angående avtal rörande gruvskogarna i riket

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

1 Nr 139.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående avtal rörande gruvskogarna i riket; given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,

Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

Den 16 december 1932 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet att i samråd med kommerskollegium och domänstyrelsen inkomma med utredning och förslag, huruvida och i så fall på vad sätt i avseende å de skogar, vilka för närvarande förvaltas i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar, de s. k. bergverksskogarna, den till visst bergverk upplåtna rätten kunde bringas att upphöra eller beläggas med särskild avgift utöver vad redan nu kunde vara fallet eller ock nyttjanderättshavaren beredas tillfälle att förvärva sig äganderätt till hela eller viss del av den av honom nyttjade skogen.

Med anledning av detta uppdrag har kammarkollegiet i samråd med kommerskollegium och domänstyrelsen verkställt utredning rörande inöjligheter-

Bihang till riksdagens protokoll 19X3. 1 samt. Nr 139. 1

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

na till en reglering av rätten till gruvskogarna enligt de alternativ, som angivits i uppdraget. Då det därvid befunnits, att ändring i nuvarande rättsläge icke lämpligen torde kunna åstadkommas annat än genom frivillig överenskommelse, hava förhandlingar i sådant syfte inletts med gruvskogarnas nyttjanderättshavare, och dessa förhandlingar ha resulterat i en preliminär uppgörelse rörande samtliga gruvskogar. Med tillkännagivande härav har kammarkollegiet i utlåtande den 31 mars 1941 underställt frågan örn gruvskogamas disposition Kungl. Maj:ts prövning.

Sedermera har överenskommelse träffats om ändrade grunder för värderingen av gruvskogarna, och kammarkollegiet har därefter i utlåtande den 25 februari 1943 meddelat, att kollegiet med tillämpning av dessa grunder träffat villkorliga avtal med nyttjanderättshavarna till de särskilda gruvskogarna om avveckling av bestående rättsförhållanden.

Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t frågan om dessa skogars framtida disposition.

Redogörelse för de särskilda gruvskogarna.

Bergverksskogarna äro av två slag: bruksskogar, som anslagits till bruk. huvudsakligen stångjärnshamrar och hyttor ägnade åt järntillverkning, samt gruvskogar, anslagna för understöd av gruvdrift. Av bruksskogarna torde numera återstå endast Kengis bruks kolfångsskog, vars avkastning emellertid sedan länge i sin helhet ingår till domänfonden, enär bruksdriften upphört. Såsom gruvskogar disponeras däremot fortfarande ett flertal fastigheter.

Rörande förvaltningen av dessa skogar gäller förordningen den 27 maj 1898 (nr 55 s. 1) angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar.

En redogörelse för de särskilda gruvskogarna finnes intagen i ett av kommerskollegium och domänstyrelsen den 23 november 1896 avgivet utlåtande rörande statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar. Ytterligare utredning har i förevarande ärende inom kammarkollegiet verkställts dels rörande skogarnas upplåtelse till och nyttjande under vederbörande gruvor samt övriga omständigheter som kunna inverka på gruvägamas rätt och dels beträffande skogarnas nuvarande omfattning, värde och disposition. Av handlingarna i ärendet inhämtas rörande de särskilda skogarna i huvudsak följande.

1) Burängsbergs gruvallmänning (Burängsbergs gruvallmänning l1) i Grangärde socken, Kopparbergs län. Denna skog uppläts till Burängsbergs gruvor genom bergskollegiets resolution den 18 juni 1718, enligt vilken den ej skulle få användas »till kol eller andra behov än gruvarbetets fortsättande».

Gruvskogen har åsatts rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 4 mars 1825.

Landareal:

skogsmark .................... 472.10 hektar

övrig mark .................... 36.64 »

Summa 508.74 hektar

Kunni. Mctj:ts proposition nr 139.

3 Virkeslörråd: 62,629 m3 (136 m3 per hektar skogsmark).

Taxeringsvärde: 89,000 kronor.

Rekognitionsavgift: 10 kronor 6 öre.

Skogsfångsbevillning: 80 kronor 50 öre.

Nyttjanderättshavare är Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, såsom ägare till Förenade utmålens gruvor, Kristinagruvan, Loggruvan och Kärrgruvan i Burängsbergsfältet. Ingen av gruvorna bearbetas för närvarande, men gruvrätten försvaras. Efter år 1907 har intet virke använts för de ändamål, för vilka skogen anslagits, utan virkesmedlen hava ingått till domänfonden. Mulbetet disponeras av nyttjanderättshavarna. Jakträtten är utarrenderad för domänfondens räkning.

2) Grängesbergs granskog (Grängesbergs gruvallmänning l1) i Grangärde socken, Kopparbergs län. Denna skog brukas av ålder under Grängesbergs gruvor. Ursprunglig upplåtelse är icke känd, men »Grängesbergs gruveskog» nämnes redan 1666.

Gruvskogen har åsatts rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 4 mars 1825.

Landareal enligt värderingsinstrumentet:

skogsmark .................... 614.42 hektar

inrösningsjord ................. 81.04 >

övrig mark ............. 77.37 >

Summa 772.83 hektar

Virkesförråd 72,701 m3 (118 m3 per hektar).

Senaste taxeringsvärde (däri ej ingår värdet å ägor örn tillhopa 156.37 hektar, vilka synas vara otaxerade): 122,700 kronor.

Rekognitionsavgift: 12 kronor 97 öre.

Skogsfångsbevillning: 103 kronor 75 öre.

Såsom nyttjanderättshavare anses ägarna till 58 nu drivna gruvor, som helt eller delvis äro belägna på gruvskogen. Av dessa gruvor tillhöra 26 Grängesbergs Grufveaktiebolag, 16 Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och 16 Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag. Samtliga gruvägare hava för gruvförvaltningen sammanslutit sig till en förening, Grängesbergs Gemensamma Förvaltning. Endast gruvor tillhörande nämnda bolag äro föremål för regelrätt gruvarbete. Dessa bolag bruka såsom gruvägare regelbundet erhålla utsyning å gruvskogen. Något tidigare plägade även gruvor, tillhörande Björnbergs Grufveaktiebolag och Kungsgrufve Aktiebolag, erhålla utsyning, men under de sista åren har intet virkesbehov för sistnämnda gruvor förelegat.

Utom nyttjanderättshavarna äro innehavarna av vissa lägenheter på gruvskogen jämlikt kungl, brev den 19 mars 1828 berättigade till nödigt skogsfång och mulbete på skogen.

En avsevärd areal av Grängesbergs gruvskog (enligt skogsindelningshandlingarna 148.07 hektar) är på arrende eller eljest upplåten till andra än nyttjanderättsliavarna. Inflytande arrendeavgifter tillfalla delvis domänfonden och delvis nyttjanderättshavarna.

3) Östanbergs granskog beslår av två skogstrakter, gränsande intill varandra: Tuna-Ostanbergsskogen (östanbergs gruvallmänning U) i Gustafs socken, Kopparbergs län, och Norrbärke-östanbergsskogen (Östanbergs gruvallmänning l1) i Norrbärke socken, samma län. Båda lära av ålder hava varit anvisade åt de på den senare skogen belägna östanbergs gruvor.

Sedan Stora Tuna och Gustafs socknars häradsrätt genom utslag den 6 oktober 1824 förklarat kronan berättigad lill Tuna-östanbergsskogen med rätt att laglikmätigt och fritt disponera över skogen, blev denna genom bergskollegiets utslag den 26 februari 1828 anslagen för därå belägna gruvors

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

behov och för brytningen vid Östanbergs gruvfält. Samtidigt åsattes båda skogarna rekognitionsavgift.

För hela gruvskogen gäller följande.

Landareal:

skogsmark .................... 356.33 hektar

inrösningsjord ................. 24.14 »

övrig mark .................... 38.97 »

Summa 419.44 hektar

Virkesförråd: 49,492 m3 (139 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 74,200 kronor.

Rekognitionsavgift: 7 kronor 37 öre.

Skogsfångsbevillning: 59 kronor 50 öre.

Nyttjanderättshavare är Grufvaktiebolaget Lekomberg såsom ägare till Östanbergs gruvor, Oxbacksgruvan och 3/4 av Tungruvan ävensom — under förutsättning av Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärvet — jämlikt köpebrev den 19 februari 1943 återstående 1li av Tungruvan.

Gruvdriften har varit nedlagd sedan år 1904, men gruvorna försvaras. Senast medgivna avverkning för gruvdriftens behov uttogs hösten 1904 eller möjligen våren 1905. Skogens avkastning torde därefter hava ingått till statsverket. Jakträtten är utarrenderad för domänfondens räkning.

4) Torsåkers gruv allmänning (Gruvskogen l1) i Torsåkers socken, Gävleborgs län. Denna skog, som tillhörde en år 1700 från bolbyarna och enskildas ägor avvittrad allmänningstrakt, blev av bergskollegiet den 16 december 1702 anslagen till byggningsvirke för Torsåkers gruvor. Sedan skogen under några få år på 1750-talet varit anvisad åt Klosters krutbruk, blev den genom Kungl. Maj:ts brev den 11 januari 1757 återställd till gruvorna.

Gruvskogen åsattes rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 21 oktober 1828.

Landareal:

skogsmark .................... 294.65 hektar

inrösningsjord .................. 2.23 »

övrig mark .............. 13.77 »

Summa 310.65 hektar

Virkesförråd: 41,075 m3 (139 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 69,400 kronor.

Rekognitionsavgift: 4 kronor 85 öre.

Skogsfångsbevillning: 38 kronor 79 öre.

Nyttjanderättshavare är Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken, Hofors bruk, såsom ägare av Nyängs- och Storstrecksfälten, vilka gruvor drivas för fullt.

Mark-, jakt- och fiskearrenden hava upplåtits på gruvskogen. De båda senare uppbäras av domänfonden, men markarrendet delas mellan fonden och nyttjanderättshavaren.

5) Bispbergs gruvskog (Rispbergs gruveskog l1) i Säters socken, Kopparbergs län. Skogen har av ålder brukats under Bispbergs gruvor. Ursprunglig upplåtelse är icke känd; i ett generalbergsamtets brev år 1640 nämnes att skogen »av ålder haver legat under Bissbergs gruva». I mål mellan gruvornas ägare och kronan om bättre rätt till skogen förklarade Säters häradsrätt genom utslag den 20 juli 1825, vilket vann laga kraft, att skogen icke kunde annorlunda än i samma egenskap som andra bergverk och bruk underlagde rekognitionsskogar betraktas, och tilldömde i följd härav kronan äganderätten till skogen.

Kungl. Maj:ls proposition nr 139.

5 Bispbergs gruvskog har åsatts rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 21 april 1828.

Landareal:

Virkesförråd: 41,587 m3 (137 m3 per hektar).

Taxeringsvärde (däri ej ingår värdet å ett område om 26.64 hektar, som synes vara otaxerat): 64,500 kronor.

Rekognitionsavgift: 6 kronor 31 öre.

Skogsfångsbevillning: 50 kronor 50 öre.

Nyttjanderättshavare är Bispbergs Aktiebolag såsom ägare av Bispbergs gruvor, Dessa drivas för fullt.

Jaktarrende har för domänfondens räkning upplåtits på gruvskogen.

6) Nisshgtte gruvskog (Nisshyttan överloppsskog l1) i Säters socken, Köp parbergs län, anslogs jämte annan skog enligt Kungl. Maj:ts brev den 13 juli 1647 och den 6 oktober 1648 till begagnande av Nisshytte gruvor och järnbruk. Nisshytte gruvor torde åtminstone delvis hava varit förenade med bruket i en hand. Gruvskogen och bruksskogen skildes genom bergskollegiets utslag den 22 mars 1784, därvid den senare belädes med rekognition.

