med förslag till lag om viss panträtt i spånadslin oell hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa

Kungl. Alaj:ts proposition nr 311.

1 Nr 311.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om viss panträtt i spånadslin oell hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa; given Stockholms slott den 22 maj 1942.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll.

1 sami. Nr 311.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 311.

Förslag

till

LAG

om viss panträtt i spånadslin och hampa.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I den ordning och på de villkor, som stadgas i denna lag, må panträtt upplåtas i spånadslin eller hampa, utan att varan överlämnås till panthavaren eller annan för dennes räkning.

Panträtten kan upplåtas i otröskad vara eller i halm.

2 §■

Panträtten må endast upplåtas i vara, som utvunnits i upplåtarens egen jordbruksdrift och som befinner sig i upplåtarens besittning. Ekonomisk förening, aktiebolag eller annan sammanslutning, däri delägarna helt eller till övervägande del bestå av jordbrukare, må dock upplåta panträtt i vara, som utvunnits i delägares jordbruksdrift, därest varan befinner sig i delägarens eller sammanslutningens besittning.

3 §■

Upplåtelsen må endast avse visst parti spånadslin eller hampa, vilket, därest annan sådan vara upplagts eller kan uppläggas i samma förvaringsrum, skall vara genom avbalkning eller annan lämplig anordning avskilt.

I parti, vari panträtt redan upplåtits, må icke ny panträtt upplåtas, så länge den förra upplåtelsen är gällande.

4 §■

Panträtten må endast upplåtas till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev. Upplåtelsen skall ske i skuldebrevet eller vara tecknad å detta samt vara av vittnen styrkt.

I upplåtelsen skall angivas:

1) storleken och slaget av det varuparti, panträtten skall avse, varvid, om varan är otröskad, detta skall anmärkas samt partiets storlek angivas efter den myckenhet halm och frö, detsamma beräknas innehålla;

2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå varupartiet förvaras;

Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

3) förvaringsrum eller annan plats, där varupartiet finnes upplagt, med angivande tillika, därest annat spånadslin eller annan hampa upplagts eller kan uppläggas i samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande partiet finnes upplagt.

5 §.

Med avseende å panträttsupplåtelsen skall å platsen, där varupartiet är upplagt, verkställas besiktning av två ojäviga personer, av vilka en skall vara nämndeman, ägodelningsnämndeman, god man vid lantmäteriförrättning, ordförande eller vice ordförande i kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, ledamot av kommunalnämnd, lantbruksombud i hushållningssällskap eller ordförande eller vice ordförande i hushållningssällskaps underavdelning.

Angående besiktningen skall, med angivande av dagen för densamma, å upplåtelsehandlingen tecknas intyg, vari vitsordas:

att ett varuparti av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen uppgivits, finnes upplagt på i handlingen angiven plats å ifrågavarande fastighet och, därest sådant enligt 3 § erfordras, blivit på sätt där stadgas avskilt, samt

att, såvitt besiktningsmännen kunnat utröna, vad i 2 § är stadgat blivit iakttaget och varupartiet icke är föremål för tidigare upplåten panträtt.

Är varan otröskad, skall detta angivas i det å upplåtelsehandlingen tecknade intyget.

6 §•

Sedan å upplåtelsehandlingen tecknats sådant intyg, som omförmäles i 5 §, skall handlingen för upplåtelsens anteckning uti ett för panträttsupplåtelser av ifrågavarande slag avsett register ingivas eller med posten insändas till registerföraren i det tingslag eller i den stad, inom vars domvärjo det pantförskrivna varupartiet förvaras. Har handlingen ej inom fjorton dagar efter besiktningen till registerföraren inkommit, vare upplåtelsen icke gällande.

Registret föres för landet av domhavanden eller den befattningshavare i domsagan, som, enligt vad Konungen föreskriver, därmed må taga befattning, samt för stad av den befattningshavare i rådhusrätten, som Konungen bestämmer, eller, där sådan bestämmelse ej träffats, rätten utser.

7 §

Hava i strid mot det i 3 § andra stycket meddelade förbudet flera panträtter upplåtits i samma varuparti, skall den upplåtelse gälla, för vilken tidigast sökts registrering.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

8 §•

Finner registerföraren handlingen upprättad i överensstämmelse med föreskrifterna i 4 och 5 §§, skall han, där ej sådant fall föreligger, att upplåtelsen enligt G eller 7 § icke är gällande, ofördröjligen göra anteckning om upplåtelsen i registret och förse handlingen med bevis om denna anteckning. Äro förutsättningarna för anteckning i registret ej för handen, skall registerföraren, med angivande av skälen för sitt beslut, vägra anteckning i registret.

9 §•

Då anteckning om panträttsupplåtelsen skett uti det i 6 § omförmälda registret, åge borgenären panträtt i det pantförskrivna varupartiet; och skall vad som gäller örn lös pant, den någon fått i händer, äga tillämpning å nämnda panträtt, där ej i denna lag annorlunda stadgas. Härvid skall så anses, som hade det pantförskrivna partiet lämnats borgenären i händer vid den tidpunkt, då han mottog skuldebrevet, eller, örn registrering av panträttsupplåtelsen då icke skett, vid den tidpunkt, då registreringen verkställdes.

Om pantförskrivningen avsett otröskad vara, skall panträtten jämväl sedan tröskning verkställts omfatta såväl halmen som fröet.

10 §.

