser då varit lägre än det värde, som vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad för förvärvet. Även här gäller liksom i så många andra fall på ifrågavarande beskattnings område att ingalunda enkla bevisfrågor kunna uppkomma. Med hänsyn till de ifrågavarande fallens sällsynthet torde dock detta förhållande ej vara anledning att avstå från införande av regler som synas i sig själva naturliga.

övriga slag av inkomst.

Det synes vara på sin plats att här giva en antydan örn huru sådana presumtionsregler skulle kunna inrättas som kunna bliva erforderliga, om ifrågavarande beskattning kommer att utsträckas till andra slag av inkomst än de förut omförmälda.

Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst av jordbruksfastighet eller av annan fastighet bör till den procentuella andel, som av centrala krisskattenämnden för visst taxeringsår fastställes, kunna antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att större eller mindre del av merinkomsten berott på sådana förhållanden. I dylikt avseende lärer böra iakttagas att ökad omsättning av produkter från eget jordbruk eller ökad uthyrning av bostads- eller liknande lägenheter i mera tättbebyggda samhällen åtminstone i normala fall ej anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst av tjänst synes, där ej fråga är örn tantiem eller likartad inkomst som utgår från rörelse, kunna antagas ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas, att merinkomsten föranletts av dylika förhållanden. Härvid synes böra iakttagas, att inkomstökning på grund av anställning eller befordran i allmän eller enskild tjänst ej anses i och för sig vara av beskaffenhet som i 1 § sägs, även örn anställningen eller befordran

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

föranletts av krigstillståndet, men att inkomstökning på grund av en av krigstillståndet föranledd särskilt hög ersättning för arbetet kan vara av dylik beskaffenhet. Ökning av löneinkomster, som utgå enligt gällande kollektivavtal, torde måhända böra anses ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, utan att motbevisning tillätes.

Beträffande uppskattad merinkomst hänförlig till annan tillfällig förvärvsverksamhet än tantiem eller dylikt eller realisationsvinst lärer vad som stadgas om inkomst av tjänst böra äga motsvarande tillämpning.

Uppskattad merinkomst hänförlig tili inkomst av kapital synes böra antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvida ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att den berott av dylika förhållanden. Inkomst av svenska aktier eller av andelar i svenska ekonomiska föreningar lärer av förut angivna skäl anses ej vara av beskaffenhet som i 1 § sågs; inkomst av utländska aktier eller andra andelar i utländska företag så ock av rörelse i utlandet kan däremot vara av dylik beskaffenhet.

4 §■

För beskattning till krisskatt böra de taxerade merinkomsterna för envar skattskyldigs olika förvärvskällor sammanläggas. Med hänsyn till skattens mera objektivt betonade karaktär torde härvid underskott å viss förvärvskälla ej böra få avdragas från överskott å en annan. Detta synes för det första beskattningsåret desto mer naturligt, som endast vissa förvärvskällor inbegripas under beskattningen och hänsyn alltså ej tages till inkomstökning å den skattskyldiges övriga förvärvskällor.

Ett avdrag, efter skälighetsgrunder bestämt till 2,000 kronor, synes böra få göras från summan av de taxerade merinkomsterna innan man når fram till det belopp, som skall beskattas, den s. k. »beskattningsbara merinkomsten». Det skulle medföra olägenheter att vid bestämmande av den gräns, från vilken krisskatt skall börja utgå, taga hänsyn till den skattskyldiges rent personliga inkomstförhållanden i övrigt, eftersom till grund för hela beräkningen av krisskatt ligger en i viss mån annan inkomstberäkning än den för den ordinarie statsbeskattningen gällande. Örn ett belopp av 2,000 kronor undantages från skatten, synes tillräcklig hänsyn tagas till dem som hava jämförelsevis låg personlig inkomst men för vilka till krisskatt taxerad merinkomst föreligger. Bland annat har avdraget den effekten att skatten blir tämligen starkt degressiv. Ett dylikt avdrag innebär också en rimlig säkerhetsmarginal mot felbedömningar som, särskilt på grund av de schablonartade presumtionsreglerna, kunna förekomma vid inkomstberäkningen. Genom avdraget kommer också ett jämförelsevis stort antal av de fall, som eljest skulle bliva föremål för beskattning, att undantagas från denna.

5 §■

Storleken av krisskatten bör rätteligen bestämmas under hänsyntagande till statens skattebehov. Skulle endast denna synpunkt anläggas på frågan örn krisbeskattningens tyngd, borde den väl närmast leda till att skatten bör vara så hög som möjligt. Att angiva gränsen för det möjliga är emellertid svårt nog. Frågan bör för övrigt också bedömas under beaktande av beskattningen i övrigt.

o Ett mycket viktigt spörsmål i detta avseende är, huruvida krisskatten skall få avdragas vid inkomstberäkningen för den ordinarie beskattningen. Svaret torde böra bliva, att sådant avdrag bör få ske vid taxeringen till statsskatt men ej vid taxeringen till kommunalskatt. Kommunerna få ej del av krisskatten, och det är då föga rimligt att deras beskattningsunderlag skall

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

behöva minskas på grund av denna beskattning. Medgivande av avdrag för ifrågavarande skatt vid den ordinarie statliga inkomstbeskattningen synes däremot innebära ett behörigt hänsyntagande till den personliga skatteförmågan hos den som erlagt krisskatt. En särskild anordning synes böra sökas, genom vilken det blir möjligt att medgiva ifrågavarande avdrag redan vid taxeringen under det år, då krisskattetaxeringen äger rum. Huru detta skall kunna tillgå kommer att senare beröras i motiven till en särskild förordning i ämnet. Önskvärt är givetvis att ifrågavarande skatt uppbäres så tidigt som möjligt, lämpligen vid kronouppbörden på hösten.

Vid skattesatsens avvägning synes följaktligen böra antagas, att det belopp som träffas av krisskatten också kommer att träffas av kommunalskatt, men att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt kommer att träffa samma belopp först efter avdrag av krisskatten.

Frågan om ifrågavarande beskattnings progressivitet har berörts i den allmänna motiveringen. Till närmare utveckling av vad där yttrats må anföras följande.

Progressivitet i förhållande till den beskattningsbara merinkomstens absoluta belopp torde ej böra ifrågakomma. Särskilt för juridiska personer synes progressivitet i denna form vara opåkallad. Däremot förefinnes en möjlighet att göra skatten progressiv med hänsyn till den beskattningsbara merinkomstens förhållande till inkomsten för beskattningsåret i dess helhet eller, hellre, dess förhållande till jämförelseinkomsten. En dylik beskattningsform synes kunna motiveras därmed att sannolikheten för att merinkomsten har karaktär av ren konjunkturvinst, d. v. s. av »oförtjänt» vinst, kan antagas vara större ju större merinkomsten är i förhållande till förkrigsinkomsten, och att ju stöi-re den blir, dess mindre kan dess beskattning antagas inkräkta på den skattskyldiges normala livsföring. Det kan också göras gällande, att en progressiv skatt kommer att verka mjukare än en likvärdig proportionell sådan, och att, örn presumtionsreglerna i verkligheten slå fel i det särskilda fallet, vilket lättare inträffar där det gäller en jämförelsevis mindre merinkomst, det är rimligare örn denna träffas av en lägre skatt än av en högre. Den i förslaget till lagtext framlagda skalan är en skiktskala som börjar med 20 procent och slutar nied 60 procent å det högsta skiktet av den beskattningsbara merinkomsten. Skalan — vilken mindre bör betraktas som ett positivt förslag än som ett exempel på en tänkbar skala — har utformats under antagande att den borde för första beskattningsåret ungefär motsvara en proportionell skatt å 30 procent. Örn detta antagande är riktigt, är dock omöjligt att bedöma. Märkas bör, såsom redan framhållits, att den beskattningsbara merinkomsten även i den mån den såsom krisskatt indrages till staten också träffas av kommunalskatt.

Givet är att vid 1940 års taxering till krisskatt med jämförelseinkomst skall förstås endast så stor del av hela den uträknade jämförelseinkomsten som under jämförelseåret belöper på det antal månader, som förflutit finn augusti månads utgång till beskattningsårets slut, d. v. s. i ingel en tredjedel av jämförelseinkomsten.

Det låter sig ej göra att på förhand ens gissningsvis uppskatta vad en dylik skatt skall komma att inbiånga. Antagas kan dock att intäkten av densamma åtminstone första året ej blir stor. I riksstaten bör väl därför upptagas ett belopp, vars eventuella reduktion eller uteblivande ej kommer att avsevärt påverka budgetutfallet i dess helhet. 6

6 §•

Att samtaxering av äkta makar synes böra äga rum även vid ifrågavarande beskattning liksom vid inkomstbeskattning i allmänhet, torde ligga i sa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

kens natur. Ett gift par representerar normalt en ekonomisk enhet och synes vid krisbeskattningen böra behandlas såsom en sådan.

7 §•

I det föregående har i olika sammanhang antytts, att i vissa fall en blott provisorisk påföring av krisskatt borde äga rum. Dessa fall äro sådana, då å ena sidan staten ej utan vidare kan eftergiva beskattningsrätten, emedan det ännu ej visat sig att förutsättningar för skattefrihet med hänsyn till befogenheten av visst avdrag föreligger, men å andra sidan den skattskyldige kan hava skäligt anspråk att få åtnjuta avdrag just från den inkomst som träffas av krisskatt, om förutsättningarna sedermera uppfyllas. Det är alltså fråga om sådana fall, där ett efterföljande avräkningsförfarande ej tillräckligt tillgodoser statsintresset, eventuellt med hänsyn till att mycket stora skattebelopp stå på spel, eventuellt därför att skälen för omedelbar skattefrihet äro så jämförelsevis svaga, att det kan betraktas som ett särskilt tillmötesgående mot den skattskyldige att i någon form bereda honom speciell förmån. Provisorisk påföring av krisskatt ifrågasättes sålunda dels om rörelseidkare ej kunnat förnya det varulager han hade vid krigsutbrottet, för skälig nedskrivning å sedermera inköpt sådant lager, dels örn rörelseidkare i sina räkenskaper gjort avdrag för överpris eller merkostnad med större belopp än som finnes omedelbart kunna medgivas, för sådant ytterligare avdrag som sedermera visar sig hava varit berättigat, dels ock om rörelseidkare sålt eller förlorat fartyg och ej kan omedelbart använda köpeskillingen eller utfallet försäkringsbelopp till anskaffande av annat fartyg, för skälig nedskrivning å fartyg som sedermera inköpes för beloppet.

Provisorisk skattepåföring skall beslutas av beskattningsnämnd, och sådan nämnd skall också, när anledning därtill visat sig föreligga, besluta om restitution av provisoriskt påförd skatt. I vissa fall torde det vara angeläget för skattskyldig att få sådan fråga prövad så snart som möjligt efter det restitutionsanledningen visat sig föreligga. Någon olägenhet torde knappast förefinnas att åtminstone i viss utsträckning anförtro åt särskilda prövningsnämnden att fatta beslut härutinnan. Regler härom torde kunna meddelas av Kungl. Majit, sedan erfarenheter rörande omfattningen av den provisoriska skattepåföringen m. fl. på restitutionen inverkande omständigheter vunnits.

Det är ej nödvändigt att vid beskattningsnämnds beslut örn provisorisk beskattning fastslå vilket skattebelopp denna påföring skall avse. Vad som erfordras är uppgift om det i den beskattningsbara merinkomsten ingående belopp till vilket den provisoriska skattepåföringen skall hänföra sig. Såsom av det följande framgår torde emellertid debiteringen av den påförda skatten böra ankomma på prövningsnämnden. Det torde därför vara önskvärt att denna även fastställer den provisoriskt påförda skattens belopp. Regler härom torde kunna utfärdas i administrativ ordning. I varje fall bör det emellertid ankomma på beskattningsmyndigheten att vid beslut om restitution direkt angiva, ej allenast vilket merinkomstbelopp utan också vilket skattebelopp restitutionen skall avse. Något uttryckligt konstaterande när rätten till restitution slutligen bortfallit synes ej behöva ifrågakomma.

Vad angår frågan, huruvida ränta bör utgå å restituerad krisskatt, kunde väl göras gällande att hela anordningen med provisorisk beskattning i och för sig innebär en förmån för de skattskyldiga, och att synnerligen starka skäl för sådan räntebetalning därför ej torde föreligga. Dock synas billighetsskäl tala för att någon sådan ränta gottgöres, men räntefoten synes kunna begränsas exempelvis till 3 procent. Ett särskilt skäl för viss räntebetalning är att, enligt vad som framgår av det nedan anförda, i visst fall uppskov med

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 4

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

skattebetalningen synes böra ifrågakomma. I detta senare fall kan den skattskyldige påräkna ränta. Det är uppenbart, att de olika anordningar, som kunna ifrågakomma såsom sidoordnade med varandra, böra ställa sig ekonomiskt så lika varandra som möjligt.