År 1814 hölls en bergmästareförrättning för att utröna, huruvida ägaren ay Nisshytte masugn för blåsningens jämna uppehållande vore i behov att få behålla den till masugnen (bruket) anslagna rekognitionsskogen. Därvid påstodo ägarna till masugnen sådan i punkt 8 av kungörelsen den 4 februari 1811 angående användandet av de till bergverken och bruken upplåtna rekognitionsskogar omförmäld »mera bestämd besittningsrätt» till den Nisshyttan anslagna kronoskogen, att »de angående upplåtelsen tågna författningar» ej finge rubbas utan frivillig överenskommelse. Med anledning härav förklarade Kungl. Maj:t i resolution den 3 december 1823 bland annat, att en dylik bestämdare besittningsrätt till ifrågavarande allmänningsskog ej ägde rum, och att denna skog, som anslagits dels under namn av gruvskog till Nisshytte gruvor, dels såsom rekognitionsskog till Nisshytte masugn samt åren 1690 och 1784 blivit taxerad till viss skogsöresavgift, ingalunda vöre masugnsägare upplåten på andra villkor än sådana, som för rekognitionsoch gruvskogar i allmänhet vore gällande, utan komme densamma att begagnas för det ändamål, vartill den vore upplåten, och sålunda förbliva under Nisshytte gruvor så länge och intill dess därom framdeles kunde bliva annorlunda förordnat.

I mål mellan bruksägaren och kronan om bättre rätt till gruvskogen blev äganderätten genom vederbörande lagmansrätts lagakraftvunna dom den 5 september 1845 tilldömd kronan på grund av urminnes hävd.

Kammar- och bergskollegierna hava genom utslag den 8 februari 1840, härutinnan fastställt av Kungl. Majit den 3 december 1842, åsatt gruvskogen rekognitionsavgift.

Landareal:

skogsmark .................... 168.59 hektar

övrig mark .................... 54.33______■>

skogsmark inrösningsjord övrig mark .

304.35 hektar . 5.48 »

7.74 »

Summa 317.57 hektar

Summa 22 2.92 hektar

Virkesförråd: 26,469 m3 (157 m3 per hektar). Taxeringsvärde: 19,800 kronor. Rekognitionsavgift: 4 kronor 9 öre. Skogsfångsbevillning: 32 kronor 75 öre.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

Nyttjanderättshavare är Bispbergs Aktiebolag såsom ägare av Nisshyttefältet. Samtliga gruvor hade varit nedlagda sedan år 1904, men gruvrätten är bevarad för vissa av dem. Under senare år torde all avverkning hava tillfallit domänfonden. Jakträtten är utarrenderad för domänfondens räkning.

På gruvskogen är upplåtet ett utmålslagt område för Nissgruvornas och Fallgruvans utmål. För Nissgruvornas utmål, vilket inräknats i ovan lämnade uppgifter för gruvskogen, gäller följande:

Landareal: skogsmark övrig mark

Summa 7.05 hektar

6.78 hektar 0.27 »

Virkesförråd: 822 m3 (121 m3 per hektar).

7) Dannemora gruvallmånningar, Uppsala län. Dessa allmänningar äro till antalet tre: a) den norra, b) den västra och c) den södra. De båda förstnämnda äro belägna i Films socken, den sistnämnda i Morkarla och Rasbokils socknar. I jordregistret redovisas allmänningarna såsom två fastigheter, den ena under Films socken (Dannemora 21) och den andra under Morkarla socken (Dannemora gruvallmänning l1). Sedan bergskollegiet år 1688 för Dannemora gruvor hemställt örn avvittring av vissa allmänningstrakter, vilka skulle kunna »förnämligast till gruvans behov frikallas», och på grund härav ovannämnda allmänningstrakter genom skogskommissionens för norra Uppland domar den 4 juli 1696 blivit avvittrade, förklarades i Kungl. Maj:ts brev den 10 augusti samma år, att Kungl. Maj:t samtyckt, att dessa skogar skulle »komma gruvan till hjälp och understöd». Genom samma brev medgavs, att de på allmänningarna belägna torp, ängar och röjningsmarker finge under gruvan behållas mot att de jämte allmänningarna skattlades. Allmänningarna blevo, liksom övriga gruvskogar, genom Kungl. Maj:ts brev den 11 december 1696 befriade från rekognitionsavgift, men sex lägenheter på allmänningarna hava sedermera skattlagts. Tre av dessa hava köpts till skatte av gruvägama.

En del av södra allmänningen, den sedermera s. k. Sågparken om cirka 326 hektar skogsmark, vilken numera upptagits i jordregistret för Morkarla socken såsom särskild fastighet under benämningen Sågparken 1\ blev genom utslag den 3 maj 1749 av bergskollegiet tilldelad Österby bruk mot det att bruket på sin mark skulle behålla visst antal gruvarbetarehushåll från andra bruk. Sågparken innehaves alltjämt av Österby bruk och förvaltas icke enligt bestämmelserna i 1898 års förordning.

Dannemora gruvallmänningar åsattes rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 21 oktober 1828. Rågångsreglering och ägoutbyten kring allmänningarna hava verkställts på 1880-talet.

m8 per hektar.............. 80

Taxeringsvärde (kronor) .... 45,500

87 29,700

182,400

257,600

7 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

I ovan lämnade uppgifter har den s. k. Sågparken icke medräknats.

Rekognitionsavgift: 20 kronor 7 öre.

Skogsfångsbevillning: 160 kronor 62 öre.

Vid taxeringen till rekognitionsavgift har den s. k. Sågparken medräknats.

Nyttjanderättshavare är Aktiebolaget Dannemora Gruvor såsom ägare av Dannemora gruvor. Dessa drivas för fullt.

I december 1931 stormfälldes en betydande kvantitet skog på allmänningarna. Av försäljningsmedlen för stormfällt virke på södra och i viss utsträckning även på norra och västra allmänningarna har .jämlikt föreskrift i Kungl. Maj:ts brev den 12 februari 1932 bildats en fond, vars avkastning enligt Kungl. Maj:ts beslut den 18 oktober 1935 skall användas till samma ändamål, vartill allmänningarna anslagits. Fondens kapitalbelopp, 70,779 kronor 56 öre, har placerats i obligationer. Avkastningen uppbäres av nyttjanderättshavaren.

Domänstyrelsen har upplåtit jaktarrende på allmänningarna.

8) Nordmarks gruvallmänning (Nordmarks Gruveallmänning l1) i Nordmarks socken, Värmlands län. Enligt 1896 års utlåtande .skulle denna skog hava anvisats åt Nordmarks gruvor genom bergskollegiets utslag den 14 oktober 1685. Nyare undersökningar giva emellertid vid handen, att en gruvallmänning, antagligen identisk med förevarande, varit tilldelad Nordmarks gruvor redan vid mitten av 1650-talet. Exempelvis framgar av 1657 ars gruvtingsprotokoll, att talan anställts mot borgmästaren och bruksägaren Johan Börjesson i Karlstad, emedan denne huggit och använt ett parti ved från »kronans enskilda skog», vilken ej finge brukas till ved utan blott vid förefallande stora ras och till gruvornas »högnödigheler». Ytterligare åverkan å skogen synes sedermera hava skett, ty vid en inspektionsresa i trakten år 1670 åstadkom advokatfiskalen A. Kenzel, att Nordmarks gruvors allmänning ånyo uttryckligen reserverades till dess »särdeles tarvor» och att bergmännen förbjödos att där hugga gruvved.

Rekognitionsavgift har åsatts allmänningen genom bergskollegiets utslag den 17 december 1828.

Landareal:

skogsmark .................... 125.44 hektar

inrösningsjord .................. 42.50 »

övrig mark .............. 72.31____»

Summa 240.25 hektar

Virkesförråd: 13,099 m3 (104 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 25,900 kronor.

Rekognitionsavgift: 2 kronor 94 öre.

Skogsfångsbevillning: 23 kronor 50 öre.

Nyttjanderättshavare är Uddeholms Aktiebolag såsom ägare till Nordmarks gruvor. Dessa drivas för fullt.

I fastigheten Nordmarks Gruveallmänning l1 ingår utom gruvskogen även det s. k. blecket eller odalfältet vid Nordmarks gruvor med en areal av omkring 106 hektar. En del, 28.19 hektar, av odalfältet utgör dock vederlag for ett område, som frångått gruvskogen enligt markbyte, fastställt genom Kungl. Maj:ts brev den 24 mars 1768. .

9) Bredrevens gruvallmänning (Bredrevens gruveallmänning U) i Gåsborns socken, Värmlands län. Å en år 1703 upprättad karta med beskrivning över »kronans allmänning Dalskogen» i Filipstads bergslag upptages denna gruvskog med samma gränser som nu under benämningen Persbergs gruveallmänning. Enligt beskrivningen var skogen »anslagen Persbergs gruva, då

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

skogsdelningen skedde vid Lesjöforshammar». Genom bergskollegiets utslag den 23 januari 1726 reserverades skogen härefter för Persbergs gruvors och allmänna bergslagens förnödenheter av byggnings- och storvirke.

Enligt bergskollegiets utslag den 17 december 1828, varigenom skogen åsattes rekognitionsavgift, hade utsyningar å skogen av timmer och byggnadsvirke i senare tid blivit gjorda dels för Persbergs och dels för Långbans gruvors behov. Vartdera gruvlaget skulle enligt överenskommelse dem emellan erlägga halva rekognitionsavgiften. Enligt utslaget skulle härigenom dock icke någon rubbning äga rum i de förut angående gruvskogarnas begagnande i Värmland meddelade stadganden, varför ock, örn utsyning för annat gruvlag skulle beviljas, detsamma borde bidraga till rekognitionsavgiftens erläggande.

År 1831 delades gruvskogen i två delar eller block, av vilka block I därefter disponerats av Persbergs gruvor och block II av Långbans gruvor.

Rekognitionsavgift: 4 kronor 24 öre.

Skogsfångsbevillning: 33 kronor 94 öre.

Nyttjanderättshavare är till block I Persbergs Grufve Aktiebolag och till block II Grufveaktiebolaget Långban. Såväl Persbergs som Långbans gruvor drivas.

10) Hornkullens gruv allmänning (Hornkulls Gruveallmänning l1) i Kroppa socken, Värmlands län. Denna skog skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 10 januari 1717 i fortsättningen såsom dittills bibehållas till Persbergs gruvors förnödenhet. Genom brev den 28 juni 1725 förklarade sig bergskollegiet härefter vilja efterlåta gruvbrytarna vid Persberget, vilka icke hade tillgång till någon egen skog och därför anhållit att med Hornkullens kronoskog underhjälpas, att få till gruvbrytningen nyttja Hornkullsskogen på vissa till kronan »återkallade» hemmansägor, dock att icke något hygge å skogen Hnge ske utan föregången utsyning, på det alt skogen ej måtte hårdare angripas än att den i framtiden alltid kunde vara tillräcklig för gruvan.

Hornkullens gruvallmänning har åsatts rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 17 december 1828.

Landareal:

skogsmark ................... 851.43 hektar

övrig mark ................. 222.59 »

Summa 1,074.02 hektar

Virkesförråd: 104,247 ni3 (122 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 103,200 kronor.

Rekognitionsavgoft: 8 kronor 15 öre.

Skogsfångsbevillning: 65 kronor 17 öre.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

9 Nyttjanderättshavare är Persbergs Grafve Aktiebolag såsom ägare till Persbergs gruvor. Dessa drivas för fullt.

Utom nyttjanderättshavaren tillkommer utsyningsrätt ägarna till fem på gruvskogen belägna torp, vilken utsyningsrätt genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 februari 1865 begränsats till en åbos årsbehov för varje torp.

Jakträtten är utarrenderad för domänfondens räkning.

