med förslag till lag om preskription av rått till medel som innestå hos offent¬ lig myndighet
Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
1 Nr 37.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om preskription av rått till medel som innestå hos offentlig myndighet; given Stockholm slott den 6 februari 1942.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 37.
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
Förslag
till
Lag
örn preskription av rätt till medel som innestå lios offentlig myndighet.
Härigenom förordnas som följer:
1 §-
Hava medel, i annat fall än som avses i lagen örn gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag eller författning inbetalts till offentlig myndighet för att utgivas till den som finnes berättigad därtill, och äro medlen, då tjugu år förflutit från inbetalningen, fortfarande innestående, utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framtida händelse, åge den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen ränta, örn anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt till medlen är beroende på prövning och han anmäler sig inom natt och år. Vad nu sagts om den som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där medel uttagits genom exekutiv förrättning, gälla den, hos vilken förrättningen ägt rum.
Den, som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift, vare pliktig att anmäla sig inom tjuguett år från det nedsättningen skett.
2 §•
Göres ej anmälan, som i 1 § sägs, tillfalla medlen kronan.
3 §•
Har i lag meddelats bestämmelse, som avviker från vad ovan stadgas, skall den lända till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942; dock vare ej den, för vars räkning visst belopp inbetalts, eller den, som inbetalt beloppet, på grund av vad i lagen stadgas förlustig sin rätt, örn han före den 1 juli 1944 anmäler sig för lyftning av medlen.
Genom denna lag upphäves vad i kungl, brev den 10 augusti 1763 till övre borgrätten och kungl, brev den 8 oktober 1828 till statskontoret stadgas örn nedsatta medel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
3 Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 januari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om lagstiftning angående preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet. Föredraganden anför:
I skrivelse till Konungen den 14 juni 1940 (nr 388) har riksdagen hemställt, att nu gällande bestämmelser rörande utbetalning av överåriga depositioner i allmänt förvar måtte ersättas med tidsenliga föreskrifter och att därvid en skälig begränsning borde ske av den tidsperiod, under vilken staten skulle vara ansvarig för de deponerade beloppen.
Gällande bestämmelser.
I 20 § pr esk riptionsför ordningen den 4 mars 1862 stadgas, att förordningens bestämmelser icke skola äga tillämpning å, bland annat, medel som blivit insatta i rikets ständers bank eller riksgäldskontor eller under annan allmän vård. Angående dylika medel skall i stället lända till efterrättelse vad därom särskilt är stadgat. Lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar den 24 mars 1927 innehåller i 7 § stadgande, att örn belopp som nedsatts enligt lagens bestämmelser fortfarande innestår, då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, och anledning ej finnes till antagande, att fråga örn rätt till beloppet är beroende på prövning, beloppet må av gäldenären lyftas, om han anmäler sig därtill inom natt och år. Göres ej sådan anmälan, tillfaller beloppet kronan. I kungl, brev till övre borg rätten den 10 augusti 1763 förklaras, att deponerade medel icke komma under någon preskription, såvida de ej bestå av annat än enskilda personers medel som för oslitna tvisters skull kommit att stå under allmänt förvar, och kunna efter längre eller kortare tid återtagas sedan tvistemålen upphört. Enligt kung 1. brev till statskontoret den 8 oktober 1828 skola för enskildas räkning hos länsstyrelserna gjorda depositioner, som blivit tio år gamla, upp-
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
sägas till återlyftning genom kungörelse i Post- och inrikes tidningar samt från predikstolarna i länet. I kungörelsen skall vederbörande uppfordras att inom natt och år ifrån kungörelsens datum anmäla sig hos länsstyrelsen samt förete de utfärdade depositionsbevisen och styrka sin äganderätt till de nedsatta medlen. Efter fordringsanspråkens prövning och godkännande utbetalas beloppen av länsstyrelsen. Depositioner, som icke inom den i kungörelsen föreskrivna tid återlyfts av vederbörande, skola enligt sagda kungl, brev insändas till statskontoret. Rättsägare, som av gällande orsaker överskridit den utsatta terminen, har enligt brevet att anmäla sig hos statskontoret och behörigen styrka sin rätt till de depositionsmedel, han önskar återfå. Numera insändas deponerade medel, som icke inom föreskriven tid lyfts, i regel ej till statskontoret, utan omföras i länsräkenskaperna till riksslatstiteln »A. IV Diverse inkomster» under beteckningen »Överåriga depositioner». Från denna titel sker utbetalning, när vederbörande sedan gör framställning örn beloppets utfående.