Vad den provisoriska skattepåföringen angår torde för övrigt böra såsom en för de olika fallen gemensam synpunkt beaktas, att denna påföring avser i de uppskattade merinkomsterna ingående belopp av viss beskaffenhet, vilka få anses också ingå i de taxerade merinkomsterna. I vad mån detta är fallet måste av beskattningsnämnderna vid deras prövning fastställas. Vanligen torde det förhålla sig så, att just de belopp, varom fråga är, äro i särskilt hög grad ett resultat av krigskonjunkturen och att de därför anses ligga i »toppen» av de uppskattade merinkomsterna och följaktligen inbegripas även i de beskattningsbara merinkomsterna. Det synes emellertid knappast lämpligt att fastställa en allmän regel härom, då det är svårt att överskåda verkningarna av en sådan. Att ett bedömande i vad män beloppen i fråga ingå i de taxerade merinkomsterna blir nödvändigt följer i själva verket redan av lagtextens uttryck att provisorisk påföring skall ske med belopp varmed skatten skulle minskats, om vissa belopp ej ingått i skattekalkylen i dess helhet.

Vad härefter de olika fallen av provisorisk skattepåföring angår synes följande vara att beakta.

1. Provisorisk skattepåföring för belopp avsett för nedskrivning å varulager som skall ersätta försålt sådant lager torde ej böra äga rum med mindre dylikt belopp avsättes till en särskild fond, benämnd varuförnyelsefond. En sådan fond bör givetvis i första hand kunna användas för nedskrivning å lager, som sedermera anskaffas för att ersätta förbrukat sådant, men hinder bör ej möta för den skattskyldige att vid dess bildande till sin egen fördel avskilja belopp som anses erforderligt för lagrets förnyelse, och att sedan minska fonden med hela det belopp varför nya ersättningsvaror anskaffas. Den provisoriska skattepåföringen bör emellertid alltid bedömas med hänsyn till tillämnad nedskrivning, och restitutionen med hänsyn till skedd nedskrivning. En sådan fondavsättning bör ej möta svårigheter, då själva förutsättningen är att den skattskyldige erhållit kontant likvid för gammalt varulager. Det synes däremot ej rimligen böra begäras att fonden placeras på visst sätt. Redan avsättningen av en fond under ifrågavarande förhållanden lärer innebära någon grad av garanti för att likvida medel skola hållas avskilda för ändamålet. Redovisningen av en fond på passivsidan måste nämligen fordra att en motsvarande tillgång finnes på aktivsidan. Denna tillgång kan i förevarande fall ej bestå av varulager; detta vore enligt sakens natur möjligt endast om gammalt varulager uppskreves, och en sådan åtgärd går emot den skattskyldiges intresse. Anskaffning av tillgång för varaktigt bruk är tänkbar men torde vanligen ej innebära någon särskild lockelse för rörelseidkaren. Återstår alltså merendels förefintligheten på aktivsidan av någon tillgång av mer eller mindre likvid natur. Den skattskyldige torde dessutom vanligen hava endast ringa intresse att påyrka provisorisk beskattning av ifrågavarande slag, därest han ej verkligen avser att vid lämpligt tillfälle förnya sitt varulager.

Den provisoriska skattepåföringen bör enligt vad förut anförts avse den enligt krisskatteförordningen tillåtna nedskrivningen å det lager som skulle anskaffats för att uppbringa varulagret till dess storlek vid krigsutbrottet. Av tekniska skäl synes det dock lämpligare att utgå från lagrets storlek vid ingången av det första beskattningsåret. Här framträder för övrigt ett rätt synbart osäkerhetsmoment. Rehovet av nedskrivning är nämligen beroende

41 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

av det pris, för vilket nyinköp av varulager äger rinn. Om den skattskyldige avser att under kriget eventuellt köpa nytt varulager, måste han räkna med högt pris, medan han, om han avser förnyelse först efter krigets slut, antagligen räknar med lägre pris. Vid det förra alternativet blir det belopp, som beräknas för nedskrivningen, större än vid det senare alternativet. Hinder bör ej möta för den skattskyldige att räkna med det förra alternativet. Det högsta pris vilket han bör få tillämpa synes dock vara det som gäller vid beskattningsårets utgång. När sedermera nytt varulager anskaffas, följer av de allmänna reglerna örn lagervärdering enligt förevarande lagstiftning, huru stor nedskrivning då bör få ske. Den provisoriskt påförda krisskatt, som belöper på dylik nedskrivning, får restitueras. Gränsen för restitutionen bestämmes givetvis av storleken av det provisoriskt påförda skattebeloppet men också av förnyelsens omfattning. Därvid spelar även det pris in, efter vilket varulagret förnyas. Är detta pris lika högt som eller högre än derefter vilket varuförnyelsefonden beräknades, kan hela den provisoriskt påförda skatten restitueras. Sker lagerförnyelsen till ett lägre pris, kan endast ett mindre belopp restitueras, även om lagret bringas upp till kvantitativt full storlek. Hela fonden bör då rätteligen icke gå åt. Men om rörelseidkaren köper ett lager, som är större än normalt och använder hela fonden till att skriva ned det till den bestämda gränsen, föreligger risk att han får restitution av skatt för en vinst, som han ligger inne med i lorm av ökat lager. Detta är ej meningen. När varulagret efter en kombinerad kvantitativ och kvalitativ värderingsgrund uppbringats till sin storkrigsutbrottet, skall också rätt till vidare restitution upphöra. Här föreligger åter en vansklig bevisningsfråga, till synes ofrånkomlig, om tangen överhuvud skall kunna genomföras, men måhända ej av tillräcklig räckvidd för att föranleda tankens fullständiga övergivande.

Disponeras varuförnyelsefonden för annat ändamål än anskaffning av eller nedskrivning å nytt lager eller befinnes det, att vid tidpunkt efter upphörande av nuvarande krigstillstånd som sedermera fastställes _ dvs

den tidpunkt som slutavräkning beträffande ifrågavarande beskattning i allmänhet bor avse — förutsättningar för restitution av då återstående del av det paförda skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

Att provisorisk skattepåföring ej bör ske för belopp, som anses innefatta aterbekommande av före utgången av augusti 1939 skedd lagernedskrivning och för vilket fullständig skattefrihet enligt punkt 5 av anvisningarna till •:508 medgives, ligger i sakens natur. Samma belopp bör ej få avdragas två gånger. I händelse skattefrihet av angiven grund förekommit bör sedermera skeende, enligt förevarande förordning tillåten nedskrivning av nytillkommet lager givetvis i första hand avräknas å det belopp, som skattebefrielsen gällt.

o2' ,Pen Provisoriska skattepåföringen för överpris och merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk är på sätt och vis till sin struktur enklare än den som avser varuförnyelse. Förutsättning är att beskattningsårets extraordinära inkomst i räkenskaperna använts till avskrivning för överpris eller merkostnad som efter krigsutbrottet erlagts för eller nedlagts å tillgång för stadigvarande bruk, och att överprisets eller merkostnadens belopp är så stort att vid krisbeskattnmgen definitivt avdrag därför ej kunnat omedelbart medg.lva?-. Dct b,°r markas, att, eftersom här är fråga örn en tillfällig beskattning, anledning till större försiktighet vid avdrags definitiva beviljande synes föreligga an för den ordinarie inkomstbeskattningen, vare sig vid ^ei0lna senare ratten lill fri avskrivning utnyttjas eller ej. Det kunde väl ltragasattas att nöja sig med det efterföljande avräkningsförfarandet Ge-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 2■ Bilaga 2.

nom provisorisk skattepåföring synes det emellertid finnas möjlighet att tillgodose den skattskyldiges intresse i högre grad än som eljest vöre tänkbart. En provisorisk skattepåföring är sålunda även i detta fall till de skattskyldigas förmån. Att denna möjlighets existens i praktiken kan väntas medföra något större återhållsamhet vid medgivande av definitivt avdrag än som eljest varit antaglig, torde mer än uppvägas av fördelarna, särskilt örn ränta utgår å restituerat belopp. Beträffande taxeringsförfarandet torde det vara en avsevärd fördel att anledningarna till tvister rörande de mycket svårbedömliga överprisavdragen väsentligt reduceras.

Någon närmare utveckling av de frågor, som sammanhänga med restitution av skatt i nu föreliggande fall, synes ej erforderlig, då samma spörsmål här uppstå som beträffande varuförnyelse, ehuru i något förenklad form.

3. Det tredje av de fall, för vilka provisorisk beskattning ifrågasättes, är av mera speciell natur, enär det direkt åsyftar rederiföretag med deras under nuvarande konjunktur ganska säregna förhållanden. Fartyg, i synnerhet äldre sådana, torde redan hava undergått en betydande värdestegring, avsedd att intjänas under mycket kort tid. I många fall kan det vara fråga om mer eller mindre utpräglade tvångsförsäljningar. Dessutom kan det väntas att i stor utsträckning fartyg komma att förstöras och försäkringsbelopp att i anledning därav utfalla. Användas dessa belopp omedelbart till förvärv av annat tonnage, är utan vidare det skatteproblem som kan inställa sig i anledning av i detta samband uppkommande vinster löst genom rätten till avdrag för överpris och den provisoriska beskattningen för belopp motsvarande sådant avdrag i räkenskaperna. Dessa metoder äro emellertid icke tillämpliga, om vinsterna uppstå under ett år och nytt tonnage inköpes först ett följande år. För det senare året kan ofta ej så stor vinst påräknas som förslår ali då utnyttja avdraget. Beskattningen kommer alltså väsentligen att vara hänförlig till ett år, avdragsrätten till ett annat. Beträffande utfallande försäkringsbelopp har man för den ordinarie beskattningen löst även detta problem genom att medgiva rederiet viss frihet att självt bestämma det år, då försäkringssumman skall upptagas såsom intäkt. För försäljningar finnes ingen motsvarande bestämmelse. Nu kan det ifrågasättas, örn den bestämmelse, som för den ordinarie beskattningen gäller beträffande försäkringsbelopp, överhuvudtaget är lämplig i fråga örn krisbeskattningen. Örn beskattningen på grund av sagda medgivande uppskjutes till ett efterkrigsår, kommer krisskatt att kunna helt undgås även i sådana fall, där den otvivelaktigt vore befogad. Det synes därför å krisbeskattningens område vara lämpligast att, oavsett vad som sålunda gäller för den ordinarie beskattningen, beträffande såväl försäljningsvinster för fartyg som å förlorade sådana utfallande försäkringsbelopp tillämpa provisorisk beskattning i analogi med den som ifrågasättes beträffande förnyelse av varulager. Dock synes här det särskilda villkoret för provisorisk beskattning böra uppställas att de, tilläventyrs ganska betydande belopp varom fråga kan vara bindas vid det avsedda ändamålet genom insättning å särskilt konto hos riksbanken. Å detta konto kommer givetvis vederbörande att kunna tillgodogöra sig sedvanlig ränta. Huru sagda tillgång i räkenskaperna redovisas å passivsidan är av mindre betydelse, då den avsedda garantien vinnes på nu angivet sätt. Någon särskild »fond» i teknisk mening behöver ej uppläggas å balansräkningens passivsida men kan naturligtvis där uppföras. Den provisoriska beskattningen synes i detta fall böra hänföra sig till den del av det på grund av försäkringen eller försäljningen influtna, sålunda bundna beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende gällande värde vid avyttringen. Rätt till skatterestitution bör sedermera erhållas i den mån det avsatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i raken-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

skaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna medgivas vid ifrågavarande beskattning. Om sålunda för ett senare beskattningsår avdrag för överpris sker i räkenskaperna och beskattningsnämnd vid taxeringen för detta år konstaterar att förutsättningarna för dylikt avdrag vid taxering till krisskatt då föreligga, skall nämnden i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår besluta att restitution skall ske av den provisoriskt påförda krisskatt som svarar mot avdragets belopp. I fortsättningen förfares därefter enligt de regler som gälla för restitution av krisskatt vid överpris och merkostnad.

Mot de villkor, som sålunda föreslås för provisorisk beskattning i det nu anförda fallet, kan givetvis anmärkas, att det för den skattskyldige kan möta svårigheter att dels å särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, som den provisoriska skatten avser, dels erlägga denna skatt. Eftersom skatten så att säga ingår i det insatta beloppet, synes emellertid intet hinder böra föreligga att i detta fall låta den skattskyldige få uppskov med skattens erläggande, tills beskattningsnämnd, sedan klarhet vunnits örn hur medlen komma att disponeras, meddelat beslut om skattens erläggande. Därest sådan anordning träffas, bör den skattskyldige kunna hos riksbanken lyfta det insatta beloppet, eventuellt i dess helhet, för inköp av nytt fartyg. Säkert är dock ej, att i och med detsamma all beskattning bortfaller. Det är möjligt, att ej fullt avdrag för avskrivning av det nyanskaffade fartyget kan omedelbart medges. Det kan härvid också ifrågakomma, att ny grund för viss del av den ågångna provisoriska beskattningen kommer att föreligga med hänsyn till att i räkenskaperna nu gjort avdrag för överpris ej kan helt godkännas. Blir detta fallet, bör den provisoriskt påförda skatten nu inbetalas såsom sådan så snart beskattningsnämnd meddelat beslut därom. I vilket fall som helst bör riksbanken ej få utbetala de insatta medlen utan att den skattskyldige ställer säkerhet för den återstående beskattning som kan ifrågakomma. Vanligen bör detta ej möta större svårigheter, då den skattskyldige har till förfogande ett åtminstone i huvudsak kontant betalt fartyg, däri inteckning kan erhållas, vilken ofta torde kunna godtagas som säkerhet för eventuellt kvarstående skatt. De föreskrifter, som erfordras rörande avsättningar och uppbörd i detta fall, fordra särskilt övervägande. Föreskrifterna därom synas kunna utfärdas av Kungl. Maj:t.

