med förslag till förord¬ ning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1 Kr 17.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till förordning om erkända skatteförmedlingskassor, m. m.; given Stockholms slott den 15 januari 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning om preskription av utskylder m. m.,

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet,

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker samt

12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

förordning om erkända skatteförmedlingskassor.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Med skatteförmedlingskassa förstås i denna förordning inrättning med ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling, på uppdrag av skattskyldig ombesörja betalning av denne påförda utskylder medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å den skattskyldiges avlöning eller pension eller å annan av honom åtnjuten periodisk intäkt eller ock genom direkta inbetalningar från den skattskyldige.

2 §.

Skatteförmedlingskassa, som förmedlar utskyldsbetalning endast för fysiska personer, må av länsstyrelsen i det län, där kassans förvaltning utövas, antagas till erkänd skatteförmedlingskassa.

I samband med beslut om kassas antagande till erkänd skatteförmedlingskassa skall länsstyrelsen fastställa reglemente för kassans verksamhet.

Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning beträffande statens intressekontor.

3 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa må icke av uppdragsgivare uttaga särskild avgift för förmedling av utskyldsbetalning.

■4 §.

Där länsstyrelsen så finner erforderligt, skall erkänd skatteförmedlingskassa ställa säkerhet för medel, som kassan omhänderhar för utskyldsbetalning.

5 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa äger åtnjuta statsbidrag.

Statsbidraget utgår med 25 öre för varje av kassan förmedlad betalning avvid uppbördsstämma (uppbördstermin) förfallande utskyldsbelopp.

I fråga om restfört utskyldsbelopp utgår bidraget först då det restförda beloppet jämte, i förekommande fall, därå belöpande indrivningsavgift till fullo guldits.

Statsbidrag utgår för räkenskapsår och utbetalas årsvis i efterskott, där ej annat följer av stadgandet i 6 § sista stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

6 §.

Ansökan om statsbidrag ingives till länsstyrelsen. Ansökan skall, där e.j länsstyrelsen för särskilt fall medgiver undantag, ingivas inom sex månader efter utgången av det räkenskapsår, för vilket bidrag sökes, och skall åtföljas av erforderliga uppgifter för beräkning av bidragets storlek.

Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen, beslutar länsstyrelsen i ärendet samt utanordna!- beviljat bidrag.

På därom framställd begäran må länsstyrelsen, om skäl därtill äro, under löpande räkenskapsår bevilja och utanordna statsbidrag för utskyldsbetalningar, som förmedlats under den gångna delen av räkenskapsåret.

7 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa skall föra räkenskaper i enlighet med de närmare föreskrifter Konungen meddelar.

Kassan skall inom sex månader efter räkenskapsårets utgång till länsstyrelsen ingiva dels berättelse över det gångna årets verksamhet dels ock sammandrag av räkenskaperna enligt av Konungen fastställt formulär.

8 §.

Länsstyrelsen skall övervaka att erkänd skatteförmedlingskassa fullgör sina uppgifter i enlighet med gällande författningar och kassans reglemente samt i övrigt på ett ändamålsenligt sätt.

För ändring i fastställt reglemente fordras länsstyrelsens godkännande.

9 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa är skyldig lämna länsstyrelsen eller dess ombud ävensom vederbörande utmätningsman tillfälle att när som helst inventera kassans tillgångar samt granska kassans räkenskaper och övriga handlingar.

10 §.

Finner länsstyrelsen, att anledning till anmärkning föreligger mot erkänd skatteförmedlingskassas verksamhet, äger länsstyrelsen meddela erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse.

Länsstyrelsen äger, då skäl därtill äro, återkalla beslut om kassas antagande till erkänd skatteförmedlingskassa.

11 §•

Hos länsstyrelse skall föras förteckning över skatteförmedlingskassor, som av länsstyrelsen antagits till erkända skatteförmedlingskassor.

12 §.

Det åligger arbetsgivare att vid utbetalning av lön till arbetstagare, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa eller statens intressekontor, på begäran av kassan eller kontoret verkställa avdrag å lönen med så stort belopp, som enligt fastställd plan skall dit inbetalas, så ock att tillhandahålla kassan eller kontoret det avdragna beloppet.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vad i första stycket sägs gäller dock endast försåvitt arbetsgivaren minst en vecka före avlöningstillfället erhållit förteckning i två exemplar, upptagande för varje arbetstagare hans fullständiga namn samt löneavdraget.

Äga alla vid ett företag anställda inom samma arbetstagargrupp rätt att ansluta sig till erkänd skatteförmedlingskassa, på vars begäran arbetsgivaren verkställer löneavdrag, är arbetsgivaren allenast på begäran av denna kassa eller statens intressekontor skyldig att för arbetstagare inom gruppen göra dylika avdrag.

Arbetsgivaren äger i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning åberopa löneavdraget som utbetalning av lön.

Vad' i denna paragraf stadgas beträffande arbetstagare skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den, till vilken arbetsgivaren på grund av förutvarande anställningsförhållande utbetalar pension eller verkställer annan periodisk utbetalning.

13 §.

Har arbetsgivare av uppenbar tredska underlåtit att fullgöra vad honom enligt 12 § åligger, må länsstyrelsen förelägga honom vite ävensom, i förekommande fall, utdöma vitet.

Utdömt vite tillfaller kronan.

14 §.

Vad i 12 och 13 §§ stadgas angående arbetsgivare skall, då fråga är om statligt verk eller inrättning eller om kommun, i stället gälla beträffande den som har att utbetala i 12 § avsedda medel.

15 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteför-

medlingskassor.

Härigenom förordnas att, utan hinder av vad eljest finnes stadgat rörande indrivning av utskylder, följande särskilda bestämmelser skola gälla beträffande utskyldsbetalning av skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

1 §■

För skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, skall kassan upprätta plan för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges utskylder ävensom, där kassan skall förmedla betalning av jämväl andra den skattskyldige åvilande utgifter, av dessa utgifter (inbetalningsplan).

Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b).

Den skattskyldige må, där så erfordras för inbetalningsplanens genomförande, beviljas anstånd med utskyldsbetalningen efter vad i denna förordning stadgas. Sådant anstånd skall dock icke gälla i fråga om avgifter till brand-, hagelskade- och kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

2 §•

Den som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa må av kassan beviljas anstånd med erläggande av utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördsstämmor vilka utlöpa närmast efter anslutningen. Anståndet skall bestämmas att gälla intill utgången av visst kalenderkvartal och må icke räcka längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan.

Vad i denna förordning stadgas i fråga örn uppbördsstämma skall äga motsvarande tillämpning beträffande uppbördstermin.

3 §.

Häftar skattskyldig vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa för restförda utskylder, må kassan bevilja honom anstånd under tid som i 2 § sägs med betalningen av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift. Härvid' skall dock iakttagas, att de restförda utskylderna skola vara betalda senast vid den tidpunkt, då utskylderna eljest skulle vara preskriberade eller, därest införsel i den skattskyldige tillkommande avlöning, pension eller livränta skulle kunna beviljas för uttagande av utskylderna, då rätten att erhålla införsel upphör.

4 §.

Anstånd enligt 2 eller 3 § må beviljas endast därest inbetalningsplanen så bestämmes, att före anståndstidens utgång samtliga därunder till betalning förfallande utskyldsbelopp jämte, i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda utskylder och därå belöpande indrivningsavgift skola vara guldna.

Erkänd skatteförmedlingskassa må icke bevilja anstånd enligt 2 eller 3 § åt den, som tidigare varit ansluten till sådan kassa.

5 §.

Har erkänd skatteförmedlingskassa meddelat beslut örn anstånd, skall underrättelse därom lämnas till vederbörande utmätningsman. Underrättelsen

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

skall lämnas, om anståndet beviljats enligt 2 §, inom fjorton dagar efter avslutandet av den närmast efter beslutets meddelande inträffande uppbördsstämma, vid vilken av anståndet omfattade utskylder förfallit till betalning, och, om anståndet beviljats enligt 3 §, ofördröjligen efter beslutets meddelande.

Utmätningsmannen har att om anståndet verkställa anteckning i restlängden.

6 §.

Då underlåtenhet att betala vid en uppbördsstämma förfallande utskylder medfört, att jämväl utskylder, som skolat uppbäras vid en kommande stämma, äro förfallna till omedelbar betalning, skall skattskyldig, som åtnjuter anstånd med betalning av förstnämnda utskylder, tillika åtnjuta anstånd med betalning av sistnämnda utskylder till den uppbördsstämma, vid vilken utskylderna enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas.

7 §•

Utmätningsman äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa bevilja till kassan ansluten skattskyldig anstånd för längre tid eller i annat fall än i 2 eller 3 § sägs, örn så finnes erforderligt för att framdeles förfallande utskylder skola kunna gäldas vid de uppbördsstämmor, varunder utskylderna enligt vederbörliga debetsedlar skola erläggas.

Vad i 3 § andra punkten stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid beviljande av anstånd enligt denna paragraf.

8 §.

Har skattskyldig, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa och som åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för oguldna utskylder, lämnat kassan eller fullföljes icke för honom upprättad inbetalningsplan, skall kassan ofördröjligen underrätta vederbörande utmätningsman därom. Anmälan örn underlåtenhet att fullfölja inbetalningsplanen erfordras dock icke i det fall, att underlåtenheten är av tillfällig art och icke äventyrar planens fullföljd.

Avlider Skattskyldig, som i första stycket avses, och fullföljes icke inbetalningsplanen av dödsboet eller annan i den avlidnes ställe, skall kassan utan dröjsmål lämna underrättelse därom till utmätningsmannen.

9 §.

Sedan anmälan jämlikt 5 § inkommit till utmätningsmannen eller beslut om anstånd meddelats enligt 7 §, må de av anståndet omfattade utskylderna icke indrivas, och skall meddelat beslut om införsel i avlöning, pension eller livränta till gäldande av dessa utskylder icke vidare gälla. Vad sålunda stadgas äger dock icke tillämpning, därest anståndet meddelats i strid med bestämmelserna i denna förordning.

Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund av vad i första stycket stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

i

I första stycket angivet hinder för indrivning bortfaller, om anståndstiden gått till ända utan att utskylderna guldits och ytterligare anstånd ej medgivits eller örn sådan omständighet inträffat, som jämlikt 8 § föranlett eller bort föranleda underrättelse till utmätningsmannen, och inbetalningsplanen icke fullföljes av den skattskyldige efter anslutning till annan erkänd skatteförmedlingskassa.

10 §.

Indrivningsavgift må icke uttagas för utskylder, som förfallit till betalning under det anstånd med deras gäldande åtnjutits.

I fall, som avses i 9 § tredje stycket, skall dock den skattskyldige erlägga stadgad indrivningsavgift för vad av utskylderna återstod oguldet, då hindret för indrivningen bortföll.

11 §•

Till erkänd skatteförmedlingskassa inbetalda medel må ej, så länge den skattskyldige åtnjuter anstånd med utskyldsbetalning eller eljest häftar för oguldna, av inbetalningsplanen omfattade utskylder, användas för annat ändamål än som med planen avses.

12 §.

Medel som jämlikt 11 § ej må användas för annat ändamål än som med inbetalningsplanen avses må, till den del medlen enligt planen äro avsedda för betalning av utskylder, icke utmätas för annan gäld; dock att utan hinder av vad sålunda stadgas utmätning må ske till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet i fall, varom förmäles i 1 § lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

13 §.

Ätnöjes icke den skattskyldige med utmätningsmans beslut enligt denna förordning, äger han i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande länsstyrelse.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

14 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning lräder i kraft den 1 juli 1943.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

förordning om preskription av utskylder m. m.

Härigenom förordnas, att sådana till stat eller kommun utgående utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), icke må uttagas senare än fem år efter utgången av det år under vilket någon del av utskylderna eller medlen enligt verkställd debitering senast skolat erläggas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning å utskylder och andra medel, som dessförinnan förfallit bil betalning.

Förslag

till

lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943 men skall icke äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Senaste lydelse se SFS 1928: 406.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

9 Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

För bidrag —•--handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalk en.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 76 § lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

76 §.

Efter uppbördsstämman — — — resterande utskylderna.

Restlängd upprättas---dylikt område.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift av fem öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. Örn användningen av dessa medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock alt äldre lag fortfarande skall äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 71 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

71 §.

Efter uppbördsstämman ----redovisa utskylderna.

Restlängd upprättas -—- -—- — prövas erforderliga.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift av fem öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel stadgas särskilt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 58 § lagen den 15 juni 1935 örn kommunalstyrelse i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

58 §.

De utskylder, vilka icke blivit inom föreskriven tid erlagda, låter vederbörande uppbördsman i laga ordning uttaga. Vid indrivandet av sådana medel uttages därutöver en avgift av fem öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre. Örn användningen av dessa medel stadgas särskilt.

De utskyldsbelopp — — — i Stockholm.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning å utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning.

1 Senaste lydelse se SFS 1932: 266.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

11 Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 angående postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger — — — i postsparbanken.

Insättning må---särskild motbok.

Erkänd skattefönnedlingskassas tillgodohavande må jämväl i annat fall än i föregående stycke sägs ökas utöver 5,000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §.

Varda penningar — -—• -—- hos bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande på så kallad sparkasseräkning eller därmed likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver fyra tusen kronor; dock gäde begränsningen ej örn erkänd skattefönnedlingskassas tillgodohavande. Bankaktiebolag må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en vecka, efter uppsägning återbetala å sådan räkning insatta medel; styrelsen dock lämnat öppet afl, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insättning å räkning, varom ovan sägs, antecknas i motbok, som utlämnas till räkningsliavaren. Då medel å sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras i mot-

1 Senaste lydelse se SFS 1940:144.

2 Senaste lydelse se SFS 1936: 93.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

boken. I fråga om medel, som bolaget mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa, vare dock utfärdande av motbok ej erforderligt. Ej må bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan än rätt innehavare av motbok kunde av bolaget åberopas.

I fråga---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning eller å räkning för medel, som sparbank mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa; dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån.

En och —--bestämda beloppet.

Ej må---uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å motboksräkning skall antecknas i motbok. Motboken, som skall vara försedd med ordningsnummer, må ej vara ställd till innehavaren eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som skulle medföra att betalning till annan än rätt innehavare kunde av sparbanken åberopas. I motboken skall intagas erinran om att överlåtelse bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos sparbanken. Har beträffande de insatta medlens utbetalning förbehåll gjorts, skall anteckning därom ske i motboken. Vid motboken skola vara fogade utdrag av denna lag och sparbankens reglemente, i vad de avse förhållandet mellan sparbanken och insättare.

Då medel å motboksräkning lyftas, skall anteckning därom ske i motboken.

I fråga---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Senaste lydelse av 23 § se SFS 1936: 94.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

13 Förslag

till

förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Arbetsgivare är skyldig att enligt vad nedan stadgas göra anmälan om anställande av arbetstagare. Är anställningen avsedd att vara högst fyra veckor föreligger dock ej anmälningsskyldighet med mindre anställningen varar längre tid än nyss sagts.

Anmälan skall göras till utmätningsmannen i anställningsorten eller, då Stockholm är anställningsort, till Överståthållarämbetet.

2 §•

Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning anmälningsskyldighet enligt denna förordning skall fullgöras av statliga verk och inrättningar samt av kommuner.

I den mån särskilda omständigheter därtill föranleda, äger Konungen medgiva befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än i första stycket avses.

3 §.

Anmälan skall göras senast en vecka efter anställningens början eller, i fall som avses i 1 § första stycket andra punkten, senast fyra veckor efter anställningens början.

Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes av Konungen.

Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt med posten.

4 §.

Utmätningsmannen skall förvara det ena exemplaret av anställningskortet i ett alfabetiskt ordnat register och översända det andra exemplaret till länsstyrelsen eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, till denne som har att efter tagen kännedom om innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten. Är arbetstagaren mantalsskriven i Stockholm, skall utmätningsmannen dock översända det andra exemplaret av anställningskortet direkt till Överståthållarämbetet.

Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i särskilt register.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Ur anställningsregister skall uttagas kort angående anställning, som på grund av inkommen anmälan örn annan senare anställning kan antagas hava upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår. Annat kort förvaras under en tid av fem år.

Vad i denna paragraf stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman inkomna anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande till Överståthållarämbetet inkomna kort.

5 §.

Den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet enligt denna förordning straffes med böter högst trehundra kronor.

Ej må dock till straff dömas, därest omständigheterna giva vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

6 §.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest vid allmän domstol.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

7 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.

Det åligger arbetsgivare att före utgången av juli månad 1943, på sätt i denna förordning sägs, till länsstyrelsen i det län, inom vilket anställningsorten är belägen, anmäla alla hos honom den 1 juli 1943 anställda personer, beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat därest de anställts nämnda dag. Har beträffande arbetstagares anställning ändring skett, innan anmälan avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.

Det ena exemplaret av anställningskorten skall, utom vad angår Stockholm, så snart ske kan överlämnas till utmätningsmannen i arbetstagarens anställningsort. Är arbetstagaren mantalsskriven inom annat län, skall det andra exemplaret av kortet överlämnas till länsstyrelsen i sistnämnda län.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

15 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 december 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehbsson-Bfamstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations- och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om främjande av utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor och anför därvid följande.

Inledning.

Enligt nu gällande ordning för uppbörd av krono- och kommunalutskylder uppbäras dessa under en tidsperiod, vars början infaller närmare ett år och vars slut infaller närmare två år efter det år, inkomsten förvärvats. Kronoutskylderna erläggas därvid vid uppbördsterminer, respektive uppbördsstämmor, i november månad året efter inkomståret och april—maj månader året därpå samt kommunalutskylderna vid upphördsstämmor som regel under våren och hösten sistnämnda år. För närvarande erlägges dessutom under andra året efter inkomståret värnskatt till staten, i städerna under februari samt på landet under mars månad. Denna tidsskillnad mellan inkomstens förvärvande och uppbörden av den på inkomsten belöpande skatten har sin grund i gällande taxeringsförfarande, som åsyftar ett noggrant och rättvist fastställande av den beskattningsbara inkomsten och därför pågår cirka åtta månader under året efter det, varunder inkomsten förvärvats. Härtill kommer, vad kommunalskatten beträffar, den i förhållande till inkomståret sena tidpunkten för bestämmande av utdebiteringens storlek, beroende på att det kommunala budgetåret — i motsats till det statliga — sammanfaller med kalenderåret. Denna eftersläpning av skatterna medför, att många skattskyldiga hava svårigheter att kunna gälda den vid uppbördstermin eller uppbördsstämma förfallande skatten. Därtill medverkar även, att skatterna erläggas vid relativt få dylika terminer eller stämmor, varför stora belopp förfalla vid varje termin eller stämma, samt alt dessa senare äro ojämnt fördelade på årets olika månader, så att det övervägande antalet uppbördstillfällen faller på förra halvåret.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 17-

Vid åtskilliga tillfällen lia utredningar verkställts i syfte att söka avhjälpa dessa olägenheter i samband med skattebetalningen, dock utan att i huvudsak ha medfört någon ändring i det bestående uppbördssystemet 1924 års uppbördssakkunniga föreslogo i sitt år 1929 avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (SOU 1929: 17) uttagande av skatt i förskott, beräknad som regel på grundval av föregående års utskyldsbelopp. I fråga örn löntagare skulle uppbörden ske under medverkan av arbetsgivarna, vilka skulle verkställa avdrag å lönen för skatten, övriga skattskyldiga skulle själva insända sina utskylder till uppbördsmyndigheten. De sakkunniga föreslogo sammanslagning av krono- och kommunaluppbörden samt omläggning av det kommunala budgetåret. Uppbörden av förskottsavsättningarna skulle äga rum under tiden den 25 februari—den 24 november. Sedan debetsedlarna utskrivits, skulle den slutliga uppbörden (av det belopp, varmed debetsedelns slutsumma översteg förskottsbetalningarna) förrättas under tiden den 25 januari—den 24 februari. — Förslaget mötte en mycket stark kritik. Särskilt riktade denna sig mot tanken på att genomföra obligatoriska avdrag å anställdas lön. Förslaget föranledde icke annan lagstiftningsåtgärd än att år 1931 kronouppbörden uppdelades på två terminer.

1936 års uppbörclskommitté föreslog i sitt år 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 46) uttagandet av en förskottsskatt, som beräknades efter av taxeringsnämnden beslutat men av prövningsnämnden ännu icke granskat skatteunderlag. Även denna kommitté föreslog sammanslagning av kronooch kommunaluppbörden; ändring i det kommunala budgetåret ansågs däremot icke böra ske. Ett förskottsbelopp, motsvarande hälften av det belopp, vartill skattskyldigs på visst sätt beräknade totala skatter skulle hava uppgått, därest de debiterats på grundval av de av taxeringsnämnden beslutade taxeringarna, skulle uttagas under augusti, september och november månader taxeringsåret. Sedan prövningsnämnden på hösten samma år fastställt taxeringarna, skulle definitiv debitering av skatt ske och slutlig uppbörd härav, efter avdrag av erlagd förskottsskatt, äga rum under februari, mars och maj månader följande år. — Även detta förslag blev föremål för åtskillig kritik. Allmänt framhölls, att den förkortning av tiden för betalning av utskylderna i förhållande till tidpunkten för inkomstförvärvet, som förslaget innebar, vore ganska ringa och icke kunde anses motivera de avsevärda kostnader och olägenheter, som kunde förväntas uppkomma.

De svårigheter, som skatternas eftersläpning och de få uppbördsterminerna, respektive uppbördsstämmorna medföra för de skattskyldiga, ha i samband med nu rådande försvarsberedskap föranlett statsmakterna att bereda dem, som inkallats för att fullgöra sådan beredskap, viss lättnad i fråga örn ordningen för erläggande av utskylder. Genom förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga, i dess lydelse enligt förordningen den 30 december 1941 (nr 988), har sålunda stadgats, att skattskyldig, som inkallats till tjänstgöring vid krigsmakten jämlikt 28 § 1 mom. värnpliktslagen, äger åtnjuta anstånd med indrivningen av honom påförda utskylder. Med utskylder

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

förstås i förordningen utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Därest sådan skattskyldig underlåter att i behörig ordning erlägga honom påförda utskylder, vilka förfalla till betalning vid uppbördsstämma eller uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden för tjänstgöringen vid krigsmakten eller inom två månader efter tjänstgöringens slut, får indrivning av belopp, som på grund därav uppföres i restlängd, icke ske, förrän den skattskyldige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning två månader i följd varit fri från sådan tjänstgöring. Har den skattskyldiges berörda underlåtenhet föranlett, att jämväl belopp, som eljest skolat erläggas vid senare uppbördstillfälle, uppförts i restlängd, får sålunda restfört belopp icke i något fall indrivas förrän efter utgången av den uppbördsstämma eller uppbördstermin, varunder beloppet enligt utfärdad debetsedel skolat erläggas. Infaller tidpunkt, då sådant belopp först får indrivas, under det den skattskyldige tjänstgör vid krigsmakten eller inom två månader efter tjänstgöringens slut, äger han åtnjuta motsvarande anstånd med avseende å dylikt belopp. Beträffande utskylder, som utgå för fast egendom, äger den skattskyldige icke åtnjuta här nämnt anstånd längre, än att den i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande. Förutom att den skattskyldige åtnjuter ifrågavarande anstånd, är han befriad från skyldighet att erlägga indrivningsavgift å förutnämnda restförda belopp, i den mån betalning inflyter, innan han efter hempermittering eller hemförlovning ett år i följd varit fri från tjänstgöring vid krigsmakten enligt 28 § 1 mom. värnpliklslagen.

I skrivelse nr 404 anhöll 1940 års lagtima riksdag, i anledning av två likalydande motioner, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 40 anfört, snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag i syfte att tidigare inbetalning av skatter till stat och kommun måtte kunna äga rum. — Utskottet hade i sitt betänkande framhållit, att ändrade bestämmelser angående tiden för skatternas erläggande vore i hög grad av behovet påkallade. Detta behov framträdde med särskild skärpa under nuvarande förhållanden, då på grund av det ovissa läget och ändrade konjunkturer den enskildes ekonomiska ställning hastigt kunde bliva avsevärt försämrad. På grund av den numera avsevärt skärpta beskattningen syntes varje möjlighet till åvägabringande av en tidigare skattebetalning böra tagas under noggrant övervägande. Vad som förekommit i samband med de lidigare utredningarna på detta område kunde icke anses giva vid handen alt en lösning — åtminstone av provisorisk art — skulle vara omöjlig att åstadkomma. Utskottet vore självfallet icke berett att giva anvisning om hur frågan lämpligen borde lösas men ansåg sig dock böra framhålla, alt 1024 års uppbördssakkunnigas förslag angående obligatoriska förskottsavsältning-

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.

18 Kungl. Afaj.ts proposition nr 17.

ar av anställdas avlöning under löngivarens medverkan borde tagas under förnyad omprövning. Ett uppslag, som utskottet jämväl haft under övervägande, vore införandet av förskottsdebitering av skatt med ledning av det vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara beloppet. Enligt denna tanke skulle vid debiteringen den skattskyldige påföras — förutom den skatt som i vanlig ordning skulle erläggas — en förskottsskalt med viss procent av det beskattningsbara beloppet, vilken sistnämnda skatt skulle tillgodoräknas honom vid den debitering som komme att äga rum på grundval av det nästföljande årets taxering. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 3 november 1939 hade särskilda sakkunniga tillkallats för utredning av frågan om skattebetalning i förskott. Syftet med denna utredning syntes vara att underlätta förtidsinbetalning av skatter på frivillighetens väg. Utskottet uttalade emellertid såsom sin mening, att en anordning med frivillig förskottsbetalning av skatter icke kunde råda bot mot bristerna i det nuvarande skattebetalningssystemet. För att en mera avsevärd förbättring skulle kunna vinnas borde någon metod utfinnas som möjliggjorde obligatorisk förskottsbetalning för de skattskyldiga.

Vid anmälan i statsrådet den 20 september 1940 av förslag om utredning angående åtgärder för åstadkommande av en tidigare inbetalning av kronoutskylder samt därmed sammanhängande spörsmål framhöll jag bland annat — efter att ha erinrat om de förut verkställda utredningarna i uppbördsfrågan samt om riksdagens skrivelse i ämnet — att en uppbördsreform borde åsyfta, att skatten i så stor utsträckning som möjligt betalades under samma tidsperiod som inkomsten förvärvades, alltså en uppbörd vid själva inkomstkällan. Ett obligatoriskt och allmänt innehållande av viss del av inkomsten till skatt syntes i längden vara den enda framkomliga vägen till vinnande av verklig effektivitet i skatteuppbörden. Vidare uttalade jag, att den föreslagna utredningen åtminstone till en början borde begränsas att avse allenast uppbörden av kronoutskylder samt att, därest en fullständig övergång till det nya uppbördssystemet ej kunde ske enär vissa inkomsttyper mindre lämpade sig för en obligatorisk förskottsuppbörd, man i vart fall borde söka finna former för en med inkomsten samtidig uppbörd av skatt för inkomst av tjänst och dylikt; därjämte borde frågan om en s. k. kupongskatt för utdelningar å värdepapper bli föremål för beaktande.

Sedan jag enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande nyssnämnda dag uppdragit åt t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström att verkställa berörda utredning, avlämnade denne den 15 februari 1941 betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder (SOU 1941: 5 och 6).

I betänkandet förordades för inkomst av tjänst en uppbörd vid källan i berörda mening, i det att arbetsgivarna enligt förslaget vid avlöningstillfällena skulle verkställa avdrag för skatt enligt tabeller, upptagande vad som å avlöningsbeloppet kunde beräknas belöpa dels i statsskatt, dels i en gemensam kommunalskatt, som i huvudsak skulle ersätta skatten till landstingen och primärkommunerna. För inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet och vissa slag av inkomst av kapital föreslogs fasta skatteavdrag med 25 procent, medan

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

andra slag av inkomst av kapital lämnades utanför reformen. För inkomst av rörelse och inkomst av fastighet förutsattes en preliminär beskattning under inkomståret i förhållande till den under föregående år debiterade skatten.

Särskilt med hänsyn därtill, att betänkandet icke innefattade utarbetade författningstexter, förordnade Kungl. Majit sedermera den 28 februari 1941 borgmästaren J. Laurin att såsom särskild sakkunnig inom finansdepartementet biträda med fortsatt utredning av den i betänkandet behandlade frågan. Betänkandet gjordes under tiden till föremål för en omfattande remiss.

Sedan remissvaren i maj 1941 inkommit, lämnade jag Laurin direktiv att utarbeta utkast till de författningsbestämmelser, som erfordrades för genomförande av en reform i stort sett efter de allmänna riktlinjerna i betänkandet, dock med sådana begränsningar att själva kommunalbeskattningen i huvudsak icke rubbades samt att inkomst av fastighet och av rörelse helt undantoges från reformen; dessutom skulle självfallet såvitt möjligt hänsyn tagas till åtskilliga mot betänkandet framställda erinringar. Meningen var att dessa utkast skulle föreligga så snart, att efter en förnyad remiss grundval kunde erhållas för ett bedömande, huruvida förslag i ämnet kunde föreläggas 1942 års riksdag för ikraftträdande från 1943 års ingång.

Laurin avlämnade den 6 september 1941 en »P. M. angående skatteavdrag å vissa slag av inkomster». Vid promemorian funnos fogade utkast till förordning om skatteavdrag å vissa slag av inkomster samt åtskilliga andra författningsutkast m. m.

De med promemorian ingivna författningsutkasten inneburo för egentlig löneinkomst, liksom för pension eller annan livränta, att vid utbetalningen skulle verkställas skatteavdrag enligt tabell i huvudsaklig överensstämmelse med förslag i det föregående betänkandet; såsom en grundförutsättning för reformen angavs, jämlikt av mig lämnade direktiv, att skatteavdragen skulle stå i direkt förhållande till just det ifrågavarande inkomstbeloppet — icke till inkomsten något år tidigare — och såvitt möjligt motsvara den blivande skatten å detta inkomstbelopp. Från betänkandet skilde sig promemorians förslag i denna del främst därigenom, att olika tabeller skulle finnas för kommunalutskylder å 8, 10 eller 12 kronor, allt efter den olika sammanlagda utdebiteringen till landstinget, vägdistriktet, tingslaget och primärkommunen. För åtskilliga mera oregelbundna inkomster, vare sig de vore att anse som inkomst av tjänst eller som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, föreslogos fasta skatteavdrag med 10 procent. Skyldighet att verkställa sådana skatteavdrag skulle dock föreligga endast för statlig eller kommunal myndighet, juridisk person och bokföringspliktig rörelseidkare. Skatteavdrag skulle vidare icke verkställas i fråga örn vissa mindre belopp. Beträffande kapitalinkomst innehöllo utkasten bestämmelser om skatteavdrag å 10 procent för aktieutdelningar, obligationsräntor och räntor å bankfordringar; annan kapitalinkomst lämnades utanför.

Verkställda skatteavdrag —- jämte sex procent därå såsom ränta — skulle via deklarationerna införas i taxeringslängdcrna, och beloppet skulle sedan avräknas å de i samma ordning som nu debiterade skatterna. Beloppet skulle

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

i första hand avräknas å kronodebetsedelns alla olika skatter och i andra hand ä skatten till primärkommunen; återstående kommunalskatt skulle, liksom återstående kronoutskylder, uppbäras och indrivas i vanlig ordning. För att hindra att skatteavdragen helt togos i anspråk för kronoutskylderna föreslogs emellertid, alt en viss del alltid skulle garanteras primärkommunen.

För att under övex-gångsåren undvika dubbeluppbörd föreslogs, att de skatter, som förföllo till betalning efter ikraftträdandet, skulle efterskänkas, i den mån de belöpte på inkomstslag som enligt det nya systemet beräknades bli förskottsbeskattade enligt tabell. Verkställandet härav skulle betinga vissa åtgärder redan vid 1942 års taxering.

I organisatoriskt avseende må endast nämnas, att utkasten förutsatte, att utmätningsmännen med underlydande befattningshavare tilldelades uppgiften att utöva kontroll å verkställandet av skatteavdrag å löneinkomster o. dyl. samt att lämna besked om och medgiva jämkning av sådana skatteavdrag.

Laurin gav på åtskilliga punkter uttryck för tvekan om utkastens genomförbarhet i praktiken. Tre av fem särskilt tillkallade experter, vilka biträtt Laurin, anförde i ett särskilt yttrande, att de ansåge systemet »sannolikt genomförbart» men förenat med så »högst väsentliga svårigheter och olägenheter på snart sagt alla avgörande punkter» att de ansåge förslaget icke böra tillgripas innan man prövat andra framkomliga vägar; de pekade därvid särskilt på en utveckling av intressekontorsrörelsen, eventuellt genom obligatorisk anslutning för vissa löntagare.

Jämväl Laurins promemoria med författningsutkast blev föremål för remiss. Av remissvaren framgick, att det övervägande antalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, liksom av de hörda kommunerna, förklarade sig icke kunna tillstyrka förslagens genomförande.

Sedan jag den 30 januari 1942 i statsrådet redogjort för de av Sandström och Laurin verkställda utredningarna jämte de i anledning därav avgivna yttrandena, anförde jag till statsrådsprotokollet följande:

De verkställda ingående utredningarna och de avgivna yttrandena ha även enligt min mening tyvärr givit vid handen, att en uppbördsreform efter de föreslagna linjerna är förenad med så avsevärda svårigheter och olägenheter, att det i varje fall icke är möjligt att — såsom jag hade hoppats — kunna till 1942 års riksdag framlägga ett förslag härom, avsett att tillämpas från 1943 års ingång. Jag syftar då främst därpå, att särskiljandet av de olika inkomstslagen — dels egentlig löneinkomst m. m. med skatteavdrag enligt tabell, dels inkomst av rörelse och av fastighet utan skatteavdrag, dels det mångskiftande gränsområdet av tillfälliga och oregelbundna inkomster med skatteavdrag å 10 procent — ställer så stora krav på arbetsgivare och andra, som skola tillämpa beslämmelserna, att detta i varje fall icke skulle vara i praktiken möjligt utan stöd av en lokalorganisation av helt annat slag än för närvarande står till buds. Den föreslagna »förskottsbeskattningens» begränsning till vissa inkomstslag har visserligen synts ur vissa synpunkter nödvändig men leder å andra sidan till avsevärda olägenheter, särskilt med tanke på de fall då en skattskyldig övergår från ett yrke till ett annat. Efterskänkandet av skatt under övergångsåren blir med en sådan begränsning hart när omöjligt att genomföra på ett ens tillnärmelsevis tillfredsställande sätt

Kunni. Maj.ts proposition nr 17.

och medför i varje fall uppgifter för taxeringsnämnderna, som dessa näppeligen kunna bemästra utan genomgripande förstärkningar i taxeringsorganisationen; att lägga sådana uppgifter å 1942 års taxeringsnämnder blir så mycket vanskligare, som dessa nu även ha att för första gången verkställa taxering till omsättningsskatt. Efterskänkande av skatt vore visserligen icke i och för sig ägnat att inge så stora betänkligheter, örn problemet kunde tekniskt bemästras, men måste föranleda särskild försiktighet, då det gäller alt taga ställning till reformen, enär det på grund av dessa skatteeftergifters genomgripande verkningar icke kan bli tal om att endast göra ett försök med ett nytt uppbördssystem; en återgång till det gamla systemet är överhuvud knappast möjlig.

Fråga är också om ett uppbördssystem, som innebär att de enligt skattelagarna fastställda skatterna praktiskt taget genomgående skulle uttagas av alla löntagare, är av sociala skäl försvarligt, så länge skatt enligt dessa skattelagar i stor utsträckning debiteras även å inkomster som äro så små, att de ligga under det införselfria existensminimum.

Beträffande förskott av fasta skatteavdrag å kapitalinkomster föreligga särskilda svårigheter, som bottna däri, att kapitalinkomsterna nu i stor utsträckning äro skattefria, nämligen dels i den mån de tillkomma sådana skattefria subjekt som stiftelser o. dyl., dels i den mån räntetagare!! har så ringa sammanlagd inkomst, att han ej skall taxeras.

Det kan överhuvud ifrågasättas, örn det är möjligt att med bibehållande av vårt beskattningssystem, som minutiöst söker avväga skatten efter individuella förhållanden, uttaga förskottsskatter vid källan, vilka motsvara den blivande skatten. I många yttranden har detta betecknats som en olöslig uppgift. I så fall skulle en så genomgripande förbättring av uppbörden, som uppställts såsom mål för berörda utredningar, icke kunna vinnas utan en omläggning av själva skattesystemet. Jag kan för min del icke anse detta hittills ådagalagt utan har för avsikt att ytterligare undersöka möjligheterna till en preliminär källbeskattning inom det nuvarande skattesystemets ram. Därvid synes man särskilt böra inrikta sig på att örn möjligt ernå en källbeskattning, eller åtminstone en förskottsbeskattning, som omfattar icke blott vissa utan samtliga inkomstslag. Möjligen blir det därvid nödvändigt att även överväga sådana lösningar, enligt vilka förskottsskatterna anpassas efter föregående års skatt i stället för efter den beräknade blivande skatten.

Jag slutade mitt anförande med att framhålla, att då emellertid resultatet av detta fortsatta arbete måste anses i viss mån ovisst och lösningen i värjo fall måste ställas något på framtiden, borde man icke underlåta att omedelbart vidtaga vissa förbättringar i uppbördssystemet, som visserligen vöre väsentligt mindre genomgripande än de förut åsyftade men som dock kunde vara av eli visst värde. Jag syftade därvid på intressekontorsrörelsens utveckling. Intressekontorsverksamheten rådde visserligen i allmänhet icke helt beil på eftersläpningen av skatt utan innebure att av inkomsten under ett visst år vissa belopp avdroges och reserverades för täckande av de under samma år förfallande skatterna. Erfarenheten visade emellertid otvivelaktigt, ali intressekontoren, där de på grund av initiativ från arbetsgivares, löntagares, kommuners eller sparbankers sida fått en större utveckling, varit till avsevärd nytta såväl för det allmänna som för löntagarna själva och kunnat medföra en betydande minskning i reslantierna. Utvecklingen av denna verksamhet torde emellertid under de sista åren lia i viss män hämmats i följd

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

av de pågående utredningarna om en mera genomgripande uppbörcLsreform. Det syntes nu i främsta rummet böra undersökas, vilka åtgärder som kunde vidtagas av statsmakterna i syfte att uppmuntra och stödja ifrågavarande verksamhet. En .särskild utredning härom torde böra omedelbart igångsättas och avslutas så snart, att förslag kunde föreläggas 1942 års riksdag. Av 1936 års uppbördskommitié framlagda förslag i denna fråga borde därvid beaktas. Vid utredningen torde även böra övervägas möjligheten att ålägga ledningen av företag av viss omfattning att medverka till en intressekontorsverksamhet av ett eller annat slag för de anställda. Att i en eller annan fonn göra intressekontoren obligatoriska även för de anställda torde vara förenat med åtskilliga av de svårigheter, som följde med en mera genomgripande uppbördsreform. Därest det befunnes möjligt att genomföra åtgärder i denna riktning, borde emellertid även denna sida av saken beaktas och förslag därom framläggas. Jag syftade därvid bland annat på den i Laurins promemoria berörda frågan om tvångsanslutning till intressekontoren för restförda skattskyldiga. För den här förordade nya utredningen borde tillkallas högst fem sakkunniga, representerande arbetsgivar- och arbetarintressen, skatteteknisk erfarenhet samt den statliga inlressekontorsverksamheten. De sakkunniga borde samråda med representanter för organisationer och grupper, som berördes av frågan om en utvidgning av intressekontors verksamheten. Särskilt borde samverkan eftersträvas med de kommunala förbunden samt banker, sparbanker och jordbrukskassor.

Med stöd av Kungl. Majlis sistnämnda dag givna bemyndigande tillkallade jag den 3 februari 1942 postsparbankschefen J. Enger, kammarrättsrådet F. E. O. Hedelius, direktören N. Holmström samt ledamöterna av riksdagens första kammare t. f. underståthållaren K. G. A. Sandström och kassören A. W. Strand att inom finansdepartementet biträda med utredning rörande åtgärder för att uppmuntra och stödja intressekontorens verksamhet i vad densamma avser att åstadkomma en förbättrad inbetalning av utskylder. Åt t. f. underståthållaren Sandström uppdrogs att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga slutförde sitt uppdrag genom avlämnandet av ett den 28 mars 1942 dagtecknat betänkande med förslag till främjande av utskyldsbetalmag genom erkända skatteförmedlingskassor (SOU 1942: 21). Betänkandet innefattar åtskilliga av motiv åtföljda författningsförslag, vilka torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för innevarande dag.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från samtliga handelskamrar, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska bankföreningen), sparbanksinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska sparbanksföreningen), försäkringsinspektionen (med överlämnande av yttrande från svenska försäkringsbolags riksförbund), lantbruksstyrelsen (med över-

Kungl. Majlis proposition nr 17.

lämnande av yttranden från Sveriges lantbruksförbund och svenska lantmännens riksförbund, förening u. p. a.), generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, Överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige i Stockholm samt uppbörds- och mantalsintendentema vid Överståthållarämbetet) , länsstyrelserna i samtliga län (med överlämnande av yttranden från vederbörande landstings förvaltningsutskott samt ett flertal magistrater, stads- och kommunalfullmäktige, kommunalborgmästare, drätselkammare, stadsfogdar och andra kommunala myndigheter, varjämte länsstyrelsen i Malmöhus län överlämnat yttrande från föreningen Malmöhus läns landsfiskaler), landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, föreningen Sveriges stadsfogdar och svenska exekutionsmännens riksförbund.

Den nuvarande skatteförmedlingsrörelsen.

Nu befintliga skatteförmedlingskassor (intressekontor, skattekassor m. fl.) kunna indelas i fyra kategorier, nämligen: 1) kassor för personal vid särskilda företag, 2) av kommuner drivna kassor, 3) kassor, drivna av sparbanker (inkl. postsparbanken), samt 4) statens intressekontor.

Skatteförmedlingskassor för personal vid särskilda företag.

Enligt upplysningar, som 1936 års uppbördskommitté införskaffade, finnes ett stort antal sins emellan olika skatteförmedlingskassor, hänförliga till denna kategori. På somliga håll ombesörjer företaget skatteförmedlingsverksamheten, medan på andra denna handhaves av de vid företaget anställda. Anslutningen är som regel frivillig, ehuru på senare tid i en del kollektivavtal stipulerats, att arbetarna skola vara skyldiga att tillhöra skatteförmedlingskassa. Då företaget handhar ifrågavarande verksamhet, verkställas vederbörliga löneavdrag av arbetsgivaren. I andra fall ombesörjer stundom arbetsgivaren att löneavdrag göras, stundom hopsamlar någon förtroendeman, utsedd av de anställda, de medel, som skola avsättas för betalning av skatter eller för andra ändamål. De medel, som innehållas, då företaget handhar skatteförmedlingsverksamheten, kunna antingen innestå i företaget eller insättas i bank; i andra fall torde det vanliga vara, att medlen insättas i bank. Debetsedlarna inlämnas till kassan, som erlägger utskyldema enligt desamma samt därefter antingen ofördröjligen eller senare i samband med redovisning för betalningsuppdraget återställer dem till vederbörande. I flera fall erhålla de anslutna ränta å medel, som innestå hos kassan. Ofta erlägges icke någon avgift till kassorna för handhavandet av de dem anförtrodda betalningsuppdragen.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

De sakkunniga ha a sid. 35—39 i sitt betänkande redogjort för verksamheten inom tre kassor av olika typer. En typ, som av de sakkunniga betecknats såsom relativt sällsynt, representeras av Norrköpings skattekassor och dessas centralorganisation: här arbeta ett stort antal skattekassor vid olika företag dels självständigt och dels i samverkan genom en central organisation. En annan typ, som torde vara ganska vanlig, utgöres av Aseapersonalens intresseförening i Västerås, vilken drives i nära samverkan med Asea. En tredje typ företrädes av skattekassan vid Kockums mekaniska verkstadsaktiebolag i Malmö: arbetarna vid företaget äro enligt kollektivavtal obligatoriskt anslutna till kassan.

Rörande de sakkunnigas redogörelse hänvisar jag till betänkandet.

Skatte förmedling skassor, vilka drivas av kommuner.

Sådana kassor förekomma i en del städer, varest verksamheten som regel handhaves av drätselkammaren. Staden torde i allmänhet tillhandahålla för rörelsen erforderlig personal och nödiga lokaler m. m. I de flesta fall äro kassorna öppna endast för i stadens tjänst anställda personer; i några städer kunna även andra vinna anslutning. I flertalet städer omfattar verksamheten endast skattebetalning. De omhänderhavda medlen ingå antingen i stadens kassa eller insättas i bank. Medlemmarna insända vanligen debetsedlarna till kassan för skattens betalning, men fall förekomma även, då debiteringsförrättaren skickar debetsedlarna direkt till kassan. Redovisning till medlemmarna sker i regel en gång årligen. Mångenstädes torde viss ränta å innestående medel tillgodogöras medlemmarna.

De sakkunniga hava å sid. 40 f. i betänkandet lämnat redogörelse för örebro kommunala intressekontors organisation och verksamhet. Jag hänvisar till denna redogörelse.

Skatt ef örmedlingskassor, vilka drivas av sparbanker (inklusive postsparbanken).

Av landets 472 sparbanker driva åtskilliga intressekontors- eller skattekasserörelse. Denna gren av deras verksamhet Ilar i allmänhet påbörjats under 1920- och 1930-talen. Under de allra senaste åren har verksamheten starkt utvidgats; som exempel kan anföras, att under år 1940 insattes i sparbankernas intressekontor och skattekassor sammanlagt 2,683,000 kronor, vilket belopp under ar 1941 steg till 8,486,000 kronor. Insättarnas tillgodohavanden utgjorde vid nämnda års slut 874,000, respektive 2,666,000 kronor. Vid samma års slut uppgick medlemsantalet till 8,200, resp. 26,600, samt antalet intressekontor och skattekassor till 159, resp. 667. Under senare år hava i flera fall sparbankerna omhändertagit intressekontors- eller skattekasserörelse vid särskilda företag, och detta torde till stor del förklara det starka uppsvinget av verksamheten. Denna är i dessa fall vanligen lagd så, att den i företaget anställde förbinder sig att vid varje avlöningstillfälle avsätta visst belopp till skatter eller för annat ifrågakommande ändamål. I de flesta fall medverkar arbetsgivaren till att nå det avsedda syftet genom att

Kungl. Majlis proposition nr 17.

å lönen verkställa de överenskomna avdragen och inleverera beloppen till sparbanken. Utöver denna gruppanslutning av anställda förekommer även enskild anslutning, varvid medlem förbinder sig att som regel vid vissa regelbundet återkommande tidpunkter inbetala bestämda belopp. Med de avsatta medlen likviderar sparbanken, enligt bemyndigande, de utgifter det rör sig om. I regel tillgodoräknas medlemmarna å sina tillgodohavanden sparbankernas gängse inlåningsränta. Vanligen betinga sig icke sparbankerna någon ersättning av medlemmarna för sitt arbete med betalningsuppdragen. På vissa håll lämna kommunerna bidrag till ifrågavarande verksamhet.

Den mest omfattande verksamheten av här nämnda slag bedrives av Eskilstuna sparbank. En redogörelse för denna verksamhet lämnas å sid. 43 f. i betänkandet, till vilket jag hänvisar.

Även postsparbanken förmedlar skattebetalning. Sedan lång tid tillbaka sker dylik förmedling i samband med den s. k. sjömanssparverksamheten, vilken avser att möjliggöra för sjömän att få avlöningsmedel genom vederbörande rederis försorg insatta å postsparbanksbok. Sparmedlen kunna därvid enligt ägarens bemyndigande disponeras bl. a. för gäldande av hans utskylder. Postsparbanken förmedlar emellertid betalning av utskylder även i samband med sin sparklubbsrörelse. Åtskilliga till postsparbanken anslutna sparklubbar fungera nämligen som kombinerade skatte- och sparklubbar, inom vilka medlemmarna förutom vanliga sparinsättningar även göra avsättningar till skatten. Skattelikviderna vid uppbördsterminer, respektive uppbördsstämmor ombesörjas för medlemmarnas räkning av klubbens funktionärer, delvis genom förmedling av postsparbanken.

Statens intressekontor.

Genom brev den 15 januari 1926 bemyndigade Kungl. Majit generalpoststyrelsen att tillsvidare i anslutning till postgirorörelsen förmedla betalning av skatt enligt de närmare bestämmelser, som styrelsen meddelade. Samtidigt förordnade Kungl. Majit om skyldighet för redogörare hos statsmyndighet att tillsvidare enligt de närmare bestämmelser, som av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen gemensamt utfärdades, lill postverket redovisa belopp, som tjänsteman önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta till skatt medelst inbetalning å postgirokonto. Ifrågavarande bestämmelser meddelades av de båda ämbetsverken genom kungörelse den 9 februari 1926, vari bland annat stadgades, att befattningshavare i statens tjänst, som önskade genom avdrag å sin avlöning avsätta medel till skatt medelst inbetalning å postgirokonto, hade att ingiva skriftlig anmälan härom till redogöraren hos den myndighet, vilken utbetalade avlöningen, och därvid uppgiva, huru stort belopp, som vid varje avlöningstillfälie skulle avsättas för ändamålet. Postgirokontorels skatteinbetalningsförmedling, som omhänderhades av en särskild »skatteavdelning» inom kontoret, trädde i funktion i februari 1926.

Sedermera förordnade Kungl. Majit genom brev den 12 oktober 1933 till generalpoststyrelsen, att vid postgirokonloret skulle från 1934 års ingång

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tills vidare vara anordnat ett intressekontor för befattningshavare och pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst.

Enligt berörda kungl, brev har statens intressekontor till huvudsaklig uppgift att med medel, som inflyta till intressekontoret genom regelbundna avdrag å vederbörandes avlöning eller pension, ombesörja betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande personliga utgifter.

I kungörelsen den 12 oktober 1933 (nr 573) föreskrives, att myndighet eller tjänsteman, som har att utbetala avlöning eller pension, varom nu är fråga, skall vara skyldig att tills vidare enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen gemensamt, till intressekontoret redovisa belopp, som befattningshavare eller pensionstagare önskar genom avdrag å sin avlöning eller pension avsätta för berörda ändamål.

Enligt föreskrifter, som med stöd av berörda kungörelse utfärdats av riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen den 9 december 1933, har befattningshavare eller pensionstagare, som önskar genom regelbundna avdrag å sin avlöning eller pension avsätta medel för betalning av skatt samt, jämte skatt, andra mera regelbundet förekommande utgifter, att till statens intressekontor å av generalpoststyrelsen fastställd blankett ingiva skriftlig anmälan härom ävensom bemyndigande för den myndighet eller tjänsteman, som har att utbetala avlöningen eller pensionen (i kungörelsen benämnd redogöraren), att verkställa avdragen. Intressekontoret skall till redogöraren översända det erhållna bemyndigandet, sedan detta försetts med anteckning om, bland annat, numret å det intressekonto, som för befattningshavaren eller pensionstagaren (i kungörelsen benämnd kontoinnehavaren) öppnats hos intressekontoret. Det åligger redogörare att, därest på grund av ändring i kontoinnehavares tjänsteförhållanden e. d. annan redogörare skall verkställa avdrag, till denne översända det av kontoinnehavaren utfärdade bemyndigandet och att samtidigt underrätta intressekontoret om förhållandet. Redogöraren skall vidare, efter det avlönings-, respektive pensionsmedlen förfallit till betalning, ofördröjligen till intressekontorets postgirokonto inbetala eller girera ett belopp, motsvarande summan av de verkställda avdragen. Samtidigt med beloppets översändande har redogöraren att till intressekontoret insända i två exemplar upprättad förteckning å de översända medlen. Redogörare äger att för korrespondens i intressekontorsärenden begagna sig av vederbörande verks eller pensionsanstalts tjänstebrevsrätt. Kontoinnehavaren är skyldig att tillställa kontoret emottagna debetsedlar.

Därest behållningen å intressekonto icke förslår till nära förestående utbetalning, underrättar intressekontoret vederbörande härom för att möjliggöra för honom att göra fyllnadsinbetalning. Härutöver äger emellertid statsanställd och pensionerad f. d. statsanställd rätt att överdraga sitt konto, dock högst med ett belopp, som motsvarar vad månatligen avdrages å hans avlöning eller pension för kontorets räkning. Behov av sådan överdragning kan uppkomma — särskilt vad angår nyanslutna kontoinnehavare — exempelvis

Kungl. May.ts proposition nr 17.

under förra halvåret, då särskild anhopning av skatteutgifter förekommer. A dylikt tillgodohavande äger kontoret tillgodoräkna sig ränta efter fem procent, dock minst 50 öre för halvår. För dylik överdragningsrätt fordras icke någon säkerhet av här nämnda personer. Vederbörande förbinder sig emellertid att ersätta kontoret för den förlust, som kan uppkomma till följd av överdragningen. Enligt uppgift ha dock förluster av dylik art hittills praktiskt taget icke förekommit. — Enligt kungl, brev den 26 juli 1935 åtnjuta ifrågavarande personer frankeringsfrihet för vanliga brevförsändelser till intressekontoret.

Enligt åtskilliga kungl, brev äro numera i fråga örn här nämnda förmåner med befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst likställda lärare vid folk- och småskolor, kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor samt präster, vilkas huvudsakliga lön utbetalas av statskontoret, stiftsnämnd eller kyrkoråd.

Intressekontoret bokför in- och utbetalningar individuellt å ett för var och en upplagt intressekonto. Specificerad uppgift (kontokurant) å verkställda in- och utbetalningar översändes till kontoinnehavaren varje halvår. Därvid återställes jämväl slutbetald debetsedel, såvida den icke tidigare översänts. Förefinnes behållning å intressekonto vid årets slut, överföres denna i ny räkning till nästa år, såvida icke kontoinnehavaren begär annat.

Vid inrättandet av statens intressekontor fann generalpoststyrelsen det av praktiska skäl vara lämpligt, att kontoret övertog jämväl den tidigare av postgirokontorets skatteavdelning bedrivna verksamheten. Denna omfattade, sedan intressekontoret tillkommit, endast icke statsanställda personer. För den utvidgade verksamheten erforderliga bestämmelser ha meddelats genom kungl, brev den 30 april 1936; enligt detta ombesörjer intressekontoret med medel, som inflyta till kontoret genom regelbundna inbetalningar, betalning av skatt samt andra mera regelbundet förekommande utgifter jämväl åt person, som icke är befattningshavare eller pensionerad f. d. befattningshavare i statens tjänst.

För andra än statsanställda kunna inbetalningar till intressekontoret, såvida vederbörande är löntagare, ske genom förmedling av arbetsgivaren, vilken verkställer visst bestämt avdrag å lönen. I några fall har i kollektivavtal träffats överenskommelse örn sådan skyldighet för arbetsgivare. Vill icke arbetsgivaren åtaga sig att göra dylikt avdrag, förekommer, att de anställda vid ett företag själva på ett eller annat sätt uppsamla de medel, som skola inbetalas till intressekontoret, och dit inleverera desamma. Användes icke något av dessa sätt eller är kontoinnehavaren icke löntagare, har han att periodvis inbetala erforderliga belopp till intressekontorets postgirokonto.

Intressekonloret äger verkställa utbetalning för nu nämnda personer även örn härigenom underskott skulle uppkomma å vederbörandes konto hos kontoret under förutsättning, att för underskottet ställts säkerhet, som godkänts av generalpoststyrelsen. (För cirka 10 000 icke statsanställda intressekonto-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Tablå, utvisande för åren 1937—1341 omfattningen av den av statens intressekontor bedrivna verksamheten för förmedling av betalning av restförda utskylder

till Överståthållarämbetet.

innehavare har dylik säkerhet ställts.) I fråga om överdragningens storlek och ränta därå gäller detsamma som för statsanställd.

I övrigt är intressekontorets verksamhet för de icke statsanställda i stort sett ordnad på samma sätt som beträffande de statsanställda. De icke statsanställda åtnjuta emellertid icke frankeringsfrihet för sina försändelser m. m. lill intressekontoret.