Sedan beträffande panträtts upplåtelse hållits sådan besiktning, som omförmäles i 5 §, må, så länge upplåtelsen är gällande, den rätt att kvarhålla viss egendom, som jämlikt 2 kap. 42 § i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom tillkommer ägare av utarrenderad fastighet, ej utövas beträffande det pantförskrivna varupartiet.

11 §•

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes förpliktelser enligt pantavtalet, vare pliktig att väl vårda den pantförskrivna varan eller, där varan innehaves av sådan delägare, som omförmäles i 2 §, att tillse, att denne väl vårdar varan.

Panthavaren eller hans ombud vare berättigad att besiktiga det pantförskrivna varupartiet och för sådant ändamål efter tillsägelse erhålla tillträde till det förvaringsrum, där partiet finnes upplagt.

12 §.

Den pantförskrivna varan må icke, förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört, utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten eller inom denna förflyttas från den upplagsplats, som i samma handling angivits. Vad sålunda stadgas skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov

Kungl. Maj.ts proposition nr 311.

å varan eller för tillfälligt rubbande av varan i och för densammas behöriga vård, ej heller för tröskning av vara, som pantförskrivits i otröskat skick, under förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens företagande bevisligen underrättats därom och tröskningen verkställes å den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten.

Örn innehavaren av vara, som pantförskrivits i otröskat skick, efter verkställd tröskning upplägger halmen eller fröet å fastigheten, åligger det honom i samband därmed dels att, därest sådant enligt 3 § erfordras, tillse, att halmen eller fröet på sätt där stadgas avskiljes, dels ock att till såväl registerföraren som panthavaren omedelbart lämna meddelande om uppläggningen, innehållande uppgift örn dagen därför, det upplagda partiets storlek och upplagsplatsen. I fråga örn förflyttning av halmen eller fröet från upplagsplats, varom nu sagts, skall vad i första stycket stadgas i tilllämpliga delar lända till efterrättelse.

Där panthavaren lämnar sådant medgivande, som ovan sagts, vare han pliktig att å upplåtelsehandlingen därom göra anteckning, vid äventyr att underlåtenhet härutinnan medför skyldighet för honom att ansvara för den skada, som därigenom kan uppkomma för den, som i god tro förvärvat den på handlingen grundade rätt.

13 §.

Då innehavaren av skuldebrevet det begär och till registerföraren ingiver skuldebrevet i huvudskrift, skall i registret antecknas, att pantförskrivningen upphört att gälla; och varde bevis härom tecknat å skuldebrevet.

14 §.

Verkan av pantförskrivningen upphör den 1 september, som infaller näst efter det sextio dagar förflutit från anteckningen i registret.

Bortföres pantförskriven vara från den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten, vare pantförskrivningen ej längre gällande i vad sålunda bortförts.

Vad ovan i denna paragraf är sagt skall icke äga tillämpning, om panthavaren i den ordning nedan stadgas kommit i besittning av varan, eller örn varan är föremål för utmätning, kvarstad eller skingringsförbud eller varans ägare är försatt i konkurstillstånd.

15 §•

Örn i skuldebrevet utfäst, förfallet kapital- eller räntebelopp icke blivit crlagt, äge panthavaren, så framt förfallotiden framgår omedelbart av fordringshandlingen jämte bevis örn uppsägning, där sådan skall ske, hos utmätningsmannen i den ort, där varan finnes, söka handräckning för att varda försatt i besittning av det till säkerhet för skulden pantförskrivna

6 Kungl. Mnj:ts proposition nr 311.

varupartiet. Sådan ansökan skall göras skriftligen och innehålla uppgift å det oguldna beloppet samt vara åtföljd av skuldebrevet i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning utan hinder därav att innehavaren av varan icke är närvarande skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Gör innehavaren av varan jäv mot ansökningen, skall han genast förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis gälla. Finner utmätningsmannen, att innehavaren har skäl till jävet, skall handräckning vägras.

Jämte vad ovan i denna paragraf stadgas skola i fråga örn förrättningen utsökningslagens föreskrifter angående av utmätningsman företagen förrättning i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

16 §.

Förebringar panthavare sannolika skäl för att det pantförskrivna varupartiet icke väl vårdas eller att en del av partiet förstörts eller i strid mot det i 12 § meddelade förbudet bortförts eller utlämnats eller att sådan åtgärd i fråga örn partiet kan befaras, vare panthavaren, ändå att i 15 § omförmäld förfallotid ej inträtt, berättigad att komma i besittning av partiet eller den del därav, vari panträtt alltjämt är gällande. Förordnande härom meddelas på ansökan av överexekutor i den ort, där varan finnes.

Sådant förordnande må ock av överexekutor meddelas, örn panthavaren visar sannolika skäl för att gäldenären i annat fall, än i första stycket sägs, brustit i fullgörande av åtagen förpliktelse och panthavaren för dylikt fall förbehållit sig rätt till betalning ur panten, ändå att i 15 § omförmäld förfallotid ej inträtt.

Vid ansökan om förordnande, varom ovan i denna paragraf sagts, foge sökanden skuldebrevet i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Sökes verkställighet å förordnande, som av överexekutor meddelats, skall skuldebrevet i huvudskrift hållas utmätningsmannen tillhanda. I övrigt gäde om handräckning enligt denna paragraf enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §.