I den mån fråga är om sådan del av köpeskilling, som ej ingår i den skattepliktiga rörelseintäkten — ett möjligt fall beträffande enskild skattskyldig — går den givetvis helt utanför den beräkning varom fråga är. Sådant belopp bör anses i första hand hava använts för avskrivning å nyinköpt fartyg.

Vad som ovan beträffande avsättning för varuförnyelse sagts örn belopp, för vilket hel skattefrihet medgivits på grund av att fråga varit om återbekomna förut avskrivna värden, gäller också i det nu föreliggande fallet av provisorisk beskattning.

Att vid den ordinarie taxeringen belopp som erhålles vid försäljning av fartyg synes tills vidare böra behandlas såsom utfallande försäkringsbelopp skall senare motiveras. Stadgande härom synes böra införas i en särskild förordning.

Gemensamt för de bär omförmälda fall, där viss försäljning eller visst inköp är förutsättning för den provisoriska beskattningen, bör vara att transaktionen ej ägt rum under förhållanden som kunna anses giva vid handen att den kan hava företagits för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende. Särskild försiktighet bör därför iakttagas vid transaktioner mellan fysiska eller juridiska personer mellan vilka intressegemenskap råder.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 2 Bilaga 2.

8 §•

Regler om eftertaxering meddelas i 8 §. Det torde vara tydligt att de i fråga om den ordinarie statsbeskattningen gällande reglerna här böra hava motsvarande tillämpning. De eljest för efterbeskattning gällande presumtionsreglerna, enligt vilka bevisskyldigheten väsentligen vilar å taxeringsmyndigheterna, synas här lämpligen böra gälla beträffande frågan om fastställande av uppskattad merinkomst. När åter fråga uppstår, huruvida denna merinkomst varit av beskaffenhet som i 1 § sägs, torde motsatta presumtionsregler rimligen böra tillämpas. Att här lägga bevisskyldigheten å taxeringsmyndigheterna skulle ställa dessa inför mycket stora krav. Rättskänslan lärer för övrigt vara bättre tillfredsställd med en sådan fördelning av bevisbördan som den föreslagna.

9—11 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer torde ej erfordra särskild motivering utöver den förut meddelade.

Avfattningen av 9 § är emellertid beroende av huruvida de där åberopade lagrummen ändras i enlighet med förslag som i annat sammanhang framlagts.

12 §.

Frågan om uppgiftsskyldigheten till krisskatt tillhör obestridligen en av de praktiskt ömtåligaste frågorna i avseende å denna beskattning. I paragrafen föreslås att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma omfattningen av uppgiftsskyldigheten. Det torde vara behövligt att, när krisbeskattningen fullt genomföres, ålägga sådana kategorier rörelseidkare, bland vilka de till krisskatt skattskyldiga äro i större omfattning representerade, skyldighet att utan anmaning meddela uppgifter till ledning för egen taxering till krisskatt. Viktigt är att envar kan vid fullgörande av sin allmänna deklarationsskyldighet utan omgång bedöma örn uppgiftsplikt åligger honom även i fråga örn krisbeskattningen. Detta medför, att uppgiftsskyldigheten antagligen måste göras tämligen vid. Vid uppgiftsformulärens avfattning synes emellertid böra tillses, att det stora flertalet av de skattskyldiga, nämligen de för vilka det även vid ett ytligt bedömande är uppenbart att krisbeskattning ej kan ifrågakomma, endast skola behöva besvara ett par frågor i formulären, därest det av svaren på dessa frågor framgår, att krisbeskattning är praktiskt taget utesluten. Sådana rörelseidkare som bedriva vetenskaplig, litterär, läkare-, tandläkare-, arkitekt- eller annan liknande verksamhet, och vilkas merinkomst enligt anvisningarnas presumtionsregler antages ej vara hänförlig under 1 §, böra, så länge dylika regler för dem gälla, ej vara skyldiga att utan anmaning avgiva uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt. Erfordras från sådan rörelseidkare uppgift, må den inkrävas.

För taxeringen år 1940 blir det måhända ej möjligt att stadga skyldighet att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter för krisbeskattningen. Uppgifter enligt formulär, som fastställas av Kungl. Maj:t, böra däremot kunna avfordras i sådana fall, där anledning till krisbeskattning kan misstänkas föreligga.

Innehållet i 12 § torde i övrigt ej erfordra särskild motivering.

13 §.

Taxering till krisskatt kan ej införas i de vanliga inkomstlängderna. Särskilda längder behövas. Sannolikt är det lämpligt att, när ifrågavarande beskattning fullt genomföres, i dessa upptaga alla enligt 2 § till krisskatt

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

skattskyldiga personer, d. v. s. alla dem för vilka uppskattad merinkomst av någon förvärvskälla föreligger. Det är möjligt att beträffande åtskilliga dylika skattskyldiga, som endast behövt besvara ett par frågor i uppgiftsformuläret, mycket knapphändiga uppgifter finnas att tillgå för intagande i denna längd. Då det emellertid torde vara ofrånkomligt att ett betydande kontrollarbete på prövningsnämndsstadiet måste ägnas åt denna taxering, torde det vara av värde att hava dem, för vilka förevarande beskattning kan ifrågakomma, från början förtecknade i krisskattelängden.

14 §.

Det synes vara lämpligt att ålägga taxeringsnämndens ordförande skyldighet att alltid underrätta skattskyldig om påförd krisskatt, även örn dennes uppgift följts vid taxeringen. Taxeringen i fråga innehåller så många från den skattskyldiges synpunkt ovissa moment, att en dylik underrättelseskyldighet åtminstone första taxeringsåret, innan större erfarenhet vunnits om ifrågavarande beskattning, torde få anses vara i sin ordning. För taxeringsnämndens ordförande torde åtminstone det första taxeringsåret en dylik underrättelseplikt bliva föga betungande.

15 §.

Vid ådömande av straff för falskdeklaration eller grov vårdslöshet beträffande avgivande av självdeklaration enligt taxeringsförordningen skall straffmätningen ske med hänsyn till beloppet av de utskylder, som genom det brottsliga förfarandet undandragits. Att bland dessa utskylder inräknas krisskatt är i sin ordning och synes böra stadgas.

Har någon i uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt lämnat oriktigt meddelande, som varit ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering till krisskatt, bör detta också föranleda straffpåföljd, varom här är fråga. Det är emellertid ej tillfyllest att utan inskränkning föreskriva motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens straffbestämmelser, enär bristande klarhet därav skulle följa. Straff på grund av oriktigt meddelande i krisskattedeklaration synes böra leda till straffpåföljd endast i den mån ej sådan följer redan av motsvarande meddelande i oriktig självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen. Det oriktiga meddelandet i dylik deklaration eller uppgift bör givetvis betraktas som ett enda brott, vare sig det leder till för låg taxering enligt taxeringsförordningen eller för låg taxering enligt krisskatteförordningen.

16 §.

Det har redan förut framhållits, att den nuvarande taxeringsapparaten icke är tillräckligt utrustad för att utan förstärkning kunna verkställa taxeringen till krisskatt. Vid världskrigets krigskonjunkturbeskattning var det väsentliga taxeringsarbetet förlagt till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet, medan krigskonjunkturskattenämnder, en för varje län och en för Stockholms stad, buro ansvaret för själva taxeringen. Det lärer väl också vara ofrånkomligt att även nu förlägga tyngdpunkten beträffande taxeringen till krisskatt till länsstyrelserna och Överståthållarämbetet. Det är alltså i första hand hos dessa myndigheter som förstärkningen behövs. En särskild i bokföring sakkunnig för varje län och en för Stockholms stad torde böra förordnas att vara konsulenter beträffande taxeringen till krisskatt. Konsulenten skulle hava att följa taxeringen till krisskatt inom prövningsdistriktet och enligt landskamrerarens bestämmande biträda beskattningsnämnderna med dylik taxering. Särskild sakkunnig torde böra förordnas att såsom konsulent biträda mellankommunala prövningsnämn-

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 2.

den. Förordnande av konsulenter torde böra ankomma på Kungl. Maj:!. Största mått av garanti för att bästa möjliga sakkunskap kommer att stå lill förfogande för ändamålet lärer kunna erhållas på detta sätt. Ett större antal sökande till befattningarna torde kunna påräknas genom en så att säga central antagning. I vissa fall kan det måhända visa sig lämpligt att för ifrågavarande uppgift anställa de personer som hittills plägat anlitas såsom sakkunniga för den ordinarie inkomsttaxeringen, då det får ankomma på länsstyrelserna att skaffa ersättare för dessa. Att svårigheter kunna väntas att för ändamålet utfinna ett tillräckligt antal lämpliga personer, bör ej förbises. Den uppgift, som skulle föreläggas vederbörande, ligger dock mer på det bokföringstekniska än på det skattetekniska området. Någon större förhandskompetens rörande taxeringsfrågor torde därför ej behöva begäras. För det första taxeringsåret kan ju antagas att arbetsuppgiften ej kommer att avse något synnerligen stort antal skattskyldiga, varför tillfälle erbjuder sig att detta år ägna de då skattskyldiga en desto större uppmärksamhet och såmedelst förvärva nödig erfarenhet. Då de olika slagen av beskattning gå i varandra, är det tydligt att konsulenternas insats kommer att bliva av värde även för den ordinarie taxeringen, liksom det är uppenbart, att även de för denna taxering anlitade sakkunnigas arbete kan komma taxeringen till krisskatt til! godo. Detta bör ej förglömmas vid bedömande av frågan, i vad mån det lönar sig att inrätta den organisation som nu ifrågasättes. Såsom redan anförts borde konsulenterna påbörja sitt arbete redan på taxeringsnämndsstadiet. Taxeringsnämndernas ordförande böra kunna vända sig till dem för erhållande av råd och hjälp, men konsulenterna böra även, enligt landskamrerarnas direktiv, på eget initiativ syssla med ifrågavarande taxeringar på ett så tidigt stadium som möjligt.

Det torde ej vara lämpligt att på förhand bestämma vissa normer för ersättning åt konsulenterna. Denna torde få bero på vederbörandes kompetens. Man synes dock böra få räkna med en genomsnittsersättning av inemot 1,000 kronor i månaden och, åtminstone eif följande år, en tjänstgöringstid av minst åtta månader örn året. Måhända visar det sig lämpligt att åtminstone i Stockholms stad och vissa län anställa vederbörande för helt år. Vid en sådan anställningsform torde ersättningen för månad räknat i vissa fall kunna något nedbringas. Några svårigheter att under de månader, då taxeringsarbetet ej pågår, finna lämpliga och lönande arbetsuppgifter åt konsulenterna förefinnas helt säkert ej. Bokgranskningar böra kunna företagas vid varje tid på året och dels föranleda eftertaxeringar, dels utgöra grundval för påföljande års taxeringar. För att förekomma varje missförstånd torde böra uttryckligen framhållas att anställningen bör gälla högst för ett år i sänder, och att konsulenterna ej med säkerhet kunna påräkna anställning inom taxeringsarbetet efter krigets slut.

Det synes kunna beräknas, att den nu omförmälda särskilda organisationen skall komma att draga en kostnad av i runt tal 250,000 kronor.

Tillika synes en särskild centralkonsulent böra av Kungl. Maj:t förordnas med uppgift att följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krisskatt så ock att vara föredragande hos den centrala krisskattenämnd, som omnämnts redan i det föregående och vars inrättande kommer att närmare motiveras under 17 §. På centralkonsulenten torde det lii ankomma att i anslutning till denna nämnds verksamhet i mån som erfarenhet vinnes tillställa landskamrerarna och konsulenterna i länen råd och anvisningar rörande bedrivande av arbetet med taxeringen till krisskatt. Centralkonsulenten torde även få påtaga sig ansvaret för verk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ställighet av nämndens beslut. På denne konsulent komma att ställas så stora anspråk att en årsersättning av omkring 15,000 kronor torde kunna ifrågasättas. Även denna fråga torde få överlämnas åt Kungl. Maj:ts bestämmande.

17 §.

Åtskilliga uppgifter, som skulle ankomma på den centrala krisskattenämnden, hava angivits i den föregående motiveringen. Redan av behovet att hava ett organ för dessa uppgifter torde följa att en sådan nämnd verkligen är av nöden. Det anmärktes mot världskrigets krigskonjunkturbeskattning, utan tvivel med rätta, att det vid dess tillämpning i hög grad brast i enhetlighet och jämnhet, samt att de vägledande auktoritativa uttalanden, som voro i så hög grad behövliga, tillkommo först genom utslag av kammarrätten och regeringsrätten, meddelade långt efter den tid å vilken de voro tillämpliga och, såvitt angår de sista årens krigskonjunkturskatt, avsevärd tid efter det denna upphört att utgå. Detta i synnerhet för en tillfällig beskattning uppenbara fel var i själva verket ett av de mest framträdande beträffande krigskonjunkturbeskattningen.