11) Persbergs östra gruvallmänning (Persbergs östra Gruveallmänning l1) i Färnebo socken, Värmlands län. Enligt nyare undersökningar torde denna gruvallmänning utgöra åtminstone en del av den gravskog, som vid gruvstämma den 12 augusti 1653 tilldelades vissa hyttor vid Persberg (»Till gruveskog samtycktes, att Långbanshyttan, Borrsjön, Gåsborn, Örlingen och Sången skall efter denna dag taga sin gruveskog när emellan Born och Yngshyttan ovan landsvägen»). Skogen synes sedermera helt ha inkräktats av Yngshyttan, men torde delvis ha återställts genom bergssynerättens dom den 21 september 1748 och bergskollegiets utslag den 8 maj 1751, varigenom skogen förklarades för en Persbergs gruvor av ålder tillhörig gruvskog att nyttjas till gruvornas behov efter laga utsyning.

Rekognitionsavgift har åsatts allmänningen genom bergskollegiets utslag den 17 december 1828.

Landareal:

skogsmark ...................... 34.63 hektar

övrig mark............ . • •....... 5.45 »

Summa 40.08 hektar

Virkesförråd: 3,798 m3 (110 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 5,100 kronor.

Rekognitionsavgift: 46 öre.

Skogsfångsbevillning: 3 kronor 67 öre.

Nyttjanderättshavare är Persbergs Grafve Aktiebolag såsom ägare av Persbergs gruvor.

12) Guldsmedsboda gruvallmänning (Guldsmedsboda 21) i Kvistbro socken, örebro län, synes hava blivit upplåten år 1671 till de därå belägna Kärr-, Boj- och Mossgruvorna, men någon upplåtelsehandling har ej återfunnits.

Genom bergskollegiets utslag den 3 november 1828 har gruvskogen åsatts rekogni tionsavgift.

Landareal:

skogsmark .................... 165.68 hektar

inrösningsjord .................. 11.36 »

övrig mark ............. 22.57 »

Summa 199.61 hektar

Virkesförråd, 26,389 m3 (159 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 45,500 kronor.

Rekognitionsavgift: 2 kronor 77 öre.

Skogsfångsbevillning: 20 kronor 12 öre.

Nyttjanderättshavare är Hasselfors Bruks Aktiebolag såsom ägare till Kärroch Bojgravorna. Dessa gruvor försvaras men ha icke drivits på länge. Praktiskt taget hela skogsavverkningen har under senare år föi'sålts för domänfondens räkning.

Mark- och jaktarrenden hava av domänstyrelsen upplåtits på gruvskogen.

13) Kronobergs gruvallmänning (Kronoberg I1) i Kvistbro socken, örebro län, anvisades till Velamshytte, numera Kronobergs gravor genom bergskol-

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 139-

legiets brev den 1 juni 1689. Gruvorna voro Svanabergsgruvan, Kärrgruvan, Björkgruvan (sannolikt identisk med den nuvarande s. k. gamla Kronobergsgruvan), Isalunnagruvan och Bäckgruvan. Allmänningen utgjorde en del av en år 1652 till Villingsbergs bruk upplåten skogstrakt, varmed dock var förbunden skyldighet för bruksägaren att meddela Velamshytte gruvor »erforderlig skogsförnödenhet». Det för gruvorna anvisade området avrösades år 1745 från Villingsbergs bruks gamla allmänning.

Bergskollegiet förklarade i utslag den 29 april 1813, fastställt av Kungl. Majit den 22 april 1814, att upplåtelsen av skogen icke »medfört eller kunnat medföra någon beständig nyttjanderätt såsom beroende av malmfångets beständighet samt gruvornas mer eller mindre behov av skog», varav följde att, örn gruvornas behov minskades, eller, i anseende till deras ödeläggning, alldeles upphörde, kronan ägde i förhållande därefter »en ostridig rätt till skogens ytterligare disposition», samt att gruvorna aldrig erhållit någon vidsträcktare rätt till allmänningens nyttjande än som svarade mot deras behov. I följd härav och emedan upplyst vore, att gruvorna dåmera, då ved och eldsättning till malmens lösbrytning (»tillmakning») ej vidare nyttjades och då malmfångst ej utgjorde mer än knappast en tredjedel mot förr samt alltså gruvorna icke kunde behöva det vidsträckta utrymme de dittills haft, prövade kollegiet skäligt bestämma att, utan avseende å en av vederbörande aberopad råskillnad, skogens ålitande skulle avpassas efter gruvornas verkliga behov, yidare förklarade bergskollegiet, att bruket borde återfå nyttjanderätten till gruvskogen, dock med villkor att Kronobergs gruvor finge sin förnödenhet av virke.

Mellan Villingsbergs bruksägare och Kronobergs gruvelag träffades emellertid den 27 maj 1816 inför bergstingsrätten i orten förening rörande avrösning för gruvelaget av viss del av Kronobergs allmänning. Denna förening fastställdes av bergskollegiet den 9 augusti 1819.

Gruvallmänningen åsattes härefter rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 3 november 1828.

Landareal:

skogsmark .................... 184.58 hektar

inrösningsjord .................. 3.02 »

övrig mark .................... 21.20 »

Summa 208.80 hektar.

Virkesförråd: 21,761 m3 (118 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 26,000 kronor.

Rekognitionsavgift: 2 kronor 91 öre.

Skogsfångsbevillning: 23 kronor 25 öre.

Nyttjanderättshavare är Kronobergs Grufvebolag, vars intressenter äro Hasselfors Bruks Aktiebolag och Hällefors Bruks Aktiebolag till hälften vardera, såsom ägare till Kronobergs gruvor. Dessa hava icke bearbetats på länge utan ligga såsom malmreserv. Praktiskt taget all avverkning under senare år har försålts för domänverkets räkning.

På Kronobergs gruvallmänning äro flera gruvutmål belägna. För utmålsområdet, sådant detta avfattats å en år 1942 av distriktslantmätaren Arvid Torvald upprättad karta, gäller följande:

Landareal:

skogsmark ...................... 24.63 hektar.

Virkesförråd: 2,310 m3 (94 m3 per hektar).

Kungl. Maj:ts proposition nr 130. '1

14—17 J Dalkarlsbergs gruvallmänningar i Vikers socken, Örebro län, nämligen 14) Mellantrakten (Mellantrakten l1), 15) Västra öken eiler Nya Vikers öken (Nya Viker och Skrikarhyttan l1) 16) Fagerbo (Fagerlin) eller Fagerbo l1), ursprungligen bestående av två skilda skogstrakter: 16 a) Fagerbo allmänning och 16 b) Fagerbotrakten, 16V2) Karlda ö (Kardela ö l1) samt 17) Bengtstorps öken (Bengtstorps öken l1). Rörande de särskilda skogarna framgår av utredningen följande.

15) Västra öken och 16 a) den tidigare s. k. Fagerbo allmänning. Genom bergskollegiets brev den 1 juni 1689 anvisades tre aljmänningstrakter, vilka borde avmätas och avvittras till Dalkarlsgruvornas drivande. Av dessa trakter motsvarar den ena utan tvivel Fagerbo allmänning. Vidare synes en skogsvakt hava utbrutits, som motsvarar Västra öken. Sistnämnda skog blev emellertid först senare definitivt lagd under gruvorna.

16V2) Kanela ö blev genom bergskollegiets utslag den 27 mars 1797, tills vidare och intill dess kollegiet för bergslagens tjänst kunde finna för gott annorlunda förordna, upplåten till betjäning för Dalkarlsbergs gruvor mot utgörande av åsatt rekognitionsavgift. Gruvornas rätt att därefter som dittills disponera allmänningen fastställdes genom Kungl Maj:ts beslut den 15 april 1817, vari anföres, att allmänningen »skall vara behövelig för Dalkarlsbergs gruvelag, både för dess förnödenhet av timmer och även för den nytta ett å allmänningen anlagt torp, såsom skogvaktareboställe, skall medföra, i anseende till vården av såväl denna som gruvelagets andre däromkring belägne skogstrakter».

17) Bengtstorps öken lär tidigare hava nyttjats under Bengtstorps hytta, vilken emellertid ödelädes år 1721. Enligt obestyrkt uppgift blev skogen därefter, troligen omkring år 1740, anslagen Dalkarlsbergs gruvor. I 1769 års bergmästarrelation uppgives emellertid, att allmänningen nyttjats av Bengtstorps bergsmän intill år 1764, då det »allmänna förbudet» (bergsordningar III sid. 196) utkom, samt att Bengtstorpsborna därefter fått tillstånd att under vissa år nyttja densamma mot rekognitionsavgift. Någon samtida uppgift, att Dalkarlsbergs gruvelag vid denna tid skulle ägt rätt till allmänningen, har icke påträffats. Enligt bergmästaren Bergenskölds relation 1784 hörde emellertid såväl Bengtstorps som Skrikarhytte, Boxbo och Gamla Vikers allmänningar »egenteligen» under Dalkarlsbergs gruvelag. Senare bär Bengtstorps öken i likhet med Mellantrakten och Fagerbotrakten befunnits utgöra en del av den s. k. Skrikarhytte allmänning (se nedan).

14) Mellantrakten och 16 b) den s. k. Fagerbotrakten. Den tidigare s. k. Skrikarhytte allmänning, sorn synes hava nyttjats av Skrikarhytte bergsmän, nämnes icke i bergskollegiets brev den 1 juni 1689. Sedan allmänningen år 1746 ställts under förbud, anförde Skrikarhytte bergsman år 1758 besvär hos bergskollegiet över denna åtgärd samt påkallade 30 år senare, då ärendet ännu ej blivit avgjort, prövning av besvären. I ärendet styrktes, att vederbörande häradsrätt genom två domar omkring år 1660 (se 1896 års utlåtande) tilldelat bergsmän i Skrikarhyttan två områden av denna allmänning. Då kollegiet ej kunde avgöra, örn liela allmänningen härigenom upplåtits eller örn någon del därav ännu kunde anses odisponerad, anbefallde kollegiet den 1 december 1789 utredning härom och avmätning av skogstrakterna. Vid syn den 23 och 28 december 1789 betalius, att sedan Skrikarhvttans skogslotter utlagts, tre områden ålerstodo odisponerade, nämligen Bengtstorps öken och de båda skogstrakter, som senare benämnts Mellantrakten och Fagerbotrakten. Den 8 december 1798 avgjorde kollegiet en ansökan av Dalkarlsbergs gruvelag örn tilldelning av bland annat en skogstrakt, som motsvarade (ten gamla s. k. Skrikarhytte allmänning. Kollegiet tann icke skål att till gruvorna upplåta flera allmänningar än som redan blivit dem an-

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

slagna, »utan böra de ännu odisponerade bergslagsskogar bibehållas under publik vård såsom en tillgång vid oförmodade händelser samt till understöd för sådane verk och inrättningar, som icke hava egen tillgång av skog och virke. Till följe varav så väl detta som andi-e gruvelag vid påkommande behov kunna erhålla biträde av allmänningarne, enär sådant behörigen varder anmält, och k. kollegium efter föregången prövning av behovet och tillgången, därtill sitt bifall lämnat». Vid enstaka tillfällen i fortsättningen beviljade kollegiet utsyning för Dalkarlsbergs gruvor från nu ifrågavarande allmänningstrakter. I bergmästarerelation 1814 upplyses att Dalkarlsbergs gruvor »stundom tillförene fått utsyning» av byggnadsvirke från de mindre på Skrikarhytte öken odisponerade allmänningstrakter.