Bestämmelser, att medel, som tillkomma enskild part, skola i avbidan på lyftning stå i allmän vård, förekomma flerstädes i lagstiftningen. Vissa lagar innehålla stadgande örn preskription av rätten till de nedsatta medlen. I 57 § lagen om expropriation föreskrives t. ex. för visst fall att, om anspråk på expropriationsersättning ej göres inom tio år från sammanträde för expropriationsersättnings fördelning, ersättningen må lyftas av den exproprierande, såframt denne anmäler sig för sådant ändamål hos Konungens befallningshavande under elfte året efter sammanträdet, och att, där sådan anmälan ej sker, beloppet skall tillfalla kronan. En liknande bestämmelse gives i 43 § gruvlagen. I andra lagar saknas sådana bestämmelser. Detta är fallet i fråga om medel som enligt bestämmelserna angående exekutionsmedel i 158, 159 och 166 §§ utsökningslagen nedsatts i riksbanken. Enligt 13 § kungörelsen den 14 december 1917 örn landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m. skall insättning hos riksbanken ske, för överståthållarämbetets räkning å dess giroräkning och för länsstyrelses räkning å statsverkets giroräkning. Enligt 9 kap. 54 § vattenlagen skola ersättningar, som där avses, i regel nedsättas hos länsstyrelsen. I 3 kap. 22 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom stadgas, att hyresgäst i vissa fall må nedsätta hyran hos överexekutor. Vidare må erinras om stadgandet i 183 § sjölagen, enligt vilket, där flera behöriga innehavare av bodmeribrev anmäla sig, betalning icke må erläggas till någon av dem utan beloppet i stället skall överlämnas till god man eller nedsättas i allmänt förvar. Enligt 184 § skall bodmeriskuldens belopp likaledes nedsättas i allmänt förvar, om bodmeribrevet icke uppvisas å förfallodogen. I 55 § lagen om ägofred stadgas, att örn ägare till intaget hemdjur bjuder lösen för djuret men intagaren ej vill utlämna det, ägaren må nedsätta lösenbeloppet eller ställa pant eller borgen därför hos utmätningsmannen i orten eller annan i orten boende pålitlig person. Enligt den förut gällande gruvstadgan skulle försvarsavgift inbetalas till länsstyrelsen, som på anmälan skulle tillhandahålla jordägaren honom tillkommande andel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
5 Jämlikt 30 kap. 19 § rättegångsbalken är den, som vill fullfölja talan mot hovrätts beslut, pliktig att med vissa undantag hos länsstyrelsen nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, och enahanda belopp till säkerhet för den kostnadsersättning, som kan komma att tillerkännas motpart. Beträffande fullföljdsavgift stadgas i 43 § samma kapitel, att då Konungen gör ändring i där angivna beslut, tillika skall enligt vad närmare är stadgat förordnas, att part äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift. Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften kronan. Även beträffande kostnadsersättning skall Konungen förordna, om och i vad mån belopp, som part nedsatt, må av honom eller motparten lyftas. Den som vill lyfta fullföljdsavgift eller kostnadsersättning skall anmäla sig hos länsstyrelsen.
Begäran om utredning.