Sedan några år förmedlar intressekontoret betalning även av restförda utskylder. Principen därvid har varit att örn möjligt i första hand betala löpande skatter under terminerna eller stämmorna och jämsides därmed, i den mån så låter sig göra och med iakttagande av föreskrivna preskriptionstider, amortera de resterande skatterna. Härigenom har möjlighet beretts vederbörande skattskyldiga att undgå indrivningsavgift å den löpande skatten, vartill kommit, att de så småningom kunnat avbetala de restförda skatterna. Närmare utformad har praxis i detta avseende blivit med avseende å betalning av restförda utskylder till Överståthållarämbetet. Enligt särskild överenskommelse mellan ämbetet och generalpoststyrelsen av den 13 april 1937 tillämpas följande tillvägagångssätt. Å de från överståthållarämbetets införselavdelning utgående skriftliga anmaningarna till skattskyldiga med restförda utskylder att inbetala dessa lämnas underrättelse om att införselåtgärd kan undvikas, därest nämnda skattskyldiga inom åtta dagar med statens intressekontor träffa överenskommelse om gäldande genom intressekontoret av såväl restförda som löpande skatter medelst periodiska löneavdrag eller inbetalningar. Samma underrättelse lämnas å införselbesluten. Ansluter sig skattskyldig, som ännu icke har införsel för skatt, till intressekontoret och träffas överenskommelse örn inbetalning av restförda utskylder, skola indrivningsåtgärder icke vidtagas. (Erforderliga uppgifter om resterande utskylder lämnas av införsel-

Tablå, utvisande för åren 1937—1941 omfattningen av den av statens Intressekontor bedrivna verksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

avdelningen vid förfrågan från intressekontoret.) Sedan uppgörelse om inbetalning i nu nämnd ordning träffats, lämnar intressekontoret till införselavdelningen en kopia av en s. k. arbetsblankett. Införselavdelningen verkställer anteckning å registerkort om förhållandet och dagen, då resterande skattebelopp av intressekontoret beräknas vara guldna. Genom »signal» i vederbörande register utmärkes, att ärendet omhänderhaves av intressekontoret. Gäller överenskommelsen skattskyldig, som redan har införsel för skatt, avbrytes införseln och inlevereras till Överståthållarämbetet de innehållna medlen. I övrigt förfares på sätt förut nämnts. Redovisning av uppburna restantiemedel verkställes av intressekontoret en gång i kvartalet med iakttagande av att endast till fullo inbetalda stämmobelopp inlevereras. Intressekontoret övervakar, att den skattskyldige fullgör inbetalningarna i enlighet med den träffade uppgörelsen. Visar det sig, att restförd skattskyldig icke fullföljer överenskommelsen med intressekontoret, lämnas uppgift härom till införselavdelningen, som omedelbart vidtager erforderliga indrivningsåtgärder. Å intressekontot eventuellt förefintlig behållning tillställes införselavdelningen.

En här bifogad tablå utvisar bl. a. antalet personer, vilka under åren 1937 —1941 dels anlitat intressekontoret för amortering av restförda utskylder till Överståthållarämbetet, dels slutbetalat sådana utskylder och dels icke kunnat fullfölja överenskommelsen med intressekontoret, samt beloppet av dylika utskylder, vilka inlevererats till Överståthållarämbetet nämnda år.

I fråga om förmedling av betalning av restförda utskylder för landet i övrigt har i regel förfarits så, att vederbörande intressekontoinnehavare, sedan han träffat överenskommelse med indrivningsförrättaren om förmedling genom kontoret av restförda utskylder, å sin betalningsplan angivit såväl belopp som remitteringsdagar för likvidema till indrivningsmannen. Vid denna verksamhet har i möjligaste mån tillsetts, att betalning i rätt tid av löpande utskylder icke äventyrats.

Ränta utgår icke till konloinnehavare å hos intressekontoret innestående medel. Intressekontorets förmedling av skattebetalningar samt insättningar i postsparbanken är kostnadsfri (för sistnämnda betalningsförmedling erhåller intressekontoret ersättning av postsparbanken). För förmedling av andra betalningsuppdrag upptages en avgift av för närvarande 55 öre för varje utbetalning från intressekonto, motsvarande kontorets nettoutgift för sistnämnda förmedling.

Av en annan här bifogad tablå framgår antalet intressekonton, å dessa verkställda in- och utbetalningar samt intressekontorets inkomster (räntor och avgifter) och utgifter ävensom nettoutgift för ett vart av åren 1937— 1941.

Vid bedömandet av de för intressekontoret uppkommande kostnaderna torde icke böra förbises de fördyrande moment som uppstå därigenom, att intressekontoret betjänar ett klientel, spritt över hela landet (detta medför bl. a. skatteremitteringar till ett stort antal uppbördsmyndigheter etc.), och verkställer förmedling av restskattebetalning i avsevärd omfattning m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

31 Tidigare förslag i ämnet.

1936 års uppbördskommitté berörde även intressekonlorsverksamheten. Kommittén uttalade därvid till en början, att den funne intressekontor, skattekassor och dylika anstalter vara till fördel icke blott för de skattskyldiga utan även för det allmänna. Anstalter av nu ifrågavarande slag borde därför i en eller annan form understödjas från statens sida, under förutsättning att detta kunde ske utan alltför stora kostnader. Att söka tillskapa något eller några nya slag av anordningar för ifrågavarande ändamål syntes kommittén i stort sett icke erforderligt, utan kommittén ansåg att man i huvudsak borde bygga på de anordningar som redan funnes och som tillkommit efter i många fall under årtionden gjorda erfarenheter. Det statliga understödet syntes lämpligen böra utgå genom kontant bidrag i en eller annan form till anstalterna i fråga. Då statens intressekontors verksamhet möjliggjordes genom statsanslag, syntes det böra tagas under omprövning, huruvida icke de övriga för skattebetalning i mindre poster verksamma anstalterna borde erhålla någon uppmuntran — icke minst för att stimulera till bildande av nya dylika anstalter. Vid bedömandet av denna fråga finge man icke förbise betydelsen av att lokalt verksamma anstalter funnos, vilka självfallet hade särskilda förutsättningar för att nå ett större klientel och vid behov vinna gehör hos detta.

Inom kommittén hade diskuterats möjligheten av att fastställa normalreglemente för sådana privata anstalter, som skulle få åtnjuta statsunderstöd. Med hänsyn till nämnda anstalters olika struktur ansågs ett sådant reglemente knappast vara möjligt att åstadkomma utan att insnöra de skilda anstalternas verksamhet i alltför snäva former. Därtill komme, att utbetalningen av förvallningsbidrag till sådana »erkända» anstalter skulle medföra behov avkontroll i olika avseenden från statens sida. Krav torde komma att ställas icke endast på att de villkor, som skulle gälla för förvaltningsbidragets erhållande, bleve uppfyllda utan även på att de anslutna erhölle tillräcklig garanti för att de icke, t. ex. på grund av förskingring av inbetalade skattemedel, finge betala skatten två gånger. Den härför erforderliga kontrollen skulle helt säkert betinga en kostnad, som näppeligen stöde i proportion till det belopp, som skäligen skulle kunna anslås för uppmuntran av nu ifrågavarande anstalter.

Med hänsyn härtill föreslog kommittén, att understöd åt berörda anstalter borde givas formen av en rabatt för de av vederbörande anstalt under uppbördstermin eller uppbördsstämma förmedlade skattelikviderna. Sådan rabatt skulle utgå, därest anstalt likviderade minst 50 debetsedlar, per inbetalt termins- eller stämmobelopp med för varje debetsedel 5 öre, då likvid skedde under terminen eller stämman, och 15 öre, då likvid skedde senast en månad före terminens eller stämmans första dag med minst hälften av å terminen eller stämman enligt vederbörliga debetsedlar förfallande belopp.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Ifrågavarande anstalter skulle likvidera skatten sålunda, att de översände till postgirokontoret de anslutnas debetsedlar och samtidigt över postgiro för skattebetalningen erforderliga medel. Postgirokontoret skulle därefter på samma sätt som postanstalt kvittera debetsedlarna och sedan återställa dem till vederbörande anstalt för skatteförmediing. Därjämte skulle postgirokontoret förskottsvis för statsverkets räkning utanordna rabatten till sistnämnda anstalt.

Med hänsyn till att kommittén beräknade postverkets kostnad för skatleuppbörd i vanlig ordning till 20 öre per skatteinbetalning samt dess kostnad för här nyss omförmälda bestyr i samband med intressekontors och dylika anstalters skatteinbetalning till 10 öre per skatteinbetalning, syntes den föreslagna rabatten icke behöva förorsaka statsverket någon, åtminstone större, kostnadsökning, då den kategori skatteinbetalningar, som medförde en rabatt av blott 5 öre, torde bliva den största.

Det nyss återgivna förfarandet medförde, enligt kommitténs mening, att varje intressekontor eller annan sådan anstalt måste hava en för de olika medlemmarna individuellt upplagd bokföring. Anstalt borde äga full frihet att på lämpligt sätt göra innestående medel räntebärande, t. ex. genom att insätta dem i bank, under de tider anstalten kunde disponera dem. Något hinder för anstalt att lämna sina medlemmar ränta å innestående belopp eller åtaga sig även andra utbetalningsuppdrag förefanns givetvis icke.

Kommittén föreslog härjämte, att postsparbankens verksamhet för att förmedla skattebetalning från sjömän utvidgades. Som ett led härutinnan föreslogs, att sjöman efter framställd begäran skulle kunna få debetsedel tillställd postsparbanken direkt.

För dem, som voro anslutna till statens intressekontor och icke voro befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst eller därmed likställda, föreslog kommittén frankeringsfrihet vid insändande till kontoret av medel, debetsedlar, redovisningshandlingar och dylikt.

Vidare föreslogs, att statens intressekontor skulle förmedla skattebetalning för sådana skattskyldiga, vilka önskade på en gång erlägga skatt för ett eller flera år framåt.

Kommittén hade haft under övervägande, huruvida ett i Stockholm praktiserat system att låta skattskyldig få, efter överenskommelse med statens intressekontor, i första hand betala löpande skatter under termin eller stämma samt på längre sikt amortera resterande utskylder skulle kunna tillämpas över hela landet. Ehuru systemet hade vissa fördelar, hade det dock synts kommittén medföra något för stora samt dyrbara och invecklade anordningar att utsträcka dess tillämpning genom tvingande föreskrifter.

Kommittén hade jämväl haft under prövning frågan, huruvida icke för s. k. skalteskolkare lämpligen borde föreskrivas tvångsanslutning i en eller annan förm till statens intressekontor. Starka skäl syntes dock kommittén tala mot en sådan anordning, som för löntagares del icke torde kunna genomföras utan arbetsgivarens medverkan och vars genomförande sannolikt skulle vara förenat med betydande svårigheter. Kommittén sade sig även vara

Kungl. Mcij.ts proposition nr 17.

av den uppfattningen, att arbetsgivare icke lämpligen borde förpliktas att på begäran av anställd verkställa och till intressekontoret inleverera löneavdragsbelopp. Detta uteslöte givetvis icke, att åtgärder kunde — om så ansåges erforderligt — vidtagas för att på övertygelsens väg förmå arbetsgivare att lämna sina anställda möjlighet att på lämpligt sätt anlita intressekontoret.

I åtskilliga yttranden över kommitténs förslag underströks lämpligheten av att uppmuntra frivillig förskottsavsättning till skatt genom intressekontorsrörelsen.

Sedan fullmäktige i riksbanken i skrivelse den 12 oktober 1939 till Kungl. Maj.t framlagt ett förslag, motiverat av penningpolitiska synpunkter, örn inrättande av räntebärande postgirokonton för frivillig förskottsinbetalning av skatter till stat och kommun, tillkallade jag jämlikt Kungl. Majrts den 3 november 1939 givna bemyndigande särskilda sakkunniga, riksgäldsfullmäktiges ordförande, fil. doktor K. E. H. Hildebrand, vice riksbankschefen C. E. F. Wallberg och postsparbankschefen J. Enger, att biträda med utredning av frågan om förskottsinbetalning av skatter till det allmänna. Vid utverkandet av nämnda bemyndigande framhöll jag i yttrande till statsrådsprotokollet bl. a., att av bankofullmäktige föreslagna anordningar för att möjliggöra och även stimulera allmänheten till förtidsinbetalning av skatter syntes jämväl kunna vara av värde för den, som funnit sig hava olägenheter av det betydande tidsavstånd, som vid vårt nuvarande uppbördssystem förelåge mellan inkomstens åtnjutande och skatternas upptagande.

De sakkunniga avgåvo den 21 juni 1940 en redogörelse för resultatet av den verkställda utredningen. Däri framhölls, att betydande svårigheter ställde sig hindrande i vägen för strävandet att med själva uppbördssystemet införliva en obligatorisk förskottsuppbörd, ägnad att mera väsentligt inknappa tiden mellan inkomstförvärvet och erläggandet av den på samma inkomst belöpande skatten. De sakkunniga ansågo emellertid, att även inom ramen av nuvarande uppbördssystem mycket skulle kunna vinnas genom lämpliga åtgärder för frivillig förskottsbetalning av skatter. En anordning med spärrade eller bundna konton för förskottsinbetalning av medel, avsedda för bestridande av ännu ej förfallna skatter, skulle vara av stort värde ur uppbördssynpunkt. Enär behållningen å dessa konton icke finge användas för andra uttag än till skattelikvider, bleve de verkställda förskottsavsättningarna, i motsats till vad fallet vöre om man på annat sätt reserverade medel till skatt, från den skattskyldiges synpunkt verkliga skattebetalningar. Genom att ränta gottgjordes å de verkställda skatteavsättningarna kompenserades den skattskyldige för möjligheten att på annat sätt bereda sig avkastning av medlen.

De sakkunniga framhöllo vidare, att den nu ifrågasatta anordningen med räntebärande, bundna konton för förskottsavsättningar till gäldande av skatter ej avsåge alt inkräkta på redan befintliga anstalter för förmedling av skatteinbetalningar men syntes hava en väsentlig uppgift att fylla vid sidan av dessa.

Bihang till riksdagens protokoll 1901. 1 sami. Nr 17.

:t

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Den av de sakkunniga föreslagna metoden för förskottsbetalning av skatt byggde helt på frivillighetens grund. Då det gällde att träffa anordningar för en dylik förskottsbetalning skilde de sakkunniga mellan två olika grupper av skattebetalare. Den ena gruppen utgjordes av skattskyldiga, som uppbure inkomster i större poster, så att det i regel icke beredde dem några olägenheter att individuellt göra förskottsbetalningar, om endast tillräckligt bekväma och lockande anordningar funnes därför. Till denna grupp borde räknas även större företag. Den andra gruppen, som omfattade det övervägande antalet skattebetalare, bestode av arbetare och anställda i allmänhet, varav flertalet torde uppbära veckoavlöning.

Beträffande den förstnämnda gruppen av skattebetalare föreslogo de sakkunniga, i första hand, att särskilda skattesparböcker skulle tillhandahållas genom postverkets försorg. Högst 10,000 kronor skulle för varje skattebetalare få insättas på skattesparbok. Behållningen å densamma skulle vara bunden på så sätt, att den endast finge användas till betalning av skatt. Vid uppbördsterminen eller -stämman hade bokens ägare att å postanstalt förete debetsedeln och sin skattesparbok samt samtidigt avlämna en ifylld och underskriven blankett med begäran, att visst belopp skulle avskrivas ur boken för betalning av skatter. Förslaget upptog för denna grupp även en annan form av individuell skatteavsättning. Den skattskyldige skulle nämligen kunna öppna ett särskilt, bundet sknttepostgirokonto. Denna anordning avsåg närmast skattebetalare, som även i vanliga fall brukade anlita postgirorörelsen för betalningsförmedling. Skattebetalningen skulle ske genom girering från kontot. Den skattskyldige skulle ej, såsom då skattesparbok användes, behöva avvakta uppbördstermin eller -stämma för att erlägga skatten utan kunna i förväg lämna in debetsedeln till posten, varefter postgirokontoret skötte om likvideringen.

För den andra gruppen, som omfattade anställda med vanligen veckoeller halvmånadsavlöning, ansågo de sakkunniga de nyssnämnda anordningarna icke lämpligen böra komma i fråga. Det vore opraktiskt att låta den anställde var eller varannan vecka göra insättningar å skattesparbok eller skattepostgirokonto. Härtill komme, att vederbörande, sedan han fått pengarna i handen, frestades att underlåta att göra någon insättning. I stället borde man använda sig av redan befintliga intressekontor, skattekassor eller andra sammanslutningar, som hade till syfte att uppsamla för skattelikvid avsatta medel samt därmed erlägga skatten. Härvid vore arbetsgivarnas medverkan önskvärd, i första hand på så sätt, att företagen själva i samarbete med de anställda bildade intressekontor eller skattekassor, varvid arbetsgivaren ombesörjde såväl löneavdragen för skatt och bokföringen av dessa som skattelikviderna vid uppbördstillfällena. Därest arbetsgivaren endast verkställde avdragen, borde de anställda själva bilda skattekassor och taga hand örn avdragens bokföring å respektive medlemmars konton samt avdragens inleverering till uppbördsmyndigheten. Då en organisation i någon av antydda former icke kunde komma till stånd, stöde den skattskyldige den möjligheten till buds att ansluta sig till statens intressekontor. Även här-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17

vidlag vore det givetvis önskvärt, att arbetsgivaren verkställde skatteavdragen och vidarebefordrade dem till intressekontoret. Om arbetsgivarens biträde i sådant avseende icke kunde erhållas, kunde det tänkas, att de anställda själva uppsamlade och inlevererade beloppen, såsom skedde i sparklubbarna.

Förskottsinbelalningen verkställdes för de lokala skattekassornas del sålunda, att medlemmarnas löneavdrag snarast insattes å ett för varje kassas räkning öppnat, bundet postgirokonto. Kassan övervakade, att tillräckliga belopp avsattes. Utskyldsbetalningen skedde på så sätt, att kassan verkställde girering från kontot till uppbördsmyndigheten av det sammanlagda belopp, som av medlemmar skulle erläggas i utskylder. Beträffande statens intressekontor skulle skattebetalningsförmedlingen tillgå i enahanda ordning som gällde för övriga till intressekontoret anslutna, med den avvikelse som betingades av att kontona vore bundna.

För alt stimulera till att för utskylder avsatta medel omedelbart tillfördes statsverket genom att insättas å bundna konton skulle å medel, som innestode å sådana konton, utgå något högre ränta än gängse inlåningsränta, dock med viss differentiering med hänsyn till behållningen sålunda, att den procentsats, varmed räntan å nämnda konton överstege inlåningsräntan, växlade mellan 1 och 1U procent, därvid den lägre procentsatsen utginge vid belopp över 10,000 kronor. Å medel, som innestode å kollektiva skattepostgirokonton, borde, oberoende av behållningens storlek, ränta utgå med 1 procent utöver inlåningsräntan.

Postverket skulle ensamt omhänderhava uppbörden av förskottsavsättningarna och levereringen av skattebelopp.

För att uppmuntra till bildande av skattekassor föreslogo de sakkunniga, att till nämnda kassor skulle utgå förvaltningsbidrag med visst belopp. Räknade man med i genomsnitt 50 inbetalningar per år för avsättning till skatt, skulle den årliga gottgörelsen efter 3 öre per inbetalning — den ersättning som sparbankerna betalade till sparklubbarna — utgöra 1 krona 50 öre per skattebetalare. Beräknades gottgörelsen med hänsyn till antalet förmedlade skattelik vider, skulle denna uppgå, örn man räknade med fem ska Relik vider årligen för varje ansluten, till 30 öre och, örn antalet dylika likvider uppskattades till sex per år, till 25 öre för varje förmedlad skattelikvid. De sakkunniga stannade vid att föreslå ett bidrag av 30 öre per förmedlad skattelikvid. Nämnda bidrag skulle på framställning av vederbörande skattekassor utbetalas en gång om året. I syfte att ytterligare slimulera bildandet av dylika kassor borde en systematisk propaganda därför ske genom postverkets försorg.

För att garantera, att de förskottsinbetalade medlen skulle komma det allmänna tillgodo i form av skatter, föreslogo de sakkunniga beträffande dessa medel utmätningsfrihet i viss omfattning för annan fordran än det allmännas å oguldna utskylder.

Särskilda tabeller för beräknandet av krono- och kommunalutskylder vid olika inkomster, familjeförhållanden och orlsgrupper borde enligt förslaget

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

tillhandahållas allmänheten alt tjäna till ledning för bestämmandet av erforderliga skatteavsättningars storlek.

I yttrandena över förslaget tillstyrktes detta i allmänhet till sina huvudgrunder, men i de flesta fall föreslogos ändringar på vissa punkter. Lämpligheten av de föreslagna räntesatserna ifrågasattes från flera håll. I allmänhet betraktades dessa såsom för höga, och det ansågs diskutabelt, örn överhuvud taget någon favörsränta borde föreskrivas. Vidare riktades kritik mot den föreslagna anordningen med postsparbanken såsom ensam förmedlare av förskottsbetalningarna, varvid framhölls de menliga konsekvenser som därigenom kunde uppkomma för affärsbanker och sparbanker.

Nu bestående hinder för skatteförmedlingskassornas verksamhet och utveckling.

1942 års sakkunniga ha uttalat, att vid övervägande av spörsmålet örn främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor var för sig syntes böra beaktas dels de svårigheter, som kunde möta för skatteförmedlingskassorna vid fullgörandet av dessas uppgifter beträffande redan förvärvade eller nytillträdande medlemmar, och dels de svårigheter, som mötte för spridandet av själva skatteförmedlingsverksamheten, d. v. s. för bildandet av nya kassor och för vinnandet av utökat medlemsantal; de förstnämnda svårigheterna vore närmast av intern uppbördsteknisk och de sistnämnda huvudsakligen av organisatorisk art.

Beträffande de interna uppbördstekniska frågorna ha de sakkunniga anfört följande:

Här uppkommande svårigheter äro av olika slag. Främst bör måhända nämnas den nu rådande, ojämna fördelningen av skattetungan å kalenderårets båda hälfter. Under första hälften av året hållas nu uppbördsstämmor för värnskatt och kronoskattens andra del, varjämte å denna del av året i flertalet av rikets kommuner även infalla de största inbetalningarna av kommunalskatt. Under andra hälften av året hålles uppbörd av kronoskattens första del samt av resterande kommunalskatt. Särskilt i det stora antal kommuner, som hålla tre uppbördsstämmor årligen för kommunalskatten, plägar skattetungans förskjutning till första halvåret vara betydande.

Nu berörda förhållanden innebära för skatteförmedlingskassornas vidkommande, att stora svårigheter möta att i rätt tid fullgöra skatteinbetalningarna för särskilt sådana nytillträdande medlemmar, vilka inträda under årets första hälft. Om man som utgångspunkt tager uppbördsstämmornas fördelning i flertalet städer — värnskatt i februari, kommunalskatt i mars, kronoskatt i maj, kommunalskatt i juni, kommunalskatt i september och kronoskatt i november månad — finner man lätt, att den som inträder i en skatteförmedlingskassa per den 1 januari och som borde betala ett visst, lika stort belopp per vecka för att hela årets skattebörda skulle gäldas, icke genom sina inbetalningar under första halvåret kan täcka då förfallande skab

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ter. Avdragen räcka måhända att täcka februaristämmans belopp, men därefter förslå de ofta icke att helt täcka samtliga förfallande skattebelopp, ehuruväl vid årets utgång medel hava inbetalts, motsvarande hela årets samlade skattetunga.

Å andra sidan är visserligen tydligt, att en person, som blir medlem i en skatteförmedlingskassa per den 1 juli, i regel bör medhinna att, med lika stora avdrag å lönen, inbetala erforderliga skattebelopp till de olika uppbördsstämmorna. Emellertid inträda ju personer i skatteförmedlingskassorna under olika tider av året och någon möjlighet att häri göra ändring lärer icke finnas, därest man åsyftar att ernå praktiska resultat. Skulle man exempelvis stadga, att inträde i dylika kassor finge ske endast per den 1 juli, vore i sak föga vunnet. Den, som vore oförmögen att betala alla under första halvåret förfallande skatter, bleve ju då restförd i större eller mindre utsträckning. Visserligen inträdde han sedan i en skatteförmedlingskassa per den 1 juli, vilket säkerligen är den fördelaktigaste tidpunkten, men han vore då redan belastad med gammal skatteskuld, som i första hand måste betalas, och därmed rubbades alla de vanliga beräkningarna för avsättningar allenast till löpande skatt.

De besvärligheter för lösandet av skatteförmedlingskassornas uppgifter, vilka framträda, då en ny medlems skatt förfaller innan han fullgjort erforderliga inbetalningar till dess täckande, äro nämligen än uppenbarare vid sist berörda fall, då en person, som redan restförts för utskylder, inträder som medlem av skatteförmedlingskassa. Att i detta fall den restförda skatten skall betalas, är givet, och likaså är givet, att i följd därav löneavdragen en tid framåt måste bliva större än eljest. Men det räcker ej härmed under nuvarande förhållanden. Indrivningsmyndigheterna skola, sin plikt likmätigt, snarast möjligt indriva den förfallna skatten, beträffande arbetsanställda regelmässigt genom införsel. För det övervägande antalet ifrågakommande skattebetalare, vilka hava relativt låga löner, kommer införseln att taga hela den del av lönen i anspråk, som ej åtgår till livsuppehället för dem själva och deras familjer. Ett resultat härav bliver att de under tiden för införselns varaktighet ej kunna göra några avsättningar till nya skatter, med påföljd att den ena efter den andra av dessa skatter även restföras. Stundom kunna visserligen skatteförmedlingskassorna träffa överenskommelse med indrivningsförrättaren örn lindring i införselförfarandet men oftast lärer väl detta icke lyckas; indrivningsförrättaren har ju att hålla sig till fastställda föreskrifter och instruktioner. Vidkommande kronoskatten återverkar här även den korta preskriptionstid av tre år, .sorn för densamma är gällande. Beträffande skattebelopp, som löper fara att preskriberas, kan intet anstånd medgivas, enär vederbörande tjänsteman då själv bliver ersättningsskyldig. — Anmärkas må i detta sammanhang, att beträffande kommunalutskylder gäller den vanliga tioårspreskriptionen.

Vad hittills sagts rörande svårigheterna för skatteförmedlingskassorna att kunna på tillfredsställande sätt reglera nytillträdande medlemmars skattebetalning har, fastän i mindre omfattning, även sin motsvarighet beträffande äldre medlemmar. Dessas en gång reglerade ekonomiska ställning kan tydliglvis ånyo rubbas genom allehanda oförutsedda omständigheter, såsom sjukdom, arbetslöshet o. dyl. Även örn denna tillstötande omständighet är av tillfällig och övergående karaklär kan densamma medföra, att erforderliga löneavdrag för täckande av närmaste utskyldsbetalning icke kunna ske samt att vederbörande följaktligen restförcs och påföres indrivningsavgift och (kinned forså lies i slöra svårigheter ali återvinna den ekonomiska balansen i förhållande lill det allmännas skattekrav.

För att möta nu berörda avsevärda olägenhet hava olika åtgärder vid-

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tagits. Statens intressekontor har sålunda tillförsäkrats s. k. överdragningsrätt, d. v. s. siatens intressekontor äger att utan därför ställd säkerhet förskottera ett belopp, motsvarande en månads löneavdrag; detta gäller dock endast beträffande sådana medlemmar av intressekontoret, som äro statens befattningshavare eller pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst samt vissa med dem likställda. Denna befogenhet är givetvis värdefull, men ej sällan visar sig överdragningsrätten icke förslå för att medgiva täckandet av förfallande skattebelopp. Rätten i fråga kan ju därjämte, såsom nyss framhållits, ej ifrågakomma beträffande stora grupper av intressekontorets medlemmar. Beträffande skatteförmedlingskassor, bildade genom enskilda arbetsgivares försorg, hava arbetsgivarna stundom förskotterat erforderliga belopp för täckande av bristen å förfallande skatter. Detta kan dock tydligtvis endast ske beträffande större arbetsgivare och förutsätter bos dessa ett alldeles särskilt, oegennyttigt intresse av att stödja nu ifrågavarande verksamhet. För andra arbetsgivare kan behovet av dylika förskott, förklarligt nog, närmast verka avhållande från ett förverkligande av tanken på upprättandet av skatteförmedlingskassor. Vissa skatteförmedlingskassor hava genom nu berörda förhållanden drivits till att beräkna skatteavdragen, icke per kalenderår utan per halvår. Under första halvåret avdragas då tydligtvis belopp, som i ej ringa grad överstiga vad som avdrages under andra halvåret. Visserligen fördelas härigenom skattetrycket under första halvåret mera jämnt, men alltjämnt kvarstår, att svårigheterna att fullgöra skattelikviderna under delta halvår äro betydande, jämfört med följande halvår. Ej heller avhjälper man härvid besvärligheterna för under första halvåret nytillträdande medlemmar eller för äldre medlemmar, som drabbas av tillfälliga betalningssvårigheter.

Såsom ytterligare olägenheter i förevarande hänseende lia de sakkunniga framhållit stadgandena i uppbördsreglementet, att därest skattskyldig, som äger rätt att betala honom å kronodebetsedel påförda utskylder vid två uppbördsstämmor, försummar att i behörig ordning erlägga vad sålunda är vid första upphördsstämman förfallet, jämväl vad eljest skolat först vid den andra upphördsstämman gäldas är omedelbart till betalning förfallet. Vidare lia de sakkunniga erinrat örn föreskrifterna rörande indrivningsavgifts uttagande å restförda belopp. Denna avgift — som utgör, i fråga om kronoutskylder 6 procent å utskyldemas slutsumma, när denna överstiger 25 kronor, men eljest 3 procent, dock minst 25 öre, samt beträffande kommunalutskylder 3 procent, dock minst 25 öre — tillfaller utmätningsmannen eller delas mellan honom och exekutionsbiträde!, dock att där indrivningen ankommit å landsfiskal dennes del av avgiften tillfaller kronan och att i vissa städer avgiften ingår till stadens kassa. Slutligen lia de sakkunniga erinrat att man icke känner storleken av samtliga under ett år framåt förfallande skattebelopp, vilket förhållande i betydande grad försvårade kassornas arbete i vad däri inginge att för varje medlem uppgöra en hållbar budget för ett år framåt.

Vidare lia de sakkunniga närmare utvecklat de svårigheter av organisatorisk natur, som föreligga med avseende å skatteförmedlingskassomas verksamhet och utveckling. Beträffande dessa organisatoriska frågor lia de sak kunniga yttrat följande:

Skatteförmedlingsverksamheten i vårt land har helt vuxit fram å frivillighetens väg. Något stöd från statens sida har icke heller lämnats annat än

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

i fråga om stålens intressekontor; till detta utgår givetvis anslag av statsmedel, varjämte redogörarna vid stålens m. fl. verk ålagts att verkställa erforderliga löneavdrag beträffande till intressekontoret anslutna medlemmar. Visserligen hava en del kommuner lämnat mindre bidrag till den enskilda skatteförmedlingsverksamheten, men denna har dock i huvudsak hänvisats att utan dylikt stöd fullfölja sina uppgifter. Detta förhållande har icke förhindrat de enskilda skatteförmedlingskassornas uppkomst och utveckling men uppenbarligen föranlett, att denna utveckling blivit av mindre omfattning än vad eljest skulle varit fallet. Då staten icke positivt bidragit till främjandet av skatteförmedlingsrörelsen, har icke heller någon lorm av statlig kontroll kunnat anordnas beträffande densamma; de skatteförmedlingskassor, som vid olika tidpunkter tillkommit, äro ock av mycket skiftande natur och fylla i ganska olika grad kraven på stadga och ekonomisk bärkraft.

Eftersom de enskilda skatteförmedlingskassorna äro rent frivilliga bildningar utan statligt stöd, föreligger givetvis ingen skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag beträffande anställda medlemmar av skatteförmedlingskassor. Visserligen hava framförallt de större arbetsgivarna i nu berörda hänseende visat synnerligt tillmötesgående och jämväl stundom gått vida längre för att stödja skatteförmedlingskassornas verksamhet. Icke desto mindre torde alltjämt fall förekomma, där bildandet av skatteförmedlingskassor förhindras eller en redan bildad skatteförmedlingskassas verksamhet försvåras genom arbetsgivarens obenägenhet att verkställa avdrag å de anställdas löner.

Ej heller förefinnes någon skyldighet för en skattskyldig alt under den ena eller andra förutsättningen inträda i en skatteförmedlingskassa, och som regel föreligger ej heller något organiserat samarbete mellan uppbördsmyndigheterna och skatteförmedlingskassorna. På sina håll, exempelvis i Stockholm, hava visserligen uppbördsmyndigheterna försökt medverka till, att restförda skattskyldiga inträdde i skatteförmedlingskassa^ genom att i så fall inställa indrivningsåtgärderna och medgiva längre anstånd med den förfallna skattens gäldande. Detta är dock endast sporadiska företeelser.

Som allmän regel torde i stället kunna sägas, att det sätt, varå restindrivningen är ordnad i vårt land, närmast är ägnat att motverka skatteförmedlingskassornas strävan att utvidga sitt medlemsantal och att sanera sina medlemmars ekonomi. Så länge åtskilliga utmätningsman och exekutionsbiträden uppbära en del av sin inkomst i form av indrivningsavgift å restförda utskylder, lärer vara naturligt, att hos dessa tjänstemän icke gärna kan råda större benägenhet alt genom särskilt tillmötesgående minska sina egna stundom redan förut knappa inkomster.

An vidare gäller emellertid att den ofta påtalade bristfälliga kontrollen över försumliga skattebetalare indirekt starkt motverkar skatleförmedlingsx-örelsens utveckling i vad nu berörda gnipp skattebetalare angår.

Skatteförmedlingskassornas betydelse, betraktad uteslutande ur synpunkten av det allmännas rent ekonomiska intresse, är uppenbarligen ingen eller ringa så vitt fråga är om sådana skattebetalare, vilka även utan skattef < > r i n edlin g s k as so r n a s hjälp skulle rättidigt erlägga förfallande skatter; härmed naturligtvis på intet sätt ifrågasatt skatteförmedlingskassornas stora betydelse även i dessa fal! för de enskilda medlemmarna. Däremot bliver ur nu angivna synpunkt skatteförmedlingskassornas betydelse allt större, ju mer man genom dessas medverkan kan ernå, att eljest försumliga skattebetalare ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar till stat och kommun. Detta resultat kan dock icke vinnas allenast på övertalningens väg. Det kräves därutöver något remedium mot den försumlige skattebetalaren,

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

någon påföljd av så pass allvarlig karaktär, alt önskan att undgå densamma kan förmå honom att vidtaga sådana åtgärder, att han för framtiden fullgör sin skattebetalningsskyldighet. Denna påföljd representeras nu av restindrivningen av förfallna skattebelopp jämte uttagandet av indrivningsavgift därå. Ju snabbare indrivningsapparaten fungerar, ju starkare bör tydligtvis insikten bbva hos vederbörande skattskyldige, att han i eget intresse bör för framtiden fullgöra betalningen av förfallande skatter. Ju långsammare och osäkrare indrivningsapparaten verkar, ju starkare blir däremot frestelsen hos de skattskyldiga att underlåta skattebetalningen.

Denna allmänna regel, vars riktighet näppeligen kan bestridas, har sin speciella återverkan i fråga om skatteförmedlingskassornas verksamhet. Örn på en arbetsplats de, som försumma skattebetalningen, snabbt drabbas av införsel med därmed förenade olägenheter, ligger nära till hands att de, vid jämförelse med sina till skatteförmedlingskassan anslutna kamrater, finna med sin fördel förenligt att följa dessas exempel. Om däremot förhållandena utveckla sig så att på samma arbetsplats medlemmarna i skatteförmedlingskassan få vecko- eller månadsvis vidkännas avdrag å lönen i och för skatternas gäldande, medan deras kamrater, som ej tillhöra skatteförmedlingskassan, utan varje påföljd försumma att betala sina skatter, då blir den naturliga följden att intresset för nu berörda form av skattebetalning måste minskas och eventuellt försvinna.

Tyvärr måste konstateras, att inom stora delar av vårt land förhållandena äro sådana, att restindrivningen i viss utsträckning fungerar på sistnämnda, föga tillfredsställande sätt. Det finnes i vårt land åtskilliga försumliga skattebetalare bland arbetsanställda av olika slag. För närvarande kan det dröja åtminstone några månader, innan indrivningsförrättaren fått reda på deras arbetsgivare och meddelat beslut om införsel i lönen; under dessa månader uppbära nu berörda anställda tydligtvis sin obeskurna lön. När de sedan erhålla besked örn införselbeslutet, lämna de ofta sin anställning och söka ny sådan, givetvis utan att lämna något besked om den nye arbetsgivaren. Då vidtaga på nytt samma efterspaningar från indrivningsförrättarens sida, och när han till slut får reda på den nye arbetsgivaren, lämnar vederbörande anställde ånyo sin anställning.

Slutligen uppgivas vissa olägenheter möta för skatteförmedlingskassor, som inrättats vid företag, belägna annorstädes än i större samhällen, i det att uppburna medel icke kunna insättas hos bankinrättning, med mindre vederbörande företager en ej sällan rätt lång färd till närmaste samhälle, där bankinrättning finnes. Visserligen finnes regelmässigt postanstalt å samma ort som skatteförmedlingskassan, men enligt reglementet för postsparbanken får å motboksinnehavares konto ej insättas högre belopp än 5,000 kronor. Då de belopp, en skatteförmedlingskassa kan hava innestående, åtminstone tidvis kunna vida överstiga nyss angivna summa, följer härav, att nu omförmälda skatteförmedlingskassor i regel ej kunna anlita postsparbanken för sina insättningar.

Kungl. Metias proposition nr 17.

41 De sakkunnigas förslag m. m.

De sakkunnigas förslag.

Den genom särskilt tillkallade sakkunniga verkställda utredningen rörande åtgärder för att uppmuntra och stödja intressekontorens verksamhet, i vad densamma avser att åstadkomma en förbättrad inbetalning av utskylder, har, såsom förut omnämnts, resulterat i ett förslag till främjande av utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor. Med sådan kassa förstås enligt förslaget inrättning som har till ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling, på uppdrag ombesörja betalning av utskylder medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt elier genom direkta inbetalningar från uppdragsgivaren. Sådan kassa må av länsstyrelsen antagas till erkänd skatteförmedlingskassa. Närmare föreskrifter meddelas i förslaget angående förutsättningarna för att vinna erkännande såsom skatteförmedlingskassa samt örn länsstyrelsens kontroll över kassorna och örn säkerhet för omhänderhavda medel. Erforderliga tillämpningsföreskrifter förutsättas skola utfärdas av Konungen. Någon tvångsanslutning till kassorna anse de sakkunniga icke vara genomförbar, utan anslutning bör ske helt på frivillighetens grund. Erkänd skatteförmedlingskassa föreslås skola åtnjuta statsbidrag med 25 öre för varje förmedling av å uppbördsstämma förfallande belopp. Vidare föreslås skyldighet för arbetsgivare att på begäran av erkänd kassa för belopp, som skola inbetalas till kassan, verkställa avdrag å lön eller pension, som till följd av utfästelse utgår i penningar till arbetstagare, ansluten till kassan. För att möjliggöra för de erkända skatteförmedlingskassorna att reglera en nytillträdande medlems skatteskuld föreslås, att kassorna skola äga medgiva anstånd med gäldandet av utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter anslutningen. Anstånd må dock ej gälla längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Jämväl utskylder, vilka redan vid anslutningen voro restförda, må omfattas av anståndet. En allmän förutsättning för anstånd är att en inbetalningsplan uppgöres och att enligt denna alla förfallna utskylder skola vara guldna före anståndstidens utgång. Ytterligare anstånd kan på framställning av erkänd kassa beviljas av utmätningsmannen. Örn den som åtnjuter anstånd lämnar kassan eller försummar att fullgöra sina inbetalningar, skall utmätningsmannen omedelbart underrättas för vidtagande av indrivningsåtgärder. För utskylder inbetalda medel få ej användas för andra ändamål än utskyldsbetalning, om den skattskyldige åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna skatter. Till kassan inbetalade medel, som avse utskylder, kunna i sistnämnda fall i regel icke utmätas för annan gäld.

I ett flertal följdförfattningar föreslås ändringar i vissa nu gällande bestämmelser om utskylder, såsom angående preskription, införsel, förmånsrätt och indrivningsavgift.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vidare föreslå de sakkunniga skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning, då härigenom indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare skulle bliva snabbare oell effektivare än vad nu vore fallet. En sådan anmälningsskyldighet bör enligt de sakkunnigas förslag föreligga så snart arbetsgivaren anställt arbetstagare, dock ej om det är uppenbart att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. Anställningsregister skola enligt förslaget föras vid länsstyrelserna.

Av de sakkunniga avvisade åtgärder.

De sakkunniga lia framhållit, att en rationell lösning av svårigheterna för skatteförmedlingskassorna skulle ernås därest den statliga och kommunala uppbörden sammansloges och samtliga förfallande skatter fördelades så, att lika stora belopp uppbures å varje uppbördsstämma, i samband varmed antalet uppbördsstämmor borde utökas till 10 eller 12. Emellertid ha de sakkunniga icke ansett sig kunna framlägga ett sådant förslag till omläggning av själva uppbördssystemet, bland annat med hänsyn till att ett sådant förslag förutsatte, att det kommunala budgetåret förlädes till samma tidsperiod som det statliga. Även tanken påen under statens medverkan genomförd skatteförmedlingsorganisation, omspännande hela riket och med särskilda organ inom varje taxeringsdistrikt, har avvisats av de sakkunniga. En sådan lösning skulle innebära ej endast uppbyggandet av en omfattande och kostsam institution, för vars genomförande krävdes en längre tidrymd, utan även tillskapandet av ett nytt uppbördssystem vid sidan av det nuvarande. Att sedermera genomföra ett system med uppbörd vid inkomstkällan bleve vidare praktiskt taget ogörligt, enär i så fall hela den dyrbara skatteförmedlingsorganisationen bleve meningslös.

I samband härmed ha de sakkunniga påpekat, att de med sin ståndpunkt till det nyss behandlade spörsmålet om en statlig skatteförmedlingsorganisation jämväl tillkännagivit sin mening rörande frågan om tvångsanslutning till skatteförmedlingskassor av samtliga anställda skattskyldiga eller av restförda sådana. Till närmare utveckling av sin mening härutinnan ha de sakkunniga anfört:

Skulle en allmän tvångsanslutning föreskrivas, förutsätter nämligen detta att på varje arbetsplats, större eller mindre, möjlighet verkligen finnes att tillhöra en skatteförmedlingskassa. Då skatteförmedlingsrörelsen ännu icke tillnärmelsevis nått denna omfattning, vöre erforderligt att genom statens försorg ombestyra ett sådant upprättande av skatteförmedlingskassor å olika arbetsplatser eller orter, som de sakkunniga nyss förklarat sig anse icke kunna ifrågasättas. Därjämte skulle, såsom i direktiven framhålles, en dylik tvångsanslutning till skatteförmedlingskassor vara förenad med åtskilliga av de svårigheter, som följa med en mera genomgripande uppbördsreform. De sakkunniga hava för sin del ansett det uteslutet att på denna väg söka verka för ett allmänt genomförande av skatteförmedlingsverksamheten.

Annorlunda kan frågan synas ställa sig, om densamma begränsas alt avse allenast restförda skattskyldiga. Emellertid måste även här förutsättas ett väl utbyggt skatteförmedlingssystem, innan tanken på en tvångsanslutning

Kungl. Maj.ts proposition nr 17

av dessa restförda skattskyldiga kan genomföras. Att låta tvångsanslutning äga rum blott å de arbetsplatser, där skatteförmedlingskassor finnas, men icke ifrågasätta en dylik åtgärd å andra arbetsplatser, är tydligtvis uteslutet; härigenom skulle skatteförmedlingsrörelsen säkerligen motarbetas i stället för att främjas. Att återigen låta statens intressekontor omhänderhava tvångsanslutning i fall, då annan skatteförmedlingskassa icke finnes, förutsätter alltjämt en större eiler mindre utbyggnad av statens intressekontor med därmed förenade kostnader och förutsätter därjämte, att statens intressekontor äger någon representant å de olika arbetsplatserna för införskaffande av erforderliga uppgifter och uppgörande av budgetplaner m. m.

De sakkunniga lia vidare framhållit, att svårigheterna beträffande utskyldsbetalningen givetvis skulle undanröjas, därest skatteförmedlingskassorna besutte eller bereddes tillfälle disponera erforderligt kapital till förskot- 'erande av förfallande skattebelopp. Beträffande statens intressekontor hade ju denna utväg redan i viss utsträckning blivit anlitad, och hinder syntes icke möta att gå längre å den sålunda redan begynta vägen. I fråga örn enskilda skatteförmedlingskassor vore däremot uppenbarligen mindre lämpligt att medgiva någon rätt att disponera statens medel för angivna ändamål, och helt uteslutet vore givetvis att stadga någon skyldighet för arbetsgivare att i sådant hänseende biträda skatteförmedlingskassorna.

I stället ha de sakkunniga övervägt, huruvida man icke beträffande medlemmar i skatteförmedlingskassor skulle kunna helt upphäva tvånget att gälda utskylderna å bestämda u p p börds st ämmotider. Man skulle i så fall endast fastslå summan av de skattebelopp, som under ett visst år borde gäldas, samt kräva, att vid årets utgång samtliga dessa belopp vore betalda. Detta skulle uppenbarligen i sak innebära, att man för de till skatteförmedlingskassorna anslutna verkställde en jämn fördelning av skattetungan under hela året. Ur det allmännas synpunkt skulle detta medföra en förskjutning av skatteintäkternas uppbärande från första till andra kalenderhalvåret eller, med andra ord, motsvarande kreditgivning åt de till skatteförmedlingskassorna anslutna. De sakkunniga lia vidare anfört:

I och för sig skulle en dylik åtgärd vara synnerligen tilltalande och på ett rationellt sätt för skatteförmedlingskassomas medlemmar undanröja ifrågavarande olägenheter. Emellertid skulle ett dylikt förfarande i stället utöka uppbördsmyndigheternas arbete i avsevärd grad, då ju vid de olika uppbördsstämmorna ingen kunskap vunnes örn de inbetalningar, som gjorts av skatteförmedlingskassomas medlemmar, och följaktligen restlängderna komme att betydligt utökas; detta givetvis i allt större grad ju mera skatteförmedlingsrörelsen vunne utbredning. Visserligen kunde så ordnas, att de genom skatteförmedlingskassorna verkställda inbetalningarna individualiserades i god tid före kalenderårets utgång, men ett betydande merarbete hade dock därförinnan förorsakats. Härtill kommer, och detta lärer vara den avgörande invändningen, att redovisningen av på angivet sätt influtna skattebelopp icke kan fördröjas till årets slut, då ju framför allt de olika kommunerna äro i behov av skattemedel redan i början av året. Att återigen under löpande år fördela skattemedel, som icke äro specificerade utan inflyta i klumpsummor, mellan olika betalningsmottagare, är praktiskt taget ogörligt; det må här erinras örn, att skattebeloppen skola fördelas mellan staten, kommuner av olika slag, församlingar, skoldistrikt, pensionsslyrelsen, riks-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

försäkringsanstalten, vägstyrelserna, tingshusbyggnadsskyldiga m. fl. betalningsmottagare. Även om man nöjde sig med att under löpande år efter någon fastslagen mall fördela inflytande medel mellan dessa olika betalningsmottagare, bleve vid årets slut nödvändigt att anordna en omfattande och synnerligen besvärlig clearing dem emellan.

Yttranden.

I yttrandena över de sakkunnigas förslag har i övervägande antalet fall uttalats den meningen, att förslaget finge anses innebära eli beaktansvärt försök att med bibehållande av de fördelar, som det nuvarande taxeringsförfarandet inrymde, giva stöd åt de skattebetalare, vilka vöre i behov därav, att förslaget vöre ägnat att befordra en förbättrad inbetalning av skatter och att förslaget därför syntes böra i sina huvudgrunder genomföras. Yttranden i denna riktning ha sålunda avgivits av kammarrätten, statskontoret, socialstyrelsen, kommerskollegium, generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen, sparbanlcsinspektionen, Överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och åtskilliga kommunala myndigheter. Jämväl landsorganisationen, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen och föreningen Malmöhus låns landsfiskaler ha i princip anslutit sig till de sakkunnigas förslag.

I de yttranden, som avgivits av nu nämnda myndigheter och sammanslutningar, har i flera fall erinrats om angelägenheten av att frågan om själva skattesystemets omläggning till vinnande av en tidigare utskyldsbetalning icke bleve undanskjuten till följd av det nu föreliggande förslagets genomförande. Sålunda har generalpoststyrelsen uttalat, att därest åtgärder nu skulle vidtagas för viss reglering av och hjälp åt intressekontorsrörelsen detta dock icke borde få till följd, att nuvarande skatteuppbördssystem stabiliserades för framtiden. Det måste enligt generalpoststyrelsens förmenande alltjämt framstå såsom ett önskemål, att utskylderna fördelades mera jämnt under året och att de uttoges i närmare anslutning till tidpunkten för inkomstförvärvet än vad för närvarande vore fallet.

Vidare ha fullmäktige i riksbanken framhållit önskvärdheten av att frågan örn källbeskattning icke undanskötes och att vid utformandet av närmare bestämmelser om skatteförmedlingskassornas verksamhet inga åtgärder vidtoges, som skulle kunna verka hindrande på en övergång till skattebetalning vid källan.

Överståthållarämbetet har i sitt yttrande understrukit vikten av att, även örn införandet av skatteförmedlingskassor skulle visa bättre resultat än de sakkunniga utgått ifrån, själva skattesystemet omlades till ernående av en tidigare utskyldsbetalning.

Svenska landstingsförbundet har anfört, att någon verklig lösning av frågan om uppbördsväsendets rationella ordnande visserligen icke skulle vinnas genom det nu föreliggande förslaget men att de föreslagna åtgärderna dock torde vara ägnade att åtminstone i viss utsträckning medföra ett bättre

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

resultat av skatteuppbörden. Enligt landstingsförbundets mening finge förslaget närmast betraktas såsom en försöksanordning, vilken, därest den utfölle gynnsamt, sedermera kunde ytterligare påbyggas och förstärkas.

Bank- och fondinspektionen bar i sitt yttrande hälsat med stor tillfredsställelse, att ett förslag örn utnyttjande av intressekontorsidén framkommit. Förslaget åsyftade visserligen direkt endast att åstadkomma en förbättrad skatteuppbörd, men detta uteslöte icke att man, därest förslaget genomfördes, framdeles skulle nied ledning av då vunnen erfarenhet kunna utvidga utnyttjandet av intressekontorstanken på sådant sätt att även önskemålet om en tidigare uppbörd av skatt skulle på samma väg kunna tillgodoses. Inspektionen förmenade nämligen, att det vore på denna väg man med vårt nuvarande skattesystem lämpligast skulle kunna tillgodose önskemålen i sistnämnda hänseende. Emellertid ville inspektionen dessutom understryka, att en förutsättning för att några resultat skulle kunna uppnås på den i förslaget angivna vägen och att man skulle kunna vinna intresse för skapandet av organ för den åsyftade verksamheten måste vara, att man kunde utgå från, att skatteförmedlingsorganen komme att på avsett sätt anlitas ej blott för ett eller annat år utan för en mera avsevärd tid.

Jämväl sparbanksinspektionen och sparbanksföreningen ha, samtidigt som de uttalat sin anslutning till förslagets huvudlinjer, framhållit vikten av att icke alltför snart efter det de sakkunnigas förslag genomförts en sådan omläggning av uppbördssystemet komme att äga rum, varigenom den organisation, som på enskild väg uppbyggts, skulle bliva överflödig; det kunde nämligen med fog göras gällande, att staten icke borde uppmuntra enskilda till kostnadskrävande anstalter, vilka efter en tid genom statens egna åtgöranden bleve värdelösa.

Ehuru de sakkunnigas förslag alltså i övervägande antalet remissvar blivit tillstyrkt, ha från vissa håll uttalats betänkligheter mot förslaget, och även yttranden i direkt avstyrkande riktning ha avgivits. Sålunda har riksräkenskapsverket ställt sig tveksamt inför förslaget att tillskapa halvofficiella, statsunderstödda organ för uppbördsförmedlingen. Det förefölle som om förslagets genomförande i realiteten skulle innebära icke en anordning, ägnad att främja övergången till ett system med skatteuppbörd vid källan, utan ett alternativ till en uppbördsreform av dylik innebörd.

De myndigheter, vilka ställt sig helt avvisande mot de sakkunnigas förslag, äro länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län samt ett tiotal kommunala myndigheter, däribland stadsfogdarna i Hälsingborg och örebro samt andre stadsfogden i Göteborg. Jämväl Smålands och Blekinge handelskammare, föreningen Sveriges stadsfogdar och svenska exekutionsmännens riksförbund lia avstyrkt förslaget.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har motiverat sitt avstyrkande av de sakkunnigas förslag därmed, alt icke blott formerna för utskyldsbetalningen och uppbördsförfarandet i övrigt utan även taxeringsväsendet vore i behov

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

av en omarbetning. En genomgripande förenkling av taxeringsväsendet torde automatiskt komma att påverka uppbördsförfarandet, så att reformer, vilka nu måhända syntes angelägna, i framtiden kunde te sig mindre betydelsefulla. I avbidan på en förestående uppbördsreform borde enligt länsstyrelsens mening det statliga ingripandet med avseende å utskyldsbetalningen inriktas allenast på åtgärder att hindra avsiktlig skatteskolkning.

Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit sig icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag utan har hemställt om en allmän översyn av detsamma.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som icke blivit övertygad om alt de sakkunnigas förslag i praktiken komme att verka i åsyftad riktning och som därför i princip avstyrkt detsamma, har till motivering härför anfört bland annat följande:

Under de senaste åren har en högst betydande och glädjande utveckling ägt rum inom intressekontorsrörelsen, och har frivilligt och spontant utan statsmakternas ingripande eller stöd en betydande ökning av antalet skattekassor uppstått. Som exempel kan framhållas, att antalet sådana kassor, som drivas av sparbanker, inklusive postsparbanken, år 1940 utgjorde 159 och år 1941 icke mindre än 667. Även hos enskilda företag — synnerligast större sådana — förefinnes en ökad tendens till bildande och stödjande av skattekassor, och intresset för att på sådant sätt ordna skatteinbetalningen synes vara på stark frammarsch i hela riket. Under sådana förhållanden är länsstyrelsen icke övertygad om att ett lagstadgande i stil med de sakkunnigas förslag skulle verka sporrande. Länsstyrelsen anser tvärtom det icke uteslutet, att ett så kraftigt ingripande till reglering av dessa kassors verksamhet, som förslaget otvivelaktigt innebär, kan inverka hämmande på utvecklingen av denna rörelse.

Andre stadsfogden i Göteborg har ansett genomförandet av de sakkunnigas förslag icke böra ske under nuvarande exceptionella förhållanden utan först då normala tider inträtt. Stadsfogdarna i Hälsingborg ha avstyrkt förslaget under motivering att detsamma syntes mindre väl genomtänkt och till sina praktiska konsekvenser otillfredsställande.

Bland de åtgärder, vilka avvisats av de sakkunniga, ha i yttrandena till särskild behandling upptagits allenast frågan om t v ån g sanslut ning till skatteförmedlingskassorna. Flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig härutinnan, ha förklarat sig instämma med de sakkunniga.

Socialstyrelsen, som uttalat sig i denna riktning, har i anslutning härtill yttrat följande:

Det torde visserligen få anses ofrånkomligt, att man genom att välja frivillighetsprincipen starkt begränsar systemets räckvidd och praktiska betydelse ur uppbördssynpunkt. Det synes likväl vara väl befogat, att ett försök göres att såvitt möjligt befrämja en förbättrad skattebetalning efter de riktlinjer, som ifrågasatts i det nu föreliggande betänkandet. Även om någon allmän anslutning icke kan förväntas, bör dock såväl bildandet av nya skatteförmedlingskassor som anslutningen lill redan befintliga sådana kunna antagas komma att i avsevärd mån gynnas genom de i förslaget förordade åtgärderna. I stor och växande utsträckning torde de skattskyldiga här kunna beredas möjligheter att fullgöra sin skatteplikt med minskat besvär och

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

minskade bekymmer. För många finge säkerligen medlemskapet i en skatteförmedlingskassa också en beaktansvärd allmänt pedagogisk betydelse med hänsyn till skötseln av deras ekonomiska angelägenheter.