Ar 1815 anhöllo Skrikarhytteborna att få till skatte lösa vissa allmänningstrakter, däribland Västra öken, Fagerbo allmänning, Fagerbotrakten, Mellantrakten och Bengtstorps öken. Ansökningen bestreds av Dalkarlsbergs gruvelag, som å sin sida anhöll om företrädesrätt till skattelösen av nämnda allmänningstrakter jämte Kartela ö allmänning. 1 kammar- och bergskollegiernas i ärendet avgivna utlåtande den 19 december 1815 betecknades allmänningarna på följande sätt: »Gamla och Nya Vikers med Fagremo allmänning, jämte den så kallade Skrikarhytte öken, vilka dels blivit Dalkarlsbergs gruvelag upplåtne, dels ock efter erhållne utsyningar för gruvornes behov begagnade.» Kungl. Majit fann enligt beslut den 27 augusti 1816 icke skäl bifalla hyttelagets ansökan. I anledning av gruvelagets ansökan om skatteköp förklarade Kungl. Majit, att de gruvorna anslagna allmänningstrakter finge därefter som dittills under gruvängen förbliva och till gruvornas behov användas.

Genom bergskollegiets utslag den 14 februari 1828 fastställdes rekognitionsavgift för samtliga Dalkarlsbergs allmänningar utom Kartela ö.

karlsbergs gruvor, vilka drivas för fullt.

Domänfonden uppbär jaktarrende från Dalkarlsbergs gruvallmänningar.

18) Lomfly gruv allmänning (Lomfly l1) i Nora socken, Örebro län, anslogs genom bergskollegiets brev den 1 juni 1689 till Stribergs och Klacka gruvor. Sedan bergskollegiet den 11 april 1748 medgivit att Rökärrs kopparverk finge begagna sig av Lomfly allmänning »till kols anskaffande för malmens uppbrukande», säges allmänningen i bergverksrelation 1763 vara genom i689 ars brev förlagd under Klacka samt Nybergs och Stribergs järngruvor »i avseende till timmer och byggnadsvirke», medan kolskogen sedermera anslagits Rökärrs kopparverk till betjäning.

Kungl. Majlis proposition nr 139.

13 Är 1797 begagnades gruvskogen endast av Klacka gruvelag, och varken Stribergs eller Nybergs gruvelag synes sedermera hava gjort anspråk på skogen (jämför dock nedan).

Rekognitionsavgift åsattes gruvskogen genom bergskollegiets utslag den 5 mars 1828.

Landareal:

skogsmark ...................... 38,86 hektar

övrig mark ................ 24.11 _»

Summa 62.97 »

Virkesförråd: 4,085 m3 (105 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 5,900 kronor.

Rekognitionsavgift: 37 öre.

Skogsfångsbevillning: 3 kronor.

Nyttjanderättshavare har tidigare varit Klacka och Lerbergs gruvaktiebolag såsom ägare till Klacka odalfälts utmål, vilket jämlikt kommerskollegiets beslut den 4 december 1913 bildats genom sammanläggning av de tidigare bestående utmålen för Klacka odalfält och Stora Lerbergsgruvan. I en framställning till kommerskollegium den 7 november 1929 bekräftade Stribergs grufveaktiebolag samt Klacka och Lerbergs gruvaktiebolag en överenskommelse, som skulle hava träffats år 1797, att Lomfly giuvskog skulle disponeras av Klacka-Lerbergs gruvfält och Lönnbottens gruvskog, som likaledes ursprungligen anslagits för Klacka och Stribergs gruvor, av Stribergs och Åsbobergs gruvfält. Bolagen anhöllo nu om kommerskollegii fastställelse av överenskommelsen. I ett den 14 december 1929 dagtecknat tillägg till framställningen förklarade bolagen, att överenskommelsen skulle gälla, så länge vartdera bolaget dreve sin rörelse i den omfattning som erfordrades för erhållande av utsyning från respektive allmänning. Om det ena bolaget nedlade sin gruvrörelse, skulle överenskommelsen anses hävd och det andra bolaget hava rätt lill jämväl det förra bolagets allmänning. Kommerskollegium prövade i resolution den 10 september 1930 skäligt medgiva ej mindre att utsyning av virke för gruvdriftens behov finge efter författningsenlig prövning av virkesbehovet äga rinn dels för Klacka-Lerbergs gruvfält från Lomfly gruva!lmänning och dels för Stribergs med Åsbobergs gruvfält från såväl Lönnbottens gruvallmänning (nr 21 nedan) som Åsbobergs gruvallmänning eller däremot utbytt fastighet (nr 22 nedan), än även att, i den mån virkestillgången i någon av dessa skogar medgåve utsyning utöver vad som kunde åtgå för tillgodoseende av virkesbehovet för den eller dem som sålunda medgivits utsyning från skogen, utsyning på sätt och under villkor som förut sagts finge äga rum jämväl för sådant gruvfält bland de ovan nämnda, vilket icke enligt kollegii förut genom resolutionen lämnade medgivande skulle hava varit berättigat att erhålla utsyning från skogen ifråga, allt dock under villkor att sådan tillkommande nyttjanderättshavare skulle hava att i mån av erhållen utsyning deltaga i de utgifter för allmänningen, vilka åvilade nyttjanderättshavaren.

Driften vid Klacka-Lerbergs gruvfält nedlades år 1935 på grund av att gruvorna utbrutits. Samtidigt likviderade Klacka och Lerbergs gruvaktiebolag och uppgick i Stribergs grufveaktiebolag. Därefter har sistnämnda bolag såsom ägare av Stribergs och Åsbobergs gruvfält årligen sökt och erhållit utsyning från Lomfly allmänning.

19)— 20) Persliytte gruvallmänningar i Nora socken, örebro län,, nämligen 19) Gyttorps södra allmänning (Gyttorps norra och södra allmänning l1),

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

1972) Gyttorps nya allmanning (Gamla Pershyttan 410, förvärvad i utbyte mot Gyttorps norra allmännings västra del) saint 20) Pershytte utmål eller Hageby och Fibbhytte allmänning (Hagby och »Tibbhyttan» t1). Rörande de särskilda skogarna framgår av utredningen följande.

19) och 19 V2) Området för Gyttorps norra och södra allmänningar har ursprungligen tillhört det gamla hemman Gyttorp, som genom bytesbrev den 23 augusti 1607 och stadfästelse därå den 7 mars 1617 förvärvats av kronan. Enligt bergskollegiets brev den 1 juni 1689 anslogs »Gyttorpsskogen» tillika med Hageby och Fibbhytte allmänningar till Pershytte gruvor, »då ock någre skogslöse hyttor såsom Bengtstorp, Ås och en del bergsmän vid Pershyttan kunna därjämte bliva hulpne» (se 1896 års utlåtande). Sedan Nora stad, som tidigare erhållit mulbetes- och skogsfångsrätt å skogen, anhållit att få skogen sig åter tilldelad, förklarade Kungl. Majit i brev den 26 juli 1726, att det vore för riket gagneligare att hemmanet Gyttorp lämnades och återlades under Pershytte gruvor för allmänningsskogens skull än att det Indes till staden.

Redan 1674 hade skattläggning förrättats å hemmanet Gyttorpsgärde nr 1, vilket torde bestå av det gamla hemmanet Gyttorps inägor. Senare ha vissa lägenheter på allmänningen skattlagts, vilka därefter alla blivit lösta till skatte. I mål mellan ägaren av hemmanet Gyttorpsgärde nr 1 och kronan m. fl. förklarade lagmansrätten i dom den 24 november 1821, som slutligt lastställdes av Kungl. Majit den 26 maj 1826, att allmänningen icke kunde betraktas såsom någon Gyttorp sgärdes avsöndrade skattetillhörighet samt att således större eller mindre del därav icke heller kunde läggas till hemmanet, varför kärandens därom gjorda påstående ogillades.

Den öster örn den s. k. Tingstadsvägen belägna delen av Gyttorps norra allmänning synes i början av 1700-talet hava upplåtits till Rökärrs kopparverk; upplåtelsen bekräftades genom bergskollegiets utslag den 11 april 1748. Denna allmänningsdel disponerades sedan för olika ändamål, intill dess den år 1797 anslogs till Åsbobergs gruvors betjäning (se vidare Åsbobergs nya gruvallmänning nr 22 nedan).

Södra allmänningen och norra allmänningens västra del åsattes rekognitionsavgift genom kammar- och kommerskollegiernas utslag den 1 december 1874. Genom Kungl. Majits brev den 30 april 1926 förordnades, att domänstyrelsen finge med Nitroglycerinaktiebolaget träffa avtal örn byte av norra allmänningens västra del mot fastigheten Gamla Pershyttan 416, därvid kronan skulle erhålla en mellangift av 30,000 kronor, att sistnämnda fastighet skulle disponeras såsom gruvskog och att följaktligen den rekognitionsavgift, som fastställts för allmänningsdelen, i stället skulle utgå för Gamla Pershyttan 410 och erläggas av nyttjanderätlshavaren, samt att mellangiften skulle avsättas till en särskild fond, vars avkastning skulle användas till samma ändamål, vartill gruvskogen vore anslagen. Bytesavtal av angivet innehåll träffades den 14 juni 1926.

20) Pershytte utmål motsvarar de tidigare s. k. Hageby och Fibbhytte allmänningar, vilka genom bergskollegiets brev den 1 juni 1689 upplåtits till Pershytte gruvor. Hageby allmänning utgjorde den norra och Fibbhytte allmänning den södra delen av den nuvarande gruvskogens område. — Hageby allmänning hade före 1689 års skogstilldelning varit anslagen Hageby hammare. År 1738 uppgav Pershytte gruvelag hos bergskollegiet, att hammarens ägare alltjämt nyttjade ett torp på allmänningen, benämnt Utmålet, samt anhöll att, om ägarna ej ville avstå torpet till gruvelaget mot röjselersättning, därmed lagligen måtte förfaras, för att allt tillfälle skulle betagas till allmänningens nyttjande av dem sorn därtill ingen rätt hade. Hammarens ägare gjorde i sin förklaring gällande bättre rätt till allmänningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

15 Kollegiet utlät sig i utslag den 22 februari 1739: Enär kollegiet genom brevet den 1 juni 1689, som grundat sig på Kungl. Majlis eget gottfinnande, anslagit Fibbhytte, Gyttorps och Hageby allmänningar under Pershytte gruvor till deras bearbetande, då ock flere skoglöse verk och hyttor måtte bliva hulpne, ty kunde kollegiet ej göra ändring härutinnan, utan blev allmänningen förbjuden vid vite, att stå och tillväxa så till gruvornas »som andre förefallande högst angelägne behov uti bergslagen».

Genom bergskollegiets utslag den 14 februari 1828 åsattes nu ifrågavarande allmänning rekognitionsavgift.

År 1815 ansökte Skrikarhytte hyttelag att till understöd i kolbehovet för sin tackjärnsblåsning få till skatte lösa bland andra Hageby och Fibbhytte allmänningar (jämför Dalkarlsbergs gruvallmänningar nr 14—17 ovan). Pershytte gruvelag bestred ansökningen och yrkade å sin sida att få skatteköpa såväl dessa skogstrakter som de båda Gyttorpsallmänningarna. I ärendet förebragtes utredning om hyttelagets och gruvelagets skogsbehov. Ärendet avgjordes genom Kungl. Majlis resolution den 27 augusti 1816, däri Kungl. Majit, med avslag å hyttelagets ansökan, förklarade att de Pershytte gruvor anslagne allmänningstrakter finge därefter som ditintills under gruvelaget förbliva och till gruvornas behov användas.

Landareal (Hektar): Ä Äffi. "SST

skogsmark ................... 277.43 48.19 183.03 508.65

inrösningsjord................ 5.10 — — 5.10

övrig mark................... 3.72 0.86 23.37 27.95

Summa 286.25 49.05 206.40 541.70

Virkesf örråd:

m3 .......................... 50,575 5,273 23,268 79,116

m3 per hektar................ 182 109 127 156

Taxeringsvärde: 138,700 kronor.