Sedan panthavaren, enligt 15 § eller med stöd av ett utav överexekutor enligt 16 § meddelat slutligt förordnande, av utmätningsmannen blivit försatt i besittning av det pantförskrivna varupartiet, äger panthavaren, oberoende av överenskommen förfallotid, att i den ordning, som i lag stadgas eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa sig betalning för sin fordran till kapital och ränta ävensom för samtliga med besittningens erhållande och fordringens utfående förenade kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

7 Är det varuparti, som panthavaren erhållit i sin besittning, otröskat, äger han föranstalta om tröskning av detsamma samt ur den därvid utvunna halmen och fröet förskaffa sig betalning, såsom i första stycket sägs, såväl för däri omförmälda fordran och kostnader som ock för de med tröskningen förenade kostnaderna.

I övrigt skall, sedan panthavaren erhållit varupartiet i sin besittning, vad med avseende å handfången pant i allmänhet gäller äga tillämpning.

18 §.

Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vetskap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbudet bortför eller utlämnar pantförskriven vara, straffes som i 22 kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, där någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.

Om innehavaren av vara, som pantförskrivits i otröskat skick, efter verkställd tröskning upplägger halmen eller fröet å fastigheten utan att iakttaga vad honom enlig 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet oriktig uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren, som där sägs, straffes med dagsböter.

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

20 §.

över registerförares beslut enligt denna lag må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden erhöll del av beslutet.

över utmätningsmans åtgärd eller beslut enligt denna lag må klagan föras hos överexekutor; och skall med avseende å handläggningen av sådant ärende vad i denna lag är stadgat i fråga örn ärende, som omedelbart hos överexekulor anhängiggöra*, äga motsvarande tillämpning. Då klagan över utmätningsmans åtgärd anmäles, äge överexekutor, örn skäl därtill finnes och saken ej tål uppskov, att tillsvidare i avbidan på det slutliga utslaget inställa vidare fortgång av ål gärden eller meddela den rättelse däri, vartill omständigheterna föranleda.

Vad i utsökningslagen är stadgat örn klagan över sådant överexekutors beslut, som avses i 214 § utsökningslagen, gällö i tillämpliga delar beträffande överexekutors beslut enligt denna lag.

8 Kungl. Alaj:ts proposition nr 311.

21 §.

Närmare föreskrifter om det i 6 § omförmälda registret samt angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, dock att 18 § första stycket intill den 1 januari 1943 skall hava följande lydelse.

Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vetskap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbudet bortför eller utlämnar pantförskriven vara, straffes med dagsböter eller fängelse. Lag samma vare, där någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 311.

9 Förslag

till

LAG

nied vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har enligt 2 § lagen om skyldighet att bortföra varuförråd föreskrift meddelats om bortförande av vara, i vilken panträtt är upplåten jämlikt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa, må varan bortföras utan hinder av bestämmelserna i 12 § sistnämnda lag.

Har sådant bortförande skett, som i första stycket avses, skall pantförskrivningen gälla i den bortförda varan utan hinder av vad i 14 § lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa är stadgat.

2 §•

Då pantförskriven vara bortförts i enlighet med föreskrift, som i 1 § sägs, skall upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes förpliktelser enligt pantavtalet, ej mindre, där sådant enligt 3 § lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa erfordras, tillse att varan varder på sätt där stadgas avskild, än även omedelbart meddela såväl registerföraren som panthavaren uppgift örn vederbörlig benämning å den fastighet, varå varan upplagts, samt örn upplagsplatsen.

I fråga örn förflyttning av varan från upplagsplats, som i första stycket sägs, skall vad örn varans bortförande från den ursprungliga upplagsplatsen är stadgat äga motsvarande tillämpning.

3 §•

Registerföraren skall, sedan han erhållit meddelande som i 2 § avses, verkställa anteckning örn bortförandet i det i 6 § lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa föreskrivna registret samt därefter till registerföraren i det tingslag eller i den stad, dit varan förts, överlämna avskrift av samtliga i registret verkställda anteckningar örn pantförskrivningen. Det åligger den registerförare, som sist nämnts, att införa an teckningarna i det av honom förda registret.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

4 §•

Underlåter någon att fullgöra vad som enligt 2 § första stycket åligger honom eller lämnar någon medvetet oriktig uppgift i meddelande, som i nämnda lagrum avses, straffes med dagsböter; och skola i fråga örn sådan förseelse bestämmelserna i 19 § lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942 och gäller till och med den 30 juni 1943; dock att i fråga örn vara, som bortförts under lagens giltighetstid, lagens bestämmelser skola äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 311.

11 Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 april 1942.

Närvarande:

Statsministern HANSSON, ministern för utrikes ärendena GUNTHER, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och folkhushålningsdepartementen fråga om panträtt i spånadslin och hampa samt anför:

Sveriges lantbruksförbund har i skrivelse den 14 april 1942 — efter därom från riksförbundet lin och hampa under hand gjord framställning — hemställt örn. sådan ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål, att i första rummet spånadslin och hampa samt eventuellt även oljeväxter koinme att inrymmas under lagens bestämmelser.

över skrivelsen ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, fullmäktige i riksbanken, statens linnämnd, svenska bankföreningen samt svenska sparbanksföreningen.

Innan jag närmare ingår på innehållet i berörda skrivelse och de däröver avgivna yttrandena, torde jag få lämna en redogörelse för gällande lagstiftning rörande viss panträtt i spannmål m. m.

Lagen örn viss panträtt i spannmål lii. m.

Lagen örn viss panträtt i spannmål antogs av 1924 års riksdag (prop. nr 224; första lagutsk. uti. nr 43; r.skr. nr 334). Ursprungligen gällde lagen endast tröskad spannmål. Genom beslut vid 1926 års riksdag (prop. nr 182; första lagutsk. uti. nr 24; r.skr. nr 122) utsträcktes lagens giltighetsområde till att avse jämväl otröskad spannmål. Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, bönor och vicker.