Av de myndigheter, vilka i fråga örn tvångsanslutningen intagit annan ståndpunkt än de sakkunniga, har länsstyrelsen i Värmlands län framhållit, att då de sakkunnigas förslag icke byggde på en obligatorisk anslutning, detsamma ingåve starka betänkligheter. Det stora antal personer som konsekvent försummade sina skyldigheter att gälda allmänna utskylder torde knappast på frivillighetens väg kunna förmås ansluta sig till skatteförmedlingsrörelsen. Länsstyrelsen föresloge, att vid en allmän översyn av de sakkunnigas förslag borde beaktas de möjligheter, som kunde finnas att i en eller annan form uppnå större anslutning till skatteförmedlingsrörelsen än som enbart frivilligt kunde förväntas.

Yrkanden om obligatorisk anslutning till skatteförmedlingsrörelsen har avsett anslutning av antingen alla skattskyldiga eller endast sådana, som blivit restförda eller eljest visat försumlighet vid betalning av utskylder.

Den mera begränsade tvångsanslutningen har förordats av statskontoret, som funnit övervägande skäl tala för att för restförda skattebetalare föreskreves skyldighet att enligt utmätningsmannens bestämmande verkställa skattebetalning genom skatteförmedlingskassa, intill dess att de restförda beloppen till fullo guldits och den skattskyldiges behållning i kassan uppginge till så stort belopp, att förfallande utskylder kunde utan anståndsmedgivande erläggas i rätt tid.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ansett det nödvändigt för ernående av ett fullgott uppbördsresultat, att anslutningen till skatteförmedlingskassorna gjordes obligatorisk, åtminstone för de skattskyldiga som visat försumlighet vid skattebetalningen.

En tvångsanslutning för restförda skattskyldiga har vidare förordats av lantbruksstyrelsen samt av stadsfullmäktige i Jönköping och i Laholm, kronokassören i Örebro och några andra kommunala myndigheter.

Slutligen har en obligatorisk anslutning av alla arbetstagare förordats av länsstyrelsen i Hallands län samt drätselkamrarna i Halmstad och Falkenberg. Majoriteten inom Göteborgs magistrat har ansett en anslutning av denna omfattning böra övervägas. Drätselkammaren i Malmö har uttalat, att det vöre av vikt, att utredningen om källbeskattningen skyndsamt fullföljdes och alt sådan beskattning såvitt möjligt ordnades. Skulle det mot förmodan visa sig, att en källbeskattning icke kunde genomföras, utginge drätselkammaren från att man efter någon prövotid övervägde, huruvida icke obligatorisk anslutning för arbetstagare till skatteförmedlingskassa borde införas.

Vid anmälan av frågan örn tillkallande av de sakkunniga, vilkas förslag nu Departement». föreligger till prövning, gav jag uttryck åt den uppfattningen alt jag icke så- cA*^e"' som resultat av utredningen väntade mig någon mera genomgripande eller slutgiltig lösning av frågan örn eli rationellare uppbördssyslem. Därest en

48 Kungl. Majda proposition nr 17.

lösning av denna fråga kan genomföras inom en näraliggande framlid, är det givet att åtgärder som under tiden vidtagas på detta område framdeles kunna visa sig lia varit av allenast provisorisk art. Detta bör dock icke föranleda att förslag rörande i och för sig värdefulla dylika åtgärder nu bliva avvisade. Särskilt gäller detta i den mån åtgärderna kunna väntas underlätta en framtida rationalisering av uppbördsväsendet. Det må framhållas att ett slutförande av reformarbetet på ifrågavarande område under alla förhållanden säkerligen kommer att taga en jämförelsevis lång tid i anspråk.

Då jag i likhet med det stora flertalet myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över det nu föreliggande förslaget, funnit detsamma ägnat att inom det nuvarande uppbördssystemets ram medföra icke obetydliga fördelar såväl för de skattskyldiga som för det allmänna, tillstyrker jag dess genomförande. Jag har därför låtit förslaget undergå en närmare granskning och överarbetning inom finansdepartementet. Denna överarbetning, vilken skett med beaktande av de i remissyttrandena framställda erinringarna, har lett till upprättandet av ett flertal särskilda författningsförslag. Innan jag går in på en redogörelse för och motivering till de föreliggande förslagen, vill jag framhålla, att dessa icke innefatta förslag till sådana åtgärder, vilka enligt vad som framgått av den föregående redogörelsen varit föremål för omprövning av de sakkunniga men därvid befunnits icke lämpligen böra eller kunna genomföras. De skäl som de sakkunniga anfört till stöd för sin ståndpunkt till dessa åtgärder synas nämligen bärande. Måhända kan dock frågan om tvångsanslutning av restförda skattskyldiga komma i ett annat läge därest ett genomförande av det nu föreliggande förslaget skulle medföra en avsevärd utvidgning av förmedlingsverksamheten på detta område.

Departemesitsförslaget.

Allmän motivering.

Anstånd med utskyldsbetalning.

De sakkunniga ha ansett en lösning av svårigheterna beträffande utskyldsbetalningen icke kunna vinnas annorledes än genom en viss kreditgivning från det allmännas sida gent emot skatteförmedlingskassornas medlemmar. Då det av de sakkunniga tidigare diskuterade uppslaget att för dessa medlemmar upphäva tvånget att gälda utskylderna å bestämda tider icke ansetts genomförbart, ha de sakkunniga stannat för att i stället föreslå en modifierad form därav. Härvid har i första hand hänsyn tagits till nytillträdande medlemmar. De sakkunniga ha härutinnan anfört:

För dessa medlemmars vidkommande måste givetvis från början uppgöras en inbetalningsplan, så uppställd, att inbetalningarna under planens giltighetstid förslå till gäldande av medlemmarnas därunder efter hand förfal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17

lande utskylder. Där denna plan icke kan genomföras på grund av utskyldsbetalningens ojämna fördelning å olika delar av året, bör enligt de sakkunnigas mening stadgas en möjlighet att under viss tid erhålla anstånd med närmast förfallande utskyldsbelopp, dock att detta anstånd icke får omfatta mer än de belopp, som förfalla å de två närmast efter inträdet i skatteförmedlingskassan infallande uppbördsstämmorna; under förutsättning, att inbetalningarna avpassas i förhållande till årets samlade skattetunga, bör nämligen ett anstånd av denna omfattning regelrätt vara tillfyllest. Givetvis avses härmed icke en rätt för varje medlem att utan vidare åtnjuta detta anstånd, utan skall detta vara beroende på skatteförmedlingskassans prövning och endast få tillgripas i sådana fall, då vederbörandes löneavdrag eller direkta inbetalningar, bestämda i förhållande till årets hela skattetunga, icke förslå till betalning av skattebeloppen i fråga.

Tekniskt sett innebär detta, att vederbörande medlem av skatteförmediingskassan måste upptagas i restlängd. Indrivningsavgift skall dock icke påföras honom för nu ifrågavarande obetalda skattebelopp, och inga indrivningsåtgärder skola därefter mot honom vidtagas så länge anståndet varar. Detta förutsätter tydligen, att dessa skattskyldiga i restlängden förses med särskilt kännetecken.

I fråga örn anståndstidens längd ha de sakkunniga framhållit, att åtskilliga fördelar skulle vinnas, om anståndet alltid utlöpte per den 30 juni. Detta vore nämligen den tidpunkt, som vore lämpligast för anslutning till en skatteförmediingskassa, därest man ville ernå, att erforderliga likformiga löneavdrag skulle förslå till gäldandet av samtliga under året förfallande skatter. Om man sålunda under anståndstiden fram till den 30 juni bringat den skattskyldiges ekonomi i ordning, borde därefter skeende normala löneavdrag förslå till betalning av de förfallande utskylderna. Emellertid kunde önskemålet, att anståndstiden borde utlöpa den 30 juni, icke tillgodoses med mindre än att man läte anståndstidens längd växla i olika fall. För att anståndet skulle kunna fullgöra det därmed avsedda syftet bleve man i vissa fall tvungen att låta anståndstiden utlöpa först två år efter anslutningen; den, som anslöte sig till en kassa i slutet av ett år, vore föga betjänt med ett anstånd till den 1 juli året därpå utan måste i så fall ofta få anstånd till den 1 juli andra året efter anslutningen. Härigenom bleve man emellertid tvungen att i många fall också bevilja längre anstånd än som erfordrades för utskyldernas rättidiga betalning, något som uppenbarligen icke vore önskvärt. •—- De sakkunniga hade därför övergivit tanken att låta anståndstiden alltid utlöpa per den 30 juni. Att återigen fixera anståndstiden lill ett år — vilken tidrymd i förevarande fall vore den naturliga — och låta densamma löpa från olika data i olika fall alltefter tidpunkten för den skattskyldiges anslutning till kassan, skulle vålla såväl kassorna som ulmätningsmännen betydande svårigheter, när det gällde att hålla reda på de olika anståndstiderna och dagarna när dessa utlöpte. Med hänsyn härtill bleve i vart fall nödvändigt att på ett eller annat sätt sammanföra de olika anståndsperioderna, så att desamma utlöpte å något så när regelbundna tider. Utgångspunkten för anståndstiden syntes tämligen given; anståndet borde rimligtvis räknas från dagen för den skattskyldiges anslutning till kassan. Anståndets utlöpande

Bihang till riksdagens protokoll Idit), t sami. Nr 17. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

syntes lämpligen kunna fastställas till högst ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Genom en sådan bestämmelse vunnes, att anståndsperioderna alltid utlöpte å endera av fyra bestämda tidpunkter under året.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Skall man effektivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet och söka ernå en förbättrad skattebetalning och en minskning av restposternas antal genom skatteförmedlingskassornas försorg, kan man icke stanna vid det nu framlagda förslaget. Sådana åtgärder måste även Iräffas, att skatteförmedlingskassorna erhålla möjlighet att hjälpa redan restförda skattskyldiga, så att dessa åtminstone så småningom kunna i vanlig ordning fullgöra sin skattebetalning, önskemålet måste härvid vara, att skatteförmedlingskassorna kunna i första hand inrikta sig på att fullgöra skattebetalningen under kommande uppbördsstämmor, medan de i andra hand få tillse, att redan förfallna skattebelopp varda guldna; givetvis måste alltid så ordnas, att även dessa tidigare förfallna skatter verkligen bliva betalda utan att preskription mellankommer, där ej sådana förhållanden föreligga att avkortning av utskylder kan äga rum.

Härvidlag synes i anslutning till det förut anförda kunna bestämmas, att om en person, som redan häftar för ogulden skatt, ansluter sig till skatteförmedlingskassa, må han av kassan beviljas anstånd även med den redan förfallna skatten högst intill ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Han skall givetvis icke befrias från den indrivningsavgift, som dåmera åligger honom att gälda, men alla indrivningsåtgärder skola inställas, begärd införsel återkallas o. s. v.

Vidare ha de sakkunniga rörande vissa gemensamma förutsättningar för beviljande av anstånd i de fall, som nu omnämnts, framhållit följande:

Syftet med anståndet är ju, att den skattskyldige därunder skall ej blott å uppbördsstämma inbetala förfallande utskylder, varmed anstånd icke åtnjutes, utan även så småningom inbetala hela det utskyldsbelopp anståndet avser. Med avseende härå bör krävas, att skatteförmedlingskassan anpassar inbetalningsplanen med hänsyn härtill samt att den skattskyldige även utfäster sig att fullgöra inbetalningarna enligt denna plan. Härutöver måste alltjämt krävas, att anståndet också prövas nödvändigt för planens genomförande.

Vidare synas åtgärder erforderliga för förhindrande av att möjligheterna till anstånd missbrukas. Rätten till anstånd är anknuten till själva anslutningen till kassan; därefter står icke nu avsedda anståndsrätt till förfogande. Anståndet är nämligen framför allt erforderligt just då vederbörande skattskyldige skall börja täcka utskyldsbetalningarna genom regelmässiga avsättningar. Därefter borde under normala förhållanden ytterligare anstånd icke vara erforderligt, enär kassan bör avpassa inbetalningarna så, att efter anståndstidens slut kommande utskylder kunna gäldas.

Därför föreslås, att den som åtnjutit sådant anstånd, som förut omnämnts, icke ånyo må åtnjuta dylikt anstånd även örn han lämnar en kassa och sedan åter inträder i samma eller annan kassa. Däremot bör intet hinder möta att övergå till annan kassa och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.

De sakkunniga ha slutligen i detta sammanhang framhållit, att samma svårigheter att ernå en tillfredsställande sanering av skatteskulden, som före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

läge för nytillträdande medlemmar av en kassa, tydligtvis kunde inträda jämväl för dem, som redan vore anslutna till en sådan. Genom arbetslöshet, sjukdom eller dylikt kunde även en medlem av en skatteförmedlingskassa försättas i den situationen, att han icke kunde gälda närmast förfallande utskyldsbelopp. Härutöver komme säkerligen att stundom visa sig, att det anstånd vid nytillträde, som vederbörande kassa ägde rätt medgiva, icke vore tillräckligt för att möjliggöra en fullständig inbetalning under avsedd tidrymd av samtliga ifrågakommande utskyldsbelopp. De sakkunniga föreslogo därför, att en ytterligare rätt till anstånd i dylika fall skulle medgivas, men ansågo prövningen av behovet härav böra läggas å vederbörande utmätningsman. Det vore ju här fråga örn särskilt långt gående befogenheter och lika ofta örn en prövning av den skattskyldiges ekonomiska förhållanden, vilken prövning ej gärna syntes böra läggas å skatteförmedlingskassorna.

I yttrandena ha icke i något fall framförts principiella erinringar mot de sakkunnigas förslag att anstånd med utskyldsbetalning må kunna beviljas.

Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att de funnit förslaget ägnat att befordra skatteförmedlingskassornas utveckling.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att det allmännas intresse av skatteförmedlingsrörelsen vore närmast förbundet med kassornas möjligheter att bistå sådana skattebetalare, som på grund av ansträngd ekonomi eller av annan anledning hade svårt att på egen hand ordentligt fullgöra sina utskyldsbetalningar. För dessa skattebetalare vore själva övergången till ett system med regelbundna skatteavsättningar vid avlöningstillfällena ofta förbunden med vissa svårigheter. Huruvida den av de sakkunniga föreslagna formen för bistånd åt sådana skattebetalare med därav följande konsekvenser ur uppbördsteknisk synpunkt vöre i allo lämplig, undandroge sig styrelsens bedömande. Styrelsen, som icke vore i tillfälle att framlägga något bättre förslag, vågade emellertid tro, att anståndsmöjligheten, rätt utnyttjad, skulle kunna i hög grad effektivisera kassornas verksamhet och giva därmed åsyftat resultat.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna lia uttalat, att genom de föreslagna bestämmelserna örn anstånd med utskyldsbetalningen goda förutsättningar torde ha skapats för främjande av anslutning till skalteförmedlingskassorna. Ett liknande uttalande har gjorts av drätselkammaren i Linköping.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förklarat sig icke lia något att erinra mot de sakkunnigas förslag i denna del men har ansett sig böra påpeka, att beviljandet av anstånd måste ske med stor försiktighet till förhindrande av missbruk med åtföljande skadliga verkningar för det allmänna.

I några yttranden lia emellertid uttalats betänkligheter mot att åt skattcförmedlingskassorna anförtro uppgiften att bevilja anstånd.

Uppbördsintendenten i Stockholm har sålunda ifrågasatt, huruvida icke kassorna tillagts alltför stor självständighet i fråga om fastställandet av inbetalningsplanerna och beviljandet av anstånd med utskyldsbetalningen.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Kassorna Romme härvid onekligen, utan att kunna tänkas besitta nödiga förutsättningar på området, att i stor utsträckning fungera såsom indrivliingsorgan, vilket säkerligen många gånger komme att leda till intressekollisioner mellan kassorna och indrivningsmyndigheterna. I vissa fall hade kassorna till och med givits maktbefogenheter utöver indrivningsmyndighetens, vilket i praktiken kunde tänkas komma att väcka irritation och åstadkomma störningar i det reguljära indrivningsarbetet. Att på detta sätt tillskapa ett nytt halvofficiellt uppbörds- eller indrivningsorgan vid sidan av redan existerande statliga organ måste anses förkastligt, i all synnerhet som dessa organ icke kunde förutsättas komma att äga tillräcklig rutin i skatteindrivning och erforderlig auktoritet att uppträda med bestämdhet mot arbetsgivare och restskyldiga. I princip måste det jämväl anses olämpligt att, såsom skett i de sakkunnigas förslag, inskjuta dessa organ framför utmätningsmännen, som dock obestridligen ägde större förutsättningar på området med sin större personkännedom och erfarenhet.

Överståthållarämbetet har beträffande kassornas ingripande på uppbördsorganens befogenhetsområde anfört, att ämbetet, utan att helt frånkänna uppbördsintendentens anmärkningar betydelse, ansåge den förbättring av uppbördsresultatet, som man räknade med att vinna genom förslaget, uppväga de slitningar, vilka kunde tänkas uppkomma och som icke torde vara av alltför svårartad beskaffenhet. Huvudsaken torde enligt ämbetets åsikt vara, att utskyldsbetalning, som under nuvarande förhållanden med bestämdhet kunnat beräknas äga rum, icke äventyrades med det nya systemet.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har uttalat en viss tveksamhet beträffande förslaget att överlåta besluten om anståndsgivning på andra än uppbördsmyndigheterna, även om det måste erkännas, att förslaget innebure en enkel lösning av problemet.

Statskontoret och riksräkenskapsverket ha ansett, att utmätningsmannen borde pröva frågan om behovet av anstånd.

Svenska stadsförbundet har bestämt motsatt sig, att anståndet finge beviljas av kassorna själva. Med bibehållande av gällande lagstiftning om indrivning och redovisning av utskylder skulle viktiga avgöranden överflyttas till skatteförmedlingskassorna, på vilkas ledning kommunerna för sin del icke skulle få något inflytande. Det förutsattes ingen kommunikation mellan kassorna och kommunerna. Dessa senare skulle icke veta, vilket belopp av beräknade skatter som skulle utebliva genom anståndsbeviljandet, en uppgift, som kunde vara betydelsefull nog i en liten kommun med en kassa av betydande omslutning, exempelvis vid en stor industri. I en kassa av så att säga kamratföreningstyp skulle medlemmarna-skattebetalarna sitta och medgiva anstånd utan att något kommunalt organ hade möjlighet att bedöma, örn anstånd i alla föreliggande fall kunde anses verkligt motiverat eller ej. Det syntes ofrånkomligt, att någon ändring skedde på denna punkt. Förbundet lämnade därhän, om i avseende å anståndsprövningen länsstyrelsen, utmätningsmannen eller »allmänt ombud» av något slag skulle bevaka skatteemottagarnas intressen. Obevakade borde de i vart fall ej få bliva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

53 Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att frågan örn beviljande av anstånd vore av så stor vikt, att densamma icke rimligen borde läggas i händerna på en skatteförmedlingskassa, även om denna blivit av länsstyrelsen erkänd för sin verksamhet. I stället ansåge länsstyrelsen, att denna sak borde ordnas på så sätt, att om kassan funne skäl föreligga till beviljande av sådant anstånd, kassan eller den skattskyldige skulle äga göra framställning därom hos länsstyrelsen, som hade att fatta beslut i ärendet.

Beträffande anståndstidens längd har länsstyrelsen i Värmlands län uttalat, att de ifrågasatta långa anstånden med utskyldernas erläggande syntes komma att i praktiken stöta på stora svårigheter.

Kommunalfullmäktige i Anundsjö ha gjort gällande, att den föreslagna anståndstiden vore väl lång. Därest tillslutningen, såsom vore att förvänta, bleve allmän och möjligheten till anstånd i större utsträckning komme att utnyttjas, kunde ett så långt medgivet anstånd, som de sakkunniga föreslagit, rubba de gjorda beräkningarna beträffande skatteinkomsterna för de kommunala och statliga inrättningarna.

Å andra sidan har sparbanksföreningen ansett, att den normala anståndstiden med fördel skulle kunna utsträckas till två år.

Drätselkammaren i Trelleborg har ifrågasatt, huruvida den för reglering av skatt anslagna tiden av ett år vore tillräcklig. Då preskriptionstiden föresloges till fem år för såväl kommunal- som kronoutskylder, borde anståndstiden, under vilken indrivningsåtgärder icke finge vidtagas, kunna utökas, vilket säkerligen skulle medföra ett bättre indrivningsresultat.

Drätselkammaren i Karlstad har ansett det kunna ifrågasättas, om den föreslagna anståndstiden vore tillräcklig. I nuvarande läge med stigande skatter och ökade levnadskostnader kunde det befaras, att det i många fall bleve svårt för vissa skattskyldiga att under en period av ett år efter anslutningen kunna göra inbetalningar, vilka täckte både nytillkommande och tidigare restförda skatter. Det syntes därför böra finnas möjlighet för kassa att i samråd med utmätningsman medgiva förlängning av sådan anståndstid. Det kunde å andra sidan ifrågasättas, om icke rätten att erhålla anstånd borde i författningstexten begränsas till de fall, där kassan så prövade skäligt. De sakkunniga hade i sin motivering förutsatt en noggrann prövning, innan sådant anstånd beviljades, men detta torde böra komma till synes även i författningen.

Beträffande frågan örn anstånd med inbetalning av restförda utskylder ha stadsfogdarna i Hälsingborg anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatteförmedlingskassorna förmedla betalning av såväl icke restförda som restförda utskylder. De icke restförda bli under den anslåndsfrist upptill 1 år, som lämnas den skattskyldige, under tiden restförda. Av förslaget framgår ej när redovisning under denna tid skall äga rum till uppbördsmyndighet (krono- och kommunaluppbörd) eller till indrivningsmyndighet (utmätningsmännen). Det torde bli svårt för kassorna och även för myndigheterna att avgöra till vem redovisning vid övergången från icke restförda till restförda utskylder skall lämnas, när klara

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschef t a.

bestämmelser i denna del ej intagits i förslaget. Detta torde utan tvivel giva anledning till osäkerhet och mycket trassel.

Sökes handräckning på främmande ort för indrivning av utskylder, och ansluter sig den restförde vid första krav från indrivningsmyndighet till skatteförmedlingskassa, nödgas utmätningsmannen avvakta kassans redovisning efter en av kassan bestämd utbetalningsplan, som i detta fall kan sträcka sig till och med över ett helt år. Att indrivningen i ett sådant fall blir väsentligt fördröjd, kan tagas för givet, då enligt vårt förmenande kassan, som handlar utan tjänstemannaansvar, ej äger tillräcklig auktoritet att uppträda med bestämdhet mot arbetsgivaren och den restskyidige, vilken sistnämnde i de flesta fall kommer att visas en onödig skonsamhet. Ett icke oväsentligt dröjsmål med inbetalningen torde för övrigt uppstå i samtliga de fall, då restförda skatter skola uttagas genom förmedling av skatteförmedlingskassorna. enär dessa ej äga tillräcklig rutin i skatteindrivning och säkerligen i många fall komma att visa en alltför stor hänsyn till den skattskyldige. Man kan även befara, att kassorna vid uppgörandet av inbetalningsplanerna för restförda icke nöjaktigt beakta de möjligheter, som finnas att under goda men korta konjunkturer snabbt uttaga utskylder hos restskyldiga. Det torde även bli svårt för en kassa att, då en restförd uppbär sin lön i form av provision eller tantiem, utarbeta en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande betalningsplan.

Av det sagda torde framgå, att förmedlingen av inbetalningen av restförda utskylder icke lämpligen bör anförtros åt skatteförmedlingskassor. Då kassorna skulle äga rätt att lämna anstånd med skatteinbetalningen under ett år framåt, blir också följden, att större delen av de skatter, som kassorna skulle omhänderhava, komme att hänföras till nämnda slag av utskylder. Endast en mindre del av utskylderna eller de, som icke restförts, komme följaktligen att redovisas till uppbördsmyndigheterna och större delen till indrivningsmyndigheterna. I de sakkunnigas förslag talas ej örn att indrivningsmyndighet skall underrättas om att skattskyldig meddelats anstånd med skattebetalning. Följaktligen torde den ojämförligt större delen av skattekassornas redovisningar komma att göras till indrivningsmyndigheten, som får mottaga restlängder i hittills gällande ordning.

Vid genomförandet av åtgärder för underlättande av utskyldsbetalningen bör man givetvis i första hand taga sikte på sådana skattskyldiga för vilka svårigheterna hittills visat sig störst. För personer med tämligen små om än regelbundna inkomster och utan nämnvärd förmögenhet medför skattebeloppens ojämna fördelning under året betydande svårigheter. Även med god vilja kan en sådan person se sig urståndsatt att i rätt tid betala sin skatt och han blir därvid skyldig att även gälda indrivningsavgift. Tillstöter därjämte sjukdom eller arbetslöshet, kan den skattskyldiges ekonomi bli helt undergrävd. För att förhindra en dylik utveckling eller, om den redan påbörjats, hejda och så småningom vända densamma är en medverkan från det allmännas sida i form av anstånd med utskyldsbetalningen tydligen erforderlig. Där den goda viljan att betala finnes, måste en sådan medverkan vara även ur det allmännas synpunkt lämplig. Den som ansluter sig till en skatteförmedlingskassa ådagalägger därmed i regel sin avsikt att efter måttet av sin förmåga fullgöra sin skattskyldighet. En medverkan från det allmännas sida enligt de i betänkandet angivna principerna måste därför i dylika fall anses befogad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 55

Enligt sakkunnigförslaget skola skatteförmedlingskassorna själva äga rätt att åt sina medlemmar i viss omfattning bevilja anstånd med betalningen av såväl restförda som ännu ej förfallna utskylder. I några yttranden ha erinringar riktats mot förslaget i denna del. Det förefaller mig dock som om därvid icke tillräckligt beaktats vissa andra i förslaget ingående bestämmelser, vilka måste anses innebära en god garanti mot de befarade konsekvenserna av rätten för kassorna att bevilja anstånd. Jag vill erinra om att en kassa skall äga rätt att bevilja anstånd under allenast drygt ett år, att anståndet må avse förutom restförda utskylder allenast å två uppbördsstämmor förfallande belopp, att anstånd icke må beviljas annat än då inbetalningsplanen och övriga förhållanden ge anledning därtill, att anstånd icke må meddelas samma person mer än en gång, samt att beviljat anstånd förverkas så snart den till grund för detsamma liggande inbetalningsplanen ej fullföljes. Man torde även kunna utgå från att vederbörande utmätningsman med uppmärksamhet följa kassornas verksamhet; skulle därvid befinnas att en kassa beviljar anstånd alltför frikostigt, bör utmätningsmannen självfallet anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att meddela erforderliga anvisningar för rättelses vinnande. Vidare må framhållas att kassan, därest den icke med tillbörlig omsorg handlägger dessa ärenden, riskerar att få sitt erkännande återkallat med ty åtföljande för kassan ogynnsamma konsekvenser. Man bör därför icke överdriva betänkligheterna mot förslaget, vilket innebär en enkel lösning av det föreliggande problemet. Jag vill framhålla, att vid meddelandet av administrativa föreskrifter i detta ämne beaktande kan och bör skänkas de yttranden, i vilka befarats slitningar mellan kassorna samt uppbörds- och indrivningsmyndighetema. På grund av det nu anförda har departementsförslaget i denna del utformats i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Detsamma gäller även beträffande anståndstidens längd, vilken särskilt med hänsyn till att utmätningsmannen skall äga bevilja ytterligare anstånd synes mig ha av de sakkunniga utmätts på ett lämpligt sätt.

Såsom redan antytts är jag jämväl i princip ense med de sakkunniga därom, att en skatteförmedlingskassa icke bör kunna bevilja anstånd åt en person, som redan tidigare åtnjutit sådant. Till denna fråga, liksom till frågan örn förverkande av anstånd, ämnar jag återkomma i specialmotiveringen.

Erkännande av skatteförmedlingskassor m. m.

De sakkunniga ha uttalat, att såsom förutsättning för att en skatteförmedlingskassa skulle äga rätt att meddela anstånd m. m. måste uppställas krav på viss stadga i dess organisation samt säkerhet för att dess verksamhet skulle rätt bedrivas. Stadgar för kassans verksamhet måste givetvis vara upprättade, förvaltningsformerna vara bestämda, erforderliga föreskrifter rörande kontroll över inflytande medel och revision finnas meddelade o. s. v. Ofta syntes böra krävas, att säkerhet ställdes för sådana å medlemmarna belöpande skattebelopp, som restförts. Än vidare erfordrades bestämmelser, som reglerade förfarandet när den, som vore ansluten till viss kassa, överginge

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 17

Dtpartementschefen.

till annan sådan t. ex. vid ombyte av arbetsplats. Härvid borde tydligen tillses, att inbetalningsplanen fullföljdes i den nya kassan, till vilken jämväl eventuellt innestående medel i den förra kassan borde överflyttas. Den närmare utformningen av dessa fordringar å ifrågavarande kassor syntes emellertid böra uppdragas åt Konungen. De kassor, vilka önskade få åtnjuta dessa befogenheter, borde anmälas till vederbörande länsstyrelse för att antagas till erkända skatteförmedlingskassor. Länsstyrelserna borde föra förteckning över kassorna och dessa å sin sida årligen till länsstyrelserna ingiva redogörelse för den under året bedrivna verksamheten. Erkännandet borde, närhelst anledning därtill förekomme, kunna av länsstyrelsen återkallas. Härjämte måste för nu ifrågavarande kassor stadgas skyldighet att så snart en medlem, som åtnjöte anstånd med skattebetalning, utträdde ur kassan eller eljest underläte att fullgöra inbetalningar enligt planen, därom göra anmälan till vederbörande utmätningsman för vidtagande av sedvanliga indrivningsåtgärder. Likaledes borde anmälas, då medlem avlede och sådana förhållanden icke förelåge, att dödsboet eller annan i den avlidnes ställe åtoge sig att fullgöra erforderliga avsättningar.

I de yttranden, vari nu förevarande frågor berörts, har understrukits betydelsen av att de skatteförmedlingskassor, vilka skulle erhålla den i förslaget avsedda ställningen, redan från början bomme under offentlig myndighets

kontroll.

Departementsförslaget har avfattats i överensstämmelse med de sakkunnigas nyss återgivna uttalande, vilket under remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Statsbidrag till skatteförmedlingskassor.

De sakkunniga ha framhållit, att vissa kostnader vore ofrånkomligen förenade med administrationen av en skatteförmedlingskassa. Dessa kostnader bestredes för närvarande på olika sätt; stundom bekostades desamma av arbetsgivaren, stundom upptoges en viss avgift av de till kassan anslutna och stundom erhölle kassan den ränta, som inflöte å till kassan inbetalade medel. Icke något av dessa sätt för bestridande av förvaltningskostnaderna vöre emellertid tillfredsställande. Å arbetsgivaren borde, även om man vore beredd att i förevarande sammanhang pålägga honom vissa skyldigheter, icke övervältras direkta kostnader för åtgärder av detta slag. Upptagandet av särskild avgift av de till skatteförmedlingskassorna anslutna kunde, även om avgiften vore låg, antagas medföra att vissa skattskyldiga droge sig för en anslutning — detta icke så mycket av hänsyn till själva den obetydliga kostnaden som emedan man funne det stötande, att en avgift skulle erläggas för att man på visst sätt fullgjorde sin utskyldsbetalning. I detta sammanhang kunde erinras om den ovilja, som alltjämt ofta uppväcktes genom debiteringen av debetsedelslösen, ehuru denna avgift endast utginge med högst 50 öre per person och år. Att skatteförmedlingskassorna skulle tillgodogöra sig räntan å

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

inbetalda medel vore visserligen mindre stötande och kunde kanske även i fortsättningen i viss utsträckning bliva erforderligt. Emellertid motverkade man härigenom sparsträvandet, vilket ju i stället borde på allt sätt uppmuntras.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Ett undvikande av nu angivna olägenheter synes endast kulina på ett sätt ernås, nämligen genom att staten lämnar visst bidrag till skatteförmedlingskassornas verksamhet.

I detta avseende må erinras örn att inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga, vilka år 1940 avgivit betänkande med utredning av frågan om förtidsinbetalning av skatt till det allmänna, därvid föreslogo att en särskild ersättning skulle utgå till skattekassor i form av förvaltningsbidrag. 1940 års sakkunniga funno en dylik gottgörelse så mycket mera motiverad, som verksamheten vid skattekassorna helt naturligt droge kostnader både för arbete och materialier m. m.

Behovet av dylikt förvaltningsbidrag växer tydligen i styrka, om man följer bär framlagda förslag, enligt vilket skatteförmedlingskassorna skulle vara skyldiga att i viss utsträckning ställa säkerhet för medlemmarnas utskyldsbelopp samt därjämte iakttaga vissa fastställda former i fråga örn bokföring, avgivandet av berättelser till länsstyrelserna m. m. 1 1940 års betänkande föreslogs, att den årliga gottgörelsen per skattebetalare skulle bliva 1 krona 50 öre, men man ansåg lämpligast att anknyta denna gottgörelse till antalet förmedlade skattelikvider. En efter dessa grunder beräknad ersättning skulle då, om man räknade med sex skattelikvider, utgå med 25 öre för varje förmedlad skattelikvid.

De sakkunniga ansluta sig för sin del till detta förslag, vilket synes innebära en väl avvägd ersättningsberäkning.

Ersättningsbeloppen böra tydligtvis utbetalas årsvis för föregående år och utanordnas genom länsstyrelsernas försorg på framställning av skatteförmedlingskassorna. Emellertid synes möjlighet böra hållas öppen för skatteförmedlingskassorna att utfå förskott å ersättningsbeloppet i syfte att därmed underlätta bestridandet av löpande administrationskostnader.

I yttrandena har i intet fall någon principiell erinran gjorts mot förslaget om statsbidrag till skatteförmedlingskassornas verksamhet. Däremot har under remissbehandlingen frågan om statsbidragets storlek föranlett uttalanden i skilda riktningar, varjämte i vissa yttranden ifrågasatts skyldighet jämväl för kommunerna att lämna ekonomiskt stöd åt denna verksamhet. En redogörelse för dessa yttranden kommer att lämnas i samband med behandlingen av departementsförslagets särskilda bestämmelser.

Därest en på privat initiativ uppbyggd och i frivillighetens form bedriven förmedling av skatteinbetalningar skall, såsom nu ifrågasättes, inordnas i det statliga och kommunala uppbördssystemet, är det naturligt att staten också lämnar ekonomiskt bidrag till denna verksamhet. I departementsförslaget ha bestämmelser härom upptagits. Det närmare innehållet i dessa bestämmelser kommer jag att behandla i samband med specialmotiveringen till detta förslag, därvid jag även ämnar beröra frågan huruvida jämväl kommunerna höra deltaga i bestridandet av kostnaderna för denna verksamhet.

De \Kir lenient* chefen.

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag.

De sakkunniga ha — under hänvisning till att många arbetsgivare ådagalagt stort intresse för skatteförmedlingsrörelsen men att även sådana fall förekommit, då arbetsgivare visat sig obenägen att medverka i och för skatteavdragens verkställande — uttalat följande:

Det synes därför böra övervägas, huruvida en allmän skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa verkställa avdrag å anställdas avlöning. Givetvis kunna vissa principiella betänkligheter resas häremot. En dylik föreskrift kunde synas innebära, att statsmakterna ensidigt ingrepe i rättsförhållandet mellan två avtalsslutande parter och reglerade detta till den enes förmån. Emellertid bör här uppmärksammas, att i verkligheten icke är fråga om ett inskridande för att bereda den arbetsanställde en särskild förmån på arbetsgivarens bekostnad. Åtgärden syftar i stället till att gagna det allmänna genom en förbättrad skatleuppbörd och har i det avseendet enahanda innebörd som införselförfarandet. Sistnämnda förfarande, vilket sedan år 1919 tillämpas jämväl beträffande utskylder och allmänna avgifter, torde för övrigt kunna sägas innebära en för arbetsgivare mera betungande uppgift genom det hänsynstagande till fastställt minimibelopp, som där måst ske. Skulle skatteförmedlingsrörelsen så kunna vinna i omfattning, att införselbesluten mera avsevärt nedginge i antal, skulle detta säkerligen för många arbetsgivare innebära en viss lättnad. Det arbete som medföres av löneavdrag för medlemmar av skatteförmedlingskassor är såsom nyss erinrats i jämförelse härmed betydligt mindre, även örn fallen, där avdrag skall göras, bliva väsentligt flera. Att här göra någon exakt jämförelse är naturligtvis omöjligt. Emellertid låter sig säkerligen sägas, alt om skatteförmedlingskassor icke redan funnes inrättade på flera arbetsplatser, skulle många av de till dessa kassor anslutna i stället få gälda sina utskylder genom införsel. De sakkunniga hava i vart fall för sin del funnit sig böra föreslå, att skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att på begäran verkställa avdrag å lön för sådana arbetsanställda, som tillhöra skatteförmedlingskassa.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört följande:

Den föreslagna skyldigheten för arbetsgivaren att verkställa löneavdrag har icke i de sakkunnigas förslag försetts med någon straffsanktion. Detta synes föreningen vara konsekvent med hänsyn till förslagets utgångspunkt, att arbetarens anslutning skall vara frivillig. Örn arbetaren när som helst eller praktiskt taget när som helst kan inträda i eller lämna en skatteförmedlingskassa, skulle det vara stötande, örn han, då han inträdde i kassan, skulle kunna ådraga arbetsgivaren en skyldighet, vars försummande skulle medföra straff eller skadestånd.

Det kan icke bestridas, att det besvär, som genom det föreliggande förslaget lägges på arbetsgivaren, är av betydligt mindre omfång än vad fallet var enligt de tidigare förslagen. Enligt förslaget åligger det nämligen icke arbetsgivaren själv att efter sådana mycket invecklade regler, som de föregående förslagen innehöllo, uträkna de skatteavdrag, som skola göras, utan arbetsgivaren erhåller i förväg meddelande örn skatteavdragets storlek från skatteförmedlingskassan. Ingår icke sådant meddelande, är arbetsgivaren heller icke skyldig att göra avdraget. Det kan emellertid likväl icke undgås, att ett genomförande av förslaget kommer att medföra kostnader och besvär för arbetsgivarna. Föreningen anser sig nu, liksom många gånger förut,

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

böra betona, att varje ökning i fråga om administrativa uppgifter av detta slag kännes särskilt tung för de talrika mindre företagare, som icke ha råd att hålla kontorspersonal utan själva kanske efter den vanliga arbetsdagens slut få utföra det nödvändiga kontorsarbetet.

Föreningen har emellertid vid övervägande av de motsatta synpunkter, som sålunda kunna läggas på frågan, funnit sig i princip kunna godtaga det föreliggande förslaget.

Svenska lantarbetsgivarcföreningen har förklarat sig kunna godtaga de sakkunnigas förslag i förvarande hänseende, dock endast under det uttryckliga förbehållet att ansvar eller skadestånd för arbetsgivaren icke komme i fråga.

Svenska sparbanksföreningen har karakteriserat den föreslagna skyldigheten för arbetsgivare att verkställa löneavdrag som en hörnsten i skatteförmedlingssystemet.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört:

En förutsättning för att skatteförmedlingskassorna skola kunna fylla sin uppgift torde vara att arbetsgivare åläggas skyldighet att verkställa avdrag å lön för sådana arbetsanställda, som tillhöra kassorna. Invändningar emot ett dylikt åläggande kunna väl göras. Utvecklingen under de senare åren lärer emellertid ha gått i den riktningen, att arbetsgivarna allt mera lämna sin medverkan vid de anställdas utskyldsbetalning. Med hänsyn härtill och till frågans betydelse för det allmänna och den enskilde torde bärande skäl för tvekan knappast längre föreligga att stadga skyldighet för arbetsgivare att verkställa löneavdrag på sätt de sakkunniga föreslagit.

En väsentlig förutsättning för att skatteförmedlingsrörelsen skall kunna Departement vinna ökad utbredning bland den stora kategorien löntagare, till vilken den chefenväsentligen riktar sig, är utan tvivel att arbetsgivarna medverka genom verkställande av löneavdrag. Sådan medverkan har också hittills lämnats frivilligt i betydande omfattning, där behov härav förelegat. Därest skatteförmedlingen göres till föremål för rättslig reglering, synes man knappast kunna utelämna ett så viktigt led i systemet som arbetsgivarnas berörda medverkan och detta så mycket mindre som just skatteförmedlingen genom arbetsgivarna utgör det led i den förordade organisationen, som främst synes ägnat att underlätta en framtida uppbördsreform. Under remissbehandlingen har också, jämväl av arbetsgivarnas sammanslutningar, vitsordats behovet av reglerande bestämmelser beträffande denna medverkan. Nämnda sammanslutningar ha dock i så måtto hävdat frivillighetens linje som de bestämt motsatt sig införandet av straff eller annan påföljd för underlåtenhet att verkställa löneavdrag.

I departementsförslaget ha — liksom i de sakkunnigas förslag — upptagits bestämmelser örn skyldighet för arbetsgivare att på begäran av skatteförmedlingskassa verkställa löneavdrag. Då jag senare kommer att närmare behandla dessa bestämmelser blir jag även i tillfälle att beröra frågan örn påföljd vid eventuellt åsidosätlande av bestämmelserna.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Beträffande förevarande spörsmål lia de sakkunniga hänvisat till den bristfälliga restindrivningen av utskylder, i vilket hänseende främst vore att anmärka, att indrivningsmyndigheterna hade stora svårigheter att snabbt vinna kunskap om den restfördes arbetsanställning. De sakkunniga lia i anslutning härtill anfört:

Nu berörda förhållanden, i och för sig otillfredsställande, bliva det enligt de sakkunnigas mening i än mera markerad grad, då man vill främja skatteförmedlingsverksamheten å olika arbetsplatser. Ett riktigt och effektivt fullföljande av denna strävan kräver enligt de sakkunnigas mening såsom ett nödvändigt korollarium, att indrivningsförfarandet mot försumliga skattebetalare göres vida snabbare verksamt än vad nu är fallet. Åtgärder i syfte att positivt främja skatteförmedlingskassornas verksamhet, utan att därmed förknippades ökade möjligheter att ingripa mot skatteskolkarna, skulle närmast innebära en halvmesyr, varigenom man i huvudsak nådde ett helt annat klientel än det som man i verkligheten eftersträvar att nå.

Ett undanröjande av nu berörda olägenhet synes emellertid endast kunna ske på ett sätt, nämligen genom att arbetsgivarna åläggas skyldighet att i viss utsträckning anmäla arbetsanställning. Förslag i sådan riktning hava även tidigare framkommit, bl. a. framlades sådant förslag av 1936 års uppbördskommitté. Det är givet, att en dylik föreskrift skulle för arbetsgivarna, framför allt de större, innebära åtskilligt besvär. Emellertid framstår för de sakkunniga såsom en ofrånkomlig förutsättning för vinnande av en bättre ordning i fråga örn uppbörden, att en ändring ernås i nu berörda avseende. Såsom förut påpekats skulle det båta föga att söka utveckla skatteförmedlingsrörelsen, örn man icke samtidigt skärpte kontrollen å de notoriska skatteskolkarna. Anmärkas må ock, att den nu förevarande utredningen avser att söka vinna en sådan förbättring av uppbörden, att frågan örn uppbördens verkställande vid inkomstkällan därmed åtminstone tillsvidare kan få anstå. Ett genomförande av förslaget om uppbörd vid inkomstkällan kan enligt vad som allmänt erkännes icke äga rum, med mindre arbetsgivarna i betydande utsträckning tagas i anspråk för ändamålet. Kan man undgå en dylik mera långt gående reform genom nu ifrågasatta åtgärder, vill det synas som örn det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldighetens fullgörande innebär, dock skulle vara acceptabelt, då man därigenom undgår nyssberörda väsentligt mera omfattande arbetsuppgifter.

Anmärkas må i detta sammanhang att ett dylikt anmälningsförfarande sedan tio år tillbaka på frivillighetens väg genomförts i Stockholms stad beträffande arbetsgivare inom byggnadsindustrien. För närvarande finnas registrerade omkring ettusen arbetsgivare, som regelbundet lämna anställningsuppgifter till överståthållarämbetets uppbördsavdelning och jämväl anmäla, när anställning upphör. Anmälan fullgöres genom att arbetsgivaren å särskild blankett lämnar uppgift örn vederbörandes fullständiga namn, födelsedatum och bostadsadress. Under år 1939 inkommo på detta sätt anmälningar rörande omkring 28,000 nyanställda och omkring 7,000, som slutat sin anställning. Nu berörda anmälningsförfarande framkallade till en början stor tvekan hos därav berörda arbetsgivare, som befarade att detsamma skulle förorsaka betungande omgång. Systemet har emellertid, såsom nyss framhållits, fungerat i tio års tid och några klagomål från arbetsgivarnas sida hava icke försports. Visserligen ske nu berörda anmälningar icke å särskilda kort utan genom ifyllande av listor med uppgifter örn de anställda,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

G1

men det vill dock synas som örn man av erfarenheterna från Stockholm skulle våga sluta till att det obestridliga besvär, som är förenat med anmälningsskyldighetens fullgörande, icke är av alltför stor omfattning.

Med sin förut angivna principiella ståndpunkt till förevarande spörsmål kunna de sakkunniga i vart fall icke underlåta att för sin del föreslå, att skyldighet skall stadgas för arbetsgivare att verkställa anmälan om anställning.

I yttrandena har de sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare att verkställa sådan anmälan, varom nu är fråga, i allmänhet vunnit anslutning.

Sålunda har kammarrätten anfört följande:

Förslaget överensstämmer i huvudsak med särskilda, av 1936 års uppbördskommitté i dess förslag till folkbokföringsförordning intagna bestämmelser angående anmälan om anställning. Dessa anmälningar jämte i övrigt föreslagna anmälningar från hyresvärdar om uthyrning av bostad voro avsedda att medverka till en riktig folkbokföring och effektiv uppbörd. Kammarrätten har tidigare i utlåtande över sistnämnda kommittéförslag, jämte det kammarrätten avstyrkt genomförandet av folkbokföringsförordningen som sådan, anfört att bristerna hos gällande system syntes kunna avhjälpas genom åtgärder inom systemets ram och därvid såsom exempel på sådana åtgärder framhållit bland annat införandet av anmälningsplikt för arbetsgivare och hyresvärdar. Anmälan skulle ingivas till utmätningsmannen, vilken efter att hava tagit del av densamma borde vidarebefordra den till vederbörande pastor.

Kammarrätten anser, i likhet med de sakkunniga, att den nu föreslagna anmälningsplikten skulle medföra fördelar, främst ur uppbördssynpunkt, samt indirekt medverka till ökad anslutning till skatteförmedlingskassorna.

Vidare har socialstyrelsen uttalat, att med hänsyn till önskvärdheten av ett såvitt möjligt effektivt indrivningsförfarande gentemot försumliga skattebetalare en föreskrift örn anmälningsskyldighet av åsyftat slag utan tvivel vore i och för sig lämplig. Det kunde i detta sammanhang erinras örn att viss skyldighet förelåge för arbetsgivare att till statens arbetsmarknadskommission lämna uppgift örn anställanden och entlediganden av arbetstagare. I detta fall avsåge dock anmälningsplikten endast uppgifter om de anställdas och entledigades antal men icke individuella uppgifter om deras personer; någon ledning för skattemyndigheterna åsyftades här icke heller. Det torde likväl kunna förutsättas, att arbetsgivare inom vissa särskilda näringsgrenar utan alltför mycket besvär och till avsevärd fördel för uppbördsväsendet skulle kunna åtaga sig att göra anmälan till vederbörande utmätningsman beträffande sina anställda på sätt som i de sakkunnigas förslag ifrågasatts.

Fullmäktige i riksbanken lia särskilt understrukit betydelsen av att de sakkunnigas förslag örn skyldighet för arbetsgivare att göra anmälan örn arbetsanställning genomfördes. Redan under nuvarande förhållanden skulle en reform av detta slag medföra stora fördelar, i synnerhet vid indrivning av resterande utskylder men även t. ex. vid identifiering av från arbetsgivare lämnade löneuppgifter. Såsom de sakkunniga framhållit torde denna

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen .

anmälningsplikt vara nödvändig för att icke anslutningen till skatteförmedlingskassorna skulle motverkas.

Svenska arbetsgivareföreningen har funnit sig kunna i princip godtaga förslaget om skyldighet alt anmäla arbetsanställning.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att ehuru de sakkunnigas förslag obestridligen komme att föranleda arbetsgivarna besvär och olägenheter, föreningen i allt fall icke ville, med hänsyn till önskvärdheten av att utskyldsbetalningen underlättades, motsätta sig förslagets genomförande.

De sakkunnigas förslag i förevarande del har avstyrkts av statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt kooperativa förbundet, varjämte svenska försäkringsbolags riksförbund ställt sig tveksamt angående lämpligheten av att införa den ifrågasatta anmälningsplikten.

Statskontoret har till motivering av sin ståndpunkt anfört följande:

De sakkunnigas förslag om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning synes statskontoret knappast kunna leda till en effektivisering av restindrivningen, vilken motsvarar det arbete och de kostnader, som äro förenade med upprättandet och handhavandet av de omfattande register över anställningshavare, vilka tänkts skola föras hos utmätningsmän och länsstyrelser. Härtill komma de svårigheter, som måste möta att tillse att uppgiftsskyldigheten verkligen fullgöres. Därest i överensstämmelse med vad statskontoret förordat tvångsanslutning till skatteförmedlingskassa av restförda skattskyldiga stadgas och i samband därmed skyldighet föreskrives för arbetsgivare att omedelbart anmäla till utmätningsmannen, när restförd arbetstagare lämnar sin anställning, synes för övrigt behovet av ovanberörda register bliva mindre framträdande. I varje fall vill det förefalla statskontoret, som om med denna registrering lämpligen borde anstå i avvaktan på en lösning av folkbokföringsfrågan i hela dess vidd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett sig icke böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del, enär den därav beräknade effekten syntes bliva väl knapp i förhållande lill omfattningen av de föreslagna anordningarna.

Kooperativa förbundet har funnit det osannolikt, att arbetsgivarnas uppgifter verkligen skulle kunna utnyttjas av vederbörande myndigheter. Alldeles oberoende härav har emellertid förbundet velat avråda från införandet av ett dylikt mycket arbets- och kostnadskrävande registreringssystem, vars praktiska nytta syntes starkt kunna ifrågasättas.

Slutligen har svenska försäkringsbolags riksförbund yttrat, att — bortsett från det besvär som genom anmälningsskyldigheten pålades arbetsgivarna — länsstyrelserna och utmätningsmännen bleve tvungna att föra ständigt aktuella register över samtliga anställda inom sina län resp. indrivningsområden, trots att anmälningar till registren rörande personer, som i rätt tid fullgjorde sin utskyldsbetalning — och dessa utgjorde ju flertalet av de skattskyldiga — skulle vara helt utan betydelse. I

I redogörelsen för de nu bestående hindren för skatteförmedlingskassomas utveckling ha de sakkunniga framhållit, hurusom restindrivningen ofta fun-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

gerar på ett föga tillfredsställande sätt i det att, sedan indrivningsförrättaren efter tidsödande efterforskningar fått reda på var den försumlige skattebetalaren är anställd och meddelat beslut örn införsel i lönen, denne omedelbart lämnar anställningen och söker ny sådan utan att till indrivningsförrättaren lämna besked om den nye arbetsgivaren. Såsom ett led i åtgärderna för främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor ha de sakkunniga därför föreslagit införandet av skyldighet för arbetsgivare att till indrivningsmyndighet göra anmälan om anställande av arbetstagare.

En dylik anmälningsskyldighet skulle otvivelaktigt redan i och för sig vara ägnad att avsevärt förbättra uppbördsresultatet. Förslag i ämnet har också tidigare framlagts av 1936 års uppbördskommitté. Såsom komplement till utbyggnaden av skatteförmedlingssystemet skulle anordningen ifråga än ytterligare öka i värde. Av de från arbetsgivarhåll i detta ärende avgivna yttrandena torde vidare framgå att, såsom jämväl uppbördskommittén på sin tid konstaterade, skyldigheten ifråga icke skulle bliva för arbetsgivarna oskäligt betungande. Givet är å andra sidan, att anmälningsskyldigheten skulle föranleda att uppbördsmyndigheten finge mottaga och förvara åtskilliga ur uppbördssynpunkt värdelösa uppgifter.

Då enligt min mening, vilken delas av det stora flertalet remissinstanser, fördelarna med de sakkunnigas förslag i denna del väga väsentligt tyngre än nackdelarna, innehåller jämväl departementsförslaget bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. I

I det föregående har jag berört några av de mera väsentliga frågor som regleras i de inom departementet upprättade författningsförslagen. Dessa utgöras av förslag till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning örn preskription av utskylder m. m.,

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet,

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) örn kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

12) förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Jag övergår nu till att lämna en detaljmotivering till de sålunda föreliggande förslagen och vill dessförinnan allenast nämna, att såsom underlag för bestämmelserna i varje särskild paragraf i dessa författningsförslag, där ej annat angives, tjänat bestämmelserna under samma paragrafnummer i motsvarande av de sakkunniga föreslagna författning. Utöver de ändringar av de sakkunnigas förslag, varom i specialmotiveringen förmäles, hava en del redaktionella jämkningar vidtagits.

Specialmotivering.

Förordningen om erkända skatteförmedlingskassor.

De sakkunniga ha framhållit, att de organ, vilka förmedlade inbetalning av utskylder för skattskyldiga, framträdde i olika former och under skiftande benämningar. Stundom kunde vederbörande organ ha till uteslutande uppgift att fullgöra utskyldsförmedling, men som regel tillkomme härutöver även andra uppgifter. I stor utsträckning vore sålunda verksamheten inriktad på att, i förening med skatteförmedlingen, främja det enskilda, sparandet överhuvud taget. Verksamheten hade emellertid i åtskilliga fall ytterligare utvidgats att avse betalningsuppdrag av allehanda slag; man vore då framme vid den egentliga intressekontorstypen. Att under sådana förhållanden såsom en gemensam beteckning på samtliga ifrågakommande organ använda någon benämning, som hittills varit uteslutande avsedd för den ena eller andra formen av betalningsförmedling, hade icke synts lämpligt. De sakkunniga hade för den skull stannat vid att såsom en gemensam beteckning å samtliga ifrågakommande organ använda uttrycket »skatteförmedlingskassa».

Stadsfullmäktige i Mariestad, som ansett de sakkunnigas motivering för benämningen skatteförmedlingskassor knappast vara bärande, ha i stället förordat beteckningen skattekassor.

Svenska stadsförbundet har ifrågasatt lämpligheten av att slopa den gamla benämningen intressekontor. Denna benämning angåve dock, att kontoret tillkommit i skattebetalarnas intresse, medan ordet skatteförmedlingskassa lätt finge en fiskalisk innebörd och snarare förde tanken på införseln.

Beträffande frågan huruvida skatteförmedlingskassorna kunna anses såsom juridiska personer ha de sakkunniga uttalat, att åtskilliga av de nuvarande kassorna vore juridiska personer, medan återigen andra icke kunde anses hänförliga till denna kategori. De sakkunniga hade icke funnit anledning föreslå sådana bestämmelser, att i fortsättningen samtliga erkända skat-

Kungl. Majlis proposition nr 17,

teförmedlingskassor skulle utgöra juridiska personer. Att här söka binda det frivilliga initiativet i den ena eller andra ordningen hade icke synts lämpligt och därjämte ej heller önskvärt, enär i så fall en begränsning av skatteförmedlingsverksamheten möjligen kunde befaras. Det ur de sakkunnigas synpunkt avgörande hade allenast varit, att kassan ifråga fullgjorde sin skatteförmedlingsuppgift. En viss kontroll å skatteförmedlingskassas organisation och verksamhet bomme ändock att inträda, därest de sakkunnigas härutinnan framlagda förslag följdes.