Rekognitionsavgift: 7 kronor 89 öre.

Skogsfångsbevillning: 63 kronor 31 öre.

Nyttjanderättshavare är Pershytte Grufvebolag såsom ägare till Pershytte gruvor: Pershytte övre fält, Lockgruvan och Pershytte nedre fält. Dessa gruvor drivas för fullt.

Jakt- och fiskearrenden hava för domänfondens räkning upplåtits på allmänningarna. Mulbetet på Gyttorps södra allmänning nyttjas på grund av Kungl. Majlis resolution den 20 december 1647 av Nora stad och enligt uppgift i skogsindelningshandlingarna därjämte av Bergsängs egendom.

21) Lönnbottens gruvalhnänning (Lönnbotten l1) i Nora socken, örebro län, uppläts till Stribergs och Klacka gruvor jämlikt bergskollegiets brev den 1 juni 1689. Av protokollet vid bergmästareundersökning den 10 augusti 1747 framgår emellertid att Stribergs gruvelag, vartill allmänningen angavs vara anslagen, då ännu ej kommit i besittning av densamma. Anledningen härtill hade bergmästaren ej kunnat utröna. Vid sammanträdet föreslogs och godkändes emellertid att såväl Åsa-Röbergs kopparverk som Åshyttelaget skulle erhålla viss utsyning från allmänningen, dock så att några därå tillväxande byggningsträd måtte vara Stribergs gruvelag allena förbehållna jämte det att även gruvelaget, efter utsyning, erhölle så mycken hjälp nied gruveved som ske kunde. Bergskollegiet utlät sig i utslag den 11 april 1748: »Ty har Kungl, kollegium härmedelst velat efterlåta Åsa Röbergs kopparverks intressenter från denne Lönnbottne allmänning njuta så mycken

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

tilldelning till gruveved och smideskol vid gruvan, som bergmästaren i orten prövar denna allmänning med bestånd i längden tåla kunna; och i fall något vidare därifrån skulle kunna avlåtas, så kommer sådant av bergmästaren, Ås hyttelag till understöd, att tilldelas, vilket bergmästaren haver att jämka dessa verken emellan efter varderas nödtorft; dock varde de på denna skogstrakt tillväxande byggningsträd Stripebergs gruvelag, enligt förbem:te Kungl. Kollegii skrivelse av den 1 juni 1689, allena förbehållna.»

Av ett vid förlikningssammanträde den 29 april 1797 mellan Klacka stora gruvelag och Grecksåsars byamän, rörande råskillnaderna omkring Lomfly allmänning, fört protokoll framgår att Stribergs gruvelag »stundom haft någon hjälp» från Lönnbottens allmänning, varifrån däremot Klacka gruvelag »aldrig fått något virke». Bergmästaren Troilius upplyste i skrivelse till bergskollegiet den 31 december 1825, att Lönnbottens allmänning nästan uteslutande begagnats till gruvorna inom Nybergs och Stribergs gruvetingslag samt under senare år egentligen av där belägna Stora Åsbobergs odalgruvefält.

Rekognitionsavgift har åsatts allmänningen genom bergskollegiets utslag den 5 mars 1828.

Landareal:

skogsmark .................... 259.87 hektar

inrösningsjord .................. 8.55 »

övrig mark .................... 60,94 »

Summa 329.36 hektar

Virkesförråd: 34,736 lii3 (134 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 53,400 kronor.

Rekognitionsavgift: 4 kronor 62 öre.

Skogsfångsbevillning: 37 kronor.

Nyttjanderättshavare är Stribergs grufveaktiebolag såsom ägare av Stribergs och Åsbobergs gruvor.

Sedan Stribergs gruvor förenats med Åsbobergs odalfält jämlikt beslut den 12 november 1861, hava dess gruvfält alltmer vuxit samman, och sedan nyssnämnda bolag år 1919 övertagit båda fälten, utgöra de en enhet i tekniskt och ekonomiskt hänseende. I anledning härav har under lång följd av är allmänningens utsyning nyttjats av Stribergs och Åsbobergs gruvor utan åtskillnad. Såsom framgår av redogörelsen för Lomfly gruvallmänning (nr 18 ovan) har viss överenskommelse träffats mellan nyttjanderättshavarna till Lomfly och Lönnbottens allmänningar. Driften vid Klacka-Lerbergs gruvfält har emellertid nedlagts år 1935 på grund av att gruvorna utbrutits. Vid sådant förhållande lär rätten att för detta gruvfält eventuellt erhålla utsyning från Lönnbottens allmänning för framtiden vara utan betydelse.

Latorps och Västgöthyttefors byamän hava genom Svea hovrätts domar den 17 och den 30 juni 1846 förklarats berättigade till mulbete på allmänningen. — På allmänningen finnas två torp, vilka icke äga någon servitutsrätt. Jakt- och betesarrenden hava upplåtits av domänstyrelsen.

22) Åsbobergs nija gruvallmänning (Fogdhyttan 440) i Nora socken, örebro län, har förvärvats genom byte mot Gyttorps norra allmännings östra del. Sistnämnda allmänningsdel, som tidigare betjänat olika verk (se redogörelsen för Pershytte gruvallmänningar nr 19 och 19V2 ovan), blev genom bergskollegiets utslag den 27 mars 1797, tillsvidare och intill dess kollegiet för bergslagens tjänst funne gott annorlunda förordna, upplåten till Åsbobergs gruvors betjäning. Skogen åsattes samtidigt rekognitionsavgift. — Genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 april 1930 förordnades, att domänstyrel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

sen finge med Nitroglycerinaktiebolaget träffa avtal om byte av Gyttorps norra allmännings östra del mot ett område av fastigheten Fogdhyttan 411 (sedermera avstyckat och benämnt Fogdhyttan 440), därvid bolaget skulle erlägga en mellanavgift å 18,750 kronor, att bolagets bytesområde skulle disponeras såsom gruvskog och att följaktligen rekognitionsavgiften i stället skulle utgå för detta område och erläggas av nyttjanderättshavaren, samt att mellanavgiften skulle avsättas till en särskild fond, vars avkastning skulle användas till samma ändamål, vartill gruvskogen vöre anslagen. Bytet kom till stånd enligt avtal den 3 juni 1930 med tillägg den 2 juli 1930.

Landareal:

skogsmark ...................... 17.11 hektar

övrig mark................ ■ ■. . 0.83 »

Summa 17.94 hektar

Virkesförråd: 2,077 m3 (121 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 2,800 kronor.

Rekognitionsavgift: 38 öre.

Skogsfångsbevillning: 3 kronor.

Nyttjanderättshavare är Stribergs grufveaktiebolag såsom ägare av Åsbobergs gruvor. I detta hänseende hänvisas vidare till redogörelserna för Lomfly och Lönnbottens gruvallmänningar (nr 18 och 21 ovan).

23) Stråssa gruv allmänning (Stråssa l1) i Ramsbergs socken, örebro län, säges i 1896 års utlåtande (sid. 56 ff) hava blivit anvisad till Stråssa gruvors underhåll genom bergskollegiets brev den 1 juni 1689. Emellertid vill det synas som om den nuvarande gruvskogen helt motsvarar en skog, som redan tidigare anslagits till gruvan. När detta tidigare anslag ägt rum, är icke känt, men enligt hammarkommissions protokoll vid sammanträde den 6 september 1687 hade bergsmännen vid detta tillfälle upplyst, att skogen utbrutits från det angränsande bergsmanshemmanet Kårberg. Gruvefogden och konstvaktema vid Stråssa ägde enligt bergstingsrättens utslag den 12 mars 1799 viss rätt att hämta vedbrand på allmänningen.

Genom bergskollegiets utslag den 20 december 1826, härutinnan fastställt av Kungl. Majit den 19 mars 1828, förklarades att Ottes och Stripa gruvor, såvitt det kunde ske utan förnärmande av äldre innehavares rätt, kunde få utsyning å Stråssa allmänning emot utsättande av en skälig betalning till Stråssa gruvelag. Sedermera hava genom kommerskollegiets resolution den 10 maj 1926 Blanka och Gränshytte gruvfält förklarats mot deltagande i nyttjanderättshavaren åvilande kostnader för allmänningen berättigade till utsyning, sedan Stråssa och Stripa gruvors behov i nu nämnd ordning tillgodosetts.

Gruvskogen åsattes rekognitionsavgift genom bergskollegiets utslag den 5 mars 1828.

Landareal:

skogsmark .................... 844.88 hektar

inrösningsjord ................ 8.50 »

övrig mark .................. 106.47_ »

Summa 959.85 hektar

Virkesförråd: 109,396 m3 (129 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 174,600 kronor.

Rekognitionsavgift: 10 kronor 16 öre.

Skogsfångsbevillning: 81 kronor 25 öre.

Bihang lill riksdagens protokoll ldia. 1 sami. Nr ISO.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Nyttjanderättshavare är Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund såsom ägare till Stråssa gruvor, men subsidiär skogsfångsrätt tillkommer enligt vad ovan nämnts Stripa gruvaktiebolag såsom ägare till Stripa gruvor samt Guldsmedshytte Aktiebolag såsom ägare till Blanka- och Gränshyttefälten. För närvarande äro endast Stripa och Blanka gruvor föremål för verklig drift; de båda övriga fälten försvaras dock.

Domänstyrelsen har på arrende upplåtit rätt till jakt på allmänningen.

24) Ånsjö och Kalklints gruvallmänning (Ansjö och Kalklint l1) i Hjulsjö socken, Örebro län, tidigare två skilda allmänningar. Ånsjö allmänning synes hava blivit år 1683 anslagen Hjulsjö då återupptagna hytta och år 1690 åsatt rekognitionsavgift. Enligt 1725 års bergmästarerelation hade emellertid rekognitionsavgiften år 1708 upphört att utgå, vidare hade Ånsjö gruvelagare gjort gällande bättre rätt till skogsfång på allmänningen, varför denna kommit under förbud. Hyttan torde snart hava nedlagts. År 1748 upplät bergskollegiet åt Åsa-Röbergs koppargruva bland annat Ånsjö allmänning »till kols anskaffande för malmens uppbrukande». Genom bergskollegiets resolution den 20 januari 1766 bifölls en framställning av bergmästaren att få utsyna byggningsvirke för den nyupptagna Rotkoppsgruvan i Hjulsjö socken från Ånsjö allmänning, vilken enligt bergmästaren vore »den endaste i orten åtbelägne, mig vitterligen ännu odisponerade och förut till andre sådane gruvebyggnader nyttjade kronoallmänning». — Kalklints allmänning underlades år 1716 Rökärrs kopparverk och blev år 1748 av kollegiet Rökärrsverket »allena förbehållen». Under 1760- och 1770-talen medgav kollegiet vid vissa tillfällen utsyning av byggnadsvirke för särskilda ändamål vid Slotterbergs gruva. — Sedan framställning gjorts om tilldelning av Ånsjö och Kalklints allmänningar till Vedevågs manufakturverk, höll bergmästaren år 1780 sammanträde med Hjulsjö bergslag, varvid antecknades, att bergsmännen »väl icke genom dokumenter kunnat uppvisa någon speciell rätt till dessa allmänningar, men likväl alla med en mun påstått, att de av ålder varit gruvoskogar och eljest odisponerade till andra, antingen tackjärnshytte- eller hammarverk». Genom utslag den 26 mars 1782 avslog bergskollegiet ansökningen om skogstilldelning och åberopade därvid dels att Rökärrs kopparverk icke annorlunda nyttjat Ånsjö och Kalklints allmänningar än att därifrån någon gång efter särskilt lämnat tillstånd och utsyning fått hämtas virke, då sådant för järngruvorna kunnat umbäras, och dels att dessa allmänningstrakter vore nödvändiga för Hjulsjö bergslags gruvor. Sedermera synas de båda allmänningarna hava behandlats som en enhet.