Lagen innebär en avvikelse från den eljest i svensk rätt gällande grundsatsen, att för uppkomst av panträtt i lös egendom erfordras överflyttning av besittningen till den pantsatta egendomen. Det har därför varit nödvändigt att i lagen upptaga bestämmelser ägnade att tillgodose de intressen, som eljest tillgodoses med besittningsöverflytlningen.

För pantsättningen har skriftlig form gjorts obligatorisk. Pantsättningen måste ske lill säkerhet för fordran enligt skuldebrev och göras i skuldebrevet

12 Kungl. Mnj.ts proposition nr 311.

eller tecknas å detta (4 §). Detta skuldebrev, vilket jämte därå tecknade bevis skall innehålla närmare uppgifter örn den pantförskrivna spannmålen, överlämnas till panthavaren och kommer således i viss mån att ersätta panten.

Då det emellertid är spannmålen, som utgör panträttens objekt, lia även med avseende å denna vissa föreskrifter ansetts erforderliga. För att innehavaren av panträtten skall få tillfälle att, liksom en vanlig handpanthavare, utöva sina rättigheter i fråga örn panten och för att pantsättaren-ägaren skall lia en känsla av att spannmålen, oaktat densamma fortfarande av honom innehaves, dock blivit till annan pantsatt, har det ansetts nödvändigt föreskriva, att spannmålen skall förefinnas såsom ett individuellt bestämt, särskilt för sig upplagt parti (3 §). Närmast i avsikt att skapa garanti för att den pantförskrivna spannmålen verkligen finnes å den angivna platsen såsom ett dylikt avskilt parti har vidare i lagen meddelats föreskrift om besiktning av partiet. Besiktningsmännen skola, sedan de förvissat sig örn, att ett spannmålsparti av det slag och av minst den storlek, som pantförskrivits, finnes å den angivna platsen och att lagens fordringar med avseende å partiets avskiljande blivit uppfyllda, teckna bevis härom å skuldebrevet (5 §).

För att tillgodose publicitetskravet, d. v. s. för att bringa transaktionen till kännedom för den, som kan vilja få kunskap därom, har vidare i lagen stadgats, att upplåtelsehandlingen skall ingivas till vederbörande domhavande, (respektive i stad befattningshavare vid rådhusrätten) för anteckning i ett särskilt register, spannmålspantregistret (6 §). Utom nyss angivna syfte att möjliggöra för en utomstående att få kännedom örn pantsättningen fyller registreringen även det ändamålet, att den innebär en garanti för att lagens fordringar med avseende å fordringshandlingens innehåll och besiktningen blivit iakttagna.

Örn pantförskrivningen avsett otröskad spannmål, skall, så länge det pantförskrivna partiet är otröskat, panträtten omfatta jämväl halmen. Sedan tröskning verkställts, omfattar panträtten däremot endast den vid tröskningen utvunna spannmålen (9 § andra stycket). Spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, skall även efter tröskningen uppläggas avskild. Meddelande örn den nya uppläggningen, innehållande uppgift örn dagen därför, det upplagda partiets storlek och upplagsplatsen, skall omedelbart lämnas till såväl registerföraren som panthavaren (12 § andra stycket).

Frånsett reglerna för panträttens uppkomst kännetecknas lagens bestämmelser av en strävan att så mycket som möjligt bygga på gällande rätts bestämmelser örn panträtt. Sedan den i lagen föreskrivna proceduren för panträttens uppkomst iakttagits, skall borgenären äga panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet samt vad som gäller örn lös pant, den någon fått i händer, äga tillämpning å panträtten, där ej i förevarande lag annorlunda stadgas (9 § första stycket och 17 §). I fråga om räckvidden av denna be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

stämmelse må särskilt framhållas, att panthavaren får njuta förmånsrätt i spannmålen, som om han innehaft den såsom vanlig handpant, samt att, om ägaren-gäldenären skulle bliva försatt i konkurs eller örn hos honom skulle verkställas utmätning för annans fordran, den, som enligt ifrågavarande lag fått panträtt till spannmålen, kommer att intaga samma förmånliga ställning, som örn han innehade spannmålen såsom handpant. Den pantförskrivna spannmålen får i allmänhet icke utan panthavarens medgivande bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna platsen för spannmålens förvaring (12 §). Åsidosätter låntagaren sin betalningsskyldighet, äger panthavaren påkalla handräckning för att få panten i sin besittning (15 §). Samma befogenhet tillkommer honom, om han förebringar sannolika skäl för att spannmålen icke väl vårdas eller att hans rätt eljest äventyras på närmare angivet sätt (16 §). Slutligen har panträtten i olika avseenden ställts under straffskydd (18 §).

I detta sammanhang må jämväl erinras örn lagen den 21 juni 1940 (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) örn viss panträtt i spannmål. Denna lag, vars giltighetstid genom beslut vid 1941 års riksdag förlängts till och med den 30 juni 1942, har till syfte att möjliggöra att förråd av spannmål, som är pantförskrivet enligt lagen örn viss panträtt i spannmål, må jämlikt lagen om skyldighet att bortföra varuförråd kunna bortföras utan att därigenom panthavarens rätt äventyras. Årets riksdag (prop. nr 183; andra lagutsk. uti. nr 18; r.skr. nr 152) har antagit förslag till lag örn fortsatt giltighet av berörda lag till och med den 30 juni 1943.