Stockholms stads kammarkontor har erinrat om, att såväl kravet på ställande av säkerhet för omhänderhavda medel och nödvändigheten av att kunna utkräva ansvar för underlåtenhet att fullgöra en kassas författningsenliga skyldigheter som ock överhuvud taget behovet för kassan av att såsom sådan träda i rättslig förbindelse med sina uppdragsgivare och skattemottagarna syntes göra det önskvärt, örn icke nödvändigt, att kassorna anordnades så att de finge rättssubjektivitet. Även örn i det fall, att en kassa handhades av och kunde sägas utgöra en gren av verksamheten hos en företagare, ett bolag eller annan bestående juridisk person, kassans ställning som självständigt rättssubjekt möjligen skulle kunna undvaras, torde detta vara uteslutet i sådana fall, då en kassa bildades med i förslaget avsedd förmedlingsverksamhet som enda syfte och utan anknytning till något förefintligt rättssubjekt.

Överståthållarämbetet bär såsom en svaghet i förslaget påpekat, att de tilltänkta skatteförmedlingskassorna icke skulle komma att erhålla det mått av fasthet i sin yttre organisation, som vore önskvärt med hänsyn till kravet på ansvar för de medel, vilka ställdes lill kassornas förfogande.

Länsstyrelsen i Kristianstads lån har ansett, att skatteförmedlingskassa med hänsyn till arten och ändamålet med verksamheten borde befrias från skattskyldighet för inkomst och förmögenhet.

Kooperativa förbundet har ansett det vara ur många synpunkter önskvärt, att skatteförmedlingskassa vore antingen juridisk person eller knuten till vederbörande arbetsgivares företag på sådant sätt, att företaget kunde företräda kassan utåt. Det syntes jämväl vara en brist i lagtexten, att denna ej direkt pekade på möjligheten och önskvärdheten av att anställda bildade skatteförmedlingskassor inom respektive företag. Det vore uppenbart, att en anknytning av kassorna till arbetsgivarna skulle vara ägnad att framdeles underlätta den önskvärda övergången till ett system för direkt skatteinbetalning i anslutning till tidpunkten för förvärvet av inkomsten.

Det synes svårt att finna en samtidigt adekvat och kortfattad beteckning Departementsför de organ, vilka förmedla inbetalning av skatt. Medan beteckningen intres- chefen. sekontor fått en alltför vid innebörd för att här kunna komma till användning, saknar man i beteckningen skattekassor något som anger att det är fråga örn förmedlingsorgan. Beteckningen skatteförmedlingskassor synes mig därför böra godtagas.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 17. 5

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Ett organ med uppgift att, på sätt här föreslås, med statsbidrag förvalta från enskilda inflytande medel samt utöva från statsmakterna delegerad beslutanderätt måste otvivelaktigt kunna ikläda sig rätlsligen utkrävbart ansvar samt hava rättslig handlingsförmåga. Då emellertid, såsom de sakkunniga framhållit, förmedlingsverksamheten bör kunna bedrivas i många olika former, och det icke hittills ansetts erforderligt att i lagstiftningen för samtliga fall angiva de förutsättningar, som enligt doktrin och praxis gälla för rättssubjektivitet, torde det icke vara erforderligt eller ens lämpligt att i förordningen meddela ingående föreskrifter rörande skatteförmedlingskassomas organisation.

Då det icke är avsett att denna förmedlingsverksamhet skall inbringa någon vinst, synes befrielse från skattskyldighet för skatteförmedlingskassorna icke vara erforderlig.

1 §•

De sakkunniga lia beträffande motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget anfört följande:

Denna paragraf innehåller definition å begreppet skatteförmedlingskassa. Definitionen har avfattats på sådant sätt, att därunder böra inbegripas såväl sådana kassor, vilka endast förmedla utskyldsbetalning, som ock sådana, vilka därutöver förmedla andra betalningsuppdrag. Givet är å andra sidan, att kassa, för att överhuvud taget kunna hänföras till det nu angivna begreppet, alltid måste förmedla skattebetalning åt därtill anslutna personer. Detta är det primära och nödvändiga rekvisitet för att en skatteförmedlingskassa skall anses föreligga.

Skatteförmedlingen kan tydligtvis äga rum i olika former. Det regelmässiga lärer väl vara, att erforderliga medel inflyta till kassan genom avdrag å uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt; med sistnämnda uttryck åsyftas exempelvis sådana fall, då avdrag äger rum å utgående livräntebelopp eller därmed jämförliga periodiska utbetalningar. Emellertid böra hinder icke möta för att medlen inbetalas direkt från uppdragsgivaren, detta exempelvis i sådana fall, då fråga är om rörelseidkare, jordbrukare m. fl.

En nödvändig förutsättning för ett riktigt bedrivande av en skatteförmedlingskassas verksamhet är, att en plan fastställes angående inbetalningarnas fullgörande. Denna förutsättning bör komma till uttryck i definitionen av begreppet skatteförmedlingskassa.

Bank- och fondinspektionen har anfört:

Förslaget inordnar under begreppet skatteförmedlingskassor samtliga de inrättningar, som lia det för sådan kassa angivna ändamålet, vare sig den är särskilt organiserad för ändamålet eller det gäller en inrättning, som upptager skatteförmedling vid sidan av sin huvudverksamhet. De organisatoriska föreskrifterna ha även uppställts utan hänsyn till om dessa stå i överensstämmelse med eljest för vederbörande inrättning eventuellt gällande föreskrifter. Detta synes icke tillfredsställande. I förstnämnda hänseende synes böra angivas, att skatteförmedlingskassa är i första hand sådan inrättning, som anordnats särskilt för ändamålet, samt att såsom skatteförmedlingskassa ävenledes kan antagas annan inrättning, som upptager skatteförmedling vid sidan av annan verksamhet. I konsekvens härtill böra de föreskrifter beträffande skatteförmedlingen, vilka skulle fastställas, i fråga örn den senare gruppen av kassor ansluta sig till de föreskrifter, som eljest gälla för vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

inrättning. Det kan exempelvis icke medgivas, att de för en affärsbank gällande bokföringsföreskrifterna skulle i fråga örn skatteförmedlingen kunna modifieras i så hög grad som i förslaget förutsättes.

Sparbanksinspeldionen har yltrat följande:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle »skatteförmedlingskassorna» icke bindas inom alltför snäva former. Inspektionen finner detta vara ägnat att underlätta utvecklingen av verksamheten. Å andra sidan har en viss oklarhet uppstått därigenom att alla de organ, som skulle omhänderhava skatteförmedling, skulle erhålla benämningen »skatteförmedlingskassor». Enligt inspektionens mening borde skillnad göras mellan huvudsakligen för andra ändamål avsedda organ, vilka även skulle anförtros skatteförmedling, och sådana uteslutande för sistnämnda ändamål eller för detta ändamål i förening med annan betalningsförmedling särskilt avsedda kassor. En sparbank kan väl ombesörja skatteförmedling men bör däremot icke vara »skatteförmedlingskassa». Enligt inspektionens mening bör i författningstexten givas uttryck åt dels att kommuner, sparbanker och andra inrättningar kunna av länsstyrelse anförtros uppdraget att ombesörja skatteförmedling, dels ock att länsstyrelse äger antaga enbart för betalningsförmedling avsedda inrättningar såsom skatteförmedlingskassor.

Samma synpunkter ha framförts även av sparbanksföreningen.

I anledning av de sakkunnigas uttalande, att en skatteförmedlingskassa alltid måste förmedla skattebetalning åt till kassan anslutna personer, har länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatt huruvida andra än fysiska personer borde få vinna inträde i skatteförmedlingskassa; någon anledning syntes ej föreligga att bereda skattskyldiga juridiska personer de anståndsmöjligheter, som förslaget innebure.

Ur författningsteknisk synpunkt är det av värde att ha en gemensam beteckning på de organ vilka, enbart eller vid sidan av annan verksamhet, förmedla betalning av utskylder. Intet torde hindra att exempelvis en bank, som utövar sådan förmedling, i denna sin verksamhet ur författningsmässig synpunkt betraktas såsom en skatteförmedlingskassa.

I departementsförslaget har under 2 § angivits, att erkänd skatteförmedlingskassa får förmedla utskyldsbetalning endast för fysiska personers räkning.

2 §•

Vid motiveringen av sitt förslag i denna del lia de sakkunniga hänvisat till att de icke ansett det behöva krävas, att skatteförmedlingskassa alltid skulle utgöra en juridisk person. Däremot vore det nödvändigt att för kassans erkännande uppställa vissa ofrånkomliga krav, och i sådant hänseende hade föreslagits, att kassa, för att kunna antagas till erkänd sådan, skulle ha reglemente som av länsstyrelsen godkändes.

De sakkunniga lia vidare anfört följande:

De sakkunniga hava förutsatt, att Kungl. Maj:t skall i administrativ ordning meddela närmare bestämmelser om vad dylikt reglemente bör inne-

De partemenitchefen.

68 Kunell. Maj.ts proposition nr 17.

hålla. Däri måste tydligtvis finnas föreskrifter om de former, vari kassans förvaltning skall bedrivas, vem som skall äga uppbära inflytande medel, huru dessa skola placeras samt huru revision skall verkställas. Än vidare måste bestämmelse finnas angående dispositionen av utgående statsbidrag. I angiven ordning lärer också böra bestämmas det minsta antal personer, som skola vara anslutna till kassan. I reglementet böra vidare regleras formerna för vinnande av anslutning till skatteförmedlingskassan och för utträde ur densamma. Likaså böra däri lämnas bestämmelser för sådana fall, då den, som är ansluten till en kassa, övergår lill en annan sådan. Härvid måste tillses, att den en gång fastställda inbetalningsplanen tillstädes den nya kassan samt att till denna kassa överföras inbetalade utskyldsmedel.

Om sålunda för antagande till erkänd skatteförmedlingskassa måste fordras en viss stadga i kassans organisation samt säkerhet för verksamhetens rätta bedrivande, få å andra sidan kraven ej ställas så högt, att rörelsens fria utveckling hämmas. Skattekassor, som redan visat sig kunna på tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter, torde därför böra godkännas, så snart vissa minimikrav uppfyllas.

Hinder föreligger givetvis icke att på lämpligt sätt begränsa kassans verksamhet till visst område eller vissa grupper av personer. Det måste dock tillses, att begränsningen icke sker på olämpligt sätt, vare sig genom reglementet eller eljest. Erkänd skatteförmedlingskassa bör sålunda icke äga rätt att vägra någon anslutning å den grund, att han innehar allenast tillfällig anställning, och ej heller på annat sätt utesluta sådana personer, som hava särskilt behov av bistånd vid skattebetalningen.

En annan fråga, som åtminstone i framtiden kan tänkas kräva beaktande, gäller behovet av åtgärder till förebyggande av olämplig konkurrens mellan olika former av skatteförmedlingskassor. De sakkunniga ha emellertid av naturliga skäl icke funnit detta spörsmål för närvarande kräva särskild uppmärksamhet men förutsätta att länsstyrelserna i mån av behov beakta även denna synpunkt.

De sakkunniga lia vidare övervägt att föreslå en bestämmelse av innehåll, att erkänd skatteförmedlingskassas firma alltid skulle innehålla orden »erkänd skatteförmedlingskassa». Emellertid skulle en dylik föreskrift, som i och för sig är väl motiverad till utmärkande av kassans särskilda karaktär, ofta vålla olägenhet, t. ex. då en sparbank själv driver skatteförmedlingsverksamheten i egen regi. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga icke framlagt något förslag i antydd riktning. I

I fråga om förutsättningarna för antagandet av erkända skatteförmedlingskassor har länsstyrelsen i Stockholms län funnit önskvärt, att ett klarläggande uttalande i någon form gjordes i syfte att åstadkomma likformig praxis bland länsstyrelserna vid prövning av ansökningar enligt denna paragraf. Det vore enligt länsstyrelsens mening angeläget tillse att kassor, som uppenbarligen tillkommit i rent vinstsyfte eller av annan anledning kunde tänkas rubba förtroendet för ifrågavarande verksamhet, icke antoges såsom erkända kassor.

Magistraten i Gävle har ifrågasatt, om icke såsom ytterligare villkor för länsstyrelses antagande av skatteförmedlingskassa borde uppställas, att kassan skulle ha eller kunna förväntas få ett visst minimiantal uppdragsgivare. Med de olika uppgifter, som ålagts dylik kassa, kunde det i praktiken knappast vara till fördel, örn det på en ort bildades ett större antal kassor med

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

få uppdragsgivare. Visserligen skulle kassorna stå under länsstyrelsens tillsyn och vederbörande kunna åläggas att ställa säkerhet för medel, som av kassan omliänderhades för skattebetalning, men i allt fall syntes det bl. a. ur organisatorisk synpunkt mindre tillfredsställande örn ett flertal små kassor uppslode. Det syntes magistraten som om en begränsning av kassorna att omfatta förslagsvis minst tio uppdragsgivare vore lämplig.

Länsstyrelsen i Uppsala län har, i likhet med ett flertal andra myndigheter inom länet, förordat en begränsning av möjligheterna att etablera erkända skatteförmedlingskassor. Härutinnan har länsstyrelsen anfört:

Enligt förslaget skulle vid varje företag, som sysselsätter arbetare, skatteförmedlingskassa kunna bildas. Ett växlande antal kassor kunna därför inrättas på varje ort. Med hänsyn till svårigheten att vid kassor med ringa anslutning erhålla för kassans förvaltning och skötsel kompetenta personer anser länsstyrelsen det böra övervägas, huruvida icke en centralisering inom visst område, till exempel kommun, vöre lämpligare. Härigenom skulle varje företag äga tillgång till skatteförmedlingskassa inom räckhåll, och härigenom skulle även skapas möjlighet att föreskriva tvångsanslutning till kassan, vilket måste anses som synnerligen eftersträvansvärt. En centralisering av verksamheten motiveras även av den omständigheten, att det icke torde vara möjligt för länsstyrelsen att utöva effektiv kontroll över kassorna, därest ett stort antal kommer att inrättas. Denna kontroll torde i så fall endast kunna inskränka sig till en granskning av de förvaltningsberättelser, som skola insändas till länsstyrelsen. Någon mera ingående kontroll genom räkenskapsgranskning torde däremot knappast kunna medhinnas. En skarp kontroll torde dock med hänsyn till vad ovan sagts ifråga om svårigheten i vissa fall att erhålla för kassans skötsel kompetenta personer vara nödvändig.

Vidare har länsstyrelsen i Örebro län framhållit, alt det med hänsyn till de befogenheter, som skulle tillkomma skatteförmedlingskassorna, särskilt i fråga om medgivandet av anstånd med utskyldsbetalning, och till den statsbidragsrätt, som för kassorna föreslagits, syntes nödvändigt tillse alt kassorna erhölle en så fast organisation som möjligt.

Samma synpunkt har framförts av uppbördsintendenten i Stockholm.

Det i 2 § andra stycket omnämnda reglementet har närmare berörts i flera av yttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda ansett det vara önskvärt, att till ledning vid fastställande av reglemente för kassa ett normalreglemente funnes att tillgå, vilket givetvis skulle få varieras med hänsyn till de två huvudtyper av kassor, som torde kunna ifrågakomma, nämligen dels en fullt fristående kassa och dels en kassa, som dreves inom ramen av annan verksamhet.

Svenska stadsförbundet har ifrågasatt, om det icke bleve nödvändigt att tillhandahålla sakkunskap i ena eller andra formen för själva igångsättandet av kassorna, t. ex. genom att ställa till förfogande en konsulent, som kunde ge råd och anvisningar av olika slag.

Beträffande sådana fall, då skatteförmedlingsverksamhet kan komma alt utövas av sparbank, har svenska sparbanksföreningen framhållit, att det ej syntes erforderligt med särskilt reglemente för denna del av sparbankens

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

DepartemerUs

chefen.

verksamhet. Skatteförmedlingen inginge som ett led i sparbankens rörelse, och vid sådant förhållande borde det för sparbanken gällande reglementet vara tillfyllest även i förevarande hänseende.

En motsatt uppfattning har framkommit i yttrandet av sparbanksinspektionen, som ansett, att även för sparbankernas del borde godkännas särskilda föreskrifter beträffande skatteförmedlingsrörelsen. Genom dessa föreskrifter skulle de särskilda med denna rörelse sammanhängande förhållandena regleras. Till undvikande av sammanblandning med det reglemente, som redan nu gällde för en sparbanks vanliga rörelse, borda dock dessa föreskrifter erhålla en annan benämning än reglemente.

Beträffande den formella handläggningen av ärenden rörande skatteförmedlingskassorna har länsstyrelsen i Stockholms län anmärkt, att utmätningsmännen torde, för att kunna fullgöra på dem ankommande uppgifter, böra erhålla omedelbar underrättelse örn beslut, varigenom skatteförmedlingskassa av länsstyrelsen antagits såsom erkänd sådan.

Ett erkännande från offentlig myndighets sida bör uppenbarligen ligga till grund för en förmedlingsverksamhet enligt förslaget. Dylikt erkännande bör efter prövning givas av vederbörande länsstyrelse. I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit vill jag jämväl förorda, att länsstyrelsen i samband med erkännandet av en kassa fastställer reglemente för dess verksamhet. Det synes böra överlåtas åt Kungl. Majit att i anslutning till vad de sakkunniga härom uttalat meddela närmare bestämmelser örn vad dylikt reglemente skall innehålla. Måhända kan det visa sig lämpligt att i samband därmed upprätta normalreglementen för vissa olika typer av skatteförmedlingskassor.

Då enligt vad jag senare ämnar förorda en erkänd kassa icke skall äga uttaga särskild avgift för förmedling av utskyldsbetalning, lärer tvivel knappast kunna råda om att en i vinstsyfte bedriven förmedlingsverksamhet icke bör godkännas. Likaledes måste det även utan uttryckligt stadgande därom vara uppenbart, att anslutningen till en kassa skall lia nått en viss icke alltför obetydlig omfattning innan erkännande bör kunna vinnas. Endast i rena undantagsfall bör enligt min mening en kassa med allenast ett tiotal medlemmar kunna vinna erkännande. Att fastställa en enhetlig minimigräns synes vara av föga värde, enär man med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena skulle nödgas sätta den mycket lågt. En centralisering av skatteförmedlingsrörelsen på sätt länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasatt torde åtminstone icke för närvarande böra övervägas. Även utan en bestämmelse i sådant syfte är det givetvis möjligt för länsstyrelserna att på grund av stadgandet i denna paragraf i viss mån reglera antalet kassor inom en och samma kommun.

Lämpligt synes vara att, på sätt länsstyrelsen i Stockholms län framhållit, beslut om antagande av en kassa bringas till vederbörande ulmätningsmäns kännedom. Bestämmelse härom lärer emellertid kunna meddelas i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

71 Statens intressekontor är givetvis en skatteförmedlingskassa i förslagets mening. Avsikten är dock icke att inordna intressekontoret under kategorien erkända skatteförmedlingskassor. Ett uttryckligt stadgande härom torde böra upptagas i förevarande paragraf.

Såsom i motiveringen till 1 § angivits har i departementsförslaget under 2 § angivits, att erkänd skatteförmedlingskassa icke får förmedla utskyldsbetalning annat än för fysiska personer.

3 §•

De sakkunniga ha erinrat om att flertalet nuvarande skatteförmedlingskassor ombesörjde utskyldsbetalning utan att därför uppbära särskild avgift av uppdragsgivarna. Dock torde i icke ringa utsträckning kassorna i stället tillgodogöra sig räntan å inbetalade medel, vilken ränta sålunda icke gottskreves uppdragsgivarna. Vissa kassor hade emellertid därutöver, till bestridande av omkostnader, nödgats upptaga viss avgift — 1 å 2 kronor per år — av till kassan anslutna personer.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Det synes de sakkunniga, på sätt i den allmänna motiveringen utvecklats, vara i hög grad önskvärt, att för skatteförmedling icke av de skattskyldiga uttages någon särskild avgift, vilken, hur lågt densamma än sättes, kan tänkas verka hindrande å anslutningen till vederbörande kassa; uttrycklig bestämmelse med förbud häremot föreslås i 3 §. De sakkunniga hava så mycket mindre kunnat hysa någon tvekan på denna punkt, som i 5 § lämnas föreskrift om statsbidrag enligt vissa där närmare angivna grunder till erkända skatteförmedlingskassor.

Då de sakkunniga i denna paragraf använda uttrycket »särskild avgift», har detta skett för att söka utmärka, att enligt de sakkunnigas mening hinder däremot icke bör möta för kassorna att tillgodogöra sig räntan å inflytande medel. Emellertid förutsätta de sakkunniga, att dylikt tillgodogörande av räntebelopp endast skall äga rum, där detta erfordras för bestridande av sådana förvaltningskostnader som icke täckas av statsbidrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ansett, att de sakkunniga betydligt överdrivit olägenheterna av att kräva något bidrag till verksamheten av dem som betjänade sig därav. Uttagandet av en lägre avgift, vilket på grund av de särskilda förhållandena i orterna säkerligen understundom kunde befinnas önskvärt, kunde näppeligen anses obilligt. Länsstyrelsen holle därför före, att möjligheten borde hållas öppen för skatteförmedlingskassorna att uttaga en lägre avgift av de anslutna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har erinrat, att kostnaden för den av Eskilstuna sparbank bedrivna ekonomitjänsten uppginge till 1.93 kronor per konto, exklusive kostnader för lokalhyra och inventarier. Det vore därför högst tvivelaktigt, huruvida statsbidraget helt bomme att täcka den verkliga kostnaden. Då det sålunda kunde anses långt ifrån uteslutet, att förmedlingsverksamheten komme att draga större kostnader än de som täcktes av statsbidraget, hade en utväg bort anvisas för täckning av uppkommande under-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

skott. Den frågan uppställde sig även, huru medel till bestridande av de icke obetydliga startkostnaderna skulle anskaffas. Det vore enligt länsstyrelsens mening knappast troligt, att någon eller några enskilda personer vore villiga förskottera detta kapital utan säkerhet för dess återbetalning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har ansett, att de sakkunniga gått för långt, då de föreslagit absolut förbud mot upptagandet av särskild avgift till skatteförinedlingskassorna. Det kunde enligt förbundets förmenande tänkas, att en personalgrupp önskade bilda en egen kassa även örn en mindre avgift måste uttagas av de anslutna, varför åt länsstyrelsen borde inrymmas befogenhet att medgiva uttagande av särskild avgift.

Departements- De flesta nu verksamma skatteförinedlingskassorna lia icke funnit sig nöd-

chefen. sakade att uttaga någon särskild förmedlingsavgift. Detta har sannolikt varit av stor betydelse för utvecklingen av denna verksamhet. Enligt min mening skulle det därför utgöra ett steg i fel riktning att, samtidigt som möjlighet öppnas för dessa kassor att erhålla statsbidrag, tillåta dem, som begagns denna möjlighet, att därjämte uttaga särskild avgift av de skattskyldiga. Jag har därför ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Jag vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att hinder icke föreligger för erkänd skatteförmedlingskassa att från vederbörande kommun eller företag eller från annan för kassans verksamhet intresserad organisation emottaga bidrag till kassans förvaltningskostnader. Ej heller föreligger hinder för kassan att uttaga avgift för annan betalningsförmedling än utskyldsbetalning.

4 §•

De sakkunniga lia anfört:

Åtskilliga skatteförmedlingskassor torde redan från början hava en ekotryggad ställning, att några särskilda åtgärder till vinnande av säkerhet för inbetalda medel icke behöva krävas. Så torde utan vidare vara fallet med skatteförmedlingskassor, vilka anordnats eller anordnas genom sparbankernas försorg. Beträffande vissa andra skatteförmedlingskassor torde däremot ett krav i sådant avseende stundom böra uppställas.

För att icke härigenom lägga någon hämsko å skatteförmedlingsverksainheten bör naturligtvis dylik säkerhet endast utkrävas i den omfattning, som

absolut erforderlig. Därvidlag torde ur det allmännas synpunkt vara tillrackbgt, att säkerhet ställes för sådana inbetalda medel, vilka äro avsedda till täckande av restförda belopp, dessa må sedan hava restförts redan före a?4 Si 1 jin^en tH1 kassan eller på grund av sedermera meddelat anstånd med utskyldsbetalning kommit att uppföras i restlängd.

*-n?et.iSka11 ankomma å länsstyrelse att pröva, örn säkerheten är

tillfredsställande. I fråga om säkerhetens art hava de sakkunniga icke funnit anledning att närmare uttala sig; denna torde måhända i regel komma att utgöras av garantiförsäkring, men såsom säkerhet torde även böra godtagas vederhäftig borgensförbindelse, deposition eller dylikt.

Beträffande förevarande fråga har statskontoret anfört:

„.. Statskontoret vill framhålla, att det — sedan skatteförmedlingskassa på föreslaget sätt erkänts av statlig myndighet och medgivits statsbidrag — icke

Kungl. Mcij:ts proposition nr 17.

lärer kunna undvikas, att för skattebetalning till sådan kassa erlagda medel måste i förhållande^ till skattebetalaren betraktas såsom till statsverket influtna och att det således, därest kassan icke skulle kunna fullgöra sina förpliktelser, icke torde kunna ifrågakomma att från uppbördsmyndigheternas sida ställa krav pa den skattskyldige för utskyldsbelopp, som han bevisligen erlagt till kassan. Med hänsyn härtill borde rätteligen skatteförmedlingskassa gentemot statsverket ställa fullgod säkerhet för sina förbindelser att i ratt tid fullgöra skattebetalning med för sådant ändamål inbetalda medel. Da emellertid fordran pa dylik säkerhet åtminstone icke regelmässigt torde kunna upprätthållas, får ämbetsverket allenast understryka angelägenheten av att vederbörlig hänsyn till berörda förhållande tages vid övervägandet av de föreskrifter rörande reglementen för kassorna, som de sakkunniga förutsatt skola utfärdas av Kungl. Majit.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att därest skatteförmedlingskassa genom oegentligheter eller på annat sätt skulle bliva ur stånd att fullgöra sina åtaganden, de anslutna skattskyldiga syntes få vidkännas förlust av inbetalningar, som ännu ej använts till skattelikvider. Någon motsvarighet till statlig ersättningsskyldighet såsom vid utmätningsmans förskingring torde här ej kunna tänkas, men då ett inträffat obestånd för någon kassa skulle kunna tillskynda skatteförmedlingsrörelsen stort avbräck, syntes det enligt länsstyrelsens mening böra ifrågasättas, huruvida icke säkerhet för omhänderhavda medel i avsevärd utsträckning måste kvävas.

Av länsstyrelsen i Älvsborgs län har anförts, att länsstyrelse, som prövat huruvida ställd säkerhet vore tillfredsställande, måste förnya dylik prövning tid efter annan, åtminstone under åren närmast efter lagstiftningens ikraftträdande, då en tillströmning till såväl äldre som nyinrättade kassor sannolikt komrne att äga runi. För vinnande av enhetlighet vid prövningen torde det bliva nödvändigt att i författningen fastställa en viss norm för säkerhetens beräknande, måhända lämpligast ett bestämt belopp för varje till kassan ansluten skattskyldig. Beloppet torde även böra bestämmas med hänsyn tili att staten måste garantera den, som genom löneavdrag verkställt inbetalning till skatteförmedlingskassa, att icke i händelse av kassans insolvens nödgas göra dubbelinbetalning av ritav' kassan icke redovisade belopp. Därjämte borde i författningen angiväs, huru ofta omprövning av ställd säkerhet behövde verkställas (t. ex. minst en gång årligen).

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott samt stadsfullmäktige i Mariestad lia understrukit vikten av att full säkerhet ställdes för de medel, sorn av skattebetalarna komme att anförtros åt kassorna.

Svenska stadsförbundet har funnit det vara av största vikt, att inga oegentligheter förekomme inom skatteförmedlingsrörelsen, då sådana även av relativt ringa omfattning kunde befaras få ett mycket ogynnsamt inflytande pa intiesset lör denna rörelse. Da länsstyrelsen i varje fall genom sin granskning skulle lia ansvaret, syntes det mindre påkallat att, såsom i de sakkunnigas motivering skett, ange att säkerhet skulle ställas endast för restförda medel. Enligt förbundets asikt vore det också av vikt att noga tillse, att

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

ingen sammanblandning finge ske av kassans och t. ex. en enskild firmas medel.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört följande:

Bestämmelsen örn att länsstyrelsen må, där så finnes erforderligt, kräva säkerhet för medel, som för skattebetalning omhänderhavas av skatteförmedlingskassa, anser länsstyrelsen böra kompletteras med föreskri!t angående sättet för inbetalning från arbetsgivaren till kassan av avdragna avlöningsmedel. Den säkerhet, som av länsstyrelsen kan komma att krävas, torde i allmänhet komma att ske i form av garantiförsäkring. Denna kan dock icke sättas så hög att den täcker till kassan influtna avlöningsmedel under någon längre tidrymd. Såsom en ytterligare säkerhetsåtgärd vill länsstyrelsen därför föreslå, att det skall åligga arbetsgivare att insätta avlöningsmedlen å kassans postgirokonto, som, därest det låter sig göra, spärras för utbetalning till kassan själv. Härigenom går kassan visserligen förlustig den ränta, som skulle erhållas vid insättning i bank, men för skattebetalarna torde denna ränta sakna större betydelse. Avlöningsmedlen skulle också kunna insättas å spärrat bankkonto, men detta förutsätter att bankkontor finnes på platsen, vilket icke alltid torde bliva fallet.

Svenska bankföreningen har påpekat, att de sakkunnigas förslag saknade någon motsvarighet till bestämmelsen i 21 § 5) införsellagen ali gäldenären icke vidare skall häfta för utskylder, som motsvaras av innehållet belopp, ändå att beloppet på grund av arbetsgivarens obestånd icke kan utfås hos denne. Enligt föreningens mening skulle det för utvecklingen av skatteförmedlingsrörelsen vara till gagn örn en liknande bestämmelse bleve meddelad till säkerhet för de skattskyldiga.

Departements- Ingen meningsskiljaktighet synes råda därom, att en erkänd skatteförchefen. medlingskassa bör kunna av länsstyrelsen förständigas att ställa säkerhet för de medel som i och för utskyldsbetalning överlämnats till kassan. Departementsförslaget överensstämmer härutinnan med de sakkunnigas förslag. Närmare föreskrifter i ämnet torde få meddelas i administrativ ordning.

Att såsom ytterligare säkerhetsåtgärd föreskriva skyldighet för arbetsgivare att insätta avlöningsmedel på ett för utbetalningar till kassan spärrat postgirokonto torde icke böra^ ifrågakomma. Den ränta, varom kassan i så fall ginge miste, kan säkerligen icke betecknas som betydelselös, vartill kommer att åtgärden ingalunda skulle utgöra någon fullt verksam garanti mot falsarier.

Under remissbehandlingen lia delade meningar yppats rörande frågan huruvida ställandet av säkerhet skall anses ha skett i de skattskyldigas eller i det allmännas intresse. Svaret på den frågan är i sin tur beroende av om kassan skall anses förvalta de av de skattskyldiga inbetalta medlen för det allmännas räkning eller, med andra ord, om de skattskyldiga skola anses i och med inbetalningarna till kassan ha verkställt skattelikvid.

Den omständigheten att en skatteförmedlingskassa erkänts av statlig myndighet och medgivits statsbidrag torde icke, såsom statskontoret synes göra gällande, i och för sig behöva medföra att kassan blivit ett statligt organ för

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

mottagande av skattelikvider. Så länge förmedlingsverksamheten vilar på frivillighetens grund förefaller det tvärtom naturligare att i nu förevarande hänseende likställa dessa kassor med de erkända sjukkassorna och de erkända arbetslöshetskassorna samt att alltså anse dem såsom privaträttsliga organ till vilka allmänheten äger för visst ändamål överlämna sina besparingar. Detta är också departementsförslagets ståndpunkt. Hade förslaget däremot byggt på tvångsanslutning till kassorna, synes frågan ha bort lösas efter annan linje. I ett dylikt fall hade man knappast kunnat undvara en motsvarighet till bestämmelsen i 21 § 5) införsellagen.

Jag vill i detta sammanhang slutligen framhålla angelägenheten av att länsstyrelse, då en ekonomiskt mindre stark kassa antages till erkänd skatteförmedlingskassa, noggrant prövar frågan örn och till vilket belopp kassan bör ställa säkerhet för de medel som kassan omhänderhar för utskyldsbetalning.

5 §•

De sakkunniga ha anfört:

I den allmänna motiveringen har redan angivits, att till erkänd skatteförmedlingskassa bör utgå statsbidrag, och i sådant avseende Ilar föreslagits ett belopp av 25 öre för varje skatteförmedling. Hinder synes icke böra möta mot att statsbidrag utgår även till av kommun anordnad kassa.

Då fråga är örn bidrag på grund av å uppbördsstämma inbetalda utskylder, medför bestämmelsens tillämpning inga svårigheter. Annorlunda kan förhållandet komma att ställa sig i fråga om restförda utskylder, ehuruväl statsbidraget även i detta fall bör utgå enligt enahanda beräkningsgrund. Till förebyggande av missförstånd torde därför böra bestämmas, att i sistnämnda fall bidrag utgår först då hela det restförda utskyldsbeloppet jämte i förekommande fall därå belöpande indrivningsavgift guldits. Det lärer nämligen som regel bliva fallet att — medan å uppbördsstämma förfallande belopp i sin helhet gäldas — de restförda utskylderna avbetalas under en längre tid, kanske i ett flertal småposter. Bidrag skall då uppenbarligen icke utgå för varje sådan delpost utan först då hela det ifrågakommande beloppet gäldats.

Frågan huruvida icke blott staten utan även kommunerna borde lämna bidrag till skatteförmedlingskassoma har berörts i flera yttranden.

Statskontoret har ansett, att kommunernas intresse av här ifrågavarande åtgärder borde vara så stort, att statsbidrag till av kommun anordnad kassa icke skulle behöva komma ifråga.

Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att statsbidraget kunde anses skäligt, ehuru det kunde ifrågasättas örn icke även kommunerna borde lämna sin medverkan i denna del. För att icke kommunernas intresse för kassaverksamheten på något sätt skulle minskas, och då kommunala bidrag i en eller annan form ändock kunde visa sig nödvändiga, ville fullmäktige icke föreslå någon ändring av de sakkunnigas förslag.

Drätselkammaren i Kalmar har ansett skäl föreligga för kommun att stödja kassornas verksamhet; statsbidraget torde nämligen icke täcka kostnaderna för verksamheten, och någon orimlighet syntes icke ligga däri att kommu-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements-

chefen.

nema, som måste ha ett nära nog lika stort intresse av verksamheten som staten, på ett eller annat sätt stimulerade densamma. Med hänsyn härtill saknade drätselkammaren anledning påkalla ett högre statsbidrag.

Beträffande statsbidragets storlek har generalpoststyrelsen uttalat, att det av de sakkunniga föreslagna beloppet syntes skäligt.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott har funnit statsbidraget väl högt; det föreslagna bidraget kunde visserligen utgöra grundregel, men ersättningen borde per år och skattebetalare maximeras till en krona.

I flera yttranden har uttalats, att statsbidraget bestämts till för lågt belopp. Stadsfogdarna i Hälsingborg lia förmodat, att den verkliga kostnaden komme att uppgå till minst det dubbla och att krav på ökad ersättning snart torde vara att förvänta från kassornas sida. Även stadsfullmäktige i Hälsingborg ha funnit det av de sakkunniga föreslagna statsbidraget för lågt. Stadsfullmäktige i Simrishamn, som intagit samma ståndpunkt, ha föreslagit en höjning av bidraget från 25 till 30 öre.

I anledning av sistnämnda förslag har länsstyrelsen i Kristianstads lån yttrat, att en höjning av det föreslagna beloppet 25 öre borde anstå till dess behov därav visats i praktiken.

En från sakkunnigförslaget skiljaktig beräkningsgrund i fråga om statsbidraget har föreslagits av stadsfullmäktige i Mariestad, vilka framhållit, att sakkunnigförslaget i denna del syntes nödvändiggöra ett expeditionsarbete, som utan egentlig olägenhet skulle kunna betydligt förenklas. Enbgt fullmäktiges mening kunde det antagas, att de personer, som anslöte sig till en kassa, i regel erlade samtliga de utskvldsbelopp som förfölle till betalning under den tid de vore anslutna till kassan. Fullmäktige föresloge, att statsbidraget skulle utgå med 1 krona 50 öre för varje till kassan ansluten medlem, som under räkenskapsåret fullgjort samtliga honom enligt åtagande påförda avgifter till kassan och under minst nio månader av räkenskapsåret tillhört erkänd skatteförmedlingskassa.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har ifrågasatt, örn icke bidragsberäkningen skulle kunna förenklas, exempelvis så att bidraget utginge med en krona per medlem, som under minst halva räkenskapsåret varit ansluten till kassan. Vidare bar länsstyrelsen framhållit, att om anstånd icke beviljades, till skatteförmedlingskassa inbetalda belopp finge utmätas för betalning av restförda utskylder, och att det enligt avfattningen av 5 § syntes ovisst, huruvida i dylika fall statsbidrag utginge. Att så skedde torde dock vara skäligt.

Vad under remissbehandlingen förekommit bar icke synts mig utgöra anledning att frångå de sakkunnigas förslag rörande statsbidragets storlek. Det är visserligen antagligt, att kostnaderna för verksamheten i många fall skola visa sig överstiga det föreslagna bidraget. Det är emellertid icke meningen att genom bidraget helt överflytta utgifterna för förmedlingsverksamheten på statsverket, utan avsikten är endast att genom bidraget stimulera utvecklingen av skatteförmedlingen. Som rörelsen visat sig kunna, dylika bidrag förutan, nå en ganska betydande omfattning, finnes ingen anledning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

utmäta bidraget alltför högt. Det nu föreslagna statsbidraget kommer säkerligen att stimulera till nya initiativ, i all synnerhet som man kan hysa förhoppning örn att kommunerna skola, där så befinnes erforderligt, med egna bidrag komplettera de av staten lämnade.

Örn än sålunda kommunernas medverkan vid rörelsens finansiering i åtskilliga fall kan befinnas önskvärd eller nödvändig, är jag dock ej beredd förorda att dylik medverkan ålägges dem som en skyldighet.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län anfört vill jag framhålla att, därest utmätning skett hos kassan till gäldande av medlems restförda utskylder, kassan icke kan anses hava i författningens mening »förmedlat» betalningen, varför statsbidrag icke torde böra utgå med avseende å sådant utskyldsbelopp.

6 §•

De sakkunniga ha uttalat, att närmare föreskrifter örn beskaffenheten av de handlingar, som vid sökande av statsbidrag skola företes, lämpligen torde böra meddelas av Kungl, Maj:t och att därvid tillika borde föreskrivas den form, vari uppgifterna skola bestyrkas, exempelvis genom intyg av revisorerna.

Denna paragraf i departementsförslaget är i sak överensstämmande med Departementsmotsvarande paragraf i de sakkunnigas förslag, dock att den av de sak- chefenkunniga föreslagna tiden för ingivande av ansökan örn statsbidrag -— i anslutning till motsvarande ändring i 7 § — utökats från tre till sex månader.

7 §•

De sakkunniga ha anfört:

De sakkunniga hava haft under övervägande att föreslå ett åläggande för erkända skatteförmedlingskassor att fullgöra bokföring av enahanda art som i bokföringslagen angives. Till stöd härför skulle måhända kunna åberopas, att dylik skyldighet är stadgad för de erkända sjukkassorna.

Då emellertid de sakkunniga, såsom förut ofta uttalats, icke velat binda skatteförmedlingskassoma inom allt för snäva former, och då ett dylikt bokföringstvång skulle särskilt för mindre sådana kassor bliva synnerligen betungande, föreslås i stället, att Konungen skall meddela närmare föreskrifter angående de räkenskaper kassorna skola föra. Dessa räkenskaper måste tydligtvis alltid utvisa vilka personer, som äro anslutna till kassorna, vilka belopp, som för var och en inbetalas samt när delta sker, vilka utskyldsbetalningar, som för dem verkställas, samt, vid räkenskapsårets utgång, de olika uppdragsgivarnas tillgodohavanden. Det synes näppeligen erforderligt kräva, att bokföringen skall fullgöras i bundna böcker, enär för här ifrågavarande ändamål bokföring å kort ofta torde vara mera lämplig.

Sparbanksinspektionen har ansett särskilda bokföringsföreskrifter utöver dem, vilka reglerade sparbankernas vanliga verksamhet, icke vara erforderliga för den av sparbankerna bedrivna skatteförmedlingen. Ett genomförande av en förenklad bokföring torde förutsätta ändringar i sparbankslagen. I

I likhet med de sakkunniga anser jag det böra överlämnas åt Kungl. M&y.t. Departement*. att meddela föreskrifter örn det sätt på vilket erkänd skatteförmedlingskassa chefe"-

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

skall föra räkenskaper. Där rörelsen drives i samband med annan redan förut bokföringspliktig verksamhet, bör skatteförmedlingen kunna redovisas enligt samma principer som verksamheten i övrigt.

I sådana fall då kommun antagits till erkänd skatteförmedlingskassa torde det stundom kunna inträffa, att den av de sakkunniga föreslagna tidsfristen för ingivande till länsstyrelsen av verksamhetsberättelse och sammandrag över räkenskaperna icke är tillräcklig'. I departementsförslaget har därför tiden för ingivandet av nämnda handlingar bestämts till sex månader efter räkenskapsårets utgång.

8—11 §§.

Beträffande motsvarande paragrafer i sakkunnigförslaget ha de sakkunniga anfört följande:

Dessa paragrafer innehålla föreskrifter rörande länsstyrelses allmänna övervakning av erkända skatteförmedlingskassor samt i samband därmed stående bestämmelser.

8 § innehåller huvudstadgandet angående övervakningsskyldigheten. Att lämna närmare föreskrifter om sättet för dennas fullgörande lärer icke kunna här ifrågakomma, bland annat med hänsyn till de skilda kassornas olika struktur och organisation. Som allmän regel torde emellertid kunna sägas, att utmätningsmännen å olika orter böra bliva i tillfälle att i stor utsträckning biträda länsstyrelserna vid fullgörandet av nu berörda uppgift. De föreskrifter, som föreslås rörande kassornas befogenhet att meddela anstånd med utskyldsbetalning i vissa fall, förutsätta ju en intim kommunikation mellan kassorna och utmätningsmännen och skapa därmed också för dessa sistnämnda en möjlighet att rätt snart bilda sig en uppfattning om kassornas sätt att fullgöra sina åligganden.

9 § stadgar härutöver skyldighet för skatteförmedlingskassa att bereda länsstyrelsen tillfälle att när som helst granska kassans räkenskaper och övriga handlingar. Denna granskningsuppgift förutsättes emellertid även kunna anförtros ombud för länsstyrelsen, och såsom dess ombud lärer ofta vara lämpligt att anlita utmätningsmannen å orten.

Enligt 10 § äger länsstyrelsen, då anledning till anmärkning föreligger mot kassans verksamhet, meddela erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse. Om dessa anvisningar icke följas, äger länsstyrelsen återkalla antagandet såsom erkänd skatteförmedlingskassa. Ett dylikt återkallande av erkännandet medför tydligtvis, att därefter intet statsbidrag utgår samt att de befogenheter av olika slag, som föreslås skola tillkomma erkänd skatteförmedlingskassa, icke längre må utövas av kassan i fråga. Redan beviljade anstånd med utskyldsbetalning böra emellertid fortfarande gälla, och kassan bör i denna del kunna fullgöra sin ifrågavarande verksamhet: tänkbart är ock att överflytta denna del av verksamheten å annan erkänd skatteförmedlingskassa. De närmare föreskrifter härom, som kunna finnas erforderliga, torde böra ankomma å Konungen att utfärda.

De anmärkningar, som väl närmast kunna tänkas förekomma, torde avse kassornas ekonomiska förvaltning, deras handhavande av sin rätt afl medgiva anstånd och än vidare försumlighet i fråga om utbetalning av uppburna, för utskyldsbetalning avsedda medel.

Ilig stadgas skyldighet för länsstyrelsen att föra förteckning över erkända skatteförmedlingskassor. Förandet av en dylik förteckning är en given förutsättning för att erforderlig kontroll skall kunna av länsstyrelsen utövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

79 Dessa förteckningar torde emellertid därutöver komma alt vara av betydande värde för bedömandet av skatteförmedlingsrörelsens utveckling. Närmare bestämmelser angående förteckningarnas förande torde böra ankomma å Konungen att meddela.

Frågan om skatteförmedlingskassornas åliggande att inleverera utskyldsbeloppen till staten eller kommunen har vidrörts i flera av yttrandena.

Uppbördsintendenten i Stockholm har uttalat, att redovisningsbestämmelserna för skatteförmedlingskassorna syntes alltför vagt utformade samt ansvarsbestämmelserna för bristande redovisningar och förskingringar oklara. Tillräckliga garantier mot att det allmänna komme att tillskyndas förluster saknades, så mycket mer som kassorna icke föreslagits komma att organiseras såsom juridiska personer. Än vidare saknades bestämmelser i fråga om rättsförhållandet mellan stat och kommun, å ena, samt den enskilde skattebetalaren, å andra sidan, i avseende å medel som uppburits men icke kunnat redovisas av kassan. Överståthållarämbetet har instämt i uppbördsintendentens uttalande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har sagt sig utan resultat ha i sakkunnigförslaget efterforskat några bestämmelser örn skyldighet för skatteförmedlingskassorna att tid efter annan till utmätningsmannen inleverera till kassorna inbetalade medel. Sådan inleverering borde ske antingen regelbundet eller vid vissa angivna data eller ock då till kassan influtit visst belopp.

I fråga om kontrollen över skatteförmedlingskassorna bär riksråkenskapsverket anfört:

Den kontroll över kassorna, som förutsatts skola åvila länsstyrelserna, torde bliva besvärlig eller rent av omöjlig att fullgöra på ett effektivt sätt. Särskilt gäller detta granskningen av grunderna för statsbidragens utbetalande. Beträffande magistratsstäderna sakna länsstyrelserna allt material till möjliggörande av någon som helst kontroll i detta avseende, och även för landsbygdens del torde möjligheterna till kontroll vara mycket små. Från riksräkenskapsverkets sida lärer någon kontroll ej förväntas kunna utövas. I fråga örn restförda utskylder Ilar däremot utmätningsmannen uppenbarligen möjlighet att attestera uppgifterna, och det kan därför ifrågasättas, om ej kontrollen, i varje fall i första hand, borde utövas av utmätningsmännen. Därest man vill ernå en fullt effektiv kontroll över de utbetalda statsbidragen, torde böra fordras antingen att de förmedlade skattelikviderna på något sätt verifieras eller att samtliga skattelikvider från kassorna centraliseras till postgirokontoret.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha anfört:

De sakkunniga föreslå visserligen, att länsstyrelsen med biträde av utmätningsmännen skall övervaka, att skatteförmedlingskassa fullgör sina uppgifter, och i förslaget förutsättes en intim kommunikation mellan kassorna och utmätningsmännen vid meddelandet av anstånd med utskyldsbetalning. Härigenom skulle det ju dock endast bliva kontrolluppgifter av sekundär art, som anförtros åt länsstyrelse och utmätningsman. Någon mera ingående kontroll från utmätningsmännens sida kunde det ej heller bliva fråga örn, då deras arbetsuppgifter redan äro så många och omfattande, att en ytterligare belastning av deras arbetsbörda ej kan tänkas utan åsidosättande av andra göromål.

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Departements-

chefen.

Andre stadsfogden i Göteborg har ansett, att ett intimt samarbete mellan skatteförmedlingskassorna och utmätningsmannen redan från början torde bliva erforderligt, så att icke restförda utskylder komme att upptagas till för ringa belopp. För sådant ändamål förefölle det nödvändigt med en uttrycklig bestämmelse, att utmätningsmännen jämväl utan omvägen över länsstyrelsen ägde taga del av inbetalningsplanen och vidare granska, huru inbetalning under anståndstiden skedde. Uttrycket »länsstyrelsen eller dess ombud» syntes därför icke tillräckligt tydligt.

Länsstyrelsen i Stockholms län har i anslutning till stadgandet i 10 § framhållit, att beslut örn återkallelse av antagandet såsom erkänd skatteförmedlingskassa omedelbart torde böra delgivas utmätningsmännen.

I anledning av de i vissa remissyttranden gjorda erinringarna i anslutning till förevarande paragrafer i sakkunnigförslaget må framhållas, att de nu föreliggande författningsförslagen icke äro avsedda att innefatta en uttömmande reglering av den statsunderstödda verksamheten på detta område utan skola kompletteras med administrativa tillämpningsföreskrifter och av länsstyrelserna fastställda reglementen för de olika kassorna. Därest genom brottslig handling brist skulle uppkomma inom en kassa, ankommer det givetvis på länsstyrelsen att, utan särskilt stadgande därom i nu förevarande författning, vidtaga därav betingade åtgärder. Såsom tidigare framhållits utgår departementsförslaget från att kassorna äro privaträttsliga organ, till vilka allmänheten äger för visst ändamål överlämna medel; att en skattskyldig inbetalar medel till en skatteförmedlingskassa berör sålunda i ock för sig icke rättsförhållandet mellan staten och kommunen, å ena, samt den skattskyldige, å andra sidan.

Med anledning av vad andre stadsfogden i Göteborg anfört har i departementsförslaget i 9 § upptagits en bestämmelse av innebörd att vederbörande utmätningsman äger rätt att, även örn han icke är utsedd till ombud för länsstyrelsen, granska erkänd skatteförmedlingskassas räkenskaper och övriga handlingar. Departemen tsförslaget avviker från de sakkunnigas förslag jämväl därutinnan, att sagda befogenhet uttryckligen angives avse icke endast rätt att granska kassans räkenskaper och övriga handlingar utan även rätt att inventera kassans tillgångar.

Enligt 10 § i de sakkunnigas förslag äger länsstyrelsen, då anledning till anmärkning föreligger mot erkänd skatteförmedlingskassas verksamhet, meddela erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse; följas ej anvisningarna, må beslutet örn antagande till erkänd skatteförmedlingskassa återkallas. Det kan emellertid tänkas inträffa, att mot en erkänd skatteförmedlingskassas verksamhet föreligger anmärkning av sådant slag eller att förhållandena eljest äro sådana, att ett beslut om återkallelse bör meddelas omedelbart och sålunda ulan att länsstyrelsen först meddelar anvisningar för vinnande av rättelse. I departementsförslaget har med hänsyn härtill länsstyrelsens rätt att återkalla beslut om antagande till erkänd skatteförmedlingskassa utvidgats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

81 I administrativ ordning torde böra föreskrivas, att återkallelse av meddelat beslut örn antagande såsom erkänd skatteförmedlingskassa skall bringas till vederbörande utmätningsmans kännedom.

12—15 §§.

Såsom förutsättning för att arbetsgivare skulle kunna fullgöra sin skyldighet att verkställa avdrag å lön eller pension beträffande den, som vore ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa, ha de sakkunniga framhållit, att bestämmelser måste meddelas örn de uppgifter rörande löneavdragen, som skulle tillställas honom av kassan, och den tidrymd före utbetalningen, inom vilken detta skulle ske. Dylika bestämmelser hade meddelats i 12 § andra stycket i de sakkunnigas förslag. Med avseende å den däri omförmälda förteckningen kunde framhållas, att avsikten icke vore att ny förteckning skulle behöva tillställas arbetsgivaren före varje avlöningstillfälle. Tvärtom torde regeln väl bliva, alt förteckning, som tillställdes arbetsgivaren, i allmänhet vore avsedd att tillämpas under ett år eller i vart fall under så lång tid framåt som vederbörande arbetstagare kvarbleve i sin anställning under det år varom fråga vore.

De sakkunniga ha därjämte anfört:

I arbetsgivarens intresse måste vidare stadgas, att lian icke skall vara skyldig verkställa avdrag på begäran av snart sagt hur många kassor som helst. En gräns synes härvid lämpligen kunna dragas så, att örn vid företaget finnes en erkänd skatteförmedlingskassa, till vilken alla där anställda inom samma arbetstagaregrupp äga ansluta sig, behöver arbetsgivaren icke göra löneavdrag annat än till denna kassa beträffande arbetstagare inom sådan grupp. Från denna regel lärer dock undantag böra göras i fråga om statens intressekontor.

Arbetsgivarens skyldighet är enligt vad ovan sagts begränsad till verkställandet av själva löneavdragen. Emellertid torde det ofta framstå såsom önskvärt, att arbetsgivaren därutöver tillställer kassan gjorda löneavdrag jämte eventuell avdragsförteckning. Om så sker, bör arbetsgivaren tydligtvis icke härför vidkännas särskilda kostnader. Med avseende härå har synts enklast stadga, att i dylikt fall avdragsbeloppen och förteckningarna skola befordras avgiftsfritt med posten. Så tillämpas redan nu i fråga om insändandet av genom införsel innehållna medel samt handlingar rörande införselbeslut.

De sakkunniga hava icke inlåtit sig å frågan att söka definiera begreppen arbetsgivare och arbetstagare. Erinras må, att dessa uttryck redan nu förekomma i åtskilliga betydelsefulla författningar utan att någon begreppsdefinition där lämnats. De sakkunniga hava för sin del utgått ifrån, att i praxis numera tämligen väl klarlagts vem som skall inbegripas under det ena och det andra uttrycket; man har därvid att följa rent avtalsrättsliga regler.

Emellertid har funnits erforderligt att, liksom i införsellagen är fallet, meddela särskild föreskrift örn alt beträffande skattskyldig, som är anställd hos staten eller kommun, skall vad örn arbetsgivare i denna förordning är sagt tillämpas beträffande den, som har alt utbetala avlöningen.

Socialstyrelsen har funnit en bestämning av begreppet arbetsgivare icke i detta fall lia större betydelse, eftersom något ekonomiskt ansvar icke enligt förslaget skulle åvila arbetsgivaren. Ehuru de säregna anställningsförhållan-

Bihang till riksdagens protokoll imil. 1 sand. Nr 17.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

dena inom vissa branscher kunde erbjuda vissa svårigheter, torde dessa dock icke vara oöverkomliga i det här föreliggande sammanhanget.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har efterlyst en närmare förklaring av vad som avsåges med arbetstagare. Många arbetstagare vore anställda hos flera olika arbetsgivare, såsom t. ex. pannskötare, gårdskarlar och vaktmästare.

Beträffande arbetsgivares skyldighet att verkställa löneavdrag har drätselkammaren i Malmö påpekat, att arbetsgivaren tydligen icke kunde göra avdrag å sådana löneförmåner, som utbetalades direkt till arbetstagaren, såsom drickspengar. Huruvida t. ex. en på restaurangnota upptagen servisavgift passerade arbetsgivaren och vore åtkomlig för löneavdrag syntes tvivelaktigt. Klarhet om arbetsgivarens skyldigheter i sådant fall vore önskvärd.

Svenska lantarbetsgivarefGreningen har sagt sig utgå ifrån att arbetsgivaren icke skulle vara skyldig avdraga större kontant lönebelopp än som arbetstagaren vid varje avlöningstillfälle vore berättigad att utfå, även om skatteförmedlingskassans begäran avsåge högre belopp. Vid jordbruket, där arbetarna ofta till betydande del vore avlönade in natura, kunde frågan härom bliva aktuell.

Den i 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget angivna tiden av en vecka har föranlett erinran av stadsfogdarna i Hälsingborg, vilka ansett de sakkunnigas förslag kunna medföra olyckliga konsekvenser i de fall, då det gällde en månadslön — kanske en mycket hög sådan. Enligt stadsfogdarnas mening borde arbetsgivaren ej ha mer än en dags frist för ändamålet.

Gentemot de sakkunnigas i 12 § tredje stycket upptagna förslag har svenska arbetsgivareföreningen uttalat, att det icke borde åläggas en arbetsgivare att verkställa avdrag till mer än en skatteförmedlingskassa. Ur det allmännas synpunkt funnes icke någon anledning, varför en sådan skyldighet skulle föreligga. För arbetstagaren borde det vara rätt likgiltigt till vilken kassa han hörde, och i allt fall syntes hans intresse av att vilja tillhöra en viss kassa böra vika för arbetsgivarens intresse av enhetlighet i detta hänseende. Det syntes icke heller orimligt att kräva av en arbetare, att han bytte kassa, när han toge en ny anställning. Två av föreningens yrkesförbund hade meddelat föreningen, att de bestämt motsatte sig de sakkunnigas förslag, om icke denna ändring genomfördes.