Desto mera angeläget synes det därför vara att detta fel nu avhjälpes. Detta synes svårligen kunna ske annorledes än genom ett centralt organ, hos vilket möjligast mångsidiga sakkunskap finnes representerad. Då det ej kan vara tal om att för ändamålet tillskapa ett tillfälligt ämbetsverk, där framstående sakkunskap finnes representerad hos ett antal på heltid anställda personer, synes nämndens form given. För en nämnd torde kunna påräknas bistånd av personer med största sakkunskap, vilka vilja ställa någon del av sin tid till förfogande för samhällstjänst i en påfrestande tid.

Att fullständigt angiva nämndens uppgifter är enligt sakens natur ej möjligt, enär dessa just skulle utformas med ledning av småningom vunna erfarenheter. Den sida av nämndens verksamhet som hittills berörts torde emellertid kunna sammanfattas så, att nämnden skall i anslutning till krisskatteförordningens bestämmelser eller till föreskrifter som må meddelas av Kungl. Majit fastställa regler för tillämpning av krisskalteförordningen. Meningen är uppenbarligen att i den mån det visar sig lämpligt nämnden själv skall taga initiativ till sådana föreskrifter som av Kungl. Majit sålunda må meddelas. Anförtroendet av beslut härutinnan åt Kungl. Majit torde emellertid innebära en garanti för att nämnden ej skall erhålla mera vidsträckta befogenheter än som anses skäligen böra tillkomma ett organ av denna art.

Å den centrala krisskattenämnden synes emellertid böra läggas jämväl en annan betydelsefull uppgift, nämligen att i viss utsträckning avgiva yttranden i särskilda taxeringsärenden rörande krisskatt. Det framgår av det förut anförda nogsamt, att prövningen av vissa frågor, exempelvis rörande principer för varulagervärdering och rörande avskrivningar för överpris och merkostnad, blir i hög grad beroende av fritt bedömande. Att såvitt möjligt enhetliga normer för dylikt bedömande komma att tillämpas är av vikt. Ett dylikt bedömande kräver emellertid både sådan särskild auktoritet och sådan särskild sakkunskap, som de vanliga beskattningsnämnderna endast undantagsvis kunna vara i besittning av. Den centrala krisskattenämnden torde vara särskilt ägnad att uttala sig i dylika frågor. Det bör emellertid påpekas, att det ej är avsett att spörsmål av mera taxeringsteknisk natur skola underställas nämnden; för besvarande av sådana spörsmål bör centralkonsulenten stå till förfogande. Att låta denne auktoritativt utlåta sig rörande de frågor som ovan nämnts lärer däremot ej kunna ifrågakomma, utan bör denna uppgift läggas å den centrala krisskattenämnden. Dennas yttranden i speciella taxeringsärenden böra ej vara bindande. Både beskattningsnämn-

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

derna och beskattningsdomstolarna böra vara oförhindrade att frångå dem. Nämndens yttranden böra i stället verka med sådan saklig tyngd som tillkommer uttalanden från ämbetsverk med speciell sakkunskap. Det kan ej vara nedsättande för nämndens auktoritet att dess yttranden en eller annan gång kunna komma att frångås. Ny utredning i ett ärende och nya av de skattskyldiga anförda skäl kunna vara särskild anledning till sådan avvikelse. Det torde emellertid kunna antagas, att, örn nämnden erhåller lämplig sammansättning, dess uttalanden skola kunna påräkna respekt hos alla andra beskattningsmyndigheter, kammarrätten och regeringsrätten inbegripna.

Rörande nämndens sammansättning synas de föreskrifter som gälla beträffande den mellankommunala prövningsnämnden i viss grad kunna tjäna som förebild. Nämnden synes böra första året kunna bestå av en ordförande och sju ledamöter. En av ledamöterna bör förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot torde böra utses en suppleant. Nämnden torde böra vara beslutför, när sju medlemmar — bland vilka givetvis suppleanter inbegripas — äro tillstädes. Ordföranden måste enligt sakens natur äga höga kvalifikationer och sakkunskap rörande beskattningsfrågor. Liknande kompetens synes böra krävas av vice ordföranden. Det förefaller lämpligt att ytterligare en ledamot företräder den skattetekniska sakkunskapen. Övriga ledamöter böra däremot företräda sakkunskap på olika områden som beröras av krisskatten, exempelvis affärslivets bokföring, handel och industri. Då det ej är möjligt att i nämnden upptaga representanter för mer än ett fåtal näringsgrenar, synes det emellertid vara nödvändigt att låta nämnden i den utsträckning Kungl. Majit förordnar åtnjuta biträde av sakkunniga. Det är ej osannolikt att ett följande år, om krisskatten utsträckes att avse ytterligare grupper av inkomsttagare, nämnden bör utökas exempelvis med någon representant för jordbruket o. s. v. Detta synes ej behöva avsevärt tynga eller fördyra nämndens arbete, då det ej torde vara erforderligt att efter en sådan utökning samtliga nämndsledamöter inkallas på en gång.

Rörande nämndens verksamhet torde, på sätt av förslaget till lagtext framgår, vissa föreskrifter i taxeringsförordningen böra äga motsvarande tillämpning.

Nämndens uppgifter bliva av sådan art, att enligt sakens natur besvärsrätt över dess beslut ej synes böra ifrågasättas.

Det erbjuder stora svårigheter att bedöma frågan om kostnaderna för nämndens verksamhet. Dessas storlek kommer att bero på ej förutsebara förhållanden. Ett belopp för ändamålet av 50,000 kronor, däri ersättning till föredraganden ej inbegripen, är synnerligen approximativt uppskattat.

18—20 §§.

Föreskrifterna i 18—20 §§ av lagförslaget äro av taxeringsteknisk natur och avsedda att i olika avseenden komplettera taxeringsförordningens bestämmelser i sådana punkter, där det ej är klart vad den i 11 § stadgade motsvarande tillämpningen av denna förordnings bestämmelser innebär, eller det eljest är tydligt att särskilda föreskrifter erfordras. Restämmelserna måste så avfattas, att ett enhetligt taxeringsförfarande för den ordinarie taxeringen och lcrisskattetaxeringen blir möjligt.

21 §.

Kostnaderna för ifrågavarande taxering komma givetvis att bliva beroende av omfattningen av arbetet med densamma. En fast omkostnad av i runt

49 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

tal omkring 300,000 kronor torde enligt vad som framgår av motiven till 16 och 17 §§ i varje fall böra beräknas. Summan av de där angivna kostnaderna uppgår till 315,000 kronor, men, om ifrågavarande taxering skulle komma att få särskilt ringa omfattning, torde utgifterna härför kunna något nedbringas. Härtill komma kostnaderna för beskattningsnämndernas arbete. Huru dessa böra beräknas är ytterligt vanskligt att angiva. Den större arbetsbördan kommer givetvis att, vad taxeringsnämnderna angår, väsentligen vila å dessas ordförande och i vissa fall å kronoombuden. Någon avsevärd utökning av nämndernas sammanträden kommer antagligen första året att ifrågakomma endast i vissa större samhällen. Ersättning åt de taxeringsnämndsledamöter, som nu betalas av kommunala medel, synes även för taxering till krisskatt böra utgå av dylika medel. Merkostnaden kan genomgående antagas bliva förhållandevis obetydlig och lärer mer än uppvägas av den ökade effektivitet som konsulenternas verksamhet kan antagas medföra åt taxeringsarbetet i allmänhet, övriga ersättningar synas böra utgå av statsmedel, helst måhända, örn utgifterna kunna helt avskiljas från de vanliga taxeringsutgifterna, från ett särskilt anslag, eljest från det allmänna taxeringsanslaget, vederbörligen förstärkt. Såsom grunder för ersättningarnas bestämmande synas de som gälla för det allmänna taxeringsarbetet kunna tjäna till ledning. Ersättning för den centrala krisskattenämndens arbete torde få bestämmas av Kungl. Maj:t under hänsyntagande till den blivande, ännu ej förutsebara omfattningen av detta arbete.

Uppenbart är, att ju större omfattning krisbeskattningen kommer att få, dess större bliva också omkostnaderna, men desto mera inbringande för statsverket blir också detta taxeringsarbete. Den minimikostnad som arbetet i siri helhet kommer att draga kan möjligen uppskattas till bortåt en halv miljon kronor. Det bör kunna påräknas, att denna utgift under alla förhållanden blir produktiv på grund av dess betydelse för taxeringen i allmänhet ej blott under ifrågavarande taxeringsår utan också under följande år, då verkningarna av företagna bokföringsgranskningar göra sig märkbara. Ej minst indirekt kan arbetet väntas bliva av värde, därigenom att vetskapen örn en mera effektiv kontroll märkbart bidrager till större noggrannhet vid självdeklarationers upprättande.

22 §.

Bland de föreskrifter som bliva erforderliga för tillämpning av krisskatteförordningen äro bland andra de som avse debitering och uppbörd. Vad debiteringen angår läge väl nära till hands att anförtro denna åt de ordinarie debiteringsförrättarna. Det avdrag för påförd krisskatt som, enligt vad som tidigare sagts, synes böra ske vid taxeringen till den ordinarie statsskatten redan det år, då krisskattetaxeringen verkställes, gör det emellertid nödvändigt att låta debiteringen ske redan medan taxeringen äger rum. Det kan väl antagas, att åtminstone under första året tyngdpunkten av taxeringsarbetet rörande krisskatten kommer att ligga hos prövningsnämnderna. Debitering av skatten före prövningsnämndsarbetet förefaller derför tämligen meningslös. Naturligt synes vara att anförtro debiteringen åt prövningsnämnderna, vilket i verkligheten betyder, att detta arbete på prövningsnämndernas ansvar utföres av personal inom länsstyrelserna. Att skatteuppbörden derefter bör företagas snarast möjligt ligger i sakens natur.

Enligt 12 § skall det ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa uppgiftsblanketter m. m. Utkast till dylika blanketter — dock ej innefattande förslag till de upplysningar vilka synas böra upptagas å blanketterna — fogas vid denna promemoria. Däremot föreligger ännu ej förslag till övriga tilllämpningsföreskrifter.

50 Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

Ikraftträdandet.

Ifrågavarande skatteforms tillämpning redan å 1940 års taxering medför, såsom av det förut anförda framgår, problem av särskild beskaffenhet. Det förutsattes att redan detta år taxeringsnämnderna skola få befattning med krisskattetaxeringen, om det också ej kan väntas att lagstiftning i ämnet skall föreligga förrän under ett jämförelsevis sent stadium av taxeringsarbetet. Skulle denna lagstiftning kunna färdigställas först så sent, att årets prövningsnämnd skulle bliva den första taxeringsinstansen, erfordras viss omarbetning av förslaget.

Förordning med särskilda regler beträffande taxering år 1940 enligt kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomstoch förmögenhetsskatt av ersättning för avyttring av fartyg.

När föreskriften i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen meddelades rörande särskild behandling i beskattningsavseende av belopp, som utfölle på grund av försäkring för förlust av fartyg, hade man givetvis klart för sig att motsvarande fråga kunde uppkomma även vid försäljning av fartyg. Riskerna för missbruk i förening med möjligheterna för rederiföretagen att själva undvika de olägenheter i beskattningsavseende, som kunde uppstå i samband med försäljning av fartyg, voro emellertid anledningen till atl lagstiftningen rörande dylikt försäkringsbelopp ej utsträcktes att avse även köpeskillingar. Det är emellertid tydligt att vid mera extraordinära förhållanden sådana som de nu rådande, då försäljningar stundom torde motiveras av ett faktiskt tvångsläge, ett särskilt behov av lagstiftning i samma syfte även rörande fall av försäljning kan anses föreligga. En tillfällig utsträckning av föreskrifterna i 28 § 2 mom. att avse även försäljningsbelopp synes därför på sin plats. Riskerna för missbruk torde minskas därigenom att motsvarande bestämmelser ej skulle bliva gällande beträffande krisbeskattningen, för vilken én anordning av annat slag, nämligen med provisorisk skattepåföring, föreslås. Dock synes anordningen böra i huvudsak begränsas att avse avyttring till någon med vilken säljaren ej varit i ekonomisk intressegemenskap. Fråga bör vara endast örn verkliga godtrosförsäljningar.

Förordning om rätt att vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt njuta avdrag för krisskatt till staten.

I samband med frågan örn skattesatsen för krisskatten har (vid 5 §) uttalats, att en särskild anordning synes böra sökas, genom vilken det blir möjligt att medgiva avdrag för påförd krisskatt vid inkomstberäkningen beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten redan det år då krisskattetaxeringen äger rum. Avdraget skulle sålunda bindas vid påförd och ej vid erlagd krisskatt, och motsvarande tillämpning av bestämmelsen om avdrag i 4 § statsskatteförordningen kan därför ej ifrågakomma.