I sin den 15 december 1939 avgivna berättelse angående granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1938—30 juni 1939 m. m. ha riksdagens revisorer beträffande depositionsförfarandet anfört följande:
Depositioner hos länsstyrelserna verkställdes alltjämt i ej obetydlig omfattning. Under de fem budgetåren 1934/35—1938/39 hade sålunda till »Överåriga depositioner» omförts sammanlagt 360,627 kr. 12 öre. Revisorerna hade vid granskning av de under senare år verkställda utbetalningarna av överåriga depositioner uppmärksammat åtskilliga fall, då synnerligen lång tid förflutit mellan depositionens nedsättande och lyftandet av densamma. Sålunda hade redan 1935 års revisorer i sin berättelse framhållit, att de vid granskning av räkenskaperna från överståthållarämbetets kansli uppmärksammat, att under tiden november 1934—februari 1935 till en person utbetalats depositioner, avseende fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar som nedsatts i samband med talans fullföljande hos Kungl. Maj:t, i 28 olika fall till ett sammanlagt belopp av 4,050 kr. Förordnande om rätt att lyfta beloppen hade meddelats under 1919 i tre fall, under 1920 i ett fall, under 1921 i sex fall, under 1922 i ett fall och under år 1923 i ett fall. Vidare hade revisorerna vid den fortsatta granskningen iakttagit, att för vissa gruvor de jordägarna jämlikt 41 § i gruvestadgan den 16 maj 1884 tillkommande andelar av gruvförsvarsavgifter för vissa år under tiden 1899—1905 nedsatts hos länsstyrelsen i Kopparbergs län med tillhopa 496 kr. 49 öre. För samma gruvor nedsattes de jordägarna tillkommande andelarna av sådana avgifter för vissa år under tiden 1906—1921 hos länsstyrelsen med sammanlagt 977 kr. 4 öre. De nedsatta avgifterna omfördes såsom överåriga depositioner vid särskilda tillfällen under åren 1911— 1933 i landskontorets räkenskaper till riksstat ts titeln »Diverse inkomster». Vederbörande jordägare anliöllo under hösten 1934 med företeende av vederbörliga behörighetshandlingar örn utbekommande av de nedsatta beloppen. Trots att i ansökningshandlingarna ingen som helst förklaring lämnades till att vederbörande försl 35 år efter den tidigast skedda depositionen gjorde sin rätt gällande, utbetalades beloppen till sökandena.
Revisorerna lia funnit det otillfredsställande att enskilda personer utan varje tidsbegränsning kunna utfå deponerade belopp. Enligt revisorernas mening vore det visserligen tveksamt, örn rättsägares anspråk på att utfå i allmän vård deponerade penningar borde vara underkastat de regler som gälla örn preskription av fordringar i allmänhet, men hänsynen till den enskildes intressen kunde
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
icke rimligen kräva, att staten skulle åtaga sig en till obegränsad tid utsträckt förvaringsskyldighet. Reglerna på förevarande område borde ersättas med mera tidsenliga föreskrifter med en skälig begränsning av den tidsperiod, under vilken staten skulle vara ansvarig för de nedsatta beloppen.
Över revisorernas förslag avgåvos på sin tid yttranden av statskontoret och riksräkenskapsverket. Statskontoret framhöll, att för vissa speciella fall föreskrifter meddelats i det av revisorerna angivna syftet. Genom 7 § lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och 43 § gruvlagen den 3 juni 1938 hade för vissa särskilda fall stadgats, att i allmänt förvar nedsatta penningbelopp efter viss tid, 21 respektive 11 år, skulle tillfalla kronan. Statskontoret ansåge i likhet med revisorerna önskvärt, att de av revisorerna berörda reglerna om medel i allmänt förvar ersattes med tidsenliga föreskrifter. Dessa borde enligt statskontorets mening lämpligen utformas i nära anslutning till de i 1927 års lag meddelade bestämmelserna. Riksräkenskapsverket uttalade, att den av revisorerna väckta frågan vore av praktisk betydelse i främsta rummet ur bokföringssynpunkt. En önskvärd förenkling skulle vinnas genom förkortning av den tid, under vilken depositioner skulle med utförlig specifikation balanseras i länsstyrelsernas räkenskaper. När man hade anledning räkna med att rättsägaren icke komme att göra sin rätt gällande, kunde medel av ifrågavarande slag omedelbart eller efter kortare tid, förslagsvis ett år, bokföras å inkomsttiteln »A IV:5 Övriga diverse inkomster». För underlättande av beloppets identifiering i händelse av sedermera framställt krav kunde länsstyrelsen föra en löpande förteckning. Riksräkenskapsverket tillstyrkte, att nuvarande bestämmelser omarbetades i syfte att ernå ett mindre tids- och arbetskrävande redovisningssystem.