Vid bergmästareundersökning den 8 oktober 1824 för skogens taxering till rekognitionsavgift uppgåvo Slotterbergs och Rosbergs järngruvebolags kommitterade, att nämnda gruvfält av ålder årligen erhållit byggnadsvirke från ifrågavarande skog, varjämte Hjulsjö bergslags kommitterade yrkade alt även gruvorna i Hjulsjö bergslag skulle få rätt att för byggnaders behov, efter bestämd andel i rekognitionsavgiften, begagna skogen. I skrivelse till bergskollegiet anförde bergmästaren härefter: »Till befrämjande av denna skogs rätta ändamål, som är dess användande till gruvebyggnader, torde bliva nödigt, att den hitintills nyttjade uppsikt med utsyning efter uppgivna granskade rekvisitioner bliver bibehållen, vilket även gruvelagen medgivit; och således densamma icke måtte bliva anslagen något visst gruvefält till betjäning, varigenom de övrige, som erfordrade virke för gruvebyggnader, skulle utestängas, av orsak att för desamma någon rekognitionsavgift icke blivit erlagd.» I sitt utslag den 27 oktober 1828, varigenom rekognitionsavgift för skogen fastställdes, gick bergskollegiet icke in på frågan örn tilldelning av gruvskogen till visst eller vissa gruvfält.

0 Enligt uppgift i skogsindelningshandlingarna har skogsavkastningen från ar 1857 vartannat år disponerats för åtskilliga gruvor inom Hjulsjö socken

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

och vartannat år av Slotterbergs och Rosbergs gruvor, vilka samtliga sedan år 1873 äro förenade till Hjuljerns gruvbolag. — Genom resolution den 15 september 1922 har kommerskollegium medgivit, att från allmänningen utsyning av sådant för gruvdriften behövligt virke, som befunnes ej erforderligt för de gruvor, som då vore berättigade till utsyning därifrån, finge åtnjutas för Rishöjdsbergsfältet samt, om ytterligare virkesöverskott förefunnes, för Ösjöbergsfältet, allt efter författningsenlig prövning av virkesbehoven och mot att gruvägarna, såsom nyttjanderättshavare i mån av erhållen utsyning, deltoge, i vad på dem belöpte, i de nyttjanderättshavaren åvilande utgifterna för allmänningen.

Landareal:

skogsmark .................... 149.92 hektar

inrösningsjord ................ 2.30 »

övrig mark ............... 5.58 »

Summa 157.80 hektar

Virkesförråd: 20,751 m3 (138 m3 per hektar).

Taxeringsvärde: 36,200 kronor.

Rekognitionsavgift: 1 krona 94 öre.

Nyttjanderättshavare är numera Aktiebolaget Stjernfors—Ställdalen såsom ägare av Slotterbergs, Rosbergs, Ånsjö, Ösjöbergs och Risliöjdsbergs gruvor. Av nämnda gruvor drivas för närvarande endast Ösjöbergs gruvor; de övriga försvaras dock.

Sammanfattning.

Gruvskogarnas sammanlagda landareal utgör:

skogsmark .................. 7,775.51 hektar

inrösningsjord ................ 226.68 »

övrig mark ...........^...... 1,220.70 »

Summa 9,222.89 hektar

Virkesförrådet har uppskattats till 964,274 m3 (124 m3 per hektar).

Det sammanlagda taxeringsvärdet utgör 1,458,100 kronor. Härtill kommer dock en del inägomark, som icke synes vara taxerad.

Det nominella värdet av stormfällnings- och mellangiftsfondema är sammanlagt 119,529 kronor 56 öre.

För rätten till gruvskogarna skola till statsverket årligen utgöras rekognitionsavgifter med sammanlagt 118 kronor 97 öre och skogsfångsbevillning med sammanlagt 950 kronor 49 öre, eller således tillhopa 1,069 kronor 46 öre.

Av gruvskogarna äro fem (Burängsbergs, Östanbergs, Nisshytte, Guldsmedsboda och Kronobergs) anslagna gruvor, som numera icke äro föremål för verklig drift men till vilka gruvrätten dock är försvarad. Dessa fem skogars sammanlagda landareal utgör 1,576.45 hektar (skogsmark 1,343.90 hektar) och deras taxeringsvärde 254,500 kronor. Avkastningen av dessa skogar tillfaller helt domänfonden. — Tidigare har jämlikt 12 § första stycket i 1898 års förordning fri disposition till virkesavkastningen medgivits nyttjanderättshavarna till flertalet av övriga gruvskogar, men numera sker även på dessa skogar all utsyning efter årlig prövning av virkesbehovet. Emellertid hava vederbörande bergmästare i ett stort antal fall från dessa gruvskogar till nyttjanderättshavarna anvisat hela den å skogarna enligt hushållningsplanen uttagbara årliga avverkningen såsom motsvarande eller understigande de sär-

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

skilda gruvornas behov. Elva den 30 maj 1938 dagtecknade utsyningsbesked av detta innehåll, avseende gruvskogar i västra bergmästaredistriktet, hava av domänstyrelsen efter tillstyrkande av kammarkollegiet överklagats under framhållande att endast utgivandet av en del av skogsavkastningen kunde anses motiverad av legitima behov. Besvärsinstans är kommerskollegium. Besvären hava ännu ej prövats, vartill torde hava medverkat den nu upptagna frågan om reglering av de rättsförhållanden, som röra gruvskogarna. I avvaktan på utgången av dessa besvärsmål har domänstyrelsen i ett flertal fall såsom villkor för erhållande av utsyning enligt lämnade utsyningsbesked avkrävt vederbörande nyttjanderättshavare skriftlig förbindelse att — i händelse av bifall till besvären — till domänstyrelsen inbetala ett belopp, motsvarande överskottsvirkets värde.

Efter domänstyrelsens berättelser om domänverkets förvaltning under åren 1934—1941 (Sveriges officiella statistik) har följande sammanställning gjorts beträffande avverkning med mera å gruvskogarna under nämnda år.

Bergverksskogar (utom Tärendö och Åker).

Avkastningen av stormfällnings- och mellangiftsfonder har i sin helhet uppburits av vederbörande nyttjanderättshavare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139.

21 Nuvarande rättsläge och möjligheter till reglering.

I fråga om rättsläget med avseende på gruvskogarna och möjligheterna till reglering därav har kammarkollegiet i utlåtandet den 31 mars 1941 anfört följande.

De flesta gruvskogarna hava tillkommit genom kronans under äldre tid gjorda anslag av allmänningsmark för gruvrörelsens understöd. Av de 18 gruvskogar, för vilka upplåtelser äro kända, hava 16 anslagits under tiden 1647—1726 samt 2 år 1797. Beträffande Grängesbergs, östanbergs, Bispbergs, Nordmarks och troligen även Stråssa gruvskogar gäller, att de av ålder brukats under vederbörande gruvor men att ursprunglig upplåtelse icke är känd. Kronans äganderätt till dessa skogar torde emellertid vara obestridd; i de fall, där nyttjanderättshavarna vid domstol gjort gällande bättre rätt, hava deras anspråk ogillats (Tuna-Östanbergs och Bispbergs gruvskogar). Beträffande slutligen Bengtstorps öken, Mellantrakten, Fagerbotrakten samt Ånsjö och Kalklints allmänning synes någon formlig upplåtelse till viss gruva ej hava ägt rum. Dessa skogar utgöras av allmänningstrakter, som stått under bergskollegiets disposition men som vid tiden för den allmänna gruvskogsregleringen på 1820-talet faktiskt kommit att användas huvudsakligen för vissa gruvors behov.

För frågan om gruvornas rättigheter på upplåtna skogar torde upplåtelseresolutionernas innehåll i första hand vara av intresse. Dessa resolutioner äro oftast allmänt hållna. Typiskt är i detta avseende Kungl. Maj:ts brev till bergskollegiet den 10 augusti 1696 angående Dannemora gruvallmänningar: »Såsom landshövdingen Strömfelt med dess adjungerade haver efter Väre nådige ordres av den . . . med domar terminerat visse skogstrakter och allmänningar, de där bekvämligast kunna underläggas Dannemora gruva att därav hava den nödvändighet till stavrumsved och eljest vad betarvas till byggningsvirke och gruvans vidmakthållande; så hava Vi i nåder confirmerat och samtyckt, att samma terminerade skogar hädanefter skola komma gruvan till hjälp och understöd.» Gruvskogarna skulle sålunda förse gruvorna med det virke, som kunde behövas för gruvdriften, framförallt för malmens lösbrytning (»tillmakning») samt byggnadsvirke. I några fall nämner upplåtelsen endast visst slag av virke (t. ex. för Torsåkers gruvallmänning: »byggnadsvirke»). •— Å andra sidan var gruvornas skogsfångsrätt begränsad av deras behov. Från 1700-talet äro flera fall kända, då bergskollegiet medgivit att virkesöverskott på gruvskog fick komma andra än gruvägarna till godo eller åberopat gruvornas behov som skäl för avslag på ansökan örn tilldelning åt andra (Dannemora, Gyttorps, Lomfly och Lönnbottens allmänningar). Av samma princip följer, att örn en gruva belt nedlades och dess skogsbeliov alltså upphörde, skogen återföll lill kronan. Vad här sagts om innehållet av gruvornas rätt har fått elt tydligt uttryck i bergskollegiets av Kungl. Maj:t fastställda utslag den 29 april 1813 angående Kronobergs allmänning. — Någon antydan, att den rättstitel, varunder gruvskogarna innehades, var av sådan natur, att upplåtelsen ej kunde återkallas, söker man fåfängt under äldre tid. Tvärtom har genom en Kungl. Maj:ts resolution den 3 december 1823 i fråga örn Nisshytte gruvskog förklarats, att en sådan bestämdare besittningsrätt, alt »de angående upplåtelsen tagna författningar» ej kunde rubbas utan frivillig överenskommelse, icke ägde rum. Samma uppfattning om karaktären av gruvornas besittningsrätt kommer till uttryck i bergskollegiets båda utslag den 27 mars 1797, varigenom Kartela ö och Åsbobergs allmänningar tillsvidare och intill dess kollegiet för bergslagens tjänst kunde finna för gott

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

annorlunda förordna, upplätos till betjäning för Dalkarlsberg^ respektive Åsbobergs gruvor. Å andra sidan saknas belägg för att anslag av denna natur återkallats, där nyttjanderättshavaren fortfarande var i behov därav för det ursprungliga ändamålet. Vad förhållandena i början av 1800-talet beträffar, kom väl redan på grund av den ålder, de vid denna tid gällande upplåtelserna i regel ägde, någon återkallelse icke i fråga. Man torde därför kunna säga, att utvecklingen vid denna tid tenderade mot att tillerkänna skogsanslagen privaträttslig karaktär, ehuru denna ännu ej var klart utbildad. -— För gruvornas rätt till skogsfång på gruvskogarna utgick under äldre tid icke någon ersättning till kronan. Denna avgiftsfrihet grundade sig på ett Kungl. Maj:ts beslut den 11 december 1696 angående Dannemora gruvallmänningar (Bergsordningar I sid. 504).