Generalpoststyrelsen har funnit statens intressekontor tydligen vara att anse som en sådan skatteförmedlingskassa, till vilken alla i statstjänst anställda ägde ansluta sig. Det skulle därför möjligen kunna göras gällande, att statsinstitutioner ej skulle behöva göra löneavdrag på anmodan av annan kassa än statens intressekontor, vilket onekligen skulle vara fördelaktigt för statsföretag med så många lokalförvaltningar med stor personal över hela landet som exempelvis postverket. Denna tolkning av bestämmelsen i 12 § tredje stycket torde emellertid icke överensstämma med de sakkunnigas förslag i övrigt, som ju väsentligen byggde på en lokal kassabildning. Icke heller torde det vara befogat att på avlöningsutbetalare i statstjänst ställa mindre krav på medverkan beträffande fullgörandet av löneavdrag än på enskilda arbetsgivare, vilka i vissa fall tydligen skulle bliva skyldiga att lämna sin medver-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kan åt ett större antal kassor. Det torde därför kunna förutsättas, att även statliga verk och företag kunde nödgas verkställa löneavdrag för flera kassors räkning, vilket givetvis komme att medföra visst besvär. Med den stora anslutning statens intressekontor hade från de statsanställdas sida torde emellertid risken härför vara relativt liten. Måhända borde dock nu omhandlade bestämmelse något förtydligas.

Sparbanksinspektionen har ansett det vara av vikt, att redan i samband med den nya lagstiftningens tillkomst uppmärksamheten riktades på att konkurrens icke borde förekomma olika inrättningar emellan. I detta syfte borde bestämmelsen i 12 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag ändras. Inspektionen funne det icke påkallat att statens intressekontor tillädes den däri angivna förmånen. Enligt inspektionens mening borde visserligen skyldighet stadgas för arbetsgivare att, då arbetstagare ej önskade ansluta sig till företagets egen kassa, göra löneavdrag till annan skatteförmedlare. Denna skyldighet borde av praktiska skäl inskränkas till en sådan skatteförmedlare, men frihet borde föreligga att välja antingen statens intressekontor eller annan.

Kammarrätten har erinrat, att de sakkunniga icke föreslagit skyldighet för arbetsgivare att tillställa skatteförmedlingskassa avdragna belopp, samt i anslutning härtill anfört:

Då de framlagda författningsförslagen icke innebära, att löneavdraget är att i förhållande till det allmänna anse som fullgjord inbetalning av utskylder, synes i den skattskyldiges intresse risken av insolvens hos arbetsgivaren böra i möjligaste mån förebyggas. I överensstämmelse härmed torde böra föreskrivas skyldighet för arbetsgivaren att omedelbart eller så snart ske kan till kassan insända av honom avdragna belopp. Det merarbete, som därigenom komme att påläggas arbetsgivaren, torde i regel ej bliva avsevärt. Ofta torde tvärtom fullgörandet av en dylik skyldighet innebära mindre besvär för arbetsgivaren än om han nödgas förvara vederbörande belopp för kassans räkning.

Vad angår 12 § fjärde stycket i sakkunnigförslaget har generalpoststyrelsen anfört, att styrelsen visserligen icke hade något att invända mot att arbetsgivare befriades från erläggande av porto för däri angivna slag av försändelser men ansåge ofrånkomligt, att portot i sådant fall uttoges från vederbörande adressater, vilka ju icke vore tjänstebrevsberättigade.

Svenska sparbanksföreningen har framhållit, att en icke oväsentlig postgång erfordrades mellan skatteförmedlingskassorna och deras medlemmar, bland annat för avsändande och återsändande av debetsedlar. Anledning förelåge därför att utvidga den föreslagna portofriheten på så sätt, att kassorna och deras medlemmar i förevarande avseende likställdes med statens intressekontor och till dem anslutna, d. v. s. erhölle portofrihet

Beträffande 12 § femte stycket i sakkunnigförslaget har drätselkammaren i Malmö förklarat, att arbetsgivarens skyldighet att göra avdrag å arbetstagarens avlöning icke torde böra grundas på en begäran från skatteförmedlingskassan utan på direkt skriftlig begäran från arbetstagaren. Först örn bestämmelserna avfattades så, torde det också kunna stadgas, alt ar-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departementschefen.

betsgivaren skulle äga att i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning åberopa löneavdraget såsom utbetalning av lön till denne.

I flera yttranden har berörts frågan, huruvida några påföljder borde drabba arbetsgivare för underlåtenhet att verkställa löneavdrag. Bergsjö kommun har sålunda framhållit, att åtskilliga arbetsgivare sannolikt skulle uraktlåta att på föreslaget sätt göra avdrag å lönen när likvid utbetalades, kanske många gånger av bekvämlighetsskäl. Dessa arbetsgivare borde få av egna medel ersätta vad de försummat att avdraga. Länsstyrelsen i Kronobergs län har påpekat den olikformigheten i de sakkunnigas förslag, att medan uppenbar tredska att göra anmälan örn arbetsanställning skulle straffas med böter någon motsvarande påföljd icke vore föreslagen för underlåtenhet eller uppenbar tredska i fråga örn skyldigheten att verkställa löneavdrag. Drätselkammaren i Trälleberg bar ifrågasatt, om icke skatteförmedlingsverksamheten borde ytterligare stödjas genom att straffpåföljd stadgades för arbetsgivare, som visade försumlighet i skyldigheten att göra löneavdrag. Stadsfullmäktige i Vänersborg ha såsom en betänklig brist i förslaget ansett frånvaron av straffpåföljd eller annan påföljd för arbetsgivare, som underläte efterkomma skatteförmedlingskassas föreläggande om verkställande av löneavdrag och redovisning av dessa. Enligt stadsfullmäktiges mening framstode det som ett oavvisligt krav, att sådan försummelse bleve belagd med påföljd. Det sålunda anförda har understrukits av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har anfört följande.

Det nu framlagda förslaget syftar till sådana åtgärder, som föreningen tidigare förordat, dock med den betydelsefulla skillnad att frivilligheten i förfarandet är begränsad till arbetstagaresidan. Arbetsgivarna skola nämligen enligt förslaget vara skyldiga att i förekommande fall lämna sin medverkan till skatteuppbörden genom att på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa verkställa löneavdrag.

Detta avsteg från frivillighetsprincipen anser sig föreningen dock, örn än med tvekan, kunna lämna utan anmärkning, enär arbetsgivarens skyldighet enligt förslaget icke är förbunden med någon sanktion. Skulle däremot vid ärendets fortsatta behandling de sakkunnigas förslag på denna punkt övergivas i det att försummelse av arbetsgivaren att verkställa löneavdrag förbindes med straff eller skadestånd, kommer frågan i ett annat läge. I så fall måste föreningen bestämt avstyrka den föreslagna skyldigheten för arbetsgivaren att verkställa löneavdrag.

Något klargörande i författningstexten av begreppen arbetsgivare och arbetstagare torde icke vara erforderligt. Av sammanhanget framgår, att fråga måste vara örn ett något så när stadigvarande anställningsförhållande för att bestämmelserna i 12 § skola kunna komma i tillämpning. Något hinder bör icke föreligga för en arbetstagare, som samtidigt är anställd hos två eller flera olika arbetsgivare, att ansluta sig till en skatteförmedlingskassa. Kassan lärer då för att själv åsamkas minsta möjliga besvär se till, att löneavdrag verkställes allenast hos en av arbetsgivarna.

Enligt allmänt språkbruk torde hos arbetsgivaren tidigare anställda per-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

S5

söner, vilka av honom åtnjuta pension — å vilken kategori de sakkunnigas förslag uppenbarligen avses skola vara tillämpligt — icke innefattas under begreppet arbetstagare. Detsamma gäller beträffande efterlevande till arbetstagare, vilka av arbetsgivaren åtnjuta pension. I departementsförslaget har därför i 12 § upptagits en bestämmelse, enligt vilken vad i paragrafen stadgas beträffande arbetstagare skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn den, till vilken arbetsgivaren på grund av förutvarande anställningsförhållande utbetalar pension eller verkställer annan periodisk utbetalning.

Såsom tidigare framhållits bör statens intressekontor icke förlänas ställningen av erkänd skatteförmedlingskassa. Däremot synes kontoret böra åtnjuta samma rätt som dylik kassa att påfordra verkställandet av löneavdrag. 12 § första stycket i departementsförslaget har avfattats i enlighet med det nu sagda.

Med anledning av ett par uttalanden under remissbehandlingen må framhållas, att vad en kassa äger utfå från arbetsgivaren är helt beroende av överenskommelsen mellan kassan och arbetstagaren. Inbetalningen bör även kunna avse av arbetsgivaren för arbetstagarens räkning uppburna drickspengar. Givetvis är arbetsgivaren aldrig skyldig alt till kassan överlämna större belopp än arbetstagaren intjänat.

Någon förkortning av den i 12 § andra stycket i sakkunnigförslaget angivna tidsfristen synes icke böra ifrågakomma. Därest den i stycket omförmälda förteckningen upptager ett betydande antal arbetstagare, bör arbetsgivaren få skälig tid på sig att förbereda verkställandet av löneavdragen.

Bestämmelsen i 12 § tredje stycket i de sakkunnigas förslag är avsedd att tillgodose arbetsgivarens intresse av att icke nödgas redovisa löneavdrag till alltför många kassor. Det synes emellertid tvivelaktigt örn syftet med bestämmelsen alltid skulle komma att nås. Bestämmelsen är nämligen icke tillämplig å företag, vid vilket någon erkänd kassa ej finnes inrättad. Det har synts mig lämpligt att låta motsvarande stadgande i departementsförslaget erhålla den innebörden, att därest alla vid ett företag anställda inom samma arbetstagargrupp äga rätt att ansluta sig till en erkänd skatteförmedlingskassa, på vars begäran arbetsgivaren redan verkställer löneavdrag, skall arbetsgivaren allenast på begäran av denna kassa eller statens intressekontor vara skyldig att för arbetstagare inom gruppen göra dylika avdrag. Möjlighet synes under alla förhållanden böra stå en arbetstagare öppen att ansluta sig till statens intressekontor för att därigenom undgå varje risk att förlora vad som för skatteändamål dragés av från hans lön. — Departementsförslaget innehåller lika litet som de sakkunnigas förslag någon definition av begreppet arbetstagargrupp. Emellertid må framhållas, att begreppet icke bör ges en så begränsad innebörd, att exempelvis olika specialarbetare vid en mekanisk verkstad skulle hänföras till olika arbetstagargrupper. I övrigt torde lämpligen böra överlåtas åt praxis att reglera vad som i detta sammanhang skall förstås med arbetstagargrupp.

Enär staten såsom arbetsgivare redan åtagit sig att genom löneavdrag medverka vid den av statens intressekontor handhavda förmedlingen av skatte-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

betalningar, kan det givetvis ifrågasättas huruvida den nu föreslagna skyldigheten för arbetsgivare att verkställa löneavdrag även bör avse staten. Då emellertid, såsom generalpoststyrelsen framhållit, frågan härom torde sakna nämnvärd praktisk betydelse, samt staten icke onödigtvis bör såsom arbetsgivare förlänas en särställning, avviker departementsförslaget icke i sak härutinnan från vad de sakkunniga föreslagit. Med den utformning departementsförslaget erhållit torde dock redogöraren vid en statlig myndighet i regel icke bli skyldig att göra avdrag annat än åt statens intressekontor och en erkänd skatteförmedlingskassa.

Kammarrätten har med hänsyn till risken att arbetsgivaren blir insolvent förordat, att skyldighet jämväl måtte åläggas denne att så snart ske kan till kassan insända av honom avdragna belopp. Uppenbarligen bör arbetsgivaren vara skyldig tillhandahålla de avdragna beloppen åt kassan. Det sätt på vilket beloppen skola tillhandahållas kassan bör däremot enligt min mening bliva beroende av de lokala förhållandena och parternas därå grundade överenskommelse. Där arbetsgivaren icke vill åtaga sig att på det ena eller andra sättet besörja medlens överlämnande, torde det böra ankomma på kassan att själv låta avhämta desamma. Jag tillstyrker därför det av kammarrätten förordade tillägget i så måtto, att i författningen upptages ett stadgande örn skyldighet för arbetsgivaren att tillhandahålla avdragna medel åt vederbörande kassa respektive åt statens intressekontor.

De sakkunniga ha i fjärde stycket av 12 § upptagit en bestämmelse av innehåll, att därest arbetsgivaren tillställer erkänd skatteförmedlingskassa genom löneavdrag innehållna belopp eller avdragsförteckning, avdragsbeloppen och förteckningarna skola befordras avgiftsfritt med posten. Det torde ha varit de sakkunnigas mening att varken arbetsgivaren eller kassan skulle behöva vidkännas några portoutgifter för dessa försändelser. Emellertid har generalpoststyrelsen i sitt yttrande framhållit, att porto i dessa fall borde uttagas från vederbörande adressat eller alltså från kassan, som icke är tjänstebrevsberättigad. Att stadga portofrihet för försändelserna från arbetsgivaren och låta kassan i stället betala ifrågavarande portoavgifter torde dock vara mindre lämpligt, då kassan härigenom skulle sättas ur stånd att själv närmare bestämma storleken av sina förvaltningskostnader. Vidare kan framhållas, att avdragsbeloppen och förteckningarna regelmässigt komma att avse icke blott kronoutskylder — till vilka portofriheten under alla förhållanden borde vara begränsad — utan även kommunalutskylder, vartill kommer att i avdragsbeloppen jämväl kunna ingå medel till täckande av arbetstagarens kostnader för hyra, ljus och telefon m. m. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligast att icke upptaga någon som helst särbestämmelse i fråga örn portoavgifter för arbetsgivarnas försändelser till erkända skatteförmedlingskassor. Någon motsvarighet till 12 § fjärde stycket i de sakkunnigas förslag har sålunda icke upptagits i departementsförslaget. Det torde kunna förutsättas, att arbetsgivarna och de erkända skatteförmedlingskassorna under hand träffa överenskommelser örn det i varje särskilt fall lämpligaste och billigaste sättet för överlämnandet till kassorna av avdragsbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

loppen och förteckningarna. För en arbetsgivare, som har postgirokonto, kan den utvägen användas, att arbetsgivaren girerar avdragsbeloppet från sitt eget till kassans postgirokonto, vilken girering är avgiftsfri.

Vad drätselkammaren i Malmö erinrat i anslutning till 12 § femte stycket i sakkunnigförslaget vilar otvivelaktigt på en teoretiskt riktig grund. Skatteförmedlingskassans rätt att av arbetsgivaren begära och uppbära löneavdrag måste ju bero på ett av arbetstagaren lämnat medgivande, som jämväl innefattar ett avstående från arbetstagarens rätt att själv av arbetsgivaren uppbära det avdragna beloppet. Saknas ett sådant medgivande, föreligger följaktligen icke någon skyldighet för arbetsgivaren att på begäran av kassan verkställa löneavdrag, men arbetsgivaren är då i stället skyldig att till arbetstagaren utbetala oavkortad lön. Det torde dock icke vara erforderligt eller ens lämpligt att, såsom drätselkammaren förordat, låta arbetsgivarens skyldighet att göra löneavdrag vara beroende av skriftlig begäran därom från arbetstagaren. Systemet med avdragsförteckningar från kassan är, särskilt då det gäller större företag, avsevärt mer praktiskt och kan icke antagas komma att missbrukas av kassorna. Skulle i något fall en i dylik form framställd begäran örn avdrag vara ogrundad, lärer arbetstagaren omedelbart vid avlöningstillfället göra anmärkning härom, i vilket fall lönen givetvis bör utbetalas oavkortad. Något brott mot bestämmelserna örn avdragsskyldigheten kan detta ej innebära, ty även om från arbetstagarens sida ett medgivande rörande löneavdrag tidigare förelegat, har detsamma dock genom anmärkningen återkallats. Har däremot arbetstagaren vid avlöningstillfället godtagit löneavdraget, torde, såsom de sakkunniga föreslagit, arbetsgivaren böra äga att i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning åberopa avdraget såsom utbetalning av lön. Om i något enstaka fall en arbetstagare av misstag godtager ett felaktigt löneavdrag, lärer rättelse sedermera utan större svårighet kunna ske.

I några remissyttranden har mot sakkunnigförslaget riktats den anmärkningen, att i detsamma ej stadgas någon påföljd för underlåtenhet att verkställa löneavdrag. Beträffande beskaffenheten av en sådan påföljd har i ett par av dessa yttranden ifrågasatts straff, medan i ett yttrande föreslagits ersättningsskyldighet och i övriga yttranden påföljdens ali icke närmare angivits.

I likhet med de sakkunniga finner jag straff icke böra ifrågakomma för underlåtenhet att verkställa löneavdrag eller att till vederbörande kassa inbetala vad som avdragits. Icke heller ersättningsskyldighet synes i detta fall vara en lämplig påföljd. Jag erinrar härutinnan örn att rätten till hela lönebeloppet, trots arbetstagarens anslutning till kassan, fortfarande tillkommer arbetstagaren, och att därför ingen kan sägas lida någon ekonomisk förlust, som bör ersättas, för den händelse arbetsgivaren till arbetstagaren utbetalar hela lönen. Riktigheten av det sagda framstår särskilt klart för det fall att utbetalningen sker med arbetstagarens goda minne.

Ehuru sålunda varken ansvar eller ersättningsskyldighet bör ifrågakomma för den, som underlåter att verkställa löneavdrag eller alt åt kassan tillhanda-

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

hålla avdragna belopp, torde det i allt fall böra finnas någon möjlighet att komma till rätta med en arbetsgivare, som saboterar de ifrågavarande bestämmelserna. I departementsförslaget bar därför upptagits ett stadgande om rätt för länsstyrelsen att förelägga en arbetsgivare lämpligt vite, där denne av uppenbar tredska underlåter att verkställa löneavdrag eller att åt kassan tillhandahålla avdragna belopp. Ansökan örn sådant vitesföreläggande bör göras av den kassa, som begärt löneavdraget hos arbetsgivaren eller, där statens intressekontor framställt sådan begäran, av intressekontoret. Innan vitesföreläggande meddelas, bör länsstyrelsen självfallet bereda arbetsgivaren tillfälle att yttra sig över ansökningen. I fråga om innehållet i länsstyrelsens beslut örn vitesföreläggande torde det vara av betydelse, att länsstyrelsen noggrant angiver den tid eller de avlöningsmedel, som avses med föreläggandet. Även frågan om utdömande av försuttet vite, vilken fråga i allmänhet icke torde bliva av mera invecklad beskaffenhet, kan lämpligen anförtros länsstyrelsen. Jag hyser den uppfattningen, att man mera sällan behöver befara att en arbetsgivare underlåter att fullgöra nu ifrågavarande skyldigheter, varför vitesbestämmelsen endast i undantagsfall kommer att tillämpas.

I departementsförslaget lia bestämmelserna om vitesföreläggande m. m. upptagits i en särskild paragraf, betecknad 13 §. Vidare har det stadgande, som av de sakkunniga upptagits i 12 § sista stycket, utbrutits ur nämnda paragraf och upptagits som 14 §. I anslutning härtill har sakkunnigförslagets 13 § i departementsförslaget erhållit paragrafnummer 15.

Förordningen om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor.

1 §•

De sakkunniga ha ansett det nödvändigt, att skatteförmedlingskassorna under vissa förutsättningar erhölle befogenhet att meddela anstånd med betalning av utskylder. En allmän förutsättning för denna befogenhet måste dock enligt de sakkunnigas mening vara, att kassorna genomgående uppgjorde planer för de skattskyldigas inbetalningar, och detta på sådant sätt att inbetalningarna försloge till gäldande av de skattskyldigas utskylder. Härigenom skapades i varje särskilt fall den erforderliga överblicken av den skattskyldiges ekonomiska ställning och möjliggjordes ett bedömande av, huruvida planen utan vidare vore genomförbar eller örn anstånd med viss eller vissa utskyldsbetalningar erfordrades.

Statskontoret har ansett, att inbetalningsplanen borde fastställas av utmätningsmannen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har föreslagit, att, då det i många fall säkerligen kunde befinnas nödvändigt för kassan att samråda med vederbörande utmätningsman, i förordningen måtte stadgas skyldighet för utmätningsmannen att lämna sin medverkan vid inbetalningsplanens uppgörande, ävensom att utmätningsmannen måtte berättigas att på begäran erhålla avskrift av inbetalningsplanen.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 17.

89 Magistraten i Askersund har ansett 1 § böra kompletteras med vissa riktlinjer för inbetalningsplanens uppgörande, i samband varmed borde fastslås, att hänsyn skulle tagas till vanliga riskmoment för arbetsanställningen — särskilt vid säsongpåverkat arbete — samt att vederbörande utmätningsman skulle äga rätt att granska och eventuellt underkänna planen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har föreslagit, att därest en skattskyldig ej vore tillfreds med den av kassan uppgjorda planen för avdragsbeloppens storlek, åt honom måtte beredas möjlighet att efter hänvändelse till länsstyrelsen få planen granskad och skäligheten av densamma prövad.

Då någon ansluter sig till en erkänd skatteförmedlingskassa, bör givetvis Departementsuppgöras en inbetalningsplan. Hänsyn måste därvid tagas till många olika chefenomständigheter, särskilt därest kassan förutom utskyldsbetalning förmedlar betalning även av hyror, försäkringspremier m. m. Enär anslutningen är frivillig, måste planen för att gälla vara godkänd av den skattskyldige. Självfallet kunna ändrade förhållanden medföra att en plan, som tidigare fastställts av kassan, sedermera behöver jämkas.

I de fall, då enligt planen den skattskyldiges utskylder skola gäldas i rätt tid, skulle offentlig myndighets medverkan vid planens upprättande vara varken erforderlig eller lämplig. Antalet dylika fall torde, åtminstone så småningom, komma att helt överväga. I de fall åter, då någon vid anslutningen till kassan är i behov av anstånd med utskyldsbetalningen, kan det visserligen ifrågasättas om ej myndighets medverkan vid planens fastställande vore lämplig. En dylik medverkan skulle dock i realiteten innebära, att det bleve myndigheten som beviljade anstånd. På skäl som anförts i den allmänna motiveringen ansluter jag mig därför till den uppfattningen, att upprättandet av inbetalningsplanen bör ankomma på allenast den skattskyldige och kassan. Givetvis bör hinder icke föreligga för dessa att därvid samråda med vederbörande utmätningsman. Något särskilt stadgande härom eller rörande skyldighet för utmätningsmannen att sålunda medverka synes dock icke erforderligt.

Jag har icke heller ansett mig böra föreslå bestämmelser vare sig rörande de principer, efter vilka inbetalningsplan bör upprättas, eller om rätt till klagan för den händelse överenskommelse rörande inbetalningsplanens närmare innehåll ej kunnat träffas.

De sakkunniga ha i sitt förslag angivit, att inbetalningsplanen skall avse den skattskyldiges utskylder. I 2 § av de sakkunnigas förslag lämnas en definition av nämnda begrepp. Enligt berörda stadgande förstås med utskylder sådana utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter lill vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Det torde emellertid vara tydligt, att inbetalningsplanen bör omfatta även försäkringsavgifter, vilka uppförts å kronodebetsedeln

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och sålunda böra genom kassans förmedling betalas i sammanhang med de egentliga kronoutskylderna. Däremot bör det icke ifrågakomma — vilket de sakkunniga ej heller föreslagit — att medgiva kassorna rätt att bevilja anstånd med betalning av avgifter av nu ifrågavarande slag. Dessa avgifter äro nämligen grundade på frivilliga försäkringsavtal och uppenbarligen böra kassorna icke äga rätt att ingripa i dylika privata avtalsförhållanden. — Jag torde i detta sammanhang få erinra om att skattskyldig enligt kungörelsen den 17 november 1939, nr 822, äger vid vederbörlig uppbördsstämma särskilt erlägga å kronodebetsedel påförd avgift till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalt.

Vid utformandet av departementsförslaget har iakttagits vad jag nu anfört. Den i sakkunnigförslaget under 2 § upptagna definitionen av begreppet utskylder har sålunda flyttats till 1 § och samtidigt givits den ändrade lydelsen, att med utskylder skall förstås sådana utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b). I anslutning härtill har stadgats, att beviljat anstånd icke skall gälla i fråga om försäkringsavgifter av ifrågavarande slag.

I 1 § har vidare upptagits en bestämmelse att, där kassan skall förmedla betalning av jämväl andra den skattskyldige åvilande utgifter än utskylder, inbetalningsplanen skall omfatta även inbetalningar till gäldande av dessa utgifter.

2 §.

De sakkunniga ha beträffande motsvarande paragraf i betänkandet anfört bland annat följande:

I denna paragraf behandlas det första anståndsfallet, som föreligger, då den, som ansluter sig till skatteförmedlingskassa, icke till närmaste uppbördsstämma eller närmaste uppbördsstämmor hinner fullgöra så stora inbetalningar, att på stämmorna förfallande utskyldsbelopp kunna till fullo gäldas.

I detta fall är stadgad rätt för kassan att medgiva anstånd, vilket må omfatta högst de utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördsstämmor, som utlöpa närmast efter anslutningen. Anstånd må aldrig beviljas längre än ett år efter utgången av det kvartal varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan. Anslutningen synes böra räknas från och med den dag, då den skattskyldige fullgjort sin första inbetalning enligt planen. Med avseende å anledningen till anståndstidens bestämmande på nu angivet sätt må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Uppenbart lärer vara, att om en kassa meddelat anstånd under kortare tid än som enligt den föreslagna bestämmelsen är möjligt så äger kassan i mån av behov utan särskilt medgivande förlänga anståndet intill den i bestämmelsen stadgade tidsgränsen.

Till undvikande av onödiga upprepningar stadgas slutligen i sista stycket, att med uppbördsstämma i denna förordning förstås jämväl uppbördstermin.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har ansett det ligga vikt uppå, att kassorna icke beviljade anstånd slentrianmässigt utan endast för så lång tid som oundgängligen vore nödvändigt. Missbruk av anståndsgivning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

en kunde komma att innebära allvarliga hinder för indrivningsmyndigheterna. Effektiv kontroll över kassornas verksamhet härutinnan syntes behövlig. Likaså borde rapportering till utmätningsmannen om arbetstagares upphörande med fullgörande av inbetalningar enligt fastställd plan noggrant och med största skyndsamhet verkställas.

Innehållet i denna paragraf har behandlats redan i den allmänna motiveringen.

Vad föreningen Malmöhus läns landsfiskaler anfört bör beaktas såväl av kassornas funktionärer som av vederbörande myndigheter.

3 §•

De sakkunniga ha till denna paragraf i sitt förslag gjort det uttalandet, att det i vissa fall kunde tänkas att avkortning kunde ske beträffande ett eller annat äldre utskyldsbelopp. I den mån så vore fallet borde givetvis icke vid anståndets bestämmande hänsyn tagas till detta utskyldsbelopp.

Drätselkammaren i Malmö har ansett, att för beviljande av anstånd borde uppställas såsom förutsättning ej endast att preskriptionen ej inträdde utan även att möjligheten till erhållande av införsel ej förlorades.

Jämväl innehållet i denna paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen.

De sakkunniga ha föreslagit en ökning av preskriptionstiden för statliga utskylder från tre till fem år och i samband därmed en motsvarande ökning av den tid under vilken möjlighet står öppen att för uttagande av utskylder erhålla införsel i avlöning, pension och livränta. Med denna ståndpunkt skulle icke erfordras någon särskild föreskrift i det av drätselkammaren i Malmö angivna hänseendet. Såsom jag i det följande kommer att närmare beröra ökas enligt departementsförslaget vissex-ligen preskriptionstiden för utskylder till staten från tre till lem år men någon motsvarande ändring vidtages icke ifråga om möjligheten att erhålla införsel. Med hänsyn härtill har i nu förevarande paragraf i departementsförslaget upptagits en bestämmelse enligt vilken anståndstiden skall så avpassas, att de restförda utskylderna skola vara betalda senast vid den tidpunkt, då rätten att erhålla införsel upphör.

4 §■

I fråga om första momentet ha de sakkunniga anfört:

Avsikten med den föreslagna rätten till anstånd är ju icke att allenast bereda den skattskyldige ett tillfälligt andrum, efter vars utgång han ånyo skulle befinna sig i samma svårigheter beträffande utskyldsbetalningen som därförut. I sådan händelse vore anståndet till föga gagn och kanske snarare till skada, sett ur synpunkten av samhällets intresse av en rätt fullgjord utskyldsbetalning.

Avsikten är i stället att under anståndstiden den skattskyldiges förfallande skatter, varmed anstånd icke meddelats, skola å vederbörande uppbördsstämmor erläggas samt att vid anståndstidens utgång därutöver de utskyldsbelopp, varmed anstånd åtnjutits, skola vara till fidio guldna. En nödvändig och

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ofrånkomlig förutsättning för detta syftes vinnande är, att en i överensstämmelse härmed uppgjord plan föreligger samt att den skattskyldige således medgivit, att enligt planen erforderliga löneavdrag eller direkta inbetalningar må äga rum.

Såsom en ytterligare förutsättning för anstånds beviljande gäller, att kassan, givetvis efter ingående och noggrann prövning, finner sådant anstånd erforderligt för planens tillämpning. Häri ligger tvdligtvis även, att anstånd icke skall beviljas för större del av den medgivna anståndstiden än som för vinnande av det angivna syftet är erforderligt. Dock böra inbetalningarna enligt planen så avpassas, att vid anståndstidens slut kommande utskylder kunna gäldas.

Såsom motivering till stadgandet i andra momentet ha de sakkunniga yttrat:

Här meddelade föreskrift avser att förebygga, att rätten till anstånd missbrukas av de skattskyldiga. Så kunde nämligen bliva fallet, örn en skattskyldig hade möjlighet att, när han åtnjutit anstånd i en skatteförmedlingskassa, genom att lämna kassan och sedan inträda i samma eller annan kassa ånyo erhålla anstånd; särskilt påfallande blir detta örn anståndet under den första anslutningen förfallit genom den skattskyldiges slarv eller försummelse. Visserligen bör möjlighet förefinnas att även i dylika fall kunna hjälpa vederbörande med utskyldsbetalningen, men dessa fall böra regleras i den i 7 § angivna ordning, icke genom en så enkel åtgärd, som förut angivits. Det vore tillika föga tilltalande att på detta sätt anknyta en särskild förmån just till den förutsättningen, att vederbörande lämnar den kassa, till vilken han varit ansluten. Däremot bör intet hinder möta att övergå till annan kassa och där fullfölja förutvarande inbetalningsplan.

Den för tillämpningen av förbudet erforderliga kontrollen torde icke påkalla särskilda åtgärder. Är fråga örn en och samma kassa, lärer detta utan vidare vara uppenbart. Örn däremot, vilket väl i regel bleve fallet, den skattskyldige ansluter sig till en ny kassa, har utmätningsmannen möjlighet ingripa, då han erhåller anmälan om där beviljat anstånd; av restlängden skall ju framgå de meddelade anstånden. Visserligen lärer förbudets verkan bliva illusorisk, då längre tid förflutit från det första anståndets åtnjutande, men det avsedda syftet torde då i huvudsak vara ernått. Att i stadgandet införa någon tidsbegränsning har icke ansetts lämpligt.

Kammarrätten har yttrat:

I likhet med vad de sakkunniga anfört anser kammarrätten, att det i stadgandet givna förbudet för den, som redan åtnjutit anstånd enligt 2 eller 3 §, att erhålla ytterligare anstånd av skatteförmedlingskassa icke bör kunna kringgås genom utträde ur en kassa och övergång till en annan. Vill man uppehålla förbudet i den utsträckning, motiven angiva, lärer en komplettering av författningstexten böra vidtagas. Med nuvarande avfattning av författningstexten synes nämligen hinder icke möta för den som tillhört en kassa utan att hava åtnjutit anstånd att vid övergång till annan kassa vid en tidpunkt, då den förstnämnda kassan ej längre ägde rätt att bevilja anstånd, komma i åtnjutande av sådant genom beslut av den senare kassan. Kammarrätten vill emellertid i detta sammanhang ifrågasätta, huruvida ej ett absolut förbud mot att anstånd av skatteförmedlingskassa beviljas utöver vad i betänkandet föreslagits kan i ömmande fall vara obilligt.

Magistraten i Askersund har funnit ett absolut hinder mot förnyat anstånd olämpligt, enär förekomna omständigheter borde kunna få föranleda dylikt anstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

93 Svenska sparbanksföreningen har föreslagit —- förutom en förlängning av anståndstiden till två år — att 4 § 2 mom. måtte utgå. Till motivering härför har föreningen anfört:

Enligt erfarenheterna inom den av sparbankerna bedrivna skatteförmedlingsverksamheten är det den av formella föreskrifter obundna personliga kontakten med och omhändertagandet av klientelet som är av avgörande betydelse för ett verkligt gott resultat, och det synes föreningen, att möjligheterna till en kontinuerligt bedriven personlig bearbetning av skattesparkassornas medlemmar måste dels bliva större därest den kan bedrivas under en längre anståndstid dels i många fall avsevärt försvåras för att icke säga omöjliggöras om anstånd skulle vara uteslutet sedan kassan en gång beviljat uppskov med skattebetalning. Den prövning av sådana anståndsorsaker som arbetslöshet, sjukdom eller annan därmed jämförlig omständighet, som enligt förslaget förutsättes skola verkställas av utmätningsmannen, torde utan större olägenheter kunna anförtros i varje fall ledningen för kassa som bedrives i sparbanks eller därmed jämförlig inrättnings egen regi.

Bestämmelsen i andra momentet i sakkunnigförslaget har omformulerats Departements• under beaktande av vad kammarrätten anfört. Jag har dock icke ansett till- chefenrådligt att utvidga en kassas rätt att bevilja anstånd utöver vad de sakkunniga härutinnan föreslagit, ömmande fall kunna otvivelaktigt förekomma, men de böra enligt min mening behandlas enligt 7 §.

5 §•

De sakkunniga ha anfört:

Om anståndsbeslut, som skatteförmedlingskassa meddelar, måste givetvis underrättelse lämnas till alla berörda myndigheter, d. v. s. till den eller de utmätningsmän, vilka handhava eller skola komma att handhava indrivningen av ifrågavarande utskyldsbelopp; det är m. a. o. här fråga om utmätningsmannen i det distrikt, där de restförda utskylderna påförts, eller, om den skattskyldige häftar för oguldna utskylder inom flera distrikt, utmätningsmännen i samtliga dessa distrikt. I fråga örn anstånd enligt 2 § kunde visserligen tänkas, att meddelande i stället lämnades till uppbördsmyndigheten, d. v. s. länsstyrelsen eller magistraten eller vederbörande kommunala myndighet, som ju upprättar restlängden och som kunde däri göra vederbörlig anteckning innan restlängden expedierades till utmätningsmannen. Emellertid har även i dessa fall synts lämpligast att låta meddelandet lämnas till vederbörande utmätningsman, som i sinom tid skall erhålla restlängden sig tillställd.

I fråga örn anstånd enligt 3 § skall meddelande ofördröjligen lämnas. I fråga om anstånd enligt 2 § har stadgats en sista tidpunkt av 14 dagar efter uppbördsstämmans avslutande.

Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha ifrågasatt, om icke uttrycket »vederbörande utmätningsman» borde närmare bestämmas i författningen.

Skånes handelskammare har förordat en bestämmelse av sådant innehåll, att skattskyldig som erhållit anstånd icke skulle föras på restlängd förrän anståndstiden utlupit utan att det belopp, för vilket anstånd åtnjutits, blivit erlagt. Något tekniskt hinder för en dylik anordning torde icke föreligga. Fastmera skulle en sådan föreskrift förenkla uppbördsmyndigheternas arbete.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements• chefen.

Departements-

chefen.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha framhållit, att utmätningsmännens anteckningar i anledning av underrättelser från skatteförmedlingskassoma bleve oerhört många och synnerligen omfattande, samt att i de nu för utmätningsmännen föreskrivna formulären för restlängder ej funnes utrymmen härför.

Någon tvekan örn att med uttrycket »vederbörande utmätningsman» avses utmätningsman, som handhar eller kommer att handha indrivningen av de utskylder med vilkas gäldande anstånd beviljats, synes knappast kunna föreligga.

Därest skattskyldig, som beviljats anstånd, icke skulle uppföras i restlängd, måste jämväl den myndighet som upprättar restlängden — beträffande kronoutskylder länsstyrelsen eller, i stad med magistrat, kronokassören och i fråga om kommunalutskylder kommunalnämnd eller drätselkammare — få med handläggningen av dessa ärenden att skaffa. Det torde dock om möjligt böra undvikas att inkoppla ytterligare myndigheter i förfarandet. Erinras må för övrigt, att anståndet även kan avse redan restförda utskylder.

6 §•

De sakkunniga ha anfört:

I uppbördsreglementet är föreskrivet, att, då å första kronouppbördsstämman förfallet belopp icke gäldats, skall jämväl den del av kronoutskyIdema vara till omedelbar betalning förfallen, som eljest skolat gäldas först vid andra kronouppbördsstämman. Åtskilliga kommuner hava jämväl beslutat motsvarande bestämmelser i fråga om kommunalutskylderna.

I förevarande paragraf stadgas nu, att i dylika fall skall, om anstånd åtnjutits med å första uppbördsstämman förfallande belopp, anstånd även åtnjutas med belopp, som eljest skola förfalla å följande stämmor, och detta anstånd varar till de för dessa senare utskylders betalning bestämda uppbördsstämmorna.

Nu förevarande paragraf ger mig icke anledning till något uttalande utöver vad de sakkunniga anfört.

7 §•

De sakkunniga ha ansett möjlighet böra finnas att även för den, som redan vore ansluten till en skatteförmedlingskassa, medgiva anstånd, när behov därtill förelåge. Likaså kunde det vara erforderligt att vid en skattskyldigs anslutning till en kassa bevilja anstånd under längre tid än kassan enligt 2 och 3 §§ vöre befogad göra; särskilt torde detta bliva händelsen, då den skattskyldige vid anslutningen redan häftade för oguldna utskylder. Med hänsyn till anståndets särskilda karaktär och då någon begränsning av tiden för anståndet här icke lämpligen kunde ske, hade rätten att meddela sådant anstånd förbehållits utmätningsmannen. Givetvis måste härvid iakttagas, att preskription av restförda belopp undvekes.

Drätselkammaren i Kalmar har anfört, att den i förevarande paragraf stadgade befogenheten för utmätningsman kunde leda till konsekvenser, vilka ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

vöre önskvärda för ernående av största möjliga anslutning till skatteförmedlingskassa och som dessutom kunde inverka på de ekonomiska uppgörelser med utmätningsmannen som framdeles eventuellt kunde bliva aktuella. Uppgiften att handlägga spörsmål om anstånd borde lämpligen tillkomma länsstyrelsen i fråga örn kronoutskylder och den kommunala uppbördsmyndigheten i fråga örn kommunalutskylder, dock med rätt för länsstyrelsen respektive den kommunala uppbördsmyndigheten att, därest så befunnes lämpligt, överlåta denna uppgift på utmätningsman.

Kammarrätten har påpekat, att bestämmelsen i 7 § borde förtydligas så att, i överensstämmelse med vad i motiveringen anförts, densamma skulle kunna avse ej blott anstånd under tid, överskridande den i 2 och 3 §§ angivna, utan även anstånd åt skattskyldig, vilken redan vore ansluten till en skatteförmedlingskassa, vare sig han tidigare åtnjutit anstånd eller ej och oberoende av huruvida framställningen örn anstånd gjordes i samband med inträdet i kassan. Svenska bankföreningen har gjort en motsvarande erinran.

Drätselkammaren i Malmö har i fråga om förutsättningarna för beviljande av anstånd enligt denna paragraf gjort samma erinran som förut anmärkts vid redogörelsen för 3 §.

Anstånd enligt denna paragraf torde regelmässigt komma att avse utskylder till såväl stat som kommun. Då uppbörden av dessa utskylder handhaves av olika myndigheter samt beviljandet av anstånd bör ankomma på allenast en myndighet, har jag icke ansett mig böra biträda vad drätselkammaren i Kalmar härutinnan föreslagit.

Vid upprättandet av departementsförslaget ha däremot de av kammarrätten och bankföreningen ävensom de av drätselkammaren i Malmö gjorda erinringarna beaktats.

8 §•

De sakkunniga ha anfört:

Liksom skatteförmedlingskassa skall vara skyldig att på sätt i 5 § stadgas anmäla beslut om anstånd, måste också anmälan äga rum, då den för anståndstiden gällande inbetalningsplanen icke fullgöres ehuru oguldna utskylder finnas. Detta kan bero på, att uppdragsgivaren lämnar kassan eller att han utan alt göra detta försummar att fullgöra sitt inbetalningsåtagande eller ock att han avlider. I sistnämnda fall synes dock anmälan icke behöva ske, för så vitt dödsboet eller annan åtagit sig att genom kassans förmedling fullgöra den avlidnes utskyldsbetalning.

Tydligt lärer vara, att en tillfällig underlålenhet att verkställa föreskriven inbetalning icke bör föranleda anmälan av nu angivet slag. Först örn därigenom inbetalningsplanens fullföljd äventyras, bör rimligtvis anmälan göras. I

I författningstexten torde böra direkt utsägas, alt anmälningsskyldighet icke skall föreligga i det fall, att underlåtenheten att fullfölja inbetalningsplanen är av tillfällig art och icke äventyrar planens fullföljd.

Anmälningsskyldigheten torde lämpligen böra utsträckas till att avse, förutom dem som beviljats anstånd med utskyldsbetalning, jämväl sådana med-

Departements-

chefen.

Departements-

chefen.

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 17

lemmar som eljest kommit att häfta för oguldna utskylder. Det torde nämligen vara av intresse för vederbörande utmätningsman att snarast erhålla vetskap även örn dessa fall.

9 §•

De sakkunniga ha motiverat bestämmelserna i 9 § i sitt förslag på följande

sätt:

I 1 mom. regleras den exekutivrättsliga verkan av anståndsanmälan enligt 5 §. Då sådan anmälan inkommit till utmätningsmannen, får indrivning icke äga rum av utskylder, för vilka anståndet gäller, och redan vidtagen indrivningsåtgärd, exempelvis meddelat införselbeslut, skall återgå.

Vad sålunda sagts skall dock icke gälla, då anstånd meddelats i strid mot bestämmelserna i denna förordning. I sistnämnda fall är sålunda anståndsanmälan från början utan verkan. Avgörandet härav kommer tydligen att i första hand åvila utmätningsmannen.

I 2 mom. regleras de fall, då anståndsbeslut med giltig verkan meddelats, men denna verkan sedermera upphört. I dessa fall få sålunda indrivningsåtgärder åter vidtagas. De avsedda fallen äro två. Det första är, om anståndstiden gått till ända och ytterligare anstånd icke medgivits. Häftar den skattskyldige då fortfarande för oguldna utskylder, är intet hinder för indrivningsåtgärders vidtagande. Det andra fallet är, då sådant meddelande lämnas som i 8 § sägs; i detta fall är ju förutsättningen för meddelandets lämnande, att oguldna utskylder finnas, och dessa skola då i vanlig ordning indrivas. Dock skall nu sagda verkan icke inträda, då inbetalningarna fullgöras enligt fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa; vid ombyte av arbetsplats eller av annat giltigt skäl kan ju övergång till ny kassa bliva nödvändig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att förutsättningen för att en utmätningsman skulle våga vänta med eller inhibera indrivningsåtgärder vore, att det av kassan lämnade anståndet icke meddelats i strid mot bestämmelserna i förordningen. En undersökning härav för den mängd av anstånd det säkerligen bleve tal örn för en utmätningsman i ett industridistrikt torde bliva synnerligen arbetsam och kräva en ej obetydlig tid.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ansett 9 § vara i behov av en komplettering. Hade utmätning skett av kontanta medel eller hade på grund av införselbeslut innehållits belopp, som ännu ej redovisats, syntes oriktigt att dessa medel skulle återbetalas till den skattskyldige, endast därför att han ingått i en skatteförmedlingskassa. En dylik bestämmelse skulle i praktiken lätt kunna missbrukas av en restskyldig på så sätt, att han, efter det han erhållit anstånd och återfått pengarna, underläte att fullgöra sitt åtagande till kassan. Under alla omständigheter saknades bärande skäl för återbetalning av medel som redan tagits i anspråk för betalning av oguldna utskylder. Överståthållarämbetet har instämt i uppbördsintendentens uttalande, varjämte stadsfogdarna i Hälsingborg framfört motsvarande erinringar som denne. Det syntes stadsfogdarna rigoröst, om i sådana fall, då en löneutmätning blivit verkställd men utmätningen ännu ej vunnit laga kraft, eller då penningmedel redan innehållits till större eller mindre belopp på grund av beviljad

Kungl. Maj.ts proposition nr 17. 97

införsel och lage kvar hos arbetsgivaren, dessa medel skulle återbetalas till den restskyldige.

De sakkunniga ha framhållit, att i fråga om anståndstidens längd en begränsning borde ske beträffande utskylder, som utginge av fast egendom och sålunda ägde förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden. Här borde icke anstå med indrivning under längre tid än att denna förmånsrätt kunde göras gällande. Bestämmelse härom hade upptagits under 13 § i sakkunnigförslaget. Förslaget överensstämde i denna del med 2 § 2 mom. förordningen den 17 november 1939 med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga.

Föreningen Malmöhus läns landsfiskaler har uppgivit, att under senare år till följd av rörligheten bland befolkningen samt ofta förekommande fastighetsförsäljningar handräckning beträffande utskylder för fast egendom, i synnerhet sommarbostäder, ej sällan måste översändas till ett flertal utmätningsmän för eftersökning av den skattskyldige. Det hade icke ansetts tilltalande att under tiden verkställa utmätning av fastigheten, ehuru preskriptionstiden beträffande förmånsrätt varit nära att utlöpa. En förlängning av denna tid syntes vara välbetänkt och skulle även väl sammanfalla med övriga följdbestämmelser i de sakkunnigas förslag. Föreningen ville föreslå, att tiden sattes till två år efter förfallodagen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län torde i viss mån ha överdrivit svårigheter- Departementsna för utmätningsmännen att tillämpa nu ifrågavarande bestämmelser. De chefen. fall, då anstånd beviljats, torde med tiden ej bli särskilt talrika.

I likhet med vissa remissinstanser anser jag icke ett beslut om anstånd böra leda till att varje redan vidtagen indrivningsåtgärd skall återgå. Ett införselbeslut bör visserligen icke vidare gälla, men i övrigt torde dylika åtgärder böra bliva beståndande. De sakkunnigas förslag har jämkats i enlighet härmed.

I de sakkunnigas förslag har i 9 § 2 mom. under 2) föreskrivits, att det i första momentet angivna hindret för indrivning av utskylder bortfölle, då sådant meddelande lämnats som i 8 § sägs och inbetalningarna icke fullföljdes enligt förut fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa. Enligt sakkunnigförslaget skulle alltså, ändå att sådan omständighet inträffat som i 8 § sägs, indrivning likväl icke få ske förrän kassan lämnat utmätningsmannen meddelande som nyss sagts. Då en erkänd skatteförmedlingskassa icke handlar under tjänstemannaansvar, torde det icke vara lämpligt, att utmätningsmannens befogenhet att indriva utskylderna blir direkt beroende av frågan, huruvida kassan fullgör sin underrättelseskyldighet eller icke.

Med hänsyn härtill har motsvarande bestämmelse i departementsförslaget givits den avfattningen, alt berörda hinder bortfaller, om sådan omständighet inträffat, som jämlikt 8 § föranlett eller bort föranleda underrättelse till utmätningsmannen, och inbetalningsplanen icke fullföljes av den skattskyldige efter anslutning till annan erkänd skatteförmedlingskassa.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 17.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements-

chefen.

De av de sakkunniga under 9 § 1 och 2 mom. föreslagna bestämmelserna ha i departementsförslaget upptagits i 9 § första och tredje styckena. Såsom andra stycke har upptagits det av de sakkunniga under 13 § föreslagna stadgandet angående anståndstidens längd i fråga om utskylder, som utgå för fast egendom med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden.

Den av föreningen Malmöhus läns landsfiskaler föreslagna förlängningen av den i sistnämnda lagrum stadgade preskriptionstiden är jag icke för närvarande beredd att förorda.

10 §.

De sakkunniga ha hänvisat till sitt i samband med den allmänna motiveringen återgivna uttalande, att indrivningsavgift icke skulle uttagas å utskylder, vilka förföllo till betalning under tid, då anstånd åtnjötes. Att däremot sådan avgift skulle uttagas i fall, som avsåges i 3 §, framginge av nämnda paragrafs avfattning. — Hade beträffande den, som åtnjutit anstånd enligt 2 eller 7 §, sådant fall inträffat, som avsåges i 9 § 2 morn., skulle emellertid av honom uttagas indrivningsavgift å alltjämt oguldna utskyldsbelopp; härmed åsyftades sålunda att indrivningsavgift skulle uttagas allenast å den del av utskyldsbeloppen som, då indrivningsåtgärd finge verkställas, alltjämt vore ogulden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har anfört följande:

Om en skattskyldig upphör med inbetalningarna sedan en del av det förfallna beloppet inbetalats till skatteförmedlingskassan, kommer indrivningsavgift att utgå å hela utskyldsbeloppet. Enligt de allmänna reglerna för restindrivningen kommer vidare för den som icke åtnjuter anstånd och som lämnar kassan eller avlider före en uppbördsstämma innan medel inbetalats, som till fullo förslå till gäldande av de vid uppbördsstämman förfallande utskylderna, indrivningsavgift att beräknas å hela utskyldsbeloppet, även örn en större eller mindre del därav, som ju då inbetalats till kassan redan före uppbördsstämman, senare tillgodoföres det allmänna genom kassan. Enligt förbundets mening borde i fall, som här nämnts, indrivningsavgift rimligen uttagas endast å felande belopp.

Samma synpunkt har framhållits även av svenska bankföreningen och kooperativa förbundet.

Riksräkenskapsverlcet har i fråga om 10 § andra stycket i sakkunnigförslaget uttalat, att ehuru i sak intet vore att erinra mot berörda bestämmelse, densamma komplicerade redovisningsförfarandet beträffande landsfiskalernas till statsverket indragna sportler och — liksom hela anståndsförfarandet -— möjligheten att genom införande av ett debiteringsförfarande ernå kontroll över redovisningen. I

I likhet med riksräkenskapsverkel har jag intet att i sak erinra mot förevarande bestämmelser i sakkunnigförslaget. Att desamma komma att något komplicera redovisningen och kontrollen av restindrivningen torde ej kunna undvikas. Ytterligare sådana komplikationer skulle med säkerhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

uppkomma därest, såsom i några yttranden ifrågasatts, indrivningsavgift icke skulle uttagas å restantier till den del dessa täcktes genom belopp, som inbetalts till en skatteförmedlingskassa.

11 §•

De sakkunniga ha framhållit, att frågan örn dispositionsrätten över de till en skatteförmedlingskassa inbetalda skattemedlen vore aktuell ej blott då ansluten skattskyldig ville disponera dessa medel för annat ändamål än utskyldsbetalning utan även då medlemmen lämnade kassan eller avlede. De sakkunniga ha härom anfört följande:

I förstnämnda fall vore tydligtvis ur synpunkten av det allmännas ekonomiska intresse mest tilltalande därest man bestämde att av ifrågavarande belopp aldrig finge utbetalas eller eljest disponeras mera än som eventuellt översköte vad som vid varje särskild tidpunkt skulle enligt den fastställda planen vara inbetalt. Emellertid måste med fog befaras att en dylik föreskrift skulle avskräcka åtskilliga eljest intresserade personer från att ansluta sig till skatteförmedlingskassorna. De sakkunniga hava förty icke ansett sig kunna framlägga förslag i dylik riktning.

Däremot synes till en början uppenbart, att så länge en skattskyldig åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder, så böra aldrig de inbetalade medlen få nyttjas till annat ändamål än utskyldsbetalning. Uppställde man icke en sådan regel, bleve ju hela avsikten med anståndsförfarandet förfelad. Detsamma bör tydligen gälla, om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa, lämnar kassan eller avlider och han därvid häftar för oguldna utskylder; han bör då icke utfå mera än som överstiger summan av de oguldna utskylderna jämte därå belöpande indrivningsavgift.

De sakkunniga hava vidare övervägt örn viss ytterligare spärrning av inbetalda medel borde kunna äga rum utan att man därigenom avskräckte från anslutning till skatteförmedlingskassor. Det är ju även ur den enskildes synpunkt av vikt, att honom påförda utskylder varda i rätt tid guldna, och en spärregel i syfte att i någon mån medverka härtill synes därför icke obefogad.

Ehuruväl de sakkunniga funnit starka skäl tala för en bestämmelse av sist angiven art, hava emellertid de sakkunniga ansett sig böra avstå från att framlägga författningsförslag härom, enär de trott sig finna, att även en så begränsad föreskrift skulle motverka anslutningen till skatteförmedlingskassoma. De olika kassorna hava däremot möjlighet att i reglementet meddela dylika bestämmelser, en möjlighet som synes böra utnyttjas.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ansett tveksamt huruvida icke, med hänsyn till att skatteförmedlingskassorna i praktiken faktiskt komme att fungera såsom uppbördsorgan, .spärrning av inbetalade medel borde äga rum i betydligt större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. Detta sammanhängde med frågan huruvida den skattskyldige skulle erhålla kvitto å löneavdragen och i så fall av vad slag detta kvitto skulle vara. Bestämmelser härom saknades i förslaget. Att, såsom de sakkunniga förutsatt, de olika kassorna skulle ha möjlighet att i reglementet meddela bestämmelser örn dispositionen av inbetalda medel syntes principiellt oriktigt, icke minst med hänsyn till den olikformighet i praxis, som därav skulle bliva en given följd. Överståthållarämbetet har instämt i uppbördsintendentens uttalande.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört följande:

Ett stadgande att av inbetalda belopp icke finge, utan prövning i varje särskilt fall, av den skattskyldige uttagas mera än som eventuellt översköte vad vid varje särskild tidpunkt enligt av kassan fastställd plan skolat vara inbetalt, torde icke kunna — såsom av de sakkunniga befaras — mera avsevärt motverka anslutningen till skatteförmedlingskassorna. Därest åt kassorna överlåtes att på sätt de sakkkunniga uttalat meddela hithörande bestämmelser i vederbörande reglementen, synes i varje fall få antagas att dylika reglementsföreskrifter skola i ännu högre grad motverka anslutningen till de kassor, som meddela dylika föreskrifter, och olägenheterna härav framträda än tydligare, där olika kassor, måhända å samma ort, meddela skilda beslut om spärrning av för skattelikvider avsedda konton.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ifrågasatt om icke skatteförmedlingskassorna vore bäst betjänta med att strängare regler infördes beträffande den skattskyldiges dispositionsrätt över innehållna medel. Utvägen att intaga särskilda föreskrifter i reglementet syntes föga tilltalande. Oavsett att det måste anses lämpligast att härom gällde för alla kassor lika bestämmelser, syntes dylika regler ha sådan principiell betydelse, att desamma borde intagas i författningen.