Riksdagen framhöll i sin förenämnda skrivelse till Konungen den 14 juni 1940, att den funne statskontorets förslag, enligt vilket bestämmelserna borde utformas i nära anslutning till lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, förtjäna beaktande.
Promemoria.
Inom justitiedepartementet har i november 1941 upprättats en promemoria i ämnet.
I promemorian anföres, att det icke vore rimligt att det allmänna i obegränsad tid skulle ansvara för medel som nedsatts hos eller eljest inbetalts till offentlig myndighet. Specifikationer och kvitton på verkställda utbetalningar borde efter hand kunna förstöras, så att de ej alltför länge måste belasta räkenskaperna. I promemorian erinras, att bestämmelser om nedsättning av medel meddelats inom vitt skilda lagstiftningsområden. Bestämmelserna vore också av olika karaktär inbördes. I vissa fall skedde nedsättning för att offentlig myndighet skulle svara för att medlen komme rätt person till handa. I andra fall verkställdes nedsättning allenast till fullgörande av vissa i lag föreskrivna prestanda. En särställning intoge bestämmelserna i utsökningslagen om nedsättning *hos riksbanken. I de fall som där avsåges vore det
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
exekutionsförrättaren och icke den enskilde som nedsatte medlen. Den åtgärd som här motsvarade nedsättningen i andra fall vore medlens inbetalning till exekutionsförrättaren.
En lagstiftning i ämnet borde, enligt vad i promemorian uttalas, utformas i anslutning till förenämnda föreskrifter i 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Enligt 7 § i denna lag gällde, att då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, gäldenären finge lyfta beloppet, om det ej funnes anledning till antagande att fråga om rätt till beloppet vore beroende på prövning och han anmälde sig inom natt och år. Gjordes ej sådan anmälan, tillfölle beloppet kronan. Samma bestämmelser syntes böra gälla, när medel, i annat fall än som avsåges i 1927 års lag, nedsatts hos eller eljest inbetalats till offentlig myndighet för att utgivas till den som funnes berättigad därtill. Ett särskilt stadgande syntes emellertid vara erforderligt beträffande deposition av fullföljdsavgift. För dessa fall borde utsägas, att den som nedsatt beloppet och berättigats att återbekomma det finge anmäla sig för lyftning inom tjuguett år från det nedsättningen skett. Örn i lag meddelats särskild bestämmelse angående preskription av rätt till deponerade medel -— såsom i lagen örn expropriation och i gruvlagen för vissa där angivna fall — borde den lända till efterrättelse.
Beträffande ikraftträdandet har i promemorian föreslagits, att de nya bestämmelserna skulle gälla från och nied den 1 juli 1942. Om medlen inbetalts tidigare, borde dock i varje fall möjlighet att lyfta beloppet stå öppen under viss tid, förslagsvis till den 1 juli 1944. För att ej i onödan komplicera övergångsstadgandet syntes en gemensam tidpunkt kunna stadgas för den rättsägare för vilken nedsättning skett och för den som nedsatt eller eljest inbetalt beloppet. Detta innebure, bland annat, att om den sistnämnde anmälde sig före nämnda dag, myndigheten, därest annan kunde tänkas göra anspråk å beloppet, måste avvakta samma dag för att konstatera att ej någon som hade bättre rätt anmälde sig.