Gruvskogarnas rättsställning reglerades närmare genom beslut av statsmakterna år 1823. I proposition (nr 16) till 1823 års riksdag upptogs frågan om den avgiftsfrihet, under vilken gruvskogarna innehades. I propositionen anfördes, att bland de skogar, för vilka undersökning och behandling på grund av 1811 års rekognitionsskogsförfattning blivit ifrågasatt, jämväl förekommit några kronoskogar, som blivit till särskilda järngruvor för deras behov utan någon mera bestämd besittningsrätt eller några därmed förknippade skyldigheter upplåtna och, med undantag av några få, utan avgift till staten varit av gruvorna begagnade. Kungl. Maj:t hade vid de senare åren uppkomna och Kungl. Maj:ts prövning underställda frågor, huru med dessa s. k. gruvskogar borde förhållas, funnit dem såsom ej nämnda i 1811 års förordning icke kunna bland rekognitionsskogar hänföras och följaktligen icke heller i allmänhet kunna behandlas efter samma författning utan ansett dem vara sådana kronoskogar, vilkas disposition berodde på rikets ständers samtycke. Det vore likväl angeläget, att dessa skogar, vilka såvitt de vore behövliga för de gruvor, åt vilka de blivit upplåtna, icke torde kunna dem frånkännas, bleve använda till både statens och bergverkens ömsesidiga förmån. Men betänkligheter mötte icke utan skäl mot att, såsom vore föreskrivet om rekognitionsskogarna. skilja dem från kronan och överlämna dem till den enskilda äganderätten, helst i avseende å dessa skogar, som huvudsakligen vore ägnade att förse gruvorna med storverksträd för deras behov och borde sparas därtill, en helt annan hushållning borde vidtagas än med rekognilionsskogarna. En sådan hushållning kunde icke förväntas av enskilda utan allmänt intresse därå. Därför hade också dessa skogar dittills varit ställda under bergsstyrelsens uppsikt och icke fått begagnas utan förut av densamma medgiven utsyning. Ej heller borde desamma frånskiljas slaten, på det att, örn den gruva, åt vilken en sådan skog varit upplåten, skulle upphöra, skogen måtte kunna överlämnas till understöd åt en annan gruva. Kungl. Majit ville därför föreslå ständerna stadga, att dessa skogar måtte bibehållas och, på sätt dittills skett, begagnas för de gruvors behov och nytta, för vilka de varit upplåtna, så länge samma gruvor bearbetades, och vid deras upphörande upplåtas åt och användas av andra gruvor, som därav kunde vara i behov. Dock borde, på det staten icke måtte sakna inkomst av dessa skogar, »vanlig rekognitionsavgift» åsättas desamma att därefter årligen till staten erläggas i likhet med vad redan ägde rum för några av dem.

Sedan ständerna bifallit Kungl. Majlis förslag, befalldes i Kungl. Majrts brev den 29 januari 1824 kammar- och bergskollegierna att verkställa beslutet, i vad det avsåg åsättande av rekognitionsavgift. I anledning härav blevo sedermera de gruvskogar, för vilka rekognitionsavgift icke redan utgick taxerade till sådan avgift (efter 1 skilling banco per stavrum ved), vilken därefter fastställdes av vederbörande myndighet (bergskollegiet, kammar- och bergskollegierna resp. kammar- och kommerskollegierna).

Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

23 Den rätt, som genom 1823 års beslut av Kungl. Majit och riksdag tillädes gruvorna beträffande dem anslagna eller av dem nyttjade skogar, torde vara av konstitutiv betydelse för det nuvarande rättsläget. (Jämför Kungl. Majits dom den 28 april 1868 angående jordäganderätt till gruva, som upptagits på Västra öken (Naumanns tidskrift sid. 615). Den förut i viss mån prekära skogsfångsrätten har genom denna reglering förvandlats till en verklig (»bestämd», privat) rätt för gruvägare, men dess sakliga innehåll har ej förändrats (»på sätt hittills skett»). Rättigheten har emellertid kompletterats med en skyldighet att utgöra rekognitionsavgift efter samma grund som för de gamla rekognitionsskogarna. Genom gruvägares tysta godkännande av de nya villkoren för innehavet har, torde man få anse, tillskapats ett ömsesidigt rättsförhållande mellan kronan och gruvägaren, vilken senare alltså vunnit en privaträttslig rätt till skogen ifråga. En bekräftelse härå kan anses ligga i åsättande av rekognitionsavgift vid en förrättning, som i viss mån påminner örn vanlig hemmansskattläggning.

Rättighetens varaktighet är beroende av att gruvan »bearbetas». Det bör dock anmärkas, att tolkningen av detta villkor numera kan föranleda viss tvekan med hänsyn till möjligheten för en gruvägare att under obegränsad tid försvara gruvrätten på annat sätt än genom gruvarbete. Bestämmelsen om överflyttning, då en gruva upphör, av densamma anslagen skog å annan gruva är givetvis av rent förvaltningsrättslig natur och kan icke grunda någon rätt för viss grava att komma i åtanke.

I fråga örn nyttjanderättens sakliga innehåll gäller liksom tidigare, att behovet är avgörande. I den män hela avkastningen av en gruvskog icke åtgår för täckande av vederbörande gruvas virkesbehov, inflyter enligt gällande bestämmelser överskottet till domänfonden. Nyttjanderättshavaren kan visserligen enligt § 12 förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar medgivas fri disposition till gruvskogens avkastning eller försäljning av utsynat virke, men någon rätt härtill föreligger icke, och medgivandet blir beroende på prövning av behovet i varje särskilt fall. Nämnda förordning torde för övrigt, liksom dess föregångare, förordningen i samma ämne den 30 maj 1873, helt vara av förvaltningsrättslig natur. Den reglerar icke rätten till gruvskogarna utan endast sättet för utövande av denna rätt.

Under senare tid — efter 1823 års reglering — hava på några gruvskogar (Lomfly, Lönnbottens, Åsbobergs nya och Stråssa) subsidiära rättigheter till skogsfång upplåtits åt andra gruvor än de ursprungligen utsyningsberättigade, mot erläggande av skälig betalning tili dessas ägare (nyltjanderättshavarna) eller mot deltagande i deras kostnader för skogen. De sålunda subsidiärt utsyningsberättigade gruvorna ägas numera av respektive nyttjanderåttshavare utom beträffande Stråssa gruvallmänning, där subsidiära utsyningsrättigheter tillkomma två särskilda bolag.

Med innehavet av gruvskog följer för innehavare, förutom skyldighet att erlägga rekognitionsavgift, vare sig rättigheten tages i anspråk eller ej, skyldighet att erlägga skogsfångsbevillning enligt 1 § förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter. Jämväl denna avgift utgår, antingen skogsfånget begagnas eller icke; den utgör 25 öre för varje stavrum ved eller däremot svarande 18 tunnor kol och beräknas efter det belopp ved eller kol, för vilket rekognitionsavgiften enligt privilegier eller resolutioner utgår. Vidare åligger jämlikt 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 innehavaren att erlägga kommunal fastighetsskatt för skogen. Innehavaren likställes också i 13 § förordningen samma dag örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med jordägare i fråga örn skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Tillägger man Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut år 1823 angående gruvskogarnas disposition den innebörden, att därigenom tillskapats ett privaträttsligt rättsförhållande mellan staten och nyttjanderättshavama av det innehåll, förut sagts, torde därmed vara givet, att de senares rätt till gruvskogarna icke annat än möjligen genom expropriatoriskt förfarande, i så fall mot full ersättning, kan bringas att upphöra utan deras medgivande. Lika litet synes med hänsyn till förut angivna omständigheter en höjning av det utgående vederlaget, rekognitionsavgiften, kunna ifrågakomma. En viss parallell med de numera avskrivna grundskatterna föreligger här. Frågan om eventuell höjning av skogsfångsbevillningen är av skattepolitisk natur och torde således falla utanför kollegiets uppdrag. Den enda praktiskt genomförbara utvägen för en reglering av det bestående rättsförhållandet torde vara att söka åstadkomma frivillig överenskommelse antingen om inlösen till staten av nyttjanderättshavarnas rätt eller om dessas övertagande av äganderätten. För en dylik överenskommelse erfordras jämlikt § 77 regeringsformen riksdagens medverkan.

Förhandlingar och uppgörelse.

Förhandlingarna om reglering av bestående rättsförhållanden ha förts mellan kammarkollegiet och nyttjanderättshavama till gruvskogarna. Dessa förhandlingar lia resulterat i att vid sammanträde den 4 maj 1939 mellan representanter för kollegiet och domänstyrelsen å ena sidan samt ombud för flertalet nyttjanderättshavare å den andra, på sätt framgår av det vid sammanträdet förda protokollet, träffats en preliminär enhetsuppgörelse av följande innehåll.

1) Nyttjanderättshavama övertaga äganderätten till samtliga gmvskogar med undantag av Kronobergs och Nisshytte gruvskogar och erlägga därför en köpeskilling motsvarande fyrtio procent av fastigheternas värde, uppskattat på sätt nedan under 5) sägs.

2) Kronan inlöser nyttjanderättshavarnas rätt till Kronobergs och Nisshytte gmvskogar för ett belopp, som motsvarar sextio procent av fastigheternas uppskattade värde.

3) Uppgörelsen avser endast de områden, som enligt en inom kammarkollegiet i december 1938 upprättad sammanställning över gruvskogarna, vilken i februari 1939 överlämnats till gruvskogskommittén, för närvarande disponeras såsom gruvskogar. Uppgörelsen berör sålunda exempelvis ej den s. k. Sågparken av Dannemora södra gruvallmänning.

4) De till vissa gruvskogar knutna mellangifts- och vindfällsfondema uppdelas så att kronan erhåller fyrtio och nyttjanderättshavaren sextio procent.

5) Gruvskogarnas värde uppskattas av två värderingsmän, nämligen byråchefen Lindeberg, utsedd av kronan, och jägmästaren Nordquist, utsedd av nyttjanderättshavama. Kunna dessa icke uppnå enighet, inträder såsom tredje värderingsman länsjägmästaren Edvin Nyblom i Västerås.

Till grand för uppskattningen av skogsmarkens och växande skogens värde läggas bruttopriser å timmer, sulfit- och sulfatved samt brännved för tioårsperioden 1930—1939 samt avverkningskostnaderna för de sista fem åren.

Frågan om värderingen av Grängesbergs gruvskog uppskjutes intill dess pågående förhandlingar mellan domänstyrelsen, nyttjanderättshavama och

25 Kungl. Maj:ts proposition nr 139-

Grängesbergs kommun rörande upplåtelse till kommunen av viss del av gruvskogens mark avslutats.

6) Kronan och nyttjanderättshavarna betala envar sina kostnader för värderingen. Skulle gemensamma kostnader uppkomma, betala parterna hälften vardera.

7) Förefintliga servitut för rätt till husbehovsvirke, mulbete och dylikt pa gmvskogarna få kvarstå.

Friligt tillägg till protokollet har domänstyrelsen anmält, att styrelsen önskade övertaga, förutom de båda i punkt 2) av överenskommelsen nämnda skogarna, jämväl Burängsbergs gruvallmänning.

Uppgörelsen har biträtts av kommerskollegium.

I fråga om den uppskattning av värdefördelningen mellan kronans och nyttjanderättshavarnas rättigheter med avseende på gruvskogarna, varom enighet vunnits vid den preliminära uppgörelsen, har kammarkollegiet i utlåtandet den 31 mars 1941 anfört följande.

Värdefördelningen innebär, att statens rätt till var och en av gruvskogarna skattats till 40 procent och vederbörande nyttjanderättshavares rätt till 60 procent av skogens värde. Om varje gruvskog behandlats för sig, hade givetvis motsvarande uppskattning kunnat utfalla olika i de skilda fallen. Framförallt torde statens rätt hava bort taxeras avsevärt högre i fråga om de skogar, som betjäna numera nedlagda ehuru försvarade gruvor, än beträffande övriga skogar. Från nyttjanderättshavarnas sida har emellertid en generellt giltig värdefördelning ansetts såsom önskvärd för en uppgörelse beträffande samtliga skogar, och ämbetsverken hava å andra sidan icke ansett hinder däremot möta ur statsverkets synpunkt, därest en sådan uppgörelse komme till stånd.