Svenska bankföreningen har yttrat följande:

Vad de sakkunniga anfört till stöd för den fria dispositionsrätten över inbetalade medel synes oss knappast övertygande. Den som beslutar sig för att anlita en skatteförmedlingskassa lärer merendels göra detta i föresats att bliva en god skattebetalare, och det förefaller vara all anledning att stödja honom i detta uppsåt och skydda honom från frestelsen att utan betänketid avgå från kassan och uttaga de för skattebetalning avsedda medlen för att använda dem för annat ändamål. Bestämmelser i detta syfte torde knappast vara ägnade att verka avskräckande vid fattande av ett dylikt beslut. Då den skattskyldige från det allmännas sida vid anslutningen till kassan och jämväl senare tillerkännes förmånen av möjlighet till anstånd med skattebetalningen, synes det icke vara mer än rimligt att det allmänna såsom motprestation fordrar att av för skattebetalning inlevererade medel, i den utsträckning de därtill förslå, åtminstone så stor del innehålles som motsvarar vid den närmaste uppbördsstämman förfallande utskyldsbelopp. Denna regel torde dock icke böra gälla för det fall, att den skattskyldige avlidit. Vidare synes det oss, vare sig dispositionsrätten till medlen inskränkes eller ej, lämpligt att någon uppsägningstid för avgång ur kassan, om ock allenast en vecka, fastställes i förordningen, så att den skattskyldige får tillfälle överväga konsekvenserna av avgången och kassans funktionärer beredas möjlighet framhålla fördelarna av att kvarstå. Även örn erfarenheten skulle giva vid handen, att obefogade uttag av för utskyldsbetalning avsedda medel varit sällsynta, så att något behov av bestämmelser, som inskränka dispositionsrätten, ännu icke visat sig föreligga, förefaller det antagligt, att förhållandet blir det motsatta, då efter förslagets genomförande andra kategorier skattskyldiga än hittills, såsom man kan förvänta, anslutit sig till skatteförmedlingskassorna.

Den av de sakkunniga antydda möjligheten att i reglementet stadga inskränkning av dispositionsrätten kan icke anses lösa förevarande fråga på ett tillfredsställande sätt. Vid en eventuell konkurrens mellan olika kassor kunna mindre nogräknade sådana befaras komma att genom en vilseledande propaganda bibringa de skattskyldiga den uppfattningen, att det länder

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

dom till fördel, att t. o. m. dagen före en uppbördsstämma omedelbart kunna utbekomma samtliga till kassan inbetalade medel. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna innebära uppenbarligen intet stöd för den skattskyldige mot frestelsen att vidtaga förhastade åtgärder, som denne senare får anledning ångra, och de av oss ifrågasatta bestämmelserna för beredande av dylikt stöd kunna knappast, under förutsättning av en vidsynt propaganda för anslutning till skatteförmedlingskassor, förväntas i högre grad inverka menligt å denna. Tillika må framhållas, att om dylika bestämmelser införas i förordningen, det kommer att ligga nära till hands för skatteförmedlingskassorna att utvidga skatteförmedlingen med sparverksamhet.

Svenska arbetsgivareföreningen har ifrågasatt om icke de medel, som inbetalats till en kassa i enlighet med uppgjord betalningsplan, borde vara bundna för skattebetalning. I annat fall uppstode lätt en frestelse för medlemmen att lyfta sitt tillgodohavande då han ansåge, att han behövde pengarna för annat ändamål. I allt fall borde man överväga, huruvida icke en viss uppsägningstid lämpligen borde stipuleras, så att medlemmen icke omedelbart före en uppbördstermin kunde utgå ur kassan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett stadgandet i 11 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag kunna verka synnerligen hårt vid inträffad sjukdom och fattigdom. Enligt nu gällande bestämmelser kunde utskylder vid sådana tillfällen avkortas.

Drätselkammaren i Hässleholm har framhållit, att i de sakkunnigas förslag saknades bestämmelser om hur det skulle förfaras med belopp, som inbetalts till en kassa för gäldande av utskylder, från vilkas betalning dödsbo erhållit befrielse.

Riksräkenskapsverket har beträffande 11 § 2 mom. i sakkunnigförslaget anfört:

Enligt detta mom. skall, om den som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa lämnar kassan eller avlider och han därvid häftar för oguldna utskylder, av för utskylder inbetalda medel, i den utsträckning de därtill förslå, av kassan innehållas vad som erfordras för att gälda berörda utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift. Då med skatteförmedlingskassa skall förstås sådan inrättning, som har till ändamål att uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling ombesörja skattebetalning, och då en kombination av olika betalningsändamål torde vara det vanliga i fråga örn intressekontor, uppkommer frågan, hur man skall kunna avgöra, vad som är inbetalt för utskylder. Örn man väljer den vägen att föreskriva åtskild bokföx-ing och skilda inbetalningsplaner för medel, som avse skatter, och för medel till övriga utgiftsändamål, motverkar man den till följd av uppbördsstämmornas ojämna fördelning under året önskvärda utjämning, som den vid intressekontoren vanliga kombinationen av betalningsuppdrag erbjuder, vilken kombination dessutom otta är en förutsättning för att den skattskyldige skall kunna ordna sin ekonomi och betala sina skatter. Frågan är av betydelse även för det spörsmålet, hur man skall kunna spärra medel, som erlagts för utskylder, vilket ju skulle ske i sådana fall, då den till kassan anslutne åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder.

Vid den nu ifrågasatta regleringen av utskyldsbetalning genom en i frivil- Departementslighetens form bedriven förmedlingsverksamhet synes man böra undvika Mejeri.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

att meddela bestämmelser, som gå utöver ramen för gällande uppbördssystem. Med hänsyn härtill och med hänvisning jämväl till vad jag förut anfört angående rättsförhållandet med avseende å medel, som inlevererats till en skatteförmedlingskassa, kan jag icke ansluta mig till uppfattningen att i nu förevarande författning bör införas en bestämmelse, enligt vilken sådana medel överhuvud taget icke skulle få återlämnas till den skattskyldige.

Därest en bestämmelse i ämnet på sätt de sakkunniga föreslagit gåves den begränsade innebörden, att spärren icke skulle gälla andra skattskyldiga än dem, som åtnjöte anstånd eller eljest häftade för oguldna utskylder, och ej heller avse andra medel än sådana som inbetalats i och för utskyldsbetalning, skulle bestämmelsen hålla sig inom finanslagstiftningens nuvarande ram. Bestämmelsen skulle icke ingripa på det privatekonomiska området längre än som föranleddes av en redan aktualiserad skattefordran och kunde sålunda sägas utgöra ett led i det gällande restincjrivningssystemet. En begränsning enligt nu angivna linjer är emellertid förenad med allvarliga praktiska olägenheter. Jag åsyftar därvid icke begränsningen av spärregeln till att gälla endast i fråga örn skattskyldiga av nyss angivna kategorier, vilken begränsning i enlighet med vad jag förut anfört torde få anses befogad och lämplig. Vad jag däremot åsyftar är de olägenheter, som skulle följa av att spärrregeln anknötes till endast de för utskyldsbetalning inbetalda medlen. Därest dessa medel -—- men icke de för andra ändamål inbetalda — skulle vara spärrade, skulle såsom riksräkenskapsverket anmärkt kassorna nödgas att å särskilda konti bokföra de för utskyldsbetalning avsedda medlen och de medel, som vörö avsedda för andra utgifter. Detta skulle uppenbarligen medföra en med hänsyn till den snäva kostnadsramen för förvaltningen olämplig ökning av kassornas besvär och kostnader. Därtill kommer -— och detta torde vara det avgörande skälet — att därest de för betalning av utskylder inbetalda medlen skulle reserveras uteslutande för sådana betalningar, detta skulle omöjliggöra den till följd av utgifternas ojämna fördelning under året önskvärda utjämning, som kombinationen av olika betalningsuppdrag eljest erbjuder och som mången gång torde vara en absolut förutsättning för att den skattskyldige skall kunna fullgöra sina förpliktelser. Det torde därför vara nödvändigt, att kassan får använda influtna medel till utgiftsbetalningar enligt planen, oavsett om detta skulle medföra att den andel av redan inbetalda medel, som vid en given tidpunkt använts för något av utgiftsändamålen, skulle bliva större än den borde vara efter förhållandet mellan å ena sidan hela det belopp, som under året skall användas för detta utgiftsändamål, och å andra sidan det totala beloppet av de utgiftsbetalningar, som kassan under året förmedlar för den ifrågavarande skattskyldige. Därest samtliga de av den skattskyldige inbetalda medlen bokföras på ett och samma konto och medlen i enlighet härmed få användas till betalningar enligt betalningsplanen utan uppdelning å olika utgiftsändamål, lärer det å andra sidan vara nödvändigt att i förhållande till den skattskyldige helt spärra de inbetalade medlen för betalningar enligt inbetalningsplanen. Med hänsyn till att spärren överhuvud taget icke skall gälla andra skatt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

skyldiga än dem, som åtnjuta anstånd eller eljest häfta för oguldna utskylder, torde nian emellertid knappast behöva räkna med att en så utformad spärregel skall i någon nämnvärd utsträckning avhålla de skattskyldiga från att söka anslutning till kassorna.

Departementsförslaget har avfattats i enlighet med de synpunkter jag nu framlagt. Tilläggas må att enligt förslaget hinder icke föreligger för en kassa att genom bestämmelser i reglementet uppställa strängare villkor för rätten att återbekomma till kassan inbetalda medel. Vådan av dylika särbestämmelser synes i vissa yttranden ha överdrivits. I likhet med de sakkunniga anser jag denna möjlighet böra utnyttjas i den utsträckning som kan finnas lämplig.

I de sakkunnigas förslag har i 11 § 2 mom. upptagits en bestämmelse att, örn medlem som häftar för oguldna utskylder lämnar kassan eller avlider, kassan skall av de för utskylder inbetalda medlen innehålla och till utmätningsmannen omedelbart överlämna vad som erfordras för att gälda de oguldna utskylderna jämte därå belöpande indrivningsavgift. En konsekvens av att någon åtskillnad icke göres mellan medel, som inbetalts i och för utskyldsbetalning, och andra medel torde vara, att nyssberörda bestämmelse icke kan bibehållas. Någon saklig olägenhet torde detta emellertid icke medföra. Utmätningsmannen erhåller nämligen enligt bestämmelserna i 8 § underrättelse om utträdet respektive dödsfallet och har sålunda möjlighet att genast vidtaga utmätningsåtgärd. Något hinder att därvid utmäta hela det innestående beloppet för gäldande av utskylderna föreligger i regel icke.

I anledning av vad drätselkammaren i Hässleholm anfört vill jag erinra att, därest hos kassan innestående medel i samband med den skattskyldiges frånfälle utmätts för gäldande av utskylder men dödsboet därefter beviljas befrielse från de ifrågavarande utskylderna, utskyldsbeloppet givetvis bör restitueras.

12 §.

De sakkunniga lia anfört följande:

I likhet med vad som stadgas i införsellagen för där avsedda fall synes frihet från utmätning böra i viss utsträckning stadgas för medel, som inbetalas till skatteförmedlingskassa. Härvidlag torde emellertid denna utmätningsfrihet icke kunna sträckas längre än till sådana medel, vilka jämlikt 11 § ej få disponeras för annat ändamål än utskyldsbetalning. Att stadga utmätningsfrihet beträffande andra medel, varöver den skattskyldige ägde fri dispositionsrätt, vore otänkbart. Den sålunda begränsade utmätningsfriheten skall dock icke gälla gentemot krav å fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet, varom förmäles i 1 § införsellagen; även denna föreskrift överensstämmer med vad som enligt införsellagen gäller. I

I fråga om skattskyldigs dispositionsrätt över till kassan inbetalade medel Departementsinnebär departementsförslaget, såsom i specialmoliveringen till 11 § närmare chefen. utvecklats, en skärpning av sakkunnigförslaget; enligt departementsförslaget skall nämligen skattskyldig som åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder, icke äga till någon del disponera över de till kassan inbetalade medlen. Att genomföra motsvarande ändring i fråga om den av de sak-

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kunniga föreslagna utmätningsfriheten torde däremot icke vara försvarligt. Tillräckliga skäl torde icke föreligga att från utmätning för annan gäld undantaga andra medel än dem, som inbetalats till kassan i och för utskyldsbetalning. En dylik regel kan måhända synas svår tillämplig med hänsyn till att, enligt vad jag vid 11 § anfört, de för utskyldsbetalning avsedda medlen icke skola bokföras å särskilt konto. Svårigheterna torde emellertid icke vara större än att de — i de relativt fåtaliga fall varom här är fråga — mycket väl kunna övervinnas. Kassan och utmätningsmannen torde sålunda ha att, då utmätning för annan gäld skall ske, uträkna hura mycket av de inbetalade medlen som, efter förhållandet mellan å ena sidan de årliga inbetalningarna för skatteändamål och å andra sidan de totala årliga inbetalningarna, belöper å skatteändamål; från utmätning för annan gäld bör undantagas endast den del av det hos kassan innestående beloppet, som motsvarar skillnaden mellan det sålunda uträknade, för skatteändamål inbetalade beloppet samt de under året gjorda skatteuibetalningarna.

13 §.

De sakkunniga ha till motivering av motsvarande stadgande i sitt förslag anfört:

Någon bestämd tid, inom vilken klagan över utmätningsmans beslut skall föras, har icke föreslagits. De sakkunniga ha därvidlag anslutit sig till vad som för närvarande gäller beträffande klagan över utmätningsmans beslut, bl. a. i fråga örn införsel. Givet är, att om klagan anföres efter det sådan tid förflutit, att något praktiskt resultat icke kan vinnas genom bifall till besvären, komma desamma icke att föranleda någon åtgärd.

över länsstyrelsens beslut har klagan ansetts icke böra medgivas.

Uppbördsintendenten i Stockholm har uttalat den uppfattningen, att den föreslagna bestämmelsen om besvärsrätt strede mot gällande rättsregler inom exekutivprocessen och att bärande skäl för avsteg från den i 200 § utsökningslagen stadgade formen för besvär över utmätningsmans åtgärd saknades. Överståthållarämbetet har förklarat sig dela denna uppfattning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört följande:

Då de olika åligganden, som enligt den föreslagna lagstiftningen skola ankomma på länsstyrelse, äga intimt samband med varandra, är det viktigt, att desamma i största möjliga utsträckning ombesörjas inom en och samma avdelning av länsstyrelsen och då givetvis landskontoret, som enligt landshövdinginstruktionen har att handlägga ärenden rörande medelsförvaltningen samt uppbörds- och indrivningsväsendet, därunder inbegripet granskning av underredogörares räkenskaper. Endast beträffande besvär över utmätningsmans beslut enligt 14 § i den föreslagna förordningen med särskilda bestämmelser angående utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor måste undantag äga rum, enär dylika ärenden ingå i överexekutors åligganden, vilka instruktionsenligt skola handläggas å landskansliet. För undvikande av olika förfaringssätt vid länsstyrelserna i nu angivna avseende torde en klarläggande bestämmelse böra meddelas i form av ett tillägg till 26 § 2 mom. landshövdinginstruktionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

105 Med den ställning av övervakningsmyndighet över den frivilliga skatte- Departemmtsförmedlingsverksamheten, som länsstyrelsen enligt de nu föreliggande förslå- chefengen kommer att intaga, synes bäst överensstämma, att klagan i ärenden, som beröra denna verksamhet, får föras hos länsstyrelsen. Jag har därför icke ansett tillräckliga skäl föreligga att frångå de sakkunnigas förslag i denna del.

Därest den ifrågasatta lagstiftningen genomföres, synes böra närmare övervägas huruvida densamma bör, på sätt länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslagit, föranleda ändring i landshövdinginstruklionen.

Förordningen om preskription av utskylder m. m.

För kronoutskylder,, som blivit obehörigen uteslutna från debitering eller debiterats till för ringa belopp, är den skattskyldige jämlikt § 29 uppbördsreglementet fortfarande ansvarig, därest krav delgives honom inom tre år efter slutet av det år, under vilket utskylderna skolat erläggas, samt utslag i målet är meddelat inom två år efter det kravet hos honom anställdes. Genom reservationskrav jämlikt kungörelsen den 17 december 1920 angående anställande av reservationskrav avbrytes preskription, som nyss nämnts, och ny preskriptionstid börjar löpa från kravets anställande.

Bestämmelser om preskription av skattskyldig påförda statliga utskylder hava meddelats i åtskilliga äldre författningar, vilka fortfarande gälla. I kammarkollegiets cirkulärbrev till landshövdingarna den 11 maj 1724 och den 20 december 1729, jämförda med kungl, resolutionen på allmogens allmänna besvär den 16 mars 1739 ävensom med instruktionerna för kammarkollegiet den 11 oktober 1734 och för landshövdingarna den 4 november 1734, finnas sålunda intagna bestämmelser av innehåll att kronofogden, som skall indriva och uppbära räntorna, icke äger utfordra någon restantie efter tre års förlopp ifrån det årets slut, för vilket räntan eller uppbörden beräknas.

Med hänsyn till meddelade föreskrifter örn uppbörden och örn räkenskapernas avslutande har den tid av tre år, inom vilken krav mot skattskyldig kunde äga rum, tidigare ansetts skola räknas från utgången av det s. k. uppbördsåret eller från den 1 maj året efter det kalenderår uppbörden avsåg. Numera är emellertid enligt ett Kungl. Maj :ts utslag den 7 februari 1930 fastslaget, att med hänsyn till de i uppbördsreglemeritet den 14 december 1917 upptagna bestämmelserna om tiden för uppbörden av statliga utskylder och örn efterkrav av sådana utskylder tiden för preskription av resterande statliga utskylder skall räknas från slutet av det kalenderår, under vilket utskylderna skolat erläggas (Nytt Juridiskt Arkiv avd. I 1930 sid. 167). Frågan huruvida innebörden av dessa preskriptionsbestämmelser kan utsträckas därhän, att indrivning av utskylder till staten icke får ske efter preskriptionstidens utgång, även om krav blivit framställt dessförinnan, har visserligen icke blivit löst genom utslaget, enär krav icke framställts inom preskriptionstiden. Innehållet i nyss berörda och vissa andra äldre bestämmelser synas emellertid giva vid handen, alt preskription av debiterade utskylder till staten icke kan avbrytas.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Denna uppfattning har jämväl kommit till uttryck i ett av kammarrätten den 20 maj 1930 meddelat utslag.

Beträffande andra utskylder än statliga finnes icke någon motsvarighet till ovannämnda föreskrifter. I fråga om sådana utskylder gälla de vanliga bestämmelserna om preskription av fordran och avbrott av sådan preskription i förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

1924 års uppbördssakkunniga uttalade, att därest, såsom de sakkunniga föreslogo, samtliga utskylder bleve föi'emål för gemensamt uppbörds- och indrivningsförfarande, samma preskriptionsbestämmelser torde böra gälla för alla slag av utskylder. Den för de statliga utskylderna gällande preskriptionstiden vore väl kort, under det att en tioårig preskriptionstid torde få anses väl lång. Däremot syntes skäl tala för att preskriptionstiden sattes till fem år, såsom vöre stadgat i fråga örn eftertaxering.

Riksdagen anhöll år 1932 i skrivelse nr 177 örn utredning rörande preskriptionstiden för resterande kronoutskylder samt framläggande inför riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I skrivelsen framhölls, att skillnaden mellan preskriptionstiden för krono- och kommunalutskylder vore alltför stor och ej betingad av några bärande skäl, varför en höjning av preskriptionstiden för kronoutskylder till närmande av den för kommunalutskylder torde vara berättigad.

Vidare anhöll riksdagen år 1934 i skrivelse nr 307 i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande vad revisorerna anfört i fråga örn uppbörd och indrivning av kronoutskylder i Stockholm, varvid revisorerna även fäst uppmärksamheten på huruvida icke enhetliga preskriptionsbestämmelser borde införas för såväl krono- som kommunalutskylder.

1936 års uppbördskommitté ansåg, att för tillvaratagande av fördelarna med den av kommittén föreslagna sammanslagningen av debitering och uppbörd av statliga och andra utskylder borde för de olika slagen av utskylder införas samma preskriptionsbestämmelser. Beträffande den skattskyldige i vederbörlig ordning påförda utskylder borde preskriptionstiden bestämmas till fem år efter uppbördsårets utgång. Detta innebure en förlängning av preskriptionstiden för statliga utskylder med omkring två år och en förkortning av preskriptionstiden för övriga utskylder med omkring fem år. Mot en förlängning av preskriptionstiden för statliga utskylder torde några befogade erinringar knappast kunna göras. Däremot kunde givetvis invändningar resas mot en så avsevärd förkortning av preskriptionstiden för övriga utskylder, som av kommittén föreslogs. Det torde stundom inträffa, att indrivning av kommunalutskylder ägde rum även efter ganska lång tid. Kommittén ville dock erinra örn att det av kommittén föreslagna uppbörds- och indrivningssystemet borde vara ägnat att medföra bättre uppbörds- och indrivningsresultat än för närvarande. Det borde även framhållas, att kommittén tillika föresloge, att statliga och övriga utskylder skulle åtnjuta samma förmånsrätt, vilket

Kungl. Majlis proposition nr 17.

förhållande torde medföra, att andra utskylder än statliga kunde beräknas komma att uttagas inom betydligt kortare tid än nu vore fallet. Preskriptionen i fråga om debiterade utskylder borde icke kunna avbrytas.

Beträffande preskription av utskylder, som obehörigen uteslutits från debitering eller debiterats till för ringa belopp, föreslog uppbördskommittén bestämmelser i nära anslutning till § 29 uppbördsreglementet.

1942 års sakkunniga ha framhållit, att en svårighet vid genomförandet av förslaget rörande anstånd med utskyldsbetalningen mötte däri, att preskriptionstiden för kronoutskylder vore begränsad till tre år från utgången av det kalenderår, varunder utskylderna förföllo, och att denna korta preskriptionstid kunde i åtskilliga fall omöjliggöra ett riktigt genomförande av tanken på anstånd med förfallna skatter. Till förhindrande härav syntes erforderligt, att denna preskriptionstid förlängdes till fem år. Förslag härom hade vid upprepade tidigare tillfällen framlagts och, såvitt de sakkunniga hade sig bekant, icke mött någon allvarligare gensaga. I samband därmed syntes lämpligt att, såsom jämväl tidigare föreslagits, bestämma preskriptionstiden för kommunalutskylder till densamma som för kronoutskylder. Förordningen i ämnet syntes icke böra givas retroaktiv verkan utan endast tillämpas å utskylder och allmänna avgifter, som förföllo till betalning efter ikraftträdandet. De sakkunniga hade även övervägt huruvida ändring borde ske av den i § 29 uppbördsreglementet meddelade bestämmelsen, enligt vilken efterkrav av kronoutskylder skulle delgivas den skattskyldige inom tre år efter slutet av det år, under vilket utskylderna skolat erläggas. I likhet med 1936 års uppbördskommitté hade emellertid de sakkunniga icke funnit anledning härtill.

Riksräkenskapsverket har anfört följande:

Förslag om en gemensam preskriptionstid om fem år för krono- och kommunalutskylder har riksräkenskapsverket redan tidigare, då de väckts i annat sammanhang, ansett sig böra tillstyrka. Den nuvarande kortare preskriptionstiden för kronoutskylder har riksräkenskapsverket, åtminstone under normala förhållanden, visserligen funnit vara väl avpassad, men fördelarna av enhetliga regler torde icke desto mindre vara påtagliga. En annan sak är, att någon avmattning i tempot för indrivningen därför ej bör tillåtas. Den kortare preskriptionstiden för kronoutskylder — möjligen i förening med den högre indrivningsavgiften — har i vissa fall föranlett ett företräde för dessa vid indrivningen i förhållande till kommunalutskylder. Å andra sidan har det förekommit, att kommuner för åstadkommande av en resultatrik indrivning av mycket gamla restantier erbjudit indrivningsförrättare särdeles goda förmåner, vilket föranlett att indrivningen av kronoutskylder kunnat komma att eftersättas. Om nu nya bestämmelser örn preskriptionstid skola införas, finnes anledning att härvid beakta ett särskilt förhållande. Enligt gällande regler, liksom enligt förslaget, räknas preskriptionstiden för kronoutskylder från utgången av det år, då utskylderna förfallit till betalning. Efter kronouppbördens delning på två betalningstillfällen förfalla visst års kronoutskylder, i den mån de äro delade på båda betalningstillfällena, till betalning under två skilda år. Jämlikt uppbördsreglemcntets bestämmelser är emellertid, örn första inbetalningen försummas, jämväl det belopp förfallet till omedelbar betalning,

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

som eljest skolat erläggas först vid andra betalningstillfället. En följd härav lärer vara, att det belopp, som enligt uppbördsboken skall erläggas vid andra betalningstillfället, kommer att i sådana fall preskriberas ett år tidigare örn första betalningstillfället försummas än om betalning då sker i behörig ordning. Detta kan icke vara en rimlig ordning. Bestämmelserna torde därför böra givas det innehållet, att visst års utskylder icke må uttagas hos den skattskyldige, sedan fem år förflutit efter utgången av det år, under vilket de senast förfallit till betalning. Ändringen av preskriptionstiderna är enligt riksräkenskapsverkets åsikt i och för sig önskvärd, även om den väl knappast utgör någon väsentligare förutsättning för intressekontorsrörelsens befrämjande. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra, att i begreppet kronoutskylder enligt uppbördsreglementet ingå även sådana utskylder och avgifter, som enligt särskilda stadganden uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden. Den kortare preskriptionstiden, tre år, gäller utskylder till kronan. Vid indrivningen kan av naturliga skäl ingen åtskillnad ur förevarande synpunkt göras mellan utskylder till kronan och sådana kommunala utskylder och övriga medel, som ingå i kronouppbörden, utan de slutredovisas i allmänhet i ett sammanhang. Ett undantag utgöra annuiteter å lån, som stundom kvarstå i restlängderna efter det utskylder, som avse samma skattskyldig, avkortats och sålunda avförts ur räkenskaperna. Givetvis vore det ur uppbörds- och redovisningssynpunkt synnerligen önskvärt, att samtliga i kronouppbörden ingående utskylder och avgifter preskriberades samtidigt. Om en sålunda åsyftad utvidgning av de särskilda preskriptionsbestämmelserna icke låter sig genomföras, vill riksräkenskapsverket fästa uppmärksamheten vid de synpunkter på en önskvärd utrensning bland de i kronouppbörden ingående utskyldstitlarna, som riksräkenskapsverket framfört i sitt underdåniga utlåtande den 14 februari 1942 i anledning av riksdagens revisorers uttalande om borttagande av öretalen på kronodebetsedlarna.

Pensionsstyrelsen har anfört följande:

Folkpensionsavgifter skola uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden samt äro därför enligt uppbördsreglementet att hänföra till kronoutskylder. Pensionsavgift, som redovisas till redogörare för kronoutskyldsrestantier först efter utgången av året näst efter det, då avgiften påförts. skall redovisas å s. k. tilläggsuppgift. På sådant sätt redovisad avgift förorsakar pensionsstyrelsen extra arbete, vilket arbete blir större ju senare redovisningen sker. Ur denna synpunkt är därför den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen av preskriptionstiden för uttagande av pensionsavgifter med två år mindre lämplig. Från tiden före år 1937, då tillläggsavgift icke fick erläggas och ej heller utsökas sedan sex månader förflutit efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd (15 § lagen örn allmän pensionsförsäkring), har emellertid styrelsen erfarenhet av att tillämpandet av annan preskriptionstid för pensionsavgifter än för övriga kronoutskylder är förenat med mycket stora olägenheter. Styrelsen anser sig därför icke kunna ifrågasätta kortare preskriptionstid för pensionsavgifter än för övriga kronoutskylder. I detta sammanhang må ock framhållas att en förlängning av preskriptionstiden sannolikt torde komma att medföra ett något förbättrat resultat av indrivningen utav pensionsavgifter.

Frågan, huruvida en förkortning av preskriptionstiden för kommunalutskylder bör genomföras, har behandlats även i flera andra yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

109 Stockholms stads kammarkontor har anfört:

Förslaget att bestämma preskriptionstiden till fem år, lika för all skatt, innebär en försämring i fråga om kommunalskatten, vilken enligt gällande rätt faller in under de allmänna bestämmelserna om tioårig preskription. I realiteten torde emellertid denna ändring få tämligen ringa betydelse. I Stockholm har exempelvis årligen under 10-årsperioden 1932—1941 av mer än fem år gamla restantier influtit belopp, som i huvudsak varierat mellan 0.02 och 0.07 procent av den under samma år förfallande skatten; endast två år, 1938 och 1939, var denna procentsiffra högre, eller 0.12 respektive 0.09 procent. Det må härvid också framhållas, att de föreslagna åtgärderna i syfte att förbättra uppbördsresultatet, särskilt anmälningsskyldigheten i fråga örn arbetsanställning, böra medföra en minskning av restantierna. , kjäl

Svenska stadsförbundet har uttalat, att en inskränkning av preskriptionstiden för kommunalutskylderna måste väcka vissa betänkligheter på kommunalt håll. Förbundet vore icke i tillfälle att framlägga någon aktuell statistik över vad som inflöte efter fem år. Även örn det här sannolikt rörde sig örn relativt begränsade belopp, vore dessa i tider som de nuvarande icke utan sin betydelse. I städerna vore det brukligt att inemot tioårsperiodens utgång underkasta utestående belopp uppmärksamhet för att se, örn ändrat läge i ena eller andra avseendet kunde motivera ett nytt inarivningsförsök. Att vidtaga sådan granskning inemot femårsperiodens slut, kanske icke långt efter det ärendet återkommit från utmätningsmannen, gå ve sällan resultat.

Även Finspångs köpingsnämnd, drätselkammaren i Laholm, stadsfullmäktige i Trollhättan, magistraten i Askersund, Gävle stads kammarkontor, kommunalfullmäktige i Ovansjö och föreningen Malmöhus läns landsfiskaler ha uttalat betänkligheter mot en sänkning av preskriptionstiden för kommunalutskylder.

De sakkunnigas förslag att öka preskriptionstiden för kronoutskylder från 3 till 5 år har föranlett Norrbottens och Västerbottens låns handelskammare att uttala, att en sådan förlängning måste betraktas såsom en diskutabel fördel, då därigenom regleringen av dessa utskylder komme att draga ut på tiden. Detta finge anses mindre lämpligt såväl för den enskilde som ur fiskalisk synpunkt.

Enligt nu gällande bestämmelser är preskriptionstiden för statliga utskylder. tre år, räknat från slutet av det kalenderår under vilket utskylderna skolat erläggas. I fråga om andra utskylder än statliga gäller det allmänna stadgandet i § 1 förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

De sakkunnigas förslag innefattar den ändringen i förhållande till vad som nu gäller, att sådana utskylder och avgifter till stat och kommun, som omförmälas i 1 § a) och b) reslindrivningsförordningen, icke må uttagas hos den skattskyldige, sedan fem år förflutit från utgången av det år under vilket utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. Bland de utskylder

Departements-

chefen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

och avgifter till staten, vilka åsyftas i sakkunnigförslaget, märkas — förutom de direkta statsskatterna — prästerskapets till statsverket indragna tionde, avbetalningar å avdikningslån, annuiteter å egnahemslån och annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor ävensom diverse andra, under mindre allmänt förekommande titlar debiterade belopp, avseende bland annat kvarstående rester av äldre skatteformer samt vissa lokalt utgående allmänna avgifter. Till denna grupp av avgifter till staten höra jämväl de båda statliga försäkringsavgifterna pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering och olycksfallsförsäkringsavgifter. De i sakkunnigförslaget avsedda utskyldema och avgifterna till kommun utgöras icke endast av utskylder och avgifter till primärkommuner, exempelvis kommunalskatt och skogsaccis, utan även av tingshusmedel, vägskatt och landstingsmedel.

Såsom de sakkunniga uttalat torde det vara av betydelse för genomförandet av förslaget örn anstånd med förfallna utskylder, att den treåriga preskriptionstiden för de statliga utskylderna förlänges. I remissyttrandena har de sakkunnigas förslag att utöka denna tid från tre till fem år i stort sett lämnats utan erinran. Även för egen del biträder jag sakkunnigförslaget härutinnan, men jag vill samtidigt •—• i anslutning till vad riksräkenskapsverket uttalat — understryka vikten av att en sådan förlängning av preskriptionstiden icke av indrivningsförrättarna tages till intäkt för ett eftersättande av dessa utskylders indrivning.

Mera tveksamt synes vara, huruvida preskriptionstiden för de övriga utskylder och avgifter, varom nu är fråga, bör förkortas från tio till fem år. Av ett flertal remissyttranden från kommunala myndigheter framgår nämligen, att indrivning av kommunalutskylder icke sällan äger rum även efter det lång tid — 8 eller 9 år — förflutit från det utskylderna förfallit till betalning. En förkortning av preskriptionstiden skulle avskära möjligheterna att driva in dessa äldre utskylder.

Några rent principiella erinringar mot att beträffande sistnämnda utskylder och avgifter frångå den allmänna preskriptionstiden ha dock icke framförts. De från kommunalt håll i övrigt uttalade betänkligheterna häremot torde icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Det bör härvid beaktas, att ett genomförande av förslaget örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor är ägnat att medföra en icke obetydlig förbättring av uppbörds- och indrivningsresultatet. En förkortning av preskriptionstiden för kommunalutskylder framstår vidare som än mera berättigad därest —- såsom

jag i det följande ämnar föreslå--dessa utskylder komma att åtnjuta samma

förmånsrätt som kronoutskylder. Härtill kommer, att en och samma preskriptionstid för olika slag av utskylder är en nödvändig betingelse för att skatteförmedlingskassornas verksamhet skall kunna ordnas rationellt. På grund härav har jag ansett mig kunna i princip biträda sakkunnigförslaget även i vad detsamma innebär en förkortning av preskriptionstiden för kommunala utskylder ävensom övriga här ifrågavarande medel.

I fråga om sättet för preskriptionstidens beräkning vill jag erinra örn att kommunalutskylder för visst år i sin helhet förfalla till betalning under näst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

lil

följande kalenderår, dock att uppbörd av skogsaccis kan ske även under de två sista månaderna året dessförinnan, medan däremot kronoutskylder för visst år, i den mån de äro delade på två betalningstillfällen, förfalla till betalning under två skilda kalenderår. Såsom riksräkenskapsverket framhållit gäller vidare beträffande kronoutskylderna den bestämmelsen, att om första inbetalningen försummas jämväl det belopp är förfallet till omedelbar betalning, som eljest skolat erläggas först vid andra betalningstillfället. Enligt sakkunnigförslaget skall preskriptionstiden räknas från utgången av det år, under vilket utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning. I praktiken kommer detta att medföra, att preskriptionstiden för en skattskyldig, som helt försummat att betala sina kronoutskylder, blir ett år kortare än för den som i föreskriven ordning betalat vid första uppbördstillfället förfallet belopp men därefter icke förmått gälda återstoden. En sådan lösning är icke tillfredsställande. Med hänsyn härtill har departementsförslaget givits den avfattningen, att preskriptionstiden skall räknas, från utgången av det år, under vilket någon del av utskylderna eller avgifterna enligt verkställd debitering senast skolat erläggas. I enlighet härmed räknas preskriptionstiden i sådana fall, där kronoutskylder som enligt verkställd debitering kunnat erläggas vid två uppbördsstämmor äro helt oguldna, från utgången av det kalenderår, under vilket den andra uppbördsstämman infaller. Härigenom kommer preskriptionstiden i regel att bliva lika lång för de olika slagen av hithörande utskylder och avgifter. Ett undantag kommer dock fortfarande att finnas, nämligen i fråga om skogsaccis som uppbäres vid särskild uppbörd det år då virkestaxeringen ägt rum, men detta undantag torde icke vara av större betydelse.

Av de sakkunniga föreslagen ändring i lagen om införsel i avlöning,

pension eller livränta. I

I detta sammanhang torde lidra behandlas de sakkunnigas förslag till lag örn ändrad lydelse av 21 § 2) lagen den 1-i juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta.

De sakkunniga, vilka framhållit, att en ändring av preskriptionstiden för krono- och kommunalutskylder torde böra medföra en motsvarande ändring i 21 § 2) införsellagen, ha häi'om vidare anfört bland annat följande:

För närvarande finnes i 21 § 2) införsellagen föreskrivet, att sedan tre år förflutit efter det utskylder eller allmänna avgifter förfallit till betalning, må införsel ej beviljas eller meddelat beslut örn införsel äga tillämpning. Den sålunda givna tidsbegränsningen överensstämmer i huvudsak med nu gällande preskriptionstid i fråga om kronoutskylder. Såvitt dylika utskylder gäller, kunde stadgandet förty anses överflödigt men kan dock förklaras därav, att föreskrifterna om preskription av kronoutskylder grunda sig på olika brev och författningar från 1700-talets början och att det därför varit behövligt att i införsellagen få en klar regel i förevarande fall. Beträffande

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kommunalutskylder har bestämmelsen i införsellagen sin givna självständiga betydelse. Ehuru preskriptionstiden för kommunalutskylder är tio år, har en begränsning skett i fråga om möjligheten att genom införsel uttaga sådana utslcylder.

De sakkunniga anse för sin del, att den tid, under vilken införsel för uttagande av utskylder och avgifter må äga rum, bör vara av samma längd som preskriptionstiden. Då denna föreslagits till fem år efter utgången av det år, varunder utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning, bör även verkställighet av införsel kunna ske intill dess denna tid förflutit.

De sakkunniga förbise icke, att i och för sig olika tider kunna gälla i fråga om preskription och i fråga örn verkställighet genom införsel. Emellertid innebär ju de sakkunnigas förslag om anstånd med utskyldsbetalning bl. a., att i förekommande fall införselbeslut skulle upphävas och de restförda utskylderna under en längre tidsperiod gäldas. För att kunna utsträcka denna period till fem år, måste preskriptionstiden för kronoutskylder ändras på förut angivet sätt. Om man emellertid samtidigt bibehölle treårsgränsen i fråga örn införsels verkställighet, skulle man i det övervägande antalet fall fortfarande motverka det syfte man velat vinna genom preskriptionstidens förlängning. Man kunde då icke gärna beträffande en arbetstagare upplägga en femårsplan för restförda utskylders gäldande, då efter tre år möjlighet icke funnes att genom införsel uttaga beloppet. Vederbörande kunde ju då efter treårstidens utgång återkalla sitt betalningsuppdrag och sedan icke behöva befara någon införsel i lönen.

De sakkunniga föreslå alltså ändrad lydelse av 21 § 2) införsellagen i enlighet med vad ovan sagts. Emellertid skall givetvis nu gällande bestämmelse fortfarande äga tillämpning å utskylder och allmänna avgifter, som förfallit till betalning före lagens ikraftträdande.

Riksräkenskapsverket har avstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende. Förslaget vore varken motiverat eller önskvärt, särskilt med hänsyn till den strängare begränsning i fråga om möjligheten att anlita införselförfarande som gällde för uttagande av underhållsbidrag. Härtill komme, att nuvarande begränsning av tiden för utskylders uttagande genom införsel i viss mån faktiskt bidroge till att påskynda indrivningsförfarandet beträffande anställdas skatter. De sakkunniga hade starkt understrukit värdet av ett snabbt anlitande av införselförfarandet, bland annat ur den synpunkten, att ett snabbt införselförfarande skulle framtvinga anslutning till skatteförmedlingskassor medan åter ett långsamt verkande införselförfarande måste verka i motsatt riktning. Så mycket ansåge sig riksräkenskapsverket kunna med fog framhålla som att den föreslagna utsträckningen av tiden för införsels medgivande icke skulle verka i den av de sakkunniga sålunda åsyftade riktningen.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ifrågasatt lämpligheten av den föreslagna ändringen i 21 § införsellagen. Ändringen hade synbarligen föreslagits i syfte att ernå korrespondens med preskriptionsbestämmelserna, men detta syntes i och för sig näppeligen utgöra tillräckligt fog för densamma. I detta sammanhang borde erinras, att rätten till införsel för underhållsbidrag nu endast vore ett år och för böter tre år. Fråga vore örn icke förslaget innebure en onödigt hård belastning av en persons lönetillgångar, vilka ju enligt allmänt vedertagen uppfattning i första hand borde disponeras för löpande utgifter,

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

frånsett att utskylderna härigenom i viss mån skulle komma att intaga en prioriterad ställning.

Överståthållarämbetet har gentemot uppbördsintendentens nämnda uttalande gjort gällande, att det ville förefalla som örn de sakkunnigas motiv för utsträckning av införseltiden för utskylder till fem år vore bärande.

En gäldenärs rätt till avlöning är enligt 67 § utsökningslagen i princip skyd- Departementsdad mot utmätning för gäld. Ianspråktagandet av icke intjänad eller till be- chefen' talning förfallen lön är ägnat att för både enskilda och samhället medföra menliga verkningar, i det arbetstagarens intresse för sitt arbete därigenom måste slappas.

Från regeln i 67 § utsökningslagen gäller dock det undantaget som innefattas i lagstiftningen om införsel i avlöning, pension eller livränta. Sådan införsel kan ske för uttagande av dels vissa familjerättsliga underhållsbidrag, dels utskylder och allmänna avgifter, dels ock böter och vitén. I dessa fall ha de till förmån för utmätningsfrihet nyss åberopade skälen av olika anledningar ansetts böra träda i bakgrunden. Hänsyn till desamma har dock vid lagstiftningen tagits i så måtto, att en begränsning av rätten till införsel ansetts böra stadgas. Salunda må införsel ej beviljas till gäldande av underhållsbidrag, som förfallit till betalning tidigare än ett år innan beslutet meddelas, varjämte som regel gäller, att, sedan underhållsskyldigheten upphört, beslutet om införsel ej vidare skall äga tillämpning, ändå att den underhållsskyldige häftar för oguldet underhållsbidrag. Beträffande böter eller vitén gäller att, sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, införsel ej må beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Vad slutligen angår utskylder och allmänna avgifter stadgas att, sedan tre år förflutit efter det utskylderna eller avgifterna förfallit lill betalning, införsel ej må beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning. Erinras må tillika, att enligt det genom propositionen nr 32 till 1918 års urtima riksdag framlagda förslaget till lag örn tillägg till införsellagen, vilket ligger till grund för bestämmelserna örn införsel till gäldande av utskylder och allmänna avgifter, den tidrymd, under vilken dylika fordringar skulle få uttagas, utgjorde allenast ett år efter det desamma förfallit till betalning. På hemställan av vederbörande riksdagsutskott, som fann den sålunda föreslagna tidsbegränsningen val snäv, särskilt med hänsyn till det stora antal skattskyldiga, som flyttade från en ort till en annan och ofta ej kunde av indrivningsmyndigheterna anträffas inom ett år från utskyldernas förfallodag, erliöllo emellertid bestämmelserna sin fortfarande gällande lydelse.

Det är uppenbart, att möjligheten till införsel i avlöning, pension eller livränta bör utnyttjas med försiktighet. Om man, såsom de sakkunniga föreslagit, utsträckte den lid, under vilken införsel linge ske lill gäldande av utskylder och allmänna avgifter, från tre till fem år från 1'örfallodagen, skulle detta enligt min mening knappast stå i överensstämmelse med nuvarande principer för införselinstitutet, .lag har därför icke ansett mig böra biträda

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. t sami. Nr 17.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

de sakkunnigas förslag i denna del och vill i anslutning härtill framhålla följande.

Häftar en skattskyldig såväl för tre år gamla utskylder som för utskylder, vilka förfallit till betalning för allenast två år sedan, bör anstånd enligt 3 eller 7 § förslaget till förordning örn utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor kunna meddelas under förutsättning att enligt inbetalningsplanen dels förstnämnda utskylder hinna slutbetalas under anståndstiden dels ock sistnämnda utskylder hinna slutbetalas inom ett år. Anståndstiden utgör ju, därest 3 § tillämpas, högst fem kvartal och bör, om 7 § tilllämpas, icke i detta fall bestämmas längre än till två år d. v. s. till den tidpunkt då de äldsta utskylderna preskriberas.

Mycket ofta torde det förhålla sig så, att den som häftar för tre år gamla eller äldre utskylder även häftar för andra utskylder, till vilkas gäldande alltså införsel kan beviljas. Vill den skattskyldige undgå införsel i sin lön, har han därför ett intresse av att ansluta sig till en skatteförmedlingskassa även om den av de sakkunniga ifrågasatta ändringen i införsellagen icke kommer till stånd.

Jag vill slutligen erinra om vad riksräkenskapsverket framhållit därom, att därest ändringen ifråga vidtoges, indrivningen kunde befaras komma att i åtskilliga fall fördröjas.

Lagen om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken och lagen angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

Enligt 17 kap. 12 § handelsbalken har kronan företräde till lös egendom för gäldenärens utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå. Samma förmånsrätt åtnjuter kronan för vad statsverket enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året. För prästerskapets till statsverket indragna tionde, årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av avlösning av vissa frälseräntor, årliga avbetalnings- och räntebelopp i anledning av lån från statens avdikningslånefond och årliga avbetalningsbelopp i anledning av avlösning av avgälder från de s. k. halländska kyrkohemmanen åtnjuter kronan förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, där ej avgälden stått inne längre än ett år efter förfallodagen. (Jfr lagarna den 22 maj 1891, innefattande tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken, den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor, § 13, den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 2 §, och den 6 maj 1938 om avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen, 6 §.) Enahanda förmånsrätt åtnjuter kronan för fordran, varom förmäles i 28 § allmänna förfogandelagen (se paragrafens lydelse enligt lag den 15 maj 1942).

Förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbalken men efter den rätt, kronan

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

har enligt samma lagrum, tillkommer med lika rätt dem emellan kommunalutskylder, skogsaccis, vägskatt och tingshusmedel (häradsmedel) samt landstingsmedel, samtliga för sista och löpande året; förmånsrätten gäller i såväl fast som lös egendom. I den mån utskyld till kommun eller annan menighet skall utgå för fast egendom, åtnjuter kommunen eller menigheten dock härför förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbaden, såvida skatten ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.

Kommun åtnjuter vidare samma förmånsrätt som för kommunalutskylder för vad enligt lag örn allmän pensionsförsäkring kommunen må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga pensionsavgift för sista och löpande året. Sedan numera enligt lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering skyldighet för kommun att utgiva visst belopp i anledning av att avgiftspliktig underlåtit att erlägga pensionsavgift icke längre föreligger, torde sistberörda förmånsrätt emellertid icke vidare kunna förekomma.

I detta sammanhang må anmärkas, att enligt 17 § lagen om folkpensionering pensionsavgift må kunna särskilt erläggas samt att genom kungörelse den 29 januari 1937 angående påföring, debitering, uppbörd och redovisning av pensionsavgifter enligt lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering bland annat bestämts, att örn restfört belopp, vari pensionsavgift ingår, endast delvis erlagts, vad som erlagts skall anses i första hand vara pensionsavgift, såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan.

Enligt 14 § första stycket lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning äger staten för krigsskadebidrag, som skall utgå för fast egendom och erläggas av den, som innehaft egendomen med äganderätt eller ock med fideikommissrätt eller eljest på grund av testamente, lika rätt i egendomen som för avgäld av fast egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbaden sägs. I 14 § andra stycket föreskrives, att bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 § andra stycket handelsbaden tillkommer kommunalutskylder.

1936 års uppbördskommitté föreslog, att alla utskylder och allmänna avgifter, som icke utgå för fastighet, dock med undantag av pensionsavgifter, skulle åtnjuta samma förmånsrätt enligt 17 kap. 12 § handelsbaden, i följd varav influtna belopp skulle proportionellt fördelas mellan ifrågavarande skattetitlar, såvida den betalningsskyldige icke tillkännagivit annan önskan. Som motivering härför framhöll kommittén, att fördelarna med en sammanslagning av debitering och uppbörd av statliga och andra utskylder endast härigenom skulle kunna rationellt utnyttjas samt att utskyldernas och avgifternas likaberättigande i fråga örn förmånsrätt vore en förutsättning för att de skulle kunna likställas i preskriptionshänseende. — Beträffande pensionsavgifterna fann kommittén övervägande skäl tala för att desamma borde åtnjuta förmånsrätt framför andra utskylder och allmänna avgifter. Kommittén erinrade i detta sammanhang örn, att det av tekniska skäl vore uteslutet att vid ett anordnande av uppbörden enligt kommitténs förslag bibehålla bestämmelsen om att pensionsavgift finge särskilt erläggas. Vidare

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

framhöll kommittén, att med hänsyn till de i administrativ ordning tillkomna bestämmelserna angående redovisningen av sådana utskylder, vilka icke kunnat helt indrivas, den föreslagna bättre förmånsrätten för pensionsavgifter i förhållande till andra utskylder icke torde i sak innebära någon ändring av betydelse.

7942 års sakkunniga ha anfört:

En nödvändig konsekvens av den föreslagna ändringen i fråga örn preskriptionstidens längd lärer vara, att krono- och kommunalutskylder erhålla samma förmånsrätt; för närvarande utgå ju kronoutskylderna med bättre rätt än kommunalutskylderna. Denna sämre förmånsrätt för kommunalutskylder har i viss mån kompenserats genom att restindrivningen av kommunalutskylder kunnat pågå i tio år, medan indrivningen av kronoutskylder endast kunnat fortgå i tre år. När nu preskriptionstiderna föreslås skola bliva lika, bortfaller tydligtvis denna kompensation, och behovet av ensartade bestämmelser beträffande förmånsrätten blir aktuellt på ett helt annat sätt än hittills varit fallet.

Vidare ha de sakkunniga uttalat, att medan 1936 års uppbördskommitté på sin tid framlagt förslag till mera genomgripande ändringar i förevarande lagrum, de sakkunniga icke funnit anledning föreslå andra ändringar än sådana, vilka direkt betingats av det angivna syftet. Emellertid torde — med hänsyn till att kommunernas ansvar för vissa pensionsavgifter numera blivit upphävt -— bestämmelsen om förmånsrätt för vad kommun i sådant hänseende utgivit böra utgå.

De sakkunnigas förslag i denna del har tillstyrkts i ett flertal yttranden.

Sålunda har socialstyrelsen uttalat, att de sakkunnigas förslag om upphävande —- i samband med ändring av preskriptionstiden — av kronoutskyldernas nuvarande förtursrätt icke föranledde någon erinran från styrelsens sida. Det förefölle rimligt, att denna förtursrätt i det föreliggande sammanhanget uppgåves av staten till förmån för en mera likformigt skeende förbättring av uppbördsresultatet i fråga om de två slagen av utskylder. Socialstyrelsen ville härtill anmärka, att en förutsättning för den föreslagna nya ordningen borde anses vara, att det i varje särskilt fall indrivna skattebeloppet fördelades på krono- och kommunalutskylder i samma proportion som det totala restförda beloppet fördelat sig på de bägge utskyldsslagen.

Riksräkenskapsverket, som likaledes tillstyrkt de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende, har vidare anfört, att om en ändring ändå skulle göras i 17 kap. 12 § handelsbalken, de däri uppräknade utskyldema och avgifterna samtidigt borde åsättas nu gängse benämningar. Därvid syntes det av 1936 års uppbördskommitté framlagda förslaget kunna följas. Enligt övergångsstadgandet skulle de ändrade förmånsrättsbestämmelserna icke äga tillämpning beträffande utskylder eller avgifter för år 1941 eller tidigare år. Det borde påpekas, att värnskatt hittills avsett visst budgetår.

En motsatt uppfattning rörande den ifrågavarande ändringen av förmånsrätten har uttalats av kammarrätten, som framhållit, att vid införandet år

Kimot- Majlis proposition nr 17.

1889 i 17 kap. 12 § liandelsbalken av förmånsrätt för kommunalulskylder, såvitt motiven för berörda stadgande utvisade, hänsyn icke syntes ha tagits till den preskriptionstid som beträffande olika slag av utskylder varit tilllämplig. Kronoutskylderna hade åtnjutit förmånsrätt långt före det sådan var tillerkänd kommunalutskylder, och då, efter allehanda åsiktsbrytningar, jämväl sistnämnda utskylder fingo sig tillerkänd ifrågavarande förmån, ansågs det uppenbarligen naturligt, att de ej i detta avseende skulle få konkurrera med utskylderna till kronan. Kammarrätten funne med hänsyn därtill vad de sakkunniga i överensstämmelse med åskådningssättet inom 1936 års uppbördskommitté anfört till stöd för ändring i förmånsrätten knappast vara tillfyllest.

Pensionsstyrelsen har framhållit, att styrelsen tidigare i olika sammanhang föreslagit, att pensionsavgifteima skulle erhålla bättre förmånsrätt än andra utskylder och allmänna avgifter, och att denna förmånsrätt borde direkt framgå av bestämmelsen i 17 kap. 12 § handelsbaden. Styrelsen har ansett sig alltjämt böra ifrågasätta, örn icke i nämnda lagrum pensionsavgifterna borde beredas förmånsrätt framför andra utskylder och allmänna avgifter.

Drätselkammaren i Kalmar har yttrat, att det vore önskvärt, att förmånsrättsbestämmelserna i 17 kap. 12 § handelsbaden i detta sammanhang ändrades även därhän, att förmånsrätten för utskylder utsträcktes att omfatta icke endast sådana, vida avsåge sista och löpande året, utan även utskylder, som förfallit till betalning under två år före löpande år. Erfarenheten hade nämligen visat, att i synnerhet kommunerna åsamkades orimligt stora skatteförluster på grund av den begränsade tiden för restindrivning av kommunalskatt »för sista året» parallellt med restindrivning av kronoskatt för samma år. Detta spörsmål hade emellertid icke så stor betydelse beträffande skattedragare, vida vore löntagare, som beträffande skattedragare, vida vöre rörelseidkare. Nu angivna erfarenheter åsyftade i första hand förmånsrätten i konkurs.

Något bärande skäl för att placera kronoutskylder i ett förmånligare läge Departementsän kommunalutskylder torde numera icke kunna åberopas. Att uteslutande chefenav historiska skäl bibehålla en sådan ordning kan jag ej heller finna berättigat. Örn kommunalutskylder i ett hänseende intaga en bättre ställning än kronoutskylder, är det däremot naturligt att de senare utskylderna i ett annat hänseende äro gynnade framför de förra. Så är också för närvarande fallet, i det att å ena sidan för kommunalutskylderna gäller en tioårig men för kronoutskylderna blott en treårig preskriptionstid, medan å andra sidan kronoutskylderna äro placerade framför kommunalutskylderna i den i 17 kap. handelsbaden angivna förmånsrättsordningen.

Tidigare har jag föreslagit, att samtliga utskylder skola likställas i preskriptionshänseende. I anslutning härtill vill jag nu förorda en motsvarande anordning beträffande förmånsrätten. Det härutinnan inom departementet upprättade lagförslaget är, bortsett från övergångsbestämmelsen, i sak över-

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ensstämmande med det av de sakkunniga avgivna. Jag har icke funnit anledning vare sig att, på sätt riksräkenskapsverket ifrågasatt, i detta sammanhang föreslå en allmän revision av den gällande lagtexten eller att biträda drätselkammarens i Kalmar förslag örn en viss ökning av förmånsrättens omfattning. Ej heller innebär departementsförslaget, att pensionsavgifterna skulle i fråga örn förmånsrätten sättas före övriga utskylder och allmänna avgifter. Härutinnan må framhållas, att de skäl, som lågo till grund för uppbördskommitténs förslag härom, icke nu i allo äga giltighet. Sålunda ifrågasättes icke nu ett upphävande av vare sig rätten för skattskyldig att särskilt erlägga pensionsavgift eller kungörelsen den 29 januari 1937. Även efter ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen komma alltså pensionsavgifterna att i regel redovisas nied förtursrätt framför andra kronoutskylder.

Övergångsbestämmelsen har i departementsförslaget erhållit den innebörden, att jämväl efter lagändringens ikraftträdande äldre lag skall äga tillämpning beträffande utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning, så ock beträffande dessförinnan förskjutna försäkrings- eller tilläggsavgifter.

Den föreslagna ändringen av 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning är en följdändring av rent redaktionell natur.

Lagarna angående ändrad lydelse av 78 § lagen om kommunalstyrelse på landet, 71 § lagen örn kommunalstyrelse i stad och 58 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Enligt § 17 mom. 1 uppbördsreglementet och § 11 st. 2 uppbördsreglementet för Stockholm åligger det skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, att vid indrivningen av resterande utskylder erlägga avgift, beräknad efter tre öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, då densamma ej överstiger tjugufem kronor, dock ej mindre än tjugufem öre, och efter sex öre för varje full krona av berörda slutsumma, när denna överstiger tjugufem kronor. Vid indrivandet av resterande kommunalutskylder uttages däremot enligt 76 § tredje stycket lagen om kommunaistyrelse på landet, 71 § tredje stycket lagen örn kommunalstyrelse i stad och 58 § första stycket lagen örn kommunalstyrelse i Stockholm allenast en avgift av tre öre å varje full krona av det oguldna utskyldsbeloppet, dock ej mindre än tjugufem öre.