Vid promemorian fanns fogat ett i enlighet med det anförda upprättat förslag till lag om medel som innestå hos offentlig myndighet.
Yttranden över promemorian.
Över promemorian jämte lagförslaget ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län.
Statskontoret, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län ha lämnat förslaget utan erinran.
Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke föreskrift borde meddelas örn skyldighet alt underrätta vederbörande rättsägare örn vad han hade att iakttaga för att utbekomma deponerade medel. Ämbetsverket har i detta hänseende anfört följande:
Det av riksdagens revisorer påtalade missförhållandet, att i allmän vård deponerade penningar i många fall ej blivit inom tid, då sådant skäligen bort
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 37.
Departementschef en.
ske, av vederbörande rättsägare lyftade, måste enligt riksräkenskapsverkets mening betraktas icke blott från synpunkten av försummelse från rättsägarens sida att göra sitt anspråk gällande utan även från synpunkten av vederbörande myndighets underlåtenhet att i fall, då sådant kunnat ske, lämna borgenär eller gäldenär underrättelse eller påminnelse om att deponerat belopp funnits att utfå.
Det torde vara anledning att i nyssnämnda hänseende göra åtskillnad mellan nu ifrågavarande slag av depositioner, vilka äro betingade av i lag eller författning meddelade föreskrifter, och sådana frivilliga depositioner, som avses i lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Gäldenär, som anlitar den i nämnda lag lämnade möjligheten till nedsättning av penningar, torde få anses äga kännedom om lagens föreskrifter om såväl möjligheten att förbehålla sig rätt att återtaga det nedsatta beloppet som risken att beloppet i händelse av uteblivet anspråk på detsamma kan tillfalla kronan. Det kail således icke anses obilligt, om han på grund av underlåtenhet att vidtaga i lagen angivna föreskrifter för tillvaratagandet av sin rätt går miste örn densamma. Som gäldenären enligt lagens 3 § har att underrätta borgenären om skedd nedsättning och som borgenär sålunda icke utan egen försummelse att i rätt tid lyfta nedsatt belopp går miste om sin rätt emot gäldenären i vad gäller det nedsatta beloppet, kan bestämmelse örn att beloppet efter tjugu år tillfaller kronan ej heller medföra obillig verkan för borgenären.
När däremot är fråga om sådana depositioner av obligatorisk karaktär, som avses i nu föreliggande lagförslag — vilket uppenbarligen åsyftar icke blott depositioner, som redan äro i lag eller författning föreskrivna, utan har allmän räckvidd även nied avseende å framdeles tillkommande bestämmelser av samma slag — synes det ej berättigat att utan vidare utgå från att varje borgenär eller gäldenär mäste äga närmare kännedom om vad som är att iakttaga för tillvaratagandet av hans rätt. Vid sådant förhållande synes det obilligt, att vederbörande utan att hava blivit uppmärksammad härå går förlustig sin rätt till belopet. I synnerhet synes detta gälla, då den ursprungliga rättsägaren avlidit och hans stärbhusdelägare inträtt i hans ställe utan att måhända äga kännedom örn del rättsförhållande, som föranlett depositionen.
Riksräkenskapsverket vill på grund av vad ovan anförts ifrågasätta, om ej skyldighet bör införas för den myndighet, hos vilken depositionen gjorts, att inom tillräcklig tid före inträdandet av i lagen avsedd rättsförlust företaga åtgärd för vederbörande rättsägares underrättande, och i samband därmed örn ej rättsförlustens inträdande bör göras beroende av att dylik åtgärd bevisligen företagits, där så utan större svårighet varit möjligt. Skulle rättsägare ej vara känd, synes kungörelseförfarandet böra förekomma, därest det innestående beloppet mera avsevärt överstiger kungörelsekostnaderna, vilka i varje fall böra bestridas från detta belopp. Då det måste anses som en fördel för staten, att förvaltningsbestyret med deponerade medel i varje fall begränsas till kortaste möjliga tid, synes det ur statens synpunkt angeläget, att myndighet, hos vilken deposition ägt rum, icke utan vidare låter depositionsförhållandet bestå till framemot 20-årsgränsen utan, så snart anledningen till depositionen bortfallit, på eget initiativ undersöker möjligheten av beloppets utbetalande till vederbörande. Skulle särskilda tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagen komma att utfärdas, synas dessa böra innehålla ett stadgande med nu nämnda syfte.