Det enklaste sättet att lösa frågan om dylik avdragsrätt torde vara att låta avdraget äga rum efter fastställandet av det taxerade beloppet. Det är det beräknade taxerade beloppet som utgör slutsiffran i självdeklarationen, och denna siffra kommer vid denna anordning ej att beröras av avdragsförfarandet, vilket uppenbarligen taxeringstekniskt sett måste betraktas som en stor fördel. Avdraget kommer, liksom ortsavdraget, att verkställas av taxe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ringsmyndigheten ex officio. Avdragets natur är dock sådan, att det bör tilllämpas före ortsavdragen, d. v. s. det taxerade beloppet minus krisskatten bör vid den fortsatta uträkningen av taxeringen komma i stället för det taxerade beloppet. Att härigenom undantagsvis avdraget kan komma att ske från förmögenhetsdelen, enär den taxerade inkomsten ej förslår att täcka hela avdraget, kan knappast betraktas som en mera vägande olägenhet. Någon lindring i förmögenhetsbeskattningen synes i det undantagsfall, då hela den taxerade inkomsten medtages av krisskatten, ej orimlig.

Avdraget i fråga synes böra verkställas av prövningsnämnden. Denna synes, såsom redan uttalats, böra verkställa debiteringen av krisskatten och kan, då ingen rubbning av det taxerade beloppet ifrågasättes, utan större svårighet på ett ganska sent stadium av taxeringsarbetet utföra den omräkning av det beskattningsbara beloppet, som blir en följd av avdraget. Underrättelse örn avdragsbeslutet synes i likhet med vad i allmänhet gäller i fråga om prövningsnämndsbeslut alltid böra tillställas den skattskyldige.

Då, enligt det ovan anförda, avdraget avser påförd och ej erlagd skatt och särskild vikt synes böra läggas därå att avdraget åtnjutes vid inkomsttaxeringen för samma beskattningsår som krisskatten avser, synes böra så ordnas att detta kan iakttagas även om krisskatt framdeles påföres i anledning av besvär eller eftertaxering. Följdriktigt synes motsvarande böra gälla, därest krisskatt bortfaller eller minskas i anledning av beslut i besvärsväg och medgivet krisskatteavdrag följaktligen bör återgå. Beträffande skatteavdrag i allmänhet gäller ju, att restituerad skatt kommer att vid statsskattetaxeringen upptagas såsom inkomst ett följande år. Detta skall alltså ej ske i händelse krisskatt på grund av besvär restitueras. Däremot synas övervägande skäl tala för att låta krisskatt, som restitueras på grund av provisorisk skattepåföring, vid den ordinarie statsskattetaxeringen betraktas såsom inkomst.

Enligt förslaget till förordning örn krisskatt skola handlingarna rörande den ordinarie taxeringen och krisskattetaxeringen alltid åtfölja varandra. Ärendena rörande de båda taxeringarna komma att vid besvär regelmässigt avgöras samtidigt. De olika besvärsinstanserna synas böra ex officio vidtaga sådan ändring i avdragsberäkningen vid inkomsttaxeringen som följer av ändrad beräkning av krisskatt. En kompletterande bestämmelse rörande extraordinär besvärsrätt synes, på sätt av författningsutkastet framgår, också erforderlig.

De särskilda bestämmelser i avseende å längdföring m. m., som kunna erfordras i anledning av det nu ifrågasatta avdragsförfarandet, torde böra utfärdas av Kungl. Maj:!

Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 22 januari 1940.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

Förslag

till

förordning om krisskatt för år 1940.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

För inkomstökning, som uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd och kan antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden, skall i den omfattning, på det sätt och i den ordning nedan stadgas år 1940 erläggas krisskatt till staten.

2 §■

Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti 1939 uppkommen ökning av inkomst av rörelse, ökning av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse, så ock ökning av inkomst av icke yrkesmässig avyttring av annan lös egendom än värdepapper.

Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk person, vilken åtnjutit inkomstökning som nu sagts, i den mån skattskyldighet för inkomsten föreligger enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och inkomsten enligt nämnda förordning skall taxeras år 1940.

3 §.

1 mom. För fastställande av inkomstökning i fråga om rörelse uppskattas, beträffande varje förvärvskälla för sig, inkomst för vilken skattskyldighet föreligger enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dels för det beskattningsår för vilket taxering skall äga rum år 1940, försåvitt detta gått till ända efter utgången av augusti 1939, dels för de två närmast föregående beskattningsåren (förkrig sinkomstår en). Uppskattningen sker enligt de regler som gälla för beräkning av inkomst enligt nämnda förordning, med iakttagande av de särskilda föreskrifter som angivas i de vid denna förordning fogade anvisningarna.

Med ledning av inkomsterna för förkrigsinkomståren fastställes den skattskyldiges jämförelseinkomst, belöpande på ett antaget jämförelseår.

Det belopp, varmed inkomst för beskattningsåret av viss förvärvskälla, beräknad på sätt ovan sagts, överstiger motsvarande jämförelseinkomst av förvärvskällan, utgör uppskattad merinkomst av denna förvärvskälla.

I den mån den uppskattade merinkomsten av viss förvärvskälla uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd och i övrigt är av beskaf-

53 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

renhet som i 1 § sägs, skall den upptagas såsom till krisskatt taxerad merinkomst av förvärvskällan.

Den uppskattade merinkomsten skall anses hava uppkommit före inträdandet av nuvarande krigstillstånd, i den mån det genom jämförelse med förhållandena under förkrigsinkomståren eller annorledes göres sannolikt att sådan merinkomst förelåg redan vid utgången av augusti 1939.

1 vad mån uppskattad merinkomst, som uppkommit efter inträdandet av nuvarande krigstillstånd, skall antagas hava berott på av detta föranledda förhållanden, framgår av anvisningarna.

Där främjande av viss tillverkning framstår såsom ett särskilt betydelsefullt led i folkförsörjningen, äger Kungl. Maj:t, efter förslag av den i 17 § omförmälda nämnden eller efter nämndens hörande, förordna att beträffande företag för dylik tillverkning den uppskattade merinkomsten ej skall upptagas såsom taxerad merinkomst till den del densamma med sannolika skäl visas hava uppkommit genom ökad sådan tillverkning. Sådant undantag skall ej avse merinkomst som uppkommit genom höjning av försäljningsprisen utöver vad som erfordrats för att täcka ökade omkostnader.

2 morn. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas örn särskild ordning beträffande beskattning av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg skall icke äga tillämpning vid taxering enligt denna förordning, utan skall vid beräkning av inkomst såväl för jämförelseåret som för beskattningsåret beträffande dylik ersättning förfaras enligt eljest gällande regler.

Örn provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 7 §.

3 mom. Ä ökning av inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet skola de i 1 mom. meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning med iakttagande av att uppskattad merinkomst beräknas gemensamt för förvärvskällorna tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet, samt att i jämförelseinkomsten så ock i inkomsten för beskattningsåret inräknas allenast belopp som utgått från rörelse, och i den taxerade merinkomsten allenast belopp vars storlek bestämts med hänsyn till sådant resultat av rörelse som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939.

A mom. Realisationsvinst vid avyttring av annan lös egendom än värdepapper skall upptagas såsom taxerad merinkomst i den mån den kan anses bero på efter utgången av augusti 1939 uppkommen värdeökning och den ej motsvaras av enligt samma grund beräknad förlust av samma art.

(Se vidare anvisningarna.)

4 §•

Från summan av de för viss skattskyldig fastställda taxerade merinkomsterna av olika förvärvskällor avdragas 2,000 kronor. Återstoden utgör beskattningsbar merinkomst.

Den beskattningsbara merinkomsten för envar skattskyldig utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

54 Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 2.

5 §.

Krisskatten skall utgöra,

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst

överstiger 20 men ej 40 % » » »

» 40 » » 60 % » » J>

» 60 » » 80 % » » »

» 80 / » !> *

med iakttagande av att öretal överstigande fullt krontal bortfaller.

Med motsvarande jämförelseinkomst förstås i denna paragraf så stor jämförelseinkomst som för jämförelseåret belöper på antalet i beskattningsåret ingående månader efter utgången av augusti 1939.

6 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall jämväl den till krisskatt beskattningsbara merinkomsten fastställas för makarna gemensamt, och skall förty avdrag som avses i 4 § första stycket ske från den för båda sammanlagda taxerade merinkomsten. Krisskatten beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara merinkomsten samt fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade merinkomster.

30 /, 40 /, 50»/, 60 %,

Provisorisk påföring av krisskatt skall på sätt av anvisningarna framgår efter därom framställt yrkande äga rum;

a) därest lager av tillgångar för omsättning eller förbrukning i rörelse under beskattningsåret genom avyttring nedgått och en särskild varuförnyelsefond avsatts för dess ersättande eller för nedskrivning av lager som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe:

med det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn nya lagertillgångar anskaffats under beskattningsåret för lagrets uppbringande till samma storlek som vid beskattningsårets ingång och enligt denna förordning medgiven nedskrivning högst med det avsatta beloppet skett å dessa lagertillgångar,

b) därest i räkenskaperna avskrivning skett för överpris eller merkostnad beträffande tillgång för stadigvarande bruk i rörelse men motsvarande avdrag vid inkomstberäkning enligt denna förordning finnes ej böra medgivas:

med det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid beräkningen av inkomst enligt denna förordning; eller

c) därest rörelse tillhörigt fartyg försålts eller gått förlorat och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del av densamma insatts å särskilt konto hos riksbanken för att användas till anskaffande av annat eller andra fartyg:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

med det belopp, varmed skatten skulle minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det avsatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende gällande värde vid avyttringen, avdragits vid beräkningen av inkomst enligt denna förordning.

Restitution av provisoriskt påförd krisskatt skall efter därom framställt yrkande enligt beslut av beskattningsnämnd ske, om och i den mån inom tid efter upphörande av nuvarande krigstillstånd som sedermera fastställes, fond som i a) sägs använts för enligt denna förordning medgiven nedskrivning å nyanskaffade lagertillgångar,

tillgång som i b) sägs nedgått i värde under det som tillgången står i vid beräkning av inkomst enligt denna förordning, eller

belopp som i c) sägs använts för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta skett av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid beräkning av inkomst enligt denna förordning eller skatterestitution som nyss sagts beträffande tillgång under b).

Provisoriskt påförd krisskatt i fall som avses under c) här ovan behöver ej av den skattskyldige erläggas, förrän beskattningsnämnd i den ordning, som Kungl. Maj:t bestämmer, meddelat särskilt beslut därom. Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter rörande rätten att disponera de enligt samma punkt å särskilt konto hos riksbanken insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att restitueras.

Å provisoriskt påförd krisskatt, som enligt denna paragraf restitueras, utgår ränta med tre procent.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §■

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krisskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krisskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket. Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tilllämpning, med iakttagande av att det skall ankomma på den skattskyldige att visa att uppskattad merinkomst som fastställes på grund av eftertaxering ej är av sådan beskaffenhet att den bör upptagas såsom taxerad merinkomst.

9 §•

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt dödsbo efter avliden skattskyldig befrias från skattskyldighet eller från erläggande av viss skatt, skall på särskild prövning av Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 5

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

beskattningsnämnden bero, huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till krisskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om krisskatt.

10 §.

Taxering till krisskatt skall ske i den kommun, som enligt bestämmelserna i 22 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges beskattningsort.

11 §•

Vid taxering till krisskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser örn taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt äga motsvarande tilllämpning med de avvikelser som framgå av vad nedan stadgas.

Frågor om rätt till restitution av provisoriskt påförd krisskatt skola i den utsträckning Kungl. Majit föreskriver handläggas av särskild prövningsnämnd.

12 §.

Uppgifter för taxering till krisskatt skola av dem som äro skyldiga att avgiva självdeklaration eller uppgift till ledning för annans taxering enligt taxeringsförordningen avgivas i den utsträckning Kungl. Majit bestämmer. Uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt skall avgivas på heder och samvete å blankett enligt formulär som av Kungl. Majit fastställes.

Efter anmaning är envar som är skattskyldig enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt pliktig att i den omfattning, som i anmaningen angivits, meddela för sin taxering till krisskatt erforderliga upplysningar utöver dem som avses i nu omförmälda uppgifter.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser örn underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning.

13 §.

Rörande taxering till krisskatt föres särskild längd (krisskattelängd) enligt formulär som av Kungl. Maj :t fastställes.

14 §.

Till en var i krisskattelängden upptagen skattskyldig, som påförts krisskatt, skall taxeringsnämndens ordförande inom tid, som i taxeringsförordningen är stadgad rörande underrättelse örn avvikelse från självdeklaration, i rekommenderat brev med posten översända utdrag ur längden i vad den skattskyldige angår. Vid tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om besvär skall vad angår taxering till krisskatt underrättelse som nu sagts likställas med underrättelse om avvikelse från självdeklaration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

15 §.

Vid tillämpning av 143 § taxeringsförordningen i händelse av oriktigt meddelande i självdeklaration eller annan uppgift eller upplysning skall krisskatt enligt denna förordning betraktas såsom inkomst- och förmögenhetsskatt.