De sakkunniga ha framhållit, att de vid utformandet av sitt förslag haft att beakta den olikhet i indrivningsavgiftens storlek, som sålunda förelåge beträffande kronoskatt och kommunalskatt. Härutinnan lia de sakkunniga anfört:

Vid olika tillfällen har föreslagits, att denna olikhet, som synes sakna varje berättigande, skulle undanröjas. 1936 års uppbördskommitté föreslog att indrivningsavgiften beträffande kronoutskylderna skulle nedsättas till samma belopp som vid kommunalutskylderna eller 3 procent, dock minst 25 öre. T. f. underståthållare Sandström föreslog i 1941 års betänkande att

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

avgiften i båda fallen skulle bestämmas till 5 procent, dock lägst 25 öre. I borgmästare Laurius promemoria föreslogs att indrivningsavgiften vid kommunalutskylder skulle utgå efter samma grund som vid kronoutskylder och sålunda praktiskt taget höjas från 3 procent till 6 procent; samtidigt skulle minimibeloppet beträffande båda slagen av utskylder höjas från 25 till 30 öre. Sistberörda förslag motiverades med att de nuvarande bestämmelserna vållade vissa svårigheter vid fördelning av indrivningsavgift mellan utmätningsman och exekutionsbiträde.

Tidigare ha de sakkunniga framhållit betydelsen av att försumliga skattskyldiga drabbades av en påföljd av sådan art, att densamma var ägnad att väcka deras intresse av att för framtiden bättre sköta sin skattebetalning. I sådant hänseende är säkerligen indrivningsavgiften av stor betydelse. Någon anledning att låta nu berörda effekt vara mindre starkt verkande beträffande kommunalutskylder än beträffande kronoutskylder synes emellertid icke rimligen kunna angivas.

De sakkunniga, som från sina utgångspunkter sakna anledning föreslå någon sänkning av indrivningsavgiftens storlek beträffande kronoutskylder na, föreslå i stället att denna avgift beträffande kommunalutskylderna fastställes att utgå efter enahanda grund som vid kronoutskylderna. I samband härmed synes, till undvikande av onödig omgång vid avgiftens beräknande, kunna bestämmas, att densamma skall utgå med 6 procent, oberoende av utskyldsbeloppets storlek, dock minst med 25 öre.

I detta sammanhang må erinras om, att varje åtgärd, som leder till en förbättrad uppbörd, också leder till försämrade inkomster för indrivningsförrättarna. Skulle nu framlagda förslag leda till att en väsentligt förbättrad utskyldsbetalning inträder vid uppbördsstämmorna, aktualiseras ånyo indrivningsförrättarnas avlöningsfråga. Emellertid vill det synas de sakkunniga, som örn något ställningstagande till denna fråga icke för närvarande vore påkallat. Till en början lära väl verkningarna av förslagets eventuella genomförande allenast så småningom göra sig gällande i form av förbättrad uppbörd. Än vidare torde den föreslagna höjningen av indrivningsavgiften beträffande kommunalutskylder komma att någon tid neutralisera minskningen i antalet skatteposter, varå indrivningsavgift uttages. Först efter en icke alltför kort tids förlopp synes därför vara möjligt att avgöra, huruvida förevarande förslags genomförande nödvändiggör en ekonomisk kompensation åt indrivningsförrättarna.

De av de sakkunniga sålunda föreslagna författningsändringarna skola icke äga tillämpning beträffande utskylder, som förfallit till betalning före författningarnas ikraftträdande. I

I yttrandena har förslaget örn samma indrivningsavgift för krono- och kommunalutskylder tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Delade meningar ha däremot yppats beträffande avgiftens storlek.

De sakkunnigas förslag har sålunda tillstyrkts av socialstyrelsen, som uttalat, att styrelsen för sin del icke hade något att erinra mot alt indrivningsavgiften beträffande kronoutskylderna bibehölles vid sin nuvarande höjd och att densamma beträffande kommunalutskylder bleve lika hög som i fråga om kronoutskylderna. Utan tvivel kunde en höjning av indrivningsavgiften i fråga om kommunalutskylderna — vilka för de fattigare klasserna i regel torde vara de mest betungande — i många fall komma alt bärt drabba försumliga skattebetalare i små omständigheter, men med det föreslagna

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

systemet finge dessa kategorier å andra sidan en kompensation härför genom de förbättrade möjligheterna att fullgöra sin utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassorna.

Riksräkenskapsverket, som framhållit i huvudsak samma synpunkter som socialstyrelsen, har därjämte uttalat, att en sänkning av indrivningsavgiften för kronoutskylder för närvarande skulle vara mindre välbetänkt ur upphördssynpunkt.

Stockholms stads kammarkontor har yttrat, att mot förslaget att höja indrivningsavgiften för kommunalutskylder torde ur kommunal synpunkt icke vara någon invändning att göra. Då denna avgift till huvudsaklig del torde drabba de mindre bemedlade i samhället, kunde visserligen av sociala skäl ifrågasättas att, i stället för en höjning av indrivningsavgiften för kommunalskatt, sänka motsvarande avgift för kronoutskylderna för att dymedelst åvägabringa önskvärd likställighet. Med förslagets genomförande skulle emellertid skattebetalningen, icke minst för dessa samhällsmedlemmar, komma att underlättas, vartill komme, att en rätt kraftigt verkande indrivningsavgift torde vara behövlig som ett medel mot sådana skattskyldiga, som trots förefintlig förmåga försummade att betala sina skatter.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha funnit, att någon invändning icke kunde göras mot den föreslagna höjningen av indrivningsavgiften. En sådan höjning borde i viss mån verka stimulerande på intresset hos försumliga skattebetalare att bättre sköta sin skattebetalning. Den nu utgående högre provisionen för kronoutskylder torde också lia bidragit till att i första hand indrivning av dessa skett, varigenom kommunalutskylderna kommit att i detta avseende intaga en sämre ställning.

Handelskammaren i Gävle har ansett den föreslagna ändringen vara mycket tillfredsställande ur såväl allmän som kommunal synpunkt.

Majoriteten inom Stockholms stadskollegium har anfört betänkligheter mot en höjning av indrivningsavgiften för kommunalskatt från 3 till 6 procent. Sociala skäl talade för nuvarande procentsats. Ehuru indrivningsavgiften vid kronoskatten redan nu vore 6 procent, kunde för ett bibehållande av den lägre avgiften vid kommunalskatten anföras, att kommunalskatten, som utginge proportionellt, redan i sig träffade de lägsta inkomsttagarna, vilka förutsattes i huvudsak utgöra restlängdsklientelet, relativt hårdare. Starka praktiska skäl talade emellertid för en enhetlig avgift, och då en högre sådan ansåges behövlig såsom stimulans för den enskilde att ansluta sig till skalteförmedlingskassa, ville kollegiet ifrågasätta, örn icke 4 procent för bägge skatterna vore tillfyllest. Stadsfullmäktige i Stockholm ha instämt i detta uttalande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande:

Länsstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas uppfattning att en generell förhöjning till 6 procent skulle vara påkallad vare sig med hänsyn till avgiftens karaktär av påföljd för eftersatt betalningsskyldighet eller med tanke på det bidrag den utgör till indrivningsförrättarnas avlönande. I fråga om sådana skattskyldiga, som över huvud allvarligt reagera för den extra tunga, som indrivningsavgiften representerar, lärer redan den lägre avgift, som nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

gäller beträffande kommunalskatten, vara tillräckligt hög för att hava avsedd verkan. Det bör även beaktas, att underlåtenhet alt i rätt tid gälda påförda skatter icke alltid beror på ovillighet utan ofta på verklig oförmåga att betala eller förhållanden, som äro direkt ömmande. I dessa fall innebär indrivningsavgiften, för vars eventuella eftergivande myndigheterna sakna befogenhet, att man lägger sten på bördan. Vidkommande avgiftens egenskap av lönebidrag måste redan en generell förhöjning till 4 eller 5 procent komma att medföra en avgjord inkomstökning för dem, som verkställa indrivningen. Länsstyrelsen delar den uppfattningen, att den nuvarande differentieringen av indrivningsavgiften saknar fog men anser av nu anförda skäl, att avgiften i fråga om båda slagen av utskylder bör sättas till högst 5 procent.

Uppbördsintendenten i Stockholm har ifrågasatt, huruvida icke en sänkning av indrivningsavgiften till 5 procent kunde vara skälig. Indrivningsavgiften vore, såsom erfarenheten visat, överhuvud taget ägnad att hos den stora allmänheten framkalla stark irritation; och det torde knappast kunna bestridas, att den mången gång drabbade synnerligen hårt, särskilt då underlåtenheten att betala varit beroende på ren glömska, sjukdom eller resa. Å andra sidan kunde väl sägas, att en höjning av avgiften för kommunalutskylder kunde vara motiverad i och för tillskapandet av skatteförmedlingskassor, vilka ju komme att erbjuda större möjligheter för de lojala skattebetalarna att ordna sin utskyldsbetalning.

Överståthållarämbetet, som uttalat sin anslutning till principen örn samma indrivningsavgift för krono- och kommunalutskylder, har därutöver mot uppbördsintendentens uttalande framhållit, att en sänkning av indrivningsavgiften för kronoutskylder skulle direkt motverka anslutningen till skatteförmedlingskassorna samt att det överhuvud taget vore av vikt för det nya systemets genomförande, att påföljden av försummad utskyldsbetalning något skärptes.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett en utjämning mellan indrivningsavgifterna för krono- och kommunalutskylder böra ske på så sätt att procentsatsen bestämdes till fem.

Samma förslag har framförts av stadsfogdarna i Hälsingborg under motivering, att 5-talet vore enklare att använda såsom beräkningsgrund.

Kooperativa förbundet har med hänsyn till nu rådande hårda skattetryck sagt sig förvänta, att även en indrivningsavgift av 4 eller 5 procent skulle verka tillräckligt avskräckande på försumliga skattebetalare.

Finspångs köpingsnämnd har framhållit, att det stora flertalet restförda torde vara sådana, vilka saknat möjlighet att vid uppbördstillfället uppbringa det förfallna beloppet på en gång. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas, örn ej den gemensamma indrivningsavgiften borde sättas till exempelvis 4 procent.

Handelskammaren i Göteborg har ansett, att ett fastställande av indrivningsavgiften till 6 procent knappast syntes förenligt med ett av sakkunnigförslagets väsentliga syften, nämligen att underlätta de skattskyldigas inbetalning av resterande utskylder. Handelskammaren, som i princip vore ense med de sakkunniga örn önskvärdheten av en enhetlig indrivningsavgift,

122 Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

Departements-

chefen.

ville för sin del förorda, att avgiften på sätt som föreslagits av 1936 års uppbördskommitté fastställdes till 3 procent för samtliga utskylder.

Slutligen har föreningen Malmöhus läns landsfiskaler uttalat, att eftersom de medel, vilka inbetalades från skatteförmedlingskassorna, syntes komma att översändas direkt till utmätningsmannen, och exekutionsbiträdena icke komme att taga befattning med indrivningsavgiften, det torde beträffande tidigare förfallna, restförda utskylder kunna ifrågasättas, huruvida icke indrivningsavgiften till statsverket kunde bortfalla. Helt säkert skulle detta medföra ökad stimulans för anslutning till kassorna och giva bättre indrivningsresultat.

Enighet synes råda örn, att samma avgift bör utgå vid indrivning av olika slags utskylder och att de sakkunnigas förslag härutinnan alltså bör genomföras. Däremot gå meningarna i sär, då det gäller att bestämma avgiftens storlek.

Det är visserligen riktigt, att indrivningsavgiften är en påföljd, som kan träffa icke endast liknöjdheten och tredskan utan även den rena oförmågan. Det kunde därför synas rimligt, att vid avgiftens bestämmande hänsyn finge tagas till förhållandena i det särskilda fallet. Ett dylikt hänsynstagande skulle emellertid så avsevärt komplicera indrivningsförfarandet, att jag icke är beredd att tillstyrka införandet av en bestämmelse härom.

Då det gäller att fastställa regler för ett summariskt förfarande, bör hänsyn i första hand tagas till syftet med detta samt till hur förhållandena i allmänhet äro i de fall, varå förfarandet skall tillämpas. Indrivningsavgiften har uppenbarligen till syfte att utgöra dels ersättning för de förluster och kostnader i skilda hänseenden, som det allmänna får vidkännas genom den uteblivna skattebetalningen, dels ock ett påtryckningsmedel mot medborgarna att ordentligt fullgöra sin skattskyldighet. Bedömes frågan enbart ur denna synpunkt, torde befogade invändningar knappast kunna göras mot att indrivningsavgiften beträffande kommunalutskylder, som för närvarande utgör tre procent, något höjes.

Ser man vidare till huru förhållandena gestalta sig i normalfallen, lärer erfarenheten utvisa att dessa ingalunda äro sådana, där särskilt ömmande omständigheter föreligga. Härutinnan kunna givetvis växlingar inträffa alltefter tidsförhållanden, men oftast torde den restförde vara antingen en uppenbar skatteskolkare eller en person som alltför sorglöst sköter sin ekonomi. Det är särskilt inom sistnämnda kategori som skatteförmedlingskassorna böra söka sitt klientel. Anslutningen till kassorna kan därför icke annat än vinna på att indrivningsavgiften — alltså den straffavgift som man genom anslutningen undgår —- hålles något så när hög.

Även örn jag sålunda delar de sakkunnigas mening att indrivningsavgiften — som bör utgå efter samma procentsats för olika slag av utskylder — bör fastställas till ett högre belopp än som nu gäller i fråga om kommunalutskylder, är jag emellertid icke beredd förorda en så pass liög avgift som den av de sakkunniga föreslagna eller sex procent. Skall en enhetlig avgift faststäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

las, vill det av olika skäl synas lämpligt att denna avgift fastställes till ett belopp, som ungefärligen motsvarar medeltalet av de för närvarande tillämpade procentsatserna. På grund härav och i anslutning till vad i vissa remissyttranden föreslagits förordar jag för min del, att indrivningsavgiften bestämmes till fem procent.

Såvitt angår avgiften för indrivning av kronoutskylder torde erforderliga författningsändringar kunna beslutas av Kungl. Majit. Ändring beträffande avgiften för indrivning av kommunalutskylder tarvar däremot riksdagens medverkan.

De ekonomiska konsekvenserna för indrivningsmyndigheterna med anledning av de nu ifrågasatta ändringarna ämnar jag icke i detta sammanhang upptaga till behandling.

Förordningen om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen angående postsparbanken och lagen angående ändrad lydelse av 52 § lagen om bankrörelse.

Enligt § 2 mom. 1 andra stycket förordningen angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande hos postsparbanken ej ökas utöver 5,000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3,000 kronor annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

I 52 § andra stycket lagen om bankrörelse stadgas, att en och samma insättares tillgodohavande på s. k. sparkasseräkning eller därmed likartad räkning icke må annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver 4,000 kronor.

Vidare gäller enligt 22 § andra stycket lagen örn sparbanker, att en och samma insättares tillgodohavande icke må annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst i reglementet bestämt belopp, högst 30,000 kronor, dock att länsstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleda, må meddela sparbank tillstånd att i fråga om viss insättares tillgodohavande höja det sålunda bestämda beloppet.

De sakkunniga ha anfört:

Olägenheten för skatteförmedlingskassor i mindre orter att icke därstädes äga tillgång till bankinrättning för medlens insättande synes icke vara av alltför stor betydelse. Ett anlitande av postgirorörelsen för medlens överförande till bankinrättning borde ju vara en fullt tillfredsställande lösning i dylika fall. Vill man emellertid bereda möjlighet för kassa, som önskar anlita statens sparbank, till direkt insättning i postsparbanken i dessa fall, synes detta enklast kunna ske genom att skatteförmedlingskassorna medgivas rätt att å motbok med postsparbanken insätta även belopp, som överstiga 5,000 kronor. En dylik ändring synes i och för sig väl motiverad å den grund, att de klumpbelopp, som insättas, i verkligheten äro hänförliga till ett flertal olika personer, vilka var för sig skulle kunna verkställa insättningar av beloppen i fråga utan att därför det stadgade maximibeloppet överskredes. Till undvikande av förväxling synes lämpligen böra stadgas, att motbok nied skatteförmedlingskassa skall utmärkas på sådant sätt, att densamma tydligt skiljes från andra motböcker.

124 Kunell. Maj:ts proposition nr 17.

Departements-

chefen.

Generalpoststyrelsen har förklarat, att styrelsen icke hade något att erinra mot de sakkunnigas förevarande förslag.

Fullmäktige i riksbanken ha uttalat, att enligt fullmäktiges åsikt liknande ändringar borde vidtagas även i lagen örn bankrörelse, i vad anginge maximibelopp för sparkasseräkningar, samt i lagen örn sparbanker, vad beträffade maximibelopp för insättningar.

Svenska sparbanksföreningen bär sagt sig visserligen förutsätta, att länsstyrelserna skulle komma att medgiva skatteförmedlingskassorna rätt att i sparbank insätta mer än 30,000 kronor. Emellertid har föreningen ifrågasatt, örn ej en generell dispens från sparbankslagens stadgande kunde medgivas för räkningar som ägde samband med skatteförmedlingsrörelsen.

En motsatt ståndpunkt har intagits av sparbanksinspektionen, som anfört:

Genom de periodiskt återkommande stora utbetalningar, som skatteförmedlingskassorna ha att fullgöra, komma sådana hos sparbank insatta medel att ställa stora krav på likviditeten. Kassornas uttagningar komma dessutom att till tiden sammanfalla med stora uttagningar från andra insättare. Det nu anförda utgör tillräckliga skäl för inspektionen att avstyrka ett genomförande av vad sparbanksföreningen i denna del ifrågasatt. Inspektionen har däremot icke något att erinra emot att dispens från i reglemente stadgat insättningsmaximum i viss omfattning från fall till fall lämnas beträffande nu ifrågavarande insättares medel för sparbanker med tillräckligt god likviditet.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen i förordningen angående postsparbanken synes böra genomföras. Därest så sker, torde böra övervägas att i administrativ ordning meddela bestämmelser örn att de för skatteförmedlingskassorna avsedda postsparbanksböckerna skola hava sådan utstyrsel, att de kunna tydligt skiljas från andra sådana motböcker.

De skäl, som av de sakkunniga åberopats för ändringen i förordningen angående postsparbanken, synas tala för att motsvarande ändring vidtages i banklagen. I enlighet härmed har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen örn bankrörelse. Förslaget innefattar jämväl viss ändring av gällande bestämmelser om skyldighet för bankaktiebolag att göra anteckning i motbok angående tillgodohavanden å spar kasseräkning eller därmed likartad räkning; till denna fråga torde jag emellertid senare få återkomma.

Vad åter angår den i ett pär remissyttranden väckta frågan om ändring av sparbankslagens bestämmelser rörande maximibelopp för insättningar synas mig vissa skäl tala emot en sådan ändring. Sparbankslagens bestämmelser äro nämligen redan nu betydligt mindre restriktivt hållna än motsvarande stadganden i förordningen angående postsparbanken och lagen om bankrörelse samt lämna för övrigt möjlighet till vittgående dispenser. Dessutom bör beaktas, att åtskilliga sparbanker ha en i förhållande till postsparbanken och affärsbankerna så pass obetydlig rörelse, att de icke torde böra i nu förevarande hänseende likställas med dessa. Med hänsyn härtill har jag icke ansett mig bora i detta sammanhang förorda någon ändring i det nyss återgivna stadgandet i sparbankslagen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 17.

125 Lagen angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen om sparbanker, m. m.

Enligt 22 § första stycket lagen om sparbanker må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning; dock att sparbank må för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankbolag eller annorledes upptaga lån. I 23 § första stycket stadgas, att insättning i sparbank skall antecknas i motbok, varjämte meddelas bestämmelser rörande motboks beskaffenhet m. m. Vidare föreskrives i 23 § andra stycket att, då medel som insatts i sparbank lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. I stället för de i bokföringslagen föreskrivna dag- och inventarieböcker skall sparbank enligt 31 § första och andra styckena föra, bland annat, dels avräkningsbok för insättarna med upplägg för en var av dem ävensom ett årligt sammandrag av dessa avräkningar, därvid tillgodohavanden, som för en och samma insättare innestå å olika motböcker, skola föras å skilda upplägg, dels ock register å sparbankens insättare. Sparbank skall jämlikt 31 § tredje stycket tillse, att genom hänvisningar i avräkningsboken eller anteckning i registret å insättare sammanlagda beloppet av en och samma insättares tillgodohavanden lätt kan fastställas.

Enligt § 2 mom. 2 förordningen angående postsparbanken skall vid första insättning, för såvitt icke Kungl. Maj:t föreskrivit annat förfaringssätt, till insättaren utan avgift utlämnas en motbok, utfärdad till förmån för den, för vilken insättningen ägt rum.

Enligt 52 § andra stycket lagen örn bankrörelse skall insättning å sparkasseräkning eller därmed likartad räkning antecknas i motbok, som utlämnas till räkningshavaren. I

I sitt yttrande över betänkandet med förslag till främjande av utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor har svenska sparbanksföreningen i fråga örn den skatteförmedlingsverksamhet, som kan komma att utövas av sparbankerna, anfört:

Enligt sparbankslagen skall motbok finnas för varje räkningshavare. Denna bestämmelse medför redan nu för det kollektiva småsparandet onödiga tekniska svårigheter och skulle kunna för skatteförmedlingsrörelsen innebära allvarliga olägenheter. Särskild motbok saknar för de nu nämnda rörelsegrenarna all praktisk betydelse och har uteslutande karaktären av en ren formalitet, enär den regelmässigt förvaras av sparbanken och aldrig kommer i kontoinnehavarens hand. Föreningen anser det därför vara en viktig förutsättning för rörelsens handhavande, att sparbankslagen så ändras att särskild motbok icke behöver förekomma när det gäller skatteförmedlingskassor och de för det kollektiva sparandet sedvanligen tillämpade sparformerna. Föreningen vill i detta sammanhang erinra om att i postsparbanksrörelsen utfärdande av särskild motbok i sådana fall icke behöver ske.

Sparbanksinspektionen bär i förevarande hänseende anfört i huvudsak följande:

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Sparbanksinspektionen anser att särskilda bokföringsföreskrifter utöver deni, vilka reglera sparbankernas vanliga rörelse, icke erfordras för denna gren av verksamheten. Sparbankslagens och bokföringslagens föreskrifter böra med hänsyn härtill tillämpas även i nu förevarande fall. Ett genomförande av en förenklad bokföring torde förutsätta ändringar i sparbankslagen.

I nära samband med bokföringsfrågan står frågan om skyldighet för sparbank att utfärda motböcker för »medlemmar» i skatteförmedlingsrörelsen. Enligt 22 § sparbankslagen må sparbank ej driva annan inlåningsrörelse än a motboksrakning. Sparbanksinspektionen anser, i likhet med svenska sparbanksföreningen, föreskrifterna om motbok vara ägnade att försvåra sparbankernas skatteförmedlande verksamhet liksom övriga för det kollektiva sparandet sedvanligen tillämpade sparformer. Inspektionen vill i delta sammanhang erinra om att 1920 års sparbankssakkunniga, vilkas betänkande legat till grund för 1923 års sparbankslagstiftning, förutsatt att sparbank skulle kunna driva intressekontorsverksamhet men trots detta icke föreslagit något undantag från motboksskyldigheten ifråga örn denna rörelse. Det bör beaktas, att motböckerna icke endast utgöra kontrollmedel utan att motboksräkningen även karakteriserar begränsningen av sparbankernas rörelse. Om sparbankslagen skulle så ändras, att möjligheter skapades att göra undantag från regeln att sparbank endast får driva inlåning å motboksräkning, måste starka garantier uppställas så att icke undantagsbestämmelsen bomme att missbrukas. Inspektionen har för övrigt i sin verksamhet redan med nuvarande lagstiftning påträffat fall, där man sökt kringgå bestämmelsen. Den bästa kontrollen torde måhända kunna åstadkommas genom att i sparbankslagen bereddes möjlighet att medgiva undantag från motboksregeln dispensvägen. Inspektionen anser sig emellertid böra ifrågasätta, huruvida icke lösningen av denna fråga borde kunna anstå någon tid i avvaktan på att andra aktuella sparbankslagstiftningsfrågor göras till föremål för omprövning.

Departements- De ur sparbankslagstiftningen nyss refererade bestämmelserna örn motbok chefen, förutsätta — vilket för övrigt framgår av själva benämningen — att motboken skall innehavas av insättaren. Därest en sparbank antages till erkänd skatteförmedlingskassa samt gentemot de vid ett företag anställda åtager sig att med belopp, som inflyta genom löneavdrag, förmedla betalning av skatter och måhända även hyror, försäkringspremier, räntor och amorteringar m. m., kan det dock icke gärna ifrågakomma, att var och en av de anställda skall inneha en motbok, däri såväl insättningar som utbetalningar för hans räkning antecknas. Är den anställde veckoavlönad, skulle ju detta innebära, att han finge besöka banken en gång i veckan och därjämte vid varje tillfälle då banken skulle verkställa en utbetalning för hans räkning. Därmed vore syftet med förmedlingsverksamheten i viss mån förfelat.

De sparbanker, vilka redan ägna sig åt intressekontorsverksamhet, utfärda därför visserligen motbok åt envar till verksamheten ansluten person, men dessa motböcker ligga ofta kvar hos banken, som vid varje in- och utbetalningstillfälle verkställer vederbörliga anteckningar i motböckerna. En sålunda hos banken kvarliggande motbok fyller otvivelaktigt icke sitt syfte. De kostnader, som åsamkas banken för anskaffning och förvaring av samt verkställandet av vederbörliga införingar i ett kanske mycket stort antal sådana motböcker, måste därför anses vara onödiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

127 Vid den nu planerade utbyggnaden av skatteförmedlingsverksamheten har man räknat med en betydande medverkan från sparbankernas sida. Det bör då enligt min mening icke ifrågakomma att bibehålla bestämmelser, vilka för sparbankerna skulle medföra onödiga kostnader till ganska avsevärda belopp. Jag har därför låtit inom finansdepartementet upprätta förslag till vissa ändringar i 22 och 23 §§ sparbankslagen.

Från regeln i 22 §, att sparbank ej må driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning, gäller för närvarande visst undantag för det fall att sparbanken tillfälligtvis behöver upptaga lån. Enligt förslaget stadgas för en till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank ytterligare det undantaget, att kassan må enligt därför gällande bestämmelser mottaga för betalningsförmedlingen avsedda medel. Då sistberörda författningsbestämmelser — enligt deras nu föreslagna avfattning —• icke stadga skyldighet för skatteförmedlingskassa att föra motboksräkning och då det i 1 § förslaget till förordning om erkända skatteförmedlingskassor förutsättes att sådan kassa kan förmedla betalning av jämväl annat än utskylder, innebär den föreslagna nya lydelsen av 22 § sparbankslagen rätt för sparbank, som antagits till erkänd skatteförmedlingskassa, att driva den ifrågavarande verksamheten annorledes än med begagnande av motboksräkning.

Enligt förslaget ha vidare 23 § första stycket första punkten och andra stycket erhållit sådan ändrad lydelse, att motbokstvånget icke skall gälla i fråga örn medel, som till erkänd skatteförmedlingskassa antagen sparbank mottagit i och för betalningsförmedlingen, ävensom att, då medel som insatts å motboksräkning lyftas, anteckning därom skall ske i motboken. Anledningen till och innebörden av dessa ändringar framgår av det nyss anförda.

Någon ändring av bestämmelserna i 31 § angående sparbanks bokföring torde icke i detta sammanhang vara erforderlig. Av bestämmelsen i första stycket örn avräkningsbok för insättarna, jämförd med bestämmelsen i tredje stycket, lärer nämligen framgå, att jämväl av skatteförmedlingsrörelsen omfattade tillgodohavanden skola, åtskilda från övriga tillgodohavanden, vederbörligen bokföras.

Icke heller synes i detta sammanhang erfordras någon ändring i förordningen angående postsparbanken, Från nämnda förordnings bestämmelser rörande motbok kan Kungl. Maj:t meddela dispens.

Bankaktiebolag, som antagits till erkänd skatteförmedlingskassa, har visserligen möjlighet att placera de från kassans medlemmar influtna medlen å för de olika medlemmarna öppnade checkräkningar i stället för å motboksräkningar. Emellertid bör beaktas alt de sparbanker, som för närvarande driva skattekasserörelse, i regel tillgodoräkna medlemmarna gängse inlåningsränta å deras tillgodohavanden. Då så kan antagas bliva fallet jämväl i fortsättningen torde det — för att icke bankbolagen skola i konkurrenshänseende bliva sämre ställda än sparbankerna — vara lämpligt att även bankbolagen beredas tillfälle att, i de fall då vederbörande bank blivit anlagen till erkänd skatteförmedlingskassa, placera medlemmarnas medel å sparkasseräkning eller därmed likartad räkning. En förutsättning härför är, såsom av det förut

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

anförda framgår, att undantag från motbokstvånget stadgas för dylika fall. Det tidigare omförmälda förslaget till lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen örn bankrörelse innefattar jämväl förslag till sådana undantagsbestämmelser.

Ifrågavarande undantagsbestämmelser torde böra gälla även i sådana fall då till erkänd skatteförmedlingskassa antagits av sparbank eller bankbolag inrättat avdelningskontor.

Förordningen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

1936 års uppbördskommitté upptog i sitt förslag till folkbokföringsförordning under 116—119 §§ bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. Enligt detta förslag var envar arbetsgivare pliktig att göra anmälan örn anställning av annan person i hans tjänst. Skyldighet att göra anmälan skulle inträda, då person, som anställts för en tid av minst fyra veckor i följd, börjat sin anställning samt då person, utan att avtal örn anställning för en tid av minst fyra veckor i följd träffats, under två på varandra följande månader innehaft anställning under sammanlagt minst trettio arbetsdagar. Anmälan skulle, senast fem dagar efter det anmälningsskyldighet uppkommit, göras å särskild blankett, s. k. anställningskort, vilket avgiftsfritt med posten skulle insändas till utmätningsmannen i anställningsorten eller i Stockholm till Överståthållarämbetet. Utmätningsmannen skulle, efter tagen kännedom om innehållet i till honom inkommet kort, översända detta till länsstyrelsen. Hos länsstyrelserna förvarade anställningskort skulle enligt vissa regler ingå i det av kommittén föreslagna folkbokföringssystemet. 1

1 §•

De sakkunniga ha till motivering av motsvarande paragraf i sitt förslag anfört:

På sätt de sakkunniga uttalat i motiveringen till 12 § av den föreslagna förordningen om erkända skatteförmedlingskassor hava de sakkunniga icke funnit anledning att närmare söka bestämma begreppen arbetsgivare och arbetstagare.

Enligt förslaget skall anmälningsskyldighet inträda så snart arbetstagare anställts, dock med den begränsning att skyldigheten icke inträder, om det med hänsyn till omständigheterna vid anställandet är uppenbart, att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor. De sakkunniga hava sålunda icke följt den avfattning, som föreslogs av 1936 års uppbördskommitté. Denna kommitté stadgade anmälningsskyldighet i två fall, nämligen dels då person, som anställts för en tid av minst fyra veckor i följd, börjat sin anställning, och dels då person, utan att avtal om anställning för en tid av minst fyra veckor i följd träffats, under två på varandra följande månader innehaft anställning under en sammanlagd tid av minst trettio dagar. Uppbördskommittén skilde sålunda mellan fast anställning samt an-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

ställning tillsvidare, i vilket sistnämnda fall man skulle beräkna sammanlagda antalet arbetsdagar under en tidsperiod av två månader. De sakkunniga hava för sin del ansett mest önskvärt att erhålla en gemensam regel för båda fallen och hava därjämte funnit uppbördskommitténs förslag, när det gällde anställning tillsvidare, vara förenat med åtskilliga olägenheter, bl. a. i så måtto, att det för arbetsgivaren skulle falla sig besvärligt att alltid hålla reda på, under hur lång tid tillsvidare anställda arbetare verkligen varit i tjänst.

Visserligen kunna fall inträffa, då arbetsgivaren vid anställandet anser uppenbart, att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor, men där ändock denna tid sedan överskrides. I dylika fall synes rimligt att anmälan då göres vid denna senare tidpunkt. Något straff för försummelsen inträder ej med hänsyn till avfattningen av straffbestämmelsen i 5 §.

De sakkunniga föreslå vidare, att anmälan skall göras till utmätningsmannen i orten. Detta synes för vederbörande arbetsgivare medföra minsta omgång. Ofta torde väl även hända, att denne utmätningsman även är den som har att indriva den anställdes utskylder; stundom lärer väl ock inträffa att han från annan utmätningsman erhållit begäran om sådan indrivning gent emot den anställde. I dessa fall vinner man, att utmätningsmannen omedelbart får besked om, var vederbörande finnes anställd, och att sålunda den tidsförlust undvikes, som skulle inträda, om anmälan gjordes till länsstyrelsen i och för vidarebefordran till utmätningsmannen.

Förslaget överensstämmer i denna del med vad 1936 års uppbördskommitté i sitt betänkande föreslog.

Kammarrätten har ansett frånvaron av en definition på begreppen arbetsgivare och arbetstagare komma att medföra avsevärda olägenheter vid förordningens tillämpning. Tydliga anvisningar i detta avseende syntes vara av nöden.

Socialstyrelsen har anfört:

En anmälningsskyldighet av den allmänna omfattning, som de sakkunniga förordat, lärer av praktiska skäl icke kunna komma i fråga, och en dylik allmän anmälningsplikt synes icke heller vara av behovet påkallad. 1 detta sammanhang kan åberopas vad styrelsen anfört i sitt utlåtande över 1936 års uppbördskommittés förslag till omorganisation av uppbördsväsendet, vilket innefattade ett likartat förslag om arbetsgivares anmälningsskyldighet beträffande anställda. Styrelsen påpekade där, att en allmän åtlydnad av en föreskrift örn sådan anmälningsskyldighet knappast skulle kunna påräknas från det stora antalet mindre arbetsgivares sida, och att anordningen inom ett flertal stora näringsgrenar sannolikt skulle komma att anses olämplig och obehövlig. 1 stället föreslog styrelsen, att Kungl. Majit skulle tillerkännas rätten att meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet för arbetsgivare inom större samhällen i fråga om de särskilda näringsgrenar, där anställningen till följd av säsongförhållanden eller av annan orsak plägar vara av intermittent natur och där också avlöningsförhållandena kunna vara av särskild beskaffenhet. Styrelsen ifrågasatte också en begränsning av anmälningsskyldigheten till arbetsgivare med ett visst minimiantal anställda. I utlåtandet gjordes gällande, att den åsyftade effekten med avseende på uppbördsväsendet sannolikt skulle kunna nås även med ett sålunda modifierat anmälningssystem.

Efter styrelsens alltjämt omfattade mening är ett anmälningssystem av denna mera begränsade omfattning alt föredraga framför det föreliggande förslaget örn en allmän anmälningsplikt för arbetsgivare. De eventuella fiska-

Dihang till riksdagens protokoll 19i3. I sand. A'r 17. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

liska vinsterna av detta förslags genomförande skulle sannolikt icke uppväga de betydande besvärligheter, som skulle vara förenade därmed.

Sparbanksinspektioncn bar ifrågasatt, huruvida bestämmelsen om anmälningsskyldighet kunde genomföras beträffande vissa arbetsgivare med en eller ett fåtal anställda.

Bank- och fondinspektionen bar uttalat, att de sakkunnigas förslag om anmälningsskyldighet för envar arbetsgivare, oberoende av antalet hos honom anställda arbetstagare, syntes gå för långt, helst som underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldigheten medförde bötesansvar. Sådant ansvar skulle i dylikt fall drabba exempelvis en åldrig person, som i sin tjänst hade allenast en vårdarinna. Överhuvud taget syntes man åtminstone böra från anmälningsplikt fritaga arbetsgivare beträffande i hans hushåll anställda personer.

Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, huruvida det ökade besvär för arbetsgivarna, som anmälningsskyldigheten innebure, och den stora apparat, som måste sättas i gång för att få registren till stånd och för att framdeles föra dem, verkligen komme att motsvara den fördel som därav kunde vinnas. Att ålägga varje småbrukare och till och med varje husmor med anställd arbetskraft i sitt hem skyldighet att verkställa sådana anmälningar torde verka såväl onödigt betungande som irriterande för allmänheten och torde näppeligen komma att i full utsträckning åtlydas. Jämväl länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt en begränsning av anmälningsskyldigheten.

Stadsfullmäktige i Luleå lia uttalat, att befrielse från anmälningsplikt borde stadgas i de fall, då den avtalade lönen, inberäknat naturaförmåner, uppenbarligen understege 1,200 kronor för år räknat.

Sveriges redareförening har gjort gällande, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra stora svårigheter inom rederinäringen och i många fall, då påmönstring skett i utlandet, icke kunna efterlevas på så sätt, att med anmälningen avsedd nytta uppnåddes. Vid påmönstringar i utlandet hände det nämligen mycket ofta, att rederierna först lång tid efter det påmönstringen skett finge meddelande därom från befälhavarna. Vidare borde uppmärksammas, att de ombord anställda och särskilt de, som tillhörde manskapsklassen, synnerligen ofta bytte anställning. Därest anmälningar skulle behöva lämnas av rederierna varje gång dessa erhöllo rapport från befälhavarna örn anställandet av ny besättningsman, kunde förfarandet dessutom bliva mycket betungande. Föreningen ville därför ifrågasätta huruvida myndigheterna kunde vara betjänta av de föreslagna anmälningarna, då det gällde sjömän, som påmönstrat i utlandet.

I anslutning till sistnämnda yttrande har kommerskollegium anfört:

I utlåtande över 1936 års uppbördskommittés betänkande uttalade kollegium beträffande det däri föreslagna anmälningsförfarandet bl. a., att av redareföreningen gjorda erinringar i avseende å möjligheterna för redare för fartyg i utrikes fart att fullgöra anmälan icke kunde frånkänna^ fog samt framhöll, att det syntes böra tagas under övervägande att i stället åt sjömanshusen uppdraga verkställandet av sådan anmälan. Den utväg, som kollegium sålunda ifrågasatt för lösande av spörsmålet örn anmälningsskyldighet i frå-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17. 131

ga om påmönstringar i utlandet, synes kollegium alltjämt den mest ändamålsenliga.

Vidare bär i flera yttranden berörts frågan, huruvida skyldighet skulle stadgas för arbetsgivare att anmäla även när arbetstagares anställning upphört. Sålunda har kammarrätten uttalat, att de sakkunnigas förslag borde kompletteras med föreskrift örn åläggande för arbetsgivare att anmäla upphörande av arbetsanställning. Anmälningssystemet komme därigenom säkerligen att vinna i effektivitet och tillförlitlighet, vilket sannolikt skulle mer än väl uppväga de olägenheter, som en dylik utvidgning av anmälningsplikten kunde tänkas medföra. Länsstgrelsen i Gävleborgs län och magistraten i örebro lia framhållit, att därest skyldighet att anmäla anställnings upphörande icke stadgades, det vore anledning förmoda, att länsstyrelsens register över anställningskort så småningom komme att innehålla ett betydande antal icke aktuella fall.

Enligt uttalanden i flera yttranden har den av de sakkunniga i andra stycket föreslagna tiden av fyra veckor ansetts för lång. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit, att undantaget från uppgiftsplikt måtte inskränkas till de fall, där anställningen ej komme att vara längre tid än 14 dagar. Förste stadsfogden i Malmö har framhållit, att det i många fall kunde vara fråga om specialuppdrag med kort anställningstid men med relativt hög avlöning; en sådan anställning kunde tåla en viss beskattning. Stadsfogdarna i Hälsingborg ha ansett, att förevarande bestämmelse vore för vagt formulerad och att tiden fyra veckor vore för lång, särskilt då det gällde arbetstagare med goda inkomster. Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha föreslagit, att gränsen måtte sättas till tre veckor, och att samtidigt bestämmelsen måtte så avfattas, att därest anställningen efter två veckor skulle synas bliva av längre varaktighet eller, efter kortare avbrott än tre veckor, fortsätta hos samme arbetsgivare, denne skulle vara anmälningsskyldig omedelbart efter två veckor respektive vid arbetstagarens återintagande i arbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det oklart, huruvida i tredje stycket med utmätningsman i orten skulle förstås utmätningsmannen i den skattskyldiges mantalsskrivningsort eller vistelseort, om vistelseorten vore annan än mantalsskrivningsorten. Enligt länsstyrelsens mening kunde det ofta vara angeläget att underrättelsen expedierades till utmätningsmannen i vistelseorten.

Kommunalfullmäktige i Höörs köping lia ansett av de sakkunnigas motivering framgå, att med uttrycket »utmätningsmannen i orten» avsåges utmätningsmannen i arbetsgivarens hemort. Örn så vore fallet borde den mottagande utmätningsmannen, i händelse anmälan upptoge arbetstagare från mantalsskrivningskommun utanför utmätningsmannens distrikt, omedelbart på något sätt underrätta utmätningsmannen i denna kommun. Del torde nämligen mycket sällan inträffa, att ett handräckningsärende kunde hinna före den restskyldige till en arbetsplats, belägen i annan kommun än där beloppet restförts.

Kronouppbördskassören i Karlstad har framhållit, att med uttrycket »ut-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements-

thefen.

mätningsmannen i orten» kunde åsyftas utmätningsmannen antingen i den ort, där arbetsgivaren vöre bosatt, i den ort, där arbetet utfördes, eller i den ort, där arbetstagaren vore bosatt. Till undvikande av tvivelsmål hos de anmälningsskyldiga borde tydligt angivas vilken av dessa utmätningsmän det vore fråga om.

Min ståndpunkt till frågan om behovet av en definition å begreppen arbetsgivare och arbetstagare har jag angivit redan vid behandlingen av 12 § i förslaget till förordning om erkända skatteförmedlingskassor.

Omfattningen av arbetsgivarnas anmälningsplikt har under remissbehandlingen varit föremål för delade meningar. Sålunda har i vissa yttranden föreslagits skärpning av de tilltänkta bestämmelserna, medan i andra yttranden gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna anmälningsskyldigheten vore alltför vidsträckt. I sist åsyftade yttranden ha förslag framförts örn att begränsa denna skyldighet så att den icke skulle gälla för arbetsgivare med endast ett fåtal arbetstagare eller beträffande arbetstagare, vilka kunde anses såsom husfolk, eller i sådana fall, då arbetstagarens lön understege ett visst bestämt belopp. Jag vill i anledning härav erinra, att de föreslagna bestämmelserna örn arbetsgivares anmälningsskyldighet ha till syfte att underlätta ett snabbt och mera effektivt indrivande av utskylder. I samma mån som denna anmälningsskyldighet begränsas, torde emellertid även effektiviteten hos den ifrågasatta lagstiftningen minskas. Det synes därför vara nödvändigt att göra anmälningsskyldigheten så fullständig som det av praktiska hänsyn är möjligt. En föreskrift av det innehåll, att anmälan om anställandet av arbetstagare alltid skall ske, kan visserligen förefalla enkel att tillämpa, men å andra sidan skulle en anmälan rörande en arbetstagare, som anställdes för endast en eller annan dag, sakna varje praktisk betydelse. Frågan örn längden av den anställningstid, för vilken anmälningsskyldighet icke bör påfordras, torde sammanhänga med hur snabbt åtgärder för utskyldsindrivning kunna vidtagas. Härvid bör beaktas, att arbetsgivaren måste åtnjuta skälig tidsfrist för avgivande av sin anmälan och att myndigheternas befattning med densamma måste taga en viss tid i anspråk, innan direkta åtgärder för utskyldsindrivningen kunna vidtagas. Med hänsyn härtill finner jag den av de sakkunniga föreslagna tiden av fyra veckor vara lämplig. Däremot torde i visst annat hänseende en utvidgning böra ske av de föreslagna bestämmelserna. Därest en arbetsgivare vid anställandet av en arbetstagare räknat med en kortare anställningstid än fyra veckor men denna tid sedermera förlängts, torde det nämligen böra åligga arbetsgivaren att senast vid utgången av den fjärde veckan göra anmälan om anställningen.

En begränsning av arbetsgivarens anmälningsskyldighet i de fall, då arbetsgivaren har endast ett fåtal anställda, då den anställde kan anses tillhöra arbetsgivarens husfolk eller då den anställdes lön understiger visst belopp, kan jag icke tillstyrka. Förutom att värdet av anställningsregistret genom en sådan begränsning skulle betydligt reduceras, torde någon nämn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

värd minskning av kostnaderna för registret icke härigenom uppstå, varjämte må framhållas, att arbetsgivare i större utsträckning än enligt nu föreliggande förslag skulle komma i tvivelsmål, huruvida i de särskilda fallen anmälningsskyldighet förelåge eller icke.

I anledning av yrkandet från Sveriges redareförening om begränsning av anmälningsskyldigheten beträffande sjömän, vilka påmönstra i utlandet, vill jag erinra om att frågan om tillskapandet av en särskild ordning för sjöfolkets utskyldsbetalning är under utredning inom finansdepartementet. Innan denna fråga blivit löst, synes det icke vara anledning att utfärda särbestämmelser rörande vissa kategorier av sjömän. Visserligen kan i många fall den av de sakkunniga föreslagna tidsfristen för avgivande av anmälan visa sig vara något för kort, även om densamma, såsom jag senare ämnar förorda, utsträckes från fem dagar till en vecka. Häremot må dock framhållas, att varken enligt de sakkunnigas förslag eller enligt departementsförslaget straffpåföljd under alla förhållanden skall inträda vid försummelse att fullgöra anmälningsplikten.

Det i vissa yttranden framkomna förslaget, att arbetsgivaren skulle vara skyldig anmäla jämväl när arbetstagaren slutat sin anställning, anser jag mig icke böra biträda. Genomförandet av ett sådant förslag skulle i icke oväsentlig grad öka det arbete, som genom förevarande lagstiftning lägges på arbetsgivarna. Farhågorna för att anställningsregistren utan en dylik anmälningsskyldighet skulle komma att innehålla ett betydande antal icke aktuella uppgifter torde vara i viss mån överdrivna. I 4 § föreslås nämligen åtgärder för erforderlig gallring av dessa register.

Då de sakkunniga med uttrycket • utmätningsmannen i orten» uppenbarligen avsett utmätningsmannen i anställningsorten eller sålunda utmätningsmannen i den ort, där vederbörande är anställd, har departementsförslaget jämkats i enlighet härmed. Frågan huruvida denne utmätningsman bör vidarebefordra anmälan till annan utmätningsman torde jag få tillfälle beröra i samband med behandlingen av 4 §.

2 §.

De sakkunniga ha anfört:

Den i 1 § givna allmänna regeln tarvar en begränsning. I vissa fall, särskilt lärer detta vara händelsen inom skogsindustrien, anställer den egentlige arbetsgivaren en eller flera personer, vilka i sin tur själva i arbetet intaga för deras hjälp erforderlig arbetskraft. Så som anställningsförfarandet reglerats, råder emellertid tveksamhet om vem som skall anses såsom arbetsgivare i förhållande till de i andra hand intagna arbetstagarna. Enligt de sakkunnigas mening bör i fall av denna art anmälningsskyldighet åvila den av en arbetsgivare anställde, som sedan i sin tur anlitar erforderlig arbetskraft. Till klargörande härav har första stycket i 2 § erhållit sin föreslagna avfattning.

Än vidare synes viss begränsning av anmälningsplikten kunna ifrågasättas beträffande hos staten och kommunerna anställda. Å Konungen synes lämpligen böra ankomma att meddela närmare föreskrifter härom.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements-

chefen.

Socialstyrelsen har erinrat, att i vissa fall anställningsförhållandena inom skogsindustrien kunde vara mera komplicerade än vad de sakkunniga förutsatt. Vissa skogsarbetaravtal innehölle nämligen bestämmelser, genom vilka en huggare kunde få lönen till sig utbetalad direkt genom skogsbolaget mot av körare utfärdade anvisningar. Denna omständighet kunde få betydelse för bestämningen av arbetsgivarebegreppet dels i samband med anmälningsplikten och dels i samband med skyldigheten att verkställa löneavdrag för medlemmar i skatteförmedlingskassor. Det torde i de åsyftade fallen vara rimligt, att skogsbolaget verkställde löneavdragen, under det att köraren fullgjorde anmälningsskyldigheten beträffande de hos honom anställda huggarna.

Svenska arbetsgivareföreningen har förklarat, att föreningen såsom förutsättning för sin anslutning till förslaget örn anmälningsskyldighet uppställde det villkoret, att bestämmelsen i .2 § första stycket i sakkunnigförslaget bibehölles oförändrad.

Beträffande 2 § andra stycket i sakkunnigförslaget har svenska försäkringsbolags riksförbund uttalat, att ifrågavarande bestämmelse borde ersättas med en allmän föreskrift, att Konungen ägde medgiva befrielse från den i förordningen stadgade anmälningsskyldigheten. Svenska landstingsförbundet har framhållit, att det ville synas, som om någon anmälningsplikt beträffande arbetsanställning i landstingens tjänst knappast vore påkallad. I

I fråga om den av de sakkunniga i 2 § första stycket upptagna bestämmelsen må till en början framhållas, att bestämmelsen icke avser sådana fall, där arbetsgivarens ställföreträdare anställer arbetstagare; i dylika fall kommer enligt huvudregeln arbetsgivaren att ha det rättsliga ansvaret för anmälningsskyldighetens fullgörande. Vid utformandet av den ifrågavarande bestämmelsen ha de sakkunniga tydligen utgått från den uppfattningen, att en person skulle kunna — utan att vara arbetsgivarens ställföreträdare — antaga arbetare i arbetsgivarens tjänst, i vilket fall anmälningsskyldigheten skulle åvila icke arbetsgivaren utan den som verkställde antagandet. Emellertid lärer en dylik konstruktion knappast kunna anses hållbar. Förutsättningen för att ett anställningsförhållande skall uppkomma mellan en arbetstagare och en arbetsgivare, som icke själv verkställer antagandet, torde nämligen vara, att den genom vilken anställandet sker handlar såsom ombud eller ställföreträdare för arbetsgivaren. Vid sådant förhållande synes ifrågavarande bestämmelse böra utgå. Det torde i förekommande fall böra överlåtas åt praxis att avgöra vem som skall anses såsom arbetsgivare.

Enligt 2 § andra stycket i sakkunnigförslaget skall anmälningsskyldighet åvila statliga verk och inrättningar samt kommuner allenast i den utsträckning Kungl. Majit bestämmer. Beträffande arbetstagare med stadigvarande anställning i statens eller kommunal tjänst torde anmälningsskyldigheten sakna nämnvärd betydelse för restindrivningen. Jag tillstyrker därför förslaget i denna del. Bestämmelsen i fråga har i departementsförslaget upptagits i 2 § första stycket. Såsom andra stycke har upptagits ett stadgande

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

om rätt för Kungl. Maj:t att, i den mån särskilda omständigheter därtill föranleda, medgiva befrielse från anmälningsskyldighet jämväl i andra fall än förut är sagt. Med hänsyn till anmälningsskyldighetens mycket vidsträckta omfattning torde en dylik generell dispensrätt få anses lämplig.

3 §•

De sakkunniga ha framhållit, att begränsningen av anmälningstiden till fem dagar skett i överensstämmelse med uppbördskommitténs förslag.

De sakkunniga ha vid sitt betänkande fogat förslag till formulär till anställningskort.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha ansett, att anmälan borde göras ofördröjligen, särskilt med hänsyn till månadslöner, på vilka skatteavdrag kunde göras endast en gång i månaden.

Magistraten i Askersund har föreslagit, att arbetsgivaren måtte åläggas göra anmälan senast dagen efter anställandet. Vidare borde arbetsgivare åläggas att förvissa sig om arbetstagarens identitet, då eljest skatteskolkare lätteligen kunde undandraga sig skattebetalningen genom uppgivande av fingerat namn.

Svenska arbetsgivareföreningen har hemställt, att anmälningsfristen örn fem dagar måtte något förlängas. Det vore nämligen av arbetsorganisatoriska skäl önskvärt, att anmälningsskyldigheten icke inträdde förrän arbetstagarens anställning sträckt sig över en avlöningsdag. Fristen syntes sålunda böra bestämmas till tio eller eventuellt åtta dagar, vilket utan olägenhet syntes kunna ske.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har framhållit, att anmälningsfristen borde utsträckas att omfatta minst femton dagar, då det vore av betydelse att fristen löpte över en avlöningsdag och lantarbetarna i regel erhölle avlöning högst två gånger per månad.

Svenska bankföreningen har förutsatt, att anmälningsskyldigheten icke komme att göras mera omfattande än vad det av de sakkunniga utarbetade förslaget till formulär till anställningskort gåve vid handen och att anmälan således endast komme att avse den anställdes efternamn och fullständiga förnamn, hans födelsedag och födelseår samt mantalsskrivningsort, allt enligt hans egna uppgifter, ävensom dagen för anställningen och anställningens art. Föreningen hemställde, att föreskrift härom måtte intagas i förordningen. Samma yttrande har avgivits av ett flertal näringsorganisationer.

Överståthållarämbetet har hemställt, att anställningskortet finge innehålla uppgift även om arbetstagarens bostadsadress.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ansett, att anställningskortet borde innehålla uppgift örn vistelseorten, därest denna vöre en annan än mantalsskrivningsorten.

Kommunalfullmäktige i Solna socken lia framhållit, att det av de sakkunniga föreslagna anställningskortet borde ändras på så sätt, att uppgift skulle

136 Kungl. Majlis proposition nr 17.

Departements-

chefen.

lämnas icke om det innevarande utan om det föregående årets mantalsskrivningsadress, då sistnämnda adress utgjorde senaste beskattningsadress.

Stadsfogden i Linköping har ansett, att anställningskortet borde innehålla en erinran om påföljden av uraktlåten anmälan.

Kronokassören i Karlstad har anfört, att å anmälningskortet borde finnas utrymme för angivande av den inkomst, som arbetstagaren väntades få av den erhållna anställningen, och för en uppgift om hur länge anställningen beräknades räcka.

Generalpoststyrelsen har förklarat sig godtaga de sakkunnigas förslag att anställningskort skulle tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt med posten.

För att effektivt kunna uppspåra försumliga skattebetalare och genom införsel eller hot om införsel förmå dessa att fullgöra sina utskyldsbetalningar är det givetvis nödvändigt, att arbetsgivarens anmälan om anställande av arbetstagare göres så snart som möjligt. Emellertid synes det skäligt, att arbetsgivaren erhåller en kortare tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten. De från arbetsgivarehåll härutinnan framförda önskemålen har jag ansett mig böra i så måtto tillmötesgå, att denna frist enligt departementsförslaget utgör högst en vecka. Åtminstone för större företag torde det vara av värde att anmälningsskyldigheten icke behöver fullgöras mer än en gång i veckan.

Jag är icke beredd att redan nu fatta slutlig ståndpunkt till frågan, vilka uppgifter rörande arbetstagaren, som böra antecknas å anställningskortet, saini rörande kortets utseende i övrigt. Givet är dock att uppgifterna angående arbetstagaren höra vara så fullständiga, att dennes identitet kan utrönas genom de på kortet lämnade uppgifterna.

Ehuru det icke gärna kan komma i fråga att i författningen stadga skyldighet för arbetsgivaren att förvissa sig örn arbetstagarens identitet, må det dock i detta sammanhang framhållas, att det torde höra till god ordning att arbetsgivaren, så snart anledning därtill föreligger, söker kontrollera de uppgifter arbetstagaren vid anställandet lämnar örn sig själv.

De sakkunnigas förslag rörande tillhandahållande och postbefordran av anställningskorten föranleder icke någon erinran från min sida.

4 §•

De sakkunniga ha framhållit, att anställningskorten borde utnyttjas för två register, av vilka det ena skulle föras hos vederbörande utmätningsman och det andra av länsstyrelsen. Det hos länsstyrelsen förda registret hade närmast till uppgift att bereda länsstyrelsen tillfälle att på förfrågan lämna olika myndigheter upplysning, huruvida en viss person vöre anställd inom länet eller ej, och var han i förstnämnda fall vore anställd.