Framställningen örn panträtt i spånadslin och hampa m. nt.

Sveriges lantbruks!örbund har i sin skrivelse erinrat, att under senaste åren upptagits odling av vissa grödor, i vilka panträtt enligt lagen om viss panträtt i spannmål icke kunde upplåtas men för vilka möjlighet till sådan panträttsupplåtelse vore önskvärd. Sålunda hade med statsmakternas stöd upptagits odling av spånadslin och hampa. Förbundet har härom ytterligare anfört följande.

Beredningen av halmen av spånadslin och hampa, som utgör den värdefullaste beståndsdelen, sker successivt under loppet av ungefär ett år från det att grödan inbärgats. Då beredningsverken icke kunna mottaga halmen under en kort period efter skörden utan leverans måste äga rum successivt, måste lantbrukarna i stor utsträckning förvara halmen under ganska lång tid å sina fastigheter och kunna icke erhålla likvid för densamma förrän en avsevärd tid förflutit från skörden. På grund härav är det önskvärt, alt odlarna beredcs möjlighet att genom upplåtande av panträtt i spånadslin och hampa belåna sin skörd på liknande sätt som nu kan ske beträffande spannmål. Även för beredningsverken torde det vara till fördel, om möjlighet till dylik panträttsupplåtelse förefinnes.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 311.

Enligt nu gällande bestämmelser örn panträtt i spannmål skall, sedan tröskning verkställts, panträtten endast omfatta den vid tröskningen utvunna spannmålen. Vad spånadslin och hampa beträffar bemärkes att den värdefullaste beståndsdelen i dessa grödor utgöres av halm. I regel sker icke tröskning eller frörepning å odlarens fastighet, utan densamma verkställes vanligen vid beredningsverken. Då emellertid tröskning eller repning givetvis kan äga rum å odlarens fastighet, torde det vara nödvändigt att vid utsträckande av lagens tillämpning till spånadslin och hampa bestämmelser införas av innebörd att panträtten, sedan tröskningen verkställts, skall beträffande dessa omfatta även halmen.

Statskontoret samt fullmäktige i riksbanken ha icke funnit anledning till erinran mot bifall till den gjorda framställningen.

Statens linnämnd, som tillstyrkt bifall till framställningen i vad densamma gäller belåningsmöjligheter för spånadslin och hampa, har anfört följande.

Då statsmedel ställts till förfogande för bestridande av hela kostnaden för uppförande av lin- och hampberedningsverk, har linnämnden hittills ansett, att ägarna till dessa beredningsverk, nämligen odlaresammanslutningarna själva, borde anskaffa driftskapital genom andelsteckning eller på annat sätt. I viss utsträckning kan föreningarnas kapitalanskaffning underlättas genom att linneindustrien förklarat sig villig att genom förskott ställa driftskapital till förfogande.

Då emellertid beredningsverken i allmänhet icke lia möjlighet att mottaga skörden från hela den kontrakterade lin- respektive hamparealen redan på hösten utan först successivt under årets lopp, allteftersom beredningen av halmen fortgår, är det givetvis av betydelse, att möjligheter till belåning av lin och hampa skapas liknande de, som gälla för spannmål. Linnämnden anser därför i likhet med lantbruksförbundet, att skapandet av dylika lånemöjligheter kan bliva av stor betydelse för odlingen av spånadslin och hampa. Däremot synes ifrågavarande spörsmål beträffande frö av oljeväxter böra upptagas till prövning i annat sammanhang.

I yttrandet från svenska bankföreningen har anmärkts, att något uttalande angående behövligheten av den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden icke kunde lämnas utan närmare upplysningar. Föreningen har därom framhållit följande.

Beträffande oljeväxterna finnes i framställningen intet nämnt till belysning av frågan om lagstiftningens närmare beskaffenhet. Vidkommande linet och hampan framliålles, att, eftersom det väsentliga värdet hos dessa växtslag finnes hos halmen, som utvinnes, det bör, i olikhet mot vad som gäller lör spannmålen, framför allt vara halmen, som skall omfattas av panträtten. \ idare meddelas att tröskning av lin och hampa plägar verkställas icke blott av odlaren å hans fastighet utan även och mera vanligt vid särskilda beredningsverk. I följd härav bör rätt att upplåta panträtt beredas ej endast odlare utan även beredningsverk. Redan av det nu sagda lärer framgå, att den ifrågasatta utvidgningen av lagen örn viss panträtt i spannmål måste bliva förbunden med varjehanda svårigheter. Huru lösningen av dem lämpligen bör åstadkommas torde icke kunna bedömas förrän efter närmare undersök-

Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

ning, för vilken erfordras såväl tid som tillgång till upplysningar rörande åtskilliga förhållanden.

Svenska sparbanksföreningen har på det livligaste tillstyrkt förslaget, som särskilt under rådande försörjningsläge måste anses väl motiverat och, därest detsamma medförde lagstiftning, konune att underlätta den på detta område erforderliga kreditgivningen. Föreningen har vidare hemställt om förslag om sådan ändring i lagen om viss panträtt i spannmål, att tiden för panträttens upphörande — vilken enligt gällande bestämmelse är fastställd till den 1 september, som infaller närmast efter det CO dagar förflutit från anteckning i vederbörande register — ändras till den 1 november eller annan lämplig tidpunkt efter den 1 september. Härom har föreningen anfört följande.