Har någon i uppgift till ledning för egen taxering som i 12 § sägs lämnat oriktigt meddelande som varit ägnat att leda till frihet från taxering eller till för låg taxering till krisskatt, utan att han på grund av motsvarande oriktiga meddelande i självdeklaration eller annan uppgift enligt taxeringsförordningen är underkastad ansvar enligt vad i första stycket sägs, skola i avseende å förfarandet föreskrifterna i 143 § och 144 § 1 mom. taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

16 §.

Kungl. Maj:t förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring sakkunnig person att vara konsulent rörande taxering till krisskatt. Denne skall följa taxeringen till krisskatt inom prövningsdistriktet och enligt landskamrerarens bestämmande biträda beskattningsnämndema med dylik taxering. Sakkunnig som nu sagts förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala prövningsnämnden bestämmande såsom konsulent biträda denna nämnd vid ifrågavarande taxering.

Av Kungl. Majit förordnas tillika en särskild konsulent, vilken skall följa taxeringen till krisskatt inom riket i dess helhet samt tillhandagå övriga konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande taxering till krisskatt så ock vara föredragande hos den nämnd som omförmäles i 17 §.

17 §.

Att i den utsträckning, som framgår av särskilda av Kungl. Majit meddelade föreskrifter, efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd avgiva yttranden i ärenden rörande taxering till krisskatt förordnar Kungl. Majit en särskild nämnd (centrala krisskattenämnden). Denna nämnd skall ock äga i anslutning till denna förordnings bestämmelser eller till föreskrifter som må meddelas av Kungl. Majit fastställa regler för tilllämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och sju ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ordföranden tjänstgöra i hans ställe. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden skall äga att, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, lil § 1 mom. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tillämpning.

över nämndens beslut må klagan ej föras.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

18 §.

Uppgift enligt denna förordning skall biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter. Vad i 56 § 1 moni. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration skall äga tillämpning jämväl beträffande uppgift enligt denna förordning, som bilagts eller enligt vad nu sagts skall biläggas densamma.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av uppgift enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande sakkunnig gälla om konsulent enligt denna förordning och vad där stadgas beträffande ordförande och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den i 17 § omförmälda nämnden. Rörande förbud för person, som sålunda fått del av självdeklaration eller uppgift enligt denna förordning, att offentliggöra eller yppa innehållet i uppgift enligt denna förordning skola föreskrifterna i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman som äger rätt att taga del av uppgift till ledning för egen taxering till krisskatt äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration, vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt taxeringsförordningen.

Då besvär anföras över taxering till krisskatt, skall den självdeklaration, vid vilken uppgift enligt denna förordning bilagts, fogas vid besvärshandlingama.

19 §.

Granskning av skattskyldigs bokföring för en behörig taxering till krisskatt må enligt bestämmande i varje särskilt fall av vederbörande landskamrerare eller allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnäinnden under motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens föreskrifter verkställas av konsulent som i 16 § första stycket omförmäles så ock avperson som verkställer bokföringsgranskning enligt taxeringsförordningen.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 16 § andra stycket omförmälda konsulenten.

20 §.

Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären prövas i samband med varandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxering till krisskatt, som därav må föranledas.

21 §.

1 mom. Av taxeringen till krisskatt föranledda särskilda kostnader bestridas, där ej annat följer av 2 morn., av statsmedel. För bestämmande av ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

föreskrifterna i 145 § 2 mom. taxeringsförordningen hava motsvarande tilllämpning. Grunderna för övriga ersättningar bestämmas av Kungl. Majit.

2 mom. Ersättning till av kommun valda ledamöter i taxeringsnämnd för deras befattning med taxering till krisskatt utgår enligt de i 146 § taxeringsförordningen meddelade föreskrifter.

22 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Anvisningar

till 3 §.

1. Såvitt angår förkrig sink omst år en skola vid beräkning av inkomst hänförlig till rörelse tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen upptagas till bokförda värdet; dock skall, om värderingen av dessa tillgångar vid början och slutet av förkrigsinkomståren ej skett efter likformiga grunder, en sådan jämkning av dessa värden äga rum, att grunden för värdesättningen blir enhetlig. Om ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall dylik jämkning ske med utgångspunkt från de principer som tillämpats vid det sista förkrigsinkomstårets utgång.

Därest för något av förkrigsinkomståren å maskiner, inventarier, byggnader eller andra tillgångar för stadigvarande bruk vid taxeringen medgivits värdeminskningsavdrag utöver dem som kunna antagas hava motsvarat den med utgångspunkt från anskaffningsvärdet beräknade verkliga värdeminskningen under året, tillägges det sålunda överskjutande beloppet till inkomsten.

Därest för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda, donation eller annat likartat ändamål, skall beloppet tilläggas inkomsten. Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i rörelseinkomsten ingått belopp av sådant slag och av sådan storlek som ej kan anses för rörelsen normalt, skall sådant belopp avdragas vid inkomstberäkningen.

I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse medräknas ej behållen utdelning å svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar.

Vid inkomstberäkningen för rörelse skall för vartdera förkrigsinkomståret särskilt angivas värdet av tillgångar avsedda för omsättning eller för-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

brukning i rörelsen samt av varufordringar eller varuskulder enligt den vid beräkningen av inkomst enligt denna förordning antagna in- och utgående balansräkningen. Tillika skall för vartdera förkrigsinkomståret angivas efter en räntefot av 4 procent beräknad ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inräknat kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar och ej heller under året uppkommen vinst.

Tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet medräknas endast i den mån denna förmån utgått från rörelse.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren.

2. På grundval av den på sätt ovan sagts uträknade inkomsten för förkrigsinkomståren fastställes den skattskyldiges jämförelseinkomst. Såsom sådan skall i regel upptagas medelinkomsten för båda förkrigsinkomståren. Kan det antagas att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av förvärvskällan vid tiden före krigsutbrottet, skall denna inkomst vara jämförelseinkomst. Enligt beskattningsnämnds bestämmande kan, om förkrigsinkomståren visat underskott eller eljest onormala vinstresultat, jämförelseinkomsten fastställas till annat skäligt belopp.

Vid fastställande av jämförelseinkomst beträffande rörelse skall tillika angivas med vilket belopp ökning eller minskning av värdet å lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar och varuskulder beräknats vid uppskattningen av denna inkomst. Såsom utgående värde för ifrågavarande beräkning angives alltid värdet vid det senare förkrigsinkomstårets utgång, och ingående värdet beräknas med utgångspunkt från detta värde och den antagna ökningen eller minskningen. Tillika skall angivas efter en räntefot av 4 procent beräknad ränta å eget kapital, som anses hava varit nedlagt i rörelsen under jämförelseåret, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inbegripet kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar.

Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse tillhörig ifrågavarande förvärvskälla under något förkrigsinkomstår, men har rörelsen övertagits från annan som sådant år bedrivit rörelsen under likartade förhållanden, må jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat under förkrigsinkomståren i den förre innehavarens hand. Är fråga åter om ny rörelse eller övertagen rörelse, för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna ifrågakomma, bör såsom jämförelseinkomst fastställas ett belopp motsvarande skäligt värde å den skattskyldiges normala personliga arbetsinsats, eventuellt uppskattad med hänsyn till av den skattskyldige annorledes åtnjuten arbetsinkomst under tiden närmast före krigsutbrottet, med tillägg av 4 procent ränta å eget kapital, vilket, örn ej särskilda omständigheter till annat föranleda, antages hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskatt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ning av värdet å den personliga arbetsinsatsen må skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp som rörelseidkaren under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse bedrivits endast under del av något av förkrigsinkomståren, skall, med motsvarande tillämpning av vad nu sagts, vid beräkning av jämförelseinkomsten tillägg göras med dels belopp motsvarande värdet av den skattskyldiges personliga arbetsinsats för tid motsvarande resten av jämförelseåret, dels efter 4 procent beräknad ränta under sagda tid å så stort eget kapital, som när rörelsen började bedrivas var nedlagt i denna, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inbegripet kapital nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar.

3. Såvitt angår beskattningsåret må tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning i rörelse vid årets utgång ej upptagas till lägre belopp än bokförda värdet. Ej heller må tillgången upptagas till lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den prisnivå som beträffande dylik tillgång i ifrågavarande förvärvskälla tillämpats vid värderingen för förkrigsinkomståren. Är prisnivån för ifrågavarande tillgång lägre vid beskattningsårets utgång än vid utgången av augusti 1939, må dock härav betingad i räkenskaperna gjord lägre värdesättning godkännas. Hänsyn må ock vid bedömande av räkenskapernas värdesättning tagas till i vad mån efterfrågan å tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normal konjunktur åter inträder. Beträffande tillgång, som kan väntas vid krigskonjunkturens upphörande förlora sitt huvudsakliga värde, bör följaktligen i räkenskaperna gjord värdesättning icke frångås vid inkomstberäkningen.

Avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra tillgångar för stadigvarande bruk medgives enligt samma grunder som för jämförelseåren. Därutöver medgives beträffande tillgång som nu sagts avdrag för sådan värdeminskning överstigande den normala, som avses i punkt 3 c fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, i den mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret, så ock avdrag för överpris eller merkostnad av sådant slag som angives i punkt 3 c femte stycket nämnda anvisningar, i båda fallen i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna. Avdrag för överpris och merkostnad bör enligt denna förordning ej ske med högre belopp än som kan med stor sannolikhet antagas komma att motsvaras av värdeminskning under krigskonjunkturen eller vid dess upphörande. Att provisorisk skattepåföring kan ske av den på återstoden av det i räkenskaperna gjorda avdraget belöpande krisskatten framgår av 7 §.

Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara normal årsavsättning, till pensionering av anställda, donation eller annat likartat ändamål är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad, som kan antagas hava haft till väsentligt syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse medräknas ej behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska föreningar.

Vid inkomstberäkningen för rörelse skall särskilt angivas värdet av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen samt av varufordringar och varuskulder enligt den vid beräkningen enligt denna förordning antagna utgående balansräkningen. Tillika skal! angivas efter en räntefot av 4 procent beräknad ränta å i rörelsen nedlagt eget kapital, däri för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse ej inräknat kapital, nedlagt i svenska aktier eller andelar i svenska ekonomiska föreningar, och ej heller under året uppkommen vinst.

Tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet medräknas endast i den mån denna förmån utgått från rörelse.

Vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av annan lös egendom än värdepapper må, örn den avyttrade egendomen förvärvats före utgången av augusti 1939, i stället för priset vid förvärvet avdragas egendomens uppskattade värde vid nämnda tidpunkt, om detta värde var högre än det värde, som vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad för förvärvet. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust å annan lös egendom än värdepapper vid avyttring efter utgången av augusti 1939, därvid beaktas, att, örn värdet vid nämnda tidpunkt lagts till grund för beräkningen av realisationsvinst, värdet vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten, om värdet å den egendom förlusten avser då var lägre än det värde, som vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt får avdragas såsom kostnad för förvärvet.

4. För fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse avdrages jämförelseinkomsten från inkomsten för beskattningsåret och tillägges belopp varmed den beräknade räntan å eget kapital för beskattningsåret understiger motsvarande ränta för jämförelseåret, eller avdrages belopp varmed förstnämnda ränta överstiger den sistnämnda. För övrigt iakttages, att, om rörelse bedrivits endast under del av beskattningsåret, allenast motsvarande del av jämförelseinkomsten må avdragas samt att, örn beskattningsåret omfattar längre eller kortare tid än tolv månader, jämförelseinkomsten ökas eller minskas med hänsyn därtill.

För fastställande av uppskattad merinkomst av tantiem eller liknande inkomst avdrages jämförelseinkomsten från inkomsten under beskattningsåret med iakttagande av vad nyss beträffande rörelse stadgats för det fall att inkomsten avser endast del av beskattningsåret.

5. Beträffande rörelse skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, antagas att uppskattad merinkomst som i denna förordning avses berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, den skattskyldige obetaget att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga,

Kungl. Maj.ts proposition nr 2. bilaga 2. 63

att inkomstökningen helt eller delvis varit en följd av nyligen vidtagna rationaliseringsåtgärder,

eller att inkomstökningen helt eller delvis uppstått därigenom att vid avyttring av tillgångar under beskattningsåret återbekommits före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna men vid nämnda tidpunkt befintliga värden, och de influtna beloppen ej använts för motsvarande vid krisbeskattningen godkänd avskrivning eller nedskrivning å under beskattningsåret nyanskaffad tillgång,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före krigsutbrottet eller dessförinnan kunnat förutses,

eller att inkomstökningen av annan anledning helt eller delvis varit att förvänta även örn krigstillståndet ej inträtt.

Därjämte iakttages i förekommande fall bestämmelsen i 3 § 1 mom. sista stycket.

Därest vid beräkning av den taxerade merinkomsten avräknas i den uppskattade merinkomsten ingående belopp som utgör ett återbekommande av före utgången av augusti 1939 avskrivna eller nedskrivna värden, skall anteckning härom ske i krisskattelängden med angivande av grunden för beräkningen.