Vidare ha de sakkunniga anfört, att en väsentlig lättnad vid länsstyrelsernas förande av detta kortregister säkerligen skulle ernås, därest i anslutning till de s. k. personkortens utfärdande ett samlat kortregister upplades läns-

Kunni. Maj.ts proposition nr 17.

vis över hela den där mantalsskrivna befolkningen. Detta register skulle utan nämnvärt besvär kunna erhållas genom att en kopia av anteckningarna å personkorten utskreves samtidigt med dessa. Vissa länsstyrelser hade redan upprättat dylika register, och enligt vad de sakkunniga inhämtat hade desamma visat sig ur olika synpunkter synnerligen värdefulla.

De sakkunniga ha tillika uppgivit, att de även övervägt huruvida icke, i stället för de hos länsstyrelserna förda registren, kunde anordnas ett centralt register för hela riket. Obestridligen skulle därigenom betydande fördelar vinnas. Emellertid skulle härigenom uppkomma helt andra behov av lokalutrymmen och personal än vad som bleve fallet, därest registren fördes hos länsstyrelserna. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå någon centralisering av registren i samband med anmälningsskyldighetens införande. Skulle man, sedan systemet en tid fungerat, vilja genomföra en centralisering, torde inga hinder härför möta.

I fråga om utmätningsmännens befattning med anställningskorten har länsstyrelsen i Jämtlands lån yttrat:

I motiven till 4 § anföra de sakkunniga, alt det hos länsstyrelsen förda registret närmast har till uppgift att på förfrågan lämna olika myndigheter upplysning, huruvida en viss person är anställd inom länet eller ej, och var han i förstnämnda fall är anställd. Om detta syfte skall kunna vinnas, bör utmätningsmannen även i fråga om arbetstagare, som är mantalsskriven inom annat län, insända det ena anställningskortet till länsstyrelsen i länet och icke, såsom föreslagits, till länsstyrelsen i det län, inom vilket arbetstagaren är mantalsskriven. I dylika fall synes utmätningsmannen böra översända det andra anställningskortet till utmätningsmannen i deli ort, där arbetstagaren är mantalsskriven, på det att denne, om arbetstagaren är uppförd å restlängd, omedelbart må kunna begära handräckning för indrivning av de restförda utskylderna.

Även kommunalfullmäktige i Valbo socken ha föreslagit sådan ändrad lydelse av 4 § första stycket i de sakkunnigas förslag, att utmätningsmannen skulle förvara det ena anställningskortet i ett register och översända det andra till utmätningsmannen i det distrikt, inom vilket arbetstagaren vore mantalsskriven, samt att sistnämnda anställningskort därefter skulle insän-* das till vederbörande länsstyrelse. Härigenom skulle vinnas att, för den händelse arbetstagaren häftade i skuld för oguldna utskylder i hemortskommunen, utmätningsmannen där med minsta möjliga omgång finge besked om hos vilken utmätningsman han skulle begära handräckning för indrivning av vederbörandes restantier. Om anställningskortet insändes till länsstyrelsen och denna icke meddelade sig med utmätningsmannen i mantalsskrivningsorten, bleve förhållandet det, att länsstyrelsen men icke utmätningsmannen kände till var den restförde skattskyldige vistades. Utan att utmätningsmannen i mantalsskrivningskommunen erhölle kännedom örn anställningen, ju förr desto hellre, torde syftet med den föreslagna förordningen knappast uppnås.

Vad härefter angår anställningsregistret hos länsstyrelserna har länsstyrelsen i Kronobergs län framhållit, att införandet av ett sådant register inne-

Departements-

chefen.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

fattade ett väl avvägt steg i rätt riktning på hithörande sedan länge aktuella förvaltningsområde.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att det för att anställningsuppgifterna skulle kunna utnyttjas i full utsträckning syntes önskvärt, att mantalsregister upprättades länsvis. Länsstyrelsen vitsordade, att det hos länsstyrelsen förda mantalsregistret visat sig synnerligen värdefullt; enligt länsstyrelsens mening kunde detta register förväntas bliva oumbärligt vid förande av ett anställningsregister.

Länsstyrelsen i Örebro lån har förordat, att redan nu ett fullständigt befolkningsregister inrättades hos länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har sagt sig vilja livligt understryka de sakkunnigas anmärkning därom, att en väsentlig lättnad vid förandet av anställningsregistret hos länsstyrelserna skulle ernås, därest i anslutning till de s. k. personkortens utfärdande ett samlat kortregister upplades länsvis över hela den där mantalsskrivna befolkningen. Länsstyrelsen ville dock gå än längre och påstå, att ett efter officiella uppgifter upplagt register vore nödvändigt till övervinnande av alla de identifieringssvårigheter, som bleve oundvikliga, om man endast hade arbetsgivares anställningskort med dessas ofta nog ofullständiga eller oriktiga uppgifter att hålla sig till.

T. f. mantalsintendenten i Stockholm har uttalat, att det anställningsregister för Stockholms stad, som skulle motsvara länsstyrelsernas i länen register, hos Överståthållarämbetet lämpligen borde föras inom mantalsavdelningen.

Frågan, huruvida anställningsregistret bör föras hos länsstyrelserna eller av central myndighet, har varit föremål för delade meningar. Stadsfogdarna i Hälsingborg ha sålunda yttrat, att polismyndighet framför länsstyrelse kunde tänkas ha intresse av ett anställningsregister, men att endast ett för hela riket gemensamt register hade någon större betydelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att fördelarna med ett centralt register för hela riket torde vara så stora, att de uppvägde även ganska betydande kostnader. Den snabbhet, varmed på detta sätt skatteskolkama skulle kunna uppspåras, skulle säkerligen visa sig vara värd sitt pris.

En motsatt ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Blekinge län, som ansett att de av de sakkunniga förordade anställningsregistren otvivelaktigt skulle kraftigt främja en snabb och mera effektiv restindrivning. Med hänsyn till betydelsen av de föreslagna särskilda anställningsregistren hos länsstyrelserna vid handläggningen av anmälningar om avskrivning av kronoutskylder m. m. samt av mantalsskrivnings- och taxeringsmål och i flera olika avseenden för den lokala förvaltningen i dess helhet kunde länsstyrelsen icke tillstyrka den av de sakkunniga alternativt ifrågasatta centraliseringen av dessa register. I

I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt att det ena exemplaret av anställningskortet förvaras hos den i 1 § omnämnde utmätningsmannen eller alltså utmätningsmannen i det distrikt, där arbetstagaren är anställd. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

torde i övervägande antalet fall vara just denne utmätningsman, som är behörig meddela beslut örn införsel i arbetstagarens avlöning.

Beträffande utnyttjandet av det andra exemplaret av anställningskortet ha olika meningar uttalats i remissyttrandena. Lämpligt är att anställningskortet delgives de myndigheter, vilka kunna äga intresse av att så snart som möjligt erhålla kännedom örn arbetstagaren och hans inkomstförhållanden. För den händelse arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, torde särskilt den sistnämnde kunna ha nytta av att få veta var arbetstagaren är anställd. Därest det andra exemplaret av anställningskortet vidarebefordrades direkt till länsstyrelsen, skulle den utmätningsman, som i första hand är ansvarig för indrivningen av arbetstagarens utskylder, hållas ovetande om den nya anställningen. I enlighet härmed har departementsförslaget i förevarande hänseende erhållit den avfattningen, att det andra exemplaret av anställningskortet skall översändas till länstyrelsen eller, där arbetstagaren är mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, till denne utmätningsman, som har att efter tagen kännedom om innehållet i kortet vidarebefordra detsamma till länsstyrelsen i mantalsskrivningsorten. Mot en sådan anordning kan icke rimligen göras den anmärkningen, att expeditionssättet blir onödigt omständligt; den ökade effekten med anmälningsförfarandet torde mer än väl uppväga det ökade expeditionsarbetet.

De sakkunnigas förslag att förlägga anställningsregistret hos länsstyrelsen finner jag åtminstone tills vidare vara att föredraga framför alternativet med ett enda centralt register för hela riket. De till länsstyrelsen inkomna anställningskorten skola direkt ingå i registret.

För att förebygga att länsstyrelsens anställningsregister sväller ut i sådan omfattning, att registret blir mindre överskådligt och innehåller för mycket material, som saknar aktuellt intresse, torde det vara nödvändigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, med vissa mellanrum företaga en gallring i registret. Det torde kunna förutsättas, att en arbetstagare, som under fem år innehaft samma anställning och således under denna tid icke blivit föremål för förnyad anmälan till registret, icke kan hänföras till sådana skattskyldiga, för vilkas övervakande anmälningsförfarandet och kortregistret i främsta hand tillskapas. Jag finner de sakkunnigas förslag om utgallring av anställningskort ur länsstyrelsens register vara ändamålsenligt. I fråga örn det av utmätningsmännen förda registret har jag övervägt att föreslå en gallring på sådant sätt, att ett i registret befintligt kort skulle uttagas så snart ett nytt kort rörande samme arbetstagare inkommit till utmätningsmannen. Då det emellertid icke synes uteslutet, att länsstyrelsens register av någon särskild anledning kan behöva kompletteras med uppgifter från utmätningsmännen, torde för båda registren böra gälla samma regler i fråga om gallringen. Departementsförslaget har avfattats i enlighet härmed.

I departementsförslaget har i 4 § upptagits en bestämmelse örn att vad i paragrafen stadgas beträffande förfarandet med till utmätningsman inkomna anställningskort skall i tillämpliga delar gälla även beträffande till Överståthållarämbetet inkomna kort.

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5 §.

De sakkunniga ha anfört:

1936 års uppbördskommitté föreslog, att den, som ej behörigen fullgjort nu förevarande anmälningsplikt, skulle böta högst 300 kronor. Denna straffsanktion var följaktligen synnerligen omfattande, enär straff inträdde ej blott vid försummelse att fullgöra anmälan utan även om anmälan gjorts men densamma av någon anledning blivit felaktig eller ofullständig.

De sakkunniga hava för sin del icke funnit lämpligt med en straffbestämmelse i dylik utsträckning. Vid fullgörandet av en anmälningsskyldighet av nu förevarande, synnerligen betydande omfattning måste givetvis tid efter annan misstag eller försummelser förekomma, utan att man därför med nödvändighet kan lasta arbetsgivaren eller den, som i hans ställe har att fullgöra anmälningsskyldigheten. Skulle varje misstag eller försummelse vara straffbelagd, bleve säkerligen resultatet, att straffbestämmelsen ändock icke skulle komma till tillämpning i det övervägande antalet fall eller ock att domstolarna bleve överhopade med bagatellmål. Visserligen kunde tänkas, ehuru detta skulle strida mot hittills tillämpad praxis, att länsstyrelserna finge utdöma böter, som, på sätt uppbördskommittén föreslagit, icke vore i författning till beloppet fixerade, men i så fall vunnes endast att länsstyrelserna, om bestämmelsen verkligen skulle tillämpas, i sin tur bleve överhopade med en mångfald bagatellmål. Erfarenheten av motsvarande bötesbestämmelse i 142 § taxeringsförordningen utvisar för övrigt, att denna bestämmelse, som årligen skulle kunna tillämpas i tusentals fall vid snart sagt varje länsstyrelse, i praktiken nästan aldrig kommer till användning.

Enligt de sakkunnigas mening bör man vid genomförandet av en anmälningsplikt i första hand lita till arbetsgivarnas goda vilja och icke betrakta en tillfällig försummelse som något, vilket påkallar tillgripande av straff. De sakkunniga hava därför begränsat straffbestämmelsens tillämpning till sådana fall, då arbetsgivare eller annan visat uppenbar tredska att fullgöra anmälningsplikt, och hava i detta fall ansett ett fixt bötesbelopp örn 10 kronor vara tillfyllest.

Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat, att föreningen uppställde såsom villkor för sin tillstyrkan av de sakkunnigas förslag om anmälningsskyldighet, att straffbestämmelsen i 5 § icke skärptes.

I flera andra yttranden har anmärkts, att försummelse av anmälningsskyldigheten icke straffbelagts i tillräcklig omfattning i de sakkunnigas förslag. Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands lån ha sålunda föreslagit, att bötesbeloppet enligt förevarande paragraf måtte höjas till åtminstone 25 kronor, då eljest med detsamma åsyftad verkan icke syntes kunna ernås.

Kommunalfullmäktige i Höörs köping ha ansett, att straffet för uppenbar tredska borde höjas till 100 kronor. Fullmäktige ha för övrigt ifrågasatt, huruvida endast uppenbar tredska borde bestraffas. Även annan ovilja än sådan tredska kunde medföra, att många möjligheter till indrivning förhindrades eller försuttes. Föreningen Malmöhus låns landsfiskaler har framhållit, att bötesstraffet 10 kronor torde vara satt så lågt, att förordningens efterlevnad kunde komma att äventyras. En höjning av bötesbeloppet vore nödvändig. Dessutom syntes länsstyrelsen böra tillerkännas befogenhet att stadga vite för anmälningsskyldighetens fullgörande i sådana fall, då det

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

bestämda bötesbeloppet icke medförde åsyftad verkan. Slutligen har drätselkammaren i Linköping uttalat, att ett bötesstraff å 10 kronor vore alldeles för ringa för att leda till åsyftat resultat. Många arbetsgivare komme säkerligen att hellre betala dessa 10 kronor än underkasta sig det besvär, som kunde vara förenat med anmälningsplikten. Påföljden borde vara dagsböter, överstigande fem, så att förvandling av böterna kunde äga rum i de fall tredskande arbetsgivare saknade tillgångar till böternas gäldande.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen örn straff för underlåten- Departement het att göra anmälan om arbetsanställning är enligt min mening icke tillräck- chefen. ligt effektiv. Det bör i detta sammanhang erinras, att anmälningsförfarandet uppnår sin fulla betydelse för skatteuppbörden endast under förutsättning, att skyldigheten att göra anmälan om arbetsanställning icke eftersättes. På grund härav har motsvarande straffbestämmelse i departementsförslaget givits den avfattningen, att den som underlåter att behörigen fullgöra anmälningsskyldighet enligt förordningen skall straffas med böter, högst 300 kronor, men att sådant straff icke skall inträda, därest omständigheterna giva vid handen att underlåtenheten haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldigheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

6 §•

Med hänsyn till att i 5 § i sakkunnigförslaget bötesbeloppet fixerats på sätt som skett ha de sakkunniga ansett hinder icke möta att låta länsstyrelse utdöma böterna. De sakkunniga ha vidare framhållit, att enligt deras förslag besvär över länsstyrelses beslut finge anföras hos kammarrätten men att de icke funnit lämpligt att i dylika mål medgiva fullföljd till Kungl. Maj:t.

I departementsförslaget har denna paragraf givits annat innehåll än vad Departements de sakkunniga föreslagit, vilket beror på jämkningen av straffbestämmelsen chefen. i 5 §.

7 §•

I departementsförslaget har under denna paragraf upptagits en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t äger meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter. Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Såsom motivering till den i förslaget till förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning intagna övergångsbestämmelsen lia de sakkunniga anfört:

För att de avsedda anställningsregistren snarast möjligt skola komma till stånd, synes erforderligt kräva att arbetsgivarna före utgången av juli månad 1942 anmäla alla hos dem den 1 juli anställda personer, beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat, därest de anställts nämnda dag. Dessa anmälningar föreslås skola ingivas till länsstyrelsen, som förutsättes bättre

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kunna bemästra mångfalden av då inkommande anmälningar än vederbörande utmätningsman. Givetvis skola utmätningsmännen sedan från länsstyrelserna erhålla ett exemplar av anställningskorten.

Departements- Jag ansluter mig i denna del i huvudsak till vad de sakkunniga anfört.

chefen.

Författningarnas ikraftträdande.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle de tilltänkta författningarna träda i kraft den 1 juli 1942.

Enligt departementsfårslaget har tiden för ikraftträdandet framflyttats till den 1 juli 1943.

Vissa andra i ärendet berörda frågor.

I de sakkunnigas betänkande ha berörts vissa frågor, vilka jag senare ämnar upptaga till behandling. Jag syftar härvid på dels spörsmålet om ökad överdragningsrätt för statens intressekontor dels ock frågan rörande statsverkets kostnader med anledning av de föreliggande reformförslagen.

Redan nu vill jag emellertid behandla några med reformen sammanhängande frågor, vilka uppmärksammats av de sakkunniga eller under remissbehandlingen.

De sakkunniga, vilka funnit uppenbart, att det utöver de föreslagna åtgärderna till främjande av utskyldsbetalning genom skatteförmedlingskassor krävdes en effektiv propaganda för skatteförmedlingsrörelsens utbredning, ha härom vidare anfört följande:

Det ligger emellertid av naturliga skäl synnerlig vikt uppå, att en dylik propaganda väl anpassas efter de olika förhållanden, varunder skatteförmedlingskassorna nu arbeta å skilda håll. Redan av detta skäl kunna de sakkunniga icke förorda, att statsmakterna i någon större utsträckning direkt engagera sig häri; häremot talar dessutom, att ett dylikt statligt engagement också måste medföra ett visst ansvar för statsmakterna i förhållande till skatteförmedlingskassorna, ett ansvar som kunde befaras minska ansvarskännandet hos de på detta område arbetande enskilda krafterna.

Uppmärksammas måste också den fara, som ligger i ett på mer eller mindre konstlad väg framskapat plötsligt intresse för en viss företeelse, nämligen faran för att intresset lika plötsligt försvinner. Intet skulle säkerligen vara mera till skada för den sunda skatteförmedlingsrörelsen, än om man på angivet sätt inom en kort tidrymd finge till stånd en mängd nyskapade skatteförmedlingskassor med talrik anslutning, vilka skatteförmedlingskassor sedan alltmera avmattades i sin verksamhet för att slutligen helt eller delvis upphöra.

För att ett verkligt och bärande intresse för en verksamhet av här ifrågasatt art skall kunna uppkomma och vidmakthållas fordras givetvis, att verksamheten för de enskilda skattebetalarna klart framstår såsom för dem värdefull och gagnelig. Det har därför synts de sakkunniga såsom viktigast och

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

angelägnast, att statsmakterna vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för att i större utsträckning, än nu är händelsen, vinna detta syfte. Förslag i sådan riktning hava framlagts av de sakkunniga. Örn dessa följas, torde därmed förutsättningarna ock hava skapats för vinnande av ökad utbredning av skatteförmedlingsrörelsen och därmed även en stark utgångspunkt för erforderlig propagandaverksamhet. Denna propaganda bör emellertid då, såsom de sakkunniga redan antytt, överlämnas åt inom rörelsen verksamma krafter.

De sakkunniga lia jämväl framhållit betydelsen av, att på detta område åstadkommes samverkan mellan olika representationer, samt ha härutinnan uttalat, att även om propagandaverksamheten borde överlämnas åt de inom skatteförmedlingsrörelsen verksamma krafterna, detta icke uteslöte ett statligt initiativ i fråga om denna verksamhet. Tvärtom vore ett sådant initiativ synnerligen önskvärt. I detta hänseende ville synas som om i första hand borde eftersträvas ett samarbete med olika fackliga sammanslutningar, särskilt med svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige, i syfte att genom dessas förmedling skapa ökad kunskap hos arbetsgivare och arbetsanställda rörande betydelsen av skatteförmedlingskassornas verksamhet och fördelarna därav. Än vidare borde samverkan sökas med sparbankerna i riket, vilka ju redan ägnat mycket arbete åt den privata skatteförmedlingsrörelsens utbredande. Även postsparbankens verksamhet i de s. k. sparklubbarna borde kunna bliva till värdefull hjälp. Jämväl affärsbankerna vore, enligt vad de sakkunniga inhämtat, intresserade av att medverka. Slutligen borde åtgärder vidtagas för att i allt mera vidgad omfattning erhålla kommunernas stöd åt skatteförmedlingsverksamheten; härvidlag kunde tänkas upprättandet av kommunala skatteförmedlingskassor, kommunalt bidrag åt enskilda kassor m. m. Vidare hade de sakkunniga undersökt, huruvida medverkan skulle kunna vinnas av jordbrukets kreditkassor. Det hade emellertid visat sig, att dessa kassors organisation och struktur icke lämpade sig för en dylik medverkan. Desamma omfattade ju endast självständiga företagare, icke hos dessa företagare anställda personer, men det vore ju främst dessa sistnämnda som man önskade nå. Med avseende å befolkningen å landsbygden, särskilt de arbetsanställda, syntes emellertid sparbankerna kunna lämna en värdefull hjälp i förevarande avseende. Dessutom vore att mörka, att statens intressekontor stöde öppet för alla och syntes med särskild fördel kunna anlitas i de fall, då skattskyldiga icke hade tillgång till andra, mera lokalt betonade organ.

I yttrandena har icke riktats någon erinran mot de sakkunnigas förenämnda uttalanden.

Då jag i det föregående redogjorde för tidigare förslag i ämnet, omnämnde jag även att i anledning av fullmäktiges i riksbanken skrivelse den 12 oktober 1939 verkställts särskild utredning av frågan örn förskottsinbe t al ning av skatter. Denna fråga bar icke upptagits till närmare behandling i nu förevarande sakkunnigbetänkande.

Emellertid lia fullmäktige i riksbanken i sitt yttrande över betänkandet

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements-

chefen.

erinrat om sin nyssnämnda skrivelse rörande inrättande av räntebärande postgirokonton för frivillig förskottsinbetalning av skatter. Enligt fullmäktiges mening borde det nu tagas under övervägande, huruvida man icke inom ramen av de sakkunnigas förslag örn inrättande av skatteförmedlingskassor kunde öppna möjligheter för en anordning av huvudsakligen den innebörd, som fullmäktige föreslagit. En dylik anordning torde, rätt utformad, kunna erhålla icke oväsentlig betydelse såväl ur penningpolitisk synpunkt som med hänsyn till skatteuppbörden.

I likhet med de sakkunniga finner jag det icke tillrådligt att statsmakterna i någon större utsträckning engagera sig i propagandan för anslutning till skatteförmedlingskassorna. Det synes mig lämpligast, att skatteförmedlingsrörelsen huvudsakligen omhändertages av kommuner och kreditinrättningar samt arbetsgivar- och arbetarorganisationerna.

Den av bankofullmäktige väckta frågan örn frivillig förskottsinbetalning av skatter måste bli föremål för ytterligare prövning, innan förslag i ämnet kan framläggas. Anledning saknas att i avvaktan på resultatet av en sådan utredning uppskjuta genomförandet av nu föreliggande förslag.

Departementschefens hemställan.

De i departementsförslaget ingående författningarna — vilka torde få såsom bilaga1 fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag — äro till en del av allmän civillags natur. Jag åsyftar härutinnan förslagen till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker. Dessa fyra lagförslag böra därför underställas lagrådets granskning.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över sistnämnda fyra lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:'

William Dickson.

1 Denna bilaga är med undantag för de till lagrådet remitterade författningarna lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen. I de delar bilagan sålunda överensstämmer med sistnämnda förslag har bilagan här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

145 Bilaga.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden1 skall erhålla följande ändrade lydelse.

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldas med lika rätt sinsemellan: utskylder till kronan, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter lill kyrka och skola, skogsaccis samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista och löpande året; så ock vad enligt lag örn försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet att erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, dock att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande utskylder, som dessförinnan förfallit till betalning, så ock beträffande dessförinnan förskjutna försäkrings- eller tillläggsavgifter.

1 Senaste lydelse se SFS 1928: 406.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 17.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

För bidrag — — — handelsbaden sägs.

Bidrag i övrigt utgår med samma förmånsrätt, som jämlikt 17 kap. 12 § handelsbaden tillkommer utskylder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §.

Varda penningar---hos bolaget.

En och---bolaget åberopas.

Den i föregående stycke stadgade begränsningen i fråga om storleken av tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning skall icke gälla beträffande erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande. Har bankaktiebolag eller av sådant bolag inrättat avdelningskontor antagits till erkänd skatteförmedlingskassa, skola de i samma stycke upptagna bestämmelserna rörande motbok icke äga tillämpning såvitt angår medel, som bolaget eller kontoret enligt därför gällande bestämmelser mottagit för betalningsförmedlingen.

I fråga---särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse se SFS 1936:93.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

147 Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Härigenom förordnas, att 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

22 §.

Sparbank må ej driva annan inlåningsrörelse än å motboksräkning. Sparbank må dock för fyllande av tillfälligt penningbehov begagna kredit å löpande räkning eller kreditivräkning i riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån. Vidare må, därest sparbank eller av sparbank inrättat avdelningskontor antagits till erkänd skatteförmedlingskassa, sparbanken eller kontoret enligt därför gällande bestämmelser mottaga för betalningsförmedlingen avsedda medel.

En och--— bestämda beloppet.

Ej må----uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning i sparbank skall antecknas i motbok, dock att vad sålunda stadgas icke skall gälla i fråga örn medel som sparbanken mottagit jämlikt

stadgandet i 22 § första stycket sista punkten. Motboken, som---och

insättare.

Då medel som insatts å motboksräkning lyftas, skall anteckning därom ske i motboken.

I fråga —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943.

1 Senaste lydelse av 23 § se SFS 1936: 94.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Bihang.

Förslag

till

förordning om erkända skatteförmedlingskassor.

1 §•

Med skatteförmedlingskassa förstås i denna förordning sådan inrättning, som har till ändamål att, uteslutande eller i förening med annan betalningsförmedling, på uppdrag ombesörja betalning av utskylder medelst belopp, som enligt fastställd plan inflyta genom avdrag å uppdragsgivarens avlöning eller pension eller dylikt eller genom direkta inbetalningar från uppdragsgivaren.

2 §•

Skatteförmedlingskassa må av länsstyrelsen i det län, där kassans förvaltning utövas, antagas till erkänd skatteförmedlingskassa.

I samband med beslut om antagandet skall länsstyrelsen fastställa reglemente för kassans verksamhet.

3 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa må icke av uppdragsgivare uttaga särskild avgift för förmedling av utskyldsbetalning.

4 §.

Länsstyrelsen må, där så finnes erforderligt, kräva säkerhet för medel, som för skattebetalning omhänderhavas av erkänd skatteförmedlingskassa.

5 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa äger åtnjuta statsbidrag.

Statsbidraget utgår nied 25 öre för varje förmedling av å uppbördsstämma (uppbördstermin) förfallande utskyldsbelopp.

Vid förmedling av restförda utskylder utgår bidraget först då varje särskilt restfört utskyldsbelopp jämte, i förekommande fall, därå belöpande indrivningsavgift till fullo guldits.

Statsbidrag utgår för räkenskapsår och utbetalas årsvis i efterskott på ansökan.

6 §•

Ansökan örn statsbidrag ingives till länsstyrelsen, där ej länsstyrelsen för särskilt fall medgiver undantag, inom tre månader efter utgången av det räkenskapsår för vilket bidrag sökes, och skall åtföljas av sådana uppgifter rörande antalet förmedlade skattebetalningar, som må erfordras för att bedöma statsbidragets belopp.

Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen, beslutar länsstyrelsen i åren det samt utanordnar beviljat bidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

149 På därom framställd begäran må länsstyrelsen kunna bevilja erkänd skatteförmedlingskassa förskott å den del av statsbidraget, som visas belöpa på den gångna delen av räkenskapsåret.

7 §•

Erkänd skatteförmedlingskassa skall föra räkenskaper i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konungen meddelas.

Det ankommer på erkänd kassa att inom tre månader efter räkenskapsårets utgång till länsstyrelsen ingiva dels berättelse över det gångna årets verksamhet, dels ock sammandrag av räkenskaperna enligt av Konungen fastställt formulär.

8 §.

Länsstyrelse skall övervaka att erkänd skatteförmedlingskassa fullgör sina uppgifter i enlighet nied bestämmelserna i denna förordning och i övriga författningar, som reglera dylik kassas verksamhet, samt enligt för kassan fastställt reglemente och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.

För ändring i fastställt reglemente fordras länsstyrelsens godkännande.

9 §.

Erkänd skatteförmedlingskassa är skyldig lämna länsstyrelsen eller dess ombud tillfälle att när som helst granska kassans räkenskaper och övriga handlingar.

10 §.

Finner länsstyrelsen, att anledning till anmärkning föreligger mot erkänd skatteförmedlingskassas verksamhet, äger länsstyrelsen meddela erforderliga anvisningar för vinnande av rättelse. Följas ej sådana anvisningar, må beslutet om antagande såsom erkänd skatteförmedlingskassa återkallas.

11 §•

Hos länsstyrelsen skall föras förteckning över erkända skatteförmedlingskassor.

12 §.

Arbetsgivare skall på begäran av erkänd skatteförmedlingskassa för belopp som skola inbetalas till kassan verkställa avdrag å lön eller pension, som till följd av utfästelse utgår i penningar till arbetstagare, ansluten tili kassan (löneavdrag).

Vad i första stycket sägs gäller dock endast försåvitt arbetsgivaren minst en vecka före avlöningstillfället erhållit förteckning i två exemplar, upptagande för varje arbetstagare hans fullständiga namn samt det belopp, som skall avdragas.

Finnes vid företag erkänd skatteförmedlingskassa, till vilken alla där anställda inom samma arbets tagargrupp äga ansluta sig, är arbetsgivaren ej skyldig att för arbetstagare inom sådan grupp göra löneavdrag annat än till denna kassa eller till statens intressekontor.

Därest arbetsgivaren tillställer kassan genom löneavdrag innehållna belopp eller avdragsförteckning, befordras avdragsbeloppen och förteckningarna avgiftsfritt med posten.

Arbetsgivaren äger att i förhållande till arbetstagaren utan särskild redovisning åberopa löneavdraget som utbetalning av lön eller pension.

Är skattskyldig anställd i tjänst eller annat arbete hos staten eller kommun, skall vad om arbetsgivare i denna förordning är sagt tillämpas beträffande den, som har att utbetala avlöningen.

150 Kungl. Majlis proposition nr 17.

13 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, utfärdas av Konungen.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser angående utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor.

Kungl. Majit har med riksdagen funnit gott förordna att, utan hinder av vad eljest i lag eller författning finnes stadgat rörande indrivning av utskylder, följande särskilda bestämmelser skola gälla beträffande den, som anslutit sig till erkänd skatteförmedlingskassa.

1 §•

För skattskyldig, som ansluter sig till erkänd skatteförmedlingskassa, skall uppgöras plan för inbetalningar till gäldande av den skattskyldiges utskylder (inbetalningsplan); och må, där så erfordras för inbetalningsplanens genomförande, anstånd med betalning av utskylder medgivas i den ordning, nedan sägs.

2 §.

Skattskyldig må vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa av kassan beviljas anstånd med inbetalning av utskylder, som därefter förfalla till betalning. Sådant anstånd må ej omfatta mer än de utskylder, som förfalla till betalning vid de två uppbördsstämmor, vilka utlöpa närmast efter anslutningen, och anstånd må ej beviljas längre än ett år efter utgången av det kvartal, varunder den skattskyldige anslutit sig till kassan.

Med utskylder förstås i denna förordning utskylder och andra medel, som avses i 1 § restindrivningsförordningen under a) och b), med undantag dock för sådana avgifter till brand-, hagelskade- eller kreatursförsäkringsanstalter, som jämlikt kungörelsen den 22 oktober 1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsanstalter debiteras, indrivas och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Med uppbördsstämma förstås i denna förordning även uppbördstermin.

3 §■

Skattskyldig, som vid anslutning till erkänd skatteförmedlingskassa häftar för restförda utskylder, må av kassan beviljas anstånd med betalningen av jämväl dessa utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift intill utgången av den i 2 § angivna tid, dock under förutsättning, att icke härigenom preskription inträder beträffande restfört utskyldsbelopp.

Kungl. May.ts proposition nr 17.

4 §•

1 mom. Anstånd, varom i 2 och 3 §§ sägs, må endast beviljas under förutsättning att inbetalningsplanen för den skattskyldige så bestämmes, att före anståndstidens utgång samtliga därunder förfallna utskyldsbelopp jämte, i fall som i 3 § sägs, tidigare restförda utskylder och därå belöpande indrivningsavgift skola vara guldna.

2 mom. Den, som åtnjutit anstånd enligt 2 eller 3 §, må icke ånyo åtnjuta anstånd enligt samma paragrafer.

5 §.

Har erkänd skatteförmedlingskassa meddelat beslut örn anstånd, skall underrättelse därom tillställas vederbörande utmätningsman, i fall, som i 2 § sägs, inom 14 dagar efter avslutande av den uppbördstämma, anståndet avser, och i fall enligt 3 § ofördröjligen efter anståndsbeslutets meddelande.

Utmätningsmannen har att om anståndet verkställa anteckning i restlängden.

6 §.

Då underlåtenhet att betala å en uppbördsstämma förfallande utskylder medför, att jämväl utskylder, som skola uppbäras å en kommande stämma, äro omedelbart förfallna till betalning, skall skattskyldig, som åtnjuter anstånd med betalning av förstnämnda utskylder, jämväl åtnjuta anstånd med betalning av sistnämnda utskylder till den för dessa utskylders betalning bestämda uppbördsstämman.

7 §•

Utmätningsman äger på framställning av erkänd skatteförmedlingskassa bevilja anstånd utöver vad i 2 och 3 §§ sägs, om så fordras för att framdeles förfallande utskylder skola i första hand kunna gäldas vid infallande uppbördsstämmor, dock att härvid skall iakttagas, att preskription av de restförda beloppen undvikes.

8 §.

Om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa och häftar för o guldna utskylder, varmed anstånd beviljats, lämnar kassan eller underlåter att fullgöra inbetalningar i enlighet med fastställd plan, skall kassan ofördröjligen därom underrätta utmätningsman.

Avlider skattskyldig, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa och häftar för oguldna utskylder, som i första stycket sägs, skall underrättelse likaledes lämnas utmätningsman, där ej dödsboet eller annan i den avlidnes ställe åtager sig att göra de avsättningar, som följa av fastställd inbetalningsplan.

9 §.

1 mom. Då anmälan om anstånd enligt 5 § inkommit, må indrivning av utskylder, för vilka anståndet gäller, ej äga rum och skall vidtagen indrivningsåtgärd återgå. Vad sålunda stadgats, äger dock icke tillämpning, därest anståndet meddelats i strid mot bestämmelserna i denna förordning.

2 mom. I första momentet angivna hinder för indrivning bortfalla

1) om anståndstiden gått till ända och ytterligare anstånd icke i föreskriven ordning medgivits,

2) då sådant meddelande lämnats som i 8 § sägs och inbetalningarna icke fullföljas enligt förut fastställd plan genom annan erkänd skatteförmedlingskassa.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

10 §.

Avgift för indrivning av utskylder skall icke uttagas, då utskylderna förfallit till betalning under det anstånd nied samma utskylder åtnjutits.

I fall, som angivas i 9 § 2 morn., skall dock av den skattskyldige uttagas föreskriven indrivningsavgift å vad som återstår oguldet av utskylder, som i första stycket sägs.

11 §.

1 mom. Till erkänd skatteförmedlingskassa för utskylder inbetalda medel må ej, då den skattskyldige enligt vad ovan sågs åtnjuter anstånd eller eljest häftar för oguldna utskylder, användas för annat ändamål än utskyldsbetalning.

2 mom. Om den, som är ansluten till erkänd skatteförmedlingskassa, lämnar kassan eller avlider och han därvid häftar för oguldna utskylder, skola av för utskylder inbetalda medel, i den utsträckning de därtill förslå, av kassan innehållas vad som erfordras för att gälda berörda utskylder jämte därå belöpande indrivningsavgift.

För oguldna utskylder jämte vederbörlig indrivningsavgift sålunda innehållna medel skola omedelbart av kassan tillställas vederbörande utmätningsman.

12 §.

Till skatteförmedlingskassa inbetalda medel, som jämlikt föreskrift i 11 § ej må disponeras för annat ändamål än utskyldsbetalning, må icke utmätas för annan gäld, där ej fråga är om fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet i fall, varom förmäles i 1 § lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

13 §.

Med indrivning av utskylder, som utgå för fast egendom, må icke på grund av vad i denna förordning stadgas anstå längre än att den i 17 kap. 6 § handelsbaden stadgade förmånsrätten för dylika utskylder kan göras gällande.

14 §.

Den som icke åtnöjes med utmätningsmans beslut enligt denna förordning, äger i beslutet söka rättelse genom besvär hos vederbörande länsstyrelse.

över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

15 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

153 Förslag

till

förordning om preskription av utskylder och allmänna avgifter

Utskylder och avgifter till stat och kommun, som omförmälas i 1 § a) och b) restindrivningsförordningen, må icke uttagas hos den skattskyldige, sedan fem år förflutit från utgången av det år, under vilket utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke lilllämpning beträffande därförut förfallna utskylder och avgifter.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 21 § 2) lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel i avlöning, pension eller livränta.

21 §.

2) Sedan fem år förflutit från utgången av det år, under vilket utskylderna eller avgifterna förfallit till betalning, må införsel ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning beträffande därförut förfallna utskylder och allmänna avgifter.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbaden skall hava följande ändrade lydelse:

12 §.

Sist skola, i den mån ej bättre rätt äger rum jämlikt 6 §, med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som löst gäldds med lika rätt sinsemellan: utskylder lill kronan, vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket må hava förskjutit på grund av gäldeniirens underlåtenhet att er-

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

lägga försäkrings- eller tilläggsavgift, kommunal- och stadsutskylder, av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och skola, skogsaccis samt härads- och landstingsmedel, allt dock endast för sista och löpande året.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning beträffande utskylder eller avgifter för år 1941 eller tidigare år.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

76 §.

Efter — — — utsky Idema.

Restlängd---område.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel stadgas särskilt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning' beträffande därförut förfallna utskylder.

Förslag

till

lag örn ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om

kommunalstyrelse i stad.

71 §.

Efter---utskylderna.

Restlängd---erforderliga.

Vid indrivandet av resterande utskylder uttages därutöver en avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel stadgas särskilt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning beträffande därförut förfallna utskylder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

155 Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) örn kommunalstyrelse i Stockholm.

58 §.

De utskylder---uttaga. Vid indrivandet av sådana medel uttages

därutöver en avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Om användningen av dessa medel stadgas särskilt,

De utskyldsbelopp---Stockholm.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tillämpning beträffande därförut förfallna utskylder.

Förslag

till

kungörelse örn ändrad lydelse av § 17 mom. 1 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 (nr 838).

§ 17.

Mom. 1. Skattskyldig, vilken underlåtit att inbetala sina kronoutskylder i föreskriven tid och ordning, åligger att vid indrivningen av resterande utskylder erlägga avgift, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. Vad sålunda --- ■— hela belopp.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tilllämpning beträffande därförut förfallna kronoutskylder.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 11 i uppbördsreglementet för Stockholm den 17 april 1936 (nr 130).

§ 11.

Försummar skattskyldig---betalning förfallet.

Skattskyldig, som underlåtit att å tid och i den ordning, som föreskrivits, inbetala honom å kronodebetsedel påförda utskylder, skall, därest utskyldema ej, enligt vad känt är, böra föras till avskrivning eller avkortning, för indrivningen av resterande utskylder påföras ersättning, beräknad efter sex öre för varje full krona av de resterande utskyldernas slutsumma, dock ej mindre än tjugufem öre. För uraktlåten -— — särskilt stadgat.

Vad ovan — -— — hela belopp.

Om skyldighet -— --särskilt stadgat.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1942, men äger icke tilllämpning beträffande därförut förfallna kronoutskylder.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 i förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger —--i postsparbanken.

Insättning må--— särskild motbok.

Erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande må, utan hinder av vad i föregående stycke stadgas, överstiga 5,000 kronor.

F ö r s 1 a g till

förordning om skyldighet för arbetsgivare att anmäla

arbetsanställning.

1 §•

En var arbetsgivare är, där ej annat följer av 2 §, pliktig att göra anmälan örn anställande av arbetstagare.

Sådan skyldighet föreligger dock ej om det med hänsyn till omständighe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tema vid anställandet är uppenbart, att anställningen ej kommer att vara längre tid än fyra veckor.

Anmälan skall göras till utmätningsmannen i orten eller i Stockholm till Överståthållarämbetet.

2 §.

Då annan än arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare i arbete intager arbetstagare, skall anmälningsskyldigheten åvila den som verkställer intagandet.

Å Konungen ankommer att bestämma, i vilken utsträckning nu stadgade anmälningsskyldighet skall fullgöras av statliga verk och inrättningar samt av kommuner.

3 §.

Anmälan skall göras senast fem dagar efter anställningens början.

Anmälan göres å särskilda blanketter (anställningskort), vilka för varje anställd utskrivas i två exemplar. Formulär till anställningskort fastställes av Konungen.

Anställningskort tillhandahållas av postverket och befordras avgiftsfritt med posten.

4 8.

Utmätningsmannen förvarar det ena anställningskortet i ett register och översänder det andra till länsstyrelsen i det län, inom vilket arbetstagaren är mantalsskriven.

Till länsstyrelse inkommande anställningskort skola alfabetiskt ordnas i särskilt register. Ur anställningsregistret skola uttagas kort angående anställning, som på grund av senare inkommen anmälan kan antagas hava upphört tidigare än under närmast föregående kalenderår, övriga kort förvaras under en tid av fem år.

5 §.

Den som visar uppenbar tredska att fullgöra anmälningsplikt enligt denna förordning, skall böta tio kronor. «

6 8-

7 mom. Böter, varom i 5 8 sågs, utdömas av länsstyrelsen.

Över länsstyrelsens beslut må besvär anföras hos kammarrätten sist å trettionde dagen efter den, då klaganden av beslutet erhöll del.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

2 mom. Böter, som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1942.

Det åligger ax-betsgivare eller annan, som intagit arbetstagare, att före utgången av juli månad 1942, på sätt i denna förordning sägs, till vederbörande länsstyrelse anmäla alla hos honom den 1 juli anställda personer, beträffande vilka anmälningsskyldighet förelegat, därest de anställts nämnda dag. Har beträffande sådan persons anställning ändring skett, innan anmälan avlåtes, skall anteckning härom göras å anställningskortet.

Av de insända anställningskorten tillställes det ena exemplai'et vederbörande utmätningsman.

158 Kungl. Maj:t$ proposition nr 17.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 december 1942.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund, justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 8 december 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 december 1942, hade Kungl. Majit förordna!, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbanken, lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden.

Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen är för frågan om tillämplighet av äldre eller ny lag avgörande huruvida utskylderna förfallit till betalning före eller efter nya lagens ikraftträdande. Härav bleve en följd, att i en och samma konkurs såväl äldre som nyare stadganden beträffande förmånsrättsordningen komme att äga tillämpning. I stället lärer, i överensstämmelse med vad allmänt gäller beträffande konkursrättsliga bestämmelsers giltighet i tiden och vad vid tidigare ändring av förevarande lagrum jämväl skett, äldre lag — oavsett utskyldernas förfallotid — böra äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde meddelats före nya lagens ikraftträdande, samt ny lag städse tillämpas då beslutet meddelats efter ikraftträdandet. Lagrådet hemställer därför, att åt övergångsbestämmelsen gives det innehåll, att lagen träder i kraft den 1 juli 1943 men icke skall äga tillämpning i konkurs, vari beslut om egendomsavträde tidigare meddelats.

Kungl. Malit» proposition nr 17-

159 Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslagen till lag örn ändring i banklagen och i sparbankslagen.

Då ett av bankaktiebolag eller sparbank inrättat avdelningskontor icke är att anse såsom självständigt rättssubjekt, men förslagen förutsätta att erkänd skatteförmedlingskassa skall självständigt svara för ingångna förbindelser, lärer det vara mindre följdriktigt att ett avdelningskontor såsom sådant skall kunna antagas till erkänd skatteförmedlingskassa. Även i de fall då verksamheten utövas vid och genom avdelningskontor bör därför till erkänd skatteförmedlingskassa antagas, icke avdelningskontoret, utan bankbolaget resp. sparbanken; beslut om kassas antagande skall naturligen, såsom i förslaget är avsett, fattas av länsstyrelsen i det län där avdelningskontoret är beläget (jfr 2 § skatteförmedlingskasseförordningen). Lagrådet hemställer, att i förevarande båda lagförslag vidtagas de jämkningar som föranledas av det nu anförda.

Den föreslagna ändringen av innebörd, att utfärdande av motbok ej är erforderligt i fråga om medel som bankaktiebolag eller sparbank mottager i egenskap av erkänd skatteförmedlingskassa, föranleder — med hänsyn till de båda lagarnas olika utformning — att stadgandena i 24 § sparbankslagen rörande rådigheten över omyndigs i sparbank insatta medel icke komma att omfatta medel som avses för betalningsförmedling, medan motsvarande bestämmelser i banklagen, 52 c §, komma att enligt ordalagen omfatta jämväl sådana medel. Då emellertid denna bristande överensstämmelse torde sakna praktisk betydelse, har den funnits icke böra föranleda vidare erinran från lagrådets sida.

De föreslagna nya bestämmelserna torde med fördel kunna i redaktionellt hänseende förenklas.

Ur protokollet: G. Lindencrona.

160 Kungl. Majlis proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 januari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations- och handelsdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 29 december 1942 avgivna utlåtande över de den 4 i samma månad till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden, lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsskadeersättning, lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse samt lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

övergångsbestämmelsen till den föreslagna lagen om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden torde böra erhålla den lydelse, om viden lagrådet hemställt. Beträffande förslagen till lag om ändring i banklagen och i sparbankslagen har lagrådet uttalat, att även i de fall, då av bankaktiebolag eller sparbank bedriven skatteförmedlingsverksamhet utövades vid och genom avdelningskontor, till erkänd skatteförmedlingskassa borde antagas, icke avdelningskontoret, utan bankbolaget respektive sparbanken. Anledningen till att de remitterade förslagen utformades med utgångspunkt från att avdelningskontor skulle kunna antagas till erkänd skatteförmedlingskassa var den, att det i viss utsträckning torde bliva de olika avdelningskontoren som komma att fungera som skatteförmedlingskassor. Emellertid torde i praktiken samma resultat kunna vinnas, därest till skatteförmedlingskassa antages bankbolag respektive sparbank vid dess avdelningskontor å viss ort. Vid sådant förhållande har jag icke något att erinra mot att lagförslagen jämkas i enlighet med vad lagrådet i förevarande hänseende anfört.

De ifrågavarande lagförslagen ha inom finansdepartementet blivit föremål för överarbetning under iakttagande av vad jag i det föregående anfört. Vissa redaktionella jämkningar ha samtidigt vidtagits såväl i förslagen till lag örn ändring i banklagen och i sparbankslagen som i förslaget till lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning.

Kungl. Majlis proposition nr 17.

161 Såsom jag omnämnt i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 4 december 1942 ha i sakkunnigbetänkandet berörts vissa frågor, vilka jag, enligt vad jag då uttalade, senare ämnade upptaga till behandling, nämligen dels spörsmålet örn ökad överdragningsrätt för statens intressekontor, dels ock frågan rörande statsverkets kostnader i anledning av de föreliggande reformförslagen. Jag torde nu få återkomma till dessa frågor.

Vad först angår statens intressekontor vill jag erinra om att i årets statsverksproposition (sjunde huvudtiteln, punkt 51) uttalades, att intressekontorets ställning i skatteförmedlingsrörelsen borde upptagas till omprövning i samband med den slutliga behandlingen av nu ifrågavarande författningsförslag samt att i avbidan härpå kunde anstå med avgörandet av frågan om gottgörelse åt postverket för reslskalttförmedlingen inom Stockholms stad. Under sådana förhållanden syntes anslaget till intressekontoret böra i statsverkspropositionen upptagas med endast beräknat belopp. Preliminärt torde detta belopp böra beräknas till vad som svarade mot intressekontorets nettoutgifter för år 1941 med bortseende från utgifterna för restskatteförmedlingen i Stockholm. I enlighet härmed föreslogs i statsverkspropositionen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till statens intressekontor måtte för budgetåret 1943/44 beräknas ett anslag av 318,000 kronor.

Då emellertid frågan om intressekontorets ställning i skatteförmedlingsrörelsen — såväl beträffande omfattningen av intressekontorets överdragningsrätt som eljest — torde kräva ytterligare överväganden, är jag ännu icke beredd alt taga slutlig ståndpunkt till densamma. Nämnda fråga synes dock icke vara av den betydelse för skatteförmedlingsrörelsen i övrigt, att ett uppskov med frågans avgörande kan anses utgöra hinder för ett omedelbart ståndpunktstagande till de nu föreliggande förslagen.

Genomförandet av förslagen kommer att medföra kostnader för statsverket dels för statsbidrag till de erkända skatteförmedlingskassorna, dels ock genom ökade utgifter för länsstyrelserna i anledning av deras befattning med skatteförmedlingsrörelsen och anställningsregistret. Förslagens genomförande kan vidare tänkas medföra krav på ersättning av statsmedel till utmätningsmännen för ökat arbete med indrivning av utskylder samt för minskning av indrivningsavgifterna.

Vad angår s t a t s v er k e t s kostnader för statsbidrag till erkända skatte för medlingskassor ha dc sakkunniga anfört:

Att söka beräkna de kostnader för statsverket, som det föreslagna bidraget skulle medföra, möter stora svårigheter. Enligt nyligen gjorda beräkningar torde emellertid bortåt 2 miljoner av de i rikel skattskyldiga lia inkomst av tjänst eller arbetsanställning. Skulle en mera allmän anslutning bland dessa till skatteförmedlingskassor kunna tänkas, skulle med sex utskyldsbetalningar per år den årliga kostnaden för statsbidraget närma sig 3,000,000 kronor, vilket sålunda representerar den maximala belastningen av statskassan. Huru långt under nu angivna siffra den verkliga kostnaden kommer aLI ligga, undandrager sig helt de sakkunnigas bedömande. Örn man antager, att under de närmaste åren bortåt hälften av löntagarna ansluta sig lill skatteförmedlingskassor, blir kostnaden för statsbidraget tvdligtvis närmare 1,500,000 kronor per år.

Billan!) till riksdagens protokoll IDIS. I sami. Nr 17.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

I yttrandena över de sakkunnigas förslag har förenämnda kostnadsberäkning icke gjorts till föremål för någon närmare granskning; dock har i vissa fall såsom skäl för ett avstyrkande av förslaget åberopats, att statsverkets kostnader bleve alltför stora i förhållande till de fördelar, vilka kunde antagas uppkomma vid ett genomförande av den föreslagna lagstiftningen.

Stadsfullmäktige i Eskilstuna ha funnit, att de sakkunnigas förslag ur kostnadssynpunkt ställde sig jämförelsevis fördelaktigt. Ä andra sidan ha stadsfogdarna i Hälsingborg gjort gällande, att de sakkunnigas beräkning vöre för låg.

Frågan örn länsstyrelsernas kostnader i anledning av deras befattning med skatteförmedlingsrörelsen och anställningsregistret har icke närmare behandlats av de sakkunniga.

I yttrandena, särskilt i de av länsstyrelserna avgivna, har däremot förevarande fråga ägnats stor uppmärksamhet.

Generalpoststyrelsen har framhållit, att erkännandet och registreringen av skatteförmedlingskassorna skulle för länsstyrelserna medföra en icke alldeles oväsentlig arbetsbelastning.

T. f. mantalsintendenten i Stockholm har yttrat, att en förstärkning av personalen och utökning av överståthållarämbetets lokalutrymmen komme att erfordras i händelse anställningsregistret förlädes till mantalsavdelningen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört, att det särskilda register, vari till länsstyrelsen ankommande anställningskort skulle ordnas, samt länsstyrelsens befattning i övrigt med den föreslagna lagstiftningens tillämpning komme att avsevärt öka länsstyrelsens arbetsbörda samt ställa ökade krav på länsstyrelsens redan förut otillräckliga tjänstelokaler.

Samma synpunkter ha uttalats av länsstyrelserna i Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Norrbottens lån. Sistnämnda länsstyrelse har antagit, att genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle kräva utökning av landskontorets personal med minst en tjänsteman.

Vad härefter angår frågan om eventuella kostnader för statsverket i följd av ökat arbete för utmätningsmännen och genom minskning av indijivningsavgifterna, ha de sakkunniga anfört, att varje åtgärd, som ledde till en förbättrad uppbörd, också föranledde försämrade inkomster för indrivningsförrättarna, men att det först efter en icke alltför kort tids förlopp syntes vara möjligt att avgöra, huruvida de ifrågavarande förslagens genomförande nödvändiggjorde en ekonomisk kompensation åt indrivningsförrättarna.

Stadsfogdarna i Hälsingborg ha framhållit, att någon mera ingående kontroll av skatteförmedlingskassorna från utmätningsmännens sida icke kunde komma i fråga, då deras arbetsuppgifter redan vore så många och örn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

fattande, att en ytterligare belastning av arbetsbördan ej kunde tänkas utan åsidosättande av andra göromål. I så fall måste ytterligare arbetskraft ställas till utmätningsmännens förfogande med därav föranledda utgiftsökningar.

Andre stadsfogden i Göteborg har uttalat, att statsverket rättvisligen borde ikläda sig ersättningsskyldighet åt skatteindrivarna för minskade inkomster.

Andre stadsfogden har vidare anfört:

Visserligen sätta de sakkunniga på framtiden berörda ersättning, men om skattekasserörelsen tager den omfattning, som avses med densamma, kunna väl icke de indrivare, som nu ha sin huvudsakliga inkomst genom indrivningsavgifterna, ställas i en prekär ekonomisk situation ända fram till en obestämd tidpunkt, utan bestämda normer för ersättningen borde redan från början fastställas. Detta synes så mycket mera befogat, som den av de sakkunniga tilltänkta och väl nödvändiga kontrollen samt det övriga extraarbetet med anteckningar och ständig vaksamhet över anmälningar och iakttaganden till förekommande av preskription komme att medföra ett särskilt i nuvarande tider synnerligen betungande arbete för skatteindrivarna.

Den av de sakkunniga omförmälda utjämningen genom höjning av kommunalskatteprovisionen inverkar icke i Göteborg till förmån för indrivarna, enär ersättning här utgår med visst mindre belopp för varje indrivet kommunalskattebelopp, oberoende av beloppets storlek.

Majoriteten inom Göteborgs magistrat har ansett, att indrivningsförrättarnas berättigade anspråk på skäliga och i stort sett oförändrade inkomster borde tillgodoses.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län har för sin del anfört, att förenämnda yttranden från vederbörande i Göteborgs stad för närvarande syntes kunna lämnas utan avseende.

I årets statsverksproposition har under sjunde huvudtiteln (punkt 52) —Departementei avbidan på särskild proposition i ämnet —- till bidrag till erkända skatte- chefen. förmedlingskassor för budgetåret 1943/44 beräknats ett förslagsanslag av 300,000 kronor. Anslaget har beräknats med utgångspunkt från vissa sannolikhetsberäkningar rörande antalet medlemmar i kassorna. Någon anledning att frångå den preliminära beräkningen lärer icke föreligga. Emellertid torde anslagsäskandet få ske i samband med behandlingen av frågan om statens intressekontors medelsbehov och kontorets ställning i skatteförmedlingsrörelsen.

Länsstyrelsernas kostnader i anledning av deras befattning med skatteförmedlingsrörelsen och anställningsregistret torde icke bliva av den storleksordning, som av vissa länsstyrelser antytts. För budgetåret 1943/44 torde man uppskattningsvis kunna räkna med ett medelsbehov av 100,000 kronor i anledning av länsstyrelsernas berörda merkostnader. Dessa medel torde böra utgå från länsstyrelsernas avlönings- och expensanslag.

Vad slulligen angår frågan örn kompensation åt indrivningsförrättarna för ökat arbete och minskade indrivningsavgifter torde denna fråga i varje fall icke för närvarande vara aktuell.

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att antaga förslagen till

1) förordning om erkända skatteförmedlingskassor,

2) förordning om utskyldsbetalning genom erkända skatteförmedlingskassor,

3) förordning om preskription av utskylder m. m.,

4) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbaden,

5) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 21 juni 1940 (nr 540 jorn krigsskadeersättning,

6) lag angående ändrad lydelse av 76 § lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet, •

7) lag angående ändrad lydelse av 71 § lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad,

8) lag angående ändrad lydelse av 58 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm,

9) förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken,

10) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn bankrörelse,

11) lag angående ändrad lydelse av 22 och 23 §§ lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn sparbanker samt

12) förordning örn skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

427888. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.