Erfarenheten visar, att låntagarna ej sällan icke hinna slutbetala sina lån inom föreskriven tid för pantförskrivningens verkan. I dylika fall förlora långivarna uppenbarligen den säkerhet som tidigare ställts för lånen. Med hänsyn därtill synes anledning föreligga att uppskjuta tidpunkten för upphörandet av pantförskrivningens verkan till senare under året, förslagsvis den 1 november.

Vid tillkomsten av gällande lag om viss panträtt i spannmål ansågs det tillfyllest alt låta lagen omfatta endast produkterna av de inom landet förekommande strå- och trindsädesslagen. Som av den föregående redogörelsen framgår, kunde panträtten ursprungligen endast upplåtas i spannmål, d. v. s. tröskad vara av berörda sädesslag. Det framhölls emellertid, att, örn behov framdeles skulle yppas att belåna även andra alster av jordbruket, en utsträckning av lagens giltighetsområde lätt kunde genomföras och redan år 1926 utsträcktes lagen att omfatta även otröskad spannmål.

Nu rådande utomordentliga förhållanden ha föranlett upptagandet av en omfattande odling av vissa grödor, i vilka panträtt enligt berörda lag icke kan upplåtas. Denna odling har erhållit statsmakternas stöd i skilda hänseenden, bland annat i form av prisgaranti. Sveriges lantbruksförbund har funnit behov föreligga att bereda möjlighet att få panträtt upplåten i spånadslin och hampa samt eventuellt även i frö av oljeväxter på samma sätt som i spannmål.

Av i ärendet avgivna yttranden bekräftas, att ett sådant behov föreligger ifråga om spånadslin och hampa. För tillgodogörande av den värdefulla halmen till dessa växtslag kräves en ganska omständlig behandling, vilken försiggår vid särskilda beredningsanstalter. Dessa ägas i allmänhet av sammanslutningar bland odlarna. Staten stödjer anläggningarnas uppförande genom bidrag och lån. Som linnämnden angivit, torde sammanslutningarnas medelsanskaffning kunna underlättas genom vissa förskott från linneindustrien. I allmänhet lia bercdningsanstalterna emellertid icke möjlighet att annat än successivt bereda mottaget spånadslin eller hampa och i samband därmed genom avsättning av produkterna erhålla

Departe-

ments-

chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

likvider. Då beredningsanstalterna ofta under viss tid lagra oberett spånadslin eller hampa från medlemmarnas odlingar, skulle möjligheten att kunna belåna dessa lager underlätta för sammanslutningarna att likvidera de från odlarna levererade kvantiteterna. Även för odlaina själva föreligger ett visst lånebehov. Verksamheten vid beredningsanstalterna gör det nämligen icke möjligt att på en gång mottaga det oberedda spånadslinet eller hampan från samtliga delägare. Dessa sammanslutningar torde som regel ej heller vara i stånd att likvidera varan före leveransen. Möjligheten att belåna spånadslinet och hampan, medan det kvarligger hos odlaren, skulle därför bidraga till att underlätta verksamheten. Enligt vad jag inhämtat är lånebehovet särskilt starkt framträdande i fråga örn 1942 års skörd. Vissa planerade beredningsanstalter beräknas nämligen kunna tagas i bruk först omkring den 1 maj 1943. De odlare, som tillhöra dessa beredningsanstalters upphandlingsområde, kunna sålunda i allmänhet icke vinna avsättning för sina skördar av spånadslin eller hampa förrän en avsevärd tid efter det 1942 års skörd bärgats.

I fråga om oljeväxter torde åtminstone för närvarande icke föreligga samma lånebehov som beträffande spånadslin och hampa. Produkten av dessa växtslag, det oljerika fröet, kan nämligen utan några mera dyrbara anordningar utvinnas och försäljas i nära anslutning till skörden. I likhet med statens linnämnd anser jag alltså icke för närvarande behov föreligga att göra lagstiftningen tillämplig även å oljeväxter. Däremot vill jag förorda, att möjlighet beredes till den ifrågasatta panträtten i spånadslin och hampa.

Reglerna för ifrågavarande panträtt i spånadslin och hampa torde i väsentliga hänseenden kunna göras analoga med dem som gälla enligt 1924 års lag örn viss panträtt i spannmål. Den rätt, vartill förevarande panträttsupplåtelse skall giva upphov, bör alltså så mycket som möjligt jämställas med en handpanträtt.

I likhet med vad som gäller enligt 1924 års lag bör såsom förutsättning för upplåtelse av panträtt i spånadslin eller hampa gälla, att föremålet för panträtten utvunnits i upplåtarens egen jordbruksdrift och befinner sig i upplåtarens besittning. Den föregående framställningen giver vid handen, att det är önskvärt att jämväl vissa sammanslutningar av jordbrukare, nämligen sådana som äga eller driva lin- eller hampberedningsanstalter, äga möjlighet att meddela panträttsupplåtelser i spånadslin eller hampa. I överensstämmelse med bestämmelserna i 1924 års lag synes därför sammanslutning, som helt eller till övervägande del består av jordbrukare, böra kunna upplåta panträtt i vara, som utvunnits i delägares jordbruksdrift och befinner sig i delägarens eller sammanslutningens besittning.