Den centrala krisskattenämnden skall kunna beträffande särskilda slag av rörelse bestämma, att uppskattad merinkomst hänförlig till dylik rörelse skall till den procentuella del som av nämnden fastställes antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §. Har sådant bestämmande skett, skall skattskyldig likväl äga med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att merinkomsten ej alls eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas å andra sidan bärande sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott på förhållanden som i 1 § avses, skall den till krisskatt taxerade merinkomsten bestämmas med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet, verksamhet som läkare, tandläkare eller arkitekt eller därmed jämförlig verksamhet, skall antagas ej hava berott på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Den centrala krisskattenämnden skall dock äga, om särskilda omständigheter därtill föranleda, för visst slag av dylik verksamhet föreskriva att viss procentuell del av den uppskattade merinkomsten skall på sätt ovan sagts antagas hava berott på förhållanden som avses i 1 §, därest ej annat med bärande sannolikhetsskäl ådagalägges. Nämnden skall jämväl äga för visst annat slag av rörelse än nu sagts bestämma att den skall i avseende varom nu är fråga likställas med verksamhet som i detta stycke avses.

Uppskattad merinkomst hänförlig till inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst av tjänst eller av tillfällig förvärvsverksamhet, som utgår från rörelse med hänsyn till dennas resultat, uppta-

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ges såsom taxerad merinkomst endast i den mån dess belopp bestämts med hänsyn till sådan inkomst av rörelse, som belöper på tiden efter utgången av augusti 1939. Dylik merinkomst antages vara av beskaffenhet som i 1 § sägs, i den mån motsvarande antagande enligt vad ovan sagts skall gälla för den verksamhet varav den utgår.

Till realisationsvinst hänförlig merinkomst som i denna förordning avses antages alltid hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

6. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi uträknas taxerad merinkomst för varje av företaget bedriven förvärvskälla men påföres en var av delägarna den taxerade merinkomst som på honom belöper. Med hänsyn till bestämmelserna i 5 § örn skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras jämförelseinkomst, vilken vanligen synes kunna fastställas till så stor andel av företagets jämförelseinkomst, som belöper på delägaren.

till 7 §.

1. Därest värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, uppskattat enligt anvisningarna till 3 §, under beskattningsåret nedgått och den skattskyldige i sina räkenskaper av sin årsvinst eller eljest tillgängligt eget kapital till en särskild varuförnyelsefond avsatt belopp för lagrets ersättande eller för nedskrivning av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i det avyttrade lagrets ställe, skall efter därom framställt yrkande beskattningsnämnd besluta provisorisk påföring av krisskatt under följande förutsättningar. Den provisoriska skattepåföringen beräknas å det avsatta beloppet i den mån detta ingår i den beskattningsbara merinkomsten, dock ej till den del avsättningen överstiger den nedskrivning å varulager, som skulle medgivits, därest nya lagertillgångar vid beskattningsårets utgång anskaffats i den omfattning att varulagret, uppskattat enligt nyss angivna grunder, komme att betinga samma värde som vid beskattningsårets ingång. Den provisoriskt påförda skatten skall utgöra det belopp, varmed krisskatten skulle minskats om den fondavsättning, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas, avdragits från den beskattningsbara merinkomsten. Örn ett påföljande år nya lagertillgångar anskaffas, så att varulagret uppbringas högst till sin storlek vid ingången av det beskattningsår, för vilket taxering verkställts år 1940, och nedskrivning av de nyanskaffade tillgångarna sker i överensstämmelse med de grunder, som angivas i anvisningarna till 3 §, må, i den mån varuförnyelsefonden anlitas för nedskrivningen, den på nedskrivningen belöpande skatten efter beslut av beskattningsnämnd restitueras. Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning av nytt lager eller befinnes det att vid tidpunkt efter upphörande av nuvarande krigstillstånd, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution av viss del av det provisoriskt påförda skattebeloppet ännu ej föreligga, skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förord-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ning avräknats belopp som anses innefatta återbekommande av före utgången av augusti 1939 skedd lagernedskrivning och har följaktligen enligt vad ovan sagts sådant belopp ej ingått i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknats, skall detsamma sedermera anses hava i första hand använts till nedskrivning å nyanskaffat lager.

2. Enligt vad som framgår av anvisningarna till 3 § kan rörelseidkare vid beräkning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning erhålla avdrag för s. k. överpris och merkostnad å tillgång för stadigvarande bruk med belopp som kan med stor sannolikhet antagas komma att motsvaras av värdeminskning under krigskonjunkturen eller vid dess upphörande, därest motsvarande avdrag för beskattningsåret skett i räkenskaperna. Har ej hela •det i räkenskaperna gjorda avdraget kunnat godkännas vid beräkningen av inkomst enligt denna förordning, kan yrkande framställas om provisoriskt påförande av så stor krisskatt som belöper på det återstående beloppet, i den mån detta ingår i den beskattningsbara merinkomsten, d. v. s. med det belopp, varmed krisskatten skulle minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens beräkning. När tillgången visas hava nedgått i värde under det till vilket det enligt denna förordning i beskattningsavseende nedskrivits, må restitution ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det till vilket det i räkenskaperna nedskrivits, skall rätten till restitution av den krisskatt som belöper på skillnaden mellan detta värde och värdet enligt räkenskaperna hava förfallit.

3. Har fartyg försålts för högre pris än bokförda värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer ofta den bokföringsmässiga vinsten att vid beskattningen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, om annat fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han genom att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp han sålunda ämnar disponera erhålla rätt till allenast provisorisk påföring av så stor krisskatt som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med det belopp, varmed skatten skulle minskats, om det överstigande beloppet avdragits vid beräkning av inkomst enligt denna förordning. Rätt till skatterestitution erhålles sedermera i den mån det avsatta beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna medgivas vid ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare beskattningsår avdrag för överpris sker i räkenskaperna och beskattningsnämnd vid taxeringen för detta år finner att förutsättningarna för dylikt avdrag vid taxering till krisskatt då föreligger, skall nämnden i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår besluta att restitution skall

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

ske av den provisoriskt påförda krisskatt som belöper på avdragets belopp. I fortsättningen förfares därefter enligt reglerna i punkt 2 här ovan.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning avräknats belopp som anses innefatta återbekommande av före utgången av augusti 1939 skedd avskrivning å ifrågavarande fartyg och har följaktligen enligt vad ovan sagts sådant belopp ej ingått i det å vilket provisorisk skattepåföring beräknats, skall detsamma sedermera anses hava i första hand använts till avskrivning å nyanskaffat fartyg. Detsamma skall gälla, därest viss del av köpeskillingen ej varit hänförlig till skattepliktig intäkt av rörelsen, beträffande sådan del.

Vad i denna punkt stadgats om ersättning vid avyttring av fartyg skall hava motsvarande tillämpning å sådan ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg, som jämlikt 3 § 2 mom. inräknas i inkomsten.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 7 § tredje stycket.

4. Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 och 3 här ovan, märkes, att förmån som där sagts ej må medgivas där tillgång överförts mellan fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap råder, under sådana förhållanden att det kan antagas att transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

67 Förslag

till

förordning nied särskilda regler beträffande taxering år 1940 enligt kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av ersättning för avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vid taxering enligt kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen stadgas örn ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg skall äga motsvarande tillämpning å köpeskilling för fartyg, som avyttrats under sådana förhållanden att ersättningen enligt eljest gällande bestämmelser skulle tagits till beskattning för det beskattningsår, för vilket taxering skall ske år 1940, dock ej där avyttringen skett till någon, med vilken säljaren varit i intressegemenskap, och det kan antagas att transaktionen skett för att komma i åtnjutande av särskild förmån i beskattningsavseende.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Förslag

till

förordning örn rätt att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1940 njuta avdrag för krisskatt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fysisk eller juridisk person som påföres krisskatt för år 1940 skall vid sin taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år från det till sådan skatt taxerade beloppet erhålla avdrag för krisskatten, och skall i förekommande fall vid beräkning av ortsavdrag samt vid tillämpning i övrigt av bestämmelserna i förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och i förordningen om särskild skatt å förmögenhet så anses, som örn det efter avdrag för krisskatt återstående beloppet vore taxerat

68 Kungl. Mcij:ts proposition nr 2. Bilaga 2.

belopp. Det återstående beloppet utföres i tiotal kronor med iakttagande av att överskjutande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor, bortfaller.

Vid tillämpning av 19 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall avdrag för krisskatt, i den mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodoräknas den andre maken.

2 §.

Avdrag som i 1 § sägs skall utan särskild framställning verkställas av ordinarie prövningsnämnden, vilken tillika skall fastställa till statlig inkomstoch förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp och till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbar förmögenhet för den skattskyldige.

Den skattskyldige skall på det sätt och i den ordning som i 100 § 1 mom. taxeringsförordningen föreskrives underrättas om beslutet.

3 §•

Därest genom beslut av särskild prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:ts taxering till krisskatt för år 1940 påföres skattskyldig, eller påförd sådan taxering ändras, skall samtidigt vidtagas sådan ändring i taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och till särskild skatt å förmögenhet, vartill bestämmelserna i 1 § föranleda.

4 §•

Besvärsrätt enligt 123 § 2 mom. taxeringsförordningen rörande tillämpning av 1 § här ovan skall tillkomma skattskyldig, som ej före den 1 december 1940 erhållit underrättelse som i 2 § sista stycket sägs.

5 §•

Vid tillämpning av 2 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall iakttagas, att såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet upptages vad som tillflutit den skattskyldige på grund av restitution enligt 7 § förordningen om krisskatt av provisoriskt påförd sådan skatt men ej belopp som på grund av restitution av dylik skatt i andra fall tillflutit den skattskyldige.

6 §•

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

1 Bilaga 3.

P. M.

med vissa synpunkter på frågan om möjligheten att tekniskt genomföra en krigsvinstbeskattning å prisstegring vid ökad vinstmarginal.

Huruvida prisstegring och ökning av prismarginalen vore för handen, torde böra bedömas så att inom den förvärvskälla, vanligen rörelse, varom fråga är, prisstegring i ett avseende skulle kompenseras med prissänkning i ett annat, omkostnadsökning med omkostnadsminskning o. s. v., ett förhållande som också kan uttryckas så, att fråga skulle vara örn genomsnittlig prisstegring och prismarginal. Fråga skulle vidare vara örn prismarginal räknad i kronor pr enhet, ej örn prismarginalen i förhållande till omsättningen. Anledning att låta en höjning av inköpspris och övriga omkostnader pr enhet föranleda större vinst i kronor för denna enhet synes från lagstiftningens utgångspunkter ej föreligga.

I det följande skall till en början antagas att fråga är om omsättning av varor, ej omsättning av tjänster.

Ur en rörelseidkares böcker kunna inga uppgifter hämtas örn de priser som tillämpats under räkenskapsåret eller om den myckenhet varor som då avyttrats. Däremot finnas i bokslutet uppgifter om in- och utgående lagret samt örn årsomsättningen i kronor. Huru sistnämnda belopp fördelar sig på olika varuslag framgår endast undantagsvis av bokslutet. Ur verifikationer och inventeringslistor kunna vissa ytterligare uppgifter erhållas. Där verkliga försäljningsverifikationer finnas, lära ur dessa specifika priser för försäljningen av olika varor vanligen kunna erhållas. Försäljningsverifikationer finnas emellertid endast i ett mindre antal bokföringar. Vid grosshandelsrörelse förekomma sådana undantagsvis men vid detaljhandel eller med denna likartad rörelse i det närmaste aldrig. Beträffande flertalet slag av rörelse finnas däremot regelmässigt inköpsverifikationer. Dessutom kunna ur räkenskaperna erhållas uppgifter örn dagskassornas belopp.

De uppgifter rörande varuomsättning och priser, som kunna hämtas ur räkenskaperna jämte bilagor, äro sålunda beträffande det stora flertalet rörelseidkare följande. Genom jämförelse mellan in- och utgående inventeringslistor kan den kvantitativa ökningen eller minskningen av varulagret fastställas. I vissa fall kunna också uppgifter i inventeringslistorna erhållas om inköpspriser å de i dem upptagna varorna. Ur inköpsverifikationerna kan kvantiteten av under året inköpta varor samt inköpspris för dessa varor fastställas. Genom att sammanlägga kvantiteten varor i ingående lagret och kvantiteten inköpta varor och från denna summa avdraga kvantiteten varor i utgående lagret erhålles kvantiteten försålda varor, d. v. s. den kvantitativa årsomsättningen specificerad på olika varuslag. I vissa fall erhållas på samma sätt inköpsprisen för under året försålda varor. Däremot

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 3.

kan ej ur vare sig böcker eller verifikationer och vanligen ej heller på något annat sätt uppgift erhållas om vad rörelseidkaren erhållit för dessa varor specificerade på olika varuslag. Man vet ej och kan ej genom rekonstruktion utröna vare sig när han sålt varorna — utom i den mån en allmän föreställning kan erhållas därigenom att nian vet när inköp av olika slag skett — eller till vilka priser han sålt dem.