När det gäller att bedöma skäligheten av den gjorda värdefördelningen, saknas fasta hållpunkter, men fördelningen vilar på samma grunder, som tidigare i likartade fall tillämpats, med de jämkningar, som här föreliggande särskilda förhållanden ansetts påkalla. Kollegiet vill i detta avseende särskilt hänvisa till statsmakternas för få år sedan fattade beslut om inlösen av viss enskild rätt till Lindhovs kungsgård i Halland (prop. nr 89/1933). Denna kungsgård hade sedan förra delen av 1700-talet varit upplåten på perpetuel arrende åt generalmajoren friherre von Faltzburg och hans arvingar^ mot utgörande av 100 tunnor spannmål årligen. Innehavarnas rätt, som alltså var ärftlig och villkorlig men ej överlåtlig, taxerades i nämnda ärende till 2/3 och kronans rätt till Vs av fastighetens värde. Beträffande gruvskogarna är nyttjanderätten ständig men villkorlig och icke överlåtlig (utom tillsammans med vederbörande gruva); i stället är det för nyttjanderätten utgående vederlaget mycket obetydligt. Det torde med hänsyn härtill vara motiverat att anse kronans rätt lill gruvskogarna — i de fall där gruvorna drivas och skogsavkastningen helt eller till större delen tillfaller nyttjanderättshavarna — i genomsnitt likvärdig med äganderätten till Lindhovs kungsgård och skatta den till V3 av skogarnas värde. Örn värdet beträffande de gruvskogar, som äro anslagna numera nedlagda gruvor, sättes till det dubbla, blir —- då dessa skogars uppskattade värde motsvarar 17.9 procent av alla gruvskogarnas sammanlagda värde — genomsnittsvärdet av kronans rätt till alla skogarna (2/a X 17.9 + Va X 82.1 =) 39.3 procent. Av denna jämförelse vill det alltså synas som om en taxering av kronans rätt till 40 procent vore skälig.

Uppskattningen av skogarnas värde har .sedermera verkställts, och värderingsmännen hava framlagt resultatet i ett den 7 februari 1941 dagtecknat utlåtande. Av detta utlåtande framgår bland annat,

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

att sedan Grängesbergs kommun hos Kungl. Maj :t återkallat sin framställning om eventuellt markförvärv från Grängesbergs gruvskog, värdering av denna skog ägt rum efter samma grunder som beträffande övriga gruvskogar,

att Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag såsom nyttjanderättshavare till Burängsbergs gruvallmänning medgivit, att byte mellan denna allmänning och kronan tillhörigt skogskomplex av motsvarande värde finge ske. under förutsättning att den preliminära överenskommelsen fullföljdes, att bolaget sedermera under hand jämväl medgivit, att likviden för övervärdet av skog och skogsmark å kronoparken Laxsjö, vilken föreslagits som vederlag för Burängsbergs gruvallmänning, skulle erläggas genom att bolaget till kronan överläte av domänstyrelsen godtaget skogsområde efter värdering enligt enahanda grunder, som tillämpats för kronoparken i fråga,

samt att Bispbergs Aktiebolag såsom nyttjanderättshavare till rosshytte gruvskog gjort framställning om att i samband med att kronan förvärvade denna skog ett å skogen befintligt, bolaget tillhörigt utmål, Nissgruvornas utmål, måtte få förvärvas av bolaget, varefter förrättningsmännen, som ansett sig kunna tillstyrka framställningen, uppskattat utmålet efter samma grunder som för skogarna i övrigt.

Underhand har jämväl Kronobergs Grufvebolag såsom nyttjanderättshavare till Kronobergs gruvallmänning framställt önskemål om att i samband med kronans förvärv av denna allmänning få lösa på allmänningen belägna gruvutmål enligt samma grunder som tillämpats vid uppgörelsen i övrigt. Värderingsmännen hava sedermera vid särskild förrättning uppskattat detta utmålsområdes värde.

Domänstyrelsen har tillstyrkt försäljning till Bispbergs Aktiebolag och Kronobergs Grufvebolag av förut omförmälda utmålsområden på Nisshytte gruvskog och Kronobergs gruvallmänning efter de grunder, som gälla för uppgörelsen i övrigt. Styrelsen har vidare meddelat, att överenskommelse rörande det ifrågasatta bytet mellan nyttjanderätten till Burängsbergs gruvallmänning och kronan tillhörigt skogskomplex ännu ej träffats, samt föreslagit framställning till riksdagen om bemyndigande för Kungl. Majit att, i den mån överenskommelse därom må senare kunna träffas mellan kronan och Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, besluta om förvärv åt kronan av allmänningen i fråga genom byte av fastigheter mellan kronan och bolaget.

Vid värderingen av gruvskogarna hava värderingsmännen till en början jämlikt den preliminära uppgörelsen uppskattat värdet av skog och skogsmark på grundval av bruttopriser för tioårsperioden 1930—1939. Med hänsyn till bland annat den stegring av virkespriser, som inträtt under år 1940, och utsikterna till ytterligare prisstegring under närmast följande år hava emellertid värderingsmännen därefter enat sig om att framlägga en värdering, grundad på väsentligt högre priser eller bruttoprisema för tioårsperioden 1931—1940. Denna ändring av beräkningsgrunden har medfört, att det genomsnittliga värdet å skog och skogsmark höjts från 3 kronor 3 öre per kubikmeter virke å rot till 4 kronor 28 öre.

27 Kungl. May.ts proposition nr 139.

Sedan värderingsmännens utlåtande avgivits, lia nyttjanderättshavarna vid sammanträde den 4 mars 1941 i anledning av därom av domänstyrelsen framställt yrkande beslutat medgiva ytterligare höjning av värdet å skog och skogsmark till ett belopp, som motsvarar i genomsnitt 5 kronor per kubikmeter virke å rot.

Kammarkollegiet har i utlåtandet den 31 mars 1941 tillstyrkt ett fullföljande av den preliminära uppgörelsen med tillämpning av sist angivna grunder för skogens värdering.

Sedan Kungl. Majit den 30 juni 1942 uppdragit åt f. d. generaldirektören G. Kuylenstjerna att förhandla med nyttjanderättshavarna angående grunderna för värdering av skogarna i händelse av överlåtelse med äganderätt samt vissa därmed sammanhängande frågor, ha under hösten 1942 överenskommelser träffats örn ytterligare höjning av det beräknade värdet å skog och skogsmark till ett belopp, som motsvarade 7 kronor per kubikmeter å rot. Innebörden härav med avseende på de särskilda gruvskogarna framgår av bilagda tablå (Bilaga).

Ett fullföljande av uppgörelsen skulle med tillämpning av nu antagna värderingsgrunder innebära följande: Kronan inlöser nyttjanderättshavarnas

rätt till Nisshytte gruvskog och Kronobergs gruvallmänning för sammanlagt 174,270 kronor samt förvärvar, efter ytterligare förhandling, nyttjanderätten till Burängsbergs gruvallmänning genom byte mot kronan tillhörig mark. Vederbörande nyttjanderättshavare övertaga äganderätten till alla övriga gruvskogar ävensom till Nissgruvornas och Kronobergsgruvomas utmålsområden mot erläggande till statsverket av sammanlagt 2,535,678 kronor. Stormfällnings- och mellangiftsfonderna uppdelas, så att kronan erhåller 40 procent och vederbörande nyttjanderättshavare 60 procent av fondernas värde.

I utlåtande den 25 februari 1943 bär kammarkollegiet meddelat, att kollegiet — i anslutning till den förut berörda preliminära uppgörelsen och med iakttagande av vad i övrigt i ärendet förekommit — med de särskilda nyttjanderättshavarna träffat köpekontrakt respektive avtal om inlösande av nyttjanderätten, vilkas giltighet gjorts beroende dels av Kungl. Maj:ts och riksdagens medgivande och dels av vederbörligt tillstånd för nyttjanderättshavarna till de avsedda fastighetsförvärven.

Kammarkollegiet har vidare hemställt, att Kungl. Majit måtte begära bemyndigande av riksdagen att, i den mån överenskommelse må senare kunna träffas mellan kronan och Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag, besluta örn förvärv åt kronan av nyttjanderätten till Burängsbergs gruvallmänning genom byte av fastigheter mellan kronan och bolaget.

Slutligen bär kollegiet i fråga om det i redogörelsen för Nordmarks gruvallmänning (under nr 8 ovan) nämnda området örn 28.19 hektar av Nordmarks gruvors odalfält hemställt, att Kungl. Majit i avvaktan på erforderlig utredning i denna del måtte utverka riksdagens bemyndigande att, för den händelse kronan skulle befinnas äga någon rätt till området i fråga, med gruvägarna träffa uppgörelse rörande avvecklingen av denna rätt.

28 Kungl. Majlis proposition nr 139.

Departementschefen.

Den nyttjanderätt till ovan omförmälda, kronan tillhöriga skogsfastigheter, de s. k. gruvskogama, som tillkommer innehavarna av vissa järngruvor, utgör en relikt från det äldre statshushållningssystem, vari såsom ett led ingingo omfattande skogsanslag till bergshanteringens understöd. Det synes mig obestridligt, att betydande fördelar stå att vinna genom en avveckling av de förhållanden, som alltjämt bestå med avseende å ifrågavarande fastigheter. Frågan torde erhålla en tillfredsställande lösning genom fullföljande av uppgörelsen rörande samtliga gruvskogar, som träffats mellan ämbetsverken och ombud för nyttjanderättshavarna, med gjorda tillägg angående vederbörande gruvägares förvärv av utmålsområden å vissa gruvskogar samt med tilllämpning av värden å skog och skogsmark, som motsvara i medeltal 7 kronor per kubikmeter virke å rot.

Det synes lämpligt att Kungl. Maj:t, på sätt kammarkollegiet föreslagit, av riksdagen begär bemyndigande att besluta örn avtal angående förvärv till kronan av nyttjanderätten till fastigheten Burängsbergs gruvallmänning l1 2 3 i Grangärde socken samt angående avveckling av kronans eventuella rätt till viss del av fastigheten Nordmarks Gruveallmänning l1 i Nordmarks socken.

Slutligen förutsätter jag, att de medel, som komma att inflyta till kronan vid ett fullföljande av uppgörelsen, tillföras fonden för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark, liksom att erforderliga löseskillingsbelopp få utgå ur nämnda fond.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen bemyndiga Kungl. Majit

1) att med vederbörande nyttjanderattshavare till ifrågavarande åt järngruvor anslagna skogsfastigheter träffa avtal i huvudsaklig överensstämmelse med den preliminära uppgörelse, som ingåtts den 4 maj 1939, med gjorda tillägg angående utmålsområden på fastigheterna Nisshyttan överloppsskog l1 i Säters socken och Kronoberg l1 i Kvistbro socken samt med tillämpning av de värden, som vid den slutligen antagna uppskattningen åsatts fastigheterna;

2) att, i den mån överenskommelse därom senare kan träffas mellan kronan och vederbörande innehavare av den till nyttjande för Burängsbergs gruvors behov anslagna fastigheten Burängsbergs gruvallmänning l1 i Grangärde socken, träffa avtal rörande berörda nyttjanderätts avstående till kronan genom nyttjanderättens utbyte mot annan kronan tillhörig fastighet;

3) att, för den händelse kronan vid blivande utredning skulle befinnas äga någon rätt till viss del av det i fastigheten Nordmarks Gruveallmänning l1 i Nordmarks socken ingående s. k. blecket eller odalfältet vid Nordmarks gruvor, med gruvägare träffa uppgörelse rörande avvecklingen av denna rätt.

29 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schieller.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 139.

Bilaga.

1 Enligt den slutliga uppgörelsen avses att kronan genom byte skall törvärva nyttjanderälten till denna allmänning. •

487616. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.