Beträffande spannmål gäller enligt 1924 års lag, att panträtt visserligen kan upplåtas såväl i tröskad som otröskad vara men att panträtt, som upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

låtits i otröskad spannmål, efter tröskningen endast omfattar den därvid utvunna spannmålen och alltså icke halmen. I fråga om spånadslin och hampa ligger emellertid en avsevärd del av värdet just i halmen. Linets frö och halm torde med nu gällande fröpriser ha ungefärligen samma värde, medan värdet av hampans halm vida överstiger värdet av det frö som kan utvinnas av denna växt. Vid sådant förhållande synes det uppenbart, att en panträtt, som upplåtits i otröskat spånadslin eller otröskad hampa, jämväl efter tröskningen skall omfatta halmen. Tröskning av spånadslin och hampa företages regelmässigt vid beredningsanstaltema men kan också i vissa fall utföras å odlarens fastighet. Pantförskrivning torde därför i allmänhet komma att avse otröskad vara. Hinder synes dock icke böra möta att upplåta panträtt endast i halmen. Däremot synes icke föreligga något starkare behov att möjliggöra särskild upplåtelse av panträtt i lin- eller hampfrö, lika litet som i fråga om övriga oljerika fröer. Efter tröskning av spånadslin eller hampa torde panträtten böra omfatta såväl halmen som fröet. I och med att halmen underkastats beredning torde något belåningsbehov i denna ordning icke längre föreligga. Behandlingen vid en modem beredningsanstalt förflyter snabbt, och den beredda varan lärer, i varje fall under nuvarande förhållanden, omedelbart kunna vinna avsättning.

I överensstämmelse med reglerna i 1924 års lag synes panträtten i spånadslin och hampa endast böra upplåtas till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev samt avse bestämt varuparti, vilket på betryggande sätt hålles avskilt på fastighet som angives i upplåtelsehandlingen. Som villkor för upplåtelsens giltighet bör ytterligare gälla, att anteckning om upplåtelsen sker i ett särskilt register samt att skuldebrevet för sådant ändamål inom viss tid insändes till registerföraren. I samma varuparti torde på en gång endast en upplåtelse böra få gälla. Sökes samtidigt registrering för två upplåtelser i samma varuparti, synes den upplåtelse böra gälla, för vilken tidigast sökts registrering.

Panträttens uppkomst torde, liksom i fråga om spannmål, i viss mån böra knytas till tidpunkten för registreringen. Sålunda bör jämväl beträffande ifrågavarande panträtt så anses, som hade det pantförskrivna partiet lämnats borgenären i händer vid den tidpunkt, då han mottager skuldebrevet, eller, örn registrering av panträttsupplåtelsen då ännu icke skett, vid den tidpunkt, då registrering verkställes.

Verkan av pantförskrivningen upphör jämlikt 1924 års lag den 1 september, som infaller näst efter det sextio dagar förflutit från anteckningen i registret. Svenska sparbanksföreningen har ifrågasatt, örn icke denna tidpunkt borde framflyttas. Orsaken till att tidpunkten för panträttens upphörande fastställts till den 1 september är, att behov icke ansetts föreligga att på en gång belåna mer än ett års skörd. De skäl, som anförts för denna

Bihang till riksdagens protokoll. 1 sami. Nr 311.

18 Kungl. Maj-.ts proposition nr 311.

begränsning av panträttens bestånd, torde alltjämt föreligga. Med hänsyn härtill anser jag mig icke böra förorda någon ändring i reglerna härutinnan i fråga örn panträtt i spannmål och tillstyrker, att samma bestämmelse även får gälla beträffande spånadslin och hampa. I överensstämmelse med reglerna i 1924 års lag bör vidare pantförskrivningen i fråga om spånadslin och hampa ej längre bliva gällande i vara, som bortförts från den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten.

Pantförskrivet spånadslin eller hampa torde, i likhet med pantförskriven spannmål, icke, förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört, utan panthavarens medgivande få bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten eller inom denna förflyttas från den upplagsplats, som i samma handling angivits. Hinder bör dock icke möta för tröskning av vara, som pantförskrivits i otröskat skick, under förutsättning att panthavaren i god tid före tröskningens företagande bevisligen underrättats därom och tröskningen verkställes å den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten. Efter tröskningen måste det ankomma på upplåtaren att upplägga såväl halmen som fröet, om panträtten fortfarande skall bestå i dessa, avskilda å fastigheten samt om uppläggningen lämna underrättelse såväl till panthavaren som till registerföraren.

I överensstämmelse med vad som stadgats i 1924 års lag bör panthavaren, om utfäst förfallet kapital- eller räntebelopp icke blivit erlagt, vara berättigad att erhålla handräckning för att få pantförskrivet parti spånadslin eller hampa i sin besittning. Likaså torde panthavaren, om han förebringar sannolika skäl för alt pantförskrivet parti icke väl vårdas eller att en del av partiet förstörts eller i strid mot stadgat förbud bortförts eller utlämnats eller att sådan åtgärd i fråga om partiet kan befaras, ändå att förfallotid ej inträtt, böra vara berättigad att efter förordnande av överexekutor komma i besittning av pantförskrivet parti. Sedan panthavaren av utmätningsmannen blivit försatt i besittning av pantförskrivet parti spånadslin eller hampa, bör han vidare, oberoende av överenskommen förfallotid, äga att i den ordning, som i lag stadgas eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa sig betalning för sin fordran till kapital och ränta ävensom för samtliga med besittningens erhållande och fordringens utfående förenade kostnader. Är partiet otröskat, torde han jämväl i fråga om spånadslin eller hampa, örn han så finner lämpligt, böra äga föranstalta örn tröskning av partiet samt ur halmen och fröet förskaffa sig betalning.