En exakt kalkyl rörande tillämpade vinstmarginaler skulle vidare förutsätta kännedom om de på de olika varuslagen belöpande omkostnaderna. Härvid torde — med hänsyn därtill att försäljningsprisen vanligen inställa sig efter inköpsprisen för dagen — få antagas att de sist inköpta varorna först försålts. Såsom ovan sagts torde det väl ofta vara teoretiskt möjligt att fastställa inköpsprisen specificerade på olika varuslag. Där förädling av något slag ägt rum, står emellertid, även i fall då utredning om inköpspris för anskaffade varor kan förebringas, ofta ej denna möjlighet till buds, enär det ej kan konstateras i vad mån de inköpta varorna ingå i utgående lagret (t. ex. vid konservtillverkning, konditorirörelse o. dyl.) Huru övriga kostnader med mer eller mindre utpräglad karaktär av allmänna omkostnader fördela sig på de olika varorna är endast i undantagsfall möjligt att utreda. I sådant avseende torde en schablonmässig utslagning ej kunna undvikas.

Den prissättningskalkyl varom fråga är skulle ju avse såväl beskattningsåret som förkrigstiden. Om med förkrigstid här skall förstås de åtta första månaderna 1939, så erfordras för de beräkningar, som enligt det ovan anförda äro teoretiskt möjliga, kännedom om lagerbehållningen den 1 september 1939. Utan uppgift örn denna kan ej rekonstruktion ske av vare sig inköpta eller försålda kvantiteter, vare sig under förkrigstiden eller 1939 års krigsmånader. Kännedom om nämnda lagerbehållning finnes emellertid ej och kan ej heller erhållas utom i det fåtal fall, då tillgång finnes till fullständig lagerbokföring eller fullständiga månadsbokslut.

Av det anförda Hamgår, att det ej är tekniskt möjligt att beträffande den stora mängden företag ens med den mest ingående kalkyl få fram prisstegring eller vinstmarginal för olika varuslag. En direkt bevisning rörande prisstegringsvinster låter sig därför endast i undantagsfall åstadkomma.

Emellertid bör det också undersökas i vad män utredning kan åvägabringas på indirekt väg. Den enda möjliga allmängiltiga utgångspunkten för en sådan beräkning torde vara den kvantitativa varuomsättningen. Genom att beräkna vinsten i procent å varuomsättningen uttryckt i penningar, skulle väl en föreställning örn den relativa men ej örn den absoluta vinstmarginalen kunna erhållas. Såsom av det förut anförda framgår är det emellertid ej denna marginalökning som skall fastställas. När en jämförelse skall göras för att få fram förskjutningen av den kvantitativa omsättningen, gäller det att erhålla ett sådant mått för omsättningen att en jämförelse överhuvud blir möjlig. Här framträda emellertid nya stora svårigheter, enär varorna äro av otaligt växlande slag och otaligt växlande kvaliteer. Teoretiskt möjligt är väl att, om med omsättningsenhet förstås den varumängd som säljes för ett visst enhetsbelopp, t. ex. 100 kronor, fastställa dylika enheter för en viss tidrymd. Däremot är det väl knappast teoretiskt möjligt att på detta sätt exakt jämföra omsättningen vid olika tider, därför att en omvärdering av de inbördes proportionerna äger rum, en omvärdering som just i ett läge sådant som det förhandenvarande är mycket betydande. För praktiskt ändamål vöre det dock måhända tillfyllest att såsom omsättningsenhet även under beskattningsåret antaga omsättningsenheten vid krigsutbrottet. Ett särskilt spörsmål är ifall omsättningsenheten be-

3 Kungl. Maj.ts proposition nr 2. Bilaga 3.

träffande olika varor skulle bestämmas individuellt eller kollektivt, d. v s genom någon myndighets avgörande. Det förstnämnda vore väl riktigast, då proportionerna mellan priserna växla avsevärt för olika slag av rörelse oell å olika orter, men torde i och för sig vara utomordentligt svårt. Att centralt fastställa omsättningsenheter innebär av nämnda skäl en mindre exakt anordning men låter sig kanske beträffande standardkvaliteer göra. Men att sedan konstatera i vad mån en rörelseidkares varor motsvara dessa standardkvaliteer ligger stundom utanför det möjligas gränser. Vilken metod som än användes framstår uppgiften att med varandra jämföra olika kvahteer vid olika tidpunkter såsom praktiskt taget olöslig. I den mån en dylik kvalitetsbedömning är möjlig bör det emellertid vara åtminstone teoretiskt tänkbart att med tillhjälp av bokföringens verifikationer erhålla uppgift örn under året försalda varors kvantitet, räknad i omsättningsenheter.

Emellertid skulle det också gälla att få fram kostnaden och försäljningspriset för varje omsättningsenhet dels under jämförelsetiden dels under beskattningsåret. Att erhålla siffrorna för försäljningsprisen pr enhet är ofta enkelt. Hela omsättningens belopp i penningar divideras med antalet omsättningsenheter. Större svårighet möter att få fram kostnaden pr omsättningsenhet, eftersom dessa böra belasta just den försålda kvantiteten. Vissa av årets faktiska kostnader hänföra sig till varor som finnas kvar vid arets slut. Å andra sidan hava vissa av de faktiska kostnaderna för årets försäljningar nedlagts under tidigare år. Ett något så när riktigt resultat synes emellertid erhållas, om antalet omsättningsenheter justeras med hänsyn till ökningen eller minskningen av in- och utgående lagrens omsättningsenheter. Härigenom bliva försäljnings- och omkostnadsprisen pr omsättningsenhet jämförbara. Möjligt är att, medan den del av kostnaderna, som utgöres av inköpsprisen, kan proportionellt slås ut på de under året försålda omsättningsenheterna oell dem sorn representera lagerökning under året, detta ej bör ske med de övriga omkostnaderna, utan att dessa böra med större belopp pr enhet belasta de under året försålda omsättningsenheterna än de omsättningsenheter som ingå i lagerökningen. Någon allmän regel härutinnan kan ej givas.

Vad angår möjligheterna att på nu ifrågasatta indirekta väg för år 1939 få fram ökning av prismarginalen bör märkas att det i regel ej låter sig göra att för detta år få fram försäljningsprisen pr omsättningsenhet, emedan man endast^ undantagsvis kan ur böckerna inhämta uppgifter örn de kvantiteter som sålts före och efter krigsutbrottet. Omsättningens belopp i penningar kan däremot erhållas ur räkenskaperna även för de olika delarna av 1939, i regel utan svårighet. I böckerna återfinnas de varje dag influtna penningbeloppen (dagskassorna), och dessa äro vid god bokföring summerade månadsvis. Att erhålla kostnaderna pr omsättningsenhet för de olika delarna av 1939 är, såsom av det ovanstående framgår, ej möjligt, eftersom detta skulle förutsätta kännedom örn lagerbehållningen vid krigsutbrottet.

Man har jämväl diskuterat möjligheten alt vid bedömande av frågan, huruvida prisstegring eller ökning av vinstmarginal skett eller ej, till utgångspunkt skulle tågås vissa på grundval av statistiskt material fastställda siffror för genomsnittlig marginalökning beträffande olika varuslag. Den presumtion som grundades på dessa siffror skulle av de skattskyldiga få motbevisas. Vid dylik motbevisning skulle emellertid alla de svårigheter, som förut påvisats rörande direkt bevisning beträffande prisstegring, göra sig gällande. Skulle motbevisningeu avse att pavisa, att de priser och övriga förutsättningar som legat till grund för beräkning av de antagna genomsnittliga prismargina-

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 2. (Bil.) 6

4 Kungl Maj:ts proposition nr 2. Bilaga 3.

lema, ej av vederbörande tillämpats, tillkomne frågan hur beräkningen rörande prisstegring m. m. i stället borde ske, och problemet skulle med denna metod snarare kompliceras än förenklas. Om denna metod torde för övrigt det omdömet vara berättigat, att den skulle anlägga ett statistiskt betraktelsesätt på beskattningsfall, där i stället särskild hänsyn borde såvitt möjligt tagas till individuella förhållanden. Att påvisa i vad mån de vid fastställande av genomsnittsmarginalerna antagna förutsättningarna vore för handen i de individuella fallen skulle för övrigt, särskilt beträffande företag med många varuslag, vara utomordentligt vanskligt.

Vad härefter angår frågan örn rörelse som omsätter endast tjänster torde det i många fall vara uteslutet att avgöra vad som är prisstegring eller ej. Där ersättningen beräknas annorlunda än efter viss enhet (d. v. s. annorledes än pr tid, pr styck, pr vikt, pr avstånd eller dyl.), kan det överhuvud ej bedömas, i vad mån prisstegring föreligger. Härtill kommer svårigheten att bedöma vinstmarginalens storlek. För att få fram denna erfordras jämförelse mellan de kvantitativa omsättningarna, en sådan kan ej göras utan kännedom om antalet omsättningsenheter, och dylika kunna beträffande många slag av tjänster ej fastställas.

Är åter fråga om företag med såväl varuomsättning som omsättning av tjänster, bliva förhållandena genast än mera invecklade även för den rörelsegren som till sist resulterar i varuomsättningen. Framför allt när omkostnaderna skola uppdelas torde dessa svårigheter visa sig. Möjligen äro också intäkterna för varor och tjänster gemensamt redovisade i räkenskaperna, så att de ej kunna avskiljas från varandra, i synnerhet där fråga är örn företag som bedriva dels handel med egna varor, dels kommissionsrörelse, en i själva verket mycket ofta förekommande kombination (t. ex. bokhandel).

Det anförda har avsett att visa i vad mån en exakt bevisföring rörande prisstegringar och vinstmarginaler överhuvud är möjlig. Resultatet har blivit väsentligen negativt. Fråga uppstår då om ej en mera summarisk, approximativ beräkning är möjlig. I detta avseende måste emellertid konstateras svårigheterna i flertalet fall även för de skattskyldiga själva att åstadkomma en sådan beräkning, där prisfluktuationer alls förekommit. På sin höjd äger den skattskyldige en allmän föreställning om huru stora varukvantiteter han sålt för olika priser. En förstahandsberäkning på grundval av dylika allmänna föreställningar måste nästan alltid resultera i andra totalsiffror än de verkliga, och det gäller då att genom jämkningar och avvägningar få siffrorna att stämma. Resultatet måste i de flesta fall betecknas som mer eller mindre godtyckligt, och även felgränserna torde det mestadels vara mycket svårt eller omöjligt att få fram. Det gäller då att bestämma örn resultatet skall godtagas av taxeringsmyndigheterna eller ej. Skall det godkännas, öppnas möjlighet för den skattskyldige till missbruk. Skall det ej godtagas, är det vanligen omöjligt för den skattskyldige att styrka sina uppgifter, och taxeringsmyndigheten kan lätt visa att beräkningen måste vara godtycklig, enär exakt bevisning ej är möjlig. Det förra alternativet synes följaktligen uteslutet på den grund att det skulle omöjliggöra praktiskt taget varje kontroll från beskattningsmyndigheternas sida. Det senare alternativet vöre mera möjligt att genomföra, men det skulle med säkerhet medföra ett mycket stort antal tvistigheter på grund av lönlösa försök av de skattskyldiga att påvisa att fråga ej vore om prisstegring eller ökad vinstmarginal. En så utformad beskattning torde i verkligheten komma en ren mervinstbeskattning så nära, att, om den benämndes skatt å prisstegringar, fråga närmast bleve om en benämning å en merbeskattning, vilken ej gåve en riktig föreställning om beskattningens verkliga karaktär. En sådan anordning vore ej lycklig.

Kungl. Majlis proposition nr 2. Bilaga 3.

5 I det föregående har antagits att den skattskyldiges räkenskaper i sin helhet skulle stå till förfogande för den beräkning varom fråga är. Bl. a. måste alla inköpsverifikationer och detaljerade inventeringslistor genomgås. Vanligen blir även med en sådan genomgång resultatet nedslående. Härtill kommer emellertid att det är ett synnerligen hårt krav som ställes på den skattskyldige, om denne skall på detta sätt i detalj bearbeta sin bokföring från minst två, vanligen tre år. För många branscher (t. ex. diverse- och matvaruaffärer, järnhandel m. fl.) är kravet nära nog orimligt, desto mera som utredningsresultatet endast sällan torde kunna godtagas. Men även, och än mer, ur taxeringsmyndigheternas synpunkt skulle uppgiften bliva för svår. Kontroll av en enda bokföring så i detalj som här skulle ifrågakomma måste vanligen taga veckor, ofta månader i anspråk. Vid meningsskiljaktigheter mellan den skattskyldige och taxeringsmyndigheterna skulle det i regel ej med tillhjälp av räkenskaperna kunna avgöras vem som har rätt. Om den skattskyldige tillfrågar taxeringsmyndigheten hur han skall förfara för att förebringa tillfredsställande bevisning, kan denna, även om den äger full kompetens, merendels ej besvara frågan. Det innebär icke något för taxeringsmyndigheterna nedsättande omdöme, örn det påstås att endast ett fåtal av dem torde äga förutsättningar för den prövning som överhuvud är möjlig. En sådan prövning skulle nämligen kräva framstående specialkunskaper, som man icke kan begära av taxeringsmyndigheterna i allmänhet.

Stockholm den 22 januari 1940.

Carl W. U. Kuylenstierna.