Det remitterade förslaget synes innefatta en lämplig reglering av frågan om preskription av rätt till medel, som nedsatts hos eller eljest inbetalts till offentlig myndighet i andra fall än som avses i 1927 års lag om gälds be-
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
fällring genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Förslaget torde dock böra begränsas till medel som nedsatts på grund av eller eljest med stöd av stadgande i lag eller författning. 1 detta sammanhang må anmärkas, att med offentlig myndighet ej förstås allenast statlig myndighet.
Nedsatt belopp skall enligt förslaget i regel lyftas av den därtill berättigade inom tjugu år, varefter den som inbetalt beloppet äger att återlyfta det inom natt och år. Utöver de i förslaget upptagna villkoren för återlyftning torde böra angivas, att därför förutsättes, att den för vars räkning nedsättning skett ej för lyftning är beroende av särskilt villkor som ännu ej inträffat. Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke för vissa fall en kortare preskriptionstid än tjugu år borde föreskrivas. Fördelen av en enhetlig regel synes dock vara övervägande, och förslaget ansluter till vad som stadgas i 1927 års lag. Vad särskilt angår nedsatt fullföljdsavgift synes den för detta fall föreslagna preskriptionstiden av tjuguett år vara lämplig med hänsyn till att klagandens rätt att återlyfta rättegångskostnadsersättning, som han samtidigt må ha nedsatt, enligt huvudregeln i förslaget utgår i och med utgången av det tjuguförsta året från nedsättningen.
Det må framhållas, att när medel, som inbetalas till offentlig myndighet, av denna insättas i bank, tiden skall räknas från den dag då medlen inbetaltes till myndigheten och icke från dagen för bankinsättningen. Vad nu sagts gäller även det fall, att medel vid utmätning eller annan exekutionsförrättning inflyta till exekutionsförrättaren och sedermera insättas i bank. Med avseende å exekutiv förrättning torde i övrigt uttryckligen böra angivas, att vad i förslaget sägs om den som inbetalt medel till offentlig myndighet skall gälla den hos vilken förrättningen ägt rum. Såvitt angår fast egendom som sålts å exekutiv auktion bör härmed förstås den som var ägare till fastigheten, då den såldes.
Med rätt att lyfta det nedsatta beloppet bör även följa rätt att lyfta ränta som må ha upplupit därå.
Något stadgande örn skyldighet att underrätta enskild rättsägare örn vad han har att iakttaga torde icke böra införas i nu ifrågavarande lag. Vederbörande myndighet lärer i regel — i synnerhet sedan någon tid förflutit — icke ha sig bekant vem som kan vara berättigad att lyfta beloppet. Föreskrift om att den för vars räkning beloppet nedsatts skall underrättas örn själva nedsättningen bör åter, när så erfordras, meddelas i de författningar där nedsättningen är reglerad. Bestämmelser därom lia också meddelats för vissa fall.
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 37.
10 Kungl. Majtts proposition nr 37.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet: Stefan Stiernstedt.
1 Denna bilaga, som frånsett viss jämkning av redaktionell natur är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37.
11 Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 februari 1942.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder, regeringsrådet Lundevall, justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 26 januari 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 januari 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren Gösta Walin.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
12 Kungl. Majlis proposition nr 37.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 februari 1942.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
PeHRSSON-BRAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, SKÖLD, ERIKSSON, BERGQUIST,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 februari 1942 avgivna utlåtande över det den 23 januari 1942 till lagrådet remitterade förslaget till lag om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet, därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte efter viss redaktionell jämkning jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet: Thore Wisén.
Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.