För uppsåtlig förstörelse, bortförande eller utlämnande av pantförskrivet spånadslin eller hampa eller med skadeuppsåt skedd upplåtelse av panträtt i vara, vari veterligen panträtt redan upplåtits åt annan, bör, i likhet med vad som gäller enligt 1924 års lag, följa straff. Straffpåföljd torde även böra träffa innehavare av spånadslin eller hampa, som pantförskrivits i otröskat skick, örn han efter verkställd tröskning upplägger halmen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

fröet å fastigheten utan att iakttaga därom meddelade föreskrifter eller lämnar medvetet oriktig uppgift i underrättelse om sådan uppläggning till registerföraren eller panthavaren.

Den av mig sålunda förordade lagstiftningen ansluter sig, som av det ovan anförda framgår, i stort sett till bestämmelserna i 1924 års lag örn viss panträtt i spannmål. Vid sådant förhållande kunde det synas lämpligast att genomföra lagstiftningen genom utvidgning eller ändring av sistnämnda lag. Av praktiska skäl synes det mig dock mest ändamålsenligt att upptaga de förordade bestämmelserna i en särskild lag.

I anslutning till nu anförda principer har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa. I samband härmed har i anslutning till lagen den 21 juni 1940 med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål inom jordbruksdepartementet jämväl upprättats förslag till lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa. Jag torde härefter få ingå på de särskilda bestämmelserna i de båda lagförslagen.

Förslaget till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa.

Det upprättade förslaget till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa har, som det anförda giver vid handen, i tillämpliga delar kunnat givas samma innehåll som 1924 års lag om viss panträtt i spannmål. Helt likalydande med motsvarande lagrum i 1924 års lag äro 8, 13, 20 och 21 §§. I övriga lagrum ha vidtagits ändringar, huvudsakligen av redaktionell natur, som föranletts av den föreslagna lagens giltighetsområde. Den sakliga skillnad, som ansetts böra gälla i fråga om panträtt i spannmål å ena samt i panträtt i spånadslin och hampa å andra sidan, har föranlett införandet av vissa särskilda regler i 1, 4 och 9 §§.

1 §•

I denna paragraf har angivits, att panträtt i den ordning och på de villkor, som stadgas i lagen, må upplåtas i spånadslin eller hampa. Vidare har föreskrivits, att panträtten kan upplåtas antingen i otröskad vara eller i hahn.

4 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur panträttsupplåtelse skall ske. Avser upplåtelsen panträtt i otröskad vara, har detta föreslagits skola särskilt anmärkas i upplåtelsehandlingen. Då panträtten i otröskat spånadslin eller otröskad hampa jämväl efter tröskningen avses skola omfatta såväl halmen som fröet, har i upplåtelsehandling, som avser sådan vara, ansetts

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

böra angivas den myckenhet halm och frö, det pantförskrivna partiet beräknas innehålla.

9 §•

I denna paragraf, som innehåller regler örn panträttens uppkomst och omfattning, har i fråga om pantförskrivning av otröskat spånadslin eller otröskad hampa angivits, att panträtten jämväl sedan tröskning verkställts skall omfatta såväl halmen som fröet.

18 §.

Ifrågavarande paragraf har i tillämpliga delar givits enahanda lydelse, som motsvarande lagrum i 1924 års lag erhållit genom beslut vid årets riksdag (prop. nr 4; första lagutsk. uti. nr 18 och mern. nr 30; r.skr. nr 191).

19 §.

Reglerna i andra stycket i motsvarande lagrum i 1924 års lag om botesförvandling ha här uteslutits.

21 §•

I tillämpningsföreskrifter till lagen torde böra angivas, att de enligt 1924 års lag upplagda spannmålspantregistren jämväl skola få begagnas för registreringar av panträttsupplåtelser beträffande spånadslin och hampa.

Ikraftträdande m. m.

Lagen har föreslagits skola träda i kraft den 1 juli 1942. Då i 18 § första stycket i fråga örn straffet hänvisats till 22 kap. 4 § strafflagen i den lydelse, detta lagrum avses skola erhålla från och med den 1 januari 1943, har i särskild övergångsbestämmelse angivits, att lagrummet intill sagda dag skall ha viss annan lydelse.

Förslaget till lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa.

Bestämmelserna i förslaget till lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa motsvara i tillämpliga delar reglerna i 1940 års lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen om viss panträtt i spannmål. Lagen har avsetts skola gälla från och med den 1 juli 1942 till och med den 30 juni 1943.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda förslag till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa samt till lag

Kungl. Maj:ts proposition nr 311.

med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa, vilka förslag torde såsom Bilaga A och B1 få fogas vid detta protokoll, måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Fritz af Petersens.

1 Dessa bilagor, vilka frånsett en mindre redaktionell jämkning äro likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha här uteslutits.

22 Kungl. Majas proposition nr 311.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 maj 1-942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder, regeringsrådet Lundevall, justitierådet Nissen.

Enligt lagrådet den 19 maj 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 30 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa samt till lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av hovrättsassessorn P. O. Palmquist.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr Sti.

23 Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 maj 19A2.

Närvarande:

Statsministern HANSSON, ministern för utrikes ärendena GUNTHER, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och folkhushållningsdepartementen lagrådets den 21 maj 1942 avgivna utlåtande över de den 30 april 1942 till lagrådet remitterade förslagen till dels lag örn viss panträtt i spånadslin och hampa, dels ock lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt i spånadslin och hampa samt anför:

Lagförslagen ha av lagrådet lämnats utan erinran.

En mindre jämkning av redaktionell natur har vidtagits i förslaget till lag örn viss panträtt i spånadslin och hampa.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet: Gunnar Sandström.